Sök i Ratio Lex

Angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark

1930-03-14 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:228, Angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

1

Nr 228.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avstående i vissa

fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt

eller servitutsrätt till sådan mark; given Stockholms

slott den 14 mars 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kominunikationsecklesiastik-

och handelsdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Johansson:

Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation, vilken trätt i kraft den

1 januari 1918, samt den därförut gällande förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov ävensom vissa

andra författningar äger Kungl. Majit i de fall, som i respektive författningar

angivas, beträffande fastighet, som tillhör annan än kronan, förordna,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 191 haft. (Nr 228.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historik.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

att för det i varje fall ifrågavarande ändamålet mark skall antingen mot

lösen helt och hållet avstås eller mot ersättning upplåtas till begagnande.

Berörda författningar, med undantag av lagen den 12 maj 1917 örn

fastighetsbildning i stad och dess föregångare lagen den 31 augusti 1907

örn stadsplan och tomtindelning, omnämna däremot ej, huru i dylika fall

skall förfaras i fråga om staten tillhörig mark.

Emellertid har för vissa fall, särskilt med hänsyn till samfärdselns utveckling,

funnits nödigt medgiva Kungl. Maj:t en mera allmän befogenhet

att för ändamål av ifrågavarande art upplåta mark från kronan tillhöriga

fastigheter.

Det område, där behovet av en dylik mera vidsträckt befogenhet för Kungl*

Majit först gjorde sig gällande, var i fråga örn avstående av mark för de

enskilda järnvägarnas behov. Redan 1871 års riksdag medgav, att varje

järnvägsbolag, som erhölle lån från ett då beviljat extra anslag till låneunderstöd

för enskilda järnvägar, kunde, i den mån Kungl. Majit prövade

lämpligt, under vissa närmare angivna villkor erhålla upplåtelse av

kronan tillhörig mark. Vid 1872 års riksdag utvidgades Kungl. Majits

befogenhet i detta hänseende. Riksdagen beslöt då, att kommuner, enskilda

personer eller bolag, vilka kunde undfå tillstånd att inom riket anlägga

järnväg, skulle, oavsett om de för berörda ändamål erhölle statsbidrag eller

icke, efter prövning av Kungl. Majit kunna utan ersättning undfå upplåtelse

av den för järnvägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga mark,

som stöde under kronans omedelbara disposition, varemot, när fråga vore

örn boställsjord eller annan åt enskild person med åborätt eller annorledes

upplåten kronojord, ersättning därför borde av järnvägen lämnas i enlighet

med dä gällande expropriationsförordning. Det Kungl. Majit lämnade medgivandet

avsåg endast tiden intill nästa lagtima riksdags början. Efterföljande

riksdagar t. o. m. år 1903 förnyade emellertid nämnda medgivande.

I anledning av motion vid 1903 års riksdag anhöll riksdagen hos Kungl.

Majit örn utredning örn och i vad mån vid upplåtelse av för enskild järnvägsanläggning

erforderlig, kronan tillhörig jord fri markupplåtelse lämpligen

jämväl kunde medgivas, då fråga vore örn de genom domänstyrelsens

försorg för statsverkets räkning utarrenderade kronoegendomar samt att Kungl.

Majit måtte till riksdagen avlåta den framställning i ämnet, vartill utredningen

befunnits föranleda.

Sedan utredning sålunda verkställts och denna blivit för 1904 års riksdag

framlagd, medgav riksdagen, att Kungl. Majit hnge, där så prövades lämpligt,

berättiga kommuner, enskilda personer eller bolag, vilka intill början av 1905

års lagtima riksdag kunde undfå Kungl. Majits tillstånd att inom riket anlägga

järnväg, att, evad de för sådant ändamål erhölle statsbidrag eller icke,

dels erhålla upplåtelse av den för järnvägsanläggningen erforderliga,

kronan tillhöriga jord sålunda i att jord, som stöde under kronans omedelbara

disposition, upplätes utan någon ersättning; att jord från de under

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Ar 228.

bruk oell bergverk för nödigt skogsfång upplåtna kroppa! 1 mann ingar Upp.

lätes utan annan gottgörelse än ersättning till vederbörande innehavare för

intrång i nyttjanderätten; att .jord från de genom domänstyrelsens försorg

utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas

fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, upplätes

utan annan ersättning än för minskning i arrendatorns brukningsområde

under den återstående arrendetiden ävensom för skada och intrång; samt

att för jord, som vore till boställe eller åt enskild person, menighet eller

inrättning med åborätt eller annorledes än vad som ovan sagts upplåten,

ersättning skulle lämnas såväl för själva marken som för skada och intrång;

och skulle ersättningen i ovannämnda fall bestämmas i den ordning förordningen

angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov den 14

april 1866 stadgade;

dels ock kostnadsfritt för anläggningen begagna sådana å kronans ägor

belägna kalk- och stenbrott jämte grustäkter, som kunde vara disponibla.

Som synes har rätten till avgiftsfri markupplåtelse för enskilda järnvägar

här undergått en avsevärd utvidgning. Medgivandet var som nämnts till

tiden begränsat till nästkommande riksdags början, men lämnade följande års

riksdagar t. o. m. 1907 års riksdag enahanda medgivande.

Jämväl på ett annat område hade efter hand framträtt behov av enklare

former för upplåtelse av kronojord, nämligen i fråga om anläggande av

elektriska ledningar. Under åren 1903—1907 har varje riksdag lämnat

Kungl. Majit medgivande av innehåll, att — där Kungl. Majit prövade

nödigt, att för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för.

dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,

som funnes vara av större betydelse för det allmänna, kronan tillhörig

jord eller lägenhet användes till framdragande av elektrisk ledning —

Kungl. Majit ägde förordna, att vad för ändamålet erfordrades skulle upplåtas

mot ersättning, som skulle bestämmas i enlighet med vad som stadgades

i 1866 års expropriationsförordning, lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar samt på de villkor

i övrigt som av Kungl. Majit fastställdes.

I andra än i det föregående nämnda fall kunde intill 1908 års riksdag

kronojord icke annorledes än i allmänhet vore medgivet föryttras, utan att

riksdagen därtill lämnade samtycke. Denna ordning medförde stor tidsutdräkt

oell onödig omgång. Kungl. Majit framlade i anledning härav för

1908 års riksdag förslag innefattande ett vidgat medgivande för Kungl.

Majit att avstå eller upplåta kronojord för allmänt ändamål. I samband

med detta förslag förehade riksdagen en inom riksdagen väckt motion i

syfte att ernå ett enklare förfarande vid bestämmande av ersättnings
beloppens

storlek. Sistnämnda års riksdag beviljade en utsträckt befogenhet

för Kungl. Majit att för allmänt ändamål upplåta kronojord.

