Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 130) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, m. m

1930-02-07 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:156, Med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 130) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923

(nr 130) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

m. m.; given Stockholms slott den 7 februari

1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga händd fogade förslag till

Ilo) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

2:o) förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr

119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker,

dels ock bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Adolf Dahl.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 123 käft. (Nr 156.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, dels att 4 §, 12 § 1 morn., 15 § 1 morn. samt 37 §

2 mom. förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker1 skola, 4 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att sista stycket i 49 § samma förordning skall upphöra att

gälla.

4 §•

Maltdryck---— proppen.

Har vid tillverkning av svagdricka använts sackarin, dulcin eller annat

konstgjort sötningsmedel, skall kärl, å vilket drycken utlämnas från bryggeriet,

vara försett med uppgiften »Innehåller konstgjort sötningsmedel».

Anbringande av stämpel å kärl eller å kork eller propp ävensom av uppgift

örn användning av konstgjort sötningsmedel skall äga rum enligt av kontrollstyrelsen

meddelade anvisningar.

När — --etiketten.

Yad — --kärl.

12 §.

1. I skattepliktigt bryggeri må för tillverkning av maltdrycker användas

endast torkat, rostat eller bränt kommalt, humle, jäst och vatten samt under

de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, sockerkulör; dock må vid tillverkning

av svagdricka användas sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel.

15 §.

1. I skattepliktigt bryggeri må, med undantag av spannmål samt sackarin,

dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel, ävensom i fall, som

avses i 12 § 2 morn., socker, icke finnas ämne, som kan vid tillverkning av

maltdrycker användas i stället för malt; dock må kontrollstyrelsen beträffande

bryggeri, där tillverkning av läskedrycker bedrives, mot särskilda villkor

kunna medgiva uppläggning i bryggeriet av socker, som erfordras för tillverkning

av sådana drycker.

1 Senaste lydelse av 37 § 2 morn., se 1928:116.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3

37 §.

2. I skattefritt bryggeri må sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort

sötningsmedel ej användas vid tillverkning av annan maltdryck än svagdricka.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925

(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning

av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall i nedan

angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Vid ---beredas.

Annan maltdryck än svagdricka må ej utlämnas, där den veterligen är försatt

med sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel.

Svagdricka, som veterligen är tillsatt sackarin, dulcin eller annat liknande

konstgjort sötningsmedel, må icke förvaras på försäljningsstället annat än å

kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med uppgiften »Innehåller

konstgjort sötningsmedel». Därest vid utminutering svagdricka till köpare utlämnas

å tillslutet kärl, skall kärlet vara försett med dylik beteckning.

På — --maltdryck.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

0

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hrns Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 7 februari 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, anmäler fråga örn upphävande

av gällande förbud mot användning av sankarin vid tillverkning av

svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt svagdricka samt anför:

I 12 § 1 mom. förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker omnämnas de råämnen, som i skattepliktigt bryggeri

få användas för tillverkning av maltdrycker. Bland dessa ämnen finnes icke

upptaget sackarin eller annat liknande sötningsmedel. Användning härav är

enligt 37 § 2 mom samma förordning förbjuden även för de skattefria bryggeriernas

vidkommande. Jämlikt 15 § 1 mom. respektive 37 § 2 mom. må dylika

ämnen ej heller förvaras i bryggeriernas lokaler. För fullständigande av

ifrågavarande förbud stadgas i 4 § förordningen den 11 juli 1919 angående

försäljning av pilsnerdricka, att pilsnerdricka, som är försatt med sackarin,

ej får hållas till salu, samt i 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning

av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, att maltdryck

ej må utlämnas, där den veterligen är försatt med sackarin.

Vid 1928 års riksdag framfördes i båda kamrarna i likalydande motioner

(1:107 och 11:102) yrkande örn utredning rörande upphävande av förbudet

mot tillsättning av sackarin till maltdryck. I anledning av dessa motioner anhöll

riksdagen i skrivelse den 15 maj 1928, nr 201, under åberopande av bevillningsutskottets

av riksdagen godkända betänkande nr 34, att Kungl. Maj :t

ville föranstalta örn utredning, huruvida förbudet mot användning av sackarin

vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt svagdricka

kunde upphävas, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, till vilka

utredningen kunde giva anledning. Sedan Kungl. Maj:t den 14 juni 1928

anbefallt kontrollstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen

samt att efter samråd med medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t inkomma

med av utredningen föranledda förslag, har kontrollstyrelsen, efter det sådant

samråd ägt rum, med skrivelse den 30 december 1929 avgivit utredning och

Gällande bestämmelser.

Riksdagens

skrivelse den

15 maj 1928.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Sackarin såsom

tillsats

till näringsoch

njutningsmedel.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

förslag i ämnet. Häröver har kommerskollegium elen 18 januari 1930 avgivit

infordrat utlåtande.

Innan jag redogör för bevillningsutskottets samt de hörda myndigheternas

uttalanden, torde jag i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens utredning

få lämna en kortfattad framställning av sackarinfrågans innebörd och dess tidigare

behandling, särskilt i vad angår sackarinförbudet beträffande maltdrycker.

Sackarin (ortobenzoesyresulfinid) är ett vitt kristalliniskt pulver, som anses

vara upp till 550 gånger sötare än socker. Det framställes ur det i stenkolstjäran

förekommande kolvätet toluol. I handeln förekommer det under olika

namn, såsom sackarin, sackarina, sackarinos o. s. v. Ämnet framställes också

såsom natriumsalt under namn av krystallos, sykos, suckrin o. s. v. med något

lägre sötlietsgrad. Sackarin betingar för närvarande i handeln i Sverige ett

pris av omkring 14 kronor per kilogram. Ett med sackarin likartat sötämne är

dulcin (paraphenetolearbamid), som i egenskap av sötningsämne anses vara av

sämre kvalitet än sackarin och som lärer i vårt land mera sällan komma till

användning. Dulcin angives vara omkring 200 gånger sötare än socker och

går i handeln under benämningen sucrol. Alla konstgjorda ämnen, vilka kunna

användas som sötmedel och hava högre söthetsgrad än raffinerat rör- eller

betsocker men icke sistnämnda ämnens näringsvärde, hava ansetts inbegripna

under det beträffande maltdrycker gällande sackarinförbudet.

Rörande sackarinets hälsofarlighet hava meningarna varit delade. I vissa

främmande länder har användningen av sackarin ansetts menlig för hälsan.

Sålunda uppgives sackarinets förmenta hälsofarlighet hava föranlett eller bidragit

till införandet av sackarinlagstiftning i Danmark, Norge, Österrike och

Amerikas förenta stater. I detta sammanhang må emellertid nämnas, att en

sedan år 1926 i Tyskland gällande lag angående konstgjorda sötämnen innehåller

förbud mot användning av dylika ämnen inom livsmedelsfabrikationen,

men däremot medgiver användning av samma ämnen vid tillverkning av läskedrycker

och svagare, överjästa maltdrycker, dock under villkor att å varan finnes

tydlig beteckning örn närvaro av sådant ämne. Sötämnet dulcin får dock

icke tillsättas till större myckenhet än 0.3 gram för liter, vilket motiverats med

att användning av dulcin i större utsträckning kan vara menlig för hälsan.

Vad angår Sverige har medicinalstyrelsen vid olika tillfällen uttalat såsom

sin mening, att sackarin och därmed jämförliga ämnen, använda som sötningsmedel

för njutnings- och näringsmedel, ej äro att betrakta såsom hälsomenliga.

Förutom av sanitära skäl har införandet av sackarinlagstiftning påyrkats

med hänsyn till det illojala användande av sackarinet, vartill tillverkare av

vissa varor låtit sig förleda. På grund av sackarinets prisbillighet i förhållande

till dess stora söthetsgrad finna nämligen en del näringsidkare med sin

fördel förenligt att vid tillverkningen av varor, för vilka erfordras sötningsmedel,

använda sackarin i stället för socker, varigenom allmänheten lockas

att köpa en vara, som utgives vara av högre kvalitet än den verkliga och som

betingar ett pris över dess verkliga värde.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

7

Frågan om en allmän reglering av handeln med och användningen av sacka- Frågan örn

rin har vid flera tillfällen varit föremål för utredning. Även sedan i den av

1903 års riksdag antagna förordningen angående tillverkning och beskattning stiftning.

av maltdrycker sackarinförbud införts beträffande maltdrycker, har frågan

örn åtgärder till förhindrande av sackarinets förekomst i dylika drycker därvid

varit föremål för särskild uppmärksamhet. Oaktat förbudet har det nämligen

ingalunda varit ovanligt, att sackarinhaltiga maltdrycker hållits till salu, och

man har gjort gällande, att ett effektivt upprätthållande av sackarinförbudet

icke kan ernås, med mindre en generell sackarinlagstiftning genomföres.

I anledning av motioner vid 1902 års riksdag hemställde riksdagen i skri- 1902 års riksvelse

den 20 maj 1902, nr 143, att Kungl. Majit måtte låta utreda, vilka särskilda

åtgärder beträffande importen av och rörelsen med artificiella sötämnen

borde vidtagas, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till de närmare

bestämmelser, vartill denna utredning kunde föranleda. Riksdagen åberopade

därvid även de olägenheter, som hotade den för landet så ytterst viktiga nykterhetsrörelsen.

örn svagdricka och övriga icke berusande läskedrycker genom

sackarintillsats försämrades.

I proposition, nr 172, till 1911 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till 1911 års riksförordning

angående införsel, tillverkning och försäljning av sackarin m. m.

