Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen

1930-03-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:217, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

1

Nr 217.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen; given Stockholms

slott den 21 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag Qm ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1980

1 sami.

182 käft. (Nr 217.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad å väg,

gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest

allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles, eller å

järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är

för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller

offentlig föreställning pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten

till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å

annat ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet, straffes,

där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst

etthundra riksdaler.

Våldför man annan å ställe, varom i denna § förmäles, då skall den omständighet,

vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 7 mars 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, ett inom departementet

upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen

samt anför:

»I sin ursprungliga lydelse upptog strafflagen 11 kap. 15 § straff för den,

som gjorde oljud eller oväsende eller för överdådigt fram, sa att annan därav

kunde skadas, eller eljest kom förargelse åstad å allmän väg, gata eller torgplats

eller där allmän marknad eller auktion hölls. Straffet för ifrågavarande

förseelser var bestämt till böter, högst 100 riksdaler. Genom lag den 8

juli 1904 blev straffbudets tillämplighet utvidgat i visst hänseende. Sålunda

belädes i ett första moment överdådig framfart med straff, örn förseelsen begåtts

å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel

eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion

hålles’, och i ett andra moment stadgades straff för förande av oljud eller

oväsende och för förargelseväckande beteende, om förseelserna ägt rum på

plats, som nyss nämnts, eller å vissa andra närmare angivna, för allmänheten

tillgängliga ställen.

I samband med att särskilda föreskrifter om automobiltrafik hos oss infördes,

vilket skedde genom lagen den 8 juni 1906 angående ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik samt förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik,

upptogs i 11 kap. 15 § strafflagen en specialföreskrift mot överdådig

framfart med automobil. Det förslag till föreskrifter i ämnet, som låg

till grund för 1906 års lagstiftning (förslag till bestämmelser örn automobiltrafik,

avgivet den 16 mars 1904 av särskilda kommitterade), omfattade dels ett

förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, dels ett

förslag till stadga örn automobiltrafik, avsedd att utfärdas i administrativ

ordning. Det förra förslaget innehöll föreskrifter av civilrättslig natur angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, det senare förslaget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

politirättsliga bestämmelser (bl. a. angående maximihastighet vid framförande

av automobil samt skyldighet att iakttaga viss varsamhet vid framförande

av automobil) ävensom föreskrifter om straff för överträdelse av vissa

av dessa bestämmelser. Vid förslagens omarbetande inom civildepartementet

överflyttades från stadgan till lagen bland annat bestämmelsen angående

maximihastighet (§4) ävensom en därtill knuten sträf föreskrift av innehåll,

att, om automobil fördes med större hastighet än i varje fall vore medgiven,

föraren skulle böta från och med 10 till och med 500 kronor (§ 15). Inom

högsta domstolen gjordes vid lagförslagets granskning den anmärkning, att

de föreslagna bestämmelserna angående den hastighet, med vilken automobil

finge framföras, icke kunde anses uttömmande. Det framhölls, att uppenbart

vore, att i gathörn och vägkorsningar samt i allmänhet å livligt trafikerade

platser eller, där vägbanan allenast en obetydlig sträcka kunde fritt överskådas,

en automobil måste framföras med vida större varsamhet än som

följde allenast av iakttagande av bestämmelsen örn högsta tillåtna farten; i

det av kommitterade avgivna förslaget till stadga om automobiltrafik hade

också, förutom en bestämmelse av huvudsakligen samma lydelse som ifrågavarande

paragraf (§ 4), i annat sammanhang upptagits en föreskrift, att automobil

å ställen av nyss omförmälda beskaffenhet skulle framföras så sakta, att

den kunde stannas ögonblickligen. Särskilt för vinnande därav, att enahanda

straffbestämmelser skulle komma att tillämpas såväl å överskridandet av den

tillåtna maximifarten som å varje annan yttring av överdådig framfart vid

körning med automobil, syntes det vara nödvändigt, att ett stadgande av väsentligen

sådant innehåll som det nu angivna tillfogades ifrågavarande paragraf.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 7 mars 1906 (prop. nr 65) yttrade

