Angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
1930-03-07 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:202, Angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
1
Nr 202.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förtidspension och
avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader;
given Stockholms slott den 7 mars
1930.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Th. Borell.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 mars 1930.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lebeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Departementschefen, statsrådet Borell anför:
Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning uppkommen fråga
örn beviljande av förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid
statens järnvägsbyggnader.
Inledningsvis torde jag därvid få erinra om att den personal, som handhar
den statliga järnvägsbyggnadsverksamheten — med undantag för viss personal
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 167 haft. (Nr 202.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
å järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå — icke innehar ordinarie anställning. Den
vid statens järnvägsbyggnader sysselsatta tjänstemannapersonalen är med hänsyn
till anställningsförhållandena uppdelad på tre kategorier, nämligen fast
anställd personal, extra personal och tillfällig personal.
De fast anställda, vilka utgöra det övervägande antalet, äro anställda
med en ömsesidig uppsägningstid av tre månader och åtnjuta avlöning m. m.
enligt i allt väsentligt samma grunder, som den ordinarie personalen vid statens
järnvägar i motsvarande befattningar; de äro delaktiga i statens järnvägars
pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal och i sådan egenskap
berättigade till en på egna avgifter och statsbidrag grundad tjänstepension.
Rätt till pension — till storleken beroende av antal tjänstår och anledningen till
avgången ur tjänst — inträder dels vid uppnådd pensionsålder med förutsättning
av minst 10 tjänstår, dels vid entledigande till följd av olycksfall i tjänsten eller
på grund av annan kroppsskada m. m. eller på grund av minskad arbetsförmåga.
Avgång ur tjänsten i andra fall än de nu nämnda medför som regel förlust av
pensionsrätt från kassan; de av vederbörande tjänsteman — och i vissa fall även
de av järnvägsstyrelsen — erlagda pensionsavgifterna tillgodoräknas emellertid
tjänstemannen för beredande av pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.
Den extra personalen är anställd med en ömsesidig uppsägningstid
av en månad och åtnjuter avlöning m. m. enligt i huvudsak samma grunder
som den extra ordinarie personalen vid statens järnvägar men är icke berättigad
till pension.
De tillfälligt anställda åtnjuta avlöning, som bestämmes av den
myndighet, som antagit dem, och äro givetvis icke pensionsberättigade.
Tidigare har i regel den principen tillämpats, att en såsom extra anställd
tjänsteman efter två ä tre års anställning befordrats till fast anställd. Alltsedan
ett tiotal år tillbaka har emellertid, med hänsyn till den ovisshet som
rått rörande den blivande omfattningen av nybyggnadsarbetena, någon dylik
befordran icke ägt rum.
I skrivelse den 28 november 1928 anförde järnvägsstyrelsen, att statens järnvägsbyggnaders
verksamhet, såvitt då kunde bedömas, komme att inom ett
fåtal år helt och hållet upphöra eller åtminstone i mycket väsentlig grad inskränkas.
De under byggnad varande nya statsbanorna samt pågående större
örn- och nybyggnader vid de trafikerade banorna komme nämligen successivt
att fullbordas inom tre ä fyra år och även med hänsyn tagen till det av 1928
års riksdag fattade beslutet angående viss fortsättning av banbyggnaderna i
Norrland vore det att förutse, att byggnadsverksamheten hädanefter bleve
jämförelsevis litet omfattande.
Den vid statens järnvägsbyggnader anställda tjänstemannapersonalen komme,
yttrade styrelsen vidare, på grund av nämnda omständigheter att successivt
inom de närmaste åren bliva till väsentlig del obehövlig. Den minskning i
verksamhetens omfattning, som redan ägt rum, hade föranlett järnvägsstyrelsen
att i därav betingad grad minska tjänstemannapersonalen. I vad mån
detta skett framginge av efterföljande sammanställning, utvisande medelia
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
3
let av vid statens järnvägsbyggnader under vart och ett av åren 1920—1927
anställda tjänstemän, nämligen:
År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927
antal .... 305 286 262 246 227 203 170 154
Av de tjänstemän, som sålunda redan lämnat statens järnvägsbyggnaders
tjänst, hade en del självmant avgått, sedan de lyckats skaffa sig anställning i
enskild tjänst. Ett mindre antal hade kunnat överflyttas till lediga befattningar
vid de trafikerade statsbanorna eller avlidit eller ock avgått med pension
efter uppnådd pensionsålder, under det att en del av tjänstemännen måst
entledigas. De tjänstemän, som dittills lämnat statens järnvägsbyggnader
utan att vara pensionsberättigade, hade företrädesvis varit till tjänst- och levnadsår
yngre personer, varav följden blivit, att den återstående personalen utgjordes
av tjänstemän med jämförelsevis stort antal tjänstår, såsom framginge
av följande tablå:
Tekniska och kamerala tjänstemän, anställda vid statens järnvägsbyggnader i november
1928, fördelade efter tjänstålder.
Tjänstemannakategorier jq_
Tekniska tjänstemän:
Ingenjörer och ritare......13
Verkmästare, maskinister, repara- törer, schaktmästare och utsättare 12
A n
15-19
10
15
tal t j ä
20-24
5
9
n s t å r
25—29
7
4
30 och däröver
2
3
Summa
25
25
14
11
5
Kamerala tjänstemän:
Kamrerare, bokhållare och kontors- skrivare ...........
9
1
1
1
1
Förrådsmästare och kontorister . .
9
17
4
—
—
Summa
18
18
5
1
1
Samtliga
43
43
19
12
6
Av de i denna tablå, varuti icke innefattades tjänstemän med endast tillfällig
anställning, avsedda befattningshavarna vore 101 fast anställda, varemot de
återstående 22 vore extra.
Med hänvisning till sålunda anförda förhållanden yttrade styrelsen härefter
huvudsakligen följande:
Då av tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader ej mindre än 90 stycken
eller 3/4 av samtliga då anställda redan vore över 40 år och sålunda uppnått en
levnadsålder, vid vilken det även under normala förhållanden vore svårt att
erhålla ny anställning i den öppna arbetsmarknaden, och då därtill komme, att
deras praktiska utbildning och verksamhet varit förlagd till järnvägsbyggnadsfacket,
inom vilket lågkonjunktur vore rådande sedan flera år tillbaka,
syntes det för de flesta av dem bliva ytterst svårt och för de äldsta säkerligen
omöjligt att kunna skaffa sig annan anställning. Styrelsen komme givetvis
såsom dittills att från fall till fall pröva möjligheten av att överflytta tjänsteman
vid statens järnvägsbyggnader till eventuellt ledig befattning vid statens
trafikerade banor, men med den goda personaltillgången vid de trafikerade
4 Kungl. Maj :ts proposition nr SOS.
statsbanorna måste utsikterna till en sådan överflyttning anses vara ytterst
ringa.
Vid sålunda anförda förhållanden ansåge styrelsen billigheten kräva, att
staten på lämpligt sätt trädde hjälpande emellan i den svåra situation, som
onekligen uppstode för de flesta av statens järnvägsbyggnaders tjänstemän, i
den mån de komme att entledigas.
Den enda åtgärd, som styrelsen ansåge sig kunna föreslå, vore att de tjänstemän,
som vid tiden för entledigandet innehade ett visst större antal tjänstår
och uppnått en högre ålder, vid avgången tillerkändes förtidspension.
Huru önskvärt det än vore att kunna lämna bidrag i någon form till alla
de tjänstemän, som måste entledigas eller åtminstone till dem, som hade ett
relativt stort antal tjänstår, ansåge sig styrelsen dock icke kunna ifrågasätta
förtidspensionering för andra än de tjänstemän, som vid avgången hade minst
20 tjänstår.
Rörande de olika tillvägagångssätt, som vid denna pensionering kunde tänkas,
anförde styrelsen i huvudsak:
Den av styrelsen ifrågasatta förtidspensioneringen hade styrelsen tänkt sig
kunna genomföras efter tre olika linjer benämnda alternativ I, II och III. Av
dessa förslag ansåge styrelsen alternativ II eller III böra ifrågakomma endast
örn alternativ I av principiella eller andra skäl icke ansåges möjligt genomföra.
Alternativ III vore att föredraga framför alternativ II.
Förtidspensionering enligt alternativ I, vilken beräknats komma att omfatta
34 tjänstemän, skulle innebära, att tjänsteman, som vid avgångstillfället kunde
räkna minst 20 tjänstår och därjämte uppnått en levnadsålder av minst 45 år,
redan vid avgången skulle tillerkännas den pension — i detta sammanhang kallad
full pension — han skulle erhållit, därest han kvarstått i tjänst intill dess
han uppnått i gällande pensionsreglemente fastställd ordinarie pensionsålder.
