Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 19 14 (nr 383) angående stämpelavgiften
1930-03-14 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:258, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 19 14 (nr 383) angående stämpelavgiften
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
1
Nr 258.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 19 14
(nr 383) angående stämpelavgiften; given Stockholms slott den
14 mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Adolf Bähl.
bihang lill riksdagens protokoll 1930.
1 sami
22/ häll. (Nr 258.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 7 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:
1 §.
I fråga örn stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:
Första avdelningen:
Underdomstolar i stad; gränsetullrätter; krigsrätter; Överståthållarämbetet
för uppbördsärenden; Överståthållarämbetet för polisärenden utom
i mål och ärenden angående tillämpning av lagen örn fattigvården och
lagen örn samhällets barnavård; magistrater och övriga till statsförvaltningen
hörande myndigheter i städer och köpingar; — — — upptagna.
Tredje avdelningen:
Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen;
överståthållarämbetets kansli; Överståthållarämbetet för polisärenden i mål
och ärenden angående tillämpning av lagen örn fattigvården och lagen
örn samhällets barnavård; Kungl. Maj:ts befallningshavande och till landsstaten
hörande tjänstemän; — — — lantmätare.
Fjärde avdelningen:
Rikets hovrätter; — — — bank- och fondinspektionen; sparbanksinspektionen;
riksräkenskapsverket; — — — stuteriöverstyrelsen.
Kungl. May.ts ''proposition Nr 258.
3
3 §.
I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande beträffande gravationsbevis
av vad i 4 § stadgas, denna tariff:
Bevis angående domstols beslut örn
ersättning av allmänna medel
åt vittnen och upplysningsvis
hörda personer, åt den, som en
ligt särskilda lagar förordnats
till rättegångsbiträde, åt personer,
till vilka jämlikt lagen
örn handräckning åt utländsk
domstol eller lagen örn hand
räckning vid svensk domstol åt
vissa internationella organ sådan
ersättning må utgå, eller
åt den, som enligt lagen örn
tolks anlitande vid domstol bi
trätt såsom tolk utan att vara
till allmän tolk förordnad
att begärd expedition icke ut
bekommits
..........................
örn mottagande av handlingar,
som utmätningsman är pliktig
att utan särskild begäran meddela
sökande.............................
vederhäftighets-.......................
» ; se även Intyg.
i
Avd.
Kr. ö
Kvittens..........................................
Körkort, innefattande tillstånd till
förande av automobil eller mo
torcykel ..................................
dock att körkort för krigs
-
2
Avd.
Kr. ö
8
Avd.
4
Avd.
Kr.
Kr. ö
5
Avd
Kr.
fritt
fritt
fritt
fritt
fri
10
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
makten tillhörande person, som
under militärtjänstgöring utbildats
till förare, är från
stämpel.....................................
Lag fartsbevis; se Bevis.
Tomträttsbok, utdrag av---in
teckning i tomträtt..............
Trafikkort, innefattande tillstånd att
tjänstgöra som förare av automobil
i yrkesmässig trafik.....
Tullförpassning; se Förpassning.
Underrättelse — — — — — — —
— vattenlagen......................
» örn förhör, som avses i 5 kap.
sinnessjuklagen ...................
Utdrag av — — — patent- och registreringsverket.
i
Avel.
Kr.
2
Avd.
Kr.
Avd.
Kr.
4
Avd.
Kr
5
Avd.
Kr.
fritt
fritt
10
fri
fri
7 $.
Från — — — befriad.
Dessutom — — — inrättning angående tillämpning av lagen örn samhällets
barnavård;
domstol eller skiljedomstol, vilken det tillkommer att avgöra tvist mellan
stater, eller annat internationellt organ, som tillsatts för behandling av
sådan tvist, i mål och ärenden, som handläggas enligt lagen örn handräckning
vid svensk domstol åt vissa internationella organ;
fattigvårdssamhällen — — — sjukvårdsinrättningar, allmänna;
sjukvårdsläkare vid kommunalt eller enskilt sinnessjukhus i ärende
rörande sådant förhör, som avses i 5 kap. sinnessjuklagen;
skogsvårdsstyrelser;--— överförmyndare.
Frihet — — — yrkesinspektionen.
Konungen — — — hamnar.
8 $.
Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av
offentlig myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
5
Obligation, som utfärdas här i riket, skall av obligationsutgivaren före
utlämnandet förses med stämpel av 60 öre för belopp, ej överstigande 100
kronor, och därutöver 60 öre för varje påbörjat hundratal kronor;
dock att frihet från sådan stämpel äger rum för svenska statens, landstings,
kommuners, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges
stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans och Svenska skeppshypotekskassans
obligationer, så ock för obligationer, utfärdade av svenskt
aktiebolag, som har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller
tomträtt.
Sökes — — — konkurs.
Varda — — — beloppen.
Obligation — — — härtill.
Därest — — — riket.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930; dock skall vad som
stadgas i 3 § under rubrikerna trafikkort och underrättelse samt i 7 §
örn sjukvårdsläkare gälla först från och med den 1 januari 1931.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
Stämpel i
fattigvårdsoch
harnavårdsmål.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, socialoch
kommunikationsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Dahl, förslag till ändringar i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Föredraganden anför:
»Enligt 3 § stämpelförordningen är kommunikationsresolution, som utfärdas
av någon av de i förordningen till första avdelningen hänförda
myndigheterna, fri från stämpel under det att utslag under rubrik, som
av sådan myndighet utgives till part, som författningsenligt är skyldig
att lösa detsamma, skall beläggas med stämpel till belopp av för första
arket 4 kronor, för andra arket 3 kronor och för varje av de övriga arken
3 kronor 25 öre. Hos de under tredje avdelningen upptagna myndigheterna
skall erläggas stämpel för kommunikationsresolution med 2
kronor och för utslag under rubrik med respektive 6, 4 och 4 kronor. Bland
myndigheter, tillhörande första avdelningen, märkes Överståthållarämbetet
för polisärenden, under det att länsstyrelserna tillhöra tredje avdelningen.
Expeditioner av enahanda slag från sistnämnda båda myndigheter bliva
således belagda med stämpel till olika belopp. Häremot torde för de flesta
fall icke vara något att invända. I ett par fall synes emellertid förhållandet
i fråga kunna giva anledning till erinran. Sålunda ankommer handläggning
av mål och ärenden angående tillämpning av lagarna örn fattigvården
och örn samhällets barnavård i Stockholm å Överståthållarämbetet
för polisärenden och i övrigt å länsstyrelserna. Att i dessa fall expeditionerna
skola bliva föremål för olika stämpelbeläggning torde i och för
sig knappast kunna anses fullt tillfredsställande. Förhållandet i fråga har
emellertid kommit att särskilt uppmärksammas efter ikraftträdandet av
den vid 1926 års riksdag i syfte att nedbringa antalet fattigvårdsmål och
mål angående samhällets barnavård beslutade ändringen i 7 § stämpelförordningen.
Genom detta beslut upphävdes nämligen i väsentlig mån den
tidigare för vissa parter i sådana mål rådande stämpelfriheten. Sålunda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition Nt 258. 7 M
stadgas numera i berörda författningsrum, att från stämpelavgift äro befriade,
bland andra, dels barnavårdsnämnder, dock att stämpelfrihet icke
äger rum i sådana fall, då barnavårdsnämnd för talan för kommun i mål
mot annan kommun eller mot allmän anstalt eller inrättning angående tilllämpning
av lagen örn samhällets barnavård, dels fattigvårdssamhällen
och fattigvårdsinrättningar, dock att stämpelfrihet icke äger rum i mål
mellan fattigvårdssamhällen eller mellan allmän anstalt eller inrättning
och fattigvårdssamhälle angående tillämpning av lagen örn fattigvården,
dels ock kommuner i mål och ärenden angående tillämpning av lagen örn
samhällets barnavård, dock att stämpelfrihet icke äger runi i mål mellan
kommuner eller mellan allmän anstalt eller inrättning och kommun. Med
den uppfattning, som ligger till grund för berörda ändring i stämpelförordningen,
lärer knappast bestämmelsen att kommunikationsresolution av
Överståthållarämbetet för polisärenden — och således även i mål av nu
omförmälda slag — är fri från stämpel kunna anses förenlig; ej heller
överensstämmer väl därmed att stämpeln beträffande de expeditioner i
övrigt, som kunna ifrågakomma i mål av förevarande art, är lägre hos Överståthållarämbetet
för polisärenden än hos länsstyrelserna. Skillnaden
mellan de olika stämpelbeloppen kan visserligen sägas i viss mån motvägas
av lösen, som utgår på grund av bestämmelserna i förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen. Enligt § 3 i denna förordning
skola nämligen kommunikationsresolutioner och utslag med
rubrik, om de utfärdas av Överståthållarämbetet för polisärenden, beläggas
med lösen till vissa belopp medan motsvarande expeditioner från
länsstyrelserna äro fria från lösen. I § 15 är emellertid stadgat det undantaget,
att kommunikationsresolution och utslag med rubrik, som utgives
till part, vilken utan särskild begäran är skyldig att lösa detsamma,
i fattigvårdsmål, som handläggas av Överståthållarämbetet för polisärenden,
skola utfärdas utan lösen.
