Angående ytterligare statsunderstöd till företag avseende reglering av Vingåkersån samt sjöarna Kolsnaren och Viren
1930-03-07 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:201, Angående ytterligare statsunderstöd till företag avseende reglering av Vingåkersån samt sjöarna Kolsnaren och Viren
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ytterligare statsunderstöd
till företag avseende reglering av Vingåkersån samt
sjöarna Kolsnaren och Viren; given Stockholms slott den 7
mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Departementschefen, statsrådet Johansson anför:
Den 25 oktober 1929 beviljade Kungl. Majit dels statsbidrag från statens
avdikningsanslag med 132,630 kronor dels ock lån från statens avdikningslånefond
med 143,830 kronor till ett företag, avseende reglering av Vingåkersån
samt sjöarna Kolsnaren och Viren.
Ifrågavarande företag planlades vid en av lantbruksingenjören G. Sandström
under åren 1917—1918 hållen syneförrättning. Sedan denna förrättning
vunnit laga kraft och arbetena igångsatts, visade det sig emellertid,
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. ISO höft. (Nr 201.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
att den vid förrättningen verkställda utredningen var behäftad med åtskilliga
brister, till följd varav, bland annat, den med företaget avsedda
torrläggningseffekten icke kunde väntas bliva uppnådd. Av samma anledning
kunde uppkommen fråga örn beviljande av statsunderstöd till företaget
icke leda till resultat.
På grund därav hölls åren 1922—1923 ny syn. Ett vid denna förrättning
uppgjort regleringsförslag blev med vissa jämkningar och tillägg fastställt
den 13 april 1928 av vattenöverdomstolen, därvid bland annat föreskrevs,
att arbete, som utförts enligt 1917—1918 års syn, skulle anses ingå i det
nya företaget, dock att sistnämnda företag skulle av kostnaderna för sagda
arbete påföras allenast så stort belopp, som skulle betingats av samma arbetes
utförande enligt vid tiden för 1922—1923 års syneförrättning gällande
väsentligt lägre arbetspriser. Berörda belopp hade av synemännen bestämts
till 45,850 kronor, och därutinnan skedde ej ändring genom vattenöverdomstolens
dom.
Vid meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut år 1929 örn statsunderstöd beräknades
kostnaderna för den del av företaget, vartill statsunderstöd utgick,
till 278,946 kronor 89 öre och båtnaden av detsamma till 298,939 kronor 44
öre. Av kostnaderna för det enligt 1917—1918 års syneförrättning utförda
arbetet inräknades i nämnda kostnadssumma allenast ovan omförmälda belopp
45,850 kronor.
Med skrivelse den 4 december 1929 har länsstyrelsen i Södermanlands
län till Kungl. Majit överlämnat dels en av styrelsen för företaget gjord
skriftlig framställning, jämte en del därvid fogade handlingar, avseende att
till intressenterna i det med Sandström som förrättningsman beslutade företaget
måtte utanordnas ytterligare statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
med 105,498 kronor 56 öre, dels ock ett av statens lantbruksingenjör i Södermanlands
län Martin Lingström avgivet utlåtande över framställningen.
Styrelsen för företaget har anfört i huvudsak följande:
År 1879 och åren närmast därefter verkställdes alldeles utan stöd av
statsmedel en omfattande reglering av sjöarna Kolsnaren och Viren i västra
och östra Vingåkers socknar av Södermanlands län ävensom av den del av
Vingåkersån, som vore belägen mellan Kolsnaren och Spånga. Genom denna
reglering blevo betydande arealer torrlagda och odlingsbara. Regleringsföretaget,
som till största delen måst verkställas med handkraft, blev emellertid
aldrig fullständigt genomfört; vissa hårda bankar blevo sålunda kvarlämnade,
betydande mängder berg och större stenar Ängö kvarligga i sjöarnas
utlopp och åbottnen blev endast ofullständigt jämnad. Sedermera hade den
torrlagda marken satt sig och ån i viss mån slammat igen. Även efter
förenämnda reglering hade därför stora sträckor kring Vingåkersån varit
vattensjuka och under år med högt vattenstånd utsatta för översvämningar,
vilka omintetgjort eljest goda skördeutsikter. Länge hade tillståndet sålunda
varit otillfredsställande utan att effektiva åtgärder vidtagits för olägenheternas
undanröjande. Då emellertid under kristiden år 1916 mera än
300 tunnland besådd mark sattes helt och hållet under vatten och en säkerligen
minst lika stor areal tog skada genom det allt för höga vattenståndet.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
framstod det för vederbörande markägare såsom en nödvändighet och en
bjudande plikt att skyndsammast göra vad som göras kunde till förekommande
av att en dylik särskilt under dåvarande ovissa livsmedelsförhållanden
beklaglig händelse skulle upprepas. Markägarna leddes därvid icke
endast av en önskan att förbättra dem tillhöriga vattensjuka områden utan
också av det särskilt under krigsåren ytterst aktuella intresset för att största
möjliga areal av svensk jord skulle läggas under plog.