Alternativ II och III, vilka antagits komma att beröra 37 tjänstemän, skilde
sig från alternativ I dels därutinnan, att för erhållande av pension visserligen
skulle erfordras minst 20 tjänstår men däremot icke krävas någon viss minsta
levnadsålder, dels däri, att vid avgången tjänsteman skulle tillerkännas avkortad
pension, d. v. s. en pension svarande mot vid avgångstillfället innehavda
tjänst- och avgiftsår.
Skillnaden mellan alternativ II och III vore att enligt det förra den avkortade
pensionen skulle oförändrad utgå till tjänstemannen så länge han levde,
varvid han således skulle utträda ur pensionskassan i och med entledigandet och
därefter följaktligen icke betala några avgifter, under det att tjänstemannen
enligt alternativ III skulle medgivas att även efter entledigandet kvarstå i
kassan, till vilken också stadgade avgifter fortfarande skulle betalas. Den avkortade
pensionen skulle då utgå intill dess tjänstemannen uppnått fastställd
ordinarie pensionsålder, varefter han skulle uppbära full pension i likhet med
alternativ I.
Styrelsen ansåge alternativ III hava företräde framför alternativ II av det
skälet, att det måste anses med rättvisa och billighet överensstämmande, att
en tjänsteman, som varit anställd i statens järnvägars tjänst under så lång
tid som 20 år eller däröver samt på grund av arbetenas minskade omfattning
nödtvunget entledigades vid en ålder, då det säkerligen bleve mycket svårt för
honom att erhålla någon anställning utom verket, icke därmed också skulle
lida minskning i de pensionsförmåner, han efter så lång tjänstetid ansett sig
kunna under normala förhållanden räkna på.
Beträffande kostnaderna för förtidspensioneringen anförde järnvägsstyrelsen
Mand annat följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
5
Någon exakt beräkning av kostnaderna kunde givetvis icke göras, enär dessa
vore beroende av den tidpunkt, då respektive tjänstemän komme att entledigas.
Ett uttryck för den approximativa och högsta kostnad, förtidspensioneringen
skulle medföra, kunde man dock få genom att beräkna sammanlagda
kapitalvärdet av pensionsbeloppen vid de olika tidpunkter då entledigandet
skedde.
Enligt verkställda försäkringstekniska beräkningar, därvid det av 1926 års
pensionsutredning med yttrande den 29 juni 1927 avgivna förslaget till ny
pensionslag för kommunikationsverken m. m. förutsatts vara i kraft, skulle de
merkostnader, som verket komme att åsamkas genom förtidspensioneringen,
kapitaliserade per den 1 januari 1930, ställa sig på följande sätt, varvid räknats
med att Pajalabanan icke komme till utförande:
Alt. I Alt. II Alt. in
kronor . . . 765,000 546,300 643,900
Fördelades kostnaderna på det antal år, under vilket förtidspensioneringen
beräknades pågå eller ungefär 20 år, utgjorde årskostnaden i medeltal:
Alt. i Alt. II Alt. in
kronor. . . 56,300 40,200 47,300
Beträffande täckningen av de med förtidspensioneringen förenade kostnaderna
anförde styrelsen, att dessa givetvis icke borde få belasta pensionskassan
utan att styrelsen med hänsyn till årskostnadens jämförelsevis ringa storlek
funne denna kunna bestridas med medel upptagna i statens järnvägars kostnadsstat,
på sätt som skedde med övriga kostnader för pensionering av statens järnvägars
icke-ordinarie personal.
Järnvägsstyrelsen hemställde i förevarande skrivelse, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva, att fast anställda tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna,
vilka på grund av successivt minskad omfattning av statens jämvägsbyggnadsverksamhet
bleve utan egen ansökan entledigade före uppnådd
pensionsålder, måtte komma i åtnjutande av förtidspension enligt det såsom
alternativ I betecknade förslaget eller, därest detta icke kunde bifallas, enligt
alternativ III, eventuellt i sista hand alternativ II.
Vid ärendets behandling inom styrelsen uttalades skiljaktig mening av en
ledamot, som ansåg alternativ II böra förordas framför alternativ III, enär
sistnämnda alternativ skulle innebära, att jämväl tjänstår för tiden efter entledigandet
ur statens järnvägars tjänst finge tillgodoräknas för bestämmande
av den slutgiltiga pensionen, vilket vore stridande mot grunderna för pensionering
i allmänhet.
Järnvägsstyrelsens ifrågavarande förslag remitterades till statskontoret, som
i utlåtande den 26 januari 1929 yttrade sig över detsamma. Ämbetsverket
erinrade därvid till en början om den förmån i form av förtidspension, som i
samband med 1925 års omorganisation av försvarsväsendet tillerkändes övertaliga
civila löntagare vid armén och marinen. Enligt de därutinnan fastställda
reglerna hade förtidspension utgått till löntagare, som vid avgången uppnått
en levnadsålder av 50 år och tillika hade en sammanlagd anställningstid av 15
oller, beträffande vissa anställningshavare, 20 år.’ I anslutning härtill yttra
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
de statskontoret beträffande de av järnvägsstyrelsen föreslagna villkoren för
förtidspension följande:
Vid övervägande av järnvägsstyrelsens förslag syntes det angeläget att undersöka,
huruvida tillräckliga skäl kunde anses föreligga för de föreslagna
förutsättningarna i den män de avveke från vad som medgivits för övertaliga
löntagare vid försvarsväsendet. Vad därvid först beträffade den levnadsålder,
som vederbörande skulle hava uppnått för att ifrågakomma till förtidspension,
hade styrelsen föreslagit, att gränsen skulle sättas vid 45 år, eventuellt
ännu tidigare. Då det här gällde fast anställda tjänstemän med delaktighet
i statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie
personal, till vilken kassa dessa tjänstemän erlagt avgifter alltifrån kassans
upprättande med ingången av år 1918, samt härtill komme, att dessa tjänstemän,
vilka helt ägnat sig åt verksamhet vid järnvägsbyggandet, under nuvarande
lågkonjunktur på detta verksamhetsområde icke syntes hava någon utsikt
att vid överskriden levnadsålder av 45 år erhålla likartad anställning, ville
det själas statskontoret, som örn det icke vore något att erinra mot att åldersgränsen
för erhållande av förtidspension beträffande dessa tjänstemän sattes
så lågt som till 45 år.
Vad därefter beträffade järnvägsstyrelsens förslag att för erhållande av
förtidspension tillika skulle uppställas villkor örn minst 20 t j ä n s t å r, syntes
mot detta förslag, vilket överensstämde med vad som rörande förtidspensioneringen
för övertalig civil personal vid försvarsväsendet bestämts i fråga
örn dem bland nämnda personal, som varit att hänföra till tjänstemän, intet
vara att erinra.
Med avseende å de av järnvägsstyrelsen ifrågasatta grunderna för förtidspensionens
bestämmande anförde statskontoret huvudsakligen följande:
När järnvägsstyrelsen enligt alternativ I förordade, att tjänsteman skulle
vid avgången bekomma samma pension, som han skulle hava erhållit, därest
han kvarstått i tjänst intill uppnådd pensionsålder, överensstämde detta förslag
med innebörden av vad som bestämts rörande förtidspension för verkmästare
och mästare m. fl. löntagare vid armén och marinen; och vid sådant
förhållande ville statskontoret icke motsätta sig att alternativ I lades till grund
för framställning till riksdagen i ämnet. Skulle emellertid någon modifikation
av detta alternativ anses nödig, syntes denna lämpligen böra åstadkommas på
följande sätt. Enligt reglementet för pensionskassan skildes mellan statspension
och avgiftspension; och för sådana delägare, örn vilka nu vore fråga, utgjorde
statspensionen 2/3 av det för vederbörande gällande pensionsunderlaget,
medan återstoden utgjorde avgiftspension. Med hänsyn till anledningen till
entledigandet av ifrågavarande personal ville det synas billigt, att en var tillgodoräknades
den tid, som återstode till uppnådd pensionsålder, och alltså vid
entledigandet erhölle i pension så mycket av 2/3 av pensionsunderlaget, som
motsvarade intjänta år jämte sålunda tillgodoräknade år. Efter entledigandet
borde tjänstemannen kvarstå i kassan med rätt att vid uppnådd pensionsålder
tillträda avgiftspension.
