Sök i Ratio Lex

Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag

1930-02-28 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:191, Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare statsunderstöd

till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag; given

Stockholms slott den 28 februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,

Johansson, Dahl.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

Den 31 december 1903 beviljade Kungl. Majit under de i kungörelsen

den 14 juni 1901 stadgade villkor lån från odlingslånefonden med 257,000

kronor till ett företag avseende sänkning av Hornborgasjön i Skaraborgs

län i och för torrläggning av mark hörande till sjön angränsande fastigheter.

Odlingslånet blev sedermera, efter det flera sökande kommit till,

höjt med 15,000 kronor, men reducerades åter i anledning av ändring med

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 156 haft. (Nr 191.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

avseende å vissa broar, så att detsamma slutligen utgjorde 269,930 kronor,,

fördelade i två lån, det ena å 255,040 kronor och det andra å 14,890 kronor.

Enligt upprättade amorteringsplaner skall det större lånet, å vilket

för närvarande återstå oguldna 111,675 kronor 48 öre, vara till fullo inbetalat

år 1937 och det mindre lånet, å vilket för närvarande återstå

oguldna 10,437 kronor 6 öre, år 1944.

Ifrågavarande sjösänkningsföretag planlades vid en i enlighet med bestämmelserna

uti 1879 års dikningslag handlagd, den 30 september 1902

avslutad laga syneförrättning. Av det planerade företaget beräknades

båtnad vinnas för 1,565 hektar åker och för omkring 400 hektar äng, varjämte

beräknades att båtnad skulle vinnas för annan mark, landvinningar

häri inberäknade, till en areal av 1,725 hektar. Den sammanlagda

arealen mark, som beräknades erhålla båtnad av företaget, uppgick sålunda

till cirka 3,700 hektar. Denna mark hör till icke mindre än omkring

200 fastigheter. Förslaget innebar en upprensning, Tätning och

utvidgning av avloppet från sjön samt vidare upptagande av ett huvudavlopp

genom sjön och biavlopp till detta. Kostnaderna beräknades till

355,766 kronor, inbegripet jordersättningar och förrättningskostnader.

Sammanlagda värdet å båtnaden beräknades till omkring 600,000 kronor.

Sedermera verkställdes av förrättningsmannen lantbruksingenjören G.

Sjöberg år 1921 ny uppskattning av båtnaden, vilken därvid beräknades

till något över 700,000 kronor. Närvarande lantbruksingenjören i länet

Sven Hallin har efter verkställd undersökning förklarat sig anse, att den

upprättade kalkylen angående båtnaden var försiktigt uppgjord. Av

den beräknade båtnaden belöpa 72.35 procent å fastigheter, vilkas ägare

erhållit odlingslån, samt 4.02 procent å i allmän ägo varande jord. Ägare

av fastigheter, å vilka belöpa 15.87 procent av båtnaden, hava i enlighet

med då gällande bestämmelser avsagt sig båtnaden av företaget. Från

dessa delägare har förty jord utbrutits (s. k. vinst jord).

Företaget igångsattes år 1903. Olika svårigheter uppstodo emellertid

vid arbetenas utförande. Till att börja med avsågs, att arbetena skulle

utföras på entreprenad. Antagna entreprenörer visade sig emellertid

mindre lämpliga och måste förty efter längre eller kortare tid avskedas.

Härigenom försenades och fördyrades arbetet, vartill jämväl bidrogo

upprepade arbetsinställelser och blockader. Arbetet utfördes slutligen av

sjösänkningsföretagets styrelse under ledning av anställd arbetschef. Arbetet

synes i huvudsak hava fullbordats år 1912. Slutligen godkänt av

lantbruksstyrelsen blev detsamma emellertid först år 1919.

Enligt en av ledamoten i styrelsen för sjösänkningsföretaget domänintendenten

B. Ekberg för åren 1898—1928 upprättad sammanställning ur

företagets räkenskaper hava kostnaderna för själva företaget, däri inberäknade

förrättningskostnaderna, uppgått till 470,669 kronor 53 öre. Desamma

hava således överstigit de beräknade kostnaderna med ungefär

100,000 kronor, vilket torde vara beroende dels på förut berörda ar
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

3

betssvårigheter och dels på förhöjda arbetspriser. De med anledning

av företaget uppkomna kostnaderna för delägarna stanna emellertid ingalunda

vid ovannämnda belopp å 470,669 kronor 53 öre. Därtill komma,

såsom av Ekbergs sammanställning framgår, dels lantmäterikostnader,

dels rättegångskostnader och dels räntekostnader uppgående enligt

sammanställningen till respektive 24,023 kronor 13 öre, 69,345 kronor

59 öre och 486,185 kronor 59 öre. Anledningarna till uppkomsten av dessa

stora ytterligare kostnader komma att nedan närmare beröras.

Företagets utförande har i hög grad påverkats av förhållandet mellan

sjösänkningsföretaget och ägarna av vattenverk vid Hornborgasjöns avloppså

Flian. Till den av Sjöberg handlagda syneförrättningen vid företagets

tillkomst blevo dessa vattenverksägare icke kallade, uppenbarligen

av anledning att Sjöberg ansåg deras intressen icke beröras av företaget.

Att denna uppfattning icke varit riktig torde icke kunna vara

föremål för tvekan. Att dessa sakägare icke blevo kallade till förrättningen

har givit upphov till långvariga dröjsmål och stora kostnader;

och torde sjösänkningsföretagets dåliga ställning såväl ekonomiskt som

i andra hänseenden ytterst vara i hög grad beroende på denna underlåtenhet

från Sjöbergs sida. Vattenverksägarna hade emellertid icke

omedelbart vidtagit några åtgärder i anledning av medgivandet till företaget

eller dess igångsättande. Först år 1910 började de uppträda i ärendet.

De ingingo nämligen då till länsstyrelsen med begäran örn förbud mot företagets

utförande, vilken begäran emellertid befanns icke kunna bifallas.

Av vattenverksägarna anhängiggjordes då rättegång mot företaget, i vilken

yrkades, att synemännens utlåtande måtte förklaras vara mot dem

utan verkan. Denna rättegång, i vilken å ömse sidor vidlyftig utredning

förebragts, avgjordes slutligen genom Kungl. Maj:ts dom den 3 december

1920, enligt vilken dom synemännens utlåtande förklarades vara utan

all verkan mot vattenverksägarna. Efter domens medelande framställde

vattenverksägarna hos sjösänkningsföretaget anspråk på att företaget

skulle låta anlägga en regleringsdamm vid sjöns avlopp. Enligt delägarnas

i företaget uppfattning skulle den föreslagna dammhöjden hava medfört,

att största delen av det genom företaget utförda arbetet skulle gått

förlorat; och hemställde delägarna i en till Kungl. Majit ställd, den 18 mars

1921 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse, under åberopande att

företaget utförts i enlighet med av Kungl. Majit fastställd plan, örn vissa

upplysningar, huru de skulle förhålla sig gent emot vattenverksägarnas

anspråk. Remissutlåtande i ärendet avgavs den 30 november 1921 av lantbruksstyrelsen,

som därvid, med överlämnande av ett från vederbörande

lantbruksingenjör inhämtat yttrande, hemställde att, då Kungl. Majit

icke torde kunna i administrativ väg skilja i rätten mellan intressenterna

och vattenverksägarna, framställningen icke måtte föranleda någon

Kungl. Majlis vidare åtgärd.

Sedan därefter en del förlikningsförsök gjorts, vilka dock icke ledde tili

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Martts proposition Nr 191.

något resultat, instämde vattenverksägarna företaget till Västerbygdens

vattendomstol med yrkande, att detsamma måtte åläggas återställa Hornborgasjöns

utlopp i det skick, vari detsamma befanns före vidtagandet av

sänkningsåtgärderna, eller vidtaga andra åtgärder, varigenom avrinningen

skulle så regleras, att skada icke bleve tillfogad vattenverksägarna. Dessutom

förbehöllo de sig rätt att i särskild rättegång föra talan örn ersättning

för skada under förgången tid. I denna rättegång har vattendomstolen —

efter det en av vattendomstolen tidigare meddelad dom undanröjts av vattenöverdomstolen

—- meddelat ny dom den 9 juli 1928. Denna dom innefattar

emellertid icke ett slutligt uttalande angående alla föreliggande frågor,

utan göres däri endast ett mera principiellt uttalande angående vilka åtgärder,

som böra vidtagas för att företaget icke skall bliva till skada

för vattenverksägarna. Sedan slutligt avgörande i denna principiella

fråga föreligger, skall således målet åter upptagas till behandling vid

vattendomstolen. De åtgärder, som vattendomstolen fann böra vidtagas,

voro dels uppförandet av en regleringsdamm vid Hornborgasjöns utlopp,

vid vilken damm enligt närmare angivna grunder vattenframrinningen

skulle regleras, och dels upptagande av avlopp eller kanaler i sjön. Dessa

avlopp voro delvis desamma som de av Sjöberg föreslagna och delvis av annan

sträckning eller nya. Enligt verkställd utredning skulle vidtagandet av

nu angivna åtgärder medföra en minskning av den utav Sjöberg vid

hans senaste uppskattning beräknade båtnaden av företaget med ungefärligen

200,000 kronor.

Efter det å ömse sidor talan fullföljts mot vattendomstolens dom, har

vattenöverdomstolen den 28 januari innevarande år meddelat dom i målet.

Vattenöver domstolens dom innefattar i stort sett ett fastställande

av vattendomstolens avgörande, dock att i vissa avseenden gjorts ändring,

vilken synes kunna medföra, dels att ytterligare utredning kommer

att bliva behövlig vid målets förnyade behandling inför vattendomstolen

och dels att ytterligare någon minskning i beräknad båtnad uppstår.

