Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag
1930-02-28 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:191, Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
1
Nr 191.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare statsunderstöd
till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag; given
Stockholms slott den 28 februari 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
Den 31 december 1903 beviljade Kungl. Majit under de i kungörelsen
den 14 juni 1901 stadgade villkor lån från odlingslånefonden med 257,000
kronor till ett företag avseende sänkning av Hornborgasjön i Skaraborgs
län i och för torrläggning av mark hörande till sjön angränsande fastigheter.
Odlingslånet blev sedermera, efter det flera sökande kommit till,
höjt med 15,000 kronor, men reducerades åter i anledning av ändring med
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 156 haft. (Nr 191.)
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
avseende å vissa broar, så att detsamma slutligen utgjorde 269,930 kronor,,
fördelade i två lån, det ena å 255,040 kronor och det andra å 14,890 kronor.
Enligt upprättade amorteringsplaner skall det större lånet, å vilket
för närvarande återstå oguldna 111,675 kronor 48 öre, vara till fullo inbetalat
år 1937 och det mindre lånet, å vilket för närvarande återstå
oguldna 10,437 kronor 6 öre, år 1944.
Ifrågavarande sjösänkningsföretag planlades vid en i enlighet med bestämmelserna
uti 1879 års dikningslag handlagd, den 30 september 1902
avslutad laga syneförrättning. Av det planerade företaget beräknades
båtnad vinnas för 1,565 hektar åker och för omkring 400 hektar äng, varjämte
beräknades att båtnad skulle vinnas för annan mark, landvinningar
häri inberäknade, till en areal av 1,725 hektar. Den sammanlagda
arealen mark, som beräknades erhålla båtnad av företaget, uppgick sålunda
till cirka 3,700 hektar. Denna mark hör till icke mindre än omkring
200 fastigheter. Förslaget innebar en upprensning, Tätning och
utvidgning av avloppet från sjön samt vidare upptagande av ett huvudavlopp
genom sjön och biavlopp till detta. Kostnaderna beräknades till
355,766 kronor, inbegripet jordersättningar och förrättningskostnader.
Sammanlagda värdet å båtnaden beräknades till omkring 600,000 kronor.
Sedermera verkställdes av förrättningsmannen lantbruksingenjören G.
Sjöberg år 1921 ny uppskattning av båtnaden, vilken därvid beräknades
till något över 700,000 kronor. Närvarande lantbruksingenjören i länet
Sven Hallin har efter verkställd undersökning förklarat sig anse, att den
upprättade kalkylen angående båtnaden var försiktigt uppgjord. Av
den beräknade båtnaden belöpa 72.35 procent å fastigheter, vilkas ägare
erhållit odlingslån, samt 4.02 procent å i allmän ägo varande jord. Ägare
av fastigheter, å vilka belöpa 15.87 procent av båtnaden, hava i enlighet
med då gällande bestämmelser avsagt sig båtnaden av företaget. Från
dessa delägare har förty jord utbrutits (s. k. vinst jord).
Företaget igångsattes år 1903. Olika svårigheter uppstodo emellertid
vid arbetenas utförande. Till att börja med avsågs, att arbetena skulle
utföras på entreprenad. Antagna entreprenörer visade sig emellertid
mindre lämpliga och måste förty efter längre eller kortare tid avskedas.
Härigenom försenades och fördyrades arbetet, vartill jämväl bidrogo
upprepade arbetsinställelser och blockader. Arbetet utfördes slutligen av
sjösänkningsföretagets styrelse under ledning av anställd arbetschef. Arbetet
synes i huvudsak hava fullbordats år 1912. Slutligen godkänt av
lantbruksstyrelsen blev detsamma emellertid först år 1919.
Enligt en av ledamoten i styrelsen för sjösänkningsföretaget domänintendenten
B. Ekberg för åren 1898—1928 upprättad sammanställning ur
företagets räkenskaper hava kostnaderna för själva företaget, däri inberäknade
förrättningskostnaderna, uppgått till 470,669 kronor 53 öre. Desamma
hava således överstigit de beräknade kostnaderna med ungefär
100,000 kronor, vilket torde vara beroende dels på förut berörda ar
-
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.
3
betssvårigheter och dels på förhöjda arbetspriser. De med anledning
av företaget uppkomna kostnaderna för delägarna stanna emellertid ingalunda
vid ovannämnda belopp å 470,669 kronor 53 öre. Därtill komma,
såsom av Ekbergs sammanställning framgår, dels lantmäterikostnader,
dels rättegångskostnader och dels räntekostnader uppgående enligt
sammanställningen till respektive 24,023 kronor 13 öre, 69,345 kronor
59 öre och 486,185 kronor 59 öre. Anledningarna till uppkomsten av dessa
stora ytterligare kostnader komma att nedan närmare beröras.
Företagets utförande har i hög grad påverkats av förhållandet mellan
sjösänkningsföretaget och ägarna av vattenverk vid Hornborgasjöns avloppså
Flian. Till den av Sjöberg handlagda syneförrättningen vid företagets
tillkomst blevo dessa vattenverksägare icke kallade, uppenbarligen
av anledning att Sjöberg ansåg deras intressen icke beröras av företaget.
Att denna uppfattning icke varit riktig torde icke kunna vara
föremål för tvekan. Att dessa sakägare icke blevo kallade till förrättningen
har givit upphov till långvariga dröjsmål och stora kostnader;
och torde sjösänkningsföretagets dåliga ställning såväl ekonomiskt som
i andra hänseenden ytterst vara i hög grad beroende på denna underlåtenhet
från Sjöbergs sida. Vattenverksägarna hade emellertid icke
omedelbart vidtagit några åtgärder i anledning av medgivandet till företaget
eller dess igångsättande. Först år 1910 började de uppträda i ärendet.
De ingingo nämligen då till länsstyrelsen med begäran örn förbud mot företagets
utförande, vilken begäran emellertid befanns icke kunna bifallas.
Av vattenverksägarna anhängiggjordes då rättegång mot företaget, i vilken
yrkades, att synemännens utlåtande måtte förklaras vara mot dem
utan verkan. Denna rättegång, i vilken å ömse sidor vidlyftig utredning
förebragts, avgjordes slutligen genom Kungl. Maj:ts dom den 3 december
1920, enligt vilken dom synemännens utlåtande förklarades vara utan
all verkan mot vattenverksägarna. Efter domens medelande framställde
vattenverksägarna hos sjösänkningsföretaget anspråk på att företaget
skulle låta anlägga en regleringsdamm vid sjöns avlopp. Enligt delägarnas
i företaget uppfattning skulle den föreslagna dammhöjden hava medfört,
att största delen av det genom företaget utförda arbetet skulle gått
förlorat; och hemställde delägarna i en till Kungl. Majit ställd, den 18 mars
1921 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse, under åberopande att
företaget utförts i enlighet med av Kungl. Majit fastställd plan, örn vissa
upplysningar, huru de skulle förhålla sig gent emot vattenverksägarnas
anspråk. Remissutlåtande i ärendet avgavs den 30 november 1921 av lantbruksstyrelsen,
som därvid, med överlämnande av ett från vederbörande
lantbruksingenjör inhämtat yttrande, hemställde att, då Kungl. Majit
icke torde kunna i administrativ väg skilja i rätten mellan intressenterna
och vattenverksägarna, framställningen icke måtte föranleda någon
Kungl. Majlis vidare åtgärd.
Sedan därefter en del förlikningsförsök gjorts, vilka dock icke ledde tili
4
Kungl. Martts proposition Nr 191.
något resultat, instämde vattenverksägarna företaget till Västerbygdens
vattendomstol med yrkande, att detsamma måtte åläggas återställa Hornborgasjöns
utlopp i det skick, vari detsamma befanns före vidtagandet av
sänkningsåtgärderna, eller vidtaga andra åtgärder, varigenom avrinningen
skulle så regleras, att skada icke bleve tillfogad vattenverksägarna. Dessutom
förbehöllo de sig rätt att i särskild rättegång föra talan örn ersättning
för skada under förgången tid. I denna rättegång har vattendomstolen —
efter det en av vattendomstolen tidigare meddelad dom undanröjts av vattenöverdomstolen
—- meddelat ny dom den 9 juli 1928. Denna dom innefattar
emellertid icke ett slutligt uttalande angående alla föreliggande frågor,
utan göres däri endast ett mera principiellt uttalande angående vilka åtgärder,
som böra vidtagas för att företaget icke skall bliva till skada
för vattenverksägarna. Sedan slutligt avgörande i denna principiella
fråga föreligger, skall således målet åter upptagas till behandling vid
vattendomstolen. De åtgärder, som vattendomstolen fann böra vidtagas,
voro dels uppförandet av en regleringsdamm vid Hornborgasjöns utlopp,
vid vilken damm enligt närmare angivna grunder vattenframrinningen
skulle regleras, och dels upptagande av avlopp eller kanaler i sjön. Dessa
avlopp voro delvis desamma som de av Sjöberg föreslagna och delvis av annan
sträckning eller nya. Enligt verkställd utredning skulle vidtagandet av
nu angivna åtgärder medföra en minskning av den utav Sjöberg vid
hans senaste uppskattning beräknade båtnaden av företaget med ungefärligen
200,000 kronor.
Efter det å ömse sidor talan fullföljts mot vattendomstolens dom, har
vattenöverdomstolen den 28 januari innevarande år meddelat dom i målet.
Vattenöver domstolens dom innefattar i stort sett ett fastställande
av vattendomstolens avgörande, dock att i vissa avseenden gjorts ändring,
vilken synes kunna medföra, dels att ytterligare utredning kommer
att bliva behövlig vid målets förnyade behandling inför vattendomstolen
och dels att ytterligare någon minskning i beräknad båtnad uppstår.
