Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för kanallotsarna vid Trollhätte kanal från skyldighet att återbära andel i vissa för mycket uppburna lotspenningar

1930-01-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:26, Angående befrielse för kanallotsarna vid Trollhätte kanal från skyldighet att återbära andel i vissa för mycket uppburna lotspenningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående befrielse

för kanallotsarna vid Trollhätte kanal från

skyldighet att återbära andel i vissa för mycket

uppburna lotspenningar; given Stockholms slott den

16 januari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

Till prövning föreligger en framställning örn befrielse för lotsarna vid Trollhätte

kanal från skyldighet att till statsverket återleverera andel i för mycket

uppburna lotspenningar.

I kungörelse den 28 juni 1918 (nr 504) angående lotsningen å Trollhätte

kanal stadgades i § 2, första stycket: »Avgift för fartyg, som anlitar kanallots,

utgår med dels lotspenningar till belopp, som, beräknat efter fartygets avgiftspliktiga

dräktighet och den sträcka, å vilken fartyget anlitar kanallots, angives

i den av de vid denna kungörelse fogade taxor, vilken skall vid tillfället användas,

dels ock ersättning för kanallotsens hemresa med belopp, som under

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. 21 Käft. (Nr 26.)

105 30 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

rubrik ''hemvägsersättning’ finnes i taxorna angivet.» Tredje stycket av samma

paragraf hade följande lydelse: »Avgift för lotsningen uppbäres av kanallotsen

mot kvitto.» Samma bestämmelser finnas intagna i den numera gällande kungörelsen

i ämnet den 17 juni 1921 (nr 471). Enligt taxorna beräknas lotspenningarna

efter ett zonsystem, så ätt avgiften per kilometer blir lägre ju

längre den sträcka är, å vilken lots anlitas. Tid efter annan bär Kungl. Majit

medgivit procentuella förhöjningar av de i taxorna bestämda avgifterna. Beträffande

hemvägsersättningen, som förut utgick med 4 kronor, har genom

kungörelse den 15 november 1928 (nr 446) bestämts, att densamma skall utgå

med 4 kronor för vissa kortare sträckor och med 6 kronor för längre sträckor.

Jämlikt gällande avlöningsbestämmelser åtnjuta kanallotsarna provision med

40 procent av den å vederbörande lots belöpande andelen av lotsavgifter enligt

grundtaxa, varemot provision ej utgår å avgiftsförhöjningarna.

I skrivelse den 18 juni 1927 har vattenfallsstyrelsen meddelat, att kanallotsarna

kommit att från början i vissa avseenden misstolka förenämnda

taxebestämmelser på sådant sätt, att trafikanterna i åtskilliga fall avfordrats

högre avgifter än taxorna föreskreve, frånsett av Kungl. Majit medgivna procentuella

förhöjningar av avgifterna. Detta sammanhängde med att det normalt

icke förekomme, att en och samma lots — de vore stationerade i Göteborg,

Ström och Vänersborg — tjänstgjorde å hela sträckan från Göteborg till Vänersborg,

utan att för fartyg, som skulle passera hela denna sträcka, vilket för lotspliktiga

fartyg vore det vanligaste, byte av lots skedde vid Ström (Lilla Edet).

Styrelsen har vidare anfört i huvudsak följande:

Då avgift för lotsningen skulle uppbäras av kanallotsen mot kvitto, hade

den praxis utbildat sig, att varje lots debiterat avgifter för den sträcka, å vilken

han lotsat. Därigenom hade ett genomgående fartyg fått erlägga ett högre

totalbelopp i lotspenningar, än som skolat utgå vid dessas beräknande för hela

sträckan, samt hem vägsersättningar till två lotsar. Undantagsvis hade även hänt,

att en och samma lots tjänstgjort å ett fartyg ända från Göteborg till Vänersborg

eller vice versa och därvid utställt två kvitton, ett för sträckan söder örn

och ett för sträckan norr om Ström, samt även debiterat hemvägsersättning för

vardera sträckan. Med den lydelse kungörelsen i detta avseende hade, syntes

det emellertid få anses oriktigt, att dubbel hemvägsersättning krävts, när endast

en lots tjänstgjort. Icke heller berättigade kungörelsen till utkrävande av

lotspenningar för två delsträckor i stället för en totalsträcka. Vattenfallsstyrelsen

ansåge sig därför skyldig återbetala de belopp i lotsavgifter, som påvisats

hava sålunda, utöver vad som motsvarade gällande bestämmelser, erlagts

av trafikanter.