Den bristande likformigheten i fråga örn avgifterna för expeditioner i
mål av nu omförmäld art har även påpekats i framställningar till Kungl.
Maj:t från dels justitieombudsmannen den 15 december 1928 dels ock Överståthållarämbetet
den 31 maj 1929. Justitieombudsmannen avslutar sin
skrivelse, beträffande vars närmare innehåll jag tillåter mig hänvisa till
hans ämbetsberättelse till 1929 års riksdag, sid. 27 ff., med uttalandet, att
han för det dåvarande ansåge det så mycket mindre lämpligt att framlägga
något förslag i ämnet, som frågans lösning uppenbarligen kunde tänkas
röna inverkan av den omorganisation av Överståthållarämbetet, som
vore å bane.
Överståthållarämbetet har i sin skrivelse — under hänvisning till den av
mig förut berörda år 1926 vidtagna ändringen i 7 § stämpelförordningen
— gjort gällande, att 3 § i förordningen borde ändras därhän, att avgift
för stämpel till kommunikationsresolution upptoges med visst belopp och
att den likaledes förut omnämnda bestämmelsen i 15 § lösenförordningen
Stampe I till
expeditioner
från
sparbanksinspektionen
-
Stämpelfrihet
för vissa internationella
organ m. m.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
borde upphävas, ävensom hemställt, att Kungl Majit måtte vidtaga den åtgärd,
vartill omständigheterna kunde föranleda.
För egen del finner jag det önskligt att sådana bestämmelser givas, att
expeditioner i nu ifrågavarande mål och ärenden komma att beläggas med
avgifter till samma belopp, vare sig de handläggas av Överståthållarämbetet
för polisärenden eller av länsstyrelserna. Den av justitieombudsmannen
berörda frågan örn omorganisation av Överståthållarämbetet lärer
icke — sedan föregående års riksdag avslagit av Kungl. Majit framlagt
förslag i ämnet — böra föranleda uppskov med de erforderliga författningsändringarna.
Vid övervägande av på vilket sätt likformighet i avseende
å stämpelbeläggningen skall kunna åstadkommas har den lämpligaste
utvägen synts mig vara att vidtaga sådan ändring i 1 § stämpelförordningen,
att Överståthållarämbetet för polisärenden i fråga örn stämpel
till expeditioner i förevarande mål och ärenden hänföres till tredje avdelningen.
Till frågan örn den ändring i lösenförordningen, som jämväl
synes böra vidtagas, torde jag få senare återkomma.
Genom beslut vid 1929 års riksdag inrättades en central myndighet,
sparbanksinspektionen, för tillsyn över sparbankerna. Denna myndighet
torde i fråga örn stämpel till expeditioner böra hänföras till samma avdelning
i 1 § stämpelförordningen som bank- och fondinspektionen eller
till fjärde avdelningen.
Genom proposition den 31 december 1929 (nr 6) har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn
handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ. Propositionen
har bifallits av riksdagen (skrivelse nr 45). Enligt ifrågavarande
lagförslag, vid vars utarbetande lagen den 6 mars 1899 (nr 12, sid. 1) örn
handräckning åt utländsk domstol i väsentliga delar tjänat såsom förebild,
skall svensk underdomstol under vissa närmare angivna förutsättningar
vara skyldig lämna handräckning åt domstol eller skiljedomstol,
vilken det tillkommer att avgöra tvist mellan stater, eller annat
internationellt organ, som tillsatts för behandling av sådan tvist. Vid
anmälan den 22 november 1929 inför Kungl. Majit av berörda förslag uttalade
chefen för justitiedepartementet, att vad som funnes stadgat angående
frihet från lösen och stämpel i ärende, handlagt på grund av 1899
års lag, även syntes böra tillämpas i fråga örn handräckning, som avsåges
i förslaget. Jag förordar nu, att härav påkallad ändring i stämpelförordningens
3 och 7 §§ vidtages. Frågan örn den erforderliga ändringen i lösenförordningen
torde få i annat sammanhang underställas Kungl. Majits
prövning.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
I 57 § utsökningslagen föreskrives bland annat skyldighet för utmät- Stämpelfrihet
ningsman att, då fordringsbevis avlämnas till honom för utmätnings vin- gom
nande, därom meddela borgenären bevis. Sådant bevis är enligt stad- färdas av utgande
i 3 § stämpelförordningen fritt från stämpel. Sakkunniga för mätningsman,
utredning rörande landsfiskalernas m. fl. medelsförvaltning liava den 31
januari 1930 avlämnat förslag till vissa författningsändringar, vilka, ansetts
kräva riksdagens medverkan. Bland annat föreslås införande i 9 §
utsökningslagen av stadgande, att landsfiskal och stadsfogde skola vara
pliktiga att i varje mål, i vilket utmätning eller annan deras åtgärd enligt
utsökningslagen äskas, utan avgift tillställa sökanden å särskild, för
ändamålet fastställd blankett utfärdat bevis örn mottagandet av handlingarna
i ärendet och, därest vid dessa fogats fordringsbevis, särskilt angiva
detta. I samband med nu nämnda ändring i 9 § skulle nyss berörda
föreskrift i 57 § utgå. Vidare föreslås, att stadgandet örn stämpelfrihet
för bevis, som meddelas borgenär enligt 57 § utsökningslagen, skall ändras
till att avse mottagningsbevis, som meddelas sökanden enligt 9 § utsökningslagen.
De ändringar, som sålunda föreslagits, åsyfta att bereda inventeringsförrättare
hos utmätningsman möjlighet att konstatera, örn inkomna utsökningsmål
blivit införda i dagboken över utsökningsmål. En viss möjlighet
härtill skulle enligt förslaget ernås därigenom, att blanketterna
för mottagningsbevisen skulle vara infogade i block och utskrivas genom
självkopiering i två exemplar, varav kopian kvarstannade i blocket såsom
verifikation till dagboken.
Enligt vad chefen för socialdepartementet meddelat mig, har det icke
synts nödigt att vidtaga ändringar i utsökningslagen för att ålägga utmätningsman
skyldighet att meddela nu ifrågasatta mottagningsbevis utan
hava erforderliga föreskrifter härom ansetts lämpligen böra utfärdas i
administrativ ordning. För stadgande av stämpelfrihet beträffande dylika
bevis kräves däremot beslut av riksdagen. På sätt de sakkunniga
föreslagit torde bevisen böra vara fria från stämpel, då skyldigheten att
meddela desamma föreskrives i ett statens intresse, vinnandet av ökad
kontroll beträffande utmätningsmannens förvaltning av exekutionsmedel.
Den ändring i stämpelförordningen, som således är påkallad, synes mig
kunna ske på det sättet, att rubriken i 3 § rörande bevis enligt 57 § utsökningslagen
ersättes med en rubrik av följande lydelse: bevis örn mottagande
av handlingar, som utmätningsman är pliktig att utan säl skild
begäran meddela sökande. Denna avfattning, som är något vidare
än den de sakkunniga föreslagit, har valts för att möjliggöra stämpelfrihet
jämväl för mottagningsbevis i andra mål än mål enligt utsökningslagen,
därest det skulle finnas lämpligt att, såsom i avgivna yttranden
över de sakkunnigas förslag hemställts, utvidga skyldigheten för
utmätningsman att meddela mottagningsbevis, t. ex. till mal enligt införsellagen
eller lagen örn avbetalningsköp.
Stämpelavgift
för körkort
m. m.
Stämpelfrihet
för vissa sjukvårdsläkare
m. m.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
Genom proposition den 14 februari 1930 (nr 121) har Kungl. Majit
begärt riksdagens yttrande över inom kommunikationsdepartementet
utarbetade förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. Till
grund för berörda förslag ligger ett av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande
(Statens offentliga utredningar 1929:16). I detta betänkande
omförmäla de sakkunniga (sid 242), att det från militärt håll — under hänvisning
till det stora antal motorfordon, som vore i bruk inom försvarsväsendet
— framhållits såsom angeläget, att de kostnader, som för kronan
vöre förenade med iakttagande av vissa föreskrifter i motorfordonsförordningen,
nedbringades, därvid såvitt nu är i fråga förordats, att krigsmakten
tillhörande personal, som utbildats till förare, skulle äga att
efter avlagda prov och på framställning av vederbörande militära myndighet
hos länsstyrelse utan avgift utbekomma körkort. De sakkunniga
hava icke haft något att erinra mot vad sålunda föreslagits och
hemställt, att riksdagens bifall härtill måtte utverkas.