Däri hänvisades till att sackarinet ägde en avsevärd användning inom landet,

framförallt vid tillverkningen av läskedrycker, och uttalades farhågor för att

detsamma på allt flera områden skulle uttränga sockret. Det av Kungl. Majit

framställda förslaget, som grundade sig på ett av kommerskollegium den 29

december 1903 avgivet samt sedermera av kontrollstyrelsen överarbetat förslag

till sackarinlag, innebar i stort sett förbud mot tillverkning och användning

av sackarin för andra ändamål än medicinska och vetenskapliga. Införsel och

försäljning av sackarin skulle endast äga rum genom apotekare enligt närmare

angivna bestämmelser. I enlighet med bevillningsutskottets hemställan biföll

första kammaren propositionen. Däremot blev densamma avslagen i andra

kammaren. Genom kamrarnas stridiga beslut hade fragan salunda förfallit. I

I anslutning till en framställning av hushållningssällskapens år 1913 i Stock- Sackarinsakholm

samlade ombudsmöte bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 5

december 1913 chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga

för att inom departementet verkställa utredning rörande behovet av förändrad

lagstiftning i fråga om införsel, tillverkning och användning av sackarin

och andra konstgjorda sötningsmedel ävensom avgiva det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. De tillkallade sakkunniga avgavo den 23 november

1915 betänkande med förslag till förordning angående sackarinhaltiga

närings- och njutningsmedel samt förordade däri i huvudsak förbud mot att

vid yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin

samt att saluhålla sackarinhaltiga dylika medel. De sakkunniga anförde, att

härigenom visserligen ej på samma sätt som genom ett absolut sackarinförbud

erhölles de säkra garantier för avhjälpande av de olägenheter av ekonomisk art,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sorn saekarinanvändningen ansetts medföra för statskassan och de inhemska näringarna

samt för undanröjande av de farhågor, som möjligen ur sanitär synpunkt

kunde hysas mot användningen av sackarin. Då emellertid förbrukningen

härav så gott som uteslutande syntes äga runi inom den fabriksmässiga

framställningen av svagdricka och läskedrycker och någon nämnvärd olägenhet

av den rättighet för allmänheten att för eget bruk använda sackarin, som

för det dåvarande funnes, ej yppat sig, ansågo sig de sakkunniga böra förorda

en sackarinlag av nyssnämnda innebörd.

Över de sakkunnigas förslag avgåvos yttranden av kommerskollegium, medicinalstyrelsen

och kontrollstyrelsen.

Kommerskollegium förklarade sig icke hava något att erinra mot de principer,

varpå den föreslagna lagstiftningen grundats.

Medicinalstyrelsen erinrade örn den av styrelsen tidigare uttalade uppfattningen,

att sackarin, använt såsom sötningsmedel för varjehanda njutningsoch

näringsämnen, icke vore att anse såsom hälsomenligt. I följd härav hyste

styrelsen ej ur hygienisk synpunkt betänkligheter att medgiva sackarins användning

till sotning av sådana ämnen, dock under uttryckligt förbehåll, att det

vid försäljning av med sackarin försatt närings- eller njutningsmedel skulle

tydligt angivas, att detta vore sackarinhaltigt.

Kontrollstyrelsen uttalade, att det framlagda författningsförslaget enligt

styrelsens mening vore ägnat att tillgodose de synpunkter, som åberopats såsom

skäl för införande av sackarinförbud. Styrelsen ville emellertid ifrågasätta,

huruvida den dåvarande tidpunkten kunde anses vara den lämpligaste för förslagets

genomförande med hänsyn till då rådande kristid.

Livsmedels- I sammanhang med tillsättandet av 1916 års livsmedelslagstiftningskom
lagstiftnings-

mitté anbefallde Kungl. Maj :t kommittén att taga de sakkunnigas förslag till

kommitténs .... . . ,

förslag i sac- sackannlag jämte däröver avgivna yttranden i övervägande vid fullgörande av

ka"“!gäi^an sitt uppdrag. Kommittén, som ansåg ett uppskov med sackarinfrågans lösning

icke vara önskvärt, avgav den 24 november 1916 särskilt utlåtande i ärendet, i

vilket kommittén underströk behovet av sackarinlagstiftning och principiellt

anslöt sig till de sakkunnigas förslag, ehuru med en del erinringar mot förslagets

detaljer.

Kommerskollegium, som i ärendet inhämtat yttranden från dels svenska

bryggareföreningen och dels tre läskedrycksfabrikanter i Stockholm, förklarade

sig i utlåtande över kommitténs förslag icke i allmänhet hava något att erinra

i sak. Med hänsyn till vad nämnda läskedrycksfabrikanter hade anfört hemställde

emellertid kollegium, att det tillsvidare måtte få anstå med författningarnas

ikraftträdande. Såväl bryggareföreningen som nyssnämnda läskedrycksfabrikanter

underströko angelägenheten av att användningen av sackarin

bleve, främst i syfte att förhindra illojal konkurrens, i lag reglerad och anslöto

sig till kommitténs förslag. Bryggareföreningen uttalade därjämte som sin mening,

att omständigheterna påkallade ett ofördröjlig! genomförande av den föreslagna

lagstiftningen, varemot läskedrycksfabrikanterna i motsats härtill funno

den dåvarande tidpunkten oläglig för förslagets genomförande med hänsyn

till den på grund av kristiden rådande knappa sockertillgången.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

9

Medicinalstyrelsen erinrade i sitt utlåtande om sitt tidigare gjorda uttalande,

att saekarin, använt såsom sötningsmedel, icke vore att anse såsom hälsomenligt.

Kommittén hade anfört, att sockret med hänsyn till dess stora användning

i livsmedelsberedningen måste betraktas som ett av våra viktigaste näringsmedel

samt att det därför vore en angelägenhet av största vikt, att sockret

som sötningsmedel icke undanträngdes av sackarinet, vilket helt och hållet saknade

näringsvärde. Medicinalstyrelsen holle för sin del före, att socker i vissa

fall användes enbart såsom sötningsmedel, d. v. s. snarast som krydda utan avseende

fäst vid tillgodogörande av dess näringsvärde. Så vore fallet vid beredande

av läskedrycker och i huvudsak med sylter, safter, marmelad m. m. dylikt,

som val knappast förtärdes för näringsvärdets skull. Det vore därför enligt

styrelsens mening likgiltigt, örn sötningsmedlet, särskilt i läskedryckerna,

utgjordes av socker eller saekarin. Då vidare saekarin icke enligt styrelsens

åsikt vore hälsomenligt, syntes intet annat skäl föreligga för förbud mot dess

användning som sötningsmedel i sådana till förtäring avsedda blandningar som

de ovannämnda än det av kommittén anförda, att den oredlighet i livsmedelshandeln

borde förhindras, varigenom till näringsvärdet underhaltiga om ock

icke hälsovådliga varor utbjödes under beteckning eller uppgifter, ägnade att

vilseleda köparen örn varans näringsvärde och beskaffenhet i övrigt. Dylik

oredlighet syntes styrelsen dock böra kunna stävjas genom deklarationstvång

för alla till förtäring avsedda varor, vilka innehölle saekarin, och stränga

straffbestämmelser för åsidosättande av föreskriven deklarationsplikt. Styrelsen,

som i varje fall fann den dåvarande tidpunkten olämplig för den föreslagna

sackarinlagstiftningens ikraftträdande, ansåge sig förhindrad tillstyrka

förbud mot yrkesmässig tillverkning och saluhållande av sackarinhaltiga njutningsmedel

(läskedrycker).

Kontrollstyrelsen vidhöll i utlåtande över kommittéförslaget sin uppfattning,

att tidpunkten för det dåvarande vore olämplig för genomförande av en

sackarinlagstiftning. Styrelsen ansåg, att gällande förbud mot användning

av saekarin och liknande sötämnen vid tillverkning av maltdrycker samt mot

förvaring i bryggeri av sådana surrogat borde bibehållas ävensom att tillsynen

över efterlevnaden av detta förbud fortfarande skulle utövas av kontrolltjänstemännen

vid maltdryckstillverkningen. I

I sitt den 28 november 1921 dagtecknade betänkande med förslag till livs- Livsmedelsmedelslag

m. lii. behandlade livsmedelslagstiftningskommittén även frågan örn kommitténs''

användningen av konstgjorda sötningsmedel i livsmedel. Efter att hava er- behandling av

inrat örn sitt framlagda förslag till sackarinfrågans ordnande anförde koni- 1921års

mittén, att den under sitt arbete med bestämmelser angående ett antal livs- förslag till

medel funnit, att de syften, man velat vinna genom allmänna bestämmelser iivsmedelslag.

örn användningen av saekarin, skulle i alla praktiskt viktiga fall minst lika

säkert nås genom att bland stadganden i livsmedelslagens följdförfattningar

införa förbud mot användningen av konstgjorda sötningsmedel i de fall, där

sådan tillsats kunde ifrågakomma. — De av kommittén avgivna förslagen

hava ännu icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Tillkomsten

av sackarinförbudet

betraffande

maltdrycker.

Införandet i Sverige av förbud mot tillverkning oell försäljning av sackarinlialtiga

maltdrycker kan sägas hava skett utan direkt samband med spörsmålet

om en särskild lagstiftning rörande reglering av användningen av sackarin.

Frågan örn förbud mot användningen av sackarin vid tillverkning av maltdrycker

bragtes första gången på tal i det betänkande, som år 1900 avgavs av den

år 1898 tillsatta kommittén för revision av gällande stadganden angående försäljning

av vin och maltdrycker m. m. Kommittén avgav emellertid intet förslag

i sackarinfrågan utan inskänkte sig till det uttalandet att, då det under

kommitténs arbeten kommit till dess kännedom, att sackarin i stor utsträckning

användes vid tillverkning av maltdrycker, samt detta måste anses såsom ett

missbruk till olägenhet för den konsumerande allmänheten, vilket icke borde

vara tillåtet, det syntes kommittén vara av vikt, att lagstadganden kunde åstadkommas

till förhindrande därav. Kommittén hade därför ansett sig böra fästa

Kungl. Maj :ts uppmärksamhet å förhållandet.

I den av 1903 års riksdag antagna förordningen angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker infördes förbud mot användning och förvaring av

sackarin i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri. Såsom motiv till förbudet

anfördes i den till grund för den nya förordningen liggande, av 1902 års maltdryckskommitté

verkställda utredningen, att, enligt vad verkställda analyser

givit vid handen, förfalskning av maltdrycker, särskilt svagdricka, synnerligen

ofta ägde rum genom användande av sackarin och att bestämmelser om förbud

mot användningen av sackarin i bryggeri därför vore erforderliga.

I 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl upptogs bestämmelse

om förbud mot försäljning av vin och öl, som försatts med sackarin. I Kungl.

Maj:ts proposition i ämnet till 1905 års riksdag, nr 101, anfördes såsom motiv

för sådant förbud, att i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning funnes

stadgat förbud mot att vid tillverkningen av maltdrycker använda sackarin.

