Sök i Ratio Lex

Angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad

1930-03-14 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:222, Angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till anläggande av uthamn för Haparanda och

Tornedalen vid Karl Johans stad; given Stockholms

slott den 14 mars 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i

statsrådet å Stockholms slott dea 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför departementschefen,

statsrådet Borell:

Jag anhåller nu att få anmäla frågan örn anläggande av en uthamn för

Haparanda och Tornedalen.

Efter framställning av Kungl. Maj:t beviljade 1928 års riksdag ett anslag

å 6,500 kronor till utredning rörande uthamn för Haparanda vid Karl Johans

stad. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 187 haft. (Nr 222.) cio 30 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 222.

verkställt en jämförande undersökning i fråga om vissa orters lämplighet

ur allmänna tekniska och ekonomiska synpunkter såsom förläggningsplats

för Haparanda uthamn, anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom

beslut den 28 september 1928 att i huvudsaklig överensstämmelse med av

styrelsen vid nämnda förberedande undersökning föreslagna grunder upprätta

arbetsplaner för anläggning av uthamn dels vid Karl Johans stad och

dels vid Sandvik på Seskarön. Samtidigt erhöll järnvägsstyrelsen uppdrag

att i samråd med länsstyrelsen i Norrbottens län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

verkställa utredning örn kostnaderna för i anslutning till

hamnanläggningen erforderlig järnvägsanläggning med nödiga broar m. m.

samt å järnvägsbanken anlagd väg.

Utredning i sistberörda hänseende har av järnvägsstyrelsen med skrivelse

den 20 juli 1929 underställts länsstyrelsen för dess uttalande i saken, varjämte

utredningen överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för

kännedom.

Förslag till

uthamn.

Med skrivelse den 2 november 1929 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagt utredning och förslag i hamnfrågan. Styrelsen anför därvid följande:
För

arbetsplanernas upprättande hade styrelsen förordnat sin arbetschef,

ingenjören G. Berglund att efter nödiga kompletterande undersökningar

upprätta sådana, vilka sedermera av honom den 31 juli 1929 avlämnats till

styrelsen.

Den för utredande av frågan örn järnvägsförbindelse till hamnarna samt

om väg längs järnvägsbanken till Seskarö nödiga utredningen hade verkställts

av järnvägsstyrelsen och avlämnats till väg- och vattenbyggnadsstvrelsen

den 20 juli 1929.

De sålunda förebragta utredningarna och förslagen, i vilka även upptagits

ett läge för hamnen å Seskarö vid Grodvik, jämte kopior av tillhörande

huvudritningar finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen härmed överlämna

samt för egen del anföra följande.

Av utredningen framginge, att kostnaderna i avrundade tal för de olika

alternativen beräknades ställa sig på följande sätt:

Del ay anläggningen

Kostnad i kronor för hamnen vid

Karl Johans

stad

Sandvik å

Seskarö

Grodvik å

Seskarö

Hamnen .............................................

Vägförbindelsen ................................

Järnvägsförbindelsen .........................

1.255.000

205,000

1.400.000

790.000

710.000

5,640,000

725.000

730.000

5,640,000

Summa kronor

2,860,000

7,140.000

7,095,000

Härvid hade beräknats, att bron över Tiipurisundet, där huvudfarleden

mellan Seskarön och fastlandet framginge, skulle läggas på 9 meters fri

höjd över medelvattenståndet, såsom från sjöfartshåll förklarats erforderligt.

Örn man däremot nedsatte nämnda mått till 3 meter, vilket — då i båda

fallen svängbro skulle anordnas — möjligen kunde prövas bliva tillräckligt,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. JIaj:ts proposition nr 222.

fastän då framförandet av bogserbåtar med timmerflottar, för vilken trafik

en led inomskärs vore särskilt påkallad, ej kunde ske direkt under de fasta

oell på bredden mera rymliga brospannen, skulle kostnaden för de båda

Seskaröalternativen nedgå till respektive 6,200,000 och 6,150,000 kronor.

Vidare finge framhållas, att de för de båda Seskaröalternativen angivna

kostnaderna för vägar i fråga om sträckan mellan stränderna av fastlandet

och Seskarön endast avsåge de tilläggskostnader för breddning av järnvägsbanken

med flera arbeten, som påkallades av vägens framledande längs

banan. Enbart väg utan järnväg — en anordning, som för dessa alternativ

i och för sig vore praktiskt otänkbar — skulle således draga mångdubbelt

så. stora kostnader som de förut för »vägförbindelsen» angivna och föga

mindre än för järnvägen.

Slutligen vore att nämna, att arbetschefen Berglund för Grodviks hamn

upptagit samma kostnad för järnvägsförbindelsen som för Sandviks hamn,

enär hamnspårens längd bleve ungefär lika från det med alternativ I betecknade

stationsläget å Seskarön. Enligt senare inhämtade kompletterande

upplysningar torde terrängen för ett hamnspår till Grodviken dessutom

vara gynnsammare. Här gjorda undersökningar visade, att spårlängden

kunde bliva densamma men också möjligen upp till 300 meter längre för

Grodviksliamnen. Tydligt vore emellertid, att för nu ifrågavarande ändamål

det icke vore av nämnvärd vikt, huru stor härpå beroende kostnadsskillnad

kunde vara, då den ändock måste vara så liten, att den saknade varje betydelse

för bedömande av huruvida hamnen i fråga borde förläggas till

Seskarön eller till Karl Johans stad.

Det av styrelsen vid förut omförmälda förberedande undersökning uppgjorda

programmet för en uthamn för Haparanda och Tornedalen hade i

enlighet med Kungl. Maj:ts till styrelsen meddelade uppdrag lagts till grund

för hamnförslagen. Sålunda avsåge samtliga alternativ utbyggandet av en

kajlängd örn 110 meter, varav 35 meter med minst 3.5 och 75 meter med

minst 6.o meters vattendjup vid medelvattenstånd, samt Karl Johans stadsalternativet

utförandet av en inseglingsränna — sådan erfordrades ej för

Seskaröalternativen — av 60 meters bredd och 6.4 meters vattendjup.

På Seskarön erhölles dessa djup omedelbart invid stranden, så att kajen

kunde läggas längs denna, under det att vid Karl Johans stad till undvikande

av för dyra fördjupningsarbeten en rakt ut från land utskjutande

hamnpir måste anläggas med en längd av cirka 270 meter, varav då kajen

upptoge 110 meter längst ut. Piren tjänstgjorde även som vågbrytare och

kunde vid utbyggnad av hamnen förlängas rakt ut i riktning mot ön Pitkäkari.

Beträffande kajkonstruktionen vore att nämna, att till kostnadernas begränsande

föreslagits att härför använda timrade stenkistor. När efter 20

ä 30 år dessas övervattensdelar började bliva alltför illa medfarna för vanliga

nnderhållsreparationer, avtoges de ett stycke under lågvattenståndet, och

överdelen ombyggdes antingen åter i trä eller i beständigare material —

sten eller betong.

I kostnadsavseende ställde sig, såsom av förut lämnade uppgifter framginge,

Seskaröalternativen utomordentligt mycket dyrbarare än Karl Johans

stads-alternativet. En eventuellt fortsatt utbyggnad bleve däremot på grund

av nyss nämnda olikheter i djupförhållanden avsevärt billigare på Seskarön,

dock ej mera än att i stort sett proportionen mellan totalkostnaderna föga

ändrades.

I avseende på vindförhållanden torde alla ifrågavarande hamnlägen kunna

anses goda. Vindal- mellan nordväst och nord vore de enda, som påverkade

själva hamnbassängerna, och torde vara avsevärt besvärligare vid Seskarö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 222.

hamnarna än vid Karl Johans stad. Inseglingslederna genom den yttre

skärgården torde åter böra anses vara något mindre gynnade av naturen

i fråga örn Karl Johans stad.

Enligt de uppgifter, som kunnat inhämtas beträffande isfrihetens varaktighet,

syntes denna möjligen kunna vara en eller annan vecka längre perar

vid Seskarö än vid Karl Johans stad och detta då pa hösten.

De skilda platsernas läge i förhållande till upplandet — enkannerligen

Haparanda och Tornedalen — vore synnerligen olika; Karl Johans stad

läge betydligt närmare till och landkommunikationerna vore där både

mycket lättare att ordna och bekvämare i användningen samt huvudsakligen

på grund härav, såsom av förenämnda kostnadsuppgifter framginge,

även mycket mindre kostsamma i anläggning och drift.

Av de gjorda jämförelserna tinner styrelsen det framgå, att med vederbörlig

hänsyn till olika ekonomiska, tekniska och kommunikationsförhållanden

Karl Johans stad måste anses vara den lämpligaste platsen för anläggande

av en uthamn för Haparanda och Tornedalen.

Styrelsen anför härefter:

Yad beträffade behovet av och det ekonomiskt berättigade i att anlägga

en uthamn för Haparanda och Tornedalen finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

som sin mening uttala, att ett verkligt behov av en dylik anordning

förvisso förelåge och kanske även i orten framträdde och kändes starkare

på grund därav, att befolkningen vore i tillfälle att på nära håll iakttaga,

vilka uppoffringar grannlandet i öster ansåge sig böra bringa för motsvarande

ändamål. Däremot torde hamnanläggningen ej kunna direkt bära

sig ekonomiskt men väl möjligen indirekt genom de ökade förvärvsmöjligheter,

bygden därigenom skulle erhålla. För ortens förkovran och utveckling

skulle hamnen alltid bliva till mycket stort gagn. Hänsynen till dessa

olika förhållanden syntes styrelsen böra motivera, att staten anlade en hamn

av ifrågavarande slag vid Karl Johans stad.

I avseende på den lämpliga tidpunkten för ifrågavarande hamnarbetes

igångsättande torde böra anföras, att styrelsens hamnbyggnadsavdelning i

Norrland under budgetåret 1930/1931 torde i det närmaste fullborda de hittills

beslutade arbetena för statens fiskehamnar därstädes, varefter troligen

tvenne mindre, statsunderstödda fiskehamnar, belägna mellan Luleå _ och

Haparanda, bomme i fråga till utförande. För vinnande av planmässighet

i arbetenas utförande vore det således önskvärt, att företaget bomme till

stånd så snart som möjligt och att ett beslut kunde fattas vid 1930 eller

senast vid 1931 års riksdag.

