Angående den högre lantbruk sundervisning ens ordnande
1930-03-14 · 307 sidor, varav 292 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 292 av 307 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:249, Angående den högre lantbruk sundervisning ens ordnande
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
1
Nr 249.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den högre
lantbruk sundervisning ens ordnande; given Stockholms
slott den 14 mars 1930.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 14 mars 1930.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von
Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
Riksdagen anhöll i skrivelse till Kungl. Majit den 8 maj 1926, nr 182, örn
allsidig utredning samt förslag snarast möjligt rörande lämpligaste sättet för
ordnande av den högre lantbruksundervisningen.
Denna riksdagsskrivelse var föranledd av en vid 1926 års riksdag väckt motion
i ärendet (II:299).
Motionen behandlades av jordbruksutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande, nr 44, anförde följande.
En slutlig lösning av den sedan årtionden aktuella frågan örn ordnandet av
den högre lantbruksundervisningen måste otvivelaktigt anses vara i hög grad
påkallad. Sedan länge vore vårt land på detta område i ett sämre läge än
grannländerna. Följderna av denna efterblivenhet framträdde med åren alltmera,
bland annat genom växande svårigheter att besätta lärarplatserna vid
lantbruksinstituten och andra befattningar, för vilkas bestridande på tillfredsställande
sätt mera vetenskapliga kvalifikationer vore behövliga. Om alltså
behovet av en förbättrad dylik undervisning vore allmänt insett och erkänt,
ginge meningarna starkt i sär, såväl beträffande omfattningen av detta behov
som i fråga om det sätt, på vilket det borde tillgodoses. Såsom från flera håll
framhållits vore den i ämnet hittills verkställda utredningen — vilken för öv
Bihang
till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 1
Utredning
angående
ordnande av
den högre
lantbruksundervisningen.
2
Kungl. Majlis proposition nr SJ/.9.
rigt numera måste anses vara tämligen föråldrad — i dessa avseenden på åtskilliga
viktiga punkter ofullständig.
Sålunda.torde den grund^ggande frågan om den ifrågasatta verksamhetens
uppgifter icke vara tillräckligt noggrant klarlagd. I detta avseende syntes
vara av stor betydelse att få fastslaget, vilka kompetensfordringar man ansåge
böra ställas på lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, jordbrukskonsulenter
m. fl. liknande tjänstemän. Därest högskoleutbildning ansåges
erforderlig för dessa tjänstemän, skulle högskoleundervisningen komma
att begagnas av ett relativt stort antal studerande, under det att i annat fall
sagda antal sannolikt bleve mera begränsat. Lika.edes tord > frågan, huruvida
högskoleundervisning kunde beredas yrkesmän vid det praktiska jordbruket,
vara förtjänt av beaktande.
Vad anginge sättet för anordnande av högskoleundervisningen så syntes
detta kunna bliva i hög grad beroende av vi]ket resultat man bomme till beträffande
behovets omfattning. Även örn undervisning skulle böra beräknas för ett
så stort antal studerande, som lantbrukshögskolesakkunniga på sin tid antagit,
syntes man vid den verkställda utredningen icke hava tillräckligt beaktat och
undersökt de olika möjligheter, som härutinnan erbjöde sig. På sätt lantbruksstyrelsen
framhållit syntes det icke heller vara uteslutet, att den lösning av förevarande
fråga, som kunde befinnas lämplig och möjlig, läge vid sidan av redan
framförda förslag.
Det torde därför vara nödvändigt, att en förnyad allsidig utredning — som
lämnade möjlighet till fullständig jämförelse mellan de olika tänkbara utvägarna
icke minst med hänsyn till deras ekonomiska konsekvenser och praktiska
genomförbarhet — komme att äga rum. I detta sammanhang torde även böra
framhållas vikten av en noggrann undersökning av den synnerligen komplicerade
frågan örn sättet för övergången från nuvarande förhållanden till en lantbruksundervisning
av ifrågavarande art. I detta avseende torde böra uppmärksammas
vad lantbruksstyrelsen anfört rörande betydelsen av studiestipendier
för utbildningen av högre kvalificerade lärarkrafter.
Tydligt vore, att hur frågan om högskoleundervisningen löstes den icke kunde
ui.dgå att utöva inverkan på lantbruksinstitutens organisation. Förut omförmälda
ärende angående ändringar i institutens stadgar m. m., vilket även i
och för sig trängde till lösning, torde därför böra beaktas vid utredningen.
Vid anmälan den 30 september 1926 av riksdagens nyssnämnda skrivelse bemyndigade
Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst
n o sakkunniga personer att inom departementet verkställa utredning samt avgiva
förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lantbruksundervisningen.
I enlighet härmed tillkallade dåvarande departementschefen
samma dag generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen P. E. G. Insulander
(ordförande), föreståndaren för centralanstaltens för försöksväsendet
på jordbruksområdet avdelning för bakteriolog^ professorn J. G. Ch. Barthel,
föreståndaren för lantmannaskolan vid Hamra i Östergötlands län F. G. I. Gezelius,
h danlöten av riksdagens andra kammare, sekreteraren hos Jämtlands
läns hushållningssällskap P. S. Hedlund, ledamoten av riksdagens första kammare,
godsägaren, numera landshövdingen G. R. Sederholm, dåvarande rektorn
vid lantbruksinstitutet vid Ultuna, professorn J. A. Sjöström, ledamoten av
riksd igens andra kammare, lantbrukaren P. E. Sköld, dåvarande rektorn vid
lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, professorn L. G. Thomé samt ledamoten
av riksdagens första kammare, professorn vid universitetet i Uppsala
K. G. Westman att såsom sakkunniga verkställa den sålunda beslutade utred
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
3
ningen. De sakkunniga antogo benämningen »högre lantbruksimdervisningssakkunviga».
Föredragande departementschefen angav i huvudsak följande riktlinjer för
de sakkunnigas utredningsarbete.
Vid en dylik utredning mötte först spörsmål om fastställande av den omfattning,
i vilken behov av en högre lantbruksundervisning kunde förefinnas, samt
i samband därmed örn denna undervisnings innehåll, varefter uppkomme frågan
örn det lämpligaste sättet för undervisningens organiserande. Härtill slote sig
flera andra frågor, såsom den inverkan en ny undervisningsform kunde komma
att medföra för de nuvarande lantbruksinstituten samt den ställning en eventuellt
utvidgad undervisning borde intaga till den utbildning, som för närvarande
vissa befattningshavare måste äga inom ämnesgrupper, som läge nära
eller inginge under en högre lantbruksundervisning. Härvid avsåges särskilt
lantmätare och lantbruksingenjörer.
Rörande de synpunkter, som i övrigt borde ligga till grund vid en utredning,
ansåg departementschefen icke vara anledning att närmare ingå. Han ville i
detta hänseende endast hänvisa till jordbruksutskottets och lantbruksstyrelsens
i deras i statsrådsprotokollet refererade yttranden gjorda uttalanden ävensom
till vad som under senare tid vid den allmänna diskussionen i ämnet framkommit
till dettas belysande.
Sedan högre lantbruksundervisningssakkunniga verkställt utredning rörande
de spörsmål, som enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 30 september
1926 hänskjutits till dem, hava de sakkunniga den 12 november 1927 avlämnat
betänkande med förslag till den högre lantbruk sundervisning ens ordnande
(statens offentliga utredningar 1927:32).
I betänkandet lämnas till en början en historisk översikt rörande den högre
lantbruksundervisningen, och i samband därmed upptages till behandling frågan
örn behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning.
I ett följande kapitel avhandlas huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens
ordnande, därvid de sakkunniga alternativt räkna med två olika
möjligheter, nämligen antingen att den högskolemässiga lantbruksundervisningen
skall anordnas i huvudsak fristående från undervisningen för utbildning
av driftsledare (agronomkurs), eller också att agronomkurs normalt bildar grunden
för de fortsatta högskolestudierna. Det förstnämnda av dessa båda system
för undervisningens anordnande har i betänkandet betecknats såsom huvudalternativ
A och det sistnämnda såsom huvudalternativ B.
Därefter diskuteras olika tänkbara anordningar med avseende på den högskolemässiga
lantbruksundervisningens yttre organisation. De sakkunniga undersöka
förutsättningarna för att inordna ifrågavarande undervisa ng i e+t universitet,
att anknyta den till tekniska högskolan, att inkorporera den med veterinär-
och skogshögskolorna samt att förena den med centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet. Resultatet av denna undersökning blir,
att de sakkunniga anse sig böra förorda upprättandet av en i organisatoriskt
hänseende självständig lantbrukshögskola.
I fortsättn''ngen av betänkande'' utredes behovet av byggnader m. m. för den
högre lantbruksundervisningen och i samband därmed kostnaderna för undervisningslokalernas
inredning och utrustning. Vidare avhandlas vissa spörsmål
avseende de studerande inom ifrågavarande utbildningsområde. Därjämte
utredas ekonomiska frågor sammanhängande med lärares och övriga befattningshavares
ställning och avlöningsförhållanden ävensom med kostnaderna i
övrigt för undervisningen.
De närmast följande kapitlen i betänkandet omfatta de sakkunnigas utredning
rörande anordnande av högre mejeriundervisning och högre trädgårdsun
-
4
Kungl. Majlis proposition nr $49.
dervisning ävensom beträffande frågan, huruvida nuvarande anordningar för utbildningen
av lantbruksingenjörer och lantmätare kunna väntas påverkas av
en reformering av den högre lantbruksundervisningen.
Hela den egentliga utredningen omfattar ett flertal alternativ, erhållna genom
att såsom förutsättningar räkna med olika system för undervisningens
anordnande och olika förläggningsplatser för de särskilda undervisningsanstalterna.
Först i slutet av betänkandet taga de sakkunniga ställning till de olika
alternativa förslagen och förorda därvid upprättandet av dels en lantbrukshögskola
enligt huvudalternativ A vid Ultuna och dels en anstalt för agronomutbildning
samt högre mejeri- och trädgårdsundervisning vid Alnarp. Enligt de
sakkunnigas beräkningar skulle realiserandet av ifrågavarande förslag medföra
en engångskostnad av 2,066,700 kronor, därav 83,000 kronor avseende Alnarps
egendom och lantbruksskola. De årliga kostnaderna för den sålunda reformerade
och utvidgade undervisningen beräknas av de sakkunniga till 582,636 kronor.
Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande föreslagit anordningar avseende
övergången från nuvarande förhållanden till den av de sakkunniga föreslagna
formen för högre lantbruksundervisning.
I särskild bilaga till betänkandet redogöres för den högre lantbruksundervisningen
i några främmande länder. Beträffande denna bilagas innehåll
hänvisas till det tryckta betänkandet.
Vid högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande äro fogade sex
reservationer, avseende olika punkter i de sakkunnigas förslag.
Jag återkommer i det följande till de i förberörda betänkande och därvid fogade
reservationer intagna förslag.
Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen
(efter hörande av styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter
vid Ultuna och Alnarp, inspektören för kemiska stationerna, inspektören
för lantmanna- och lanthushållsskolorna samt inspektören för lantbruksskolorna),
statskontoret, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, universitetskanslern (efter
hörande av större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund), styrelsen för
Ultuna lantbruksinstitut, styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitutet,
styrelsen för tekniska högskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för
skogshögskolan, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, Sveriges lantbrukslärareförbund, svenska lantbrukstjänstemannaföreningen,
svenska mejerikonsulentföreningen samt föreningen
Sveriges trädgårdskonsulenter. Därjämte hade skrivelser i ärendet inkommit
från skånska agronomklubben samt Sveriges konditionerande trädgårdsmästares
förbund.
Såsom redan nämnts hava högre lantbruksundervisningssakkunniga till behandling
förehaft jämväl frågan rörande en organisatorisk förening av den
högre lantbruksundervisningen med centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet, i samband varmed dryftats lämpligheten av att vid upprättandet
av en lantbrukshögskola å annan plats än Stockholm centralanstalten
på ett eller annat sätt inkorporerades med högskolan och sålunda förflyttades
från sin nuvarande förläggningsort. De sakkunnigas utredning av
dessa spörsmål ansågs emellertid ej böra omfatta en fullständig undersökning
rörande alla de anordningar och kostnader, som skulle bliva förenade
Kungl. Majda proposition nr #40.
5
med en dylik förflyttning av centralanstalten och dennes anknytande till den
högre lantbruksundervisningen. För egen del ansågo de sakkunniga, att frågan
om organisatorisk förening mellan lantbrukshögskola och centralanstalt
icke lämpligen kunde upptagas till avgörande, förrän högskolan upprättats
och hunnits visa, att den ägde förutsättningar att tillgodose de krav, som
kunde uppställas såsom villkor för dylik samorganisation.
Tre reservanter bland de sakkunniga höllö emellertid före, att inom en
icke alltför avlägsen framtid frågan om centralanstaltens förflyttning komme
att bliva aktuell och att då lämpligheten av dess samordnande med lantbrukshögskolan
borde allvarligt prövas. Samma reservanter hade även uttalat,
att underavdelningen för mejeriförsök vid centralanstalten borde såsom
en självständig avdelning förläggas till institutet för den högre mejeriundervisningen
vid dettas upprättande. T åtskilliga av de över de sakkunnigas betänkande
infordrade utlåtandena har ävenledes upptagits frågan rörande
lämpligheten av en samorganisation eller sammanslagning av centralanstalten
för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen.
Enär i anledning av vad sålunda förekommit frågan örn förhållandet mellan
centralanstalten och den högre lantbruksundervisningen syntes böra upptagas
till mera ingående dryftande begärde och erhöll chefen för jordbruksdepartementet
den 1 juni 1928 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
högst fem utredningsmän att verkställa utredning enligt i vederbörande statsrådsprotokoll
angivna grunder beträffande den inbördes ställning centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet och den högre lantbruksundervisningen
böra intaga till varandra jämte vad därmed står i samband.
1 anslutning härtill tillkallade dåvarande departementschefen samma dag
generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen P. E. G. Insulander
(ordförande), ledamoten av riksdagens första kammare landshövdingen G. R.
Sederholm, ledamoten av riksdagens första kammare trädgårdsodlaren K. A.
Nilsson samt lantbruksakademiens sekreterare professorn Th. V. E. Björkman
att verkställa ifrågavarande utredning.
Vid ärendets anmälan inför Kungl. Majit anförde departementschefen till
statsrådsprotokollet bland annat följande.
Genom de i ärendet avgivna yttrandena hade frågan örn förhållandet mellan
centralanstalten för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen
ytterligare aktualiserats, och man syntes icke kunna underlåta att vid ett
ställningstagande i ärendet upptaga nämnda spörsmål till ingående dryftande.
För underlättande härav och spörsmålets ytlerligare belysande syntes
lämpligt, att den av förbemälda sakkunniga verkställda undersökningen kompletterades
med en fullständig utredning rörande centralanstaltens sammanförande
i större eller mindre utsträckning med den högre lantbruksundervisningen.
Med hänsyn till de i flera avseenden vägande invändningar, som framkommit
mot ett förläggande invid Stockholm av den högre lantbruksundervisningen,
syntes den sålunda ifrågasatta utredningen böra i främsta rummet grundas på
förutsättningen av cn förflyttning helt eller delvis av centralanstalten. Vid
utredningen borde olika alternativ göras till föremål för prövning såsom å ena
sidan centralanstaltens sammanslagning med den högre lantbruksundervisningen
neli å andra sidan allenast ett samordnande av institutionerna med
upprätthållande för vardera av cn självständig organisation. T övrigt borde
till behandling upptagas samtliga på frågan inverkande omständigheter och
Utredning
angående
centralanstaltens
och den
högre lantbruksundervisningens
inbördes
ställning.
6
Kungl. Majds proposition nr S-i9.
Den nuvarande
högre
lantbruksandervisningecs
allmänna
grunddrag.
sålunda bland annat spörsmålet om de yttre anordningar, som för olika fall
kunde betingas, och de kostnader, som kunde komma att under växlande förutsättningar
uppstå.
Efter slutfört uppdrag avlämnade sagda utredningsmän med skrivelse den
12 september 1929 utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet
på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes
ställning, över utredningen hava infordrade utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, lanbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt styrelsen
för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut.
Jag kommer senare att i korthet redogöra för innehållet av ifrågavarande
utredning och de däröver avgivna utlåtandena.
I avvaktan på utredningens slutförande har i årets statsverksproposition
för budgetåret 1930/1931 beräknats under nionde huvudtiteln för byggnadsarbeten
för den högre lantbruksundervisningen m. m. ett belopp av 621,000
kronor (punkten 17).
Då jag nu går att ånyo för Kungl. Majit framlägga dessa spörsmål, kommer
jag att, i huvudsaklig överensstämmelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas
disposition av ämnet, punktvis uppehålla mig vid följande
frågor, till vilka ställning nu torde böra tagas, nämligen:
1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisning.
2. Huvudlinjer för undervisningens anordnande.
3 Undervisningens yttre organisation.
4. Förläggningen av olika undervisningsanstalter.
5. Förhållandet mellan centralanstalten för jordbruksförsök och den högre
undervisningen på lantbruks- och mejeriområdena.
6. Lärare och administration.
7. Elever.
8. Lokaler och utrustning.
9. Årliga driftkostnader för undervisningen (utom löner).
10. Övergången från nuvarande förhållanden till ovan föreslagen form för undervisning.
11. Anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931.
1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårds
undervisnina.
1) Högre lantbruksundervisning.
Den nuvarande högre lantbruksundervisningen är knuten till de båda lantbruksinstituten
vid Ultuna och Alnarp. Institutet vid Ultuna trädde i verksamhet
1849 och institutet vid Alnarp 1862.
Från början var undervisningen vid lantbruksinstituten närmast inriktad
på utbildning för praktisk verksamhet inom jordbruket, och under en lång
följd av år deltogo institutens elever i icke obetydlig omfattning i de vid in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249. 7
stitutsegendomarna förekommande arbeten såväl å fältet som ock i mejeri och
kreatursstallar.
År 1892 vidtogs en tämligen genomgripande omorganisation av Ultuna lantbruksinstitut,
och 1904 genomfördes motsvarande förändring vid Alnarp. Genom
denna omorganisation förändrades undervisningsverksamhetens karaktär
i väsentlig grad. Inträdesfordringarna skärptes, lärarkrafternas antal ökades.
den praktiska undervisningen utelämnades, sedan krav på viss förutgången
jordbrukspraktik uppställts såsom inträdesfordran, och betydligt ökat utrymme
för den teoretiska utbildningen bereddes liksom ock ökade tekniska
möjligheter för dennas meddelande. Härigenom kunde undervisningens nivå
icke obetydligt höjas.
Trots de väsentliga förbättringar, som genom berörda omorganisation ernåddes
i fråga om lantbruksinstitutens undervisningsmöjligheter, dröjde det
dock icke länge, förrän krav restes, att möjlighet skulle beredas instituten att
meddela en högre och mera teoretiskt betonad undervisning. Under de senare
åren hade upprättats ett allt större antal lägre lantbruksundervisningsanstalter
av olika slag, och lärarkrafterna vid dessa kände ett alltjämt växande behov
av fördjupad utbildning i de ämnen, vari de hade att meddela undervisning.
Liknande var förhållandet inom den allt talrikare kår av konsulenter
och andra undervisare i jordbrukets olika delar, vilka vid utövandet av sin
tjänst funno den vid instituten inhämtade undervisningen alltför knapp.
Det sålunda yppade behovet av mera fördjupad lantbruksundervisning blev
också beaktat av vederbörande. Efter särskild sakkunnigutredning beslöt
1911 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t att vid båda instituten anordna
på agronomkursen byggda fortbildningskurser (konsulentkurser), avsedda för
utbildning av konsulenter, lärare och andra, vilka önskade förvärva djupare
insikter i jordbruk eller husdjursskötsel.
Genom beslut vid 1917 års riksdag ombildades lektoraten vid instituten till
professurer.
Närmare uppgifter om lantbruksinstitutens utveckling återfinnas i högre
lantbruksundervisningssakkunnigas tryckta betänkande.
Med avseende på nu gällande bestämmelser för lantbruksinstituten må följande
anföras.
Enligt gällande stadgar för de båda lantbruksinstituten vid Ultuna och
Alnarp1 hava dessa institut till ändamål att meddela en på vetenskaplig forskning
grundad undervisning i lanthushållningen. Instituten omfatta dels en
agronomkurs, som har till ändamål att lämna den för ett rationellt jordbruks
utövande erforderliga teoretiska grundvalen, dels en konsulentkurs, som utgöres
av en på agronomkursen byggd fortsättningskurs, avsedd för utbildning
av konsulenter, lärare och andra, vilka önska förvärva djupare, insikter i
jordbruk eller husdjursskötsel eller — vid Alnarp — mejerihantering. .Med
Alnarpsinstitutet är förenad en lägre mejeriskola, avsedd att utbilda mejerister.
Vid agronomkursen omfattar undervisningen två år och skall så ordnas, att
nya elever kunna mottagas varje år. Undervisningen i denna kurs är gemensam
för alla elever, som tillhöra samma årsavdelning. Vid konsulentkursen
omfattar undervisningen ett år. Konsulentkursen är vid Ultuna uppdelad på
två linjer, den ena företrädesvis för utbildning inom jordbruksfacket och den
1 Stadgar för lantbruksinstitutet vid Ultuna den 20 juni 1918 (nr 405) och stadgar för lantbruks-
och mejeriinstitutet vid Alnarp samma dag (nr 406).
8
Kungl. Maj:ts proposition nr #49.
andra företrädesvis för utbildning inom husdjursfacket, samt vid Alnarp på
tre linjer, nämligen de två nu nämnda samt en linje för utbildning inom mejerifacket.
I praktiken har sådan uppdelning av konsulentundervisningen
kommit till stånd, att jordbrukslinjen varit förlagd till Ultuna samt husdjursoch
mejerilinjerna till Alnarp.
Vid varje institut skall i agronomkursen finnas platser dels för ett visst
antal ordinarie elever — vid Ultuna minst 44 och vid Alnarp minst 42 —
däribland fyra frielever, dels ock för högst två elever, vilka för vinnande av
behörighet att antagas till lantbruksingenjörer skola åtnjuta undervisning enligt
de närmare bestämmelser, varom lantbruksstyrelsen äger att träffa överenskommelse
med institutets styrelse. Vid konsulentkursens jordbruks- och
husdjurslinjer skola vid varje institut finnas platser för tillhopa sex ordinarie
elever, däribland en frielev. Vid konsulentkursens mejerilinje å Alnarp
samt vid den lägre mejeriskolan därstädes skola finnas platser för tillsammans
12 elever, därav två frielever. Extra elever kunna i mån av utrymme mottagas
vid institutens olika kurser och avdelningar.
Villkor för inträde såsom ordinarie elev vid instituten äro:
1. Allmänna villkor:
a) att hava uppnått minst 18 års ålder;
b) att vara fri från smittsam sjukdom;
c) att hava minst två år allvarligt deltagit i de vid ett lantbruk förefallande
göromål; dock må på styrelsen bero att i särskilda fall bevilja undantag
härifrån.
2. Särskilda villkor för inträde i agronomkursen:
att hava genomgått andra ringen vid statens gymnasium med minst betyget
godkänd i modersmålet, matematik och biologi eller att med företeende av
andra vitsord, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter
i samma ämnen eller ock att hava avlagt realskolexamen med minst
betjrget godkänd i modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära.
3. Särskilda villkor för inträde i konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer:
.
a) att i svenska och tyska språken äga insikter, motsvarande minst andra
ringens kurs vid gymnasium;
b) att hava. erhållit avgångsbetyg från något av rikets lantbruksinstitut
samt att härvid hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i lantbruksekonomi,
jordbrukslära, husdjurslära och kemi ävensom uti ett av ämnena fysik,
botanik, anatomi och fysiologi eller kulturteknik eller att med andra intyg,
som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter.
De särskilda villkoren för inträde i konsulentkursens mejerilinje angivas
längre fram i samband med redogörelse för den högre mejeriundervisningen.
Betalande elev i agronom- eller konsulentkurs erlägger årligen undervisningsavgift
med 100 kronor samt bostadsavgift med 75 kronor, då bostad kan beredas
eleven vid institutet. För kosthåll m. m. erlägga betalande elever därjämte
de avgifter, som för varje år bestämmas av styrelsen. Frielev erhåller
kostnadsfritt samtliga de förmåner, som enligt vad nu sagts tillkomma betalande
elev.
Vid Ultuna, lantbruksinstitut meddelas undervisning av åtta professorer,
nämligen en i jordbrukslära och lantbruksekonomi, en i husdjurslära, en i fysik
och redskapslära, en i husbyggnadslära och kulturteknik med fältmätning, en
i mejerilära och bakteriolog! med kemi, en i kemi och geologi, en i botanik och
zoologi och en i veterinärlära, samt av nio extralärare, nämligen en i jordbrukslära.
, en i kemi, en i botanik, en i fältmätning m. m., en i skogshushållning,
en i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt, en i trädgårdsskötsel,
en i bokföring och en i pedagogik. Vid Alnarps lantbruks- och
mejeriinstitut meddelas undervisning av nio professorer, nämligen en i jord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
9
brukslära och lantbruksekonomi, en i husdjurslära nied undantag av hästskötsel,
en i hästskötsel samt husdjurens hälso- och sjukvård, en i fysik och redskapslära,
en i husbyggnadslära och kulturteknik med fältmätning, en i mejeriteknik
och mjölkhushållning, en i mejerikemi, mejeribakteriologi och mjölkhushållning,
en i kemi och geologi samt en i botanik och zoologi, av en laborator,
nämligen i husdjurens anatomi och fysiologi, samt av sex extralärare,
nämligen en i jordbrukslära samt kulturteknik med fältmätning, en i skogshushållning,
en i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt, en
i kemi och fysik, en i botanik och en i pedagogik. Vid varje institut åligger
det vidare egendomens förvaltare att enligt styrelsens bestämmande för eleverna
redogöra för anordningarna vid egendomen, dess skötsel, skörderesultat
m. m. Beträffande Alnarp åligger det dessutom kamreraren att undervisa i
bokföring uti agronomkursen, kassören att undervisa i bokföring uti till institutet
förlagda lägre skolor och trädgårdsföreståndaren att undervisa i trädgårdsskötselns
grunder, leda därtill hörande övningar samt i trädgården företaga
demonstrationer för eleverna.
Professor utnämnes av Kungl. Maj :t. Laborator tillsättes av institutets
styrelse, liksom extralärare, vilka anställas med villkor av sex månaders ömsesidig
uppsägning.
Institutets styrelse utgöres av en ordförande och fyra andra ledamöter,
vilka Kungl. Majit utser bland framstående och sakkunniga lanthushållare,
med undervisningen förtrogna idkare av med lantbruket i samband stående
vetenskaper eller i övrigt för lanthushållningen nitälskande män. Dessutom
är rektor självskriven ledamot av styrelsen.
Lärarrådet består av institutets ordinarie lärare. Övriga lärare, som självständigt
handhava undervisningen i något ämne vid institutet, skola av rektor
kallas till sammanträden i lärarrådet och hava säte och stämma vid behandling
av frågor, som omedelbart beröra undervisningen i deras läroämnen.
Till rektor förordnar Kungl. Majit, efter av styrelsen avgivet förslag, en
av professorerna.
Lantbruksstyrelsen handhaver överinseendet och kontrollen över lantbruksinstituten
och äger att tid efter annan inspektera instituten ävensom att genom
brevväxling med institutens styrelser inhämta alla nödiga upplysningar
örn institutens tillstånd och de åtgärder, som kunna vara erforderliga till dess
förbättrande. Genom tilläggsbestämmelse den 11 juni 1920 (nr 317 resp. 318)
hava institutens styrelser ålagts att i god tid före varje läsårs början med
eget utlåtande till lantbruksstyrelsen för prövning och fastställelse insända
förslag till undervisningsplan för nästföljande läsår.
Spörsmålet örn anordnande av verkligt högskolemässig undervisning på jordbruksområdet
har redan tidigare varit föremål för ingående övervägande.
Vid 1909 års riksdag väcktes sålunda i bägge kamrarna motioner, åsyftande
utredning och förslag rörande anordnande av högskolemässig lantbruksundervisning
vare sig vid en fullt fristående läroanstalt eller i samband med en eller
flera närstående undervisningsanstalter. Riksdagen beslöt i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om en dylik utredning. I skrivelsen framhöll riksdagen, att frågan
örn den högre lantbruksundervisningens ordnande dels vore av stor betydelse
och dels av flera skäl obestridligen aktuell. Utan att vilja på något sätt uttala
sig angående den väg, på vilken frågan borde lösas, inskränkte riksdagen sig
till att framhålla önskvärdheten av att, då onekligen flera utvägar syntes möjliga,
dessa bleve upptagna till prövning. Riksdagen antydde i fortsättningen
av skrivelsen för sin del tre sådana utvägar, nämligen dels utvidgning av lant
-
Tidigare utredning
angående
högskolemässig
lauthruksuudervisning.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
bruksinstituten, dels anordnandet av särskild lantbrukshögskoleundervisning i
Stockholm, eventuellt i samband, med andra högskolor därstädes, och dels förläggande
av den nya högskoleundervisningen till ett av universiteten med eller
utan samband med närliggande institut.
Den 17 februari 1911 anmälde dåvarande departementschefen ärendet om utredning
i högskolefrågan och tillkallade efter erhållet bemyndigande fem sakkunniga
att verkställa sådan utredning. Beträffande de sakkunnigas förslag,
som framlades i april 1913 och utmynnade i att den högre lantbruksundervisningen
borde organiseras som en fakultet vid Uppsala universitet, må här anföras
följande.
De sakkunniga, funno på angivna skäl alternativet att förvandla instituten till
högskolor, vare sig med eller utan bibehållande jämsides därmed av deras uppgift
att utbilda praktiska lantbrukare, icke böra ifrågakomma. Fortsättningseller
konsulentkurserna ansågo de vara en tillfällig anordning, vilken borde
bortfalla, när lantbrukshögskoleundervisning inrättades. Ej heller funno de
ändamålsenligt att söka införliva dylik undervisning med verksamheten vid
centralanstalten för jordbruksförsök. De ansågo därför nödvändigt, att en ny
anstalt inrättades för ändamålet. Härvid upptogo de till skärskådande möjligheten
att till en gemensam institution sammanföra en lantbrukshögskola med
andra i viss mån närstående högskolor. Skäl både för och emot kunde enligt
de sakkunnigas mening anföras beträffande en sådan anordning, dock hade den
i utlandet alltmera befunnits olämplig. För övrigt syntes dem tiden för frågans
lösande i dylik riktning vara i Sverige redan försutten, enär särskilda
högskolor, med vilka kombination varit möjlig, redan organiserats; att efteråt
söka inpassa en lantbrukshögskola i någon av dessa vore olämpligt. Alltså
återstode enligt de sakkunnigas mening valet mellan en fristående högskola i
Stockholm eller en agronomisk fakultet vid något av universiteten. Då de sakkunniga
funnit det uppenbart, att en fristående lantbrukshögskola i Stockholm
skulle med hänsyn till ekonomien ställa sig mycket ogynnsammare än en universitetsfakultet,
och då de dessutom ansåge, att frågan kunde ur principiell
synpunkt få en fullt lika fördelaktig lösning på det senare sättet, hade de ej
funnit nödigt att i betänkandet intaga en detaljerad utredning angående det
förra av dessa alternativ. Däremot hade de, efter att i valet mellan Uppsala
och Lund hava stannat vid att förorda Uppsala, verkställt en ingående utredning
angående organisation, kostnader m. m. för förläggande dit av en agronomisk
fakultet. Med ett beräknat antal av 150 studerande, däri inräknade dem,
som nu besökte konsulentkurserna vid instituten, föreslogo de inrättande av 7
professurer jämte docenturer och befattningar såsom biträdande lärare m. m.
Den årliga utgiftsstaten beräknades efter då gällande penningvärde till 128,800
kronor. Kostnader för byggnader och uppsättning av inventarier m. m. beräknades
till 1,369,000 kronor.
Vid betänkandet var fogad reservation av de sakkunnigas ledamot, professorn
M. Weibull, vilken ansett den högsta lantbruksundervisningens förläggande till
Lunds universitet i visst samband med institutet vid Alnarp vara den väg, vilken
bäst ledde till målet.
Betänkandet innefattar vidare förslag angående lantmäteriundervisningens
förläggande till den agronomiska fakulteten i Uppsala. Härför beräknades
en årskostnad av 39,650 kronor och en engångskostnad av 63,000 kronor. I
reservation uttalade de sakkunnigas ledamot direktören C. Rydberg, att lantmätarnas
utbildning syntes fortfarande böra bedrivas institutmässigt vid undervisningsanstalt
i Stockholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
11
I de över betänkandet avgivna utlåtandena av olika myndigheter vitsordades
allmänt behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Beträffande
det lämpligaste sättet för frågans lösande gjorde sig emellertid synnerligen
växlande uppfattningar gällande. Även örn man tämligen enhälligt uttalade
starka tvivelsmål rörande lämpligheten av att anknyta den högre lantbruksundervisningen
direkt till ett universitet, så rådde däremot ingen enighet i
uppfattningen om den väg, som skulle kunna anses mera framkomlig och ändamålsenlig
för frågans lösande.
Ehuru 1909 års lantbrukshögskolesakkunnigas förslag icke föranledde framställning
i ämnet till riksdagen, blev frågan därför icke avförd från dagordningen.
I själva verket har den allt sedan varit föremål för mycken uppmärksamhet
i lantbruksintresserade kretsar, även örn meningarna icke kunna anses
hava samlat sig örn någon viss linje.
År 1919 gjordes av institutsstyrelserna framställning om vissa organisatoriska
ändringar vid instituten, innebärande bland annat anställandet av ökat
antal lärarkrafter. De teoretiska inträdesfordringarna till agronomkursen
borde höjas och närmare motsvara studentkompetens. De praktiska förkunskaperna
borde noggrannare kontrolleras. Beträffande konsulentkursen föreslogos
även vissa förändringar, varjämte med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal
elever, som hittills genomgått denna kurs, framhölls, att för vissa befattningar
i lantbrukets tjänst borde krävas att hava genomgått denna kurs, så att detta
verkligen skulle för eleverna innebära en påtaglig förmån. Nämnda omorganisationsförslag
hava sedermera överlämnats till lantbruksstyrelsen för yttrande
och upptagits till prövning först i samband med 1926 års högre lantbruksundervisningssakkunnigas
utredningsarbete.
Vidare må i detta sammanhang nämnas, att Sveriges allmänna lantbrukssällskap
år 1919 hemställt, att spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens
ordnande snarast möjligt måtte göras till föremål för ny utredning,
samt att hushållningssällskapens år 1924 samlade ombud likaledes gjort framställning
örn förnyad allsidig utredning i ämnet.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava för sin del kraftigt understrukit
behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Beträffande den
nuvarande institutsundervisningens allmänna nivå hava de sakkunniga anfört
i huvudsak följande.
Lantbruksinstituten hade tvivelsutan i stort sett väl fyllt sin uppgift, och
den där meddelade undervisningen hade säkerligen sin stora andel i det kraftiga
uppsving, det svenska jordbruket haft att uppvisa under det senaste århundradet.
Upprepade gånger hade undervisningen vid instituten omlagts och utvidgats
för att bättre motsvara tidens och rådande förhållandens krav. Denna
utveckling hade kännetecknats av en allt mer teoretisk inriktning av studierna,
karakteriserad jämväl av en allt längre gående specialisering av lärarkrafterna.
Tack vare det praktiska jordbruksarbetets avkopplande från institutens undervisningsschema,
hade också väsentligt längre tid och mer arbete kunnat
ägnas det mera teoretiska kunskapsinhämtandet. Möjlighet härför hade ock
beretts genom upprättande vid instituten av ett ökat antal lärostolar med allt
mera begränsade och specialiserade undervisningsområden, samtidigt som allt
bättre rustade laboratorier, museer, modellsamlingar och annan undervisnings
-
HBgre lantbrnksnndervisningssakkunuiga.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 2A9.
materiel ställts till förfogande. Resultaten härav hade heller icke uteblivit,,
och den agronomiska utbildning, som instituten under de senare decennierna
meddelat, hade i omfattning och teoretisk fördjupning höjt sig vida över äldre
tiders.
Den nuvarande institutsundervisningen stöde likväl icke på höjden av vår
tids högre lantbruksundervisning över huvud taget och vore ej heller så organiserad
och rustad, att den hade möjlighet att göra det, något som ock från flera
håll — bland annat från instituten själva — upprepade gånger framhållits.
Redan den omständigheten, att instituten alltjämt vore organiserade efter den
plan, som 1892 genomfördes vid Ultuna och ett årtionde senare vid Alnarp,
gåve en förklaring härtill. Under tiden hade nämligen utvecklingen på detta
område^ annorstädes varit både stark och hastig, vilket även bestyrktes vid en
blick på motsvarande förhållanden i våra grannländer.
Vad sorn i hög grad stått hindrande i vägen för institutens utveckling vore
den dualism i syftemålet med agronomundervisningen, som vore en följd av
institutens dubbla uppgift att i samma kurs utbilda såväl praktiska jordbrukare
med deras krav på en i rent praktiskt ekonomisk riktning lagd allmän agronomutbildning
som ock lärare, konsulenter m. fl., på vilka större fordringar måste
ställas både beträffande den naturvetenskapliga grunden för deras vetande och
i fråga om inom visst område specialiserade och fördjupade kunskaper. Då
man sökt tillgodose den senare kategoriens behov, hade den förstnämnda belastats
med en del arbete, varav den kanske icke haft motsvarande direkta nytta.
Då denna belastning icke kunnat drivas för långt, hade man varit nödsakad
följa en medelväg, som icke blivit tillfredsställande för någondera gruppen.
Visserligen hade man sökt avhjälpa bristen på specialisering genom inrättande
av konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer, men dessa hade aldrig
blivit vad man avsett och hoppats. Anledningen härtill vore huvudsakligen att
söka i två omständigheter: dels hade genomgången av konsulentkurs icke uppställts
såsom formell kompetensfordran utöver agronomexamen, dels hade kurstiden
fastställts till endast ett år. Det förstnämnda förhållandet hade gjort, att
endast ett fåtal hade besökt dessa kurser och att de bästa bland agronomerna i
allmänhet icke gjort det, då de ändå kunnat vinna anställning både på lärareoch
konsulentbanan. En kurstid av endast ett år måste vidare anses för kort,
då specialiseringen icke kunnat begränsas till ett enda ämne, utan den studerande
mäste fördjupa sitt vetande i flera såväl tillämpade som naturvetenskapliga
ämnen.
De resultat, en undervisningsverksamhet som den vid instituten bedrivna
kunde giva under en så pass kortvarig kurs som en två- högst treårig, vore givetvis
i hög grad.beroende av ole förkunskaper, eleverna vid sitt inträde i instituten
besutte i sådana ämnen, som där studerades eller som utgjorde underlag
för bedrivna studier. I detta hänseende betecknade 1892 års organisationsplan
ett givet framsteg i förhållande till vad som förut varit på detta område gällande.
Men ändock voro inträdesfordringarna — och vore det ännu — allt för
låga och de nyinkomna elevernas förkunskaper allt för ojämna, för att ett intensivt
och effektivt arbete redan från kursens början skulle kunnat bedrivas; de
svagast förbildade. hade helt naturligt verkat återhållande på arbetet. Från
flera håll — särskilt från institutsstyrelsernas sida — hade därför krav framställts
på bättre underbyggnad hos det vid institutet mottagna elevmaterialet,
ett krav, som i allmänhet sträckt sig till fordran på studentkunskaper i ämnen,
vilka vöre av större betydelse för studierna vid institutet.
Institutens uppgift hade varit och vore alltjämt att utbilda praktiska jordbrukare
och vissa tjänstemän. Undervisningen hade därför ordnats med hänsyn
härtill och meddelats huvudsakligen i form av bestämda kurser, medan
relativt litet utrymme hade lämnats åt fria studier. Då den högre lantbruks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
13
undervisningen borde vara avsedd även för blivande forskare och andra, som
behövde en högre vetenskaplig skolning, måste naturligtvis på detta mera
framskridna stadium utbildningssättet vara ett annat, nämligen de fullt fria
studierna, och möjligheter måste beredas de studerande till självständigt studieoch
forskningsarbete genom tillgång till väl utrustade bibliotek, laboratorier
o. dyl. I sistnämnda hänseende fyllde instituten för närvarande icke de krav,
som måste ställas på en högskola. Den högre lantbruksundervisningen i vårt
land hade under senare tid icke blivit fullt så väl tillgodosedd som annan högre
undervisning här hemma eller som lantbruksundervisningen i våra grannländer,
vilken genom inrättande av väl utrustade högskolor blivit bättre i stånd att
fylla sin uppgift.
Även örn åtminstone vissa av de ofullkomligheter, vilka för närvarande vidlådde
den högre lantbruksundervisningens i Sverige organisation, möjligen
skulle utan mera genomgripande ändringar av denna organisation kunna nödtorftligen
avhjälpas, så syntes det dock utan vidare kunna anses uteslutet, att
genom sådana partiella förbättringar en vetenskaplig högskola i detta ords
verkliga mening skulle kunna åstadkommas, en högskola av den ställning och
auktoritet, att dess grundläggande examina bleve jämbördiga med motsvarande
examina från universitet och andra högskolor.
Efter att hava framhållit jordbrukets utomordentligt stora betydelse och
centrala ställning inom landets näringsliv, motivera de sakkunniga ytterligare
behovet av en lantbruksvetenskaplig högskola genom följande uttalande.
Eör en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen vore det av stor betydelse,
att yrkesutövarna bereddes tillfälle att erhålla en god fackutbildning. För
yrkesmännen vid det mindre och medelstora jordbruket stöde i sådant avseende
lantmannaskolor ävensom kortare undervisningskurser av olika slag till förfogande.
Lantbruksskolorna i sin tur vore närmast avsedda för utbildning av
lägre tjänstemän vid det större jordbruket. Utbildningen av mera självständiga
driftsledare vid det större jordbruket hade däremot hittills ansetts vara en av
de nuvarande lantbruksinstitutens viktigaste uppgifter. Det syntes de sakkunniga
vara i hög grad motiverat, att även i fortsättningen särskilda anstalter
vidtoges för tillgodoseende av sistnämnda yrkesmäns utbildningsbehov.
Men därutöver torde jordbruket för främjande av undervisningen och forskningen
på sitt område med fullt fog kunna göra anspråk på en statligt ordnad
högskoleundervisning lika väl som andra grenar av det svenska näringslivet,
vilka redan blivit i detta hänseende tillgodosedda. Det kunde icke försvaras att
låta det svenska jordbruket längre avvara det stöd, som endast en högskola
kunde lämna.
Ett sådant stöd vore i hög grad av nöden. Visserligen kunde ju det svenska
jordbruket visa hän på en vacker utveckling under de senare decennierna,.
men oändligt mycket återstode att vinna på forskningens och undervisningens
väg till fromma ej endast för jordbrukets utövare utan även för hela vårt
folk.
Erfarenheten från senare tid hade påtagligt givit vid handen, att rådande
förhållanden på här förevarande område icke utan allvarligt men kunde i längden
få fortvara. Ett tydligt och svårfyllt behov av tillgång till personer med
den kompetens, som endast en välordnad högre lantbruksutbildning kunde
skänka, framträdde numera som oftast i vårt land. Detta komme nogsamt
till synes, då ledigblivna befattningar inom jordbruksadministrationen, lantbruksforskningen
och jordbrukets undervisningsväsen skulle återbesättas. Tillgången
till fullt lämpliga sökande hade länge varit ringa, stundom till och med
nära nog ingen; i varje fall hade sällan eller aldrig möjlighet förelegat att
14
Kungl. Maj:ts proposition nr %49.
bland ett flertal i och för sig väl kompetenta sökande utvälja den mest lämpliga.
Att ett sådant förhållande icke kunde annat än verka hämmande och
återhållande på jordbrukets allmänna utveckling läge i öppen dag. Ej minst
ur ekonomisk synpunkt förtjänade det framhållas, att aldrig så väl utrustade
institutioner för forskning eller undervisning icke kunde nå full effektivitet,
därest icke för föreliggande uppgifter högt kvalificerade personer stöde till förfogande
såsom ledare och medarbetare.
I detta sammanhang finge det jämväl erinras därom, att så länge undervisningen
på jordbrukets område icke vore lika väl ordnad och kunde föra lika
långt som motsvarande undervisning inom andra områden, det knappast vore att
förvänta annat än att unga män med särskilt goda förutsättningar hellre skulle
söka sin utbildning och sin framtid inom andra kunskapsområden än jordbrukets.
Det hade på tal om dessa förhållanden stundom framhållits, att det jämförelsevis
ringa antal studerande, som kunde tänkas vilja söka sin utbildning
vid en jordbrukets högskola, med mindre kostnader för det allmänna skulle
kunna beredas möjlighet till utbildning vid lämplig utländsk högskola. Så
hade ju också i viss mån under senare år varit fallet. De svenska jordbruksförhållandena
vore emellertid i många avseenden så avvikande från motsvarande
förhållanden i utlandet, att det i längden icke gärna läte sig göra att
slå sig till ro i den uppfattningen, att den högre utbildning, varav här gjordes
oss behov, kunde inhämtas på utländsk botten. En sådan lösning av
frågan om den högre lantbruksundervisningen måste alltid bliva en tillfällig
nödfallsutväg, och en verklig lösning kunde på den vägen säkerligen icke
vinnas.
I anslutning härtill hava de sakkunniga sökt att med siffermaterial, grundat
på föreliggande faktiska eller uppskattade förhållanden, få belyst den elevfrekvens,
varmed en eventuell undervisningsanstalt för högre praktisk-vetenskaplig
utbildning inom lantbruksområdet skäligen kan hava att räkna. De
sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att den årliga tillströmningen
av studerande till en lantbrukshögskola bör kunna beräknas till i runt tal 30
elever. För studier för högre examen har det årliga tillskottet av studerande
ansetts kunna beräknas till 4. Antalet samtidigt vid högskolan studerande
skulle sålunda vid i medeltal treårig utbildning vid högskolan för
ämbetsexamen och i medeltal ytterligare fyraårig studietid för licentiat- eller
högre examen kunna uppskattas till något över 100.
De sakkunniga hava vidare framhållit betydelsen utav att jordbrukets högskolefråga
snarast bringas till sin lösning.
De sakkunniga uttala sålunda som sin bestämda mening, att anordnandet
inom landet av en i alla avseenden fullt högskolemässig praktiskt-vetenskaplig
undervisning inom samtliga de kunskapsområden, vilka direkt eller indirekt
äro av betydelse för jordbruksnäringen, vore en statsangelägenhet av den betydelse,
att den icke utan stort men för ej mindre näringen i fråga än även
den materiella kulturen överhuvud taget kunde uppskjutas. Bedan förut av
statsmakterna vidtagna åtgärder till jordbrukets befrämjande fordrade, vare
sig åtgärderna avsåge forskning eller fackligt upplysningsarbete, oundgängligen
tillgång till personliga arbetskrafter med sådan utbildning och av sådana
kvalifikationer, som endast en högskolemässig utbildning kunde skänka. Endast
under denna förutsättning kunde full effektivitet förväntas av förenämnda
åtgärder och därför gjorda uppoffringar bliva verkligt fruktbärande.
Kungl. Majlis proposition nr 2b9.
15
Men även ur for shlm gens synpunkt skulle ett ytterligare uppskov med frågans
lösning vara synnerligen menligt.
Den vetenskapliga forskningen inom jordbrukets område påginge på andra
håll med en iver som aldrig tillförene, och skulle vårt land i detta hänseende
icke komma alltför mycket efter, tarvades oundgängligen stödet av en verklig
högskola, som på samma gång kunde vara både en härd för praktiskt-vetenskaplig
forskning och en utbildningsanstalt för såväl blivande forskare och
undervisare inom jordbrukets vidsträckta område som ock i vissa fall jämväl
för driftsledare vid praktiskt jordbruk.
Vid ett hastigt övervägande av den förevarande frågan kunde det möjligen
av någon ifrågasättas, huruvida icke den vetenskapliga forskningen på jordbruksområdet
i vårt land vore i sådan grad och omfattning redan tillgodosedd
genom den allt sedan år 1907 verksamma centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet och andra praktiskt-vetenskapliga forskningsanstalter
(exempelvis Svalövsanstalten, mosskulturföreningen), att vidare statsåtgärder
i detta avseende nu kunde anses mindre erforderliga. Visserligen hade sålunda
på ett erkännansvärt sätt forskning bedrivits inom en stor del av det
område, vilket kunde anses vara av särskild betydelse för jordbruksnäringen,
varjämte genom tal och skrift kunskap spritts örn nyare rön och uppslag. Men
vetenskapens arbetsfält vore stort och tillgängliga arbetskrafter räckte ingalunda
till att behärska det i sin helhet, ja, vissa delar av detsamma hade på
grund av olika förhållanden i stort sett knappast blivit alls bearbetade. Det
tillskott till den inhemska vetenskapliga forskningen, som upprättandet av
en högskola skulle medföra, måste därför betraktas som synnerligen önskvärt
och väl motiverat ur forskningens egen synpunkt. Det vore säkerligen högst
betydande ekonomiska värden, som på jordbrukets område stöde att vinna genom
en sin uppgift vuxen och det stora området något så när fullständigt behärskande
praktiskt-vetenskaplig forskning, värden vilka den materiella kulturen
i vårt land helt enkelt icke hade råd att avvara.
I de flesta över betänkandet avgivna yttranden göras uttalanden rörande Yttranden,
behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Samtliga dessa uttalanden
gå i sådan riktning, att de innebära ett vitsordande av ifrågavarande
behov. Av innehållet i berörda uttalanden må här återgivas följande.
Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra kraftigt vitsorda det starka behovet
ur jordbrukets synpunkt av att den högre lantbruksundervisningen omorganiserades
och gåves en sådan form och omfattning, som jordbrukets nuvarande
ståndpunkt krävde. Skulle jordbruket under numera rådande svåra förhållanden
kunna bestå oell utvecklas till bärighet, krävdes betydande kunskaper
såväl hos dem, som skola föra forskningen på lantbruksområdet framåt, som
ock hos deni. vilka i egenskap av lärare och konsulenter skola undervisa och
leda lantbrukets idkare i deras gärning. Med skäl syntes enligt lantbruksst.yrelsens
förmenande också från jordbrukets sida kunna ställas krav på anordnandet
av en verklig högskolutbildning för dess utövares räkning. Ingen,
som ägde kännedom om den vetenskapliga forskningens och undervisningens
betydelse för jordbruket och dess ekonomiska utveckling, torde nämligen vilja
göra gällande, att denna näring på grund av sin natur skulle vara i mindre
behov av tillgång till högskolutbildade medhjälpare än andra näringar, vars
krav i detta hänseende redan sedan lång tid tillbaka tillgodosetts.
Lantmäteristyreisen har instämt i de sakkunnigas uttalande, att det icke
kunde försvaras att låta det svenska jordbruket längre avvara det stöd, som en
högskola kunde lämna. Alldeles särskilt ville styrelsen understryka de sak
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
kunnigas uttalande, att erfarenheten från senare tid påtagligt givit vid handen,
att ett tydligt och svårfyllt behov av tillgång på personer med den kompetens,
som endast en välordnad högre lantbruksutbildning kunde skänka,
numera framträdde som oftast i vårt land och att detta komme nogsamt till
synes, då ledigblivna befattningar inom jordbruksadministrationen, lantbruksforskningen
och jordbrukets undervisningsväsen skulle återbesättas.
Lantbruksakademien ävensom styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet hava framhållit, att de utan tvekan anslöte sig till
den i det remitterade betänkandet uttalade meningen, att anordnande inom
landet av en i alla avseenden fullt högskolemässig praktiskt-vetenskaplig
undervisning inom samtliga de kunskapsområden, vilka direkt eller indirekt
vore av betydelse för jordbruksnäringen, vore en statsangelägenhet av den
betydelse, att den icke utan stort men kunde uppskjutas.
Filosofiska fakulteten i Uppsala, i vars yttrande större akademiska konsistoriet
därstädes instämt, har funnit, att behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning
vore klart ådagalagt och att det endast kunde fyllas genom
en statligt ordnad högskoleundervisning. Den vetenskapliga jordbruksforskningen
hade numera nått en hög utveckling och vore av fundamental betydelse
för det praktiska jordbruket och därmed för hela näringslivet. Vårt
land agde. visserligen framstående forskare på jordbruksområdet, och fakulteten
ville i. detta sammanhang framhålla, att flera av dessa hade erhållit sin
vetenskapliga utbildning vid de svenska universiteten. Dock läge det i öppen
dag, att universiteten icke i någon vid dem representerad vetenskap vore rustade
att tillmötesgå jordbruksforskningens speciella krav och att flera ämnen
av för denna forskning grundläggande betydelse läge helt utanför området
för universitetens hittillsvarande verksamhet. Örn alltså redan etet vetenskapligt-praktiska
forskningsarbetets krav tillräckligt motiverade upprättandet av
en statlig forsknings- och undervisningsanstalt av högskoletyp, så vore behovet
av en dylik icke mindre starkt ur administrationens och undervisningsväsendets
synpunkt. Det kunde icke vara annat än i längden för näringslivet
ödesdigert att, såsom de sakkunniga betonat, tillgången till lämpliga sökande
till ledigblivna befattningar länge hade varit ringa eller stundom nära nog
ingen, och det syntes vara ett viktigt statsintresse att detta missförhållande
avhjälptes genom skapande av de utbildningsmöjligheter, som vore erforderliga
för att fylla behovet av tillgång på kompetenta personer. Fakulteten
vore övertygad, att läget vore sådant, att de erforderliga åtgärderna borde vidtagas
snarast möjligt; ett uppskov skulle medföra att vårt land bleve efter
övriga kulturländer på ett sätt, som skulle lända näringslivet till obotlig
skada.
Styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultuna har uttalat, att ett trängande
behov förelåge att utveckla och utvidga den högre lantbruksundervisningen.
Styrelsen hade själv varit i tillfälle att inför Kungl. Majit framhålla önskvärdheten
av att åtminstone vissa partiella reformer bleve vidtagna för att
avhjälpa de mest kännbara bristerna i den nuvarande organisationen. Under
den tid som förgått hade icke endast behövligheten av de föreslagna förändringarna
framträtt allt tydligare, utan även lantbruksinstitutens utveckling
ytterligare hämmats, då inga medel beviljats till inrättande av nya lärostolar
och anslagen till institutioner och för övriga behov hållits nere vid mycket
knapp nivå. Under senare åren hade ytterligare ett moment tillkommit,
sorn måste verka i hög grad menligt, nämligen att lediga professurer vid instituten
i avbidan på resultat av utredning rörande den högre lantbruksundervisningen
ej längre finge återbesättas med ordinarie innehavare. Bland
d.e sålunda lediga eller under årets lopp ledigblivande professurerna befunne
sig även de som representerade huvudämnena vid institutsundervisningen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
17
nämligen lantbruksekonomi, jordbrukslära och husdjurslära, och även örn
kompetenta vikarier skulle stå att erhålla, vilket ingalunda kunde anses vara
säkert, torde det knappast behöva framhållas, att undervisningens uppehållande
med vikarierande lärare i de viktigaste undervisningsämnena icke för
någon längre tid vore hållbart.
Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning högskolans styrelse
anslutit sig, har framhållit, att en svensk lantbrukshögskola länge hade
varit ett viktigt önskemål och att det därför vore med tillfredsställelse, lärarkollegiet
hade tagit del av det föreliggande förslaget. Det torde med visshet
kunna förutses, att en lantbrukshögskola uppbyggd ungefärligen efter de linjer,
som de sakkunniga föreslagit, skulle komma att i hög grad verka höjande
på landets modernäring. Det syntes även lärarkollegiet sannolikt, att vetenskapligt
utbildade krafter på lantbrukets olika områden komme att erfordras
ej blott såsom lärare och olika slag av ämbets- och tjänstemän utan även och
i växande antal i det praktiska jordbrukets tjänst. De sakkunniga hade tänkt
sig antalet inträdessökande uppgå till 30 per år, vilket antal i belysning av
högskolans kommande betydelse även för det praktiska lantbruket kunde anses
ganska försiktigt valt och snarare torde komma att ligga i underkant.
Av rikets 26 hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava 23 direkt
vitsordat behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning, och de flesta
av dem hava därjämte framhållit önskvärdheten av att åtgärder i sådant syfte
snarast måtte vidtagas. Men även återstående 3 förvaltningsutskott hava i
någon form givit sin anslutning till reformer i sådan riktning. Av de särskilda
förvaltningsutskottens yttranden på denna punkt må i korthet anföras följande.
Uppsala läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har påpekat, att frågan
om ordnandet av den högre lantbruksundervisningen under senaste årtionden
hade varit föremål för utredning utan att dock hittills hava vunnit en tillfredsställande
lösning. Att detta hade varit till stor olägenhet för vårt lands
jordbruk vore otvivelaktigt, bland annat därigenom att en hög vetenskaplig och
praktisk skolning icke kunnat meddelas det säkerligen stora antal inom jordbruket
verkande personer, som lämpat sig för sådan utbildning. Än vidare
hade uppskovet med frågans lösning varit till stort men för undervisningen vid
lantbruksinstituten å Ultuna och Alnarp samt för återbesättandet av framskjutna
platser inom jordbruksforskningen och lantbruksförvaltningen.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att behovet av rådgivare och undervisare inom lanthushållningens skilda områden
i samband med den ökade intensiteten av jordbruksdriften i hög grad stegrats.
För hushållningssällskapen, som i stor utsträckning hade till uppgift att
tillgodose dessa oavbrutet ökade krav på upplysande och rådgivande verksamhet,
vore det erforderligt att äga tillgång på ett förhållandevis stort antal
kunniga konsulenter av olika slag. Då hushållningssällskapets verksamhet
bringade sällskapet i synnerligen nära kontakt med det praktiska jordbrukets
läge, önskemål och behov, funne utskottet berättigat att framhålla, att jämväl
när fråga vore örn utbildning av praktiska driftsledare de hittillsvarande anordningarna
icke tillfullo motsvarade kraven. Med det anförda hade utskottet
velat giva uttryck åt den bestämda övertygelsen, att en omläggning av den
högre lantbruksundervisningen för närvarande utgjorde ett av det svenska jordbrukets
mest brännande spörsmål, vars lösning icke längre syntes kunna uppskjutas,
örn man lade vikt vid att främja en fortsatt gynnsam utveckling av
den för hela vårt land ekonomiskt betydelsefulla jordbruksnäringen. Utskottet
vore också av den meningen, att de ekonomiska uppoffringar, som frågans genomförande
komme att pålägga staten, ingalunda kunde betraktas såsom för
höga. Detta sakförhållande framträdde ännu mera, (liirest kostnaderna ställdes
i jämförelse med värdet av den förbättrade jordbruksproduktion, vilken
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 käft. (Nr 249.) 2
18 Kungl. Maj:ts proposition m> Så9.
med säkerhet torde vara att påräkna som en följd av en tidsenlig högre lantbruksundervisning.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att
en av de mest framträdande olägenheterna med den nuvarande institutsundervisningen
vore dess brist på anpassning för olika framtida arbetsuppgifter.
Den nuvarande agronomutbildningen hade sålunda, även örn den i många avseenden
varit god och i vissa fall till och med lämnat utmärkta resultat, i stort
sett ingalunda visat sig motsvara de krav, som vår nutida jordbruksnäring
hade rätt att ställa på den. De ofta återkommande klagomålen från praktikens
män på den utexaminerade agronomens i regel alltför otillräckliga rent
praktiska utbildning och därmed hans bristande förmåga att på ett tillfredsställande
sätt kunna sköta framför allt de mera krävande driftsledarplatserna,
vittnade tydligt därom. Å andra sidan hade erfarenheten ävenså visat, att
den från institutet utgående agronomens teoretiska utbildning i många avseenden
varit alltför svag, för att han på ett önskvärt sätt skolat kunna fylla
alla de uppgifter, som numera tillkomma honom både som lantbrukslärare och
som konsulent. Den för dessa båda befattningshavare nödvändiga specialutbildningen
hade hittills i mångt och mycket fått inhämtas först efter vunnen
anställning i stället för under studieåren, vilket givetvis varit en olägenhet
både för de institutioner, hos vilka nämnda befattningar innehafts, som även
för befattningshavarna själva. Sakkunnigförslaget innebure en strävan att
avhjälpa bland annat de brister, som sålunda berörts. Detta måste hälsas med
största tillfredsställelse. För att den högre undervisningen inom lantbruket till
fullo skulle kunna fylla nutidens krav, måste enligt utskottets mening en i
alla avseenden fullt högskolemässig undervisning även på lantbrukets område
snarast möjligt utformas och komma till stånd.
Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har vitsordat, att
den nuvarande högre lantbruksundervisningen icke kunde anses fylla tidens
krav. De påbyggnader och förändringar, som under olika tider vidtagits till
förbättrande av lantbruksinstitutens organisation, hade endast delvis motsvarat
förväntningarna. Den högre lantbruksundervisningen hade icke hållit jämna
steg med lanthushållningens raska utveckling. Genom den undervisning,
som för närvarande meddelades vid våra lantbruksinstitut, bibragtes knappast
lärarna vid våra lägre lantbruksundervisningsanstalter och konsulenterna den
för närvarande nödiga teoretiska kompetensen. Och de praktiska förutsättningar,
våra nyutexaminerade agronomer ägde såsom driftsledare vid jordbruk,
vore i många fall långt ifrån tillfredsställande. Uppfattningen härutinnan
illustrerades kanske bäst därav att, då under de senaste åren från lantbruksinstitut
utexaminerade agronomer till allra största flertalet ej kunnat erhålla
befattning vid jordbruk, samtidigt de flesta från närliggande praktiska lantbruksskolor
utgående elever erhållit platser.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att
det med största tillfredsställelse konstaterat, att frågan om den högre lantbruksundervisningens
ordnande, som i snart 20 år stått på dagordningen, äntligen
återigen resulterat i ett konkret förslag. Vid betraktande av lantbrukshögskolefrågan
kunde man ej undgå att göra en jämförelse mellan industriens och
jordbruksnäringens utveckling under senare decennier. Man frågade sig ovillkorligen
vad orsakerna kunde vara, att industrien i vårt lilla land tekniskt och
organisatoriskt stöde på en så hög ståndpunkt, som väckte uppmärksamhet ute
i världen och gjorde den till föremål för studier från vitt skilda länder. Vår
jordbruksnäring däremot hade betraktad våra sydvästra och södra grannländer
såsom mönstren och föregångarna på sitt område och hämtat de flesta impulser
till utveckling därifrån. Man torde icke misstaga sig, örn man tillskreve
vår industris självständiga utveckling och höga ståndpunkt vår utomordent
-
Kungl. Majlis proposition nr 2h0.
19
liga ingenjörshögskola, liksom att avsaknaden av en jordbrukshögskola förorsakat
bristen på självständig utveckling av vårt lands jordbruk. Behovet av
en lantbrukshögskola vore sålunda trängande.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att frågan örn den högre
lantbruksundervisningens ordnande alltsedan år 1911 hade varit föremål för
utredning utan att den hittills hade vunnit en tillfredsställande lösning. Detta
hade varit till stor olägenhet för vårt lands jordbruk, som därigenom icke kommit
i åtnjutande av de livgivande impulser, som en hög vetenskaplig och praktisk
skolning skulle kunnat skänka de inom jordbruket verkande personerna.
I all synnerhet hade uppskovet med frågans lösning varit till stort men för
undervisningen vid lantbruksinstituten å Ultuna och Alnarp samt för återbesättandet
av framskjutna platser inom jordbruksforskningen och lantbruksförvaltningen.
Samtidigt hade våra grannländer Norge, Danmark och Finland
var på sitt håll löst frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande,
varigenom de uti lantbruksundervisningen fått ett avgjort försteg framför
Sverige. Det vore därför på synnerligen hög tid, att den högre lantbruksundervisningen
även i vårt land bleve på ett tillfredsställande sätt ordnad.
Av det nu sagda torde oförtydbart framgå, att man inom vederbörande kret- Departesar
är i stort sett enig därom, att vår högre lantbruksundervisning är i behov mentschefen.
av ingående reformer för att kunna på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin
viktiga uppgift. De nuvarande lantbruksinstituten hava otvivelaktigt utfört
ett gott arbete, men deras organisation synes utgöra hinder för, att de skola
kunna tillgodose de ökade krav, som numera måste ställas på den högre lantbruksundervisningen.
Lantbruksinstituten skola på en gång utbilda yrkesmän
vid det större jordbruket och lantbrukslärare m. fl., men med jordbruksteknikens
fortskridande utveckling och den av olika anledningar alltmer komplicerade
jordbruksdriften har det visat sig allt svårare att anordna en undervisning,
som samtidigt kan väl tillgodose båda nu nämnda kategorier av befattningshavare
inom jordbruksnäringen. I stort sett ökas behovet av specialisering i
utbildningen mer och mer. Detta torde icke minst gälla beträffande jordbruksnäringen.
En undervisning, som av organisatoriska skäl icke i tillbörlig grad
tager hänsyn härtill, kan därför icke gärna giva ett fullt tillfredsställande resultat.
Kraven på en förbättrad högre lantbruksundervisning gå sålunda i två olika
riktningar. Dels anses den s. k. agronomutbildningen, d. v. s. undervisningen
för personer i blivande ledarställning vid större jordbruksföretag, vara i behov
av reformering, så att dess praktiska syfte bättre kommer till sin rätt,
och dels — och härpå har i utredningen tyngdpunkten lagts — erfordras i
vårt land en institution för verkligt högskolemässig lantbruksundervisning,
vilket hittills saknats. Lantbrukshögskolan skulle utgöra en utbildningsanstalt
för konsulenter, lärare och med dem jämställda befattningshavare på jordbruksområdet,
samtidigt som den skulle vara en härd för lantbruksvetenskaplig
forskning.
Jag anser det vara av förhållandena synnerligen påkallat, att den högre lantbruksundervisningen
erhåller bättre organisation och rikare utvecklingsmöjligheter
än som nu står den till buds. Det kan icke fördöljas, att vårt land beträffande
anstalter för den högre lantbruksundervisningen står tillbaka för de
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
Nuvarande
anordningar.
Hesta andra i jordbrukshänseende jämförbara länder. Icke minst våra grannländer
torde i nämnda hänseende stå ej oväsentligt bättre rustade än vi.
För olika grenar av näringslivet har under senare tid den vetenskapligt
grundade forskningen och försöksverksamheten inom vederbörande fackområde
och den på sådan forskning baserade praktiskt-teoretiska utbildningen av näringens
målsmän kommit att få alltjämt ökad vikt. De ständigt förekommande
nya framstegen i produktionstekniken ävensom den alltmer tilltagande internationella
konkurrensen örn avsättningsmöjligheter för alstren av näringsfliten
hava fört med sig, att förutsättningarna för ett särskilt land att hävda
sin ställning inom produktionen hastigt kan ändras. Det land, vars näringsliv
åtnjuter stödet av en högt stående forskning och undervisningsverksamhet,
som innebär ökad möjlighet till snabb anpassning efter eventuellt ändrade produktionsförhållanden,
har emellertid de största utsikterna att under olika förhållanden
göra sig gällande. Detta äger tillämplighet icke mindre i fråga örn
jordbruket än örn andra näringsgrenar.
Vad vårt land beträffar, torde den högskolemässiga undervisningen avseende
andra näringsgrenar än jordbruket kunna sägas i allmänhet intaga en hög
ståndpunkt. Det kan då icke gärna vara rimligt, att den för vårt land så viktiga
jordbruksnäringen längre skall undanhållas det stöd, som en lantbrukshögskola
skulle kunna giva. Icke minst i tider, då jordbruket kämpar med
stora svårigheter, skulle en sådan institution vara till stort gagn. Frågan örn
den högre lantbruksundervisningens ordnande måste därför betecknas såsom i
hög grad brådskande.
Ett annat skäl, som bidrager till lantbrukshögskolefrågans aktualitet är att
lärostolarna vid de nuvarande lantbruksinstituten i avvaktan på en omorganisation
sedan en följd av år vid inträdande vakanser icke återbesatts med ordinarie
innehavare. Vid Ultuna lantbruksinstitut äro sålunda av åtta professurer
fyra vakanta, därav de två i huvudämnena jordbrukslära och lantbruksekonomi
samt husdjurslära. Nästa år inträda ytterligare två professorer i pensionsåldern,
och därefter äro endast två professurer försedda med ordinarie
innehavare. Vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut äro för närvarande av
nio professurer tre vakanta, och innevarande år blir där ytterligare en professor
pensionsmässig.
För min del anser jag det sålunda vara av största vikt, att frågan örn den
högre lantbruksundervisningens ordnande snarast bringas till en tillfredsställande
lösning.
2) Högre mej eriander visning.
Högre mejeriundervisning har i vårt land meddelats allt sedan 1883, då
tvenne till lantbruksinstituten förlagda högre mejeriskolor trädde i verksamhet.
År 1893 omorganiserades ifrågavarande undervisningsverksamhet,
i det att den högre mejeriskolan vid Ultuna nedlades och motsvarande
anstalt vid Alnarp omändrades till ett med lantbruksinstitutet sidoordnat mejeriinstitut.
År 1902 förenades de båda instituten vid Alnarp till en under
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i!).
21
visningsanstalt, benämnd lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. I och
med inrättandet år 1912 vid institutet av ettåriga fortsättningskurser för lantbrukslärare,
konsulenter m. fl. blev den högre mejeriundervisningen i olika
hänseenden likställd med den högre undervisningen på jordbruks- och husdjursområdet.
Den s. k. konsulentkursen kom sålunda att omfatta förutom en jordbruks-
och en husdjurslinje jämväl en mejerilinje.
Beträffande nu gällande bestämmelser för den högre mejeriundervisning em
må i övrigt anföras följande.
Fordringarna för vinnande av inträde vid ifrågavarande undervisningskurs
åror
1) att hava uppnått minst 18 års ålder,
2) att vara fri från smittsam sjukdom,
3) att hava erhållit avgångsbetyg från något av rikets lantbruksinstitut
samt att härvid hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i mejerilära,
kemi och fysik eller att med andra intyg, som av lärarrådet godkännas, styrka
sig äga motsvarande insikter, samt
4) att hava minst ett års allsidig och väl vitsordad mejeripraktik.
Utbildningstiden vid undervisningskursen är ett år, med början den 1 november.
Läroämnena äro: mejerilära, kemi, bakteriologi, husdjurslära utom
hästskötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, ångmaskinlära, husbyggnadslära
samt pedagogik. Vid sidan av den teoretiska undervisningen har avsevärd
tid anslagits för praktiska övningar i mejeri samt till laborationer, ritning
m. m.
Den högre mejeriundervisningen är lokalt och organisatoriskt förenad med
en lägre mejeriskola för utbildning av mejerister. Utmärkande för mejeriundervisningens
nuvarande organisation är därjämte, att vid sidan av de lärare,
som mera direkt anställts för mejeriutbildningen, lärare vid lantbruksinstitutet
i icke ringa utsträckning medverka vid undervisningen. Därigenom
hava de direkta kostnaderna för lärarlöner vid mejeriundervisningen kunnat
hållas jämförelsevis låga. Efter år 1918 verkställd lönereglering bestå de direkt
för mejeriundervisningen inrättade lärostolarna av en professur i mejeriteknik
och mjölkhushållning samt en professur i mejerikemi, mejeribakteriologi
och mjölkhushållning.1
Av ovanstående framgår, att den högre mejeriundervisningen är intimt knuten
till den institutsmässiga lantbruksundervisningen. En omorganisation av
den senare måste sålunda med nödvändighet föra med sig vissa rubbningar i
de nuvarande formerna för mejeriutbildningen.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava i överensstämmelse därmed
undersökt, på vad sätt den högre mejeriundervisningen i fortsättningen lämpligen
bör organiseras. Beträffande behovet av dylik undervisning hava de
sakkunniga i huvudsak anfört följande.
En anstalt för högre mejeriutbildning vore givetvis även för framtiden oundgängligen
nödvändig för vårt land. Mjölkhushållningen och mejerihanteringen
syntes bliva av allt större betydelse för landet, och de undan för undan
skärpta kraven på mejeriprodukternas kvalitet icke minst på exportmarknaden
gjorde en högt stående undervisnings- och forskningsverksamhet på meje
1
Ifrågavarande professurer hava redan i det föregående omnämnts i samband med redogörelse för
den högre lantbruksundervisningen.
Högre lantbruksundervisningssakknnniga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
Yttranden.
riområdet allt mera oumbärlig. Undervisningen vid ifrågavarande anstalt
borde vara så anordnad, att ändamålsenlig utbildning där kunde beredas åt
lärare och konsulenter för mejerihanteringen även som åt blivande ledare av
större mejeriföretag. Enär den högre mejeriundervisningen avsåge att tjäna
olika syften, vore det förenat med stora svårigheter att någorlunda tillförlitligt
bedöma den sannolika elevfrekvensen vid anstalt för dylik undervisning.
På grundval av verkställda överslagsberäkningar hade de sakkunniga emellertid
ansett sig kunna utgå ifrån, att antalet kompetenta inträdessökande till
den högre mejerikursen skulle uppgå till 4 å 5 om året.
I de över högre lantbruksuddervisningssakkunnigas betänkande avgivna
yttranden, som innehålla något uttalande på denna punkt, framhålles i allmänhet
vikten av att i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande
åtgärder vidtagas för åstadkommande av en reformerad högre mejeriundeivisning.
Endast lantbruksstyrelsen har givit uttryck för viss tveksamhet, huruvida
frågan genom den av högre lantbruksundervisningssakkunniga verkställda
utredningen kunde anses allsidigt klarlagd. Styrelsen har därvid påpekat
ifrågavarande undervisnings nära samhörighet med försöksverksamheten på
mejeriområdet ävensom med maskin- och redskapsprovningsanstaltemas verksamhet.
Vidare har styrelsen antytt möjligheten av, att den högre mejeriutbildningen
ordnades genom viss samverkan med tekniska högskolan.
I sitt yttrande över utredning angående centralanstaltens för försöksväsendet
på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes
ställning m. m. har lantbruksstyrelsen ytterligare understrukit behovet av
ytterligare utredning på denna punkt. Styrelsen anför sålunda bland annat,
att den ingalunda vore övertygad, att hittills gjorda utredningar klarlagt,
huru utbildningen av det fåtal mejeriexperter, varav landet hade behov, lämpligast
kunde och borde ordnas. Såsom redan anförts uttalade lantbruksstyrelsen
i sitt utlåtande rörande högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag
viss tveksamhet angående lämpligheten att genomföra detsamma i vad det
avsåge mejeriundervisningen. De sakkunniga, som haft föreliggande utredning
örn hand, torde icke hava ansett en förnyad utredning ifråga örn denna
utbildning ingå i sitt uppdrag. Förr än denna fråga underkastats en förnyad
allsidig prövning, ansåge sig lantbruksstyrelsen icke kunna taga slutgiltig
ställning till densamma. Enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna,
vore det icke heller oundgängligen nödvändigt, att denna fråga löstes omedelbart
och i samband med den högre lantbruksundervisningen i övrigt, i varje
fall icke därest man vid ordnande av sistnämnda undervisning icke föregrepe
eller i avsevärdare mån försvårade ett eventuellt realiserande vid senare
tidpunkt av tanken på högskolans utvidgande att omfatta jämväl den högre
mejeriundervisningen. I
I anledning av lantbruksstyrelsens förberörda uttalande hava styrelserna
för svenska mejerikonsulent förening en och allmänna svenska mejerist för eningen
i gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 december 1929 under åberopande
av mejerihanteringens stora betydelse för lantbruket hemställt, att
den nu bristfälliga högre mejeriundervisningen snarast måtte ordnas och ej
senare än den högre lantbruksundervisningen. Styrelserna hava framhållit,
bland annat, att örn sistnämnda undervisningsfråga ordnades utan att åtgärder
samtidigt vidtoges för åstadkommande av en förbättrad högre mejeri
-
Kungl. Majlis proposition nr 2-1/9.
23
undervisning, skulle till följd av agronomkursens omläggning till och med
den nuvarande mejeriundervisningen äventyras och flyttas ned på ett ännu
lägre plan än det, varå den för närvarande befunne sig.
Den svenska mejerihanteringen har otvivelaktigt nått en jämförelsevis hög
grad av utveckling, men under den senaste tiden har fran olika håll uttalats,
att det för näringen visat sig svårt att i alla avseenden hålla jämna steg med
framstegsarbetet på motsvarande område inom vissa andra länder, som särskilt
på den internationella smörmarknaden vore våra konkurrenter. Bland
de åtgärder, som ansetts ägnade att stärka vår ställning inom mejeriproduktionen,
har en förbättrad utbildning av mejerikonsulenter och med dem jämförbara
befattningshavare framhållits såsom en av de icke minst viktiga.
Även jag hyser den uppfattningen, att den nuvarande organisationen av
den högre mejeriundervisningen är i hög grad otillfredsställande. För blivande
mejerikonsulenter har hittills den agronomiska utbildningen ansetts
böra vara grundläggande, under det att relativt ringa tid ägnats åt de egentliga
mejeristudierna. Det synes uppenbart, att med en sådan undervisningsform
icke skall kunna tillgodoses de berättigade krav, som en högstående mejerihantering
måste ställa på sina rådgivare och ledare.
Lantbruksstyrelsen har uttalat tveksamhet beträffande lämpligaste sättet
för ordnande av den högre mejeriundervisningen och i samband därmed anfört,
att det enligt styrelsens förmenande icke vore oundgängligen nödvändigt,
att denna fråga löstes omedelbart och i samband med den högre lantbruksundervisningen
i övrigt. I sistnämnda hänseende kan jag icke dela
lantbruksstyrelsens mening. Med hänsyn till mejerihanteringens utomordentliga
betydelse för hela jordbruksnäringen anser jag det vara av stor vikt, att
utbildningen av ledare på mejeriområdet snarast möjligt blir ordnad på ett
mera tillfredsställande sätt än hittills. Härtill kommer, att genom en omorganisation
av själva lantbruksundervisningen den nuvarande grunden för
den högre mejeriutbildningen i viss mån ändras, varför frågan redan av denna
orsak måste ägnas beaktande. Jag anser sålunda, att frågan om den högre
mejeriundervisningens ordnande bör upptagas till avgörande samtidigt med
det större spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens omorganisation.
3) Högre trädgårdsundervisning.
Trädgårdsundervisningen i vårt land är för närvarande i huvudsak organiserad
i form av tvååriga praktisk-teoretiska kurser, närmast avsedda för
utbildning av trädgårdsmästare. Därjämte förekomma kortare trädgårdskurser
med undervisning av mera elementär natur.
Däremot saknas allt fortfarande möjlighet att i vårt land förvärva högre
teoretisk utbildning inom trädgårdsfacket. Olägenheten härav har dock i
någon mån minskats genom den förefintliga anordningen med utlandsstipendier
för trädgårdsstudier.
Departe
mentschefen.
Nuvarande
anordning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.
Tidigare
ntredningar.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga.
Alltsedan 1910 har sålunda — med undantag för några av efterkrigsåren
— riksdagen årligen anvisat anslag till stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket.
För budgetåret 1929/1930 finnes i riksstaten uppfört ett ordinarie
reservationsanslag för ändamålet å 4,800 kronor.
Enligt nu gällande bestämmelser angående villkoren för erhållande av
statsstipendium för högre utbildning i trädgårdsfacket (kung. 15/e 1922, nr
298) kan stipendium utgå med 1,200, 2,400 eller 3,600 kronor. För erhållande
av stipendium erfordras att hava med goda vitsord genomgått någon av
de med statsmedel understödda trädgårdsskolorna ävensom i fråga om stipendium
å 1,200 kronor att två år vistas i utlandet samt därvid under det
första året praktisera i framstående trädgård och under det andra året begagna
undervisningen vid någon god högre trädgårdsundervisningsanstalt, i
fråga örn stipendium å 2,400 kronor att hava nödiga utländska språkkunskaper
samt att två år vistas i utlandet och därvid såsom ordinarie elev deltaga
i undervisningen i tvåårig högre lärokurs vid sådan anstalt, samt i fråga om
stipendium å 3,600 kronor att tre år vistas i utlandet och därvid under första
året praktisera i framstående trädgård och under de övriga två åren såsom
ordinarie elev deltaga i undervisningen i tvåårig lärokurs vid god högre trädgårdsundervisningsanstalt.
Frågan örn åtgärder för anordnande av högre trädgårdsundervisning i vårt
land har emellertid vid upprepade tillfällen varit föremål för utredning. De
särskilda sakkunniga, som av lantbruksstyrelsen efter givet bemyndigande tillkallats
för att verkställa utredning rörande ordnandet av undervisningen i trädgårdsskötsel
i riket, föreslogo sålunda i sitt år 1906 avgivna betänkande, bland
annat, upprättandet av en högre läroanstalt i trädgårdsskötsel. För närmare
kännedom örn berörda förslag hänvisas till statsverkspropositionen (1: 9, sid.
8 ff.) till 1909 års riksdag. Sedermera hava de av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt bemyndigande den 3 juli 1917 tillkallade särskilda
sakkunniga, vilka hade till uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande åtgärder för främjande av trädgårdsodlingen, ävenledes föreslagit
inrättandet av en högre undervisningsanstalt för trädgårdsskötsel. Beträffande
innehållet i nämnda förslag må hänvisas till berörda sakkunnigas år
1918 av trycket utkomna betänkande.
Av olika anledningar bär emellertid intetdera av berörda förslag till den
högre trädgårdsundervisningens ordnande blivit föremål för någon positiv åtgärd
från statsmakternas sida.
Med avseende på behovet av anstalt för högre trädgårdsundervisning hava
högre lantbruksundervisningssakkunniga anfört i huvudsak följande:
Under de år, som förflutit efter utarbetandet av 1918 års sakkunnigeförslag
i ämnet, hade vid upprepade tillfällen visat sig, att en betydande brist
rådde inom landet på teoretiskt bildade trädgårdsmän, och då någon mera krävande
plats skolat besättas, hade fullt kompetenta sökande ofta saknats. Detta
förhållande kunde synas egendomligt, då likvisst statsmedel anslagits för att
bereda unga svenskar tillfälle att skaffa sig högre trädgårdsutbildning i utlandet.
Att de ifrågavarande statsstipendierna ofta icke fyllt det avsedda ändamålet,
torde delvis hava berott därpå, att de varit otillräckliga för obemedlade
ynglingar, som velat genomgå fullständig kurs vid högre utländsk trädgårdsskola.
Levnadskostnaderna för en vistelse under två eller flera år i utlandet
jämte de avsevärda kursavgifterna hade nämligen gått till så höga
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-49.
25
belopp, att många, förmodligen de flesta stipendiater, föredragit att som liospitanter
tillbringa ett år vid en sådan skola. Även örn de, såsom långt ifrån
alltid varit fallet, besuttit tillräckligt grundliga språkkunskaper för att kunna
helt tillgodogöra sig undervisningen, hade det säkerligen varit förenat med
mycket stora svårigheter att inhämta det kunskapsmått, som en dylik kurs avsåge
att giva. Det framginge t. ex. av studieplanen för läroanstalten i Dahlem
(Tyskland), att första årets lärokurs, som hospitanterna i allmänhet hoppade
över, upptoge mer än 1,200 lärotimmar, ägnade huvudsakligen åt grundläggande
ämnen. Utan att hava deltagit i denna undervisning och utan det band,
som lades på ordinarie elever vid skolan, torde stipendiaten mycket sällan haft
det utbyte av studierna, som för deras blivande verksamhet varit önskvärt. Å
andra sidan hade den ordinarie lärokursen för dem, som haft möjlighet att däråt
offra tid och kostnad, knappast varit ordnad på det mest önskvärda sätt. Den
som förut genomgått en svensk trädgårdsskola, hade måst deltaga i ett stort
antal lärotimmar, som icke erbjudit honom något utöver vad han redan inhämtat,
medan han i vissa ämnen måst läsa kurser, som icke kunnat vara till någon
nytta för hans blivande verksamhet i hemlandet.
Anledningarna till att statsmakterna hittills uppskjutit ordnandet av en
högre undervisning i trädgårdsskötsel inom landet, torde dels vara en viss överskattning
av de möjligheter, som bjödes en svensk att i utlandet förskaffa
sig den erforderliga utbildningen, dels även en tämligen utbredd åsikt, ^att vårt
land skulle sakna användning för ett större antal högre utbildade trädgårdsmän
och att en högre trädgårdsskola sålunda skulle vara obehövlig. Dock torde det
icke kunna förnekas, att en högre undervisning än den, som staten ordnat för
praktiska trädgårdsmästare, vore behövlig exempelvis för lärare i trädgårdsskötsel,
för trädgårdskonsulenter och för vissa andra tjänsteinnehavare liksom
även för en del utövare av yrket.
De sakkunniga hava sökt att närmare undersöka, med huru många elever
en dylik undervisningsanstalt kunde hava att räkna, och komma till det resultatet,
att omkring 200, troligen ännu flera trädgårdsmän inom landet innehava
tjänst eller utöva en verksamhet, för vilken en betydligt grundligare utbildning,
än den som meddelas i våra trädgårdsskolor, är behövlig.
Av sin utredning på denna punkt anse de sakkunniga det tydligt framgå, att
åtgärder för anordnande av högre trädgårdsundervisning inom det egna landet
vore i hög grad påkallade. På grund av trädgårdsundervisningens nära samband
med lantbruksundervisningen ansåge de sakkunniga sig böra förorda, att
åtgärder i förevarande avseende vidtoges samtidigt med omorganisationen av
den högre lantbruksundervisningen.
I de avgivna yttrandena framföras i allmänhet inga erinringar mot de sakkunnigas
uppfattning rörande behovet av en anstalt för högre trädgårdsundervisning.
Särskilt från de av ifrågavarande spörsmål närmast intresserade organisationerna,
nämligen föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter och Sveriges
konditionerande trädgårdsmästares förbund vitsordas betydelsen av en högre
undervisning på trädgårdsområdet.
Tre hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställa sig emellertid tveksamma
till berörda spörsmål.
Sålunda har Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ifrågasatt, huruvida ett verkligt behov av högre trädgårdsundervisning förelåge
och örn de kostnader, som härför beräknats, kunde anses tillräckligt försvar
-
YttrandeD.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-t9.
Departe
mentschefen.
bara. Behovet av högskolebildade trädgårdsmän inom vårt land torde vara jämförelsevis
ringa, och de avlöningar, som hushållningssällskapen i regel vore i
tillfälle att bjuda hos dem anställda trädgårdsmän, så förhållandevis låga, att
det näppeligen förefölle lockande för sökande till dylika befattningar att påtaga
sig de avsevärda utgifter, som tillgodogörandet av den högre utbildningen
måste medföra. Under alla omständigheter torde det böra tagas under sorgfälligt
övervägande, huruvida icke genom inrättande av fasta statsstipendier för
studier vid utländska utbildningsanstalter behovet av personer med tillfredsställande
högre trädgårdsutbildning kunde tillgodoses betydligt billigare.
Förvaltningsutskotten i Gotlands läns och Västmanlands läns hushållningssällskap
hava framfört liknande synpunkter.
Av den förebragta utredningen framgår, att frågan örn anordnande av en
högre trädgårdsundervisning i vårt land vid flera tillfällen varit föremål för
övervägande. Att något positivt resultat av de verkställda utredningarna i sådant
syfte ännu icke erhållits torde vara beroende av ett flertal omständigheter.
Man har ifrågasatt, huruvida behovet av personer med dylik utbildning
skulle i vårt land vara så stort, att det motiverade upprättandet av en särskild
undervisningskurs för ändamålet. Det vill synas, som örn jämväl de ekonomiska
synpunkterna tillmätts mycket stor betydelse vid prövning av förevarande
undervisningsfråga. Såsom av det föregående framgår, har behovet av
högre utbildning för vissa trädgårdsmän hittills i någon mån tillgodosetts genom
att vissa stipendier av statsmedel ställts till förfogande för trädgårdsstudier
i utlandet.
Med hänsyn till trädgårdsodlingens allt större betydelse för vårt land synes
det vara en viktig angelägenhet, att en fullt tillfredsställande undervisning
på området anordnas inom landet. Det kan icke gärna vara lämpligt att i längden
grunda utbildningen av olika befattningshavare inom trädgårdsskötseln på
stipendieresor till andra länder. Frånsett den omständigheten, att språkliga
svårigheter lätt torde uppstå för ifrågavarande stipendiater att på ett nöjaktigt
sätt tillgodogöra sig undervisningen, är det tydligt, att denna undervisning
icke kan vara så tillrättalagd, att den utan vidare passar dem, som i vårt
land skola föra näringen framåt. Jag vill i detta sammanhang erinra därom,
att såväl Norge som Danmark ansett sig böra inom det egna landet organisera
jämväl högre undervisning på trädgårdsområdet. Givetvis bör genom en sådan
åtgärd även den efter det egna landets krav avpassade forsknings- och försöksverksamheten
på området komma att i hög grad främjas.
Såsom av det följande torde framgå, skulle en tillfredsställande högre trädgårdsundervisning
kunna ordnas i vårt land med jämförelsevis små uppoffringar
från det allmännas sida. Jag tvekar därför icke att föreslå, att i samband
med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder jämväl vidtagas
för åstadkommande av en för vårt land lämpad högre trädgårdsundervisning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
27
2. Huvudlinjer för undervisningens anordnande.
1) Lantbruksundervisningen.
a) Undervisningens allmänna planläggning.
Såsom av det förut sagda framgår, hava högre lantbruksundervisningssakkunniga
förordat, att en högskolemässig undervisning på jordbruksområdet anordnades.
Vid utformande av förslag i sådant avseende hava emellertid de sakkunniga
icke ansett sig kunna undgå att redan fran början taga hänsyn till
den inverkan, införandet av en dylik ny undervisningsform skulle få på de
nuvarande lantbruksinstituten. Sålunda hava de sakkunniga funnit det vara
nödvändigt att redan på ett tidigt stadium fatta ställning till fragan, huruvida
jämväl i fortsättningen — vid sidan av den högskolemässiga undervisningen
kurser skola anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de nu vid instituten
förekommande. Till ledning för bedömande av detta spörsmål hava de sakkunniga
framhållit följande allmänna synpunkter avseende den högre lantbruksundervisningen,
vilka enligt deras mening i förevarande sammanhang särskilt
vöre värda beaktande.
1. Undervisningens innehåll. Till sitt innehåll borde undervisningen i
största möjliga utsträckning rätta sig efter det speciella syfte, utbildningen
avsåge. Det vore naturligtvis icke otänkbart, att undervisningen till viss del
kunde vara gemensam för blivande driftsledare och för blivande lantbrukslärare
och konsulenter, men det kunde näppeligen vara ändamålsenligt, att deras utbildning
i regel vore till alla delar likartad. Driftsledaren vore framför allt i
behov av en allmän agronomisk utbildning, och undervisningen borde hava till
huvudsaklig uppgift att meddela de kunskaper, som vore av särskild betydelse,
när det gällde att handhava den tekniska och ekonomiska ledningen av ett större
jordbruk. För lantbruksläraren och konsulenten vore väl också allmänna agronomiska
kunskaper erforderliga, men denna del av utbildningen borde för dem
icke på samma sätt taga sikte på vad som erfordrades för skötandet av ett större
jordbruk, utan i minst lika utsträckning exemplifieras från förhållandena vid
det mindre och medelstora jordbruket. Men därutöver vore lantbruksläraren och
konsulenten i behov av mera fördjupade kunskaper på det område, hans blivande
verksamhet närmast omfattade. Skulle dessa befattningshavare helt kunna fylla
sin uppgift fordrades även, att de stöde i kontakt med den vetenskapliga forskningen
på området och ägde förmåga att i tal och skrift sprida kännedom
om nyvunna rön och forskningsresultat inom sitt verksamhetsområde. Härför
krävdes emellertid en mera vetenskapligt inriktad utbildning, än som kunde
ifrågasättas för driftsledare vid jordbruket. Detta finge givetvis icke hindra,
att även lantbrukslärarens och konsulentens utbildning bleve praktiskt betonad,
vilket i själva verket torde vara en nödvändig förutsättning för att resultatet av
deras verksamhet skulle bliva det bästa möjliga.
2. Formerna för undervisningens meddelande. Undervisningen borde till
väsentlig del bygga på elevernas självverksamhet under lärares ledning. Vid
utbildningen av driftsledare borde sålunda övningar av olika slag och demonstrationer
tillmätas stor betydelse liksom även mera självständiga övningsuppgifter
av praktisk-ekonomisk natur inom jordbruket. Egentliga föreläsningar
borde på detta stadium icke givas alltför stor plats på schemat. K
andra sidan hurde tiden för individuell handledning av eleverna och prövningar
Högre lantbruksundervianingaaakkunniga.
28
Kungl. Majlis proposition nr 2b9.
icke tillmätas alltför knapp. Vid utbildning av lantbrukslärare och konsulenter
m. fl. borde stor vikt läggas vid att eleverna bedreve egna litteraturstudier.
De för utbildningen erforderliga föreläsningarna borde få en mera högskolemässig
prägel. Enär beträffande de flesta vid en lantbrukshögskola förekommande
undervisningsämnen brist rådde på lämplig litteratur — åtminstone för delar
av ämnet — torde det i regel bliva nödvändigt, att i varje ämne en årligen återkommande
föreläsningskurs meddelades. Därutöver borde emellertid särskilt i
huvudämnena hållas ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet borde
avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar av
läroämnet, olika under olika år. Genom seminarieövningar och på annat sätt
borde eleverna vänjas vid mera självständigt studiearbete.
3. Specialisering av studierna. Såsom redan anförts, borde undervisningen
hava i viss män annan inriktning, när det gällde utbildning av driftsledare vid
det större jordbruket, än när det vore fråga örn utbildning av lantbrukslärare
och konsulenter m. fl. Men även inom sistnämnda kategori av studerande måste
de olika kraven på utbildningen medföra i viss mån olika lärokurser. Så t. ex.
hade en konsulent, vars huvudsakliga verksamhet vore förlagd till det rena
jordbruket,^ behov av väsentligt olika utbildning än den, som i huvudsak vore
verksam pa husdjursskötselns område. Den vanliga ämnesindelningen vid de
lägre lantbruksundervisningsanstalterna gjorde det vidare motiverat, att även
lantbrukslärarnas studier bleve i viss mån specialiserade. Slutligen hade de
studerande, som önskade utbilda sig för befattning inom lantbruksförvaltningen
eller annan mera lantbruksekonomiskt betonad verksamhet, behov av att
deras lärokurser i viss utsträckning avpassades efter de särskilda krav, dylik
verksamhet kunde förväntas ställa på dem.
4. Utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet. Innehavare av sådan
befattning, för vars bestridande mera vetenskapliga kvalifikationer vöre
behövliga, hade hittills för sin utbildning varit hänvisad antingen till utländska
högskolor pa området eller också till sådana inhemska högre undervisningsanstalter,
som icke direkt haft jordbruksforskning till syfte. Det vore förklarligt,
att dessa former för utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet icke i
allo visat sig ändamålsenliga, och följden hade också blivit, att det varit förenat
med allt större svårigheter att nöjaktigt besätta lärarplatser vid lantbruksinstituten
och andra befattningar av lantbruksvetenskaplig karaktär. Det syntes
salunda vara nödvändigt, att sådana åtgärder vidtoges, att vid en blivande
högre lantbruksundervismngsanstalt i vart land vetenskapsmän inom olika grenar
av jordbruksforskningens område kunde erhålla tillfredsställande utbildning.
Härför torde erfordras, icke blott att anstalten vore väl tillgodosedd med
framstående lärare och goda resurser i fråga örn undervisningsmateriel, utan
även att. möjlighet till avläggande av särskilda vetenskapliga examina förefunnes
vid anstalten. I
I anslutning till nu anförda synpunkter hava de sakkunniga beträffande undervisningens
allmänna planläggning anfört i huvudsak följande.
Av det sagda framginge, att den högre lantbruksundervisningen kunde sägas
hava tre huvudsyften, vilka motiverade var sm särskilda undervisningsform.
Den högre lantbruksundervisningen uppdelades därigenom på ett naturligt sätt
i tre avdelningar med var sin speciella karaktär.
Utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket syntes i det stora flertalet
fall lämpligen böra ske vid en kurs, som vad den yttre ramen beträffade
i ^allt väsentligt överensstämde med nuvarande agronomkurs. Med avseende
på undervisningens innehåll borde emellertid sådan ändring vidtagas, att ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
29
bildningen bleve mera direkt anpassad efter det praktiska jordbrukets behov.
Kursen syntes allt fortfarande böra bibehålla benämningen agronomkurs.
Lantbrukslärare, konsulenter, tjänstemän inom lantbruksförvaltningen m. fl.
hade behov av dels allmän agronomisk utbildning, dels mera fördjupad utbildning
inom vars och ens särskilda verksamhetsområde. Utbildningen i dess
helhet eller möjligen endast dess speciella del borde meddelas vid en anstalt, där
undervisningen bedreves under högskolemässiga former. Skulle endast den speciella
delen av utbildningen åtnjutas vid sagda anstalt, meddelades den allmänna
delen av utbildningen i förenämnda agronomkurs. Utbildningen borde närmast
avslutas med agronomisk ämbetsexamen.
För utbildande av vetenskapsmän på jordbrukets område ävensom för befordrande
av den lantbruksvetenskapliga forskningen över huvud borde vid en
blivande lantbrukshögskola bland annat sådana särskilda anstalter vidtagas, att
möjlighet bereddes härför intresserade elever att bedriva mera vetenskapligt
betonade studier. Framgångsrika dylika studier borde kunna avslutas med
agronomie licentiatexamen och möjligen agronomisk doktorsgrad. Nu berörda
studier borde kunna ansluta sig till agronomisk ämbetsexamen ävensom en vid
sidan av denna anordnad examen, grundad på mera specialiserade studier. Sistnämnda
examen syntes lämpligen kunna benämnas agronomie kandidatexamen.
Den anstalt, vid vilken agronomisk ämbetsexamen, agronomie kandidatexamen
och agronomie licentiatexamen borde kunna avläggas, benämndes av de
sakkunniga i deras betänkande lantbrukshögskola.
Den högre lantbruksundervisningens allmänna planläggning röner icke ringa
inflytande av om undervisningen vid lantbrukshögskolan förutsattes skola normalt
bygga på genomgången agronomkurs eller om nämnda undervisning anordnas
såsom i regel oberoende av agronomkursen. De sakkunniga hava ansett,
att båda möjligheterna rent undervisningstekniskt sett äro tänkbara, och
hava jämsides gjort dem till föremål för närmare utredning. Därvid har systemet
med självständig högskoleundervisning betecknats såsom huvudalternativ
A och systemet med högskolemässig undervisning som påbyggnad av undervisningen
vid agronomkurs såsom huvudalternativ B.
Med avseende på de viktigaste riktlinjerna för de båda huvudalternativen,
sådana de utformats av högre lantbruksundervisningssakkunniga, må här i
korthet anföras följande.
Vid huvudalternativ A äro agronomkurs och lantbrukshögskola i stort sett
sidoordnade, d. v. s. var och en av dem har sina självständiga uppgifter. Sålunda
skulle agronomkursen vara avsedd huvudsakligen för utbildning av yrkesmän
inom det praktiska jordbruket. Visserligen hava de sakkunniga föreslagit
särskilda bestämmelser i syfte att underlätta för studiebegåvade elever,
som med goda vitsord genomgått agronomkurs och sedermera önska fortsätta
sin teoretiska lantbruksutbildning, att vinna tillträde till och avlägga examina
vid lantbrukshögskolan, men vid själva planläggningen av undervisningen vid
agronomkursen har hänsyn icke ansetts böra tagas till den omständigheten, att
vissa elever önska på dylikt sätt fortsätta sin lantbruksutbildning.
För inträde vid agronomkurs skall fordras kunskaper motsvarande realskoleexamen
med minst betyget godkänd i vissa särskilt angivna ämnen och därjämte
två års god jordbrukspraktik. Kurstiden skulle såsom nu utgöra två år,
med högst tio veckors ferietid varje år. Undervisning skulle meddelas i samtliga
de ämnen, som nu äro obligatoriska vid agronomkurs. Dock skulle undervisningen
mera inriktas på lantbruksekonomiska frågor än för närvarande, och
30
Kungl. Majlis proposition nr Sk9.
deri skulle överhuvud taget vara mera avpassad att giva eleverna utbildningför
praktisk verksamhet inom jordbruket. Såsom ett led i sådan omläggning
av undervisningen skulle antalet föreläsningar nedbringas, under det att mera
tid skulle anslås för bland annat demonstrationer och exkursioner.
Lantbrukskögskolan skulle hava till huvudsaklig uppgift att dels utbilda
konsulenter och lantbrukslärare ävensom vetenskapsmän på jordbrukets område,
dels utgöra en härd för lantbruksvetenskaplig forskning. Undervisningen vid
lantbrukshögskolan har förutsatts skola bedrivas under fullt högskolemässiga
former. I överensstämmelse därmed hava elevernas teoretiska förkunskaper
ansetts böra i stort sett motsvara avlagd studentexamen med minst godkända
vitsord i ett antal särskilt angivna ämnen. De sakkunniga föreslå emellertid,
att även sådana som icke avlagt studentexamen böra få deltaga i högskoleundervisningen
såsom ordinarie studerande och angiva olika sätt, på vilka de teoretiska
förkunskaper, som ifrågavarande studerande under alla förhållanden
synas^böra äga, må kunna kontrolleras. I fråga om praktiska förkunskaper
föreslås krav på två års väl vitsordad jordbrukspraktik.
Vid lantbrukshögskolan har undervisningen förutsatts skola vara av fullt
högskolemässig karaktär. Vid högskolan skulle kunna avläggas agronomisk
ämbetsexamen (avsedd för lantbrukslärare, konsulenter m. fl.), agronomie kandidatexamen
och agronomie licentiatexamen. Studietiden vid högskolan för
avläggande av ämbetsexamen beräknas till tre år. Enär de personer, undervisningen
för ämbetsexamen närmast skulle vara avsedd att tillgodose, anses
hava behov av viss specialisering i studierna, skulle utbildningen omfatta dels
allmänna agronomiska kunskaper och dels specialutbildning med tyngdpunkten
förlagd till ettdera av jordbrukslärans, husdjurslärans eller lantbruksekonomiens
områden, varigenom tre olika studielinjer skulle erhållas.
Vid huvudalternativ B avser agronomkursen icke blott utbildning av yrkesmän
vid det praktiska, jordbruket utan har även till uppgift att tjäna såsom
underlag för de ytterligare studier, som erfordras för avläggande av examen
vid lantbrukshögskolan, bl. a., agronomisk ämbetsexamen. Även örn den förstnämnda
uppgiften får betraktas såsom den viktigaste, måste hänsyn jämväl
tagas till den senare, därest ämbetsexamen icke skall bliva mindervärdig. Det
har sålunda synts önskvärt, att undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena
om möjligt drives så långt vid agronomkursen, att den utexaminerade agronomen
utan särskild komplettering — såvitt angår ifrågavarande ämnen — äger
tillräckliga förutsättningar att idka fortsatta studier för agronomisk ämbetsexamen.
I överensstämmelse därmed har åt undervisningen i de grundläggande
ämnena tillmätts större plats på undervisningsschemat än vid huvudalternativ
A» under det att undervisningen i de praktiska tillämpningsämnena i någon
mån måst inskränkas.
Beträffande inträdesfordringar, kurstid, undervisningens allmänna planläggning
m. m. gäller vad ovan anförts för motsvarande kurs vid huvudalternativ A.
Lantbrukshögskolan enligt huvudalternativ B bör givetvis i stort sett hava
samma ändamål som motsvarande undervisnings- och forskningsanstalt vid huvudalternativ
A.
Såsom förut,angivits, bygger undervisningen vid lantbrukshögskolan vid detta
alternativ pa avlagd agronomexamen. Enär nämnda undervisning avses skola
hava fullt högskolemässig karaktär, kan emellertid avlagd agronom examen
icke i alla avseenden ensam anses tillfredsställa de krav på förkunskaper, som
med fog synas böra ställas för inträde vid högskolan. Särskilt i ämnena modersmålet,
tyska, engelska och matematik, vari ingen eller — beträffande sistnämnda
ämne — jämförelsevis obetydlig undervisning meddelas vid agronomkursen,
böra kompletterande studier för vinnande av studentkunskaper bedrivas
före inträde vid högskolan. Därjämte anses fordran på kvalificerat betyg böra
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
ål
ställas beträffande vissa av de i agronomkursen förekommande undervisningsämnen,
som äro av särskild betydelse för de fortsatta lantbruksstudierna. Erforderlig
undervisning i de fyra nyssnämnda allmänbildande ämnena föreslås
skola meddelas i en vid högskolan genom det allmännas försorg anordnad undervisningskurs.
Kurstiden beräknas till ett år.
Emellertid har det ansetts önskvärt, att även studerande, som avlagt på visst
sätt kvalificerad studentexamen men icke agronomexamen, må kunna vinna inträde
och avlägga examen vid högskolan. De sakkunniga hava uppgjort en
studieplan för sådana elever, innebärande att dessa skulle jämsides med högskolestudierna
följa undervisningen i vissa ämnen i agronomkursen. Vid en
dylik parallellavdelning, vars anordnande måhända bleve förenat med vissa svårigheter,
anses studierna kunna föra fram till ämbetsexamen efter normalt tre
års studier. Anordningen förutsätter givetvis, att agronomkurs och högskola
äro förlagda till samma plats.
Enär undervisningen vid högskolan normalt bygger på genomgången agronomkurs
och för inträde i den senare på sätt ovan anförts uppställts vissa krav
på praktiska förkunskaper, vilka även för nu ifrågavarande utbildning torde
vara tillfredsställande, anses skäl icke förefinnas att i förevarande fall uppställa
några allmänna krav på praktisk förbildning för inträde vid högskolan.
För sådan inträdessökande, som icke avlagt agronomexamen, föreslås fordringarna
på föregående praktik lika med dem, som ovan angivits för inträde vid
lantbrukshögskola enligt alternativ A.
Vid högskolan skulle kunna avläggas samma slag av examina, som föreslagits
vid huvudalternativ A. Undervisningens planläggning blir emellertid
något annorlunda. Vid utbildningssystemet enligt huvudalternativ B hava de
studerande nämligen redan i agronomkursen förvärvat ett visst mått av allmänt
agronomiskt vetande. Det anses därför motiverat, att undervisningen för ämbetsexamen
i detta fall planlägges för något kortare tid än vid huvudalternativ
A, där sagda kurs även avsåg att giva den allmänna agronomutbildningen. För
vinnande av i stort sett samma slutmål, vartill undervisningen för ämbetsexamen
vid huvudalternativ A avsåg att föra, beräknas motsvarande studier i
detta fall taga en tid av omkring två år i anspråk.
Liksom vid huvudalternativ A anses undervisningen för ämbetsexamen även
i detta fall böra i viss mån specialiseras. Av undervisningstekniska skäl anses
det dock lämpligt att den vid alternativ A förutsatta ekonomiska linjen uteslutes
och att i stället kravet på omfattande utbildning i lanbruksekonomiska
ämnen får tillfredsställas genom den vid sidan av ämbetsexamen inrättade kandidatexamen.
Vid nu avsedda anordning av undervisningen för ämbetsexamen
räknas sålunda med endast två studielinjer, nämligen en jordbruks- och en husdjurslinje.
.
Antalet undervisningsämnen för ämbetsexamen blir mindre än vid huvudalternativ
A på grund därav, att undervisningen i vissa ämnen slutföres redan i
agronomkursen. Utbildningen blir på grund därav också något mera specialiserad.
. .
Vid ordnande av den högre lantbruksundervisningen enligt alternativ A anse
de sakkunniga en agronomkurs vara tillräcklig. Vid alternativ B, då agronomundervisningen
vid sidan av sitt praktiska syfte jämväl^ skulle utgöra
grundval för den fortsatta högskoleutbildningen, beräknas två agronomkurser
bliva erforderliga. Vid båda utbildningssystemen anses en lantbrukshögskola
nöjaktigt tillgodose behovet av högskolemässig undervisning.
Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar skulle kostnaderna för den
högre lantbruksundervisningens ordnande — såväl engångskostnader som arliga
kostnader — kunna väntas bliva i stort sett lika vid de bada huvudalternativen,
dock i regel något högre vid huvudalternativ B.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
För inhämtande av ytterligare uppgifter rörande de båda huvudalternativen
A och B hänvisas till det tryckta betänkandet.
Efter verkställd ingående utredning rörande ovannämnda två huvudalternativ
för den högre lantbruksundervisningens ordnande hava de sakkunniga underkastat
de båda alternativen en jämförande granskning och därvid kommit till
den uppfattningen, att huvudalternativ A vore att föredraga. Såsom motivering
av detta ställningstagande hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Båda dessa alternativ befunnes vid en jämförande granskning förenade med
såväl fördelar som olägenheter.
Enligt B-alternativet skulle för tillträde till den högre lantbruksundervisningen
fordras realskoleexamen och två års praktik och efter en tvåårig agronomkurs
skulle minst ett år behövas för komplettering av för högskolestudierna
erforderliga skolkunskaper; högskolekursen till ämbetsexamen vore i detta
fall avsedd att bliva endast tvåårig. Tiden för den teoretiska utbildningen från
realskoleexamen till ämbetsexamen skulle således bliva minst fem år, vartill
skulle komma två års jordbrukspraktik. Den ålder, vid vilken en yngling i
vanliga fall kunde beräknas avlägga realskoleexamen, vore 16 till 17 år. Hans
jordbrukspraktik skulle då infalla mellan 16 och 18 respektive 17 och 19 år,
men vid denna ålder hade han sällan det allvar och varken den andliga eller
kroppsliga utveckling, som krävdes för att han skulle kunna få full nytta av
sin praktik. För en sådan yngling syntes det därför knappast vara lämpligt
att redan efter så kort tid avsluta sin praktiska utbildning för att då vinna inträde
i agronomkursen, utan borde jordbrukspraktiken för att kunna fylla sin
uppgift såsom underlag för de teoretiska studierna under dessa förutsättningar
gärna utsträckas över ytterligare ett eller två år. Beaktas finge ock att inträde
vid lantbruksskola ej kunde vinnas före fyllda 18 år, varför sådan i och för
sig önskvärd praktik i många fall skulle medföra tidsförlust för den studerande.
I detta sammanhang förtjänade nämnas, att i Danmark gällde för inträde
vid Landholmjskolen fordran på minst tre års praktik efter fyllda 15
år eller två år efter 17 år.
Vid jämförelse mellan de båda alternativen borde man även för alternativ A
räkna med realskoleexamen som utgångspunkt. Tiden för den teoretiska utbildningen
efter detta alternativ skulle bliva: tre år i gymnasiet och tre år vid
högskolan eller tillsammans sex år, vartill komine två års jordbrukspraktik.
Här komme praktiktiden att normalt falla mellan 19 och 21 resp. 20 och
22 år, vilken tid vore härför betydligt lämpligare än den vid alternativ B normala.
Utbildningstiden från realskoleexamen till ämbetsexamen skulle således enligt
alternativ B i gynnsamma fall bliva ett år kortare än enligt alternativ A.
Denna fördel för alternativ B kunde dock endast den draga nytta av, som började
sina studier vid relativt sen ålder. För den åter, som avlade realskoleexamen
vid 16 år och med anledning därav, såsom förut framhållits, ansetts behöva
förlängd praktiktid, torde alternativ B icke innebära någon tidsvinst.
Studiekostnaderna för en sjuårig utbildningstid torde i regel bliva lägre än
för en åttaårig; dock komme i förevarande fall skillnaden i kostnader sannolikt
icke att stå i direkt proportion till skillnaden i tid. Omkostnaderna under
skoltiden (gymnasietiden) bleve med all säkerhet lägre per år än omkostnaderna
vid högskolan. Örn och i vad mån kostnaderna för tre år vid gymnasium
och tre år vid högskola enligt alternativ A bleve högre än kostnaderna för fem
år vid agronomkurs och högskola enligt alternativ B läte sig dock icke med
säkerhet avgöra. Kostnaderna under den tid, som enligt båda alternativen skut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.
33
le agnäs åt praktisk utbildning, torde i båda fallen bliva ungefär desamma och
per år räknat ställa sig tämligen obetydliga i jämförelse med kostnaderna under
den övriga studietiden.
. Både vid alternativ A och B förelåge möjlighet att på ett relativt tidigt stadium
(avlagd realskoleexamen) få påbörja de speciella lantbruksstudierna. Om
därvid avsåges att efter avlagd agronomexamen fullfölja dessa till agronomisk
ämbetsexamen, erbjöde intetdera alternativet direkt anknytning. Alternativ
B beredde dock en beaktansvärd lättnad vid övergång till högre lantbruksstudier
därigenom, att undervisningen vore planlagd med hänsyn till en sådan
övergång, för vars förmedlande en särskild kurs förutsatts. Ehuru alternativ
A ej planlagts för en sådan anknytning, erbjöde det dock möjlighet för studerande
med realskoleexamen som underbyggnad att efter avlagd agronomexamen
utan större svårighet vinna inträde vid lantbrukshögskolan och där
på avsevärt kortare tid än den normala avlägga agronomisk ämbetsexamen.
Det torde emellertid beaktas, att efter bottenskoleidéns genomförande i vårt
undervisningsväsende möjligheten att avlägga studentexamen torde väsentligt
underlättas och att sålunda även behovet att begynna fackstudierna inom jordbruket
så tidigt som vid tiden för realskoleexamen ej förelåge i så hög grad
som nu kunde vara fallet.
Vid bedömande av de båda alternativen från undervisningssynpunkt erbjöde
alternativ A bestämda företräden. Agronomkursen enligt alternativ B skulle
icke enbart tillgodose sitt egentliga syfte, nämligen utbildning av praktiska
jordbrukare, utan skulle även få till uppgift att tjäna som grundval för den
högre teoretiska utbildningen. Det kunde icke undgås, att agronomundervisningen
därigenom skulle löpa fara att bliva mindre väl lämpad för sin huvuduppgift.
Man bleve nämligen nödsakad att giva de grundläggande naturvetenskapliga
ämnena, fysik, kemi och botanik, långt större plats på schemat än
som kunde anses nödvändig för blivande praktiska jordbrukare. Följden härav
bleve, då kursen vore begränsad till viss tid, att andra för den praktiska jordbrukaren
viktigare ämnen måste stå tillbaka och undervisningen i sin helhet
bomme att i mindre grad än önskligt få den praktiska betoning, som för en sådan
lärokurs borde vara huvudsak.
En annan olägenhet med alternativ B vore att det icke lämnade möjlighet för
ett systematiskt ordnande av studierna; först skulle eleven hava att genomgå
en skolkurs, som avslutades med realskoleexamen, sedan en fackutbildning, dels
praktisk, dels teoretisk, den senare avslutad med agronomexamen, därefter åter
en skolkurs i språk och matematik, sedan ånyo en fackutbildningskurs. Enär
det kunskapsmått, som i agronomkursen meddelats i de grundläggande naturvetenskapliga
ämnena, vore otillräckligt såsom grundval för fortsatta studier i
fackämnena, bleve man emellertid i den sista fackutbildningskursen nödsakad
att på detta sena stadium även upptaga utvidgad undervisning i dessa grundläggande
ämnen.
För utbildningen till ämbetsexamen måste det slutligen vara en betydande
olägenhet, att den teoretiska undervisningen vore fördelad på två skilda kurser.
Det torde lätt inträffa, att på grund härav vissa luckor skulle uppstå i utbildningen,
liksom det givetvis icke gärna skulle kunna undgås, att visst kunskapsmaterial,
som redan inhämtats i agronomkursen, åter måste upptagas till
behandling i fortsättningskursen. Enär åtskillig tid normalt komme att förflyta
mellan avgången från agronomkurs och inträdet i den högre kursen, finge
antagligen viss tid även anslås för repetitioner i olika ämnen, vilket givetvis
vore ägnat att i viss mån förlänga studietiden.
I själva verket kvarstode således i fråga örn alternativ B i huvudsak de anmärkningar,
som riktas mot nuvarande agronomkurs och kombinationen agronom-
och konsidentkurs.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft• (Nr 249.)
3
34
Kungl. Maj:t$ proposition nr 249.
Keservation.
Den dualism, som funnes i den nuvarande agronomundervisningen och som
alltjämt kvarstode hos alternativ B, undvekes i alternativ A. Genom inrättande
av såväl en praktiskt betonad agronomkurs, byggd på måttliga förkunskaper,
som en mera vetenskapligt betonad kurs för högre utbildning, byggande på
högre förkunskaper, tillgodosåge alternativ A de båda utbildningsriktningarnas
olika krav på för dem särskilt lämpad undervisning.
Agronomkursen kunde sålunda anordnas på ett sådant sätt, att hänsyn uteslutande
toges till dess praktiska uppgift. När det gällde studier för ämbetsexamen,
hade eleverna redan från början goda förkunskaper i allmänbildande
ämnen, varför undervisningen från första stund kunde hållas på en jämförelsevis
hög nivå. Genom att hela den teoretiska lantbruksutbildningen för ämbetsexamen
vore koncentrerad till en enda kurs ernåddes även den fördelen, att
undervisningen kunde planeras på ett mera ändamålsenligt sätt, varjämte hänsyn
redan från början kunde tagas till behovet av specialisering i utbildningen.
Vid utarbetande av förslag till kursplaner för de båda huvudalternativen
''bade de sakkunniga eftersträvat, att undervisningen i de olika ämnena skulle
erhålla en sådan omfattning vid vart och ett av nämnda alternativ, att dessa
kunde förväntas leda till i stort sett samma slutresultat ur fackutbildningssynpunkt.
Full överensstämmelse i berörda hänseende hade emellertid icke varit
möjligt att uppnå, beroende på de stora olikheterna i fråga örn undervisningens
anordnande enligt de båda alternativen. Såsom redan nämnts, skulle vid alternativ
B undervisningen för ämbetsexamen i vissa ämnen — olika för olika
studielinjer — avslutas redan i agronomkursen. För ämbetsexamen å jordbrukslinjen
skulle sålunda icke erfordras större kunskaper i till exempel ämuet
husdjurslära, än som inhämtats under agronomkursen, och för ämbetsexamen
å husdjurslinjen skulle detsamma gälla med avseende, på bland annat
ämnet jordbrukslära. Även om därvid antalet undervisningstimmar i såda-na
ämnen tillmättes större än vid alternativ A, torde det vara förenat med svårigheter
att uppnå samma studieresultat som enligt detta alternativ. Såsom förut
framhållits, medförde elevernas bättre förkunskaper, att_ undervisningen enligt
alternativ A genomgående kunde hållas på en högre nivå.
Av vad ovan anförts torde framgå, att alternativ A gåve. å ena sidan de
praktiska jordbrukarna en för dem lämpad kurs och å andra sidan lärare, konsulenter
m. fl. en fullgod utbildning. Som grundval för fortsatta vetenskapliga
studier erbjöde det större säkerhet för att inga luckor förefunnes i den
grundläggande utbildningen.
Enligt de sakkunnigas åsikt vore alternativ A mest ägnat att giva jordbruksstudiema
i vårt land den erforderliga vetenskapliga grundvalen.
I fråga örn årliga kostnader och engångskostnader vore, såsom av den förut
verkställda utredningen framginge, olikheterna mellan de särskilda alternativen
icke av den storleksordning, att de ekonomiska synpunkterna kunde tillmätas
någon avgörande betydelse, när det gällde att välja mellan de båda systemen
för undervisningsverksamhetens inre byggnad. Det torde i stället vara motiverat,
att de båda systemens olika värde ur utbildningssynpunkt ensamt
finge vara bestämmande vid valet mellan dem.
Efter övervägande av de skäl, som sålunda syntes tala för eller mot det ena
eller det andra alternativet, hade de sakkunniga kommit till den bestämda uppfattningen,
att den högre lantbruksundervisningen lämpligast borde byggas upp
i huvudsaklig överensstämmelse med det system, som i det föregående betecknats
såsom huvudalternativ A.
I förevarande fråga hava de sakkunniga emellertid icke varit eniga. Herr
Sköld har nämligen reserverat sig till förmån för huvudalternativ B och därvid
anfört följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
35
»En högre lantbruksundervisning bör fylla tvenne uppgifter. Å ena sidan bör
den vara en härd för vetenskaplig forskning inom de till jordbruksområdet börande
tillämpade vetenskaperna och i samband därmed möjliggöra utbildningen
av forskare och vetenskapsmän inom nämnda vetenskaper. Å andra sidan har
den att sörja för utbildningen av vissa befattningshavare i framför allt allmän
tjänst. Det är främst i sistnämnda avseende, det nuvarande tillståndet är otillfredsställande
och en reformering alltså är trängande. Genom centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet bedrives nämligen en vetenskaplig
verksamhet, som väl tål jämförelse med vad som i detta avseende presteras
i andra länder, varjämte utbildningen av forskare och vetenskapsmän genom
medverkan från universitetens sida ävenledes visat sig kunna ske, ehuru kanske
icke i den utsträckning, som är önsklig. Med möjligheterna att giva befattningshavare,
som behöva en högre lantbruksutbildning, en tillfredsställande och
modem sådan, är det däremot sämre ställt. Till förfogande härför stå endast
de båda lantbruksinstituten med en organisation, som i stort sett tillkom redan
i början av 1890-talet. Det är därför naturligast, att vid en utredning örn nyordnande
av den högre lantbruksundervisningen i vårt land hänsyn i främsta
rummet tages till frågan örn ämbetsutbildningen på jordbruksområdet.
Huvudmassan av de befattningar, som den högre lantbruksundervisningen
avser att utbilda till, äro konsulentbefattningar hos hushållningssällskapen och
lärarebefattningar vid den lägre lantbruksundervisningen. Utbildningen avser
sålunda huvudsakligen lärare, men lärare med en synnerlig säregen uppgift...
Det är nämligen icke här som vid annan undervisning, att skolan från början
får. föra sina elever in i det nya kunskapsområdet, därvid läraren har stora
möjligheter att giva eleverna den önskade inriktningen. Läraren i de högre
lantbruksundervisningsanstalterna får mottaga elever, som ur praktisk synpunkt
redan äro fackutbildade och som växt upp i en jordbruksmiljö. Dessa
elever hava redan en å,sikt örn hur ett jordbruk i sin helhet och i sina detaljer
skall skötas. Vilka svårigheter det under sådana omständigheter mången gång
skall möta att bibringa eleven förståelse för nyttan av nya metoder och vilken
grannlagenhet och psykologisk takt det fordras för en framgångsrik verksamhet
på detta område, är lätt att föreställa sig. Men ännu större krav i sistnämnda,
avseenden ställer utan tvivel ställningen som konsulent. Ty här gäller
det icke längre ungdom, med dess trots allt större böjlighet och intellektuella
spänstighet, bär gäller det att få den kanske sedan många år självständiga
yrkesutövaren inom jordbruket att förbättra sina måhända fäderneärvda
metoder och att se med.en ny syn på jordbrukets olika förhållanden. Att tro
det i allmänhet vara möjligt för någon annan än den, som från ungdomen är intimt
förtrogen med jordbrukarbefolkningen och dess tänkesätt, att framgångsrikt
fylla en lärares vid lägre lantbruksundervisningsanstalt eller en konsulents
hos hushållningssällskapen uppgifter, förefaller åtminstone mig otänkbart. Anordnas
icke den högre lantbruksundervisningen så, att det framför allt blir
ungdom från jordbrukarhem, som begagna sig därav för att därefter fylla ovannämnda
befattningar, blir undervisningsreformen misslyckad och man löper
fara att jordbrukarnas teoretiska yrkesutbildning genom undervisningsanstalter
och konsulentverksamhet kommer att sakna förbindelse med det praktiska
livet. Forskningsarbetet och försöksverksamheten komma att få en alltför dålig
förbindelseled med praktiken och få mindre förmåga att leda och höja det
svenska jordbruket i, dess utveckling.
De sakkunnigas majoritet har förordat, att den högre lantbruksundcrvisningen
organiseras i enlighet med ett av de sakkunniga utarbetat alternativ A,
vilket i förevarande avseende innebär, att för inträde i lantbrukshögskolan normalt
skulle krävas avlagd studentexamen. Genom detta förslag skulle lant
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
brukshögskolan i stort sett få samma typ som övriga fackhögskolor här i landet,
något som givetvis innebure vissa fördelar ur uniformitetens synpunkt. Nekas
kan ej heller, att A-alternativet organisatoriskt sett visar stor planmässighet
och enkelhet.
Men trots dessa företräden måste man likväl fråga sig, örn detta system ända
är det lämpligaste för vinnande av syftemålet: utbildandet av en kår konsulenter
och lantbrukslärare med förmåga och förutsättningar att göra jordbrukarna
delaktiga av forskningens och försöksarbetets nya rön och metoder. Den
som inriktar sig på att avlägga studentexamen torde ytterst sällan på förhand
hava bestämt sig för en viss levnadsbana. Yrkesvalet sker först i samband
med absolverandet av nämnda examen, ja, för den som fortsätter universitetsvägen,
är det alls icke ovanligt, att det verkliga avgörandet träffas långt senare.
Valet av levnadsbana sker understundom på grund av intressen, som
väckts under de förberedande studierna, men ej sällan är det konjunkturerna
inom olika områden, den större eller mindre utsikten att efter studiernas avslutande
erhålla anställning, som fäller utslaget. _ På grund härav är det icke osannolikt,
att, om den högre lantbruksundervisningen anordnas i enlighet med de
sakkunnigas alternativ A, lantbrukshögskolan i icke ringa utsträckning komme
att frekventeras av elever, som på förhand sakna varje förbindelse med den
jordbrukande befolkningen och dess förhållanden och för vilka lantbruksstudierna
ingenting annat bliva än en väg till ett levebröd. Ty för dylika elever
är systemet tillrättalagt och vägen jämnad. För den däremot, som efter de tidigare
ungdomsårens arbete vid jordbruket gripes av lusten att ägna sig åt
uppgiften att fostra och handleda jordbruksnäringens utövare och. som därför
äger goda förutsättningar, erbjuder A-alternativet de största svårigheter; och
dock är det just elever av denna typ, lantbrukshögskolan borde eftersträva. Att
i 18—20-årsåldern påbörja studier för studentexamen, för att först efter dess
avläggande få gripa sig an med de egentliga fackstudierna, är föga lockande
och långt ifrån någon lätt sak.
Vill man uppnå, att åt fostraregärningen å jordbrukets område framför allt
de ägna sig, som från barndomen äro förtrogna med näringen och dess utövare
och som därför hava möjlighet att vinna dessa senares förtroende, torde man
få släppa tanken på studentexamen som den normala utgångspunkten för högre
lantbruksstudiers bedrivande. Den frågan uppstår då, vad som skall sättas i
stället. Problemet gäller, att å ena sidan underlätta för jordbrukarungdomen
att få tillträde till högskolan, och å andra sidan att upprätthålla kravet på sådana
teoretiska förkunskaper, att undervisningen kan hållas på ett fullt högskolemässigt
plan. Vad som ligger närmast till hands, att tänka, sig, är en sådan
anordning, att eleven redan tidigt kunde få påbörja fackutbildningen men
att denna fackutbildning lades så att den samtidigt skapade de nödiga teoretiska
förutsättningarna för högskolestudiernas bedrivande. En facklig studentutbildning
borde träda i den allmänna studentutbildningens ställe. Förebilden
för ett dylikt system är lätt funnen; den föreligger ! den tekniska studentexamen,
som avgångsexamen från tekniskt gymnasium innebär och som gäller som
inträdeskompetens till tekniska högskolan. Efter realskoleexamen, relativt lätt
vunnen vid någon av de många realskolor, som härefter komma att finnas, icke
minst på landsbygden, och praktik vid jordbruket, inträde i ett fackgymnasium,
där examen kunde avläggas, som berättigade till studier vid lantbrukshögskolan,
skulle alltså vara det system, varigenom den högre lantbruksundervisningen
starkare knötes till jordbruksnäringen, än vad de sakkunnigas A-alternativ
kan komma att göra*
Att träffa en dylik anordning för jordbruksundervisningens del möter emellertid
större svårigheter än vad beträffar den tekniska undervisningen, fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
37
för allt om man vill, att den lägre utbildningen skall hava något självständigt
ändamål vid sidan örn förberedandet till inträde vid högskolan. Det tekniska
gymnasiet har till självständig uppgift att utbilda driftsledare för mindre företag
och innehavare av vissa chefsposter och specialbefattningar inom industrien.
Samma uppgift hava i stort sett även de tekniska fackskolorna, vilka emellertid
icke föra fram till kompetens för inträde vid tekniska högskolan. Utom i
fråga örn kurstiden — tre år vid gymnasiet och två vid fackskolan — skilja
dessa båda skoltyper sig väsentligen däri, att undervisning i främmande språk
meddelas i gymnasiet men ej i fackskolan. Aspiranter å befattningar, som
kräva språkkunskaper, gå till gymnasiet; i fråga örn sådana befattningar återigen,
där särskild språkunderbyggnad icke fordras, sker utbildningen i fackskolan.
För den tekniska undervisningens del är det givet, att nu omnämnda
skolväsen har arbetsuppgifter nog. Industrien omfattar ett stort antal större
företag och har därför behov av arbetskraft, utbildad på olika sätt. Vid jordbruket
däremot är de stora företagens antal relativt ringa och förminskas dessutom
alltjämt. Behovet av särskilt utbildade driftsledare är därför så begränsat,
att för dess fyllande knappast behövs olika läroanstalter och ännu mindre
olika slags utbildning. Vid bedömandet av möjligheterna av att kombinera utbildningen
av driftsledare vid'' det större jordbruket med förberedandet till inträde
vid lantbrukshögskolan har givetvis frågan om behovet av undervisning
i främmande språk för nämnda driftsledare särskilt beaktats. Från på detta område
särskilt sakkunniga har hävdats, att något dylikt behov icke föreligger
samt att den förlängning av studietiden, nämnda undervisning skulle medföra,
icke vore tillrådlig med hänsyn till de möjligheter att bära en större studieskuld,
vederbörande kunde förväntas få efter studietidens slut. På grund härav
har jag icke ansett mig för närvarande kunna föreslå den ombildning av ett
av lantbruksinstituten till agronomiskt gymnasium, som jag med hänsyn till
min uppfattning av här berörda spörsmål annars skulle vara böjd för.
För möjliggörande av ovan angivna önskemål: rekryterande av eleverna i den
högre lantbruksundervisningen i största utsträckning från den jordbrukande
befolkningens egna led, har inom de sakkunniga utarbetats ett alternativ B.
Detta alternativ bygger på den förutsättningen, att utbildningen av driftsledare,
agronomutbildningen, även normalt skulle vara förberedelse för inträde
vid lantbrukshögskolan. Agronomutbildningen skulle emellertid icke omfatta
främmande språk och bleve på grund därav icke tillräcklig som underlag för
högskolestudier. Den härför nödvändiga språkundervisningen jämte någon
matematikundervisning skulle meddelas vid en ettårig kurs vid Ultuna året
efter det agronomexamen avlagts. Agronomutbildning plus nyssnämnda språkkurs
skulle alltså tillsammans ersätta fackgymnasiet oell sålunda föra fram
till en facklig studentkompetens, vilken skulle vara förutsättning för examens
avläggande vid lantbrukshögskolan.
De sakkunnigas majoritet har före sitt ståndpunktstagande till förmån för
alternativ A verkställt en jämförelse mellan detta samt alternativ B. De slutsatser,
som därvid dragits, delas icke i allo av mig, varför jag nu tillåter mig
upptaga denna jämförelse till diskussion. Härvid torde jag även bliva i tillfälle
att närmare belysa, hur B-alternativet genomfört skulle komma att påverka
den högre lantbruksundervisningen i vårt land.
I fråga örn de båda systemens verkningar i vad gäller elevernas omedelbara
intressen, har de sakkunnigas majoritet icke kunnat undgå att tillerkänna Balternativct
ett visst företräde. Att så är fallet, måste ju också vara självklart,
örn man betänker, att denna sida av spörsmålet varit av avgörande betydelse
för detta alternativs utformande. Enligt mitt förmenande har de sakkunnigas
majoritet dock icke gjort B-alternativet full rättvisa i detta avseende. Det erkännes
visserligen i fråga örn möjligheten att på ett relativt tidigt stadium på
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
börja de speciella jordbruksstudierna, att detta alternativ bereder en beaktansvärd
lättnad framför A-alternativet vid övergången från lägre till högre studier
därigenom, att undervisningen är planlagd nied hänsyn till en dylik övergång.
Men det bör dessutom understrykas, att just denna planläggning leder
till att denna övergång blir den normala studievägen här, medan vid A-alternativet
ingen, som från början tänker bedriva högre studier, kommer att räkna
med en dylik övergång, utan allenast den, som under agronomutbildningeu
beslutar sig för att fortsätta. I praktiken blir därför skillnaden i detta avseende
de båda alternativen emellan betydligt större, än vad sakkunnigemajoriteten
förutsätter. B-alternativet medför vidare under i övrigt lika förhållanden ett
års kortare studietid än A-alternativet, vilket särskilt för den, som vid något
högre ålder väljer denna bana, är av stor betydelse. Att studiekostnaderna ävenledes
bliva lägre, är givet; för den som icke är bosatt i stad med statsgymnasium
eller i grannskapet därav, blir kostnadsminskningen i jämförelse med alternativ
A av i förhållande till tiden motsvarande storlek, ja, i vissa fall ännu
större, beroende på att stipendiemöjligheterna i allmänhet äro bättre vid agronomkurs
än vid gymnasium. Det torde därför få anses fastslaget, att såväl
organisatoriskt som ekonomiskt B-alternativet ur elevernas, särskilt de ifrån
landsbygden, synpunkt erbjuder betydande fördelar framför A-alternativet. Att
dessa fördelar skulle, såsom sakkunnigemajoriteten synes förmena, uppvägas
av den större lätthet att avlägga studentexamen, den nya skolreformen är avsedd
att medföra, torde nog vara tvivelaktigt, enär de lättnader skolreformen
innebär närmast gälla möjligheten att vinna anknytning från en lägre skolform
till en högre men icke fordringarna, varav följer, att dessa lättnader väsentligen
falla före realskoleexamen och följaktligen i lika grad gälla för B- som för
A-alternativet.