Även detta bemyndigande gällde allenast ett är. Riksdagen medgav sålunda

att, då för allmänt ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande författ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

ning enskild man, menighet eller inrättning kunde förpliktas avstå eller

upplåta jord eller lägenhet, erfordrades, att staten tillhörig mark avstodes

eller upplätes, Kungl. Majit skulle äga, utan riksdagens hörande i varje

särskilt fall, förordna om markens avstående eller upplåtande. Riksdagen

förordnade tillika,

1) att för mark, som sålunda avstodes eller upplätes, lösen eller ersättning

skulle med nedan angivna undantag utgå efter ty i förordningen den

14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov

vore föreskrivet och till beloppet bestämmas, då jordområde, som skulle lösas,

vore obebyggt och understege fem hektar samt Kungl. Maj:t funne

skäligt sådant medgiva, av tre gode män, av vilka Konungens befallningshavande

i länet och sökanden, var för sig, skulle utse en och domaren i orten

den tredje, samt i annat fall av sådan nämnd, som omförmäldes i nyssnämnda

förordning

2) att i fråga örn mark, som vore avsedd att användas för framdragande

av elektrisk ledning, utom vad i nyssnämnda förordning stadgades, jämväl

föreskrifterna i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn

elektriska anläggningar, skulle lända till efterrättelse;

3) att, där Kungl. Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag tillstånd

att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Majit ock ägde, där så prövades

lämpligt och utan avseende därå örn för järnvägens anläggning statsbidrag

åtnjötes eller icke, ej mindre medgiva, att jord, som stöde under

kronans omedelbara disposition, upplätes utan någon ersättning, att jord

från de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna kronoallmänningar

upplätes utan annan gottgörelse än ersättning till vederbörande

innehavare för intrång i nyttjanderätten, och att jord från de genom domänstyrelsens

försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till

förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond,

upplätes utan annan ersättning än för minskning i arrendatorns

brukningsområde under den återstående arrendetiden ävensom för

skada och intrång, än även tillåta vederbörande att kostnadsfritt för anläggningen

begagna sådana å kronans ägor belägna kalk- och stenbrott

jämte grustäkter, som kunde vara disponibla;

4) att jämväl i övrigt, då fråga allenast vore örn upplåtelse av mark

till begagnande för ändamål, som förut nämnts, utan att marken avstodes,

det skulle ankomma på Kungl. Majit att, där omständigheterna därtill föranledde,

medgiva undantag från den under 1) angivna regel; samt

5) att vad sålunda stadgats icke hade avseende å de i 8 och 12 §§ av

lagen den 31 augusti 1907 örn stadsplan och tomtindelning berörda fall.

Vid de därefter följande lagtima riksdagarna har Kungl. Majit för ett

år i sänder erhållit i stort sett enahanda medgivande, dock med vissa ändringar,

mestadels dock av allenast redaktionell natur, betingade av nyare

lagstiftning på hithörande områden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 228. 5

Sålunda beslöt 1929 års riksdag enligt skrivelse nr 202 (jfr Sv. förf. s.

nr 138) att för tiden intill den 1 juli 1930

dels medgiva att, då för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande

lag örn expropriation annan än kronan kunde förpliktas avstå fastighet

eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, erfordrades, att kronan

tillhörig mark tages i anspråk, Kungl. Maj:t skulle äga, utan riksdagens

hörande i varje särskilt fall, förordna örn avstående av marken eller uppupplåtande

av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma;

dels ock besluta:

l:o) att för mark eller särskild rätt, som sålunda avstodes eller upplätes,

lösen eller ersättning skulle med nedan angivna undantag utgå efter ty i

lagen örn expropriation är föreskrivet och till beloppet bestämmas, då jordområde,

som skulle avstås eller vartill särskild rätt skulle upplåtas, vore

obebyggt och understege fem hektar samt Kungl. Majit funne skäligt sådant

medgiva, av tre gode män, av vilka länsstyrelsen i länet och sökanden,

var för sig, skulle utse en och domaren i orten den tredje, samt i

annat fall av sådan nämnd, som omförmäles i berörda lag;

2:o) att ifråga örn mark, som vore avsedd att användas för framdragande

av elektrisk ledning, utom vad under l:o) stadgades jämväl föreskrifterna

i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska

anläggningar, skulle lända till efterrättelse;

3:o) att, där Kungl. Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag

tillstånd att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Majit ock finge, där så

prövades lämpligt och utan avseende därå, örn för järnvägens anläggning

statsbidrag åtnjötes eller icke, ej mindre medgiva, att mark, som stöde under

kronans omedelbara disposition eller tillhörde någon av de under bruk och

bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller någon av de

genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke

upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller Vadstena

krigsmanshusfond, avstodes utan annan ersättning till kronan, än att,

därest och i den mån å marken växande skog inginge i överlåtelsen och Kungl.

Majit icke funne skäl annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skulle

utgå efter Kungl. Majits bestämmande, än även tillåta vederbörande att

kostnadsfritt för anläggningen begagna sådana å kronans ägo belägna kalkoch

stenbrott jämte grustäkter, som kunda vax-a disponibla;

4:o) att jämväl i övrigt, då fråga allenast vore örn begagnande av mark

för ändamål som förut nämnts, utan att marken avstodes, det skulle ankomma

på Kungl. Majit att, där omständigheterna därtill föi-anledde, medgiva

undantag från den under l:o) angivna regel; samt

5:o) att vad sålunda stadgats icke hade avseende å de i 1 kap. 14 och 18

§§ av lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad berörda fall.

Nu gällande

bemyndigande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Av riksdagen

begärd utredning.

Fråga om

avgiftsfri

markupplåtelse

för

allmän väg

Inkomna

yttranden.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

I sistnämnda skrivelse tiar riksdagen tillika till behandling upptagit

dels frågan om ytterligare utvidgning av de fall, då avgiftsfri upplåtelse

från kronan tillhörig mark kunde ifrågakomma, dels ock örn förenklad handläggning

av ärenden rörande markupplåtelse för allmänt ändamål.

Riksdagen ifrågasätter sålunda till en början huruvida icke, då på grund

av automobiltrafikens kraftiga utveckling vägarna numera erhållit en ur

kommunikationssynpunkt med järnvägarna jämförbar allmän betydelse,

kronan tillhörig mark, som erfordrades för allmän väganläggning, skulle

kunna på sätt vore fallet beträffande mark, som avstodes för järnvägsanläggning,

upplåtas utan avgift i annan mån, än som i sistberörda fall

skedde; riksdagen förutsatte därvid givetvis, att i fråga örn utarrenderad

mark, såsom nu skedde, arrendatorn kunde genom vederbörande vägstyrelse

tillförsäkras ersättning för intrång och skada till följd av markens avstående.

Vidare framhåller riksdagen, att riksdagen icke kunnat undgå att fästa

sin uppmärksamhet vid det omständliga och tidsspillande förfarande, som

för närvarande vore förbundet med handläggningen av ärenden rörande

upplåtelser från kronojord av mark för i riksdagens skrivelse avgivna

och andra allmänna ändamål. I betraktande av det icke obetydliga antal,

som dessa ärenden representerade, och då det som regel rörde sig örn mera

obetydliga värden, syntes riksdagen åtgärder böra övervägas för vinnande

i förevarande avseende av ett enklare förfaringssätt.

Riksdagen framhåller slutligen önskvärdheten av att ett övervägande

skedde rörande möjligheten att ernå ett enklare förfarande jämväl beträffande

upplåtelser från jord av ecklesiastik natur.

