Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av vägoch vattenbyggnadskåren

1930-03-14 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:220, Angående omorganisation av vägoch vattenbyggnadskåren

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av väg- och vattenbyggnadskåren; given

Stockholms slott den 14 mars 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Harald Malmberg.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Malmberg:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan örn en

omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren. I detta ämne yttrade

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling till

statsrådsprotokollet för den 26 juli 1027 följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 185 käft. (Nr 220.) 598 30 1

Chefens för

kommunikationsdepartementet

yttrande till

statsrådsprotokollet

den 26 juli

1927.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Majis proposition nr 220.

Spörsmålet örn denna kårs organisation, arbetsuppgifter och ställning

såväl i militärt hänseende som till det civila väg- och vattenbyggnadsväsendet

har vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande från statsmakternas

sida, och omfattande utredningar i ämnet hava verkställts; därur

framkomna förslag hava av olika skäl hittills icke föranlett några positiva

åtgärder. Enighet torde emellertid råda därom, att vissa förändringar med

avseende å kårens organisation och ställning äro ofrånkomliga. Det är givetvis

i och för sig önskligt, att denna fråga snarast bringas till sin lösning;

ett särskilt skäl för att nu upptaga densamma till förnyad behandling är

den av mig nyss i annat sammanhang berörda förestående omorganisationen

av väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Väg- och vattenbyggnadskåren uppsattes år 1851. Syftet med dess bildande

var att tillgodose behovet av lämpliga ledare av de s. k. allmänna

arbetena, vilka då så gott som uteslutande handhades av styrelsen för allmänna

väg- och vattenbyggnader, sedermera väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn härtill anknöts kåren givetvis mycket nära till nämnda

styrelse: kårchefen skulle tillika vara chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

och kårens regementsofficerare skulle bestrida befattningarna såsom

byråchef i styrelsen och chefer för väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Den

militära organisationen betingades närmast därav, att ledningen av arbeten

av ifrågavarande art ansågs ur många synpunkter bäst handhavas av.officerare.

Kåren organiserades alltså såsom en militär kår icke av militära

hänsyn utan för att kunna på bästa sätt fylla sina civila uppgifter. Angående

kårens förhållande till krigsmakten stadgades allenast, att kårens officerare

kunde under krig, i händelse av behov, kommenderas till ingenjörstjänstgöring

vid armén.

Ovannämnda bestämmelser rörande kåren innefattades i ett den 22 december

1851 utfärdat reglemente, som alltjämt är gällande. Ehuru sålunda

kårens ställning och uppgifter äro formellt orubbade, har dock inträtt en

betydelsefull förskjutning genom å ena sidan utvecklingen av den civila

ingenjörsutbildningen samt av ingenjörsyrket överhuvudtaget och a andra

sidan krigsmaktens alltmer framträdande behov av tekniskt skolade personalreserver.

Det civila åliggandet att tillhandagå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vid allmänna arbeten, för vilket ändamål ju utom kåren stående ingenjörer

i stor utsträckning numera stå till buds, har sålunda fått träda tillbaka

för den militära uppgiften att vara en officersreserv för arméns tekniska

formationer. Erinringarna mot kåren hava i anslutning till dessa förhallanden

i huvudsak inriktat sig på två punkter: dels det bestående obligatoriska

sambandet mellan kåren och det civila väg- och vattenbyggnadsväsendet,

dels bristerna i kårens militära användbarhet.

Vid två tillfällen har frågan örn kårens organisation varit föremål för särskilda

sakkunnigeutredningar; resultaten av dessa föreligga i två förslag,

1915 och 1925 års, av vilka likväl, såsom ovan antytts, intet kommit till

genomförande.

1915 års förslag gick i huvudsak ut på kårens ställande under militär

ledning, ökade fordringar å militär utbildning och övning, men också bibehållande

och rent av stärkande av gemenskapen med den civila väg- och

vattenbyggnadsadministrationen. Detta förslag rönte ett kraftigt motstånd

från ett flertal civila myndigheter och sammanslutningar, särskilt i vad det

avsåg sammanhanget mellan kåren och viig- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilket utdömdes såsom varande såväl principiellt oriktigt som ock ur praktisk

synpunkt olämpligt.

1925 års förslag åter innebar väg- och vattenbyggnadskårens ersättande

med en teknisk kår, omfattande alla viktigare ingenjörsgrenar, lösgjord från

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 220. o

sambandet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt med en självständig

ledning, sidoordnad med högre civila och militära organisationer. Kåren

skulle hava till uppgift dels att tillhandahålla krigsmakten för stabstjänst

och tjänsten å förbindelselinjerna erforderlig ingenjörspersonal med speciell

militär utbildning, dels att meddela denna utbildning, dels och att ombesörja

rullföring av landets samtliga ingenjörer. Detta förslag har av flertalet hörda

myndigheter tillstyrkts, dock icke utan tvekan och erinringar. Vissa avstyrkande

utlåtanden föreligga även, däribland från chefen för fortifikationen

samt svenska teknologföreningen. Dessa hava påpekat, att den för stabsoch

förbindelsetjänsten erforderliga ingenjörspersonalen till alldeles övervägande

del utgöres av väg- och vattenbyggnadsingenjörer, samt att behov

av speciell militär utbildning föreligger huvudsakligen blott för dessa. Kårens

utvidgning till att omfatta även andra ingenjörsfack ansågs därför icke påkallad.

Vad då först angå]'' omorganisationsspörsmålets civila sida, d. v. s. frågan

örn det ofta påtalade sambandet med väg- och vattenbyggnadsadministrationen,

sa torde det numera vara tillfyllest ådagalagt, att väg- och vattenbyggnadskåren

icke är behövlig för de allmänna arbetenas tillgodoseende

med ledarekrafter. På grund av ingenjörsyrkets utveckling överhuvudtaget

oell med den teoretiska och praktiska utbildning, som väg- och vattenbyggnadsingenjörerna

numera erhålla, lära fullt kvalificerade ingenjör.skraf ter alltid

kunna stå det allmänna till buds, kårens hjälp förutan. Vidare torde de

på sin tid giltiga skälen för att ställa de allmänna arbetena under ledning

av personer med officers ställning numera hava förlorat all betydelse. För

det civila ingenjörsarbetets del föreligger sålunda icke något behov att upprätthålla

en militärt organiserad väg- och vattenbyggnadskår och alltså icke

heller något intresse av att vidmakthålla sambandet mellan den civila administrationen

och kåren, därest denna av rent militära skäl bör kvarstå.

Av den senast verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena

framgår, att i fråga örn obehövligheten av nuvarande samband mellan kåren

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsak full enighet föreligger.

Sambandets fortsatta bibehållande synes mig under sådana omständigheter

olämpligt. Jag har därför även för avsikt att i annat sammanhang föreslå

Eders Kungl. Majit sådan ändring av det för kåren gällande reglementet, att

det ifrågavarande sambandet upplöses.

Vad därefter beträffar den militära sidan av omorganisationsfrågan, så

giva de undersökningar, som i samband med uppgörandet av 1925 års förslag

verkställts rörande krigsmaktens behov av ingenjörer av olika slag, otvivelaktigt

vid handen, att den av chefen för fortifikationen och svenska teknologföreningen

gjorda erinran rörande väg- och vattenbyggnadsfackets dominerande

betydelse i ifrågavarande avseende är riktig. Av ingenjörsbehovet

i dess helhet vid mobilisering och krig lärer betydligt över hälften komma

på nämnda gren. Ser man emellertid till de verksamhetsområden — staberna

och formationerna för tillförseltjänsten — där det fordras militära

kunskaper utöver dem, som värnpliktstjänstgöringen och reservofficersutbildningen

skänka, eller just de områden, vilkas tillgodoseende med kvalificerad

ingenjörspersonal borde åvila en redan i fredstid organiserad och uppövad

kar, finner man, att mellan 80 och 90 procent av de behövliga ingenjörskrafterna

utgöras av väg- och vattenbyggare. Då vidare från chefens för

fortifikationen sida framhållits, att de för stabs- och förbindelsetjänst erforderliga

ingenjörerna av andra fack. åtminstone vad fortifikationen beträffar,

näppeligen behöva högre militär utbildning än reservofficerstjänsten kan

skänka, så förefaller det, som örn man tillsvidare skulle kunna inskränka

frågan örn arméns förseende med särskilt utbildade ingenjörskrafter till att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts

beslut den

26 juli 1927.

1927 års

förslag och

däröver

avgivna

yttranden

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

avse endast väg- oell vattenbyggnadsfacket. Härmed synes dock icke frågan

om övriga ingenjör skraf ters tillgodogörande för försvaret få anses helt avförd.

Tvärtom synes det ej osannolikt, att, örn med avseende på väg- och vattenbyggnadsfacket

lämpliga arbetsformer utfinnas, dessa skola kunna tjäna som

förebild, örn det senare befinnes önskvärt att för krigsmakten bättre nyttig

göra även övriga ingenjörsgrupper.

Under förutsättning, att frågan på nu angivet sätt begränsas, kommer det

förevarande omorganisationsspörsmålet att inskränkas till frågan örn de åtgärder,

som böra vidtagas, för att väg- och vattenbyggnadskåren skall kunna

väl fylla sina militära uppgifter. Denna tekniska och organisatoriska fråga

lärer lämpligast kunna utredas av de på området sakkunniga myndigheterna,

cheferna för generalstaben, fortifikationen och väg- och vattenbyggnadskåren.

Dessa myndigheter torde alltså böra nu anbefallas att inkomma med förslag

i ämnet.

Ett närstående spörsmål torde böra i detta sammanhang särskilt beröras.

Såsom en fördel av nu rådande samband mellan kåren och väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har framhållits, att därigenom det nödvändiga samarbetet

mellan styrelsen och militära myndigheter på ett enkelt sätt upprätthålles.

Det må emellertid påpekas, att, så länge väg- och vattenbyggnadskårens

organisation och ställning icke kan tillfredsställa de militära

fordringarna, värdet av det befintliga sambandet ur förevarande synpunkt

måste bliva ringa. Är från militär sida en verklig kontakt med det löpande

arbetet inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av nöden, mäste härför, såsom

i 1925 års utredning påpekas, vidtagas särskilda åtgärder. Närmast till

hands synes ligga att beträda den väg, som anlitats vid samarbetet med

andra civila organ, såsom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen, eller tillsättande

av en militärassistent i styrelsen. Frågan härom bör upptagas till

närmare prövning vid behandlingen av kårens organisation.