Mot vattenöverdomstolens dom har enligt vad jag inhämtat missnöje

blivit anmält såväl av sjösänkningsföretagets styrelse som av en

del vattenverksägare. Innan slutligt avgörande beträffande de frågor,

vilka avgjorts av vattendomstolen, kommer att föreligga, torde således

kunna beräknas komma att åtgå ännu en tid av omkring ett år. Därefter

skall ju, såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, målet upptagas till

ny behandling vid vattendomstolen. Att därefter avsevärd tid kan komma

att förflyta, innan slutligt avgörande föreligger i detta återupptagna

mål, är utan vidare uppenbart. Sedermera återstår ytterligare frågan

örn ersättning för skada och förlust för vattenverksägarna under förfluten

tid. Det synes sålunda icke uteslutet, att ännu en mycket avsevärd

tid — kanske bortåt tio år — kan komma att förflyta, innan rättsliga

avgöranden föreligga beträffande samtliga mellanhavanden mellan sjösänkningsföretaget

och vattenverksägarna. Härigenom komma uppen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

barligen betydande olägenheter att uppsta för bada parterna. Innan sådana

avgöranden föreligga är det ju nämligen icke möjligt att överhuvudtaget

med någon större grad av tillförlitlighet bilda sig ett omdöme

örn den nytta, företaget kan komma att slutligen medföra för delägarna

i företaget, och örn de ekonomiska uppoffringar, dessa komma att få ytterligare

göra för vinnande av denna nytta. Härtill kommer, att under

det nuvarande ovisshetstillståndet man icke kan begära, att delägarna

skola lägga ned kostnader — som kanske sedan bliva utan varje värde

—- för underhållande av de till företaget hörande avloppen eller för verkställande

av sådana arbeten inom deras egna marker, som erfordras för

att de skola komma i åtnjutande av beräknad båtnad. Jämväl för vatr

tenverksägarna är ju ett bibehållande av nuvarande förhållanden till

nackdel. Den skada, som de gjort gällande uppkommer för dem, kommer

ju i den mån den föreligger att alltjämt fortfara. Rent nationalekonomiskt

sett är det ju tydligen också till skada, att det nuvarande

tillståndet får fortfara.

Beträffande nuvarande beskaffenheten av till företaget hörande avlopp

så synes enligt lämnade uppgifter själva huvudavloppet från Hornborgasjön

vara väl bibehållet. Detsamma gäller även huvudtilloppet genom

Hornborgaån. Däremot äro i sjön upptagna avlopp (s. k. kanaler)

så gott som fullständigt igenslammade. Detta beror givetvis på, att desamma

icke vederbörligen underhållits, varjämte såsom en bidragande

orsak torde kunna framhållas, att desamma åtminstone delvis icke från

början erhållit lämplig sträckning eller lämpliga dimensioner. Kostnaden

för upptagandet av de erforderliga avloppen i sjön torde emellertid

icke behöva bliva synnerligen avsevärd. Densamma har beräknats till

ungefär 20,000 kronor. När avloppen en gång blivit upptagna, måste de

emellertid årligen underhållas. Företaget synes därför böra anskaffa

ett mudderverk med tillhjälp av vilket varje år avloppen i sjön böra hållas

i vederbörligt skick. Förklaringen till att icke avloppen i sjön vederbörligen

underhållits torde — förutom att desamma delvis icke hade

lämplig sträckning — i anslutning till vad förut anförts vara att finna

däri, att man inför det av vattenverksägarna framställda påståendet örn

skyldighet att återställa sjön i förutvarande skick icke ansett sig böra

nedlägga ytterligare kostnader på företaget. Följden av att avloppen i

sjön fått igenslammas har blivit, att numera endast en ringa del av beräknad

båtnad vinnes av företaget. Lantbruksingcnjören Hallin har

gjort en överslagsberäkning, enligt vilken båtnaden för närvarande endast

kan uppskattas till ungefärligen 275,000 kronor. Denna båtnad vinnes

egentligen för mark, belägen vid avloppet från sjön och vid Hornborgaån.

Den andra marken bär numera knappast någon båtnad av

företaget. Uppenbarligen var förhållandet under de närmaste åren efter

företagets fullbordande ett annat. Under denna tid vidtogos också en

del åtgärder av ägare till av företaget beroende mark för tillgodogö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

rande av den båtnad, som beräknades vinnas av företaget, såsom upptagande

av särskilda egna avlopp och av diken m. m. Dessa åtgärder hava

numera fullständigt avstannat.

Angående företagets nuvarande ekonomiska ställning föreligger en genom

styrelsens för företagets försorg upprättad sammanställning, vilken

hänför sig till den 31 december 1929. Såsom av denna framgår, uppgingo

vid nämnda tid företagets skulder — häri inberäknas icke kvarvarande

skuld å odlingslånen, för vilka de enskilda delägarna hava att

svara var för sig — till, efter avdrag av några mindre tillgångar, ett

belopp av 498,668 kronor 44 öre. Häremot svarar en tillgång bestående

av jord, som utbrutits från de delägare, vilka avsagt sig båtnaden. En

del av denna jord har försålts, men den väsentligaste delen är ännu kvar

i företagets ägo. Värdet av den kvarvarande jorden har av styrelsen

beräknats till ungefär 111,500 kronor. Skulderna utgöras väsentligen av

lån hos olika bankinrättningar, nämligen hos Skaraborgs läns sparbank

omkring 95,000 kronor, hos Aktiebolaget jordbrukarebanken omkring

100.000 kronor och hos Aktiebolaget svenska handelsbanken något över

300.000 kronor. Å lånet hos sparbanken betalas ränta efter 5 Va procent

och å de övriga lånen efter 6 Va procent. Till säkerhet för lånen har borgen

tecknats av flera utav delägarna i företaget, varjämte för lånet hos

handelsbanken även lämnats realsäkerhet.

Av vad ovan anförts framgår, att förhållandena med avseende å nu

ifrågavarande företag utvecklat sig på ett mycket otillfredsställande sätt

och att företagets ekonomiska ställning för närvarande är synnerligen

bekymmersam. Företagets styrelse har också vid upprepade tillfällen

hos Kungl. Majit gjort framställning angående ingripande från statens

sida för hringande av hjälp åt företaget genom anslag eller räntefria

lån eller i annan form. Redan i skrivelse till Kungl. Majit den 8 maj 1922

hemställde sålunda delägarna i sjösänkningsföretaget örn ett bidrag utan

återbetalningsskyldighet av 237,665 kronor 90 öre eller det belopp Kungl.

Majit kunde finna skäligt. Det äskade beloppet motsvarade dittills havda

ränteutgifter till belopp av 203,558 kronor 79 öre samt rättegångskostnader

med 34,107 kronor 11 öre. I skrivelse den 25 januari 1923 begärde delägarna,

utöver vad sålunda äskats, ett belopp av 50,000 kronor motsvarande ränteutgifter

under år 1922. Med anledning av utlåtanden, som av lantbruksstyrelsen

avgavs i ämnet, gjorde delägarna i skrivelse den 22 mars 1923

vissa jämkningar i sina tidigare förslag. I en till jordbruksdepartementet

den 28 december 1925 inkommen skrivelse yrkade delägarna, att Kungl.

Majit måtte till betalning av sjösänkningsföretagets skulder anvisa ett

statsbidrag av 315,000 kronor. Över denna framställning anbefalldes

lantbruksstyrelsen den 29 december 1925 att avgiva utlåtande. Vidare

anhöll sjösänkningsföretaget i skrivelse den 30 december 1926, att Kungl.

Majit måtte hos riksdagen göra framställning örn beviljande åt föreningen

för en tid av tre år av ett räntefritt lån å 345,000 kronor. Utlåtanden

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

''över denna framställning avgåvos av lantbruksstyrelsen och statskontoret.

Lantbruksstyrelsen tillstyrkte, att föreningen måtte beviljas rätt att av

statsmedel erhålla räntefria lån för likvidering av under tiden 1 januari

1927—31 december 1929 förfallna räntebelopp, beräknade efter en räntefot

av högst åtta procent, å banklån till sammanlagt högst 340,000 kronor, i

den mån företaget behörigen styrkte sig hava att erlägga dylik ränta,

med skyldighet för låntagaren att för återbetalning av sålunda utlämnade

lån senast den 1 juli 1930 lämna säkerhet, som av statskontoret kunde godkännas.

Uti en ny den 5 mars 1927 dagtecknad skrivelse meddelade emellertid

sänkningsföretaget att, då föreningen hade synnerligen svårt att

kunna placera sina lösa skulder och vederbörande långivare fordrade

deras inbetalning snarast, föreningen ej vore hjälpt genom av lantbruksstyrelsen

föreslagna åtgärder, vilka för övrigt torde vara omöjliga att

genomföra, enär föreningen saknade möjligheter att anskaffa ytterligare

borgen. Föreningen vidhölle därför sin ansökan örn ett räntefritt lån å

345,000 kronor. Sedan jämväl fullmäktige i riksgäldskontoret beretts tillfälle

att yttra sig i ärendet, tillstyrkte fullmäktige i varje fall att lån beviljades

företaget att utgå av lånemedel. Därest statsmakterna emellertid

ansåge sig böra bispringa företaget, vilket uppenbarligen befunne sig i

mycket svårt nödläge, borde formen vara ett lån av andra statsinkomster

än lånemedel. Dylikt lån borde dock ej utgå utan att en ingående undersökning

av företagets allmänna läge, borgensförbindelsernas beskaffenhet

och andra på frågan inverkande omständigheter först blivit verkställd. I

anslutning härtill anbefallde Kungl. Majit den 8 april 1927 länsstyrelsen i

Skaraborgs län att verkställa sådan utredning rörande ifrågavarande

sänkningsföretags ekonomiska ställning, som omförmäldes i fullmäktiges

i riksgäldskontoret utlåtande. I skrivelse den 5 januari 1928 framlade länsstyrelsen

den begärda utredningen, vid vilken voro fogade utredningar i

ärendet av vattenrättsingenjören i Österbygdens vattendomstol R. Smedberg

samt lantbruksingenjören i länet S. Hallin.