Detta hade, vad särskilt de skattepliktiga bryggerierna beträffade, föranletts

därav att sackarin i viss mån kunde ersätta malt och därjämte motiverats av

en önskan att tillse, att de i handeln tillgängliga maltdryckerna vore oförfalskade.

Detta mål nåddes emellertid endast ofullständigt genom förbudet i tillverkningsförordningen,

enär detta ej hindrade tillsättande av sackarin, sedan

drycken utlämnats från bryggeriet. Förbudet borde därför fullständigas genom

ett stadgande i försäljningsförordningen, att maltdryck, försatt med sackarin,

ej finge hållas till salu; och syntes detsamma böra gälla även örn

vin.

Motsvarande bestämmelse infördes jämväl i 1905 års förordning angående

försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka. I Kungl. Majlis

proposition i ämnet till 1905 års riksdag, nr 102, var sådan bestämmelse icke

upptagen. Det särskilda utskott, som hade att behandla propositionen, ansåg

det emellertid vara erforderligt, att uttrycklig föreskrift meddelades därom att

svagdricka, som försåldes, icke finge vara försatt med något för hälsan skadligt

ämne eller med sackarin. Då enligt gällande bestämmelser sackarin icke

finge användas vid tillverkning av svagdricka men sackarin kunde bliva till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

11

satt clrycken i salufärdigt tillstånd, syntes enligt utskottets mening ett tydligt

förbud mot detta ämnes förekomst i svagdricka, som saluliölles, icke få anses

överflödigt.

I fråga örn nu gällande bestämmelser rörande förbud mot tillverkning och

försäljning av sackarinbaltiga maltdrycker får jag hänvisa till den redogörelse

härför, som inledningsvis lämnats. Utöver dessa föreskrifter finnes förbud

mot tillhandahållande av vara, som innehaller sankarin, i författning stadgat

allenast beträffande rusdrycker, varom bestämmelse är meddelad i 6 § i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

I övrigt äro några särskilda författningsbestämmelser icke utfärdade beträf- Inför sd av

tande sankarin annat än i fråga om importen därav. Enligt en anmärkning till sac ar

nummer 207 i nu gällande tulltaxa, liksom enligt 1911 års tulltaxa, ina nämligen

sackarin oell andra konstgjorda sötningsmedel införas till riket allenast av apoteksföreståndare

eller, på medicinalstyrelsens eller vissa vetenskapliga institutioners

tillstyrkan, av vetenskapsmän till begagnande för vetenskapliga ändamål,

eller ock, efter kommerskollegiets prövning, av näringsidkare, som styrker

sig hava behov av dylika varor för åstadkommande av sina tillverkningar.

Handeln inom landet med sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel är

däremot helt fri.

Från svagdricksbryggeriernas sida hava under senare år vid upprepade Framställtillfällen

krav framförts därom, att sackarinförbudet beträffande svagdricka ^phMvandr

måtte upphävas. Sålunda hemställde Sveriges svagdricksbryggareförening av tackarini

skrivelse till kontrollstyrelsen den 14 september 1926 örn vidtagande av åt- °tråffande

gärder i syfte, att svagdricksbryggerierna finge vid sin tillverkning använda svagdricka.

sackarin, varvid föreningen framhöll, att sackarinförbudet alltsedan bestäm^

melse härom infördes i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning verkat

hämmande på svagdricksindustrien. Allmänheten hade vant sig vid ett svagdricka

med sötaktig smak och önskade alltjämt erhålla sådant. Sedan genom

lagändring möjlighet beretts att kunna använda socker och sirap, hade olägenheten

i någon mån borteliminerats, men användningen av dessa ämnen verkade

icke tillfyllest, enär de under jäsningens gång försvunne och drickat därigenom

förlorade sin sötaktiga smak. Föreningen föreslog emellertid, att förbudet

endast så tillvida borde upphävas, att sackarin i viss begränsad mängd

skulle få användas, förslagsvis ett gram per hektoliter dricka. I särskilda

skrivelser till kontrollstyrelsen tillkännagåvo ett stort antal enskilda svagdricksbryggare

sin anslutning till nämnda hemställan.

I en den 9 februari 1927 till finansdepartementet inkommen skrivelse anhöllo

styrelserna för nordvästra Skånes bryggeriidkareförening och sydvästra Skånes

bryggeriidkareförening örn sådan författningsändring, att landets svagdricksbryggare

berättigades vid tillverkning av svagdricka till viss myckenhet

använda sackarin. I denna framställning gjordes gällande, att det i maltdryckstillverkningsförordningen

meddelade förbudet mot användning av sac
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 15G.

karin vid tillverkning av maltdrycker haft till följd, att det blivit så gott som

omöjligt för svagdricksindustrien att kunna tillhandahålla ett välsmakande

och hållbart svagdricka. Därest en svagdricksbryggare för att förbättra varans

kvalitet skulle begagna sig av sina möjligheter att vid tillverkningen använda

socker eller hålla stamvörtens extrakthalt uppe vid den medgivna högsta

gränsen av 6 procent, skulle detta medföra minskad hållbarhet hos drycken

samt leda till en sådan fördyring av densamma, att många svagdrickskonsumenter

överginge att i stället inköpa starkare maltdrycker. Socker kunde

dessutom icke användas i vilken utsträckning som helst, enär detsamma såsom

ett extraktgivande ämne lätt kunde medföra ökning av alkoholhalten utpver

den medgivna. Enda möjligheten för svagdricksbryggarna att utan fördyring

eller åstadkommande av risker för alkoholhaltens ökning över medgiven

gräns kunna tillverka ett välsmakande och hållbart dricka vore enligt

nämnda föreningars mening, att sankarin i begränsade mängder finge användas

vid tillverkningen. Några bärande skäl mot ett medgivande i denna riktning

ansåge föreningarna icke föreligga, och de åberopade, att det icke vore

förbjudet att använda sackarin vid framställningen av livsmedel i allmänhet,

exempelvis läskedrycker, sockerbagerivaror och konfekt.

över denna framställning avgav kontrollstyrelsen yttrande den 30 augusti

1927 och hemställde däri, att densamma icke måtte föranleda till någon Kungl.

Maj :ts åtgärd. Styrelsen erinrade om att i samband med de år 1923 vidtagna

ändringarna i maltdryckslagstiftningen stadgande hade intagits i maltdryckstillverkningsförordningen

om att stamvörtens extrakthalt i maltdryck icke

finge understiga 4 procent. Härigenom hade under alla förhållanden garanti

erhållits för att icke svagdricka med otillbörligt låg extrakthalt tillverkades.

I övrigt förefunnes emellertid alltjämt möjligheter att täcka brister i fråga

om en maltdrycks kvalitet med tillhjälp av sackarin. Upprätthållandet av

sackarinförbudet hade visat sig vara förbundet med stora svårigheter. Allmänt

vore känt, att svagdricka ofta innehölle sackarin. vilket i många fall

tillsattes sedan drycken lämnat bryggeriet. Oaktat att uppsikten över sackarinförbudet

hade skärpts och kända överträdelser av detsamma vederbörligen

beivrades, avskräcktes svagdricksbryggarna likväl icke från att olovligen använda

sackarin. Orsaken till den bristande respekten för sackarinförbudet ansåg

styrelsen vara att söka däri, att man inom svagdricksindustrien icke syntes

kunna inse riktigheten av att tillverkaren av drycken skulle vara betagen

möjligheten att tillsätta sackarin, då det däremot stöde konsumenten fritt att

göra detta, samt att sackarinförbudet skulle drabba enbart bryggeriindustrien

och icke gälla jämväl tillverkning av andra slag av närings- och njutningsmedel.

Även örn vissa olägenheter sålunda vore förbundna med tillämpningen

av sackarinförbudet beträffande maltdryckerna, ansåge styrelsen likväl frågan

örn en ändring av bestämmelserna icke böra upptagas till behandling, förrän

det vore bekant, vilken ställning statsmakterna komme att intaga till frågan

om tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel

i allmänhet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

13

Bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag har i sitt förutnämnda betänkan- Bevillning

de angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till malt- utskottet v

dryck erinrat om vad som tidigare förekommit i ärendet samt därefter anfört riksdag.

följande :

»Såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå har strävan att upprätthålla

maltdryckernas kvalitet i främsta rummet föranlett rådande förbud

mot användning av sackarin vid tillverkning av sådana drycker och mot försäljning

av maltdrycker, som äro försatta med sackarin. Det har nämligen

tidigare särskilt ur nykterhetssynpunkt ansetts angeläget, att svagdrickat icke

försämrades i smak eller näringsvärde genom tillsättning av sackarin.

Efter det nämnda förbud införts hava emellertid vissa ändringar vidtagits

i lagstiftningen rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker av beskaffenhet

att inverka på ifrågavarande spörsmål. Sålunda har i samband

med de år 1923 företagna ändringarna i denna lagstiftning fastställts en undre

gräns för stamvörtstyrkan hos maltdrycker, så att numera till svagdricka hänföras

maltdrycker med en högsta alkoholhalt av 1.8 viktprocent och med en

stamvörtstyrka av lägst 4 och högst 6 procent. Utskottet vill vidare framhålla^

att årets riksdag bifallit Kungl. Majits proposition nr 36 med förslag

till vissa ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen, innebärande huvudsakligen

att till maltdryck av första klassen skall hänföras jämväl maltdricka.

Med maltdricka förstås sådan maltdryck, som ej innehåller mer än

1.8 viktprocent alkoholhalt och äger en extrakthalt, överstigande 6 men icke

10.5 procent, samt vid tillverkningen undergått sådan särskild behandling, att

alkoholhalten i drycken icke kan överstiga den för maltdryck av första klassen

fastställda gränsen av 1.8 viktprocent.

Genom att en undre gräns fastställts för stamvörtstyrkan hos maltdrycker,

har möjligheten att genom tillsättning av sackarin inskränka användningen

av malt vid tillverkning av svagdricka avsevärt beskurits. Det särskilda skäl,

som tidigare åberopats till förmån för ett sackarinförbud i fråga örn maltdrycker,

har därigenom förlorat sin egentliga betydelse såvitt angår svagdricka.

Kontrollstyrelsen har i sitt ovannämnda yttrande förklarat sig icke anse

Dagan örn ändring i förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien

böra för närvarande upptagas. Såsom skäl härför har kontrollstyrelsen

främst anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av

den ställning, statsmakterna komme att intaga till frågan örn tillverkning

och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet.