Med anledning av en utav vissa personalsammanslutningar hos Kungl. Maj :t
gjord, till statskontoret jämväl remitterad framställning om vidtagande av åtgärder
för att sådana övertaliga tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna, vilka
icke enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle erhålla förtidspension, måtte komma
i åtnjutande av avskedsersättning i likhet med vad sorn ägt rum beträffande
viss övertalig personal vid försvarsväsendet, upptog statskontoret i förevarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
7
utlåtande även sistnämnda fråga till behandling. Ämbetsverket erinrade därvid,
att i samband med försvarsväsendets omorganisation löntagare, som icke
fyllde villkoren för erhållande av förtidspension men som uppnått 25 ars alder
och innehade minst 4 tjänstår, erhållit avskedsersättning med belopp, motsvarande
en månads arbetsförtjänst för varje helt års anställning i statstjänst intill
15 år samt två månaders arbetsförtjänst för varje helt års anställning därutöver,
dock att avskedsersättning icke utgått med högre belopp än vissa för
olika befattningshavargrupper fastställda maximisummor, högst 10,000 kronor
och lägst 6,000 kronor för manliga löntagare. Under hänvisning härtill anförde
statskontoret följande:
Såvitt statskontoret kunde finna, syntes. billighetsskäl täta för att åtminstone
de fast anställda tjänstemän, som vid entledigandet från statens Järnvägsbyggnader
räknade minst 10 år i statens tjänst och uppnatt en levnadsålder
av minst 30 år men icke bleve berättigade till förtidspension, erhölle avskedsersättning
av trafikmedel enligt liknande beräkningsgrunder, som i sadant
avseende kommit i tillämpning beträffande försvarsväsendets personal.
De närmare detaljerna — bland annat rörande frågan, huruvida några maximibelopp
borde för avskedsersättningen fastställas -— syntes fa bero pa närmare
utredning.
Till följd av remiss avgav järnvägsstyrelsen förnyat utlåtande i ärendet den
6 februari 1929. I fråga örn grunderna för förtidspension förklarade sig styrelsen
därvid godtaga den av statskontoret ifrågasatta modifikationen i styrelsens
förslag, för den händelse sådan modifikation av något skäl ansages nödig.
Med avseende å förslaget örn avskedsersättning till vissa befattningshavare
anförde styrelsen bland annat följande:
Tjänstemannaföreningarna framhölle, hurusom de tjänstemän, vilka vid entledigandet
icke innehade det antal tjänst- och levnadsår, som enligt styrelsens
förslag skulle erfordras för förtidspension, icke skulle erhålla någon ersättning
alls vare sig de vore fast anställda eller extra, oaktat svårigheterna för dem
att erhålla annan anställning vore lika stora som för dem, vilka efter uppnadda
20 tjänstår skulle bliva berättigade till förtidspension.
Styrelsen ville för sin del livligt vitsorda, att under radande förhållanden
svårigheterna att skaffa sig annan anställning jämväl för nu ifrågavarande personalgrupp
i regel syntes bliva stora, även örn desamma likvisst mäste anses
mindre ju yngre tjänstemannen vore. Givetvis kunde det icke förnekas, att
det skulle ligga en viss orättvisa uti att sätta en bestämd gräns vid minst 20
tjänstår för rätt till förtidspension, under det att ingen ersättning alls skulle
utgå till den, som icke uppnått denna tjänstålder, men styrelsen hade icke
trott sig med utsikt till framgång för förslaget kunna föreslå ersättning i vidare
mån än som gjorts i skrivelsen den 28 november 1928. Skulle emellertid
Kungl Majit anse sig kunna och böra föreslå riksdagen att medgiva avskedsersättning
på sätt statskontoret ifrågasatt, så skulle järnvägsstyrelsen hälsa
detta med tillfredsställelse. Dock syntes det styrelsen, som om i sadant fall
denna förmån borde tillkomma icke endast den fast anställda personalen utan
järn viii den, som hade extra anställning. Alltsedan ett tiotal år tillbaka hade
nämligen någon befordran av tjänsteman från extra till fast anställning icke
ägt rum. Följden hade blivit att de extra tjänstemän, som anställts först omkring
år 1918, icke blivit befordrade till fast anställda, oaktat de hade en
tjänstetid såsom extra av minst 11 och i medeltal 13 år.
8
Kungl. Maj :ts proposition nr SOS.
Beträffande grunderna för avskedsersättning samt den ekonomiska innebörden
av förslaget örn denna förmån anförde styrelsen huvudsakligen följande:
Enligt kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående bland annat avskedsersättning
åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen, vore
den personal, som avsåges i kungörelsen, uppdelad i tre grupper. För den lägsta
gruppen, lil omfattande huvudsakligen daglönare, eldare m. fl., vore fastställt
ett maximibelopp för avskedsersättningen av 6,000 kronor för manliga löntagare,
för grupp II, omfattande förmän, verkstadsföreståndare m. fl. utgjorde
maximibeloppet 6,800 kronor för manliga löntagare och för den högsta
gruppen, I, omfattande verkmästare och mästare ävensom med dessa jämställda
löntagare vore maximibeloppet fixerat till 10,000 kronor. Av de tjänstemän vid
jarnvagsbyggnaderna, som ifrågasattes till avskedsersättning, kunde icke några
räknas till grupp lil. Till grupp II ansåge styrelsen böra hänföras schaktmästare,
förrådsmästare, utsättare, reparatör, maskinist samt kontorist. Till
grupp I skulle hänföras ritare och kontorsskrivare, vilka i lönehänseende vöre
närmast jämställda med verkmästare och mästare vid armén och marinen. Emellertid
funnes vid statens _ järnvägsbyggnader bland dem, som kunde ifrågakomma
till avskedsersättning, även ett antal tjänstemän i högre lönegrupper än
som motsvarades av nyssnämnda grupp I, nämligen underingenjör, biträdande
ingenjör och sektionsingenjör. Det syntes därför rimligt, att för dessa sistnämnda
tjänstemän maximibeloppet sattes proportionsvis högre än det för grupp
I i kungörelsen fastställda. Styrelsen ville ifrågasätta, att följande maximibelopp
matte tillämpas, nämligen för underingenjör 12,000 kronor, biträdande
ingenjör 14,000 kronor och sektionsingenjör 16,000 kronor.
Att lämna en mera exakt uppgift på vilka belopp, som skulle komma att
n ?a Vi rm.av avskedsersättning under de närmaste åren läte sig icke göra, då
detta bleve beroende på, i vad mån personalen måste entledigas under olika år.
vilket i sin tur berodde på storleken av årliga byggnadsanslag. Vid approximativ
uppskattning av den personal, som under åren till och med 1932 skulle
komma att entledigas under förutsättning att efter denna tid byggnadsarbetena
skulle komma att bedrivas endast å inlandsbanan, hade emellertid befunnits
att av den last anställda personal, som icke vore berättigad till förtidspension
skulle entledigas 1 sektionsingenjör, 3 biträdande ingenjörer, 2 underingenjörer
och 2 tjänstemän, tillhörande kungörelsens grupp I, samt 23 tjänstemän i grupp
II eller tillsammans 31 tjänstemän. Av de extra tjänstemännen skulle entydigas
1 underingenjör, 7 tjänstemän i grupp I och 7 i grupp II eller tillsammans
15 tjänstemän.
Med tillämpning av ifrågasatta maximibelopp för vissa tjänstemän i högre
lönegrupper än grupp I rnen i övrigt med iakttagande av bestämmelserna i
iorenamnda kungörelse skulle kostnaderna för avskedsersättningar komma att
under olika ar uppgå till approximativt följande belopp i avrundade tal:
År
1930
1931
1932
1933
1934
Fast anställda Extra
tjänstemän tjänstemän Summa
• • 42,000 12,000 54,000
• • 88,000 32,000 120,000
. . 85,000 30,000 115,000
• • 50,000 8,000 58,000
• • 10.000 3,000 13,000
Summa kronor 275,000 85,000 360,000
. ^ anslutning till det anförda tillstyrkte järnvägsstyrelsen, att de tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader, som under de närmaste åren bleve utan egen
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 202.
9
ansökan entledigade på grund av byggnadsarbetenas minskade omfattning och
vilka vid entledigandet icke vore berättigade till förtidspension men som uppnått
minst 30 levnadsår och hade minst 10 års anställningstid i statens tjänst,
finge tilldelas avskedsersättning i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som fastställts i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10), med de modifikationer
och tillägg, som styrelsen föreslagit.
Kostnaderna för bestridande av här ifrågavarande avskedsersättning fann
styrelsen böra täckas på sätt, som ifrågasatts beträffande förtidspensioneringen.