Angående penningebehovet för en hamn vid Karl Johans stad vore att

märka, att vid första utförandet järnvägsbyggnaden kunde anstå men att

hamnen tydligen ej gjorde fullt gagn, förrän även järnvägsförbindelsen bleve

ordnad, varför denna alltid borde beräknas komma till stånd, vare sig detta

skedde samtidigt med eller omedelbart efter själVa hamnens anläggande.

Järnvägsförbindelsens utförande syntes böra uppdragas åt järnvägsstyrelsen.

För de delar — hamnen och vägförbindelsen — vilkas utförande borde påvila

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, beräknades anläggningskostnaderna

enligt vad förut nämnts till 1,460,000 kronor. Härav torde dock vid den

första anläggningen kunna tills vidare anstå större delen av vad som avsåge

»kajutrustning» eller förslagsvis cirka 100,000 kronor. Med denna beräkning

skulle då kvarstå inalles 1,360,000 kronor. Med beräknande av 3 års

byggnadstid skulle härav för det första budgetåret erfordras en tredjedel

eller i runt tal 500,000 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 222. 5

Styrelsen framhåller, att därest man under första byggnadsåret inskränkte

sig till att i huvudsak ordna vägförbindelsen till hamnen samt till vissa

förberedande arbeten för anskaffande av materialier, särskilt trä och sten,

medelsbehovet under detta år skulle kunna begränsas till 300,000 kronor.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning och förslag hava utlåtanden

avgivits av länsstyrelsen i Norrbottens län den 20 november 1920

och järnvägsstyrelsen den 4 januari 1930.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört huvudsakligen följande:

Länsstyrelsen har tidigare för Kungl. Majit framfört behovet för Haparanda

stad och Tornedalen av förbättrade hamnförhållanden och framhållit,

att en uthamn för dessa orter vore en för skyddande av landsdelens näringsliv

och jämväl de nationella intressena betydelsefull angelägenhet. Vidare

har länsstyrelsen lagt särskild vikt vid att hamnen finge sin förläggning så

nära Haparanda och riksgränsen som möjligt samt att hamnen skyndsammast

möjligt komme till stånd.

En jämförelse mellan de i förevarande utredning åskådliggjorda hamnprojekten

ger vid handen, att i avseende på vindförhållanden samtliga i

fråga varande hamnlägen torde kunna anses goda, att inseglingslederna

genom yttre skärgården ställa sig ungefär likvärdiga för alla tre platserna

men att beträffande isförhållandena Seskarö lärer på hösten erbjuda en eller

annan vecka längre isfrihet än Karl Johans stad. Vidkommande åter belägenheten

i förhållande till det uppland, hamnen skall tjäna, företer Karl

Johans stad ett avgjort företräde. Denna plats ligger avsevärt närmare

till, förbindelserna till lands äro mycket lättare att ordna, bekvämare

att använda och framför allt ojämförligt mycket billigare i anläggning och

drift.

Förevarande utredning har ådagalagt, att erforderliga järnvägsförbindelser

till hamnplatserna på Seskarö icke kunna erhållas för kostnader, som stå i

rimlig proportion till den påräkneliga nyttan av hamnen, och Seskaröprojekten

måste redan av denna anledning avföras ur räkningen. Aven kostnaderna

för en hamnbyggnad vid Karl Johans stad med erforderliga landförbindelser

måste anses betydande, men då den verkställda utredningen givit

vid handen, att uthamnsfrågan icke nöjaktigt låter sig lösas på billigare

sätt, och då denna hamn synes kunna motsvara behovet för den trafik, som

inom överskådlig tid kan vara att påräkna, samt erbjuder goda möjligheter

för eventuellt erforderlig utvidgning, så finner länsstyrelsen sig böra förorda

detta hamnförslag till utförande.

Ifråga örn penningebehovet för en hamn vid Karl Johans stad har vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen gjort gällande, att vid första utförandet järnvägsbyggnaden

kunde anstå, samt för första året föreslagit 300,000 kronor

till ordnande av vägförbindelsen i huvudsak och till en del förberedande

arbeten för anskaffning av materialier. Länsstyrelsen vid härvidlag erinra,

att dä ju järnvägsförbindelse får anses oumbärlig, för att hamnen skall göra

deli avsedda nyttan, och sålunda förr eller senare måste komma till stånd

samt då inom Nedertorneå socken av kända orsaker — bland annat industrinedläggelsen

på Seskarö — råder en omfattande arbetslöshet, soln synes

bliva fortvarande, igångsättande jämväl av järnvägsbygget fortast möjligt är

angeläget.

Länsstyrelsen hemställer, att framställning matte göras örn möjligt till

innevarande års riksdag örn anvisande av dels 300,000 kronor för igångsättande

av arbetena å uthamnen och dels nödiga medel för järnvägsförbindelsens

påbörjande.

Yttranden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 222.

Järnvägsstyrelsen anför, att det av de tekniska utredningarna finge anses

ådagalagt, att hamnen vid Karl Johans stad, särskilt ur kostnadssynpunkt,

borde givas bestämt företräde. Fråga vore emellertid, huruvida behovet av

särskild hamn för Tornedalen vore så stort, att en dylik hamn, vars anläggning

i förening med anläggning av väg och hamnspår droge betydande

kostnader för staten, över huvud borde komma till stånd. Till utveckling

av denna synpunkt anför styrelsen beträffande arten av den trafik, som kan

förväntas vid en uthamn för Tornedalen, i huvudsak följande:

Någon industriell utveckling i större skala syntes ej vara att förvänta

vare sig vid Karl Johans stad eller i den inre'' Tornedalen. De mindre

sågar, som där funnits, vore numera nedlagda, sedan konjunkturernas försämring

och införandet av exporttull i Finland för timmer gjort driften oekonomisk.

Skulle framdeles driften vid dem komma att återupptagas eller ny

mindre inlandssåg anläggas, så kunde exporten med större fördel äga rum

över Luleå, därest frakterna i behövlig grad sänktes, än över Karl Johans

stad. Att industriell verksamhet skulle komma att upptagas vid sistnämnda

hamn syntes ej sannolikt. Icke heller torde den ifrågasatta hamnen kunna

bliva till någon större nytta för den ej obetydliga bogseringsrörelsen av

timmerflottar, då ju flottläggningen måste äga rum inom stora lugnvatten

och ej kunde tänkas förlagd inom hamnområdet.

Av det anförda torde få anses framgå, att ifrågavarande hamn icke vore

ur industriell synpunkt nu behövlig och icke heller, så vitt nu kunde förutses,

framdeles finge förväntas erhålla avsevärda mängder lossat eller lastat industrigods,

vare sig av råvaror eller fabrikat. Hamnens uppgift torde sålunda

i stort sett förbliva begränsad till att förmedla transporter av konsumtionsvaror

till Tornedalens fåtaliga befolkning och råvaror till samt i någon

män produkter av det därstädes bedrivna, till en liten jordareal inskränkta

jordbruket, eller till den trafik, som tidigare gått över Sabins.

För att kunna bilda sig en uppfattning örn vilken storleksordning transporterna

av berörda konsumtionsvaror och jordbruksförnödenlieter kunde

tänkas erhålla ävensom för att ernå jämförelse med övriga norrbottniska

hamnar hade styrelsen föranstaltat örn en utredning, avseende en uppdelning

av hela Norrbottens och delar av Västerbottens län i geografiska handelsområden,

samt dessa liandelsområdens varutillförsel järnvägs- och sjöledes.

De sålunda med hänsyn till järn vägsavstånden till närmaste hamnstad

avgränsade områdena hade visat sig inrymma en befolkning och odlad

åkerareal av följande omfattning:

Handelsområdet för

Befolkning den

1 januari 1928

O

Åkerareal

hektar

Haparanda, med tänkt uthamn vid Karl Johans stad .

27.576

4.438

Kalix .''under antagande att järnväg vore byggd)

17,219

3,940

Luleå ...........................

104,292

20,813

Piteå ...............

32,991

10,293

Skellefteå ................................................................

SO. 200

32,787

Såsom av sammanställningen framginge, skulle det geografiska handelsomradet

för en hamnstad vid Haparanda såväl i fråga örn befolkningens som

åkerarealens storlek bliva underlägset motsvarande handelsområden för de

tre städer i Norrbottens län, som hade järnväg och hamn. Som följd härav

vöre ock tillförseln till Haparanda geografiska liandelsområde av konsumtionsvaror

m. m. mindre än motsvarande tillförsel till Luleå, Skellefteå och

Piteå*handelsområden, vilket framginge av följande sammanställning:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 222.

i

Handelsområdet för

Järnvägsledes direkt

från stationer söder

om Angermanälven

samt Finland

(exklusive råvaror för

industrien och ved)

Sjöledes

till

respektive

hamnar

Sjöledes

exklusive

industri- ens rå- varor

Summa

exklusive

råvaror

för

industrien

Härav

komma

per 100

invånare

T o n

Haparanda ...........................

9,400

>) 2,500

*) 1,100

10,500

38

Kalix!

Luleå/ .................................

47.700

) 1,100

f94,900

600\

29,400/

77,700

64

Piteå....................................

8,600

42,100

7,900

16,500

50

Skellefteå ...........................

22,200

46,400

18,700

40,900

51

Såsom av tablån Iram ginge, vore varutillförseln till Luleå geografiska

handelsområde per 100 invånare 64 ton mot endast omkring 50 ton per 100

invånare i övriga liandelsområden; i Haparanda 38 ton. Detta förhållande

förklarades dels av att förstnämnda handelsområde hyste den relativt mest

köpkraftiga befolkningen och dels av att Luleå hamn och grosshandel enligt

numera naturliga betingelser ombesörjde distribuering av gods även till

närliggande hamnars liandelsområden. Efterföljande tablå visade, att så

vore förhållandet:

Från station

Till händelse lii råden för

Haparanda

Luleå

Piteå

Skellefteå

Summa

Haparanda8) ..............

1,500

900

100

100

2,600

3,600

37,500

1.600

300

43,000

Piteå ..........................

—

500

2,700

200

3,400

Skellefteå och. Skelefte- hamn ........................

200

900

200

3,900

5,200

Summa från hamnstäder

i Norrbottens län......

5,300

39,800

4.600

4,500

54,200

En utbyggnad av hamn vid Karl Johans stad syntes få väntas medföra,

att Luleå liamntrafik komme att minskas med någon del av godsmängden.