Vederbörande intressenter vände sig därför till dåvarande kaptenen vid
väg- och vattenbyggnadskåren C. J. Insulander med begäran örn dennes
biträde till upprättande av förslag och kostnadsberäkning avseende huvudsakligen
sådan utvidgning och upprensning av Vingåkersån samt sjöarna
Kolsnarens och Virens avlopp, att vid högvattenstånd en snabbare avrinning
ernåddes och faran för översvämningar därigenom avlägsnades. Sådana
förslag och beräkningar blevo också år 1916 av Insulander upprättade.
Efter vederbörlig framställning förordnades därefter lantbruksingenjören
Sandström av länsstyrelsen den 22 januari 1917 att i laga ordning verkställa
de tjänsteåtgärder, som påkallades för företagets utförande. Den så
lunda anbefallda förrättningen avslutades av Sandström med utlåtande av
den 3 april 1918, vari föreskrevs, att arbetet beträffande Vingåkersån skulle
påbörjas inom 6 månader efter det förrättningen vunnit laga kraft samt
vara fullbordat senast 4 år efter dess början. Något överklagande av förrättningen
skedde icke. Företagets arbetsstyrelse ansåg sig därför och med
stöd av Insulanders och Sandströms samstämmiga utsago kunna påräkna
statsunderstöd för företaget och, då icke heller eljest någon risk syntes föreligga
för företagets igångsättande, beslöt styrelsen i avvaktan på statsunderstödets
utbekommande att upplåna penningar till arbetets påbörjande. Att
styrelsen vågade taga detta steg berodde visserligen till huvudsaklig del på
styrelsens förtroende för vederbörande förrättningsmäns uttalande, men styrelsen
påverkades också vid fattandet av sitt beslut i viss mån av då rådande
knapphet med avseende å livsmedelstillgången, vilken knapphet beredde
såväl det allmänna som de enskilda stora bekymmer. Den växande
arbetslösheten utgjorde ett ytterligare skäl för arbetsstyrelsen att påskynda
arbetets igångssättande. Även ur denna synpunkt syntes sålunda den enskildes
nytta och allmänt väl i förevarande fall på ett särdeles lyckligt
sätt sammanfalla. Någon svårighet att i bankinrättning upplåna penningmedel
för ett dylikt ändamål förefanns heller icke vid denna tid. Övre
delen av Vingåkersån blev sålunda för de upplånta medlen fullständigt
upprensad och arbetet å sjön Virens utlopp utfördes helt enligt Insulanders
förslag.
Under dessa förhållanden gjordes av företagets arbetsstyrelse en framställning
till Kungl. Majit om statsunderstöd till företagets utförande. När
denna framställning behandlades av lantbruksstyrelsen, visade det sig emellertid,
att den av Sandström verkställda förrättningen både i reellt och formellt
avseende vore behäftad med synnerligen allvarliga brister. En förfrågan
under hand till lantbruksstyrelsen om möjligheten att genom nödiga kompletteringar
och ändringar bringa det vid förrättningen upprättade förslaget
i sådant skick, att Kungl. Maj:ts fastställelse därå kunde erhållas, gav till
resultat, att detta med hänsyn till arten av de anmärkta bristerna icke läte
sig göra, utan att för ändamålet ny syneförrättning vore nödvändig. Genom
beslut den 19 januari 1923 fann Kungl. Majit den gjorda framställningen
örn statsunderstöd icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Att Kungl. Majlis beslut i ärendet skulle erhålla sådant innehåll var
4
Kunell. Majda proposition Nr 201.