Mot vattenöverdomstolens dom har enligt vad jag inhämtat missnöje
blivit anmält såväl av sjösänkningsföretagets styrelse som av en
del vattenverksägare. Innan slutligt avgörande beträffande de frågor,
vilka avgjorts av vattendomstolen, kommer att föreligga, torde således
kunna beräknas komma att åtgå ännu en tid av omkring ett år. Därefter
skall ju, såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, målet upptagas till
ny behandling vid vattendomstolen. Att därefter avsevärd tid kan komma
att förflyta, innan slutligt avgörande föreligger i detta återupptagna
mål, är utan vidare uppenbart. Sedermera återstår ytterligare frågan
örn ersättning för skada och förlust för vattenverksägarna under förfluten
tid. Det synes sålunda icke uteslutet, att ännu en mycket avsevärd
tid — kanske bortåt tio år — kan komma att förflyta, innan rättsliga
avgöranden föreligga beträffande samtliga mellanhavanden mellan sjösänkningsföretaget
och vattenverksägarna. Härigenom komma uppen
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
barligen betydande olägenheter att uppsta för bada parterna. Innan sådana
avgöranden föreligga är det ju nämligen icke möjligt att överhuvudtaget
med någon större grad av tillförlitlighet bilda sig ett omdöme
örn den nytta, företaget kan komma att slutligen medföra för delägarna
i företaget, och örn de ekonomiska uppoffringar, dessa komma att få ytterligare
göra för vinnande av denna nytta. Härtill kommer, att under
det nuvarande ovisshetstillståndet man icke kan begära, att delägarna
skola lägga ned kostnader — som kanske sedan bliva utan varje värde
—- för underhållande av de till företaget hörande avloppen eller för verkställande
av sådana arbeten inom deras egna marker, som erfordras för
att de skola komma i åtnjutande av beräknad båtnad. Jämväl för vatr
tenverksägarna är ju ett bibehållande av nuvarande förhållanden till
nackdel. Den skada, som de gjort gällande uppkommer för dem, kommer
ju i den mån den föreligger att alltjämt fortfara. Rent nationalekonomiskt
sett är det ju tydligen också till skada, att det nuvarande
tillståndet får fortfara.
Beträffande nuvarande beskaffenheten av till företaget hörande avlopp
så synes enligt lämnade uppgifter själva huvudavloppet från Hornborgasjön
vara väl bibehållet. Detsamma gäller även huvudtilloppet genom
Hornborgaån. Däremot äro i sjön upptagna avlopp (s. k. kanaler)
så gott som fullständigt igenslammade. Detta beror givetvis på, att desamma
icke vederbörligen underhållits, varjämte såsom en bidragande
orsak torde kunna framhållas, att desamma åtminstone delvis icke från
början erhållit lämplig sträckning eller lämpliga dimensioner. Kostnaden
för upptagandet av de erforderliga avloppen i sjön torde emellertid
icke behöva bliva synnerligen avsevärd. Densamma har beräknats till
ungefär 20,000 kronor. När avloppen en gång blivit upptagna, måste de
emellertid årligen underhållas. Företaget synes därför böra anskaffa
ett mudderverk med tillhjälp av vilket varje år avloppen i sjön böra hållas
i vederbörligt skick. Förklaringen till att icke avloppen i sjön vederbörligen
underhållits torde — förutom att desamma delvis icke hade
lämplig sträckning — i anslutning till vad förut anförts vara att finna
däri, att man inför det av vattenverksägarna framställda påståendet örn
skyldighet att återställa sjön i förutvarande skick icke ansett sig böra
nedlägga ytterligare kostnader på företaget. Följden av att avloppen i
sjön fått igenslammas har blivit, att numera endast en ringa del av beräknad
båtnad vinnes av företaget. Lantbruksingcnjören Hallin har
gjort en överslagsberäkning, enligt vilken båtnaden för närvarande endast
kan uppskattas till ungefärligen 275,000 kronor. Denna båtnad vinnes
egentligen för mark, belägen vid avloppet från sjön och vid Hornborgaån.
Den andra marken bär numera knappast någon båtnad av
företaget. Uppenbarligen var förhållandet under de närmaste åren efter
företagets fullbordande ett annat. Under denna tid vidtogos också en
del åtgärder av ägare till av företaget beroende mark för tillgodogö
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
rande av den båtnad, som beräknades vinnas av företaget, såsom upptagande
av särskilda egna avlopp och av diken m. m. Dessa åtgärder hava
numera fullständigt avstannat.
Angående företagets nuvarande ekonomiska ställning föreligger en genom
styrelsens för företagets försorg upprättad sammanställning, vilken
hänför sig till den 31 december 1929. Såsom av denna framgår, uppgingo
vid nämnda tid företagets skulder — häri inberäknas icke kvarvarande
skuld å odlingslånen, för vilka de enskilda delägarna hava att
svara var för sig — till, efter avdrag av några mindre tillgångar, ett
belopp av 498,668 kronor 44 öre. Häremot svarar en tillgång bestående
av jord, som utbrutits från de delägare, vilka avsagt sig båtnaden. En
del av denna jord har försålts, men den väsentligaste delen är ännu kvar
i företagets ägo. Värdet av den kvarvarande jorden har av styrelsen
beräknats till ungefär 111,500 kronor. Skulderna utgöras väsentligen av
lån hos olika bankinrättningar, nämligen hos Skaraborgs läns sparbank
omkring 95,000 kronor, hos Aktiebolaget jordbrukarebanken omkring
100.000 kronor och hos Aktiebolaget svenska handelsbanken något över
300.000 kronor. Å lånet hos sparbanken betalas ränta efter 5 Va procent
och å de övriga lånen efter 6 Va procent. Till säkerhet för lånen har borgen
tecknats av flera utav delägarna i företaget, varjämte för lånet hos
handelsbanken även lämnats realsäkerhet.
Av vad ovan anförts framgår, att förhållandena med avseende å nu
ifrågavarande företag utvecklat sig på ett mycket otillfredsställande sätt
och att företagets ekonomiska ställning för närvarande är synnerligen
bekymmersam. Företagets styrelse har också vid upprepade tillfällen
hos Kungl. Majit gjort framställning angående ingripande från statens
sida för hringande av hjälp åt företaget genom anslag eller räntefria
lån eller i annan form. Redan i skrivelse till Kungl. Majit den 8 maj 1922
hemställde sålunda delägarna i sjösänkningsföretaget örn ett bidrag utan
återbetalningsskyldighet av 237,665 kronor 90 öre eller det belopp Kungl.
Majit kunde finna skäligt. Det äskade beloppet motsvarade dittills havda
ränteutgifter till belopp av 203,558 kronor 79 öre samt rättegångskostnader
med 34,107 kronor 11 öre. I skrivelse den 25 januari 1923 begärde delägarna,
utöver vad sålunda äskats, ett belopp av 50,000 kronor motsvarande ränteutgifter
under år 1922. Med anledning av utlåtanden, som av lantbruksstyrelsen
avgavs i ämnet, gjorde delägarna i skrivelse den 22 mars 1923
vissa jämkningar i sina tidigare förslag. I en till jordbruksdepartementet
den 28 december 1925 inkommen skrivelse yrkade delägarna, att Kungl.
Majit måtte till betalning av sjösänkningsföretagets skulder anvisa ett
statsbidrag av 315,000 kronor. Över denna framställning anbefalldes
lantbruksstyrelsen den 29 december 1925 att avgiva utlåtande. Vidare
anhöll sjösänkningsföretaget i skrivelse den 30 december 1926, att Kungl.
Majit måtte hos riksdagen göra framställning örn beviljande åt föreningen
för en tid av tre år av ett räntefritt lån å 345,000 kronor. Utlåtanden
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
''över denna framställning avgåvos av lantbruksstyrelsen och statskontoret.
Lantbruksstyrelsen tillstyrkte, att föreningen måtte beviljas rätt att av
statsmedel erhålla räntefria lån för likvidering av under tiden 1 januari
1927—31 december 1929 förfallna räntebelopp, beräknade efter en räntefot
av högst åtta procent, å banklån till sammanlagt högst 340,000 kronor, i
den mån företaget behörigen styrkte sig hava att erlägga dylik ränta,
med skyldighet för låntagaren att för återbetalning av sålunda utlämnade
lån senast den 1 juli 1930 lämna säkerhet, som av statskontoret kunde godkännas.
Uti en ny den 5 mars 1927 dagtecknad skrivelse meddelade emellertid
sänkningsföretaget att, då föreningen hade synnerligen svårt att
kunna placera sina lösa skulder och vederbörande långivare fordrade
deras inbetalning snarast, föreningen ej vore hjälpt genom av lantbruksstyrelsen
föreslagna åtgärder, vilka för övrigt torde vara omöjliga att
genomföra, enär föreningen saknade möjligheter att anskaffa ytterligare
borgen. Föreningen vidhölle därför sin ansökan örn ett räntefritt lån å
345,000 kronor. Sedan jämväl fullmäktige i riksgäldskontoret beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet, tillstyrkte fullmäktige i varje fall att lån beviljades
företaget att utgå av lånemedel. Därest statsmakterna emellertid
ansåge sig böra bispringa företaget, vilket uppenbarligen befunne sig i
mycket svårt nödläge, borde formen vara ett lån av andra statsinkomster
än lånemedel. Dylikt lån borde dock ej utgå utan att en ingående undersökning
av företagets allmänna läge, borgensförbindelsernas beskaffenhet
och andra på frågan inverkande omständigheter först blivit verkställd. I
anslutning härtill anbefallde Kungl. Majit den 8 april 1927 länsstyrelsen i
Skaraborgs län att verkställa sådan utredning rörande ifrågavarande
sänkningsföretags ekonomiska ställning, som omförmäldes i fullmäktiges
i riksgäldskontoret utlåtande. I skrivelse den 5 januari 1928 framlade länsstyrelsen
den begärda utredningen, vid vilken voro fogade utredningar i
ärendet av vattenrättsingenjören i Österbygdens vattendomstol R. Smedberg
samt lantbruksingenjören i länet S. Hallin.