Frågan örn ingripande från statens sida till hjälp för företaget har

också varit föremål för riksdagens behandling såväl 1928 som 1929. Vid

1928 års riksdag väcktes sålunda i riksdagens båda kamrar motioner

örn ett räntefritt lån till företaget å 350,000 kronor. I anledning av dessa

motioner avgav jordbruksutskottet utlåtande den 8 maj 1928 (nr 59). Häri

anför utskottet, efter det först redogörelse lämnats för de yttranden, som,

enligt vad nyss berörts, av lantbruksstyrelsen, statskontoret, riksgäldsfullmäktige

samt länsstyrelsen i Skaraborgs län avgivits till Kungl. Majit

med anledning av utav styrelsen för företaget gjorda framställningar angående

räntefria lån till företaget, följande!

I ärendet har vitsordats, att Hornborgasjöns sänkningsförening befinner

sig i allvarligt ekonomiskt trångmål. Med avseende å anledningen

till det iråkade svåra läget har från föreningens och motionärernas sida

gjorts gällande, att detta väsentligast föranletts av vissa vederbörande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

lantbruksingenjör åtgöranden, vilka dels givit upphov till ovan antydda

processer och dels omöjliggjort för föreningen att på annat sätt än som

skett ekonomisera företaget. Lantbruksstyrelsen åter har ansett den huvudsakliga

direkta skulden ligga däri, att föreningen i stället för att i

tid begagna sig av föreliggande möjligheter att genom utdebitering å

föreningens medlemmar anskaffa de medel, som för företagets utförande

kunde erfordras utöver erhållet odlingslån och eventuellt statsbidrag

från det allmänna avdikningsanslaget, anlitat den enskilda krediten med

därav följande stora ränteutgifter. Vad i ärendet anförts giver visserligen

icke tillräcklig ledning för ett bestämt omdöme rörande denna sak.

Så mycket synes utskottet i varje fall stå klart, att vederbörande lantbruksingenjör,

såsom jämväl från länsstyrelsens sida framhållits, icke

iakttagit den omsorg och grundlighet vid handläggningen av det honom

anförtrodda uppdraget, som varit påkallad. Å andra sidan torde dock

föreningen kunna läggas till last att icke hava i tid verkställt erforderlig

utdebitering, örn ock denna underlåtenhet kan finna sin förklaring i

vissa av föreningen framhållna omständigheter.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att företagets skulder numera stigit

till sådana belopp, att en avveckling av desamma enbart genom utdebitering

på intressenterna icke längre torde vara möjlig. Med hänsyn

till de särskilda omständigheter, som föranlett att vissa med företaget

förenade rättsliga frågor ännu icke nått sin slutliga lösning — vilket

förhållande i sin mån bidragit till att intressenternas kostnader kommit

att avsevärt överstiga de beräknade — har lantbruksstyrelsen liksom ock

länsstyrelsen funnit, att ett mellankommande från statens sida i förevarande

fall kunde försvaras i syfte att hindra de för intressenternas

ekonomi olycksdigra konsekvenser, som eljest kunde förväntas bliva

oundvikliga.

Utskottet förbiser givetvis icke det allvarliga läge, vari en ej obetydlig

del av befolkningen uti ifrågavarande bygd skulle råka i händelse

av ett föreningens ekonomiska sammanbrott, och kan därför icke undgå

räkna med möjligheten av ett statens ytterligare understödjande av företaget.

I detta sammanhang vill utskottet erinra, att sänkningsföreningen,

som hittills icke erhållit något statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,

hos Kungl. Majit gjort två särskilda framställningar örn beviljande

av sådant bidrag till ett sammanlagt belopp av 287,665 kronor för

bestridande av ränteutgifter och rättegångskostnader, beträffande vilka

framställningar Kungl. Majit enligt vad utskottet inhämtat ännu icke

fattat beslut. Härjämte har föreningen ytterligare anhållit örn ett statsbidrag

med 315,000 kronor för betalning av föreningens skulder. Ifråga

örn sistnämnda framställning, över vilken yttrande av Kungl. Majit infordrats

av lantbruksstyrelsen, har styrelsen på sätt ovan nämnts velat

avvakta den slutliga utgången av ovanberörda process mellan vissa vattenverksägare

och sänkningsföreningen innan styrelsen avgåve det infordrade

yttrandet. — Emellertid råder oklarhet rörande vissa på bedömandet

av förevarande fråga inverkande förhållanden. Sålunda borde

enligt riksgäldskontorets mening beviljande av ytterligare låneunderstöd

av statsmedel ej ifrågakomma, utan att en ingående undersökning av

företagets allmänna läge, återbetalningsförmåga m. m. först blivit verkställd.

Den utredning, som på Kungl. Majits befallning verkställt av

länsstyrelsen, har såsom länsstyrelsen själv erkänt särskilt i det avseende,

vars klarläggande riksgäldskontoret ansett såsom en förutsättning

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för beviljande av ytterligare statsunderstöd, icke lämnat något positivt

resultat, och länsstyrelsen har givit en antydan om att knapphändigheten

i den verkställda utredningen delvis hade sin grund i ärendets

brådskande natur. Härtill kommer, att statskontoret och riksgäldskontoret

gjort gällande olika uppfattningar i fråga örn sättet för anskaffande

av medel till ett eventuellt ytterligare låneunderstöd från statens sida.

Vid nu angivna förhållanden anser sig utskottet för närvarande icke

kunna tillstyrka något ytterligare statsunderstöd. Med hänsyn till denna

frågas otvivelaktigt allvarliga beskaffenhet torde emellertid åtgärder

böra vidtagas för åvägabringande av den klarhet rörande på spörsmålet

inverkande förhållanden, som utskottet anser ofrånkomlig för ett närmare

ställningstagande till detsamma. Utskottet vill därför tillstyrka,

att en framställning i sådant avseende göres till Kungl. Maj:t, och vill

utskottet härvid erinra örn riksgäldskontorets uttalande att det torde

kunna förväntas, att de enskilda kreditgivarna skola finna med sina intressen

förenligt att avvakta det resultat, vartill en sådan utredning kan

leda, innan eventuella indrivningsåtgärder vidtagas.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

skyndsamt verkställa den närmare utredning, som påkallades för ett fullständigt

klarläggande av de förhållanden med avseende å Hornborgasjöns

sänkningsföretag, vilka kunde anses vara av avgörande betydelse

för ett ställningstagande till frågan örn ytterligare statsunderstöd till

nämnda företag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning. Utskottets utlåtande blev av riksdagen

godkänt; och avläts den 19 maj 1928 skrivelse till Kungl. Majit i enlighet

med utskottets hemställan.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande tillkallade därefter chefen för

jordbruksdepartementet vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton och

f. d. lantbruksingenjören A. V. Nordin att biträda vid verkställandet av

den av riksdagen ifrågasatta utredningen, därvid tillika borde undersökas

möjligheterna av en uppgörelse i den pågående rättegången mellan

sänkningsföretaget och ägarna av vattenverk vid nian.

Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner angående bidrag från statens

sida åt sänkningsföretaget i form av ett räntefritt lån å 350,000 kronor.

Efter det jordbruksutskottet återgivit vad utskottet anfört vid 1928

års riksdag, anförde utskottet vidare i

Såsom i motionerna anförts har den med anledning av 1928 års riksdags

skrivelse i ämnet igångsatta utredningen ännu icke hunnit slutföras.

Av upplysningar, som utredningsmännen på anmodan lämnat inför

utskottet beträffande ifrågavarande företag, har utskottet styrkts i

sin uppfattning, att ett snart ingripande från statens sida torde vara

ofrånkomligt för att förhindra företagets ekonomiska sammanbrott med

därav följande ödesdigra verkningar för en hel jordbruksbygd. De erhållna

upplysningarna hava emellertid vidare givit vid handen, att av

utredningen ännu icke framgått sådana resultat, att därpå kan grundas

ett dylikt ingripande. Utskottet anser sig vid sådant förhållande icke

kunna nu föreslå någon åtgärd i av motionärerna angiven riktning. Det

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utrednings
männen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

måste emellertid vara en angelägenhet av synnerlig vikt, att under den

fortsatta utredningen ingen möjlighet lämnas oprövad, som kan vara

ägnad att föra förevarande fråga fram till en snar godtagbar lösning.

I varje fall torde Kungl. Majit icke underlåta att till nästkommande

riksdag framlägga förslag till åtgärder i syfte att lätta det ekonomiska

trycket på företaget i fråga. Det torde ock kunna förutsättas, att vederbörande

kreditgivare skola finna med sin fördel bäst förenligt att i avvaktan

härpå icke vidtaga några åtgärder, som kunna vara ägnade att

medföra en ytterligare försämring av företagets ekonomiska läge.

Under hänvisning till vad sålunda framhållits hemställde utskottet,

att de väckta motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

vilken hemställan av riksdagen godkändes.

Uti en den 4 februari 1930 dagtecknad skrivelse hava de tillkallade

utredningsmännen överlämnat redogörelse för föreliggande förhållanden

beträffande sänkningsföretaget. De hava härvid redogjort dels för

själva sjösänkningsföretaget och vad därmed sammanhänger, dels för

rättegångarna mellan sjösänkningsföretaget och en del vattenverksägare

vid Flian, dels för sjösänkningsföretagets nuvarande ekonomiska ställning

och dels för av utredningsmännen vidtagna åtgärder, varjämte de

avgivit yttrande örn och i vad mån samt på vad sätt för närvarande

statsunderstöd syntes böra kunna ifrågakomma.