Vidkommande först frågan örn avgiftsfri upplåtelse av kronan tillhörig

mark för anläggande av allmän väg har Kungl. Majit anbefallt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen att — efter hörande av de verk och myndigheter,

som under sin förvaltning hava kronan tillhörig mark av nu ifrågavarande

slag, ävensom kommerskollegium, länsstyrelserna och övriga vederbörandg

myndigheter — till Kungl. Majit inkomma med yttrande och förslag i

anledning av riksdagens i ämnet gjorda uttalande. Till åtlydnad härav

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 29 november 1929 avgivit utlåtande

i ärendet samt därvid tillika överlämnat till styrelsen inkomna

yttranden.

Av de i ämnet avgivna utlåtandena inhämtas i huvudsak följande.

Det övervägande flertalet länsstyrelser ävensom byggnadsstyrelsen, lotsstyrelsen,

marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, vattenfallsstyrelsen,

medicinalstyrelsen och kommerskollegium hava antingen tillstyrkt

eller ock icke framställt erinran av vikt mot förslaget örn utvidgning

av området för den avgiftsfria markupplåtelsen till att omfatta jämväl

anläggande av allmän väg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

Kammarkollegium anför bland annat:

Det syntes tvivelaktigt, huruvida en sådan jämförelse mellan järnvägsanläggning

och anläggande av allmän väg, som gjorts i riksdagens ifrågavarande

skrivelse, vore fullt hållbar. I långt större utsträckning än som

någonsin skett vid anläggning av enskilda, till allmän trafik avsedda järnvägar,

trädde det allmänna understödjande emellan vid anläggning eller

omläggning av allmänna vägar dels genom anvisande av statsbidrag utan

återbetalningsskyldigliet och dels genom beviljande av anslag av automobilskattemedel.

Även för de allmänna vägarnas underhåll erhölles bidrag av

statens medel. På grund därav syntes kammarkollegium icke tillräckligt

påkallat, att staten även genom kostnadsfri markupplåtelse i vissa fall skulle

understödja vägväsendets utveckling.

Domänstyrelsen har icke ansett sig kunna tillstyrka förberörda av riksdagen

ifrågasatta utvidgning. I de fall, då kronans mark skulle avstås

för anläggning av allmän väg, vore enligt domänstyrelsens åsikt någon

generell regel för lösning av frågan, huruvida ersättning skulle utgå eller

icke, ej av behovet påkallad. Denna fråga borde avgöras med hänsyn

till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Stuteriöverstyrelsen påpekar, att den till stuterierna upplåtna jord städse

varit undantagen från ifrågavarande upplåtelser, samt tillägger, att något

allmänt stadgande av den föreslagna innebörden, i vad anginge stuteriöverstyrelsens

förvaltningsområde, icke torde vara vare sig lämpligt eller

avsett i riksdagens ifrågavarande skrivelse.

Länsstyrelsen i Uppsala län har icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att i förevarande avseende likställa allmän väg med koncessionerad järnväg

samt anför:

En sträng och ingående sovring från Kungl. Maj:ts sida skulle visserligen

minska betänkligheterna men, då fråga kunde vara örn så talrika företag,

medföra alltför mycket och tidsödande arbete. Åtminstone borde den föreslagna

regeln inskränkas till att gälla sådana vägföretag, för vilka skäl

funnes att bevilja statsbidrag med större del av kostnaden än det vanliga

maximum och vilkas betydelse sålunda i allt fall måste underkastas en

alldeles särskild prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det icke kunna bestridas, att vägarna

på grund av automobiltrafikens kraftiga utveckling ur kommunikationssynpunkt

erhållit en med järnvägarna jämförbar allmän betydelse samt

fortsätter:

Tvivelaktigt vore däremot, huruvida det kunde vara lämpligt att utan

ersättning tillhandahålla kronans mark för väganläggning. Här vore närmast

fråga om mark från under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendomar,

och det ville synas, som örn gratisupplåtelser icke vore väl förenliga

med domänstyrelsens ställning som affärsdrivande verk. Vidare kunde

rätt till avgiftsfri markupplåtelse leda till orättvisa mellan de olika väghållningsdistrikten.

Länsstyrelsen funne således skäl icke föreligga att utsträcka

tillämpligheten av gällande regler för avstående av kronans mark

till järnvägsanläggning att omfatta jämväl upplåtelse av mark till allmän

väg. Emellertid borde detta icke hindra, att kronan i fall, då det gällde

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. Martts proposition Nr 228.

rena obetydligheter, till exempel breddning av väg, rätande av vägkrök eller

dylikt, uppläte mark utan ersättning. Under alla förhållanden torde detta

böra ske, då det kunde beräknas, att kostnaderna för värdering av markersättningen

komme att överstiga köpeskillingens belopp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tinner det visserligen icke

kunna bestridas att, då mark från kronojord avgiftsfritt upplåtes för järnvägar,

så även borde vara fallet med den mark, som krävdes för allmänna

väganläggningar med den stora betydelse dessa numera hade ur kommunikationssynpunkt,

samt anför vidare:

Med hänsyn därtill hade länsstyrelsen sålunda intet att erinra mot den

ifrågasatta utvidgningen av ifrågavarande mom. 3. Det funnes dock även

andra omständigheter, som torde böra tagas i betraktande vid frågans avgörande.

Örn nämligen marken icke upplätes avgiftsfritt utan löstes, skulle

denna lösen komma domänfonden till godo, och det torde väl kunna ifrågasättas,

om det^ vore lämpligt, att fonden, som tillhörde ett affärsdrivande

verk, ensam linge vidkännas den kostnad, som ett avgiftsfritt upplåtande

skulle medföra. Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang om en av domänstyrelsen

gjord framställning i syfte att den väghållarna medgivna rätt att

för de allmänna vägarnas underhåll taga väglagningsämnen från kronojord

måtte avskaffas. Med hänsyn till domänfondens karaktär ävensom till det

förhållandet, att statsbidrag för lösen av mark redan enligt nu gällande

bestämmelser (kungörelsen den 10 augusti 1928) i vissa fall kunde medgivas,

hade länsstyrelsen funnit sig icke böra tillstyrka den ifrågasatta utvidgade

skyldigheten för kronan att avstå mark.

Länsstyrelsen i Örebro län har motsatt sig det av riksdagen framkastade

förslaget huvudsakligen av det skälet, att domänfonden därigenom säkerligen

skulle gå förlustig icke oväsentligt belopp.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar för egen del, att styrelsen

icke hade något att erinra mot bifall till vad riksdagen i nu ifrågavarande

hänseende föreslagit, därvid styrelsen emellertid i likhet med riksdagen

förutsatte, att i fråga örn utarrenderad mark arrendatorn genom vederbörande

vägstyrelse tillförsäkrades ersättning för intrång och skada till

följd av markens avstående.

Såsom jag tidigare framhållit, gäller det bemyndigande, som genom riksdagens

skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, meddelats Kungl. Maj:t att besluta

örn avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande

av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark, allenast för tiden

intill den 1 juli 1930. Även för framtiden torde behov av ett dylikt bemyndigande

föreligga, varför sådant nu synes böra hos riksdagen äskas för

ytterligare ett år.

Emellertid synes kunna ifrågasättas att i anslutning till riksdagens i

förenämnda skrivelse gjorda uttalanden åt berörda bemyndigande giva ett i

vissa hänseenden vidgat innehåll. För närvarande upplåtes mark från

kronoegendomar utan avgift endast för anläggande av enskilda järnvägar.