Ärendet föredrogs i statsrådet den 26 april 1929. Därvid fann Kungl. Majit
vad i ärendet förekommit ej föranleda vidare yttrande än att, då det icke lämpligen
borde ifrågakomma att för nu ifrågavarande pensionsfrågors lösning
meddela generella bestämmelser utan dessa borde behandlas från fall till fall,
varvid i huvudsak järnvägsstyrelsens förenämnda förslag med av statskontoret
ifrågasatt modifikation syntes kunna läggas till grund, järnvägsstyrelsen hade
att i god tid före 1929 års utgång till Kungl. Maj:t inkomma med de särskilda
framställningar örn förtidspensionering av befattningshavare vid statens järnvägsbyggnader,
vartill styrelsen i överensstämmelse härmed eller eljest kunde
finna anledning. Tillika föreskrevs, att det skulle ankomma på järnvägsstyrelsen
att i avvaktan å prövningen av de framställningar, som styrelsen sålunda
kunde komma att göra, örn möjligt bereda fortsatt anställning åt därav berörd
personal samt att beträffande övrig övertalig personal vid statens järnvägsbyggnader
verka för att — där ej fortsatt anställning vid statens järnvägar
kunde beredas ■—- densamma såvitt möjligt kunde vinna utkomst i andra statens
verk eller annorledes. I
I skrivelse den 27 september 1929 har järnvägsstyrelsen framlagt nytt förslag
i ämnet. Beträffande det i Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 26 april
1929 innefattade uttalandet, att för ifrågavarande pensionsfrågors lösning generella
bestämmelser ej borde ifrågakomma utan att desamma borde behandlas
från fall till fall, har styrelsen därvid anfört, att styrelsen fattat denna anmodan
så att, i den mån det kunde förutses, att vissa av de nu anställda tjänstemännen
under en närmare framtid måste entledigas på grund av successiv
minskning av arbetena, styrelsen då hade att göra framställning individuellt
för de särskilda tjänstemännen angående förtidspension eller eventuellt annan
ersättning, som styrelsen ansåge skäligen böra tillerkännas dem. Det syntes
därvid vara lämpligt att den framställning, som vore avsedd att föreläggas ett
års riksdag, finge omfatta sådana tjänstemän, som beräknades behöva entledigas
under den tid, som förflöte intill dess att ny framställning i liknande syfte
kunde komma att göras till riksdagen ett följande år. Den framställning, som
styrelsen nu gjorde och som avsåges att föreläggas 1930 års riksdag, omfattade
således tjänstemän, som behövde entledigas under tiden intill dess att riksdagen
år 1931 hunnit behandla eventuellt inkommen ny framställning angående tjänstemän,
som därefter beräknades bliva entledigade. I anslutning härtill upptoge
styrelsens förevarande framställning tjänstemän, som beräknades avgå
före den 1 juli 1931.
10
Kungl. Maj :ts proposition nr SOS.
Under framhållande, att styrelsen fortfarande funne synnerligen starka billighetsskäl
tala för att nu omhandlade tjänstemän vid sitt ofrivilliga entledigande
erhölle förtidspension respektive avskedsersättning i överensstämmelse
med vad styrelsen tidigare förordat, har styrelsen i sådant avseende framlagt
förslag i två vid skrivelsen fogade tablåer, betecknade tablå 1 och tablå 2. I
tablå 1 hava upptagits 27 tjänstemän, vilka föreslagits till förtidspension, och
tablå 2 upptager 40 tjänstemän, vilka skulle tillerkännas avskedsersättning.
Tablåerna angiva vederbörandes levnadsålder och anställningsdata m. m. samt
storleken av de pensions- respektive ersättningsbelopp, som enligt olika alternativa
förslag skulle tilldelas vederbörande.
Innebörden av de olika alternativen framgår av vad jag längre fram kommer
att anföra beträffande vissa särskilda pensioneringsfall; i övrigt tillåter
jag mig för korthetens skull att härutinnan hänvisa till handlingarna i ärendet.
Vidkommande tablå 1, avseende förtidspensioner, samt grunderna för beräkning
av de däri upptagna beloppen har styrelsen anfört följande:
Tablån upptoge fyra alternativa belopp, A1 och A2 samt B1 och B2, vilka
skilde sig från varandra i följande hänseenden.
Under det att med B betecknade pensionsbelopp hänförde sig till styrelsens
tidigare jämväl av statskontoret förordade förslag, alternativ I, nämligen att
till sådan pension berättigad tjänsteman redan vid entledigandet erhölle full
pension, så utgjorde de med A betecknade beloppen de pensioner, som skulle
utgå vid tillämpning av den modifikation av alternativ I, som statskontoret
ansett sig böra giva anvisning på.
Skillnaden åter mellan de med indextalen 1 och 2 betecknade pensionsbeloppen
framginge av följande:
Enligt gällande pensionsreglemente för bland andra fast anställda tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader inträdde rätten till full pension först vid
uppnådda 35 tjänstår; vid tjänstetid kortare än 35 år toges endast med i räkningen
hela tjänstår, och pensionen minskades efter vissa bestämda procenttal
med så ogynnsam verkan, att tjänsteman med t. ex. 30 års anställning endast
erhölle 75 % av fulla pensionsbeloppet. Enligt 1926 års pensionsutrednings
förslag åter skulle full pension erhållas efter 30 år och minskning i pensionsbeloppet
vid kortare tjänstetid ske med V120 för varje full fjärdedel av år, varmed
antalet tjänstår understege 30. Vidare vore att märka, att enligt gällande
pensionsreglemente tjänsteman icke finge räkna avgiftspension för längre lid
tillbaka än från den 1 januari 1918, då reglementet trätt i kraft, under det att
1926 års pensionsutredning i övergångsbestämmelserna föreslagit, att tjänsteman
skulle få jämväl tillgodoräkna sig halva antalet tjänstår, som tjänstemannen
intjänat efter det han fyllt 30 år och intill dess avgiftsplikt för honom
inträtt. I sin framställning den 28 november 1928 hade styrelsen angivit, att
vid de approximativa beräkningarna beträffande kostnaderna för förtidspensioneringen
förutsatts, att det av 1926 års pensionsutredning avgivna förslaget
till pensionslag för kommunikationsverken skulle hava trätt i kraft, varigenom
vissa för de icke ordinarie befattningshavarna ogynnsamma pensioneringsbestämmelser
skulle hava varit förändrade till det bättre. Ehuruväl sådant
ikraftträdande ännu icke ägt rum, men det torde kunna antagas, att detta
förslag eller i alla fall något liknande bleve genomfört under närmaste framtid,
hade styrelsen ansett, att även i det nu avgivna förslaget alternativt borde
räknas med de pensionsbelopp, som skulle framkommit, örn nämnda förslag re
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
11
dan varit gällande. Av nu ifrågavarande indextal hänförde sig således 1 till
nu gällande pensionsreglemente oell 2 till 1926 års pensionsutrednings förslag.
Vidkommande frågan, efter vilket av de i tablån upptagna alternativa förslagen
förtidspensionernas belopp borde beräknas, ville styrelsen för sin del
fortfarande förorda, att det måtte ske enligt alternativ B^som ju överensstämde
med styrelsens tidigare förslag ävensom att det med B2 betecknade alternativet
måtte komma till användning före alternativet B . Skulle det däremot
av skäl, som styrelsen icke kunde bedöma, icke anses möjligt genomföra förtidspensionering
enligt alternativ B utan något av alternativen A1 eller A2 måste
tillgripas, ville styrelsen i valet mellan de båda senare alternativen för sm del
förorda alternativ A2.
De i tablå 2 upptagna avskedsersättningarna äro beräknade enligt de regler,
som av styrelsen förordades i skrivelsen den 6 februari 1929.
I fråga örn grunderna för förtidspensioner och avskedsersättningar har styrelsen
vidare anfört, att man enligt styrelsens mening knappast kunde undgå
att fastställa generella regler härutinnan åtminstone sa till vida, att man mäste
hava vissa normer att gå efter dels för ett rättvist avvägande av pensionseller
ersättningsbeloppen för respektive tjänstemän, dels för sådan justering av
i tablåerna angivna belopp, som syntes ofrånkomlig för den händelse tjänstemännen
bleve entledigade vid andra tidpunkter än som förutsatts i tablaerna.