Måhända kunde man få tänka sig, att 2,000 ä 3,000 ton gods överflyttades

till Karl Johans stad. Därjämte kunde kanske en, låt vara obetydlig, del av

den direkta järnvägstransporten till Tornedalen komma att övergå till att

bliva kombinerad sjö- och järnvägstransport. Ingående undersökningar, omfattande

olika varuslag, hade emellertid givit vid handen, att man vid Karl

Johans stad tills vidare icke kunde räkna med större mängder lossat och

lastat gods för konsumtion och jordbruk än omkring 5,000 ton, vartill komme

industrivaror m. m., beräknade till 1,000 ton, alitsa tillsammans 6,000 ton.

Att nyssnämnda trafik icke blivit till sin storlek underskattad finge anses

framgå därav, att Piteå, som ej hade tillförsel från Finland och som hade

ett mera betydande handelsområde, ej hade större mänger lossat gods, exklusive

industrivaror, än 7,900 ton. Det vid norrbottniska hamnar lastade

godset omfattade utom malm, trävaror och tjära endast helt obetydliga

kvantiteter. * *)

l) Till Haparanda oell Salmis.

s) Huvudsakligen trävaror avdragna.

*) Från Haparanda avsänt gods utgöres väsentligen av gods från Finland, som omexpedierats

i Haparanda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 222.

Beträffande frågan, huruvida det ur ekonomisk synpunkt kan vara skäligt

och ur andra synpunkter nödigt att för trafikens betjänande anlägga och

driva en hamn vid Karl Johans stad med ett nära 16 kilometer långt järnvägsspår

till denna, anför järnvägsstyrelsen:

Länsstyrelsen i Norrbottens län hade i skrivelse till järnvägsstyrelsen

framhållit, att ifrågavarande hamn spår st rålik åtminstone tills vidare finge

tänkas inskränkt till sommarmånaderna och även då bleve jämförelsevis

obetydlig och lätt. Det förefölle länsstyrelsen, som örn kostnaderna för

järnvägsspåret, beräknade till 1,400,000 kronor, därför skulle kunna icke

oväsentligt nedbringas. I anledning härav hade järnvägsstyrelsen låtit omräkna

ifrågavarande kostnader till vad de kunde beräknas bliva för ett för

en alldeles särskilt svag godstrafik avsett hamnspår, varvid framkommit ett

belopp av 1,150,000 kronor, motsvarande en kostnad av ungefär 75,000 kronor

per kilometer.

Totalkostnaden för hamn vid Karl Johans stad och hamnspår dit beräknades

sålunda till omkring 2,600,000 kronor.

Den årliga drift-, underhålls- och räntekostnaden för en hamn vid Karl

Johans stad vore järnvägsstyrelsen ej i tillfälle att i sin helhet närmare angiva.

Bäntan å sistnämnda lägsta byggnadskostnad utgjorde emellertid,

beräknad efter 4.5 procent, 116,550 kronor. Härtill komme dels årliga kostnader

för vidmakthållande av hamn, vägar och hamnspår och dels årliga

förluster i hamnrörelsen och för driften å hamnspåret. Med lägre genomsnittlig

årlig drift-, underhålls- och räntekostnad än 150,000 kronor torde

man icke böra räkna.

Sistnämnda belopp, i vilket icke inräknats den minskning i trafikinkomster

å statens järnvägar, som skulle uppkomma genom en etel trafikavledning

från Luleå till Karl Johans stad, utgjorde alltså den lägsta årskostnad, som

det allmänna skulle ikläda sig för åstadkommande av egen hamn för Tornedalen.

Då hamnrörelsens omfattning enligt vad förut angivits finge beräknas

till omkring 6,000 ton, skulle sålunda det allmänna årligen bidraga med

omkring 25 kronor per ton för möjliggörande av viss varubefordring över

Karl Johans stad. Till ledning vid bedömande av detta belopps storlek

kunde meddelas, att det motsvarade en fraktkostnad å järnväg enligt en sa

hög genomsnittstariff som tariff 7 över ett avstånd av omkring 300 kilometer.

Då avståndet från Luleå till Tornedalen vore omkring 200 kilometer,

skulle det sålunda för staten ställa sig förmånligare att låta Tornedalens

konsumtions- och jordbruksvaror befordras utan avgift från och till Luleå

än att på statens bekostnad bygga och, i den mån det kunde ankomma på

staten, driva en hamn vid Karl Johans stad med tillfartsleder.

Styrelsen kunde icke finna ur samfärdsels- och ekonomisk synpunkt försvarbart,

att staten iklädde sig så oproportionerligt stora kostnader för byggande

av en särskild hamn för Tornedalen. Förut anförda jämförelse gåre

ock anvisning om att Tornedalens önskemål i fråga om transporternas förbilligande

kunde tillgodoses på ett väsentligt enklare och billigare sätt,

nämligen genom sänkning av fraktkostnaderna från och till den hamn, Luleå,

över vilken Tornedalens sjötrafik redan nu i det väsentliga bedreves.

Styrelsen finge erinra, att en större hamn i regel erbjöde betydande förmåner

framför en mindre. Antalet linjer och båtlägenheter vore vid deli

förra flera, och hamnens tekniska anordningar, möjliggörande snabbare och

billigare lastning och lossning, vore bättre. Av i det föregående angiven

tablå framginge ock, att Luleå, som vore Norrbottens läns största hamnstad,

hade en betydlig varuträsk från och till andra hamnars i övre Norrland

geografiska handelsområden. Beträffande Luleå tillkomme det förhållandet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 222. i)

att hamnen, enligt av vederbörande lotskapten lämnat meddelande, kunde

trafikeras två veckor tidigare på våren än Karl Johans stad. Vid tidig isbeläggning

liölles ock hamnen trafikerbar längre tid på förvintern. Att Juliea

även efter anläggande av hamn vid Karl Johans stad skulle förbliva en viktig

hamnplats för Tornedalen, liksom staden vore för andra delar av Norrbottens

län, vore alldeles tydligt.

Fråga vore därför, om icke Tornedalen i stort sett skulle, även beträffande

konsumtionsvaror och jordbrukets råvaror oell produkter, få större

gagn av en tillräckligt stor nedsättning av frakterna för stationerna å linjen

Haparanda—Övertorneå—Pajala från och till Luleå än av en anläggning av

egen, närmare belägen hamn. En sådan nedsättning, ägnad att bevara och

i viss mån öka den centrala hamnens rörelse och därmed dess utvecklingskraft,

skulle givetvis också vara av avsevärd betydelse ej endast för Luleå

stad och hamn utan även för stora delar av Norrbottens län, som Luleå

hamn i varje fall hade att betjäna. För det allmänna skulle slutligen den

fördelen vinnas, att skäligen improduktiva kapital ej skulle behöva offras

och att årliga drift- och ränteförluster till betydande belopp bleve sparade

till bättre användning.

Styrelsen ville icke förneka, att det inskränkta område, som Haparanda

stad och viss del av Nedertorneå socken bildade, skulle vinna vissa fördelar,

därest en hamn med hamnspår utan någon kommunernas kostnad 1 Jeve anlagd

vid Karl Johans stad. Beträffande Tornedalen i övrigt kunde styrelsen

emellertid, under hänvisning till vad förut anförts, ej se annat än att en

sänkning av tarifferna på Luleå av den storlek, som styrelsen ifrågasatte —

och som givetvis skulle komma även Haparanda stad med omnejd till del

— skulle medföra större fördelar, och detta kanske särskilt beträffande

eventuellt uppkommande exportrörelse, samt alltså i ökad grad leda till näringslivets

utveckling än vad en egen hamn för Tornedalen skulle förmå, Härvid

vore att märka, att befolkningen i övre Tornedalen, från Karungi räknat,

vore omkring tre gånger så stor som befolkningen i Haparanda och Nedertorneå,

och för stora delar av detta område torde det ej vara oriktigt att

numera betrakta den uppblomstrande platsen Övertorneå som centrum.

Antal invånare

den 1 januari 1929

Haparanda................................................................. 2,616

Nedertorneå............................................................. 4,556

Tornedalen i övrigt (inklusive de delar av Ivalix
dalen,

vilkas trafik går över Övertorneå) ......... 20,616

Den egentliga betydelsen av en hamn vid Karl Johans stad skulle då

ligga däri, att Haparanda stad skulle beredas något större möjligheter att

få förmedla den handel på Tornedalen, som staden tidigare under andra

tids- och kommunikationsförhållanden innehaft. Före anläggningen av järnväg

till Karungi hade Salmis 7 kilometer utanför Haparanda belägna hamn

haft stor betydelse för Tornedalen. Sedan järnväg öppnats för trafik, till

Karungi år 1913, till Övertorneå år 1914 och till Haparanda år 1918, blev

hamnen mindre behövlig och användbar och upphörde år 1916 att hava

större betydelse, vartill, ehuru knappast i någon mera betydande grad, även

den fortgående uppgrundningen av hamnen kunde hava medverkat. Här

kunde som belysande därvidlag anföras följande.

1. Lämnade uppgifter om uppgrundningen avsåge den inre, grundare

delen av sagda farled, nämligen ledsträckan Hamnkarl—Salmis.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 222.

2. På telegrafisk förfrågan hade lotsförm amien vid Salmis lotsplats i

telegram den 2 januari 1930 meddelat, att vid medelvattenstånd fartyg örn

3.5 meters djupgående lotsades i farleden Hamnkarl—Salmis samt att under

de senaste tjugo åren fartyg av större djupgående än 3.5 meter ej inlotsats

i samma farled.

3. I den av sj ökarte verket utgivna officiella seglingsbeskrivningen »Svensk

Lots» meddelades i årgången 1884 följande: »Till Salmis, 2 min. norr örn

Hamnkarl, finnes en utprickad ränna, och 3.5 m. djupgående fartyg flyta

in i viken.» Samma uppgift lämnades i 1894 års upplaga av »Svensk Lots».

4. Den sekulära landhöjningen vid Norrlands nordligaste kust vore enligt

uppgift från Sveriges geologiska undersökning ungefärligen 0.6 m. per sekel;

den torde sålunda, vad beträffar djupet i farleden in till Salmis, under de

senaste tjugo åren lia uppgått till omkring 0.1 m.