sålunda för intressenterna ingalunda oväntat. Redan år 1921 hade också
hos länsstyrelsen begärts förordnande av sakkunnig person för verkställande
av ny förrättning. Sådan förrättning ägde också rum med första sammanträde
den 4 augusti 1922. Förrättningen handlades enligt nya vattenlagen
och nied dåvarande lantbruksingenjören A. Palm som ledare. Synemännen
kommo till det resultat, att de av Insulander föreslagna och delvis redan
utförda arbetena ej kunde anses tillräckliga utan måste i åtskilliga avseenden
utvidgas. Härvid var bland annat att märka, att läget av en fixpunkt vid
det av Insulander till sänkning föreslagna utloppet från Viren angivits
ligga 55 centimeter lägre i vertikalplan än som överensstämde med verkligheten,
och att till följd härav den nya bottnen i utloppet läge 55 centimeter
högre än tidigare ansetts. Ytterligare sänkning av denna botten var därför
erforderlig. Därjämte borde även ett andra utlopp vid Krämbol sänkas
och förses med regleringsdamm. Även i övrigt ansågo synemännen kompletteringar
av den äldre planen påkallade. Förrättningen avslutades av
synemännen med utlåtande den 8 oktober 1923. På besvär över förrättningen
meddelade Österbygdens vattendomstol utslag den 16 juli 1927, varvid
synemännens utlåtande med vissa jämkningar och tillägg fastställdes.
I vattendomstolens utslag, däri den tekniska ofullständigheten av den Sandströmska
förrättningen konstaterades, beräknade domstolen arbetskostnaderna
tor företaget i dess helhet till 256,400 kronor, vartill bomme ersättningar
för mark, skada och intrång 9,575 kronor eller sålunda till sammanlagt
265,975 kronor. I denna summa inberäknades 45,850 kronor, motsvarande
ersättning enligt nuvarande å-priser för det arbete som utförts på grund av
den Sandströmska förrättningen. Innan arbetet för det nya företaget finge
påbörjas, skulle enligt domstolens utslag sagda belopp, 45,850 kronor, utgivas
till deltagarna i det genom Sandströmska förrättningen beslutade företaget.
Över vattendomstolens utslag hade talan fullföljts hos vattenöverdomstolen,
som emellertid genom numera lagakraftvunnen dom av den 13
april 1928 med vissa förtydliganden fastställt vattendomstolens utslag i
målet.
Med åberopande av vattenöverdomstolens dom och övriga handlingar i
målet hade styrelsen hos Kungl. Majit gjort ansökan örn statsunderstöd för
företaget efter uppdrag av nära nog alla intressenterna i företaget, och Kungl.
Majit hade genom beslut av den 25 oktober 1929 anvisat statsbidrag med
132,630 kronor och statslån med 143,830 kronor.
För finansierande av det Sandströmska företaget måste, såsom redan antytts,
lån upptagas i bankinrättning. På grund av förrättningens ofullständighet
hade utdebitering av kostnaderna icke kunnat ske, utan lånen
hade måst kvarstå i avvaktan på en slutlig lösning av finansieringsfrågan.
Under tiden hade nya kostnader uppstått för det Palmska företaget, och
även dessa hade täckts med lånemedel. De lån, som sålunda gemensamt
upptagits för det Sandströmska och Palmska företaget, uppginge med upplupna
räntor per den 31 december 1929 till
i Vingåkers sparbank......................... kronor 177,727i os
i Södermanlands Ensk. Bank ........... » 6,109i 6 7 kronor 183.836- 75
Örn härifrån droges den ovannämnda
posten å......................................... kronor 45,850: —
samt utgivna förrättningskostnader för
Palmska företaget inklusive domstolskostnader
.................................... » 24,118: 75
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
5
jämte därå upplupna räntor per den
31 december 1929 ....................... kronor 6,869:4 4
ävensom realisationsvärdet av ett för
det Sandströmska företaget anskaffat
mudderverk................................. .....» 1,500: — kronor 78,338: i»
äterstode för intressenterna i det Sandströmska företaget
att själva gälda skillnaden .......................... kronor 105,498: 5 6
Kostnaderna för liela företaget enligt det Palmska förslaget
hade beräknats till ........................ kronor 291,256: o i
Härtill borde läggas ovannämnda belopp » 105,498:5 6 » 396,754:5 7
Då båtnaden av företaget beräknats till ............................ » 312,162:8 5
uppstode en ren förlust å....................................................... kronor 84,591: 7 2,
ett i sanning föga lysande resultat, huvudsakligen föranlett av bristfälligheter
vid den Sandströmska förrättningen.
Det vore förklarligt, att den frågan nu framställdes, huruvida det kunde
anses med rätt och billighet överensstämmande att intressenterna skulle
slutligen vidkännas den stora differens, som sålunda uppkommit.
Starka objektiva skäl syntes tala för att staten trädde hjälpande emellan.