Styrelsen holle därför före, att styrelsen borde få rätt att med tillämpning av
de grunder, som av statsmakterna kunde bliva beslutade beträffande beloppens
beräkning, reglera beloppens storlek med hänsyn till nämnda förhållanden. I
anslutning härtill hade styrelsen icke funnit erforderligt att redan nu göra sådan
detaljgranskning av de olika tjänstemännens tjänstgöringstider, som skulle
varit behövlig för att i tablåerna kunna insätta fullt exakta belopp. Beloppen
i fråga vore emellertid tillräckligt noggrant uträknade för bedömande av föreliggande
pensioneringsfråga.
Med avseende å kostnaderna för styrelsens nu föreliggande förslag har i
förevarande skrivelse anförts bland annat följande:
Enär den förtidspensionering, som styrelsen nu i första hand ifrågasatte,
skulle ske under liknande förutsättningar, varmed styrelsen år 1928 räknat för
alternativet I, hade styrelsen icke ansett erforderligt att nu verkställa förnyade
kalkyler. Då den nu omhandlade förtidspensioneringen skulle avse omkring
3U av det antal tjänstemän, som 1928 års pensioneringsförslag omfattade, syntes
förtidspensioneringen enligt alternativet B" komma att förorsaka statsverket
en merkostnad, som, kapitaliserad vid 1930 års ingång, kunde beräknas
uppgå till omkring 550,000 kronor, motsvarande i medeltal per år under den
tid, förtidspensioner skulle utgå, ungefär 40,000 kronor.
Engångskostnaden för tilldelande av av skedser sättning till vissa av de tjänstemän,
som syntes komma att entledigas före. den 1 juli 1931, skulle, såsom
framginge av tablå 2, sammanlagt uppgå till i runt tal 290,000 kronor.
På grund av det anförda bar styrelsen i förevarande skrivelse hemställt, att
Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att dels medgiva att i tablåerna 1 och 2
upptagna tjänstemän måtte komma i åtnjutande av förtidspension enligt det
med B2 betecknade förslaget, respektive avskedsersättning, allt med belopp, som
jämväl angivits i tablåerna, men med rätt för järnvägsstyrelsen att med hänsyn
12
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
till vid vederbörande tjänstemans avgång föreliggande förhållanden vidtaga
erforderlig justering av beloppens storlek på sätt i skrivelsen anförts, dels ock
besluta, att kostnaderna för förtidspensioneringen samt tilldelandet av avskedsersättningar
finge täckas på sätt är föreskrivet beträffande kostnaderna för
pensionering av statens järnvägars icke ordinarie personal.
Inom styrelsen hav skiljaktig mening uttalats av samma ledamot som, på
sätt förut nämnts, tidigare reserverat sig. Reservanten har yttrat att, då pensionering
av ifrågavarande befattningshavare enligt den av statskontoret ifrågasatta
modifikationen i styrelsens förslag den 28 november 1928 närmare anslöte
sig till det av honom i reservation till nämnda förslag förordade sättet för
pensionsfrågans lösning än det av styrelsen nu tillstyrkta alternativet B2,
han ville uttala sig för att alternativet A2 lades till grund för pensioneringen.
Till följd av remiss har statskontoret avgivit förnyat utlåtande den 8 november
1929 och därvid anfört huvudsakligen följande:
I fråga örn grunderna för förtidspension förelåge mellan A-alternativen och
-alternativen den reella skillnaden, att enligt de senare understöd motsvarande
avgiftspension utginge redan från tidpunkten för entledigandet, enligt de
torra tran dagen för uppnåendet av föreskriven pensionsålder.
statskontoret hade nu vid förnyat övervägande av frågan funnit alternativ
A fylla skalla krav pa understöd från statens sida. Sagda alternativ syntes
också närmast motsvara den pensionering, som genom särskilda beslut av riksdagen
beretts befattningshavare i statens tjänst, vilka icke varit berättigade till
pension.
Vad anginge den fördelaktigare tjänstårsberäkning, som tillämpats i de med
:••• °Jr f betecknade alternativen, ville statskontoret framhålla, att sagda
tjanstarsberakning icke syntes böra tillämpas vid bestämmande av nu ifrågavarande
pensioner, då ännu icke motsvarande förmån funnes medgiven i reglementet
för pensionskassan.
• Stat.sk°at°r^ a“så^e sie sålunda böra vidhålla den i utlåtandet den 26
januari 1929 föreslagna modifikationen i järnvägsstyrelsens ursprungliga förai®
hemställde alltså, att vid nu ifrågavarande pensionering alternativ
A matte komma i tillämpning. De pensionsbelopp, järnvägsstyrelsen uträknat
i enlighet med sagda alternativ, hade icke givit statskontoret anledning
till erinran.
Därest Kungl. Majit funné gott besluta i enlighet med vad statskontoret
Hemställt, syntes efter riksdagens hörande bestämmelse böra utfärdas av innehall,
att personal, som nu vore i fråga, finge, under förutsättning att avgifter
fortfarande behörigen erlades, vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande
av avgiftspension enligt pensionskassans bestämmelser.
. -Vet. av Järnvägsstyrelsen begärda bemyndigandet att vidtaga erforderlig
justering av förtidspensionernas belopp syntes i varje fall icke vara erforderligt
da tidpunkten för avgången icke kunde enligt de framlagda förslagen inverka
pa förtidspensionens belopp.
Järnvägsstyrelsen hade i sin förevarande skrivelse vidare föreslagit att avs
keiser saltning finge utgå till viss övertalig personal, som icke fyllde de för
erhållande av förtidspension uppställda villkoren. Beräkningen av dessa avs
edsersättningar hade det icke varit möjligt att granska med ledning av de
av styrelsen lämnade uppgifterna. Emellertid ville det förefalla statskontoret
(modigt, att varje sadant ersättningsbelopp underställdes riksdagens prövning
utan linge statskontoret, som icke funnit anledning till anmärkning mot de
Kungl. Maj:ts proposilion nr SOS.
13
beräkningsgrunder järnvägsstyrelsen föreslagit, hemställa, att järnvägsstyrelsen
erhölle bemyndigande att med tillämpning av nyssnämnda grunder bestämma
den ersättning, som skulle tillkomma envar av ifrågavarande befattningshavare.
På sätt järnvägsstyrelsen hemställt syntes såväl förtidspensionerna, i vad
de motsvarade statspension, som avskedsersättningarna böra utgå av statens
järnvägars medel. Den avgiftspension motsvarande delen av förtidspensionen
syntes däremot -— då den vore grundad på avgifter, som erlagts till statens
järnvägars pensionskassa för icke ordinarie personal — böra utgå av
sagda pensionskassas medel.
Med anledning av att efter avgivandet av järnvägsstyrelsens förslag den 27
september 1929 vissa förändringar med avseende å personaluppsättningen vid
statens järnvägsbyggnader inträtt eller planerats hava från styrelsen i januari
månad 1930 överlämnats nya uppgifter, motsvarande de i förenämnda tablåer
1 och 2 innefattade, beträffande de tjänstemän, vilka beräknats bliva entledigade
under tiden till den 1 juli 1931. Enligt dessa uppgifter skulle till förtidspension
ifrågakomma sammanlagt 17 tjänstemän, medan det i skrivelsen
den 27 september 1929 avsedda antalet uppgick till 27. Avskedsersättning
skulle enligt de nu föreliggande uppgifterna tillerkännas 22 tjänstemän i stället
för, såsom i förslaget av den 27 september 1929 avsågs, 40 befattningshavare.
På grund av dessa ändringar skulle engångskostnaden för avskedsersättningarna
reduceras från det förut beräknade beloppet av 290,000 kronor
till omkring 162,000 kronor. Vad förtidspensionerna angår, skulle kostnaderna
för desamma, med tillämpning av samma beräkningsgrunder som kommit
till användning i järnvägsstyrelsens skrivelse den 27 september 1929, kunna
approximativt uppskattas till omkring 350,000 kronor.
I ärendet hava från befattningshavare vid järnvägsbyggnaderna samt från
personalsammanslutningar ingivits vissa framställningar, avseende dels grunderna
för de av järnvägsstyrelsen ifrågasatta förmånerna, dels ock möjligheterna
att bereda befattningshavarna fortsatt anställning i statens tjänst.
Vid bedömande av förevarande ärende har jag icke kunnat undgå att hysa
tvekan, huruvida det skäligen borde ifrågakomma att vidtaga omfattande åtgärder
i form av förtidspension och avskedsersättning för beredande av ekonomiskt
stöd åt befattningshavare vid statens järnvägsbyggnader, vilka i anledning
av järnvägsbyggnadsverksamhetens minskade omfattning måste entledigas.