Även jag finner detta förslag böra biträdas. Jag vill emellertid i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att någon självständig rubrik
lör körkort för närvarande icke finnes i 3 § stämpelförordningen.
Körkort är i stället att hänföra under rubriken ''tillståndsbrev för utövande
av näring eller yrke’. Sistnämnda rubrik torde knappast
kunna anses fullt lämplig, då det gäller körkorten. Det övervägande antalet
aspiranter på dylika lära nämligen numera utgöras av andra än
sådana, som avse att utöva körning med automobil såsom näring eller
yrke. Jag tillstyrker därför, att i sistnämnda författningsrum körkort
upptages under en särskild rubrik och att där angives, att krigsmakten
tillhörande person, som utbildats till förare under militärtjänstgöring,
skall erhålla körkort utan stämpel.
Enligt 29 § förslaget till motorfordonsförordning må automobil i yrkesmässig
trafik endast föras av den, som därtill erhållit särskilt tillstånd, i
förslaget benämnt trafikkort. Även trafikkort synes lämpligen böra upptagas
under självständig rubrik i 3 § stämpelförordningen och i stämpelhänseende
behandlas lika med körkort; dock bör den nyss förordade
stämpelfriheten för krigsmän i visst fall tydligen ej avse trafikkort.
Enligt 38 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), vilken lag träder
i kraft den 1 januari 1931, må för vinnande av utredning angående omständigheter
av betydelse för frågan, huruvida den, som är för vård eller
jämlikt 28, 32 eller 33 § i lagen för observation intagen å sinnessjukhus, är i
behov av vård å sådant sjukhus, vid allmän underrätt kunna anordnas
förhör med personer, vilka kunna antagas äga kännedom örn dylika omständigheter.
Örn sådant förhör skall rätten eller domaren, enligt 39 § 2 mom.
andra stycket, underrätta vissa i berörda lagrum närmare angivna personer.
Då såsom 1926 års sinnessjuksakkunniga anfört i sitt betänkande
(Statens offentliga utredningar 1927:10, sid. 85) några kostnader för så
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
dana underrättelser icke synas böra få uppkomma, torde stadgande, att underrättelserna
i fråga skola vara fria från stämpel, böra upptagas i 3 §
stämpelförordningen. Enligt 39 § 4 mom. skall rätten eller domaren, sedan
förhör hållits, tillställa sjukvårdsläkaren protokoll över förhöret. Som
sjukvårdsläkaren icke behöver vara anställd i statens tjänst utan kan hava
anställning vid kommunalt eller enskilt sjukhus, torde nyssberörda bestämmelse,
såsom ock de sinnessjuksakkunniga anfört (sid. 87), böra kompletteras
genom en sådan ändring i 7 § stämpelförordningen, att läkaren
erhåller protokollet fritt från stämpel. I annat sammanhang lärer jag
få anmäla frågan örn av bestämmelserna i sinnessjuklagen påkallad
ändring i lösenförordningen.
Obligation, som utfärdas här i riket, skall enligt 8 § stämpelförordningen
av obligationsutgivaren före utlämnandet förses med stämpel av 60
öre för belopp, ej överstigande 100 kronor, och därutöver 60 öre för varje
påbörjat hundratal kronor. Dock äger frihet från sådan stämpel rum för
svenska statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges
stadshypotekskassas samt, enligt beslut vid 1929 års riksdag, för
Svenska bostadskreditkassans och Svenska skeppshypotekskassans obligationer.
Ifrågavarande stämpelavgift, som infördes år 1894 och därvid bestämdes
till 30 öre för 100 kronor, höjdes till sitt nuvarande belopp år
1917.
Uti särskilda till finansdepartementet inkomna framställningar har nu
hemställts örn proposition till riksdagen med förslag till sådan ändring i
nyssnämnda författningsrum, att obligationer, som utfärdas av kommuner,
landsting och vissa inteckningskreditaktiebolag skola bliva befriade
från stämpel.
Sålunda har Svenska stadsförbundets finansråd i skrivelse den 20 november
1929 gjort sådan hemställan i fråga örn obligationer, som utfärdas
av kommuner. I skrivelsen har anförts i huvudsak följande:
''Innan finansrådet närmare ingår på utvecklande av skälen för denna
framställning, tillåter sig finansrådet lämna en översikt över primärkommunernas
och landstingens obligationsemissioner och de därav influtna
stämpelmedlen. Nedanstående sammanställning grundar sig på uppgifter
i Aktiebolaget Göteborgs banks senaste översikt över obligationsmarknaden
i Sverige. Anmärkas bör, att man ej utan vidare kan utgå ifrån, att
hela det uppgivna beloppet blivit försålt och alltså belagt med stämpel.
Siffrorna böra sålunda betraktas såsom maximisifiror.
År
Emissioner
Stämpel
1919
............. 48,816,000
292,896
1920 ....................
................ 55,846,000
335,076
1921 ....................
................ 56,385,000
338,310
1922 ...................
............... 36,899,000
221,394
1923 ....................
................ 20,304,000
121,824
1924 ....................
................ 6,000,000
36,000
Frihet för
kommuner
och landsting
samt inteckningskreditaktiebolag
från emissionsstämpel
å obligationer.
Kommuner
och landsting.
Svenska stadsförbundets
finansråd.
12
Kungl. Martts proposition Nr 258.
Emissioner Stämpel
1925 .................................... 25,000,000 150,000
1926 .................................... 5,000,000 30,000
1927 ................................._ _
1928 .................................. 17,766,000 106,596
272,016,000 1,632,096
Av sammanställningen, framgår, att medan emissionerna under de första
fem åren av perioden uppgingo till sammanlagt 218,250,000 kronor, de un
der periodens senare hälft belöpte sig till allenast 53,766,000 kronor eller
ungefär en fjärdedel av den förra summan. Det härå belöpande stämpelbeloppet
utgjorde under de första fem åren i genomsnitt 261,900 kronor
årligen, men under de fem sista allenast 64,519 kronor årligen. Under de
tre första kvartalen av år 1929 utgjorde emissionerna 5,977,000 kronor, varemot
svarar ett stämpelbelopp av 35,862 kronor.
Orsaken till den påfallande minskningen i de kommunala obligationslånen
anger Göteborgsbanken — med all rätt — vara den, att kommunerna
i allt större utsträckning kunna fylla sina lånebehov på annat sätt. Det
är otvivelaktigt ett faktum, att kommunerna i allt mera ökad utsträckning
tillgodose, sitt lånebehov genom upptagande av lån mot reverser bos statens
pensionsfond, hos livförsäkringsbolag, kassor o. d.
.1 främsta rummet har denna tendens föranletts av den ökade fondbildningen
hos de långivande inrättningarna, vilken medfört, att väsentligt
större kapital än tillförene stå kommunerna till förfogande från dessa
länekärr. I viss mån har emellertid den omförmälda minskade användningen
av obligationslånetypen förorsakats av de låntagande kommunernas,
strävan att undvika obligationsstämpeln, som för denna form av upplåning
utgör en extra kostnad och ställer den i ett ogynnsammare läge vid
konkurrens med reverslånen. Det torde ock vara uppenbart, att i de fall,
då en kommun bar att välja mellan de båda låneformerna, obligationslån
och reverslån, den extra belastningen å obligationslånen så tillvida för
kommunerna inverkar oförmånligt på lånevillkoren, att räntan å ett reverslån
kan av reverslånegivaren skäligen betingas något högre, än som
vore fallet, därest det konkurrerande obligationslånet icke vore belagt
med stämpelavgift. Förhandenvaron av stämpelavgift för kommunala
obligationer utgör en av staten på kommunerna lagd tunga, som icke endast
drabbar dessa direkt och påtagligt i de fall då obligationslåneformen kommer
till användning, utan även, som nyss påvisats, kan indirekt på ett för
kommunerna ogynnsamt sätt påverka lånemarknaden.
Olämpligheten av denna statliga skatteform är sålunda uppenbar. Och
då därtill kommer, att dess statsfinansiella betydelse torde vara så gott
som oväsentlig — i medeltal har obligationsstämpeln å kommunala lån,
enligt vad ovan angivits, för de sista fem åren uppgått till allenast cirka
65,000 kronor örn året — bör ifrågavarande stämpelavgift snarast möjligt
avskaffas.
Slutligen må här anmärkas, att i Norge icke erlägges någon stämpelavgift
vid utgivandet av obligationer; att i Finland kommunernas liksom
statens och fastighetskreditinrättningars m. flis obligationer äro fria från
stämpelavgift vid utgivandet; samt att i Danmark visserligen finnes stadgande
örn en. stämpelavgift å kommunala obligationer, uppgående till 0.2 %
eller en tredjedel av den svenska stämpeln, men att befrielse från stämpelavgift
lämnats såväl i fråga örn lån, vilka gemensamt för de danska stä
-
Kungl. Majlis proposition Nr 258.