Frågan örn ingripande från statens sida till hjälp för företaget har
också varit föremål för riksdagens behandling såväl 1928 som 1929. Vid
1928 års riksdag väcktes sålunda i riksdagens båda kamrar motioner
örn ett räntefritt lån till företaget å 350,000 kronor. I anledning av dessa
motioner avgav jordbruksutskottet utlåtande den 8 maj 1928 (nr 59). Häri
anför utskottet, efter det först redogörelse lämnats för de yttranden, som,
enligt vad nyss berörts, av lantbruksstyrelsen, statskontoret, riksgäldsfullmäktige
samt länsstyrelsen i Skaraborgs län avgivits till Kungl. Majit
med anledning av utav styrelsen för företaget gjorda framställningar angående
räntefria lån till företaget, följande!
I ärendet har vitsordats, att Hornborgasjöns sänkningsförening befinner
sig i allvarligt ekonomiskt trångmål. Med avseende å anledningen
till det iråkade svåra läget har från föreningens och motionärernas sida
gjorts gällande, att detta väsentligast föranletts av vissa vederbörande
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
lantbruksingenjör åtgöranden, vilka dels givit upphov till ovan antydda
processer och dels omöjliggjort för föreningen att på annat sätt än som
skett ekonomisera företaget. Lantbruksstyrelsen åter har ansett den huvudsakliga
direkta skulden ligga däri, att föreningen i stället för att i
tid begagna sig av föreliggande möjligheter att genom utdebitering å
föreningens medlemmar anskaffa de medel, som för företagets utförande
kunde erfordras utöver erhållet odlingslån och eventuellt statsbidrag
från det allmänna avdikningsanslaget, anlitat den enskilda krediten med
därav följande stora ränteutgifter. Vad i ärendet anförts giver visserligen
icke tillräcklig ledning för ett bestämt omdöme rörande denna sak.
Så mycket synes utskottet i varje fall stå klart, att vederbörande lantbruksingenjör,
såsom jämväl från länsstyrelsens sida framhållits, icke
iakttagit den omsorg och grundlighet vid handläggningen av det honom
anförtrodda uppdraget, som varit påkallad. Å andra sidan torde dock
föreningen kunna läggas till last att icke hava i tid verkställt erforderlig
utdebitering, örn ock denna underlåtenhet kan finna sin förklaring i
vissa av föreningen framhållna omständigheter.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att företagets skulder numera stigit
till sådana belopp, att en avveckling av desamma enbart genom utdebitering
på intressenterna icke längre torde vara möjlig. Med hänsyn
till de särskilda omständigheter, som föranlett att vissa med företaget
förenade rättsliga frågor ännu icke nått sin slutliga lösning — vilket
förhållande i sin mån bidragit till att intressenternas kostnader kommit
att avsevärt överstiga de beräknade — har lantbruksstyrelsen liksom ock
länsstyrelsen funnit, att ett mellankommande från statens sida i förevarande
fall kunde försvaras i syfte att hindra de för intressenternas
ekonomi olycksdigra konsekvenser, som eljest kunde förväntas bliva
oundvikliga.
Utskottet förbiser givetvis icke det allvarliga läge, vari en ej obetydlig
del av befolkningen uti ifrågavarande bygd skulle råka i händelse
av ett föreningens ekonomiska sammanbrott, och kan därför icke undgå
räkna med möjligheten av ett statens ytterligare understödjande av företaget.
I detta sammanhang vill utskottet erinra, att sänkningsföreningen,
som hittills icke erhållit något statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,
hos Kungl. Majit gjort två särskilda framställningar örn beviljande
av sådant bidrag till ett sammanlagt belopp av 287,665 kronor för
bestridande av ränteutgifter och rättegångskostnader, beträffande vilka
framställningar Kungl. Majit enligt vad utskottet inhämtat ännu icke
fattat beslut. Härjämte har föreningen ytterligare anhållit örn ett statsbidrag
med 315,000 kronor för betalning av föreningens skulder. Ifråga
örn sistnämnda framställning, över vilken yttrande av Kungl. Majit infordrats
av lantbruksstyrelsen, har styrelsen på sätt ovan nämnts velat
avvakta den slutliga utgången av ovanberörda process mellan vissa vattenverksägare
och sänkningsföreningen innan styrelsen avgåve det infordrade
yttrandet. — Emellertid råder oklarhet rörande vissa på bedömandet
av förevarande fråga inverkande förhållanden. Sålunda borde
enligt riksgäldskontorets mening beviljande av ytterligare låneunderstöd
av statsmedel ej ifrågakomma, utan att en ingående undersökning av
företagets allmänna läge, återbetalningsförmåga m. m. först blivit verkställd.
Den utredning, som på Kungl. Majits befallning verkställt av
länsstyrelsen, har såsom länsstyrelsen själv erkänt särskilt i det avseende,
vars klarläggande riksgäldskontoret ansett såsom en förutsättning
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
för beviljande av ytterligare statsunderstöd, icke lämnat något positivt
resultat, och länsstyrelsen har givit en antydan om att knapphändigheten
i den verkställda utredningen delvis hade sin grund i ärendets
brådskande natur. Härtill kommer, att statskontoret och riksgäldskontoret
gjort gällande olika uppfattningar i fråga örn sättet för anskaffande
av medel till ett eventuellt ytterligare låneunderstöd från statens sida.
Vid nu angivna förhållanden anser sig utskottet för närvarande icke
kunna tillstyrka något ytterligare statsunderstöd. Med hänsyn till denna
frågas otvivelaktigt allvarliga beskaffenhet torde emellertid åtgärder
böra vidtagas för åvägabringande av den klarhet rörande på spörsmålet
inverkande förhållanden, som utskottet anser ofrånkomlig för ett närmare
ställningstagande till detsamma. Utskottet vill därför tillstyrka,
att en framställning i sådant avseende göres till Kungl. Maj:t, och vill
utskottet härvid erinra örn riksgäldskontorets uttalande att det torde
kunna förväntas, att de enskilda kreditgivarna skola finna med sina intressen
förenligt att avvakta det resultat, vartill en sådan utredning kan
leda, innan eventuella indrivningsåtgärder vidtagas.
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
skyndsamt verkställa den närmare utredning, som påkallades för ett fullständigt
klarläggande av de förhållanden med avseende å Hornborgasjöns
sänkningsföretag, vilka kunde anses vara av avgörande betydelse
för ett ställningstagande till frågan örn ytterligare statsunderstöd till
nämnda företag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Utskottets utlåtande blev av riksdagen
godkänt; och avläts den 19 maj 1928 skrivelse till Kungl. Majit i enlighet
med utskottets hemställan.
Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande tillkallade därefter chefen för
jordbruksdepartementet vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton och
f. d. lantbruksingenjören A. V. Nordin att biträda vid verkställandet av
den av riksdagen ifrågasatta utredningen, därvid tillika borde undersökas
möjligheterna av en uppgörelse i den pågående rättegången mellan
sänkningsföretaget och ägarna av vattenverk vid nian.
Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner angående bidrag från statens
sida åt sänkningsföretaget i form av ett räntefritt lån å 350,000 kronor.
Efter det jordbruksutskottet återgivit vad utskottet anfört vid 1928
års riksdag, anförde utskottet vidare i
Såsom i motionerna anförts har den med anledning av 1928 års riksdags
skrivelse i ämnet igångsatta utredningen ännu icke hunnit slutföras.
Av upplysningar, som utredningsmännen på anmodan lämnat inför
utskottet beträffande ifrågavarande företag, har utskottet styrkts i
sin uppfattning, att ett snart ingripande från statens sida torde vara
ofrånkomligt för att förhindra företagets ekonomiska sammanbrott med
därav följande ödesdigra verkningar för en hel jordbruksbygd. De erhållna
upplysningarna hava emellertid vidare givit vid handen, att av
utredningen ännu icke framgått sådana resultat, att därpå kan grundas
ett dylikt ingripande. Utskottet anser sig vid sådant förhållande icke
kunna nu föreslå någon åtgärd i av motionärerna angiven riktning. Det
Utrednings
männen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
måste emellertid vara en angelägenhet av synnerlig vikt, att under den
fortsatta utredningen ingen möjlighet lämnas oprövad, som kan vara
ägnad att föra förevarande fråga fram till en snar godtagbar lösning.
I varje fall torde Kungl. Majit icke underlåta att till nästkommande
riksdag framlägga förslag till åtgärder i syfte att lätta det ekonomiska
trycket på företaget i fråga. Det torde ock kunna förutsättas, att vederbörande
kreditgivare skola finna med sin fördel bäst förenligt att i avvaktan
härpå icke vidtaga några åtgärder, som kunna vara ägnade att
medföra en ytterligare försämring av företagets ekonomiska läge.
Under hänvisning till vad sålunda framhållits hemställde utskottet,
att de väckta motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
vilken hemställan av riksdagen godkändes.
Uti en den 4 februari 1930 dagtecknad skrivelse hava de tillkallade
utredningsmännen överlämnat redogörelse för föreliggande förhållanden
beträffande sänkningsföretaget. De hava härvid redogjort dels för
själva sjösänkningsföretaget och vad därmed sammanhänger, dels för
rättegångarna mellan sjösänkningsföretaget och en del vattenverksägare
vid Flian, dels för sjösänkningsföretagets nuvarande ekonomiska ställning
och dels för av utredningsmännen vidtagna åtgärder, varjämte de
avgivit yttrande örn och i vad mån samt på vad sätt för närvarande
statsunderstöd syntes böra kunna ifrågakomma.