Vad först angår redogörelsen för själva sjösänkningsföretaget och vad

därmed sammanhänger — ur vilken redogörelse förut lämnade uppgifter

angående företaget väsentligen äro hämtade — så må här återgivas

vad utredningsmännen i detta sammanhang anfört angående uppkomna

kostnader för företaget. Efter det utredningsmännen härvid först angivit,

att kostnaden för själva företaget uppgått, såsom förut angivits, till

470,669 kronor 53 öre men att dessutom uppkommit ytterligare avsevärda

kostnader, nämligen lantmäterikostnader, rättegångskostnader och

räntekostnader med respektive 24,023 kronor 13 öre, 69,345 kronor 59 öre

och 486,185 kronor 59 öre, anföra de vidare:

Lantmäterikostnaderna hava uppkommit med anledning dels därav, att

skiften måste verkställas för bestämmande av de olika hemmanens och

byarnas gränser i själva sjön i och för fastställande av deras andelar i

uppkommande landvinningar, och dels därav, att med avseende å delägare,

som avsagt sig båtnaden av företaget — dessa representera 15.87

procent av beräknad båtnad — jord måste utbrytas i ersättning för den

båtnad, de beräknats vinna. Rättegångskostnaderna hava till en del uppkommit

i rättegångar, som uppstått med anledning av det sätt, varpå företaget

utförts, ävensom i vissa fall, då det varit tveksamt huruvida

skyldighet förelåg för någon att gälda bidrag till företaget m. m. dylikt,

men äro dock till allra väsentligaste delen beroende på sjösänkningsföretagets

rättegångar mot vattenverksägarna i Flian. Anmärkas må härvid,

att knappast någon tvekan synes föreligga därom, att sjösänkningsföretaget

kommer att bliva pliktigt att uti nu pågående rättegång mot vattenverksägarna

utgiva ett högst avsevärt belopp till vattenverksägarna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

(av oss beräknat till cirka 40,000 kronor) ävensom att, därest rättegången

kommer att fortsätta, ytterligare ej obetydliga kostnader måtte beräknas

uppkomma. Beträffande slutligen räntekostnaderna, så är det ju synnerligen

anmärkningsvärt, att desamma kunnat uppgå till ett så betydande

belopp. Detta är uppenbarligen väsentligen beroende på det sätt,

varpå företaget av styrelsen finansierats, varjämte kanske må påpekas,

att företaget tidvis fått betala mycket höga räntor å erhållna lån (räntan

har sålunda under någon tid utgjort ända till 8 */* procent). Beträffande

finansieringen av företaget må framhållas, att detta ända till år 1923

skett praktiskt taget med användande av — förutom erhållet odlingslån

— på annat håll upplånade medel. Intill denna tid hava således praktiskt

taget icke några utdebiteringar skett på delägarna i företaget. Detta förfaringssätt

från styrelsens sida har varit föremål för mycket klander;

och kan det enligt vår uppfattning också med visst fog göras gällande,

att styrelsen härutinnan icke iakttagit den omtanke som vederbort. Utan

att vilja försvara styrelsens ifrågavarande förfarande anse vi oss emellertid

böra omnämna vissa förhållanden, som göra det förklarligt att styrelsen

handlat på sätt som skett. Härför erfordras en något mera ingående

redogörelse för företagets finansiering. Till att börja med hava

genom utbekommande av beviljade odlingslån fullt tillräckliga medel

funnits för bestridande av förekommande kostnader. Vid sådant förhållande

kan det ju synas naturligt, att icke några, utdebiteringar verkställdes,

ehuru givetvis riktigare varit att redan tidigt verkställa utdebiteringar

i mindre poster på de delägare, som icke erhållit odlingslån, då

ett motsatt förfarande ju innebar ett gynnande av dessa delägare på de

lånesökande delägarnas bekostnad. Behov av ytterligare medel uppkom

år 1910, och beslöts då att å icke-lånesökande delägare utdebitera 60 procent

av för dem beräknad kostnad. Av dessa delägare, vilka tillhopa representerade

27.65 procent av beräknad båtnad, avsade sig då delägare,

representerande 15.87 procent av båtnaden, i enlighet med då gällande bestämmelser

båtnaden av företaget. Från dessa delägare kunde således

icke erhållas några kontanta belopp, utan skulle i stället jord från dem

utbrytas, något som också sedermera skett. Härefter återstodo delägare

representerande 11.78 procent av båtnaden. Härav utgjordes 4.72 procent

av samfälligheter, från vilka icke kunde erhållas bidrag förrän genom

skiftesförrättningar blivit bestämt, till vilka skifteslag och hemman desamma

hörde. Av återstående 7.06 procent belöpte 4.02 procent å i allmän

ägo varande jord (kronohemman och ecklesiastika hemman). Styrelsen

gjorde framställning örn utbekommande av på dessa hemman utdebiterat

belopp, men erhöll, enligt vad det uppgives från länsstyrelsen, det uppenbarligen

icke riktiga meddelandet, att beloppen kunde utbetalas först efter

det företaget vederbörligen avsynats, med vilket besked styrelsen

lät sig åtnöja. Härefter återstodo endast delägare representerande 3.69

procent av båtnaden. Av dessa inbetalades ett belopp av sammanlagt

1,504 kronor 72 öre. Denna år 1910 beslutade utdebitering lämnade således

ett mycket nedslående resultat. Styrelsen beslöt härefter, efter vad det

uppgives på inrådan av Sjöberg, att icke verkställa någon ny utdebitering,

förrän företaget fullbordats och avsynats och därefter föreskriven

ny uppskattning av båtnaden skett. Att ett sådant beslut vid denna tidpunkt;

fattades, synes också naturligt och även försvarligt. Man synes

nämligen då hava haft all anledning antaga, att företaget skulle vara

fullbordat inom den närmaste tiden. Naturligen har det då synts lämp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ligt att få alla förhållanden fullt uppklarade på en gang. För ett eller

två år, som man väl då ansåg sig behöva räkna med. kunde ju icke räntekostnaderna

bliva så avsevärda. Tiden för arbetets fullbordande och

slutliga avsynande och godkännande blev emellertid i hög grad fördröjd.

Ehuru, såsom redan anmärkts, föreskrivna arbeten synas till all väsentlig

del hava varit slutförda under 1912, har således anhållan örn företagets

slutliga avsynande skett först år 1915. Därefter hava av respektive synemän

olika kompletteringsarbeten föreskrivits, därutinnan såsom ovan

anmärkts en del egendomliga förhållanden föreligga. Att det slutliga

godkännandet fördröjts ända till slutet av 1919 torde emellertid knappast

kunna läggas styrelsen till last. Härefter har ny uppskattning av båtnaden

verkställts, och först därefter har slutlig längd angående delägarnas

olika bidragsskyldighet kunnat upprättas och odlingslånen kunnat

fördelas å vederbörande fastigheter. Därefter skedde så 1922 utdebitering

på delägarna. Vid denna tidpunkt uppgick emellertid företagets låneskuld

(oberäknat odlingslånen) till ett så stort belopp som ungefärligen

580,000 kronor. Att en så stor skuld kunnat uppkomma var naturligen

väsentligen beroende på att företaget ända sedan år 1910 finansierats uteslutande

medelst låns upptagande oell att därvid mycket höga räntor

måst erläggas. En bidragande orsak har emellertid också varit att, då

någon fördelning av odlingslånen icke kunna verkställas, företaget måst

självt inbetala räntor och annuiteter å odlingslånen. Det synes med fog

kunna läggas styrelsen till last att icke styrelsen, då styrelsen märkte

huru företagets skuldbörda på detta sätt kraftigt ökades år efter år, dock

beslöt sig för att omedelbart göra en utdebitering, vilken ju då icke be

hövde inskränkas att avse allenast sådana delägare, som icke erhållit

odlingslån. En särskild anledning härtill har uppenbarligen utgjort den

vid denna tid rådande högkonjunkturen för jordbruket. Säkerligen hade

det icke då mött några svårigheter att av delägarna utfå avsevärda belopp.

Förklaringen till att så ej skett Ilar naturligen varit att styrelsen

alltjämt utgått från att endast en helt kort tid kunde återstå, innan en

slutgiltig uppskattning av företagets båtnad kunde ske och slutgiltig utdebitering

verkställas. År 1923 verkställdes så, såsom nämnts, utdebitering

å delägarna, vilken utdebitering kan betecknas såsom avsevärd. Det

utdebiterade och influtna beloppet uppgick nämligen till sammanlagt

335,902 kronor 93 öre. Av den upprättade uppbördslängden, vilken varit

för oss tillgänglig, framgår icke fullt klart vilka principer, som följts

vid upprättande av densamma. Man synes emellertid hava på sådana delägare,

som erhållit odlingslån, utdebiterat av företaget guldna annuiteter

till och med år 1921 och dessutom ett avsevärt s. k. räntebelopp. Huru

detta sistnämnda beräknats framgår icke av uppbördslängden, men har

det för oss uppgivits att härvid tillämpats en procentsats av 7 procent.

Att räntesatserna måste varit ganska betydande framgår av längden,

därutinnan exempelvis må nämnas att, under det att för Stora Bjurums

egendom sammanlagda beloppet av på egendomen belöpande annuiteter

utgjorde 39,509 kronor 9 öre, det utdebiterade räntebeloppet uppgick

till 21,070 kronor 3 öre. Å delägare, som icke erhållit odlingslån, torde

hava utdebiterats mot odlingslånen svarande belopp och därjämte vissa

räntebelopp. Att vid denna tid, då lågkonjunktur för jordbruket inträtt,

svårigheter förelegat för många delägare att anskaffa utdebiterade belopp

torde vara otvivelaktigt. Enligt vad för oss uppgivits hava många

delägare måst upptaga lån, vilka de ännu hava att förränta och amor
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr Imitera.

Då de dessutom hava att förränta och amortera odlingslånen, är

deras ekenomiska ställning säkerligen mindre god, därutinnan också må

erinras därom att de på grund av rådande förhållanden icke för närvarande

hava någon nämnvärd nytta av företaget. Delägarnas svåra ekonomiska

ställning har uppenbarligen varit anledningen till att styrelsen

icke ansett sig kunna verkställa nya utdebiteringar, vilket ju varit erforderligt

för nedbringandet och slutliga gäldandet av företagets skuld. Nya

utdebiteringar hava emellertid verkställts under åren 1928 och 1929, vardera

å cirka 30,000 kronor. Att härvid mött svårigheter att utbekomma

utdebiterade belopp är tydligt. Vid 1929 års slut förfunnos således oguldna,

utdebiterade belopp å tillhopa 7,937 kronor 54 öre.

