Sök i Ratio Lex

Angående anslag för medikolegala besiktningar

1930-02-28 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:230, Angående anslag för medikolegala besiktningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

1

Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för medikolegala

besiktningar; given Stockholms slott den 28

februari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro.

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,

Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet:

»I årets statsverksproposition (andra huvudtiteln, sid. 43) har Kungl. Majit,

på min föredragning, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, i riksstaten beräkna ordinarie förslagsanslaget för medikolegala

besiktningar till 31,000 kronor. Skälet till att anslag för ifrågavarande

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 193 haft. (Nr 2S0-)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 280.

Gällande

ordning.

ändamål ej kunde omedelbart begäras var, såsom av statsverkspropositionen

framgår, att ett av 1928 års rättsobducentsakkunniga avgivet förslag till omorganisation

av rättsobducentväsendet vid tiden för statsverkspropositionens

avlåtande var föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Då jag nu går att anmäla

frågan örn en förändring av rättsobduktionsväsendet, får jag till en början

redogöra för gällande organisation samt de utredningar örn en förändring därav,

som ägt rum.

Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i stadgan den 29 januari 1886

angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas

kropp, jämförd med 16 § första punkten förordningen den 16 februari 1864

örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt

läkarinstruktionen den 30 december 1911. Enligt dessa bestämmelser förrättas

rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp (rättsmedicinsk obduktion),

efter förordnande av länsstyrelse, domstol eller polismyndighet i

stad, av legitimerad läkare. Skyldighet att förrätta rättsmedicinsk obduktion

torde åligga endast provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och

municipalläkare, envar inom sitt distrikt, medan annan läkare kan, om han

därtill samtycker, förordnas att verkställa dylik obduktion. Regeln är emellertid,

att förrättningen verkställes av vederbörande tjänsteläkare. Antalet

dylika tjänsteläkare utgör för närvarande — frånsett Stockholm, där obduktionerna

ombesörjas av andre stadsläkaren — omkring 460. Antalet obduktioner

utgjorde i hela riket utom Stockholm under tiden 1890—1905 i årligt

medeltal 392.8, under tiden 1906—1915 i årligt medeltal 279.7 och under tiden

1916—1925 i årligt medeltal 181.9. Från och med år 1925 inträdde en viss

ökning av antalet, vilket utgjorde 218 år 1925, 196 år 1926, 213 år 1927,

244 år 1928 och 227 år 1929. I Stockholm utgjorde antalet obduktioner under

nämnda perioder och år respektive 56.6, 48.0, 84.0, 68, 76, 94, lil och 133.

På varje tjänsteläkare utom Stockholm kommer omkring en obduktion vartannat

år. Tages hänsyn till att obduktionernas antal inom de olika distrikten

är mycket växlande —- på de 16 distrikt, som utgöras av städer med minst

20,000 invånare, faller sålunda omkring 20 % av hela antalet —- kommer, såsom

av 1928 års sakkunniga påpekats, med all sannolikhet på mången tjänsteläkare

å landsbygden ej ens en obduktion vart tredje år. För varje obduktion

utgår ett arvode av 40 kronor jämte, i förekommande fall, resekostnadsoch

traktamentsersättning.

Den nuvarande rättsobducentorganisationen medför, att åtskilliga tjänsteläkare,

i följd av den långa mellantiden mellan de olika obduktionerna, icke

kunna bibehålla den obduktionsteknik och den förmåga att rätt bedöma obduktionsföreteelserna,

som de från början må hava innehaft. Därtill kommer,

att eftersom alla tjänsteläkare skola vara rättsobducenter, krav på särskild

utbildning utöver den, som erfordras för medicine licentiatexamen, ej kunnat

uppställas.

De brister, som sålunda vidlåda nämnda organisation, hava icke förblivit

ouppmärksammade.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3

Den 17 juni 1904 tillsattes sålunda en särskild kommitté, den s. k. rättsmedicinkommittén,

med uppdrag att verkställa revision av de för de rättsmedicinska

undersökningarna gällande stadgandena. Kommitténs betänkande,

som avgavs den 1 november 1906, innefattade, att förste provinsialläkaren såsom

regel skulle hava att utföra de inom länet förekommande rättsmedicinska

obduktionerna.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte i utlåtande den 2 november 1910 i huvudsak

rättsmedicinkommitténs förslag. Från utlåtandet var emellertid generaldirektören

K. Linroth skiljaktig och förordade, att obduktionsförrättarna skulle utgöras

av lärarna i rättsmedicin, högst en provinsialläkare i varje län, vederbörande

stadsläkare i Stockholm, Göteborg och Malmö samt åtta rättsläkarsuppleanter,

varjämte föreslogs, att för varje provinsialläkare, som skulle

bliva rättsobducent, skulle anställas en biträdande provinsialläkare.

Därefter uppdrogs åt medicinalstyrelsen att med biträde av särskilda sakkunniga

företaga revision av samtliga av rättsmedicinkommittén framlagda

förslag till ändringar i äldre författningar eller till nya författningar inom

det rättsmedicinska området. I anledning härav framlade medicinalstyrelsen

i betänkande den 17 april 1913 författningsförslag beträffande bl. a. rättsmedicinsk

obduktion och ordnandet av rättsobducentväsendet. I sistnämnda

hänseende framhöll styrelsen, att två olika huvudvägar kunde tänkas för frågans

lösning. Den ena innebure, att särskilda befattningshavare tillsattes med

uteslutande uppgift att ombesörja de rättsmedicinska obduktionerna. Den andra

lösningen innebure, att rättsobducentsysslorna skulle förenas med andra uppgifter

av det ena eller andra slaget. Styrelsen förordade den senare vägen.

Efter att hava avvisat förslaget att förste provinsialläkarna skulle tjänstgöra

såsom rättsobducenter, anslöt sig styrelsen till den principen, att i allmänhet

med provinsialläkartjänsterna i vissa distrikt skulle följa åliggande att verkställa

rättsmedicinska obduktioner inom ett fastställt område, varjämte styrelsen

föreslog, att som rättsobducenter dessutom skulle tjänstgöra vederbörande

stadsläkare i Göteborg och Malmö samt lärarna i rättsmedicin vid universiteten

och Karolinska institutet. I fråga örn det närmare ordnandet av provinsialläkarnas

befattning med rättsmedicinalväsendet diskuterade styrelsen tre

olika under ärendets behandling framkomna förslag. Enligt det första av dessa

skulle i Svealand och Götaland sammanlagt 88 provinsialläkare bliva rättsobducenter,

i regel med samarbete två och två på det sättet, att inom ett visst

område den ene skulle vara självskriven obducent och den andre tjänstgöra

som sakkunnigt biträde, medan inom ett angränsande distrikt förhållandet

skulle vara det motsatta. I Norrland skulle 51 provinsialläkare bliva obducenter,

fördelade å 35 distrikt. Det andra förslaget utgjordes av det av generaldirektören

Linroth framlagda. Enligt det tredje förslaget skulle 44 ordinarie

provinsialläkare, respektive biträdande provinsialläkare, tjänstgöra som

rättsobducenter. Dessutom skilde sig de olika förslagen bland annat beträffande

den kompetens, som en läkare borde hava förvärvat för att kunna utnämnas

till tjänst, med vilken vore förenad skyldighet att verkställa rättsmedicinska

obduktioner.

Reformför
slag.

Rättsniedicinkommitten

1906.

Medicinal
styrelsen
1910.

Medicinal
styrelsen
1913.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Medicinal
styrelsen
1918.

Det förslag, som medicinalstyrelsen efter granskning av dessa olika uppslag

framlade, innebar, förutom att nyssnämnda stadsläkare och högskolelärare

skulle anlitas som rättsobducenter, tillskapande av dels 45 obduktionsområden,

omfattande mera än ett provinsialläkardistrikt, och dels 19 obduktionsområden

—t alla utom ett i Norrland —■ vart och etjt utgörande ett provinsialläkaredistrikt.

I varje obduktionsområde skulle en provinsialläkare — i område omfattande

mer än ett provinsialläkardistrikt läkaren i ett visst av dessa distrikt

— vara rättsobducent. Beträffande de 19 provinsialläkare, som skulle vara

rättsobducenter endast inom eget distrikt, ansåg sig styrelsen icke kunna uppställa

någon fordran på särskild kompetens i rättsmedicin. I övrigt skulle

däremot gälla, att vid tillsättande av provinsialläkartjänst i distrikt, med vilket

ett större obduktionsområde än distriktet vore förenat, samt vid förordnande

av biträdande provinsialläkare med rättsobducents åliggande ävensom vid tillsättande

av stadsläkare, som skulle tjänstgöra såsom rättsobducent i Göteborg

eller Malmö, särskild hänsyn skulle tagas till att sökanden genom avlagda

kunskapsprov, väl vitsordad assistenttjänstgöring å rättsmedicinsk institution

eller annorledes styrkt sig äga särskild kunskap i rättsmedicin och skicklighet

i att utföra rättsmedicinska obduktioner.

över medicinalstyrelsens omförmälda förslag inhämtades utlåtanden från

vederbörande myndigheter. I de i anledning härav inkomna utlåtandena framställdes

mot förslaget ett flertal anmärkningar. Dessa grundade sig bland

annat därpå, att Norrland icke i förslaget jämställts med övriga delar av landet

utan skulle erhålla rättsläkare i saknad av särskild kompetens i rättsmedicin.