13
derna (utom Köpenhamn) vid olika tillfällen under åren 1921—1928 upplagts
av Kobstadsforeningens laaneforening, som ock beträffande Köpenhamns
stads lån. De svenska kommunerna intaga alltså i nu förevarande
avseende en missgynnad särställning inom Norden.’
Svenska landstingsförbundets styrelse har därefter, under åberopande av
framställningen från Svenska stadsförbundets finansråd, i skrivelse den 6
december 1929 framhållit, att det av stadsförbundets finansråd m. fl. gjorda
påståendet, att kommunerna i allt mera ökad utsträckning tillgodosåge
sitt lånebehov icke genom obligationsemissioner utan genom upptagande
av lån mot reverser, framförallt bos statens pensionsfond, för landstingens
vidkommande gällde i alldeles särskilt hög grad. Av de under åren
1922—1927 upptagna landstingslånen, utgörande ett sammanlagt belopp av
62,047,003 kronor, komme sålunda allenast 4,440,000 kronor, eller 7.16 %, på
obligationer, och alltsedan den 1 februari 1923, då Västmanlands läns landsting
upptagit ett obligationslån å sistnämnda belopp, intill dagen för skrivelsen
bade intet enda landsting anlitat obligationsvägen för tillgodoseende
av sitt lånebehov. Det kunde sålunda möjligen förmodas, att förevarande
fråga icke vore av någon större betydelse för våra länskommuner.
Vad finansrådet i sin skrivelse anfört örn den omförmälda fondstämpelns
ogynnsamma inverkan å villkoren för kommunernas reverslån syntes
emellertid hava fullt fog för sig. Med hänsyn därtill och då det rent principiellt
icke kunde anses riktigt, att kommunernas obligationer stämpelbelades,
medan vissa hypoteksinrättningar vore stämpelfria, hade landstingsförbundets
styrelse ansett sig böra instämma i den av finansrådet gjorda
framställningen oell sålunda hemställa örn befrielse från stämpelavgift
för obligationer, som utfärdas av primärkommuner och landsting.
över de båda framställningarna hava utlåtanden avgivits av statskontoret,
bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret.
Statskontoret bar i sitt utlåtande den 16 januari 1930 framhållit, att vid
bedömandet av förevarande spörsmål syntes böra tagas i beaktande, att på
primärkommunerna och landstingen under de senaste åren i alltmera vidgad
omfattning lagts åtskilliga nya uppgifter, särskilt inom sjukvårdens
område, samt att staten genom lämnandet av bidrag medverkat till fyllandet
av såväl dessa uppgifter som andra ändamål, vilka det av ålder tillkommit
nämnda samhällsorgan att draga försorg örn. Med hänsyn till att
de uppgifter det här gällde kompletterade den statliga verksamheten och i
vissa fall ersatte denna, ansåge statskontoret goda skäl kunna anföras för
att såväl primärkommunerna som landstingen medgåves stämpelfrihet för
obligationer, som av dem utfärdades. Statskontoret förutsatte givetvis, att
Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagandet av dylikt obligationslån blivit
i vederbörlig ordning lämnat. Den minskning i statens inkomster, som
genom bifall till förevarande framställningar skulle uppstå, syntes för
statsverket vara av jämförelsevis ringa betydelse i budgethänseende. Uppmärksammas
finge även, att ifrågavarande stämpelkostnader i varje fall
Svenska
landstingsför
bundets
styrelse.
Utlåtanden.
tatskontoret.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
komme att i sista hand bäras av de skattskyldiga. Med hänsyn till vad
sålunda anförts tillstyrkte statskontoret framställningarna.
Föredraganden i ärendet i statskontoret, sekreteraren Alve, har avgivit
ett särskilt yttrande i ämnet, däri han — under anförande att stämpelavgiften
å kommuners obligationer varit föremål för statsmakternas särskilda
uppmärksamhet vid införandet av sagda beskattningsform och vid
behandlingen år 1917 av frågan örn förhöjning av berörda stämpelavgift, att
de efter år 1917 kommunerna pålagda, allmänt samhälleliga bestyren som
regel motsvarats av statsbidrag, täckande större delen av de härmed förenade
kostnaderna, varför de icke skäligen kunde tagas som anledning till
befrielse från obligationsstämpeln, i all synnerhet som kommunernas upplåning
givetvis ej alltid avsåge anskaffande av kapital för bestridande av
kostnader föranledda av bestyr, som stöde statens uppgifter nära, samt att,
då obligationsstämpeln vore en engångsavgift, lagd på värdepapper, som
hade en omloppstid av ett avsevärt antal år, och avgiften vore så låg som
0.6 procent av det upplånta kapitalet, det ej med fog syntes kunna sägas, att
densamma influerade på den låneränta kommunerna kunde betinga sig
eller att den utgjorde en bidragande orsak till att kommunerna under de
senare åren i avsevärd omfattning övergått till reverslåneformen — förklarat
sig för närvarande icke kunna tillstyrka åtgärder i framställningarnas
syfte, i varje fall icke innan närmare utredning förelåge angående
konsekvenserna —- ekonomiska och andra — av ett beslut örn borttagande
av ifrågavarande stämpelplikt, vilken utredning lämpligen syntes kunna
vidtagas i sammanhang med förarbetena till den av 1929 års riksdag i skrivelse
nr 314 begärda allmänna revisionen av stämpelavgifterna enligt 8 §
stämpelförordningen.
Bank- och I utlåtande den 20 januari 1930 har bank- och fondinspektionen — efter
f0It?önenek ^et ämbetsverket erinrat örn förutnämnda framställningar angående befrielse
för vissa inteckningsbolag från stämpelplikt för av dem utfärdade
obligationer samt hänvisat till att inspektionen i ett tidigare den 31
oktober 1928 avgivet yttrande, vartill jag torde få tillfälle att senare återkomma,
tillstyrkt bifall till dessa — ytterligare anfört:
''Även örn det i nu förevarande ärende gjorda påståendet, att förefintligbeten
av stämpelplikt för obligationer kunde medföra strängare räntevillkor
vid primärkommuners och landstings upplåning mot revers,
torde vara överdrivet, har inspektionen dock, med den ståndpunkt inspektionen
intagit i sitt nyssnämnda utlåtande, icke funnit anledning att
för sin del göra erinran emot den av stadsförbundets finansråd och landstingsförbundets
styrelse sökta stämpelfriheten, detta så mycket mindre
som man numera slagit in på den vägen att från stämpelavgift befria
vissa i stämpelförordningen såsom enskilda handlingar betecknade beskattningsobjekt.
’
Fullmäktige Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i utlåtande den 30 januari 1930
'' kontoret3 förklarat, att de i likhet med statskontoret funnit goda skäl kunna an
-
Kungl. Majlis proposition Nr 258.
15
förås för, att såväl primärkommunerna som landstingen medgåves frihet
från stämpel för obligationer, som av dem utfärdas. Såsom framginge
av de av Svenska stadsförbundets finansråd meddelade sifferuppgifterna,
hade under de senaste åren inträtt en stark minskning av de
kommunala obligationslånen, i det att kommunerna numera i allt större
utsträckning kunde fylla sitt lånebehov genom lån mot reverser hos statens
pensionsfond, livförsäkringsbolag, kassor o. d. Den statsfinansiella
betydelsen av ifrågavarande obligationsstämpel vore därför numera så
ringa, att ur budgetsynpunkt några betänkligheter mot dess borttagande
ej syntes föreligga. Vid sådant förhållande hade fullmäktige ansett
sig kunna tillstyrka bifall till de föreliggande framställningarna.
Jag övergår härefter till att behandla de framställningar, som avse
befrielse från stämpel för obligationer, utgivna av vissa inteckningsbolag.
Begäran örn vidtagande av åtgärder i sådant syfte inkom i maj
1928 från Stockholms intecknings garanti aktiebolag, Göteborgs intecknings
garanti aktiebolag, Gävle inteckningsgarantiaktiebolag, Skånska intecknings
aktiebolaget i Malmö, Hälsingborgs intecknings garanti aktiebolag,
Aktiebolaget Göteborgs hypotekskassa och Aktiebolaget Stockholms
hypotekskassa samt i augusti 1928 från Aktiebolaget Stockholms
tomträttskassa. Sedan utlåtanden över dessa framställningar inhämtats
från vederbörande myndigheter, upprepades den gjorda hemställan dels
i skrivelse den 12 januari 1929 från samtliga ifrågavarande bolag med
undantag för Aktiebolaget Stockholms tomträttskassa dels ock i skrivelse
den 5 december 1929 från bolagen i fråga förutom Aktiebolaget Stockholms
hypotekskassa. Även över dessa senare framställningar hava utlåtanden
avgivits av vissa myndigheter.