I ett flertal liknande situationer hade vederbörande intressenters svåra belägenhet
tidigare vunnit statsmyndigheternas beaktande och understöd av
statsmedel därför lämnats. Riksdagens revisorer hade också i sin berättelse
örn den år 1927 av dem verkställda granskningen fäst uppmärksamhet på
vissa fall, då av statens lantbruksingenjörer handlagda förrättningar för
vattenavledningsföretag företett anmärkningsvärda brister.
I skrivelsen har därefter intagits revisorernas uttalande, varav här må
återgivas följande vad angår regleringen av Vingåkersån:
»Vad sålunda förekommit synes revisorerna tydligt utvisa, att den förrättning,
som omhänderhafts av Sandström, icke handlagts med den omsorg,
som vederbort, utan i fråga örn såväl planläggningen som båtnads- och
kostnadsuppskattning lidit av högst avsevärda brister. Företagets omfattning
har sålunda måst vid den senare förrättningen utvidgas. Båtnaden
har Sandström beräknat allenast för ägorna kring ån — även denna beräkning
vid senare förrättningen underkänd — och beträffande ägorna
kring sjöarna nöjt sig med en inemot 40 år gammal uppskattning. Kostnaderna
hava av vattendomstolen beräknats till mer än det dubbla av det
belopp, vartill Sandström kommit, och då är ändå att märka att arbetsprisen
fallit sedan år 1918.
Till följd av nu anmärkta brister i den av Sandström verkställda utredningen
hava intressenterna icke kunnat erhålla påräknat statsunderstöd, och
måst föranstalta örn ny dyrbar utredning såväl för ernående härav som
för att skaffa erforderligt tekniskt underlag för företagets fullföljande och
slutförande.
Visserligen kan sägas, att intressenterna kunnat vänta med arbetets
igångsättande tills frågan om statsunderstöd avgjorts, men det lärer dock
ej kunna förtänkas dem, att dc utgått ifrån, att förrättningsmannen fullgjort
sitt uppdrag på ett sätt, som kunde av vederbörande överordnade
myndighet godkännas, samt att det alltså ej skulle innebära någon risk för
dem att, då förrättningen vunnit laga kraft, påbörja arbetet. Enligt vad
revisorerna inhämtat är det icke heller något ovanligt att vid företag av
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
denna art arbetet omedelbart påbörjas i förlitan på statsunderstöds erhållande,
och i förevarande fall har för revisorerna framhållits, att särskilt
stora skäl till sådant förfarande vore för handen i anledning av stor arbetslöshet
i förening med angelägenheten att under rådande kristid snarast
möjligt få bördiga åkermarker skyddade för vattenskador.
Givetvis hava intressenterna genom angivna förhållanden förorsakats
allvarliga olägenheter, som ökats genom att ikraftträdandet av nya vattenlagen
mellankommit förrättningarna och komplicerat ärendet. Enligt företedda
räkenskaper hava intressenterna sålunda av i bank upplånade medel
förskjutit till företaget icke mindre än 120,000 kronor, redan innan den
nya förrättningen kommit till stånd,1 och därefter 48,000 kronor — — —.»
Statsrevisorerna uttalade vidare bland annat, att de genom besök på platsen
övertygat sig örn att företagets fullbordande skulle vara av synnerligen stor
betydelse för trakten.
I framställningen uttalas därefter vidare:
I här förevarande fall borde kanske påpekas, att några få av intressenterna
måst för ifrågavarande lån ikläda sig personlig ansvarighet, och man kunde
befara, att bankerna när som helst komme att av dem utkräva lånebeloppen.
Det syntes för rättskänslan vara allt annat än tilltalande, örn dessa få
intressenter, vilka huvudsakligen på grund av socialt intresse iklätt sig
dylikt personligt ansvar, också Ange vidkännas så betydande förluster, som
likviderandet av dessa bankskulder skulle för dem innebära. Möjligheterna
för dessa intressenter att på grund av den Sandströmska förrättningen få
sina utgifter gottgjorda av medintressenterna i sagda företag torde också
vara på både formella och materiella grunder ganska ovissa. De formella
bristerna i elen Sandströmska utredningen vore ovan berörda och komme
givetvis att i händelse av mot medintressenterna riktat krav av dem
åberopas. Härtill komme emellertid därjämte, att gäldandet av ränta och
amortering å det av Kungl. Majit dea 25 oktober 1929 beviljade statslånet
för flertalet intressenter bleve så betungande, att ökade ekonomiska bördor
för reglerings förslaget näppeligen kunde påläggas dem utan att medföra
mycket allvarliga svårigheter. Åtskilliga av intressenterna hade under
kristiden inköpt sina gårdar eller inventarier till höga priser och tålde
därför icke ytterligare påfrestning under nuvarande för landets jordbruk
prekära förhållanden. Särskilt de av intressenterna, som ägde mindre
jordbruk, hade redan nu en mycket bekymmersam ställning. Om dessa
skulle nödgas avträda sin egendom till sina borgenärer för likviderande av
skulder, ådragna genom det Sandströmska regleringsföretaget, skulle detta
inverka oförmånligt på hela den bygd, som berördes av företaget i fråga.