Såsom riksdagen framhållit, torde emellertid de allmänna vägarna med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

9

automobiltralikens utveckling numera hava erhållit en ur kommunikationssynpunkt

med järnvägarna jämförbar allmän betydelse. Med den rådande

tendensen till ökad användning för landsvägsbruk av motordrivna fordon

torde vägarna i framtiden komma att framstå såsom än mera betydelsefulla

för samfärdseln än vad för närvarande är fallet. Under sådana omständigheter

synes det befogat, att enahanda förmåner i fråga örn upplåtelse av

mark från kronojord, som tillkomma enskilda järnvägsanläggningar, även

komma allmänna vägföretag till del. Från vissa håll har anmärkts, att

avgiftsfria upplåtelser för nu ifrågavarande ändamål av mark från kronoegendomar

icke stöde i överensstämmelse med domänstyrelsens ställning som

affärsdrivande verk. Förhandenvaron av goda kommunikationer måste dock

städse innefatta en förmån för en fastighet. Den förlust, som kan komma

att tillskyndas domänfonden genom de ifrågasatta avgiftsfria markupplåtelserna,

torde i avsevärd grad kompenseras genom de stegringar i värdet av

statens fastigheter, som anläggandet av goda vägar över fastigheterna medför.

Det torde ej heller behöva befaras, att möjligheten att utan avgift erhålla

mark för vägändamål skall medföra, att vägarna i större utsträckning än

eljest framdragas över kronans mark. Med hänsyn till den granskning, som

vägplanerna före fastställandet undergå hos länsstyrelserna, synas olägenheter

i sådant avseende förebyggas. I detta sammanhang förtjänar även framhållas,

att vid anläggande av väg utgifterna för marklösen spela en underordnad

roll vid jämförelse med övriga med företaget förbundna kostnader.

Erinras må jämväl, att åt vägföretagen icke torde böra inrymmas ovillkorlig

rätt till avgiftsfri markupplåtelse. I likhet med vad fallet är beträffande

enskilda järnvägar, torde sådan upplåtelse böra erhållas allenast i de fall,

där så prövas lämpligt. Markens särskilda dyrbarhet med hänsyn till dess

läge, möjligheten att utnyttja densamma för annat allmänt ändamål av

synnerlig vikt eller andra dylika omständigheter kunna nämligen motivera,

att ersättning bör utgå.

I fråga örn sättet för upplåtelse av mark från kronojord för anläggande

av allmän väg torde den tidigare ofta begagnade formen av upplåtelse med

äganderätt icke böra annat än i undantagsfall ifrågakomma. De olägenheter

i skilda hänseenden, som åtfölja ett upplåtande av vägmark med

äganderätt, framträda tydligt vid en eventuell omläggning av väg, då den

gamla vägen utan att äga självständigt ändamål kvarstår som särskild

fastighet. I stället synes den under senare år alltmera tillämpade metoden

att upplåta mark med nyttjanderätt, så länge marken användes för det med

upplåtelsen avsedda ändamålet, vara att föredraga. En sådan ordning överensstämmer

jämväl väl med det av Kungl. Majit för årets riksdag framlagda

förslaget till lag örn vågrätt (proposition nr 106). Detta förslag avser

att införa en ny begränsad sakrätt, benämnd vågrätt, av innebörd att, i fall

där mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän

väg eller där allmän väg färdigställts över fastighet utan att ägaren

hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

Fråga om ett

förenklat förfarande

vid

avstående

och upplåtande

av

kronojord.

markell sedan må nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga

i avseende å fastigheten.

Det torde slutligen höra framhållas, att mark icke bör i större omfattning

avgiftsfritt upplåtas för allmänt vägföretag än för anläggning av enskild

järnväg samt att i fråga örn utarrenderad mark förutsättning bör vara, att

arrendatorn genom vederbörande vägstyrelse tillförsäkras ersättning för skada

och intrång till följd av markens avstående.

Vad därefter angår frågan örn enklare förfaringssätt vid handläggning

av ärenden rörande upplåtelser från kronojord av mark för nu ifrågavarande

ändamål, vill jag erinra därom, att före 1908 års riksdag generella regler icke

funnos för förfarandet vid ifrågavarande s. k. ändamålsupplåtelser av kronojord;

Kungl. Maj:t föreskrev från fall till fall, huru vid ersättningens bestämmande

skulle förfaras. Understundom inträffade, att Kungl. Maj:t föreskrev,

att ersättningen skulle bestämmas i enlighet med expropriationsförordningens

bestämmelser d. v. s. genom i vederbörlig ordning tillsatt expropriationsnämnd,

bestående av nio personer. Redan tidigt synes emellertid detta förfarande

hava förefallit allt för omständligt och dyrbart, varför Kungl. Majit i åtskilliga

fall förordnat, att ersättningens storlek skulle bestämmas på annat

sätt. Sålunda föreskrev Kungl. Majit genom brev den 15 juli 1881 i fråga

örn ersättning för jordupplåtelse för omläggning av väg, att ersättningens

storlek skulle bestämmas av tre gode män, av vilka länsstyrelsen skulle

utse en, vederbörande arbetsdirektion en och de sålunda utsedda den tredje.

Kungl. Majit förbehöll sig likväl att fastställa ersättningens storlek. I ett

liknande fall, då det gällde bestämmande av ersättning för ett till en järnväg

upplåtet jordområde, förordnade Kungl. Majit den 20 juni 1890, att

ersättningen skulle bestämmas av tre gode män, en utsedd av länsstyrelsen

och en av järnvägen; den tredje skulle utgöras av vederbörande domänintendent;

även i detta fall förbehöll sig Kungl. Majit att fastställa ersättningens

storlek. Samma förfarande tillämpades enligt ett Kungl. Majits brev

den 29 maj 1891 vid fråga örn upplåtelse av mark till allmän väg. Emellertid

finnas talrika exempel på, att ersättningen bestämts enligt expropriationsförordningen

(Kungl. Majits brev den 29 maj 1891, den 5 maj 1893, den 4 april

1895, den 3 december 1897, den 19 juli 1901, den 6 mars 1903, den 30 september

1904). Understundom har Kungl. Majit föreskrivit, att till undvikande

av dryga expropriationskostnader ersättning för markupplåtelse finge bestämmas

av på visst sätt utsedda gode män, så vitt parterna kunde därom

enas — vanligen skulle en utses av vardera parten samt domänintendenten

vara den tredje — eljest skulle förfarandet med expropriationsnämnd komma

i tillämpning (Kungl. Majits brev den 27 juli 1894, den 9 september 1898,

den 26 september 1902). Formerna för ersättningens bestämmande torde

sålunda hava växlat; småningom synes dock praxis hava stadgat sig i den

riktningen, att ersättningen, med Kungl. Majits likväl förbehållna prövningsrätt,

skulle bestämmas av tre gode män, av vilka vardera parten utsåg en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

och domänintendenten utgjorde den tredje (Kungl. Maj:ts brev den 23 februari

och den 9 augusti 1894, den 21 september 1895, den 21 september, den 5

oktober och den 7 december 1900, den 3 oktober 1903, den 5 augusti och den

21 oktober 1904, den 20 januari, den 5 maj och den 20 oktober 1905, den

16 februari och den 9 november 1906, den 14 juni 1907). Anmärkas må tillika,

att Kungl. Majit i ett fall (Kungl. Majits brev den 27 november 1903) förordnat,

att ersättningen för mark, som avstods till en bygdeväg, skulle bestämmas

av vederbörande domänintendent ensam och slutligen fastställas av

Kungl. Majit.