Vad först angår redogörelsen för själva sjösänkningsföretaget och vad
därmed sammanhänger — ur vilken redogörelse förut lämnade uppgifter
angående företaget väsentligen äro hämtade — så må här återgivas
vad utredningsmännen i detta sammanhang anfört angående uppkomna
kostnader för företaget. Efter det utredningsmännen härvid först angivit,
att kostnaden för själva företaget uppgått, såsom förut angivits, till
470,669 kronor 53 öre men att dessutom uppkommit ytterligare avsevärda
kostnader, nämligen lantmäterikostnader, rättegångskostnader och
räntekostnader med respektive 24,023 kronor 13 öre, 69,345 kronor 59 öre
och 486,185 kronor 59 öre, anföra de vidare:
Lantmäterikostnaderna hava uppkommit med anledning dels därav, att
skiften måste verkställas för bestämmande av de olika hemmanens och
byarnas gränser i själva sjön i och för fastställande av deras andelar i
uppkommande landvinningar, och dels därav, att med avseende å delägare,
som avsagt sig båtnaden av företaget — dessa representera 15.87
procent av beräknad båtnad — jord måste utbrytas i ersättning för den
båtnad, de beräknats vinna. Rättegångskostnaderna hava till en del uppkommit
i rättegångar, som uppstått med anledning av det sätt, varpå företaget
utförts, ävensom i vissa fall, då det varit tveksamt huruvida
skyldighet förelåg för någon att gälda bidrag till företaget m. m. dylikt,
men äro dock till allra väsentligaste delen beroende på sjösänkningsföretagets
rättegångar mot vattenverksägarna i Flian. Anmärkas må härvid,
att knappast någon tvekan synes föreligga därom, att sjösänkningsföretaget
kommer att bliva pliktigt att uti nu pågående rättegång mot vattenverksägarna
utgiva ett högst avsevärt belopp till vattenverksägarna
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
(av oss beräknat till cirka 40,000 kronor) ävensom att, därest rättegången
kommer att fortsätta, ytterligare ej obetydliga kostnader måtte beräknas
uppkomma. Beträffande slutligen räntekostnaderna, så är det ju synnerligen
anmärkningsvärt, att desamma kunnat uppgå till ett så betydande
belopp. Detta är uppenbarligen väsentligen beroende på det sätt,
varpå företaget av styrelsen finansierats, varjämte kanske må påpekas,
att företaget tidvis fått betala mycket höga räntor å erhållna lån (räntan
har sålunda under någon tid utgjort ända till 8 */* procent). Beträffande
finansieringen av företaget må framhållas, att detta ända till år 1923
skett praktiskt taget med användande av — förutom erhållet odlingslån
— på annat håll upplånade medel. Intill denna tid hava således praktiskt
taget icke några utdebiteringar skett på delägarna i företaget. Detta förfaringssätt
från styrelsens sida har varit föremål för mycket klander;
och kan det enligt vår uppfattning också med visst fog göras gällande,
att styrelsen härutinnan icke iakttagit den omtanke som vederbort. Utan
att vilja försvara styrelsens ifrågavarande förfarande anse vi oss emellertid
böra omnämna vissa förhållanden, som göra det förklarligt att styrelsen
handlat på sätt som skett. Härför erfordras en något mera ingående
redogörelse för företagets finansiering. Till att börja med hava
genom utbekommande av beviljade odlingslån fullt tillräckliga medel
funnits för bestridande av förekommande kostnader. Vid sådant förhållande
kan det ju synas naturligt, att icke några, utdebiteringar verkställdes,
ehuru givetvis riktigare varit att redan tidigt verkställa utdebiteringar
i mindre poster på de delägare, som icke erhållit odlingslån, då
ett motsatt förfarande ju innebar ett gynnande av dessa delägare på de
lånesökande delägarnas bekostnad. Behov av ytterligare medel uppkom
år 1910, och beslöts då att å icke-lånesökande delägare utdebitera 60 procent
av för dem beräknad kostnad. Av dessa delägare, vilka tillhopa representerade
27.65 procent av beräknad båtnad, avsade sig då delägare,
representerande 15.87 procent av båtnaden, i enlighet med då gällande bestämmelser
båtnaden av företaget. Från dessa delägare kunde således
icke erhållas några kontanta belopp, utan skulle i stället jord från dem
utbrytas, något som också sedermera skett. Härefter återstodo delägare
representerande 11.78 procent av båtnaden. Härav utgjordes 4.72 procent
av samfälligheter, från vilka icke kunde erhållas bidrag förrän genom
skiftesförrättningar blivit bestämt, till vilka skifteslag och hemman desamma
hörde. Av återstående 7.06 procent belöpte 4.02 procent å i allmän
ägo varande jord (kronohemman och ecklesiastika hemman). Styrelsen
gjorde framställning örn utbekommande av på dessa hemman utdebiterat
belopp, men erhöll, enligt vad det uppgives från länsstyrelsen, det uppenbarligen
icke riktiga meddelandet, att beloppen kunde utbetalas först efter
det företaget vederbörligen avsynats, med vilket besked styrelsen
lät sig åtnöja. Härefter återstodo endast delägare representerande 3.69
procent av båtnaden. Av dessa inbetalades ett belopp av sammanlagt
1,504 kronor 72 öre. Denna år 1910 beslutade utdebitering lämnade således
ett mycket nedslående resultat. Styrelsen beslöt härefter, efter vad det
uppgives på inrådan av Sjöberg, att icke verkställa någon ny utdebitering,
förrän företaget fullbordats och avsynats och därefter föreskriven
ny uppskattning av båtnaden skett. Att ett sådant beslut vid denna tidpunkt;
fattades, synes också naturligt och även försvarligt. Man synes
nämligen då hava haft all anledning antaga, att företaget skulle vara
fullbordat inom den närmaste tiden. Naturligen har det då synts lämp
-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
ligt att få alla förhållanden fullt uppklarade på en gang. För ett eller
två år, som man väl då ansåg sig behöva räkna med. kunde ju icke räntekostnaderna
bliva så avsevärda. Tiden för arbetets fullbordande och
slutliga avsynande och godkännande blev emellertid i hög grad fördröjd.
Ehuru, såsom redan anmärkts, föreskrivna arbeten synas till all väsentlig
del hava varit slutförda under 1912, har således anhållan örn företagets
slutliga avsynande skett först år 1915. Därefter hava av respektive synemän
olika kompletteringsarbeten föreskrivits, därutinnan såsom ovan
anmärkts en del egendomliga förhållanden föreligga. Att det slutliga
godkännandet fördröjts ända till slutet av 1919 torde emellertid knappast
kunna läggas styrelsen till last. Härefter har ny uppskattning av båtnaden
verkställts, och först därefter har slutlig längd angående delägarnas
olika bidragsskyldighet kunnat upprättas och odlingslånen kunnat
fördelas å vederbörande fastigheter. Därefter skedde så 1922 utdebitering
på delägarna. Vid denna tidpunkt uppgick emellertid företagets låneskuld
(oberäknat odlingslånen) till ett så stort belopp som ungefärligen
580,000 kronor. Att en så stor skuld kunnat uppkomma var naturligen
väsentligen beroende på att företaget ända sedan år 1910 finansierats uteslutande
medelst låns upptagande oell att därvid mycket höga räntor
måst erläggas. En bidragande orsak har emellertid också varit att, då
någon fördelning av odlingslånen icke kunna verkställas, företaget måst
självt inbetala räntor och annuiteter å odlingslånen. Det synes med fog
kunna läggas styrelsen till last att icke styrelsen, då styrelsen märkte
huru företagets skuldbörda på detta sätt kraftigt ökades år efter år, dock
beslöt sig för att omedelbart göra en utdebitering, vilken ju då icke be
hövde inskränkas att avse allenast sådana delägare, som icke erhållit
odlingslån. En särskild anledning härtill har uppenbarligen utgjort den
vid denna tid rådande högkonjunkturen för jordbruket. Säkerligen hade
det icke då mött några svårigheter att av delägarna utfå avsevärda belopp.
Förklaringen till att så ej skett Ilar naturligen varit att styrelsen
alltjämt utgått från att endast en helt kort tid kunde återstå, innan en
slutgiltig uppskattning av företagets båtnad kunde ske och slutgiltig utdebitering
verkställas. År 1923 verkställdes så, såsom nämnts, utdebitering
å delägarna, vilken utdebitering kan betecknas såsom avsevärd. Det
utdebiterade och influtna beloppet uppgick nämligen till sammanlagt
335,902 kronor 93 öre. Av den upprättade uppbördslängden, vilken varit
för oss tillgänglig, framgår icke fullt klart vilka principer, som följts
vid upprättande av densamma. Man synes emellertid hava på sådana delägare,
som erhållit odlingslån, utdebiterat av företaget guldna annuiteter
till och med år 1921 och dessutom ett avsevärt s. k. räntebelopp. Huru
detta sistnämnda beräknats framgår icke av uppbördslängden, men har
det för oss uppgivits att härvid tillämpats en procentsats av 7 procent.
Att räntesatserna måste varit ganska betydande framgår av längden,
därutinnan exempelvis må nämnas att, under det att för Stora Bjurums
egendom sammanlagda beloppet av på egendomen belöpande annuiteter
utgjorde 39,509 kronor 9 öre, det utdebiterade räntebeloppet uppgick
till 21,070 kronor 3 öre. Å delägare, som icke erhållit odlingslån, torde
hava utdebiterats mot odlingslånen svarande belopp och därjämte vissa
räntebelopp. Att vid denna tid, då lågkonjunktur för jordbruket inträtt,
svårigheter förelegat för många delägare att anskaffa utdebiterade belopp
torde vara otvivelaktigt. Enligt vad för oss uppgivits hava många
delägare måst upptaga lån, vilka de ännu hava att förränta och amor
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr Imitera.
Då de dessutom hava att förränta och amortera odlingslånen, är
deras ekenomiska ställning säkerligen mindre god, därutinnan också må
erinras därom att de på grund av rådande förhållanden icke för närvarande
hava någon nämnvärd nytta av företaget. Delägarnas svåra ekonomiska
ställning har uppenbarligen varit anledningen till att styrelsen
icke ansett sig kunna verkställa nya utdebiteringar, vilket ju varit erforderligt
för nedbringandet och slutliga gäldandet av företagets skuld. Nya
utdebiteringar hava emellertid verkställts under åren 1928 och 1929, vardera
å cirka 30,000 kronor. Att härvid mött svårigheter att utbekomma
utdebiterade belopp är tydligt. Vid 1929 års slut förfunnos således oguldna,
utdebiterade belopp å tillhopa 7,937 kronor 54 öre.