De skarpaste anmärkningarna gällde emellertid kompetensfordringarna

beträffande övriga obduktionsförrättare. I sådant avseende anfördes, att man

icke finge inskränka på kraven på specialutbildning hos rättsläkare, enär endast

en dylik utbildning kunde garantera uppfyllandet av kravet på den yrkesskicklighet

hos rättsobducenterna, som vore av central betydelse. Den fortsatta

praktiska erfarenhet, som rättsläkarna skulle få vid genomförande av

förslaget, ansågs icke tillfyllest. Från flera håll yppades också farhågor för

att de rättsmedicinska meriterna skulle komma att vid tillsättande av provinsialläkartjänster

alltför mycket sättas i förgrunden och att yngre sökande på

grund härav skulle få ett otillbörligt företräde framför äldre, icke på motsvarande

sätt meriterade läkare. De garantier, medicinalstyrelsen sökt vinna mot

faran att sjukvården skulle bliva lidande vid kombinationen av provinsialläkaroch

rättsläkarbefattningarna, ansågos vidare på olika håll otillräckliga.

I anledning av vad sålunda förekommit återförvisades ärendet den 19 november

1914 till medicinalstyrelsen för förnyat utlåtande, varefter styrelsen efter

att hava samrått med tillkallad sakkunnig den 22 februari 1918 avgav nytt

utlåtande i ämnet. Detta utlåtande utmynnade, vad angår rättsobducentväsendet,

i ett helt nytt förslag, vars innebörd var, att riket skulle indelas

i 6 rättsobduktionsdistrikt. En var av de tre medicinska högskolorna skulle

bliva centrum för ett distrikt och därjämte erhålla åliggande att meddela fullständig

undervisning i rättsmedicin. I de tre övriga distrikten skulle tillsättas

särskilda rättsobducenter med stationer i Norrköping, Göteborg och Umeå. Som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 830.

5

kompetensvillkor för rättsobducentbefattningarna skulle föreskrivas längre

tids väl vitsordad, kvalificerad tjänstgöring vid dels rättsmedicinsk, dels patologisk-anatomisk

institution samt viss sjukhustjänstgöring. Rättsobducentema

skulle utnämnas av Kungl. Maj :t och helt avlönas av staten. Emellertid tänkte

sig styrelsen icke ett omedelbart genomförande av detta förslag. Med hänsyn

till den mycket genomgripande förändring av de rådande rättsmedicinska förhållandena,

som organisationsplanen innebure, och därav följande osäkerhet beträffande

det föreslagna systemets verkningar ansåg styrelsen det nämligen

önskvärt, att planen före dess definitiva framläggande finge i så stor utsträckning

som möjligt prövas i tillämpningen. Styrelsen föreslog därför, att den

tilltänkta organisationen skulle på prov införas inom tre distrikt och att resultatet

av denna prövning skulle avvaktas, innan det slutliga avgörandet företoges.

Styrelsen förutsatte därvid, att den skulle erhålla tillfälle att med tillgodogörande

av den genom försöken vunna erfarenheten ånyo överväga organisationsfrågan.

Jämväl över detta medicinalstyrelsens förslag inhämtades yttranden från

vederbörande myndigheter. Även i de sålunda avgivna utlåtandena framställdes

åtskilliga anmärkningar. Dessa gingo framför allt ut på att förslaget skulle

medföra delvis mycket långa liktransporter samt att det vore olämpligt att nyskapa

en tjänstemannakår, även om densamma till numerären bleve mycket

liten.

Sedermera hölls den 1 mars 1922 inför dåvarande chefen för socialdepartementet

en konferens angående frågan örn riktlinjerna för omorganisationen av

rättsmedicinalväsendet och de närmaste åtgärderna för förverkligandet av en

sådan omorganisation. Huvuddragen av de synpunkter, som framkommo under

denna konferens, sammanfattades i en av professorn E. Sjövall upprättad

promemoria. I denna föreslogs, att för undvikande i möjligaste mån av otjänliga

liktransporter en minskning skulle ske av de tillämnade obduktionsdistriktens

storlek. För att inrättandet av en ny tjänstemannakår skulle kunna undvikas

skulle rättsobducentuppdraget i de distrikt, där det icke lämnades åt

lärare vid högskolorna, förknippas med befattning såsom prosektor vid visst

länslasarett. Dylik prosektor skulle anställas och avlönas av landstinget. Enligt

detta förslag skulle omorganisationen av rättsmedicinalväsendet endast successivt

kunna genomföras, nämligen i den mån prosektorsbefattningar genom

landstingens försorg blivit inrättade vid lasarett med lämpliga lägen för rättsobducentstationer.

Medicinalstyrelsens förslag örn provdistrikt modifierades

så, att distriktens antal åtminstone tills vidare skulle reduceras till två samt

att de skulle något minskas till sitt omfång.

Även mot det sålunda modifierade förslaget framkommo allvarliga anmärkningar.

Sålunda anfördes, att förslaget innebure en fullständig omkastning i

förhållandet mellan de ifrågavarande funktionärernas huvudtjänst och bisyssla,

i det att uppdraget som statlig rättsobducent bleve en bisyssla åt en kommunal

tjänstinnehavare. Genomförandet av omorganisationen skulle bliva helt beroende

av landstingen. Bortsett från det principiellt betänkliga i att överlåta

en så viktig statlig funktion som den ifrågavarande åt funktionärer, över vilka

Konferens

1922.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:is proposition nr 280.

statsmyndigheten endast hade ringa befogenhet, syntes det bliva en omöjlighet

att upprätthålla det krav på tillräcklig utbildning och kompetens i rättsmedicin

hos obduktionsförättarna, vilket dock alltid varit det väsentliga ändamålet

med de mångåriga reformsträvandena på ifrågavarande område.

soc/ld ^Ör Frågai1 upptogs ånyo under år 1928, i det att chefen för socialdepartementet

temeritet den 29 juni 1928, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, tillkallade

1928. tre sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med fortsatt behandling

av frågan rörande omorganisation av rättsobducentväsendet.

Då bemyndigandet utverkades, anförde föredragande departementschefen

bl. a.: Det vore obestridligt, att örn också de nuvarande tjänsteläkarna otvivelaktigt

gjorde sitt bästa beträffande de rättsmedicinska obduktioner, som ålåge

dem, resultatet av nära liggande skäl i allmänhet icke med säkerhet kunde

påräknas bliva tillfredsställande. Härtill komme, att det i allmänhet vore

omöjligt att rätta vid dylika förrättningar förelupna fel eller försummelser.

Att av dessa förhållanden kunde följa allvarliga vådor för rättssäkerheten

och andra betydande olägenheter läge i öppen dag. Det motstånd, som mött

samtliga framkomna förslag, gåve vid handen, att det knappast vore möjligt

att komma fram till en ordning, som ur alla synpunkter vore fullgod.

Man torde emellertid det oaktat nödgas välja lösningen i någon av de riktningar,

som angivits under ärendets behandling. Vid detta val syntes emellertid

vissa förslag omedelbart kunna med hänsyn till numera förekommen

utveckling utmönstras. Sålunda vore det nu icke tänkbart att för ändamålet

inrätta några nya tjänster. De framkomna invändningarna mot att lämna

rättsobducentuppdraget till personer, huvudsakligen anställda hos landstingen,

syntes också vara av den tyngd, att de omöjliggjorde en lösning i sådan

riktning. Den utväg, som då återstode, vore att — utom i vissa städer,

där andra krafter funnes att tillgå — förena rättsobducentbefattningarna med

statstjänster av ett eller annat slag. Därvidlag kunde icke några andra tjänstinnehavare

rimligen ifrågakomma än provinsialläkarna. Medicinalstyrelsens

förslag av år 1913 hade ju också inneburit en lösning i sådan riktning. Visserligen

hade även mot detta förslag framställts åtskilliga anmärkningar. Dessa

syntes emellertid knappast vara av den beskaffenhet, att ej förslaget förtjänade

ett förnyat allvarligt övervägande. För undanröjande av de framkomna

erinringarna kunde emellertid modifikationer i förslaget i ena eller andra hänseendet

vara lämpliga. En betydelsefull sådan jämkning vore, att rättsobducentsysslan

icke bundes vid visst provinsialläkardistrikt eller viss läkarstation

utan att bestämmelser allenast meddelades av innehåll, att inom vart och ett

av de rättsobducentområden, vari riket skulle indelas, skulle finnas en provinsialläkare

eller stadsläkare med rättsmedicinsk utbildning och med skyldighet

att verkställa rättsmedicinska obduktioner. Det kunde till och med ifrågasättas,

att bestämmelsen blott erhölle den vidsträckta innebörd, att inom ett län

skulle bland tjänsteläkarna finnas visst bestämt antal tjänsteläkare med dylik

utbildning och nyss angiven skyldighet. Motortrafikens snabba utveckling

hade nämligen minskat olägenheterna av liktransporter å kortare sträckor och

gjort det mindre nödvändigt, att obducenten vore bosatt å eller i grannskapet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr £80.

7

av den ort, där obduktionen borde äga rum. Som uppmuntran för aspiranter till

ämbetsläkartjänster att förskaffa sig den särskilda utbildning, som borde fordras

för kompetens till rättsobducentbefattning, kunde tänkas antingen en höjning

av nu stadgade arvoden för rättsobduktion eller ett tilläggsarvode för

tjänsteläkare med dylik utbildning; möjligen skulle antalet sådana tilläggsarvoden

få maximeras för de olika länen.

De sakkunniga (1928 års rättsobducentsakkunniga), vilka utgjordes av professorn

Gunnar Hedrén, ordförande, revisionssekreteraren Sven Lawski och

provinsialläkaren Alfred Herner, avgåvo den 12 april 1929 betänkande med

förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet.