Förutom bestämmelser örn utvidgad befogenhet för Kungl. Majit i fråga

örn upplåtelser från kronojord gav 1908 års riksdag tillika generella stadganden

örn förfarandet vid bestämmande av ersättningens storlek, vilka

stadganden närmast kunna sägas utgöra en kodifiering av förut gällande praxis.

De bestämmelser, som då antogos, tillämpas med mindre redaktionella

ändringar alltjämt. I nu gällande medgivande är stadgat, att för mark

eller särskild rätt, som på grund av riksdagens berörda medgivande avstås

eller upplåtes, skall lösen eller ersättning med i riksdagens medgivande angivna

undantag utgå efter ty i lagen örn expropriation är föreskrivet och

till beloppet bestämmas, då jordområde, som skall avstås eller vartill särskild

rätt skall upplåtas, är obebyggt och understiger fem hektar samt Kungl.

Majit finnér skäligt sådant medgiva, av tre gode män, av vilka länsstyrelsen

i länet och sökanden, var för sig, utse en och domaren i orten den tredje

samt i annat fall av sådan nämnd, som omförmäles i lagen örn expropriation.

Tillika beslöt 1908 års riksdag, att jämväl i övrigt, då fråga vore allenast

örn begagnande av mark för ändamål av ifrågavarande slag utan att marken

avstodes (d. v. s. ändamålsupplåtelse i egentlig mening) det skulle ankomma

på Kungl. Majit att, där omständigheterna därtill föranledde, medgiva

undantag från de eljest för förfarandet gällande regler.

I praktiken tillgår vid avstående med äganderätt av jord från jordbruksdomäner

och kronoparker enligt nu gällande ordning sålunda att, sedan

sökanden (vanligtvis en vägstycke) till länsstyrelsen inlämnat ansökan att

få förvärva kronojord, yttranden inhämtas över ansökningen från landsfiskal,

arrendator och domänintendent samt i förekommande fall från jägmästare

och överlantmätare. Därefter avgiver länsstyrelsen utlåtande till

domänstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar handlingarna till Kungl.

Majit. Sedan Kungl. Majit beviljat ansökningen, underrättas domänstyrelsen

därom, varefter domänstyrelsen i sin ordning underrättar länsstyrelsen samt

därvid tillika förordnar örn värdering av det upplåtna området och örn

indrivande av den för upplåtelsen fastställda ersättningen.

I de fall, där rent expropriationsförfarande skall komma till tillämpning,

igångsättes detta, men i övriga — det övervägande antalet — fall, där det

förenklade förfarandet med värdering av tre gode män skall tillämpas, utser

länsstyrelsen en god man samt anmodar sökanden och domaren i orten att

Det nuvarande

förfarandet

i -praktiken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition Nr 228.

Yttranden.

utse var sin god man, varefter värdering sker av de sålunda utsedda; dessa

insända därefter sitt värderingsinstrument till länsstyrelsen. Länsstyrelsen

föranstaltar om köpeskillingens indrivande, varefter länsstyrelsen underrättar

domänstyrelsen örn den skedda värderingen samt därvid bifogar reversal,

utvisande att köpesumman behörigen inbetalts till domänfonden. Understundom

insänder länsstyrelsen även själva värderingsinstrumentet. Domänstyrelsen

utfärdar därefter köpebrev å jorden.

Då fråga är allenast örn upplåtande med nyttjanderätt av mark från jordbruksdomäner

och kronoparken är tillvägagångssättet enklare. När en dylik

ansökan inkommit, inhämtas yttranden från dem, som kunna beröras av

upplåtelsen. Kungl. Majit prövar därefter, huruvida mark skall upplåtas

för ändamålet, varefter Kungl. Majit, för den händelse ansökningen bifalles,

uppdrager åt domänstyrelsen att efter värdering av domänstyrelsens lokala

organ, domänintendent eller jägmästare, bestämma ersättningens storlek.

Domänstyrelsen underrättar sedermera länsstyrelsen örn beslutet och anhåller

tillika, att länsstyrelsen måtte tillse, att, därest sökanden begagnar sig av

medgivandet, förslag till ersättning åt kronan för i anspråk tagen mark

varder i enlighet med Kungl. Majits bestämmelser upprättat. Vederbörande

lokala organ, domänintendent eller jägmästare, upprättar därefter förslag till

ersättning, vilket länsstyrelsen med eget yttrande överlämnar till domänstyrelsen.

Sistnämnda myndighet prövar förslaget och fastställer ersättningsbeloppets

storlek, varefter domänstyrelsen anmodar länsstyrelsen tillse,

att beloppet kommer domänfonden till godo.

I anledning av riksdagens ovanberörda uttalande rörande önskvärdheten

av ett enklare förfarande hava infordrade utlåtanden avgivits av arméförvaltningens

fortifikationsdepartement efter hörande av ämbetsverket underställda

militära myndigheter, av marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt

domänstyrelsen, vilken senare myndighet därvid tillika överlämnat från

samtliga länsstyrelser till domänstyrelsen inkomna yttranden.

Av nämnda utlåtanden inhämtas i huvudsak följande.

Mariniörvaltningen, fångvårdsstyrelsen och vattenfallstyrelsen vitsorda

behovet av ett enklare förfaringssätt samt föreslå, att det avgörande av

ifrågavarande ärenden, som nu tillkommer Kungl. Majit, måtte uppdragas

åt den centrala myndighet, under vars förvaltning marken är ställd. Fångvårdsstyrelsen

framhåller, att sistberörda förfarande borde vinna tillämpning

åtminstone då fråga vore örn mera obetydliga markvärden.

Armé förvaltningens fortifikationsdepartement anför:

Sedan ärende rörande avstående av äganderätt till mark i dithörande

fall varit föremål för fortifikationsdepartementets utredning, borde ärendet

underställas Kungl. Maj:ts prövning och beslut såväl beträffande

själva lösningsanspråket som lösenbeloppet. Skulle därvid Kungl. Majit

linna skäligt medgiva lösning och överensstämmelse råda mellan kronans

krav på och sökandes erbjudande beträffande lösenbeloppet, syntes Kungl.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl- Maj:is proposition Nr 228.

Majit böra fatta slutligt beslut i ärendet. Skulle däremot Kungl. Majit finna

skäligt medgiva lösning, men överensskommelse icke kunna ernås ifråga örn

lösenbeloppet, syntes detta böra bestämmas på sätt hittills skott. Beträffande

upplåtelse av annan rättighet än äganderätt till mark, exempelvis rätt till

breddning av väg, som sträckte sig utefter eller över kronans mark, hade

fortifikationsdepartementet i flera fall, som varit föremål för dess handläggning,

funnit sig kunna medgiva dylik upplåtelse utan ersättning. Att från

de centrala ämbetsverken till underordnad myndighet delegera befogenhet

beträffande dylika upplåtelser med nyttjanderätt för vissa ändamål syntes

fortifikationsdepartementet olämpligt.