Genom järnvägens tillkomst och anknytning med det finska järnvägsnätet

år 1919 hade emellertid Haparanda, av folkmängdsuppgifterna flir staden

att döma, fått mer än full ersättning för vad den förlorat genom liamntrafikens

därmed förbundna upphörande. Antalet invånare hade nämligen

stigit från 1,336 år 1909 till 1,694 år 1919 och 2,616 år 1929. Till någon

del torde ökningen visserligen vara föranledd av inkorporering av viss del

av Nedertorneå socken, men nämnda stad och socken tillsammans hade

fått sin folkmängd ökad från 4,873 år 1909 till 6,467 år 1919 och 7,174

år 1929.

Fråga vore emellertid, huruvida en så avsides belägen uthamn som vid

Karl Johans stad, nära 16 kilometer från staden, verkligen skulle kunna

återgiva Haparanda stad någon större del av dess förlorade handel. Den

anordningen syntes vara en nödfallsutväg, som syntes böra ifrågakomma

endast, därest andra komnnmikationsmedel skulle saknas, vilket efter järnvägs

anläggande ju icke vore fallet. Styrelsen kände sig på intet sätt

övertygad örn att Haparanda vid de obekväma förhållanden för varulianteringen,

som skulle uppkomma efter anläggande av en avsides belägen, av

något fartyg sällan anlupen mindre uthamn, skulle med någon större framgång

kunna upptaga tävlan med den under större och bekvämare förhållanden

i Luleå bedrivna rörelsen. Styrelsen vore snarare övertygad om motsatsen,

men även örn styrelsen härvidlag skulle döma i någon mån fel och om det

skulle bliva Haparanda möjligt att göra sig gällande, så vore såsom förut

framhållits den varukvantitet, varom en tävlan kunde ifrågakomma, i varje

fall av en så synnerligt obetydlig storleksordning, att anledning icke kunde

anses finnas för staten att ikläda sig för hamnens anläggning nödvändiga

offer.

Av det anförda torde framgå, att det skäl — så att säga av moralisk art

— til 1 hamnens anläggning genom det allmännas försorg, som av länsstyrelsen

anförts, till sitt värde vore mycket omtvistbart. Haparanda stad hade redan

i och med järnvägen erhållit förbindelser av betydligt större värde för staden

än dem, som gått förlorade genom att hamnen vid Salmis som en främsta

följd för övrigt av dessa förbättrade kommunikationsförhållanden måst nedläggas.

Det syntes i detta sammanhang även böra beaktas, att transportvägar

och handelsförbindelser på Tornedalen allt sedan mer än ett tiotal år

tillbaka vore omlagda och att näringslivet redan inrättat sig därefter.

Styrelsen funne sålunda alla skäl tala för att ifrågavarande kommunikationsproblem

löstes genom en taxemanipulation oell icke genom företagande

av såväl i byggnad som drift kostsamma anläggningar av omtvistbart

värde.

Styrelsen ville i detta sammanhang understryka, att någon utbyggnad av

Luleå hamn särskilt för upptagande även av den ringa trafikmängd, som annars

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 222.

kilade beräknas förd över en hamn vid Ivari Johans stad, ju icke kunde

behöva ske. Luleå hamn torde redan i dess nu befintliga skick kunna betjäna

även den trafiken, och dessa tvenne hamnfrågor, anläggning av en ny

hamn vid Karl Jollans stad och utvidgning av den befintliga hamnen i Luleå,

ägde därför icke något intimt samband eller något som helst bestämmande

inflytande på varandra.

Beträffande storleken av den fraktnedsättning för Tornedalstransporterna,

som för ett replierande på Luleå hamn syntes kunna ifrågakomma,

kunde styrelsen för dagen ej framlägga ett utformat förslag. I princip

tänkte sig styrelsen emellertid, att frakterna mellan Luleå och stationer å

Tornedalsbanan, från Karungi och norrut, skulle utgå med de belopp, som

efter verkställd utredning kunde anses motsvara de sammanlagda sjö- och

järn vägsfraktkostnader, som trafikanterna finge att betala efter en tänkt anläggning

av hamn vid Karl Johans stad. Sjöfrakt skulle härvid givetvis

endast beräknas för sträckan Luleå—Karl Johans stad och då med skillnaden

i fraktkostnad från sydligare hamn till Karl Johans stad i stället för till

Luleå. Anmärkningsvis kunde här framhållas, att de sålunda nedsatta

frakterna till Luleå för stationer från Karungi och norrut och Tornedalen

givetvis borde beräknas även för stationerna från Karungi söderut till

Haparanda, varvid Haparanda på grund av det kortare avståndet till Luleå

alltid skulle få billigare frakter från och till Luleå än exempelvis Övertorneå.

En taxenedsättning av dylik storlek för ifrågavarande rayon kunde emellertid

ej göras, utan att vissa förluster i form av inkomstminskningar uppkomme

för statens järnvägar. Hedan en hamnanläggning vid Karl Johans

stad skulle dock, som förut anförts, i och för sig medföra en viss minskning

av statens järnvägars trafikinkomster; en inkomstminskning, som statens

järnvägar givetvis måste vara beredda att bära, därest regering och riksdag

ville göra de stora offer, som en hamnanläggning vid Karl Johans stad

kr ävde. En nedsättning av taxan för Tornedalens transporter från och till

Luleå enligt förut nämnda principer skulle därtill medföra någon, örn ock

ej särdeles betydande, ytterligare inkomstminskning för statens järnvägar.

För denna ytterligare inkomstminskning torde statens järnvägar böra förbehålla

sig täckning genom anslag av staten till fraktfyllnad, men härvid

finge då väl bemärkas, att staten befriades från de långt högre kostnader,

som anläggning och drift av hamn vid Karl Johans stad med tillhörande

osedvanligt långa hamnspår skulle kräva. En sådan fraktfyllnad av allmänna

medel torde nämligen ej komma att belöpa sig till mer än ett eller

annat tiotusental kronor årligen, vilket belopp vore att jämföra med den

förut uppgivna årskostnad av omkring 150,000 kronor, som skulle följa av

hamnanläggningen vid Karl Johans stad.

Därest beslut fattades örn anvisande av medel till fraktfyllnad för godstransporter

mellan Luleå och stationer å linjen Haparanda—Karungi—Övertorneå—Pajala,

förslagsvis och preliminärt beräknade till 20,000 kronor per

år, så vore styrelsen beredd att redan under loppet av år 1930 genomföra

de taxenedsättningar, som förut avhandlats. Härvid skulle Tornedalens

befolkning långt tidigare än vid en särskild hamnanläggning vore möjligt

komma i åtnjutande av den kommunikationsförbättring, som ansåges lara

av så stor betydelse för utvecklingen av områdets näringsliv.

Med framhållande av önskemålet, att den av styrelsen sålunda ifrågasatta

utvägen att tillgodose Tornedalens behov och önskemål upptoges till närmare

övervägande och prövning, förklarar sig järnvägsstyrelsen avstyrka, att

hamn anlades vid Karl Johans stad, förrän på ett vida mera ingående och

s. 12 Kontrollera mot PDF

Begränsninga

i förslaget.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

övertygande sätt än som skett visats, att en sådan verkligen hade att fylla

och kunde bättre än på det av styrelsen angivna sättet fylla kommersiella

och kulturella uppgifter av den storlek, att de kunde anses motivera de

kostnader, som anläggning och drift av hamn och liamnspår skulle kräva.

Slutligen anför styrelsen:

Skulle Kungl. Majit emellertid, oaktat vad som här i motsatt riktning av

järnvägsstyrelsen anförts, finna, att ifrågavarande hamnanläggning borde

mera omedelbart komma till stånd, finge styrelsen, under hänvisning till vad

av vederbörande länsstyrelse i frågan anförts, erinra, att hamnspåret hade

sådant samband med hamnen, att det borde räknas som del av denna. Det

borde då icke kunna ifrågakomma, att det skulle åligga statens järnvägar att

anlägga ifrågavarande spår eller att bekosta underhållet och driften av detsamma.

Hamnspår av ifrågavarande slag bekostades i regel av vederbörande

stad. Rörande driften å sådana plägade träffas särskild överenskommelse.

På enahanda sätt syntes då även böra förfaras i nu förevarande fall. Därest

järnvägsspåret till Karl Johans stad gåves karaktären av ett endast för godsvagnars

framförande upplåtet hamnspår, så kunde då även tillgodoses det

av länsstyrelsen framhållna önskemålet, att detsamma av därför ansvariga

bygges på enklaste sätt ända in till gränsen för möjligheten att därpå framföra

lokomotiv och vagnar av de på järnvägslinjerna i orten använda standardtyper.

Skulle emellertid Haparanda stad ej äga tillräckliga resurser att

bygga och underhålla spåret ens på dylikt billigast tänkbara sätt, så kunde

dock järnvägsstyrelsen under inga förhållanden lämna utan erinran, att detta

skulle medföra, att statens järnvägar belastades med ifrågavarande kostnader

vare sig beträffande hamnspårets byggnad eller underhållet och driften av

detsamma. Sådana kostnader borde enligt järnvägsstyrelsens uppfattning

bäras av den eller dem, vilka skulle få att utföra och förvalta hamnanläggningen.

Med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört har länsstyrelsen i Norrbottens

län den 7 februari 1930 avgivit förnyat utlåtande i ärendet. Länsstyrelsen

har därvid, till bemötande av vad järnvägsstyrelsen yttrat, anfört i

huvudsak följande:

Även örn å kuststräckan Luleå—Haparanda icke för närvarande förelåge

behov av en ny eller utvidgad djuphamn för oceangående tonnage, vore därmed

givetvis icke sagt, att en mindre uthamn i Tornedalen, avsedd huvudsakligen

för kustfart, skulle vara överflödig och icke kunna verksamt gynna även uppkomsten

av olika slag av industrier. Yad som vållat svårigheter för de småsågar,

som funnits i Tornedalen men nedlagts, torde hava varit de ogynnsamma

utfraktningsförhållandena, vilka sammanhängde med bristen på direkt förbindelse

med kusten. Det kunde icke lida något tvivel örn att uthamnen

skulle bliva till betydande fördel för småsågarna, liksom även utfraktningen

av tjära, props och pappersved med flera produkter skulle underlättas genom

en hamnanläggning.

