Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m
1930-03-07 · 72 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 65 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:265, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 265.
1
Nr 265.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m.; given Stockholms
slott den 19 mars 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå riksdagen att
dels antaga bilagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6,
8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank och till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9,
14, 17 och 18 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända;
dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges allmänna hypoteksbank
såsom dess grundfond, emot det att banken återbär tidigare för
nämnda ändamål tillhandahållna obligationer, överlämnas svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att enligt bestämmelserna
i förordningen angående banken förfoga över obligationerna.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
.Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 228 Käft. (Nr 265.)
L
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Förslag
till
Förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank.
Härigenom förordnas, att §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj
1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank skola, §§ 6, 8 och 14 i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
§ 4.
Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av sextio miljoner kronor i av staten utgivna obligationer, ouppsägbara
å innehavarens sida samt förskrivna med fyra och en halv procent årlig
ränta; ägande banken över dem förfoga efter ty här nedan sägs.
§ 5.
Ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening,
eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna hypoteksbanken,
må utgiva tryckta eller graverade, till innehavaren ställda, på viss årlig
avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande obligationer, i vilka
för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlovas. Sammanlagda beloppet
av bankens utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå
till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
§ 6.
I den mån----—- —---obligationer.
Hava flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna deras lånebehov
ej på en gång fullt tillgodoses, må för ändamålet tillgängliga medel mellan
de lånsökande föreningarna fördelas i förhållande till sammanlagda beloppet
av de utav varje förening godkända låneansökningarna.
§ 8.
Hypoteksbanken äger till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas
antingen genom viss årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp utan
fastställd amortering. Lån, som av banken utlämnas, kan, sedan tio år förflutit
från lånets utlämnande, av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år.
Kapitalrabatt och övriga kostnader, som banken vid sin upplåning kan hava
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
3
fått vidkännas, skola vid låns utlämnande till föreningarna av dem gäldas efter
den beräkning av dessa omkostnader, som bankens delägare vid varje ordinarie
sammankomst skola för tiden till nästa ordinarie sammankomst fastställa;
dock äga delägarna å sådan sammankomst besluta, att omförmälda kapitalrabatt
och kostnader må kunna gäldas genom årliga avbetalningar under viss tid, ej
överstigande tio år från låns utlämnande.
I övrigt--—-----året.
§ 12.
Alla i hypoteksbanken delägande föreningar äro ansvariga för bankens förbindelser.
Där ej nedan annorlunda stadgas, inträder den föreningarna till
följd härav åvilande betalningsskyldigheten, i den mån bankens utgifter och
förluster ej kunnat täckas med anlitande av bankens inkomster för året eller
dess egna tillgångar, och fördelas, föreningarna emellan, i förhållande till deras
delaktighet i banken. Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet, svare
övriga föreningar efter samma grund för bristen.
Inflyter ej full betalning för lån, som av någon hypoteksförening lämnats
å egendom med därå växande skog, och kan föreningen ej helt infria sina förbindelser
till banken, äro, örn i följd av bankens ställning tillskott från de
övriga föreningarna kräves, de föreningar, som utöva skogsbelåning, framför
dem, som ej utöva sådan verksamhet, ansvariga för täckande av förlust, som
härrör av den omständigheten att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem
procent av det å egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet.
I den mån skogsbelånande förening ej kan fullgöra densamma för sådant
fall åvilande betalningsskyldighet med mindre dess tillgångar nedbringas under
det belopp som förefanns den 1 januari 1931 skola övriga skogsbelånande föreningar
övertaga samma skyldighet, så vitt det kan ske utan att jämväl deras
tillgångar komme att på angivet sätt nedgå.
För täckande av förlust, som uppkommit på sätt i andra stycket sägs, åge
banken, så framt eljest dess tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns
den 1 januari 1931, att, innan tillgångarna anlitas, av de skogsbelånande
föreningarna erhålla behövligt tillskott, dock allenast i mån ej föreningarnas
tillgångar därigenom komme att på motsvarande sätt nedgå.
§ 13.
Såsom säkerhet för hypoteksbanken förbindelser skola anses och i sådant
avseende kunna användas de förskrivningar med åtföljande säkerheter i jordegendom,
dem hypoteksföreningarna för undfångna lån till banken avgivit,
bankens alla övriga tillgångar samt grundfonden.
De till grundfonden hörande obligationerna må kunna genom deras försäljning
till större eller mindre del efter behov användas i den oförmodade händelse
att vid bankens utredning dess förbindelser icke kunna helt infrias genom
användande av dess egna tillgångar och de av hypoteksföreningarna avgivna
förbindelserna med åtföljande säkerheter i jordegendom. Kan skogsbelånande
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
förening ej helt infria sina förbindelser till banken, må dock till täckande av
förlust, som i § 12 andra stycket sägs, grundfonden, innan bankens och övriga
skogsbelånande föreningars tillgångar därtill användas, i mån så erfordras,
dock högst till ett belopp av trettio miljoner kronor, tagas i anspråk, såframt
eljest nämnda tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns den 1
januari 1931.
De till grundfonden hörande obligationerna må ock begagnas, då i följd av
uraktlåten eller fördröjd inbetalning av vad förening för undfångna lån enligt
§ 10 bör erlägga eller av annan anledning banken saknar egna, för tillfället
användbara tillgångar till fullgörande av sina förbindelser. I sådant fall må
obligationerna även kunna av banken till större eller mindre del pantsättas;
åliggande det banken i varje händelse att örn obligationernas användande genast
underrätta riksgäldskontoret.
De till grundfonden hörande obligationerna må ej i andra än nu nämnda fall
begagnas, och således icke i någon händelse tagas i anspråk till anskaffande
av medel för bankens utlåning.
§ 14.
Har av den i § 13 tredje stycket nämnda anledning försäljning ägt rum, vare
hypoteksbanken pliktig såväl att, så snart ske kan, åter inköpa ett det försålda
motsvarande belopp av samma obligationer som ock att till riksgäldskontoret
gottgöra å de försålda obligationerna belöpande ränta, till dess grundfonden
på nämnda sätt blivit till sitt ursprungliga belopp återställd.
Kan--- — —--— — erhålla.
Där —-------inlösas.
§ 15.
För den händelse erforderliga medel till det återköp eller den likvid, som i
§ 14 sägs, ej på annat sätt kunna anskaffas, äge hypoteksbanken från hypoteksföreningarna,
i förhållande till deras ansvarighet, infordra behövligt tillskott;
och vare i sådant fall föreningarna pliktiga att genom en efter behovet
lämpad, på delägarna i förhållande till deras ansvarighet uttaxerad avgift upptaga
det nödiga beloppet.
Örn genom försäljning eller pantsättning av de till grundfonden hörande obligationerna
för det i § 13 tredje stycket uppgivna ändamål grundfonden vid
något tillfälle skulle komma att nedgå med fyra miljoner kronor, må ej banken
upptaga nytt lån, förrän grundfonden blivit återställd till sitt ursprungliga
belopp. I sådant fall skola bankens delägare, därest icke allmän ordinarie sammankomst,
efter vad i § 20 sägs, infaller inom en månad, genast kallas till
extra sammankomst för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna
kunna föranleda.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, och skall därvid iakttagas
följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
5
Så länge obligationer, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 januari
1931, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationer
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens
skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den beskaffenhet,
som enligt de före ovannämnda dag gällande grunder fordrats till tryggande
av obligationsinnehavarnas rätt.
Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke
inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning,
vars kapitalbelopp överstiger hälften av det belåningsvärde, som a den intecknade
egendomen med undantag av därå växande skog blivit vid inteckningslånets
beviljande fastställt, vare innehavare av obligation, som av banken utgivits
före den 1 januari 1931, icke pliktig att vidkännas annan av nämnda
omständighet föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även om
inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.
Härigenom förordnas, att i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända, §§ 4 och 5, vilka förut ändrats genom förordningen
den 13 juni 1924 (nr 224), samt §§ 7—9, 14, 17 och 18 skola, § 17 i
nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:
§4.
Lan å jordegendom må meddelas till högst femtiofem procent av egendomens
utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av lånsökanden
ma, sa vitt omständigheterna ej till annat föranleda, i belåningsvärdet
inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må
åbyggnad eller i övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.
För belaningsvärdets utrönande må särskild värdering (hypoteksvärdering)
äga rum. Sådan värdering må kunna verkställas antingen å marken av därtill
utav styrelsen utsedda personer eller ock med ledning av förefintliga handlingar
av styrelsen. I sistnämnda fall ina ej tillämpas högre värderingstariffer
än sådana, som med minst tio procent understiga vid värdering å marken
tillämpade tariffer. Vid belåning av skog skall styrelsen göra sig underrättad
örn huruvida skogens värde på grund av företagen avverkning eller andra
inträffade förhållanden nämnvärt nedgått efter senaste skattetaxeiings verkställande;
och må skogen, där så finnes vara fallet, ej belånas utan förutgången
värdering å marken.
Har hypoteksvärdering ägt runi, må belåningsvärdet fastställas högst till
det därvid utrönta värdet med iakttagande av att, där egendom belånas tillika
med växande skog, skogsmarken och skogen icke i något fall må bestämmas till
högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade värde. Utan hypoteksvärdering
må ej belåningsvärdet sättas högre än det för egendomen vid senaste
taxering redovisade jordbruksvärdet eller, i det fall att jämväl skog belånas,
summan av nämnda värde och det vid taxeringen redovisade skogsvärdet; och
stånde till styrelsen att i alla nu nämnda fall, örn förhållandena det påkalla,
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
Kungl. Maj:ts proposition nr 265. <
bestämma belåningsvärdet till lägre belopp. Har skog belånats, skall i låneakten
finnas angivet huru stor del av egendomslånet grundats å skogens värde.
Att i visst fall lån må meddelas allenast till lägre belopp, än i första stycket
sägs, därom stadgas i § 14.
§ 5.
Egendom, som ej är avsedd enbart för skogsdrift, må belånas endast så
framt för bedrivande av jordbruk nödiga åbyggnader finnas å egendomen eller,
där fråga är örn samfällt lån å flera egendomar, å någon av dem.
Vid belåning av växande skog skall lånsökanden avgiva förklaring, att rörande
rätten att avverka skogen skola gälla de bestämmelser hypoteksföreningens
styrelse finner påkallade i och för skogsvärdets vidmakthållande; och
må lånet ej utlämnas, innan sådan föreskrift blivit meddelad, som omförmäles
i lagen den (nr ) örn begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet. Ej må medgivas, att föreskriftens tillämpning upphör
före det lånet nedgått till det belopp, som kunnat beviljas även utan skogens
belåning.
Vid belåning skall tillses, att såväl för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader
som ock skogen, där den belånas, hållas mot brandskada nöjaktigt försäkrade
i någon av de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter
inom riket, vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet,
§ 7-
Å egendomar i en ägares hand må kunna beviljas samfällt lån, därest såsom
säkerhet för lånet avlämnas inteckning, meddelad gemensamt i alla
egendomarna.
§ 8.
Övergår egendom, som belånats samfällt med annan, till ny ägare eller
styckas belånad egendom, och vilja ägarna till de särskilda fastigheterna var
för sig sin andel i det samfällda lånet behålla, ma detta vara tillätet, savida
varje fastighet uppgår till det värde, att särskilt lån kunnat enligt de i denna
förordning bestämda grunder ursprungligen därå meddelas.
§ 9.
Lån å egendom må beviljas endast mot första inteckning för fordran.
§ 14.
Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss
längre tid, må å egendom meddelas till högst en tredjedel av det utav föreningens
styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag av därå
växande skog.
§ 17.
I mån av verkställd amortering vare låntagare hos hypoteksförening berättigad
att förfoga över motsvarande andel av den för lånet ställda intecknings
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
säkerheten, antingen, där flera inteckningar för samma lån avlämnats, genom
återbekommande av den bland dessa, som är till förmånsrätten den sista, eller,
örn endast en inteckning är avlämnad, genom dödande av visst belopp å densamma
eller genom uppdelning av inteckningen. Sistnämnda åtgärder verkställas
genom styrelsens försorg, men på låntagarens bekostnad.
Vid---avgifter.
§ 18.
Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,
för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat
täckas med anlitande av föreningens inkomster för året eller dess egna tillgångar.
Kan delägare ej fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd
härav åligger honom, svare övriga delägare efter samma grund för bristen.
Inflyter ej full betalning för lån, som lämnats å egendom med därå växande
skog, vare dock delägare, som ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande
av föreningens skyldighet i anledning av förlust, som härrör av den omständigheten
att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem procent av det å
egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet. Till fullgörande
av skyldighet, som nu sägs, må tillskott av de skogsbelånande delägarna
uttagas, i man sa erfordras till förhindrande av att föreningens tillgångar
nedgå under det belopp som förefanns den 1 januari 1931.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
9
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hrns
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 7 mars 1930.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1927 anmodade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet verkställande direktören i Sveriges
allmänna hypoteksbank, riksgäldsfullmäktigen H. S. Tamm, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren K. J. A. Gustafsson i Stensholm och
godsägaren A. L. Sundberg att inom departementet verkställa utredning i
fråga örn den primära jordbruksfastighetskrediten. Tillika förordnades länsjägmästaren
E. K. G. Hedemann-Gade att såsom sakkunnig deltaga i utredningen
vid behandlingen av frågor rörande belåning av skog och vad därmed
ägde samband, varjämte till de sakkunnigas sekreterare förordnades assessorn i
Svea hovrätt K.-G. Hjärne. Åt Tamm uppdrogs att vara de sakkunnigas
ordförande.
Till de sakkunnigas övervägande överlämnades sedermera följande till Kungl.
Majit inkomna handlingar, nämligen dels skrivelse den 17 oktober 1927 från
Sveriges allmänna lantbrukssällskap rörande utfärdande av en särskild serie
hypoteksbanksobligationer för egendomsbelåning utöver den eljest medgivna
gränsen och örn belåning av jordbrukets inventarier, dels ett av centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund med skrivelse den 4 november 1927 avlämnat
betänkande rörande belåning av skog, upprättat den 27 september 1927 av en
vid skogsvårdsstyrelsernas extra möte år 1920 utsedd kommitté, dels en av
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund den 16 mars 1928 avlåten skrivelse
rörande trädgårdsodlarnas kreditbehov oell dels en av C. A. Olofson den 23
juni 1926 avlåten skrivelse angående skogsbelåning m. m.
Sedan de sakkunnigas ordförande Tamm och ledamoten Sundberg på grund
av hälsoskäl frånträtt uppdraget samt i deras ställe förordnats kammarherren
Robert von Horn, åt vilken tillika uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande,
och kontorschefen i allmänna hypoteksbanken Erik von Hofsten, överlämnade
de sakkunniga efter verkställd utredning med skrivelse den 27 de
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
cember 1929 betänkande angående primär jordbruks- och skog skredit (Statens
offentliga utredningar 1929: 36), innefattande förslag till
1) lag om begränsning för visst fall i avverkning av skog i samband medbelåning
jämte en följdförfattning;
2) förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank; och
3) förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtidai verksamhet skola till efterrättelse
lända.
Över betänkandet, som är enhälligt, hava yttranden efter remiss avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna
hypoteksbank och för samtliga lanthypoteksföreningama, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund efter
hörande av samtliga skogsvårdsstyrelser, svenska bankföreningen, svenska
fondhandlareföreningen och Sveriges skogsägareförbund.
Den primära jordbrukskreditens organisation.
Liksom i andra länder har hos oss utbildats en särskild organisation enkom
för omhändertagande av jordbrukets primärkredit. Verksamheten utövas av
den s. k. lanthypoteksinstitutionen, bestående av Sveriges allmänna hypoteksbank
och de med denna samhörande hypoteksföreningama. Banken och föreningarna
utgöra tillsammans en organisatorisk enhet. Banken är centralanstalt
för de däri såsom delägare ingående föreningarna, vilka utgöra sammanslutningar
av de hos dem låntagande jordägarna. Institutionens organisation
och verksamhet regleras genom två förordningar den 16 maj 1890, en
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och e n angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.
De sakkunnigas förslag avser huvudsakligen en utvidgning av den primärkredit,
som utövas av lanthypoteksinstitutionen. Men dessutom hava föreslagits
en del därifrån fristående smärre ändringar i nyssberörda författningar.
Innan jag omnämner de framställningar, vilka föregått de sakkunnigas utredning,
torde jag i korthet få redogöra för huru hypoteksinstitutionens verksamhet
är ordnad.
Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras
för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel, och
å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt skall tillses,
att tillräcklig säkerhet i jordegendom ställes och under hela avbetalningstiden
bibehålies för de penningmedel banken sålunda för föreningarnas räkning
upplånat. Banken är den enda kreditanstalt, som äger utgiva obligationer
mot säkerhet i jordegendom på landet. Bankens upplåning sker genom
försäljning av sådana obligationer. A.v banken upptagna lån skola åter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
11
betalas inom viss vid upplåningen bestämd tid antingen genom årliga amorteringar
eller efter uppsägning, men banken är under alla förhållanden skyldig
förbehålla sig rätt till uppsägning av erhållet lån efter viss tid, högst tio år,
från lånets upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara sådana, att de äro
förenliga med grunderna för låns utgivande till föreningarnas delägare. Lån
till föreningarna skola återbetalas genom årlig amortering eller efter viss längre
tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns utlämnande, kan det
av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år. Föreningarnas
delaktighet i banken och ansvarighet för dess förbindelser bestämmes
efter oguldna beloppet av från banken erhållna lån.
Banken förvaltas av en styrelse, bestående av feni ledamöter, nämligen en
av Kungl. Majit utsedd ordförande, en av riksgäldsfullmäktige utsedd vice
ordförande och tre av föreningarna valda ledamöter. Allmän ordinarie sammankomst
hålles årligen med delägarna i banken, och varje förening äger därtill
sända tre ombud. Vid sammankomsten skola delägarna bland annat bestämma
de grunder, enligt vilka inom varje förening särskild värdering av
jordegendom (hypoteksvärdering) kan ske, samt besluta örn villkor för låns
utlämnande och örn förvaltningsbidrags erläggande.
Grundfonden utgöres av 31/a % statsobligationer till ett belopp av 30 miljoner
kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret. Såsom säkerhet för
bankens förbindelser skola i första hand användas de förskrivningar med åtföljande
säkerheter i jordegendom, som föreningarna avgivit för erhållna lån,
därnäst bankens alla övriga tillgångar och i sista hand grundfonden. Grundfonden
är avsedd enbart för nyssnämnda ändamål och får således under inga
förhållanden begagnas till anskaffande av medel för bankens utlåningar. Har
någon del av grundfonden måst tagas i anspråk, äger banken i och för fondens
återställande göra uttaxering å föreningarna i förhållande till deras delaktighet.
Delägare i hypoteksföreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.
Delägares delaktighet och ansvar för förenings förbindelser bestämmes efter
oguldna beloppet av från föreningen erhållet lån. Föreningarna utlämna i
allmänhet lån endast mot första inteckning i vidkommande egendom, och lån
få ej beviljas till högre belopp än hälften — för stående lån en tredjedel —
av egendomens värde, föreningarna naturligtvis obetaget att efter förhållandena
i varje särskilt fall bestämma lånen till lägre belopp. Är egendom förut
intecknad för annan fordran, måste avdrag för denna göras vid beräknande av
lånemöjligheten hos föreningen.
Till grund för bestämmandet av det värde, i förhållande vartill lån å egendom
må beviljas, kan läggas antingen egendomens taxeringsvärde eller ock
särskild s. k. hypoteksvärdering. Sådan kan ske antingen å marken av därtill
utav föreningens styrelse utsedda personer eller — efter en år 1924 vidtagen
författningsändring — av styrelsen utan syn på marken men med ledning
av förefintliga handlingar, s. k. styrelsevärdering. Värderingarna verkställas
i enlighet med de av de olika föreningarna antagna instruktioner och
med ledning av för varje särskild förening uppsatta tariffer, vilka för att
Hypoteks
förenin
garna.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
bliva gällande skola godkännas av bankens delägare å allmän sammankomst.
Tarifferna göra skillnad mellan bättre och sämre godhetsgrad och uppställa
maximibelopp för olika ägoslag; därutöver upptagas tämligen detaljerade och
för de olika föreningarna varierande bestämmelser, såsom örn avdrag å värdet
för odlingslån, skatter och onera eller örn procentuell ökning på grund av täckdikning,
egendoms närbelägenhet till samhälle, avsättningsmöjligheter och dylikt;
för en del föreningar gälla dessutom vissa begränsningar i fråga örn
medtagande av skogs- och betesmarks värde. Vid styrelsevärdering få ej tilllämpas
högre tariffer än sådana, som med minst tio procent understiga de för
värdering å marken tillämpade.
Beträffande bestämmandet av en egendoms belåningsvärde är vidare stadgat,
att därvid får tas i beräkning endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog
eller annat, som kan från egendomen skiljas. Ehuru åbyggnader ej skola tas
i beräkning vid värdesättningen, hava emellertid föreningarna upprätthållit
fordran på att för jordbrukets bedrivande nödiga sådana böra finnas. Åbyggnaderna
skola vara mot brandskada försäkrade i någon med vederbörlig stadfästelse
försedd inländsk försäkringsanstalt, som föreningens styrelse finner
erbjuda full säkerhet.
För lån, som av förening utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens
lån hos banken. Sålunda äger låntagare bland annat efter tio år från
lånets utlämnande uppsäga det till inbetalning.
Hypoteksföreningarna äro av Kungl. Maj:t stadfästa. Närmare föreskrifter
örn förvaltningen av deras angelägenheter äro givna i de för de särskilda föreningarna
upprättade och av Kungl. Majit stadfästa reglementena.
Rörande utvecklingen av hypoteksinstitutionens verksamhet må här nämnas,
att banken vid utgången av år 1929 hade obligationer utelöpande till ett belopp
av 390,460,153: 33 kronor och att dess fonder — frånsett grundfonden och
vissa till ej obetydliga belopp uppgående s. k. dolda reserver — då utgjorde
7,175,220: 73 kronor. Hypoteksföreningarnas ställning vid nämnda tidpunkt
framgår av följande sammanställning:
Hypoteksförening
Antal
utestående
lån
Utestående
lånebelopp,
kr.
Fonder,
kr.
Ostgöta..................
6,003
53,137,303: 75
1,196,614: 65
Smålands m. fl. provinsers..........
12,318
55,506,975: 88
2,066,916: 48
Värmlands.................
2,129
13,463,231:18
556,734: 80
Mälarprovinsernas..............
4,003
68,762,858: 21
1,945,993: 05
Skånska..................
8,673
88,139,272: 24
2,015,772: 26
Alvsborgs m. fl. läns............
10,614
51,490,838: 09
980,538:10
Gotlands..................
1,576
6,493,770: 63
337,099: 16
Gävle-Dala.................
2,342
8,279,354: 78
387,181: 83
Norrlands.................
5,832
13,616,202: 01
437,426: 62
Orebro läns................
2,832
14,224,714: 33
628,096: 81
56.322
373,114,521:10
10,552,373: 76
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
1 9
lo
Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen ej, utan dess enda ändamål
är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av konjunkturväxlingar
i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit. Av författningarna
framgår ock, att lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest
fördelaktiga villkor i avseende å ränta och annat, som de av institutionen ingångna
förbindelserna medgiva. Sålunda utlämnas lånen mot samma ränta
som den för obligationerna gällande och på villkor i övrigt lämpade efter kursläget
på dessa. För bestridande av administrationskostnaderna hava banken
och föreningarna ursprungligen varit uteslutande hänvisade till de förvaltningsbidrag,
som de för ändamålet ägt uttaga av sina delägare, men allt efter det
ställningen stärkts hava vissa lättnader kunnat göras. Banken har sålunda
sedan ett antal år kunnat helt undvara bidrag, medan föreningarna för närvarande
uttaga sådant med varierande belopp från 7/20 till 1/2o %■ Ett par föreningar
debitera ej dylikt bidrag för de numera vanligaste lånetyperna. Eljest belöpa
sig förvaltningsbidragen till föreningarna för de vanliga lånetyperna i
regel till Vio %■
Kredit lämnas i form av långfristiga lån. Låntagarna ställas därigenom oberoende
av den eljest med korta lån förenade risken av ogynnsamma räntefluktuationer,
och detta har gjorts möjligt tack vare att medelsanskaffningen grundas
på obligationsutgivning. Av de två låneformerna — stående lån och amorteringslån
— har den förra numera alldeles kommit ur bruk. Den sedan några
år mest använda typen amorteringslån är en på 50 års löptid med 4 x/2 % ränta
och 1/2 % amortering. Tages utgående kapitalrabatt i beräkning, hava sådana
lån under år 1929 utlämnats mot en effektiv ränta av genomsnittligt ej fullt
4.65 %.
Framställningar örn primärkreditens utvidgande.
Frågan örn en utvidgning av möjligheterna att utnyttja den primära jordbrukskrediten
har sedan rätt länge stått på dagordningen. Man har därvid huvudsakligen
tänkt sig frågan löst efter två linjer, den ena att procentuellt höja
belåningsgränsen å egendomsvärdet, den andra att utöka låneunderlaget genom
att i nyssnämnda värde inberäkna även växande skog.
Tanken på en höjning av belåningsgränsen framkom redan vid 1914 års första Motion vid
riksdag, då i en motion nr 232 i andra kammaren hemställdes örn utredning
angående sådan ändring i grunderna för hypoteksinstitutionens verksamhet, dag.
att lån till mindre jordbruk måtte kunna utlämnas intill tre fjärdedelar av dess
taxeringsvärde eller efter särskild värdering åsätta värde. Motionen hann
emellertid ej behandlas före riksdagens upplösning och återupptogs ej vid årets
andra riksdag.
Indirekt fördes frågan ånyo fram genom en av 1918 års riksdag begärd ut- 1921 ars
redning angående den sekundära krediten. De med föranledande härav tillsatta
sakkunniga, benämnda 1921 års fastighetskreditsakkunniga, funno sig böra be- sakkunniga.
gränsa arbetet till att avse jordbruket och landsbygden berörande kreditfrågor,
ooh då den sekundära krediten kunde tänkas ordnad på olika sätt allt efter huru
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Proposition
till 1924 års
riksdag.
Riksdagens
skrivelse.
192? års riksdag.
Motioner.
densamma avgränsades gent emot den primära, ansågo de sakkunniga sig med
hänsyn härtill och enär frågan örn primärkreditens omfång i och för sig vore av
största betydelse böra i första hand undersöka möjligheten att öka denna kredit.
I sitt härutinnan den 14 oktober 1922 avgivna betänkande (Statens offentliga
utredningar 1922:35) föreslogo de sakkunniga dels en höjning av hypoteksföreningarnas
lånegräns från gällande 50 % till 60 % av egendomsvärdet, dels
ock införande av en ny form för hypoteksvärdering, nämligen förut omnämnda
värdering av styrelsen med ledning av förefintliga handlingar. De sakkunniga
hade även i skogsbelåningsfrågan vidtagit vissa förberedande arbeten, men ej
hunnit slutföra sitt uppdrag vid 1922 års utgång, då deras arbete avbröts jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 30 november 1922 angående begränsning av kommittéväsendet.
Av kommitténs förslag upptog Kungl. Majit i proposition nr 94 till 1924
års riksdag endast det nya värderingssättet, som efter riksdagens bifall blev infört
genom förordningen den 13 juni 1924 (nr 224) örn ändrad lydelse av §§ 4
och 5 i den för hypoteksföreningarna meddelade förordningen. Däremot upptogs
ej i propositionen förslaget örn höjning av belåningsgränsen. I det yttrande till
statsrådsprotokollet, som åtföljde propositionen, förklarade föredragande statsrådet,
chefen för finansdepartementet, att han icke vore beredd att då taga ställning
till sistnämnda fråga.
Emellertid framhöll riksdagen i sin i anledning av propositionen avlåtna
skrivelse (1924: 216), bland annat, att de sakkunnigas nu berörda förslag syntes
vara värt allt beaktande såsom en åtgärd, vilken vore ägnad att ytterligare
utveckla den primära jordbruksfastighetskrediten här i landet samt att riksdagen,
med erinran tillika om att i våra grannländer Danmark och Norge gränsen
för primärkrediten vore den av de sakkunniga föreslagna och att även i åtskilliga
andra länder gränsen satts ej oväsentligt högre än hos oss, ansåge sig böra uttala
önskvärdheten av att förslag i berörda avseende snarast möjligt förelädes
riksdagen. I detta sammanhang uttalade riksdagen vidare — under erinran
att enligt de år 1921 antagna nya grunderna för allmän fastighetstaxering värdet
å växande skog frånskildes det sammanlagda taxeringsvärdet — att, då det
syntes angeläget bereda möjlighet för fastighetsägare, som å sin egendom hade
dylik skog, att jämväl kunna utnyttja densamma, för kreditändamål, utredning
ock borde verkställas, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att
växande skog måtte kunna belånas.