Av de till ett antal av omkring 140 uppgående intressenterna utgjordes
nämligen betydligt mera än hälften av småbrukare eller andra mindre jordbrukare,
varför de ogynnsamma verkningarna av detta så olyckligt igångsatta
företag drabbade ett mycket stort antal hem. Det vore otvivelaktigt,
att ingen annan väg funnes till undvikande av en ekonomisk katastrof
inom denna bygd, än att staten trädde hjälpande emellan.
1 »Vid denna siffras jämförande med av Palm för utförda arbeten upptagna beloppet
45.850 kronor bör emellertid bemärkas, att däri ingår i runt tal 38,000 kronor för anskaffande
av ett för företaget i dess helhet behövligt och efter dess avslutande väl icke helt värdelöst
mudderverk.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
7
De vid skrivelsen fogade handlingarna utgöras dels av bankbesked och
intyg, varav framgår riktigheten av de i styrelsens uppställning över debetoch
kreditposter i företaget anmärkta beloppen 177,727 kronor 8 öre,
6,109 kronor 67 öre, 24,118 kronor 75 öre och 1,500 kronor, dels ock
yttrande av landsfiskalen i Vingåkers landsf iskal sdistrikt K. V. Nyman
av följande innehåll:
Företaget berörde ett stort antal mindre jordbrukare, vilkas ekonomiska
ställning vore så svag, att de otvivelaktigt skulle råka i mycket stora
ekonomiska svårigheter och en del av dem sannolikt skulle tvingas att
avträda sin egendom till konkurs, örn av dem skulle utkrävas deras andel
i kostnaderna för det på grund av Sandströms utredning utförda arbetet.
Det syntes därför, som örn det icke blott för dessa intressenter utan även
för den intilliggande delen av Vingåkersbygden vore högeligen önskvärt,
att begärt statsbidrag lämnades. Ett ekonomiskt sammanbrott för dessa
mindre jordbrukare skulle nämligen inverka oförmånligt för hela den trakt,
som berördes av företaget.
Lantbruksingeniör en Lingström har anfört, bland annat:
Enligt vattenöverdomstolens dom hade intressenterna i det enligt den Sandströmska
förrättningen påbörjade företaget tillerkänts ersättning med 45,850
kronor för det av dem verkställda arbetet, vilket i sin helhet torde hava
godkänts av vattenöverdomstolen men varför ersättning dock endast beräknats
efter nu gällande arbetspriser och utan ränta. Sedan Kungl. Maj:t
numera beviljat statsunderstöd till utförandet av det enligt den nya förrättningen
upprättade förslaget, torde intressenterna hava att påräkna dels
ovanstående belopp 45,850 kronor och dels ersättning för gjorda utlägg i
samband med den nya förrättningen, varigenom den hittills beräknade
bristen för intressenterna i den Sandströmska förrättningen, efter avräkning
av realisationsvärdet av det tidigare anskaffade mudderverket, komme att
uppgå till det äskade beloppet 105,498 kronor 56 öre.
Härtill torde kunna anföras, att enligt företagets räkenskaper uppginge
verkliga kostnaderna för de under åren 1919—1921 utförda regleringsarbetena
enligt Sandströmska förslaget till 96,110 kronor 34 öre. Oberäknat
räntor och förrättningskostnader uppginge intressenternas direkta
förlust hittills, genom att arbetet utfördes under kristiden och att ett dä
dyrbart mudderverk anskaffades, till 50,260 kronor 34 öre.
Som ett utkrävande av det felande beloppet för en stor del av intressenterna
givetvis skulle medföra stora ekonomiska svårigheter, och en utdebitering
dessutom enligt den Sandströmska förrättningen skulle för
intressenterna sins emellan ställa sig högst orättvis, syntes stora skäl tala
för, att staten i detta fall trädde hjälpande emellan.