Detta förslag innebar i huvudsak följande. Riket skulle vara indelat i 21

rättsobducentdistrikt. Såsom regel skulle varje län utgöra eget distrikt, dock

hade vissa delar av Stockholms län samt Gotlands län sammanförts till ett

distrikt, återstoden av Stockholms län jämte Uppsala län och Västmanlands

län fått bilda ett (''Uppsala’) distrikt, Jönköpings och Kronobergs län förenats

till ett distrikt samt Malmöhus och Kristianstads län sammanförts till

ett (''Lunds'') distrikt. I Västerbottens läns och Norrbottens läns distrikt

skulle finnas respektive två och tre rättsobducenter, medan ett vart av de

övriga distrikten skulle erhålla en. Rättsobducentbefattningen skulle såsom

regel förenas med den provinsialläkartjänst, vars innehavare hade sin station

i vederbörande länsresidensstad eller, örn sådan tjänst ej funnes, den provinsialläkartjänst,

vars innehavare hade sin station närmast residensstaden. I

Uppsala och Lunds distrikt skulle emellertid rättsobducentbefattningen förenas

med befattningen såsom universitetslärare i rätts- och statsmedicin, medan i

Stockholm, som i övrigt lämnades oberört av organisationen, andre stadsläkaren

såsom nu skulle omhänderhava de rättsmedicinska obduktionerna.

Beträffande det antal obduktioner, som kunde beräknas komma på varje distrikt,

utgingo de sakkunniga från årsmedeltalet för åren 1918—1927. Detta

medeltal utgör enligt en av de sakkunniga gjord sammanställning:

Stockholms stad..........

83.0

Göteborgs och Bohus län.......

16.4

Stockholms län..........

26.9

Älvsborgs

>.......

6.3

Uppsala > ..........

5.3

Skaraborgs

> . .

6.5

Södermanlands > ..........

6.5

Värmlands

i

5.6

Ostergötlands > ..........

9.4

Orebro

D . .

6.0

Jönköpings > ..........

4.1

Västmanlands

>

3.6

Kronobergs > ..........

3.4

Kopparbergs

».......

8.6

Kalmar > ..........

6.0

Gävleborgs

>.......

9.1

Gotlands > ..........

1.6

Västernorrlands

».......

8.6

Blekinge > ..........

6.0

Jämtlands

>

4.3

Kristianstads > ..........

6.7

Västerbottens

>.......

6.7

Malmöhus > ..........

15.4

Norrbottens

>.......

5.8

Hallands > ..........

4.9

För kompetens till rättsobducentbefattning krävdes enligt förslaget att vara

eller hava varit lärare i rättsmedicin vid någon av rikets medicinska högskolor

1928 års

rättsobducentsakkunniga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

eller att hava fullgjort den för behörighet till tjänsteläkarbefattning stadgade

sjukhustjänstgöringen samt hava med intyg av vederbörande högskolelärare

styrkt sig hava förvärvat den för rättsobducentbefattningen erforderliga utbildningen.

Därvid förutsattes, att dylik utbildning skulle kunna vinnas genom

att vederbörande sökande efter avlagd medicine licentiatexamen genomginge

en särskild kurs i rättsmedicin. Sådan kurs skulle en ä två gånger årligen

anordnas vid något av universiteten eller Karolinska institutet och hava

en tidsomfattning av omkring tre månader. För behörighet till provinsialläkarebefattning,

med vilken förenats rättsobducentbefattning, skulle erfordras

minst 5 års tjänstgöring såsom tjänsteläkare. För envar av rättsobducenterna

i Stockholms läns samt Jönköpings och Kronobergs läns distrikt skulle finnas

två ställföreträdare, nämligen en för respektive Stockholms, Gotlands, Jönköpings

och Kronobergs län. För envar av övriga rättsobducenter skulle finnas

en ställföreträdare. Ställföreträdarbefattningen skulle icke vara bunden till

viss tjänst. Ställföreträdare skulle tillsättas av medicinalstyrelsen.

Rättsobducent skulle åtnjuta ett årligt arvode av 500 kronor. Ställföreträdare

skulle erhålla för Gotlands och Kronobergs län ett arvode av 150 kronor och

för övriga orter ett arvode av 200 kronor. Därjämte skulle till såväl rättsobducent

som ställföreträdare utgå ersättning för varje förrättning med 40 kronor

samt resekostnads- och traktamentsersättning.

Förslaget innebar vidare, bl. a., att genom länsstyrelsernas försorg obduktionslokaler,

huvudsakligen vid sjukhusen, skulle anskaffas samt liklådor tillhandahållas

för likens transport till dessa lokaler. Till de sakkunnigas förslag

i dessa delar skall jag senare återkomma.

Från förslaget var revisionssekreteraren Lawski i vissa delar skiljaktig. Han

förordade sålunda, att såväl rättsobducenter som ställföreträdare skulle tillsättas

av medicinalstyrelsen efter fri ansökan, med rätt likväl för styrelsen att,

där det funnes av omständigheterna påkallat, till befattningshavare förordna

innehavare av viss bestämd provinsialläkartjänst. Dylik tjänsteläkare skulle

för sådant fall vara pliktig att, örn han ej redan hade erforderlig kompetens,

förskaffa sig sådan vid äventyr av tvångsförflyttning. Upplysning örn vad

som sålunda skulle åligga vissa tjänsteläkare skulle hava influtit i de kungörelser,

varigenom deras befattningar ledigförklarats. För kompetens till rättsobducentbefattning

krävdes, i följd av vad sålunda föreslagits, av annan än lärare

i rättsmedicin jämväl att under minst 5 år hava utövat läkarverksamhet.

Årskostnaden för den av de sakkunnigas majoritet föreslagna organisationen

beräknades till 61,300 kronor, innefattande en ökning i förhållande till det

under budgetåret 1927/1928 för ändamålet utgivna beloppet å cirka 40,000

kronor. Därtill skulle komma en engångskostnad på 82,750 kronor. Den

skiljaktige beräknade, att hans förslag i förhållande till majoritetsförslaget

skulle medföra en årlig kostnadsminskning av minst 10,500 kronor.

^mnfl9över ^ver sakkunnigas betänkande hava yttranden infordrats från dels läns1928

ars sak- styrelserna efter hörande av de städer, som ej deltaga i landsting, samt landskunmgas

tingens förvaltningsutskott, ''dels kanslern för rikets universitet efter hörande

av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt Karolinska institutets

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 280.

9

lärarkollegium, dels medicinalstyrelsen efter hörande av centralstyrelsen för

Sveriges läkarförbund samt styrelserna för förste provinsialläkarnas förening,

svenska provinsialläkareföreningen och svenska stadsläkarföreningen, dels ock

styrelsen för Svenska lasarettsläkarföreningen, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statskontoret.

I de på grund härav avgivna yttrandena hava såsom regel antingen sakkunnigmajoritetens

eller den skiljaktiges förslag förordats, på sina håll under beklagande

av att direktiven hindrat en prövning av alla ifrågakommande möjligheter.

Av länsstyrelserna hava sålunda 16 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,

därvid 6 uttryckligen förordat sakkunnigmajoritetens mening,

medan 2, vilkas län icke beröras av meningsskiljaktigheten inom de sakkunniga,

förklarat sig icke vilja yttra sig däri. 9 länsstyrelser hava givit den

skiljaktiges förslag företräde.

Av förvaltningsutskotten hava 20 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,

därvid 5 uttryckligen tillstyrkt sakkunnigmajoritetens förslag och 7 förklarat

sig icke hava tagit ståndpunkt till tvistefrågan. 5 förvaltningsutskott

hava uttalat sig för reservantens förslag och 1 har intagit en närstående ståndpunkt.

Kanslern för rikets universitet samt medicinska fakulteterna i Uppsala och

Lund hava för det fall, att sakkunnigförslaget lägges till grund för en ny

organisation, närmast anslutit sig till skiljaktigheten, medan lärarkollegiet vid

Karolinska institutet uttalat sig för majoritetsförslaget.

Medicinalstyrelsen har förordat en mellanståndpunkt mellan de två inom de

sakkunniga företrädda alternativen. Svenska provinsialläkarföreningens styrelse

har ansett så många och vägande invändningar kunna göras mot förslaget,

att tanken att anställa särskilda rättsobducenter ännu en gång borde komma

under allvarligt övervägande. Skulle organisationen ordnas med utgångspunkt

från sakkunnigförslaget, har styrelsen förordat en lösning i samma riktning

som medicinalstyrelsen. En likartad ställning har intagits av styrelsen för

förste provinsialläkarnas förening, som emellertid upplyst, att meningarna inom

föreningen vore synnerligen delade, varför styrelsen ansett sig icke kunna avgiva

något yttrande å föreningens vägnar. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

har förmenat att, därest icke rättsobducentväsendet redan nu kunde

ordnas i enlighet med 1918 års förslag, organisationen tills vidare kunde byggas

på sakkunnigförslaget med däri av den skiljaktige föreslagna modifikationer.

Från svenska stadsläkarföreningen har något yttrande ej inkommit.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen har förklarat sig betrakta förslaget

såsom ett provisorium i avbidan på att rättsobduktionsverksamheten kunde

överlämnas till prosektorerna vid vissa större lasarett. I avseende å detta

provisorium har styrelsen givit företräde åt den skiljaktiges förslag.

Svenska landstingsförbundets styrelse har ansett båda de inom de sakkunniga

framställda förslagen kunna godtagas men vid valet dem emellan funnit

sig böra förorda den skiljaktiges mening.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10

Svenska stadsförbundet lämnade förslaget utan erinran.

Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava förordat inajoritetsförslaget

med vissa modifikationer.

Av vad i utlåtandena anförts torde följande böra anmärkas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anslöt sig till ett uttalande av förste provinsialläkaren

i länet, vari anfördes: Det vore synnerligen tvivelaktigt, örn obducenterna

efter allenast en tre månaders kurs i rättsmedicin skulle kunna anses

kompetenta i ordets egentliga bemärkelse. Härför erfordrades en grundlig utbildning

i patologisk såväl anatomi som histologi, vilken utbildning kunde

förvärvas endast under amanuensskap på minst ett år vid patologisk-anatomisk

institution. Samarbetet mellan länsstyrelsen och rättsobducenten behövde ej

vara så intimt, att rättsobducenten måste bo i residensstaden eller dess närhet.