Under senare år hava dylika åtgärder till bispringande av före pensionsåldern
entledigade statstjänare vidtagits dels i samband med 1925 års omorganisation
av försvarsväsendet, dels ock i anledning av den indragning av personalen
vid kontrollen över sockerbeskattningen, som föranleddes av 1929 års
riksdags beslut om denna beskattnings upphörande. I dessa fall gällde det
emellertid genomgripande ändringar av organisatorisk art, med vilka befattningshavarna
tidigare icke haft anledning att räkna. Vad den för järnvägsbyggnaderna
anställda personalen angår, ligger det däremot i sakens natur, att
dess antal måste växla med omfattningen av byggnadsföretagen samt att den
i mån av arbetenas upphörande icke längre blir erforderlig, vadan tjänstemän
-
Departe
mentschefen.
14
Kungl. Majlis proposition nr 202.
nen vid järnvägsbyggnaderna åtminstone icke i allmänhet haft anledning att
räkna med fortsatt anställning intill uppnådd pensionsålder.
Det var nied dessa principiella utgångspunkter, som jag tillstyrkte Kungl.
Majit att fatta det förut omförmälda beslutet den 26 april 1929. Innebörden
av detta beslut var, att det icke syntes böra ifrågakomma att meddela allmänna
bestämmelser beträffande förtidspensionering av personal vid järnvägsbyggnaderna,
men att det dock av billighetsskäl kunde befinnas påkallat att vidtaga
åtgärd för sådan pensionering i vissa fall, där vederbörande tjänstemän måste
entledigas utan att kunna vinna utkomst genom annan anställning. Då jag
alltså förutsatte möjligheten av en förtidspensionering i särskilda fall, skedde
detta med hänsyn till att åtskilliga av befattningshavarna uppnått relativt hög
levnadsålder samt att de fast anställda bland dessa åtnjuta en på avgiftsplikt
grundad pensionsrätt i en av staten inrättad pensionskassa.
När det gäller att taga ståndpunkt till nu föreliggande förslag, synes i första
hand böra beaktas, att omständigheterna för närvarande i avsevärd mån avvika
från dem, som vid framläggandet av järnvägsstyrelsens förslag den 28 november
1928 voro för handen. Å ena sidan är att märka, att antalet befattningshavare
vid järnvägsbyggnaderna nu är icke oväsentligt mindre än vid nämnda
tidpunkt. Totalantalet tjänstemän utgjorde i slutet av år 1928 123 men uppgår
för närvarande till endast 91.1 A andra sidan torde grundad anledning finnas
till antagande, att förhållandena komma att utveckla sig på sådant sätt, att
under den närmaste framtiden vid järnvägsbyggnaderna kommer att erfordras
ett större antal befattningshavare än vad järnvägsstyrelsen år 1928 förutsatte.
Styrelsen räknade då med att, efter avslutandet av nu pågående arbeten å statsbanan
Hällnäs—Stensele samt å inlandsbanan söderifrån till Arvidsjaur, sistnämnda
banas fortsättning mellan Arvidsjaur och Jokkmokk skulle komma att
bedrivas i jämförelsevis långsam takt. Emellertid har innevarande års riksdag,
som till inlandsbanebygget beviljat ett anslag för nästkommande budgetår
av 2,500,000 kronor eller alltså 500,000 kronor utöver vad i statsverkspropositionen
äskades, i samband därmed förutsatt, att för kommande år skulle avses
ett anslag av 4,000,000 kronor årligen för fortsättning av detta byggnadsföretag,
under det att järnvägsstyrelsen i sina beräkningar hade utgått från ett
årsbelopp av 3,000,000 kronor. Redan av denna anledning torde behovet av
särskilda stödåtgärder för järnvägsbyggnadernas personal bliva mindre än vad
styrelsen tänkt sig.
Vid bedömande av tjänstemännens möjligheter till fortsatt anställning i statens
tjänst torde vidare böra beaktas, att frågan örn elektrifiering av statsbanan
Järna—Malmö samt vissa angränsande bandelar för närvarande är aktuell
på grund av ett utav järnvägsstyrelsen framlagt förslag i syfte att erhålla
principbeslut härutinnan. Framställning i detta ämne torde få föreläggas innevarande
års riksdag. Därest statsmakterna biträda förslaget örn elektrifiering
och detta företag, såsom järnvägsstyrelsen förutsatt, igångsättes år
1 I detta antal ingå icke sådana statens järnvägsbyggnader formellt tillhörande tjänstemän, vilka
för närvarande tjänstgöra vid de trafikerade statsbanorna och beräknas sannolikt bliva dit överflyttade.
Kungl. Maj:f.s proposition nr 202.
15
1931, torde möjlighet föreligga att under ett antal år framåt vid dessa arbeten
sysselsätta åtskilliga tjänstemän, framför allt sådana tillhörande det lägre
arbetsbefälet.
I detta sammanhang må ytterligare erinras, att enligt den plan för utbyggande
av vissa vattenfall, som framlagts i innevarande års statsverksproposition
och som numera godtagits av riksdagen, en omfattande byggnadsverksamhet
under den närmaste framtiden kommer att bedrivas vid statens vattenfallsverk.
Det vill synas som örn, åtminstone därest arbetena komma att bedrivas
i mera forcerad takt, befattningshavare vid järnvägsbyggnaderna även här
borde kunna, låt vara i mindre omfattning, vinna sysselsättning. Jag förutsätter,
att eventuella möjligheter i detta hänseende beaktas.
Beträffande den jämvägsbyggnadspersonal, som kan komma att entledigas
utan att anställning vid andra statliga byggnadsarbeten i enlighet med vad
nyss antytts kan vinnas, lärer vidare möjlighet icke saknas att i vissa fall
verkställa överflyttning till statens trafikerade järnvägar. Jag utgår ifrån,
att järnvägsstyrelsen skall låta sig angeläget vara att vidtaga sådana överflyttningar,
då så utan olägenhet kan ske. Såväl ur statens synpunkt som
med avseende fästat vid befattningshavarnas intressen synes ett noggrant tillvaratagande
av i detta hänseende föreliggande möjligheter vara befogat och
riktigt.
Jämväl med beaktande av vad nu framhållits måste dock sannolikt entledigande
i vissa fall äga rum utan att annan statsanställning kan beredas.
I dylika fall synes mig något stöd från statens sida böra lämnas, där omständigheterna
skäligen kunna föranleda därtill.
Enligt vad jag inhämtat, har järnvägsstyrelsen numera verkställt uppsägning
till den 1 maj 1930 av vissa befattningshavare, som till denna tidpunkt beräknats
bliva överflödiga, nämligen tillhopa 13 personer, av vilka 10 äro fast anställda
och 3 extra befattningshavare. Enligt vad som kommit till min kännedom
lärer man emellertid kunna räkna med att en av dessa tjänstemän överflyttas
till den trafikerade banan samt att en annan befattningshavare kan
tillsvidare beredas fortsatt anställning vid järnvägsbyggnaderna. Vidare har
en tjänsteman övergått till enskild tjänst, ehuru han för närvarande formellt
endast åtnjuter tjänstledighet från anställningen vid järnvägsbyggnaderna, och
torde alltså här ej böra medtagas. Huruvida samtliga de återstående 10 befattningshavarna
komma att entledigas utan att kunna vinna annan anställning
i statstjänst, kan icke för närvarande med visshet bedömas. Då så likväl torde
kunna bliva fallet, synes frågan om ekonomiskt stöd åt dessa befattningshavare
böra underställas prövning av den nu församlade riksdagen.
Enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle 3 av ifrågavarande befattningshavare
vara berättigade till förtidspension, medan de övriga 7 tjänstemännen
skulle erhålla avskedsersättning. Jag meddelar här beträffande dessa tjänstemän
vissa av de uppgifter, som innefattas i järnvägsstyrelsens förenämnda
tablåer 1 och 2:
16
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
1. Till förtidspension ifrågasatta tjänstemän.
Lön
Pensionsbelopp
Befattning och namn
Födelse-
data
Antal
tiänstår
vid
ent-
ledigande
vid
ent-
ledi-
gande.
Alt. A
(statskontorets
modifikation)
Alt. B
(järnvägs- styrelsens förslag)
i
räknat
för
A-ort
A1
(nnv.
regi.)
A2
(1926 års
pens.- ntredn.)
B1
(nuv.
regi.)
B2
(1926 års
pens.-
utredn.)
