Angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad
1930-03-14 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:222, Angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
1
Nr 222.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till anläggande av uthamn för Haparanda och
Tornedalen vid Karl Johans stad; given Stockholms
slott den 14 mars 1930.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Th. Borell.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott dea 14 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför departementschefen,
statsrådet Borell:
Jag anhåller nu att få anmäla frågan örn anläggande av en uthamn för
Haparanda och Tornedalen.
Efter framställning av Kungl. Maj:t beviljade 1928 års riksdag ett anslag
å 6,500 kronor till utredning rörande uthamn för Haparanda vid Karl Johans
stad. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 187 haft. (Nr 222.) cio 30 1
2
Kungl. Majus proposition nr 222.
verkställt en jämförande undersökning i fråga om vissa orters lämplighet
ur allmänna tekniska och ekonomiska synpunkter såsom förläggningsplats
för Haparanda uthamn, anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom
beslut den 28 september 1928 att i huvudsaklig överensstämmelse med av
styrelsen vid nämnda förberedande undersökning föreslagna grunder upprätta
arbetsplaner för anläggning av uthamn dels vid Karl Johans stad och
dels vid Sandvik på Seskarön. Samtidigt erhöll järnvägsstyrelsen uppdrag
att i samråd med länsstyrelsen i Norrbottens län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa utredning örn kostnaderna för i anslutning till
hamnanläggningen erforderlig järnvägsanläggning med nödiga broar m. m.
samt å järnvägsbanken anlagd väg.
Utredning i sistberörda hänseende har av järnvägsstyrelsen med skrivelse
den 20 juli 1929 underställts länsstyrelsen för dess uttalande i saken, varjämte
utredningen överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
kännedom.
Förslag till
uthamn.
Med skrivelse den 2 november 1929 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt utredning och förslag i hamnfrågan. Styrelsen anför därvid följande:
För
arbetsplanernas upprättande hade styrelsen förordnat sin arbetschef,
ingenjören G. Berglund att efter nödiga kompletterande undersökningar
upprätta sådana, vilka sedermera av honom den 31 juli 1929 avlämnats till
styrelsen.
Den för utredande av frågan örn järnvägsförbindelse till hamnarna samt
om väg längs järnvägsbanken till Seskarö nödiga utredningen hade verkställts
av järnvägsstyrelsen och avlämnats till väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
den 20 juli 1929.
De sålunda förebragta utredningarna och förslagen, i vilka även upptagits
ett läge för hamnen å Seskarö vid Grodvik, jämte kopior av tillhörande
huvudritningar finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen härmed överlämna
samt för egen del anföra följande.
Av utredningen framginge, att kostnaderna i avrundade tal för de olika
alternativen beräknades ställa sig på följande sätt:
Del ay anläggningen
Kostnad i kronor för hamnen vid
Karl Johans
stad
Sandvik å
Seskarö
Grodvik å
Seskarö
Hamnen .............................................
Vägförbindelsen ................................
Järnvägsförbindelsen .........................
1.255.000
205,000
1.400.000
790.000
710.000
5,640,000
725.000
730.000
5,640,000
Summa kronor
2,860,000
7,140.000
7,095,000
Härvid hade beräknats, att bron över Tiipurisundet, där huvudfarleden
mellan Seskarön och fastlandet framginge, skulle läggas på 9 meters fri
höjd över medelvattenståndet, såsom från sjöfartshåll förklarats erforderligt.
Örn man däremot nedsatte nämnda mått till 3 meter, vilket — då i båda
fallen svängbro skulle anordnas — möjligen kunde prövas bliva tillräckligt,
3
Kungl. JIaj:ts proposition nr 222.
fastän då framförandet av bogserbåtar med timmerflottar, för vilken trafik
en led inomskärs vore särskilt påkallad, ej kunde ske direkt under de fasta
oell på bredden mera rymliga brospannen, skulle kostnaden för de båda
Seskaröalternativen nedgå till respektive 6,200,000 och 6,150,000 kronor.
Vidare finge framhållas, att de för de båda Seskaröalternativen angivna
kostnaderna för vägar i fråga om sträckan mellan stränderna av fastlandet
och Seskarön endast avsåge de tilläggskostnader för breddning av järnvägsbanken
med flera arbeten, som påkallades av vägens framledande längs
banan. Enbart väg utan järnväg — en anordning, som för dessa alternativ
i och för sig vore praktiskt otänkbar — skulle således draga mångdubbelt
så. stora kostnader som de förut för »vägförbindelsen» angivna och föga
mindre än för järnvägen.
Slutligen vore att nämna, att arbetschefen Berglund för Grodviks hamn
upptagit samma kostnad för järnvägsförbindelsen som för Sandviks hamn,
enär hamnspårens längd bleve ungefär lika från det med alternativ I betecknade
stationsläget å Seskarön. Enligt senare inhämtade kompletterande
upplysningar torde terrängen för ett hamnspår till Grodviken dessutom
vara gynnsammare. Här gjorda undersökningar visade, att spårlängden
kunde bliva densamma men också möjligen upp till 300 meter längre för
Grodviksliamnen. Tydligt vore emellertid, att för nu ifrågavarande ändamål
det icke vore av nämnvärd vikt, huru stor härpå beroende kostnadsskillnad
kunde vara, då den ändock måste vara så liten, att den saknade varje betydelse
för bedömande av huruvida hamnen i fråga borde förläggas till
Seskarön eller till Karl Johans stad.
Det av styrelsen vid förut omförmälda förberedande undersökning uppgjorda
programmet för en uthamn för Haparanda och Tornedalen hade i
enlighet med Kungl. Maj:ts till styrelsen meddelade uppdrag lagts till grund
för hamnförslagen. Sålunda avsåge samtliga alternativ utbyggandet av en
kajlängd örn 110 meter, varav 35 meter med minst 3.5 och 75 meter med
minst 6.o meters vattendjup vid medelvattenstånd, samt Karl Johans stadsalternativet
utförandet av en inseglingsränna — sådan erfordrades ej för
Seskaröalternativen — av 60 meters bredd och 6.4 meters vattendjup.
På Seskarön erhölles dessa djup omedelbart invid stranden, så att kajen
kunde läggas längs denna, under det att vid Karl Johans stad till undvikande
av för dyra fördjupningsarbeten en rakt ut från land utskjutande
hamnpir måste anläggas med en längd av cirka 270 meter, varav då kajen
upptoge 110 meter längst ut. Piren tjänstgjorde även som vågbrytare och
kunde vid utbyggnad av hamnen förlängas rakt ut i riktning mot ön Pitkäkari.
Beträffande kajkonstruktionen vore att nämna, att till kostnadernas begränsande
föreslagits att härför använda timrade stenkistor. När efter 20
ä 30 år dessas övervattensdelar började bliva alltför illa medfarna för vanliga
nnderhållsreparationer, avtoges de ett stycke under lågvattenståndet, och
överdelen ombyggdes antingen åter i trä eller i beständigare material —
sten eller betong.
I kostnadsavseende ställde sig, såsom av förut lämnade uppgifter framginge,
Seskaröalternativen utomordentligt mycket dyrbarare än Karl Johans
stads-alternativet. En eventuellt fortsatt utbyggnad bleve däremot på grund
av nyss nämnda olikheter i djupförhållanden avsevärt billigare på Seskarön,
dock ej mera än att i stort sett proportionen mellan totalkostnaderna föga
ändrades.
I avseende på vindförhållanden torde alla ifrågavarande hamnlägen kunna
anses goda. Vindal- mellan nordväst och nord vore de enda, som påverkade
själva hamnbassängerna, och torde vara avsevärt besvärligare vid Seskarö
-
4
Kungl. May.ts proposition nr 222.
hamnarna än vid Karl Johans stad. Inseglingslederna genom den yttre
skärgården torde åter böra anses vara något mindre gynnade av naturen
i fråga örn Karl Johans stad.
Enligt de uppgifter, som kunnat inhämtas beträffande isfrihetens varaktighet,
syntes denna möjligen kunna vara en eller annan vecka längre perar
vid Seskarö än vid Karl Johans stad och detta då pa hösten.
De skilda platsernas läge i förhållande till upplandet — enkannerligen
Haparanda och Tornedalen — vore synnerligen olika; Karl Johans stad
läge betydligt närmare till och landkommunikationerna vore där både
mycket lättare att ordna och bekvämare i användningen samt huvudsakligen
på grund härav, såsom av förenämnda kostnadsuppgifter framginge,
även mycket mindre kostsamma i anläggning och drift.
Av de gjorda jämförelserna tinner styrelsen det framgå, att med vederbörlig
hänsyn till olika ekonomiska, tekniska och kommunikationsförhållanden
Karl Johans stad måste anses vara den lämpligaste platsen för anläggande
av en uthamn för Haparanda och Tornedalen.
Styrelsen anför härefter:
Yad beträffade behovet av och det ekonomiskt berättigade i att anlägga
en uthamn för Haparanda och Tornedalen finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som sin mening uttala, att ett verkligt behov av en dylik anordning
förvisso förelåge och kanske även i orten framträdde och kändes starkare
på grund därav, att befolkningen vore i tillfälle att på nära håll iakttaga,
vilka uppoffringar grannlandet i öster ansåge sig böra bringa för motsvarande
ändamål. Däremot torde hamnanläggningen ej kunna direkt bära
sig ekonomiskt men väl möjligen indirekt genom de ökade förvärvsmöjligheter,
bygden därigenom skulle erhålla. För ortens förkovran och utveckling
skulle hamnen alltid bliva till mycket stort gagn. Hänsynen till dessa
olika förhållanden syntes styrelsen böra motivera, att staten anlade en hamn
av ifrågavarande slag vid Karl Johans stad.
I avseende på den lämpliga tidpunkten för ifrågavarande hamnarbetes
igångsättande torde böra anföras, att styrelsens hamnbyggnadsavdelning i
Norrland under budgetåret 1930/1931 torde i det närmaste fullborda de hittills
beslutade arbetena för statens fiskehamnar därstädes, varefter troligen
tvenne mindre, statsunderstödda fiskehamnar, belägna mellan Luleå _ och
Haparanda, bomme i fråga till utförande. För vinnande av planmässighet
i arbetenas utförande vore det således önskvärt, att företaget bomme till
stånd så snart som möjligt och att ett beslut kunde fattas vid 1930 eller
senast vid 1931 års riksdag.
