Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m

1930-03-07 · 72 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 65 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:265, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

1

Nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges

allmänna hypoteksbank m. m.; given Stockholms

slott den 19 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

härmed föreslå riksdagen att

dels antaga bilagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6,

8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges

allmänna hypoteksbank och till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9,

14, 17 och 18 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända;

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges allmänna hypoteksbank

såsom dess grundfond, emot det att banken återbär tidigare för

nämnda ändamål tillhandahållna obligationer, överlämnas svenska statens fyra

och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att enligt bestämmelserna

i förordningen angående banken förfoga över obligationerna.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

.Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 228 Käft. (Nr 265.)

L

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Förslag

till

Förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj

1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank skola, §§ 6, 8 och 14 i nedan

angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 4.

Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret

ett belopp av sextio miljoner kronor i av staten utgivna obligationer, ouppsägbara

å innehavarens sida samt förskrivna med fyra och en halv procent årlig

ränta; ägande banken över dem förfoga efter ty här nedan sägs.

§ 5.

Ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening,

eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna hypoteksbanken,

må utgiva tryckta eller graverade, till innehavaren ställda, på viss årlig

avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande obligationer, i vilka

för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlovas. Sammanlagda beloppet

av bankens utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå

till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

§ 6.

I den mån----—- —---obligationer.

Hava flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna deras lånebehov

ej på en gång fullt tillgodoses, må för ändamålet tillgängliga medel mellan

de lånsökande föreningarna fördelas i förhållande till sammanlagda beloppet

av de utav varje förening godkända låneansökningarna.

§ 8.

Hypoteksbanken äger till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas

antingen genom viss årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp utan

fastställd amortering. Lån, som av banken utlämnas, kan, sedan tio år förflutit

från lånets utlämnande, av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år.

Kapitalrabatt och övriga kostnader, som banken vid sin upplåning kan hava

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

3

fått vidkännas, skola vid låns utlämnande till föreningarna av dem gäldas efter

den beräkning av dessa omkostnader, som bankens delägare vid varje ordinarie

sammankomst skola för tiden till nästa ordinarie sammankomst fastställa;

dock äga delägarna å sådan sammankomst besluta, att omförmälda kapitalrabatt

och kostnader må kunna gäldas genom årliga avbetalningar under viss tid, ej

överstigande tio år från låns utlämnande.

I övrigt--—-----året.

§ 12.

Alla i hypoteksbanken delägande föreningar äro ansvariga för bankens förbindelser.

Där ej nedan annorlunda stadgas, inträder den föreningarna till

följd härav åvilande betalningsskyldigheten, i den mån bankens utgifter och

förluster ej kunnat täckas med anlitande av bankens inkomster för året eller

dess egna tillgångar, och fördelas, föreningarna emellan, i förhållande till deras

delaktighet i banken. Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet, svare

övriga föreningar efter samma grund för bristen.

Inflyter ej full betalning för lån, som av någon hypoteksförening lämnats

å egendom med därå växande skog, och kan föreningen ej helt infria sina förbindelser

till banken, äro, örn i följd av bankens ställning tillskott från de

övriga föreningarna kräves, de föreningar, som utöva skogsbelåning, framför

dem, som ej utöva sådan verksamhet, ansvariga för täckande av förlust, som

härrör av den omständigheten att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem

procent av det å egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet.

I den mån skogsbelånande förening ej kan fullgöra densamma för sådant

fall åvilande betalningsskyldighet med mindre dess tillgångar nedbringas under

det belopp som förefanns den 1 januari 1931 skola övriga skogsbelånande föreningar

övertaga samma skyldighet, så vitt det kan ske utan att jämväl deras

tillgångar komme att på angivet sätt nedgå.

För täckande av förlust, som uppkommit på sätt i andra stycket sägs, åge

banken, så framt eljest dess tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns

den 1 januari 1931, att, innan tillgångarna anlitas, av de skogsbelånande

föreningarna erhålla behövligt tillskott, dock allenast i mån ej föreningarnas

tillgångar därigenom komme att på motsvarande sätt nedgå.

§ 13.

Såsom säkerhet för hypoteksbanken förbindelser skola anses och i sådant

avseende kunna användas de förskrivningar med åtföljande säkerheter i jordegendom,

dem hypoteksföreningarna för undfångna lån till banken avgivit,

bankens alla övriga tillgångar samt grundfonden.

De till grundfonden hörande obligationerna må kunna genom deras försäljning

till större eller mindre del efter behov användas i den oförmodade händelse

att vid bankens utredning dess förbindelser icke kunna helt infrias genom

användande av dess egna tillgångar och de av hypoteksföreningarna avgivna

förbindelserna med åtföljande säkerheter i jordegendom. Kan skogsbelånande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

förening ej helt infria sina förbindelser till banken, må dock till täckande av

förlust, som i § 12 andra stycket sägs, grundfonden, innan bankens och övriga

skogsbelånande föreningars tillgångar därtill användas, i mån så erfordras,

dock högst till ett belopp av trettio miljoner kronor, tagas i anspråk, såframt

eljest nämnda tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns den 1

januari 1931.

De till grundfonden hörande obligationerna må ock begagnas, då i följd av

uraktlåten eller fördröjd inbetalning av vad förening för undfångna lån enligt

§ 10 bör erlägga eller av annan anledning banken saknar egna, för tillfället

användbara tillgångar till fullgörande av sina förbindelser. I sådant fall må

obligationerna även kunna av banken till större eller mindre del pantsättas;

åliggande det banken i varje händelse att örn obligationernas användande genast

underrätta riksgäldskontoret.

De till grundfonden hörande obligationerna må ej i andra än nu nämnda fall

begagnas, och således icke i någon händelse tagas i anspråk till anskaffande

av medel för bankens utlåning.

§ 14.

Har av den i § 13 tredje stycket nämnda anledning försäljning ägt rum, vare

hypoteksbanken pliktig såväl att, så snart ske kan, åter inköpa ett det försålda

motsvarande belopp av samma obligationer som ock att till riksgäldskontoret

gottgöra å de försålda obligationerna belöpande ränta, till dess grundfonden

på nämnda sätt blivit till sitt ursprungliga belopp återställd.

Kan--- — —--— — erhålla.

Där —-------inlösas.

§ 15.

För den händelse erforderliga medel till det återköp eller den likvid, som i

§ 14 sägs, ej på annat sätt kunna anskaffas, äge hypoteksbanken från hypoteksföreningarna,

i förhållande till deras ansvarighet, infordra behövligt tillskott;

och vare i sådant fall föreningarna pliktiga att genom en efter behovet

lämpad, på delägarna i förhållande till deras ansvarighet uttaxerad avgift upptaga

det nödiga beloppet.

Örn genom försäljning eller pantsättning av de till grundfonden hörande obligationerna

för det i § 13 tredje stycket uppgivna ändamål grundfonden vid

något tillfälle skulle komma att nedgå med fyra miljoner kronor, må ej banken

upptaga nytt lån, förrän grundfonden blivit återställd till sitt ursprungliga

belopp. I sådant fall skola bankens delägare, därest icke allmän ordinarie sammankomst,

efter vad i § 20 sägs, infaller inom en månad, genast kallas till

extra sammankomst för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna

kunna föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, och skall därvid iakttagas

följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

5

Så länge obligationer, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 januari

1931, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationer

ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens

skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den beskaffenhet,

som enligt de före ovannämnda dag gällande grunder fordrats till tryggande

av obligationsinnehavarnas rätt.

Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke

inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning,

vars kapitalbelopp överstiger hälften av det belåningsvärde, som a den intecknade

egendomen med undantag av därå växande skog blivit vid inteckningslånets

beviljande fastställt, vare innehavare av obligation, som av banken utgivits

före den 1 januari 1931, icke pliktig att vidkännas annan av nämnda

omständighet föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även om

inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola

till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända, §§ 4 och 5, vilka förut ändrats genom förordningen

den 13 juni 1924 (nr 224), samt §§ 7—9, 14, 17 och 18 skola, § 17 i

nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

§4.

Lan å jordegendom må meddelas till högst femtiofem procent av egendomens

utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av lånsökanden

ma, sa vitt omständigheterna ej till annat föranleda, i belåningsvärdet

inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må

åbyggnad eller i övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.

För belaningsvärdets utrönande må särskild värdering (hypoteksvärdering)

äga rum. Sådan värdering må kunna verkställas antingen å marken av därtill

utav styrelsen utsedda personer eller ock med ledning av förefintliga handlingar

av styrelsen. I sistnämnda fall ina ej tillämpas högre värderingstariffer

än sådana, som med minst tio procent understiga vid värdering å marken

tillämpade tariffer. Vid belåning av skog skall styrelsen göra sig underrättad

örn huruvida skogens värde på grund av företagen avverkning eller andra

inträffade förhållanden nämnvärt nedgått efter senaste skattetaxeiings verkställande;

och må skogen, där så finnes vara fallet, ej belånas utan förutgången

värdering å marken.

Har hypoteksvärdering ägt runi, må belåningsvärdet fastställas högst till

det därvid utrönta värdet med iakttagande av att, där egendom belånas tillika

med växande skog, skogsmarken och skogen icke i något fall må bestämmas till

högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade värde. Utan hypoteksvärdering

må ej belåningsvärdet sättas högre än det för egendomen vid senaste

taxering redovisade jordbruksvärdet eller, i det fall att jämväl skog belånas,

summan av nämnda värde och det vid taxeringen redovisade skogsvärdet; och

stånde till styrelsen att i alla nu nämnda fall, örn förhållandena det påkalla,

opaginerad Kontrollera mot PDF

I

Kungl. Maj:ts proposition nr 265. <

bestämma belåningsvärdet till lägre belopp. Har skog belånats, skall i låneakten

finnas angivet huru stor del av egendomslånet grundats å skogens värde.

Att i visst fall lån må meddelas allenast till lägre belopp, än i första stycket

sägs, därom stadgas i § 14.

§ 5.

Egendom, som ej är avsedd enbart för skogsdrift, må belånas endast så

framt för bedrivande av jordbruk nödiga åbyggnader finnas å egendomen eller,

där fråga är örn samfällt lån å flera egendomar, å någon av dem.

Vid belåning av växande skog skall lånsökanden avgiva förklaring, att rörande

rätten att avverka skogen skola gälla de bestämmelser hypoteksföreningens

styrelse finner påkallade i och för skogsvärdets vidmakthållande; och

må lånet ej utlämnas, innan sådan föreskrift blivit meddelad, som omförmäles

i lagen den (nr ) örn begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet. Ej må medgivas, att föreskriftens tillämpning upphör

före det lånet nedgått till det belopp, som kunnat beviljas även utan skogens

belåning.

Vid belåning skall tillses, att såväl för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader

som ock skogen, där den belånas, hållas mot brandskada nöjaktigt försäkrade

i någon av de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter

inom riket, vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet,

§ 7-

Å egendomar i en ägares hand må kunna beviljas samfällt lån, därest såsom

säkerhet för lånet avlämnas inteckning, meddelad gemensamt i alla

egendomarna.

§ 8.

Övergår egendom, som belånats samfällt med annan, till ny ägare eller

styckas belånad egendom, och vilja ägarna till de särskilda fastigheterna var

för sig sin andel i det samfällda lånet behålla, ma detta vara tillätet, savida

varje fastighet uppgår till det värde, att särskilt lån kunnat enligt de i denna

förordning bestämda grunder ursprungligen därå meddelas.

§ 9.

Lån å egendom må beviljas endast mot första inteckning för fordran.

§ 14.

Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss

längre tid, må å egendom meddelas till högst en tredjedel av det utav föreningens

styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag av därå

växande skog.

§ 17.

I mån av verkställd amortering vare låntagare hos hypoteksförening berättigad

att förfoga över motsvarande andel av den för lånet ställda intecknings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

säkerheten, antingen, där flera inteckningar för samma lån avlämnats, genom

återbekommande av den bland dessa, som är till förmånsrätten den sista, eller,

örn endast en inteckning är avlämnad, genom dödande av visst belopp å densamma

eller genom uppdelning av inteckningen. Sistnämnda åtgärder verkställas

genom styrelsens försorg, men på låntagarens bekostnad.

Vid---avgifter.

§ 18.

Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,

för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat

täckas med anlitande av föreningens inkomster för året eller dess egna tillgångar.

Kan delägare ej fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd

härav åligger honom, svare övriga delägare efter samma grund för bristen.

Inflyter ej full betalning för lån, som lämnats å egendom med därå växande

skog, vare dock delägare, som ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande

av föreningens skyldighet i anledning av förlust, som härrör av den omständigheten

att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem procent av det å

egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet. Till fullgörande

av skyldighet, som nu sägs, må tillskott av de skogsbelånande delägarna

uttagas, i man sa erfordras till förhindrande av att föreningens tillgångar

nedgå under det belopp som förefanns den 1 januari 1931.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

9

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hrns

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 7 mars 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1927 anmodade dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet verkställande direktören i Sveriges

allmänna hypoteksbank, riksgäldsfullmäktigen H. S. Tamm, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren K. J. A. Gustafsson i Stensholm och

godsägaren A. L. Sundberg att inom departementet verkställa utredning i

fråga örn den primära jordbruksfastighetskrediten. Tillika förordnades länsjägmästaren

E. K. G. Hedemann-Gade att såsom sakkunnig deltaga i utredningen

vid behandlingen av frågor rörande belåning av skog och vad därmed

ägde samband, varjämte till de sakkunnigas sekreterare förordnades assessorn i

Svea hovrätt K.-G. Hjärne. Åt Tamm uppdrogs att vara de sakkunnigas

ordförande.

Till de sakkunnigas övervägande överlämnades sedermera följande till Kungl.

Majit inkomna handlingar, nämligen dels skrivelse den 17 oktober 1927 från

Sveriges allmänna lantbrukssällskap rörande utfärdande av en särskild serie

hypoteksbanksobligationer för egendomsbelåning utöver den eljest medgivna

gränsen och örn belåning av jordbrukets inventarier, dels ett av centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund med skrivelse den 4 november 1927 avlämnat

betänkande rörande belåning av skog, upprättat den 27 september 1927 av en

vid skogsvårdsstyrelsernas extra möte år 1920 utsedd kommitté, dels en av

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund den 16 mars 1928 avlåten skrivelse

rörande trädgårdsodlarnas kreditbehov oell dels en av C. A. Olofson den 23

juni 1926 avlåten skrivelse angående skogsbelåning m. m.

Sedan de sakkunnigas ordförande Tamm och ledamoten Sundberg på grund

av hälsoskäl frånträtt uppdraget samt i deras ställe förordnats kammarherren

Robert von Horn, åt vilken tillika uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande,

och kontorschefen i allmänna hypoteksbanken Erik von Hofsten, överlämnade

de sakkunniga efter verkställd utredning med skrivelse den 27 de
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

cember 1929 betänkande angående primär jordbruks- och skog skredit (Statens

offentliga utredningar 1929: 36), innefattande förslag till

1) lag om begränsning för visst fall i avverkning av skog i samband medbelåning

jämte en följdförfattning;

2) förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank; och

3) förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid

hypoteksföreningars bildande och framtidai verksamhet skola till efterrättelse

lända.

Över betänkandet, som är enhälligt, hava yttranden efter remiss avgivits av

statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, bank- och fondinspektionen,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna

hypoteksbank och för samtliga lanthypoteksföreningama, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund efter

hörande av samtliga skogsvårdsstyrelser, svenska bankföreningen, svenska

fondhandlareföreningen och Sveriges skogsägareförbund.

Den primära jordbrukskreditens organisation.

Liksom i andra länder har hos oss utbildats en särskild organisation enkom

för omhändertagande av jordbrukets primärkredit. Verksamheten utövas av

den s. k. lanthypoteksinstitutionen, bestående av Sveriges allmänna hypoteksbank

och de med denna samhörande hypoteksföreningama. Banken och föreningarna

utgöra tillsammans en organisatorisk enhet. Banken är centralanstalt

för de däri såsom delägare ingående föreningarna, vilka utgöra sammanslutningar

av de hos dem låntagande jordägarna. Institutionens organisation

och verksamhet regleras genom två förordningar den 16 maj 1890, en

angående Sveriges allmänna hypoteksbank och e n angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola

till efterrättelse lända.

De sakkunnigas förslag avser huvudsakligen en utvidgning av den primärkredit,

som utövas av lanthypoteksinstitutionen. Men dessutom hava föreslagits

en del därifrån fristående smärre ändringar i nyssberörda författningar.

Innan jag omnämner de framställningar, vilka föregått de sakkunnigas utredning,

torde jag i korthet få redogöra för huru hypoteksinstitutionens verksamhet

är ordnad.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras

för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel, och

å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt skall tillses,

att tillräcklig säkerhet i jordegendom ställes och under hela avbetalningstiden

bibehålies för de penningmedel banken sålunda för föreningarnas räkning

upplånat. Banken är den enda kreditanstalt, som äger utgiva obligationer

mot säkerhet i jordegendom på landet. Bankens upplåning sker genom

försäljning av sådana obligationer. A.v banken upptagna lån skola åter
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

11

betalas inom viss vid upplåningen bestämd tid antingen genom årliga amorteringar

eller efter uppsägning, men banken är under alla förhållanden skyldig

förbehålla sig rätt till uppsägning av erhållet lån efter viss tid, högst tio år,

från lånets upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara sådana, att de äro

förenliga med grunderna för låns utgivande till föreningarnas delägare. Lån

till föreningarna skola återbetalas genom årlig amortering eller efter viss längre

tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns utlämnande, kan det

av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år. Föreningarnas

delaktighet i banken och ansvarighet för dess förbindelser bestämmes

efter oguldna beloppet av från banken erhållna lån.

Banken förvaltas av en styrelse, bestående av feni ledamöter, nämligen en

av Kungl. Majit utsedd ordförande, en av riksgäldsfullmäktige utsedd vice

ordförande och tre av föreningarna valda ledamöter. Allmän ordinarie sammankomst

hålles årligen med delägarna i banken, och varje förening äger därtill

sända tre ombud. Vid sammankomsten skola delägarna bland annat bestämma

de grunder, enligt vilka inom varje förening särskild värdering av

jordegendom (hypoteksvärdering) kan ske, samt besluta örn villkor för låns

utlämnande och örn förvaltningsbidrags erläggande.

Grundfonden utgöres av 31/a % statsobligationer till ett belopp av 30 miljoner

kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret. Såsom säkerhet för

bankens förbindelser skola i första hand användas de förskrivningar med åtföljande

säkerheter i jordegendom, som föreningarna avgivit för erhållna lån,

därnäst bankens alla övriga tillgångar och i sista hand grundfonden. Grundfonden

är avsedd enbart för nyssnämnda ändamål och får således under inga

förhållanden begagnas till anskaffande av medel för bankens utlåningar. Har

någon del av grundfonden måst tagas i anspråk, äger banken i och för fondens

återställande göra uttaxering å föreningarna i förhållande till deras delaktighet.

Delägare i hypoteksföreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.

Delägares delaktighet och ansvar för förenings förbindelser bestämmes efter

oguldna beloppet av från föreningen erhållet lån. Föreningarna utlämna i

allmänhet lån endast mot första inteckning i vidkommande egendom, och lån

få ej beviljas till högre belopp än hälften — för stående lån en tredjedel —

av egendomens värde, föreningarna naturligtvis obetaget att efter förhållandena

i varje särskilt fall bestämma lånen till lägre belopp. Är egendom förut

intecknad för annan fordran, måste avdrag för denna göras vid beräknande av

lånemöjligheten hos föreningen.

Till grund för bestämmandet av det värde, i förhållande vartill lån å egendom

må beviljas, kan läggas antingen egendomens taxeringsvärde eller ock

särskild s. k. hypoteksvärdering. Sådan kan ske antingen å marken av därtill

utav föreningens styrelse utsedda personer eller — efter en år 1924 vidtagen

författningsändring — av styrelsen utan syn på marken men med ledning

av förefintliga handlingar, s. k. styrelsevärdering. Värderingarna verkställas

i enlighet med de av de olika föreningarna antagna instruktioner och

med ledning av för varje särskild förening uppsatta tariffer, vilka för att

Hypoteks
förenin
garna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

bliva gällande skola godkännas av bankens delägare å allmän sammankomst.

Tarifferna göra skillnad mellan bättre och sämre godhetsgrad och uppställa

maximibelopp för olika ägoslag; därutöver upptagas tämligen detaljerade och

för de olika föreningarna varierande bestämmelser, såsom örn avdrag å värdet

för odlingslån, skatter och onera eller örn procentuell ökning på grund av täckdikning,

egendoms närbelägenhet till samhälle, avsättningsmöjligheter och dylikt;

för en del föreningar gälla dessutom vissa begränsningar i fråga örn

medtagande av skogs- och betesmarks värde. Vid styrelsevärdering få ej tilllämpas

högre tariffer än sådana, som med minst tio procent understiga de för

värdering å marken tillämpade.

Beträffande bestämmandet av en egendoms belåningsvärde är vidare stadgat,

att därvid får tas i beräkning endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog

eller annat, som kan från egendomen skiljas. Ehuru åbyggnader ej skola tas

i beräkning vid värdesättningen, hava emellertid föreningarna upprätthållit

fordran på att för jordbrukets bedrivande nödiga sådana böra finnas. Åbyggnaderna

skola vara mot brandskada försäkrade i någon med vederbörlig stadfästelse

försedd inländsk försäkringsanstalt, som föreningens styrelse finner

erbjuda full säkerhet.

För lån, som av förening utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens

lån hos banken. Sålunda äger låntagare bland annat efter tio år från

lånets utlämnande uppsäga det till inbetalning.

Hypoteksföreningarna äro av Kungl. Maj:t stadfästa. Närmare föreskrifter

örn förvaltningen av deras angelägenheter äro givna i de för de särskilda föreningarna

upprättade och av Kungl. Majit stadfästa reglementena.

Rörande utvecklingen av hypoteksinstitutionens verksamhet må här nämnas,

att banken vid utgången av år 1929 hade obligationer utelöpande till ett belopp

av 390,460,153: 33 kronor och att dess fonder — frånsett grundfonden och

vissa till ej obetydliga belopp uppgående s. k. dolda reserver — då utgjorde

7,175,220: 73 kronor. Hypoteksföreningarnas ställning vid nämnda tidpunkt

framgår av följande sammanställning:

Hypoteksförening

Antal

utestående

lån

Utestående

lånebelopp,

kr.

Fonder,

kr.

Ostgöta..................

6,003

53,137,303: 75

1,196,614: 65

Smålands m. fl. provinsers..........

12,318

55,506,975: 88

2,066,916: 48

Värmlands.................

2,129

13,463,231:18

556,734: 80

Mälarprovinsernas..............

4,003

68,762,858: 21

1,945,993: 05

Skånska..................

8,673

88,139,272: 24

2,015,772: 26

Alvsborgs m. fl. läns............

10,614

51,490,838: 09

980,538:10

Gotlands..................

1,576

6,493,770: 63

337,099: 16

Gävle-Dala.................

2,342

8,279,354: 78

387,181: 83

Norrlands.................

5,832

13,616,202: 01

437,426: 62

Orebro läns................

2,832

14,224,714: 33

628,096: 81

56.322

373,114,521:10

10,552,373: 76

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

1 9

lo

Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen ej, utan dess enda ändamål

är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av konjunkturväxlingar

i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit. Av författningarna

framgår ock, att lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest

fördelaktiga villkor i avseende å ränta och annat, som de av institutionen ingångna

förbindelserna medgiva. Sålunda utlämnas lånen mot samma ränta

som den för obligationerna gällande och på villkor i övrigt lämpade efter kursläget

på dessa. För bestridande av administrationskostnaderna hava banken

och föreningarna ursprungligen varit uteslutande hänvisade till de förvaltningsbidrag,

som de för ändamålet ägt uttaga av sina delägare, men allt efter det

ställningen stärkts hava vissa lättnader kunnat göras. Banken har sålunda

sedan ett antal år kunnat helt undvara bidrag, medan föreningarna för närvarande

uttaga sådant med varierande belopp från 7/20 till 1/2o %■ Ett par föreningar

debitera ej dylikt bidrag för de numera vanligaste lånetyperna. Eljest belöpa

sig förvaltningsbidragen till föreningarna för de vanliga lånetyperna i

regel till Vio %■

Kredit lämnas i form av långfristiga lån. Låntagarna ställas därigenom oberoende

av den eljest med korta lån förenade risken av ogynnsamma räntefluktuationer,

och detta har gjorts möjligt tack vare att medelsanskaffningen grundas

på obligationsutgivning. Av de två låneformerna — stående lån och amorteringslån

— har den förra numera alldeles kommit ur bruk. Den sedan några

år mest använda typen amorteringslån är en på 50 års löptid med 4 x/2 % ränta

och 1/2 % amortering. Tages utgående kapitalrabatt i beräkning, hava sådana

lån under år 1929 utlämnats mot en effektiv ränta av genomsnittligt ej fullt

4.65 %.

Framställningar örn primärkreditens utvidgande.

Frågan örn en utvidgning av möjligheterna att utnyttja den primära jordbrukskrediten

har sedan rätt länge stått på dagordningen. Man har därvid huvudsakligen

tänkt sig frågan löst efter två linjer, den ena att procentuellt höja

belåningsgränsen å egendomsvärdet, den andra att utöka låneunderlaget genom

att i nyssnämnda värde inberäkna även växande skog.

Tanken på en höjning av belåningsgränsen framkom redan vid 1914 års första Motion vid

riksdag, då i en motion nr 232 i andra kammaren hemställdes örn utredning

angående sådan ändring i grunderna för hypoteksinstitutionens verksamhet, dag.

att lån till mindre jordbruk måtte kunna utlämnas intill tre fjärdedelar av dess

taxeringsvärde eller efter särskild värdering åsätta värde. Motionen hann

emellertid ej behandlas före riksdagens upplösning och återupptogs ej vid årets

andra riksdag.

Indirekt fördes frågan ånyo fram genom en av 1918 års riksdag begärd ut- 1921 ars

redning angående den sekundära krediten. De med föranledande härav tillsatta

sakkunniga, benämnda 1921 års fastighetskreditsakkunniga, funno sig böra be- sakkunniga.

gränsa arbetet till att avse jordbruket och landsbygden berörande kreditfrågor,

ooh då den sekundära krediten kunde tänkas ordnad på olika sätt allt efter huru

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Proposition

till 1924 års

riksdag.

Riksdagens

skrivelse.

192? års riksdag.

Motioner.

densamma avgränsades gent emot den primära, ansågo de sakkunniga sig med

hänsyn härtill och enär frågan örn primärkreditens omfång i och för sig vore av

största betydelse böra i första hand undersöka möjligheten att öka denna kredit.

I sitt härutinnan den 14 oktober 1922 avgivna betänkande (Statens offentliga

utredningar 1922:35) föreslogo de sakkunniga dels en höjning av hypoteksföreningarnas

lånegräns från gällande 50 % till 60 % av egendomsvärdet, dels

ock införande av en ny form för hypoteksvärdering, nämligen förut omnämnda

värdering av styrelsen med ledning av förefintliga handlingar. De sakkunniga

hade även i skogsbelåningsfrågan vidtagit vissa förberedande arbeten, men ej

hunnit slutföra sitt uppdrag vid 1922 års utgång, då deras arbete avbröts jämlikt

Kungl. Maj:ts beslut den 30 november 1922 angående begränsning av kommittéväsendet.

Av kommitténs förslag upptog Kungl. Majit i proposition nr 94 till 1924

års riksdag endast det nya värderingssättet, som efter riksdagens bifall blev infört

genom förordningen den 13 juni 1924 (nr 224) örn ändrad lydelse av §§ 4

och 5 i den för hypoteksföreningarna meddelade förordningen. Däremot upptogs

ej i propositionen förslaget örn höjning av belåningsgränsen. I det yttrande till

statsrådsprotokollet, som åtföljde propositionen, förklarade föredragande statsrådet,

chefen för finansdepartementet, att han icke vore beredd att då taga ställning

till sistnämnda fråga.