I samband med redogörelsen för företagets nuvarande ekonomiska

ställning framhålla utredningsmännen bland annat följande:

Såsom av vad ovan anförts framgår är företagets ekonomiska ställning

mycket bekymmersam. Endast räntorna å banklånen uppgå årligen till

över 30,000 kronor, vartill givetvis måste komma en del ytterligare kostnader

årligen för liandhavandet av företagets angelägenheter ävensom

för, därest rättegången mot vattenverksägarna kommer att fortsättas,

dennas behöriga skötsel. Då under nuvarande förhållanden endast en förhållandevis

obetydlig inkomst (kanske cirka 2,000 kronor årligen) torde kunna

erhållas från den utbrutna, företaget tillhöriga jorden, skulle således

endast för att hålla företaget flytande erfordras en årlig utdebitering å

delägarna av över 30,000 kronor. Skulle man därjämte — vilket man ju

måste sträva efter — årligen nedamortera skulden, får ju den årliga utdebiteringen

ytterligare ej oväsentligt höjas. Det torde emellertid knappast

låta sig göra att genom sådan utdebitering av delägarna utfå erforderligt

belopp. Såsom redan förut framhållits befinna sig många utav

delägarna i en svag ekonomisk ställning. De kunna faktiskt icke anskaffa

ytterligare medel. Att gå tvångsvis fram genom utmätningar eller dylikt

skulle ej heller löna sig. De fastigheter, vilka äro bidragsskyldiga

till företaget, äro nämligen praktiskt taget osäljbara, vilket ju också är

naturligt, då en köpare icke i någon mån kan bedöma vilka ekonomiska

förpliktelser han skulle komma att ikläda sig i sammanhang med förvärvet

av en sådan fastighet. Det vilar så att säga en död hand över hela

trakten. Att under nu nämnda förhållanden ett ingripande från statens

sida för att bringa ordning uti de föreliggande förhållandena och för

bringande av hjälp åt delägarna i deras betryckta läge är väl befogat

synes oss icke kunna vara föremål för tvekan. Man torde också med fog

kunna göra gällande, att delägarna, även örn styrelsen icke alltid handlat

så välbetänkt som önskvärt varit, dock örn man ser saken i stort kommit

i sin nuvarande svåra ställning på grund av förhållanden, över vilka

de icke kunnat råda och för vilka de icke kunna göras ansvariga.

Vidkommande härefter av utredningsmännen vidtagna åtgärder så

framhålla de att, då det efter studerandet av till saken hörande handlingar

var för dem klart att, innan samtliga förhållanden mellan företaget

och vattenverksägarna vid Filan blivit slutligt ordnade, det knappast

vore möjligt att bedöma företagets slutliga ställning eller slutgiltigt avgöra

i vad mån oell på vad sätt bistånd borde eller kunde liimnas från

statens sida, do i första hand ansåge sig böra inrikta sina strävanden

på att söka åstadkomma en godvillig uppgörelse mellan företaget och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vattenverksägarna, en uppgörelse, som skulle omfatta samtliga olika

föreliggande förhållanden. I och för upprättande av förslag till sådan

uppgörelse verkställdes därefter, såsom av redogörelsen framgår, ingående

undersökningar och beräkningar för bestämmande av den skada, som

vattenverksägarna tillskyndades genom sänkningsföretaget, och för utrönande

av vilka åtgärder, som lämpligen och skäligen borde vidtagas för

förhindrande av sådan skada. Härefter utarbetades ett detaljerat förslag

till uppgörelse, vilket förslag, som innebar att vissa närmare angivna åtgärder

i nu berört hänseende skulle vidtagas, först framlades för kommitterade

för såväl vattenverksägarna som för sänkningsföretaget och

därefter, då utsikter syntes föreligga för att detsamma skulle kunna

bliva godkänt av parterna å ömse sidor, behandlades på ett allmänt

sammanträde med de olika intressenterna. Då även härvid gjordes uttalanden,

som gåvo anledning antaga, att förslaget efter vissa mindre

jämkningar skulle kunna bliva godkänt, utarbetades ett slutligt förslag,

vilket översändes till vederbörande för undertecknande. Detsamma godkändes

därvid av styrelsen för sänkningsföretaget, varemot en del av

vattenverksägarna icke ville godkänna detsamma. Vid sådant förhållande

ansågs det lönlöst att för det dåvarande försöka åstadkomma förlikning

på den inslagna linjen. Utredningsmännen togo, såsom av deras

redogörelse framgår, då under övervägande, huruvida andra åtgärder möjligen

kunde föreligga för åstadkommande av förlikning. De anföra härom

bland annat följande:

Det syntes oss tänkbart att överenskommelse skulle kunna åstadkommas

på sådan grund, att överhuvudtaget inga andra åtgärder vidtogos beträffande

företaget än upptagandet av föreslagna avlopp i Hornborgasjön,

något som ju i varje fall bör ske för delägarnas i företaget egen

skull, men att i stället vattenverksägarna på annat sätt bereddes ersättning

för den skada, som uppkommit eller uppkommer för dem på grund

av företaget. Man skulle härmed uppnå den fördelen, att delägarna i

företaget skulle komma i fullt åtnjutande av för dem beräknad båtnad

av företaget. Vidare skulle det innebära en fördel att icke någon regleringsdamm

skulle behöva uppföras vid Hornborgasjöns utlopp. Oavsett

att genom uppehållande av vattnet vid en sådan regleringsdamm båtnaden

för delägarna kommer att varda minskad, är nämligen i viss mån

att befara, att genom en sådan regleringsdamm — kostnaden för densamma

har av oss beräknats till omkring 50,000 kronor — skulle, örn icike

omedelbart, så dock längre fram i och med det att ytterligare uppslamningar

uppkomma i Hornborgasjön uppstå olägenheter, vilka icke nu

kunna förutses, eller också att förändrade regleringsbestämmelser skulle

kunna bliva erforderliga, något som således kunde föranleda en

ny intressekonflikt mellan delägarna i företaget och vattenverksägarna.

Vidkommande ersättningen åt vattenverksägarna så syntes denna

kunna ordnas antingen så, att de erhöllo vissa kontanta belopp, eller

ock genom att bereda dem ersättning i elektrisk kraft lör den

förlust, som för dem beräknas uppkomma genom företaget. Eventuellt

skulle en kombination av båda dessa ersättningsformer kunna ifrågakomma.

I första hand syntes oss emellertid enbart en kontant ersätt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ning böra ifrågakomma. Beträffande ersättning i elektrisk kraft — vilken

form för ersättning ju i och för sig är tilltalande — är nämligen att

erinra därom, att enighet icke föreligger om storleken av den förlust,

som .vattenverksägarna lida, utan att härutinnan väsentligt olika uppfattningar

föreligga. Vattenverksägarna eller i varje fall flertalet av dem

hava enligt vårt förmenande en fullständigt felaktig uppfattning örn

storleken av den vattenmängd, som före företagets genomförande under

lågvattenperioder framrunnit i Flian och således alltid skulle varit att

påräkna för deras verks drivande. Härav föranledas de till att uppskatta

sin förlust såsom väsentligt mycket större än den rätteligen är. Örn vi

således med utgående från vår uppfattning angående storleken av sagda

förlust upprättade ett förslag till ersättning i elektrisk kraft, skulle vi

efter framläggande av ett sådant förslag säkerligen komma att mötas av

den invändningen, att de förutsättningar, på vilka förslaget vore grundat,

vore felaktiga. Att med anledning härav göra jämkningar i förslaget

skulle erbjuda svårigheter och dessutom vara mindre tilltalande.

Vid kontant ersättning vore det däremot mycket lättare att verkställa

mindre jämkningar. Man kan ju också göra gällande att den. som erhåller

en kontant ersättning, är i tillfälle, om han så önskar, att använda

densamma till anskaffande av elektrisk energi. Däremot är den,

som till exempel vill nedlägga sitt verk, — flera av verken synas vara i

det skick och hava så obetydlig fallhöjd, att det ingalunda synes uteslutet

att de snart nog komma att nedläggas — bäst betjänt med att erhålla

ett kontant belopp. Vi verkställde således beräkningar angående

storleken av de kontanta belopp, som skäligen syntes böra ifrågakomma.

Härvid borde givetvis tillses, att sammanlagda beloppet av dessa ersättningar

icke komme att stå i alltför stort missförhållande till de ekonomiska

uppoffringar, som delägarna i sjösänkningsföretaget komme att

få vidkännas vid genomförandet av det utav oss tidigare framlagda förlikningsförslaget

eller för den händelse att vattendomstolens dom komme

att bliva gällande. Tydligen borde vidare i detta sammanhang såvitt

möjligt parternas samtliga mellanhavanden slutligen ordnas. Den kontanta

ersättningen borde alltså omfatta, förutom ersättning för rättegångskostnader

uti förutnämnda rättegång, ej allenast ersättning en gång

för alla för förlust framdeles på grund av företaget utan även ersättning

för liden förlust under förgången tid.

Utredningsmännen framhålla härefter vidare, att de enligt sålunda angivna

grunder uppgjorde en plan angående de ersättningsbelopp, som skäligen

kunde ifrågakomma, men att de innan denna plan slutligt utformades,

ansåge sig böra verkställa undersökningar för utrönande huruvida

vattenverksägarna överhuvudtaget vore villiga att ingå på en förlikning

av ifrågavarande beskaffenhet. Efter härutinnan förda förhandlingar

utlovades från vattenverksägarnas sida, att de skulle inkomma med

förslag till förlikning, som de vore villiga antaga. Sådana förslag inkommo

också i november 192!) dels särskilt från Kristinedals Nya Ullspinneri

Aktiebolag, som är ägare till ett av de mera betydande vattenverken

vid Flian, och dels gemensamt från ägarna av fjorton vattenverk vid

Flian. — Detta är icke alla de vattenverksägare, vilka äro parter i rättegången.