Länsstyrelsen har anfört att, då företagets intressenter syntes genom tillskyndan
av en statens förrättningsrnan hava kommit i en situation, som
hotade att bringa många av dem till ekonomisk ruin, samt staten tidigare
i liknande fall trätt hjälpande till, länsstyrelsen ansåge det vara sin plikt
att på det livligaste tillstyrka bifall till framställningen.
Efter remiss har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 27 december 1929
yttrat, bland annat följande:
8
Kunni. Maj:ts proposition Nr 201.
Lantbruksstyrelsen funne sig kunna såtillvida förorda bifall till föreliggande
framställning, att understöd av statsmedel skäligen syntes böra utgå
till den kostnad för de vid 1917—1918 års syneförrättning föreskrivna regleringsarbetena,
som intressenterna fått vidkännas utöver i 1922—1923 års
förslag därför upptaget belopp, 45,850 kronor. Vid beräkningen av eventuellt
statsunderstöd borde dock, för överensstämmelse med hittills tillämpad
praxis, hänsyn icke tagas till den del av ifrågavarande merkostnad, som
utgjordes av räntor. Enligt vad som framginge av framställningen bifogade
bankbesked belöpte dessa räntor per den 31 december 1929 till sammanlagt
27,086 kronor 75 öre. Emellertid syntes det lantbruksstyrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida icke på grund av de särskilda förhållanden, som varit förknippade
med uppkomsten av ifrågavarande merkostnader, jämväl ränteutgifter
i detta fall kunde däri medräknas och sålunda vid eventuellt beviljande
av ytterligare statsunderstöd till företaget det i framställningen angivna
beloppet, 105,498 kronor 56 öre, i dess helhet läggas till grund för beräknande
av understödets storlek. Lantbruksstyrelsen funne sig ock för sin del böra
för det här ifrågavarande fallet på grund av föreliggande särskilda omständigheter
förorda avvikelse från i ovannämnda hänseende hittills tillämpad
praxis. Lantbruksstyrelsen förutsatte dock härvid, att dylik avvikelse i detta
fall icke i någon män finge anses prejudicerande för frågan örn räntas inberäknande
i allmänhet uti kostnadssumman vid utmätande av statsunderstödets
belopp.
Därjämte borde i fråga örn beviljande av ytterligare statsunderstöd tili
nu ifrågavarande företag särskilt framhållas, att den efter tillägg av ovanberörda
merkostnad uppkommande kostnadssumman (278,946: 89 4- 105,498: 56
=) 384,445 kronor 45 öre, komme att med 28.« procent överstiga båtnadsvärdet,
298,939 kronor 44 öre. Denna omständighet syntes likväl med hänsyn
till hill- föreliggande omständigheter icke böra utgöra hinder för beviljande
av ytterligare statsunderstöd till företaget.
Vad beträffade den form, vari sådant ytterligare statsunderstöd kunde
befinnas böra utgå, hade sökandena hemställt, att i framställningen berörda
merkostnad måtte i sin helhet täckas medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
I detta avseende finge emellertid framhållas, att anledning icke
syntes föreligga att helt bortse från den möjlighet, som torde stå sökandena
öppen, att för ändamålet jämväl begagna sig av därtill disponibla lånemedel.
Enär det till företaget den 25 oktober 1929 beviljade lånet å 143,830 kronor
motsvarade endast omkring 50 procent av det å vederbörande fastigheter
uppskattade båtnadsvärdet genom torrläggningen, torde nämligen hinder icke
möta mot beviljande av ytterligare dylikt lån till företaget. Icke heller
torde återbetalningen av det redan beviljade lånet kunna anses bliva i sådan
grad betungande för låntagarna, att från denna synpunkt en ökning av skuldbördan
kunde synas betänklig i förhållande till genom vattenavledningen
vunna fördelar. När i nämnda avseende jämförelse gjordes med andra torrläggningsföretag,
till vilka på grund av genom företagen uppkommet ekonomiskt
trångmål för vederbörande intressenter ifrågakommande statsunderstöd
ansetts böra helt eller till huvudsaklig del utgå i form av statsbidrag,
torde nämligen erläggandet i här ifrågavarande fall av de årliga annuiteterna
å förenämnda till företaget beviljade lån icke få anses innebära någon
större påfrestning för låntagarna, i det nämnda annuiteter, vilka för övrigt
skulle börja erläggas tidigast från och med år 1937, torde komma att uppgå
till det relativt låga beloppet av omkring 8 kronor 50 öre per hektar. Någon
mera avsevärd försämring i detta hänseende genom ett ytterligare anlitande
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
av statslån i den utsträckning, som enligt vad nedan sades kunde här komma
i fråga, torde icke heller behöva befaras.