Emellertid synas knappast utsikter förefinnas för denna frågas lösning inom

en näraliggande framtid. Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, att

i motioner vid årets riksdag hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit begära, att ett av en år 1916 tillsatt kommitté utarbetat och år 1921

framlagt förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte efter

slutförd granskning föreläggas riksdagen, men att motionerna blivit av kamrarna

avslagna. Som en olägenhet vill utskottet framhålla, att förbudet i sin

nuvarande form icke kunnat upprätthållas. På sätt såväl kontrollstyrelsen

som motionärerna framhållit brytes synnerligen ofta mot detsamma, understundom

utan tillverkarens egen förskyllan. Med hänsyn till det nu anförda har

utskottet ansett övervägande skäl tala för att sackarinförbuclet beträffande svagdricka

upphäves. Ett upphävande av detta förbud torde emellertid icke böra

ske^utan att en föreskrift införes örn skyldighet för tillverkare och försäljare

att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka tillhandahålles, utmärka, att drycken

innehåller sackarin. Lämpligen borde i samband härmed en motsvarande

bestämmelse införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga drycker.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Säkerligen komme en dylik föreskrift att i jämförelse med gällande förbud

innebära en bestämd fördel såväl för konsumenterna som för de säljare, vilka

komme att tillhandahålla sackarinfritt svagdricka.

Yad åter angår de alkoholstarka maltdryckerna torde icke några olägenheter

yppat sig genom sackarinförbudet, och något skäl att undanröja förbudet beträffande

dessa drycker synes icke föreligga. Icke heller har utskottet ansett

tillrådligt, att nämnda förbud upphäves i fråga örn maltdricka.»

Utredning

och förslag

den 30 december

1929

av kontrollstyrelsen

efter samråd

med

medicinalstyrelsen.

Kontrollstyrelsen har såsom förut nämnts med skrivelse den 30 december

1929, efter samråd med medicinalstyrelsen, inkommit med utredning och förslag

rörande det ifrågasatta upphävandet av förbudet mot tillverkning och försäljning

av sackarinhaltigt svagdricka. Till en början må återgivas vad kontrollstyrelsen

anfört rörande förbrukningen av svagdricka och efterlevnaden av förbudet

mot att däri tillsätta sackarin:

»Konsumtionen av svagdricka, vilken i början av 1900-talet var av betslande

omfattning och större än förbrukningen av starkare maltdrycker, undergick

för tiden efter tillverkningsåret 1903/04, då svagdricksindustrien i samband med

maltdrycksbeskattningens införande lades under kontroll och sackarinförbudet

även trädde i tillämpning, en fortgående minskning. Sålunda utgjorde svagdrickskonsumtionen

under tillverkningsåret 1903/04 177 milj. liter, under

femårsperioden 1905/06—1909/10 årligen i medeltal 158 milj. liter samt under

påföljande femårsperiod årligen i medeltal 149 milj. liter. Till följd av förhållanden,

som stöde i samband med världskriget, minskades sedermera konsumtionen

ytterligare och fortfor även den närmaste tiden därefter att nedgå, så att

den tillverkningsåret 1921/22 var allenast 61 milj. liter. Efter sistnämnda tidpunkt

hava förhållandena ändrats, och en fortskridande ökning år från år^har

inträtt i svagdrickskonsumtionen, så att den på de senaste 7 tillverkningsåren

fördubblats. Sagda konsumtion under denna tid belyses av nedanstående tablå,

i vilken till jämförelse även intagits uppgifter örn förbrukningen av starkare

maltdrycker.

Tillverkningsår

Starkare

maltdrycker

milj. liter

Liter

per

invånare

Svagdricka

milj. liter

Liter

per

invånare

1922/23 ..............

137.7

23.0

66.4

11.1

1923/24 ..............

135.3

22.5

76.3

12.7

1924/25 ..............

141.4

23.4

87.2

14.4

1925/26 ..............

146.1

24.1

91.3

15.1

1926/27 ..............

151.2

24.9

103.8

17.1

1927/28 ..............

149.5

24.6

110.8

18.2

1928/29 (prelim.)..........

152.8

25.0

124.2 1

20.3

Antalet i verksamhet varande svagdricksbryggerier har ökats från 387 tillverkningsåret

1922/23 till 511 tillverkningsåret 1927/28 samt utgör för närvarande

535.

De för konsumtionen av svagdricka uppgivna kvantiteterna avse till största

delen vanligt s. k. färskt svagdricka, som är en överjäst maltdryck och i regel

saluföres, medan det ännu befinner sig i jäsning. Den tillverkade, myckenheten

lagrat svagdricka, varav konsumtionen alltmer gått tillbaka, utgjorde tillverkningsåret

1927/28 allenast omkring 10 procent av hela svagdrickstillverkningen.

Genom den av 1928 års riksdag beslutade ändringen av maltdryckstill
-

1 Häri inräknat 1.8 milj. liter maltdricka.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

15

verkningsförordningen möjliggjordes tillverkning av en ny extraktrik, alkoholsvag

maltdryckstyp, varav konsumtionen emellertid under det första tillverkningsår,

den förts i marknaden, varit mycket obetydlig, i det att densamma uppgått

allenast till omkring 1.3 milj. liter.

Från svagdrickstillverkarnas sida har vid upprepade tillfällen framhållits,

att det år 1903 genomförda sackarinförbudet vållat svagdricksindustrien olägenheter

därigenom, att en stor del av allmänheten — särskilt i södra Sverige

—. vilken visat sig uppskatta svagdricka med sötaktig smak, icke kunnat få

denna smakriktning tillgodosedd, något som i sin tur verkat hämmande på avsättningen.

Det har därvid åberopats, att socker eller sirap icke kan i tillräcklig

omfattning komma till användning för tillgodoseende av berörda smakriktning,

särskilt emedan dessa ämnen till största delen förjäsa i_ drycken och sålunda

icke i önskvärd grad fylla uppgiften såsom sötningsmedel för svagdricka.

Uppmärksammas bör även, att gällande kontrollsystem för maltdrycksbeskattningen

förutsätter, att extraktgivande ämnen, såsom socker och sirap, icke i bryggeri

få tillsättas efter provningen av vörtens stamvörtstyrka, d. v. s. efter jäsningen.

Skall tillsats av socker eller sirap ske under ett sådant skede av tillverkningen,

att dessa ämnen i större grad kunna bibehållas oförjästa i drycken

vid dess utlämnande, får dylik tillsats allenast efter i förväg gjord anmälan

verkställas i närvaro av kontrolltjänsteman, som har att övervaka, att stamvörtstyrkan

icke genom den skedda tillsatsen överstiger den i lag medgivna;

utgifterna för denna särskilda kontroll åligger det tillverkaren att bestrida,

vilket givetvis är ur kostnadssynpunkt betungande. Svagdrickstillverkarna

hava även framhållit, att svagdrickat erhåller större hållbarhet, om det sötas

med konstgjort sötämne, än om socker användes. Detta torde i viss mån äga

sin riktighet så tiilvida, att en jämförelsevis riklig förekomst av oförjäst socker

i den från bryggeriet utlämnade maltdrycken kan bidraga till att drycken hastigare

fördärvas. Användande av det oför jäsbara sackarinet, vilket förutom

sin sötande egenskap enligt uppgifter i den kemiska litteraturen även har konserverande

verkan, bör i någon grad medverka till att det färska svagdrickat

därigenom bliver hållbarare.

Xu anförda omständigheter i förening med vetskapen om de stora svårigheter,

som äro förbundna med ett effektivt övervakande av sackarinförbudet, hava

föranlett, att konstgjorda sötningsmedel, särskilt sackarin, i icke ringa omfattning

användas av svagdrickstillverkare. Tillsättningen av dylikt sötningsmedel

sker enligt vad erfarenheten givit vid handen antingen i bryggerierna vid

tillverkningen eller utanför dem i samband med distributionen av drickat, vanligen

då medelst sackarintabletter. Den skärpta tillsyn över efterlevnaden av

sackarinförbudet, som kontrollstyrelsen på senare år sökt åvägabringa i bryggerierna,

torde emellertid hava föranlett svagdrickstillverkarna att övergå till att

anlita den senare utvägen, vilken underlättas genom begagnandet av de numera

allmänt för svagdricka förekommande 10- och 5-liters glasflaskorna, vilkas

patentproppar medgiva, att drycken obehindrat kan under transporten eller vid

drickats utlämnande till köparen tillföras sackarin. I det sistberörda fallet

lärer så förfaras, att köparen får bestämma tillsatsens storlek, för vilket ändamål

tabletterna äro avdelade för avskiljande av önskad myckenhet. Vanligt

förekommande är även, att bryggeriets utkörare vid drickats avlämnande till

köparen tillställer denne önskad myckenhet sackarin för svagdrickats sötande,

nied anvisning huru tillsättningen därav bör ske. Sackarin tillföres understundom

maltdrycken i bryggeriet på så sätt, att sockerkulör eller sirap, som

vid tillverkningen användes av fabrikanten eller leverantören gjorts sackarinhaltig,

för att därigenom vara mera begärlig. Då skyldighet icke finnes stadgad

att å vara i dylikt fall angiva, att densamma är sackarinhaltig, kan det

hava varit maltdryckstillverkaren obekant, att nämnda råämnen, då de av ho
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 156.

norn inköpts, varit försatta med sackarin. I så fall har tillverkaren utan egen

förskyllan blivit överträdare av bestämmelsen örn sackarinförbudet oell kan

drabbas av laga ansvar därför. Åtskilliga fall hava förekommit, då närvaron

av sackarin i svagdricka av tillverkaren förklarats på nu angivet sätt, men denne

likväl blivit ådömd straff trots sin försäkran, att det varit honom obekant,

att sockerkulören eller sirapen innehållit det förbjudna sötämnet.

Då enligt uppgift från importörhåll den till riket införda kvantiteten sackarin

till betydande del lär finna avsättning såsom sötningsmedel för svagdricka,

kan här vara av intresse att taga del av följande statistik över sackarinimporten

under senare år.