Emellertid framhöll riksdagen i sin i anledning av propositionen avlåtna

skrivelse (1924: 216), bland annat, att de sakkunnigas nu berörda förslag syntes

vara värt allt beaktande såsom en åtgärd, vilken vore ägnad att ytterligare

utveckla den primära jordbruksfastighetskrediten här i landet samt att riksdagen,

med erinran tillika om att i våra grannländer Danmark och Norge gränsen

för primärkrediten vore den av de sakkunniga föreslagna och att även i åtskilliga

andra länder gränsen satts ej oväsentligt högre än hos oss, ansåge sig böra uttala

önskvärdheten av att förslag i berörda avseende snarast möjligt förelädes

riksdagen. I detta sammanhang uttalade riksdagen vidare — under erinran

att enligt de år 1921 antagna nya grunderna för allmän fastighetstaxering värdet

å växande skog frånskildes det sammanlagda taxeringsvärdet — att, då det

syntes angeläget bereda möjlighet för fastighetsägare, som å sin egendom hade

dylik skog, att jämväl kunna utnyttja densamma, för kreditändamål, utredning

ock borde verkställas, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att

växande skog måtte kunna belånas.

Under hänvisning till nu nämnda uttalande fördes frågan örn primärkreditens

utvidgande ånyo inför riksdagen i två år 1927 avgivna likalydande motioner,

en (nr 110) av nio ledamöter i första kammaren och en (nr 184) av

18 ledamöter i andra kammaren. Motionärerna anförde i huvudsak följande:

Alla, som idkade jordbruk eller eljest stöde detta nära, visste allt för väl vilka

svårigheter jordbruket haft att kämpa med, sedan högkonjunkturens penningström

sinat. Dels hade arbetslöner och priserna å många förnödenhetsartiklar

hållit sig oproportionerligt höga gentemot saluprodukternas priser, och

dels hade de krediter, som jordbrukarna nödtvunget sökt i affärsbankerna,

varit oskäligt dyra och lämnats på kort uppsägningsfrist. Härtill komme,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

15

att de höga lönerna tvingade till största sparsamhet med den mänskliga arbetskraften

och därför uppfordrade till arbetsbesparande anordningar i ekonomibyggnader

och annorstädes samtidigt med att de tekniska framstegen alltmer

möjliggjorde dylika anordningar genom elektrifieringar eller eljest. Ehuru

i och för sig ekonomiserande krävde detta ökade penningutlägg för tillfället

och gjorde sålunda även behovet av kredit större. Det vore då i jordbrukets

och jordbrukarnas intresse, att de möjligheter till billiga amorteringslån, som

hypoteksföreningarna voro avsedda att erbjuda, bleve utnyttjade före andra

dyrare krediter. Och i och för sig vore det berättigat, att primärkredit utnyttjades

för driftens förbilligande genom arbetsbesparande anordningar och

maskinutrustningar av skilda slag, ty genom dessa stege det samlade egendomsvärdet.

Det vore ock av största vikt att, innan något åtgjordes beträffande

sekundärkrediten, i första hand ordna det så, att den primära kunde, där

så behövdes, utnyttjas så långt sig göra läte. Till förnyad prövning borde

därför upptagas frågan örn belåningsgränsens höjande och i samband därmed

ock undersökas i vad mån växande skog kunde läggas till grund för primär

fastighetskredit.

I anslutning till motionärernas på grund av det anförda framställda och av

bankoutskottet tillstyrkta yrkande anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj

1927, nr 196, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en allsidig utredning

rörande den primära jordbruksfastighetskrediten, även vad anginge den primära

skogskrediten, med hänsyn därvid särskilt till dels frågan örn höjning

av gränsen för nämnda fastighetskredit, dels ock behovet av en ytterligare utveckling

av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamhet,

samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, till

vilka en dylik utredning kunde föranleda.

Inom forstliga kretsar bragtes frågan örn belåning av växande skog under

diskussion redan år 1908. Vid skogsvårdsstyrelsernas ombudsmöte nämnda

år upptog nämligen dåvarande länsjägmästaren A. Göthe frågan till behandling

i en motion, däri belåningen föreslogs ordnad genom en särskild skogshypoteksbank.

Motionen ledde emellertid med hänsyn till den begränsade tid,

som stod till mötets förfogande, och ärendets betydande omfattning icke till

någon mötets åtgärd.

Vid årsmöte 1910 i Föreningen för skogsvård togs ämnet ånyo upp i ett

föredrag av jägmästaren, numera landshövdingen N. G. Ringstrand, som däri

framhöll behovet av en ordnad skogskredit och skisserade huru en sådan lämpligen

kunde utformas. Såsom låneunderlag tänktes kunna tjäna en egendoms

alla åldrar omfattande skogsbestånd, vars värde kunde uppskattas huvudsakligen

med hänsyn till beståndsåldrarnas genom diskontering erhållna nutidsvärde.

För värderingen och för reglering av skogsavverkningen under lånetiden

skulle en skogshushållningsplan upprättas och dess efterlevnad kontrolleras

genom ett deklarationssystem, förenat med bokföringsskyldighet och

besiktningar. Krediten, som tänktes förlagd till lanthypoteksinstitutionen,

borde lämnas i form av ouppsägbara, långtidiga amorteringslån. Bland fördelarna

av en sålunda ordnad skogsbelåning uppehöll sig föredragshållaren

Riksdagens

skrivelse.

Skogskredit.

Läns
jägmästaren

A. Göthe.

Landshövdingen

N. G. Ringstrand.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Domän
styrelsen.

Hypoteks
banken.

särskilt vid de förstuga, bl. a. den nationalekonomiska betydelsen av att skogen

kunde uppnå sin ekonomiska mognad innan den skördades; skogen kunde

skyddas mot rovhuggning, oell genom beredande av möjlighet till belåning

undvekes i många fall den skadliga avverkning, som ofta tillgrepes i ekonomiskt

påfrestande situationer. Skogskrediten komme följaktligen att innebära

en god komplettering till skogslagarna.

På förslag av föredragshållaren antog mötet följande resolution:

’Då såsom grund för beviljande av lån mot säkerhet i skog måste förutsättas,

att den belånade skogens virkestillgång blir föremål för en efter förhållandena

avpassad ordnad hushållning, samt att skogsmarken genom vidtagna

åtgärder, som befordra föryngringen, bibehålies uti producerande skick,

och då sålunda möjligheten för skogsägaren att erhålla lån mot dylik säkerhet

måste, förutom att den medför fördelar av annan art, bliva av gagn för

landets skogsbruk, men då Föreningen för skogsvård naturligen ej är i stånd

att själv anordna den fullständiga utredning av frågan, som är nödvändig,

vill Föreningen anmoda sin styrelse att till regeringen göra framställning uti

frågan under förhoppning att statsmakterna ägna ärendet den behandling,

som frågans vikt kraver.’

Resolutionen överlämnades till Kungl. Majit, som den 18 juni 1910 remitterade

ärendet till domänstyrelsen. Denna framhöll i ett den 20 december

1920 avgivet utlåtande, att skogsbelåningsfrågan ur skogshushållningssynpunkt

sett ägde sin egentliga betydelse däri att möjlighet för skogsägare att

belåna skog samtidigt torde komma att medföra skyldighet för honom att,

under kontroll från låneanstaltens sida, för framtiden införa ordnad hushållning

på sin skog. Såsom grundval för denna hushållning torde, efter särskild

skogsundersökning, komma att upprättas plan, som i låneanstaltens intresse

i första hand avsåge att bevara virkesförrådet samt att förhindra skogsvärdets

nedsättning. Och enär en dylik plan kunde förväntas giva säkerhet

för en verkligt uthållig skogshushållning, så kunde den skyldighet, skogsägaren

skulle komma att påtaga sig i samband med belåning, betraktas som

ett värdefullt tillskott till de skyldigheter i fråga örn skogens bevarande, som

den närmaste framtidens skogslagstiftning kunde tänkas komma att pålägga

skogsägare. Betydelsen för de enskilda skogsägarna av skogsbelånings införande

ansåge styrelsen emellertid hava under senare år i någon mån minskats

på grund av att möjligheten att erhålla lån å deras fastigheter vidgats,

sedan skogsfastigheternas taxeringsvärden på senare tid i allmänhet blivit

avsevärt höjda. Under hänvisning till att frågan örn skogsbrandförsäkring

dåmera kunde anses ordnad och att således därutinnan intet hinder förelåge

mot skogsbelånings införande, uttalade sig styrelsen till sist för frågans utredning

genom särskilda sakkunniga, därest lagstiftning i ämnet funnes böra

komma till stånd.

Ärendet remitterades därefter jämväl till styrelsen för hjrpoteksbanken,

som i utlåtande den 19 januari 1921 framhöll, att frågan icke torde kunna lösas

förr än genom sådan lagstiftning örn uthålligt skogsbruk, som då vore

under utredning, nödig statskontroll av skogshushållningen åstadkommits. En

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

17

enskild långivare, vare sig hypoteksinstitution eller annan, torde nämligen icke,

i motsats till en statsanstalt, äga tillräcklig förutsättning att utöva erforderlig

kontroll, och styrelsen ansåge sig för den skull böra avstyrka en lagstiftning,

varigenom kontrollskyldigheten skulle åläggas banken eller hypoteksföreningarna.

Vidare erinrade styrelsen örn att, sedan frågan väckts, jordoch

taxeringsvärdena blivit avsevärt höjda samt att, då detta varit fallet särskilt

med skogsegendomar, ägare av dylika beretts ej oväsentligt ökade lånemöjligheter

hos hypoteksföreningarna. Frågan kunde därför numera icke tillmätas

så stor beydelse som den förut möjligen ägt, örn ock densamma fortfarande

kunde anses förtjänt av ytterligare utredning. Till sist framhöll styrelsen,

att en ändring i institutionens verksamhet, varigenom den för bankens

obligationer ställda säkerheten bleve mindre god än hittills, kunde menligt påverka

bankens obligationsförsäljning.

Emellertid bragtes under detta ärendes behandling frågan om skogsbelåning

ånyo inför skogsvårdsstyrelserna. Vid deras ombudsmöte 1920 väckte länsjägmästaren

G. Pfeiff en motion i ämnet, däri framhölls, att enär såväl den då

gällande tillfälliga som även den väntade permanenta skogslagstiftningen avsåge

betydande inskränkningar i fastighetsägares rätt att omsätta sin skogs

värde i penningar och detta i många fall kunde inverka menligt på ägares möjlighet

att fortfarande besitta fastigheten och ej minst vid arvskiften vålla svårigheter,

så vore det nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtogos för

åvägabringande av en välordnad kreditgivning med säkerhet i växande skog.

I anledning av motionen tillsattes en kommitté, som den 27 september 1927

avgav betänkande i ämnet. Kommittén har tänkt sig den primära fasta skogskrediten

förlagd till hypoteksinstitutionen. Med erinran om hypoteksbankens

förut av mig omnämnda uttalande rörande svårigheten för kreditgivare att utöva

betryggande kontroll över skogens skötsel har kommittén ställt upp som

mål att finna en sådan gräns för kreditens utnyttjande att särskild med krediten

förknippad kontroll eller andra åtgärder till skogsvärdets tryggande skulle

bliva obehövliga. Den har härutinnan stött sig på bestämmelserna i nu

gällande skogsvårdslag av år 1923. Enligt denna är avverkning av äldre skog

i stort sett fri, men åtgärder kunna, om så behöves, efter avverkningen framtvingas

i och för återväxtens betryggande. Däremot får i allmänhet — vissa

undantagsfall finnas — yngre skog ej avverkas annorledes än genom gallring,

som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Sker avverkning i vidare omfattning,

kan avverkningsförbud meddelas, överträdelse mot sådant förbud

är belagt med straffansvar, och det olovligen avverkade kan tas i beslag och

förklaras förverkat eller ersättning utdömas för virke, som undgått beslag.

Kommittén har med beaktande härav ansett »lagpåbjuden föryngring (återväxt)»,

dit även plantskog hänförts, och »lagskyddad yngre skog» utgöra de

värden, vilka tillsammans med markvärdet kunna vara ägnade till underlag

för nu ifrågavarande kredit. Med denna begränsning har man ansett sig kunna,

utan att äventyra rörelsens karaktär av förstklassig kredit, bygga enbart

på skogsvårdslagens bestämmelser. Någon särskild kontroll eller andra åtgärder

för vidmakthållande av skogsvärdet skulle ej erfordras. Äldre skog

Bihang till riksdagens protokoll 19SO. 1 sami. 228 käft. (Nr £65).

Lans
jägmästaren

G. Pfeiff.

Skogsvårds
styrelsernas
kommitté.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 265.

Skogskredit.

har däremot — då skogsvårdslagen i stort sett ej lägger hinder för dess avverkning

— ansetts otjänlig som underlag för primär kredit.

Huvuddelen av kommitténs betänkande behandlar frågan huru det, på sätt

nyss nämnts, begränsade belåningsobjektet skall kunna på ett samtidigt enkelt

och tillförlitligt sätt uppskattas. Kommittén har därvid byggt på de

grunder, som tillämpas vid fastighetstaxering. Enligt dessa beräknas skogsmark,

försedd med normal tillgång av skog, representera 20 enligt särskilda

regler uppskattade årsavkastningar. Av dessa årsavkastningar anses 3.5 åbelöpa

själva markvärdet och de återstående 16.5 skogen. Det har nu gällt att

av skogsvärdet avskilja den del, som kan anses åbelöpa »återväxt» och »yngre

skog». Rörande kommitténs tillvägagångssätt härvid tillåter jag mig hänvisa

till den redogörelse i huvuddrag, som de sakkunniga lämnat (sid. 38—

40). Här må blott nämnas, att värdet av skogsmark och skog omräknats i

markvärden eller 5.71 sådana och att kommittén beräknat den belåningsbara

andelen, därest normal skogstillgång föreligger, till 3 markvärden, varav

mark, återväxt och yngre skog representera var sitt. I händelse skogstillgången

avviker från den normala skulle, enligt kommittén, i yngre skogens

värde göras jämkning enligt i allmänhet de grunder, som för motsvarande fall

tillämpas vid fastighetstaxering.

Översikt av de sakkunnigas förslag.

Till utvidgande av den primära långtidiga krediten hava de sakkunniga i

överensstämmelse med de tidigare framkomna önskemålen föreslagit dels införande

av kredit å växande skog och dels en höjning av belåningsgränsen inom

hypoteksföreningarna.

Skogskrediten har enligt de sakkunnigas förslag inordnats under hypoteksinstitutionen.

De sakkunniga hava icke ansett lämpligt avgränsa belåningsunderlaget till

vissa beståndsåldrar utan funnit principiellt riktigast och mest rationellt att

lämna möjlighet öppen att göra skogsmark med all därå växande skog, d. v. s.

hela produktionsenheten, till föremål för krediten. För närvarande tillgängliga

möjligheter för kreditgivare att förhindra avverkning, som äventyrar säkerheten

för lånet, samt skogsvårdslagens bestämmelser hava icke ansetts

utgöra tillräcklig garanti för att skogens värde som pant under hela lånetiden

bibehålies. För ändamålet har följaktligen föreslagits särskilda åtgärder.

Sålunda skulle låntagaren i och för skogsvärdets vidmakthållande förbinda

sig att under erforderlig tid beträffande skogens avverkning iakttaga de bestämmelser

som i det särskilda fallet funnes erforderliga. Till tryggande av

dessa bestämmelsers efterlevnad skulle desamma sanktioneras genom en föreskrift

av skogsvårdsstyrelsen, som ock skulle övervaka att densamma iakttoges.

Föreskriften, som skulle gälla oberoende av växling i äganderätten tili

den belånade egendomen, har i sin verkan i stort sett jämställts med föreskrift

örn avverkning, som meddelats enligt skogsvårdslagen. Sålunda skulle vid

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

19

överträdelse av meddelad föreskrift det avverkade kunna beslagtagas och ansvar

ådömas. För uppsikt över föreskrifts efterlevnad skulle skogsvårdsstyrelsen

äga utfå ersättning efter grunder, som styrelsen fastställde. — Till

ytterligare säkerhet för vidmakthållandet av skogspantens värde har såsom

villkor för skogslån föreslagits, att skogen skall vara nöjaktigt försäkrad mot

brandskada. •— Vid beräknande av det lånebelopp, som må kunna lämnas å

egendom, skulle alltså hänsyn kunna tas till värdet av brandförsäkrad skog,

vars avverkning i samband med lånets beviljande blir reglerad genom föreskrift

av skogsvårdsstyrelsen.

För skogens värdering hava de sakkunniga byggt på de vid fastighetstaxering

gällande grunderna och därjämte dels för att stärka kreditens ställning

utåt, dels ock för att samtidigt göra värderingen enkel och få en försiktig

grund för utlåningen föreslagit, att vid skogsbelåning skogsmarkens och skogens

värde ej får beräknas till högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade

värden. Värderingen skulle härigenom i allmänhet inskränkas till en

med ledning av tillgängliga handlingar och uppgifter utförd kontroll av de

faktorer, som tillsammans grunda taxeringsvärdet. Med hänsyn till att efter

senast företagna taxering avverkning utöver tillväxten kan hava ägt rum eller

annat förhållande inträffat, som medfört nedgång i skogens värde, har dock

föreslagits skyldighet för hypoteksföreningen att alltid göra sig underrättad

örn huru härmed sig förhåller.

Skogskrediten har tänkts inordnad såsom ett led i hypoteksinstitutionens

vanliga långivning. Någon särskild obligationsserie skulle följaktligen icke

uppläggas för den nya krediten, ej heller skulle skogsbelåningen i övrigt betinga

klyvning av rörelsen i skilda avdelningar. Särskild förbindelse skulle

icke erfordras för lånebelopp, grundat å skogens andel i egendomsvärdet. Nya

lån bleve inordnade i de vanliga serierna och typerna, och tidigare låntagare,

vilka önskade belåna skogen, kunde utan omgång eller omflyttning få sina

äldre lån utökade. Den föreslagna anordningen möjliggör, att på skogens

värde grundade lånebelopp kunna utlämnas på samma villkor i avseende å

ränta och förvaltningsbidrag, som eljest gälla.

I ett avseende har, enligt förslaget, skogsbelåningen försatts i en särställning

inom hypoteksinstitutionen, i det ansvaret för institutionens förbindelser,

i den oförmodade händelse att för dessas fullgörande en utredning inom institutionen

skulle bliva erforderlig, reglerats på ett från den vanliga ansvarighetsordningen

avvikande sätt, då fråga är örn förlust å lån, orsakat därav att lånet

genom skogens inräknande i egendomsvärdet lämnats till högre belopp än

eljest kunnat ske. Sålunda skulle inom en hypoteksförening delägare, som

själv ej belånat sin skog, ej vara personligt ansvarig för dylik förlust, medan

däremot uttaxering å skogsbelånande delägare, om så erfordrades, finge ske,

innan äldre fonder, d. v. s. de som hopsparats före skogsbelåningens införande,

anlitades. Rörande bankens och, efter uttaxering, föreningarnas inbördes

ansvar för nu berörda slag av förlust har ordningen i huvudsak bestämts sålunda,

att bankens och skogsbelånande föreningars nya besparingar, samt

skogsbelånande delägares personliga ansvarighet, i nu nämnd ordning, och där
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Höjning av

belåningsgränsen.

Gemen
samma
frågor.

efter viss del av grundfonden skulle tas i anspråk före bankens ock berörda

föreningars äldre besparingar. Sist i ordningen skulle stå fonderna hos förening,

som ej utövar skogsbelåning, samt återstående del av grundfonden.

De sakkunniga hava ansett det möjligt att utan ogynnsam påverkan å hypoteksbanken

inlåning eller nämnvärd ökning av risken för hypoteksföreningarna

vidtaga en mindre höjning av den procentuellt bestämda maximigränsen

för egendomsbelåningen inom hypoteksföreningarna. Under förhandenvarande

förhållanden och med beaktande av den utvidgning av primärkrediten, som

jämsides skulle erhållas genom skogens belåning, hava de sakkunniga emellertid

icke ansett tillrådligt öka belåningsmöjligheterna i den omfattning, som

tidigare föreslagits, eller till 60 % av egendomsvärdet, utan stannat vid att

förorda 55 % såsom maximigräns. Denna har å andra sidan ansetts böra göras

enhetlig för all belåning och alltså tillämpas även å det på skogen belöpande

värdet.

I samband med införande av belåning å växande skog och höjning av hypoteksföreningarnas

belåningsgräns hava vissa åtgärder ansetts önskvärda till

ytterligare stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. Sålunda har föreslagits

en bestämmelse örn att hypoteksbankens utelöpande obligationer icke

få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

Vidare och bland annat som en följd härav har grundfonden ansetts böra ökas,

förslagsvis med 30 miljoner kronor. Slutligen har den av hypoteksföreningarna

allmänt tillämpade regeln att vid egendomsbelåning såsom säkerhet fordra

första penninginteckning ansetts böra genom uttrycklig föreskrift göras till

obligatoriskt villkor för utlåning.

I och med införande av skogskredit och höjning av belåningsprocenten komme

den såsom pant för obligationerna ställda inteckningsstocken att i förmånsrättshänseende

till en del ligga ovanför den gräns, som hittills gällt. Då emellertid

innehavare av obligationer, vilka utgivits före de ändrade bestämmelsernas

ikraftträdande, icke äro skyldiga godtaga en ändring i beskaffenheten

av den pant, som en gång tillförsäkrats dem, hava de sakkunniga, i ändamål

att bibehålla dessa obligationsinnehavares ställning orubbad, föreslagit en övergångsbestämmelse,

som går ut på dels att av den för bankens obligationer ställda

säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens skuld

i förutnämnda äldre obligationer skall finnas i inteckningar av den beskaffenhet,

som enligt för närvarande gällande grunder fordras till tryggande av obligationsinnehavamas

rätt, dels ock att, i händelse vid bankens utredning full

betalning icke skulle inflyta för inteckning, vars kapitalbelopp överstege hälften

av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen med undantag

av därå växande skog, innehavare av nyssnämnda obligationer icke skola

vara pliktiga vidkännas annan därav föranledd förlust än sådan, som skulle

hava uppkommit även örn inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast

hälften av sagda värde.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

21

Behovet av primärkreditens utvidgande.

I sitt uttalande rörande behovet av primärkreditens utvidgande (sid. 24—

29) hava de sakkunniga särskilt uppehållit sig vid olägenheterna av att vid

primärbelåning å jordegendom hänsyn i allmänhet ej kunnat tas till den ofta

betydande andel av egendomsvärdet, som den växande skogen representerar.

Anledningen till denna obenägenhet att belåna skogen, framhålla de sakkunniga,

läge ej i någon bristfällighet i inteckningsväsendet; å rot stående träd

vore enligt lag tillbehör till den egendom, varå de växte, och omfattades sålunda

av de i egendomen beviljade inteckningarna. Orsaken vore lätt uträknad.

Skogen hade ansetts osäker som pant, dess värde kunde hastigt och avsevärt

nedgå genom avverkningar eller andra timade händelser, mot vilka kreditgivaren

hittills icke kunnat effektivt skydda sig. Då skogen sålunda icke

ansetts tjänlig som kreditobjekt, måste skogsägarna vid kreditbehov tillgripa

andra utvägar såsom borgen eller hypotek av annat slag och nödgades ofta

betala för deras ekonomiska bärkraft alltför höga räntor.

Det måste betecknas såsom högst otillfredsställande — fortsätta de sakkunniga

— att sålunda en av landets viktigaste näringar saknade lämpligt ordnade

kreditförhållanden. Då nu ifrågasatts att fylla denna lucka, hade icke

saknats betänksamma röster, vilka i ett underlättande av kreditmöjligheterna

sett en fara för onödig skuldbelastning av skogen, som hittills förmenats hava,

till skillnad mot jorden, varit lyckligt fri från gäld. Örn än häri kunde synas

ligga ett korn av sanning, vore det dock visst, att den riktiga lösningen ej

läge i ett stäckande av verkligen föreliggande legitima behov av billig primärkredit.

Kunde behovet ej nu bliva i lämplig utsträckning och på ändamålsenligt

sätt tillfredsställt, förelåge fara för att andra och sämre utvägar

uppfunnes och komme till användning. Och skogen vore härutinnan utsatt

för en alldeles särskild fara, då ägaren nämligen lätt frestades draga sig ur

svårigheterna genom överdriven avverkning. Bland tillfällen, då behovet att

kunna utnyttja skogens kreditvärde mera påtagligt framträdde, hava de sakkunniga

nämnt arvfall, ståndskogslikvider vid skiften och hemmansklyvningar

samt egendomsöverlåtelser.

Helt naturligt, påpeka de sakkunniga, gjorde sig angelägenheten av att få

använda skogens kreditvärdighet särskilt påmint i de skogrikare provinserna.

Den fasta primärkrediten hade i vissa av dem endast i mycket blygsamma

mått kunnat tillgodogöras. Sålunda inskränkte sig utlåningen vid utgången

av år 1928 i Norrlands hypoteksförening, omfattande hela Norrland utom

Gävleborgs län, till omkring 13 miljoner kronor, i Värmlands hypoteksförening

till ungefär samma belopp och i Gävle-Dala hypoteksförening, omfattande

Gävleborgs och Kopparbergs län, till cirka 8 miljoner kronor. Denna

ringa omslutning kunde till någon del hava sin grund även i andra omständigheter.

Visst vore emellertid, att anledningen ej vore att söka i en lycklig frånvaro

av kreditbehov. Fasthellre vore det nog så, att jordägarna i rätt stor utsträckning

drogos med tunga oell dyra lån eller måst anskaffa behövliga me
-

lle sakkunniga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

del på andra, mindre tjänliga vägar. Att skogen ej kunnat belånas hade med

skäl ansetts i icke ringa mån hava bidragit till särskilt det norrländska jordbrukets

svårigheter och till bondhemmanens försvagande genom försäljningar

av skogsskiften och upplåtelser av avverkningsrätt ävensom till deras övergång

i händerna på skogsspekulanter och andra olämpliga personer.

De sakkunniga framhålla även det allmännas intresse av att tillgång beredes

till skogsbelåning. Skogsbelåningen finge härutinnan icke ses blott som

ett medel att motverka överdriven avverkning och andra olämpliga dispositioner,

utan den skulle därjämte kunna direkt befordra en bättre skogsvård och

ett bättre ekonomiskt utnyttjande av skogen. Dikning, väganläggningar, kulturåtgärder

och dylikt voro arbeten på långt sikt, och den kapitalsvage såge

sig ofta ur stånd att med anlitande enbart av egna resurser göra förbättringar,

vars frukter läte länge vänta på sig. Vid omedelbart behov av kontanta medel

folie han lätt för frestelsen att avverka bestånd, som ännu befunne sig i god

tillväxt, och han hade överhuvud taget svårt att genom avvaktande av lämplig

tidpunkt för avverkningen undvika ogynnsamma följder av konjunkturväxlingar.

Frågan hade blivit särskilt aktuell, sedan skogsägarna alltmer kommit

till insikt örn betydelsen av god skogsskötsel och det hade hos dem spårats en

alltmer framträdande strävan att bringa skogen under uthålligt bruk. Även

den nya skogsvårdslagen av år 1928, som principiellt stadgade förbud mot avverkning

av yngre skog annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring, ställde icke obetydliga krav på återhållsamhet i skogens

utnyttjande och förutsatte antingen en viss ekonomisk styrka hos ägaren eller

ock att han på något sätt bereddes stöd under väntetiden. Det torde kunna

sägas, att skogsvårdslagstiftningen i en väl ordnad skogsbelåning skulle äga

ett naturligt komplement, som icke oväsentligt kunde bidraga till förverkligandet

av det mål lagstiftaren haft för ögonen.

De sakkunniga hava även erinrat örn att senare tiders utveckling på jordbrukets

område nödgat till icke obetydliga kapitalnedlägg, men att å andra

sidan jordbrukets minskade ekonomiska bärkraft endast med svårighet uthärdade

de med kapitalets anskaffande förenade dyrare och för jordbruket även

i övrigt otjänliga lånevillkoren i den allmänna marknaden. Man hade därför

även för jordbrukets drift känt behov av ökat kreditutrymme. Skogsbelåningen

skulle alltså även härutinnan kunna få en uppgift. Denna utväg stöde

dock ej alla jordbrukare till buds. I många trakter funnes ej skog i sådan omfattning,

att dess belåning finge någon betydelse eller ens vore lämplig. Och

det vore särskilt med tanke på dessa fall som den frågan uppställde sig, huruvida

det ej läte sig göra att i stället i någon mån höja den för primärkrediten

procentuellt bestämda lånegränsen.