Man kunde använda post, telegraf eller telefon. För Jönköpings län erbjöde

Nässjö de bästa kommunikationsmöjligheterna, åtminstone örn det gällde järnvägsresor.

Skulle Jönköpings län sammanslås med annat, vore med hänsyn

till kommunikationerna Kronobergs län det minst lämpliga och Östergötlands

län det mest lämpliga. Kronobergs län kunde sammanföras med Kalmar läns,

Blekinge läns eller Lunds distrikt. Arvodena för obducenterna borde höjas.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatte lämpligheten av anordningen med

ställföreträdare, vilka skulle få utföra mycket få obduktioner, och förmenade,

att denna fråga kunde lösas så, att obducenten i ett angränsande län anlitades.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärkte, att länsstyrelsen nu liksom tillförene

ansåge en organisation av rättsobducentväsendet i huvudsaklig överensstämmelse

med medicinalstyrelsens förslag av 1918 vara det lämpligaste. Tanken

att uppdraga obducentverksamheten åt särskilda tjänsteläkare hade emellertid

blivit avvisad i de sakkunnigas direktiv. De sakkunnigas förslag innebure

onekligen en avsevärd förbättring i jämförelse med nu rådande förhållanden,

även örn det icke syntes innefatta en fullgod lösning av den däri avsedda

frågan.

Länsstyrelsen i Örebro län höll före, att en fullt rationell lösning av förevarande

omstridda organisationsfråga knappast kunde ernås på annat sätt än

genom anställande av särskilda rättsobducenter enligt medicinalstyrelsens förslag

av 1918.

Länsstyrelsen i Västmanlands län underströk särskilt angelägenheten av att

innehavarna av prosektorsbefattningarna vid centrallasaretten utnyttjades för

rättsobducentverksamheten. Efter att hava omnämnt, att Västmanlands läns

centrallasaretts direktion förklarat sig villig att medverka till en kombination

mellan den vid lasarettet från och med den 1 januari 1929 inrättade prosektorsbefattningen

samt rättsobducentskapet, anmärkte länsstyrelsen, att med hänsyn

härtill Västmanlands län lämpligen kunde sammanföras med annat grannlän,

exempelvis Örebro eller Södermanlands län, och erforderligt obduktionsmaterial

tillföras obducenten i Uppsala distrikt från Gävleborgs eller Stockholms län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förmenade, att någon nämnvärd erfarenhet

ej skulle erhållas av länets rättsobducenter, om de årligen förekommande 5.8

rättsobduktionerna fördelades på 3 obducenter. Med hänsyn till bl. a. länets

goda järnvägsförbindelser och automobilväsendets utveckling ifrågasattes,

huruvida det ej kunde räcka med en i Luleå eller dess omedelbara närhet

bosatt rättsobducent.

Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus län anmärkte inledningsvis,

att utskottet i sitt yttrande över 1918 års förslag erinrat om att de där ifrågasatta

vidsträckta obduktionsdistrikten med en central station måste föranleda

långväga liktransporter samt att mot sådana transporter säkerligen komme

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

11

att resas en stark och enhällig folkmening i länet, där det för övrigt torde

råda en viss motvillighet mot själva obduktionsförfarandet. Då genom 1928

års sakkunnigas förslag berörda, det föregående förslaget vidlådande olägenheter

komme att i väsentlig mån minskas, hade utskottet icke något att erinra

mot förslaget i denna del.

Förvaltningsutskottet i Värmlands län förmenade, att förslaget att förena

rättsobducentbefattningarna med vissa provinsialläkartjänster vore mindre tillfredsställande.

Det ringa antal obduktioner, som dessa läkare komme att få

utföra, komme att göra dem föga mera skickade för uppgiften än de nuvarande

tjänsteläkarna. En tillfredsställande lösning skulle kunna ernås genom att

befattningen som rättsobducent förenades med lasarettsläkartjänst vid patologisk

avdelning av lasarett. Dylik läkare, som under sin verksamhet å lasarettet

hade att utföra ett stort antal obduktioner årligen, komme härvid att förvärva

en stor erfarenhet som komme rättsobducentväsendet tillgodo. Med bl. a.

de föreslagna rättsobducentdistrikten skulle rättsobducentverksamheten icke

göra något menligt intrång på lasarettsläkarnas ordinarie arbete. Det torde

ej dröja länge förrän patologiska avdelningar med särskilda läkare vore ordnade

vid alla större lasarett. Eör närvarande borde en omorganisation blott

ske såsom ett provisorium, i vilket avseende en anslutning till reservantens

förslag erbjöde större möjlighet till tillvaratagande av utskottets synpunkter

än en anslutning till sakkunnigmajoriteten.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län förmenade, att det icke borde ifrågakomma,

att rättsobducentskap förknippades med viss befattning vid landstings

lasarett, då ett sådant ytterligare åliggande skulle förneka den strävan, som

alltmer gjorde sig gällande att frigöra eller åtminstone skarpt avgränsa kommunerna

från vidare statstvång. Det vore för länet synnerligen olämpligt,

örn det fastsloges, att rättsobducentbefattningen skulle förenas med den provinsialläkartjänst,

vars stationsort vore residensstaden, på vilken åren 1918—

1927 kommit allenast 1.1 obduktion årligen mot 10 på länet i övrigt. Däremot

vore det i sin ordning, att befattningen förenades med annan provinsialläkartjänst.

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län anförde: Patologläkaren vid Umeå

lasarett hade förrättat de flesta i länet förekommande obduktioner. Då förslaget

komme att fråntaga denne specialutbildade läkare rättigheten att förrätta

obduktioner, innefattade förslaget för länets vidkommande icke en bättre

anordning än den nuvarande. Landstinget ansåge icke någon ändring påkallad

för länet.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet anförde bl. a.: Organisa
tionen

av rättsobducentväsendet måste uppbyggas på en gedigen specialutbildning

i patologisk anatomi och rättsmedicin. Det föreliggande förslaget vore

med hänsyn till kompetensfordringarna å de blivande rättsobducenterna av ett

mycket begränsat värde. Den föreslagna tremånaderskursen kunde icke på

långt när tänkas bibringa deltagarna de kunskaper, som måste anses vara ett

oeftergivligt villkor för utförande av rättsmedicinska obduktioner. Den omständigheten,

att obduktionsförrättarna skulle komma att utföra ett större antal

rättsmedicinska obduktioner per år än enligt nuvarande ordning och således

med åren skaffa sig en något större färdighet och erfarenhet än nu kunde icke

råda bot för bristerna i en otillräcklig skolning. Nämnda omständighet vore för

övrigt betydelselös för nytillträdande befattningshavares kompetens, och ingenting

uteslöte, att vederbörande just vid början av sin rättsmedicinska verksamhet

— kanske mer än ett årtionde efter genomgången av den föreslagna kursen

— ställdes inför ett i hög grad krävande fall. Kravet på 5 års verksamhet

såsom provinsialläkare för erhållande av förordnande såsom rättsobducent vore

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

alltför högt. Skulle de sakkunnigas förslag läggas till grund för en omorganisation,

syntes det fakulteten riktigare, att detta skedde i huvudsaklig överensstämmelse

med reservantens förslag, vilket bl. a. hade den fördelen, att

det ägde större utvecklingsmöjligheter mot en organisation med ett fåtal,

specialutbildade och verkligt sakkunniga rättsläkare med stora distrikt och

anställda uteslutande för rättsmedicinska obduktioner och därmed närbesläktade

uppgifter. Nödvändigt vore dock, att arvodena till obducenterna höjdes.

För sin del vore emellertid fakulteten övertygad om att en organisation med ett

fåtal rättsläkare vore den enda rationella och i längden tillfredsställande lösningen.

Därigenom kunde också vinnas, att ej längre samtliga läkare såsom

hittills måste erhålla utbildning i rättsmedicinska obduktioner utan i stället

andra grenar av rättsmedicinen, som nu ej kunde tillgodoses, finge komma till

sin rätt. I avseende å förslagets detaljer anmärktes bl. a., att rättsobducent,

som vore akademisk lärare, ej borde vara skyldig att verkställa obduktion

utom sitt distrikt.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund anmärkte, att de direktiv,

som givits de sakkunniga, varit föga ägnade att befrämja en tillfredsställande

lösning av föreliggande fråga. Rättsmedicinska obduktioner fordrade en noggrann

utbildning och en på praktisk erfarenhet uppbyggd förtrogenhet med

arbetsuppgifterna. Givetvis innefattade kravet på genomgång efter avlagd

medicine licentiatexamen av en tre månaders kurs i rättsmedicin någon förbättring

från nuvarande förhållanden. Men en tillfredsställande utbildning

erhölles icke genom beröring med ämnet under så kort tid och i så kursmässig

form. Fakulteten befarade, att hopförandet av rättsobducentåliggandet

med vissa bestämda provinsialläkarebefattningar skulle medföra, att det rättsmedicinska

arbetet skulle komma att stå tillbaka för de egentliga provifisialläkaruppdragen.