Ur utbildningssynpunkt anser emellertid de sakkunnigas majoritet A-alternativet
hava ett bestämt företräde framför B-alternativet. Sålunda riktas den
anmärkningen emot sistnämnda alternativ, att den s. k. praktiktiden här skulle
inträda vid en alltför tidig ålder, då eleven varken andligen eller kroppsligen
har den utveckling, som kräves för att han skall kunna få full nytta av sin
praktik. Oavsett den omständigheten, att vid B-alternativet rätt många elever
kunna förutsättas påbörja sina studier vid en högre levnadsålder, är att märka,
att inträdestiden för elever i agronomkurs är lika för de båda alternativen.
Anmärkningen kan följaktligen icke gälla agronomutbildningen. Vad så beträffar
den praktiska förtrogenheten med jordbruksnäringen vid inträdet i lantbrukshögskolan,
synes majoriteten icke ha -beaktat, att enligt A-alternativet
inskränker nyssnämnda förtrogenhet sig till två års praktik efter studentexamen,
medan vid B-alternativet eleverna vid sitt inträde i högskolan avlagt
agronomexamen, d. v. s. innehavda kompetens som driftsledare vid större jordbruk.
Under dylika omständigheter synes anledning icke föreligga, att i detta
avseende sätta B-alternativet efter A-alternativet, snarare borde väl motsatsen
gälla, så mycket mera som vid förutnämnda alternativ eleverna i större utsträckning
måste antagas stamma från den jordbrukande befolkningens led.
Beträffande agronomkursen anses densamma enligt alternativ B mindre lämpad
för utbildning av driftsledare än enligt det andra alternativet, emedan enligt
förstnämnda alternativ denna kurs jämväl skulle utgöra förberedelser för
studier i lantbrukshögskolan. Den skulle därför bliva mindre praktiskt betonad
och de praktiska ämnena få stå tillbaka. Det kan givetvis icke bestridas,
att enligt B-alternativet de rent naturvetenskapliga ämnena upptaga större
rum än enligt A-alternativet. I de av de sakkunniga uppgjorda förslagen till
timplaner utgör skillnaden i detta avseende 95 föreläsningar och 90 övningar
motsvarande omkring tio procent av samtliga föreläsningar och övningar. Något
intrång på utrymmet för de mera praktiska ämnena måste detta helt natur
-
Kungl. Maj:is proposition nr Zkd.
39
ligt innebära. Men en sämre praktisk betoning bör icke bliva följden härav,
enär ökningen för de naturvetenskapliga ämnenas del nästan uteslutande faller
på det första året, som mera är ägnat för de. teoretiska studierna, under det att
andra året, då de praktiska ämnena företrädesvis läsas, icke i vidare mån beröres.
Men en annan och icke besvarad fråga är den, om den försämring av
den naturvetenskapliga grunden för agronomutbildningen, som A-alternativet
innebär i jämförelse med nuvarande tillstånd, verkligen kan komma att visa sig
lycklig eller örn icke fastmer man löper risk, att agronomkursen kommer att
sjunka ner till allenast en förbättrad lantbruksskola. B-alternativet upprätthåller
standarden i detta avseende och är samtidigt mera praktiskt betonad,
än vad hittills varit fallet. En agronomutbildning, sådan såsom B-alternativet
förutsätter, torde därför viii låta försvara sig.
Med A-alternativets förslag till agronomutbildning är dessutom en allvarlig
olägenhet av praktisk art förknippad, en olägenhet, som de sakkunnigas majoritet
visserligen vill förringa ehuru knappast med framgång. Enligt nämnda
alternativ skulle nämligen agronomkurs endast komma att anordnas vid Alnarp.
Alla driftsledare vid större jordbruk även i mellersta och norra delarna
av landet skulle komma att få sin utbildning vid ett skånskt jordbruk med dess
exklusiva karaktär, brist på moss- och kärrjordar, på skogsbruk och skogsbeten.
Att såsom de sakkunnigas majoritet gör, förmena, att denna olägenhet
uppväges av jordbrukspraktik i mellersta eller norra Sverige, torde icke låta
sig göra, särskilt då det här gäller just den praktik vid unga år, vars värde
de sakkunniga i annat sammanhang så förringat.
Vad den högre lantbruksundervisningen beträffar, anser de sakkunnigas majoritet
B-alternativet vara förenat med en betydande olägenhet, därigenom att
den teoretiska undervisningen är delad i tvenne kurser, agronomkursen och lantbrukshögskolan,
varvid vissa luckor skulle kunna tänkas uppstå i utbildningen
och en viss upprepning av undervisning icke skulle kunna undvikas. Även
örn en dylik olägenhet skulle uppstå med nyssnämnda anordning, torde den
dock mer än uppvägas av en annan fördel. Enligt A-alternativet skulle vid
lantbrukshögskolan till samma examen inhämtas såväl en allmän agronomisk
utbildning inom hela kunskapsområdet som en mera vetenskapligt inriktad specialutbildning
inom en viss del av detta område. Det ligger i sakens natur,
att den förra utbildningen måste på grund av det oerhört stora ämnesantalet
och den begränsade tiden få en viss skolmässig karaktär med bestämda kurser
o. s. v. Den senare utbildningen är däremot avsedd att bliva mera högskolemässig
med fria studier o. dyl. Då nu dessa olika undervisningssystem skola
tillämpas sida vid sida, även i viss mån i fråga om tiden, inom samma läroanstalt
med samma elever och understundom samma lärare, torde fara vara för
handen, att »pluggskolan» vinner på högskolans bekostnad, att lantbrukshögskolan
icke blir högskola men väl seminarium. Annat blir förhållandet med
B-alternativet. Här är den allmänna agronomiska utbildningen redan undanstökad
före inträdet i lantbrukshögskolan. Eleven går direkt till de högskolemässiga
specialstudierna. Han får på ett annat sätt en känsla av att stå inför
något nytt, där han själv har att bära ansvaret för det resultat, vartill han kan
nå. På detta sätt torde, just genom boskillnaden mellan »pluggskolan» och högskolan,
en starkare garanti vinnas för en på självständiga studier grundad vetenskaplig
specialutbildning, än vad som sker enligt A-alternativet.
När de sakkunnigas majoritet håller före, att samma anmärkningar kunna
riktas mot B-alternativet som mot den nuvarande kombinationen agronomkurskonsulentkurs,
torde detta omdöme vara ganska orättvist. Ty de anmärkningar,
som kunna riktas emot nämnda kombination äro väl huvudsakligen följande.
Konsulentkursen är icke obligatorisk för någon befattning; den agronom,
som har goda vitsord från agronomkursen, anser sig därför icke behöva
40
Kungl. Majlis proposition nr 2-k9.
genomgå konsulentkursen för att erhålla anställning. Antalet elever i denna
kurs har därför blivit så ringa, att särskild undervisning icke kunnat anordnas.
Särskilda lärare hava ej heller funnits, utan har undervisningen varit en biuppgift
för institutens lärare. Kurstiden har varit allenast ett år. Ingen av dessa
anmärkningar kan riktas mot B-alternativet. Att i detta alternativ agronomutbildningen
skilts ifrån högskolan, innebär, såsom ovan visats, mera en fördel
än en nackdel.
De sakkunnigas majoritet har även den anmärkningen mot B-alternativet,
att såväl den allmänbildande underbyggnaden som fackutbildningen måste
företagas i olika repriser. Detta är en olägenhet, som icke kan förnekas. Orsaken
varför denna oformlighet icke kunnat undanröjas har ovan angivits.
Dock torde svårigheten mindre ligga i att färdigheten i fackämnena glömmas
bort än i att språkutbildningen behöver kompletteras på ett så sent stadium.
Ty den allmänbildande kursen är ju avsedd att vara förlagd till samma plats
sorn lantbrukshögskolan, och eleverna komma alltså att under detta år befinna
sig i en miljö, där fackämnena måste komma att hållas aktuella.
De sakkunnigas majoritet vill slutligen hävda, att trots att de håda alternativen
uppbyggts utifrån den förutsättningen, att slutresultatet skulle bliva
lika, A-alternativet dock i detta avseende skulle vara överlägset. I detta
avseende torde en diskussion vara ändamålslös, då omdömet är av rätt subjektiv
art. För min del håller jag före, att B-alternativet hör ge ett resultat,
som är tillräckligt för vårt behov. Möjligen skulle kunna sägas, att för den
viktiga uppgiften att dana forskare och vetenskapsmän detta alternativ
skulle mindre lämpa sig, enär de härför lämpade begåvningarna kunna tänkas
uppstå inom högst olika befolkningslager och den alldeles särskilda kontakten
med jordbruksbefolkningen icke i detta avseende är så nödvändig. Att
märka är då, att enligt alternativ B även bör finnas en särskild linje för ur
naturvetenskaplig synpunkt väl kvalificerade studenter, varigenom en regelrätt
väg till den högre lantbruksutbildningen för den naturvetenskapligt begåvade
studenten skapas.
Den av sakkunnigemajoriteten hävdade meningen, vilken dessutom knappast
är grundad, att den allmänna agronomutbildningen i B-alternativet,
på grund av att densamma inhämtas utanför högskolan, skulle vara för svag
för en konsulent eller lantbrukslärare i de ämnen, som sedermera icke studeras
vid högskolan, kan icke tillmätas större betydelse. Hittills hava nämnda
befattningshavare icke haft annan utbildning än just dylik agronomutbildning.
Vid B-alternativet tillkommer nu en vetenskaplig specialutbildning
inom ett visst område härutöver, vilket bör beteckna ett alldeles tillräckligt
framsteg.
Enligt min mening skulle alltså den högre lantbruksundervisningens ordnande
enligt de sakkunnigas B-alternativ leda till
att den för konsulent- och lärarebefattningar nödiga utbildningen nåddes
på kortast möjliga tid och till lägsta studiekostnad;
att ungdom med håg och fallenhet för en dylik verksamhet redan från början
kunde inrikta sig på fackstudier;
att den som under den fortsatta utbildningen ansåge sig mera lämpad för
det praktiska jordbrukets utövande, kunde avbryta vid agronomexamen, men
den som ursprungligen tänkt ägna sig åt praktisk verksamhet och som under
studierna funnit anledning sträva vidare, kunde fortsätta till lantbrukshögskolan;
att
den som t. ex. vid genomgående av lantmannaskola grepes av lust att
bedriva högre lantbruksstudier, med lätthet skulle kunna skaffa sig tillfälle
därtill;
Kungl. May.ts proposition nr 2k9.
41
att sålunda särskilt den jordbrukande befolkningens begåvningar skulle
beredas tillfälle att komma till sin rätt.
Härigenom skulle garanti vinnas för att lantbrukslärare- oell konsulentkåren
finge förutsättningar för att förstå den jordbrukande befolkningens
förhållanden och tänkesätt samt för att vinna dess förtroende, vilket jag såsom
ovan utförts anser vara oundgängligen nödvändigt, om den föreslagna
reformeringen av vår högre lantbruksundervisning skall bliva lyckad.
Då B-alternativet dessutom enligt mitt förmenande på ett fullt tillfredsställande
sätt tryggar en god utbildning av driftsledare, lantbrukslärare och
konsulenter samt forskare och vetenskapsmän, kan den omständigheten, att
detta alternativ ur rent organisatorisk synpunkt icke är så enhetligt som
alternativ A, icke ändra min uppfattning om det förra alternativets överlägsenhet,
varför jag förordar att den högre lantbruksundervisningen organiseras
i överensstämmelse med de sakkunnigas huvudalternativ B. Då jag
delar sakkunnigemajoritetens åsikt örn lantbrukshögskolans förläggning, gäller
mitt förord sålunda alternativ B I.»
Av de vederbörande, som yttrat sig i frågan örn lantbruksundervisningens Yttranden,
allmänna planläggning, har det stora flertalet uttalat sig för huvudalternativ
A. Hit höra bland andra lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen
för Ultuna lantbruksinstitut samt detta instituts lärarråd, styrelsen för
skogshögskolan, flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, Sveriges lantbrukslärarförbund och Svenska
lantbrukstjänstemannaföreningen. Ur ifrågavarande yttranden må här anföras
följande:
Lantbruksstyrelsen har funnit de olägenheter, som vidlådde en utbildning
enligt B-linjen, ur flera synpunkter vara av så allvarlig art, att styrelsen
icke kunde tillstyrka, att den lades till grund för svensk högskoleutbildning
på lantbruksområdet. Lantbruksinstituten skulle nämligen enligt B-linjen
förena två ändamål, nämligen utbildning av driftsledare och förberedelse till
högskolan, en förberedelse, som måste vara av den art, att huvudvikten vid
utbildningen lades på de mera grundläggande undervisningsämnena. Huru
planläggningen av institutens undervisning enligt B-linjen än skedde, torde
det enligt lantbruksstyrelsens förmenande knappast vara möjligt att lägga
denna undervisning så, att vid en kortare högskolekurs sedermera skulle
kunna vinnas samma resultat som vid en följdriktigt planlagd undervisning
i en högskola med längre undervisningstid. Därtill komme, att institutsundervisningens
praktiska betoning, som vore ett oeftergivligt villkor för att
samma undervisning skulle på ett fullt tillfredsställande sätt kunna fylla sin
uppgift att utbilda driftsledare för jordbrukets behov, icke skulle kunna i
erforderlig omfattning tillgodoses. En lösning av lantbrukets högskolefråga
enligt B-linjen komme därför enligt lantbruksstyrelsens förmenande att omöjliggöra
en rationell utbildning såväl för blivande driftsledare som för dem,
vilka ämnade bedriva högskolestudier.
Inspektören för lantbruksskolorna samt inspektören för lantmanna- och
lanthushållsskolorna hava ävenledes förordat huvudalternativ A, den senare
likväl under den förutsättningen, att särskilda kurser för teoretisk förbildning
av icke-studenter, som önskade vinna inträde vid högskolan, anordnades.
Lantbruksakademien har förklarat sig avgjort förorda alternativ A. En
förening av lantbrukshögskolan med agronomkursen skulle ganska visst
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
komma att medföra samma olägenheter som hittills varande sammankoppling
av två kurser med olika syften och med olika fordringar på omfattande
vetenskaplig grundlighet, d. v. s. skada för båda de sammankopplade studiekurserna.
Enligt akademiens mening mötte stor svårighet, för att icke säga
omöjlighet att vid samma läroverk och med samma lärare meddela för sitt
syfte fullt tjänlig undervisning på två olika vetenskapliga nivåer, elementar-
och högskoleundervisningen, med den förra tillika såsom förberedelse
för den senare. En sådan anordning borde vara utesluten, örn man önskade
få till stånd en verklig högskoleundervisning och en agronomkurs, som
skulle kunna fylla sitt första och fortfarande viktigaste ändamål, att utbilda
ledare av större jordbruk.
Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut har funnit A-alternativet obetingat
vara att förorda, då endast med detta alternativ nöjaktigt tillgodosåges
såväl det praktiska jordbrukets behov av en utbildning med beaktande i
främsta rummet av praktisk-ekonomiska synpunkter, som behovet av mera
djupgående utbildning av dem, som skola verka såsom undervisare i jordbruksämnen
eller event, driva ännu mera fördjupade lantbruksvetenskapliga
studier.
B-alternativet förefölle till en början mera tilltalande, då det tilläte en
mjukare övergång från lägre till högre lantbruksundervisning, men denna
fördel vore också förenad med åtskilliga olägenheter. Den ej minst viktiga
av dessa olägenheter vore, att agronomkursen enligt detta alternativ ej kunde
erhålla samma praktiska betoning som enligt A-alternativet. Enligt tämligen
samstämmig mening vore den nuvarande agronomkursen ej så väl lämpad
för utbildningen av praktiska jordbrukare, som önskvärt kunde vara,
och orsaken till detta förhållande vore i främsta rummet att söka däri, att
agronomkursen på samma gång hade att utbilda, eller åtminstone lägga
grundvalen för utbildning av lärare och andra, på vilka större krav måste
ställas i fråga om teoretiska insikter. Detta förhållande hade medfört, att i
agronomkursen de naturvetenskapliga läroämnena fått sig tillmätt större utrymme,
än som för praktiska jordbrukare strängt taget kunnat anses behövligt.
Ungefär samma olägenhet skulle kvarstå vid agronomkurs enligt B-alternativet.
Det torde därför knappast kunna bestridas, att agronomkursen
enligt detta alternativ icke kunde komma att fylla de krav, som med skäl
kunde uppställas på en kurs, som vore avsedd att utbilda praktiska jordbrukare.
Vöre sålunda B-alternativet underlägset i fråga örn agronomutbildningen,
bleve skillnaden lika, örn ej mera framträdande beträffande högskoleundervisningen.
Den största olägenheten med högskoleundervisning anordnad enligt
B-alternativet kunde anses ligga däri, att den grundläggande naturvetenskapliga
undervisningen måste uppdelas på två av varandra i stort sett
oberoende utbildningskurser och ej från början kunde planläggas mot ett
bestämt mål. Att först läsa smärre avslutade kurser i de naturvetenskapliga
läroämnena under agronomutbildningen och sedan på nytt taga upp samma
ämnen för fördjupade studier under utbildningen för ämbetsexamen måste
innebära mycken tidsförlust för de studerande och avgjort försämrad effekt
av undervisningen. Sannolikt vore därför, att man snart nog komme att göra
den erfarenheten, att vid utbildning enligt B-alternativet den föreslagna tvååriga
lärotiden för ämbetsexamen vore alltför knappt tillmätt och måste utsträckas,
om ej den grundläggande naturvetenskapliga underbyggnaden
skulle äventyras. Det kunde därför allvarligt ifrågasättas, huruvida utbildningen
för ämbetsexamen enligt B-alternativet kunde medföra någon som
helst tidsbesparing för de studerande, örn resultatet skulle bliva något så
Kungl. Majits proposition nr 8i9. 43
när likvärdigt med A-alternativet; snarare torde man få räkna med tidsförlust.
Såsom redan framhållits läge B-alternativets förnämsta fördel däri, att det
skapade något större möjligheter för de miga män, som växt upp i lantbrukarhem
och därför sedan barndomen vore förtrogna med lantbruk och landsbygdens
förhållanden, att komma fram till ämbetsexamen oell i sin verksamhet
såsom lärare eller konsulenter draga nytta av den förvärvade intima kännedomen
örn praktiskt lantbruk. Det vore säkerligen av mycket stort värde,
att lantbrukslärarkåren i stor utsträckning rekryterades från detta håll, men
möjligheterna för unga män av nämnda kategori att utan alltför stora svårigheter
avlägga ämbetsexamen även enligt A-alternativet syntes vara i hög grad
underskattade såväl av reservanten som i någon mån även av de sakkunniga
själva. Kunskapsintresserade lantbrukarsöner besökte i regel lantmanna- eller
lantbruksskolor och, örn de icke tidigare inhämtat större mått av allmänbildning,
än vad som meddelades i folkskolan, föreginges fackskolan ofta av folkhögskolekurs.
Redan nu funnes vid några folkhögskolor kurser för att förbereda
till inträde vid lantbruksinstituten, och ett fortgående på denna väg
även i fråga örn högskolan syntes icke otänkbart. I reservationen hade framkastats
tanken på anordnande av lantbruksgymnasier, ehuru denna tanke icke
fullföljts. I B-alternativet hade föreslagits upprättande vid högskolan av en
ettårig kurs i språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen för att underlätta
övergång från agronomkurs till högskolan; även denna väg kunde möjligen
visa sig framkomlig. Flera utvägar syntes sålunda finnas för att möjliggöra
tillträde till högskolan för studiebegåvade alumner från de lägre lantbruksundervisningsanstalterna.
Lärarrådet funne icke behövligt eller lämpligt
att här uttala sig för någon av dessa linjer men ville dock såsom sin mening
uttala, att genom anordnande av lämplig sådan kurs för att förmedla övergången
från lantmanna- eller lantbruksskola för verkligt studiebegåvade elever
utan anlitande av agronomkurs såsom mellanled verklig tidsbesparing skulle
kunna göras enligt A-alternativet. Under sådana förhållanden funne lärarrådet
icke något hållbart skäl tala för B-alternativet.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har uttalat, att den avgjort ville förorda
A-alternativet, vilket för kostnader, som icke överstege utan snarare
understege B-alternativets, vore ägnat att medföra bättre utbildning såväl
av lantbrukslärare och konsulenter som i all synnerhet av agronomer. I likhet
med lärarrådet funne styrelsen, att A-alternativet beredde åtminstone lika
stora möjligheter som B-alternativet för övergång från lägre lantbruksundervisningsanstalter
till högskolan, och detta utan att såsom vid B-alternativet
agronomkursen skulle behöva anlitas såsom mellanled. Lärarrådet hade därvid
framhållit, att flera utvägar syntes möjliga för inrättande av teoretiska
utbildningskurser för dem, som efter genomgången lantbruks- eller lantmannaskola
önskade förvärva de för inträde i lantbrukshögskolan erforderliga förkunskaperna.
I främsta rummet torde därvid böra ifrågakomma påbyggnad
av de kurser, som redan finnas vid en och annan folkhögskola för förberedande
till inträde i agronomkurs, men liven andra utvägar funnes. Styrelsen
ville i sammanhang härmed erinra örn att i två av våra grannländer, Norge
och Finland, redan funnes inrättade kurser, som förmedlade direkt övergång
från den lägre till den högsta lantbruksundervisningen. I jämförelse med Balternativet
skulle inrättandet av dylika övergångskurser medföra den obestridliga
fördelen, att all läsning av skolämnen för inträde vid högskolan
komme att försiggå i ett sammanhang och ej såsom vid detta alternativ i två
repriser med en komplettering av skolämnena för inträde i agronomkursen och
cn för förberedelse till högskolan. Det torde även kunna starkt ifrågasättas,
huruvida det kunde anses lämpligt att — såsom, fallet skulle bliva örn B
-
44
Kungl. Majlis proposition nr 249.
alternativet komme att tillämpas — undervisningen i de egentliga lantbruksämnena
skulle meddelas på tre olika stadier, nämligen lantbruks- eller lantmannaskolans,
agronomkursens och slutligen högskolans. Att ett dylikt
system, förutom olägenheterna ur undervisningssynpunkt, även måste medföra
förlängning av utbildningstiden, torde ligga i öppen dag ■— en omständighet
som särskilt för lärjungar av mera mogen ålder, vilket oftast torde
vara fallet med just den ifrågavarande kategorien, måste anses innebära en
mycket stor olägenhet.
Lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har anfört, att, därest
riksdagen beslutade ordna frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande
enligt de sakkunnigas förslag, flertalet av lärarrådets medlemmar delade
sakkunnigemajoritetens uppfattning, att huvudalternativ A avgjort vore att
föredraga framför huvudalternativ B. Det förra alternativet vore nämligen
såväl rent organisatoriskt och i fråga örn gången av hela utbildningen ett planmässigare
och enklare system som ock, på grund av att studentexamen eller
på annat sätt förvärvat motsvarande kunskapsmått fordrades för inträde vid
högskolan, mera ägnat att giva högskolestudierna den erforderliga vetenskapliga
grundvalen än huvudalternativ B. Även ansåge lärarrådet, att agronomkursens
ordnande enligt alternativ A, som gåve åt densamma en mera praktiskt
betonad prägel, vore att föredraga framför densammas ordnande enligt
alternativ B.
Lärarrådet vid sko g silö g skolan har, med instämmande av högskolans styrelse,
uttalat, att alternativ A vore avgjort överlägset alternativ B med hänsyn
till högskolestudiernas planläggning ur såväl allmänt vetenskaplig som
undervisningsteknisk synpunkt.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att i fråga
örn valet mellan de olika alternativ, som av de sakkunniga framlagts för
den högre lantbruksundervisningens organisation, någon tvekan knappast syntes
behöva råda. Enligt förvaltningsutskottets bestämda uppfattning erbjöde
alternativet A mycket stora fördelar framför B i fråga örn utbildningen
såväl av agronomer som av konsulenter och lärare, varjämte en säkrare grund
lades för fortsatta mera vetenskapliga studier. Huvudinvändningen mot Aförslaget
hade varit, att det skulle försvåra lärår- och konsulentkårens rekrytering
med det härför lämpligaste materialet: ur lantmannahem utgångna unge
män, som från barndomen blivit förtrogna med jordbruksnäringen och dess
utövare. Enligt utskottets mening behövde dock icke så bliva fallet, då utvägar
borde kunna beredas begåvade ynglingar från de lägre lantbruksundervisningsanstaltema
att utan genomgående av agronomkursen såsom mellanled
förvärva de kunskaper i skolämnena, som erfordrades för att kunna följa
högskoleundervisningen. För de elever, som önskade vinna tillträde till högskolan
men som saknade föreskrivna teoretiska förkunskaper, borde sålunda
lämpliga praktiska anordningar vidtagas för att så mycket som möjligt underlätta
övergången dels från lägre lantbruksundervisningsanstalter och dels från
agronomkurs.
Den nuvarande uppdelningen av den högre lantbruksundervisningen på två
fullkomligt lika organiserade anstalter hade uppenbarligen stått hindrande i
vägen för utvecklingen, då alla utvidgningar varit förenade med dubbla kostnader.
De sakkunniga hade därför med allt skäl föreslagit, att den högsta
lantbruksundervisningen borde koncentreras på en plats och skiljas från agronomutbildningen.
På detta sätt borde nämligen kostnaderna bliva väsentligt
mindre än vid likformig utbyggnad av båda instituten, vilken för övrigt med
hänsyn till antalet lärjungar, som kunde påräknas, torde vara obehövlig.
Kalmar läns norra hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
alternativ A onekligen erbjöde fördelar i organisatoriskt avseende samt med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr SbO.
45
gåve ett mera planmässigt ordnande av undervisningen och studierna än som
vore möjligt enligt alternativ B, och då förkunskaper i huvudsak motsvarande
studentkunskaper torde vara erforderliga för undervisningsnivåns uppehållande
vid lantbrukshögskolan, syntes företräde böra givas åt alternativ A.
Örn utskottet sålunda för sin del tillstyrkte detta alternativs genomförande,
ville utskottet samtidigt framhålla och starkt betona, att detta borde ske under
behörigt hänsynstagande även till de i reservationen för alternativ B framförda
synpunkterna. Det måste nämligen anses vara av grundläggande betydelse
för lantbrukshögskolans verksamhet, att elevmaterialet i största möjliga
utsträckning erhölles från den jordbrukande befolkningens egna led och att
icke genom inträdesbestämmelserna omöjliggjordes för studiebegåvade ynglingar
med god jordbrukserfarenhet men som ej haft tillfälle förskaffa sig
stadgade teoretiska förkunskaper att få tillträde till läroanstalten. Genom
kurser, som förberedde till studier vid lantbrukshögskolan, borde sådant tillträde
för lämpliga aspiranter i stället så mycket som möjligt underlättas.
Liknande synpunkter hava anförts av åtskilliga andra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
Skaraborgs läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har uttryckt tveksamhet,
huruvida den nuvarande utbildningen av konsulenter, lärare och tjänstemän
i liknande ställning i stort sett vore behäftad med större brister, än att
dessa inom ramen för det bestående skulle kunna avhjälpas utan att därför
behövde upprättas någon lantbrukshögskola. Och för den vetenskapliga forskningen
på jordbruksområdet funnes redan åtskilliga institutioner, varest forskning
i fortsättningen kanske efter någon undervisning skulle kunna i än högre
grad än nu bedrives. Den sålunda uttalade tveksamheten finge dock icke tolkas
som ett avstyrkande från utskottets sida av förslaget örn inrättande av
en lantbrukshögskola. Utskottet hade vidare varit tveksamt, då det gällt att
taga ställning till spörsmålet, vilket av de båda alternativen A och B vöre att
förorda. De syntes båda hava såväl fördelar som nackdelar. B-alternativets
företräden vore av reservanten ingående och nog så övertygande behandlade.
Det vill dock synas som örn alternativ A skulle innebära de bästa garantierna
för att undervisningen komme att hållas på den högskolemässiga nivå, som
måste krävas. En avgjord och enligt utskottets mening synnerligen beaktansvärd
fördel med alternativ A syntes också ligga däri, att agronomundervisningen
enligt detta uteslutande finge tjäna sin huvuduppgift, nämligen utbildningen
av praktiska jordbrukare och driftsledare. Därigenom bortfölle den
olämpliga dualism, som förefunnes i den nuvarande agronomundervisningen.
Inför dessa förhållanden ville utskottet förorda sistnämnda alternativ.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har såsom sin mening uttalat att, för att
den högre undervisningen inom lantbruket verkligen skulle kunna fylla de krav,
som det moderna jordbruket hade rätt att ställa på densamma, det ovillkorkorligen
krävdes upprättandet av en fristående lantbrukshögskola, till vilken
de teoretiska inträdesfordringarna i regel borde vara desamma som vid andra
högskolor, nämligen avlagd studentexamen. Vid en sådan högskola borde den
teoretiska utbildningen efter dessförinnan förvärvad praktik kunna avslutas på
kortast möjliga tid samtidigt med att undervisningen därstädes kunde organiseras
mest rationellt för dem, som efter erhållen allmänbildning önskade ägna
sig åt jordbrukets teoretiska studium. Enär emellertid erfarenheten från den
hittillsvarande agronomutbildningen givit vid handen, att mångå agronomer
utan att hava avlagt studentexamen utfört ett högt skattat forskningsarbete på
jordbruksområdet liksom ock på ett förtjänstfullt sätt fullgjort undervisande
eller rådgivande verksamhet, vore det önskvärt, att särskilda kurser i allmänbildande
ämnen anordnades för sådana begåvade unga män från jordbrukar
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
hem, vilka icke haft tillfälle avlägga studentexamen men önskade bedriva studier
och avlägga examen vid lantbrukshögskolan.
Direkt förord åt den form för den högre lantbruksundervisningens ordnande,
som innefattas i huvudalternativ B, gives i allenast tre av de avgivna yttrandena.
I ett av dessa föreslås för övrigt vissa förändringar i nämnda unvisningssystem.
Kristianstads läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
vid ordnandet av den högre lantbruksundervisningen borde noga tillses, att hos
de blivande eleverna funnes icke blott nödig underbyggnad för tillgodogörandet
av den teoretiska undervisningen vid skolan, utan jämväl och jämsides härmed,
att så goda praktiska kunskaper som möjligt förefunnes.
Den nuvarande institutsundervisningen hade trots erkända brister givit
en ganska god utbildning. Dess styrka hade utan tvivel varit, att verkligt begåvade
unga män, från sin tidigaste barndom vana vid jordbruket och alla dess
detaljer, erhållit undervisning och utgått från instituten nied en viss, kanske
knappt tillmätt fond av teoretiska kunskaper, som de dock, tack vare sin noggranna
kännedom örn det praktiska livets olika förhållanden, kunnat göra fruktbärande
på den plats, där de sedermera blivit satta att verka. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle den framtida institutsundervisningen och högskoleundervisningen
praktiskt taget avse tillgodoseendet av olika syften. Till institutsundervisning
skulle hänvisas blivande egna praktiska jordbrukare och
driftsledare, medan till lantbrukshögskolan skulle förläggas utbildningen av
blivande konsulenter, lantbrukslärare, försöksledare, vetenskapsmän ävensom
blivande högre tjänstemän vid lantbruksförvaltningen m. fl. Undantagsvis
skulle särskilt studiebegåvade agronomer kunna fortsätta sin utbildning vid
lantbrukshögskolan.
Utskottet kunde icke frigöra sig från den uppfattningen, att örn beträffande
högskolan detta alternativ, i de sakkunnigas förslag betecknat huvudalternativet
A, genomfördes, komme institutsundervisningen att förr eller senare
förlora, sin karaktär av högre lantbruksundervisning eller att bliva betraktad
som mindervärdig sådan. Med andra ord torde institutsundervisning komma
att bliva liktydig med och få karaktären av högre lantbruksskola. Detta vore
i och för sig anmärkningsvärt, men även en annan mera kännbar konsekvens
torde bliva följden härav. Många av de nuvarande lantbruksinstitutens duktigaste
elever hade börjat vid folkhögskola och lantmannaskola. Sedan deras
studiebegåvning konstaterats vid dessa skolor, hade de på olika sätt skaffat
sig förkunskaper och vunnit inträde vid lantbruksinstituten och där avlagt
agronomexamen. Örn nu denna agronomexamen förlorade i värde och icke berättigade
till fortsatt utbildning vid högskolan utom i rena undantagsfall, komme
dessa för det svenska jordbrukets främjande så viktiga element sannolikt
att försvinna från instituten och aldrig nå högskolan. På detta sätt torde
visserligen den högre lantbruksundervisningen bliva tillgodosedd teoretiskt men
på bekostnad av elevernas kontakt med det praktiska livet och dess krav. Mellan
teori och praktik uppstode en klyfta, som kunde medföra mycket betänkliga
konsekvenser.
Utskottet ansåge, att det ur flera synpunkter vore förmånligt, örn all högre
lantbruksundervisning, som avsåge utbildning av konsulenter och lantbrukslärare
eventuellt även försöksledare, förutsatte agronomexamen vid något av lantbruksinstituten
och att på grund av förkunskaper och personliga egenskaper
lämpliga agronomer bereddes tillfälle att fortsätta sin utbildning vid högskolan,
eller med andra ord, att övergång från lantbruksinstitut till högskola borde i
stället för undantag vara regel för nämnda kategorier av blivande tjänstemän.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9-
47
Häremot kunde invändas, att studietiden bleve förlängd, och detta torde bliva
ett ofrånkomligt faktum. Detta uppvägdes emellertid till fullo därav, att den
blivande konsulenten eller lantbruksläraren erhållit en utbildning, som gjorde
honom skickad att på ett bättre sätt än med enbart högskoleutbildning fylla
sin uppgift. Utskottet ansåge sålunda, att vad beträffande konsulenter och
lantbrukslärare samt eventuellt blivande försöksledare agronomexamen vid
lantbruksinstitut och agronomie ämbctsexamen vid lantbrukshögskola borde
bliva obligatorisk. I denna del sammanfölle utskottets mening i huvudsak med
de sakkunnigas förslag under huvudalternativet B. För agronomer, som icke
avlagt studentexamen, borde beredas möjlighet att komplettera sina förkunskaper
för studier vid högskolan på sätt de sakkunniga föreslagit.
För studenter, som ämnade söka utbildning vid högskolan för annat ändamål
än konsulent- eller lantbrukslärarverksamhet, borde finnas möjlighet att
utan agronomexamen vinna inträde vid högskolan under förutsättning att nödig
jordbrukspraktik förefunnes. Örn högskoleundervisningen ordnades på det
sätt, att dessa studerande under första året erhölle undervisning i till deras undervisningslinje
hörande ämnen motsvarande i dessa ämnen den undervisning,
som meddelades vid instituten, skulle under de följande tvenne åren undervisningen
vid högskolan kunna ordnas med hänsyn till de kunskaper agronomerna
förvärvat vid instituten.
Nyligen hade i fråga örn studentexamen idén örn folkskolan såsom bottenskola
blivit av riksdagen genomförd. Fråga vore, om med icke ännu mera
berättigande instituten borde betraktas såsom verklig bottenskola för lantbrukshögskolan
kompletterad med den möjlighet till direkt inträde, som i det föregående
blivit antydd. Utskottet ville erinra därom, att många av vårt lands duktigaste
agronomer använt lantmanna- eller lantbruksskolor såsom »bottenskolor»
och att de genom sina förkunskaper i lantbruksämnen, vunna vid dessa skolor,
kunnat på ett bättre sätt än t. o. m. studenter tillgodogöra sig institutsundervisningen
i huvudämnena. Det rådde ej tvivel örn, att lantbrukshögskolan skulle
röna samma goda inflytande av institutsundervisningen, vilken under sådana
förhålladen ej behövde hållas på ett lägre plan utan tvärtom på ett högre sådant.
Det torde även förtjäna framhållas, att undervisningen vid instituten ej
behövde bliva lidande därav, att blivande egna jordbrukare och blivande konsulenter
och lantbrukslärare erhölle samma grundläggande undervisning i huvudämnena.
Tvärtom måste detta betraktas som en fördel för samtliga elever, ty
konsulenter och lantbrukslärare skola arbeta icke endast inom det mindre jordbruket
utan inom alla kategorier av jordbruk.
Utskottet ville därjämte framhålla, att det även ur en annan synpunkt syntes
vara betänkligt att omlägga den högre lantbruksundervisningen, d. v. s. högskoleundervisningen,
på sätt huvudalternativet A förutsatte. Den hittillsvarande
agronomexamen komme härigenom att förlora mera av sitt värde som merit
vid tillsättandet av platser än som av förhållandena torde vara berättigat. En
större klyfta komme att uppstå mellan den hittillsvarande och den blivande utbildningen
än som vore strängt taget motiverad av hänsynen till verkliga kunskaper.
Alternativet A tillämpat på konsulenter och lantbrukslärare vid deras
utbildning kunde måhända komma att icke medföra de fördelar för det svenska
jordbruket man gärna ville förbinda med tillkomsten av en lantbrukshögskola.
Det hade av de sakkunniga framhållits, att högskola ordnad i enlighet med
huvudalternativet B komme att medföra, att elevernas jordbrukspraktik bleve
förvärvad vid alltför unga år. Utskottet ville emellertid understryka vikten av,
att jordbrukspraktiken under alla förhållanden borde bliva så grundlig som
möjligt och ville ifrågasätta, huruvida jordbrukspraktik förvärvad före uppnådda
17 års ålder borde medtagas i det minimum av två år, som föreslagits
såsom villkor för inträde vid institut eller högskola.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
Då utskottet i det föregående uttalat sig för lantbruksliögskola i huvudsaklig
överensstämmelse med huvudalternativet B för blivande konsulenter och lantbrukslärare,
ville utskottet likaledes hava uttalat, att agronomkurser vid lantbruksinstituten
borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad de
sakkunniga föreslagit för agronomexamen under huvudalternativet A.
Utskottet ville slutligen framhålla, att lantbrukshögskolans undervisning
borde ligga på ett så högt plan, att dess karaktär av högskola ej äventyrades.
Detta gällde främst licentiatexamen, som måste vara fullt jämförlig med vad
övriga högskolor för nämnda examen krävde.
Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
utskottet med den vikt det lade på den praktiska utbildningen för såväl driftsledare
vid jordbruk som lantbrukslärare och konsulenter icke tvekade att förorda
huvudalternativ B. De farhågor, som uttalats för att lantbrukshögskolan
skulle neddragas på en lägre vetenskaplig nivå, ifall densamma organiserades
efter huvudalternativ B torde icke finna något stöd i verkligheten, utan läge
förhållandena enligt utskottets mening helt annorlunda till. Lantbruksvetenskapsmännen
måste intimt samarbeta med den praktiskt-teoretiska lantmannen,
för att forskningen skulle bliva fruktbärande. Den praktiska utbildning,
som den blivande lantbruksvetenskapsmannen erhållit före och under agronomkursen,
kunde endast underlätta hans framtida forskningsarbete, enär han därigenom
bleve mera förtrolig med förhållandena inom praktiskt jordbruk. Dessutom
måste man jämna vägen för jordbruksnäringens utövare och söka bereda
ökad möjlighet för dem att komma fram. Man borde icke undervärdera de erfarenheter
och insikter, en ung lantbrukare inhämtade vid arbetet inom det rent
praktiska jordbruket. Med en blick tillbaka skulle man finna, att många agronomer,
som haft övervägande praktisk verksamhet före sitt inträde vid lantbruksinstituten,
gjort mycket värdefulla insatser även på de teoretiska och vetenskapliga
områdena.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ävenledes tillstyrkt,
att huvudalternativ B i huvudsak lägges till grund för åtgärder till
den högre lantbruksundervisningens ordnande. Som stöd för sitt ståndspunktstagande
för huvudalternativ B har utskottet framhållit, att detta alternativ
syntes bäst tillgodose huvudändamålet med inrättandet av en lantbrukshögskola,
nämligen utbildningen av konsulenter och lärare vid den lägre lantbruksundervisningen.
Enligt förvaltningsutskottets mening borde dessa jordbruksundervisare
i största möjliga utsträckning rekryteras ur jordbrukarnas egna
led. Örn denna mening vore riktig, vilket knappast torde kunna jävas, framstode
B-alternativet såsom särskilt fördelaktigt vid jämförelse med A-alternativet,
i det att vid det förstnämnda mycket större möjligheter bereddes landsbygdens
manliga ungdom, som ej så allmänt kunde komma i tillfälle att förvärva
sig elementarskoleundervisning och avlägga t. ex. studentexamen, att förskaffa
sig tillträde till den högre lantbruksundervisningen. En annan fördel, som
huvudalternativ B besutte, vore den, att jordbrukets praktiska utövare och lantbrukslärarna
komme att erhålla samma grundläggande högre jordbruksutbildning
och på grund härav säkerligen lättare komme att förstå varandra och även
känna sig mera samhöriga under sin kommande verksamhet. Ett sådant förhållande
kunde sägas hava varit rådande med den hittillsvarande agronomutbildningen.
Det finge väl ock anses, att detta förtroendefulla samarbete mellan
de större jordbruksidkarna och lantbruksundervisarna mycket bidragit till, att
jordbruket i vårt land, trots en relativt bristfällig högre lantbruksundervisning.,
kunnat i utvecklingshänseende hålla någorlunda jämna steg med jordbruket i
en hel del andra länder.
Enligt huvudalternativ B upprätthölles dessutom agronomutbildningen _ vid
ungefär nuvarande standard, vilket ej vore förhållandet enligt A-alternativet.
Kungl. Maj:Is proposition nr 2i9.
49
I fråga om agronomutbildningen ville förvaltningsutskottet särskilt framhålla,
att en försämring därav helt visst skulle vara till stor nackdel för jordbruket
överhuvudtaget, och att därför en agronomutbildning i enlighet med sakkunnigas
A-alternativ icke borde ifrågakomma, även om för övrigt detta alternativ
skulle komma att läggas till grund för den högre lantbruksundervisningens
omläggning.
De skäl, sorn talade för högre lantbruksundervisningssakkunnigas B-alternativ,
syntes förvaltningsutskottet väl uppväga de fördelar, som A-alternativet
erbjöde genom sin till synes starkare organisationsplan, varigenom vissa fördelar
i utbildningshänseende erbjödes dem, som från barndomen blivit inriktade
på studiebanan, d. v. s. förvärvat erforderlig elementarutbildning för absolverande
av studentexamen.
Nu refererade yttranden hade samtliga hållit sig inom ramen för de av högre
lantbruksundervisningssakkunniga uppdragna huvudlinjerna för den högre
lantbruksundervisningens ordnande. Några andra av de avgivna yttrandena
innehålla emellertid antydanden eller förslag, som syfta till en annorlunda beskaffad
form för anordnandet av ifrågavarande undervisning.
Större akademiska konsistoriet i Lund har sålunda uttalat, att det hade varit
önskligt, att de sakkunniga mera ingående prövat möjligheten av att utbygga
de båda befintliga lantbruksinstituten i och för en högre lantbruksundervisning
och att förlägga den egentliga vetenskapliga forskningen inom jordbruksområdet
till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. I anslutning
härtill har universitetskanslern anfört, att han, innan han närmare inginge
på det föreliggande sakkunnigförslaget, ville med ett par ord beröra ett spörsmål,
som visserligen ej blivit direkt avhandlat i sakkunnigbetänkandet, men
som syntes vara av grundläggande betydelse, nämligen det, huruvida icke lämpligen
båda de nuvarande lantbruksinstituten borde utbyggas till fullständiga
lantbrukshögskolor. Därest icke hänsyn måste tagas till kostnaden, skulle
utan tvivel vissa goda skäl kunna anföras till stöd för en dylik lösning. Men
utöver den redan nu avgörande kostnadssynpunkten talade häremot även den
viktiga omständigheten, att i framtiden vid fortgående specialisering inom
lantbruksvetenskapen det säkerligen bleve så gott som omöjligt att med tillgängliga
resurser kunna uppehålla två högskolor på en sådan ståndpunkt, som
den ständigt fortgående vetenskapliga utvecklingen krävde. Ville man. alltså
på lantbrukets område både skapa och för framtiden säkerställa en verkligt vetenskaplig
högskolebildning, torde det vara klokt att redan från början, i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, samla sina krafter på inrättandet
och utvecklingen av endast en lantbrukshögskola för hela riket.
Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har förklarat, att den ej
vore övertygad därom, att de sakkunnigas förslag till den högre lantbruksundervisningens
ordnande innebure den lyckligaste lösningen av denna för vårt
lands jordbruk så viktiga fråga. Det kunde nämligen starkt ifrågasättas, örn
det ringa antal studerande, som enligt de sakkunnigas beräkning komme att
ägna sig åt högre, vetenskapligt betonade studier, verkligen motiverade, upprättandet
av en undervisningsanstalt med de anspråk på elevernas kvalifikationer
för inträde (studentexamen), på möjlighet till avläggandet av högre examina
och på lärarnas forskaregenskaper, som en högskola oavvisligen fordrade.
Dessa studerandes behov kunde säkerligen tillfredsställas på ett vida enklare
sätt än genom upprättandet av en högskola, och sin vetenskapliga utbildning
kunde de erhålla vid universiteten, vid andra högskolor, i utlandet och vid de
redan existerande lantbruksinstituten — om nämligen dessa senare bibragtes
en drägligare existens och bättre forskningsmöjligheter, än hittills varit fallet.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. t samt. 212 haft. (Nr 2k9.) 4
50
Kungl. Majlis proposition nr 2 b 9.
Det vore just denna senare möjlighet till den högre lantbruksundervisningens
ordnande, som styrelsen ansåge, att de sakkunniga bort taga i allvarligare övervägande.
Lantbruksinstitutens brister, sådana de för närvarande tedde sig,
vore kort sammanfattade följande: en lärarkår av vetenskapsmän — utan möjlighet
till vetenskaplig forskning, en utbildning av undervisare och konsulenter,
som i regel sammanfölle med de praktiska driftsledarnas, en alltför teoretiskt
betonad utbildning av dessa senare. Att undanröja dessa brister och
giva båda instituten en för forskning och undervisning värdig utformning —
utan att därför pålägga deni den yttre standard, som namnet »högskola» medförde
— torde kunna ske utan alltför stora ekonomiska uppoffringar.
Förverkligandet av denna plan torde enligt styrelsens mening kunna ske därigenom,
att centralanstalten i Stockholm avvecklades och dess verksamhet helt
förlädes till instituten, till vilka även anstaltens framstående vetenskapliga
krafter kunde knytas. Den framtida utvecklingen av centralanstaltens verksamhet
måste nämligen — som från flera håll framhållits — betraktas såsom
synnerligen vansklig, så länge man fasthölle vid densammas förläggning inom
huvudstaden, där den måste vara i avsaknad av all omedelbar beröring med sitt
huvudsakliga forskningsobjekt: jordbruket. Inom kort måste även kraven på
nybyggnader tillfredsställas, för att anstalten överhuvud taget skulle kunna
fylla sitt ändamål, och härför vore betydande summor erforderliga.
Genom att på detta sätt utbygga lantbruksinstituten på centralanstaltens bekostnad
skulle betydande fördelar vinnas. De årliga kostnaderna för centralanstaltens
drift skulle komma instituten tillgodo, varigenom ytterligare driftskostnader
för dem skulle reduceras. De summor, som inom kort måste nedläggas
på anstaltens nya lokaler, skulle på ett lyckligare sätt komma vårt lantbruk
tillgodo, örn de offrades på lantbruksinstitutens i ståndsättande — icke
minst på grund av de betydligt mindre tomt- och byggnadsomkostnaderna på
dessa orter.
Den uppfattningen torde inom jordbrukskretsar ofta hava gjort sig gällande,
att centralanstalten genom sin förläggning till huvudstaden blivit till
alltför litet gagn för det sydsvenska jordbruket. Genom den här föreslagna
anordningen skulle jordbruksforskningen i vårt land, som på grund av de varierande
klimatiska förhållandena ställdes inför mycket växlande krav, tillgodose
icke blott norra och mellersta Sverige, utan även Sydsverige. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle däremot denna senare del av vårt land så att
säga helt och hållet ställas utanför forskningen. Det säde sig nämligen av sig
självt, att Alnarp, i den utformning de sakkunniga gåve institutet — örn man
undantoge mejeri- och trädgårdsavdelningarna — komme att degraderas till en
skola, utan varje möjlighet till vetenskaplig forskning såväl på grund av otillräckliga
institutionsförhållanden som på grund av för framtiden otillräckligt
kvalificerade lärarkrafter, vilka för övrigt skulle bliva alltför betungade, med
undervisning. Samtidigt skulle den övriga delen av landet äga tva forskningshärdar,
högskolan och centralanstalten. Det orättvisa och för sydsvenska jordbrukare
nedsättande i denna anordning läge i öppen dag och torde ej vidare behöva
utredas.
Styrelsen ansåge sig sålunda ej kunna förorda de sakkunnigas förslag till
den högre lantbruksundervisningens ordnande utan ville i .stället föreslå, att
ny utredning verkställdes efter här framlagda linjer, nämligen:
1. att övergiva högskoletanken och i stället utbygga bägge de redan förefintliga
lantbruksinstituten, så att dessa vart och ett för sina jordbruksområden
uppfylla tidsenliga krav på utbildningen av lärare, konsulenter och driftsledare
samt på lanthushållningens speciella forskningsuppgifter.
2. att avveckla centralanstalten under förläggandet av densammas verksamhet
till de båda lantbruksinstituten, varigenom den högre lantbruksundervisnin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2bl). 51
gens ordnande från såväl ekonomisk som praktisk synpunkt i liög grad skulle
underlättas.
Lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har uttalat, att det
funne starka skäl tala för, att varken sakkunnigförslaget eller någon till
detsamma knuten reservation borde i oförändrad form läggas till grund för
en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen, utan vilh} föreslå,
att en fortsatt utredning av frågan komme till stånd. Lärarrådet ansåge,
att en dylik utredning borde gå ut på att vid de båda redan bestående lantbruksinstituten
uppbygga en högre lantbruksundervisning. Agronomkurserna
borde vid båda lantbruksinstituten fortfarande kvarstå, men utbildningen borde
erhålla en betydligt starkare praktisk betoning, så att blivande driftsledare
måtte erhålla en verkligt solid grund att bygga på. Inträdesfordringarna i
agronomkursen borde skärpas, så att avlagd studentexamen eller motsvarande
kunskapsmått i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och biologi
samt i kemi på reala linjen borde ställas som inträdesvillkor. För beredandet
av personer, som ej avlagt studentexamen, men aspirerade på att vinna
inträde vid lantbruksinstitut, möjlighet att komplettera sina skolkunskaper i
de anförda ämnena, till det ovan föreskrivna kunskapsmåttet, borde särskilda
för ändamålet upprättade, under statens kontroll stående läroanstalter, exempelvis
vid vissa folkhögskolor, finnas. Den praktiska utbildningen för inträde
i agronomkursen borde helst omfatta tre år, varav ett år vid lantbruksskola.
Ovan anförda fordringar på teoretiska kunskaper för inträde i agronomkursen
kunde ej anses för högt ställda, då de vore behövliga för undervisningens ändamålsenliga
bedrivande, I själva verket hade på grund av det stora antal inträdessökande
till instituten, som hittills förekommit, och den gallring, som
i följd därav kunnat företagas, ett mycket stort antal av dem, som hittills vunnit
inträde i agronomkursen, fyllt dessa fordringar. Genom att ställa så pass
höga teoretiska fordringar erhölles ett mera homogent elevmaterial, och mindre
tid och arbete behövde nedläggas på de grundläggande naturvetenskapliga ämnena,
varigenom möjlighet bereddes att bättre än hittills tillgodose de ekonomiska
och tillämpade ämnena.
Efter avlagd agronomexamen med kvalificerade betyg i vissa grundläggande
ämnen borde personer, som önskade ytterligare utbildning för vinnande av
kompetens för ordinarie befattning såsom konsulent, lärare vid lantbruks- eller
lantmannaskola m. fl. ämbeten, d. v. s. önskade avlägga »agronomisk ämbetsexamen»,
kunna genomgå en högre kurs vid instituten. Denna högre kurs
borde vid vardera institutet inrymma dels en jordbruks-, dels en husdjurslinje
och omfatta en tid av två år. Studieformerna borde vara möjligast fria
och huvudvikten läggas på självständigt undersökningsarbete inom något av
huvudämnena. Detta förslag till ordnandet av en högre lantbruksundervisning
överensstämde i flera avseenden med den nuvarande organisationen vid
lantbruksinstituten, men denna, som av kända orsaker uppvisade många brister,
skulle kunna i avsevärd grad förbättras, därest de ovan anförda grunddragen
för en mera praktiskt betonad agronomutbildning och en mera specialiserad
utbildning i den högre kursen bleve genomförda. Den i huvudsak redan bestående
organisationen skulle på detta sätt utvecklas till vida större effektivitet.
En förutsättning för ett förbättrat utbildningsresultat vöre dock, att tillräckligt
med lärarkrafter med rika möjligheter att till stöd för undervisningen
bedriva forsknings- och försöksarbete, ställdes till förfogande. Det borde, genom
att ett tillräckligt stort antal lärare anställdes, kunna ordnas så, att i
allmänhet en och samma lärare handhade undervisningen i sitt ämne i både
agronomkursen och den högre kursen. Emellertid måste sörjas för, att undervisningsskyldigheten
för respektive lärare begränsades, så att tillräcklig tid
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.
Departe
mentschefen.
bleve övrig till bedrivande av vetenskaplig forskning och försöksverksamhet.
Stor vikt måste läggas vid, att lärarna bleve gynnsamt ställda i fråga örn institutioner,
laboratorier, försöksfält, assistenter och dylikt. Och för att goda
lärarkrafter skulle vinnas, måste goda lönevillkor vara för handen.
Lärarrådet ansåge även, att de sakkunniga bort pröva, huruvida det i samband
med ordnandet av den högre lantbruksundervisningen ej hade varit lämpligt
och befogat att avveckla centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
och anknyta den av denna anstalt bedrivna verksamheten till
den eller de institutioner, som komme att upprättas för den högre lantbruksundervisningens
bedrivande.
Genom ett överflyttande av denna verksamhet till de båda lantbruksinstituten,
vilka läroanstalter på grund av sin uppgift lämpligen borde benämnas
högskolor, borde de skilda landsändarnas intressen kunna tillgodoses på ett
mycket fullständigare sätt, än vad nu vore fallet, och forsknings- och försöksarbetet
borde jämväl kunna i mycket hög grad tjäna undervisningen i både
agronomkursen och den högre kursen. För staten skulle ett dylikt arrangemang
kanske jämväl medföra minskade kostnader.
För personer, som önskade bedriva studier för avläggandet av ännu högre
examina än lantbrukshögskolornas högre kurs medgåve — de personer, som
komme att räknas till denna kategori av studerande, torde bliva relativt få -—
torde möjligheter kunna beredas, att studierna bedreves dels vid lantbruksinstituten,
dels vid de dessa närbelägna universiteten i Lund resp. Uppsala.
Högre examina inom ämnen direkt berörande lanthushållningen borde avläggas
vid lantbrukshögskolorna.
Malmöhus låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för
en form för den högre lantbruksundervisningens ordnande, som i stort sett överensstämmer
med det här ovan refererade förslag, som framställts av lärarrådet
vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut.
I detta sammanhang må vidare omnämnas, att i reservation till yttrande
från lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut professor H. Funkquist
såsom sin mening uttalat, att vid realiserande av högre lantbruksundervisningssakkunnigas
förslag agronomkursen borde ersättas med dels en lanthushållarkurs
i samband med lantbruksskolan på Alnarp och dels ett lantbruksgymnasium.
I reservation till yttrande från Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava utskottets ordförande och sekreterare uttalat synpunkter
på föreliggande fråga, som i stort sett överensstämma med lärarrådets vid
Alnarp förslag, dock att erforderliga kurser för specialstudier skulle uppdelas
på de båda instituten, så att högre undervisning på husdjurs- och mejerilinjerna
förlädes till Alnarp och motsvarande undervisning på jordbruks- och
ekonomiska linjerna till Ultuna.
Slutligen har i reservation till Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
yttrande godsägaren L. Ekberg uttalat sig mot upprättande
av en lantbrukshögskola.
Den grundläggande principen för den del av de sakkunnigas utredning, som
avser den högre lantbruksundervisningens allmänna planläggning, har varit,
att yrkesmän inom det större jordbruket å ena sidan samt lantbrukslärare
och konsulenter m. fl. å den andra sidan hava behov av var sin speciella utbildning,
varför undervisningen icke — eller i varje fall icke till huvudsaklig
del — lämpligen kunde ske i gemensam kurs för dessa håda grupper av befattningshavare.
De sakkunniga föreslå i stället, att i fortsättningen utbildningen
såsom driftsledare vid det större jordbruket liksom nu sker vid en
Kungl. Majlis proposition nr 2b9.
53
agronomkurs, under det att blivande lantbrukslärare m. fl. erhålla sin utbildning
vid en särskilt upprättad lantbrukshögskola. Agronomkurs och lantbrukshögskola
kunde tänkas vara antingen i stort sett fristående i förhållande
till varandra (huvudalternativ A) eller också inbördes så organiserade, att
agronomkursen finge till uppgift dels att utbilda personer för praktisk verksamhet
inom det större jordbruket och dels att i vissa avseenden förbereda
för inträde i högskolan (huvudalternativ B).
I några av de inkomna yttrandena har framkastats den tanken, att den
högre lantbruksundervisningen lämpligen borde förbättras därigenom, att de
båda nuvarande lantbruksinstituten jämsides utbyggdes, eventuellt med upptagande
av den nu vid centralanstalten för jordbruksförsök bedrivna verksamheten.
Med hänsyn till de tämligen olikartade jordbruksförhållandena i landets
skilda delar skulle det otvivelaktigt vara värdefullt, örn två väl utrustade
högre lantbruksundervisningsanstalter kunde inrättas och upprätthållas, och
det läge då nära till hands att på lämpligt sätt utbygga de båda redan befintliga
lantbruksinstituten. Enär såsom förut anförts utbildningskurserna
torde böra vara olika beskaffade för praktiska driftsledare och för lantbrukslärare,
skulle följden bliva, att man vid vartdera institutet finge anordna
dels en agronomkurs och dels någon form av högskolemässig undervisning.
De sakkunniga hava emellertid framhållit, att den sannolika elevfrekvensen
ej motiverade upprättandet av mera än en anstalt för högskolemässig lantbruksundervisning,
och komme undervisningen att anordnas i överensstämmelse
med huvudalternativ A syntes åtminstone för närvarande icke heller
erfordras mer än en anstalt för agronomutbildning. Ett likformigt utbyggande
av båda lantbruksinstituten kan väntas medföra högst avsevärda kostnader, som
icke i sin helhet kunna anses motiverade med hänsyn till det nuvarande behovet
av anstalter för högre lantbruksundervisning. Det torde för övrigt hava visat
sig, att den nuvarande dualismen på ifrågavarande område icke varit lyckosam.
Den omständigheten, att ett anslagskrav från det ena av instituten lätt
föranleder motsvarande krav från det andra institutet torde hava på olika sätt
inverkat menligt, när det gällt att reformera undervisningen eller förbättra institutens
utrustning.
Då jag sålunda icke kan tillstyrka, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens
ordnande löses genom ett parallellt utbyggande av de båda
lantbruksinstituten, blir nästa uppgift att pröva de båda av de sakkunniga
framlagda alternativen till ifrågavarande undervisnings planläggning. Vart
och ett av dessa alternativ, sådana de utformats av de sakkunniga, synes
vara förenat med såväl fördelar som olägenheter.
Huvudalternativ B torde hava ett visst företräde framför huvudalternativ
A i det hänseendet, att det skulle i högre grad underlätta för landsbygdens
ungdom att vinna inträde vid lantbrukshögskolan. Kraven på teoretiska förkunskaper
för inträde vid agronomkurs skulle i båda fallen vara lika eller
motsvara realskolekunskaper, men vid alternativ B, där agronomkursen
skulle utgöra grund för den fortsatta högskolemässiga undervisningen, för
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
utsattes, att de ytterligare kunskaper i allmänbildande ämnen, som kunde
erfordras såsom grundval för högskolestudierna, skulle meddelas i särskilda
genom det allmännas försorg anordnade utbildningskuTser. Vid alternativ
A däremot, där undervisningen vid den fristående lantbrukshögskolan skulle
bygga på i stort sett studentkunskaper hos eleverna, har räknats med, att
sådana inträdessökande till högskolan, som icke haft tillfälle att följa undervisningen
vid ett gymnasium, skulle utan det allmännas medverkan förskaffa
sig erforderliga teoretiska förkunskaper. Den större svårighet, som vid
alternativ A skulle finnas för vid lantmannahem uppväxande ungdom att
komma i åtnjutande av högskolemässig lantbruksundervisning torde emellertid
kunna avhjälpas genom att även i detta system för lantbruksundervisningens
ordnande inrymma särskilda genom statsmakternas försorg anordnade
förberedande kurser i allmänbildande ämnen. Till detta spörsmål vill jag
senare återkomma.
En annan följd av det som alternativ B betecknade undervisningssystemet
skulle bliva, att vederbörande elever vid en något senare tidpunkt, nämligen
först efter avslutad agronomkurs, behövde bestämma sig för, om de
skulle välja den mera praktiska vägen som driftsledare eller den mera teoretiska
vägen via lantbrukshögskolan. Detta torde i och för sig få betraktas
såsom en beaktansvärd fördel. Men även vid alternativ A har förutsatts,
att särskilda anordningar skulle vidtagas i syfte att underlätta för elever
från den i detta fall fristående agronomkursen att utan alltför betungande
villkor fortsätta studierna vid lantbrukshögskolan.
Slutligen innebär alternativ B, att två agronomkurser i skilda delar av
landet skulle upprättas, under det alternativ A räknar med att åtminstone
tills vidare endast en agronomkurs skulle stå till förfogande. Med hänsyn
till de skiftande jordbruksförhållandena i olika delar av landet är det påtagligt,
att den praktiska utbildning, varom här är fråga, bättre skulle tillgodoses
genom två agronomkurser än genom en. Emellertid torde hinder icke
möta att jämväl vid det undervisningssystem, som alternativ A innebär, anordna
agronomundervisning å två skilda platser, örn detta ur olika synpunkter
skulle visa sig ändamålsenligt. Jag återkommer längre fram till denna
fråga.
Vad därefter angår de fördelar, som synas vara förenade med ett anordnande
av den högre lantbruksundervisningen enligt huvudalternativ A, så
ligga dessa väsentligen på området för själva undervisningens inre organisation.
Sålunda skulle agronomkursen enligt alternativ A få till uteslutande uppgift
att utbilda yrkesmän för det större jordbruket, medan motsvarande kurs
vid alternativ B vid sidan av nämnda uppgift jämväl skulle hava till ändamål
att förbereda för inträde vid lantbrukshögskolan. Endast vid förstnämnda
alternativet torde undervisningen i agronomkursen kunna helt inriktas
mot det praktiska syfte, som den är avsedd att tillgodose, och endast
under denna förutsättning torde agronomutbildningen kunna på ett tillfreds
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9. 55
ställande sätt motsvara de krav, som med skäl kunna ställas från det praktiska
jordbrukets sida.
Men även i fråga om den högskolemässiga undervisningen torde alternativ
A hava ett bestämt företräde framför alternativ B. Undervisningen i fackämnen
för agronomisk ämbetsexamen skulle sålunda vid alternativ A meddelas
i en sammanhängande kurs, medan den vid alternativ B skulle komma
att uppdelas på en agronomkurs och en högskolemässig kurs. Det torde vara
ställt utom allt tvivel, att ifrågavarande undervisning i förra fallet bör kunna
planläggas på ett mera ändamålsenligt sätt än i senare fallet. Såsom
resultat av den bättre planläggningen torde kunna väntas dels ett bättre
studieresultat och dels någon minskning i den sammanlagda studietiden jämfört
med alternativ B. Vid sistnämnda system torde nämligen icke kunna
helt undvikas, dels att vissa luckor uppstå i utbildningen och dels att visst
kunskapsmaterial från agronomkursen åter får upptagas till behandling i
den högskolemässiga kursen, helst som de båda kurserna enligt förslaget i
regel icke skulle följa omedelbart på varandra utan skiljas av en mellanliggande
förslagsvis ettårig kurs i vissa gymnasieämnen. Det vill över huvud
taget synas, som örn den planläggning av den högre lantbruksundervisningen,
som alternativ B innebär, icke skulle kunna garantera ett nöjaktigt resultat
vare sig av den mera praktiskt inriktade agronomutbildningen eller
av den för blivande lantbrukslärare m. fl. avsedda högskolemässiga lantbruksundervisningen.
Jag tvekar därför icke att giva alternativ A ett avgjort företräde framför
alternativ B, helst som det förra alternativet i ekonomiskt avseende icke
skulle ställa större krav på det allmänna än vad det senare alternativet
skulle göra. Då jag därtill finner, att den form för den högre lantbruksundervisningens
ordnande, som de sakkunniga betecknat såsom alternativ A,
även ur andra synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, kan anses innebära
en god lösning av ifrågavarande undervisningsproblem, vill jag tillstyrka,
att en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen vidtages
i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som innefattas
i de sakkunnigas huvudalternativ A.
Jag övergår till att behandla de olika detaljerna i fråga om undervisningens
planläggning.
b) Agronomkurs.
1. Inträdes fordringar.
Såsom redan i det föregående anförts fordras för närvarande för inträde såsom
ordinarie elev vid agronomkurs, bland annat, att den sökande genomgått
andra ringen vid statens gymnasium med minst betyget godkänd i modersmålet,
matematik och biologi eller med företeende av andra vitsord, som av lärarrådet
godkännes, styrkt sig äga motsvarande insikter i samma ämnen eller ock
avlagt realskoleexamen med minst betyget godkänd i modersmålet, tyska, geografi,
matematik och naturlära.
Högre lantbrnksnndervisningssakknnniga.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
De sakkunniga hava ansett, att ovannämnda fordringar på teoretiska förkunskaper
för inträde vid agronomkurs i fortsättningen böra vara i huvudsak
oförändrade.
Såsom skäl härför hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
De krav på ökade förkunskaper för agronomelever, som från olika håll framställts,
torde närmast hava motiverats av agronomkursens nuvarande uppgift
med avseende på utbildningen av lantbrukslärare och konsulenter.
Finge agronomkursen mera uteslutande till uppgift att sörja för utbildningen
av yrkesmän vid det större jordbruket, torde anledning icke längre förefinnas
att kräva högre teoretiska förkunskaper hos eleverna. Härför talade även önskvärdheten
av att utbildningen för de kategorier av elever, varom här vore fråga,
bleve så litet ekonomiskt betungande som möjligt.
Å andra sidan torde skäl icke heller finnas för någon mera avsevärd sänkning
av nu gällande inträdeskrav. Ett villkor för att undervisningen vid agronomkursen
skulle kunna hållas på en tillräckligt hög nivå vore nämligen, att
elevernas allmänbildning vore någorlunda god.
Med hänsyn till att undervisning på realskolestadiet numera anordnats inom
ett stort antal orter i vårt land, varigenom möjlighet beretts allt flera elever
även från jordbrukarhem att avlägga realskoleexamen, hade de sakkunniga
emellertid ansett det vara motiverat, att denna examen ensam uppställdes såsom
norm när det gällde teoretiska förkunskaper. Dock borde realskoleexamen vara
på visst sätt kvalificerad, så att garanti vunnes för att eleven ägde nödiga förkunskaper
i de ämnen, som vore av särskild betydelse för de agronomiska studierna.
Sålunda torde för inträde vid agronomkurs böra fordras teoretiska
förkunskaper motsvarande realskoleexamen med minst betyget godkänd i modersmålet,
tyska, geografi, matematik och naturlära.
Därest nämnda förkunskaper icke vitsordats genom avlagd realskoleexamen
eller annan minst likvärdig examen, syntes de böra få styrkas även på annat
sätt, som kunde godkännas. För åstadkommande av erforderlig kontroll i senast
angivna fall syntes olika anordningar möjliga. Sålunda torde prövning i
olika ämnen kunna anordnas vid läroverk enligt i huvudsak samma bestämmelser,
som nu gälla för fyllnadsprövning till realskoleexamen. En annan tänkbar
utväg syntes vara, att såväl den skriftliga som den muntliga prövningen anordnades
i samband med och under samma kontroll som prövningen av privatister
i realskoleexamen. Slutligen läte det sig tänkas, att ifrågavarande prövningar
anordnades såsom inträdesprövningar vid den anstalt, där agronomutbildningen
skedde. Denna fråga syntes emellertid vara av jämförelsevis underordnad
betydelse och icke av natur att i detta sammanhang påkalla något direkt
förslag från de sakkunnigas sida.
De sakkunniga hava därefter övergått till frågan örn elevernas praktiska
förkunskaper.
I fråga örn krav på praktiska förkunskaper för inträde vid agronomkurs
gällde för närvarande, att sökande skulle hava minst två år deltagit i de vid ett
jordbruk förefallande göromål, dock att på institutsstyrelsen finge bero att i
särskilda fall bevilja undantag härifrån.
Då agronomkursen i fortsättningen avsåges skola få mera utpräglat praktiskt
syfte än för närvarande vore fallet, vore det givetvis av örn möjligt ännu större
vikt, att kraven på goda praktiska förkunskaper upprätthölles. Endast därigenom
torde ett gynnsamt resultat av agronomutbildningen vara att förutse.
De sakkunniga hyste sålunda den uppfattningen, att för ifrågavarande utbildning
två års föregående jordbrukspraktik vore ett minimum. Emellertid vore
Kungl. Maj:ts proposition nr 0-49.
57
det tydligt, att denna jordbrukspraktik knnde vara av olika stort värde, och
det syntes därför vara önskvärt, att vissa normerande bestämmelser med avseende
på jordbrukspraktikens beskaffenhet utfärdades. De sakkunniga hade
tagit under övervägande, huruvida genomgående av lantbruksskola borde uppställas
såsom obligatoriskt villkor för inträde vid agronomkurs. Ehuru en
kurs vid lantbruksskola ur praktisk synpunkt otvivelaktigt vöre av stort värde
för den blivande driftsledaren, hade de sakkunniga likväl icke ansett sig böra
förorda en dylik bestämmelse. Däremot borde lantbruksskolekursen räknas
vederbörande till godo, när det gällde att mäta jordbrukspraktikens längd. Enär
för inträde vid lantbruksskola enligt gällande bestämmelser erfordrades, bland
annat, minst ett års föregående jordbrukspraktik, torde för ifrågavarande elever
den praktiska förbildningen i regel komma att avslutas med lantbruksskolekurs.
För sådana elever torde särskild kontroll över den praktiska utbildningen
icke vara behövlig. Inginge lantbruksskolekurs däremot icke i vederbörandes
jordbrukspraktik, torde särskilda kontrollbestämmelser beträffande
denna vara erforderliga. Det syntes emellertid icke nödvändigt att i detta
sammanhang mera i detalj ingå på berörda spörsmål.
De sakkunniga ville sålunda inskränka sig till att föreslå, att såsom särskilt
villkor för inträde vid agronomkurs stipulerades två års god jordbrukspraktik,
dock att en med godkända vitsord genomgången ettårig eller tvåårig kurs vid
lantbruksskola, för vilken Kungl. Maj :t fastställt reglemente, borde anses likvärdig
med lika lång jordbrukspraktik.
I fråga örn de sakkunnigas förslag till teoretiska förkunskaper såsom villkor
för inträde vid agronomkurs, hava de hörda myndigheterna och organisationerna
i regel intet haft att invända. Endast i ett fåtal yttranden beröres sålunda
ifrågavarande spörsmål.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har föreslagit, att för inträde i agronomkurs
bör fordras att i realskoleexamen hava erhållit betyget med beröm
godkänd i minst tre av läroämnena modersmålet, geografi, matematik och naturlära,
varigenom skulle vinnas ökad garanti för att någorlunda nöjaktiga
insikter funnes i åtminstone ett av de för lantbruksundervisningen viktigaste
grundläggande ämnena. Det syntes nämligen styrelsen vara i hög grad önskvärt,
att agronomutbildningen ej nedbringades på en alltför låg nivå genom
elevernas brist på erforderliga förkunskaper. Detta förslag ansluter sig nära
till ett uttalande i samma ämne från lärarrådet vid Ultuna.
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att som villkor för inträde vid agronomkurs borde stipuleras minst betyget
med beröm godkänd i de i realskoleexamen ingående läroämnen, där de sakkunniga
föreslagit krav på minst godkända insikter, nämligen modersmålet, tyska,
geografi, matematik och naturlära, och Uppsala låns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott
har ansett, att betyget med beröm godkänd borde fordras i
minst fyra av nyssnämnda ämnen.
Beträffande sättet för prövning av kunskaper hos inträdessökande, som ej
kan förete föreskrivna examensbetyg, har lantbruk sakademien anfort, att erfarenheter
från andra håll talade emot anordnande av inträdesexamen vid institutet.
Däremot syntes det lämpligt, att sådan prövning skedde vid läroverk pa
sätt de sakkunniga föreslagit, men förkunskaperna borde även kunna styrkas
genom betyg från vissa förberedelsekurser, sådana de redan vore anordnade vid
några folkhög- och lantmannaskolor.
Vad därefter angår fordran på praktiska förkunskaper för inträde vid agronomkurs
hava i åtskilliga yttranden framkommit erinringar mot de sakkunni
-
Yttranden.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr "2b9.
Departe
mentschefen.
gas förslag. De därvid anförda önskemålen innebära samtliga en skärpning
av de i betänkandet angivna kraven.
Lärarrådet vid Alnarp har framhållit, att för inträde vid agronomkurs borde
fordras minst tre års god jordbrukspraktik. Samma uppfattning bar uttalats
av förvaltningsutskotten i Östergötlands, Göteborgs och Lohus läns samt
Västernorrlands läns hushållning ssällskap. örebro läns hushållning ssällskaps
förvaltningsutskott har anfört, att av den inträdessökande, som icke haft tillfälle
att under uppväxtåren följa förhållandena vid ett jordbruk, borde krävas
minst tre års jordbrukspraktik.
Enär agronomkursens uppgift i främsta rummet skulle vara att utbilda driftsledare
för det praktiska jordbruket, har det för mången varit naturligt, att
utbildningen i praktiskt hänseende skulle bygga på genomgången lantbruksskolekurs.
För inträde vid lantbruksskola fordras enligt gällande reglemente
minst ett års föregående jordbrukspraktik, men i praktiken kan på grund av
det i regel stora tilloppet av sökande kravet oftast ställas väsentligt högre. Särskilt
vid tvåårig lantbruksskolekurs skulle sålunda, inberäknat föregående
lantbrukspraktik, minst tre års praktiska förkunskaper erhållas såsom grundval
för agronomutbildningen.
. Lantbruksstyrelsen har i sådant hänseende framhållit, att praktisk förutbildning
vid lantbruksskola vore i hög grad önskvärd för dem, som genom
agronomutbildning skulle utbildas till driftsledare.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett, att fordran på genomgången
lantbruksskolekurs icke borde uppställas som obligatoriskt inträdesvillkor
vid agronomkursen, men för att annan praktisk utbildning skulle godkännas
borde den vara likvärdig med genomgången lantbruksskolekurs. Lärarrådet
vid Ultuna bär uttalat, att genomgången lantbruksskolekurs borde vara
normalt inträdesvillkor beträffande agronomkursen.
Bland hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava Stockholms läns och
stads samt Kalmar läns södra krävt tvåårig kurs vid lantbruksskola som inträdesvillkor
vid agronomkurs. Uppsala läns, Göteborgs och Bohus läns och
Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltning sutskott hava ansett, att
eventuellt ettårig kurs vid lantbruksskola jämte föregående praktik kunde vara
tillräckligt krav. Mera allmänna uttalanden angående önskvärdheten av att den
blivande driftsledaren genomgått lantbruksskola hava gjorts av Östergötlands
läns, Skaraborgs läns, Värmlands läns, Kopparbergs läns samt Västernorrlands
läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott.
Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har i fråga örn krav på praktiska
förkunskaper, för inträde vid agronomkurs föreslagit minst två års jordbrukspraktik,
3 månaders praktik i skogs- och sågverksdrift samt ettårig kurs vid
lantbruksskola. Såsom skäl för denna uppfattning om behovet av ökade fordringar
på praktiska förkunskaper har anförts, att en driftsledare borde vara
praktiskt förfaren i såväl utställning av arbetslag och ledning av en arbetsstyrka
som ock hava kännedom örn huru skogs- och sågverksdrift skall bedrivas.
Vid förvärvandet av jordbrukspraktik gåves i regel icke tillfälle att
vinna behövlig praktik i nämnda arbeten, medan vid lantbruksskola däremot
varje elev alltid under någon tur finge praktisera åtminstone de två förstnämnda
arbetena. Praktik i skogs- och sågverksdrift erhölles mera sällan ens vid
lantbruksskola varför, då dessa båda grenar ofta vore förbundna med jordbruket
och det mången gång bleve driftsledarens sak att leda dem, fordran
på viss särskild sådan praktik borde uppställas för inträde vid institutet. I
I fråga örn de krav på teoretiska förkunskaper, som böra uppställas för inträde
vid agronomkurs, har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
59
Med hänsyn till önskvärdheten att hålla undervisningen vid agronomkursen på
en jämförelsevis hög nivå kunde det visserligen anses motiverat, att inträdeskraven
ställdes något högre än nu föreslagits. Å andra sidan kan emellertid
framhållas, att agronomkursen på grund av sitt syfte bör rekryteras med sådana
elever, som framför allt äga god praktisk duglighet, och det synes icke
vara önskvärt att genom ytterligare krav på teoretiska förkunskaper utestänga
sådana elever, som kanske genom mångårig praktisk verksamhet förvärvat goda
insikter i lanthushållningen men däremot icke lyckats erhålla högre vitsord i
en avlagd examen.
Ur nu angivna synpunkt torde det vara lämpligt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, erforderliga förkunskaper må kunna vitsordas även på annat sätt
än genom avlagd realexamen. Jag vill i sådant hänseende framhålla, att folkhögskolorna
i många fall torde kunna helt eller delvis bibringa elev de teoretiska
förkunskaper, som böra krävas för inträde vid agronomkurs. Särskilt
torde detta kunna bliva fallet, därest ett föreliggande sakkunnigeförslag angående
inrättande av s. k. tredje årskurs vid ett större antal folkhögskolor skulle
komma att genomföras.
Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att enligt Kungl. Maj :ts stadga
för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928 (nr 412) den förutvarande
realskoleexamen skall benämnas realexamen. Vidare har i nämnda stadga det
förutvarande läroämnet naturlära uppdelats i tre läroämnen, nämligen biologi
med hälsolära, fysik och kemi. Dessa liksom vissa andra smärre ändringar
i arbetets allmänna anordning vid realskolekursen torde icke behöva föranleda
ändring i förberörda av de sakkunniga framställda förslag rörande teoretiska
förkunskaper.
Vad därefter angår fordringarna på praktisk förutbildning för inträde vid
agronomkurs hyser jag den uppfattningen, att agronomutbildningens värde i
hög grad torde vara beroende av den omfattning, i vilken eleverna före inträdet
i kursen förskaffat sig goda praktiska kunskaper beträffande jordbrukets teknik
och driftsförhållanden. Jag är icke övertygad därom, att ifrågavarande
mångsidiga praktiska förkunskaper kunna inhämtas på så kort tid som tva år
och vill fördenskull föreslå, att krav på i regel tre års jordbrukspraktik uppställes
för inträde vid agronomkurs. I sagda tre år torde emellertid böra i förekommande
fall få inräknas dels tid för teoretisk kurs vid lantbruks- eller lantmannaskola
och dels i viss utsträckning tjänstgöring i egenskap av kontrollassistent,
lantbruksbokhållare och därmed jämförbar befattningshavare. Under
minst ett år torde den praktiska utbildningen för elev, varom här är fråga,
böra vara underkastad i särskild ordning fastställd kontroll. Det torde i sinom
tid böra ankomma på ledningen av agronomundervisningen att vidtaga åtgärder
i syfte att ernå dylik kontroll.
En kurs vid lantbruksskola torde för den blivande driftsledaren vara av värde
icke minst genom den övning i arbetsledning, som den giver. Med hänsyn särskilt
till det jämförelsevis begränsade elevantal, de nuvarande statsunderstödda
lantbruksskolorna kunna mottaga, synes det emellertid åtminstone för närvarande
icke vara tillrådligt att uppställa genomgången kurs vid lantbruksskola
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Högre lantbruksundervisningssakknnniga.
såsom obligatoriskt inträdesvillkor. Dock torde vid eljest lika förhållanden
företräde böra givas elev som genomgått sådan — helst tvåårig — kurs.
2. Undervisningskursens längd m. m.
Agronomkursen omfattar för närvarande en tid av två år. De sakkunniga
hava härutinnan icke föreslagit någon ändring.
Med avseende på kurstidens längd gällde i stort sett, att elevernas kostnader
för utbildningen växte i samma mån som kursen gjordes längre. Största
möjliga hänsyn borde tagas till kravet att hålla agronomernas utbildningskostnader
nere på en rimlig nivå. Särskilt för tjänstemän vid jordbruksföretag
torde avlöningsförhållandena i stort sett vara sådana, att mera avsevärda kostnader
för utbildningen lätt bleve för tunga att bära. Över huvud taget torde
större tillopp av elever icke vara att påräkna, örn studiekostnaderna normalt
måste bliva stora. Å andra sidan vore det nödvändigt att se till, att syftet med
utbildningen icke äventyrades. Skulle agronomutbildningen hållas uppe på en
så hög nivå, som de tämligen krävande driftsförhållandena vid våra större jordbruk
ävensom omsorgen om vart jordbruks utveckling över huvud motiverade,
kunde kurstiden enligt de sakkunnigas uppfattning icke lämpligen beräknas
kortare än vad för närvarande vore fallet, eller till två år.
Deltagandet i undervisningen —- såväl föreläsningar som övningar och demonstrationer
— borde vara obligatoriskt för de studerande. Dock borde givetvis
undantag kunna göras, när särskilda skäl i visst fall därtill föranledde, såsom
till exempel då elev förut ägde för examen erforderliga kunskaper i ett eller
flera av de på schemat upptagna undervisningsämnena. Enär antalet föreläsningar
och övningar vid agronomkursen bleve jämförelsevis'' stort och undervisningen
därför mäste bliva någorlunda jämnt fördelad under de båda studieåren,
torde emellertid en sådan anordning av kurserna i de olika ämnena, att elev
med särskilt goda förkunskaper skulle kunna på kortare tid än två år avlägga
examen, icke vara möjlig annat än i enstaka fall.
Å andra sidan^ borde i särskilda fall tillstånd kunna lämnas elev att under
längre tid än två år bedriva studier för agronomexamen, liksom även att bedriva
kompletterande eller mera speciella studier efter avlagd examen.
Icke heller beträffande tidpunkten för kursens början och slut innebär de sakkunnigas
förslag någon förändring.
För närvarande började läsaret vid agronomkursen den 1 november, och kursen
skulle för avgående elever vara avslutad före den 24 oktober. De sakkunniga
hade tagit under övervägande, huruvida någon ändring i berörda avseende
lämpligen borde vidtagas. Med hänsyn till att arbetsåret vid jordbruket normalt
omfattade tiden 1 november—24 oktober och att sålunda både elev- och
befälsplatser vid jordbruket i regel tillsattes för denna tid, hade det emellertid
synts de sakkunniga önskvärt, att nu gällande bestämmelser angående tidpunkten
för agronomkursens början och slut allt fortfarande bibehölles. Härför talade
även den omständigheten, att kurstiden i dylikt fall — men däremot icke
örn kursen skulle taga sin början på eftersommaren — komme att omfatta två
hela somrar, vilket för ett ändamålsenligt anordnande av de för agronomutbildningen
viktiga demonstationerna å fältet vore av stort värde.
I fråga örn ferietidens längd hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Enär icke minst sommaren vore en värdefull tid för lantbruksstudier på grund
därav,. att vissa för utbildningen värdefulla demonstrationer och övningar av
naturliga skäl endast kunde förläggas till denna årstid, måste ferierna vid en
agronomkurs bliva jämförelsevis korta. Undervisningen borde enligt de sak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
61
kunnigas mening inställas under sammanlagt högst tio veckor varje år, dock att
övningar i viss utsträckning måtte kunna förläggas jämväl till nämnda ferietid.
De sakkunnigas förslag angående undervisning skur sens längd har varit föremål
för erinran endast i två av de avgivna yttrandena.
Sålunda har Sveriges lantbrukslärareförbund föreslagit, att i stället för tvåårig
agronomkurs skulle för utbildning av tekniska driftsledare anordnas en
ettårig inspektorskurs, under det att de personer, som vid större jordbrukskomplex
erfordrades för överledningen eller den ekonomiska driftsledningen, lämpligen
kunde erhålla sin utbildning vid lantbrukshögskolan. Förbundet har uttalat
såsom sin mening, att den tvååriga lantbruksskolan borde utgöra icke blott
grunden utan också den bärande stommen i utbildningen av tekniska driftsledare
för det större jordbruket samt att den för dem tillämnade institutskursen
borde givas karaktären av en påbyggnadskurs. I sistnämnda kurs — den ettåriga
inspektorskursen — borde utvidgade kurser meddelas särskilt i tekniska,
merkantila och kamerala ämnen och allehanda övningar företagas i arbetslärans
tillämpning, i ekonomiska beräkningar, i syners verkställande, i kommunala
angelägenheters handhavande etc., enär förtrogenhet å dessa gebit vore en
merit av stort värde för blivande tjänstemän av denna kategori.
Göteborgs och Bohus läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ävenledes
förordat, att kursen för utbildning av driftsledare byggde på avslutad
kurs vid lantbruksskola och anordnades såsom ettårig.
I fråga örn ferietidens längd hava åtskilliga av de hörda organisationerna
framhållit sommarens värde ur undervisningssynpunkt och i anslutning därtill
föreslagit minskning i den av de sakkunniga föreslagna ferietiden.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har liksom lärarrådet vid Ultuna förordat,
att ferietiden begränsades till högst 5 å 6 veckor årligen.
Liknande synpunkter, därvid särskilt framhållits betydelsen av rikligt utrymme
på schemat för övningar och demonstrationer under sommaren, hava utvecklats
av Uppsala läns och Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt av svenska lantbruktjänstemannaföreningen.
Den föreslagna kurstidens längd synes mig vara väl avvägd. Med hänsyn
till det kunskapsmått, som vederbörande elever torde böra inhämta under kursen,
lärer denna icke kunna begränsas till kortare tid än två år, men å andra
sidan torde icke minst med hänsyn till de med uppehållet vid kursen förenade
kostnaderna för eleverna längre kurstid ej heller böra komma i fråga.
Beträffande de sakkunnigas förslag till tidpunkt för undervisningsårets början
och slut har jag ingen erinran att göra.
I fråga örn ferietidens längd ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag,
att undervisningen skall inställas under sammanlagt högst tio veckor varje år,
dock att övningar i viss utsträckning må kunna förläggas jämväl till nämnda
ferietid. En sådan anordning lärer icke hindra, vare sig att de egentliga sommarmånaderna
i den utsträckning som kan befinnas erforderlig tagas i anspråk
för undervisningen eller att den sammanlagda ferietiden fastställes till kortare
tid än tio veckor, därest en sådan åtgärd ur undervisningssynpunkt skulle anses
vara önskvärd.
3. Undervisning och examen.
De sakkunniga hava till en början tagit ställning till frågan örn undervisningens
omfattning och yttra härom i huvudsak följande.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
Högre lautbruksundervisnings
sakkunniga.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 2 49.
Undervisning borde meddelas i samtliga de ämnen, som nu vore obligatoriska
vid agronomkurs. Dock syntes undervisningen böra inriktas mera på lantbruksekonomiska
frågor än för närvarande, och den borde över huvud taget vara
mera avpassad att giva eleverna utbildning för praktisk verksamhet inom jordbruket.
I jämförelse med förhållandet vid nuvarande agronomkurs borde antalet föreläsningar
nedbringas, under det att i stället tiden för individuell handledning
och prövningar borde utökas. Antalet på schemat upptagna övningstimmar
borde bibehållas men mera tid anslås för demonstrationer och exkursioner samt
för förberedelse till förhör och för egna studier. Genom ökad användning av
nu antytt undervisningssätt torde ett säkrare tillgodogörande av kunskapsmaterialet
vinnas. Det torde därför böra komma till användning såväl i de förberedande
som i de tillämpade ämnena.
Aven antalet på schemat upptagna övningstimmar torde höra nedbringas
något, varigenoin mera tid erhölles för demonstrationer och exkursioner samt
för förberedelse till förhör och för egna studier.
För agronomutbildningen torde tillgång till ett välskött större jordbruk i
undervisningsanstaltens omedelbara närhet vara oundgängligen nödvändigt.
Detta jordbruk borde i högre grad än hittills varit fallet med vederbörande institutsegendomar
användas såsom demonstrationsmaterial, och under den tid,
då mera instruktiva arbeten påginge, borde ofta återkommande demonstrationer
hållas av driftsledaren och vederbörande lärare, så att exempelvis vårbrukets
alla detaljer genomginges för eleverna, fördelade i mindre grupper. Eleverna
borde vara skyldiga att föra noggranna anteckningar örn gårdens drift, vilka
skulle granskas av vederbörande lärare. Eleverna borde deltaga i undersökningar
örn erhållna arbetsmängder m. m. såsom grundval för arbetsläran, och
övningarna i redskapsläran borde erhålla ökad omfattning.
Även i fråga örn husdjusskötseln borde demonstrationer och anteckningar
komma till större användning, så att eleverna bleve väl förtrogna med kontrollarbete
inom djurbesättningar och i allmänhet med de faktorer, som inverka
på husdjusskötselns ekonomi.
Exkusioner till andra välskötta egendomar borde företagas i jämförelsevis
stor utsträckning.
Såsom ovan antytts, hava de sakkunniga ansett att antalet undervisningsämnen
vid agronomkursen icke bör avsevärt ändras. Emellertid har det ansetts
vara motiverat att i vissa fall ändra undervisningsämnenas benämning. I något
fall har det även ansetts vara lämpligt att vidtaga viss justering med avseende
på det särskilda ämnets materiella omfattning. De sakkunnigas förslag till
undervisningsämnen vid agronomkurs angives här nedan. Till jämförelse har
medtagits förteckning över de olika examensämnena vid nuvarande agronomkurs.
Sakkunnigas förslag:
Matematik
Fysik och meteorologi
Kemi och lantbrukskemi
Geologi och marklära
Botanik och lantbruksbotanik
Bakteriologi
Lantbrukszoologi
Jordb rukslära
Nuvarande examensämnen:
..Praktisk matematik
f Mekanik, fysik och meteorologi
I Allmän kemi
1 Agrikul turkemi
Geologi
Allmän botanik
Lantbruksbotanik
Bakteriologi
Zoologi
Jordb rukslära
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
68
Sakkunnigas förslag:
Kulturteknik
Redskapslära
Husbyggnadslära
Husdjurens anatomi och fysiologi
Husdjurslära
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära
Mjölkhushållning
Nationalekonomi
Lantbruksekonomi
Lantbruksbokföring
Rättslära
Trädgårdsskötsel
Skogshushållning
Nuvarande exaniensämnen:
{Kulturteknik
Fältmätning ach avvägning med ritning
Redskapslära
Husbyggnadslära
med ritning
Husdjurens anatomi och fysiologi
I Husdjurslära
(Hästskötsel och hovbeslagslära
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära
Mejerilära
N ati onalekonomi
Lantbruksekonomi
Bokföring
Ekonomilagfarenhet med kommunalrätt
Trädgårdsskötsel
Skogshushållning
-
Med avseende på de olika undervisningsämnenas innehåll vid agronomkursen
hava de sakkunniga föreslagit vissa reformer.
Vid nuvarande agronomkurs med dess dubbla uppgift att utbilda såväl yrkesmän
vid det praktiska jordbruket som lantbrukslärare och konsulenter hade
undervisningen i de grundläggande ämnena måst beredas en ganska avsevärd
plats på schemat. En dylik åtgärd hade närmast motiverats av lantbrukslärares
och konsulenters behov av fördjupad utbildning i jordbruksämnenas mera
teoretiska delar. Sedan agronomkursen i fortsättningen finge till huvudsakligt
syfte att utbilda praktiska yrkesmän, kunde och borde undervisningen undergå
viss reformering i sådant hänseende, att tiden för studier i olika grundläggande
ämnen förkortades och mera tid bleve övrig för studier i de tillämpade
jordbruksämnena. Härigenom torde ifrågavarande utbildning avsevärt kunna
förbättras.
Med iakttagande av vad ovan anförts hava de sakkunniga utarbetat här nedan
återgivna summariska förslag avseende de olika undervisningsämnenas omfattning
och innehåll.
Undervisning sämnenas omfattning och innehåll.
Matematik. Huvudsakligen fördjupning av realskolans kurs i syfte att bibringa
eleverna större säkerhet och färdighet i räkning. Antalet lektioner bör
beräknas till 30.
Fysik och meteorologi. Repetition av realskolans kurs med utvidgad undervisning
särskilt i värme- och elektricitetslära samt någon undervisning i meterologi,
tillsammans 40 timmar.
Kemi och lantbrukskemi. Kursen i ämnet bör omfatta cirka 30 timmar allmän
och oorganisk kemi, 20 timmar organisk kemi och 20 timmar lantbrukskemi.
Cirka 30 timmar anslås för enklare laborationer. Härjämte böra under ett
par dagar exkursioner företagas till tekniska anläggningar av intresse för jordbruket.
Geologi och marklära. Huvudvikten bör här läggas på kvartärgeologien
och dess tillämpning i marklära, för vilka avdelningar 20 timmar kunna anses
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
erforderliga. Räknas därjämte med 10 timmar för den allmänna geologien,
skulle summan bliva 30 timmar, vartill komma 20 övningstimmar och 2 dagars
exkursioner.
Botanik och lantbruksbotanik. På grund av den ringa omfattning ämnet
botanik har i realskolan, måste i agronomkursen däri lämnas en någorlunda
fyllig framställning, särskilt i de delar, som äro grundläggande för växtodlingen.
Det behövliga timtalet synes vara ungefär följande: morfologi, anatomi
och fysiologi 25, ärftlighetslära 5, växtkunskap, särskilt avseende växter av
ekonomisk betydelse för jordbruket 20. växtpatologi 10, eller tillsammans 60
föreläsningstimmar, vartill komma 90 övnings- och demonstrationstimmar
samt ett par exkursionsdagar.
Bakteriologi. I detta ämne böra hållas omkring 15 föreläsningar.
Lantbrukszoologi. Ämnet bör i agronomkursen omfatta entomologi och
jordbrukets skadedjur i allmänhet. Antalet föreläsningar torde lämpligen
Wiva 15.
Jor dbruk slär a. För allmän jordbrukslära torde böra beräknas omkring 80
föreläsningstimmar, därav jordartslära 20 timmar, jordförbättring och bearbetning
25 timmar samt gödsellära 35 timmar, och för växtodlingsläran ungefär
samma antal, fördelade på allmän vätxodling med 30 timmar och på speciell
med 50 timmar. Av de i efterföljande tabell angivna övnings- och demonstrationstimmama
äro 20 timmar i huvudsak avsedda för genomgående av
skriftliga uppgifter. De återstående 80 timmarna böra huvudsakligen avse
demonstrationer.
Kulturteknik. I ämnet böra givas omkring 60 föreläsningar, vilka lämpligast
torde böra fördelas på följande sätt: mätningsmetoder 10 timmar, jords
torrläggning och bevattning 40 timmar samt övriga kulturtekniska arbeten 10
timmar. Av de föreslagna 100 övningstimmarna bör tillräckligt antal ägnas
åt andra övningar i ämnet än ritning.
Redskapslära. Huvudvikten synes här böra, läggas på övningarna, vilka
föreslås skola omfatta 100 timmar, varemot antalet föreläsningstimmar bör
kunna inskränkas till 50 med ungefär följande fördelning: material och
maskinelement 10 timmar, motorer 15 timmar och arbetsmaskiner 25 timmar.
Husbyggnadslära. I ämnet böra givas omkring 50 föreläsningar rörande
material- och konstruktionslära m. m. samt kostnadsberäkningar, allt avseende
lantmannabyggnader. Antalet övnings- och demonstrationstimmar föreslås
till 100. Själva ritningsarbetet bör i huvudsak inriktas på viktigare byggnadsdetaljer
ävensom på planläggning av olika utrymmens tillvaratagande
m. m.
Husdjurens anatomi och fysiologi. Tillsammans synes kursen böra omfatta
40 timmar, ungefär lika fördelade på de båda delarna av ämnet, vartill komma
30 övningstimmar.
Husdjurslära. Ämnet synes lämpligen kunna uppdelas i allmän husdjurslära
50 timmar, därav 20 timmar avelslära och 30 timmar utfodringslära, samt
speciell husdjurslära 110 timmar, därav omkring 50 timmar ägnas nötboskap,
25 timmar hästar och 35 timmar övriga husdjur. Antalet övnings- och demonstrationstimmar
bör vara ungefär 100, av vilka omkring 20 timmar användas
för genomgående av skriftliga uppgifter.
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära. För detta ämne föreslås 30 föreläsningstimmar,
varav 10 timmar lämpligen synas böra användas på ämnets allmänna
del och 20 timmar på dess speciella del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
65
Mjölkhushållning synes böra uppdelas i två avdelningar: en omfattande mjölkens
produktion och egenskaper samt mjölkhygien med omkring 30 föreläsningar
samt en omfattande mjölkens avsättning och tekniska användning med
omkring 20 föreläsningar.
Nationalekonomi. I detta ämne bör under 20 föreläsningstimmar givas en
allmän kurs, dock med framhållande av de kapitel, som äro av särskild betydelse
för jordbruket.
Lantbruk sekonomi. Åt detta läroämne böra anslås omkring 120 föreläsningstimmar,
fördelade på följande sätt: jordbrukets utveckling, storleksklasser,
jordvärden 15 timmar, byggnads- och driftkapital 15 timmar, arbetare och
arbetsmängder 20 timmar, produktionens anordning, växtföljder, ekonomiska
beräkningar 30 timmar, avsättning, handel, föreningsväsen 25 timmar, förvaltning,
arrende 15 timmar. Därtill bör räknas med 50 övningstimmar. Skriftliga
uppgifter böra förekomma i jämförelsevis stor omfattning och avslutas
med en s. k. »kulturplan».
Lantbruksbokf Öring. Vid denna undervisning, som i huvudsak meddelas i
form av övningar, genomgås kurser i allmän bokföring, egentlig lantbruksbokföring
och kontrollbokföring. I samband härmed meddelas undervisning rörande
jordbrukets vanligare affärs- och banktransaktioner m. m., varjämte övning
meddelas i utförande av enklare ekonomiska beräkningar. I ämnet torde
100 undervisningstimmar erfordras.
Rättslära. Undervisningen bör i huvudsak avse de delar av ämnet, som äro
av särskild betydelse för en jordbrukare att känna till. För ändamålet torde
60 föreläsningstimmar erfordras. Särskild vikt bör läggas vid övningar i att
uppsätta handlingar m. m., vartill böra anslås 30 timmar.
Trädgårdsskötsel. Undervisningen bör omfatta 10 föreläsnings- och 20 demonstrationstimmar.
Skogshushållning. I detta ämne böra hållas omkring 60 föreläsningar, vilka
lämpligen fördelas på egentlig skogshushållning med 30 timmar och på
skogsteknologi med 30 timmar. 4 dagars exkursioner måste anses nödvändiga.
De sakkunniga hava därefter kommit in på frågan örn undervisningsplan
för agronomkursen, och anföra därom följande.
Liksom för närvarande vore fallet torde även i fortsättningen vid agronomkursen
s. k. koncentrationsläsning böra tillämpas i stor utsträckning. Endast
ett fåtal ämnen borde sålunda samtidigt upptagas till studium. Därvid borde
givetvis tillses, att ämnen av grundläggande eller förberedande natur komme
före de tillämpade jordbruksämnena. Vid uppgörande av undervisningsplan
vore det naturligtvis även av vikt, att belastningen av eleverna under de båda
studieåren bleve så jämn som möjligt. Därvid vore att iakttaga, att arbetet
med tentamensläsning normalt ökades mot kurstidens slut, varför antalet föreläsnings-
och övningstimmar borde vara mindre under det andra studieåret än
under det första.
Nedanstående av de sakkunniga uppgjorda schematiska undervisningsplan
visar dels det ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika ämnen och dels
huru undervisningen enligt de sakkunnigas mening kan tänkas uppdelad på
de båda studieåren.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. Z1Z käft. (Nr %49.)
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
Yttranden.
Undervisningsplan.
Antalet nndervisningstimmar i olika ämnen.
Ämne
Föreläsningar,
timmar
Övningar och demon- strationer, timmar
Exkur-
sioner,
dagar
Första
året
Andra
året
Summa
Första
året
Andra
året
Summa
Matematik.............
30
30
Fysik och meteorologi.......
40
—
40
—
—
—
—
Kemi och lantbrnkskemi.......
70
—
70
30
—
30
2
Geologi och marklära........
30
—
30
20
—
20
2
Botanik och lantbruksbotanik.....
60
—
60
90
—
90
2
Bakteriolog!............
15
—
15
—
—
—
—
Lantbrukszoologi..........
15
—
15
—
—
—
—
Jordbrukslära............
50
110
160
30
70
100
*5
Knltnrteknik............
30
30
60
40
60
100
—
Redskapslära............
—
50
50
—
100
100
—
Hnebyggnadslära..........
50
—
50
100
—
100
1
Husdjurens anatomi och fysiologi . . .
40
—
40
30
—
30
—
Husdjurslära............
50
110
160
30
70
100
—
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära . .
—
30
30
—
15
15
—
Mjölkhushållning..........
—
50
50
—
15
15
1
Nationalekonomi..........
20
—
20
—
—
—
—
Lantbrnksekonomi..........
20
100
120
—
50
2 50
—
Lantbruksbokföring.........
—
—
—
100
—
100
—
Rättslära..............
60
—
60
30
—
30
—
Trädgårdsskötsel..........
10
—
10
20
—
20
—
Skogshushållning..........
30
30
60
—
—
—
4
Summa
620
510
1130
520
380
900
17
Slutligen hade de sakkunniga beträffande tentamina och examen vid agronomkurs
föreslagit, att i huvudsak samma bestämmelser skola gälla som nu
äro föreskrivna med avseende på sådan kurs.
Sålunda borde elev för erhållande av fullständigt avgångsbetyg från kursen
genom tentamen eller på annat sätt, som kunde komma att föreskrivas, styrka
sig äga nöjaktiga insikter i samtliga vid agronomkursen förekommande undervisningsämnen.
För olika betyg syntes icke böra fordras till omfattningen
olika kurser. Enär kursen vore avsedd att giva allmän teoretisk lantbruksutbildning,
syntes anledning icke förefinnas att vidtaga särskilda anordningar
till främjande av specialisering i studierna.
Examen vid berörda kurs borde såsom nu benämnas agronomexamen.
I de inkomna yttrandena har de sakkunnigas förslag angående undervisningens
planläggning m. m. i regel icke givit anledning till erinran. I allmänhet
bar framhållits, att undervisningen bör erhålla en starkt praktisk betoning
och att rikligt utrymme bör tillmätas åt övningar och demonstrationer.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut bar uttalat som sin åsikt, att för
knappt antal övningstimmar vore upptaget för grundläggande naturvetenskapliga
ämnen.
Styrelsen för sko g silö g skolan har i överensstämmelse med vederbörande lärarråds
förslag understrukit, att skogsundervisningen vid agronomkursen 1
1 Avser även husdjurslära och lantbrnksekonomi.
2 Därtill kommer uppgörandet av kulturplan på annan tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
67
självfallet aldrig kunde tänkas bedriven i sådan omfattning, att den kunde
komma att medföra någon facklig kompetens i skogshushållningsfrågor. Däremot
borde densamma i första liand vara ägnad att ge de studerande den allmänbildning
eller inblick i skogshushållningen, som med hänsyn till det i större
delen av vårt land rådande intima sambandet mellan skogs- och åkerbruk måste
fordras av en driftsledare vid en större egendom. Genom denna skogliga allmänbildning
underlättades samarbetet med såväl skogliga myndigheter som
fackmän. Därjämte vore det emellertid önskligt, att driftsledaren vid större
jordbruk, som vöre förenat med mindre skogsbruk även vore i stånd att själv
handlägga enklare frågor rörande skogstekniska problem.
Med stöd av det anförda ville styrelsen föreslå, att dels den tid som av sakkunniga
föreslagits vid agronomkursen — 60 timmar — måtte fördelas sålunda,
att endast 20 timmar användes för skogsskötsel och 10 för skogsuppskattnings-
och skogsvärderingslära medan däremot skogsteknologien erhölle 30
timmar. Därjämte ansåge styrelsen, att tiden för praktiska övningar eller exkursioner
i skogshushållning ej kunde sättas lägre än 2 veckor mot av
sakkunniga föreslagna 4 dagar. Av dessa tvenne veckor borde den ena
ägnas åt skogsskötsel och skogsuppskattningsstudier medan den andra ägnades
åt studier i skogsteknologi — virkesutdrivning och enklare sågverk. Endast
genom en så ordnad undervisning kunde den skogliga utbildningen komma att
giva bästa resultat.
Uppsala läns och Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava ansett, att ökad plats för övningar och demonstrationer vore erforderlig
och förvaltningsutskotten i Skaraborgs läns och Jämtlands läns hushållningssällskap
hava uttalat, att i undervisningsplanen för agronomkursen
de praktiska jordbruksämnena ej vore på tillfredsställande sätt tillgodosedda.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har givit uttryck för den uppfattningen,
att de sakkunniga i sitt förslag till undervisningsplan tillmätt för stor plats
åt de grundläggande ämnena och för liten plats åt de tillämpade ämnena jämte
övningar och demonstrationer. De i förslaget upptagna 230 timmarna i ämnena
matematik, fysik, kemi, geologi och botanik borde kunna minskas och i
stället större antal timmar anslås åt jordbruksekonomi, jordbruksteknik och
arbetslära samt övningar uti arbetsfördelning och arbetsledning.
Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har framhållit, att ökat antal övningar
vore behövligt i ämnet skogshushållning.
Vid agronomkursen bör undervisningen taga direkt sikte på att meddela den
blivande driftsledaren de fackkunskaper, som äro av värde för honom vid den
framtida yrkesutövningen. Undervisningen bör med andra ord vara i hög grad
praktiskt betonad. Det synes icke möjligt att på förhand avgöra, huruvida
de sakkunnigas förslag till undervisningsplan ur nämnda synpunkter fyller de
högsta anspråken eller om vissa jämkningar i undervisningstimmarnas antal
eller undervisningens anordnande i övrigt kunna vara motiverade beträffande
olika läroämnen. Detta torde emellertid i sinom tid närmast bliva kursledningens
sak att pröva. De sakkunniga hava ju också betecknat sitt förslag i
denna punkt såsom ungefärligt, och betraktat på detta sätt finner jag förslaget
väl lämpat att läggas till grund för den senare beräkningen av lärarbehov
m. m.
Vad särskilt beträffar skogsundervisningen vid agronomkursen finner jag
det icke osannolikt, att en rätt avsevärd ökning i den föreslagna tiden för övningar
och exkursioner kan komma att befinnas ändamålsenlig. En even
-
Departe
mentschefen.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr Zh9.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga.
tueli sådan ändring torde emellertid utan större svårighet kunna vidtagas inom
den föreslagna undervisningsplanens ram.
Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande examen från agronomkurs
har jag ingen anmärkning att göra, liksom ej heller däremot, att
ifrågavarande examen även i fortsättningen benämnes agronomexamen.
c) Lantbrukshögskolan.
1. Inträdes fordringar.
I fråga örn behovet av teoretiska förkunskaper för deltagande i undervisningen
vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Undervisningen vid lantbrukshögskolan hade förutsatts skola bedrivas under
fullt högskolemässiga former. För att de studerande på ett tillfredsställande
sätt skulle kunna tillgodogöra sig denna undervisning, vore det erforderligt,
att de vid inträdet i kursen stöde på en jämförelsevis hög kunskapsnivå. De
sakkunniga ansåge, att fordringarna på teoretiska förkunskaper hos de studerande
realiter borde sättas lika höga för inträde vid en lantbrukshögskola som
för inträde vid annan verklig högskola i vårt land, d. v. s. i stort sett motsvarande
avlagd studentexamen. Vissa av de i studentexamen förekommande ämnena
vore emellertid av särskild betydelse såsom grundval för de fortsatta
lantbruksstudierna. Sådana ämnen vore modersmålet, tyska, engelska, geografi,
matematik, biologi, fysik och kemi. Enär avlagd studentexamen icke i
och för sig garanterade studentkunskaper i nyssnämnda ämnen, borde för inträdessökande,
som avlagt sådan examen, särskilt krav i dylikt avseende uppställas.
Enligt de sakkunnigas mening vore det emellertid icke lämpligt att under
alla förhållanden upprätthålla krav på avlagd studentexamen för rätt att såsom
ordinarie studerande åtnjuta undervisning och avlägga examen vid högskolan.
De nuvarande förhållandena med avseende på agronomutbildningen
gåve nämligen vid handen, att i många fall elever, som icke haft det formella
intyg om kunskaper, vilket ett studentbetyg meddelade, med fördel kunnat
tillgodogöra sig undervisningen vid agronomkursen och sedermera på ett förtjänstfullt
sätt varit verksamma såsom lantbrukslärare och konsulenter. Visserligen
vore det sant, att undervisningen på agronomstadiet icke stöde på fullt
högskolemässig nivå och att sålunda för tillgodogörande av den undervisning,
varom nu vore fråga, större teoretiska förkunskaper vore erforderliga, men de
sakkunniga vore likväl övertygade därom, att i vissa fall begåvade studerande
även utan avlagd studentexamen skulle på ett fullt nöjaktigt sätt kunna tillgodogöra
sig undervisningen.
I detta sammanhang förtjänade påpekas, att det på grund av lantbruksvetenskapernas
speciella natur i högre grad torde gälla örn dem än om de
flesta andra vetenskaper, att framgången i studierna i väsentlig grad vore betingad
därav, att den studerande ägde god allmän mognad och omfattande praktisk
erfarenhet på området för studierna i fråga. Dylika meriter kunde därför
enligt de sakkunnigas förmenande mången gång tänkas uppväga den brist i
fråga örn allmänbildning, som avsaknaden av fullständiga studentkunskaper
finge anses innebära. Enär det vidare av olika skäl syntes vara önskvärt, att
rekryteringen av elevkåren vid en lantbrukshögskola i icke ringa utsträckning
skedde från lantmannahem, och särskilda svårigheter på grund av avståndet
till olika undervisningsanstalter ofta förefunnes för den vid dessa hem upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr %k9.
69
växande ungdomen att bedriva studier för avläggande av studentexamen, medan
å andra sidan i vissa fall reella förutsättningar för idkande av högre lantbruksstudier
kanske i rikt mått vore för handen, ansåge de sakkunniga sig
böra förorda en mera fri prövning av de inträdessökandes förkunskaper än ett
fasthållande vid krav på avlagd studentexamen medgåve. Dock borde kraven
på teoretiska förkunskaper under alla förhållanden ställas så höga, att undervisningens
högskolemässiga karaktär icke äventyrades. Sålunda syntes minst
böra fordras, att den studerande styrkt sig äga studentkunskaper i de ämnen,
som ovan angivits vara särskilt viktiga för bedrivande av högre lantbruksstudier.
Följande allmänna bestämmelser rörande fordringar på teoretiska förkunskaper
för inträde såsom ordinarie studerande vid lantbrukshögskolan torde
sålunda böra uppställas: avlagd studentexamen med minst betyget godkänd, erhållet
i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska, engelska,
geografi, matematik, biologi, fysik och kemi, därav sistnämnda ämne å
reallinjen och övriga ämnen å latinlinjen B;1 dock att även den, som icke avlagt
studentexamen, må kunna vinna inträde såsom studerande, därest han i
viss föreskriven ordning styrker sig äga nödiga förutsättningar att bedriva
studier vid högskolan.
Därest de för inträde vid högskolan erforderliga teoretiska förkunskaperna
icke kunna vitsordas genom avlagd studentexamen, synas särskilda bestämmelser
böra gälla beträffande kunskapsprövningen. De sakkunniga antyda i
sådant hänseende följande fyra alternativa sätt, som enligt de sakkunnigas
uppfattning var för sig innebära nödig kontroll över att kunskaperna motsvara
de uppställda fordringarna.
Alt. I. Fyllnadsprövning enligt i huvudsak samma bestämmelser, som gälla
för studentexamen.
Då enligt gällande bestämmelser fyllnadsprövning får avläggas endast av
den, som förut avlagt godkänd studentexamen, erfordras för ändamålet vissa
undantagsbestämmelser. Lämpligen torde endast sådana aspiranter, som av
anstalt för högre lantbruksundervisning förklarats härför lämpliga, böra äga
rätt att undergå dylik prövning. Anmälan till prövning torde böra göras hos
skolöverstyrelsen, som bör anvisa läroanstalt, där prövningen skall äga rum.
I övrigt torde prövningen böra anordnas som annan fyllnadsprövning.
Alt. II. Prövning vid allmänna läroverken i samband med studentexamen.
Om föreskrift utfärdas i sådan riktning, att såväl den skriftliga som den
muntliga prövningen skall anordnas i samband med och under samma kontroll
som prövningen av privatister i studentexamen, torde större garanti erhållas
för att de inhämtade kunskaperna verkligen motsvara fordringarna i respektive
examina. Angående rätt att deltaga, anmälan och hänvisning se föregående
alternativ.
Alt. III. Delad studentexamen.
Enligt gällande bestämmelser skall den muntliga prövningen i studentexamen
för lärjunge, som åtnjutit enskild undervisning, vara antingen odelad, då
examinanden under samma termin undergår alla erforderliga prov, eller delad,
då prövningen verkställes under två på varandra följande terminer. I sistnämnda
fall skall den första examensavdelningen omfatta de ämnen, i vilka
de skriftliga proven avlagts, samt dessutom efter examinandens eget val så
många ämnen, att sammanlagda antalet ämnen i första avdelningen uppgår till
minst fem och högst sex.
1 Här och i det följande avses nied latinlinjen B den studiekurs å latingymnasinm, som icke omfattar
undervisning i grekiska.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k9.
Examinand, som deltagit i den första examensavdelningen, erhåller protokollsutdrag
angående vitsorden i de ämnen, i vilka han blivit prövad.
_ I varje fall synes formellt hinder icke föreligga, att nu ifrågavarande prövning
sker i form av delad studentexamen. Emellertid torde i sådant fall prövningen
i kemi (reallinjens kurs) få anordnas på särskilt sätt.
Alt. IV. Inträdesprövning vid vederbörande anstalt för högre lantbruksunder
visning.
Här ifrågasatta prövningar torde lämpligast kunna anordnas såsom inträdesprövningar
vid vederbörande läroanstalter. I de ämnen (modersmålet,
tyska, engelska, geografi och eventuellt matematik), som ej hava särskilda
representanter bland anstaltens lärare, torde efter samråd med skolöverstyrelsen
kunna förordnas såsom examinatorer lärare vid närbeläget allmänt läroverk.
Beträffande sistnämnda alternativ påpeka de sakkunniga, att enligt nyligen
utfärdade bestämmelser inträdesprövning i vissa fall skall äga rum vid sjökrigsskolan.
I detta sammanhang hava de sakkunniga jämväl framhållit, att det enligt
deras mening vore önskvärt, att särskilda anordningar vidtoges i syfte att
underlätta inträde och studier vid högskolan för sådana studerande, som förut
avlagt agronomexamen.
Dock finge därvid kraven på förkunskaper icke ställas så låga, att detta
menligt inverkade på undervisningsnivån vid lantbrukshögskolan. Det kunde
sålunda icke anses lämpligt, att avlagd agronomexamen i och för sig skulle
berättiga till inträde vid högskolan. I stället torde man böra utgå ifrån,
att endast mera dugliga och begåvade agronomer, som på visst sätt kompletterat
sin agronomutbildning, skulle tillerkännas sådan rätt. Den erforderliga
kompletteringen skulle, så vitt anginge naturvetenskapliga ämnen, möjligen
kunna ske jämsides med studierna för agronomexamen. I sådant syfte borde
vid undervisningsanstalten, i den mån lämpliga lärarkrafter stöde till förfogande,
beredas tillfälle för elev att bedriva för inträde vid högskolan nödvändiga
ytterligare studier i ett eller — örn eleven medhunne — flera av
ämnena kemi, fysik och biologi.
I ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik borde elev, varom nu
vore fråga, skaffa sig kunskaper, motsvarande fordringarna för minst betyget
godkänd i studentexamen å latinlinjen B. Möjligen kunde undervisning
i dessa ämnen för här avsedda studerande anordnas på liknande sätt som ovan
antytts beträffande de naturvetenskapliga ämnena.
För anordnande av ifrågavarande undervisning i allmänbildande ämnen för
agronomer hava de sakkunniga räknat med en årlig kostnad för staten av
5,000 kronor.
Med avseende på praktiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskola
hava de sakkunniga föreslagit i stort sett samma bestämmelser som förut anförts
beträffande agronomkurs.
För blivande lantbrukslärare och konsulenter vore en god jordbrukspraktik
nödvändig. Men även för olika slags tjänstemän inom lantbruksförvaltningen
vore det viktigt, att utbildningen grundade sig på tillräcklig praktisk erfarenhet.
För att den mera vetenskapligt fördjupade undervisningen skulle kunna
i önskvärd utsträckning inriktas på aktuella frågor och problem rörande jordbruket,
vore det också erforderligt, att de studerande besutte en icke ringa
erfarenhet från praktiskt jordbruk. De sakkunniga ansåge sålunda, att för
inträde vid lantbrukshögskolan borde fordras minst två års väl vitsordad jord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2kd.
71
brukspraktik. Enär undervisningen vid högskolan kunde avse utbildning för
många olika ändamål, vore det emellertid tänkbart, att i särskilda fall visst
avsteg från nu uppställda krav på praktisk förbildning kunde vara motiverat
och att möjlighet härför borde beredas.
Med avseende på värdesättandet av kurs vid lantbruksskola ävensom kontrollen
över den praktiska förbildningen borde gälla vad förut anförts i fråga
om agronomkursen.
De sakkunnigas förslag till krav på teoretiska förkunskaper för inträde vid
lantbrukshögskolan har i allmänhet av de hörda myndigheterna och organisationerna
befunnits väl avvägt. I åtskilliga yttranden framhålles emellertid
behovet av statliga åtgärder i syfte att underlätta för icke-studenter att inhämta
erforderliga förkunskaper.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att den icke ansåge avlagd mogenhetsexamen
såsom ett oeftergivligt villkor för vinnande av inträde vid lantbrukshögskolan.
Erfarenheten från den nuvarande utbildningen på området gåve
nämligen icke vid handen att vare sig en utbildning, baserad på de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
och i samband därmed eller på annat sätt förvärvade
erforderliga förkunskaper i allmänna ämnen, eller en sådan, grundad
på mogenhetsexamen, visat sig hava några avgjorda företräden för verksamhet
inom jordbruket. Lantbruksstyrelsen kunde dock icke underlåta att framhålla,
att den allmänbildning, som en mogenhetsexamen medförde, visat sig
vara av icke ringa betydelse för vissa tjänster, där högre utbildning krävdes.
De sakkunniga hade också enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna till
fullo beaktat betydelsen därav, att vägen till lantbrukshögskolan stöde öppen
för sådana elever vid lantbruksinstitut, som visat sig hava läggning för vetenskaplig
utbildning. Formerna för sådan övergång till högskolan hade dock
icke utarbetats fullt så noggrant som förslagen i övrigt. Lantbruksstyrelsen
ville i detta sammanhang framhålla, vad inspektören för lantmannaskolorna
anfört i detta avseende. I likhet med inspektören funne lantbruksstyrelsen
det önskvärt, att statliga åtgärder vidtoges i syfte att bereda dem, som genomgått
lantbruksinstitut och önskade fortsätta sin utbildning, möjlighet att
utan allt för betungande kostnader förvärva de kunskaper i allmänbildande
ämnen, som ansåges erforderliga för vinnande av inträde vid högskolan. De
utgifter, det allmänna härigenom skulle tillskyndas, torde vara av ringa betydelse
i jämförelse med de fördelar, de komme att medföra. Lantbruksstyrelsen
ansåge sig dock böra betona kravet därpå, att underlättandet av institutselevernas
övergång till högskolan icke finge ske genom minskning i kravet
på kunskaper hos inträdessökandena.
Inspektören för lantmannaskolorna har påpekat, att eleverna vid våra lantbruksinstitut
under senast e årtiondena till stor del rekryterats från förutvarande
elever vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Det torde ej kunna
bestridas, att detta varit förenat med betydande fördelar. Flertalet av dem,
som på detta sätt gått från lantmannaskola genom folkhögskolas övre avdelning
till instituten, torde med hänsyn till studiebegåvning stått över medelmåttan.
Men vad som varit ännu mera betydelsefullt, vore att dessa elever i
regel varit besjälade av ett varmt intresse för jordbruket och haft en ingående,
på mångåriga iakttagelser från barndomen grundad kännedom örn det medelstora
och mindre jordbrukets förhållanden. De hade därför också, när de senare
kommit ut som lärare eller konsulenter, haft de bästa tänkbara möjligheter
att känna de förhållanden, vilka de i sin undervisning berört, och de
brister, som i främsta hand behövde bättras.
Med det ovan anförda hade inspektören icke velat i någon mån förringa be
-
Yttranden.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
tydelsen av tillräckliga teoretiska förkunskaper som grundval för högre lantbruksundervisning.
Vad lian däremot velat framhålla vore vikten av att fortfarande,
så långt möjligt, uppehålla här berörda förbindelse mellan den lägre
och den högre lantbruksundervisningen. Det skulle nämligen bliva till mycket
stor skada för vårt lands jordbruk, örn villkoren för tillträdet till den högre
lantbruksundervisningen gjordes så pass stränga, att de verkade allt för mycket
avskräckande på intresserade och begåvade elever i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
och därigenom i regel hindrade dessa att fortsätta
sina studier för att sedermera bliva verksamma som lärare eller konsulenter.
De av de sakkunniga föreslagna inträdesfordringarna innebure att för inträde
i lantbrukshögskolan normalt skulle krävas avlagd studentexamen. De
sakkunniga hade visserligen ansett sig böra »förorda en mera fri prövning av
de inträdessökandes förkunskaper än ett fasthållande vid krav på avlagd studentexamen
medgiver» och för den skull angivit vissa alternativ för denna
kunskapsprövning. Såge man på dessa alternativ, funne man emellertid, att de
tre första av dessa närmast innebure, att vederbörande skulle undergå prövning
för studentexamen som privatister i åtta olika ämnen — en utväg som
nog för flertalet tedde sig föga lockande. I vad mån det fjärde alternativet;
inträdesprövning vid vederbörande anstalt för högre lantbruksundervisning
kunde komma till användning torde i väsentlig mån bero på, huruvida några
åtgärder vidtoges för att underlätta övergången från den lägre till den högre
lantbruksundervisningen.
Det syntes erforderligt, att genom statens försorg eller under dess medverkan
anordnades särskilda kurser för sådana elever i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna,
som önskade komma i åtnjutande av högre lantbruksundervisning
och som ansåges hava goda förutsättningar för att tillägna sig
densamma och sedan bliva till gagn för jordbruket.
Med hänsyn till olika omständigheter syntes det vara lämpligast att för
ändamålet anordna särskilda kurser vid redan befintlig läroanstalt. Närmast
till hands torde det ligga att tänka sig dessa som en utbyggnad av övre avdelning
vid någon större folkhögskola. Vid en sådan funnes, eventuellt efter
någon komplettering, för undervisningen kvalificerade och lämpliga lärare.
Då elevfrekvensen i dessa kurser ej torde kunna påräknas bliva särskilt stor,
vore det sannolikt tillräckligt med kurser vid en skola; möjligen skulle det
dock med hänsyn till de stora avstånden i vårt land vara lämpligt, att kurser
inrättades vid två skolor, därav en i södra och en i mellersta Sverige.
Förutsättningen för att nu angivna kurser skulle kunna komma till stånd
och utan allt för stora kostnader bliva tillgängliga för eleverna vore givetvis,
att de understöddes med statsmedel. Detta statsunderstöd borde tillmätas så
pass rikligt, att inga nämnvärda kursavgifter behövde upptagas. Till behövande
elever borde också — liksom i folkhög- och lantmannaskolorna — kunna
beviljas statsunderstöd.
Genom anordnandet av dylika statsunderstödda utbildningskurser torde den
möjlighet för elever i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna att fortsätta
sina studier och vinna inträde vid lantbrukshögskolan, som ur olika synpunkter
vore synnerligen önskvärd, kunna erbjudas. Likaledes skulle härigenom
behovet av lärare och konsulenter med grundlig kännedom örn det medelstora
och mindre jordbrukets förhållanden bliva bättre tillgodosett.
Filosofiska fakulteten i Uppsala, i vars yttrande större akademiska konsistoriet
i Uppsala i huvudsak instämt, har förklarat, att den, som härvid liksom
de sakkunniga endast kunnat taga hänsyn till de nuvarande fordringarna
för studentexamen, ingenting haft att erinra mot de sakkunnigas förslag till
krav på teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan. Fakulteten
ansåge att avsteget från kravet på avlagd studentexamen för inträde vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
73
lantbrukshögskolan, ehuru undervisningen därstädes skulle äga en fullt högskolemässig
karaktär, vore motiverat genom önskvärdheten av att elevkårens
rekrytering i icke ringa utsträckning skedde från lantmannahem, vilkas ungdom
ofta på grund av avstånden till läroverken hade stor svårighet att bedriva
studier för studentexamen men det oaktat stundom kunde förutsättas
att även utan studentexamen visa sig äga stora reella förutsättningar för idkande
av högre lantbruksstudier. Det borde även betonas, att de föreslagna
inträdesfordringarna så till vida innebure en skärpning av de krav, som gällde
för inträde vid universiteten, att minst betyget godkänd fordrades i vissa i
förslaget angivna ämnen.
Beträffande det sätt, varpå inträdessökande som ej avlagt studentexamen
borde styrka erforderliga studentkunskaper i de ifrågavarande ämnena, syntes
detta enligt fakultetens mening böra ske i samma ordning som den vanliga
studentexamen under kontroll av censorer samt omfatta både skriftlig och
muntlig prövning. Fakulteten hade i överensstämmelse härmed intet att erinra
mot de av de sakkunniga föreslagna alternativ II och III och ej heller mot
alternativ IV, om den i detta föreslagna prövningen anordnades som en vanlig
studentexamen under kontroll av censorer. Däremot syntes fyllnadsprövning
enligt alternativ I, ett tillvägagångssätt, som hittills ansetts användbart
endast under förutsättning av redan godkänd studentexamen, icke erbjuda tillräcklig
säkerhet för den allmänna kunskapsnivåns upprätthållande.
Universitetskanslern har anslutit sig till de sakkunnigas, av filosofiska fakulteten
i Uppsala biträdda förslag.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har såsom sin
mening uttalat, att farhågan, att man genom fordran på studentexamen eller
denna motsvarande kunskaper skulle stöta ifrån sig ur jordbrukarhem utgångna
ynglingar, syntes mycket överdriven. Ej heller syntes befogat att föreställa
sig, att uppväxten i ett jordbrukarhems miljö vore en nödvändig förutsättning
för framgång som lantbrukslärare, eller jordbrukskonsulent. Vid framförandet
av en sådan åsikt syntes man allt för mycket underskatta betydelsen
av den individuella fallenheten och hågen för uppgiften, vilka förvisso icke
med nödvändighet vore bundna vid uppväxtmiljön. Vad man borde fordra vore,
att, när naturliga förutsättningar funnes för undervisningskallet och dessa
stärkts genom uppväxten i ett jordbrukarhem, skolorganisationen icke skulle
bereda särskilda svårigheter för en så utrustad yngling att komma fram till en
verksamhet, där han kunde tänkas bliva en särskilt värdefull kraft. Förvaltningsutskottet
kunde icke finna, att den föreslagna organisationen lade sådana
stötestenar i vägen, men ville kraftigt framhålla, att till deras tjänst, som senare
kommit till insikt örn sitt levnadsmål, övergång från agronomkursen till
högskolan borde på allt sätt underlättas. Förvaltningsutskottet ville även gå
längre. Ehuru det teoretiska kunskapsförråd, som måste bibringas den blivande
konsulenter och läraren, vore större än vad den blivande driftsledaren
behövde utrustas med, vore praktisk förfarenhet och ingående erfarenhet i yrket
lika oumbärlig för den ene som för den andre. Dessa praktiska förutsättningar
för yrket torde ej sällan anträffas hos den, som genomgått de lägre lantbruksskolorna.
För begåvade ynglingar från dessa skolor borde därför liksom
för inträde vid institut även underlättas förvärvet av de teoretiska kunskaper,
som vore oundgängliga för tillgodogörandet av undervisningen vid högskolan
och inträde i densamma.
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framfört
enahanda synpunkter.
Förvaltningsutskotten i Skaraborgs län, Gävleborgs län samt Norrbottens
läns hushållningssällskap hade ävenledes uttalat sig för anordnandet av särskilda
teoretiska förbildningskurser för icke-studenter.
74
Kungl. Majlis proposition nr 249.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hävdat, att fordringarna på teoretiska
förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskola i princip borde vara densamma
som vid övriga högskolor, nämligen avlagd studentexamen.
Emellertid gåve erfarenheten från den hittillsvarande agronomutbildningen
vid handen, att många agronomer utan att hava avlagt studentexamen utfört
ett högt skattat forskningsarbete på jordbruksområdet liksom ock på ett förtjänstfullt
sätt fullgjort undervisande eller rådgivande verksamhet. Likaså
vore det antagligt, att några av dem, som genomgått den nya, praktiska agronomkursen,
kunde önska avlägga examen för erhållande av anställning som
lantbrukslärare eller konsulenter. För dessa kategorier borde det beredas möjlighet
att vinna inträde vid lantbrukshögskolan, då det måste anses som synnerligen
önskvärt, att från jordbrukshem utgångna unga män, som ej varit i tillfälle
att åtnjuta elementarskoleundervisning till studentexamen utan under
uppväxtåren deltagit i jordbruksarbete, bereddes möjlighet att åtnjuta högre
lantbruksundervisning.
Sådana unga män genomginge i regel först folkhögskola och lantmannaskola,
och därunder väcktes deras håg för vidare utbildning och de grepes av lusten
att ägna sig åt uppgiften att fostra och handleda jordbruksnäringens utövare.
För sådana elever, som önskade vinna inträde vid lantbruksinstituten, anordnades
nu vid vissa folkhögskolor särskilda utbildningskurser uti allmänbildande
ämnen motsvarande fordringarna för inträde vid instituten. Dessa kurser vore
väl besökta och synnerligen högt skattade för den grundliga undervisning, som
under jämförelsevis kort tid där meddelades. Eleverna vore ock vid denna tid
väl mottagliga för och intresserade av ytterligare undervisning samt även genom
vistelsen vid folkhög- och lantmannaskolor vana vid bokliga studier.
Sällskapet ansåge, att dessa kurser borde kunna utvidgas till att förbereda
till inträde vid lantbrukshögskolan och alltså avslutas med en kvalificerad studentexamen
samt även meddelas vid flera skolor än de nuvarande två, Vilan och
Önnestad, samt åtnjuta statsunderstöd. Därigenom skulle beredas möjlighet för
begåvade unga män från jordbrukarhem att vid lantbrukshögskolan avlägga
agronomie ämbetsexamen och därefter vinna anställning som lantbrukslärare
eller konsulenter.
Det kunde emellertid tänkas, att en och annan ung man, som efter realskoleexamen
genomgått agronomkursen, skulle vilja fortsätta studierna vid lantbrukshögskola.
Även för sådan borde givetvis nyss nämnda förberedande kurser
stå öppna, liksom han ock kunde på annat sätt skaffa sig allmänutbildning
motsvarande studentexamen.
Sveriges lantbrukslärare!Urband har på denna punkt framfört synpunkter,
som i huvudsak överensstämma med tankegången i Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
här ovan refererade uttalande.
Endast i ett av de avgivna yttrandena, nämligen det från större akademiska
konsistoriet i Lund, föreslås skärpning i de sakkunnigas förslag i förevarande
avseende. Konsistoriet anser det vara viktigt, att avlagd studentexamen blir
obligatoriskt inträdesvillkor och att sålunda inga undantag därifrån göras.
Genom de av de sakkunniga föreslagna undantagen bleve elevernas kunskapsnivå
i hög grad ojämn, ett förhållande som kunde tänkas i hög grad inverka
menligt på undervisningen och lätt medförde, att denna på bekostnad av
den vetenskapliga kvaliteten sänktes till den nivå, på vilken de minst kunniga
studerandena stöde. Konsistoriet funne sig därför böra föreslå, att såsom villkor
för inträde vid lantbrukshögskolan uppställdes att hava avlagt studentexamen
med betyget minst godkänd i ämnena modersmålet, tyska, engelska, geografi,
matematik, biologi, fysik och kemi.
I åtskilliga yttranden hava å andra sidan framkommit förslag om viss minskning
i de av de sakkunniga uppställda kraven på teoretiska förkunskaper.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
75
Lantbruksakademien har ansett det vara önskvärt, att i syfte att underlätta
inträde vid högskolan för personer, som icke avlagt studentexamen, kunskapsfordringarna
i engelska språket beträffande dessa begränsades till att den studerande
borde kunna läsa engelsk facklitteratur.