chefen för justitiedepartementet, att, då riktigheten av den framställda anmärkningen

svårligen kunde jävas, den föreslagna bestämmelsen ansetts böra

erhålla en mera allmän avfattning. För detta ändamål hade den satts i omedelbart

sammanhang med närstående bestämmelser örn överdådig framfart

i allmänna strafflagen. Ett tillägg till 11 kap. 15 § strafflagen hade därför

ansetts nödvändigt. I tillägget, som infördes som ett andra moment mellan

de båda förutvarande, stadgades bötesstraff från och med 10 till och med

500 riksdaler för den, som på sätt i första momentet sagts for överdådigt

fram med automobil. Förslaget i denna del vann riksdagens bifall. Härutöver

stadgades i förordningen örn automobiltrafik den 21 september 1906, § 27

mom. 2, straff för den, som förde automobil med större hastighet än i varje

fall var medgiven, såvida ej förseelsen var straffbar enligt allmänna strafflagen,

ävensom för den, som icke iakttog viss varsamhet vid framförandet av

automobil. Straffet bestämdes till böter från och med 10 till och med 200 kronor.

Chefen för civildepartementet yttrade vid frågans föredragning i statsrådet

den 7 mars 1906 (prop. nr 70), att det föreslagna bötesstraffet för överskridande

av den i varje fall medgivna hastighet, varmed automobil finge

framföras, syntes vara fullt tillräckligt i betraktande av att ifrågavarande

lagrum tydligen finge en mycket inskränkt tillämpning. I allmänhet syntes

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

5

nämligen i förevarande fall ansvar komma att ådömas enligt 11 kap. 15 §

strafflagen, enligt vilket stadgande, sådant detsamma föreslagits, böter intill

500 kronor skulle kunna ådömas.

Under förarbetena till ny automobilförordning, vartill förslag avgavs av sakkunniga

den 5 februari 1912, ifrågasattes att i automobilförordningen sammanföra

alla straffbestämmelser örn överdådig framfart med automobil. De sakkunniga

föreslogo därför, att berörda föreskrift i strafflagen 11 kap. 15 §

skulle ersättas med en hänvisning till av Konungen utfärdade särskilda föreskrifter

örn straff för överdådig framfart med automobil. Denna anordning

fann emellertid chefen för justitiedepartementet vid frågans föredragning i

statsrådet den 9 september 1915 (prop. 1916, nr 8) icke kunna tillstyrkas.

Även örn den kunde medföra vissa praktiska fördelar, vore den dock enligt

departementschefens mening alltför mycket stridande mot dittills tillämpade

grundsatser för att ej möta välgrundade betänkligheter. I stället bibehölls

straffbestämmelsen i strafflagen 11 kap. 15 §, därvid dels minimum sattes vid

50 riksdaler, dock att, örn skada ej uppstod eller faran var ringa, böterna kunde

nedsättas till 10 riksdaler, dels maximum höjdes till 1,000 riksdaler. Straffet

i förslaget till automobilförordning (§ 30) för framförande av automobil

med större hastighet än i varje fall var medgiven sattes till minst 10 och högst

500 kronor, varjämte i § 32 förklarades, att straff enligt § 30 ej skulle tillämpas,

där förseelsen enligt allmänna strafflagen borde beläggas med strängare

straff. Förslaget upptogs i nu berörda delar utan ändring i förordningen örn

automobiltrafik den 30 juni 1916.

I den nu gällande förordningen örn motorfordon den 15 juni 1923, § 41 mom. 1,

höjdes straffmaximum för framförande av bland annat automobil med större

hastighet än som i varje fall var medgiven till böter, 1,000 kronor, det vill säga

samma gräns, som gäller för brott mot strafflagen 11 kap. 15 § andra momentet,

men därjämte stadgades i § 41 mom. 2, att förare, som vid förseelse av

ifrågavarande slag ådagalagt grov vårdslöshet eller varit berusad eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, kunde dömas

till fängelse i högst tre månader. Straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen

skulle ej tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen vore belagd

med strängare straff. I syfte att med straff åtkomma även den, som i berusat

tillstånd förde automobil utan att göra sig skyldig till överträdelse av

hastighetsföreskrifterna, infördes genom förordning den 6 juni 1925 en bestämmelse

(§41 mom. 2), att, där någon, som vore synbarligen berörd av starka

drycker, förde ett motorfordon, han skulle straffas med böter från och med 25

till och med 1,000 kronor, i anslutning vartill förutvarande mom. 2, vilket erhöll

beteckning som mom. 3, undergick viss jämkning.