Vad därefter anginge storleken av det ytterligare statsbidrag, som kunde
Annas böra utgå till företaget, Ange till en början erinras, att sådant bidrag
skulle, vid det förhållandet att i förevarande fall kostnaden överstege båtnadsvärdet,
enligt gällande författning i ämnet beräknas med hänsyn till
sistnämnda värde. Med tillämpning härav torde till företaget kunna beviljas
statsbidrag till högst 50 procent av båtnadsvärdet, 298,939 kronor 44
öre, eller med i runt tal högst 149,460 kronor. Enär till företaget redan
anvisats statsbidrag med 132,630 kronor, syntes sålunda inom ramen av därför
gällande villkor ett ytterligare statsbidrag från statens avdikningsanslag
med 16,830 kronor kunna utgå till företaget.
Sistnämnda belopp utgjorde emellertid endast en relativt ringa del av
förenämnda merkostnad, 105,498 kronor 56 öre. Vid det förhållandet att,
såsom av det ovan anförda framginge, nämnda merkostnad orsakats av
särskilda omständigheter i samband med handläggningen av 1917—1918 års
syneförrättning, över vilka vederbörande intressenter icke kunnat råda, syntes
det lantbruksstyrelsen skäligt, att utöver ovannämnda belopp, 16,830 kronor,
ytterligare statsbidrag skulle kunna anvisas till företaget. I sådant avseende
funne sig lantbruksstyrelsen böra föreslå att, utan hinder av gällande
bestämmelse örn beräknande under viss förutsättning med hänsyn till båtnadens
storlek, bidraget Ange i förevarande fall uppgå till högst hälften av
här ifrågavarande merkostnad, 105,498 kronor 56 öre, eller i runt tal 52,740
kronor. Utöver det statsbidrag å 16,830 kronor, som enligt det förestående
torde författningsenligt kunna utgå till företaget, syntes sålunda till detsamma
kunna jämväl ifrågasättas ett ytterligare statsbidrag från statens
avdikningsanslag av (52,740 — 16,830 =) 35,910 kronor.
Av ovanberörda merkostnad skulle därefter återstå (105,498: 56 — 52,740: —
=) 52,758 kronor 56 öre. För täckande av sistnämnda belopp syntes det
böra beredas vederbörande intressenter möjlighet att, därest de så funne för
gott, göra ansökning om lån från statens avdikningslånefond. Framhållas
Ange, att genom beviljande av dylikt lån med högst 52,750 kronor den sammanlagda
lånesumman (143,830 + 52,750 =) 196,580 kronor komme att
motsvara allenast 66 procent av båtnaden, 298,939 kronor 44 öre, och sålunda
understiga det i sådant avseende författningsenligt medgivna gränsvärdet,
eller 70 procent av båtnaden. Emellertid torde särskilt medgivande
av riksdagen till beviljande av sådant ytterligare lån bliva erforderligt,
enär efter eventuellt anvisande av ytterligare statsbidrag i enlighet med
vad ovan nämnts sammanlagda beloppet av till företaget beviljade statsunderstöd
komme att överstiga det genom företaget uppkommande båtnadsvärdet.
Under åberopande av vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen hemställt,
att Kungl. Majit täcktes till bestridande av kostnad för Vingåkersåns regleringsföretag
m. m. enligt 1917—1918 års syneförrättning dels anvisa ytterligare
statsbidrag från statens avdikningsanslag med 16,830 kronor, dels ock
föreslå riksdagen medgiva, att till sagda företag Ange, utan hinder av gällånde
bestämmelser å området, anvisas såväl ytterligare statsbidrag från
nämnda anslag med högst 35,910 kronor som även ytterligare lån från statens
avdikningslånefond med högst 52,750 kronor.
Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. ICC hafi. (Nr 201.) -
D e.p''ir t ervent sc
ht fen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Statskontoret har, efter remiss, i yttrande den 22 januari 1930 förklarat,
att med hänsyn till de särskilda förhållanden, som, enligt vad handlingarna
utvisade, förelåge beträffande ifrågavarande regleringsförslag, det förefölle
statskontoret ofrånkomligt, att åtgärder vidtoges till beredande av ytterligare
understöd för företagets slutförande, samt att statskontoret icke ville
motsätta sig att i anledning av förevarande ansökning framställning gjordes
hos riksdagen i enlighet med lantbruksstyrelsens hemställan.