Lärarrådet vid Ultuna, i vars yttrande på denna punkt styrelsen för Ultuna
lantbruksinstitut instämt, har uttalat, att de av de sakkunniga angivna teoretiska
inträdesfordringarna behövde modifieras med hänsyn till de förändringar
beträffande studentexamen, som bleve en följd av den nya läroverksorganisationen.
Då samtliga de i betänkandet angivna ämnena efter den nya ordningens
genomförande knappast kunde komma att förenas i en studentexamen, torde
få anses lämpligt att något inskränka antalet obligatoriska betygsämnen.
I sådant hänseende funne lärarrådet, att ämnet geografi borde kunna utgå, då
de delar av geografien, som vore behövliga för högskoleundervisningen kunde
meddelas i samband med vissa läroämnen, särskilt national- och lantbruksekonomien.
Det torde ej heller vara alldeles nödvändigt att upprätthålla kravet på studentbetyg
i både tyska och engelska. Med hänsyn till bibringande av nödvändiga
insikter i grammatik, syntes det lämpligt, att studentbetyg uppställdes såsom
fordran beträffande det ena av dessa språk, under det att beträffande det
andra språket det kunde anses tillräckligt att studerande ägde sådana insikter,
som erfordrades för studiet av facklitteraturen.
För sökande, som icke avlagt studentexamen, eventuellt med komplettering,
borde anordnas inträdesprövning vid högskolan med adjungerande av lämpliga
lärarkrafter från allmänt läroverk.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit
sådan minskning i kraven på teoretiska förkunskaper, att för inträde vid
lantbrukshögskolan endast skulle fordras kunskaper motsvarande godkända studentbetyg
å latinlinjen i modersmålet, geografi och matematik samt ett av språken
tyska eller engelska jämte förmåga att obehindrat kunna läsa båda språkens
litteratur, samt att betyget med beröm godkänd från lantmannaskola, litt. A,
i ämnena biologi, fysik och kemi godkännas för inträde vid lantbrukshögskola.
Svenska lantbrukstjänstemannafGreningen har beträffande personer, som inom
fyra år efter avlagd examen vid agronomkurs söker inträde vid lantbrukshögskolan,
föreslagit, att de må vara berättigade vinna sådant inträde, därest de
genomgått agronomkursen med minst betyget med beröm godkänd i ämnena
kemi och lantbrukskemi, botanik och lantbruksbotanik, jordbrukslära, husdjurslära
och lantbruksekonomi, samt styrkt sig äga kunskaper motsvarande minst
betyget godkänd i studentexamen å latinlinjen B i ämnena modersmålet, tyska,
engelska och matematik.
De sakkunniga ifrågasatte, att den, vilken genomgått lantbruksinstitut, skulle
behöva komplettera sina kunskaper i kemi, fysik och biologi. Utginge man
ifrån att för inträde fordrades minst betyget med beröm godkänd i bl. a. förstnämnda
samt i huvudsakligaste del även av det sistnämnda av dessa ämnen från
institutskurs, kunde föreningen icke dela den uppfattningen, att komplettering
i dessa ämnen kunde vara erforderlig. Ty säkerligen komme de, vilka avlagt
examen vid lantbruksinstitut, att i allmänhet hava bättre kunskaper i dessa ämnen,
än vad studenter som regel komme att hava, för såvitt undervisningen vid
det blivande lantbruksinstitutet hölles på ungefärligen samma plan som vad
nu vore fallet vid de båda instituten, och torde detta icke minst bero därpå, att
de slutliga kunskaperna förvärvats vid en mognare ålder.
Beträffande krav på praktiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan
ansluta sig flertalet yttranden till de sakkunnigas förslag. I åtskilliga
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
yttranden har dock samtidigt betonats vikten av att den praktiska jordbruksutbildningen
blir på lämpligt sätt kontrollerad.
Lantbruksstyrelsen har förklarat, att det hade varit synnerligen fördelaktigt
örn det kunnat föreskrivas, att kurs vid lantbruksskola skulle obligatoriskt ingå
i den jordbrukspraktik, som måste föregå inträde vid lantbrukshögskolan. Med
hänsyn kanske framför allt därtill, att lantbruksskolans uppgift att skapa arbetsledare
för det större jordbruket syntes taga de nuvarande lantbruksskolorna
så gott som ‘helt i. anspråk, ansåge styrelsen sig dock icke lämpligen kunna
framställa något direkt krav i detta hänseende.
Inspektören för lantmannaskolorna har påpekat betydelsen av att blivande
lantbrukslärare och jordbrukskonsulenter äga praktik även från mindre och
medelstora jordbruk.
Lantbruksakademien har anfört, att två års praktiskt deltagande i jordbruksarbete
borde räknas såsom det minsta som borde fordras för inträde vid högskolan.
Lärarrådet vid Ultuna har med instämmande av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut
uttalat, att fordran på två års praktik såsom normalt inträdesvillkor
vore lämplig, men att lärarkollegiet borde äga rätt att härifrån bevilja undantag,
då sådant med hänsyn till ändamålet med högskolestudierna kunde anses
motiverat._ Genomgående av lantbrukshögskola borde ej uppställas såsom
obligatoriskt inträdesvillkor, ehuru särskilt för blivande lantbruks- och lantmannaskolelärare
sådan kurs visserligen kunde anses synnerligen önskvärd.
Stockholms läns och stads samt Uppsala läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott
häxa ansett, att för inträde i regel borde fordras genomgången ettårig
kurs vid lantbrukshögskola, och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har uttalat som sin mening, att minst två års praktik borde
vara kontrollerad.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att i samband med inrättande
av en.lantbrukshögskola det jämväl borde sörjas för att lämpliga egendomar
stöde till förfogande, där de, som ämnade söka inträde vid högskolan,
kunde inhämta fullvärdig praktik. Ifrågavarande elevgårdar borde stå under
högskolans kontroll.
I några fall har en skärpning av kraven på praktiska förkunskaper ansetts
motiverad.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett
minst tre ars väl vitsordad praktik vara erforderlig, och svenska lantbrukstjänstemannaföreningen
har uttalat samma uppfattning.
Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att
stränga fordringar på kvalificerad praktisk utbildning måste ställas beträffande
lärare och konsulenter. Emellertid kunde stadganden i sådant avseende uppställas
som kompetensvillkor för erhållande av vissa tjänster och behövde ej vara
normerande för inträde vid högskolan. Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har anfört liknande synpunkter men samtidigt framhållit,
att då det endast torde vara till gagn om de för den senare verksamheten erforderliga
praktiska insikterna vunnits före inträdet i högskolan, fordringarna för
sadant inträde borde ställas sa, att garantier erhölles för verkligt fullgod
praktik.
Å andra sidan har jämväl i något fall uttalande gjorts till förmån för kortare
praktisk förutbildning.
Tekniska hög skolans lärarkollegium, till vars yttrande högskolans styrelse anslutit
sig, har ifrågasatt lämpligheten av att föreskriva en så pass lång praktik
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
77
som två år såsom villkor för inträde. Det hade för tekniska högskolans vidkommande
visat sig, att för stora fordringar på praktik före inträdet ledde till
mindre gynnsamma studieresultat. Utan att tillmäta tekniska högskolans erfarenhet
i detta hänseende alltför stor betydelse för en annan högskola tilltrodde
sig dock lärarkollegiet därför böra sätta i fråga, huruvida ej någon minskning
i denna praktiktid skulle kunna godtagas, t. ex. den praktik, som erhölles mellan
avlagd studentexamen ena året och den 1 november nästföljande år. Härigenom
skulle ett utbildningsår kunna inbesparas.
I särskilt uttalande till styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har professor
I. Högbom framfört liknande synpunkter som tekniska högskolans lärarkollegium.
För att undervisningen vid lantbrukshögskolan skall kunna såsom förutsatts
bedrivas under fullt högskolemässiga former, torde det vara erforderligt, att
fordringarna på teoretiska förkunskaper hos de studerande ställas jämförelsevis
höga. De sakkunniga hava i sådant hänseende föreslagit följande krav: avlagd
studentexamen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering
till denna, i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, biologi,
fysik och kemi, därav sistnämnda ämne å reallinjen och övriga ämnen å latinlinjen;
dock att även den, som icke avlagt studentexamen, må kunna vinna inträde
såsom studerande, därest han i viss föreskriven ordning styrker sig äga
nödiga förutsättningar att bedriva studier vid högskolan. För sistnämnda kategori
av studerande skulle enligt de sakkunnigas förslag minst fordras, att
den studerande styrkt sig äga studentkunskaper i de ämnen, vari skulle fordras
minst betyget godkänd av studenter.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att den högskolemässiga lantbruksundervisningen
bör bygga på i stort sett studentkunskaper hos de studerande i
de ämnen, som äro särskilt viktiga såsom grundval för högre lantbruksstudier.
Emellertid förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas, att genom statsmakternas
år 1927 fattade beslut angående omorganisation av det högre skolväsendet
m. m. (Riksd. skriv, nr 262) undervisningsplanen särskilt i gymnasiets två
sista årskurser i viss mån ändrats, syftande till något större specialisering i studentexamen.
I nämnda årskurser skall sålunda enligt nu gällande läroverksstadga
(sv. förf.saml. 412/1928) undervisningen koncentreras på fem fasta
ämnen -— däribland kristendomskunskap och historia med samhällslära samt
för latingymnasiet och latinlyceet jämväl latin -— och tre tillvalda ämnen. Härtill
kan lärjunge under vissa förutsättningar erhålla tillstånd att deltaga i undervisningen
i ytterligare ett ämne (tilläggsämne). I själva studentexamen
torde därför framdeles av de utav de sakkunniga särskilt anförda åtta läroämnena
normalt förekomma å latingymnasict och latinlyceet högst fem samt å realgymnasiet
och reallyceet högst sex ämnen. Det nyspråkliga lyceet ägnar sig
uppenbarligen mindre väl såsom förberedelsekurs för högre lantbruksstudier
och torde i detta sammanhang kunna frånses.
På grund av de sålunda förändrade förhållandena och då det icke torde vara
ändamålsenligt, att inträdesfordringarna vid lantbrukshögskolan ställas så,
att de normalt föranleda kompletteringsexamina vid läroverken, synes det erforderligt,
att antalet ämnen, i vilka skulle krävas minst betyget godkänd i
Departe
mentschefen.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
studentexamen, undergår viss minskning. Jag vill i sådant hänseende föreslå,
att ämnet geografi och ett av ämnena tyska och engelska få utgå såsom obligatoriska
examensämnen. Dock bör den inträdessökande uti sistnämnda två
ämnen äga minst de kunskaper, som krävas för flyttning till näst högsta
ringen (kretsen) i gymnasiet (lyceet). Med dessa fordringar torde nödig
garanti erhallas, bland annat, att vederbörande studerande äger de insikter även
i det av nämnda bada sprak, vari han icke kan uppvisa examensvitsord, att
han kan följa facklitteraturen på området. Vidare torde det efter skolreformens
genomförande, som innebär att undervisning i kemi i viss utsträckning
skall meddelas jämväl å latingymnasiet, vara motiverat, att beträffande detta
ämne godkända insikter i latinlinjens kurs uppställas såsom nöjaktigt krav
för inträde i lantbrukshögskolan.
Kraven på teoretiska förskunskaper för inträde vid lantbrukshögskola torde
alltså beträffande studenter böra angivas sålunda: avlagd studentexamen å
real- eller latinlinjen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid
komplettering till denna, i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, biologi
med hälsolära, fysik och kemi. Det är att märka, att vid examen å latinlinjen
antalet fasta och tillvalda läroämnen icke medgiver, att mer än fem av
de sex nu uppräknade ämnen normalt kunna komma med i examen. Emellertid
torde möjlighet i vissa fall föreligga för den studerande att få upptaga
det sjätte ämnet såsom tilläggsämne, därest undervisning över huvud taget
anordnats uti ifrågavarande ämne inom latinlinjens högsta klasser vid vederbörande
läroverk. I annat fall får kunskapsprövningen i sådant ämne ske i
form av komplettering till avlagd studentexamen. Beträffande reallinjen torde
hinder i allmänhet icke möta att i studentexamen taga med samtliga de sex
ovannämnda läroämnena, och även av andra skäl lärer examen å denna studielinje
bäst lämpa sig såsom grund för högre lantbruksstudier.
Såsom de sakkunniga framhållit, torde det emellertid icke vara lämpligt att
under alla förhållanden upprätthålla krav på avlagd studentexamen för rätt
att inskrivas såsom ordinarie studerande vid lantbrukshögskolan. Det lärer
vara i hög grad önskvärt, att tillträde till högskolan icke genom för snäva bestämmelser
försvåras för sådana studiebegåvningar bland landsbygdens ungdom,
. som genom sin nära kontakt med själva den praktiska jordbruksnäringen
i vissa avseenden kunna äga stora förutsättningar att med framgång bedriva.
högre lantbruksstudier och sedermera bliva till gagn för näringens utveckling,
även om de av olika anledningar icke haft tillfälle att avlägga studentexamen.
De sakkunniga hava också förordat en mera fri prövning av de inträdessökandes
förkunskaper. Enär dessa under alla förhållanden borde ställas
så höga, att undervisningens högskolemässiga karaktär icke äventyrades,
borde likväl enligt de sakkunnigas mening den studerande styrka sig äga stuuentkunskaper
i åtminstone de ämnen, som de sakkunniga förut angivit vara
särskilt viktiga för bedrivande av högre lantbruksstudier.
• U?der åberopande. av vad jag ovan anfört med avseende på studenter får
jag föreslå, att viss jämkning i de sakkunnigas förslag till krav på teoretiska
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
79
förkunskaper vidtages jämväl beträffande nu avsedda kategori av studerande.
Det torde vara rimligt att av dylik studerande kräva allmän kunskapsnivå
minst motsvarande fordringar för realexamen samt vidare studentkunskaper
— avseende latinlinjens kurs — i ämnena modersmålet, tyska eller engelska,
matematik, biologi med bälsolära, fysik och kemi ävensom kunskaper motsvarande
fordringarna för flyttning till näst högsta ringen å latingymnasium
i det andra av nyssnämnda båda främmande språk samt i geografi.
De sakkunniga hava utgått ifrån, att här avsedda studerande skola var för
sig vidtaga anstalter för inhämtande av erforderliga teoretiska förkunskaper
och hava därför inskränkt sig till att angiva vissa alternativa anordningar,
genom vilka vederbörandes kunskaper skulle kunna kontrolleras. Det torde
väl vara möjligt, att vissa av dem, som icke avlagt studentexamen men ändock
önska vinna inträde vid lantbrukshögskolan, själva kunna sörja för sin teoretiska
förutbildning. I dylika fall synas de av de sakkunniga angivna alternativen
för kunskapsprövningen vara användbara. Det torde ankomma på
högskolans ledning att i sinom tid närmare utforma bestämmelser av ifrågavarande
slag.
Emellertid torde det för många högskoleaspiranter vara förenat med betydande
svårigheter att på egen hand förskaffa sig de kunskaper, varom här är
fråga. Det lärer därför böra allvarligt övervägas, huruvida icke statsmakterna
direkt borde medverka därtill, att genom anordnande å en eller flera
platser av för ändamålet särskilt avpassade undervisningskurser det underlättades
för ifrågavarande aspiranter att förskaffa sig erforderlig förutbildning.
En framkomlig väg synes vara, att dylika kurser med understöd av
.staten anordnas vid en eller möjligen två folkhögskolor, som kunna befinnas
lämpade för ändamålet. En preliminär undersökning har givit vid handen, att
om en dylik kurs bygger på realexamen eller möjligen med särskilt goda vitsord
genomgången andra årskurs vid folkhögskola, skulle den erforderliga kurstiden
kunna för studiebegåvade elever, varom här vore fråga, beräknas till
omkring ett och ett halft år (från 1 november ena året, hela påföljande år och
till våren året därpå). Jag är icke beredd att nu framlägga slutligt förslag
i förevarande spörsmål men har för avsikt att sedermera göra frågan till föremål
för mera ingående prövning.
Liksom de sakkunniga anser jag vidare önskvärt, att särskilda bestämmelser
utfärdas i syfte att underlätta inträde vid högskolan för sådana studerande,
som förut avlagt agronomexamen och därefter vilja fortsätta sin vetenskapliga
lantbruksutbildning. Dock böra naturligtvis kraven på teoretiska förkunskaper
icke heller för dem ställas lägre, än att den tidigare förutsatta undervisningsnivån
vid högskolan kan upprätthållas. Jag hyser den uppfattningen,
att beträffande de naturvetenskapliga ämnena — biologi, fysik och
kemi — det i sådant hänseende kan vara försvarligt, att kunskaper motsvarande
minst betyget med beröm godkänd i nämnda ämnen i agronomkursen
betecknas såsom nöjaktiga för inträde i högskolan. I ämnena modersmålet,
tyska eller engelska samt matematik bör dylik inträdessökande liksom övriga
äga kunskaper, motsvarande minst fordringarna för betyget godkänd i stu
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Högre iantbrnksunderyisningssakkunniga.
dentexamen på latinlinjen samt i det andra av de nämnda två främmande språken
det mått av kunskaper, som erfordras för att kunna studera facklitteraturen
på området. Sannolikt kunna sådana anordningar träffas, att nu ifrågavarande
studerande kunna inhämta erforderliga kunskaper i de fyra sist
nämnda läroämnena vid någon sådan eventuellt till folkhögskola förlagd kurs,
som i det föregående berörts. I överensstämmelse härmed torde något särskilt
anslag för anordnande av undervisning i allmänbildande ämnen i samband
med själva agronomkursen icke behöva beräknas.
De sakkunnigas förslag till krav på praktiska förkunskaper för inträde vid
högskolan föranleder ingen erinran från min sida. Jag anser sålunda, att
fordran på i regel två års väl vitsordad, åtminstone delvis kontrollerad jordbrukspraktik
utgör ett tämligen väl avvägt inträdesvillkor. Även örn genomgången
kurs vid lantbruksskola måste anses såsom värdefull förutbildning
även för den högskolemässiga lantbruksundervisningen, finner jag det icke
tillrådligt att dylik kurs, som närmast inrättats för att tillgodose det större
jordbrukets behov av skolad arbetskraft, blir ett obligatoriskt led i denna förutbildning,
helst som undervisningen för blivande lantbrukslärare och konsulenter
i väsentlig grad måste taga sikte på förhållandena vid det mindre och
medelstora jordbruket.
2. Undervisning och examina.
I överensstämmelse med vad förut anförts, skulle lantbrukshögskolan hava
till uppgift dels att meddela undervisning åt blivande befattningshavare för konsulent-
och lärarverksamheten m. m. inom jordbruket ävensom åt blivande vetenskapsmän
på jordbrukets område, dels att utgöra en härd för lantbruksvetenskaplig
forskning. Därjämte torde i viss mån jämväl utbildning av driftsledare
vid större jordbruk kunna påräknas komma att äga rum vid lantbruksbögskolan.
Med avseende på undervisning sårets indelning vid lantbrukshögskolan hava
de sakkunniga framställt följande förslag.
Undervisningsåret vid högskolan syntes böra räknas från den 1 juli samt omfatta
två terminer, nämligen en hösttermin och en vårtermin.
Av olika skäl syntes det emellertid lämpligt, att tidpunkten för nya studerandes
inträde vid högskolan bestämdes till den 1 november. Såsom redan anförts
vid redogörelse för agronomkursen, omfattade arbetsåret vid jordbruket tiden
1 november—24 oktober. För de studerandes praktiska utbildning borde det
vara till fördel, om nämnda utbildning icke behövde avbrytas före arbetsårets
slut. Men även för sådana studerande, som komme till högskolan direkt från
agronomkurs eller kurs vid lantbruksskola, vilka kurser plägade avslutas i senare
hälften av oktober, vore det förmånligt, att inträdet vid högskolan kunde
ske omkring den 1 november. På grund av att endast ett begränsat antal studerande
årligen kunde vinna inträde vid högskolan ävensom med hänsyn därtill,
att.ett rationellt bedrivande av studierna förutsatte, att undervisningskurserna
i viss utsträckning anordnades i en bestämd ordningsföljd, torde det vara nödvändigt,
att hela årskontingenten av ordinarie studerande vid högskolan vunne
inträde samtidigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
81
Även för den högskolemässiga lantbruksutbildningen vore somrarna värdefulla
ur undervisningssynpunkt, och liksom vid agronomkursen borde undervisningen
därför inställas högst tio veckor varje år, varjämte borde stadgas, att
övningar i viss utsträckning måtte kunna förläggas jämväl till nämnda ferietid.
I det föregående har redan framhållits, att vid högskolan möjlighet skulle
förefinnas att avlägga såväl lägre som högre examina. Med avseende på undervisningens
planläggning, graden av specialisering ävensom andra för de olika
examina speciella bestämmelser hava de sakkunniga angivit riktlinjerna vid
redogörelse för de särskilda examina. Därvid göres början med undervisningen
för agronomisk ämbetsexamen, och angiva de sakkunniga dess ändamål vara
följande.
Undervisningen för agronomisk ämbetsexamen borde närmast vara avsedd
för utbildning av lantbrukslärare och konsulenter ävensom tjänstemän inom
lantbruksförvaltningen och andra jämförbara befattningshavare. Det kunde
även förväntas, att ett antal blivande driftsledare vid större jordbruk skulle
välja att å denna väg förskaffa sig sin utbildning. Därjämte borde undervisningen
tjäna såsom grundval för mera vetenskapligt inriktade studier på lantbruksområdet.
Studietiden för ämbetsexamen hava av de sakkunniga beräknats till normalt
tre år.
Om konsulentkursen jämte agronomkurs medräknades i nuvarande teoretiska
utbildningstid för lantbrukslärare och konsulenter, bleve denna tre år. De sakkunniga
ansåge, att den teoretiska fackutbildningen för ifrågavarande befattningshavare
— närmast av ekonomiska skäl —■ såvitt möjligt icke heller i
fortsättningen borde förutsättas i regel taga längre tid i anspråk. Därest fordringarna
på de studerandes teoretiska förkunskaper höjdes på sätt ovan föreslagits
och undervisningen under de tre åren i följd planlades på ett ändamålsenligt
sätt, torde också enligt de sakkunnigas mening på denna tid en
fullt tillfredsställande utbildning av de kategorier av befattninghavare, det
här gällde, kunna åstadkommas. Föreläsningar och övningar torde sålunda
böra planläggas för en normal studietid för ämbetsexamen av tre år. På grund
av den studiefrihet, som borde råda vid högskolan, borde emellertid såväl kortare
som längre tid kunna ifrågakomma.
De sakkunniga hava därefter ingått på frågan örn olika befattningshavares
behov av specialisering i utbildningen vid högskolan och framlägga i anslutning
därtill förslag till olika studielinjer: jordbrukslinjen, husdjurslinjen och
den ekonomiska linjen.
Undervisningen för ämbetsexamen borde såsom nämnts i främsta rummet avse
utbildning av lantbrukslärare, konsulenter och tjänstemän inom lantbruksförvaltningen.
Särskilt de båda sistnämnda kategorierna av befattningshavare
hade behov av viss specialisering i studierna, med tyngdpunkten förlagd till
jordbrukslärans, husdjurslärans eller lantbruksekonomiens område, allt efter inriktningen
av deras senare verksamhet. Men även för lantbrukslärare torde
det vara värdefullt, att deras teoretiska utbildning blivit mera grundlig inom
något avgränsat område av lanthushållningen.
Vid studiernas bedrivande borde principiellt samma studiefrihet förefinnas
som vid universitet och liknande högskolor. Emellertid förelåge vid den
högre lantbruksundervisningen vissa omständigheter, som medförde, att för ett
rationellt bedrivande av studier fordrades, dels att ämnena toges i en viss ord
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 Käft. (Nr 249.) 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
ningsföljd och dels att åtminstone flertalet föreläsningar gjordes obligatoriska.
De vid lantbruksundervisningen förekommande ämnena grepe nämligen på olika
sätt in i varandra, så att fördjupade studier i ett tillämpat ämne i regel förutsatte
mera omfattande kunskaper i ett eller flera grundläggande ämnen, varjämte
den förefintliga litteraturen på detta område ännu vore så pass knapp,
att föreläsningar ofta i viss utsträckning finge träda i litteraturstudiernas ställe.
På grund därav ansåge de sakkunniga, att ämbetsexamen borde omfatta vissa
bestämda betygskombinationer (studielinjer), varigenom garanti för en ändamålsenlig
specialisering vunnes. Studielinjerna borde lämpligen vara tre med
tyngdpunkten förlagd hos en till jordbrukslärans, hos en till husdjurslärans och
bos en till lantbruksekonomiens område. En sådan anordning med fasta studielinjer
borde givetvis icke medföra hinder för studerande, som önskade avlägga
en särskilt kvalificerad examen, att fördjupa sina studier på mer än ett av de
tre huvudområdena. Härför torde dock i allmänhet behövas längre studietid,
än, vad som normalt avsetts.
Av det nu sagda torde framgå, att undervisningen för ämbetsexamen i första
hand borde, för tillgodoseende av studiernas ändamålsenliga bedrivande, organiseras
på tre linjer, nämligen en jordbrukslinje, en husdjurslinje och en ekonomisk
linje. Inom varje sådan linje borde undervisningen vara så omfattande, att
den kunde tillgodose såväl den allmänna agronomiska utbildningen som en efter
vederbörandes behov avpassad specialutbildning. Den allmänna agronomiska
utbildningen borde enligt de sakkunnigas mening hava den omfattning, att
avlagd ämbetsexamen å endera av nyssnämnda linjer gåve — vad kunskaper beträffade
— kompetens att undervisa vid lägre lantbruksundervisningsanstalt
icke blott i de ämnen, i vilka mera specialiserade studier bedrivits, utan även i
andra förekommande fackämnen.1 Specialutbildningen å jordbruks- och husdjurslinjerna
borde till sin omfattning anpassas efter de krav, som nu för tiden
ställdes på de hos hushållningssällskapen anställda jordbruks- och husdjurskonsulenterna.
Å den ekonomiska linjen slutligen borde specialutbildningen
göras så omfattande, att studierna för examen normalt krävde lika lång tid som
å de båda övriga linjerna.
Även örn studierna för avläggande av ämbetsexamen i vida övervägande antal
fall syntes komma att ske inom någon av nu nämnda studielinjer, holle de
sakkunniga dock före, att det borde stå studerande vid högskolan fritt att efter
inhämtat tillstånd bedriva dessa studier även med annan lämplig ämneskombination,
där de undervisningstekniska förutsättningarna för ett sådant bedrivande
av studierna förlåge.
Med avseende på antalet undervisning sam,nen och deras benämning ävensom
undervisningsämnenas huvudsakliga innehåll (minimifordringar) för olika studielinjer
vid undervisningen för ämbetsexamen hava de sakunniga uppgjort
förslag, som tillika angiver, i vilken utsträckning undervisningen synes kunna
vara gemensam för studerande tillhörande olika studielinjer. De sakkunniga
hava först lämnat några förklaringar till förslaget.
Beträffande de i förslaget upptagna ämnena marklära, kulturteknik, husdjurens
anatomi och fysiologi samt nationalekonomi med statistik angåve den stör- * i
1 Beträffande vissa vid lägre lantbruksundervisningsanstalt förekommande ämnen, som läge mer
eller mindre vid sidan av den egentliga lantbruksundervisningen, såsom husdjurens hälso- och sjukvårdslära,
trädgårdsskötsel och skogshushållning, kunde emellertid undervisningen för agronomisk ämbetsexamen
icke drivas så långt, att full kompetens såsom lärare erhölles, enär därigenom hela planen
för den högre lantbruksundervisningen skulle förryckas. I nämnda ämnen torde också speciallärare
i allmänhet kunna erhållas utan större svårighet. Vad särskilt anginge skogshushållning, hade de
sakkunniga sig bekant, att skogsvårdsstyrelserna i regel vore intresserade av att ställa sina tjänstemän
till förfogande för dylik undervisningsverksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
83
re kursen fordringarna för erhållande av betyget godkänd i vederbörande ämne
såsom examensämne, den mindre kursen däremot det kunskapsmått i samma
ämne, som borde fordras för ämbetsexamen av studerande, för vilken ifrågavarande
ämne icke inginge såsom examensämne.
I de fem huvudämnena — allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens
avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi
med handelslära ■—- innefattade den för varje ämne först nämnda kursen fordringarna
för erhållande av betyget godkänd. Den ytterligare i förslaget angivna
undervisningen uti vart och ett av huvudämnena avsåge tilläggskursen för
betyget med beröm godkänd.
Yad slutligen anginge ämnena redskapslära, husdjurens hälso- och sjukvårdslära,
lantbruksbokföring och rättslära, i vilka undervisningen ävenledes förutsattes
vara av olika omfattning för olika studielinjer, torde böra i betyget angivas,
örn den större eller mindre kursen inhämtats.
De sakkunnigas förslag beträffande undervisningens omfattning för agronomisk
ämbetsexamen framgår av följande sammanställning.
Undervisningsämnen och deras innehåll.
Matematik. I huvudsak en kurs i sannolikhetskalkyl och felutjämningslära
samt i behandling av statistitiskt material, det senare i främsta rummet hämtat
från ärftlighetslärans och försöksväsendets områden.
Kursen bör vara gemensam för samtliga studerande.
Fysik och meteorologi. Studentkursen utvidgas beträffande värme- och elektricitetslära
samt meteorologi.
Gemensam kurs.
Lantbrukskemi. 1) Allmän: studentkursen utvidgas, så att eleverna erhålla
grundligare insikter i teoretisk kemi och kolloidkemi samt i organisk kemi, speciellt
beträffande grupperna kolhydrat, fett, äggviteämnen och andra för växtoch
djurriket särskilt viktiga ämnen.
2) Speciell: omfattande huvudsakligen gödselmedlens och fodermedlens sammansättning,
egenskaper och framställningssätt.
I stort sett gemensam undervisning för samtliga studerande.
Lantbruk sbotanik. En relativt utförlig kurs i morfologi, anatomi, fysiologi
och ekologi samt i växtkunskap, särskilt beträffande de för jordbruket ekonomiskt
betydelsefulla växterna, och vidare i växtpatologi.
Kursen gemensam.
Bakteriologi. En kurs, omfattande bakteriernas allmänna egenskaper och
livsvillkor^ åkerjordens mikrobiologi samt mikrobiologiens tillämpning på
mjölkhushållningen och jordbrukets binäringar.
Kursen i huvudsak gemensam.
Allmän ärftlighetslära. I en för samtliga studerande gemensam kurs meddelas
undervisning örn de teoretiska grunderna för växt- och djurförädling.
Lantbrukszoologi. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande
entomologi och för övrigt jordbrukets skadedjur i allmänhet.
Marklära. Såsom inledning till markläran gives en kurs i geologi, därvid
huvudvikten lägges vid kvartärgeologien. I markläran behandlas markens
egenskaper från kemiska och fysikaliska synpunkter, med hänsyn tagen jämväl
till vissa biologiska företeelser i jorden.
Två skilda kurser, en större för studerande på jordbrukslinjen och en mindre
för övriga studerande, torde bliva erforderliga.
Allmän jordbrukslära, omfattande läran om jordarterna samt jords bearbetning
och gödsling. I detta ämne ingår först och främst en för samtliga studerande
gemensam allmän kurs.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.
För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer en kurs i allmän och speciell
försöksteknik (gödslingsförsök), varjämte för dessa studerande hållas ett
antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet böra avse en mera djupgående
vetenskaplig behandling av begränsade delar av läroämnet, olika under
olika år. Litteraturanvisningar lämnas i fråga om hela ämnet.
Övningarna i ämnet böra till väsentlig del utgöras av undersökningsarbeten
av teknisk och ekonomisk art samt av försöksarbeten, utförda av de studerande
— var för sig eller i mindre grupper — under lärarens ledning.
Växtodling slära. Gemensam kurs, omfattande allmän och speciell växtodling.
För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer en kurs i speciell försöksteknik
(växtodlingsförsök). Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar
och övningar gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet
allmän jordbrukslära.
Kulturteknik. Undervisningen bör omfatta läran om mätningsmetoder, jords
torrläggning och bevattning samt övriga kulturtekniska åtgärder.
För de studerande på jordbrukslinjen bör undervisningen i ämnet vara mera
djupgående än för övriga studerande. Endast en mindre del av undervisningen
torde kunna vara gemensam.
Redskapslära. En allmän kurs i ämnet, omfattande material och maskinelement,
motorer och arbetsmaskiner, ingår i samtliga studerandes utbildning.
För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer därutöver ytterligare en
kurs särskilt i elektroteknik och redskapsprovning.
Husbyggnadslära. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande
materialier, byggnaders konstruktion och planläggning samt kostnadsberäkningar,
allt avseende lantmannabyggnader.
Husdjurens anatomi och fysiologi. En för studerande på jordbruks- och ekonomiska
linjerna gemensam kortfattad kurs, därvid huvudvikten lägges på fysiologien.
För de studerande på husdjurslinjen bör kursen såväl i anatomi som i fysiologi
vara betydligt fullständigare, med särskild vikt lagd vid näringsomsättningens
och körtelsystemets fysiologi.
Husdjurens axels- och raslära. En för samtliga studerande gemensam kurs
i allmän och speciell avelslära, exteriörlära samt raslära.
För de studerande på husdjurslinjen tillkommer en ytterligare kurs, omfattande
tillämpad ärftlighetslära samt djurbedömning. Beträffande specialföreläsningar,
litteraturanvisningar och övningar i detta ämne för husdjurslinjen
gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.
Husdjurens utfodring och skötsel. Även i detta ämne gives en allmän kurs,
gemensam för studerande på de olika linjerna.
För de studerande på husdjurslinjen tillkommer en ytterligare kurs i allmän
och speciell försöksteknik (utfodringsförsök). Beträffande specialföreläsningar,
litteraturanvisningar och övningar gäller i tillämpliga delar vad ovan
anförts under ämnet allmän jordbrukslära.
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära. En kurs i allmän och speciell hälsooch
sjukvårdslära gives för de studerande på husdjurslinjen.
För övriga studerande inskränkes nyssnämnda kurs därigenom, att vissa partier
av ämnets speciella del uteslutas.
Mjölkhushållning. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande
dels mjölkens produktion och egenskaper samt mjölkhygien, dels mjölkens avsättning
och tekniska användning.
Nationalekonomi med statistik. En allmän kurs, omfattande dels nationalekonomiens
teori, med framhållande av de kapitel, som äro av särskild betydelse
för de lantbruksekonomiska studierna, dels tillämpad nationalekonomi (ekono
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
85
misk politik), i första hand avseende jordbruket. Redogörelse för jordbruksstatistikens
metoder och resultat.
För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer en mera djupgående
kurs främst i de delar av ämnet, vilka äro av särskild betydelse såsom underlag
för ett grundligare studium av lantbruksekonomien.
Lantbruks ekonomi med handelslära. En för samtliga studerande gemensam
kurs, jämväl omfattande kortfattad redogörelse rörande utländska jordbruksförhållanden,
särskilt inom jordbrukets viktigare exportområden.
För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer ytterligare undervisning,
särskilt avseende taxationsläran, produktionens inriktning och intensitet
under olika förutsättningar samt jordbrukets handelsförhållanden, varjämte
för dessa studerande hålles ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet
böra avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar
av läroämnet, olika under olika år. Litteraturanvisningar lämnas i fråga om
hela ämnet.
övningarna i ämnet böra till väsentlig del utgöras av undersökningsarbeten
och beräkningar av ekonomisk art samt av seminarieövningar.
Lantbruksbokf Öring. Undervisningen i ämnet meddelas huvudsakligen i form
av övningar. En för samtliga studerande gemensam kurs.
En särskild kurs för studerande på den ekonomiska linjen för fördjupning av
kunskaperna i ämnet.
Rättslära. En för samtliga studerande gemensam kurs rörande de delar av
ämnet, som för jordbruket äro av särskild betydelse.
För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer en särskild kurs i
förvaltningsrätt m. m.
Trädgårdsskötsel. En för samtliga studerande gemensam kortfattad kurs.
Skogshushållning. En för samtliga studerande gemensam kurs i egentlig
skogshushållning och skogsteknologi.
Pedagogik. En gemensam kurs, omfattande föreläsningar och skriftliga övningar,
de senare med hänsyn tagen jämväl till lantbruksjournalistiken.
Tillfällen till muntliga övningar givas bl. a. vid de under vederbörande lärares
ledning stående seminarieövningarna i huvudämnena.
I fråga om planläggningen av undervisningen för ämbetsexamen hava de sakkunniga
anfört följande.
I jämförelse med förhållandet vid agronomkurs borde undervisningen för ämbetsexamen
i betydligt större utsträckning bygga på elevernas självstudier. Antalet
föreläsningstimmar bleve därför proportionsvis lägre än i agronomkursen,
under det att mera tid borde anslås för litteraturstudier i olika ämnen.
övningskurser, demonstrationer och seminarieövningar borde tillmätas stor
betydelse vid undervisningen. Deras uppgift borde i väsentlig grad vara att
fostra de studerande till mera självständig studieverksamhet. Särskilt gällde
detta beträffande övningarna i huvudämnena.
Undervisningen för ämbetsexamen borde i överensstämmelse med vad ovan
sagts planläggas så, att under första året huvudvikten lades vid de grundläggande
ämnena. Under andra året påbörjades undervisningen i de .fem huvudämnena,
d. v. s. ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens
avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi,
samtidigt som undervisningen i övriga tillämpade ämnen avslutades. Tredje
året ägnades huvudsakligen åt huvudämnena inom de olika linjerna.
De sakkunnigas förslag med avseende på undervisningens allmänna planläggning,
det ungefärliga antalet undervisningstimmar i värjo ämne ävensom
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
graden av specialisering vid de olika utbildningslinjerna belyses närmare av
tabellen a nästa sida. De sakkunniga hava framhållit, att vid närmare utformande
av ifrågavarande undervisning åtskilliga jämkningar kunna visa sig
erforderliga.
Vad därefter angår de olika undervisningsämnenas inbördes ställning vid utbildningen
hade de sakkunniga indelat dem i tre kategorier, som tillmätas
olika vikt.
Av den lämnade redogörelsen för förslaget rörande undervisningen för ämbetsexamen
franninge, att antalet undervisningsämnen vid varje utbildningslinje
skulle bliva 25. Av dessa vore visserligen åtskilliga varandra ganska närstående,
men de sakkunniga hade likväl ansett det vara lämpligt att rubricera
dem såsom särskilda ämnen. Det vore tydligt, att en studerande icke under
loppet av tre år skulle hinna med att mera ingående studera samtliga dessa 25
ämnen.. De sakkunniga holle också före, att studierna i största möjliga utsträckning
borde koncentreras på sådana tillämpade ämnen, som vore av särskild
betydelse för jordbruket. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga
tänkt sig en uppdelning av undervisningsämnena på tre kategorier. Den ena
av dessa borde omfatta sådana viktigare undervisningsämnen, som kunde anses
böra företrädas genom professur. Med något undantag borde endast dessa
ämnen betecknas såsom verkliga examensämnen. Härav följde även, att längre
gående studier för ämbetsexamen i regel borde begränsas till dessa ämnen. Enligt
de sakkunnigas mening borde sålunda följande ämnen betecknas såsom
examensämnen, nämligen: lantbrukskemi, lantbruksbotanik, marklära, allmän
jordbrukslära, växtodlingslära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi,
husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel, nationalekonomi
med statistik samt lantbruksekonomi med handelslära. Av nämnda examensämnen
förutsattes samtliga utom nationalekonomi med statistik skola företrädas
av professur.
Av examensämnena vore fem att anse såsom särskilt viktiga, nämligen allmän
jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens
utfodring ach skötsel samt lantbruksekonomi. Dessa fem ämnen syntes därför
böra benämnas huvudämnen.
En annan kategori av undervisningsämnen utgjordes av sådana, som visserligen
i och för sig intoge en självständig ställning vid undervisningen, men
vilka likväl kunde anses vara av mindre framträdande betydelse. I dessa ämnen
borde enligt de sakkunnigas mening undervisningen icke drivas längre än som
erfordrades för att de studerande skulle kunna bibringas med hänsyn till utbildningens
allmänna syfte nöjaktiga kunskaper.
Den tredje kategorien av undervisningsämnen återigen omfattade sådana ämnen,
som antingen vore av grundläggande betydelse för studiet av annat undervisningsämne
eller också på annat sätt hade nära samband med dylikt viktigare
ämne. I denna tredje grupp av ämnen syntes endast böra anordnas propedeutiska
kurser.
I anslutning till vad sålunda anförts torde följande allmänna grunder böra
föreskrivas för examinationen:
o Dör varje här nedan såsom examensämne angivet ämne bör finnas till omfånget
olika kurser för betygen godkänd, med beröm godkänd och berömlig.
Beträffande övriga å schemat förekommande mera självständiga ämnen bör
undervisningen hava till syfte att bibringa eleverna ett bestämt mått av kunskaper.
Olika betyg böra sålunda icke förekomma i dessa ämnen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Schematiskt förslag till studieplan.
Antalet undervisningstimmar i olika ämnen i treårig kurs för ämbetsexamen.1
Jordbrukslinjen
Husdjur
s 1 i n j e n
Första året
Andra året
Tredje året
Första året
Andra året
Tredje året
Förel.
Övn.1 * 3
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
1
Matematik............
30
15
30
15
2
Fysik och meteorologi......
50
50
50
50
3
Lantbrukskemi..........
90
180
90
180
4
Lantbruksbotanik.........
120
120
120
120
5
Bakteriologi...........
35
60
35
60
6
Allmän ärftlighetslära.......
30
10
30
10
7
Lantbrukszoologi.........
20
10
20
10
8
Marklära............
90
70
40
20
9
Allmän jordbrukslära.......
70
40
70
130
70
40
,10
Växtodlingslära..........
40
40
100
130
40
40
30
11
Kulturteknik...........
50
100
50
120
50
100
12
Redskapslära...........
70
100
40
60
13
Husbyggnadslära.........
40
80
40
80
14
Husdjurens anatomi och fysiologi. .
35
35
70
70
30
80
15
Husdjurens avels- och raslära . . .
70
40
70
40
70
130
16
Husdjurens utfodring och skötsel . .
40
40
30
40
40
100
130
17
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära
20
10
30
15
18
Mjölkhushållning.........
50
15
50
15
19
Nationalekonomi och statistik . . .
50
50
i 20
Lantbruksekonomi med handelslära .
20
60
40
60
60
20
60
40
60
60
21
Lantbruksbokföring........
80
80
22
Rättslära............
50
25
50
25
23
Trädgårdsskötsel.........
10
10
10
10
24
Skogshushållning.........
50
50
25
Pedagogik............
10
15
10
15
Summa
630
660
560
605
320
360
615
645
520
530
320
360
Ekonomiska linjen2
Föräta året
Före!. Övn
Andra året
Förel. Övn.
Förel. Övn.
30
50
90
120
35
30
20
40
50
35
90
20
10
15
50
180
120
60
10
10
20
100
35
20
10
620 630
70
40
40
40
70
40
20
50
60
50
40
40
60
80
40
40
10
15
80
80
Tredje året
100
30
130
90
10
130
80
50
50
15
480 485 360 1 325
1 Utöver nedan angivna undervisningätimmar bör för vissa ämnen tillkomma ett antal exkursioner. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att
i förevarande Btndieplan angiva den härför behövliga tiden.
5 Det har förutsatts, att studierna för betyget med beröm godkänd avse — jämte lantbruksekonomi med handelslära — ämnet växtodlingslära.
Antalet undervisningstimmar ändras emellertid icke, örn växtodlingslära utbytes emot allmän jordbrukslära eller husdjurens utfodring och skötsel.
Dock är det tänkbart, att i senare fallet tillkommer någon ökning av kursen i respektive marklära och djurens anatomi och fysiologi.
3 Under rubriken övningar hava här och i det följande sammanförts icke endast olika slags verkliga övningar, såsom laborationer, fältmätning och
ritning, dissektioner, skriftliga övningar och seminarieövningar m. m., utan även rena demonstrationer, därest dessa icke ske i samband med föreläsning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
De sakkunniga hava därefter behandlat frågan om specialisering i studierna
och sättet för kunskapernas vitsordande i examen beträffande undervisningsämnen
av olika kategorier.
Specialiseringen i studierna för ämbetsexamen borde till väsentlig del avse
huvudämnena. Sålunda borde för examen krävas kunskaper motsvarande den
större kurs i två av huvudämnena, som erfordrades för erhållande av betyget
med beröm godkänd i dessa ämnen, nämligen antingen i allmän jordbrukslära
och växtodlingslära (jordbrukslinjen) eller i husdjurens avels- och raslära samt
husdjurens utfodring och skötsel (husdjurslinjen) eller i lantbruksekonomi med
handelslära samt ettdera av ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära
eller husdjurens utfodring och skötsel (den ekonomiska linjen). Med nämnda
undantag borde för examen fordras betyg örn godkända kunskaper i samtliga
till vederbörande studielinje hörande obligatoriska examensämnen.
Enär det för utvecklande av den studerandes förmåga att bedriva mera
självständig studieverksamhet torde vara önskvärt, att han under utbildningstiden
mera ingående finge sysselsätta sig med studiet av ett av huvudämnena,
syntes det vara lämpligt att såsom särskilt examen svillkor föreskriva, att den
studerande skulle inom området för ett av de huvudämnen, i vilka han bedreve
mera omfattande studier för ämbetsexamen, utarbeta en skriftlig uppsats av
beskaffenhet att kunna av vederbörande lärare godkännas. För studerande
å den ekonomiska linjen borde dock den ytterligare begränsning i ämnesval
göras, att uppsatsen skulle hänföra sig till ämnet lantbruksekonomi med handelslära.
Uppsatsens titel borde angivas i examensbetyget.
För examen borde vidare fordras, att den studerande avlagt tillfredsställande
kunskapsprov i vart och ett av övriga mera självständiga ämnen inom vederbörande
studielinje, i vilka särskild undervisning anordnades vid högskolan.
Därjämte borde stadgas, att studerande, för rätt att undergå tentamen i vissa
av förberörda ämnen — i vissa fall redan för rätt att deltaga i den fortsatta
undervisningen •— skulle hava att förete intyg, att han på tillfredsställande sätt
tillgodogjort sig undervisningen vid av högskolan anordnad propedeutisk kurs
i ett eller flera sådana ämnen, vilka vore av särskild betydelse för studiet av
ifrågavarande ämne eller i övrigt hade nära samband därmed.
För betyg eller intyg i ett visst ämne borde i allmänhet fordras, bland annat,
att den studerande deltagit i till ämnet eventuellt hörande övningar.
Härutöver hade de sakkunniga beträffande de särskilda studielinjerna för
agronomisk ämbetsexamen föreslagit följande speciella bestämmelser.
1. Jordbrukslinjen.
Följande examensämnen böra vara obligatoriska:
1) Lantbrukskemi.
2) Lantbruksbotanik.
3) Marklära.
4) Allmän jordbrukslära.
5) Växtodlingslära.
6) Kulturteknik.
7) Husdjurens avels- och raslära.
8) Husdjurens utfodring och skötsel.
9) Lantbruksekonomi med handelslära.
Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1
1 I dessa ämnen är en mindre stndieknrs obligatorisk.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 249.
89
1) Husdjurens anatomi och fysiologi.
2) Nationalekonomi med statistik.
För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnena allmän
jordbrukslära och växtodlingslära samt minst betyget godkänd i övriga här
ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.
Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ettdera av
ämnena allmän jordbrukslära och växtodlingslära.
Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i följande
ämnen: bakteriolog!, redskapslära (större kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning,
rättslära (mindre kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning
och pedagogik.
Slutligen bör studerande på jordbrukslinjen genom särskilda intyg styrkt
sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de
av högskolan anordnade propedeutiska kurserna i följande ämnen: matematik,
fysik och meteorologi, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, husdjurens
anatomi och fysiologi, husdjurens hälso- och sjukvårdslära (mindre kursen),
nationalekonomi med statistik samt lantbruksbokfÖring (mindre kursen).
Nämnda propedeutiska kurser böra anordnas vid sådan tidpunkt, att syftet
med dem blir fullt tillgodosett. Därvid är att iakttaga, att de kunskaper, kursen
i matematik avser att giva, äro av betydelse vid studiet av bland annat
allmän ärftlighetslära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens
avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt nationalekonomi med
statistik. Undervisningen i fysik är av betydelse närmast för studiet av redskapslära,
marklära och allmän jordbrukslära, undervisningen i allmän ärftlighetslära
för studiet av växtodlingsläran och husdjurens avels- och raslära,
undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi för studiet av husdjurens
avels- och raslära samt husdjurens utfodring och skötsel.
Vidare står undervisningen i lantbrukszoologi i nära samband med studierna
i lantbruksbotanik (växtpatologi), undervisningen i husdjurens hälso- och
sjukvårdslära med studierna i husdjurens utfodring och skötsel, undervisningen
i nationalekonomi med statistik och lantbruksbokföring slutligen med studierna
i lantbruksekonomi.
2. Husdjurslinjen.
Följande examensämnen böra vara obligatoriska:
1) Lantbrukskemi.
2) Lantbruksbotanik.
3) Allmän jordbrukslära.
4) Växtodlingslära.
5) Husdjurens anatomi och fysiologi.
6) Husdjurens avels- och raslära.
7) Husdjurens utfodring och skötsel.
8) Lantbruksekonomi med handelslära.
Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1
1) Marklära.
2) Kulturteknik.
3) Nationalekonomi med statistik.
För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnena husdjurens
avels- och raslära och husdjurens utfodring och skötsel samt minst betyget
godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.
Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ettdera av ämnena
husdjurens avels- och raslära och husdjurens utfodring och skötsel.
I dessa ämnen är en mindre studiekurs obligatorisk.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i följande
ämnen: bakteriologi, marklära, kulturteknik, redskapslära (mindre kursen),
husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (mindre kursen), trädgårdsskötsel,
skogshushållning och pedagogik.
Slutligen bör studerande på husdjurslinjen genom särskilda intyg styrkt sig
hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de ovan
för jordbrukslinjen föreskrivna propedeutiska kurserna (med undantag för
husdjurens anatomi och fysiologi, vilket ämne å husdjurslinjen bör vara obligatoriskt
examensämne), dock att i ämnet husdjurens hälso- och sjukvårdslära
undervisningen bör avse den större kursen.
3. Den ekonomiska linjen.
Följande examensämnen böra vara obligatoriska:
1) Lantbruk skemi.
2) Lantbruksbotanik.
3) Allmän jordbrukslära.
4) Yäxtodlingslära.
5) Husdjurens avels- och raslära.
6) Husdjurens utfodring och skötsel.
7) Nationalekonomi med statistik.
8) Lantbruksekonomi med handelslära.
Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1
1) Marklära.
2) Kulturteknik.
3) Husdjurens anatomi och fysiologi.
För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnet lantbruksekonomi
med handelslära och i ettdera av ämnena allmän jordbrukslära,
växtodlingslära och husdjurens utfodring och skötsel samt minst betyget godkänd
i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.
Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ämnet lantbruksekonomi
med handelslära. Med avseende på tiden för de propedeutiska
kursernas anordnande gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts beträffande
jordbrukslinjen.
Därjämte bör för examen fordras vitsord om godkända insikter i följande
ämnen: bakteriologi, marklära, kulturteknik, redskapslära (mindre kursen),
husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (större kursen), trädgårdsskötsel,
skogshushållning och pedagogik.
Slutligen bör studerande å den ekonomiska linjen genom särskilda intyg
styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen
vid de ovan för jordbrukslinjen föreskrivna propedeutiska kurserna (med undantag
för nationalekonomi med statistik, vilket ämne å den ekonomiska linjen
bör vara obligatoriskt examensämne), dock att i ämnet lantbruksbokföring
undervisningen bör avse den större kursen. Med avseende på tiden för de
propedeutiska kursernas anordnande gäller i tillämpliga delar vad ovan anförst
beträffande jordbrukslinjen.
För möjliggörande redan på ett tidigt stadium av längre gående specialisering
i studierna, än som kan komma i fråga för ämbetsexamen, hava de sakkunniga
ansett sig böra föreslå, att vid sidan av denna inrättas en annan examen,
som lämpligen ansetts böra benämnas agronomie kandidatexamen. I
1 I dessa ämnen är en mindre stndiekurs obligatorisk.
Kungl. Majds proposition nr 249.
91
fråga om allmänna bestämmelser för sistnämnda examen liava de sakkunniga
framhållit i huvudsak följande.
Agronomie kandidatexamen borde icke medföra behörighet att innehava befattning,
som krävde allmän agronomisk utbildning, sådan som lantbrukslärare-
eller konsulentbefattning, utan närmast vara avsedd att utgöra grundval
för fortsatta mera vetenskapligt inriktade studier på lantbruksområdet.
För vinnande av tillräcklig specialisering torde det vara önskvärt, att studierna
för kandidatexamen kunde bedrivas på två olika linjer med inriktning
på resp. jordbruks- och husdjursområdet. Däremot torde det enligt de sakkunnigas
förmenande icke vara lämpligt, att nu avsedda studier omfattade
jämväl en ekonomisk linje. Fruktbärande studier i lantbruksekonomi torde
nämligen förutsätta, att den studerande ägde allmän agronomutbildning.
Studier för agronomie kandidatexamen borde kunna bedrivas i flertalet av
de vid högskolan förekommande undervisningsämnena. I regel torde väl undervisningen
kunna vara gemensam för studerande på kandidat- och magisterstadiet.
Dock vore det tänkbart, att för kandidatexamen kunde behöva
tillkomma ytterligare föreläsningsserier och övningskurser, liksom kraven på
litteraturstudiernas omfattning i olika ämnen givetvis icke behövde ställas
lika för de båda examina.
Med avseende på de båda föreslagna studielinjerna för agronomie kandidatexamen
föreslå de sakkunniga följande särskilda bestämmelser.
1. Jordbrukslinjen.
Följande ämnen böra vara examensämnen:
1) Lantbrukskemi.
2) Lantbruksbotanik.
3) Marklära.
4) Allmän jordbrukslära.
5) Växtodlingslära.
6) Kulturteknik.
7) Ärftlighetslära (universitetsämne).
Av dessa ämnen böra de fem förstnämnda vara obligatoriska. Av de två
sistnämnda ämnena bör minst ett ingå i examen, därvid den studerande bör äga
att själv välja mellan dem.
För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i tre examensämnen
och minst betyget godkänd i tre andra examensämnen. I minst ett av
examensämnena bör fordras ett mera självständigt skriftligt examensarbete.
Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i bakteriolog!
och redskapslära samt delar av lantbruksekonomi.
Slutligen bör examinand genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande
sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de propedeutiska kurserna
i matematik, fysik och meteorologi, allmän ärftlighetslära (därest ämnet
icke väljes såsom examensämne) och lantbrukszoologi.
2. Husdjur slinjen.
Följande ämnen böra vara examensämnen:
1) Lantbrukskemi.
2) Husdjurens anatomi och fysiologi.
3) Husdjurens avels- och raslära.
4) Husdjurens utfodring och skötsel.
5) Lantbruksbotanik.
6) Ärftlighetslära (universitetsämne).
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
Av dessa ämnen böra de fyra förstnämnda vara obligatoriska. Av de två
sistnämnda ämnena bör minst ett ingå i examen, därvid den studerande bör
äga att själv välja mellan dem.
För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i tre examensämnen
och minst betyget godkänd i två andra examensämnen. I minst ett av
examensämnena bör fordras ett mera självständigt skriftligt examensarbete.
Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i bakteriologi
och mjölkhushållning samt delar av redskapslära och lantbruksekonomi.
Slutligen bör examinand genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande
sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de propedeutiska kurserna
i matematik, fysik, allmän ärftlighetslära (därest ämnet icke väljes såsom
examensämne) samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära.
Beträffande de i agronomie kandidatexamen förekommande examensämnena
är att märka, att ämnet ärftlighetslära icke förutsättes vara företrätt genom
professur vid lantbrukshögskolan, varför beträffande detta ämne sådan anordning
är erforderlig, att ämnet kan studeras och tentamen däri avläggas inför
lärare vid universitet eller därmed likställd högskola. Härför kräves givetvis
medverkan från universitetsmyndigheternas sida.
Såsom förut anförts, hava de sakkunniga vidare föreslagit inrättandet vid
lantbrukshögskolan av en högre examen, benämnd agronomie licentiatexamen.
Beträffande ifrågavarande examen hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
För utbildande av vetenskapsmän och främjande i övrigt av forskningsverksamheten
på jordbruksområdet borde vid lantbrukshögskolan beredas möjlighet
för härför lämpade elever att idka mera vetenskapligt inriktade studier än
som kunde komma i fråga för kandidat- och ämbetsexamina. Framgångsrika
dylika studier borde kunna vitsordas genom avläggande av agronomie licentiatexamen.
En på förut angivet sätt beskaffad agronomisk ämbetsexamen borde vara
lämpad att utgöra grund för fortsatta studier inom lantbruksvetenskaperna.
Det torde sålunda vara berättigat, att studierna för agronomie licentiatexamen
kunde bygga direkt på avlagd agronomisk ämbetsexamen. Därjämte
borde naturligtvis avlagd agronomie kandidatexamen kunna utgöra grundval
för högre lantbruksstudier.
Agronomie licentiatexamen borde kunna avläggas i sådana ämnen, som angivits
såsom examensämnen för agronomisk ämbetsexamen, nämligen lantbrukskemi,
lantbruksbotanik, marklära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära,
kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära,
husdjurens utfodring och skötsel, nationalekonomi samt lantbruksekonomi.
Av dessa examensämnen förutsattes ämnet nationalekonomi icke vara
företrätt genom professur vid lantbrukshögskolan, varför beträffande detta
ämne sådan anordning vore erforderlig, att ämnet kunde studeras och tentamen
däri avläggas inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola. Två
andra ämnen, som vore av grundläggande betydelse för vissa lantbruksvetenskaper,
ärftlighetslära och statistik, borde på grund därav ävenledes kunna
förekomma såsom ämnen i licentiatexamen. Beträffande dessa ämnen borde
vidtagas liknande anordning, som ovan ifrågasatts för ämnet nationalekonomi.
På grund av att lantbruksvetenskaperna till väsentlig del vore att betrakta
såsom tillämpade ämnen, ansåge de sakkunniga det vara erforderligt, att agronomie
licentiatexamen omfattade två ämnen. Först därigenom torde garanti
vinnas, att den vetenskapliga fördjupningen omfattade tillräckligt stort kunskapsområde.
Av de i licentiatexamen ingående ämnena borde ett betecknas så
-
Kungl. Majlis proposition nr g-49.
93
som huvudämne och det andra såsom biämne. I huvudämnet borde studierna
omfatta minst den kurs, som erfordrades för erhållande av betyget med beröm
godkänd, och i biämnet minst den kurs, som erfordrades för betyget godkänd.
I regel torde väl studierna komma att läggas så, att ett för lantbruksvetenskaperna
grundläggande ämne studerades såsom biämne och ett tillämpat ämne såsom
huvudämne. Principiellt syntes emellertid hinder ej böra möta att välja
ett grundläggande ämne — såsom t. ex. lantbrukskemi eller lantbruksbotanik —
till huvudämne. Dock syntes den begränsningen i valfriheten böra göras, att
ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, i vilka ämnen, såsom av
det föregående framginge, studier skulle bedrivas och tentamen skulle avläggas
inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola, icke finge medtagas
såsom huvudämnen i licentiatexamen vid lantbrukshögskola.
Enär de särskilda lantbruksvetenskaperna stöde i olika nära samband med
varandra, syntes det vidare vara motiverat, att den studerande icke tillerkändes
full frihet när det gällde att välja ämneskombination för licentiatexamen. Det
torde därför böra föreskrivas, vilka ämneskombinationer finge förekomma i
dylik examen.
Kraven på licentiatexamens vetenskapliga standard borde ställas höga. Enär
antalet studerande inom varje undervisningsgren kunde väntas bliva jämförelsevis
ringa, torde väl särskilda föreläsningsserier och kurser för studerande på
licentiatstadiet endast i undantagsfall kunna anordnas. Däremot torde särskilda
seminarieövningar för sådana studerande kunna bliva mera vanliga. I stort
sett torde emellertid undervisningen på detta stadium närmast få karaktär av
personlig handledning från lärarens sida.
Olika slag av övningar, laborationer och försök borde tillmätas stor betydelse
för den vetenskapliga utbildningen. I huvudämnet borde den studerande utarbeta
en avhandling, som givetvis så långt möjligt borde grunda sig på resultat
av den studerandes egna undersökningar. Det torde vara önskvärt, att möjlighet
i viss utsträckning bereddes de studerande att syssla med dylika undersökningar
även utom högskolan, oberoende av huru denna ansåges böra organiseras.
Därvid syntes närmast centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
böra komma i fråga. Verkställd utredning hade också givit vid handen, att
vid nämnda anstalt arbetsplats kunde beredas visst antal studerande, som vöre
sysselsatta med dylika undersökningar. Därjämte torde vid olika andra jordbruket
avseende statliga eller statsunderstödda institutioner och inrättningar av
mer eller mindre vetenskaplig karaktär arbetsplats för undersökningar på nu
ifrågavarande område i viss utsträckning kunna beredas lantbruksstuderande på
licentiatstadiet. Även vid universiteten torde, enligt vad de sakkunniga under
hand inhämtat, i vissa fall goda studiemöjligheter kunna beredas för sådana
studerande.
Slutligen hava de sakkunniga något vidrört frågan om agronomisk doktorsgrad.
De sakkunniga ansåge det vara önskvärt, att disputationsprov för doktorsgrad
kunde anställas vid lantbrukshögskolan. Emellertid torde anordningar i sådant
avseende icke böra vidtagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande
högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att den uppfyllde de
krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga utdela doktorsvärdighet.
Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett något
utformat förslag från deras sida i förevarande avseende vara påkallat utan
ville inskränka sig till att konstatera, att den tilltänkta anordningen syntes väl
låta sig anslutas till högskolans planerade organisation i övrigt.
Endast i ett mindre antal av de utav vederbörande avgivna yttrandena beröres
frågan örn undervisningens allmänna planläggning vid lantbrukshögskolan.
Yttranden.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Därvid hava universitetsmyndighetema framfört vissa erinringar mot själva
undervisningssystemet. I övrigt hava ändringsförslag framställts endast beträffande
vissa detaljer.
Lantbruksstyrelsen har påpekat, att de läroplaner, som av de sakkunniga
framlagts, väl huvudsakligen vore avsedda att tjäna som underlag för beräknande
av antalet lärare vid högskolan. Dessa planer torde sålunda knappast
hava avsetts såsom slutgiltiga, preciserade förslag beträffande omfattningen av
varje särskilt undervisningsämne. Högskolan själv syntes nämligen, när den
trädde i verkamhet, hava att upptaga detta spörsmål till närmare skärskådande
och avgörande.
Inspektören för lantmannaskolorna har framhållit, att de av de sakkunniga
angivna principerna för undervisningens meddelande och studiernas bedrivande
samt tiden därför innebure, jämfört med nuvarande förhållanden vid våra lantbruksinstitut,
en utveckling i riktning mot betydligt större frihet för de studerande.
En ökad frihet torde också med hänsyn till den föreslagna organisationen
vara ofrånkomlig- och lämplig. Det syntes emellertid förtjäna framkallas,
att denna frihet ej borde drivas längre än som vore nödigt och fullt ändamais
enligt. En allt för stor frihet ifraga örn studiernas bedrivande och studietiden
torde nämligen lätt kunna leda till att friheten missbrukades. Att så
tidigare ofta varit fallet vid vara universitet torde icke kunna bestridas. Insikten
härom hade ju också lett till att vederbörande universitetsmyndigheter
under senare år genom uppgörande av studieplaner samt föreskrifter rörande
kurser, tentamensperioder, vissa betygs giltighet under begränsad tid o. s. v.
sökt i långt större utsträckning än tidigare reglera studierna.
Lantbruksakademien har betonat vikten av att sommaren användes för iakttagelser
vid jordbruket och försök samt för övningar, varför ferietiden borde
till så stor del, som för detta önskemåls vinnande vore behövligt, förläggas till
den övriga delen av läroåret.
. fakulteten i Uppsala har anfört, att den funne den tid som ansla
gits
at sådana grundläggande ämnen som matematik, fysik med meteorologi samt
kemi. alldeles för knappt tillmätt för vinnande av det för verkligt högskolemässiga
studier oundgängligen nödvändiga teoretiska underlaget.
De sakkunniga hade betonat att vid undervisningen för agronomie ämbetsexamen
övningskurser, demonstrationer, exkursioner och seminarieövningar borde
tillmätas stor betydelse. Fakulteten delade tillfullo denna uppfattning och
ansage att den kunde tillämpas pa ett sätt, som läte fördelarna med en dylik undervisning
komma, väsentligt bättre till sin rätt än såsom förslaget i detalj vöre
utformat. I studieplanen för ämbetsexamen upptoges för samtliga ämnen ett
fixerat antal dels föreläsnings-, dels övningstimmar. För en undervisning av
den art som den vid en lantbrukshögskola förekommande syntes det icke lyckligt,
örn förhållandet mellan tiden för föreläsningar och för övningar på detta
sätt pa förhand fastställdes. På grund av den stora betydelsen vid naturvetenskapliga
studier av praktiska övningar, genom vilka elevernas förmåga av
självständigt arbete bäst bade uppövades och prövades, borde särskilt när tiden
vöre så begränsad som den i detta fall måste vara, föreläsningarna inskränkas
till vad som kunde anses oundgängligen nödvändigt. Den tid som erfordrades
kunde svårligen beräknas på förhand; än viktigare vore att förhållandena kunde
förändras genom utgivande av lämpliga läroböcker eller genom andra åtgärder
Iran lärarnas sida. Oavsett dessa omständigheter vunnes otvivelaktigt mycken
tia, örn föreläsningar, som anslöte sig till en viss övningskurs, icke voro
nxerade till tid och längd, utan örn läraren hade frihet att när så vore lämpligast
giva den längre eller kortare muntliga, framställning han funne behövlig.
Enligt fakultetens mening skulle således i alla ämnen, i vilka praktiska öv
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
95
ningar ägde någon större betydelse, d. v. s. i det stora flertalet ämnen, undervisningen
vinna i effektivitet, om såsom i vissa av fakultetens naturvetenskapliga
ämnen undervisningsplanen upptoge en ett visst antal timmar omfattande
övningskurs med föreläsningar och lärarnas undervisningsskyldighet stadfästes
i överensstämmelse därmed. Den frihet som härigenom skulle lämnas läraren
torde endast vara till fördel för undervisningen.
Större akademiska konsistoriet i Lund har i denna punkt endast velat framhålla,
att det förefölle som örn undervisningen genomgående vore alltför mycket
kursartad eller skolmässigt anlagd och icke tillräckligt byggde på de studerandes
självverksamhet.
Lärarrådet vid Ultuna har anmält, att det funne upptagandet av marklära
såsom särskilt läroämne vara i hög grad diskutabelt. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle detta ämne komma att omfatta dels en kurs i geologi, dels behandling
av markens egenskaper från kemiska och fysikaliska synpunkter med
hänsyn tagen jämväl till vissa biologiska företeelser. Markläran skulle sålunda
komma att behandla, utom geologien, partier ur lantbrukskemien, biologien
och allmänna jordbruksläran, där givetvis också de kemiska och fysikaliska
synpunkterna måste beaktas vid behandling av frågorna örn jordens bearbetning
och gödsling, varvid det knappast torde kunna undgås, att åtskillig
onödig dubbelläsning skulle bliva följden. Naturligare föreföll det vara, att
för ett mera allsidigt beaktande av företeelserna i marken lantbruksfysiken,
företrädesvis omfattande markens vatten- och värme- samt mekaniska förhållanden,
upptoges såsom särskilt läroämne under samma lärostol som den allmänna
fysiken och meteorologien, med vilka den närmast sammanhängde.
Professor P. E. Ullberg har anmält från lärarrådets uppfattning avvikande
mening bland annat beträffande ämnet marklära, som han ansett vara av störste
betydelse för vidare studier i jordbrukslära. Ullberg har vidare uttalat sig
för mera omfattande undervisning i kulturteknik ävensom för att den kulturtekniken
närstående mätningsläran upptoges som särskilt ämne.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har framhållit, att den med hänsyn
till kulturteknikeris stora betydelse för jordbruket i allmänhet ansett sig böra
understryka de krav örn ökat utrymme å läroplanen för detta läroämne, som
framställts av professor Ullberg.
Lärarrådet vid Alnarp har anmält, att det i fråga örn de sakkunnigas förslag
till undervisningens ordnande vid lantbrukshögskolan ej ansett sig kunna
göra några anmärkningar. Lärarrådet förutsatte, att eventuella brister och
svagheter i systemet, som till äventyrs kunde framträda vid dess tillämpning,
skulle kunna låta sig rättas i överensstämmelse med vad erfarenheten komme
att giva vid handen.
Styrelsen för skog shö g skolan har anfort, att den ej funnit något skäl föreligga
för olika planläggning av undervisningen i skogshushållning vid agronomkurs
eller högskolekurs. Styrelsen har därför beträffande lantbrukshögskolan
föreslagit samma planläggning av skogsundervisningen som förut refererats
med avseende på agronomkursen.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
såsom ett led i strävandena att under utbildningstiden vid högskolan städse
hålla de studerande i nära kontakt med det praktiska jordbruket det vore av
påtagligt värde att exkursioner för de studerande till välskötta jordbruk m. m.
anordnades i större utsträckning än vad av förslaget ville framgå.
Skånska agronomklubben har ansett, att de ekonomiska och merkantila undervisningsämnena
vore väl knappt tillgodosedda i undervisningsplanen.
Vad därefter angår de sakkunnigas förslag till olika examina vid lantbrukshögskolan
och olika studielinjer vid de särskilda examina, hava endast i några
96
Kungl. Maj:ls proposition nr 2b9.
få yttranden framställts erinringar på dessa punkter. Mera betydande ändringsförslag
hava framkommit endast från universitetshåll.
Lantbruksstyrelsen Ilar förklarat, att den intet hade att erinra mot förslaget
till undervisningens ordnande på denna punkt.
Lantbruksakademien har ifrågasatt, örn det ej skulle vara lämpligt att inom
vardera av de uppställda studielinjerna göra något flera ämnen valfria i examen.
Uppdelningen på olika studielinjer vilade ju på tanken, att de studerande
ville utbilda sig till lärare, konsulenter eller andra befattningar i viss
gren av lanthushållningen, och för den, som ville specialisera sig i ett
mera begränsat område, t. ex. utbilda sig till konsulent i ett strängt
begränsat specialfack, syntes det kanske vara obehövligt att offra tid för vinnande
av betyg i andra till denna gren ej hörande ämnen. Man borde härvid,
liksom alltid, söka att så nära som möjligt anpassa sig till livets olika behov.
Naturligtvis borde då fordringarna på de områden, till vilka en studerande
sålunda kan vilja begränsa sig, ställas så mycket högre. Det syntes akademien
sålunda böra tagas under övervägande, om ej inom jordbrukslinjen husdjursämnena,
inom husdjurslinjen jordbruks- och växtodlingslära, samt inom
den ekonomiska linjen lantbrukskemi och lantbruksbotanik bleve valfria examensämnen.
Härigenom skulle överensstämmelse med agronomie kandidatexamen vinnas
i avseende på läroämnen och denna examen, för vilken studierna enligt sakkunnigas
mening dock i regel skulle vara gemensamma med dem för ämbetsexamen,
kunna utgå ur högskolans program. Naturligtvis borde det fortfarande
stå öppet för den, som ville utbilda sig för befattningar, som kräva
större mångsidighet, att avlägga sin examen på den bredare basen. Det syntes
akademien, som örn en ordning, sådan som den nu antydda, även komme
att medföra den fördelen, att arbetet vid högskolan redan från början skulle
få en mer högskolemässig karaktär än enligt de sakkunnigas förslag.
I avseende på studiet för agronomie licentiatexamen, synes böra uttalas, att
för densamma borde kunna tillgodoräknas även studier vid andra högskolor,
liksom lantbrukshögskolan borde medgiva studenter från dessa att arbeta och
åtnjuta undervisning vid lantbrukshögskolan.
Lärarrådet vid Ultuna har uttalat, att det funne de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna för examina lämpliga, och lärarrådet ville för sin del förorda,
att till omfånget olika kurser fordrades för olika betyg. Endast på en
punkt ville lärarrådet föreslå en mindre ändring, nämligen att läroämnet redskapslära
på jordbrukslinjen och eventuellt även ekonomiska linjen upptoges
såsom valfritt examensämne.
_ I fråga om examen funne lärarrådet ej nödvändigt, att betyg i alla de angivna
läroämnena skulle vara obligatoriskt för erhållande av avgångsbetyg
från högskolan, utan ville för sin del förorda, att en del ämnen, såsom trädgårdsskötsel,
skogshushållning och pedagogik, måtte upptagas såsom valfria
studieämnen.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har instämt i vederbörande lärarråds
uttalande, dock med undantag för förslaget att till omfånget bestämda kurser
uppställdes för olika betyg. Det syntes nämligen styrelsen vara mera lämpligt,
att vid betygssättningen hänsyn toges ej endast till kunskapsförrådets
kvantitet utan även till kvaliteten.
Filosofiska fakulteten i Uppsala har anfört, att den beträffande de sakkunnigas
förslag till olika examina vid lantbrukshögskolan intet annat hade att
erinra än att med anställande av agronomie licentiatexamen borde tills vidare
anstå, till dess högskolans verksamhet antagit fastare former.
Beträffande disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan anslöte
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
!)7
sig fakulteten till de sakkunnigas uttalande, att anordningar i sådant avseende
icke borde vidtagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans
verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa att den uppfyllde de krav, som
skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga utdela doktorsvärdighet.
Fakulteten förväntade att, när denna fråga bleve aktuell, fakulteten däröver
finge avgiva yttrande.
De sakkunniga hade föreslagit, att sådan anordning vidtoges, att lantbruksstuderande
bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och avlägga
tentamen för agronomi kandidatexamen i ett eller flera av ämnena ärftlighetslära,
nationalekonomi och statistik, utan hinder därav att han icke avlagt studentexamen
och således ej vore berättigad att inskrivas vid universitetet. Därjämte
hade föreslagits att lantbruksstuderande, som avlagt ämbets- eller kandidatexamen
vid lantbrukshögskolan, bereddes möjlighet att utan hinder därav,
att han icke avlagt lägre filosofisk examen, vid universitetet bedriva studier och
avlägga tentamen för betyget godkänd i agronomie licentiatexamen i något av
ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, vilka i vissa fall skulle
få ingå som biämne i nämnda examen. Fakulteten ansåge, att universitetet
borde lämna sin medverkan i dessa avseenden, under förutsättning att lärare i
de angivna ämnena funnes och att ersättning bereddes vederbörande lärare för
den särskilda undervisning, som kunde komma att anordnas, liksom även för
förrättande av tentamina.
Enligt de sakkunniga borde studiekurserna för olika betyg i agronomie kandidat-
och licentiatexamen i ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik
överensstämma med de kurser, som fordrades för samma betyg i filosofie
kandidat- och filosofie licentiatexamen. Det syntes dock fakulteten mindre
lämpligt att på detta sätt fastlåsa fordringarna i de agronomiska examina
vid universitetens filosofiska examina, utan torde lantbrukshögskolan böra lämnas
frihet att bestämma sina fordringar efter lantbruksundervisningens speciella
krav.
Beträffande studierna för agronomie licentiatexamen vore enligt de sakkunniga
medverkan från universiteten önskvärd även i ett annat hänseende. Lantbrukshögskolan
kunde åtminstone till en början ej äga tillgång till ali den instrumentella
utrustning, som vore nödvändig för vissa arbeten för licentiatavhandling;
av detta skäl förordades, att anstalter vidtoges i syfte att bereda vissa
av lantbrukshögskolans studerande på licentiatstadiet arbetsplats vid universitetsinstitutioner
ävensom viss handledning vid studierna. Fakulteten hade
förut förklarat sig anse, att samarbete mellan universiteten och den föreslagna
lantbrukshögskolan vore av stor betydelse, och hyste i överensstämmelse härmed
den uppfattningen att vid universitetens naturvetenskapliga institutioner arbetsplats
för nämnda studerande borde beredas och tillstånd att använda instrumentell
utrustning samt viss handledning lämnas, för så vitt det kunde ske
utan förfång för universitetens egna studerandes arbeten och utan mera betydande
kostnader för institutionerna.
Ehuru således universiteten åtminstone under den närmaste framtiden kunde
antagas äga en rikare utrustning, till vars utnyttjande av lantbruksstuderande
på licentiatstadiet enligt fakultetens åsikt medgivande borde lämnas, komme
lantbrukshögskolan att å sin sida äga möjligheter, som universiteten saknade,
men som kunde vara av betydelse för vid dem bedrivna studier och forskningar
i vissa vetenskaper, såsom ärftlighetslära och andra grenar av botaniken och
zoologien. Fakulteten förutsatte, att i erforderliga fall vid lantbrukshögskolan
tillfälle till utnyttjande av dessa möjligheter bereddes universitetens studerande
och lärare.
Det synes fakulteten önskvärt icke blott ur universitetens utan i än högre grad
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
ur den högre lantbruksutbildningens synpunkt, att studerande, sorn avlagt
filosofie kandidat- eller ämbetsexamen, erhölle möjlighet att övergå till lantbruksstudier
och avlägga agronomi licentiatexamen utan att genomgå hela den
för studerande vid lantbrukshögskolan föreslagna utbildningen och avlägga
fullständig lägre agronomie examen. Jordbruksforskare och högre befattningsinnehavare
inom lantbruksförvaltningen hade hittills i stor utsträckning erhållit
sin vetenskapliga utbildning vid de svenska universiteten och Stockholms högskola.
Orsaken härtill har icke enbart legat i saknaden av en lantbrukshögskola.
Många eller de flesta av ifrågavarande personer hade utan tvivel först
efter mer eller mindre långt framskridna eller avslutade universitetsstudier i botanik,
zoologi, kemi m. m. kommit att inrikta sig på den verksamhet, inom vilken
de sedermera hade erhållit befattningar. Enligt fakultetens mening vore
det av stor vikt att en dylik övergång från universitetsstudier till verksamhet
i jordbruksforskningens och lantbruksundervisningens tjänst icke i alltför hög
grad försvårades efter upprättandet av en lantbrukshögskola.
En filosofie kandidat- eller ämbetsexamen, i vilken för den teoretiska lantbruksutbildningen
grundläggande ämnen (kemi, botanik, zoologi eller i vissa
fall två av dessa ämnen och geologi) inginge, utgjorde enligt fakultetens uppfattning
en så god grund för högre vetenskapliga studier på lantbruksområdet,
att förberedande agronomie examen ej borde krävas för avläggande av agronomie
licentiatexamen. På grund av lantbruksutbildningens speciella karaktär
torde dock vissa prövningar eller eventuellt i vissa ämnen tentamen för agronomie
kandidat- eller magisterexamen böra fordras.
Beträffande kravet på praktiskt jordbruksarbete syntes det fakulteten obestridligt
att praktisk erfarenhet vore betydelsefull icke blott för lantbrukslärare
och konsulenter utan också för olika slags tjänstemän inom lantbruksförvaltningen.
De sakkunniga hade emellertid anmärkt, att utbildningen hade många
olika ändamål och att därför i särskilda fall visst avsteg från kravet på två års
praktisk förbildning kunde vara motiverat. Det syntes fakulteten, att denna
olikhet i utbildningens syfte dels bestyrkte det riktiga i den ovan uttalade uppfattningen,
att agronomie licentiatexamen borde kunna grundas på en i vissa
hänseenden kompletterad filosofisk examen, dels motiverade att för studerande
av denna kategori endast en kortare jordbrukspraktik krävdes.
Större akademiska konsistoriet i Uppsala har åberopat filosofiska fakultetens
uttalande. I likhet med denna ville dock konsistoriet framhålla önskvärdheten
av att anordningar av disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan
icke vidtoges, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet
och högskolan sålunda hunnit visa att den uppfyllde de krav, som skäligen
syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga att utdela doktorsvärdighet,
och konsistoriet förväntade liksom fakulteten att, när denna fråga bleve
aktuell, få tillfälle att därom avgiva yttrande. Konsistoriet ansåge sig ävenledes
böra särskilt betona vikten av det av filosofiska fakulteten framställda
önskemålet att vissa lättnader måtte på sätt fakulteten föreslagit beredas universitets
studerande vid övergång från universitet till lantbrukshögskolan i och
för agronomiska studier.
Större akademiska konsistoriet i Lund har uttalat, att den av de sakkunniga
föreslagna agronomie kandidatexamen tydligen syntes hava tillkommit under
ett altför starkt intryck av motsvarande examen vid universiteten. Erfarenheten
torde knappast tala för inrättandet av en dylik examen. Vid universiteten
och högskolorna avlades denna examen, som i och för sig icke gåve någon lärarekompetens,
i allmänhet endast såsom ett genomgångsstadium till filosofie
ämbetsexamen. Såsom enda grundval för vidare licentiatstudier förekomme den
mera undantagsvis. Vad beträffade lantbrukshögskolan så torde även där en
dylik examen, som enligt de sakkunnigas förslag icke skulle medföra särskild
Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9. 99
kompetens, även vara överflödig och endast på ett besvärande sätt komplicera
undervisningen.
Universitetskanslern har förklarat, att han i överensstämmelse med vad de
akademiska myndigheterna i Uppsala anfört funne, så väl att med anställande
av agronomie licentiatexamen borde anstå till dess högskolans verksamhet antagit
fastare former, som ock att anordningar av disputationsprov för doktorsgrad
vid lantbrukshögskolan icke borde vidtagas förr än någon tids erfarenhet
vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att
den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, vilken
skulle äga att utdela doktorsvärdighet.
Beträffande examina vid lantbrukshögskolan i övrigt ville kanslern, i anslutning
till vad det större konsistoriet i Lund härom yttrat, ifrågasätta, huruvida
det kunde anses lämpligt att införa en särskild agronomie kandidatexamen. För
de antagligen icke synnerligen talrika studerande, vilka skulle, utan föregången
agronomisk praktisk utbildning^, önska från universitet övergå till lantbrukshögskolan
för att där avlägga agronomie licentiatexamen, skulle ju alltid
dispensvägen stå öppen i sådana fall, där vägande skäl för dispens förelåge.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ställt sig tvivlande
till nyttan av att anordna en särskild licentiatexamen och doktorsgrad vid
lantbrukshögskolan.
Sveriges lantbrukslärareförbund har ansett, att den omständigheten, att studierna
vid högskolan normalt bedreves och examina avlades på de olika linjer
samt med de ämneskombinationer, som de sakkunniga hade föreslagit, ej borde få
hindra, att studerande (bl. a. t. ex. blivande brukare av egna gårdar), som med
förebärande av giltiga skäl begärde att få göra annan ämneskombination, av
styrelsen eller lärarrådet kunde medgivas detta, om den önskade kombinationen
prövades vara lämplig och ur utbildnings- och examenssynpunkt likvärdig med
de ordinarie kombinationerna.
I fråga örn undervisningsårets indelning samt tidpunkten för nya studerandes
inträde vid högskolan har jag icke funnit anledning till erinran mot
de sakkunnigas förslag. Av skäl, som jag tidigare anfört med avseende på
motsvarande fråga vid agronomkursen, föranleder icke heller förslaget till
ferietid vid högskolan någon anmärkning från min sida.
Den viktigaste utbildningskursen vid lantbrukshögskolan skulle enligt förslaget
bliva undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, avsedd närmast
för utbildning av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. De sakkunniga hava
föreslagit, att undervisningen i de olika ämnena för ämbetsexamen planlägges
så, att studietiden för nämnda examen kan beräknas till normalt-tre år. Jag
finner förslaget i denna punkt väl avvägt. Med hänsyn till de krav, ''sorn
måste ställas på lärare och rådgivare inom jordbruket torde kortare utbildningstid
än tre år vid högskolan icke gärna kunna tänkas, men å andra sidan
är det av vikt, att de olika lärokurserna vid högskolan icke erhålla större omfattning
än nödvändigt, så att tiden och kostnaderna för utbildningen kunna
i möjligaste mån begränsas.
Med jordbruksvetenskapens fortskridande utveckling torde det bliva alltmer
nödvändigt, att lantbrukslärare och konsulenter erhålla en i viss mån specialiserad
utbildning. De sakkunnigas förslag, att undervisningen för ämbetsexamen
skall medgiva särskild inriktning åt ettdera av det egentliga jordbrukets,
husdjursskötsel^ och lantbruksekonomiens områden, finner jag därför tillta
-
Departc
mentsebefen.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kd.
lande och ändamålsenligt. Av vikt torde emellertid vara att tillse, att icke
specialiseringen redan i kursen för ämbetsexamen drives för långt, utan att
den allmänna agronomiska utbildningen blir tillräckligt solid. Det torde bliva
högskolans uppgift att taga under övervägande, huru undervisningen lämpligast
bör ordnas för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose dessa delvis
motsatta krav.
De sakkunnigas förslag till undervisningsämnen för agronomisk ämbetsexamen
samt deras innehåll finner jag vara i stort sett väl avvägt. Uti inkomna
yttranden har ifrågasatts, huruvida icke mätningslära och ekonomisk geografi
borde upptagas såsom särskilda ämnen på undervisningsschemat. Med
hänsyn närmast till önskvärdheten av att antalet undervisningsämnen för ämbetsexamen
icke blir större än nödvändigt, finner jag dock lämpligast, att ifrågavarande
undervisningskurser få ingå, den förra i ämnet kulturteknik och
den senare i ämnet lantbruksekonomi med handelslära. Beträffande undervisningens
innehåll i de olika ämnena torde för övrigt gälla, att kommande
erfarenhet lärer få avgöra, i vad mån jämkningar i det föreliggande förslaget
böra företagas. Jag vill i förevarande fråga endast påpeka, att i
högskoleundervisningen jämväl torde böra beredas någon plats för metodisk
upplysning örn förebyggande av olycksfall i jordbruksarbete. I annat sammanhang
hava de sakkunniga föreslagit, att vid högskolan borde genom biträde
av särskilda specialister hållas föreläsningar och föredrag i sådana ämnen
som fiskodling och fiskevård, biskötsel, jaktvård och naturskydd. En
sådan anordning finner även jag vara lämplig.
I de sakkunnigas förslag till studieplan för agronomisk ämbetsexamen har
jämväl upptagits antalet undervisningstimmar i varje särskilt ämne. De sakkunniga
hava emellertid betonat, att de sålunda angivna timantalen måste betraktas
såsom ungefärliga. Det torde icke heller vara möjligt att på detta
stadium mera exakt angiva erforderlig undervisningstid i olika ämnen, då
denna är i hög grad beroende av särskilt tillgången på lämplig litteratur uti
ifrågavarande ämne. I sådant hänseende kan emellertid mången gång snabb
förändring ske. Vad därefter angår förhållandet mellan föreläsningar och
övningar i ett ämne är det tydligt, att det i första hand blir vederbörande
lärares sak att lämpligt avväga proportionen mellan nämnda undervisningsformer.
Med den inriktning, lantbrukshögskolans verksamhet är avsedd att
få, torde över huvud taget kunna förväntas, att undervisningen icke i större
utsträckning än som är nödvändigt blir kursaTtad, utan att de studerandes
självverksamhet vid utbildningen på ändamålsenligt sätt understödes. För
en beräkning av lärarbehovet torde emellertid förberörda förslag till antal
undervisningstimmar vara väl lämpat. Skulle sedermera en justering i
antalet undervisningstimmar visa sig motiverad, torde denna utan större svårighet
kunna ske inom den uppgjorde studieplanens ram. Det synes sålunda
kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana ämnen som lantbruksekonomi med
handelslära, kulturteknik och pedagogik lämpligen borde hava något större
plats på undervisningsschemat än vad de sakkunniga föreslagit. Denna fråga
torde emellertid tills vidare böra ställas öppen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
101
De sakkunnigas förslag till indelning av undervisningsämnena allt efter
deras vikt vid utbildningen i huvudämnen, andra examensämnen, självständiga
ämnen med kursmässig undervisning samt förberedande eller grundläggande
ämnen, i vilka propedeutisk kurs meddelas, synes på ett ändamålsenligt sätt
tillgodose högskoleundervisningens syfte. De föreslagna bestämmelserna för
kunskapernas vitsordande i examen finner jag ävenledes lämpliga, liksom
också den anordningen, att i varje examensämne bör för de olika betygsgraderna
finnas till omfånget skilda kurser. De speciella bestämmelser, som de
sakkunniga föreslagit beträffande de olika studielinjema för ämbetsexamen
giva mig icke heller anledning till erinran.
Vid sidan av ämbetsexamen bör enligt de sakkunnigas mening inrättas en
annan, mera specialiserad examen, som borde benämnas agronomie kandidatexamen.
Denna examen skulle väl närmast vara av värde för dem, som sedermera
ämnade fortsätta sin lantbruksvetenskapliga utbildning, och icke minst
för sådana studerande, som efter förutgående studier vid universitet ämnade
inrikta sig på lantbruksvetenskaplig forskning. Även örn antalet studerande,
som kunna väntas avlägga agronomie kandidatexamen, sannolikt icke blir
stort, torde dock ifrågavarande examen hava en uppgift att fylla, och jag anser
mig fördenskull böra tillstyrka, att en dylik examen får avläggas vid
högskolan, helst som dennas införande icke torde i nämnvärd omfattning föranleda
särskilda föreläsningsserier eller övningskurser och därmed icke heller
försvåra planläggningen av undervisningsverksamheten i övrigt vid högskolan.
De sakkunnigas förslag till särskilda bestämmelser för de båda studielinjerna
för agronomie kandidatexamen, nämligen jordbruks- och husdjurslinjerna,
föranleder ej erinran från min sida.
I syfte att främja utbildningen av blivande forskare och vetenskapsmän
på jordbruksområdet skulle vidare enligt de sakkunnigas förslag vid högskolan
beredas tillfälle för härför lämpade elever att bedriva högre, mera vetenskapligt
inriktade studier. Dessa studier, som skulle bygga på vid högskolan
avlagd ämbets- eller kandidatexamen, borde kunna avslutas genom avläggande
av agronomie licentiatexamen. De sakkunniga hava i fortsättningen angivit
vissa riktlinjer för ifrågavarande examen, vilken skulle omfatta ett tillämpat
lantbruksämne såsom huvudämne samt ett för lantbruksvetenskaperna grundläggande
ämne såsom biämne.
Såsom i det föregående anförts, har som ett viktigt skäl för åtgärder till ett
bättre ordnande av den högre lantbruksundervisningen framhållits, att det som
regel i vårt land mötte stora svårigheter att till ledigblivna befattningar inom
jordbruksforskningen, den högre lantbruksundervisningen och därmed jämförbara
poster erhålla väl kvalificerade sökande. Anledningen härtill torde i
första, hand vara, att lämpliga anordningar hittills saknats i vårt land för
högre vetenskapliga studier med inriktning på den tillämpade lantbruksvetenskapen.
Upprättas nu en lantbrukshögskola, torde det vara riktigt att redan från
början räkna med, att denna skall lämna sin medverkan till utbildning av vetenskapsmän
på jordbruksområdet. Att för sådana studerande inrätta en högre
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.
Högre lanibruksnndervisningssakkunniga''.
agronomisk examen finner jag vara lämpligt och ägnat att stimulera begåvade
lantbruksstuderande till fortsatt studieverksamhet inom jordbrukets vetenskapliga
område. Vad de sakkunniga anfört med avseende på riktlinjer för
studierna till agronomi licentiatexamen och för dennas avläggande finner jag
vara väl ägnat att tjäna till ledning vid utformande av de närmare bestämmelser
i förevarande fråga, som kunna vara erforderliga.
De sakkunniga hava jämväl något berört frågan örn rätt för högskolan att
utdela agronomisk doktorsgrad men stannat vid, att med anordningar i sådant
hänseende tills vidare borde anstå. Även på denna punkt delar jag de sakkunnigas
uppfattning. Det torde emellertid få betraktas såsom ett viktigt
framtidsmål för lantbrukshögskolan att söka snarast ernå den auktoritet, som
bör utgöra grundval för rätt att utdela doktorsvärdighet.
2) Mej eri undervisningen.
Vid avgivande av förslag till huvudlinjer för den högre mejeriundervisningens
ordnande hava högre lantbruksundervisningssakkunniga först upptagit
till behandling frågan om elevernas vid en högre mejeriundervisningsanstalt
förutbildning. De sakkunniga anföra härom i huvudsak följande.
För närvarande byggde den högre mejeriutbildningen på jämförelsevis omfattande
agronomiska förkunskaper. Sålunda skulle mejeristuderande normalt
kunna förete vitsord örn minst två års jordbrukspraktik och vidare fullständigt
avgångsbetyg från agronomkurs. Med förbildningen på mejeriområdet vore
det däremot ofta sämre ställt. Visserligen fordrades för inträde i konsulentkursens
mejerilinje, att den sökande »allvarligt deltagit uti alla vid ett mejeri
förekommande göromål», men då bestämmelse saknades örn viss minimitid, under
vilken mejeripraktik skulle hava inhämtats, vore det tydligt, att ifrågavarande
praktik understundom kunde vara nog så bristfällig.1 Vid ordnandet
av den högre mejeriundervisningen syntes det till en början erforderligt, att
nuvarande bestämmelser rörande elevernas förbildning underginge ändring. Sålunda^
syntes det nödvändigt, att krav uppställdes på jämförelsevis omfattande
praktiska förkunskaper på mejeriområdet. Enligt de sakkunnigas uppfattning
borde nämnda praktik omfatta en tid av i regel minst två år.
Allmän agronomisk förbildning borde naturligtvis tillmätas ett icke ringa
värde för en blivande mejeriman. Med mejerihanteringens alltmer tilltagande
industrialisering och skiljande från praktiskt jordbruk vore emellertid dylik
förbildning mindre oumbärlig än tidigare varit fallet. Med hänsyn till den
avsevärda tid, agronomutbildningen toge i anspråk — minst två års jordbrukspraktik
och i regel två års teoretiska studier — syntes det enligt de sakkunnigas
förmenande icke kunna anses rimligt att för inträde vid mejerikursen
i fortsättningen uppställa krav på avlagd agronomexamen eller däremot svarande
allmänna agronomiska kunskaper. Däremot borde viss i agronomutbildningen
ingående undervisning, närmast avseende mjölkproduktionen samt det
ekonomiska utnyttjandet av vid mejerihanteringen erhållna biprodukter såsom
kreatursfoder (speciellt svinskötsel), obligatoriskt ingå jämväl i den högre mejeriutbildningen.
_ Den högre mejeriundervisningen syntes böra i stort sett hållas på samma
nivå som undervisningen vid en blivande lantbrukshögskola. I överensstämmelse
härmed torde även kraven på teoretiska förkunskaper hos eleverna böra
1 Bestämmelserna härntinnan ändrade genom kungörelsen den 25 januari 1929 (nr 16). Jmf. sid. 21.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
103
ställas lika höga. På grund av mejerihanteringens speciella karaktär syntes
det emellertid vara ändamålsenligt, att vid prövning av inträdessökandes teoretiska
förkunskaper examen från tekniskt gymnasium likställdes med studentexamen.
Vidare syntes det motiverat, att agronomisk eller annan för mejerimannen
värdefull utbildning i viss utsträckning tillmättes betydelse såsom förbildning
för studier på mejeriområdet.
För inträde såsom ordinarie elev i nu avsedda kurs för mejeriutbildning borde
sålunda enligt de sakkunnigas mening uppställas följande fordringar på förbildning.
Teoretiska förkunskaper: avlagd studentexamen med minst betyget godkänd,
erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska,
engelska, geografi, matematik, fysik och kemi, därav sistnämnda amneta reallinjen
och övriga ämnen å latinlinjen B, eller fullständig examen från tekniskt
gymnasium med minst betyget godkänd i ovan angivna ämnen, erhållet
i examen eller vid komplettering till denna; dock att även den, som icke avlagt
någon av nämnda examina, bör kunna vinna inträde såsom ordinarie studerande,
därest han på sätt i det föregående anförts vid redogörelse för lantbrukshögskola
styrker sig äga nödiga förutsättningar att bedriva studier vid
kursen. _ . .
Praktiska förkunskaper: i regel två års väl vitsordad, allsidig mejeripraktik,
dock att en med godkända vitsord genomgången kurs vid lägre mejeriskola
bör få jämställas med lika lång mejeripraktik.
Den högre mejeriundervisningen, som i främsta rummet skulle avse utbildning
av mejerikonsulenter, bör enligt de sakkunnigas uppfattning organiseras
i form av en tvåårig kurs.
Kursen för mejerikonsulenter m. fl. syntes lämpligen böra anordnas såsom
tvåårig. Föreläsningar och övningar borde sålunda planläggas för denna tid.
Dock borde viss studiefrihet förefinnas och därmed rätt^för de studerande att
avlägga examen inom kortare eller längre tid än två ar. Med avseende pa
tidpunkt för kursens början ävensom tid för ferier borde gälla vad i det föregående
anförts angående lantbrukshögskola. .
Beträffande antalet undervisningsämnen vid kursen ävensom deras innehall
hava de sakkunniga uppgjort följande förslag.
Undervisningsämnen och deras innehåll.
Matematik. I huvudsak sannolikhetskalkyl och felutjämningslära samt behandling
av statistiskt materiel, det senare i främsta rummet hämtat från försöksväsendets
område.
Fysik. Studentkursen utvidgas beträffande mekanik, värme- och elektncitGtslärs»
Kemi.
Allmän: studentkursen utvidgas, så att eleverna erhålla grundligare
insikter i teoretisk kemi och. kolloidkemi samt i organisk kemi, speciellt beträftande
grupperna kolhydrat, fett, äggviteämnen och andra för växt- och djurriket
särskilt viktiga ämnen.
Landbrukskemi: fodermedlens sammansättning, egenskaper och framställningssätt.
. .
Mejerikemi: mjölkens och mejeriprodukternas sammansättning, egenskaper
och analys.
Bakteriologi. Allmän: bakteriernas allmänna egenskaper och livsvillkor
samt mikrobiologiens tillämpning på jordbruket med binäringar.
Mejeribakteriologi: mjölkens bakterieflora samt mikroorganismernas betydelse
och användning i mejerihanteringen.
104 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Maskinlära. Läran om ångmaskinen, värmemotorer och elektriska motorer
samt mejerimaskinerna.
Mejerilära. Mjölkens produktion, framställning av mejeriprodukter, mejeriets
planläggning och inredning.
Mejeriekonomi. Faktorer, som äro av betydelse för mejeriets ekonomi:
driftriktning, driftkostnader, olika organisationsformer, mjölkens betalning
m. m.
Hushyggnadslära. Materialier, byggnaders konstruktion och planläggning
samt kostnadsberäkningar, med hänsyn huvudsakligen till mejeribyggnader.
Husdjurens anatomi och fysiologi. Huvudvikten lägges vid näringsomsättningens
och körtelsystemets fysiologi.
Husdjurslära. Allmän och speciell avelslära, exteriörlära samt raslära, närmast
avseende nötkreatur och svin. Nötkreaturens och svinens utfodring och
skötsel.
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära (''hygien). Allmän och vissa delar av
speciell hälso- och sjukvårdslära. Författningar rörande bekämpandet av smittsamma
sjukdomar.
Nationalekonomi. Allmän och tillämpad nationalekonomi.
Handelslära. Ämnet omfattar i första hand den in- och utländska handeln
med mjölk och mejeriprodukter.
Bokföring. Översikt över olika bokföringssystem, övningar i mejeribokföring.
Rättslära. De delar av ämnet, som äro av särskild betydelse för mejerihanteringen.
Pedagogik. Föreläsningar samt skriftliga och muntliga övningar.
För belysande av undervisningens fördelning på de båda studieåren hava de
sakkunniga uppgjort nedanstående förslag till undervisningsplan, som jämväl
innefattar de sakkunnigas förslag till ungefärligt antal undervisningstimmar i
olika läroämnen.
Antal undervisningstimmar i tvåårig kurs för mejerikonsulenter m. fl.
Första året
Andra året
Förd.
övn.
Förel.
Övn.
1.
Matematik...................
30
15
2.
Fysik.....................
45
50
3.
Xom’ fallman och lantbruks-.........
80
150
\ mejeri-...............
40
150
4.
Bakteriolog j . .
K ^mejeri-...............
40
40
70
150
5.
Maskinlära....................
75
100
6.
Mej eri lära....................
100
7.
Mejeriekonomi..................
40
8.
Husbvggnadslära................
50
100
9.
Husdjurens anatomi och fysiologi.........
40
40
10.
Hnsdjurslära (nötkreatur och svin).........
50
11.
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära (hygien) ....
20
12.
Nationalekonomi.................
20
13.
Handelslära...................
20
20
14.
Bokföring....................
70
15.
Rättslära....................
30
16.
Pedagogik....................
10
15 1
Summa
455
715
275
215 !
Därjämte böra övningar i mejerilära pågå under c:a 120 dagar.
Kungl. Majlis proposition nr 2■t'',).
105
I fråga om bestämmelser för examen vid den högre mejerikursen hava de
sakkunniga framhållit följande.
Med avseende på de olika undervisningsämnenas inbördes ställning borde i
tillämpliga delar gälla vad förut anförts beträffande lantbrukshögskolan.
Följande ämnen borde vara. examensämnen i kurs för mejerikonsulenter m. fl.
1. Kemi.
2. Bakteriolog^
3. Mejerilära.
4. Mejeriekonomi med handelslära.
För examen borde fordras betyget med beröm godkänd i ett av förenämnda
ämnen och betyget godkänd i de övriga ämnena.
Därjämte borde fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen, nämligen:
maskinlära, husbyggnadslära, husdjurslära, mejeribokföring, rättslära
och pedagogik.
Slutligen borde studerande genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande
sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de av läroanstalten anordnade
propedeutiska kurserna i matematik, fysik, husdjurens anatomi och
fysiologi, husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt nationalekonomi med statistik.
I de avgivna yttrandena framställas vissa erinringar mot de sakkunnigas förslag
till inträdesfordringar vid den högre mejeriundervisningsanstalten endast
från två håll. Den speciella yrkesorganisationen på detta område, Svenska mejerikonsulentföreningen,
har icke funnit anledning göra något uttalande på
denna punkt.
Kristianstads läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
utom den av de sakkunniga föreslagna tvååriga mejeripraktiken borde fordras
minst ett års praktik inom jordbruk och husdjursskötsel samt sammanlagt lika
lång praktik å verkstad samt såsom mejerimontör.
Skånska agronomkhibben har ansett, att den högre mejeriutbildningen lämpligen
borde organiseras såsom en fjärde studielinje vid lantbrukshögskolan.
Kraven på teoretiska förkunskaper borde då sättas lika för mejeristuderande
som för andra studerande vid högskolan. Däremot borde fordringarna på. föregående
praktik avse sådan vunnen under minst två år vid välskötta mejerier,
varav ett år borde hava tillbringats vid särskilt utvalt, kontrollerat mejeri.
I fråga örn undervisningens allmänna planläggning m. m. hava i vissa fall
uttalats erinringar mot de sakkunnigas förslag.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att den från mejeriinstitutet utexaminerade mejerikonsulenten enligt de sakkunnigas
förslag icke komme att äga någon nämnvärd utbildning i agronomiska
ämnen. Detta ansåge förvaltningsutskottet innebära vissa olägenheter. Då
åtskilliga hushållningssällskap knappast torde kunna utnyttja en mejerikonsulents
arbetskraft enbart för mejerihanteringen, vore det önskvärt, att mejerikonsulent
finge sådan utbildning, att han kunde medverka även i andra grenar
av lanthushållningen. Utskottet ville därför uttala önskvärdheten av att utbildningstiden
för mejerikonsulenter ökades med ett år, under vilket undervisning
lämnades i vissa inom andra årskursen av agronominstitutet förekommande
ämnen.
Kalmar läns södra. Gotlands läns och N or vbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava jämväl givit uttryck för önskvärdheten av att mejerikonsulenternas
utbildning i något högre grad än förslaget förutsåge bleve agronomiskt
betonad samt att kursen bleve längre.
Yttranden.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 2l9.
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,
att vissa ämnen såsom maskinlära och byggnadslära erhölle större utrymme
på undervisningsschemat. Utbildningen måste nödvändigt vara så omfattande,
att studietiden icke kunde beräknas vara kortare än tre år.
Styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter har beträffande
de sakkunnigas förslag till undervisning i ämnet maskinlära framhållit, att
medan undervisning i värmemotorer inklusive ångmaskiner kunde inskränkas
till några korta meddelanden örn dessa maskiners egenskaper, torde förutom
elektriska maskiner och mejerimaskiner ett viktigt område vara uppvärmning
och ventilation, kylteknik och värmeekonomi, vilka delar av maskinläran ej
finge försummas.
Svenska mejerikonsulentföreningen har underkastat de sakkunnigas förslag
till undervisningsplan en kritisk granskning, därvid bland annat jämförelse
gjorts med nuvarande mejerikonsulentutbildning med hänsyn tagen jämväl till
förutgående agronomutbildning. Det framginge, att undervisning i huvudämnet
mejerilära vid nuvarande mejerikonsulentutbildning lämnades i sammanlagt
109 föreläsningstimmar. Detta ämne motsvarades enligt förslaget av ämnena
mejerilära och mejeriekonomi. I dessa skulle undervisning meddelas i tillhopa
140 föreläsningstimmar. Vinsten i antal undervisningstimmar bleve sålunda
ej synnerligen stor.
I kemi och bakteriologi vore antalet föreläsnings- och övningstimmar enligt
nuvarande undervisningsplan 191 respektive 444, enligt sakkunnigas förslag
200 respektive 520 timmar. I agronomkursen förekomme för närvarande ytterligare
undervisning i bakteriologi. Med stöd härav kunde man påstå, att undervisningen
i dessa båda ämnen ej erhållit nämnvärt flera undervisningstimmar
än vad nu vore fallet.
Särskilt anmärkningsvärt syntes det föreningen vara att undervisningen i
ämnet husbyggnadslära bleve så svag enligt förslaget. Undervisningen i detta
ämne skulle omfatta blott 50 föreläsnings- och 100 övningstimmar. Enligt
nuvarande studieplan meddelades 67 föreläsnings- och 164 övningstimmar i
detta ämne. Med hänsyn till de uppgifter av byggnadsteknisk art, inför vilka
mejerikonsulenten ofta bleve ställd i sitt arbete, syntes en avsevärd utvidgning
av undervisningen i detta ämne hava varit på sin plats i stället för den föreslagna
inskränkningen.
I nuvarande undervisningsplan upptoge undervisningen i maskinlära blott
15 timmar. Enligt sakkunnigförslaget skulle undervisning i detta ämne meddelas
under 75 föreläsnings- och 100 övningstimmar. Ehuru en avsevärt utvidgad
undervisning sålunda föresloges, ville föreningen dock såsom sin bestämda
uppfattning hävda, att ej ens denna utökning vore tillräcklig. Undervisningen
i detta ämne hade hittills på intet sätt motsvarat den industrialiserade
mejerihanteringens krav och då denna utveckling alltjämt syntes fortsätta,
krävdes det av mejerimannen i ledareställning ett relativt djupt inträngande i
dessa frågor. Sagda ämne sönderfölle egentligen i följande specialämnen:
maskinlära och värmeteknik, läran örn maskinelement, hållfasthetslära samt
förbränningslära. Undervisning i dessa ämnen kunde icke meddelas i vederbörlig
omfattning på angivet timantal. Anförda specialämnen borde få minst
lika omfattning som den, i vilken undervisning i dessa specialämnen meddelades
exempelvis för kemister vid tekniska högskolan i Stockholm.
Jämfördes studieplanen för mejerilinjen med t. ex. den för ämbetsexamen å
husdjurslinjen märktes följande: mejerilinjen hade i sitt huvudämne, mejerilära
och mjölkhushållning, 100 föreläsningstimmar; husdjurslinjen 280 föreläsningar
i huvudämnet, husdjurslära. Mejerilinjen hade 40 föreläsningstimmar
i mejeriekonomi och husdjurslinjen 110 föreläsnings- och 100 övningstim
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249. 107
inar i lantbruksekonomi. I handelsläran hade mejerilinjen 20 föreläsningsoch
20 övningstimmar mot husdjurslinjens 30 föreläsningstimmar. Att ämnet
lantbruksekonomi med handelslära skulle vara ett mer än dubbelt så stort och
viktigt ämne för en husdjurskonsulent än mejeriekonomi med handelslära för
en mejerikonsulent, torde med skäl kunna bestridas. Mejerikonsulentens arbete
Vöre väl betydligt mera handelsekonomiskt betonat än husdjurskonsulentens, och
sakkunniga sade själva, att undervisningen på mejerilinjen skulle hava till ett
av sina ändamål att utbilda ledare för större mejerier, alltså ledare för större
affärsföretag, som mejerierna med sin stora omsättning otvivelaktigt finge anses
vara.
Beträffande de ämnen, som inginge i planen för husdjurslinjen men ej för
mejerilinjen, märktes ämnet statistik. Detta ämne finge väl dock anses hava
minst lika stor betydelse för mejerimannen som för husdjursmannen.
Antalet undervisnings- och övningstimmar i den tvååriga kursen för mejeristuderande
omfattade sammanlagt 2,500 timmar, för husdjuslinjens 3 år, 2,990
timmar. För mejerilinjen motsvarade detta 5 föreläsnings- och övningstimmar
per dag, för husdjurslinjen 4 timmar per dag. En mejeristuderande hade alltså
25 % mer föreläsnings- och övningstimmar per dag och alltså motsvarande mindre
tid för självständiga studier och försök.
Av det anförda framginge, att föreningen för sin del måste anse undervisningstiden
i vissa ämnen allt för kort, varför den i dessa borde avsevärt utökas.
Vid jämförelse med motsvarande ämbetsexamen framginge mejeristuderandenas
relativa överbelastning med föreläsningar och övningar. Det syntes föreningen
av anförda skäl ofrånkomligt, att studietiden för mejeristuderande förlängdes
med ett år och att den bleve lika lång som för avläggande av ämbetsexamen.
I vad sakkunnigförslaget ordade örn licentiatexamen och doktorsgrad, berördes
ej mejeriutbildning på dessa stadier. De sakkunniga hade ej ens antytt,
om avlagd examen vid mejerilinjen medförde samma rätt till fortsatta studier
för avläggande av licentiatexamen och vinnande av doktorsgrad vid lantbrukshögskolan
som där avlagd ämbetsexamen. Föreningen ville för sin del betona
önskvärdheten av att sådan fortsatt utbildningsmöjlighet skapades. Forskningens
betydelse för vårt mejeriväsende motiverade detta till fullo.
Skånska agronomklubben har i anslutning till sitt förslag om mejeriundervisningens
förläggande till lantbrukshögskolan förordat en omarbetning av förslaget
till undervisningsplan för mejeriutbildningen.
I fråga örn krav på teoretiska förkunskaper för tillträde till kurs för högre
mejeriutbildning kan jag i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas förslag.
I likhet med dem anser jag sålunda, att genomgången agronomkurs icke i
fortsättningen bör betraktas såsom den regelmässiga förutbildningen för inträde
i högre mejerikurs. Å andra sidan bör givetvis agronomisk examen tillmätas
betydelse för fortsatta studier på mejeriområdet, helst som åtskilliga
befattningshavare på detta område jämväl framdeles torde hava stor nytta
av viss agronomisk kompetens.
I överensstämmelse med vad jag förut anfört med avseende på inträde vid
lantbrukshögskolan torde emellertid även i detta fall viss jämkning i de sakkunnigas
förslag till krav på teoretiska förkunskaper vara erforderlig. Beträffande
studenter torde sålunda böra uppställas följande fordringar: avlagd
studentexamen å real- eller latinlinjen med minst betyget godkänd, erhållet i
examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska eller engelska,
matematik, fysik och kemi. För dem, som avlagt fullständig examen från
Departe
mentschefen.
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
tekniskt gymnasium torde böra uppställas motsvarande fordringar på betyg
i nu angivna ämnen.
I likhet med lantbrukshögskolan torde även den högre mejerikursen böra
stå öppen för studerande, som icke haft tillfälle avlägga studentexamen eller
examen från tekniskt gymnasium men likväl kunna anses besitta erforderliga
förutsättningar att nied framgång bedriva högre mejeristudier. För
dem av nu avsedda inträdessökande, som avlagt agronomexamen, torde därvid
böra fordras de teoretiska kvalifikationer, som jag förut angivit såsom erforderliga
för inträde vid lantbrukshögskolan, och beträffande dem, som ej avlagt
agronomexamen, torde ävenledes samma kunskapsmått böra krävas som för
inträde vid lantbrukshögskolan, dock med undantag för ämnet biologi med
hälsolära. För sistnämnda kategorier av studerande torde samma kurser i
gymnasieämnen böra stå öppna, som enligt vad förut omförmälts borde anordnas
närmast för aspiranter till lantbrukshögskolan.
Vad därefter angår kravet på förutgående mejeripraktik finner jag de sakkunnigas
förslag örn i regel två års väl vitsordad, allsidig praktisk mejeriutbildning
vara lämpligt avvägt. Dock synes det önskvärt, att nämnda praktik
i allmänhet blir förlagd till särskilt utsedda elevmejerier, där elevutbildningen
står under kontroll av den högre mejerikursens ledning eller eventuellt någon
sammanslutning på mejeriområdet. Det torde icke vara anledning att i detta
sammanhang närmare ingå på denna fråga.
Den högre mejerikursen, som närmast skulle vara avsedd för mejerikonsulenter
och med dem jämförbara befattningshavare, har av de sakkunniga föreslagits
skola planläggas såsom tvåårig. Med hänsyn till de jämförelsevis stora
kvalifikationer, som på grund av vår tids högt utvecklade mejeriteknik måste
ställas på olika rådgivare och instruktörer på mejerihanteringens område,
hyser jag emellertid den uppfattningen, att två års teoretisk fackutbildning
är för kort studietid för ifrågavarande befattningshavare, helst som i fortsättningen
ökad vikt torde böra läggas jämväl på olika med näringen sammanhörande
drifts- och allmänekonomiska frågor. Jag anser sålunda, att kursen
för mejerikonsulenter m. fl. i likhet med motsvarande kurs vid lantbrukshögskolan
för bland andra blivande jordbrukskonsulenter bör planeras såsom treårig.
Vid uppgörande av förslag till undervisningsämnen vid den högre mejerikursen
och deras innehåll hava de sakkunniga utgått ifrån, att med mejerihanteringens
alltmer tilltagande industrialisering och skiljande från praktiskt
jordbruk den rent agronomiska delen av mejerimannens utbildning vore
mindre oumbärlig än tidigare varit fallet. I överensstämmelse härmed syftar
de sakkunnigas förslag till undervisning vid mejerikursen på en i jämförelse
med nuvarande utbildningsförhållanden på området tämligen långt driven
specialisering. Även jag anser, att verksamheten på mejeriområdet är så komplicerad,
att den helt kräver sin man. Vid omorganisation av den högre mejeriundervisningen
torde man därför icke böra utgå ifrån att befattningar såsom
mejerikonsulenter framdeles liksom nu understundom är fallet skola vara
förenade med verksamhet av annan art inom hushållningssällskapen^ arbets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
109
fält. Men även om ändring sker i nu nämnda förhållande torde det likväl för
mejerikonsulenten vara värdefullt, att han äger en något fylligare inblick
i jordbrukets villkor och allmänna produktionsförhållanden än de sakkunnigas
förslag till undervisning synes innebära. Jag vill i sådant hänseende föreslå,
att de mejeristuderande få följa agronomkursens undervisning i större delen
av ämnet lantbruksekonomi. I övrigt har jag intet att erinra mot förslaget till
undervisningsämnen.
Vad därefter angår förslaget till undervisningsplan för mejerikursen är det
givetvis icke möjligt att med ledning av de angivna siffrorna för undervisningstimmar
i de olika ämnena bilda sig en bestämd uppfattning örn kursens
omfattning i varje särskilt ämne. Det vill emellertid synas, som örn icke oväsentligt
ökat utrymme på undervisningsplanen skulle behöva beredas särskilt
för ämnena maskinlära, mejeriekonomi och husbyggnadslära. Genom den utökning
av kurstiden, som ovan föreslagits, torde den ifrågasatta ökningen i
undervisningstid för nyssnämnda ämnen utan svårighet kunna få plats på
schemat. I övrigt torde kursen böra planläggas så, att den egentliga undervisningen
i huvudsak koncentreras till de två första studieåren, så att eleverna
kunna till stor del disponera det tredje året för mera självständigt studiearbete.
Beträffande de sakkunnigas förslag till bestämmelser för examen vid den
högre mejerikursen har jag i stort sett ingen erinran att göra. Enär på sätt
jag ovan föreslagit lantbruksekonomi torde böra tillkomma såsom undervisningsämne,
bör emellertid mejeristuderande för erhållande av examen äga
godkända insikter jämväl i detta ämne.
Huruvida möjlighet bör beredas studerande att avlägga högre examen jämväl
i mejeriämnen torde tills vidare kunna lämnas öppet.
3) Trädgårdsundervisningen.
I fråga örn den högre trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga till en
början angivit vissa allmänna grunder för undervisningens anordnande.
Endast i undantagsfall borde under kursen meddelad undervisning anordnas
på ett sådant sätt, att den kunde betraktas som en repetition av de lägre trädgårdsskolornas
kurser. Fastmera borde förutsättas, att eleverna skola äga fullt
tillfredsställande insikter i de lägre trädgårdsskolornas lärokurser. Vid de prövningar
och förhör, som eleverna hade att genomgå för erhållande av betyg i
visst läroämne, borde därför fordras goda kunskaper beträffande även de
delar av samma ämne, som förekomme endast i den lägre trädgårdsskolans
kurs.
För att betyg om genomgången kurs skulle medföra kompetens som konsulent
eller lärare i trädgårdsodling, måste undervisningen läggas efter delvis
andra linjer än den för utbildning av praktiska trädgårdsodlare. Först och
främst måste fordras, att kursen meddelade jämförelsevis grundliga kunskaper
i vissa naturvetenskapliga ämnen, men därjämte måste eleverna inriktas
på självständiga studier, i den mån sådana kunde inrymmas i kursen, och
slutligen måste också någon handledning i elementär pedagogik lämnas.
Högre lantbruksundervisnings
sakkunniga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
Vad därefter angår kravet på förkunskaper för inträde vid högre trädgårdskurs
hava de sakkunniga anfört följande.
För vinnande av inträde som ordinarie elev vid högre trädgårdskurs borde
fordras kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i realskoleexamen i
ämnena modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära. Därest nämnda
kunskaper icke vitsordats genom avlagd realskoleexamen eller annan minst
likvärdig examen, borde de i likhet med vad förut anförts beträffande inträde
i agronomkurs få styrkas även på annat sätt.
Därjämte borde inträdessökande helst hava genomgått tvåårig kurs vid statlig
eller statsunderstödd lägre trädgårdsskola (Alnarp, Experimentalfältet, Adelsnäs,
Härnösand) samt därefter under minst ett års tid haft praktisk sysselsättning
inom trädgårdsyrket, helst i utlandet, därest han icke redan före
inträdet vid den lägre trädgårdsskolan haft anställning vid utländsk
trädgård.
Emellertid torde även person, som icke genomgått tvåårig kurs vid någon
av nyssnämnda lägre trädgårdsskolor, böra under vissa förutsättningar kunna
vinna inträde som ordinarie elev vid den högre trädgårdskursen. Nu avsedd
sökande borde kunna styrka, att han efter fyllda 18 år under minst fyra år
deltagit i instruktivt arbete inom trädgårdsodlingens viktigaste grenar, varjämte
han genom inträdesprövning inför skolans lärare borde visa sig äga tillfredsställande
kunskaper i den lägre trädgårdsskolans läroämnen samt praktisk
färdighet i utförandet av trädgårdsarbeten, motsvarande den yrkesskicklighet,
som borde fordras av en examinerad trädgårdsmästare.
I fråga örn lärokursens längd hava de sakkunniga gjort följande uttalande.
I förberörda sakkunnigebetänkande av år 1918 föreslogs en högre trädgårdskurs,
omfattande ett och ett fjärdedels år. Det kunde dock icke råda något
tvivel örn, att detta vore en allt för knappt tilltagen tid, örn grundlig utbildning
skulle kunna meddelas. I detta sammanhang behövde blott erinras därom,
att motsvarande undervisning vid Kgl. Veteringer- o g Landbohojskolen i Köpenhamn
upptoge 2 1I2 år, varvid dock vore att märka, att eleverna i den här föreslagna
kursen redan i förväg skulle hava inhämtat vissa kunskaper, särskilt
i fackämnen, genom föregående tvåårig kurs vid lägre trädgårdsskola. De sakkunniga
ansåge, att den högre trädgårdskursen borde omfatta en tid av två
år. I likhet med undervisningen för högre lantbruksutbildning synes ifrågavarande
kurs böra taga sin början på hösten omkring den 1 november.
Med hänsyn till det elevantal, som synes kunna påräknas för kurs av ifrågavarande
slag hava de sakkunniga föreslagit, att ny kurs tillsvidare anordnas
blott vartannat år.
Med ledning av vad i det föregående anförts angående det antal personer,
för vilket högre utbildning i trädgårdsfacket vore önskvärd, ävensom övriga
på frågan inverkande faktorer, syntes det vara berättigat att utgå ifrån, att
till en början endast omkring fem därtill kvalificerade personer årligen skulle
söka inträde som ordinarie elever vid en förefintlig anstalt för högre trädgårdsundervisning.
Enär verkställd utredning givit vid handen, att kostnaderna för avlöning av
lärarepersonalen skulle ställa sig icke obetydligt högre, örn ny kurs anordnades
varje år, än om detta skedde blott vart annat år, syntes det befogat, att
åtminstone tillsvidare ny kurs påbörjades endast vartannat år och att i sådan
antoges intill 10 ordinarie elever. Den jämförelse ringa elevfrekvens, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition nr %A9. lil
kunde påräknas, utgjorde givetvis en förutsättning för att en sådan anordning
skulle vara möjlig.
Beträffande undervisningens omfattning vid den högre trädgårdskursen hava
de sakkunniga uppgjort följande förslag.
Undervisningsämnen och deras innehåll.
Matematik. Huvudsakligen fördjupning av realskolans kurs i syfte att bibringa
eleverna större säkerhet och färdighet i räkning.
Fysik och mekanik. Kroppars allmänna egenskaper. Grunddragen av den
mekaniska fysiken. Viktigare optiska företeelser; enklare optiska instrument.
Värmeläran i sammandrag med särskild hänsyn till sådana företeelser, som beröra
trädgårdsodlingen. Elementär framställning av elektricitetsläran.
Meteorologi. De viktigaste atmosfäriska företeelserna. Grunddragen av
klimatologien och framställning av Sveriges klimatförhållanden.
Elektroteknik. Elektriska ledningar, motorer och uppvärmningsanordningar.
Värme- och kylteknik. Enkla beräkningar över värmebehov i växthus och
anordnandet av värmeledningar i sådana. Varmvattenpannor och deras skötsel.
Värmeekonomi. Kylmaskiner och kylanläggningar.
Kemi och lanthrukskemi. Oorganisk kemi. De viktigaste kemiska grundämnena
och deras föreningar, så långt dessa äro av större betydelse för växterna
och djuren. Organisk kemi: kort systematisk framställning av de viktigaste
organiska ämnena. Lantbrukskemi: viktigare gödselämnen.
Geologi och marklära. Sveriges geologiska utveckling med särskild vikt
lagd vid kvartärgeologien. Grunddragen av agrogeologien.
Botanik. Morfologi: repetition av trädgårdsskolans kurs. Grunddragen av
växtanatomi och växtfysiologi med särskild tillämpning på trädgårdsväxterna.
Kort sammandrag av ekologi och växtgeografi, med särskild hänsyn tagen
till de floror och växtsamhällen, från vilka de viktigaste trädgårdsväxterna
hämtats. Systematik: genomgång av viktigare växtgrupper i systematisk
framställning. Grunddragen av ärftlighetsläran och metoderna för förädling
av trädgårdsväxter. Växtpatologi: växtsjukdomarnas allmänna karaktärer,
klimatiska förhållanden, jordmån och växtplats m. m. som anledningar till Sjukdomar;
parasitära sjukdomar, framkallade av svampar, bakterier o. s. v., växthygien.
Zoologi. Trädgårdsväxternas fiender bland insekter och andra lägre djur.
Fältmätning och avvägning. Huvudsakligast övningar i uppmätning av
jordområden, längd- och ytavvägning, kartritning, arealberäkning m. m.
Ritning. Geometriska konstruktioner. Frihandsteckning. Textning.
Redskapslära. Jordbearbetningsredskap för hand-, häst- och motorkratt.
Pumpar och sprutor. . T ...
Husby g gnadslära och växthuskonstruktion. Byggnadsmatenel. Uppiorandet
av enkla ekonomibyggnader, speciellt växthus. „ . .
Nationalekonomi och handelslära. Samma kurs som i det föregående angivits
för agronomkursen.
Rättslära. Samma kurs som för agronomelever med uteslutande av vissa
Trädgårdsekonomi. De olika ekonomiska faktorerna inom trädgårdsodlingen,
deras inbördes förhållande och deras inflytande pa utbytet av odlingen.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.
Bokföring. Bokföringens teori. Dess användning inom ekonomisk trädgårdsodling
och betydelse för denna. Övningar i förandet och avslutandet av
räkenskaper.
Trädgårdsanläggning. Teori: uppkomsten och utvecklingen av de olika stilarterna
inom trädgårdskonsten; dennas ståndpunkt inom olika länder; trädgårdskonstens
uppgift; olika slag av prydnadsanläggningar och deras anpassning
till givna yttre förhållanden. Teknik: utstakning, jordarbeten, vägbyggnad,
plantering, anläggning av gräsmattor, sportplatser m. m.; prydnadsträdgårdens
skötsel och vidmakthållande.
Ekonomisk trädgårdsodling. Historik: trädgårdsodlingens utveckling intill
nuvarande tid, dess ekonomiska betydelse och dess ståndpunkt i övrigt inom
olika länder. Jordbearbetning: grunderna för jordens bearbetning; plöjning
resp. grävning, djupbearbetning, ytluckring; de olika redskaperna för jordbearbetning
i större och mindre skala. Fruktodling: förutsättningarna för rationell
fruktodling; uppdragningen av fruktträd i olika former; anläggning
av fruktodlingar av olika typer; plantering; skötsel; fruktträdens blomning
och fruktsättning; skörd, förvaring och försäljning av frukt; bär- och nötodling;
de olika arterna och sorterna av fruktträd, nöt- och bärbuskar. Köksväxtodling:
allmänna förutsättningar för köksväxtodling i mindre och större
skala; de olika köksväxtslagens odling på kalljord och under glas; skörd, förvaring
och försäljning av köksväxter; sortkännedom. Blomsterodling under
glas: villkoren för ekonomiskt bedriven blomsterodling; de viktigaste handelskulturerna
av blomsterväxter; försäljning av produkterna. Blomsterodling på
kalljord: utvidgning av trädgårdsskolans kurs. Plantskoleskötsel: allmänna
grunder för förökning av ört- och vedartade växter; anordnande av en större
plantskola med därtill hörande utrustning; de viktigaste växtslagens förökning.
Dekoration och bindekonst (huvudsakligast praktiska övningar). Rumsdekorationer;
dekorationer av bord m. m.; utställningsteknik; anordningar i det
fria; bindning av kransar och buketter m. m.
Fröodling och fröbehandling. Odling för merkantilt ändamål och i större
skala av de viktigaste köksväxterna. Fröskörd, fröets tröskning, rensning,
torkning och förvaring. Groningsanalyser.
För sök steknik. Principerna för utläggning av växtodlingsförsök och åtgärder
till undvikande av försöksfel. Skördebedömning och uträkning av skörderesultat.
Trädgårdsprodukternas användning som födoämnen. Betydelsen av köksväxter,
frukter och bär som födoämnen. Deras användning i maträtter. Principerna
för konservering av olika slag.
Pedagogik. Huvudsakligast metodik, föredragsövningar, provlektioner
med lägre trädgårdsskolans elever.
Det måste anses vara av stor betydelse, att eleverna i den högre trädgårdskursen
få noga följa gången av alla praktiska arbeten i trädgårdarna. De
böra därför vara skyldiga närvara vid de tillfällen, då ledarna av de praktiska
arbetena vid slutet av varje vecka inför eleverna vid den lägre trädgårdsskolan
redogöra för dessa arbeten. De böra också deltaga i sådana demonstrationer
i trädgårdarna, som tillfälligtvis anordnas av vederbörande lärare,
även örn dessa skulle falla utom ramen för den ovan skisserade undervisningen.
Nedanstående undervisning spion omfattar de sakkunnigas förslag dels till
ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika ämnen och dels till uppdelning
av undervisningen på de båda studieåren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
113
Undervisningsplan.
Första året
Andra året
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
Matematik..................
30
Fysik och mekanik..............
40
Meteorologi och klimatologi..........
20
Elektroteknik*................
15
10
Värmeteknik*.................
10
20
Kemi, inbegripet agrikulturkemi ,........
80
40
Geologi och marklära.............
50
20
Botanik.
Morfologi..................
10
Anatomi och fysiologi............
75
50
Ekologi och växtgeografi...........
15
Systematik och ekonomisk växtkunskap ....
70
10
25
10
Ärftlighetslära och växtförädling.......
30
20
10
Växtpatologi................
25
20
10
Zoologi...................
30
15
10
Fältmätning ock avvägning..........
150
Bitning...................
50
50
Redskapslära.................
30
30
Husbyggnadslära och växthuskonstruktion ....
45
100
Nationalekonomi och handelskunskap......
40
Rättslära...................
40
Trädgårdsekonoini...............
20
Bokföring..................
80
Trädgårdsanläggning..............
Historik och teori......•.......
50
50
150
Teknik...................
40
20
Ekonomisk trädgårdsodling.
Historik..................
25
Jordbearbetning ...............
15
Fruktodling.................
20
25
40
25
Köksväxtodling...............
5
5
25
15
Blomsterodling på kalljord..........
5
15
10
> under glas..........
20
70
20
Plantskoleskötsel ..............
30
10
Dekoration och bindekonst *..........
50
Fröodling och fröbehandling..........
10
10
Försöksteknik.................
15
10
Trädgårdsprodukternas tillvaratagande och använd-
ning som födoämnen.............
10
25
Pedagogik ..................
10
15
25
Summa timmar
640
660
490
485
Alla ämnen utom de med * betecknade äro obligatoriska för dem som önska avlägga examen frän
den högre trädgårdskursen.
Slutligen hava de sakkunniga med avseende på examen från högre trädgårdskurs
anfört följande.
Ordinarie elev, som inhämtat godkända kunskaper i de läroämnen, vilka i
undervisningsplanen angivits som obligatoriska, borde efter avslutad lärokurs
kunna erhålla betyg om avlagd examen från trädgårdsinstitut.
Elev, som deltagit endast i visst eller vissa av kursens läroämnen, borde efter
genomgången prövning för vederbörande lärare kunna erhålla betyg i detta
eller dessa ämnen.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 218 käft. (.Nr 249.)
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
De ovan föreslagna allmänna grunderna för den högre trädgårdsundervisningens
ordnande hava gjorts till föremål för särskilt uttalande endast i några
få av de avgivna yttrandena.
Lantbruksakademien har vitsordat, att den funnit den föreslagna anordningen
av, högre trädgårdsundervisning vid ett trädgårdsinstitutet å Alnarp vara
ändamålsenlig. Då emellertid eleverna vid de trädgårdsskolor, för vilka Kungl.
Maj :t fastställt reglemente, under sin tvååriga kurs inhämtat i allmänhet större
kunskaper i grundläggande ämnen, än som fordrades för realskolexamen,
och de vid denna kurs haft så lång förberedande utbildning och nått den ålder,
att avläggande av realskolexamen skulle förefalla onödigt betungande, syntes
det lämpligt, att avlagd examen från dylik trädgårdsskola med minst betyget
med beröm godkänd såväl i de olika trädgårdsämnena som i svenska språket,
matematik,, fysik, kemi, botanik och zoologi, ävensom i förmåga att ordna och
leda trädgårdsarbeten, kunde anses ersätta realskolexamen, som inträdesvillkor
vid institutet. För övrigt torde kunskaperna i ett främmande språk kunna
begränsas till förmåga att ledigt översätta från detta språk (tyska eller
engelska till svenska), en färdighet, som vore behövlig för studerande av utländsk
facklitteratur men lätt förvärvades av dem, vilka enligt sakkunnigas
förslag idkat praktiska trädgårdsstudier i utlandet.
För personer, som icke med ns^ssnämnda betyg genomgått tvåårig kurs vid
lägre trädgårdsskola, borde de av sakkunniga föreslagna inträdesfordringarna
kunna anses tillfredsställande, dock under förutsättning att den inträdessökandes
praktiska förutbildning i trädgårdsyrket motsvarade den, som sagda skolors
nyssnämnda elever besutte.
I särskilt uttalande till lärarrådets vid Alnarp yttrande har föreståndaren
för Alnarps trädgårdsskola anfört, att han ansåge de sakkunnigas förslag till
högre kurs i trädgårdsskötsel vid Alnarp vara i väsentliga delar välbetänkt.
Beträffande undervisningen i kemi för högre trädgårdskursenvore det dock erforderligt,
att den skildes från motsvarande undervisning i agronomkursen.
Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter har ansett, att vissa avvikelser
från de sakkunnigas förslag vore önskvärda.