Då emellertid kanallotsarna åtnjöte viss provision å lotspenningarna (för närvarande

med sammanlagt för fyra lotsar 40 procent å grundavgiften), syntes

lotsarna strängt taget kunna anses skyldiga återbetala, vad de på grund av feldebiteringarna

för mycket utbekommit ej blott i hemvägsersättningar utan även

i provision. Utredning påginge rörande det exakta belopp, som härvid kunde

ifrågakomma. Enligt verkställd överslagsberäkning utgjorde detsamma omkring

12,200 kronor sammanlagt för alla fyra lotsarna. En återbetalning av ett

dylikt belopp skulle naturligtvis bliva synnerligen betungande för lotsarna. Då

dessutom den verkställda debiteringen gjorts i god tro och i samförstånd med

vederbörande förmän samt påtagligen utan tanke på egen vinning, syntes det

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 26.

vattenfallsstyrelsen skäligt att frikalla lotsarna från skyldighet att återbetala,

vad de sålunda uppburit utöver vad dem rätteligen tillkommit.

Såsom ett visst stöd för lotsarnas feltolkning av bestämmelserna kunde åberopas

bestämmelsen, att avgift för lotsningen uppbäres av kanallotsen mot

kvitto. Det kunde ju med något fog göras gällande, att bestämmelsen angåve,

att varje lots skulle debitera lotspenningar för den sträcka, å vilken han tjänstgjort.

Vattenfallsstyrelsen hemställde således, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att

kanallotsarna befriades från skyldighet att till statsverket återbära de belopp,

som de till följd av misstolkning av gällande bestämmelser kommit att uppbära

utöver dem tillerkända löneförmåner.

Kommerskollegium har i utlåtande den 6 juli 1927 anfört, att i fråga örn hemvägsersättningen

eventuella krav endast syntes kunna riktas direkt mot vederbörande

kanallotsar och att dessas återbetalningsskyldighet därutinnan vore

ett spörsmål, som icke borde bliva föremål för prövning i administrativ ordning.

Beträffande lotspenningama ansåge sig kollegium med hänsyn till de av vattenfallsstyrelsen

åberopade billighetsskälen icke böra motsätta sig, att kanallotsarna

befriades från skyldighet att, i den mån vattenfallsstyrelsen kunde

finna anledning att till vederbörande trafikanter återbetala belopp, som dessa

ansåges hava erlagt för mycket i lotspenningar, till statsverket återbära de

redan uppburna andelarna av samma belopp.

Statskontoret har i utlåtande den 4 november 1927 lika med kommerskollegium

ansett vattenfallsstyrelsens framställning beträffande hemvägsersättningen

icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd samt i fråga örn framställningen

i övrigt anfört:

Vidkommande lotspenningama ansåge statskontoret att, enär avgiften för

lotsningen skulle uppbäras av kanallotsen mot kvitto, vederbörande varit skyldiga

att, där två lotsar använts för sträckan Göteborg—Vänersborg, till vardera

lotsen utbetala sådan avgift enligt taxan för den sträcka han lotsat samt,

där allenast en lots använts, avgift bort till lotsen erläggas efter den taxa, som

gällde för sträckan i dess helhet.

Då emellertid, enligt vad vattenfallsstyrelsen uppgivit, det endast undantagsvis

förekommit, att allenast en lots använts, finge det antagas, att vad som

sålunda av vederbörande lots borde återbäras utgjorde allenast en mindre del

av vad som enligt vattenfallsstyrelsens förmenande av lotsarna i lotsandelar

för mycket uppburits. Uppgift saknades emellertid rörande beloppet av de lotsavgifter,

som av vederbörande för mycket utgivits i de fall, där allenast en

lots använts. Sedan detta belopp blivit uträknat och till vederbörande återbetalt,

och det alltså kunde bedömas, i vad mån en återbäringsskyldighet skulle bliva

alltför betungande för lotsarna, syntes böra tågås under övervägande, örn åtgärder

skulle vidtagas för lotsarnas befrielse från denna återbäringsskyldighet.

Statskontoret hemställde, att framställningen ej för närvarande måtte föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan vattenfallsstyrelsen anbefallts att yttra sig med anledning av vad i de

avgivna utlåtandena sålunda anförts, har styrelsen i utlåtande den 4 februari

1929 till en början anfört, att då dittills inga krav pä återbäring av hemvägs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

4 Kungl. Majus proposition nr 26.

ersättningar framkommit, något Kungl. Maj:ts beslut i denna del av ärendet

icke vore påkallat. Beträffande lotspenningar^ har styrelsen anfört följande:

Det syntes styrelsen påtagligt, att avsikten med ifrågavarande bestämmelser

ej kunnat vara, att lotspenningarnas storlek skulle för en och samma sträcka

bliva olika, beroende på om en eller två lotsar anlitats. Rimligt vore däremot,

att varje lots erhölle hemvägsersättning, även örn därmed följde någon ökning

i totala lotsningskostnaden för en resa, örn två lotsar i stället för en använts.