Schaktmästare:
F. M. Melin........
18/9 74
29 4/ia
4,026
1,624
1,624
2,010
2,316
M. Andersson........
38/s 75
30 8/lS
4,026
1,624
1,624
2,030
2,352
Förrådsmästare:
A. Reilitz.........
7/s83
23 3/i2
4,026
1,624
1,624
2,193
2,436
2. Till avskedsersättning ifrågasatta tjänstemän.
Befattning och namn
Födelsedata
Antal tjänstår
vid entledigande
Avskeds- ersättnings belopp
Underingenjörer:
F. E. Thenberg............
ä8;S 86
18
12,000
B. H. E. Boberg...........
l% 87
13
9,535:50
V. E. Engvall............
88
13
9,454: 25
J. S. N. Thoursie...........
9/v 88
13
9,587:50
Kontorister:
J. I. Ahlquist.............
n/9 93
17
6,800
M. Henriksson............
31/x 83
16
5,291:25
G. A. Förare ............
6/a 96
15
4,143: 75
Vad angår grunderna för förtidspension, har järnvägsstyrelsen härutinnan
framlagt två huvudalternativ, A och B. Alternativet B ansluter sig
till styrelsens i skrivelsen den 28 november 1928 framlagda, av statskontoret
i dess första utlåtande biträdda förslag och innebär, att vederbörande skulle
tillerkännas det pensionsbelopp, som skulle hava tillkommit honom, därest han
kvarstått i tjänst till uppnådd pensionsålder. Alternativ A däremot innefattar
den modifikation, som av statskontoret alternativt ifrågasatts och som går ut
på, att vederbörande vid avgången endast skulle bekomma den del av berörda
Kungl. Majlis proposition nr Z02.
17
pensionsbelopp, som motsvarar statspension, medan den avgiftspension motsvarande
delen skulle utgå först vid pensionsålderns inträde. För vartdera huvudalternativet
hava med tillämpning av olika grunder för tjänst- och avgiftsårsberäkning
uträknats två olika belopp, av vilka det med indextalet 1 betecknade
hänför sig till reglerna i gällande reglemente för statens järnvägars pensionskassa
för icke ordinarie personal, medan det med indextalet 2 betecknade grundas
på 1926 års pensionsutrednings förslag, enligt vilket full pension skulle
utgå efter 30 tjänstår och avkortning däri ske med V120 för varje full fjärdedel
av år, varmed antalet tjänstår understiger 30, samt såsom avgiftsår tillgodoräknas
halva det antal tjänstår, som intjänats från 30 års ålder intill dess avgiftsplikt
inträtt.
För min del finner jag billigt, att ifrågavarande tjänstemän, av vilka den
yngste är nära 47 år gammal och de båda övriga överskridit 55 års ålder samt
vilka alla hava ett betydande antal tjänstår, vid avgången erhålla förtidspension.
Det synes skäligt, att för dennas bestämmande, såsom av myndigheterna samstämmande
tillstyrkts, tillgodoräknas tiden intill pensionsålderns inträde. Ehuru
med hänsyn till anledningen till entledigandet och till svårigheterna för vederbörande
att finna ny anställning vissa skäl kunna anföras för järnvägsstyrelsens
förslag att även avgiftspension skulle utgå redan vid entledigandet, har
jag dock funnit mig böra tillstyrka den av statskontoret på denna punkt ifrågasatta
modifikationen. Förtidspensionen skulle alltså till en början utgöra för
en var av ifrågavarande tjänstemän 1,624 kronor; efter uppnådd pensionsålder
skulle ytterligare tillkomma respektive 692, 728 och 812 kronor årligen. Yad
grunderna för tjänstårsberäkningen beträffar, kan det måhända synas principiellt
riktigast att härvidlag följa de för pensionering av statens järnvägars
icke-ordinarie personal för närvarande gällande föreskrifterna. Då emellertid
dessa äro jämförelsevis ogynnsamma för tjänstemännen och man lärer kunna utgå
från att bestämmelser, i huvudsak grundade på 1926 års pensionsutrednings
förslag — vilket på denna punkt i väsentliga delar ansluter sig till vad som
redan gäller för ordinarie personal vid kommunikationsverken — snart nog
komma att fastställas, finner jag övervägande skäl tala för bifall till järnvägsstyrelsens
förslag, mot vilket för övrigt statskontoret i sitt första utlåtande
icke framställt invändning. Jag vill alltså, i likhet med reservanten inom järnvägsstyrelsen,
tillstyrka det av järnvägsstyrelsen såsom A2 betecknade alternativet.
Vad statskontoret till stöd för alternativet A1 yttrat därom, att de enligt
detta alternativ uträknade beloppen närmast överensstämde med den pensionering,
som genom särskilda beslut av riksdagen beretts befattningshavare, vilka
icke varit berättigade till pension, synes mig icke vara avgörande för frågans
bedömande, enär det ju här gäller befattningshavare, vilka innehava en på avgiftsplikt
grundad pensionsrätt.
Det av mig förordade alternativet förutsätter, att vederbörande befattningshavare
efter entledigandet kvarstå såsom delägare i pensionskassan och erlägga
pensionsavgifter. Då detta strider mot bestämmelserna i reglementets § 16,
lärer riksdagens medgivande härutinnan böra inhämtas.
Förtidspension torde böra utbetalas i samma ordning som gäller beträffande
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 1G7 haft. (Nr HÖSS.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
reglementsenliga pensioner samt givetvis även i avseende å tilläggsförmåner
likställas med dessa. I nära anslutning till vad som stadgats beträffande
förtidspension för övertaliga löntagare vid försvarsväsendet torde böra föreskrivas,
att om den, som vid avgången tillerkänts förtidspension, sedermera
beredes annan anställning i statstjänst, vilken prövas vara i väsentlig mån likvärdig
med den förut innehavda, sådan pension icke vidare skall utgå, dock att
vederbörande icke skall vara skyldig återbetala redan uppburet belopp. Samma
förhållande bör gälla, därest vederbörande lämnas tillfälle att erhålla sådan
anställning, som nyss nämnts, men vägrar antaga densamma.
Kostnaderna för förtidspensioneringen torde böra bestridas av statens järnvägars
medel, dock att den avgiftspension motsvarande del, som utgår först
efter uppnådd pensionsålder, lärer böra bestridas av pensionskassans medel.
Vidkommande härefter frågan örn avskedsersättning åt vissa befattningshavare,
synes det visserligen kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga
skäl i detta fall föreligga för beredande av sådan förmån. Jag har dock med
hänsyn till vad myndigheterna i ärendet anfört funnit mig böra förorda även
det i denna del framlagda förslaget. De av järnvägsstyrelsen ifrågasatta och
av statskontoret tillstyrkta grunderna för sådan ersättning hava icke givit mig
anledning till erinran.
Avskedsersättning torde böra utgå av statens järnvägars medel samt utbetalas
på en gång vid tjänstemannens avgång från tjänsten, i den mån ersättningen
ej överstiger en tredjedel av det för vederbörande angivna högsta ersättningsbeloppet.
Överskjutande ersättningsbelopp intill en tredjedel av nyssnämnda
maximum bör utbetalas ett år efter avgången och återstående belopp två år
efter avgången, dock att uppskov med utbetalning av belopp understigande 100
kronor icke bör äga rum. I fråga örn ersättningsrättens upphörande vid erhållande
eller avböjande av annan statstjänst bör gälla vad som föreslagits beträffande
upphörande av förtidspension.
Med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört i fråga örn jämkning av de
föreslagna pensions- och ersättningsbeloppen med hänsyn bland annat till detaljgranskning
av vederbörandes tjänstetider vill jag omnämna, att dylik
granskning på min anmodan ägt rum inom järnvägsstyrelsen beträffande de
befattningshavare, som nu äro i fråga. Vidkommande avskedsersättningen kan
dock någon jämkning i de förut angivna beloppen bliva erforderlig med hänsyn
till de grunder för dyrtidstillägg, som gälla vid avgången. Beträffande dessa
ersättningar lärer dock, såsom statskontoret framhållit, endast beräkningsgrunderna
behöva fastställas av riksdagen.
Därest särskilda bestämmelser utöver vad här angivits befinnas erforderliga
rörande förhållanden, som äga sammanhang med de avsedda åtgärderna, torde
sådana bestämmelser böra meddelas av Kungl. Majit.
Av vad jag i det föregående yttrat torde framgå, att jag med hänsyn till av
mig antydda förhållanden ansett det rimligen kunna påräknas att entledigande
i mera avsevärd omfattning av tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna icke skall
behöva förekomma under omständigheter, som påkalla beredande av förtidspension
eller avskedsersättning. Därest det skulle visa sig, att sådan åtgärd i vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
19
fall utöver de här behandlade blir erforderlig, torde frågan härom få underställas
prövning av ett kommande års riksdag. Jag utgår från, att Kungl. Maj:t,
därest riksdagen däremot ej uttalar erinran, i avvaktan på sådan prövning är
oförhindrad att, i fall av behov, av trafikmedel tillerkänna vederbörande tillfälligt
understöd med belopp, som finnes skäligt.