Enligt den föreslagna undervisningsplanen skulle kursen vara lika för alla
under båda åren, men det syntes föreningen lämpligare, om under det andra
läsåret undervisningen uppdelades på tvenne linjer, ekonomisk trädgårdsodling
å ena sidan och tjänstemanna- och undervisningsverksamhet å andra.
Liksom det för dem, som ämnade bliva handelsträdgårdsmästare, vore en
onödig belastning med 50 timmars ritning och 260 timmars trädgårdsanläggning
andra året, så skulle det för en blivande trädgårdskonsulent vara mindre
väl använd tid med 90 timmar blomsterodling under glas och 145 timmar husbyggnadslära
och växthuskonstruktioner under andra året, örn dessa ämnen
under kortare tid förekommit under första året. Detta framhölles också under
»allmänna grunder för undervisningens ordnande», men komme icke till synes
i förslaget till undervisningsplan.
Styrelsen för Sveriges konditioner ande trädgårdsmästares förbund har såsom
sin mening uttalat, att antalet föreläsningar i fysik och mekanik, kemi,
redskapslära och rättslära borde minskas, under det att ökning i antalet undervisningstimmar
borde vidtagas beträffande ämnena växtpatologi, trädgårdsekonomi,
köksväxtodling, blomsterodling på kalljord samt fröodling och fröbehandling.
I den sistnämnda ämneskombinationen borde ingå föreläsningar
och demonstrationer i frökännedom.
De sakkunnigas förslag till riktlinjer för den högre trädgårdsundervisningen
kan jag i allt väsentligt biträda. De uppställda kraven på förkunskaper torde
Kungl. Majlis proposition nr Bi9.
115
vara lämpligt avvägda, och kurstidens längd, som av de sakkunniga föreslagits
till två år, finner jag vara lämpligt tillmätt. Med hänsyn till att antalet
elever vid ifrågavarande kurs beräknats uppgå till endast fem örn året lämnar
jag jämväl utan erinran de sakkunnigas förslag att nya elever tills vidare
skola antagas endast vartannat år.
Vad därefter angår de sakkunnigas förslag beträffande undervisningens
omfattning samt undervisningsplan vid den högre trädgårdskursen vill jag i
a.nslutning till vad jag förut anfört med avseende på vissa andra undervisningskurser
understryka, att det torde bliva vederbörande kurslednings uppgift att
med stöd av vunnen erfarenhet vidtaga de jämkningar, som kunna befinnas erforderliga.
Vad särskilt angår den ifrågasatta linjedelningen vid den högre
trädgårdsundervisningen torde denna, som väl i och för sig kan anses önskvärd,
tills vidare böra anstå.
De föreslagna bestämmelserna rörande examen från högre trädgårdskurs
föranleda ingen anmärkning från min sida.
3. Undervisningens yttre organisation.
Den högre lantbruksundervisningen synes kunna i organisatoriskt och administrativt
hänseende ordnas, antingen fullt självständigt eller också genom
samordnande i en eller annan form med annan jämställd, närstående undervisning.
Anstalter i sistnämnda syfte kunna givetvis i främsta rummet tänkas
lämpade för den rent högskolemässiga delen av ifrågavarande undervisningsverksamhet,
däruti eventuellt inbegripet kursen för mejerikonsulenter
m. fl.
Såsom redan erinrats, föresloge 1911 års lantbrukshögskolesakkunniga, att
den då tilltänkta högskoleinstitutionen på lantbrukets område inordnades i
ett av universiteten. Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava redan
av denna anledning ansett sig böra upptaga en sådan möjlighet till närmare
utredning. Men även den omständigheten, att den högre lantbruksundervisningen
flerstädes i utlandet är ansluten till universitetet, har talat för ett sådant
övervägande.
Även har ifrågasatts, huruvida icke den högskolemässiga lantbruksundervisningen
lämpligen borde organiseras såsom del av annan redan befintlig fackhögskola,
därvid tekniska högskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan
ansetts kunna ifrågakomma. De sakkunniga hava undersökt jämväl dessa
möjligheter, och vidare berört frågan örn den högre lantbruksundervisningens
förhållande till lantmäteriundervisningen ävensom till det nuvarande systemet
för utbildning av lantbruksingenjörer.
Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande behandlat spörsmålet örn
den högre lantbruksundervisningens ställning till centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet. Till denna sistnämnda fråga vill jag emellertid
senare återkomma.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga.
116
Kungl. Majda proposition nr 2hd.
Med avseende på den högre lantbruksundervisningens inordnande i ett universitet
hava de sakkunniga till en början diskuterat de allmänna organisationsproblemen,
därvid i huvudsak framhållits följande.
Vid övervägande av spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens
eventuella införlivande med anstalt för universitetsutbildning hade de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att för en dylik åtgärd endast något av
statsuniversiteten kunde komma i fråga. De med universiteten i vissa avseenden
likställda högskolorna i Stockholm och Göteborg, vilka icke på samma
sätt stöde under statligt inflytande, hade de sakkunniga sålunda i detta sammanhang
ansett sig kunna bortse ifrån.
Vad beträffade formen för den högre lantbruksundervisningens införlivande
med ett universitet, borde givetvis frågan örn fristående fakultet eller avdelning
inom filosofiska fakulteten ur lantbruksundervisningens egen synpunkt
vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken vore, att för ifrågavarande
undervisning skapades sådana betingelser — även rent administrativt
— att undervisningen bleve i stånd att tillfredsställa de krav, som från
jordbruksnäringens sida med fog kunde ställas på den. Det ville emellertid
synas de sakkunniga, som örn organisatoriskt sett en fristående fakultet i sådant
avseende innebure större förutsättningar än en mindre avdelning inom
den filosofiska fakulteten.
De sakkunniga hade i det föregående angivit, vilken teoretisk förbildning
studerande borde äga för att vinna inträde vid lantbrukshögskolan. Bestämmelserna
härutinnan, liksom i fråga örn praktiska förkunskaper, syntes med
hänsyn till lantbruksstudiernas speciella fordringar även i förevarande fall
böra i allt väsentligt vara gällande. Å andra sidan ansåge de sakkunniga det
vara i hög grad betänkligt, örn lantbruksstuderande skulle gå förlustig vissa
akademiska rättigheter på grund därav, att han icke avlagt studentexamen.
De sakkunniga hade redan förut uttalat såsom sin uppfattning, att alla studerande,
som vunnit inträde vid en lantbrukshögskola, vare sig de avlagt studentexamen
eller icke, borde vara likställda även när det gällde studier för
högre examina, och måste förty bestämt motsätta sig, att någon åtskillnad i
akademiskt hänseende gjordes mellan olika lantbruksstuderande. Enligt de
sakkunnigas mening borde nämligen de lantbruksstuderande, som icke avlagt
studentexamen, på grund av de uppställda inträdesfordringarna anses hava i
stort sett samma förutsättningar för bedrivande av högre studier av denna art
som de, vilka avlagt sådan examen. Inskrivning av lantbruksstuderande i annan
fakultet syntes väl i praktiken endast i undantagsfall komma i fråga, enär
ju ifrågavarande studerande genom sin föregående jordbrukspraktik måste
anses vara speciellt inriktade på lantbruksstudier. Därest så skulle befinnas
erforderligt, torde emellertid genom vissa reglerande bestämmelser rörande
övergång från en fakultet till en annan lätt kunna förhindras, att rättighet till
dylik övergång missbrukades.
Formerna för den högre lantbruksundervisningens anordnande syntes i stort
sett icke böra undergå förändring på grund därav, att undervisningen inordnades
under ett universitet. ^ Undervisningen torde sålunda även i sådant fall
böra i huvudsak anordnas på det sätt, som i det föregående angivits.
Agronomkursen vore jämförelsevis väl avgränsad från övrig högre lantbruksundervisning,
och då kursens syfte i stort sett vore ett annat än universitetsundervisningen
vöre avsedd att tillgodose, syntes tillräcklig anledning
icke förefinnas att införliva denna kurs med ett universitet.
Beträffande _ undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, som däremot
skulle infogas i universitetsundervisningen, borde förut anförda allmänna grunder
med avseende på studietid, tid för undervisningens början, ferietid, under
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2 4 9. 117
visningens allmänna planläggning ävensom examination även i detta fall vara
tillämpliga.
Reglerna för avläggande av högre lantbruksexamina borde ävenledes vara i
stort sett desamma som förut angivits. Vad slutligen beträffade prov för
eventuell doktorsgrad, borde samma bestämmelser tillämpas som i sådant avseende
gällde för annan doktorsgrad vid universitet.
De sakkunniga hava därefter övergått till att undersöka, i vad mån de vid
ett universitet förefintliga resurserna skulle kunna utnyttjas för lantbruksundervisningen.
Därvid har visat sig, att beträffande de tillämpade ämnena —
jordbrukslära, husdjurslära och lantbruksekonomi m. fl. — ett universitet har
jämförelsevis litet att giva, vare sig det gäller lärarkrafter, lokaler eller instrumentell
utrustning. Något annorlunda blir förhållandet, när det gäller de
grundläggande ämnena.
Beträffande de ämnen, som ur lantbruksundervisningens synpunkt vore av
mera grundläggande natur, vore det önskvärt, om undervisningen kunde meddelas
vid redan förefintliga universitetsinstitutioner. Därigenom skulle vinnas
en viss minskning i fråga örn behovet av lokaler och instrumentell utrustning
för lantbruksundervisningen med ty åtföljande kostnadsbesparing. Möjligen
skulle därigenom även kunna åstadkommas, att vid universitetet redan förefintliga
lärarkrafter i större utsträckning än eljest kunde meddela undervisning
jämväl åt lantbruksstuderande. Emellertid vore att märka, att den undervisning,
som meddelades vid universitet uti de för lantbruksutbildningen ifrågakommande
grundläggande ämnena, i regel icke utan vidare vore lämpad att
ingå i kurserna i motsvarande ämnen för agronomisk ämbetsexamen. I de flesta
fall torde de sedvanliga universitetskurserna i dessa ämnen vara för omfattande
för den agronomiska utbildningen, och därjämte kunde naturligtvis åt
dem icke lämpligen givas den speciella inriktning, som med hänsyn till de
fortsatta lantbruksstudierna måste anses synnerligen önskvärd. I regel torde
sålunda särskilda kurser bliva erforderliga uti ifrågavarande ämnen för de
studerande inom lantbruksfakulteten. Frågan bleve då, huruvida nuvarande
lokaler och apparatur inom vederbörande universitetsinstitutioner kunde ställas
till förfogande jämväl för ifrågavarande kurser, ävensom huruvida för
andra uppgifter anställda lärare vid universitetet lämpligen kunde meddela
undervisning även vid dessa kurser.
Vid bedömande av denna fråga förtjänade uppmärksammas, att av nu avsedda
ämnen matematik, fysik och meteorologi, bakteriologi, allmän ärftlighetslära,
lantbrukszoologi, nationalekonomi med statistik, rättslära och pedagogik
förutsattes skola studeras i förhållandevis ringa omfattning för agronomisk
ämbetsexamen, varför de för dessa ämnen erforderliga lokalutrymmen
och instrumentella hjälpmedel icke bleve avsevärda. Ämnena marklära
samt husdjurens anatomi och fysiologi återigen hade så speciell karaktär, att
vid universitetet tillgängliga resurser endast i jämförelsevis ringa mån torde
kunna utnyttjas vid studiet av dessa ämnen. Återstode så ämnena lantbrukskemi
och lantbruksbotanik. För dessa ämnen erfordrades relativt omfattande
institutioner, och det skulle givetvis vara av stort värde, om dessa kunde inrättas
i anslutning till universitetets institutioner för respektive kemi och
botanik. Även vid sådan anordning torde det emellertid vara nödvändigt, att
särskilda professurer inrättades i lantbrukskemi och lantbruksbotanik. Det
torde nämligen icke kunna förutsättas, att andra vid universitetet fast anställda
lärare — även örn deras tid tilläte meddelandet av särskilda, jämförelsevis
omfattande kurser för lantbruksstuderande, vilket för övrigt med skäl torde
118
Kungl. Majrts proposition nr 2^9.
kunna ifrågasättas — skulle kunna inrikta undervisningen i dessa ämnen efter
de speciella krav, en ändamålsenlig högre lantbruksutbildning ställde därpå.
Att åter för undervisningen i dessa viktiga ämnen anlita tillfälliga lärare
syntes icke vara försvarligt. Enär sålunda beträffande ämnena lantbrukskemi
och lantbruksbotanik måste förutsättas särskilda professurer och speciella undervisningskurser
för lantbruksstuderande, vore det uppenbart, att för dessa
ämnen måste krävas icke obetydliga särskilda utrymmen. Enligt vad de sakkunniga
under hand inhämtat, torde emellertid icke vid något av rikets båda
universitet finnas möjlighet att inom institutionsbyggnaderna för kemi och
botanik bereda erforderlig arbetsplats vare sig för ytterligare professorer eller
för det jämförelsevis stora antalet studerande för agronomisk ämbetsexamen.
För ett mindre antal studerande på ett högre stadium syntes däremot enligt
tillgängliga uppgifter erforderlig arbetsplats möjligen kunna ställas till förfogande.
I fråga örn förläggningen av erforderliga byggnader vid eventuellt inordnande
av den högskolemässiga lantbruksundervisningen i ett universitet erinras
därom, att det för den tillämpade lantbruksundervisningen vore nödvändigt
att äga tillgång till ett välskött större jordbruk i närheten av institutionslokalerna.
Det vore då motiverat, att erforderliga institutioner för tillämpade ämnen
vid den agronomiska fakulteten förlädes till universitetet närbelägen institutsegendom.
För undervisningen i grundläggande ämnen hava de sakkunniga
ansett.det vara av betydelse att vinna direkt anslutning till motsvarande
universitetsinstitutioner. Å andra sidan finge icke bortses ifrån att det för
undervisningen i de tillämpade lantbruksämnena, som i stor utsträckning
byggde på sådana ämnen som lantbrukskemi och lantbruksbotanik, vore av
stort värde att äga institutionerna för sådana ämnen i omedelbar närhet. De
sakkunniga hava vid övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen,
att samtliga för den agronomiska fakulteten erforderliga institutionerna
torde böra förläggas till samma plats.
Vad därefter angår de sannolika byggnadskostnaderna för en agronomisk
fakultet vid ett universitet hava de sakkunniga framhållit, att de torde få
beräknas ungefär lika stora som för en till samma plats förlagd, organisatoriskt
fristående lantbrukshögskola.
_ På grund av lantbruksundervisningens speciella karaktär hava de sakkunniga
räknat med, att undervisningen endast i undantagsfall skulle kunna vara
gemensam för lantbruksstuderande och andra studerande vid universitetet. Behovet
av lärarkrafter för lantbruksundervisningen bleve därför lika stort vid
en lantbruksfakultet som vid en fristående lantbrukshögskola. Enär emellertid
universitetsprofessorer befunne sig på högre lönenivå än professor vid fackhögskola,
med vilken senare professor vid lantbrukshögskola borde jämställas,
skulle genom den högre lantbruksundervisningens anslutning till universitet
förorsakas en kostnadsökning, som av de sakkunniga beräknats till ett belopp
av — beroende på valet av förläggningsort m. m. -— 18,000—27,000 kronor
örn året.
Däremot skulle enligt de sakkunnigas uppfattning kostnaderna för undervisningsmateriel
m. m. för den högre lantbruksundervisningen kunna väntas
bliva något lägre, om den organiserades såsom del av ett universitet.
De sakkunniga hava för sin del kommit till den uppfattningen, att den högre
lantbruksundervisningen icke lämpligen bör inordnas i ett universitet. Såsom
motiv härför hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Då de sakkunniga hade att taga ställning till frågan om lämpligheten av
lantbrukshögskolans inordnande i ett av de två statsuniversiteten, hade de
Kungl. Majda proposition nr 2-Ut.
119
därvid givetvis att i första hand taga hänsyn till de skäl för och emot, vilka
ur undervisningsteknisk och ekonomisk synpunkt blivit i det föregående anförda.
Dessa skäl syntes knappast giva stöd för en sådan anordning. Den i
ämnet verkställda utredningen gåve nämligen vid handen, att de fördelar i
förenämnda avseenden, man tilläventyrs trott sig hava anledning förvänta av
den högre lantbruksundervisningens inkorporering i universitetsundervisningen,
näppeligen vore till finnandes, i varje fall icke i sådan grad, att avgörandet
därav kunde anses böra i mera avsevärd grad påverkas.
Utom de ovan anförda skälen av huvudsakligen undervisningsteknisk och
ekonomisk art funnes även andra, vilka borde tagas i beaktande. Så syntes
man utan vidare kunna påräkna, att den högre lantbruksundervisningen, inordnad
i ett universitet, skulle röna ett livgivande och även annorledes gynnsamt
inflytande av den vetenskapliga livaktighet, som rådde vid .våra högsta
bildningsanstalter. Värdet av ett sådant inflytande borde. icke. underskattas,
helst som det skulle innebära en garanti mot den fara för isolering och passivitet,
varför mindre läro- och forskningsanstalter med avgränsade arbetsuppgifter
i viss mån alltid vore utsatta. Å andra sidan syntes genom lantbruksliögskolans
inkorporerande i ett universitet allvarlig fara uppstå, att högskolan
ej kunde — såsom en dylik facklig undervisnings- och forskningsanstalt enligt
all erfarenhet helst borde — få föra sitt eget fria och självständiga liv. Endast
vid verksamhetens utövande under fullt fria och självständiga former
torde högskolan kunna utöva ett verkligt fruktbringande inflytande på den
näring högskolan vore avsedd att stödja.
Vidare kunde såsom en fördel vid lantbrukshögskolans inkorporerande i ett
av de stora universiteten räknas med, att högskolan vid sådant förhållande
skulle komma i åtnjutande av dettas på seklers verksamhet grundade auktoritet.
Härtill komme slutligen, att universitetens organisation vuxit fram som resultat
av lång tids erfarenhet och tvivelsutan kunde sägas vara för sitt ändamål
väl lämpad; även härav skulle den högre lantbruksundervisningen utan
vidare kunna draga fördel.
Vissa skäl av liknande art talade emellertid emot den blivande högskolans
inordnande i ett äldre universitet.
Då givetvis en eventuellt tillskapad agronomisk fakultet eller sektion av
fakultet vid universitet komme att intaga en i förhållande till övriga fakulteter
resp. sektioner med hänsyn till omfattningen underordnad ställning, .skulle antagligen
jordbruksundervisningens intressen endast med en viss svårighet kunna
på ett för ifrågavarande undervisning betryggande sätt göra sig gällande
gentemot mäktigare eventuellt konkurrerande intressen. I allmänhet torde man
med fog kunna förvänta, att lantbruksstudierna överhuvud taget svårligen —
åtminstone ej förr än avsevärd tid förlupit — skulle kunna erhålla en med övriga
studier fullt likställd och jämbördig ställning. En sådan, i förhållande till
undervisningen i övrigt underordnad ställning skulle helt visst mycket snart
visa sig medföra mindre önskliga följder. . .
Erfarenheten hade ock tydligt givit vid handen, att vid viss fackundervisnings
förläggande till självständig och efter förhållandena väl avpassad högskola,
denna hade möjlighet att till hela facket i fråga intaga en central och
dominerande ställning, att bilda den medelpunkt, dit utövare av ifrågavarande
praktiska verksamhet kände sig mer eller mindre anknutna och varifran de
i fråga om sin speciella yrkesgren tillitsfullt förväntade de nya signaler, vartill
de undan för undan gjorda vetenskapliga framstegen och rönen kunde giva
anledning. I alldeles särskilt hög grad vore detta självfallet gällande i fråga
örn från resp. högskola utexaminerade yrkesmän, vilka — enligt vad erfarenheten
givit vid handen — till egen och oj minst resp. högskolas fördel alltjämt
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
uppehållit förbindelsen med högskolan på ett helt annat sätt, än vad fallet
kunde bliva med den, som utexaminerats från ett universitet.
En direkt anknytning till ett universitet av den högre lantbruksundervisningen
även på dess lägre stadium (för ämbets- eller kandidatexamen) syntes
vidare medföra högre och i varje fall mera formella inträdesfordringar med
hänsyn till de studerandes teoretiska förbildning, detta även örn man kunde
tänka sig, universitetet giva efter på den annars undantagslöst uppehållna
fordran på avlagd studentexamen. Därest man i detta avseende holle för lämplig
en viss möjlighet till fri prövning av de inträdessökandes kompetens för
deltagande i just detta slag av utbildning, syntes nu berörda förhållande få
betraktas som en förevarande organisationsform vidlådande olägenhet.
Slutligen förtjänade erinras därom, att i ju intimare anknytning med ett
universitet den blivande högskolan organiserades, dess svårare torde det befinnas
bliva att uppehålla den för högskolans verksamhet och resultatet därav
så betydelsefulla kontakten med det praktiska jordbruket. Och uppehållandet
av en intim och livlig förbindelse med den utövande jordbruksnäringen måste
betraktas som en utomordentligt viktig förutsättning för ej mindre att högskolans
undervisning skulle få önskvärd praktisk inriktning än även att den
vid högskolan bedrivna vetenskapliga forskningen erhölle den praktiskt-vetenskapliga
karaktär, som ensam kunde göra densamma fullt ägnad att fylla sin
uppgift i jordbrukets tjänst.
Vid övervägande av samtliga här ovan anförda skäl och omständigheter,
vilka talade för eller emot en blivande lantbrukshögskolas inordnande såsom en
integrerande del av ett universitet, hade de sakkunniga kommit till den bestämda
uppfattningen, att den högre lantbruksundervisningen icke lämpligen
borde organiseras såsom underavdelning av ett universitet. Dock syntes, såsom
redan förut påpekats, särskilt på det högre stadiet av lantbruksutbildningen
ett visst samarbete mellan universitet och högskola vara både möjligt och ur
flera synpunkter önskvärt. Till denna fråga ville de sakkunniga längre fram
återkomma.
En annan tänkbar form för den högre lantbruksundervisningens organisation
är dess anknytning till tekniska högskolan i Stockholm. I utlandet saknas
icke exempel på en dylik kombination, och även i vårt land har uppfattningen
örn dess lämplighet kommit till uttryck.
De sakkunniga hava verkställt utredning, i vad mån den nuvarande undervisningen
vid tekniska högskolan kunde tänkas lämpad jämväl för högre lantbruksutbildning.
Beträffande utredningens resultat anföra de sakkunniga följande.
Av den förebragta utredningen beträffande kurserna i de studieämnen vid
tekniska högskolan, som eventuellt skulle kunna tänkas utnyttjas vid
den högre lantbruksundervisningen, framginge, att knappast någon av dessa
lärokurser i sin nuvarande utformning vore utan vidare lämplig för sagda
ändamål. Man torde ej heller kunna räkna med möjligheten av en anpassning
av kurserna, sa att de bättre skulle tillgodose behovet vid den högre lantbruksundervisningen,
emedan detta i avsevärd mån skulle förrycka den tekniska
undervisningen.
Man kunde då tänka sig möjligheten av anordnande av speciella kurser i de
ovan omtalade ämnena, givna av tekniska högskolans professorer och speciallärare
och med utnyttjande av sagda högskolas föreläsningssalar, laboratorier
och ritsalar. Även denna möjlighet visade sig emellertid vid närmare skärskådande
vara ganska ringa. Enligt inhämtade uppgifter vore lärarnas arbets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
121
kapacitet redan fullt tagen i anspråk för den ordinarie undervisningen med
härtill hörande examinationsskyldighet. Vad hör- och ritsalar beträffade, kunde
dessa ej få disponeras utöver de tider, då de användes för högskolans egen
undervisning.
De sakkunniga hava även tagit under övervägande, huruvida en samverkan
mellan lantbrukshögskolan och tekniska högskolan skulle kunna tänkas åstadkommas
på så sätt, att den förra organiserades i form av en särskild fackavdelning
av den senare. Detta skulle då givetvis medföra såväl uppförande
av särskilda byggnader i tillräcklig omfattning för den nya fackavdelningen,
som även upprättandet av en särskild lärarstab. Även en sådan anordning
avvisas emellertid av de sakkunniga.
Då, såsom torde framgå av föregående utredning, några större möjligheter
för direkt samarbete med övriga fackavdelningar vid tekniska högskolan ej
torde kunna anses föreligga, skulle, enligt de sakkunnigas mening, organiserandet
av den högre lantbruksundervisningen såsom en fackavdelning vid
tekniska högskolan huvudsakligen medföra fördelen av gemensam administration,
vilket ju visserligen ur besparingssynpunkt måste anses innebära en vinning.
Frånsett att den blivande lantbrukshögskolan, under förutsättning av den
ifrågasatta sammankopplingen med tekniska högskolan, utåt ej skulle komma
att äga någon självständig ställning, vilket med hänsyn till jordbrukets stora
betydelse för landet väl knappast torde kunna anses lämpligt, borde även
hänsyn tagas därtill att, med bortseende ifrån de anknytningspunkter som
säkerligen förefunnes mellan undervisningen vid tekniska högskolan och vid
lantbrukshögskolan ur rent teknisk synpunkt, dock hela det rent biologiska
område, som bildade den väsentliga grundvalen för lantbruksundervisningen,
måste anses stå tekniska högskolans uppgifter synnerligen främmande.
Det ville sålunda synas, som om ur den högre lantbruksundervisningens synpunkt
föga vöre att vinna genom anslutning till tekniska högskolan. Då en
dylik anordning därtill ur administrativa och ekonomiska synpunkter syntes
vara förbunden med allvarliga olägenheter, hade de sakkunniga icke ansett sig
böra ingå på en närmare utredning av ifrågavarande organisationsform för den
högre lantbruksundervisningen.
Under det meningsutbyte, varför lantbrukshögskolefrågan under de senast
förflutna årtiondena varit föremål, har även framhållits, att högskolan borde
direkt anknytas till de till Stockholm förlagda veterinär- och sko g shö g skolorna.
Även de sakkunniga hava ansett, att det skulle vara synnerligen önskvärt, att
en sådan lösning av högskolefrågan kunde komma till stånd, att ett samarbete
mellan den blivande lantbrukshögskolan och förenämnda högskolor kunde åvägabringas.
Vid utredning av hithörande förhållanden hava de sakkunniga till
en början ansett sig böra undersöka, huruvida ett organisatoriskt samordnande
av den högre lantbruksundervisningen med undervisningen vid nämnda båda
högskolor lämpligen kunde komma i fråga.
De sakkunniga hava utgått ifrån, att örn den högre lantbruksundervisningen
organisatoriskt skulle samordnas med annan närstående fackundervisning, kombinationen
borde omfatta både veterinärundervisningen och den högre skogsundervisningen.
Om lantbrukshögskolan förenades endast med den ena av ifrågavarande
båda fackhögskolor, torde nämligen de fördelar, som ett samordnande
122
Kungl. Majlis proposition nr 2hQ.
av olika närstående utbildningsgrenar kunde medföra, endast i betydligt reducerad
omfattning stå att vinna.
Med avseende på dels den utsträckning, i vilken vid ifrågavarande båda fackhögskolor
meddelad undervisning kan anses utan vidare motsvara den högre
lantbruksutbildningens behov, dels i vad mån högskolornas lokaler och övriga
resurser för undervisningen inklusive lärarkrafter kunna tänkas ställas till förfogande
för speciell undervisning för lantbruksstuderande, hava de sakkunniga
inhämtat vissa uppgifter, som intagits i det tryckta betänkandet. Såsom sammanfattning
av vad sålunda inhämtats hava de sakkunniga anfört i huvudsak
följande.
Av den lämnade översikten framginge, att vid veterinär- och skogshögskolorna
meddelad undervisning endast i undantagsfall syntes i oförändrad form
passa för studerande vid en lantbrukshögskola. Enär varje slags fackutbildning
krävde sin särskilda specialisering av undervisningen, torde det icke heller
vara lämpligt eller ens möjligt, att kurserna i förberörda ämnen modererades
på ett sådant sätt, att de jämväl kunde tillgodogöras för den högre lantbruksutbildningen.
Däremot torde det vara möjligt att för lantbruksundervisningen i vissa fall
utnyttja de andra fackhögskolornas resurser i fråga örn lokaler och undervisningsmateriel.
Sålunda torde möjligen åtminstone större delen av undervisningen
i husdjurens anatomi och fysiologi kunna förläggas till veterinärhögskolan.
Vid samma högskola borde även den för lantbruksutbildningen erforderliga
undervisningen i husdjurens hälso- och sjukvårdslära kunna meddelas.
Undervisningen i skogsskötsel borde tydligen kunna förläggas till skogshögskolan.
Vad slutligen beträffade undervisningen i lantbrukskemi, syntes det
icke vara uteslutet att för erforderliga övningar få använda veterinärhögskolans
elevlaboratorium. Enär vid lantbrukshögskolan måste finnas professur i
lantbrukskemi och såsom följd därav också en väl utrustad institution i ämnet,
för vilken institution plats icke lämpligen torde kunna beredas i anslutning till
veterinärhögskolans lokaler för undervisningen i kemi, syntes det emellertid
vara mest ändamålsenligt, att lokal för elevernas laborationer förlädes till
samma plats som övriga delar av vederbörande institution.
Vad därefter anginge lärarfrågan, förefölle det tänkbart, att genom en sammanslagning
av lantbrukshögskolan med ovannämnda två fackhögskolor viss
minskning i de totala kostnaderna för lärare skulle kunna åvägabringas. Så
torde man kunna räkna med att professuren vid lantbrukshögskolan i husdjurens
anatomi och fysiologi skulle kunna undvaras. Dock torde man även i sådant
fall få räkna med särskilt lärararvode för ifrågavarande undervisning.
Enär de ordinarie lärarna uti ifrågavarande ämnen vid veterinärhögskolan icke
jämte sin förutvarande undervisning torde kunna bestrida den förhållandevis
omfattande undervisningen i samma ämnen jämväl vid lantbrukshögskolan, åtminstone
ej i hela dess omfattning, vore de sakkunniga likväl icke övertygade
därom, att på detta sätt ur lantbruksundervisningens synpunkt samma gynnsamma
resultat kunde förväntas som under förutsättning av egen professur i
ämnet vid lantbrukshögskolan.
I ämnena husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt skogsskötsel förutsattes
ävenledes särskilda kurser för lantbruksstuderande, och på grund därav torde
man även för dessa ämnen hava att räkna med särskilda lärararvoden.
Huruvida genom nu avsedda sammanslagning fördelar vore att vinna för
undervisningen vid veterinär- och skogshögskolorna, undandroge sig de sakkunnigas
närmare bedömande. Likväl torde man kunna utgå ifrån, att ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
123
varande högskolor redan vore så väl rustade med lokaler och andra resurser för
undervisningen, att genom en kombination med den högre lantbruksundervisningen
föga vore att vinna i sådant avseende. Återstode da fragan örn, huruvida
därigenom någon besparing kunde ernås i kostnaderna för lärare vid de
båda högskolorna. Otänkbart vore väl ej, att i dylikt fall professuren i husdjurslära
vid veterinärhögskolan kunde indragas. Dock torde det vara uteslutet,
att fast anställda lärare vid lantbrukshögskolan skulle kunna medhinna att
bestrida ali erforderlig undervisning uti ifrågavarande ämne vid veterinärhögskolan.
Vid skogshögskolan åter skulle kanske speciallärarbefattningen i jordbrukslära
och lantbruksekonomi bliva obehövlig. Även örn utöver vad nu
nämnts ytterligare någon minskning i antalet lärarkrafter skulle kunna vinnas
genom här diskuterade sammanslagning av fackhögskolor, vore det emellertid
tydligt, att den tänkbara kostnadsminskningen på denna punkt aldrig kunde
uppgå till något större belopp.
Vad till sist beträffade den allmänna administrationen, vore det antagligt,
att ett stort kansli med gemensam rektor för samtliga tre förutnämnda fackhögskolor
skulle komma att draga mindre kostnader än örn varje fackhögskola
skall hava sitt särskilda kansli med egen rektor. Dock försvårades en stark
koncentration av administrationen därav, att de olika högskolorna vid sidan av
den teoretiska undervisningen måste hava tillgång även till omfattande anordningar
för praktiska övningar, vilka anordningar vore förenade med icke ringa
administrativt arbete. För skogsundervisningen måste sålunda omfattande
skogsmarker stå till förfogande, och lantbrukshögskolan måste äga anknytning
till försöksmarker och demonstrationsjordbruk. Veterinärhögskolan slutligen
vore jämväl sjukvårdsanstalt. Vid administrativ förening av nämnda tre
fackhögskolor torde sålunda åt var och en av de tre fakulteternas dekaner få
givas mera omfattande uppgifter än som nu tillkomme universitetsfakulteternas
dekaner.
Gemensam administration torde även kunna medföra viss kostnadsbesparing
därigenom, att, enär för samtliga fackskolor inköp av bränsle och andra förnödenheter
skulle kunna göras gemensamt, avsluten komme att röra sig° om
större kvantiteter och på grund därav sanolikt skulle kunna göras till något
förmånligare pris.
Tänkbart vore väl också, att kostnaderna för underhåll och skötsel av bibliotek
skulle bliva något mindre, örn för de tre fackhögskolorna ett gemensamt
större bibliotek inrättades. En sådan anordning vore dock ur flera andra synpunkter
en given försämring.
De sakkunniga hava vidare framlagt vissa allmänna synpunkter på frågan
örn ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med
veterinär- och skogshögskolorna; och hava de sakkunniga icke funnit sig
kunna tillstyrka en sådan åtgärd.
Det kunde enligt de sakkunnigas mening icke med fog bestridas, att icke
åtskilligt talade för ett samordnande av tre varandra så närstående undervisningsanstalter
som de nu nämnda. Utländska föredömen kunde också anföras
till stöd för ett sådant sammanförande av dessa grenar av högre undervisning.
Såsom av det ovanstående franninge, hade de olika högskolorna vissa beröringspunkter
med avseende på själva undervisningen, och denna skulle sannolikt
för de tre högskolorna tillhopa medföra något mindre kostnader, örn de
organiserades såsom fakulteter av en gemensam större undervisningsanstalt än
såsom självständiga högskolor. Som en given fördel av en dylik kombination
torde även vara att räkna, att såväl lärare som elever, representerande tre varandra
närstående utbildningsfack, därigenom bereddes möjlighet att komma
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
i intim beröring med varandra, vilka med säkerhet borde medföra ett inbördes
fruktbärande inflytande på studier och forskning inom vederbörande kunskapsområden.
Vore det därför nu fråga örn att på en gång ordna hela detta undervisningskomplex,
holle de sakkunniga före, att nu anförda synpunkter på lantbrukshögskolefrågans
lösning i samband med annan högskoleundervisning hade
förtjänat det allra största beaktande. Men nu läge saken som bekant icke till
på detta sätt. Veterinärutbildningen och den högre skogsundervisningen hade
redan, den förra år 1912 och den senare år 1914, erhållit sin organisation genom
upprättandet av för ett vart av dessa båda ändamål avsedda särskilda
läroanstalter, ordnade som fullt självständiga och av varandra oberoende enheter.
I och med detta torde det utan vidare kunna sägas, att det rätta ögonblicket
för nu ifrågavarande högskolors sammanförande i en organisk enhet
vore försuttet.
Det lage också nära till hands, att högskolor, vilka helt nyligen fått sin
organisation och sin verksamhet ordnade på för en vars speciella uppgifter
lämpligt sätt, icke gärna skulle vilja avstå från sin självständiga ställning och
uppgå i en större organisation såsom delar därav blott för att underlätta tillkomsten
av en för dem i viss mån främmande läroverksamhet. Och man måste
medgiva, att det för högskolor, vilka, såsom de här ifrågavarande, under nu
rådande förhållanden bedreve en framgångsrik verksamhet, måste förefalla förenat
med ej ringa osäkerhet och risk att övergiva en prövad och god befunnen
organisation för en annan, vilken i varje fall hade att tjäna även andra ändamål
och på vars utformning och anpassning för resp. högskolas speciella uppgifter
man skulle komma att kunna utöva endast jämförelsevis ringa inflytande.
Örn också de för nämnda två högskolor erforderliga byggnaderna kommit
att uppföras på tämligen ringa avstånd från varandra, så vore avståndet dock
tillräckligt stort för att ett organisatoriskt sammanförande av redan dessa två
läroanstalter skulle stöta på rätt väsentliga svårigheter av rent lokal natur.
Dessa två högskolors byggnadsfråga skulle förvisso, därest de från början
skulle sammanförts till en organisation, lösts på ett helt annat sätt än vad fallet
nu blivit. De fördelar, som av sammanförandet kunde hava vunnits, stöde
under nuvarande förhållanden endast delvis att vinna. Såvitt de sakkunniga
funne, skulle lantbrukshögskolan vid förläggning till Stockholm på grund av
de topografiska förhållandena få förläggas till plats på icke ringa avstånd från
de båda övriga fackhögskolorna. Med anledning härav torde sålunda genom
anknytning av en dylik tredje fackhögskola olägenheterna av gemensam administration
bliva ännu mera påtagliga.
Det hade till synes på goda grunder antagits, att genom sammanförande till
en organisation av flera närstående högskolor en betydande besparing skulle
vara att vinna genom ett fullständigare utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter,
dels så att viss undervisning kunde vara gemensam för elever, tillhörande
olika studiebranscher och dels så att lärare, vilkas tid nu vore endast delvis
upptagen av undervisning, kunde finna användning vid sådan verksamhet även
inom andra studiegrenar. De verkställda undersökningarna hade, såsom av det
ovan anförda framginge, givit vid handen, att någon sådan besparing verkligen
torde vara att på antytt sätt vinna, men detta dock i så jämförelsevis
ringa grad, att detta motiv för en anordning sådan som den här tilltänkta säkerligen
icke kunde tillmätas avgörande betydelse. Vad beträffade byggnadskostnader
för landtbrukshögskolan, torde dessa icke kunna nämnvärt nedbringas
därigenom, att högskolan sammankopplades med andra fackhögskolor.
Det ville också synas, som om vid lantbrukshögskolans förläggande till
Stockholm ovan angivna fördelar för den högre lantbruksundervisningen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.
125
samarbete med andra fackhögskolor åtminstone i väsentlig mån kunde vinnas
även utan administrativ sammankoppling av de olika anstalterna. För de närmast
ifrågakommande ämnena vid lantbrukshögskolan —■ husdjurens anatomi
och fysiologi samt i förekommande fall husdjurens hälso- och sjukvårdslära
samt skogshushållning — borde sålunda undervisningen genom i särskild ordning
träffad överenskommelse kunna förläggas till annan högskolas lokal även
med bibehållande av denna högskolas självständighet. Och vad beträffade det
vetenskapliga samarbetet mellan personer tillhörande olika discipliner, borde
detta, som ytterst vore beroende av de olika vetenskapsidkarnas personliga intresse
och förutsättningar för dylikt samarbete, i stort sett kunna åvägabringas
utan att anstalterna vore administrativt förenade.
Enär sålunda ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksunde rvisningen
med veterinärutbildningen och den högre skogsundervisningen icke
syntes medföra några större påtagliga fördelar men väl åtskilliga olägenheter
i jämförelse med den högre lantbruksundervisningens organiserande såsom
självständig högskola, hade de sakkunniga icke funnit anledning att närmare
ingå på frågan örn den högre lantbruksundervisningen, organiserad på dylikt
sätt.
Ehuru den högre lantbruksundervisningen sålunda enligt de sakkunnigas
förmenande i organisatoriskt hänseende bör utgöra en självständig institution,
följer därav ingalunda, att ifrågavarande undervisning bör stå isolerad från
annan närstående undervisnings- och forskningsverksamhet. Tvärtom hava de
sakkunniga hållit före, att det för ernående av ett gynnsamt resultat av en
reformerad högre lantbruksundervisning vore av synnerligen stor betydelse,
att denna stöde i nära kontakt med förefintliga institutioner inom angränsande
undervisnings- och forskningsområden.
Vad först beträffade det personliga samarbetet mellan vetenskapsmän vid en
lantbrukshögskola och andra närstående anstalter för undervisning och forskning,
vore det tydligt, att dylikt samarbete icke kunde garanteras genom yttre
anordningar och föreskrifter, då ju den enskildes intresse för dylikt samarbete
ytterst vore bestämmande för örn det komme till stånd eller icke. Emellertid
borde genom olika åtgärder ökade förutsättningar kunna skapas för dylikt
samarbete. I sådant avseende vore det framför allt av betydelse, att de olika
anstalterna icke lokalt vore så vitt skilda, att det personliga sammanträffandet
mellan olika vetenskapsmän bleve förenat med avsevärda svårigheter. Men
även på annat sätt torde förbindelsen mellan vetenskapsmän från olika institutioner
kunna underlättas. Sålunda ansåge de sakkunniga, att bland annat en
sådan anordning, att vetenskapsmän vid olika institutioner på jordbrukets
område kunde anlitas för hållande av någon serie föreläsningar eller enstaka
föredrag vid lantbrukshögskolan, komme att verka i ovan antydd riktning.
Ur själva undervisningens synpunkt borde genom kontakt med andra närstående
anstalter för undervisning och forskning ett gynnsammare resultat av
den lantbruksvetenskapliga utbildningen kunna ernås. I den mån vetenskapligt
specialiserade lärarkrafter för dylika anstalter kunde anlitas vid den högskolemässiga
lantbruksundervisningen, borde denna inom begränsade områden
kunna väntas vinna i fördjupning, och kunde därtill vid sådana anstalter förefintliga,
ofta på sitt speciella område rika instrumentella resurser i viss utsträckning
tagas i anspråk för lantbruksundervisningen, borde denna hava ännu
större förutsättningar att lämna ett gott resultat. Förbises borde ej heller, att
dylik kontakt mellan lantbrukshögskolan och andra vetenskapliga anstalter
borde kunna väntas hos de lantbruksstuderande medföra vidgad förståelse för
forskningens metoder ävensom för dess betydelse för jordbruksnäringen.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
I ekonomiskt hänseende borde ävenledes vissa fördelar kunna vinnas genom
anknytning till andra undervisnings- och forskningsanstalter. Genom utnyttjande
av andra anstalters resurser i fråga örn lärare, lokaler och undervisningsmateriel
borde nämligen en viss minskning i lantbrukshögskolans egen utrustning
i förevarande avseende bliva möjlig, och det torde ej lida något tvivel
om, att därigenom en viss kostnadsbesparing kunde åstadkommas. Naturligtvis
bestämdes dock kostnadsbesparingen till sin storlek i väsentlig mån av de
villkor, som kunde komma att gälla för samarbetet.
De sakkunniga hava i fortsättningen närmare angivit, i vad avseende ett dylikt
samarbete kunde tänkas komma till stånd, och hava därvid börjat med
universiteten.
Vad först beträffade universiteten, torde på det lägre utbildningsstadiet —
närmast undervisningen för agronomisk ämbetsexamen — föga vara att vinna
genom samarbete. Universitetskurserna för kandidat- och ämbetsexamina inom
filosofiska fakulteten i de för lantbruksstudierna viktigare grundläggande ämnena
kunde nämligen icke, vare sig med avseende på omfattning eller inriktning,
anses lämpade att ingå i en agronomisk ämbetsexamen, och de speciella kurser
uti ifrågavarande ämnen, som sålunda måste givas för lantbruksstuderande,
syntes av olika skäl böra meddelas av särskilda vid lantbrukshögskolan anställda
lärare, som för vinnande av önskvärd begränsning i studietiden redan
från början kunde giva undervisningen en sådan inriktning, som bäst överensstämmer
med lantbruksutbildningens speciella krav.
Däremot erfordrades medverkan från universitet i vissa fall med avseende på
agronomie kandidatexamen. I denna examen hade ansetts böra kunna ingå ett
eller flera av ämnena ärftlighetslära och nationalekonomi, studerade och tenterade
vid universitetet. Studiekurserna för olika betyg i agronomie kandidatexamen
torde för dessa ämnen böra överensstämma med de kurser, som fordrades
för motsvarande betyg i filosofie kandidatexamen. För lantbruksstuderande,
som avlagt studentexamen, erfordrades givetvis inga särskilda anordningar
när det gällde studiet av ifrågavarande universitetsämnen, enär sådan
studerande på vanligt sätt borde kunna vinna inträde vid filosofisk fakultet av
universitetet. Beträffande sådan studerande, som icke avlagt fullständig studentexamen,
vore det däremot erforderligt, att sådan anordning vidtoges, att
lantbruksstuderande bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och
avlägga tentamen i ett eller flera av de tre nyssnämnda ämnena utan hinder
därav, att lian eventuellt icke avlagt studentexamen. Enär det icke heller i detta
fall vore fråga örn att avlägga examen vid universitet, torde hinder icke
böra möta för vidtagande av ifrågavarande anordning, även om lantbrukshögskolan
förutsattes vara i organisatoriskt avseende skild, från universitetet..
Vid de mera vetenskapligt betonade lantbruksstudierna — för licentiatexamen
och eventuellt doktorsgrad — vore medverkan från universitetens sida
ävenledes av behovet påkallad. Såsom förut anförts, borde såsom biämne i licentiatexamen
i vissa fall få ingå något av ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi
eller statistik. Enär berörda ämnen icke vid lantbrukshögskolan avsetts
skola företrädas av professurer, hade förutsatts, att de skulle, få studeras
och tenteras vid universitet. Den studiekurs, som skulle komma i fråga borde
för varje ämne motsvara fordringarna för ett betyg i filosofie licentiatexamen.
Sådana åtgärder vore sålunda erforderliga, att lantbruksstuderande,
som avlagt ämbets- eller kandidatexamen vid lantbrukshögskolan, bereddes möjlighet
att vid universitet bedriva studier och avlägga tentamen för ett betyg
i filosofie licentiatexamen i något av de tre nyssnämnda ämnena utan hinder
därav, att han icke avlagt lägre filosofisk examen. Det ville synas de sak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
127
kunniga, som om någon allvarligare invändning icke skulle kunna resas från
universitetshåll emot ett dylikt arrangemang. Såsom redan tidigare påpekats,
gällde det ju i detta fall icke för den studerande att avlägga fullständig filosofisk
examen utan endast att vid viss ämneskombination kvalificera sig för
avläggande av examen vid lantbrukshögskolan. Uppenbarligen borde den föreslagna
anordningen kunna vidtagas utan hinder därav, att lantbrukshögskolan
icke vore organisatoriskt förenad med universitet.
När det gällde högre lantbruksstudier, vore emellertid medverkan från universitet
önskvärd även i andra avseenden. Enär lantbruksvetenskaperna till
största delen hade naturvetenskaplig karaktär, måste den högre utbildningen
på området i stor utsträckning grunda sig på den studerandes egna
experimentella undersökningar. Sålunda torde man böra räkna med, att
licentiat- och doktorsavhandlingar inom lantbruksvetenskaperna mycket ofta
skulle bygga på experiment. Nu torde det i många fall vara synnerligen önskvärt,
att dylika experimentella undersökningar helt eller delvis kunde få
äga rum vid härför lämpade universitetsinstitutioner. För arbeten av ifrågavarande
slag torde det nämligen mången gång vara synnerligen värdefullt
för att icke säga nödvändigt, att dessa institutioners omfattande instrumentella
utrustning kunde få tagas i anspråk. Det torde nämligen icke kunna förväntas,
att lantbrukshögskolans egna institutioner åtminstone till en början skulle äga
tillgång till alla de ofta mycket dyrbara instrument, som vore nödvändiga för
utförande av speciella vetenskapliga arbetsuppgifter inom hela det arbetsområde,
som kunde komma ifråga, Det torde alltså vara erforderligt, att anstalter
vidtoges i syfte att bereda vissa av lantbrukshögskolans studerande på licentiatstadiet
och doktorander arbetsplats vid olika universitetsinstitutioner ävensom
viss handledning vid de experimentella studierna. Enligt vad de sakkunniga
under hand inhämtat, torde förutsättningar finnas för en sådan anordning.
Förut hade framhållits, att antalet lantbruksstuderande på detta stadium icke
kunde väntas bliva betydande, och för samtidigt studium vid universitetsinstitutioner
torde man endast hava att räkna med ett ringa antal.
Vad därefter angår frågan örn samarbete med olika fackhögskolor hava de
sakkunniga framhållit följande.
Lantbrukshögskolans anknytning på det lägre utbildningsstadiet till andra
närstående fackhögskolor vore i stort sett endast möjlig under förutsättning av
att lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm. Vid förläggning till annan
plats vore det naturligtvis tänkbart, att lärare vid sådan fackhögskola skulle
kunna hålla enstaka eller kortare serier av föredrag vid lantbrukshögskolan,
men med hänsyn till de ämnen, som därvid kunde komma i fråga, torde detta
kunna förväntas ske endast i mindre omfattning.
Vid förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm kunde anknytning på
det lägre stadiet, såsom redan anförts, tänkas ske till tekniska högskolan, skogshögskolan
och veterinärhögskolan. Av vad förut sagts torde emellertid framgå,
att undervisningen vid tekniska högskolan icke till någon del kunde anses
avpassad för studierna till agronomisk ämbetsexamen.
Till skogshögskolan skulle den i lantbrukshögskolans undervisning ingående
kursen i skogshushållning möjligen kunna förläggas, i vilket fall skogshögskolans
rika samlingar på området kunde utnyttjas, samtidigt som plats för
undervisningsmateriel i ämnet icke behövde reserveras vid lantbrukshögskolan.
Givetvis vore det önskvärt, örn ifrågavarande undervisning kunde meddelas
av lärare vid skogshögskolan. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det
vara tänkbart att genom avtal med skogshögskolan få dylikt samarbete till
stånd.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
_ Vid veterinärhögskolan återigen skulle kunna meddelas erforderlig undervisning
för agronomisk ämbetsexamen i ämnena husdjurens anatomi och fysiologi
samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära med anlitande av vid nämnda
högskola anställda lärare. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig besparing
vid lantbrukshögskolan i fråga om undervisningslokaler och experimentella
hjälpmedel. Även med nämnda högskola torde det vara tänkbart att
träffa avtal om samarbete i nu berörda avseende.
Med avseende på studierna i lantbruksämnen på licentiatstadiet syntes av
nu berörda fackhögskolor skogshögskolan knappast kunna komma i fråga för
samarbete, enär där förekommande discipliner icke direkt torde stå i samband
med något av examensämnena för licentiatexamen vid lantbrukshögskolan. Till
tekniska högskolan däremot skulle sannolikt någon del av den högre utbildningen
i kulturteknik med fördel kunna förläggas, och vid veterinärhögskolan
borde vissa. möjligheter att bedriva fortsatta studier i husdjurens anatomi
och fysiologi förefinnas.
Även med avseende på ovan berörda högre studier torde det vara tänkbart
att få samarbete till stånd, utan att organisatorisk förening av de olika
högskolorna behövde ifrågasättas. Samarbete på detta stadium torde för övrigt
kunna anordnas, även om lantbrukshögskolan vore förlagd till annan plats
än Stockholm.
I visst samband med frågan örn den lämpligaste formen för den högre lantbruksundervisningens
yttre organisation står även spörsmålet, vilka anordningar
i fortsättningen böra vidtagas för utbildningen av lantbruksingenjör er och
lantmätare.
Vad först beträffar lantbruksingenjör er, är deras teoretiska utbildning för
närvarande ordnad i form av tre olika kurser, nämligen 1) en treårig kurs vid
tekniska högskolan med undervisning som i tillämpliga delar huvudsakligen
motsvarar den kurs, som är fastställd för fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst
vid samma högskola, vidare 2) en kurs i rättskunskap, vilken kurs
plägar hållas i Stockholm av särskild utav lantbruksstyrelsen därom anmodad
person och taga omkring ett halvt år i anspråk, samt slutligen 3) en ettårig
kurs vid lantbruksinstitut med undervisning i sådana agronomiska ämnen,
som för en blivande lantbruksingenjör kunna vara av betydelse.
Med avseende på förutsättningarna för reformering av lantbruksingenjörernas
teoretiska utbildning hava de sakkunniga anfört följande.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat, kunde den teoretiska utbildningen av
blivande lantbruksingenjörer sagås i stort sett väl fylla det därmed avsedda
ändamålet. Emellertid måste givetvis var och en av de tre olika utbildningskurserna
i viss mån betraktas såsom ett provisorium, som så snart förhållandena
det medgåve borde ersättas med en på fastare grund byggd undervisning.
Det syntes sålunda böra tagas under övervägande, huruvida i samband med
den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder lämpligen kunde vidtagas
för åstadkommande av en mera definitiv lösning av frågan örn lantbruksingenjörernas
teoretiska utbildning.
Vid bedömande av denna undervisningsfråga vore det naturligtvis av stor vikt
att äga kännedom örn i vilken omfattning kurser för ifrågavarande ändamål
kunde väntas bliva frekventerade. Därvid vore att märka, att här avsedda utbildningskurser
hade så speciell karaktär, att de icke kunde väntas bliva besökta
av andra än dem, som verkligen önskade vinna anställning inom lantbruksingenjörsfacket.
Äntalet befattningshavare, för vilkas tjänst ifrågavarande
Kungl. Majlis proposition nr 249.
129
utbildning utgjorde kompetensvillkor eller i övrigt kunde anses önskvärd uppginge
för närvarande till 30. Om man för dessa tjänstinnehavare räknade med
en 20-årig tjänstetid i medeltal, skulle varje år 1 å 2 aspiranter behöva antagas
för utbildning inom facket. På grund av det ringa antalet medlemmar i lantbruksingenjörskåren
måste emellertid rekryteringen bliva mycket oregelbunden,
och vissa år torde nyantagning av aspiranter överhuvud taget icke vara påkallad.
Härav följde, att särskilda lärostolar enbart för undervisningen vid
ifrågavarande specialkurser icke gärna kunde komma i fråga.
Örn sålunda det materiella innehållet i de teoretiska utbildningskurserna för
lantbruksingenjörer ssmtes kunna bibehållas i huvudsak oförändrat, uppställde
sig frågan, i vilken utsträckning denna utbildning lämpligen kunde inhämtas vid
anstalt för högre lantbruksundervisning. Yad då först anginge den för närvarande
vid tekniska högskolan meddelade kursen, vore det tydligt, att de lärare,
som enligt vad förut blivit anfört avsetts skola vara anställda för den högre
lantbruksundervisningen, icke kunde åtaga sig att meddela den tekniska undervisning,
som nämnda kurs innefattade. Av de i kursen ingående ämnen skulle
visserligen kemi, allmän geologi och nationalekonomi möjligen med fördel kunna
studeras vid lantbrukshögskolan, men då på grund av undervisningens allmänna
planläggning vid tekniska högskolan studierna i de tekniska ämnena i
varje fall icke syntes kunna avslutas under kortare tid än tre läsår, torde den
sammanlagda studietiden genom ett dylikt överflyttande av ämnen snarare
bliva förlängd.
Med avseende på undervisningen i rättslära syntes lantbruksingenjörsaspiranternas
kunskapsbehov delvis sammanfalla med de lantbruksstuderandes.
På åtskilliga punkter torde likväl de sistnämnda hava behov av större kunskaper,
under det att i andra kapitel, därvid särskilt finge nämnas vattenlagen,
lantbruksingenjörerna givetvis måste äga betydligt mera ingående kännedom.
Skulle kursen i rättslära för lantbruksingenjörer meddelas i samband med lantbruksundervisningen,
torde man sålunda få räkna med, att ett avsevärt antal
specialföreläsningar i ämnet bleve erforderligt. Enär den årliga tillströmningen
av studerande på lantbruksingenjörsbanan såsom förut nämnt endast kunde
beräknas till 1 å 2, skulle givetvis utbildningen i rättslära — per elev räknat
— på detta sätt bliva jämförelsevis dyrbar. Vid nuvarande anordning
däremot kunde olika årsklasser av studerande sammanföras till en gemensam
kurs, som sålunda icke behövde hållas varje år. Då därtill bomme, att kursen
i rättslära vid förläggning till Stockholm visat sig kunna inhämtas samtidigt
med att vederbörande lantbruksingenjörsaspiranter haft annan sysselsättning,
vare sig med studier i tekniska ämnen eller praktisk utbildning, syntes
detta vara ett ytterligare skäl för att icke någon ändring vidtoges med avseende
på anordnandet av ifrågavarande kurs.
Den för lantbruksingenjörerna erforderliga agronomiska utbildningen, som
för närvarande äger rum vid lantbruksinstitut, bör i sin tur enligt de sakkunnigas
förmenande allt fortfarande vara förlagd till liknande anstalt. Med avseende
på ifrågavarande undervisnings omfattning och innehåll synas emellertid
vissa ändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden vara motiverade.
De sakkunniga hava uppgjort följande plan för lantbruksingenjörsaspiranternas
deltagande i undervisningen vid lantbrukshögskolan.
I meteorologi följes undervisningen utan inskränkning.
Av ämnet lantbruk sbotanik frånskiljes växtpatologi, varjämte kursen även
i övrigt något avkortas.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 212 haft. (Nr 249 )
9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
I bakteriologi läses liela kursen med undantag av mikrobiologiens tillämpning
på mjölkhushållningen och jordbrukets binäringar.
I marklära följes jordbrukslinjens undervisning helt.
I ämnena allmän jordbrukslära och växtodling slära inhämtas den för olika
studielinjer gemensamma allmänna kursen.
Av ämnet kulturteknik, vari jordbrukslinjens undervisning följes, kan läran
örn mätningsmetoder utgå, enär vederbörande redan inhämtat'' erforderliga kunskaper
därom i den tekniska kursen. Enär bland lantbruksämnena kulturtekniken
är av särskilt stor betydelse för blivande lantbruksingenjörer, synes det
motiverat, att ifrågavarande ämne studeras i den omfattning, som erfordras
för erhållande av betyget med beröm godkänd i agronomisk ämbetsexamen.
Den allmänna kursen i nationalekonomi synes böra följas, med undantag för
den del av ämnet, som avser jordbruksstatistiken.
I lantbruks ekonomi synas ifrågavarande elever i huvudsak endast böra deltaga
i den del av undervisningen, som avser taxationsläran och jordbruksdriftens
allmänna planläggning. Undervisningen i handelslära samt örn utlandets
jordbruksförhållanden synes icke behöva följas.
Vad slutligen angår skogshushållning, synes undervisningen i detta ämne
böra följas i sin helhet.
I övriga på schemat för agronomisk ämbetsexamen upptagna undervisningsämnen
syntes studier icke vara påkallade för utbildning i lantbruksingenjörsfacket.
Av den för närvarande i sagda utbildning ingående lantbruksundervisningen
torde sålunda kurserna i agrikulturkemi, foderlära, redskapslära,
ekonomilagfarenhet och kameralistik samt bokföring kunna utgå. Härigenom
vunnes en icke ringa koncentration i lantbruksutbildningen, vilket givetvis
måste betraktas såsom en fördel.
I anslutning till ovanstående kunde antalet föreläsnings- och övningstimmar
för lantbruksingenjörsaspiranter vid lantbrukshögskola approximativt uppskattas
på följande sätt:
Förel. Övd.
Meteorologi.........
........ 10
—
Lantbruksbotanik ......
........ 80
80
Bakteriolog!.........
........ 25
50
Marklära..........
........ 90
70
Allmän jordbrukslära.....
........ 70
30
Växtodlingslära.......
........ 70
30
Kulturteknik........
........ 70
120
Nationalekonomi ......
........ 40
_
Lantbruksekonomi......
.......50
30
Skogshushållning.......
.......50
—
Summa 555
410
Beträffande undervisningen för lantbruksingenjörsaspiranter vid lantbrukshögskolan
framhålla de sakkunniga i övrigt följande.
Med undantag av kursen för kvalificerat betyg i kulturteknik — som ensam
torde kräva åtskilliga månaders studier — borde studierna i förenämnda
ämnen kunna medhinnas under ett läsår. Emellertid finge icke underlåtas
att påpeka den svårighet vid planläggningen av ifrågavarande studier, som
läge däruti, att vederbörande elever samtidigt skulle följa delar av undervisningen
i tre årskurser. Det vore tydligt, att svårighet understundom skulle
uppstå att sammanställa timplan för undervisningen på ett sådant sätt, att
icke föreläsningar och övningar i olika för lantbruksingenjörsutbildningen
ifrågakommande ämnen bleve samtidiga. Man torde sålunda få räkna med, att
ifrågavarande elever i viss utsträckning skulle nödgas på egen hand söka in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
131
hämta erforderliga kunskaper, vilket givetvis måste betraktas såsom en viss
brist hos utbildningssystemet. En annan olägenhet vore, att på grund av den
begränsade studietiden undervisningen i de tillämpade ämnena ofta måste ske
parallellt med och i vissa fall kanske till och med före undervisningen i de
grundläggande ämnena, vilket naturligtvis måste inverka menligt på studieresultatet.
Enär det emellertid icke syntes tänkbart att anordna särskild
undervisning i lantbruksämnen för det fåtal elever för berörda utbildning, som
kunde komma i fråga, och andra anordningar för organiserandet av omförmälda
undervisning icke syntes praktiskt genomförbara, torde nu angivna brister
i planläggningen av lantbruksstudierna för blivande lantbruksingenjörer icke
vara möjliga att undanröja.
Frågan örn en fastare organisation av lantmäteriundervisningen har länge
varit aktuell, och därvid har bland annat en anknytning av ifrågavarande undervisning
helt eller delvis till anstalt för högre lantbruksundervisning varit
på tal. I anledning därav hava högre lantbruksundervisningssakkunniga ansett
det lämpligt att i samband med uppgörandet av förslag till ett bättre ordnande
av den högre lantbruksundervisningen jämväl undersöka, huru en anknytning
av lantmäteriundervisningen till lantbrukshögskolan skulle ställa sig
ur högskolans synpunkt.
Den teoretiska utbildningen av lantmätare är för närvarande uppdelad på
två kurser, nämligen en tvåårig kurs för lantmätariexamen och en ettårig
kurs för kulturteknisk examen. Antalet studerande vid lantmäteriundervisningen
har ansetts kunna beräknas till 12 å 15 i varje årskurs.
De sakkunniga framlägga till en början vissa allmänna synpunkter på berörda
spörsmål.
Därest för endera eller båda ifrågavarande undervisningsgrenar påtagliga
fördelar i kostnadshänseende eller eljest kunde vinnas genom en sammanslagning
eller samverkan, utan att därigenom olägenheter uppstode i andra avseenden,
borde enligt de sakkunnigas förmenande en dylik anordning vidtagas.
Vid bedömande av denna fråga borde även uppmärksammas, att de allmänna
synpunkter, som talade för att vid en gemensam undervisningsanstalt meddelades
utbildning åt kategorier av studerande, som i sin framtida verksamhet
måste stå i jämförelsevis nära kontakt med varandra, i detta fall vore i hög
grad gällande. Värdet i ekonomiskt hänseende utav ett samordnande av den
högre lantbruksundervisningen och lantmäteriundervisningen sammanhängde
närmast med i vilken utsträckning undervisningen lämpligen kunde vara gemensam
för de båda utbildningsgrenarna eller utbildningen i övrigt kunde förbilligas
genom ett bättre utnyttjande av såväl lärare som lokaler och andra
materiella resurser för undervisningen.
I fortsättningen hava de sakkunniga upptagit till prövning, i vad utsträckning
lantmäteriundervisningen vid inordnande i lantbrukshögskolan skulle
kunna draga nytta av där anställd lärarpersonal och tillgängliga materiella
resurser. Beträffande kursen för lantmäteriexamen hava de sakkunniga kommit
till den uppfattningen, att någon samundervisning med lantbruksstuderande
icke lämpligen kan anordnas. I övrigt har utredningen givit följande resultat.
I intetdera av de i kursen för lantmäteriexamen förekommande ämnena förutsattes
finnas fast anställd lärare vid lantbrukshögskolan, och några
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
besparingar i kostnader stöde sålunda icke att vinna därigenom, att dylika lärare
tilläventyrs skulle kunna bättre utnyttjas genom att meddela specialundervisning
för lantmäterielever. Skulle däremot speciallärare vid lantbrukshögskolan
anlitas för särskild undervisning jämväl vid kursen för lantmäteriexamen,
vilket åtminstone i något fall syntes tänkbart, mäste givetvis räknas
med särskilt arvode för nämnda undervisning. Å andra sidan torde, därest
ordinarie lärarbefattningar ansåges böra inrättas för lantmäteriundervisningen
i ämnena matematik och rättslära, ifrågavarande lärare även kunna meddela
erforderlig undervisning i sina ämnen även vid lantbrukshögskolan, varigenom
otvivelaktigt någon kostnadsbesparing vid nämnda högskola kunde
åvägabringas.
Yad därefter anginge frågan örn utnyttjande av lantbrukshögskolans materiella
resurser för nu avsedda del av lantmäteriundervisningen, torde det till
en början bliva erforderligt, att särskilda institutioner inrättades för ämnena
geodesi och praktiskt lantmäteri. Åt dessa institutioner måste anvisas särskilda
lokaler, och de måste givetvis också hava särskild instrumentell utrustning.
För övriga i kursen för lantmäteriexamen ingående undervisningsämnen
vore utrymmesbehovet jämförelsevis ringa, och för deras studium erfordras
obetydliga instrumentella resurser. På grund av det stora antalet undervisningstimmar
i dessa ämnen torde det emellertid vara nödvändigt, att vid eventuell
förläggning till lantbrukshögskola anordna särskilda lokaler för lantmäteriundervisningen
även i dessa ämnen, helst som vid uppgörande av det förut
angivna byggnadsprogrammet för lantbrukshögskolan endast tagits hänsyn till
vad för själva lantbruksundervisningen oundgängligen erfordrades i berörda
avseende. „
Av den sålunda företagna utredningen framginge, att med avseende pa själva
undervisningen synnerligen ringa örn ens någon kostnadsbesparing vöre att
vinna genom att anknyta kursen för lantmäteriexamen till en blivande lantbrukshögskola,
närmast på grund därav, att undervisningen vid de båda utbildningsgrenarna
med avseende på sitt innehåll knappast hade några beröringspunkter.
Vad därefter beträffar kursen för kulturteknisk examen, hava de sakkunniga
funnit förhållandena vara något annorlunda. Nämnda kurs omfattar
också i huvudsak sådana ämnen, som äro av betydelse jämväl för lantbruksutbildningen.
De sakkunniga hava efter utredning kommit till det resultatet,
att Barnundervisning skulle kunna äga rum i viss del av ämnena jordbrukslära
med jordbruksekonomi, jordvärderingslära, skogslära och kulturteknik.
Med hänsyn till lantmäterielevernas speciella förutbildning och lantmäteriutbildningens
särskilda syfte uttala de sakkunniga emellertid tveksamhet, huruvida
Barnundervisning vore ändamålsenlig i någon mera avsevärd del av de
nu angivna ämnena. Beträffande den sannolika kostnadsbesparingen vid gemensam
organisation av de båda undervisningsgrenarna hava de sakkunniga
anfört följande.
Av det anförda framginge, att kursen för kulturteknisk examen visserligen
med avseende på undervisningens innehåll hade mera gemensamt med den
högre lantbruksundervisningen än vad förhållandet visade sig vara beträffande
kursen för lantmäteriexamen, men att likväl besparingen i kostnader för
lärarkrafter icke kunde väntas bliva betydande. Särskilt gällde detta örn på
sätt antytts specialkurser skulle anses böra anordnas för lantmäterieleverna
jämväl i större delen av ämnena jordbrukslära, jordvärderingslära och kulturteknik.
Skulle däremot lantmäterieleverna anses böra i huvudsak följa den
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-t9.
133
ordinarie undervisningen vid lantbrukshögskolan uti de för kulturteknisk examen
ifrågakommande ämnena, uppstode en annan olägenhet, nämligen den,
att ifrågavarande ämnen i lantbrukshögskolans^ kursplan tillhörde två olika
årskurser. På grund härav torde i vissa fall svårighet kunna uppstå att ordna
undervisningen vid högskolan på ett sådant sätt, att icke föreläsningar eller
övningar för lantmäterieleverna bleve samtidiga i olika ämnen.
I fråga om byggnadskostnader torde vissa besparingar kunna göras genom
förläggning av kursen för kulturteknisk examen till lantbrukshögskola. Särskilda
institutioner i jordbrukslära, jordvärderingslära och kulturteknik torde
nämligen i sådant fall icke vara erforderliga för lantmäteriundervisningen.
Behovet av samlingar och instrumentella hjälpmedel särskilt i kulturteknik
— vid lantbrukshögskolan skulle förmodligen bliva något större, men i huvudsak
torde de direkt för lantbruksundervisningen avsedda resurserna i sådant
avseende kunna utnyttjas även för här ifrågavarande ändamål. Däremot torde
det bliva nödvändigt, att för den kulturtekniska kursen särskild föreläsningssal
ställdes till förfogande.
De sakkunniga framhålla vidare, att en ändring i studieplanen vid lantmäteriundervisningen
kan ytterligare försvåra anknytning till lantbrukshögskolan.
En förutsättning för att den mera lantbruks betonade delen av lantmäteriutbildningen
skulle kunna förläggas till en blivande lantbrukshögskola torde
vara, att kursen för kulturteknisk examen allt fortfarande finge utgöra en avgränsad
del av utbildningen. Skulle det ur lantmäteriundervisningens synpunkt
visa sig ändamålsenligt att sammanföra de nu skilda kurserna för lantmäteriexamen
och för kulturteknisk examen till en gemensam större kurs,
bleve nämligen en partiell anslutning till lantbrukshögskolan avsevärt försvårad,
icke minst beroende därpå, att de för lantmäteriutbildningen ifrågakommande
kurserna vid lantbrukshögskolan med hänsyn till undervisningens allmänna
planläggning därstädes icke gärna kunde tänkas koncentrerade till någon
kortare period av studietiden.
Beträffande den högre lantbruksundervisningens yttre organisation giva de Yttranden,
avgivna yttrandena uttryck för en i stort sett enstämmig uppfattning, i det avseendet,
att en självständig lantbrukshögskola bör upprättas. Endast statskontoret
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava på denna punkt
företrätt en annan åsikt.
Statskontoret har sålunda framhållit, att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle ställa stora krav på statskassan. Statskontoret hade därvid
mindre fäst sig vid de höga engångskostnaderna än den avsevärda ökningen å
nära 300,000 kronor av de årliga utgifter, staten skulle påtaga sig för elen
högre lantbruksundervisningen, vilket enligt statskontorets mening mäste ingiva
allvarliga betänkligheter. I Sverige hade under, de senaste. årtiondena
uppförts dyrbara byggnader för olika fackhögskolor, vilka institutioner droge
stora årliga kostnader. I utlandet hade man däremot, enligt en av de sakkunniga
lämnad redogörelse, i allmänhet verkställt en sammanslagning av olika
högskolor. I Norge funnes sålunda en högskola delad på avdelningar för lantbruk,
trädgårdsbruk, mejeriväsen, skogsbruk och lantmäteri, och första, årets
undervisning, omfattande grundläggande och hjälpande ämnen (matematik, naturkunnighet.
nationalekonomi, lantmäteri och ritning) vore gemensam för de
olika avdelningarna. Det vore givet att genom en sådan anordning vunnes besparingar
med avseende å administration, byggnader, undervisningsmateriel och
avlöningar till lärare. Vid ordnandet av den högre undervisningen i Sverige
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i9-
syntes man hava inriktat sig på att tillgodose de olika fackhögskolornas behov
utan att beakta de möjligheter i besparingssyfte, som skulle stå att vinna genom
ett sammanförande av högskolorna i större enheter.
För sin del finge statskontoret framhålla, att en sammanslagning av lantbrukshögskolan,
skogshögskolan och veterinärhögskolan samt centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet givetvis skulle medföra besparingar
i kostnaderna för administration oell undersökningsmateriel.
Allmänna civilförvaltningms lönenämnd har till en början erinrat, att nämnden
tidigare i yttrande över framlagt förslag till lantmäteriundervisningens
ordnande ansett sig böra framhålla angelägenheten av ett närmare övervägande
av frågan, huruvida icke en blivande omorganisation av undervisningen på lantmäteriets
och lantbrukets områden borde ske genom en sammanslagning av denna
undervisning med den undervisningsverksamhet, som från statens sida bedreves
på vissa närbesläktade kunskapsområden. Ifrågavarande organisationsspörsmål
borde alltså ses i ett större sammanhang, nämligen ur synpunkten av
de fördelar — icke minst i statsekonomiskt hänseende — som kunde vara att
vinna genom ett sammanförande av den statliga högre undervisningsverksamheten
på skogsbrukets, lantbrukets och lantmäteriets ävensom veterinärväsendets
områden i en enda högre läroanstalt.
Nämnden har vidare framhållit, att den icke funnit anledning frångå sin sålunda
tidigare uttalade uppfattning, att frågan om en enhetlig organisation på
förevarande områden alltjämt vore värd beaktande. De sakkunniga hade själva
påvisat de fördelar, som skulle vara att vinna i ekonomiskt och andra hänseenden
redan genom ett sammanförande till en organisk enhet av den högre lantbruks-
samt veterinär- och skogsundervisningen. I betraktande av de avsevärda
krav, som de föreslagna två fackhögskolorna för lantmäteri- och lantbruksundervisning
skulle komma att ställa på statskassan, vore det enligt lönenämndens
mening önskvärt, att hela det komplex av organisationsspörsmål,
varom här vore fråga, ur nu angivna synpunkt i ett sammanhang gjordes
till föremål för utredning, innan något förslag i ena eller andra riktningen förelädes
riksdagen.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har vitsordat behovet av en fristående
lantbrukshögskola men samtidigt uttalat, att då den högre lantbruksundervisningen
skulle ordnas, så vitt möjligt all högre undervisning, som avsåge jordens
brukande, borde förläggas till samma plats och den blivande lantbrukshögskolan
sålunda meddela högre undervisning såväl i jordbruk och mejerihantering
som i trädgårdsskötsel ävensom eventuellt i lantmäteri.
I fråga örn lämpligheten att anknyta den högre lantbruksundervisningen till
ett universitet har filosofiska fakulteten i Uppsala med instämmande av större
akademiska konsistoriet i Uppsala anfört följande.
Det större akademiska konsistoriet hade år 1913 tillstyrkt ett av tillkallade
sakkunniga framlagt förslag, enligt vilket en lantbrukshögskola borde förenas
med Uppsala universitet, ehuru konsistoriet gjorde vissa erinringar med avseende
på en del detaljer och ville lämna öppet, huruvida en fristående agronomisk
fakultet borde upprättas, såsom de sakkunniga hade föreslagit, eller om
den borde införlivas såsom en sektion av den filosofiska fakulteten.
Genom den nu förebragta utredningen hade frågan kommit i ett nytt läge.
En agronomisk högskoleinstitutions införlivande med universitetet skulle utan
tvivel medföra avsevärda fördelar, icke minst genom de därigenom skapade
möjligheterna för ett intimt samarbete mellan representanter för vid fakulteten
företrädda vetenskaper och den teoretiskt-praktiska jordbruksforskningens
målsmän samt genom ett rikare vetenskapligt liv vid universitetet. Det syntes
Kungl. Maj :ts proposition nr 2h9.
135
dock obestridligt att vid denna frågas bedömande hänsyn måste tagas i främsta
rummet till jordbruksforskningens och lantbruksundervisningens krav och
att det otvivelaktigt vore av stor betydelse för en agronomisk högskoleinstitution,
som hade till en huvuduppgift att utbilda konsulenter, lantbrukslärare och
tjänstemän vid praktiska jordbruksinstitutioner, att en intim kontakt med det
praktiska jordbruket uppehölles. En sådan intim kontakt kunde endast vinnas
genom att den högre lantbruksundervisningen med sina institutioner förlädes
till en lantbruksegendom. Vid en sådan förläggning torde också den högre
lantbruksundervisningen lämpligen ordnas som en självständig högskola. Då
det samarbete mellan lantbrukshögskoleinstitutionen och universitetet, vid vars
gynnsamma verkningar fakulteten måste lägga stor vikt, visserligen icke kunde
bliva lika livligt, örn den förra upprättades som en självständig högskola som
om den inkorporerades med ett universitet, men då dock ett fruktbringande
samarbete borde kunna ske, såvida högskolan i enlighet med förslaget förlädes
nära en universitetsstad, ansåge sig fakulteten böra ansluta sig till de sakkunnigas
uppfattning att övervägande skäl talade för upprättandet av en självständig
lantbrukshögskola.
Beträffande den blivande lantbrukshögskolans ställning till tekniska högskolan
har tekniska högskolans lärarkollegium, till vars yttrande i ärendet högskolans
styrelse anslutit sig, framhållit följande.
Kommitterade hade ingående behandlat den vid olika tillfällen framkastade
tanken att anknyta den högre lantbruksundervisningen till tekniska högskolan.
Kommitterades utredning gåve till resultat att en dylik anknytning skulle komma
att medföra betänkliga olägenheter såväl för lantbruksundervisningen som
för tekniska högskolan. Lärarkollegiet kunde ej annat än instämma i detta
uttalande. Läroämnena vid tekniska högskolan hade, med möjligen enstaka
undantag, en omfattning och en specialisering som ej kunde passa lantbruksundervisningen.
En omläggning av dessa läroämnens program i och för anpassning
till nyssnämnda undervisning skulle medföra en så väsentlig ökning
av tekniska högskolans lärarstab. att med all sannolikhet någon avsevärd besparing
i lärarkrafter i jämförelse med de av kommitterade för en självständig
högskola föreslagna ej skulle kunna påräknas.
Tekniska högskolans läge försvårade ytterligare en anslutning, ity att lantbrukshögskolan
av naturliga skäl borde hava tillgång till ett flertal större
byggnader och laboratorier, speciellt avpassade för lantbrukets vetenskapliga
behov. Dessa byggnader fordrade ett betydande tomtutrymme, som ej stöde
till förfogande på tekniska högskolans nuvarande markområde. Enär Ultuna
(alt. Alnarps) lantbruksinstitutet redan disponerade över de allra flesta av de
för en lantbrukshögskola erforderliga byggnaderna syntes kommitterades förslag
att ombilda detta institut till högskola erbjuda synnerligen vägande fördelar
ur praktisk och ekonomisk synpunkt i jämförelse med att inrymma högskolan
som en fackavdelning vid tekniska högskolan.
Lärarkollegiet ville till slut konstatera att utbildningen av lantbruksingenjörer
i den del, som lämnades vid tekniska högskolan, enligt det framlagda betänkandet
ej underginge någon förändring.
Vad angår ifrågasatt sammanslagning av den blivande lantbrukshögskolan
med veterinär- och skogshögskolorna hava sistnämnda högskolors ledning gjort
följande uttalanden.
Veterinärhögskolans lärarkollegium har med instämmande av högskolans
styrelse anfört, att en anordning med en organisatorisk sammankoppling av
den blivande lantbrukshögskolan med veterinärhögskolan till ett enhetligt hög
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
skolekomplex med gemensam rektor och administration utan tvivel kunde, vid
en flyktigare granskning, te sig som innebärande ej oväsentliga fördelar, vilka
även av de sakkunniga diskuterats: besparing av lärarkrafter genom gemensamma
lärare och lokaler för undervisningen i vissa ämnen, lägre administrationskostnader
och möjlighet till förmånligare inköp av en del större förbrukningsartiklar
samt ökade möjligheter för vetenskapligt samarbete. Vid en mer
ingående prövning visade det sig emellertid, att dessa fördelar varken vore
särdeles många eller av den betydenhet, att de kunde motivera ett så radikalt
ingrepp som borttagandet av en sedan lång tid tillbaka (mer än 100 år) fristående
och självständigt arbetande läroanstalts som veterinärhögskolan självstyrelse
skulle innebära.
_ Veterinärhögskolan skulle beträffande lärarekrafter genom sammanslagning
med en blivande lantbrukshögskola kunna vinna den fördelen, att undervisningen
i husdjurslära (innefattande axels- och raslära jämte ytteröra samt
utfodringslära) för de veterinärstuderande övertoges av lantbrukshögskolans
lärarekrafter, varigenom den nuvarande professuren i husdjurslära vid veterinärhögskolan
skulle bliva obehövlig och de till dess innehavare utgående avlöningsmedlen
kunde bliva disponibla för inrättande av en ny professur, avseende
uppdelning av den nuvarande professuren i medicin och farmakologi, på
vilken otvivelaktigt för många och stora ämnen voro hopade. Önskemålet av
en sådan uppdelning skulle sålunda utan särskild kostnad för statsverket sannolikt
kunna vinnas genom en sammanslagning. Men som i det följande skulle
visas torde besparingen för statsverket genom en högskolesammanslagning bliva
till största delen endast skenbar, emedan anställande av hjälplärare på andra
avdelningar utöver nu förefintliga torde bliva en nödvändig konsekvens av
veterinärhögskolans övertagande av undervisningen för agronomie studerande
i vissa ämnen.
Lantbrukshögskolan skulle å sin sida, som även de sakkunniga framhållit,
genom sammankopplingen kunna tänkas ernå den fördelen, att undervisningen
i husdjurens fysiologi till åtminstone avsevärd del (inkl. tillhörande delar
av den fysiologiska kemien) för de agronomie studerande kunde ombesörjas
av professorn i fysiologi vid veterinärhögskolan. Härvid måste dock tagas
i betraktande, att detta endast under den förutsättningen skulle låta sig göra,
att föreläsningarna i detta ämne bleve gemensamma för veterinär- och agronomie
studerande samt att, örn fysiologisk laborationskurs för agronomie studerande
skulle anordnas, en väl kvalificerad assistent anställdes vid veterinärhögskolans
fysiologiska och kemiska institution. Det vore nämligen otänkbart
att med enbart nuvarande lärarekrafter därstädes, nämligen en professor
med 4 timmars föreläsningsskyldighet för veterinärstuderande i veckan hela
läsåret samt en laborator med likaledes betydande föreläsningsskyldighet och
dessutom förpliktelse att jämte professorn handleda omfattande laborationskurser,
kunna anordna särskilda föreläsnings- och övningskurser för agronomie
studerande. Beträffande undervisningen i anatomi för agronomie studerande
skulle även den kunna förläggas till veterinärhögskolan, dock endast
under liknande förutsättningar som nyss angivits för fysiologiundervisningen.
Även om man som ytterligare möjligheter räknade med, att den propedeutiska
undervisningen i kemi skulle kunna bliva gemensam för veterinäroch
agronomie studerande, och kurs i husdjurshygien m. m. kunde anordnas
för agronomie studerande av veterinärhögskolans lärare vore, som av vad här
sagts och vid en jämförelse med hela undervisningsprogrammen för lantbruksoch
veterinärhögskoloma utan vidare torde framgå, icke synnerligen mycket
att vinna med avseende på inbesparing av lärarekrafter för någondera institutionen
genom deras sammankopplande. En olägenhet, som man dessutom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 2-rt9.
187
alltid måste räkna nied, vore, att om undervisningen för veterinär- och agronomi
studerande i vissa ämnen bleve gemensam, det säkerligen bleve svårt att
lämpligt avväga kurserna för bägge studieriktningarnas behov och att taga
hänsyn till den för dem önskliga specialiseringen.
Att en viss, om ock jämförelsevis obetydlig lokalbesparing under förutsättning
av nyssnämnda anordningar av undervisningen kunde ske vid byggandet
av lantbrukshögskolans institutioner, kunde icke bestridas. Härvid är dock att
märka, att örn även utrymme utan större svårighet borde kunna beredas
agronomi studerandena jämte veterinärstuderandena på de kemiska laboratorierna
och anatomisalen, högskolans föreläsningssalar (undantagandes den
anatomiska i vilken torde kunna göras plats för 60) endast rymde 30 åhörare.
Att däremot beträffande administrationskostnaderna någon, åtminstone nämnvärd
minskning skulle kunna- genom en sammanslagning av högskolorna åstadkommas
måste kollegiet ställa sig tvivlande till. Hektor vid veterinärhögskolan
hade för närvarande era sex timmars dagligt arbete med expeditionsgöromål
för högskolan, ofta betydligt därutöver; han åtnjöte därför minskning av
arbete på den av honom innehavda professuren med intill hälften. En rektor
för ett så stort högskolekomplex som en sammanslagen lantbruks-, skogs- och
veterinärhögskola skulle säkerligen, även om dekaner med rätt vidsträckt befogenhet
tillsattes för dess olika fakulteter, icke kunna medhinna något undervisningsarbete
alls och således icke vara att räkna med som lärare. I detta
sammanhang borde även erinras, att veterinärhögskolan icke vore enbart en
undervisnings- och forskningsanstalt, utan även en sjukvårdsinrättning av
ganska betydande omfattning, och att handledandet av dess angelägenheter
därför varken kunde med fördel överlåtas åt en icke fackman på området eller
överlämnas till en dekan, som väl enligt vedertaget bruk skulle ombytas varje
år. Det vore nog sant, att de medicinska fakulteternas vid våra universitet
inre administrativa angelägenheter omhänderhades av dekaner, men därvid
vore att märka att de sjukvårdsinrättningar som för undervisningen stöde till
fakulteternas förfogande hade sin egen administration och att alltså varken
universitetsrektor eller dekaner behövde befatta sig med denna. Likartat vore
förhållandet vid Karolinska institutet. Någon inskränkning av veterinärhögskolans
behov av dess nuvarande, förutom rektor, för administrationen anställda
personal, nämligen en syssloman, ett kvinnligt kanslibiträde och en
vaktmästare, kunde icke tänkas genom en sammanslagning med lantbrukshögskolan
kunna åstadkommas, och knappast skulle densamma medhinna något
väsentligt arbete utöver det den nu presterade för veterinärhögskolan. För
administrationen skulle sålunda en högskolesammanslagning hava intet eller
föga att betyda i avseende pål personalbesparing.
Beträffande slutligen frågan, huruvida genom gemensamma större inköp av
förbrukningsartiklar för de tre högskolor, som det närmast varit tal örn att
sammanslå, någon besparing för statsverket vore att vinna, vore denna svår
att bedöma i sin helhet, Kollegiet ville emellertid framhålla, att veterinärhögskolans
förbrukning av gas och elektrisk ström vore av den storleksordning,
att högskolan finge tillgodoräkna sig högsta medgivna rabatt å dessa
förbrukningsartiklar, och även kolinköpen hade kunnat göras till möjligast
förmånliga pris. Detsamma torde gälla de fodermedel, som förbrukades i
större mängd. Och övriga förbrukningsartiklar spelade i omkostnadsstaten en
tämligen underordnad roll.
Det vore således på det hela taget ganska få och mindre vägande fördelar,
som enligt kollegiets uppfattning skulle vinnas genom en sammankoppling av
veterinärhögskolan med lantbrukshögskolan, och de väsentligare av dem,
nämligen utbyte i viss utsträckning av lärarekrafter och vetenskap
-
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
ligt samarbete, skulle lika väl kunna åvägabringas med högskolorna
fristående från varandra, n. b. under förutsättning att lantbrukshögskolan
förlädes till Stockholm. En sammanslagning under gemensam ledning
av så till undervisningsområden och arbetssätt skilda högskolor som lantbruks-,
skogs- och veterinärhögskolorna skulle ovillkorligen medföra betydande
olägenheter, och detta särskilt då ej högskolorna redan från sin grundläggning
haft samorganisation. Detta hade även de sakkunniga framhållit.
Det vore icke något okänt förhållande kollegiet berörde, då det här påpekade
svårigheten att till chefsposter erhålla tillräckligt både speciellt och allmänt
utbildade och samtidigt i administrativt hänseende dugande personer. Det
skulle utan tvivel bliva ett mycket vanskligt företag att finna lämplig gemensam
rektor för tre högskolor med så olikartade arbetsområden, tillräckligt kunnig
och vidsynt för att på ett framgångsrikt och opartiskt sätt föra deras talan
och avväga organisatoriska åtgärder. Skedde ej detta, bleve den oundvikliga
följden inre misshälligheter och split, som kunde bliva till stort förfång för de
olika högskolornas (resp. fakulteternas) utveckling, och detta i främsta rummet
beträffande det vetenskapliga samarbetet, vilket i realiteten vore den
enda vinst av betydenhet av en sammanslagning och vilken för övrigt lika
väl kan vinnas genom fritt samarbete. Sakkunniga hade också själva i anslutning
till frågan örn lantbrukshögskolans eventuella anknytning som fakultet
till något av universiteten yttrat: »Endast vid verksamhetens utövande
under fullt fria och självständiga former torde högskolan kunna utöva ett verkligt
fruktbringande inflytande på den näring, högskolan vore avsedd att stödja.
» Detta påstående torde enligt styrelsens förmenande få anses vida mer
berättigat vid diskussion av för- och nackdelarna av en sammanslagning av
en mindre grupp fackhögskolor till en enhet än med avseende på en högskolas
anslutning som fakultet till ett så stort komplex, som ett universitet utgjorde.
Skulle för veterinärhögskolans vidkommande en anknytning till annan förefintlig
institution ifrågasättas, vore den naturliga anordningen, på grund av
likhet i undervisningsområden och arbetssätt, dess anslutning till Karolinska
institutet, däremot icke till lantbrukshögskolan. Att veterinäryrkets utövare
till övervägande del arbetade i lantbrukets tjänst, vore visserligen riktigt, men
lantbruksundervisning och veterinärundervisning hade jämförelsevis få beröringspunkter,
under det läkare- och veterinärutbildningen hade synnerligen
mycket gemensamt.
Av det sagda torde framgå, att veterinärhögskolans lärarekollegium icke
ansåge sig kunna förorda en sammankoppling av veterinär- och lantbrukshögskolorna
med varandra.
Vad beträffade ett samarbete med delvis gemensamma lärare men skild
administration kunde naturligtvis ett sådant under vissa förutsättningar komma
till stånd, örn lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm, och mot en sådan
anordning hade kollegiet intet skäl att ställa sig avvisande, i den mån den icke
komme att verka inkräktande på arbetet vid veterinärhögskolan. Villkoren
för att denna skulle kunna åtaga sig att sörja för undervisningen av agronomie
studerande i vissa ämnen vore, under förutsättning att veterinär- och lantbrukshögskolorna
vore från varandra fristående institutioner, i huvudsak desamma
som ovan anförts under antagande att de förenades. Att ett fruktbringande
vetenskapligt samarbete mellan de bägge högsjkolorna skulle kunna
under fullt fria former etableras örn lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm,
därom vore kollegiet övertygat och ur den synpunkten skulle kollegiet
med tillfredsställelse sett att denna förläggningsort kunnat väljas. De skäl
för förläggande av den blivande högskolan till annan plats än Stockholm, som
av de sakkunniga förebragts, syntes emellertid kollegiet tillräckligt vägande
Kungl. Majlis proposition nr 249.
139
för ett bortseende från nämnda och andra av de sakkunniga påpekade fördelar,
som skulle åtfölja förläggning till Stockholm.
Lärarrådet vid sko g shö g skolan har instämt i de sakkunnigas uttalande, att
det under förhandenvarande förhållanden ej kunde vara lämpligt genomföra
något organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med
den högre skogsundervisningen. Skog skog skolans styrelse har anslutit sig till
detta uttalande och samtidigt erinrat,, att den i en till de sakkunniga den 24
maj 1927 avlåten skrivelse uttalat sig emot inrättandet av en stor gemensam
högskola, avsedd att i olika jämnställda avdelningar meddela högskolemässig
undervisning i ej endast jordbruk och husdjursskötsel utan även i veterinärkunskap,
skogsskötsel, lantmäteri m. nr.
Med avseende på spörsmålet örn samordnande av den högre lantbruksundervisningen
med lantmäteriutbildningen har lantmäteristyrelsen ingående diskuterat,
i vilken utsträckning Barnundervisning må kunna äga rum för lantbrukshögskolestuderande
och lantmäterielever. Styrelsen har funnit, att förutsättningarna
för sådan Barnundervisning äro små och att förty de ekonomiska fördelarna
av en sammanslagning skulle vara ringa.
Den verkställda undersökningen gåve enligt lantmäteristyrelsens mening till
resultat, att någon Barnundervisning med fördel icke kunde åvägabringas vare
sig frågan gällde kursen till lantmäteriexamen eller kursen till kulturteknisk
examen. I samma mån man skulle söka anordna en sådan, komme olägenheter
säkerligen att uppstå för båda undervisningsgrenarna. Lantmäteristyrelsen antoge
nämligen, att, örn Barnundervisning en gång vore besluten, denna finge och
måste anordnas på sådant sätt, att man sökte att så långt det läte sig göra tillgodose
båda undervisningsgrenarna, och ej fullföljde de sakkunnigas uppfattning,
som närmast syntes vara, att undervisningen skulle anordnas huvudsakligen
med hänsyn till den ena undervisningsuppgiften. I anslutning härtill borde
erinras, att antalet lantmäterielever visserligen uppginge endast till omkring
12 å 15 i varje årskurs, men att årskursernas antal voro tre och att antalet
samtidigt studerande lantmäterielever alltså uppginge till omkring 40
eller inemot hälften av hela det antal studerande vid lantbrukshögskolan som
de sakkunniga räknat med.
Lantmäteristyrelsen ansåge sig böra i detta sammanhang upplysa, att samma
negativa resultat i fråga örn möjligheterna till Barnundervisning framgått vid
tidigare gjorda undersökningar örn Barnundervisning för lantmäteriutbildningen
och dels skogshögskolan, dels tekniska högskolan. Beträffande tekniska
högskolan förekomme dock någon meningsskiljaktighet.
Detta resultat kunde visserligen förefalla egendomligt, ty det måste ju erkännas,
att det läge nära till hands antaga att Barnundervisning väl i någon och
ej så ringa utsträckning borde kunna åstadkommas. Härvid borde emellertid
framhållas, att Barnundervisning i allmänhet icke förekomme i vårt land på
högskolestadiet, vilket förhållande säkerligen berodde på vår långt drivna elementarutbildning.
Vad särskilt lantmäteriutbildningen anginge, hade detta
förhållande föranlett, att undervisningsprogrammet, med undantag för matematik,
icke upptoge något grundläggande ämne såsom självständigt läroämne.
Det vore emellertid oriktigt att härav draga den slutsats, att vad andra grundläggande
ämnen anginge än matematik icke förekomme någon undervisning vid
lantmäteriutbildningen. Sådan förekomme i större eller mindre omfattning uti
fysik, kemi, mineralogi med bergartslära, geologi, biologi, mekanik och meteorologi
men den meddelades såsom inledning och i anslutning till kunskapernas
tillämpning från skilda områden.
Då någon Barnundervisning ej kunde komma till stånd, stöde givetvis inga
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 2å-9.
Departe
mentschefen.
fördela!- i kostnadshänseende att vinna i den delen, och ovan hade visats, att
åtminstone några nämnvärda sådana ej heller kunde räknas med beträffande
lokaler och utrustning.
Aven i sistberörda delar hade samma resultat framgått vid undersökning, som
tidigare företagits i fråga örn lantmäteriutbildningens sammanförande med dels
skogshögskolan och dels den högre tekniska undervisningen. Skulle ett sammanförande
komma till stånd, kunde ett sådant ske endast i yttre måtto genom
en samorganisation och förläggning till samma plats samt med någon gemensamhet
i fråga örn lokaler, men de olika undervisningsgrenarna måste få utgöra
självständiga enheter vare sig nu dessa kallas fakulteter, sektioner eller
fackskolor. Endast under denna förutsättning kunde lantmäteristyrelsen alltså
understödja ett sammanförande, det finge vara med lantbrukshögskolan ensamt
eller i förening med annan närliggande undervisningsgren. Vad särskilt
anginge ett sammanförande med lantbrukshögskolan under förutsättning av
dess förläggning till Ultuna tillkomme vissa olägenheter, som man icke behövde
räkna med örn lantmäteriundervisningen förbleve i Stockholm.
För främjandet av en vetenskaplig forskning skulle det tvivelsutan vara av
betydelse, att samtliga lantbruket berörande undervisningsgrenar sammanfördes
till en enda större akademi. Men styrelsen hade ej i vidare mån än nu
skett ansett sig böra beröra denna fråga, enär densamma —- även örn den ej blivit
helt avförd från dagordningen genom det sätt, varpå skogs- och veterinärundervisningen
redan ordnats — dock torde ligga utanför ramen av vad styrelsen
i anledning av den remissen hade att överväga.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att lärarrådet vid Alnarp förklarat
sig fullständigt dela de sakkunnigas uppfattning, att en lantbrukshögskola
i organisatoriskt avseende ej bör förenas med universitet, annan högskola
eller annan redan förefintlig forskningsanstalt på jordbrukets område,
samt vidare att Sveriges lantbrukslärareförbund har uttalat önskvärdheten av
att så intim kontakt som möjligt kommer till stånd mellan lantbrukshögskolan
och statens redskapsprovningsanstalter, Sveriges utsädesförening, svenska mosskulturföreningen,
svenska betes- och vallföreningen och andra statsunderstödda
föreningar och organisationer på jordbruksområdet, såsom jordbrukstekniska
föreningen, de olika husdjursavelsföreningarna m. fl.
Det organisationsproblem, som avhandlas under denna punkt, berör endast
lantbrukshögskolan. Beträffande denna hava de sakkunniga undersökt olika
tänkbara möjligheter för anslutning till redan befintlig högre undervisningsanstalt,
varjämte diskuterats frågan örn sambandet mellan den högre lantbruksundervisningen
och undervisningen för utbildning av lantmätare och lantbruksingenjörer.
Vad först angår frågan örn den högre lantbruksundervisningens inordnande
i ett universitet torde de sakkunnigas utredning klart givit vid handen, att
jämförelsevis litet skulle vara att vinna genom en sådan anordning, medan å
andra sidan icke obetydlig risk skulle uppstå att lantbrukshögskolan såsom
jämförelsevis ringa del av ett dylikt undervisningskomplex skulle erhålla minskade
möjligheter att hävda sin ställning och därmed att tillgodose de berättigade
krav, som kunde ställas på den från jordbruksnäringens sida. Jag anser
mig på grund härav icke kunna förorda en sådan form för lantbrukshögskolans
organisation.
Kungl. Maj :ts proposition nr 2-^9.
141
Av liknande skäl anser jag mig böra avstyrka, att deli blivande lantbrukshögskolan
inkorporeras med tekniska högskolan. Dessa båda undervisningsgrenar
hava i själva verket så litet gemensamt, att en organisatorisk förening
av dem näppeligen kan anses vara motiverad.
Vad därefter beträffar frågan om den blivande lantbrukshögskolans samordnande
med veterinär- och skogshögskolorna till en enhet hava de sakkunniga
påvisat, att därigenom skulle ernås vissa fördelar för lantbruksundervisningen
bestående däri, att vissa av nämnda två fackhögskolors lärare skulle
kunna i någon utsträckning medverka även vid lantbruksutbildningen, varjämte
vid ifrågavarande fackhögskolor förefintliga materiella resurser i viss
mån även skulle komma den högre lantbruksundervisningen till godo. Ifrågavarande
fördelar synas emellertid icke vara av den storleksordning, att de böra
tillmätas någon större betydelse vid avgörandet av frågan om lantbrukshögskolans
lämpligaste organisation.
Det torde å andra sidan icke kunna bestridas, att betydande svårigheter
skulle vara förbundna nied åtgärder, som hade till syfte att organisatoriskt
förena två förut var för sig självständiga högskolor och därtill lägga en tredje.
Såväl veterinär- som skogshögskolan har haft en gynnsam utveckling och bedriver
en framgångsrik verksamhet. Förtjänsten härav torde till väsentlig
del vara att tillskriva en god ledning vid de båda högskolorna. Skulle nu tre
högskolor med tämligen olikartade uppgifter sammanslås, synes det lätt kunna
befaras, att den gemensamma ledningen icke skall vara lika kvalificerad när
det gäller alla tre verksamhetsområdena. Resultatet torde då lätt kunna bliva,
att någon av avdelningarna eller i värsta fall samtliga skulle få sina arbetsmöjligheter
försämrade med ty åtföljande tillbakagång i utvecklingen.
Ehuru jag är böjd att tillmäta nu anförda synpunkter stort beaktande, är
det emellertid främst ett annat skäl, som gör det omöjligt för mig att förorda
en organisation av lantbrukshögskolan enligt senast angivna riktlinjer. Såsom
jag under nästa punkt närmare utvecklar, anser jag nämligen att lantbrukshögskolan
icke bör förläggas till Stockholm. Men om lantbrukshögskolan upprättas
på annan plats, torde någon samorganisation nied veterinär- och skogshögskolorna
icke heller kunna ifrågakomma.
Beträffande lantmäteriundervisningen hava de sakkunniga funnit, att den
däri ingående lantmäteritekniska kursen knappast har något gemensamt med
lantbrukshögskolans undervisning, medan däremot den kulturtekniska kursen
skulle kunna i viss utsträckning tillgodogöra resurserna vid lantbrukshögskolan.
Även i detta fall gäller emellertid, att de genom ett samordnande av lantbruks-
och lantmäteriundervisning möjliga besparingarna icke kunna -''W iS
uppgå till mera avsevärda belopp.
Vid sin utredning hava de sakkunniga förutsatt, att de båda kurserna vid
lantmäteriutbildningen i fortsättningen liksom nu skola vara fullt skilda från
varandra. I ett senare föreliggande, inom lantmäteristyrelsen utarbetat förslag
till lantmäteriundervisningens ordnande utgår man emellertid ifrån att
ifrågavarande båda kurser framdeles skola sammanföras till en enda. Vid
övervägande av frågan örn samorganisation nied lantbrukshögskolan måste så
-
142
Kungl. Majlis proposition nr 2k9.
Högre lantbrnksnndervisningssakknnniga.
lunda hänsyn tagas till lantmäteriundervisningen i dess helhet. Men vid sådant
förhållande torde man kunna räkna med, att den genom en sammanslagning
av berörda undervisningsgrenar sannolikt uppkommande kostnadsbesparingen
skall bliva relativt ringa.
Då jag förutsätter, att lantbrukshögskolan skall förläggas till annan plats
än Stockholm, skulle en samorganisation med lantmäteriundervisningen innebära,
att denna finge förflyttas från sin nuvarande förläggningsort. De skäl,
som av lantmäteristyrelsen förebragts till förmån för lantmäteriutbildningens
fortsatta anordnande i Stockholm synas emellertid vara så starka, att de böra
tillmätas avgörande betydelse. Jag finner mig sålunda böra föreslå, att lantbrukshögskolan
organiseras utan hänsyn tagen till lantmäteriundervisningens
ordnande.
I fråga örn utbildningen av lantbruksingenjörer skulle denna enligt de sakkunnigas
förslag endast i ringa grad påverkas av lantbrukshögskolans upprättande.
Häremot har jag intet att invända. Frågan örn närmare planläggning
av lantbruksingenjörsaspiranternas agronomiska utbildning torde böra göras till
föremål för senare övervägande.
Av vad jag nu anfört framgår, att jag instämmer i de sakkunnigas förslag,
att lantbrukshögskolan bör organiseras såsom en fullt självständig institution.
Dock bör den stå i god kontakt med annan närstående undervisnings- och forskningsverksamhet.
Vad de sakkunniga anfört beträffande sådant samarbete,
synes mig riktigt och värt allt beaktande.
4. Förläggning av olika undervisningsanstalter.
a) Lantbruksliögskola och agronomkurs.
Vid bedömande av frågan örn den lämpligaste förläggningen av anstalter för
högre lantbruksundervisning måste hänsyn givetvis tagas till en mångfald omständigheter.
De sakkunniga framhålla, att de olika förutsättningarna för
samarbete med andra undervisningsanstalter och institutioner förtjäna att noga
uppmärksammas och att de ekonomiska konsekvenserna under alla förhållanden
måste tillmätas stor betydelse.
De sakkunniga hade kommit till den övertygelsen, att det endast vore tre
platser, som på allvar kunde komma i fråga såsom förläggningsorter för en
anstalt för högre lantbruksundervisning, nämligen Stockholm, Ultuna och Alnarp.
Ett mera intimt samarbete med skogs- och veterinärhögskolorna ävensom
med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förutsatte, att
en blivande lantbrukshögskola förlädes till Stockholm, men även örn nu ifrågavarande
högskola organiserades mera fristående, syntes frågan örn dess förläggning
till rikets huvudstad förtjäna att på allvar tagas under övervägande.
Ultuna och Alnarp vore förläggningsorterna för den nu förefintliga institutsmässiga
högre lantbruksundervisningen i vårt land. Under tidernas lopp hade
i fråga örn dessa instituts utrustning förbättringar av olika slag vidtagits i
syfte att göra undervisningen mera effektiv, och det förtjänade givetvis tagas
under allvarlig omprövning, huruvida icke de resurser i undervisningshänseende,
som på detta sätt så småningom skapats, kunde komma den högre lant
-
Kungl. Majlis proposition nr 2-^9.
143
bruksundervisning, varom nu är fråga, till godo. För ernående av ett fruktbringande
samarbete mellan lantbruksliögskola och universitet vore det givetvis
av betydelse, att de båda läroanstalternas institutioner vöre belägna i nära
grannskap av varandra. Ur denna synpunkt vore det otvivelaktigt åtskilligt
som talade för lantbrukshögskolans förläggning till universitetsstad. Såsom
redan anförts, torde det emellertid även i dylikt fall av mångå skäl vara ändamålsenligare,
att redan förefintliga institutionslokaler vid något av de ^nuvarande
lantbruksinstituten efter erforderlig komplettering toges i anspråk för
högskolan. Den omständigheten, att våra båda lantbruksinstitut vöre belägna
på jämförelsevis ringa avstånd från var sitt universitet, gjorde en sådan anordning
möjlig, helst som kommunikationerna mellan de för samarbete ifrågakommande
utbildningscentra kunde betecknas såsom synnerligen goda.
Även örn sålunda endast tre orter — Stockholm, Ultuna och Alnarp — ansåges
kunna ifrågakomma såsom förläggningsplatser för högre lantbruksundervisningsanstalter,
vore likväl många alternativ för förläggningen åtminstone
teoretiskt tänkbara, beroende därpå, att vid undervisningens allmänna
planläggning förutsatts kurser av olika slag.
Åtskilliga av dessa alternativ hade emellertid utan närmare utredning ansetts
kunna lämnas ur räkningen. Sålunda hade till en början sådana alternativ
synts kunna uteslutas, vid vilka agronomkurs förutsatts skola förläggas
till Stockholm För agronomutbildningen vore det nämligen av allra största
vikt, att tillgång funnes till ett större jordbruk i omedelbar närhet av läroanstalten,
och lämpligt sådant jordbruk kunde icke, såvitt de sakkunniga kunnat
finna, ställas till förfogande i Stockholms omedelbara närhet.
De sakkunniga holle vidare före, att icke all högre lantbruksundervisning
borde koncentreras till samma del av landet Sedan gammalt hade den högre
lantbruksundervisningen varit uppdelad på två anstalter, belägna inom vitt
skilda landsdelar. Det vöre emellertid ej blott historiska skäl, sorn, talade för
att en sådan uppdelning fortfarande borde äga rum, utan en dylik åtgärd motiverades
jämväl av den omständigheten, att jordbruksförhållandena inom skilda
delar av vårt långsträckta land vore väsentligt olika. Skulle olika landsdelars
intressen med avseende på den högre lantbruksundervisningen kunna tillgodoses,
vore det därför enligt de sakkunnigas mening erforderligt, att icke all
högre lantbruksundervisning förlädes vare sig till mellersta eller sydligaste
delen av Sverige. Det kunde sålunda ur denna synpunkt icke heller betraktas
såsom en tillfredsställande lösning av förläggningsfrågan, att en del av den
högre lantbruksundervisningen förlädes till Stockholm och återstående del till
Ultuna.
Med iakttagande av ovan anförda synpunkter hava de sakkunniga funnit,
att antalet alternativ i fråga om förläggningen av olika undervisningsanstalter
borde kunna — såvitt angår det system för undervisningens anordnande
som i det föregående betecknats såsom huvudalternativ A — begränsas till tre,
nämligen:
Alt. A 1: Högskola vid Ultuna; agronomkurs vid Alnarp.
Alt. A II: Högskola vid Alnarp; agronomkurs vid Ultuna.
Alt. A III: Högskola i Stockholm; agronomkurs vid Alnarp.
De sakkunniga hade verkställt utredning rörande de sannolika kostnaderna
för vart och ett av nämnda alternativ och därvid kommit till följande resultat:
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hd.
Engångskostnader:
144
Alternativ AI .................................. kronor 1,427,400: —
Alternativ A II .................................. » 1,478,700: —
Alternativ A III ................................ » 2,492,600: —
Årliga kostnader:
Alternativ A I ...........................
Alternativ A II...........................
Alternativ A III .........................
kronor 434,028: —- » 437,370: —
» 449,652: —
När det sedan gällt för de sakkunniga att taga ställning till frågan, vilket
av de tre angivna alternativen till förläggningsort för erforderliga institutioner
för högre lantbruksundervisning borde väljas, hava de sakkunniga ansett
sig böra i främsta rummet fästa avseende vid själva lantbrukshögskolan. De
sakkunniga hava framhållit, att beträffande var och en av de föreslagna platserna
för lantbrukshögskolan — Stockholm, Ultuna och Alnarp — kunde anföras
olika skäl, som talade för lämpligheten av att dit förlägga högskolan.
Vid övervägande av berörda förläggningsfråga hava de sakkunniga ansett det
ändamålsenligt att först taga ställning till den icke minst i principiellt hänseende
viktiga frågan, örn lantbrukshögskolan bör förläggas till Stockholm eller
icke. Med avseende härpå hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Lantbrukshögskolans förläggning till huvudstaden skulle givetvis medföra
vissa fördelar så till vida, som högskolan alltid kunde påräknas komma att
röna ett hälsosamt och livgivande inflytande av övrig där pulserande vetenskaplig
och i allmänhet kulturell verksamhet. Till huvudstaden vore förlagda
vetenskapliga institutioner och högskolor av flerahanda slag, däribland några,
vilkas verksamhetsområden åtminstone på vissa punkter sammanfölle med
den blivande lantbrukshögskolans. Även örn åt denna gåves en fullt fristående
och självständig ställning, kunde det näppeligen bestridas, att dess uppbyggande
i den miljö, som bildades av den vetenskapliga verksamheten i ett så stort
kulturcentrum, hade mycket som talade för sig. Åtskilliga för undervisningen
vid högskolan beaktansvärda omständigheter vore därvid också att bemärka.
Högskolan skulle, förlagd till huvudstaden, kunna draga nytta av dit förlagda
muséer, bibliotek och måhända även i viss mån laboratorier och andra hjälpmedel
vid den högre undervisningen.
Ävenså förtjänade att beaktas den större möjlighet av förvärvande till högskolan
av högt kvalificerade mera tillfälliga lärarkrafter, som en förläggning
till Stockholm kunde beräknas skulle medföra.
Emot lantbrukshögskolans förläggning till Stockholm talade emellertid enligt
de sakkunnigas förmenande åtskilliga, tungt vägande skäl. Främst bland
dessa satte de sakkunniga svårigheten för att icke säga omöjligheten vid högskolans
förläggande till Stockholm att på ett fullt tillfredsställande sätt uppehålla
den utomordentligt viktiga förbindelsen med praktiskt jordbruk. Visserligen
vore det ju icke avsett, att undervisning i jordbrukets praktik skulle
ingå i högskolans läroplan, men för den på praktiska uppgifter inriktade försöksverksamhet,
åt vilken självfallet måste givas en framskjuten plats inom
högskolans verksamhet, syntes nära tillgång till ett välskött jordbruk av ej för
ringa omfattning och väl utrustat med kreatur och inventarier av olika slag
Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.
145
vara nödvändig. Det hade visserligen på tal härom framhållits, att med nutidens
bekväma och snabba kommunikationsmedel högskolan även med iakttagande
av ovan anförda synpunkt icke behövde vara belägen på eller invid det
jordbruk, där dess försöksverksamhet skulle vara förlagd. De sakkunniga kunde
dock icke dela denna uppfattning; de holle tvärt om före, att det vore av
utmordentlig betydelse för inriktningen mot praktiska och ekonomiskt betydelsefulla
uppgifter av högskolans hela undervisnings- och forskningsverksamhet,
att högskolan så förlädes, att kontakten med det praktiska arbetet inom jordbrukets
område kunde uppehållas så att säga av sig själv och utan vidtagande
av särskilda anordningar. Riktigheten av denna uppfattning syntes framträda
så mycket tydligare, som det ej torde kunna bestridas, att viss försöksverksamhet,
varom nu vore fråga, tarvade daglig för att icke säga stundlig tillsyn. De
sakkunniga holle före, att ur nu nämnda synpunkt förläggning av den blivande
högskolan så, att den kunde draga full fördel av ett större jordbruks resurser,
vore att bestämt föredraga framför förläggning, där sådan förmån ej kunde åtnjutas.
Vissa synpunkter av ekonomisk art vore ock förtjänta att beaktas i detta
sammanhang. Så tillhörde Stockholm en sådan dyrortsgrupp, att, så länge
nuvarande lönesystem uppehölles, avlöningskontot vid en högskola i Stockholm
— under eljest lika förhållanden — ej oväsentligt måste överstiga motsvarande
konto vid en högskola förlagd till billigare ort. Även i andra avseenden än i
fråga örn lönekostnaderna torde en motsvarande olikhet göra sig gällande.
Jämväl ur de studerandes synpunkt förtjänade de olika dyrortsförhållandena,
vilka givetvis avspeglade sig i de allmänna levnadskostnaderna å de olika orterna,
ett visst beaktande. I den mån man utan andra intressens eftersättande
kunde medverka därtill, att de med högskolans genomgående förenade kostnaderna
kunde hållas så låga som möjligt, borde detta också ske.
Ur ekonomisk synpunkt spelade också de med högskolans upprättande å ena
eller andra platsen förbundna kostnaderna en stor roll. I nämnda avseende
hade den presterade utredningen givit vid handen, att engångskostnaderna för
uppförande av erforderliga byggnader m. m. för undervisningen, samt för
byggnadernas inredning och utrustning med undervisningsmateriel m. m.
kunde väntas bliva avsevärt högre vid högskolans förläggning till Stockholm
än örn Ultuna eller Alnarp valdes såsom förläggningsort. Sålunda skulle förläggningen
av högskolan till Stockholm medföra en ökning av engångskostnaderna
för den högre lantbruksundervisningen med mer än 1,000,000 kronor.
Härtill komme, att vid högskolans förläggande till Stockholm torde få räknas
med vissa engångskostnader även av annat slag. Enbart tillhandahållandet av
den för en högskolebyggnad i Stockholm erforderliga tomtmarken, som icke
syntes kunna beräknas mindre än fem hektar, representerade — även om staten
redan förfogade över erforderlig mark — just på grund av belägenheten i
Stockholm betydande värden, vilken uppoffring från det allmännas sida vid
andra alternativ torde kunna helt besparas. För högskolan erforderlig utrustning
med försöksfält och demonstrationsjordbruk kunde vid Stockholmsalternativet
icke heller åstadkommas utan avsevärda kostnader, under det att erforderliga
resurser i förevarande avseende vid förläggning till Ultuna eller
Alnarp kunde förväntas utan vidare stå till högskoleundervisningens förfogande.
Vid närmare granskning av de olika synpunkter, som kunde anses tala för
eller emot den högskolemässiga lantbruksundervisningens förläggande till
Stockholm, hade de sakkunniga kommit till den övertygelsen, att lantbrukshögskolan
lämpligare borde förläggas till någon av platserna för de nuvarande
lantbruksinstituten än till Stockholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. lil?, haft. (Nr
10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 2å9.
Sedan de sakkunniga sålunda avstyrkt förläggning av lantbrukshögskolan
till Stockholm, hava de jämfört Ultuna och Alnarp såsom förlägg rån g splats er
för högskolan.
Enär de sakkunniga sålunda icke kunde förorda, att den blivande lantbrukshögskolan
förlädes till Stockholm, bomme valet i stället att stå mellan Ultuna
och Alnarp. Då, såsom i det föregående redan anförts, bärande skäl saknades
för anordnande vid båda dessa platser av en undervisningsanstalt av högskoletyp,
gällde det att noga överväga, vilken av dessa platser, som ägde de
bästa förutsättningarna såsom förläggningsort för den nya högskolan.
Härvid gällde då att i första rummet taga hänsyn till de omständigheter,
vilka i ena eller andra avseendet kunde utöva inflytande på högskolans förmåga
att i högre eller lägre grad fylla sin uppgift i såväl undervisningens
som forskningens tjänst.
Såväl Ultuna som Alnarp vöre så belägna, att den kontakt med ett universitets
vetenskapliga verksamhet, vilken i det föregående framhållits såsom synnerligen
önskvärd, vid högskolans förläggning till vilken som helst av dessa
platser kunde utan större svårighet ernås. Det syntes dock icke kunna förnekas,
att Alnarp i förevarande hänseende hittills erbjudit någon fördel i jämförelse
med Ultuna. Avståndet mellan Uppsala och Ultuna (6 km.) vore visserligen
mindre än emellan Lund och Alnarp (10 km.), men förekomsten av den livligt
trafikerade järnvägslinjen mellan Malmö och Lund (med stationen Åkarp
på cirka 1.5 km. avstånd från Alnarp) hade medfört, att god förbindelse kunnat
upprätthållas mellan Alnarp och Lund. De hittillsvarande motsvarande
förbindelserna mellan Ultuna och Uppsala — ångbåt (sommartiden) och motoromnibus
— kunde icke sägas vara fullt lika tillfredsställande. Genom anläggandet
av den nu under byggnad varande spårvägen mellan Uppsala och
Graneberg, med anhalt omedelbart intill byggnadsområdet vid Ultuna, bleve
emellertid Ultuna ännu mera gynnat i kommunikationshänseende än Alnarp,
i det Ultuna, dit man med spårvägen beräknades komma på 15 å 20 minuter från
centrum av Uppsala, hädanefter kunde betraktas nästan som en förort till denna
stad. Genom goda kommunikationer kunde givetvis det önskvärda vetenskapliga
och pedagogiska samarbetet mellan universitet och högskola beräknas bliva
underlättat och befordrat, och Ultunas företräde i nu nämnda hänseende vore
därför enligt de sakkunnigas mening värt beaktande.
Bekväma kommunikationer mellan högskolan och ett större samhälle vore av
så mycket större betydelse, som helt säkert ej endast vissa av de vid högskolan
anställda lärarna utan jämväl flertalet studerande skulle hänvisas att söka
sin bostad utom högskolan, i vilket fall en snabb och bekväm förbindelse mellan
högskolan och bostaden vore en omständighet av ur flera synpunkter stor
vikt.
Vid bestämmande av den blivande högskolans förläggning förtjänade jämväl
att tagas under omprövning, huruvida den ena eller andra platsen kunde antagas
hava företräde med hänsyn till möjligheten att utom högskolan kunna
förvärva behövliga lärarkrafter (s. k. speciallärare). Även i detta hänseende
torde Ultuna erbjuda vissa fördelar framför Alnarp. En högskola, förlagd
till vilken som helst av dessa platser, torde med tämlig visshet i nir nämnda
hänseende kunna i ungefär lika mån räkna med vissa av respektive närbelägna
universitets lärarkrafter, men härtill komme, att en högskola, förlagd till
Ultuna, i vissa fall torde kunna räkna även med motsvarande lärarkrafter, anställda
vid högre undervisningsanstalter i Stockholm (Stockholms högskola,
tekniska högskolan, veterinärhögskolan, skogshögskolan och möjligen andra).
I annat sammanhang vore framhållet, att den blivande högskolan särskilt
i fråga örn undervisning på ett högre stadium kunde beräknas kunna i viss
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
147
mån utnyttja centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet resurser
i olika avseenden. Att detta med större lätthet läte sig göra, örn högskolan
förlägges till Ultuna än om den placerades vid Alnarp, läge i öppen dag.
Vid valet mellan Ultuna och Alnarp måste också respektive platsers belägenhet
i förhållande till landet i sin helhet, örn den också icke kunde anses vara avgörande,
dock tillmätas en viss betydelse. I ett land, där avstånden från en ort
till en annan kunde vara mycket stora, syntes det ur bekvämlighetens och ekonomiens
synpunkter vara förtjänt av beaktande, att en undervisningsanstalt,
avsedd att mottaga elever från landets olika delar, förlädes i möjligaste mån
centralt. Det torde icke lida tvivel, att hänsyn av denna art i sin mån medverkat
till att flertalet av landets övriga högre fackliga undervisningsanstalter
fått sitt säte i mellersta Sverige.
Då såsom ovan framhållits den blivande högskolan skulle bedriva ej endast
undervisning utan ock praktiskt-vetenskaplig forskning och det ur denna synpunkt
framhållits såsom ej endast önskvärt utan även nödvändigt, att högskolan
bereddes nära tillgång till ett välskött jordbruk av tillräcklig omfattning,
borde de två här föreslagna platserna jämföras med och vägas mot varandra
också ur denna synpunkt. Av en sådan jämförelse torde enligt de sakkunnigas
mening framgå, att jordbruket vid både Ultuna och Alnarp i detta
hänseende fyllde alla rimliga krav. Dock kunde ifrågasättas, huruvida icke
jordbruket vid Ultuna, såsom disponerande över jordarter av flera olika slag än
vad fallet är med jordbruket vid Alnarp, ur ren forskningssynpunkt hade något
företräde.
Å andra sidan kunde med fog såsom motiv för förläggning av högskolan till
Alnarp anföras dess belägenhet i en av landets främsta jordbruksbygder, ett
förhållande, som säkerligen skulle kunna påräknas i viss mån utöva ett livgivande
inflytande på den blivande högskolans verksamhet. Ifrågavarande bygd
vore jämväl centrum för växtförädlingsverksamheten inom vårt land. För åstadkommande
av önskvärd kontakt mellan högskolan och institutioner för nämnda
verksamhet vore det givetvis av värde, örn högskolan kunde förläggas till
samma trakt som berörda institutioner. Alnarps närbelägenhet till Danmark
och speciellt Köpenhamn med dess mångahanda och framstående institutioner
inom jordbruksnäringens intressesfär talade ock för högskolans förläggande hit.
Det hade såsom ett skäl för lantbrukshögskolans förläggande till Alnarp anförts,
att det skulle vara mindre rationellt förlägga den med högskolan förbundna
forskningsverksamheten till mellersta Sverige, inom vilket område centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet redan vore verksam.
Denna uppfattning kunde vid första påseendet synas vara i viss mån berättigad.
Men i själva verket vore det nog icke så. Centralanstaltens verksamhet vore
ingalunda avsedd att på något sätt vara lokalt begränsad till den. del av landet,
dit den kommit att förläggas; tvärt om vore den avsedd att i lika mån tjäna
alla landets olika delar, något som i ännu högre grad torde kunna jske, därest
önskemålen örn anordnande i olika trakter av s. k. fasta försök.sgårdar bleve
förverkligade.
Härtill komme, att det tillskott till forskningsarbete inom jordbrukets område,
som högskolans upprättande skulle medföra, torde vara i högre grad
av nöden inom mellersta och norra Sverige än inom södra delarna av landet,
vilka i detta hänseende torde kunna — i långt högre grad än övriga landsdelar
— direkt tillgodogöra sig forskningsarbetets i Danmark och Tyskland
resultat inom olika områden.
I kostnadshänseende torde alternativen A I och A II kunna väntas ställa
i stort sett samma krav på det allmänna. Av verkställd utredning framginge
såtuna, att såväl engångskostnaderna som de årliga kostnaderna kunde beräknas
bliva nästan exakt lika stora vid lantbrukshögskolans förläggning till
148
Kungl. Maj:ts proposition nr S-i-S.
Reservation.
Ultuna som vid dess förläggning till Alnarp. Enligt de sakkunnigas förmenande
syntes likväl de förhandenvarande förhållandena medföra, att med ungefär
lika byggnadskostnader ernåddes i stort sett mera tillfredsställande anordningar
för undervisningen vid Ultuna än vid Alnarp.
I anslutning till den sålunda verkställda jämförelsen hava de sakkunniga
uttalat, att de vid valet mellan Ultuna och Alnarp såsom förläggningsplats för
den blivande lantbrukshögskolan hade, efter omsorgsfull prövning av alla de
skäl, som här ovan anförts för eller mot det ena eller det andra alternativet, kommit
till den bestämda uppfattningen, att övervägande skäl talade för att lantbrukshögskolan
förlädes till Ultuna. De sakkunniga hava sålunda ansett sig
böra föreslå, att alternativ A I för den högre lantbruksundervisningens organisation
komme till utförande.
Alternativ A I innebär även, att den i det föregående föreslagna agronomkursen
med huvudsakligen praktiskt syfte skulle komma att förläggas till Alnarp.
En sådan anordning hava de sakkunniga funnit godtagbar.
Det hade framhållits såsom en svaghet hos nämnda alternativ, att den enda
verkliga agronomkurs, som förekomme, vore förlagd till landets sydligaste del,
vilket skulle vara betänkligt med hänsyn därtill, att även blivande driftsledare
vid jordbruk i övriga delar av landet skulle få en av Sydsveriges egenartade
jordbruksförhållanden alltför betonad undervisning. De sakkunniga tillmätte
icke denna omständighet någon avgörande betydelse. Att märka vore
nämligen, att studerande före inträdet i agronomkursen måste hava deltagit
under minst två år i jordbrukspraktik, vilken givetvis även kunde vara förlagd
till mellersta Sverige. För sådan studerande torde det icke få betraktas
som en olägenhet, att han finge tillbringa de två återstående utbildningsåren
i Sydsverige och där finge röna inflytande av dess högt stående jordbruk och
livliga intresse för allt, vad därmed sammanhängde. För övrigt finge i detta
sammanhang erinras därom, att även vid tillämpning av alternativ A I själva
organisationen icke innebure något hinder att, därest så framdeles skulle befinnas
önskligt, en agronomkurs anordnades jämväl vid Ultuna.
Mot de sakkunnigas förslag till förläggning av olika anstalter för högre
lantbruksundervisning har en av de sakkunniga, nämligen herr Thomé, anfört
avvikande mening, i det han ansett att lantbrukshögskolan borde förläggas till
Alnarp. Till stöd för denna uppfattning har herr Thomé anfört följande.
»Undertecknad instämmer med övriga sakkunniga däri, att för den högre lantbruksundervisningen
bör upprättas en fristående lantbrukshögskola och att denna
icke bör förläggas till Stockholm utan till en av platserna Alnarp eller
Ultuna. När det åter gäller att välja mellan dessa två platser, kan jag icke
dela sakkunnigas mening. Som skäl för att föredraga Ultuna framför Alnarp
anföres:
1) bättre förbindelser finnas mellan Ultuna och Uppsala än mellan Alnarp och
Lund,
2) Ultuna ligger nämare Stockholm,
3) Ultuna ligger mera centralt i landet,
4) Ultuna disponerar över jordarter av flera olika slag än vad fallet är med
Alnarp,
5) det tillskott till forskningsarbetet, som högskolans upprättande kommer att
medföra, torde vara mera av nöden inom mellersta och norra Sverige än
inom de södra delarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
149
Även om dessa skäl vore riktiga, anser jag de flesta vara av så ringa betydelse,
att de icke få vara avgörande för denna fråga.
Ultunas bättre förbindelser med Uppsala skulle i första hand hava betydelse
för samarbetet med universitetet. Från Ultuna kommer man till Uppsala
genom 15 ä 20 minuters spårvägsresa; från Alnarp kommer man till
Lund genom 5 minuters färd efter häst till Åkarp och sedan 11 minuters järnvägsresa.
Jag tror icke, att olikheten har någon som helst betydelse för samarbetet
med universitetet. — Vidare skulle samma förhållande även göra Ultuna
lämpligare från lärares och elevers synpunkt i fråga örn möjligheten att
bekvämt erhålla bostäder utom högskolan. Härvid bortser man emellertid helt
ifrån att Alnarp ligger nära två stora samhällen, Åkarp och Lomma. Från
Åkarp går man till Alnarp på 15 minuter och cyklar på mindre än 5 minuter;
dessutom går järnvägen Malmö—Göteborg genom Alnarp och för en ringa
kostnad kan en anhaltsstation för persontrafik ordnas inom Alnarps område,
och kommer resan mellan Alnarp och Malmö att taga 12 å 13 minuter. I dessa
hänseenden erbjuder Ultuna således inga företräden framför Alnarp.
Att Ultuna ligger närmare Stockholm, än Alnarp gör, kan icke förnekas;
men det ligger dock tillräckligt långt därifrån för att fördelarna i huvudsak
skola försvinna. Vill elev vid högskolan utnyttja exempelvis centralanstaltens
resurser i något avseende, kan det väl knappast låta sig göra på annat
sätt, än att han bor i Stockholm under tiden, han studerar vid centralanstalten;
och örn han för att komma till Stockholm reser från Ultuna eller från Alnarp
betyder dock icke mycket.
Att Ultuna ligger mera centralt i landet är också ovedersägligt och man kan
icke förneka att elever från Norrland hava närmare till Ultuna än till Alnarp.
Detta är dock en synpunkt som jag måste frånsäga all betydelse. Att de studerande
själva icke taga dylik hänsyn visas därav, att under nuvarande förhållanden
många söka sig till Alnarp, fastän de haft närmare till Ultuna; av
från Alnarp sista året utexaminerade agronomer hade halva antalet haft närmare
till Ultuna.
Det är möjligt att Ultuna kan uppvisa flera olika slag av jordarter än Alnarp,
örn ock även Alnarp kan erbjuda olika sådana. Denna eventuella fördel
uppväges emellertid till fullo av de bättre klimatiska förhållandena vid Alnarp,
som dels möjliggöra flera slags kulturer, dels och framför allt säkerställa försöken,
så att man med större visshet får resultat av dem.
Att högskolans forskningsarbete skulle behövas mera för övre Sverige än
för södra kan jag icke anse riktigt. Det tillkommer i första hand den praktiska
försöksverksamheten, alltså centralanstalten och den lokala försöksverksamheten,
att se till i vad måll forskningsresultat kunna tillämpas i olika delar
av landet på grund av där rådande olikheter i fråga om klimat och jordmån.
Högskolans forskningsarbete bör helst icke vara lokalt betonat, utan skall örn
möjligt gå djupare och söka de grundläggande, över allt giltiga lagarna. I någon
mån kommer det naturligtvis dock att bli påverkat av på platsen rådande naturliga
förhållanden, men örn dessa vid Alnarp mera överensstämma med de i
det jordbruksidkande södra Sverige rådande än med övre Sveriges, får detta
knappast räknas som en nackdel för Alnarp.
Det har ofta och med rätta framhållits, att lantbrukshögskolan måste hålla
kontakt med andra högskolor för att hålla sig uppe på hög nivå. Men med
icke mindre skärpa måste framhållas, att den också måste stå i kontakt med
det praktiska jordbruket och då naturligtvis mod det högst stående; det är
härifrån den skall få de livgivande impulserna till forskningsarbete och blott
örn den befinner sig mitt i en landsdel, där man med intensitet bedriver ett
verkligen högt stående jordbruk, kan man vänta, att den skall känna var framstegen
kunna göras och var forskningsarbetet skall sättas in. I detta hän
-
150
Kungl. Maj:ts proposition nr £-49.
Yttranden.
seende anser jag endast Alnarp hava de naturliga förutsättningarna för att
Idiva platsen för vår lantbrukshögskola. Vidare talar för lantbrukshögskolans
förläggning till Alnarp, såsom även sakkunniga framhållit, närheten till växtförädlingsinstitutionerna
vid Svalöv och Weibullsholm samt närheten till det
i jordbrukshänseende högt stående Danmark med dess högskola i Köpenhamn.
Den nära förbindelsen mellan Alnarp och denna senare skulle möjliggöra växelverkan
mellan vårt arbete på jordbruksområdet och det vetenskapliga agrikulturella
arbetet utanför Sverige på helt annat sätt, örn högskolan förlädes
till Alnarp, än om den kommer att förläggas till Ultuna, där den genom läget
blir i hög grad isolerad. Jag förordar därför det av sakkunniga med A II betecknade
alternativet.»
Med avseende på lantbrukshögskolans förläggning hava de flesta, som yttrat
sig i ämnet, tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Hit höra lantbruksstyrelsen,
lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet, universitetskanslern, större akademiska konsistoriet i Uppsala,
veterinärhögskolans styrelse, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, 15
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbrukslärareförbund och
svenska lantbrukstjänstemannaföreningen. Ur de nu nämnda yttrandena må
här anföras följande.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att själva förläggningsorten för högskolan
hade föga betydelse för undervisningsresultatet. Den uppfattning, som från
vissa håll gjorts gällande, att högskolan ovillkorligen borde förläggas till den
del av landet, där jordbruket på grund av jordmån, klimat och andra förhållanden
stöde högst, torde därför enligt styrelsens förmenande icke kunna tillmätas
avgörande betydelse. Helt andra synpunkter syntes i detta avseende
vara utslagsgivande. Särskild vikt syntes sålunda böra läggas vid kostnaderna
ur såväl det allmännas som den studerande ungdomens synpunkt, vidare
vid bekväma förbindelser med redan befintliga undervisnings- och forskningsanstalter
på närliggande arbetsområden ävensom vid ett med hänsyn till landets
olika delar centralt läge.
Frånsett de ekonomiska synpunkterna kunde starka skäl otvivelaktigt anföras
för högskolans förläggande till Stockholm. Betydelsen av nära förbindelse
med sådana högskolor som veterinärhögskolan, skogshögskolan och tekniska
högskolan samt med sådana anstalter som centrala frökontrollanstalten,
det blivande institutet för forskning på djurförädlingsområdet och framför
allt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet finge ingalunda
underskattas. Det centrala läget talade jämväl för en förläggning till Stockholm.
Emellertid funne lantbruksstyrelsen i likhet med de sakkunniga så
starka skäl tala mot en förläggning till huvudstaden, att dessa måste tillmätas
avgörande betydelse. Redan med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
av en sådan förläggning, icke minst för den studerande ungdomen, som icke
hade sin hemort i huvudstaden, måste lantbruksstyrelsen avråda ett biträdande
av detta förslag. Härtill komme emellertid, att en förläggning till ett
större jordbruk med tillräcklig husdjursbesättning och helst tillgång till olika
jordarter utgjorde en synnerligt viktig förutsättning för den forskningsverksamhet,
som ovillkorligen måste vara förenad nied högskoleundervisningen,
därest denna skulle kunna bliva livgivande.