Vad den fasta primärkrediten beträffar, hava de sakkunniga framhållit hurusom

de år 1922 genomförda ändringarna i grunderna för fastighetstaxering försämrat

lånemöjligheterna. Nämnda år gjordes en uppdelning av taxeringsvärdet

i jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Enär hypoteksföreningarna

vid bestämmande av en egendoms belåningsvärde ej finge ta

i beräkning skogens värde samt tomt- och industrivärde givetvis ej heller kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

23

me i fråga för belåning hos dem, blev följden av taxeringsvärdets uppdelning

den, att till grund för belåningsvärdets fastställande skulle, där särskild värdering

ej gjordes, läggas, ej såsom förut hela taxeringsvärdet, utan endast däri

redovisade jordbruksvärde. Visserligen skulle även tidigare, då man hade hela

taxeringsvärdet till utgångspunkt, bortses från skogens däri ingående värde.

Detta blev emellertid vid tidigare taxeringar rätt ojämnt bedömt; i allmänhet

tog man mindre hänsyn därtill än nu, och på sina håll medräknades det ej alls.

Hypoteksföreningarna kunde således tidigare till grund för belåningen icke

sällan använda taxeringsvärdet obeskuret, och i allt fall beräknades skogens

värde i regel till lägre belopp än det numera vid taxering redovisade.

Att lånemöjligheterna genom de ändrade taxeringsgrunderna faktiskt blivit

försämrade, hade, framhålla de sakkunniga, i första hand visat sig vid förnyelse

av äldre lån, då låntagaren ofta icke kunde erhålla lån till lika stort belopp som

förut. Och då den lånebehövande funne sig numera icke kunna hos hypoteksförening

erhålla lån till det belopp han behövde och förväntat sig få, läge det

nära till hands att han för hela sitt lånebehov vände sig till annan, visserligen

i andra avseende för honom mindre gunstig, men i sin långivning mera obunden

kreditanstalt. Skulle, påpeka de sakkunniga, just under en tid, då behovet

av vidgad primärbelåning gjorde sig särskilt påmint, den av ändringen

i taxeringsgrunderna orsakade försämringen i belåningsmöjligheterna tendera

att verka minskning i hypoteksinstitutionens utnyttjande även inom den nu

möjliga ramen, läge onekligen häri en allvarlig erinran om att något borde

göras för att bereda institutionen rum att så långt med karaktären av dess

verksamhet vore förenligt utöva sin värdefulla tjänst i jordbrukets intresse.

Den nu uttalade farhågan vore icke utan grund. Erfarenheten inom vissa hypoteksföreningar

syntes peka därhän, att de sålunda försämrade lånemöjligheterna

påverkat tillförseln av nya lån.

Slutligen hava de sakkunniga sammanfattningsvis yttrat följande:

’Det förut anförda torde visa, att det såväl ur privatekonomisk som ur det

allmännas synpunkt skulle vara till gagn att bereda jord- och skogsbruket tillgång

till en ordnad, billig och fast skogskredit eller med andra ord att vidtaga

sådana åtgärder, varigenom den växande skogen må kunna med trygghet användas

som underlag för primär belåning. Örn och i vad mån en höjning av

hypoteksföreningarnas belåningsgräns bör ske, är en fråga, vars besvarande

ytterst blir beroende på huruvida åtgärden kan verkställas utan fördyring

av krediten. Skulle en företagen höjning medföra en, om än tämligen

ringa, försämring i kursen på hypoteksbankens obligationer, hade man — med

beaktande att de ogynnsamma verkningarna därav komme att sträcka sig även

till de inom nu gällande gräns liggande lånen och låneandelarna — säkerligen

därmed gjort jordbruket en verklig otjänst, hur angeläget det eljest än må

hava varit att kreditmöjligheterna ökades. Vad förut framhållits örn jordbrukets

läge framhäver emellertid vikten av att belåningsgränsen i allt fall

ej dragés snävare än som är nödigt för att undvika olägenheter av nyssberörda

art. Såsom förut antytts, kan en alltför stor försiktighet vid gränsens bestämmande

— utom det att den onödigtvis beskär tillgången till billig kredit —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Remiss
yttranden.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ogynnsamt påverka även föreningarnas utlåningsverksamhet inom den sålunda

bestämda gränsen.’

I de flesta av de inkomna yttrandena hava vitsordats behovet av en utvidgning

av primärkrediten och lämpligheten av att en sådan nu vidtages. Några

myndigheter hava under hänvisning till det nuvarande tryckta tidsläget särskilt

betonat angelägenheten av snara åtgärder.

I synnerhet har från flera håll understrukits, att det här ofta icke är fråga

örn att möjliggöra en ökad skuldsättning utan att i möjligaste mån kunna överföra

redan befintliga dyra lån till primärkredit.

Sålunda har bl. a. styrelsen för Mälarprovinsernas hypoteksförening, som

uttalat en viss betänksamhet mot att under en tid av nedgående saluvärden öka

belåningsmöjligheterna, likvisst tillstyrkt en sådan ökning under åberopande

att ett tillmötesgående från hypoteksföreningarnas sida knappast kunde anses

innebära ett uppmuntrande av egendomarnas skuldsättning, då ju genom den

utsträckta belåningen i föreningarna i de flesta fall endast skulle ske en överflyttning

till dessa av lån, som förut varit placerade på ofördelaktigare villkor.

Mot en utvidgning av primärkrediten i ena eller andra formen har hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län uttalat sig. Utskottet

framhåller vikten av att hypoteksbankens inlåningsvillkor ej försämras

samt hänvisar till dels nu rådande jordbrukskris, vars natur vore sådan att

ingen kunde förutse vilka ändringar i jordbruksvärdena den kunde medföra,

dels att i följd härav det icke kunde avgöras om föreslagna åtgärder skulle

medföra åsyftad eller rent motsatt verkan, dels ock att jordbruket för närvarande

icke kunde anses förmå amortera och förränta ytterligare skuldsättning.

Utskottet förordade därför, att föreslagna åtgärder i betänkandets syfte finge

anstå intill dess jordbrukets ekonomiska läge och därmed fastighetsvärdena

hunnit stabiliseras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län ställer sig

tveksam örn lämpligheten av att vidga primärkrediten. Efter att hava erinrat

örn de enligt utskottets mening oskäligt höga taxeringsvärdena inom länet framhåller

utskottet, att även örn betydelsen av bekväma och goda kreditförhållanden

för jordbrukarna icke kunde förnekas, underlättandet av kreditväsendet

även kunde utnyttjas på ett sätt, som kunde vara till mera skada än gagn för

fastighetsägarna. Det torde också, fortsätter utskottet, få anses känt och

erkänt, att lantbruket för närvarande icke lämnade skälig ränta å i detsamma

nedlagt kapital, ett förhållande som syntes böra mana till försiktighet vid

åstadkommande av åtgärder för underlättande av ökad skuldsättning.

Rörande särskilt behovet av kredit å skog yttrar centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund följande:

''Det är allmänt känt, att den svenska lanthushållningen för närvarande genomlever

svåra tider. Jordbrukets konjunkturförsämring har kanske varit

mest påtaglig, men skogsbrukets räntabilitet har även under de senaste åren,

genom stark konkurrens på världsmarknaden särskilt i fråga örn sågade trä
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

25

varor, avsevärt försvagats. Samtidigt hava, genom de allmänna fastighetstaxeringarna

år 1922 och 1928 fastighetsskatterna skärpts i ej oväsentlig grad.

De ifrågavarande näringarna hava härigenom kommit i ett läge, som väl motiverar

åtgärders vidtagande för underlättande av deras finansiering.

Vad först beträffar skogsbruket, måste man säga, att detta intager en särskilt

ogynnsam ställning i kredithänseende. Visserligen tages vid primärbelåning

hänsyn till själva markens värde, när den tillhör en jordbruksgård,

men det flerdubbelt större värde, som i allmänhet representeras av den växande

skogen, har icke, då skogen ansetts osäker som pant, kunnat användas som

låneunderlag. Det är givet, att skogens kreditbehov härigenom måst tillgodoses

på andra vägar, som lett till högre omkostnader för skogsbruket, än

vad som behövt vara fallet, örn den primära krediten i större utsträckning

kunnat anlitas.

Någon tvekan behöver ej råda därom, att i allmänhet skogens kreditbehov

endast till ringa del kunnat täckas av de föreliggande möjligheterna till primär

belåning av markens värde. Det måste därför bliva till given fördel för

skogsbruket, örn, genom ett system för belåning jämväl av den växande skogen,

en överflyttning till billig och fast primär kredit kunde ske av de belopp,

som, motsvarande dennas belåningsvärde, behövt tagas i anspråk av den dyrbarare

sekundära krediten. Denna generellt verkande fördel för skogsbruket

synes vara oomtvistlig.

En utvidgning av skogens kreditmöjligheter blir även till gagn med hänsyn

till de inom skogsbruket rådande, speciella produktionsförhållandena. Genom

1923 års skogsvårdslag är skogen i huvudsak skyddad så länge den är att

anse som »yngre skog». Nu förhåller det sig så, att även den skog, som författningsenligt

är att räkna som äldre, ofta besitter sådan tillväxtförmåga,

att dess avverkningsvärde ej uppgår till det belopp, som dess diskonterade avkastningsvärde,

det s. k. förväntningsvärdet uppnår. Ur privatekonomisk såväl

som nationalekonomisk synpunkt är det till fördel, att sådan skog får

fortsätta att växa minst så länge, att avverknings- och förväntningsvärdena

sammanfalla. Införandet av kreditmöjligheter för dylik skog blir sålunda

till båtnad, då detta kan förhindra en ur ekonomisk synpunkt för tidig avverkning.

Fördelarna av att ung och »yngre skog» kunna belånas äro av samma

anledning än mera påtagliga. Den primära kreditens utvidgning att även

omfatta den växande skogen blir sålunda även med hänsyn till skogens produktionsförhållande

till nytta.’

Efter att hava omnämnt vissa konkreta fall, då förefintligheten av primär

skogskredit bleve till båtnad för skogsvården, fortsätter centralrådet:

''Även när det gäller förvärv av skogsegendomar kan skogskrediten bliva

av betydelse och värde. De senare årens utveckling på detta område har

medfört, att kreditens betydelse i detta hänseende ökats. Vid de nu allmänna

styckningarna av större jordegendomar har ibland förhållandet varit, att rena

skogsskiften utan byggnader eller åkerjord utbjudas till försäljning, då de

ej lämpligen kunna tilläggas de vid styckningen bildade, jämförelsevis små

jordbruksgårdarna. Dessa skogsskiften skulle vinna betydligt i värde som

placeringsobjekt för av skogsvård intresserade personer, örn skogen kunde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 265.

belånas. Utan denna möjlighet blir det oftast skogsspekulanter, som lägga

sig till med områdena ifråga, varvid i regel skogen får sitta emellan för köpets

finansiering.

Den primära skogskreditens utvidgning skulle bli av särskilt stor betydelse

för skogsägarna i vårt lands utpräglade skogsbygder, där den växande skogens

värde representerar en avsevärd del av egendomarnas taxeringsvärden,

och där på denna grund hypoteksföreningarna endast kunnat driva en lånerörelse

av mycket blygsamma mått.

Skogsbelåningens införande skulle sålunda ur skogsbrukets synpunkt bliva

till gagn för skogsägare, som äro nödsakade i största möjliga utsträckning

använda sina fastigheter för kreditändamål samt för skogsvården i så måtto,

att för tidig avverkning av skog därigenom i vissa fall kunde undvikas.

Man får däremot ej förutsätta, att åvägabragta möjligheter för skogens belåning

i allmänhet bliva tagna i anspråk för grundförbättringar i skogsbruket.

Antalet skogsägare, som önska belåna sin skog för att skaffa medel till

skogsvårdsåtgärders utförande, är säkerligen ringa, åtminstone av den kategori

av skogsägare, som i första hand komma att draga fördel av den nu

ifrågasatta kreditökningen. I de flesta fall blir det i stället andra, mera

trängande behov, vilka genom en utvidgning av skogskrediten önskas tillgodosedda.

Där skogsägarna även äro jordbrukare, vilket oftast är förhållandet,

blir det nog i allmänhet jordbrukets medelsbehov, som kommer att

tillgodoses med de penningar, skogens belåning kan lämna. Centralrådet håller

därför före, att frågan örn skogens belåning, ehuru i ovan berörda hänseenden

vissa direkta fördelar för skogsbruket kunna påräknas av densammas

lösning, är av större vikt för jordbruket än för skogsbruket. Om man ej närmare

vill skilja på de båda nu berörda näringarnas intressen, vilket måhända

ej heller är behövligt, kan man emellertid säga, att en utvidgning av den primära

krediten, genom att till säkerhet för denna även medräkna värdet av

växande skog, bör fylla ett de båda näringarnas gemensamma och rättmätiga

behov av billiga medel.

Med hänsyn till det förhållandet, att skogsbelåningens införande till huvudsaklig

del skulle få den betydelsen, att redan utnyttjad kredit kunde förbilligas,

varigenom jord- och skogsbruket i någon utsträckning skulle göras räntablare,

finner sig centralrådet, med iakttagande jämväl av jordbrukets intressen,

böra i princip förorda, att den primära fastighetskrediten utvidgas

på det sätt, att i en egendoms belåningsvärde jämväl inräknas värdet av växande

skog.’

Även Sveriges skogsägareförbund har betonat behovet av skogskredit

och därvid i allt väsentligt andragit de av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund framförda synpunkterna.

Domänstyrelsen har däremot ställt sig tveksam örn lämpligheten av skogskredit.

Å ena sidan, anför styrelsen, torde det kunna betecknas som en lucka

i belåningsväsendet att lämpligt ordnade kreditförhållanden för den växande

skogen för närvarande saknades; och med visst fog kunde det göras gällande,

att växande skog borde kunna tjäna som underlag för primär belåning och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

27

därmed för ägare av skog möjliggöra upptagande av erforderliga lån på mera

ordnade och billiga villkor. Å andra sidan kunde belåning av växande skog

bana väg till ökad skuldbelastning, varom ju mindre vore att säga, därest de

upplånade medlen verkligen komme fastighetens underhåll och förbättring till

godo. Så torde emellertid icke alltid bliva fallet. Belåningen kunde ock befaras

medföra en ökad realisation av fastigheter, vilken med hänsyn till vikten

av jordbruksbefolkningens varaktiga tryggande vid jorden icke vore önskvärd.

Ej minst ur dessa synpunkter torde fördelen av ökad kreditgivning

stundom vara rätt problematisk. Styrelsen funne sig emellertid icke böra avstyrka

införande av ordnad primär belåning av växande skog.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra landstingsområde

påpekar, att inom dess distrikt skogsbelåningen torde bliva av föga

betydelse på grund av att den inbringade för litet av lånemedel men bleve av

besvärande natur för skogsägare, som begagnade sig därav, samt förklarar sig

därför avstyrka att inom fastighetskrediten göra skogen till föremål för en

särskild belåningsform.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län säger sig icke dela de sakkunnigas uppfattning,

att skogsbelåningen skulle verka skogsvårdande. Skogsvård och

hypotekssäkerhet voro ingalunda synonyma begrepp. Den ekonomiska omloppstiden

för skogen, vilken länge på grund av inträdd prisutjämning mellan

olika virkesdimensioner varit i ständigt sjunkande, hade nu sjunkit så

långt, att skillnaden mellan skogsvårdslagens bevarande gräns, »yngre skog»,

och den ekonomiska omloppstidens gräns holle på att minskas och rent av försvinna.

Ett bevarande av skogen långt över »yngreskogs»-gränsen genom

ökad skogsbelåning skapade sålunda icke längre någon stor nationalekonomisk

vinst.

Häremot anför centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund följande:

Det vore visserligen sant, som skogsvårdsstyrelsen i örebro län framhållit,

att skogens ekonomiska omloppstid, genom prisutjämningen mellan olika virkesdimensioner,

på senare tid avsevärt nedgått. De indirekta fördelarna för

skogsbruket av att genom skogsbelåning den äldre skogen bevarades för avverkning

hade därigenom otvivelaktigt minskat. Den ekonomiska omloppstiden

hade dock enligt centralrådets mening ej sjunkit så långt, att ifrågavarande

fördelar utplånats. För övrigt kunde man mot nämnda skogsvårdsstyrelses

uppfattning göra den invändningen, att örn den ekonomiskt riktigt

motiverade omloppstiden för skogen sjönke, så sjönke därmed i viss mån även

gränsen för »yngre skog». Detta innebure alltså, att en viss skillnad mellan

lagskyddad »yngre skog» och ekonomiskt avverkningsmogen skog alltid borde

förefinnas.

Syftet med den ifrågasatta åtgärden har varit att vidga den fasta primär- Departekrediten

endast i den omfattning så kan ske utan att de med kreditens anskaf- mtnUchefen.

tande förenade villkoren därigenom försämras. Häremot kan invändning

icke med fog göras. Det kan rimligen icke vara klok ekonomi att vidhålla en

anordning, varigenom jord- och skogsbruket vid behov av kredit belastas med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 265.

dyrare utgifter än som varit nödvändigt, därest gränsen uppåt för krediten

blivit väl avvägd. Behovet av vidare utrymme för primärkrediten gör sig

helt naturligt mest gällande under konjunkturer sådana som den vi nu leva i.

Det är sant, att man ej kan lösa frågan örn jordbrukets ekonomi ensamt med

nu föreslagna medel, men lika obestridligt är, att man därmed kan bidraga

till förutsättningarna för näringens bestånd och räntabilitet. Å andra sidan

har det invänts, att nuvarande kristid skulle vara en olämplig tidpunkt för

frågans avgörande. Enligt min mening är denna uppfattning icke riktig.

Det torde böra bemärkas, att det här gäller långtidig kredit — vid den mest

använda lånetypen är kreditgivaren bunden i 50'' år. Kreditsäkerheten får

därför ej bedömas efter situationen för stunden, utan man måste anlägga vidare

synpunkter. Det blir därför alltid — även örn frågan uppkommit under

en ekonomiskt gynnsam tid — nödvändigt att räkna med sämre tider och att

alltså vid avvägandet av den tillåtna omfattningen av krediten fästa avseende

vid vad som kan vara tillrådligt och säkert just under näringens svårare perioder.

Vid sådant förhållande föreligger, synes det mig, icke någon anledning

att vidare framskjuta frågans avgörande. Den påminnelse örn konjunkturväxlingarna

tidsläget ger understryker vikten av att vid frågans behandling

all den försiktighet iakttages, som kräves vid en omdaning av den primära

fastighetskrediten.

Belåning av växande skog.

Innan jag ingår på detaljerna i de sakkunnigas förslag till lösning av skogsbelåningsfrågan,

vill jag översiktligt omnämna den ställning till förslaget, som

intagits i de avgivna yttrandena.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan huvudsaklig erinran av statskontoret,

bank- och fondinspektionen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,

styrelserna för hypoteksbanken och samtliga hypoteksföreningarna utom styrelserna

för Östgöta och Örebro läns hypoteksföreningar, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott med undantag av dem i Östergötlands län, Kalmar

läns norra landstingsområde, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs

samt Västerbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser utom dem i Södermanlands,

Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län,

vidare svenska bankföreningen, svenska fondhandlareföreningen och Sveriges

skogsägareförbund.

Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen ansluta sig med tvekan till de sakkunnigas

förslag. Även skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens

län hysa vissa betänkligheter.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund anser sakkunnigförslaget

kunna läggas till grund för frågans lösning, men har föreslagit vitt gående

ändringar. Även hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands

och Gävleborgs län hava framkommit med i väsentliga delar avvikande förslag.

Förslaget avstyrkes av styrelserna för Östgöta och Örebro läns hypoteks
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

29

föreningar, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, örebro, Kopparbergs och

Gävleborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar

läns norra landstingsområde och i Västerbottens län.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt

Kopparbergs län, vilka — såsom jag förut nämnt — uttalat sig mot att primärkrediten

nu utökas, hava icke ingått i närmare granskning av förslaget.

I ett flertal tillstyrkande yttranden har framhållits, att sakkunnigförslaget

innebure en lycklig lösning av spörsmålet, samt att skogskreditens anordnande

vore fullt betryggande och utan svårighet tillämpligt.

Till de erinringar, som riktats mot olika punkter i förslaget, får jag anledning

sedermera återkomma.

Vissa huvudfrågor.

Till en början och innan jag redogör för frågan huru skogen skall kunna göras

säker som pant, torde jag få till övervägande upptaga spörsmålen örn organ för

primär skogskredit och hur skogsbelåningen bör därinom ordnas, vidare belåningsobjektets

omfattning samt normer för skogsvärdets fastställande.

De sakkunniga hava framhållit vissa med den särskilt utbildade primära Organ för

fastighetskrediten förenade påtagliga fördelar. Utmärkande för denna kredit

vore att lånen löpte på lång tid, att de vore ouppsägbara från långivarens sida ^

och i regel förbundna med amortering. Inlåningen skedde huvudsakligen ge- kunniga.

nom obligationsutgivning. Denna kredit vore billig, och låntagaren kunde känna

sig lugn i medvetandet att lånevillkoren ej försämrades vid inträffande kriser

eller fluktuationer på penningmarknaden. Ville han återbetala lånet i förtid,

sedan detsamma varit utestående i tio år — i vissa fall även utan att så vore

förhållandet — stöde det honom fritt. Lämpligheten av denna låneform, påpeka

de sakkunniga, framträdde måhända som mest, då det gällde skogen med

dess på lång sikt ställda produktion, och det syntes därför av vikt att göra

denna låneform tillgänglig för skogskrediten. De vanliga bankernas och därmed

jämförliga kreditanstalters fordran på likviditet hindrade dem att inordna

dylik kredit i sin rörelse, och då därtill komme att kreditobjektets speciella natur

förutsatte vissa för dess belåning avpassade anordningar, bleve det nödvändigt

att förlägga den fasta skogskrediten till en därpå särskilt inriktad kreditanstalt.

Att för ändamålet inrätta en ny sådan, hava de sakkunniga emellertid

ej ansett tillrådligt utan i stället, såsom jag tidigare omnämnt, föreslagit kreditens

inordnande under lanthypoteksinstitutionen. Beträffande motiven härtill

hänvisas till betänkandet (sid. 35—37).

Rörande skogskreditens ställning inom hypoteksinstitutionen måste fasthållas,

att den nya verksamheten ej får ogynnsamt påverka inlåningsvillkoren för

de vanliga jordbrukslånen eller eljest träda deras intresse för nära, vilka ej

hava anledning begagna sig av den ökade kreditmöjligheten, men å andra sidan

bör i strävan att nå detta mål i görligaste mån undvikas åtgärder, vilka kunna

äventyra de med skogskreditens inordnande under institutionen åsyftade för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 265.

delarna. Med beaktande av dessa synpunkter hava de sakkunniga förordat, att

skogsbelåningen fogas in såsom en del av den övriga hypoteksbelåningen utan

särskiljande i lånetyper, obligationsserier m. m., samt i samband därmed till

stärkande av institutionens ställning utåt föreslagit vissa åtgärder, bl. a. ökning

av grundfonden, till vilka jag sedermera får anledning återkomma. Rörande

motiven för denna anordning hänvisas till betänkandet (sid. 70 och 71).

I stort sett hava alltså de sakkunniga jämställt skogsbelåningen med annan

utlåning. I fråga örn fördelningen av ansvaret för institutionens förbindelser

har däremot den nya belåningen försatts i en särställning. Enligt nu gällande

regler svara hypoteksbanken och föreningarna med alla deras delägare för bankens

alla förbindelser. Uppstå hos någon förening förluster, blir ordningen för

deras täckande i korta huvuddrag den, att i första hand anlitas av föreningen

samlade fonder och därefter delägarnas personliga ansvarighet. Skulle föreningen

likvisst ej kunna fullgöra sina förbindelser, tas hypoteksbankens reserverade

medel i anspråk. Och i mån de ej förslå, kommer ordningen till övriga

hypoteksföreningar med deras fonder och delägarnas personliga ansvar. I sista

hand anlitas den av staten lämnade grundfonden.

Om den föreslagna avvikelsen härifrån anföra de sakkunniga följande:

I detta schema skulle betingas vissa avvikelser, när förlust inträffat å lån,

som beviljats å egendom tillika med den därå växande skogen. Här åsyftas

dock ej all förlust, som kan uppkomma å ett dylikt egendomslån utan endast

den, som orsakats därav att länet genom skogens inräknande i egendomsvärdet

lämnats till högre belopp än eljest kunnat ske. För sådan förlust har ansetts

icke böra utkrävas personligt ansvar av de delägare, som själva ej belånat sin

skog. Vidare synes sistnämnda grupp av delägare kunna med fog göra gällande

att de fonder, vilka hopsparats före skogsbelåningens införande, visserligen

ej undantagas, men hållas i efterhand sålunda att de ställas till förfogande för

täckande endast av den brist, som kvarstår, efter det uttaxering å de skogsbelånande

delägarna skett. Likaså har en viss särställning ansetts böra beredas

hypoteksförening, som ej alls utövar skogsbelåning. Örn nämligen banken

måste på grund av brist, uppkommen av nyssnämnda anledning, göra uttaxering

å föreningarna, synes förening, som nu nämnts, hava berättigat anspråk

att fa stå i efterhand, intill dess det visat sig att övriga föreningar ej kunna

helt fullgöra inbetalningen. Möjligt är, att förening med skogfattigt distrikt,

till exempel den skånska, ej far anledning befatta sig med den nya verksamheten.

Än vidare har den nytillkomna delen av grundfonden tänkts kunna tas i

anspråk för omnämnda slags förlust, innan man för ändamålet förfogar över

bankens och, efter uttaxering, över hypoteksföreningarnas äldre fonder, d. v. s.

de som bildats före skogsbelåningens införande.

Ansvaret för förluster av den art, varom här är fråga, skulle sålunda fördelas

på följande sätt. Föreningen, i vilka förlusterna uppstå, anlitar först

de nya fonderna, tillkomna efter skogsbelåningens införande. Därefter sker

uttaxering å de skogsbelånande delägarna och i sista hand begagnas de äldre

fonderna. Återstående brist täckes med bankens nya fonder och, örn så erfordras,

av övriga skogsbelånande föreningar med deras nya fonder och med anli
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

31

tande av de skogsbelånande delägarnas personliga ansvarighet. Skulle ändock

brist kvarstå, tas den nytillkomna andelen av grundfonden i anspråk. Men

skulle ej ens den förslå, kommer turen till först bankens och sedan sistnämnda

skogsbelånande föreningars äldre fonder. Sist i ordningen stå fonderna hos

förening, som ej utövar skogsbelåning, samt återstående del av grundfonden.’

Hela frågan örn ansvarsfördelningen, fortsätta de sakkunniga, hade blott teoretiskt

intresse. Det vore helt enkelt otänkbart att detta schema kunde i verkligheten

komma att rullas upp; och det skulle därför, enligt deras mening, icke

vara förenat med någon våda att även i förevarande hänseende likställa jordoch

skogsbelåningen. Då i så fall emellertid kunde från vissa delägaregrupper

förväntas den anmärkningen, att de rättvisligen icke borde påtvingas annat

ansvar än det de iklätt sig vid sitt inträde som delägare eller ansvar för

annan art av belåning än de själva begagnade sig av, hade en differentiering

av ansvaret ansetts böra göras. Något men kunde därmed ej åsamkas skogsbelåningen

och dess kunder, enär anordningen saknade varje som helst praktisk

betydelse.

Mot förslaget att förlägga den fasta skogskrediten till hypoteksinstitutionen

och att infoga densamma i den vanliga långivningen har icke någon erinran

gjorts. Lämpligheten av denna anordning har uttryckligen vitsordats bl. a.

av statskontoret, bank- och fondinspektionen, riksgäldskontoret, hypoteksbankens

styrelse och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Något

försvagande av kreditvärdigheten hos hypoteksbankens obligationer, framhåller

hypoteksbankens styrelse, torde icke komma att inträffa, under förutsättning

att förslaget ej komme att förvanskas genom ändringar, vilkas konsekvenser

icke kunde klart överskådas. Liknande uttalanden om förhållandet

till bankens medelsanskaffning hava gjorts av bl. a. bank- och fondinspektionen

samt svenska fondhandlareföreningen. —■ Styrelsen för Värmlands hypoteksförening

framhåller, att skogen ju icke vore ett särskilt kreditobjekt utan

endast ett tillbehör till den mark, varå den växer. Kontroll å skogsavverkningen

innebure därför ett stärkande av säkerheten för samtliga lån å egendomen.