Då den senaste skrivelsen av den 5 december 1929 i huvudsak innefattar
även de synpunkter och den utredning, som åberopats i de tidigare
skrivelserna, torde det vara tillräckligt att nu återgiva det huvudsakliga
innehållet i denna skrivelse.
Efter det sökandena däri till en början erinrat, att från obligationsstämpel
äro befriade dels svenska statens obligationer och dels obligationer,
utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges
stadsliypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan och Svenska
skeppshypotekskassan, anföres vidare i skrivelsen:
''Frånsett svenska staten åtnjutes sålunda stämpelfrihet av vissa halvstatliga
institutioner med uppgift att förmedla kredit, huvudsakligen på
1‘astighetsområdet. De enskilda 1''astighetskreditanstalterna och de med
dem jämförliga instituten för tomträttsbelåning — i det följande sammanfattade
under benämningen »inteckningskreditanstalterna» — äro
däremot för sina obligationsemissioner underkastade stämpelplikt på
samma sätt som övriga enskilda obligationsutgivare. Detta förhållande
måste enligt vår mening anses oberättigat oell ej minst ur det allmännas
synpunkt olämpligt.
Det må först framhållas, att obligationsstämpeln när det gäller kapi
-
Intecknings
kreditaktie
bolag.
Framställning
från Stockholms
intecknings
garanti
aktiebolag
m. fl.
16 Kungl. Marits proposition Nr 258.
talanskaffningen för inteckningskreditanstalter har en helt annan betydelse
än den har för andra enskilda låntagare såsom industri- och trafikbolag.
Stämpeln utgör för dessa senare en vid investering av främmande
kapital för produktiva ändamål knuten omkostnad av ringa betydelse
för rörelsen i dess helhet. I ett industriföretag utgör stämpelkostnaden
för upptagna obligationslån för exempelvis anläggning av en fabrik
en vid sidan av övriga omkostnadsposter såsom arbetslöner, utgifter
för råmaterial och räntor å nedlagt kapital så obetydlig del av produktionskostnaderna,
att det näppeligen faller någon in att räkna därmed.
För bostadskreditens vidkommande ligga förhållandena helt annorlunda
till. I kostnaden för den nyttighet, som inteckningskreditanstalterna
med tillhjälp av upptagna obligationslån tillhandahålla — det längre
eller kortare inteckningslånet — utgör obligationsstämpeln en förhållandevis
vida viktigare beståndsdel än i priset på vilken som helst industrivara.
Industri- och trafikbolagen hava vidare ofta möjlighet att tillgodose
sitt kreditbehov på annat sätt än medelst obligationsemissioner
och därmed undgå stämpeln; inteckningskreditanstalterna är o däremot
för anskaffande av medel för sin verksamhet -r- frånsett det egna ofta
relativt obetydliga kapitalet — helt hänvisade till upptagande av obligationslån.
Industri- eller trafikbolaget är självt låntagaren, som direkt
drager vinst av den nyttighet, lånet förskaffat honom; inteckningskreditanstalten
åter är allenast en förmedlare av kredit; detta är, såsom nedan
närmare skall beröras, av väsentlig betydelse för obligationsstämpelns
verkningar.
Vidare må påpekas, att själva det ändamål, vilket de ifrågavarande
kreditanstalternas kapitalanskaffning tjänar, är ur allmän synpunkt av
ett speciellt intresse med social betoning. Vid upprepade tillfällen har
med skärpa framhållits, att en väl organiserad tillförsel av kredit är av
grundläggande vikt för en sund utveckling på fastighetsmarknadens område.
En riklig och billig kreditgivning är en väsentlig förutsättning
för lösningen av bostadsfrågan, vilken är av så utomordentligt samhälleligt
intresse och föranlett betydande ekonomiska uppoffringar från det
allmännas sida. Det var också i främsta rummet önskan att bereda så
billig fastiglietskredit som möjligt, vilken anfördes som motiv för stämpelfrihet
för stadshypotekskassans obligationer; det under innevarande
år fattade beslutet örn stämpelfrihet jämväl för Svenska bostadskreditkassan
har ytterligare markerat denna synpunkt. Att bibehålla beskattningen
av obligationer, som utgivas av enskilda anstalter för tillgodoseende
av just dessa samma ändamål, förefaller vara mindre rationellt,
då denna beskattning för ifrågavarande anstalter allvarligt försvårar
fyllandet av en uppgift, vilken ur det allmännas synpunkt framstår såsom
särskilt angelägen. Och för inteckningsbolagens del gäller dessutom
att beskattningen drabbar den för ifrågavarande samhällsintresse arbetande
förmedlaren men icke vare sig kapitalets ägare eller den, som utnyttjar
detsamma.
Av vad ovan anförts torde framgå, att inteckningskreditanstalterna
i förevarande avseende intaga en noga markerad särställning i förhållande
till andra stämpelplikt underkastade enskilda företag. De höra i fråga
örn såväl verksamhetsområdet som arbetssättet intimt ilmi) med den grupp
av institutioner, som uttryckligen medgivits befrielse från stämpelplikt.
I själva verket bleve griinslinjen mellan stämpelfria och stämpelpliktiga
obligationer vida mindre godtycklig än den nuvarande, därest de
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
17
enskilda inteckningskreditanstalterna överfördes från den senare gruppen
till den förra. Några bärande skäl för ett åtskiljande av de halvstatliga
och de enskilda företagen lära icke förefinnas.
Det torde böra erinras, att det banbrytande arbetet på fastighetskreditområdet
utfördes av inteckningsbolagen. Vid mitten av 1800-talet gjordes
förgäves upprepade ansträngningar att förmå statsmakterna att
lämna sitt stöd åt ordnandet av fastighetsbelåningen i städerna. Det
var de på enskilt initiativ tillkomna bolagen, som då inträdde och även
lyckades bringa reda i inteckningskrediten i våra större stadssamhällen
och råda bot på de ali sund utveckling hämmande missförhållanden, som
särskilt tidvis rådde härutinnan. Inteckningsbolagen hava otvivelaktigt
alltjämt en viktig uppgift att fylla. De hava en sedan decennier inarbetad
kundkrets med ständigt växande kreditbehov. Deras karaktär av
helt enskilda institutioner gör, att de måhända i viss mån kunna smidigare
anpassa sig efter mera speciella önskningar och krav än de halvstatliga
företagen. Vidare är att märka, att inteckningsbolagen genom
sin byggnadskreditivrörelse fylla ett viktigt behov för nybyggnadsverksamheten,
som icke alls tillgodoses genom de av staten stödda anstalterna.
Att ett flertal institut av olika typer sida vid sida verka på ifrågavarande
område kan ej gärna leda till annat än ett bättre betjänande av
kreditbehoven. Inteckningsbolagen vilja i detta sammanhang taga fasta
på och understryka ett av bostadskreditsakkunniga gjort uttalande, att
konkurrensen mellan olika kreditinstitut otvivelaktigt är ägnad att motverka
uppkomsten av slentrian och byråkratism samt befrämja värdefulla
initiativ till fromma för den iånesökande allmänheten. Men för att de
enskilda kreditinstituten skola kunna fylla sin uppgift att i tävlan med
de halvstatliga instituten tillgodose behovet av inteckningsbelåning, får
denna tävlan ej från det allmännas sida göras alltför ojämn. Den skulle
annars till det allmännas egen skada betagas den sunda stimulans, som
ligger däri, att båda parterna kunna utveckla sina krafter och den ena
icke nedtryckes av en tyngande handicap.
Vad tomträttskassorna beträffar, så ankommer på dem att så gott som
ensamma fylla den viktiga uppgiften att finansiera bebyggelsen å de
stora med tomträtt upplåtna villastadsområdena i våra största städer.
Bebyggelsen å dessa »ytterområden» avser anskaffandet av egna hem,
mestadels åt tjänstemän och arbetare med begränsade resurser. Verksamheten
måste därför anses vara fullt lika viktig och samhällsgagnande
som exempelvis den nystartade bostadskreditkassans, vilken bland
annat avser kreditgivning för egnahem med äganderätt.’
I fråga örn verkningarna för inteckningsbolagen av nuvarande stämpelplikt
för obligationer framhålles följande:
''Tomträttskassornas utlåningsränta står i direkt proportion till räntan
och kostnaderna för deras upplåning; den dessa kassor i motsats mot bostadskreditkassan
påvilande obligationsstämpeln utgör sålunda för tomträttshavare
vid jämförelse med fastighetsägare en direkt tunga, vilken
icke kan anses motiverad, särskilt i betraktande av att tomträttsinstitutets
utveckling ju är en angelägenhet, som eljest varit föremål för statsmakternas
särskilda omsorger.