Av utredningen torde framgå, att den kanske väsentligaste orsaken till
den brydsamma belägenhet, vari intressenterna uti det enligt 1917—1918
års syneförrättning påbörjade företaget råkat, är att söka i nämnda förrättnings
bristfälliga beskaffenhet. I förlitan på att den utredning, som genom
förrättningen verkställts, varit av den art, att statsunderstöd kunde erhållas
för företaget, hava intressenterna, innan ännu sådant understöd sökts, påbörjat
arbetena och upplånat medel till dessas utförande. Då på grund av
utredningens bristfällighet statsbidrag icke kunnat lämnas, hava lånen blivit
oinlösta och dragit ränta till mycket avsevärda belopp. Påtalade brister i
förrättningen hava vidare medfört, att intressenterna måst för tillrättaläggande
av företaget deltaga i ny syneförrättning åren 1922—1923. De
hava därigenom orsakats betydande kostnader, som icke kunnat förutses
och givetvis icke bort ifrågakomma.
Att arbetena påbörjats innan ännu ansökan för erhållande av statsbidrag
ingivits synes icke i större grad böra läggas intressenterna till last. De
torde hava varit berättigade utgå från, att förrättningen blivit verkställd på
sådant sätt, att statsbidrag skulle komma att beviljas. Jag vill även framhålla
vad intressenterna själva uppgivit därom, att beslutet örn arbetenas
omedelbara igångsättande påverkats av den vid tiden för berörda besluts
fattande rådande livsmedelsbristen i landet med därav följande allmänna,
av staten livligt uppmuntrade strävan att i möjligaste mån befordra tillkomsten
av produktiv odlingsmark ävensom av en önskan att söka minska
arbetslösheten. I detta sammanhang kan erinras, hurusom arbetenas utförande
under krisåren 1919—1921 medförde, att kostnaden för arbetena uppgick
till belopp, varav sedermera, då intressenterna ingingo i det genom
1922—1923 års syn påbörjade företaget, på grund av den inträffade konjunkturförändringen
icke ens hälften gottskrevs dem.
Goda skäl synas mig sålunda förefinnas för bistånd från statens sida till
företaget, vilket ingår i en grupp av, så vitt nu kan bedömas, sex företag,
vilka med hänsyn till förekommande förhållanden synts vara i behov av
statens mellankomst till undvikande av ekonomiska svårigheter för delägarna
och därigenom för större bygder och av vilka tre redan varit föremål
för riksdagens prövning.
Den allmänna ekonomiska ställningen bland ifrågavarande företags 140
intressenter talar jämväl för ett statens ingripande. Ett mycket stort antal
av intressenterna utgöres av mindre jordbrukare, vilka knappast torde kunna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
11
bära den börda, som genom utkrävande av deras andelar i kostnaden för
företaget skulle läggas på dem. Otvivelaktigt är, att ett inträffande ekonomiskt
sammanbrott i den utsträckning, som synes hota, därest staten icke
ingriper, skulle hava mycket menlig inverkan på hela den bygd, som beröres
av företaget.
Angående det ifrågasatta statsunderstödets belopp vill jag förorda, att detta
bestämmes i enlighet med lantbruksstyrelsens av statskontoret tillstyrkta
förslag eller till 105,490 kronor. Därav torde på av lantbruksstyrelsen anförda
skäl hälften böra lämnas i form av lån från statens avdikningslånefond
och hälften såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet från statens
avdikningsanslag. Från nämnda anslag synes Kungl. Majit, såsom lantbruksstyrelsen
funnit, äga utan riksdagens hörande anvisa till företaget 16,830
kronor. Till frågan örn beviljande av detta belopp skall jag tillåta mig
återkomma, sedan riksdagen fattat beslut i ärendet i övrigt.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag nu, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att till bestridande av kostnaderna för omtormälda
företag, avseende reglering av Vingåkersån samt sjöarna Kolsnaren
och Viren enligt 1917—1918 års syneförrättning, anvisa dels från statens avdikningsanslag
ett statsbidrag med högst 35,910 kronor, dels ock lån från
statens avdikningslånefond med högst 52,750 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Rune Thygesen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:231 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till företag avseende reglering av Vingåkersån samt sjöarna s. 3 i texten
- JoU 1930:53 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till företag avseende reglering av Vingåker sån samt sjöarna Kolsnaren oc s. 10 i texten