För en förläggning till det nuvarande lantbruksinstitutet vid Ultuna talade
liksom för Stockholm det jämförelsevis centrala läget i landet. Den särskilt
efter fullbordandet av spårvägslinjen Uppsala—Flottsund lätta förbindelsen
med Uppsala universitet och dess institutioner ävensom möjligheten att ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
151
nyttja elen till Uppsala förlagda, statsunderstödda verksamheten för betes- och
vallodlingens befrämjande torde också med skäl kunna åberopas som stöd
för en förläggning till nämnda stad. Förbises finge icke heller, att Ultunas
jämförelsevis goda förbindelser med Stockholm underlättade ett visst samarbete
jämväl med de högskolor och institutioner härstädes, vars tillvaro kanske
finge anses som huvudmotivet för en förläggning av högskolan till denna
stad. Därtill komme, att Ultuna egendom med sin synnerligen växlande jordmån
syntes giva fullt tillfredsställande möjlighet till anordnande av den försöksverksamhet,
som förutsatts såsom nödvändig.
Av reservanten bland de sakkunniga beträffande förläggningsfrågan hade
såsom skäl för en förläggning till Alnarp särskilt åberopats dess jämförelsevis
lätta förbindelse med universitetet i Lund samt lantbrukshögskolan i Köpenhamn
ävensom med växtförädlingsanstalterna i Svalöv och Weibullsholm.
Om också detta icke kunde frånkännas en viss betydelse, måste dock framhållas,
att inga av dessa institutioner stöde i samma intima förhållande till
Alnarp som de i Uppsala belägna till Ultuna. Yad växtförädlingsanstalterna
beträffade, torde förbindelserna med deni icke vara lättare att åstadkomma
än för Ultunas vidkommande med de i Stockholm belägna, för högskolans verksamhet
betydelsefulla institutionerna. Vad särskilt den i viss mån lätta förbindelsen
med lantbrukshögskolan i Köpenhamn beträffade, kunde denna visserligen
åberopas såsom en förmån på grund av den samverkan, som skulle
kunna åvägabringas respektive lärare emellan. Lantbruksstyrelsen kunde
emellertid icke underlåta att framhålla, att enligt dess förmenande en lanthrukshögskolas
befintlighet på andra sidan av Öresund snarare talade emot,
att Sveriges enda högskola på detta område skulle förläggas vid samma sund.
Ehuru enligt lantbruksstyrelsens förmenande jämväl andra skäl talade för
högskolans förläggning till Ultuna, torde vad redan anförts vara tillfyllest
för en obetingad anslutning till de sakkunnigas förslag örn högskolans förläggande
till Ultuna.
Lantbruksakademien har framhållit, att den isolering från den livgivande
förbindelsen med och påverkan av universitetens och Stockholmshögskolornas
mångsidigare vetenskapliga intressen, vilken plägat anföras såsom skäl mot
lantbrukshögskolans förläggande till annan plats, än där andra högskolor funnes,
numera tack vare nutidens förbättrade samfärdsmedel, torde mindre an
förr gälla landets båda lantbruksinstitut, och om än den vetenskapliga förbindelsen
mellan dessa och närliggande universitet varit mindre, än önskvärt varit,
så torde förutsättningarna för en sådan betydligt förbättras, örn institutet förändrades
till en verklig högskola, som vore säte för vetenskapliga studier och
forskning.
De båda nuvarande lantbruksinstituten erbjöde å andra sidan den fördelen,
att vartdera av dem ägde ett lantbruk så omfattande och väl utrustat, att det
kunde tillfredsställa lantbrukshögskolans behov av åskådnings- och demonstrationsmaterial
samt tillfälle till försök och undersökningar på jordbrukets och
liusdjursskötselns samt lantbruksekonomiens områden. Ett lantbruk av den
omfattning och beskaffenhet, som numera ansåges oundgängligt behövligt fölen
lantbrukshögskola, skulle svårligen kunna anskaffas i närheten av en lantbrukshögskola
i Stockholm, och även vid universiteten skulle dess anskaffande,
bebyggande och övriga utrustning medföra betydliga kostnader, vilka kunde
besparas genom högskolans förläggning till Ultuna eller Alnarp, där också
byggnader för undervisningslokaler och bostäder redan funnes, vilka i huvudsak
motsvarade högskolans behov.
Såväl från undervisningens synpunkt som av ekonomiska skäl ansåge således
lantbruksakademien lantbrukshögskolan böra förläggas till ettdera av landets
båda lantbruksinstitut.
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-49.
1 fråga örn valet mellan de båda lantbruksinstituten som plats för lantbrukshögskolan
ansåge akademien, att vad ovan anförts om den mindre betydelse,
som jordbrukets art och ståndpunkt i den ort, som ifrågasattes för förläggningen
av en för utbildning av praktiska jordbrukare avsedd agronomkurs,
hade för dennas möjlighet att fylla sin uppgift, än mer gällde i avseende på
lantbrukshögskolan, i betraktande därav, att studierna vid denna skulle vara
av mera teoretisk art och beakta alla de olika förhållanden, under vilka lantbruket,
det större såväl som det mindre, arbetade i olika landsdelar.
Vad i det remitterade betänkandet anförts till förmån för Ultuna, beträffande
förefintlighet vid denna institutsegendom av större växling i avseende på
jordmån, kunde väl hava någon betydelse genom den fördel detta kunde innebära
för det försöksarbete, som borde äga runi vid högskolan, men dock icke
väga synnerligen tungt vid valet mellan de båda platserna. För högskolans
förläggande till Alnarp talade däremot, att därigenom den högsta undervisningen
i såväl egentligt lantbruk som i mjölkhushållning och mejerihantering samt
trädgårdsskötsel då skulle kunna sammanhållas som en helhet i stället för att
enligt sakkunnigemajoritetens förslag undervisningen i de senare båda verksamhetsgrenarna
skulle komma att skiljas från högskoleundervisningen på det
egentliga lantbrukets område. Ej heller denna omständighet syntes dock vara
av avgörande betydelse.
Däremot syntes det akademien vara avgjort mindre lämpligt att förlägga
landets enda lantbrukshögskola till en såväl i geografiskt som i jordbrukshänseende
så extrem ort, i det vidsträckta landets sydligaste län, och med ett
lantbruk som i avseende på art och intensitet knappt hade sin motsvarighet
inom övriga delar av landet.
Lantbruksakademien tvekade därför ej att förorda de sakkunnigas flertals
förslag örn lantbrukshögskolans förläggande till Ultuna samt agronomkursen
liksom den högre mejeri- och trädgårdsundervisningen till Alnarp.
Lärarrådet vid Ultuna har funnit, att de enda platser, som kunde ifrågakomma
för högskolans förläggning, vore Ultuna och Alnarp. Båda dessa platser
erbjöde sina fördelar. _ För Ultuna talade dock såsom en mycket viktig
fördel, att genom den nyligen öppnade spårvägen till Uppsala Ultuna blivit
så intimt sammanknutet med Uppsala, att det snarast kunde sägas utgöra en
del därav, vilket i många hänseenden erbjöde stora fördelar av olika slag. Härvid
gällde frågan ej så mycket en eller annan minuts tidsvinst i fråga om förbindelsen
— huvudsaken vore, att Uppsala såsom det större universitetet vore
rikare rustat nied institutioner och undervisningsmateriel, som vid det tilltänkta
samarbetet skulle i viss grad kunna utnyttjas även av de vid lantbrukshögskolan
studerande.
I den reservation, däri Alnarp förordades som förläggningsort för högskolan,
framhölles bland annat, att Ultunas relativa närbelägenhet till centralanstalten
för jordbruksförsök skulle sakna så gott som all betydelse. Reservanten
synes härvid ej beakta den fördel, som läge däri att de vid nämnda anstalt
anställda vetenskapsmännen i viss utsträckning skulle kunna anlitas för
högskolans behov, delvis rent av såsom speciallärare.
Ej heller den av sakkunniga framhållna omständigheten, att Ultuna på grund
av sin större tillgång på olika slags jordarter erbjöde bättre betingelser för
åtskilliga försöksarbeten, kunde betraktas som betydelselös. Visserligen vöre
det sant, att för vissa forsknings- och undervisningsarbeten vid en högskola,
särskilt alla slag av laboratoriearbeten, förläggningsorten kunde anses likgiltig,
men helt annorlunda ställde sig frågan, då det gällde sådant arbete inom
jordbrukslärans, kulturteknikens, redskapslärans och delvis även lantbruksekonomiens
områden, där undersökningarna förlädes ute på fälten, varvid jordmåns-
och klimatiska förhållanden måste spela in. Särskilt för blivande lärare
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i9.
153
och konsulenter, som i regel komme att leda lokal försöksverksamhet, kunde
det ej anses betydelselöst, om de erhållit sin utbildning under förhållanden,
som överensstämde med de inom största delen av våra jordbruksdistrikt förekommande,
eller om deras erfarenhet i försöksfrågor förvärvats under de
extremt gynnsamma förhållandena i Skåne, även örn detta vore landets förnämsta
jordbruksprovins. I förra fallet borde de blivande försöksledarna erhålla
någon föreställning om de svårigheter, som mötte vid dylik försöksverksamhet,
i senare fallet komme denna sida icke alls till uttryck.
Härvid förtjänade även att påpekas, att förhållandena vid Ultuna visst icke
vore så karga, som mången syntes föreställa sig. Vid Ultuna erhölles nämligen
i regel fullt tillfredsställande skördar av stråsäd, vallväxter och rotfrukter,
som läge långt över riksmedeltalen och ofta nog föga efter de skånska.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har åberopat de synpunkter i ämnet,
som anförts av institutets lärarråd, och ytterligare betonat, att det för utbildningen
av lärare och konsulenter, av vilka lika stort behov förelåge för landets
nordliga som sydliga delar, måste anses vara en avgjord fördel, att denna utbildning
försigginge på en plats, som läge någorlunda centralt. Genom den
föreslagna förläggningen av högskolan underlättades även i hög grad det av
de sakkunniga förordade samarbetet med centralanstalten för jordbruksförsök,
vilket måste anses vara av mycket stor betydelse för båda dessa institutioner.
Lantbrukshögskolans förläggning till Alnarp har förordats av större akademiska
konsistoriet i Lund, Alnarpsinstitutets styrelse och lärarråd, Kronobergs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skånska agronomklubben.
Därjämte har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som
dock ej velat taga bestämd ställning till förläggningsfrågan, ansett att sakskälen
talade för lantbrukshögskolans förläggande till Alnarp.
Större akademiska konsistoriet i Lund har framhållit, att den förefintliga
ofullständigheten i lantbrukshögskolans organisation, som uppstått genom den
högre mejeri- och trädgårdsundervisningens förläggande till annan ort än högskolan
själv, givetvis ej skulle behövt uppstå, örn de sakkunniga valt att förlägga
högskolan till Alnarp i stället för till Ultuna. När mejeri- och trädgårdsundervisningen
av tvingande omständigheter ej kunde förläggas annorstädes
än till Alnarp, syntes man ha bort taga i allvarligt övervägande, örn ej undvikandet
av denna den högre lantbruksundervisningens splittring varit ett
vida mer tyngande skäl för högskolans förläggning i sin helhet till Alnarp än
de tämligen torftiga skäl och obetydliga omständigheter, som föranlett de
sakkunniga att föreslå dess förläggning till Ultuna.
Till stöd för sin uppfattning örn lämpligheten av att förlägga lantbrukshögskolan
till Alnarp har konsistoriet anfört åtskilligt material rörande klimatiska
förhållanden ävensom avseende den relativa avkastningen av olika
kulturväxter vid Alnarp och Ultuna, vilket allt synts tala till förmån för
Alnarp. Konsistoriet har vidare erinrat därom, att ett ganska livligt samarbete
redan ägde rum mellan Lunds universitet å ena sidan och Alnarps lantbruks-
och mejeriinstitutet samt lantbruksforskningen i övrigt å den andra
sidan.
Lärarrådet vid Alnarp bär ansett att — därest den högre lantbruksundervisningen
komme att organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag — lantbrukshögskolan borde förläggas till Alnarp. Lärarrådet
ansåge, att de av de sakkunniga framförda och såsom tungt vägande
betraktade skälen för högskolans förläggande till Ultuna dels ej i allo vore
riktiga, dels under inga förhållanden vore så betydelsefulla, att de finge vara
avgörande för lösandet av den för landet så ytterst viktiga frågan örn lamp
-
154
Kungl. Majlis proposition nr 2^9.
ligaste platsen för högskolans förläggning. De sakkunniga hade ej alls berört
eller då så skett endast snuddat vid de förhållanden, vilka i första hand
måste anses verkligt betydelsefulla för frågans rätta och lyckliga lösning.
Lärarrådet ansåge nämligen, att en grundbetingelse för att lantbrukshögskolan
i fullaste mått skulle kunna fylla sin uppgift i undervisningens och forskningens
tjänst, vöre, att den vore förlagd till en plats, där de naturliga förutsättningarna
vore tillfinnandes för en intensiv och mångsidig lanthushållnings
bedrivande. Lärarrådet ville erinra örn Alnarps i motsats till Ultunas belägenhet
i en trakt av landet, där tack vare gynnsamma klimatförhållanden samt
fördelaktigt geografiskt och ekonomiskt läge ett intensivt och högt utvecklat
jordbruk vore tillfinnandes. Skånes å ena sidan mycket mer avancerade och
mångsidigt bedrivna växtodling med dels sådana kulturer som sockerbetsodling,
rotfruktsfModling m. fl., vilka ej kunde bedrivas i Uppland, med dels
intensivare växtföljder, arbetsmetoder m. m., å andra sidan dess mera utvecklade
husdjursskötsel i avseende på såväl hov- som klövbärande djur med flera
djurraser och mångsidigare produktionsriktning; dessa nu nämnda förhållanden
i förening med förefintligheten av ett för alla jordbruksspörsmål mycket
livligt intresse, tagande sig uttryck ej minst i de olikartade utställningar
för växtprodukter — maltkorns- och fröutställningar — avelsdjursauktioner,
premieringar och hingstbesiktningar, som hölles i Malmö, vore enligt
lärarerådets mening verkligt tungt vägande skäl, som ej finge lämnas åsido
utan måste tagas största hänsyn till, ja, borde få fälla utslaget vid avgörandet
av lämpligaste platsen för lantbrukshögskolans förläggning. De nu anförda
förhallandena berättigade absolut till att förklara Alnarp vara en lämpligare
förläggningsplats för högskolan än Ultuna.
Det vore i en sådan miljö, som Skåne, landets utan gensägelse förnämsta
jordbruksdistrikt, erbjöde, en lantbrukshögskola borde vara belägen, ty då
funnes verkliga förutsättningar för, att det så viktiga kravet skulle låta sig
uppfylla, att lärare och studerande vid högskolan komme i kontakt med det
praktiska jordbruket och att undervisning och forskning anknötes till detta
krav. Och vad beträffade möjligheten av att från Alnarp komma i kontakt
med ^det mindre intensivt bedrivna jordbruket och få blicken öppnad för dettas
förhållande och spörsmål, saknades sådan visst, ej, då Alnarp läge blott 30—
40 km. från den sydsvenska mellanbygden med dess av mindre gynnsamt klimat
och ekonomiskt läge saint av kargare och sämre jordmån föranledda extensivare
jordbruk. Att från Alnarp nå de bygder, där jordbruket bedreves på
ett med det mellansvenska ganska överensstämmande sätt, vore betydligt lättare
och bekvämare än att från Ultuna komma till det intensiva jordbruket i
Skåne.
Då^ sakkunnigmajoriteten åberopade Ultunas centrala belägenhet inom landet
såsom ett betydelsefullt moment och ansåge det ur bekvämlighetens och
ekonomiens synpunkter vara förtjänt av beaktande, att en undervisningsanstalt
avsedd att mottaga elever från landets olika delar, förlädes i möjligast
män centralt, funne lärarrådet det något egendomligt, att sakkunnigmajoriteten
ej lågt samma syn på saken, när det kommit till den uppfattningen, att
endast vid Alnarp ett lantbruksinstitut — med slopande av det vid Ultuna •—
för utbildning av agronomer borde finnas i vårt land. Då det vore att förvänta,
att, därest blott ett lantbruksinstitut, vid Alnarp, komme att förefinnas.
ett ännu större antal personer från mellersta och norra Sverige än nu vore
fallet, tvingades att söka sig till Alnarp, skulle ju häri ligga en olägenhet, som
sakkunnigmajoriteten förbisett att undanröja.
Det vore lärarrådets bestämda uppfattning, att antalet studerande vid lantbrukshögskolan
och framförallt av sådana blivande praktici, som önskade förvärva
en högre utbildning än agronomkursen kunde skänka dem, skulle bliva
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
155
betydligt större, örn den bleve upprättad vid Alnarp än vid Ultuna, ty säkerligen
vore Skånes intensiva och mera mångsidigt bedrivna jordbruk i förening
med fördelen, att Svalöv och Weibullsholm samt Flyinge stuteri vore belägna
i närheten av Alnarp och att Danmark med sin högt uppdrivna lanthushållning
nåddes så lätt från Alnarp, ägnat att draga betydligt flera både ordinarieoch
specialstuderande till en lantbrukshögskola vid Alnarp än vad Upplands
extensivare och ensidigare ordnade jordbruk och Ultuna med sitt isolerade läge
förmådde locka till en lantbrukshögskola vid Ultuna. Lärarrådet instämde
helt i de sakkunnigas uttalande, och det säkerligen icke torde få betraktas
som en olägenhet för jordbruksstuderande att få röna inflytande av Sydsveriges
högt stående jordbruk och livliga intresse för allt vad därmed sammanhängde.
Styrelsen för Alnarps lantbruksinstitut har såsom tidigare nämnts förordat,
att åtgärder vidtoges för utbyggande av de båda nuvarande lantbruksinstituten.
Skulle emellertid det föreliggande förslaget läggas till grund för den
högre lantbruksundervisningens ordnande, ville styrelsen dock föreslå, att
lantbrukshögskolan förlädes till Alnarp.
Uppenbart vore, att då de sakkunniga i sitt förslag föredroge Ultuna framför
Alnarp såsom förläggningsort för den blivande högskolan, deras framställning
tydligt nog visade, vilka svårigheter de själva känt att verka övertygande,
och dessa svårigheter hade också ingalunda övervunnits. Motiveringen
vore iögonfallande svag, inkonsekvent och ofullständig.
Man framhölle, att mellersta och norra Sverige hade större behov av ett
forskningscentum än Sydsverige, men man förbisåge, att de förstnämnda delarna
av landet redan i centralanstalten ägde ett dylikt, under det att Sydsverige
enligt förslaget helt och hållet skulle bliva utan.
Samtidigt med att man konstaterade vikten av, att lantbruksundervisningen
förlädes möjligast centralt inom landet, medgåve och förordade man, att all
utbildning av driftsledare — således utbildningen av kärnan bland landets
praktiska jordbrukare — förlädes helt och hållet till Skåne.
Såsom undervisningsmaterial och forskningsobjekt föredroges ett lantbruk
av den typ, som vore hänvisat till skogsskötseln såsom stöd för sin existens,
framför landets självständiga och mest givande jordbruk, i centrum för växtförädlingen
i vårt land.
Sydsveriges gynnsammare klimat och längre vegetationsperiod med på
grund härav avgjort större möjligheter för fältförsök och för en mångsidig
kultur (t. ex. sockerbetsodling, rotfruktsfröodling m. m.) offrades utan betänkande
för Ultunas »jordarter av flera olika slag».
Att Ultuna läge fyra kilometer närmare Uppsala universitet än Alnarp
Lunds vore enligt de sakkunnigas mening ett företräde för Ultuna »värt beaktande»;
men man tvekade ej att med mer än sextio mil skilja mejerihanteringens
och trädgårdsskötselns representanter från den högskola, de rätteligen
borde tillhöra, dymedelst förkvävande samarbete mellan dessa grenar
och jordbruksforskningen i övrigt och därigenom splittrande och upplösande
hela den organisation, som nödvändigtvis borde ligga till grund för en högskola
på lanthushållningens område.
Endast i ett pär yttranden ifrågasattes lantbrukshögskolans förläggande till
Stockholm.
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt,
huruvida tillgången till ett större jordbruk borde tillmätas avgörande betydelse
för lantbrukshögskolans förläggning. Ombesörjande av för högskoleverksamheten
erforderlig utrustning i jordbruksliänseende med vad därtill
156
Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.
hörde borde kunna ske utan att högskolans förläggning behövde bindas vid
jordbruk av den omfattning som å Ultuna och Alnarp. Under förutsättning
härav ville förvaltningsutskottet utan tvekan förorda, att lantbrukshögskolan
förlädes till Stockholm.
Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anlagt liknande
synpunkter som de nu senast refererade och vidare framhållit, att genom högskolans
förläggande till Stockholm gynnsammare förutsättningar erhölles för
ett samarbete mellan högskolan och centralanstalten för jordbruksförsök. Därjämte
skulle vid sådan anordning båda de nuvarande lantbruksinstituten kunna
disponeras för de praktiska agronomkurserna.
Ytterligare må anmälas, att några av de hörda organisationerna icke ansett
sig böra taga ställning till frågan om lantbrukshögskolans förläggning. Dessa
äro tekniska högskolans styrelse, Skaraborgs läns och Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.
Styrelsen för tekniska högskolan har, i anslutning till lärarkollegiets yttrande,
ansett sig icke kunna upptaga till bedömande frågan vilken plats som
vore den lämpligaste för lantbrukshögskolan, Ultuna eller Alnarp.
En minoritet inom tekniska högskolans lärarkollegium har emellertid ansett,
att den högre lantbruksundervisningen borde inkorporeras med veterinäroch
skogshögskoloma.
Skälet, att veterinär- och skogsundervisningen så nyligen som resp. 1912
och 1914 nyorganiserats, och att därför det rätta ögonblicket för nu ifrågavarande
högskolors sammanförande i en organisk enhet vore försuttet, syntes
vara skäligen svagt. Möjligen skulle något dylikt kunna sägas, sedan lantbruksundervisningen
skulle hava organiserats enligt sakkunnigas förslag men
knappast nu.
Skälet, att de båda äldre högskolorna visserligen kommit att uppföras på
tämligen ringa avstånd från varandra, men dock på så stort avstånd, att ett
organisatoriskt sammanförande av redan dessa två skulle stöta på väsentliga
svårigheter av rent lokal natur, syntes även vara svagt. Avståndet vore nämligen
ej större än att det mellanliggande området kunde antagas Wiva utnyttjat
för framtida utvidgningar av dessa anstalter eller för gemensamma behov.
För lantbrukshögskolan syntes ett lämpligt område finnas omedelbart söder om
veterinärhögskolan, där även gemensamma byggnader såsom för administration,
bibliotek m. m. skulle få ett gott läge. Med denna förläggning skulle
sålunda alla tre anstalterna komma att ligga på ett sammanhängande område.
För sådana försöksfält, som borde ligga i omedelbar närhet till lantbrukshögskolan,
torde här även finnas utrymme, och för övrigt torde för försöksfält
lämpliga områden finnas dels på andra sidan vägen mitt emot veterinärhögskolan,
dels längre ut mot Experimentalfältet.
Då, såsom ock de sakkunniga antytt, vid en sammanslagning av de tre anstalterna
agronomundervisningen skulle avskiljas och bibehållas på andra håll,
syntes behovet av direkt anslutning till jordbruk ej vara erforderligt, varför
utrymmet i fråga väl skulle kunna räcka till de försöksfält m. m. som borde
ligga i närheten av högskolebyggnaderna. För den högre vetenskapliga lantbruksundervisningen
syntes i varje fall försöksfälten ej böra inskränkas till
högskolans närhet utan vara spridda över hela landet.
Till en dylik utvidgad högskola för husdjurslära, lantbruk och skogsbruk
skulle sannolikt med fördel även mer eller mindre nära kunna knytas såväl
centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet som statens skogsförsöksanstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9. 1Ö7
Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett sig
sakna förutsättningar för ett rätt bedömande av till vilken av de föreslagna
platserna, Stockholm, Ultuna eller Alnarp, lantbrukshögskolan borde förläggas.
Förvaltningsutskottet vore likväl av den principiella uppfattningen, att
all högre lantbruksundervisning och all lantbruksvetenskaplig forskning borde
förläggas till en och samma plats, varigenom icke blott den blivande lantbrukshögskolan
bleve bättre skickad att meddela högre undervisning såväl i lantbruk,
mejerihantering och trädgårdsskötsel som ock i lantmäteri, utan även
driftkostnaderna för ifrågavarande anstalter torde kunna väsentligt nedbringas.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har, utan att vilja taga bestämd ställning
till frågan om vilken av de ifrågasatta platserna bäst skulle ägna sig för
högskolans förläggning uttalat, att det icke syntes vara oundgängligen nödvändigt,
att högskolan bleve förlagd till en större egendom, utan att fordringarna
i detta hänseende kunde inskränkas till att nödig försöksareal funnes i
högskolans omedelbara närhet samt en eller flera demonstrationsegendomar
inom ej alltför långt avstånd därifrån.
Såsom tänkbara förläggningsplatser för lantbrukshögskolan hava de sakkunniga
nämnt Stockholm, Ultuna och Alnarp. Av dessa hava de sakkunniga
utmönstrat efter varandra Stockholm och Alnarp och sålunda stannat för att
lantbrukshögskolan borde förläggas till Ultuna.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att under de för handen varande förhållandena
endast någon av de tre här ovan nämnda platserna torde kunna
ifrågakomma såsom förläggningsort för lantbrukshögskolan. När det sedan
gäller för mig att närmare taga ställning i denna förläggningsfråga, vill jag
i likhet med de sakkunniga först upptaga till övervägande, huruvida lantbrukshögskolan
lämpligen bör upprättas i Stockholm.
I det föregående har redan framhållits, att lantbrukshögskolan genom förläggning
till Stockholm skulle kunna ernå nära kontakt med andra närbesläktade
fackhögskolor ävensom med forsknings- och försöksanstalter inom samma
eller närliggande kunskapsområden, vilket otvivelaktigt skulle vara till betydande
fördel för högskolans verksamhet. Såsom förut nämnts, hava förslag
jämväl väckts att organisatoriskt sammanföra lantbrukshögskolan med vissa
andra i Stockholm belägna undervisnings- och försöksanstalter. En sådan anordning
är uppenbarligen möjlig endast under förutsättning att lantbrukshögskolan
förlägges till huvudstaden.
Mot en sådan förläggning synas emellertid mycket tungt vägande skäl
kunna anföras. Högskolans upprättande skulle vid detta alternativ draga betydligt
större engångskostnader än eljest, och även de årliga utgifterna för
högskolan skulle, till följd av Stockholms höga placering i dyrortshänseende,
uppgå till högre belopp, trots att Stockholmsalternativet förutsätter medverkan
vid undervisningen av olika andra institutioner. För de studerande torde
de radande dyrortsförhallandena jämväl medföra, att en förläggning av högskolan
till Stockholm skulle giva anledning till ökade studiekostnader.
En ännu viktigare synpunkt i förläggningsfrågan synes mig emellertid
vara, att en till Stockholm förlagd lantbrukshögskola skulle bliva i avsaknad
av ett i omedelbar närhet beläget större jordbruk med tillhörande djurbesätt
-
Departflmentschefen.
158
Kungl. Majda proposition nr 24-9.
ningar. Detta måste betraktas såsom en synnerligen stor brist. Vid den moderna
undervisningen gör sig en alltmera utpräglad tendens gällande att så att
säga levandegöra undervisningen, d. v. s. att genom praktiska övningar och
demonstrationer sätta de studerande i tillfälle att komma i mera direkt kontakt
med kunskapsstoffet. För en sådan undervisningsmetod erfordras emellertid
ett omfattande åskådnings- och övningsmaterial, och man torde i sådant
hänseende vara berättigad att säga, att vad laboratoriet betyder för undervisningen
i kemi och den botaniska trädgården för studierna i växtkunskap, det
betyder ett närbeläget större jordbruk för undervisningen i jordbrukslära och
jämförelsevis stora kreatursbesättningar för undervisningen i husdjurslära.
Ur dessa synpunkter anser jag mig böra avstyrka, att lantbrukshögskolan
förlägges till Stockholm.
Valet mellan Ultuna och Alnarp såsom förläggningsplats för lantbrukshögskolan
är svårare, ty på vardera platsen skulle högskolan äga tillgång till ett
större välskött jordbruk, och även ur åtskilliga andra synpunkter synas de
båda platserna vara i stort sett jämställda.
Enär jag senare anser mig böra förslå, att anstalterna för högre mejeriundervisning
och högre trädgårdsundervisning förläggas till Alnarp, synas
skäl kunna tala för att även lantbrukshögskolan förlädes dit, så att all högre
undervisning på jordbruksområdet — utom agronomkurs — bleve koncenterad
till en plats. Till förmån för högskolans förläggning till Alnarp torde vidare
kunna anföras, att Alnarp är beläget i vår främsta jordbruksprovins, i vilken
bland annat även vår framstående förädlingsverksamhet på växtodlingsområdet
har sitt huvudsäte.
Trots detta är jag böjd att giva Ultuna företräde såsom förläggningsplats
för lantbrukshögskolan. Det torde icke böra bortses ifrån, att med hänsyn
till kommunikationer Ultuna har lättare än Alnarp att upprätthålla nära kontakt
med den närbelägna universitetsstaden. Betydelsen härav får ökad vikt
därigenom, att flertalet lärare och studerande enligt det föreliggande sakkunnigeförslaget
förutsättas icke kunna erhålla bostad vid högskolan. Det
förtjänar vidare beaktas, att Ultuna genom sin närhet till Stockholm i betydligt
högre grad än Alnarp giver högskolan förutsättningar att samarbeta med
olika till huvudstaden förlagda institutioner på jordbruksområdet ävensom att
för undervisningen i egenskap av speciallärare tillgodogöra viss till dylika
institutioner knuten eller eljest därstädes förekommande sakkunskap på ifrågavarande
kunskapsområden. I detta sammanhang må även omnämnas, att institutionsbyggnad
för svenska betes- och vallföreningen för närvarande är under
uppförande vid Ultuna.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att I Ituna disponerade över jordarter
av flera olika slag än vad fallet vore med Alnarp samt att med ungefär
lika byggnadskostnader syntes kunna i stort sett ernås mera tillfredsställande
anordningar för undervisningen vid Ultuna än vid Alnarp. Även om dessa
förhållanden icke torde hava alltför stor räckvidd, synas de likväl icke helt
böra frånkännas betydelse vid denna frågas avgörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
159
Av måhända större vikt vid denna frågas bedömande synes mig- emellertid
vara, att lantbrukshögskolan är avsedd att tillgodose hela landets jordbruk
och att av denna orsak Ultuna genom sitt mera centrala läge i förhållande till
landets olika delar böra vara avgjort att föredraga som förläggningsort för
högskolan. Jordbruksförhållandena vid Ultuna eller det större område, som
lätt kan nås därifrån, torde sålunda vara mera representativa för vårt land än
det sydskånska. Även för exkursioner till olika delar av landet torde Ultuna
utgöra en bättre utgångspunkt än Alnarp. Även om tyngdpunkten av vårt
lands jordbruk ligger sydligare än Ultuna må dock icke förglömmas, att en
betydande del av våra konsulenter och lantbrukslärare äro verksamma längre
norrut, och överhuvud taget torde jordbruksförhållandena i Norrland böra tillmätas
icke ringa vikt vid den högre lantbruksundervisningens planläggande.
Att detta krav lättare kan tillgodoses örn högskolan förlägges till Ultuna än
till Alnarp torde vara uppenbart.
Efter övervägande av de olika skäl, som kunna tala för det ena eller andra
alternativet, bar jag funnit mig böra biträda de sakkunnigas förslag, att högskolan
förlägges till Ultuna.
De sakkunnigas förslag innebär vidare, att en agronomkurs med huvudsakligen
praktiskt syfte skall förläggas till Alnarp. Även i denna del förordar
jag förslaget. Det har fran något hall anförts, att örn det vore av betydelse för
lantbrukshögskolan att i förhållande till hela landets jordbruk vara centralt
belägen, så gällde det i ännu högre grad om agronomkursen, som på grund av
den praktiska inriktningen vore mera beroende av de lokala jordbruksförhållandena.
Häremot kan emellertid invändas, att agronomkursen skall hava till
uppgift att utbilda driftsledare för det större jordbruket, och att de egendomar,
som sålunda närmast hava behov av sådan arbetskraft, i huvudsak äro belägna
i södra och mellersta Sverige. I hela Norrland liksom i angränsande delar av
Svealand är däremot antalet storjordbruk mycket ringa. Äv denna anledning
synes det alltså kunna motiveras, att agronomkursen förlägges till det sydligaste
av de nuvarande båda lantbruksinstituten.
En eller två agronomkurser?
Såsom i det föregående anförts, hava de sakkunniga ansett, att en lant- Högre lantbrukshögskola
är tillräcklig för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose be- bruks™derhovet
av högskolemässig lantbruksundervisning i vårt land. På denna punkt ''''Tunnrå
har ingen av de hörda myndigheterna inlagt någon gensaga.
De sakkunniga hava vidare uttalat den uppfattningen, att för närvarande
en agronomkurs vore tillräcklig. Denna skulle förläggas till Alnarp. Emellertid
framhålles, att beräkningar av ifrågavarande slag vore behäftade med
lätt stor osäkerhet. Det vore därför icke uteslutet, att tillströmningen av elever
till agronomkursen kunde bliva så stor, att frågan örn inrättande av ytterligare
en sådan kurs rätt snart bleve aktuell.
Två av de sakkunniga — herrar Sederholm och Hedlund — bade emellertid Reservation,
ansett, att agronomkurs borde anordnas såväl vid Ultuna som vid Alnarp.
160
Kungl. Majda proposition nr 249.
Yttranden.
Reservanterna hava framhållit, att det synts dem vara viktigt, att denna
utbildningskurs bleve förlagd i anknytning till ett jordbruk, som så nära som
möjligt motsvarade de förhållanden, under vilka eleven kunde förväntas få
sin'' kommande verksamhet såsom driftsledare och för vilken han vid institutet
sökte sin utbildning. Själva anordningen av agronomkursen och dess innehåll
måste ju ock, med den praktiska inriktning undervisningen där vore avsedd att
få, starkt påverkas av jordbrukets särdrag vid den egendom och i den trakt,
dit institutet förlädes. Reservanterna ansåge det under sådana förhållanden
vara en olägenhet, att agronomutbildningen skulle vara förlagd uteslutande till
landets sydligaste del med dess låt vara synnerligen högt stående, men dock
säregna och från landets mellersta och norra delar i många avseenden starkt
skiljaktiga jordbruk. Behovet av en agronomutbildning lämpad för mellersta
och norra Sverige torde ej bliva nöjaktigt tillgodosett genom att förlägga denna
endast till Skåne. Reservanterna holle före att en agronomkurs med mera
praktisk inriktning än den nuvarande skulle visa sig besitta förmåga att draga
till sig ett vida större antal elever än nu och att sålunda även den kommande
anslutningen till fullo skulle motivera anordnande av ytterligare en agronomkurs,
som borde organiseras i anslutning till den till Ultuna förlagda lantbrukshögskolan.
Med avseende på kostnaden för anordnande av en agronomkurs vid Ultuna
i samband med lantbrukshögskolan hade under de sakkunnigas arbete vissa
utredningar utförts. Enligt dessa kunde de särskilda kostnaderna för ifrågavarande
agronomkurs beräknas på följande sätt.
Engångskos t nåd er.
Byggnadskostnader .......................................203,000: —
Kostnader för inredning m. m............................... 18,000: —
Kronor 221,000: —
Ärliga kostnader.
Kostnader för lärare m. m................................. 33,510: —
Övriga årliga kostnader.................................... 17.000: —
Kronor 50,510: —
Frågan om en eller två agronomkurser har upptagits i ganska många av de
inkomna yttrandena. Därvid hava lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,
centralanstaltens styrelse, lärarrådet och styrelsen vid Ultuna, fem hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt svenska lantbrukstjänstemannaföreningen
ansett en agronomkurs vara tillräcklig. Å andra sidan hava lärarrådet
vid Alnarp, sju hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges
allmänna lantbrukssällskap uttalat sig till förmån för två agronomkurser.
Två hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett det böra tagas under
förnyat övervägande, huruvida icke en agronomkurs behö\|S även vid Ultuna.
Ur de yttranden, som stödja de sakkunnigas förslag, må här anföras följande.
Lantbruksstyrelsen har med anledning av förberörda reservation vitsordat,
att bets^delsen av jordbruksförhållandena på den plats, där utbildningen ägde
rum, vore en annan vid utbildning av driftsledare, än då fråga vore örn utbildning
vid högskola. Emellertid syntes det lantbruksstyrelsen bland annat med
hänsyn till den relativt obetydliga efterfrågan på driftsledare med ifrågavaran
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
161
de utbildning vara påtagligt, att antalet elever, som kunde förväntas komma att
genomgå agronomkursen, icke bleve större än att ett institut kunde fylla behovet.
Med hänsyn till jordbrukets höga ställning vid Alnarp samt till det förhållandet
att behovet av driftsledare med detta slags utbildning givetvis vore störst i södra
Sverige, ansåge lantbruksstyrelsen sig böra förorda, att denna utbildning åtminstone
tillsvidare ordnades så, som de sakkunnigas majoritet föreslagit.
Lantbruksakademien har uttalat, att något behov av två läroanstalter för
agronomutbildning efter all sannolikhet ej torde inträda under en överskådlig
framtid. Antalet av studerande vid agronomkursen, vilka efter slutad kurs
övergått till praktiskt lantbruk, hade under senare år ej varit större, än att
de väl kunnat mottagas vid det ena institutet, och även om agronomkursens
avskiljande från sambandet med högskoleundervisningen skulle komma att något
öka detta antal, så vore dock antagligt att ledare av eget eller andras
jordbruk fortfarande som hittills företrädesvis koinme att utbildas vid lantbruks-
och lantmannaskolor. Även örn de medräknades, vilka komme att genomgå
agronomkursen som förberedelse till högskolestudier, torde antalet sökande
till agronomkurs ej bliva större, än att de kunde mottagas vid en agronomkurs.
Skulle det motsatta bliva förhållandet, så torde det vara bättre att,
örn så krävdes, genom ökning av byggnader och möjligen av lärarantalet vid
det institut, dit agronomkurs komme att förläggas, bereda tillfälle att där mottaga
ökat antal studerande, eller t. o. m. att inrätta en ny läroanstalt för en
andra agronomkurs, än att från början genom förening av agronomkurs och
högskola inom en anstalt giva båda en otillfredsställande anordning.
Som skäl att bibehålla agronomkursen även vid det institut, som enligt förslaget
skulle bliva plats för den blivande högskolan, har i en i detta syfte avgiven
reservation anförts vikten av att utbildningen av agronomer bleve förlagd
i nära anknytning till ett jordbruk, vilket så nära som möjligt motsvarade de
förhållanden, under vilka eleven kunde väntas få sin kommande verksamhet
som driftsledare.
Detta önskemål vore visserligen betydelsefullt, men det torde kunna långt
bättre tillgodoses genom att den förtrogenhet med lanthushållningens praktiska
enskildheter, vilken fordrades för inträde vid den teoretiska kursen och som
ofta ytterligare kompletterades efter dennas genomgående, inhämtades vid jordbruk
av den art, vid vilket den utbildningssökande ämnade söka sin verksamhet.
Om större vikt tillmättes den påverkan, som jordbrukets särdrag vid den
egendom och i den trakt, dit agronominstitutet förlädes, kunde utöva på vid
kursen meddelad undervisning, så skulle med lika, om ej större skäl kunna
förordas, att ett andra institut för utbildning av blivande praktiska driftsledare
lades i norra Sverige, vars lantbruk än mer än det uppländska skiljer
sig från det intensiva lantbruket i Skåne.
Lärarrådet vid. Ultima har ansett det vara tvivelaktigt, huruvida inrättandet
av två agronomkurser jämte högskolan för närvarande kunde anses behövligt,
då man knappast torde kunna räkna med att ett så stort antal som 90 nya lärjungar
årligen kunde påräknas för högre lantbruksutbildning. Erfarenheten från
de senare åren visade, att antalet kompetenta inträdessökande till lantbruksinstituten
alltjämt nedgått, uppenbarligen på grund av svårigheterna att efter
avlagd examen erhålla anställning. Även örn den nu föreslagna agronomkursen
komme att locka flera aspiranter, syntes dock ej, åtminstone för närvarande,
behovet av två agronomkurser vara alldeles oundgängligt.
Härtill komme, att vissa svårigheter uppstode vid förläggande till samma
plats av lantbrukshögskola, agronomkurs och lantbruksskola. För den sistnämnda
erfordrades tillräcklig jordareal för att giva dess lärjungar tillfälle
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 812 haft. (Nr 249.) 11
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
till deltagande i praktiska jordbruksarbeten under normala driftförhållanden,
och även för högskolan vore det för utförande av åtskilliga undersökningar
och försök av stor betydelse, att egendomens drift så nära som möjligt anslöte
sig till den för motsvarande egendomar normala. I alla händelser måste
för högskolans försöksverksamhet en avsevärd del av egendomens jordareal tagas
i anspråk, och under sådana förhållanden kunde det ej anses lämpligt att,
försåvitt förhållandena ej gjorde det alldeles nödvändigt, till samma plats förlägga
även en agronomkurs, som genom sin ökade praktiska betoning ävenledes
måste ställa ökade krav på den för dess ändamål erforderliga jordarealen.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett, att det med avseende på
förslaget örn förläggande till Alnarp av agronomkursen borde uppmärksammas,
att behovet av driftsledare för det större jordbruket vore mest utpräglat
i landets södra och mellersta delar. Med hänsyn härtill och då antalet lärjungar
i agronomkursen efter högskolans upprättande knappast kunde förväntas
bliva så stort, att två sådana kurser kunde anses behövliga, biträdde styrelsen
de sakkunnigas förslag, att åtminstone tills vidare agronomkurs anordnades
endast vid Alnarp. Skulle erfarenheten visa, att ytterligare en agronomkurs
bleve erforderlig, borde sådan anordnas i samband med högskolan,
varvid man dock icke borde räkna med att högskolans lärare i någon större
utsträckning skulle bestrida undervisning i agronomkursen.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande
det reservationsvis framförda förslaget att en agronomkurs skulle inrättas
jämväl vid Ultuna erinrat, att utskottet icke hade sig bekant, att det
mellansvenska jordbruket nu fäste någon särskild vikt att till driftsledare erhålla
agronomer, som genomgått Ultuna i stället för Alnarp. Det vore att
märka -—■ vilket även av sakkunniga påpekats — att agronomkursen vore en
teoretisk jordbruksundervisning, föregången av praktiskt jordbruksarbete. Förlädes
detta till trakten för den framtida verksamheten, syntes ingalunda så
olämpligt, att erfarenheten vidgades med intryck från och insikt i Skånes jordbruksförhållanden.
Om vårt större svenska jordbruk för sina driftsledare av statsmakterna tillförsäkrades
en utbildning, som särskilt tillrättalädes för detta ändamål, syntes
man kunna vara tillfreds, örn denna utbildning lämnades på en plats i landet,
och ingen plats torde då vara för ändamålet mer lämplig än Alnarp. Skulle
i framtiden av ena eller andra orsaken behov visa sig av ett större antal driftsledare
än som nu lämpligen kunde utbildas vid Alnarp, borde till prövning upptagas
frågan örn förläggande av en agronomkurs till Mellansverige. Men för
närvarande funne förvaltningsutskottet, att den anordning, som sakkunniga
föreslagit, borde kunna godtagas.
Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har förklarat, att den ansåge en
undervisningsanstalt för agronomutbildning vara tillfyllest samt att den icke
ansåge sig hava något att anföra emot förläggningen till Alnarp av denna
anstalt.
De som förordat inrättandet av två agronomkurser hava i regel anfört två
olika skäl härför, nämligen dels att en agronomkurs ej skulle kunna taga emot
alla dem som önskade erhålla utbildning vid sådan kurs, och dels att det vore
olämpligt att koncentrera denna undervisning till en plats i landet.
Lärarrådet vid Alnarp har biträtt den meningen, att utöver ett lantbruksinstitut
vid Alnarp borde vid Ultuna finnas ett sådant, som tillgodosåge behovet
av en agronomutbildning, lämpad för mellersta och norra Sverige. Mellan
jordbruksförhållandena i å ena sidan Sydsverige med dess gynnsammare
klimatförhållanden och i följd därav intensivare driftsformer och å andra sidan
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
163
övriga delar av landet rådde alltför stora skiljaktigheter, för att ett enda lantbruksinstitut
för utbildning av driftsledare skulle vara tillfyllest. De personer,
som ämnade bedriva jordbruk i mellersta och norra Sverige och önskade
erhålla den fullständigare praktisk-teoretiska utbildningen en agronomkurs i
jämförelse med en lantbruksskola kunde skänka, borde hava möjlighet att erhålla
denna utbildning vid ett institut, som vore beläget på en plats, där jordbruksdriften
i fråga om karaktär och anordning någorlunda överensstämde med
den de i en framtid komme att syssla med. Det lede intet tvivel, att två lantbruksinstitut
i stället för endast ett skulle locka flera personer att vinna agronomutbildning
och ej blott stanna vid den utbildning lantbruksskolorna vore
ägnade att giva, och detta ökade kunskapsmått inom jordbrukarekåren kunde
ju endast främja jordbrukets utveckling och vara till fördel för landet. Lärarrådet
hyste den uppfattningen, att örn agronomundervisningen ordnades på ett
sådant sätt, att den gåve den blivande driftsledaren en för hans verksamhet
vid praktiskt jordbruk direkt inriktad utbildning, det skulle lyckas de praktiskt
och teoretiskt väl skolade agronomerna att i långt större utsträckning än
hittills erhålla platser som lantbruksbefäl vid det större jordbruket. Lärarrådet
ansåge därför det vara fullständigt ofrånkomligt, att två lantbruksinstitut
vore tillfinnandes i vårt långsträckta land, och förordade sålunda varmt,
att agronomkurser framdeles som hittills anordnades vid både Alnarp och
Ultuna.
Västmanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i likhet
med reservanterna ansett, att två agronomkurser borde anordnas. Den ena
borde förläggas till Ultuna och den andra, såsom sakkunnigas majoritet föreslagit,
till Alnarp. Skulle behovet av agronomer för framtiden icke bliva större
än vad för närvarande är fallet, kunde det synas vara tillfyllest med en enda
agronomkurs. Emellertid lede det intet tvivel, att efterfrågan på agronomer
skulle bliva avsevärt större, örn utbildningen erhölle den ökade praktiska inriktning,
som föreslagits av sakkunniga. I vårt land funnes nämligen ett mycket
stort antal jordbruk, som vore i behov av driftsledare med dylik agronomutbildning.
Till förmån för förläggandet av en agronomkurs till Ultuna talade
även den omständigheten, att det från utbildningssynpunkt torde få anses
vara ett starkt önskemål, att undervisning av detta slag kunde inhämtas vid
en skola, som vore anknuten till ett jordbruk i mellersta Sverige, då det största
antalet agronomer torde få sin verksamhet förlagd till jordbruk utanför Skåne,
vars högtstående jordbruk på grund av landskapets sydliga läge i många och
betydelsefulla hänseenden skilde sig avsevärt från jordbruket i övriga delar av
landet.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört, att örn man vid bedömandet
av behovet av agronomkurser skulle utgå från de hittills utexaminerade agronomernas
anställning uti praktiskt jordbruk, borde endast en agronomkurs vara
erforderlig. Men om de inträdessökande till agronomkursema erhållit en fullvärdig
praktik och örn åt de framtida agronomkurserna gåves en mera praktisk
prägel och de från en sådan kurs utexaminerade agronomerna finge en på
deras verksamhet som driftsledare vid praktiskt jordbruk direkt inriktad utbildning,
torde den förefintliga obenägenheten hos större jordbrukare att i sin
tjänst anställa nyexaminerade agronomer komma att upphöra och utbytas i en
benägenhet att som jordbruksbefäl förvärva dessa praktiskt och teoretiskt väl
skojade unga män. Antalet större jordbruk vore dock så stort, att det för
utbildningen av unga män, som själva skulle övertaga eget jordbruk, och dem,
som önskade ägna sig åt lantbrukstjänstemannabanan, allt fortfarande komme
att krävas tvenne agronomkurscr. Därtill komme, att det icke torde vara lämpligt
att förlägga hela utbildningen av praktiska driftsledare för det större
164
Kungl. Maj:is proposition nr Z-h-9.
Departe
mentschefen.
Högre lantbruks
undervisningssakkunniga.
jordbruket till södra Sverige, då flertalet av dem komma att få sin verksamhet
förlagd till mellersta och norra Sverige.
Med hänsyn till den ovisshet, som av naturliga skäl måste vara rådande beträffande
den elevfrekvens, varmed den omorganiserade agronomundervisningen
kan hava att räkna, synes det knappast vara tillrådligt att redan från
början, innan någon som helst erfarenhet ännu vunnits i denna fråga, upprätta
två agronomkurser i olika delar av landet. Visserligen skulle en i samband
med högskolan till Ultuna förlagd agronomkurs ställa sig jämförelsevis billig,
men det torde likväl vara välbetänkt att tills vidare avvakta behovet av en sådan
åtgärd, helst som en i anknytning till högskolan förlagd agronomkurs i
viss mån skulle taga högskolans såväl lärare som materiella resurser i anspråk
och därigenom möjligen — åtminstone till en början — bereda vissa olägenheter
för den högskolemässiga undervisningen. Skulle framdeles ytterligare behov
av anstalter för agronomutbildning yppa sig, torde emellertid större svårighet
icke föreligga att anordna sådan undervisning jämväl vid Ultuna.
Det andra framförda skälet för anordnande av två agronomkurser, nämligen
behovet av att tillgodose olika landsdelar, tillmäter jag i överensstämmelse
med vad jag i denna fråga tidigare anfört mindre betydelse. Jag vill sålunda
föreslå, att tills vidare endast en agronomkurs anordnas, nämligen vid Alnarp.
b) Anstalt för högre mejeriundervisning.
Såsom förläggningsplats för erforderlig anstalt för högre mejeriundervisuing
hava de sakkunniga föreslagit Alnarp.
Av olika skäl torde det vara lämpligt, att den högre mejeriundervisningen
anordnades på en av de platser, dit anstalt för högre lantbruksundervisning i en
eller annan form tänktes förlagd. Genom lokalt samband mellan ifrågavarande
båda närstående grenar av högre fackutbildning vunnes först och främst, att
erforderliga lärarkrafter i viss utsträckning kunde utnyttjas gemensamt, varigenom
åtskillig besparing i kostnaderna för undervisningen kunde åstadkommas.
Men även för själva utbildningen — såväl på jordbruks- som mejeriområdet
— borde det vara värdefullt, att representanterna för de båda studieriktningarna
dagligen komme i personlig kontakt med varandra.
Såsom förläggningsort för anstalt för högre mejeriundervisning skulle sålunda
Stockholm, Ultuna eller Alnarp kunna komma i fråga. Av nämnda tre
platser torde emellertid såväl Stockholm som Ultuna sakna erforderliga förutsättningar
för att ifrågavarande undervisningsanstalt med fördel skulle kunna
förläggas dit. Ett grundvillkor för att ett gynnsamt resultat av mejeriutbildningen
överhuvud taget skulle kunna vara att emotse, vore nämligen tillgång
till ett större mejeri. Vid Ultuna funnes icke något sådant mejeri, och
såvitt de sakkunniga kunde finna saknades även de naturliga förutsättningarna
för att mejeridrift i större skala där med fördel skulle kunna anordnas. I
Stockholm ägde staten icke heller något mejeri, och anledning torde icke heller
finnas att därstädes anordna statlig mejeridrift Att återigen förlägga anstalt
för högre mejeriundervisning till enskilt mejeri kunde de sakkunniga för
sin del icke förorda. Möjligt vore kanske att med innehavaren av dylikt mejeri
träffa överenskommelse om mejeriets utnyttjande för undervisningsändamål,
men dels torde kostnaderna härför bliva betydande, och dels skulle den vid
anstalten bedrivna undervisnings- och forskningsverksamheten ständigt vara
Kungl. Maj:ts proposition nr $-49.
165
försatt i ett visst osäkerhetstillstånd, vilket givetvis icke kunde undgå att i
längden menligt påverka resultatet av ifrågavarande verksamhet.
Vid Alnarp däremot ägde staten redan ett större mejeri, som, för närvarande
utnyttjat i undervisningens tjänst, alltjämt med fördel syntes kunna tagas i anspråk
för här ifrågavarande ändamål. Allt talade sålunda enligt de sakkunnigas
mening för att den högre mejeriundervisningen även i fortsättningen borde
organiseras vid Alnarp. Vid den verkställda utredningen rörande kostnaderna
för anordnande av högre mejeriundervisning hade de sakkunniga också utgått
ifrån den förutsättningen, att ifrågavarande undervisning skulle förläggas till
Alnarp.
I administrativt hänseende bör enligt de sakkunnigas mening den blivande
anstalten för högre mejeriundervisning förenas med den anstalt för högre lantbruksundervisning,
som i fortsättningen kunde bliva förlagd till Alnarp, d. v. s.
i överensstämmelse med vad förut anförts örn anstalten för agronomutbildning.
I samband med frågan om den högre mejeriundervisningens organisation hava
de sakkunniga jämväl tagit under övervägande, huruvida de under statens maskin-
och redskapsprovningsanstalter hörande mejerimaskinprovningarna lämpligen
borde organisatoriskt anknytas till mejeriundervisningen. Ifrågavarande
provningsanstalter äro för närvarande organiserade på två avdelningar, nämligen
en lantbruks- och en mejeriavdelning. Avdelningarna stå under ledning
av samma styrelse och hava gemensam föreståndare. Vid mejeriavdelningen,
som är förlagd till Alnarps mejeri, är anställd en särskild Överassistent.
Enligt de sakkunnigas uppfattning borde provningsverksamheten avseende
mejerimaskiner även i fortsättningen vara förlagd till Alnarp. Efter omorganisation
av den högre mejeriundervisningen syntes emellertid anledning icke
förefinnas att organisera ifrågavarande provningsverksamhet såsom del av en
självständig anstalt, utan den borde i stället inordnas i anstalten för mejeriundervisning,
ehuru den givetvis borde hava särskild föreståndare. Denne borde
emellertid vid sidan av provningsverksamheten kunna bestrida viss undervisning
för den högre mejeriutbildningen. Till följd av provningsverksamhetens
nära beroende av mejeridriftens och mejeriundervisningens ledning syntes det
vara lämpligast, att styrelsen för de olika avdelningarna bleve gemensam.
Ovan skisserade form för mejerimaskinprovningarnas organisation syntes
fördelaktig ur olika synpunkter. Genom att provningsanstalten anordnades i
samband med den högre mejeriundervisningen kunde provningsverksamheten
räkna med stöd av den jämförelsevis allsidiga sakkunskap, som måste vara
representerad hos undervisningsanstaltens lärare, och samarbete med avseende
på undersökningar och försök, som kunde vara av betydelse för provningarna,
borde givetvis med fördel kunna etableras. Vidare skulle provningarna kunna
göras förhållandevis billiga på grund av fri tillgång till ett fullständigt mejeri
och lämplig tillfällig arbetshjälp från den lägre mejeriskola, som nu funnes
och som även framdeles borde finnas i samband med den högre mejerikursen.
Slutligen skulle undervisningsanstalten därigenom erhålla en specialist för undervisningen
i maskinlära, vilket naturligtvis borde vara av stor fördel för anstalten.
Men även för provningarna borde det vara av betydelse, att föreståndaren
finge en viss undervisningsskyldighet, då han därigenom tvingades att
förskaffa sig en fullt allsidig utbildning och att följa med utvecklingen på
mejerimaskinsområdet.
De sakkunniga, som i ämnet under hand samrått med styrelsen för statens
maskin- och redskapsprovningsanstalter, ansåge sig sålunda böra förorda, att
provningen av mejerimaskiner utbrötes ur de nuvarande maskin- och redskaps
-
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Yttranden.
provningsanstalternas verksamhet för att på ovan angivet sätt inordnas i anstalt
för högre mejeriundervisning vid Alnarp. De sakkunniga vore icke i tillfälle
att framlägga förslag till stat för en på dylikt sätt anordnad maskinprovningsverksamhet
på mejeriområdet; likväl syntes det antagligt, att kostnaderna
för verksamheten icke skulle bliva större än som motsvarades av den kostnadsminskning
för de nuvarande maskin- och redskapsprovningsanstalterna, som ett
utbrytande av mejeriprovningarna borde föranleda. Föreståndaren för mejerimaskinprovningarna
syntes i fråga örn löneförmåner böra hänvisas till lönegrad
B 26.
I fråga om förläggningen av den erforderliga anstalten för högre mejeriundervisning
har uttalande gjorts endast i ett mindre antal av de avgivna yttrandena.
Därvid har i de flesta fall ifrågasatts, huruvida icke den högre mejeriutbildningen
borde meddelas på samma plats som den högskolemässiga lantbruksutbildningen.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att skälen för ett förläggande av den
högre mejeriundervisningen till Alnarp väl i första hand skulle vara förefintligheten
därstädes av ett försöksmejeri med tillräcklig tillgång till mjölk samt
en önskan att icke rubba nuvarande anordning med den högre utbildningens
förläggande till samma plats som den lägre utbildningen för manliga elever på
mejeriområdet. . Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock böra ifrågasätta, huruvida
denna lösning kunde anses som den mest rationella och utgöra ett slutgiltigt
ordnande av frågan. Skulle den framkastade tanken på centralanstaltens
för försöksväsendet på jordbruksområdet förläggning till samma plats
som lantbrukshögskolan förverkligas och maskin- och redskapsprovningsanstalterna
därjämte dit förflyttas, skulle det enligt styrelsens förmenande ur
organisationssynpunkt vara mest rationellt och lämpligast att taga steget fullt
ut och förlägga jämväl den högre mejeri utbildningen till samma plats. Möjligheten
att för sådan händelse lösa frågan örn tillgång till lämpligt försöksmejeri
torde icke vara så liten, att detta borde få stå hindrande i vägen för en
rationell lösning av frågan. Härigenom skulle också frågan om utbildning av
mejerimän på det högre stadiet för forskningsarbetets och den högre lärarverksamhetens
behov lösas på enklaste sätt.
Även örn den här ifrågasatta koncentrationen av all forsknings-, försöksoch
högre undervisningsverksamhet till en plats icke skulle komma till stånd,
återstode enligt lantbruksstyrelsen åsikt ännu en möjlighet att ordna den högre
mejeriutbildningen.
En god mejeriutbildning förutsatte kunskaper i vissa med den allmänna lantbruksutbildningen
sammanhängande ämnen. En kombination med undervisningen
vid lantbrukshögskolan skulle därför givetvis medföra vissa fördelar.
I ännu högre grad krävde emellertid denna utbildning undervisning i vissa
tekniska ämnen, varuti undervisning meddelades vid tekniska högskolan. Det
skulle därför möjligen kunna ifrågasättas att, därest centralanstalten bibehölles
i Stockholm, den högre mejeriutbildningen ordnades genom en samverkan
mellan tekniska högskolan och nämnda anstalt, i vilket fall givetvis också redskapsprovningsanstalternas
avdelning för mejerimaskiner borde förläggas till
samma plats.
Lantbruksakademien, liksom styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet hava förklarat sig kunna förorda de sakkunnigas förslag
örn anordnande av högre mejeriundervisning vid Alnarp.
Lärarrådet vid Alnarp har ansett det vara olämpligt att förlägga anstalten
för den högre lantbruksundervisningen till en plats, till Ultuna, för den högre
mejeriundervisningen till en annan plats, till Alnarp. Då mellan de båda anstalterna
mycket starka anknytningspunkter funnes, borde de självfallet för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
167
läggas till en och samma plats och organisatoriskt sammankopplas. Denna
anordning borde leda till ett fullständigare utnyttjande av lärarkrafterna vid
lantbrukshögskolan och kanske ock till ett bättre utbildningsresultat för de
mejeristuderande, eftersom undervisningen även i andra ämnen än de rena
mejeriämnena komme att meddelas av högskoleprofessorer i stället för av
institutslektorer, samtidigt som den å ena sidan avlastade en del av den stora
undervisningsskyldighet, som de sakkunniga föresloge för lärarna vid lantbruksinstitutet,
och å andra sidan otvivelaktigt komme att medföra en viss
besparing för staten i fråga örn de årliga kostnaderna för hela den högre undervisningens
bedrivande. Lärarrådet ansåge det vara det enda riktiga att
förlägga både den högre lantbruksutbildningen _ och den högre mejeriutbildningen
till en och samma plats, och då betydligt mera vägande skäl förefunnes
för den högre lantbruksutbildningens förläggande till Alnarp än till
Ultuna och Alnarp redan hade ett mejeriinstitut, vilket Ultuna däremot vore
i avsaknad av, uttalade lärarrådet som en på verkligt bärkraftiga grunder
vilande uppfattning, att Alnarp vore den enda rätta platsen för förläggning
av all högre undervisning —- både den, som avsage lantbruks-, och den, som
avsåge mejeriundervisning. .
Östergötlands läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har för sm del
kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste lösningen av frågan örn
den högre mejeriundervisningens ordnande säkerligen vöre, att vid lantbrukshögskolan
inrättades en särskild mejerilinje, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer, som gällde för övriga, studielinjer vid högskolan.
Liknande synpunkter hava framförts av Västmanlands läns samt
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. _ .
Sveriges lantbrukslärare förbund har framhållit, att det ur allmän principiell
synpunkt vore önskvärt, att även den högre utbildningen på mejerihanteringens
och mjölkhushållningens område så långt möjligt^ skedde vid lantbrukshögskolan,
ty dels borde denna vara fullständig på så sätt, att den företrädde
alla linjerna, och dels bleve de andra ämnen än mejeriteknik, som borde ingå
i ämbetsexamen på mejeri- eller mjölkhushållningslinjen, såsom ekonomi och
husdjursskötel m. fl., bäst företrädda vid högskolan. Även örn den för mejeriutbildningen
grundläggande praktiken vunnes utanför högskolan, sa borde
dock vid denna kunna anordnas laboratorier och mejeriutrymmen för speciella
övningar och försök samt för forskningsarbeten på området. Något hinder för
Ultunas fullgoda utrustande även på mejerilinjen torde ej förefinnas. Det hela
stärktes genom samling av alla utbildningslinjerna till en plats. Särskilt för
de blivande mejerikonsulenterna, som ju måste antagas komma att utgöra huvuddelen
av de studerande på deras linje, skulle nog isoleringen från högskolan
bliva kännbar i längden. . . .
Svenska mejerikonsulentföreningen har hävdat, att utbildningen av mejerikonsulenter
borde bliva likvärdig med utbildningen av jordbruks- och husdjurskonsulenter.
Såsom konsekvens härav borde den högre mejeriundervisningen
bedrivas vid högskola och ej vid ett institut. ■— I särskilt yttrande
har mejerikonsulenten C. Hultman i Malmö under åberopande bland annat, att
Skåne producerade mera än 50 % av hela landets smörtillverkning, uttalat,
att den högre mejeriundervisningen under alla förhållanden borde förläggas
till Alnarp.
Beträffande de sakkunnigas förslag örn mejerimaskinprovningarnas anknytning
till den högre mejeriundervisningen, har uttalande gjorts endast av styrelsen
för statens maskin- och redskapspr övning sanstalter, som i ärendet anfört
i huvudsak följande.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Styrelsen hade intet att erinra mot den föreslagna anstalten för mejeriundervisning
vid Alnarp, och utgjorde mejerimaskinprovningarnas anslutande till
detta institut en av de möjligheter för mejerimaskinprovningarnas ordnande,
som styrelsen hade under övervägande. Även örn denna möjlighet för närvarande
syntes vara den, som hade största sannolikhet för sig att bliva realiserad,
kunde styrelsen på sakens nuvarande ståndpunkt dock ej bestämt
uttala sig för detta alternativ, respektive för mejerimaskinprovningarnas förläggande
under samma organisation som mejeriinstitutet.
Såsom i det föregående omnämnts, hava de utredningsmän, som haft till
uppgift att verkställa utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet
pa jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes
ställning, i samband med frågan om författning från nuvarande plats
av försöksverksamheten på mejeriområdet ansett sig böra alternativt räkna med
att den högre mejeriundervisningen förlägges till Ultuna. Utredningsmännen
hava därvid förutsatt, att mejeriundervisningen skulle organiseras som en särskild
studielinje vid lantbrukshögskolan, jämförbar med de tre i högskoleförslaget
förutsatta jordbruks-, husdjurs- och ekonomiska linjerna. Såsom följd
därav borde mejeriundervisningen ordnas på ett sådant sätt, att utbildningstiden
för ämbetsexamen normalt bleve treårig. Någon detaljerad plan för mejeriundervisningens
anordnande under nu skisserade förutsättningar hade utredningsmännen
icke uppgjort.
Givetvis skulle det vara till fördel för såväl den högskolemässiga lantbruksundervisningen
som den högre mejeriundervisningen, om den senare utan större
svårighet kunde förläggas till högskolan. För de lantbruksstuderande skulle
därigenom undervisningen i mjölkhushållning lätt kunna ordnas på ett fullt
tillfredsställande sätt, och de mejeristuderande skulle erhålla bättre förutsättningar
att inhämta för deras utbildning erforderliga kunskaper i lantbruksämnen.
Därtill kommer, att det för blivande konsulenter och lärare på mejerihanteringens
område å ena sidan och den egentliga lanthushållningens å den
andra säkerligen skulle vara av värde att under studietiden stå i nära kontakt
med varandra.
Emellertid torde det av rent praktiska skäl knappast vara möjligt att förlägga
den högre mejeriutbildningen till lantbrukshögskolan. Vid Ultuna finnes
för närvarande inget för sådant ändamål användbart mejeri, och även örn
ett dylikt kan uppföras, torde det på grund av de lokala förhållandena vara
förenat med betydande svårigheter eller i varje fall avsevärda årliga kostnader
att anskaffa mjölk i för mejeriet erforderlig utsträckning, särskilt örn detta
förutsattes skola organiseras som verkligt driftsmejeri och vara av den storleksordning,
att — såsom torde vara önskvärt — jämväl provningarna av mejerimaskiner
kunna förläggas till samma plats som den högre mejeriundervisningen.
Vid Alnarp äger staten redan ett dylikt mejeri, som torde vara väl lämpat för
undervisningsändamål. Till Alnarp har också den högre mejeriundervisningen
i vårt land sedan en lång följd av år varit koncentrerad, och statens maskinoch
redskapsprovningsanstalters avdelning för mejerimaskiner är jämväl förlagd
dit. Men även ur ren produktionssynpunkt synas starka skäl tala för att
Utredningsmännen
ang.
försöksverksamheten
m. m.
Departe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 240-
169
den högre mejeriundervisningen även i fortsättningen blir förlagd till Alnarp.
Inom vårt lands mejerihantering synes smörtillverkningen bliva den alltmer
förhärskande produktionsgrenen, och på detta område intager Skåne utan jämförelse
den främsta platsen. Av vår smörexport går också ej mindre än omkring
tre fjärdedelar över skånska hamnar. Det förtjänar i detta sammanhang
omnämnas, att den s. k. jordbruksutredningen i ett den 6 februari 1930
avgivet betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande förordat, bland annat, att svenska smörprovningarnas
huvudkontor flyttas från sin nuvarande förläggningsort Göteborg till Malmö.
Jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att i samband med frågan om dylika
åtgärder förelägga riksdagen förslag örn sådan förflyttning. Vinner detta
statsmakternas gillande, skulle den högre mejeriundervisningen vid förläggning
till Alnarp erhålla ökade förutsättningar att lämna gott resultat, dels genom
att de studerande regelbundet kunde beredas tillfälle till värdefulla övningar
vid den föreslagna smörkontrollstationen i Malmö och dels därigenom, att
befattningshavare vid smörprovningarna sannolikt i någon utsträckning kunde
väntas stå till förfogande som lärare vid den högre mejerikursen.
Det synes mig sålunda, som örn Alnarp hade de större förutsättningarna för
åstadkommande av en tillfredsställande högre mejeriundervisning, och jag anser
mig därför böra föreslå, att ifrågavarande undervisning även i fortsättningen
blir förlagd dit.
Beträffande mejerimaskinprovningarna hyser jag samma uppfattning, nämligen
att jämväl dessa även i fortsättningen böra vara förlagda till Alnarp.
Frågan örn nämnda provningars organisation torde emellertid tillsvidare böra
stå öppen, då utredning för närvarande pågår angående lämpligaste sättet för
ordnande av den verksamhet, som nu åvilar statens maskin- och redskapsprovningsanstalter.
Dock torde i samband med erforderliga omändringsarbeten vid
Alnarps mejeri behövligt utrymme böra reserveras för här avsedda provningar
på mejeriområdet.
Till frågan örn förläggningen av försöksverksamheten på mejeriområdet vill
jag senare återkomma.
c) Anstalt för högre trädgårdsnndervisnlng.
Den föreslagna anstalten för högre trädgårdsundervisning bör enligt de
sakkunnigas förmenande förläggas till Alnarp.
Såsom förläggningsort för en blivande anstalt för högre trädgårdsundervisning
torde enligt de sakkunnigas uppfattning Alnarp i främsta rummet böra
komma i fråga. Endast på denna plats ägde staten själv trädgårdsanläggningar
av mera betydande omfattning, och endast vid Alnarp funnes redan
förut direkt av staten anordnad undervisning för utbildning inom trädgårdsyrket.
Vid Alnarp torde jämväl synnerligen stora naturliga förutsättningar
finnas för en utvidgning av trädgårdsundervisningen enligt de huvudlinjer som
de sakkunniga angivit.
Vid beräkning av kostnaderna för anordnandet av högre trädgårdsundervisning
i vårt land hava de sakkunniga sålunda ansett sig bör utgå ifrån, att
den högre trädgårdskursen skall vara förlagd till Alnarp. I administrativt
Högre lantbruksundervisningssakknnniga.
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-1,9.
hänseende skulle den högre trädgårdsundervisningen liksom den lägre mejeriundervisningen
vara anknuten till den till Alnarp förlagda kursen för agronomutbildning.
Yttranden. Mot de sakkunnigas förslag till förläggning av anstalt för högre trädgårdsundervisning
har erinran icke framställts i något av de i ärendet avgivna yttrandena.
Departe- Av skäl, sorn de sakkunniga här ovan utvecklat, torde endast Alnarp kunna
mentächefen. ifrågakomma såsom förläggningsplats för den högre trädgårdsundervisningen.
För en sådan undervisningsverksamhet torde Alnarp vara synnerligen väl lämpad,
och då därtill kommer att genom ifrågavarande undervisnings förläggande
dit de för agronomutbildningen erforderliga lärarkrafterna skulle kunna bättre
utnyttjas, tvekar jag icke att i denna punkt tillstyrka de sakkunnigas förslag.
5. De olika undervisningsanstalternas ställning till centralanstalten
för jordbruksförsök.
Högre lant- De sakkunniga hava framhållit, att den högre lantbruksundervisningen och
bruksunder- försöksverksamheten på jordbruksområdet äger naturligt samband med varkunniga,
andra, vartill anledning funnes taga hänsyn, när den högre lantbruksundervisningen
nu skulle omorganiseras.
Den centrala försöksanstalten på jordbrukets område stöde i ett naturligt
och ganska intimt samband med den högre lantbruksundervisningen. Härmed
förstodes då, att den försöksverksamhet, som bedreves vid nämnda institution,
tjänade till att på olika sätt underbygga lantbruksundervisningen. Detta förhållande
hade givetvis kommit att allt tydligare framträda, ju talrikare och
mera fruktbärande försöksverksamhetens resultat blivit. Före utvecklingen
av den inhemska försöksverksamheten på jordbruksområdet fick man nöja
sig med att vid undervisningen meddela de forsknings- och försöksresultat som
motsvarande utländska — närmast den danska, tyska och engelska — verksamhet
på detta område kunnat frambringa, och vilka ofta ej utan vidare vore
tillämpliga på våra speciella förhållanden.
Örn sålunda verksamheten vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
redan nu kunde sägas vara av stor betydelse för lantbruksundervisningen,
så läge naturligtvis den tanken mycket nära till hands, att vid en
omorganisation av den högre lantbruksundervisningen ännu fastare tillknyta
detta naturliga samband genom att på ett mera direkt sätt utnyttja centralanstalten
i undervisningens tjänst.
De sakkunniga hava i anslutning till ovan återgivna uttalande ingående
undersökt, på vad sätt samverkan skulle kunna ordnas mellan en till Stockholm
förlagd lantbrukshögskola och centralanstalten för jordbruksförsök. De
sakkunniga hava därvid räknat med dels den möjligheten, att högskolan och
centralanstalten skulle organisatoriskt förenas, och dels den förutsättningen,
att samarbete skulle etableras utan uppgivande för de båda anstalterna av var
sin särskilda organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
171
Enär jag redan tidigare föreslagit, att lantbrukshögskolan förlägges lill annan
plats än Stockholm, torde jag i detta sammanhang kunna förbigå denna
del av de sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava vidare undersökt, i vilken utsträckning samarbete kan
tänkas komma till stånd under den förutsättningen, att centralanstalten även
i fortsättningen är förlagd till Stockholm och lantbrukshögskolan upprättas
på annan plats. De sakkunniga yttra härom följande.
Förlädes lantbrukshögskolan till annan plats än Stockholm, torde det icke
vara möjligt att åt tjänstemän vid centralanstalten överlämna så stor del av
undervisningen för ämbetsexamen vid högskolan, som eljest ifrågasatts. I
stort sett torde i dylikt fall ifrågavarande tjänstemäns medverkan vid undervisningen
på detta stadium få inskränkas till kortare, utanför det ordinarie
undervisningschemat lagda föreläsningsserier med redogörelse för forskningens
metoder och nyaste resultat på vars och ens speciella verksamhetsområde. Men
även med denna begränsning borde en anknytning till centralanstalten tillmätas
icke ringa betydelse för den högre utbildningen på jordbruksområdet, varför
sådan anknytning under alla förhållanden borde eftersträvas.
På lantbrukshögskolans högre stadium ■—- omfattande studier för licentiatexamen
och doktorsgrad •—- torde anknytning till centralanstalten vara möjlig
i sådant avseende, att vissa studerande finge utföra det för nämnda examina
ofta nödvändiga experimentella forskningsarbetet vid centralanstaltens olika
institutioner och under ledning av institutionsföreståndarna. Samma skäl, som
tidigare anförts för anknytning på detta stadium till universitet, gällde med
lika styrka även i detta fall. För anknytning till centralanstalten talade emellertid
ytterligare den omständigheten, att verksamheten vid nämnda anstalt
vore speciellt inriktad på jordbruksforskning, vilket givetvis innebure ökade
förutsättningar för ett gynnsamt resultat av samarbetet på detta stadium. En
dylik anordning torde väl även kunna vara till nytta jämväl för centralanstalten,
ty även på dennas verksamhet skulle helt visst den insats i forskningsverksamheten,
som ifrågavarande unga och intresserade krafter kunde representera,
verka stimulerande och befruktande i mer än ett hänseende. Forskningsuppgifterna
för dessa studerande kunde kanske till och med i vissa fall tillrättaläggas
så, att de inginge såsom led i respektive avdelningars planmässiga
försöksverksamhet.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde vid centralanstaltens olika avdelningar
kunna beredas samtidig arbetsplats för tillhopa 10 ä 15 studerande
för licentiatexamen. Av förut anförda uppgifter rörande den sannolika frekvensen
på ifrågavarande utbildningsstadium framginge, att nämnda antal kunde
anses representera en betydande del av hela det beräknade antalet dylika studerande.
I detta sammanhang hava de sakkunniga jämväl något berört frågan om utnyttjande
av vissa andra institutioner på jordbruksområdet m. fl. för den högre
lantbruksundervisningen.
Men även med olika andra inrättningar och organisationer inom jordbruket
och detta närliggande områden borde lantbrukshögskolan upprätthålla förbindelse.
Särskilt gällde detta sådana institutioner som Sveriges utsädesförening,
svenska mosskulturföreningen och svenska betes- och vallföreningen, vilka
lämpligen borde kunna i viss utsträckning direkt medverka vid lantbruksundervisningen
på såväl det lägre som det högre utbildningsstadiet. Statskonsulenter
ävensom tjänstemän vid provningsanstalter, avelsföreningar och andra jordbruket
avseende organisationer borde ävenledes kunna genom s. k. fria före
-
172
Kungl. Maj:ts proposition nr Zh9.
drag eller på annat sätt medverka vid undervisningen. Slutligen torde genom
biträde av särskilda specialister även böra vid högskolan avhållas föreläsningar
eller föredrag i sådana ämnen som fiskodling, biskötsel, jaktvård och naturskydd.
I syfte att nedbringa kostnaderna för undervisningen syntes nu avsedda
föredragshållare, därest de vore anställda i statens eller statsunderstödda
institutioners tjänst, böra åläggas att utan särskild gottgörelse lämna sådan
kortare undervisning.
Tanken på en förflyttning av centralanstalten till platsen för en blivande
lantbrukshögskola har ävenledes sysselsatt de sakkunniga, vilka dock på nedan
angivna skäl åtminstone tills vidare icke funnit en sådan åtgärd tillrådlig.
Inom de sakkunniga hade jämväl bragts på tal frågan, huruvida icke vid upprättande
av en lantbrukshögskola å annan plats än Stockholm centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet lämpligen borde på ett eller annat
sätt inkorporeras i högskolan och alltså förflyttas från dess nuvarande förläggningsort,
Experimentalfältet. Såsom skäl härför hade anförts, att en sådan
förläggning av centralanstalten, som skulle medföra väsentligen större tillgång
till för försöksändamål lämpad jord ävensom kreatur av olika slag, ur
synpunkten av anstaltens arbetsuppgifter skulle beteckna en avsevärd fördel.
Även har man hållit före, att här liksom vid de båda anstalternas förläggning
i Stockholm vissa ekonomiska fördelar skulle vara förenade med en sådan
anordning; detta skulle emellertid tydligen kunna påräknas endast under förutsättning,
att samorganisationen genomfördes på det sätt, att befattningshavarna
vid centralanstalten — främst avdelningsföreståndarna — samtidigt
vore lärare vid högskolan — eller vice versa. Tydligt vore emellertid, att en
sådan anordning, även om den ur undervisningens synpunkt skulle vara tänkbar,
måste liksom motsvarande anordning vid förläggning i Stockholm innebära en
betydande nedskrivning av det vetenskapliga forskningsarbete i jordbrukets
tjänst, som varit och vore centralanstaltens uppgift. I stället för att man, såsom
i det föregående påvisats, ansett sig kunna såsom en sekundär fördel av
lantbrukshögskolans upprättande räkna med ett ytterligare väl behövligt tillskott
till jordbruksforskningen i vårt land, skulle här resultatet bliva det rakt
motsatta. I den mån detta icke skulle bliva fallet måste man giva avkall på
förhoppningarna om besparingar på detta område; skulle åter centralanstaltens
verksamhet alltjämt i oförminskad omfattning uppehållas, syntes man
också i det stora hela få räkna med, att hela dess stora apparat upprätthölles
i hela sin vidd, vilket syntes förutsätta, att full ersättning lämnades för de anstaltens
arbetskrafter, vilka toges i anspråk för högskolans undervisningsverksamhet.
Vilka avsevärda kostnader, en sådan anordning skulle medföra, läte
sig väl tänkas.
Det hade i detta sammanhang påpekats, att särskilt centralanstaltens underavdelning
för mejerihushållning på det sätt den för närvarande vore organiserad
väl skulle lämpa sig för att lösgöras från centralanstalten och infogas i en
eventuell ny högre mejeriundervisningsanstalt, som förmenats dels kunna omhändertaga
dess arbetsuppgift och dels för sitt egentliga ändamål hava en viss
fördel av denna utbyggnad.
Även om man skulle anse sig böra tillerkänna denna uppfattning ett visst
berättigande, så måste det dock väcka stark betänksamhet att på detta tidiga
stadium, innan ännu den eventuella nya undervisningsanstalten hunnit visa,
vilka möjligheter den överhuvud taget kunde hava att räkna med, planera ett
söderbrytande av centralanstaltens organisation. Ett sådant skulle nämligen
bliva en given följd därav, ity att mejeriavdelningen, örn ock inom centralanstalten
förhållandevis friställd så till organisation som arbetssätt, dock sär
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
173
skilt på ett område, bakteriologiens, och i viss mån även på husdjursskötselns,
uppehölle ett intimt och av omständigheterna påkallat samarbete med andra
verksamhetsområden inom centralanstalten.
På samma sätt som enligt vad ovan sagts frågan örn mejeriavdelningens vid
centralanstalten eventuella utbrytning knappast kunde sägas vara aktuell, förhölle
det sig med den större frågan om centralanstaltens i dess helhet inordnande
i en ny lantbrukshögskola. Även härvidlag finge med styrka framhållas,
att det måste betraktas som ett knappast tillåtligt vågspel att vidtaga åtgärder
i föreslaget syfte, innan ännu någon som helst erfarenhet vunnits örn
högskolans allmänna förutsättningar att övertaga jämväl centralanstaltens
mångahanda och krävande arbetsuppgifter. Även den som tilläventyrs holle
före, att en utveckling i här förevarande riktning vore önskvärd, måste dock
erkänna, att tidpunkten för åtgärder i detta syfte ännu icke vore inne. Detta
så mycket mindre, som det förslag till högskolefrågans lösning, vari de sakkunnigas
arbete komme att utmynna, icke syntes kunna sägas på något besvärande
sätt föregripa en kombination med centralanstalten, därest en sådan vid
en senare tidpunkt, då detta spörsmål bättre kunde överblickas, skulle befinnas
önskvärd.
En i viss mån avvikande uppfattning i denna fråga har emellertid reserva- Reservation,
tionsvis framförts av tre utav de sakkunniga, nämligen herrar Hedlund, Sköld
och Thomé. Dessa hava i ärendet anfört följande.
»Ett intimt och organiserat samarbete mellan en blivande lantbrukshögskola
och centralanstalten för försöksverksamheten på jordbruksområdet skulle för
båda dessa anstalter vara av synnerligen stor betydelse. Ä ena sidan skulle
därigenom högskolan för vissa viktiga undervisningsområden erhålla högt kvalificerade,
specialutbildade vetenskapsmän till lärare, och högskolans elever
skulle få tillfälle till praktisk inblick i försöksverksamhetens bedrivande, vilket
bör vara av stort värde för dem, då de som konsulenter skola deltaga i det
lokala försöksarbetet. Ä andra sidan skulle även centralanstaltens försöksmän
hava nytta av ett samarbete; de stå nu tämligen isolerade och löpa lätt risk
att ensidigt inrikta sitt arbete på ett mycket begränsat försöksområde. Denna
risk skulle betydligt minskas, örn de vid sidan av sin försöksverksamhet även
finge någon lärareverksamhet, och kontakten med de unga, som hålla på med
att utbilda sig till vetenskapsmän, skulle verka som sporre till intensiv och
mera mångsidig vetenskaplig verksamhet. Genom lärareverksamheten komme
man dessutom att utnyttja ytterligare en möjlighet att få forskningens resultat
spridda till allmänheten.
Enligt de sakkunnigas förslag komma lantbrukshögskolan och centralanstalten
att sakna varje organisatorisk förbindelse. De fördelar av ett samband
dem emellan, som ovan antytts, vinnas således icke. Tvärtom kunna de
båda anstalterna komma att stå hindrande för varandra, då det gäller att erhålla
medel för arbetets bedrivande. Då centralanstalten i viss mån utvecklats
från en central för den praktiska försöksverksamheten till en vetenskaplig
forskningsanstalt, har den tagit en uppgift, som i första hand bör tillkomma
högskolan. Att nu hava samma slags forskningsarbete delat på tvenne från
varandra skilda anstalter måste verka fördyrande och därför sannolikt även
förlamande på detsamma.
På grund av vad ovan anförts hysa vi den uppfattningen, att vid den högre
lantbruksundervisningens nydaning en samorganisation av lantbrukshögskolan
och centralanstalten vore i hög grad önskvärd. Centralanstalten är emellertid
förlagd till Stockholm och man torde få räkna med att den för närmaste framtiden
förblir där. Att till denna stad förlägga en lantbrukshögskola är, som
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Yttranden.
de sakkunniga påvisat, mindre lämpligt, då det där icke är möjligt att erhålla
nära tillgång till jordbruk av tillräcklig omfattning och väl utrustat med kreatur
och inventarier, vilket allt är nödvändigt såväl för undervisning som för
försök. För närvarande kan den önskvärda samorganisationen således icke realiseras,
då de båda anstalterna torde komma att förläggas till skilda orter.
Vi hålla emellertid före, att inom en icke allt för avlägsen framtid frågan örn
centralanstaltens förflyttning från Stockholm kommer att bliva aktuell. Det
kan icke dröja länge förr än man känner och erkänner, att även för centralanstalten
saknaden av jordbruk vid själva anstalten är en mycket allvarlig brist.
Vid de två viktigaste avdelningarna, jordbruks- och husdjursavdelningarna, kunna
för närvarande knappast några försök utföras, som föreståndarna hava möjlighet
att i detalj följa. En sådan ordning kan naturligtvis icke få äga bestånd
allt för länge. I samband med frågan om centralanstaltens förflyttning bör enligt
vår mening också lämpligheten av dess samordnande med lantbrukshögskolan
allvarligt prövas.
Örn vi således för närvarande icke föreslå någon förändring av centralanstaltens
ställning och verksamhet i fråga om de fack, som även företrädas av
lantbrukshögskolan, gäller detta icke örn mejeriförsöken vid centralanstalten.
Dessa försök handhavas av en underavdelning av husdjursavdelningen, men
fråga örn dennas omorganisation till självständig ställning har redan länge sedan
varit väckt. Avdelningen saknar egna lokaler och är inhyrd hos ett privat mejeriföretag.
Detta måste anses som ett provisorium och förr eller senare måste
avdelningens verksamhet överflyttas till ett statens mejeri, då det icke kan
anses riktigt att statens försöksverksamhet i längden bedrives hos och därmed
i viss mån blir beroende av ett enskilt företag. Man måste därför räkna med
att under alla förhållanden denna avdelning snart nog måste undergå en förändring.
Kostnaderna härför skulle väsentligen nedbringas, örn mejeriförsöken,
fortfarande organiserade som självständig avdelning, förlädes till anstalten
för den högre mejeriundervisningen, varvid man dessutom skulle vinna alla de
fördelar, som ovan påpekats följa av en samorganisation mellan högre undervisning
och försöksverksamhet. Dessa fördelar skulle i detta fall bliva ännu
mer påtagliga än vid lantbrukshögskolan. Institutet för den högre mejeriundervisningen
blir en relativt liten anstalt med ett fåtal vetenskapligt utbildade
lärare och det vore därför av stor betydelse för denna att få ytterligare ett pär
väl kvalificerade personer bundna vid den. Å andra sidan vore det för försöksverksamheten
av kanske ännu större betydelse att dess personal komme
i direkt samarbete med landets övriga vetenskapligt utbildade fackmän på
mejeriområdet; ett sådant allsidigt samarbete skulle, hoppas man, kunna resultera!
en verkligt fruktbringande försöksverksamhet.
Givet är att utbrytandet av mejeriförsöken från centralanstalten och deras
förläggande till den högre mejeriundervisningsanstalten lämpligen bör ske i samband
med upprättandet av denna senare, enär anordningarna då från början
kunna inriktas på båda ändamålen, varigenom såväl besparingar som ökad ändamålsenlighet
vinnes. Att uppskjuta avgörandet, såsom sakkunniga föreslagit,
är icke önskvärt även från den synpunkten, att försöksavdelningen i
väntan på. detta avgörande sannolikt får svårt att under tiden erhålla medel
för behövliga förbättringar. Vi vilja därför förorda, att samtidigt med ordnandet
av den högre mejeriundervisningen åtgärder vidtagas för mejeriförsökens
förflyttning fran centralanstalten till anstalten för den högre mejeriundervisningen.
»
I ett stort antal av de över högre lantbruksundervisningssakkunnigas betäntänkande
avgivna yttranden har berörts frågan örn centralanstaltens förhållande
till en blivande anstalt för högre lantbruksundervisning, och i åtskilliga av
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9. 175
dem har förordats en samorganisation i en eller annan form av ifrågavarande
anstalter.
Statskontoret har framhållit, att en organisatorisk förening av lantbrukshögskola
och centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet enligt
statskontorets uppfattning skulle medföra icke oväsentliga besparingar i jämförelse
med en anordning med två självständiga institutioner. På grund härav
och då, att döma av vad tre reservanter bland de sakkunniga uttalat, frågan
om centralanstaltens förflyttning från Stockholm inom en icke alltför avlägsen
framtid kunde komma att bliva aktuell, syntes det statskontoret, att frågan
örn en dylik organisatorisk förening borde tagas under förnyat övervägande.
Såsom skäl mot en sammankoppling mellan centralanstalt och lantbrukshögskola
hade de sakkunniga anfört, att en sådan anordning måste medföra,
att centralanstaltens nuvarande huvuduppgift — det vetenskapliga forskningsarbetet
—• i hög grad skulle komma att bliva tillbakasatt på grund därav, att
de ledande tjänstemännen vid anstalten skulle nödgas använda en väsentlig del
av sin tid för undervisningsverksamhet vid lantbrukshögskolan, vilket enligt
de sakkunnigas mening vore liktydigt med ett allvarligt försvagande av grunden
för den självständiga lantbruksvetenskapliga forskningen inom landet.
Häremot torde enligt statskontorets mening kunna anföras, att vid universiteten
bedreves undervisnings- och forskningsverksamhet hand i hand och lämpligheten
av en sådan anordning hade vid flera tillfällen framhållits.
Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut har förklarat sig fullständigt dela
den i förberörda reservation uttryckta tanken, att centralanstaltens jordbruksoch
husdjursavdelningar vid eventuell förflyttning lämpligen kunde samordnas
med lantbrukshögskolan.
Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har ansett, att frågan örn
den högre lantbruksundervisningens ordnande borde lösas genom att de båda
förefintliga lantbruksinstituten gåves en för forskning och undervisning värdig
utformning. Förverkligandet av denna plan syntes enligt styrelsens mening
kunna ske därigenom, att centralanstalten avvecklades och dess verksamhet
helt förlädes till instituten, till vilka även anstaltens framstående vetenskapliga
krafter kunde knytas. — Institutets lärarråd har i särskilt yttrande uttalat
sig i samma riktning.
Av rikets 26 hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava 7, nämligen
Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Malmöhus läns, Skaraborgs läns, Värmlands
läns, Västmanlands läns och Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott direkt uttalat sig för en förläggning till samma plats av
högskola och centralanstalt, och 7 andra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
nämligen Uppsala läns, Östergötlands läns, Blekinge läns, Hallands läns,
Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, antingen föreslagit ytterligare utredning angående
samförläggning av centralanstalt och lantbrukshögskola eller också i annan
form uttalat sympatier för sådan anordning.
Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att örn i
något fall ett onödigt parallell- eller dubbelarbete såväl vidkommande personalkrafter
som i övrigt skulle kunna uppstå, torde detta komma att just inträffa,
därest högskolan och centralanstalten med sina åtminstone i forskningen så
likartade uppgifter skulle framstå som två var för sig fristående institutioner.
Ätt vid en senare tidpunkt taga i övervägande, huruvida ett sammanförande
av institutionerna bör äga rum, syntes vara att helt överlämna frågan åt det
ovissa, och torde respektive institutioners dåvarande lokala förläggningar
kunna ur kostnadssynpunkt lägga ett bestämt hinder för ett dylikt sammanfö
-
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-49.
rande, huru önskvärt detta än då kunde visa sig. Frågan syntes därför redan
nu böra upptagas till förnyad omprövning, medan högskolans lokala förläggning
ännu stöde öppen. Samtidigt torde även kunna tagas i övervägande, huruvida
icke för underlättande av högskolans organisation en del av de praktiskt
vetenskapliga arbetena, som nu bcdreves vid centralanstalten, kunde exempelvis
överflyttas till de statsunderstödda institutionerna utsädesföreningen i
Svalöv och mosskulturföreningen i Jönköping med dessas försöksfält landet
runt eller ock på något annat sätt inordnas till jordbrukets praktiska nytta.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett
det vara antagligt, att någon större besparing icke utan skada för centralanstaltens
viktiga forskningsuppgifter kunde göras genom att utnyttja centralanstaltens
arbetskrafter för högskolans lärareuppgifter, särskilt dem, som avsåge
undervisning för ämbetsexamen. Men det vore otvivelaktigt, att centralanstalten
redan vore en sådan härd för vetenskaplig forskning på jordbruksområdet,
som inginge i högskolans uppgift att bliva, och klokheten att — hur stort
det gemensamma arbetsfältet än vore — skapa två örn de anslagsgivande statsmakternas
gunst konkurrerande institutioner syntes tvivelaktig. Örn än forskningens
män endast i begränsad omfattning och med stor försiktighet borde tagas
i anspråk för den direkta undervisningen, syntets ofrånkomligt, att ett lokalt
sammanförande under enhetlig ledning inom olika forskningsdiscipliner av
de krafter, som nu uppehölle centralanstaltens verksamhet och de, som skulle
fylla de uppgifter, som planerades för högskolan, måste verka ömsesidigt befruktande.
De materiella resurser, som ställdes till vardera institutionens förfogande,
skulle säkerligen också, om de förenades på en plats, kunna i viss utsträckning
tjäna bådas intressen. Sakkunniga syntes övertygande hava visat
svårigheten att förlägga högskolan till Stockholm. Återstode då att flytta
centralanstalten till Ultuna. Sakkunnigas omfattande och ingående utredning
borde därför kompletteras med en undersökning av detta alternativ. Denna
utredning borde emellertid ej fördröja genomförandet av sakkunnigas förslag
på så sätt, att den nuvarande högre undervisningen vid Alnarp och Ultuna
uppdelades på en utbildningskurs för driftsledare vid Alnarp och en högskolekurs
för konsulenter och lärare vid Ultuna. Sedan kunde Ultuna i samband
med centralanstaltens successiva förflyttning dit så småningom utvecklas till
ej blott landets lantbrukshögskola utan även dess forskningsanstalt på jordbrukets
område.
Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett det
vara en angelägenhet av stor vikt, att redan från början anstalter vidtoges i
syfte att med högskolan och dess verksamhet införliva den verksamhet, som
bedreves vid centralanstalten för jordbruksförsök. Det syntes nämligen utskottet
såsom om genom en dylik sammanslagning påtagliga fördelar stöde
att vinna för såväl högskolan som centralanstalten men framför allt för högskolans
elever, som sålunda skulle bliva i tillfälle att på ett bekvämare sätt än
eljest följa med och taga del av de arbeten och de undersökningar, som utfördes
vid försöksanstalten.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har velat understryka
vikten av att ett intimt samband upprättades mellan den blivande högskolan
och centralanstalten för försöksverksamheten på jordbrukets område.
Visserligen torde det vara sant, att själva de vetenskapliga experiment och
rön, som anstalten eftersträvade att åstadkomma, icke borde lida intrång genom
att man pålade avdelningsföreståndarna alltför slitande arbete såsom undervisare
och examinatorer, men å andra sidan finge man icke försumma att
låta de unga vetenskapliga krafter, vilka ägnade sig åt forskningen på samma
eller närgränsande områden, stå under ledning av eller i omedelbart samarbete
med anstaltens avdelningsföreståndare. En sådan samverkan torde även verka
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
177
befruktande på anstaltens eget arbete. Under alla omständigheter syntes därför
önskvärt, att ett samarbete redan från början genomfördes efter den typ,
som för närvarande vore föreskriven för skogsförsöksanstalten i förhållande
till skogshögskolan. Då härigenom icke någon tentamensskyldighet skulle
åläggas försöksanstaltens avdelningsföreståndare, torde ej någon fara föreligga,
att anstaltens rent vetenskapliga arbete skulle minskas genom en sådan
anordning.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har i sitt yttrande framhållit såsom en
oeftergivlig fordran, att centralanstalten förbundes med lantbrukshögskolan,
alldenstund detta skulle medföra betydande fördelar för såväl försöksledarna
vid centralanstalten som högskolans ordinarie lärare. Huruvida detta samarbete
mellan högskolan och centralanstalten skulle åstadkommas därigenom,
att högskolan förlädes till närheten av centralanstalten eller centralanstalten
förflyttades till den blivande högskolan, därom ville sällskapet i frågans dåvarande
läge icke uttala någon bestämd mening.
Sveriges lantbrukslärareförbund har anslutit sig till huvudprincipen i förberörda
reservation, nämligen att centralanstalten för jordbruksförsök borde,
så snart detta lämpligen kunde ske, förläggas till samma plats som lantbrukshögskolan.
För att en efter våra resurser så god undervisnings- och forskningsanstalt
som möjligt skulle komma till stånd, vore denna samförläggning
nödvändig. Den högre undervisningen och forskningen finge härigenom den
bästa möjligheten att ömsesidigt befrukta varandra, och för studerande på licentiatstadiet
skapades ur såväl ekonomisk som vetenskaplig synpunkt goda
förutsättningar för studiernas och forskningens bedrivande, i det många av
dem kunde antagas komma att även under studietiden uppehålla mer eller
mindre avlönade assistent- och amanuenstjänster vid centralanstaltens olika avdelningar.
Från andra håll har uttalats en från nu refererade yttranden avvikande uppfattning
i förevarande fråga.
Lantbruksstyrelsen har betonat betydelsen av ett intimt samarbete mellan
lantbrukshögskolan och centralanstalten. Detta samarbete borde dock, särskilt
örn avståndet mellan centralanstalten och högskolan icke vore längre än
mellan Ultuna och Stockholm, kunna på ett åtminstone jämförelsevis tillfredsställande
sätt åvägabringas utan en direkt förlängning av centralanstalten till
Ultuna. Lantbruksstyrelsen ville nämligen för sin del taga bestämt avstånd
från den uppfattningen, att den ordinarie högskoleundervisningen skulle kunna
förbindas med den forskargärning, som nu utövades vid centralanstalten. En
sådan anordning kunde nämligen bliva menlig för såväl forsknings- som undervisningsverksamheten.
Den förra skulle troligen genom det betydande arbete,
undervisningsverksamheten måste kräva, komma, att i viss mån förryckas,
och någon säkerhet för att en framstående forskare jämväl vore skickad att
handhava den med lärarverksamheten vid högskolan förenade föreläsnings- och
examensskyldigheten syntes icke föreligga. Ifrågavarande båda arbetsfält syntes
för övrigt vara av den omfattning och betydelse, att de krävde skilda arbetskrafter.
Frånsett den allmänna livgivande inverkan en samorganisation
mellan ifrågavarande två institutioner skulle utöva, syntes den egentliga betydelsen
av samarbetet dem emellan vara den, att respektive forskare därigenom
skulle beredas tillfälle att undan för undan meddela den vid högskolan studerande
ungdomen resultaten av sin verksamhet, samt att de studerande, som
på det högre stadiet bedreve undersökningar inom jordbruksforskningens område,
ägde möjlighet att till anstalten förlägga sina studier. Givetvis skulle
detta samarbete underlättas, därest båda institutionerna vore förlagda till sam
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sami. 212 käft. (Nr 249.) lil
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
ina plats. Lantbruksstyrelsen stöde icke keller främmande för den fanken, att
så framdeles kunde befinnas lämpligt. Mot ett omedelbart ordnande av denna
fråga talade emellertid i första hand ekonomiska skäl. Lantbruksstyrelsen ansåge
sig dock icke kunna underlåta att framhålla, att en förläggning till samma
plats av ifrågavarande institutioner icke enbart skulle komma att medföra fördelar.
För forskningsarbetet krävdes nämligen tillgång till lämplig jord och
lämpliga försöksdjur. Hur god denna tillgång vid Ultuna än kunde anses vara,
synes det dock icke vara uteslutet, att den kunde komma att visa sig otillräcklig
för den omfattande försöksverksamhet, för vilken den skulle tjäna till
underlag, därest såväl högskolans som försöksanstaltens verksamhet på detta
område förlädes till samma plats. Att centralanstaltens möjlighet i detta avseende
skulle ökas, därest anstalten förflyttades till Ultuna, syntes emellertid
icke kunna bestridas.
Lantbruksakademien har i sitt yttrande framhållit, dels att den till centralanstalten
förlagda försöksverksamheten så fullt krävde vid densamma anställda
tjänstemäns tid, att det ej borde ifrågakomma, att någon av dessa
skulle övertaga någon väsentlig del av undervisningen vid lantbrukshögskolan,
dels att någon utbrytning av någon av centralanstaltens avdelningar för att
förläggas till lantbrukshögskolan ej borde äga rum, emedan den nuvarande
för forskningsarbetet högst nyttiga samverkan mellan anstaltens olika avdelningar
därigenom skulle äventyras. Det önskvärda förhållandet mellan centralanstalten
och en blivande lantbrukshögskola borde enligt akademiens mening
inskränka sig därtill, att i den mån förhållandena vid centralanstalten
det medgåve, tjänstemän vid denna anstalt kunde hålla kortare specialkurser,
likasom tillfälle borde finnas för studerande vid högskolan att vid centralanstalten
utföra vetenskapliga undersökningar och biträda vid försöken, samt
att försöksverksamheten vid högskolan så långt möjligt vore anslötes till
centralanstaltens försök och utfördes enligt för dessa fastställda försöksplaner.
Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet har
inledningsvis erinrat, att vid överläggningar rörande organisationen av en lantbrukshögskola
ifrågasatts centralanstaltens sammanförande med denna till en
anstalt, vilken anordning antagits skola jämte andra fördelar medföra även
avsevärda besparingar. Styrelsen ville i detta avseende som sin bestämda åsikt
uttala, att någon besparing därigenom svårligen skulle vinnas. Vardera av
dessa verksamheter krävde sina särskilda lokaler, vilket behov för försöksverksamheten
redan vore på ett rätt tillfredsställande sätt tillgodosett, under
det att de vid denna verksamhets inordnande i lantbrukshögskolan skulle behöva
nyanskaffas. Likaså erfordrade undervisningen och försöksverksamheten
vardera sina arbetskrafter.
Regelbundet deltagande i undervisning vid lantbrukshögskolan kunde, även
örn de båda anstalterna komme att förläggas till samma plats, svårligen komma
i fråga för tjänstemännen vid centralanstalten, i det att dessa i allmänhet
vore fullt upptagna av sin verksamhet vid centralanstalten och vissa av dem
genom de försök, som utfördes i olika delar av landet, vore tvungna att företaga
resor, för vilka tiden ej kunde för längre tid i förväg bestämmas, varför
de svårligen kunde vara bundna av en för läroåret fastställd tidplan för undervisningen.
Däremot syntes tjänstemännen vid centralanstalten kunna hålla enstaka
föreläsningar eller kortare kurser vid högskolan för att lämna översikt
över vissa speciella ämnen inom vars och ens vetenskapsområde och för att
framlägga planer för försök inom detta och resultat av utförda försök, en medverkan
som ock centralanstaltens nämnd förordat.
Vid centralanstaltens arbeten borde ock studerande vid lantbrukshögskolan
kunna såsom extra assistenter vinna kunskap och erfarenhet i försöks anord
-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 2-k9.
179
ilande och kontroll, och likaså borde tillfälle kunna beredas studerande på ett
mer framskridet stadium att vid centralanstalten under ledning av dennas vetenskapliga
tjänstemän utföra vetenskapliga undersökningar. Men för en sådan
samverkan behövde ej de båda anstalterna vara förenade eller ens vara förlagda
till samma plats.
Även tanken på en förflyttning av vissa avdelningar av centralanstalten till
en på annan plats förlagd lantbrukshögskola ville styrelsen på det bestämdaste
avstyrka. Centralanstalten hade med sin nuvarande organisation haft en erkänt
lycklig utveckling, i vilken en förflyttning säkerligen skulle medföra ett
avbrott.
Centralanstaltens nämnd har uttalat sig bland annat med anledning av ifrågasatt
förflyttning av särskilt jordbruks- och husdjursavdelningarna till Ultuna.
Nämnden ville framhålla, att en sådan förflyttning skulle leda till en väsentlig
försämring av nämnda avdelningars arbetsmöjligheter genom deras isolering
från centralanstaltens övriga institutioner och att de fördelar den planerade
högskolan skulle tänkas ernå genom en sådan förflyttning redan syntes i det
väsentliga kunna uppnås genom det deltagande i undervisningen centralanstalten
redan förut ställt i utsikt och av kommitterade förutsatts.
Nämnden ville även framhålla, att det skäl som från en del håll anförts såsom
ett av de viktigaste för önskvärdheten av en förflyttning av centralanstaltens
jordbruksavdelning till Ultuna, i den händelse lantbrukshögskolan förlädes
dit, nämligen att undervisningen och studierna därstädes skulle komma
att behöva stå i kontakt med centralanstaltens jordbruksförsök, ej kunde anses
vara av någon vägande innebörd, i fall det redan nu och tidigare uppställda
berättigade anspråket uppfylldes, att de vid Ultuna lantegendom anordnade
försöken på jordbrukets område bleve ställda i nära förbindelse med centralanstaltens
verksamhet och i huvudsak utförda efter samma planer som denna
anstalts egna försök.
Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att större akademiska konsistoriet
i Lund har framhållit, att det hade varit önskligt, att de sakkunniga mera
ingående prövat möjligheten av att utbygga de båda befintliga instituten i och
för en högre lantbruksundervisning och att förlägga den egentliga vetenskapliga
forskningen inom jordbruksområdet till centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet.
Vad särskilt beträffar den i högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande
ävensom i förberörda, betänkandet vidfogade reservation diskuterade
frågan örn eventuell förflyttning av centralanstaltens underavdelning för
mejerihantering till en högre mejeriundervisningsanstalt å annan plats än lantbrukshögskolans
förläggningsort, finnas i vissa yttranden direkta uttalanden
på denna punkt. — I samtliga dessa yttranden framhållas olägenheterna av
att genom en sådan förflyttning sönderbryta den nuvarande centralanstalten.
Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra mot förslag i sådan riktning framhålla,
att mejeriforskningen vore så intimt sammanhängande med forskningen
på utfodringsområdet och framför allt på det bakteriologiska området, att
den utan samarbete med försöksavdelningarna inom dessa forskningsområden
knappast torde kunna följdriktigt bedrivas. Ett utbrytande jämväl av nämnda
två avdelningar av centralanstalten syntes emellertid vara uteslutet, då därigenom
hela anstalten såsom enhet komme att sönderbrytas och det samarbete
mellan dess olika avdelningar, som erfarenheten visat vara i hög grad fördelaktigt,
skulle försvåras eller rentav upphöra. Framför allt syntes den
bakteriologiska avdelningens betydelse för ett flertal andra forskningsområden
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
vara så avsevärd, att en utbrytning ur anstalten därav knappast kunde anses
tänkbar.
Styrelsen för centralanstalten har framhållit, att ett avskiljande av mejeriavdelningen
från centralanstalten och förläggning till en högre mejeriundervisningsanstalt
vid Alnarp skulle avbryta det nu rådande nära samarbetet mellan
de olika avdelningarna.
Centralanstaltens nämnd har betonat, att den i förberörda reservation föreslagna
åtgärden att förflytta mejeriförsöken till Alnarp skulle betyda, bland
annat, ett fullständigt avbrytande av det nu pågående synnerligen viktiga
samarbetet med husdjurs- och bakteriologiska avdelningarna. Vad den bakteriologiska
avdelningen beträffade skulle förflyttningen i verkligheten betyda
en högst avsevärd inskränkning i dess verksamhet eller med andra ord_ ett
nedläggande av den del av verksamheten, som omfattade mejeribakteriologiska
försök av mera praktisk natur. Nyssnämnda avdelningar, vilka under sin
fortsatta verksamhet nödvändigtvis komme in på dylika frågor, skulle även
genom en förflyttning praktiskt taget bliva i avsaknad av den rådgivande
instans i mejerifrågor, som nyssnämnda underavdelning hittills för dem varit.
I reservationen erinrades örn mejeriförsökens provisoriska förläggning till ett
privat mejeriföretags lokaler och örn nödvändigheten av att denna viktiga del
av centralanstaltens verksamhet inom kort bleve föremål för en nyorganisation.
Samtidigt som nämnden ville betona önskvärdheten av att försöksväsendet
på mejeriområdet bereddes en mera tryggad ställning och i organisatoriskt
hänseende jämställdes med centralanstaltens övriga avdelningar kunde
nämnden icke finna, att örn så skedde, det därför vore vare sig nödvändigt
eller önskvärt att mejeriförsöken utbrötes från centralanstalten och förlädes
till högre mejeriundervisningsanstalten vid Alnarp, detta sa mycket mindre
anin även landets mera centrala delar vore i behov av en verksamhet pa detta
område.
Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava endast tre uttalat sig
direkt i denna fråga.
Skaraborgs läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott nar ansett, att en
utbrytning och förflyttning av en underavdelning inom centralanstalten icke
vore lämplig med hänsyn till det samarbete, som borde råda mellan anstaltens
olika avdelningar. Vad särskilt mejeriavdelningen beträffade, syntes dess behov
av intim kontakt med husdjursavdelningen och den bakteriologiska avdelningen
vara uppenbart. I överensstämmelse med vad förut uttalats rörande behovet
av koncentration och samarbete inom den högre undervisningen och forskningen
på jordbrukets olika områden vore det därför rationellast att inordna
även den högre mejeriundervisningen under lantbrukshögskolan och förlägga
denna och centralanstaltens alla avdelningar till samma plats. Värmlands läns
och Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig i
samma riktning.
Sveriges lantbrukslär ar ef Örlund har för sin del funnit, att de skäl som a ena
sidan av reservanterna anfördes för mejeriavdelningens förflyttning till deli
högre mejeriundervisningsanstalten, samt de skäl, som av övriga sakkunniga
å andra sidan anfördes för mejeriavdelningens bibehållande inom centralanstalten,
särskilt dess behov av kontakt med husdjursavdelningen och den bakteriologiska
avdelningen, tillsammans innebure synnerligen starka argument för sammanförande
till en plats av all högre undervisning på ifrågavarande områden,
sålunda även den högre mejeriundervisningen, och av centralanstaltens för jordbruksförsök
alla avdelningar.
Svenska mejerikonsulentföreningen har angående den ifrågasatta samförläggningen
av högre mejeriundervisning oell centralanstaltens mejeriförsök yttrat,
att ett samarbete av denna art. knappast vore till någon fördel. Det med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
181
förde snarare nackdelar i det det utplånade den befruktande växelverkan ett på
båda platserna självständigt bedrivet forskningsarbete kunde väntas medföra.
För övrigt finge det framhållas, att utbrytning av en avdelning ur centralanstalten
säkert komme att hava menlig inverkan på arbetet vid anstaltens övriga
avdelningar. Härvid finge särskilt pekas på samarbetet och det ömsesidiga
behovet av varandra i fråga örn mejeriavdelningen, husdjursavdelningen och
den bakteriologiska avdelningen. Föreningen ville därför uttala som sin bestämda
åsikt, att anstaltens mejeriförsök även framdeles borde bedrivas vid
centralanstalten å den plats, där övriga avdelningar vore belägna.
Såsom redan tidigare omnämnts, har i anledning av vad i ärendet framkommit
en särskild, mera ingående utredning verkställts beträffande centralanstal- en<ie försökstens
och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Jag verksamheten
övergår nu till att i korthet redogöra för innehållet av ifrågavarande utredning.
Beträffande utredningens detaljer hänvisas till det tryckta betänkandet
(st. off. utredn. 1929:19).
Utredningsmännen hava till en början lämnat en redogörelse för centralanstaltens
tillkomst och utveckling ävensom för dess organisation och nuvarande
resurser. I ett följande kapitel har redogjorts för uppkomsten av frågan örn
centralanstaltens förflyttning.
Därefter hava utredningsmännen övergått till att angiva de allmänna riktlinjer,
som de ansett sig böra lägga till grund för sin utredning. Vad därvid
först angår frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande hava utredningsmännen
anfört följande.
I den följande utredningen hade utredningsmännen ansett sig böra utgå därifrån,
att den högre lantbruksundervisningen komme att organiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad högre lantbruksundervisningssakkunniga i
sitt den 12 november 1927 avgivna betänkande i ämnet föreslagit. Sålunda
förutsattes, att vid Ultuna upprättades en lantbrukshögskola och vid Alnarp en
anstalt för agronomutbildning, båda av den typ som i berörda betänkande betecknats
såsom huvudalternativ A. Beträffande den högre mejeriundervisningen,
vilken lantbruksundervisningssakkunniga ansågo böra förläggas till Alnarp,
hade utredningsmännen emellertid, med hänsyn till från olika håll gjorda
uttalanden till förmån för sammanförande av den högsta lantbruksundervisningen
och den högsta mejeriundervisningen till en plats, ansett sig böra
alternativt räkna med att den högre mejeriundervisningen förlädes till Ultuna.
Utredningsmännen övergå därefter till frågan örn försöksverksamhetens omfattning
i allmänhet.
Utredningsmännen hade ansett sitt uppdrag i stort sett vara att verkställa
en undersökning rörande den nu vid centralanstalten bedrivna verksamhetens
sammanförande i större eller mindre omfattning med den högre lantbruksundervisningen.
Utredningsmännen hade därför icke ansett det ingå i deras uppgift
att upptaga till granskning den frågan, huruvida omfattningen av försöksverksamheten
i vårt land kunde anses tillfredsställande eller i vad mån utvidgningar
på olika punkter kunde anses påkallade. Ej heller hade utredningsmännen
ansett sig böra upptaga det spörsmålet till behandling, huruvida centralanstalten
såsom sådan redan vid nuvarande förläggning genom olika åtgärder kunde
förväntas erhålla gynnsammare betingelser för sin verksamhet än som nu vore
till finnandes. Med hänsyn till den stora betydelse, som forsknings- och försöksverksamheten
på jordbruksområdet hade för hela lantbrukets utveckling, hade
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 249
utredningsmännen emellertid vid uppgörande av olika alternativa förslag till
försöksverksamhetens organisation så vitt möjligt sökt tillgodose, att den nu
vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten efter eventuell förflyttning
skulle kunna upprätthållas i en omfattning, som icke bleve mindre än förut.
Den allmänna planläggningen av utredningen hava utredningsmännen skisserat
på följande sätt.
Avdelningen för husdjursskötsel och mejerihantering vid centralanstalten
omfattade en underavdelning för husdjursskötsel och en underavdelning för
mejerihantering. Skulle försöksverksamheten på ifrågavarande områden helt
eller delvis förflyttas, borde enligt utredningsmännens mening de båda underavdelningarna
organiseras såsom i förhållande till varandra självständiga avdelningar.
I den följande utredningen bortsåges till en början från försöksverksamheten
på mejeri området, då denna eventuellt kunde tänkas bliva flyttad
till annan plats än lantbrukshögskolans förläggningsort.
Centralanstaltens avdelning för lantbruksbotanik hade till uppgift att verkställa
undersökningar rörande de odlade växternas livsvillkor och förädling
samt sjukdomar, under det att den lantbruksentomologiska avdelningen hade
till uppgift att verkställa Undersökningar rörande för lantbruket nyttiga och
skadliga insekters och andra mindre skadedjurs levnadssätt och livsvillkor
m. m. Av skäl, som längre fram närmare utvecklades, ansåge utredningsmännen
att, därest centralanstalten eller i varje fall större delen därav komme att
förflyttas, en växtskyddsanstalt borde upprättas, omfattande tre avdelningar,
nämligen en växtpatologisk, en entomologisk samt en upplysnings- och administrativ
avdelning. Ifrågavarande anstalt borde vid sådant förhållande övertaga
lantbruksentomologiska avdelningens uppgifter ävensom de uppgifter av växtpatologisk
karaktär, som nu åvilade lantbruksbotaniska avdelningen.
De ytterligare uppgifter, som lantbruksbotaniska avdelningen hade sig förelagda
—■ rörande de odlade växternas livsvillkor och förädling —• syntes, därest
i enlighet med vad ovan förutsatts en växtskyddsanstalt komme att upprättas,
lämpligen böra överföras på lantbrukshögskolans institution för botanik.
Denna institution, som enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag
skulle förestas av en professor, borde enligt utredningsmännens mening i samband
därmed utrustas med ännu en professur. Av de båda professurerna borde
den ena huvudsakligen omfatta växtfs^siologi och den andra hava huvudvikten
förlagd till ärftlighetslärans område.
Utöver nu angivna grenar omfattade försöksverksamheten vid den nuvarande
centralanstalten ytterligare fyra avdelningar, nämligen jordbruks-, husdjurs-,1
kemiska och bakteriologiska avdelningarna. Vägande skäl syntes tala för att
ifrågavarande fyra försöksavdelningar även i fortsättningen bleve förlagda
till en och samma plats. Men även örn ändring härutinnan skulle anses motiverad,
stöde de olika avdelningarna varandra dock så nära, att de vid förevarande
utredning lämpligen syntes böra behandlas i ett sammanhang.
Beträffande de vid utredningen tillämpade principerna i övrigt hava utredningsmännen
meddelat följande.
Vid den verkställda utformningen av de olika alternativen för organisationen
av försöksverksamheten inom skilda delar av jordbruksområdet hade utredningsmännen
i den utsträckning som varit möjlig anknutit sin utredning till
förberörda förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande. Vid beräkning
av de utav en eventuell förflyttning av centralanstalten föranledda
Med husdjursavdélningen förstås här och i det följande underavdelningen för husdjursskötsel vid
den nuvarande centralanstalten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
183
kostnaderna hade utredningsmännen ävenledes sökt tillämpa av högre lantbruksundervisningssakkunniga
använda normer.
Enär avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
vore tillämpligt för samtliga ordinarie befattningshavare vid centralanstalten,
hava utredningsmännen utgått ifrån att ifrågavarande befattningshavare
skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller
jämkning i åligganden ävensom den förflyttning till annan tjänstgöringsort,
som kunde bliva dem i behörig ordning ålagd i samband med en eventuell förflyttning,
helt eller delvis, av centralanstalten. Beträffande icke ordinarie befattningshavare
vid centralanstalten borde motsvarande förändringar i anställningsvillkor
ävenledes vara möjliga att genomföra.
Ett särskilt problem vid eventuell förflyttning av centralanstalten bleve att
fastställa den tidpunkt, vid vilken förflyttningen borde taga sin början ävensom
den ordning, i vilken förflyttningen borde äga rum. Enär ifrågavarande
spörsmål intimt sammanhängde med frågan örn den högre lantbruksundervisningens
ordnande och för övrigt torde för sin lösning vara i hög grad beroende
av vilken form som valdes för försöksverksamhetens anknytning till ifrågavarande
undervisning, hade utredningsmännen icke ansett sig böra för de olika
alternativ för försöksverksamhetens organisation, vilka i det följande behandlades,
upptaga frågan örn särskilda övergångsbestämmelser till närmare dryftande.
Vid den fortsatta utredningen hava utredningsmännen först upptagit till behandling
frågan örn en förflyttning av försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs-,
kemiska och bakteriologiska områdena samt — delvis — botaniska området.
Med avseende på anknytandet av dessa försöksgrenar till anstalt för
högre läntbruksundervisning hava utredningsmyndigheterna anfört följande
allmänna synpunkter.
Den försöksverksamhet, varom här vore fråga, motsvarade verksamheten
vid jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna vid den
nuvarande centralanstalten samt dessutom den verksamhet vid centralanstaltens
botaniska avdelning, vilken avsåge de odlade växternas livsvillkor och förädling.
Beträffande sistnämnda verksamhet hade utredningsmännen redan i
det föregående under vissa förutsättningar uttalat sig för dess införlivande
med lantbrukshögskolan, och formerna härför syntes röna ringa inflytande av
vilka anordningar, som kunde synas lämpliga för annan försöksverksamhets anknytande
till högskolan.
Med avseende på återstående fyra försöksavdelningar syntes olika möjligheter
föreligga, när det gällde att i större eller mindre omfattning sammanföra
dem med lantbrukshögskolan. Såsom redan förut anförts, syntes Vägande
skäl tala för att ifrågavarande försöksavdelningar förlädes till samma plats.
I första hand torde detta gälla jordbruks- och husdjursavdelningarna. Visserligen
saknades icke från utlandet exempel därpå, att försöksverksamhet på
jordbruksområdet och på husdjursområdet med framgång kunde bedrivas vid till
olika platser förlagda institutioner, men det syntes uppenbart, att icke obetydliga
fördelar kunna vara att vinna genom det intima samarbete mellan försöksmän
tillhörande de olika försöksområdena, vilket endast kunde komma till
stånd vid lokal förening av institutionerna. En av husdjursavdelningens viktigare
uppgifter hade ju varit oell bomme även i fortsättningen att bliva att
syssla med olika utfodringsspörsmål, och det borde då för den vara av stor
betydelse att stå i nära kontakt med den institution, som hade till uppgift
att bedriva försöksverksamhet rörande, bland annat, odlingen av de hemma
-
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
producerade fodermedlen. För lösandet av vissa försöksuppgifter torde det
för övrigt över huvud taget vara nödvändigt, att ifrågavarande båda försöksavdelningar
intimt samarbetade.
Vad_ därefter anginge verksamheten vid kemiska och bakteriologiska försöksavdelningarna,
hade denna i icke ringa grad'' till uppgift att underbygga och
stödja försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena, samtidigt som
den i viss utsträckning borde hämta impulser från dessa försöksområden. Härav
följde, att det icke gärna kunde vara lämpligt att, därest jordbruks- och husdjursavdelningarna
förflyttades till Ultuna, bibehålla kemiska och bakteriologiska
avdelningarna vid Experimentalfältet. Utredningsmännen hade icke
heller ansett sig böra upptaga en sådan form för organisationen av försöksverksamheten
till närmare prövning. Med hänsyn till att vissa skäl däremot
syntes kunna anföras för bibehållande av jordbruks- och husdjursavdelningarna
vid Experimentalfältet hade utredningsmännen ansett den anordningen innebära
en möjlighet värd att undersökas, då utav ifrågavarande fyra försöksavdelningar
endast avdelningarna för kemi och bakteriologi flyttades till lantbrukshögskolan.
Sistnämnda avdelningar skulle nämligen då kunna erhålla
nära anknytning till verksamheten vid högskolans institutioner för jordbruk
och husdjursskötsel, vilket sannolikt skulle innebära en tillfredsställande kontakt
med viktigare problem inom dessa fackområden. Anordningen förutsatte
givetvis, att jordbruks- och husdjursavdelningarna erhölle de ökade laboratorieutrymmen
och den särskilda personal, som kunde erfordras för utförande
av olika utav avdelningarnas arbetsuppgifter föranledda driftanalyser.
Till motivering för upptagandet av olika alternativ för den nu avhandlade
delen av utredningen hava utredningsmännen ytterligare anfört följande.
Med avseende på formen för ifrågavarande försöksverksamhets anknytande
till lantbrukshögskolan kunde man tänka sig två principiellt olika anordningar.
Den ena skulle innebära, att försöksverksamheten organiserades i form av
en särskild, med högskolan i vissa hänseenden sidoordnad anstalt. Befattningshavare
vid försöksanstalten skulle enligt detta system endast i mindre
omfattning meddela undervisning Aud högskolan. Den andra tänkbara anordningen
vöre, att försöksverksamheten så att säga införlivades i lantbrukshögskolans
verksamhet. Gemensamma institutioner borde då inrättas för undervisnings-
och försöksverksamhet inom de olika områdena, och ansvaret för
såväl undervisning som försöksverksamhet inom visst område bomme att i
större utsträckning förenas på en hand. Utredningsmännen hade till behandling
upptagit båda dessa möjligheter. Sålunda bomme utredningsmännen i
det följande att under alternativ A redogöra för, på vad sätt de fyra försöksavdelningarna,
— jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna
— kunde tänkas organiserade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan
förlagd fristående försöksanstalt, och under alternativ B skulle behandla^
en organisationsform, innebärande att samtliga ifrågavarande försöksavdelningar
tänktes direkt införlivade med lantbrukshögskolan.
Säborn ett tredje alternativ för försöksverksamhetens organisation hade utredningsmännen
ansett sig böra upptaga ett system, som innebure tillämpning
av båda de organisationsformer, som läge till grund för alternativen A och B.
Sålunda förutsattes i detta fall, att vid förflyttning av centralanstaltens jordbruks-.
husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar till platsen för en
blivande lantbrukshögskola de båda förstnämnda avdelningarna skulle tillsammans
bilda en med högskolan sidoordnad försöksanstalt, medan avdelningarna
för kemi och bakteriologi skulle införlivas med högskolan. Alternativ
C hade ansetts vara förtjänt av att göras till föremål för utredning icke
minst av den anledningen, att detta alternativ mera än de föregående toge
Kungl. Maj:ts proposition nr 249-
185
hänsyn till den olikhet i fråga om natur och arbetssätt, som förelåge beträffande
de fyra försöksavdelningarna och som vore av betydelse när det gällde
att bedöma, vilken form som kunde synas lämplig för deras anknytning till högskolan.
Slutligen hade utredningsmännen, såsom redan anförts, ansett sig bora
räkna jämväl med den möjligheten, att centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar
även i fortsättningen bleve förlagda till Experimentalfältet,
under det att avdelningarna för kemi och bakteriologi förflyttades till platser
för högskolan. Denna organisationsplan — alternativ D —- skilde sig från
motsvarande plan vid alternativ C i huvudsak endast däruti, att den fristående
försöksanstalten förutsattes vara förlagd till Experimentalfältet i stället för
till platsen för lantbrukshögskolan.
För ifrågavarande fyra avdelningar av försöksverksamheten hava utredningsmännen
således till närmare behandling upptagit nedannämnda fyra alternativ,
nämligen
1) de fyra avdelningarna tänkas tillsammans bilda en till platsen för lantbrukshögskolan
förlagd fristående försöksanstalt (i det följande betecknat såsom
alternativ A);
2) samtliga fyra avdelningar tänkas införlivade med lantbrukshögskolan
(alternativ B);
3) jordbruks- och husdjursavdelningarna tänkas tillsammans bilda en till
platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt, medan avdelningarna
för kemi och bakteriologi tänkas införlivade med lantbrukshögskolan
(alternativ C);
4) jordbruks- och husdjursavdelningarna tänkas vara även i fortsättningen
förlagda till Experimentalfältet, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi
tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (alternativ D).
Beträffande samtliga nu angivna fyra alternativ förutsätta utredningsmännen
i anslutning till vad tidigare anförts, att den del av verksamheten vid
centralanstaltens botaniska avdelning, som avser de odlade växternas livsvillkor
och förädling, införlivas med lantbrukshögskolan.
Jag övergår nu till att i korthet redogöra för innebörden av de nämnda fyra
alternativen.
Alternativ A: De fyra försöksavdelningarna organiseras i form av en till
platsen för högskolan (Ultuna) förlagd fristående försöksanstalt.
Ehuru försöksverksamheten vid detta alternativ förutsättes skola omhänderhavas
av en särskild försöksanstalt och således intaga en gentemot lantbrukshögskolans
verksamhet självständig ställning, torde dock enligt utredningsmännens
mening förläggningen till samma plats av de båda anstalterna innebära
vissa svårigheter att giva åt dem var sin fullt självständiga organisation.
Även om försöksanstalten i stort sett utrustades med egna försöksarealer och
djurbesättningar, torde det likväl i åtskilliga fall komma att visa sig nödvändigt,
att vid Ultuna förefintliga anordningar och resurser i viss mån utnyttjades
både av högskolan och av försöksanstalten. Sålunda torde det icke vara
möjligt att vid Ultuna ställa till försöksanstaltens förfogande en särskild försöksgård
med jordarter av så skilda slag och i övrigt av den beskaffenhet,
att icke försök i viss utsträckning behövde anordnas jämväl å annan närbelägen
och för ändamålet disponibel mark. Det torde icke heller vid förläggning
186
Kungl. Maj:ts proposition nr S-i-O.
till Ultuna bliva möjligt att förse försöksanstalten med så stora egna djurbesättningar
av olika slag, att icke i vissa fall komplettering kan behöva företagas
från elen vid högskolans jordbruk förefintliga djurstocken. Vad beträffar
den kemiska avdelningen av försöksanstalten kan det måhända, framhålla utredningsmännen,
befinnas lämpligt, att jämväl vissa av försöks- och forskningsuppgifter
vid högskolans institutioner föranledda driftsanalyser utföras viel avdelningens
för ändamålet utrustade laboratorier.
Men även på annat sätt anse utredningsmännen en viss gemenskap mellan
de båda anstalterna vara önskvärd. Sålunda torde det vara lämpligt, att anstalterna
erhålla gemensamt bibliotek, och sannolikt torde det även vara möjligt
och förenat med vissa fördelar, att kamrerargöromålen för de båda anstalterna
sammanfördes på en hand.
Vid övervägande av frågan om försöksanstaltens organisation under den
förutsättning, alternativ A innebär, hava utredningsmännen kommit till den
uppfattningen, att försöksanstalten lämpligen bör intaga en ställning i förhållande
till lantbrukshögskolan, som närmast överensstämmer med den ställning.
statens skogsförsöksanstalt intager till skogshögskolan. Detta innebär,
bland annat, att en gemensam styrelse skall finnas för försöksanstalten och
högskolan. Den enhetlighet i ledningen, som en dylik anordning innebär, är
av betydelse även i sådant avseende, att den för högskolan tillsatta styrelsen,
som skall hava till uppgift, bland annat, att bestämma omfattningen av
olika lärares undervisningsskyldighet, får möjlighet att besluta angående arten
och omfattningen jämväl av den mera begränsade undervisning, som vissa
befattningshavare vid försöksanstalten kunna anses böra hava till åliggande att
meddela.
Enär förevarande alternativ i huvudsak endast innebär en förflyttning av
centralen för försöksverksamheten på ifrågavarande områden från Experimentalfältet
till Ultuna utan ingripande förändringar i anstaltens organisation,
bliva även dess för söksuppgifter i stort sett desamma som inom motsvarande
avdelningar vid centralanstaltens nuvarande förläggning. Beträffande avdelningen
för bakteriologi blir emellertid under de givna förutsättningarna en
viss begränsning i ämnesområde för försöksuppgifterna. oundviklig. För närvarande
har avdelningen till uppgift att verkställa undersökningar och utredningar
rörande bakteriers livsverksamhet, särskilt med hänsyn till deras inverkan
på jordens fruktbarhet, växters och djurs näringsupptagande samt förändringar
hos mjölk och mejeriprodukter. Undersökningarna på mjölkhushållningens
område utföras emellertid för närvarande i intim samverkan med underavdelningen
för mejerihantering, och skulle försöksverksamheten på mejeriområdet
framdeles förläggas till annan plats än vad fallet blir med bakteriologiska
avdelningen, torde deri senare komma att sakna förutsättningar för en
mera omfattande, praktiskt inriktad försöksverksamhet på mjölkbakteriologiens
område.
Beträffande för sök smännens medverkan vid hög skolundervisning en hade
högre lantbruksundervisningssakkunniga räknat med, att vid samförläggning
av försöksanstalt och lantbrukshögskola vederbörande befattningshavare vid
försöksanstalten skulle hava förslagsvis följande undervisningsskyldighet:
föreståndaren eller överassistenten (försöksledaren) vid anstaltens jordbruksavdelning
40 föreläsnings- och 40 övningstimmar;
_ föreståndaren eller laboratorn vid anstaltens husdjursavdelning 30 föreläsnings-
och 50 övningstimmar;
_ föreståndaren eller laboratorn vid anstaltens kemiska avdelning 25 föreläsnings-
och 25 övningstimmar; samt
föreståndaren vid anstaltens bakteriologiska avdelning 35 föreläsnings- och
60 övningstimmar.
Därutöver borde på lantbruksundervisningens högre stadium sådan anknyt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
187
ning finnas mellan högskola oell försöksanstalt, att vissa studerande finge utföra
det för högre examina ofta nödvändiga experimentella forskningsarbetet
vid anstaltens olika institutioner och under ledning av institutionsföreståndarna.
Utredningsmännen anse, att vid förevarande alternativ för försöksverksamhetens
organisation befattningshavare vid försöksanstalten böra kunna tagas
i anspråk för lantbruksundervisningen uti i stört sett den omfattning som
högre lantbruksundervisningssakkunniga enligt vad ovan anförts föreslagit vid
samförläggning av högskola och försöksanstalt. Dock kan det enligt utredningsmännens
mening måhända vara önskvärt, att en viss del av ifrågavarande
undervisning lägges utanför det ordinarie undervisningsschemat och i stället får
formen av kortare föreläsningsserier med redogörelse för försöksverksamhetens
metoder och nyaste resultat på vars och ens speciella område.
Behovet av arbetskrafter vid försöksanstalten hava utredningsmännen ansett
kunna beräknas bliva lika stort som det nu är vid de fyra av centralanstaltens
avdelningar, som tillsammans skulle bilda den nya försöksanstalten. Den förutsatta
undervisningsskyldigheten för vissa befattningshavare vid anstalten kunde
visserligen tänkas behöva kompenseras genom ytterligare arbetshjälp för försöksverksamheten,
och anstaltens mindre centrala läge efter förflyttningen,
särskilt i kommunikationshänsende, kunde också måhända anföras såsom ytterligare
skäl för ökning i antalet arbetskrafter, men å andra sidan torde i vissa
fall någon arbetsbesparing kunna ernås genom rationell planläggning och utrustning
av institutionslokalerna, och vidare böra de efter förflyttningen i vissa
avseenden rikare försöksmöjligheterna å förläggningsplatsen innebära, att beträffande
åtskilliga försöksuppgifter arbetsåtgången sannolikt blir något mindre
än förut. Utredningsmännen hålla för troligt, att nu angivna skäl för ökning
och för minskning av arbetskraften i stort sett uppväga varandra, och att
under förutsättning av oförändrad omfattning av försöksverksamheten behovet
av arbetskrafter för ifrågavarande verksamhet kan beräknas i huvudsak överensstämma
med det under nuvarande organisation förefintliga behovet.