Fakulteten hyste såsom tidigare den uppfattningen, att

rättsobducentbefattningarna borde antingen förbindas med prosekturer vid

vissa större lasarett eller anförtros åt särskilda tjänstemän med betryggande

kompetens. Då vissa hinder förefunnes för det omedelbara genomförandet av

en sådan ordning, borde man emellertid taga under övervägande att redan nu

genomföra en viss nyorganisation med karaktär av provisorium för någon tid

framåt. Även för denna begränsade uppgift vore de sakkunnigas förslag

mindre lämpligt. Däremot vore reservantens förslag värt beaktande, därest

man för närvarande måste begränsa sig till en provisorisk lösning. I vad förslaget

avsåge det föreslagna Lunds distrikt med professorn i patologisk anatomi

samt rätts- och statsmedicin såsom rättsobducent, ansåge emellertid fakulteten,

att förslaget skulle på ett lyckligt vis sanktionera ett tillvägagångssätt,

som redan vunnit praktisk hävd. De föreslagna årsarvodena vore för

låga. Rättsobducentarvodet borde ej sättas lägre än 2,000 kronor. Ställföreträdarorganisationen

avstyrktes, huvudsakligen på den grund, att ställföreträdare

med så ringa praktisk förtrogenhet med arbetet som förslaget innebure

komme att bliva till föga värde för organisationen. I stället kunde ordinarie

rättsobducenten förpliktas att vid förfall för obducent i angränsande

distrikt tjänstgöra för denne, dock borde detta ej gälla de rättsobducenter, som

vore akademiska lärare.

Karolinska institutets lärarkollegium förmenade, att den bästa organisationsformen

vore, att man inrättade ett antal rättsobducentbefattningar samt

indelade landet i motsvarande antal rättsläkardistrikt samt läte dessa rättsläkare,

förutom andra rättsmedicinska uppgifter, verkställa de rättsmedicinska

obduktionerna. Under beklagande, att man i de sakkunnigas direktiv ej

ansett lämpligt att redan nu söka lösa rättsobducentfrågan på nämnda sätt.

uttalade fakulteten, att sakkunnigmajoritetens förslag kunde anses bilda en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

13

god övergångsordning till förenämnda rättsläkarinstitution. Utbildningen av

blivande rättsobducenter genom den föreslagna kursen kunde givetvis ej förläna

tillräcklig rättsmedicinsk kompetens, dock borde, under förutsättning att

någon inskränkning ej ägde rum i den hittillsvarande rättsmedicinska undervisningen

till medicine licentiatexamen, genom den föreslagna kursen vinnas

en ej oväsentlig förbättring av den nuvarande rättsmedicinska utbildningen för

blivande rättsobducenter. De föreslagna arvodena för rättsobducenter. och

ställföreträdare vore oskäligt små. Fakulteten förordade därför, att obduktionsarvodet

höjdes från föreslagna 40 kronor till åtminstone 75 kronor.

Kanslern för rikets universitet anförde: De två fakulteterna liksom en reservant

bland de sakkunniga hade funnit sig av de sakkunnigas direktiv oförhindrade

att upptaga förslaget örn tillsättande av prosektorsbefattningar efter

fri tävlan. Kanslern ansåge sig på de av fakulteterna härför anförda skälen

böra förorda, att en ytterligare närmare utredning snarast verkställdes i syfte

att på denna väg nå målet. Kanslern förklarade sig vidare anse, att en ej

oväsentlig ökning av den föreslagna utbildningen vore nödvändig samt att de

föreslagna ersättningsbeloppen vore för knappt tillmätta.

Centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund anförde, bland annat, att då

även enligt den av styrelsen förordade skiljaktigheten ett stort antal rättsobducentplatser

skulle komma att besättas med provinsialläkare, vilka givetvis

även efter genomgående av rättsobducentkurs måste anses relativt mindre förfarna

såsom rättsobducenter, styrelsen ville förorda, att vid fall, som kunde

förväntas bliva särskilt svåra att utreda, möjlighet till konsultation av någon

specialkunnig person, t. ex. någon av de akademiska lärarna i rättsmedicin,

borde beredas.

Styrelsen för svenska yrovinsialläkarfÖverängen anförde bl. a.: Det vore ej

särskilt lyckligt att förena obducentbefattningarna med provinsialläkartjänsterna

i residensstäderna. Dessa läkare hade nästan överallt stora och synnerligen

folkrika distrikt, och det vore för dem ofta förenat med stor svårighet att vara

frånvarande från stationen över en hel dag. Förslaget lämnade knappast

några större garantier beträffande obducenternas kompetens. Den föreslagna

avlöningen syntes alltför låg för att motsvara det ansvarsfulla och mången

gång synnerligen krävande och med obehag förenade arbetet och för att kompensera

av detta arbete föranlett avbräck i praktiken. Det föreliggande förslaget

bure allt för mycket provisoriets prägel för att kunna utgöra bas för

en bestående organisation av rättsläkarväsendet.

Styrelsen för förste provinsialläkarnas förening anförde bl. a.: Styrelsen

vore icke övertygad örn att icke prosektorstjänsterna vid lasaretten kunnat i

större utsträckning förenas med rättsobducentbefattning. Åliggandet att vara

rättsobducent kunde lätt komma att förrycka provinsialläkarens arbete med

hälso- och sjukvård inom hans distrikt. Antalet rättsobducentdistrikt borde

kunna minskas, varvid arvodena borde i motsvarande grad höjas.

Medicinalstyrelsen anmärkte, att de sakkunnigas direktiv icke tillåtit en definitiv

lösning av organisationsfrågan i riktning mot medicinalstyrelsens förslag

av 1918 och att det därför för de sakkunniga gällt att föreslå en för en

tid framåt användbar provisorisk organisation. Styrelsen beklagade emellertid,

att direktiven varit så snäva. Under framhållande bl. a. av att under

ärendets senare utredningsskeden såsom krav på utbildning för rättsobducent

uppställts ett års tjänstgöring såsom amanuens vid patologisk institution samt

lika lång utbildning vid rättsmedicinsk institution i enahanda befattning gjorde

styrelsen gällande, att den föreslagna utbildningen för rättsobducent icke

vore tillfredsställande. Styrelsen förklarade sig dock inse, att en organisation,

som skulle hålla sig inom direktivens ram, icke medgåve längre utbildning.

Styrelsen erkände, att det föreliggande förslaget genom att vidga ob
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj :ts proposition nr 230.

duktionsdistrikten innebure ett avgjort framsteg i jämförelse med nuvarande

ordning men framhöll, att det icke kunde anses tillfredsställande, att medeltalet

obduktioner för flertalet distrikt komme att understiga 10 per år. Styrelsen

anförde vidare bl. a.: Med avseende fästat på vikten av att vederbörande

obducent under sin praktiska verksamhet förvärvade största möjliga

erfarenhet, borde organisationen läggas så att täta ombyten förebyggdes. I

detta senare hänseende syntes sakkunnigmajoritetens förslag väl avvägt, alldenstund

residensstäderna plägade vara en slutstation för provinsialläkare.

Förslaget kunde emellertid leda till den orimliga konsekvensen, att en i residensstaden

eller icke allt för långt därifrån bosatt, för rättsobducentskapet

lämplig läkare icke finge tagas i anspråk för uppdraget, fastän han både kunde

och ville mottaga detsamma. Styrelsen tänkte därvid på prosektorer samt

vissa förste provinsialläkare och stadsläkare. Styrelsen ville därför föreslå,

att provinsialläkaren-rättsobducenten skulle äga att, där han själv så önskade,

erhålla befrielse från rättsobducentuppdraget under förutsättning att medicinalstyrelsen

hade lämplig, villig och kompetent läkare att förordna i hans

ställe. Sådant förordnande skulle kunna när som helst återkallas, men avse

viss maximitid, exempelvis 5 år. V id upphörande av dylikt särskilt förordnande

samt vid nytillsättning av provinsialläkartjänsten skulle rättsobducentuppdraget

av sig självt återfalla till provinsialläkaren. Styrelsen funne

sig kunna tillsvidare godtaga den av de sakkunniga föreslagna indelningen

av riket i 21 rättsobducentdistrikt. Med hänsyn till vikten av att på varje

rättsobducent komme tillräckligt antal obduktioner föresloges allenast en rättsobducent

i ett vart av de nordligaste distrikten. Av samma anledning avstyrktes

ställföreträdarorganisationen och förordades, att de ordinarie rättsobducenterna

vid förfall vikarierade för varandra. Styrelsen borde dock äga

rätt att, där det visade sig erforderligt, utsända extra ställföreträdare, varjämte

särskilda ställföreträdare behövdes för de rättsobducenter, som vore

akademiska lärare. För att motverka de hinder, som rättsobducentuppdraget

förorsakade i provinsialläkarens tjänste- och sjukvårdande verksamhet, försloges,

att länsstyrelse skulle kunna förordna annan läkare att mot ett dagarvode

av 10 kr. bestrida de med provinsialläkartjänsten förenade löpande

äli^Sfåiideria;.. Rättsobducentkompetens bolde kunna få förvärvas även efter

utnämning till provinsialläkare. Under åberopande särskilt av det tunga ansvar,

som a vilade rättsobducent, gjorde styrelsen gällande, att det föreslagna

arvodet vore allt för lagt. Av statsekonomiska skäl vågade styrelsen dock

icke föreslå högre arvode än 1,000 kr.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd förmenade, att sakkunnigmajoritetens

förslag borde förbindas med föreskrift, att provinsialläkare, som tillika

skulle vara rättsobducent. skulle få förskaffa sig erforderlig kompetens efter

utnämningen. Nämnden förordade vidare, att antalet rättsobducenter bestämdes

till ew jamval i Västerbottens läns distrikt och till iva i Norrbottens läns

i StnvU t ?.aSOm skal 1harf°r åberopades det relativt ringa antal rättsmedicinska

obduktioner, som kunde beräknas årligen förekomma i dessa län Enligt

nämndens mening vöre det ej uteslutet, att ytterligare sammanslagningar av

an till gemensamma distrikt skulle kunna ske. Obduktionerna för Stockholms

lans distrikt _ bortsett fran Gotlands län — borde kunna utföras genom Karolinska

institutets rättsmedicinska institution. I följd härav borde särskild

obducent anstallas for Gotland, men mot halvt arvode. Det syntes böra tagas

under övervägande, huruvida särskilda ställföreträdare verkligen erfordrade,

eiler om ej deras antal kunde väsentligen inskränkas. I stället skulle i de

liesta fall rättsobducent fran annat distrikt kunna anlitas. Såsom en följd

harav kunde ifragasättas att höja arvodena till 600 kronor, eller ock kunde

lorrattnmgsarvodet sättas högre vid förrättning utom eget distrikt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 280.

15

Statskontoret avstyrkte likaledes anställandet av ställföreträdare med undantag

för Gotlands län, varjämte särskilda anordningar enligt ämbetsverkets

mening kunde erfordras för Uppsala och Lunds distrikt. Härigenom skulle

enligt ämbetsverkets beräkning årskostnaderna kunna minskas med 4,350 kronor

och engångskostnaderna med 18,800 kronor.

Såsom jag redan berört, lider den nuvarande organisationen av rättsobdu- Departecentväsendet

av avsevärda brister, vilka hänföra sig dels till obducentemas mentschefen.

otillfredsställande vetenskapliga utbildning och dels därtill, att flertalet av

dem hava allt för få obduktioner att förrätta. Ej heller den utbildning, som

skulle krävas enligt det senaste sakkunnigförslaget, torde kunna betraktas

såsom fullt tillfredsställande, därest obducenten ställes inför ett mera svårbedömt

fall, medan den för enklare fall säkerligen kan anses fullt godtagbar.

Å andra sidan kan ifrågasättas, örn ens den praktik, som enligt sakkunnigförslaget

skulle tillförsäkras obducenten, är tillräcklig för att hålla hans kompetens

på en verkligt hög nivå, därest han ej jämväl i övrigt ägnar sig åt

obduktionsverksamhet. Slutligen är den föreslagna ställföreträdarorganisationen

behäftad med åtskilliga svagheter. Följde man sakkunnigmajoritetens

mening, skulle sannolikt ställföreträdarbefattningama i allmänhet komma att

stå obesatta, och i de fall, där ställföreträdare kunde erhållas, skulle hans

praktik bliva otillräcklig. Den senare anmärkningen träffar även den skiljaktiges

förslag.

Med hänsyn till det anförda har jag, även örn sakkunnigförslaget måste sägas

innefatta en ej oväsentlig förbättring i förhållande till den nuvarande organisationen,

icke kunnat bliva övertygad örn att de ganska avsevärda kostnader,

varmed detsamma är förenat, komma att giva däremot svarande fördelar för

det allmänna. Å andra sidan är jag icke beredd att nu framlägga något förslag

till en definitiv organisation. Jag måste således tillsvidare förorda ett bibehållande

av det nuvarande systemet. Att låta detsamma bliva helt oförändrat

skulle dock med hänsyn till de otvivelaktiga olägenheter, varmed systemet är

förbundet, icke vara försvarligt. Jag anser mig därför böra förorda vissa provisoriska

anordningar, åsyftande dels att undanröja de svåraste av de nuvarande

olägenheterna och dels att bereda väg för ett framtida system, där i

varje särskilt fall den erforderliga kompetensen kan påräknas. Det synes mig

sålunda först och främst böra tillses, att länsstyrelserna få möjlighet att alltid

till obducent utse en läkare, som är någorlunda förtrogen med dylika förrättningar.

Detta syftemål kan lämpligen nås på det sätt, att obduktionerna inom

varje län koncentreras på en eller ett fåtal läkare, såsom regel tjänsteläkare,

professorer i rättsmedicin eller prosektorer, anställda vid vissa centrallasarett.

En sådan koncentration av förrättningarna på ett fåtal läkare är ju redan nu

möjlig, men förekommer i praktiken relativt sällan. Genom att man höjer

ersättningen till läkare, som förrättar obduktion, vilken ej åligger honom i

egenskap av tjänsteläkare, bör man ktinna påräkna, att vederbörande läkare

skola vara villiga att ställa sig till förfogande. Med en dylik höjning av

ersättningen blir det också möjligt att i fall, då vederbörande myndighet från

början finner det antagligt, att för ett tillfredsställande resultat av obduk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 280.

tionen ett alldeles särskilt högt mått av kunskap och erfarenhet är erforderligt,

kunna anlita en fullt kvalificerad obducent. Inom landet finnes redan ett antal

läkare med den av mig avsedda högre kompetensen, nämligen dels nuvarande

och förutvarande lärare i rätts- och statsmedicin vid rikets medicinska

högskolar, dels läkare, som tjänstgjort vid de rättsmedicinska institutionerna,

dels slutligen nyssnämnda prosektorer. Skulle av dessa sistnämnda

någon eller några sakna tillräckligt djupgående kunskaper i rättsmedicin, lära

de i allt fall lätteligen kunna på kort tid förvärva full kompetens.

Av det nyss sagda framgår, att då vederbörande tjänsteläkare icke anlitas,

förrättningsmännens kompetens vid den av mig förordade provisoriska ordningen

ofta kommer att huvudsakligen vara baserad på att de få en relativt riklig

praktik. En förstärkt garanti för att en sådan också kommer att erhållas

kan vinnas därigenom, att obducent får förordnas blott av länsstyrelsen och ej,

såsom nu, jämväl av domstol eller polismyndighet i stad. Enligt vad jag förvissat

mig örn har chefen för socialdepartementet för avsikt att framdeles

anmäla frågan örn ändring i sådant syfte i 1886 års stadga. Länsstyrelserna

äro emellertid knappast i stånd att självständigt bedöma de till obducenter

i frågakommande läkarnas duglighet, och jag förutsätter därför, att länsstyrelserna

icke skola underlåta att under hand från medicinalstyrelsen förskaffa

sig upplysning härutinnan. Isynnerhet gäller detta, då fråga uppstår att anskaffa

en särskilt kompetent obducent.

Eftersom förpliktelse att verkställa obduktion förutsättes allenast för vederbörande

tjänsteläkare, ligger givetvis vikt uppå, att ersättningen till annan

obducent sättes tillräckligt hög. Något årsarvode kan emellertid redan på den

grund icke ifrågakomma, att dylik obducent ej får någon skyldighet att verkställa

obduktion. I stället måste själva obduktionsarvodet väsentligt höjas för

ifrågavarande fall. Arvodets belopp synes mig lämpligen kunna sättas till 100

kronor. För obduktion, som förrättas av vederbörande tjänsteläkare, får däremot

givetvis ej högre arvode än det nu utgående eller 40 kronor beräknas. Jag

förutsätter, att jämte nu omnämnt arvode resekostnads- och traktamentsersättning

liksom nu skall utgå enligt allmänna resereglementet.

Den provisoriska ordning, som jag här föreslagit, innebär jämväl den fördelen,

att den möjliggör, att man, innan man fattar slutlig ståndpunkt till organisationsfrågan,

kan vinna en önskvärd erfarenhet av verkningarna av ett

system, vari ingå relativt långa resor för obducenterna eller relativt långa transporter

av liken. Vilkendera vägen man bör gå, torde få bestämmas av länsstyrelsen

efter förhållandena i varje särskilt fall. Dock förutsätter jag, att

länsstyrelse icke skall underlåta att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas

önskningar i avseende å obdukt.ionsort.

Såsom redan av det sagda framgår, har jag ej ansett mig kunna under provisorietiden

uppställa några särskilda krav på teoretisk kompetens hos obducentema.

Det här förordade arvodet kommer dock säkerligen att föranleda

vederbörande att förskaffa sig större teoretiska kunskaper på området, något

som lämpligen synes böra underlättas därigenom, att särskilda universitetskurser

anordnas för ändamålet. På frågan örn omfattningen av dessa kurser lik
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 830.

17

som på spörsmålet om deras organisation saknar jag, då dessa ämnen tillhöra chefens

för socialdepartementet föredragning, anledning att här närmare ingå.

Nämnde departementschef lärer emellertid senare i dag komma att göra anmälan

härom.

Även om jag icke nu kan förorda en definitiv organisation av rättsobduk- Obduktionstionsväsendet,

finner jag hinder ej möta att redan i detta sammanhang upp- [^likta

ga vissa förslag, som av 1928 års sakkunniga framlagts till underlättande transporter,

av rättsobducenternas arbete. Jag syftar här på de sakkunnigas förslag angående

obduktionslokaler och liktransporter.

I båda avseendena var de sakkunnigas huvudsakliga syftemål att hindra, 1928 års sakatt

obducent tvingades att offra lång tid på resor till olika obduktionsplatser, kunmga.

så att hans verksamhet i övrigt mer än nödigt eftersattes. Under erinran särskilt

om de möjligheter att verkställa liktransport med automobil, som numera

erbjöde sig på de flesta håll, förordades en kombination mellan liktransporter

och resor på det sätt, att inom varje rättsobducentdistrikt skulle anordnas

ett flertal för obducenten relativt lätt tillgängliga obduktionsstationer, till vilka

jämväl liktransporterna kunde bliva jämförelsevis korta. De sakkunniga

framhöllo emellertid, att en anordning med obduktionerna förlagda till lämpliga

obduktionslokaler även hade avsevärd betydelse för själva utförandet av

obduktionen, i det att obducentema för närvarande mycket ofta arbetade under

synnerligen ogynnsamma förhållanden i tillfälliga lokaler, vilka —- såsom

i en tidigare i ämnet gjord utredning påpekats — ’ej ens fylla de minsta anspråk

på utrymme, uppvärmning och belysning och långt mindre äga någon

för ändamålet avsedd utrustning’.