Jag ber i detta sammanhang få omnämna, att fråga väckts jämväl örn beredande
av särskild ersättning åt arbetarpersonal vid statens
järnvägsbyggnader. I sådant hänseende har svenska väg- och
vattenby g gnadsarbetareförbundet i skrivelse den 31 augusti 1929 hemställt, att
förtidspension måtte tillerkännas arbetare vid järnvägsbyggnaderna, vilka haft
arbete vid dessa företag under minst 10 år men på grund av nedläggande eller
inskränkande av jämvägsbyggnadsverksamheten icke vidare kunde erhålla dylikt
arbete.
Till följd av remiss har järnvägsstyrelsen yttrat sig i ärendet den 15 januari
1930. Styrelsen har funnit billigt, att arbetare, vilka uppnått en levnadsålder
av minst 40 år och förvärvat en tjänstetid av minst 20 år, i den mån de på
grund av verksamhetens inskränkning entledigas utan att enligt gällande bestämmelser
vara berättigade till pension, genom statens försorg beredas ekonomiskt
bistånd. I sådant syfte har styrelsen, i viss anslutning till de enligt
kungörelsen den 8 november 1918 angående pensionering av förmän och
arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
gällande reglerna, sådana dessa av styrelsen tillämpats, framlagt
förslag rörande förtidspension och avskedsersättning enligt vissa av styrelsen
angivna grunder.
Enligt inom järnvägsstyrelsen verkställda beräkningar, vilka betecknats såsom
i hög grad approximativa, skulle kostnaderna för den ifrågasatta förtidspensioneringen
uppgå till 7,600 kronor årligen, medan engångskostnaden för
avskedsersättningar uppskattats till 457,000 kronor. Styrelsen har föreslagit,
att kostnaderna för förtidspensioneringen skulle bestridas från det under elfte
huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.
Kostnaderna för avskedsersättningama skulle utgå av trafikmedel.
I fråga örn grunderna för de avsedda förmånerna har inom styrelsen avvikande
mening anförts av en ledamot, som föreslagit viss jämkning i de av styrelsen
förordade reglerna för förtidspension och avskedsersättning. Kostnaderna
för reservantens förslag hava uppskattats för förtidspensioner till sammanlagt
96,900 kronor för det första tillämpningsåret samt för avskedsersättningar
till ett engångsbelopp av 275,000 kronor.
I ärendet har statskontoret avgivit utlåtande den 24 januari 1930. Statskontoret
har därvid anfört, bland annat, att för beviljande av förtidspension och
avskedsersättning åt arbetarpersonalen vid statens järnvägsbyggnader enligt
ämbetsverkets mening icke förelåge lika starka skäl som de, vilka föranlett
riksdagens medgivande beträffande dylik förmån åt övertaliga löntagare vid
20
Rung!. Maj:ts proposition nr 202.
Departe
mentschefen.
armén och marinen. Arbetare vid armén och marinen hade haft anledning påräkna
att få kvarstå i tjänst så länge de voro tjänstedugliga, under det att nu
ifrågavarande arbetare måste hava haft kännedom örn att deras anställning
endast kunde avse den tid, staten bs^ggde nya järnvägar. Beträffande det av
statskontoret tillstyrkta förslaget örn förtidspension och avskedsersättning åt
vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader vore att märka, att detta
förslag avsåge befattningshavare, vilka erhållit jämförelsevis fast anställning
och vore anslutna till en genom statens medverkan inrättad pensionskassa.
Statskontoret hade icke kunnat undgå att finna det i viss mån tveksamt, huruvida
tillräckliga skäl förelåge att bereda arbetarpersonalen vid statens järnvägsbyggnader
pension och avskedsersättning, men då järnvägsstyrelsens förslag
innebure att dylika förmåner skulle utgå först då vederbörande uppnått
jämförelsevis hög ålder och intjänat ett ganska stort antal tjänstår, ville statskontoret
icke motsätta sig förslaget.
Med avseende å grunderna för ifrågavarande förmåner har statskontoret anslutit
sig till det förslag, som framlagts av reservanten inom järnvägsstyrelsen.
I anslutning härtill har statskontoret framhållit, att det av järnvägsstyrelsen
omnämnda anslaget under elfte huvudtiteln, vilket i riksstatsförslaget för budgetåret
1930/1931 upptagits med ett belopp av 90,000 kronor, vid bifall till
pensioneringsförslaget borde uppföras med ett väsentligt högre belopp, förslagsvis
150,000 kronor.
I likhet med statskontoret finner jag tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
föreligga för beredande av förtidspension och avskedsersättning åt arbetarpersonal
vid statens järnvägsbyggnader. Emellertid synes det åtminstone för
närvarande icke vara erforderligt att taga ställning till denna fråga. Med avseende
å arbetarpersonalen torde nämligen i än högre grad än beträffande
tjänstemannapersonalen vid järnvägsbyggnaderna gälla vad jag i det föregående
anfört rörande ökade möjligheter till fortsatt anställning i statens tjänst
på grund av numera föreliggande eller förutsebara ändrade förhållanden i jämförelse
med dem, som lågo till grund för järnvägsstyrelsens förslag. Till
följd av den numera förutsatta ökade byggnadstakten å inlandsbanans norra
del torde ett ej oväsentligt större antal arbetare, än vad järnvägsstyrelsen tänkt
sig, kunna sysselsättas vid detta företag. Vid de planerade elektrifieringsarbetena
å förut omnämnda statsbanelinjer torde vidare ett avsevärt antal arbetare
kunna vinna anställning; järnvägsstyrelsen har härutinnan räknat med en
arbetsstyrka av 650—850 man. Även vid vattenfallsverkets byggnadsarbeten
torde anställning i någon utsträckning kunna vinnas. Under sådana förhållanden
lärer man knappast hava anledning utgå från att mera fast anställda
järnvägsbyggnadsarbetare i någon större omfattning behöva entledigas under
förhållanden, som skäligen kunna påkalla beredande av förtidspension eller avskedsersättning.
Anledning synes därför icke föreligga att nu upptaga denna
fråga till närmare omprövning.
På grund av vad jag i det föregående anfört och föreslagit får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
21
1 :o) medgiva, att ellvar av schaktinästama vid statens järnvägsbyggnader
Frans Martin Melin och Martin Andersson samt
förrådsmästaren därstädes Anders Reijlitz må, därest han till
följd av inskränkning i den statliga järnvägsbyggnadsverksamheten
entledigas från sin anställning utan att i samband
därmed vinna annan, i väsentlig mån likvärdig anställning i
statens tjänst, från och med dagen näst efter entledigandet av
trafikmedel uppbära årlig pension med 1,624 kronor, att utgå
enligt av mig förordade grunder;
2:o) förklara, att nämnda befattningshavare må, utan hinder
av föreskrifterna i § 16 av gällande reglemente för statens
järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie
personal, efter entledigandet kvarstå såsom delägare i kassan
med rätt att, därest pensionsavgifter behörigen erläggas, vid
uppnådd pensionsålder erhålla avgiftspension med belopp, som
med tillämpning av de utav mig förordade grunderna för beräkning
av avgiftsår skulle hava tillkommit vederbörande, örn
han intill nämnda ålder kvarstått i tjänst; samt
3:o) medgiva, att envar av följande befattningshavare vid
statens järnvägsbyggnader, nämligen underingenjörerna Fritz
Efraim Thenberg, Bernhard Henrik Elias Boberg, Viktor Emanuel
Engvall och John Sigurd Natanael Thoursie samt kontoristerna
John Ivar Ahlquist, Magnus Henriksson och Gustav
Adolf Förare må, under i mom. l:o) här förut angiven förutsättning,
av trafikmedel uppbära avskedsersättning med belopp,
motsvarande en månads arbetsförtjänst för varje helt ars
anställning i statens tjänst intill 15 års anställning samt två
månaders arbetsförtjänst för varje helt års anställning därutöver,
dock med iakttagande dels att ersättning icke må utgå
nied högre belopp än för underingenjör 12,000 kronor och för
kontorist 6,800 kronor, dels ock att beträffande ersättningen
skola i övrigt gälla av mig förordade grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlatas
till riksdagen.
llr protokollet:
Fredric Hawerman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:277 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnade s. 3 i texten
- BU 1930:43 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader jämte i ämne s. 1 i texten