Styrelsen konstaterade därför med tillfredsställelse, att någon uppdelning

av kreditgivningen för jord och skog icke föreslagits. Bl. a, bordd

förvaltningsbidragen — bortsett från direkta utgifter för avverkningskontroll

— uttagas till samma belopp, oavsett huruvida lånet grundats å skogens värde

eller ej. — Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län berör frågan örn

förvaltningskostnaderna och framhåller önskvärdheten av att hypoteksföreningarna,

för att kostnaderna skulle bliva så låga som möjligt, snarast avskreve

sin numera relativt höga skogsmarksbelåning och i stället ledde utvecklingen

in på den nu föreslagna skogsbelåningen.

Rörande den föreslagna ansvarsordningen anför hypoteksbankens styrelse,

att bestämmelserna örn densamma syntes rätt invecklade.

Även riksgäldsfullmäktige påpeka detta under framhållande av att varje

möjlig förenkling i ansvarsreglema borde vidtagas. Fullmäktige andraga

vidare, att någon förändring i säkerheten för redan utgivna obligationer av

Remiss
yttranden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

hänsyn till obliga tionsinneha varna icke kunde vidtagas. Om kreditmöjligheterna

utvidgades, finge banken noggrant vidmakthålla säkerheten för de gamla

obligationslånen och sålunda i viss mån skilja mellan denna och säkerheten

för de lån, som efter omläggningen komme att upptagas. En konsekvens härav

bleve olika användning av den nuvarande grundfonden å 30 miljoner kronor

och det föreslagna tillägget å samma belopp, som hörde till säkerheten för

obligationer, utgivna efter omläggningen. Enligt förslaget skulle den nytillkomna

delen av grundfonden kunna tagas i anspråk tidigare än den gamla

fonden. Då någon risk ej kunde tänkas uppkomma för den nya delen av fonden

utan att hela hypoteksinstitutionen trädde i likvidation, syntes den formellt

ökade risken för nämnda del i själva verket vara tämligen obefintlig.

Eullmäktige ville fördenskull ej opponera sig emot de olika fonddelarnas olika

plats i ansvarsföljden. Däremot ansåge fullmäktige, att även icke skogsbelånande

delägare borde vara personligen ansvariga för förluster å skogsbelåning

och att detta ansvar borde uttagas närmast före det den äldre delen aV

grundfonden begagnades. Örn staten läte det nya tillskottet till grundfonden

eventuellt utnyttjas jämförelsevis tidigt i ansvarsföljden, funnes nämligen

ingen anledning att låta även den nuvarande grundfonden komma i sämre

ställning än för närvarande vöre fallet.

Det är tydligtvis ur alla synpunkter lämpligast att belåningen av skogen,

som ju icke kan frånskiljas såsom ett fristående kreditobjekt, inordnas i den

redan organiserade fastighetskredit, som utövas av lanthypoteksinstitutionen.

Jag delar också de sakkunnigas uppfattning att den kredit, som lämnas å

egendomar tillika med växande skog, icke bör hänföras under särskild avdelning

inom institutionen, utan direkt infogas i den övriga lånerörelsen. Framför

allt är detta betydelsefullt, dä härigenom möjliggöres att bereda skogskrediten

samma förmånliga ställning, som den övriga långivningen beträffande

ränta och förvaltningsbidrag.

Sistnämnda förhållande har föranlett de sakkunniga att i ett avseende föreslå

en särställning för skogskrediten, nämligen i fråga örn ansvarighetsföljden

för förluster å lån, uppkomna på den grund att lånen genom skogens inräknande

i egendomsvärdet utlämnats till högre belopp än eljest kunnat ske.

Syftet har varit att undantaga icke skogsbelånande delägare från personligt

ansvar för dylik förlust och i ansvarsordningen framflytta de skogsbelånande

delägarnas personliga ansvar och viss del av grundfonden före äldre, innan

skogskreditens införande hopsparade medel samt fonderna hos icke skogsbelånande

förening. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida en differentiering

i ansvaret är alldeles nödvändig. Men örn en sådan skall göras

— och de sakkunnigas skäl härför synas mig vägande — torde den föreslagna

vägen vara följdriktig. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att grundfondens

uppdelning tillkommit uteslutande såsom ett led i ordnandet av de interna

förhållandena inom institutionen, men saknar all betydelse utåt i förhållande

till obligationsinnehavarna, i det grundfonden skulle i dess helhet utgöra

säkerhet för såväl äldre som yngre obligationer. Deras intresse, vilka

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

33

innéhava äldre obligationer, har iakttagits genom en övergångsbestämmelse till

hypoteksbanksförordningen, som bl. a. innebär, att de olika säkerhets tillgångarna

— och alltså även grundfonden — icke få vid utredning av institutionen

tas i anspråk för täckande av nu ifrågavarande del av förlusten i vidare mån

än som kan ske utan att nyssnämnda obligationsinnehavares rätt blir berörd

av den utvidgade kreditgivningen. Tilläggas må, att den situation, i vilken de

föreslagna ansvarighetsbestämmelsema skulle träda i tillämpning, är till den

grad osannolik, att hela frågan saknar ali praktisk betydelse.

Såsom jag förut nämnt gick den av 1920 års skogsvårdsstyrelsemöte tillsatta

kommitténs förslag endast ut på belåning av skogsmark och yngre skog.

Då de sakkunniga nu ansett, att hela produktionsenheten, inberäknat all skog

bör läggas till grund för krediten, hava de (sid. 45—48) såsom skäl härför i

huvudsak anfört följande. Med en till yngre skog begränsad kredit bleve ökningen

i belåningsmöjligheterna alltför obetydlig i jämförelse med de lån som

efter hypoteksvärdering kunde lämnas å enbart marken, i ali synnerhet som

yngre skog icke kunde åsättas det höga värde nyssnämnda kommitté beräknat.

Värderingen bleve därjämte komplicerad och nödgade till att draga upp den

i realiteten tämligen flytande gränsen mellan äldre och yngre skog. En kostsam

undersökning bleve nödvändig för att konstatera de belånade beståndsåldrarnas

relativa godhet, och kostnaden bleve särskilt kännbar med hänsyn

till att skogsbelåningen kunde medföra endast en obetydlig låneökning. Med

en dylik begränsning av krediten skulle innehavare av övervägande medelålders

skog med räntabel tillväxt icke kunna använda sig av skogens kreditvärde.

Då enligt de sakkunnigas mening skogsvårdslagen ej ur kreditsynpunkt

nöjaktigt skyddade yngre skogens värde, bortfölle själva grunden till

en begränsning av kreditobjektet, nämligen att kunna undvika särskilda åtgärder

för skogspantens säkerställande. Genom att lägga hela produktionsenhelen

till underlag för krediten skulle ur säkerhetssynpunkt den fördelen erhållas,

att hela skogens skötsel bleve reglerad, varigenom bl. a. större trygghet

bereddes beträffande egendomens förmåga att med sin avkastning bära

de årligen återkommande annuiteterna samt kreditgivarens risk att behöva

å tilläventyrs övertagen egendom verkställa dyrbara återväxtåtgärder undvekes.

Mot förslaget att i belåningen medtaga ali skog har anmärkning gjorts av

domänstyrelsen och ett förvaltningsutskott. I övrigt har förslaget härutinnan

lämnats utan erinran. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och

iva skogsvårdsstyrelser hava särskilt berört frågan. —• Centralrådet förklarar

sig dela de sakkunnigas uppfattning att skogsvårdslagen i dess nuvarande form

ej för långivaren skänkte betryggande garantier för skogsvårdens bibehållande,

liksom detta ej heller vore fallet vid belåning enbart, förutom mark och återväxt,

av yngre skog. Det torde därför, säger centralrådet, vara riktigt, som

dc sakkunniga föreslå, att i låneobjektet medräkna all å marken växande skog

och att genom särskilda avverkningsföreskrifter trygga ett skogsvärde, som

skänker betryggande marginal för lånesumman.

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 228 käft. (Nr 265.) 3

Belånings
objektets
omfattning.

De sakkunniga.

Remiss
yttranden.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 2G5.

Departementschefen
-

Skogsrärdets

fastställande.

De sakkunniga.

Domänstyrelsen yttrar, att det kunde sättas i fråga, huruvida en ordnad

skogsbelåning, särskilt om densamma skulle avse jämväl äldre skog, vore

ägnad att befrämja skogsvården. Belåningen krävde i fråga örn avverkning

av äldre skog en återhållsamhet, som kunde komma att resa hinder för ändamålsenlig

vård av skogen. På grund härav syntes möjligen belåningen i huvudsaklig

anslutning till vad den av 1920 års skogsvårdsstyrelsemöte tillsatta

kommittén uttalat, böra begränsas till plantskog och yngre skog. Härigenom

vunnes även fördelen, att medverkan från skogsvårdsstyrelserna kunde undvikas.

Styrelsen ansåge därför, att belåningen helst borde begränsas till plantskog

och yngre skog.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra landstingsområde

framhåller, att den äldre skogens värde lämpligast syntes böra tillgodogöras

genom avverkning och att därför endast yngre skog borde ifrågakomma

som underlag för primärkrediten.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att skogskrediten får sin mest rationella

form, om densamma grundas på hela produktionsmedlet. De med en

begränsning av belåningsobjektet förenade olägenheterna äro påtagliga, och

man skulle, såsom det framliallits, ändå ej vinna den förenkling genom undvikande

av kontroll, som varit yttersta anledningen till att man tidigare sökt

sig fram efter denna snävare linje. Med hänsyn till de verkningar varje utvidgning

av kreditmöjligheterna inom hypoteksinstitutionen medför i avseende

å utelöpande obligationers ställning är det också av vikt att den möjliga omfattningen

av belåningsobjektet avgöres i ett sammanhang, oberoende av att

skogens kreditvärdighet måhända ej behöver genast anlitas i sin fulla utsträckning.

Man kan taga för visst, att hypoteksföreningarna i begynnelsen

och till dess mera erfarenhet vunnits komma att gå fram med mycket stor

varsamhet.

Den av domänstyrelsen anförda synpunkten skulle onekligen äga fog för sig.

därest skogen underkastades exempelvis en detaljerad hushållningsplan, som

— även örn skogens avkastningsförmåga däri underskattats —• icke finge

rubbas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid det rättsskydd, som

gjorts obligatoriskt för kreditens användning, icke beredas åt avverkningsföreskrift,

som strede mot god skogsvård, och det har i övrigt föreslagits sådan

reglering av skogshushållningen, varigenom jämkningar och ur skogsvårdssynpunkt

eller av andra skäl önskvärda avvikelser från föreskrift skola

utan svårighet kunna göras. De sakkunnigas förslag rörande belåningsobjektets

omfattning synes därför ej vara ägnat att väcka betänkligheter i nu omnämnda

hänseende.

Börande skogens värdering hava de sakkunniga (sid. 65—69) till en början

betonat vikten av att den normeras på ett enkelt och lättfattligt sätt och att

extra kostnader för densamma så långt möjligt undvikas samt att framför allt

måste tillses, att uppskattningen blir tillförlitlig och att värdet bestämmes med

tillbörlig försiktighet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

35

Den av 1920 års skogsvårdsstyrelsemöte tillsatta kommittén byggde lia de

vid fastighetstaxering tillämpade grunderna. De sakkunniga hava anslutit

sig till dess mening. Taxeringsgrunderna, anföra de sakkunniga, äro som enkom

gjorda för de anspråk och synpunkter, vilka särskilt gjorde sig gällande

vid den långtidiga krediten. Det vid taxeringen avgörande vore den avkastning,

som kunde för framtiden påräknas under förutsättning att skogsbruket

bedreves efter rationella grunder. Det vore alltså icke direkt saluvärdet, ett

tillfälligtvis förefintligt högt »slaktvärde», som man ville träffa, utan det

kapitaliserade värdet av den avkastning, som skogen ansåges kunna ge på

lång sikt, eller, örn man så ville uttrycka det, produktionens stadigvarande förräntningsförmåga.

Det vore uppenbarligen just en sådan måttstock, som

borde användas vid långtidig kredit å skog, som i samband med belåningen

lades under uthållig vård.

De sakkunniga hava emellertid ej blott ansett taxeringsgrunderna böra följas,

utan därjämte föreslagit det vid taxeringen åsätta värdet å skogen såsom

maximum för det belåningsvärde, som får fastställas för skogen. Vid skogsbelåning,

d. v. s. då hela produktionsmedlet lägges till grund för krediten,

borde också enligt de sakkunniga samma princip gälla själva marken, vars

värdering intimt sammanhängde med skogens och ej lämpligen kunde brytas

ut ur det system, som tillämpades för den senares uppskattning.

Såsom skäl för ett sådant värdemaximum anföra de sakkunniga följande:

''För närvarande gäller vid belåning hos hypoteksförening, att en egendoms

belåningsvärde bestämmes antingen efter dess taxeringsvärde (jordbruksvärdet)

eller efter hypoteksvärdering. Det värde, som framkommit vid det ena

eller andra anlitade tillvägagångssättet, får ej överskridas. Hypoteksvärdering

kommer i regel till användning endast då ett högre belåningsvärde förväntas

kunna härigenom ernås. Författningen fastslår i detta fall icke någon

bestämd maximigräns, utan det tillkommer hypoteksinstitutionen själv att

i viss ordning uppgöra de tariffer, vilka skola följas. Häremot är intet som

helst att erinra. Erfarenheten har nogsamt visat, att den frihet, som i berörda

hänseende lämnats institutionen, handhafts med största omsikt och ansvar.

Och någon anledning att förvänta sig annat beträffande skogens värdering

finnes ej. Då likvisst föreslås att uttryckligen binda skogsvärderingen

vid en fast övre gräns, sker detta med tanke på den inverkan det nya kreditföremålets

inordnande i institutionens rörelse i annat fall kunde medföra beträffande

hypoteksbanken inlåning. Hur man än värnar örn skogspanten,

kunde måhända ej helt undvikas att hos den obligationsköpande allmänhet, sora

ej vore fullt insatt i förhållandena, en viss misstro, åtmintone till en början,

yppade sig mot belåning av växande skog utan ett redan i författningen uttryckligen

fastställt maximum i värdesättningen. Man må visserligen ej överdriva

farhågan. Törhända komme den att visa sig alldeles ogrundad. Fölin

stitutionens verksamhet är emellertid även en mindre rubbning av inlåningsvillkoren

en mycket ömtålig sak, varför det ligger vikt uppå att ingenting

försummas till förebyggande av en dylik verkan. Framför allt är försiktighet

på sin plats, då det gäller en i vårt land ännu oprövad kredit. Från

denna synpunkt sett kommer det uppenbarligen att innebära ett kraftigt stöd,

örn man kan åberopa att vid belåning av skog denna jämte skogsmarken aldrig

kan upptas till högre värde än det vid fastighetstaxeringen åsätta, ett vinde

som sedan gammalt i allmänhetens medvetande framstått såsom den trygga

utgångspunkten för bestämmande av all fastighetskredit. Göres denna begränsning,

anse vi •— men också endast för sådant fall — skogskrediten kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Remiss
yttranden.

na^ infogas i hypoteksinstitutionens rörelse utan att man behöver hålla den isär

i rån den övriga låneverksamheten och göra en ur andra synpunkter oläglig

uppdelning av rörelsen i två skilda grenar.’

Med taxeringsvärdet som maximum, fortsätta de sakkunniga, bleve värderingen

i hög grad förenklad. Den komme att bestå i en kontroll av de faktorer,

vilka legat till grund för detta värde. En helt ny värdering, jämförlig

med en vanlig hypoteksvärdering, behövde ej komma i fråga, och man kunde

undvara särskilda för skogen uppställda detaljerade värderingsnormer. Värderingen

bleve snabb, enkel, billig och lättfattlig för lånsökanden, vilken härigenom

kunde på förhand ungefärligen bedöma den genom skogens medräknande

möjliga ökningen i egendomslånen.

Skogens taxeringsvärde, som oftast holle sig under, i vissa fall betydligt

under marknadsvärdet, komme, enligt de sakkunniga, att i allmänhet visa sig

godtagbart som belåningsvärde, men det måste dock alltid kontrolleras. Denna

kontroll kunde till en viss grad ske på samma sätt som vid belåning av

jord, d. v. s. med ledning av förefintliga handlingar, tillgängliga upplysningar

och med kännedom om förhållandena på orten. En av taxeringsvärdets faktorer,

relativa skogstillgången, förutsatte dock alltid en noggrannare kontroll,

med hänsyn framför allt till att avverkning utöver tillväxtförmågan kunde

hava ägt rum efter senaste taxering. Såsom en första åtgärd till utrönande

huru härmed förhölle sig kunde lämpligen ett frågeformulär föreläggas lånsökanden

till besvarande. Av principiella skäl och för att utåt giva den nya

krediten tillbörlig styrka borde emellertid fasthållas vid att skogen därjämte

alltid skulle beses innan lån beviljas. De sakkunniga hava därför i sitt förslag

upptagit såsom obligatoriskt villkor för skogslåns beviljande att hypoteksföreningen

alltid skall göra sig underrättad örn skogstillgången.

Rörande undersökningen av skogstillgången hava de sakkunniga uttalat, att

länsskogvaktarna, vilka tämligen regelbundet bereste sina distrikt och som

oftast j.själva verkställde utstämplingarna, i allmänhet hade reda på huruvida

skogstillgången sedan nästföregående taxering nämnvärt nedgått, varför ett

besked från deni skulle bliva tillfyllest. Där denna väg ej stöde öppen, borde,

i regel av en hypoteksföreningens värderingsman, på platsen göras en undersökning,

som dock icke, liksom en vanlig hypoteksvärdering, behövde innebära

en i grunden ny värdering, då det här blott vore fråga om kontroll av

viss faktor i taxeringsvärdet, vilket icke finge överskridas.

Kostnad för värderingsman borde, enligt de sakkunniga, uttagas av lånsökanden.

De sakkunniga hava emellertid betonat, att en fullständig hypoteksvärdering

icke behövde ifrågakomma och att särskilt besök på platsen enkom

för nu nämnda ändamål undvekes bl. a. i de fall, där fackman anlitades

för uppgörande av avverkningskalkyl.

Mot det föreslagna värderingssättet och fastställandet av belåningsmaximum

har i allmänhet icke någon erinran gjorts. I ett flertal yttranden framhålles,

att man med beaktande av de i allmänhet låga taxeringsvärdena å skogen

därigenom får en försiktig grund för belåningen.

Bland dem, som yttrat sig i denna riktning må nämnas styrelsen för Värm
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZGö.

37

lands hypoteksförening, som anför, att det möjligen kunde anses såsom en

brist, att man icke kunde komma till högre belåningsvärde än det ofta relativt

låga taxeringsvärdet. Med hänsyn till att taxeringens skogsvärde ingalunda

alltid vore ett realisationsvärde utan fastmer ett diskonterat framtidsvärde

och med tanke på det osäkerhetsmoment, som alltid i viss mån måste åtfölja

en skogsbelåning, torde försiktigheten dock bjuda att nu ej gå längre än

de sakkunniga föreslagit; och vore de föreslagna bestämmelserna angående inhämtande

av upplysningar örn skogstillgången och dess fördelning på olika

åldersklasser nödvändiga men också tillräckliga för godkännande av skattetaxeringen

som belåningsgrund.

Mot den föreslagna begränsningen i belåningsvärdet uttalar sig skogsvårdsstyreisen

i Gävleborgs län, som bl. a. anför:

Skogskrediten komme med en dylik begränsning i många fall icke att medföra

de åsyftade fördelarna. Styrelsen åberopade fall, då skog bevisligen sålts

till det dubbla taxeringsvärdet. Vid hypoteksvärdering hade hittills icke i

författningen föreskrivits någon bestämd maximigräns. Denna frihet borde

bibehållas även vid belåning av växande skog. Först då finge föreningen möjlighet

att, örn ägaren så påfordrade, genom hypoteksvärdering åsätta ett verkligt

belåningsvärde. Därjämte vunnes den fördelen, att taxeringsvärdena mera

kritiskt undersöktes till gagn vid utformningen av en jämnare taxering. En

dylik anordning komme förvisso icke att medföra någon misstro hos den obligationsköpande

allmänheten.

Utan att vilja ifrågasätta högre belåning än de sakkunniga föreslagit, anser

styrelsen för Målar pr ovins emos hypoteksförening hypoteksvärdering å skogsmarken

böra bibehållas även vid skogens belåning och yttrar härutinnan:

Mot förslaget att överflytta skogsmarkens värde från jordbruksvärdet till

skogsvärdet torde flera invändningar kunna göras, och tillräckliga skäl att

frångå den vid taxeringen och hos hypoteksföreningarna tillämpade principen

att hänföra skogsmarken till jordbruksvärdet syntes ej föreligga. Enligt förslaget

måste ju, då egendom förut vore besvärad av hypotekslån, en omvärdering

ske, så att man finge fram ett nytt belåningsvärde för jordbrukslånet, som

icke grundade sig på skogens värde. Befunnes då detta nya belåningsvärde

så lågt, att 55 % därav understege kapitalskulden å den förut befintliga belåningen,

måste ju denna överskjutande del av samma belåning överflyttas till

och uppgå i skogslänet. Denna överflyttning torde emellertid ej kunna ske

på annat sätt än genom en omsättning av erforderlig del av den förra skulden

till ett nytt lägre jordbrukslån och överskottets uppgående i skogslänet. Löpte

då den överflyttade låneandelen med en ränta, som vore lägre än den vid omsättningstillfället

för nya lån gällande, komme ju, även örn den till lägre jordbrukslån

omsatta delen finge behålla samma lägre ränta som förut, i allt fall

den överskjutande delen av gamla lånet, som skulle uppgå i skogslänet, att

åsamkas den högre räntan, varjämte samma låneandel kunde tänkas komma

att drabbas av högre förvaltningsbidrag och högre amortering. En sådan

rubbning av redan förefintliga lån skulle undvikas, örn man läte jordbrukslånet

baseras, såsom nu, på hela markvärdet och satte gränsen för sådant lån

till 55 % av jordbruksvärdet eller hypoteksvärderingsvärdet, oell i stället motvägde

den på hypoteksvärdering grundade för höga jordbelåning, som härvid enligt

de sakkunniga skulle uppstå, genom att den växande skogen belånades till lägre

procent av skogsvärdet än 55 %. Genom verkställd undersökning av en del

fall hade utrönts, att en belåning till 55 % av hypoteksvärderingsvärdet å in
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ägojorden oell å taxeringsvärdet för skogsmarken med växande skogen motsvarade

55 % av det vid hypoteksvärdering av hela arealen erhållna markvärdet

och 40—45 % av skogsvärdet. Genom den nu framkastade anordningen

skulle vinnas förenklingar även i andra avseenden. Styrelsen ville därför föreslå,

att jordlån såsom hittills skulle baseras på egendomens hela markvärde,

således även på skogsmarkens värde, och att de kunde beviljas intill 55 % av

det i taxeringsvärdet redovisade jordbruksvärdet eller det vid hypoteksvärdering

funna värdet, samt att skogslån baserades på allenast det i taxeringsvärdet

redovisade värdet å växande skog, det s. k. skogsvärdet, och att de kunde

beviljas intill en lägre -—- till 45 föreslagen — procent av skogsbelåningsvärdet

i sådana fall, då jordlån å egendomen utlämnats efter hypoteksvärdering, och

i övriga fall till 55 % av skogsbelåningsvärdet.

I samma riktning uttalar sig hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Stockholms län.

Hypotek shank ens styrelse bemöter Mälarprovinsemas hypoteksförening och

anför:

Såsom grundläggande för skogsbelåningen syntes de sakkunniga bl. a. anse

dels att skogsmark, när skog belånades, ej finge upptagas högre än dess

taxeringsvärde, dels ock att någon artskillnad icke finge inläggas mellan skogsbelåningen

och institutionens övriga utlåning. Skogsbelåningen måste — även

örn den krävde en viss större kontrollverksamhet -—• så att säga växa in i institutionen

utan att ens få skenet av en artskild påbyggnad. Man borde icke

ens tala örn skogslån och jordlån, lika litet som man hittills skilt på åkerlån,

ängslån och skogsmarkslån. Det enda, som möjligen kunde sägas, borde bli

att en del av lånebeloppet vore baserat på värdet av skogsmarken med den

växande skogen — skogsandelen — likasom en annan del vore baserad på inägojorden

—■ örn man så ville, kallad jordandelen. Mälarprovinsemas hypoteksförenings

förslag syntes avse, att artskillnad skulle göras mellan »skogslärl»

och »jordlån». Blotta införandet av dessa benämningar i författningen

måste emellertid vara ägnat att framhäva skogsbelåningen på ett sätt, som

kunde Wiva ödesdigert för uppskattningen av kreditvärdigheten hos bankens

obligationer. Bankstyrelsen ville bestämt avstyrka föreningens ändringsförslag,

som syntes i avsevärd grad vara byggt på en oriktig bedömning av innebörden

i sakkunnigförslaget. Föreningens förslag innebure nämligen, att

hypoteksvärdering — även vid skogsbelåning — skulle omfatta jämväl skogsmarken,

varemot bankstyrelsen i likhet med de sakkunniga ansåge det vara en

kardinalpunkt i deras förslag, att så icke finge ske. Föreningen ville visserligen

i detta sammanhang sänka skogsbelåningsprocenten, men bankstyrelsen

ansåge frågan även i den formen allt för litet utredd till sina konsekvenser.

Rörande kontrollen av taxeringsvärdet anför Sveriges skogsägareförbund:

Förbundet ansåge, att taxeringsvärdena i princip borde godkännas som belåningsvärden

även för skogen, men ville samtidigt, i motsats till kommittén,

göra gällande, att de nuvarande skogsvärdena i allmänhet voro något för höga.

Vid taxeringens genomförande 1928 upptogos rotvärdena fullt i nivå, stundom

till och nied över då gällande virkespriser. Taxeringen kunde sägas ha ägt

rum till dåvarande marknads högsta prisläge. Under de år, som sedan förflutit,

hade priserna för timmer, furupappersved, brännved och diverse specialsortiment

fallit. Taxeringsvärdena å skogen läge därför numera i allmänhet

över marknadsvärdet. Huru utvecklingen inom den närmaste framtiden kunde

komma att te sig, vore vanskligt att säga. Ännu skönjdes emellertid inga tecken

till förbättring av virkespriserna, snarare gjorde sig en fortsatt avmatt
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H65.

39

liing gällande. Vid sådant förhållande syntes det måhända vara något djärvt

att utan justering använda 1928 års taxeringsvärden som belåningsvärden för

skogen. Förslaget att kontrollen skulle ske i form av en förfrågan hos

länsskogvaktaren i orten, ansåge förbundet ej lämpligt. Även örn dessa tjänstemän

i allmänhet finge anses besitta en rätt god lokalkännedom, torde denna

dock ej vara tillräcklig för att göra dem kompetenta att utan undersökning på

ort och ställe bedöma, örn en fastighets taxeringsvärde å skogen lämpligen

borde kunna användas som belåningsvärde. Det syntes vara allt för lättvindigt

att grunda skogskrediten enbart på skrivbordsutlåtanden av personer, som

i övrigt alls ej hade med hypoteksinstitutionen att göra eller stöde i ansvar

gent emot denna.

I samma fråga framhåller svenska fondhandlareföreningen, att det syntes

lämpligast, det kreditbeloppen fastställdes allenast å syneförrättning i varje

särskilt fall, genom försorg av hypoteksföreningen och icke alternativt jämväl

med ledning huvudsakligen av egendomens bevillningstaxering, då egendomsvärdet

av skilda orsaker kunde hava undergått avsevärda förändringar efter

det taxering senast skedde och säker kännedom därom icke utan dylik förrättning

torde kunna erhållas.

Beträffande medverkan av länsskogvaktare har erinring gjorts från tre håll.

—- Skogsvårdsstyreisen i Värmlands län förklarar det sålunda mindre lämpligt

att inhämta ifrågavarande uppgifter från den med skogsägarna intimt samarbetande

underordnade personalen, utan borde hypoteksföreningen vända sig

till skogsvårdsstyrelser såsom officiell institution. I de flesta fall torde visserligen

länsskogvaktare^ rapport bliva grundläggande för styrelsens uttalande,

men den av styrelsen föreslagna anordningen innebure ur psykologisk

synpunkt ett beaktansvärt säkerhetsmoment samtidigt som den underordnade

tjänstemannen undginge att synligt ställas i en för hans framtida skogsvårdsverksamhet

möjligen mindre fördelaktig ställning till vederbörande skogsägare.

—- Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund förklarar sig anse det riktigt

att värderingen i första hand toge sikte på en undersökning av taxeringsvärdet

och att detta, när så kunde ske, lades som övre gräns för belåningsvärdet.

Hur värderingen borde utföras, vore tydligen en sak som långivarna

själva ägde bestämma. Centralrådet kunde dock ej anse lämpligt, att länsskogvaktaren

anlitades på det föreslagna sättet. Deras tjänsteutövning krävde

redan nu takt och skicklighet och ställde stora krav på karaktär och omdöme.

Att ytterligare belasta dem med sådana ömtåliga uppdrag, som ägde samband

med lånevärderingar, syntes ej riktigt. Centralrådet ansåg därför, att värderingarna

borde omhänderhavas av hypoteksföreningarnas skogligt utbildade

personer utom skogsvårdsstyrelsernas tjänst. — Liknande uttalande rörande

medverkan av länsskogvaktare har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Jämtlands län.

Såväl till undvikande av risker som ock med hänsyn till hypoteksbanken Dcparteobliga

tioner är det av vikt att den tillåtna gränsen vid belåningsvärdets fast ..menUehefen.

ställande bestämmes efter försiktiga grunder, i synnerhet då det gäller en

ännu oprövad lånevcrksamhet med ett kreditföremål av dea art, varom här

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

är fråga. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning att belåningsvärdet

å skogsmark och skog ej bör få överskrida de därå vid senaste fastighetstaxering

beräknade värdena. Olägenheter av den art, styrelsen för Mälarprovinsernas

hypoteksförening framhållit, torde icke uppkomma. Är egendom

förut belånad efter hypoteksvärdering, då ökning i lånet genom skogens inräknande

i egendomsvärdet begäres, tarvas icke någon omvärdering, enär av

hypoteksvärderingsinstrumentet framgår det värde, till vilket skogsmarken

uppskattats. Likaså betingas ej av sakkunnigförslaget någon omsättning av

äldre lån. Bestämmelserna örn skogsmarkens värdering utgöra endast ett led

i beräkningen av högsta tillåtna belåningsvärdet för egendomen, men det har

ej varit avsett att därför utmärka det på skogsmarken och skogen belöpande

kreditbeloppet såsom ett särskilt lån. Det torde för övrigt vara principiellt

oriktigt att för fastställande av belåningsvärdet använda en metod, varigenom

värdet når en icke önskad storlek, och att sedan söka motverka denna olägenhet

genom en för olika fall ojämnt verkande procentuell begränsning av belåningen.

Då taxeringsvärdet gjorts till maximum för belåningsvärdet å skogsmark

och skog, skulle enligt de sakkunniga en fullständig hypoteksvärdering ej bliva

under alla förhållanden nödvändig, utan det har räknats med att belåningsvärdet

i allmänhet kunde fastställas efter en kontroll av de faktorer, vilka

tillsammans grunda taxeringsvärdet. Dessa faktorer äro markens areal och

bonitet samt virkets rotpris och relativa skogstillgången. Till en viss grad

kan denna kontroll ske utan undersökning på marken, men uppenbarligen

fordrar, såsom de sakkunniga förutsatt, särskilt bedömandet av relativa skogstillgången,

att skogen besetts. De sakkunniga hava härutinnan föreslagit en

obligatorisk föreskrift ävensom att hypoteksvärdering å marken måste ske,

örn värdet finnes hava nedgått efter senaste taxering. Däremot hava de ej

ansett det böra i författning föreskrivas huru hypoteksföreningarna skola åstadkomma

den stadgade undersökningen å marken. Det synes icke heller mig

lämpligt att härom inrycka bestämmelser i författningen, utan det torde böra

ankomma på vederbörande inom hypoteksinstitutionen att ordna frågan.

Emellertid hava de sakkunniga förslagsvis omnämnt huru man för olika

fall skulle kunna gå till väga för att ernå kontroll å skogstillgången och därvid

bl. a. tänkt sig viss direkt medverkan av länsskogvaktarna. De härutinnan

framställda erinringarna synas mig i viss mån befogade. Det torde sålunda

bliva beroende på skogsvårdsstj^relsens prövning örn och i så fall under

vilka former den vill lämna sitt biträde för upplysningar örn eventuella förändringar

i skogstillgången. Något åliggande för styrelsen kan givetvis ej

komma i fråga. Under alla förhållanden ligger det i hypoteksföreningarnas

intresse att hava till sitt förfogande skogligt erfarna värderingsmän, vilka

kunna, där så erfordras, företaga den undersökning, varom nu är fråga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

41

Skogsvärdets säkerställande.

Jag övergår nu till den onekligen viktigaste punkten i skogsbelåningsfrågan,

den som berör själva grundorsaken till att kredit hittills ej lämnats å skog,

nämligen hur skogen må kunna göras till en för kreditgivaren så betryggande

säkerhetstillgång, att densamma kan läggas till grund för primär

kredit.

I denna fråga hava de sakkunniga till en början betonat, att fordringarna

måste ställas mycket högt, icke minst med hänsyn till att skogen skulle bliva

del av underlaget för hypoteksbankens obligationer. Skogen måste då göras

till vad jorden nu vore — en i möjligaste män »oförstörbar» pant. Efter

att hava (sid. 41—44) närmare motiverat varför nu tillgängliga civila rättsmedel

och skogsvårdslagen ej lämnade kreditgivaren erforderlig säkerhet, hava

de sakkunniga förordat den anordningen, att skogsägaren-låntagaren förbinder

sig att på visst sätt reglera skogshushållningen och att denna regleringgenom

särskilda åtgärder beredes vissa för kreditgivaren betryggande rättsverkningar.

Rörande skogshushållningens ordnande hava de sakkunniga betonat,

att visserligen ett visst band på låntagaren ej kunde undvikas, men att

det under alla förhållanden borde ses till att hans handlingsfrihet ej onödigtvis

beskures, samt härom yttrat :

’Går det hela i stort sett ej ut på annat än att ägaren är skyldig sköta skogen

på ett ändamålsenligt vis, vilket — rätt sett — överensstämmer med

hans eget intresse, men i övrigt får själv och efter eget bedömande handhava

sitt skogsbruk, bör det ej falla sig svårt eller motbjudande för låntagaren

att foga sig i de med lånet förknippade villkoren. Vad de åsyfta är ej annat än

vad skogsägarna redan nu i stor utsträckning alldeles frivilligt iakttaga, därför

att de funnit det med egen fördel förenligt. Alltmer vanligt har det ock blivit

att anlita skogsvårdsstyrelserna för utstämpling eller anvisning för avverkning,

ja, i vissa orter förekommer i allmogeskogama knappast någon avverkning

till avsalu utan efter dylik utstämpling. Det är till och^ med ej

sällsynt, att skogsägare lägga hela skötseln av sin skog i händerna på skogsvårdsstyrelsens

tjänstemän. Varken det ena eller andra bör dock uppställas

såsom obligatoriskt villkor för skogslån. Givetvis kan det av flera skäl vara

lämpligt och för kreditgivaren lugnande att avverkningen sker efter, utstämpling

eller anvisning av dylik tjänsteman. Sannolikt komma ock lantagarna

i allmänhet att självmant förfara på detta sätt och aven att, örn så önskas,

frivilligt förbinda sig därtill. Men något allmänt tvång bör icke gälla. Det

är oss främmande att vilja införa någon sorts förmynderskap eller att frånhända

ägaren förvaltningen av skogen. Därför har ej heller ansetts lämpligt

eller ens nödigt att stadga bokföring över avverkningarna eller anmälningsskyldighet

rörande desamma. Ägaren bör, örn han sa vill, bibehållas i sin

rätt att, utan att behöva för granskning och godkännande redogöra för tillämnade

åtgärder, själva avgöra hur han i detalj vill planera och utföra avverkningarna.

Endast att han vidmakthåller skogen, men detta bör å andra

sidan strängt iakttas.’

Angående formen för skogshushållningens reglerande hava de sakkunniga

uttalat, att allt efter förhållandena olika tillvägagångssätt med mer eller

Reglering

av skogshushållningen.

Dc sakkunniga.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

mindre detaljerade föreskrifter kunde tänkas oell att hypoteksföreningama borde

lämnas fria händer att själva bedöma vad de härutinnan ansåge behövligt.

De sakkunniga hava dock angivit vissa allmänna riktlinjer och därvid särskilt

fäst uppmärksamheten på att skogsägarens handlingsfrihet ej onödigtvis klavbindes.

Härom hava de yttrat:

''Erfarenheten kommer helt säkert att visa, att man i de allra flesta fall kan

ordna det mycket enkelt och utan över hövan detaljerade regler. Framför allt

får ej en nitisk försiktighet sträckas därhän, att ägaren berövas tillgång till

husbehovsvirke eller förhindras vidtaga i beståndsvårdens intresse erforderliga

gallringar eller önskvärda föryngringshuggningar. Man bör ej obevekligen

fastlåsa avvekningen vid viss norm eller plan, utan bestämmelserna skola

lämna rum för anpassning efter olika situationer. Det bör bland annat så

ordnas, att utan säkerhetens äventyrande ägaren får möjlighet på en gång göra

större avverkning, där detta ur skogsvårdssynpunkt är nödigt eller lämpligt.

Med ett ord, ägarens rätt att nyttja skogen får ej av överdriven ängslan för

tillfälliga fluktuationer i skogsvärdets storlek så kringskäras, att man dymedelst

motverkar en god och ekonomisk skogsvård. Därmed vore en av kreditens

viktigaste uppgifter förfelad. Det kan heller icke komma i fråga, att

i lag ställa särskilt stöd till förfogande för en dylik avverkningsbegränsning.’

De sakkunniga hava dessutom (sid. 49—54) förslagsvis omnämnt några sätt

att reglera skogshushållningen. Beträffande skogar, vilka i avseende å beståndsåldramas

fördelning äro något så när normalt sammansatta, hava de

tänkt sig en bestämmelse om avverkningen kunna såsom huvudregel innehålla

att avverkningarna skola ske enligt grunderna för god skogsvård med tillägg

eventuellt av en föreskrift örn fördelning av gallringsuttagen, exempelvis att

högst 20 % av arealen må årligen genomgallras med rätt för ägaren att, örn gallring

vissa år ej verkställes, i efterskott få uttaga det besparade. Såsom ett

tillskott av trygghet kunde bestämmas, att avverkning skulle ske efter ^stämpling

eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, varigenom kontrollen

uuderlättades och uppsikten över årets avverkningar kunde utan extra tidsspillan

ske i samband med utstämpling eller anvisning för nästa års utdrivning.

Att göra utstämpling eller anvisning till ett under alla förhållanden ofrånkomligt

villkor hava de sakkunniga dock ansett olämpligt med tanke särskilt på

skogar under egen forstlig förvaltning.

Beträffande mera ojämnt sammansatta skogar hava de sakkunniga ansett

ändamålsenligt, att i awerkningsbestämmelserna föreskrives visst maximum

för den kubikmassa, som får årligen uttagas, eventuellt även att i stora drag

anges i vad mån föryngringshuggningar av skilda slag må företagas. I dylik

föreskrift borde jämkningar kunna företagas och även tillfälliga avvikelser tilllåtas.

En föreskrift av nu nämnt slag krävde, enligt de sakkunniga, en närmare

undersökning av skogens awerkningskapacitet, och denna kunde lämpligen på

begäran av skogsägaren verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Beträffande

mindre avsevärda skogar torde en okulärbesiktning av länsskogvaktare

vara för ändamålet tillfyllest, men eljest torde kunna förväntas, att uppdraget

överlämnades exempelvis åt någon assistent inom styrelsen, där sådan

funnes. I sista hand stöde alltid den möjligheten öppen att lämna uppdraget åt

någon särskilt anlitad fackman eller skogsbyrå.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

43

Slutligen hava de sakkunniga omnämnt ett tredje sätt för avverkningens reglerande,

nämligen genom en fullständig hushållningsplan. Det skulle emellertid,

framhålla de sakkunniga, vara synnerligen olämpligt att för beviljande av

lån påfordra upprättande av en dylik. Dess uppgörande vore kostsamt, och

man finge räkna med att en dyrbar revision av planen bleve nödvändig vart

tionde år. Dessutom skulle låntagaren över hövan klavbindas. Hushållningsplan

syntes därför böra läggas till grund för långivningen endast då ägaren,

oberoende därav, ändock ämnade anskaffa en detaljerad plan eller redan i sitt

skogsbruk följde sådan.

Emot förslaget att göra långivningen beroende av att skogshushållningen regleras

har i allmänhet erinran ej gjorts. — Bland dem som tillstyrkt förslaget må

nämnas Sveriges skogsägareförbund. Förbundet, som förklarar sin granskning

endast avse att utreda i vad mån förslaget finge anses lämpligt och tillfredsställande

för låntagarnas vidkommande, anför i nu förevarande hänseende,

att det vore givet, att låntagaren, örn han överhuvudtaget ville använda denna

billiga kreditform, måste foga sig efter vissa till långivarens skyddande uppställda

säkerhetsföreskrifter. Beträffande arten av dessa föreskrifter gåve

förslaget knappast anledning till erinran. Det innebure ju i huvudsak intet

annat, än att den belånade skogen skulle bibehållas i kontinuerlig produktion,

vilket med hänsyn till långivaren vore absolut nödvändigt. Emellertid skulle

det ju ankomma på hypoteksföreningarna att formulera avverkningsföreskrifterna

i låneavtalen. Mycket berodde alltså på huru dessa komme att tillämpa

de av de sakkunniga angivna grundläggande principerna. Skogsägaren finge

emellertid städse tillfälle att själv föra sin talan vid förhandlingarna om låneavtalet.

Funne han de av föreningen föreslagna restriktionerna för hårda,

stöde det ju honom alltid öppet att avstå från primärkreditens utsträckande till

skogsvärdet.

Mot förslaget i denna del yttra sig styrelserna för Östgöta och Örebro läns

hypoteksföreningar och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands

län.

Styrelsen för Östgöta hypoteksförening framhåller, att kreditgivningen skulle

enligt de sakkunnigas förslag bliva komplicerad, att lång tid skulle åtgå innan

ett lån kunde utlämnas, att de för låns beviljande uppställda villkoren med därmed

förenade kostnader och bundenhet för låntagarna hotade att borteliminera

den i utsikt ställda fördelen, samt att kontrollen över skogshushållningsreglerna

säkerligen skulle mången gång till sin effekt komma för sent och inveckla hypoteksföreningarna

i vittutseende processer. Styrelsen, som vore övertygad örn

behovet av en utvidgad kreditgivning, ansåge sig på anförda skäl ej kunna tillstyrka

förslaget, utan ville för sin del föreslå, att utan införande av särskild

kontroll å skogshushållningen lån i stället kunde beviljas upp till GO % av det

taxerade jordbruksvärdet med frånräknande av skogsarealen samt 30 % å skogsarealens

och skogens taxeringsvärde. — Samma förslag framföres av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Östergötlands län, endast med den avvi
-

B, emissy

t tran den.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 2G5.

kelsen att skogsmarken och skogen borde få belånas upp till 55 % av deras taxeringsvärde,

i det fall att lånsökanden underkastade sigv de i sakkunnigförslaget

uppställda villkoren och bestämmelserna.

Styrelsen för Örebro läns hypoteksförening andrager, att skogsbelåningen

skulle bliva förenad med många kostnader dels till hypoteksföreningen, dels för

kontroll å skogen, dels ock för brandförsäkring. Kostnaderna skulle bliva så

mycket kännbarare, som skogens taxeringsvärde vanligen vore jämförelsevis

lågt, så att skogslänen ej bleve så stora. Då dessutom samarbetet med skogsvårdsstyrelsen

för tillsynen över skogshushållningen kunde giva anledning till

avsevärda meningsskiljaktigheter, avstyrktes förslaget. — Domänintendenten

Gunnar Pettersson, som jämte ytterligare en ledamot reserverat sig mot styrelsens

yttrande, tillstyrker förslaget och anför, att lånekostnaderna icke behövde

uppgå till sådana belopp att ensamt de behövde motivera ett avstyrkande och

att meningsskiljaktigheter av angiven art icke behövde ifrågakomma.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde, som funnit de

sakkunnigas utredning klarläggande och tillfredsställande samt deras förslag

utgöra en framkomlig väg och ur skoglig synpunkt beaktansvärd, framhåller

emellertid med hänsyn till rådande förhållanden inom dess verksamhetsområde

att den på föreslaget sätt ökade kreditmöjligheten säkerligen skulle bliva av

mindre betydelse för den enskilde skogsägaren och att en höjning av maximigränsen

till förslagsbevis 60 % i nu rådande kreditsystem syntes vara ett enklare

och lämpligare förslag för ordnandet av den primära jordbruks- och skogskrediten.

I anledning av det yttrande, som avgivits av Östgöta hypoteksförenings styrelse,

har hypoteksbankens styrelse förklarat, att den bestämt avstyrkte en höjning

av belåningsgränsen utöver vad som föreslagits, att styrelsen icke funnit

övertygande skäl anförda för att kontroll kunde helt undvaras vid en lägre

beläning av skogen än de sakkunniga föreslagit samt att de av föreningen befarade

formella och kamerala svårigheterna syntes i hög grad överdrivna.

Rörande formen för skogshushållningens reglering hava följande erinringar

gjorts:

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: En bestämmelse örn att avverkningarna

skulle ske efter grunderna för god skogsvård vore alltför vag. Även

bland fackutbildade skogsmän rådde stora meningsskiljaktigheter ifråga örn

skogsskötseln. Då närmare bestämmelser om avverkningen icke meddelats.

vöre det därför av största vikt, att bland villkoren för lån inrymdes föreskrift

örn skyldighet för låntagaren att anlita skogsvårdsstyrelsens biträde för

utsyning av all skog till avsalu och att vid avverkning av sålunda utstämplad

skog kvarlämna skogsvårdsstyrelsens stämplingsmärke å stubbar. Därmed

vunnes bl. a. att hypoteksföreningen och skogsvårdsstyrelsen erhölle tillförlitliga

och detaljerade uppgifter örn mängden och beskaffenheten av utsynad

skog, att kontrollen över årets avverkningar kunde ske i samband med utstämpling

eller anvisning för ett kommande års utdrivning och att bevisskyldigheten

genom det kvarlämnade stämplingsmärket underlättades vid förekommande

tvister ifråga om avverknings laglighet.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utstämpling eller anvis
ning

borde bliva obligatoriska och skogsvårdsstyrelserna skulle hava författningsenligt

åliggande att verkställa dessa åtgärder.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

45

Skogsvårdsstyreisen i Norrbottens län: Vid avvcrkningsförbuds utfärdan
de

stadgades, att skog därefter ej finge avverkas för avsalu annat än efter

skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I regel skulle sådant tillstånd föregås av

stämpling genom styrelsens försorg. Det syntes att, då skogen skulle utgöra

säkerhet för lån, borde styrelsens tillstånd för avverkning till avsalu vara

ännu mera påkallat. Mot en sådan bestämmelse torde icke heller låntagaren

kunna göra någon befogad invändning. Lånade man pengar med skogen som

säkerhet, finge det väl anses som en rimlig fordran, att bestämmandet om avverkningen

lades i taka händer.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhåller lämpligheten av att genom.

skogsvårdsstyrelsens försorg verkställes utstämpling eller anvisning. Styrelsen

borde dock äga att för särskilt fall medgiva undantag från denna regel.

Styrelsen för Värmlands hypoteksförening: Det syntes uppenbart, att av
verkning

under den tid skogen erfordrades som lånesäkerhet icke borde få ske

annorledes än efter utsyning av vederbörande skogsvårdsstyrelse (för skogar

med forstlig förvaltning möjligen efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen), men

det torde vara lämpligare att denna föreskrift fastställdes av skogsvårdsstyrelsen

än att den fixerades i lag. Det vore nämligen att anse såsom en given

förtjänst hos förslaget, att ej i författningarna intagits ingående föreskrifter

örn de bestämmelser, som av skogsvårdsstyrelsen skulle fastställas för begränsande

av skogens avverkning. I brist på erfarenhet vore det givetvis

lämpligast att överlämna åt hypoteksföreningarnas styrelser att i samband med

vederbörande skogsvårdsstyrelser från fall till fall träffa avgöranden örn den

erforderliga avverkningsbegränsningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: En besiktning och undersökning av

skogen genom någon skogsvårdsstyrelsens tjänsteman vore ofrånkomlig, innan

styrelsen föreskreve att den inskränkning i avverkningen, som markägaren

medgivit, skulle vara gällande. Möjligheten till skogsbelåning borde i större

omfattning än förslaget innebure komma skogen till gagn. Tjänstemannen, som

verkställde undersökningen, hade att förvissa sig örn huru inskränkningar i

avverkningen rätteligen borde göras, och borde därjämte uttala sin åsikt, huruvida

blivande avverkningar borde ske efter utsyning genom skogsvårdsstyrelsen,

som sedan därom bestämde. Man borde ju kunna fordra en bättre skogsvård

å belånade fastigheter än å andra, och då kunde styrelsen för sin del icke

vara nöjd med att markägaren medgivit och blivit ålagd viss inskränkning i

avverkningen, utan det måste särskilt tillses, att skogsbeståndens och skogsmarkens

resurser för ernående av högre, ja, den högsta möjliga tillväxt och

värdestegring utnyttjades. Exempelvis kunde nämnas, att markägarna i Jämtlands

län behövde en kraftig påstötning att rensa sina avverkningstrakter och

gallra sina snårskogs- och ungskogsbestånd. Det borde därför i lagen inrymmas

befogenhet för skogsvårdsstyrelsen dels att, där så prövades nödigt,

bestämma att utsyning å fastigheten skulle ske genom skogsvårdsstyrelsens

försorg på villkor, som eljest vore av styrelsen fastställda, dels ock att lämna

nödiga föreskrifter rörande markens och yngre skogsbeståndens behandling för

ernående av ökad tillväxt.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Örn årliga besiktningar skulle

verkställas å alla skogsbelånade fastigheter, kunde detta komma att medföra

ganska stor ökning av länsskogvaktarnas resor med åtföljande förhöjning av

kostnaderna. Vissa svårigheter vore även förenade med att efter en avverkning

kontrollera dennas kvantitet. För nedbringande av kontrollkostnaderna

genom onödiggörande av årliga besök och för kontrollens säkerställande vore

det ett ganska säkert medel, örn låntagaren ålades obligatorisk anmälningsplikt

och av skogsvårdsstyrelse godkänd stämpling före varje tilltänkt saluavverkning.

^Bestämmelse örn stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg borde

inryckas i lagtexten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May. ts proposition nr 2G5.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde ifrågasätter även,

att bestämmelser borde inryckas örn anmälningsplikt för tilltänkta avverkningar

och deras bedrivande endast efter av skogsvårdsstyrelsen utförd eller godkänd

stämpling.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Beträffande skog, som ej blivit föremål

för en av skogsvårdsstyrelsen godkänd utstämpling, borde långivaren

säkerställa sina intressen genom att fordra, att avverkningsförbud meddelades.

Ett sådant förbud, tillkommet i fullt samförstånd mellan långivare och låntagare,

kunde modereras exempelvis så att rätt till nödig husbehovsavverk*

ning medgåves utan föregående utstämpling.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Såsom underlag för uppsiktsverk
samheten

krävde styrelsen, att belånad skog ställdes under uthålligt bruk. Det

vore sålunda nödvändigt att en avverkningsplan uppgjordes, varvid fastställdes

vad som ungefärligen borde och kunde uttagas inom vissa femårsperioder.

För att möjliggöra för låntagaren önskvärda jämkningar i planen borde ett

smidigt rapportsystem upprättas mellan långivaren och skogsvårdsstyrelsen.

Upprättande av hushållningsplan komme visserligen att medföra högre kostnad,

men fördelarna av en sådan uppvägde denna uppoffring. Skogsbelåningen

finge ju dessutom sin egentliga betydelse beträffande större skogar.

Centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas förbund: De sakkunnigas strävanden

att åstadkomma möjligast enkla och billiga förfaringssätt vid lånetransaktionerna

och att lämna låntagaren största frihet i fråga om disponerandet

av skogen voro för visso erkännansvärda. Centralrådet hade dock en

känsla av att de sakkunniga gått väl långt i detta syfte. Det vore visserligen

alldeles riktigt, som de sakkunniga förutsatt, att lånevillkoren formulerades

så att deras tillämpning ej komme att strida mot en ekonomisk skogsvård, men

det vöre samtidigt nödvändigt. att_ villkoren ej vöre så vaga, att vida möjligheter

till olika tolkning förelåge i fråga örn huruvida desamma blivit överträdda,

varigenom tvister kunde uppstå. Det allmänt formulerade villkoret,

att avverkningarna skulle ske enligt grunderna för god skogsvård, vore ej tillfyllest

Sony säkerhetskrav i nu berörda hänseende. Vad som menades med

god skogsvård vore nämligen, även fackmän emellan, synnerligen diskutabelt.

Det syntes därför nödvändigt, att i lånehandlingarna angåves den kubikmassa,

som för år eller kortare perioder av år finge uttagas ur skogen. Bestämmandet

av denna avverkningskvantitet borde i flertalet fall kunna utrönas

genom jämförelsevis enkla taxeringsmetoder. Den grannlaga uppgift taxering

i nu ifrågavarande syfte i varje fall bleve, syntes dock böra läggas i händerna

på personer i mera auktoritativ ställning än länsskogvaktare. Kostnaderna

bleve härigenom större, men — då centralrådet utgick ifrån att skogsbelåning

ej bleve tillämpad beträffande mycket små egendomar — sannolikt överkomliga.

Centralrådet ansåge även att som allmän regel borde gälla, att utsyning

eller anvisning skulle ske, även örn i vissa fall undantag därifrån borde kunno

göras, där nämligen egendomarna redan voro underkastade ordnad skoglinförvaltning.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Jämtlands län hava även ifrågasatt, huruvida icke bestämmelse

om maximum för avverkningen under viss tidsperiod bleve nödvändig.

Slutligen må nämnas, att styrelsen för Smålands hypoteksförening och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kronobergs län betonat nödvändigheten

av att avverkningsbestämmelserna från början föresloges från sakkunnigt

håll, lämpligen vederbörande länsjägmästare.

Med de anspråk, vilka måste uppställas på det som skall utgöra säkerhet

för fast primärkredit, bliva uppenbarligen särskilda åtgärder nödvändiga till

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

47

befästande av skogens värde som pant. Sådana åtgärder kunna ej undgås

genom att, såsom från ett pär håll föreslagits, bestämma lägre belåningsgräns

å skogsvärdet. Man kommer dock icke ifrån att det värde, som, låt vara efter

en försiktig grund, belånas, dock är en osäker panttillgång, och primärkredit

får icke grundas å sådana värden. Skogskreditens praktiska betydelse skulle

även, ordnad efter sistnämnda linje, bliva ringa, framför allt på den grund

att fastigheter med avsevärd skogstillgång därigenom säkerligen bleve uteslutna

från krediten. Om t. ex. belåningsgränsen för skogsmark och skog

bestämdes till 30 %, skulle detta beträffande en skogsfastighet kunna innebära

att vederbörande egendoms förutvarande belåning intill 50 % av jordvärdet

kunde utökas till 100 % eller mera av samma värde, vilket —- utan att

fastigheten tillfördes ökad kreditvärdighet -— vore orimligt och helt visst ej

heller skulle i praktiken tillåtas.

Det blir således nödvändigt att reglera skogshushållningen å belånad skog.

Ett visst band kommer härigenom alt läggas på skogsägaren. Men häremot

torde rimligen icke i och för sig kunna med fog göras någon invändning. Den,

som vill belåna ett eljest så ovisst kreditvärde som skogen, måste naturligen

finna sig i en viss begränsning i sin fria disposition av panten. Det gäller

blott att ej binda hans händer mer än som är nödigt. De sakkunniga hava i

de förslagsvis omnämnda tillvägagångssätten för reglerande av skogshushållningen

strävat efter enkla och billiga samt för skogsägaren så litet som möjligt

tryckande former. Från en del håll har erinrats, att de sakkunniga gått

väl långt i denna sin strävan. Bland annat har framhållits vikten av att avverkning

till avsalu sker efter utstämpling eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, och i vissa yttranden har maximering av avverkningen ansetts

nödvändig. En bestämmelse om utstämpling eller anvisning synes mig

visserligen utgöra ett värdefullt tillskott i kreditsäkerheten samtidigt som kontrollen

därmed i viss måll skulle underlättas och överavverkning —- åtminstone i

de fall då utstämpling föreskrivits — bleve lättare påvisbar. Emellertid är

det uppenbart olämpligt att fixera formen för;skogshushållningens reglerande.