En del av de vattenverksägare, vilka förklarat sig villiga god
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

taga det av utredningsmännen tidigare framlagda förlikningsförslaget,

hava nämligen icke ansett sig behöva inkomma med något nytt förslag.

-— De avgivna förslagen innefattade två olika alternativ, nämligen dels

å ena sidan vidtagandet av åtgärder för förhindrande av skada för

framtiden för vattenverksägarna genom sjösänkningsföretaget och kontant

ersättning för förluster under gången tid och dels å andra sidan

enbart kontant ersättning, därvid förutsattes, såsom det heter, att Hornborgasjön

skulle ställas till delägarnas i sjösänkningsföretaget fulla förfogande.

Angående dessa förslag och ytterligare vidtagna åtgärder hava

utredningsmännen anfört:

Vid granskning av dessa förslag torde det utan vidare vara uppenbart,

att desamma äro fullständigt oantagbara och att de därjämte äro av sådan

beskaffenhet, att de icke lämpligen kunna läggas till grund för vidare

förhandlingar mellan parterna. Vid sådant förhållande synes det

icke erforderligt att här närmare redogöra för innebörden av dessa förslag.

Här må således endast anmärkas, att det ena alternativet angående

åtgärder för återställande av förutvarande förhållanden innefattade, förutom

en sammanlagd kontant ersättning av 391,760 kronor, genomförandet

av ett regleringsföretag'' med dämningsrätt högre än den förutvarande

naturliga vattennivån och medförande överdämning av en del jord,

som före Hornborgasjöns sänkning brukats såsom åker, och att det andra

alternativet innefattade en kontant ersättning till Kristinedals Nya Ullspinneriaktiebolag

av 870,000 kronor och till ägarna av de fjorton övriga

vattenverken av icke mindre än sammanlagt 4,316,810 kronor. Huru orimliga

dessa ersättningsanspråk äro framgår utan vidare, örn man betänker,

att sammanlagda taxeringsvärdet för ifrågavarande fjorton vattenverk

utgör ungefärligen 250,000 kronor, därvid då medräknats värdet av

förefintliga byggnader och till vattenverken hörande markområden,

vilka ju fortfarande skulle bliva vattenverksägarnas tillhörighet. Efter

emottagandet av dessa förlikningsförslag hava vi ansett, att det icke för

närvarande finnes någon utsikt att åstadkomma förlikning mellan delägarna

i sjösänkningsföretaget samt vattenverksägarna. Möjligen kunna

nya förlikningsförsök igångsättas efter det vattenöverdomstolen meddelat

dom uti förutnämnda rättegång. Utsikterna härför synas dock icke stora,

utan synes det sannolikt att sådana försök kunna göras först efter det

Kungl. Majit meddelat dom i sagda rättegång. Emellertid hava vi dock

ansett oss höra fullfölja redan igångsatt utredning angående kostnaderna

för ersättning medelst elektrisk energi åt vattenverksägarna. Såsom

av bifogad utredning, vilken närmast verkställts av t. f. byrådirektören

hos vattenfallsstyrelsen H. Edholm i samråd med Nordin och i vilken

förutsatts att ersättningskraft skulle erhållas från statens kraftstation

vid Trollhättan, framgår, hava dessa kostnader beräknats för två olika

alternativ slutande det ena å sammanlagt 286,000 kronor och det andra

å 335,000 kronor. Anmärkas må härvid, att utredningen grundats på den

uppskattning av den förlust, vattenverksägarna lida, som av oss förut

gjorts. Vidare är att märka, att icke i denna utredning medtagits fyra

vattenkraftanläggningar, vilka ligga inom kraftaktiebolaget Gullspång—

Munkfors’ distributionsområde. Skulle dessa medräknats, torde ovannämnda

siffror böra höjas med cirka 10 procent. Å andra sidan äro medräknade

samtliga övriga förefintliga vattenkraftanläggningar och säle
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

des jämväl sådana, vilkas ägare icke någonsin framställt några ersättningsanspråk.

Vissa av dessa torde ej heller på grund av särskilda förhållanden

— för vilka det skulle bliva för långt att här redogöra —

kunna hava berättigade anspråk på ersättning.

Utredningsmännen hava slutligen, såsom ovan omnämnts, framlagt förslag

angående understöd från statens sida åt sjösänkningsföretaget. 1

detta avseende anföra de bland annat följande:

Då, såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, en avsevärd tid mäste

beräknas komma att ännu åtgå, innan alla Hornborgasjöns sänkningsföretag

berörande rättsförhållanden kunna bliva avgjorda, kan uppenbarligen

icke nu, såsom önskvärt varit, framläggas något förslag angående

slutgiltigt ordnande av företagets ekonomiska förhållanden. Då

emellertid företagets ekonomiska ställning är ytterligt bekymmersam,

Ilar det synts oss, att man bör taga under övervägande, huruvida icke

redan nu — även örn mera interimistiskt — hjälp bör från statens sida

beredas delägarna i företaget. Att skäl för statens trädande emellan överhuvudtaget

föreligga synes oss knappast kunna vara föremål för tvekan.

Delägarna hava nämligen, såsom vi förut framhållit, kommit i sin betryckta

belägenhet till väsentlig del utan eget förvållande. Till ej

oväsentlig del måste deras ogynnsamma ställning anses vara beroende

på felaktigt förfarande från en statens tjänsteman. Att märka är vidare

att företaget icke, såsom numera ju så gott som undantagslöst förekommer,

erhållit något statsbidrag utan återbäringsskyldighet till företagets

utförande. Förr eller senare synes sålunda ett ingripande från statens

sida böra ske. Kraftiga skäl synas då tala för, att detsamma bör ske

snarast möjligt; och synes man härvid icke böra låta den omständigheten,

att man icke nu kan överblicka samtliga ekonomiska förhållanden

för företaget verka hindrande. Utan ett snart ingripande från statens

sida torde högst menliga följder, berörande hela den ifrågavarande trakten,

vara att befara. Det synes nämligen knappast vara möjligt för styrelsen

att längre hålla företagets affärer flytande. Följden härav skulle

bliva en mångfald exekutiva försäljningar, vilka dock efter all sannolikhet

torde komma att lämna ett mycket nedslående resultat, och därefter

med all sannolikhet vidare en mängd konkurser. Om man således anser,

att ett omedelbart ingripande från statens sida för bringande av hjälp

åt företaget är betingat av föreliggande förhållanden, så återstår frågan

i vilken form denna hjälp bör ske. Såsom bekant ingick styrelsen för företaget

i början av år 1927 till Kungl. Majit med framställning örn erhållande

av ett räntefritt län under tre år å 345,000 kronor. Över denna

framställning hördes, bland andra, lantbruksstyrelsen, statskontoret och

riksgäldsfullmäktige. Lantbruksstyrelsen tillstyrkte, att företaget måtto

beviljas rätt att av statsmedel erhålla räntefria lån för likvidering av

under tiden den 1 januari 1927—31 december 1929 förfallna räntebelopp ä

banklån till sammanlagt högst 340,000 kronor med skyldighet för låntagaren

att för återbetalning senast den 1 januari 1930 av erhållna lån

ställa säkerhet, som av statskontoret godkändes. Statskontoret, som framhöll,

att det syntes tveksamt huruvida ett ingripande till lindring av företagets

svårigheter kunde anses vara av det allmänna intresse att, i all

synnerhet under rådande finansläge, staten borde medverka genom upptagande

av lån för ändamålet, förklarade att, därest ett mellankommande

från statens sida ansåges böra ilga ruin, den av lantbruksstyrelsen före
liihung

lill riksdagens protokoll 19ilo. / sami. töll hafi. (Nr 191.)

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ytterligare

framställninga

r.

1 N Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

slagna formen syntes vara antagbar. Biksgäldsfullmäktige åter, vilka

påpekade att i själva verket ett räntefritt lån å 345,000 kronor torde bliva

erforderligt, uttalade betänkligheter angående ingripande från statens sida

oell framköllo särskilt att, innan det kunde ifrågakomma att bevilja företaget

ytterligare låneunderstöd av statsmedel, en ingående undersökning av

företagets allmänna läge, borgensförbindelsernas beskaffenhet och andra på

frågan inverkande omständigheter borde verkställas. Något beslut från

Kungl. Majrts sida med anledning av sagda framställning har icke meddelats.

Mot användande numera av lånevägen för beredande av hjälp

åt företaget synes oss flera skäl tala. Dels är företagets ställning sådan,

att man knappast torde hava anledning antaga att delägarna skola, åtminstone

icke förrän vid en förhållandevis avlägsen tidpunkt, kunna komma

i den ekonomiska ställningen, att lånet kan av dem återbetalas. Dels

måste ju, örn lånevägen anlitas, ställas säkerhet för erhållet låns återgäldande.

Sådan säkerhet finge då anskaffas av vissa utav delägarna. Det

kail emellertid väl knappast anses riktigt att låta vissa utav delägarna

på detta sätt ikläda sig särskild ekonomisk risk — en ekonomisk risk, vilken

säkerligen får anses vara mycket stor — till förmån för de övriga delägarna

i företaget. Dels slutligen — och detta är tydligen den viktigaste

synpunkten — synes oss ett direkt bidrag från statens sida vara under föreliggande

förhållanden väl motiverat. Vi förmena således för vår del

att, därest hjälp anses böra beredas företaget, denna hjälp bör ske genom

ett direkt bidrag från statens sida. Detta bidrag torde skäligen kunna erhållas

ur statens avdikningsanslag. Vad angår storleken av detta bidrag

så synes detsamma skäligen kunna bestämmas till 350,000 kronor. Genom

erhållande av ett sådant belopp skulle företagets nuvarande skuldbörda

kunna så väsentligt nedbringas, att man synes kunna antaga att delägarna

själva bliva i stånd att förränta och jämväl så småningom avamortera

företagets återstående skuld. Ett annat skäl, varför bidraget

skäligen synes kunna bestämmas till ovan angivet belopp, är att enligt

nu gällande bestämmelser för erhållande av bidrag från statens avdikningsanslag

ungefärligen ett belopp av denna storlek bort kunna utgå till delägarna

i företaget. Emellertid bör det framhållas att, efter det företagets

mellanhavanden med vattenverksägarna blivit slutligen klarlagda,

för delägarna åter kunna uppkomma ekonomiska svårigheter och att därför

åter ett ingripande från statens sida kan bliva erforderligt. Det synes

oss emellertid icke uteslutet att vid denna tid, då tidigare erhållna

odlingslån kunna antagas vara åtminstone till största delen inbetalade,

saken kan ordnas på sådant sätt, att de delägare, som därom göra framställning,

erhålla nya lån ur statens avdikningslånefond.