I anslutning till vad chefen för kommunikationsdepartementet sålunda

anfört anbefallde Kungl. Majit den 26 juli 1927 chefen för generalstaben,

chefen för fortifikationen samt chefen för väg- och vattenbyggnadskåren att

gemensamt utarbeta och till chefen för försvarsdepartementet avlämna förslag

angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren i överensstämmelse

med de riktlinjer, som i det föregående angivits.

I skrivelse den 23 september 1927 avgåvo bemälda chefer utlåtande och

förslag i ämnet, i det följande benämnt 1927 års förslag. Över förslaget infordrades

yttranden av arméförvaltningen, järnvägsstyrelsen, ingenjörsvetenskapsakademien,

styrelserna för tekniska högskolan och Chalmers tekniska

institut samt svenska teknologföreningen.

Sedermera har chefen för väg- och vattenbyggnadskåren i skrivelse den 22

oktober 1929 framhållit, att det syntes ligga i försvarets intresse att snarast

genomföra den föreslagna omorganisationen. Ett ytterligare skäl för att åtgärder

i berörda hänseende omedelbart vidtoges läge däri, att en genomgripande

omorganisation av vägväsendet vore beslutad att genomföras den

1 juli 1930, från vilken tidpunkt även andra viktiga följdförändringar torde

komma att av 1930 års riksdag beslutas. Under sådana omständigheter och

då väg- och vattenbyggnadskårens nuvarande organisation av år 1851 måste

anses föråldrad och för försvaret icke effektiv, syntes tiden nu vara inne

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 220.

att genomföra även kårens omorganisation. Cliefen för väg- och vattenbyggnadskåren

hemställde därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

för budgetåret 1930/1931 anvisa nödiga medel för kårens omorganisation i

huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag.

Sedan 1927 års förslag gjorts till föremål för viss överarbetning inom

försvarsdepartementet, varvid en promemoria i ämnet upprättats, har arméförvaltningen,

efter erhållen remiss, den 22 februari 1930 ånyo yttrat sig i

ärendet.

Väg- och vattenbyggnadskärens uppgift. Kårens ställning oell ledningen

av densamma.

Det inledningsvis omförmälda 1925 års sakkunnigförslag — vilket avgavs

av de år 1924 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning av vissa

frågor rörande väg- och vattenbyggnadskårens organisation och därmed sammanhängande

spörsmål — innebar, såsom förut nämnts, kårens ersättande

med en teknisk kår. Denna organisation, som avsågs att omfatta alla ingenjörsteknikens

viktigare grenar, skulle hava till uppgift

att vid krigstillfälle tillhandahålla personal — utöver den i arméns, marinens

och flygvapnets stater upptagna — för bestridande av sådana befattningar

vid försvarsväsendet, vilka fordrade såväl särskilda ingenjörstekniska

insikter som militära kunskaper av annan art än den, reservofficers- och

värnpliktsutbildningen avsåge att bibringa;

att meddela ovannämnda personal för ändamålet i fråga erforderlig utbildning;
att

för främjande av den tekniska utvecklingen inom försvarsväsendet i

samarbete med statliga och privata tekniska institutioner o. dyl. följa utvecklingen

inom ingenjörsvetenskapens olika grenar samt att hos Kungl.

Majit och militära myndigheter göra därav föranledda framställningar;

att biträda de militära myndigheterna-vid handläggning av sådana ärenden,

som fordrade tillgång till särskild ingenjörsteknisk sakkunskap; samt

att rullföra landets ingenjörspersonal med hänsyn till dess ändamålsenliga

användning vid krigstillfälle och biträda de militära myndigheterna

vid planläggningen av nämnda personals krigsplacering.

Med avseende å vullf öringen av ingenjörerna anförde de sakkunniga i

sitt betänkande, bland annat, att det vid krigstillfälle gällde att placera varje

ingenjör på den post, där han på grund av sina kvalifikationer m. m. kunde

giva försvaret det för tillfället bästa utbytet. För att säkerställa en sådan

användning av ingenjörerna syntes första villkoret vara att äga en översikt

över tillgången, grundad på en sådan rullföring av ingenjörerna, att vars och

ens icke blott militära, utan i de flesta fall framför allt tekniska lämplighet

för den ena eller andra befattningen på ett riktigt sätt vore angiven. Men

därutöver fordrades även, att den myndighet, som skulle förbereda och i

order omsätta en sådan användning av ingenjörstillgången, ägde en levande

uppfattning örn ingenjörsteknikens olika utbildningsgrenar samt om den

1925 års

förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

1927 >s

förslag.

6 Kungl. Majda proposition nr 220.

civila tjänstgöring, vederbörande undergått. Denna myndighet borde vidare

genom sin egen verksamhet äga en noggrann kännedom örn ingenjörernas

många arbetsfält och stå i nära känning med deras verksamhet.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren

hava i sin år 1927 avlåtna framställning i ämnet beträffande hårens

uppgift anfört följande.

Enligt riktlinjerna för myndigheternas uppdrag skulle organisationen nu

endast omfatta ingenjörer av det väg- och vattenbyggnadstekniska facket.

Med hänsyn härtill måste även uppgiften begränsas.

o I huvudsak kunde syftet med väg- och vattenbyggnadskårens bibehållande

såsom militär organisation sägas vara, att den ''tekniska utbildning och erfarenhet,

som väg- och vattenbyggnadsingenjörerna besutte, i största möjliga

män tomine försvaret till godo. Det vöre vidare ett önskemål, att kåren

jämväl i fred kunde ställa personal med civilteknisk utbildning i väg- och

vattenbyggnadsfacket till försvarets förfogande. I enlighet härmed torde

uppgiften för organisationen böra i huvudsak vara

att vid krigstillfälle tillhandahålla personal — utöver elen i arméns stater

och reserver upptagna — för bestridande av sådana befattningar vid armén,

vilka fordrade såväl särskilda ingenjörstekniska insikter som militära kunskaper

av annan art än den, värnpliktsutbildningen avsåge att bibringa;

att meddela ovannämnda personal för ändamålet i fråga erforderlig utbildning:
att

biträda de militära myndigheterna vid handläggning av sådana ärenden,

som fordrade tillgång till särskild väg- och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap;

samt

att rullföra landets väg- och vattenbyggnadsingenjörer med hänsyn till.

deras ändamålsenliga användning vid krigstillfälle.

Vad anginge behovet av den ovan föreslagna rullföringen av ingenjörer,

hänvisades till vad i 1925 års sakkunnigbetänkande därutinnan anförts.

Beträffande väg- och vattenbyggnadskårens ställning och ledningen ar densamma

hava cheferna för generalstaben och fortifikationen samt väg- och

vattenbyggnadskåren anfört följande.! \

Sambandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kåren skulle enligt

de givna riktlinjerna för omorganisationen upphöra och kåren organiseras

enbart för militärt ändamål. På grund härav borde väg- och vattenbyggnadskåren

underställas försvarsdepartementet. Det kunde härvid ifrågasättas,

huruvida kåren borde lyda omedelbart under Kungl. Maj:t eller underställas

någon högre militär myndighet, närmast chefen för fortifikationen. Starka

skäl kunde otvivelaktigt anföras för att välja det senare alternativet. Sålunda

torde det komma att åligga chefen för fortifikationen att fördela vägtull

vattenbyggnadskårens personal på olika mobiliseringsbefattningar. Med

hänsyn härtill vore det av vikt, att nämnda chef bereddes tillfälle att i fredstid

lära känna personalen och planlägga dess användning. Av än större

betydelse bleve, att utbildningen av kårens personal ordnades på ett med

hänsyn till dess militära användning planmässigt och ändamålsenligt sätt.

En nära anslutning av kåren till fortifikationen, vars chef vore målsman

vid krigsmakten för förbindelseväsendet, vore för visso ägnad att främja

en sådan utbildning. Det hade dock framhållits, att en sådan organisation,

som här föreslagits, ur vissa synpunkter borde givas en i förhållande

till försvarets målsmän såvitt möjligt fristående och självständig ställning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 220.

Med hänsyn härtill borde väg- och vattenbyggnadskåren endast i utbildningsoch

mobiliseringsavseende underställas chefen för fortifikationen men i övrigt

förbliva omedelbart under Kungl. Majit.

Såsom chef för kåren syntes i regel böra förordnas en regementsofficer

ur kåren med god personalkännedom. Han borde såsom hittills hava överstes

tjänsteställning. Hans huvudsakliga uppgift bleve att handlägga ärenden

rörande personalen, dess anställning, utbildning och användning. Ha hans

tid icke härvid torde helt tagas i anspråk, borde chefsposten kunna förenas

med utövande av civil verksamhet. Avlöning borde utgå i form av särskilt

arvode.

För ärendenas beredning borde till chefens förfogande stå en stab, bestående

av en officer vid armén samt en officer ur väg- och vattenbyggnadskåren.

Hen förre, vars främsta uppgift torde bliva att handlägga utbildnings-

och mobiliseringsfrågor, syntes böra vara kapten vid fortifikationen.

Han borde förordnas av Kungl. Majit på förslag av chefen för fortifikationen

efter samråd med chefen för väg- och vattenbyggnadskåren att under viss

tid bestrida stabsbefattning vid kåren. Hen senare borde förordnas av kårchefen

bland kårens officerare. Befattningen syntes kunna förenas med

annan tjänst och böra avlönas med särskilt arvode.

Slutligen torde böra anställas ett rullföringsbiträde, lämpligen en med

försvarets rullföringsväsende förtrogen pensionerad underofficer. Heime

kunde jämväl användas såsom expeditionsunderofficer.

He över 1927 års förslag hörda myndigheterna och institutionerna hava i

allmänhet icke framfört några principiella erinringar mot förslaget i nu förevarande

hänseenden.

I avseende å omfattningen av kårens uppgift hava såväl ingenjörsvetenskapsakademien

som styrelsen för Chalmers tekniska institut framhållit betydelsen

av att frågan örn det militära organiserandet och tillgodogörandet av

landets tillgång på ingenjörer även inom andra områden än väg- och vattenbyggnadsfacket

snarast måtte bringas till lösning.

Styrelsen för svenska teknologför etling en har meddelat, att det till föreningen

remitterade förslaget överlämnats till föreningens avdelning för vägocli

vattenbyggnadskonst, vilken uppdragit åt sin styrelse att i samråd med

de avdelningsmedlemmar, som styrelsen med sig önskade adjungera, utarbeta

förslag till utlåtande i ärendet. Sådant förslag — benämnt förslag A —

hade uppgjorts av den förstärkta avdelningsstyrelsen. Mot detta förslag

hade emellertid vissa ledamöter av den förstärkta styrelsen reserverat sig,

och hade reservanterna framlagt särskilt förslag till yttrande, benämnt förslag

B. Vid ärendets behandling inom avdelningen hade förslag B erhållit

43 röster, medan 41 röster avgivits för förslag A.

Hen väsentligaste skiljaktigheten mellan de bägge förslagen består däri,

att i förslag A påyrkas, att den nya organisationen skall erhålla rent militär

natur och underställas chefen för fortifikationen, samt att chefskapet flir

kåren icke bör förenas med civil befattning utan anförtros åt en högre fortifikationsofficer,

under det att enligt förslag B kåren skall hava till chef en

väg- och vattenbyggnadsingenjör, som äger personalkännedom, kan hävda

ingenjörernas ställning och framföra de ingenjörstekniska synpunkterna på

frågornas lösning.

Avgivna

yttranden över

1927 års

förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

Såsom dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet i sitt förut

omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 26 juli 1927 framhöll,

föreligger icke numera för det civila ingenjörsarbetets del något behov att

upprätthålla en militärt organiserad väg- och vattenbyggnadskår och alltså

icke heller något intresse av att vidmakthålla sambandet mellan den civila

administrationen och kåren. Däremot bör kåren, på lämpligt sätt omorganiserad,

kunna bliva av stor betydelse för försvaret. För att så skall bliva

fallet, kräves i främsta rummet, att kårmedlemmarna underkastas tjänstgöringsskyldighet

i fredstid, en fråga, till vilken jag i det följande återkommer.

I anslutning till det av cheferna för generalstaben, fortifikationen samt

väg- och vattenbyggnadskåren år 1927 framlagda förslaget Anner jag mig

böra förorda, att väg- och vattenbyggnadskåren underställes försvarsdepartementet

samt att de uppgifter, som i 1927 års förslag angivits, tilldelas densamma.

Den i det föregående berörda frågan om kårens utvidgning till att

omfatta även andra grupper av tekniskt utbildad personal än väg- och vattenbyggnadsingenjörer

synes mig icke nu böra upptagas till prövning, utan

torde därmed böra anstå, till dess någon tids erfarenhet vunnits angående

verkningarna av den redan bestående väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation.

I avseende å väg- och vattenbyggnadskårens ställning i försvarsorganisationen

bör framhållas, att kåren icke torde kunna likställas med arméns

aktiva kårer, vilkas medlemmar inneliava beställningar med lön på stat,

något som icke förutsättes bliva fallet beträffande väg- och vattenbyggnadskårens

officerare. Kåren avses att utgöra en reserv av ingenjörsutbildad

personal och synes på grund därav böra anknytas till fortifikationen. I mångt

och mycket torde de för reservofficersinstitutionen gällande bestämmelserna

kunna tjäna såsom förebilder vid utformandet av reglementariska föreskrifter

för kåren. Formellt synes kårell dock icke böra inordnas bland arméns

reserver utan hellre bilda en i förhållande till reserverna fristående organisation,

jämte dessa och arméns övertaliga personal ingående bland arméns

personal över stat.

Såsom framgår av vad förut anförts, innebär 1927 års förslag, att till chef

för väg- och vattenbyggnadskåren skulle i regel förordnas en regementsofficer

ur kåren, d. v. s. en ingenjörsutbildad person. Till detta förslag har majoriteten

inom svenska teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst

anslutit sig, under det en stark minoritet inom avdelningen

ansett ändamålsenligare, att chefskapet anförtros åt en högre fortifikationsofficer.

Arméförvaltningen, som i utlåtande över 1927 års förslag lämnat

förslaget i denna del utan erinran, förordar uti sitt senast i ärendet avgivna

yttrande av den 22 februari 1930, att såsom chef för kåren avses en fortifikationsofficer

på aktiv stat eller en sådan officer, vilken avgått med pension.

Arméförvaltningen föreslår därför, att å vederbörlig stat upptages ett

arvode, motsvarande överstes lön, samt att, därest för kårchefsbefattningen

tages i anspråk en pensionsavgången överste, arvodet för honom minskas

med pensionsförmånernas kelop]).

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 220.

För egen del Ilar jag funnit övervägande skäl tala för att det direkta

chefskapet över kåren utövas av en väg- och vattenbyggnadsofficer, dock

endast under förutsättning, att kåren, som ju skall organiseras enbart för

försvarsändamål, ställes under överinseende av militär myndighet. Enligt

1927 års förslag skulle kåren i utbildnings- och mobiliseringsavseende underställas

chefen för fortifikationen men för övrigt lyda omedelbart under Kungl.

Majit. För skapande av enkla och enhetliga befälsförliållanden synes det

mig emellertid vara lämpligare, att kåren i alla hänseenden underställes chefen

för fortifikationen, därvid bemälde chef avses att i huvudsak intaga

samma ställning till kåren som arméfördelningschef till de i arméfördelningen

ingående truppförbauden.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren bör, såsom i 1927 års förslag

förutsatts, innehava överstes tjänsteställning. Befattningen i fråga torde

kunna förenas med utövandet av civil verksamhet. Till kårchefens förfogande

bör stå en stab, i vilken torde böra ingå en kapten vid fortifikationen

samt en officer ur väg- och vattenbyggnadskåren, varjämte för tjänstgöring

såsom Tullföringsbiträde och expeditionsunderofficer bör anställas en pensionerad

underofficer. Angående chefens och stabspersonalens avlöningsförmåner

kommer jag att yttra mig i det följande.

Karéus storlek oell sammansättning.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnads- 1927 ärs förkåren

hava beträffande hårens omfattning anfört följande.

Den i väg- och vattenbyggnadskåren ingående personalen syntes böra beräknas

med hänsyn till kårens förut omnämnda uppgift att dels vid krigstillfälle

tillhandahålla personal — utöver den i arméns stater och reserver

upptagna — för bestridande av sådana befattningar vid armén, vilka fordrade

såväl särskilda ingenjörstekniska insikter som militära kunskaper av annan

art än den, värnpliktsutbildningen avsåge att bibringa, dels i fred bereda

tillgång till väg- och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap uti det militära

förberedelsearbetet. Med hänsyn härtill hade vissa beräkningar verkställts

rörande behovet av dylik personal i den krigsorganisation, som vore avsedd

att träda i kraft i samband med genomförandet av 1925 års härordning.

I dessa beräkningar hade behovet vid krigstillfälle hänförts till olika användningsområden

enligt samma grunder, som tillämpats i 1925 års sakkunnigbetänkande.

Likaledes hade förutsatts, att fronttjänstens behov av

ingenjörsutbildade officerare i huvudsak tillgodosåges med officers- och reservofficerspersonal,

samt att icke någon personal behövde beräknas för användning

inom verkstads- och hemortstjänstens område. Kårens personal

komme sålunda att i stort sett begränsas till ingenjörer, avsedda att användas

inom stabstjänstens eller tillförseltjänstens områden. Det antal ingenjörer,

som kåren med hänsyn härtill lämpligen borde omfatta, syntes icke

böra understiga 170.

Dessutom kunde kåren komma att omfatta viss personal över stat, nämligen

vid mobilisering för kriget]änstgöring icke disponibla officerare samt

vissa reservofficerare. Vid kåren vore även avsedd att organiseras en reserv.

Vad slutligen beträffade beredandet av tillgång till särskild väg- och vattenbyggnadsteknisk

sakkunskap för det militära förberedelsearbetet, torde någon

särskild personal icke behöva för ändamålet beräknas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I fråga om Icårens sammansättning anföra de förslagsställande myndigheterna,

bland annat, följande.

Enligt 1927 års rulla bestode väg- och vattenbyggnadskåren av 3 överstar,

8 överstelöjtnanter, 40 majorer, 129 kajfiener och 65 löjtnanter. Nämnda

fördelning av personal i olika grader syntes icke vila på några beräkningar

angående den vid mobilisering avsedda användningen utan borde betraktas

såsom resultatet av en under ett flertal år med hänsyn till andra, användningen

ovidkommande omständigheter verkställd befordran. Fördenskull

räknade kåren för närvarande ett oproportionerligt stort antal officerare i

högre grader i förhållande till arméns kårer och stater, vartill även i väsentlig

grad bidragit den nu gällande avgångsåldern 65 år.

Med utgångspunkt från i det föregående omförmälda beräkningar rörande

personalens användning borde kåren innesluta samma officersgrader, som

för närvarande vore fallet. Enligt nämnda beräkningar och med behörigt

hänsynstagande till befordringsförhållandena syntes beställningarna böra

hänföras till de olika graderna på följande sätt:

Överste och chef...................................................... 1

Överstelöjtnanter...................................................... 5

Majorer.................................................................... 10

Kaptener och löjtnanter.......................................... 155

Summa 1 170

Personalens fördelning mellan kaptens- och löjtnantsgraderna borde icke

fixeras utan kunna avpassas efter rådande befordringsförhållanden inom

armén.

Vid väg- och vattenbyggnadskåren borde tillämpas samma åldersgränser

för avgång från aktiv stat som vid armén. En reserv borde upprättas med

rätt för personalen att kvarstå i densamma till fyllda 65 år.

Av vad nu anförts framgår, att kåren enligt 1927 års förslag skulle bestå

av —- förutom chefen — 170 officerare på aktiv stat, därav 5 överstelöjtnanter,

10 majorer samt 155 kaptener och löjtnanter, vartill skulle komma

viss personal över stat samt personal i kårens reserv. Då, enligt vad jag

förut framhållit, kåren, som avses att utgöra en reserv av ingenjörsutbildad

personal, icke bör likställas med arméns aktiva kårer, vilkas medlemmar

innehava beställningar med lön på stat, synes den föreslagna uppdelningen

av personalen i tre kategorier, nämligen personal på aktiv stat, över stat

och i reserven, icke vara lämplig. Yad de förslagsställande myndigheterna

i förevarande hänseende praktiskt taget åsyftat torde utan någon sådan uppdelning

kunna ernås på det sättet, att kårens officerare äga att, liksom nu,

kvarstå i kåren såsom sådan, intill dess de uppnått 65 års ålder, men att

fredstjänstgöringsskyldigheten upphör vid en tidigare levnadsålder, samt att

antalet vid mobilisering disponibla officerare, vilka icke uppnått den med

avseende å fredstjänstgöringsskyldighetens upphörande bestämda åldersgränsen,

förutsättes skola efter genomförandet av den nya organisationen

utgöra omkring 170.

Yad angår den föreslagna fixeringen av antalet befattningar i olika tjänstegrader,

synes mig — vid det förhållandet att, såsom i det följande närmare

omförmäles, här ifrågavarande personal icke avses att åtnjuta lön i egentlig

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 220.

bemärkelse utan allenast vissa förmåner under de korta perioder, då personalen

är inkallad till tjänstgöring, samt pensionsbeloppet förutsättes bliva

detsamma i alla tjänstegrader —- någon för Kungl. Majit bindande fördelning

av personalen å olika grader icke böra fastslås. Det torde böra ankomma

på Kungl. Majit att meddela bestämmelser rörande grunderna för

avgivande av förslag å befordran till högre tjänstegrad inom kåren.

Anställning i kåren.

För inträde i väg- och vattenbyggnadskåren fordras för närvarande i ingen

jörstekniskt avseende att hava genomgått tekniska högskolans fackavdelning

för väg- och vattenbyggnad samt att därefter hava tjänstgjort minst

tre år vid något allmänt arbete eller undersökningsförrättning ävensom att

hava ådagalagt egenskaper, som krävas för ledning av större arbetsföretag.

I militärt avseende gäller såsom villkor för inträde i kåren, att vederbörande

antingen, utöver stadgad värnpliktstjänstgöring, genomgått en militär

kurs örn 71/, månaders varaktighet eller fullgjort vad enligt gällande

föreskrifter erfordras för vinnande av anställning såsom officer i fortifikationens

reserv. Under de senare åren har reservofficersvägen uteslutande anlitats.

I det år 1925 avgivna sakkunnigbetänkandet i ämnet framhölls, att en

icke oväsentlig skärpning borde vidtagas med avseende å praktisk ingenjörsverksamhet.

I detta hänseende borde som villkor för inträde i tekniska

kåren i regel sättas åtta års sådan verksamhet. Däremot borde i varje särskilt

fall bestämmas med hänsyn till den befattning, som vid tillfället i fråga

skulle besättas, under vilka former denna verksamhet borde vara fullgjord.

Med avgångsexamen från tekniska högskolan borde även likställas sådan

examen från Chalmers tekniska institut, högre avdelningen. De föreslagna

villkoren i ingenjörstekniskt avseende borde dock icke utgöra hinder för att

undantagsvis även annan person skulle vinna inträde, där så befunnes

lämpligt eller erforderligt med hänsyn till kårens uppgift och verksamhet.

Genomgående av någon särskild militär kurs borde enligt de sakkunnigas

mening icke uppställas såsom villkor för inträde i kåren. Ingenjören hade,

då sådant inträde kunde ifrågakomma, i regel nått den ålder, att man knappast

torde kunna fordra, att han skulle underkasta sig någon särskild militär

prövning. Härtill bidroge ock, att de ekonomiska föi-måner, som kunde

beredas genom en anställning vid kåren, av kostnadsskäl måste tillmätas

efter synnerligen blygsamma mått. De sakkunniga förbisåge ingalunda

vikten av att kårens medlemmar vore i besittning av militära insikter och

erfarenheter, men dessa syntes utan olägenhet kunna fullständigas efter inträdet

i kåren. Såsom militärt villkor för inträde i kåren borde sålunda

endast sättas att hava undergått värnplikts- eller reservofficersutbildning,

varvid den senare vid i övrigt lika förtjänst borde berättiga till företräde.

Reservofficer, som vunne inträde i kåren, syntes, till skillnad mot vad nu

vore fallet, böra frånträda sin anställning som reservofficer vid vederbörligt

truppförband.

1925 års

förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1927 års

förslå,!?.

Kungl. Majus proposition nr 220.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- oell vattenbyggnadskåren

hava i fråga om anställning i kåren anfört i huvudsak följande.

Den i 1925 års sakkunnigbetänkande föreslagna skärpningen i avseende

å praktisk ingenjörsverksamhet vore visserligen ägnad att befordra en kvalitativt

god rekrytering. Denna kunde dock i sin helhet äventyras, då därigenom

inträde i kåren icke kunde äga rum förrän vid en ganska sen tidpunkt,

enligt de sakkunnigas beräkning först vid 32 ä 33 års ålder. Med

den användning av väg- och vattenbyggnad singenjörerna, som nu ifrågasattes,

vore ett inträde i kåren vid tidigare år önskvärt. Därigenom kunde även

yngre årsklasser tagas i anspråk, varjämte möjlighet bereddes att fullständiga

personalens militära utbildning, innan alltför många år förflutit efter avslutad

värnpliktsutbildning. På grund av den förut angivna begränsningen i avseende

å kårens uppgift syntes det även möjligt att i huvudsak bibehålla

nu gällande lägre fordringar i fråga örn praktisk ingenjörsverksamhet. Bestämmelserna

angående de former, under vilka denna verksamhet skulle hava

fullgjorts, torde dock böra modifieras. I övrigt syntes icke någon erinran

kunna göras mot de av de sakkunniga uppställda villkoren i ingenjörstekniskt

avseende.

På grund av vad sålunda anförts borde såsom villkor för inträde i vägoch

vattenbyggnadskåren i regel fordras att hava genomgått tekniska högskolans

fackavdelning för väg- och vattenbyggnad eller Chalmers tekniska

institut, högre avdelningens fackskola för väg- och vattenbyggnadskonst, samt

att därefter hava under minst tre år utövat ingenjörsverksamhet inom

sådant arbetsområde, som befattning vid väg- och vattenbyggnadskåren avsåge.

Som utgångspunkt vid bestämmande av de militära fordringarna för inträde

i en omorganiserad väg- och vattenbyggnadskår måste tjäna den användning,

för vilken dess medlemmar vore avsedda. Såsom framginge av

det föregående, vore den avsedda användningen i huvudsak begränsad till

formationer inom stabstjänstens och tillförseltjänstens områden. Inom det

förra området fullgjorde ingenjörerna sin tjänst vid kvarter och staber, såsom

armé- och arméfördelningskvarter, ingenjörsstaber o. s. v. Inom det senare

området bestrede ingenjörerna företrädesvis kompani- och plutonchefsbefattningar

vid väg- och järn vägsformationer. Med hänsyn härtill vore det nödvändigt,

att ingenjören redan vid sitt inträde i kåren förvärvat icke blott en

grundläggande soldat- och befälsutbildning utan även bibringats en vidgad

uppfattning örn den militära organisationen och dess arbetsformer samt en

allmän uppfattning om militära operationer. Ib- rekryterings synpunkt vöre

det av särskild vikt, att dessa fordringar icke ställdes högre än som vore

oundgängligen av behovet påkallat. Kravet på en grundläggande soldatoch

befälsutbildning syntes fördenskull böra begränsas till genomgången

värnpliktsutbildning såsom befälselev samt den särskilda utbildningen vid

en militärkurs av omkring tre månaders varaktighet.

Vad beträffade värnpliktsutbildningen såsom befälselev, kunde skäl anföras

för att denna utbildning skulle fullgöras vid ingenjörtrupperna. Därigenom

skulle den blivande väg- och vattenbyggnadsoffieeren redan från

början inriktas på sin ingenjörstekniska användning. Då emellertid värnpliktsutbildningen

i regel bomme att ilga rum en avsevärd tid — omkring

åtta år — innan ett inträde i väg- oell vattenbyggnadskåren kunde ifrågakomma,

vore det tydligt, att ett dylikt krav såväl för den enskilde individen

som ur militär synpunkt skulle medföra åtskilliga olägenheter. Fordran på

genomgången utbildning såsom befälselev syntes därför icke ovillkorligen

böra bindas vid något visst truppslag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 220.

Vad åter anginge militärkursen, borde dess genomgående icke uppställas

såsom villkor för inträde utan kunna fullgöras antingen före eller efter

detsamma. Därigenom bereddes även ingenjören större valfrihet i avseende

a tidpunkten för dess genomgående, vilket torde vara ägnat att ej oväsentligt

underlätta rekryteringen. Kursen syntes dock icke böra förläggas tidigare

än till tiden mellan de båda sista studieåren i vederbörlig högskola

eller senare än året efter beviljat inträde i kåren. Därest kursen förlädes

till månaderna juni, juli och augusti, torde det ock som regel ställa sig fördelaktigt

för liögskoleeleverna att genomgå densamma före avlagd ingenjörsexamen.

I avseende å ifrågavarande militärkurs hade vissa utredningar verkställts,

huruvida icke denna skulle kunna ersättas med den för reservofficersbefordran

stadgade reservofficerskursen. Därigenom skulle de med anordnande av

ifrågavarande utbildning förenade kostnaderna begränsas. Av flera skäl

syntes emellertid detta uteslutet. Någon begränsning av reservofficerskursen,

som för närvarande påginge under fyra månader, vore icke möjlig.

Ej heller borde militärkursen utan tvingande skill utsträckas över den ovan

angivna tiden av omkring tre månader. Skulle reservofficerskursen vidare

kunna fylla det med densamma avsedda ändamålet, vore det tydligt, att

eleverna i huvudsak borde äga samma militära utbildningsståndpunkt. Så

skulle icke bliva fallet, då reservofficersaspiranter vid kommendering till

reservofficerskurs åtnjutit militär utbildning av väsentligt längre varaktighet,

iin vad som kommit ingenjörseleverna till del. Redan med hänsyn till reservofficersutbildningen

vore en dylik anordning sålunda icke lämplig. Det vore

vidare av särskild vikt, att ingenjörselevernas utbildning strängt toge sikte

på den användning, vartill dessa vore avsedda i fält, därest kursen skulle

kunna begränsas till vad ovan blivit föreslaget. Detta vore icke möjligt

under en till reservofficerskursen förlagd utbildning, då syftet med denna

kurs, som omfattade elever från samtliga truppslag, främst avsåge befälsanvändning

inom fronttjänstens område.

Örn viel sådant förhållande en sammanslagning av militärkursen med

reservofficerskursen icke läte sig göra, vore det däremot icke uteslutet, att

vissa besparingar kunde ernås genom att förlägga militärkursen till krigsskolan

under tiden för pågående reservofficerskurs.

Eleverna i militärkursen syntes böra åtnjuta enahanda förmåner som elever

i reservofficerskurs.

Vad tiden för vinnande av anställning vid kåren beträffade, borde med

de ovan föreslagna villkoren för inträde sådan anställning kunna vinnas

redan vid 27 ä 28 års ålder. Då i 1925 års sakkunnigbetänkande uttalats

den meningen, att ett inträde i tekniska kåren icke borde äga rum före

fyllda 33 år, innebure detta en väsentlig föryngring av officerskadern, vilket

torde böra betraktas såsom en fördel med hänsyn till väg- och vattenbyggnadskårens

avsedda användning och utbildning.

I detta sammanhang syntes även frågan örn reservofficers inträde i vägocli

vattenbyggnadskåren böra närmare beröras.

För närvarande utgjorde praktiskt taget avlagd reservofficersexamen det

militära villkoret för intriide i väg- och vattenbyggnadskåren. Därigenom

hade också det egendomliga förhållandet inträtt, att ett avsevärt antal reservofficerare,

företrädesvis tillhörande fortifikationen, icke blott i denna sin

egenskap vore underställda en militär myndighet utan även i egenskap av

väg- och vattenbyggnadsofficerare lode under chefen för väg- och vattenbyggnadskåren.

Hå länge anställning vid nämnda kår icke vore förenad med

några som helst skyldigheter i fredstid, vore ett sådant förhållande möjligt.

Det vore emellertid tydligt, att en omorganisation av väg- och vattenbyggnads
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Avgivna

yttranden

över 1927

års förslag.

14 Kungl. Majus proposition nr 220.

kåren i syfte att göra densamma användbar för vissa bestämda militära uppgifter

med nödvändighet hade till följd en ändring i detta hänseende. Härvid

borde beaktas, att reservofficersinstitutionen främst hade till uppgift att tillgodose

behovet av truppbefäl vid de stridande formationerna. Anställning

som reservofficer skedde i regel vid en tidig ålder efter en ganska långvarig

militärutbildning, vore förenad med bestämd tjänstgöringsskyldighet i fredstid

intill fyllda 42 år, vilken i regel fullgjordes vid trupp under de värnpliktigas

repetitionsövningar, samt medförde skyldighet att stå till förfogande

vid mobilisering intill fyllda 65 år. Med sådan anställning följde vissa

ekonomiska förmåner, såsom pension efter fyllda 55 år, vilken kunde ersättas

med däremot svarande kapitalersättning redan vid 42 års ålder, livförsäkringsrätt

efter vissa grunder, ekiperingsbidrag vid anställningen o. s. v. Väg- och

vattenbyggnadskåren borde däremot betraktas såsom en organisation av utbildade

ingenjörer, avsedda att användas såsom sådana i vissa militära befattningar.

Inträde i kåren ägde därför rum först efter avslutad ingenjörsutbildning

och efter en starkt begränsad militärutbildning. Såsom framginge

av det följande, förutsattes efter inträdet en viss tjänstgöringsskyldighet,

vilken dock vore avsedd att fullgöras efter särskilda med hänsyn till användningen

avpassade former. Örn det sålunda vid en omorganisation av vägoch

vattenbyggnadskåren å ena sidan vore av vikt att icke sammanblanda

denna organisation med reservofficersinstitutionen, borde å andra sidan

nogsamt beaktas, att icke genom en dylik organisation rekryteringen av

reservofficerskåren försvårades. Det torde vara sannolikt, att reservofficer,

som fyllde de ingenjörstekniska villkoren för inträde i väg- och vattenbyggnadskåren,

ej sällan komme att, liksom nu vore fallet, vilja inträda i väg- och

vattenbyggnadskåren. Med hänsyn främst till reservofficersrekryteringen

syntes en sådan önskan även böra såvitt möjligt tillgodoses. På den grund

borde stadgas, att reservofficer, som fyllde föreskrivna ingenjörstekniska

fordringar, kunde vid uppnådda 42 års ålder, d. v. s. efter fullgjord obligatorisk

fredstjänstgöring såsom reservofficer, vinna inträde i väg- och vattenbyggnadskåren.

Ur militär synpunkt förefunnes icke heller hinder att redan före fyllda

42 år medgiva reservofficer rätt att i motsvarande grad inträda över stat i

väg- och vattenbyggnadskåren.

Beträffande den föreslagna militärkursen har arméförvaltningen anfört, att

ämbetsverket visserligen icke ansåge det uteslutet, att därest, på sätt i förslaget

antytts, sådan anordning kunde träffas, att elever vid tekniska högskolan

(Chalmers tekniska institut) erkölle tillfälle att genomgå kursen under

sommaren mellan de båda sista studieåren vid vederbörlig läroanstalt, vissa

aspiranter till anställning vid kåren skulle, oberoende av gottgörelsens obetydlighet,

vara att erhålla bland ännu icke utexaminerade ingenjörer. Med

det forcerade examensarbete, som förekomme vid de tekniska läroanstalterna,

torde det emellertid knappast vara att förvänta, att annat än ett fåtal dylika

aspiranter skulle bliva i tillfälle att ställa sig till förfogande. Återstående

rekryteringsbehovet skulle alltså behöva fyllas ur kretsen av redan utexaminerade

ingenjörer. Huruvida några sådana skulle befinnas villiga att genomgå

ifrågavarande militära kurs mot den föreslagna obetydliga gottgörelsen

(i runt tal 148 kronor jämte manskaps förmåner in natura), funne arméförvaltningen

i hög grad tvivelaktigt. Att ifrågasätta skilda avlöningsgrunder

för de olika aspirantkategorierna ansåge arméförvaltningen emellertid icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 220.

ändamålsenligt, och funné ämbetsverket sig därför icke kunna föreslå någon

ändring i förslaget, i vad det avsåge omfattningen av ifrågavarande förmån.

Styrelsen för tekniska högskolan, som enligt vad förut nämnts anmodats

yttra sig över 1927 års förslag, Ilar överlämnat ett utlåtande i ämnet av

högskolans fackavdelning skollegium för väg- och vattenhy g gnad. I detta utlåtande

erinrar kollegiet örn att den föreslagna militära extra utbildningskursen

ifrågasatts skola kunna genomgås före avlagd ingenjörsexamen, nämligen

mellan de båda sista studieåren vid tekniska högskolan respektive

Chalmers tekniska institut. Med den numera tillämpade studieordningen

vid högskolan vore det — framhåller kollegiet -— svårare än förr att på

förhand avgöra, vilka som vore de båda sista studieåren vid högskolan.

Studerande kunde nämligen i de båda sista årskurserna utan ansökan eller

anförande av skäl tillbringa tre läroår och torde i regel lätt nog få medgivande

till ett fjärde läroår i dessa årskurser. Någon egentlig »flyttning»- mellan tredje och fjärde årskurserna förekomme sålunda numera ej. Vidare

borde framhållas, att åtskilliga av de studerande inom fackavdelningen under

»tiden mellan de båda sista studieåren» vore upptagna under åtminstone

en månads tid av geodetiska övningar. Det syntes sålunda möta svårigheter

att inordna denna kurs under den ordinarie studietiden vid högskolan.

Beträffande fordringarna i ingenjörstekniskt avseende för inträde i väg- uepartementsoch

vattenbyggnadskåren biträder jag 1927 års förslag och förordar alltså, chefen,

att såsom villkor för inträde i kåren bör i regel krävas, att vederbörande

genomgått tekniska högskolans fackavdelning för väg- och vattenbyggnad

eller Chalmers tekniska institut, högre avdelningens fackavdelning för vägoch

vattenbyggnad, samt därefter under minst tre år utövat ingenjörsverksamhet

inom sådant arbetsområde, som tjänstgöring vid väg- och vattenbyggnadskåren

avser.

Vidkommande de militära fordringarna för inträde i kåren, skulle varken

enligt 1925 års sakkunnigförslag eller enligt det av myndigheterna år 1927

framlagda förslaget i sådant avseende krävas reservofficersutbildning utan

endast värnpliktsutbildning såsom befälselev. Avlagd reservofficersexamen

borde dock enligt 1925 års förslag vid i övrigt lika förtjänst berättiga till

företräde. Båda förslagen uppställa emellertid — örn ock icke såsom inträdesvillkor

— krav på genomgående av en särskild militär kurs, vilken de sakkunniga

ansett böra förläggas till tiden efter vunnen anställning i kåren,

under det att myndigheterna förordat valfrihet för vederbörande att genomgå

densamma antingen före eller under den närmaste tiden efter inträdet i kåren.

Ett uppskjutande av den utöver värnpliktstjänstgöringen erforderliga allmänna

militärutbildningen till tiden efter det anställning i kåren redan

vunnits synes mig icke vara lämpligt. För övrigt är jag icke nu beredd att

tillstyrka fastslåendet såsom regel av en så långt gående begränsning i fråga

örn de militära fordringarna för inträde i kåren, som av myndigheterna

ifrågasatts. Vid arméförvaltningens i ärendet senast avgivna yttrande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Majus proposition nr 220.

den 22 februari 1930 har fogats ett av chefen för fortifikationen framlagt

alternativt förslag rörande den militärutbildning, som skulle krävas för vinnande

av inträde i kåren. Detta förslag — som innefattar, förutom värnpliktsutbildning

såsom befälselev, en utbildningskurs av omkring 90 dagars

varaktighet, motsvarande officersaspirantskola, ävensom reservofficerskurs

vid krigsskolan samt en repetitionsöviling örn 30 dagar under tredje utbildningsåret

— synes mig vara värt beaktande. Med en definitiv lösning av

förevarande spörsmål torde emellertid böra anstå tillsvidare i avvaktan på

erfarenhet rörande kårens rekrytering efter omorganisationen. I anslutning

till det faktiska förhållandet, att kårens nuvarande medlemmar i allmänhet

genomgått reservofficersutbildning, bör därför såsom villkor för inträde i

kåren tillsvidare principiellt gälla, att vederbörande erhållit dylik utbildning,

och bör det ankomma på Kungl. Majit att, under hänsynstagande till förekomna

omständigheter, i varje särskilt fall pröva, huruvida en mera begränsad

militärutbildning må kunna i sådant hänseende godtagas.

I förut omförmälda, inom försvarsdepartementet utarbetade promemoria

rörande väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation har, i likhet med

vad som förutsatts uti 1925 års sakkunnigbetänkande, föreslagits, att reservofficer,

som vinner inträde i kåren, skall frånträda reservofficersanställningen.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande den 22 februari 1930 anfört, att en

dylik anordning, i förening med att genomgången reservofficersutbildning

skulle krävas såsom villkor för inträde i kåren, syntes för fortifikationens

vidkommande i verkligheten blott innebära, att större delen av dess nuvarande

reserv utbrötes ur densamma för att bilda en särskild kår under

egen chef, samt att någon reell vinst ur försvarssynpunkt näppeligen kunde

erhållas genom en sådan åtgärd, då ifrågavarande reservofficerare ändock

vore disponibla intill G5 års ålder. Den ökade tillströmning till reservofficersbanan

av väg- och vattenbyggnadsingenjörer, som därav skulle kunna

tänkas i en framtid bliva en följd, vore enligt arméförvaltningens mening

mycket problematisk. Ansåges emellertid de i promemorian intagna bestämmelserna

böra bliva gällande, syntes vissa åtgärder böra vidtagas, för att

de av ämbetsverket befarade olägenheterna skulle så mycket som möjligt

neutraliseras. Bland annat borde tidpunkten för inträde i kåren framflyttas,

förslagsvis till 33:e levnadsåret, på det att avgången bland för fronttjänst

avsedda reservofficerare icke måtte bliva alltför stor.

Såsom av cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren

framhållits, nödvändiggör den nu tilltänkta omorganisationen

av väg- och vattenbyggnadskåren en ändring i avseende å det för närvarande

rådande förhållandet, att kårens officerare i stor utsträckning tillika inneliava

anställning såsom reservofficerare. Den av nyssnämnda myndigheter

föreslagna lösningen av denna fråga, vilken i realiteten innebär, att övergång

från reservanställning till anställning i väg- och vattenbyggnadskåren

skulle medgivas först vid 42 års ålder, d. v. s. efter det vederbörande fullgjort

all honom i egenskap av reservofficer åliggande fredstjänstgöring,

synes mig erbjuda allt för stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majis proposition nr 220.

ordna tjänstgöringen för kårens officerare. Med hänsyn till de uppgifter,

för vilka dessa avses i krigstid, bör nämligen viss fredstjänstgöring — såsom

närmare omförmäles i det följande — förläggas till tiden efter uppnådda

42 års ålder. Den totala tjänstgöringsskyldigheten torde emellertid

icke, utan att rekryteringen äventyras, kunna ökas utöver den för reservofficerare

fastställda; i betraktande av de större svårigheter, som otvivelaktigt

äro förbundna med fullgörande av tjänstgöring vid äldre år, bör den

sammanlagda tjänstgöringstiden tvärtom något minskas. Vid sådant förhållande

måste redan vid en relativt tidig ålder övergång äga rum till en

för väg- och vattenbyggnadsofficerare särskilt avpassad fördelning av tjänstgöringsperioderna.

Därigenom blir det även lättare att bibringa kårens

personal de speciella insikter, som äro en nödvändig förutsättning för dess

användning i krigstid. Jag kan därför icke heller biträda arméförvaltningens

förslag, att inträde i kåren skulle få ske först vid en levnadsålder av

33 år.

I anledning av arméförvaltningens uttalanden rörande en befarad allt för

stor avgång ur fortifikationens reserv av för fronttjänst avsedd personal vill

jag särskilt framhålla, att det genomsnittliga antalet årligen nyantagna medlemmar

i kåren, på grund av den jämförelsevis ringa omfattning densamma

avses att erhålla, måste bliva synnerligen begränsat. I den mån fordran

på genomgången fullständig reservofficersutbildning eftersättes, minskas även

avgången ur fortifikationens reserv.

Tjänstgöringsskyldighet.

Väg- och vattenbyggpadskårens officerare äro för närvarande underkastade

tjänstgöringsskyldighet endast vid mobilisering och då värnpliktiga eljest

inkallas till rikets försvar samt då beväring hastigt inkallas till repetitionsövning.

I 1925 års sakkunnigbetänkande framhölls, att obligatorisk tjänstgöringsskyldighet

i fredstid vore ett huvudvillkor för att tekniska kårens personal

skulle bliva i stånd att vid mobilisering bestrida sina befattningar. Den

av de sakkunniga föreslagna fredstjänstgöringen skulle bestå av, förutom

den i det föregående omnämnda allmänna militära kursen, viss fortsatt utbildning,

vilken borde fördelas över hela tjänstetiden, så att personalen bereddes

tillfälle att deltaga i flera ej alltför sällan återkommande övningar.

På samma gång som därunder torde ernås det med hänsyn till kårens verksamhet

bästa resultatet, syntes — framhöllo de sakkunniga — en sådan anordning

komma att bereda personalen mindre svårigheter än övningar av

längre varaktighet. Övningarna syntes vidare böra så mycket som möjligt

inriktas på vederbörandes blivande verksamhetsområde vid mobilisering.

Officerare, avsedda för formationer inom tillförseltjänstens område, borde

sålunda beredas tillfälle att föra befäl över trupp under fälttjänstövningar

eller att deltaga i särskilt anordnade tillämpningsövningar vare sig med eller

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. ISO haft. (Nr 220.) 598 so 2

1925 ärs

förslag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

1927 års

förslag.

Departements.

chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

utan trupp. För stabstjänsten avsedda officerare borde deltaga i fältövningar

för officerare samt om möjligt även beredas tillfälle att förrätta stabstjänst

under fälttjänstövningar. Personal, avsedd för verk oell inrättningar i hemorten

eller för tjänstgöring i tekniskt rådgivande befattningar vid staber,

borde likaledes deltaga i fältövningar för att få erforderlig inblick i militära

förhållanden men i övrigt utföra tekniska utredningar och dylikt för försvarsväsendets

räkning. Det vore tydligt, att ej alltför bindande föreskrifter vare

sig i fråga om tiden för tjänstgöringens fullgörande eller varje tjänstgöringsomgångs

längd borde givas. Med hänsyn till såväl kårens uppgift som

personalens egna intressen syntes i detta avseende böra lämnas största

möjliga frihet.

Cheferna för generalstaben och fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren

hava beträffande periodiskt återkommande tjänstgöring i fredstid

för väg- och vattenbyggnadskårens personal anfört, bland annat, att det med

hänsyn till personalens avsedda användning bleve nödvändigt att under hela

anställningstiden bereda tillfälle till deltagande i ej alltför sällan återkommande

övningar. Denna tjänstgöringsskyldighet syntes böra omfatta en tidrymd

av 30 dagar under varje treårsperiod intill utgången av det år, under

vilket vederbörande uppnådde 42 års ålder, samt därefter en tidrymd av 10

dagar under varje tvåårsperiod. Vad beträffade fördelningen av denna tjänstgöringsskyldighet

och sättet för dess ordnande, borde de synpunkter beaktas,

som i detta avseende anförts av de sakkunniga. Därutöver syntes

böra framhållas, att dessa periodiskt återkommande övningar i regel icke

borde enbart anordnas såsom repetitionsövningar utan även i syfte att vidare

utbilda personalen för dess tjänstgöring.

För att kårens personal vid mobilisering skall på ett tillfredsställande

sätt kunna fylla de uppgifter, som avses att åligga densamma, kriives ovillkorligen,

att personalen genom tjänstgöring i fredstid göres förtrogen med

berörda uppgifter. Beträffande omfattningen av ifrågavarande, periodiskt

återkommande tjänstgöringsskyldighet innebär 1927 års förslag, att denna

tjänstgöring skulle omfatta en tidrymd av 30 dagar under varje treårsperiod

intill utgången av det år, under vilket vederbörande uppnår 42 års ålder,

samt därefter en tidrymd av 10 dagar under varje tvåårsperiod intill tidpunkten

för avgången från »aktiv stat» och inträde i reserven, d. v. s. vid

en uppnådd levnadsålder av för överste 60 år, för överstelöjtnant eller major

55 år och för kompaniofficer 50 år.

Av skäl, som jag tidigare anfört, synes mig icke någon reserv till kåren

böra upprättas, utan böra kårens officerare äga att kvarstå i kåren, tills de

uppnått 65 års ålder. Fredstjänstgöringsskyldigheten bör emellertid upphöra

vid en lägre åldersgräns, och har jag funnit mig böra i sådant hänseende

förorda en och samma gräns för officerare av olika grader, nämligen utgången

av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 54 års ålder, eller

kalenderåret näst före det, under vilket, enligt vad jag i det följande kommer

att föreslå, pension avses att tillträdas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I övrigt ansluter jag mig till 1927 års förslag i avseende å personalens

tjänstgöring i fredstid. Jag kommer i annat sammanhang att upptaga frågan

om uppställande av krav på viss sammanlagd minimitjänstgöring såsom

villkor för pensions erhållande.

Avlönings- och pensionsförmåner.

I fråga om ekonomiska förmåner för väg- och vattenbyggnadskårens chef

samt den i kårstaben anställda personalen ävensom för kårens officerare

innebär 1927 års förslag i huvudsak följande.

Till chefen och den vid staben såsom adjutant tjänstgörande väg- och

vattenbyggnadsofficeren samt rullföringsbiträdet borde utgå årliga arvoden

av respektive 3,000, 1,500 och 2,340 kronor. Den såsom adjutant vid staben

förordnade kaptenen ur fortifikationen skulle under tiden för förordnandet

avstå från sin lön på stat och i stället av medel, anvisade för väg- och

vattenbyggnadskåren, uppbära arvode motsvarande lönens belopp.

Kårens officerare borde under tjänstgöring — med undantag beträffande

militärkursen, varunder såsom förut nämnts skulle utgå enahanda förmåner,

som tillkomma elever i reservofficerskurs — åtnjuta ersättning för vad de

måst avstå av sina ordinarie avlöningsförmåner eller, ifall vederbörande icke

vore befattningshavare i rikets eller kommuns tjänst, däremot svarande

belopp. Vidare skulle personalen under tjänstgöring komma i åtnjutande

av rese- och traktamentsersättning efter innehavande militär grad. Vid första

anställning i kåren borde utgå ekiperingshjälp med samma belopp som för

reservofficerare, eller 750 kronor, dock icke i de fall, då vederbörande i

egenskap av reservofficer redan uppburit sådan förmån.

De förslagsställande myndigheterna hava icke räknat med några pensionsförmåner

för kårens personal.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande över 1927 års förslag inledningsvis

anfört, att då förslaget bland förmånerna åt väg- och vattenbyggnadskårens

officerare icke, på sätt som gällde för arméns reserver tillhörande s. k.

reservutnämnda officerare, upptoge någon pensionsrätt efter fullgörandet av

en i huvudsak motsvarande tjänstgöringsskyldighet, ansåge ämbetsverket sig

böra uttala tvekan, huruvida förslaget i föreliggande form kunde komma att

motsvara sitt syfte. De eljest ifrågasatta förmånerna torde nämligen i och

för sig knappast komma att visa sig vara tillfyllest för att möjliggöra karens

framtida rekrytering. Arméförvaltningen hade dock -— närmast på den grund,

att medgivandet av pension åt väg- och vattenbyggnadskårens personal möjligen

skulle medföra minskad tillströmning av tekniskt utbildade aspiranter

till reservofficersanställning vid armén, och då ett försvårande av reservofficersrekryteringen

för försvarets effektivitet måste framstå såsom en större

olägenhet, jin örn väg- och vattenbyggnadskåren icke skulle kunna hållas vid

fulltalig numerär — funnit sig sakna anledning att nu föreslå särskilda

pensioneringsgrunder för kårens personal.

1927 års

förslag.

Arméförvalt
ningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 220.

Mot förslaget, att ekiperingshjälp skulle utgå viel första anställning i

kåren, Ilar arméförvaltningen icke haft något att erinra.

Beträffande personalens förmåner under tjänstgöring anför arméförvaltningen

:

^ Frågan, örn de förmåner, som skulle tillkomma väg- och vattenbyggnadskårens

officerare under de olika tjänstgöringsomgångar, vilka de skulle hava

att fullgöra, hade i förslaget erhållit en i lönetekniskt hänseende otillfredsställande

utformning.

Vad först angmge den ifrågasatta ersättningen med ett belopp, som skulle

motsvara vad vederbörande inkallade officer under tjänstgöring vid kåren

måst avstå av sina ordinarie avlöningsförmåner eller, där han icke vore

befattningshavare i statens eller kommuns tjänst, med ett däremot svarande

belopp, skulle det väl vara möjligt att tillämpa den i förslaget tänkta avlöningsgrunden

beträffande de kårens officerare, vilka samtidigt innehade

annan statstjänst. Det skulle nämligen låta sig göra, att Kungl. Majit i

tilläggsbestämmelser till vederbörliga avlöningsreglementen fastställde viss

begränsning i det löneavdrag, som dylik personal skulle hava att avstå vid

ledighet för fullgörande av föreskriven tjänstgöring vid väg- och vattenbyggnadskåren.

Man skulle således, på sätt förutsatts i de vid förslaget uppgjorda

kostnadsberäkningarna, kunna utgå ifrån, att angivna löneavdrag bestämdes

till att motsvara det, som gällde för tjänstledighet, hänförlig till

grupp B enligt nu gällande tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementena

för allmänna civilförvaltningen, respektive de affärsdrivande verken.

På sätt förslaget utformats, syntes det vara grundat på den uppfattningen,

att ingen jörstekniskt utbildad personal, som hade anställning i olika kommunala

tjänster, skulle, därest densamma inträdde i väg- och vattenbyggnadskåren,

vid tjänstledighet för fullgörande av militär tjänst kunna befrias från

att vidkännas större löneavdrag än det, som gällde för de officerare vid

kåren, vilka innehade någon av statens, i regeln väsentligen högre avlönade

tjänster. Så kunde emellertid ingalunda antagas bliva fallet. Det statliga

lönesystemet gällde nämligen icke för rikets kommuner av olika slag, och

det kunde tagas för givet, att örn en kommunalanställd tjänsteman, som

tillika vöre officer vid väg- och vattenbyggnadskåren, begärde ledighet för

militärtjänstens utförande, hail antingen måste helt avstå sina löneförmåner

från vederbörlig. kommun eller åtminstone själv bekosta alla utgifterna för

anställande av vikarie under ledigheten. Örn ersättningsbeloppets bestämmande,

såsom möjligen med förslaget kunde förmodas vara avsett, skulle

ske genom någon slags jämförande värdering mellan statliga och kommunala

tjänster och, därest nämnda belopp för kommunala tjänstemän begränsades

till att motsvara högst det löneavdragsbelopp, som, enligt vad ovan sagts,

skulle gälla för officerare, vilka vore statstjänstemän, ville arméförvaltningen

häremot framhålla såväl omöjligheten att verkställa någon jämförelse av angivet

slag som ock de olägenheter för väg- och vattenbyggnadskårens rekrytering,

vilka skulle uppstå, örn kårens officerare med kommunalanställning

vid den militära tjänstgöringen endast bleve ersatta med en obetydlig del

av sina förlorade inkomster från annat håll. Med hänsyn härdin finge arméförvaltningen

för sin del helt avstyrka vad förslaget i nu berörda hänseende

innell olle.

Såväl vad arméförvaltningen nu anfört om sättet för ifrågavarande ersättnings.

bestämmande för de väg- och vattenbyggnadskårens officerare, vilka

vore i kommunal tjänst, som vad arméförvaltningen uppvisat därom, att förslaget

beträffande nämnda personalkategori skulle vara lönetekniskt outförbart

och för kårens rekrytering hinderligt, gällde givetvis än mer förslaget.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 220.

sa vitt det avsåge sådana officerare vid kåren, som vore ledare för privata

kommunikationsföretag och industriella anläggningar, eljest anställda i dylika

företag och anläggningar, respektive i enskild tjänst, eller slutligen ägnade

sig at privat teknisk konsultationsverksamhet. Dylika personers inkomster

vöre nämligen i regeln så stora, att deras avstående helt eller delvis under

tid, då militärtjänstgöringen påginge, givetvis icke kunde anses bliva ersatt,

örn gottgörelsen bleve begränsad till att motsvara visst löneavdrag, som vid

medgiven tjänstledighet skulle bliva gällande för en statstjänare i högre eller

lägre lönegrad.

Förslaget innehölle vidare, att viig- och vattenbyggnadskårens officerare

vid inkallelse till dem åliggande tjänstgöring skulle äga åtnjuta »rese- och

traktamentsersättning efter innehavande militär grad». Av förslaget, jämfört

med kostnadsberäkningarna, ville det synas, som om avsikten skulle vara,

att tjänstgöringstraktamente med i resereglementet angivna belopp skulle

utgå till en var inkallad officer under hela tiden för anbefalld militärtjänstgöring

och detta dels oberoende av, örn tjänstgöringen fullgjordes utom eller

på vederbörandes bostadsort (hemvistet i kyrkoskrivningsorten), dels utan

sådan hänsyn till tidslängden för tjänstgöringen på samma ort, som för olika

grupper statstjänstemän, bland andra olika kategorier officerare vid armén,

från och med sextonde dagen av tjänstgöringen föranledde siinkning av traktamentsbeloppct.

Då väg- och vattenbyggnadskåren enligt förslaget skulle bliva

en uteslutande efter militära grunder anordnad del av lantförsvaret och eventuellt

utgående förmån av tjänstgöringstraktamente till kårens officerare alltså

borde avpassas på samma sätt, som gällde för dylik förmån åt övriga

grupper officerare, kunde arméförvaltningen icke heller tillstyrka förslaget, i

vad detsamma avsåge förmånen av tjänstgöringstraktamente åt kårens personal.

För egen del ansåge arméförvaltningen sig böra föreslå, att Kungl. Majit,

vid avlåtande av eventuellt förslag till riksdagen örn väg- och vattenbyggnadskårens

omorganisation, i stället för att följa vad förslaget innehölle i fråga

om personalens förmåner under tjänstgöring måtte göra sådana framställningar

i ämnet, att kårens officerare tillförsäkrades förmåner, vilkas omfattning

icke bleve beroende på en mer eller mindre godtycklig prövning utan

kunde av löntagarna på förhand beräknas, att dessa förmåner avpassades,

icke efter de inkomster av civilt arbete, en var verkligen avstode eller beräknades

avsta under inkallelse till militär tjänstgöring, utan med bestämda

belopp allt efter den beställning vid kåren, vederbörande innehade, sand att

vanliga militära avlöningsprinciper härvid så vitt möjligt följdes.

Arméförvaltningen ansåge för sin del, att personalen skulle bliva ställd i

rättvisare läge, liksom att kårens rekrytering skulle bliva bättre tillgodosedd

än genom förslagets genomförande vore möjligt, om förmånerna reglerades

efter principer, liknande dem, som enligt reservbefälsförordningen den 23

september 1927 ansetts böra följas i fråga örn ersättning till reservutnämnda

officerare för deltagande i den såsom villkor för befordran till kapten i reserven

stadgade utbildningskurs för äldre reservofficerare. I anslutning härtill

hemställde arméförvaltningen, att Kungl. Majit måtte, under ovan angivna

förutsättning, föreslå riksdagen medgiva, att officer i väg- och vattenbyggnadskåren

skulle under honom åliggande tjänstgöring i fredstid åtnjuta Ion enligt

lägsta, löneklassen inom den lönegrad, vilken motsvarande beställningshavare

pa aktiv stat tillhörde (därest endast en löneklass funnes inom lönegraden,

enligt denna löneklass), att inom den sålunda bestämda löneklassen lönen

skulle, i det fall vederbörande tjänstgjorde å sin bostadsort (hemvistet i

kyrkobokföringsorten), utgå enligt bostadsortens ortsgrupp, men, där han

tjänstgjorde utom bostadsorten, efter ortsgruppen A, samt att vid tjänstgöring

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ingenjörs
vetenskaps
akademien.

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

i sistnämnda fall till den tjänstgörande, utöver lönen, skulle utgå tjänstgöringstraktamente

enligt de för personal på aktiv stat gällande grunder.

’ Härjämte borde utverkas riksdagens medgivande därtill, att väg- och vattenbyggnadskårens

officerare skulle — utöver här ovan föreskriven avlöning

för särskilda förrättningar utom den tjänstgöringsort, dit vederbörande inkallats,

åtnjuta enahanda förmåner, som för dylika förrättningar tillkomme

motsvarande beställningshavare på aktiv stat.

Beträffande de i 1927 års förslag beräknade arvodena å respektive 3,000

och 1,500 kronor till chefen för väg- och vattenbyggnadskåren samt den i

kårstaben såsom adjutant tjänstgörande officeren ur kåren har ingenjörsvetenskapsakademien

anfört, att det kunde sättas i fråga, huruvida icke dessa

arvoden tillmätts alltför lågt i förhållande till det ansvar och den arbetsmängd,

som uppenbarligen komme att åvila chefen och adjutanten, därest

de med organisationen avsedda syftena skulle kunna uppnås.

Yad först angår de för kårens chef samt den i kårstaben tjänstgörande

väg- och vattenbyggnadsofficeren avsedda arvodena, vill jag erinra örn att

ifrågavarande befattningar förutsatts kunna förenas med annan verksamhet.

Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att, såsom av ingenjörsvetenskapsakademien

ifrågasättes, beräkna högre arvodesbelopp, än som upptagits i

1927 års förslag, eller 3,000 respektive 1,500 kronor per år.

Enligt 1927 års förslag avses för tjänstgöring i kårstaben en kapten ur

fortifikationen, vilken skulle äga att, mot avstående av den med hans beställning

på stat förenade lönen, åtnjuta ett lönens belopp motsvarande arvode,

upptaget under det för kåren beräknade anslaget. Den ledigblivna

lönen skulle disponeras för den närmast i tur till kaptensbefordran stående

kompetente löjtnanten o. s. v. Ehuru jag håller för sannolikt, att rätt betydande

arbetsuppgifter komma att påvila den i kårstaben tjänstgörande

fortifikationsofficeren, har jag likväl ansett mig kunna räkna med, att dennes

arbete i staben icke skall behöva taga hela hans tid i anspråk, utan att han

kan ägna en del därav åt andra tjänsteuppgifter. Vid sådant förhållande

och i syfte att såvitt möjligt begränsa kostnaderna, föreslår jag, att arvodet

för ifrågavarande befattning upptages med allenast 1,500 kronor för år, att

utöver vederbörandes ordinarie löneförmåner åtnjutas såsom ersättning för

den ökade arbetsbörda, som blir en följd av berörda förening av tjänstebefattningar.

Såsom Tullföringsbiträde och expeditionsunderofficer torde i enlighet med

1927 års förslag böra anställas en pensionerad underofficer med arvode av

2,340 kronor för år eller samma belopp, som tillkommer vid rullföringsexpeditionerua

i Stockholm tjänstgörande biträden. Under den närmaste

tiden lärer emellertid arvodet icke behöva utgå, enär å befattningen torde

kunna placeras en underofficer på övergångsstat.

Vidkommande härefter frågan om de förmåner, som böra tillkomma kårens

officerare under fullgörande av dem i fredstid åliggande tjänstgöring,

ansluter jag mig till vad arméförvaltningen i ämnet anfört och föreslagit.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majda proposition nr 220.

Ingenjör, som vinner anställning i kåren och icke dessförinnan i egenskap

av reservofficer kommit i åtnjutande av ekiperingshjälp, bör äga att

uppbära dylik förmån med samma belopp, som utgår till reservofficerare,

eller 750 kronor.

Såsom framgår av vad förut anförts, räknar 1927 års förslag icke med

några pensionsförmåner för väg- oell vattenbyggnadskårens personal. Med

hänsyn till omfattningen av den tjänstgöringsskyldighet, som skulle komma

att åläggas personalen, torde emellertid en tillfredsställande rekrytering av

kåren näppeligen kunna ernås, därest de med anställning i kåren förbundna

förmånerna skulle inskränkas till vad ovan föreslagits. Det bör i detta

sammanhang erinras, att 1925 års sakkunnigförslag upptog rätt till pension

bland de förmåner, som borde tillkomma tekniska kårens personal.

Från arméförvaltningens sida har visserligen framhållits, att örn väg- och

vattenbyggnadskårens personal tillerkändes pensionsrätt, reservofficersrekryteringen

möjligen skulle komma att försvåras, men denna farhåga lorn enligt

mitt förmenande icke tillmätas någon mera avgörande betydelse. Vid

nu angivna förhållanden har jag kommit till den uppfattningen, att pension

av statsmedel bör beredas kårens personal med samma belopp och enligt

i huvudsak enahanda grunder, som gälla för reservofficerare.

Därest — såsom väl kail förutsättas bliva regel — inträde i kåren sker

vid omkring 28 års ålder, kommer den sammanlagda fredstjänstgöringstiden

att uppgå till 210 dagar. För den, vilken först vid en högre levnadsålder

vinner anställning i kåren, synes böra såsom villkor för erhållande av pension

krävas, att den obligatoriska tjänstgöringen kompletteras med frivillig

sådan av den omfattning, att sammanlagda tjänstgöringstiden uppgår till

nyssnämnda dagantal. Huruvida tidigare fullgjord tjänstgöring såsom reservofficer

må i förevarande hänseende räknas vederbörande till godo, torde

böra få bero av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Jag föreslår alltså, att väg- och vattenbyggnadskåren tillhörande officer,

som fullgjort ovan angiven tjänstgöringsskyldighet eller som till följd av

under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra

nämnda skyldighet, efter fyllda 55 år tilldelas årlig pension av 900 kronor.

Därest officer i kåren avlider, innan han uppnått pensionsåldern, torde, örn

vederbörande fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöringsskyldighet eller

av nyss angiven orsak urståndsatts att fullgöra sådan skyldighet, hans efterlevande

anhöriga eller annan rättsinnehavare böra äga att utfå ett mot pensionens

vid tiden för dödsfallet efter fem procent kapitaliserade värde svarande

belopp. Har officer i kåren av skada oller sjukdom, som ådragits

utom tjänstgöringen, hindrats att till någon del fullgöra honom åliggande

tjänstgöringsskyldighet, och styrkes genom intyg av militärläkare, att sådant

hinder oavbrutet förelegat, torde det få bero på prövning av Kungl. Majit,

huruvida av förmån, varom här är fråga, vederbörande må tilldelas vad som

motsvarar den fullgjorda tjänstgöringen.

Officerare i kåren, vilka tilldelats pension, böra vara skyldiga att kvarstå

i kåren intill fyllda (55 år.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kostnadsberäkning.

Arméförvaltningen Ilar i sitt förenämnda yttrande den 22 februari 1930

framlagt en beräkning av de årliga kostnaderna för väg- och vattenbyggnadskåren

efter genomförandet av den utav mig förordade omorganisationen.

Enligt denna beräkning skulle kostnaderna belöpa sig till:

för arvoden till chef för kåren samt till expeditionspersonal

(häri ej inberäknat arvode för rullföringsbiträdesbefattningen,

vilken avses att tillsvidare uppehållas av

en underofficer på övergångsstat)..........

...................... kronor 6,000: —

» övningar, kurser, utredningar ...................

...................... > 9,000: —

» expenser, hyra m. m...................................

...................... » 5,000: —

Summa kronor 20,000: —

Härtill komma — bortsett från utgifterna för den utbildning, vederbörande

genomgått före inträdet i kåren — kostnaderna för till kårens officerare

utgående avlönings- och pensions- m. fl. förmåner, vilka emellertid betinga

ökade statsutgifter, endast i den mån kåren rekryteras med annan personal

än reservofficerare. Dessa kostnader hava av arméförvaltningen beräknats

sålunda:

Ekiperingshjälp ...................................................................... kronor 5,250: —

Rese- och traktamentsersättning för inställelse till och avgång

från stadgad tjänstgöring, ävensom löner och tjänst
göringstraktamenten

under dylik tjänstgöring.................. » 43,052:50

Pensioner, beräknade efter deras kapitalvärde, för årligen

avgående 7 till pension berättigade officerare.................. » 69,580: —

Arvodena till kårchefen och expeditionspersonalen torde under den del av

nästkommande budgetår, som återstår efter det befattningarna i fråga blivit

tillsatta, kunna bestridas av lantförsvarets anslag till extra utgifter, och synas

särskilda medel härför framdeles böra beräknas, förslagsvis å staten för

officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid fortifikationen.

Övningskostnader, såsom för hyra av övningslokaler, transportmedel inom

övningsområdet m. m., synas böra utgå av vederbörligt övningsanslag och

expensutgifter av anslaget till skrivmaterialier och expenser. Den sammanlagda

ökningen av nämnda anslag efter genomförandet av omorganisationen

uppgår enligt förestående beräkning till 14,000 kronor. Under det närmaste

budgetåret lära ifrågavarande utgifter — med hänsyn till den avsedda tidpunkten

för påbörjandet av omorganisationens genomförande — bliva rätt

obetydliga och kunna inrymmas i de uti årets statsverksproposition under

vederbörliga anslag upptagna summorna.

Kostnaderna för ekiperingshjälp och pension, för rese- och traktamentsersättning

för inställelse till och avgång från stadgad tjänstgöring, ävensom

för avlöning och tjänstgöringstraktamenten under dylik tjänstgöring torde

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majda proposition nr 220.

böra bestridas av ordinarie förslagsanslaget till arméns personal över stat,

dock, vad tjänstgöringstraktamenten angår, endast i den mån utgifterna icke

skola med hänsyn till tjänsteförrättningens art gäldas av annat anslag. Av

skäl, som förut antytts, torde medelsbehovet under anslaget till arméns

personal över stat icke komma att i någon mera avsevärd grad påverkas av

den ifrågasatta omorganisationen.

Sambandet mellan väg- och vattenbi ggnadsstyrelsen och de militära

myndigheterna.

I förut omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 26 juli 1927

framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, att, därest från

militär sida en verklig kontakt med det löpande arbetet inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen vore av nöden, härför måste vidtagas särskilda

åtgärder. Närmast till hands syntes ligga att beträda den väg, som anlitats

vid samarbetet med andra civila organ, såsom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen,

eller tillsättande av en militärassistent i styrelsen.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren

hava, i samband med avgivandet av sitt förslag till omorganisation av

väg- och vattenbyggnadskåren, till prövning upptagit berörda spörsmål samt

därvid erinrat, hurusom i 1925 års sakkunnigbetänkande framhållits nödvändigheten

av ett redan i fred organiserat samarbete mellan väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och de militära myndigheterna, ävensom för detta

ändamål, bland annat, ifrågasatts anställandet av en militärassistent vid sagda

styrelse. Nämnda myndigheter hava förklarat, att det även vore deras uppfattning,

att ett sådant samarbete måste snarast komma till stånd, och att

den ovan angivna utvägen innebure en tillfredsställande lösning av ifrågavarande

spörsmål.

Genom beslut den 22 november 1929 har Kungl. Majit, på därom av

vederbörande myndigheter gjord framställning, medgivit, att en kapten vid

fortifikationen finge enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser tillsvidare

tjänstgöra såsom militärassistent hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Övergåugen till deli nya organisationen.

Den avsedda nya organisationen av väg- och vattenbyggnadskåren torde

böra genomföras under förra delen av år 1931 vid tidpunkt, som av Kungl.

Majit bestämmes. Reglemente och övriga organisatoriska bestämmelser för

kåren böra dessförinnan vara utfärdade.

Såsom redan nämnts, är kårens nuvarande personal icke underkastad

någon periodisk fredstjänstgöringsskyldighet. Det torde få ankomma på

Kungl. Majit att avgöra, i vad mån denna personal må beredas möjlighet

att genom frivillig tjänstgöring grunda pensionsrätt. Givetvis böra härtill

kunna ifrågakomma allenast de yngre medlemmarna av kåren. Det såsom

villkor för erhållande av pension i det föregående angivna kravet på en

sammanlagd tjänstgöringstid av minst 210 dagar synes böra upprätthållas

jämväl beträffande den personal, varom här är fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 185 haft. (Nr 220.) 698 so 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefens
hemställan.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att godkänna de av mig förordade grunderna för en omorganisation av

väg- och vattenbyggnadskåren.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:363 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av vägnell vattenbyggnadskåren jämte en i ämnet väckt motion. a1 i texten
  2. SU 1930:179 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av vägoch vattenbyggnadskåren jämte en i ämnet väckt motion. s. 3 i texten