Det vore i detta sammanhang av betydelse, att det redan från början vid införande

av lotsning å Trollhätte kanal avsetts som normalt, att lotsbyte skulle äga

rum i Ström. Det hade under sådana förhållanden varit skäligen meningslöst

att, örn avsikten varit att debitera varje särskild lotssträcka för sig, låta såsom

skett taxan upptaga distanser ända upp till 85 kilometer.

Verkställd utredning visade emellertid, att den summa, som enligt vattenfallsstyrelsens

tolkning erlagts för mycket i lotspenningar under åren från och

med 1918 till och med 1927, utgjorde 30,442 kronor 25 öre, varav dock endast

9,316 kronor 25 öre belöpte på lotsning, vid vilken samma lots tjänstgjort såväl

ovanför som nedanför Ström.

Dittills hade efter anfordran återbetalats till trafikanter av sålunda erlagda

lotspenningar ett belopp av sammanlagt 12,051 kronor, varav dock endast 3,588

kronor 50 öre avsåge lotsning utan lotsbyte.

Under uttalande att det vore styrelsens bestämda mening, att lotstaxan borde

tolkas så, att en restitution av lotspenningar efter anfordran borde medgivas i

alla de fall, det här gällde — även när två lotsar anlitats — har vattenfallsstyrelsen

hemställt, att Kungl. Majit måtte så tillvida bifalla styrelsens i skrivelsen

den 18 juni 1927 gjorda hemställan, att Kungl. Majit medgåve, att kanallotsarna

befriades från skyldighet att till statsverket återbära redan uppburna

andelar i lotspenningar, som erlagts för mycket därigenom att vederbörande

trafikant ej fått åtnjuta lotstaxans zonberäkning för den totalsträcka, å vilken

lots anlitats, omfattande såväl norr som söder om Ström belägna delar av Trollhätte

kanal.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 23 augusti 1929 funnit vattenfallsstyrelsens

framställning, i vad den avsåge befrielse för vederbörande kanallotsar

vid Trollhätte kanal från återbetalning av viss del av utav dem uppburen

hemvägsersättning, icke kunna i förevarande ordning upptagas till prövning

samt förklarat, att Kungl. Majit ville framdeles meddela beslut beträffande

framställningen i övrigt, torde ärendet få i sistnämnda del nu upptagas

till behandling.

Bestämmelserna örn erläggande av lotspenningar för anlitande av lots vid

trafikerande av Trollhätte kanal synas, såsom vattenfallsstyrelsen uttalat, hava

sådan innebörd, att den medgivna zonberäkningen bör tillämpas genomgående

för hela färdsträckan oberoende av huruvida under färden ombyte av lots äger

rum. Då enligt vad vattenfallsstyrelsen anfört bestämmelserna tillämpats på motsatt

sätt och därjämte en och samma lots vid lotsning genom hela kanalen uppburit

särskilda avgifter för delarna söder och norr om Ström, där lotsbyte eljest

sker, torde lotsarna få anses skyldiga att till styrelsen återbära uppburen andel i

sålunda för mycket erlagda lotspenningar, i den män sådana av styrelsen redan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

återbetalats eller framdeles återbetalas till vederbörande trafikanter. Enligt av

vattenfallsstyrelsen meddelade uppgifter uppgå dessa för mycket erlagda lotspenningar

sammanlagt till omkring 30,000 kronor, varav styrelsen efter anfordran

hittills till vederbörande återbetalat något mer än 12,000 kronor. De

andelar av dessa belopp, som lotsarna bekommit och således skulle vara skyldiga

att återbetala, utgöra totalt 7,991 kronor 13 öre och beträffande hittills

restituerade belopp 3,119 kronor 20 öre.

Med hänsyn till den påfrestning, som en dylik återbetalning av under

en lång följd av år uppburna belopp skulle innebära för kanallotsarna,

anser jag billighetsskäl tala för att lotsarna befrias från återbäringsskyldigheten

ifråga. Härtill torde emellertid riksdagens medgivande böra inhämtas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att återbetalningsskyldigheten för vederbörande kanallotsar vid

Trollhätte kanal beträffande deras andel i omförmälda, för mycket

uppburna lotspenningar må efterskänkas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition äv den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 21 haft. (Nr 26.)

lös 30 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:81 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för kanallotsa,ma vid Trollhätte kanal från skyldighet att återbära andel i a1 i texten
  2. SU 1930:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för kanallotsa,ma vid Trollhätte kanal från skyldighet att återbära andel i vissa för myck s. 4 i texten