Under hänvisning till nu nämnda uttalande fördes frågan örn primärkreditens
utvidgande ånyo inför riksdagen i två år 1927 avgivna likalydande motioner,
en (nr 110) av nio ledamöter i första kammaren och en (nr 184) av
18 ledamöter i andra kammaren. Motionärerna anförde i huvudsak följande:
Alla, som idkade jordbruk eller eljest stöde detta nära, visste allt för väl vilka
svårigheter jordbruket haft att kämpa med, sedan högkonjunkturens penningström
sinat. Dels hade arbetslöner och priserna å många förnödenhetsartiklar
hållit sig oproportionerligt höga gentemot saluprodukternas priser, och
dels hade de krediter, som jordbrukarna nödtvunget sökt i affärsbankerna,
varit oskäligt dyra och lämnats på kort uppsägningsfrist. Härtill komme,
Kungl. Majlis proposition nr 265.
15
att de höga lönerna tvingade till största sparsamhet med den mänskliga arbetskraften
och därför uppfordrade till arbetsbesparande anordningar i ekonomibyggnader
och annorstädes samtidigt med att de tekniska framstegen alltmer
möjliggjorde dylika anordningar genom elektrifieringar eller eljest. Ehuru
i och för sig ekonomiserande krävde detta ökade penningutlägg för tillfället
och gjorde sålunda även behovet av kredit större. Det vore då i jordbrukets
och jordbrukarnas intresse, att de möjligheter till billiga amorteringslån, som
hypoteksföreningarna voro avsedda att erbjuda, bleve utnyttjade före andra
dyrare krediter. Och i och för sig vore det berättigat, att primärkredit utnyttjades
för driftens förbilligande genom arbetsbesparande anordningar och
maskinutrustningar av skilda slag, ty genom dessa stege det samlade egendomsvärdet.
Det vore ock av största vikt att, innan något åtgjordes beträffande
sekundärkrediten, i första hand ordna det så, att den primära kunde, där
så behövdes, utnyttjas så långt sig göra läte. Till förnyad prövning borde
därför upptagas frågan örn belåningsgränsens höjande och i samband därmed
ock undersökas i vad mån växande skog kunde läggas till grund för primär
fastighetskredit.
I anslutning till motionärernas på grund av det anförda framställda och av
bankoutskottet tillstyrkta yrkande anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj
1927, nr 196, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en allsidig utredning
rörande den primära jordbruksfastighetskrediten, även vad anginge den primära
skogskrediten, med hänsyn därvid särskilt till dels frågan örn höjning
av gränsen för nämnda fastighetskredit, dels ock behovet av en ytterligare utveckling
av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamhet,
samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka en dylik utredning kunde föranleda.
Inom forstliga kretsar bragtes frågan örn belåning av växande skog under
diskussion redan år 1908. Vid skogsvårdsstyrelsernas ombudsmöte nämnda
år upptog nämligen dåvarande länsjägmästaren A. Göthe frågan till behandling
i en motion, däri belåningen föreslogs ordnad genom en särskild skogshypoteksbank.
Motionen ledde emellertid med hänsyn till den begränsade tid,
som stod till mötets förfogande, och ärendets betydande omfattning icke till
någon mötets åtgärd.
Vid årsmöte 1910 i Föreningen för skogsvård togs ämnet ånyo upp i ett
föredrag av jägmästaren, numera landshövdingen N. G. Ringstrand, som däri
framhöll behovet av en ordnad skogskredit och skisserade huru en sådan lämpligen
kunde utformas. Såsom låneunderlag tänktes kunna tjäna en egendoms
alla åldrar omfattande skogsbestånd, vars värde kunde uppskattas huvudsakligen
med hänsyn till beståndsåldrarnas genom diskontering erhållna nutidsvärde.
För värderingen och för reglering av skogsavverkningen under lånetiden
skulle en skogshushållningsplan upprättas och dess efterlevnad kontrolleras
genom ett deklarationssystem, förenat med bokföringsskyldighet och
besiktningar. Krediten, som tänktes förlagd till lanthypoteksinstitutionen,
borde lämnas i form av ouppsägbara, långtidiga amorteringslån. Bland fördelarna
av en sålunda ordnad skogsbelåning uppehöll sig föredragshållaren
Riksdagens
skrivelse.
Skogskredit.
Läns
jägmästaren
A. Göthe.
Landshövdingen
N. G. Ringstrand.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Domän
styrelsen.
Hypoteks
banken.
särskilt vid de förstuga, bl. a. den nationalekonomiska betydelsen av att skogen
kunde uppnå sin ekonomiska mognad innan den skördades; skogen kunde
skyddas mot rovhuggning, oell genom beredande av möjlighet till belåning
undvekes i många fall den skadliga avverkning, som ofta tillgrepes i ekonomiskt
påfrestande situationer. Skogskrediten komme följaktligen att innebära
en god komplettering till skogslagarna.
På förslag av föredragshållaren antog mötet följande resolution:
’Då såsom grund för beviljande av lån mot säkerhet i skog måste förutsättas,
att den belånade skogens virkestillgång blir föremål för en efter förhållandena
avpassad ordnad hushållning, samt att skogsmarken genom vidtagna
åtgärder, som befordra föryngringen, bibehålies uti producerande skick,
och då sålunda möjligheten för skogsägaren att erhålla lån mot dylik säkerhet
måste, förutom att den medför fördelar av annan art, bliva av gagn för
landets skogsbruk, men då Föreningen för skogsvård naturligen ej är i stånd
att själv anordna den fullständiga utredning av frågan, som är nödvändig,
vill Föreningen anmoda sin styrelse att till regeringen göra framställning uti
frågan under förhoppning att statsmakterna ägna ärendet den behandling,
som frågans vikt kraver.’
Resolutionen överlämnades till Kungl. Majit, som den 18 juni 1910 remitterade
ärendet till domänstyrelsen. Denna framhöll i ett den 20 december
1920 avgivet utlåtande, att skogsbelåningsfrågan ur skogshushållningssynpunkt
sett ägde sin egentliga betydelse däri att möjlighet för skogsägare att
belåna skog samtidigt torde komma att medföra skyldighet för honom att,
under kontroll från låneanstaltens sida, för framtiden införa ordnad hushållning
på sin skog. Såsom grundval för denna hushållning torde, efter särskild
skogsundersökning, komma att upprättas plan, som i låneanstaltens intresse
i första hand avsåge att bevara virkesförrådet samt att förhindra skogsvärdets
nedsättning. Och enär en dylik plan kunde förväntas giva säkerhet
för en verkligt uthållig skogshushållning, så kunde den skyldighet, skogsägaren
skulle komma att påtaga sig i samband med belåning, betraktas som
ett värdefullt tillskott till de skyldigheter i fråga örn skogens bevarande, som
den närmaste framtidens skogslagstiftning kunde tänkas komma att pålägga
skogsägare. Betydelsen för de enskilda skogsägarna av skogsbelånings införande
ansåge styrelsen emellertid hava under senare år i någon mån minskats
på grund av att möjligheten att erhålla lån å deras fastigheter vidgats,
sedan skogsfastigheternas taxeringsvärden på senare tid i allmänhet blivit
avsevärt höjda. Under hänvisning till att frågan örn skogsbrandförsäkring
dåmera kunde anses ordnad och att således därutinnan intet hinder förelåge
mot skogsbelånings införande, uttalade sig styrelsen till sist för frågans utredning
genom särskilda sakkunniga, därest lagstiftning i ämnet funnes böra
komma till stånd.
Ärendet remitterades därefter jämväl till styrelsen för hjrpoteksbanken,
som i utlåtande den 19 januari 1921 framhöll, att frågan icke torde kunna lösas
förr än genom sådan lagstiftning örn uthålligt skogsbruk, som då vore
under utredning, nödig statskontroll av skogshushållningen åstadkommits. En
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
17
enskild långivare, vare sig hypoteksinstitution eller annan, torde nämligen icke,
i motsats till en statsanstalt, äga tillräcklig förutsättning att utöva erforderlig
kontroll, och styrelsen ansåge sig för den skull böra avstyrka en lagstiftning,
varigenom kontrollskyldigheten skulle åläggas banken eller hypoteksföreningarna.
Vidare erinrade styrelsen örn att, sedan frågan väckts, jordoch
taxeringsvärdena blivit avsevärt höjda samt att, då detta varit fallet särskilt
med skogsegendomar, ägare av dylika beretts ej oväsentligt ökade lånemöjligheter
hos hypoteksföreningarna. Frågan kunde därför numera icke tillmätas
så stor beydelse som den förut möjligen ägt, örn ock densamma fortfarande
kunde anses förtjänt av ytterligare utredning. Till sist framhöll styrelsen,
att en ändring i institutionens verksamhet, varigenom den för bankens
obligationer ställda säkerheten bleve mindre god än hittills, kunde menligt påverka
bankens obligationsförsäljning.
Emellertid bragtes under detta ärendes behandling frågan om skogsbelåning
ånyo inför skogsvårdsstyrelserna. Vid deras ombudsmöte 1920 väckte länsjägmästaren
G. Pfeiff en motion i ämnet, däri framhölls, att enär såväl den då
gällande tillfälliga som även den väntade permanenta skogslagstiftningen avsåge
betydande inskränkningar i fastighetsägares rätt att omsätta sin skogs
värde i penningar och detta i många fall kunde inverka menligt på ägares möjlighet
att fortfarande besitta fastigheten och ej minst vid arvskiften vålla svårigheter,
så vore det nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtogos för
åvägabringande av en välordnad kreditgivning med säkerhet i växande skog.
I anledning av motionen tillsattes en kommitté, som den 27 september 1927
avgav betänkande i ämnet. Kommittén har tänkt sig den primära fasta skogskrediten
förlagd till hypoteksinstitutionen. Med erinran om hypoteksbankens
förut av mig omnämnda uttalande rörande svårigheten för kreditgivare att utöva
betryggande kontroll över skogens skötsel har kommittén ställt upp som
mål att finna en sådan gräns för kreditens utnyttjande att särskild med krediten
förknippad kontroll eller andra åtgärder till skogsvärdets tryggande skulle
bliva obehövliga. Den har härutinnan stött sig på bestämmelserna i nu
gällande skogsvårdslag av år 1923. Enligt denna är avverkning av äldre skog
i stort sett fri, men åtgärder kunna, om så behöves, efter avverkningen framtvingas
i och för återväxtens betryggande. Däremot får i allmänhet — vissa
undantagsfall finnas — yngre skog ej avverkas annorledes än genom gallring,
som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Sker avverkning i vidare omfattning,
kan avverkningsförbud meddelas, överträdelse mot sådant förbud
är belagt med straffansvar, och det olovligen avverkade kan tas i beslag och
förklaras förverkat eller ersättning utdömas för virke, som undgått beslag.
Kommittén har med beaktande härav ansett »lagpåbjuden föryngring (återväxt)»,
dit även plantskog hänförts, och »lagskyddad yngre skog» utgöra de
värden, vilka tillsammans med markvärdet kunna vara ägnade till underlag
för nu ifrågavarande kredit. Med denna begränsning har man ansett sig kunna,
utan att äventyra rörelsens karaktär av förstklassig kredit, bygga enbart
på skogsvårdslagens bestämmelser. Någon särskild kontroll eller andra åtgärder
för vidmakthållande av skogsvärdet skulle ej erfordras. Äldre skog
Bihang till riksdagens protokoll 19SO. 1 sami. 228 käft. (Nr £65).
Lans
jägmästaren
G. Pfeiff.
Skogsvårds
styrelsernas
kommitté.
2
18
Kungl. Majlis proposition nr 265.
Skogskredit.
har däremot — då skogsvårdslagen i stort sett ej lägger hinder för dess avverkning
— ansetts otjänlig som underlag för primär kredit.
Huvuddelen av kommitténs betänkande behandlar frågan huru det, på sätt
nyss nämnts, begränsade belåningsobjektet skall kunna på ett samtidigt enkelt
och tillförlitligt sätt uppskattas. Kommittén har därvid byggt på de
grunder, som tillämpas vid fastighetstaxering. Enligt dessa beräknas skogsmark,
försedd med normal tillgång av skog, representera 20 enligt särskilda
regler uppskattade årsavkastningar. Av dessa årsavkastningar anses 3.5 åbelöpa
själva markvärdet och de återstående 16.5 skogen. Det har nu gällt att
av skogsvärdet avskilja den del, som kan anses åbelöpa »återväxt» och »yngre
skog». Rörande kommitténs tillvägagångssätt härvid tillåter jag mig hänvisa
till den redogörelse i huvuddrag, som de sakkunniga lämnat (sid. 38—
40). Här må blott nämnas, att värdet av skogsmark och skog omräknats i
markvärden eller 5.71 sådana och att kommittén beräknat den belåningsbara
andelen, därest normal skogstillgång föreligger, till 3 markvärden, varav
mark, återväxt och yngre skog representera var sitt. I händelse skogstillgången
avviker från den normala skulle, enligt kommittén, i yngre skogens
värde göras jämkning enligt i allmänhet de grunder, som för motsvarande fall
tillämpas vid fastighetstaxering.
Översikt av de sakkunnigas förslag.
Till utvidgande av den primära långtidiga krediten hava de sakkunniga i
överensstämmelse med de tidigare framkomna önskemålen föreslagit dels införande
av kredit å växande skog och dels en höjning av belåningsgränsen inom
hypoteksföreningarna.
Skogskrediten har enligt de sakkunnigas förslag inordnats under hypoteksinstitutionen.
De sakkunniga hava icke ansett lämpligt avgränsa belåningsunderlaget till
vissa beståndsåldrar utan funnit principiellt riktigast och mest rationellt att
lämna möjlighet öppen att göra skogsmark med all därå växande skog, d. v. s.
hela produktionsenheten, till föremål för krediten. För närvarande tillgängliga
möjligheter för kreditgivare att förhindra avverkning, som äventyrar säkerheten
för lånet, samt skogsvårdslagens bestämmelser hava icke ansetts
utgöra tillräcklig garanti för att skogens värde som pant under hela lånetiden
bibehålies. För ändamålet har följaktligen föreslagits särskilda åtgärder.
Sålunda skulle låntagaren i och för skogsvärdets vidmakthållande förbinda
sig att under erforderlig tid beträffande skogens avverkning iakttaga de bestämmelser
som i det särskilda fallet funnes erforderliga. Till tryggande av
dessa bestämmelsers efterlevnad skulle desamma sanktioneras genom en föreskrift
av skogsvårdsstyrelsen, som ock skulle övervaka att densamma iakttoges.
Föreskriften, som skulle gälla oberoende av växling i äganderätten tili
den belånade egendomen, har i sin verkan i stort sett jämställts med föreskrift
örn avverkning, som meddelats enligt skogsvårdslagen. Sålunda skulle vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
19
överträdelse av meddelad föreskrift det avverkade kunna beslagtagas och ansvar
ådömas. För uppsikt över föreskrifts efterlevnad skulle skogsvårdsstyrelsen
äga utfå ersättning efter grunder, som styrelsen fastställde. — Till
ytterligare säkerhet för vidmakthållandet av skogspantens värde har såsom
villkor för skogslån föreslagits, att skogen skall vara nöjaktigt försäkrad mot
brandskada. •— Vid beräknande av det lånebelopp, som må kunna lämnas å
egendom, skulle alltså hänsyn kunna tas till värdet av brandförsäkrad skog,
vars avverkning i samband med lånets beviljande blir reglerad genom föreskrift
av skogsvårdsstyrelsen.
För skogens värdering hava de sakkunniga byggt på de vid fastighetstaxering
gällande grunderna och därjämte dels för att stärka kreditens ställning
utåt, dels ock för att samtidigt göra värderingen enkel och få en försiktig
grund för utlåningen föreslagit, att vid skogsbelåning skogsmarkens och skogens
värde ej får beräknas till högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade
värden. Värderingen skulle härigenom i allmänhet inskränkas till en
med ledning av tillgängliga handlingar och uppgifter utförd kontroll av de
faktorer, som tillsammans grunda taxeringsvärdet. Med hänsyn till att efter
senast företagna taxering avverkning utöver tillväxten kan hava ägt rum eller
annat förhållande inträffat, som medfört nedgång i skogens värde, har dock
föreslagits skyldighet för hypoteksföreningen att alltid göra sig underrättad
örn huru härmed sig förhåller.
Skogskrediten har tänkts inordnad såsom ett led i hypoteksinstitutionens
vanliga långivning. Någon särskild obligationsserie skulle följaktligen icke
uppläggas för den nya krediten, ej heller skulle skogsbelåningen i övrigt betinga
klyvning av rörelsen i skilda avdelningar. Särskild förbindelse skulle
icke erfordras för lånebelopp, grundat å skogens andel i egendomsvärdet. Nya
lån bleve inordnade i de vanliga serierna och typerna, och tidigare låntagare,
vilka önskade belåna skogen, kunde utan omgång eller omflyttning få sina
äldre lån utökade. Den föreslagna anordningen möjliggör, att på skogens
värde grundade lånebelopp kunna utlämnas på samma villkor i avseende å
ränta och förvaltningsbidrag, som eljest gälla.
I ett avseende har, enligt förslaget, skogsbelåningen försatts i en särställning
inom hypoteksinstitutionen, i det ansvaret för institutionens förbindelser,
i den oförmodade händelse att för dessas fullgörande en utredning inom institutionen
skulle bliva erforderlig, reglerats på ett från den vanliga ansvarighetsordningen
avvikande sätt, då fråga är örn förlust å lån, orsakat därav att lånet
genom skogens inräknande i egendomsvärdet lämnats till högre belopp än
eljest kunnat ske. Sålunda skulle inom en hypoteksförening delägare, som
själv ej belånat sin skog, ej vara personligt ansvarig för dylik förlust, medan
däremot uttaxering å skogsbelånande delägare, om så erfordrades, finge ske,
innan äldre fonder, d. v. s. de som hopsparats före skogsbelåningens införande,
anlitades. Rörande bankens och, efter uttaxering, föreningarnas inbördes
ansvar för nu berörda slag av förlust har ordningen i huvudsak bestämts sålunda,
att bankens och skogsbelånande föreningars nya besparingar, samt
skogsbelånande delägares personliga ansvarighet, i nu nämnd ordning, och där
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Höjning av
belåningsgränsen.
Gemen
samma
frågor.
efter viss del av grundfonden skulle tas i anspråk före bankens ock berörda
föreningars äldre besparingar. Sist i ordningen skulle stå fonderna hos förening,
som ej utövar skogsbelåning, samt återstående del av grundfonden.
De sakkunniga hava ansett det möjligt att utan ogynnsam påverkan å hypoteksbanken
inlåning eller nämnvärd ökning av risken för hypoteksföreningarna
vidtaga en mindre höjning av den procentuellt bestämda maximigränsen
för egendomsbelåningen inom hypoteksföreningarna. Under förhandenvarande
förhållanden och med beaktande av den utvidgning av primärkrediten, som
jämsides skulle erhållas genom skogens belåning, hava de sakkunniga emellertid
icke ansett tillrådligt öka belåningsmöjligheterna i den omfattning, som
tidigare föreslagits, eller till 60 % av egendomsvärdet, utan stannat vid att
förorda 55 % såsom maximigräns. Denna har å andra sidan ansetts böra göras
enhetlig för all belåning och alltså tillämpas även å det på skogen belöpande
värdet.
I samband med införande av belåning å växande skog och höjning av hypoteksföreningarnas
belåningsgräns hava vissa åtgärder ansetts önskvärda till
ytterligare stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. Sålunda har föreslagits
en bestämmelse örn att hypoteksbankens utelöpande obligationer icke
få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
Vidare och bland annat som en följd härav har grundfonden ansetts böra ökas,
förslagsvis med 30 miljoner kronor. Slutligen har den av hypoteksföreningarna
allmänt tillämpade regeln att vid egendomsbelåning såsom säkerhet fordra
första penninginteckning ansetts böra genom uttrycklig föreskrift göras till
obligatoriskt villkor för utlåning.
I och med införande av skogskredit och höjning av belåningsprocenten komme
den såsom pant för obligationerna ställda inteckningsstocken att i förmånsrättshänseende
till en del ligga ovanför den gräns, som hittills gällt. Då emellertid
innehavare av obligationer, vilka utgivits före de ändrade bestämmelsernas
ikraftträdande, icke äro skyldiga godtaga en ändring i beskaffenheten
av den pant, som en gång tillförsäkrats dem, hava de sakkunniga, i ändamål
att bibehålla dessa obligationsinnehavares ställning orubbad, föreslagit en övergångsbestämmelse,
som går ut på dels att av den för bankens obligationer ställda
säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens skuld
i förutnämnda äldre obligationer skall finnas i inteckningar av den beskaffenhet,
som enligt för närvarande gällande grunder fordras till tryggande av obligationsinnehavamas
rätt, dels ock att, i händelse vid bankens utredning full
betalning icke skulle inflyta för inteckning, vars kapitalbelopp överstege hälften
av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen med undantag
av därå växande skog, innehavare av nyssnämnda obligationer icke skola
vara pliktiga vidkännas annan därav föranledd förlust än sådan, som skulle
hava uppkommit även örn inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast
hälften av sagda värde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
21
Behovet av primärkreditens utvidgande.
I sitt uttalande rörande behovet av primärkreditens utvidgande (sid. 24—
29) hava de sakkunniga särskilt uppehållit sig vid olägenheterna av att vid
primärbelåning å jordegendom hänsyn i allmänhet ej kunnat tas till den ofta
betydande andel av egendomsvärdet, som den växande skogen representerar.
Anledningen till denna obenägenhet att belåna skogen, framhålla de sakkunniga,
läge ej i någon bristfällighet i inteckningsväsendet; å rot stående träd
vore enligt lag tillbehör till den egendom, varå de växte, och omfattades sålunda
av de i egendomen beviljade inteckningarna. Orsaken vore lätt uträknad.
Skogen hade ansetts osäker som pant, dess värde kunde hastigt och avsevärt
nedgå genom avverkningar eller andra timade händelser, mot vilka kreditgivaren
hittills icke kunnat effektivt skydda sig. Då skogen sålunda icke
ansetts tjänlig som kreditobjekt, måste skogsägarna vid kreditbehov tillgripa
andra utvägar såsom borgen eller hypotek av annat slag och nödgades ofta
betala för deras ekonomiska bärkraft alltför höga räntor.
Det måste betecknas såsom högst otillfredsställande — fortsätta de sakkunniga
— att sålunda en av landets viktigaste näringar saknade lämpligt ordnade
kreditförhållanden. Då nu ifrågasatts att fylla denna lucka, hade icke
saknats betänksamma röster, vilka i ett underlättande av kreditmöjligheterna
sett en fara för onödig skuldbelastning av skogen, som hittills förmenats hava,
till skillnad mot jorden, varit lyckligt fri från gäld. Örn än häri kunde synas
ligga ett korn av sanning, vore det dock visst, att den riktiga lösningen ej
läge i ett stäckande av verkligen föreliggande legitima behov av billig primärkredit.
Kunde behovet ej nu bliva i lämplig utsträckning och på ändamålsenligt
sätt tillfredsställt, förelåge fara för att andra och sämre utvägar
uppfunnes och komme till användning. Och skogen vore härutinnan utsatt
för en alldeles särskild fara, då ägaren nämligen lätt frestades draga sig ur
svårigheterna genom överdriven avverkning. Bland tillfällen, då behovet att
kunna utnyttja skogens kreditvärde mera påtagligt framträdde, hava de sakkunniga
nämnt arvfall, ståndskogslikvider vid skiften och hemmansklyvningar
samt egendomsöverlåtelser.
Helt naturligt, påpeka de sakkunniga, gjorde sig angelägenheten av att få
använda skogens kreditvärdighet särskilt påmint i de skogrikare provinserna.
Den fasta primärkrediten hade i vissa av dem endast i mycket blygsamma
mått kunnat tillgodogöras. Sålunda inskränkte sig utlåningen vid utgången
av år 1928 i Norrlands hypoteksförening, omfattande hela Norrland utom
Gävleborgs län, till omkring 13 miljoner kronor, i Värmlands hypoteksförening
till ungefär samma belopp och i Gävle-Dala hypoteksförening, omfattande
Gävleborgs och Kopparbergs län, till cirka 8 miljoner kronor. Denna
ringa omslutning kunde till någon del hava sin grund även i andra omständigheter.
Visst vore emellertid, att anledningen ej vore att söka i en lycklig frånvaro
av kreditbehov. Fasthellre vore det nog så, att jordägarna i rätt stor utsträckning
drogos med tunga oell dyra lån eller måst anskaffa behövliga me
-
lle sakkunniga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
del på andra, mindre tjänliga vägar. Att skogen ej kunnat belånas hade med
skäl ansetts i icke ringa mån hava bidragit till särskilt det norrländska jordbrukets
svårigheter och till bondhemmanens försvagande genom försäljningar
av skogsskiften och upplåtelser av avverkningsrätt ävensom till deras övergång
i händerna på skogsspekulanter och andra olämpliga personer.
De sakkunniga framhålla även det allmännas intresse av att tillgång beredes
till skogsbelåning. Skogsbelåningen finge härutinnan icke ses blott som
ett medel att motverka överdriven avverkning och andra olämpliga dispositioner,
utan den skulle därjämte kunna direkt befordra en bättre skogsvård och
ett bättre ekonomiskt utnyttjande av skogen. Dikning, väganläggningar, kulturåtgärder
och dylikt voro arbeten på långt sikt, och den kapitalsvage såge
sig ofta ur stånd att med anlitande enbart av egna resurser göra förbättringar,
vars frukter läte länge vänta på sig. Vid omedelbart behov av kontanta medel
folie han lätt för frestelsen att avverka bestånd, som ännu befunne sig i god
tillväxt, och han hade överhuvud taget svårt att genom avvaktande av lämplig
tidpunkt för avverkningen undvika ogynnsamma följder av konjunkturväxlingar.
Frågan hade blivit särskilt aktuell, sedan skogsägarna alltmer kommit
till insikt örn betydelsen av god skogsskötsel och det hade hos dem spårats en
alltmer framträdande strävan att bringa skogen under uthålligt bruk. Även
den nya skogsvårdslagen av år 1928, som principiellt stadgade förbud mot avverkning
av yngre skog annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring, ställde icke obetydliga krav på återhållsamhet i skogens
utnyttjande och förutsatte antingen en viss ekonomisk styrka hos ägaren eller
ock att han på något sätt bereddes stöd under väntetiden. Det torde kunna
sägas, att skogsvårdslagstiftningen i en väl ordnad skogsbelåning skulle äga
ett naturligt komplement, som icke oväsentligt kunde bidraga till förverkligandet
av det mål lagstiftaren haft för ögonen.
De sakkunniga hava även erinrat örn att senare tiders utveckling på jordbrukets
område nödgat till icke obetydliga kapitalnedlägg, men att å andra
sidan jordbrukets minskade ekonomiska bärkraft endast med svårighet uthärdade
de med kapitalets anskaffande förenade dyrare och för jordbruket även
i övrigt otjänliga lånevillkoren i den allmänna marknaden. Man hade därför
även för jordbrukets drift känt behov av ökat kreditutrymme. Skogsbelåningen
skulle alltså även härutinnan kunna få en uppgift. Denna utväg stöde
dock ej alla jordbrukare till buds. I många trakter funnes ej skog i sådan omfattning,
att dess belåning finge någon betydelse eller ens vore lämplig. Och
det vore särskilt med tanke på dessa fall som den frågan uppställde sig, huruvida
det ej läte sig göra att i stället i någon mån höja den för primärkrediten
procentuellt bestämda lånegränsen.
Vad den fasta primärkrediten beträffar, hava de sakkunniga framhållit hurusom
de år 1922 genomförda ändringarna i grunderna för fastighetstaxering försämrat
lånemöjligheterna. Nämnda år gjordes en uppdelning av taxeringsvärdet
i jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Enär hypoteksföreningarna
vid bestämmande av en egendoms belåningsvärde ej finge ta
i beräkning skogens värde samt tomt- och industrivärde givetvis ej heller kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
23
me i fråga för belåning hos dem, blev följden av taxeringsvärdets uppdelning
den, att till grund för belåningsvärdets fastställande skulle, där särskild värdering
ej gjordes, läggas, ej såsom förut hela taxeringsvärdet, utan endast däri
redovisade jordbruksvärde. Visserligen skulle även tidigare, då man hade hela
taxeringsvärdet till utgångspunkt, bortses från skogens däri ingående värde.