I järnvägsstyrelsens sammanställning av uppgifter över befolkning och

åkerareal i handelsområdena för Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå och Skellefteå

grundade sig stj^relsens uppgifter å åkerareal på 1919 års statistik och

vore sålunda nu åtskilligt föråldrade. Härtill komme, att enbart åkerarealen icke

gåre någon tillförlitlig bild av jordbruksnäringen i Tornedalen, enär denna

näring där mer än i andra adalar vore baserad på avkastningen från de naturliga

ängarna, vilkas totalareal inom området uppginge till över 40,OCK i

hektar och vilka åtminstone delvis i avseende å bördighet kunde jämställas

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 222.

med fullgod åkerjord i långt sydligare belägna delar ar landet. Men även

om de angivna relationerna i stort sett vore riktiga, kunde detta enligt länsstyrelsens

förmenande icke tagas till intäkt för påståendet att Tornedalsliåinnen

vore obehövlig. Med större fog torde kunna göras gällande, att de

sydligare ådalarnas snabbare förkovran och större handelsomsättning just vore

en följd av att de redan under längre eller kortare tid varit i åtnjutande av de

direkta sjöförbindelser och det mera utvecklade kommunikationsnät i övrigt,

som Tornedalen saknade. Det vore enligt länsstyrelsens förmenande en

oriktig eller i varje fall alltför ensidig synpunkt, järnvägsstyrelsen anlade

på frågan, när den sökte bevisa hamnens obehövlighet genom att hänvisa

till den nuvarande varuomsättningen. En anläggning sådan som den föreslagna

hamnen planerades ju icke enbart med hänsyn till bestående förhållanden

utan fastmera med tanke på vad man kunde vänta och hoppas av

framtiden. Större delen av vårt kommunikationssystem, vare sig det gällde

vägar och järnvägar eller hamnar, torde hava tillkommit mindre med tanke

på omedelbar förräntning än för att skapa bättre betingelser för näringslivets

framtida utveckling.

För en sådan utveckling, särskilt på jordbrukets område, ägde Tornedalen

större förutsättningar än många andra norrländska ådalar. Belysande i detta

avseende vore den utredning, som för några år sedan gjordes av länets hushållningssällskap

och som gav vid handen, att av länets till 74,850 hektar

uppskattade odlingsmark i enskild ägo icke mindre än 33,050 hektar eller

drygt 44 % vore belägna inom Tornedalsområdet. Dessa betydande odlingsbara

marker liksom de goda betingelserna i övrigt för jordbruket i Tornedalen

möjliggjorde en avsevärd befolkningsökning med därav följande ökat

behov av varuutväxling samt större möjligheter till industriell utveckling

och livaktighet på alla områden.

Men för att denna utveckling icke skulle förkvävas och snedvridas, krävdes

enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning, att Tornedalen i likhet med

andra mera betydande norrländska älvdalar bereddes direkt förbindelse med

havet. Järnvägsstyrelsen hade själv i annat sammanhang, när fråga förevar örn

de norrländska tvärbanorna, starkt betonat betydelsen av att de naturliga ekonomiska

enheter, som bildades av floddalarna, icke splittrades utan hölles

samman genom kommunikationer med respektive kuststäder och hamnar.

Varför skulle detta icke gälla även beträffande Tornedalen? Lika väl som

övriga älvdalar behövde Tornedalen en replipunkt vid havet, där det ekonomiska

livets trådar löpte samman, men utan hamn kunde Haparanda

aldrig komma att fylla denna uppgift. Den skulle enligt järnvägsstyrelsen

i stället övertagas av det 20 mil avlägsna Luleå, men det torde ligga lika

nära till hands att antaga, att det, trots alla > taxemanipulationer» , i stället

bleve någon mera närbelägen finsk hamn, som komme att draga till sig den

huvudsakliga trafiken på Tornedalen, örn Haparanda stad nu icke förlijälptes

att lösa sin hamnfråga.

I detta sammanhang torde få beröras vad järnvägsstyrelsen anförde

därom, att Haparanda genom järnvägens tillkomst och anknytning till det

finska järnvägsnätet år 1919 fått mer än full ersättning för vad den förlorat

genom sjötrafikens upphörande. Till stöd härför åberopades, att stadens

folkmängd ökats från 1,33(5 år 1909 till 1,694 år 1919 och 2,616 ar 1929.

Denna ökning vore dock, vad anginge de tio sista åren, uteslutande att hänföra

till den år 1919 genomförda inkorporeringen av vissa delar av Nedertorneå

socken, som i ett slag höjde folkmängdssiffran till 2,645 år 1920.

Sedan denna tid hade alltså invånarantalet tvärtom undergått någon om ock

obetydlig minskning. Do ekonomiska förhållandena hava ock under denna

tid undan för undan försämrats, så att staden i nuvarande stund vore rikets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 222.

mest skattetyngda stadssamhälle. Utan den hjälp till självhjälp, som en

hamnanläggning otvivelaktigt skulle innebära, syntes staden dömd att för

all framtid föra en tynande tillvaro, utan möjlighet att hävda sin gamla

ställning som ekonomisk och kulturell huvudort för den svenska Tornedalen.

Att en sådan dekapitering måste medföra i hög grad menliga följder för

ortens ekonomiska liv och därmed även för det svenska kulturarbetet i Tornedalen

torde ligga i öppen dag.

Järnvägsstyrelsen uttalade även tvivel örn att en så avsides belägen hamn

som vid Karl Johans stad, nära 16 km. frun staden, skulle kunna återgiva

Haparanda stad någon större del av dess förlorade handel. Härom torde

kunna sägas, att då den 9 km. (icke som järnvägsstyrelsen uppgivit 7 km.)

från staden belägna Salmis hamn på sin tid — enligt vad järnvägsstyrelsen

själv vitsordat — haft stor betydelse för Haparanda och Tornedalen, samma

möjligheter borde förefinnas för en hamn vid Karl Johans stad, som trots

sitt större avstånd från staden likväl med nutida kommunikationsmedel

även utan järnväg komme staden närmare än vad Salmis på sin tid varit.

Järnvägsstyrelsen gjorde även gällande, att sjöfartens upphörande på

Salmis mindre skulle bero av att hamnen så småningom blivit oduglig för

sitt iindamål än därav, att genom järnvägens framdragande till Tornedalen

sjöförbindelserna blivit utan större praktiskt värde. Med avseende härå

kunde erinras, att landhöjningen i dessa trakter torde vara större än järnvägsstyrelsen

angåve — enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgift

skulle den belöpa sig till iner än 1 meter per sekel. Bemärkas borde även,

att uppgrundningen vid Salmis icke enbart vore beroende av landhöjningen

utan även i hög grad av Torneälvens slamföring. Visserligen kundie ännu

fartyg av intill 3.5 meters djupgående vid medelvattenstånd lotsas in till

Salmis, men då skillnaden mellan normalt låg- och medelvattenstånd uppginge

ända till 1.2 meter, bleve uppenbarligen möjligheten för 3.5 meters

djupgående fartyg att trafikera ledén i högsta grad beskuren. De kustångare,

som numera regelbundet trafikerade norrlandskusten, vore för övrigt

betydligt mera djupgående, varför påståendet att Haparanda genom bristen

på hamn vore praktiskt taget isolerat från sjösidan ägde sitt brila berättigande.

Länsstyrelsen ingår härefter på möjligheten att vidtaga begränsning i det

framlagda hamnförslaget samt anför härom:

Med hänsyn till de icke obetydliga kostnader, som realiserandet av hamnförslaget

i hela dess vidd skulle föra med sig, var länsstyrelsen från början

inställd på att arbetena borde genomföras i etapper och att särskilt anläggningen

av hamnspår borde anstå till dess trafiken tagit en något större omfattning.

Att länsstyrelsen likväl i sitt yttrande den 29 november 1929 förordade

järnvägsspårets anläggande i samband med själva hamnen var huvudsakligen

beroende därpå, att detta arbete syntes synnerligen lämpligt för

att under det rådande bekymmersamma läget å Seskarö bereda någon lindring

i de arbetslösas ställning. Skulle emellertid nu statsfinansiella skäl

lägga hinder i vägen för hamnförslagets genomförande i ett sammanhang,

torde utan större olägenhet i trafikhänseende byggandet av hamnspåret

kunna tills vidare anstå. Transportkostnaden vägledes mellan hamnen och

staden lärer vara överkomlig och i varje fall kunna hållas avsevärt lägre än

järnvägens styckegodstaxa. Vidare torde ur kostnadsberäkningen kunna

utgå det belopp å 128,400 kronor, som upptagits för breddning och grundförbättring

av kustlandsvägen. Detta arbete behöver icke med nödvändighet

utföras tidigare eller i annan ordning än den allmänna trafiken kräver.

Medräknas kostnadsförslaget med ytterligare 100,000 kronor, motsvarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

■vissa kajutrustningar, som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande

skulle kunna tills vidare anstå, erhålles en total kostnad för hamn och landsväg

å i runt tal 1,225,000 kronor. Då Haparanda stad givetvis, mot åtnjutande

av liamnavgifter, bör svara för hamnens underhåll och vägunderhållet

synes böra bestridas i vanlig ordning, skulle statens utgifter för företaget

sålunda för närvarande kunna begränsas till sistnämnda belopp,

varå den årliga räntan efter 4.5 % uppgår till 55,125 kronor, vilket belopp

sålunda bör ställas mot av järnvägsstyrelsen beräknade 150,000 kronor per år.

Med hänsyn vidare därtill, att staten normalt bidrager till väg- och understundom

även hamnanläggningar med åtminstone ~/a av beräknade kostnader

utan krav på förräntning och återbetalning, synes det emellertid skäligt, att

statens särskilda belastning för företaget icke beräknas högre än till */3 av

anläggningskostnaden eller 408,000 kronor, vilket belopp efter 4.5 % förräntas

med 18,400 kronor.

Den av järnvägsstyrelsen förordade lösningen, som innebär, att varorna

till underpris skulle med järnväg fraktas Tornedalen—Luleå och omvänt,

skulle tillskynda statens järnvägar en inkomstminskning, som efter nuvarande

varumängd beräknas till 20,000 kronor årligen, för vilket belopp

järnvägsstyrelsen begär täckning av särskilda statsmedel. Örn hänsyn tages

till att utöver denna inkomstminskning för visso även skulle uppstå — särskilt

i mån av ökad trafik och därav betingad ökning av tågrörelsen — ren

driftsförlust, synes denna utväg icke heller ur ren ekonomisk synpunkt

framstå såsom någon för staten särskilt fördelaktig affär.

Att genom ekonomiskt näppeligen försvarbara taxemanipulationer söka

hindra Tornedalens naturliga anslutning till havet och intvinga dess handel

under ett annat jämförelsevis avlägset handelsområde kan icke innebära

någon god och för framtiden bestående lösning av Tornedalens kommunikationsproblem.