Samtidigt med motorfordonsförordningen utfärdades den 15 juni 1923 en

särskild författning, vägtrafikstadgan, med vissa föreskrifter rörande trafik i

allmänhet å väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän

samfärdsel eller eljest allmänneligen befares. I § 7 mom. 1 av stadgan är

salunda föreskrivet, att varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet,

som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

enligt mom. 2 bör vägfarande uppträda hänsynsfullt mot andra vägfarande och

vid vägen boende. Straff för överträdelse av föreskriften i § 7 mom. 1 är

böter från och med 2 till och med 100 kronor. Sker förseelsen vid framförande

av motorfordon, är straffet böter från och med 10 till och med 1,000 kronor,

överträdelse av föreskriften i mom. 2 är ej straffbelagd. Straff enligt vägtrafikstadgan

skall ej tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas

med strängare straff.

I det förslag till ny motorfordonsförordning, över vilket jämlikt Kungl. Maj :ts

beslut den 14 februari 1930 yttrande av innevarande års riksdag inhämtats

(prop. nr 121), har i 41 § 1 mom. bibehållits samma straffmaximum, böter

1,000 kronor, som enligt motsvarande stadgande gäller för närvarande. Däremot

har straffet för förare, som är synbarligen berörd av starka drycker, höjts

till böter från och med 50 till och med 1,000 kronor eller fängelse i högst 3 månader,

och denna straffsats har gjorts tillämplig även å den, som är så påverkad

av starka drycker, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra fordonet

(41 § 2 morn.). Vidare har högsta straffet för förare, som vid förseelse enligt

1 och 2 mom. ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom (41 § 3 morn.), höjts från nuvarande tre

månaders till ett års fängelse. I fråga örn förordningens förhållande till strafflagen

skall gälla enahanda bestämmelse som enligt nuvarande förordning.

Förslag till ny vägtrafikstadga har i nyssnämnda proposition jämväl underställts

årets riksdag. Enligt förslaget är med straff belagt (2 och 8 §§) bl. a.,

örn vägfarande ej iakttager all den omsorg och varsamhet, som till förekommande

av olycksfall betingas av omständigheterna, eller örn han ej uppträder

hänsynsfullt mot andra vägfarande eller vid vägen boende, eller örn vägfarande,

som framför motorfordon eller fordon för dragare, i vissa angivna fall ej i god

tid nedbringar hastigheten så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten

kräver, eller örn sådan vägfarande eller velocipedåkande i särskilda

fall använder större hastighet än att han kan stanna så gott som ögonblickligen.

Straffet för berörda förseelser är böter från och med 2 till och med 1,000

kronor eller, där omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid

framförande av motorfordon, fängelse i högst ett år. Straff enligt vägtrafikstadgan

skall ej ådömas, om förseelsen enligt allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen

bör beläggas med strängare straff.

Såsom framgår av den utav mig nu lämnade redogörelsen, straffbeläggas i

motorfordonsförordningen framförande av motorfordon med större hastighet än

i varje fall är medgiven och i vägtrafikstadgan bristande varsamhet i allmänhet

vid framförande av fordon, av vad slag det vara må. De brottsbeskrivningar,

som lämnas i nämnda båda författningar, torde i allo täcka begreppet

''överdådig framfart’ i strafflagen 11 kap. 15 § första och andra momenten.

I fråga örn de särskilda straffen för överdådig framfart hade,

på sätt i det föregående nämnts, ursprungligen avsetts att med straffbudet i

11 kap. 15 § andra momentet strafflagen drabba de svårare fallen av fortkörning

med automobil, medan de mindre svåra fallen skulle komma under automobilförordningens

straffbestämmelser. Också nådde sträf flati tudén för överträ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

7

(leise av föreskrifterna om maximihastighet vid framförandet av automobil såväl

enligt 1906 års som enligt 1916 års automobilförordningar ej upp till det

straffmaximum som i strafflagen stadgades för överdådig framfart med

automobil. Härutinnan inträdde emellertid en förskjutning genom 1923 års

lagstiftning. Salunda höjdes i den nya motorfordonsförordningen straffsatsen

för överskridande av den i varje fall medgivna hastigheten upp till —

och i särskilt kvalificerade fall till och med över — den i strafflagen

fixerade högsta straffgränsen, pa samma gång som i den nytillkomna vägtrafikstadgan

övriga fall av överdådig framfart med motorfordon blevo belagda

med straff inom samma gränser som i strafflagen. Härigenom kom

11 kap. 15 § andra momentet strafflagen praktiskt taget att förlora varje betydelse.

Bliva förslagen till ny motorfordonsförordning och vägtrafikstadga

med de däri föreslagna straffskärpningarna gällande, kommer den anmärkta

oegentligheten att än mera framträda. Vad nu sagts örn överdådig framfart

med motorfordon har med hänsyn till vägtrafikstadgans tillämplighet å vägfarande

i allmänhet motsvarande giltighet jämväl å överdådig framfart i övrigt,

varom stadgas i 11 kap. 15 § första momentet strafflagen. Den omständigheten,

att nämnda paragraf gäller även å plats, där allmän marknad eller

auktion hålles, torde vara utan betydelse.

Till undanröjande av sålunda föreliggande oegentlighet torde första och

andra momenten av 11 kap. 15 § strafflagen lämpligen böra upphävas, därvid

härav föranledda ändringar i tredje momentet böra vidtagas. I enlighet härmed

har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta ett förslag till lag örn

ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, den vid

detta protokoll fogade bilaga1 utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över förslaget.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget har här

uteslutits.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 mars

1930.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 7 mars 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried

Matz.

Med anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådets ledamöter.

Justitieråden Stenberg och Tiselius:

Förslaget åsyftar undanröjande av den lagtekniska oegentlighet, som uppkommit

därigenom, att de i 1 och 2 mom. av 11 kap. 15 § strafflagen givna

ansvarsbestämmelserna praktiskt taget sakna betydelse sedan de där avsedda

förseelserna blivit i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan belagda med

lika, höga eller högre straff, vilka ytterligare skärpts i de förslag till nya

administrativa författningar i ämnet, över vilka Kungl. Maj :t genom proposition

nr 121 begärt yttrande av innevarande års riksdag. Det kan emellertid,

särskilt med hänsyn till de jämförelsevis höga frihetsstraff, som ingå i latituderna

för vissa av dessa förseelser, ifrågasättas, örn ej hithörande bestämmelser,

åtminstone till en del, böra meddelas i den för stiftande av allmän kriminallag

stadgade ordningen — en fråga, som också bragts på tal i en med anledning

av nämnda proposition väckt motion. Med avseende härå synes oss

den nu ifrågasatta strafflagsändringen böra anstå tills berörda konstitutionella

spörsmål vunnit sin lösning.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:

Genom de i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan införda bestämmelserna

om ansvar för ovarsam framfart å allmän väg, vilka stadga åtmin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

9

stone lika höga straff som de i 1 och 2 mom. av förevarande lagrum bestämda,

hava onekligen stadgandena i dessa moment praktiskt taget förlorat betydelse.

Det föreslås nu med anledning härav, att desamma såsom överflödiga skola

upphävas.

Förslaget innebär, att ett lagbud, som vid den gällande strafflagens tillkomst

ansågs vara av allmän lags natur, nu definitivt överföres till ett lagstiftningsområde,

det politirättsliga, som tillkommer Konungen ensam. Gränsen

mellan detta lagstiftningsområde och det, som regleras av stadgandena i

§ 87 regeringsformen, är synnerligen svävande, och delade meningar kunna

råda, huruvida ett lagbud sådant som det ifrågavarande bör anses falla inom

det ena eller det andra. Att Konungen vid de särskilda föreskrifter han med

begagnande av sina politirättsliga befogenheter meddelar även bör kunna fästa

straff, till och med frihetsstraff, för överträdelse av desamma, har såväl i

doktrin som i praxis ansetts givet. Men har i visst fall brott mot en föreskrift

funnits böra beläggas med högt frihetsstraff, utgör enligt min mening denna

omständighet indicium på att i själva verket här är fråga örn kränkande av ett

allmänt rättsbud. Så synes mig vara förhållandet med det stadgande, vars

upphävande nu föreslås. Vad man däri med straff sanktionerar är icke en speciell

föreskrift sådan som exempelvis den örn maximihastigheten på allmän väg

utan ett allmänt rättsbud om skyldighet att icke å allmän väg fara fram så

att annan därav kan skadas. Det är för det den skyldige utsatt andra för

fara, som han straffas; och bestämmelserna örn förhöjt straff, därest han färdats

med automobil eller örn på grund av hans berusade tillstånd eller annan

grov vårdslöshet faran varit särskilt stor, avse i själva verket fall då förseelsen

begåtts under försvårande omständigheter. Då laghudet i 11 kap. 15 §

strafflagen tager direkt sikte på den fara, för vilken någon genom överdådig

framfart utsätter andra vägfarande, kan jag icke finna annat än att detsamma

är av beskaffenhet att ligga inom det lagstiftningsområde, som regleras av bestämmelserna

i § 87 regeringsformen, lika väl som vissa i 19 kap. strafflagen

upptagna stadganden örn straff för åtgärder, varav fara för människor eller

egendom uppkommit. Huruvida reglerna i ämnet böra upptagas i allmänna

strafflagen eller i annan lag av allmän kriminallags natur, är däremot en

fråga av närmast praktisk art. Med den uppfattning jag i nu angivna hänseende

hyser anser jag mig icke kunna tillstyrka det remitterade förslaget under

annan förutsättning än att de nu i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

upptagna bestämmelser, som motsvara stadgandena i de ur förevarande

lagrum enligt förslaget uteslutna momenten, givas i form av allmän lag.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 182 käft. (Nr 217.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den

20 mars 1930 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 mars 1930 remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehall anför departementschefen.

»På sätt framgår av utlåtandet hava lagrådets samtliga ledamöter delat

den av mig vid förslagets remitterande uttalade uppfattningen, att med nuvarande

motorfordonsförordning och vägtrafikstadga de i 1 och 2 mom. av

11 kap. 15 § strafflagen givna ansvarsbestämmelserna praktiskt taget förlorat

betydelse. Inom lagrådet hava emellertid yppats vissa betänkligheter

mot att de på detta område erforderliga strafföreskrifterna meddelas i annan

än den för stiftande av allmän kriminallag stadgade ordningen. Till detta

spörsmål av närmast konstitutionell innebörd torde emellertid statsmakterna för

den gällande lagstiftningens del redan år 1923 hava tagit ståndpunkt, då riksdagen

lämnade de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga i förevarande avseende utan erinran. Den omständigheten,

att i de av Kungl. Maj:t vid innevarande riksdag framlagda förslagen

till nya författningar i ämnet straffet för vissa fall av överdådig framfart höjts

från tre månaders till ett års fängelse, lärer icke kunna inverka på bedömande

av denna rent principiella fråga. Ett utbrytande till särskild lagstiftning

av de straffrättsliga bestämmelserna skulle för övrigt onekligen medföra vissa

praktiska olägenheter. På grund härav och då frågan örn upphävande av de

båda första momenten i 11 kap. 15 § strafflagen torde böra av riksdagen prövas

i samband med förslagen till ny motorfordonsförordning och vägtrafikstadga,

har jag funnit förevarande förslag, mot vars avfattning någon erinran ej gjorts,

böra framläggas för riksdagen.»

Föredraganden hemställer, att det föreliggande lagförslaget måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

300759

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1930:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 114 i texten