Innan jag anmäler de över utredningsmännens skrivelse avgivna remissutlåtandena,

torde jag här få omförmäla vissa ytterligare i ärendet

gjorda framställningar.

Uti en i december 1929 dagtecknad skrivelse hava vissa strandägare vid

Hornborgasjön, under framhållande av företagets misslyckande, uttalat

önskemålet, att Hornborgasjön måtte återställas i det skick, densamma

hade före den senast verkställda sänkningen, samt att utredningen måtte

omfatta även dylika synpunkter. I en den 11 i samma månad dagtecknad

framställning hava sedermera ett antal av nämnda strandägare för sin del

återtagit vad i nyssnämnda skrivelse anförts.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Vidare har sjösänknings!öretaget i framställning av den 27 januari

1930 hemställt örn anvisande av medel till förhindrande av föreningens

ekonomiska sammanbrott med därav följande svåra konsekvenser för de

av företaget till sin existens helt beroende många jordägarna.

Slutligen har ordföranden i kommunalstämman i Hornborga socken,

folkskolläraren S. H. Holmgren i skrivelse den 4 februari 1930 anfört vissa

synpunkter på sänkningsföretagets berättigande m. m.

Över utredningsmännens skrivelse ävensom nyssberörda fyra till Kungl.

Maj: t ingivna skrivelser hava remissutlåtanden avgivits av länsstyrelsen i

Skaraborgs län, lantbruksstyrelsen och statskontoret. Lantbruksstyrelsens

utlåtande avser besvarande jämväl av ovanberörda remiss den 29

december 1925 i anledning av sjösänkningsföreningens i samma månad

till Kungl. Majit ingivna framställning.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande bland annat meddelat, att länsstyrelsen

verkställt utredning angående vissa ekonomiska förhållanden å ifrågavarande

trakt; och anför länsstyrelsen härutinnan bland annat följande:
Länsstyrelsen

har med ledning av tillgängliga taxeringshandlingar sökt

verkställa utredning angående delägarnas ekonomiska förhållanden och

därvid funnit, att den ojämförligt största delen av delägarna äro så hårt

gäldbundna, att de sakna varje möjlighet att erlägga dem åvilande andel

i företagets skuldsumma. Till belysande av detta sakförhållande får länsstyrelsen

meddela, att i 129 undersökta fall endast 23, representerande en

mycket obetydlig deltagningsskyldighet, visat sig vara utan gäld. Av de

övriga voro 99 stycken småbruk eller bondebruk med ett sammanlagt

taxeringsvärde av 966,900 kronor, belastade med en gäld av 589,300 kronor.

Att märka är, att i denna skuldsumma icke ingår den andel i de beviljade

odlingslånen, som påvilar vederbörande fastigheter, och givetvis ej heller

dessas andel i sjösänkningsföretagets skulder. Denna oerhörda skuldsättning

är till stor del beroende på att vederbörande jordägare måst

upplåna medel till gäldande av tidigare verkställda utdebiteringar.

Därest styrelsen för företaget skulle se sig nödsakad att nu verkställa

utdebitering för gäldande av företagets hela skuldsumma, kan man med

säkerhet befara att åtminstone 40 ä 50 procent av delägarna icke kunna

fullgöra sina skyldigheter. Dessas betalningsskyldighet bomme då afl

helt eller delvis överflyttas på de kvarvarande delägarna, varigenom även

en stor del av dessa bleve ruinerade. Detta skulle i sin tur beröra ett

stort antal personer, vilka hava affärer med eller stå i borgensansvar för

de av företaget ruinerade och sviterna härav skulle i nuvarande penningknappa

tider bliva mycket svåra.

Efter det länsstyrelsen härefter vidare dels framhållit, att ett omedelbart

ingripande av statsmakterna syntes vara nödvändigt för såvitt ett

ekonomiskt sammanbrott med alla dess ödesdigra konsekvenser för en

stor del av provinsens befolkning skulle kunna undvikas, och dels erinrat

såväl därom att sänkningsföretaget icke tidigare kommit i åtnjutande

av statsbidrag utan endast odlingslän som därom att delägarna i det

stora hela ännu icke kommit i åtnjutande av den nytta, som med företa

Yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''20

Kungl. Majlis proposition Nr 191.

get avsetts, men att, om ingripande från statens sida nu skedde, det funnes

anledning förvänta, att denna nytta skiille genom lämpliga åtgärder

kunna vinnas, anför länsstyrelsen vidare bland annat följande:

Länsstyrelsen har låtit från föreningen infordra utredning, huruvida

möjlighet förefinnes, att företaget kan avvecklas, under förutsättning att

föreningen erhåller det av de sakkunniga ifrågasatta statsbidraget å

350,000 kronor. Uti denna utredning räknas med en kvarstående ingående

skuld den 1 juli 1930 å 170,000 kronor, vilken tänkes avvecklad ge

nom utdebitering under tre år av 25,000 kronor årligen och försäljning

av vinstjorden senast år 1934. Föreningen har härigenom visat sin goda

vilja, att själv efter bästa förmåga medverka till företagets avveckling,

men det synes länsstyrelsen tvivelaktigt, huruvida den framlagda planen

är genomförbar. Såsom ovan nämnts har man att räkna med nya

kostnader för företagets slutförande och eventuellt skadestånd till vattenverksägarna

vid Fliaån. Styrelsen har själv konstaterat svårigheterna

att med den nu förefintliga stora skuldsättningen hos delägarna verkställa

ytterligare utdebiteringar, och föreningen måste fortfarande dragas

med avsevärda banklån, vilka åsamka densamma betydande ränteutgifter.

Det är under sådana förhållanden att befara, att föreningen

snart återigen kommer i den ställningen, att ett förnyat ingripande från

statens sida blir oundvikligt. Enligt länsstyrelsens förmenande bör ett

understöd nu så avvägas, att föreningens skulder utöver bokförda tillgångar

bliva slutligen reglerade och att nya utdebiteringar kunna und

vikas, intill dess de hittills beviljade odlingslånen bliva slutamorterade,

vilket äger rum i huvudsak under år 1937.

Därest utdebiteringar med avsevärda belopp utöver annuiteterna för

odlingslånen årligen måste tillgripas för avbetalning och förräntning av

föreningens nuvarande skulder, bliva delägarna urståndsätta att tillgodogöra

sig den båtnad, som med företaget avsetts, vid vilket förhållande

alla hittills havda kostnader bliva utan någon som helst nytta.

Föreningens skuld utöver tillgångar utgjorde den 31 januari 1929 387,142

kronor 21 öre. Härtill komma upplupna räntor, intill dess eventuellt

statsbidrag kan utanordnas, förslagsvis beräknade till 15,000 kronor. Vid

sådant förhållande synes ett statsbidrag icke böra sättas lägre än 400,000

kronor, därest föreningen skall beredas varaktig hjälp.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt,

att anslaget till sänkningsförtaget måtte bestämmas till 400,000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande bland annat framhållit, att företagets

dåliga ekonomiska ställning väsentligen syntes vara beroende pä,

att icke erforderliga utdebiteringar blivit i tid verkställda, men att jämväl

anmärkta formella brister vid handläggningen av 1902 års syneförrättning

syntes hava i icke oväsentlig grad bidragit till ett försvårande

av företagets genomförande. Härefter anför lantbruksstyrelsen vidare:

Med hänsyn till ovannämnda förhållanden kunde med skäl ifrågasättas,

huruvida ett ingripande från statens sida bör komma i fråga för

upphjälpande av företagets ekonomi. I detta avseende må framhållas,

att eventuella brister från en förrättningsmans sida vid handläggning av

förrättning, som här avses, väl knappast i och för sig kunna utan vidare

anses konstituera ett ovillkorligt krav på ett dylikt statsingripande. På

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191-

grund av det allvarliga läge, vari företaget nu råkat, oell då den betydande

jordbruksbygd, som därav beröres, torde komma att i stor utsträck

ning drabbas av ekonomisk misär, därest staten icke träder hjälpande

emellan, vill lantbruksstyrelsen emellertid för sin del tillstyrka, att sta

ten nu ekonomiskt bispringer intressenterna i företaget.

Vad beträffar formen för en hjälpaktion från statens sida må erinras,

att det tidigare till företaget beviljade lånet från odlingslåuefolldén skall

vara i huvudsak slutamorterat redan år 1937. Från denna tidpunkt borde

sålunda mera väsentlig svårighet icke möta för gäldandet i fortsättningen

av annuiteterna å ett nytt, till storleken lämpligt avvägt lån från avdik

ningslånefonden. Med hänsyn härtill har det synts kunna ifrågasättas,

huruvida icke det nu ifrågasatta statsunderstödet, i greve Hamiltons och

Nordins utredning beräknat till 350,000 kronor, skulle kunna till någon

del utgå i form av dylikt lån. Därest detta bestämdes till exempelvis

100,000 kronor, skulle annuiteterna å lånet, vilket torde komma att förfalla

till betalning från och med år 1937, komma att uppgå till allenast omkring

2 kronor per hektar av företagets liela areal.