Järnvägsstyrelsen framhåller till en början, att statens järnvägars för

järnvägsdriften avsedda mark i regel icke tagits i anspråk för andra allmänna

ändamål än ledningars och vägars framdragande, samt fortsätter vidare:

Det torde emellertid knappast kunna anses behövligt att i fråga örn de

mindre områden, som erfordrades för väganläggningar, betunga Kungl.

Majit med dessa relativt obetydliga ärenden, utan syntes i de fall, där statens

järnvägar icke haft något att erinra mot upplåtelsen, vederbörande länsstyrelse

böra bemyndigas att förordna örn avstående av marken eller upplåtande

av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma. I detta sammanhang

ville styrelsen framhålla, att styrelsen sedan länge haft en stadgad

uppfattning örn behovet av ett enklare förfarande i ifrågavarande hänseende,

grundad, bland annat, på den erfarenhet styrelsen fått vid upplåtandet

till statens järnvägar av jord av ecklesiastik natur. Det värderingsförfarande

med tre gode män, som därvid kommit till användning, hade förutom

tidsspillan medfört kostnader, som varit oproportionerligt stora i förhållande

till markvärdet. Enligt styrelsens uppfattning saknades en myndighet,

som för kronans del hade befogenhet att överenskomma örn ersättningen.

Styrelsen ifrågasatte förty, örn icke befogenhet borde lämnas länsstyrelsen

att efter hörande av vederbörande förvaltande verk och egna sakkunniga,

t. ex. domänintendenten, fastställa de ersättningar, vars bestämmande hittills

uppdragits åt gode män.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att de ämbetsverk, till

vilkas förvaltning ett område hör, torde utan risk kunna anförtros att avstå

eller upplåta detsamma utan att Kungl. Majit besvärades med avgörandet.

Styrelsen anför vidare:

Det gällde här endast mark, som skulle avstås eller upplåtas för sådant

ändamål, som omförmäles i gällande lag om expropriation, och riksdagen

hade alltid i sina revisorer ett organ för kontroll, att upplåtelserätten ej

missbrukades. Vad beträffade det belopp, som skulle betalas för marken

eller den särskilda rätt, som avstodes eller upplätes, syntes detta kunna i

första hand göras beroende på övererenskommelse mellan respektive ämbetsverk

och sökanden. Kunde överenskommelse icke träffas, borde kostnaden

för värderingen av marken eller den särskilda rätten nedbringas så mycket

som möjligt. I detta syfte syntes gränsen för rätten till värdering av tre

gode män utan anlitande av det dyrare förfarandet med expropriationsnämnd

böra något höjas.

I de yttranden länsstyrelserna avgivit har allmänt framhållits önskvärdheten

av att åtgärder vidtoges i det av riksdagen angivna syfte. Flertalet

länsstyrelser har därvid funnit en ändamålsenlig åtgärd för vinnande av,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22S.

detta syftemål vara, att åt domänstyrelsen uppdrages att utöva beslutande»

rätten rörande upplåtelser av ifrågavarande beskaffenhet, såväl i fråga örn

själva upplåtelsen som beträffande det ersättningsbelopp, som bör utgå för

den upplåtna marken.

I regel har därvid, vad ärendenas formella behandling angår, ej gjorts

någon skillnad mellan de olika slag av upplåtelser, som härvid kunde

ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller emellertid, att i förevarande

avseende borde göras åtskillnad mellan upplåtelser, som avsåge äganderättsöverlåtelse,

och dem, som avsåge endast förvärv med nyttjanderätt. Länsstyrelsen

anför vidare:

Beslutanderätten ifråga örn ärenden av det senare slaget syntes länsstyrelsen

böra i största möjliga utsträckning tilläggas central förvaltningsmyndighet.

Ej heller torde det möta principiella betänkligheter att —- där

fråga vore örn upplåtelse under äganderätt — i fråga örn vissa närmare

bestämda kategorier av ärenden anförtro slutprövningen av dessa ärenden

åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Redan för närvarande

kunde tillstånd till äganderättsupplåtelse från publik fastighet meddelas av

annan än Kungl. Majit; enligt bestämmelserna i § 5 i lagen den 4 januari

1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt vore nämligen kammarkollegium

beslutande myndighet.

Liknande ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands

län. Sistnämnda länsstyrelse anför, bland annat, att framställningar,

som allenast avsåge upplåtelser under nyttjanderätt, borde kunna

prövas och avgöras av domänstyrelsen; beträffande befogenheten för styrelsen

att avgöra ärenden rörande upplåtelser med äganderätt eller servitutsrätt

borde dock gälla den inskränkning, att styrelsen skulle äga skyldighet

underställa dylikt ärende Kungl. Maj:ts prövning, där upplåtelsen befunnes

vara av synnerlig omfattning eller omständigheterna eljest ansåges böra

därtill föranleda.

För övrigt har i förevarande ämne huvudsakligen anförts av:

länsstyrelsen i Stockholms län, att domänstyrelsens beslut örn upplåtelse

och ersättning därför borde fattas efter uppskattningsnämndens

hörande,

länsstyrelsen i Jönköpings län, att ersättning för upplåten mark syntes»

örn sökanden så begärde, kunna bestämmas av domänstyrelsen efter förslag

av vederbörande domänintendent eller jägmästare,

länsstyrelsen i Kronobergs län, att den ansåge, att mera vittgående förenklingar

i det av riksdagen angivna syfte ej borde ifrågakomma men att

för de fall, då det värde som vore i fråga verkligen vore ringa, det måhända

vore lämpligt att stadga ett bagatellförfarande, därvid underordnad

lokal förvaltningsmyndighet skulle äga träffa avgörande i fråga örn såväl

själva upplåtelsen som ersättningen därför,

länsstyrelsen i Kalmar län, att upplåtelse borde ske av Kungl. Majit, när

marken vore av större värde, exempelvis överstigande 10,000 kronor, och

där fråga vore örn upplåtelse av mark utan ersättning, men i övriga fall

av domänstyrelsen,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 228.

15

länsstyrelsen i Malmöhus län, att gode männens medverkan för bestämmande

av ersättningsbeloppen borde upphöra och deras åliggande överflyttas

till uppskattningsnämnden ävensom att länsstyrelserna borde befrias från

befattningen med utredning av ärenden av förevarande beskaffenhet;

länsstyrelsen i Älvsborgs län, att vederbörande domänintendent borde

erhålla i uppdrag att verkställa erforderliga värderingar,

länsstyrelsen i Skaraborgs län, att åt Kungl. Maj:t borde av principiella

skäl förbehållas att avgöra frågor rörande upplåtelser med äganderätt eller

servitutsrätt, att förfaringssättet vid förekommande värderingsförrättningar

möjligen kunde förenklas såtillvida, att värderingen vid upplåtelser, som

avsåge obetydligare värden, förrättades av domänintendenten ensam med

rätt för parterna att i händelse av missnöje med dennes beslut påkalla

värdering av utsedda gode män eller expropriationsnämnd,

länsstyrelsen i örebro län, att alla förberedande utredningar rörande

villkoren för upplåtelsen ävensom förslag till avgäld etc. borde verkställas

av domänstyrelsen och styrelsen underlydande lokala organ, nämligen för

kronans jordbruksdomäner av domänintendenterna och för övrig kronojord

av jägmästarna,

länsstyrelsen i Västmanlands län, att värderingsproceduren i vanliga fall

borde kunna verkställas av domänintendent eller jägmästare men att, där

upplåtelsen prövades vara av större ekonomisk betydelse eller sökanden

därom framställde begäran, det nu tillämpade förfaringssättet borde komma

till användning, samt

länsstyrelsen i Kopparbergs län, att värdering av jord med växande

skog med mera borde verkställas av domänstyrelsen genom styrelsens underordnade

organ och att värdering genom värderingsman syntes behöva ifrågakomma

endast i händelse av missnöje å sökandes eller jordinnehavares sida

med den genom styrelsens försorg verkställda värderingen.