För inteckningsbolagens del verkar obligationsstämpeln på ett annat
men ej mindre betydelsefullt och olyckligt sätt. 1 sin verksamhet räkna
Wildig lill riksdagen:: protokoll 1930. I sami. 22.9 hafi. (Xr 2.58.)
2
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
dessa bolag — särskilt då ränteläget är lågt — nied en mycket obetydlig
marginal mellan upplåningskostnader och utlåningsränta. Till närmare
belysande av detta förhållande må meddelas följande exempel: Kostnaderna
(inklusive stämpel) för ett av Stockholms intecknings garanti aktiebolag
i början av år 1928 emitterat 4 Va procents lån utgjorde i runt
tal 1.7 procent av lånenettot, medan samtidigt av bolaget utlämnades inteckningslån
mot 43A procents ränta bundna i 10 och 20 år. I den mån
av de upplånta medlen lån utlämnades på tio år, åtgår årligen för amortering
av stämpelkostnaden 0.077 procent; av marginalen återstår härefter
såsom vinst endast O.033 procent eller alltså mindre än hälften av
stämpelamorteringskostnaden. I den mån uppgörelse kunde träffas örn
20-årslån, stiger vinsten till omkring O.12 procent årligen. Och denna ytterligt
ringa vinstmarginal har sedan att bära sin anpart av bolagets
förvaltningskostnader.
Det framgår härav, att obligationsstämpeln har en högst väsentlig betydelse
för inteckningsbolagens rörelse. I motsats mot vad fallet är vid
exempelvis industri- och trafikbolagens upplåning drabbar såsom ovan
nämnts denna stämpel icke den verkliga låntagaren som en ringa del av
hans övriga kostnader; ränteläget för inteckningslånen är fastlåst till en
låg nivå av den starka konkurrensen och ett överflyttande på låntagaren
av stämpelkostnaden är uteslutet; pålagan träffar låneförmedlaren
och utgör en väsentlig anpart av hans marginal för täckande av med
rörelsen förenade kostnader ävensom den risk, vilken är förbunden såväl
med emitterandet av obligationslån som med utlåningen av de upplånta
medlen. Faktiskt har vid upprepade tillfällen, just på grund av
obligationsstämpeln, den räntemarginal, med vilken kunnat kalkyleras,
beräknats i sin helhet åtgå för täckande av lånekostnaderna. Under sådana
förhållanden kan naturligen någon obligationsemission icke komma
till stånd och stämpeln verkar då rent prohibitivt på inteckningsbolagens
rörelse.’
Till utredning i detta hänseende åberopa sökandena nedanstående
jämförelse mellan stadshypotekskassans och de enskilda inteckningsbolagens
obligationsemissioner alltifrån stadshypotekskassans tillkomst, i vilken
jämförelse även angivits storleken av de av bolagen erlagda obligationsstämpelbeloppen,
varjämte sökandena i detta sammanhang anmärka,
att exakta siffror å huru stor del av upplagda obligationslån, som verkligen
emitterats, i vissa fall icke finnas att tillgå, vadan de nedan angivna
finge betraktas som maximisiffror.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
19
Å r
Konungariket
Sveriges stads- hypotekskassa
emitterat
Inteckningsbolag
oell tomträttskassor
emitterat
Obligationsstämpel
tor intecknings- bolag och tomt- rättskassor
1910 ..........................
60,480,000
3,860,000
11,580
—
1911 ...........................
61,920,000
2,000,000
6,000
—
1912 ...........................
—
8,513,760
25,541
40
1913 ...........................
20,000,000
8,000,000
24,000
—
1914 ...........................
15,425,000
3,526,000
10,578
—
1915 ...........................
19,755,500
8,500,000
25,500
—
1916 ...........................
10,361,000
10,000,000
30,000
—
1917 ...........................
13,610,000
2,250,000
6,750
—
1918 ...........................
2,539,500
—
—
1919 ..........................
2,920,500
9,854,000
59,124
— 1
1920 ...........................
1,895,500
5,083,000
30,498
—
1921 ...........................
9,802,000
4,864,000
29,184
—
1922 ...........................
53,967,000
8,914,000
53,484
—
1923 ..........................
36,996,000
14,585,000
87,510
—
1924 ...........................
29,204,000
3,045,000
18,270
—
1925 ...........................
33,504,000
17,020,000
102,120
—
1926 ..........................
50,707,000
3,250,000
19,500
—
1927 ...........................
39,215,000
3,500,000
21,000
—
1928 ..........................
73,246,000
i 9,162,000
54,972
—
1929 */i—so/o ..............
37,492,000
908,000
5,448
—
572,900,000
126,734,760
621,611
40
Sökandena hava därefter hävdat, att den omständigheten, att kostnaden
för stämpelavgiften vore förhållandevis ringa, icke finge tagas till
intäkt för påstående att den icke skulle vara av någon avgörande betydelse
för resultatet av bolagens rörelse. De anföra härutinnan:
’Det är riktigt att summan är obetydlig. Men just skatteintäktens
ringhet utgör ju det bästa beviset för att skatten verkar rent prohibitiv!,
inskränkande å den rörelse på vilken skatten utgår. Förhållandet
är fullkomligt analogt med det som råder ifråga örn en skyddstull: en
obetydlig inkomst av en sådan tull innebär ingalunda, att den med lätthet
bäres av det varuslag, som den avser, utan utgör just kriteriet på
tullens effektivitet såsom skydd mot varans införande. Obligationsstampeln
verkar som en skyddstull — och en mycket effektiv sådan mot
den kapitaltillförsel till bostadsmarknaden, som sker genom inteckningsbolagen.
En sådan påföljd har förvisso icke varit förutsedd och ännu
mindre åsyftad vid obligationsstämpelns införande på sin tiel; ett vidmakthållande
av en dylik stämpelskatt sedan dess olyckliga verkan
klart ådagalagts, lärer näppeligen vara förenligt med det allmännas int
resse.
Inteckningsbolaget framställning hänför sig således ingalunda till
någon önskan att ernå en förmånlig undantagsställning; de åsyfta i stål
-
20
Kungl. Majlis proposition Nr 258.
let att bliva befriade ur den ogynnsamma undantagsställning, i vilken
de befinna sig, genom att gränsen mellan stämpelfria och stämpelbelagda
företag skall dragas på ett ur det allmännas egen synpunkt rationellt
sätt; de anse det blott skäligt, att de icke genom ett bibehållande av
stämpelplikten skola direkt hindras att fullfölja sin erkänt viktiga uppgift
i det ekonomiska livet utan erhålla möjlighet att verkligt effektivt
tjäna det eljest av det allmänna så omhuldade målet: en rationellt ordnad,
riklig och billig kreditgivning till fastighets- och speciellt bostadsmarknaden.
Att den begärda lättnaden skulle kunna av bolagen utnyttjas till att
förskaffa sig en obehörig vinst behöver icke befaras; konkurrensen med
övriga långivare utgör nämligen en verksam regulator på utlåningsräntans
höjd och därmed också på vinstmarginalen. Ännu mindre klätt
frukta, att inteckningsbolagen skulle störande ingripa på de senare
tillskapade halvstatliga institutionernas utveckling: dessa hava ändock
en mycket gynnsam särställning därigenom, att de äro frikallade från
skattskyldighet till stat och kommun och icke hava något eget kapital
att förränta.
Ur statsfinansiell synpunkt lärer borttagandet av stämpelplikten för
inteckningskreditanstalternas obligationsemissioner icke behöva möta
nämnvärda betänkligheter. I förhållande till den sammanlagda stämpelinkomsten
av omkring 50 miljoner kronor utgöra de från dessa anstalters
obligationsemissioner härflytande avgifterna å i genomsnitt 31,000 kronor
per år en oväsentlig summa. Beloppet är även mycket ringa vid
jämförelse med de inkomstposter, omkring 6 miljoner kronor, som berördes
av den av årets riksdag — likaledes till undanröjande av irrationella
beskattningsgrunder — företagna ändringen med avseende å stämpelavgiften
å växlar m. m. Efterskänkandet av nu ifrågavarande obetydliga
belopp torde i själva verket komma att mer än väl uppvägas av
de fördelar för bostadskreditväsendet och därmed indirekt för det allmänna,
som en därav möjliggjord livligare kapitalförmedling genom inteckningskreditanstalterna
skulle komma att medföra.
Det torde böra framhållas, att de inteckningskreditanstalterna motsvarande
enskilda organisationerna i såväl Finland som Norge äro fritagna
från eljest å enskildas obligationer utgående stämpelskatt. I Danmark,
varest fastighetskreditgivningen arbetar helt och hållet på kooperativ
grundval, äro »kreditföreningarna» till och med bättre ställda än
kommunerna, vilka i princip äro underkastade ohligationsstämpel ehuru
befrielse ofta plägar medgivas. Sverige intager sålunda i detta avseende
en särställning, som näppeligen torde vara grundad i sakförhållanden.’