Å andra sidan kan med hänsyn till företagets redan nu stora skuldbörda

en utökning av densamma synas avskräckande. I detta avseende bör

jämväl beaktas, att företaget icke lärer kunna undgå att även i fortsättningen

hilva betungat med relativt avsevärda utgifter till följd av

den nu pågående rättegången eller eljest. Lantbruksstyrelsen finner under

dessa omständigheter försvarligt, att eventuellt understöd till företaget

må i sin helhet utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldigliet. För

sådant ändamål torde emellertid, i motsats mot vad eljest i liknande fall

plägat ske, statens avdikningsanslag icke böra tagas i anspråk, enär nämnda

anslag synes otillräckligt för tillgodoseende redan av det normala bidragsbehovet

för torrläggningsverksamheten.

Lantbruksstyrelsen har, under hänvisning till vad av styrelsen anförts,

hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till understödjande

av Hornborgasjöns sänkningsföretag anvisa ett extra anslag å 350,000

kronor att utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldigliet.

Statskontoret har anfört bland annat:

1 det av jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag avgivna utlåtandet och

riksdagens skrivelse den 19 maj 1928, vilken givit anledning till den omtormälda

utredningen rörande förhållandena med avseende å Hornborgasjöns

sänkningsföretag, såväl som i 1929 års jordbruksutskotts utlåtande

angående väckta motioner örn räntefritt låneunderstöd åt samma företag

framträder redan ganska bestämt den uppfattningen, att det allvarliga

ekonomiska trångmål, vari företaget, väsentligen utan delägarnas egel

förvållande, råkat och det synnerligen bekymmersamma läge, vari en ej

obetydlig del av befolkningen i den Hornborgasjön omgivande bygden

skulle försättas genom företagets ekonomiska sammanbrott, måste föranleda

ett ingripande på ett eller annat sätt från statens sida i syfte ej mindre

att förekomma, att de beviljade odlingslånen och övriga i företaget

nedlagda betydliga medel bliva utan nytta, jin även att rädda den förut

välbärgade ortsbefolkningen från eljest hotande nödläge. Behovet av stålens

särskilda hjälp i detta fall är numera genom den verkställda utred

ningen lill fullo ådagalagt; och, ehuru det onekligen synes i viss män betänkligt

att tillgripa en sådan åtgärd, innan siinkningsföreningens inellanhavanden

med. vattenverksägarna vid Flian blivit slutligt avgjorda, torde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

KunyL Majlis proposition Nr 191.

Departements
chefen.

uppskov med hjälpen icke kunna förordas, enär, såsom utredningsmännen

visat, hela företaget äventyras, örn. med hjälpen skall anstå under den sannolikt

ganska långa tid, som kommer att förflyta innan berörda mellanhavanden

kunna bliva genom slutlig dom reglerade. Statskontoret finner

sig därför böra förorda, att ett ingripande från statens sida äger rum utan

avvaktan på ett slutgiltigt reglerande av vattenverksägarnas anspråk,

och vill för sin del i huvudsak ansluta sig till utredningsmännens förslag

rörande formen för statens hjälp till företaget. Enligt vad statskontoret

vill föreslå skulle sålunda med tillämpning av deden 27 juni 1927 fastställda

ändrade bestämmelserna för statsbidrag från statens avdikningsanslag

efter utverkande av riksdagens medgivande anvisas till företaget ett sådant

bidrag utan återbetalningsskyldighet. Utredningsmännen hava beräknat,

att ett dylikt bidrag skulle i detta fall belöpa sig till omkring

350.000 kronor.

Är nämnda beräkning riktig, skulle visserligen vid bifall till berörda

förslag ett högst avsevärt belopp komma ifrågavarande företag till godo

utan återbetalningsskyldighet och detta skulle otvivelaktigt innebära en

synnerligen verksam hjälp; men företagets ekonomiska ställning är så

vansklig, att det kan ifrågasättas, huruvida detsamma kan räddas från

sammanbrott utan att helt befrias från skulderna till Aktiebolaget jordbrukarbanken

och Aktiebolaget svenska handelsbanken. Då dessa skulder,

oberäknat upplupen ränta från innevarande års ingång, belöpa sig till

400.000 kronor, skulle alltså utöver förenämnda statsbidrag erfordras ett

belopp av 50,000 kronor för att nämnda skulder skulle kunna helt betalas.

Då emellertid företaget möjligen kan tänkas bliva i stånd att längre fram

återbetala en eventuell försträckning å detta belopp, synes denna ytter

ligare hjälp, örn densamma befinnes vara erforderlig, böra lämnas i form

av räntefritt lån; och vill statskontoret ifrågasätta, huruvida icke undsättningsfonden,

som därtill lämnar tillgång, skulle, med hänsyn till i detta

fall föreliggande särskilda omständigheter, kunna för ändamålet anlitas.

Statskontoret har vidare framhållit, att statens avdikningsanslag för

närvarande är så hårt anlitat, att för att situationen under budgetåret

1930/1931 icke må bliva allt för svår en avsevärd ökning av anslaget torde

bliva erforderlig eller åtminstone det nu ifrågasatta statsbidraget till

Hornborgas jöns sänkningsföretag böra anvisas såsom ett särskilt extra

reservationsanslag.

Av utredningen i ärendet synes oförtydbart framgå, att för närvarande

endast jämförelsevis ringa båtnad vinnes av det utförda sjösänkningsföretaget.

Komma vissa ännu erforderliga arbeten till stånd — särskilt

upptagandet av nödiga avlopp i sjön —• torde däremot avsevärd båtnad

kunna uppnås för delägarna i företaget, vilket hitintills endast vållat

dem besvikelse och penninguppoffringar utan motsvarande nytta. Det

ekonomiska läge, vari företaget befinner sig, är emellertid sådant att, även

om framtiden skulle bereda delägarna möjlighet till större utbyte av företaget,

delägarna dock icke torde kunna fullgöra de förpliktelser de genom

företaget iklätt sig. Därest icke i en eller annan form snar hjälp bringas,

torde allvarliga ekonomiska svårigheter komma att uppstå för delägarna,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

något som vidare synes kunna medföra ett ekonomiskt sammanbrott förkola

ifrågavarande trakt. Faran härför torde vara så mycket större, som

genom den ovissa ekonomiska belägenhet, vari de i företaget deltagande

fastigheterna befinna sig, dessa knappast kunna bliva föremål för försäljning

och, örn sådan skulle komma till stånd, lära de därvid betingande

priserna väsentligt understiga vad som under normala förhållanden vore

skäligt. Utredningsmännen i ärendet hava betecknat situationen så, att

över trakten vilar så att säga en »död liand». I enlighet med den av utredningsmännen

uttalade uppfattningen torde, även örn kanske styrelsen

för företaget icke alltid iakttagit den omtanke, som vederbort, delägarna

i företaget i stort sett kommit i sin nuvarande nödställda belägenhet utan

eget förvållande. Jag anser därför, att starka skäl föreligga för ett ingripande

från statens sida för bringande av hjälp. Såsom ett ytterligare

skäl för lämnande av bidrag åt företaget må anföras den omständigheten,

att företaget icke tidigare kommit i åtnjutande av något statsbidrag utan

äterbetalningsskyldighet.

Naturligen hade det varit önskvärt att nu på en gång alla företaget berörande

förhållanden kunnat slutligen ordnas, men då det, oaktat upprepade

försök, icke lyckats att träffa någon uppgörelse med vattenverksägarna,

anser jag med hänsyn till den allvarliga fara för ett ekonomiskt

sammanbrott, som föreligger, därest icke snar hjälp bringas, att sagda omständighet

icke bör utgöra hinder för ett omedelbart ingripande från

statens sida. Samtliga i ärendet hörda myndigheter hava jämväl uttalat

sig härför. Vid en resa, som jag under hösten 1929 företog till trakten,

fick även jag ett starkt intryck av företagets bekymmersamma ställning

och de svårigheter, som därigenom kunde komma att drabba delägarna.

Vid ett sammanträde, som samtidigt anordnats med de rörande sjösänkningsloretaget

tvistande parterna, framträdde påtaglig! i de krav, som

framställdes från vattenverksägares sida gent emot företaget, svårigheten

att åvägabringa förlikning mellan parterna.

Angående det sätt, varpå hjälp bör bringas åt företaget, delar jag den

av utredningsmännen härutinnan uttalade uppfattningen samt anser det

av dem föreslagna beloppet av 350,000 kronor, som skall användas till betalande

av företagets löpande gäld, vara med hänsyn till föreliggande förhållanden

väl avvägt. På grund av den bestämda skillnad, som föreligger

emellan de förbindelser, som åligga företaget till följd av arbetskostnader

och andra utgifter för företagets utförande, samt de kostnader, som må

komma att drabba företaget i förhållande till vattenverksägarna vid Fiman,

torde hinder ej böra möta att i det förra hänseendet sålunda bringa

företaget stöd. Ärendet i vad det avser nämnda vattenverksägare får bliva

beroende av framtiden, och är att hoppas att, bland annat genom ifrågavarande

bidrag, ställningen då skall vara sådan att företaget ej skall tarva

ytterligare hjälp från det allmänna, i vart fall icke i form av bidrag utan

äterbetalningsskyldighet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Ni 191.

Bidragsbeloppet vill jag föreslå skola utgå av statens avdikningsanslag,

vilket i andra liknande fall tagits i användning. Visserligen är anslaget

hårt anlitat, men har, såsom framgår av årets statsverksproposition, nionde

huvudtiteln punkt 104, i anslaget begärts en avsevärd ökning, uppgående

till 1,200,000 kronor. I övrigt torde framdeles vid fastställandet

av anslagets belopp nödig hänsyn tagas till ifrågavarande utgift.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att till Hornhorgasjöns sänkningsföretag må anvisas statsbidrag från

statens avdikningsanslag med 350,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Hugo Nordlander.

800954.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornbor gasjöns sjösänkningsföretag. s. 1 i texten
  2. JoU 1930:52 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag. s. 1 i texten