I samband med redogörelsen för företagets nuvarande ekonomiska
ställning framhålla utredningsmännen bland annat följande:
Såsom av vad ovan anförts framgår är företagets ekonomiska ställning
mycket bekymmersam. Endast räntorna å banklånen uppgå årligen till
över 30,000 kronor, vartill givetvis måste komma en del ytterligare kostnader
årligen för liandhavandet av företagets angelägenheter ävensom
för, därest rättegången mot vattenverksägarna kommer att fortsättas,
dennas behöriga skötsel. Då under nuvarande förhållanden endast en förhållandevis
obetydlig inkomst (kanske cirka 2,000 kronor årligen) torde kunna
erhållas från den utbrutna, företaget tillhöriga jorden, skulle således
endast för att hålla företaget flytande erfordras en årlig utdebitering å
delägarna av över 30,000 kronor. Skulle man därjämte — vilket man ju
måste sträva efter — årligen nedamortera skulden, får ju den årliga utdebiteringen
ytterligare ej oväsentligt höjas. Det torde emellertid knappast
låta sig göra att genom sådan utdebitering av delägarna utfå erforderligt
belopp. Såsom redan förut framhållits befinna sig många utav
delägarna i en svag ekonomisk ställning. De kunna faktiskt icke anskaffa
ytterligare medel. Att gå tvångsvis fram genom utmätningar eller dylikt
skulle ej heller löna sig. De fastigheter, vilka äro bidragsskyldiga
till företaget, äro nämligen praktiskt taget osäljbara, vilket ju också är
naturligt, då en köpare icke i någon mån kan bedöma vilka ekonomiska
förpliktelser han skulle komma att ikläda sig i sammanhang med förvärvet
av en sådan fastighet. Det vilar så att säga en död hand över hela
trakten. Att under nu nämnda förhållanden ett ingripande från statens
sida för att bringa ordning uti de föreliggande förhållandena och för
bringande av hjälp åt delägarna i deras betryckta läge är väl befogat
synes oss icke kunna vara föremål för tvekan. Man torde också med fog
kunna göra gällande, att delägarna, även örn styrelsen icke alltid handlat
så välbetänkt som önskvärt varit, dock örn man ser saken i stort kommit
i sin nuvarande svåra ställning på grund av förhållanden, över vilka
de icke kunnat råda och för vilka de icke kunna göras ansvariga.
Vidkommande härefter av utredningsmännen vidtagna åtgärder så
framhålla de att, då det efter studerandet av till saken hörande handlingar
var för dem klart att, innan samtliga förhållanden mellan företaget
och vattenverksägarna vid Filan blivit slutligt ordnade, det knappast
vore möjligt att bedöma företagets slutliga ställning eller slutgiltigt avgöra
i vad mån oell på vad sätt bistånd borde eller kunde liimnas från
statens sida, do i första hand ansåge sig böra inrikta sina strävanden
på att söka åstadkomma en godvillig uppgörelse mellan företaget och
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
vattenverksägarna, en uppgörelse, som skulle omfatta samtliga olika
föreliggande förhållanden. I och för upprättande av förslag till sådan
uppgörelse verkställdes därefter, såsom av redogörelsen framgår, ingående
undersökningar och beräkningar för bestämmande av den skada, som
vattenverksägarna tillskyndades genom sänkningsföretaget, och för utrönande
av vilka åtgärder, som lämpligen och skäligen borde vidtagas för
förhindrande av sådan skada. Härefter utarbetades ett detaljerat förslag
till uppgörelse, vilket förslag, som innebar att vissa närmare angivna åtgärder
i nu berört hänseende skulle vidtagas, först framlades för kommitterade
för såväl vattenverksägarna som för sänkningsföretaget och
därefter, då utsikter syntes föreligga för att detsamma skulle kunna
bliva godkänt av parterna å ömse sidor, behandlades på ett allmänt
sammanträde med de olika intressenterna. Då även härvid gjordes uttalanden,
som gåvo anledning antaga, att förslaget efter vissa mindre
jämkningar skulle kunna bliva godkänt, utarbetades ett slutligt förslag,
vilket översändes till vederbörande för undertecknande. Detsamma godkändes
därvid av styrelsen för sänkningsföretaget, varemot en del av
vattenverksägarna icke ville godkänna detsamma. Vid sådant förhållande
ansågs det lönlöst att för det dåvarande försöka åstadkomma förlikning
på den inslagna linjen. Utredningsmännen togo, såsom av deras
redogörelse framgår, då under övervägande, huruvida andra åtgärder möjligen
kunde föreligga för åstadkommande av förlikning. De anföra härom
bland annat följande:
Det syntes oss tänkbart att överenskommelse skulle kunna åstadkommas
på sådan grund, att överhuvudtaget inga andra åtgärder vidtogos beträffande
företaget än upptagandet av föreslagna avlopp i Hornborgasjön,
något som ju i varje fall bör ske för delägarnas i företaget egen
skull, men att i stället vattenverksägarna på annat sätt bereddes ersättning
för den skada, som uppkommit eller uppkommer för dem på grund
av företaget. Man skulle härmed uppnå den fördelen, att delägarna i
företaget skulle komma i fullt åtnjutande av för dem beräknad båtnad
av företaget. Vidare skulle det innebära en fördel att icke någon regleringsdamm
skulle behöva uppföras vid Hornborgasjöns utlopp. Oavsett
att genom uppehållande av vattnet vid en sådan regleringsdamm båtnaden
för delägarna kommer att varda minskad, är nämligen i viss mån
att befara, att genom en sådan regleringsdamm — kostnaden för densamma
har av oss beräknats till omkring 50,000 kronor — skulle, örn icike
omedelbart, så dock längre fram i och med det att ytterligare uppslamningar
uppkomma i Hornborgasjön uppstå olägenheter, vilka icke nu
kunna förutses, eller också att förändrade regleringsbestämmelser skulle
kunna bliva erforderliga, något som således kunde föranleda en
ny intressekonflikt mellan delägarna i företaget och vattenverksägarna.
Vidkommande ersättningen åt vattenverksägarna så syntes denna
kunna ordnas antingen så, att de erhöllo vissa kontanta belopp, eller
ock genom att bereda dem ersättning i elektrisk kraft lör den
förlust, som för dem beräknas uppkomma genom företaget. Eventuellt
skulle en kombination av båda dessa ersättningsformer kunna ifrågakomma.
I första hand syntes oss emellertid enbart en kontant ersätt
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
ning böra ifrågakomma. Beträffande ersättning i elektrisk kraft — vilken
form för ersättning ju i och för sig är tilltalande — är nämligen att
erinra därom, att enighet icke föreligger om storleken av den förlust,
som .vattenverksägarna lida, utan att härutinnan väsentligt olika uppfattningar
föreligga. Vattenverksägarna eller i varje fall flertalet av dem
hava enligt vårt förmenande en fullständigt felaktig uppfattning örn
storleken av den vattenmängd, som före företagets genomförande under
lågvattenperioder framrunnit i Flian och således alltid skulle varit att
påräkna för deras verks drivande. Härav föranledas de till att uppskatta
sin förlust såsom väsentligt mycket större än den rätteligen är. Örn vi
således med utgående från vår uppfattning angående storleken av sagda
förlust upprättade ett förslag till ersättning i elektrisk kraft, skulle vi
efter framläggande av ett sådant förslag säkerligen komma att mötas av
den invändningen, att de förutsättningar, på vilka förslaget vore grundat,
vore felaktiga. Att med anledning härav göra jämkningar i förslaget
skulle erbjuda svårigheter och dessutom vara mindre tilltalande.
Vid kontant ersättning vore det däremot mycket lättare att verkställa
mindre jämkningar. Man kan ju också göra gällande att den. som erhåller
en kontant ersättning, är i tillfälle, om han så önskar, att använda
densamma till anskaffande av elektrisk energi. Däremot är den,
som till exempel vill nedlägga sitt verk, — flera av verken synas vara i
det skick och hava så obetydlig fallhöjd, att det ingalunda synes uteslutet
att de snart nog komma att nedläggas — bäst betjänt med att erhålla
ett kontant belopp. Vi verkställde således beräkningar angående
storleken av de kontanta belopp, som skäligen syntes böra ifrågakomma.
Härvid borde givetvis tillses, att sammanlagda beloppet av dessa ersättningar
icke komme att stå i alltför stort missförhållande till de ekonomiska
uppoffringar, som delägarna i sjösänkningsföretaget komme att
få vidkännas vid genomförandet av det utav oss tidigare framlagda förlikningsförslaget
eller för den händelse att vattendomstolens dom komme
att bliva gällande. Tydligen borde vidare i detta sammanhang såvitt
möjligt parternas samtliga mellanhavanden slutligen ordnas. Den kontanta
ersättningen borde alltså omfatta, förutom ersättning för rättegångskostnader
uti förutnämnda rättegång, ej allenast ersättning en gång
för alla för förlust framdeles på grund av företaget utan även ersättning
för liden förlust under förgången tid.
Utredningsmännen framhålla härefter vidare, att de enligt sålunda angivna
grunder uppgjorde en plan angående de ersättningsbelopp, som skäligen
kunde ifrågakomma, men att de innan denna plan slutligt utformades,
ansåge sig böra verkställa undersökningar för utrönande huruvida
vattenverksägarna överhuvudtaget vore villiga att ingå på en förlikning
av ifrågavarande beskaffenhet. Efter härutinnan förda förhandlingar
utlovades från vattenverksägarnas sida, att de skulle inkomma med
förslag till förlikning, som de vore villiga antaga. Sådana förslag inkommo
också i november 192!) dels särskilt från Kristinedals Nya Ullspinneri
Aktiebolag, som är ägare till ett av de mera betydande vattenverken
vid Flian, och dels gemensamt från ägarna av fjorton vattenverk vid
Flian. — Detta är icke alla de vattenverksägare, vilka äro parter i rättegången.