Detta blev emellertid vid tidigare taxeringar rätt ojämnt bedömt; i allmänhet
tog man mindre hänsyn därtill än nu, och på sina håll medräknades det ej alls.
Hypoteksföreningarna kunde således tidigare till grund för belåningen icke
sällan använda taxeringsvärdet obeskuret, och i allt fall beräknades skogens
värde i regel till lägre belopp än det numera vid taxering redovisade.
Att lånemöjligheterna genom de ändrade taxeringsgrunderna faktiskt blivit
försämrade, hade, framhålla de sakkunniga, i första hand visat sig vid förnyelse
av äldre lån, då låntagaren ofta icke kunde erhålla lån till lika stort belopp som
förut. Och då den lånebehövande funne sig numera icke kunna hos hypoteksförening
erhålla lån till det belopp han behövde och förväntat sig få, läge det
nära till hands att han för hela sitt lånebehov vände sig till annan, visserligen
i andra avseende för honom mindre gunstig, men i sin långivning mera obunden
kreditanstalt. Skulle, påpeka de sakkunniga, just under en tid, då behovet
av vidgad primärbelåning gjorde sig särskilt påmint, den av ändringen
i taxeringsgrunderna orsakade försämringen i belåningsmöjligheterna tendera
att verka minskning i hypoteksinstitutionens utnyttjande även inom den nu
möjliga ramen, läge onekligen häri en allvarlig erinran om att något borde
göras för att bereda institutionen rum att så långt med karaktären av dess
verksamhet vore förenligt utöva sin värdefulla tjänst i jordbrukets intresse.
Den nu uttalade farhågan vore icke utan grund. Erfarenheten inom vissa hypoteksföreningar
syntes peka därhän, att de sålunda försämrade lånemöjligheterna
påverkat tillförseln av nya lån.
Slutligen hava de sakkunniga sammanfattningsvis yttrat följande:
’Det förut anförda torde visa, att det såväl ur privatekonomisk som ur det
allmännas synpunkt skulle vara till gagn att bereda jord- och skogsbruket tillgång
till en ordnad, billig och fast skogskredit eller med andra ord att vidtaga
sådana åtgärder, varigenom den växande skogen må kunna med trygghet användas
som underlag för primär belåning. Örn och i vad mån en höjning av
hypoteksföreningarnas belåningsgräns bör ske, är en fråga, vars besvarande
ytterst blir beroende på huruvida åtgärden kan verkställas utan fördyring
av krediten. Skulle en företagen höjning medföra en, om än tämligen
ringa, försämring i kursen på hypoteksbankens obligationer, hade man — med
beaktande att de ogynnsamma verkningarna därav komme att sträcka sig även
till de inom nu gällande gräns liggande lånen och låneandelarna — säkerligen
därmed gjort jordbruket en verklig otjänst, hur angeläget det eljest än må
hava varit att kreditmöjligheterna ökades. Vad förut framhållits örn jordbrukets
läge framhäver emellertid vikten av att belåningsgränsen i allt fall
ej dragés snävare än som är nödigt för att undvika olägenheter av nyssberörda
art. Såsom förut antytts, kan en alltför stor försiktighet vid gränsens bestämmande
— utom det att den onödigtvis beskär tillgången till billig kredit —
opaginerad Kontrollera mot PDF
Remiss
yttranden.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
ogynnsamt påverka även föreningarnas utlåningsverksamhet inom den sålunda
bestämda gränsen.’
I de flesta av de inkomna yttrandena hava vitsordats behovet av en utvidgning
av primärkrediten och lämpligheten av att en sådan nu vidtages. Några
myndigheter hava under hänvisning till det nuvarande tryckta tidsläget särskilt
betonat angelägenheten av snara åtgärder.
I synnerhet har från flera håll understrukits, att det här ofta icke är fråga
örn att möjliggöra en ökad skuldsättning utan att i möjligaste mån kunna överföra
redan befintliga dyra lån till primärkredit.
Sålunda har bl. a. styrelsen för Mälarprovinsernas hypoteksförening, som
uttalat en viss betänksamhet mot att under en tid av nedgående saluvärden öka
belåningsmöjligheterna, likvisst tillstyrkt en sådan ökning under åberopande
att ett tillmötesgående från hypoteksföreningarnas sida knappast kunde anses
innebära ett uppmuntrande av egendomarnas skuldsättning, då ju genom den
utsträckta belåningen i föreningarna i de flesta fall endast skulle ske en överflyttning
till dessa av lån, som förut varit placerade på ofördelaktigare villkor.
Mot en utvidgning av primärkrediten i ena eller andra formen har hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län uttalat sig. Utskottet
framhåller vikten av att hypoteksbankens inlåningsvillkor ej försämras
samt hänvisar till dels nu rådande jordbrukskris, vars natur vore sådan att
ingen kunde förutse vilka ändringar i jordbruksvärdena den kunde medföra,
dels att i följd härav det icke kunde avgöras om föreslagna åtgärder skulle
medföra åsyftad eller rent motsatt verkan, dels ock att jordbruket för närvarande
icke kunde anses förmå amortera och förränta ytterligare skuldsättning.
Utskottet förordade därför, att föreslagna åtgärder i betänkandets syfte finge
anstå intill dess jordbrukets ekonomiska läge och därmed fastighetsvärdena
hunnit stabiliseras.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län ställer sig
tveksam örn lämpligheten av att vidga primärkrediten. Efter att hava erinrat
örn de enligt utskottets mening oskäligt höga taxeringsvärdena inom länet framhåller
utskottet, att även örn betydelsen av bekväma och goda kreditförhållanden
för jordbrukarna icke kunde förnekas, underlättandet av kreditväsendet
även kunde utnyttjas på ett sätt, som kunde vara till mera skada än gagn för
fastighetsägarna. Det torde också, fortsätter utskottet, få anses känt och
erkänt, att lantbruket för närvarande icke lämnade skälig ränta å i detsamma
nedlagt kapital, ett förhållande som syntes böra mana till försiktighet vid
åstadkommande av åtgärder för underlättande av ökad skuldsättning.
Rörande särskilt behovet av kredit å skog yttrar centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund följande:
''Det är allmänt känt, att den svenska lanthushållningen för närvarande genomlever
svåra tider. Jordbrukets konjunkturförsämring har kanske varit
mest påtaglig, men skogsbrukets räntabilitet har även under de senaste åren,
genom stark konkurrens på världsmarknaden särskilt i fråga örn sågade trä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
25
varor, avsevärt försvagats. Samtidigt hava, genom de allmänna fastighetstaxeringarna
år 1922 och 1928 fastighetsskatterna skärpts i ej oväsentlig grad.
De ifrågavarande näringarna hava härigenom kommit i ett läge, som väl motiverar
åtgärders vidtagande för underlättande av deras finansiering.
Vad först beträffar skogsbruket, måste man säga, att detta intager en särskilt
ogynnsam ställning i kredithänseende. Visserligen tages vid primärbelåning
hänsyn till själva markens värde, när den tillhör en jordbruksgård,
men det flerdubbelt större värde, som i allmänhet representeras av den växande
skogen, har icke, då skogen ansetts osäker som pant, kunnat användas som
låneunderlag. Det är givet, att skogens kreditbehov härigenom måst tillgodoses
på andra vägar, som lett till högre omkostnader för skogsbruket, än
vad som behövt vara fallet, örn den primära krediten i större utsträckning
kunnat anlitas.
Någon tvekan behöver ej råda därom, att i allmänhet skogens kreditbehov
endast till ringa del kunnat täckas av de föreliggande möjligheterna till primär
belåning av markens värde. Det måste därför bliva till given fördel för
skogsbruket, örn, genom ett system för belåning jämväl av den växande skogen,
en överflyttning till billig och fast primär kredit kunde ske av de belopp,
som, motsvarande dennas belåningsvärde, behövt tagas i anspråk av den dyrbarare
sekundära krediten. Denna generellt verkande fördel för skogsbruket
synes vara oomtvistlig.
En utvidgning av skogens kreditmöjligheter blir även till gagn med hänsyn
till de inom skogsbruket rådande, speciella produktionsförhållandena. Genom
1923 års skogsvårdslag är skogen i huvudsak skyddad så länge den är att
anse som »yngre skog». Nu förhåller det sig så, att även den skog, som författningsenligt
är att räkna som äldre, ofta besitter sådan tillväxtförmåga,
att dess avverkningsvärde ej uppgår till det belopp, som dess diskonterade avkastningsvärde,
det s. k. förväntningsvärdet uppnår. Ur privatekonomisk såväl
som nationalekonomisk synpunkt är det till fördel, att sådan skog får
fortsätta att växa minst så länge, att avverknings- och förväntningsvärdena
sammanfalla. Införandet av kreditmöjligheter för dylik skog blir sålunda
till båtnad, då detta kan förhindra en ur ekonomisk synpunkt för tidig avverkning.
Fördelarna av att ung och »yngre skog» kunna belånas äro av samma
anledning än mera påtagliga. Den primära kreditens utvidgning att även
omfatta den växande skogen blir sålunda även med hänsyn till skogens produktionsförhållande
till nytta.’
Efter att hava omnämnt vissa konkreta fall, då förefintligheten av primär
skogskredit bleve till båtnad för skogsvården, fortsätter centralrådet:
''Även när det gäller förvärv av skogsegendomar kan skogskrediten bliva
av betydelse och värde. De senare årens utveckling på detta område har
medfört, att kreditens betydelse i detta hänseende ökats. Vid de nu allmänna
styckningarna av större jordegendomar har ibland förhållandet varit, att rena
skogsskiften utan byggnader eller åkerjord utbjudas till försäljning, då de
ej lämpligen kunna tilläggas de vid styckningen bildade, jämförelsevis små
jordbruksgårdarna. Dessa skogsskiften skulle vinna betydligt i värde som
placeringsobjekt för av skogsvård intresserade personer, örn skogen kunde
26
Kungl. Majlis proposition nr 265.
belånas. Utan denna möjlighet blir det oftast skogsspekulanter, som lägga
sig till med områdena ifråga, varvid i regel skogen får sitta emellan för köpets
finansiering.
Den primära skogskreditens utvidgning skulle bli av särskilt stor betydelse
för skogsägarna i vårt lands utpräglade skogsbygder, där den växande skogens
värde representerar en avsevärd del av egendomarnas taxeringsvärden,
och där på denna grund hypoteksföreningarna endast kunnat driva en lånerörelse
av mycket blygsamma mått.
Skogsbelåningens införande skulle sålunda ur skogsbrukets synpunkt bliva
till gagn för skogsägare, som äro nödsakade i största möjliga utsträckning
använda sina fastigheter för kreditändamål samt för skogsvården i så måtto,
att för tidig avverkning av skog därigenom i vissa fall kunde undvikas.
Man får däremot ej förutsätta, att åvägabragta möjligheter för skogens belåning
i allmänhet bliva tagna i anspråk för grundförbättringar i skogsbruket.
Antalet skogsägare, som önska belåna sin skog för att skaffa medel till
skogsvårdsåtgärders utförande, är säkerligen ringa, åtminstone av den kategori
av skogsägare, som i första hand komma att draga fördel av den nu
ifrågasatta kreditökningen. I de flesta fall blir det i stället andra, mera
trängande behov, vilka genom en utvidgning av skogskrediten önskas tillgodosedda.
Där skogsägarna även äro jordbrukare, vilket oftast är förhållandet,
blir det nog i allmänhet jordbrukets medelsbehov, som kommer att
tillgodoses med de penningar, skogens belåning kan lämna. Centralrådet håller
därför före, att frågan örn skogens belåning, ehuru i ovan berörda hänseenden
vissa direkta fördelar för skogsbruket kunna påräknas av densammas
lösning, är av större vikt för jordbruket än för skogsbruket. Om man ej närmare
vill skilja på de båda nu berörda näringarnas intressen, vilket måhända
ej heller är behövligt, kan man emellertid säga, att en utvidgning av den primära
krediten, genom att till säkerhet för denna även medräkna värdet av
växande skog, bör fylla ett de båda näringarnas gemensamma och rättmätiga
behov av billiga medel.
Med hänsyn till det förhållandet, att skogsbelåningens införande till huvudsaklig
del skulle få den betydelsen, att redan utnyttjad kredit kunde förbilligas,
varigenom jord- och skogsbruket i någon utsträckning skulle göras räntablare,
finner sig centralrådet, med iakttagande jämväl av jordbrukets intressen,
böra i princip förorda, att den primära fastighetskrediten utvidgas
på det sätt, att i en egendoms belåningsvärde jämväl inräknas värdet av växande
skog.’
Även Sveriges skogsägareförbund har betonat behovet av skogskredit
och därvid i allt väsentligt andragit de av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund framförda synpunkterna.
Domänstyrelsen har däremot ställt sig tveksam örn lämpligheten av skogskredit.
Å ena sidan, anför styrelsen, torde det kunna betecknas som en lucka
i belåningsväsendet att lämpligt ordnade kreditförhållanden för den växande
skogen för närvarande saknades; och med visst fog kunde det göras gällande,
att växande skog borde kunna tjäna som underlag för primär belåning och
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
27
därmed för ägare av skog möjliggöra upptagande av erforderliga lån på mera
ordnade och billiga villkor. Å andra sidan kunde belåning av växande skog
bana väg till ökad skuldbelastning, varom ju mindre vore att säga, därest de
upplånade medlen verkligen komme fastighetens underhåll och förbättring till
godo. Så torde emellertid icke alltid bliva fallet. Belåningen kunde ock befaras
medföra en ökad realisation av fastigheter, vilken med hänsyn till vikten
av jordbruksbefolkningens varaktiga tryggande vid jorden icke vore önskvärd.
Ej minst ur dessa synpunkter torde fördelen av ökad kreditgivning
stundom vara rätt problematisk. Styrelsen funne sig emellertid icke böra avstyrka
införande av ordnad primär belåning av växande skog.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra landstingsområde
påpekar, att inom dess distrikt skogsbelåningen torde bliva av föga
betydelse på grund av att den inbringade för litet av lånemedel men bleve av
besvärande natur för skogsägare, som begagnade sig därav, samt förklarar sig
därför avstyrka att inom fastighetskrediten göra skogen till föremål för en
särskild belåningsform.
Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län säger sig icke dela de sakkunnigas uppfattning,
att skogsbelåningen skulle verka skogsvårdande. Skogsvård och
hypotekssäkerhet voro ingalunda synonyma begrepp. Den ekonomiska omloppstiden
för skogen, vilken länge på grund av inträdd prisutjämning mellan
olika virkesdimensioner varit i ständigt sjunkande, hade nu sjunkit så
långt, att skillnaden mellan skogsvårdslagens bevarande gräns, »yngre skog»,
och den ekonomiska omloppstidens gräns holle på att minskas och rent av försvinna.
Ett bevarande av skogen långt över »yngreskogs»-gränsen genom
ökad skogsbelåning skapade sålunda icke längre någon stor nationalekonomisk
vinst.
Häremot anför centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund följande:
Det vore visserligen sant, som skogsvårdsstyrelsen i örebro län framhållit,
att skogens ekonomiska omloppstid, genom prisutjämningen mellan olika virkesdimensioner,
på senare tid avsevärt nedgått. De indirekta fördelarna för
skogsbruket av att genom skogsbelåning den äldre skogen bevarades för avverkning
hade därigenom otvivelaktigt minskat. Den ekonomiska omloppstiden
hade dock enligt centralrådets mening ej sjunkit så långt, att ifrågavarande
fördelar utplånats. För övrigt kunde man mot nämnda skogsvårdsstyrelses
uppfattning göra den invändningen, att örn den ekonomiskt riktigt
motiverade omloppstiden för skogen sjönke, så sjönke därmed i viss mån även
gränsen för »yngre skog». Detta innebure alltså, att en viss skillnad mellan
lagskyddad »yngre skog» och ekonomiskt avverkningsmogen skog alltid borde
förefinnas.
Syftet med den ifrågasatta åtgärden har varit att vidga den fasta primär- Departekrediten
endast i den omfattning så kan ske utan att de med kreditens anskaf- mtnUchefen.
tande förenade villkoren därigenom försämras. Häremot kan invändning
icke med fog göras. Det kan rimligen icke vara klok ekonomi att vidhålla en
anordning, varigenom jord- och skogsbruket vid behov av kredit belastas med
28
Kungl. May.ts proposition nr 265.
dyrare utgifter än som varit nödvändigt, därest gränsen uppåt för krediten
blivit väl avvägd. Behovet av vidare utrymme för primärkrediten gör sig
helt naturligt mest gällande under konjunkturer sådana som den vi nu leva i.
Det är sant, att man ej kan lösa frågan örn jordbrukets ekonomi ensamt med
nu föreslagna medel, men lika obestridligt är, att man därmed kan bidraga
till förutsättningarna för näringens bestånd och räntabilitet. Å andra sidan
har det invänts, att nuvarande kristid skulle vara en olämplig tidpunkt för
frågans avgörande. Enligt min mening är denna uppfattning icke riktig.
Det torde böra bemärkas, att det här gäller långtidig kredit — vid den mest
använda lånetypen är kreditgivaren bunden i 50'' år. Kreditsäkerheten får
därför ej bedömas efter situationen för stunden, utan man måste anlägga vidare
synpunkter. Det blir därför alltid — även örn frågan uppkommit under
en ekonomiskt gynnsam tid — nödvändigt att räkna med sämre tider och att
alltså vid avvägandet av den tillåtna omfattningen av krediten fästa avseende
vid vad som kan vara tillrådligt och säkert just under näringens svårare perioder.
Vid sådant förhållande föreligger, synes det mig, icke någon anledning
att vidare framskjuta frågans avgörande. Den påminnelse örn konjunkturväxlingarna
tidsläget ger understryker vikten av att vid frågans behandling
all den försiktighet iakttages, som kräves vid en omdaning av den primära
fastighetskrediten.
Belåning av växande skog.
Innan jag ingår på detaljerna i de sakkunnigas förslag till lösning av skogsbelåningsfrågan,
vill jag översiktligt omnämna den ställning till förslaget, som
intagits i de avgivna yttrandena.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan huvudsaklig erinran av statskontoret,
bank- och fondinspektionen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,
styrelserna för hypoteksbanken och samtliga hypoteksföreningarna utom styrelserna
för Östgöta och Örebro läns hypoteksföreningar, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott med undantag av dem i Östergötlands län, Kalmar
läns norra landstingsområde, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs
samt Västerbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser utom dem i Södermanlands,
Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län,
vidare svenska bankföreningen, svenska fondhandlareföreningen och Sveriges
skogsägareförbund.
Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen ansluta sig med tvekan till de sakkunnigas
förslag. Även skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens
län hysa vissa betänkligheter.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund anser sakkunnigförslaget
kunna läggas till grund för frågans lösning, men har föreslagit vitt gående
ändringar. Även hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands
och Gävleborgs län hava framkommit med i väsentliga delar avvikande förslag.
Förslaget avstyrkes av styrelserna för Östgöta och Örebro läns hypoteks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
29
föreningar, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, örebro, Kopparbergs och
Gävleborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar
läns norra landstingsområde och i Västerbottens län.
Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt
Kopparbergs län, vilka — såsom jag förut nämnt — uttalat sig mot att primärkrediten
nu utökas, hava icke ingått i närmare granskning av förslaget.
I ett flertal tillstyrkande yttranden har framhållits, att sakkunnigförslaget
innebure en lycklig lösning av spörsmålet, samt att skogskreditens anordnande
vore fullt betryggande och utan svårighet tillämpligt.
Till de erinringar, som riktats mot olika punkter i förslaget, får jag anledning
sedermera återkomma.
Vissa huvudfrågor.
Till en början och innan jag redogör för frågan huru skogen skall kunna göras
säker som pant, torde jag få till övervägande upptaga spörsmålen örn organ för
primär skogskredit och hur skogsbelåningen bör därinom ordnas, vidare belåningsobjektets
omfattning samt normer för skogsvärdets fastställande.
De sakkunniga hava framhållit vissa med den särskilt utbildade primära Organ för
fastighetskrediten förenade påtagliga fördelar. Utmärkande för denna kredit
vore att lånen löpte på lång tid, att de vore ouppsägbara från långivarens sida ^
och i regel förbundna med amortering. Inlåningen skedde huvudsakligen ge- kunniga.
nom obligationsutgivning. Denna kredit vore billig, och låntagaren kunde känna
sig lugn i medvetandet att lånevillkoren ej försämrades vid inträffande kriser
eller fluktuationer på penningmarknaden. Ville han återbetala lånet i förtid,
sedan detsamma varit utestående i tio år — i vissa fall även utan att så vore
förhållandet — stöde det honom fritt. Lämpligheten av denna låneform, påpeka
de sakkunniga, framträdde måhända som mest, då det gällde skogen med
dess på lång sikt ställda produktion, och det syntes därför av vikt att göra
denna låneform tillgänglig för skogskrediten. De vanliga bankernas och därmed
jämförliga kreditanstalters fordran på likviditet hindrade dem att inordna
dylik kredit i sin rörelse, och då därtill komme att kreditobjektets speciella natur
förutsatte vissa för dess belåning avpassade anordningar, bleve det nödvändigt
att förlägga den fasta skogskrediten till en därpå särskilt inriktad kreditanstalt.
Att för ändamålet inrätta en ny sådan, hava de sakkunniga emellertid
ej ansett tillrådligt utan i stället, såsom jag tidigare omnämnt, föreslagit kreditens
inordnande under lanthypoteksinstitutionen. Beträffande motiven härtill
hänvisas till betänkandet (sid. 35—37).
Rörande skogskreditens ställning inom hypoteksinstitutionen måste fasthållas,
att den nya verksamheten ej får ogynnsamt påverka inlåningsvillkoren för
de vanliga jordbrukslånen eller eljest träda deras intresse för nära, vilka ej
hava anledning begagna sig av den ökade kreditmöjligheten, men å andra sidan
bör i strävan att nå detta mål i görligaste mån undvikas åtgärder, vilka kunna
äventyra de med skogskreditens inordnande under institutionen åsyftade för
-
30
Kungl. Majlis proposition nr 265.
delarna. Med beaktande av dessa synpunkter hava de sakkunniga förordat, att
skogsbelåningen fogas in såsom en del av den övriga hypoteksbelåningen utan
särskiljande i lånetyper, obligationsserier m. m., samt i samband därmed till
stärkande av institutionens ställning utåt föreslagit vissa åtgärder, bl. a. ökning
av grundfonden, till vilka jag sedermera får anledning återkomma. Rörande
motiven för denna anordning hänvisas till betänkandet (sid. 70 och 71).
I stort sett hava alltså de sakkunniga jämställt skogsbelåningen med annan
utlåning. I fråga örn fördelningen av ansvaret för institutionens förbindelser
har däremot den nya belåningen försatts i en särställning. Enligt nu gällande
regler svara hypoteksbanken och föreningarna med alla deras delägare för bankens
alla förbindelser. Uppstå hos någon förening förluster, blir ordningen för
deras täckande i korta huvuddrag den, att i första hand anlitas av föreningen
samlade fonder och därefter delägarnas personliga ansvarighet. Skulle föreningen
likvisst ej kunna fullgöra sina förbindelser, tas hypoteksbankens reserverade
medel i anspråk. Och i mån de ej förslå, kommer ordningen till övriga
hypoteksföreningar med deras fonder och delägarnas personliga ansvar. I sista
hand anlitas den av staten lämnade grundfonden.
Om den föreslagna avvikelsen härifrån anföra de sakkunniga följande:
I detta schema skulle betingas vissa avvikelser, när förlust inträffat å lån,
som beviljats å egendom tillika med den därå växande skogen. Här åsyftas
dock ej all förlust, som kan uppkomma å ett dylikt egendomslån utan endast
den, som orsakats därav att länet genom skogens inräknande i egendomsvärdet
lämnats till högre belopp än eljest kunnat ske. För sådan förlust har ansetts
icke böra utkrävas personligt ansvar av de delägare, som själva ej belånat sin
skog. Vidare synes sistnämnda grupp av delägare kunna med fog göra gällande
att de fonder, vilka hopsparats före skogsbelåningens införande, visserligen
ej undantagas, men hållas i efterhand sålunda att de ställas till förfogande för
täckande endast av den brist, som kvarstår, efter det uttaxering å de skogsbelånande
delägarna skett. Likaså har en viss särställning ansetts böra beredas
hypoteksförening, som ej alls utövar skogsbelåning. Örn nämligen banken
måste på grund av brist, uppkommen av nyssnämnda anledning, göra uttaxering
å föreningarna, synes förening, som nu nämnts, hava berättigat anspråk
att fa stå i efterhand, intill dess det visat sig att övriga föreningar ej kunna
helt fullgöra inbetalningen. Möjligt är, att förening med skogfattigt distrikt,
till exempel den skånska, ej far anledning befatta sig med den nya verksamheten.
Än vidare har den nytillkomna delen av grundfonden tänkts kunna tas i
anspråk för omnämnda slags förlust, innan man för ändamålet förfogar över
bankens och, efter uttaxering, över hypoteksföreningarnas äldre fonder, d. v. s.
de som bildats före skogsbelåningens införande.
Ansvaret för förluster av den art, varom här är fråga, skulle sålunda fördelas
på följande sätt. Föreningen, i vilka förlusterna uppstå, anlitar först
de nya fonderna, tillkomna efter skogsbelåningens införande. Därefter sker
uttaxering å de skogsbelånande delägarna och i sista hand begagnas de äldre
fonderna. Återstående brist täckes med bankens nya fonder och, örn så erfordras,
av övriga skogsbelånande föreningar med deras nya fonder och med anli
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
31
tande av de skogsbelånande delägarnas personliga ansvarighet. Skulle ändock
brist kvarstå, tas den nytillkomna andelen av grundfonden i anspråk. Men
skulle ej ens den förslå, kommer turen till först bankens och sedan sistnämnda
skogsbelånande föreningars äldre fonder. Sist i ordningen stå fonderna hos
förening, som ej utövar skogsbelåning, samt återstående del av grundfonden.’
Hela frågan örn ansvarsfördelningen, fortsätta de sakkunniga, hade blott teoretiskt
intresse. Det vore helt enkelt otänkbart att detta schema kunde i verkligheten
komma att rullas upp; och det skulle därför, enligt deras mening, icke
vara förenat med någon våda att även i förevarande hänseende likställa jordoch
skogsbelåningen. Då i så fall emellertid kunde från vissa delägaregrupper
förväntas den anmärkningen, att de rättvisligen icke borde påtvingas annat
ansvar än det de iklätt sig vid sitt inträde som delägare eller ansvar för
annan art av belåning än de själva begagnade sig av, hade en differentiering
av ansvaret ansetts böra göras. Något men kunde därmed ej åsamkas skogsbelåningen
och dess kunder, enär anordningen saknade varje som helst praktisk
betydelse.
Mot förslaget att förlägga den fasta skogskrediten till hypoteksinstitutionen
och att infoga densamma i den vanliga långivningen har icke någon erinran
gjorts. Lämpligheten av denna anordning har uttryckligen vitsordats bl. a.
av statskontoret, bank- och fondinspektionen, riksgäldskontoret, hypoteksbankens
styrelse och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Något
försvagande av kreditvärdigheten hos hypoteksbankens obligationer, framhåller
hypoteksbankens styrelse, torde icke komma att inträffa, under förutsättning
att förslaget ej komme att förvanskas genom ändringar, vilkas konsekvenser
icke kunde klart överskådas. Liknande uttalanden om förhållandet
till bankens medelsanskaffning hava gjorts av bl. a. bank- och fondinspektionen
samt svenska fondhandlareföreningen. —■ Styrelsen för Värmlands hypoteksförening
framhåller, att skogen ju icke vore ett särskilt kreditobjekt utan
endast ett tillbehör till den mark, varå den växer. Kontroll å skogsavverkningen
innebure därför ett stärkande av säkerheten för samtliga lån å egendomen.
Styrelsen konstaterade därför med tillfredsställelse, att någon uppdelning
av kreditgivningen för jord och skog icke föreslagits. Bl. a, bordd
förvaltningsbidragen — bortsett från direkta utgifter för avverkningskontroll
— uttagas till samma belopp, oavsett huruvida lånet grundats å skogens värde
eller ej. — Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län berör frågan örn
förvaltningskostnaderna och framhåller önskvärdheten av att hypoteksföreningarna,
för att kostnaderna skulle bliva så låga som möjligt, snarast avskreve
sin numera relativt höga skogsmarksbelåning och i stället ledde utvecklingen
in på den nu föreslagna skogsbelåningen.
Rörande den föreslagna ansvarsordningen anför hypoteksbankens styrelse,
att bestämmelserna örn densamma syntes rätt invecklade.
Även riksgäldsfullmäktige påpeka detta under framhållande av att varje
möjlig förenkling i ansvarsreglema borde vidtagas. Fullmäktige andraga
vidare, att någon förändring i säkerheten för redan utgivna obligationer av
Remiss
yttranden.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
hänsyn till obliga tionsinneha varna icke kunde vidtagas. Om kreditmöjligheterna
utvidgades, finge banken noggrant vidmakthålla säkerheten för de gamla
obligationslånen och sålunda i viss mån skilja mellan denna och säkerheten
för de lån, som efter omläggningen komme att upptagas. En konsekvens härav
bleve olika användning av den nuvarande grundfonden å 30 miljoner kronor
och det föreslagna tillägget å samma belopp, som hörde till säkerheten för
obligationer, utgivna efter omläggningen. Enligt förslaget skulle den nytillkomna
delen av grundfonden kunna tagas i anspråk tidigare än den gamla
fonden. Då någon risk ej kunde tänkas uppkomma för den nya delen av fonden
utan att hela hypoteksinstitutionen trädde i likvidation, syntes den formellt
ökade risken för nämnda del i själva verket vara tämligen obefintlig.
Eullmäktige ville fördenskull ej opponera sig emot de olika fonddelarnas olika
plats i ansvarsföljden. Däremot ansåge fullmäktige, att även icke skogsbelånande
delägare borde vara personligen ansvariga för förluster å skogsbelåning
och att detta ansvar borde uttagas närmast före det den äldre delen aV
grundfonden begagnades. Örn staten läte det nya tillskottet till grundfonden
eventuellt utnyttjas jämförelsevis tidigt i ansvarsföljden, funnes nämligen
ingen anledning att låta även den nuvarande grundfonden komma i sämre
ställning än för närvarande vöre fallet.
Det är tydligtvis ur alla synpunkter lämpligast att belåningen av skogen,
som ju icke kan frånskiljas såsom ett fristående kreditobjekt, inordnas i den
redan organiserade fastighetskredit, som utövas av lanthypoteksinstitutionen.
Jag delar också de sakkunnigas uppfattning att den kredit, som lämnas å
egendomar tillika med växande skog, icke bör hänföras under särskild avdelning
inom institutionen, utan direkt infogas i den övriga lånerörelsen. Framför
allt är detta betydelsefullt, dä härigenom möjliggöres att bereda skogskrediten
samma förmånliga ställning, som den övriga långivningen beträffande
ränta och förvaltningsbidrag.
Sistnämnda förhållande har föranlett de sakkunniga att i ett avseende föreslå
en särställning för skogskrediten, nämligen i fråga örn ansvarighetsföljden
för förluster å lån, uppkomna på den grund att lånen genom skogens inräknande
i egendomsvärdet utlämnats till högre belopp än eljest kunnat ske.
Syftet har varit att undantaga icke skogsbelånande delägare från personligt
ansvar för dylik förlust och i ansvarsordningen framflytta de skogsbelånande
delägarnas personliga ansvar och viss del av grundfonden före äldre, innan
skogskreditens införande hopsparade medel samt fonderna hos icke skogsbelånande
förening. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida en differentiering
i ansvaret är alldeles nödvändig. Men örn en sådan skall göras
— och de sakkunnigas skäl härför synas mig vägande — torde den föreslagna
vägen vara följdriktig. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att grundfondens
uppdelning tillkommit uteslutande såsom ett led i ordnandet av de interna
förhållandena inom institutionen, men saknar all betydelse utåt i förhållande
till obligationsinnehavarna, i det grundfonden skulle i dess helhet utgöra
säkerhet för såväl äldre som yngre obligationer. Deras intresse, vilka
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
33
innéhava äldre obligationer, har iakttagits genom en övergångsbestämmelse till
hypoteksbanksförordningen, som bl. a. innebär, att de olika säkerhets tillgångarna
— och alltså även grundfonden — icke få vid utredning av institutionen
tas i anspråk för täckande av nu ifrågavarande del av förlusten i vidare mån
än som kan ske utan att nyssnämnda obligationsinnehavares rätt blir berörd
av den utvidgade kreditgivningen. Tilläggas må, att den situation, i vilken de
föreslagna ansvarighetsbestämmelsema skulle träda i tillämpning, är till den
grad osannolik, att hela frågan saknar ali praktisk betydelse.
Såsom jag förut nämnt gick den av 1920 års skogsvårdsstyrelsemöte tillsatta
kommitténs förslag endast ut på belåning av skogsmark och yngre skog.
Då de sakkunniga nu ansett, att hela produktionsenheten, inberäknat all skog
bör läggas till grund för krediten, hava de (sid. 45—48) såsom skäl härför i
huvudsak anfört följande. Med en till yngre skog begränsad kredit bleve ökningen
i belåningsmöjligheterna alltför obetydlig i jämförelse med de lån som
efter hypoteksvärdering kunde lämnas å enbart marken, i ali synnerhet som
yngre skog icke kunde åsättas det höga värde nyssnämnda kommitté beräknat.
Värderingen bleve därjämte komplicerad och nödgade till att draga upp den
i realiteten tämligen flytande gränsen mellan äldre och yngre skog. En kostsam
undersökning bleve nödvändig för att konstatera de belånade beståndsåldrarnas
relativa godhet, och kostnaden bleve särskilt kännbar med hänsyn
till att skogsbelåningen kunde medföra endast en obetydlig låneökning. Med
en dylik begränsning av krediten skulle innehavare av övervägande medelålders
skog med räntabel tillväxt icke kunna använda sig av skogens kreditvärde.
Då enligt de sakkunnigas mening skogsvårdslagen ej ur kreditsynpunkt
nöjaktigt skyddade yngre skogens värde, bortfölle själva grunden till
en begränsning av kreditobjektet, nämligen att kunna undvika särskilda åtgärder
för skogspantens säkerställande. Genom att lägga hela produktionsenhelen
till underlag för krediten skulle ur säkerhetssynpunkt den fördelen erhållas,
att hela skogens skötsel bleve reglerad, varigenom bl. a. större trygghet
bereddes beträffande egendomens förmåga att med sin avkastning bära
de årligen återkommande annuiteterna samt kreditgivarens risk att behöva
å tilläventyrs övertagen egendom verkställa dyrbara återväxtåtgärder undvekes.
Mot förslaget att i belåningen medtaga ali skog har anmärkning gjorts av
domänstyrelsen och ett förvaltningsutskott. I övrigt har förslaget härutinnan
lämnats utan erinran. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och
iva skogsvårdsstyrelser hava särskilt berört frågan. —• Centralrådet förklarar
sig dela de sakkunnigas uppfattning att skogsvårdslagen i dess nuvarande form
ej för långivaren skänkte betryggande garantier för skogsvårdens bibehållande,
liksom detta ej heller vore fallet vid belåning enbart, förutom mark och återväxt,
av yngre skog. Det torde därför, säger centralrådet, vara riktigt, som
dc sakkunniga föreslå, att i låneobjektet medräkna all å marken växande skog
och att genom särskilda avverkningsföreskrifter trygga ett skogsvärde, som
skänker betryggande marginal för lånesumman.
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 228 käft. (Nr 265.) 3
Belånings
objektets
omfattning.
De sakkunniga.
Remiss
yttranden.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 2G5.
Departementschefen
-
Skogsrärdets
fastställande.
De sakkunniga.
Domänstyrelsen yttrar, att det kunde sättas i fråga, huruvida en ordnad
skogsbelåning, särskilt om densamma skulle avse jämväl äldre skog, vore
ägnad att befrämja skogsvården. Belåningen krävde i fråga örn avverkning
av äldre skog en återhållsamhet, som kunde komma att resa hinder för ändamålsenlig
vård av skogen. På grund härav syntes möjligen belåningen i huvudsaklig
anslutning till vad den av 1920 års skogsvårdsstyrelsemöte tillsatta
kommittén uttalat, böra begränsas till plantskog och yngre skog. Härigenom
vunnes även fördelen, att medverkan från skogsvårdsstyrelserna kunde undvikas.
Styrelsen ansåge därför, att belåningen helst borde begränsas till plantskog
och yngre skog.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra landstingsområde
framhåller, att den äldre skogens värde lämpligast syntes böra tillgodogöras
genom avverkning och att därför endast yngre skog borde ifrågakomma
som underlag för primärkrediten.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att skogskrediten får sin mest rationella
form, om densamma grundas på hela produktionsmedlet. De med en
begränsning av belåningsobjektet förenade olägenheterna äro påtagliga, och
man skulle, såsom det framliallits, ändå ej vinna den förenkling genom undvikande
av kontroll, som varit yttersta anledningen till att man tidigare sökt
sig fram efter denna snävare linje. Med hänsyn till de verkningar varje utvidgning
av kreditmöjligheterna inom hypoteksinstitutionen medför i avseende
å utelöpande obligationers ställning är det också av vikt att den möjliga omfattningen
av belåningsobjektet avgöres i ett sammanhang, oberoende av att
skogens kreditvärdighet måhända ej behöver genast anlitas i sin fulla utsträckning.
Man kan taga för visst, att hypoteksföreningarna i begynnelsen
och till dess mera erfarenhet vunnits komma att gå fram med mycket stor
varsamhet.
Den av domänstyrelsen anförda synpunkten skulle onekligen äga fog för sig.
därest skogen underkastades exempelvis en detaljerad hushållningsplan, som
— även örn skogens avkastningsförmåga däri underskattats —• icke finge
rubbas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid det rättsskydd, som
gjorts obligatoriskt för kreditens användning, icke beredas åt avverkningsföreskrift,
som strede mot god skogsvård, och det har i övrigt föreslagits sådan
reglering av skogshushållningen, varigenom jämkningar och ur skogsvårdssynpunkt
eller av andra skäl önskvärda avvikelser från föreskrift skola
utan svårighet kunna göras. De sakkunnigas förslag rörande belåningsobjektets
omfattning synes därför ej vara ägnat att väcka betänkligheter i nu omnämnda
hänseende.
Börande skogens värdering hava de sakkunniga (sid. 65—69) till en början
betonat vikten av att den normeras på ett enkelt och lättfattligt sätt och att
extra kostnader för densamma så långt möjligt undvikas samt att framför allt
måste tillses, att uppskattningen blir tillförlitlig och att värdet bestämmes med
tillbörlig försiktighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
35
Den av 1920 års skogsvårdsstyrelsemöte tillsatta kommittén byggde lia de
vid fastighetstaxering tillämpade grunderna. De sakkunniga hava anslutit
sig till dess mening. Taxeringsgrunderna, anföra de sakkunniga, äro som enkom
gjorda för de anspråk och synpunkter, vilka särskilt gjorde sig gällande
vid den långtidiga krediten. Det vid taxeringen avgörande vore den avkastning,
som kunde för framtiden påräknas under förutsättning att skogsbruket
bedreves efter rationella grunder. Det vore alltså icke direkt saluvärdet, ett
tillfälligtvis förefintligt högt »slaktvärde», som man ville träffa, utan det
kapitaliserade värdet av den avkastning, som skogen ansåges kunna ge på
lång sikt, eller, örn man så ville uttrycka det, produktionens stadigvarande förräntningsförmåga.
Det vore uppenbarligen just en sådan måttstock, som
borde användas vid långtidig kredit å skog, som i samband med belåningen
lades under uthållig vård.
De sakkunniga hava emellertid ej blott ansett taxeringsgrunderna böra följas,
utan därjämte föreslagit det vid taxeringen åsätta värdet å skogen såsom
maximum för det belåningsvärde, som får fastställas för skogen. Vid skogsbelåning,
d. v. s. då hela produktionsmedlet lägges till grund för krediten,
borde också enligt de sakkunniga samma princip gälla själva marken, vars
värdering intimt sammanhängde med skogens och ej lämpligen kunde brytas
ut ur det system, som tillämpades för den senares uppskattning.
Såsom skäl för ett sådant värdemaximum anföra de sakkunniga följande:
''För närvarande gäller vid belåning hos hypoteksförening, att en egendoms
belåningsvärde bestämmes antingen efter dess taxeringsvärde (jordbruksvärdet)
eller efter hypoteksvärdering. Det värde, som framkommit vid det ena
eller andra anlitade tillvägagångssättet, får ej överskridas. Hypoteksvärdering
kommer i regel till användning endast då ett högre belåningsvärde förväntas
kunna härigenom ernås. Författningen fastslår i detta fall icke någon
bestämd maximigräns, utan det tillkommer hypoteksinstitutionen själv att
i viss ordning uppgöra de tariffer, vilka skola följas. Häremot är intet som
helst att erinra. Erfarenheten har nogsamt visat, att den frihet, som i berörda
hänseende lämnats institutionen, handhafts med största omsikt och ansvar.
Och någon anledning att förvänta sig annat beträffande skogens värdering
finnes ej. Då likvisst föreslås att uttryckligen binda skogsvärderingen
vid en fast övre gräns, sker detta med tanke på den inverkan det nya kreditföremålets
inordnande i institutionens rörelse i annat fall kunde medföra beträffande
hypoteksbanken inlåning. Hur man än värnar örn skogspanten,
kunde måhända ej helt undvikas att hos den obligationsköpande allmänhet, sora
ej vore fullt insatt i förhållandena, en viss misstro, åtmintone till en början,
yppade sig mot belåning av växande skog utan ett redan i författningen uttryckligen
fastställt maximum i värdesättningen. Man må visserligen ej överdriva
farhågan. Törhända komme den att visa sig alldeles ogrundad. Fölin
stitutionens verksamhet är emellertid även en mindre rubbning av inlåningsvillkoren
en mycket ömtålig sak, varför det ligger vikt uppå att ingenting
försummas till förebyggande av en dylik verkan. Framför allt är försiktighet
på sin plats, då det gäller en i vårt land ännu oprövad kredit. Från
denna synpunkt sett kommer det uppenbarligen att innebära ett kraftigt stöd,
örn man kan åberopa att vid belåning av skog denna jämte skogsmarken aldrig
kan upptas till högre värde än det vid fastighetstaxeringen åsätta, ett vinde
som sedan gammalt i allmänhetens medvetande framstått såsom den trygga
utgångspunkten för bestämmande av all fastighetskredit. Göres denna begränsning,
anse vi •— men också endast för sådant fall — skogskrediten kun
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Remiss
yttranden.
na^ infogas i hypoteksinstitutionens rörelse utan att man behöver hålla den isär
i rån den övriga låneverksamheten och göra en ur andra synpunkter oläglig
uppdelning av rörelsen i två skilda grenar.’
Med taxeringsvärdet som maximum, fortsätta de sakkunniga, bleve värderingen
i hög grad förenklad. Den komme att bestå i en kontroll av de faktorer,
vilka legat till grund för detta värde. En helt ny värdering, jämförlig
med en vanlig hypoteksvärdering, behövde ej komma i fråga, och man kunde
undvara särskilda för skogen uppställda detaljerade värderingsnormer. Värderingen
bleve snabb, enkel, billig och lättfattlig för lånsökanden, vilken härigenom
kunde på förhand ungefärligen bedöma den genom skogens medräknande
möjliga ökningen i egendomslånen.
Skogens taxeringsvärde, som oftast holle sig under, i vissa fall betydligt
under marknadsvärdet, komme, enligt de sakkunniga, att i allmänhet visa sig
godtagbart som belåningsvärde, men det måste dock alltid kontrolleras. Denna
kontroll kunde till en viss grad ske på samma sätt som vid belåning av
jord, d. v. s. med ledning av förefintliga handlingar, tillgängliga upplysningar
och med kännedom om förhållandena på orten. En av taxeringsvärdets faktorer,
relativa skogstillgången, förutsatte dock alltid en noggrannare kontroll,
med hänsyn framför allt till att avverkning utöver tillväxtförmågan kunde
hava ägt rum efter senaste taxering. Såsom en första åtgärd till utrönande
huru härmed förhölle sig kunde lämpligen ett frågeformulär föreläggas lånsökanden
till besvarande. Av principiella skäl och för att utåt giva den nya
krediten tillbörlig styrka borde emellertid fasthållas vid att skogen därjämte
alltid skulle beses innan lån beviljas. De sakkunniga hava därför i sitt förslag
upptagit såsom obligatoriskt villkor för skogslåns beviljande att hypoteksföreningen
alltid skall göra sig underrättad örn skogstillgången.
Rörande undersökningen av skogstillgången hava de sakkunniga uttalat, att
länsskogvaktarna, vilka tämligen regelbundet bereste sina distrikt och som
oftast j.själva verkställde utstämplingarna, i allmänhet hade reda på huruvida
skogstillgången sedan nästföregående taxering nämnvärt nedgått, varför ett
besked från deni skulle bliva tillfyllest. Där denna väg ej stöde öppen, borde,
i regel av en hypoteksföreningens värderingsman, på platsen göras en undersökning,
som dock icke, liksom en vanlig hypoteksvärdering, behövde innebära
en i grunden ny värdering, då det här blott vore fråga om kontroll av
viss faktor i taxeringsvärdet, vilket icke finge överskridas.
Kostnad för värderingsman borde, enligt de sakkunniga, uttagas av lånsökanden.
De sakkunniga hava emellertid betonat, att en fullständig hypoteksvärdering
icke behövde ifrågakomma och att särskilt besök på platsen enkom
för nu nämnda ändamål undvekes bl. a. i de fall, där fackman anlitades
för uppgörande av avverkningskalkyl.
Mot det föreslagna värderingssättet och fastställandet av belåningsmaximum
har i allmänhet icke någon erinran gjorts. I ett flertal yttranden framhålles,
att man med beaktande av de i allmänhet låga taxeringsvärdena å skogen
därigenom får en försiktig grund för belåningen.
Bland dem, som yttrat sig i denna riktning må nämnas styrelsen för Värm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ZGö.
37
lands hypoteksförening, som anför, att det möjligen kunde anses såsom en
brist, att man icke kunde komma till högre belåningsvärde än det ofta relativt
låga taxeringsvärdet. Med hänsyn till att taxeringens skogsvärde ingalunda
alltid vore ett realisationsvärde utan fastmer ett diskonterat framtidsvärde
och med tanke på det osäkerhetsmoment, som alltid i viss mån måste åtfölja
en skogsbelåning, torde försiktigheten dock bjuda att nu ej gå längre än
de sakkunniga föreslagit; och vore de föreslagna bestämmelserna angående inhämtande
av upplysningar örn skogstillgången och dess fördelning på olika
åldersklasser nödvändiga men också tillräckliga för godkännande av skattetaxeringen
som belåningsgrund.
Mot den föreslagna begränsningen i belåningsvärdet uttalar sig skogsvårdsstyreisen
i Gävleborgs län, som bl. a. anför:
Skogskrediten komme med en dylik begränsning i många fall icke att medföra
de åsyftade fördelarna. Styrelsen åberopade fall, då skog bevisligen sålts
till det dubbla taxeringsvärdet. Vid hypoteksvärdering hade hittills icke i
författningen föreskrivits någon bestämd maximigräns. Denna frihet borde
bibehållas även vid belåning av växande skog. Först då finge föreningen möjlighet
att, örn ägaren så påfordrade, genom hypoteksvärdering åsätta ett verkligt
belåningsvärde. Därjämte vunnes den fördelen, att taxeringsvärdena mera
kritiskt undersöktes till gagn vid utformningen av en jämnare taxering. En
dylik anordning komme förvisso icke att medföra någon misstro hos den obligationsköpande
allmänheten.
Utan att vilja ifrågasätta högre belåning än de sakkunniga föreslagit, anser
styrelsen för Målar pr ovins emos hypoteksförening hypoteksvärdering å skogsmarken
böra bibehållas även vid skogens belåning och yttrar härutinnan:
Mot förslaget att överflytta skogsmarkens värde från jordbruksvärdet till
skogsvärdet torde flera invändningar kunna göras, och tillräckliga skäl att
frångå den vid taxeringen och hos hypoteksföreningarna tillämpade principen
att hänföra skogsmarken till jordbruksvärdet syntes ej föreligga. Enligt förslaget
måste ju, då egendom förut vore besvärad av hypotekslån, en omvärdering
ske, så att man finge fram ett nytt belåningsvärde för jordbrukslånet, som
icke grundade sig på skogens värde. Befunnes då detta nya belåningsvärde
så lågt, att 55 % därav understege kapitalskulden å den förut befintliga belåningen,
måste ju denna överskjutande del av samma belåning överflyttas till
och uppgå i skogslänet. Denna överflyttning torde emellertid ej kunna ske
på annat sätt än genom en omsättning av erforderlig del av den förra skulden
till ett nytt lägre jordbrukslån och överskottets uppgående i skogslänet. Löpte
då den överflyttade låneandelen med en ränta, som vore lägre än den vid omsättningstillfället
för nya lån gällande, komme ju, även örn den till lägre jordbrukslån
omsatta delen finge behålla samma lägre ränta som förut, i allt fall
den överskjutande delen av gamla lånet, som skulle uppgå i skogslänet, att
åsamkas den högre räntan, varjämte samma låneandel kunde tänkas komma
att drabbas av högre förvaltningsbidrag och högre amortering. En sådan
rubbning av redan förefintliga lån skulle undvikas, örn man läte jordbrukslånet
baseras, såsom nu, på hela markvärdet och satte gränsen för sådant lån
till 55 % av jordbruksvärdet eller hypoteksvärderingsvärdet, oell i stället motvägde
den på hypoteksvärdering grundade för höga jordbelåning, som härvid enligt
de sakkunniga skulle uppstå, genom att den växande skogen belånades till lägre
procent av skogsvärdet än 55 %. Genom verkställd undersökning av en del
fall hade utrönts, att en belåning till 55 % av hypoteksvärderingsvärdet å in
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
ägojorden oell å taxeringsvärdet för skogsmarken med växande skogen motsvarade
55 % av det vid hypoteksvärdering av hela arealen erhållna markvärdet
och 40—45 % av skogsvärdet. Genom den nu framkastade anordningen
skulle vinnas förenklingar även i andra avseenden. Styrelsen ville därför föreslå,
att jordlån såsom hittills skulle baseras på egendomens hela markvärde,
således även på skogsmarkens värde, och att de kunde beviljas intill 55 % av
det i taxeringsvärdet redovisade jordbruksvärdet eller det vid hypoteksvärdering
funna värdet, samt att skogslån baserades på allenast det i taxeringsvärdet
redovisade värdet å växande skog, det s. k. skogsvärdet, och att de kunde
beviljas intill en lägre -—- till 45 föreslagen — procent av skogsbelåningsvärdet
i sådana fall, då jordlån å egendomen utlämnats efter hypoteksvärdering, och
i övriga fall till 55 % av skogsbelåningsvärdet.
I samma riktning uttalar sig hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Stockholms län.
Hypotek shank ens styrelse bemöter Mälarprovinsemas hypoteksförening och
anför:
Såsom grundläggande för skogsbelåningen syntes de sakkunniga bl. a. anse
dels att skogsmark, när skog belånades, ej finge upptagas högre än dess
taxeringsvärde, dels ock att någon artskillnad icke finge inläggas mellan skogsbelåningen
och institutionens övriga utlåning. Skogsbelåningen måste — även
örn den krävde en viss större kontrollverksamhet -—• så att säga växa in i institutionen
utan att ens få skenet av en artskild påbyggnad. Man borde icke
ens tala örn skogslån och jordlån, lika litet som man hittills skilt på åkerlån,
ängslån och skogsmarkslån. Det enda, som möjligen kunde sägas, borde bli
att en del av lånebeloppet vore baserat på värdet av skogsmarken med den
växande skogen — skogsandelen — likasom en annan del vore baserad på inägojorden
—■ örn man så ville, kallad jordandelen. Mälarprovinsemas hypoteksförenings
förslag syntes avse, att artskillnad skulle göras mellan »skogslärl»
och »jordlån». Blotta införandet av dessa benämningar i författningen
måste emellertid vara ägnat att framhäva skogsbelåningen på ett sätt, som
kunde Wiva ödesdigert för uppskattningen av kreditvärdigheten hos bankens
obligationer. Bankstyrelsen ville bestämt avstyrka föreningens ändringsförslag,
som syntes i avsevärd grad vara byggt på en oriktig bedömning av innebörden
i sakkunnigförslaget. Föreningens förslag innebure nämligen, att
hypoteksvärdering — även vid skogsbelåning — skulle omfatta jämväl skogsmarken,
varemot bankstyrelsen i likhet med de sakkunniga ansåge det vara en
kardinalpunkt i deras förslag, att så icke finge ske. Föreningen ville visserligen
i detta sammanhang sänka skogsbelåningsprocenten, men bankstyrelsen
ansåge frågan även i den formen allt för litet utredd till sina konsekvenser.
Rörande kontrollen av taxeringsvärdet anför Sveriges skogsägareförbund:
Förbundet ansåge, att taxeringsvärdena i princip borde godkännas som belåningsvärden
även för skogen, men ville samtidigt, i motsats till kommittén,
göra gällande, att de nuvarande skogsvärdena i allmänhet voro något för höga.
Vid taxeringens genomförande 1928 upptogos rotvärdena fullt i nivå, stundom
till och nied över då gällande virkespriser. Taxeringen kunde sägas ha ägt
rum till dåvarande marknads högsta prisläge. Under de år, som sedan förflutit,
hade priserna för timmer, furupappersved, brännved och diverse specialsortiment
fallit. Taxeringsvärdena å skogen läge därför numera i allmänhet
över marknadsvärdet. Huru utvecklingen inom den närmaste framtiden kunde
komma att te sig, vore vanskligt att säga. Ännu skönjdes emellertid inga tecken
till förbättring av virkespriserna, snarare gjorde sig en fortsatt avmatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr H65.
39
liing gällande. Vid sådant förhållande syntes det måhända vara något djärvt
att utan justering använda 1928 års taxeringsvärden som belåningsvärden för
skogen. Förslaget att kontrollen skulle ske i form av en förfrågan hos
länsskogvaktaren i orten, ansåge förbundet ej lämpligt. Även örn dessa tjänstemän
i allmänhet finge anses besitta en rätt god lokalkännedom, torde denna
dock ej vara tillräcklig för att göra dem kompetenta att utan undersökning på
ort och ställe bedöma, örn en fastighets taxeringsvärde å skogen lämpligen
borde kunna användas som belåningsvärde. Det syntes vara allt för lättvindigt
att grunda skogskrediten enbart på skrivbordsutlåtanden av personer, som
i övrigt alls ej hade med hypoteksinstitutionen att göra eller stöde i ansvar
gent emot denna.
I samma fråga framhåller svenska fondhandlareföreningen, att det syntes
lämpligast, det kreditbeloppen fastställdes allenast å syneförrättning i varje
särskilt fall, genom försorg av hypoteksföreningen och icke alternativt jämväl
med ledning huvudsakligen av egendomens bevillningstaxering, då egendomsvärdet
av skilda orsaker kunde hava undergått avsevärda förändringar efter
det taxering senast skedde och säker kännedom därom icke utan dylik förrättning
torde kunna erhållas.
Beträffande medverkan av länsskogvaktare har erinring gjorts från tre håll.
—- Skogsvårdsstyreisen i Värmlands län förklarar det sålunda mindre lämpligt
att inhämta ifrågavarande uppgifter från den med skogsägarna intimt samarbetande
underordnade personalen, utan borde hypoteksföreningen vända sig
till skogsvårdsstyrelser såsom officiell institution. I de flesta fall torde visserligen
länsskogvaktare^ rapport bliva grundläggande för styrelsens uttalande,
men den av styrelsen föreslagna anordningen innebure ur psykologisk
synpunkt ett beaktansvärt säkerhetsmoment samtidigt som den underordnade
tjänstemannen undginge att synligt ställas i en för hans framtida skogsvårdsverksamhet
möjligen mindre fördelaktig ställning till vederbörande skogsägare.
—- Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund förklarar sig anse det riktigt
att värderingen i första hand toge sikte på en undersökning av taxeringsvärdet
och att detta, när så kunde ske, lades som övre gräns för belåningsvärdet.
Hur värderingen borde utföras, vore tydligen en sak som långivarna
själva ägde bestämma. Centralrådet kunde dock ej anse lämpligt, att länsskogvaktaren
anlitades på det föreslagna sättet. Deras tjänsteutövning krävde
redan nu takt och skicklighet och ställde stora krav på karaktär och omdöme.
Att ytterligare belasta dem med sådana ömtåliga uppdrag, som ägde samband
med lånevärderingar, syntes ej riktigt. Centralrådet ansåg därför, att värderingarna
borde omhänderhavas av hypoteksföreningarnas skogligt utbildade
personer utom skogsvårdsstyrelsernas tjänst. — Liknande uttalande rörande
medverkan av länsskogvaktare har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jämtlands län.
Såväl till undvikande av risker som ock med hänsyn till hypoteksbanken Dcparteobliga
tioner är det av vikt att den tillåtna gränsen vid belåningsvärdets fast ..menUehefen.
ställande bestämmes efter försiktiga grunder, i synnerhet då det gäller en
ännu oprövad lånevcrksamhet med ett kreditföremål av dea art, varom här
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
är fråga. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning att belåningsvärdet
å skogsmark och skog ej bör få överskrida de därå vid senaste fastighetstaxering
beräknade värdena. Olägenheter av den art, styrelsen för Mälarprovinsernas
hypoteksförening framhållit, torde icke uppkomma. Är egendom
förut belånad efter hypoteksvärdering, då ökning i lånet genom skogens inräknande
i egendomsvärdet begäres, tarvas icke någon omvärdering, enär av
hypoteksvärderingsinstrumentet framgår det värde, till vilket skogsmarken
uppskattats. Likaså betingas ej av sakkunnigförslaget någon omsättning av
äldre lån. Bestämmelserna örn skogsmarkens värdering utgöra endast ett led
i beräkningen av högsta tillåtna belåningsvärdet för egendomen, men det har
ej varit avsett att därför utmärka det på skogsmarken och skogen belöpande
kreditbeloppet såsom ett särskilt lån. Det torde för övrigt vara principiellt
oriktigt att för fastställande av belåningsvärdet använda en metod, varigenom
värdet når en icke önskad storlek, och att sedan söka motverka denna olägenhet
genom en för olika fall ojämnt verkande procentuell begränsning av belåningen.
Då taxeringsvärdet gjorts till maximum för belåningsvärdet å skogsmark
och skog, skulle enligt de sakkunniga en fullständig hypoteksvärdering ej bliva
under alla förhållanden nödvändig, utan det har räknats med att belåningsvärdet
i allmänhet kunde fastställas efter en kontroll av de faktorer, vilka
tillsammans grunda taxeringsvärdet. Dessa faktorer äro markens areal och
bonitet samt virkets rotpris och relativa skogstillgången. Till en viss grad
kan denna kontroll ske utan undersökning på marken, men uppenbarligen
fordrar, såsom de sakkunniga förutsatt, särskilt bedömandet av relativa skogstillgången,
att skogen besetts. De sakkunniga hava härutinnan föreslagit en
obligatorisk föreskrift ävensom att hypoteksvärdering å marken måste ske,
örn värdet finnes hava nedgått efter senaste taxering. Däremot hava de ej
ansett det böra i författning föreskrivas huru hypoteksföreningarna skola åstadkomma
den stadgade undersökningen å marken. Det synes icke heller mig
lämpligt att härom inrycka bestämmelser i författningen, utan det torde böra
ankomma på vederbörande inom hypoteksinstitutionen att ordna frågan.
Emellertid hava de sakkunniga förslagsvis omnämnt huru man för olika
fall skulle kunna gå till väga för att ernå kontroll å skogstillgången och därvid
bl. a. tänkt sig viss direkt medverkan av länsskogvaktarna. De härutinnan
framställda erinringarna synas mig i viss mån befogade. Det torde sålunda
bliva beroende på skogsvårdsstj^relsens prövning örn och i så fall under
vilka former den vill lämna sitt biträde för upplysningar örn eventuella förändringar
i skogstillgången. Något åliggande för styrelsen kan givetvis ej
komma i fråga. Under alla förhållanden ligger det i hypoteksföreningarnas
intresse att hava till sitt förfogande skogligt erfarna värderingsmän, vilka
kunna, där så erfordras, företaga den undersökning, varom nu är fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
41
Skogsvärdets säkerställande.
Jag övergår nu till den onekligen viktigaste punkten i skogsbelåningsfrågan,
den som berör själva grundorsaken till att kredit hittills ej lämnats å skog,
nämligen hur skogen må kunna göras till en för kreditgivaren så betryggande
säkerhetstillgång, att densamma kan läggas till grund för primär
kredit.
I denna fråga hava de sakkunniga till en början betonat, att fordringarna
måste ställas mycket högt, icke minst med hänsyn till att skogen skulle bliva
del av underlaget för hypoteksbankens obligationer. Skogen måste då göras
till vad jorden nu vore — en i möjligaste män »oförstörbar» pant. Efter
att hava (sid. 41—44) närmare motiverat varför nu tillgängliga civila rättsmedel
och skogsvårdslagen ej lämnade kreditgivaren erforderlig säkerhet, hava
de sakkunniga förordat den anordningen, att skogsägaren-låntagaren förbinder
sig att på visst sätt reglera skogshushållningen och att denna regleringgenom
särskilda åtgärder beredes vissa för kreditgivaren betryggande rättsverkningar.
Rörande skogshushållningens ordnande hava de sakkunniga betonat,
att visserligen ett visst band på låntagaren ej kunde undvikas, men att
det under alla förhållanden borde ses till att hans handlingsfrihet ej onödigtvis
beskures, samt härom yttrat :
’Går det hela i stort sett ej ut på annat än att ägaren är skyldig sköta skogen
på ett ändamålsenligt vis, vilket — rätt sett — överensstämmer med
hans eget intresse, men i övrigt får själv och efter eget bedömande handhava
sitt skogsbruk, bör det ej falla sig svårt eller motbjudande för låntagaren
att foga sig i de med lånet förknippade villkoren. Vad de åsyfta är ej annat än
vad skogsägarna redan nu i stor utsträckning alldeles frivilligt iakttaga, därför
att de funnit det med egen fördel förenligt. Alltmer vanligt har det ock blivit
att anlita skogsvårdsstyrelserna för utstämpling eller anvisning för avverkning,
ja, i vissa orter förekommer i allmogeskogama knappast någon avverkning
till avsalu utan efter dylik utstämpling. Det är till och^ med ej
sällsynt, att skogsägare lägga hela skötseln av sin skog i händerna på skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän. Varken det ena eller andra bör dock uppställas
såsom obligatoriskt villkor för skogslån. Givetvis kan det av flera skäl vara
lämpligt och för kreditgivaren lugnande att avverkningen sker efter, utstämpling
eller anvisning av dylik tjänsteman. Sannolikt komma ock lantagarna
i allmänhet att självmant förfara på detta sätt och aven att, örn så önskas,
frivilligt förbinda sig därtill. Men något allmänt tvång bör icke gälla. Det
är oss främmande att vilja införa någon sorts förmynderskap eller att frånhända
ägaren förvaltningen av skogen. Därför har ej heller ansetts lämpligt
eller ens nödigt att stadga bokföring över avverkningarna eller anmälningsskyldighet
rörande desamma. Ägaren bör, örn han sa vill, bibehållas i sin
rätt att, utan att behöva för granskning och godkännande redogöra för tillämnade
åtgärder, själva avgöra hur han i detalj vill planera och utföra avverkningarna.
Endast att han vidmakthåller skogen, men detta bör å andra
sidan strängt iakttas.’
Angående formen för skogshushållningens reglerande hava de sakkunniga
uttalat, att allt efter förhållandena olika tillvägagångssätt med mer eller
Reglering
av skogshushållningen.
Dc sakkunniga.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
mindre detaljerade föreskrifter kunde tänkas oell att hypoteksföreningama borde
lämnas fria händer att själva bedöma vad de härutinnan ansåge behövligt.
De sakkunniga hava dock angivit vissa allmänna riktlinjer och därvid särskilt
fäst uppmärksamheten på att skogsägarens handlingsfrihet ej onödigtvis klavbindes.
Härom hava de yttrat:
''Erfarenheten kommer helt säkert att visa, att man i de allra flesta fall kan
ordna det mycket enkelt och utan över hövan detaljerade regler. Framför allt
får ej en nitisk försiktighet sträckas därhän, att ägaren berövas tillgång till
husbehovsvirke eller förhindras vidtaga i beståndsvårdens intresse erforderliga
gallringar eller önskvärda föryngringshuggningar. Man bör ej obevekligen
fastlåsa avvekningen vid viss norm eller plan, utan bestämmelserna skola
lämna rum för anpassning efter olika situationer. Det bör bland annat så
ordnas, att utan säkerhetens äventyrande ägaren får möjlighet på en gång göra
större avverkning, där detta ur skogsvårdssynpunkt är nödigt eller lämpligt.
Med ett ord, ägarens rätt att nyttja skogen får ej av överdriven ängslan för
tillfälliga fluktuationer i skogsvärdets storlek så kringskäras, att man dymedelst
motverkar en god och ekonomisk skogsvård. Därmed vore en av kreditens
viktigaste uppgifter förfelad. Det kan heller icke komma i fråga, att
i lag ställa särskilt stöd till förfogande för en dylik avverkningsbegränsning.’
De sakkunniga hava dessutom (sid. 49—54) förslagsvis omnämnt några sätt
att reglera skogshushållningen. Beträffande skogar, vilka i avseende å beståndsåldramas
fördelning äro något så när normalt sammansatta, hava de
tänkt sig en bestämmelse om avverkningen kunna såsom huvudregel innehålla
att avverkningarna skola ske enligt grunderna för god skogsvård med tillägg
eventuellt av en föreskrift örn fördelning av gallringsuttagen, exempelvis att
högst 20 % av arealen må årligen genomgallras med rätt för ägaren att, örn gallring
vissa år ej verkställes, i efterskott få uttaga det besparade. Såsom ett
tillskott av trygghet kunde bestämmas, att avverkning skulle ske efter ^stämpling
eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, varigenom kontrollen
uuderlättades och uppsikten över årets avverkningar kunde utan extra tidsspillan
ske i samband med utstämpling eller anvisning för nästa års utdrivning.
Att göra utstämpling eller anvisning till ett under alla förhållanden ofrånkomligt
villkor hava de sakkunniga dock ansett olämpligt med tanke särskilt på
skogar under egen forstlig förvaltning.
Beträffande mera ojämnt sammansatta skogar hava de sakkunniga ansett
ändamålsenligt, att i awerkningsbestämmelserna föreskrives visst maximum
för den kubikmassa, som får årligen uttagas, eventuellt även att i stora drag
anges i vad mån föryngringshuggningar av skilda slag må företagas. I dylik
föreskrift borde jämkningar kunna företagas och även tillfälliga avvikelser tilllåtas.
En föreskrift av nu nämnt slag krävde, enligt de sakkunniga, en närmare
undersökning av skogens awerkningskapacitet, och denna kunde lämpligen på
begäran av skogsägaren verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Beträffande
mindre avsevärda skogar torde en okulärbesiktning av länsskogvaktare
vara för ändamålet tillfyllest, men eljest torde kunna förväntas, att uppdraget
överlämnades exempelvis åt någon assistent inom styrelsen, där sådan
funnes. I sista hand stöde alltid den möjligheten öppen att lämna uppdraget åt
någon särskilt anlitad fackman eller skogsbyrå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
43
Slutligen hava de sakkunniga omnämnt ett tredje sätt för avverkningens reglerande,
nämligen genom en fullständig hushållningsplan. Det skulle emellertid,
framhålla de sakkunniga, vara synnerligen olämpligt att för beviljande av
lån påfordra upprättande av en dylik. Dess uppgörande vore kostsamt, och
man finge räkna med att en dyrbar revision av planen bleve nödvändig vart
tionde år. Dessutom skulle låntagaren över hövan klavbindas. Hushållningsplan
syntes därför böra läggas till grund för långivningen endast då ägaren,
oberoende därav, ändock ämnade anskaffa en detaljerad plan eller redan i sitt
skogsbruk följde sådan.
Emot förslaget att göra långivningen beroende av att skogshushållningen regleras
har i allmänhet erinran ej gjorts. — Bland dem som tillstyrkt förslaget må
nämnas Sveriges skogsägareförbund. Förbundet, som förklarar sin granskning
endast avse att utreda i vad mån förslaget finge anses lämpligt och tillfredsställande
för låntagarnas vidkommande, anför i nu förevarande hänseende,
att det vore givet, att låntagaren, örn han överhuvudtaget ville använda denna
billiga kreditform, måste foga sig efter vissa till långivarens skyddande uppställda
säkerhetsföreskrifter. Beträffande arten av dessa föreskrifter gåve
förslaget knappast anledning till erinran. Det innebure ju i huvudsak intet
annat, än att den belånade skogen skulle bibehållas i kontinuerlig produktion,
vilket med hänsyn till långivaren vore absolut nödvändigt. Emellertid skulle
det ju ankomma på hypoteksföreningarna att formulera avverkningsföreskrifterna
i låneavtalen. Mycket berodde alltså på huru dessa komme att tillämpa
de av de sakkunniga angivna grundläggande principerna. Skogsägaren finge
emellertid städse tillfälle att själv föra sin talan vid förhandlingarna om låneavtalet.
Funne han de av föreningen föreslagna restriktionerna för hårda,
stöde det ju honom alltid öppet att avstå från primärkreditens utsträckande till
skogsvärdet.
Mot förslaget i denna del yttra sig styrelserna för Östgöta och Örebro läns
hypoteksföreningar och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands
län.
Styrelsen för Östgöta hypoteksförening framhåller, att kreditgivningen skulle
enligt de sakkunnigas förslag bliva komplicerad, att lång tid skulle åtgå innan
ett lån kunde utlämnas, att de för låns beviljande uppställda villkoren med därmed
förenade kostnader och bundenhet för låntagarna hotade att borteliminera
den i utsikt ställda fördelen, samt att kontrollen över skogshushållningsreglerna
säkerligen skulle mången gång till sin effekt komma för sent och inveckla hypoteksföreningarna
i vittutseende processer. Styrelsen, som vore övertygad örn
behovet av en utvidgad kreditgivning, ansåge sig på anförda skäl ej kunna tillstyrka
förslaget, utan ville för sin del föreslå, att utan införande av särskild
kontroll å skogshushållningen lån i stället kunde beviljas upp till GO % av det
taxerade jordbruksvärdet med frånräknande av skogsarealen samt 30 % å skogsarealens
och skogens taxeringsvärde. — Samma förslag framföres av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands län, endast med den avvi
-
B, emissy
t tran den.
44
Kungl. Majlis proposition nr 2G5.
kelsen att skogsmarken och skogen borde få belånas upp till 55 % av deras taxeringsvärde,
i det fall att lånsökanden underkastade sigv de i sakkunnigförslaget
uppställda villkoren och bestämmelserna.
Styrelsen för Örebro läns hypoteksförening andrager, att skogsbelåningen
skulle bliva förenad med många kostnader dels till hypoteksföreningen, dels för
kontroll å skogen, dels ock för brandförsäkring. Kostnaderna skulle bliva så
mycket kännbarare, som skogens taxeringsvärde vanligen vore jämförelsevis
lågt, så att skogslänen ej bleve så stora. Då dessutom samarbetet med skogsvårdsstyrelsen
för tillsynen över skogshushållningen kunde giva anledning till
avsevärda meningsskiljaktigheter, avstyrktes förslaget. — Domänintendenten
Gunnar Pettersson, som jämte ytterligare en ledamot reserverat sig mot styrelsens
yttrande, tillstyrker förslaget och anför, att lånekostnaderna icke behövde
uppgå till sådana belopp att ensamt de behövde motivera ett avstyrkande och
att meningsskiljaktigheter av angiven art icke behövde ifrågakomma.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde, som funnit de
sakkunnigas utredning klarläggande och tillfredsställande samt deras förslag
utgöra en framkomlig väg och ur skoglig synpunkt beaktansvärd, framhåller
emellertid med hänsyn till rådande förhållanden inom dess verksamhetsområde
att den på föreslaget sätt ökade kreditmöjligheten säkerligen skulle bliva av
mindre betydelse för den enskilde skogsägaren och att en höjning av maximigränsen
till förslagsbevis 60 % i nu rådande kreditsystem syntes vara ett enklare
och lämpligare förslag för ordnandet av den primära jordbruks- och skogskrediten.
I anledning av det yttrande, som avgivits av Östgöta hypoteksförenings styrelse,
har hypoteksbankens styrelse förklarat, att den bestämt avstyrkte en höjning
av belåningsgränsen utöver vad som föreslagits, att styrelsen icke funnit
övertygande skäl anförda för att kontroll kunde helt undvaras vid en lägre
beläning av skogen än de sakkunniga föreslagit samt att de av föreningen befarade
formella och kamerala svårigheterna syntes i hög grad överdrivna.
Rörande formen för skogshushållningens reglering hava följande erinringar
gjorts:
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: En bestämmelse örn att avverkningarna
skulle ske efter grunderna för god skogsvård vore alltför vag. Även
bland fackutbildade skogsmän rådde stora meningsskiljaktigheter ifråga örn
skogsskötseln. Då närmare bestämmelser om avverkningen icke meddelats.
vöre det därför av största vikt, att bland villkoren för lån inrymdes föreskrift
örn skyldighet för låntagaren att anlita skogsvårdsstyrelsens biträde för
utsyning av all skog till avsalu och att vid avverkning av sålunda utstämplad
skog kvarlämna skogsvårdsstyrelsens stämplingsmärke å stubbar. Därmed
vunnes bl. a. att hypoteksföreningen och skogsvårdsstyrelsen erhölle tillförlitliga
och detaljerade uppgifter örn mängden och beskaffenheten av utsynad
skog, att kontrollen över årets avverkningar kunde ske i samband med utstämpling
eller anvisning för ett kommande års utdrivning och att bevisskyldigheten
genom det kvarlämnade stämplingsmärket underlättades vid förekommande
tvister ifråga om avverknings laglighet.
Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utstämpling eller anvis
ning
borde bliva obligatoriska och skogsvårdsstyrelserna skulle hava författningsenligt
åliggande att verkställa dessa åtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
45
Skogsvårdsstyreisen i Norrbottens län: Vid avvcrkningsförbuds utfärdan
de
stadgades, att skog därefter ej finge avverkas för avsalu annat än efter
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I regel skulle sådant tillstånd föregås av
stämpling genom styrelsens försorg. Det syntes att, då skogen skulle utgöra
säkerhet för lån, borde styrelsens tillstånd för avverkning till avsalu vara
ännu mera påkallat. Mot en sådan bestämmelse torde icke heller låntagaren
kunna göra någon befogad invändning. Lånade man pengar med skogen som
säkerhet, finge det väl anses som en rimlig fordran, att bestämmandet om avverkningen
lades i taka händer.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhåller lämpligheten av att genom.
skogsvårdsstyrelsens försorg verkställes utstämpling eller anvisning. Styrelsen
borde dock äga att för särskilt fall medgiva undantag från denna regel.
Styrelsen för Värmlands hypoteksförening: Det syntes uppenbart, att av
verkning
under den tid skogen erfordrades som lånesäkerhet icke borde få ske
annorledes än efter utsyning av vederbörande skogsvårdsstyrelse (för skogar
med forstlig förvaltning möjligen efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen), men
det torde vara lämpligare att denna föreskrift fastställdes av skogsvårdsstyrelsen
än att den fixerades i lag. Det vore nämligen att anse såsom en given
förtjänst hos förslaget, att ej i författningarna intagits ingående föreskrifter
örn de bestämmelser, som av skogsvårdsstyrelsen skulle fastställas för begränsande
av skogens avverkning. I brist på erfarenhet vore det givetvis
lämpligast att överlämna åt hypoteksföreningarnas styrelser att i samband med
vederbörande skogsvårdsstyrelser från fall till fall träffa avgöranden örn den
erforderliga avverkningsbegränsningen.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: En besiktning och undersökning av
skogen genom någon skogsvårdsstyrelsens tjänsteman vore ofrånkomlig, innan
styrelsen föreskreve att den inskränkning i avverkningen, som markägaren
medgivit, skulle vara gällande. Möjligheten till skogsbelåning borde i större
omfattning än förslaget innebure komma skogen till gagn. Tjänstemannen, som
verkställde undersökningen, hade att förvissa sig örn huru inskränkningar i
avverkningen rätteligen borde göras, och borde därjämte uttala sin åsikt, huruvida
blivande avverkningar borde ske efter utsyning genom skogsvårdsstyrelsen,
som sedan därom bestämde. Man borde ju kunna fordra en bättre skogsvård
å belånade fastigheter än å andra, och då kunde styrelsen för sin del icke
vara nöjd med att markägaren medgivit och blivit ålagd viss inskränkning i
avverkningen, utan det måste särskilt tillses, att skogsbeståndens och skogsmarkens
resurser för ernående av högre, ja, den högsta möjliga tillväxt och
värdestegring utnyttjades. Exempelvis kunde nämnas, att markägarna i Jämtlands
län behövde en kraftig påstötning att rensa sina avverkningstrakter och
gallra sina snårskogs- och ungskogsbestånd. Det borde därför i lagen inrymmas
befogenhet för skogsvårdsstyrelsen dels att, där så prövades nödigt,
bestämma att utsyning å fastigheten skulle ske genom skogsvårdsstyrelsens
försorg på villkor, som eljest vore av styrelsen fastställda, dels ock att lämna
nödiga föreskrifter rörande markens och yngre skogsbeståndens behandling för
ernående av ökad tillväxt.
Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Örn årliga besiktningar skulle
verkställas å alla skogsbelånade fastigheter, kunde detta komma att medföra
ganska stor ökning av länsskogvaktarnas resor med åtföljande förhöjning av
kostnaderna. Vissa svårigheter vore även förenade med att efter en avverkning
kontrollera dennas kvantitet. För nedbringande av kontrollkostnaderna
genom onödiggörande av årliga besök och för kontrollens säkerställande vore
det ett ganska säkert medel, örn låntagaren ålades obligatorisk anmälningsplikt
och av skogsvårdsstyrelse godkänd stämpling före varje tilltänkt saluavverkning.
^Bestämmelse örn stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg borde
inryckas i lagtexten.
46
Kungl. May. ts proposition nr 2G5.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde ifrågasätter även,
att bestämmelser borde inryckas örn anmälningsplikt för tilltänkta avverkningar
och deras bedrivande endast efter av skogsvårdsstyrelsen utförd eller godkänd
stämpling.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Beträffande skog, som ej blivit föremål
för en av skogsvårdsstyrelsen godkänd utstämpling, borde långivaren
säkerställa sina intressen genom att fordra, att avverkningsförbud meddelades.
Ett sådant förbud, tillkommet i fullt samförstånd mellan långivare och låntagare,
kunde modereras exempelvis så att rätt till nödig husbehovsavverk*
ning medgåves utan föregående utstämpling.
Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Såsom underlag för uppsiktsverk
samheten
krävde styrelsen, att belånad skog ställdes under uthålligt bruk. Det
vore sålunda nödvändigt att en avverkningsplan uppgjordes, varvid fastställdes
vad som ungefärligen borde och kunde uttagas inom vissa femårsperioder.
För att möjliggöra för låntagaren önskvärda jämkningar i planen borde ett
smidigt rapportsystem upprättas mellan långivaren och skogsvårdsstyrelsen.
Upprättande av hushållningsplan komme visserligen att medföra högre kostnad,
men fördelarna av en sådan uppvägde denna uppoffring. Skogsbelåningen
finge ju dessutom sin egentliga betydelse beträffande större skogar.
Centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas förbund: De sakkunnigas strävanden
att åstadkomma möjligast enkla och billiga förfaringssätt vid lånetransaktionerna
och att lämna låntagaren största frihet i fråga om disponerandet
av skogen voro för visso erkännansvärda. Centralrådet hade dock en
känsla av att de sakkunniga gått väl långt i detta syfte. Det vore visserligen
alldeles riktigt, som de sakkunniga förutsatt, att lånevillkoren formulerades
så att deras tillämpning ej komme att strida mot en ekonomisk skogsvård, men
det vöre samtidigt nödvändigt. att_ villkoren ej vöre så vaga, att vida möjligheter
till olika tolkning förelåge i fråga örn huruvida desamma blivit överträdda,
varigenom tvister kunde uppstå. Det allmänt formulerade villkoret,
att avverkningarna skulle ske enligt grunderna för god skogsvård, vore ej tillfyllest
Sony säkerhetskrav i nu berörda hänseende. Vad som menades med
god skogsvård vore nämligen, även fackmän emellan, synnerligen diskutabelt.
Det syntes därför nödvändigt, att i lånehandlingarna angåves den kubikmassa,
som för år eller kortare perioder av år finge uttagas ur skogen. Bestämmandet
av denna avverkningskvantitet borde i flertalet fall kunna utrönas
genom jämförelsevis enkla taxeringsmetoder. Den grannlaga uppgift taxering
i nu ifrågavarande syfte i varje fall bleve, syntes dock böra läggas i händerna
på personer i mera auktoritativ ställning än länsskogvaktare. Kostnaderna
bleve härigenom större, men — då centralrådet utgick ifrån att skogsbelåning
ej bleve tillämpad beträffande mycket små egendomar — sannolikt överkomliga.
Centralrådet ansåge även att som allmän regel borde gälla, att utsyning
eller anvisning skulle ske, även örn i vissa fall undantag därifrån borde kunno
göras, där nämligen egendomarna redan voro underkastade ordnad skoglinförvaltning.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jämtlands län hava även ifrågasatt, huruvida icke bestämmelse
om maximum för avverkningen under viss tidsperiod bleve nödvändig.
Slutligen må nämnas, att styrelsen för Smålands hypoteksförening och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kronobergs län betonat nödvändigheten
av att avverkningsbestämmelserna från början föresloges från sakkunnigt
håll, lämpligen vederbörande länsjägmästare.
Med de anspråk, vilka måste uppställas på det som skall utgöra säkerhet
för fast primärkredit, bliva uppenbarligen särskilda åtgärder nödvändiga till
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
47
befästande av skogens värde som pant. Sådana åtgärder kunna ej undgås
genom att, såsom från ett pär håll föreslagits, bestämma lägre belåningsgräns
å skogsvärdet. Man kommer dock icke ifrån att det värde, som, låt vara efter
en försiktig grund, belånas, dock är en osäker panttillgång, och primärkredit
får icke grundas å sådana värden. Skogskreditens praktiska betydelse skulle
även, ordnad efter sistnämnda linje, bliva ringa, framför allt på den grund
att fastigheter med avsevärd skogstillgång därigenom säkerligen bleve uteslutna
från krediten. Om t. ex. belåningsgränsen för skogsmark och skog
bestämdes till 30 %, skulle detta beträffande en skogsfastighet kunna innebära
att vederbörande egendoms förutvarande belåning intill 50 % av jordvärdet
kunde utökas till 100 % eller mera av samma värde, vilket —- utan att
fastigheten tillfördes ökad kreditvärdighet -— vore orimligt och helt visst ej
heller skulle i praktiken tillåtas.
Det blir således nödvändigt att reglera skogshushållningen å belånad skog.
Ett visst band kommer härigenom alt läggas på skogsägaren. Men häremot
torde rimligen icke i och för sig kunna med fog göras någon invändning. Den,
som vill belåna ett eljest så ovisst kreditvärde som skogen, måste naturligen
finna sig i en viss begränsning i sin fria disposition av panten. Det gäller
blott att ej binda hans händer mer än som är nödigt. De sakkunniga hava i
de förslagsvis omnämnda tillvägagångssätten för reglerande av skogshushållningen
strävat efter enkla och billiga samt för skogsägaren så litet som möjligt
tryckande former. Från en del håll har erinrats, att de sakkunniga gått
väl långt i denna sin strävan. Bland annat har framhållits vikten av att avverkning
till avsalu sker efter utstämpling eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, och i vissa yttranden har maximering av avverkningen ansetts
nödvändig. En bestämmelse om utstämpling eller anvisning synes mig
visserligen utgöra ett värdefullt tillskott i kreditsäkerheten samtidigt som kontrollen
därmed i viss måll skulle underlättas och överavverkning —- åtminstone i
de fall då utstämpling föreskrivits — bleve lättare påvisbar. Emellertid är
det uppenbart olämpligt att fixera formen för;skogshushållningens reglerande.
Förhållandena kunna gestalta sig olika från fall till fall, och erfarenheten
torde giva bästa ledningen för en ur olika synpunkter tillfredsställande lösning.
Åt hypoteksföreningen bör därför lämnas att, efter verkställd undersökning,
i varje särskilt fall bedöma vilket tillvägagångssätt bör anlitas. Då
möjligheten till effektiv uppsikt blir beroende av avverkningsbestämmelsernas
innehåll, bör emellertid även den övervakande myndigheten beredas medinflytande
vid frågans avgörande.
Jag tillåter mig i detta sammanhang beröra frågan örn lånekostnaderna vid
skogsbelåning. Det torde icke kunna undvikas, att skogskrediten kommer att
tarva vissa utgifter utöver vad jordbelåning betingar, men frågan får naturligtvis
ej ordnas på ett sådant sätt, att de åsyftade, med primärkredit i övrigt
förenade fördelarna neutraliseras av dryga låneutgifter. Såsom de sakkunniga
tilnkt sig frågan löst, synas emellertid kostnaderna komma att hålla sig
inom en synnerligen måttlig ram och bliva lätt överkomliga. Engångsutgifter
vid sökande av lån skulle kunna ifrågakomma för värdering och för bedöman
-
48
Kungl■ Maj:ts proposition nr 265.
Avverkarö
gsföreskrift,
De sakkunniga.
de av skogens avverkningskapacitet. Därest undersökning måste verkställas
i etet senare hänseendet och utföres av fackligt utbildad person, skulle emellertid
särskild kostnad för värdering undvikas. I annat fall kunde visserligen
värderingen betinga ett besök på platsen enkom för bedömning av skogstillgången,
men denna förrättning skulle bliva enklare än den hypoteksvärdering,
som nu verkställes vid jordbelåning. Vad de årliga låneutgifterna beträffar,
innebär sakkunnigförslaget att skogen skulle kunna belånas på samma villkor
som gälla för andra hypotekslån med tillägg för övervakningskostnader. Även
örn man utgår ifrån att full ersättning skall utgå för övervakningen, blir denna
kostnad med den-av de sakkunniga föreslagna formen för övervakningen
endast ett proportionellt obetydligt tillägg till annuiteterna, förutsatt att det
icke är fråga örn mycket -små skogar. Men sådana skogar hava å andra sidan
ur säkerhetssynpunkt med skäl icke ansetts böra överhuvud göras till föremål
för skogskredit. Det torde sålunda icke kunna riktas vägande anmärkning i
avseende å de lånekostnader, som betingas av den föreslagna formen för skogskreditens
ordnande.
För att betrygga efterlevnaden av den skogshushållning, som skogsägaren
skulle för erhållande av skogskredit förbinda sig att iakttaga, hava de sakkunniga,
såsom jag tidigare nämnt, föreslagit, att de härutinnan avtalade bestämmelsernas
giltighet skulle befästas genom en av skogsvårdsstyrelsen meddelad
föreskrift. Denna skulle bliva gällande även mot ny ägare. Uppsikt över dess
efterlevnad skulle utövas av skogsvårdsstyrelsen mot ersättning efter grunder,
som styrelsen fastställde. Överträdelse av föreskrift skulle i stort likställas
med avverkning i strid mot föreskrift, meddelad enligt skogsvårdslagen.
Motiven till förslaget återfinnas å sid. 54—60 och 87—90 i betänkandet.
De sakkunniga hava till en början upptagit till behandling frågan örn sättet
för övervakningens ordnande. Härom anföra de bl. a. följande:
’Att för ändamålet skapa en särskild övervakningsorganisation skulle ställa
sig allt för dyrbart, varjämte en dylik ändock ej torde kunna fungera på ett
fullt tillförlitligt sätt. I Norge och även i Finland har man haft erfarenhet
örn svagheterna i en dylik på enskild'' väg anordnad övervakning. Lyckligtvis
hava vi redan i vårt land en väl utvecklad uppsikt över de enskilda skogarna
i den verksamhet skogsvårdsstyrelserna utöva. Uppsikten i fråga handhaves
närmast av länsskogvaktarna, vilka med vissa tidsintervaller besiktiga varje
skogsfastighet inom sina distrikt och genom sina förrättningsresor i övrigt stå
i nära kontakt med ortsbefolkningen. I allmänhet få de mycket snabbt kännedom
örn tillärnade eller pågående avverkningar. Att på annan väg få till
stånd en lika god övervakning är otänkbart, och vi hava därför i ett
samarbete med skogsvårdsstyrelserna sett en förutsättning,
utan vilken en primär skog sbelåning svårligen
1 ä r e r kunna praktiskt genomföras i vårt land. De
belånade skogarna komma ju i alla händelser att, liksom andra, alltjämt förbliva
under skogsvårdsstyrelsemas uppsikt, och redan med denna, alltså utan
tidsspillan och besvär, vore det mesta nått av den övervakning, varom här är
fråga. Vad därutöver må erfordras, synes kunna inskränkas till något jämförelsevis
obetydligt. Det föreligger så till vida mindre anledning att befara
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
49
överavverkning å belånade skogar, då handlingen, i motsats mot vad i allmänhet
eljest är tallet, bleve förenad med ansvarspåföljd, oberoende av om ett
skogsvårdsstyrelsens ingripande föregått. Den beträffande belånad skog meddelade
föreskriften blir i sin återhållande verkan jämförlig med ett avverkningsförbud,
och det torde vara sällsynt att ett sådant trotsas. Vad här skulle
utöver den vanliga uppsikten böra tillkomma är, att länsskogvaktaren vid årlig
inspektion ungefärligen bedömer omfattningen av den tilländalupna säsongens
avverkningar. Då i regel utdrivning till avsalu sker efter utstämpling
av länsskogvaktaren. synes uppskattningen av föregående årets avverkning
mest praktiskt kunna ske i samband med och under det utstämpling till det
kommande årets arbeten göres. En viss kontroll ligger för övrigt redan däri
att länsskogvaktarna hålla rätt väl reda på det virke, som kommer ut ur skogarna
och ned till leveransplatserna. Skogsaccisdeklarationerna lämna dem
ock ledning. Väsentligen blir det dock på platsen, vid utstämplingen, som de
bli i tillfälle beräkna avverkningen.’
Angående meddelande av föreskrift och dess tillämpande hava de sakkunniga
bl. a. yttrat:
''Skogsvårdsstyrelsernas uppgift är att genom upplysning och bistånd främja
den enskilda skogshushållningen och utöva uppsikt över skogarnas skötsel.
I strävan att bringa skogarna under uthållig vård hava styrelserna även i
vissa avseenden av lagen utrustats med verksamma medel. De äga påfordra
att yngre skog skötes efter denna grund och kunna lämna föreskrifter huru
skogen får utnyttjas eller förbjuda avverkning. Och beträffande äldre skog
äga de även för vissa fall reglera avverkningen och i alla händelser påfordra
åtgärder för återväxtens tryggande. För avverkning i strid mot föreskrift
eller förbud äga de påkalla ansvar och örn fordran på dessas efterlevnad ge
eftertrycklig erinran genom beslag av det avverkade. Denna verksamhet täcker
det mesta av vad i belåningsfallen skulle behövas för vidmakthållande av
en god skogsskötsel. Och denna skogsvårdsstyrelsernas verksamhet kommer,
vilken form i övrigt än väljes för kreditens tryggande, att alltjämt utövas
även beträffande belånade skogar. För belåningen skulle tillkomma, att sådan
föreskrift örn avverkningens reglerande, som ovan nämnts, meddelas i
samband med belåningen och utsträckes till att gälla även äldre skog, samt att
även för upprätthållande av detta tillskott i skogsskötselns reglering beredes
tillgång till ovanberörda synnerligen effektiva maktmedel. Det har därför
synts naturligt att lägga meddelandet av den för belåningen erforderliga föreskriften
örn avverkningen samt dess tillämpande i skogsvårdsstyrelsens händer,
varigenom dess på grund av föreskriften utövade verksamhet skulle i sig
innesluta ett fullgörande av de uppgifter skogsvårdslagen pålagt styrelsen
och därutöver innebära ett fullföljande av den väg, lagen beträtt, fram till
det av densamma åsyftade målet, som är uthålligt skogsbruk.
Denna sammansmältning av uppgifterna synes erbjuda dubbla fördelar. Den
nytillkomna uppgiften är ingalunda främmande för skogsvårdsstyrelsernas
syfte. Dessa skulle tvärtom beredas tillfälle att som aldrig eljest medverka
till genomförande och upprätthållande av en god skogsvård. Och för kreditgivaren
skulle anordningen innebära det bästa tänkbara stöd. Får man bygga
på medverkan av en för ändamålet så synnerligen viii danad organisation, som
den vi i vårt land äga i skogsvårdsstyrelserna, och göras för avverkningsbestämmelsernas
upprätthållande de medel tillgängliga, vilka stå till buds beträffande
föreskrift, som meddelats enligt skogsvårdslagen, tveka vi ej ali
föreslå skogens inordnande såsom ett led i den fasta primära kreditens system.
Då nu ifrågasättes bistånd av en i det allmännas intresse verkande myndighet .
Bihang Ull riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 228 käft. (Nr 265). 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
b 0
Kungl. Majlis proposition nr 265.
må betonas, att det här icke gäller att jämna vägen för ett privat företagareintresse
— hypoteksinstitutionen Ilar ej något förvärvssyfte -—• utan enbart
att tjäna landets jord- och skogsbruk, ett syfte som skogsvårdsstyrelsema
säkerligen vilja göra även till sitt.’
Rörande skogsvårdsstyrelsernas medverkan hava de sakkunniga ytterligare
andragit:
Det hade ansetts mindre lämpligt att å skogsvårdsstyrelsema lägga den
grannlaga uppgiften att med beaktande, bl. a., av det rena kreditintresset
uppgöra avverkningsbestämmelserna, utan borde detta ankomma på hypoteksföreningen.
Där årligt maximum för avverkningen stadgades, torde väl föreningen
i allmänhet godtaga den vid undersökningen på platsen gjorda bedömningen.
Uteslutet vore emellertid ej, att föreningen funne sig försiktigtvis böra
dra gränsen för de årliga virke suttagen något snävare. Skulle därvid i ovist nit
avverkningsmöjligheterna hava så tillsnörts, att bestämmelsernas efterlevnad
komme att strida mot god skogsvård, borde lagen uppenbarligen icke giva
sitt stöd åt ett dylikt förfarande. Sådana fall torde visserligen bliva sällsynta.
Men låntagarens förbindelse rörande avverkningen borde dock ej kritiklöst
läggas till grund för en bindande och på lång sikt gällande föreskrift
om skogens skötsel. Det förutsattes sålunda en skoglig prövning, och denna
syntes skogsvårdsstyrelsen bäst skickad att fullgöra. — Det vore av vikt att
förfarandet gjordes så enkelt som möjligt. Under vissa omständigheter borde
modifikationer i eller tillfälliga avvikelser från avverkningsbestämmelserna
tillåtas. Dylika ändringar torde bliva rätt vanliga och i vissa fall periodiskt
återkomma. De förutsatte kreditgivarens samtycke, men borde därjämte bekräftas
av vederbörande myndighet och göras kända för övervakaren. Omgång
i förfarandet undvekes, därest beslut örn föreskrift och ändringar i sådan
träffades av skogsvårdsstyrelsen, som ock övervakade föreskriftens efter
levnad.
Rörande ansvar för överträdelse mot föreskrift anföra de sakkunniga bl. a.:
''Örn föreskriftens meddelande och uppsikten över dess efterlevnad överlämnas
åt skogsvårdsstyrelsen, synes förfarandet vid överträdelse och ansvarsbestämmelser
i övrigt böra anslutas till vad härutinnan enligt skogsvårdslagen
för motsvarande fall gäller. Det lagstridiga handlandet är av samma art
och angelägenheten av effektiva medel däremot i båda fallen enahanda. Oberoende
av föreskriften och dennas innehåll har skogsvårdsstyrelsen att vaka
över skogsvårdslagens efterlevnad och därvid taga i bruk de olika medel skogsyårdslagen
ställt till förfogande. Avverkning utöver det i föreskriften medgivna
kan innebära förseelse mot skogsvårdslagens bestämmelser, och jämlikt
dessa straffbar avverkning kommer alltid att stå i strid mot föreskriftens innebörd.
De båda linjerna vävas samman, och det synes saknas anledning att
hålla dem isär i avseende å den lagstridiga handlingens bedömande och tillvägagångssättet
vid dess beivran. Då, såsom förut nämnts, föreskriften måste
anses innebära minst en fordran att skogsvårdslagens krav ej trädas för nära.
bör avverkning i strid mot föreskriften och därjämte mot skogsvårdslagen ej
bedömas såsom en flerfaldig brottslighet. Under dessa förhållanden, vilka för
övrigt understryka lämpligheten av att föreskriftens tillämpande överlåtes åt
skogsvårdsstyrelsen, synes beträffande belånad skog förfarandet vid i ena
eller andra avseendet lagstridig avverkning böra göras enhetligt och handlingen
alltid anses såsom förseelse mot föreskriften, därvid skogsvårdslagens
grunder följas i avseende å beslag, åtal, ansvar och redovisning av böter m. m.
I ett hänseende bör dock undantag göras från skogsvårdslagens regler, nårn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
51
ligen beträffande redovisning av behållning, uppkommen genom försäljning
av förbrutet virke, och av utdömd ersättning för virke, som undgått beslag.
Vid överträdelse enligt skogsvårdslagen tillfalla sådana belopp deri. av skogsvårdsstyrelsen
omhänderhavda skogsvårdskassan. Har överavverkning skett å
skog, som på grund av belåning hos hypoteksförening är underkastad särskild
föreskrift, bör tydligtvis medlen i första hand användas till täckande av länet,
då ju i annat fall föreningen bleve sämre ställd än om ej alls beslag skett eller
virkesersättning utdömts och dessa åtgärder förty endast skulle vara ägnade
att försvaga den i skog ställda säkerheten.’
Angående avverkningsföreskrifts sakrättsliga innebörd uttala de sakkunniga
följande:
’I och med att den av lånesökanden medgivna regleringen av avverkningen
befästs genom myndighets beslut, bör den bliva gällande även gent emot nya
ägare till skogen. Ägarens bundenhet att iakttaga en god skogsskötsel, kan
dock ej betecknas som en gravation i vanlig mening. Det har därför ej ansetts
nödigt att inordna beslutet därom såsom ett led i inteckningssystemet och
att giva föreskriften en fristående ställning i förmånsrättshänseende med
prioritet räknad från tiden för dess tillkomst. Ändamålet kräver, att dess
fortfarande giltighet göres beroende endast av huruvida hypoteksföreningens
lån består och alltjämt häftar vid egendomen. Härigenom trades ej deras rätt
för nära, vilka innehava penninginteckningar i egendomen. Tvärtom kommer
även dessa till godo, att skogsvärdet tryggas. Däremot ^skulle avverkningens
reglerande kunna innebära ett ingrepp i en redan upplåten avverkningsrätt,
och därför bör föreskriftens meddelande i sådant fall göras beroende av. samtycke
från rättens innehavare, varvid avseende ansetts böra fästas även vid avverkningsrätt
som ej är intecknad. För köpare av belånad skogsmark och för
dem som ämna förvärva avverkningsrätt är emellertid av intresse att äga kännedom
örn befintligheten av föreskrift. Visserligen kan vetskap örn hypotekslånet
ge dem anledning undersöka förhållandet. Och en försiktig spekulant
torde ej, åtminstone där fråga är örn ett större skogsvärde, försumma att hos
skogsvårdsstyrelsen efterhöra huruvida skogen eller del därav ligger under avverkningsförbud
eller örn föreläggande örn kulturåtgärder meddelats eller eljest
beslut träffats, som kan inverka på deras intresse. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt
har det emellertid ansetts nödigt göra föreskriften känd i den
formen att densamma antecknas i inteckningsprotokollet och intages i gravationsbevis.
’
Sakkunnigförslaget avser endast skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
De sakkunniga hava ej ansett särskilda åtgärder påkallade för att möjliggöra
belåning av andra skogar. Beträffande sådana, framhalles det, kunde visserligen
skogskapitalet sägas vara bättre säkerställt än å vanliga skogar, men de
voro å andra sidan i allmänhet mindre lämpade som kreditföremål.
De sakkunniga hava inskränkt den föreslagna anordningen till att gälla den
långtidiga primära krediten. Såsom skäl mot ett lör inteckningshavare i allmänhet
tillgängligt förfarande anföra de:
''Beträffande vederbörande egendom skulle då till förman för inteckningshavarna,
men troligtvis utan deras medverkan, en plan över skogens skötsel
upprättas exempelvis av skogsvårdsstyrelsen. Planen skulle sedan genom ett
inteckningsförfarande eller föreskrift — — — eller möjligen pa annat sätt
göras bindande för ägaren sa långe någon inteckningshavare det pafordrade.
Med hänsyn till vissa därmed förknippade olägenheter hysa vi betänkligheter
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Remiss
yttranden.
mot en sådan allmän tillämpning. En hushållningsplan måste i allmänhet
efter en viss tid revideras, understundom rätt väsentligt jämkas. Det visar sig
ofta efter ett antal år, att betydligt större virkesuttag kunna göras än urspungligen
beräknats. Dessutom kunna starka skäl ur skogsvårdssynpunkt eller på
grund av andra omständigheter föreligga att tillåta ägaren att tillfälligtvis
ett år avverka utöver planen och i sådan omfattning att skogsvärdet icke obetydligt
nedgår. Då i dessa fall skulle erfordras medgivande från alla inteckningshavarna,
bleve det ofta fråga örn en tungrodd procedur. Men därjämte
kunde befaras, att svårigheter skulle yppa sig att erhålla ett samfällt medgivande
från inteckningshavarna, bland vilka någon måhända saknar förutsättning
att bedöma innebörden i vad det gäller och finner det lugnast vidbliva
det som en gång prövats vara betryggande. Sålunda komme en önskvärd avvikelse
från planen att omöjliggöras eller bleve skogens skötsel för oviss tid
framåt fastlåst vid en såsom oriktig befunnen plan. Förfar kreditgivaren ej
med omdöme och känsla av ansvar, blir planen för skogsägaren ett tryckande
band, och det kan ifrågasättas, örn det vore lyckligt att öppna väg för en allmännare
utbredning av förfarandet, varigenom skötseln av våra skogar i större
omfattning ställdes beroende av all slags kreditgivare och deras godtycke.’
Den föreslagna formen för skogspantens säkerställande genom medverkan
av skogsvårdsstyrelserna har i de flesta yttrandena i huvudsak tillstyrkts.
Tvekan örn lämpligheten av denna väg har uttalas av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län
samt skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län. Avstyrkanden
hava i denna del gjorts av skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, örebro, Kopparbergs
och Gävleborgs län samt centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund.
Såsom jag tidigare nämnt hava styrelserna för Östgöta och Örebro läns
hypoteksföreningar över huvud avstyrkt kontroll över skogshushållningen i
samband med skogsbelåning.
Av de yttranden, däri förslaget i huvudsak tillstyrkts, må följande återgivas:
Bank- och fondinspektionen: Förslaget innebure en så god garanti som överhuvud
kunde uppnås, då det gällde ett sådant belåningsobjekt som växande skog.
Styrelsen för Värmlands hypoteksförening: Styrelsen hade ofta nödgats avvisa
lånsökande, som erbjudit säkerhet i egendom med relativt stor skogsareal,
oaktat styrelsen ansett den erbjudna säkerheten starkare än för de flesta rena
jordbrukslån. Frågan örn skogsbelåning hade därför ofta inom styrelsen förts
på tal. Därvid hade skogsvårdsstyrelsens medverkan i en eller annan form
alltid ansetts som en ovillkorlig förutsättning för frågans lösande. Särskilt
hade detta varit fallet beträffande den erforderliga övervakningen. Såvitt
styrelsen kunnat finna, hade de sakkunniga på ett i stort sett mycket lyckligt
sätt löst denna fråga, och ville styrelsen därför i princip på det livligaste tillstyrka
förslaget i denna del. I Värmlands län förekomme redan nu i viss utsträckning
ett samarbete mellan skogsvårdstyrelsen och hypoteksföreningen,
och hade föreningen därför grundad anledning antaga, att förslaget skulle
kunna tillämpas utan större svårigheter och därmed icke endast bliva en välkommen
hjälp för skogsägarna utan jämväl i sin män bidraga till en förbättrad
skogsvård inom länet.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: De i förslaget
uppställda garantierna och anordningarna syntes tillfredsställande och motsvara
långt gående anspråk på billighet och bekvämlighet och voro dessutom
väl lämpade att befrämja en god och ändamålsenlig skogsvård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
53
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län: Även om det
kunde invändas att anordningen innebure en utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas
fiskaliska uppgifter och att utvecklingen av deras verksamhet snarare
borde gå i riktning mot samarbete på frivillighetens väg med skogsägarna,
kunde utskottet icke finna annat än att skogsvårdsstyrelsernas biträde vore
nödvändigt, om organisationen skulle kunna bliva så enkel att överhuvud skogskrediten
bleve praktiskt användbar för andra än särskilt stora skogsfastigheter.
Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: För kontroll över skogshypotekets bestånd
hade i förslaget räknats med viss hjälp av skogsvårdsstyrelserna och
deras tjänstemän. Med hänsyn till att en sådan kontroll i stort sett sammanfolle
med skogsvårdsstyrelsernas intressen, torde denna hjälp även i regel kunna
påräknas, särskilt som styrelsen därmed ytterst lämnade en skogsägare bistånd
att kunna bevara ett växtligt och i god utveckling varande skogskapital.
Förslaget vore väl funnet och kunde utan våda genomföras, säkerligen till stort
gagn för ett flertal skogsägare.
Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Förslaget innebure en god och lycklig
lösning och vore väl funnet. Det goda intrycket av förslaget stärktes ytterligare
genom de möjligheter till förbättrad skogsvård, ett genomförande
därav indirekt komme att medföra för de belånade fastigheterna.
Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län framhålla, att de utan
större svårigheter kunde lämna erforderligt biträde med kontrollen å belånade
skogar, därest nödiga medel ställdes till deras förfogande.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Styrelsen funne det naturligt, att skogsvårdsstyrelserna
på sätt de sakkunniga föreslagit lämnade sin medverkan till
denna för landets jord- och skogsbruk betydelsefulla fråga såväl vad beträffade
föreskrifternas upprättande som ock vid övervakandet av deras efterlevnad.
Skogsvårdsstyrelsen i Vöstmanlands län: Skogsvårdsstyrelsernas föreslagna
befattning med skogsbelåningen kunde på ett lyckligt sätt förenas med styrelsens
allmänna skogsvårdsfrämjande verksamhet.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Genom skogsvårdslagens bestämmelser
hade skogsägarna i avsevärd omfattning och under betydande, tidrymder
fråntagits den fria förfoganderätten över mer eller mindre avsevärda delar av
sina skogstillgångar. Ur nationalekonomisk synpunkt hade ju denna anordning
befunnits nödvändig. Som dessa bundna skogstillgångar i många fall representerade
betydande värden, vore det helt naturligt att frågan om möjlighet
att kunna få belåna dessa värden blivit i hög grad aktuell. Man torde alltså
med fog kunna säga att skogsvårdslagens tillkomst förpliktade det allmänna
att medverka till att de genom lagen bundna skogsvärdena kunde belånas. Ur
denna synpunkt syntes även kravet på att skogsvårdsstyrelserna skulle få anlitas
till frågans genomförande vara fullt berättigat.
Bland dem, som uttryckt tvekan i avseende å skogsvårdsstyrelsernas medverkan,
anför hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län,
att skogsbelåning förutsatte, såsom de sakkunniga föreslagit, ett intimt samarbete
med lämpliga kontrollorgan: skogsvårdsstyrelserna. Fråga vore dock,
örn en sådan kontroll kunde bliva tillräckligt effektiv och dess ingripande nog
hastigt verkande för att hindra pantens förstörande eller förminskning.
Lantbruksstyrelsen uttalar, att de sakkunniga synts hava väl mycket bagatelliserat
de å skogsvårdsstyrelserna lagda arbetsuppgifterna och de kostnader
de skulle medföra för hypoteksföreningarna. Såvitt skogsvårdsstyrelsernas
medverkan skulle bliva något annat jin endast en föreskrift på papperet,
bleve kostnaderna rätt betydande, något som i sin tur komme att inverka på
förvaltningsbidragens storlek och fördyra hypoteksbankslånen för låntagarna.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Uppgiften vore ock i viss mån främmande för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
i det allmännas tjänst. Det vore dock möjligt, att skogsvårdsstyrelsernas
medverkan icke kunde helt undvikas. Av värde hade emellertid varit, örn de
sakkunniga något närmare utrett möjligheten att införa en skogsbelåning utan
sådant biträde av skogsvårdsstyrelserna, låt vara att belåningsgränsen för
sådant fall måst sättas lägre i förhållande till skogsvärdet. — Domänstyrelsen
betonar, att med hänsyn till den ansvarsfulla uppgift, som åvilade skogsvårdsstyrelserna,
det vore önskvärt att styrelserna icke stöde i alltför nära gemenskap
med skogsägarnas kreditintresse. Bland annat ur denna synpunkt vore
det av fördel örn krediten begränsades till plantskog och yngre skog.
Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att den verksamhet, som skulle
ankomma på skogsvårdsstyrelserna, åtminstone i vissa fall, kunde bliva ganska
betungande samt möjligen också stundom skapa en annars ej behövlig motsättning
mellan skogsvårdsstyreise och markägare. Skulle fördelarna av de
föreslagna åtgärderna anses uppväga nackdelarna, vore styrelsen dock givetvis
för sin del beredd att söka fullgöra de plikter, som komme att åligga densamma.
— Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig hysa starka
betänkligheter mot lämpligheten att pålägga skogsvårdsstyrelserna uppgifter,
som måste anses ligga vid sidan örn deras egentliga verksamhet.
Härefter må nämnas de för ett avstyrkande anförda skälen.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: De sakkunniga utgå ifrån
det obestridliga faktum, att en viss intressegemenskap förelåge mellan å ena sidan
skogsvårdens och skogsvårdslagens fordran på att den växande skogens produktionsförmåga
i det längsta utnyttjades och å andra sidan skogsägarnas
rättmätiga anspråk på att, för att kunna efterkomma denna fordran, kunna
mot säkerhet av den växande skogen erhålla lån mot en ej alltför betungande
ränta. Från dessa utgångspunkter hade steget icke varit långt till att tänka
sig ett samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna samt, via skogsägarna, hypoteksföreningarna.
De sakkunniga hade också ansett frågan kunna härigenom
lösas. Gentemot denna tankegång hade skogsvårdsstyrelsen intet att erinra.
Men styrelsen vore betänksam beträffande möjligheten för skogsvårdsstyrelsen
att fullgöra den ifrågasatta uppgiften. Då skogsvårdsstyrelserna av ekonomiska
skäl endast hade möjlighet att hålla en jämförelsevis fåtalig personal,
vilkens tid av redan nu förefintliga åligganden vore strängt upptagen,
så befarade styrelsen att personalen icke tillräckligt snabbt skulle få kännedom
om eventuella överträdelser och åtgärderna därför komma för sent. Denna
farhåga grundade sig på erfarenheten från styrelsens verksamhet. Det hade
nämligen inträffat, att en ej obetydlig mängd virke kunnat avverkas och bortföras,
innan styrelsen fått kännedom därom. När sådant kunde inträffa i
ett så pass tätt befolkat län som Södermanlands, så måste möjligheterna därtill
i mera glest bebyggna trakter vara betydligt större. Under sådana förhållanden
funne styrelsen förslaget icke innebära en tillfredsställande lösning
av frågan och kunde därför icke tillstyrka bifall till detsamma.
Såsom tidigare nämnts, har skogsvårdsstyrelsen i Örebro län överhuvud uttalat
sig mot skogsbelåning. Mot förslaget anför styrelsen i övrigt i huvudsak
följande:
En allmän strävan hade länge gjort sig gällande inom landet att häva eller
minska det utsyningstvång, som staten av nationalekonomiska skäl tidigare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr ''265.
55
pålagt skogsbruket i vissa delar av landet. Detta utsyningstvång ansåges icke
lia varit till skogsbrukets fromma. Än ogynnsammare komme säkerligen dock
det utsyningstvång, som bleve följden av de sakkunnigas förslag, att verka.
I den mån belåningen av skog ökades, koinine allt större arealer att falla under
bankinstitutionernas restriktiva bestämmelser och i samma mån minskades och
förhindrades ägarens fria dispositionsrätt över skogen utöver de redan i skogsvårdslagen
förefintliga restriktionerna. Att söka skapa nya utsyningstvång,
när skogsvården just holle på att höja sig ur de förutvarande, syntes vara
inkonsekvent. Detta tvång komme att i första hand avse hypotekets bevarande,
medan skogsvården för bankinstitutionerna alltid komme i andra hand i mali
den skulle inkräkta på hypotekets storlek. Skogsvård och hypotekssäkerhet
voro ingalunda synonyma begrepp.
Skogsvårdsstyrelserna och deras personal tilldelades i sakkunnigförslaget
en hel del betydande arbetsuppgifter utanför ramen av deras verksamhet. De
utsattes härigenom för stort ansvar, risker och obehag samt störning i arbetet,
vilket icke på något vis motsvarades av fördelarna för deras del med de föreslagna
anordningarna. Skogsvårdsstyrelsernas arbete hade hittills fått ostört
ske med stöd av den allmänna opinionen. Stor risk förefunnes för att de nya
uppgifterna komme att bortrycka det förtroende, styrelserna tillvunnit sig.
Styrelserna och personalen bleve ej längre samma rådgivare och hjälpare som
förut, sedan ett penningintresse trängt sig emellan. I mån skogsbelåning bleve
allmänt utnyttjad, komme skogsvårdsstyrelsens arbete att förryckas. Stor
personalökning bleve nödvändig. Förslaget syntes förutsätta mycket, tätare
sammanträden inom skogsvårdsstyrelsen än nu erfordrades, vilket i sin män
komme att fördyra och betunga styrelsens arbete; ansvaret ökades jämväl. Även
med beslagläggande av virke skulle personalen få ett ytterst otrevligt uppdrag,
som ej gagnade institutionen och dess skogsvårdsarbete. På i huvudsak
dessa skäl avstyrktes förslaget.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län förklarar sig avstyrka att betänkandets
principer upphöjas till lag, enär desamma i mycket stor omfattning
vilade på en grund, som vore främmande för skogsvårdsstyrelseverksamheten,
sadan den uppdragits i förordningen angående skogsvårdsstyrelser.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har i huvudsak anfört:
Skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska uppgift inträdde enligt skogsvårdslagen
endast i de fall, då avverkning skedde på ett sådant sätt att skogens, återväxt
äventyrades, då fastigheten lede brist på skog till husbehov samt vid avverkning
å svårföryngrade marker. Nämnda uppgift skulle enligt förslaget
utsträckas till hela skogsbruket. Detta ansåge styrelsen icke lämpligt. Skogsvårdsstyrelsen
skulle enligt förslaget ikläda sig ett. ansvar, som skulle fa
de mest genomgripande följder för skogsvårdsstyrelseinstitutionen.. Svårigheterna
att övervaka skogsbelånade skogsegendomars skogshushållning vöre underskattade.
Styrelsen hänvisade till sitt verkningsområdes omfattning ocn
den anställda personalens antal, varav framginge, ansåge styrelsen, att bevakningsarbetet
ej kunde bliva av den effektivitet, som i betänkandet förutsattes.
Bestämmelserna örn bevakningsarbetet, som ej finge vara skogsvårdsstyrelsernas
förnämsta uppgift, ansåge styrelsen stå i strid mot skogsvårdslagens innebörd.
.
Skogsvårdsstyrelsens medverkan kunde redan nu vinnas och skogsvardsstyrelsen
borde givetvis beträffande avgivande av förslagen! bestämmelser till
begränsande av skogens avverkning ävensom vid hushållningsplans upprättande
efter begäran biträda hypoteksinstitutionen, och det torde icke vara uteslutet
att en skogsvårdsstyrelse kunde på ansökan mot avgift biträda med över
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
vakningen. Några i lag påbjudna skyldigheter härför torde icke vara förenliga
med skogsvardsstyrelseinstitutionens intressen och ej heller lända det
allmänna till gagn. Styrelsen förklarade sig alltså icke kunna tillstyrka den
föreslagna lagtvungna formen för samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och
hypoteksinstitutionen.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har såsom skäl för sitt avstyrkande
anfört:
Centralrådet hyser den uppfattningen, att skogsvårdsstyrelserna ej kunna
anses lämpade att handhava uppgiften att slutligt formulera och fastställa de
föreskrifter, som skola gälla i fråga om skogsskötseln å belånade fastigheter,
enär dessa föreskrifter måste avfattas med sådan noggrannhet, att de kunna
ligga till grund för de ansvarsbestämmelser, som därtill måste anknytas.
Centralrådet förmenar, att den lämpligaste lösningen av frågan vore, örn
meddelandet av dylik föreskrift uppdroges åt den domstol, som hade att bevilja
inteckning till säkerhet för hypotekslånet, samt att föreskriften utfärdades
samtidigt med inteckningens beviljande.
Härvid förutsätter emellertid centralrådet att förslag till föreskrift avges av
fastighetsägaren och vederbörande hypoteksförening samt att skogsvårdsstyrelsen
efter granskning godkänt detsamma.
Vad angår skogsvårdsstyrelsernas befattning i övrigt med avseende å ifrågavarande
föreskrifter, finner centralrådet hinder ej möta, att skogsvårdsstyrelsema
beklädas med uppdraget att handhava tillämpningen av desamma,
exempelvis att verkställa erforderliga utsyningar. Däremot vill centralrådet
pa det bestämdaste avstyrka, att skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas övervaka
föreskrifternas efterlevnad från fastighetsägarnas sida, enär detta skulle
kunna medföra ett mycket omfattande ekonomiskt ansvar för skogsvårdsstyrelserna.
Örn låntagaren överträdde meddelad föreskrift, och det samtidigt
kunde göras gällande, att skogsvårdsstyrelsen brustit i övervakningens fullgörande,
skulle nämligen skogsvårdsstyrelsen bliva ersättningsskyldig för förlust,
som därigenom tillskyndades hypoteksföreningen.
Centralrådet anser, att ifrågavarande övervakning måste anförtros åt särskilda
ombud, som hypoteksföreningarna hava att anställa å lämpliga orter.
.För dessa uppdrag böra emellertid lämpligen ej skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
anlitas.
I anslutning till den uppfattning i föreliggande fråga, centralrådet ovan uttalat,
anser centralrådet, att det jämväl bör ankomma å vederbörande domstol
att pröva och avgöra när ifrågavarande föreskrift skall upphöra att gälla. I
fråga örn av de sakkunniga föreslagna grunder för föreskrifternas hävande
synes saklig erinran ej vara att göra.
Vad i övrigt angår skogsvårdsstyrelsernas uppgifter för ett genomförande
av den ifrågasätta skogsbelåningen får centralrådet anföra följande. Centralrådet
finnér det naturligt, att de sakkunniga med sina förslag till lösning av
skogsbelåmngsfrågan i nu berörda delar förutsatt en ingående och omfattande
medverkan från skogsvårdsstyrelserna. Fördelarna för långivarna av denna
medverkan äro uppenbara. Lika patagliga äro emellertid ej fördelarna för
skogsvårdsstyrelserna.
Man kan med ett visst fog göra gällande, att genom egendomarnas skogsbelamng
utökade möjligheter till en förbättrad och på uthållighet i avkastningen
grundad skogsskötsel skulle åvägabringas. Härvid skulle onekligen
skogsvårdsstyrelserna, örn de anlitades för utsyningarnas verkställande å dessa
egendomar, kunna uträtta mycket, gott till skogsvårdens fromma. Det primära.
i detta arbete bleve emellertid ej skogsvårdens tillgodoseende utan tillämpningen
av den meddelade avverkningsföreskriften. Skogsvårdsstyrelser
-
Kungl. Maj:ts proposition nr u265.
57
nas verksamhet å de belånade egendomarna finge med andra ord, åtminstone i
låntagarnas ögon, mera fiskalisk än rådgivande karaktär.
Under skogsvårdsstyrelsernas tidigare verksamhetsår hava måhända de
fiskaliska uppgifterna dominerat arbetet. Numera är ej detta fallet. Skogslagarnas
övervakande har så småningom tack vare skogsägarnas förståelse för
skogslagstiftningens allmännyttiga syftemål blivit en uppgift, som nu ej längre
kräver samma del i skogsvårdsstyrelsernas arbete till den enskilda skogsvårdens
befrämjande. Inlänkas nu, på sätt de sakkunniga föreslagit, skogsbelåningsrörelsen
i skogsvårdsstyrelseverksamheten, måste man med skäl ifrågasätta,
örn ej därigenom utvecklingen emot ett allt förtroendefullare samarbete
mellan skogsvårdsstyreiser och skogsägare skulle stäckas. Förefinnes denna
risk synes tvekan berättigad örn lämpligheten av att binda skogsvårdsstyrelserna
vid skogsbelåningsrörelsen.
Å andra sidan måste man erkänna, att skogsvårdsstyrelserna för närvarande
otvivelaktigt äro de enda skogliga organ, som för de berörda uppgifterna
lämpligen kunna anlitas. Ett visst biträde från dessa myndigheters sida synes
därför ofrånkomligt, om skogsbelåningen skall kunna genomföras i
den officiella form genom hypoteksinstitutionen, som de sakkunniga föreslagit.
Centralrådet vill därför ej avvisa tanken på samverkan mellan nämnda
institutioner, men förmenar, att denna från skogsvårdsstyrelsernas sida i möjligaste
mån bör inskränkas till de uppgifter, som centralrådet ovan angivit.
Att ställa skogsvårdsstyrelserna i något direkt ansvarsförhållande till hypoteksföreningarna
kan under inga omständigheter vara lämpligt.’
Den av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund berörda frågan örn
skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska ansvar för övervakningens behöriga skötande
har även betonats av skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län, som framhåller,
att större klarhet örn vad härutinnan vore åsyftat borde vinnas samt
att styrelsen ej kunde biträda förslaget, därest det vore avsett att skogsvårdsstyrelsen
skulle gentemot långivarna träda i ansvar för panten jämlikt 10 kap.
4 § handelsbaden.
Mot vissa punkter i det lagförslag, vari de sakkunniga innefattat bestämmelserna
örn skogspantens säkerställande, hava en del erinringar gjorts.
För att bereda säkerheten i växande skog ökat skydd förklarar skogsvårdsstyrelsen
i Västernorrlands län, med hänvisning till vunnen erfarenhet från
dess verksamhetsområde, det vara nödvändigt, att ifrågavarande lagstiftning
kompletterades med en bestämmelse av innebörd, att skogsmarkens ägare i händelse
av upplåtelse av avverkningsrätt skulle underkastas samma civilrättsliga
påföljder som awerkaren, därest denne skulle åsidosätta av skogsvårdsstyrelsen
i detta samband meddelade föreskrifter. Styrelsen förmenade, att
som ytterligare vinning av en dylik anordning skulle skapas större intresse för
låntagaren, som ju vanligtvis hade möjlighet att noggrant följa avverkningen,
att vara skogsvårdsstyrelsen behjälplig vid övervakandet av föreskrifternas
efterlevnad. — I samma riktning uttalar sig hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västernorrlands län, som erinrar örn de bestämmelser av likartat
innehåll, vilka förekomma i 11 § skogsvårdslagen.
Rörande ansvarsbestämmelserna har av skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings
och Västerbottens län samt av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
anmärkts, att skogsvårdslagens straffbestämmelser ej torde vara tillfyllest.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
ulan att, då här vore fråga om kränkning av långivares rätt, överträdelse
borde straffas i anslutning till reglerna i 22 kap. strafflagen rörande förskingring
av pant. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs
län framhåller, att sammanblandning med skogsvårdslagens ansvarsbestämmelser
icke gärna borde förekomma. Det syntes självklart, att skogsvårdsstyrelsernas
medverkan skulle erhållas för upprättande av awerkningsplaner samt
utfärdande av vissa föreskrifter med avseende på skogens skötsel, men att de
skulle tjänstgöra rent av som exekutiva myndigheter, ansåge utskottet förkastligt.
— Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att en föreskrift rörande
ett helt skogsbruks avverkning under en följd av år icke borde underkastas
de straffbestämmelser, som gällde för överträdelse mot avverkningsförbud
eller föreskrift, som meddelats enligt skogsvårdslagen. — Skogsvårdsstyrelsen
i Älvsborgs län framhåller, att förslagets bestämmelse örn förbrutet virke
och örn ersättning för virke, som undgått beslag, innebure ett försvagande
av skogsvårdslagens ansvarsbestämmelser, i det markägaren-avverkaren icke
komme att helt frånkännas värdet av det olovligen avverkade, som i första rummet
skulle användas till lånets täckande. För garanterande åt långivaren av
fullt betryggande säkerhet borde gälla samma påföljd för avverkaren som vid
överträdelse av ett enligt skogsvårdslagen meddelat avverkningsförbud. —
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län slutligen påpekar, att bestämmelser saknades
örn huru med utdömda böter skulle förfaras. Man torde få förutsätta
att de skulle tillfalla skogsvårdskassan, ty i annat fall bleve det ju i realiteten
inga böter. Mot att det förbrutna virket däremot ginge i avräkning på lånet,
torde ingenting vara att invända.
I fråga örn den föreslagna bestämmelsen örn avverkning srättsinnehavare har
av styrelserna i ett par hypoteksföreningar, Älvsborgs m. fl. läns och Mälarprovinsernas
hypoteksföreningar ifrågasatts, att hänsyn endast skulle behöva
tagas till avverkningsrätt, som vore intecknad eller skriftligen anmäld hos
skogsvårdsstyrelsen.
Beträffande den anmälan till domaren eller rätten, som skogsvårdsstyrelse
föreslagits skola göra rörande meddelande av awerkningsföreskrift, hava en del
erinringar gjorts.
Sålunda håller skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län före, att anteckning i
inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken icke borde förekomma,
så vitt det ej vore absolut nödvändigt ur civilrättslig synpunkt. Föreskriftens
förekomst i gravationsbevis kunde nämligen lätt ge allmänheten anledning
tro, att intet annat — avverkningsförbud m. m. — graverade skogsmarken
och på den grund uraktlåta att vid köp av egendomar — på sätt nu i regel
skedde — hos skogsvårdsstyrelsen efterhöra i vad mån så vore fallet.
Värmlands hypoteksförenings styrelse och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i samma län samt skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings
och Värmlands län samt i Kalmar läns norra landstingsområde
anse, att meddelandet till domaren eller rätten borde ske genom vederbörande
hypoteksförenings försorg. Såsom skäl har anförts, att hypoteks
-
Kungl. Majlis proposition nr 265.
59
föreningen närmast hade intresse av att föreskriften bleve känd, att skogsvårdsstyrelserna,
vilka saknade ombudsmannainstitution, kunde ådraga sig ansvar
på grund av tjänstemans uraktlåtenhet att ombesörja meddelandet samt att anteckningen
örn föreskrifts meddelande saknade intresse, innan lånet blivit beviljat.
— Slutligen hava styrelserna för Mälarprovinsernas och Värmlands hypoteks
föreningar samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands
län framhållit behovet av bestämmelse huru anteckning, varom nu är fråga, skall
avföras, när föreskrift upphört att gälla.
Beträffande uppsikten över meddelad föreskrifts efterlevnad framhålla styrelserna
för Älvsborgs m. fl. läns och Mälarprovinsernas hypoteksföreningar
att, då denna uppsikt innefattade något utöver den i allmänhet av skogsvårdsstyrelsen
utövade tillsynen över de enskilda skogarna, i författningen borde inrymmas
uttryckligt stadgande, varigenom det ålades skogsvårdsstyrelsen att
i viss omfattning låta inspektera belånad skog och att skyndsamt underrätta hypoteksföreningen,
så snart överträdelse av föreskrift eller fara därför yppats.
I ett flertal yttranden, i synnerhet av skogsvårdsstyrelser, har betonats att
skogsbelåningen kunde leda till rätt väsentligt ökade krav pa skogsvardsstyrelsernas
verksamhet och att man måste utgå från att full ersättning åt skogsvårdsstyrelserna
måste beräknas för de utlägg, uppgifternas handhavande kunde
föranleda. Ett par hypoteksföreningsstyrelser hava ifrågasatt huruvida
icke, med hänsyn till allmänintresset av skogskredits införande, skogsvårdsstyrelserna
kunde påräkna ökad hjälp från statsmakternas sida.
Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i kostnadsfrågan:
Kostnader för befattningen med skogsbelåningen komme huvudsakligen att
belöpa sig på utstämpling, anvisning och kontroll. Sådana åtgärder tillkomme
skogsvårdsstyrelserna redan nu och voro i hög grad önskvärda för ernående av
en förbättrad skogsskötsel. Dessa kostnader torde därför böra delvis bestridas av
skogsvårdsmedel. Låntagare borde förslagsvis erhålla kostnadsfritt en dag per
år för utstämpling eller anvisning, men för överskjutande förrättningsdagar
erlägga förslagsvis 6 kronor för andra dagen och 10 kronor för varje följande
dag. För kontroll borde ingen avgift utkrävas. För gäldande av kostnader för
uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med utstämpling, anvisning
och kontroll borde statsmedel anvisas. Kostnader för uppskattning och
värdering samt på begäran lämnade övriga upplysningar borde däremot gäldas
av hypoteksföreningen.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att någon kostnad för övervakningen
knappast behövde i regel drabba låntagaren, därest denne, som sig
borde, årligen begärde skogsvårdsstyrelscns utsyning, enär i så fall kontrollen
av föregående års avverkning skedde på samma gång som nyutstämpling för
kommande vinter.
I ett par yttranden har påpekats, att ersättning för övervakningen lämpligen
borde bestämmas efter överenskommelse mellan skogsvårdsstyrelsen och hypoteksföreningen.
I anledning av den föreslagna begränsningen av lagens tillämpning sområde
påpekar skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, att det med hänsyn till den stora
60
Kungl. Majlis proposition nr 265.
Departementschefen.
Brand
försäkring.
De sakkunniga.
omfattningen av de skogar, som hörde under lappmarkslagen, och på den grund
att jordbruksvärdet å fastigheterna i dessa trakter vore relativt ringa i förhållande
till skogsvärdet, vore synnerligen påkallat att nämnda skogar icke undantoges
från nu ifrågasatta belåningsmöjligheter. Dessa skogar borde, med hänsyn
till för dem redan gällande lagbestämmelser och under förutsättning att de
brandförsäkrades, vara synnerligen väl lämpade som kreditföremål. — Liknande
uttalande har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län.
Emot att förslaget inriktats endast på den långtidiga primärkrediten erinrar
slcogsvårdsstyreisen i Västmanlands län, att det kunde ifrågasättas huruvida
förfarandet ej borde göras tillämpligt även för läns sparbankerna, vilka i lika
mån som hypoteksinstitutionen saknade eget förvärvssyfte. Den ökade möjligheten
till kontroll över skogshypoteket skulle medföra en starkt ökad benägenhet
till långivning på goda villkor till ägare av skogsfastigheter. — Emot
den sålunda förordade utsträckningen av förfarandet har styrelsens ordförande
reserverat sig.
Slutligen framhåller skogsvårdsstyreisen i Värmlands län, att det måste anses
ofrånkomligen påkallat, att — därest frågan så ordnades att medverkan av
skogsvårdsstyrelsema bleve ovillkorlig -— nödigt tillägg härom gjordes i 4 §
skogsvårdsstyrelseförordningen.
Ordnandet av frågan om skogsvärdets säkerställande genom särskilda skyddsåtgärder
måste ske i lagstiftningsväg, och det tillkommer icke mig att avgiva
slutligt förslag härutinnan. Efter överläggning med chefen för justitiedepartementet
har jag inhämtat, att han kommer att längre fram denna dag till
grundlagsenlig behandling anmäla förslag till lagstiftning i ämnet.
De sakkunniga hava såsom obligatoriskt villkor för beviljande av kredit å
skog föreslagit, att skogen skall vara brandförsäkrad. Beträffande skälen för
en sådan ovillkorlig föreskrift tillåter jag mig hänvisa till betänkandet s. 61
—65, där de sakkunniga även lämnat en redogörelse örn brandförsäkringens
utveckling och nu gällande försäkringsvillkor.
Förslaget har härutinnan tillstyrkts i alla de yttranden, däri frågan berörts.
Emot den här föreslagna bestämmelsen, som är ett nödvändigt komplement
till övriga åtgärder för säkerställande av skogens värde som pant, har jag
intet att erinra.
Höjning av belåningsgränsen.
Jag övergår nu till spörsmålet örn en höjning av den för hypoteksföreningarna
procentuellt bestämda maximigränsen för egendomsbelåning.
I sin utredning av denna fråga (s. 75—85) hava de sakkunniga till en början
fäst uppmärksamheten på två synpunkter, vilka särskilt borde beaktas.
Den ena gällde frågan örn en höjning skulle i nämnda grad öka föreningarnas
och deras delägares risk för förluster. Och den andra avsåge det därmed
sammanhängande spörsmålet, huruvida krediten kunde efter höjningen erhållas
på ungefär lika goda villkor som förut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
61
Efter att hava erinrat om att 1921 års fastighetskreditsakkunniga, då de
föreslagit en höjning till 60 % av egendomsvärdet, i förra hänseendet åberopat,
att egendomsvärdena i landet icke voro mera fluktuerande än att man
praktiskt sett kunde räkna med att en fastighet vid försäljning borde kunna
betinga ett pris motsvarande minst och i regel mer än 60 % av belåningsvärdet,
hava de sakkunniga uppehållit sig vid de faktorer, till vilka hänsyn ur risksynpunkt
borde tagas. De framhålla bl. a. att betydelsen för frågans bedömande
av förskjutningar i taxeringsvärdena icke borde överdrivas. För
lånesäkerheten bleve ett för högt taxeringsvärde en faktor endast då det förelåge
vid lånets sökande, men det stöde då i föreningens makt att göra sig
oberoende därav. Det måste förutsättas, att krediten alltid grundades på det
egendomsvärde, som föreningen funne vara skäligt. Föreningarna utövade
alltid kontroll å taxeringsvärdena, innan dessa godtogos som grund för belåningsvärdet.
Den huvudsakliga anledningen till den försiktigt dragna belåningsgränsen,
påpeka de sakkunniga, vöre i stället med rätta hänsynen till
fluktuationer i saluvärdena. Härom anföra de sakkunniga:
’Den avgörande synpunkten vid gränsens bestämmande är i själva verket
den, att lånebeloppet bör sättas så lågt, som är nödigt för undvikande av
förluster även i det fall att det vid lånetil]fället såsom riktigt befunna
egendomsvärdet skulle sedermera nedgå eller, med andra ord, för att göra
lånet i möjligaste mån riskfritt även vid konjunkturväxlingar. Ty dessa
stå utom kreditgivarens kontroll. Man måste även räkna med vågdalar i jordbruksvärdena.
Vårt jordbruks nuvarande svåra läge ger en påminnelse om
att försiktighet är av nöden. Någon påtagligare inverkan på saluvärdena
kan man dock icke skönja; och hårdtiden skall väl vika, den nuvarande likaväl
som framfarna sådana, vilka vårt jordbruk haft att genomgå. Dessa, ehuru
kanske värre än den nuvarande, hava ändock ej förmått sätta så djupa spår
att de ens i minsta mån rubbat hypoteksinstitutionens solida ställning. Hypoteksbanken
har under sin nu snart 70-åriga verksamhet ej förlorat ett grand,
och hypoteksföreningarna hava under samma tid blott haft att anteckna enstaka
och lätt burna förluster. Enligt vår mening hava ej inträffat förhållanden,
vilka kunna jäva den vid ärendets tidigare behandling uttalade uppfattningen
eller att en höjning av belåningsgränsen är möjlig. Men tidsläget understryker
onekligen vikten av att man går fram med stor måtta.’
I fråga örn en höjnings inverkan å inlåningsvillkoren hava de sakkunniga
uttalat som sin uppfattning, att en måttlig höjning icke skulle medföra någon
fara för kreditens fördyring. Bl. a. hava de härutinnan åberopat de av dem
föreslagna åtgärderna till stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. De
påpeka även, att lånen numera av hypoteksföreningarna undantagslöst utlämnades
såsom amorteringslån. Endast ett mindretal lån komme alltså vid ett
och samma tillfälle att sträcka sig upp till den höjda gränsen. Vid 1928 års
utgång, upplysa de sakkunniga, voro egendomarna i medeltal för hela hypoteksinstitutionen
belånade till omkring 41 % av belåningsvärdet eller betydligt
under den nu gällande gränsen.
I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit frågan örn belåningsgränsen
för skogsvärdet. Härom anföra de följande:
T andra länder, där skog inräknas i belåningsvärdet, har man ej gjort någon
åtskillnad mellan jord och skog, åtminstone ej då den senare varit försäkrad
mot brandskada. Icke heller hos oss föreligger anledning att ge skogen en
62
Kungl. Majlis proposition nr 2G5.
särställning. Enligt vårt förslag skulle gränsen där komma att bestämmas
i förhållande till ett belåningsvärde, som aldrig får överskrida taxeringsvärdet.
Och försiktigheten har sträckts därhän, att denna begränsning skall gälla även
skogsmarken, som eljest får värderas till högre belopp. Dessutom måste ihågkommas,
att skogsvärdet vid fastighetstaxering beräknas genom kapitalisering
av skogsbrukets nettoavkastning efter en räntefot av 5 procent. Om man då,
såsom vi föreslagit, begränsar lånevärdet till det vid taxeringen beräknade,
kan man följaktligen utgå ifrån att skogen med säkerhet skall lämna en årlig
genomsnittsavkastning uppgående till 5 % av lånevärdet. En dylik förräntning
av jordens lånevärde torde särskilt under nu rådande svåra tider för jordbruket
knappast vara tänkbar. Man synes därför med fog kunna påstå, att skogen
bättre än jorden förmår bära högre låneutgifter. Och genom särskilda säkerhetsåtgärder
gör man sig förvissad örn att denna skogens ’kreditkraft’ bibehålies
under hela lånetiden.
Praktiska skäl tala ock för att fastställa en enhetlig belåningsgräns för jord
och skog. Då skogen ej belånas, kan skogsmarken ofta inberäknas i egendomsvärdet
med ett högre belopp än det vid taxeringen redovisade. Belånas
åter skogen, upptas skogsmarken till högst nämnda värde. Den genom skogens
belåning erhållna ökningen i egendomens belåningsvärde uppgår alltså
sällan till ett belopp lika stort som skogens värde. Denna begränsning är avsiktlig
och har ur försiktighetssynpunkt ansetts påkallad. Den är dock ej
större än att likväl avsevärda fördelar i ökade kreditmöjligheter kunna ernås
genom skogens belåning. Men skulle härutöver belåningsgränsen dras snävare
beträffande skogen, vore det fara värt att den med skogens belåning avsedda
ökningen i krediten i många fall bleve nära nog neutraliserad genom dessa
dubbla reduceringar. Man komme måhända ej till stort högre lånebelopp än
som, efter en högre låneprocent, kunnat erhållas örn enbart skogsmarken, uppskattad
till högre belopp än dess taxeringsvärde, tagits till låneunderlag.’
De sakkunniga hava alltså ansett en höjning av belåningsgränsen vara möjlig
och att densamma bör göras enhetlig för jord och skog. Vid bestämmandet
av höjningens storlek, framhålla emellertid de sakkunniga, vore utgångsläget
nu delvis ett annat än då 1921 års sakkunniga hade att taga ställning till frågan.
Man finge akta sig att spänna bågen högt, när det, såsom nu vore fallet,
gällde att utvidga den primära krediten samtidigt efter två vägar, genom
skogens belåning och förmedelst höjning av belåningsgränsen. Tidsläget manade
ock till ökad försiktighet. Uppmärksamheten borde även riktas på den
vid bedömandet av ett inteckningslåns säkerhet icke betydelselösa omständigheten,
att i händelse av exekutiv auktion vissa kostnader och fordringar skola
utgå ur egendomen med företräde framför alla inteckningar. Till dessa fordringar
hade på sistone anslutit sig ytterligare en, i det med 1930 års ingång
dylikt företräde bereddes även kommunal fastighetsskatt. Någon allt för
stor vikt i nu förevarande avseende kunde väl ej tillmätas nämnda förhållande,
men det hade dock ansetts värt beaktande.
Då de sakkunniga stannat vid att föreslå en mindre höjning än 1921 års
sakkunniga, ifrågasatt, nämligen till 55 % av egendomsvärdet, hava de om innebörden
i den föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna yttrat följande:
’Det är vår uppfattning, att en sådan höjning jämte den ökning av kreditmöjligheterna
en skogsbelåning efter förut angivna riktlinjer medger tillsammans
täcka de framkomna önskemålen örn utvidgad primär kredit. Tidigare
har man till synes endast räknat med att till någon mindre del kunna utnyttja
skogens kreditvärdighet:. Då nu ansetts mest rationellt att lägga hela skogs
-
Kungl. Majlis proposition nr 265.
63
produktionen till grund för krediten, Ilar undanröjts den nied så livligt beklagande
konstaterade olägenheten av att primär kredit till rimligt belopp, grundad
å egendomens fulla taxeringsvärde, varit jordbrukaren förmenad. Hädanefter
skulle egendomarna kunna belånas till 55 % av. hela taxeringsvärdet,
eventuellt till högre belopp, i mån hypoteksvärdering å jorden kommer till användning.
Tidigare och bland annat i de äskanden, vilka föranlett denna utrednings
verkställande, har ifrågasatts en höjning av belåningsgränsen upp
till 60 %. Frågan har betraktats såsom fristående från spörsmålet om införande
av skogskredit, och av allt att döma har ej syftats längre än till att på
denna väg möjliggöra en ökning av den på jordbruksvärdet baserade krediten.
Vi hava ansett oss böra gå ett stycke vidare och utsträcka krediten till den av
oss föreslagna höjda procenten å h e 1 a egendomsvärdet.
Även under gången av vårt arbete har hävdats den synpunkten, att en höjning
av lånegränsen till 60 % är möjlig. Då vi emellertid samtliga enats örn
en mindre höjning, har detta skett med beaktande av att skogskrediten. ordnats
efter nyss angivna vidare linjer och att hela egendomsvärdet ma belanas till
den höjda procentsatsen. Det torde med fog kunna sägas att härigenom i
måttet av utvidgade kreditmöjligheter det avsedda resultatet nåtts och att rimliga
krav på billig kredit tillgodosetts. Vi vilja också tro, att nied den föreslagna
utvidgningen hela kreditbehovet i manga fall skall kunna täckas utan anlitande
av andra, dyrare lånekällor. I alla händelser synes man icke, utan fara
för bakslag kunna ytterligare tänja gränserna för den primära jordbrukskrediten.
’
I de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag örn maximum för belåningsgränsen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några myndigheter hava
förordat ett högre maximum, andra hava uttalat som sin uppfattning att en
kraftigare höjning vore möjlig, men ej ansett sig böra påyrka en sådan höjning.
Från vissa håll har föreslagits en differentiering av belåningsmaximum för
jord och skog. Mot att en höjning för närvarande vidtages hava uttalat sig
bank- och fondinspektionen, domänstyrelsen, svenska bankföreningen, skånska
hypoteksföreningen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs
och Västerbottens län.
Av de yttranden, däri förslaget tillstyrkts, må återgivas följande uttalanden:
Hypotéksbankens styrelse: Frågan angående höjningen av belåningsgränsen
kunde i övervägande grad betraktas som en tillämpningsfraga. I och för sig
torde en sådan höjning som från 50 till 55 % av belåningsvärdet .icke behöva
anses innebära någon nämnvärd riskökning. Risken lage mera. i huru belaningsvärdena
bestämdes och kunde allt efter olika grad av försiktighet vara
lika stor vid 50^-gränsen som vid 55^-gränsen; den berodde helt och hållet på,
huru institutionens män fattade sin uppgift. Bestämmelsen i § 4 sista punkten
i hypoteksföreningsförordningen vore helt enkelt grundläggande med avseende
å riskmomentet vid bankens och föreningarnas låneverksamhet. Styrelsen förmenade,
att då denna verksamhet under institutionens hittillsvarande nära 70- åriga tillvaro alltid handhafts med både försiktighet och sakkunskap, ingen
anledning syntes föreligga att en ändring härutinnan skulle vara att.befara.
Snarare vore en höjning av belåningsgränsen ägnad att skärpa fö.rsiktigheten.
Riksbanks fullmäktige: Den föreslagna, höjningen av jordbelåningen syntes
icke i och för sig vara ägnad att på ett oroande sätt öka hypoteksföreningarnas
risk. Visserligen hade i många fall taxeringsvärdena undergått avsevärda
förhöjningar och försämringen av utsikterna till en lönande jordbruksdrift
Remiss
yttranden.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
torde hava påverkat jordbruksfastigheternas saluvärden i nedåtgående riktning.
Men hypoteksförening vore icke bunden av taxeringsvärde, utan kunde
bestämma belåningsvärdet till lägre belopp. Vad förut anförts gåve hypoteksföreningarna
anledning att med särskild noggrannhet pröva kreditansökningar,
men syntes ej kunna menligt påverka säkerheten för hypoteksbankens obligationer
och således icke heller medföra en kurssänkning för dessa.
Riks gälds fullmäktige: Förslaget framkallade någon tvekan, mera med hänsyn
till den nuvarande tidsperioden än beträffande själva 55-procentgränsen.
Man syntes nämligen kunna räkna med sjunkande egendomsvärden, och en efter
nuvarande värden avpassad gräns kunde därför inom kort ligga högre i förhållande
till sänkta värden. Med beaktande av att, såsom de sakkunniga upplyst,
egendomarna vid 1928 års utgång i medeltal för hela hypoteksinstitutionen
voro belånade till endast omkring 41 % av belåningsvärdet och då man
torde kunna räkna med lika försiktig tillämpning av en bestämmelse om höjd
gräns, ansåge sig fullmäktige ej böra avstyrka höjningen. Hypoteksinstitutionens
hittillsvarande utlåningspolitik hade varit sund och förtroendeingivande,
_ och då gränsen i Norge och mestadels i Danmark läge vid 60 %, kunde en
höjning med 5 % över nuvarande 50 % ej ingiva någon berättigad oro.
Svenska fondhandlare för euin g en: En belåningsgräns av 55 % å det på föreslaget
sätt fastställda belåningsvärdet torde, med hänsyn tagen jämväl till den
övervakning, som det allmänna redan utövade över skogsvården, samt till de
föreslagna särskilda kontrollåtgärderna, icke komma att medföra någon ogynnsam
inverkan å villkoren (kursen) för hypoteksbankens upplåning mot obligationer.
Ett par hypoteksföreningsstyrelser och en skogsvårdsstyrelse hava, under
åberopande av tidsläget, endast med tvekan tillstyrkt den föreslagna höjningen,
och i flera uttalanden, bl. a. av hypoteksbankens styrelse, har bestämt avstyrkts
en höjning därutöver.
En kraftigare ökning än den föreslagna, främst med tanke på det rena jordbrukets
behov, har förordats i några yttranden.
Sålunda anse hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads,
Värmlands och Västmanlands län gränsen kunna utan risk bestämmas till 60 %
av hela egendomsvärdet. Sistnämnda förvaltningsutskott föreslår i samband
härmed, att statens obligationsgaranti ökas med 50 miljoner kronor. En ledamot
av utskottet har reserverat sig för frågans uppskjutande till tiden efter
nästa fastighetstaxering. —■ Östgöta hypoteksförening och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands län förorda, såsom jag förut omnämnt,
ett maximum av 60 % å jordbruksvärdet inom taxeringsvärdet med frånräknande
av skogsarealen samt 30 % å skogsarealens och skogens taxeringsvärde,
varvid någon kontroll över skogshushållningen icke skulle ifrågakomma.
Förvaltningsutskottet föreslår dock belåning upp till 55 % av sistnämnda värde,
örn lånsökanden underkastar sig de föreslagna kontrollåtgärderna. — Skogsvårdsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns
norra landstingsområde uttala, med påpekande att skogsbelåningen inom deras
område bleve av föga betydelse, den uppfattningen att kreditbehovet enklast
och bäst skulle tillgodoses genom en höjning av belåningsgränsen till 60 % av
det enligt nu gällande bestämmelser beräknade egendomsvärdet. — Slutligen
förordar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län en belåningsgräns
av 60 %, då skogen ej belånas, och 55 % för skogskrediten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
65
Dessutom hava styrelserna för Smålands m. fl. provinsers, Värmlands och
Gotlands hypoteksförening ar samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Uppsala och Kronober g s län uttalat den åsikten, att en höjning av belåningsgränsen
till 60 % nog ej vore förenad med risk, men emellertid ansett sig böra
tillstyrka förslaget, därvid styrelsen för Värmlands hypoteksförening dock förklarat
sig vilja frånträda sin uppfattning om höjning till 60 % endast under
förutsättning att möjlighet samtidigt bereddes att belåna skogen i den utsträckning
de sakkunniga föreslagit.
Med bibehållande av den föreslagna kreditgränsen för jordbelåning föreslås
i några yttranden lägre maximum för skogskrediten. — Sålunda föreslå styrelsen
för Mälarprovinsernas hypoteksförening och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Stockholms län belåning till 45 % av skogsvärdet, men de
hava i stället, såsom tidigare omnämnts, förordat möjlighet att vid skogsbelåning
kunna genom hypoteksvärdering uppskatta skogsmarken till högre
belopp än dess taxeringsvärde. Förvaltningsutskottet har alternativt förordat
ett maximum av 60 % å jordvärdet och 50 % k skogsvärdet samtidigt med en
betydligt kraftigare ökning av statsgarantien och begränsning av obligationsutgivningen
än de sakkunniga föreslagit. — Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge
län föreslår ett maximum av 35 % å skogsvärdet, utom då en på skogsvetenskapliga
grunder upprättad skogshushållningsplan föreligger samt markägaren
lämnat bindande garantier för det upplånade kapitalets investering i skogsbruket,
i vilket fall belåningen kunde utsträckas till 55 % av skogsvärdet. Ett
liknande förslag har framkommit i en reservation till yttrandet från styrelsen
för Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening. — Slutligen har hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Södermanlands län under framhållande
av vikten att försiktighet iakttages vid införande av ett nytt kreditunderlag
uttalat sig för att procentsatsen för skogsbelåningen väsentligt sänktes.
Av dem. som avstyrkt att nu bestämmes högre maximum för belåningsgränsen
än 50 % å egendomsvärdet, må nämnas hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län, som bl. a. uppger, att gjorda stickprov från
en större socken inom länet syntes giva till resultat att den föreslagna skogsbelåningen
skulle kunna uppgå till mellan 100 och 400 kronor. Endast några
hemman bomme över denna gräns. Den obetydliga höjningen till 55 % av
egendomsvärdet vore till synes beroende av en väl pessimistisk uppfattning
av vårt jordbruks nuvarande ekonomiska ställning. I varje fall vore den föreslagna
höjningen av lånemöjligheterna icke av den betydelse att icke en gynnsammare
tidpunkt för en ytterligare utvidgad primär fastighetskredit kunde
inväntas. — Domänstyrelsen förklarar sig anse, att höjning av belåningsgränsen
icke bör ifrågakomma, därest jämväl den föreslagna belåningen av
växande skog blir införd.
I övriga avstyrkande yttranden framhålles i huvudsak, att en höjning icke
vore tillrådlig under jordbrukets nuvarande ekonomiska läge. Här må återges
svenska bankföreningens uttalande i denna del:
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 228 käft. (Nr 265.) 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Märkligt nog hade jordbrukets svårigheter hittills icke föranlett en sådan
allmän sänkning av jordbruksegendomamas saluvärden, som gåve uttryck åt
den sänkta avkastningsförmågan. Följaktligen torde jämväl taxeringsvärdena,
som ju grundades på saluvärdena, befinna sig på en efter omständigheterna
för hög nivå. I varje fall torde förhållandet vara sådant mångenstädes i
landet. Försäljningsvärdena befunno sig nu i sjunkande, här och var hastigt
och kraftigt. Och visserligen finge det antagas, att, örn jordbrukets svårigheter
skulle fortfara, fastighetsvärdena måste allmänt inställas efter de rådande
förhållandena. Att under en situation, som innehölle så mycket orosoch
riskmoment i fråga örn jordbruket och jordbruksegendomarna som den
nuvarande, skrida till höjning av egendomarnas belåningsgräns syntes icke
vara tillrådligt. Sannolikt komme en höjning sådan som föreslagits icke att
tillföra jordbruket någon nämnvärd ökning av kreditmöjligheterna. Det syntes
troligt, att hypoteksföreningama skulle i den fallande fastighetsmarknaden bemöta
de ökade kreditkraven med lånevärderingar efter ytterligt försiktiga
grunder. Å andra sidan vore det icke alldeles otänkbart, att under ett bekymmersamt
läge för jordbruket ökning av belåningsgränsen skulle i någon
mån ogynnsamt påverka uppfattningen örn hypoteksbanken obligationer, i vilken
händelse det skulle kunna inträffa, att ändringen av belåningsgränsen
skulle komma att visa sig såsom en uteslutande skadlig i stället för nyttig åtgärd
för jordbruket.
I likhet med de sakkunniga anser jag belåningsgränsen böra göras enhetlig
• för jord och för skog. Med hänsyn till de föreslagna åtgärderna i och för
skogsvärdets vidmakthållande och med beaktande av att dessutom belåningsvärdet
för skog skall fastställas efter en försiktigare grund synes det icke
vara påkallat att hålla isär de olika delarna av egendomsvärdet. Icke heller
i övriga länder, där skogskredit förekommer, har man ansett sig böra härutinnan
upprätthålla någon skillnad mellan jord och skog.
Jag är också ense med de sakkunniga därom att en måttlig höjning av belåningsgränsen
är möjlig. Såsom från olika håll påpekats blir hypoteksföreningarnas
risk ytterst beroende av huru långivningen bedrives, och det finnes
ej anledning till annat än att hypoteksföreningama alltjämt komma att
förfara med den försiktighet och känsla av ansvar, som alltid hitintills kommit
till synes.
Huruvida en utvidgning av krediten kommer att påverka villkoren för liypoteksbankens
inlåning är en rätt ömtålig fråga och svår att förutsäga. Komme
en företagen höjning att medföra en, låt vara förhållandevis obetydlig försämring
av inlåningsvillkoren, skulle åtgärden bliva enbart till skada. I ett flertal
länder, bl. a. våra grannländer, är emellertid gränsen bestämd till över 50 %,
och en verkställd undersökning har visat, att vederbörande institutioners obligationer
väl hävdade sin ställning såsom första klassens obligationer. En viktig
förutsättning, då nu ifrågasattes en utvidgning av vårt jordbruks primärkredit,
är att samtidigt åtgärder, såsom de sakkunniga föreslagit, bliva vidtagna
i ändamål att ytterligare stärka hypoteksinstitutionens ställning. Men
även med en dylik konsolidering måste uppenbarligen ur den nu ifrågavarande
synpunkten största varsamhet iakttagas. Det torde därför, hur önskvärt det
än vore att kunna i något vidare mån utsträcka primärkrediten, icke vara tillrådligt
att gå längre än de sakkunniga föreslagit, utan bör man försiktigt
-
67
Kungl. Maj:Is proposition nr 265.
vis stanna vid en höjning av belåningsgränsen upp till 55 % av egendomsvärdet.
Gemensamma frågor.
Såsom jag tidigare berört, hava de sakkunniga i samband med primärkreditens
utvidgning genom införande av skogsbelåning och lånegränsens höjande
ansett nödigt att vissa åtgärder vidtagas till förstärkande av hypoteksinstitutionens
ställning, nämligen viss begränsning av obligationsutgivningen i
förhållande till grundfondens storlek, ökning av grundfonden samt föreskrift
örn ställande av säkerhet i botteninteckning såsom obligatoriskt villkor för låns
beviljande. Dessutom har föreslagits viss anordning för att göra innehavare
av obligationer, vilka utgivits före de nya kreditmöjligheternas införande, oberoende
av dessas användande.
I fråga örn grundfonden samt förhållandet mellan denna och obligationsut- Grundfond
givningen hava de sakkunniga föreslagit, att i analogi med vad som gäller obligation»- för vissa andra med statsgaranti försedda kreditanstalter hypoteksbanken» ute- utgivning,
löpande obligationer ej få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger
beloppet av grundfonden samt att grundfonden, nu uppgående till 30 miljoner
kronor i 3l/s % statsobligationer, skall ökas med ytterligare 30 miljoner
kronor och utgöras av 41/- % statsobligationer. Motiven återfinnas a sid. 71
72 i betänkandet.
Förslaget örn viss relation mellan grundfonden och obligationsutgivningen
har icke föranlett någon erinran från de hörda myndigheterna.
Rörande den ifrågasatta ökningen av grundfonden förklara riksgäldsfullmäktige
sig ej vara övertygade örn att densamma verkligen vore nödvändig, i
ali synnerhet som de sakkunniga bestämt hävdat den uppfattningen att en väl
skött skogsbelåning enligt de föreslagna linjerna ej kunde anses mera nskabel
än den nuvarande jordegendomsbelåningen. Då det emellertid måste anses
vara ett riksintresse, att hypoteksinstitutionen ej finge anses bliva försvagad,
ville fullmäktige ej motsätta sig grundfondsförstärkningen. De ökade risker,
staten skulle enligt förslaget ikläda sig, torde i själva verket vara av
rent teoretisk natur. De nya obligationerna syntes böra lämnas av R/2 procents-typen,
och då fonden borde bestå av obligationer av samma typ, kunde
ett ombyte av de gamla obligationerna även vara motiverat.
Statskontoret anför, att den föreslagna ökningen av grundfonden syntes med
hänsyn till bankens omslutning betydande, men att statskontoret med anledning
av de anförda skälen för en dylik ökning emellertid icke ville göra någon
erinran häremot.
Två hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava i samband med förslag
Olli kraftigare höjning av belåningsgränsen även förordat större ökning av
grundfonden, medan åter svenska bankföreningen förklarat sig med sm ståndpunkt
att belåningsgränsen borde behållas oförändrad sakna anledning tillstyrka
förslaget örn ökning av grundfonden.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
mentschefen. Emot sakkunmgförslaget i denna del har jag intet att erinra. Vad särskilt
a.ngår ökning av grundfonden, så blir en sådan en given följd av att obligationer
ej få utelöpa till större belopp än tio gånger grundfonden. Vid senaste
årsskifte utelöpande obligationer uppgingo nämligen till över 390 miljoner kronor,
och en extra ökning i detta belopp torde vara att förvänta i anledning av
de vidgade kreditmöjligheterna. Av synnerlig vikt är också att grundfonden
är särskilt stark i begynnelsen av den nya skogskreditens tillämpning, intill
dess denna ännu oprövade kreditform hunnit växa sig in i allmänna medvetandet.
inteckning. fÖT närvarande gäller, att lån må av hypoteksförening i allmänhet beviljas
endast mot första inteckning. Lån kunna dock beviljas mot säkerhet av intec
ning med sämre plats i prioritetsskalan, dock alltid inom halva egendomsvärdet.
De sakkunniga hava nu föreslagit, att huvudregeln skall göras undantagslös.
Motiven härför återfinnas å sid. 72—73 i betänkandet.
Styrelserna för Smålands m. fl. provinsers samt Örebro läns hypoteksförening
ar hava uttalat, att de ansågo den ifrågasatta ändringen opåkallad. Förstnämnda
hypoteksförenings styrelse påpekar, att ändringen kunde vålla olägenhet,
då en lånsökande av olika anledningar ej kunde och kanske ej heller
önskade att i samband med belåningen hos hypoteksföreningen dit överflytta
en å annat håll placerad inteckning med bästa förmånsrätt.
Depante- Den föreslagna ändringen skulle innebära ett befästande av den fordran,
meri sc ef en. sorn redan nu regelrätt iakttages i långivningen. Häremot har jag intet att
erinra. Helt naturligt innebär det en styrka att kunna vid institutionens inlåning
åberopa en dylik reservationslös regel. Att i ett eller annat rent undantagsfall
olägenhet härav i någon mån vållas för lånsökande, som ej vill
omflytta en förmånligt placerad botteninteckning, synes mig ej utgöra vägande
skäl mot förslaget.
Nationer!1" 0 ^ °C^ meC* ^en föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna skulle den
såsom pant för hypoteksbankens obligationer ställda inteckningsstocken komma
att i förmånsrättshänseende till en del ligga ovanför den gräns, som hittills
gällt eller alltså hälften av egendomarnas jordvärde. Då innehavarna
av de obligationer, som utgivits före ändringarnas genomförande, icke äro
skyldiga godtaga en rubbning i beskaffenheten av den pant, som en gång till
försäkrats dem, hava de sakkunniga (sid. 85—87) närmare utrett huru dessa
obligationsinnehavare skola kunna göras oberoende av verkningar, vilka eventuellt
kunna föranledas av kreditens utvidgning, samt därutinnan föreslagit
dels att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt tidigare grunder fordrats
till tryggande av obligationsinnehavarnas rätt, skola vid varje tidpunkt
finnas till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer,
utgivna före genomförandet av kreditens utvidgning, dels ock att, i händelse
vid bankens utredning full betalning icke skulle inflyta för inteckning
vars kapitalbelopp överstiger hälften av det fastställda belåningsvärdet å den
jntecknade egendomen med undantag av därå växande skog, innehavare av
Kungl. Majlis proposition nr 265.
69
nyssnämnda äldre obligationer icke skola vara pliktiga vidkännas annan därav
föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även örn inteckningens
kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.
Emot nu föreslagna bestämmelser, vilka synas ägnade att skänka innehavarna
av de äldre obligationerna full trygghet, har jag intet att erinra.
Departe
mentschefen.
Detalj bestämmelser.
Jag övergår nu till att med några ord beröra detaljbestämmelserna i de
föreslagna förordningarna örn ändring i de för hypoteksinstitutionen gällande
författningarna. Rörande de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet
sid. 90—93.
I § 12 i förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank, i vilken
paragraf ansvaret för förluster å skogsbelåning hypteksföreningarna emellan
reglerats, har jämväl upptagits närmare bestämmelser örn föreningarnas ansvar
i allmänhet för hypoteksbanken förbindelser.
Styrelsen för Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening har ifrågasatt
huruvida förslagets princip, att föreningarna skulle vara solidariskt ansvariga
för bankens förbindelser, vore riktig samt förordat bibehållandet av paragrafens
förutvarande lydelse i denna del.
Som emellertid dylik solidarisk ansvarighet är avsedd redan med nu gällande
bestämmelser, föranleder förslaget, som endast innebär ett förtydligande
av stadgandet, icke någon erinran från min sida. En i ett yttrande föreslagen
jämkning av andra stycket sista punkten i paragrafen, för utmärkande att
endast ansvaret för det belopp, som förening icke kan inbetala utan att taga
i anspråk äldre fonder, skall övertagas av övriga föreningar, synes mig icke
av behovet påkallad. I
I § 4 i den för hypoteksföreningarnas verksamhet gällande förordningen i
dess föreslagna nya lydelse har bl. a. upptagits det redan förut gällande stadgandet
att vid belåningsvärdets fastställande värdet av åbyggnad ej får tagas
i beräkning. I § 5 har bl. a. den av hypoteksföreningarna för närvarande undantagslöst
tillämpade regeln att belåna jordbruksegendom, endast örn för
jordbruket nödiga byggnader finnas, upptagits som föreskrift, varjämte stadgande,
liksom i paragrafens nu gällande lydelse, lämnats örn brandförsäkring
av åbyggnaderna.
Styrelsen för Värmlands hypoteksförening och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Värmlands län hava gjort gällande, att man saklöst kunde i
§ 4 utesluta stadgandet att hänsyn ej får tagas till åbyggnadernas värde, i
och nied att det bestämmes att åbyggnader skola finnas och under hela lånetiden
hållas försäkrade. —Även styrelsen för Mälarprovinsernas hypoteksförening
har utläst denna konsekvens av förslaget.
Hypoteksbankens styrelse åter förklarar sig bestämt avstyrka den i nyss
-
70
Kungl. Maj:ls proposition nr 265.
berörda yttranden föreslagna ändringen i grunderna för belåningsvärdets fastställande.
De nu över bela linjen gällande tariffvärdena i föreningarnas värderingsregler,
yttrar styrelsen, måste givetvis avse jord, försedd med för brukandet
erforderliga byggnader, vilkas värden alltså icke rimligen kunde läggas
ovanpå tariffvärdena utan att dessa över hela linjen avsevärt nedskures. Risken
skulle eljest för långivaren i hög grad ökas, vilket i sin ordning skulle försämra
kreditvärdigheten å bankens obligationer.
På de av hypoteksbankens styrelse anförda skäl kail jag icke förorda den i
yttrandena föreslagna ändringen, som endast skulle komplicera förfarandet
utan att egentligen någon vinst i ökade kreditmöjligheter bomme att uppstå.
Det torde för övrigt beaktas, att en sådan ändring icke kan genomföras utan
vidtagande av särskilda åtgärder för att hålla de äldre obligationerna utanför
den mycket svårbestämbara ökning av risken, som anordningen skulle
innebära.
I ett yttrande har påpekats, att i § 4 lämpligen borde direkt utsägas att även
egendom, avsedd enbart för skogsdrift, får belånas, men synes mig detta överflödigt,
då paragrafen enligt förslaget ej ger anledning till annan tolkning och
dessutom § 5 innehåller ett uttryckligt uttalande härom.
I enlighet med ett påpekande av riksgäldsfullmäktige synes § 18 sista punkten
i hypoteksföreningsförordningen böra förtydligas och därvid förslagsvis
erhålla följande lydelse: Till fullgörande av skyldighet, som nu sägs, må
tillskott av de skogsbelånande delägarna uttagas, i mån så erfordras till förhindrande
av att föreningens tillgångar nedgå under det belopp, som förefanns
den 1 januari 193 .
I övrigt hava de sakkunnigas förslag till ändringar i författningarna rörande
hypoteksinstitutionen ej föranlett någon erinran från min sida. Dagen för
ikraftträdandet bär förslagsvis bestämts till den 1 januari 1931.
Sedan föredragande departementschefen uppläst med iakttagande av omnämnda
jämkning och tillägg upprättade förslag till förordning örn ändrad lydelse
av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank samt förordning örn ändrad lydelse
av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända, anför departementschefen vidare:
»På grund av vad jag sålunda anfört ärnar jag hemställa, det Kungl. Maj :t
måtte i proposition föreslå riksdagen att
dels antaga de av mig nu upplästa förslagen,
dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges allmänna hypoteksbank
såsom dess grundfond, emot det att bänken återbär tidigare för
nämnda ändamål tillhandahållna obligationer, överlämnas svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till
Kungl. May.ts proposition nr 865.
71
ett nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att enligt bestämmelserna
i förordningen angående banken förfoga över obligationerna.
Emellertid torde det böra anstå med fattande av slutligt beslut i ämnet, till
dess det på föredragning av chefen för justitiedepartementet beroende lagförslaget
hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller således
att få ånyo upptaga ärendet, sedan nämnda granskning avslutats.»
Slutligen hemställer föredragande departementschefen, att utdrag av detta
protokoll får tillställas lagrådet till kännedom vid nyssnämnda granskning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna
sitt bifall.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
72
Kungl. Majlis proposition nr 265.
Utdrag av protokollet över jordbruk sär enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprmsen-Reganten i statsrådet å
Stockholms slott deri 19 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:
Den 7 i denna månad framlade jag för Kungl. Majit förslag angående utvidgande
av den långtidiga primära jordbrukskrediten och avgav jag i samband
därmed förslag till proposition i ämnet till riksdagen.
Emellertid erinrade jag, att med fattande av slutligt beslut borde få anstå,
till dess ett med frågan sammanhängande, på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beroende lagförslag hunnit undergå vederbörlig granskning i
lagrådet. Med anledning av viss i samband med remissen till lagrådet vidtagen
ändring i det av de sakkunniga avgivna lagförslaget, har jag låtit omarbeta
§ 5 andra stycket i den föreslagna författningen rörande hypoteksföreningarna.
Som lagrådets granskning nu slutförts och därvid icke förekommit något,
som utgör hinder för fullföljandet av de av mig framställda förslagen, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte besluta avlåtande av proposition till riksdagen
i enlighet med förenämnda av mig framlagda förslag med iakttagande
av den nyss berörda jämkningen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
300932. Stockholm, Isaac Marens Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1930:302 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad ly• delse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 m s. 1 i texten
- BU 1930:55 Memorial, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av visst ärende. Bankoutskottet har under innevarande års riksdag anlitat b s. 1 i texten
- 1LU 1930:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet dels ock en i ämnet s. 2 i texten