I överensstämmelse härmed hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare
för de olika avdelningarna:
För jordbruksavdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30),
1 försöksledare (B 26),
1 förste assistent (extra ord. B 21).
2 assistenter (arvode ä 4,800 kr.).
2 assistenter (arvode ä 3,600 kr,).
För husdjursavdelhingen: 1 avdelningsföreståndare (B 30).
1 laborator (B 26),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
2 assistenter (arvode å 4,800 kr.).
2 assistenter (arvode ä 3,600 kr.).
För kemiska avdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30),
1 laborator (B 26),
1 förste assistent (extra ord. B 21).
1 assistent (arvode ä 4,800 kr.),
2 assistenter (arvode å 3,600 kr.).
För bakteriologiska avdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
1 assistent (arvode 4,800 kr.).
En av avdelningsföreståndarna skulle fungera såsom chef för anstalten.
Av andra befattningshavare vid försöksanstalten har räknats med ett kanslibiträde,
en maskinist och tre vaktmästare. Bibliotekarie och kamrerare skulle
försöksanstalten hava gemensamt med högskolan.
Avlöningsstaten, budgettekniskt beräknad, skulle efter avdrag för visst inbesparat
speciallärararvode vid högskolan komma att sluta på 156,622 kronor.
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
Såsom i det föregående anförts, hava utredningsmännen vid fullgörandet av
sitt uppdrag utgått ifrån att försöksverksamheten efter eventuell förflyttning
kommer att bedrivas i en omfattning, som icke blir mindre än förut. Detta innebär,
bland annat, att behovet av lokalutrymmen blir i stort sett oförändrat.
De för närvarande av jordbruks- och husdjursavdelningarna disponerade lokalerna
måste emellertid betecknas såsom otillräckliga, och förslag hava också
tidigare vid upprepade tillfällen framställts i syfte att bereda dessa två avdelningar
ökade utrymmen. Skola ifrågavarande avdelningar förflyttas, torde
därför deras behov av institutionslokaler böra i samband med förflyttningen
bättre tillgodoses, Kemiska och bakteriologiska avdelningarna hava helt nyligen
erhållit ökade laboratorieutrymmen, och för deras del är vid nuvarande
förläggning frågan om ytterligare utvidgning icke aktuell. Därest avdelningarna
skola förflyttas till annan plats och i samband därmed ny institutionsbyggnad
uppföras, torde det emellertid vara lämpligt att i viss utsträckning taga
hänsyn till framtida utveckling av försöksverksamheten. Utredningsmännen
hava därför ansett sig böra även beträffande sistnämnda avdelningar räkna
med någon örn ock jämförelsevis ringa ökning av lokalutrymme.
Utredningsmännen hava utarbetat preliminärt förslag till en för de fyra försöksavdelningarna
gemensam institutionsbyggnad, innehållande en nyttig golvyta
av 1,810 m2. Vidare har räknats med bostadshus för tre vaktmästare, försökslada,
försöksstall, växthus och förrådshus samt vissa andra yttre anläggningar.
Kostnaderna för byggnader och andra anläggningar för försöksanstalten hava
ansetts kunna beräknas till 638,000 kronor.
Eörlägges försöksanstalten till samma plats som lantbrukshögskolan, bör enligt
utredningsmännens mening vid denna uppföras en särskild biblioteksbyggnad,
som utredningsmännen beräknat komma att kosta 150,000 kronor. Samtidigt
skulle emellertid kunna vinnas en besparing i vissa andra byggnadskostnader
för högskolan av omkring 35,000 kronor.
Kostnaderna för specialinredning och inventarier för försöksanstalten hava
utredningsmännen beräknat till i avrundat tal 47,000 kronor.
De årliga driftkostnaderna — oberäknat löner och arvoden till olika befattningshavare
— för en till Ultuna förlagd försöksanstalt enligt alternativ A
skulle enligt utredningsmännens beräkningar kunna väntas uppgå till 144,000
kronor.
Såsom redan nämnts, hava utredningsmännen tänkt sig, att vid alla fyra alternativen
(A, B, C och D) den del av centralanstaltens lantbruksbotaniska avdelning,
som avser de odlade växternas livsvillkor (växtfysiologi) och förädling
skulle överflyttas på lantbrukshögskolans botaniska institution, som i samband
därmed borde utvidgas till att omfatta två professurer, den ena avseende i främsta
rummet växtfysiologi och den andra huvudsakligen ärftlighetslära. En sådan
anordning skulle vara värdefull även ur undervisningens synpunkt genom
den ökade specialisering av lärarekrafter, som därav skulle bliva följden.
För den sålunda utvidgade lantbruksbotaniska institutionen vid högskolan
hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare.
1) växtfysiologi m. m.,
1 professor (B 30),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
1 amanuens (arvode 1,200 kr.),
2) ärftlighetslära m. m.,
1 professor (B 30),
1 assistent (arvode 3,600 kr.).
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
189
Enär högre lantbruksundervisningssakkunniga för den botaniska institutionen
räknade med en professor oell en amanuens, skulle sålunda den genom institutionens
utvidgning förorsakade ökningen i antalet befattningshavare omfatta
en professor, en förste assistent och en assistent. Eör högskolan medför
ifrågavarande utvidgning en beräknad ökning i lönekostnader av 20,130 kronor.
Den ifrågasatta utvidgningen av botaniska institutionen motiverar vidare en
viss ökning i lokalbehovet vid högskolan. Utredningsmännen hava beräknat
denna ökning till 320 m2 golvyta. Ifrågavarande lokaler skulle kunna inrymmas
i den nuvarande s. k. elevbyggnaden vid Ultuna och därigenom endast, förorsaka
en inredningskostnad av 26.700 kronor. För försöksverksamheten i botanik
skulle vidare erfordras ett växthus, en glashall, en försöksloge med torkhall
och redskapsbod för försök i växtfysiologi samt en försöksloge för försöksverksamheten
i ärftlighetslära med växtförädling.
Den av botaniska institutionens utvidgning förorsakade sammanlagda ökningen
i byggnadskostnader hava av utredningsmännen beräknats till 71,700
kronor. . „
För specialinredning, inventarier m. m. skulle tillkomma ett engångsbelopp
av 30,000 kronor.
Den sammanlagda ökningen i årliga driftkostnader för högskolan genom
berörda utvidgning av den botaniska institutionen har av utredningsmännen beräknats
till 8,000 kronor.
Alternativ B: De fyra försöksavdelningarna införlivas med lantbrukshög
skolan
(Ultuna).
De fyra här avsedda avdelningarna för försöksverksamhet — jordbruks-, husdjurs-,
kemiska och bakteriologiska avdelningarna tänkas vid detta aidemativ
bliva direkt inordnade i motsvarande institutioner vid lantbrukshögskolan,
vilket i realiteten innebär, att samma person skulle komma att bära huvudansvaret
för såväl försöksverksamheten som den högre lantbruksutbildningen
inom visst område. Det är tydligt, att vid denna förutsättning organisationen
i allt väsentligt måste bliva gemensam för undervisningsverksamheten och försöksverksamheten.
Sålunda måste bada lyda under en och samma styrelse,
och för hela den förenade anstalten borde finnas en chef såsom ledare särskilt
i administrativt hänseende. Enär bada grenarna av verksamheten vid deli
organisationsform, som här förutsättes, såväl beträffande personal som i fråga
örn materiella resurser skulle bliva intimt förenade, anse utredningsmännen det
vidare vara nödvändigt, att ekonomien bleve gemensam för försöksverksamheten
och undervisningsverksamheten.
Med avseende på viss försöksverksamhet på det botaniska området galler vad
i det föregående under alternativ A anförts. _
De försöksuppgifter, som nu åligga centralanstaltens, jordbruks-, husdjurs-,
kemiska och bakteriologiska avdelningar, torde böra uti stort sett oförändrad
omfattning övertagas av lantbrukshögskolan, därest avdelningarna införlivas
med denna. Med avseende på ifrågavarande försöksuppgifters fördelning på
olika institutioner vid högskolan hava utredningsmännen tänkt sig följande
anordningar. 0
Försöksverksamheten på det kulturtekniska området, vilken nu avilar centralanstaltens
jordbruksavdelning, synes böra omhänderhavas av den kulturtekniska
institutionen vid högskolan.
Den återstående och mest omfattande delen av jordbruksavdelmngens nuvarande
verksamhet synes böra stå under enhetlig ledning. Högre lantbruksundervisningssakkunniga
hava för undervisningen i jordbrukslära vid lantbrukshögskolan
föreslagit två professurer, nämligen en i allmän jordbruks^-
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
ra oell en i växtodlingslära. Skola de liela landet omfattande jordbruksförsöken
inordnas i högskolans verksamhet, synes det vara ändamålsenligt, att högskolans
institutioner för undervisningen i allmän jordbrukslära och i växtodlingslära
tillsammans med den införlivade försöksverksamheten bilda en enda
större institution: institutionen för jordbrukslära. Den ena av institutionens
båda professorer bör vara prefekt för institutionen. Vid Ultuna bör vardera
professorn hava särskilda försöktsfält av erforderlig storlek till sitt förfogande,
eventuellt en mindre försöksgård.
För åstadkommande av önskvärd enhetlighet beträffande den lokala försöksverksamheten
i landet -— varmed i detta sammanhang förstås såväl vid försöksgårdar
eller direkt från högskolan bedriven försöksverksamhet å andra
platser som även den försöksverksamhet, som anordnas i samarbete nied hushållningssällskapen
— bör ifrågavarande försöksverksamhet stå under ledning
av ett försöksråd, som bör hava till uppgift att behandla frågor av försöksteknisk
art. I försöksrådet böra professorerna i allmän jordbrukslära och
i växtodlingslära — eventuellt även professorn i kulturteknik — äga säte och
stämma, och dessutom böra i rådet ingå 2 ä 3 på försöksområdet sakkunniga
personer utanför högskolans krets, helst med direkt anknytning till det praktiska
jordbruket. Omförmälda professorer böra vara föredragande var och en
beträffande ärenden, som ligga inom hans speciella ämnesområde. För frågor
av mera allmän natur bör en av professorerna utses till föredragande.
I syfte att ernå en mera enhetlig ledning av den lokala fältförsöksverksamheten
i landet, än vad eljest synes möjligt vid ifrågavarande alternativ för försöksverksamhetens
organisation, torde vidare böra anställas en särskild försöksledare
i jämförelsevis hög tjänsteställning, vilken bör få till uppgift, bland
annat, att handhava kontrollen av det praktiska utförandet av fältförsök avseende
såväl jordens bearbetning och gödsling m. nr. som växtodling. Försöksledaren
synes icke böra åläggas undervisningsskyldighet.
Den vid centralanstaltens husdjur savdelning bedrivna verksamheten synes
vid eventuellt införlivande med lantbrukshögskolan böra till huvudsaklig del
anknytas till undervisningsverksamheten i ämnet husdjurens utfodring och
skötsel, men den bör på olika punkter stå i kontakt jämväl med undervisningsverksamheten
i ämnena husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens
avels- och raslära.
För åstadkommande av vissa undersökningar rörande husdjurens näringsbehov
och därmed sammanhängande spörsmål torde det vara värdefullt att äga
tillgång till anordningar för genomförande av fullständiga respirationsförsök.
Vid centralanstaltens husdjursavdelning saknas hittills sådana anordningar.
Emellertid torde det icke vara nödvändigt att vid eventuell förflyttning av försöksverksamheten
detta önskemål omedelbart förverkligas. Däremot torde
under ledning av professorn i husdjuréns anatomi och fysiologi redan från början
böra upptagas sådana uppgifter av fysiologisk natur, vilka kräva mindre
omfattande ^resurser men likväl kunna bidraga att underbygga försöksverksamheten
på utfodringens område.
Med undantag för verksamheten för avkastningsbedömning rörande avelssvin
har vid centralanstaltens husdjusavdelning endast i jämförelsevis mindre
utsträckning bedrivits försöksverksamhet på avelslärans område. Vid lantbrukshögskolan
^förutsättes emellertid skola finnas särskild representant för
detta ämnesområde, och införlivas husdjursavdelningen med högskolan, torde
professorn i avelslära böra beredas tillfälle att i viss utsträckning syssla med
försöksuppgifter inom husdjursaveln.
I överensstämmelse med vad förut anförts beträffande jordbruksläran förorda
utredningsmännen, att vid förevarande alternativ institutionerna för ovannämnda
tre undervisningsämnen vid högskolan tillsammans med den införliva
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
191
de försöksverksamheten bilda en enda större institution: institutionen för husdjurslära.
Av professorerna i de tre undervisningsämnena bör en bliva prefekt
för institutionen. Äyen inom detta försöksområde torde stödet av ett försöksråd
vara värdefullt, även örn behovet måhända kan anses mindre framträdande
än beträffande försöken på det egentliga jordbrukets område.
Vid inordnande av den kemiska avdelningen i högskolan synes det vara lämpligast,
att verksamheten vid avdelningen uppdelas på högskolans institutioner
för lantbrukskemi och för marklära. Rent organisatoriskt sett torde det emellertid
vara mera ändamålsenligt, att vid högskolan inrättades en gemensam institution
för lantbrukskemi och marklära. Måhända kunde den bakteriologiska
försöksverksamheten, för vilket ämnesområde det ursprungliga högskoleförslaget
icke upptog någon enhetlig institution, lämpligen ingå såsom del av ifrågavarande
större institution. Denna finge då tre professorer, av vilka en borde
bliva prefekt.
. Utredningsmännen hava vidare framställt förslag till uppdelning av undervisningen
vid högskolan på olika befattningshavare under förutsättning av att
förberörda försöksverksamhet införlivas med högskolan. I förhållande till det
av högre lantbruksundervisningssakkunniga framlagda förslaget innebär förevarande
förslag i huvudsak den ändringen, att i vart och ett av ämnena lantbrukskemi,
allmän jordbrukslära, växtodlingslära och husdjurens utfodring
och skötsel undervisningen skulle uppdelas på en professor och en laborator.
Utredningsmännen hava för de här ifrågavarande ämnesområdena vid lantbrukshögskolan
beräknat behovet av arbetskrafter på följande sätt:
Lantbrukskemi .................. 1
1
1
2
2
1
Lantbruksbotanik och lantbrukszoolo- 2
gi samt allmän ärftlighetslära. ... 1
1
1
1
Bakteriolog! .................... 1
1
1
Marklära ...................... 1
1
1
Jordbrukslära .................. 2
2
1
1
2
2
Kulturteknik .................... 1
1
1
Husdjurens anatomi och fysiologi . . 1
1
1
Husdjurens avels- och raslära...... 1
1
professor (B 30),
laborator (B 26),
förste assistent (extra ord. B 21),
assistenter (arvode ä 4,800 kr.),
assistenter (arvode ä 3,600 kr.),
amanuens (arvode 1,200 kr.).
professorer (B 30),
förste assistent (extra ord. B 21),
assistent (arvode 3,600 kr.),
amanuens (arvode 1,200 kr.),
speciallärare.
professor (B 30),
förste assistent (extra ord. B 21),
assistent (arvode 4,800 kr.).
professor (B 30),
assistent (arvode 4,800 kr.),
amanuens (arvode 1,200 kr.).
professorer (B 30),
laboratorer (B 26),
försöksledare (B 26),
förste assistent (extra ord. B 21),
assistenter (arvode ä 4,800 kr.),
assistenter (arvode ä 3,600 kr.).
professor (B 30),
assistent (arvode 4,800 kr.),
assistent (arvode 3,600 kr.).
professor (B 30),
assistent (arvode 3,600 kr.).
amanuens (arvode 1,200 kr.).
professor (B 30),
assistent (arvode 3,600 kr.).
192
Kungl. Majda proposition nr 2b9.
Husdjurens utfodring och skötsel . . 1 professor (B 30),
1 laborator (B 26),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
2 assistenter (arvode ä 4,800 kr.),
3 assistenter (arvode å 3,600 kr.).
Övriga institutioner och undervisningsämnen vid högskolan beröras icke av
den del av försöksverksamheten, som här avhandlats, varför behovet av arbetskrafter
för dem blir oförändrat.
Nu berörda försöksverksamhets införlivande i lantbrukshögskolan har vidare
ansetts motivera viss höjning av arvoden till högskolans rektor, kamrerare och
bibliotekspersonal. Därjämte skulle behöva anställas ytterligare ett skrivbiträde,
två vaktmästare och en snickare.
I anslutning härtill hava utredningsmännen beräknat avlöningsstaten för
högskolan med införlivad försöksverksamhet till 364,612 kronor. För högskola
utan försöksverksamhet (enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas
förslag) hade motsvarande kostnader beräknats till 187,234 kronor.
I fråga örn högskolans behov av lokalutrymmen under förutsättning av berörda
försöksverksamhets införlivande hava utredningsmännen gjort en detaljerad
beräkning. Det visar sig, att de egentliga institutionslokalerna skulle
behöva omfatta tillhopa 9,380 m2 nyttig golvyta mot 5,955 m2 för enbart högskolan.
Byggnadskostnaderna enligt det sålunda utvidgade programmet och
jämväl innefattande vissa yttre anläggningar för försöksverksamheten hava
beräknats till 1,818,600 kronor mot 1,009,600 kronor för enbart högskola.
Engångskostnaderna för specialinredning och inventarier för den enligt förevarande
alternativ utvidgade högskolan hava uppskattats till 312,800 kronor.
De årliga driftskostnaderna, oberäknat avlöningar, för lantbrukshögskolan
inklusive försöksverksamhet hava utredningsmännen ansett böra beräknas till
297,000 kronor.
Alternativ C: Vissa grenar av försöksverksamheten organiseras i form av en
till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andra
grenar införlivas med högskolans verksamhet.
Såsom förut anförts vid angivande av de allmänna riktlinjerna för utredningen,
innebär förevarande alternativ, att vid förflyttning av centralanstaltens
jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar till platsen
för en blivande lantbrukshögskola (Ultuna), de båda förstnämnda avdelningarna
skulle tillsammans bilda en med högskolan sidoordnad försöksanstalt, medan
avdelningarna för kemi och bakteriologi skulle införlivas med högskolan. Liksom
vid de båda föregående alternativen förutsättes därjämte, att viss del av
de centralanstaltens botaniska avdelning nu åvilande uppgifterna skulle överflyttas
på högskolans botaniska institution.
Utredningsmännen hava ansett sig kunna utgå bland annat därifrån, att de
för jordbruks- och husdjursavdelningarnas försöksverksamhet erforderliga vanligare
driftsanalyserna även vid nu skisserad organisationsform för försöksverksamheten
skola kunna utföras vid kemiska institutionen.
1. Försöksanstalten.
Med avseende på försöksanstaltens allmänna organisation gäller vad utredningsmännen
anfört beträffande motsvarande, mera omfattande anstalt vid
alternativ A. På samma sätt äro de synpunkter, som vid redogörelse för nämnda
alternativ anförts beträffande jordbruks- och husdjursavdelningarnas försöksuppgifter,
giltiga även i detta fall. I fråga örn vissa till dessa avdelnin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
193
gar knutna befattningshavares medverkan vid undervisningen i lantbrukshögskolan
synes icke heller finnas anledning vidtaga ändring i det förslag, som
framställts beträffande den större försöksanstalten.
Behovet av skolad arbetskraft har av utredningsmännen beräknats på samma
sätt som för jordbruks- och husdjursavdelningarna vid alternativ A. Vaktmästarpersonalen
har ansetts kunna inskränkas till en maskinist och en institutionsvaktmästare.
De årliga kostnaderna för avlöningar vid försöksanstalten hava i överensstämmelse
härmed beräknats uppgå till 94,438 kronor.
Erforderliga lokaler i institutionsbyggnad för försöksanstalten hava utredningsmännen
ansett böra omfatta tillsammans 1,100 m2 nyttig golvyta. Därutöver
erfordras liksom vid alternativ A vaktmästarbyggnad samt vissa yttre
anläggningar för försöksverksamheten. Kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten
vid försöksanstalten hava beräknats till 395,000 kronor.
För specialinredning av institutionsbyggnaden och dennas tillgodoseende
med inventarier och erforderlig laboratorieutrustning har beräknats ett engångsbelopp
av 33,000 kronor.
Vid beräkning av omkostnadsstaten för försöksanstalten hava utredningsmännen
i tillämpliga delar utgått från samma förutsättningar som vid motsvarande
beräkning under alternativ A. De årliga driftkostnaderna hava ansetts
böra upptagas med 114,000 kronor.
2. Lantbrukshögskolan.
Försöksverksamheten i kemi och bakteriologi tänkes inordnad i lantbrukshögskolan
enligt de grunder, som vid alternativ B angivits, och beträffande organiserandet
av försöksverksamheten i vissa delar av ämnet botanik gäller vad
förut anförts i denna fråga. Med avseende på dessa försöksgrenars organisation
och försöksuppgifter ävensom deras behov av arbetskraft och materiella
resurser är därför i stort sett intet att tillägga.
Behovet av vaktmästarpersonal vid högskolan kan likväl beräknas bliva något
mindre än vid alternativ B. Utredningsmännen anse sålunda, att antalet institutionsvaktmästare
bör kunna minskas från sex till fem. Vidare har kontorsbiträdeshefattningen
ansetts kunna indragas.
De årliga kostnaderna för avlöningar vid högskolan hava beräknats till
271,468 kronor, vilket innebär en ökning i förhållande till högre lantbruksundervisningssakkunnigas
högskoleförslag med 84,234 kronor.
Genom förevarande försöksverksamhets införlivande med högskolan förorsakas
en ökning i högskolans lokalbehov med omkring 2,500 m2 nyttig golvyta.
Därtill komma växthus och försöksloge m. m. för försöksverksamheten. De
sammanlagda byggnadskostnaderna hava av utredningsmännen ansetts böra beräknas
till 1,582,700 kronor. Motsvarande kostnader för enbart högskola hade
upptagits till 1,009,600 kronor.
Engångskostnaderna för specialinredning av institutionslokaler samt inventarier
och undervisningsmateriel vid högskolan har i detta fall beräknats till
292,800 kronor.
De årliga driftkostnaderna för lantbrukshögskolan vid alternativ C anse utredningsmännen
böra beräknas till 195,000 kronor.
Alternativ D: Vissa grenar av försöksverksamheten organiseras i form av en
till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt; andra grenar införlivas med
verksamheten vid lantbrukshögskolan (Ultuna).
Förevarande alternativ ansluter sig nära till den allmänna plan för ifrågavarande
försöksverksamhets organisation, som legat till grund för utformnin
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 13
194
Kungl. Maj:is proposition nr 2b9.
gen av alternativ C. Liksom vid sistnämnda alternativ förutsattes sålunda, att
centralanstaltens avdelningar för kemi och bakteriologi liksom viss del av den
botaniska avdelningen nära anknytes till lantbrukshögskolan, under det att
jordbruks- och husdjursavdelningarna tillsammans organiseras i form av en
fristående försöksanstalt. Vid förevarande alternativ utgår man emellertid
vidare därifrån, att den fristående försöksanstalten icke skall sidoordnas nied
lantbrukshögskolan utan att ifrågavarande försöksverksamhet i stället allt fortfarande
skall hava sin central förlagd till Experimentalfältet. Skola jordbruksoch
husdjursavdelningarna lokalt skiljas från kemiska och bakteriologiska avdelningarna,
är det emellertid enligt utredningsmännens mening ofrånkomligt,
att förstnämnda avdelningar utrustas med laboratorielokaler och särskilt kemiskt
skolad personal i den utsträckning, att de med verksamheten förbundna
driftsanalyserna kunna utföras på avdelningarnas förläggningsplats. En dylik
anordning torde emellertid å andra sidan motivera, att kemiska avdelningen,
som därigenom blir befriad från arbetet med ett stort antal driftsanalyser, icke
erhåller fullt lika stor personal och utrustning i övrigt som vid föregående alternativ
angivits. Särskilda anordningar för bakteriologiska undersökningar
torde däremot icke erfordras vid försöksanstalten. Det förefintliga, mera växlande
behovet av sakkunskap och biträde på det bakteriologiska området torde
i stället kunna tillgodoses genom samarbete med vederbörande institution vid
lantbrukshögskolan.
1. Försöksanstalten.
Vid förläggning av en anstalt för jordbruks- och husdjursförsök till Experimentalfältet
torde särskilt styrelse böra finnas för försöksanstalten. Därest
en eventuell växtskyddsanstalt ävenledes skulle komma att bliva förlagd dit,
synes böra övervägas, huruvida icke de båda anstalterna lämpligen borde hava
gemensam styrelse.
Även vid nu ifrågasatt förläggning av försöksanstalten torde det komma
att visa sig önskvärt, att på lämpligt sätt sammansatta sakkunniga försöksråd
ställas vid de olika försöksavdelningarnas sida.
Försöksuppgifterna för jordbruks- och husdjursavdelningarna synas vid avdelningarnas
förläggning till Experimentalfältet böra bliva i stort sett desamma
som vid en motsvarande till Ultuna förlagd försöksanstalt. Medverkan vid
högskoleundervisningen av vissa befattningshavare vid försöksanstalten torde
vid förevarande alternativ få begränsas till kortare, utanför det ordinarie undervisningsschemat
förlagda föreläsningsserier med redogörelser för vederbörande
försöksverksamhets metoder och senaste resultat. Därjämte bör anstalten
dock kunna medverka vid utbildningen av studerande på licentiatstadiet
i ämnena jordbruks- och husdjurslära.
Antalet befattningshavare i olika ställning vid försöksanstalten torde böra
beräknas som vid alternativ C, dock att i förevarande fall särskilda befattningshavare
tillkomma för analysverksamheten. Sistnämnda personal torde
vid nuvarande omfattning av försöksverksamheten behöva bestå av en laborator,
en förste assistent och en assistent.
De årliga kostnaderna för avlöningar vid försöksanstalten hava beräknats
till 125,050 kronor.
Behovet av institutionslokaler har beräknats till 1,135 m2 nyttig golvyta.
Verkställda undersökningar hava givit vid handen, att ifrågavarande lokaler
kunna inrymmas i nuvarande av centralanstalten disponerade byggnader. Några
andra, mindre byggnadsföretag å förläggningsplatsen anses icke heller behöva
ifrågakomma. Å andra sidan anses förevarande alternativ förutsätta,
att de båda försöksavdelningarna utrustas med var sin försöksgård så belägen,
att verksamheten där bekvämt och effektivt kan ledas från anstalten. Försöks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
195
gårdarna böra vara av den storlek, att även sådana försöksuppgifter, som kräva
jämförelsevis omfattande arealer eller djurantal, där kunna upptagas till behandling.
Kostnaderna för dylika försöksgårdars upprättande hava emellertid
icke ansetts kunna i detta sammanhang beräknas.
Vissa erforderliga inredningsarbeten i nuvarande institutionsbyggnad ävensom
behövlig komplettering med avseende på laboratorielokalernas utrustning
beräknas draga en engångskostnad av 25,000 kronor.
Driftkostnaderna, oberäknat avlöningar, för försöksanstalten hava vid alternativ
D uppskattats till 113,200 kronor.
2. La utbruk silö ^skolan.
Med avseende på lantbrukshögskolan innebär förevarande alternativ ändring
i förhållande till alternativ C endast beträffande den kemiska institutionen.
För denna föreslås följande personal.
1 professor (B 30),
1 laborator (B 26),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
1 amanuens (arvode 1,200 kr.).
Minskningen i avlöningskostnader för lantbrukshögskolan i jämförelse med
alternativ C skulle då uppgå till 16,800 kronor, och hela avlöningsstaten för högskolan
skulle i överensstämmelse härmed komma att sluta på 254,668 kronor.
I förhållande till motsvarande kostnader vid alternativ C kunna vidare byggnadskostnaderna
för högskolan beräknas bliva minskade med cirka 35,000 kronor
eller från 1,582,700 till 1,547,700 kronor, kostnaderna för inredning och utrustning
av högskolans kemiska institution med 5,000 kronor eller från 292.800
kronor till 287,800 kronor och slutligen de årliga driftkostnaderna — exklusive
löner — likaledes med 5,000 kronor, d. v. s. från 195,000 till 190,000
kronor.
Beträffande den del av utredningen, som avser förflyttning av försöksverksamheten
på mejeriområdet, hava utredningsmännen angivit följande allmänna
riktlinjer.
Utginge man från den förutsättningen, att den för närvarande vid centralanstalten
bedrivna försöksverksamheten i den utsträckning förut angivits på
ett eller annat sätt anknötes till en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola
samt att den högre mejeriundervisningen på sätt högre lantbruksundervisningssakkunniga
föreslagit anordnas vid Alnarp, uppställde sig fråga, med vilken
av dessa båda undervisningsanstalter centralanstaltens underavdelning för mejerihantering
lämpligen borde förenas. Utredningsmännen ansåge, att skäl
kunde anföras till förmån för vart och ett av dessa alternativ, och hade därför
upptagit båda möjligheterna till behandling.
Utredningsmännen hade vidare, såsom redan förut antytts, jämväl ansett
sig böra upptaga den frågan till behandling, huruvida den högre mejeriundervisningen
lämpligen kunde anordnas på samma plats som den högskolemässiga
lantbruksundervisningen och sålunda förflyttas från Alnarp. I samband därmed
hade utredningsmännen undersökt, på vad sätt försöksverksamheten på
mejeriområdet synts kunna förenas med en dylik till lantbrukshögskolan anknuten
anstalt för högre mejeriundervisning.
Slutligen hade utredningsmännen ansett sig böra räkna jämväl med den möjligheten,
att försöksverksamheten på mejeriområdet allt fortfarande bleve förlagd
till Stockholm. En sådan anordning hade synts böra tagas under övervägande
närmast under den förutsättningen, att försöksverksamheten på hus
-
196 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
djursområdet även i fortsättningen finge sin central förlagd till Experimentalfältet.
Med avseende på organisationen av försöksverksamheten på mejeriområdet
hava utredningsmännen sålunda ansett sig böra räkna med fyra olika alternativ
nämligen:
alternativ I: försöksverksamheten tänkes förlagd till anstalt för högre mejeriundervisning
vid Alnarp;
alternativ II: försöksverksamheten tänkes förlagd till platsen för lantbrukshögskolan
(Ultuna), medan anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd
till Alnarp;
alternativ lil: försöksverksamheten tänkes jämte den högre mejeriundervisningen
vara förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna) ;
alternativ IV: försöksverksamheten tänkes även i fortsättningen förlagd till
Stockholm, medan anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till
Alnarp.
Beträffande ifrågavarande fyra alternativ må i detta sammanhang följande
kortfattade uppgifter lämnas.
Alternativ I. Försöksverksamheten på mejeriområdet tänkes förlagd till anstalt
för högre mejeriundervisning vid Alnarp.
Utredningsmännen hava ansett, att under de vid detta alternativ givna förutsättningar
för försöksverksamheten, vars uppgifter böra överensstämma med
dem, som nu åvila centralanstaltens underavdelning för mejerihantering, bör
organisatoriskt ingå såsom del av anstalten för högre mejeriundervisning undre
enhetlig ledning och med gemensam ekonomi, men å andra sidan bör föreståndaren
för försöksverksamheten icke belastas med undervisning i sådan utsträckning,
att han får bära huvudansvaret för utbildningen i något viktigare
ämne. Däremot torde han lämpligen kunna i mindre utsträckning och inom
något speciellt område av mejerivetenskapen deltaga i den högre mejeriundervisningen.
Det torde böra ankomma på vederbörande styrelse att närmare besluta
i dylika frågor. _ ...
För försöksverksamheten på mejeriområdet hava utredningsmännen vid förevarande
alternativ föreslagit följande personal:
1 professor (B 30),
2 förste assistenter (extra ord. B 21),
1 försöksmejerist (arvode 3,600 kr.).
Den budgettekniskt beräknade avlöningsstaten kommer då att sluta på ett
belopp av 25,332 kronor.
Försöksverksamhetens behov av lokalutrymmen (försöksmejeri) har av utredningsmännen
angivits till 400 m2 nyttig golvyta. Försöksmejeriet skulle
enligt förslaget direkt tillbyggas driftsmejeriet, och kostnaderna härför hava
beräknats till 117,800 kronor. För specialinredning av lokalerna ävensom
komplettering av apparatur och laboratoriemateriel har beräknats ett engångsbelopp
av 30,000 kronor.
Driftkostnaderna — exklusive avlöningar — hava uppskattats till 16,000
kronor örn året.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
li''7
Alternativ n. Försöksverksamheten på mejeriområdet tänkes jämte viss annan
försöksverksamhet förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna);
anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till Alnarp.
Vid utredningen under denna punkt förutsattes, att nu vid centralanstalten
bedriven försöksverksamhet förflyttas till platsen för lantbrukshögskolan i den
utsträckning som i kap. 4, alternativ A, B och C angivits. Sålunda räknas
med, bland annat, att centralanstaltens husdjurs- och bakteriologiska avdelningar
komma att förläggas till samma plats som högskolan.
Därest försöksverksamheten i övrigt vid högskolan organiseras såsom en fristående
försöksanstalt, bör den erforderliga institutionen för mejeriförsöken
inordnas såsom del av denna anstalt. Örn däremot försöksverksamheten i allmänhet
direkt införlivas med högskolan, torde jämväl försöksverksamheten
på mejeriområdet kunna utan större olägenhet sammanslås med högskolans
övriga verksamhet. Väljes slutligen den anordning för försöksverksamhetens
organisation, som i kap. 4 betecknats såsom alternativ C, torde mejeriförsöken
på grund av deras utpräglat praktiska karaktär lämpligast böra förenas
med den för jordbruks- och husdjursförsöken föreslagna fristående försöksanstalten.
Överhuvud taget torde de erforderliga anordningarna för försöksverksamheten
på mejeriområdet röna tämligen ringa inflytande av vilket alternativ
för den övriga försöksverksamhetens organisation, som väljes. Vid vilket alternativ
som helst torde man nämligen kunna räkna med, dels att kontakten
med övrig försöksverksamhet ■— och särskilt försöksverksamheten på det bakteriologiska
området — skall bliva intim, och dels att föreståndaren för mejeriförsöken
skall såsom tjänsteåliggande bestrida undervisningen i ämnet mjölkhushållning
vid lantbrukshögskolan. Behovet av arbetskrafter och även av
lokalutrymmen för försöksverksamheten kan alltså väntas bliva i stort sett
lika i de olika fallen.
Vid detta alternativ för mejeriförsöksverksamheten föreslås följande befattningshavare.
1 professor (B 30),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
1 försöksmejerist (arvode 4,800 kr.).
Avlöningsstatens summa blir, efter avdrag för viss besparing i speciallärararvoden
för högskolan, 19,983 kronor.
Utredningsmännen hava tagit under övervägande, huruvida vid förestående
alternativ det för försöksverksamheten på mejeriområdet erforderliga försöksmejeriet
lämpligen borde förläggas till Ultuna eller, såsom satts i fråga, till
Uppsala i anslutning till därvarande driftsmejeri. Till grund för de fortsatta
beräkningarna under detta alternativ hade utredningsmännen lagt det antagandet,
att försöksmejeriet förlägges till Ultuna.
Det erforderliga försöksmejeriet har vid detta alternativ ansetts böra omfatta
490 m2 nyttig golvyta. Mejeriet förutsättes skola kunna per dag förarbeta
cirka 500 kg. mjölk till smör eller ost, vilken mjölkmängd torde kunna
tillhandahållas av Ultuna egendom. Byggnadskostnaderna för försöksmejeriet
hava beräknats till 122,000 kronor.
För inventarier m. m. räknas vid detta alternativ med en engångskostnad
av 50,000 kronor. Driftkostnaderna utom löner uppskattas till 21,000 kronor
om året.
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Alternativ lil. Försöksverksamheten på mejeriområdet tankes jämte den
högre mejeriundervisningen förlagd till platsen för lantbrukshögskolan
(Ultuna).
Därest såväl försöksverksamheten på mejeriområdet som den högre mejeriundervisningen
skall förläggas till Ultuna, torde båda böra förenas i en gemensam
institution. De allmänna motiven för en sådan anordning hava anförts
i det föregående vid redogörelse för motsvarande samförläggning till Alnarp,
men härtill kommer i detta fall såsom ytterligare skäl, att någon lägre
mejeriskola icke ifrågasatts skola upprättas vid Ultuna, varför undervisningsskyldigheten
för de fast anställda lärarna kan väntas bliva mindre betungande
än vid förläggning till Alnarp.
'' Sammankopplas försöksverksamheten med undervisningsverksamheten på
sätt nu skisserats, torde det vara lämpligt, att hela mejeriinstitutionen direkt
införlivas med högskolan. Vid denna kombination av försöksverksamhet och
undervisningsverksamhet torde man alltså kunna frånse det alternativ, då mejeriförsöken
organisatoriskt inordnas såsom del av en eventuellt till Ultuna förlagd
fristående jordbruksförsöksanstalt. Detta bör givetvis icke utgöra hinder
för att mejeriinstitutionen i försökstekniska frågor direkt samarbetar med försöksanstalten,
vilket måste anses vara synnerligen önskvärt.
Flyttas den högre mejeriundervisningen till Ultuna, vore det enligt utredningsmännens
mening önskvärt, ehuru icke nödvändigt, att där inrättades ett
driftsmejeri, vilket lämpligen borde vara av den storlek, att det dagligen kunde
förarbeta omkring 4,000 kg. mjölk till smör och ost. Vid de fortsatta ekonomiska
kalkylerna hava utredningsmännen icke räknat med driftsmejeri vid
Ultuna.
För mejeriinstitutionen, som vid detta alternativ omfattar såväl undervisning
som försöksverksamhet, hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare.
1 professor i mejerilära, samtidigt föreståndare för försöksmejeriet (B 30),
1 professor i mejerikemi m. m. (B 30),
1 laborator i mejeribakteriologi (B 26),
1 förste assistent i mejerikemi (extra ord. B 21),
1 assistent i mejeriteknik (arvode 4,800 kr.),
1 maskinist och vaktmästare (B 8).
Avlöningsstaten, innefattande jämväl arvoden åt speciallärare vid mejeriundervisningen,
har efter avdrag för inbesparade kostnader för speciallärare
i ämnet mjölkhushållning vid lantbrukshögskolan (1,750 kr.) beräknats till
47,876 kronor.
Behovet av lokalutrymmen för mejeriinstitutionen har av utredningsmännen
beräknats till sammanlagt 1,135 m2 nyttig golvyta. Kostnaderna för uppförande
av ifrågavarande institutionsbyggnad hava uppskattats till 234,000
kronor. Genom uppförandet av ifrågavarande byggnad bliva emellertid de
enligt ett föregående förslag till husdjursinstitutionen m. m. förlagda rummen
för undervisningen i mjölkhushållning överflödiga, varigenom torde vinnas
en kostnadsbesparing av omkring 20,000 kronor. De verkliga kostnaderna
för mejeriinstitutionen torde sålunda kunna beräknas till 214,000 kronor. Vidare
erfordras en vaktmästarbyggnad, som beräknats kunna uppföras för
15,000 kronor.
Kostnaderna för specialinredning och inventarier m. m. hava vid detta alternativ
beräknats till i runt tal 100,000 kronor.
Den föreslagna årliga omkostnadsstaten för mejeriinstitutionen slutar på
35,200 kronor.
Förflyttas den högre mejeriundervisningen från Alnarp, kunna givetvis vissa
Kungl. May.ts proposition nr 2A9.
199
besparingar göras i de av högre lantbruksundervisningssakkunniga för mejeriundervisningsanstalten
vid Alnarp beräknade kostnaderna. Under förutsättning
att undervisningen vid lägre mejeriskolan även i fortsättningen bedrives
enligt nu gällande plan. hava utredningsmännen uppskattat ifrågavarande besparingar
till följande belopp, nämligen beträffande byggnadskostnader
134,000 kronor, övriga engångskostnader 46,000 kronor, avlöningar 10,008 kronor
samt övriga årliga utgifter 14,100 kronor.
Alternativ IV. Försöksverksamheten på mejeriområdet tankes förlagd till
Stockholm (Experimentalfältet); anstalten för högre mejeriundervisning tankes
förlagd till Alnarp.
Till grund för utredningen vid detta alternativ hava utredningsmännen lagt
den förutsättningen, att försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och
husdjursskötselns områden skall organiseras i form av en till Experimentalfältet
förlagd fristående försöksanstalt, medan däremot försöksverksamheten på
kemiska och bakteriologiska områdena skall vara direkt knuten till lantbrukshögskolan
(Ultuna). Det har i anslutning härtill ansetts lämpligt, att försöksverksamheten
på mejeriområdet, därest den fortfarande skall vara förlagd till
Stockholm, inordnas såsom del av den till Experimentalfältet förlagda fristående
försöksanstalten och alltså ställes under samma styrelse och administration
i övrigt som denna. Försöksanstalten skulle vid sådant förhållande komma
att omfatta tre avdelningar, nämligen en för jordbruksförsök, en för husdjursförsök
och en för mejeriförsök.
Vid detta alternativ hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare
för ifrågavarande försöksverksamhet.
1 avdelningsföreståndare (B 30),
1 förste assistent i kemi (extra ord. B 21),
1 förste assistent i bakteriologi (extra ord. B 21),
1 försöksmejerist (arvode 4,200 kr.).
Slutsumman för avlöningsstaten skulle då bliva 29,292 kronor.
Skall mejeriavdelningen i fortsättningen ingå såsom del av en till Experimentalfältet
förlagd försöksanstalt, hava utredningsmännen icke ansett sig
böra föreslå någon ändring beträffande förläggningen av ifrågavarande lokaler
för mejeriavdelningen. Emellertid torde denna under nu gjorda förutsättning
behöva något större lokalutrymmen än den för närvarande förfogar över. Så
torde t. ex. särskilt lokalutrymme vara erforderligt för bakteriologiska undersökningar.
Enligt vad utredningsmännen under hand inhämtat, torde behövlig
utvidgning av försöksmejeriets lokaler vara möjlig vid nuvarande förläggning.
Förevarande alternativ innebär sålunda icke några direkta byggnadskostnader
för försöksverksamheten på mejeriområdet. Däremot torde få räknas
med viss engångsutgift för inredning och utrustning av de lokaler, varmed
försöksmejeriet behöver utvidgas, ävensom för komplettering i övrigt av försöksavdelningens
resurser. För ifrågavarande ändamål torde få räknas med
ett kostnadsbelopp av 20,000 kronor.
De årliga driftkostnaderna för mejeriförsöken hava vid förevarande alternativ
av utredningsmännen beräknats till 17,000 kronor.
Vad därefter angår frågan örn upprättade av en växt shy dds anst alt hava utredningsmännen
inledningsvis framhållit, att ccntralanstaltens lantbruksbotaniska
och lantbruksentomologiska avdelningar för närvarande utgöra vårt
lands vetenskapliga växtskyddsorgan, med uppgift att verkställa undersökningar
och utredningar rörande kulturväxternas sjukdomar och skadedjur
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 8b9.
ävensom medlen att förekomma och hejda dylika sjukdomars och skadedjurs
härjningar. Det åligger avdelningarna att jämväl meddela allmänheten råd
och upplysningar i hithörande ämnen. På grund av särskilda uppdrag handhava
avdelningarna vidare stadgad kontroll rörande in- och utförsel av potatis
(statens potatisinspektion) ävensom föreskriven inspektion avseende till införsel
i riket anmälda levande växter och växtdelar m. m.
Utredningsmännen hava vidare erinrat därom, att lantbruksstyrelsen och styrelsen
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet i gemensam
skrivelse till Kungl. Majit den 11 januari 1929 framlagt förslag till en
provisorisk lösning av frågan örn organisationen av växtskyddet i vårt land.
Styrelserna förordade därvid upprättandet av ett särskilt organ för praktiskt
växtskydd, vilket borde stå i nära kontakt med de vetenskapliga institutionerna
pa området, och till följd därav inordnas i samma organisation som ifrågavarande
institutioner, d. v. s. underställas centralanstaltens styrelse. Kör det
praktiska växtskyddsorganet föreslogs benämningen centralanstaltens växtskyddstjänst.
De årliga kostnaderna för växtskyddstjänsten beräknades av
styrelserna till 27,040 kronor. Denna framställning har ännu icke varit föremål
för Kungl. Maj :ts avgörande.
I fråga örn växtskyddets lämpliga organisation, därest centralanstalten
skulle sönderbrytas, angiva utredningsmännen i fortsättningen följande riktlinjer.
Skulle det nu befinnas ändamålsenligt, att centralanstalten helt eller till
större delen förflyttades från sin nuvarande förläggningsplats, hade utredningsmännen
icke lämpligen ansett sig kunna undgå att taga under övervägande,
huruvida man icke i samband därmed borde söka åstadkomma en mera
definitiv lösning av den viktiga växtskyddsfrågan. Såsom redan i det föregående
antytts, hade utredningsmännen under sådant förhållande ansett sig
böra föreslå, att en verklig växtskyddsanstalt upprättades, omfattande tre
jämställda avdelningar,. nämligen en växtpatologisk, en entomologisk samt en
upplysnings- och administrativ avdelning. Av ifrågavarande avdelningar
skulle de två förstnämnda omhänderhava det mera vetenskapligt inriktade
växtskyddsarbetet under det att den sistnämnda borde handlägga de mera
praktiskt betonade växtskyddsuppgiftema. Uti ifrågavarande växtskyddsanstalt
syntes böra ingå dels den entomologiska avdelningen och den växtpatologiska
delen av ..den botaniska avdelningen vid den nuvarande centralanstalten,
och dels — i något utvidgad form — den ovan omförmälda av lantbruksstyrelsen
och centralanstaltens styrelse föreslagna växtskyddstjänsten.
För den. salunda organiserade växtskyddsanstalten ville utredningsmännen
föreslå följande befattningshavare:
1) Växtpatologiska avdelningen:
1 avdelningsföreståndare (B 30),
2 förste assistenter (extra ord. B 21),
1 assistent (arvode 4,200 event. 3,600 kr.1).
2) Entomologiska avdelningen:
1 avdelningsföreståndare (B 30),
2 förste assistenter (extra ord. B 21),
1 assistent (arvode 4,200 event. 3,600 kr.1).
1 Beroende av anstaltens förläggningsplats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
201
3) Upplysnings- och administrativa avdelningen:
1 avdelningsföreståndare (B 30),
1 förste assistent (extra ord. B 21),
4) Gemensamt:
1 maskinist och vaktmästare (B 7),
1 kontorsbiträde (B 4).
Därutöver torde tillfälliga arbetsbiträden böra anställas i mån av behov. För
försöksverksamheten på biodlingens område, vilken för närvarande vore knuten
till centralanstaltens entomologiska avdelning, förutsattes att liksom nu särskild
personal vore anställd. Denna inginge icke i ovanstående förteckning.
Utav avdelningsföreståndarna borde en fungera såsom chef för växtskyddsanstalten.
Under förutsättning att övriga delar av centralanstalten förflyttades till
platsen för högre undervisning på lanthushållningens område syntes beträffande
växtskyddsanstaltens förläggning två alternativ vara praktiskt tänkbara.
Det ena skulle vara att verksamheten på växtskyddets område fortfarande
bleve förlagd till Experimentalfältet, och det andra att växtskyddsanstalten
förlädes till samma plats som lantbrukshögskolan (Ultuna). För
växtskyddsanstaltens förläggning till Experimentalfältet talade närmast det
skälet, att anstalten vore avsedd att fylla, bland annat, även rent administrativa
uppgifter på växtskyddsområdet, vilka i allmänhet krävde möjlighet till
nära och snabb förbindelse med statens allmänna administrativa organ på
ifrågavarande område, d. v. s. jordbruksdepartementet och lantbruksstyrelsen.
Vid förläggning till Ultuna borde växtskyddsanstalten givetvis kunna bliva
till större gagn för undervisningen på växtskyddsområdet vid lantbrukshögskolan.
Emellertid skulle undervisningen i ämnena växtpatologi och entomologi
vid högskolan enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag
bliva av jämförelsevis mindre omfattning, och med nuvarande goda kommunikationer.
mellan Experimentalfältet och Ultuna syntes utan större olägenhet
kunna vidtagas en sådan anordning, att befattningshavare vid en till Experimentalfältet
förlagd växtskyddsanstalt finge bestrida ifrågavarande undervisning.
Utredningsmännen förutsatte, att nämnda undervisningsskyldighet i
sådant fall bleve tjänsteåliggande för vederbörande befattningshavare.
Alternativ 1. Växtskyddsanstalten tänkes förlagd till Experimentalfältet.
Utredningsmännen hava ansett att växtskyddsanstalten i organisatoriskt
hänseende, i överensstämmelse med vad nu gäller för centralanstalten, bör
hava viss anknytning till lantbruksakademien.
Därest övriga delar av centralanstalten skulle förflyttas till annan plats
torde för växtskyddsanstalten erforderliga lokalutrymmen kunna erhållas i
redan förefintliga byggnader. Någon kostnad för byggnadsarbeten torde sålunda
under nämnda förutsättning icke uppkomma i samband med växtskyddsanstaltens
upprättande, och icke heller för anstaltens utrustning i övrigt torde
något engångsanslag behöva anvisas.
De årliga utgifterna för växtskyddsanstalten vid förläggning till Experimentalfältet
hava av utredningsmännen ansetts kunna beräknas till följande
belopp, nämligen avlöningar 82,836 kronor och övriga utgifter 46,000 kronor.
Alternativ 2. Växtskyddsanstalten tänkes förlagd till Ultuna.
Därest övrig till Ultuna förlagd försöksverksamhet organiseras såsom en i
förhållande till lantbrukshögskolan fristående försöksanstalt, bör enligt utredningsmännens
mening jämväl växtskyddsanstalten inordnas såsom del av för
-
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.
söksanstalten. Dock hava utredningsmännen ansett det vara ändamålsenligt,
att växtskyddsanstalten utåt får bibehålla karaktären av särskild anstalt och
att den får hava särskild chef, vartill en av avdelningsföreståndarna vid anstalten
bör utses.
Införlivas försöksverksamheten i övrigt med lantbrukshögskolan, kan denna
organisationsform tillämpas även för växtskyddsanstalten, men även i detta
fall anses anstalten böra utåt framträda som en särskild enhet med egen chef.
Vid förläggning av växtskyddsanstalten till Ultuna måste för verksamheten
erforderliga byggnader uppföras. Behovet av utrymmen i den egentliga institutionsbyggnaden
har av utredningsmännen beräknats till 1,060 m2 nyttig golvyta,
och kostnaderna för en dylik byggnads uppförande hava uppskattats till
i runt tal 300,000 kronor. Därutöver erfordras växthus, insektarier och kläckningsrum
m. m. Kostnaderna för dylika mindre byggnadsföretag hava approximativt
uppskattats till 40,000 kronor. Erforderlig specialinredning och komplettering
av inventarier m. m. för växtskyddsanstalten hava av utredningsmännen
uppskattats till 25,000 kronor.
De årliga utgifterna för växtskyddsanstalten vid förläggning till Ultuna
hava beräknats till följande belopp, nämligen för avlöningar 75,588 kronor och
övriga utgifter 49,000 kronor.
De ekonomiska konsekvenserna av en förflyttning, helt eller delvis, av centralanstanlten
enligt olika av utredningsmännen undersökta alternativ framgå
närmare av följande sammanställning.
Sammanställning av kostnaderna för försöksverksamheten vid olika
alternativ.
A. Engångskostnader.
1. Försöksverksamheten i jordbruk, husdjursskötsel, kemi, bakteriolog! och botanik
(delvis).
''Alt.
Alt.
Ali.
Alt.
A. Försöksverksamheten i huvudsak organiserad i
form av en till platsen för högskolan (Ultima)
förlagd fristående försöksanstalt ............ kronor 901,700: —
B. Försöksverksamheten införlivad med verksamheten
vid högskolan (Ultuna) ..............
C. Vissa grenar av försöksverksamheten organise
rade
i form av en till platsen för lantbrukshögskolan
förlagd fristående försöksanstalt; andra
grenar införlivade med verksamheten vid högskolan
..................................
D. Vissa grenar av försöksverksamheten organisera
de
i form av en till Experimentalfältet förlagd
försöksanstalt; andra grenar införlivade med
verksamheten vid högskolan (Ultuna) ........
» 899,000: —
» 1,071,100: —
» 628,100: —
Engångskostnaderna för lantbrukshögskolan och ifrågavarande försöksverksamhet
tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje
alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga
beräknade engångskostnaderna för lantbrukshögskolan eller
1,232,400 kronor.
''Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO.
203
2. Försöksverksamheten på mejeriområdet.
Alt. I. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i anslutning
till högre mejeriundervisning...... kronor 147,800:—-
AU. II. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan
anslutning till högre mejeriundervisning .... » 172,000: —
Alt. III. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i anslutning
till högre mejeriundervisning ...... » 149,000: —
Alt. IV. Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet
(Stockholm) ...... » 20,000: —
Engångskostnaderna för högre och lägre mejeriundervisning samt mejeriförsök
tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ
till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga
beräknade engångskostnaderna för mejeriundervisningen eller
315,000 kronor.
3. Verksamheten på växtskyddsområdet.
Alt. 1. Växtskyddsanstalten förlagd till Experimentalfältet
.................................... .
Alt. 2. Växtskyddanstalten förlagd till Ultuna ...... kronor 365,000: —
B. Årliga kostnader.
1. Försöksverksamheten i jordbruk, husdjursskötsel, kemi, bakteriolog! och botanik
(delvis).
Alt. A. Försöksverksamheten i huvudsak organiserad i
form av en till platsen för högskolan (Ultuna)
förlagd fristående försöksanstalt ............ kronor
Alt. B. Försöksverksamheten införlivad med verksamheten
vid högskolan (Ultuna) ................ »
Alt. C. Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade
i form av en till platsen för lantbrukshögskolan
förlagd fristående försöksanstalt; andra
grenar införlivade med verksamheten vid hög
-
skolan (Ultuna) .......................... »
Alt. D. Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade
i form av en till Experimentalfältet förlagd
försöksanstalt; andra grenar införlivade med
verksamheten vid högskolan (Ultuna) ........ »
328,752: —
320,378:—
333,672: —-
341,684: —
De årliga kostnaderna för lantbrukshögskolan och ifrågavarande försöksverksamhet
tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje
alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga
beräknade årliga kostnaderna för lantbrukshögskolan eller
341,234 kronor.
2. Försöksverksamheten på mejeriområdet.
Alt. I. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i anslutning
till högre mejeriundervisning........ kronor 41,332 : —
Alt. II. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan
anslutning till högre mejeriundervisning...... » 40,983:-—-
Alt. lil. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i anslutning
till högre mejeriundervisning.......... » 58,968: —
Alt. IV. Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet
(Stockholm) .................... » 46,292: —
204
Kungl. Majlis proposition nr 249,
De årliga kostnaderna för högre och lägre mejeriundervisning samt mejeriförsök
tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ
till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga
beräknade årliga kostnaderna för mejeriundervisningen eller
54,410 kronor.
3. Verksamheten på räxtskyddsområdet.
Alt. 1. Växtskyddsanstalten förlagd till Experimental
-
fältet .................................... kronor 128,836:—
Alt. 2. Växtskyddsanstalten förlagd till Ultuna ...... » 124,588:—-
Enligt ovanstående sammanställningar skulle de årliga kostnaderna för den
nu av centralanstalten bedrivna försöksverksamheten på jordbruksområdet efter
förflyttning, helt eller delvis, från Experimentalfältet kunna beräknas till
i runt tal 500,000 kronor. Detta kan synas innebära en icke obetydlig ökning
av kostnaderna för ifrågavarande försöksverksamhet, då utgiftsstaten för centralanstalten
för räkenskapsåret 1929/1930 icke uppgår till fullt 400,000 kronor
(396,850 kronor). Emellertid hava utredningsmännen erinrat därom, att
utredningen jämväl omfattar dels den utvidgade försöksverksamhet vid centralanstaltens
jordbruksavdelning, som nu bedrives med skänkta medel och för
vilken utgifterna enligt för räkenskapsåret 1929/1930 fastställd stat beräknas
till 53,000 kronor örn året, och dels utvidgad verksamhet på växtskyddsområdet,
vilken utvidgning enbart vid provisorisk lösning skulle enligt förut
refererad framställning medföra en årlig kostnad av 27,040 kronor. Vidare
innebär förevarande förslag viss utvidgning av försöksverksamheten på mejeriområdet
ävensom på det botaniska området. I själva verket torde därför den
ifrågasatta förflyttningen knappast innebära någon som helst fördyring av
den statliga försöksverksamheten, örn man frånser engångskostnaderna.
I ett följande kapitel hava utredningsmännen redogjort för nu förefintliga
resurser för försöksverksamheten vid Experimentalfältet och i samband därmed
även i någon mån kommit in1 på frågan örn deras användning efter en
eventuell förflyttning, helt eller delvis, av centralanstalten.
Utredningsmännen hava därvid framhållit, dels att vissa av de byggnader,
som disponerades av centralanstalten, tillhörde lantbruksakademien, och dels
att det område, som för närvarande är upplåtet åt centralanstalten, innehades
av denna på grund av särskild upplåtelse från lantbruksakademien, som i första
hand mottagit området i fråga jämte annan mark i upplåtelse från staten. Sålunda
skulle man kunna antaga att, därest centralanstalten förflyttades från
Experimentalfältet till annan plats, det av anstalten disponerade området skulle
automatiskt återkomma i lantbruksakademiens besittning.
Emellertid^ är akademien i sin ordning tillförsäkrad besittning av ifrågavarande
område endast intill dess Kungl. Maj :t och riksdagen annorlunda besluta.
Den formellt juridiska möjligheten för statsmakterna att när som helst
med annullerande av upplåtelsen återtaga området helt eller delvis förligger
alltså. En annan sak är, huruvida vissa skäl kunna tala för att akademien
efter centralanstaltens förflyttning återfår nyttjanderätten till det nu av anstalten
disponerade området.
Ifrågavarande område hade ju ursprungligen upplåtits till akademien för
verkställande av försök på lanthushållningens område, och då numera staten
själv övertagit och — under i utredningen gjord förutsättning — på annan
Kungl. Majlis proposition nr 249.
205
plats uppehölle denna verksamhet, kunde själva anledningen till upplåtelsen
synas hava bortfallit. Emellertid må i detta sammanhang anföras, att vid
sidan av nu utav staten själv bedriven och övrig av staten understödd försöksverksamhet
talrika arbetsuppgifter säkerligen finnas inom akademiens verksamhetsområde
och att det väl låter tänka sig, att akademien efter eventuell
förflyttning av centralanstalten önskar för sådant ändamål disponera det nu
åt centralanstalten upplåtna området, helt eller delvis, med därå befintliga,
akademien tillhöriga byggnader.
Å andra sidan kan det synas ligga nära till hands, att statsmakterna vid
eventuell förflyttning av centralanstalten till annan plats, för att täcka eller
minska de därmed förbundna kostnaderna, åter indroge den del av Experimentalfältet,
som nu disponeras av centralanstalten, till statsverket för att utnyttjas
genom försäljning eller i annan ordning. Man torde nämligen kunna
räkna med, att ifrågavarande område representerar ett ganska betydande värde.
Utredningsmännen hava erhållit yttrande i ärendet dels från byggnadsstyrelsen
och dels från djursgårdskommissionen. Därvid har visat sig, att byggnadsstyrelsen,
som anser att av ifrågavarande område endast omkring 11 hektar
böra kunna komma i fråga för eventuell försäljning, beräknar värdet av ifrågavarande
mark till i runt tal 440,000 kronor, under det djurgårdskommissionen
räknar med ett belopp av omkring 1,600,000 kronor. I båda fallen avse värdena
marken som den nu befinnes (råmarksvärde). Till jämförelse må nämnas,
att det av vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattade värdet av Experimentalfältets
hela markområde — byggnadsvärde ej inräknat — för närvarande
uppgår till 380,400 kronor.
Därest vid förflyttning i övrigt av centralanstalten den föreslagna växtskyddsanstalten
skulle anses böra vara förlagd till Experimentalfältet, torde
den markareal, som staten eventuellt kunde disponera för annat ändamål, kunna
beräknas bliva minskad med omkring 5 hektar.
Utredningsmännen hava ansett det ligga utanför deras uppdrag att ingå på
frågan, i vad utsträckning lantbruksakademien skäligen må synas böra erhålla
ersättning för den markareal och de akademien tillhöriga byggnader,
som genom en av statsmakterna eventuellt beslutad annan disposition av det
nu åt centralanstalten upplåtna området må kunna komma att frånhändas
akademien. Detsamma gäller beträffande de inventarier och den laboratorieutrustning,
som akademien överlämnade till centralanstalten vid anstaltens
upprättande. Enligt år 1907 på föranstaltande av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
verkställd inventering upptogs ifrågavarande lösöre till ett
sammanlagt värde av 50,083 kronor 96 öre.
I utredningens slutkapitel hava utredningsmännen anfört vissa allmänna
synpunkter på frågan om centralanstaltens förflyttning, helt eller delvis. Inledningsvis
hava utredningsmännen därvid i korthet redogjort för centralanstaltens
arbetsmetoder. Utredningsmännen hava i detta sammanhang framhållit,
att särskilt inom de arbetsområden, dit det egentliga jordbruket och husdjursskötseln
höra, vetenskapligt funna forskningsresultat måste försöksmässigt
prövas under de skiftande förhållanden varunder jordbruket arbetar, prövas
vid olika jordmåns- och klimatförhållanden, för olika djurslag och raser
ra. m. innan deras praktiska värde inom lantmannanäringen kan anses klarlagd.
Inom centralanstaltens övriga arbetsområden torde däremot de laboratoriemässigt
eller vid försök i liten skala vunna resultaten med mindre risk tillerkännas
ett mera allmängiltigt värde. Skiljaktigheterna mellan de olika avdelningarnas
arbetssätt medföra enligt utredningsmännen mening, att ett samordnande
206
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
eller sammanförande av centralanstalten med motsvarande undervisnings- och
forskningsområde vid lantbrukshögskolan ställer sig ganska olika med avseende
på å ena sidan jordbruks- och husdjursavdelningarna med deras omfattande
över hela landet spridda försöksverksamhet och å andra sidan de övriga avdelningarna,
vilkas arbete lämpligen kan till huvudsaklig del lokaliseras till förläggningsplatsen
och för övrigt i stor utsträckning utgör en del av samtidigt
bedriven vetenskaplig forskning eller direkt anslutes till sådan.
Utredningsmännen hava därefter anfört vissa principella synpunkter på frågan
örn samordnande av undervisning och försöksverksamhet på jordbruksområdet.
När det gällde att bedöma lämpligheten av ett samordnande på ett eller annat
sätt av den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på
jordbruksområdet, torde det vara ändamålsenligt att till en början bortse från
de särskilda anordningar, som kunde bliva förbundna med en dylik åtgärd.
Iakttoges detta, torde man i största allmänhet kunna säga, att ett lokalt sammanförande
av undervisningsverksamheten och försöksverksamheten skulle ur
lantbruk sunder visnin g ens synpunkt innebära avsevärda fördelar. För lärarna
skulle det säkerligen vara av stort värde att genom en dylik anordning
bliva satta i tillfälle att mera direkt stå i kontakt med försöksarbetet -— vare
sig de själva bleve försöksledare eller icke — och enbart genom den koncentration
av vetenskapliga arbetskrafter på närliggande verksamhetsområden till
en plats, som sammanförandet av undervisning och försöksverksamhet skulle
innebära, syntes man kunna räkna med en fruktbarare miljö för forskningen
och undervisningen. För de studerande borde det ävenledes vara värdefullt att
under utbildningstiden kunna i viss utsträckning sätta sig in i försöksverksamhetens
arbetsmetoder och följa dess gång. Dock syntes man icke böra överskatta
värdet av ett sammanförande av undervisnings- och försöksverksamhet
i nu nämnda hänseende så vitt anginge studerande till ämbetsexamen. Dessa
torde nämligen i regel vara så upptagna av kurser och övningar m. m., att de
icke finge nämnvärd tid över att ägna intresse åt försöksverksamheten, och för
övrigt torde de på detta stadium ofta nog icke hava det mått av kunskaper
på ifrågavarande område, att de med fördel kunde taga direkt del i försöksarbetet.
För studerande på licentiatstadiet ställde förhållandena sig givetvis
annorlunda. Dylika studerande torde lämpligen kunna erhålla arbetsplats
inom lokalerna för försöksverksamheten och i viss utsträckning utnyttja där
förefintliga materiella resurser. Ett liknande arrangemang kunde naturligtvis
vidtagas även örn försöksanstalten vore förlagd till annan ort än undervisningsanstalten,
men det vore uppenbart, att lika gynnsamma betingelser för den fortsatta
utbildningen icke på detta sätt kunde ernås.
Ur försöksverksamhetens synpunkt torde det ävenledes rent principiellt sett
vara fördelaktigt, att undervisnings- och försöksverksamhet tämligen nära
anknötes till varandra. För försöksmännen torde det vara av icke ringa värde
att stå i direkt förbindelse med lärare och studerande på jordbruksområdet, och
större möjligheter öppnades därigenom att få försöksverksamhetens resultat såväl
spridda som även tillämpade inom det praktiska jordbruket. Det syntes
för övrigt antagligt, att såväl lärare som studerande även skulle kunna på olika
sätt stimulera försöksverksamheten. Å andra sidan finge ej förbises, att försöksverksamheten
hade fördel av att stå i nära förbindelse jämväl med andra
sådana jordbruket närstående forskningsanstalter och institutioner, nied vilka
ett fruktbärande samarbete kunde upprätthållas. Det vore möjligt, att förutsättningarna
för ett dylikt samarbete skulle minskas genom försöksverksamhetens
förflyttning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2å9.
207
Bedömdes frågan om försöksanstaltens förflyttning till platsen för en blivande
anstalt för högre lantbruksundervisning ur ekonomisk synpunkt, framginge
det av föregående utredning, att någon besparing i årliga driftkostnader näppeligen
kunde förväntas ernås genom förflyttningen. Å andra sidan medförde
denna icke ringa engångskostnader för institutionsbyggnader m. m. Det vore
ju möjligt, att någon ersättning härför kunde vinnas genom återbördande till
staten av någon del av Experimentalfältet.
I fortsättningen hava utredningsmännen angivit de speciella synpunkter på
ifrågavarande spörsmål, vilka synts dem vara förtjänta av beaktande.
Örn sålunda rent principiellt vägande skäl syntes tala för ett samordnande
av högre undervisning och försöksverksamhet, kunde förhållandena givetvis
ställa sig något olika när det gällde ett konkret fall. Försöksverksamhetens
resultat påverkades nämligen av, förutom ovan angivna omständigheter, jämväl
åtskilliga andra faktorer, bland annat förläggningsortens läge i förhållande till
hela det område, verksamheten vore avsedd att tillgodose, och vidare förutsättningarna
å förläggningsplatsen att ställa till försöksverksamhetens förfogande
erforderliga betingelser i fråga örn försöksobjekt m. m. Enär ifrågavarande
betingelser vore av olika slag för skilda grenar av försöksverksamheten, syntes
det vara lämpligt att behandla dessa var för sig.
Såsom redan anförts, måste försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets
område av naturliga skäl bliva spridd till olika delar av landet, och fältförsöksverksamheten
på själva förläggningsplatsen för försöksorganisationen
måste i jämförelse med försöksverksamheten i övrigt på motsvarande område
tillmätas mindre betydelse. Det ej minst viktiga torde emellertid vara, att ifrågavarande
organisation vore förlagd till en central plats med goda kommunikationer
åt olika håll. Ur denna synpunkt syntes Experimentalfältet äga företräde
framför Ultuna.
I fråga om fältförsöksverksamheten på den centrala försöksorganisationens
själva förläggningsplats hade Experimentalfältet jämförelsevis små resurser
att bjuda på. Den jordareal, som stöde till förfogande för centralanstaltens
jordbruksavdelning, vore tämligen liten (17 hektar) och härtill komme, att
åkerjorden därstädes vore av ganska ojämn beskaffenhet, varför den till övervägande
del kunde anses mindre lämplig för försöksändamål. Vid Ultuna vore
förhållandena i förevarande avseende betydligt gynnsammare. Stora arealer av
olika jordslag stöde där till förfogande (tillsammans omkring 340 hektar), och
ehuru icke heller vid Ultuna jorden vore så enhetlig till sin beskaffenhet som ur
försökshänseende vore önskvärt, torde hinder icke möta att där erhålla lämpliga
försöksfält av erforderlig storlek. Dock syntes förhållandena kunna
ställa sig något olika, örn försöksverksamheten skulle organiseras fristående i
förhållandena till lantbrukshögskolan eller införlivas med denna.
Beträffande försöksverksamheten på husdjurssköiselns område gällde i viss
mån vad ovan anförts med avseende på jordbruksförsöken. Jämväl vid husdjursförsöken
måste verksamheten i väsentlig omfattning förläggas till lokala
försök i olika delar av landet. Vid Experimentalfältet vore djurhållningen
liten och någon avsevärd ändring i detta förhållande torde icke kunna åstadkommas
utan jämförelsevis stora ekonomiska uppoffringar. Vid Ultuna vore
motsvarande resurser betydligt bättre, men även i detta fall gällde, att förhållandena
vore i viss mån beroende av formen för försöksverksamhetens organisation.
Det hade satts i fråga, huruvida vid Ultuna förefintliga åkerarealer, kreatursbesättningar
m. m. överhuvud taget vore av tillräcklig storlek för att kunna
tillgodose de stora krav på forsknings-, försöks- och undervisningsmateriel,
208
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
som under antagen förutsättning skulle uppstå. Särskilt torde kraven kunna
väntas bliva förhållandevis stora, därest försöksanstalten med bibehållen självständighet
förlädes invid högskolan. Det syntes icke möjligt att på detta stadium
erhålla full klarhet i denna fråga. Det borde emellertid i detta sammanhang
tagas med i räkningen, att ytterligare jordarealer torde kunna förvärvas
eller ställas till förfogande för att vid behov utöka den under Ultuna hörande
arealen.1 I varje fall borde man dock göra sig förtrogen med att en förflyttning
till Ultuna, i en eller annan form, av centralanstalten möjligen — och särskilt
örn icke erforderlig utökning av den till Ultuna brukade arealen kunde
åvägabringas — kunde medföra, antingen att den nu till Ultuna förlagda lägre
lantbruksskolan flyttades till annan plats eller också att viss del av försöksverksamheten
finge förläggas till andra närbelägna jordbruk.
Försöksverksamheten på de kemiska och bakteriologiska områdena hade så
till vida en annan karaktär än motsvarande verksamhet på de områden, som
här ovan berörts, att försöksuppgifterna i allmänhet löstes laboratoriemässigt
eller i varje fall utan att kräva större jordarealer eller djurbesättningar. I
flertalet fall torde försöksuppgifterna kunna lösas på förläggningsplatsen.
Beträffande dessa grenar av försöksverksamheten torde därför valet av förläggningsplats
hava relativt underordnad betydelse. Av vikt vore emellertid, att
ifrågavarande försöksverksamhet erhölle tillfredsställande kontakt med de mera
praktiskt inriktade grenar av jordbruksvetenskapen, som den vore avsedd att
underbygga. Vidare förtjänade beaktas, att den kemiska och bakteriologiska
försöksverksamheten vid förläggning till Experimentalfältet kunde vinna anknytning
till olika vetenskapliga institutioner m. m. i eller vid Stockholm; vid
förläggning till Ultuna erhölles i stället direkt kontakt med lantbrukshögskolan
och väl även med Uppsala universitet. Vilka förbindelser som ur försöksverksamhetens
egen synpunkt vore de mest värdefulla, finge i detta sammanhang
lämnas oavgjort.
I fråga om försöksverksamheten på det botaniska området, i den mån den
icke vore avsedd att ingå i en blivande växtskyddsanstalt, torde i stort sett
gälla vad ovan anförts beträffande försöken i kemi och bakteriolog^
Vid anordnandet av mejeriförsök vore givetvis tillgången på mjölk av lämplig
beskaffenhet av grundläggande betydelse. Centralanstaltens mejeriavdelning
hade för närvarande sina institutionslokaler förlagda till Lantmännens
mjölkförsäljningsförenings u. p. a. i Stockholm mejeri- och förvaltningsbyggnad
och hade genom avtal med berörda förening tillförsäkrat sig dels mjölk
m. m. för försöksverksamheten och dels avsättning av genom ifrågavarande
verksamhet erhållna mejeriprodukter. Vid förläggning av mejeriförsöken till
Alnarp skulle samma fördelar erhållas och därjämte skulle försöken komma
att knytas till ett av staten ägt mejeri, vilket ur vissa synpunkter torde vara
att föredraga. Förlädes en anstalt för mejeriförsök till Ultuna, skulle denna
icke erhålla direkt anknytning till driftsmejeri, men det oaktat torde erforderliga
förutsättningar kunna skapas för en fruktbärande försöksverksamhet. I
det föregående hade omnämnts, att beträffande mejeriområdet särskilda skäl
talade för ett sammanförande av undervisning och försöksverksamhet, och vidare
att de varierande förhållandena på mejerihanteringens område i olika delar
av landet motiverade anordnandet av fasta mejeriförsök på mera än en plats.
A andra sidan hade påpekats, att försöksverksamheten på mejeriområdet för
att ernå ett tillfredsställande resultat måste stå i nära samarbete med motsvarande
verksamhet särskilt på husdjursområdet och det bakteriologiska området.
För växtskyddsanstalten, som icke hade behov av större markområden, syn
1
Enligt under liand inhämtade uppgifter synas för eventuell utökning av jordarealen vid Ultuna
omkring 140 hektar staten tillhörig jord och 20 hektar annan jord närmast kunna komma i fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
209
tes det vara mest angeläget, att förläggningsplatsen bleve möjligast central med
hänsyn såväl till det mera praktiskt inriktade arbetet på olika platser i landet
till bekämpande av växtsjukdomar och skadeinsekter som också till de uppgifter
av administrativ art, som komme att åvila anstalten och som krävde nära
kontakt med olika myndigheter.
I fråga örn själva organisationen vid samordnande av undervisning och försöksverksamhet
hava utredningsmännen anfört följande.
Huruvida försöksverksamheten vid förläggning till samma plats som den
högre undervisningen på motsvarande område borde organiseras mera fristående
eller direkt införlivas med undervisningsanstalten vore ett spörsmål, som torde
böra behandlas med hänsynstagande till varje försöksområdes speciella krav.
Teoretiskt borde de fördelar, som kunde vara att vinna såväl för försöksverksamheten
som för undervisningsverksamheten genom en samförläggning av organen
för de båda verksamheterna, kunna vinnas i desto rikare mått, ju intimare
de båda verksamheterna förenades med varandra. I praktiken torde det
likväl i vissa fall kunna förväntas vara förenat med bestämda olägenheter att
på en hand förena ledningen av försöksverksamheten inom ett visst område med
ansvaret för undervisningsverksamhet på motsvarande område. Det vore ingalunda
säkert, att en god försöksman vore en god lärare. Båda uppgifterna krävde
sina speciella kvalifikationer, som i rikare mått endast mera sällan torde
vara förenade hos en och samma person. Men även örn sådana förutsättningar
skulle vara för handen, syntes det lätt kunna inträffa, att vederbörandes intresse
till övervägande del inriktades på endera försöks- eller undervisningsverksamheten,
medan den andra uppgiften bleve otillbörligt åsidosatt. Båda dessa
uppgifter vore emellertid så viktiga för vårt lands jordbruk, att en dylik eventualitet
så vitt möjligt syntes böra förebyggas. För övrigt torde det åtminstone
inom vissa områden krävas så betydande arbetsprestationer av den person,
som skulle leda försöksverksamheten och samtidigt bära huvudansvaret för
den högre lantbruksutbildningen inom motsvarande område, att personer med
sådan kapacitet endast mera sällan torde kunna väntas stå till förfogande. Nu
antydda svårigheter torde komma att göra sig mest påminta inom de mera praktiskt
inriktade grenarna av försöksverksamheten (jordbruks- och husdjursförsöken),
där planläggning, ledning och övervakande av de till olika delar av
landet förlagda lokala försöken spelade en betydande roll.
Flerstädes i utlandet vore försöksverksamheten — där den icke direkt anknutits
till undervisningsanstalt -—■ så organiserad, att olika försöksgrenar bildade
från varandra fristående anstalter eller institut. Ett typiskt exempel härpå
erbjöde England. Mera sällan vore flertalet grenar av försöksverksamheten på
jordbruksområdet förenade i en gemensam större anstalt. Så vore emellertid
förhållandet — förutom i vårt land — bland annat i Finland. Särskilt för
ett mindre land, som av helt naturliga skäl icke kunde upprätthålla så synnerligen
rikt utrustade institutioner för försöksverksamheten, torde det vara fördelaktigare,
att olika grenar av ifrågavarande verksamhet så förbundes, att de
kunde ömsesidigt stödja och befrukta varandra,
Utredningsmännen hade utgått ifrån, att vid en eventuell förflyttning av
centralanstalten en särskild växtskyddsanstalt skulle upprättas, vilken alternativt
tänktes förlagd till annan plats än den övriga delen av nuvarande centralanstalten.
Nu torde försöksverksamheten i växtpatologi och entomologi
vara de grenar, sorn med jämförelsevis mindre olägenhet skulle kunna brytas
ut ur centralanstalten, men dock torde; det för ifrågavarande försöksverksamhet
vara av icke ringa betydelse att kunna stå i direkt samarbete med motsvarande
försöksverksamhet särskilt på växtodlingens och lantbrukskemiens områden.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft. (Nr 2h9f) 14
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 2\9.
Mejeriförsöken hade ävenledes alternativt förutsatts utbrutna ur centralanstälten.
Utredningsmännen hade framhållit, att vissa skäl syntes kunna anföras
till förmån för en sådan åtgärd och närmast önskvärdheten att lokalt
förena organ för försöks- och undervisningsverksamhet på mejeriområdet. Med
hänsyn till mejeriförsökens behov av nära anknytning till försöksverksamheten
på husdjursområdet och det bakteriologiska området syntes det emellertid
vara mycket som talade för, att under förutsättning av centralanstaltens förflyttning
till. platsen för en blivande lantbrukshögskola jämväl den högre mejeriundervisningen
förlädes dit.
Slutligen hade utredningsmännen räknat jämväl med den möjligheten, att
försöksavdelningarna för kemi och bakteriologi lokalt skildes från centralanstaltens
jordbruks- och husdjursavdelningar. Detta alternativ hade emellertid
ansetts förutsätta, att sistnämnda avdelningar erhölle egen laboratorieutrustning,
varigenom de direkt av skilsmässan föranledda olägenheterna skulle i
viss mån neutraliseras.
Utredningsmännen hava därefter övergått till att något närmare redogöra
för de skäl, som synts dem tala för eller mot de särskilda i utredningen behandlade
alternativen för försöksverksamhetens organisation. Beträffande denna
redogörelse må hänvisas till det tryckta betänkandet.
I anslutning till den sålunda verkställda utredningen hava utredningsmännen
i korthet redogjort för sin egen ställning till frågan örn centralanstaltens förflyttning.
De direktiv, som givits beträffande förevarande utredning, hade föranlett
utredningsmännen att begränsa sitt arbete till att undersöka, på vad sätt centralanstalten
vid förflyttning, helt eller delvis, syntes kunna anknytas till en
blivande lantbrukshögskola. I överensstämmelse härmed hade utredningsmännen
icke heller ansett sig hava anledning nu upptaga frågan, huruvida en förflyttning
över huvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde förett
lämpligt ordnande av försöksväsendet på jordbruksområdet anses lämplig
och ensidig. Denna fråga torde emellertid böra vara klarlagd, innan beslut
örn en förflyttning helt eller delvis av centralanstalten komme till stånd. Eljest
riskerade man ett sönderbrytande av försöksväsendet på jordbruksområdet, som
kunde medföra större skada än som motsvarades av de fördelar för undervisningen,
vilka till äventyrs skulle vinnas med förflyttningen. Även borde i detta
sammanhang klarläggas, vilka ytterligare åtgärder kunde befinnas önskvärda
för försöksväsendets rationella anordnande.
Jämväl finge påpekas, att frågan örn centralanstaltens förflyttning innehölle
viktiga moment av ekonomisk natur, vilka det icke torde ankomma på utredningsmännen
att klarlägga. Här syftades närmast på det spörsmålet, huruvida
vid eventuell förflyttning av centralanstalten de nu av denna disponerade värdena
i form av mark och byggnader helt eller delvis kunde tänkas bliva realiserade
i syfte att därigenom ekonomiskt underlätta förflyttningen. På denna
punkt torde bland annat underhandlingar med lantbruksakademien bliva erforderliga.
Beträffande organisationen av försöksverksamheten på jordbruks- och husdjurområdena
m. m. hade utredningsmännen emellertid kommit till den uppfattningen,
att det med hänsyn till försöksverksamhetens berättigade intressen
torde vara för äventyrligt att anordna samarbetet med högskolan i enlighet
med alternativ B. Det ville nämligen synas, som om den lokala, mera praktiskt
inriktade försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötsel1^
områden därigenom kunde löpa fara att otillbörligt eftersättas. Å andra
sidan torde det vara förenat med jämförelsevis mindre olägenheter för försöks
-
Kungl. May.ts proposition nr 249.
211
verksamheten i kemi och bakteriolog! att bliva införlivad med lantbrukshögskolan,
under det att en sådan anordning torde medföra vissa fördelar för undervisningen.
Ur denna synpunkt vore alternativ A mindre tillfredsställande.
Skulle över huvud taget närmare anknytning mellan försöksverksamhet och
högskola befinnas önskvärd, borde alltså enligt utredningsmännens mening
ettdera av alternativen C och D väljas. Men under denna förutsättning syntes
icke föreligga något mera allvarligt hinder för att högskolan upprättades först
och att försöksverksamheten i den utsträckning, som ovannämnda alternativ
angåve, anknötes till högskolan vid en senare tidpunkt. Försöksverksamheten
på det egentliga jordbrukets och husdjursskötselns områden skulle enligt ifrågavarande
alternativ organiseras i form av en fristående försöksanstalt, och
denna kunde uppenbarligen utan olägenhet anknytas även sedan högskolan upprättats.
Men även försöksverksamheten i kemi, bakteriolog! och de delar av
botanik, som icke vore avsedda att ingå i en blivande växtskyddsanstalt, syntes
kunna införlivas med en redan verksam lantbrukshögskola utan att därigenom
skulle förorsakas något större tillägg till de kostnader, som i det föregående angivits
såsom sannolika vid ifrågavarande försöksverksamhets anknytning till
högskolan i samband med dess upprättande. Endast i den nuvarande s. k. elevbyggnaden
och i byggnaden för kemi skulle vissa lokaler behöva omändras för
nya uppgifter, men de härav föranledda kostnaderna syntes icke, så vitt utredningsmännen
vid preliminär beräkning kunnat finna, behöva beräknas högre
än mellan 10,000 och 20,000 kronor.
Beträffande försöksverksamheten på mejeriområdet torde det ävenledes vara
möjligt att vidtaga sådana anordningar, att eventuell anknytning till högre
undervisning kunde ske vid en något senare tidpunkt.
Vad slutligen anginge den föreslagna växtskyddsanstalten vore det tydligt,
att frågan om dess upprättande i själva verket i jämförelsevis ringa grad kunde
anses sammanhänga med spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens
ordnande.
Utredningsmännen hava slutligen, under åberopande av vad ovan anförts,
förklarat sig hava kommit till den bestämda uppfattningen, att frågan örn den
högre lantbruksundervisningens ordnande lämpligen kan upptagas till avgörande
utan hinder därav, att spörsmålet örn försöksverksamhetens anknytning till
den högre lantbruksundervisningen först vid en senare tidpunkt avgöres.
Av dem som avgivit yttrande över förberörda utredning beträffande centralanstaltens
för jordbruksförsök och en blivande högre lantbruksundervisnings
inbördes ställning hava lantbruksstyrelsen, styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet samt styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut
anslutit sig till utredningsmännens uppfattning, att frågan örn den högre
lantbruksundervisningens ordnande kan upptagas till avgörande utan direkt
samband med försöksverksamheten. Statskontoret har anfört, att delar av
centralanstalten borde flyttas redan vid tidpunkten för högskolans upprättande,
och styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har ansett, att problemen
om den högre lantbruksundervisningens och försöksverksamhetens på jordbruksområdet
hörde så nära tillsammans, att de borde lösas samtidigt. Lantbruksakademien
har direkt uttalat sig emot förflyttning av någon del av centralanstalten.
Byggnadsstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd
hava på denna punkt icke ansett sig böra göra något uttalande.
Yttranden.
212 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Ur innehållet i berörda yttranden må utöver det nu sagda omnämnas följande.
Lantbruksstyrelsen har betonat svårigheten av att innan ännu en till Ultuna
förlagd lantbrukshögskola kommit i verksamhet bedöma, huruvida vid Ultuna
förefintliga jordarealer och djurbesättningar vore tillräckliga för den omfattande
försöksverksamhet varmed måste räknas örn såväl högskolan som försöksanstalten
förlädes till samma plats. Beträffande centralanstaltens jordbruks-,
husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar syntes icke heller ett uppskov
med ställningstagandet till frågan örn förläggningen, därest vid högskolans
startande hänsyn därtill toges, böra förhindra ett slutgiltigt lösande därav
enligt något av de båda av lantbruksstyrelsen såsom tillfredsställande ansedda
alternativen, nämligen A eller C.
Om lantbruksstyrelsen nu skulle taga ställning till frågan örn förflyttning
av försöksverksamheten på mejeriområdet, måste styrelsen förorda en lösning
enligt alternativ III. Emellertid syntes frågan örn mejeriforskningens slutliga
ordnande knappast ännu vara fullt mogen för sin lösning. Statsmakterna
torde inom den närmaste tiden nödgas taga under övervägande vilka åtgärder,
som från det allmännas sida borde vidtagas till mejerihanteringens främjande,
och det syntes antagligt, att i samband därmed synpunkter kunde komma fram,
vilka måste utöva inflytande på lösningen av frågan örn mejeriförsöksverksamhetens
ordnande.
Det av utredningsmännen framlagda förslaget till växtskyddsfrågans ordnande
funne lantbruksstyrelsen tilltalande, och styrelsen har ansett sig böra
direkt hemställa örn förslag till 1930 års riksdag örn inrättande av en växtskyddsanstalt
vid Experimentalfältet i enlighet med utredningsmännens förslag.
Statskontoret har med hänsyn till den verkställda utredningen funnit, att det
ur statsfinansiell synpunkt vore av mindre betydelse, huruvida centralanstalten
förflyttades till samma plats som en blivande lantbrukshögskola. Dock sammanhängde
detta spörsmål i någon mån med frågan örn utnyttjandet för andra
statsinstitutioner av de byggnader, som nu tillhörde lantbruksakademien och i
vilka centralanstalten hade sina lokaler. Enligt statskontorets mening vore
detta spörsmål förtjänt av närmare undersökning. I varje fall syntes det statskontoret
önskvärt, att de delar av den nuvarande centralanstalten, vilka lämpligen
kunde införlivas med högskolan ■— kemiska och bakteriologiska avdelningarna
•—- förlädes till samma plats som högskolan redan vid dess upprättande
samt eventuellt införlivades med verksamheten vid högskolan.
Slutligen finge statskontoret framhålla, att det ur praktisk synpunkt syntes
ändamålsenligt, att frågan örn ordnandet av den högre undervisningen beträffande
lantbruk, skogsbruk, lantmäteri m. m. först upptoges till avgörande samt
eventuellt i samband därmed centralanstaltens anknytning till den högre lantbruksundervisningen,
vilken senare fråga dock syntes vara av mera sekundär
betydelse. Sedan dessa organisations- och förläggningsspörsmål avgjorts av
riksdagen, borde de därmed sammanhängande detaljfrågorna upptagas till slutlig
prövning.
. Byggnadsstyrelsen har inledningsvis erinrat, att i den föreliggande utredningen
hade framlagts olika alternativ för ordnandet av centralanstaltens verksamhet.
Vad beträffade de i de olika alternativen avsedda lösningarna av
anstaltens lokalfråga hade byggnadsstyrelsen givetvis icke anledning att för
närvarande inga på någon närmare kritik av de i detta avseende framlagda
ritnings förslagen, utan finge byggnadsstyrelsen endast meddela, att styrelsen
i princip icke hade något att erinra beträffande förslagen i fråga. Dessa ritningsförslag
avsåge emellertid endast nybyggnader. För erforderliga, om
-
Kungl. Majlis proposition nr 2h9.
213
byggnadsarbeten saknades ritningar liksom närmare uppgifter angående befintliga
byggnaders nuvarande tillstånd och inredning.
Beträffande de föreslagna nybyggnadsarbetena hade detaljerade kostnadsberäkningar
framlagts under det att kostnaderna för övriga byggnadsarbeten
endast vore approximativt uppskattade genom jämförelser med andra liknande
arbeten. De i detalj beräknade kostnaderna för nybyggnadsarbeten
torde, särskilt med hänsyn till kraven på dyrbara inredningar av laboratorielokaler
m. m., få anses vara val knappt tilltagna, men torde de beräknade
kostnaderna för övriga arbeten i huvudsak kunna godtagas. I varje fall torde
de angivna kostnaderna kunna läggas till grund för en jämförelse i ekonomiskt
avseende mellan de olika alternativen.
I den föreliggande utredningen hade även berörts frågan örn den framtida
användningen av Experimentalfältet efter en förflyttning helt eller delvis
av centralanstalten. I detta avseende finge byggnadsstyrelsen i likhet med
vad styrelsen tidigare anfört i ett till ovannämnda utredningsmän avgivet
yttrande framhålla, att större delen av den av centralanstalten för närvarande
disponerade mark bestode av områden, som enligt Djurgårdssakkunnigas i betänkande
den 15 maj 1917 framlagda förslag skola reserveras såsom naturlig
park. Dessa områden borde därför enligt byggnadsstyrelsens mening icke
ifrågakomma till exploatering eller ens för bebyggande för statens egen räkning.
Den mindre del av marken, som folie inom ramen för vad Djurgårdssakkunniga
ansett kunna upplåtas åt statsinstitutioner eller användas till
villatomter, omfattade en areal av omkring 11 hektar, och hade styrelsen vid
verkställd värdering av sistnämnda mark funnit densamma kunna beräknas
vid eventuell försäljning till villabebyggelse betinga ett råmarkspris av omkring
4 kronor per kvadratmeter. Samtidigt finge byggnadsstyrelsen emellertid
betona, att styrelsen icke ville förorda en försäljning av marken efter
nämnda pris. Enligt styrelsens bestämda mening borde nämligen, icke minst
med hänsyn till den begränsade tillgången till för uppförande av byggnader
för statens behov lämplig, staten tillhörig mark i och omkring huvudstaden,
inga upplåtelser av Djurgårdsmark vare sig med ägande- eller tomträtt
ifrågakomma, utan borde, därest marken ej skulle reserveras såsom naturlig
park eller för statens eget behov, eventuella upplåtelser givas form av arrenden.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmält, att nämnden inskränkt
sin granskning av utredningsmännens förslag till en undersökning, huruvida
löneförmånerna för de i olika alternativ upptagna befattningarna kunde anses
lämpligt avvägda. I detta hänseende hade lönenämnden icke funnit anledning
till några direkta anmärkningar. Allenast i följande hänseende föranledde
utredningen uttalande från nämndens sida.
Utredningsmännen hade utgått från att de nuvarande ordinarie befattningshavarna
vid centralanstalten skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden ävensom den förflyttning till
annan tjänstgöringsort, som kunde bliva dem i behörig ordning ålagd i samband
med en eventuell förflyttning, holt eller delvis, av anstalten. Även örn en sådan
utgångspunkt för bedömande av de med centralanstaltens förflyttning sammanhängande
organisatoriska spörsmålen i och för sig vore riktig, kunde icke
desto mindre tänkas fall, då en skyldighet i nu angivna avseende icke kunde
anses åligga befattningshavaren eller då åtminstone tvekan kunde råda, huruvida
sådan skyldighet kunde förefinnas. Sålunda kunde en dylik tvekan hysas
i det fall, att försöksledama vid centralanstalten vid en förflyttning till platsen
för la.ntbrukshögskolan skulle åläggas undervisning.sskyldighet av sådan
214 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kd.
omfattning, att etet bleve fråga om en verklig förändring av befattningens
tidigare karaktär.
Lantbruksakademien Ilar hållit före, att varken för försöksverksamheten eller
undervisningen någon fördel vore att vinna genom en sådan förening av båda,
att de till väsentlig del skulle komma att handhavas av samma personer och
vid samma anstalt.
Härmed ville dock akademien icke göra den meningen gällande, att lärarna
vid lantbrukshögskolan icke skulle syssla med någon försöksverksamhet. Sådan
borde tvärtom ingå såsom ett naturligt led i deras vetenskapliga verksamhet,
och den behövdes även såväl såsom åskådningsmaterial vid undervisningen
som för övning i därvid förekommande arbeten och använd metodik för de studerande.
Emellertid vore det uppenbarligen olämpligt att av olika personer ledda försök
utfördes på samma fält och i samma kreatursbesättningar, även örn utrymme
och försöksmaterial skulle förefinnas tillräckligt för båda, vilket särskilt
örn hänsyn toges till framtida utveckling syntes kunna betvivlas.
Den nuvarande nära föreningen av de olika avdelningarna inom försöksverksamheten
till en anstalt och det nära samarbetet mellan dessa avdelningar
ansåge akademien vara en så grundväsentlig förutsättning för denna verksamhets
framgång och största möjliga gagn för det praktiska lantbruket, att ett
frånskiljande av någon av dessa avdelningar till annan plats måste bliva till
stor skada, som icke kunde väntas motvägas av något gagn. I överensstämmelse
härmed ansåge akademien, att den ökade verksamhet på växtskyddets
område, som kunde anses erforderlig och som enligt föreliggande utredning
skulle uppbäras av den föreslagna växtskyddsanstalten, borde inordnas i centralanstalten.
Vad därefter anginge frågan örn användningen av förefintliga resurser för
försöksverksamheten vid Experimentalfältet efter förflyttning, helt eller delvis,
av centralanstalten, har akademien erinrat därom, att akademien vid centralanstaltens
upprättande till denna överlät för dess verksamhet erforderliga delar
av Experimentalfältet med därå befintliga, akademien tillhöriga byggnader,
varjämte akademien till anstalten överlämnade vissa inventarier, böcker och
tidskrifter samt förefintlig laboratorieutrustning.
Därest centralanstalten nu skulle förflyttas, borde enligt akademiens mening
till en början de hos anstalten deponerade, akademien tillhörande böcker och tidskrifter
böra återställas till akademiens bibliotek. För övriga på sin tid överlåtna
inventarier m. m. syntes akademien böra erhålla skälig ersättning.
För bearbetning av olika i yttrandet särskilt angivna och eventuellt även
andra uppgifter ansåge akademien sig vidare hava behov av att själv få disponera
de genom eventuell förflyttning av centralanstalten ledigblivna, akademien
tillhöriga byggnader, och jämväl syntes under sådan förutsättning större
delen av den till centralanstalten överlåtna markarealen åter behöva tagas i anspråk
av akademien för dess egen försöksverksamhet. Någon del av det nu åt
centralanstalten upplåtna området skulle möjligen vid eventuell förflyttning av
anstalten av akademien kunna avstås för annat ändamål, men akademien förutsatte,
att den i någon form erhölle skälig gottgörelse för markområde, som sålunda
skulle komma att frånhändas akademien.
I reservation till lantbruksakademiens yttrande hava sex ledamöter av akademien
givit uttryck för den uppfattningen, att akademien icke bort taga ställning
till frågan örn centralanstaltens och lantbrukshögskolans inbördes ställning.
så länge verklig utredning rörande försöksverksamheten icke kommit till
stånd. I särskilt tillägg har vidare en av reservanterna framfört vissa erinringar
emot förslaget till växtskyddsanstalt.
Kungl. Majlis proposition nr 249.
215
Centralanstaltens styrelse har förklarat sig hysa den uppfattningen, att frågan
om centralanstaltens förflyttning icke borde ses uteslutande eller ens i
huvudsak som ett tillfälligt organisationsproblem. I själva verket syntes frågan
hava betydligt större räckvidd. I främsta rummet stöde då spörsmålet,
huruvida den statliga försöksverksamheten i vårt land vore i behov av att ytterligare
utvecklas för att den skulle vara i stånd att på ett fullt nöjaktigt sätt
fylla sin viktiga uppgift såsom stöd för jordbruksproduktionen. Motsvarande
förhållanden i andra länder syntes giva stöd för att en sådan utveckling borde
ske.
Skulle det nu visa sig erforderligt, att den vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten
inom en snar framtid kraftigt utvecklades, kommer emellertid
frågan örn förflyttning av verksamheten i ett väsentligt ändrat läge. Även örn
ifrågavarande försöksverksamhet i nuvarande omfattning måhända skulle kunna
— örn än med svårighet — beredas tillräckliga arbetsmöjligheter vid sidan
av en till samma plats förlagd lantbrukshögskola, vore det ingalunda givet, att
detta även läte sig göra under förutsättning av en väsentligt utvidgad försöksverksamhet.
Styrelsen ansåge det sålunda ofrånkomligt, att frågan örn försöksverksamhetens
förflyttning från nuvarande förläggningsort fattades.
I anslutning härtill ville styrelsen, med hänsyn till mejerihanteringens alltjämt
ökade betydelse för jordbruksnäringen, framhålla önskvärdheten av att
den nuvarande underavdelningen för mejerihantering vid centralanstalten så
snart lämpligen kunde ske utvidgades till en självständig avdelning. Samtidigt
finge styrelsen framhålla vikten av, att en central för mejeriförsök vöre förlagd
till mellersta Sverige till stöd för den därstädes och i Norrland bedrivna mejeriproduktionen
och att sålunda icke all försöksverksamhet på mejeriområdet koncentrerades
till Skåne.
Centralanstaltens nämnd har underkastat den föreliggande utredningen en detaljgranskning
och därvid funnit anledning till erinran på vissa punkter. Sålunda
har nämnden uttalat, att engångskostnaderna vid eventuell förflyttning
av centralanstalten säkerligen vore betydligt för lågt beräknade med hänsyn
särskilt till de för laboratoriebyggnader nödvändiga stora ventilations- och ledningskostnaderna,
fast inredning m. m. Beträffande flertalet alternativ bär
nämnden framhållit vikten av att samarbetet emellan olika försöksavdelningar
icke försvårades genom splittring. Vidare har framhållits, att örn en blivande
växtskyddsanstalt skulle organiseras skild från övriga delar av centralanstalten,
växtskyddsorganisationen måste hava tillgång till ett tillfredställande
kemiskt laboratorium. Slutligen har nämnden anmält, att den ej ansett sig kunna
helt dela utredningsmännens uppfattning, att i enlighet med alternativ B
och delvis C och D centralanstaltens tjänstemän skulle hava skyldighet att utan
vidare ingå. som lärare i en blivande lantbrukshögskola. Detta innebure nämligen
särskilt för vissa befattningshavare en så väsentlig och fundamental omläggning
av verksamheten, att den knappast kunde betecknas som lönereglementets
»jämkning i åligganden».
I särskilt yttrande har överassistenten P. Bolin förordat en organisationsform
för försöksverksamheten, som närmast överensstämmer med alternativ C
i utredningen.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett sig sakna anledning ingå
på frågan, huruvida en förflyttning av centralanstalten överhuvud vöre önskvärd.
Beträffande de olika alternativen ville dock styrelsen uttala, att alternativ
B icke syntes böra komma i fråga, då detta otvivelaktigt skulle komma
att medföra ogynnsamma verkningar såväl för undervisningen som för försöksverksamheten.
I fråga örn mejeriförsöksverksamheten kunde styrelsen förorda
alternativ TIT eller IV. Mot den föreslagna förläggningen av anstalten för
216
Kungl. Majlis proposition nr 249.
Departe
mentschefen.
växtskydd hade styrelsen ej något att erinra. Styrelsens v. ordf., professor
Högbom har anmält, att han funne olägenheterna av att lämna frågan om centralanstaltens
och högskolans inbördes ställning oavgjord, när den senares organisation
upptoges till prövning, vara större än de utan tvivel rätt betydande
olägenheter, som skulle följa särskilt för lantbruksinstituten av ett förlängande
av nuvarande osäkerhetstillstånd och därmed förknippade många vakanser.
Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har såsom sin mening
uttalat, att utredningen redan på den grund, att den byggde på lantbrukshögskolaus
förläggande till Ultuna, blivit så ofullständig, att den svårligen vore
tjänlig för ärendets fortsatta behandling. Det vore ofrånkomligt, att allvarliga
framtida faror hotade den sunda utvecklingen av forskningen och den
högre undervisningen på lanthushållningens område i vårt land, därest allt fortfarande
ensidigt fasthölles vid deras centralisering till Ultuna utan tillbörligt
hänsynstagande till de betingelser, som framgångsrik lantbruksforskning krävde,
och till de jordbrukande landsdelarnas behov.
Beträffande den föreslagna växtskyddsanstalten ansåge styrelsen sig böra
framhålla angelägenheten av att det sydsvenska jordbrukets krav på en effektiv
försöksmässig växtskyddsverksamhet bättre än hittills tillgodosåges. Styrelsen
vågade vidare antaga, att det ej kunde på allvar sättas i fråga att förflytta
den högre mejeriundervisningen från Alnarp enbart för att möjliggöra
en förläggning av försöksverksamheten på mejeriområdet till Ultuna, som dock
åtminstone för närvarande saknade alla fundamentala förutsättningar för densammas
bedrivande.
I fråga örn försöksverksamhetens principiella anordning, ville styrelsen i
övrigt hellre förorda en anknytning till en blivande lantbrukshögskola (alternativ
B) än ett utbyggande av försöksanstalten å dess nuvarande plats. Det
måste, nämligen enligt styrelsens uppfattning kunna både i vetenskapligt och
organisatoriskt hänseende vinnas så betydande fördelar genom nyssnämnda anknytning,
att dessa icke finge förspillas genom ett fortsatt särskiljande av undervisning
och försöksverksamhet, bådadera uppenbarligen byggda på samma
vetenskapliga grunder. Dessa båda frågor — om den högre lantbruksundervisningens
och om försöksverksamhetens ordnande — hade sålunda ett så nära
samband med varandra, att det kunde anses riskabelt att lösa vardera för sig.
Såväl de yttre organisatoriska och ekonomiska intressena som ock de inre, vetenskapliga
och pedagogiska, krävde nämligen ett samfällt avgörande av hithörande
spörsmål.
Lärarrådet vid Alnarp har i likhet med styrelsen anfört, att frågorna örn
ordnande av den högre lantbruksundervisningen och av försöksverksamheten
borde avgöras samtidigt. Lärarrådet har vidare skisserat, huru enligt dess mening
den statliga försöksverksamheten i fortsättningen borde organiseras.
När det gäller att taga ställning till frågan om ett eventuellt sammanförande
i större eller mindre utsträckning av den nu till centralanstalten knutna försöksverksamheten
med en blivande högre lantbruksundervisning, synes det närmast
vara tre frågor, som förtjäna beaktas, nämligen dels vilken betydelse försöksverksamhetens
förflyttning skulle hava för undervisningen, dels vilka förutsättningar
försöksverksamheten skulle erhålla för sina egna uppgifter vid den
nya förläggningen och dels slutligen vilka konsekvenser en förflyttning av försöksverksamheten
skulle få ur statsfinansiell synpunkt.
Utredningsmännen hava framhållit, att det rent principiellt torde få anses
fördelaktigt ur lantbruksundervisningens synpunkt, att undervisningsverk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
217
samhet och försöksverksamhet inom samma kunskapsområde lokalt sammanföras.
På denna punkt torde icke heller någon meningsskiljaktighet behöva
råda. Huruvida det praktiska resultatet av ett dylikt sammanförande komme
att bliva gynnsamt torde väl närmast bliva beroende av i vilken utsträckning
högskolelärarens arbetskraft och intresse undandroges lärarverksamheten
och i stället toges i anspråk för egentlig försöksverksamhet. Det torde emellertid
till icke ringa del vara ett inre organisatoriskt spörsmål att i varje fall
vidtaga lämpliga dispositioner för ernående av bästa möjliga resultat i sådant
hänseende.
Även ur försöksverksamhetens synpunkt torde det principiellt vara förenat
med fördelar, att undervisnings- och försöksverksamhet inom samma område
nära anknytas till varandra. Icke ringa vikt tillmäter jag sålunda den av
utredningsmännen anförda synpunkten, att genom en sådan anordning skulle
skapas goda möjligheter att få försöksverksamhetens resultat såväl spridda
som även tillämpade inom det praktiska jordbruket.
I stort sett torde dock frågan örn försöksresultatens spridande icke vara av
den storleksordning, att den bör få utöva något större inflytande på beslut
om förläggning av viss försöksanstalt, enär olika utvägar kunna tänkas för
ernående av en effektiv upplysningsverksamhet i försöksfrågor. I stället
torde — jämte ekonomiska synpunkter — de i varje särskilt fall för handen
varande arbetsmöjligheterna för försöksverksamheten böra tillmätas avgörande
betydelse för förläggningen av sådan verksamhet. Ifrågavarande arbetsmöjligheter
äro givetvis i första hand beroende av tillgången på lämpliga arbetskrafter
och materiella resurser, men vid anknytning till den högre lantbruksundervisningen
torde även själva organisationsformen kunna utöva inflytande
härpå.
Av de motiv, som kunna anföras till förmån för en förflyttning av centralanstalten
eller delar därav till platsen för en blivande lantbrukshögskola, torde
även i övrigt den angivna betydelsen därav för undervisningsverksamheten
böra tillmätas mera underordnad vikt. Redan vid själva högskolan skulle nämligen
enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag utrustningen i
fråga örn institutionslokaler, försöksfält m. m. bliva sådan, att lärarna finge
möjlighet att bedriva en viss forsknings- och försöksverksamhet såväl med hänsyn
till undervisningens krav som för tillgodoseende av egna vetenskapliga
syften. Jag håller fastmera före, att frågan om centralanstaltens eventuella
förflyttning i främsta rummet bör bedömas ur synpunkten av försöksverksamhetens
egna krav och deras tillgodoseende. Det är givet, att örn försöksverksamhetens
egna berättigade intressen nöjaktigt kunna tillgodoses även efter organisatorisk
anknytning till den högre lantbruksundervisningen, så bör en sådan
anordning på grund av de fördelar, den i andra avseenden skulle föra med
sig, eftersträvas. Å andra sidan är jag emellertid benägen att tillmäta en ändamålsenlig
och utvecklingskraftig försöksverksamhet på jordbruksområdet så
stor betydelse för lanthushållningen och icke minst för den lantbruksundervisning,
som den är avsedd att underbygga och göra rikare, att jag icke anser mig
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
kunna beträffande försöksverksamhetens anordnande tillstyrka sådana åtgärder,
som visserligen kunde vara ägnade att åtminstone till någon tid stärka
lantbrukshögskolans ställning men som samtidigt skulle allvarligt försvaga
grunden för en självständig försöksverksamhet inom jordbruket.
När det nu gäller att söka bedöma, huruvida fördelar eller nackdelar skulle
kunna väntas överväga vid ett samordnande av undervisning och försöksverksamhet,
torde det vara lämpligt att först något beröra frågan örn försöksverksamhetens
arbetsmetoder. Såsom utredningsmännen framhållit, föreligger i
sådant hänseende betydande skillnad mellan olika försöksavdelningar vid centralanstalten.
Jordbruksavdelningen till exempel har så gott som hela landet
till sitt försöksområde. Lokala fältförsök under avdelningens ledning finnas
anordnade i stort antal inom varje hushållningssällskaps område, och vid ett
antal fasta försöksfält och försöksstationer, vilka sistnämnda äro förlagda till
lantbruks- och lantmannaskolor i olika delar av landet, söker avdelningen lösa
försöksfrågor av mera allmän räckvidd. I den mån verkliga försöksgårdar
bliva upprättade i olika delar av landet, blir avdelningens natur av centralt
organ för en omfattande, i hela landet spridd lokal verksamhet ytterligare
befäst. Det är tydligt, att vid sådant förhållande försöksverksamheten på avdelningens
förläggningsplats måste tillmätas underordnad roll. För närvarande
kan avdelningen vid Experimentalfältet utföra försök endast i jämförelsevis
ringa omfattning, och verksamheten där har till stor del bestått i bearbetning
av inom landets olika delar vunna försöksresultat samt i arbete med ledning
och administration av den över landet spridda försöksverksamheten. Säkerligen
vore det av värde för avdelningen att omedelbart äga tillgång till en lämplig
försöksgård för lösande av olika mera försökstekniska uppgifter, men med
hänsyn till vad ovan sagts om avdelningens organisation och arbetssätt synes
det vara motiverat att icke tillägga en sådan anordning avgörande betydelse för
avdelningens förläggning.
Beträffande husdjursavdelningen gäller i stort sett detsamma som nu sagts
örn jordbruksavdelningen. Icke heller husdjursavdelningen torde, huru väl
den än utrustades med försöksmöjligheter på förläggningsplatsen, med nuvarande
arbetsmetoder kunna lösa mera än en mycket begränsad del av försöksuppgifterna
i de egna djurstallarna. Den övervägande delen av försöken torde
allt fortfarande av naturliga skäl få förläggas till olika delar av landet.
Den vid jordbruks- och husdjursavdelningarna bedrivna verksamheten består
till huvudsaklig del i vad man kunde kalla egentlig eller praktisk försöksverksamhet.
Vända vi oss så till kemiska och bakteriologiska avdelningarna,
finna vi en verksamhet av väsentligt annat slag. Undersökningarna
vid sistnämnda avdelningar äro till alldeles övervägande del av laboratoriemässig
karaktär, och i den omfattning växtkulturer eller markundersökningar
kunna vara erforderliga för vissa försök, kunna de i allmänhet anordnas vid
förläggningsplatsen eller byggas på införskaffade prov. Endast i mycket
ringa omfattning torde ifrågavarande avdelningar behöva anordna egentliga
försök inom andra delar av landet. De undersökningar, som verkställas vid
dessa båda avdelningar, torde till största delen kunna hänföras till egentlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
219
forskningsverksamhet. De växtfysiologiska undersökningarna vid centralanstaltens
botaniska avdelning hava i huvudsak samma karaktär.
Verksamheten vid centralanstaltens mejeriavdelning kan sägas utgöra en
mellanform mellan de två nu nämnda systemen, i det att mejeriförsöken i huvudsak
hava ett rent praktiskt syfte, samtidigt som de laboratoriemässiga
undersökningsmetoderna äro förhärskande.
På det växtpatologiska och entomologiska området är verksamheten vid centralanstalten
av olika slag. De grundläggande undersökningarna, som hittills
varit förhärskande, hava forskningskaraktär. Därjämte bör emellertid verksamheten
på ifrågavarande område inriktas på rent praktiska försök till bekämpande
av olika slags växtparasiter. Dylika försök måste av lätt insedda
skäl förläggas till olika delar av landet. Vid sidan av nu nämnda uppgifter
hava ifrågavarande försöksavdelningar, såsom redan förut omnämnts, ett icke
ringa administrativt arbete i växtskyddets tjänst.
Av vad nu sagts torde framgå, att särskilda problem anmäla sig för lösning
beträffande var och en av centralanstaltens försöksavdelningar, när det blir
fråga örn att anknyta dem till den högre lantbruksundervisningen. Jordbruksavdelningen
och även husdjursavdelningen torde närmast med hänsyn till det
stora antalet försöksplatser i landets olika delar och avdelningarnas stora
administrativa arbetsbörda icke gärna kunna direkt införlivas med lantbrukshögskolan.
Å andra sidan synes det mig emellertid vara i viss mån betänkligt
att organisera ifrågavarande försöksavdelningar såsom en omedelbart intill
högskolan förlagd fristående försöksanstalt. Det måste nämligen ställas
utom allt tvivel, att avdelningarnas försöksverksamhet på förläggningsplatsen
i sådant fall löper fara att komma i konflikt med motsvarande högskoleinstitutioners
verksamhet.
Beträffande mejeriavdelningen har reservationsvis framställts förslag örn
dess förflyttning till Alnarp i anknytning till den högre mejeriundervisningen
därstädes. Emellertid har från olika håll påpekats, att förutsättningarna för
mjölkhushållningen och mejerihanteringen äro väsentligt olika i Skåne och
övriga delar av landet, varför försöksverksamhet på området borde äga rum
•såväl vid Alnarp som å plats i mellersta Sverige. Jag är böjd att tillmäta
denna synpunkt stor betydelse och anser mig alitsa icke kunna tillstyrka, att
mejeriavdelningen nu förflyttas till Alnarp.
På grund av vad ovan sagts om verksamhetens karaktär vid olika försöksavdelningar
är det tydligt, att centralanstaltens kemiska och bakteriologiska
avdelningar samt den växtfysiologiska försöksverksamheten vid den botaniska
avdelningen stå närmast att komma i fråga för ett införlivande med lantbrukshögskolan.
Dock synes det vara svårt att ens för dessa verksamhetsgrenar
vidtaga sådana anordningar, att icke fara uppstår för ett betänkligt eftersättande
av försöksarbetet vid dylik anknytning till högskolan. Därtill kommer,
att de olika nu i centralanstalten ingående försöksavdelningarnas inbördes
beroende av varandra alltid måste vara ägnat att föranleda betänkligheter
mot ett projekt av ifrågavarande slag, innebärande en klyvning av centralanstalten.
220
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO.
Vad därefter angår frågan om den växtpatologiska och den entoinologiska
försöksverksamhetens inordnande i en växtskyddsanstalt giver den verkställda
utredningen vid handen, att detta organisationsproblem i stort sett kan anses
ligga vid sidan av själva lantbrukshögskolefrågan.
Betraktas frågan örn centralanstaltens förflyttning ur statsfinansiell synpunkt,
visar den föreliggande utredningen, att vid en dylik förflyttning de
årliga kostnaderna för försöksverksamheten i stort sett skulle bliva oförändrade,
medan däremot förflyttningen helt naturligt skulle föra med sig icke ringa
engångskostnader. Å andra sidan har framhållits, att staten genom försäljning
av det genom centralanstaltens förflyttning ledigblivna värdefulla området
skulle erhålla inkomster, som mer än väl uppvägde de av förflyttningen förorsakade
kostnaderna. Med avseende härpå vill jag framhålla, att lantbruksakademien,
som ursprungligen fått ifrågavarande område åt sig upplåtet, ansett sig
hava behov att åter komma i besittning av större delen av området, därest centralanstalten
skulle förflyttas. Men oavsett detta torde det knappast vara med
statens fördel förenligt att genom försäljning frånhända sig sagda område, som
genom sitt läge torde vara väl ägnat att även framdeles utgöra plats för statsinstititutioner
av ett eller annat slag.
Vid övervägande av frågan örn centralanstaltens förflyttning torde jämväl
böra beaktas, huruvida den statliga försöksverksamheten på jordbruksområdet
i dess nuvarande omfattning och inriktning är tillfredsställande och ändamålsenlig
och alltså lämpad att lägga till grund för ett beslut angående dess inbördes
ställning till den högre lantbruksundervisningen. Utredningsmännen
hava anmält, att de för sin del icke upptagit frågan, huruvida en förflyttning
överhuvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde för ett lämpligt
ordnande av försöksväsendet på jordbruksområdet anses lämplig och önsklig.
Denna fråga borde emellertid vara klarlagd, innan beslut örn en förflyttning
helt eller delvis av centralanstalten komme till stånd. Eljest riskerade
man ett sönderbrytande av försöksväsendet på jordbruksområdet, som kunde
medföra större skada än som motsvarades av de fördelar för undervisningen,
vilka till äventyrs skulle vinnas med förflyttningen. Även borde enligt utredningsmännens
mening i detta sammanhang klarläggas, vilka ytterligare åtgärder
kunde befinnas önskvärda för försöksväsendets rationella anordnande.
I yttrande över berörda utredning har jämväl centralanstaltens styrelse betonat
vikten av, att frågan örn försöksväsendets rationella utbyggande upptoges
till behandling innan ett eventuellt beslut örn verksamhetens förflyttning från
nuvarande förläggningsort fattades.
Jag finner det vara väl motiverat, att frågan örn försöksverksamhetens lämpliga
organisation och omfattning tages upp i ett större sammanhang, innan beslut
örn eventuell förflyttning av den nuvarande centralanstalten fattas. Det
är alltså min avsikt att upptaga detta ärende till ytterligare prövning. Möjligen
kan det därvid visa sig, att centralanstalten genom vissa förändringar
i organisatoriskt och annat hänseende skulle kunna bliva i stånd att med i
huvudsak bibehållande av nuvarande förläggning på ett fullt tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift. Måhända kan det också befinnas ändamålsenligt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
221
vissa delar av centralanstalten brytas ut och införlivas med lantbrukshögskolan.
Av skäl som förut anförts torde detta emellertid icke kunna tänkas gälla
de mera praktiskt inriktade grenarna av försöksverksamheten.
Det synes mig icke erforderligt, att hela frågan örn den högre lantbruksundervisningen
skjutes åt sidan i avvaktan på resultat av den utredning, som
sålunda synes böra företagas beträffande försöksverksamheten. Skulle det
nämligen vid en sådan utredning befinnas lämpligt att anknyta vissa grenar
av försöksverksamheten till lantbrukshögskolan, lärer detta utan större olägenhet
kunna ske även efter högskolans upprättande. Särskilt gäller naturligtvis
detta sådan försöksverksamhet, som eventuellt skulle organiseras i form av en
med högskolan sidoordnad försöksanstalt. Men även den försöksverksamhet,
som möjligen kan komma i fråga för direkt införlivande med högskolan —
kemi, bakteriolog^ växtfysiologi -—- skulle utan större särskilda kostnader kunna
förflyttas sedan högskolan redan upprättats. Utredningsmännen hava beräknat
ifrågavarande kostnader, vilka skulle föranledas av att vissa för högskolan
inredda lokaler skulle behöva omändras för nya uppgifter, till mellan
10,000 och 20,000 kronor. Därest hänsyn tages till en eventuell förflyttning
av nämnda försöksverksamhet redan vid högskolans upprättande torde emellertid
sådana dispositioner kunna vidtagas med avseende på vederbörande institutionsbyggnaders
inredning, att ifrågavarande kostnader kunna begränsas
till ännu lägre belopp eller måhända helt undvikas. I övrigt torde den åtgärden
få vidtagas, att professorsbefattningarna vid lantbrukshögskolan i lantbrukskemi
och lantbruksbotanik tills vidare tillsättas på förordnande.
Jag anser mig sålunda böra föreslå, att den till sin snara lösning trängande
frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande nu upptages till avgörande
utan direkt sammanhang med spörsmålet örn försöksverksamhetens
anknytning till nämnda undervisning.
6. Lärare och administration,
a) Lantbrukshögskolan.
De sakkunniga hava vid redogörelse för lärarbehovet vid lantbrukshögskolan
inledningsvis erinrat därom, att undervisningen vid högskolan förutsatts
skola vara av fullt högskolemässig karaktär. Såsom följd därav måste de fast
anställda lärarna vara jämförelsevis specialiserade och äga relativt höga vetenskapliga
kvalifikationer. Vid bestämmande av undervisningsskyldigheten för
varje dylik lärare borde hänsyn tagas till undervisningens höga plan ävensom
nödvändigheten av att bereda tid för ifrågavarande lärare att bedriva självständigt
forskningsarbete.
Fast anställd'' lärare bör enligt de sakkunnigas mening liksom vid andra
jämförbara anstalter med högskolemässig undervisning hava professors ställning.
Annan lärare med självständig undervisning föreslås skola benämnas
speciallärare. Såsom biträden vid undervisningen i vissa ämnen anses böra
anställas ett antal assistenter och amanuenser.
Lärar
behovet.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga.
222 Kungl. Maj.-ts proposition nr 2h9.
Behovet av lärare av olika slag hava de sakkunniga ansett böra beräknas
på följande sätt.
1. Jordbrukslära. På grund av ämnets avsevärda omfattning och synnerligen
stora betydelse hava de sakkunniga ansett det väl motiverat, att två särskilda
professurer upprättas, nämligen en i allmän jordbrukslära och en i växtodlingslära.
Först genom en sådan anordning torde kunna förväntas, att
undervisningen i ämnet får den vetenskapliga karaktär, som måste anses påkallad.
Såsom biträde särskilt vid den för undervisningen erforderliga, rätt omfattande
försöksverksamheten bör till vardera professorns förfogande ställas en
assistent.
2. Husdjurslära. Beträffande detta ämne är det örn möjligt ännu angelägnare,
att en uppdelning i två professurer sker. De sakkunniga föreslå alltså,
att särskilda professurer upprättas i husdjurens avels- och raslära samt i husdjurens
utfodring och skötsel.
Särskilt i ämnet husdjurens utfodring och skötsel förutsätter undervisningen
en icke obetydlig försöksverksamhet, varför tillgång till assistent bör finnas. I
ämnet husdjurens avels- och raslära, där ävenledes försöksverksamhet i viss omfattning
är behövlig, torde professorn åtminstone tillsvidare kunna åtnöjas med
en kvalificerad amanuens.
3. Lantbruksekonomi. Betydelsen av en fördjupad undervisning i detta
ämne har allt mer börjat inses, och alla torde väl numera vara ense därom, att
ämnet bör företrädas av en professur.
4. Kulturteknik är ävenledes ett ämne, som ur lantbruksvetenskaplig synpunkt
måste tillmätas stor betydelse. Icke minst för främjande av den synnerligen
viktiga forskningsverksamheten på ifrågavarande område är det enligt de
sakkunnigas mening nödvändigt att en professur upprättas i ämnet. Såsom
biträde åt professorn särskilt vid de praktiska övningarna bör anställas en
assistent.
5. Lantbrukskemien är av synnerligen stor betydelse såsom grundläggande
disciplin för olika grenar av lantbruksvetenskapen, och ämnet bör därför företrädas
av en professur. Vid laborationerna har professorn behov av en amanuens
såsom biträde.
6. Lantbruksbotanik. Även detta ämne är av så stor grundläggande betydelse
för de egentliga lantbruksstudierna, att en professur i ämnet enligt de
sakkunnigas mening icke kan undvaras. Professuren synes lämpligen böra omfatta
såväl lantbruksbotanik som lantbrukszoologi och allmän ärftlighetslära,
men då en person icke kan förutsättas behärska hela detta område,
torde undervisningen i en mindre del därav böra uppdragas åt särskild speciallärare.
Vid olika slags övningar torde professorn behöva biträde av amanuens.
7. Marklära. Detta ämne har först under den senaste tiden blivit föremål
för större intresse, men numera drives en omfattande forskningsverksamhet på
området inom olika delar av världen. Med hänsyn till ämnets stora betydelse
såsom vetenskaplig grundval för det fortsatta studiet av jordbruksläran anse
de sakkunniga det vara väl motiverat, att en professur upprättas i ämnet.
o 8. Husdjurens anatomi och fysiologi. För studier inom husdjurslärans område
kan detta ämne sägas hava samma grundläggande betydelse som lantbruksbotaniken
och markläran hava för studiet av jordbruksläran. De sakkunniga
anse, att ifrågavarande ämne icke blir tillbörligt tillgodosett med
mindre en professur upprättas i ämnet.
Även i detta ämne behöver en amanuens anställas såsom biträde vid övningar.
Kungl. Majits proposition nr £49.
223
_ 9. Redskapslära. Den fortgående mekaniseringen inom jordbruket för med
sig, att redskapsläran får en allt större betydelse såsom undervisningsämne.
Enär den mera vetenskapliga delen av ifrågavarande ämne — taget i inskränkt
bemärkelse — synes vara av rent teknisk natur och förty torde böra vara företrädd
inom annat forskningsområde, hava de sakkunniga emellertid ansett, att
ämnet vid nu ifrågavarande kurs åtminstone tillsvidare bör kunna företrädas
av speciallärare. De sakkunniga förutsätta, att frågor rörande användningen
av olika redskap och maskiner behandlas i samband med undervisningen i de
ämnen, som närmast beröras därav, t. ex. användningen av redskap för jordens
bearbetning vid undervisningen i allmän jordbrukslära.
10. Husbyggnadslära. Beträffande detta ämne gäller i stort sett vad ovan
anförts med avseende på ämnet redskapslära. Icke heller i detta ämne hava de
sakkunniga därför ansett sig böra föreslå fast anställd lärare.
11. Nationalekonomi. Vissa delar av ämnet äro av stor betydelse såsom vetenskaplig
grundval för studiet av lantbruksekonomien. Med anledning härav
har ämnet på den ekonomiska linjen ansetts böra upptagas såsom examensämne.
Ehuru sålunda skäl tala för att ämnet vid ifrågavarande undervisning företrädes
av professur, hava de sakkunniga likväl icke ansett sig böra för närvarande
föreslå en sådan åtgärd.
12. I övriga ämnen, som ansetts böra förekomma vid lantbrukshögskolan,
torde undervisningen lämpligen böra bestridas av speciallärare.
För att i viss mån belysa de fast anställda lärarnas undervisningsskyldighet
ävensom behovet av speciallärare och biträden vid lantbrukshögskolan hava
de sakkunniga beträffande undervisningen för agronomisk ämbetsexamen angivit
det ungefärliga antalet undervisningstimmar för varje lärare. De sakkunniga
hava emellertid framhållit, att undervisningsskyldigheten för fast anställda
lärare icke inskränkte sig till det sålunda angivna timantalet. Därutöver
borde nämligen vederbörande lärare i förekommande fall meddela undervisning
i motsvarande ämnen avseende jämväl andra vid högskolan inrättade
examina. Varje lärare, som meddelade självständig undervisning, borde vidare
åligga prövningsskyldighet i de ämnen, i vilka han undervisat. Därvid förtjänade
särskilt omnämnas skyldigheten att granska av studerande utarbetade
skriftliga uppsatser och avhandlingar inom vederbörandes ämnesområde.
Fördelning mellan olika lärare av undervisningen för agronomisk ämbetsexamen.
Matematik:
Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (30 förel., 15 övn.).
Fysik och meteorologi:
Speciallärare undervisar i ämnet (50 törel., 50 övn.).
Lantbrukskemi:
Professor i lantbrukskemi bestrider undervisningen såväl i allmän kemi (50
förel., 100 övn.) som i lantbrukskemi (på grund av delvis specialiserad undervisning
tillsammans 60 förel., 120 övn.).
Summa 110 förel., 220 övn.
Amanuens biträder professorn vid undervisningen.
224
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
Lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära:
Professor i lantbruksbotanik undervisar i lantbruksbotanik (utom växtpatologi)
(100 förd., 100 övn.) samt dessutom antingen i allmän ärftlighetslära
(30 törel., 10 övn.) eller i växpatologi och lantbrukszoologi (40 törel., 30
övn.).
Summa (approx.) 130 törel., 110 övn.
Speciallärare undervisar i växtpatologi och lantbrukszoologi (40 törel., 30
övn.) eller i allmän ärftlighetslära (30 törel., 10 övn.).
Amanuens biträder professorn vid undervisningen.
Bakteriologi:
Speciallärare bestrider undervisningen i ämnet (35 törel., 60 övn.).
Marklära:
Professor i marklära handhar undervisningen i ämnet å jordbrukslinjen (90
törel., 70 övn.) och å övriga linjer (40 törel., 20 övn.).
Summa 130 törel., 90 övn.
Allmän jordbrukslära:
Professor i allmän jordbrukslära meddelar undervisning i ämnet dels i en
allmän kurs (70 törel., 40 övn.), dels speciellt för jordbrukslinjen (70 törel.,
130 övn.).
Summa 140 törel., 170 övn.
Assistent biträder professorn vid undervisningen.
Växtodlingslära:
Professor i v äxtodlingslära giver allmän kurs i ämnet för samtliga studielinjer
(70 törel., 40 övn.) samt meddelar ytterligare undervisning i ämnet
för jordbrukslinjen (70 törel., 130 övn.).
Summa 140 törel., 170 övn.
Assistent biträder professorn vid undervisningen.
Kulturteknik:
Professor i kulturteknik undervisar i ämnet för jordbrukslinjen (100 törel.,
220 övn.) och för övriga studielinjer (av dessas undervisning i ämnet beräknas
30 törel, och 100 cvn. vara gemensamma med jordbrukslinjen; återstå 20
törel.).
Summa 120 törel., 220 övn.
Assistent biträder professorn vid undervisningen.
Redskapslära:
Speciallärare undervisar i ämnet i allmän kurs för samtliga studielinjer (40
törel., 60 övn.) och i specialkurs för jordbrukslinjen (30 törel., 40 övn.).
Husby g gnadslära:
Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (40 törel., 80 övn.).
Husdjurens anatomi och fysiologi:
Professor i husdjurens anatomi och fysiologi bestrider undervisningen i ämnet
såväl för husdjurslinjen (100 törel., 150 övn.) som för övriga linjer (35
törel., 35 övn.).
Summa 135 törel., 185 övn.
Amanuens biträder professorn vid undervisningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
225
Husdjurens avels- och raslära:
Professor i husdjurens avels- och raslår a undervisar i allmän kurs i ämnet
för samtliga studielinjer (70 förel., 40 övn.) samt meddelar ytterligare undervisning
i ämnet för husdjurslinjen (70 förel., 130 övn.).
Summa 140 förel., 170 övn.
Amanuens biträder professorn vid undervisningen.
Husdjurens utfodring och skötsel:
Professor i husdjurens utfodring och skötsel meddelar undervisning såväl
gemensamt för samtliga linjer (70 förel., 40 övn.) som speciellt för husdjurslinjen
(70 förel., 130 övn.).
Summa 140 förel., 170 övn.
Assistent biträder professorn vid undervisningen.
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära:
Speciallärare bestrider undervisningen i ämnet (30 förel., 15 övn.).
Mjölkhushållning:
Speciallärare undervisar i ämnet (50 törel., 15 övn.).
Nationalekonomi med statistik:
Speciallärare bestrider undeivisningen såväl i den allmänna kursen för
samtliga linjer (50 förel.) som i tilläggskursen för den ekonomiska linjen (40
förel., 20 övn.).
Lantbruksekonomi med handelslära:
Professor i lantbruksekonomi giver allmän kurs i lantbruksekonomi för samtliga
linjer (110 förel., 100 övn.) samt meddelar specialundervisning för den
ekonomiska linjen i lantbruksekonomi (50 förel., 20 övn.) och i lantbruksbokföring
(50 övn.).
Summa 160 förel., 170 övn.
Speciallärare meddelar undervisning i handelslära såväl i allmän kurs för
samtliga linjer (30 förel.) som speciellt för den ekonomiska linjen (20 förel.,
40 övn.).
Lantbruksbokf öring :
Speciallärare leder övningarna i den allmänna kursen (80 övn.). Professorn
i lantbruksekonomi meddelar specialundervisning i ämnet för den ekonomiska
linjen (se ovan!).
Rättslära:
Speciallärare giver såväl allmän kurs i ämnet (50 törel., 25 övn.) som specialundervisning
för den ekonomiska linjen (40 förel., 25 övn.).
Trädgårdsskötsel:
Speciallärare bestrider undervisningen (10 törel., 10 övn.).
Skogshushållning:
Speciallärare undervisar i ämnet (50 törel.).
Pedagogik:
Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (10 förel., 15 övn.).
Behovet av lärare och biträden vid lantbrukshögskolan enligt de sakkunnigas
förslag framgår närmare av följande sammanställning.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 212 käft. (Nr 249).
15
Yttranden.
226 Kungl. Maj:ts proposition nr %A9.
Antalet erforderliga lärare lid laiitbruksliögskolan.
Professor
Special-
lärare
Assistent
Amanuens
Matematik..................
1
Fysik ...................
Lantbrukskemi...............
1
1
i
Lantbruksbotanik, lantbrukszoologi o. ärftlighetslära
1
1
1
Bakterieologi.................
Marklära...................
1
1
Allmän jordbrukslära.............
1
1
Växtodlingslära................
1
1
Kulturteknik.................
Redskapslära.................
1
1
1
Husbyggnadslära...............
Husdjurens anatomi och fysiologi........
1
1
1
Husdjurens avels- och raslära..........
1
1
1
Husdjurens utfodring och skötsel........
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära.......
1
1
Mjölkhushållning...............
1
Nationalekonomi med statistik.........
1
Lantbruksekonomi med handelslära och bokföring .
1
2
Rättslära...................
1
Trädgårdsskötsel ...............
1
Skogshushållning...............
1
Pedagogik..................
1
Summa
10
15
4
4
De sakkunniga hava vidare framhållit önskvärdheten av att vid sidan av nu
angivna lärare ett antal yngre forskare knötes till högskolan. För ändamålet
borde docentstipendier ställas till förfogande.
I syfte att bereda yngre framstående forskare tillfälle att fortsätta sin verksamhet
vid högskolan, borde vid denna finnas tillgängliga ett antal docentstipendier.
Härigenom torde det vetenskapliga livet vid högskolan komma att i
hög grad främjas och större förutsättningar skapas för att denna skall bliva
en framstående härd för vetenskaplig forskning. Givetvis borde docent, som
tilldelats stipendium, även åläggas en viss, mindre omfattande undervisningsskyldighet.
De sakkunniga ville föreslå, att till en början fem docentstipendier
ställdes till förfogande. Av dessa borde tre företrädesvis avse de fem
s. k. huvudämnena för ämbetsexamen, d. v. s. allmän jordbrukslära, växtodlingslära,
husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt
lantbruksekonomi med handelslära.
I de inkomna yttrandena har i allmänhet vitsordats behovet av det antal
lärare vid en blivande lantbrukshögskola, som de sakkunniga föreslagit. Endast
statskontoret har uttalat tveksamhet, huruvida det kunde anses erforderli
ort att redan vid tillskapandet av lantbrukshögskolan inrätta befattningar till
det antal, som sålunda blivit ifrågasatt.
Av de föreslagna professurerna har endast den i marklära blivit föremål
för något olika värdesättning i vissa inkomna yttranden.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att örn någon beskärning av antalet professurer
av ekonomiska skäl skulle anses erforderlig, det skulle kunna ifrågasättas,
att undervisningen i marklära meddelades genom speciallärare.
Filosofiska fakulteten i Uppsala har ansett, att de sakkunniga med rätta
framhållit marklärans betydelse som en av grundvalarna för den moderna jordbruksläran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
227
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har uttalat, att den på intet sätt ville
bestrida, att den undervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma
professorn i marklära, måste vara av synnerlig vikt för högskolans ändamål,
och att en professur därför i och för sig vore önskvärd. Det måste
dock ifrågasättas, huruvida den av de sakkunniga föreslagna omfattningen av
professuren vore lämplig, då det måste stöta på mycket stora svårigheter att
till dess innehavare kunna erhålla någon, som hade full kompetens i samtliga
däri ingående ämnen — förutom geologi även kapitel av kemisk, fysikalisk
och biologisk art. Det skulle också kunna tänkas, att läroämnet marklära i
vad avsåge dess lantbruksfysikaliska del kombinerades med den allmänna
fysiken. Härför talade det förhållandet, att de kemiska och biologiska processerna
i åkerjorden i det föreliggande förslaget kunde anses vara representerade
av professorerna i lantbrukskemi och lantbruksbotanik, medan däremot
för den viktiga del av markläran, som avsåge de fysikaliska förhållandena
i jorden annan representant ej föreslagits. Styrelsen, som funne, att den föreslagna
professurens i marklära omfattning behövde tagas under förnyad omprövning,
ville för sin del framhålla betydelsen av att lantbruksfysiken under
alla förhållanden komme att bliva tillräckligt representerad inom högskolans
lärarekår.
Lärarrådet vid Ultuna har anfört liknande synpunkter som institutets styrelse
i denna fråga.
Beträffande lärarkrafter i ämnena lantbruksbotanik, ärftlighetslära och
zoologi hava ävenledes från vissa håll framförts erinringar mot de sakkunnigas
förslag.
Lantbruksakademien har såsom sin mening uttalat, att särskilda lärare med
fullt vetenskaplig kompetens syntes önskvärda i lantbrukszoologi och i lantbruksbotanik
samt att det senare ämnets nutida starka utveckling och specialisering
syntes göra det synnerligen önskvärt, för att ej säga nödvändigt, att
det uppdelades i två läroämnen med var sin fullt kompetenta lärare, det ena!
omfattande växtfysiologi, däri inbegripet växtekologi, och det andra växtpatologi.
Med det förra ämnet torde ärftlighetslära lämpligen kunna förenas.
Centralanstaltens nämnd har ansett det böra tagas under allvarligt övervägande,
huruvida icke undervisningen i botanik vid lantbrukshögskolan borde
fördelas på tvenne professurer, den ena omfattande företrädesvis växtfysiologi
och växtekologi, den andra företrädesvis växtpatologi, varvid undervisningen i
växtanatomi samt ärftlighetslära skulle kunna fritt kombineras med den ena
eller andra professuren. Vidare ville nämnden understryka betydelsen av att
den ekonomiska zoologien bereddes bättre plats på undervisningsschemat. —
1 särskilt yttrande har professor H. Lundegårdh närmare motiverat behovet av
två professurer i ämnet botanik vid lantbrukshögskolan. •
Filosofiska fakulteten i Uppsala, i vars yttrande större akademiska konsistoriet
i Uppsala förklarat sig instämma, har funnit det betänkligt att på sätt
föreslagits vid en högskola i en lärarbefattning med professors ställning förena
både botanik och zoologi — låt vara att det blott gällde en del av zoologien
(entomologi och läran örn jordbrukets skadedjur i allmänhet). Det torde näppeligen
vara möjligt, att örn verklig vetenskaplig kompetens och förmåga att
handleda vetenskapligt arbete hos den blivande professorn avsåges, förena dessa
bägge ämnen inom en och samma professur. Genom att vid universiteten licentiatexamen
nu för tiden avlades i endast ett ämne vore det ytterst sällsynt —
örn det nu ens (iverhuvud inträffade alls — att en och samma person hade ens
licentiatutbildning både i botanik och zoologi. Ännu mycket svårare för att
inte säga omöjligt vore att i båda dessa biologiska ämnen ådagalägga en sådan
228
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
kompetens att den borde anses räcka för en professur. Det vore således enligt
fakultetens mening en orimlighet, att en professur vid lantbrukshögskolan
skulle omfatta både lantbruksbotanik och lantbrukszoologi. Däremot vore det
ganska naturligt om lantbruksbotaniken förenades med växtpatologi, som företrädesvis
krävde en specialutbildning i mykologi, som ju vore en gren av botaniken.
Naturligtvis kunde även den allmänna ärftlighetsläran mycket väl
kombineras med lantbruksbotanik liksom den även kunde kombineras med
speciallärarebefattningen i lantbrukszoologi. Ärftlighetslärans stora vikt och
betydelse syntes dock faktulteten tala för att även för detta ämne en särskild
professur inrättades. Fakulteten finge alltså för sin del avstyrka att en professur
i lantbruksbotanik även skulle omfatta lantbrukszoologi, men hade intet
att erinra mot att en dylik professur finge omfatta även växtpatologi. Lantbrukszoologien
borde däremot under alla omständigheter alltid företrädas av
särskild s. k. speciallärare.
Större akademiska konsistoriet i Lund har beträffande undervisningen i ärftlighetslära
påpekat, att vårt land för närvarande endast ägde en professur i
ärftlighetslära, nämligen vid Lunds universitet, vilket sålunda vore det enda
ställe, där studier kunde bedrivas och tentamen avläggas inför en officiellt
kvalificerad lärare. Härvid måste dock erinras därom, att denna professur
vore personlig och att sålunda ingen garanti funnes för att universiteten i
framtiden kunde åtaga sig dylik undervisning. Konsistoriet ansåge sig på
grund härav böra starkt betona nödvändigheten av att professur i genetik inrättades
vid den blivande lantbrukshögskolan. Härigenom skulle även den
stora undervisningsbörda, som ålåge lärarna i lantbruksbotanik samt husdjurens
avels- och raslära, något lättas. I detta sammanhang borde kanske även
övervägas, huruvida ej den föreslagna speciallärarebefattningen i lantbruksbotanik
lämpligen skulle kunna omändras till professur i genetik.
Universitetskanslern har ifrågasatt, om icke ämnet ärftlighetslära borde, nied
anledning av dess grundläggande betydelse för viktiga delar av lantbruksvetenskapen,
i högskoleorganisationen erhålla en starkare ställning genom att ämnet
bleve företrätt av en professur.
Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att ämnet lantbrukszoologi, huvudsakligen
omfattande entomologi, lämpligast föredroges av verklig fackman på området,
exempelvis tjänsteman vid centralanstaltens entomologiska avdelning.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har funnit lärarrådets förenämnda
förslag lämpligt.
Beträffande professuren i lantbruksbotanik ville styrelsen framhålla, att
även efter zoologiens utbrytande denna lärostol komme att omfatta alltför heterogent
material, som knappast kunde behärskas av en lärare. Särskilt syntes
det nödvändigt, att undervisningen i växtfysiologi erhölle avsevärt större omfattning
än vad av de sakkunniga föreslagits och, om icke annan lämplig ämneskombination
kunde åstadkommas, syntes en mera betydande del av läroämnet
botanik böra överföras till den föreslagna specialläraren, vars arvode i sådant
fall givetvis borde höjas. Bäst ordnades säkerligen undervisningen i detta
ämne, örn endera av lärarna finge växtfysiologi såsom huvudämne och undervisningen
häri utvidgades, örn så behövdes med någon begränsning av botanikens
övriga delar, särskilt systematik.
Skånska agronomklubben har förordat inrättandet av särskild professur i
ärftlighetslära med växtförädling.
I fråga örn lärarkrafter i redskapslära och närliggande ämnen hava i vissa
yttranden de sakkunnigas förslag betecknas såsom otillfredsställande.
Styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter har framhållit,
att forskningen på området för lantbrukets maskin- och redskapslära icke lämp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
229
ligell kunde förläggas till tekniska högskolan. Även om tekniska högskolan
hade eller skulle få en professur, behandlande bl. a. lantbruksmaskiner och
redskap, skulle denna icke fylla behovet, ty denna professur skulle ovillkorligen
bliva konstruktörs- och fabrikationstekniskt inriktad. Vid en lantbrukshögskola
krävdes därför en agronomisk, på maskinernas utbildning för de speciella
behoven i avseende på biologiska o. d. synpunkter inriktad undervisnings-
och forskningsverksamhet.
Undervisningen borde ej omfatta en beskrivande kurs över olika maskiner
utan en kritisk granskning av maskinernas arbetsresultat, verktygens lämpande
för behoven, produktions- och ekonomiska frågor i samband med arbetsresultaten,
såsom exempelvis grobarhetens, utsädesmängdens, avkastningens etc.
samband med maskinens arbetssätt, driftkostnad, konstruktion etc.
Redskapsläran vid en lantbrukshögskola måste därför stå på en mycket hög
nivå och framförallt varken vara beskrivande eller konstruktivt lagd. Den
utgjorde ett mycket viktigt självständigt forskningsområde. De sakkunnigas
förutsättande, att frågor rörande användningen av olika maskiner och redskap
behandlades i samband med undervisningen i de ämnen, som närmast berördes
därav, uteslöte icke i någon mån behovet av denna forskningsverksamhet samt
de speciella synpunkter, som av en forskare på detta område vore att lägga på
redskapsläran.
Styrelsen ansåge därför, att det vore ett trängande behov att redskapsläran
företräddes av en professur vid lantbrukshögskolan. En dylik professur skulle
helt visst vara av vida större värde än en professur i lantbruksmaskiner vid
tekniska högskolan, vars inrättande inom en snar framtid annars måhända
framträdde såsom en konsekvens av att redskapsläran endast vore företrädd av
en speciallärare vid lantbrukshögskolan.
P romling snämnden för lantbruksmaskiner vid Alnarp har föreslagit, att såväl
vid lantbrukshögskola som vid agronomkurs undervisningen i redskapslära
skulle bestridas av en professor, som icke borde betungas med undervisning i
något annat ämne. Därvid har förutsatts, att statens maskin- och redskapsprovningsanstalter
skulle förläggas till Ultuna och Alnarp med professorerna
i redskapslära som föreståndare.
Lantbruksstyrelsen har erinrat örn att styrelsen för statens maskin- och
redskapsprovningsanstalter framhållit behovet därav, att redan vid högskolans
startande en professur inrättades i maskin- och redskapslära. Huru betydande
detta ämne enligt lantbruksstyrelsens förmenande än vore, ansåge sig styrelsen
dock icke kunna ansluta sig till den uppfattningen, att undervisningen i
detta ämne åtminstone tillsvidare icke skulle kunna tillfredsställande ordnas
så, som de sakkunniga föreslagit. Lantbruksstyrelsen ansåge sig emellertid
i detta sammanhang böra understryka önskvärdheten av, att maskin- och redskapsprovningsanstalterna,
i vad avsåge provning av lantbruksmaskiner, förlädes
till samma plats som högskolan. I ännu högre grad än ifråga örn någon
av centralanstaltens avdelningar torde en sådan förläggning genom det demonstrationsmaterial,
den skulle lämna för undervisningen i maskin- och redskapslära,
vara av betydelse ur högskolans synpunkt.
Filosofiska fakulteten i Uppsala har funnit det vara otillfredsställande, att
ämnet fysik med meterologi endast skulle företrädas genom tillfälligt anställda
speciallärare. Endast av en fast anställd lärare i professors ställning kunde
förväntas att han odelat riktade sitt intresse och sin forskning på de speciella
grenar inom de nämnda vetenskaperna, vilka hade betydelse för agrikulturforskningen.
De ökade möjligheter för växtodlingen och lantbruket överhuvud,
som skapades genom tillgång på billig elektrisk kraft inom stora delar av vårt
land, finge icke förbises, då ett institut av högskolekaraktär skulle upprättas
och få sin sammansättning av lärarekrafter fixerad. Likaså torde värmelärans
230
Kungl. Majlis proposition nr 2i9.
betydelse liksom strålningsutbytets och de atmosfäriska företeelsernas fundamentala
vikt för agrikulturvetenskaperna ligga i så öppen dag att behovet av
en på dessa områden kompetent fackman för såväl undervisning som forskning
enligt fakultetens mening ej borde förbises.
Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att frågan örn professur i redskapslära
borde återupptagas i sammanhang med avgörandet örn förläggande av redskapsprovningsanstalterna
och i samband därmed eventuellt upprättandet av
en forskningsanstalt på detta område.
Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning i ärendet högskolans
styrelse anslutit sig, har uttalat, att örn det också vore naturligt att vid
en lantbrukshögskola huvudvikten lades på de biologiska och ekonomiska ämnesgrupperna,
syntes det dock som örn de sakkunniga särskilt med avseende
på lärarkrafter icke tillräckligt tillgodosett den matematisk-fysikalisk-tekniska
ämnesgruppen, som enligt de sakkunnigas förslag icke skulle erhålla någon
lärare i professorsställning utan endast företrädas av mera tillfälligt anställda
speciallärare. De sakkunnigas förslag avveke i denna punkt från den nuvarande
organisationen vid lantbrukshögskolorna i Norge, Danmark, Tyskland,
Holland och Schweiz ävensom från den hittillsvarande anordningen vid Alnarp
och Ultuna, utan att avvikelsen av de sakkunniga hade motiverats och ej gärna
kunde motiveras med någon minskad betydelse av dessa ämnen för lantbruksforskningen.
Snarast torde deras betydelse hava ökats genom lantbrukets fortskridande
motorisering och användning av maskinella hjälpmedel, den ökade
och alltmer mångsidiga användningen av elektrisk kraft, den ökade insikten
örn strålningens inverkan på växtodlingen, den ökade användningen av fysikaliska
och matematisk-statistiska metoder inom de biologiska vetenskaperna o. a.
Det syntes lärarkollegiet att lantbruksforskningen skulle vara i särskilt behov
av en professur i fysik med orientering åt de för lantbruket viktiga grenarna
av ämnet. Med denna professur kunde eventuellt även förenas undervisningsskyldighet
i meterolog! och i matematik.
En motsvarande motivering syntes lärarkollegiet gälla även vad ämnet redskapslära
beträffade. Maskiner och redskap för lantbrukets behov måste ses
från två synpunkter. Den ena, för vilken tekniska högskolan vore representant
gällde konstruktion och tillverkning. Den andra, för vilken lantbrukshögskolan
måste bliva representant, avsåge behoven samt kraven på maskinernas
egenskaper för erhållande av ett tillfredsställande arbetsresultat. Här
förelåge sålunda ett i vår tid utomordentligt viktigt forskningsområde, vilket
ej kunde tillgodoses genom verksamheten vid en teknisk högskola med dess
rent tekniska inriktning, men väl av den agronomiskt inriktade lantbrukshögskolans
vetenskapsidkare på området. Detta forskningsarbetes resultat måste
bliva utgångspunkten för den tekniska konstruktions- och fabrikationsverksamheten.
Av dessa skäl syntes det lärarkollegiet, att en professur i redskapslära
vore ett viktigt behov.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har givit uttryck åt den meningen, att
undervisningen i redskapslära vore för det nutida jordbruket av så stor betydelse
och ämnet så omfattande och fordrande, att läraren uti detta ämne borde
hava professors ställning. — Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har uttalat sig i samma riktning.
Beträffande ämnet kulturteknik har förslag även framkommit om viss ändring
i fråga örn lärare.
Sveriges lantbruk slär ar ef örbund har påpekat, att den föreslagna timplanen
icke med avseende på kulturteknik innebure någon ökning i föreläsningar eller
övningar mot vid den nuvarande, ej fullt tillfredsställande utbildningen, utan
tvärtom något minskning, och dels bleve läraren i ämnet likväl mera betungad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
231.
med såväl föreläsningar som övningar än andra lärare vid högskolan. För att
nödig utökning skulle kunna ske särskilt i antalet övningstimmar i detta typiska
övningsämne och för att tid skulle beredas professorn att leda och själv i önskvärd
omfattning bedriva forskningar, vore det därför icke nog med en assistent
såsom biträde, utan torde därjämte en speciallärare böra anställas för handhavande
av en del av föreläsningarna och övningarna — väl närmast dem i fältmätning.
— I särskilt yttrande till Ultuna lärarråds utlåtande i ämnet har
professorn P. E. Ullberg framfört liknande synpunkter.
Ytterligare må i detta sammanhang omnämnas, att större akademiska konsistoriet
i Lund såsom sin mening framhållit, att den undervisning, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle påvila professorerna syntes så omfattande, att
om den skulle hållas på verkligt hög vetenskaplig nivå föga tid bleve övrig för
eget vetenskapligt forskningsarbete.
Den föreslagna docentinstitutionen har givit anledning till särskilt uttalande
endast från några få håll.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har funnit de sakkunnigas förslag örn
anvisande av visst belopp till docentstipendier mycket tilltalande. Det torde
emellertid få anses mindre lämpligt, att sådant stipendium finge innehavas av
samma person under obegränsad tid, varför viss maximitid torde böra föreskrivas
för innehavandet. Likaledes syntes det styrelsen vara lämpligt, att rätt
medgåves stipendiat att med bibehållet åtnjutande av stipendiet idka studier vid
in- eller utländsk högskola eller annan institution, dock med villkor att studieplanen
godkänts av lärarkollegiet. I anledning härav skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke benämningen docent borde utbytas mot stipendiat. — I särskilt
yttrande har professor Högbom uttalat, att det för docentstipendier beräknade
anslaget skulle bättre utnyttjas, örn det disponerades dels för ytterligare
behövliga assistenttjänster vid de större läroämnena, dels, efter avlagda
ämbets- eller kandidatexamenina, till stipendier åt förtjänta och studiebegåvade
elever för att bereda dem tillfälle att inom högskolan eller, där eljest förutsättningar
funnes, vidare utbilda sig eller bedriva forskning inom lantbrukets olika
fack.
Tekniska högskolans lärarkollegium har ansett det vara synnerligen lyckligt
för den högre lantbruksundervisningen örn de sakkunnigas förslag rörande
docentinstitutionen realiserades.
För att den blivande lantbrukshögskolan skall kunna få den betydelse för
vårt jordbruk, som avses med dess upprättande, torde oundgängligen erfordras,
att högskolan redan från början på ett någorlunda tillfredsställande sätt tillgodoses
med lärarkrafter för undervisningen och även för forskningen. De sakkunniga
hava i sådant hänseende räknat med tio professorer förutom ett antal
speciallärare och biträden. Det torde icke kunna bestridas, att det sålunda
föreslagna antalet fast anställda lärare är mycket knappt. Till jämförelse må
nämnas, att redan med nuvarande, mera begränsade högre lantbruksundervisning
finnas inrättade åtta professorsbefattningar vid Ultuna samt nio professorsbefattningar
och cn laboratorsbefattning vid Alnarp, därvid å senare platsen
dock tvenne professorsbefattningar närmast avse högre mejeriundervisning. De
sakkunnigas förslag innebär därför, dels att vissa professorer erhålla en jämförelsevis
tyngande undervisningsskyldighet och dels att undervisningen i vissa
fall även i ganska viktiga ämnen få bestridas av speciallärare. De olägen
-
Departe
mentschefen.
232
Kungl. Majlis proposition nr 9,^9.
heter, som därav kunna föranledas, torde det emellertid icke vara möjligt att
redan vid högskolans start helt undgå. Av ekonomiska hänsyn lärer det nämligen
icke gärna vara tänkbart att nu tillgodose alla de i och för sig berättigade
krav på kvalificerade lärarkrafter i olika undervisningsämnen, som kunna
resas. Jag anser mig därför böra i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas
förslag i fråga örn lärarkrafter vid högskolan.
Beträffande den föreslagna professuren i marklära har ifrågasatts, huruvida
den icke eventuellt borde utbytas mot en professur i lantbruksfysik. Även om
jag anser det hava varit önskvärt, att sistnämnda ämne kunnat bättre tillgodoses
vid högskolan än som föreslagits av de sakkunniga, anser jag mig dock i valet
mellan detta ämne och marklära böra förorda att det senare i första hand blir
representerat genom fast anställd lärare. Markläran torde nämligen under
senare tid hava visat sig äga allt större betydelse såsom grundläggande disciplin
för den tillämpade vetenskapen på det egentliga jordbrukets område. Jag
vill i detta sammanhang ansluta mig till den från något håll uttalade meningen,
att professorn i marklära möjligen skulle kunna vid sidan av sitt ämne övertaga
någon del av undervisningen i kemi för att därmed i viss mån lätta kemiprofessorns
kanske väl stora arbetsbörda.
För ämnena lantbruksbotanik, lantbrukszoologi och allmän ärftlighetslära
hava de sakkunniga föreslagit tillhopa en professor och en speciallärare. I
olika yttranden har framhållits, att ämnet botanik med ärftlighetslära borde
företrädas av två professurer, varjämte i några fall ansetts, att zoologien (entomologien)
under alla förhållanden borde hava särskild lärare. Jag hyser den
uppfattningen, att det skulle vara av stort värde för högskolan om lantbruksbotanik
med ärftlighetslära kunde uppdelas på två professurer. Emellertid
torde denna fråga i viss mån sammanhänga med vad resultat en kommande utredning
angående ordnandet av den nu till centralanstalten förlagda försöksverksamheten
i växtfysiologi kan giva. Jag anser därför i likhet med de sakkunniga,
att vid högskolan tills vidare endast bör inrättas en botanikprofessur,
som för övrigt i anslutning till vad tidigare anförts torde böra — liksom professuren
i lantbrukskemi -— i avvaktan på resultat av kommande utredning tillsättas
på förordnande. Då de sakkunnigas förslag icke torde hindra, att särskild
lärare anställes i ämnet lantbrukszoologi, har jag icke heller på denna
punkt någon erinran att göra.
Undervisningen i ämnet redskapslära har förutsatts skola bestridas av speciallärare.
I vissa yttranden har den uppfattningen kommit till uttryck, att
ämnet borde företrädas av professur. Jag delar deras mening, som anse att
redskapsläran och vad därmed sammanhör är utav den stora och växande betydelse
för jordbruket att ämnet helst borde vid lantbrukshögskolan vara representerat
av fast anställd lärare. Frågan härom synes snarast böra upptagas till
förnyad prövning och resultatet därav framläggas senast i samband med förslag
till omorganisation av statens maskin- och redskapsprovningsanstalter,
varmed den äger ett visst samband. I avbidan därpå torde undervisningen i
redskapslära tills vidare böra bestridas av en speciallärare.
Ämnet kulturteknik med fältmätning skulle enligt förslaget företrädas av
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9. 233
en professor med biträde av en assistent. Ehuru det föreslagna antalet undervisningstimmar
för detta viktiga ämne måhända knappast är tillräckligt stort
för att medgiva en tillfredsställande utbildning däri åt jordbrukskonsulenter
m. fl., skulle emellertid läraren i ämnet få en synnerligen betungande undervisningsskyldighet.
Uti inkomna yttranden har också ifrågasatts, huruvida
icke professorn i kulturteknik borde erhålla någon mera kvalificerad medhjälpare
vid undervisningen, t. ex. så att särskild speciallärare finge mera självständigt
bestrida undervisningen i fältmätning. Med hänsyn till de kulturtekniska
frågornas stora betydelse för jordbruksdriften ävensom därtill, att
statsmakterna på olika sätt söka direkt befordra vidtagandet av olika grundförbättrande
åtgärder inom jordbruket, finner jag det vara angeläget, att ämnet
kulturteknik blir nöjaktigt tillgodosett vid den högre lantbruksundervisningen.
Jag delar den uppfattningen, att enligt de sakkunnigas förslag professorn
i ämnet får för stor arbetsbörda och finner det lämpligt, att någon del
av undervisningen — närmast i fältmätning — överflyttas på en speciallärare.
Enär övningarna i fältmätning lämpligen böra förläggas till sommaren,
vinnes genom nu föreslagen anordning jämväl den fördelen, att professorn i
kulturteknik genom lättnaden i undervisningsskyldighet skulle i mera tillfredsställande
utsträckning erhålla möjlighet att bedriva egen forskningsverksamhet
på området, vilken av naturliga skäl till huvudsaklig del måste förläggas
till sommaren. Undervisningens omfattning för berörde speciallärare
torde för beräkning av arvode böra uppskattas till 20 föreläsnings- och 60
övningstimmar.
Den av de sakkunniga föreslagna docentinstitutionen anser jag vara av så
väsentlig betydelse för den vetenskapliga verksamheten vid högskolan ävensom
för rekrytering av vetenskapliga befattningar inom den högre lantbruksundervisningen
och försöksverksamheten på jordbruksområdet, att jag icke tvekar
att tillstyrka förslaget i denna del, oaktat det innebär en jämförelsevis
stor kostnadsökning för högskolan. Det torde bliva en senare åtgärd att fastställa
de närmare bestämmelserna för tillgodonjutande av docentstipendium
vid lantbrukshögskolan.
I fråga örn lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden
hava de sakkunniga med avseende på huvudlärarna framhållit, att
på grund av undervisningens karaktär jämförelsevis stora fordringar måste
ställas på dem.
Skulle undervisningen vid den blivande lantbrukshögskolan kunna höjas till
en i vetenskapligt hänseende fullt tillfredsställande nivå, måste det sålunda
förutsättas, bland annat, att lärarna och framför allt huvudlärarna vore skickliga
undervisare samt ägde den praktiska läggning och de vetenskapligt fördjupade
kunskaper, som gjorde dem ägnade att med framgång bedriva forskningsarbete
inom sitt verksamhetsområde. Det vore emellertid tydligt, att örn
såsom lärare till högskolan skulle kunna knytas verkligt framstående vetenskapsmän
— och detta utgjorde ett oundgängligt villkor för att högskolan
skulle kunna helt fylla sin viktiga uppgift — måste mot utbildningen svarande
ställning och avlöningsförhållanden erbjudas lärarna. Utan att ingå i prövning
av huruvida ur denna synpunkt de motsvarande huvudlärare vid andra
fackhögskolor tillkommande förmåner kunde anses vara fullt tillfredsställande,
Befattningshavarnas
avlöningsförhållanden
in. m.
Högre lantbraksnndervisningssakkunniga.
234
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
hade de sakkunniga icke ansett sig böra för nu avsedda lärare föreslå andra anställningsvillkor.
De sakkunniga förordade alltså, att huvudlärarna vid den
högskolemässiga lantbruksundervisningen i likhet med motsvarande lärare vid
andra fackhögskolor erhölle professors ställning samt hänfördes till lönegrad
B 30 i avlöningsreglementet för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila förvaltningen.
Vid bedömande av sökandes skicklighet till professorsbefattning syntes hänsyn
böra tagas i första rummet till graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet
inom det ämnesområde, professorsbefattningen omfattar, och i andra
rummet till ådagalagd förmåga att meddela vetenskaplig undervisning. Innefattade
professorsbefattningen tillämpat undervisningsämne, borde avseende
därjämte fästas vid den förutsättning för tjänstens skötande, som sökande
kunde hava förvärvat genom föregående praktisk verksamhet. Med avseende
på formerna för tillsättandet av professorsbefattning syntes i tillämpliga delar
böra gälla de motsvarande bestämmelser, som vore föreskrivna i statuterna
för universiteten.
Vad därefter angår speciallärare, hava de sakkunniga i förevarande avseende
anfört i huvudsak följande.
Speciallärarnas undervisning avsåge dels sådana ämnen, som på grund av
deras ringa omfattning av ekonomiska skäl icke lämpligen ansetts kunna representeras
av fast anställd lärare, och dels ämnen, som på grund av deras
elementära karaktär eller annan orsak måste tillmätas mindre vikt för den
lantbruksvetenskapliga utvecklingen. Härav följde, att fordringarna på kvalifikationer
hos speciallärare måste ställas olika höga i skilda fall. En konsekvens
härav bleve i sin tur, att lärararvodet per undervisningstimme kunde
beräknas variera rätt avsevärt. När de sakkunniga i det följande ginge att
beräkna de sannolika kostnaderna för speciallärares undervisning, hade det givetvis
icke varit dem möjligt att för vart och ett av de olika ämnena verkställa
en sådan beräkning. I stället hade man vid uppskattningen ansett sig kunna
utgå från en sannolik medeltalssiffra för kostnaden per undervisningstimme.
Vid bedömande av denna kostnad måste givetvis hänsyn tagas till att åtskillig
tid utom schemat toges i anspråk för examination och i vissa fall även för
rättande av skriftliga uppgifter. Med iakttagande härav hade de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att den genomsnittliga kostnaden för speciallärarnas
undervisning på högskolestadiet skäligen borde beräknas till 30 kronor
per reducerad undervisningstimme, därvid en föreläsningstimme eller två
övningstimmar eller en exkursionsdag räknats lika med en reducerad undervisningstimme.
Till jämförelse finge nämnas, att enligt den för tekniska högskolan
gällande staten för budgetåret 1927/1928 den genomsnittliga kostnaden
vid nämnda högskola per dylik reducerad undervisningstimme för 38 olika
speciallärare kunde beräknas till c:a 37 kronor, med variationer för olika lärare
mellan 19 och 62 kronor per timme.
Beträffande assistenter och amanuenser vid högskolan hava de sakkunniga
anfört följande.
Såsom assistenter vid lantbrukshögskolan torde i regel komma att anställas
sådana personer, som redan hunnit att med goda vitsord avlägga agronomisk
ämbets- eller kandidatexamen. Även örn ifrågavarande assistenter kunde få
någon tid övrig för bedrivande av egna fortsatta studier, torde likväl deras huvudsakliga
arbetstid bliva upptagen av direkta assistentgöromål. På grund
härav hade de sakkunniga ansett det vara väl motiverat, att assistent vid im
stitution för högre lantbruksundervisning erhölle ett årligt arvode av samma
storlek, som plägade utgå till assistent vid universitetsinstitution, eller 3,600
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
235
kronor. Såvitt möjligt borde assistent mot skälig ersättning vid undervisningsanstalten
beredas tillgång till möblerat bostadsrum med värme och lyse.
Amanuensernas tjänstgöring torde i regel icke taga så mycken tid i anspråk
—- i varje fall icke under hela läsåret — och icke heller vara av så krävande
beskaffenhet som assistenternas uppgifter. I allmänhet torde därför såsom
amanuens kunna anställas sådan mera framstående studerande, som ännu icke
hunnit avlägga ämbets- eller kandidatexamen. Till sådant biträde syntes böra
utgå ett årligt arvode av 1,200 kronor. Amanuensen i husdjurens avels- och
raslära kunde emellertid förutsättas hava avlagt lägre examen vid högskolan.
För denne torde därför böra räknas med ett till 1,800 kronor förhöjt arvode.
Även åt amanuens syntes möblerat bostadsrum vid undervisningsanstalten såvitt
möjligt böra mot skälig ersättning ställas till förfogande.
Vidkommande rektors tjänstgöring och särskilda arvode hava de sakkunniga
gjort följande förslag.
Såsom förut anförts, skulle vid anstalt för högre lantbruksundervisning en
av de fast anställda lärarna utses till rektor. Med denna chefsställning följde
ett betydande ansvar för undervisningsverksamhetens behöriga fortgång, och
den förde även med sig en avsevärd ökning i arbetsbördan. Det måste sålunda
anses rimligt, att rektor utöver sin ordinarie lärarlön tillerkändes ett särskilt,
icke alltför knappt tillmätt rektorsarvode. De sakkunniga ansåge, att
rektorsarvodet skäligen borde utgå med 2,000 kronor för år. Vid beräkning
av rektorsarvodets storlek hade de sakkunniga utgått ifrån, att rektor skulle
åtnjuta viss nedsättning i sin ordinarie undervisningsskyldighet, ehuru detta
icke torde kunna ske i så stor utsträckning, att därigenom kompenserades den
ökning i arbetet, som rektorsuppdraget innebure. Därjämte hade hänsyn tagits
till att rektor för lantbrukshögskola, örn sådan anstalt förlädes till Ultuna,
torde få vidkännas icke obetydliga kostnader för representation.
För upprätthållande av den del av undervisningen, från vilken rektor vore
befriad, måste särskild vikarierande lärare anställas. Med hänsyn till fordringarna
på denne lärares kompetens och den ifrågavarande undervisningens omfattning
torde arvodet till honom ej kunna bestämmas lägre än 3,000 kronor
för år. Behovet av arvoden åt i förekommande fall erforderliga vikarier för
andra fast anställda lärare vid högskolan kunde förväntas bliva i hög grad
växlande och därjämte omöjligt att på förhand beräkna. På grund härav torde
det icke vara lämpligt att uppföra dylik vikariatsersättning såsom särskild
post i undervisningsanstaltens stat. I stället torde sådana vikariatskostnader
i överensstämmelse med de principer, som nu börjat tillämpas vid uppställningen
av stater för statsdepartementen m. fl. (se Bihang till riksdagens protokoll
1926, första samlingen, första bandet. Utgifterna. För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, sid. 20—21), böra bestridas från anslagsmedlen
för avlönande av ordinarie tjänstemän.
I fråga om vissa andra erforderliga befattningshavare vid lantbrukshögskola
— bibliotekarie, kamrerare, skrivbiträde ■— hava de sakkunniga framhållit
följande.
Vid en blivande lantbrukshögskola måste givetvis finnas ett ganska fullständigt
fackbibliotek. Det torde vara nödvändigt, att ledningen av ifrågavarande
bibliotek uppdroges åt verklig fackman på ifrågavarande område,
även om det huvudsakliga detaljarbetet kunde utföras av underordnat biträde.
I intet fall torde emellertid arbetet med bibliotekets skötsel bereda full
sysselsättning åt en kvalificerad person. De sakkunniga hade därför ansett sig
böra räkna med ett fixt årligt arvode för handhavandet av biblioteksgöromål,
att utgå med 2,500 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23(5
Kungl. Majlis proposition nr 249.
Kamrerargöromålen torde icke heller giva full sysselsättning åt en person.
I vissa fall torde emellertid kamreraren vid sidan av ifrågavarande göromål
kunna få i uppdrag att såsom speciallärare meddela viss undervisning. Vid
förläggning till Ultuna syntes det även vara möjligt att låta kamreraren ansvara
för skötseln jämväl av den med anstalten förenade jordbruksegendomens
räkenskaper. Vid ifrågavarande beräkning av kostnaderna för den högre lantbruksundervisningen
borde givetvis endast upptagas arvodet för de med själva
undervisningsverksamheten förenade kamrerargöromålen. De sakkunniga hava
ansett berörda arvode skäligen kunna uppskattas till 4,000 kronor för år.
Till hjälp åt rektor och kamrerare vid utförande av skrivgöromål och därmed
jämförbara arbeten borde vid lantbrukshögskolan finnas anställt ett särskilt
kvinnligt biträde. Enär arbetsuppgifterna för ifrågavarande biträde delvis
kunde förväntas bliva jämförelsevis krävande -— bland annat torde kunskaper
i främmande språk vara önskvärda •— hade de sakkunniga ansett det motiverat,
att biträdet, i likhet med jämförbara biträden vid veterinär- och skogshögskolorna,
erhölle en ställning motsvarande kanslibiträde med placering i
lönegraden B 7.
Med avseende på betjäning vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga
framfört följande synpunkter.
Vid lantbrukshögskolan vore en maskinist behövlig. I överensstämmelse med
förhållandet vid universitet och vissa fackhögskolor borde ifrågavarande maskinist
hänföras till lönegraden B 8. Vidare erfordrades fem vaktmästare.
Av dessa finge fyra vaktmästare sin verksamhet förlagd till särskilda institutioner
eller grupper av sådana, medan den femte i huvudsak bleve sysselsatt
med uppgifter, hörande till högskolans allmänna verksamhet. På grund av
de stora fordringar, som måste ställas på vaktmästare vid en lantbrukshögskola,
borde de enligt de sakkunnigas uppfattning i regel hänföras till den
lönegrad, vaktmästare vid andra vetenskapliga institutioner i regel tillhörde,
nämligen lönegraden B. 7. Dock torde det vara möjligt att placera en vaktmästare
i lönegraden B. 5.
I överensstämmelse med ovan angivna beräkningsgrunder hava de sakkunniga
utarbetat en sammanställning avseende avlöningsstatens sannolika storlek.
I fråga örn den använda metoden för beräkningen hava de sakkunniga
framhållit i huvudsak följande.
Vid beräkning av lönebeloppen för fast anställda befattningshavare hade
hänsyn tagits till gällande ortsgruppindelning. Enligt denna tillhörde för närvarande
Ultuna (Bondkyrko socken) ortsgrupp D. Förlädes lantbrukshögskolan
till Ultuna, torde såsom förut nämnts bostad icke kunna beredas samtliga
ifrågavarande befattningshavare å stationeringsorten. I stället torde vissa
av dessa befattningshavare bliva hänvisade söka sig bostad i Uppsala (ortsgrupp
E). Enär vid sådant förhållande bostadsorten i vissa fall komrne att
tillhöra en ortsgrupp med högre levnadskostnader än tjänstgöringsorten, syntes
böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande befattningshavare
borde tillerkännas någon ersättning för de därigenom ökade levnadskostnaderna.
Vid utarbetandet av nedanstående sammanställning hade de sakkunniga
emellertid ansett sig böra taga hänsyn endast till stationeringsorten. I
det fall bostad kunde tillhandahållas vid undervisningsanstalten för nu nämnd
befattningshavare, borde givetvis visst avdrag från lönen göras för dylik förmån.
Enär tillhandahållandet av bostad förde med sig viss ökning av de allmänna
omkostnaderna för anstalten, syntes det emellertid vid här ifrågavarande
beräkningar vara riktigast, att bostadshyra av angivet slag icke finge gå
Kungl. Maj:ts proposition nr %b9.
237
i avdrag på avlöningsstaten utan i stället betraktas såsom särskild inkomst
för undervisningsanstalten.
Vid beräkning av avlöningsstatens storlek hade beträffande fast anställda
befattningshavare anlagts budgettekniska synpunkter, i det att för de till viss
lönegrad hänförda befattningshavarna räknats med det lönebelopp, som motsvarade
näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. För kvinnlig
befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser icke ägde rätt att åtnjuta
lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, hade räknats med
den näst högsta löneklass, som för sådan befattningshavare kunnat komma i
fråga.
Till grund för beräkningen av kostnaderna för den undervisning, som avsåges
skola meddelas av speciallärare, hade lagts antalet på sätt redan anförts beräknade
»reducerade undervisningstimmar» vid dylik undervisning. Vid lantbrukshögskolan
hade man ansett sig kunna räkna med, att speciallärare tjänstgjorde
såsom ledare under fem exkursionsdagar årligen. Under exkursion borde
givetvis förutom undervisningsarvode även resekostnads- och traktamentsersättning
utgå till färdledare. Sistnämnda kostnad borde emellertid hänföras
till de allmänna utgifterna för exkursioner, till vilken post de sakkunniga
senare återkomme.
I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga upptagit föreslagna
docentstipendier bland övriga årliga kostnader för högskolan.
Avlöningsstat för lantbrukshögskolan enligt de sakkunnigas förslag.
Professorer: 10 å 10 740: — . . .................
Rektorsarvode........................
Speciallärare: c:a 940 reducerade undervisningstimmar å 30: — . . .
Vikariatsarvode........................
Assistenter: 4 å 3 600: —....................
Amanuenser: 3 å 1 200: —, 1 å 1 800: —.............
Bibliotekarie.........................
Kamrerare..........................
Kanslibiträde.........................
Maskinist..........................
Vaktmästare: 4 å 2 940: —, 1 å 2 664: —.............
Kronor
107 400: —
2 000: —
28 200: —
3 000: —
14 400: —
5 400: —
2 500: —
4 000: —
2 802: —
3 108: —
14 424: —
187 234: —
Angående löneställningen för vaktmästarna vid lantbrukshögskolan har en
av de sakkunniga, herr Sköld, anfört avvikande mening:
»De sakkunniga hava föreslagit att av vaktmästarebefattningama vid lantbrukshögskolan
fyra skola tillhöra lönegraden B 7 och en B 5. Då dessa vaktmästare
icke komma att tjänstgöra vid allenast en institution vardera och följaktligen
icke kunna påräknas för sådana specialuppgifter, som en institutionsvaktmästare
vid ett universitet, håller jag före, att lönegraden B 5 borde vara
den normala här. Den vaktmästare, som får i uppdrag att hava ett visst överinseende
över vaktmästargöromålen över huvud taget vid högskolan, bör däremot
jämställas med förste expeditionsvakt och följaktligen löneregleras enligt
lönegraden B 7. Följaktligen förordar jag, att av vaktmästarebefattningarna
vid lantbrukshögskolan en kommer att tillhöra lönegraden B 7 och fyra lönegraden
B 5.»
Vad först angår frågan örn de fast anställda huvudlärarnas ställning, har
i de inkomna yttrandena någon invändning icke gjorts mot de sakkunnigas för
-
Reaervation.
Yttranden.
238
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
slag, att ifrågavarande lärare skola vara professorer. Vad beträffar bedömandet
av sökandes skicklighet till professorsbefattning har från två håll
gjorts erinran emot det föreliggande förslaget.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har hållit före, att vid en högskola,
såsom den ifrågavarande huvudsakligen avsedd att i en till tiden begränsad
kurs. utbilda lärare och konsulenter för jordbrukets behov, professorernas undervisningsförmåga
måste anses vara av lika stor betydelse som deras vetenskaplighet.
Tekniska högskolans lärarkollegium har med instämmande av högskolans
styrelse ansett, att i den föreslagna formuleringen av förevarande punkt hade
vikten av vetenskaplig skicklighet bort något starkare kunnat betonas. Till
jämförelse har lärarkollegiet åberopat motsvarande formulering i tekniska
högskolans stadgar.
Beträffande lärares och övriga befattningshavares avlöningsförhållanden hava
vissa erinringar eller ändringsförslag framställts av statskontoret, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt
styrelsen för tekniska högskolan.
Statskontoret har funnit de utav de sakkunniga förordade avlöningarna åt
olika befattningshavare i allmänhet vara riktigt avvägda. Beträffande de fem
föreslagna vaktmästarna har statskontoret emellertid ansett att, innan man erhållit
närmare kännedom örn de skyldigheter, som skulle åvila dem, endast en
borde hänföras till lönegraden B 7 och fyra till B 5. Vidare hade det föreslagna
arvodet till bibliotekarie synts statskontoret alltför högt. Vid flera
högskolor handhades biblioteksgöromålen av en lärare mot ett årligt mindre arvode.
Vid skogshögskolan utgjorde dylikt arvode 400 kronor.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anfört, att nämnden tagit under
övervägande, huruvida den nya högskolans professorer, eller åtminstone
vissa av dem, kunde till förbilligande av organisationen placeras något lägre
å löneskalan än de sakkunniga föreslagit, exempelvis i 28 :e lönegraden, till vilken
lönegrad hänförts professorerna vid Chalmers tekniska institut och farmaceutiska
institutet. Det hade emellertid synts lönenämnden angeläget, att löneförmånerna
å ifrågavarande lärarbefattningar så tillmättes, att för dessa tjänster
kunde påräknas personer, som i sin vetenskapliga verksamhet visat framstående
forskarbegåvning och därjämte ådagalagt omfattande praktisk förfarenhet
på lantbrukets område. Och då man icke torde i nu angivna hänseenden
böra ställa lägre krav på de blivande professorerna vid lantbrukshögskolan
än på avdelningsföreståndarna vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, vilka sistnämnda åtnjöte lön enligt 30 :e lönegraden, syntes
det lönenämnden skäligt, att jämväl de förra placerades i samma lönegrad.
Beträffande de av de sakkunniga föreslagna ersättningarna till speciallärare,
assistenter, amanuenser, kamrerare m. fl. syntes ej heller några direkta erinringar
vara att framställa. Det för bibliotekarien vid lantbrukshögskolan avsedda
arvodet, 2,500 kronor, syntes dock lönenämnden alltför högt tilltaget och
torde kunna avsevärt nedsättas. I fråga om vaktmästarnas vid lantbrukshögskolan
lönegradsplacering ville nämnden — i avvaktan på närmare erfarenhet
rörande de arbetsuppgifter, som kunna komma att åvila nämnda befattningshavare
— ansluta sig till det av en utav de sakkunniga framställda yrkandet,
att av de fem befattningarna en hänfördes till lönegrad B 7 samt de övriga till
lönegrad B 5.
I betänkandet hade angivits vissa ersättningsbelopp att utgå till lärare, som
förordnades att upprätthålla den del av den rektor vid lantbrukshögskola eller
Kungl. Maj:ts proposition nr %h9.
239
lantbruksinstitut åliggande undervisning, från vilken denne för skötande av
rektorsgöromålen kunde erhålla befrielse. I fråga örn ersättning till vikarie
för övriga fast anställda lärare hade de sakkunniga däremot ansett sig icke
kunna verkställa någon beräkning. Bestämmelser i sådant hänseende torde
dock, i likhet med vad som skett beträffande tekniska högskolan, böra meddelas
för det fall, att professur vid lantbrukshögskolan skulle komma att bestridas
av befattningshavare, som icke åtnjöte lön enligt den civila löneplanen.
Beträffande vikarie med full tjänstgöringsskyldighet å professorsbefattning
vid tekniska högskolan vore föreskrivet, att vikariatsarvode skulle utgå med
6,600 kronor för år, dock att vikarie, som under minst feni års tid innehaft
anställning såsom docent vid något av rikets universitet eller tekniska högskolan
och som redan förut under sammanlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet
uppehållit professorsbefattning vid något av nämnda universitet
eller vid tekniska högskolan, av Kungl. Majit kunde tillerkännas arvode
efter 7,200 kronor för år, där vikariatstiden omfattat sammanlagt minst
ett år, och efter 7,800 kronor för år, där vikariatstiden omfattat sammanlagt
minst tre år. Liknande bestämmelser som de nu anförda torde kunna tillämpas
även i fråga örn vikariat å professorsbefattning vid lantbrukshögskolan.
I särskilt yttrande har lönenämndens ordförande med instämmande av ledamoten
Reinwall uttalat, att tillräckliga skäl icke syntes vara anförda för att
uppföra professorerna vid den blivande lantbrukshögskolan i lönegrad B 30,
i varje fall så länge den egentliga forskningsverksamheten inom jordbruket
utfördes vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Med
hänsyn till de kompetensfordringar, som gällde för exempelvis läroverkens
lektorer, syntes en löneställning i lönegraden B 28 vara tillräcklig för lantbrukshögskolans
professorer. Skulle det emellertid anses ofrånkomligt att
vid högskolan placera lärarna i de mest krävande ämnena i lönegraden B 30,
torde de övriga huvudlärarna lämpligen böra tilldelas lektors ställning ock
avlöningsförmåner. Det finge erinras, att vid skogshögskolan väl funnes
fyra professorer i lönegraden B 30 men samtidigt två ordinarie och en extra
lektor i lönegraden B 26. Att på grundval av sakkunnigutlåtandet fastställa,
vilka lärarbefattningar borde innehavas av lektorer, läte sig knappast göra.
I första hand syntes emellertid en dylik ställning böra tillkomma lärarna i sådana
ämnen, inom vilka forskningsverksamhet utövades vid centralanstalten
för jordbruksförsök.
Ledamoten Reinwall har vidare i särskilt yttrande anmält, att han i fråga
om vaktmästartjänsternas lönegradplacering tillstyrkte de sakkunnigas förslag.
Otvivelaktigt skulle nämligen på de fyra institutionsvaktmästarna komma
att ställas betydligt större krav än som vanligen ställdes på en expeditionsvakt
i ett centralt ämbetsverk.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har i likhet med lärarrådet därstädes
föreslagit viss höjning av det beräknade medeltimarvodet till speciallärare.
Enär vid lantbrukshögskolan ett stort antal viktiga läroämnen måste anförtros
åt speciallärare, för vilka arvodet måste beräknas relativt högt, syntes det
icke vara möjligt att i medeltal sätta arvodet per reducerad undervisningstimme
lägre än till 40 kronor, särskilt med hänsyn därtill att även i vissa av speciallärare
representerade läroämnen uppdelning av lärjungarna i flera avdelningar
måste användas vid övningar.
Något skäl att placera en av vaktmästarna i lägre grad än de övriga, syntes
enligt styrelsens mening icke föreligga, varför samtliga vaktmästare vid högskolan
borde placeras i lönegraden B 7.
Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning högskolans styrelse
anslutit sig, har ansett, att då ganska stora och delvis viktiga delar av
undervisningen enligt de sakkunnigas förslag skulle handhavas av speciallä
-
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Departe
mentschefen.
rare, en utredning torde varit behövlig angående möjligheten att på ett för
undervisningens halt och kontinuitet tillfredsställande sätt rekrytera dessa
lärare. Lärarkollegiet funne det tvivelaktigt, huruvida vid högskolans förläggning
till Ultuna det av de sakkunniga föreslagna medelarvodet av 30 kronor
per reducerad undervisningstimme vore till fyllest.
Att huvudlärarna vid lantbrukshögskolan erhålla professors ställning synes
rimligt. Med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter, som enligt det
föreliggande högskoleförslaget skulle komma att åvila ifrågavarande professorer,
anser jag det vara väl motiverat, att de få intaga samma löneställning
som motsvarande lärare vid andra jämförbara fackhögskolor. Att i lönehänseende
göra åtskillnad mellan de särskilda huvudlärarna synes knappast befogat.
Jag förordar sålunda, att samtliga huvudlärare vid lantbrukshögskolan
hänföras till lönegrad B 30 i allmänna avlöningsreglementet.
De sakkunnigas förslag till bestämmelser för bedömande av sökandes skicklighet
till professorsbefattning anser jag lämpligt.
Det synes mig med skäl kunna ifrågasättas, huruvida väl kvalificerade speciallärare
kunna väntas stå till högskolans förfogande för en genomsnittlig
ersättning av 30 kronor per reducerad undervisningstimme (en föreläsningseller
två övningstimmar), helst som speciallärare i vissa fall skulle få anlitas
även i jämförelsevis viktiga ämnen. Innan ännu någon erfarenhet vunnits i
förevarande hänseende finner jag mig emellertid icke böra föreslå någon ändring
på denna punkt.
Mot de sakkunnigas förslag till arvoden åt assistenter och amanuenser finner
jag icke anledning till erinran.
Beträffande arvoden till vikarierande lärare hava de sakkunniga föreslagit,
att i högskolans stat upptages endast ett belopp av 3,000 kronor såsom ersättning
åt den vikarierande lärare, som upprätthåller undervisning från vilken
rektor vöre befriad, medan övriga ifrågakommande vikariatsersättningar
borde bestridas från anslagsmedlen för avlönande av ordinarie tjänstemän.
Mot detta förslag har jag intet att invända. Emellertid torde såsom allmänna
civilförvaltningens lönenämnd närmare utvecklat vissa bestämmelser i fråga
örn fastställande i särskilda fall av arvode åt professotsvikarie vara erforderliga.
Jag anser det lämpligt, att i sådant hänseende enahanda bestämmelser
föreskrivas som nu gälla beträffande tekniska högskolan och för vilka lönenämnden
i sitt yttrande redogjort.
De föreslagna arvodena till rektor, kamrerare och skrivbiträde anser jag
skäliga. Vad beträffar bibliotekarie, har statskontoret och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd funnit det av de sakkunniga beräknade arvodet för
denne, 2,500 kronor, vara för högt tilltaget. Med hänsyn till den utomordentligt
stora betydelse, ett väl organiserat och välskött bibliotek torde hava för
sådana studier, som här skulle komma ifråga, synes det mig emellertid icke
vara lämpligt att på denna punkt driva sparsamheten så långt, att därigenom
bibliotekets utnyttjande av de studerande skulle försvåras. Att vid bestämmande
av ifrågavarande arvode göra jämförelse med skogshögskolan torde så
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
241
till vida vara missvisande, att lantbrukshögskolans bibliotek måste spänna
över ett betydligt större kunskapsområde. Jag vill därför i förevarande arvodesfråga
biträda de sakkunnigas förslag.
Med avseende på betjäning hava de sakkunniga föreslagit en maskinist i
lönegrad B 8, fyra vaktmästare i lönegrad B 7 och en vaktmästare i lönegrad
B 5. En reservant har ansett, att av vaktmästarna endast en borde hänföras
till B 7 och de övriga fyra till B 5. Statskontoret och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd hava tillstyrkt reservationen, under det att styrelsen för
Ultuna lantbruksinstitut uttalat, att samtliga vaktmästare borde hänföras till
lönegrad B 7. Jag anser, att ifrågavarande institutions vaktmästare icke böra
komma i sämre löneställning än den som vaktmästare vid andra vetenskapliga
institutioner i regel tillhöra, nämligen lönegrad B 7. Den omständigheten att
vaktmästare vid lantbrukshögskolan i regel icke skulle få tjänstgöra vid en
enda institution, lärer nämligen icke göra hans uppgift mindre krävande, utan
snarare tvärtom. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag på denna punkt.
I överensstämmelse med tidigare gjorda beräkningar hava de sakkunniga
angivit slutbeloppet för avlöningsstaten vid lantbrukshögskolan till 187,234
kronor. Då jag i det föregående föreslagit, att särskilt speciallärare anställes
för ämnet fältmätning med omkring 50 reducerade undervisningstimmar, för
vilken undervisning enligt förut angivna grunder bör beräknas en kostnad av
1,500 kronor, kommer avlöningsstaten att ökas till 188,734 kronor. Emellertid
kan förväntas, att ifrågavarande kostnader under övergångsåren skola
stanna vid lägre belopp. Denna fråga torde ett kommande år, då medel behöva
äskas för ändamålet, böra underkastas mera ingående prövning.
Med avseende på lantbrukshögskolans ledning hava de sakkunniga föreslagit,
att under Kungl. Majit skulle finnas fyra led, nämligen inspektor, styrelse,
lärarkollegium och rektor.
Liksom fallet vore med närstående högskolor —- veterinär- och skogshögskolorna
— borde även en blivande lantbrukshögskola höra direkt under Kungl.
Majit och ärenden rörande densamma handläggas i jordbruksdepartementet.
Med hänsyn till att lantbrukshögskolans uppgift till väsentlig del komme att
bestå i utbildandet av tjänstemän för den under lantbruksstyrelsens överinseende
stående lägre lantbruksundervisningens, konsulentverksamhetens och lantbruksförvaltningens
behov, syntes det emellertid vara lämpligt, att chefen för
lantbruksstyrelsen tillerkändes inspektionsrätt vid högskolan.
Vid själva lantbrukshögskolan borde den högsta myndigheten utgöras av en
styrelse, som syntes böra erhålla en sådan sammansättning, att i densamma
den förut omtalade samverkan mellan olika vetenskapliga anstalter komme till
organisatoriskt uttryck. Detta syntes kunna ernås på det sätt, att styrelsen
finge bestå av sex medlemmar, av vilka Kungl. Maj :t utsåge två, därav den
ene borde vara ordförande, en vöre självskriven på grund av sin ämbetsställning,
nämligen lantbrukshögskolans rektor, en valdes av lantbrukshögskolans
lärarkollegium, en av det större akademiska konsistoriet i Uppsala och en av
centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet styrelse på förslag
av dess nämnd. Bestämmelser borde givas, som tryggade, att sakkunskap
förefunnes hos styrelsens samtliga ledamöter. Av de utav Kungl. Majit utsedda
ledamöterna borde åtminstone den ene vara förfaren i praktiskt jordbruk.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 käft. (Nr 249).
Administra
tion.
Högre lantbruksundervisningssakknnniga.
16
242
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
Lärarkollegiets fasta kärna borde utgöras av de vid lantbruksbögskolan anställda
professorerna. Prefekt vid universitetsinstitution och avdelningsföreståndare
vid centralanstalten borde för undvikande av tidsödande skriverier
adjungeras vid behandlingen av visst ärende, som rörde samarbetet med respektive
institution. Likaså borde dylik prefekt eller avdelningsföreståndare eller
annan professor, vid vars institution eller under vars ledning studerande utarbetat
licentiatavhandling, adjungeras vid bedömandet av den studerandes
licentiatexamen i vederbörande ämne, dock med rätt för den adjungerade att
insända skriftligt yttrande eller votum. Vid lantbrukshögskolan anställd speciallärare,
som självständigt handhade undervisningen i något ämne, borde
ävenledes adjungeras i lärarkollegiet vid behandlingen av frågor, som omedelbart
rörde det honom anförtrodda läroämnets intressen.
Liksom nu vore fallet vid lantbruksinstituten torde vid lantbrukshögskolan
en av högskolans professorer böra förordnas till rektor av Kungl. Majit, sedan
styrelsen avgivit förslag. Lämpligt torde vara, att styrelsen avgåve förslag
först efter lärarkollegiets hörande. Att låta lärarkollegiet självt välja rektor
syntes ej vara att tillråda med hänsyn till dess fåtalighet. Dessutom skulle
ju lärarkollegiet enligt förevarande förslag få tillfälle att genom en vald representant
göra sina synpunkter gällande i styrelsen.
Reservation. Angående sättet för tillsättandet av lantbrukshögskolans styrelse har reservation
avgivits av en utav de sakkunniga, nämligen herr Sederholm.
»Med avseende på styrelsens för lantbrukshögskolan sammansättning anser
jag i olikhet mot de sakkunnigas majoritet, att denna styrelse i sin helhet bör
tillsättas av Kungl. Maj :t. Så sker för närvarande i huvudsak både inom veterinärhögskolan
och skogshögskolan, och några olägenheter av denna anordning
hava där, så vitt jag har mig bekant, ej försports.»
Yttranden. Endast i två av de avgivna yttrandena har frågan örn särskild inspektor
berörts.
Tekniska högskolans lärarkollegium, i vilkens framställning högskolans styrelse
förklarat sig instämma, har uttalat, att särskild inspektionsmyndighet
vid sidan örn eller kanske rentav över styrelsen förefölle lärarkollegiet ej överensstämma
med normala högskoleformer. Kollegiet ville ifrågasätta, huruvida
det ej skulle vara en lyckligare och för högskolan värdigare lösning, att lantbruksstyrelsens
chef vore självskriven ledamot av högskolans styrelse.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstituts har ansett lämpligt, att inspektor för
högskolan utses av Kungl. Majit.
I fråga om sättet för utseendet av högskolans styrelse hava statskontoret,
skog shö g skolans styrelse samt förvaltningsutskotten i Stockholms läns och
stads samt Västmanlands läns hushållningssällskap uttalat sig till förmån
för nyssnämnda reservation. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har förordat de sakkunnigas förslag. Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut
har ansett, att lantbrukshögskolans styrelse bör utgöras av fyra
av Kungl. Majit utsedda personer jämte högskolans rektor samt en av lärarkollegiet
utsedd ledamot.
Övriga detaljer rörande högskolans ledning hava icke givit anledning till
erinran i något av de avgivna yttrandena.
Departe- De sakkunnigas förslag att chefen för lantbruksstyrelsen skulle hava inmentschefen.
spektionsrätt vid högskolan synes mig vara ägnat att i viss mån komplicera
Kungl. Maj:ts proposition nr %h9.
243
högskolans administration. De med ifrågavarande anordning avsedda förde?
larna torde man därför i stället böra söka vinna genom bestämmelse, att lantbruksstyrelsens
chef skall vara självskriven ledamot av högskolans styrelse.
Jag föreslår alltså en sådan ändring i sakkunnigeförslaget.
Vidare hava de sakkunniga ansett, att styrelsen för högskolan endast till
mindre del borde förordnas av Kungl. Majit, under det att återstående ledamöter,
utom högskolans rektor, skulle utses av särskilda korporationer. En
reservant har föreslagit att styrelsen i sin helhet tillsättes av Kungl. Majit.
Jag finner mig böra föreslå, att styrelsen för lantbrukshögskolan, i likhet
med vad nu gäller för exempelvis skogs- och veterinärhögskolorna, till huvudsaklig
del tillsättes av Kungl. Majit. Enligt min mening bör styrelsen utgöras
av fyra utav Kungl. Majit för viss tid förordnade ledamöter samt chefen
för lantbruksstyrelsen och högskolans rektor eller dennes vikarie såsom
självskrivna ledamöter. Kungl. Majit bör tillika utse styrelsens ordförande.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att tillse, att genom valet
av styrelseledamöter olika för högskolans verksamhet betydelsefulla intressen
bliva på lämpligt sätt representerade.
Övriga av de sakkunniga föreslagna detaljer beträffande högskolans ledning
giva mig icke anledning till erinran.
b) Alnarps lantbruks-, mejeri- oell trädgårdsinstitut.
Vad först angår behovet av lärare hava de sakkunniga beträffande agronomkursen
framhållit, att det ur utbildningssynpunkt vore önskvärt, att undervisningen
i största möjliga utsträckning bestredes av fast anställda lärare.
Av praktiska skäl vore det emellertid icke möjligt — i varje fall icke därest
agronomundervisningen anordnades utan anknytning till annan närgränsande
undervisning -— att låta alla ämnen föredragas av dylika lärare. Såsom ovan
anförts förekomme vid agronomutbildningen ett betydande antal undervisningsämnen.
På grund av dessa ämnens speciella natur vore det i regel icke möjligt
för en och samma lärare att nöjaktigt behärska mer än på sin höjd
några få närbesläktade ämnen. Härav följde, att i vissa fall undervisningen
bleve alltför dyrbar, om den skulle meddelas av fast anställd lärare, och denne
skulle icke heller kunna fullt utnyttjas för undervisningen. Det torde sålunda
vara erforderligt att för nu ifrågavarande undervisning jämväl anlita vissa
icke fast anställda lärare. I det följande hade de fast anställda lärarna betecknats
såsom huvudlärare och de övriga såsom speciallärare.
Enligt de sakkunnigas mening borde såvitt möjligt undervisningen i samtliga
för agronomutbildningen viktiga tillämpade ämnen bestridas av huvudlärare.
Emellertid vore det tydligt, att icke en huvudlärare kunde anställas
för varje sådant ämne. Skulle kostnaderna för agronomkursen kunna hållas
nere på en rimlig nivå och de olika lärarnas arbetskraft helt kunna tagas
i anspråk, vore det nödvändigt, att varje lärare finge mera än ett ämne att
föredraga.
örn agronomkursen anordnades i överensstämmelse med ovan angivna riktlinjer
och icke kunde lokalt anknytas till annan närstående ^bildningsanstalt,,
hade de sakkunniga av förberörda skäl funnit sig böra utgå ifrån, att antalet
huvudlärare vid kursen begränsades till fem. Av dessa skulle en undervisa
i allmän jordbrukslära och kulturteknik samt geologi och marklära, en i växt
-
Lärar
behovet.
Högre lantbrnksundervisningssakknnniga.
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 240.
odlingslära, botanik ock lantbruksbotanik, lantbrukszoologi saint bakteriolog!,
en i redskapslära, husbyggnadslära, matematik och fysik, en i husdjurslära och
mjölkhushållning samt en i lantbruksekonomi, nationalekonomi och lantbruksbokföring.
Speciallärare skulle bestrida undervisningen i följande ämnen, nämligen:
kemi och lantbrukskemi, husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens
hälso- och sjukvårdslära, rättslära, trädgårdsskötsel och skogshushållning.
Vid undervisningen i kulturteknik m. m. vore biträde av en assistent erforderligt.
De sakkunniga kunde emellertid icke underlåta att framhålla, att det av
kostnadshänsyn betingade sammanförandet av mångå delvis tämligen olikartade
undervisningsämnen på en och samma fast anställd lärare måste medföra
avsevärda svårigheter att i varje särskilt fall erhålla fullt kvalificerade
lärare, varigenom i sin tur fara uppstode, att undervisningen vid agronomkursen
icke skulle kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. Samordnades däremot
agronomutbildningen med annan närstående undervisning, bleve det totala
behovet av lärare större, och kraven på specialisering hos lärarna kunde då också
ställas högre. Ett arrangemang i sådan riktning måste därför anses vara
av stort värde för agronomutbildningen. De sakkunniga ville längre fram redogöra
för hur lärarfrågan på ett mera tillfredsställande sätt kunde tänkas ordnad,
om agronomkurs samordnades med kurser för högre mejeri- och trädgårdsundervisning.
När det gäller att bedöma behovet av lärarkrafter för mejeriundervisningen
måste hänsyn tagas bl. a. därtill, att till Alnarp även är förlagd en lägre, ettårig
mejeriskola. Vid denna skola, som även i fortsättningen torde böra upprätthållas
vid Alnarp, plägar elevantalet uppgå till omkring 25. Undervisningens
planläggning vid nämnda skola belyses av nedanstående sammanställning
av det ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika läroämnen.
Antalet Hildery is Hingst immar i lägre ettårig mejerikurs vid Alnarp.
Förel. Övu.
Svenska språket.....................1 — 100
Matematik.......................I
Fysik..........................)
Kemi..........................175
Bakteriolog!.......................|
Maskinlära....................... 25 —
Husbyggnadslära..................... 10 20
Husdjurslära...................... 20
Husdjurens hälso- och sjukvårdslära............ 10 —
Mejeriteknik och speciell osttillverkning........... 110 —
Mejeribokföring..................... — 65
Handelslära....................... 15 —
Summa 265 185
Härtill komma praktiska övningar i mejeriet under c:a 310 dagar.
De sakkunniga hava angivit behovet av lärare vid mejeriundervisningen på
följande sätt.
Direkt för mejeriundervisningen borde anställas två huvudlärare, nämligen
en för ämnena mejerilära och mejeriekonomi samt en för ämnena mejerikemi
och mejeribakteriologi. Nämnda lärare borde undervisa i ovan angivna ämnen
i såväl den högre som den lägre mejerikursen. Därjämte borde de i någon
Kungl. Majlis proposition nr 249.
245
mån kunna tagas i anspråk för undervisning i agronomkursen. Vid undervisningen
i mejerilära i den lägre kursen torde vederbörande huvudlärare likväl
behöva biträde av assistent. I övriga i mejeriutbildningen ingående undervisningsämnen
borde undervisningen i vissa fall bestridas av olika för agronomundervisningen
anställda lärare och till återstående del av särskilt för undervisningen
vid mejerikurserna anlitade speciallärare.
I ämnet maskinlära borde såsom redan förut antytts undervisningen kunna
bestridas av föreståndaren för mejerimaskinprovningama.
Yad därefter angår behovet av lärare för trädgårdsundervisningen, må erinras
därom, att till Alnarp jämväl är förlagd en lägre trädgårdsskola. Denna
torde böra upprätthållas jämväl efter inrättandet av en högre trädgårdskurs
därstädes. Lärare ävensom lokaler och material för undervisningen torde i
stort sett böra vara gemensamma för de båda skolorna.
Den lägre trädgårdsskolan vid Alnarp är såsom förut antytts tvåårig. Antalet
ordinarie elever i varje årsklass plägar vara omkring tio. Därjämte bruka
c:a sex extraelever årligen deltaga i undervisningen vid skolan.
För undervisningen vid trädgårdsskolan äro fast anställda en föreståndare
och två ämneslärare. Därjämte meddelas undervisning vid trädgårdsskolan av
ett antal extralärare, av vilka några samtidigt äro lärare vid den till Alnarp
förlagda agronomkursen.
Undervisningens omfattning i olika ämnen framgår av följande sammanställning,
som upptager det ungefärliga antalet undervisningstimmar vid kursen.
Antalet undervisningstimmar i olika ämnen vid lägre trädgårdsskolan vid Alnarp
(avrundade tal).
Första året
Andra året
Summa
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
Förel.
Övn.
Svenska språket ..............
30
30
Välskrivning................
10
10
Matematik................
45
45
Fysik...................
j, lin
35
Meteorologi................
Kemi...................
40
10
40
10
Geologi ock marklära (+ gödsellära).....
20
30
50
Botanik..................
75
7
100
8
175
15
Zoologi..................
40
3
5
2
45
5
Biskötsel.................
10
10
Fältmätning och avvägning.........
10
70
5
15
70
Ritning..................
20
20
Hnsbyggnadslära och växthuskonstrnktion . . .
15
85
15
85
Bokföring.................
35
35
Trädgårdsanläggning ............
25
105
25
105
Ekonomisk trädgårdsodling:
historik .......... ......
fruktodling...............
20
20
125
70
145
90
köksväxtodling..............
100
10
10
15
110
25
blomsterodling..............
40
10
75
5
115
15
trädskoleskötsel .............
5
80
25
85
25
Trädgårdsprodukternas användning som födoämne
15
30
15
30
Dekoration och bindekonst.........
55
55
Fröodling och fröbehandling.........
20
5
20
5
Försöksteknik...............
15
30
15
30
Pedagogik (föredragsövningar)........
10
20
30
Summa
400
225
505
400
1025
625
opaginerad Kontrollera mot PDF
24b
Kungl. Majlis proposition nr 240.
De sakkunniga hava utgått ifrån, att lärarpersonalen i viss utsträckning
skall vara gemensam för agronomkursen och trädgårdskurserna. Beträffande
den omfattning, i vilken lärare synes böra anställas speciellt för trädgårdsundervisningen,
hava de sakkunniga anfört följande.
Under alla förhållanden torde för trädgårdsundervisningen böra finnas en
huvudlärare med uppgift att meddela undervisning i såväl den högre som den
lägre trädgårdskursen i fruktodling, trädgårdsekonomi, växtsystematik och
ekonomisk växtkunskap.
De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida icke en huvudlärare
borde finnas jämväl i'' trädgårdsanläggningskonst. Med hänsyn till detta läroämnes
stora betydelse för utbildningen av arkitekter och konsulenter m. fl. på
trädgårdsområdet måste nämligen synnerligen stora krav ställas på läraren i
ämnet. Enär det emellertid för tillfället torde vara förenat med stora svårigheter
att erhålla en verkligt kvalificerad person såsom fast anställd lärare i
trädgårdsanläggningskonst, syntes det enligt de sakkunnigas mening vara
lämpligt, att ifrågavarande undervisning åtminstone tillsvidare uppdroges åt
speciallärare. Givetvis finge arvodet för nämnda undervisning icke tillmätas
alltför knappt. Det ville synas de sakkunniga, som örn en dylik anordning
.skulle innebära goda förutsättningar att till läroanstalten knyta en framstående
kraft på ifrågavarande område. För en skicklig trädgårdsarkitekt borde det
nämligen vara av värde, att han vid sidan av sin lärarverksamhet kunde mera
fritt ägna sig åt praktisk verksamhet på området, än som vore möjligt vid fast
anställning såsom lärare. Därest i en framtid förberörda anordning skulle visa
sig medföra bestämda olägenheter, borde då givetvis tagas under övervägande,
huruvida dylik lärare borde mera fast knytas till läroanstalten.
I övriga fackämnen borde undervisning bestridas av tre ordinarie ämneslärare,
vilka dessutom borde vara ledare av de praktiska arbetena inom motsvarande
avdelningar vid trädgårdsskolan. Av dessa lärare borde den ene
handhava undervisningen i blomsterodling under glas, den andre i köksväxtodling
på kalljord och under glas samt i blomsterodling på kalljord, och den
tredje i plantskoleskötsel och ritning. Samtliga borde undervisa i såväl den
högre som den lägre trädgårdskursen.
Slutligen borde den vid försöksverksamheten på köksväxternas område vid
Alnarp anställda försöksledaren åläggas att utan särskild ersättning handhava
undervisningen i fröodling och fröbehandling, ärftlighetslära och växtförädling
samt försöksteknik.
Då ovan föreslagits, att tre ordinarie ämneslärare skulle meddela undervisning
dels i den högre och dels i den lägre kursen, syntes detta innebära en ökning
med en ordinarie lärare, betingad närmast av den högre kursen. Härvid
borde dock anmärkas, att den nuvarande anordningen med blott två ordinarie
lärare vid trädgårdsskolan, av vilka den ene hade att sköta såväl undervisning
som praktiskt arbete inom både köksväxt- och blomsterodling, enligt vad de
sakkunniga inhämtat icke visat sig vara tillfredsställande. Det hade redan
blivit nödvändigt att överlämna, undervisningen i blomsterodling på kalljord
åt den förman, som haft att under nämnda ordinarie lärares ledning sköta avdelningen
för perenna blomsterväxter, men som denna underordnade befattning
till följd av allt för låg avlöning ofta bytt innehavare, hade det enligt uppgift
ej kunnat undgås, att undervisningen blivit lidande. Ehuru den ordinarie läraren
i blomster- och köksväxtodling (som också undervisade i bindekonst och
blomsterdekoration) fått en viss lättnad i arbetet genom att nämnde förman
övertagit en del av undervisningen, ansåges han ändock hava för stor arbetsbörda,
och en uppdelning av hans tjänst skulle sålunda redan under nuvarande
förhållanden vara motiverad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
247
I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga uppgjort följande
sammanställning över behovet av lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut, därvid jämväl det ungefärliga antalet undervisningstimmar
för de särskilda lärarna angivits.
Behovet av lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
1. Yid lantbruksavdelningcn.
Föret Övn.
Lektor i botanik och zoologi:
Agronomkursen:
botanik......................... 60 90
zoologi......................... 15
Högre trädgårdskursen:
föret övn.
botanik.............. 125 80 Ifördeladel 65 40
zoologi.............. 30 25 |på två år| 15 15
Lägre trädgårdskursen:
botanik.........................100 10
zoologi......................• • • • 10_10
Summa 295 165
Leidor i kemi och marklära:
Agronomkursen:
kemi...............
geologi och marklära........
Högre mejerikursen:
kemi...............
Högre trädgårdskursen:
kemi: agronomkursen i ämnet samt . .
geologi och marklära........
Lägre trädgårdskursen:
kemi...............
geologi, marklära och gödsellära . . .
Lektor i jordbrukslära och kulturteknik:
Agronomkursen:
jordbrukslära..........
kulturteknik...........
Högre trädgårdskursen:
jordbearbetning.........
fältmätning och avvägning . . . .
Lägre trädgårdskursen:
jords torrläggning........
70 30
30 20
80 150
föret övn.
10 10 \ fördelade j 5 5
50 20 |på två år\ 25 10
........... 30 15
...... 50_5
Summa 290 235
160 100
60 120
föret övn.
15 — Ifördeladel 10
— 150 /på två år] 75
........ . . 10 10
Summa 240 305
Assistent biträder vid övningar i kulturteknik och vid försök.
248
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
PSrel. Örn.
Lektor i redskapslära och fysik:
Agronomkursen:
matematik....................... 30
fysik.......................... 40
redskapslära....................... 50 100
Högre mejerikursen:
fysik.......................... 45 50
Lägre mejerikursen:
fysik.......................... 20
Högre trädgårdskursen:
matematik tillsammans med agronomkursen
fysik tillsammans med agronomkursen
föiel. övn.
meteorologi............20 1 fördeladel 10
redskapslära............ 30 30 jpå två år{ 15 15
Lägre trädgårdskursen:
fysik och meteorologi................... 30
Summa 240 165
Lektor i husbyggnadslära :
Agronomkursen...................... 50 100
Högre mejerikursen.................... 50 100
Lägre mejerikursen..................... 10 20
Högre trädgårdskursen:
husbyggnadslära delvis tillsammans med agronomkursen, dessutom
25 förel., 100 övn., fördelade på två år........ 15 50
ritning 100 övn., fördelade på två år............ 50
Lägre trädgårdskursen................... 15 85
Summa 140 405
Lektor i husdjur slöra:
Agronomkursen:
husdjurslära.......................160 100
husdjurens anatomi och fysiologi.............. 40 30
Högre mejerikursen:
husdjurslära....................... 50
husdjurens anatomi och fysiologi.............. 20 20
Lägre mejerikursen:
husdjurslära m. m..................... 20
Summa 290 150
Lektor i lantbruksekonomi:
Agronomkursen:
nationalekonomi..................... 20
handelslära....................... 20
lantbruksekonomi.................... 120 50
bokföring........................ 100
Högre trädgårdskursen:
nationalekonomi och handelslära tillsammans med agronomkursen
bokföring
80 övn., fördelade på två år........... 40
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9. 249
Förel. Övn.
Högre mejerikursen:
nationalekonomi tillsammans med agronomkursen
handelslära....................... 20 20
bokföring........................ 70
Lägre mejerikursen:
handelslära.................. 15_
Summa 195 280
Speciallärare i husdjurens hälso- och sjukvårdslära:
Agronomkursen...................... 30 15
Speciallärare i skogshushållning:
Agronomkursen...................... 60 4 dagar
Speciallärare i rättslära:
Agronomkursen...................... 60 30
Högre trädgårdskursen......f av agronomundervisningen
2. Vid mejeriavdelningen.
Professor i mejerilära och mejeriekonomi:
Högre mejerikursen:
mejerilära........................100
mejeriekonomi...................... 40
Lägre mejerikursen:
mejerilära........................135
Agronomkursen:
mejerilära................... 50__15
Summa 325 15
Leder med biträde av assistent dagligen praktiska övningar i
mejeriet för såväl högre som lägre mejerikursen.
Är därjämte föreståndare för den lägre mejeriskolan och mejerirörelsen.
Förberörde assistent biträder dessutom vid annan undervisning
särskilt i den lägre mejerikursen.
Professor i mejerikemi och mejeribdkteriologi:
Högre mejerikursen:
mejerikemi........................ 40 150
allmän bakteriolog!.................... 40 70
mejeribakteriologi.................... 40 150
Lägre mejerikursen:
kemi och bakteriologi................... 55
Agronomkursen:
allmän bakteriologi................ ■ . ■ ■ 15
Summa 190 370
Föreståndaren för mejerimaskinprövningarna:
Högre mejerikursen:
maskinlära (innefattande värme- och kylteknik)....... 75 100
Högre trädgårdskursen:
värme- och kylteknik, 10 förel., 20 övn., fördelade på två år . . 5 10
Summa 80 110
250
Kungl. Maj.-ts proposition nr2i9.
Speciallärare i husdjur shygien:
Högre mejerikursen....................
Lägre mejerikursen.....................
Summa
Speciallärare i pedagogik:
Högre mejerikursen I nsam undervisning........
Högre tradgardskursenl ° e
Lärare i svenska språket och räkning:
Lägre mejerikursen.....................
Förel.
Övn.
20
10
10
30
10
10
15
100
8. Vid trädgårdsardelningen.
Föreståndaren för lägre trädgårdsskolan; huvudläraren i ekonomisk
trädgårdsodling:
Högre trädgårdskursen:
fSrel. övn.
trädgårdsskötselns historia . . 25
växtsystematik och ekonomisk
växtkunskap....... 95 20
fruktodling......... 60 25
trädgårdsekonomi......20
200 45 fördelade på två år
Lägre trädgårdskursen:
växtsystematik och ekonomisk växtkunskap.........
fruktodling.......................
Summa
Leder föredragsövningar i båda avdelningarna.
Är föreståndare för den lägre trädgårdsskolan och trädgårdsrörelsen.
100
100
60
260
Ordinarie ämneslärare i blomsterodling m. m.:
Högre trädgårdskursen:
törel. övn.
blomsterodling och bindekonst . 70 90 fördelade på två år 35
Lägre trädgårdskursen:
blomsterodling under glas.................140
binde- och dekorationskonst................
fruktodling under glas.................. 20
Summa 195
Förestår växthusen.
Ordinarie ämneslärare i köksväxtodling m. m.:
Högre trädgårdskursen:
törel. övn.
köksväxtodling och blomsterodling
på kalljord..... 45 35 fördelade på två år 25
Lägre trädgårdskursen:
köksväxtodling.....................100
blomsterodling på kalljord , .............. 40
Summa 165
Förestår köksväxtodlingen och blomsterodlingen på kalljord.
25
10
20
55
45
30
60
15
150
15
10
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
251
i Förel. Övn.
Ordinarie ämneslärare i plantskoleskötsel m. m.:
Högre trädgårdskursen:
förel. övn.
plantskoleskötsel.......30 10
fruktodling......... 25
30 35 fördelade på två år 15 20
Lägre trädgårdskursen:
trädgårdsanläggning och ritning...... 25 125
fruktodling....................... 60
plantskoleskötsel..................... 60 45
Agronomkursen:
trädgårdsskötsel ..................... 10 20
Summa
170
210
Förestår plantskolorna.
Ledaren av försöksverksamheten
med
köksväxter vid Alnarps
trädgårdar:
Högre trädgårdskursen:
förel.
OXTA.
ärftlighetslära och växtförädling
30
30
fröodling och fröbehandling . .
10
10
försöksteknik....... .
15
10
55
50 fördelade på två år
30
25
Lägre trädgårdskursen:
fröodling och sortförädling . .
20
5
Summa
50
30
Speciallärare i trädg årdsanläg g ning skonst r
Högre trädgårdskursen:
förel.
övn.
trädgårdsanläggningens teori
100
150
trädgårdsanläggningens teknik .
40
20
140
170 fördelade på två år
70
85
Speciallärare i biskötsel:
Lägre trädgårdskursen.....
10
Speciallärare i konservering etc.:
Högre trädgårdskursen, 10 före!., 25 övn.
, fördelade pä två år . .
5
15
Lägre trädgårdskursen.....
15
30
Summa
20
45
Assistenten i jordbrukslära och kulturteknik:
Lägre trädgårdskursen:
fältmätning och ritning.................. 25 125
Lärare i svenska språket, välskrivning och räkning:
Lägre trädgårdskursen ..................... 85
Kamrerare och kassör vid undervisningsanstalten undervisa i
bokföring i den lägre mejerikursen och den lägre trädgårdskursen.
252
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Yttranden.
Omorganisationen vid Alnarp berör jämväl den dit förlagda hovbeslag sskolan.
I fråga örn denna hava de sakkunniga anfört följande.
Sedan år 1863 vore till Alnarp förlagd en hovbeslagsskola. Denna hade länge
till ändamål att utbilda såväl militära som civila hovslagare. Under senare
åren hade emellertid kurser anordnats endast för civila hovslagare. Vid hovbeslagsskolan
plägade årligen hållas två eller tre kurser, vardera omfattande
en tid av ungefär tre månader. Det sammanlagda antalet elever, som årligen
åtnjöte undervisning vid skolan, plägade uppgå till 20 ä 30.
Styrelsen för hovbeslagsskolan utgjordes av styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp. Professorn i hästskötsel samt husdjurens hälso- och
sjukvårdslära vid Alnarps lantbruksinstitut vore förste lärare vid hovbeslagsskolan
samt hade att under vederbörande styrelses och rektors inseende utöva
ledningen av skolan och närmaste tillsyn över dess lärjungar. Teoretisk undervisning
vid hovbeslagsskolan meddelades vidare av laboratorn i anatomi och
fysiologi vid institutet samt av en vid hovbeslagsskolan anställd instruktionssmed.
De praktiska övningarna i hovbeslag leddes av förberörda instruktionssmed
med biträde av en verkgesäll.
För hovbeslagsskolan funnes uppförd särskild undervisningsbyggnad, innehållande
jämväl bostadsrum åt eleverna vid skolan. Elevavgifter utginge med
belopp, som ungefär motsvarade utgifterna för kosthåll. Statsanslag till skolan
utginge för närvarande med 5,400 kronor örn året.
För hovbeslagsskolan gällande stadgar voro utfärdade den 3 juni 1904 (nr
38, sid. 29).
_ Enligt de sakkunnigas uppfattning borde verksamheten vid hovbeslagsskolan
vid Alnarp även i fortsättningen upprätthållas. Emellertid innebure de sakkunnigas
förslag rörande anordnande av högre lantbruksundervisning vid Alnarp,
att vissa förändringar i hovbeslagsskolans organisation bleve nödvändiga.
Sålunda skulle efter agronomundervisningens omorganisation vid Alnarp icke
finnas särskilda fast anställda lärare vare sig i hästskötsel samt husdjurens
hälso- och sjukvårdslära eller i husdjurens anatomi och fysiologi. Det torde
sålunda bliva nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar för tillgodoseende
av lärarbehovet vid hovbeslagsskolan.
Enligt de sakkunnigas mening borde den undervisning vid hovbeslagsskolan,
som hittills bestritts av förenämnda två fast anställda lärare vid lantbruksinstitutet,
i en framtid till huvudsaklig del uppdragas åt veterinärutbildad speciallärare.
Möjligen kunde en mindre del av ifrågavarande undervisning lämpligen
bestridas av lektorn i husdjurslära vid lantbruksinstitutet. Denne syntes
även böra under institutsstyrelsens och institutets rektors inseende utöva den
närmaste ledningen av hovbeslagsskolan.
Under en övergångsperiod torde emellertid kunna räknas med, att nu rådande
förhållanden beträffande undervisningens anordnande vid hovbeslagsskolan
skulle bliva i stort sett oförändrade. På grund härav torde i förevarande avseende
tillsvidare ingen annan åtgärd behöva vidtagas än att vid utfärdande av
fullmakt för lektorn i husdjurslära hänsyn toges till vad ovan föreslagits.
Med avseende på behovet av lärare vid Alnarpsinstitutet har lantbruksakademien
anfört, att ämnet elektroteknik vid agronomundervisningen borde vara
bättre tillgodosett. Lärarrådet vid Ultima har ansett att förslaget till lärare
icke vore i alla hänseenden nöjaktigt. Genom ökad samundervisning av de
olika lärokurserna i en del ämnen syntes den nu alltför stora splittringen kunna
undvikas och på samma gång lärarnas arbetsbörda i vissa hänseenden minskas.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-bO.
253
vara mindre lämpligt att kombinera ämnena jordbrukslära oell kulturteknik i en
lärostol. Styrelsen för statens maskin- och redskap sprovning sanstalter har
framhållit, att föreståndaren för mejerimaskinprovningarna ej borde utnyttjas
såsom ordinarie lärare vid mejeriundervisningen, och provning snämnden för
lantbruksmaskiner vid Alnarp har -—■ liksom tidigare beträffande högskolan —
uttalat, att undervisningen i redskapslära borde bestridas av professor, som
samtidigt skulle leda viss provningsverksamhet. Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter
har under åberopande av motsvarande förhållanden i vissa
andra länder förordat bättre utrustning med lärarkrafter för trädgårdsundervisningen,
särskilt beträffande ämnet trädgårdsanläggningskonst. Styrelsen
för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har betonat, att för ernående av ett
gynnsamt resultat av undervisningen fordrades i förhållande till de sakkunnigas
förslag flera lärarkrafter och bättre institutioner, ej minst beträffande
undervisningen i redskapslära, som på grund av teknikens raska utveckling
inom jordbruket blivit ett alltmer viktigt ämne.
Lärarrådet vid Alnarp har underkastat de sakkunnigas förslag till ämnesfördelning
en ingående prövning och därvid anfört i huvudsak följande.
Lärarrådet kunde ej underlåta att framhålla, att den undervisning, som
lärarna vid ett lantbruksinstitut och framför allt lärarna i de tillämpade ämnena
hade att utöva, icke kunde jämställas med den undervisning, som lärarna
vid exempelvis de allmänna läroverken hade att bestrida och vilken huvudsakligen
bestode i läxors genomgående och förhörande på grundval av fastställda
läroböcker. Vid ett lantbruksinstitut borde undervisningen i huvudsak
ske i form av föreläsningar, och då nya resultat av vetenskaplig forskning
och praktisk försöksverksamhet ständigt tillkomme inom de tillämpade
läroämnenas områden, måste läraren noga hålla sig ä jour med sitt ämnes
utveckling och i sina föreläsningar meddela de nya rön och erfarenheter, som
framträdde. Utarbetandet av föreläsningar vore därför ett drygt arbete, och
därtill toge planläggningen och övervakandet av den försöksverksamhet, som
läraren borde vara i tillfälle att bedriva, ävensom försöksresultatens bearbetning
ej ringa tid i anspråk. Eli lärare vid ett lantbruksinstitut kunde
därför ej belastas med ett alltför stort antal föreläsningstimmar, örn hans undervisning
skulle bliva verkligt god och fruktbärande.
Vad beträffade de sakkunnigas förslag till ämneskombinationer för de
enskilda lärarna vid ett lantbruksinstitut, ville lärarrådet i första hand framhålla
det olämpliga i, att huvudämnena jordbrukslära och husdjurslära sammankopplades
med andra ämnen —- jordbruksläran med kulturteknik, husdjursläran
med anatomi och fysiologi. Huvudämnena borde företrädas av
lärare, som helt och odelat kunde ägna sig åt sina ämnen.
På lektorerna i jordbrukslära och husdjurslära måste ställas stora krav
i fråga om teoretiska och praktiska insikter, och då det för dem vore av synnerlig
vikt att följa med forsknings- och försöksarbete ävensom förhållandena
vid det praktiska jordbruket och därtill själva bedriva en omfattande försöksverksamhet,
som kunde levandegöra den teoretiska undervisningen, —
moment, som starkt lade beslag på deras tid — måste deras undervisningsverksamhet
ställas så, att den blott omfattade deras speciella huvudämnen.
Till vardera lektorns hjälp vid försöksverksamheten måste finnas en assistent.
Dessas årslöner borde sättas så pass höga -—- 3,000 kronor — att de kunde förväntas
stanna på platsen under en följd av år.
I fråga örn ämnet kulturteknik ansåge lärarrådet, att undervisningen i
254
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Departe
mentschefen.
detta ämne med hänsyn till dels de krav, som måste uppställas på lärarens
fackutbildning, dels ämnets betydelse för den blivande praktikern, måste bestridas
av en särskild lärare. Befattningen borde vara ett lektorat i likhet
med vad de sakkunniga föreslagit för ämnet husbyggnadslära. Under de
c.a tva manader pa aret, da praktiska övningar i fältmätning och avvägning
ägde rum, borde lektorn hava till hjälp en assistent. Härtill borde kunna förvärvas
en vid lantmannaskola anställd lärare.
Lärarrådet ansåge, att undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi
ävensom i hästens^ exteriör borde bestridas av veterinärutbildad lärare och
ville därför föreslå, att undervisningen i de nu nämnda ämnena förenades
med den i husdjurens hälso- och sjukvårdslära under en och samma lärare.
Denne borde jämväl vara föreståndare för och huvudlärare vid den till Alnarps
lantbruksinstitut förlagda hovbeslagsskolan.
Även lektorn i botanik och zoologi borde på grund av det stora antal undervisningstimmar,
som pavilade honom, biträdas av en assistent.
I anslutning härtill har lärarrådet uppgjort fullständigt förslag till fördelning
av undervisningen vid lantbruksavdelningen mellan olika lärare. Utöver
vad ovan anförts innefattar detta vissa andra, smärre jämkningar i de
sakkunnigas förslag. Lärarrådets förslag upptager 9 lektorer, 2 speciallärare,
2 extralärare och 3 assistenter (därav en med blott cirka två månaders
tjänstgöring) mot 7 lektorer, 3 speciallärare och 1 assistent i de sakkunnigas
förslag.
Lärarrådet har därefter beträffande förslaget till lärarkrafter för trädgårdsundervisningen
framställt vissa erinringar.
Lärarrådet ansåge, att det viktiga ämnet trädgårdsaiiläggningskonst borde
företrädas av en ordinarie lärare i lektorsställning och ej såsom de sakkunniga
föreslagit av en speciallärare. Vidare ansåge lärarrådet, att de för
de ordinarie lärarna föreslagna lönerna vore alldeles för knappt tillmätta i
betraktande av, att lärarna hade att meddela undervisning i en högre trädgårdskurs
och att stora krav därför måste ställas på deras utbildning.
Föreståndaren för Alnarps trädgårdsskola C. G. Dahl har i särskild promemoria
till lärarrådets yttrande utförligt motiverat kraven på fast anställd
lärare i lektors ställning för ämnet trädgårdsanläggningskonst samt på bättre
lönevillkor för de ordinarie ämneslärarna vid trädgårdsundervisningen.
Pa grund av den jämförelsevis mångsidiga utbildning, som kräves av befattningshavare
på lantbruks-, mejeri- och trädgårdsområdena torde det alltid
bliva förenat med svårigheter att på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodose
behovet av specialiserade lärarkrafter utan att kostnaderna för undervisningen
samtidigt bliva alltför betungande för statsverket. Genom sitt
förslag att fast sammanknyta de tre undervisningsgrenarna vid Alnarp liava
emellertid de sakkunniga ernått, att lärarna i icke ringa utsträckning kunnat
utnyttjas gemensamt för olika utbildningskurser. Antalet lärare har därigenom
kunnat i viss man begränsas, och framför allt har den undervisning, som
eljest fatt meddelas av speciallärare, till allra .största delen kunnat överflyttas
på fast anställda lärare, vilket måste betraktas såsom en betydande fördel.
Enligt min uppfattning bör sålunda de sakkunnigas förslag till lärarbehovets
vid Alnarp tillgodoseende i stort sett kunna godtagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hil
-
ur.)
Beträffande förslaget till lärare vid agronomkursen anser jag att ämnet
redskapslära blivit nöjaktigt tillgodosett. Däremot vill det förefalla, som om
lärarna i ämnena jordbrukson! med kulturteknik och husdjurslära skulle
bliva väl mycket betungade med undervisning, helst som nämnda lärare torde
böra beredas visst tillfälle att syssla med praktisk försöksverksamhet inom
vederbörande ämnesområden. Vad särskilt angår lärarbefattningen i jordbrukson,
anser jag det närmast ur nu anförda synpunkt mindre lämpligt att
detta ämne kombineras med kulturteknik, som emellertid även på grund av de
särskilda krav ämnet ställer lämpligen torde böra företrädas av särskild lärare.
Jag föreslår sålunda, att i ämnet kulturteknik med fältmätning anställes en
speciallärare, vilkens undervisning för beräkning av arvodesbeloppet lämpligen
torde böra uppskattas till 65 föreläsnings- och — då vissa övningar samtidigt
kunna anordnas gemensamt för agronomkursen och den högre trädgårdskursen
— 150 övningstimmar. Den föreslagna assistenten torde böra sortera
under lektorn i jordbrukslära men hava skyldighet att i den utsträckning
som kan komma att föreskrivas biträda vid undervisningen i fältmätning.
Vidkommande ämnet husdjurslära torde jämväl kunna ifrågasättas,
huruvida icke någon minskning i undervisningsskyldigheten för vederbörande
lärare borde vidtagas genom att överflytta undervisningen i ämnet husdjurens
anatomi och fysiologi på annan lärare. Enär emellertid, såsom senare
närmare angives, under en jämförelsevis lång övergångstid annan fast anställd
lärare vid Alnarp kan förväntas stå till förfogande för undervisning i
sistnämnda ämne, torde det icke vara erforderligt att på detta stadium taga
slutlig ståndpunkt till förevarande spörsmål.
I fråga om lärarbehovet vid mejeriavdelningen vill jag till en början erinra
därom, att jag i det föregående föreslagit, att den högre mejerikursen skall
planläggas som treårig, under det att de sakkunniga räknat med tvåårig kurstid.
Härav föranledes, såsom redan förut anförts, en rätt väsentlig ökning i
antalet undervisningstimmar för kursen. En del av denna ökning, såsom i
lantbruksekonomi, giver emellertid icke anledning till särskild undervisning
för mejerikursen, och i andra fall, såsom i mejeriekonomi och husbyggnadslära,
torde den erforderliga ökningen i undervisningstimmar böra falla på
vederbörande ordinarie lärare vid institutet. Men icke heller beträffande ämnet
maskinlära, som förutsatts skola såsom tjänsteåliggande föredragas av
föreståndaren för mejerimaskinprovningarna, torde någon ökning i kostnader
för lärare behöva uppkomma.
Vad angår den högre trädgårdsundervisningen finner jag det vara önskvärt,
att en fast lärarbefattning inrättas i ämnet trädgårdsanläggningskonst.
I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid, att med denna åtgärd bör
något anstå, tills viss erfarenhet vunnits rörande olika möjligheter att på ett
tillfredsställande sätt ordna undervisningen i detta ämne.
Vad de sakkunniga anfört med avseende på den till Alnarp förlagda hovbeslagsskolan,
torde för närvarande icke behöva föranleda något förslag från
min sida. I sinom tid torde böra tagas under förnyat övervägande, huruvida
läraren i husdjurslära lämpligen bör vara föreståndare för nämnda skola.
opaginerad Kontrollera mot PDF
25(5
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Befattningshavares
avlöningsförhållanden.
Högre lantbruksundervisningssakkunniga.
I fråga om lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut hava de sakkunniga
föreslagit följande.
Huvudlärarna vid agrononikurs hade för närvarande professors namn, även
om de i avlöningshänseende icke vore likställda med motsvarande befattningshavare
vid verkliga fackhögskolor. Sedan emellertid utbildningen av lantbrukslärare
och konsulenter m. fl. överflyttats till en lantbrukshögskola och
agronomkursen sålunda finge till huvudsaklig uppgift att sörja för utbildning
av yrkesmän vid det större jordbruket, hade de sakkunniga ansett det skäligt,
att ifrågavarande huvudlärare i fortsättningen erhölle lektors ställning. I
likhet med vad nu gällde för lektor vid skogshögskolans forstmästarkurs torde
lektorerna vid agronomkurs böra hänföras till lönegrad B 26 i förenämnda avlöningsreglemente.
Lektor borde tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av undervisningsanstaltens
styrelse, som för bedömande av skickligheten hos sökande till lektorsbefattning
borde medgivas att tillkalla en eller flera sakkunniga.
Vid anstalten för högre mejeriutbildning hade undervisningen förutsatts
skola meddelas under fullt högskolemässiga former. Ifrågavarande anstalt
borde därjämte vara en härd för vetenskaplig forskning på mejeriområdet.
Det vore sålunda nödvändigt, att framstående vetenskapsmän knötes till anstalten.
Med hänsyn härtill borde huvudlärarna vid mejeriundervisningen erhålla
samma ställning som motsvarande lärare vid lantbrukshögskolan, d. v. s. de
borde hava professors ställning samt tillhöra lönegrad B 30 i avlöningsreglementet
för statsdepartement m. fl.
Den vid trädgårdsundervisningen anställde huvudläraren i ekonomisk trädgårdsodling
borde hava till åliggande — utöver ovan angiven undervisningsskyldighet
— att hava överinseendet över trädgårdsanläggningarna vid Alnarp
och för övrigt hela trädgårdsdriftens ekonomi. I anslutning därtill torde
han även — i överensstämmelse med nuvarande anordning vid Alnarps trädgårdsskola
-— böra vara föreståndare för den lägre trädgårdskursen. På grund
av de maktpåliggande uppgifter, som sålunda syntes böra åvila nämnda huvudlärare,
borde han enligt de sakkunnigas mening hänföras till lägst lönegrad
B 28 i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement m. fl.
De ordinarie ämneslärarna vid trädgårdskurserna återigen torde böra åtnjuta
i stort sett lika löneförmåner som nu stadgeenligt utgå till ordinarie
lärare vid vissa med statsmedel understödda trädgårdsskolor, däribland Alnarp
(sv. ffs. 551/1924), d. v. s. grundlön minst 3,000 kronor jämte tre ålderstillägg
å 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring samt dessutom
bostad med bränsle och erforderligt trädgårdsland. Givetvis borde å den
kontanta lönen utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för s. k. icke
reglerade befattningar, ävensom i förekommande fall tillfällig löneförbättring.
.Vid den i det följande verkställda budgettekniska beräkningen av avlöningsstatens
storlek vid olika alternativ har för ifrågavarande lärare räknats med
näst högsta lönegraden, d. v. s. för varje lärare en kontant lön av 3,600 kronor.
Med avseende på sättet för bedömande av sökandes skicklighet till fast lärarbefattning
hava de sakkunniga anfört följande.
Vid upprättande av förslag till professorsbefattning torde liknande bestämmelser,
som ovan föreslagits för lantbrukshögskolan, lämpligen böra tillämpas.
Sakkunniga för bedömande av skickligheten hos sökande till professorsbefattning
borde utses av styrelsen efter förslag av vederbörande avdelningskollegium.
För bedömande av skickligheten hos sökande till lektorsbefattning eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
257
befattning såsom huvudlärare vid trädgårdsundervisningen borde styrelsen äga
att efter lärarkollegiets hörande tillkalla en eller flera sakkunniga.
Kostnaden för speciallärares undervisning hava de sakkunniga beräknat till
beträffande agronomkurs i genomsnitt 25 kronor per reducerad undervisningstimme.
Motsvarande kostnad för övriga undervisningskurser hava av de sakkunniga
ansetts böra uppskattas till för den högre mejerikursen 30 kronor, för
den högre trädgårdskursen 25 kronor samt för den lägre mejerikursen och den
lägre trädgårdskursen 15 kronor, allt per reducerad undervisningstimme. Beträffande
den högre trädgårdskursen har likväl för undervisningen i trädgårdsanläggningskonst
räknats med en till 35 kronor per sådan timme förhöjd
kostnad.
Arvoden till två assistenter — en vid agronomkursen och en vid mejerikursen
— hava beräknats med samma belopp som för assistent vid lantbrukshögskolan
eller med 3,600 kronor per år till vardera. Såsom biträde åt föreståndaren
för trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga ävenledes ifrågasatt
ett biträde, benämnt affärsassistent, med motsvarande arvode som ovan föreslagits
för assistent, men sistnämnda utgift borde enligt de sakkunnigas förmenande
icke belasta undervisningsverksamheten utan i stället drabba trädgårdsrörelsen.
Arvodet till rektor vid institutet har av de sakkunniga föreslagits till 2,000
kronor, varjämte ett lika stort belopp upptagits såsom arvode åt den vikarierande
lärare, som skulle hava att upprätthålla den del av rektor eljest åvilande
undervisning, från vilken rektor på grund av tillkommande andra arbetsuppgifter
borde bliva befriad. Ersättning åt andra i förekommande fall erforderliga
vikarier hava de sakkunniga, i överensstämmelse med vad förut anförts
beträffande lantbrukshögskolan, icke ansett lämpligt upptaga såsom särskild
post i undervisningsanstaltens stat.
Såsom arvoden åt vissa andra befattningshavare vid undervisningsanstalten
hava de sakkunniga räknat med för bibliotekarie 1,200 kronor, för kamrerare
4,000 kronor och för skrivbiträde 1,000 kronor.
Vid institutet skulle enligt de sakkunnigas mening erfordras en eldare samt
tre vaktmästare, av vilka sistnämnda de två vore avsedda för agronomkursen
och en för trädgårdsundervisningen. Såväl eldare som vaktmästare borde hänföras
till lönegrad B 5. För mejeriundervisningen syntes icke behöva anställas
någon särskild vaktmästare. De vaktmästare, som förutsatts för agronomkursen
torde nämligen böra åläggas att tjänstgöra i denna egenskap jämväl vid
här ifrågavarande undervisning. Därjämte torde den för mejeridriften
erforderliga maskinisten vid behov böra utnyttjas även för vaktmästargöro
mål.
De sakkunniga framhålla, att avlöningsstaten lämpligen torde böra vara gemensam
för de olika avdelningarna vid institutet. I överensstämmelse med
vad ovan anförts ävensom de i det föregående angivna grunderna för beräkning
av arvoden åt olika lärare och andra befattningshavare borde avlöningsstaten
budgettekniskt beräknas på följande sätt:
Bihang till riksdagens protokoll 1930 1 sami. 212 käft. (Nr 249).
17
Yttranden.
258
Kungl. Maj:ts proposition nr Z-i-9.
Avlöningsstat för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut enligt
de sakkunnigas förslag.
Professorer: 2 å 10 260: —................... 20 520: —
Föreståndaren för trädgårdsskolan............... 9 300: —
Lektorer: 7 å 8 340: —..................... 58 380: —-
Ordinarie ämneslärare: 3 å 3 600: -—............... 10 800: —
Rektorsarvode........................ 2 000: —
Speciallärare:
agronomkursen: c:a 177 reduc. undervisningstimmar
å 25: —.................... 4 425: —
högre mejerikursen: c:a 43 d:o å 30: —........ 1 290: —
lägre mejerikursen: c:a 60 d:o å 15: —........ 900: —
högre trädgårdskursen: c:a 110 d:o å 35:—...... 3 850: —
c:a 12 d:o å 25: —...... 300: —
lägre trädgårdskursen: c:a 83 d:o å 15: —...... 1 245: — \2 010: —
Yikariatsersättningar..................... 2 000: —
Assistenter: 2 å 3 600: —.................... 7 200: -—
Bibliotekarie......................... 1 200: —
Kamrerare.......................... 4 000: —
Skrivbiträde......................... 1 000: —
Eldare............................ 2 448: —
Vaktmästare: 3 å 2 448: —................... 7 344: —
Kronor 138 202: —
Beträffande de sakkunnigas förslag till tjänsteställning och avlöningsförmåner
för fast anställda lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
hava erinringar framförts endast så till vida, att statskontoret och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd förordat, att jämväl de ordinarie ämneslärarbefattningarna
vid trädgårdsundervisningen inordnas i löneskalan i allmänna
avlöningsreglementet. Statskontoret har därvid föreslagit, att ifrågavarande
lärare hänföras till lönegraden B 18.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ansett, att vid inordnande avnämnda
befattningshavare i lönegrad å den civila löneplanen skälig hänsyn
borde tagas till den mera kvalificerade undervisning, som skulle åligga dem
såsom lärare vid den blivande högre trädgårdskursen. För sin del ville nämnden
förorda, att dessa befattningshavare hänfördes till lönegrad B 20. Härvid
förutsatte nämnden, att därest sådan lärare även efter den nya ordningens
ikraftträdande komme att bebo institutet tillhörig bostad, han skulle på sätt
numera skedde inom den nyreglerade civila statsförvaltningen härför erlägga
skälig hyresersättning.
I fråga örn arvoden till speciallärare och andra befattningshavare hava anmärkningar
icke framkommit. Statskontorets tidigare refererade erinran rörande
arvode åt bibliotekarie torde emellertid hava hänsyftning även på Alnarpsinstitutet.
Beträffande de krav, som böra ställas på lärare i huvudämnen vid agronomundervisningen,
har lantbruksakademien betonat vikten av att dessa hade praktisk
erfarenhet i de ämnen, vari de undervisa, vilket därför syntes böra upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
259
ställas som en ovillkorlig kompetensfordran till dessa befattningar. Styrelsen
för Ultuna lantbruksinstitut har framfört liknande synpunkter och framhållit,
att såsom kompetensvillkor för sådan lärare borde föreskrivas, förutom
nöjaktiga teoretiska insikter, att sökande styrkt sig hava genom verksamhet
i praktiskt jordbruk förvärvat den erfarenhet, som för undervisningens rätta
bedrivande finge anses önskvärd och nödvändig. Därjämte borde krävas god
undervisningsförmåga. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har givit uttryck för samma uppfattning.
Beträffande de olika huvudlärarnas vid Alnarp tjänsteställning och lönegrad
anser jag i likhet med de sakkunniga och i huvudsak på av dem angivna
skäl, att de två huvudlärarna vid mejeriavdelningen böra hava professors ställning
med placering i lönegrad B 30 och de sju huvudlärarna vid lantbruksavdelningen
lektors ställning med placering i lönegrad B 26 samt att huvudläraren
i ekonomisk trädgårdsodling bör hänföras till lönegrad B 28.
Vid bedömande av sökandes skicklighet till befattning, som här ovan
nämnts, torde i tillämpliga delar böra gälla samma bestämmelser som förut anförts
med avseende på lantbrukshögskolan. Särskilt i fråga om lektoraten i
de tillämpade ämnena vid agronomkursen torde likväl stor vikt böra fästas
vid att sökande genom egen praktisk verksamhet vunnit erfarenhet och skicklighet
inom det ämnesområde, han vid institutet skall företräda.
För de ordinarie ämneslärarna vid trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga
föreslagit samma löneförmåner som nu stadgeenligt utgå till ordinarie
lärare vid vissa med statsmedel understödda trädgårdsskolor. Statskontoret
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava emellertid funnit det
motiverat, att jämväl ämneslärarbefattningarna vid trädgårdsinstitutet inordnas
i den civila löneplanen och hade föreslagit placering, statskontoret i
lönegrad B 18 och lönenämnden i lönegrad B 20. Jag biträder den uppfattningen,
att ifrågavarande lärartjänster i likhet med andra ordinarie befattningar
vid institutet böra inordnas i löneskalan i allmänna avlöningsreglementet
och ansluter mig till lönenämndens förslag, att dessa befattningshavare
böra hänföras till lönegrad B 20.
Yad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande kostnader för speciallärares
undervisning, arvoden åt rektor och vissa andra befattningshavare samt
i fråga om eldares och vaktmästares avlöningsförmåner föranleder ingen anmärkning
från min sida.
De sakkunniga hava beräknat avlöningsstatens slutbelopp till 138,202 kronor.
Härtill skulle i enlighet med vad förut anförts komma arvode till speciallärare
i kulturteknik, förslagsvis beräknat till 3,000 kronor, ävensom den förhöjning
i anslagsbeloppet, som föranledes därav att, såsom jag ovan föreslagit,
ämneslärarna vid trädgårdsinstitutet skulle avlönas enligt för nyreglerade verk
gällande ordning. Sistnämnda förhöjning kan beräknas till 6,408 kronor. Avlöningsstatens
sammanlagda belopp skulle sålunda uppgå till 147,610 kronor.
Liksom i fråga om högskolan torde emellertid även här vissa avvikelser vara
motiverade under övergångstiden. Denna fråga torde böra upptagas till behandling
i samband med äskandet av anslag för ändamålet.
Departe
mentschefen.
260
Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.
Administra
tion.
Högre lantbruksundervisningssakknnniga.
Departe
mentschefen.
Högre lantbraksundervisuingssakknnniga.
Ledningen av undervisningsverksamheten vid Alnarps lantbruks-, mejerioeh
trädgårdsinstitut hava de sakkunniga ansett böra vara organiserad enligt
i huvudsak samma, grunder, som nu gälla för lantbruksinstituten. Enär det
nya institutet skulle omfatta tre fackavdelningar, nämligen för lantbruksundervisning,
för mejeriundervisning och för trädgårdsundervisning, tillkommer
emellertid i organisationen ytterligare ett led, nämligen avdelningskollegierna.
Beträffande de olika detaljerna hava de sakkunniga föreslagit i huvudsak
följande.
Institutet borde — liksom nu vore fallet beträffande de båda lantbruksinstituten
— stå under överinseende av lantbruksstyrelsen.
Institutets styrelse borde utgöras av fem utav Kungl. Maj:t för en tid av tre
år förordnade ledamöter, därav en ordförande, samt institutets rektor.
Lärarkollegiet borde utgöras av institutets professorer och lektorer samt huvudlärare
vid trädgårdsundervisningen. Annan lärare, som självständigt meddelade
undervisning vid institutet, borde äga säte och stämma i lärarkollegiet
vid behandling av de frågor, som omedelbart berörde något av de utav honom
företrädda ämnena eller undervisningen däruti.
Med hänsyn till de särskilda, undervisningskursernas olika syfte borde samtliga
vid institutet anställda ordinarie lärare och speciallärare vara fördelade
på tre avdelning skollegier, nämligen ett för lantbruksavdelningen, ett för mejeriavdelningen
samt ett för trädgårdsavdelningen.
Lärarnas fördelning på de olika avdelningskollegierna borde bestämmas, för
professur och lektorat samt befattning såsom huvudlärare vid trädgårdsundervisningen
genom institutets stadgar och för speciallärarbefattning, efter förslag
av lärarkollegiet, av styrelsen.
En av institutets huvudlärare borde, sedan styrelsen avgivit förslag, av
Kungl. Maj :t förordnas att vara rektor vid institutet.
Vad de sakkunniga i denna del föreslagit, har icke givit anledning till särskilt
omnämnande i något av de inkomna yttrandena. Icke heller jag har funnit
skäl till anmärkning mot vad de sakkunniga föreslagit i avseende på undervisningsverksamhetens
ledning vid Alnarpsinstitutet.
7. Elever.
Beträffande de olika slag av elever, som skulle emottagas vid anstalter för
högre lantbruksundervisning, hava de sakkunniga föreslagit följande.
Såväl vid lantbrukshögskolan som vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet
borde kunna beredas tillträde dels för ordinarie studerande, vilka följde
undervisningen till den omfattning, som erfordrades för att efter fullbordad
lärokurs få avlägga examen, och dels i mån av utrymme för specialstuderande,
vilka följde undervisningen i ett eller flera läroämnen efter eget val med rätt
att över sina kunskaper i dessa ämnen erhålla betyg. Idkare av högre vetenskapliga
studier vid lantbrukshögskolan borde betraktas såsom ordinarie studerande.
Enär föreläsningarna vid lantbrukshögskolan i regel borde vara offentliga,
funnes givetvis tillfälle även för andra studerande än här ovan nämnts att i
mån av utrymme såsom åhörare närvara vid viss undervisning vid högskolan.
För inträde såsom ordinarie studerande borde krävas det mått av teoretiska
och praktiska förkunskaper, som i det föregående angivits vid redogörelse för
huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens anordnande. För er
-
Kungl. Majlis proposition nr 249.
261
nående av gynnsamt resultat utan högre studier inom lantbruksvetenskaperna
vore det nödvändigt, att den studerande ägde — förutom erforderliga förkunskaper
— den grad av mognad, som i regel vunnits först vid en ålder av omkring
18 år. Enär fordringarna på förbildning för inträde i agronomkurs icke
ställts högre, än att de i vissa fall torde kunna fyllas redan vid en lägre ålder,
torde i syfte att bereda blivande studerande vid agronomkurs tillfälle uppnå
önskad mognad böra särskilt stadgas, att studerande vid inträdet i nämnda
kurs skall hava fyllt 18 år. För vinnande av inträde vid övriga kurser hade
fordringarna på förkunskaper ställts så höga, att studerande endast i undantagsfall
torde kunna fylla dem vid lägre ålder än 18 år, och särskild bestämmelse
örn minimiålder för inträde vid dem torde därför icke vara erforderlig.
Beträffande specialstuderande borde sådana fordringar stadias på vederbörandes
förkunskaper, att nödiga garantier kunde anses föreligga för att han
■-kulle kunna tillgodogöra sig den undervisning, han avsåge att följa.
De sakkunniga framhålla därefter vissa synpunkter på frågan om begränsning
av elevantalet i de olika kurserna.
Enär den högre lantbruksundervisningen icke endast hade till uppgift att
tillgodose utbildningen av ett fixt antal konsulenter, lantbrukslärare och liknande
befattningshavare ävensom vetenskapsmän, utan därjämte vore avsedd för
yrkesmän inom det större jordbruket, mejerihanteringen och trädgårdsnäringen,
syntes det varken vara erforderligt eller önskvärt, att antalet studerande
snävt begränsas. Vad särskilt beträffade agronomkursen, som i högre grad
vore avpassad efter det praktiska jordbrukets behov, vöre det enligt de sakkunnigas
mening önskligt, att den kunde emottaga samtliga tillräckligt kvalificerade
inträdessökande, vilka efter avslutad kurs hade för avsikt att ägna sig
åt praktisk verksamhet inom jordbruket. Men icke heller med avseende på
t. ex. undervisningen för ämbetsexamen, som dock närmast avsåge utbildning
av lantbrukslärare, konsulenter och med dem jämförbara befattningshavare inom
jordbruket, syntes det vara befogat att strängt begränsa antalet elever med
hänsyn till det antal befattningar av ifrågavarande slag, som kunde väntas
stå till förfogande för de utexaminerade eleverna. Även beträffande denna
undervisning gällde nämligen, örn ock i mindre grad, att den jämväl borde stå
till förfogande för sådana elever, som efter slutad utbildning hade för avsikt
att ägna sig åt praktisk verksamhet inom jordbruket.
De sakkunniga hyste sålunda den uppfattningen, att begränsning av antalet
elever vid anstalt för högre lantbruksundervisning icke borde ske i vidare
mån än som särskilt av ekonomiska hänsyn betingades av de tillgängliga resurserna
i fråga örn lokaler, materiel och lärarkrafter för undervisningen.
Undervisningen vid högre lantbruksundervisningsanstalt bör enligt de sakkunnigas
mening i fortsättningen vara kostnadsfri för eleverna.
Vid de båda nuvarande lantbruksinstituten erlade betalande elev i agronom-
eller konsulentkursen en årlig undervisningsavgift av 100 kronor. Vid
de flesta andra genom statens försorg inrättade högre utbildningsanstalter vöre
undervisningen däremot kostnadsfri för de studerande. Så vore t. ex. förhållandet
icke blott vid universiteten utan även vid, bland andra, skogs-, och veterinärhögskolorna.
De sakkunniga hyste den uppfattningen, att i fortsättningen
jämväl den undervisning borde vara kostnadsfri, som meddelades vid anstalt
för högre lantbruksundervisning, vare sig det gäller institut eller högskola.
Däremot kunde det givetvis vara fullt befogat, att studerande vid anstalt för
högre lantbruksundervisning i likhet med vad förhållandet plägade vara vid
andra jämförbara anstalter erlade viss avgift för deltagande i laborationer och
eventuellt andra övningar, som vore förbundna med viss åtgång av förbruk
-
262
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
ningsartiklar. Avgiften borde naturligtvis i dylikt fall icke vara större än
sorn betingades av de nied övningarna förbundna särskilda kostnaderna.
Vad därefter angår frågan om fortsatt upprätthållande av internatsystem
vid anstalter för högre lantbruksundervisning hava de sakkunniga anfört i
huvudsak följande.
Vid de nuvarande lantbruksinstituten vore undervisningen kombinerad med
s. k. internatsystem, d. v. s. den avgift, elev hade att erlägga, omfattade jämväl
ersättning för kost och bostad m. m. vid undervisningsanstalten. Enligt
för lantbruksinstituten gällande stadgar erlade sålunda betalande elev i agronom-
eller konsulentkurs årligen — förutom fastställd undervisningsavgift —
bostadsavgift med 75 kronor, då bostad vid institutet kunde beredas eleven,
samt därjämte avgifter för kosthåll m. m. till belopp, som för varje år bestämdes
av institutets styrelse. Mot erläggande av nu nämnda avgifter erhölle
elev under sin vistelse vid institutet sund och tillräcklig kost, fri läkarvård och
läkemedel, bostad med särskild sängplats samt, örn tillgång därtill funnes,
särskilt runi med enkla möbler, uppvärmning och städning. Elev vore däremot
skyldig att själv hålla sig med lyse å bostadsrummet, sängkläder, linne
och tvätt. På styrelsens prövning berodde, örn elev finge äga rättighet att bo
utom institutet och själv sörja för sin kost.
Vid tiden för lantbruksinstitutens inrättande vore givetvis anordningen med
i^eJ?a^systenl nödvändig på grund av förläggningsplatsernas på den tiden
jämförelsevis isolerade läge. Senare hade dessa förhållanden avsevärt ändrats
genom förbättrade kommunikationer m. m.
Tnternatsystemet vore otvivelaktigt förenat med åtskilliga fördelar för de
studerande.. Genom att kost och bostad erhölles vid undervisningsanstalten
sparades åtskillig tid, som eljest skulle erfordras för att kanske flera gånger
örn dagen tillryggalägga avståndet mellan bostaden eller platsen för kosthållet
och undervisningsanstalten. Internatsystemet bidroge vidare till att
skapa ett rikare kamratliv bland de studerande, och att detta borde vara till
fördel även ur fackutbildningssynpunkt är påtagligt.
Men internatsystemet torde också kunna föra med sig vissa mindre önskvärda
följder. I regel måste ett större antal elever få sina bostäder förlagda
till samma byggnad, och det lede intet tvivel, att en dylik anordning lätt kunde
inverka störande på vederbörande elevers enskilda studier. Det tvång, internatsystemet
i vissa avseenden innebure, torde också i vissa fall av eleverna
själva anses mindre önskvärt. Det syntes också ligga i hela systemets natur,
att missnöje med beskaffenheten av åtnjutna förmåner lätt kunde alstras hos
de studerande.
Förutsättning för anordnandet av internat voro naturligtvis i främsta rummet
tillgång till erforderligt antal bostadsrum. Därjämte erfordrades tillgång
till restauration,, men sådan måste anses nödvändig vid varje anstalt för högre
lantbruksundervisning även om internatsystem icke skulle komma till användning.
För undvikande av onödig splittring av den dagliga studietiden vid
dylik anstalt vore det nämligen erforderligt, att åtminstone enskilda måltider
kunde intagas vid anstalten.
De ° sakkunniga hyste den uppfattningen, att frågan örn internatsystemets
bibehållande efter den högre lanbruksundervisningens omorganisation närmast
borde bliva beroende av i vilken utsträckning bostadsrum för elever även i
fortsättningen kunde ställas till förfogande. Vid förläggning av agronomkurs
till Alnarp, därvid redan tillgängliga undervisningslokaler i stort sett
vöre tillräckliga, borde bostadsrummen för elever naturligtvis även i fortsättningen.
upplåtas åt studerande, och i dylikt fall torde även internatsystemet
böra bibehållas. Därest lantbrukshögskolan skulle förläggas till Ultuna hade
Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.
263
emellertid verkställd utredning givit vid handen, att större delen av de utrymmen,
som nu användes till bostadsrum för elever, med fördel kunde tagas i anspråk
för undervisningsändamål och att därigenom icke obetydliga besparingar
i byggnadskostnader skulle kunna göras. I detta fall borde enligt de
sakkunnigas förmenande ändring i dispositionen av ifrågavarande utrymmen
vidtagas. Under sådana förhållanden kunde de förmåner, som hittills varit
förenade med internatsystemet, tillförsäkras endast ett. jämförelsevis ringa
antal studerande. Beträffande eleverna vid högre mejeri- och trädgårdskurserna
vore det på grund av undervisningens speciella karaktär önskvärt, att
de kunde erhålla bostadsrum inom institutets område.
De sakkunniga hava vidare föreslagit viss ändring i de nuvarande bestämmelserna
angående elevstipendier.
Vid vartdera lantbruksinstitutet funnes för närvarande platser för, bland
andra, fem frielever, därav fyra i agronomkursen och en i konsulentkursen.
Frielev erhölle kostnadsfritt samtliga de förmåner, som enligt vad ovan sagts
lillkomme betalande elev. I övrigt utginge icke understöd av statsmedel till
studerande vid lantbruksinstitut.
Enligt de sakkunnigas uppfattning vore den understödsform, systemet med
frielevplatser representerade, icke fullt tillfredsställande. Förmånen av frielevplats
måste i förekommande fall tillförsäkras studerande redan före hans
inträde vid undervisningsanstalten. Val av frielev måste sålunda i regel ske
med ledning endast av tillgängliga uppgifter örn vederbörandes duglighet och
behov av understöd. I praktiken torde det också hava visat sig vara förenat
med svårigheter att i varje särskilt fall träffa rätt och sålunda tilldela just
de studerande frielevplats, vilka sedermera visat sig bort hava i främsta rummet
kommit i fråga härtill. En annan olägenhet med ifrågavarande system
vore att detta innebure ett högst avsevärt stipendiebelopp åt två elever i varje
årskurs, medan alla övriga elever blevo helt utan dylikt understöd av staten.
I regel torde det vara lämpligare, att flera elever komme i åtnjutande av stipendier,
även till mindre belopp.
De sakkunniga ansågo sålunda, att även i det fall, då internatsystemet tilllämpades,
stipendier till behövande, dugliga elever borde utgå i form av kontanta
penningbelopp. Såväl vid lantbrukshögskolan som vid institutet torde
sålunda årligen böra utgå ett antal kontanta studiestipendier av tillfredsställande
storlek, förslagsvis om cirka 600 kronor. I de fall, då erforderliga bostadsrum
stöde till förfogande, syntes även ett mindre antal studerande.— såväl
vid högskola som institut — böra kunna kostnadsfritt komma i åtnjutande
av möblerat bostadsrum med bränsle, lyse och städning. Kontant studieunderstöd
eller annan motsvarande förmån borde kunna tilldelas studerande, först
sedan han någon tid mottagit undervisning vid läroanstalten. Givetvis borde
stipendier eller annan förmån kunna utgå mera än ett år i följd till ''samma
studerande.
De sakkunniga hava i fortsättningen föreslagit följande stipendiebelopp:
Lantbrukshögskolan (motsv. 10 stip.)............... 6 000: —
Agronomkursen (motsv. 8 stip.).................. 4 000: —
Högre mejerikursen (2 stip.)................... 1 200: —
Lägre mejerikursen (4 stip. å omkr. 500: —)............ 2 000: —
Högre trädgårdskursen (2 stip.).................. 1 200: —
Vid den lägre trädgårdsskolan åtnjuter ordinarie elev enligt reglementet för
ifrågavarande skola avgiftsfri undervisning, kost, bostad, bränsle, lyse och
läkarvård.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
264 Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.
De föreslagna beloppen till elevstipendier har statskontoret funnit för högt
tilltagna.
Förutom att åt 10 elever bostadsrum kostnadsfritt skulle ställas till förfogande,
hade de sakkunniga beträffande lantbrukshögskolan ifrågasatt utdelandet
av 10 kontanta stipendier å tillhopa 6,000 kronor. Vid tekniska högskolan,
som dock hade en ojämförligt större elevkår än den, som beräknades
vid lantbrukshögskolan, utgjorde anslaget till stipendier åt elever 5,000 kronor
och vid skogshögskolan uppgmge motsvarande anslagspost till 3,600 kronor.
Det syntes icke finnas anledning att i fråga om elever vid lantbrukshögskolan
bevilja stipendier till sammanlagt högre belopp än det sist angivna.
I övrigt hade de olika förslag, som de sakkunniga framställt med avseende
på elever vid de båda undervisningsanstalterna i de avgivna yttrandena icke
givit anledning till annan erinran, än att Blekinge läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhållit såsom önskvärt, att internatsystemet kunnat
iillämpas jämväl vid lantbrukshögskolan.
Vad de sakkunniga anfört med avseende på olika kategorier av studerande
vid högre lantbruksundervisningsanstalt giver mig icke anledning till annan
erinran, än att om såsom jag i det föregående föreslagit tre års jordbrukspraktik
kommer att uppställas som villkor för inträde vid agronomkurs, någon
bestämmelse örn studerandes minimiålder vid inträdet icke heller torde erfordras
beträffande denna kurs.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att begränsning av elevantalet vid
anstalt för högre lantbruksundervisning icke bör ske i vidare mån än som betingas
av tillgängliga resurser för undervisningen, ävensom att efter ifrågavarande
undervisnings reformering särskild undervisningsavgift icke bör erläggas
av studerande vid sådan anstalt.
Internatsystemet torde vara förenat med såväl fördelar som olägenheter folden
studerande. I anslutning till de sakkunnigas förslag med avseende på
denna anordning tillstyrker jag emellertid, att internatsystemet tillämpas vid
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut men däremot icke vid lantbrukshögskolan
.
De sakkunnigas förslag till ändrade normer för tilldelande av elevstipendier
av statsmedel vid den högre lantbruksundervisningen finner jag vara väl
grundat. Med avseende på de sammanlagda stipendiebeloppen hava de sakkunniga
föreslagit, bland annat, för lantbrukshögskolan 6,000 kronor, för
agronornkursen 4,000 kronor samt för den högre mejerikursen 1,200 kronor.
Statskontoret har ansett dessa belopp vara för stora samt med hänvisning till
motsvarande förhållanden vid vissa andra fackhögskolor föreslagit nedsättning
av stipendiebeloppet avseende lantbrukshögskolan till 3,600 kronor. I
anledning härav vill jag erinra, att för närvarande finnas vid de båda lantbruksinstituten
tillsammans tio frielevplatser. Värdet av var och en av dessa
platser torde kunna beräknas till 1,200 kronor om året. De sakkunnigas förslag
innebär sålunda i själva verket en minskning i statens utgifter för ifrågavarande
ändamål. Enär därtill lantbruksstuderande i kanske större utsträckning
än vissa andra grupper av studerande torde hava behov av ekonomiskt
understöd under studietiden och för övrigt de befattningar, som efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hd.
265
avslutade studier på denna bana kunna komma i fråga, i regel äro mindre
väl avlönade, tvekar jag icke att på denna punkt ansluta mig till de sakkunnigas
förslag.
8. Lokaler och utrustning.
a) Lantbrukshögskolan.
De sakkunniga hava uppgjort nedanstående förteckning över erforderliga
lokaler för lantbrukshögskolan. Inledningsvis hava de sakkunniga anfört några
allmänna synpunkter på lokalfrågan.
Vid bedömande av behovet utav lokaler och utrymmen för den blivande lantbrukshögskolan
måste hänsyn tagas till den omständigheten, att verksamheten
vid berörda anstalt vore avsedd att omfatta förutom undervisning även vetenskaplig
forskning. En annan faktor, som givetvis vore ägnad att i viss mån
öka utrymmesbehovet vid högskolan, vore nödvändigheten av att vid högskolan
bereda arbetsplats åt sådana studerande, som efter avlagd ämbets- eller kandidatexamen
önskade fortsätta sin vetenskapliga utbildning på jordbruksområdet.
Med hänsyn härtill samt med ledning av tillgängliga uppgifter över tillgången
på undervisningslokaler vid olika andra jämförbara anstalter hade de
sakkunniga beträffande lantbrukshögskolan uppgjort nedanstående förteckning
över de lokaler, som syntes erforderliga för undervisningen, med angivande av
den ungefärliga golvytan för var och en av dem. Programmet upptoge endast
s. k. »effektiv» golvyta, och utrymme för korridorer, trapphus, kapprum,
inner- och ytterväggar m. m. hade sålunda icke medräknats. Hänsyn hade
icke heller tagits till behovet av rum för värmepannor, förrådsrum av olika
slag, fotograferingsrum, mörkrum m. m., som kunde förläggas till källare
resp. vind. De i programmet upptagna utrymmena för undervisningsändamål
finge betraktas såsom ett minimum, som icke utan stor olägenhet för undervisningen
syntes kunna underskridas.
Erforderliga lokaler och utrymmen för lantbrukshögskolan.
1. Institutioner för lant!)rukskemi, morklara och allmän jordbrukslära.
Golvyta nr
1 föreläsningssal......................... 70
1 laboratoriesal för kemi..................... 100
1 » » mark- och jordartslära.............. 80
1 prepareringsrum för kemi.................... 50
1 » » marklära och allmän jordbrukslära....... 30
1 vågrum............................ 30
2 rum för grövre arbeten..................... 60
1 »vätesvavlerum»........................ 10
1 diskrum............................ 30
2 rum för professor i lantbrukskemi................ 60
2 » » » i marklära................... 60
1 » » » i allmän jordbrukslära.............. 30
1 » » assistent........................ 20
5 » » elever (specialarbeten).................. 150
2 å 3 rum för samlingar i marklära (med geologi) och allmän jordbrukslära
....... 200
1 rum för seminarieövningar och tentamina............. 50
1 » » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30
Högre lantbruksundervisningssakkunniga.
Summa 1,060
266
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k9.
2. Institutioner för lantbruksbotanik, bakteriolog!, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi,
växtodlingslära, trädgårdsskötsel och skogshushållning.
Golvyta m2
1 föreläsningssal......................... 70
1 prepareringsrum........................ 30
1 laboratoriesal för mikroskopering m. m. (samtidigt plats för botaniska
samlingar)........................... 100
1 laboratoriesal för växtfysiologi.................. 80
1 mindre laboratorium för kemi (specialundersökningar)........ 20
2 rum för övningar i bakteriologi.................. 80
1 » » grövre arbeten..................... 30
2 » » professor i lantbruksbotanik............... 60
1 » » » i växtodlingslära................ 30
2 » » speciallärare och assistent................• 40
3 » » elever (specialarbeten).................. 80
1 å 2 rum för ytterligare samlingar i botanik och i växtodlingslära . . . 100
1 rum för samlingar i trädgårdsskötsel och skogshushållning...... 60
1 » » seminarieövningar och tentamina............. 50
1 » » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30
Summa 860
3.
Institutioner för husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära,
husdjurens utfodring och skötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt
mjölkhushållning.
Golvyta m2
föreläsningssal......................... 70
prepareringsrum........................ 30
laboratoriesal för anatomi................... 100
» » fysiologi.................... 80
» » fysiologisk kemi................ 60
rum för undervisningen i sjukvårdslära.............. 40
» » » i mjölkhushållning............. 60
» » professor i husdjurens anatomi och fysiologi........ 60
» » professor i husdjurens avels- och raslära.......... 30
» » » i husdjurens utfodring och skötsel......... 30
» » assistent........................ 20
» » elever (specialarbeten).................. 125
» » preparat (samlingar) intill anatomisalen.......... 80
ytterligare rum för samlingar.................. 170
rum för seminarieövningar och tentamina............. 50
» » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30
Summa 1,035
Lokal för övningar i exteriörlära.................. 150
Stallutrymme m. m........................ 70
Summa 220
y 4." Institutioner för]
a) Matematik, fysik,''kulturteknik, redskapslära och husbyggnadslära.
b) Nationalekonomi] med statistik, lantbruksekonomi nied handelslära, lantbruksbokjs*
töring, rättslära och pedagogik. 1
Golvyta m
1 större föreläsningssal...................... 90
1 mindre » ...................... 50
Kungl. Maj. ts proposition nr 249.
267
Golvyta ma
1 prepareringsrum för gruppen a) ................. 30
1 » » » b) (samtidigt plats för samlingar i lant
bruksekonomi).
........................ 40
1 ritsal............................. 100
1 rum för övningar i fysik (samtidigt plats för samlingar)....... 80
1 rum för professor i kulturteknik................. 30
1 » » » i lantbruksekonomi............... 30
4 » » speciallärare och assistent................ 80
4 » » elever (specialarbeten).................. 100
3 » » samlingar (kulturteknik, redskapslära och husbyggnadslära) . 200
1 » » seminarieövningar och tentamina............. 50
1 » » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30
Summa 910
Maskinlaboratorium....................... 100
Redskapshall.......................... 500
Verkstadsutrymme........................ 50
Summa 650
5. Bibliotek, administrationslokaler lii. in.
Golvyta m2
Bibliotekslokaler......................... 500
Samlingssal........................... 150
Elevernas kårlokal........................ 150
Kollegierum........................... 70
Rektorsexpedition, 2 rum..................... 60
Kamrerarexpedition, 2 rum.................... 60
Summa 990
6. Mässutrymmen.
2 matsalar........................... 140
5 rum för restauratris och kökspersonal............... 100
Kök med tillhörande utrymmen.................. 100
Summa 340
7. Rektorsbostad .......... 200
8. Bostadsrum åt assisteuter lii. fl.
10 bostadsrum å 20 m2...................... 200
9. Bostäder för vaktmästare m. fl.
Bostad för 1 maskinist...................... 60
Bostäder för 5 vaktmästare.................... 300
Summa 360
Sammandrag.
1. Kemi, marklära och allmän jordbrukslära....... 1,060 m2
2. Botanik, växtodlingslära m. m............. 860 »
3. Husdjurslära m. m.................. 1,035 » -f- 220 m2
4. Kulturteknik, lantbruksekonomi m. m.......... 910 » -j- 650 »
5. Bibliotek, administration m. m............. 990 »
6. Mässutrymmen................... 340 »
7. Rektorsbostad................... 200 »
8. Bostadsrum åt assistenter m. fl............. 200 »
9. Vaktmästarbostäder................. 360 »
Summa 5,955 m2 + 870 m2
268
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Beträffande den av de sakkunniga förebragta motiveringen till de olika i
förteckningen upptagna lokalutrymmena torde jag få hänvisa till det tryckta
betänkandet.
Byggnadsprogrammet upptager såsom nämnts samtliga för undervisningen
erforderliga viktigare lokaler och är sålunda närmast tillämpligt vid förläggning
av lantbrukshögskolan till plats, varest förut inga för ändamålet användbara
lokaler finnas tillgängliga. Vid förläggning till plats, där redan förefintliga
lokaler kunna tagas i anspråk för undervisningsändamål, blir det givetvis
erforderligt att taga under övervägande, på vad sätt de tillgängliga lokalerna
— eventuellt efter ombyggnad — lämpligen kunna utnyttjas, och vilka
inskränkningar i det uppgjorda byggnadsprogrammet, som därigenom kunna
åvägabringas.
Ultuna lantbruksinstitut förfogar för närvarande över följande utrymmen.
1. Elevbyggnaden med 2 föreläsningssalar, 3 rum för samlingar,
kårlokaler, 26 bostadsrum för elever, 1 vaktmästarbostad samt diverse
källarutrymmen, tillhopa.................c:a 1,750 m2
2. Kemiska laboratoriet med 1 föreläsningssal, 2 laboratoriesalar
för elever, 7 laboratorierum, 6 andra rum samt 1 professorsbostad,
tillhopa...........................» 660 »
3. Agronomisk-botaniska institutionen med 1 föreläsningssal, 6 laboratorierum,
5 andra rum samt diverse källarlokaler, tillhopa ...» 585 »
4. Rektorsbyggnaden med bibliotekslokaler, kollegierum, rektors
-
expedition samt bostad åt rektor och ytterligare en lärare, tillhopa . » 715 »
5. Flygelbyggnad med 5 bostadsrum.............» 80 »
6. Museibyggnaden med ritsal och lokaler för undervisningen i red
skapslära
m. m., tillhopa...................» 960 »
7. Försöksväxthus med nätgård ............... 170 »
8. För sökslada....................... 510 »
9. Restaurationsbyggnad med 2 matsalar och kök samt 13 bostadsrum,
tillhopa........................» 485 »
10. Bostadshus för professorer, 5 st., vanligen å 7 rum och kök.
11. Tjänarebostäder, 3 st. å 2 rum och kök, 7 st. å 1 rum och kök.
Vid förläggning av lantbrukshögskolan till Ultuna synas enligt de sakkunnigas
förmenande följande anordningar böra vidtagas med avseende på olika
vid Ultuna lantbruksinstitut befintliga byggnader.
Till den s. k. elevbyggnaden böra förläggas erforderliga institutionslokaler
i lantbruksbotanik, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, marklära, allmän
jordbrukslära, växtodlingslära, skogshushållning och trädgårdsskötsel. Ifrågavarande
lokaler kunna beräknas upptaga hela bottenvåningen — förutom vaktmästarbostaden,
som fortfarande bör vara kvar — hela första våningen samt
en del av andra våningen. Elevernas kårlokaler böra flyttas till erforderlig
ny institutionsbyggnad, och av de i elevbyggnaden förefintliga 46 bostadsrummen
för elever torde 33 få omändras till undervisningslokaler, varefter endast
13 bliva kvar för sitt tidigare ändamål. I källarvåningen böra ytterligare utrymmen
tagas i anspråk för undervisningen.
I kemiska laboratoriet bör beredas plats för erforderliga institutionslokaler
för lantbrukskemi samt bakteriolog!. Ifrågavarande institutionslokaler kunna
förväntas taga hela bygnaden i anspråk, sålunda även utrymmen för den till
nämnda byggnad nu förlagda professorsbostaden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2bD.
269
I byggnaden för den nuvarande agronomisk-botaniska institutionen torde
böra inrymmas institutionerna för matematik, fysik oell meteorologi, kulturteknik,
redskapslära och husbyggnadslära. Emellertid är det tänkbart, att i
nämnda byggnad med lika fördel inrymmas institutionerna för marklära och
allmän jordbrukslära, i vilket fall institutionerna för kulturteknik m. m. finge
förläggas till den s. k. elevbyggnaden. Dylik ändrad disposition av byggnaderna
torde icke förorsaka större ändring i byggnadskostnaderna.
För undervisningen i redskapslära tages jämväl den s. k. museibyggnaden
i anspråk.
Till rektor sby g gnaden böra såsom nu förläggas bibliotek,^ rektorsbostad, styrelserum
och rektorsexpedition. För biblioteket bör — åtminstone inom en
nära framtid — disponeras hela bottenvåningen, varför den hit förlagda lärarbostaden
får försvinna. Å byggnadens vind torde kunna inredas några bostadsrum
för assistenter m. fl.
Övriga byggnader vid lantbruksinstitutet — flygelbyggnad med elevbostäder,
försöksväxthus, försökslada, restaurationsbyggnad, bostadshus för professorer
och tjänarebostäder —• böra även i fortsättningen disponeras för sitt ursprungliga
ändamål.
I fråga örn nybyggnader hava de sakkunniga föreslagit följande.
För tillgodoseende av det ytterligare behovet av lokaler för undervisningen
uppföres en ny undervisningsbyggnad. Till denna byggnad förläggas sålunda
samlingssal, kollegierum, kamrerarexpedition, elevernas kårlokaler och en vaktmästarbostad
samt vidare institutionslokaler för undervisningsämnena husdjurens
anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring
och skötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, mjölkhushållning, nationalekonomi
med statistik, lantbruksekonomi med handelslära, la.ntbruksbokföring,
rättslära och pedagogik. I byggnadens vindsvåning bör kunna beredas
plats för ett antal bostadsrum åt assistenter och elever.
Därjämte är den redan under nuvarande förhållanden erforderliga demonstrationshallen
för djur givetvis minst lika behövlig för motsvarande ändamål
vid högskolan.
De sakkunniga hava låtit arkitekten Victor Holmgren i Uppsala utarbeta
detaljerat förslag till olika undervisningslokalers placering inom respektive
byggnader. Ifrågavarande förslag illustreras till väsentlig del av de skissritningar,
som fogats vid betänkandet.
Beträffande byggnadsförslaget hava de sakkunniga i övrigt yttrat följande.
Förslaget måste givetvis betecknas såsom preliminärt, och det kunde vid arbetets
utförande måhända befinnas ändamålsenligt att vidtaga vissa ändringar
i de föreslagna dispositionerna. Önskvärt vore naturligtvis, om vederbörande
professorer kunde hinna utnämnas innan institutionsbyggnaderna bleve iordningställda.
Den bästa garantien för att en institutionsbyggnad skulle bliva
tillfredsställande anordnad torde nämligen vara, att den planlades efter anvisningar
och förslag av en kunnig prefekt, som även gärna torde böra övervaka
själva uppförandet av byggnaden. Skulle nämnda anordning av särskilda
anledningar icke kunna genomföras, torde möjligen före det slutliga ställningstagandet
till frågan örn institutionsbyggnadernas lämpligaste anordnande
annan på detta område förefintliga in- eller utländsk speciell sakkunskap böra
anlitas. Emellertid torde vid dylik eventuell justering den totala omfattningen
av erforderliga utrymmen flir undervisningen icke kunna väntas undergå
nämnvärd ändring, och nyssnämnda skissritningar torde därför med fördel kunna
läggas till grund för approximativa beräkningar över de med lantbrukshögskolans
inrättande förenade byggnadskostnaderna.
270
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.
Enligt det uppgjorda byggnadsförslaget skulle vid lantbrukshögskolan
kunna beredas plats för, utöver i det föregående såsom oundgängligen erforderliga
omnämnda 10 bostadsrum för assistenter m. fl., ytterligare 25 bostadsrum
för elever. Av ifrågavarande 35 rum skulle 13 bliva förlagda till nuvarande
elevbyggnaden, 10 till den nya institutionsbyggnaden, 5 till en flygelbyggnad,
4 till nuvarande rektorsbyggnaden och 3 till restaurangbyggnaden.
Härtill komme 3 gästrum, nämligen ett i rektorsbyggnaden och två i restaurangbyggnaden.
Det torde också få anses vara önskvärt, att bostad kunde beredas vid högskolan
jämväl åt ett visst antal elever. Särskilt för sådana elever, som hunnit
så. långt i sina studier, att de vore sysselsatta med försöksarbeten å fältet
eller i husdjursstallarna, för vilka arbeten ofta hela dagarna torde få tagas
i anspråk, borde det vara av stort värde att hava bostad vid högskolan. För
andra elever återigen torde det, sedan den nya spårvägsförbindelsen mellan
Uppsala och Ultuna blivit ordnad, icke vara förenat med större olägenheter
att vara bosatta i Uppsala.
Utöver nu nämnda byggnadsarbeten torde vissa andra jämförbara åtgärder
böra vidtagas i samband med lantbrukshögskolans upprättande. De sakkunniga
hava i sådant hänseende anfört följande.
Det vid Ultuna sedan år 1802 förefintliga gasverket bleve otillräckligt efter
inrättande av en lantbrukshögskola därstädes. För tillgodoseende av högskolans
behov av gas syntes det vara tänkbart, antingen att uppföra ett nytt,
tillräckligt stort gasverk vid Ultuna eller att söka anslutning till Uppsala
stads gasverk. Verkställd preliminär utredning hade givit vid handen, att
de sannolika anläggningskostnaderna kunde beräknas bliva ungefär lika stora
vid de båda alternativen eller omkring 45,000 kronor, vilket belopp torde böra
upptagas bland engångskostnaderna för högskolan. Valet mellan de båda
alternativen torde få göras beroende av resultatet av ytterligare utredning i
ämnet.
Vidare borde åtgärder vidtagas för möjliggörande av att vattenklosettsystem
kunde anordnas vid Ultuna. T sådant avseende torde det bliva erforderligt att
utbyta vissa avloppsledningar därstädes mot andra av grövre dimensioner.
Kostnaderna härför hade beräknats till 13,800 kronor.
I detta sammanhang torde jag även få anmäla, att styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut
i en den 27 juni 1929 dagtecknad skrivelse gjort framställning
om ett anslag av 15,000 kronor för omläggning av det elektriska ledningsnätet
vid Ultuna. Till stöd för sin framställning har styrelsen anfört i huvudsak
följande.
Det vid Ultuna lantbruksinstitut befintliga nätet av elektriska ledningar, anlagt
under åren 1915—1916, och i vissa avseenden från början mindre tillfredsställande
utfört, befunne sig numera i ett så bristfälligt skick, att en genomgripande
omläggning och reparation vore en ofrånkomlig nödvändighet. Bland
annat vore samtliga ledningsstolpar så murkna, att det ej längre läte sig göra
att gå uprt i dem, och fara förelåge för att ett flertal av dem när som helst skulle
störta. Därtill komme ytterligare, att de nuvarande långa svagströmsledningarna
vore synnerligen oekonomiska på grund av den betydliga strömförlust,
som de medförde,, och som i sin ordning gjorde att belysningen i de lokaler, som
läge ut mot ledningens ändpunkt, bleve särdeles svag.
På grund av att sålunda en omläggning av ledningsnätet blir nödvändig,
hade^ av driftsingenjören vid Älvkarleby kraftverk, H. Åkerblom, förslag till
en sådan omläggning uppgjorts. I detta föresloges installation av tre mindre
Kungl. Maj :ts proposition nr 2 A9.
271
transformatorer, till vilka ledningar med 3,000 volts spänning skulle föras i
kabel, och vidare skulle nuvarande nolledningar av järn utbytas mot kopparledningar.
Enligt på grund av dessa uppgifter beräknat kostnadsförslag från
elektriska byrån i Uppsala skulle omläggningen kunna utföras för en sammanlagd
kostnad av 15,045 kr.
En sådan omläggning av det elektriska nätet skulle också komma till gagn
vid förläggning av den blivande lantbrukshögskolan till Ultuna, liksom även
från en av de tilltänkta transformatorerna med fördel en ledning skulle kunna
utläggas till svenska betes- och vallföreningens nu under uppförande stadda
institutionsbyggnad, vilken annars skulle behöva ledning direkt från huvudtransformatorn.
Visserligen skulle enbart utbyte av stolpar och järnledningar för ögonblicket
ställa sig billigare, men bleve dock i längden mindre ekonomiskt, då i sådant
fall nytt utbyte av stolpar efter några år vore att emotse, och då strömförlusten
fortfarande bleve lika stor.
För approximativ beräkning av de med lantbrukshögskolans förläggande till
Ultuna förenade byggnadskostnaderna hava de sakkunniga anlitat omförmälde
Holmgren. Enligt av denne meddelade kostnadssiffror ävensom tillgängliga
uppgifter angående kostnader för olika slags ledningssystem skulle de sammanlagda
engångskostnaderna för byggnader m. m. avseende lantbrukshögskolan
kunna i sammandrag beräknas på följande sätt.
Sammandrag av.byggnadskostnader för erforderliga lokaler m. m. avseende
en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola.
C" 1. Ändringsarbeten oell reparationer av redan befintliga byggnader.
1) Institutionsbyggnad för marklära och allmän jord
-
brukslära, botanik och växtodlingslära m. m. (nuvarande
elevbyggnaden)............. 87,300: —
2) Institutionsbyggnad för lantbrukskemi och bak
teriologi
(nuvarande kemiska institutionen)...... 58,000: —
3) Institutionsbyggnad för kulturteknik, redskapslära
och husbyggnadslära m. m. (nuvarande agronomiskbotaniska
institutionen).............. 13,100: —
4) Rektorsbyggnaden.............. 29,000: —
5) Redskapshallen (nuvarande museibyggnaden) . . . 19,200: —-
6) Restaurangbyggnaden............. 2,000: —
7) Bostadshus för maskinist och 3 vaktmästare . . . 6,000: —
8) Flygelbyggnader till rektorsbyggnaden..... 5,000:— 219,600: —
2. Ny byggnadsarbeten.
1) Byggnad, innehållande administrationslokaler, institutioner
för husdjurslära och lantbruksekonomi m. m. 675,000: —
2) Byggnad för övningar i exteriörlära....... 39,000: -— 714,000: —
:i. Ledningar in. lii.
1) Ledningar för gas jämte pumpstation...... 45,000: —
2) Yttre ledningar för vatten och avlopp
a) Utbyte av vissa befintliga avloppsledningar . . 13,800: —
b) Nya ledningar för vatten och avlopp..... 7,200: — 21,000: —
3) Omläggning av det elektriska ledningsnätet . . . 15,000: —
4) Väganläggningar och planeringar........ 10,000: — 91,000: —
Kronor 1,024,600: —
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Vad därefter angår kostnaderna för undervisningslokalernas inredning och
utrustning hava de sakkunniga inledningsvis anfört i huvudsak följande.
Förutom egentliga byggnadskostnader förekomme även andra engångskostnader
av liknande karaktär, nämligen sådana, som stöde i samband med åtgärder
för byggnadernas iordningställande och utrustning för undervisningsoch
forskningsändamål. Även för bestridande av nu avsedda kostnader torde
sålunda få anvisas ett engångsanslag av viss storlek. Ifrågavarande kostnader
syntes lämpligen kunna uppdelas i två kategorier. Den ena skulle då
omfatta kostnader för specialinredning i olika institutionslokaler samt vidare
för möbler i vidsträckt bemärkelse, gardiner, linoleummattor m. m. Den andra
kategorien återigen skulle omfatta kostnader för instrumentell utrustning av
olika institutioner, samlingar av olika slag samt bibliotek. I det följande hade
nämnda båda utgiftsposter benämnts respektive »inredning och inventarier»
samt »undervisningsmateriel».
Med avseende på lantbrukshögskolan vore de sakkunniga icke i tillfälle att
framlägga detaljerade uppgifter över storleken av ovannämnda båda kostnadsposter.
Dock hade de sakkunniga funnit det önskvärt, att ifrågavarande utgifter
kunde åtminstone tillnärmelsevis fastställas. Då de sakkunniga i det
följande angåve vissa siffermässiga uppgifter rörande de sannolika engångskostnaderna
för inredning och inventarier samt för undervisningsmateriel, skedde
det emellertid med den reservationen, att kostnadssiffrorna endast vore att
betrakta såsom ungefärliga.
Kostnaderna för mredning och inventarier vid lantbrukshögskolan hava de
sakkunniga beräknat på följande sätt.
Kostnaderna för specialinredning och inventarier vid en lantbrukshögskola
bestämdes till sin storlek närmast av tre faktorer. En sådan vore det ändamål,
för vilket varje särskild lokal vore avsedd. Det vore tydligt, att olika undervisningslokaler
ställde olika anspråk i fråga örn specialinredning. Sålunda
måste de speciella inredningsarbetena bliva av betydligt större omfattning i ett
laboratorium än till exempel i en föreläsningssal. Även beträffande inventarier
gjorde sig motsvarande olikheter gällande.
En annan faktor, som utövade inflytande på ifrågavarande kostnadspost,
vore lokalernas storlek. Under eljest lika förhållanden borde givetvis kostnaderna
för inredningsarbeten m. m. vara i stort sett proportionella mot den
»effektiva» golvytan. Därvid vore att märka, att vid omändring av äldre
byggnad för annat ändamål kostnaderna för specialinredning i vissa fall kunde
bliva i det närmaste lika stora som vid nybyggnad.
Den tredje faktorn, som påverkade nu avsedda kostnader, vore enhetspriset
för olika slags materiel och för inventarier ävensom arbetspriserna i orten. I
samma mån som nämnda priser vore jämförelsevis låga kunde naturligtvis kostnaderna
för inredning och inventarier nedbringas.
Vid övervägande av förevarande spörsmål hade de sakkunniga funnit lämpligt
att vid beräkning av kostnaderna för inredning och inventarier vid olika
utredningsalternativ utgå från de beräknade byggnadskostnaderna för samma
alternativ under det antagandet, att samtliga byggnader för undervisningen
skulle nyuppföras. Dock hade därvid hänsyn icke tagits till rektorsbostad eller
bostäder för maskinist och vaktmästare, för vilka lokaler kostnader av här
ifrågavarande slag icke syntes behöva beräknas, liksom ej heller för redskapshall
och demonstrationshall för djur, vilka byggnader i varje fall icke krävde
nämnvärda belopp för berörda ändamål. För övriga lokaler hade ansetts kunna
räknas med en byggnadskostnad av 324 kronor pr m2 effektiv golvyta. Kost
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
273
naderna för inredning och inventarier hade ansetts kunna angivas såsom ett
fixt procenttal av de på nyssnämnda sätt erhållna beräknade byggnadskostnadema.
Vid denna metod toges hänsyn till samtliga tre ovan angivna faktorer,
som inverkade på kostnadsbeloppets storlek.
På grundval av verkställda överslagsberäkningar ävensom med ledning av
tillgängliga uppgifter över motsvarande kostnader avseende mera omfattande
nybyggnader dels vid olika fackhögskolor i vårt land och dels vid vissa utländska
lantbruk shögskolor, hade de sakkunniga ansett sig kunna uppskatta
kostnaderna för inredning och inventarier till i genomsnitt nio procent av de
på ovan angivet sätt beräknade byggnadskostnaderna. Kostnaderna för inredning
m. m. vid olika alternativ kunna sålunda beräknas på sätt som framgår
av följande tabell.
Bruttokostnaderna för inredning m. m. vid förläggning av högskolan till
Ultuna skulle i överenssstämmelse härmed kunna beräknas till 157,800 kronor.
Emellertid bör viss inredning och vissa redan förefintliga inventarier i det
nuvarande lantbruksinstitutets byggnader kunna utnyttjas för den nya högskolan.
De sakkunniga hava uppskattat värdet för högskolan av nämnda inredning
och inventarier till 35,000 kronor. Sedan avdrag gjorts härför, skulle
de verkliga kostnaderna för inredning m. m. vid lantbrukshögskolan uppgå till
122‘,8ÖÖ kronor.
I fråga örn kostnaderna för undervisningsmateriel hava de sakkunniga verkställt
en motsvarande beräkning.
Av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningar hade givit vid handen,
att de totala kostnaderna för anskaffandet av en första uppsättning av undervisningsmateriel
vid en lantbrukshögskola kunde beräknas till i runt tal 175,000
kronor, varav 50,000 kronor avsåge biblioteket. Förlädes lantbrukshögskolan
till plåts, varest åtskillig undervisningsmateriel redan förut stöde till förfogande
för den högre lantbruksundervisningen eller varest för annat ändamål
anskaffade hjälpmedel i nämnda avseende kunde tagas i anspråk för berörda
undervisning, borde givetvis nyssnämnda kostnadssumma kunna i motsvarande
grad minskas. Värdet för den högskolemässiga lantbruksundervisningen av
den vid Ultuna förefintliga undervisningsmaterielen syntes kunna uppskattas
till omkring 75,000 kronor. De verkliga engångskostnaderna för instrumentell
utrustning, samlingar av olika slag samt bibliotek vid den blivande lantbrukshögskolan
skulle alltså kunna beräknas uppgå till 100,000 kronor.
De sakkunnigas förslag med avseende på lokaler och utrustning i övrigt för
lantbrukshögskolan har föranlett särskilt uttalande endast av byggnadsstyrelsen
och styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut.
Byggnadsstyrelsen, som utgått ifrån att, därest ny- och ombyggnadsarbeten
skola företagas för ifrågavarande ändamål, förslag därtill komme att utarbetas
i samråd med styrelsen, har på ärendets nuvarande stadium icke ansett sig
kunna göra annat uttalande i anledning av det framlagda byggnadsprogrammet
med tillhörande skissritningar, än att de uppgjorda kostnadsberäkningarna
enligt Styrelsens mening syntes under de i betänkandet angivna förutsättningarna
kunna betraktas såsom skäliga.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har i likhet med institutets lärarråd
funnit ett belopp av 10,000 kronor behövligt för uppförande av ett mindre
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 18
Yttranden.
274
Kungl. Maj:is proposition nr 2h9.
Departe
mentschefen.
växthus, avsett för den botaniska undervisningen och planteringarna. Vidare
funné styrelsen det nödvändigt att vid eventuellt realiserande av byggnadsplanema
dessa underkastades detaljerad granskning av lokalernas disponerande
för olika ändamål, vilket även gällde byggnadernas inredning och undervisningsmaterielen.
Över den särskilda framställningen om anslag för omläggning av det elektriska
ledningsnätet hava lantbruksstyrelsen och byggnadsstyrelsen avgivit
yttrande. Båda ämbetsverken hava vitsordat behovet av en sådan omläggning.
Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett sig icke böra tillstyrka anslag
för ändamålet förrän statsmakterna tagit ställning till frågan örn ordnande
av den högre lantbruksundervisningen. Byggnadsstyrelsen å andra sidan har
icke funnit vägande skäl föreligga att direkt sammankoppla dessa frågor, varför
styrelsen under anmälan, att den intet hade att erinra beträffande de för
anläggningen beräknade kostnaderna, tillstyrkt framställningen.
Den föreliggande utredningen synes mig giva vid handen, att de sakkunniga
vid uppgörande av byggnadsprogram för lantbrukshögskolan iakttagit
all den sparsamhet som varit möjlig utan att dock på någon viktig punkt
eftersätta högskolans behov av för olika ändamål någorlunda tillfredsställande
lokalutrymmen. Jag har sålunda icke funnit anledning att i denna del av
förslaget göra någon anmärkning. Det är givet, att byggnadsförslaget vid det
slutliga utarbetandet bör underkastas ytterligare prövning beträffande olika
detaljer. I den utsträckning det är möjligt torde därvid vederbörande institutionsföreståndare,
därest de hunnit utses, böra medverka vid den detaljerade
planläggningen och utrustningen av de olika lokalerna. Ifrågavarande
överarbetning torde emellertid icke kunna väntas medföra någon större ändring
i de av de sakkunniga för byggnaders uppförande och iordningställande beräknade
kostnader. Ifrågavarande kostnadsberäkning, som av byggnadsstyrelsen
lämnats utan erinran, föranleder inget särskilt uttalande från min sida.
Med avseende på det av Ultunastyrelsen ifrågasatta växthuset anser jag, att
det säkerligen skulle vara av värde för högskolan att äga tillgång till ett
växthus, men då denna fråga lärer stå i visst samband med den förutsedda utredningen
örn eventuellt överflyttande till högskolan av viss försöksverksamhet
på det botaniska området finner jag mig icke nu kunna tillstyrka, att anslag
anvisas för uppförande av växthus vid högskolan.
Behovet av omläggning av det elektriska ledningsnätet vid Ultuna torde hava
till fullo styrkts, och jag anser mig därför böra föreslå, att medel beviljas för
ändamålet.
Mot de sakkunnigas beräkning av kostnaderna för undervisningslokalernas
inredning, inventarier och undervisningsmateriel vid högskolan har jag ingen
erinran att göra.
I överensstämmelse med vad nu anförts torde alitsa engångskostnaderna
för lantbrukshögskolan böra beräknas till 1,247,400 kronor, därav byggnadskostnader
m. m. 1,024,600 kronor samt övriga engångskostnader 222,800
kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-h9.
275
b) Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet.
I sin utredning rörande engångskostnaderna för lokaler och utrustning m. m.
avseende de högre utbildningskurser, som enligt vad förut anförts förutsättas
skola förläggas till Alnarp hava de sakkunniga i överensstämmelse med den
allmänna planläggningen av utredningen behandlat de olika fackavdelningarna
i stort sett oberoende av varandra. Senare hava de sakkunniga emellertid
framhållit, att därest de olika avdelningarna för högre fackutbildning förenades,
behovet av lokaler och undervisningsmateriel kunde väntas bliva i stort
sett oförändrat, vilket förhållande närmast betingades därav, att de olika undervisningsgrenarna
i huvudsak måste disponera över var sina lokaler, vilkas
utrustning finge avpassas efter varje lokals särskilda ändamål.
Behovet av lokaler och övriga resurser vid de olika undervisningsavdelningarna
samt de sannolika kostnaderna härför hava av de sakkunniga angivits
på följande sätt.
1. Lantbruksavdelningen.
Enligt de sakkunnigas uppfattning innebär den föreslagna omorganisationen
av agronomutbildningen vid Alnarp icke i och för sig krav på ökade
utrymmen för undervisningen. Emellertid anses redan vid nuvarande förhållanden
vissa förbättringsarbeten vara behövliga, och de sakkunniga hava
därför i samband med agronomutbildningens omläggning räknat med en byggnadskostnad
vid Alnarp av 103,000 kronor.
För Alnarps vidkommande erfordrades en byggnad för övningar i exteriörlära.
Emellertid torde den nuvarande hallen för demonstrationer i sjukvårdslära
efter vissa ändringar kunna användas för ifrågavarande ändamål. Ändringskostnaderna
hade beräknats till 9,000 kronor.
För undervisningen i redskapslära erfordrades vidare en redskapshall med
tillhörande maskinlaboratorium och verkstadsutrymme. Nämnda byggnad,
som åtminstone till större delen torde kunna vara av tämligen lätt konstruktion,
hade beräknats kunna uppföras för 72,000 kronor.
. Den vaktmästarbostad, som vore förlagd till slottet, vore så belägen, att den
hindrade den inre kommunikationen mellan ritsalen och övriga till slottet förlagda
undervisningslokaler. Då därtill komme, att de utrymmen, som nu vore
tagna i anspråk för vaktmästarbostad, synnerligen väl behövdes för inrättande
av institutionslokaler för kulturteknik och byggnadslära, syntes det vara
nödvändigt att åt vaktmästaren uppföra ny bostad. Kostnaden härför kunde
uppskattas till 12,000 kronor. För omändring av den nuvarande vaktmästarbostaden
till undervisningsändamål ävensom för ändring i dispositionen av
vissa andra i samma byggnad förefintliga lokaler kunde beräknas åtgå ett belopp
av 10,000 kronor.
För instrumentell utrustning av redskapshallen hava de sakkunniga räknat
med ett särskilt engångsanslag av 10,000 kronor. I övrigt skulle icke behöva
räknas med kostnader av ifrågavarande natur.
2. Mcjeriavdelningen.
Redan tidigare hava vid upprepade tillfällen framställts förslag örn utvidgning
av lokalutrymmena vid mejeriinstitutet, avseende dels undervisningen och
Högre lantbruksundervisningssakkmmiga.
276
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
dels personalen. Enligt det senaste, år 1925 utarbetade förslaget i sådant
syfte kunde kostnaderna för ändamålet beräknas komma att uppgå till omkring
300,000 kronor. De sakkunniga hava i berörda byggnadsfråga anfört följande.
Efter omorganisationen av den högre mejeriundervisningen bleve givetvis behovet
av utrymmen vid Alnarp för undervisning och forskning på mejeriområdet
större än förut, och såsom följd därav borde också byggnadskostnaderna
kunna väntas bliva högre än nyss angivits. För åstadkommande av minskning
i byggnadskostnaderna hade de sakkunniga emellertid tänkt sig möjligheten av
att utvidga mejeribyggnaden i den omfattning, att i nämnda byggnad kunde
inrymmas såväl erforderliga lokaler för undervisningen som också nöjaktigt
antal bostadsrum för elever. De sakkunniga hade anmodat arkitekten O.
Hägg i Malmö att uppgöra skissritningar med ledning av det sålunda föreslagna
byggnadsprogrammet. Enligt dessa skulle genom utvidgningen av mejeribyggnaden
kunna åvägabringas erforderlig utökning av själva mejerilokalema
ävensom av utrymmet för provning av mejerimaskiner, varjämte plats
skulle finnas för föreläsningssal, rum för samlingar, laboratorier och arbetsrum
för elever och lärare samt slutligen bostadsrum för 2 instruktionsmejerister,
22 elever i den lägre mejerikursen och 9 elever i den högre mejerikursen.
I ett särskilt bostadshus skulle bostadslägenheter inrättas för maskinist
vid mejeriet, förste mejerist, mejerska och två städerskor.
Kostnaderna för ovan angivna byggnadsarbeten
räknats till följande bolopp:
Till- och ombyggnad av mejeriet........
Bostadshus för mejeripersonal.........
hava av arkitekt Hägg be
-
. . . . 210,000: —
. . . . 34,000: —
Kronor 244,000: —
Kostnaderna för inredningsarbeten och utrustning avseende mejeriundervisningen
hava av de sakkunniga beräknats till 71,000 kronor.
Kostnaderna för specialinredning i mejeriets undervisningslokaler — dan
inbegripet erforderligt mindre gasverk —• ävensom för möblering av undervisningslokaler
och bostadsrum för elever hade approximativt beräknats till
37,000 kronor. Vidare måste räknas med vissa engångskostnader för anskaffning
av olika slags undervisningsmateriel. Sålunda behövdes i mejeriet viss
apparatur, som icke vore direkt erforderlig för den dagliga mejeridriften och
därför icke borde belasta mejeriets utgiftsstat men däremot nödvändig för en
utvidgad undervisning och försöksverksamhet, såsom långtidspastör, homogeniseringsapparat,
reningscentrifug m. m. Kostnaden för anskaffande av ifrågavarande
apparater hade beräknats till 12,000 kronor. För laboratoriernas
utrustning funnes visserligen en del instrument och förnödenheter redan tillgängliga,
men komplettering av utrustningen vore likväl nödvändig. Kostnaden
härför hade uppskattats till 15,000 kronor. För anskaffande av annan
undervisningsmateriel erfordrades ett belopp av 2,000 kronor, och för inköp
av facklitteratur på området borde anvisas ett belopp av 5,000 kronor.
De sammanlagda engångskostnaderna för inredning och inventarier samt för
undervisningsmateriel, allt avseende mejeriundervisningen, kunde sålunda beräknas
till 71,000 kronor.
3. Trädgårdsavdelningen.
Frågan örn bättre undervisningslokaler för trädgårdsskolan vid Alnarp har
ävenledes en längre tid varit aktuell. Senast år 1926 hava vederbörande gjort
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.
277
framställning om anslag för dylikt byggnadsarbete, vilket beräknades draga
en kostnad av 78,000 kronor, varav 3,800 kronor avsåge inredning och inventarier.
Med anledning av den genom inrättandet av en högre trädgårdskurs föranledda
ökningen i lokalbehov hava de sakkunniga nu föreslagit uppförande av
en ny undervisningsbyggnad för trädgårdsavdelningen.
Örn redan under nuvarande förhållanden behovet av bättre lokaler för trädgårdsundervisningen
måste anses vara trängande, bleve det naturligtvis ännu
nödvändigare att vidtaga förbättringar i förevarande avseende, örn jämväl
högre trädgårdskurs skulle anordnas vid Alnarp. För den lägre och den högre
trädgårdskursen tillsammans torde böra räknas med följande behov av direkta
undervisningslokaler:
en större sal (13 X 7 m.), avsedd bland annat att användas vid de tillfällen,
då såväl den högre kursens som trädgårdsskolans elever skulle samlas; salen
torde kunna avdelas på sådant sätt, att endast dess främre del (7X7 m.) begagnades,
då den under vanliga förhållanden användes som lärosal för endera
av skolans årskurser;
en lärosal (7X7 m.), avsedd för den andra årskursen;
en ritsal (13 X 6 m.) att användas dels för den lägre trädgårdsskolan och
dels för högre kurs;
en lärosal för högre kursen (6X5 m.);
ett rum för undervisningsmateriel och samlingar (7X5 m.);
diverse källarutrymmen för trädgårdsalster samt ett mindre kylrum, som
bland annat skulle kunna användas för förvaring av viss eljest snart förgänglig
undervisningsmateriel.
Tidigare hade föreslagits, att den byggnad, som för närvarande användes
till undervisningslokal för trädgårdsskolan, skulle påbyggas för att därigenom
kunna bättre fylla sin uppgift. Man kunde då tänka sig en ytterligare
utvidgning av nämnda byggnad, så att i denna kunde inrymmas även de för
den högre kursen särskilt erforderliga utrymmena. En närmare utredning
av berörda förhållande hade dock visat, att denna anordning vore mindre ändamålsenlig.
Man finge nämligen mycket svårt att vidtaga ytterligare utvidgningar,
örn sådana en gång skulle erfordras, på grund av att de nu föreslagna
utrymmena visade sig otillräckliga. Örn i stället nybyggnad företoges, skulle
denna olägenhet undvikas, varjämte hela anordningen av undervisningslokaler
kunde göras betydligt mera ändamålsenlig och bättre utrymme för bibliotek
och samlingar av undervisningsmateriel erhölles.
Örn ny undervisningsbyggnad uppfördes, kunde den gamla byggnaden —
såsom redan föreslagits i ett sakkunnigbetänkande av år 1918 ■— omändras
till kontorslokal, varjämte arbetsrum för föreståndare oell ordinarie lärare kunde
inrymmas i denna byggnad. Nuvarande, för sitt ändamål högst olämpliga,
kontorslokal kunde omändras till bostad åt en av trädgårdens förmän och
ett par extraelever, vilka nu vore inhysta i trånga, otrevliga och fuktiga lägenheter.
De sakkunniga hade låtit uppgöra skissritningar till en n5^ undervisningsbyggnad
för trädgårdsutbildningen vid Alnarp. Av verkställda beräkningar
rörande de sannolika kostnaderna flir uppförande av ifrågavarande byggnad
framginge att byggnaden skulle kunna uppföras för en kostnad, som endast
obetydligt överstege den, som ombyggnaden av nuvarande undervisningsbyggnad
för tillgodoseende av enbart den lägre trädgårdsskolans behov skulle medföra.
Sistnämnda kostnad hade nämligen såsom förut anförts beräknats till
— frånräknat inredning och inventarier — 74,200 kronor, medan kostnaderna
278
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
vid fullständig nybyggnad, jämväl upptagande erforderliga ytterligare utrymmen
för den högre trädgårdsundervisningen, nu beräknats till 83,700 kronor.
De sakkunniga funne det sålunda under förevarande omständigheter motiverat,
att ny undervisningsbyggnad uppfördes för trädgårdsutbildningen vid
Alnarp.
Den nya undervisningsbyggnaden skulle komma att innehålla en större
lärosal (samtidigt samlingssal; omkring 100 m2), två mindre lärosalar (vardera
omkring 50 m2) samt ett rum för undervisningsmateriel, allt på nedre
botten. Vindsvåningen skulle innehålla en större ritsal, ett mindre rum för
lärare, ett biblioteksrum och ett läsrum. Det sistnämnda vore avsett att vid
behov även kunna användas som undervisningslokal för högre kursens elever.
I källarvåningen funnes plats för en toalett- och eventuellt badrumsavdelning,
ett pannrum och en kolkällare. Mittpartiet skulle upptagas av en mindre kylanläggning
och resten utgöra en fruktkällare, varav en del skulle vara utrustad
med kylanordning.
Den nuvarande undervisningsbyggnaden borde för att göras lämplig till
kontorslokal samt arbetsrum för föreståndare och ordinarie lärare undergå vissa
mindre ändringar. Bland annat borde centralvärmeledning anordnas. Kostnaderna
för ifrågavarande ändringsarbeten hade beräknats till 8,000 kronor.
Den nuvarande kontorsbyggnadens omvandling till bostadslägenheter skulle
ej medföra större omändringsarbeten. Även här borde emellertid en enkel centralvärmeledning
anordnas. De sammanlagda kostnaderna för omändringen
hade uppskattats till 5,000 kronor.
Vidare har föreslagits uppförande av en mindre redskapshall för trädgårdsundervisningen.
De redskap och maskiner, som användes för olika arbeten inom trädgårdarna,
vore för närvarande inhysta på olika håll i lokaler, som visserligen
kunde användas till förvaring under längre eller kortare tid av dessa redskap,
men dock vore så trånga, att de olika redskapen endast med svårighet kunde
flyttas ut, staplade på varandra som de ofta vore, och i varje fall vore det
omöjligt att för eleverna demonstrera dem på platsen där de stöde. Örn högre
undervisning skulle anordnas, måste givetvis ännu flera redskap anskaffas
som övnings- och undervisningsmateriel, delvis rätt skrymmande sådana,
och sedan detta skett bleve olägenheterna av nuvarande förvaringslokaler
ännu större. Det syntes därför bliva oundgängligt, att en redskapshall, om
också av mera blygsamma dimensioner, uppfördes. En sådan av 9 meters
bredd och 15 meters längd borde kunna nöjaktigt fylla behovet. Byggnadskostnaderna
för redskapshallen torde kunna begränsas till 8,000 kronor.
En utvidgning av det nuvarande växthuskomplexet har ävenledes ansetts
motiverad.
Då den lägre trädgårdsskolan år 1913 utrustades med en växthusanläggning,
var denna så knappt tilltagen, att den ej inrymde andra avdelningar
än de mest nödvändiga för undervisningen vid skolan. Sedan denna tid hade
vissa kulturer under glas nått en helt annan betydelse än förr, andra konstruktioner
av växthus hade börjat tillämpas, och det kunde sålunda icke
sägas, att växthuskomplexet för närvarande vore av den beskaffenhet, som
måste anses erforderlig vid en läroanstalt, där mera ingående undervisning
i odlingar under glas ägde rum.
Det nuvarande växthuskomplexet torde sålunda böra utvidgas med följande
nya avdelningar:
ett nejlikehus (7 X 16 m.);
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
279
ett vinhus i två avdelningar (6 X 16 m.) (två nuvarande vinavdelningar
skulle användas för vissa andra kulturer, den tredje bibehållas);
ett hus för friplanterade rosor (6 X 16 m.); samt
ett hus för förökning av sådana växter, som senare utskolas på kalljord,
nämligen dels träd och buskar, dels perenna blomsterväxter (3.9X16 m.).
De föreslagna nya växthusen, för vilka lämplig plats funnes på något avstånd
från det nuvarande växthuskomplexet, skulle förses med egen värmecentral.
De tre förstnämnda växthusen skulle förenas genom arbetsrum.
Kostnaderna för uppförandet av ovan angivna växthusavdelningar hade
beräknats till sammandagt 38,900 kronor.
Förslaget till nya odlingslokaler kunde visserligen synas omfattande, men
enligt vad från sakkunnigt håll inhämtats, torde mindre anläggningar icke
kunna förordas ur undervisningssynpunkt. Med den föreslagna storleken av
de olika växthusen ökades jämväl förutsättningarna för en ekonomisk drift
med avseende på ifrågavarande grenar av trädgårdsodlingen, så att det icke
syntes uteslutet, att det i växthusen sålunda nedlagda kapitalet skulle bliva
räntabelt.
I den ursprungliga planen till det växthuskomplex, som uppfördes vid trädgårdarna
år 1913, hade man upptagit, bland annat, en hall för något mera
högvuxna växter, men då riksdagen vid frågans behandling ansåg nödvändigt
att i viss mån nedbringa byggnadskostnaden, uppgjordes ett ändringsförslag,
varigenom till följd av lägre takkonstruktion m. m. byggnadsanslaget
kunde minskas med 3,000 kronor. Det hade emellertid visat sig särdeles
ofördelaktigt, att icke åtminstone en av växthusavdelningama haft en takhöjd,
tillräckligt stor för att möjliggöra odlingen av vissa mera högvuxna
växter, behövliga för undervisningen vid trädgårdsskolan. Behovet av en
sådan växthusavdelning bleve givetvis ännu större, örn en högre undervisning
skulle anordnas, och det torde därför vara erforderligt, att växthusets
mittparti nu ändrades till enlighet med det ursprungliga förslaget. Kostnaden
för nämnda ändringsarbete hade ansetts kunna uppskattas till 3,000
kronor.
Inrättandet av en högre trädgårdskurs har även skapat behov av vissa
bostadsutrymmen för elever och lärare m. fl.
Det skulle visserligen kunna tänkas, att eleverna i den högre trädgårdskursen
hänvisades till att skaffa sig bostäder i samhällena utanför Alnarps
område, men detta syntes dock vara olämpligt bland annat därför, att ifrågavarande
elever noga borde följa gången av de praktiska arbetena inom olika
trädgårdsavdelningar samt använda alla lämpliga tillfällen för att lära känna
det rikhaltiga sortiment av trädgårdsväxter, som funnes odlat inom Alnarps
park och trädgårdar. Det vore lätt att inse, i vilken hög grad sådana
studier skulle befordras av att eleverna vore bosatta på platsen. Därför vore
dock ingalunda nödvändigt, att de bodde inom själva trädgårdens område.
De sakkunniga hade låtit undersöka, huruvida de nu outnyttjade vindsutrymmena
i restaurationsbyggnaden skulle kunna tagas i anspråk för sagda ändamål.
Därvid hade visat sig, att å restaurations vind skulle kunna inredas
10 för bostadsändamål lämpliga rum för en totalkostnad av 26,800 kronor.
Enligt de sakkunnigas förmenande torde bostadsfrågan för ifrågavarande
elever bäst och billigast lösas genom nu nämnda anordning. Givetvis borde
eleverna i regel erlägga viss avgift för förmånen av dylik bostad.
Vid trädgårdsundervisningen erfordrades av skäl, som i det följande anfördes,
ytterligare en ämneslärare. För denne behövde uppföras nytt bostadshus,
förslagsvis omfattande 4 rum och kök och uppfört efter ungefär samma
280
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
ritning som bostadshusen åt trädgårdsskolans nuvarande ämneslärare. Kostnaden
för uppförande av ett sådant bostadshus kunde beräknas till 17,500
kronor.
Trädgårdsskolans vaktmästare, tillika eldare, borde erhålla en av bostadslägenheterna
i det hus, som måste uppföras för vaktmästare för lantbruksundervisningen.
På vinden i samma hus borde inredas två dubbletter, avsedda
för tvenne av trädgårdens förmän. Trädgårdsundervisningens andel i
kostnaderna för uppförandet av nämnda bostadshus kunde beräknas till
22,000 kronor.
De sammanlagda byggnadskostnaderna i samband med anordnandet av
högre trädgårdsundervisning böra sålunda enligt de sakkunnigas förslag beräknas
på följande sätt:
Under visningsbyggnad.................
Ändring och reparation av nuvarande undervisningsbyggnad
» )> » » » kontorsbyggnad . . .
Redskapshall.....................
Växthus .......................
Ändring av befintligt växthus.............
Inredande av elevrum i restaurationsbyggnaden......
Bostad för en ordinarie lärare..............
» » » vaktmästare och två förmän........
. . . . 83,700: —
. . . . 8,000: —
. . . . 5,000: —
. . . . 8,000: —
. . . . 38,900: —
. . . . 3,000: —
. . . . 26,800: —
. . . . 17,500: —
. . . . 22,000: —
Kronor 212,900: —
Övriga engångskostnader för trädgårdsundervisningen hava av de sakkunniga
beräknats till sammanlagt 28,400 kronor.
Kostnaderna för inredning av undervisningsbyggnaden ävensom för anskaffande
av erforderliga inventarier till denna hade approximativt beräknats
till 12,400 kronor. För möblering av de förutsatta elevrummen i restaurangbyggnaden
hade ansetts böra räknas med en kostnad av 3,000 kronor.
Trädgårdsskolans nuvarande utrustning av undervisningsmateriel vore
mycket anspråkslös, och för den planerade högre kursens räkning måste därför
anskaffas en ganska omfattande uppsättning av sådan materiel. Sålunda
erfordrades mikroskop m. fl. instrument, preparat av olika slag (särskilt sådana
av skadeinsekter och andra skadedjur samt parasitsvampar), redskap,
modeller, väggplanscher m. m. För anskaffande härav måste beräknas ett
belopp av minst 8,000 kronor.
Trädgårdsskolan vid Alnarp hade redan ett bibliotek med såväl serier av
tidskrifter som arbeten i växtsystematik, pomologi och allmän trädgårdsodling,
men dels vore många arbeten oinbundna, dels saknades ännu mycken
litteratur av sådant slag, som erfordrades för högre undervisning i trädgårdsanläggning,
och knappast någon avdelning av trädgårdslitteraturen motsvarade
den högre undervisningens krav. Vid behov av sådan litteratur hade
varken lärare eller elever nämnvärd hjälp av universitetsbiblioteket i Lund,
då detta vore ytterst sparsamt utrustat, vad beträffade arbeten, som berörde
trädgårdsfacket. Ett icke alltför ringa engångsanslag torde sålunda bliva
erforderligt för inköp av erforderlig litteratur på trädgårdsområdet. Ifrågavarande
anslag torde icke böra understiga 5,000 kronor.
4. För de olika undervisning savdelning arna gemensamma anordningar.
Förutom nu angivna byggnadsarbeten torde vid Alnarp erfordras ytterligare
vissa anordningar, som skulle komma att utnyttjas av de olika avdel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
281
ningarna gemensamt. De sakkunniga hava sålunda föreslagit, att vid Alnarp
anordnas dels ett centralt vattenledningssystem, dels ett förbättrat avloppssystem.
Stort behov förefunnes därjämte vid Alnarp att få till stånd ett centralt
vattenledningssystem, vilket borde vara så ordnat, att det kunde göra tjänst
jämväl vid bekämpande av eventuellt uppkommande eldsvåda därstädes. Uppgjord
kostnadsberäkning avseende berörda ledningssystem (alternativ 2) slutade
på ett belopp av 125,000 kronor. Enligt vad de sakkunniga inhämtat,
ansåge Alnarpsstyrelsen, att av sistnämnda belopp endast 62,000 kronor borde
komma på institutet, medan återstoden av kostnaderna eller 63,000 kronor
skäligen borde bestridas av Alnarps egendom i form av arbetsprestationer
och kontant bidrag. De sakkunniga delade denna uppfattning och ansåge
sålunda, att i samband med åtgärder för ordnande av vattenledningsfrågan
vid Alnarp borde äskas särskilt anslag.
En förbättring av avloppssystemet vid Alnarp i syfte att möjliggöra användning
av vattenklosetter syntes även vara i hög grad av behovet påkallad.
Kostnaderna härför hade beräknats till 40,000 kronor, av vilket belopp emellertid
omkring hälften eller 20,000 kronor avsåge lantbruksskolan och Alnarps
egendom. På institutets del kunde sålunda beräknas komma en kostnad av
20,000 kronor.
Eör ifrågavarande båda anläggningar redogöres närmare i särskilda bilagor
till det tryckta betänkandet.
Jag får i sammanhang härmed anmäla, att styrelsen för Alnarps lantbruks-
och mejeriinstitut — som redan tidigare gjort framställning i ämnet
-—- i skrivelse den 22 augusti 1929 ånyo framhållit det trängande behovet av
att den föreslagna vattenledningsanläggningen omedelbart komme till utförande.
Vidare får jag anmäla, att samma styrelse i skrivelse den 28 juli 1928 gjort
framställning örn ett anslag av 18,300 kronor för anordnande av en badinrättning
vid institutet. Till stöd för ifrågavarande framställning har institutsstyrelsen
anfört i huvudsak följande:
För närvarande funnes — inrymda i den trånga mejeribyggnaden —
endast två små badrum med plats för ett badkar i vardera rummet. Dessa
två badkar skulle räcka till för bortåt c:a 250 personer, nämligen för alla
familjer av högre och lägre tjänsteställning vid institutet samt för detsammas
samtliga elever.
I föreliggande avseende fyllde sålunda institutet ej ens de mest elementära
hygieniska krav -— fastmera torde det åt sina elever giva ett varaktigt
minne av utpräglad hygienisk efterblivenhet. För att avhjälpa dessa missförhållanden
hade styrelsen anmodat arkitekten O. Hägg, Malmö, att utarbeta
förslag jämte kostnadsberäkning för en badinrättning, avsedd att inredas
i norra delen av de rymliga källarna i restaurationsbyggnaden. Ett inrymmande
av en badinrättning i nämnda byggnad verkade ej störande på de
dispositioner, som vid en eventuell omorganisation av institutets verksamhet
vore avsedda att komma till utförande för restaurafionsbyggnadens vidkommande
-— anordnandet av elevrum å byggnadens vindslokaler.
Enligt det uppgjorda förslaget till badinrättning skulle kostnaden för
byggnads-, målnings- och elektriska arbeten uppgå till c:a 7,000 kronor, för
värmetekniska och sanitära anläggningar till c:a 9,800 kronor, eller tillsammans
till c:a 16,800 kronor. Utöver detta belopp torde erfordras 1,500 kro
-
282
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
Yttranden.
nor till uppgörandet av program och ritningar samt för övervakandet av de
olika arbetenas och anläggningarnas utförande.
De sammanlagda engångskostnaderna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut, inberäknat den andel, som ansetts böra komma på Alnarps
egendom, skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag, med tillägg av ovan
angivet kostnadsbelopp för badinrättning, böra beräknas i överensstämmelse
med följande sammanställning.
Sammandrag av engångskostnader för Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut.
1. Byggnadskostnader.
1) Lantbruksavdelningen.............
2) Mejeriavdelningen...............
3) Trädgårdsavdelningen.............
4) för avdelningarna gemensamt..........
2. Övriga engångskostnader.
1) Lantbruksa vdelningen.............
2) Mejeriavdelningen...............
3) Trädgårdsavdelningen.............
103,000: —
244,000: —
212,900: —
183,300: -- 743,200: —
10,000: —
71,000: —
28,400:— 109,400: —
Kronor 852,600: —
De sakkunnigas förslag med avseende på lokaler och utrustning i övrigt
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut och kostnaderna härför
har icke föranlett något uttalande i de över de sakkunnigas betänkande avgivna
yttrandena med undantag av att byggnadsstyrelsen anmält, att den av de sakkunniga
verkställda beräkningen av byggnadskostnaderna icke givit anledning
till någon styrelsens erinran.
över framställningen örn anslag till vattenledningsanläggning vid Alnarp
hava särskilda yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och statskontoret.
Lantbruksstyrelsen har funnit snara åtgärder till frågans ordnande vara av
behovet påkallade. I anledning av de sakkunnigas förslag att endast hälften
av kostnadsbeloppet skulle beräknas komma på institutet under det att återstoden
av kostnaden skäligen borde bestridas av Alnarps egendom i form av
arbetsprestationer eller i annan ordning, ansåge styrelsen det böra tagas under
övervägande, huruvida icke hälften av det för vattenledningsfrågans lösande
erforderliga beloppet skulle kunna täckas från Alnarps egendoms avkastning.
Då det emellertid på förhand icke kunde beräknas, i vad mån Alnarps
egendoms avkastning lämnade tillgång till täckande av ett så stort belopp
och svårigheter skulle kunna uppstå vid förskotterande av eventuellt
uppstående större underskott, ville lantbruksstyrelsen för sin del föreslå, att
hela det behövliga beloppet anvisades av riksdagen. Reellt sett hade detta
ingen betydelse, då inkomsten av Alnarps egendom för varje år redovisades
till statsverket. De sakkunnigas uttalande gåve emellertid lantbruksstyrelsen
anledning framhålla önskvärdheten av att Alnarps egendom i största möjliga
utsträckning genom egna arbetsprestationer minskade den verkliga kontanta
utgiften för statsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr ®40.
283
Byggnadsstyrelsen har anmält, att styrelsen för sin del icke hade något
att erinra mot det som alternativ 2 betecknade förslaget, i den mån detsamma
kunnat av styrelsen bedömas.
Statskontoret har ansett det vara tvivelaktigt, att Alnarps egendom skulle
kunna täcka hela den ifrågasatta delen, 63,000 kronor, av kostnaderna för vattenledning
genom arbetsprestationer eller kontant bidrag från egendomens överskottsmedel,
men då vattenledningen ju skulle bliva till minst lika stor nytta
för Alnarps egendom som för institutet syntes det rimligt, att egendomen i
så stor utsträckning som ske kunde bidroge till företagets finansiering. Vid
sådant förhållande hade statskontoret ansett sig böra hemställa, att anslag
äskades av riksdagen till så stort belopp, att detsamma jämte vad som beräknades
kunna av Alnarps egendom utgöras i arbetsprestationer och i tillskott
från egendomens vinstmedel uppginge till 125,000 kronor.
Över den särskilda framställningen örn anslag till anordnande av varmbadinrättning
vid Alnarp hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen har vitsordat behovet av varmbadinrättning vid Alnarp.
Enär frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande ännu icke
vöre avgjord, kunde emellertid den erforderliga storleken av badinrättningen
icke tillförlitligen bedömas. Enligt styrelsens mening vore det därför önskvärt,
att ifrågavarande spörsmål upptoges till prövning först i samband med
beräkning av de ändrings- och ombyggnadsarbeten vid Alnarp, som kunde
föranledas av den högre lantbruksundervisningens omorganisation.
Byggnadsstyrelsen har ansett utrymmena inom den föreslagna badinrättningen
väl knappt tilltagna, varjämte inrättningens förläggande till källaren
under en befintlig byggnad skulle medföra avsevärda ingrepp i byggnaden
för framdragande av erforderliga ventilationskanaler. Då härtill komme, att
någon möjlighet till större utvidgning av badinrättningen här icke förefunnes,
för den händelse ökat utrymme skulle bliva erforderligt, funne sig byggnadsstyrelsen
böra ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna anordningen. De
för anläggningens utförande angivna kostnaderna, 18,300 kronor, funné styrelsen
vara väl knappt beräknade.
De sakkunnigas förslag till lokaler och övrig utrustning för den omorganiserade
högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisningen vid Alnarp finner jag
vara präglat av sparsamhet men ändock ägnat att på ett nöjaktigt sätt tillgodose
föreliggande behov i nämnda hänseenden. Jag kan därför i huvudsak
ansluta mig till det sålunda uppgjorda förslaget.
Med avseende på byggnadsarbeten för lantbruksavdelningen anser jag emellertid
särskild byggnad för övningar i exteriörlära icke vara nödvändig för
agronomutbildningen. Den för iordningställande av ifrågavarande byggnad
beräknade kostnaden, 9,000 kronor, torde alltså kunna inbesparas. Emellertid
synes det vara erforderligt, att utöver de sakkunnigas förslag vissa anordningar
vidtagas för åstadkommande av mera tillfredsställande utrymmen
för bibliotek och läsrum än de som nu finnas vid Alnarp. För detta ändamål
torde nyssnämnda belopp behöva tagas i anspråk, och jag anser mig alltså
icke kunna tillstyrka, att någon minskning i det beräknade totala kostnadsbeloppet
göres.
De föreslagna åtgärderna för åstadkommande av centrala vattenledningsoch
avloppssystem vid Alnarp synas väl motiverade och kunna även av mig
Departe
mentschefen.
284
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
tillstyrkas. Det synes mig lämpligt, att liela det härför beräknade kostnadsbeloppet,
tillsammans 165,000 kronor, anvisas av riksdagen. Sedermera torde
böra övervägas, i vad mån Alnarps egendom genom arbetsprestationer kail
åstadkomma minskning i den kontanta utgiften för statsverket.
Behovet av varmbadinrättning vid Alnarp anser även jag mig kunna vitsorda.
Emellertid torde vid utarbetande av slutliga förslag till olika byggnadsarbeten
vid Alnarp i samband med den högre lantbruksundervisningens omorganisation
böra tagas under omprövning, huruvida ieke för badinrättningen
kan erhållas lämpligare plats än i den föreslagna källarlokalen. Möjligen
kan behovet av utrymme för varmbad bättre tillgodoses i samband med den
planerade örn- och tillbyggnaden av mejeriet. Utan att nu taga bestämd ställning
härtill vill jag emellertid föreslå, att det för badinrättningen angivna
kostnadsbeloppet, 18,300 kronor, upptages bland de för byggnadsarbeten m. m.
vid Alnarp beräknade kostnaderna.
Engångskostnaderna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
torde i överensstämmelse härmed böra beräknas till 852,600 kronor, därav
byggnadskostnader m. m. 743,200 kronor och övriga engångskostnader 109,400
kronor.
9. Årliga kostnader för undervisningen (utom löner).
a) Lantbruksliögskolan.
Högre lantbraksunderyisningssakknnniga.
Vad först beträffar kostnader för institutioner och samlingar, hade de sakkunniga
lämnat följande allmänna motivering.
I jämförelse med förhållandena vid de nuvarande lantbruksinstituten bleve
helt naturligt kraven på utrustning med apparater och samlingar för undervisningen
avsevärt större vid en lantbrukshögskola. På det lägre stadiet •—
för ämbets- och kandidatexamina — kunde undervisningen visserligen göras
jämförelsevis billig, enär ofta ett större antal studerande kunde övas och undervisas
på en gång och utrustningen med apparater, som användes av var
och en, bleve tämligen enkel. Dock måste redan denna undervisning i betydligt
högre grad än motsvarande undervisning vid agronomkurs byggas på direkta
experiment, och därvid borde icke blott förekomma de jämförelsevis
enkla, som eleverna själva fingo utföra, utan lärarna måste vid sina experiment
utgå från vetenskapens senast nådda ståndpunkt och låta eleverna få en
inblick i de nyaste metoderna och de viktigaste fenomenen. Att härför erfordrades
en omfattande och dyrbar apparatur vore tydligt.
På licentiatstadiet tillkomme faktorer, som vore ägnade att öka kostnaden
för undervisningen per individ. De studerande borde nu sysselsätta sig med
undersökningar av verkligt vetenskaplig karaktär. Härvid behövde de ofta
var för sig ett särskilt rum till arbetsplats eller i varje fall större utrymme an
på ett lägre stadium. De måste icke blott hava tillfälle att använda institutionens
redan förefintliga instrumentella utrustning i den mån de behövde det utan
även att få den kompletterad med de instrument, som vore nödvändiga för
deras spciella arbetsuppgift. Ingen högskola kunde inom det arbetsområde,
som här vore i fråga, utföra ett vetenskapligt arbete, som stöde på höjden av
tidens möjligheter, örn den ej förfogade över en jämförelsevis dyrbar instrumentell
utrustning och ej vore försedd med de anordningar, som vore en förutsättning
för dess användande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k9.
285
Ännu en omständighet, som på detta stadium verkade i fördyrande riktning,
mäste här påpekas. Ett ingående och nyskapande vetenskapligt arbete medförde
oundgängligen specialisering. Det lede icke det minsta tvivel, att i den
mån lantbruksvetenskapens framsteg skulle främjas genom en ny organisation,
en specialiseringstendens skulle framträda med allt mera ökad styrka. Redan
från början måste för övrigt räknas med att de studerande på licentiatstadiet
komme att upptaga arbetsuppgifter av speciell natur, för vilkas lösande i olika
fall anslutning till vitt skilda teoretiska vetenskapers arbetsmetoder kunde vara
nödvändig. Givetvis kunde det icke vara tänkbart att vid lantbrukshögskolan
tillhandahålla all den instrumentella utrustning, som skulle vara erforderlig
för att möjliggöra ett kvalificerat vetenskapligt arbete inom ett så vidsträckt
arbetsfält, som folie inom området för de agronomiska studierna. De sakkunniga
hade också förutsatt, att i vissa fall de instrumentella resurserna vid
bland annat universiteten och centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
i förekommande fall skulle få utnyttjas för högre studier på
ifrågavarande område. Inom vissa specialområden av lantbruks vetenskaperna
torde emellertid varken universitet eller centralanstalt hava tillräckliga resurser
att erbjuda, och i sådant fall torde det understundom vara nödvändigt,
att den för forskningsverksamhet på området erforderliga instrumentella utrustningen
finge anskaffas vid lantbrukshögskolan.
Vid utmätandet av anslag till de olika institutionerna måste hänsyn även
tagas därtill, att professorerna vid högskolan borde beredas tillfälle att vid
sidan av undervisningen bedriva egen forskning, vilket givetvis vore ägnat
att öka behovet av instrumentell utrustning. I samma riktning verkade även
den enligt de sakkunnigas förmenande nödvändiga docentinstitutionen.
Anslagsbehovet vore naturligtvis olika stort för olika institutioner. I ämnena
lantbrukskemi, bakteriologi och marklära ävensom i delar av ämnena lantbruksbotanik
samt husdjurens anatomi och fysiologi intogo laboratoriemässiga
försök och experiment en framstående plats vid undervisningen. Anordningarna
härför vore förenade med jämförelsevis stora kostnader. För lantbruksbotaniken
tillkomma därjämte behov av en botanisk trädgård. För undervisningen
i fysik, redskapslära och mjölkhushållning erfordrades en ganska omfattande
uppsättning av instrument och modeller, och undervisningen i husbyggnadslära
måste i stor utsträckning illustreras av modeller och ritningar.
I ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära och kulturteknik måste den
experimentella delen av undervisningen i icke ringa utsträckning givas formen
av fältmässiga försök, vilka helt naturligt komme att bliva förbundna med relativt
stora utgifter. Detsamma gällde örn de till ämnet husdjurens utfodring
och skötsel hörande experimentellt-praktiska försöken i stallar och ladugårdar.
Även i ämnet husdjurens avels- och raslära voro direkta försök i viss utsträckning
erforderliga för undervisningen.
I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig kunna beräkna
behovet av årligt anslag till olika institutioner — utöver laboratorieavgifter
från elever — på följande sätt:
Matematik!.......................... 500: _
Lantbrukskemi........................ 4,000: —
Lantbruksbotanik
Bakteriologi
Allmän ärftlighetslära
Lantbrukszoologi
Marklära.....
5,000: —
3,000: —
286
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
Allmän jordbrukslära.......
Växtodlingslära.........
Kulturteknik..........
Redskapslära..........
Husbyggnadslära.........
Husdjurens anatomi och fysiologi .
» avels- och raslära . . .
» utfodring och skötsel . .
» hälso- och sjukvårdslära
Mjölkhushållning.........
Nationalekonomi med statistik
Lantbruksekonomi med handelslära |
Lantbruksbokföring j
Rättslära J
Trädgårdsskötsel.........
Skogshushållning.........
Pedagogik ............
6,000: —
6,000: —
4,000: —
2,000: —
1,000: —
3,000: —
2,000: —
4,000: —
200: —
500: —
500: —
100: —
200: —
Kronor 42,000
Vad därefter angår övriga årliga kostnader hava de sakkunniga anfört
följande.
Tillgång till ett jämförelsevis omfattande fackbibliotek måste betraktas såsom
en av de nödvändigaste förutsättningarna för att lantbrukshögskolan överhuvud
taget skulle kunna fylla sin uppgift. För komplettering av biblioteket
med nyutkomna böcker och tidskrifter samt för inbindningsarbeten m. m. syntes
ett årligt belopp av 8,000 kronor utgöra ett minimum.
Exkursioner torde vid högskolan bliva erforderliga i större utsträckning än
vid agronomkurs. Även örn de studerande torde böra förutsättas skola i vissa
fall bidraga med en del av kostnaderna för exkursioner, torde likväl hörå
räknas med ett årligt anslag för ändamålet från det allmännas sida av minst
4,000 kronor.
Såsom redan nämnts, borde såvitt möjligt tillfälle beredas vissa elever att
erhålla bostadsrum vid lantbrukshögskolan. I det föregående hade beräknats,
att vid lantbrukshögskolans förläggning till Ultuna bostadsrum skulle kunna
ställas till förfogande för — jämte assistenter och amanuenser — omkring
25 elever. Enligt de sakkunnigas mening syntes det vara lämpligt, att understöd
åt behövande studerande i vissa fall utginge i form av fri bostad med
värme, lyse och städning. Förslagsvis borde 10 sådana bostadsrum gratis ställas
till förfogande. Därjämte borde kontanta stipendier kunna utdelas, oberoende
av örn den studerande vore bosatt vid högskolan eller icke. Ifrågavarade
stipendier torde lämpligen böra hava en storlek av omkring 600 kronor
örn året. För studerande vid högskolan syntes tillsammans minst 10 kontanta
stipendier böra stå till förfogande. Det årliga kontanta stipendiebeloppet borde
sålunda upptagas med 6,000 kronor. Nu föreslagna system för stipendietilldelning
torde ställa något mindre krav på det allmänna än systemet med
frielevplatser.
I det föregående hade motiverats behovet av fem docentstipendier vid lantbrukshögskolan.
Stipendium av ifrågavarande slag borde utgå med lika
stort belopp som motsvarande stipendium vid universitet och annan ifragakommande
högskola, eller med 6,000 kronor om året. För ändamålet vore alltså
ett årligt belopp av 30,000 kronor erforderligt.
Det torde vidare vara i hög grad önskvärt, att högskolans ordinarie lärare
genom erhållande av resestipendier bereddes tillfälle att i viss utsträckning
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
287
företaga studieresor till andra länder för att därigenom icke blott erhålla
ökad möjlighet att följa utvecklingen inom vars och ens speciella disciplin,
utan även att vinna ökad förtrogenhet med framsteg och förbättringar i undervisningsmetoderna
samt anordningar vid de vetenskaperna tillhörande institutionerna
av olika slag. För ändamålet torde ett årligt belopp av minst
3.000 kronor böra stå till förfogande. Till jämförelse finge anföras, att för
närvarande årligt anslag utginge åt, bland andra, ordinarie lärare m. fl. vid
rikets universitet, och mediko-kirurgiska institutet med 20,000 kronor samt
ordinarie lärare vid skogshögskolan med 1,000 kronor.
För underhåll av byggnader och inventarier hade beräknats erfordras ett årligt
anslag av 20,000 kronor.
Kostnaderna för bränsle, lyse och kraft hade ansetts kunna uppskattas till
18.000 kronor örn året.
Städning, renhållning och underhåll av planteringar m. m. hade beräknats
draga en kostnad av 10,000 kronor per år.
Från lantbrukshögskolan utgående tryck hade ansetts böra jämväl omfatta
en periodisk publikation, innehållande uppsatser och kortare avhandlingar av
vetenskapligt innehåll, författade av forskare vid högskolan. De årliga kostnaderna
för trycksaker hade med hänsyn .härtill beräknats till 5,000 kronor.
Kontorsutgifter, kostnader för annonsering m. m. syntes kunna uppskattas
till sammanlagt 3,000 kronor örn året.
För bestridande av kostnader för styrelsens sammanträden, avgifter för
brandförsäkring av högskolans inventarier, samlingar och bibliotek ävensom
diverse andra utgifter — bland annat eventuella kostnader för s. k. fria föredrag
— torde ett årligt belopp av 5,000 kronor behöva ställas till förfogande.
Omkostnadsstaten för lantbrukshögskolan skulle sålunda enligt de sakkunnigas
mening böra beräknas på följande sätt*
Omkostnadsstat.
Institutioner och samlingar.........
Biblioteket................
Exkursioner................
Elevstipendier...............
Docentstipendier.............
Resestipendier åt lärare..........
Underhåll av byggnader och inventarier . . . ,
Bränsle och lyse..............
Städning, renhållning m. m..........
Trycksaker .................
Kontorsutgifter m. m.............
Diverse utgifter..............
. . . . 42,000: —
. . . . 8,000: —
. . . . 4,000: —
. . . . 6,000: —
. . . . 30,000: —
. . . . 3,000: —
. . . . 20,000: —
. . . . 18,000: —
. . . . 10,000: —
. . . . 5,000: —
. . . . 3,000: —
. . . . 5,000: —
Kronor 154,000: —
De sakkunniga hava emellertid framhållit, att undervisningsverksamheten
är förbunden med vissa inkomster, varför de ovan angivna kostnadssiffrorna
äro något större än de verkliga kostnaderna för ifrågavarande undervisning.
Såsom redan anförts, borde särskild undervisningsavgift icke erläggas av
de studerande, och någon inkomst av denna art vore sålunda icke att påräkna.
Däremot har förutsatts, att de studerande skulle ersätta av dem förbrukad
materiel vid laborationer o. dyl., men då vid beräkningen av anslagsbehovet
till olika institutioner hänsyn tagits därtill, borde icke heller laborationsavgifter
upptagas såsom särskild inkomst.
288 Kungl. Maj:ts proposition nr Z-k9.
Däremot borde såsom inkomst upptagas hyresavgifter från elever och lärare
m. fl.
De sakkunniga hava beräknat antalet bostadsrum och bostäder, som i detta
sammanhang komma i fråga, samt den årliga hyresersättningen för dem på
följande sätt.
Hyresinkomster för lantbrukshögskolan.
Bostadsrum för elever m. fl., 25 å 250: —............. 6,250: —
Bostäder för vaktmästare, 6 å 500: —-............... 3,000: —
» » lärare, 6 å 1,500: —................ . •__9,000: —
Kronor 18,250: —
Yttranden. De sakkunnigas beräkning av omkostnadsstaten för lantbrukshögskolan har
föranlett erinringar endast från statskontoret och lärarrådet vid Ultuna.
Statskontoret har helt allmänt uttalat som sin mening, att åtskilliga av de
utav de sakkunniga angivna årliga anslag för undervisningen vid högskolan
och agronomkursen syntes vara väl högt tilltagna. Sålunda torde det till resestipendier
för högskolans lärare föreslagna beloppet, 3,000 kronor, måhända
böra reduceras till det belopp, 1,000 kronor, som för motsvarande ändamål utginge
vid skogshögskolan.
Statskontorets ståndpunkt beträffande elevstipendier har förut refererats.
Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att det beräknade beloppet till institutioner,
tillhopa 42,000 kronor, vore väl knappt tillmätt, då exempelvis 2,000 kronor
till institutionen för husdjurens avels- och raslära måste anses otillräckliga.
Härvid borde beaktas, att särskilt i vissa läroämnen måste anlitas tillfällig
arbetshjälp i ej ringa utsträckning, icke blott för utförande av försöksoch
annat liknande arbete, utan även för bearbetning av resultaten, uppgörande
av ritningar och grafiska framställningar m. m., vilket ofta vore förenat
med avsevärda kostnader. På grund härav funne lärarrådet, att anslaget till
institutioner borde höjas från 42,000 kronor till 50,000 kronor, eller med 8,000
kronor. Styrelsen för institutet har funnit ifrågavarande förslag från lärarrådet
vara värt beaktande.
Departe- En framgångsrik verksamhet vid lantbrukshögskolan torde vara i hög grad
mentschefen. betingad av, att anslagen för olika uppgifter icke äro för knappt tillmätta.
Jag hyser den uppfattningen, att ur denna synpunkt de sakkunnigas förslag till
omkostnadsstat icke torde tåla någon beskärning. Vad särskilt angår det
föreslagna beloppet till resestipendier åt lärare, 3,000 kronor, torde detta väl
behövas för ändamålet. För att kunna följa jordbruksvetenskapens framsteg
torde det nämligen vara behövligt särskilt för lärarna i de tillämpade jordbruksämnena
men även andra att med vissa mellantider företaga understundom
jämförelsevis omfattande utlandsresor.
Å andra sidan torde det knappast vara motiverat att innan någon erfarenhet
ännu vunnits angående högskolans medelsbehov vidtaga höjning av det
utav de sakkunniga beräknade anslaget till högskolans institutioner och samlingar.
I överensstämmelse med vad förut anförts beträffande avlöningsstaten för
högskolan torde även med avseende på omkostnadsstaten kunna vidtagas vissa
Kungl. Majlis proposition nr 249.
289
bcskärningar under övergångsåren. Detta spörsmål torde emellertid böra närmare
övervägas, när ifrågavarande anslagsfråga blir aktuell.
Av undervisningsverksamheten härrörande hyresinkomster torde i överensstämmelse
med vad som sker i andra liknande fall böra direkt redovisas till
statsverket.
b) Lantbruks-, mejeri- oell trädgårdsinstitutet.
1. Lantbruksavdelningen.
Omkostnadsstaten för agronomkursen har av de sakkunniga ansetts böra beräknas
på följande sätt.
För underhåll och komplettering av erforderlig undervisningsmateriel, för
inköp av förbrukningsartiklar för undervisningen samt för bestridande av kostnaderna
för erforderlig försöksverksamhet borde beräknas ett årligt anslag av
8,000 kronor. Vid uppskattning av nämnda anslag hade hänsyn icke tagits till
de förbrukningsartiklar, för vilka kostnaden skäligen borde bestridas genom elevers
laboratorieavgifter.
För inköp av böcker och tidskrifter samt för inbindning av böcker m. m. borde
i staten upptagas ett belopp av 2,000 kronor.
Kostnaderna för elevernas exkursioner kunde uppskattas till 3,000 kronor
per år.
Ehuru internatsystemet avsåges skola i fortsättningen upprätthållas vid
agronomkursen, borde av förut anförda skäl även vid dylik kurs studieunderstöd
till behövande, dugliga elever utgå i form av kontanta stipendiebelopp å
cirka 600 kronor per år. För ändamålet borde i staten upptagas ett belopp
av 4,000 kronor. Enär värdet av de fyra frielevplatser, som nu stöde till förfogande
vid agronomkurs, torde kunna värderas till omkring 4,800 kronor,
skulle nu föreslagna system alltså bliva något billigare för det allmänna. Vidare
borde liksom vid lantbrukshögskolan understöd åt behövande studerande
i vissa fall kunna utgå i form av möblerat bostadsrum med värme, lyse och
städning. Förslagsvis borde 8 sådana rum gratis ställas till förfogande.
Erforderligt underhåll av byggnader och inventarier torde kräva en årlig
kostnad av i medeltal 12,000 kronor.
För bränsle, lyse och elektrisk kraft torde få räknas med en utgift av 9,000
kronor om året.
Kostnaderna för städning och renhållning kunde beräknas till 6,000 kronor
per år. För vård av planteringar m. m. torde böra räknas med en årlig kostnad
av 1,200 kronor.
De årliga tryckningskostnaderna torde belöpa sig till omkring 1,500 kronor,
och till lika stort belopp kunde kostnaderna för kontorsmateriel, annonsering
m. m. uppskattas.
Utgifterna för häststallet, inberäknat avlöning åt kusk och dräng, kunde beräknas
till 4,200 kronor per år.
Av övriga kostnader torde utgifterna för styrelsens sammanträden böra upptagas
med 900 kronor, arvode åt läkare samt medicin m. m. med 700 kronor
samt avgifter för hästförsäkring ävensom för brandförsäkring av anstaltens
inventarier, undervisningsmateriel och bibliotek med 600 kronor.
För bestridande av diverse utgifter vid undervisningsanstalten torde slutligen
ett belopp av 1,000 kronor böra stå till förfogande.
I det föregående hade framhållits önskvärdheten utav, att kompletterande
undervisning i naturvetenskapliga ämnen och eventuellt även i språk och matematik
anordnades genom det allmännas försorg för sådana studerande vid
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami• 212 käft. (Nr 24o). 19
Högre lantbruk
sundervisningssakkunniga.
290
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
agronomkurs, som önskade vinna inträde vid lantbruksliögskolan. För ändamålet
torde ett belopp av förslagsvis 5,000 kronor böra ställas till förfogande.
Ifrågavarande anslag syntes kunna upptagas i agronomkursens omkostnadsstat.
Omkostnadsstaten för agronomkursen skulle sålunda i anslutning till vad
de sakkunniga ovan anfört erhålla följande utseende:
Omkostnadsstat.
Undervisningsmateriel och försöksverksamhet .
Biblioteket................
Exkursioner................
Elevstipendier...............
Underhåll av byggnader och inventarier ....
Bränsle och lyse m. m............
Städning och renhållning..........
Planteringar................
Trycksaker ................
Kontorsutgifter..............
Häststallet m. m..............
Styrelsen.................
Läkare och medicin ............
Försäkringsavgifter.............
Diverse utgifter..............
Särskild undervisning i vissa gymnasieämnen .
. . . . 8,000: —
. . . . 2,000: —
. . . . 3,000: —
. . . . 4,000: —
. . . . 12,000: —
. . . . 9,000: —
. . . . 6,000: —
. . . . 1,200: —
. . . . 1,500: —
. . . . 1,500: —
. . . . 4.200: —
. . . . 900: —
. . . . 700: —
. . . . 600: —
. . . . 1,000: —
• _l 5)000^ —
Kronor 60,600: —
Liksom i fråga örn lantbruksliögskolan hava de sakkunniga även beträffande
agronomkursen räknat med vissa hyresinkomster. Enär vid agronomkursen
förutsatts, att internatsystemet skulle tillämpas, komma i detta fall hyresavgifterna
från elever att uppgå till jämförelsevis stort totalbelopp. Ifrågavarande
inkomster hava av de sakkunniga upptagits med nedanstående belopp.
Hyresinkomster lid agTonomkurseii.
Bostadsrum för elever, 48 å 200: —..........
Bostäder för vaktmästare, 3 å 400: —.........
» » lärare, 5 å 1,200: —...........
. . . 9,600: —
. . . 1,200: —
. . . 6,000: —
Kronor 16,800: —
2. Mejeriavdelningen.
De årliga kostnaderna för mejeriundervisningen — utom löner — hava av de
sakkunniga ansetts kunna beräknas på följande sätt:
Omkostnadsstat.
Institutioner och samlingar................... 1 5,000: -—
Bibliotek........................... 1,000: —
Exkursioner.......................... 500: —
Elevstipendier: 2 å omkring 600 kronor i den högre kursen samt 4 å omkring
500 kronor i den lägre kursen............... 1 2 3,200: —
1 I aaslaget till institutioner hava icke inberäknats de kostnader för förbrukningsartiklar, som
synas böra bestridas av eleverna själva (laboratorieavgifter m. m.).
2 Därjämte böra enligt de sakkunnigas mening 2 elever i den högre kursen samt 5 elever i den
lägre kursen kunna komma i åtnjutande av fri bostad med uppvärmning, lyse och städning.
Kungl. Maj:ls proposition nr 2-b9.
291
Underhåll av byggnader och inventarier (avser ej själva mejerilokalerna) 2,500: —
Bränsle och lyse........................ 4,000: —
Städning och renhållning.................... 2,000: —
Trycksaker.......................... 500: —
Kontorsutgifter........................ 500: —
Läkare och medicin...................... 300: —
Försäkringsavgifter....................... 200: —
Diverse utgifter....................... . 400: —
Kronor 20,100: —
Därjämte hava de sakkunniga föreslagit, att anslaget till mejeriet för minskade
inkomster på grund av försöksverksamhet m. m. höjes från nuvarande
5,000 kronor till 8,000 kronor. De årliga allmänna omkostnaderna för mejeriundervisningen
skulle sålunda böra beräknas till 28,100 kronor.
Från nämnda omkostnadssumma bör emellertid enligt de sakkunnigas mening
avdrag göras för vissa av internatsystemet härrörande inkomster ävensom
för hyresavgifter från lärare och tjänstepersonal. Ifrågavarande inkomster
synas skäligen kunna beräknas uppgå till följande belopp:
Avgifter från 7 elever i högre kursen och 2 instruktionsmejerister för
möblerad bostad med uppvärmning, lyse och städning å 200 kronor .
Avgifter från 17 elever i lägre kursen för liknande förmåner å 125 kronor
Avgifter från två professorer för bostad å 1,200 kronor........
Avgifter från maskinist och förste mejerist för bostad med uppvärmning
och lyse å 400 kronor.....................
Avgifter från mejerska och städerskor för bostäder med uppvärmning
och lyse...........................
1,800: —
2,125: —
2,400: —
800: —
500: —
Kronor 7,625: —
Det verkliga beloppet av årliga allmänna omkostnader för mejeriundervisningen
skulle sålunda böra uppskattas till 20,475 kronor.
3. Trädgårdsavdelningen.
För trädgårdsavdelningen hava de sakkunniga föreslagit följande omkostnadsstat.
Omkostnadsstat.1
Samlingar, försöksverksamhet m. m................ 2,000: —
Bibliotek......................... 800: —
Exkursioner.......................1,000: —
Två stipendier för elever i högre kursen...........• . , . 1,200: —
Underhåll av byggnader och inventarier........... 2,500: —
Bränsle och lyse...................3,500: -—
Städning och renhållning................... 1,500: —
Trycksaker......................... 500: —
Kontorsutgifter........................ 400: —
1 I onikostnadsstaten Ilar icke upptagits kostnad för kost m. lii. åt elever vid den lägre trädgårdsskolan,
vilken kostnad bör kompenseras av värdet ntav ifrågavarande elevers arbete i trädgårdarna.
292
Kungl. Maj:is proposition nr 2^9.
Yttranden.
Läkare och medicin
Försäkringsavgifter
Pensionsavgifter .
Diverse utgifter .
300: —
100: —
1 300: —
400: —
Kronor 14,500: —
Liksom i det föregående visade sig vara fallet vid lantbruks- och mejeriundervisningen,
bör enligt de sakkunnigas uppfattning även vid trädgårdsundervisningen
kunna räknas med vissa hyresinkomster. Dessa synas skäligen
kunna beräknas på följande sätt:
Bostadsrum med uppvärmning, lyse och städning för elever i den högre
kursen,1 2 8 st.3 å 200: —-.................... 1,600: —
Bostad med bränsle för huvudläraren (föreståndaren)........ 1,200: —
Bostad för vaktmästare..................... 400: —
Kronor 3,200: —
De verkliga årliga kostnaderna för trädgårdsundervisningen — utom löner
— skulle sålunda kunna förväntas uppgå till 11,300 kronor.
Sammanfattning.
De sakkunniga hava föreslagit, att beträffande årliga omkostnader utom
löner bör för varje avdelning uppgöras särskild stat. Ifrågavarande kostnader
torde enligt vad de sakkunniga kunnat finna icke till sin storlek röna nämnvärt
inflytande därav, att de olika avdelningarna organisatoriskt sammankopplas.
I överensstämmelse med vad förut anförts, hava sålunda omkostnadsstaterna
för de olika avdelningarna upptagits med följande slutsummor:
1) för lantbruksavdelningen
2) » mejeriavdelningen .
3) » trädgårdsavdelningen
....... 60,600: —
....... 28,100: —
....... 14,500: —
Summa kronor 103,200: —
Såsom i det föregående angivits, hava de sakkunniga slutligen räknat med
vissa inkomster för institutet i form av hyresavgifter m. m. Ifrågavarande
inkomster hava uppskattats till följande belopp:
1) för lantbruksavdelningen
2) » mejeriavdelningen .
3) » trädgårdsavdelningen
....... 16,800: —
....... 7,625: —
...... 3,200: --
Summa kronor 27,625: —
Förslaget till omkostnadsstat för Alnarpsinstitutets olika avdelningar har
berörts endast av lärarrådet vid Alnarp, som funnit det av de sakkunniga föreslagna
anslaget till exkursioner, 3,000 kronor, mycket för lågt och föreslagit
dess höjande till det dubbla.
1 Befattning såsom ordinarie ämneslärare vid trädgårdsundervisningen förutsattes vara — liksom
nu är förhållandet — förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Huvudmannens avgift för
ifrågavarande pensionering kan beräknas till i runt tal 100 kronor örn året för varje dylik befattningshavare.
8 Vid den lägre trädgårdsskolan åtnjuter ordinarie elev enligt reglementet för ifrågavarande skola
avgiftsfri undervisning, kost, bostad, bränsle, lyse och läkarvård.
3 De återstående två bostadsrummen beräknas skola kostnadsfritt ställas till förfogande åt behövande
elever vid den högre trädgårdskursen.
Kungl. Majlis proposition nr 2i9.
293
Lärarrådet ville jämväl fästa uppmärksamheten på, att ett representationsanslag
av lämplig storlek borde ställas till styrelsens förfogande. Genom Alnarps
läge invid den internationella trafikledens stora stråkväg finge Alnarp
mottaga besök av ett mycket stort antal utlänningar, som önska taga kännedom
om jordbruksförhållandena i vårt land. Lärarrådet, som ansåge att representationsanslag
redan ur synpunkten av internationell hövlighet vore i hög
grad påkallat, ville erinra om att i 1928 års statsverksproposition föresloges
ett dylikt anslag till Flyinge hingstdepå och stuteri.
Beträffande omkostnadsstaten för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
synes mig i tillämpliga delar gälla vad jag förut anfört i motsvarande
ämne med avseende på lantbrukshögskolan. Icke heller i detta fall har jag
funnit anledning till anmärkning mot de sakkunnigas beräkningar. Dock håller
jag icke för osannolikt, att det föreslagna beloppet till exkursioner vid
agronomkursen rätt snart kan behöva höjas. Något särskilt representationsanslag
anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka.
I anslutning till vad jag i det föregående föreslagit torde emellertid tvenne
av de i förberörda omkostnadsstater upptagna poster böra utgå. Den ena av
dessa avser särskild undervisning i vissa gymnasieämnen för sådana studerande
i agronomkurs, som kunna önska vinna inträde vid lantbrukshögskolan.
Denna utgiftspost har i förslaget upptagits med 5,000 kronor. Såsom jag förut
anfört, torde sagda undervisning lämpligare böra förläggas till en genom statsmakternas
medverkan anordnad särskild kurs, direkt avsedd att förbereda för
inträde vid högskolan och öppen jämväl för sådana icke-studenter, som ej
genomgått agronomkurs. Frågan om anordnandet av dylik kurs är emellertid
i behov av ytterligare utredning, varför förslag i ärendet icke nu kan föreläggas
riksdagen.
Den andra av ifrågavarande poster avser pensionsavgifter vid trädgårdsavdelningen
och har upptagits med 300 kronor. Sedan jag i det föregående
hemställt, att de ordinarie ämneslärarna vid trädgårdsundervisningen inordnas
i den allmänna löneplanen, torde konsekvensen bliva, att huvudmannens avgift
för dessa lärares pensionering icke behöver upptagas i omkostnadsstaten.
Efter dessa förändringar uppgå de beräknade slutsummorna för de olika
undervisningsavdelningarnas vid Alnarp omkostnadsstater till följande belopp:
1) för lantbruksavdelningen
2) » mejeriavdelningen .
3) » trädgårdsavdelningen
....... 55,600: —
....... 28,100: —
....... 14,200: —
Summa kronor 97,900: —
10. Övergången från nuvarande förhållanden till ovan föreslagen fonn
för högre lantbruksundervisning.
De sakkunniga hava betonat, att det vore angeläget att erforderliga reformer
i fråga örn den högre lantbruksundervisningen snarast möjligt komme till utförande.
Med utgångspunkt från att 1928 års riksdag skulle fatta beslut i
frågan i huvudsaklig överensstämmelse med det framställda förslaget höllö de
Departe
mentschef?».
Högre Juni
bruksundervisuings
siikki)
lin ifra.
294
Kungl. Maj:ts proposition nr ,24.9.
sakkunniga sålunda före, att undervisningen vid den till Ultuna förlagda lantbrukshögskolan
borde taga sin början den 1 november 1929. Enär frågan
emellertid av olika anledningar kommit att föreläggas först 1930 års riksdag,
har i det följande vid redogörelse för de sakkunnigas förslag till olika övergångsbestämmelser
de angivna årtalen ersatts med andra, som ligga två år
längre fram i tiden. I överensstämmelse härmed skulle undervisningen vid högskolan
taga sin början den 1 november 1931.
De sakkunniga liava först till behandling upptagit frågan örn själva undervisningens
omläggning. Deras förslag i denna del innebär —- med två års förskjutning
i tid ---. följande.
När högskolan skall börja sin verksamhet är det enligt de sakkunnigas mening
nödvändigt, att vissa av de byggnadsarbeten vid Ultuna, för vilka förut
redogjorts, äro avslutade. Sålunda böra, bland annat, nu förefintliga institutionsbyggnader
därstädes hava hunnit omändras för tillgodoseende av sitt ändamål
vid högskolan. För beredande av möjlighet härtill har ansetts böra bestämmas,
att efter läsåret 1929—1930 ytterligare elever vid agronomkursen
vid Ultuna icke skola intagnas. Däremot synes ettårig konsulentkurs böra kunna
anordnas vid institutet jämväl under läsåret 1930—1931, men ej senare. I
överensstämmelse härmed bör räknas med följande kategorier av studerande
vid Ultuna under nedan angivna undervisningsår:
1929— 1930: elever tillhörande båda årsavdelningarna (äldre och yngre) vid
agronomkurs enligt nuvarande system samt konsulentkurs;
1930— 1931: elever tillhörande äldre årsavdelningen av agronomkurs enligt
nuvarande system samt konsulentkurs;
1931— 1932: studerande inskrivna vid högskolan hösten 1931;
1932— 1933: studerande inskrivna vid högskolan hösten 1931 och 1932; samt
1933— 1934: studerande inskrivna vid högskolan hösten 1931, 1932 och 1933.
Genom att på nu antytt sätt hålla antalet studerande vid Ultuna lägre under
övergångsåren, vunnes icke blott ökade möjligheter att såsom redan berörts på
jämförelsevis kort tid genomföra byggnadsprogrammet för högskolan samtidigt
med att undervisning påginge utan även större förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt ordna lärarfrågan vid högskolan.
Vid Alnarp bör agronomkurs enligt det nya systemet taga sin början den
1 november 1931. Till skillnad från förhållandet vid Ultuna bör emellertid
elever vid agronomkurs enligt nuvarande system vinna inträde vid Alnarp även
hösten 1930. Elev, som hösten 1929 vunnit inträde vid agronomkurs vid
Ultuna eller Alnarp, bör erhålla möjlighet att under studieåret 1931—1932
genomgå konsulentkurs. Enär dylik kurs icke lämpligen syntes kunna förläggas
till Ultuna nämnda år, torde ali konsulentundervisning — jordbruks-,
husdjurs- och mejerilinje — under läsåret 1931—1932 böra koncentreras till
Alnarp. Senare torde konsulentkurs icke böra anordnas, och de elever, som
hösten 1930 önskade vinna inträde vid agronomkurs, böra sålunda före antagandet
underrättas örn att de icke torde kunna beredas tillfälle att erhålla ytterligare
utbildning i konsulentkurs
Den omorganiserade undervisningen vid mejeriinstitutet bör taga sin början
den 1 november 1932. Undervisningsåren 1930—1931 och 1931—1932 bör
såsom tidigare högre undervisning på ifrågavarande område meddelas inom konsulentkursens
mejerilinje.
Slutligen syntes undervisningen vid i råd gärd sins t i tu tel böra taga sin början
den 1 november 1933.
I överensstämmelse med vad ovan anförts bör sålunda räknas med följande
kategorier av studerande vid Alnarp under nedan angivna undervisningsår:
Kungl. Majda proposition nr 24-9.
295
1929— 1930: elever tillhörande båda årsavdelningarna (äldre och yngre)
vid agronomkurs enligt nuvarande system samt konsulentkurs (även på mejerilinjen)
;
1930— 1931: lika som under läsåret 1929—1930;
1931— 1932: elever tillhörande äldre årsavdelning vid agronomkurs enligt
nuvarande system, yngre årsavdelning vid agronomkurs enligt det nya systemet
samt konsulentkurs på samtliga tre studielinjer;
1932— 1933: elever tillhörande båda årsavdelningarna vid agronomkurs enligt
det nya systemet samt första årsavdelningen vid den nya mejerikursen;
samt
1933— 1934: elever tillhörande båda årsavdelningarna vid agronomkurs enligt
det nya systemet, båda årsavdelningarna vid den nya högre mejerikursen samt
första årsavdelningen vid deli nya högre trädgårdskursen (vid sistnämnda kurs
böra, såsom förut motiverats, elever åtminstone tillsvidare vinna inträde endast
vartannat år).
Med avseende på lärår frågan under övergångstiden hava de sakkunniga anfört
i huvudsak följande (vissa justeringar på grund av framflyttningen i tid
äro vidtagna).
Under förutsättning av att lantbruk silö g skolan började sin verksamhet den 1
november 1931, erfordrades för undervisningens bedrivande under första året,
att fem av professorsbefattningarna vid nämnda tidpunkt vore tillsatta, nämligen
i lantbrukskemi, i lantbruksbotanik, i marklära, i kulturteknik samt i husdjurens
anatomi och fysiologi. Övriga professorsbefattningar borde tillsättas
vid sådan tid, att innehavarna av befattningarna kunde börja undervisningen
den 1 november 1932. Visserligen upptoge det av de sakkunniga uppgjorda
approximativa förslaget till undervisningsplan för undervisningen till ämbetsexamen
under första året även någon undervisning i lantbruksekonomi. Enär
nämnda undervisning vore av mindre omfattning, torde emellertid beträffande
första undervisningsåret vid högskolan sådan jämkning i undervisningsplanen
böra ske, att professorsbefattningen i lantbruksekonomi behövde tillträdas först
från och med den 1 juli 1932. Med hänsyn till önskvärdheten av att professor,
>om även skulle vara föreståndare för institution, sattes i tillfälle att medverka
vid iordningställande av institutionen i fråga, torde utnämningen böra ske från
och med den 1 juli samma år vederbörande professor hade att börja undervisningen.
Följaktligen borde feni professorer utnämnas från och med den 1 juli
1931 och fem från och med den 1 juli 1932. Avlöningsmedel torde i förhållande
härtill böra göras tillgängliga från och med budgetåret 1931/1932.
Skulle det emellertid bliva möjligt att tillsätta här avsedda tjänster i ovan
nämnd ordning, torde medgivande böra utverkas, att åtgärder i god tid före
befattningarnas tillträdande vidtoges för deras besättande.
Från och med den 1 november 1931 borde de nuvarande professorsbefattningarna
vid Ultuna indragas och innehavarna därav uppföras på indragningsstat.
Ifrågavarande befattningshavare borde dock åläggas att vid behov meddela
viss undervisning vid högskolan, varigenom någon besparing kunde ske i fråga
om arvoden åt speciallärare vid högskolan. De befattningshavare, som uppfördes
å indragningsstat, borde erhålla full lön och tjänstgöringspenningar jämte
tillfällig löneförbättring samt dyrtidstillägg enligt grunder, som gällde för
löner utgående från allmänna indragningsstaten. På indragningsstat skulle
behöva uppföras två professorer.1
Vad angår lantbruksinstitutet vid Alnarp, torde undervisningsskyldigheten
under läsåret 1931—1932 bliva av den omfattning för de föreslagna fast an
1
Vid den av de sakkunniga förutsatta tidpunkten (1 november 1929) fyra professorer.
296
Kungl. Majlis proposition nr 2-^9.
ställda lärarna, att sex av lektoraten, nämligen i kemi oell marklära, i jordbrukslära
och kulturteknik, i redskapslära och fysik, i husbyggnadslära, i husdjurslära
samt i lantbruksekonomi, borde upprättas från och med den 1 november
1931. I ämnena botanik och zoologi bleve undervisningens omfattning, intill
dess den högre trädgårdsundervisningen toge sin början, av jämförelsevis
ringa omfattning, och det i nämnda ämnen föreslagna lektoratet torde därför
icke böra inrättas förrän från och med den 1 november 1933. Under läsåren
1931—1932 och 1932—1933 borde undervisningen uti ifrågavarande ämnen ombesörjas
av speciallärare.
I fråga örn mejeriinstitutets fast anställda lärare hade icke föreslagits någon
ändring beträffande antal och tjänsteställning. På grund därav borde det vara
angeläget, att den för närvarande vakanta professorsbefattningen i mejerilära
och mejeriekonomi snarast besattes med ordinarie innehavare, för att undervisningen
å detta område även under övergångstiden måtte bliva fullt tillfredsställande.
Att utnämna denna professor på de gamla anställningsvillkoren för
att därefter ett år senare genomföra ny lönereglering för honom hade synts de
sakkunniga föga ändamålsenligt. De sakkunniga ansåge sålunda, att de båda
professorsbefattningarna vid mejeriinstitutet borde löneregleras enligt lönegraden
B 30 från och med början av budgetåret 1931/1932 ävensom att ovannämnda
vakanta professur besattes med ordinarie innehavare från och med den
1 juli 1931. Härför talade även den omständigheten, att ifrågavarande befattningshavare
under tiden för mejeriets örn- och tillbyggnad borde hava att övervaka
arbetet med inredning av olika institutioner för det nya mejeriinstitutet.
Slutligen borde huvudlärarbefattningen i ekonomisk trädgårdsodling och de
tre ordinarie ämneslärarbefattningama vid trädgårdsinstitutet tillsättas från
och med den 1 november 1933.
I likhet med vad ovan framhållits i fråga örn lantbrukshögskolan torde även
beträffande ifrågakommande befattningar vid Alnarp böra utverkas medgivande
att i god tid före befattnings tillsättande vidtaga vederbörliga åtgärder
härför.
Såsom en följd av ovan föreslagna anordningar syntes följande åtgärder böra
vidtagas. Professorsbefattningarna vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut,
med undantag för de båda i mejeriämnen, borde indragas från och med den 1
november 1931. Av de sålunda till indragning föreslagna sju professorsbefattningarna
vore vid denna tid tre vakanta.1 Av de fyra återstående professorsbefattningarna
torde tre, nämligen i jordbrukslära och lantbruksekonomi, i
husdjurslära samt i kemi och geologi, böra uppföras på övergångsstat. Innehavarna
av nämnda befattningar borde åläggas att bestrida den undervisningsskyldighet,
som vore förenad med närmast jämförbara lektorat, nämligen beträffande
lektoratet i:
jordbrukslära och kulturteknik: professorn i jordbrukslära och lantbruksekonomi,
!j''
husdjurslära: professorn i husdjurslära, samt
kemi och marklära: professorn i kemi och geologi.
En dylik anordning torde enligt gällande avlöningsvillkor vederbörande befattningshavare
vara skyldiga att underkasta sig. Emellertid syntes det icke
vara troligt, att de ifrågavarande befattningshavare, vilkas professurer icke
innefattade samma ämneskombinationer som motsvarande lektorat, personligen
vore i stånd att övertaga den nu ifrågasatta undervisningsskyldigheten. Detta
gällde ämnet kulturteknik i lektoratet i jordbrukslära och kulturteknik samt
ämnet husdjurens anatomi och fysiologi i lektoratet i husdjurslära. Under
1
Ben 1 november 1929 voro två professorsbefattningar vakanta.
Kungl. Majlis proposition nr 249.
297
visningen i anatomi och fysiologi torde i stället kunna åläggas laboratorn i
ämnet, vilken nedan föresloges skola överföras å indragningsstat, under det att
undervisningen i kulturteknik tillsvidare torde böra uppdragas åt speciallärare.
Givetvis borde icke uppförandet av ifrågavarande befattningshavare å
övergångsstat innebära hinder för någon av dem att, örn han till äventyrs
så skulle önska, övergå på ny lönestat.
Återstående professor, nämligen i hästskötsel samt husdjurens hälso- och
sjukvård, ävensom laboratorn i anatomi och fysiologi torde böra uppföras å
indragningsstat med den tjänstgöringsskyldighet, som kunde befinnas lämplig.
Därvid syntes vara önskvärt, att tjänstgöringsskyldigheten finge avse, bland
annat, lämplig del av undervisningen vid hovbeslagsskolan ävensom att. professorn
i hästskötsel m. m. allt fortfarande finge utöva den närmaste ledningen
av nämnda skola. I fråga örn löneförmåner för nämnda båda befattningshavare
borde gälla vad i motsvarande avseende ovan sagts beträffande lantbrukshögskolan.
Vid nuvarande trädgårdsskolan vid Alnarp anställd föreståndare ävensom
övriga ordinarie lärare borde i behörig tid uppsägas från sina befattningar till
den 1 november 1933.
De sakkunniga ville alltså föreslå, att vid de båda lantbruksinstituten överfördes
på övergångsstat tre professorer samt på indragningssat tre professorer
och en laborator.1 Detta innebure, att vad de på övergångsstat uppförda
beträffade i viss mån överkvalificerad arbetskraft komme att behöva användas
under en övergångsperiod. I fråga örn de befattningshavare, som föresloges
uppförda å indragningsstat och som till äventyrs skulle komma att kvarstå
någon längre tid där, kunde emellertid övervägas, örn icke sådana bestämmelser
kunde träffas, att vederbörande, som så önskade, skulle mot någon nedsättning
i avlöningsförmånerna kunna befrias från ali undervisningsskyldighet.
I sammanhang med lärarfrågans ordnande står spörsmålet om särskilda anordningar
för första tillsättande av professurer. Härom hava de sakkunniga
anfört följande.
De sakkunniga hade i det föregående föreslagit, att vid lantbrukshögskolan
lärarkollegiet skall vidtaga åtgärder för tillsättande av professorsbefattning
vid högskolan, vari inginge, bland annat, utseende av sakkunniga för bedömande
av sökandens kompetens till befattningen. Första gången professorsbefattningar
skulle tillsättas vid högskolan saknade denna emellertid lärarkollegium,
och även sedan något år förflutit och åtskilliga av professurerna blivit
besatta, torde lärarkollegiet vara så fåtaligt, att det vore mindre väl ägnat
att ensamt handhava ifrågavarande uppgift. De sakkunniga ansåge,^att vid
tiden för högskolans upprättande lärarkollegiets uppgift — i vad avsåge tillsättandet
av ordinarie lärare — borde övertagas av en korporation, bestående
av avdclningsföreståndarna vid centralanstalten oell förstärkt med representanter
från annat håll för de undervisningsämnen, som icke vore på ett tillfredsställande
sätt representerade genom nämnda avdelningsföreståndare. I
den mån professorer blivit utnämnda vid högskolan, borde de äga säte och
stämma i omförmälda korporation. När lärarkollegiets ledamotsantal blivit
tillräckligt stort, borde det ensamt övertaga ifrågavarande uppgift. Nu antydda
arrangemang vore sålunda endast avsett att vara tillfälligt; de sakkunniga
beräknade dess varaktighet till två år. Det torde vara lämpligt, att
1 Enligt det ursprungliga förslaget (avseende tidpunkten 1 november 1929) skulle fyra professorer
överföras på övergångsstat samt, fem professorer och en laborator på indragningsstat. Minskningen
beror på att under tiden 1 november 1929—1 november 1931 ytterligare tre professorer vid lantbruksinstituten
komma att Idiva pensiousinässiga.
298
Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.
Yttranden.
Kungl. Majit, som borde äga att utfärda de närmare bestämmelserna för här
angivna förfarande, i sinom tid bestämde tidpunkten, när berörda anordning
skulle upphöra.
Av nedan anförda skäl liava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå
särskilda stipendier för utbildning av blivande lärare vid högskolan.
Enligt de sakkunnigas ovan framställda förslag återstode jämförelsevis kort
tid, till professorsbefattningarna vid lantbrukskögskolan borde besättas. Med
hänsyn därtill torde det icke vara lämpligt eller ens praktiskt genomförbart att
vidtaga särskilda anstalter till främjande av utbildningen av ifrågavarande
lärarkrafter. De sakkunniga hade därför icke ansett sig böra föreslå, att särskilda
studiestipendier ställdes till förfogande för nämnda ändamål. Dock borde
det givetvis i särskilda fall vara möjligt för nu avsedda vetenskapsmän att
för utländska studier erhålla understöd ur det ordinarie reservationsanslaget
till reseunderstöd för lantbrukets studerande.
Angående styrelsens utseende och sammansättning under övergångsåren
hade de sakkunniga föreslagit följande anordningar.
För lantbrukshögskolan torde böra finnas en interimstyrelse för tiden 1 juli
.1930—31 oktober 1931. Såsom sådan syntes kunna fungera styrelsen för lantbruksinstitutet
vid Ultuna, förstärkt med representant för universitet och
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Högskolans ordinarie^
styrelse, sammansatt på sätt i det föregående föreslagits, borde förordnas
vid sådan tidpunkt, att den kunde träda i funktion från och med den 1 november
1931. Med hänsyn därtill, att lärarkollegiet vid nämnda tid kunde beräknas
vara jämförelsevis fåtaligt, torde lärarkollegiets representant i styrelsen
— liksom också rektor -— första gången böra utses endast för det närmaste
undervisningsåret.
I anledning av de sakkunnigas förslag, att vissa ordinarie lärare vid lantbruksinstituten
i samband med den högre lantbruksundervisningens omorganisation
skulle uppföras på indragningsstat, bär allmänna civilförvaltningens
lönenSmnd erinrat, hurusom senast vid den år 1926 genomförda personalminskningen
i statsdepartement å indragningsstat uppfördes allenast sådana
innehavare av till indragning beslutade befattningar, vilka helt och hållet
befriades från vidare tjänstgöringsskyldighet. Samma förfaringssätt syntes
ock böra tillämpas i förevarande fall. I enlighet härmed syntes av ifrågavarande
lärare endast de befattningshavare böra överföras till allmänna indragningsstaten,
vilka kunde beräknas icke erhålla sysselsättning efter den
nya ordningens genomförande, samt de övriga med oförändrade löneförmåner
uppföras å övergångsstat. Statskontoret har anfört samma synpunkter på
denna fråga som lönenämnden.
I övrigt hava de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna
icke föranlett anmärkning i något av de inkomna yttrandena.
Emellertid hava från vissa håll uttalats önskemål örn ytterligare en övergångsbestämmelse,
innebärande möjlighet för studerande, som avlagt agronomexamen
enligt nu gällande regler, att inom viss tidrymd utan alltför betungande
villkor vinna inträde vid lantbrukshögskolan.
Sålunda har lantbruksakademien framhållit, att billigheten syntes fordra
att före lantbrukshögskolans inrättande avlagd agronomexamen medförde för
Kungl. Majlis proposition nr 2^9.
299
några år framåt samma rätt till inskrivning viel högskolan som förut viel
konsulentkurs. Inspektören för lantmannaskolorna har ansett det vara rimligt
och önskvärt, att vissa anordningar vidtoges varigenom de som avlagt agronomexamen
enligt nuvarande system under de sista 10—15 åren utan alltför stora
kostnader och tidsutdräkt skulle kunna avlägga agronomisk ämbetsexamen.
Lärarrådet vid Ultima har framhållit, att då det för närvarande funnes åtskilliga
utexaminerade agronomer, som ägde kompetens för inträde i konsulentkurs
men sådan efter högskolans inrättande ej längre skulle förekomma, det
syntes lärarrådet billigt, att någon lättnad bereddes dem i fråga om tillträde
till högskoleundervisning. Lärarrådet ville därför föreslå, att agronom med
sådan kompetens måtte under en Övergångstid av fem år från nuvarande
agronomundervisnings upphörande kunna antagas till ordinarie elev vid högskolan,
örn han ägde de stadgade kunskaperna i matematik och tillräckliga insikter
i tyska och engelska för studiet av facklitteratur. — I detta yttrande
har institutets styrelse instämt.
Liknande synpunkter på denna fråga hava framförts jämväl av Sveriges
lantbruk slör ar förbund samt Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Jag anser det vara synnerligen önskvärt, att den nu föreslagna omorganisationen
av den högre lantbruksundervisningen genomföres så snart lämpligen
kan ske. De sakkunnigas förslag till organisationsplan torde i sådant hänseende
närma sig gränsen för vad som är praktiskt genomförbart, och jag finner
mig därför böra tillstyrka, att det lägges till grund för de närmaste organisationsåtgärderna
med avseende på de nya undervisningsanstalterna.
Yad de sakkunniga föreslagit beträffande själva undervisningens omläggning
vid Ultuna och Alnarp anser jag vara lämpligt. Förslaget innebär, bland
annat, att de första studerandena skola inskrivas vid lantbrukshögskolan och
den omorganiserade agronomkursen hösten 1981, vid den omorganiserade högre
mejerikursen hösten 1932 samt vid den nyinrättade högre trädgårdskursen hösten
1933.
Såsom ett led i ordnandet av lärarfrågan vid den omorganiserade högre lantbruksundervisningen
anser jag i likhet med de sakkunniga, att samtliga de nuvarande
professorsbefattningarna vid lantbruksinstituten utom de två i mejeriämnen
vid Alnarp böra indragas från och med den 1 november 1931. Samtidigt
bör även laboratorsbefattningen vid Alnarp indragas. Av de sålunda
indragna befattningarna torde vid nämnda tidpunkt följande kunna väntas vara
besatta med ordinarie innehavare, nämligen vid Ultuna professurerna i veterinärlära
samt i kemi och geologi och vid Alnarp professurerna i jordbrukslära
och lantbruksekonomi, i liusdjurslära, i hästskötsel och hovbeslagslära samt i
kemi och geologi ävensom laboratorsbefattningen i anatomi och fysiologi. För
närvarande äro därutöver professorsbefattningarna i botanik och zoologi samt
i byggnadslära och kulturteknik med fältmätning vid Ultuna ävensom professorsbefattningen
i fysik och redskapslära vid Alnarp besatta med ordinarie innehavare,
men dessa tre professorer hava samtliga uppnått pensionsåldern före
den 1 november 1931.
Beträffande de ifrågavarande befattningshavare, som kunna förväntas vara
i tjänst den 1 november 1931 hava do sakkunniga föreslagit, att vissa skola
Departe
mentschefen.
300
Kungl. Majlis proposition nr 2hQ.
överföras på övergångsstat och andra till allmänna indragningsstaten. Enär
emellertid var och en av dessa befattningshavare torde efter den högre lantbruksundervisningens
omorganisation i större eller mindre utsträckning kunna
utnyttjas för ifrågavarande undervisning, finner jag mig i anslutning till vad
statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalat i ämnet böra
föreslå, att samtliga nu avsedda befattningshavare överföras på övergångsstat.
Vad de sakkunniga anfört i fråga örn tillsättandet av professurerna vid högskolan
samt lektoraten vid Alnarp anser jag lämpligt. I överensstämmelse
härmed föreslår jag, att professorsbefattningarna vid högskolan i lantbrukskemi,
i lantbruksbotanik, i marklära, i kulturteknik samt i husdjurens anatomi
och fysiologi tillsättas från och med den 1 juli 1931. Av dessa torde dock i
anslutning till vad tidigare anförts de två förstnämnda befattningarna böra
tills vidare tillsättas på förordnande. Från och med den 1 november 1931 böra
sex av lektoraten vid Alnarp tillsättas, nämligen i kemi och marklära, i jördbrukslära,
i redskapslära och fysik, i husbyggnadslära, i husdjurslära samt i
lantbruksekonomi. Övriga fem professorsbefattningar vid högskolan böra tillsättas
från och med den 1 juli 1932 och den återstående lektorsbefattningen vid
Alnarp från och med den 1 november 1933.
Enär de lärarbefattningar, som enligt vad nu anförts böra tillsättas under år
1931 torde få ledigförklaras redan under tiden för nästkommande budgetår
torde det vara lämpligt, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för ifrågavarande lärarbefattningars tillsättande.
Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag, att de båda professorsbefattningarna
i mejeriämnen vid Alnarp löneregleras enligt lönegrad B 30 från
och med den 1 juli 1931 ävensom att den av berörda professurer, som nu är
vakant, besättes med ordinarie innehavare från samma tid. Jämväl beträffande
sistnämnda befattning torde Kungl. Majit böra bemyndigas att redan
under tiden för nästkommande budgetår vidtaga åtgärder för tillsättandet.
Jag instämmer även i den delen, att anordningar vidtagas för tillsättande av
de föreslagna lärarbefattningarna vid trädgårdsundervisningen från och med
den 1 november 1933.
Vidare torde erforderliga anordningar böra vidtagas för överförande av nuvarande
vaktmästarbefattningar vid lantbruksinstituten på ny stat.
De sakkunniga hava vidare framställt förslag örn särskilda anordningar förutseende
av sakkunniga vid det första tillsättandet av professorsbefattningar
vid högskolan. Ifrågavarande förslag giver mig icke anledning till annat uttalande,
än att det lämpligen torde böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda
i berörda avseende erforderliga bestämmelser.
Vad de sakkunniga anfört med avseende på utbildning av lärarkrafter för
lantbrukshögskolans behov föranleder inget uttalande från min sida.
Enär jag tidigare föreslagit, att Kungl. Majit skall utse de ledamöter av
högskolans styrelse, vilka icke äro sjävskrivna på grund av tjänsteställning,
torde särskilda anordningar beträffande styrelse under övergångsåren vara
överflödiga. Vad de sakkunniga anfört i fråga om rektors mandattid under
högskolans första år synes mig värt beaktande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.
301
I anledning av i olika yttranden framkomna önskemål finner jag mig böra
föreslå, att särskilda anordningar vidtagas i syfte att underlätta för vissa studerande,
som utexaminerats från agronomkurs enligt nuvarande undervisningssystem,
att fortsätta sin utbildning vid högskolan. I huvudsaklig överensstämmelse
med lärarrådets vid Ultuna förslag i sådant hänseende vill jag alltså
tillstyrka, att agronom, som utexaminerats från agronomkurs enligt nuvarande
system med vitsord, som enligt nu gällande bestämmelser skulle berättiga honom
till inträde å konsulentkursens jordbruks- eller husdjurslinje, må senast fem
år efter avlagd agronomexamen kunna antagas såsom ordinarie elev vid lantbrukshögskolan,
örn han äger de för sådant inträde stadgade kunskaperna i
matematik ävensom kunskaper i tyska och engelska tillräckliga för studiet av
facklitteratur. Det torde böra ankomma på högskolans ledning att överväga,
vilka särskilda anordningar må kunna vidtagas till förkortande av sådana
elevers studietid för examen vid högskolan. Jag vill emellertid anmärka, att
elever av ifrågavarande kategori icke lämpligen torde kunna mottagas vid
högskolan under dess första år, då professurerna i de tillämpade ämnena ännu
icke hunnit tillsättas.
11. Anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931.
Enär enligt vad jag i det föregående föreslagit den reformerade högre lantbruksundervisningen
är avsedd att taga sin början först hösten 1931, erfordras
icke för budgetåret 1930/1931 något driftkostnadsanslag för sagda undervisning
utöver vad jag tidigare i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln,
punkterna 13—16, äskat för lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp.
Däremot är det behövligt, att medel redan under nämnda år stå till förfogande
för vissa arbeten med iordningställande av erforderliga lokaler för undervisningen
samt för dessas inredning och utrustning.
De sakkunniga hava föreslagit, att erforderliga byggnadsarbeten utföras under
en tidrymd av tre år. Beträffande ordningen mellan dylika arbeten, vilken
närmast betingas av undervisningstekniska skäl, hava de sakkunniga uppgjort
följande program.1
Vid Ultuna böra under tiden 1 juli 1930—30 juni 1931 erforderliga ledningar
för vatten och avlopp liksom anläggning för högskolans tillgodoseende
med gas komma till utförande. Vidare böra under samma tid vidtagas erforderliga
omändringar och reparationer avseende nuvarande kemiska laboratoriet
och agronomisk-botaniska institutionen, rektorsbyggnaden med flyglar,
restaurationsbyggnaden samt bostadshuset för tjänare. Därjämte böra motsvarande
arbeten i den nuvarande elevbyggnaden påbörjas. Slutligen bör under
nämnda tid den nuvarande museibyggnaden flyttas, varjämte uppförandet av
den stora institutionsbyggnaden för husdjurslära m. m. ävensom av demonstrationshallen
påbörjas.
Av kostnaderna för ifrågavarande arbeten beräknas komma på budgetåret
1930/1931 en tredjedel av kostnaden för omändring av elevbyggnaden, en
femtedel av kostnaden för uppförandet av ny institutionsbyggnad, hälften av
kostnaden för uppförandet av demonstrationshall samt hela kostnaden för öv
1
Enär de sakkunniga räknat med att ärendet skulle föreläggas riksdagen redan år 19518, hava de
i det ursprungliga förslaget angivna tidpunkterna framflyttats två år.
Högre lant
bruksunder
visningssak
kunniga.
Kungl. Majlis proposition nr 2U9.
302
riga förenämnda arbeten. De totala byggnadskostnaderna för högskolan för
budgetåret 1930/1931 kunna sålunda uppskattas till 381,900 kronor.
Under tiden 1 juli 1931—30 juni 1932 avslutas omändringsarbetena i elevbyggnaden,
demonstrationshallen färdigbygges och arbetet med uppförandet av
den nya institutionsbyggnaden fortsattes. För sistnämnda ändamål torde ett
belopp motsvarande tre femtedelar av de med ifrågavarande byggnads uppförande
förenade kostnaderna behöva tagas i anspråk under budgetåret 1931/
1932. För sistnämnda budgetår torde sålunda för byggnadsarbete vid Ultima
behöva ställas till förfogande tillhopa 482,700 kronor.
Under tiden 1 juli 1932—-30 juni 1933 fullbordas nyssnämnda institutionsbyggnad,
varjämte erforderliga arbeten med väganläggningar och planeringar
utföras. För budgetåret 1932/1933 erfordras sålunda anslag för berörda ändamål
örn tillhopa 145,000 kronor.
Vid Alnarp böra ifråga örn byggnader m. m. under tiden 1 juli 1930—30
juni 1931 erforderliga vatten- och avloppsledningar anordnas. Vidare böra
bostadsrum inredas å restaurationsbyggnadens vind. Dessa rum böra till en
början tagas i anspråk för eleverna vid mejeriskolan, nämligen under den tid,
mejeriet undergår ombyggnad. Under verksamhetsåret 1930/1931 böra vidare
uppföras dels bostadshus för mejeripersonal samt för vaktmästare m. fl., och
dels redskapshall.
För budgetåret 1930/1931 bör för utförandet av nyssnämnda byggnadsarbeten
m. lii. beräknas ett anslag av 248,800 kronor. Medel för bestridande
av de på Alnarps egendom och lantbruksskola belöpande kostnaderna för vattenlednings-
och avloppssystem, 83,000 kronor, böra även göras tillgängliga
under nämnda budgetår.
Nästföljande verksamhetsår omändras vaktmästarbostaden i slottet för undervisningsändamål.
Den nuvarande operationshallen ändras till demonstrationshall.
Slutligen påbörjas arbetet med om- och tillbyggnad av mejeriet.
För utförandet av sistnämnda arbete torde anslag motsvarande hälften av den
beräknade totala kostnaden böra ställas till förfogande.
För budgetåret 1931/1932 bör sålunda för byggnadsarbeten vid Alnarp ett
belopp av 124,000 kronor stå till förfogande.
Under tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 avslutas byggnadsarbetet vid mejeriet.
Dessutom uppföras under nämnda tid undervisningsbyggnad, växthus,
redskapshall samt bostadshus för ordinarie lärare, allt avseende trädgårdsundervisningen,
varjämte erforderliga ändrings- och reparationsarbeten avseende
olika byggnader för trädgårdsundervisningen vidtagas.
_ För budgetåret 1932/1933 bör sålunda uppföras anslag för byggnadsarbeten
vid Alnarp med 269,100 kronor.
I fråga om fördelningen av beräknade kostnader för inredning och utrustning
av erforderliga undervisningslokaler samt för undervisningsmateriel hava
de sakkunniga framlagt följande förslag.1
Kostnaderna för inredning och inventarier för lantbrukshögskolan hava i det
föregående beräknats till 122,800 kronor. Nämnda belopp torde böra ställas
till förfogande under förberörda tre budgetår, fördelat på följande sätt: budgetåret
1930/1931 22,800 kronor, budgetåret 1931/1932 60,000 kronor samt budgetåret
1932/1933 40,000 kronor.
Kostnaderna för nyanskaffning av undervisningsmateriel till lantbrukshögskolan
hava beräknats till 100,000 kronor. Beloppet synes böra lika fördelas
på budgetåren 1931/1932 och 1932/1933.
1 Till de i det ursprungliga förslaget angivna tidpunkterna hava av förut angivna skäl i vane
särskilt fall lagts två år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.
303
För Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut hava kostnaderna för
inredning och inventarier beräknats till sammanlagt 52,400 kronor, därav
37.000 kronor avseende mejeriinstitutet och 15,400 kronor avseende trädgårdsinstitutet.
Av det totala beloppet böra 3,000 kronor —- avseende trädgårdsinstitut
— ställas till förfogande redan för budgetåret 1930/1931 och återstående
belopp för budgetåret 1931/1932.
För Alnarpsinstitutet har vidare räknats med engångskostnader för underAusningsmateriel
å tillhopa 57,000 kronor, därav för lantbruksavdelningen
10.000 kronor, mejeriavdelningen 34,000 kronor och trädgårdsavdelningen
13.000 kronor. Ifrågavarande kostnader synas böra fördelas på olika budgetår
på följande sätt: budgetåret 1930/1931 10,000 kronor (lantbruksavdelningen),
budgetåret 1931/1932 17,000 kronor (hälften av kostnaderna för mejeriavdelningen)
samt budgetåret 1932/1933 återstående del av kostnaderna eller
30.000 kronor.
Behovet av engångsanslag för den högre lantbruksundervisningen under olika
budgetår har av de sakkunniga i överensstämmelse med vad ovan anförts approximativt
beräknats på sätt av följande sammanställning framgår. I
Fördelningen av engiingsanslag på olika budgetår.
Budgetår
e t
Summa
1930/1931
1931/1932
1932/1933
Byggnader:
Lantbrnkshögskolan ........
381,900:
482.700: —
145,000: —
1,009,600: —
Alnarpsinstitutet.........
''248,800:-
124,000: —
269,100: —
1 641,900: —
Inredning och inventarier:
Lantbrnkshögskolan ........
22,800: —
60,000: -
40,000: -
122,800: —
Alnarpsinstitutet.........
3,000: —
—
49,400: —
52,400: —
Undervisningsmateriel:
Lantbrnkshögskolan........
—
50,000: —
50,000: —
100,000: —
Alnarpsinstitutet.........
10,000: —
17,000: —
30,000. —
57,000: —
Summa kronor
666,500: —
733,700: —
583,500: —
1,983,700: —
I det föregående har jag föreslagit, att jämväl de på Alnarps egendom belöpande
kostnaderna för vatten- och avloppsledningar, 83,000 kronor, bestridas
genom direkt statsanslag, samt vidare att anslag anvisas dels nied 15,000 kronor
för omläggning av det elektriska ledningsnätet vid Ultuna och dels med
18,300 kronor för anordnande av varmbadinrättning vid Alnarp. Det av de
sakkunniga upptagna totala engångsanslaget torde alltså böra ökas med tillhopa
116,300 kronor eller till 2,100,000 kronor.
Mot de sakkunnigas förslag, att engångskostnaderna för den högre lantbruksundervisningens
omorganisation fördelas på tre budgetår, har jag ingen erinran
att göra, liksom i stort sett icke heller mot den föreliggande planen
till fördelning av ifrågavarande kostnader på de tro budgetåren. Emellertid
torde i sistnämnda hänseende viss justering vara motiverad på grund av
1 Härtill komitier ett belopp av 83,000 kronor, utgörande kostnader för vatten- och avloppsledningar,
avseende Alnarps egendom och lantbruksskola.
Departe
mentschefen.
304
Kungl. Maj:is proposition nr 2h9.
tillkomsten av förberörda ytterligare kostnader, av vilka särskilt de som avse
ledningsarbeten torde böra stå till förfogande under den allra närmaste tiden.
I anslutning härtill och i övrigt av statsfinansiella skäl har jag funnit mig
böra föreslå, att vissa av de kostnader, som de sakkunniga fört på byggnadsprogrammets
första år, flyttas över på ett följande, nämligen beträffande högskolan,
kostnaderna för iordningställande av rektorsbyggnaden med flyglar
(34,000 kronor), restaurationsbyggnaden (2,000 kronor), bostadshuset för tjänare
(6,000 kronor) samt demonstrationshall för exteriörlära (första hälften,
19,500 kronor), samt vidkommande Alnarp redskapshallen (72,000 kronor)
och undervisningsmaterial för agronomkursen (10,000 kronor).
Engångsanslaget i anledning av den högre lantbruksundervisningens omorganisation
torde alltså för budgetåret 1930/1931 böra beräknas på följande
sätt.
Byggnader m. m. vid lantbrukshögskolan:
Omändring av kemiska laboratoriet.......... 58,000: —
» » agronomisk-botaniska institutionen . . . 13,100: —
» » elevbyggnaden (en tredjedel av kostnaden) 29,100: —
Flyttning och omändring av redskapshallen...... 19,200: —
Institutionsbyggnad för husdjurslära m. m.. (en femtedel
av kostnaden).................. 135,000: —
Gasanläggning................... 45,000: —
Yttre ledningar för vatten och avlopp........ 21,000: —
Omläggning av det elektriska ledningsnätet...... 15,000: —
Byggnader m. m. vid Alnarp:
Bostadshus för mejeripersonal och vaktmästare .... 68,000: —
Inredning av elevrum å restaurationsbyggnadens vind . 26, t 00: —
Centralt vattenledningssystem............125,<''00: —
» avloppsledningssystem........... 40,000: —
Inredning och inventarier:
Lantbrukshögskolan............... 22,800: —•
Alnarp..................... 3,000: —
335,400: —
259,800: —
25,800: —
Summa kronor 621,000: —
I överensstämmelse härmed skulle för budgetåret 1930/1931 erfordras ett
anslag av beträffande lantbrukshögskolan (335,400 + 22,800=) 358,200 kronor
och vidkommande Alnarpsinstitutet (259,800+ 3,000=) 262,800 kronor.
På sätt jag förut (sid. 6) erinrat, har i statsverkspropositionen till 1930 års
riksdag, nionde huvudtiteln, för byggnadsarbeten för den högre lantbruksundervisningen
beräknats för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 621,000 kronor.
Departe
ments
chefens
hemställan.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
1) dels besluta, att vid Ultuna skall inrättas en lantbrukshögskola och vid
Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut i överensstämmelse med
av mig i det föregående förordat förslag;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 240.
2) dels för budgetåret 1930/1931 anvisa
a) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshög
skolan
ett extra reservationsanslag av....................kronor 358,200;
b) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende Alnarps lantbruks-,
mejeri- oell trädgårdsinstitut ett extra reservationsanslag
av .................................................. kronor 262,800;
3) dels ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga under tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931 erforderliga åtgärder för tillsättande av lärarbefattningar vid
lantbrukshögskolan och Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1980
1 sami. 212 käft. (Nr 2h9).
20
306
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Utredning angående ordnande av den högre lantbruksundervisningen.....1
Utredning angående centralanstaltens och den högre lantbruksundervisningens inbördes
ställning.......................... 5
1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisning • 6
Högre lantbruksundervisning sid. 6. — Den nuvarande högre lantbruksundervisningens
allmänna grunddrag sid. 6. — Tidigare utredning angående högskolemässig lantbruksundervisning
sid. 9. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 11. — Yttranden
sid. 15. — Departementschefen sid. 19. — Högre mej erinander visning sid. 20. — Nuvarande
anordningar sid. 20. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 21. — Yttranden
sid. 22. — Departementschefen sid. 23. — Högre trädgårdsundervisning sid.
23. — Nuvarande anordningar sid. 23. — Tidigare utredningar sid. 24. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga
sid. 24. — Yttranden sid. 25. — Departementschefen sid. 26.
2. Huvudlinjer för undervisningens anordnande..............26
Lantbruksundervisningen sid. 27. — Undervisningens allmänna planläggning
sid. 27. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 27. — Reservation sid. 34. —
Yttranden sid. 41. — Departementschefen sid. 52. — Agronomkurs sid. 55. — Inträdesfordringar
sid. 55. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 55. — Yttranden sid.
57. — Departementschefen sid. 58. — Undervisningskursens längd m. m. sid. 60. — Högre
lantbruksundervisningssakkunniga sid. 60. — Yttranden sid. 61. — Departementschefen
sid. 61. — Undervisning och examen sid. 61. —• Högre lantbruksundervisningssakkunniga
sid. 61. — Yttranden sid. 66. — Departementschefen sid. 67. — Lantbruksliö g skolan
sid. 68. — Inträdesfordringar sid. 68. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 68.
— Yttranden sid. 71. — Departementschefen sid. 77. — Undervisning och examina sid.
80. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 80. — Yttranden sid. 93. — Departementschefen
sid. 99. — Mejeriundervisningen sid. 102. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga
sid. 102. — Yttranden sid. 105. — Departementschefen sid. 107. — Trädgårdsundervisningen
sid. 109. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 109. —
Yttranden sid. 114. — Departementschefen sid. 114.
3. Undervisningens yttre organisation..................115
Högre lantbruk9undervisningssakkunniga sid. 115. — Yttranden sid. 113. — Departementschefen
sid. 140.
4. Förläggning av olika undervisningsanstalter..............142
Lantbruksliö g skola och agronomkurs sid. 142. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga
sid. 142. — Reservation sid. 148. — Yttranden sid. 150. — Departementschefen sid.
157. — En eller två agronomkurser sid. 159. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga
sid. 159. — Reservation sid. 159. — Yttranden sid. 160. — Departementschefen sid. 164.
—■ Anstalt för högre mejeriundervisning sid. 164. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga
sid. 164. —- Yttranden sid. 166. — Utredningsmännen angående försöksverksamheten
m. m. sid. 168. — Departementschefen sid. 168. — Anstalt för högre trädgårdsundervisning
sid. 169. — Högre lantbrnksnndervisningssakkunniga sid. 169. — Yttranden sid.
170. — Departementschefen sid. 170.
5. De olika undervisningsanstalternas ställning till centralanstalten för jordbruksförsök
..............................170
Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 170. — Reservation sid. 173. — Yttranden
sid. 174. — Utredningsmännen angående försöksverksamheten m. m. sid. 181. — Allmänna
riktlinjer sid. 181. — Försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs-, kemiska och
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-ii).
307
bakteriologiska områdena samt, delvis, botaniska området sid. 183. — Försöksverksamheten
på mejeriområdet sid. 195. — Yäxtsk3rddsanstalt sid. 199. — Utredningsmännens synpunkter
på frågan sid. 205. — Yttranden sid. 211. — Departementschefen sid. 216.
6. Lärare och administration.....................221
Lantbrukshögskolan sid. 221. — Lärarbehovet sid. 221. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga
sid. 221. — Yttranden sid. 226. — Departementschefen sid. 231. — Befattningshavarnas
ställning och avlöningsförhållanden sid. 233. — Högre lantbrnksundert
visningssakkunniga sid. 233. — Reservation sid. 237. — Yttranden sid. 237. — Departe‘
mentschefen sid. 240. — Administration sid. 241. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga
sid. 241. — Reservation sid. 242. — Yttranden sid. 242. — Departementschefen
sid. 242. — Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädg år dsinstitut sid. 243. — Lärarbehovet
sid. 243. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 243. — Yttranden sid.
252. — Departementschefen sid. 254. — Befattningshavarnas ställning och avlöningsförhållanden
sid. 256. — Högre lantbrnksundervisninassakkunniga sid. 256. — Yttranden
sid. 258. — Departementschefen sid. 259. — Administration sid. 259. — Högre
lantbruksundervisningssakknnniga sid. 259. — Departementschefen sid. 260.
7. Elever.............................260
Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 260. — Yttranden sid. 264. — Departementschefen
sid. 264.
8. Lokaler och utrustning......................265
Lant.brukshögskolan sid. 265. — Högre iantbruksundervisningssakkunniga sid. 265.
— Yttranden sid. 273. — Departementschefen sid. 274. — Lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstihitet sid. 275. — Högre lantbruksnndervisningssakkunniga sid. 275. —
Yttranden sid. 282. — Departementschefen sid. 283.
9. Årliga kostnader för undervisningen (utom löner)............284
Lantbrukshögskolan sid. 284. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 284.^—
Yttranden sid. 288. — Departementschefen sid. 288. — Lantbruks-, mejeri- och trädgår
dsinstitutet sid. 289. — Högre lantbraksundervisningssakknnniga sid. 289. — Yttranden
sid. 292. — Departementschefen sid. 293.
10. övergången frun nuvarande förhållanden till ovan föreslagen form för högre
lantbruksundervisning.......................293
Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 293. — Yttranden sid. 298. — Departementschefen
sid. 299.
11. Anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931 .............. 301
Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 301. — Departementschefen sid. 303.
Departementschefens hemställan
304
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:345 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående den högre lan thruksundervisningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner. s. 8 i texten
- JoU 1930:89 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 89 s. 1 i texten