År 1921 ...................... 4,878 kilogram

> 1922 ..................... 6,380

» 1923 ...................... 5,493

» 1924 ...................... 6,579

> 1925 ...................... 7,385 >

> 1926 ...................... 6,896

> 1927 ...................... 9,051

> 1928 ...................... 13,705

Den omfattning, i vilken sackarin befunnits närvarande i svagdricksprov,

som av kontrolltjänstemän vid maltdryckstillverkningen insänts till kontrollstyrelsens

laboratorium för undersökning, framgår av följande sammanställning.

• Undersökta Därav sackarin- I

Ar prov haltiga

1925 ................... 60 24

1926 ................... 173 74

1927 ................... 95 40

1928 ................... 83 32

1929 ................... 82 24

I alla fall, där närvaro av sackarin kunnat påvisas i de undersökta proven,

bar kontrollstyrelsen anmält tillverkaren till åtal för överträdelse av sackarinförbudet.

Den jämförelsevis stora omfattning, i vilken bötesstraff ådömts

svagdrickstillverkare för dylik förseelse, har emellertid ingalunda verkat avskräckande

från fortsatt användning av det förbjudna sötämnet; åtskilliga tillverkare

hava under kort tid flera gånger ådömts böter, vilka stegrats vid förseelsernas

upprepande. Den anmärkningen kan här framställas, att en höjning

i den nuvarande straffskalan för förseelse mot sackarinförbudet, vilken beträffande

tillverkare i skattefritt bryggeri utgör böter lägst 50 och högst 1,000

kronor, borde vara ägnad att medföra ökad respekt för sackarinförbudet. Det

synes emellertid tvivelaktigt, huruvida en sådan åtgärd skulle medföra avsedd

effekt. Med kännedom örn de svårigheter, som äro förbundna med en verksam

kontroll från statens sida över sackarinförbudets efterlevnad, skulle säkerligen

en del svagdrickstillverkare alltjämt finna med sin fördel förenligt att för

tillgodoseende av allmänhetens smakriktning tillsätta svagdrickat konstgjorda

sötämnen, även med risk att någon gång bliva ådömda kännbarare bötesstraff.

Åtminstone synas erfarenheterna i Danmark giva stöd för en sådan uppfattning.

Även i nämnda land, där en generell sackarinlagstiftning är genomförd,

råder enligt inhämtade upplysningar stora svårigheter att upprätthålla sackarinförbudet,

och i de bryggerier, som tillverka ''''Husholdningsol’ -— en maltdryck,

ungefär motsvarande det svenska svagdrickat -— förekommer olovlig

användning av sackarin ganska allmänt. Det för dylik förseelse utdömda

straffet utgjorde till en början 25 å 50 kronor, men för att råda bot för miss
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

17

förhållandet vidtogs en höjning av böterna så, att de i allmänhet för närvarande

utgöra 400 ä 500 kronor. Då det emellertid visat sig mycket lönande

att saluhålla maltdrycken sötad med konstgjort sötningsmedel och då polism5Tndighetens

kontroll över sackarin förbudet icke kunnat göras tillräckligt

effektiv, finnas i Danmark åtskilliga tillverkare, som regelmässigt använda

sackarin vid tillverkningen. De hava nämligen funnit, att den olovliga sackarinanvändningen

lönar sig, även örn de någon gång emellanåt drabbas av bötesstraff.

»

Efter en erinran örn att sackarinförbudet beträffande svagdricka i Sverige

väsentligen föranletts av en strävan att förhindra tillhandahållandet av en ur

kvalitetssynpunkt mindervärdig vara har kontrollstyrelsen anfört följande.

Sedan i 2 § 2 mom. i förordningen angående tillverkning och beskattning av

maltdrycker stadgande införts därom att maltdryck icke finge i bryggeri tillverkas

med stamvört av lägre extrakthalt än 4 procent, hade därmed ett regulativ

erhållits mot tillverkning av svagdricka med otillbörligt låg extrakthalt,

varigenom även det ursprungligen anförda motivet till sackarinförbudet bortha

Hit. Erfarenheten hade emellertid utvisat, att svagdrickstillverkarnas kompetens

samt uppfattning angående de krav, som ur sanitär synpunkt borde

ställas på deras tillverkning, i många fall lämnade mycket övrigt att önska,

något som vore ägnat att återverka på varans kvalitet och smak. Trots den

införda bestämmelsen om minimigräns för extrakthalten förelåge därför fortfarande

en frestelse att i dylikt fall tillgripa sackarin för att dölja bristfälligheten.

Denna omständighet syntes dock, i betraktande av dels svårigheten

att kunna upprätthålla sackarinförbudet, varigenom detsamma blivit i hög

grad ineffektivt, och dels allmänhetens ådagalagda åstundan att äga tillgång

till svagdricka med söt smak, icke få tillmätas sådan betydelse, att det ovillkorliga

sackarinförbudet i fortsättningen enbart på grund därav borde bibehållas.

För avhjälpande av berörda sanitära missförhållanden framstode som

ett viktigt önskemål, att en ordnad effektiv tillsyn komme till stånd, i vilket

avseende ett förverkligande av den sedan lång tid tillbaka på många håll eftersträvade

livsmedelslagstiftningen skulle vara av stor betydelse.

I sitt utlåtande den 30 augusti 1927, i vilket kontrollstyrelsen konstaterat de

med sackarinförbudet för svagdricka förbundna olägenheterna, hade styrelsen

lörklarat sig icke anse frågan om ändring av bestämmelserna om sagda förbud

böra för det dåvarande upptagas. Såsom skäl härför hade styrelsen främst

anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av den ställning,

statsmakterna komme att intaga till fragan örn tillverkning och försäljning av

sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet. Detta skäl till uppskov

med frågans upptagande hade 1928 års riksdag likväl avvisat. Då riksdagen

sålunda ansett, att frågan örn sackarinförbudets upphävande beträffande

s\agdricka icke borde ansta pa sätt kontrollstyrelsen föreslagit utan

upptagas till behandling särskilt för sig, hyste styrelsen den meningen, att en

ändring av bestämmelserna örn sackarinförbudet nu borde komma till stånd

samt att frågan borde finna sin lösning i överensstämmelse med vad av bevillningsutskottet

blivit ifrågasatt.

Efter det kontrollstyrelsen utarbetat förslag till de författningsändringar,

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 123 käft. (Nr 156 ) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:in proposition nr 156.

som funnits påkallade av föreliggande frågas lösning i enlighet med vad sålunda

angivits, har styrelsen inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen i

ärendet.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande till kontrollstyrelsen den 2 december 1929

vidhållit sin vid flera tidigare tillfällen uttalade mening, att sackarin, använt

såsom sötningsmedel, icke vore att betrakta såsom hälsomenligt. Styrelsen har

därefter erinrat örn den tidigare hävdade uppfattningen, att sackarintillsats

skulle åstadkomma ett förringande av varans värde och underlätta försäljningen

av en från kvalitetssynpunkt underhaltig vara. Dessa invändningar hade

numera förlorat i värde, sedan genom 1923 års maltdryckstillverkningsförordning

införts ett stadgande örn en lägsta extrakthalt hos svagdricka av 4 procent.

Den möjlighet, som dessförinnan funnits att genom sackarintillsats dölja

bristande extrakthalt, hade härigenom till väsentlig del undanröjts. Sackarintillsatsen

hade nu närmast till ändamål att ge drickat en av allmänheten åstundad

sötaktig smak, vilket, efter vad det uppgåves, av tekniska skäl svårligen

kunde åstadkommas genom ökad tillsats av jäsbara naturliga sötmedel såsom

socker eller sirap. Från allmän hälsovårdssynpunkt vore det enligt medicinalstyrelsens

mening givetvis av stor betydelse, att allmänheten hade tillgång

till ett billigt, efter rådande smak anpassat dricka, som med framgång kunde

upptaga tävlan med de alkoholstarkare maltdryckerna. Dessa synpunkter

borde enligt medicinalstyrelsens förmenande motivera, att frågan om användande

av sackarin vid tillverkning av svagdricka nu upptoges till fristående

behandling i avvaktan på en allmän livsmedelslagstiftning eller särskild sackarinlagstiftning.

Under åberopande av det anförda har medicinalstyrelsen

förklarat sig icke hava något att erinra mot, att förbudet mot användning av

sackarin vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt

svagdricka upphävdes, under villkor att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka

tillhandahölles, tydligt angåves, att varan vore försatt med sackarin.

Medicinalstyrelsen har såsom särskild förutsättning för upphävandet av nämnda

förbud angivit, att noggrann kontroll å extrakthalten utövades.

Sedan kontrollstyrelsen berett Svenska bryggareföreningen tillfälle att till

kontrollstyrelsen inkomma med yttrande i frågan, har föreningen den 21 december

1929 avgivit utlåtande i ärendet. Föreningen har inskränkt sig till

att hänvisa till synpunkter, som utsedda representanter muntligen framfört till

kontrollstyrelsen, samt har ansett sig därutöver endast böra framhålla, att sackarinfrågan

för maltdryckernas vidkommande, för att ej föregripa den allmänna

utredning, som borde föregå en livsmedelslagstiftning, icke borde utbrytas

ur sitt naturliga sammanhang utan upptagas till avgörande först i samband

med denna. Föreningen har därvid erinrat om kontrollstyrelsens utlåtande

den 30 augusti 1927, i vilket styrelsen givit uttryck åt en dylik mening. För

medicinalstyrelsens ståndpunkt rörande sackarinförbudets upphävande för

svagdricka hade sistnämnda styrelse enligt hryggareföreningens förmenande

icke framfört några bärande motiv.

Vad angår den av bryggareföreningen uttalade meningen, att sackarinfrågan

för maltdryckernas vidkommande borde upptagas först i samband med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

19

spörsmålet om genomförandet av en livsmedelslagstiftning, har kontrollstyrelsen

erinrat örn att riksdagen avvisat en dylik ordning för behandling av den

föreliggande frågan. Under erinran att från föreningens sida motstånd rests

särskilt emot sackarinförbudets upphävande i fråga om s. k. lagrat svagdricka,

har kontrollstyrelsen vidare anfört:

»Kontrollstyrelsen får erinra om att frigivandet av sackarinet vid tillverkning

av svagdricka är avsett att förbindas med skyldighet för tillverkaren att

å kärlet deklarera användningen av sankarin. Då sålunda konsumenten i varje

fall beredes kännedom örn huruvida en maltdryck är sackarinhaltig eller ej, kan

icke göras gällande, att användningen av sackarin innebär illojalt förfarande

mot konsumenten. Likaledes är deklarationsskyldigheten ägnad att utgöra en

garanti mot illojal konkurrens emellan tillverkarna. Har den principen vunnit

erkännande, att frihet skall vara rådande att använda sackarin under den angivna

förutsättningen, att konsumenten av den därmed sötade varan beredes

kännedom örn dylikt sötämnes närvaro, anser kontrollstyrelsen tillräckliga skäl

icke föreligga att undantaga lagrat svagdricka, då nu frågan gäller att upphäva

sackarinförbudet beträffande svagdricka i allmänhet. Beträffande rätten

att vid tillverkning av olika slag av svagdricka använda sackarin, skulle

de skattepliktiga och de skattefria bryggerierna givetvis bliva likställda.