Domänstyrelsen anser sig för egen del kunna hysa den uppfattningen,

att det av riksdagen angivna syfte skulle kunna i avsevärd mån uppnås,

örn åt domänstyrelsen anförtroddes att vid förekommande markupplåtelser

av ifrågavarande beskaffenhet, vare sig upplåtelsen skedde med äganderätt

eller med nyttjanderätt, besluta örn såväl upplåtelsen av marken som det

ersättningsbelopp, vilket borde utgå därför. Styrelsen förklarar sig så

mycket mindre hysa principiella betänkligheter mot en sådan anordning

som exempel icke saknades på att tillstånd till äganderättsupplåtelse från

publik fastighet linge meddelas av annan än Kungl. Majit. Styrelsen

anför vidare:

Ej heller ur praktisk synpunkt syntes befogad invändning kunna framställas

mot det av styrelsen angivna förfaringssättet, då därigenom, såvitt

styrelsen kunde bedöma frågan, skulle vinnas minsta möjliga omgång vid

ärendenas behandling.

Andra bestämmelser angående sättet för verkställande av den värdering,

som alltid måste äga rum och som torde böra bekostas av sökanden, än att

styrelsen skulle äga fastställa beloppet, syntes styrelsen ej böra meddelas,

men givet vore, att styrelsen för värderingen företrädesvis skulle anlita

styrelsen underlydande lokala organ, uppskattningsnämnd, domänintendent

och jägmästare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

Statistik. Till upplysning örn i vilken omfattning upplåtelser från k ro noegendomar

för ifrågavarande ändamål förekommer samt ersättningsbeloppens storlek

m. m. har, såvitt angår markupplåtelse för väg, vilket torde vara det ojämförligt

vanligaste fall för upplåtelse, inom domänstyrelsen utarbetats vissa

uppgifter rörande dylika upplåtelser under åren 1925—1929, vilka uppgifter

inom jordbruksdepartementet sammanförts i följande uppställning.

Ål*

Antal

upplå-

telser

Med

ägande-

rätt;

antal

lall

Med

nytt- jande- rätt ;

antal

lall

Ersättningen bestämd

av

Jordområdets

storlek

Ersättningens storlek

Varderingskostnad, så- vitt kunnat utrönas

Expro-

pria-

tions-

nämnd;

antal

lall

Kungl.

Majit;

antal

lall

Do-

män-

styrel-

sen;

antal

fall1

Högst;

hektar

Lägst;

hektar

Högst;

kronor

Lägst;

kronor

Ej be- räknad

i pen- ningar ;

antal

fall

Högst;

kronor

Lägst;

kronor

Ingen;

antal

fall

1925

6

1

5

1

5

0.61926

0.3079

2.430

189

3

83

46

3

1926

14

2

12

3

11

—

2.6474

O.0720

6,615

53

7

215

24

4

1927

21

—

21

3

13

5

2.8120

0.0102

2,467

30

7

297

28

8

1928

22

3

19

4

14

4

1.2080

0.0664

7,248

56

7

236

15

8

1929

23

2

21

5

14

4

0.7 5 9 0

0.0518

1,012

125

5

186

24

8

1 Samtliga avseende upplåtelser nied nyttjanderätt.

Departements- I fråga örn förfarandet vid upplåtelse från kronojord av mark för allchefen
manna

ändamål delar jag riksdagens uppfattning, att detta, åtminstone i

ett stort antal fall, är onödigt omständligt och tidskrävande. Särskilt då

fråga är örn mera obetydliga markvärden, gör sig behovet av en förenklad

handläggning gällande. Såsom förfarandet nu är ordnat, tillhör det städse

Kungl. Majit att avgöra, huruvida mark över huvud skall upplåtas, men

Kungl. Majit kan i en del fall, då fråga är allenast örn markens begagnande

utan att densamma avstås, överlåta åt annan att pröva ersättningens storlek.

Dylik rätt har plägat uppdragas åt domänstyrelsen. I övriga fall

bestämmes ersättningsbeloppet antingen på sätt, som finnes stadgat i lagen

örn expropriation, eller genom det enklare förfarandet med tremannanämnd.

Såväl expropriationsförfarandet som ersättningsbeloppets bestämmande

av tremannanämnd medför dock för sökanden avsevärda kostnader,

vilka bliva så mycket mera kännbara, örn hänsyn tages till det ofta obetydliga

värdet av den mark, som skall avstås. Den värdering, som den

centrala myndigheten verkställer, torde ske genom myndighetens lokala

organ, och kostnaderna inskränka sig då allenast till resekostnader för

värderingsmannen. I flera fall har på grund av hos värderingsmannen,

vanligen domänintendenten, redan förefintlig kännedom örn fastigheten

särskild förrättning för att bestämma markens värde icke funnits

erforderlig, varvid särskilda kostnader icke uppstått. Värderingskostnader

hava stundom kunnat undvikas även därigenom, att värderingsmannen

besiktigat marken i samband med att han företagit annan förrättning inom

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

17

orten. Om man sålunda jämför med varandra å ena sidan förfarandet med

expropriationsnämnd eller tremannanämnd och å andra sidan förfarandet

med ersättningsbeloppets bestämmande av central myndighet efter värdering

av dess lokala organ, synes det senare äga avgjorda företräden i fråga örn

enkelhet, snabbhet och billighet. Då i det övervägande antalet fall fråga är

örn allenast obetydliga markvärden, torde någon betänklighet knappast möta,

att beslutanderätten i sådana ärenden av mindre vikt överflyttas till den centrala

förvaltningsmyndighet, under vars förvaltning fastigheten står. Det synes för

sådant fall lämpligt, att åt den centrala myndigheten uppdrages icke blott avgörandet

av ersättningsbeloppets storlek utan jämväl prövningen av ärendet i dess

helhet; härigenom skulle Kungl. Majit befrias från befattningen med ett ej oväsentligt

antal dylika ärenden. Därest sålunda avgörandet av fråga rörande avstående

eller upplåtande av publik jord i vissa fall anförtros åt central förvaltningsmyndighet,

kommer ej därmed att införas någon nyhet. Jag erinrar i

detta sammanhang örn den befogenhet att besluta i frågor rörande friköp av

kyrklig jord, som jämlikt 5 § lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan

jord under tomträtt tillagts kammarkollegiet. Jämväl genom 3 § i den för

kammarkollegiet gällande instruktion av den 27 juni 1929 har kollegiet

bemyndigats att i fråga örn den fasta egendom, över vilken kollegiet äger

vård och inseende, pröva och avgöra vissa ärenden om avsöndring på obestämd

tid till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller

lägenhet.