Utlåtanden.
1926 års
bostadskreditsakkunniga.
Utlåtanden i ärendet hava avgivits av de s. k. 1926 års
sakkunniga, bank- och fondinspektionen, statskontoret och fullmäktige i
riksgäldskontoret.
1926 års bostadskreditsakkunniga hava i utlåtande den 15 maj 1928
över inteckningsbolagens första framställning, efter erinran örn dessas
värdefulla insatser på fastighetskreditens område, vidare yttrat bland
annat:
Det syntes ej kunna bestridas, att nu gällande obligationsstämpel utgjorde
en besvärande belastning för sökandena. Fastighetskreditgivningen,
särskilt vad anginge dess grundläggande och mest omfattande örn
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
råde, primärlånen, rörde sig nämligen otvivelaktigt numera Ilar i landet
med en ganska obetydlig marginal mellan upp- och utbulta medel. Denna
marginal beskures för inteckningsbolagens del kraftigt av obligationsstämpeln,
vilken bär finge samma verkan som en omsättningsskatt, som
stöde i direkt förhållande till beloppen emitterade obligationer men utginge
oberoende av rörelsens resultat. Den utövade av angivna skäl säkerligen
en hämmande effekt på utvecklingen av ifrågavarande instituts
verksamhet och försvagade därigenom avsevärt deras förmåga att medverka
till fastighetskreditbehovets tillgodoseende. Ur allmän synpunkt
syntes det därför vara ett önskemål, att de enskilda fastighetskreditanstalterna
bleve befriade från detta hinder i deras rörelse, så att möjlighet
lämnades dem att under något mera jämnställda förhållanden med
de på kooperativ grund uppbyggda statsunderstödda kreditorganisationerna
fortsätta sin verksamhet. Då härtill bomme, att ifrågavarande
stämpelbelopp ur statsfinansiell synpunkt syntes vara relativt betydelselöst,
ansåge sig de sakkunniga böra förorda bifall till ansökningen.
Bank- och fondinspektionen har den 31 oktober 1928 avgivit utlåtande Bank- och
över de under det året inkomna framställningarna örn stämpelfrihet och fo“dl“®Pek"
därvid anfört:
Inspektionen kunde vitsorda betydelsen av det arbete, som fastighetskreditanstalterna
nedlagt inom sitt verksamhetsområde. Enligt inspektionens
mening borde man därför tillse, att icke från det allmännas sida
anordningar vidtoges eller bibehölles, vilkas betydelse för det allmänna i
väsentligare mån understege dess nackdelar för fastighetskreditanstalternas
verksamhet. Av vad i ärendet anförts framginge å ena sidan, att
obligationsstämpelavgiftens erläggande, såvitt anginge obligationer utfärdade
av nu ifrågavarande anstalter, hade en ringa statsfinansiell innebörd.
Å andra sidan hade det påvisats, hurusom stämpelavgiften hade
en hindrande inverkan på fastighetskreditanstalternas rörelseutveckling,
särskilt i konkurrens med andra kreditgivare på samma område, vilka
icke drabbades av denna pålaga. Vid sådant förhållande ville inspektionen
tillstyrka, att åtgärder vidtoges för att bereda de enskilda 1''astighetskreditanstalterna
den sökta stämpelfriheten. Denna förmån syntes
då böra tillkomma jämväl anstalter, vilka hade till ändamål att bereda
kredit mot inteckning i tomträtt.
I förnyat utlåtande den 20 januari 1930 i anledning av inteckningsbolagens
senaste skrivelse i ärendet bar bank- och fondinspektionen yttrat,
att vad i densamma anförts styrkt inspektionen i den meningen, att framställningen
vore värd att bifallas. Särskilt hade inspektionen därvid fäst
sig vid det av sökandena angivna förhållandet, att i grannländerna stämpelplikt
icke förefunnes för sådana obligationer, varom nu vore fråga. Inspektionen
kunde i denna del tillägga, att Den Danske Landmansbank,
vilken tidigare varit ett helt enskilt företag, sedan lång tid tillbaka åtnjöte
stämpelfrihet för av banken utfärdade s. k. hypoteksobligationer.
Statskontoret bar avgivit utlåtande i iirendet dels den 7 februari 1929 St&tskontorot.
oell dels den 16 januari 1930.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
I utlåtandet den 7 februari 1929 ställde statskontoret sig avvisande
mot den ifrågasatta stämpelfriheten under anförande:
’Med allt erkännande av betydelsen av sökandebolagens verksamhet
såsom förmedlare av kapital till affärsverksamheten på fastighets- och
tomträttsområdet, måste statskontoret likväl uttala sina betänkligheter
mot att sökandebolagen genom en undantagslagstiftning befrias från en
skattepålaga, som gäller för alia här i riket utfärdade obligationer utom
svenska statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges
stadsliypotekskassas. Örn ytterligare befrielse från denna stämpelskatt
skulle finnas påkallad, lärer, såsom redan i ärendet framhållits,
krav i sådant avseende med större berättigande kunna resas såväl av
kommuner, som genom utsläppande av obligationer anskaffa kapital för
bekostande av anläggningar för skolor, sjukhus eller andra allmänna ändamål,
som av landstingen.
Det har i de gjorda ansökningarna framhållits, att befrielse från stämpelplikt
redan medgivits just beträffande obligationer, utfärdade av två
företag på fastighetskreditens område, nämligen Sveriges allmänna hypoteksbank
och konungariket Sveriges stadsliypotekskassa. I anledning
härav tillåter sig statskontoret erinra, att det av bevillningsutskottets
vid 1904 års riksdag betänkande nr 12 och nådiga propositionen till 1909
års riksdag nr 214 synes framgå, att sagda befrielse från stämpelplikt
beviljats av den särskilda, anledning att berörda företag, som fått sina
grundfonder tillskjutna av staten, kunde vid utsläppande av obligationslån
å den utländska lånemarknaden komma i åtnjutande av de förbättrade
lånevillkor sagda statsgaranti borde medföra endast under förutsättning
att deras obligationer även visade det yttre tecken av statlig
auktorisation, som läge i frihet från stämpel.
I anledning av vad sålunda anförts och då det icke synes vara ådagalagt
att ifrågavarande stämpelavgift för sökandebolagen är så betungande
att den kan sägas förhindra ett fortsatt bedrivande av deras nu
omhandlade verksamhet, anser sig statskontoret icke kimna tillstyrka bifall
till förevarande framställningar, utan får ämbetsverket i underdånighet
hemställa, att desamma icke måtte föranleda någon Eders Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.’
I sitt senare utlåtande den 16 januari 1930 har statskontoret emellertid
med hänsyn till dåmera inträffade förhållanden ansett sig böra uppgiva
sina betänkligheter och tillstyrka bifall till inteckningsbolagens framställning.
Ämbetsverket har under hänvisning till sitt föregående utlåtande
anfört följande:
''Sedan detta yttrande avgavs hava emellertid två omständigheter av
vikt för bedömande av förevarande fråga tillkommit, nämligen dels inrättandet
av svenska bostadskreditkassan med grundfond bildad av statsmedel,
dels ock medgivande av frihet från emissionsstämpel för kassans
obligationer. Genom denna kassas tillkomst kunna förhållandena antagas
bliva sådana, att de enskilda anstalterna med sin i förhållande till
den av staten understödda kassan mindre gynnsamma ställning få svårt
att hålla sig uppe i den skärpta konkurrensen på fastighetskreditanstalternas
område. Då det är allmänt vitsordat, att de enskilda anstalterna
på ett förtjänstfullt sätt fylla sina uppgifter och deras fortsatta verksamhet
synes önskvärd för utvecklingen av fastighetskreditväsendet. lä
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
rer det kunna anses motiverat, att staten bereder deni den lättnad i konkurrensen,
som rimligen kan begäras. En åtgärd i sådan riktning är
medgivande för de enskilda anstalterna av samma stämpelfrihet för deras
obligationer, som enligt beslut av 1929 års riksdag tillkommer kassan.
Statskontoret anser sig därför icke längre kunna vidhålla sin avvisande
ståndpunkt i frågan. Den av statskontoret i dess förra utlåtande omnämnda
konsekvensen av en dylik stämpelfrihet eller att motsvarande
anspråk skulle framställas från kommunernas sida, bör enligt ämbetsverkets
mening icke föranleda till att den begärda förmånen ej medgives,
utan statskontoret anser sig i stället, på sätt framgår av dess samtidigt
härmed avgivna utlåtande angående begärd stämpelfrihet för
kommunobligationer, böra tillstyrka jämväl denna framställning.
