Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen)

1930-03-19 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:242, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

1

Nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om

arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen); given Stockholms

slott den 19 mars 1930.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga

härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13

juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarhetstidslagen).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Vilhelm Lundvik.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

205 höft. (Nr 2i2.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om

arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Härigenom förordnas, att lagen den 13 juli 1926 om arbetstiden å svenska

fartyg (sjöarbetstidslagen), vilken lag gäller till och med den 31 december

1930, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1933.

dock att från och med den 1 januari 1931

dels 9 § i samma lag skall hava följande ändrade lydelse:

9 %.

1 mom. Då fartyg ankommer till eller avgår från hamn å söckendag,,

må sjöman användas till skeppstjänst utöver vad här ovan stadgats, dock

icke längre tid, än att arbetstiden under ett dygn må utgöra högst

nio timmar för styrman, vilkens arbetstid enligt 4 § icke må överstiga

aderton timmar under två på varandra följande dygn;

åtta timmar för sjöman, vilkens arbetstid enligt 4 § icke må överstiga

sexton timmar under två på varandra följande dygn; samt

tolv timmar för annan sjöman.

2 mom. Då fartyg ankommer till eller avgår från hamn å helgdag,,

må sjöman icke användas till annan skeppstjänst än dels vad som erfordras

för fartygets framdrivande, manövrering eller navigering eller

klargöring i anledning av ankomsten eller avgången, dels lastning eller

lossning av passagerares effekter eller post eller av styckegods i mindre

omfattning eller av gods, vars lastning eller lossning ej kan utan fara för

godset uppskjutas, dels ock, där det kan anses ingå i sjömannens åligganden,

lättare rengöring eller sådant arbete, som, enligt vad i 6 § stadgas,

kan å helgdag åläggas i nämnda paragraf avsedd personal.

dels ock slutbestämmelserna i lagen skola lyda sålunda:

Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,

som avses i 21—24 §§, ävensom i fråga örn domstol i tvistemål, som bör

bedömas efter denna lag, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla

även efter den 31 december 1933.

Eftergift, som med stöd av lagen den 24 oktober 1919 örn arbetstiden å

svenska fartyg beviljats utan begränsning till viss tid, skall, i den mån

vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer, fortfarande tillsvidare

äga giltighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 28 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,

Johansson, Dahl.

Tillförordnade chefen för handelsdepartementet, statsrådet Bissmark

anför:

Sedan 1919 års urtima riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, Historik.

nr 6, ävensom i ämnet väckta motioner för sin del antagit lag örn arbets- isis års sjötiden

å svenska fartyg, utfärdades ifrågavarande lag den 24 oktober 1919 arbet8tld8las(nr

663) att, i enlighet med riksdagens beslut, liksom de vid samma riksdag

antagna lagarna örn arbetstidens begränsning samt om begränsning

av tiden för bageri- och konditoriarbete gälla till och med den 31 december

1923.

Med bifall till därom av 1921 års riksdag framställd begäran beslöt 1923 års lag

Kungl. Maj:! den 12 augusti 1921 att låta verkställa utredning rörande tummpnin^av

verkningarna av nyssnämnda lag örn arbetstiden å svenska fartyg samt i»!9 års sjöuppdrog

åt kommerskollegium, att med tillhjälp av sakkunniga verkställa arbetBtidslaesådan

utredning och till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill

densamma kunde giva anledning.

I det den 31 maj 1922 dagtecknade utlåtande, varmed kommerskollegium

överlämnade de av kollegium tillkallade sakkunnigas utredning i

förevarande ämne, tillstyrkte kollegium i likhet med de sakkunniga, att

åt lagen vid utgången av dess giltighetstid förlänades fortsatt provisorisk

tillämpning.

I proposition, nr 63, till 1923 års riksdag, till vilken proposition voro

fogade de sakkunnigas utredning och kommerskollegii utlåtande, föreslog

Kungl. Maj:t riksdagen att antaga bilagt förslag till lag angående fortsatt

tillämpning av 1919 års sjöarbetstidslag.

Sedan berörda förslag av riksdagen antagits med en viss mindre modifikation,

utfärdade Kungl. Maj:t, i enlighet med riksdagens beslut, lag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

den 29 juni 1923 (nr 290) angående fortsatt tillämpning av lagen den 24

oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg. Enligt den nya lagen erhöll

1919 års lag med några ur saklig synpunkt mindre väsentliga ändringar

i ordalydelsen, på sätt Kungl. Majit föreslagit, fortsatt tillämpning till

och med den 31 december 1926.

1920 Ira sjö- Under erinran om att lagen den 24 oktober 1919 örn arbetstiden å svenarbetstidsiag.

g^a fartyg sålunda skulle upphöra att gälla med utgången av år 1926 anbefallde

Kungl. Majit genom beslut den 30 april 1925 kommerskollegium

att verkställa förnyad utredning rörande verkningarna av berörda lag

samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

Efter verkställande av den sålunda anbefallda utredningen avgav kommerskollegium

med utlåtande den 28 november 1925 till Kungl. Majit förslag

till sjöarbetstidslag m. m. Utlåtandet åtföljdes dessutom av åtskilliga

bilagor, bland annat ett sammandrag av uttalanden av skilda sammanslutningar

och personer rörande verkningarna av den då gällande sjöarbetstidslagen.

Dessa uttalanden avsågo — förutom förslag till ändrade lagbestämmelser

— vissa med ifrågavarande lagstiftning sammanhängande viktigare

frågor, beträffande vilka kollegium särskilt anhållit om vederbörande

sjöfartsintresserades omdömen, såsom örn lagens inverkan på fartygens

bemanning, på övertidsarbetet och ersättningen härför, på fartygens underhåll,

på sjöfolkets personliga och intellektuella standard, på arbetsintensiteten,

på behovet av extra arbetskraft från land m. m.

I utlåtandet framhöll kommerskollegium, att vår sjöarbetstidslagstiftning

icke avsevärt avveke från vad i sådant hänseende utomlands antingen

likaledes genom lagstiftning fastslagits eller genom avtal mellan

vederbörande intressenter överenskommits. Såsom allmän slutsats syntes

det kommerskollegium kunna sägas, att här i landet gällande lagstiftning

icke innebure något större tvång för vår i utrikes trafik arbetande

sjöfart i jämförelse med den konkurrerande utländska, men att denna

lagstiftning genom detaljföreskrifter och sträng tillämpning sannolikt

åstadkommit, att i någon mån stelare arbetsformer vore rådande ombord

å svenska än å vissa främmande nationers fartyg.

Under hänvisning till den förebragta utredningen tillstyrkte kommerskollegium,

att åt 1919 års sjöarbetstidslag, med iakttagande av vissa sakliga

och formella ändringar, varom kollegium framlade förslag, förlänades

fortsatt giltighet, dock allenast under en tid av ytterligare tre år.

Såsom skäl för att alltjämt giva ifrågavarande lagstiftning allenast

provisorisk karaktär anförde kommerskollegium dels behovet av ytterligare

erfarenhet rörande lagstiftningens verkningar, innan dess olika

stadganden definitivt lagfästes, och dels hänsyn till de internationella förhållandena,

som ur lagstiftningssynpunkt alltjämte innebure samma stora

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ovisshet som tidigare. För sjöfartens vidkommande fann kollegium, att

så stor betydelse borde tillmätas denna senare synpunkt, att avgörandet

av frågan örn sjöarbetstidslagens bibehållande såsom provisorium eller

definitiva antagande borde bliva beroende därav, oavsett huru med lagstiftningen

rörande arbetstidens begränsning i övrigt i förevarande avseende

bomme att förfaras.

De av kommerskollegium framställda ändringsförslagen voro huvudsakligen

av formell art, men bade i några avseenden även saklig innebörd.

I formellt hänseende föreslog kollegium bland annat en omgruppering

av stadgandena i 1919 års lag.

Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Majit den 31 december 1925 anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Svensson, bland annat,

att resultatet av den utav kommerskollegium förebragta förnyade

utredningen rörande sjöarbetstidslagens verkningar gåva vid handen, att

denna lag även enligt de senaste årens erfarenheter i allt väsentligt väl

motsvarat det syfte att åt sjöfolket vinna förbättrade arbets- och levnadsvillkor,

som man med dess stiftande avsett. Därjämte bekräftade denna

utredning ytterligare, att sjöarbetstidslagen varken äventyrat den svenska

sjöfartsnäringens konkurrenskraft gentemot utlandet eller eljest för

denna näring medfört olägenheter, som kunde anses oskäligt betungande.

De erfarenheter örn lagens verkningar, som hade vunnits under de år

densamma tillämpats, syntes honom hava ådagalagt, att lagen i sina huvuddrag

vore väl avvägd.

Gentemot de av kommerskollegium åberopade skälen för bibehållande

av sjöarbetstidslagstiftningens provisoriska karaktär anförde nyssnämnde

departementschef, att de internationella förhållandena, sådana de under

de senaste åren hade gestaltat sig, syntes honom så mycket mindre

böra avskräcka från en definitiv kodifiering av vår lagstiftning på ifrågavarande

område som — enligt vad kollegium självt konstaterat såsom resultat

av sin utredning — vår sjöarbetstidslagstiftning icke avsevärt avveke

från vad i sådant hänseende utomlands antingen i lagstiftningsväg

fastslagits eller genom avtal mellan de intresserade parterna överenskommits.

Visserligen vore vår sjöfartsnäring till väsentlig del starkt beroende

av utländsk konkurrens, men att denna näring därutinnan skulle

intaga en så utpräglad särställning, som kommerskollegium syntes anse,

kunde han dock icke medgiva.

Med hänsyn till vad departementschefen sålunda anförde och andra

av honom angivna skäl intog han den ståndunkten, att tiden vöre inne

för en defintiv kodifiering av sjöarbetstidslagstiftningen.

I anslutning till denna ståndpunkt föreslog Kungl. Majit genom proposition,

nr 81, 1926 års riksdag att antaga bilagt förslag till lag örn arbetstiden

å svenska fartyg (sjöarbetstidslag). Vid propositionen var dessutom

fogat kommerskollegii ovannämnda utlåtande den 28 november

1925 jämte tillhörande förslag till sjöarbetstidslag och sammandrag av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

uttalanden av skilda sammanslutningar och personer rörande verkningarna

av sjöarbetstidslagen.

Det förslag till sjöarbetstidslag, som Kungl. Majit sålunda föreläde

riksdagen, innefattade i övrigt i huvudsak de av kommerskollegium ifrågasatta

ändringarna i den dittillsvarande sjöarbetstidslagstiftningen, bland

annat den av kollegium förordade omgrupperingen av lagbestämmelserna,

vilkens genomförande — jämte vissa därav föranledda eller eljes i

samband därmed stående formella detaljändringar — enligt departementschefens

uttalade mening praktiskt taget icke kom me att medföra

någon saklig ändring, men bidroge till att göra ifrågavarande lagstiftning

mera klar och lättfattlig.

Andra lagutskottet, vilket behandlade propositionen, ansåg sig böra

tillråda antagandet av en sjöarbetstidslagstiftning å ännu en försöksperiod,

vilken lämpligen syntes böra, i likhet med vad som av utskottet föreslagits

beträffande den allmänna arbetstidslagen och lagen örn begränsning

av tiden för bageri- och konditoriarbete, fastställas till fyra år. Såsom

skäl härför anförde utskottet bland annat, att ifrågavarande lagstiftningsområde

hade, som känt vore, under den gångna tiden visat sig

vara i ovanligt hög grad svårt att bedöma, vartill bomme, att hänsynen

till de internationella förhållandena på detta område innebure en maning

att framgå med försiktighet. Såsom av kommerskollegii utredning framginge,

hade flertalet av de stora sjöfartsidkande nationerna alltjämt icke

genomfört någon lagstiftning i ämnet. Det kunde givetvis icke vara lämpligt

för vårt land att genomföra en definitiv lagstiftning på området, innan

dylik lagstiftning vunnit större internationell räckvidd.

Med bifall till andra lagutskottets hemställan i nu nämnda hänseende

och till vissa andra av utskottet föreslagna, mindre betydelsefulla ändringar

av saklig innebörd antog riksdagen för sin del lag örn arbetstiden å

svenska fartyg (sjöarbetstidslag).

I enlighet härmed utfärdade Kungl. Majit den 13 juli 1926 (nr 398) lag

örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag) att gälla från och med

den 1 januari 1927 till och med den 31 december 1930.

I riksdagens skrivelse, nr 220, i ämnet hemställde riksdagen tillika, att

Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten av

det i herr Lindleys motion, nr 250, i första kammaren vid 1926 års riksdag

framförda spörsmålet örn sådan ändring av bestämmelserna i sjöarbetstidslagen,

att sjöman å fartyg utan vaktindelning till skydd för

överansträngning bereddes viss sammanhängande vilotid under varje

dygn, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Genom remiss den 28 maj 1926 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium

att verkställa och därefter till Kungl. Majit inkomma med den av

riksdagen begärda utredningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Med anledning av att den nuvarande sjöarbetstidslagen upphör att

gälla med innevarande års utgång hava kommerskollegium och socialstyrelsen

till gemensam behandling upptagit frågan örn lagens prolongering

och härutinnan — efter det samråd ägt rum med samtliga de av Kungl.

Majit utsedda sakkunniga, örn vilka förmäles i 4 § i förordningen rörande

tillämpningen av sjöarbetstidslagen — den 19 februari 1930 avgivit

gemensamt utlåtande.

Sedan förevarande spörsmål varit föremål för gemensam beredning

inom justitie-, social- och handelsdepartementen, anhaller jag nu fa underställa

detsamma Kungl. Maj:ts prövning.

I sitt utlåtande den 19 februari 1930 hava kommerskollegium och socialstyrelsen

till en början upptagit frågan örn sjöarbetstidslagstiftningens ens fortsatta

fortsätta bestånd och. i sådant avseende föreslagit provisorisk förläng- bestånd.

ning av 1926 års sjöarbetstidslag — med viss ändring, till vilken jag senare

skall återkomma — för tre år eller samma tidsperiod, som Kungl. sociaistyMaj:t

föreslagit beträffande övriga arbetstidslagar. Som motivering för reUensitt

förslag örn fortsatt provisorium hava ämbetsverken anfört väsentligen

följande.

Av de ovannämnda sakkunniga, med vilka ämbetsverken samrått i ärendet,

hade de, som representerade de ombord anställda, med eller utan förslag

örn definitiv lagstiftning framställt yrkanden på ändringar i lagen,

berörande såväl dess allmänna grunder som ock flertalet av dess viktigare

stadganden. Övriga sakkunniga hade förordat förlängning av den nuvarande

provisoriska lagen utan annan förändring än viss av ämbetsverken

i frågans dåvarande skede övervägd jämkning av reglerna rörande

arbetstiden vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn å helgdag.

Dock hade vissa av sistnämnda sakkunniga förbehållit sig rätt att

framställa andra ändringsförslag, därest lagen över huvud taget bleve

föremål för revision i vidare utsträckning, än nyss antytts. I anslutning

härtill hade ock den sakkunnige, som representerade redare av fartyg i

Nordsjö- eller vidsträcktare fart, framställt positiva ändringsförslag, av

sedda att tagas under övervägande, därest från annat håll föreslagna

ändringar upptoges till prövning. Även dessa förslag förutsatte genomgripande

förändringar i lagen.

Enär sålunda enligt de sakkunnigas mening lagen i stor utsträckningsyntes

tarva revision och en sådan i vart fall vore oundgängligen nödvändig,

innan definitivt antagande av lagen kunde komma i fråga, ansåge

ämbetsverken åtgärder för åstadkommande av en dylik revision böra

vidtagas. En sådan förutsatte emellertid med nödvändighet en särskild

utredning, som med hänsyn till innebörd och omfattning av redan framkomna

förslag med visshet kunde förutses komma att taga åtskillig tid

i anspråk.

Vid sådant förhållande torde en kortare tids förlängning av hittillsvarande

provisorium icke kunna undgås.

I detta sammanhang finge ämbetsverken ock erinra örn den viktigaste

tilldragelse, som på detta område inträffat, sedan sjöarbctstidslagen år

1926 var föremål för statsmakternas beslut, nämligen den, att frågan örn

Kommer skollegii

och

socialstyrelsens

gemensamma

utlåtande

den

19 februari

1930.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

åstadkommande av internationell reglering av sjöfolkets arbetstid genom

antagande av en allmän konvention i ämnet upptagits av internationella

arbetsorganisationen och i oktober 1929 stått på dagordningen och behandlats

vid internationella arbetskonferensens trettonde session (sjöfartssession)

i Genéve.

Förhandlingarna hade baserats på en av internationella arbetsbyrån

utarbetad rapport (»grå bok») och haft till föremål att utröna dels, huruvida

förutsättningar kunde anses föreligga för vidare åtgärder i syfte att

åstadkomma en internationell lösning av frågan, och dels, i jakande fall,

i vilka avseenden konferensen kunde finna de olika ländernas regeringar

böra tillfrågas örn sin mening rörande innehållet av en eventuell konvention

i ämnet.

I berörda hänseenden hade följande resultat ernåtts. Konferensen hade

iunnit det önskvärt att inhämta regeringarnas mening angående frågan

örn ämnets internationella reglering medelst ett konventionsförslag. Vidare

hade konferensen beslutat, att regeringarna skulle tillfrågas, huruvida

en sådan reglering borde grundas på principen örn åtta timmars arbetsdag

eller fyrtioåtta timmars arbetsvecka med sådana tillämpningsmetoder

och sådana undantag, som kunde påkallas av sjöfartens säregna

förhållanden. Jämte dessa allmänna principer hade uti konferensens beslut

angivits ett stort antal detaljspörsmål, som borde underställas regeringarna.

Pa grundval av dessa beslut skulle ett frågeformulär utarbetas

av internationella arbetsbyrån och tillställas vederbörande regeringar.

lie svar, som i anledning därav införväntades, vore avsedda att utgöra

grundval för konferensens nästa behandling av ämnet och bomme för den

skull att av internationella arbetsbyrån sammanföras och bearbetas till

ett konventionsförslag, avsett att föreläggas konferensen. För sådant ändamål

hade ock beslutats, att frågan skulle uppföras på dagordningen vid

nästa sjöfartssession för att då underkastas en andra och slutlig behand11

ng. Detta beslut hade fattats med 76 röster (50 regeringsrepresentanter,

3 redare- och 23 arbetarrepresentanter) mot 17 (1 regeringsrepresentant

och 16 redarerepresentanter). Med avseende å detta liksom övriga principiella,

avgöranden hade redaregruppen uttalat avvikande mening.

Ett frågeformulär av ovan antytt slag hade redan av internationella

arbetsbyrån utsänts till vederbörande regeringar. Sveriges delegation för

det internationella socialpolitiska samarbetet, som erhållit remiss i ärendet,

hade anhållit, att ämbetsverken måtte avgiva utlåtande i ärendet.

För detta ändamål bomme ock genom ämbetsverkens försorg att föranstaltas

örn särskild utredning rörande de skilda och mångskiftande

spörsmål, som återfunnes i frågeformuläret. Sådant ämnet därstädes

vore behandlat, bomme utredningen med nödvändighet att sträcka sig

över sjöarbetstidslagstiftningens hela område med alla viktigare spörsmål,

såsom exempelvis lagstiftningens tillämpningsområde, undantag av

skilda slag, regler för olika slag av arbete inom skilda arter av sjöfart

etc. Ämbetsverken funne sig böra särskilt framhålla, att samtliga av

ovannämnda sakkunniga nu framställda förslag till ändring i sjöarbetstidslagen

sammanhängde med i frågeformuläret förekommande spörsmål.

I anslutning till vad ovan anförts därom, att omfattningen av nyssberörda

ändringsförslag i och för sig nödvändiggjorde en vidlyftig utredning,

funné ämbetsverken den lämpligaste åtgärden med avseende å sjöarbetstidslagen

för närvarande vara någon tids förlängning av den gäl
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

lande lagen för beredande av tillfälle till verkställande av erforderligutredning.

Då emellertid, såsom framhållits, samtliga med en revision

av lagen förbundna spörsmål på det närmaste sammanhängde med den

förestående internationella behandlingen av ämnet, borde längden av en

dylik prolongera^ bestämmas så, att resultatet av internationella arbetskonferensens

slutliga beslut kunde beaktas vid framläggande av förslag

lill revision av den svenska lagen.

När frågan ånyo skulle uppföras på internationella arbetskonferensens

dagordning vore ännu icke definitivt bestämt. Enligt vad under liand

meddelats hade spörsmålet emellertid varit under övervägande vid nyligen

hållet sammanträde med internationella arbetsorganisationens styrelse,

därvid förslag framställts örn frågans återupptagande våren 1931. Med

hänsyn till vissa formella vanskligheter med avseende å sjöfartsfrågornas

behandling av internationella arbetsorganisationen syntes dock försiktigheten

möjligen bjuda att räkna med något längre uppskov. Emellertid

torde man kunna antaga, att konferensens beslut skulle föreligga vid tiden

för 1933 års riksdag. Vid sådant förhållande syntes^ en provisorisk förlängning

av sjöarbetstidslagen böra förordas för tre år eller samma tidsperiod,

som Kungl. Majit föreslagit beträffande övriga arbetstidslagar.

Ett beslut örn dylikt provisorium utgjorde för övrigt icke hinder för tidigare

revision av lagen, därest förhållandena skulle därtill föranleda.

Vad angår sjöarbetstidslagens bestånd torde, liksom beträffande den

övriga arbetstidslagstiftningen, den frågeställningen ej längre vara aktuell,

huruvida en dylik lagstiftning bör finnas i vårt land eller icke.

Lämpligheten, för att icke säga nödvändigheten, av en laglig reglering

av arbetstiden ombord å fartyg lärer numera knappast ifrågasättas ens

från de håll, där denna lagstiftning givetvis medfört ekonomiska olägenheter.

Diskussionen i förevarande ämne torde därför nu kunna, såsom

ämbetsverken också gjort, inskränkas till att avse allenast frågan örn

definitiv kodifiering eller fortsatt provisorium på området.

Ehuruväl några klagomål av större räckvidd icke förut synas hava anförts

mot 1926 års sjöarbetstidslag — något som ock under hand från

kommerskollegii sida bekräftats — framgår av ämbetsverkens utlåtande,

att av de olika sakkunniga, med vilka samråd i frågan ägt rum, åtskilliga

erinringar och ändringsförslag beträffande lagen framställts. Det

synes mig icke kunna råda tvivel om att dessa erinringar och ändringsförslag

böra giva anledning till en ingående undersökning, vilken, såsom

ämbetsverken föreslagit, lämpligen torde i första hand böra ske i anslutning

till den utredning av hithörande spörsmål, som ämbetsverken hava

att verkställa för att sätta Kungl. Majit i tillfälle att besvara det av

internationella arbetsbyrån utsända frågeformuläret beträffande eventuella

internationella bestämmelser på området. Innan en dylik undersökning

av lagstiftningens uppgivna bristfälligheter genomförts, anser

jag, i likhet med ämbetsverken, att åt ifrågavarande lagstiftning icke

bör förlänas definitiv karaktär.

Örn sålunda redan denna omständighet talar för fortsatt provisorium,

T. I. departementschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sjöarbetstidslagstiftningens

innehåll.

Kommerskollegium

och

socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

synes mig ett dylikt i än högre grad påkallas av det sätt, varpå arbetet

på åstadkommande av internationellt likformiga normer för sjöarbetstiden

utvecklat sig. Såsom av ämbetsverkens ovan återgivna redogörelse

för detta arbete framgår, lärer redan nästa eller därpå följande året ett

utkast till konvention i ämnet komma att föreligga och bliva föremål

för behandling av internationella arbetskonferensen. Då således frågan

örn en internationell reglering av sjöarbetstidsspörsmålet inom en så nära

framtid kan tänkas vinna sin lösning, till vilken givetvis den nationella

lagstiftningen måste taga hänsyn, eller, örn en lösning icke kommer tili

stånd, i varje fall erfarenheter och rön från det internationella arbetet

kunna vara att beakta för vårt lagarbete på området, torde det icke vara

ändamålsenligt att just nu antaga en definitiv sjöarbetstidslag.

På grund av det nu anförda finner jag, i likhet med ämbetsverken, att

åt den fortsatta sjöarbetstidslagstiftningen bör givas viss begränsad gil

tighetstid, och synes mig i sådant hänseende den av ämbetsverken föreslagna

tiden av tre år väl avpassad.

Ämbetsverken hava därefter upptagit till behandling frågan huruvida

skäl kunde anses vara för handen för vidtagande av ändringar i lagen i

samband med dess förlängning. I avseende härå hava ämbetsverken uttalat

i huvudsak följande:

Ändringar borde av principiella skäl så långt möjligt undvikas. Beträffande

sjöarbetstidslagen hade det under dess hittillsvarande giltighetstid

i högre grad än i fråga örn de flesta andra författningar visat sig

svårt att genomföra en stadig tillämpning, vilket särskilt torde äga sin

grund bland annat i de egenartade och skiftande förhållanden, som lagen

avsåge att reglera, och de ändringar lagen med korta mellantider måst

undergå. På senare år hade dock en utveckling mot större stadga och

säkerhet vid tillämpningen varit skönjbar, och det kunde nog sägas, att

lagen i viss mån arbetat sig in i det allmänna medvetandet hos sjöfolk

och andra, som närmast berördes av densamma. Med hänsyn till dessa

omständigheter syntes det vara av vikt att iakttaga återhållsamhet med

avseende å ändringar i lagen och i avvaktan på den blivande utredningen

icke vidtaga sådana, med mindre alldeles särskilda skäl kunde därför

åberopas.

Liksom ämbetsverken, såsom ovan framhållits, funnit sig icke för närvarande

böra ingå på en närmare prövning av de utav de sakkunniga

väckta ändringsförslagen, utan ansett dessa i likhet med tidigare uppkomna,

men ej slutgiltigt lösta frågor böra behandlas i ett sammanhang

vid den tilltänkta revisionen, så hade ämbetsverken ej heller funnit skäl

att nu framlägga resultaten av den utredning, som verkställts i anledning

av den ovan omförmälda motionen av herr Lindley. Härtill hade

ämbetsverken så mycket mindre funnit sig föranledda, som av utred

ningen icke syntes hava framkommit starkare skäl för vidtagande av någon

åtgärd i den av motionären angivna riktning. Enär frågan om åstadkommande

av regler örn sammanhängande vilotid för övrigt rests även

av representanter för annan sjöfart, än den motionen avsåge, och spörs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

målet jämväl syntes bliva upptaget vid ämnets internationella behandling,

-vore det riktigast att låta med sakens delinitiva avgörande anstå.

I ett särskilt avseende hade ämbetsverken emellertid funnit sådana omständigheter

föreligga, att ändring i lagen horde påkallas redan nu i samband

med en provisorisk prolongering av densamma. Härmed avsages

viss praxis beträffande arbete vid fartygs ankomst till eller avgång från

hamn, varå uppmärksamheten riktats efter tillkomsten av 19j6 års lag

och som finge anses innebära olägenhet av sådan beskaffenhet, att åtgärder

för dess undanröjande borde vidtagas. Åsyftade förhållande vöre det,

att tillämpningen av nuvarande 9 § angående ordinarie arbetstid vid ankomst

och avgång givit upphov till en tydligen i viss utsträckning förekommande

praxis, som ur sjöfolkets synpunkt mäste anses innebära en

försämring, jämfört med vad som varit bruk och sed, innan någon lag

tillkommit. Sålunda torde emellanåt förekomma, att besättningen särskilt

å ankomstdagar Miles till arbete av annan art eller i större utsträckning

än förut varit brukligt, då förhållandet kännetecknats av en

strävan att, så snart omständigheterna tillåtit, »falla in» i hamnarbetsordningen,

i vart fall i så måtto, att arbete i regel icke förekommit efter

den tid på eftermiddagen, då hamnarbetet upphört, med mindre sådant

■direkt föranletts av ankomsten och därmed sammanhängande omständigheter.

Under det att vidare, åtminstone i fråga örn sjögående fartyg, besättningen

förr icke plägat vid ankomst och avgång å helgdag åläggas

annat arbete än sådant, som varit direkt förbundet med ankomsten, respektive

avgången eller eljest nödvändigt måst utföras, så hade på senare

år vid fyrfaldiga tillfällen klagomål anförts däröver, att hela den enligt

9 § medgivna arbetstiden uttagits jämväl å helgdag. Även örn sådant

icke med rätta kunde sägas hava direkt föranletts av sjöarbetstidslagen,

så vore dock obestridligt, att lagen, sådan den i föreliggande skick otvivelaktigt

måste tolkas, icke lade något hinder i vägen för en praxis av

ifrågavarande slag, som måhända finge betraktas såsom en reaktion mot

lagens restriktioner i andra avseenden. Förhållandet, som ävenledes påtalats

vid avtalsförhandlingar, torde vid åtskilliga tillfällen hava framkallat

misstämning bland sjöfolket, och framställda yrkanden örn åtgärder

till förhindrande av dess fortvaro syntes så mycket hellre kunna vinna

beaktande, som en utveckling av antydda slag icke torde hava varit förutsedd

och ej heller kunde anses vara med billighet överensstämmande.

Med hänsyn till nu angivna, med denna fråga förknippade särskilda

omständigheter, ville ämbetsverken, även under förutsättning att lagen

i övrigt prolongerades i befintligt skick, tillstyrka en ändring av ifrågavarande

stadgande i syfte att avhjälpa de konstaterade olägenheterna.

I nämnda syfte borde tili en början, vad angår arbete å söckendag, den

enligt 9 § 1 mom. tillämpade beräkningen av arbetstiden under två dygn

i följd ändras till överensstämmelse med regeln i 2 moni. Härigenom likställdes

fjärrtrafiken (nordsjö- eller vidsträcktare fart) i förevarande avseende

med trafiken i inskränktare fart. Samtidigt som härmed de påtagligaste

möjligheterna till missbruk bleve undanröjda, hade man lämnat

tillräckligt utrymme för tillgodoseende av behöriga anspråk på arbete

vid ifrågavarande tillfällen. Att så vore fallet hade vitsordats av de personer,

som företrädde den nautiska sakkunskapen inom ämbetsverken.

Vidkommande härefter arbetstiden å helgdag skulle till ernående av

syftet ali åstadkomma en återgång till förut rådande praxis kunna ifrågasättas

ett tillägg till 9 § av innehåll, att då fartyg ankomme till eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

T. I. departementschefen.

avginge från hamn å helgdag, sjöman icke finge åläggas arbete, som

kunde tåla uppskov. Därmed vore förhållandet åtminstone formellt återfört

till vad som gällde före sjöarbetstidslagens tillkomst, då stadgande

av sådan innebörd funnits i sjölagens 44 §, och eli återgång till tidigare

praxis skulle möjligen på detta sätt kunna åvägabringas. Liknande stadgande

återfunnes för övrigt i 56 § sjömanslagen beträffande arbete å fartyg,

för vilket sjöarbetstidslagen icke gällde. Emellertid kunde det måhända

vara vanskligt att helt överlåta åt tillämpningen att utfylla innehållet

av ett sådant stadgande, och ett mera detaljerat lagbud syntes kunna

vara önskvärt även av den anledningen, att skarpare dragna gränser helt

visst komme att giva bättre tillfälle att iakttaga effekten av lagändringen

och därmed ock bättre material för en slutgiltig lösning av problemet.

Vid utformandet av stadgandet kunde därför bestämmelserna i 4 § sista

stycket och 15 § 2 mom. sista stycket tjäna till förebild och detsamma

givas sådant innehåll, att, då fartyg ankomme till eller avginge från

hamn å helgdag, sjöman icke finge användas till annan skeppstjänst än

dels sådant arbete, som ägde omedelbart samband med fartygets ankomst

respektive avgång, d. v. s. arbete, som erfordrades för fartygets framdrivande,

manövrering och navigering samt klargöring i anledning av ankomsten

respektive avgången, dels lastning eller lossning av passagerares

effekter eller post eller styckegods i mindre omfattning eller gods, vars

lastning eller lossning ej kunde utan fara för godset uppskjutas, dels ock,

där det kunde anses ingå i sjömannens åligganden, lättare rengöring eller

sådant arbete, som enligt vad i 6 § stadgades, kunde å helgdag åläggas i

nämnda paragraf avsedd personal. Detta torde åtminstone i allt väsentligt

hava varit innebörden av tidigare praxis.

För min del är jag av samma uppfattning som ämbetsverken örn det

lämpliga i att förlänga den nuvarande sjöarbetstidslagens giltighetstid

med bibehållande i allt huvudsakligt av den nuvarande lagtexten.

Vad angår den av ämbetsverken föreslagna ändringen av dess 9 §, anser

jag emellertid densamma så mycket hellre nu kunna och böra genomföras,

som genom densamma syftet med bestämmelserna i förevarande

paragraf torde komma till klarare uttryck. Beträffande ifrågavarande

syfte må erinras örn det uttalande härom, som gjordes av föredragande

departementschefen i propositionen, nr 364, till 1919 års riksdag. Departementschefen

anförde örn det då föreslagna lagrummet rörande arbetstiden

vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn följande:

Vilket arbete, som faller under bestämmelserna i denna paragraf, torde

böra bedömas efter omständigheterna i det föreliggande fallet. Givetvis

bör dit allt arbete, som omedelbart äger samband med fartygets inlöpande

i och förtöjning i hamn eller dess avgång ur hamnen. Emellertid

bör jämväl annat arbete kunna åläggas sjöman, t. ex. lossning eller lastning

av passagerares effekter eller av styckegods i mindre omfattning.

Däremot bör befälhavare icke anses berättigad på grund av ifrågavarande

bestämmelse att t. ex. efter ankomst till hamn, där hela lasten

eller en väsentligare del av densamma skall lossas, påbörja lossningsarbete!

å tid, då sjömans ordinarie arbetstid annars ej infaller.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Redan av den utredning, som utgjorde ett led i förarbetena till 1926

års sjöarbetstidslag, framgick emellertid klart, att bestämmelserna i deras

dittillsvarande gestaltning medgåve en tolkning, stridande mot desammas

syfte. I anledning härav genomfördes i denna lag en ändring

av nn avsedda bestämmelser i ändamål att förebygga då anmärkta missförhållanden

i arbetstidshänseende, vartill desamma givit anledning väsentligen

beträffande inskränktare fart än nordsjöfart. Den nu ifrågasatta

ändringen avser tydligen att fullfölja vad som då påbörjades och

innebär i övrigt endast möjliggörande av en återgång till den förut rådande

praxis på hithörande område, vilken det otvivelaktigt aldrig varit

avsikten att bryta genom sjöarbetstidslagstiftningens bestämmelser angående

ordinarie arbetstid vid fartygs ankomst till eller avgång från

hamn.

Tillförordnade departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med

förestående anförande avfattat förslag till lag angående fortsatt giltighet

av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen),

vilket förslag är bilagt1 detta protokoll, samt hemställer,

att lagrådets yttrande över förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall.

Hr protokollet:

Nils Sehlberg.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

har uteslutits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars 1930.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 28

februari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 39S)

om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Nils Carlsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

15

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 19 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lundvik, lagrådets

den 15 mars 1930 avgivna yttrande över det den 28 februari 1930

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av

lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Elin Rydeberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:227 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 a1 i texten
  2. 2LU 1930:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 s. 1 i texten