De sakkunniga tänkte sig, att behovet av lämpliga obduktionslokaler skulle

tillgodoses på det sätt, att länsstyrelserna bemyndigades att enligt av Kungl.

Maj :t fastställda grunder träffa avtal örn upplåtande av obduktionslokaler för

rättsmedicinska obduktioner inom sjukhus av olika slag, vid akademiska institutioner,

inom anstalter för kroniskt sjuka och ålderdomshem, vid kommunala

bårhus och andra ifrågakommande anstalter. För att utreda vilka möjligheter

som därutinnan stöde till buds vände sig de sakkunniga till ett stort

antal direktioner för lasarett, sanatorier och sjukstugor med förfrågan, örn och

på vilka villkor obduktionslokal kunde få disponeras.

Det stora flertalet direktioner ställde sig tillmötesgående mot förslaget att

upplåta obduktionslokal. Många direktioner förklarade sig icke ämna begära

någon ersättning, andra åter meddelade, att vissa kostnader, såsom för ljus,

värme och rengöring, borde ersättas enligt självkostnadspris. Några fixerade

ett bestämt ersättningsbelopp, växlande mellan lägst 2 kronor och högst 15

kronor för gång. För handräckning fordrades i allmänhet ersättning.

Med ledning av de inkomna svaren uppgjorde de sakkunniga en förteckning

över tillgängliga obduktionslokaler, av vilka, i anslutning till den av de sakkunniga

föreslagna organisationen, en lokal inom varje rättsobducentdistrikt

betecknades såsom huvudsaklig obduktionslokal.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 193 haft. (Nr 230.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Yttranden

över 1928 års

sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga räknade med att obdukt.ionsliken i allmänhet skulle komma

att transporteras till viss obduktionslokal. Härom anfördes:

''Skall en rättsobducent kunna utan alltför stort avbräck i sin huvudsakliga

verksamhet utföra honom åliggande obduktioner, måste hans bortovaro från

bostadsorten göras så kortvarig som möjligt. Detta mål vinnes bäst genom

likets transport till obduktionslokal, dit kommunikationerna från bostadsorten

äro väl ordnade.

Klart är, att i vissa fall omständigheter av rättsmedicinsk och humanitär

art ävensom väderleken, särskilt under sommaren, kunna utgöra hinder för

liks förflyttning. Då en transport å längre sträckor skulle komma att kräva

avsevärt stora kostnader och ofta även så lång tid, att obduktionen komme att

fördröjas på ej önskvärt sätt, bör i sådana fall liktransport ej komma i fråga,

varom länsstyrelsen — i praktiken väl efter konferens med obduktionsförrättaren

•— bör äga att bestämma. Med hänsyn härtill måste nu gällande föreskrift

bibehållas, att vederbörande polismyndighet äger att i dylikt fall ombesörja

lämplig obduktionslokal eller åtminstone någon för ändamålet så användbar

lokal som möjligt på den plats, där obduktionen skall förrättas.

I övriga fall torde länsstyrelsen böra bestämma, till vilken obduktionslokal

liket skall föras. Polismyndigheten skall låta ombesörja forslingen av liket

och rekvirera liklåda, örn forslingen skall ske på järnväg, eller anskaffa annan

kista, örn transporten skall ske med annat fortskaffningsmedel. Liklåda

bör genom länsstyrelsens försorg tillhandahållas av därom anmodad person,

exempelvis polisbefäl, vaktmästare vid obduktionslokal eller annan.

I detta samband vilja de sakkunniga betona nödvändigheten av att liktransporter

i anledning av rättsmedicinsk obduktion ske ytterst snabbt, alldeles

oavsett örn kostnaden härigenom något fördyras. Liktransporten kan med användande

av lastbil (ambulansbil) i regel verkställas utan att omlastning erfordras

och kan ofta vara gjord på väsentligt kortare tid än vid användning

av annat forslingssätt. Den förhöjning av kostnaden, som understundom inträder,

då motorfordon anlitas, torde mer än väl uppvägas av de fördelar, som

vinnas i tid m. m.’

Till underlättande av de föreslagna transporterna förordade de sakkunniga

anskaffandet av 50 liklådor för lik av vuxna och 25 liklådor för lik av barn.

Dessa lådor skulle tillhandahållas genom länsstyrelsernas försorg.

I de avgivna utlåtandena hava de sakkunnigas förslag, såvitt angår anskaffandet

av obduktionslokaler, i princip lämnats utan anmärkningar. Några

länsstyrelser hava emellertid föreslagit vissa kompletteringar av förteckningen

på obduktionslokaler.

Jämväl i fråga om liktransporterna har sakkunnigförslaget i stort sett lämnats

utan anmärkning. Några länsstyrelser hava dock gjort erinringar mot

att länsstyrelse skulle vara skyldig att tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen

i Stockholms län har sålunda förordat, att länsstyrelserna få befogenhet

att med den, som upplåter obduktionslokal, träffa avtal örn tillhandahållande

av liklåda. Länsstyrelsen i Södermanlands län har gjort gällande, att det i

många fall skulle bliva förenat med ovanligt stora kostnader att alltid med

automobil transportera liklåda från residensstaden, och därför föreslagit, att

länsstyrelse borde få träffa avtal även med leverantörer utom residensstaden

att i förekommande fall tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen i Göteborgs

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 280. 19

och Bohus län har förordat, att tillhandahållandet av liklåda skulle åligga

obducenten.

I de delar, varom nu är fråga, synes mig de sakkunnigas förslag väl grundat;

dock erinras örn vad jag tidigare yttrat angående skyldighet för länsstyrelse

att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas önskemål. Till undvikande

av att kostnaderna för obduktionslokalerna bliva onödigt höga torde länsstyrelsernas

bemyndigande att träffa avtal örn dylika lokalers tillhandahållande

böra begränsas så, att ersättning högst må utfästas för de direkta kostnader,

som kunna föranledas av upplåtelsen, såsom för belysning, vaktmästarebiträde,

rengöring o. d. Även så vitt angår frågan örn sättet för liklådornas

tillhandahållande kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. Liklådorna

erfordras på grund av bestämmelserna i gällande jämvägstrafikstadga, vars

§ 41 innehåller, bl. a., att lik, som befordras med järnväg, skall vara inneslutet

i stark och å alla sidor fullständigt tät kista, vars botten skall vara

täckt med ett minst 5 centimeter högt lager av träkolsstybb, torvströ, torvmull

eller därmed jämförligt, fuktighet uppsugande ämne. Med hänsyn till

denna bestämmelse, vars lämplighet jag saknar anledning att ifrågasätta,

måste liklådorna, som förutsatts skola invändigt beklädas med zinkplåt, ställa

sig relativt dyra, varför såsom regel icke är att räkna med att man utan kostnadsökning

skall kunna erhålla annan låda för särskilt fall. Att liklådorna

böra disponeras av den myndighet, som har att förordna örn obduktion, synes

mig också klart, vilket emellertid icke hindrar, att länsstyrelsen träffar avtal

örn att liklåda får under tid, då den ej erfordras, förvaras vid den ena eller

andra obduktionslokalen.

Den här förordade provisoriska anordningen medför ökade kostnader i fyra

avseenden, nämligen för obduktionsarvoden i fall, då obduktion ej förrättas

av vederbörande tjänsteläkare, för obduktionslokaler, för liktransporter samt

för utbildningskurser. Därjämte är att räkna med en engångskostnad för anskaffande

av liklådor. Å andra sidan möjliggör anordningen en minskning av

kostnaden för obducenternas resor.

Att på förhand med någon större exakthet beräkna, huru många av obduktionerna

som komma att förrättas av vederbörande tjänsteläkare och huru

många som komma att verkställas av annan obducent, är givetvis vanskligt.

Under förutsättning att antalet obduktioner tillsvidare kommer att liksom nu

hålla sig omkring 350, anser jag mig emellertid kunna räkna med att praktiskt

sett alla obduktioner i Stockholm samt ungefär ett hundratal av övriga

obduktioner komma att förrättas av vederbörande tjänsteläkare. Ungefär 225

obduktioner bliva alltså att ersätta såsom nu efter 40 kronor och omkring 125

efter 100 kronor. Kostnadsökningen för obduktionsarvoden skulle sålunda

kunna begränsas till (125 X 60) 7,500 kronor mot av de sakkunniga beräknade

16,400i kronor för årsarvoden åt obducenterna.

Kostnaden för obduktionslokaler, vilka kostnader komma att avse lokals

iordningställande, uppvärmning, rengöring och belysning samt handräckning

Departe
mentschefen.

Kostnader.

Obducent
arvoden.

Obduktions
lokaler.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

m. m., hava av de sakkunniga beräknats till 2,500 kronor örn året. Denna kostnad

torde uppkomma även vid bifall till vad av mig föreslagits. Att påpeka

är, att, då dylika kostnader f. n. torde uppstå i en ganska begränsad omfattning,

beloppet till väsentlig del representerar en ny utgift.

Resekost- Resekostnads- och traktamentsersättning för obducenterna beräknades av de

naclér. sakkunniga till 4,500 kronor, därvid de sakkunniga utgingo ifrån, att obducent

skulle åtnjuta ersättning enligt reseklass I och traktamentsklass B. Då resekostnaden

för närvarande utgör omkring 9,000 kronor, innebär alltså sakkunnigförslaget

en ej oväsentlig minskning, vilken har sin grund däri, att resorna

delvis gjorts onödiga genom likens transporterande till särskilda obduktionslokaler.

De sakkunniga anförde angående sina beräkningar:

’I de fall, då obduktion förrättas å obducentens bostadsort, kommer givetvis

resekostnadsersättning åt denne icke i fråga. I övriga fall komma hans resor

inom distriktet att bliva jämförelsevis korta och genom användande av motorfordon

i allmänhet även taga så kort tid i anspråk, att nattraktamente ej torde

behöva ifrågakomma. För traktamentsersättningar erforderligt belopp synes

därför kunna beräknas till ungefär 2,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag

med färre och kortare resor för obducenten torde man även kunna räkna med

en väsentligt lägre resekostnadsersättning än den nuvarande; förslagsvis kan

den beräknas till 2,500 kronor.’

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmärkt, att innehav av rättsobducentuppdrag

knappast kunde anses innebära, att vederbörande vid resa i

anledning av uppdraget vore i utövning av högre tjänst än provinsialläkares,

varför nämnden icke kunde förorda, att rese- och traktamentsersättningen till

rättsobducent beräknades enligt högre rese- och traktamentsklass än för provinsialläkare,

d. v. s. rese- och traktamentsklass II C.

Statskontoret har likaledes förordat sistnämnda rese- och traktamentsklass.

Departe- För att man skall kunna göra en beräkning av här ifrågavarande kostnader,

mentser efea. måste man först fastslå den rese- och traktamentsklass, varefter ersättningen

skall utgå. I fråga örn de resor, som skola verkställas av vederbörande

tjänsteläkare, kan naturligtvis ej vad jag föreslagit föranleda någon

höjning av nuvarande ersättningar. Vad åter angår reseersättning åt annan

obducent synes det mig riktigt att i allmänhet, i överensstämmelse med vad

statskontoret och lönenämnden förordat, låta ersättningen utgå efter rese- och

traktamentsklass II C. Ett undantag är dock enligt min uppfattning ofrånkomligt

i avseende å de professorer i rätts- och statsmedicin, som komma att få

rättsobducentuppdrag. Det är ju framför allt dessa, som nian måste anlita i

särskilt svårbedömda fall, och då de i egen tjänst åtnjuta ersättning enligt reseoch

traktamentsklass I B är det fara värt, att de icke skola finnas villiga att

underkasta sig för obduktionernas verkställande nödvändiga nattresor, därest

ersättningen beräknas efter lägre grund. Jag förordar alltså, att ersättningen

till obducent, som är professor vid karolinska medikokirurgiska institutet eller

vid universitet, får beräknas efter rese- och traktamentsklass I B. Jag förbiser

icke, att vad jag sålunda förordar möjligen kan anses innebära ett avsteg

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

21

från den grundsats, som kommit till uttryck i 3 § i allmänna resereglementet,

och att den föreskrift, som erfordras, alltså får karaktär av en sådan undantagsregel,

som avses i 1 § i samma reglemente. Angelägenheten av att obducenter

med alldeles särskilt hög kompetens verkligen skola vara att påräkna i

nyss berörda fall synes mig emellertid till fullo motivera en sådan undantagsregel.

I fråga örn de förrättningar, som skola företagas av vederbörande tjänsteläkare,

komma säkerligen rese- och traktamentsersättningarna att bliva ytterligt

obetydliga, eftersom man kan räkna med att obduktionerna såsom regel komma

att äga rum å obduktionslokaler, belägna i eller i omedelbar närhet av läkarens

stationsort. Vad angår övriga förrättningar måste naturligtvis resekostnaden,

å ena sidan, med hänsyn till den i mitt förslag öppnade möjligheten att anlita

särskilt kvalificerad obducent, bosatt utom länet, att ställa sig något högre än

de sakkunniga förutsatt men å andra sidan minskas på grund av att, såsom

av mig förordats, rese- och traktamentsklass II C i allmänhet kommer att

tillämpas, varjämte är att erinra om att i fall, då liket kan transporteras

till en å obducentens bostadsort belägen obduktionslokal, resekostnaden kan helt

inbesparas genom en oväsentlig höjning av liktransportkostnaden. Man synes

emellertid vara på den säkra sidan, örn man räknar med ett kostnadsbelopp i

ifrågavarande avseende å 4,000 kronor.

Kostnaden för liktransportema har av de sakunniga upptagits till i medeltal

25 kronor per transport eller för ett beräknat antal av högst 180 transporter

örn året till 4,500 kronor. Därjämte har för transport av tomma liklådor upptagits

ett belopp av 1,500 kronor.

De sålunda beräknade beloppen synas kunna godtagas, därvid må framhållas,

att därest transportkostnaden ej kan hållas inom den antagna ramen, ett överskridande

med all sannolikhet skall medföra en ännu större minskning av föregående

post.

Vad angår kostnaden för irtbildningskurser kommer såsom jag redan nämnt

frågan därom att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet.

Jag kommer slutligen till kostnaden för anskaffande av liklådor, vilken

kostnad såsom en engångspost kommer att belasta allenast anslaget för budgetåret

1930/1931. Härutinnan synes man i enlighet med vad de sakkunniga

anfört kunna beräkna 100 kronor för låda, avsedd för transport av likefter

vuxen person, och 20 kronor för låda, avsedd för transport av barnlik.

Totalt erfordras alltså (50 X 100 + 25 X 20) 5,500 kronor. Jag erinrar emellertid

örn att längre fram nya kostnader för liklådorna komma att erfordras,

nämligen för reparationer samt för anskaffning av nya lådor i stället för dem,

som blivit helt förslitna.

Sammanfattas det sagda, kommer den totala årskostnaden för rättsmedi
-

cinska obduktioner att ställa sig sålunda:

225 obduktioner ä 40 kr................................... 9,000

125 obduktioner å 100 kr................................... 12,500

obduktionslokaler ........................................ 2,500

resekostnads- och traktamentsersättningar.................... 4,000

transport av lik och liklådor................................ 6,000

34,000.

Liktran
sporter.

Liklådor.

Samman
fattning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj :ts proposition nr 230.

I detta belopp ingå emellertid icke vissa andra kostnader, såsom för uppgrävning

eller upptining av fruset lik. Dessa kostnader torde kunna uppskattas

till 250 kronor. Jag kommer således till ett totalt belopp för de rättsmedicinska

obduktionerna av 34,250 kronor.

Ifrågavarande belopp torde i sin helhet böra utgå från det ordinarie förslagsanslaget

för medikolegala besiktningar. Nämnda anslag har från och med''

budgetåret 1924/1925 varit upptaget till 12,000 kronor. Anslaget har dock

under senare år måst överskridas. Belastningssiffrorna utgjorde sålunda

17,119 kronor för budgetåret 1926/1927, 21,694 kronor för budgetåret

1927/1928 och 23,764 kronor för budgetåret 1928/1929. Med hänsyn till den

redan omnämnda fortsatta stegringen av antalet obduktioner lärer en ännu större

belastning av anslaget vara att vänta för budgetåret 1929/1930. Av de från

anslaget bestridda utgifterna faller den övervägande huvudparten på de rättsmedicinska

obduktionerna. För rättskemiska undersökningar och andra mera

sällan förekommande medikolegala förrättningar torde ej högre belopp än 250

kronor behöva beräknas.

Årsanslaget skulle således behöva höjas till 34,500, vartill kommer förenämnda

engångskostnad å 5,500 kronor.

Av den totala anslagshöjningen å 22,500 kronor, som här förordats beträffande

de årliga utgifterna, skulle, såsom av det anförda framgår, en höjning å

omkring 12,000 kronor hava blivit nödvändig redan på grund av föreliggande

belastningssiffror.

Då det emellertid torde erfordras någon tid för länsstyrelserna att förbereda

de av mig förordade provisoriska anordningarna, synas dessa böra bliva tilllämpliga

först från och med den 1 januari 1931. I följd därav torde man för

budgetåret 1930/1931 ej behöva räkna med mer än omkring 60 obduktioner av

det dyrare slaget. För obduktionslokaler och transport av liklådor lärer vidare

för budgetåret ej behöva beräknas mer än halft årsbelopp, eller respektive

1,250 och 3,000 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättningar torde däremot

för första hälften av budgetåret bliva högre än 2,000 kronor, eftersom

möjlighet att verkställa obduktion på en mera närbelägen obduktionslokal

oftast kommer att saknas. Jag anser mig här kunna räkna för den första hälften

av budgetåret med ett belopp av 5,000 kronor eller något mer än hälften av

nuvarande kostnad och för den senare hälften med ett belopp av 2,000 kronor.

Anskaffande av liklådor måste givetvis helt bekostas under ifrågavarande

budgetår.

För budgetåret 1930/1931 ställer sig alltså beräkningen sålunda:

290 obduktioner å 40 kr............................. 11,600

60 obduktioner ä 100 kr............................... 6,000

obduktionslokaler .................................... 1,250

resekostnads- och traktamentsersättningar................ 7,000

transport av lik och liklådor .......................... 3,000

anskaffande av liklådor .............................. 5,500

uppgrävning av lik m. m............................... 250

rättskemiska undersökningar m. m..................... 250

34,850.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 280.

23

Med nödig avjämning torde alltså medelsbehovet för budgetåret 1930/1931

kunna bestämmas till 35,000 kronor, motsvarande en höjning av 23,000 kronor.

Att anslagshöjningen blivit 4,000 kronor större än den i statsverkspropositionen

beräknade beror därpå, att jag från början tänkt att tills vidare inskränka

de provisoriska anordningarna till att möjliggöra anskaffandet av särskilt

kvalificerad obducent för mera svårbedömda fall.

I enlighet med det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå

riksdagen

att för budgetåret 1930/1931 höja det i riksstaten uppförda

ordinarie förslagsanslaget för medikolegala besiktningar från

dess nuvarande belopp .................... kronor 12,000

med 23,000 kronor till .................. » 35,000.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

som tillika förordnar, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar. a1 i texten
  2. SU 1930:116 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar. s. 1 i texten