Då härtill kommer, att realiserandet av järnvägsstyrelsens

planer skulle betyda tillspillogivande av gränsbygdens nuvarande ekonomiska

och kulturella huvudort och därmed försvaga det svenska kulturinflytandet

i Tornedalen, vågar länsstyrelsen uttala den bestämda förhoppningen,

att statsmakterna icke skola lämna sin medverkan till dessa planers

förverkligande.

Länsstyrelsen, som förklarar sig alltjämt vidhålla sin uppfattning örn

nödvändigheten av att tillgodose Tornedalens behov av förbindelser med

havet genom en anläggning i huvudsaklig överensstämmelse med det av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda förslaget, hemställer, att Kungl.

Majit måtte vidtaga åtgärder för detta förslags skyndsamma genomförande,

åtminstone i den av länsstyrelsen antydda begränsade omfattningen.

Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 28 februari 1930 avgivit

förnyat utlåtande i ärendet. Styrelsen uttalar sin anslutning till vad länsstyrelsen

i sitt senaste utlåtande anfört samt tillägger därutöver ytterligare

följande:

Vid upprättandet av det med styrelsens skrivelse den 2 november 1929

överlämnade förslaget har styrelsen i anslutning till vad dessförinnan förekommit

haft till ögonmärke att framlägga en plan av minsta möjliga omfattning

under förutsättning, att hamnen omedelbart skulle ordnas för järnvägsförbindelse

till Haparanda, tiven örn dennas utförande skulle anstå till

någon kortare tid efter hamnens färdigställande. Om också icke hamnen

kan göra samma gagn utan som med järnväg, så hindrar detta dock icke,

att det kan vara ekonomiskt befogat att låta järnvägens utförande anstå till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 222.

dess behovet därav mera bestämt framträder, då man numera har möjlighet

att anordna automobiltrafik, vars kapacitet är avsevärd och som, på sätt

länsstyrelsen nämner, möjliggör framförandet av styckegods till pris, som ej

överstiger järnvägstaxans; dessutom medför den för trafik till eller från staden

Haparanda och den närmare bygden den stora bekvämligheten av godsets

direkta forslande till mottagarens eller från avsändarens dörr.

Örn man i anslutning härtill utgår ifrån att hamnen till en början icke

ordnas för järnvägstrafik utan enbart för landsvägstrafik kan tydligtvis med

bibehållande av förut angivna program för fartygstrafiken i avseende på

vattendjup och kajlängder en avsevärd begränsning iakttagas i fråga örn utrymme

på hamnpiren. Styrelsen har uppgjort ett förslag i enlighet härmed

och med förenklad kajutrustning. Såsom därav framgår minskas pirens

bredd avsevärt å den yttre delen och i mycket hög grad å den inre, där

endast en tillfartsväg med parapetskydd bör kunna bliva tillräckligt.

Kostnaderna för denna hamn bliva då cirka 810,000 kronor. Härtill kommer

alltid anläggandet av väg från kustlandsvägen ned till hamnen, vilket

liksom förut beräknas draga en kostnad av cirka 75,000 kronor. Dessutom

torde för kustlandsvägens förbättring på särskilt dåliga delar böra ytterligare

tilläggas ett belopp av förslagsvis 35,000 kronor. På detta sätt skulle då

hela anläggningskostnaden kunna begränsas till 920,000 kronor. Örn däremot

piren utföres på samma sätt som enligt styrelsens förut framlagda förslagmen

icke utrustas med järnvägsspår, portalkran m. m., begränsas kostnaden

för den egentliga hamnen till 1,050,000 kronor och för hela anläggningen

till 1,160,000 kronor. Att efteråt utbygga nyss avhandlade starkast inskränkta

anläggning till den sistnämndas omfattning kommer att draga ytterligare

någon kostnad utöver skillnaden mellan nämnda summor; totalkostnaden

torde då bliva cirka 1,250,000 kronor.

Såsom skäl för anordnande av ny uthamn för Tornedalen anför styrelsen:

För närvarande betjänas Tornedalens trafik av järnvägen, landsvägarna

och älven, denna senare för flottning och för mindre båtar å traden Luleå—

Haparanda, samt dessutom — särskilt före järnvägens tillkomst —• även av

Salmis hamn i förening med landsvägsfordon. Trafiken på Salmis har naturligtvis

decimerats genom järnvägens tillkomst, men även, såsom länsstyrelsen

framhåller, på grund av dels hamnens och inseglingsrännans uppgrundning

genom slamavsättning från Torne älv och genom landhöjningen samt

dels fartygstypernas förändring. Angående landhöjningen torde böra nämnas,

att nu inhämtade nya upplysningar från Sveriges geologiska undersökning

och från statens meteorologisk-hydrografiska anstalt giva för handen en

sannolikaste storlek av landhöjningen vid Lule;! av 0.9 3 meter per sekel,

varför man här torde böra räkna med åtminstone 1 cm. per år eller dubbelt

så mycket, som järnvägsstyrelsen angiver. I avseende på båttyperna gäller,

att de fartyg, som numera trafikera östersjökusten, hava ett djupgående av

3.5 ä 4.5 meter och i vissa fall mera. Viel Salmis kan ej beräknas att vid

me,dely attén intaga fartyg av större djupgående än 3.5 meter, vilket vid lågvatten

motsvaras av cirka 2.5 meter. Härav framgår, att Salmis hamn icke

längre kan användas för den egentliga kust- och östersjötrafiken utan endast

för en mindre lokaltrafik. Inseglingsrännans stora längd skulle också orsaka

alldeles oskäliga kostnader för ordnandet av en efter nutida förhållanden

lämpad hamn vid Salmis. I Haparanda kunna icke båtar med större djupgående

än 1.2 ä 1.5 meter löpa in och dill- skulle en upprensning av älven

med inseglingsränna draga utomordentligt stora kostnader både i anläggning

och underhåll. Och såsom tidigare torde vara tillfullo klarlagt liksom och

av alla ansvariga myndigheter och de viktigare intressentgrupperna er
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

känt, kan nu för ordnandet av en verkligt ändamålsenlig hamn för ifrågavarande

syfte ingen annan plats än Karl Johans stad lämpligen ifrågasättas.

Den trafik, som skulle komma att gå över en dylik hamn, torde kunna

sammanföras i följande grupper.

A. Styckegods- och persontrafik inom ett mera lokalt område utefter

kusten, i stort sett motsvarande den nu med lokalbåtarna mellan Luleå och

Haparanda bedrivna trafiken. De små båtar, som för närvarande här måste

användas på grund av farledens i Torne älv oansenliga djup, vilket icke kail

avsevärt ökas, skulle då också kunna utbytas mot något större och ändamålsenligare

sådana.

B. Flottgodstrafik av virke, pitprops och pappersved, som efter nedflottning

till havet genom Torne älv, Sangis älv ävensom en del andra

smärre fiottleder buntas eller tagas i ringbommar och efter bogsering till

Karl Johans stad därstädes inlastas till svenska och utländska hamnar vid

Östersjön och Nordsjön.

ö. Trafik för trävaru- eller cellulosaindustri vid Karl Johans stad

med därav följande transport av andra förnödenheter. Enligt härutinnan

särskilt inhämtade upplysningar är virkestillgången för sulfatindustri synnerligen

riklig, under det att övrigt virke finner god avsättning redan nu.

Under dessa förhållanden borde förutsättningar finnas för uppkomsten av

sulfatindustri.

D. Trafik från Tornedalen av jordbruks- och industriprodukter, ävensom

av sådana varor som tjära, ved, sparrar och annat småvirke, samt

E. Trafik till Tornedalen av olika slag av livsförnödenheter och av förnödenheter

för jordbruket, såsom kalk, gödningsämnen, kraftfoder, maskiner

och redskap m. m.

De båda senaste slagen av gods skulle tydligtvis komma att befordras

per automobil mellan hamnen och Tornedalen, inklusive Haparanda stad,

inom ett för sådan transport lämpat område samt för övrigt till respektive

från järnvägsstation för vidare befordran till Tornedalen.

I järnvägsstyrelsens yttrande torde egentligen endast de två senast nämnda

grupperna D och E vara behandlade, varför trafiken på hamnen torde kunna

beräknas snart nog bliva avsevärt större än nämnda styrelse förväntar. Tydligt

torde vara, att nya möjligheter skapar ny trafik, fastän det undandrager

sig direkt beräkning, huru snabb en sådan'' tillväxt kan bliva. Vid eller i

närheten av Torne älvs mynning har en ordentlig hamn saknats och därmed

även förutsättningen för en fri utveckling av trafiken, varför man ej

heller kan grunda bedömandet av den utveckling, som kan vara möjlig, på

de nuvarande förhållandena. Härutinnan är också att märka, hurusom de

naturliga förutsättningarna i själva Tornedalen, på sätt av länsstyrelsen

framhålles, äro bättre än i flera av de övriga ådalarna, vårföre också Tornedalen

även torde behöva en egen stödpunkt och utfartshamn vid havet. Att

härutinnan helt hänvisa Tornedalen till Luleå, som är beläget över 200 km.

längs banan från Haparanda samt över 150 km. längre från Karungi och

stationerna norr därom än Haparanda kan icke vara riktigt. Visserligen

haltar en jämförelse med förhållandena längre söderut — detta dock »åt båda

hallen» — men av intresse kan vara att nämna, hurusom järn vägsavståndet

Luleå—Haparanda är något litet längre än från Stockholm till Gävle eller

Söderköping och något litet kortare än från Stockholm till Örebro eller

Linköping samt att distansen 150 km. är något längre än från Stockholm

till Köping och något kortare än från Stockholm till Gävle eller Norrköping.

Härtill kommer den gamla samhörighet, som förefinnes inom varje

älvdal för sig och vilken icke utan vidare låter sig sprängas och ej heller

utan olägenhet kan upphöra.

Bihang till riksdagens protokoll. 1920. 1 sami. 1N7 haft. (Nr 222.) mosö 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 222.

Visserligen torde det vara klart, såsom även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

tidigare framhållit, att hamnen icke kan betala sig direkt, men det

är väl möjligt, att den även ekonomiskt kan indirekt giva avkastning på däri

nedlagt kapital. För Haparandaortens och Tornedalens förkovran och utveckling

måste den alltid bliva till mycket stort gagn, som mer än väl kan

försvara, att staten gör därför nödiga uppoffringar. Värdet av en dylik utveckling

kan ju icke beräknas i penningar, men å andra sidan måste det

vara oriktigt att söka upprätthålla ett så krasst krav som att ett företag av

denna art nästan omedelbart eller snart nog skall direkt betala sig. Valutan

för gjorda uppoffringar kan väl ikläda sig andra och till och med värdefullare

former.