Förhållandena kunna gestalta sig olika från fall till fall, och erfarenheten

torde giva bästa ledningen för en ur olika synpunkter tillfredsställande lösning.

Åt hypoteksföreningen bör därför lämnas att, efter verkställd undersökning,

i varje särskilt fall bedöma vilket tillvägagångssätt bör anlitas. Då

möjligheten till effektiv uppsikt blir beroende av avverkningsbestämmelsernas

innehåll, bör emellertid även den övervakande myndigheten beredas medinflytande

vid frågans avgörande.

Jag tillåter mig i detta sammanhang beröra frågan örn lånekostnaderna vid

skogsbelåning. Det torde icke kunna undvikas, att skogskrediten kommer att

tarva vissa utgifter utöver vad jordbelåning betingar, men frågan får naturligtvis

ej ordnas på ett sådant sätt, att de åsyftade, med primärkredit i övrigt

förenade fördelarna neutraliseras av dryga låneutgifter. Såsom de sakkunniga

tilnkt sig frågan löst, synas emellertid kostnaderna komma att hålla sig

inom en synnerligen måttlig ram och bliva lätt överkomliga. Engångsutgifter

vid sökande av lån skulle kunna ifrågakomma för värdering och för bedöman
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl■ Maj:ts proposition nr 265.

Avverkarö

gsföreskrift,

De sakkunniga.

de av skogens avverkningskapacitet. Därest undersökning måste verkställas

i etet senare hänseendet och utföres av fackligt utbildad person, skulle emellertid

särskild kostnad för värdering undvikas. I annat fall kunde visserligen

värderingen betinga ett besök på platsen enkom för bedömning av skogstillgången,

men denna förrättning skulle bliva enklare än den hypoteksvärdering,

som nu verkställes vid jordbelåning. Vad de årliga låneutgifterna beträffar,

innebär sakkunnigförslaget att skogen skulle kunna belånas på samma villkor

som gälla för andra hypotekslån med tillägg för övervakningskostnader. Även

örn man utgår ifrån att full ersättning skall utgå för övervakningen, blir denna

kostnad med den-av de sakkunniga föreslagna formen för övervakningen

endast ett proportionellt obetydligt tillägg till annuiteterna, förutsatt att det

icke är fråga örn mycket -små skogar. Men sådana skogar hava å andra sidan

ur säkerhetssynpunkt med skäl icke ansetts böra överhuvud göras till föremål

för skogskredit. Det torde sålunda icke kunna riktas vägande anmärkning i

avseende å de lånekostnader, som betingas av den föreslagna formen för skogskreditens

ordnande.

För att betrygga efterlevnaden av den skogshushållning, som skogsägaren

skulle för erhållande av skogskredit förbinda sig att iakttaga, hava de sakkunniga,

såsom jag tidigare nämnt, föreslagit, att de härutinnan avtalade bestämmelsernas

giltighet skulle befästas genom en av skogsvårdsstyrelsen meddelad

föreskrift. Denna skulle bliva gällande även mot ny ägare. Uppsikt över dess

efterlevnad skulle utövas av skogsvårdsstyrelsen mot ersättning efter grunder,

som styrelsen fastställde. Överträdelse av föreskrift skulle i stort likställas

med avverkning i strid mot föreskrift, meddelad enligt skogsvårdslagen.

Motiven till förslaget återfinnas å sid. 54—60 och 87—90 i betänkandet.

De sakkunniga hava till en början upptagit till behandling frågan örn sättet

för övervakningens ordnande. Härom anföra de bl. a. följande:

’Att för ändamålet skapa en särskild övervakningsorganisation skulle ställa

sig allt för dyrbart, varjämte en dylik ändock ej torde kunna fungera på ett

fullt tillförlitligt sätt. I Norge och även i Finland har man haft erfarenhet

örn svagheterna i en dylik på enskild'' väg anordnad övervakning. Lyckligtvis

hava vi redan i vårt land en väl utvecklad uppsikt över de enskilda skogarna

i den verksamhet skogsvårdsstyrelserna utöva. Uppsikten i fråga handhaves

närmast av länsskogvaktarna, vilka med vissa tidsintervaller besiktiga varje

skogsfastighet inom sina distrikt och genom sina förrättningsresor i övrigt stå

i nära kontakt med ortsbefolkningen. I allmänhet få de mycket snabbt kännedom

örn tillärnade eller pågående avverkningar. Att på annan väg få till

stånd en lika god övervakning är otänkbart, och vi hava därför i ett

samarbete med skogsvårdsstyrelserna sett en förutsättning,

utan vilken en primär skog sbelåning svårligen

1 ä r e r kunna praktiskt genomföras i vårt land. De

belånade skogarna komma ju i alla händelser att, liksom andra, alltjämt förbliva

under skogsvårdsstyrelsemas uppsikt, och redan med denna, alltså utan

tidsspillan och besvär, vore det mesta nått av den övervakning, varom här är

fråga. Vad därutöver må erfordras, synes kunna inskränkas till något jämförelsevis

obetydligt. Det föreligger så till vida mindre anledning att befara

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

49

överavverkning å belånade skogar, då handlingen, i motsats mot vad i allmänhet

eljest är tallet, bleve förenad med ansvarspåföljd, oberoende av om ett

skogsvårdsstyrelsens ingripande föregått. Den beträffande belånad skog meddelade

föreskriften blir i sin återhållande verkan jämförlig med ett avverkningsförbud,

och det torde vara sällsynt att ett sådant trotsas. Vad här skulle

utöver den vanliga uppsikten böra tillkomma är, att länsskogvaktaren vid årlig

inspektion ungefärligen bedömer omfattningen av den tilländalupna säsongens

avverkningar. Då i regel utdrivning till avsalu sker efter utstämpling

av länsskogvaktaren. synes uppskattningen av föregående årets avverkning

mest praktiskt kunna ske i samband med och under det utstämpling till det

kommande årets arbeten göres. En viss kontroll ligger för övrigt redan däri

att länsskogvaktarna hålla rätt väl reda på det virke, som kommer ut ur skogarna

och ned till leveransplatserna. Skogsaccisdeklarationerna lämna dem

ock ledning. Väsentligen blir det dock på platsen, vid utstämplingen, som de

bli i tillfälle beräkna avverkningen.’

Angående meddelande av föreskrift och dess tillämpande hava de sakkunniga

bl. a. yttrat:

''Skogsvårdsstyrelsernas uppgift är att genom upplysning och bistånd främja

den enskilda skogshushållningen och utöva uppsikt över skogarnas skötsel.

I strävan att bringa skogarna under uthållig vård hava styrelserna även i

vissa avseenden av lagen utrustats med verksamma medel. De äga påfordra

att yngre skog skötes efter denna grund och kunna lämna föreskrifter huru

skogen får utnyttjas eller förbjuda avverkning. Och beträffande äldre skog

äga de även för vissa fall reglera avverkningen och i alla händelser påfordra

åtgärder för återväxtens tryggande. För avverkning i strid mot föreskrift

eller förbud äga de påkalla ansvar och örn fordran på dessas efterlevnad ge

eftertrycklig erinran genom beslag av det avverkade. Denna verksamhet täcker

det mesta av vad i belåningsfallen skulle behövas för vidmakthållande av

en god skogsskötsel. Och denna skogsvårdsstyrelsernas verksamhet kommer,

vilken form i övrigt än väljes för kreditens tryggande, att alltjämt utövas

även beträffande belånade skogar. För belåningen skulle tillkomma, att sådan

föreskrift örn avverkningens reglerande, som ovan nämnts, meddelas i

samband med belåningen och utsträckes till att gälla även äldre skog, samt att

även för upprätthållande av detta tillskott i skogsskötselns reglering beredes

tillgång till ovanberörda synnerligen effektiva maktmedel. Det har därför

synts naturligt att lägga meddelandet av den för belåningen erforderliga föreskriften

örn avverkningen samt dess tillämpande i skogsvårdsstyrelsens händer,

varigenom dess på grund av föreskriften utövade verksamhet skulle i sig

innesluta ett fullgörande av de uppgifter skogsvårdslagen pålagt styrelsen

och därutöver innebära ett fullföljande av den väg, lagen beträtt, fram till

det av densamma åsyftade målet, som är uthålligt skogsbruk.

Denna sammansmältning av uppgifterna synes erbjuda dubbla fördelar. Den

nytillkomna uppgiften är ingalunda främmande för skogsvårdsstyrelsernas

syfte. Dessa skulle tvärtom beredas tillfälle att som aldrig eljest medverka

till genomförande och upprätthållande av en god skogsvård. Och för kreditgivaren

skulle anordningen innebära det bästa tänkbara stöd. Får man bygga

på medverkan av en för ändamålet så synnerligen viii danad organisation, som

den vi i vårt land äga i skogsvårdsstyrelserna, och göras för avverkningsbestämmelsernas

upprätthållande de medel tillgängliga, vilka stå till buds beträffande

föreskrift, som meddelats enligt skogsvårdslagen, tveka vi ej ali

föreslå skogens inordnande såsom ett led i den fasta primära kreditens system.

Då nu ifrågasättes bistånd av en i det allmännas intresse verkande myndighet .

Bihang Ull riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 228 käft. (Nr 265). 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

b 0

Kungl. Majlis proposition nr 265.

må betonas, att det här icke gäller att jämna vägen för ett privat företagareintresse

— hypoteksinstitutionen Ilar ej något förvärvssyfte -—• utan enbart

att tjäna landets jord- och skogsbruk, ett syfte som skogsvårdsstyrelsema

säkerligen vilja göra även till sitt.’

Rörande skogsvårdsstyrelsernas medverkan hava de sakkunniga ytterligare

andragit:

Det hade ansetts mindre lämpligt att å skogsvårdsstyrelsema lägga den

grannlaga uppgiften att med beaktande, bl. a., av det rena kreditintresset

uppgöra avverkningsbestämmelserna, utan borde detta ankomma på hypoteksföreningen.

Där årligt maximum för avverkningen stadgades, torde väl föreningen

i allmänhet godtaga den vid undersökningen på platsen gjorda bedömningen.

Uteslutet vore emellertid ej, att föreningen funne sig försiktigtvis böra

dra gränsen för de årliga virke suttagen något snävare. Skulle därvid i ovist nit

avverkningsmöjligheterna hava så tillsnörts, att bestämmelsernas efterlevnad

komme att strida mot god skogsvård, borde lagen uppenbarligen icke giva

sitt stöd åt ett dylikt förfarande. Sådana fall torde visserligen bliva sällsynta.

Men låntagarens förbindelse rörande avverkningen borde dock ej kritiklöst

läggas till grund för en bindande och på lång sikt gällande föreskrift

om skogens skötsel. Det förutsattes sålunda en skoglig prövning, och denna

syntes skogsvårdsstyrelsen bäst skickad att fullgöra. — Det vore av vikt att

förfarandet gjordes så enkelt som möjligt. Under vissa omständigheter borde

modifikationer i eller tillfälliga avvikelser från avverkningsbestämmelserna

tillåtas. Dylika ändringar torde bliva rätt vanliga och i vissa fall periodiskt

återkomma. De förutsatte kreditgivarens samtycke, men borde därjämte bekräftas

av vederbörande myndighet och göras kända för övervakaren. Omgång

i förfarandet undvekes, därest beslut örn föreskrift och ändringar i sådan

träffades av skogsvårdsstyrelsen, som ock övervakade föreskriftens efter

levnad.

Rörande ansvar för överträdelse mot föreskrift anföra de sakkunniga bl. a.:

''Örn föreskriftens meddelande och uppsikten över dess efterlevnad överlämnas

åt skogsvårdsstyrelsen, synes förfarandet vid överträdelse och ansvarsbestämmelser

i övrigt böra anslutas till vad härutinnan enligt skogsvårdslagen

för motsvarande fall gäller. Det lagstridiga handlandet är av samma art

och angelägenheten av effektiva medel däremot i båda fallen enahanda. Oberoende

av föreskriften och dennas innehåll har skogsvårdsstyrelsen att vaka

över skogsvårdslagens efterlevnad och därvid taga i bruk de olika medel skogsyårdslagen

ställt till förfogande. Avverkning utöver det i föreskriften medgivna

kan innebära förseelse mot skogsvårdslagens bestämmelser, och jämlikt

dessa straffbar avverkning kommer alltid att stå i strid mot föreskriftens innebörd.

De båda linjerna vävas samman, och det synes saknas anledning att

hålla dem isär i avseende å den lagstridiga handlingens bedömande och tillvägagångssättet

vid dess beivran. Då, såsom förut nämnts, föreskriften måste

anses innebära minst en fordran att skogsvårdslagens krav ej trädas för nära.

bör avverkning i strid mot föreskriften och därjämte mot skogsvårdslagen ej

bedömas såsom en flerfaldig brottslighet. Under dessa förhållanden, vilka för

övrigt understryka lämpligheten av att föreskriftens tillämpande överlåtes åt

skogsvårdsstyrelsen, synes beträffande belånad skog förfarandet vid i ena

eller andra avseendet lagstridig avverkning böra göras enhetligt och handlingen

alltid anses såsom förseelse mot föreskriften, därvid skogsvårdslagens

grunder följas i avseende å beslag, åtal, ansvar och redovisning av böter m. m.

I ett hänseende bör dock undantag göras från skogsvårdslagens regler, nårn
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

51

ligen beträffande redovisning av behållning, uppkommen genom försäljning

av förbrutet virke, och av utdömd ersättning för virke, som undgått beslag.

Vid överträdelse enligt skogsvårdslagen tillfalla sådana belopp deri. av skogsvårdsstyrelsen

omhänderhavda skogsvårdskassan. Har överavverkning skett å

skog, som på grund av belåning hos hypoteksförening är underkastad särskild

föreskrift, bör tydligtvis medlen i första hand användas till täckande av länet,

då ju i annat fall föreningen bleve sämre ställd än om ej alls beslag skett eller

virkesersättning utdömts och dessa åtgärder förty endast skulle vara ägnade

att försvaga den i skog ställda säkerheten.’

Angående avverkningsföreskrifts sakrättsliga innebörd uttala de sakkunniga

följande:

’I och med att den av lånesökanden medgivna regleringen av avverkningen

befästs genom myndighets beslut, bör den bliva gällande även gent emot nya

ägare till skogen. Ägarens bundenhet att iakttaga en god skogsskötsel, kan

dock ej betecknas som en gravation i vanlig mening. Det har därför ej ansetts

nödigt att inordna beslutet därom såsom ett led i inteckningssystemet och

att giva föreskriften en fristående ställning i förmånsrättshänseende med

prioritet räknad från tiden för dess tillkomst. Ändamålet kräver, att dess

fortfarande giltighet göres beroende endast av huruvida hypoteksföreningens

lån består och alltjämt häftar vid egendomen. Härigenom trades ej deras rätt

för nära, vilka innehava penninginteckningar i egendomen. Tvärtom kommer

även dessa till godo, att skogsvärdet tryggas. Däremot ^skulle avverkningens

reglerande kunna innebära ett ingrepp i en redan upplåten avverkningsrätt,

och därför bör föreskriftens meddelande i sådant fall göras beroende av. samtycke

från rättens innehavare, varvid avseende ansetts böra fästas även vid avverkningsrätt

som ej är intecknad. För köpare av belånad skogsmark och för

dem som ämna förvärva avverkningsrätt är emellertid av intresse att äga kännedom

örn befintligheten av föreskrift. Visserligen kan vetskap örn hypotekslånet

ge dem anledning undersöka förhållandet. Och en försiktig spekulant

torde ej, åtminstone där fråga är örn ett större skogsvärde, försumma att hos

skogsvårdsstyrelsen efterhöra huruvida skogen eller del därav ligger under avverkningsförbud

eller örn föreläggande örn kulturåtgärder meddelats eller eljest

beslut träffats, som kan inverka på deras intresse. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt

har det emellertid ansetts nödigt göra föreskriften känd i den

formen att densamma antecknas i inteckningsprotokollet och intages i gravationsbevis.

’

Sakkunnigförslaget avser endast skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt.

De sakkunniga hava ej ansett särskilda åtgärder påkallade för att möjliggöra

belåning av andra skogar. Beträffande sådana, framhalles det, kunde visserligen

skogskapitalet sägas vara bättre säkerställt än å vanliga skogar, men de

voro å andra sidan i allmänhet mindre lämpade som kreditföremål.

De sakkunniga hava inskränkt den föreslagna anordningen till att gälla den

långtidiga primära krediten. Såsom skäl mot ett lör inteckningshavare i allmänhet

tillgängligt förfarande anföra de:

''Beträffande vederbörande egendom skulle då till förman för inteckningshavarna,

men troligtvis utan deras medverkan, en plan över skogens skötsel

upprättas exempelvis av skogsvårdsstyrelsen. Planen skulle sedan genom ett

inteckningsförfarande eller föreskrift — — — eller möjligen pa annat sätt

göras bindande för ägaren sa långe någon inteckningshavare det pafordrade.

Med hänsyn till vissa därmed förknippade olägenheter hysa vi betänkligheter

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Remiss
yttranden.

mot en sådan allmän tillämpning. En hushållningsplan måste i allmänhet

efter en viss tid revideras, understundom rätt väsentligt jämkas. Det visar sig

ofta efter ett antal år, att betydligt större virkesuttag kunna göras än urspungligen

beräknats. Dessutom kunna starka skäl ur skogsvårdssynpunkt eller på

grund av andra omständigheter föreligga att tillåta ägaren att tillfälligtvis

ett år avverka utöver planen och i sådan omfattning att skogsvärdet icke obetydligt

nedgår. Då i dessa fall skulle erfordras medgivande från alla inteckningshavarna,

bleve det ofta fråga örn en tungrodd procedur. Men därjämte

kunde befaras, att svårigheter skulle yppa sig att erhålla ett samfällt medgivande

från inteckningshavarna, bland vilka någon måhända saknar förutsättning

att bedöma innebörden i vad det gäller och finner det lugnast vidbliva

det som en gång prövats vara betryggande. Sålunda komme en önskvärd avvikelse

från planen att omöjliggöras eller bleve skogens skötsel för oviss tid

framåt fastlåst vid en såsom oriktig befunnen plan. Förfar kreditgivaren ej

med omdöme och känsla av ansvar, blir planen för skogsägaren ett tryckande

band, och det kan ifrågasättas, örn det vore lyckligt att öppna väg för en allmännare

utbredning av förfarandet, varigenom skötseln av våra skogar i större

omfattning ställdes beroende av all slags kreditgivare och deras godtycke.’

Den föreslagna formen för skogspantens säkerställande genom medverkan

av skogsvårdsstyrelserna har i de flesta yttrandena i huvudsak tillstyrkts.

Tvekan örn lämpligheten av denna väg har uttalas av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län

samt skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län. Avstyrkanden

hava i denna del gjorts av skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, örebro, Kopparbergs

och Gävleborgs län samt centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund.

Såsom jag tidigare nämnt hava styrelserna för Östgöta och Örebro läns

hypoteksföreningar över huvud avstyrkt kontroll över skogshushållningen i

samband med skogsbelåning.

Av de yttranden, däri förslaget i huvudsak tillstyrkts, må följande återgivas:

Bank- och fondinspektionen: Förslaget innebure en så god garanti som överhuvud

kunde uppnås, då det gällde ett sådant belåningsobjekt som växande skog.

Styrelsen för Värmlands hypoteksförening: Styrelsen hade ofta nödgats avvisa

lånsökande, som erbjudit säkerhet i egendom med relativt stor skogsareal,

oaktat styrelsen ansett den erbjudna säkerheten starkare än för de flesta rena

jordbrukslån. Frågan örn skogsbelåning hade därför ofta inom styrelsen förts

på tal. Därvid hade skogsvårdsstyrelsens medverkan i en eller annan form

alltid ansetts som en ovillkorlig förutsättning för frågans lösande. Särskilt

hade detta varit fallet beträffande den erforderliga övervakningen. Såvitt

styrelsen kunnat finna, hade de sakkunniga på ett i stort sett mycket lyckligt

sätt löst denna fråga, och ville styrelsen därför i princip på det livligaste tillstyrka

förslaget i denna del. I Värmlands län förekomme redan nu i viss utsträckning

ett samarbete mellan skogsvårdstyrelsen och hypoteksföreningen,

och hade föreningen därför grundad anledning antaga, att förslaget skulle

kunna tillämpas utan större svårigheter och därmed icke endast bliva en välkommen

hjälp för skogsägarna utan jämväl i sin män bidraga till en förbättrad

skogsvård inom länet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: De i förslaget

uppställda garantierna och anordningarna syntes tillfredsställande och motsvara

långt gående anspråk på billighet och bekvämlighet och voro dessutom

väl lämpade att befrämja en god och ändamålsenlig skogsvård.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

53

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län: Även om det

kunde invändas att anordningen innebure en utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas

fiskaliska uppgifter och att utvecklingen av deras verksamhet snarare

borde gå i riktning mot samarbete på frivillighetens väg med skogsägarna,

kunde utskottet icke finna annat än att skogsvårdsstyrelsernas biträde vore

nödvändigt, om organisationen skulle kunna bliva så enkel att överhuvud skogskrediten

bleve praktiskt användbar för andra än särskilt stora skogsfastigheter.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: För kontroll över skogshypotekets bestånd

hade i förslaget räknats med viss hjälp av skogsvårdsstyrelserna och

deras tjänstemän. Med hänsyn till att en sådan kontroll i stort sett sammanfolle

med skogsvårdsstyrelsernas intressen, torde denna hjälp även i regel kunna

påräknas, särskilt som styrelsen därmed ytterst lämnade en skogsägare bistånd

att kunna bevara ett växtligt och i god utveckling varande skogskapital.

Förslaget vore väl funnet och kunde utan våda genomföras, säkerligen till stort

gagn för ett flertal skogsägare.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Förslaget innebure en god och lycklig

lösning och vore väl funnet. Det goda intrycket av förslaget stärktes ytterligare

genom de möjligheter till förbättrad skogsvård, ett genomförande

därav indirekt komme att medföra för de belånade fastigheterna.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län framhålla, att de utan

större svårigheter kunde lämna erforderligt biträde med kontrollen å belånade

skogar, därest nödiga medel ställdes till deras förfogande.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Styrelsen funne det naturligt, att skogsvårdsstyrelserna

på sätt de sakkunniga föreslagit lämnade sin medverkan till

denna för landets jord- och skogsbruk betydelsefulla fråga såväl vad beträffade

föreskrifternas upprättande som ock vid övervakandet av deras efterlevnad.

Skogsvårdsstyrelsen i Vöstmanlands län: Skogsvårdsstyrelsernas föreslagna

befattning med skogsbelåningen kunde på ett lyckligt sätt förenas med styrelsens

allmänna skogsvårdsfrämjande verksamhet.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Genom skogsvårdslagens bestämmelser

hade skogsägarna i avsevärd omfattning och under betydande, tidrymder

fråntagits den fria förfoganderätten över mer eller mindre avsevärda delar av

sina skogstillgångar. Ur nationalekonomisk synpunkt hade ju denna anordning

befunnits nödvändig. Som dessa bundna skogstillgångar i många fall representerade

betydande värden, vore det helt naturligt att frågan om möjlighet

att kunna få belåna dessa värden blivit i hög grad aktuell. Man torde alltså

med fog kunna säga att skogsvårdslagens tillkomst förpliktade det allmänna

att medverka till att de genom lagen bundna skogsvärdena kunde belånas. Ur

denna synpunkt syntes även kravet på att skogsvårdsstyrelserna skulle få anlitas

till frågans genomförande vara fullt berättigat.

Bland dem, som uttryckt tvekan i avseende å skogsvårdsstyrelsernas medverkan,

anför hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län,

att skogsbelåning förutsatte, såsom de sakkunniga föreslagit, ett intimt samarbete

med lämpliga kontrollorgan: skogsvårdsstyrelserna. Fråga vore dock,

örn en sådan kontroll kunde bliva tillräckligt effektiv och dess ingripande nog

hastigt verkande för att hindra pantens förstörande eller förminskning.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att de sakkunniga synts hava väl mycket bagatelliserat

de å skogsvårdsstyrelserna lagda arbetsuppgifterna och de kostnader

de skulle medföra för hypoteksföreningarna. Såvitt skogsvårdsstyrelsernas

medverkan skulle bliva något annat jin endast en föreskrift på papperet,

bleve kostnaderna rätt betydande, något som i sin tur komme att inverka på

förvaltningsbidragens storlek och fördyra hypoteksbankslånen för låntagarna.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Uppgiften vore ock i viss mån främmande för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

i det allmännas tjänst. Det vore dock möjligt, att skogsvårdsstyrelsernas

medverkan icke kunde helt undvikas. Av värde hade emellertid varit, örn de

sakkunniga något närmare utrett möjligheten att införa en skogsbelåning utan

sådant biträde av skogsvårdsstyrelserna, låt vara att belåningsgränsen för

sådant fall måst sättas lägre i förhållande till skogsvärdet. — Domänstyrelsen

betonar, att med hänsyn till den ansvarsfulla uppgift, som åvilade skogsvårdsstyrelserna,

det vore önskvärt att styrelserna icke stöde i alltför nära gemenskap

med skogsägarnas kreditintresse. Bland annat ur denna synpunkt vore

det av fördel örn krediten begränsades till plantskog och yngre skog.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att den verksamhet, som skulle

ankomma på skogsvårdsstyrelserna, åtminstone i vissa fall, kunde bliva ganska

betungande samt möjligen också stundom skapa en annars ej behövlig motsättning

mellan skogsvårdsstyreise och markägare. Skulle fördelarna av de

föreslagna åtgärderna anses uppväga nackdelarna, vore styrelsen dock givetvis

för sin del beredd att söka fullgöra de plikter, som komme att åligga densamma.

— Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig hysa starka

betänkligheter mot lämpligheten att pålägga skogsvårdsstyrelserna uppgifter,

som måste anses ligga vid sidan örn deras egentliga verksamhet.

Härefter må nämnas de för ett avstyrkande anförda skälen.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: De sakkunniga utgå ifrån

det obestridliga faktum, att en viss intressegemenskap förelåge mellan å ena sidan

skogsvårdens och skogsvårdslagens fordran på att den växande skogens produktionsförmåga

i det längsta utnyttjades och å andra sidan skogsägarnas

rättmätiga anspråk på att, för att kunna efterkomma denna fordran, kunna

mot säkerhet av den växande skogen erhålla lån mot en ej alltför betungande

ränta. Från dessa utgångspunkter hade steget icke varit långt till att tänka

sig ett samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna samt, via skogsägarna, hypoteksföreningarna.

De sakkunniga hade också ansett frågan kunna härigenom

lösas. Gentemot denna tankegång hade skogsvårdsstyrelsen intet att erinra.

Men styrelsen vore betänksam beträffande möjligheten för skogsvårdsstyrelsen

att fullgöra den ifrågasatta uppgiften. Då skogsvårdsstyrelserna av ekonomiska

skäl endast hade möjlighet att hålla en jämförelsevis fåtalig personal,

vilkens tid av redan nu förefintliga åligganden vore strängt upptagen,

så befarade styrelsen att personalen icke tillräckligt snabbt skulle få kännedom

om eventuella överträdelser och åtgärderna därför komma för sent. Denna

farhåga grundade sig på erfarenheten från styrelsens verksamhet. Det hade

nämligen inträffat, att en ej obetydlig mängd virke kunnat avverkas och bortföras,

innan styrelsen fått kännedom därom. När sådant kunde inträffa i

ett så pass tätt befolkat län som Södermanlands, så måste möjligheterna därtill

i mera glest bebyggna trakter vara betydligt större. Under sådana förhållanden

funne styrelsen förslaget icke innebära en tillfredsställande lösning

av frågan och kunde därför icke tillstyrka bifall till detsamma.

Såsom tidigare nämnts, har skogsvårdsstyrelsen i Örebro län överhuvud uttalat

sig mot skogsbelåning. Mot förslaget anför styrelsen i övrigt i huvudsak

följande:

En allmän strävan hade länge gjort sig gällande inom landet att häva eller

minska det utsyningstvång, som staten av nationalekonomiska skäl tidigare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''265.