Klart torde emellertid vara, att åt central förvaltningsmyndighet icke

bör överlämnas prövningen av alla ärenden angående upplåtelse från

kronojord av mark för allmänna ändamål. Till en början torde av praktiska

skäl prövningen av ärenden rörande avstående eller upplåtande av

mark för järnväg och elektriska anläggningar böra bibehållas hos Kungl.

Majit. Frågan örn markens avstående eller upplåtande avgöres vanligen i

samband med beviljande av tillstånd till sådant företag. Än vidare torde

alla ärenden av större vikt böra förbehållas Kungl. Majlis avgörande. Huru

gränsen härvid bör dragas, kan vara föremål för tvekan; det synes dock lämpligt

att på sådant sätt begränsa de centrala myndigheternas befogenhet, att

åt dessa uppdrages att pröva och avgöra ärenden angående avstående i hithörande

fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt

eller servitutsrätt till sådan mark, för så vitt jordområde, som skall

avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är obebyggt och understiger

fem hektar samt dess värde icke överstiger 2,000 kronor. Med en på dylikt

sätt genomförd begränsning kommer det stora antalet mindre ärenden

att överlämnas till vederbörande centrala myndigheters avgörande, under

det ärenden av något större innebörd stanna hos Kungl. Majit.

Det synes varken lämpligt eller påkallat att närmare reglera det förfarande,

varigenom den centrala förvaltningsmyndigheten skall utröna

Bihang lill riksdagens protokoll WHO. 1 sami. W1 höft. (Nr 228■) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22S.

Hemställan.

markens värde. Självfallet komma myndigheterna därvid liksom hittills

att i förekommande fall för värderingen anlita dem underordnade lokala

myndigheter. Jag vill emellertid erinra därom att, därest sökanden ej blir

nöjd med den centrala myndighetens avgörande, det står sökanden öppet att

draga ärendet under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår sättet för bestämmande av ersättningens storlek i de fall av

större vikt, då rätten att besluta örn markens avstående förbehålles Kungl.

Majit, synes värdering genom expropriationsnämnd böra förekomma endast

i undantagsfall, då Kungl. Majit så prövar lämpligt. I regel torde ersättningens

storlek kunna på ett betryggande sätt bestämmas genom uppskattning

av tre gode män, utsedda på samma sätt som för närvarande sker.

Fall torde emellertid kunna tänkas, särskilt då fråga är allenast örn upplåtande

av mark under nyttjanderätt, då ersättningens storlek lämpligen

kan bestämmas i enklare former, varför den Kungl. Majit redan nu medgivna

rätten att i sådana fall besluta om sättet för ersättningsbeloppens

bestämmande torde böra bibehållas.

Det nu gällande bemyndigandet för Kungl. Majit att avstå eller upplåta

mark bänföres enligt första styckets ordalydelse till sådana fall då »enligt

gällande lag örn expropriation» annan än kronan kan förpliktas att avstå

eller upplåta marken. Nämnda uttryckssätt infördes år 1918 i stället för

de i tidigare bemyndiganden använda ordalagen »enligt gällande författning»,

utan att därmed lärer hava avsetts att göra någon ändring i sak (proposition

nr 35, 1918). Till undvikande av oklarhet, särskilt i de i fastighetsbildningslagen

avsedda fall, då rätt till expropriation av kronojord icke

utan vidare föreligger, torde det vara lämpligt att återgå till ett med de

tidigare begagnade ordalagen analogt uttryckssätt.

Såsom förut erinrats, har riksdagen i sin skrivelse den 24 maj 1929, nr

202, framhållit önskvärdheten av ett övervägande rörande möjligheten att

ernå ett enklare förfarande jämväl beträffande upplåtelser från jord av

ecklesiastik natur. I denna del bar skrivelsen varit föremål för handläggning

i ecklesiastikdepartementet. Sedan yttranden i ämnet avgivits av samtliga

domkapitel och länsstyrelser samt vissa boställsnämndsordförande ävensom

av kammarkollegiet, är frågan för närvarande föremål för utredning

inom nämnda departement.

I anslutning till det ovan anförda hemställer jag, att Kungl Majit måtte

föreslå riksdagen att för tiden intill den 1 juli 1931

dels medgiva att, då för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande

lag annan än kronan kan förpliktas att efter expropriation avstå fastighet

eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, erfordras, att kronan

tillhörig mark tages i anspråk, förordnande örn avstående av marken eller

upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma må, utan riksdagens

hörande i varje särskilt fall, meddelas i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

19

a) av Kungl. Majit, där fråga är om avstående eller upplåtande av mark

för järnväg eller elektrisk anläggning, eller där jordområde, som skall

avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är bebyggt eller överstiger

fem hektar eller i värde uppgår till mera än tvåtusen kronor; samt

b) i övriga fall av den centrala förvaltningsmyndighet, under vars vård

och inseende fastigheten står;

dels ock besluta:

1) att för mark eller särskild rätt, som sålunda avstås eller upplåtes,

lösen eller ersättning skall med nedan angivna undantag utgå efter ty i

lagen örn expropriation är föreskrivet och till beloppet bestämmas

a) i de fall, då Kungl. Majit beslutat örn markens avstående eller upplåtande,

såvitt ej Kungl. Majit finner skäligt förordna om ersättningens

bestämmande av sådan nämnd, som omförmäles i lagen om expropriation,

av tre gode män, av vilka länsstyrelsen i länet och sökanden,

var för sig, utse en och domaren i orten den tredje; Kungl. Majit dock

obetaget att, då fråga är allenast örn begagnande av mark för ändamål som

förut nämnts, utan att marken avstås, besluta örn ersättningens bestämmande

på sätt Kungl. Majit prövar lämpligt, samt

b) i fråga om sådan mark eller särskild rätt, örn vars avstående eller

upplåtande central förvaltningsmyndighet förordnat, av samma myndighet;
2)

att i fråga örn mark, som är avsedd att användas för framdragande

av elektrisk ledning, utom vad under l:o) stadgas jämväl föreskrifterna i

lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar,

skola lända till efterrättelse;

3) att, där Kungl Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag tillstånd

att inom riket anlägga järnväg eller där fråga är örn anläggande av

allmän väg, medgivande må, där så prövas lämpligt, lämnas ej mindre

därtill att mark, som står under kronans omedelbara disposition eller

tillhör någon av de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång

upplåtna allmänningar eller någon av de genom domänstyrelsens försorg

utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas

fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, må

avstås eller upplåtas utan annan ersättning till kronan än att, därest och

i den mån å marken växande skog ingår i överlåtelsen och det icke Annes

skäligt annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skall utgå efter

vederbörande myndighets bestämmande; än även att för anläggningen må,

där så prövas lämpligt, kostnadsfritt begagnas sådana å kronans ägor belägna

kalk- och stenbrott samt grustäkter, som kunna vara disponibla;

4) att vad sålunda stadgats icke har avseende å de i 1 kap. 14 och 18 §§

av lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad berörda fall.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

301052. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt e s. 7 i texten
  2. JoU 1930:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitut s. 18 i texten