Huruvida användningen av sackarin vid tillverkning av lagrat svagdricka

kan komma att medföra, att denna maltdryck, som för närvarande förekommer

i mycket obetydlig omfattning, vinner ökad avsättning och därigenom framträder

såsom konkurrent till pilsnerdricka, är svårt att på förhand bedöma. Skulle

något sådant inträffa, torde näppeligen ur allmänna synpunkter någon erinran

kunna göras. Snarare torde en sådan utveckling få anses gagnelig. Medicinalstyrelsen

har också givit uttryck åt denna uppfattning, då nämnda styrelse

i sitt ovannämnda utlåtande särskilt framhållit betydelsen av att allmänheten

beredes tillgång till ett billigt, efter rådande smak annassat dricka, som

med framgång kan upptaga tävlan med de alkoholstarkare maltdryckerna. Det

faktiska monopol å tillverkning av starkare maltdrycker, som de skattepliktiga

bryggerierna för närvarande innehava, har berett denna industri en så gynnad

ställning i ekonomiskt avseende, att den bör väl kunna uthärda den sannolikt

icke alltför betungande konkurrens, som skulle ligga däri, att de mindre gynnsamt

lottade svagdricksbryggerierna efter sackarinets frigivande måhända komme

att finna en ökad avsättning för lagrat dricka.»

Vad angår verkningarna av sackarinets frigivande för svagdrickstillverkning

med avseende å statsverkets inkomst av maltskatten har kontrollstyrelsen

trott sig kunna förutsätta, att, då riksdagen tagit initiativet till det underlättande

av svagdricksindustrien, som upphävandet av sackarinförbudet innebure,

riksdagen även velat taga de konsekvenser med avseende å inkomsten av maltskatten,

som en eventuellt ökad tillverkning av skattefria maltdrycker på bekostnad

av de skattepliktiga kunde medföra. En åtgärd, vilken i likhet med den

nu ifrågavarande kunde tänkas medföra någon minskning i inkomsten av maltskatten

— vilken tillfördes rusdrycksmedelsfonden -—• men samtidigt erbjöde

fördelar ur nykterhetssynpunkt, syntes icke böra enbart av förstnämnda anledning

tillbakavisas.

I anledning av förslag från svagdrickstillverkarnas sida, att sackarinförbudet

skulle ersättas av bestämmelse örn att sackarin skulle få användas vid svagdrickstillverkning

allenast intill en viss högsta myckenhet per hektoliter dricka,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Ilar kontrollstyrelsen uttalat, att en dylik lösning av sackarinfrågan visserligen

kunde synas tilltalande, då olägenheterna av sackarinets begagnande i så

fall skulle göra sig mindre gällande. Emellertid skulle, särskilt i betraktande

av det besvärliga analysarbete, som kvantitativa bestämningar av sackarin

i svagdricka innebure, övervakandet av att icke den stadgade maximikvantiteten

överskredes, erbjuda så stora svårigheter, att denna utväg måste lämnas ur

räkningen. Samma kontrollsvårigheter skulle givetvis även göra sig gällande,

därest av sanitära skäl man ansåge sig böra meddela bestämmelse om viss

kvantitetsbegränsning vid användning av dulcin.

Med avseende å kontrollen över efterlevnaden av en blivande föreskrift örn

skyldighet att tillkännagiva närvaro av sackarin i svagdricka har kontrollstyrelsen

yttrat följande:

»En konsekvens av sackarinförbudets upphävande på sätt ovan föreslagits

torde bliva, att lagöverträdelserna bliva väsentligen mindre talrika än enligt

hittills gällande ordning. Sedan möjlighet beretts svagd rickstillverkarna att

lagenligt kunna begagna sackarin vid tillverkningen och de därmed blivit i

stånd att tillverka ett svagdricka, som vissa delar av allmänheten visat sig

uppskatta, kan det nämligen icke vara något särskilt intresse för dem att underlåta

att tillkännagiva närvaron av sackarin i drycken, varigenom de skulle

riskera att ådömas straff för överträdelse av bestämmelserna i fråga. Icke

desto mindre är det av vikt, att en så effektiv tillsyn som möjligt ägnas åt

deras efterlevnad. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen att genom de vid

maltdryckstillverkningen anställda kontrolltjänstemännen låta såväl i bryggerierna

som utom dessa taga och å sitt laboratorium undersöka prov å svagdricka,

som icke deklarerats innehålla sackarin, samt i fall av olaglighet anmäla

vederbörande till åtal.»

Beträffande de av kontrollstyrelsen avgivna förslagen till de av sackarinförbudets

upphävande påkallade ändringarna i förordningen den 1 juni 1923

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker och förordningen den 8

maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker har styrelsen anfört följande:

»I maltdryckstillverkningsförordningens 4 §, som för närvarande innehåller

bestämmelser örn anbringande å kärl, varå maltdryck utlämnas från bryggeri,

av uppgift om bryggeriets namn och beteckning för maltdryckens klass, bör

lämpligen även intagas bestämmelserna om skyldighet för maltdryckstillverkare

att deklarera närvaron av sackarin, dulcin eller annat liknande sötningsmedel

i svagdricka. Detta bör ske genom anbringande å kärlet av uppgiften

Innehåller konstgjort sötningsmedel’. I Tyskland, där sackarin får användas

för tillverkning av bland annat läskedrycker och vissa svagare maltdrycker mot

deklarationsskyldighet, skall motsvarande uppgift på tydligt framträdande sätt

meddelas å etikett å kärlet, vilket förfaringssätt, enligt vad kontrollstyrelsen

inhämtat, i praktiken visat sig genomförbart. Kontrollstyrelsen har ansett,

att enahanda förfaringssätt bör tillämpas i Sverige. I allmänhet skall sålunda

ifrågavarande uppgift meddelas, i fall då etikett ej förekommer å kärlet,

genom åsättande av särskild etikett med denna uppgift, men eljest å den å kärlet

förekommande etiketten; uppgiften skall anbringas på ett tillräckligt framträdande

sätt. I särskilda fall torde emellertid kunna tänkas, att annat förfaringssätt

kan vara lämpligare. Då kontrollstyrelsen för närvarande jämlikt

bemyndigande i ovanberörda 4 § äger meddela anvisningar rörande anbringan
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

de av stämpel å kärl, innehållande maltdrycker, eller å kork eller propp, torde

det även få ankomma på styrelsen att meddela anvisningar, huru anbringande

av nu ifrågavarande uppgift skall äga rum.

I 12 § i förordningen har vidtagits erforderlig ändring, för att konstgjort

sötningsmedel skall kunna få användas vid tillverkning av svagdricka i skattepliktigt

bryggeri. Då nu åsyftat medel ansetts hänförligt till sådana ämnen,

som vid tillverkning av maltdrycker kunna användas i stället för malt, är förvaring

därav i skattepliktigt bryggeri för närvarande icke medgiven. Därest

dylikt sötningsmedel nu skall medgivas vid svagdrickstillverkning, bör det ovillkorliga

förvaringsförbudet upphävas, i vilket syfte 15 § underkastats ändring.

Beträffande 37 § 2 mom. i maltdryckstillverkningsförordningen föreslås vidtagande

av sådan ändring, att konstgjorda sötningsmedel av ovannämnda slag

kunna komma till användning för svagdrickstillverkning i skattefritt bryggeri

och även därstädes förvaras. I anslutning till denna ändring bör sista stycket

av 49 § utgå.

I 12 § i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed

jämförliga drycker har föreslagits stadgande angående skyldighet för försäljare

av svagdricka att tillse, att å kärl, vari svagdricka, som veterligen är tillsatt

sackaxin, dulcin eller liknande konstgjort sötningsmedel, å försäljningsstället

förvaras, finnes uppgift örn detta förhållande.»

Kontrollstyrelsen har föreslagit, att författningsändringarna skola träda i

tillämpning den 1 juli 1930.

Kommerskollegium har den 18 januari 1930, med överlämnande av yttrande

från Sveriges kemiska industrikontor, avgivit anbefallt utlåtande över

kontrollstyrelsens utredning och förslag. Kollegium har därvid hänvisat till <

att kollegium i utlåtande över 1916 års livsmedelslagstiftningskommittés förslag

till livsmedelslag för sin del funnit kommitténs krav, att sotning av saft,

sylt och marmelad m. m. samt ersättningsmedel därför endast skulle få ske

med rörsocker, knappast vara tillräckligt grundat. Vidare har kollegium nu

erinrat örn att kollegium, som jämlikt anmärkning till vederbörlig tulltaxerubrik

under en lång följd av år haft att pröva näringsidkares ansökningar örn

rätt att från utlandet införa sankarin med hänsyn till styrkt behov därav för

respektive tillverkningar, på grund härav i ett icke ringa antal fall författningsenligt

medgivit sådan rätt även för läskedrycksfabrikation. Tillsats av

sankarin, inköpt på apotek, syntes dessutom i avsevärd utsträckning hava

förekommit och alltjämt förekomma vid beredning av läskedrycker. Det syntes

kollegium under dessa förhållanden knappast fullt konsekvent att med

hänsyn till en eventuell framtida skärpning av hithörande bestämmelser i

livsmedelslagstiftningen förvägra tillverkarna av svagdricka, vilket ju även

väsentligen vore att räkna såsom en läskedryck, motsvarande rättighet. Härvid

borde jämväl beaktas, att en dylik skärpning, vad läskedryckerna beträffade,

väl närmast kunde antagas komma att avse införande av deklarationstvång

vid användande av konstgjorda sötmedel såsom sankarin, ett förbehåll,

som nu jämväl enligt kontrollstyrelsens förslag skulle komma att

gälla i fråga örn svagdricka. Kommerskollegium har i övrigt anfört följande:

»Den huvudsakliga invändning, som i övrigt framställts mot borttagande

av förbudet att använda sackarintillsats vid svagdrickstillverkning, synes gå

Kommerskollegiets

utlåtande

len IS januari

inno.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ut på, att ett svagdricka med sådan tillsats i smakhänseende gåves sken av

att vara av högre kvalitet, än som motsvarades av verkligheten. Kollegium

anser icke denna invändning böra tillmätas avgörande inflytande, bland annat

med hänsyn till den numera gällande bestämmelsen örn minsta extrakthalt

av fyra procent hos vörten vid tillverkning av svagdricka. För övrigt

torde väl svagdricka knappast vara att räkna, åtminstone i främsta rummet,

såsom näringsmedel, utan huvudsakligen såsom läskedryck. Sackarinets

oskadlighet ur hälsosynpunkt har i detta samband av medicinalstyrelsen ånyo

bekräftats i det remisshandlingarna bifogade yttrandet från styrelsen.

I Tyskland, där tidigare, såvitt kollegium har sig bekant, ett generellt förbud

mot användande av sackarin och dulcin vid maltdryckstillverkning varit

gällande, medgavs provisoriskt, enligt förordningar av den 21 juli 1923 samt

den 16 januari och den 4 augusti 1926, § 5--- —, tillsats av dylika sötningsmedel

till överjäst öl. Enligt förordning av den 18 november 1927 --

— har sedermera nämnda medgivande begränsats att gälla för överjäst ’Einfachbier’

(vilket närmast torde motsvara svagdricka) med stamvörthalt icke

överstigande 4 procent, alltså liggande under den i Sverige fastställda minimigränsen

för vörtens styrka i fråga örn maltdrycker av klass 1. Det vill

synas, söm om den påtalade risken för att en kvalitetsförsämring skulle kunna

maskeras genom tillsats av konstgjort sötningsmedel i ovan refererade fall

skulle ställa sig större än enligt de bestämmelser, som författningsenligt gälla

i vårt land beträffande svagdricka.

Ett ytterligare skäl för bifall till det av kontrollstyrelsen och medicinalstyrelsen

förordade medgivandet i fråga örn användande av sackarin vid svagdricksberedning

måste enligt kollega åsikt ligga i det påvisade förhållandet,

att förbudet i stor utsträckning göres illusoriskt genom att distributören av

svagdrickat samtidigt med leverans härav tillhandahåller för sotning av

drickat erforderlig sackarin.

Om sålunda jämväl enligt kollega åsikt vägande skäl tala för ett upphävande

av förbudet mot sackarintillsats i fråga om vanligt överjäst s. k. brunsvagdricka,

föreligger onekligen viss anledning till tvekan i fråga om underjäst

och lagrat svagdricka. Detta står nämligen, såsom framhålles i yttrandet

från Sveriges kemiska industrikontor, i tillverkningshänseende så nära

pilsnerdrickat (klass II), att det kan synas oegentligt att tillämpa olika bestämmelser

rörande sackarintillsats i fråga örn dessa båda slag av drycker.

Emellertid är härvid att märka, att något yrkande örn borttagande av förbudet

mot sackarintillsats i fråga örn maltdrycker av klass II icke, såvitt

kollegium har sig bekant, från något håll ifrågasatts. En dylik åtgärd

skulle för övrigt kunna tänkas medföra verkningar i fiskaliskt hänseende av

mera omfattande betydelse (genom en minskning av maltskatten) än det nu

ifrågasatta medgivandet. I övrigt är att märka, att tillverkningen och konsumtionen

av lagrat svagdricka under senare år varit relativt liten (för närvarande

endast omkring 1/10 av hela mängden svagdricka) och efter hand ytterligare

minskats. Enligt uppgifter, inhämtade från kontrollstyrelsen, utgjorde

sålunda konsumtionen av svagdricka under nedanstående tillverkningsår

i miljoner liter

hela mängden därav lagrat

1923/24 ................ 76.3 13.01

1924/25 ................ 87.2 12.49

1925-26 ................ 91.3 11.88

1926/27 ................ 103.8 12.25

1927/28 ................ 110.8 10.68

1928/29 ................ 124.2 (uppgifter saknas)

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

23

Erinras må slutligen, att deklarationstvånget beträffande sackarintillsats

givetvis skulle gälla även i fråga om det lagrade svagdrickat. Det bleve sålunda

belt beroende av konsumenterna själva, huruvida de önskade utnyttja

möjligheten att förtära en dryck av här avsett slag, sötad med sankarin,

eller ej.

Det torde nog tvifvelsutan givms ett icke ringa antal personer med utvecklat

smaksinne, för vilka själva smaken av sankarin är motbjudande. Andra -—

och de torde väl sannolikt utgöra flertalet ■— finna däremot ej denna smaktillsats

oangenäm utan tvärtom. Det vill synas, som örn tillräcklig hänsyn

till de förstnämnda i själva verket tagits genom det föreslagna deklarationstvånget,

som ju för dem möjliggör att undvika inköp eller förtäring av sackarinhaltigt

svagdricka.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och jämväl till de svårigheter, som

torde föreligga att i tillämpningen skilja mellan över- och underjäst svagdricka,

anser sig kollegium icke böra motsätta sig, att det föreslagna medgivandet

får gälla även det sistnämnda.»

Kollegium, som ej funnit anledning att ingå på någon närmare författningsteknisk

prövning av de framställda författningsförslagen, har förklarat sig

hava intet att erinra mot, att nämnda förslag läggas till grund för framställning

i ärendet till riksdagen.

Sveriges kemiska industrikontor har i yttrande till kommerskollegium hänvisat

till att genom sötmedelstillsats till svagdricka kunde döljas brist i tillverkningen,

nämligen för låg extrakthalt, och ifrågasatt lämpligheten att

legalisera ett förfarande, som på illojal väg täckte medvetna eller omedvetna

dylika brister. Förbudet mot användandet av sötmedel utgjorde åtminstone

för närvarande en drivfjäder till att hålla extrakthalten så hög och erhålla

en så smaklig vara som möjligt utan tillsats av främmande ämnen. Sattes

denna drivfjäder ur funktion, syntes kvaliteten på varan med all säkerhet

komma att sjunka.

Att likställa färskt svagdricka, det överjästa s. k. brunsvagdrickat, med

det underjästa, lagrade svagdrickat vore enligt industrikontorets mening ej

riktigt. Det lagrade svagdrickat stöde i tillverkningshänseende så nära pilsnerdrickat,

att olika regler för sötmedelstillsats i fråga om dessa båda drycker

rättvisligen ej borde förekomma.

Industrikontoret har slutligen ansett mindre lämpligt att redan nu, innan

den kontroll tillkommit, som syntes bliva en av de bärande principerna i en

kommande livsmedelslagstiftning, lätta på sackarinförbudet.

På grund av vad som sålunda anförts har Sveriges kemiska industrikontor

avstyrkt upphävande av sackarinförbudet.

Såsom framgår av bevillningsutskottets vid 1928 års riksdag förut återgivna

betänkande uttalade utskottet, att i samband med införande av skyldighet

att tillkännagiva tillsats av sackarin i svagdricka en motsvarande bestämmelse

lämpligen borde införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga

drycker.

Kontroll styr elsen har härom i sitt utlåtande anfört:

»Användning av sackarin vid läskedryckstillverkning är ingalunda ovan
-

Användningen

av sackarin

viii

tillverkningen

av läskedrycker.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majsts proposition nr 156.

ligt förekommande, och sackarinet utnyttjas därvid ofta på sådant sätt, att

den vara, allmänheten erhåller, blir av mindre tillfredsställande kvalitet.

Förekomsten av sackarinhaltiga läskedrycker innebär även betydande olägenheter

med hänsyn till den illojala konkurrens, tillverkare av sackarinfria läskedrycker

därigenom hava att utstå. Under sådana förhållanden föreligga otvivelaktigt

starka skäl för vidtagande av den av bevillningsutskottet i detta

hänseende ifrågasatta åtgärden.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida spörsmålet om utfärdande av

dylika bestämmelser lämpligen bör upptagas enbart beträffande läskedrycker

oell om icke sådana föreskrifter i stället böra meddelas i ett större sammanhang.

De ovan antydda olägenheterna av användning av sackarin vid tillverkning

av läskedrycker torde göra sig gällande även beträffande vissa

andra varor, exempelvis saft, sylt, marmelad och liknande produkter, rörande

vilkas tillverkning och försäljning föreligger ett i det föregående omnämnt,

av livsmedelslagstiftningskommittén avgivet förslag till författning, innefattande

bland annat förbud mot användning vid deras tillverkning av konstgjorda

sötningsmedel. Att nu till särskild reglering upptaga ifrågavarande

spörsmål allenast i vad rör läskedrycker, synes därför ej böra ske. Det yrkande,

i vilket riksdagens ovannämnda hemställan utmynnar, har för övrigt

begränsats att avse upphävandet av sackarinförbud beträffande svagdricka.»

Kontrollstyrelsens uppfattning delas av medicinalstyrelsen, som i sitt i ärendet

avgivna yttrande förklarat sig anse, att frågan örn användande av sackarin

som sötmedel för läskedrycker och därmed jämförliga drycker av praktiska

Skäl lämpligast bör lösas i samband med ordnande av livsmedelshandeln

genom en allmän livsmedelslagstiftning.

Kommerskollegium har i här förevarande ämne uttalat, att alldeles oavsett

den stora önskvärdheten av att den viktiga frågan om en allmän livsmedelslagstiftning

snarast kunde upptagas till slutligt avgörande i ett sammanhang,

kollegium väl ansåge, att åtskilliga skäl kunde anföras till stöd för att

det nu i fråga om svagdricka förordade deklarationstvånget vid användning

av sackarin och liknande konstgjorda sötningsmedel, oberoende av förutnämnda,

mera svårlösta fråga, vunne tillämpning även i fråga örn läskedrycker.

Då emellertid jämväl en dylik starkt begränsad lagstiftning syntes böra föregås

av en särskild, mera ingående utredning, än som nu förelåge, ansåge

sig kollegium icke i detta samband böra framställa något förslag härom.

Av sackarin- I sitt utlåtande har kontrollstyrelsen vidare anfört, att upphävande av sacförbudets

karinförbudet komme att föranleda behov av en viss ökning av arbetskraft å

''Jöranled/ styrelsens laboratorium. Utlåtandet innehåller härom följande:

ökning av »Medgivandet att vid tillverkning av svagdricka få använda sackarin mot

arbetskraft deklarationsskyldighet skulle givetvis även gälla de skattepliktiga bryggeriå

kontroll- enias tillverkning av sådant dricka. Härav följer, att sackarin, till skillnad

styrelsens mot vad nu är fallet, skulle få förvaras i bryggeriet. Då det är ett fiskaliskt

laborato- intresse att bevaka, att icke sackarin kommer till användning vid tillverkning

narn. ay skattepliktiga maltdrycker, torde det bliva nödvändigt att genom undersökning

å kontrollstyrelsens laboratorium av prov å skattepliktiga maltdrycker,

tagna i bryggeriet, utöva en kontinuerlig kontroll i detta hänseende.

Nu åsyftade kontrollåtgärder äro ägnade att kräva viss förstärkning av

arbetskrafterna å kontrollstyrelsens laboratorium. Detta har ursprungligen

tillkommit för utförande av kemiska undersökningar, som kunna vara på
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

25

kallade för styrelsens tillsyn över efterlevnaden av den år 1918 genomförda

lagstiftningen angående skattefri sprit och alkoholhaltiga preparat och särskilt

undersökningar rörande denatureringsmedel och denatureringsmetoder.

På senare tid har laboratoriet fått vidkännas ytterligare arbetsbelastning utan

att erhålla ökad arbetskraft. För utövande å kontroll å efterlevnaden — framför

allt i svagdricksbryggerierna — av gällande bestämmelser angående stamvörtstyrka

och alkoholhalt hos maltdrycker ävensom av sackarinförbudet har

kontrollstyrelsen föranstaltat örn uttagande i bryggerierna stickprovsvis av

maltdrycksprov, vilka undersökas å laboratoriet. I samband med de år 1928

vidtagna ändringarna i maltdryckstillverkningsförordningen, åsyftande att

bereda möjlighet till tillverkning av skattefritt maltdricka, har kontrollstyrelsen

föranletts att anordna fortlöpande kontroll å alkoholhalt och stamvörtstyrka

hos detta slag av maltdrycker, vilket sker genom undersökning å

laboratoriet av stickprovsvis insända maltdrycksprov. Sedan genom ikraftträdandet

av 1926 års brännvinstillverkningsförordning strängare bestämmelser

genomförts för beivrande av olovlig brännvinstillverkning och dit hänförlig

mäskberedning, har i icke ringa omfattning laboratoriet tagits i anspråk

för avgivande av utlåtanden, som av polismyndigheterna begäras rörande

prov å alkoholhaltiga vätskor, som misstänkas hänföra sig till olaga

hantering. Laboratoriet har på detta sätt fått sig ålagt ett betydande analysarbete

vid sidan av de ursprungliga åliggandena. Tillkomsten av dessa arbetsuppgifter

har medfört, att den nuvarande arbetskraften på laboratoriet,

en laborator (B 24) och ett laboratoriebiträde (B 11), redan för närvarande

icke kan anses tillfyllest. Därest det även skall åvila laboratoriet att utföra

de sackarinanalyser av maltdrycksprov, som enligt vad ovan anförts

bliva erforderliga för tillsynen av bestämmelserna örn sackarinets användning

vid tillverkning av maltdrycker, bliver en förstärkning av arbetskrafterna

oundgänglig. Då antalet skattepliktiga och skattefria bryggerier för

närvarande utgör 691. kan antalet dylika analyser givetvis bliva betydande.

Emellertid torde kunna antagas, att en stor del svagdricksbryggerier komma

att tillverka uteslutande sådant svagdricka, som deklareras innehålla såckarp,

vilket medför, att uttagande av prov från dessa icke skulle erfordras. Då

kontrollstyrelsen sålunda saknar närmare kännedom örn, i vilken omfattning

verkställande av ifrågavarande analyser kommer att påkallas, kan styrelsen

för närvarande icke med säkerhet bedöma, huruvida arbetet härmed bör föranleda

anställande av ytterligare ett laboratoriebiträde eller örn anlitande av

annan sakkunnig tillfällig arbetskraft kan vara att föredraga. Med hänsyn

härtill har st5-relsen ansett lämpligt, att ett belopp, förslagsvis 3,000 kronor,

ställes till styrelsens förfogande för nu ifrågavarande ändamål för budgetåret

1930/31. Det för upprätthållande av kontrollstyrelsens verksamhet anvisade

extra anslaget (VII C 4), som av styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 5 augusti 1929 föreslagits för ovannämnda budgetår skola utgöra 22,200

kronor, torde därför böra höjas till 25,200 kronor.

Då maltdryckstillverkare jämlikt föreskrift i maltdryckstillverkningsförordningen

är skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman

prov å maltdryck, som av honom tillverkats, behöver kostnad

för kontrolltjänstemans uttagande av svagdricksprov för insändande till kontrollstyrelsens

laboratorium icke uppstå i annat fall, än då provet tages hos

annan än tillverkaren. Sådana kostnader torde lämpligen böra bestridas av

det i kontrollstyrelsens stat upptagna anslaget till expenser, vilket icke för

detta ändamål behöver underkastas någon höjning.»

I överensstämmelse med riksdagens hemställan i dess skrivelse den 15 maj

1928 har den nu verkställda utredningen åsyftat allenast ett partiellt upp
Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 125 haft. (Nr 156.) 3

Dep ar te

mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

hävande av gällande förbud mot tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga

maltdrycker, nämligen såvitt angår svagdricka. Förbudet är alltså avsett att

kvarstå i fråga örn såväl maltdrycker av klass II, d. v. s. pilsnerdricka, som

s. k. maltdricka, varmed förstås sådan, till klass I hänförlig maltdryck, vars

extrakthalt är lika hög som pilsnerdrickats men vars alkoholhalt ej må överstiga

svagdrickats.

Av utredningen framgår, att sackarinförbudet i betydande utsträckning

överträdes eller kringgås såvitt angår det slag av svagdricka, brunsvagdricka,

som är föremål för den största konsumtionen. Anledningen härtill synes vara

dels att flertalet konsumenter av sådant svagdricka föredraga en vara med

tillsats av sötämne, vartill emellertid av såväl ekonomiska som tekniska skäl

socker icke lämpligen kan användas, och dels att brunsvagdrickat genom tillsats

av sackarin eller liknande sötningsmedel erhåller större hållbarhet. Samtliga

hörda myndigheter, kontrollstyrelsen, medicinalstyrelsen och kommerskollegium,

hava ansett, att sackarinförbudet i fråga örn svagdricka numera,

sedan jämväl för svagdricka fastställts en viss lägsta extraktgräns, icke är

tillräckligt motiverat och bör borttagas men att samtidigt — i de konsumenters

intresse, som icke önska erhålla svagdricka med tillsats av konstgjort sötämne

— bör införas skyldighet för tillverkare och försäljare att å kärl, vari

med sådant sötningsmedel tillsatt svagdricka utlämnas eller hålles till salu,

anbringa uppgift om förefintligheten av dylikt ämne.

De invändningar mot kontrollstyrelsens förslag, som framställts av de skattepliktiga

bryggeriernas sammanslutning, svenska bryggareföreningen, ävensom

av Sveriges kemiska industrikontor, synas mig hava av myndigheterna blivit

till fullo vederlagda, och hänvisar jag härutinnan till den sammanfattning, som

verkställts av kommerskollegium i dess utlåtande. Jag tillstyrker alltså, att

de av kontrollstyrelsen upprättade författningsförslagen, med vissa smärre

redaktionella jämkningar, framläggas för riksdagen.

1928 års bevillningsutskott har uttalat, att, i samband med införande av föreskrift

örn skyldighet för tillverkare och försäljare av sackarinhaltigt svagdricka

att å kärl, vari drycken tillhandahålles, utmärka förefintligheten av

sackarin, en motsvarande bestämmelse lämpligen borde införas beträffande

läskedrycker. I denna fråga ansluter jag mig till kommerskollegiets ståndpunkt,

att en bestämmelse av sistnämnda innebörd — vilken icke står i nödvändigt

samband med införandet av en motsvarande deklarationsskyldighet i

fråga örn svagdricka — i varje fall icke bör meddelas utan en mera ingående

utredning än den, man i förevarande sammanhang haft anledning verkställa.

Kontrollstyrelsen har hemställt örn medel för tillgodoseende av det ökade

behov av arbetskraft å styrelsens laboratorium, som föranledes av upphävande

av sackarinförbudet beträffande svagdricka, samt i sådant avseende äskat ett

belopp av 3,000 kronor. Denna framställning syntes mig motiverad. På

grund härav tillstyrker jag, att Kungl. Majit, som under punkt 23 under

sjunde huvudtiteln i årets statsverksproposition, i överensstämmelse med tidigare

hemställan av kontrollstyrelsen, föreslagit riksdagen att till upprätthållande

av kontrollstyrelsens verksamhet för budgetåret 1930/1931 anvisa ett

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

27

extra anslag av 22,200 kronor, måtte hos riksdagen göra framställning örn anslag

för samma ändamål med ett med 3,000 kronor höjt belopp.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättade förslag till

l:o) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, samt

2:o) förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925

(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker, samt hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag,

dels ock, med ändring av Kungl. Maj:ts under punkt 23 av

sjunde huvudtiteln i statsverkspropositionen framlagda förslag

örn anslag till upprätthållande av kontrollstyrelsens verksamhet

för budgetåret 1930/1931, föreslå riksdagen att till upprätthållande

av kontrollstyrelsens verksamhet för budgetåret

1930/1931 anvisa ett extra anslag av........kronor 25,200.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

däruti statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Regnér.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:388 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till kontrollstyrelsens verksamhet jämt s. 12 i texten
  2. Rskr. 1930:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 s. 13 i texten
  3. SU 1930:199 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till kontrollstyrelsens verksamhet jämte i ämnet väck s. 3 i texten
  4. Bev2LU 1930:3 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 s. 1 i texten