Angående penningebehovet för en hamn vid Karl Johans stad vore att
märka, att vid första utförandet järnvägsbyggnaden kunde anstå men att
hamnen tydligen ej gjorde fullt gagn, förrän även järnvägsförbindelsen bleve
ordnad, varför denna alltid borde beräknas komma till stånd, vare sig detta
skedde samtidigt med eller omedelbart efter själVa hamnens anläggande.
Järnvägsförbindelsens utförande syntes böra uppdragas åt järnvägsstyrelsen.
För de delar — hamnen och vägförbindelsen — vilkas utförande borde påvila
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, beräknades anläggningskostnaderna
enligt vad förut nämnts till 1,460,000 kronor. Härav torde dock vid den
första anläggningen kunna tills vidare anstå större delen av vad som avsåge
»kajutrustning» eller förslagsvis cirka 100,000 kronor. Med denna beräkning
skulle då kvarstå inalles 1,360,000 kronor. Med beräknande av 3 års
byggnadstid skulle härav för det första budgetåret erfordras en tredjedel
eller i runt tal 500,000 kronor.
Kungl. Majda proposition nr 222. 5
Styrelsen framhåller, att därest man under första byggnadsåret inskränkte
sig till att i huvudsak ordna vägförbindelsen till hamnen samt till vissa
förberedande arbeten för anskaffande av materialier, särskilt trä och sten,
medelsbehovet under detta år skulle kunna begränsas till 300,000 kronor.
Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning och förslag hava utlåtanden
avgivits av länsstyrelsen i Norrbottens län den 20 november 1920
och järnvägsstyrelsen den 4 januari 1930.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört huvudsakligen följande:
Länsstyrelsen har tidigare för Kungl. Majit framfört behovet för Haparanda
stad och Tornedalen av förbättrade hamnförhållanden och framhållit,
att en uthamn för dessa orter vore en för skyddande av landsdelens näringsliv
och jämväl de nationella intressena betydelsefull angelägenhet. Vidare
har länsstyrelsen lagt särskild vikt vid att hamnen finge sin förläggning så
nära Haparanda och riksgränsen som möjligt samt att hamnen skyndsammast
möjligt komme till stånd.
En jämförelse mellan de i förevarande utredning åskådliggjorda hamnprojekten
ger vid handen, att i avseende på vindförhållanden samtliga i
fråga varande hamnlägen torde kunna anses goda, att inseglingslederna
genom yttre skärgården ställa sig ungefär likvärdiga för alla tre platserna
men att beträffande isförhållandena Seskarö lärer på hösten erbjuda en eller
annan vecka längre isfrihet än Karl Johans stad. Vidkommande åter belägenheten
i förhållande till det uppland, hamnen skall tjäna, företer Karl
Johans stad ett avgjort företräde. Denna plats ligger avsevärt närmare
till, förbindelserna till lands äro mycket lättare att ordna, bekvämare
att använda och framför allt ojämförligt mycket billigare i anläggning och
drift.
Förevarande utredning har ådagalagt, att erforderliga järnvägsförbindelser
till hamnplatserna på Seskarö icke kunna erhållas för kostnader, som stå i
rimlig proportion till den påräkneliga nyttan av hamnen, och Seskaröprojekten
måste redan av denna anledning avföras ur räkningen. Aven kostnaderna
för en hamnbyggnad vid Karl Johans stad med erforderliga landförbindelser
måste anses betydande, men då den verkställda utredningen givit
vid handen, att uthamnsfrågan icke nöjaktigt låter sig lösas på billigare
sätt, och då denna hamn synes kunna motsvara behovet för den trafik, som
inom överskådlig tid kan vara att påräkna, samt erbjuder goda möjligheter
för eventuellt erforderlig utvidgning, så finner länsstyrelsen sig böra förorda
detta hamnförslag till utförande.
Ifråga örn penningebehovet för en hamn vid Karl Johans stad har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen gjort gällande, att vid första utförandet järnvägsbyggnaden
kunde anstå, samt för första året föreslagit 300,000 kronor
till ordnande av vägförbindelsen i huvudsak och till en del förberedande
arbeten för anskaffning av materialier. Länsstyrelsen vid härvidlag erinra,
att dä ju järnvägsförbindelse får anses oumbärlig, för att hamnen skall göra
deli avsedda nyttan, och sålunda förr eller senare måste komma till stånd
samt då inom Nedertorneå socken av kända orsaker — bland annat industrinedläggelsen
på Seskarö — råder en omfattande arbetslöshet, soln synes
bliva fortvarande, igångsättande jämväl av järnvägsbygget fortast möjligt är
angeläget.
Länsstyrelsen hemställer, att framställning matte göras örn möjligt till
innevarande års riksdag örn anvisande av dels 300,000 kronor för igångsättande
av arbetena å uthamnen och dels nödiga medel för järnvägsförbindelsens
påbörjande.
Yttranden.
6
Kungl. Majus proposition nr 222.
Järnvägsstyrelsen anför, att det av de tekniska utredningarna finge anses
ådagalagt, att hamnen vid Karl Johans stad, särskilt ur kostnadssynpunkt,
borde givas bestämt företräde. Fråga vore emellertid, huruvida behovet av
särskild hamn för Tornedalen vore så stort, att en dylik hamn, vars anläggning
i förening med anläggning av väg och hamnspår droge betydande
kostnader för staten, över huvud borde komma till stånd. Till utveckling
av denna synpunkt anför styrelsen beträffande arten av den trafik, som kan
förväntas vid en uthamn för Tornedalen, i huvudsak följande:
Någon industriell utveckling i större skala syntes ej vara att förvänta
vare sig vid Karl Johans stad eller i den inre'' Tornedalen. De mindre
sågar, som där funnits, vore numera nedlagda, sedan konjunkturernas försämring
och införandet av exporttull i Finland för timmer gjort driften oekonomisk.
Skulle framdeles driften vid dem komma att återupptagas eller ny
mindre inlandssåg anläggas, så kunde exporten med större fördel äga rum
över Luleå, därest frakterna i behövlig grad sänktes, än över Karl Johans
stad. Att industriell verksamhet skulle komma att upptagas vid sistnämnda
hamn syntes ej sannolikt. Icke heller torde den ifrågasatta hamnen kunna
bliva till någon större nytta för den ej obetydliga bogseringsrörelsen av
timmerflottar, då ju flottläggningen måste äga rum inom stora lugnvatten
och ej kunde tänkas förlagd inom hamnområdet.
Av det anförda torde få anses framgå, att ifrågavarande hamn icke vore
ur industriell synpunkt nu behövlig och icke heller, så vitt nu kunde förutses,
framdeles finge förväntas erhålla avsevärda mängder lossat eller lastat industrigods,
vare sig av råvaror eller fabrikat. Hamnens uppgift torde sålunda
i stort sett förbliva begränsad till att förmedla transporter av konsumtionsvaror
till Tornedalens fåtaliga befolkning och råvaror till samt i någon
män produkter av det därstädes bedrivna, till en liten jordareal inskränkta
jordbruket, eller till den trafik, som tidigare gått över Sabins.
För att kunna bilda sig en uppfattning örn vilken storleksordning transporterna
av berörda konsumtionsvaror och jordbruksförnödenlieter kunde
tänkas erhålla ävensom för att ernå jämförelse med övriga norrbottniska
hamnar hade styrelsen föranstaltat örn en utredning, avseende en uppdelning
av hela Norrbottens och delar av Västerbottens län i geografiska handelsområden,
samt dessa liandelsområdens varutillförsel järnvägs- och sjöledes.
De sålunda med hänsyn till järn vägsavstånden till närmaste hamnstad
avgränsade områdena hade visat sig inrymma en befolkning och odlad
åkerareal av följande omfattning:
Handelsområdet för
Befolkning den
1 januari 1928
O
Åkerareal
hektar
Haparanda, med tänkt uthamn vid Karl Johans stad .
27.576
4.438
Kalix .''under antagande att järnväg vore byggd)
17,219
3,940
Luleå ...........................
104,292
20,813
Piteå ...............
32,991
10,293
Skellefteå ................................................................
SO. 200
32,787
Såsom av sammanställningen framginge, skulle det geografiska handelsomradet
för en hamnstad vid Haparanda såväl i fråga örn befolkningens som
åkerarealens storlek bliva underlägset motsvarande handelsområden för de
tre städer i Norrbottens län, som hade järnväg och hamn. Som följd härav
vöre ock tillförseln till Haparanda geografiska liandelsområde av konsumtionsvaror
m. m. mindre än motsvarande tillförsel till Luleå, Skellefteå och
Piteå*handelsområden, vilket framginge av följande sammanställning:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majus proposition nr 222.
i
Handelsområdet för
Järnvägsledes direkt
från stationer söder
om Angermanälven
samt Finland
(exklusive råvaror för
industrien och ved)
Sjöledes
till
respektive
hamnar
Sjöledes
exklusive
industri- ens rå- varor
Summa
exklusive
råvaror
för
industrien
Härav
komma
per 100
invånare
T o n
Haparanda ...........................
9,400
>) 2,500
*) 1,100
10,500
38
Kalix!
Luleå/ .................................
47.700
) 1,100
f94,900
600\
29,400/
77,700
64
Piteå....................................
8,600
42,100
7,900
16,500
50
Skellefteå ...........................
22,200
46,400
18,700
40,900
51
Såsom av tablån Iram ginge, vore varutillförseln till Luleå geografiska
handelsområde per 100 invånare 64 ton mot endast omkring 50 ton per 100
invånare i övriga liandelsområden; i Haparanda 38 ton. Detta förhållande
förklarades dels av att förstnämnda handelsområde hyste den relativt mest
köpkraftiga befolkningen och dels av att Luleå hamn och grosshandel enligt
numera naturliga betingelser ombesörjde distribuering av gods även till
närliggande hamnars liandelsområden. Efterföljande tablå visade, att så
vore förhållandet:
Från station
Till händelse lii råden för
Haparanda
Luleå
Piteå
Skellefteå
Summa
Haparanda8) ..............
1,500
900
100
100
2,600
3,600
37,500
1.600
300
43,000
Piteå ..........................
—
500
2,700
200
3,400
Skellefteå och. Skelefte- hamn ........................
200
900
200
3,900
5,200
Summa från hamnstäder
i Norrbottens län......
5,300
39,800
4.600
4,500
54,200
En utbyggnad av hamn vid Karl Johans stad syntes få väntas medföra,
att Luleå liamntrafik komme att minskas med någon del av godsmängden.