Örn man emellertid skulle söka att göra en kalkyl för de ekonomiska förhållandena,

så långt en sådan kan genomföras, torde man lämpligen gå den

väg, länsstyrelsen i sitt yttrande använt. Med utgående från nyss angivna

slutkostnader för en så långt möjligt inskränkt anläggning, icke ordnad och

alternativt ordnad för mottagande av järnvägsspår, respektive 920,000 och

1,160,000 kronor, erhåller man en räntekostnad av respektive 41,400 och

52,200 kronor. Den uppoffring, staten skulle göra för denna hamn utöver

den eljest normala för mindre samhällens liandelshamnar, kan visserligen på

sätt länsstyrelsen säger skattas till endast en tredjedel härav. Örn också

denna andel inom vissa gränser kan anses såsom relativt godtyckligt vald,

så ligger dock där bakom den tankegången, att i vanliga fall en mindre stad

eller samhälle anser sig själv kunna med ekonomisk uträkning offra en viss

del, vanligen en tredjedel, av kostnaderna och att staten lämpligen träder

emellan med ett anslag utan återbetalningsskyldigliet, motsvarande återstoden

och högst två tredjedelar av kostnaderna, för att bereda samhället

den hjälp till självhjälp, utan vilken företaget icke kan åstadkommas. Staten

får sedan sin valuta dels genom ökade skatter, tack vare stegrad livaktighet

inom samhällets affärsliv, och dels genom dess allmänna förkovran. Och

förvisso bjudas även i nu ifrågavarande fall örn icke fullt samma så dock

motsvarande förmåner av företaget.

Underhåll och drift torde visserligen utan vidare kunna övertagas av

Haparanda, men det låter även väl tänka sig, att staten sörjer därför; det

förra torde dock medföra ökat aktivt intresse från stadens sida. Kostnaderna

torde täckas av hamninkomsterna.

Om Haparanda skall kunna bibehålla sin ställning som Tornedalens naturliga

stödpunkt och huvudort, så kräves med nödvändighet hamnen ifråga.

Och utvecklingen efter hamnens tillkomst kan snart nog leda därhän, att

staden — i likhet med större delen av övre Norrlands städer — så småningom

drager sig ut mot havet, till Karl Johans stad, och slutligen flyttar

dit med sina affärer och delar av sin administration, varmed så till slut

hela samhället följer. Och även härför är Karl Johans stad en mycket

lämplig plats.

Då det bör vara av värde att i den mån sig göra låter lära känna, huruvida

från rederiernas sida kan påräknas intresse för hamnens trafikerande,

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen från Stockholms ångfartygsaktiebolag

Svea, som väl får anses såsom ledande i fråga örn kusttrafiken på Norrland,

inhämtat upplysningar härutinnan, vilka giva för handen, att till och med

en »betydande regelbunden trafik från södra Sverige» torde kunna påräknas

till en sådan hamn och att det för sjöfarten är »i hög grad önskvärt, att

på denna plats en djuphamn kommer till stånd».

Slutligen måste det erkännas vara ett i nationellt avseende viktigt önskemål,

att ifrågavarande gränsbygd genom en dylik hamnanläggning erhåller det

ekonomiska stöd till stärkande av de band — även av kulturell art — som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 19

förena elen med landet i övrigt, för vilket den måste helt lita till statsmakternas

välförstående intresse och hjälp.

I avseende på tiden för igångsättandet av arbetena för en hamn vid Karl

Johans stad får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utom till det stora behovet

av hamnen i och för sig hänvisa dels till den av länsstyrelsen m. fl.

framhållna stora arbetslösheten i dessa bygder, till vars hindrande arbetenas

påbörjande inom den närmaste tiden skulle i högsta grad bidraga, samt

dels därtill, att det för ett lämpligt bedrivande av styrelsens arbeten i Norrland

vore ytterst värdefullt, om detta arbete snart kunde igångsättas.

I fråga örn vederbörande intressenters i orten skyldighet att deltaga i

kostnaderna för anläggningen torde vara lämpligt att såsom alltid eljest

plägar ske i dylika fall tillförbinda deni att svara för vederbörlig marklösen

för hamnområde — i detta fall med tillfarts viig — samt att eventuellt även

påfordra, att de skola deltaga med viss mindre del i byggnadskostnaderna,

vilken del i så fall bör utgöra minst 5 % därav.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får till sist uttala sin anslutning till de

uttalanden, som gjorts av järnvägsstyrelsen, enligt vad förut citerats, och av

länsstyrelsen i dess utlåtande den 10 december 1929 rörande Luleå hamns

utvidgning, av innehåll, att frågan om detta sistnämnda arbete är alldeles

oberoende av frågan örn tillkomsten av en uthamn för Haparanda och Tornedalen.

I anslutning till det anförda hemställer väg- och vattenbyggnadsstyrelsem

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att en uthamn för Tornedalen

och Haparanda vid Karl Johans stad skall komma till utförande i

enlighet med det till omfattningen mest begränsade av de framlagda förslagen,

vars genomförande beräknas draga en kostnad av 920,000 kronor,

ävensom för arbetenas påbörjande för budgetåret 1930/1931 anvisa 300,000

kronor, allt dock under villkor dels att ortsintressenterna förbinda sig att

bestrida marklösen för hamnområde med tillfartsväg och att deltaga i anläggningskostnaden

med fem procent av den verkliga kostnaden och dels att

Haparanda stad övertager hamnens drift och underhåll.

Här torde böra omnämnas, att, såsom i vissa utlåtanden antytts, Luleå

stad den 4 november 1929 gjort framställning om statsbidrag till utvidgning

av stadens hamn. Detta företag skulle enligt framställningen avse bland

annat att möjliggöra frakttrafik i större utsträckning än hittills från Tornedalen

över Luleå hamn. Utlåtanden i detta ärende hava avgivits av länsstyrelsen

i Norrbottens län och järnvägsstyrelsen. För närvarande är frågan

remitterad till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för yttrande.

Vidare har spörsmålet örn anläggande av uthamn för Haparanda och

Tornedalen berörts i en utredning, som av länsstyrelsen i Norrbottens län,

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, under medverkan av särskilda av länsstyrelsen

i samråd med chefen för socialdepartementet utsedda sakkunniga,

verkställts rörande vissa omständigheter, ägnade att inverka på bedömandet

av frågan om lämpliga åtgärder för att bereda industriarbetarna å Seskarö

arbetstillfällen m. m. Resultatet av denna utredning har framlagts i ett

den 16 december 1929 dagtecknat betänkande. I detta betänkande, för vilket

i annat sammanhang redogörelse lärer komma att lämnas riksdagen, hava

föreslagits vissa åtgärder för underlättande av avvecklingen av sågverksarbe
-

Andra frågor,

som kunna äga

samband mod

förevarande

spörsmål.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

20 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 222.

tärnäs bosättning å Seskarö och därmed av arbetslösheten därstädes, varjämte

för beredande av effektivast möjliga hjälp åt befolkningen under den

till tre år tänkta avvecklingstiden ifrågasatts igångsättande snarast möjligt

såsom arbeten i öppna marknaden av hamnbyggnad vid Karl Johans stad

med tillfartsväg och järnväg eller, i andra hand, banbyggnad Morjärv—

Kalix, i bägge fallen med viss företrädesrätt till arbete för arbetslösa från

Seskarö, samt i sista hand och under förutsättning, att icke något av nämnda

företag kunde igångsättas, provisorisk drift genom domänverkets försorg av

Sandviks sågverk å Seskarö.

I utlåtande häröver den 4 januari 1930 har järnvägsstyrelsen avstyrkt ett

igångsättande av nu nämnda hamn- och järnvägsbyggnadsarbeten. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 8 januari 1930 förklarat sig finna

arbetslösheten å Seskarö icke i och för sig innebära tillräckligt skäl för

igångsättandet av hamnbyggnaden med tillfartsväg och järnväg. Statens

arbetslöshetskommission har i utlåtande sistnämnda dag uttalat, att åtgärder

av den avsedda beskaffenheten äro önskvärda och att arbetena böra utföras

på den öppna arbetsmarknaden, därest de överhuvud anses lämpliga och

nödvändiga.

För Haparanda och Tornedalen har tidigare funnits en ganska livligt

trafikerad uthamn, belägen vid Salmia omkring 9 kilometer sydväst örn

Haparanda och med landsvägsförbindelse med nämnda stad. Henna hamn

har emellertid numera förlorat i betydelse. Även örn trafiken på Salmis

minskats genom att Haparanda och Tornedalen satts i järnvägsförbindelse

med landet i övrigt, torde kanske de främsta orsakerna till tillbakagången

vara att söka dels i att hamnen och dess inseglingsränna alltmer uppgrundats

genom den fortgående landhöjningen vid Bottniska viken och Torneälvens

slamavsättning och dels däri, att i kustfarten vid Östersjön numera

användas betydligt mera djupgående fartyg än tillförene. Gjorda undersökningar

hava givit vid handen, att en utvidgning och fördjupning av Salmis

hamn med dess långa inseglingsränna, så att hamnen komme att motsvara

fordringarna på en hamn för den moderna kustfarten, skulle draga alldeles

oskäligt höga kostnader.

Efter omfattande och långvariga undersökningar, som lett till olika uppslag,

har nu ytterligare utredning verkställts. Som resultat därav hava

framlagts alternativa förslag till en ny uthamn för Haparanda och Tornedalen

med därtill hörande väg- och järnvägsförbindelse med Haparanda.