55

pålagt skogsbruket i vissa delar av landet. Detta utsyningstvång ansåges icke

lia varit till skogsbrukets fromma. Än ogynnsammare komme säkerligen dock

det utsyningstvång, som bleve följden av de sakkunnigas förslag, att verka.

I den mån belåningen av skog ökades, koinine allt större arealer att falla under

bankinstitutionernas restriktiva bestämmelser och i samma mån minskades och

förhindrades ägarens fria dispositionsrätt över skogen utöver de redan i skogsvårdslagen

förefintliga restriktionerna. Att söka skapa nya utsyningstvång,

när skogsvården just holle på att höja sig ur de förutvarande, syntes vara

inkonsekvent. Detta tvång komme att i första hand avse hypotekets bevarande,

medan skogsvården för bankinstitutionerna alltid komme i andra hand i mali

den skulle inkräkta på hypotekets storlek. Skogsvård och hypotekssäkerhet

voro ingalunda synonyma begrepp.

Skogsvårdsstyrelserna och deras personal tilldelades i sakkunnigförslaget

en hel del betydande arbetsuppgifter utanför ramen av deras verksamhet. De

utsattes härigenom för stort ansvar, risker och obehag samt störning i arbetet,

vilket icke på något vis motsvarades av fördelarna för deras del med de föreslagna

anordningarna. Skogsvårdsstyrelsernas arbete hade hittills fått ostört

ske med stöd av den allmänna opinionen. Stor risk förefunnes för att de nya

uppgifterna komme att bortrycka det förtroende, styrelserna tillvunnit sig.

Styrelserna och personalen bleve ej längre samma rådgivare och hjälpare som

förut, sedan ett penningintresse trängt sig emellan. I mån skogsbelåning bleve

allmänt utnyttjad, komme skogsvårdsstyrelsens arbete att förryckas. Stor

personalökning bleve nödvändig. Förslaget syntes förutsätta mycket, tätare

sammanträden inom skogsvårdsstyrelsen än nu erfordrades, vilket i sin män

komme att fördyra och betunga styrelsens arbete; ansvaret ökades jämväl. Även

med beslagläggande av virke skulle personalen få ett ytterst otrevligt uppdrag,

som ej gagnade institutionen och dess skogsvårdsarbete. På i huvudsak

dessa skäl avstyrktes förslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län förklarar sig avstyrka att betänkandets

principer upphöjas till lag, enär desamma i mycket stor omfattning

vilade på en grund, som vore främmande för skogsvårdsstyrelseverksamheten,

sadan den uppdragits i förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har i huvudsak anfört:

Skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska uppgift inträdde enligt skogsvårdslagen

endast i de fall, då avverkning skedde på ett sådant sätt att skogens, återväxt

äventyrades, då fastigheten lede brist på skog till husbehov samt vid avverkning

å svårföryngrade marker. Nämnda uppgift skulle enligt förslaget

utsträckas till hela skogsbruket. Detta ansåge styrelsen icke lämpligt. Skogsvårdsstyrelsen

skulle enligt förslaget ikläda sig ett. ansvar, som skulle fa

de mest genomgripande följder för skogsvårdsstyrelseinstitutionen.. Svårigheterna

att övervaka skogsbelånade skogsegendomars skogshushållning vöre underskattade.

Styrelsen hänvisade till sitt verkningsområdes omfattning ocn

den anställda personalens antal, varav framginge, ansåge styrelsen, att bevakningsarbetet

ej kunde bliva av den effektivitet, som i betänkandet förutsattes.

Bestämmelserna örn bevakningsarbetet, som ej finge vara skogsvårdsstyrelsernas

förnämsta uppgift, ansåge styrelsen stå i strid mot skogsvårdslagens innebörd.

.

Skogsvårdsstyrelsens medverkan kunde redan nu vinnas och skogsvardsstyrelsen

borde givetvis beträffande avgivande av förslagen! bestämmelser till

begränsande av skogens avverkning ävensom vid hushållningsplans upprättande

efter begäran biträda hypoteksinstitutionen, och det torde icke vara uteslutet

att en skogsvårdsstyrelse kunde på ansökan mot avgift biträda med över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

vakningen. Några i lag påbjudna skyldigheter härför torde icke vara förenliga

med skogsvardsstyrelseinstitutionens intressen och ej heller lända det

allmänna till gagn. Styrelsen förklarade sig alltså icke kunna tillstyrka den

föreslagna lagtvungna formen för samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och

hypoteksinstitutionen.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har såsom skäl för sitt avstyrkande

anfört:

Centralrådet hyser den uppfattningen, att skogsvårdsstyrelserna ej kunna

anses lämpade att handhava uppgiften att slutligt formulera och fastställa de

föreskrifter, som skola gälla i fråga om skogsskötseln å belånade fastigheter,

enär dessa föreskrifter måste avfattas med sådan noggrannhet, att de kunna

ligga till grund för de ansvarsbestämmelser, som därtill måste anknytas.

Centralrådet förmenar, att den lämpligaste lösningen av frågan vore, örn

meddelandet av dylik föreskrift uppdroges åt den domstol, som hade att bevilja

inteckning till säkerhet för hypotekslånet, samt att föreskriften utfärdades

samtidigt med inteckningens beviljande.

Härvid förutsätter emellertid centralrådet att förslag till föreskrift avges av

fastighetsägaren och vederbörande hypoteksförening samt att skogsvårdsstyrelsen

efter granskning godkänt detsamma.

Vad angår skogsvårdsstyrelsernas befattning i övrigt med avseende å ifrågavarande

föreskrifter, finner centralrådet hinder ej möta, att skogsvårdsstyrelsema

beklädas med uppdraget att handhava tillämpningen av desamma,

exempelvis att verkställa erforderliga utsyningar. Däremot vill centralrådet

pa det bestämdaste avstyrka, att skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas övervaka

föreskrifternas efterlevnad från fastighetsägarnas sida, enär detta skulle

kunna medföra ett mycket omfattande ekonomiskt ansvar för skogsvårdsstyrelserna.

Örn låntagaren överträdde meddelad föreskrift, och det samtidigt

kunde göras gällande, att skogsvårdsstyrelsen brustit i övervakningens fullgörande,

skulle nämligen skogsvårdsstyrelsen bliva ersättningsskyldig för förlust,

som därigenom tillskyndades hypoteksföreningen.

Centralrådet anser, att ifrågavarande övervakning måste anförtros åt särskilda

ombud, som hypoteksföreningarna hava att anställa å lämpliga orter.

.För dessa uppdrag böra emellertid lämpligen ej skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän

anlitas.

I anslutning till den uppfattning i föreliggande fråga, centralrådet ovan uttalat,

anser centralrådet, att det jämväl bör ankomma å vederbörande domstol

att pröva och avgöra när ifrågavarande föreskrift skall upphöra att gälla. I

fråga örn av de sakkunniga föreslagna grunder för föreskrifternas hävande

synes saklig erinran ej vara att göra.

Vad i övrigt angår skogsvårdsstyrelsernas uppgifter för ett genomförande

av den ifrågasätta skogsbelåningen får centralrådet anföra följande. Centralrådet

finnér det naturligt, att de sakkunniga med sina förslag till lösning av

skogsbelåmngsfrågan i nu berörda delar förutsatt en ingående och omfattande

medverkan från skogsvårdsstyrelserna. Fördelarna för långivarna av denna

medverkan äro uppenbara. Lika patagliga äro emellertid ej fördelarna för

skogsvårdsstyrelserna.

Man kan med ett visst fog göra gällande, att genom egendomarnas skogsbelamng

utökade möjligheter till en förbättrad och på uthållighet i avkastningen

grundad skogsskötsel skulle åvägabringas. Härvid skulle onekligen

skogsvårdsstyrelserna, örn de anlitades för utsyningarnas verkställande å dessa

egendomar, kunna uträtta mycket, gott till skogsvårdens fromma. Det primära.

i detta arbete bleve emellertid ej skogsvårdens tillgodoseende utan tillämpningen

av den meddelade avverkningsföreskriften. Skogsvårdsstyrelser
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr u265.

57

nas verksamhet å de belånade egendomarna finge med andra ord, åtminstone i

låntagarnas ögon, mera fiskalisk än rådgivande karaktär.

Under skogsvårdsstyrelsernas tidigare verksamhetsår hava måhända de

fiskaliska uppgifterna dominerat arbetet. Numera är ej detta fallet. Skogslagarnas

övervakande har så småningom tack vare skogsägarnas förståelse för

skogslagstiftningens allmännyttiga syftemål blivit en uppgift, som nu ej längre

kräver samma del i skogsvårdsstyrelsernas arbete till den enskilda skogsvårdens

befrämjande. Inlänkas nu, på sätt de sakkunniga föreslagit, skogsbelåningsrörelsen

i skogsvårdsstyrelseverksamheten, måste man med skäl ifrågasätta,

örn ej därigenom utvecklingen emot ett allt förtroendefullare samarbete

mellan skogsvårdsstyreiser och skogsägare skulle stäckas. Förefinnes denna

risk synes tvekan berättigad örn lämpligheten av att binda skogsvårdsstyrelserna

vid skogsbelåningsrörelsen.

Å andra sidan måste man erkänna, att skogsvårdsstyrelserna för närvarande

otvivelaktigt äro de enda skogliga organ, som för de berörda uppgifterna

lämpligen kunna anlitas. Ett visst biträde från dessa myndigheters sida synes

därför ofrånkomligt, om skogsbelåningen skall kunna genomföras i

den officiella form genom hypoteksinstitutionen, som de sakkunniga föreslagit.

Centralrådet vill därför ej avvisa tanken på samverkan mellan nämnda

institutioner, men förmenar, att denna från skogsvårdsstyrelsernas sida i möjligaste

mån bör inskränkas till de uppgifter, som centralrådet ovan angivit.

Att ställa skogsvårdsstyrelserna i något direkt ansvarsförhållande till hypoteksföreningarna

kan under inga omständigheter vara lämpligt.’

Den av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund berörda frågan örn

skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska ansvar för övervakningens behöriga skötande

har även betonats av skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län, som framhåller,

att större klarhet örn vad härutinnan vore åsyftat borde vinnas samt

att styrelsen ej kunde biträda förslaget, därest det vore avsett att skogsvårdsstyrelsen

skulle gentemot långivarna träda i ansvar för panten jämlikt 10 kap.

4 § handelsbaden.

Mot vissa punkter i det lagförslag, vari de sakkunniga innefattat bestämmelserna

örn skogspantens säkerställande, hava en del erinringar gjorts.

För att bereda säkerheten i växande skog ökat skydd förklarar skogsvårdsstyrelsen

i Västernorrlands län, med hänvisning till vunnen erfarenhet från

dess verksamhetsområde, det vara nödvändigt, att ifrågavarande lagstiftning

kompletterades med en bestämmelse av innebörd, att skogsmarkens ägare i händelse

av upplåtelse av avverkningsrätt skulle underkastas samma civilrättsliga

påföljder som awerkaren, därest denne skulle åsidosätta av skogsvårdsstyrelsen

i detta samband meddelade föreskrifter. Styrelsen förmenade, att

som ytterligare vinning av en dylik anordning skulle skapas större intresse för

låntagaren, som ju vanligtvis hade möjlighet att noggrant följa avverkningen,

att vara skogsvårdsstyrelsen behjälplig vid övervakandet av föreskrifternas

efterlevnad. — I samma riktning uttalar sig hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västernorrlands län, som erinrar örn de bestämmelser av likartat

innehåll, vilka förekomma i 11 § skogsvårdslagen.

Rörande ansvarsbestämmelserna har av skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings

och Västerbottens län samt av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

anmärkts, att skogsvårdslagens straffbestämmelser ej torde vara tillfyllest.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ulan att, då här vore fråga om kränkning av långivares rätt, överträdelse

borde straffas i anslutning till reglerna i 22 kap. strafflagen rörande förskingring

av pant. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs

län framhåller, att sammanblandning med skogsvårdslagens ansvarsbestämmelser

icke gärna borde förekomma. Det syntes självklart, att skogsvårdsstyrelsernas

medverkan skulle erhållas för upprättande av awerkningsplaner samt

utfärdande av vissa föreskrifter med avseende på skogens skötsel, men att de

skulle tjänstgöra rent av som exekutiva myndigheter, ansåge utskottet förkastligt.

— Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att en föreskrift rörande

ett helt skogsbruks avverkning under en följd av år icke borde underkastas

de straffbestämmelser, som gällde för överträdelse mot avverkningsförbud

eller föreskrift, som meddelats enligt skogsvårdslagen. — Skogsvårdsstyrelsen

i Älvsborgs län framhåller, att förslagets bestämmelse örn förbrutet virke

och örn ersättning för virke, som undgått beslag, innebure ett försvagande

av skogsvårdslagens ansvarsbestämmelser, i det markägaren-avverkaren icke

komme att helt frånkännas värdet av det olovligen avverkade, som i första rummet

skulle användas till lånets täckande. För garanterande åt långivaren av

fullt betryggande säkerhet borde gälla samma påföljd för avverkaren som vid

överträdelse av ett enligt skogsvårdslagen meddelat avverkningsförbud. —

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län slutligen påpekar, att bestämmelser saknades

örn huru med utdömda böter skulle förfaras. Man torde få förutsätta

att de skulle tillfalla skogsvårdskassan, ty i annat fall bleve det ju i realiteten

inga böter. Mot att det förbrutna virket däremot ginge i avräkning på lånet,

torde ingenting vara att invända.

I fråga örn den föreslagna bestämmelsen örn avverkning srättsinnehavare har

av styrelserna i ett par hypoteksföreningar, Älvsborgs m. fl. läns och Mälarprovinsernas

hypoteksföreningar ifrågasatts, att hänsyn endast skulle behöva

tagas till avverkningsrätt, som vore intecknad eller skriftligen anmäld hos

skogsvårdsstyrelsen.

Beträffande den anmälan till domaren eller rätten, som skogsvårdsstyrelse

föreslagits skola göra rörande meddelande av awerkningsföreskrift, hava en del

erinringar gjorts.

Sålunda håller skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län före, att anteckning i

inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken icke borde förekomma,

så vitt det ej vore absolut nödvändigt ur civilrättslig synpunkt. Föreskriftens

förekomst i gravationsbevis kunde nämligen lätt ge allmänheten anledning

tro, att intet annat — avverkningsförbud m. m. — graverade skogsmarken

och på den grund uraktlåta att vid köp av egendomar — på sätt nu i regel

skedde — hos skogsvårdsstyrelsen efterhöra i vad mån så vore fallet.

Värmlands hypoteksförenings styrelse och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i samma län samt skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings

och Värmlands län samt i Kalmar läns norra landstingsområde

anse, att meddelandet till domaren eller rätten borde ske genom vederbörande

hypoteksförenings försorg. Såsom skäl har anförts, att hypoteks
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

59

föreningen närmast hade intresse av att föreskriften bleve känd, att skogsvårdsstyrelserna,

vilka saknade ombudsmannainstitution, kunde ådraga sig ansvar

på grund av tjänstemans uraktlåtenhet att ombesörja meddelandet samt att anteckningen

örn föreskrifts meddelande saknade intresse, innan lånet blivit beviljat.

— Slutligen hava styrelserna för Mälarprovinsernas och Värmlands hypoteks

föreningar samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands

län framhållit behovet av bestämmelse huru anteckning, varom nu är fråga, skall

avföras, när föreskrift upphört att gälla.

Beträffande uppsikten över meddelad föreskrifts efterlevnad framhålla styrelserna

för Älvsborgs m. fl. läns och Mälarprovinsernas hypoteksföreningar

att, då denna uppsikt innefattade något utöver den i allmänhet av skogsvårdsstyrelsen

utövade tillsynen över de enskilda skogarna, i författningen borde inrymmas

uttryckligt stadgande, varigenom det ålades skogsvårdsstyrelsen att

i viss omfattning låta inspektera belånad skog och att skyndsamt underrätta hypoteksföreningen,

så snart överträdelse av föreskrift eller fara därför yppats.

I ett flertal yttranden, i synnerhet av skogsvårdsstyrelser, har betonats att

skogsbelåningen kunde leda till rätt väsentligt ökade krav pa skogsvardsstyrelsernas

verksamhet och att man måste utgå från att full ersättning åt skogsvårdsstyrelserna

måste beräknas för de utlägg, uppgifternas handhavande kunde

föranleda. Ett par hypoteksföreningsstyrelser hava ifrågasatt huruvida

icke, med hänsyn till allmänintresset av skogskredits införande, skogsvårdsstyrelserna

kunde påräkna ökad hjälp från statsmakternas sida.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i kostnadsfrågan:

Kostnader för befattningen med skogsbelåningen komme huvudsakligen att

belöpa sig på utstämpling, anvisning och kontroll. Sådana åtgärder tillkomme

skogsvårdsstyrelserna redan nu och voro i hög grad önskvärda för ernående av

en förbättrad skogsskötsel. Dessa kostnader torde därför böra delvis bestridas av

skogsvårdsmedel. Låntagare borde förslagsvis erhålla kostnadsfritt en dag per

år för utstämpling eller anvisning, men för överskjutande förrättningsdagar

erlägga förslagsvis 6 kronor för andra dagen och 10 kronor för varje följande

dag. För kontroll borde ingen avgift utkrävas. För gäldande av kostnader för

uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med utstämpling, anvisning

och kontroll borde statsmedel anvisas. Kostnader för uppskattning och

värdering samt på begäran lämnade övriga upplysningar borde däremot gäldas

av hypoteksföreningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att någon kostnad för övervakningen

knappast behövde i regel drabba låntagaren, därest denne, som sig

borde, årligen begärde skogsvårdsstyrelscns utsyning, enär i så fall kontrollen

av föregående års avverkning skedde på samma gång som nyutstämpling för

kommande vinter.

I ett par yttranden har påpekats, att ersättning för övervakningen lämpligen

borde bestämmas efter överenskommelse mellan skogsvårdsstyrelsen och hypoteksföreningen.

I anledning av den föreslagna begränsningen av lagens tillämpning sområde

påpekar skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, att det med hänsyn till den stora

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 265.

Departementschefen.

Brand
försäkring.

De sakkunniga.

omfattningen av de skogar, som hörde under lappmarkslagen, och på den grund

att jordbruksvärdet å fastigheterna i dessa trakter vore relativt ringa i förhållande

till skogsvärdet, vore synnerligen påkallat att nämnda skogar icke undantoges

från nu ifrågasatta belåningsmöjligheter. Dessa skogar borde, med hänsyn

till för dem redan gällande lagbestämmelser och under förutsättning att de

brandförsäkrades, vara synnerligen väl lämpade som kreditföremål. — Liknande

uttalande har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län.

Emot att förslaget inriktats endast på den långtidiga primärkrediten erinrar

slcogsvårdsstyreisen i Västmanlands län, att det kunde ifrågasättas huruvida

förfarandet ej borde göras tillämpligt även för läns sparbankerna, vilka i lika

mån som hypoteksinstitutionen saknade eget förvärvssyfte. Den ökade möjligheten

till kontroll över skogshypoteket skulle medföra en starkt ökad benägenhet

till långivning på goda villkor till ägare av skogsfastigheter. — Emot

den sålunda förordade utsträckningen av förfarandet har styrelsens ordförande

reserverat sig.

Slutligen framhåller skogsvårdsstyreisen i Värmlands län, att det måste anses

ofrånkomligen påkallat, att — därest frågan så ordnades att medverkan av

skogsvårdsstyrelsema bleve ovillkorlig -— nödigt tillägg härom gjordes i 4 §

skogsvårdsstyrelseförordningen.

Ordnandet av frågan om skogsvärdets säkerställande genom särskilda skyddsåtgärder

måste ske i lagstiftningsväg, och det tillkommer icke mig att avgiva

slutligt förslag härutinnan. Efter överläggning med chefen för justitiedepartementet

har jag inhämtat, att han kommer att längre fram denna dag till

grundlagsenlig behandling anmäla förslag till lagstiftning i ämnet.

De sakkunniga hava såsom obligatoriskt villkor för beviljande av kredit å

skog föreslagit, att skogen skall vara brandförsäkrad. Beträffande skälen för

en sådan ovillkorlig föreskrift tillåter jag mig hänvisa till betänkandet s. 61

—65, där de sakkunniga även lämnat en redogörelse örn brandförsäkringens

utveckling och nu gällande försäkringsvillkor.

Förslaget har härutinnan tillstyrkts i alla de yttranden, däri frågan berörts.

Emot den här föreslagna bestämmelsen, som är ett nödvändigt komplement

till övriga åtgärder för säkerställande av skogens värde som pant, har jag

intet att erinra.

Höjning av belåningsgränsen.

Jag övergår nu till spörsmålet örn en höjning av den för hypoteksföreningarna

procentuellt bestämda maximigränsen för egendomsbelåning.

I sin utredning av denna fråga (s. 75—85) hava de sakkunniga till en början

fäst uppmärksamheten på två synpunkter, vilka särskilt borde beaktas.

Den ena gällde frågan örn en höjning skulle i nämnda grad öka föreningarnas

och deras delägares risk för förluster. Och den andra avsåge det därmed

sammanhängande spörsmålet, huruvida krediten kunde efter höjningen erhållas

på ungefär lika goda villkor som förut.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

61

Efter att hava erinrat om att 1921 års fastighetskreditsakkunniga, då de

föreslagit en höjning till 60 % av egendomsvärdet, i förra hänseendet åberopat,

att egendomsvärdena i landet icke voro mera fluktuerande än att man

praktiskt sett kunde räkna med att en fastighet vid försäljning borde kunna

betinga ett pris motsvarande minst och i regel mer än 60 % av belåningsvärdet,

hava de sakkunniga uppehållit sig vid de faktorer, till vilka hänsyn ur risksynpunkt

borde tagas. De framhålla bl. a. att betydelsen för frågans bedömande

av förskjutningar i taxeringsvärdena icke borde överdrivas. För

lånesäkerheten bleve ett för högt taxeringsvärde en faktor endast då det förelåge

vid lånets sökande, men det stöde då i föreningens makt att göra sig

oberoende därav. Det måste förutsättas, att krediten alltid grundades på det

egendomsvärde, som föreningen funne vara skäligt. Föreningarna utövade

alltid kontroll å taxeringsvärdena, innan dessa godtogos som grund för belåningsvärdet.

Den huvudsakliga anledningen till den försiktigt dragna belåningsgränsen,

påpeka de sakkunniga, vöre i stället med rätta hänsynen till

fluktuationer i saluvärdena. Härom anföra de sakkunniga:

’Den avgörande synpunkten vid gränsens bestämmande är i själva verket

den, att lånebeloppet bör sättas så lågt, som är nödigt för undvikande av

förluster även i det fall att det vid lånetil]fället såsom riktigt befunna

egendomsvärdet skulle sedermera nedgå eller, med andra ord, för att göra

lånet i möjligaste mån riskfritt även vid konjunkturväxlingar. Ty dessa

stå utom kreditgivarens kontroll. Man måste även räkna med vågdalar i jordbruksvärdena.

Vårt jordbruks nuvarande svåra läge ger en påminnelse om

att försiktighet är av nöden. Någon påtagligare inverkan på saluvärdena

kan man dock icke skönja; och hårdtiden skall väl vika, den nuvarande likaväl

som framfarna sådana, vilka vårt jordbruk haft att genomgå. Dessa, ehuru

kanske värre än den nuvarande, hava ändock ej förmått sätta så djupa spår

att de ens i minsta mån rubbat hypoteksinstitutionens solida ställning. Hypoteksbanken

har under sin nu snart 70-åriga verksamhet ej förlorat ett grand,

och hypoteksföreningarna hava under samma tid blott haft att anteckna enstaka

och lätt burna förluster. Enligt vår mening hava ej inträffat förhållanden,

vilka kunna jäva den vid ärendets tidigare behandling uttalade uppfattningen

eller att en höjning av belåningsgränsen är möjlig. Men tidsläget understryker

onekligen vikten av att man går fram med stor måtta.’

I fråga örn en höjnings inverkan å inlåningsvillkoren hava de sakkunniga

uttalat som sin uppfattning, att en måttlig höjning icke skulle medföra någon

fara för kreditens fördyring. Bl. a. hava de härutinnan åberopat de av dem

föreslagna åtgärderna till stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. De

påpeka även, att lånen numera av hypoteksföreningarna undantagslöst utlämnades

såsom amorteringslån. Endast ett mindretal lån komme alltså vid ett

och samma tillfälle att sträcka sig upp till den höjda gränsen. Vid 1928 års

utgång, upplysa de sakkunniga, voro egendomarna i medeltal för hela hypoteksinstitutionen

belånade till omkring 41 % av belåningsvärdet eller betydligt

under den nu gällande gränsen.

I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit frågan örn belåningsgränsen

för skogsvärdet. Härom anföra de följande:

T andra länder, där skog inräknas i belåningsvärdet, har man ej gjort någon

åtskillnad mellan jord och skog, åtminstone ej då den senare varit försäkrad

mot brandskada. Icke heller hos oss föreligger anledning att ge skogen en

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 2G5.

särställning. Enligt vårt förslag skulle gränsen där komma att bestämmas

i förhållande till ett belåningsvärde, som aldrig får överskrida taxeringsvärdet.

Och försiktigheten har sträckts därhän, att denna begränsning skall gälla även

skogsmarken, som eljest får värderas till högre belopp. Dessutom måste ihågkommas,

att skogsvärdet vid fastighetstaxering beräknas genom kapitalisering

av skogsbrukets nettoavkastning efter en räntefot av 5 procent. Om man då,

såsom vi föreslagit, begränsar lånevärdet till det vid taxeringen beräknade,

kan man följaktligen utgå ifrån att skogen med säkerhet skall lämna en årlig

genomsnittsavkastning uppgående till 5 % av lånevärdet. En dylik förräntning

av jordens lånevärde torde särskilt under nu rådande svåra tider för jordbruket

knappast vara tänkbar. Man synes därför med fog kunna påstå, att skogen

bättre än jorden förmår bära högre låneutgifter. Och genom särskilda säkerhetsåtgärder

gör man sig förvissad örn att denna skogens ’kreditkraft’ bibehålies

under hela lånetiden.

Praktiska skäl tala ock för att fastställa en enhetlig belåningsgräns för jord

och skog. Då skogen ej belånas, kan skogsmarken ofta inberäknas i egendomsvärdet

med ett högre belopp än det vid taxeringen redovisade. Belånas

åter skogen, upptas skogsmarken till högst nämnda värde. Den genom skogens

belåning erhållna ökningen i egendomens belåningsvärde uppgår alltså

sällan till ett belopp lika stort som skogens värde. Denna begränsning är avsiktlig

och har ur försiktighetssynpunkt ansetts påkallad. Den är dock ej

större än att likväl avsevärda fördelar i ökade kreditmöjligheter kunna ernås

genom skogens belåning. Men skulle härutöver belåningsgränsen dras snävare

beträffande skogen, vore det fara värt att den med skogens belåning avsedda

ökningen i krediten i många fall bleve nära nog neutraliserad genom dessa

dubbla reduceringar. Man komme måhända ej till stort högre lånebelopp än

som, efter en högre låneprocent, kunnat erhållas örn enbart skogsmarken, uppskattad

till högre belopp än dess taxeringsvärde, tagits till låneunderlag.’

De sakkunniga hava alltså ansett en höjning av belåningsgränsen vara möjlig

och att densamma bör göras enhetlig för jord och skog. Vid bestämmandet

av höjningens storlek, framhålla emellertid de sakkunniga, vore utgångsläget

nu delvis ett annat än då 1921 års sakkunniga hade att taga ställning till frågan.

Man finge akta sig att spänna bågen högt, när det, såsom nu vore fallet,

gällde att utvidga den primära krediten samtidigt efter två vägar, genom

skogens belåning och förmedelst höjning av belåningsgränsen. Tidsläget manade

ock till ökad försiktighet. Uppmärksamheten borde även riktas på den

vid bedömandet av ett inteckningslåns säkerhet icke betydelselösa omständigheten,

att i händelse av exekutiv auktion vissa kostnader och fordringar skola

utgå ur egendomen med företräde framför alla inteckningar. Till dessa fordringar

hade på sistone anslutit sig ytterligare en, i det med 1930 års ingång

dylikt företräde bereddes även kommunal fastighetsskatt. Någon allt för

stor vikt i nu förevarande avseende kunde väl ej tillmätas nämnda förhållande,

men det hade dock ansetts värt beaktande.

Då de sakkunniga stannat vid att föreslå en mindre höjning än 1921 års

sakkunniga, ifrågasatt, nämligen till 55 % av egendomsvärdet, hava de om innebörden

i den föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna yttrat följande:

’Det är vår uppfattning, att en sådan höjning jämte den ökning av kreditmöjligheterna

en skogsbelåning efter förut angivna riktlinjer medger tillsammans

täcka de framkomna önskemålen örn utvidgad primär kredit. Tidigare

har man till synes endast räknat med att till någon mindre del kunna utnyttja

skogens kreditvärdighet:. Då nu ansetts mest rationellt att lägga hela skogs
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

63

produktionen till grund för krediten, Ilar undanröjts den nied så livligt beklagande

konstaterade olägenheten av att primär kredit till rimligt belopp, grundad

å egendomens fulla taxeringsvärde, varit jordbrukaren förmenad. Hädanefter

skulle egendomarna kunna belånas till 55 % av. hela taxeringsvärdet,

eventuellt till högre belopp, i mån hypoteksvärdering å jorden kommer till användning.

Tidigare och bland annat i de äskanden, vilka föranlett denna utrednings

verkställande, har ifrågasatts en höjning av belåningsgränsen upp

till 60 %. Frågan har betraktats såsom fristående från spörsmålet om införande

av skogskredit, och av allt att döma har ej syftats längre än till att på

denna väg möjliggöra en ökning av den på jordbruksvärdet baserade krediten.

Vi hava ansett oss böra gå ett stycke vidare och utsträcka krediten till den av

oss föreslagna höjda procenten å h e 1 a egendomsvärdet.

Även under gången av vårt arbete har hävdats den synpunkten, att en höjning

av lånegränsen till 60 % är möjlig. Då vi emellertid samtliga enats örn

en mindre höjning, har detta skett med beaktande av att skogskrediten. ordnats

efter nyss angivna vidare linjer och att hela egendomsvärdet ma belanas till

den höjda procentsatsen. Det torde med fog kunna sägas att härigenom i

måttet av utvidgade kreditmöjligheter det avsedda resultatet nåtts och att rimliga

krav på billig kredit tillgodosetts. Vi vilja också tro, att nied den föreslagna

utvidgningen hela kreditbehovet i manga fall skall kunna täckas utan anlitande

av andra, dyrare lånekällor. I alla händelser synes man icke, utan fara

för bakslag kunna ytterligare tänja gränserna för den primära jordbrukskrediten.

’

I de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag örn maximum för belåningsgränsen

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några myndigheter hava

förordat ett högre maximum, andra hava uttalat som sin uppfattning att en

kraftigare höjning vore möjlig, men ej ansett sig böra påyrka en sådan höjning.

Från vissa håll har föreslagits en differentiering av belåningsmaximum för

jord och skog. Mot att en höjning för närvarande vidtages hava uttalat sig

bank- och fondinspektionen, domänstyrelsen, svenska bankföreningen, skånska

hypoteksföreningen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs

och Västerbottens län.

Av de yttranden, däri förslaget tillstyrkts, må återgivas följande uttalanden:

Hypotéksbankens styrelse: Frågan angående höjningen av belåningsgränsen

kunde i övervägande grad betraktas som en tillämpningsfraga. I och för sig

torde en sådan höjning som från 50 till 55 % av belåningsvärdet .icke behöva

anses innebära någon nämnvärd riskökning. Risken lage mera. i huru belaningsvärdena

bestämdes och kunde allt efter olika grad av försiktighet vara

lika stor vid 50^-gränsen som vid 55^-gränsen; den berodde helt och hållet på,

huru institutionens män fattade sin uppgift. Bestämmelsen i § 4 sista punkten

i hypoteksföreningsförordningen vore helt enkelt grundläggande med avseende

å riskmomentet vid bankens och föreningarnas låneverksamhet. Styrelsen förmenade,

att då denna verksamhet under institutionens hittillsvarande nära 70- åriga tillvaro alltid handhafts med både försiktighet och sakkunskap, ingen

anledning syntes föreligga att en ändring härutinnan skulle vara att.befara.

Snarare vore en höjning av belåningsgränsen ägnad att skärpa fö.rsiktigheten.

Riksbanks fullmäktige: Den föreslagna, höjningen av jordbelåningen syntes

icke i och för sig vara ägnad att på ett oroande sätt öka hypoteksföreningarnas

risk. Visserligen hade i många fall taxeringsvärdena undergått avsevärda

förhöjningar och försämringen av utsikterna till en lönande jordbruksdrift

Remiss
yttranden.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

torde hava påverkat jordbruksfastigheternas saluvärden i nedåtgående riktning.

Men hypoteksförening vore icke bunden av taxeringsvärde, utan kunde

bestämma belåningsvärdet till lägre belopp. Vad förut anförts gåve hypoteksföreningarna

anledning att med särskild noggrannhet pröva kreditansökningar,

men syntes ej kunna menligt påverka säkerheten för hypoteksbankens obligationer

och således icke heller medföra en kurssänkning för dessa.

Riks gälds fullmäktige: Förslaget framkallade någon tvekan, mera med hänsyn

till den nuvarande tidsperioden än beträffande själva 55-procentgränsen.

Man syntes nämligen kunna räkna med sjunkande egendomsvärden, och en efter

nuvarande värden avpassad gräns kunde därför inom kort ligga högre i förhållande

till sänkta värden. Med beaktande av att, såsom de sakkunniga upplyst,

egendomarna vid 1928 års utgång i medeltal för hela hypoteksinstitutionen

voro belånade till endast omkring 41 % av belåningsvärdet och då man

torde kunna räkna med lika försiktig tillämpning av en bestämmelse om höjd

gräns, ansåge sig fullmäktige ej böra avstyrka höjningen. Hypoteksinstitutionens

hittillsvarande utlåningspolitik hade varit sund och förtroendeingivande,

_ och då gränsen i Norge och mestadels i Danmark läge vid 60 %, kunde en

höjning med 5 % över nuvarande 50 % ej ingiva någon berättigad oro.

Svenska fondhandlare för euin g en: En belåningsgräns av 55 % å det på föreslaget

sätt fastställda belåningsvärdet torde, med hänsyn tagen jämväl till den

övervakning, som det allmänna redan utövade över skogsvården, samt till de

föreslagna särskilda kontrollåtgärderna, icke komma att medföra någon ogynnsam

inverkan å villkoren (kursen) för hypoteksbankens upplåning mot obligationer.

Ett par hypoteksföreningsstyrelser och en skogsvårdsstyrelse hava, under

åberopande av tidsläget, endast med tvekan tillstyrkt den föreslagna höjningen,

och i flera uttalanden, bl. a. av hypoteksbankens styrelse, har bestämt avstyrkts

en höjning därutöver.

En kraftigare ökning än den föreslagna, främst med tanke på det rena jordbrukets

behov, har förordats i några yttranden.

Sålunda anse hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads,

Värmlands och Västmanlands län gränsen kunna utan risk bestämmas till 60 %

av hela egendomsvärdet. Sistnämnda förvaltningsutskott föreslår i samband

härmed, att statens obligationsgaranti ökas med 50 miljoner kronor. En ledamot

av utskottet har reserverat sig för frågans uppskjutande till tiden efter

nästa fastighetstaxering. —■ Östgöta hypoteksförening och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Östergötlands län förorda, såsom jag förut omnämnt,

ett maximum av 60 % å jordbruksvärdet inom taxeringsvärdet med frånräknande

av skogsarealen samt 30 % å skogsarealens och skogens taxeringsvärde,

varvid någon kontroll över skogshushållningen icke skulle ifrågakomma.

Förvaltningsutskottet föreslår dock belåning upp till 55 % av sistnämnda värde,

örn lånsökanden underkastar sig de föreslagna kontrollåtgärderna. — Skogsvårdsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns

norra landstingsområde uttala, med påpekande att skogsbelåningen inom deras

område bleve av föga betydelse, den uppfattningen att kreditbehovet enklast

och bäst skulle tillgodoses genom en höjning av belåningsgränsen till 60 % av

det enligt nu gällande bestämmelser beräknade egendomsvärdet. — Slutligen

förordar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län en belåningsgräns

av 60 %, då skogen ej belånas, och 55 % för skogskrediten.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

65

Dessutom hava styrelserna för Smålands m. fl. provinsers, Värmlands och

Gotlands hypoteksförening ar samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Uppsala och Kronober g s län uttalat den åsikten, att en höjning av belåningsgränsen

till 60 % nog ej vore förenad med risk, men emellertid ansett sig böra

tillstyrka förslaget, därvid styrelsen för Värmlands hypoteksförening dock förklarat

sig vilja frånträda sin uppfattning om höjning till 60 % endast under

förutsättning att möjlighet samtidigt bereddes att belåna skogen i den utsträckning

de sakkunniga föreslagit.

Med bibehållande av den föreslagna kreditgränsen för jordbelåning föreslås

i några yttranden lägre maximum för skogskrediten. — Sålunda föreslå styrelsen

för Mälarprovinsernas hypoteksförening och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Stockholms län belåning till 45 % av skogsvärdet, men de

hava i stället, såsom tidigare omnämnts, förordat möjlighet att vid skogsbelåning

kunna genom hypoteksvärdering uppskatta skogsmarken till högre

belopp än dess taxeringsvärde. Förvaltningsutskottet har alternativt förordat

ett maximum av 60 % å jordvärdet och 50 % k skogsvärdet samtidigt med en

betydligt kraftigare ökning av statsgarantien och begränsning av obligationsutgivningen

än de sakkunniga föreslagit. — Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge

län föreslår ett maximum av 35 % å skogsvärdet, utom då en på skogsvetenskapliga

grunder upprättad skogshushållningsplan föreligger samt markägaren

lämnat bindande garantier för det upplånade kapitalets investering i skogsbruket,

i vilket fall belåningen kunde utsträckas till 55 % av skogsvärdet. Ett

liknande förslag har framkommit i en reservation till yttrandet från styrelsen

för Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening. — Slutligen har hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Södermanlands län under framhållande

av vikten att försiktighet iakttages vid införande av ett nytt kreditunderlag

uttalat sig för att procentsatsen för skogsbelåningen väsentligt sänktes.

Av dem. som avstyrkt att nu bestämmes högre maximum för belåningsgränsen

än 50 % å egendomsvärdet, må nämnas hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västerbottens län, som bl. a. uppger, att gjorda stickprov från

en större socken inom länet syntes giva till resultat att den föreslagna skogsbelåningen

skulle kunna uppgå till mellan 100 och 400 kronor. Endast några

hemman bomme över denna gräns. Den obetydliga höjningen till 55 % av

egendomsvärdet vore till synes beroende av en väl pessimistisk uppfattning

av vårt jordbruks nuvarande ekonomiska ställning. I varje fall vore den föreslagna

höjningen av lånemöjligheterna icke av den betydelse att icke en gynnsammare

tidpunkt för en ytterligare utvidgad primär fastighetskredit kunde

inväntas. — Domänstyrelsen förklarar sig anse, att höjning av belåningsgränsen

icke bör ifrågakomma, därest jämväl den föreslagna belåningen av

växande skog blir införd.

I övriga avstyrkande yttranden framhålles i huvudsak, att en höjning icke

vore tillrådlig under jordbrukets nuvarande ekonomiska läge. Här må återges

svenska bankföreningens uttalande i denna del:

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 228 käft. (Nr 265.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Märkligt nog hade jordbrukets svårigheter hittills icke föranlett en sådan

allmän sänkning av jordbruksegendomamas saluvärden, som gåve uttryck åt

den sänkta avkastningsförmågan. Följaktligen torde jämväl taxeringsvärdena,

som ju grundades på saluvärdena, befinna sig på en efter omständigheterna

för hög nivå. I varje fall torde förhållandet vara sådant mångenstädes i

landet. Försäljningsvärdena befunno sig nu i sjunkande, här och var hastigt

och kraftigt. Och visserligen finge det antagas, att, örn jordbrukets svårigheter

skulle fortfara, fastighetsvärdena måste allmänt inställas efter de rådande

förhållandena. Att under en situation, som innehölle så mycket orosoch

riskmoment i fråga örn jordbruket och jordbruksegendomarna som den

nuvarande, skrida till höjning av egendomarnas belåningsgräns syntes icke

vara tillrådligt. Sannolikt komme en höjning sådan som föreslagits icke att

tillföra jordbruket någon nämnvärd ökning av kreditmöjligheterna. Det syntes

troligt, att hypoteksföreningama skulle i den fallande fastighetsmarknaden bemöta

de ökade kreditkraven med lånevärderingar efter ytterligt försiktiga

grunder. Å andra sidan vore det icke alldeles otänkbart, att under ett bekymmersamt

läge för jordbruket ökning av belåningsgränsen skulle i någon

mån ogynnsamt påverka uppfattningen örn hypoteksbanken obligationer, i vilken

händelse det skulle kunna inträffa, att ändringen av belåningsgränsen

skulle komma att visa sig såsom en uteslutande skadlig i stället för nyttig åtgärd

för jordbruket.

I likhet med de sakkunniga anser jag belåningsgränsen böra göras enhetlig

• för jord och för skog. Med hänsyn till de föreslagna åtgärderna i och för

skogsvärdets vidmakthållande och med beaktande av att dessutom belåningsvärdet

för skog skall fastställas efter en försiktigare grund synes det icke

vara påkallat att hålla isär de olika delarna av egendomsvärdet. Icke heller

i övriga länder, där skogskredit förekommer, har man ansett sig böra härutinnan

upprätthålla någon skillnad mellan jord och skog.

Jag är också ense med de sakkunniga därom att en måttlig höjning av belåningsgränsen

är möjlig. Såsom från olika håll påpekats blir hypoteksföreningarnas

risk ytterst beroende av huru långivningen bedrives, och det finnes

ej anledning till annat än att hypoteksföreningama alltjämt komma att

förfara med den försiktighet och känsla av ansvar, som alltid hitintills kommit

till synes.

Huruvida en utvidgning av krediten kommer att påverka villkoren för liypoteksbankens

inlåning är en rätt ömtålig fråga och svår att förutsäga. Komme

en företagen höjning att medföra en, låt vara förhållandevis obetydlig försämring

av inlåningsvillkoren, skulle åtgärden bliva enbart till skada. I ett flertal

länder, bl. a. våra grannländer, är emellertid gränsen bestämd till över 50 %,

och en verkställd undersökning har visat, att vederbörande institutioners obligationer

väl hävdade sin ställning såsom första klassens obligationer. En viktig

förutsättning, då nu ifrågasattes en utvidgning av vårt jordbruks primärkredit,

är att samtidigt åtgärder, såsom de sakkunniga föreslagit, bliva vidtagna

i ändamål att ytterligare stärka hypoteksinstitutionens ställning. Men

även med en dylik konsolidering måste uppenbarligen ur den nu ifrågavarande

synpunkten största varsamhet iakttagas. Det torde därför, hur önskvärt det

än vore att kunna i något vidare mån utsträcka primärkrediten, icke vara tillrådligt

att gå längre än de sakkunniga föreslagit, utan bör man försiktigt
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:Is proposition nr 265.

vis stanna vid en höjning av belåningsgränsen upp till 55 % av egendomsvärdet.

Gemensamma frågor.

Såsom jag tidigare berört, hava de sakkunniga i samband med primärkreditens

utvidgning genom införande av skogsbelåning och lånegränsens höjande

ansett nödigt att vissa åtgärder vidtagas till förstärkande av hypoteksinstitutionens

ställning, nämligen viss begränsning av obligationsutgivningen i

förhållande till grundfondens storlek, ökning av grundfonden samt föreskrift

örn ställande av säkerhet i botteninteckning såsom obligatoriskt villkor för låns

beviljande. Dessutom har föreslagits viss anordning för att göra innehavare

av obligationer, vilka utgivits före de nya kreditmöjligheternas införande, oberoende

av dessas användande.

I fråga örn grundfonden samt förhållandet mellan denna och obligationsut- Grundfond

givningen hava de sakkunniga föreslagit, att i analogi med vad som gäller obligation»- för vissa andra med statsgaranti försedda kreditanstalter hypoteksbanken» ute- utgivning,

löpande obligationer ej få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger

beloppet av grundfonden samt att grundfonden, nu uppgående till 30 miljoner

kronor i 3l/s % statsobligationer, skall ökas med ytterligare 30 miljoner

kronor och utgöras av 41/- % statsobligationer. Motiven återfinnas a sid. 71

72 i betänkandet.

Förslaget örn viss relation mellan grundfonden och obligationsutgivningen

har icke föranlett någon erinran från de hörda myndigheterna.

Rörande den ifrågasatta ökningen av grundfonden förklara riksgäldsfullmäktige

sig ej vara övertygade örn att densamma verkligen vore nödvändig, i

ali synnerhet som de sakkunniga bestämt hävdat den uppfattningen att en väl

skött skogsbelåning enligt de föreslagna linjerna ej kunde anses mera nskabel

än den nuvarande jordegendomsbelåningen. Då det emellertid måste anses

vara ett riksintresse, att hypoteksinstitutionen ej finge anses bliva försvagad,

ville fullmäktige ej motsätta sig grundfondsförstärkningen. De ökade risker,

staten skulle enligt förslaget ikläda sig, torde i själva verket vara av

rent teoretisk natur. De nya obligationerna syntes böra lämnas av R/2 procents-typen,

och då fonden borde bestå av obligationer av samma typ, kunde

ett ombyte av de gamla obligationerna även vara motiverat.

Statskontoret anför, att den föreslagna ökningen av grundfonden syntes med

hänsyn till bankens omslutning betydande, men att statskontoret med anledning

av de anförda skälen för en dylik ökning emellertid icke ville göra någon

erinran häremot.

Två hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava i samband med förslag

Olli kraftigare höjning av belåningsgränsen även förordat större ökning av

grundfonden, medan åter svenska bankföreningen förklarat sig med sm ståndpunkt

att belåningsgränsen borde behållas oförändrad sakna anledning tillstyrka

förslaget örn ökning av grundfonden.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

mentschefen. Emot sakkunmgförslaget i denna del har jag intet att erinra. Vad särskilt

a.ngår ökning av grundfonden, så blir en sådan en given följd av att obligationer

ej få utelöpa till större belopp än tio gånger grundfonden. Vid senaste

årsskifte utelöpande obligationer uppgingo nämligen till över 390 miljoner kronor,

och en extra ökning i detta belopp torde vara att förvänta i anledning av

de vidgade kreditmöjligheterna. Av synnerlig vikt är också att grundfonden

är särskilt stark i begynnelsen av den nya skogskreditens tillämpning, intill

dess denna ännu oprövade kreditform hunnit växa sig in i allmänna medvetandet.

inteckning. fÖT närvarande gäller, att lån må av hypoteksförening i allmänhet beviljas

endast mot första inteckning. Lån kunna dock beviljas mot säkerhet av intec

ning med sämre plats i prioritetsskalan, dock alltid inom halva egendomsvärdet.

De sakkunniga hava nu föreslagit, att huvudregeln skall göras undantagslös.

Motiven härför återfinnas å sid. 72—73 i betänkandet.

Styrelserna för Smålands m. fl. provinsers samt Örebro läns hypoteksförening

ar hava uttalat, att de ansågo den ifrågasatta ändringen opåkallad. Förstnämnda

hypoteksförenings styrelse påpekar, att ändringen kunde vålla olägenhet,

då en lånsökande av olika anledningar ej kunde och kanske ej heller

önskade att i samband med belåningen hos hypoteksföreningen dit överflytta

en å annat håll placerad inteckning med bästa förmånsrätt.

Depante- Den föreslagna ändringen skulle innebära ett befästande av den fordran,

meri sc ef en. sorn redan nu regelrätt iakttages i långivningen. Häremot har jag intet att

erinra. Helt naturligt innebär det en styrka att kunna vid institutionens inlåning

åberopa en dylik reservationslös regel. Att i ett eller annat rent undantagsfall

olägenhet härav i någon mån vållas för lånsökande, som ej vill

omflytta en förmånligt placerad botteninteckning, synes mig ej utgöra vägande

skäl mot förslaget.

Nationer!1" 0 ^ °C^ meC* ^en föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna skulle den

såsom pant för hypoteksbankens obligationer ställda inteckningsstocken komma

att i förmånsrättshänseende till en del ligga ovanför den gräns, som hittills

gällt eller alltså hälften av egendomarnas jordvärde. Då innehavarna

av de obligationer, som utgivits före ändringarnas genomförande, icke äro

skyldiga godtaga en rubbning i beskaffenheten av den pant, som en gång till

försäkrats dem, hava de sakkunniga (sid. 85—87) närmare utrett huru dessa

obligationsinnehavare skola kunna göras oberoende av verkningar, vilka eventuellt

kunna föranledas av kreditens utvidgning, samt därutinnan föreslagit

dels att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt tidigare grunder fordrats

till tryggande av obligationsinnehavarnas rätt, skola vid varje tidpunkt

finnas till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer,

utgivna före genomförandet av kreditens utvidgning, dels ock att, i händelse

vid bankens utredning full betalning icke skulle inflyta för inteckning

vars kapitalbelopp överstiger hälften av det fastställda belåningsvärdet å den

jntecknade egendomen med undantag av därå växande skog, innehavare av

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

69

nyssnämnda äldre obligationer icke skola vara pliktiga vidkännas annan därav

föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även örn inteckningens

kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.

Emot nu föreslagna bestämmelser, vilka synas ägnade att skänka innehavarna

av de äldre obligationerna full trygghet, har jag intet att erinra.

Departe
mentschefen.

Detalj bestämmelser.

Jag övergår nu till att med några ord beröra detaljbestämmelserna i de

föreslagna förordningarna örn ändring i de för hypoteksinstitutionen gällande

författningarna. Rörande de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet

sid. 90—93.

I § 12 i förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank, i vilken

paragraf ansvaret för förluster å skogsbelåning hypteksföreningarna emellan

reglerats, har jämväl upptagits närmare bestämmelser örn föreningarnas ansvar

i allmänhet för hypoteksbanken förbindelser.

Styrelsen för Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening har ifrågasatt

huruvida förslagets princip, att föreningarna skulle vara solidariskt ansvariga

för bankens förbindelser, vore riktig samt förordat bibehållandet av paragrafens

förutvarande lydelse i denna del.

Som emellertid dylik solidarisk ansvarighet är avsedd redan med nu gällande

bestämmelser, föranleder förslaget, som endast innebär ett förtydligande

av stadgandet, icke någon erinran från min sida. En i ett yttrande föreslagen

jämkning av andra stycket sista punkten i paragrafen, för utmärkande att

endast ansvaret för det belopp, som förening icke kan inbetala utan att taga

i anspråk äldre fonder, skall övertagas av övriga föreningar, synes mig icke

av behovet påkallad. I

I § 4 i den för hypoteksföreningarnas verksamhet gällande förordningen i

dess föreslagna nya lydelse har bl. a. upptagits det redan förut gällande stadgandet

att vid belåningsvärdets fastställande värdet av åbyggnad ej får tagas

i beräkning. I § 5 har bl. a. den av hypoteksföreningarna för närvarande undantagslöst

tillämpade regeln att belåna jordbruksegendom, endast örn för

jordbruket nödiga byggnader finnas, upptagits som föreskrift, varjämte stadgande,

liksom i paragrafens nu gällande lydelse, lämnats örn brandförsäkring

av åbyggnaderna.

Styrelsen för Värmlands hypoteksförening och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Värmlands län hava gjort gällande, att man saklöst kunde i

§ 4 utesluta stadgandet att hänsyn ej får tagas till åbyggnadernas värde, i

och nied att det bestämmes att åbyggnader skola finnas och under hela lånetiden

hållas försäkrade. —Även styrelsen för Mälarprovinsernas hypoteksförening

har utläst denna konsekvens av förslaget.

Hypoteksbankens styrelse åter förklarar sig bestämt avstyrka den i nyss
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ls proposition nr 265.

berörda yttranden föreslagna ändringen i grunderna för belåningsvärdets fastställande.

De nu över bela linjen gällande tariffvärdena i föreningarnas värderingsregler,

yttrar styrelsen, måste givetvis avse jord, försedd med för brukandet

erforderliga byggnader, vilkas värden alltså icke rimligen kunde läggas

ovanpå tariffvärdena utan att dessa över hela linjen avsevärt nedskures. Risken

skulle eljest för långivaren i hög grad ökas, vilket i sin ordning skulle försämra

kreditvärdigheten å bankens obligationer.

På de av hypoteksbankens styrelse anförda skäl kail jag icke förorda den i

yttrandena föreslagna ändringen, som endast skulle komplicera förfarandet

utan att egentligen någon vinst i ökade kreditmöjligheter bomme att uppstå.

Det torde för övrigt beaktas, att en sådan ändring icke kan genomföras utan

vidtagande av särskilda åtgärder för att hålla de äldre obligationerna utanför

den mycket svårbestämbara ökning av risken, som anordningen skulle

innebära.

I ett yttrande har påpekats, att i § 4 lämpligen borde direkt utsägas att även

egendom, avsedd enbart för skogsdrift, får belånas, men synes mig detta överflödigt,

då paragrafen enligt förslaget ej ger anledning till annan tolkning och

dessutom § 5 innehåller ett uttryckligt uttalande härom.

I enlighet med ett påpekande av riksgäldsfullmäktige synes § 18 sista punkten

i hypoteksföreningsförordningen böra förtydligas och därvid förslagsvis

erhålla följande lydelse: Till fullgörande av skyldighet, som nu sägs, må

tillskott av de skogsbelånande delägarna uttagas, i mån så erfordras till förhindrande

av att föreningens tillgångar nedgå under det belopp, som förefanns

den 1 januari 193 .

I övrigt hava de sakkunnigas förslag till ändringar i författningarna rörande

hypoteksinstitutionen ej föranlett någon erinran från min sida. Dagen för

ikraftträdandet bär förslagsvis bestämts till den 1 januari 1931.

Sedan föredragande departementschefen uppläst med iakttagande av omnämnda

jämkning och tillägg upprättade förslag till förordning örn ändrad lydelse

av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank samt förordning örn ändrad lydelse

av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända, anför departementschefen vidare:

»På grund av vad jag sålunda anfört ärnar jag hemställa, det Kungl. Maj :t

måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels antaga de av mig nu upplästa förslagen,

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges allmänna hypoteksbank

såsom dess grundfond, emot det att bänken återbär tidigare för

nämnda ändamål tillhandahållna obligationer, överlämnas svenska statens fyra

och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 865.

71

ett nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att enligt bestämmelserna

i förordningen angående banken förfoga över obligationerna.

Emellertid torde det böra anstå med fattande av slutligt beslut i ämnet, till

dess det på föredragning av chefen för justitiedepartementet beroende lagförslaget

hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller således

att få ånyo upptaga ärendet, sedan nämnda granskning avslutats.»

Slutligen hemställer föredragande departementschefen, att utdrag av detta

protokoll får tillställas lagrådet till kännedom vid nyssnämnda granskning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna

sitt bifall.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition nr 265.

Utdrag av protokollet över jordbruk sär enden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprmsen-Reganten i statsrådet å

Stockholms slott deri 19 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

Den 7 i denna månad framlade jag för Kungl. Majit förslag angående utvidgande

av den långtidiga primära jordbrukskrediten och avgav jag i samband

därmed förslag till proposition i ämnet till riksdagen.

Emellertid erinrade jag, att med fattande av slutligt beslut borde få anstå,

till dess ett med frågan sammanhängande, på föredragning av chefen för justitiedepartementet

beroende lagförslag hunnit undergå vederbörlig granskning i

lagrådet. Med anledning av viss i samband med remissen till lagrådet vidtagen

ändring i det av de sakkunniga avgivna lagförslaget, har jag låtit omarbeta

§ 5 andra stycket i den föreslagna författningen rörande hypoteksföreningarna.

Som lagrådets granskning nu slutförts och därvid icke förekommit något,

som utgör hinder för fullföljandet av de av mig framställda förslagen, hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte besluta avlåtande av proposition till riksdagen

i enlighet med förenämnda av mig framlagda förslag med iakttagande

av den nyss berörda jämkningen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

300932. Stockholm, Isaac Marens Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:302 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad ly• delse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 m s. 1 i texten
  2. BU 1930:55 Memorial, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av visst ärende. Bankoutskottet har under innevarande års riksdag anlitat b s. 1 i texten
  3. 1LU 1930:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet dels ock en i ämnet s. 2 i texten