Måhända kunde man få tänka sig, att 2,000 ä 3,000 ton gods överflyttades
till Karl Johans stad. Därjämte kunde kanske en, låt vara obetydlig, del av
den direkta järnvägstransporten till Tornedalen komma att övergå till att
bliva kombinerad sjö- och järnvägstransport. Ingående undersökningar, omfattande
olika varuslag, hade emellertid givit vid handen, att man vid Karl
Johans stad tills vidare icke kunde räkna med större mängder lossat och
lastat gods för konsumtion och jordbruk än omkring 5,000 ton, vartill komme
industrivaror m. m., beräknade till 1,000 ton, alitsa tillsammans 6,000 ton.
Att nyssnämnda trafik icke blivit till sin storlek underskattad finge anses
framgå därav, att Piteå, som ej hade tillförsel från Finland och som hade
ett mera betydande handelsområde, ej hade större mänger lossat gods, exklusive
industrivaror, än 7,900 ton. Det vid norrbottniska hamnar lastade
godset omfattade utom malm, trävaror och tjära endast helt obetydliga
kvantiteter. * *)
l) Till Haparanda oell Salmis.
s) Huvudsakligen trävaror avdragna.
*) Från Haparanda avsänt gods utgöres väsentligen av gods från Finland, som omexpedierats
i Haparanda.
8
Kungl. Majlis proposition nr 222.
Beträffande frågan, huruvida det ur ekonomisk synpunkt kan vara skäligt
och ur andra synpunkter nödigt att för trafikens betjänande anlägga och
driva en hamn vid Karl Johans stad med ett nära 16 kilometer långt järnvägsspår
till denna, anför järnvägsstyrelsen:
Länsstyrelsen i Norrbottens län hade i skrivelse till järnvägsstyrelsen
framhållit, att ifrågavarande hamn spår st rålik åtminstone tills vidare finge
tänkas inskränkt till sommarmånaderna och även då bleve jämförelsevis
obetydlig och lätt. Det förefölle länsstyrelsen, som örn kostnaderna för
järnvägsspåret, beräknade till 1,400,000 kronor, därför skulle kunna icke
oväsentligt nedbringas. I anledning härav hade järnvägsstyrelsen låtit omräkna
ifrågavarande kostnader till vad de kunde beräknas bliva för ett för
en alldeles särskilt svag godstrafik avsett hamnspår, varvid framkommit ett
belopp av 1,150,000 kronor, motsvarande en kostnad av ungefär 75,000 kronor
per kilometer.
Totalkostnaden för hamn vid Karl Johans stad och hamnspår dit beräknades
sålunda till omkring 2,600,000 kronor.
Den årliga drift-, underhålls- och räntekostnaden för en hamn vid Karl
Johans stad vore järnvägsstyrelsen ej i tillfälle att i sin helhet närmare angiva.
Bäntan å sistnämnda lägsta byggnadskostnad utgjorde emellertid,
beräknad efter 4.5 procent, 116,550 kronor. Härtill komme dels årliga kostnader
för vidmakthållande av hamn, vägar och hamnspår och dels årliga
förluster i hamnrörelsen och för driften å hamnspåret. Med lägre genomsnittlig
årlig drift-, underhålls- och räntekostnad än 150,000 kronor torde
man icke böra räkna.
Sistnämnda belopp, i vilket icke inräknats den minskning i trafikinkomster
å statens järnvägar, som skulle uppkomma genom en etel trafikavledning
från Luleå till Karl Johans stad, utgjorde alltså den lägsta årskostnad, som
det allmänna skulle ikläda sig för åstadkommande av egen hamn för Tornedalen.
Då hamnrörelsens omfattning enligt vad förut angivits finge beräknas
till omkring 6,000 ton, skulle sålunda det allmänna årligen bidraga med
omkring 25 kronor per ton för möjliggörande av viss varubefordring över
Karl Johans stad. Till ledning vid bedömande av detta belopps storlek
kunde meddelas, att det motsvarade en fraktkostnad å järnväg enligt en sa
hög genomsnittstariff som tariff 7 över ett avstånd av omkring 300 kilometer.
Då avståndet från Luleå till Tornedalen vore omkring 200 kilometer,
skulle det sålunda för staten ställa sig förmånligare att låta Tornedalens
konsumtions- och jordbruksvaror befordras utan avgift från och till Luleå
än att på statens bekostnad bygga och, i den mån det kunde ankomma på
staten, driva en hamn vid Karl Johans stad med tillfartsleder.
Styrelsen kunde icke finna ur samfärdsels- och ekonomisk synpunkt försvarbart,
att staten iklädde sig så oproportionerligt stora kostnader för byggande
av en särskild hamn för Tornedalen. Förut anförda jämförelse gåre
ock anvisning om att Tornedalens önskemål i fråga om transporternas förbilligande
kunde tillgodoses på ett väsentligt enklare och billigare sätt,
nämligen genom sänkning av fraktkostnaderna från och till den hamn, Luleå,
över vilken Tornedalens sjötrafik redan nu i det väsentliga bedreves.
Styrelsen finge erinra, att en större hamn i regel erbjöde betydande förmåner
framför en mindre. Antalet linjer och båtlägenheter vore vid deli
förra flera, och hamnens tekniska anordningar, möjliggörande snabbare och
billigare lastning och lossning, vore bättre. Av i det föregående angiven
tablå framginge ock, att Luleå, som vore Norrbottens läns största hamnstad,
hade en betydlig varuträsk från och till andra hamnars i övre Norrland
geografiska handelsområden. Beträffande Luleå tillkomme det förhållandet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majus proposition nr 222. i)
att hamnen, enligt av vederbörande lotskapten lämnat meddelande, kunde
trafikeras två veckor tidigare på våren än Karl Johans stad. Vid tidig isbeläggning
liölles ock hamnen trafikerbar längre tid på förvintern. Att Juliea
även efter anläggande av hamn vid Karl Johans stad skulle förbliva en viktig
hamnplats för Tornedalen, liksom staden vore för andra delar av Norrbottens
län, vore alldeles tydligt.
Fråga vore därför, om icke Tornedalen i stort sett skulle, även beträffande
konsumtionsvaror och jordbrukets råvaror oell produkter, få större
gagn av en tillräckligt stor nedsättning av frakterna för stationerna å linjen
Haparanda—Övertorneå—Pajala från och till Luleå än av en anläggning av
egen, närmare belägen hamn. En sådan nedsättning, ägnad att bevara och
i viss mån öka den centrala hamnens rörelse och därmed dess utvecklingskraft,
skulle givetvis också vara av avsevärd betydelse ej endast för Luleå
stad och hamn utan även för stora delar av Norrbottens län, som Luleå
hamn i varje fall hade att betjäna. För det allmänna skulle slutligen den
fördelen vinnas, att skäligen improduktiva kapital ej skulle behöva offras
och att årliga drift- och ränteförluster till betydande belopp bleve sparade
till bättre användning.
Styrelsen ville icke förneka, att det inskränkta område, som Haparanda
stad och viss del av Nedertorneå socken bildade, skulle vinna vissa fördelar,
därest en hamn med hamnspår utan någon kommunernas kostnad 1 Jeve anlagd
vid Karl Johans stad. Beträffande Tornedalen i övrigt kunde styrelsen
emellertid, under hänvisning till vad förut anförts, ej se annat än att en
sänkning av tarifferna på Luleå av den storlek, som styrelsen ifrågasatte —
och som givetvis skulle komma även Haparanda stad med omnejd till del
— skulle medföra större fördelar, och detta kanske särskilt beträffande
eventuellt uppkommande exportrörelse, samt alltså i ökad grad leda till näringslivets
utveckling än vad en egen hamn för Tornedalen skulle förmå, Härvid
vore att märka, att befolkningen i övre Tornedalen, från Karungi räknat,
vore omkring tre gånger så stor som befolkningen i Haparanda och Nedertorneå,
och för stora delar av detta område torde det ej vara oriktigt att
numera betrakta den uppblomstrande platsen Övertorneå som centrum.
Antal invånare
den 1 januari 1929
Haparanda................................................................. 2,616
Nedertorneå............................................................. 4,556
Tornedalen i övrigt (inklusive de delar av Ivalix
dalen,
vilkas trafik går över Övertorneå) ......... 20,616
Den egentliga betydelsen av en hamn vid Karl Johans stad skulle då
ligga däri, att Haparanda stad skulle beredas något större möjligheter att
få förmedla den handel på Tornedalen, som staden tidigare under andra
tids- och kommunikationsförhållanden innehaft. Före anläggningen av järnväg
till Karungi hade Salmis 7 kilometer utanför Haparanda belägna hamn
haft stor betydelse för Tornedalen. Sedan järnväg öppnats för trafik, till
Karungi år 1913, till Övertorneå år 1914 och till Haparanda år 1918, blev
hamnen mindre behövlig och användbar och upphörde år 1916 att hava
större betydelse, vartill, ehuru knappast i någon mera betydande grad, även
den fortgående uppgrundningen av hamnen kunde hava medverkat. Här
kunde som belysande därvidlag anföras följande.
1. Lämnade uppgifter om uppgrundningen avsåge den inre, grundare
delen av sagda farled, nämligen ledsträckan Hamnkarl—Salmis.
10
Kungl. Majus proposition nr 222.
2. På telegrafisk förfrågan hade lotsförm amien vid Salmis lotsplats i
telegram den 2 januari 1930 meddelat, att vid medelvattenstånd fartyg örn
3.5 meters djupgående lotsades i farleden Hamnkarl—Salmis samt att under
de senaste tjugo åren fartyg av större djupgående än 3.5 meter ej inlotsats
i samma farled.
3. I den av sj ökarte verket utgivna officiella seglingsbeskrivningen »Svensk
Lots» meddelades i årgången 1884 följande: »Till Salmis, 2 min. norr örn
Hamnkarl, finnes en utprickad ränna, och 3.5 m. djupgående fartyg flyta
in i viken.» Samma uppgift lämnades i 1894 års upplaga av »Svensk Lots».
4. Den sekulära landhöjningen vid Norrlands nordligaste kust vore enligt
uppgift från Sveriges geologiska undersökning ungefärligen 0.6 m. per sekel;
den torde sålunda, vad beträffar djupet i farleden in till Salmis, under de
senaste tjugo åren lia uppgått till omkring 0.1 m.
Genom järnvägens tillkomst och anknytning med det finska järnvägsnätet
år 1919 hade emellertid Haparanda, av folkmängdsuppgifterna flir staden
att döma, fått mer än full ersättning för vad den förlorat genom liamntrafikens
därmed förbundna upphörande. Antalet invånare hade nämligen
stigit från 1,336 år 1909 till 1,694 år 1919 och 2,616 år 1929. Till någon
del torde ökningen visserligen vara föranledd av inkorporering av viss del
av Nedertorneå socken, men nämnda stad och socken tillsammans hade
fått sin folkmängd ökad från 4,873 år 1909 till 6,467 år 1919 och 7,174
år 1929.
Fråga vore emellertid, huruvida en så avsides belägen uthamn som vid
Karl Johans stad, nära 16 kilometer från staden, verkligen skulle kunna
återgiva Haparanda stad någon större del av dess förlorade handel. Den
anordningen syntes vara en nödfallsutväg, som syntes böra ifrågakomma
endast, därest andra komnnmikationsmedel skulle saknas, vilket efter järnvägs
anläggande ju icke vore fallet. Styrelsen kände sig på intet sätt
övertygad örn att Haparanda vid de obekväma förhållanden för varulianteringen,
som skulle uppkomma efter anläggande av en avsides belägen, av
något fartyg sällan anlupen mindre uthamn, skulle med någon större framgång
kunna upptaga tävlan med den under större och bekvämare förhållanden
i Luleå bedrivna rörelsen. Styrelsen vore snarare övertygad om motsatsen,
men även örn styrelsen härvidlag skulle döma i någon mån fel och om det
skulle bliva Haparanda möjligt att göra sig gällande, så vore såsom förut
framhållits den varukvantitet, varom en tävlan kunde ifrågakomma, i varje
fall av en så synnerligt obetydlig storleksordning, att anledning icke kunde
anses finnas för staten att ikläda sig för hamnens anläggning nödvändiga
offer.
Av det anförda torde framgå, att det skäl — så att säga av moralisk art
— til 1 hamnens anläggning genom det allmännas försorg, som av länsstyrelsen
anförts, till sitt värde vore mycket omtvistbart. Haparanda stad hade redan
i och med järnvägen erhållit förbindelser av betydligt större värde för staden
än dem, som gått förlorade genom att hamnen vid Salmis som en främsta
följd för övrigt av dessa förbättrade kommunikationsförhållanden måst nedläggas.
Det syntes i detta sammanhang även böra beaktas, att transportvägar
och handelsförbindelser på Tornedalen allt sedan mer än ett tiotal år
tillbaka vore omlagda och att näringslivet redan inrättat sig därefter.
Styrelsen funne sålunda alla skäl tala för att ifrågavarande kommunikationsproblem
löstes genom en taxemanipulation oell icke genom företagande
av såväl i byggnad som drift kostsamma anläggningar av omtvistbart
värde.
Styrelsen ville i detta sammanhang understryka, att någon utbyggnad av
Luleå hamn särskilt för upptagande även av den ringa trafikmängd, som annars
11
Kungl. Majus proposition nr 222.
kilade beräknas förd över en hamn vid Ivari Johans stad, ju icke kunde
behöva ske. Luleå hamn torde redan i dess nu befintliga skick kunna betjäna
även den trafiken, och dessa tvenne hamnfrågor, anläggning av en ny
hamn vid Karl Jollans stad och utvidgning av den befintliga hamnen i Luleå,
ägde därför icke något intimt samband eller något som helst bestämmande
inflytande på varandra.
Beträffande storleken av den fraktnedsättning för Tornedalstransporterna,
som för ett replierande på Luleå hamn syntes kunna ifrågakomma,
kunde styrelsen för dagen ej framlägga ett utformat förslag. I princip
tänkte sig styrelsen emellertid, att frakterna mellan Luleå och stationer å
Tornedalsbanan, från Karungi och norrut, skulle utgå med de belopp, som
efter verkställd utredning kunde anses motsvara de sammanlagda sjö- och
järn vägsfraktkostnader, som trafikanterna finge att betala efter en tänkt anläggning
av hamn vid Karl Johans stad. Sjöfrakt skulle härvid givetvis
endast beräknas för sträckan Luleå—Karl Johans stad och då med skillnaden
i fraktkostnad från sydligare hamn till Karl Johans stad i stället för till
Luleå. Anmärkningsvis kunde här framhållas, att de sålunda nedsatta
frakterna till Luleå för stationer från Karungi och norrut och Tornedalen
givetvis borde beräknas även för stationerna från Karungi söderut till
Haparanda, varvid Haparanda på grund av det kortare avståndet till Luleå
alltid skulle få billigare frakter från och till Luleå än exempelvis Övertorneå.
En taxenedsättning av dylik storlek för ifrågavarande rayon kunde emellertid
ej göras, utan att vissa förluster i form av inkomstminskningar uppkomme
för statens järnvägar. Hedan en hamnanläggning vid Karl Johans
stad skulle dock, som förut anförts, i och för sig medföra en viss minskning
av statens järnvägars trafikinkomster; en inkomstminskning, som statens
järnvägar givetvis måste vara beredda att bära, därest regering och riksdag
ville göra de stora offer, som en hamnanläggning vid Karl Johans stad
kr ävde. En nedsättning av taxan för Tornedalens transporter från och till
Luleå enligt förut nämnda principer skulle därtill medföra någon, örn ock
ej särdeles betydande, ytterligare inkomstminskning för statens järnvägar.
För denna ytterligare inkomstminskning torde statens järnvägar böra förbehålla
sig täckning genom anslag av staten till fraktfyllnad, men härvid
finge då väl bemärkas, att staten befriades från de långt högre kostnader,
som anläggning och drift av hamn vid Karl Johans stad med tillhörande
osedvanligt långa hamnspår skulle kräva. En sådan fraktfyllnad av allmänna
medel torde nämligen ej komma att belöpa sig till mer än ett eller
annat tiotusental kronor årligen, vilket belopp vore att jämföra med den
förut uppgivna årskostnad av omkring 150,000 kronor, som skulle följa av
hamnanläggningen vid Karl Johans stad.
Därest beslut fattades örn anvisande av medel till fraktfyllnad för godstransporter
mellan Luleå och stationer å linjen Haparanda—Karungi—Övertorneå—Pajala,
förslagsvis och preliminärt beräknade till 20,000 kronor per
år, så vore styrelsen beredd att redan under loppet av år 1930 genomföra
de taxenedsättningar, som förut avhandlats. Härvid skulle Tornedalens
befolkning långt tidigare än vid en särskild hamnanläggning vore möjligt
komma i åtnjutande av den kommunikationsförbättring, som ansåges lara
av så stor betydelse för utvecklingen av områdets näringsliv.
Med framhållande av önskemålet, att den av styrelsen sålunda ifrågasatta
utvägen att tillgodose Tornedalens behov och önskemål upptoges till närmare
övervägande och prövning, förklarar sig järnvägsstyrelsen avstyrka, att
hamn anlades vid Karl Johans stad, förrän på ett vida mera ingående och
Begränsninga
i förslaget.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
övertygande sätt än som skett visats, att en sådan verkligen hade att fylla
och kunde bättre än på det av styrelsen angivna sättet fylla kommersiella
och kulturella uppgifter av den storlek, att de kunde anses motivera de
kostnader, som anläggning och drift av hamn och liamnspår skulle kräva.
Slutligen anför styrelsen:
Skulle Kungl. Majit emellertid, oaktat vad som här i motsatt riktning av
järnvägsstyrelsen anförts, finna, att ifrågavarande hamnanläggning borde
mera omedelbart komma till stånd, finge styrelsen, under hänvisning till vad
av vederbörande länsstyrelse i frågan anförts, erinra, att hamnspåret hade
sådant samband med hamnen, att det borde räknas som del av denna. Det
borde då icke kunna ifrågakomma, att det skulle åligga statens järnvägar att
anlägga ifrågavarande spår eller att bekosta underhållet och driften av detsamma.
Hamnspår av ifrågavarande slag bekostades i regel av vederbörande
stad. Rörande driften å sådana plägade träffas särskild överenskommelse.
På enahanda sätt syntes då även böra förfaras i nu förevarande fall. Därest
järnvägsspåret till Karl Johans stad gåves karaktären av ett endast för godsvagnars
framförande upplåtet hamnspår, så kunde då även tillgodoses det
av länsstyrelsen framhållna önskemålet, att detsamma av därför ansvariga
bygges på enklaste sätt ända in till gränsen för möjligheten att därpå framföra
lokomotiv och vagnar av de på järnvägslinjerna i orten använda standardtyper.
Skulle emellertid Haparanda stad ej äga tillräckliga resurser att
bygga och underhålla spåret ens på dylikt billigast tänkbara sätt, så kunde
dock järnvägsstyrelsen under inga förhållanden lämna utan erinran, att detta
skulle medföra, att statens järnvägar belastades med ifrågavarande kostnader
vare sig beträffande hamnspårets byggnad eller underhållet och driften av
detsamma. Sådana kostnader borde enligt järnvägsstyrelsens uppfattning
bäras av den eller dem, vilka skulle få att utföra och förvalta hamnanläggningen.
Med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört har länsstyrelsen i Norrbottens
län den 7 februari 1930 avgivit förnyat utlåtande i ärendet. Länsstyrelsen
har därvid, till bemötande av vad järnvägsstyrelsen yttrat, anfört i
huvudsak följande:
Även örn å kuststräckan Luleå—Haparanda icke för närvarande förelåge
behov av en ny eller utvidgad djuphamn för oceangående tonnage, vore därmed
givetvis icke sagt, att en mindre uthamn i Tornedalen, avsedd huvudsakligen
för kustfart, skulle vara överflödig och icke kunna verksamt gynna även uppkomsten
av olika slag av industrier. Yad som vållat svårigheter för de småsågar,
som funnits i Tornedalen men nedlagts, torde hava varit de ogynnsamma
utfraktningsförhållandena, vilka sammanhängde med bristen på direkt förbindelse
med kusten. Det kunde icke lida något tvivel örn att uthamnen
skulle bliva till betydande fördel för småsågarna, liksom även utfraktningen
av tjära, props och pappersved med flera produkter skulle underlättas genom
en hamnanläggning.
I järnvägsstyrelsens sammanställning av uppgifter över befolkning och
åkerareal i handelsområdena för Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå och Skellefteå
grundade sig stj^relsens uppgifter å åkerareal på 1919 års statistik och
vore sålunda nu åtskilligt föråldrade. Härtill komme, att enbart åkerarealen icke
gåre någon tillförlitlig bild av jordbruksnäringen i Tornedalen, enär denna
näring där mer än i andra adalar vore baserad på avkastningen från de naturliga
ängarna, vilkas totalareal inom området uppginge till över 40,OCK i
hektar och vilka åtminstone delvis i avseende å bördighet kunde jämställas
13
Kungl. Majus proposition nr 222.
med fullgod åkerjord i långt sydligare belägna delar ar landet. Men även
om de angivna relationerna i stort sett vore riktiga, kunde detta enligt länsstyrelsens
förmenande icke tagas till intäkt för påståendet att Tornedalsliåinnen
vore obehövlig. Med större fog torde kunna göras gällande, att de
sydligare ådalarnas snabbare förkovran och större handelsomsättning just vore
en följd av att de redan under längre eller kortare tid varit i åtnjutande av de
direkta sjöförbindelser och det mera utvecklade kommunikationsnät i övrigt,
som Tornedalen saknade. Det vore enligt länsstyrelsens förmenande en
oriktig eller i varje fall alltför ensidig synpunkt, järnvägsstyrelsen anlade
på frågan, när den sökte bevisa hamnens obehövlighet genom att hänvisa
till den nuvarande varuomsättningen. En anläggning sådan som den föreslagna
hamnen planerades ju icke enbart med hänsyn till bestående förhållanden
utan fastmera med tanke på vad man kunde vänta och hoppas av
framtiden. Större delen av vårt kommunikationssystem, vare sig det gällde
vägar och järnvägar eller hamnar, torde hava tillkommit mindre med tanke
på omedelbar förräntning än för att skapa bättre betingelser för näringslivets
framtida utveckling.
För en sådan utveckling, särskilt på jordbrukets område, ägde Tornedalen
större förutsättningar än många andra norrländska ådalar. Belysande i detta
avseende vore den utredning, som för några år sedan gjordes av länets hushållningssällskap
och som gav vid handen, att av länets till 74,850 hektar
uppskattade odlingsmark i enskild ägo icke mindre än 33,050 hektar eller
drygt 44 % vore belägna inom Tornedalsområdet. Dessa betydande odlingsbara
marker liksom de goda betingelserna i övrigt för jordbruket i Tornedalen
möjliggjorde en avsevärd befolkningsökning med därav följande ökat
behov av varuutväxling samt större möjligheter till industriell utveckling
och livaktighet på alla områden.
Men för att denna utveckling icke skulle förkvävas och snedvridas, krävdes
enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning, att Tornedalen i likhet med
andra mera betydande norrländska älvdalar bereddes direkt förbindelse med
havet. Järnvägsstyrelsen hade själv i annat sammanhang, när fråga förevar örn
de norrländska tvärbanorna, starkt betonat betydelsen av att de naturliga ekonomiska
enheter, som bildades av floddalarna, icke splittrades utan hölles
samman genom kommunikationer med respektive kuststäder och hamnar.
Varför skulle detta icke gälla även beträffande Tornedalen? Lika väl som
övriga älvdalar behövde Tornedalen en replipunkt vid havet, där det ekonomiska
livets trådar löpte samman, men utan hamn kunde Haparanda
aldrig komma att fylla denna uppgift. Den skulle enligt järnvägsstyrelsen
i stället övertagas av det 20 mil avlägsna Luleå, men det torde ligga lika
nära till hands att antaga, att det, trots alla > taxemanipulationer» , i stället
bleve någon mera närbelägen finsk hamn, som komme att draga till sig den
huvudsakliga trafiken på Tornedalen, örn Haparanda stad nu icke förlijälptes
att lösa sin hamnfråga.
I detta sammanhang torde få beröras vad järnvägsstyrelsen anförde
därom, att Haparanda genom järnvägens tillkomst och anknytning till det
finska järnvägsnätet år 1919 fått mer än full ersättning för vad den förlorat
genom sjötrafikens upphörande. Till stöd härför åberopades, att stadens
folkmängd ökats från 1,33(5 år 1909 till 1,694 år 1919 och 2,616 ar 1929.
Denna ökning vore dock, vad anginge de tio sista åren, uteslutande att hänföra
till den år 1919 genomförda inkorporeringen av vissa delar av Nedertorneå
socken, som i ett slag höjde folkmängdssiffran till 2,645 år 1920.
Sedan denna tid hade alltså invånarantalet tvärtom undergått någon om ock
obetydlig minskning. Do ekonomiska förhållandena hava ock under denna
tid undan för undan försämrats, så att staden i nuvarande stund vore rikets
14
Kungl. Majus proposition nr 222.
mest skattetyngda stadssamhälle. Utan den hjälp till självhjälp, som en
hamnanläggning otvivelaktigt skulle innebära, syntes staden dömd att för
all framtid föra en tynande tillvaro, utan möjlighet att hävda sin gamla
ställning som ekonomisk och kulturell huvudort för den svenska Tornedalen.
Att en sådan dekapitering måste medföra i hög grad menliga följder för
ortens ekonomiska liv och därmed även för det svenska kulturarbetet i Tornedalen
torde ligga i öppen dag.
Järnvägsstyrelsen uttalade även tvivel örn att en så avsides belägen hamn
som vid Karl Johans stad, nära 16 km. frun staden, skulle kunna återgiva
Haparanda stad någon större del av dess förlorade handel. Härom torde
kunna sägas, att då den 9 km. (icke som järnvägsstyrelsen uppgivit 7 km.)
från staden belägna Salmis hamn på sin tid — enligt vad järnvägsstyrelsen
själv vitsordat — haft stor betydelse för Haparanda och Tornedalen, samma
möjligheter borde förefinnas för en hamn vid Karl Johans stad, som trots
sitt större avstånd från staden likväl med nutida kommunikationsmedel
även utan järnväg komme staden närmare än vad Salmis på sin tid varit.
Järnvägsstyrelsen gjorde även gällande, att sjöfartens upphörande på
Salmis mindre skulle bero av att hamnen så småningom blivit oduglig för
sitt iindamål än därav, att genom järnvägens framdragande till Tornedalen
sjöförbindelserna blivit utan större praktiskt värde. Med avseende härå
kunde erinras, att landhöjningen i dessa trakter torde vara större än järnvägsstyrelsen
angåve — enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgift
skulle den belöpa sig till iner än 1 meter per sekel. Bemärkas borde även,
att uppgrundningen vid Salmis icke enbart vore beroende av landhöjningen
utan även i hög grad av Torneälvens slamföring. Visserligen kundie ännu
fartyg av intill 3.5 meters djupgående vid medelvattenstånd lotsas in till
Salmis, men då skillnaden mellan normalt låg- och medelvattenstånd uppginge
ända till 1.2 meter, bleve uppenbarligen möjligheten för 3.5 meters
djupgående fartyg att trafikera ledén i högsta grad beskuren. De kustångare,
som numera regelbundet trafikerade norrlandskusten, vore för övrigt
betydligt mera djupgående, varför påståendet att Haparanda genom bristen
på hamn vore praktiskt taget isolerat från sjösidan ägde sitt brila berättigande.
Länsstyrelsen ingår härefter på möjligheten att vidtaga begränsning i det
framlagda hamnförslaget samt anför härom:
Med hänsyn till de icke obetydliga kostnader, som realiserandet av hamnförslaget
i hela dess vidd skulle föra med sig, var länsstyrelsen från början
inställd på att arbetena borde genomföras i etapper och att särskilt anläggningen
av hamnspår borde anstå till dess trafiken tagit en något större omfattning.
Att länsstyrelsen likväl i sitt yttrande den 29 november 1929 förordade
järnvägsspårets anläggande i samband med själva hamnen var huvudsakligen
beroende därpå, att detta arbete syntes synnerligen lämpligt för
att under det rådande bekymmersamma läget å Seskarö bereda någon lindring
i de arbetslösas ställning. Skulle emellertid nu statsfinansiella skäl
lägga hinder i vägen för hamnförslagets genomförande i ett sammanhang,
torde utan större olägenhet i trafikhänseende byggandet av hamnspåret
kunna tills vidare anstå. Transportkostnaden vägledes mellan hamnen och
staden lärer vara överkomlig och i varje fall kunna hållas avsevärt lägre än
järnvägens styckegodstaxa. Vidare torde ur kostnadsberäkningen kunna
utgå det belopp å 128,400 kronor, som upptagits för breddning och grundförbättring
av kustlandsvägen. Detta arbete behöver icke med nödvändighet
utföras tidigare eller i annan ordning än den allmänna trafiken kräver.
Medräknas kostnadsförslaget med ytterligare 100,000 kronor, motsvarande
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
■vissa kajutrustningar, som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande
skulle kunna tills vidare anstå, erhålles en total kostnad för hamn och landsväg
å i runt tal 1,225,000 kronor. Då Haparanda stad givetvis, mot åtnjutande
av liamnavgifter, bör svara för hamnens underhåll och vägunderhållet
synes böra bestridas i vanlig ordning, skulle statens utgifter för företaget
sålunda för närvarande kunna begränsas till sistnämnda belopp,
varå den årliga räntan efter 4.5 % uppgår till 55,125 kronor, vilket belopp
sålunda bör ställas mot av järnvägsstyrelsen beräknade 150,000 kronor per år.
Med hänsyn vidare därtill, att staten normalt bidrager till väg- och understundom
även hamnanläggningar med åtminstone ~/a av beräknade kostnader
utan krav på förräntning och återbetalning, synes det emellertid skäligt, att
statens särskilda belastning för företaget icke beräknas högre än till */3 av
anläggningskostnaden eller 408,000 kronor, vilket belopp efter 4.5 % förräntas
med 18,400 kronor.
Den av järnvägsstyrelsen förordade lösningen, som innebär, att varorna
till underpris skulle med järnväg fraktas Tornedalen—Luleå och omvänt,
skulle tillskynda statens järnvägar en inkomstminskning, som efter nuvarande
varumängd beräknas till 20,000 kronor årligen, för vilket belopp
järnvägsstyrelsen begär täckning av särskilda statsmedel. Örn hänsyn tages
till att utöver denna inkomstminskning för visso även skulle uppstå — särskilt
i mån av ökad trafik och därav betingad ökning av tågrörelsen — ren
driftsförlust, synes denna utväg icke heller ur ren ekonomisk synpunkt
framstå såsom någon för staten särskilt fördelaktig affär.
Att genom ekonomiskt näppeligen försvarbara taxemanipulationer söka
hindra Tornedalens naturliga anslutning till havet och intvinga dess handel
under ett annat jämförelsevis avlägset handelsområde kan icke innebära
någon god och för framtiden bestående lösning av Tornedalens kommunikationsproblem.
Då härtill kommer, att realiserandet av järnvägsstyrelsens
planer skulle betyda tillspillogivande av gränsbygdens nuvarande ekonomiska
och kulturella huvudort och därmed försvaga det svenska kulturinflytandet
i Tornedalen, vågar länsstyrelsen uttala den bestämda förhoppningen,
att statsmakterna icke skola lämna sin medverkan till dessa planers
förverkligande.
Länsstyrelsen, som förklarar sig alltjämt vidhålla sin uppfattning örn
nödvändigheten av att tillgodose Tornedalens behov av förbindelser med
havet genom en anläggning i huvudsaklig överensstämmelse med det av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda förslaget, hemställer, att Kungl.
Majit måtte vidtaga åtgärder för detta förslags skyndsamma genomförande,
åtminstone i den av länsstyrelsen antydda begränsade omfattningen.
Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 28 februari 1930 avgivit
förnyat utlåtande i ärendet. Styrelsen uttalar sin anslutning till vad länsstyrelsen
i sitt senaste utlåtande anfört samt tillägger därutöver ytterligare
följande:
Vid upprättandet av det med styrelsens skrivelse den 2 november 1929
överlämnade förslaget har styrelsen i anslutning till vad dessförinnan förekommit
haft till ögonmärke att framlägga en plan av minsta möjliga omfattning
under förutsättning, att hamnen omedelbart skulle ordnas för järnvägsförbindelse
till Haparanda, tiven örn dennas utförande skulle anstå till
någon kortare tid efter hamnens färdigställande. Om också icke hamnen
kan göra samma gagn utan som med järnväg, så hindrar detta dock icke,
att det kan vara ekonomiskt befogat att låta järnvägens utförande anstå till
16
Kungl. Majus proposition nr 222.
dess behovet därav mera bestämt framträder, då man numera har möjlighet
att anordna automobiltrafik, vars kapacitet är avsevärd och som, på sätt
länsstyrelsen nämner, möjliggör framförandet av styckegods till pris, som ej
överstiger järnvägstaxans; dessutom medför den för trafik till eller från staden
Haparanda och den närmare bygden den stora bekvämligheten av godsets
direkta forslande till mottagarens eller från avsändarens dörr.
Örn man i anslutning härtill utgår ifrån att hamnen till en början icke
ordnas för järnvägstrafik utan enbart för landsvägstrafik kan tydligtvis med
bibehållande av förut angivna program för fartygstrafiken i avseende på
vattendjup och kajlängder en avsevärd begränsning iakttagas i fråga örn utrymme
på hamnpiren. Styrelsen har uppgjort ett förslag i enlighet härmed
och med förenklad kajutrustning. Såsom därav framgår minskas pirens
bredd avsevärt å den yttre delen och i mycket hög grad å den inre, där
endast en tillfartsväg med parapetskydd bör kunna bliva tillräckligt.
Kostnaderna för denna hamn bliva då cirka 810,000 kronor. Härtill kommer
alltid anläggandet av väg från kustlandsvägen ned till hamnen, vilket
liksom förut beräknas draga en kostnad av cirka 75,000 kronor. Dessutom
torde för kustlandsvägens förbättring på särskilt dåliga delar böra ytterligare
tilläggas ett belopp av förslagsvis 35,000 kronor. På detta sätt skulle då
hela anläggningskostnaden kunna begränsas till 920,000 kronor. Örn däremot
piren utföres på samma sätt som enligt styrelsens förut framlagda förslagmen
icke utrustas med järnvägsspår, portalkran m. m., begränsas kostnaden
för den egentliga hamnen till 1,050,000 kronor och för hela anläggningen
till 1,160,000 kronor. Att efteråt utbygga nyss avhandlade starkast inskränkta
anläggning till den sistnämndas omfattning kommer att draga ytterligare
någon kostnad utöver skillnaden mellan nämnda summor; totalkostnaden
torde då bliva cirka 1,250,000 kronor.
Såsom skäl för anordnande av ny uthamn för Tornedalen anför styrelsen:
För närvarande betjänas Tornedalens trafik av järnvägen, landsvägarna
och älven, denna senare för flottning och för mindre båtar å traden Luleå—
Haparanda, samt dessutom — särskilt före järnvägens tillkomst —• även av
Salmis hamn i förening med landsvägsfordon. Trafiken på Salmis har naturligtvis
decimerats genom järnvägens tillkomst, men även, såsom länsstyrelsen
framhåller, på grund av dels hamnens och inseglingsrännans uppgrundning
genom slamavsättning från Torne älv och genom landhöjningen samt
dels fartygstypernas förändring. Angående landhöjningen torde böra nämnas,
att nu inhämtade nya upplysningar från Sveriges geologiska undersökning
och från statens meteorologisk-hydrografiska anstalt giva för handen en
sannolikaste storlek av landhöjningen vid Lule;! av 0.9 3 meter per sekel,
varför man här torde böra räkna med åtminstone 1 cm. per år eller dubbelt
så mycket, som järnvägsstyrelsen angiver. I avseende på båttyperna gäller,
att de fartyg, som numera trafikera östersjökusten, hava ett djupgående av
3.5 ä 4.5 meter och i vissa fall mera. Viel Salmis kan ej beräknas att vid
me,dely attén intaga fartyg av större djupgående än 3.5 meter, vilket vid lågvatten
motsvaras av cirka 2.5 meter. Härav framgår, att Salmis hamn icke
längre kan användas för den egentliga kust- och östersjötrafiken utan endast
för en mindre lokaltrafik. Inseglingsrännans stora längd skulle också orsaka
alldeles oskäliga kostnader för ordnandet av en efter nutida förhållanden
lämpad hamn vid Salmis. I Haparanda kunna icke båtar med större djupgående
än 1.2 ä 1.5 meter löpa in och dill- skulle en upprensning av älven
med inseglingsränna draga utomordentligt stora kostnader både i anläggning
och underhåll. Och såsom tidigare torde vara tillfullo klarlagt liksom och
av alla ansvariga myndigheter och de viktigare intressentgrupperna er
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
känt, kan nu för ordnandet av en verkligt ändamålsenlig hamn för ifrågavarande
syfte ingen annan plats än Karl Johans stad lämpligen ifrågasättas.
Den trafik, som skulle komma att gå över en dylik hamn, torde kunna
sammanföras i följande grupper.
A. Styckegods- och persontrafik inom ett mera lokalt område utefter
kusten, i stort sett motsvarande den nu med lokalbåtarna mellan Luleå och
Haparanda bedrivna trafiken. De små båtar, som för närvarande här måste
användas på grund av farledens i Torne älv oansenliga djup, vilket icke kail
avsevärt ökas, skulle då också kunna utbytas mot något större och ändamålsenligare
sådana.
B. Flottgodstrafik av virke, pitprops och pappersved, som efter nedflottning
till havet genom Torne älv, Sangis älv ävensom en del andra
smärre fiottleder buntas eller tagas i ringbommar och efter bogsering till
Karl Johans stad därstädes inlastas till svenska och utländska hamnar vid
Östersjön och Nordsjön.
ö. Trafik för trävaru- eller cellulosaindustri vid Karl Johans stad
med därav följande transport av andra förnödenheter. Enligt härutinnan
särskilt inhämtade upplysningar är virkestillgången för sulfatindustri synnerligen
riklig, under det att övrigt virke finner god avsättning redan nu.
Under dessa förhållanden borde förutsättningar finnas för uppkomsten av
sulfatindustri.
D. Trafik från Tornedalen av jordbruks- och industriprodukter, ävensom
av sådana varor som tjära, ved, sparrar och annat småvirke, samt
E. Trafik till Tornedalen av olika slag av livsförnödenheter och av förnödenheter
för jordbruket, såsom kalk, gödningsämnen, kraftfoder, maskiner
och redskap m. m.
De båda senaste slagen av gods skulle tydligtvis komma att befordras
per automobil mellan hamnen och Tornedalen, inklusive Haparanda stad,
inom ett för sådan transport lämpat område samt för övrigt till respektive
från järnvägsstation för vidare befordran till Tornedalen.
I järnvägsstyrelsens yttrande torde egentligen endast de två senast nämnda
grupperna D och E vara behandlade, varför trafiken på hamnen torde kunna
beräknas snart nog bliva avsevärt större än nämnda styrelse förväntar. Tydligt
torde vara, att nya möjligheter skapar ny trafik, fastän det undandrager
sig direkt beräkning, huru snabb en sådan'' tillväxt kan bliva. Vid eller i
närheten av Torne älvs mynning har en ordentlig hamn saknats och därmed
även förutsättningen för en fri utveckling av trafiken, varför man ej
heller kan grunda bedömandet av den utveckling, som kan vara möjlig, på
de nuvarande förhållandena. Härutinnan är också att märka, hurusom de
naturliga förutsättningarna i själva Tornedalen, på sätt av länsstyrelsen
framhålles, äro bättre än i flera av de övriga ådalarna, vårföre också Tornedalen
även torde behöva en egen stödpunkt och utfartshamn vid havet. Att
härutinnan helt hänvisa Tornedalen till Luleå, som är beläget över 200 km.
längs banan från Haparanda samt över 150 km. längre från Karungi och
stationerna norr därom än Haparanda kan icke vara riktigt. Visserligen
haltar en jämförelse med förhållandena längre söderut — detta dock »åt båda
hallen» — men av intresse kan vara att nämna, hurusom järn vägsavståndet
Luleå—Haparanda är något litet längre än från Stockholm till Gävle eller
Söderköping och något litet kortare än från Stockholm till Örebro eller
Linköping samt att distansen 150 km. är något längre än från Stockholm
till Köping och något kortare än från Stockholm till Gävle eller Norrköping.
Härtill kommer den gamla samhörighet, som förefinnes inom varje
älvdal för sig och vilken icke utan vidare låter sig sprängas och ej heller
utan olägenhet kan upphöra.
Bihang till riksdagens protokoll. 1920. 1 sami. 1N7 haft. (Nr 222.) mosö 2
18
Kungl. May.ts proposition nr 222.
Visserligen torde det vara klart, såsom även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tidigare framhållit, att hamnen icke kan betala sig direkt, men det
är väl möjligt, att den även ekonomiskt kan indirekt giva avkastning på däri
nedlagt kapital. För Haparandaortens och Tornedalens förkovran och utveckling
måste den alltid bliva till mycket stort gagn, som mer än väl kan
försvara, att staten gör därför nödiga uppoffringar. Värdet av en dylik utveckling
kan ju icke beräknas i penningar, men å andra sidan måste det
vara oriktigt att söka upprätthålla ett så krasst krav som att ett företag av
denna art nästan omedelbart eller snart nog skall direkt betala sig. Valutan
för gjorda uppoffringar kan väl ikläda sig andra och till och med värdefullare
former.
Örn man emellertid skulle söka att göra en kalkyl för de ekonomiska förhållandena,
så långt en sådan kan genomföras, torde man lämpligen gå den
väg, länsstyrelsen i sitt yttrande använt. Med utgående från nyss angivna
slutkostnader för en så långt möjligt inskränkt anläggning, icke ordnad och
alternativt ordnad för mottagande av järnvägsspår, respektive 920,000 och
1,160,000 kronor, erhåller man en räntekostnad av respektive 41,400 och
52,200 kronor. Den uppoffring, staten skulle göra för denna hamn utöver
den eljest normala för mindre samhällens liandelshamnar, kan visserligen på
sätt länsstyrelsen säger skattas till endast en tredjedel härav. Örn också
denna andel inom vissa gränser kan anses såsom relativt godtyckligt vald,
så ligger dock där bakom den tankegången, att i vanliga fall en mindre stad
eller samhälle anser sig själv kunna med ekonomisk uträkning offra en viss
del, vanligen en tredjedel, av kostnaderna och att staten lämpligen träder
emellan med ett anslag utan återbetalningsskyldigliet, motsvarande återstoden
och högst två tredjedelar av kostnaderna, för att bereda samhället
den hjälp till självhjälp, utan vilken företaget icke kan åstadkommas. Staten
får sedan sin valuta dels genom ökade skatter, tack vare stegrad livaktighet
inom samhällets affärsliv, och dels genom dess allmänna förkovran. Och
förvisso bjudas även i nu ifrågavarande fall örn icke fullt samma så dock
motsvarande förmåner av företaget.
Underhåll och drift torde visserligen utan vidare kunna övertagas av
Haparanda, men det låter även väl tänka sig, att staten sörjer därför; det
förra torde dock medföra ökat aktivt intresse från stadens sida. Kostnaderna
torde täckas av hamninkomsterna.
Om Haparanda skall kunna bibehålla sin ställning som Tornedalens naturliga
stödpunkt och huvudort, så kräves med nödvändighet hamnen ifråga.
Och utvecklingen efter hamnens tillkomst kan snart nog leda därhän, att
staden — i likhet med större delen av övre Norrlands städer — så småningom
drager sig ut mot havet, till Karl Johans stad, och slutligen flyttar
dit med sina affärer och delar av sin administration, varmed så till slut
hela samhället följer. Och även härför är Karl Johans stad en mycket
lämplig plats.
Då det bör vara av värde att i den mån sig göra låter lära känna, huruvida
från rederiernas sida kan påräknas intresse för hamnens trafikerande,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen från Stockholms ångfartygsaktiebolag
Svea, som väl får anses såsom ledande i fråga örn kusttrafiken på Norrland,
inhämtat upplysningar härutinnan, vilka giva för handen, att till och med
en »betydande regelbunden trafik från södra Sverige» torde kunna påräknas
till en sådan hamn och att det för sjöfarten är »i hög grad önskvärt, att
på denna plats en djuphamn kommer till stånd».
Slutligen måste det erkännas vara ett i nationellt avseende viktigt önskemål,
att ifrågavarande gränsbygd genom en dylik hamnanläggning erhåller det
ekonomiska stöd till stärkande av de band — även av kulturell art — som
Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 19
förena elen med landet i övrigt, för vilket den måste helt lita till statsmakternas
välförstående intresse och hjälp.
I avseende på tiden för igångsättandet av arbetena för en hamn vid Karl
Johans stad får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utom till det stora behovet
av hamnen i och för sig hänvisa dels till den av länsstyrelsen m. fl.
framhållna stora arbetslösheten i dessa bygder, till vars hindrande arbetenas
påbörjande inom den närmaste tiden skulle i högsta grad bidraga, samt
dels därtill, att det för ett lämpligt bedrivande av styrelsens arbeten i Norrland
vore ytterst värdefullt, om detta arbete snart kunde igångsättas.
I fråga örn vederbörande intressenters i orten skyldighet att deltaga i
kostnaderna för anläggningen torde vara lämpligt att såsom alltid eljest
plägar ske i dylika fall tillförbinda deni att svara för vederbörlig marklösen
för hamnområde — i detta fall med tillfarts viig — samt att eventuellt även
påfordra, att de skola deltaga med viss mindre del i byggnadskostnaderna,
vilken del i så fall bör utgöra minst 5 % därav.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får till sist uttala sin anslutning till de
uttalanden, som gjorts av järnvägsstyrelsen, enligt vad förut citerats, och av
länsstyrelsen i dess utlåtande den 10 december 1929 rörande Luleå hamns
utvidgning, av innehåll, att frågan om detta sistnämnda arbete är alldeles
oberoende av frågan örn tillkomsten av en uthamn för Haparanda och Tornedalen.
I anslutning till det anförda hemställer väg- och vattenbyggnadsstyrelsem
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att en uthamn för Tornedalen
och Haparanda vid Karl Johans stad skall komma till utförande i
enlighet med det till omfattningen mest begränsade av de framlagda förslagen,
vars genomförande beräknas draga en kostnad av 920,000 kronor,
ävensom för arbetenas påbörjande för budgetåret 1930/1931 anvisa 300,000
kronor, allt dock under villkor dels att ortsintressenterna förbinda sig att
bestrida marklösen för hamnområde med tillfartsväg och att deltaga i anläggningskostnaden
med fem procent av den verkliga kostnaden och dels att
Haparanda stad övertager hamnens drift och underhåll.
Här torde böra omnämnas, att, såsom i vissa utlåtanden antytts, Luleå
stad den 4 november 1929 gjort framställning om statsbidrag till utvidgning
av stadens hamn. Detta företag skulle enligt framställningen avse bland
annat att möjliggöra frakttrafik i större utsträckning än hittills från Tornedalen
över Luleå hamn. Utlåtanden i detta ärende hava avgivits av länsstyrelsen
i Norrbottens län och järnvägsstyrelsen. För närvarande är frågan
remitterad till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för yttrande.
Vidare har spörsmålet örn anläggande av uthamn för Haparanda och
Tornedalen berörts i en utredning, som av länsstyrelsen i Norrbottens län,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, under medverkan av särskilda av länsstyrelsen
i samråd med chefen för socialdepartementet utsedda sakkunniga,
verkställts rörande vissa omständigheter, ägnade att inverka på bedömandet
av frågan om lämpliga åtgärder för att bereda industriarbetarna å Seskarö
arbetstillfällen m. m. Resultatet av denna utredning har framlagts i ett
den 16 december 1929 dagtecknat betänkande. I detta betänkande, för vilket
i annat sammanhang redogörelse lärer komma att lämnas riksdagen, hava
föreslagits vissa åtgärder för underlättande av avvecklingen av sågverksarbe
-
Andra frågor,
som kunna äga
samband mod
förevarande
spörsmål.
Departements
chefen.
20 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 222.
tärnäs bosättning å Seskarö och därmed av arbetslösheten därstädes, varjämte
för beredande av effektivast möjliga hjälp åt befolkningen under den
till tre år tänkta avvecklingstiden ifrågasatts igångsättande snarast möjligt
såsom arbeten i öppna marknaden av hamnbyggnad vid Karl Johans stad
med tillfartsväg och järnväg eller, i andra hand, banbyggnad Morjärv—
Kalix, i bägge fallen med viss företrädesrätt till arbete för arbetslösa från
Seskarö, samt i sista hand och under förutsättning, att icke något av nämnda
företag kunde igångsättas, provisorisk drift genom domänverkets försorg av
Sandviks sågverk å Seskarö.
I utlåtande häröver den 4 januari 1930 har järnvägsstyrelsen avstyrkt ett
igångsättande av nu nämnda hamn- och järnvägsbyggnadsarbeten. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 8 januari 1930 förklarat sig finna
arbetslösheten å Seskarö icke i och för sig innebära tillräckligt skäl för
igångsättandet av hamnbyggnaden med tillfartsväg och järnväg. Statens
arbetslöshetskommission har i utlåtande sistnämnda dag uttalat, att åtgärder
av den avsedda beskaffenheten äro önskvärda och att arbetena böra utföras
på den öppna arbetsmarknaden, därest de överhuvud anses lämpliga och
nödvändiga.
För Haparanda och Tornedalen har tidigare funnits en ganska livligt
trafikerad uthamn, belägen vid Salmia omkring 9 kilometer sydväst örn
Haparanda och med landsvägsförbindelse med nämnda stad. Henna hamn
har emellertid numera förlorat i betydelse. Även örn trafiken på Salmis
minskats genom att Haparanda och Tornedalen satts i järnvägsförbindelse
med landet i övrigt, torde kanske de främsta orsakerna till tillbakagången
vara att söka dels i att hamnen och dess inseglingsränna alltmer uppgrundats
genom den fortgående landhöjningen vid Bottniska viken och Torneälvens
slamavsättning och dels däri, att i kustfarten vid Östersjön numera
användas betydligt mera djupgående fartyg än tillförene. Gjorda undersökningar
hava givit vid handen, att en utvidgning och fördjupning av Salmis
hamn med dess långa inseglingsränna, så att hamnen komme att motsvara
fordringarna på en hamn för den moderna kustfarten, skulle draga alldeles
oskäligt höga kostnader.
Efter omfattande och långvariga undersökningar, som lett till olika uppslag,
har nu ytterligare utredning verkställts. Som resultat därav hava
framlagts alternativa förslag till en ny uthamn för Haparanda och Tornedalen
med därtill hörande väg- och järnvägsförbindelse med Haparanda.
Dessa förslag upptaga dels förläggning av hamnen till Karl Johans stad 16
kilometer sydväst från Haparanda och dels hamnanläggning i två alternativa
lägen å den ännu längre bort belägna Seskarön. Kostnaderna för hamnen
med väg- och järnvägsförbindelse hava beräknats i förslaget till hamn vid
Karl Johans stad till 2,860,000 kronor samt i förslagen till hamn å Seskarö
till över 7 miljoner kronor eller, med mindre höjd för broförbindelsen med
fastlandet, till över 6 miljoner kronor. Med hänsyn särskilt till de därmed
förenade betydande kostnaderna torde förslagen till hamn å Seskarö kunna
21
Kungl. Majus proposition nr 222.
lämnas ur räkningen. Beträffande förslaget till hamn vid Karl Johans stad
har järnvägsstyrelsen på grund av de enligt styrelsens mening avsevärda
anläggningskostnaderna samt de stora årskostnader i form av driftförlust
och ränta å nedlagt kapital — av styrelsen uppskattade till omkring 150,000
kronor — som det allmänna skulle få vidkännas för anordnande av en uthamn
på nämnda plats, avstyrkt förslaget och i stället förordat, att Tornedalens
önskemål örn billigare transporter skulle tillgodoses genom lämplig
nedsättning av frakttaxorna mellan järnvägsstationerna i Tornedalen och
Luleå, varvid statens järnvägar skulle beredas ersättning av allmänna
medel för genom dylik taxenedsättning vållad inkomstminskning. Härefter
hava såväl länsstyrelsen i Norrbottens län som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dels föreslagit, att hamnen vid Karl Johans stad skidle tillsvidare
anordnas endast med vägförbindelse med Haparanda, dels ock ifrågasatt
vissa inskränkningar i planen för själva hamnanläggningen; enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens senaste förslag härutinnan skulle kostnaderna för
hamnanläggningen jämte tillfartsväg från Nikkala å kustlandsvägen Haparanda—Kalix
samt viss förbättring av sistnämnda väg å sträckan Haparanda—
Nikkala belöpa sig till omkring 920,000 kronor.
Därest man vid förevarande spörsmåls bedömande skulle utgå enbart
från den sannolika, omedelbart påräkneliga trafikomfattningen, torde det måhända
kunna ifrågasättas, huruvida det vore ur ekonomisk synpunkt riktigt,
att staten för anläggning av en uthamn nedlade ett kapital av den storlek,
som jämväl genomförandet av det senaste, begränsade förslaget innebär.
Andra synpunkter böra emellertid också komma i betraktande. I första hand
är då att beakta, att särskilt i de nordliga delarna av vårt land kommunikationsanstalter,
såsom järnvägar, vägar och hamnar, i allmänhet planerats
och kommit till stånd icke blott för att tillgodose ett vid tillblivandet förefintligt
trafikbehov utan i främsta rummet för att skapa ökade betingelser
för den framtida utvecklingen av näringslivet inom vederbörande trafikområden.
Tornedalen är utan tvivel en bygd med goda utvecklingsmöjligheter.
Kika naturtillgångar finnas i form av skogar, odlade och odlingsbara
marker samt utbyggbar vattenkraft, och landsdelens befolkning är jämförelsevis
talrik och stadd i tillväxt. Åtskilligt har också gjorts för tillgodoseende
av Tornedalens kommunikationsbehov, såsom denna bygds förbindande med
landets järnvägsnät och utvecklande av dess vägväsende m. m. Men liksom
andra större älvdalar i Norrland bildar även Tornedalen ett tämligen avgränsat
liandelsområde, som har behov av en naturlig, vid havet belägen
centralpunkt för in- och utförsel. Avsaknaden av en dylik huvudort med
god hamn torde icke annat jin i begränsad omfattning kunna ersättas av förbättrade
landförbindelser med angränsande handelsområdens centralpunkter
vid kirsten. Den naturliga huvudorten för Tornedalen har varit och torde
fortfarande böra vara Haparanda. Utan en tidsenlig hamn kan denna
stad icke uppbära sin ställning såsom dylik centralpunkt för Tornedalen och
icke erhålla den hjälp till självhjälp, som den, hårt skattetyngd, så viii behöver.
Stadens ogynnsamma ekonomiska läge torde nämligen till icke ringa dol sam
-
22
Kungl. Majus proposition nr 222.
manhänga med de otillfredsställande liamnförhållandena och det hinder för
ett ökat handelsutbyte, som dessa innebära. Ej heller Tornedalen torde i
avsaknad av en närbelägen hamn kunna bringas till en utveckling, för vilken
i och för sig goda naturliga förutsättningar förefinnas. Vidare må ej förbises
betydelsen av den nationella uppgift, som ligger i att genom ytterligare
förbättringar av kommunikationsförhållandena främja svensk odling och bebyggelse
i dessa nordliga gränstrakter och dymedelst såväl materiellt som
kulturellt allt närmare till det övriga Sverige knyta denna bygds befolkning.
Härtill kommer slutligen, att genom omedelbart igångsättande av ett liamnbyggnadsföretag
tillfälle skulle givas att vid sådana härför erforderliga arbeten,
som icke äro av rent hamnteknisk natur, bereda sysselsättning åt en
del av befolkningen å det närbelägna Seskarö, vars genom arbetslöshet iråkade
bekymmersamma läge påkallar åtgärder från det allmännas sida. Avvecklingen
av denna arbetslöshet skulle härigenom verksamt och på ett
lämpligt sätt underlättas.
Omständigheterna synas mig således tala för anläggandet av en uthamn
för Haparanda och Tornedalen. Den förebragta utredningen torde ådagalägga,
att vid valet av plats härför Karl Johans stad bör obetingat äga företräde.
Med hänsyn till motorfordonstrafikens starka utveckling lärer, såsom
framhållits av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som länsstyrelsen, en
nied landsvägsförbindelse försedd dylik hamn kunna tillgodose trafikbehovet
för åtskillig tid framåt och frågan örn hamnens sammanknytande med statsbanenätet
i avvaktan på erfarenhet örn utvecklingen alltså tillsvidare kunna
lämnas öppen. Jag vill således tillstyrka anläggandet vid Karl Johans stad
av en uthamn för Haparanda och Tornedalen. Vidare finner jag mig böra
förorda, att hamnen kommer till utförande på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
senast föreslagit samt att medel nu anvisas för företagets påbörjande.
Då sålunda staten skulle göra ett betydande kapitalutlägg för detta företags
förverkligande, synes det rimligen böra fordras, att vederbörande, som
komma att draga nytta av hamnen, i någon mån bidraga till täckande av kostnaderna
för anläggningen. I sådant hänseende torde, i anslutning till vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, böra såsom villkor föreskrivas, att
vederbörande ortsintressenter skola förbinda sig att bestrida kostnaderna för
förvärvande av för hamnområde och tillfartsväg erforderlig mark samt att
deltaga med fem procent av de verkliga kostnaderna för själva hamnanläggningen.
Därjämte torde Haparanda stad böra förbinda sig att övertaga
hamnens drift och underhåll, varvid givetvis hamninkomsterna skulle
tillfalla staden. Den knappa tid, som efter utlåtandenas avgivande stått till
förfogande för ärendets fortsatta beredning, har icke tillåtit att införskaffa
dylika förbindelser. Anslagsmedel torde emellertid icke böra ställas till
förfogande för arbetenas påbörjande, förrän nämnda villkor uppfyllts.
I den för företaget beräknade kostnaden ingå förbättring av kustlandsvägen
med 35,000 kronor och anläggning av tillfartsväg till hamnen med
75,000 kronor. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, att bestridandet
23
Kungl. Majda proposition nr 222.
av sistnämnda kostnadsbelopp skedde i vanlig ordning och bidrag därtill
sålunda efter ansökning beviljades från anslaget till byggande av landsvägar
och vanliga bygdevägar. Då emellertid vägdistriktets redan nu ansträngda
ekonomi härigenom skulle komma att i avsevärd mån ytterligare tyngas,
anser jag mig icke kunna förorda att så sker. Vad däremot angår förbättring
av kustlandsvägen synes detta arbete kunna utföras med anlitande av
automobilskattemedel (länsfonden). Med hänsyn till föreliggande omständigheter
lärer Kungl. Maj:t nämligen efter vederbörlig framställning vilja,
såsom i jämförliga fall plägar ske, bevilja vägdistriktet bidrag till 90 %
av den beräknade kostnaden för arbetet. På vägdistriktet skulle då ankomma
att bestrida återstående 10 procent av kostnaden eller alltså omkring
3,500 kronor, vilket jämförelsevis ringa kostnadsbelopp skäligen torde
kunna påvila detsamma.
I enlighet med vad nu anförts skulle vid anslagsberäkningen avgå dels
40,500 kronor, utgörande 5 procent å den till 810,000 kronor uppskattade
kostnaden för hamnen, och dels 35,000 kronor, utgörande kostnad för förbättring
av kustlandsvägen, eller tillhopa 75,500 kronor. Anslagsbehovet,
som alltså skulle avse endast själva hamnen och tillfartsvägen, skulle således
komma att uppgå till (810,000 — 40,500 + 75,000) 844,500 kronor eller i avrundat
tal 845,000 kronor, under det att sammanlagda beräknade kostnaden
för företaget med nu angiven omfattning skulle bliva 885,000 kronor.
Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat skulle arbetena
under det första budgetåret huvudsakligen bestå i byggande av tillfartsväg
till hamnen samt vissa förberedande arbeten för själva hamnanläggningen.
Vid bifall till vad jag nyss föreslagit skulle under samma budgetår
även förbättringsarbetena å kustlandsvägen kunna utföras, vilket såsom ett
led i åtgärderna för avhjälpande av Seskaröbefolkningens arbetslöshet är
önskvärt. För bedrivande av förstnämnda arbeten under budgetåret 1930/1931
synes en summa av 200,000 kronor vara tillfyllest, vilket belopp alltså nu
torde böra stiillas till förfogande. Såsom i statsverkspropositionen framhållits,
ansågs av statsfinansiella skäl något belopp för ifrågavarande ändamål icke
kunna beräknas i riksstatsförslaget för nyssnämnda budgetår. Vad angår
medelsanskaffningen vill jag emellertid, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
erinra därom, att det anslag, som i en på socialdepartementets
föredragning förut denna dag beslutad proposition till årets riksdag för
budgetåret 1930/1931 äskats till bidrag till uppförande eller inrättande av
tuberkulossjukvårdsanstalter, understiger det för nämnda ändamål i statsverkspropositionen
beräknade beloppet med 200,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att en uthamn för Haparanda och Tornedalen
skall för en beräknad kostnad av 885,000 kronor och under
av mig i det föregående förordade villkor anläggas vid Karl
Johans stad;
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
dels oek till uthamn för Haparanda och Tornedalen för budgetåret
1930/1931 under sjätte huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag
av ...................................................... kronor 200,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur pi-otokollet:
F. Wessberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1930:297 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad. a1 i texten
- JoU 1930:85 Utlåtande i anledning av väckt motion angående omedelbart igångsättande av sågverksrörelse å Seskarö. s. 14 i texten
- SU 1930:168 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad jämte i ämnet väck s. 18 i texten