Dessa förslag upptaga dels förläggning av hamnen till Karl Johans stad 16

kilometer sydväst från Haparanda och dels hamnanläggning i två alternativa

lägen å den ännu längre bort belägna Seskarön. Kostnaderna för hamnen

med väg- och järnvägsförbindelse hava beräknats i förslaget till hamn vid

Karl Johans stad till 2,860,000 kronor samt i förslagen till hamn å Seskarö

till över 7 miljoner kronor eller, med mindre höjd för broförbindelsen med

fastlandet, till över 6 miljoner kronor. Med hänsyn särskilt till de därmed

förenade betydande kostnaderna torde förslagen till hamn å Seskarö kunna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 222.

lämnas ur räkningen. Beträffande förslaget till hamn vid Karl Johans stad

har järnvägsstyrelsen på grund av de enligt styrelsens mening avsevärda

anläggningskostnaderna samt de stora årskostnader i form av driftförlust

och ränta å nedlagt kapital — av styrelsen uppskattade till omkring 150,000

kronor — som det allmänna skulle få vidkännas för anordnande av en uthamn

på nämnda plats, avstyrkt förslaget och i stället förordat, att Tornedalens

önskemål örn billigare transporter skulle tillgodoses genom lämplig

nedsättning av frakttaxorna mellan järnvägsstationerna i Tornedalen och

Luleå, varvid statens järnvägar skulle beredas ersättning av allmänna

medel för genom dylik taxenedsättning vållad inkomstminskning. Härefter

hava såväl länsstyrelsen i Norrbottens län som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

dels föreslagit, att hamnen vid Karl Johans stad skidle tillsvidare

anordnas endast med vägförbindelse med Haparanda, dels ock ifrågasatt

vissa inskränkningar i planen för själva hamnanläggningen; enligt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens senaste förslag härutinnan skulle kostnaderna för

hamnanläggningen jämte tillfartsväg från Nikkala å kustlandsvägen Haparanda—Kalix

samt viss förbättring av sistnämnda väg å sträckan Haparanda—

Nikkala belöpa sig till omkring 920,000 kronor.

Därest man vid förevarande spörsmåls bedömande skulle utgå enbart

från den sannolika, omedelbart påräkneliga trafikomfattningen, torde det måhända

kunna ifrågasättas, huruvida det vore ur ekonomisk synpunkt riktigt,

att staten för anläggning av en uthamn nedlade ett kapital av den storlek,

som jämväl genomförandet av det senaste, begränsade förslaget innebär.

Andra synpunkter böra emellertid också komma i betraktande. I första hand

är då att beakta, att särskilt i de nordliga delarna av vårt land kommunikationsanstalter,

såsom järnvägar, vägar och hamnar, i allmänhet planerats

och kommit till stånd icke blott för att tillgodose ett vid tillblivandet förefintligt

trafikbehov utan i främsta rummet för att skapa ökade betingelser

för den framtida utvecklingen av näringslivet inom vederbörande trafikområden.

Tornedalen är utan tvivel en bygd med goda utvecklingsmöjligheter.

Kika naturtillgångar finnas i form av skogar, odlade och odlingsbara

marker samt utbyggbar vattenkraft, och landsdelens befolkning är jämförelsevis

talrik och stadd i tillväxt. Åtskilligt har också gjorts för tillgodoseende

av Tornedalens kommunikationsbehov, såsom denna bygds förbindande med

landets järnvägsnät och utvecklande av dess vägväsende m. m. Men liksom

andra större älvdalar i Norrland bildar även Tornedalen ett tämligen avgränsat

liandelsområde, som har behov av en naturlig, vid havet belägen

centralpunkt för in- och utförsel. Avsaknaden av en dylik huvudort med

god hamn torde icke annat jin i begränsad omfattning kunna ersättas av förbättrade

landförbindelser med angränsande handelsområdens centralpunkter

vid kirsten. Den naturliga huvudorten för Tornedalen har varit och torde

fortfarande böra vara Haparanda. Utan en tidsenlig hamn kan denna

stad icke uppbära sin ställning såsom dylik centralpunkt för Tornedalen och

icke erhålla den hjälp till självhjälp, som den, hårt skattetyngd, så viii behöver.

Stadens ogynnsamma ekonomiska läge torde nämligen till icke ringa dol sam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 222.

manhänga med de otillfredsställande liamnförhållandena och det hinder för

ett ökat handelsutbyte, som dessa innebära. Ej heller Tornedalen torde i

avsaknad av en närbelägen hamn kunna bringas till en utveckling, för vilken

i och för sig goda naturliga förutsättningar förefinnas. Vidare må ej förbises

betydelsen av den nationella uppgift, som ligger i att genom ytterligare

förbättringar av kommunikationsförhållandena främja svensk odling och bebyggelse

i dessa nordliga gränstrakter och dymedelst såväl materiellt som

kulturellt allt närmare till det övriga Sverige knyta denna bygds befolkning.

Härtill kommer slutligen, att genom omedelbart igångsättande av ett liamnbyggnadsföretag

tillfälle skulle givas att vid sådana härför erforderliga arbeten,

som icke äro av rent hamnteknisk natur, bereda sysselsättning åt en

del av befolkningen å det närbelägna Seskarö, vars genom arbetslöshet iråkade

bekymmersamma läge påkallar åtgärder från det allmännas sida. Avvecklingen

av denna arbetslöshet skulle härigenom verksamt och på ett

lämpligt sätt underlättas.

Omständigheterna synas mig således tala för anläggandet av en uthamn

för Haparanda och Tornedalen. Den förebragta utredningen torde ådagalägga,

att vid valet av plats härför Karl Johans stad bör obetingat äga företräde.

Med hänsyn till motorfordonstrafikens starka utveckling lärer, såsom

framhållits av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som länsstyrelsen, en

nied landsvägsförbindelse försedd dylik hamn kunna tillgodose trafikbehovet

för åtskillig tid framåt och frågan örn hamnens sammanknytande med statsbanenätet

i avvaktan på erfarenhet örn utvecklingen alltså tillsvidare kunna

lämnas öppen. Jag vill således tillstyrka anläggandet vid Karl Johans stad

av en uthamn för Haparanda och Tornedalen. Vidare finner jag mig böra

förorda, att hamnen kommer till utförande på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

senast föreslagit samt att medel nu anvisas för företagets påbörjande.

Då sålunda staten skulle göra ett betydande kapitalutlägg för detta företags

förverkligande, synes det rimligen böra fordras, att vederbörande, som

komma att draga nytta av hamnen, i någon mån bidraga till täckande av kostnaderna

för anläggningen. I sådant hänseende torde, i anslutning till vad

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, böra såsom villkor föreskrivas, att

vederbörande ortsintressenter skola förbinda sig att bestrida kostnaderna för

förvärvande av för hamnområde och tillfartsväg erforderlig mark samt att

deltaga med fem procent av de verkliga kostnaderna för själva hamnanläggningen.

Därjämte torde Haparanda stad böra förbinda sig att övertaga

hamnens drift och underhåll, varvid givetvis hamninkomsterna skulle

tillfalla staden. Den knappa tid, som efter utlåtandenas avgivande stått till

förfogande för ärendets fortsatta beredning, har icke tillåtit att införskaffa

dylika förbindelser. Anslagsmedel torde emellertid icke böra ställas till

förfogande för arbetenas påbörjande, förrän nämnda villkor uppfyllts.

I den för företaget beräknade kostnaden ingå förbättring av kustlandsvägen

med 35,000 kronor och anläggning av tillfartsväg till hamnen med

75,000 kronor. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, att bestridandet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majda proposition nr 222.

av sistnämnda kostnadsbelopp skedde i vanlig ordning och bidrag därtill

sålunda efter ansökning beviljades från anslaget till byggande av landsvägar

och vanliga bygdevägar. Då emellertid vägdistriktets redan nu ansträngda

ekonomi härigenom skulle komma att i avsevärd mån ytterligare tyngas,

anser jag mig icke kunna förorda att så sker. Vad däremot angår förbättring

av kustlandsvägen synes detta arbete kunna utföras med anlitande av

automobilskattemedel (länsfonden). Med hänsyn till föreliggande omständigheter

lärer Kungl. Maj:t nämligen efter vederbörlig framställning vilja,

såsom i jämförliga fall plägar ske, bevilja vägdistriktet bidrag till 90 %

av den beräknade kostnaden för arbetet. På vägdistriktet skulle då ankomma

att bestrida återstående 10 procent av kostnaden eller alltså omkring

3,500 kronor, vilket jämförelsevis ringa kostnadsbelopp skäligen torde

kunna påvila detsamma.

I enlighet med vad nu anförts skulle vid anslagsberäkningen avgå dels

40,500 kronor, utgörande 5 procent å den till 810,000 kronor uppskattade

kostnaden för hamnen, och dels 35,000 kronor, utgörande kostnad för förbättring

av kustlandsvägen, eller tillhopa 75,500 kronor. Anslagsbehovet,

som alltså skulle avse endast själva hamnen och tillfartsvägen, skulle således

komma att uppgå till (810,000 — 40,500 + 75,000) 844,500 kronor eller i avrundat

tal 845,000 kronor, under det att sammanlagda beräknade kostnaden

för företaget med nu angiven omfattning skulle bliva 885,000 kronor.

Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat skulle arbetena

under det första budgetåret huvudsakligen bestå i byggande av tillfartsväg

till hamnen samt vissa förberedande arbeten för själva hamnanläggningen.

Vid bifall till vad jag nyss föreslagit skulle under samma budgetår

även förbättringsarbetena å kustlandsvägen kunna utföras, vilket såsom ett

led i åtgärderna för avhjälpande av Seskaröbefolkningens arbetslöshet är

önskvärt. För bedrivande av förstnämnda arbeten under budgetåret 1930/1931

synes en summa av 200,000 kronor vara tillfyllest, vilket belopp alltså nu

torde böra stiillas till förfogande. Såsom i statsverkspropositionen framhållits,

ansågs av statsfinansiella skäl något belopp för ifrågavarande ändamål icke

kunna beräknas i riksstatsförslaget för nyssnämnda budgetår. Vad angår

medelsanskaffningen vill jag emellertid, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

erinra därom, att det anslag, som i en på socialdepartementets

föredragning förut denna dag beslutad proposition till årets riksdag för

budgetåret 1930/1931 äskats till bidrag till uppförande eller inrättande av

tuberkulossjukvårdsanstalter, understiger det för nämnda ändamål i statsverkspropositionen

beräknade beloppet med 200,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att en uthamn för Haparanda och Tornedalen

skall för en beräknad kostnad av 885,000 kronor och under

av mig i det föregående förordade villkor anläggas vid Karl

Johans stad;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

dels oek till uthamn för Haparanda och Tornedalen för budgetåret

1930/1931 under sjätte huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag

av ...................................................... kronor 200,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur pi-otokollet:

F. Wessberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:297 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad. a1 i texten
  2. JoU 1930:85 Utlåtande i anledning av väckt motion angående omedelbart igångsättande av sågverksrörelse å Seskarö. s. 14 i texten
  3. SU 1930:168 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad jämte i ämnet väck s. 18 i texten