En del av de vattenverksägare, vilka förklarat sig villiga god
-
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
taga det av utredningsmännen tidigare framlagda förlikningsförslaget,
hava nämligen icke ansett sig behöva inkomma med något nytt förslag.
-— De avgivna förslagen innefattade två olika alternativ, nämligen dels
å ena sidan vidtagandet av åtgärder för förhindrande av skada för
framtiden för vattenverksägarna genom sjösänkningsföretaget och kontant
ersättning för förluster under gången tid och dels å andra sidan
enbart kontant ersättning, därvid förutsattes, såsom det heter, att Hornborgasjön
skulle ställas till delägarnas i sjösänkningsföretaget fulla förfogande.
Angående dessa förslag och ytterligare vidtagna åtgärder hava
utredningsmännen anfört:
Vid granskning av dessa förslag torde det utan vidare vara uppenbart,
att desamma äro fullständigt oantagbara och att de därjämte äro av sådan
beskaffenhet, att de icke lämpligen kunna läggas till grund för vidare
förhandlingar mellan parterna. Vid sådant förhållande synes det
icke erforderligt att här närmare redogöra för innebörden av dessa förslag.
Här må således endast anmärkas, att det ena alternativet angående
åtgärder för återställande av förutvarande förhållanden innefattade, förutom
en sammanlagd kontant ersättning av 391,760 kronor, genomförandet
av ett regleringsföretag'' med dämningsrätt högre än den förutvarande
naturliga vattennivån och medförande överdämning av en del jord,
som före Hornborgasjöns sänkning brukats såsom åker, och att det andra
alternativet innefattade en kontant ersättning till Kristinedals Nya Ullspinneriaktiebolag
av 870,000 kronor och till ägarna av de fjorton övriga
vattenverken av icke mindre än sammanlagt 4,316,810 kronor. Huru orimliga
dessa ersättningsanspråk äro framgår utan vidare, örn man betänker,
att sammanlagda taxeringsvärdet för ifrågavarande fjorton vattenverk
utgör ungefärligen 250,000 kronor, därvid då medräknats värdet av
förefintliga byggnader och till vattenverken hörande markområden,
vilka ju fortfarande skulle bliva vattenverksägarnas tillhörighet. Efter
emottagandet av dessa förlikningsförslag hava vi ansett, att det icke för
närvarande finnes någon utsikt att åstadkomma förlikning mellan delägarna
i sjösänkningsföretaget samt vattenverksägarna. Möjligen kunna
nya förlikningsförsök igångsättas efter det vattenöverdomstolen meddelat
dom uti förutnämnda rättegång. Utsikterna härför synas dock icke stora,
utan synes det sannolikt att sådana försök kunna göras först efter det
Kungl. Majit meddelat dom i sagda rättegång. Emellertid hava vi dock
ansett oss höra fullfölja redan igångsatt utredning angående kostnaderna
för ersättning medelst elektrisk energi åt vattenverksägarna. Såsom
av bifogad utredning, vilken närmast verkställts av t. f. byrådirektören
hos vattenfallsstyrelsen H. Edholm i samråd med Nordin och i vilken
förutsatts att ersättningskraft skulle erhållas från statens kraftstation
vid Trollhättan, framgår, hava dessa kostnader beräknats för två olika
alternativ slutande det ena å sammanlagt 286,000 kronor och det andra
å 335,000 kronor. Anmärkas må härvid, att utredningen grundats på den
uppskattning av den förlust, vattenverksägarna lida, som av oss förut
gjorts. Vidare är att märka, att icke i denna utredning medtagits fyra
vattenkraftanläggningar, vilka ligga inom kraftaktiebolaget Gullspång—
Munkfors’ distributionsområde. Skulle dessa medräknats, torde ovannämnda
siffror böra höjas med cirka 10 procent. Å andra sidan äro medräknade
samtliga övriga förefintliga vattenkraftanläggningar och säle
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
des jämväl sådana, vilkas ägare icke någonsin framställt några ersättningsanspråk.
Vissa av dessa torde ej heller på grund av särskilda förhållanden
— för vilka det skulle bliva för långt att här redogöra —
kunna hava berättigade anspråk på ersättning.
Utredningsmännen hava slutligen, såsom ovan omnämnts, framlagt förslag
angående understöd från statens sida åt sjösänkningsföretaget. 1
detta avseende anföra de bland annat följande:
Då, såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, en avsevärd tid mäste
beräknas komma att ännu åtgå, innan alla Hornborgasjöns sänkningsföretag
berörande rättsförhållanden kunna bliva avgjorda, kan uppenbarligen
icke nu, såsom önskvärt varit, framläggas något förslag angående
slutgiltigt ordnande av företagets ekonomiska förhållanden. Då
emellertid företagets ekonomiska ställning är ytterligt bekymmersam,
Ilar det synts oss, att man bör taga under övervägande, huruvida icke
redan nu — även örn mera interimistiskt — hjälp bör från statens sida
beredas delägarna i företaget. Att skäl för statens trädande emellan överhuvudtaget
föreligga synes oss knappast kunna vara föremål för tvekan.
Delägarna hava nämligen, såsom vi förut framhållit, kommit i sin betryckta
belägenhet till väsentlig del utan eget förvållande. Till ej
oväsentlig del måste deras ogynnsamma ställning anses vara beroende
på felaktigt förfarande från en statens tjänsteman. Att märka är vidare
att företaget icke, såsom numera ju så gott som undantagslöst förekommer,
erhållit något statsbidrag utan återbäringsskyldighet till företagets
utförande. Förr eller senare synes sålunda ett ingripande från statens
sida böra ske. Kraftiga skäl synas då tala för, att detsamma bör ske
snarast möjligt; och synes man härvid icke böra låta den omständigheten,
att man icke nu kan överblicka samtliga ekonomiska förhållanden
för företaget verka hindrande. Utan ett snart ingripande från statens
sida torde högst menliga följder, berörande hela den ifrågavarande trakten,
vara att befara. Det synes nämligen knappast vara möjligt för styrelsen
att längre hålla företagets affärer flytande. Följden härav skulle
bliva en mångfald exekutiva försäljningar, vilka dock efter all sannolikhet
torde komma att lämna ett mycket nedslående resultat, och därefter
med all sannolikhet vidare en mängd konkurser. Om man således anser,
att ett omedelbart ingripande från statens sida för bringande av hjälp
åt företaget är betingat av föreliggande förhållanden, så återstår frågan
i vilken form denna hjälp bör ske. Såsom bekant ingick styrelsen för företaget
i början av år 1927 till Kungl. Majit med framställning örn erhållande
av ett räntefritt län under tre år å 345,000 kronor. Över denna
framställning hördes, bland andra, lantbruksstyrelsen, statskontoret och
riksgäldsfullmäktige. Lantbruksstyrelsen tillstyrkte, att företaget måtto
beviljas rätt att av statsmedel erhålla räntefria lån för likvidering av
under tiden den 1 januari 1927—31 december 1929 förfallna räntebelopp ä
banklån till sammanlagt högst 340,000 kronor med skyldighet för låntagaren
att för återbetalning senast den 1 januari 1930 av erhållna lån
ställa säkerhet, som av statskontoret godkändes. Statskontoret, som framhöll,
att det syntes tveksamt huruvida ett ingripande till lindring av företagets
svårigheter kunde anses vara av det allmänna intresse att, i all
synnerhet under rådande finansläge, staten borde medverka genom upptagande
av lån för ändamålet, förklarade att, därest ett mellankommande
från statens sida ansåges böra ilga ruin, den av lantbruksstyrelsen före
liihung
lill riksdagens protokoll 19ilo. / sami. töll hafi. (Nr 191.)
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ytterligare
framställninga
r.
1 N Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
slagna formen syntes vara antagbar. Biksgäldsfullmäktige åter, vilka
påpekade att i själva verket ett räntefritt lån å 345,000 kronor torde bliva
erforderligt, uttalade betänkligheter angående ingripande från statens sida
oell framköllo särskilt att, innan det kunde ifrågakomma att bevilja företaget
ytterligare låneunderstöd av statsmedel, en ingående undersökning av
företagets allmänna läge, borgensförbindelsernas beskaffenhet och andra på
frågan inverkande omständigheter borde verkställas. Något beslut från
Kungl. Majrts sida med anledning av sagda framställning har icke meddelats.
Mot användande numera av lånevägen för beredande av hjälp
åt företaget synes oss flera skäl tala. Dels är företagets ställning sådan,
att man knappast torde hava anledning antaga att delägarna skola, åtminstone
icke förrän vid en förhållandevis avlägsen tidpunkt, kunna komma
i den ekonomiska ställningen, att lånet kan av dem återbetalas. Dels
måste ju, örn lånevägen anlitas, ställas säkerhet för erhållet låns återgäldande.
Sådan säkerhet finge då anskaffas av vissa utav delägarna. Det
kail emellertid väl knappast anses riktigt att låta vissa utav delägarna
på detta sätt ikläda sig särskild ekonomisk risk — en ekonomisk risk, vilken
säkerligen får anses vara mycket stor — till förmån för de övriga delägarna
i företaget. Dels slutligen — och detta är tydligen den viktigaste
synpunkten — synes oss ett direkt bidrag från statens sida vara under föreliggande
förhållanden väl motiverat. Vi förmena således för vår del
att, därest hjälp anses böra beredas företaget, denna hjälp bör ske genom
ett direkt bidrag från statens sida. Detta bidrag torde skäligen kunna erhållas
ur statens avdikningsanslag. Vad angår storleken av detta bidrag
så synes detsamma skäligen kunna bestämmas till 350,000 kronor. Genom
erhållande av ett sådant belopp skulle företagets nuvarande skuldbörda
kunna så väsentligt nedbringas, att man synes kunna antaga att delägarna
själva bliva i stånd att förränta och jämväl så småningom avamortera
företagets återstående skuld. Ett annat skäl, varför bidraget
skäligen synes kunna bestämmas till ovan angivet belopp, är att enligt
nu gällande bestämmelser för erhållande av bidrag från statens avdikningsanslag
ungefärligen ett belopp av denna storlek bort kunna utgå till delägarna
i företaget. Emellertid bör det framhållas att, efter det företagets
mellanhavanden med vattenverksägarna blivit slutligen klarlagda,
för delägarna åter kunna uppkomma ekonomiska svårigheter och att därför
åter ett ingripande från statens sida kan bliva erforderligt. Det synes
oss emellertid icke uteslutet att vid denna tid, då tidigare erhållna
odlingslån kunna antagas vara åtminstone till största delen inbetalade,
saken kan ordnas på sådant sätt, att de delägare, som därom göra framställning,
erhålla nya lån ur statens avdikningslånefond.
Innan jag anmäler de över utredningsmännens skrivelse avgivna remissutlåtandena,
torde jag här få omförmäla vissa ytterligare i ärendet
gjorda framställningar.
Uti en i december 1929 dagtecknad skrivelse hava vissa strandägare vid
Hornborgasjön, under framhållande av företagets misslyckande, uttalat
önskemålet, att Hornborgasjön måtte återställas i det skick, densamma
hade före den senast verkställda sänkningen, samt att utredningen måtte
omfatta även dylika synpunkter. I en den 11 i samma månad dagtecknad
framställning hava sedermera ett antal av nämnda strandägare för sin del
återtagit vad i nyssnämnda skrivelse anförts.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
Vidare har sjösänknings!öretaget i framställning av den 27 januari
1930 hemställt örn anvisande av medel till förhindrande av föreningens
ekonomiska sammanbrott med därav följande svåra konsekvenser för de
av företaget till sin existens helt beroende många jordägarna.
Slutligen har ordföranden i kommunalstämman i Hornborga socken,
folkskolläraren S. H. Holmgren i skrivelse den 4 februari 1930 anfört vissa
synpunkter på sänkningsföretagets berättigande m. m.
Över utredningsmännens skrivelse ävensom nyssberörda fyra till Kungl.
Maj: t ingivna skrivelser hava remissutlåtanden avgivits av länsstyrelsen i
Skaraborgs län, lantbruksstyrelsen och statskontoret. Lantbruksstyrelsens
utlåtande avser besvarande jämväl av ovanberörda remiss den 29
december 1925 i anledning av sjösänkningsföreningens i samma månad
till Kungl. Majit ingivna framställning.
Länsstyrelsen har i sitt yttrande bland annat meddelat, att länsstyrelsen
verkställt utredning angående vissa ekonomiska förhållanden å ifrågavarande
trakt; och anför länsstyrelsen härutinnan bland annat följande:
Länsstyrelsen
har med ledning av tillgängliga taxeringshandlingar sökt
verkställa utredning angående delägarnas ekonomiska förhållanden och
därvid funnit, att den ojämförligt största delen av delägarna äro så hårt
gäldbundna, att de sakna varje möjlighet att erlägga dem åvilande andel
i företagets skuldsumma. Till belysande av detta sakförhållande får länsstyrelsen
meddela, att i 129 undersökta fall endast 23, representerande en
mycket obetydlig deltagningsskyldighet, visat sig vara utan gäld. Av de
övriga voro 99 stycken småbruk eller bondebruk med ett sammanlagt
taxeringsvärde av 966,900 kronor, belastade med en gäld av 589,300 kronor.
Att märka är, att i denna skuldsumma icke ingår den andel i de beviljade
odlingslånen, som påvilar vederbörande fastigheter, och givetvis ej heller
dessas andel i sjösänkningsföretagets skulder. Denna oerhörda skuldsättning
är till stor del beroende på att vederbörande jordägare måst
upplåna medel till gäldande av tidigare verkställda utdebiteringar.
Därest styrelsen för företaget skulle se sig nödsakad att nu verkställa
utdebitering för gäldande av företagets hela skuldsumma, kan man med
säkerhet befara att åtminstone 40 ä 50 procent av delägarna icke kunna
fullgöra sina skyldigheter. Dessas betalningsskyldighet bomme då afl
helt eller delvis överflyttas på de kvarvarande delägarna, varigenom även
en stor del av dessa bleve ruinerade. Detta skulle i sin tur beröra ett
stort antal personer, vilka hava affärer med eller stå i borgensansvar för
de av företaget ruinerade och sviterna härav skulle i nuvarande penningknappa
tider bliva mycket svåra.
Efter det länsstyrelsen härefter vidare dels framhållit, att ett omedelbart
ingripande av statsmakterna syntes vara nödvändigt för såvitt ett
ekonomiskt sammanbrott med alla dess ödesdigra konsekvenser för en
stor del av provinsens befolkning skulle kunna undvikas, och dels erinrat
såväl därom att sänkningsföretaget icke tidigare kommit i åtnjutande
av statsbidrag utan endast odlingslän som därom att delägarna i det
stora hela ännu icke kommit i åtnjutande av den nytta, som med företa
Yttranden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
''20
Kungl. Majlis proposition Nr 191.
get avsetts, men att, om ingripande från statens sida nu skedde, det funnes
anledning förvänta, att denna nytta skiille genom lämpliga åtgärder
kunna vinnas, anför länsstyrelsen vidare bland annat följande:
Länsstyrelsen har låtit från föreningen infordra utredning, huruvida
möjlighet förefinnes, att företaget kan avvecklas, under förutsättning att
föreningen erhåller det av de sakkunniga ifrågasatta statsbidraget å
350,000 kronor. Uti denna utredning räknas med en kvarstående ingående
skuld den 1 juli 1930 å 170,000 kronor, vilken tänkes avvecklad ge
nom utdebitering under tre år av 25,000 kronor årligen och försäljning
av vinstjorden senast år 1934. Föreningen har härigenom visat sin goda
vilja, att själv efter bästa förmåga medverka till företagets avveckling,
men det synes länsstyrelsen tvivelaktigt, huruvida den framlagda planen
är genomförbar. Såsom ovan nämnts har man att räkna med nya
kostnader för företagets slutförande och eventuellt skadestånd till vattenverksägarna
vid Fliaån. Styrelsen har själv konstaterat svårigheterna
att med den nu förefintliga stora skuldsättningen hos delägarna verkställa
ytterligare utdebiteringar, och föreningen måste fortfarande dragas
med avsevärda banklån, vilka åsamka densamma betydande ränteutgifter.
Det är under sådana förhållanden att befara, att föreningen
snart återigen kommer i den ställningen, att ett förnyat ingripande från
statens sida blir oundvikligt. Enligt länsstyrelsens förmenande bör ett
understöd nu så avvägas, att föreningens skulder utöver bokförda tillgångar
bliva slutligen reglerade och att nya utdebiteringar kunna und
vikas, intill dess de hittills beviljade odlingslånen bliva slutamorterade,
vilket äger rum i huvudsak under år 1937.
Därest utdebiteringar med avsevärda belopp utöver annuiteterna för
odlingslånen årligen måste tillgripas för avbetalning och förräntning av
föreningens nuvarande skulder, bliva delägarna urståndsätta att tillgodogöra
sig den båtnad, som med företaget avsetts, vid vilket förhållande
alla hittills havda kostnader bliva utan någon som helst nytta.
Föreningens skuld utöver tillgångar utgjorde den 31 januari 1929 387,142
kronor 21 öre. Härtill komma upplupna räntor, intill dess eventuellt
statsbidrag kan utanordnas, förslagsvis beräknade till 15,000 kronor. Vid
sådant förhållande synes ett statsbidrag icke böra sättas lägre än 400,000
kronor, därest föreningen skall beredas varaktig hjälp.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt,
att anslaget till sänkningsförtaget måtte bestämmas till 400,000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande bland annat framhållit, att företagets
dåliga ekonomiska ställning väsentligen syntes vara beroende pä,
att icke erforderliga utdebiteringar blivit i tid verkställda, men att jämväl
anmärkta formella brister vid handläggningen av 1902 års syneförrättning
syntes hava i icke oväsentlig grad bidragit till ett försvårande
av företagets genomförande. Härefter anför lantbruksstyrelsen vidare:
Med hänsyn till ovannämnda förhållanden kunde med skäl ifrågasättas,
huruvida ett ingripande från statens sida bör komma i fråga för
upphjälpande av företagets ekonomi. I detta avseende må framhållas,
att eventuella brister från en förrättningsmans sida vid handläggning av
förrättning, som här avses, väl knappast i och för sig kunna utan vidare
anses konstituera ett ovillkorligt krav på ett dylikt statsingripande. På
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191-
grund av det allvarliga läge, vari företaget nu råkat, oell då den betydande
jordbruksbygd, som därav beröres, torde komma att i stor utsträck
ning drabbas av ekonomisk misär, därest staten icke träder hjälpande
emellan, vill lantbruksstyrelsen emellertid för sin del tillstyrka, att sta
ten nu ekonomiskt bispringer intressenterna i företaget.
Vad beträffar formen för en hjälpaktion från statens sida må erinras,
att det tidigare till företaget beviljade lånet från odlingslåuefolldén skall
vara i huvudsak slutamorterat redan år 1937. Från denna tidpunkt borde
sålunda mera väsentlig svårighet icke möta för gäldandet i fortsättningen
av annuiteterna å ett nytt, till storleken lämpligt avvägt lån från avdik
ningslånefonden. Med hänsyn härtill har det synts kunna ifrågasättas,
huruvida icke det nu ifrågasatta statsunderstödet, i greve Hamiltons och
Nordins utredning beräknat till 350,000 kronor, skulle kunna till någon
del utgå i form av dylikt lån. Därest detta bestämdes till exempelvis
100,000 kronor, skulle annuiteterna å lånet, vilket torde komma att förfalla
till betalning från och med år 1937, komma att uppgå till allenast omkring
2 kronor per hektar av företagets liela areal.
Å andra sidan kan med hänsyn till företagets redan nu stora skuldbörda
en utökning av densamma synas avskräckande. I detta avseende bör
jämväl beaktas, att företaget icke lärer kunna undgå att även i fortsättningen
hilva betungat med relativt avsevärda utgifter till följd av
den nu pågående rättegången eller eljest. Lantbruksstyrelsen finner under
dessa omständigheter försvarligt, att eventuellt understöd till företaget
må i sin helhet utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldigliet. För
sådant ändamål torde emellertid, i motsats mot vad eljest i liknande fall
plägat ske, statens avdikningsanslag icke böra tagas i anspråk, enär nämnda
anslag synes otillräckligt för tillgodoseende redan av det normala bidragsbehovet
för torrläggningsverksamheten.
Lantbruksstyrelsen har, under hänvisning till vad av styrelsen anförts,
hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till understödjande
av Hornborgasjöns sänkningsföretag anvisa ett extra anslag å 350,000
kronor att utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldigliet.
Statskontoret har anfört bland annat:
1 det av jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag avgivna utlåtandet och
riksdagens skrivelse den 19 maj 1928, vilken givit anledning till den omtormälda
utredningen rörande förhållandena med avseende å Hornborgasjöns
sänkningsföretag, såväl som i 1929 års jordbruksutskotts utlåtande
angående väckta motioner örn räntefritt låneunderstöd åt samma företag
framträder redan ganska bestämt den uppfattningen, att det allvarliga
ekonomiska trångmål, vari företaget, väsentligen utan delägarnas egel
förvållande, råkat och det synnerligen bekymmersamma läge, vari en ej
obetydlig del av befolkningen i den Hornborgasjön omgivande bygden
skulle försättas genom företagets ekonomiska sammanbrott, måste föranleda
ett ingripande på ett eller annat sätt från statens sida i syfte ej mindre
att förekomma, att de beviljade odlingslånen och övriga i företaget
nedlagda betydliga medel bliva utan nytta, jin även att rädda den förut
välbärgade ortsbefolkningen från eljest hotande nödläge. Behovet av stålens
särskilda hjälp i detta fall är numera genom den verkställda utred
ningen lill fullo ådagalagt; och, ehuru det onekligen synes i viss män betänkligt
att tillgripa en sådan åtgärd, innan siinkningsföreningens inellanhavanden
med. vattenverksägarna vid Flian blivit slutligt avgjorda, torde
22
KunyL Majlis proposition Nr 191.
Departements
chefen.
uppskov med hjälpen icke kunna förordas, enär, såsom utredningsmännen
visat, hela företaget äventyras, örn. med hjälpen skall anstå under den sannolikt
ganska långa tid, som kommer att förflyta innan berörda mellanhavanden
kunna bliva genom slutlig dom reglerade. Statskontoret finner
sig därför böra förorda, att ett ingripande från statens sida äger rum utan
avvaktan på ett slutgiltigt reglerande av vattenverksägarnas anspråk,
och vill för sin del i huvudsak ansluta sig till utredningsmännens förslag
rörande formen för statens hjälp till företaget. Enligt vad statskontoret
vill föreslå skulle sålunda med tillämpning av deden 27 juni 1927 fastställda
ändrade bestämmelserna för statsbidrag från statens avdikningsanslag
efter utverkande av riksdagens medgivande anvisas till företaget ett sådant
bidrag utan återbetalningsskyldighet. Utredningsmännen hava beräknat,
att ett dylikt bidrag skulle i detta fall belöpa sig till omkring
350.000 kronor.
Är nämnda beräkning riktig, skulle visserligen vid bifall till berörda
förslag ett högst avsevärt belopp komma ifrågavarande företag till godo
utan återbetalningsskyldighet och detta skulle otvivelaktigt innebära en
synnerligen verksam hjälp; men företagets ekonomiska ställning är så
vansklig, att det kan ifrågasättas, huruvida detsamma kan räddas från
sammanbrott utan att helt befrias från skulderna till Aktiebolaget jordbrukarbanken
och Aktiebolaget svenska handelsbanken. Då dessa skulder,
oberäknat upplupen ränta från innevarande års ingång, belöpa sig till
400.000 kronor, skulle alltså utöver förenämnda statsbidrag erfordras ett
belopp av 50,000 kronor för att nämnda skulder skulle kunna helt betalas.
Då emellertid företaget möjligen kan tänkas bliva i stånd att längre fram
återbetala en eventuell försträckning å detta belopp, synes denna ytter
ligare hjälp, örn densamma befinnes vara erforderlig, böra lämnas i form
av räntefritt lån; och vill statskontoret ifrågasätta, huruvida icke undsättningsfonden,
som därtill lämnar tillgång, skulle, med hänsyn till i detta
fall föreliggande särskilda omständigheter, kunna för ändamålet anlitas.
Statskontoret har vidare framhållit, att statens avdikningsanslag för
närvarande är så hårt anlitat, att för att situationen under budgetåret
1930/1931 icke må bliva allt för svår en avsevärd ökning av anslaget torde
bliva erforderlig eller åtminstone det nu ifrågasatta statsbidraget till
Hornborgas jöns sänkningsföretag böra anvisas såsom ett särskilt extra
reservationsanslag.
Av utredningen i ärendet synes oförtydbart framgå, att för närvarande
endast jämförelsevis ringa båtnad vinnes av det utförda sjösänkningsföretaget.
Komma vissa ännu erforderliga arbeten till stånd — särskilt
upptagandet av nödiga avlopp i sjön —• torde däremot avsevärd båtnad
kunna uppnås för delägarna i företaget, vilket hitintills endast vållat
dem besvikelse och penninguppoffringar utan motsvarande nytta. Det
ekonomiska läge, vari företaget befinner sig, är emellertid sådant att, även
om framtiden skulle bereda delägarna möjlighet till större utbyte av företaget,
delägarna dock icke torde kunna fullgöra de förpliktelser de genom
företaget iklätt sig. Därest icke i en eller annan form snar hjälp bringas,
torde allvarliga ekonomiska svårigheter komma att uppstå för delägarna,
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.
något som vidare synes kunna medföra ett ekonomiskt sammanbrott förkola
ifrågavarande trakt. Faran härför torde vara så mycket större, som
genom den ovissa ekonomiska belägenhet, vari de i företaget deltagande
fastigheterna befinna sig, dessa knappast kunna bliva föremål för försäljning
och, örn sådan skulle komma till stånd, lära de därvid betingande
priserna väsentligt understiga vad som under normala förhållanden vore
skäligt. Utredningsmännen i ärendet hava betecknat situationen så, att
över trakten vilar så att säga en »död liand». I enlighet med den av utredningsmännen
uttalade uppfattningen torde, även örn kanske styrelsen
för företaget icke alltid iakttagit den omtanke, som vederbort, delägarna
i företaget i stort sett kommit i sin nuvarande nödställda belägenhet utan
eget förvållande. Jag anser därför, att starka skäl föreligga för ett ingripande
från statens sida för bringande av hjälp. Såsom ett ytterligare
skäl för lämnande av bidrag åt företaget må anföras den omständigheten,
att företaget icke tidigare kommit i åtnjutande av något statsbidrag utan
äterbetalningsskyldighet.
Naturligen hade det varit önskvärt att nu på en gång alla företaget berörande
förhållanden kunnat slutligen ordnas, men då det, oaktat upprepade
försök, icke lyckats att träffa någon uppgörelse med vattenverksägarna,
anser jag med hänsyn till den allvarliga fara för ett ekonomiskt
sammanbrott, som föreligger, därest icke snar hjälp bringas, att sagda omständighet
icke bör utgöra hinder för ett omedelbart ingripande från
statens sida. Samtliga i ärendet hörda myndigheter hava jämväl uttalat
sig härför. Vid en resa, som jag under hösten 1929 företog till trakten,
fick även jag ett starkt intryck av företagets bekymmersamma ställning
och de svårigheter, som därigenom kunde komma att drabba delägarna.
Vid ett sammanträde, som samtidigt anordnats med de rörande sjösänkningsloretaget
tvistande parterna, framträdde påtaglig! i de krav, som
framställdes från vattenverksägares sida gent emot företaget, svårigheten
att åvägabringa förlikning mellan parterna.
Angående det sätt, varpå hjälp bör bringas åt företaget, delar jag den
av utredningsmännen härutinnan uttalade uppfattningen samt anser det
av dem föreslagna beloppet av 350,000 kronor, som skall användas till betalande
av företagets löpande gäld, vara med hänsyn till föreliggande förhållanden
väl avvägt. På grund av den bestämda skillnad, som föreligger
emellan de förbindelser, som åligga företaget till följd av arbetskostnader
och andra utgifter för företagets utförande, samt de kostnader, som må
komma att drabba företaget i förhållande till vattenverksägarna vid Fiman,
torde hinder ej böra möta att i det förra hänseendet sålunda bringa
företaget stöd. Ärendet i vad det avser nämnda vattenverksägare får bliva
beroende av framtiden, och är att hoppas att, bland annat genom ifrågavarande
bidrag, ställningen då skall vara sådan att företaget ej skall tarva
ytterligare hjälp från det allmänna, i vart fall icke i form av bidrag utan
äterbetalningsskyldighet.
24
Kungl. Maj:ts proposition Ni 191.
Bidragsbeloppet vill jag föreslå skola utgå av statens avdikningsanslag,
vilket i andra liknande fall tagits i användning. Visserligen är anslaget
hårt anlitat, men har, såsom framgår av årets statsverksproposition, nionde
huvudtiteln punkt 104, i anslaget begärts en avsevärd ökning, uppgående
till 1,200,000 kronor. I övrigt torde framdeles vid fastställandet
av anslagets belopp nödig hänsyn tagas till ifrågavarande utgift.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att till Hornhorgasjöns sänkningsföretag må anvisas statsbidrag från
statens avdikningsanslag med 350,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Hugo Nordlander.
800954.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornbor gasjöns sjösänkningsföretag. s. 1 i texten
- JoU 1930:52 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag. s. 1 i texten