Slutligen vill statskontoret icke underlåta att erinra om att 1929 års
riksdag i skrivelse till Eders Kungl. Majit (nr 314) anhållit örn en allmän
revision av stämpellagstiftningen, i vad densamma avser avgifter,
som utgå enligt 8 § stämpelförordningen. Denna framställning är för
närvarande beroende på Eders Kungl. Majits prövning. Det synes emellertid
icke förefinnas tillräcklig anledning att uppskjuta avgörandet av
nu förevarande fråga för att densamma skulle prövas i samband med
berörda, synnerligen omfattande och vittutseende revision. Den nu begärda
stämpelfriheten är nämligen en detalj, som är fullkomligt fristående
från frågan örn stämpelsatsernas belopp och de av riksdagen
angivna synpunkter, varur dessa böra prövas.’
Föredraganden i ärendet, sekreteraren Alve, har dock ansett, att efter
statskontorets tidigare utlåtande intet inträffat som vore av den betydelse,
att det kunde direkt föranleda en ändrad uppfattning. Det framlagda
förslaget syntes vara av sådan principiell betydelse, att det i varje
fall icke borde genomföras förrän i samband med den av riksdagen begärda
revisionen av stämpellagstiftningen.
I utlåtande den 7 december 1928 yttrade fullmäktige i riksgäldskontoret,
att genom bifall till de då föreliggande framställningarna gränsen
mellan stämpelbelagda och stämpelfria obligationer skulle på ett enligt
fullmäktiges uppfattning ganska godtyckligt sätt rubbas till förmån
för sökandebolagen. Detta måste ej blott i och för sig framkalla betänkligheter
utan även medföra vittgående konsekvenser beträffande stämpelplikten
för kommuner och landsting och eventuellt jämväl andra låntagare.
Då därtill komme, att stämpelutgifterna för ifrågavarande fastighetskreditanstalter
omöjligen kunde vara av någon avgörande betydelse
för resultatet av deras rörelse, ansåge sig fullmäktige för sin del
böra avstyrka bifall till framställningarna.
Under framhållande att det huvudsakliga skälet för fullmäktiges avstyrkande
varit, att kommuner och landsting med ännu större fog än
inteckningsbolagen syntes kunna göra anspråk på frihet från obligationsstämpel,
hava emellertid fullmäktige i skrivelse den 30 januari
1930 — med hänvisning till sitt samma dag avgivna yttrande över framställningarna
från Svenska stadsförbundets finansråd och Svenska landstingsförbundets
styrelse, diiri de funnit sig böra tillstyrka stämpelfrihet
Fullmäktige
riksgälds
kontoret.
24
Kungl. Majlis proposition Nr 258.
Departementschefen.
för av kommuner och landsting utfärdade obligationer — anfört, att de
under förutsättning att sådan stämpelfrihet bomme till stånd och då de
från ifrågavarande kreditanstalter inflytande obligationsstämpelmedlen
ej hade nämnvärd statsfinansiell betydelse, ansett sig, jämväl under åberopande
av vad statskontoret anfört i sitt yttrande av den 16 januari
1930, numera sakna anledning att motsätta sig bifall till berörda kreditanstalters
föreliggande framställning.
Såsom statskontoret framhållit hava landsting och kommuner under
de senaste åren belastats med åtskilliga nya uppgifter, som komplettera
den statliga verksamheten. De medel, som erfordras för dessa uppgifters
lösande, äro landstingen och kommunerna i betydande utsträckning
hänvisade att anskaffa genom upptagande av lån. Vid angivna förhållanden
lärer med fog kunna göras gällande, att staten bör befria dessa
låntagare från den extra belastning, obligationsstämpeln innebär. Då
härtill kommer, att den statsfinansiella betydelsen av ifrågavarande
stämpelavgift är förhållandevis ringa — enligt från generalpoststyrelsen
införskaffad uppgift har under de senast förflutna fem åren i stämpelavgift
för av kommuner utgivna obligationer influtit i medeltal omkring
80,000 kronor under det att landstingen alls icke erlagt någon obligationsstämpel
— hava nu ifrågavarande framställningar synts mig böra
vinna bifall. Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, örn ej den slutliga
omprövningen av förevarande spörsmål borde få något anstå. I anledning
av föregående års riksdags skrivelse nr 314 har jag nämligen
för avsikt att hemställa örn bemyndigande att utse en eller flera sakkunniga
att inom departementet biträda med utredning örn en mera allmän
revision av stämpellagstiftningen, särskilt i vad densamma avser avgifter,
som utgå enligt 8 § stämpelförordningen. Det kunde då synas lämpligt, att
förevarande fråga först i detta sammanhang företoges till avgörande.
Då emellertid andra ändringar i stämpelförordningen nu böra vidtagas
och ett bifall till framställningarna knappast lärer kunna anses innebära
ett föregripande av den kommande utredningen, har jag ansett frågan
nu böra föreläggas riksdagen. Jag föreslår alltså, att bland de obligationer,
för vilka stämpelfrihet äger rum, upptagas även landstings och
kommuners obligationer.
Beträffande härefter spörsmålet örn stämpelfrihet för inteckningsbolagens
obligationer har jag ställt mig tveksam. Stämpelfrihet för
dessa obligationer komme att undantaga dylik kapitalanskaffning från
en kapitalomsättningsskatt, som fortfarande träffar upplåningen i obligationsform
i allmänhet. Emellertid må det ej förbises, att dessa bolag
otvivelaktigt hava en plats att fylla vid sidan av såväl konungariket
Sveriges stadshypotekskassa som den år 1929 inrättade Svenska bostadskreditkassan,
vilka båda äro försedda med statlig grundfond och vilka enligt
vad förut nämnts åtnjuta frihet från obligationsstämpel. Härvidlag
är bland annat att märka, att åtminstone de större av bolagen, i
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
olikhet mot kassorna, lämna byggnadskreditiv. Det har av de hörda
myndigheterna vitsordats, att bolagen på ett förtjänstfullt sätt fyllt sina
uppgifter. Mot bolagens befriande från stämpeln synas ur statsfinansiell
synpunkt betänkligheter icke möta. Det belopp, bolagen under de senaste
fem åren i medeltal för år erlagt i stämpel för obligationer, uppgår nämligen
enligt generalpoststyrelsens uppgift till allenast omkring 37,000 kronor.
Jag har alltså stannat vid den meningen, att ifrågavarande bolags
lånerörelse skäligen borde komma i åtnjutande av samma stämpelfrihet,
som tillkommer de nyssnämnda halvstatliga inrättningarna. På grund
härav och då den av mig nyss omförmälda utredningen ej heller beträffande
denna frågas avgörande lärer böra föranleda uppskov, får jag tillstyrka,
att ändring i stämpelförordningen vidtages i den av mig angivna
riktningen. I 8 § stämpelförordningen torde således böra införas bestämmelse
örn stämpelfrihet för obligationer, utfärdade av svenskt aktiebolag,
som har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt.
En dylik bestämmelse — vilken i viss mån anknyter till det uttryckssätt,
som användes i 1 § lagen den 22 juni 1911 örn vissa aktiebolag,
som driva lånerörelse, sådant detta lagrum skall lyda från och
med den 1 juli 1930 (jämför proposition nr 7 till 1930 års riksdag och
riksdagens skrivelse nr 46) — skulle väl efter ordalagen bliva tillämplig,
förutom å sökandebolagen och med dem likartade bolag, jämväl å
bankaktiebolag. Då bankaktiebolag emellertid på grund av stadgandet
i 51 § lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse är förhindrat att utfärda
obligationer, kommer bestämmelsen i verkligheten icke att medföra
någon förmån för bankaktiebolagen. Det må här anmärkas, att nyssnämnda
paragraf i banklagen icke är tillämplig å Stockholms intecknings
garanti aktiebolag (se 260 § 7) samma lag).
De av mig ifrågasatta ändringarna i stämpelförordningen lära böra
träda i kraft den 1 juli 1930, dock böra ändringarna i 3 § beträffande
rubrikerna trafikkort och underrättelse ävensom i 7 § i fråga örn stämpelfrihet
för sjukvårdsläkare träda i kraft först den 1 januari 1931. Vad
särskilt angår tiden för ikraftträdandet av rubriken körkort i 3 § tilllåter
jag mig erinra, att chefen för försvarsdepartementet vid beräkning
av det under punkten 34 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen
till årets riksdag (sid. 218—219) upptagna reservationsanslaget till anskaffning,
underhåll och drift av motorfordon utgått från, att under
budgetåret 1930/1931 någon avgift icke skull© utgå för körkort, som utfärdas
för förare i militär tjänst.»
Föredraganden uppläser härefter ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften samt hemställer,
att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga
samma förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 229 höft. (Nr 298.) 3
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 258.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronsprinsen-Regenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
801042. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:339 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten
- BevU 1930:35 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten