Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av en''kommunsko g slånefond

1930-03-14 · 73 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 70 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:267, Angående inrättande av en''kommunsko g slånefond

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 867.

1

Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av

en''kommunsko g slånefond; given Stockholms slott den

14 mars 1930.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansscm.

Bihang till riksdagens protokoll 1930,

1 sami 830 käft. (Nr £67.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen statsrådet Johansson anför:

I skrivelse den 12 maj 1928 har skogssällskapet hemställt, att Kungl. Majit

måtte vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodogörande av kala och försumpade

marker genom deras sammanförande till gemensamhetsskogar och försättande i

skogbärande skick med stöd av billiga, av staten tillhandahållna lån.

Sedan denna skrivelse enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1928

överlämnats till de utredningsmän, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 26 oktober 1928 tillkallats med uppdrag att inom jordbruksdepartementet

verkställa utredning angående statens medverkan till vinnande av skogsbörd å

vissa marker (1928 års skogsvårdskommitté), för att tagas i övervägande vid

utredningens verkställande, hava utredningsmännen den 14 december 1929 avgivit

betänkande angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark i

vissa fall (statens offentliga utredningar 1929:34).

I. betänkandet har kommittén hemställt, att Kungl. Maj :t måtte i proposition

föreslå riksdagen att dels godkänna vissa av kommittén föreslagna grunder

för meddelande av lån med förräntnings- och återbetalningsskyldighet till särskilda

slag av kommuner i syfte att för dem underlätta inköp av vissa marker

med otillfredsställande skogstillstånd inom område, varå skogsvårdslagen äger

tillämpning, dels ock besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd kommunskogslånefonden,

skulle inrättas, vilken fond skulle förvaltas av statskontoret

och från vilken lån kunde av Kungl. Maj :t beviljas kommuner enligt förenämnda

grunder, samt att såsom kapitalökning för denna fond anvisa för budgetåret

1930/1931 ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Berörda av kommittén föreslagna grunder för den ifrågasatta låneverksamheten

innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse angående lån

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

3

från statens lånefond för underlättande av kommuners inköp av skogsmark i

vissa fall (kommunskogslånefonden), vilket förslag torde få såsom bilaga A

fogas vid detta protokoll.

över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen

och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ävensom av

samtliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och landstings förvaltningsutskott,

varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska landskommunernas förbund,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, skogssällskapet och Sveriges

skogsägareförbund yttrat sig i ärendet.

I arets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under utgifter

för kapitalökning, bil. 6, punkten 7, såsom kapitalökning för kommunskogslånefonden

beräknats för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 200,000

kronor.

Sedan utredningen i detta ärende numera slutförts, anhåller jag att få underställa

detsamma Kungl. Maj:ts prövning.

I betänkandet har kommittén till en början angivit omfattningen och syftet Utredav

kommitténs utredning i ämnet och därvid uttalat, att kommittén med an- omledning

av skogssällskapets förenämnda framställning samt vissa av kommit- syfte™1

tén införskaffade yttranden från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och

svenska stadsförbundet, till behandling upptagit frågan, huruvida och i vilken

form staten borde vidtaga åtgärder för underlättande av kommuners förvärv

av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd i syfte att försätta sådan

mark i nöjaktigt skogligt skick. Kommittén har därvid framhållit, att denna

fråga ägde nära samband med det uppdrag, som genom Kungl. Maj:ts beslut

den 26 oktober 1928 anförtrotts åt kommittén att verkställa utredning angående

statens medverkan för vinnande av skogsbörd å vissa marker och till fullgörande

varav kommittén den 1 november 1929 avgivit betänkande, samt vidare

anfört:

Vad anginge ett i skogssällskapets skrivelse den 12 maj 1928 berört spörsmål

om sammanförande av marker med otillfredsställande skogstillstånd till

gemensamhetsskogar med andra rättssubjekt än kommuner såsom ägare, hade

kommittén ansett detsamma ej böra i förevarande sammanhang göras till föremål

för utredning. Kommittén ville erinra, att detta spörsmål beaktats i 1926

års lag örn delning av jord på landet, enligt vilken författning i skifteslag ingående

skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig mark kunde vid

skifte under vissa villkor avsättas till gemensamhetsskog för att till delägarnas

gemensamma nytta förvaltas. De i lagen i detta avseende upptagna bestämmelserna,

som återfunnes i 10 kap. 5 och 6 §§, medgåve, att samfälld skogsmark

i vissa fall finge avsättas till gemensamhetsskog även mot vederbörande

delägares vilja. Med hänsyn till den korta tid, varunder dessa bestämmelser

ägt tillämpning, syntes närmare erfarenhet böra vinnas om deras verkningar,

innan frågan örn vidtagande av ytterligare åtgärder från statens sida i detta

avseende upptoges till prövning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Redogörelse

för den omfattning,

vari under

senare tid

kommunskogar

förvärrats

eller

medel avsatts

för

sådant

ändamål.

Sedan kommittén därefter i betänkandet omnämnt de förslag, som tidigare

framkommit rörande åtgärder från statens sida för att bistå kommuner vid inköp

av skogsmark för bildande av kommunala skogar samt i detta- sammanhang

erinrat, bland annat, att 1911 års skogslagstiftningskommitté med anledning

av en av riksdagen i skrivelse den 29 augusti 1914, nr 185, gjord framställning

i ämnet verkställt utredning rörande behövligheten och lämpligheten

av åtgärder från statens sida för beredande av understöd åt kommuner för

bildande av kommunskogar, har kommittén i betänkandet redogjort för den omfattning,

vari under senare tid kommunskogar förvärvats eller medel avsatts

för sådant ändamål.

Kommittén har härvid — under framhållande att 1911 års skogslagstiftningskommitté

i och för nyssangivna utredning genom länsstyrelserna infordrat

uppgifter dels örn de fall, där kommun inköpt skogsmark för varaktigt skogsbruk,

dels ock därom, huruvida några kommuner avsatt medel till bildande av

fond för framtida sådana inköp, samt att de erhållna uppgifterna hänförde sig

till förhållandena i slutet av år 1914 eller början av år 1915 —- i betänkandet

upptagit en sammanställning av dessa uppgifter. Av nämnda sammanställning

framgår, att 115 landskommuner inköpt eller annorledes förvärvat skogsfastigheter

av varierande storlek, vilka fastigheter i vissa fall disponerades

såsom fattiggårdar eller skollärareboställen, samt att härförutom 125 andra

kommuner bildat fonder, i allmänhet genom reserverande av skogsaccismedel,

för framtida inköp av kommunskogar.

Kommittén har vidare meddelat vissa av skogssällskapet lämnade uppgifter

rörande antalet fall, då under sällskapets medverkan landskommun, stad eller

landsting inköpt skogsmark, ävensom örn arealerna av sålunda inköpt mark

med särskiljande av vissa olika slag av mark. Sagda uppgifter innefattas i

en tablå av följande lydelse.

Inköpt av

Antalet

inköpta

allmän-

nings-

skogar

Areal skogsmark

i hektar

Kal

Försumpad

Vanhävdad

m. mkt gle- sa o. oväxt

liga be- stånd

Annan

Summa

Landsting........

9

4 038-57

3 496-26

2 827-56

1 468-34

11 830-73

1

246

69''84

189''17

—

505-01

Landskommuner ...

29

1 37397

76L15

1 41542

1 594-48

5 14502

Samma

39

5 658''5 4

4 327-25

4 432-15

3 062-82

17 480-76

Av tablån framgår, att antalet av de skogar, som under skogssällskapets

medverkan inköpts av nämnda tre slag av kommuner, utgör 39 och att dessa

skogar omfatta en areal skogsmark av sammanlagt 17,480.76 hektar ävensom

att av sagda skogar 9 med en sammanlagd areal av 11,830.73 hektar tillhöra

landsting, 1 med en areal av 505.01 hektar tillhör stad samt 29 med en totalareal

av 5,145.02 hektar tillhöra landskommuner.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

5

Slutligen har kommittén från finansdepartementet införskaffat uppgifter å

de fall, då Kungl. Majit under tiden från och med år 1915 till och med november

månad år 1929 jämlikt gällande kommunalförfattningar meddelat

landskommuner och landsting tillstånd att upptaga lån i ändamål att för

de upplånade medlen inköpa skogsmark eller att därmed inlösa skuld, härledande

från inköp av sådan mark. Dessa uppgifter innefattas i följande

tablå:

År för

Låne-

Begärd

amorte-

ringstid,

år

Med-

given

Kommun

K. Maj:ts

belopp

amorte-

Anmärkningar

beslut

kronor

ringstid,

år

Sundby kommun......

1915

10000

40

40

1 Fastställande av amor-

Lunda * ......

1916

80 000

40

—

1 teriugstid skulle ske

| på senare framställa.

I Sådan ej gjord.

I Tidigare lånemedgivande

Ånimskogs » ......

1916

38 000

40

40

| å 40 000 kr. åter-

Finns » ......

1918

40000

30

30

| kallat.

Enslövs » ......

1918

20 O00

40

35

Kinna » ......

1922

22 000

20

20

Enslövs » ......

1923

46 800

40

30

Fogdö » ......

Sandhems » ......

Kalmar läns norra landsting . .

1924

1927

1927

50000

36 500

145000

40

30

40

30

30

30

1 kläda sig bet.-ansvar

| för intecknad gäld å

l c:a 18 500 kr.

» > södra > . .

1927

95 000

»längsta

möiliga»

30

Årstads kommun.......

1928

21500

30

30

Hjärnarps » .......

1929

14 700

40

40

Åkers » .......

Skaraborgs läns landsting . . .

1929

1929

12 000

55500

25

50

25

50

(Amorteringsfrihet under

\ de första 10 åren.

Av tablån framgår, att under nämnda tidrymd 3 landsting och 11 landskommuner

erhållit tillstånd till upptagande av lån för ifrågavarande ändamål

samt att de lån, vartill tillstånd lämnats under sagda period, uppgå till

sammanlagt 687,000 kronor eller i medeltal till cirka 45,000 kronor för år.

Tablån visar även, att tillstånd till här avsedd upplåning lämnats i väsentligt

större utsträckning under åren 1927—1929 än tidigare.

Kommittén har uppgivit, att något tillstånd till upplåning av stad för inköp

av skogsmark under berörda tidsperiod ej lämnats.

Kommittén har därefter till behandling upptagit frågan, huruvida kommu - ^Äro komnala

förvärv av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd kunde anses

önskvärda från det allmännas synpunkt. slwgsmarker

Kommittén har i detta avseende till en början erinrat, att i landet förekom- ''fredsstälme

mycket betydande arealer till skogsbörd tjänliga marker, varå skogsull- landejko^sståndet

vore otillfredsställande, samt att närmare utredning härutinnan lärn- ön8kvärda

näts beträffande försumpade skogsmarker i det betänkande, som avgivits den fram delt

26 november 1926 av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sak- aSynpXnkt?

kunniga angående statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogs- Kommittén

börd m. m. (statens offentliga utredningar 1926:29), och i fråga om andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd i det av kommittén den

1 november 1929 avgivna betänkandet angående statens medverkan för vinnande

av ökad skogsproduktion å vissa marker (statens offentliga utredningar

1929:27). Beträffande omfattningen och beskaffenheten av ifrågavarande

marker har kommittén därför hänvisat till nämnda två betänkanden.

Kommittén har vidare redogjort för de åtgärder för skogsproduktionens

höjande å nyssangivna marker, som från statens sida redan vidtagits eller av

kommittén tidigare föreslagits, och härom anfört:

För främjande av torrläggning av försumpade skogsmarker, som vore belägna

inom område, varå 1923 års skogsvårdslag ägde tillämpning, hade riksdagen

från och med budgetåret 1927—1928 årligen anvisat ett särskilt anslag,

benämnt statens skogsutdikningsanslag. Från detta anslag kunde för

nämnda ändamål beviljas bidrag utan återbetalningsskyldighet till högst 40

procent av den av vederbörande myndighet godkända kostnaden för det skogsutdikningsföretag,

varom fråga vore. Dylikt bidrag kunde utgå även till

kommun, där denna ägde sådan mark, som nyss sagts. Bidragsverksamheten

handhades av skogsvårdsstyrelsema samt, beträffande skogar, som vore anslutna

till skogssällskapet, av detta.

. Vad anginge andra åtgärder för främjande av skogsproduktion än skogsdikning

hade kommittén i betänkandet den 1 november 1929 föreslagit, att statsunderstöd

finge lämnas även till dylika åtgärder, dock allenast såvitt anginge

skogar, vilka lydde under 1923 års skogsvårdslag, och blott i fråga örn vissa

slag av marker å dessa skogar. Enligt kommitténs förslag kunde sålunda

statsunderstöd till dylika åtgärder utgå för nämnda skogar i fråga om följande

marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen 1) skogsmarker,

som vore kala eller bevuxna med blott enstaka träd, 2) vanhävdade skogsmarker,

. där skogsbeståndet vöre av synnerligen otillfredsställande slutenhet

och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter, samt 3) skogsmarker,

som vore bevuxna med s. k. stavaskogsbestånd. Beträffande nämnda

vanhävdade marker kunde dock understöd lämnas allenast under förutsättning,

att avsättningsvärdet å det virke, som borde avverkas å dylik mark för

erhållande av nöjaktig föryngring, understege kostnaden för de åtgärder, som

för sådant ändamål borde utföras. Understöd finge i regel ej utgå till åtgärd,

som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig utföra.

I likhet med bidrag från statens skogsutdikningsanslag vore berörda understöd

avsett att bland ägarna till ifrågavarande marker skapa en omfattande

självverksamhet för markernas försättande i tillfredsställande skogligt skick.

I anslutning härtill skulle enligt förslaget statsunderstöd även i detta fall utgå

i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet, och finge dylikt bidrag

beviljas till högst 50 procent av den av vederbörande myndighet godkända

kostnaden för det företag, varom fråga vore. Bidrag finge utgå till dem, som

med ägande- eller fideikommissrätt innehade mark av nyss angivna beskaffenhet,

dock med undantag av aktiebolag, och kunde sålunda beviljas även

kommuner. Jämväl förevarande bidragsverk.samhet skulle enligt förslaget

handhavas av skogsvårdsstyrelsema eller, vad anginge skogar, som vore anslutna

till skogssällskapet, av detta.

Tydligt, vore, att såväl förenämnda bidragsverksamhet för främjande av

skogsdikning som — därest den av kommittén föreslagna verksamheten för

understödjande av andra åtgärder för befordrande av skogsproduktion genomfördes

— denna verksamhet vore ägnad att bland kommunerna skapa

ett ökat intresse att för bildande av kommunskogar förvärva sådana marker,

med avseende varå statsbidrag för berörda ändamål finge utgå. Dessa bi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7

drag medförde dock ej någon direkt lättnad vid själva förvärvet av dylik

mark. Finansieringen av sådant förvärv ankomme å vederbörande kommun

ensam, och måste denna följaktligen örn ej medel för ändamålet fonderats eller

eljest funnes disponibla, anskaffa medlen genom lån.

Kommittén har slutligen närmare angivit de fördelar, som det allmänna

bereddes genom förvärvande till kommunskogar av marker med otillfredsställande

skogstillstånd, och härutinnan anfört:

Såsom kommittén närmare utvecklat i betänkandet den 1 november 1929,

vore det otvivelaktigt ett statligt intresse av synnerlig vikt, att de inom landet

förekommande stora arealer till skogsbörd tjänliga marker, varå skogstillståndet

vore otillfredsställande, snarast möjligt sattes i nöjaktigt skogsproduktivt

skick. Det torde emellertid ej kunna förväntas, att genom nu utgående

statsbidrag till skogsdikningsföretag eller genom de av kommittén föreslagna

statsbidragen till andra åtgärder för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion

de mycket omfattande marker av nyssangivna beskaffenhet, vilkas

iståndsättande nämnda bidrag avsåge, i sin helhet komme att på vederbörande

markägares föranstaltande sättas i tillfredsställande skick. I ej få fall

torde markägarna sakna tillräckligt intresse eller erforderliga resurser för

utförande av de för ändamålet behövliga arbetena. Särskilt torde detta gälla

av ålder kala skogsmarker, varå utförande av skogsodling först i en relativt

avlägsen framtid skänkte odlaren lön för hans arbete. Det borde ock uppmärksammas,

att i de trakter av landet, där jorden blivit föremål för en långt

genomförd uppdelning och de särskilda fastigheternas skogsområden därför

vore förhållandevis små, svårighet med hänsyn till betesförhållanden och andra

omständigheter ej sällan mötte för den enskilde fastighetsägaren att iståndsätta

sin skogsmark och rationellt sköta därå växande skog. Även finge

framhållas, att ett produktivgörande av här avsedda marker understundom

förutsatte utförande av större väganläggningar eller vidtagandet av andra

mera omfattande transportanordningar samt att det ofta ej torde vara möjligt

att förmå de särskilda markägarna att gemensamt ombesörja dylika anordningar.

Det vore därför tydligen från statens synpunkt önskvärt, att dessa

marker kunde nyttiggöras för skogsproduktion jämväl på annat sätt än genom

åtgärder, som helt berodde av de enskilda markägarnas fria initiativ. En

utväg, som härvid förtjänade noggrant beaktande, vore markernas förvärvande

av kommuner för att av dessa iståndsättas och förvaltas såsom kommunal

egendom.

På sätt framhållits i förenämnda riksdagsskrivelse den 29 augusti 1914

måste det antagas, att, då kommunerna hade en tillvaro, som sträckte sig över

en obegränsad tidrymd, av dem ägda skogar bleve föremål för en ändamålsenlig,

på uthållighet grundad hushållning, vilket för landets virkesförsörjning

och skogsbrukets utveckling vore av stor betydelse. Av kommunernas

berörda egenskap torde ock följa, att de hade större intresse än de enskilda

markägarna att sätta för skogsbörd tjänliga marker med otillfredsställande

skogstillstånd i lämpligt produktivt skick. Även i do fall, då vinsten av i

sådant avseende vidtagna åtgärder framträdde först efter längre tids. förlopp,

kunde kommunerna räkna på att få direkt tillgodogöra sig denna vinst.

Förvärvande av här avsedda marker till kommunskogar vore av betydelse

för skogsvården jämväl därutinnan, att markernas istandsåttande och rationella

utnyttjande vore ägnat att bland skogsägarna inom vederbörande kommun

skapa intresse för vidtagande av liknande åtgärder å dem tillhöriga skogar.

Kommunskogens skötsel vore enligt sakens natur föremål för särskild

uppmärksamhet från kommunmedlemmarnas sida. och de skogsvardsåtgär
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

der, som utfördes å denna, bleve därför kända och så småningom tillämpade

även å^ de enskilda skogarna inom kommunen. I detta sammanhang finge

även påpekas, att kommunskogar i vissa fall kunde få direkt betydelse för den

upplysningsverksamhet rörande skogsskötsel, som skogsvårdsstyrelserna heleve

bland landets skogsägare, i det dessa skogar ofta torde kunna användas

såsom lämpliga demonstrationsobjekt.

Slutligen finge erinras, att bildandet av kommunskogar kunde bliva till avsevärt

gagn även för de. särskilda kommunernas ekonomi. Visserligen torde

rätten för kommun att inköpa skogsmark vara i vissa avseenden begränsad

genom kommunallagstiftningen — till denna fråga återkomme kommittén i

det följande •— men torde denna rätt dock vara tillräckligt omfattande för

att medgiva förvärv av skogsmarksområden av den storlek, att dessas virkesavkastning

kunde bliva en betydelsefull inkomstkälla för kommunen. Kommittén

ville härvid erinra örn de stora ekonomiska fördelar, som de inom Dalarna

och Norrland i sammanhang med storskiftet och avvittringen avsatta

besparings- och allmänningsskogarna medfört för respektive socknar. Vid

tider .av arbetslöshet torde därjämte innehavet av här avsedd skogsmark kunna

bliva till. nytta för vederbörande kommuner därutinnan, att därå erforderliga

skogsvårds- och andra arbeten i vissa fall torde kunna med fördel utföras

såsom, nödhjälpsarbeten. Särskilt gällde detta skogsdikningsarbeten och

väganläggningar.

Det finge i detta sammanhang framhållas, att inom de typiska kalmarksomradena

av landet ett ej ringa antal kommuner funnes, för vilkas ekonomiska

utveckling skogsodlande av de inom kommunen belägna skoglösa marker

vore av den allra största betydelse. På sätt skogssällskapet framhållit, lede

dessa kommuner ej sällan av svagt skatteunderlag och trycktes därför av

dryga kommunalskatter, vilket i vissa fall nödvändiggjort anvisande av bidrag

från skathult jämningsmedel. Ett allmänt iståndsättande av skogsmarkerna

inom dylika kommuner skulle tydligen väsentligt höja markägarnas

skatteförmåga och avsevärt bidraga till förbättrande av kommunernas ekonomi.

För dylika kommuner vore det tydligen av särskilt intresse, att dessa

sattes i tillfälle att förvärva lämpliga kalmarksområden för att genom områdenas

skogsodlande stimulera de enskilda markägarna för vidtagande av enahanda

åtgärd beträffande dem tillhöriga marker av denna beskaffenhet.

Av det anförda torde framgå, att bildande av kommunskogar genom förvärvande

för ändamålet av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstand

kunde medföra betydande fördelar såväl från allmän skogsvårdssynpunkt

som med hänsyn till kommunernas ekonomi. Det vore därför otvivelaktigt

ett viktigt statsintresse, att bildandet av dylika skogar i ökad omfattning

komme till stånd.

I de i ärendet avgivna yttrandena har i allmänhet vitsordats, att kommunala

förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd kunde vara till gagn

från skogsvårdens synpunkt. I många fall vore nämligen förhållandena sådana,

att de enskilda markägarna ej hade möjlighet eller tillräckligt intresse

för dylika markers produktivgörande, och vore det då till fördel, örn detta

syfte kunde vinnas genom markernas förvärvande till kommunskogar. Med

sin till tiden obegränsade tillvaro kunde kommunerna med större egen fördel

än en enskild skogsägare nedlägga kostnader å iståndsättandet av ifrågavarande

marker samt beträffande dem genomföra en på uthållighet grundad hushållning.

Det finge ej heller förbises, att ett sammanförande av mindre skogsmarksområden

till ett större komplex under gemensam förvaltning underlät
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

9

tade en rationell skötsel av skogen. Även vore att märka, att kommunala förvärv

av kala och därmed jämförliga skogsmarker vore till nytta för skogsvården

även därutinnan, att markernas utnyttjande för skogsbörd genom

vederbörande kommuns försorg bleve ett verksamt föredöme för de enskilda

skogsägarna i trakten.

Beträffande frågan, huruvida kommunala inköp av marker med otillfredsställande

skogstillstånd vore till fördel även för de särskilda kommunernas

ekonomi, hava i yttrandena olika meningar framförts. Å vissa håll har man

givit sin anslutning till vad kommittén i detta avseende anfört, under det i

andra yttranden hävdats, att dylika inköp i regel komme att bliva en mindre

god affär för vederbörande kommuner. Särskilt gåve erfarenheten vid handen,

att skogsodling å gammal kalmark från räntabilitetssynpunkt vore ett

föga gynnsamt företag, och gällde detta, även örn intet värde räknades å

själva marken.

Flera ortsmyndigheter i mellersta Sverige hava framhållit, att skogsmarker

med otillfredsställande skogstillstånd ej förekomme i denna del av landet i

sådan omfattning, att kommunala förvärv av dylika marker kunde bliva av

större betydelse från skogsvårdssynpunkt.

Ett mindretal skogsvårdsstyrelser har ansett, att bildande av kommunskogar

ej kunde anses vara något statsintresse, då skogsmarkerna borde bevaras

i den jordbruksidkande befolkningens ägo såsom stöd för jordbruket. Det

borde även uppmärksammas, att kommunala inköp av skogsmarker vore till

nackdel för de enskilda skogsägarna jämväl därutinnan, att avsättningen av

ved och virke till kommunerna genom dylika inköp komme att minskas. På

grund härav och då förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd

för kommunerna själva ej medförde någon ekonomisk fördel, syntes staten ej

böra vidtaga åtgärder för främjande av dylika förvärv.

Någon meningsskiljaktighet torde ej råda därom, att ett iståndsättande av

de inom landet förekommande synnerligen omfattande marker med otillfredsställande

skogstillstånd är från nationalekonomisk och social synpunkt synnerligen

önskvärt. För främjande av detta syfte har staten under senare år lämnat

betydande understöd till utdikning av försumpade skogsmarker inom 1923

års skogsvårdslags tillämpningsområde, och har Kungl. Majit i proposition nr

134 till innevarande års riksdag äskat ett särskilt anslag till understödjande

av andra arbeten för skogsproduktionens höjande å vissa marker under sagda

lag. Även om statliga åtgärder av nu angiven art äro av mycket stor betydelse

för produktivgörande av ifrågavarande marker med otillfredsställande

skogstillstånd, torde det dock ej kunna antagas, att på denna väg samtliga dessa

marker skola försättas i nöjaktigt skogligt skick. På sätt kommittén framhållit,

torde de enskilda markägarna i ej få fall sakna erforderliga resurser eller

tillräckligt intresse härför, och gäller detta särskilt sådana marker, där för ändamålet

erforderliga arbeten kräva förhållandevis dryga kostnader samt det

ekonomiska resultatet av dessa arbeten kan tillgodogöras först efter längre tids

förlopp.

Vill man i största möjliga utsträckning nyttiggöra här avsedda marker för

Departe
mentschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsproduktion, torde därför för ernående av detta syfte jämväl andra vägar

böra anlitas än de förut angivna. I likhet med kommittén anser jag, att den

utväg, som härvid i främsta rummet bör komma i betraktande, är markernas

förvärvande av kommuner för att av dessa iståndsättas och förvaltas såsom

kommunal egendom.

På sätt av utredningen framgår, har under de senare decennierna ett ej ringa

antal kommuner förvärvat skogsmarker för drivande av skogsbruk eller avsatt

medel för detta ändamål, och har intresset för bildande av kommunskogar under

denna tid avsevärt stegrats. Detta förhållande torde väsentligen bero på

det omfattande och intresserade arbete för ändamålet, som skogssällskapet nedlagt

och som särskilt inriktats på främjande av kommunala förvärv av kala

och försumpade skogsmarker samt andra marker med otillfredsställande skogstillstånd.

Erfarenheten från skogssällskapets verksamhet giver vid handen, att iståndsättande

av dylika marker är en uppgift, som är väl lämpad för kommunerna.

Det ligger ock i sakens natur, att kommunerna med sin till tiden obegränsade

tillvaro hava större intresse för dylika arbeten än den enskilde markägaren, då

de förra städse kunna räkna på att få njuta vinsten därav, även om denna utfaller

först i en relativt avlägsen framtid. Det bör särskilt uppmärksammas, att

kommunerna genom arbeten av ifrågavarande art kunna uppväcka och vidmakthålla

ett ökat skogsvårdsintresse bland sina medlemmar och därigenom förskaffa

sig indirekta fördelar.

Frågan, huruvida inköp och produktivgörande av marker, som här avses,

kunna bliva till fördel för vederbörande kommuners ekonomi, är tydligen beroende

på markernas läge och beskaffenhet samt de kostnader, som kommunerna

i varje fall få vidkännas för markernas förvärvande och iståndsättande,

ävensom på den framtida prisutvecklingen å trävarumarknaden. Något generellt

omdöme rörande lämpligheten från ren ekonomisk synpunkt av dylika inköp

torde därför ej kunna göras, men är uppenbarligen ej uteslutet, att inköpen

i gynnsamma fall kunna bliva ekonomiskt lönande företag. Det torde kunna

förutsättas, att kommunerna vid förvärvande av skogsmarker för ifrågavarande

ändamål komma att iakttaga nödig varsamhet och ej inlåta sig på

andra företag än sådana, som äro ekonomiskt berättigade.

I detta sammanhang må erinras, att kommunerna genom förvärvande av

marker, varom nu är fråga, i vissa fall kunna beredas gagn även på det sätt, att

de för markernas produktivgörande erforderliga arbetena lämpligen kunna

utföras såsom reservarbeten.

Den av vissa skogsvårdsstyrelser hävdade uppfattningen, att kommunala

förvärv av ifrågavarande beskaffenhet vore till skada för den jordbruksidkande

befolkningen, enär denna därigenom frånhändes mark, som borde bibehållas i

dess ägo såsom stöd för jordbruket, torde sakna fog, därest sagda förvärv begränsas

till sådana skogsmarker, vilka ligga kala eller eljest äro väsentligen

improduktiva och vilka ej kunna antagas bliva iståndsätta genom de enskilda

markägarnas försorg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

11

I likhet med kommittén och flertalet i ärendet hörda myndigheter anser jag

alltså, att bildande av kommunskogar genom förvärvande för ändamålet av

marker med otillfredsställande skogstillstånd kan vara till gagn såväl från

allmän skogsvårdssynpunkt som under vissa förutsättningar även med hänsyn

lill kommunernas ekonomi. Det måste därför anses vara ett viktigt allmänt

intresse, att bildandet av dylika skogar i ökad omfattning kommer till stånd.

Kommittén har även diskuterat spörsmålet, huruvida behov av statsåtgärder

för främjande av kommunala förvärv av här avsedda skogsmarker kunde anses * derför''

föreligga. Kommittén har härvid erinrat, att inom flera kommuner fonder ifrågavabildats

i ändamål att bereda medel för inköp av kommunskogar, samt vidare

i detta avseende anfört: Kommittén.

Med hänsyn till den snabba utveckling av den kommunala verksamheten, som

under senare tid ägt rum, och de allt mera stegrade anspråk, som till följd härav

ställdes å kommunernas ekonomi, hade nämnda fondbildning, trots det livliga

intresse, som mångenstädes förefunnes för saken, fortskridit ganska långsamt.

Allenast i ett fåtal fall hade på denna väg tillräckliga medel kunnat anskaffas

för verkställande av dylika inköp. Förvärven av skogsmarker för bildande av

kommunskogar hade därför i allmänhet skett med medel, som för ändamålet helt

eller huvudsakligen upplånats av vederbörande kommuner.

Enligt vad kommittén inhämtat från skogssällskapet, hade ursprungligen

lån för inköp av kommunskogar, som bildats under medverkan av sällskapet,

upptagits hos olika kassor, sparbanker, försäkringsföretag m. fl. enskilda inrättningar

till de i allmänna lånemarknaden gängse räntesatser.. Under

världskriget och även närmast därefter hade även affärsbankerna anlitats för

anskaffande av medel för ändamålet, vilket med hänsyn till de under denna

tid rådande höga räntesatser medfört, att finansieringen av de med dylika medel

inköpta kommunskogarna blivit synnerligen betungande. Under senare år, då

anspråken på kommunernas ekonomi ökats och tillgängliga resurser måst anlitas

för bestridande av löpande utgifter, hade fordran, att kostnaderna för kommunskogarnas

bildande skulle fördelas å längre tidsperioder, starkt aktualiserats

och spörsmålet att söka få kommunskogarna finansierade med långfristiga

billiga lån trätt i förgrunden. För realiserande av detta önskemål hade skogssällskapet

genom förhandlingar med vissa penningförvaltande allmänna institutioner,

särskilt postsparbanken och pensionsförsäkringsfonden, utverkat, att

lån av dessa i vissa fall beviljats för ifrågavarande ändamål, vilka lån utlämnats

på gynnsammare villkor än de av förenämnda enskilda inrättningar och

banker beviljade lånen. De fördelaktigaste lånebetingelserna hade därvid erhållits

hos pensionsförsäkringsfonden, som utlämnat lån för här avsett ändamål,

löpande med en ränta av 4.6 procent samt med amorteringstider av 30 ä 40 år.

Det finge erinras, att enligt gällande reglementen för förvaltningen av de

medel, som inginge i pensionsförsäkringsfonden eller innestode a postsparbanken,

dessa medel kunde göras fruktbärande genom utlämnande av lån till bl. a.

kommuner, därest Kungl. Majit lämnat tillstånd till lånens upptagande. Enahanda

bestämmelse gällde även i fråga om utlåningen från den fond, som omförmäldes

i 19 § i 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete..

De lånemöjligheter, som, på sätt nu angivits, stöde till buds för bildande av

kommunskogar, torde emellertid ej vara tillfyllest att uppväcka något mera

allmänt intresse bland kommunerna för förvärvande i nämnda syfte av kala

idler försumpade skogsmarker eller andra marker med otillfredsställande skogs1

illstånd. Då dylik mark efter inköpet först måste genom utdikning, skogs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

odling eller andra särskilda åtgärder sättas i nöjaktigt produktivt skick, vilka

åtgärder åtminstone delvis måste bekostas av vederbörande kommun, samt det

därjämte i regel torde åtgå en tidrymd av två ä tre decennier efter åtgärdernas

utförande, innan någon virkesavkastning från marken kunde påräknas, vore

tydligt, att kommunerna ofta hyste betänklighet att för inköp av dylika marker

upptaga lån, för vilka ränta och amortering måste under hela lånetiden

årligen erläggas. Denna betänksamhet vore desto mera naturlig, som den ekonomiska

ställningen för flertalet av landets kommuner för närvarande vore

mindre gynnsam och ofta nödvändiggjort påläggande av dryga kommunalskatter.

En förutsättning för stimulerande av kommunernas intresse för sådana

inköp, som här avsåges, torde vara, att tillfälle bereddes kommunerna att för

ändamålet erhålla lån, vilkas förräntning och amortering i möjligaste mån bestämdes

på sådant sätt, att medel till dessa utgifter i väsentlig utsträckning

erhölles genom virkesavkastningen från de skogsmarker, för vilkas förvärvande

lånen upptoges. Räntefoten för lånen borde sålunda ej sättas högre än att den

ungefärligen motsvarade den uthålliga avkastning, som erhölles å kapital, investerat

i här avsedd skogsmark, under förutsättning att marken iståndsattes

och underkastades rationell skötsel, och borde låntagaren därjämte såvitt möjligt

medgivas anstånd med räntans erläggande under den del av lånetiden, då

någon virkesavkastning från marken ej vore att emotse. Ett dylikt anstånd

vöre desto mera påkallat, som låntagaren under nämnda del av lånetiden finge

vidkännas kostnader för skogsmarkens sättande i produktivt skick. Vidare

borde lånets amortering såvitt möjligt ordnas på det sätt, att den skog, som vore

avsedd att uppdragas å marken, lämnade effektivt bidrag till amorteringens

fullgörande. Tydligt vore, att varken enskilda penninganstalter eller allmänna

penningförvaltande institutioner vöre i tillfälle att utlämna lån för ifrågavarande

ändamål enligt nu angivna villkor. Därest dylika lån skulle ställas till kommunernas

förfogande, torde detta ej kunna ske på annan väg, än att en särskild

låneverksamhet för ifrågavarande ändamål anordnades genom statens försorg.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén funnit sig böra i princip

tillstyrka, att åtgärder vidtoges för anordnande av en statlig låneverksamhet i

förevarande syfte.

I flertalet yttranden har vitsordats, att anordnandet av en statlig låneverksamhet

för underlättande av kommunala förvärv av ifrågavarande skogsmarker

vore av behovet påkallat, och hava de av kommittén angivna riktlinjerna

för denna verksamhet i allmänhet ej föranlett erinran. I några yttranden har

dock en från kommitténs ståndpunkt härutinnan avvikande uppfattning kommit

till synes.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län hava sålunda

ifrågasatt, huruvida ej staten borde underlätta kommunala förvärv av

här avsedda marker genom att för ändamålet lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Till stöd härför har framhållits, att det vore ett viktigt nationalekonomiskt

intresse, att ifrågavarande marker sattes i produktivt skick,

samt att lånevägen ej syntes lämplig för främjande av kommunala förvärv av

dessa marker, enär därigenom kapital, vars räntabilitet vore mycket oviss, bundes

för lång tid framåt. Därtill komme, att stor försiktighet borde iakttagas,

då det gällde kommunernas skuldsättning och pålagor, som komme att påvila

kommande generationer. Det förutsattes givetvis, att, därest statsbidrag beviljades

för ifrågavarande ändamål, en noggrann prövning ägde rum såväl i fråga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 13

om den utsträckning, vari bidrag skulle utgå, som beträffande storleken av bidragen.

Shogsvårdssty reisen i Göteborgs och Bohus län har jämväl gjort gällande,

att statens understöd för här avsett ändamål borde utgå i form av bidrag utan

återbetalningsskyldighet, samt såsom motiv härför anfört, att bildande av kommunskogar

genom förvärvande av kala eller försumpade skogsmarker eller

andra marker med otillfredsställande skogstil] stånd snarare vore ett statligt än

ett kommunalt intresse samt att dylika förvärv endast genom understöd i nyssangivna

form kunde anses ekonomiskt försvarbara.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett, att en statlig verksamhet i förevarande

syfte lämpligen borde givas formen av en kombination av lån och bidrag

i anslutning till det sätt, varpå staten understödde vattenavledningsföretag.

Länsstyrelsen har härvid framhållit, att odling av gammal kalmark vore

en långt svårare och dyrbarare affär än odling av nyligen avverkade kalmarker

samt att kommunerna därför från affärssynpunkt torde i regel göra klokt

i att förvärva sig annan skogsmark till allmänningar än de gamla kalmarkerna.

För att intressera kommunerna till en affärsmässigt med annan allmänningsbildning

konkurrenskraftig kalmarksodling, torde därför staten behöva

erbjuda kommunerna förmånligare villkor än dem, som avsåges med den av

kommittén föreslagna låneverksamheten.

Såsom förut nämnts, måste det anses såsom ett viktigt allmänt intresse, att

marker med otillfredsställande skogstillstånd i ökad omfattning förvärvas av

kommuner för att sättas i nöjaktigt skogligt skick. De lånemöjligheter, som för

närvarande stå kommunerna till buds för inköpande av sådana marker, äro emellertid,

på sätt kommittén framhållit, ej så gynnsamma, att kommunerna därigenom

kunna i erforderlig omfattning stimuleras för dylika inköp. För ernående

av detta syfte torde vara nödigt, att kommunerna beredes tillfälle att

erhålla lån på sådana villkor, att lånens förräntning och amortering i väsentlig

omfattning kan ske med medel, som inflyta genom virkesavkastningen från

de skogsmarker, för vilkas förvärvande lånen upptagas. Mot vad kommittén

i detta avseende anfört synes i stort sett intet vara att erinra. Däremot kan

jag ej biträda den från vissa håll framförda uppfattningen, att staten för underlättande

av här avsedda förvärv borde lämna understöd i form av bidrag

utan återbetalningsskyldighet. En dylik anordning skulle innebära, att staten

helt eller till mera avsevärd del bestrede köpeskillingen för den mark, varom

fråga vore, men synes en uppoffring av denna räckvidd i förevarande fall

knappast vara förenlig med statens intresse. Finner staten sig böra vidkännas

kostnaderna för inköp av mark, som här avses, torde det nämligen i regel

vara fördelaktigare för staten att förvärva marken för egen räkning. Ett understödjande

av ifrågavarande förvärv på nyss angivet sätt skulle ock lätt kunna

medföra, att dessa förvärv komme att taga en omfattning, som ej vore avsedd

eller önskvärd.

Med hänsyn till vad nu anförts och då ett tillgodoseende av förenämnda lånebehov

ej torde kunna ske på annat sätt, än att en särskild låneverksamhet för

ifrågavarande ändamål anordnas genom statens försorg, finnér jag mig, i likhet

Departe
mentschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

med kommittén och flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, böra tillstyrka,

att åtgärder vidtagas i sådant syfte.

Kommuner- Under erinran, att, då en kommun inköpte en skogsmark, kommunen därmed

alf skogs- investerade ett visst kapital i marken, har kommittén till behandling upptagit

mark och frågan, i vad mån dylika inköp kunde anses stå i överensstämmelse med allkommunal

nränna regler för kommunal kapitalbildning, sådana dessa framstode genom

kapitalbild- tolkning av kommunalförfattningarna.

Kommittén Kommittén har härvid omnämnt bestämmelserna i 5 § i förordningen örn

omim en. Jj0mmunais^yrejse pä }anciet (J1 k. samt motsvarande stadganden i 5 § i förordningen

örn kommunalstyrelse i stad (F. k. s.) ävensom anmärkt, att gällande

lag örn skogsaccis för landskommuns del uttryckligen påbjöde, att skogsaccismedel

skulle avsättas till en skogsaccisfond, från vilken kommunen i viss utsträckning

ägde anvisa medel såsom tillskott för täckande av sådana utgifter

för kommunen, till vilka enligt gällande författningar medel eljest skolat beredas

genom allmän kommunalskatt.

Kommittén har vidare rörande innebörden av kommunallagarnas bestämmelser

i förevarande avseende anfört:

0 Kapitalbildning hos kommun kunde — bortsett från det fall, att kapital utan

något kommunens åtgörande tillf olle kommunen genom gåva eller testamente

eller på annat sätt — ske genom inköp av vissa nyttigheter eller genom avsättning

till fonder. I vartdera fallet kunde, i allt fall teoretiskt, för kapitalbildningen

tagas i anspråk antingen vissa kommunens inkomster eller ock upplånade

medel. Bland inkomsterna finge i detta avseende skiljas mellan inkomster

genom uttaxering och övriga inkomster. Bland de inkomster, som icke utgjorde

uttaxerade medel, märktes bl. a. inkomster av i kommunens ägo redan befintligt

kapital, vidare nöjesskatt, hundskatt m. m.

Vad inköp av nyttigheter beträffade vore i avseende å kommuns befogenhet

att företaga dylika inköp stadgandet i 1 § i förordningen örn kommunalstyrelse

på landet (1 § F. k. s. Jfr 4 § i lagen örn landsting) vägledande. Enligt detta

stadgande ägde en kommuns medlemmar att själva, efter vad förordningen

närmare bestämde,_ vårda sina »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,

såvitt icke, enligt gällande författningar, det tillkomme offentlig

ämbetsmyndighet att dem handhava. Det torde kunna sägas, att en kommuns

inköp av nyttigheter vöre förenliga med kommunalförfattningarna allenast i

den mån nyttigheterna tjänade ändamål, som läge inom kommunens befogenhet,

och inköpen skedde i en omfattning, som icke ginge utöver kommunens

behov.

önskade kommunen verkställa inköp av en nyttighet med anlitande av lånemedel,

skulle beslut örn sådant låns upptagande för att vinna bindande kraft i

allmänhet underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse (73 § F. k. 1.,

74 § F. k. s.; jfr 54 § i lagen om landsting).

1 anslutning till den av kommittén sålunda hävdade principiella uppfattningen

har kommittén närmare angivit, i vilken omfattning kommun kunde anses

berättigad att inköpa skogsmark, och i detta avseende anfört:

Det syntes kommittén tydligt, att det icke kunde vara med kommunalförfattningarna

väl överensstämmande, att en kommun i obegränsad omfattning företoge

inköp av skogsmark utan att inköpen ställdes i relation till vissa kommunala

behov. Fastmer syntes det kommittén, som om man vid bedömandet av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

15

förevarande spörsmål från kommunalförfattningarnas synpunkt borde utgå från

de behov av skogsmark och skog, som för en kommun förelåge, främst från kommunens

direkta behov av virke, och från denna utgångspunkt söka bilda sig

en uppfattning örn storleken av den skogsmark, som i det särskilda fallet kunde

anses böra utgöra den ifrågavarande kommunens »husbehovsskog». En landskommun

av genomsnittstyp hade tydligen vissa årligen återkommande, icke

obetydliga behov av ved för skolhus och kommunalhus, för fattigvård och sjukvård,

liksom ock kommunen tid efter annan behövde byggnadsvirke för nybyggnad

eller ombyggnad av sina hus. En landstingskommun hade högst betydande

behov av ved och virke för sina sjukvårdsanstalt^, skolor m. m. Dessa behov

kunde uppskattas till sin ungefärliga omfattning. Fran denna torde man

ock, såsom nämnt, örn man ej krävde alltför stor noggrannhet i uppskattningen,

kunna sluta till en maximigräns för omfattningen av kommunens »husbehovsskog»,

så långt gränsen bestämdes av virkesbehovet. Härtill komme, att ytterligare

behov av skogsmark kunde i särskilda fall föreligga. Särskilt för

städernas del torde kunna tänkas dylika ytterligare behov, exempelvis för avsättande

av parker, för dränering av försumpad mark m. m. Utöver de gränser,

som bestämdes av de i det särskilda fallet föreliggande kommunala behoven,

syntes man, med nu gällande kommunalförfattningar, icke böra tillåta

kommuns inköp av skogsmark. otti , ,

Frågan bleve då, huruvida det resultat, vartill man salunda komme, kunde

anses tillfredsställande ur de sjmpunkter av huvudsakligen nationalekonomisk

art, vilka drivit fram den föreliggande frågan örn åtgärder för ifrågavarande

skogsmarkers iståndsättande. Ansåges resultatet icke tillfredsställande, erbjöde

sig en tänkbar utväg däri, att i gällande kommunalförfattningar vidtoges

ändring i syfte att möjliggöra större innehav av skog i kommunernas hand.

Häremot reste sig emellertid betänkligheter av flera slag. __ En sådan lagändring

bleve mycket vittutseende, och man kunde med skäl fråga sig, varför man

just på denna punkt, men ej på andra, skulle tillåta en kapitalbildning, gående

utöver de gränser, som uppdroges av föreliggande kommunala behov. .Betänkligheterna

bleve särskilt framträdande i den mån det gällde att företaga den

ifrågavarande kapitalbildningen med anlitande av uttaxerade medel.

Kommittén kunde så mycket hellre stanna vid de begränsningar tor de tankta

skogsmarksinköpen, vilka enligt vad förut sagts torde föranledas av gällande

kommunallagstiftning, som kommittén vore av den uppfattningen, att även inom

denna ram de önskemål, som i frågan framställts ur nationalekonomiska synpunkter,

krnl de i väsentlig mån tillgodoses. Det torde icke ofta förekomma, att

välbelägna och i övrigt lämpliga skogsmarker av sådan storlek kunde erbjudas

en kommun till inköp, att markerna i areal överstege den beraknade maximigränsen

för kommunens »husbehovsskog». Att märka vöre harvid, att, da markens

iordningsställande och skogens uppväxande toge lang tid i anspråk, det

syntes fullt försvarligt, att man vid beräkning av husbehovsskogens storlek

toge hänsyn till den utveckling kommunen kunde väntas undergå under en lang

följd av år framåt.

Kommittén har framhållit, att, innan lån beviljades för här avsett ändamål,

erforderlig utredning borde verkställas rörande det behov av skogsmark for

tillgodoseende av kommunala ändamål, som i det särskilda fallet kunde anses

vara för handen.

I överensstämmelse med sin förenämnda uppfattning örn laneverksamhetens

begränsning enligt de i kommunallagstiftningen innefattade grunderna för kommunal

kapitalbildning har kommittén i omförmälda förslag till kungörelse an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

gående ifrågavarande lån ej upptagit några bestämmelser i förevarande avseende.

Det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna

har anslutit sig till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende eller

lämnat denna utan erinran. Från några håll hava dock anmärkningar däremot

framkommit.

Länsstyrelsen i Gotlands län har sålunda gjort gällande, att för undvikande

av missförstånd angående vidden av kommunernas befogenhet i förevarande avseende

i den föreslagna kungörelsen borde på ett tydligare sätt än som skett uttryckas,

att det kommunala behovet skulle vara avgörande vid prövning av

ansökningar om lån för ifrågavarande ändamål.

I motsats härtill har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län betonat, att några

särskilda betsämmelser, åsyftande att i fråga örn skogsmark begränsa förvärvsrätten

för en kommun till viss areal, som stöde i förhållande till kommunens

virkesbehov, syntes varken behövliga eller lämpliga. Det borde ej förutsättas,

att vederbörande kommuner i framtiden skulle få sitt virkesbehov nätt och

jämnt fyllt från de bildade kommunskogarna, utan borde dispositionen av avkastningen

vara fri.

Länsstyrelsen i Hallands län har hävdat, att den befogenhet, som enligt gällande

kommunalförfattningar tillkomme kommun att inköpa skogsmark, borde

anses vidsträcktare än kommittén angivit, samt till utveckling härav anfört:

Den av kommittén uttalade uppfattningen, att det enligt gällande kommunalförfattningar

ej vore tillåtet för kommun att inköpa skogsmark utöver de

gränser, som bestämdes av de i det särskilda fallet föreliggande kommunala

behoven, vore synnerligen farlig. Särskilt i fråga örn landstingens länsallmänningsverksamhet

syntes denna uppfattning kunna vara ödesdiger, enär landstingets

eget behov av virke och ved ofta torde vara ganska minimalt. De byggnader,

landstinget läte uppföra, byggdes i regel av tegel eller annan sten. Eldningen

i desamma plägade ske medelst kol eller koks. Själva principen, att en

kommuns skogsinköp ej borde få överstiga dess eget husbehov, kunde icke godkännas.

Dessa inköp skedde ju i nationalekonomiskt syfte för att bevara åt

kommunens invånare, icke blott åt kommunalförvaltningen, en välskött skogstillgång,

till stöd för framtida behov. Ifall kommunallagarna tilläventyrs

verkligen lade hinder i vägen härför, vore det nödvändigt, att de ändrades.

Då emellertid en kommun finge t. ex. teckna aktier i en .järnväg eller annat

företag, som ansåges bliva till gagn för kommunens invånare, vore det svårt

att se, varför icke kommunen skulle också kunna inköpa och förvalta en skogsallmänning,

även örn icke hela avverkningen därifrån åtginge för de kommunala

institutionerna. En dylik kommunskog kunde även i viss mån förliknas

med ett kommunalt verk, som tillhandahölle allmänheten vissa nyttigheter mot

betalning, vilken inf löte i kommunens kassa. Det ville synas, som örn kommitténs

ifrågavarande uttalande om skogsallmänningsförvärvens begränsning

icke skulle vara nödvändigtvis betingat av kommunalförfattningarna.

Då lån skulle beviljas av Kungl. Majit, torde det i varje fall icke behöva

befaras, att någon kommun finge på denna väg inlåta sig på ekonomiska äventyrligheter.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län har framhållit, att örn

de med förslaget åsyftade fördelarna för stat och kommun skulle vinnas, det

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

17

ej vore tillräckligt att giva inköpen en så snäv begränsning som kommittén ifrågasatt.

De avsedda skogsförvärven torde i stället böra åsyfta att skapa ett kapitalobjekt

åt vederbörande kommuner, som i framtiden kunde bliva av verkligt

ekonomiskt gagn för den då levande generationen. Kommitténs farhågor

för att låta kommunerna i osunt spekulationssyfte företaga inköp av skogsmark

borde tryggas på annat sätt än genom att ställa inköpen i relation till

kommunernas husbehov. Detta torde lämpligast kunna ske genom lagstadganden

rörande kommunernas fondbildning. — Skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands

och Västerbottens län hava uttalat sig i liknande riktning.

Landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bolms län har ifrågasatt,

huruvida förvärv av skogsmark för landstingens husbehov kunde vara av något

vidare praktiskt värde. Däremot skulle det vara av stort gagn, örn landstingen

finge enbart för ökande av skogsbestånden i respektive län förvärva marker,

varom här vore fråga, samt skogsödla och förvalta deni. För tillgodoseende

av detta önskemål erfordrades emellertid, såsom kommittén antytt, viss

ändring i landstingsförordningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län har gjort gällande, att, därest utvägen att genom

billiga statslån underlätta kommunala förvärv av kala och försumpade

marker i ändamål av markernas bringande i kultur skulle kunna med någon

större framgång beträdas, det vore nödigt att lätta på den inskränkning med

avseende å förvärven till att omfatta allenast »husbehovsskog», som enligt kommitténs

mening följde av 1 § i förordningen örn kommunalstyrelse på landet,

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har anslutit sig till kommitténs

ståndpunkt i förevarande avseende samt påpekat, att husbehovssynpunkten

endast borde tjäna att bestämma gränsen för kommunernas lagliga markförvärv.

Kommittén torde ej hava åsyftat, att de bildade kommunskogarna skulle

skötas såsom typiska husbehovsskogar i den bemärkelse som ex. ecklesiastika

boställsskogar. Sådana husbehovsskogar med en stel reglering av virkesuttagen

vore långt ifrån önskvärda och kunde ej bliva några föredömen i

fråga örn rationell skötsel. En kommunskogs avkastning borde, örn skogen

skulle skötas efter ekonomiska principer, kunna disponeras lika fritt som en

enskild skogs och försäljas eller nyttiggöras i de kommunala inrättningarna

alltefter rådande förhållanden.

Beträffande frågan i vad mån kommun äger befogenhet inköpa skogsmark

av här ifrågavarande beskaffenhet vill jag erinra om vissa bestämmelser i lagen

den 12 maj 1917 örn expropriation. Enligt sagda lag må fastighet, som

tillhör annan än kronan, örn Konungen prövar det nödigt, tagas i anspråk

genom expropriation för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt

å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd

och ej utgör nödig betesmark, och stadgas därjämte i lagen, att rätt till expropriation

för detta ändamål må, örn rätten ej skall utövas av kronan,

icke beviljas annan än den kommun, inom vars område marken är belägen,

eller landstinget eller skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområ
Bihang

till riksdagens protokoll 19SO. 1 sami. 230 haft. (Nr 267.)

Departe
mentschefen.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

1$

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

det. Vid provning av framställning örn expropriationsrätt för ifrågavarande

ändamål skall Konungen, där markens ägare erbjuder, att han

själv skall ombesörja återväxt, giva ägaren skälig tid därtill. Göres ej sådant

erbjudande av markägaren eller varda nödiga återväxtåtgärder ej vidtagna

inom förelagd tid och bifalles framställningen örn expropriationsrätt, bestämmer

Konungen samtidigt, därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan,

viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja för återväxt. Av nu angivna bestämmelser

lärer följa, att beträffande kommun, inom vars område ödelagd

skogsmark är belägen, det bör anses såsom en kommunal uppgift att — jämväl

annorledes än genom expropriation — förvärva sagda mark i syfte att

därå åstadkomma nöjaktig skogsåterväxt, örn sådan eljest ej kan antagas komma

till stånd. Någon begränsning av kommunens befogenhet i detta hänseende

till att avse allenast viss areal dylik mark torde ej kunna härledas

från nämnda bestämmelser. Det synes dock böra förutsättas, att kostnaderna

för förvärvet skola stå i skäligt förhållande till kommunens skattekraft

och finansiella läge, och kan lämpligheten av förvärvet från denna synpunkt

i underställningsväg bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, därest kommunen

beslutar upptaga lån för bestridande av sagda kostnader. Av motiven

till berörda bestämmelser i expropriationslagen framgår, att med uttrycket

»skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd»

närmast avses skogsmark, som av ålder ligger kal. Det synes emellertid

böra antagas, att kommuns befogenhet att i förevarande syfte förvärva

skogsmark ej är begränsad att uteslutande gälla egentlig kalmark, utan lärer

delina få anses omfatta även annan skogsmark, vilken i fråga örn improduktivitet

är väsentligen likställd med kalmark. I anslutning härtill torde kommun

fä anses berättigad att i förevarande syfte förvärva jämväl mark, varå skog

visserligen finnes men varå denna saknar utvecklingsmöjligheter till följd av

försumpning, vanhävd eller annat dylikt förhållande. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att de kommunala förvärv av skogsmarker, som skett under

skogssällskapets medverkan, i stor utsträckning avsett försumpade marker samt

vanhävdade marker med mycket glesa och oväxtliga bestånd.

Med den befogenhet att förvärva skogsmark, som enligt det nu anförda bör

anses tillkomma kommun — i förevarande avseende bör tydligen landsting likställas

med primärkommun — torde det nationalekonomiska syftet med den

ifrågasatta låneverksamheten kunna i allt väsentligt tillgodoses. Någon ändring

i gällande kommunalförfattningar lärer sålunda för detta ändamål ej vara

påkallad. På frågan i vad mån kommunerna må äga befogenhet att förvärva

marker med tillfredsställande skogstillstånd saknas i förevarande sammanhang

anledning att ingå.

Låneverk- Kommittén har föreslagit, att lån för ifrågavarande ändamål må beviljas

omfattnin landskommuner, köpingar, som utgöra särskilda kommuner, och landsting

med hänsyn ävensom kommunalförbund, som uteslutande omfatta kommuner av nämnda

till olika sjag_ Enligt kommitténs förslag må lån ej utgå till städer eller municipalkommuner,

samhällen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

19

Till stöd för förslaget i denna del har kommittén anfört:

Vid bedömande av förevarande fråga ledde de grundläggande synpunkter

på den föreslagna låneverksamheten, som kommittén utvecklat, naturligt nog

tanken i första hand på landskommuner och landsting såsom låntagare i denna

verksamhet. Beträffande dessa slag av kommuner torde det relativt ofta gälla,

att en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd hade ett sådant läge,

att ett förvärv av skogsmarken från kommunens sida tedde sig ändamålsenligt.

Likaså torde det beträffande landskommuner och landsting i många fall bliva

lämpligt att använda den uppvuxna kommunskogens naturaprodukter direkt för

kommunens behov av ved och virke.

Däremot syntes övervägande skäl tala för att lämna städerna utanför låneverksamheten.

Behoven av ved och virke vore ju även för städernas del betydande.

Men belägenheten av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd

torde sällan vara sådan, att ett förvärv av marken från en stads sida framstode

såsom naturlig, särskilt därest man förutsatte en användning av de blivande

naturaprodukterna i stadskommunens hushållning. Av svenska stadsförbundet

hade vitsordats, att frågan örn kalmarkers förvärvande för städernas del saknade

större räckvidd. Samma förhållande torde med stor sannolikhet kunna påstås

gälla även beträffande de övriga slag av marker med otillfredsställande

skogstillstånd, som låneverksamheten vore avsedd att omfatta.

Mot städernas medtagande i låneverksamheten talade även en synpunkt av

organisatorisk art. Såsom i det följande skulle närmare utvecklas önskade

man för utövande av vissa lokala bestyr för låneverksamheten anlita — jämte

skogssällskapet — landets skogsvårdsstyrelser. Då dessa jämlikt 1923 års

skogsvårdslag hade att öva uppsikt över enskildas, däribland landskommuners

och landstings, skogar, måste de förutsättas äga god kännedom örn samma skogar

och sålunda vara lämpade för nämnda uppgift. Städernas skogar vore däremot,

jämlikt förordningen den 21 juli 1903 angående förvaltningen av städernas

skogar, ställda under domän styrelsens överinseende och stöde, eller kunde

ställas, under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Då det med

hänsyn härtill ej torde kunna ifrågakomma, att handhavandet av förenämnda

lokala bestyr beträffande dessa skogar uppdroges åt skogsvårdsstyrelsema,

skulle ett inbegripande av dylika skogar under låneverksamheten hava till

följd, att berörda uppgift måste — med undantag för skogar, som vore anslutna

till skogssällskapet — anförtros åt skogsstatens tjänstemän. Enligt kommitténs

uppfattning torde emellertid lämpligheten av en dylik anordning i och för

sig kunna ifrågasättas, och skulle i varje fall därigenom ett ändamålsenligt

organiserande av låneverksamheten avsevärt invecklas och försvåras.

Med hänsyn till vad nu anförts och i betraktande av den ringa betydelse,

som den föreliggande frågan syntes hava för städernas del, ansåge kommittén,

att dessa för närvarande ej borde göras delaktiga i låneverksamheten. Därest,

såsom från något håll blivit ifrågasatt, städernas skogar framdeles komme att

inordnas under skogsvårdslagen och sålunda bliva ställda under skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn, torde frågan om städernas rätt till erhållande av lån böra

tagas under förnyat övervägande.

Vad anginge köping, som utgjorde särskild kommun, syntes övervägande

skäl tala för att låta jämväl dylik kommun bliva föremål för verksamheten.

Avgörande härvid torde böra vara den omständigheten, att skog, tillhörig köping,

lydde under allmänna skogsvårdslagen och således stöde under tillsyn av

skogs vårdsstyrelse.

Däremot syntes municipalsamhälle, i. betraktande av de begränsade verksamhetsuppgifter,

som dylikt samhälle ägde. icke böra bliva föremål för låneverksamheten.

Behov, som sammanhängde med ordnings- oell hushållningsangelä
-

Kommittén.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

genheter, avsedda i ordningsstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer

samt i brandstadgan och hälsovårdsstadgan, syntes näppeligen kunna motivera

bildandet av kommunskogar i dessa samhällens ägo.

Det syntes ingalunda otänkbart, att bildandet av kommunskogar kunde bliva

en lämplig uppgift för kommunalförbund. Även sådana torde därför böra få

möjlighet att erhålla lån från den ifrågasatta nya fonden, dock endast förbund,

som uteslutande omfattade sådana slag av kommuner, vilka enligt vad

nyss anförts borde vara berättigade att erhålla lån från fonden.

Kommitténs förslag i förevarande avseende har tillstyrkts av flertalet i ärendet

hörda myndigheter och sammanslutningar. I några yttranden hava dock

erinringar däremot framställts.

Landstingets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har sålunda uttalat betänkligheter

däremot, att landstingens verksamhet skulle utsträckas att omfatta

även förvaltning av sådana skogsmarker, som i kommitténs förslag avsåges,

då en dylik förvaltning krävde icke blott sakkunskap utan även en

skötsel och omtanke, som skulle avsevärt tynga landstingens redan förut omfattande

förvaltning. Härtill komme, att de ekonomiska konsekvenserna av

dylika markers förvärvande vore mycket ovissa. Enligt utskottets mening borde

landstingen dock ej uteslutas från rätten att erhålla statslån för ifrågavarande

ändamål, då omständigheter kunde inträffa, som nödgade landstingen att ingripa

i förevarande syfte.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län hava framhållit,

att anskaffande av husbehovsskogar knappast kunde anses befogat för

landstingens del, då dessas institutioner läge spridda samt på grund härav

platsen för virkeskonsumtionen i regel ej komme att ligga inom rimligt avstånd

från husbehovsskogen.

Skogssällskapet har uttalat tvivel, huruvida bildande av kommunskogar

skulle, såsom kommittén antagit, kunna bliva en lämplig uppgift för kommunalförbund.

Kommunalförbundsidén hade visserligen slagit igenom och vunnit

terräng men föremål för dylikt förbunds verksamhet torde även i framtiden

bliva allenast sådana frågor, som framtvingades av kravet på nedbringande av

kommunernas kostnader för ofrånkomliga uppgifter.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava å andra sidan framhållit såsom önskvärt,

att, där så lämpligen kunde ske, kommunalförbund bildades för förvärvandet

av skogsmark. Därigenom kunde i många fall undvikas, att de kommunala

allmänningarna till arealen bleve allt för obetydliga, vilket måste medföra

en förhållandevis dyr förvaltning och kontroll. En sammanslutning mellan

flera kommuner för här ifrågavarande ändamål skulle för övrigt stå i god

överensstämmelse med de strävanden till samarbete, som på många håll inom

landet kommit till uttryck, då det gällt att lösa en del andra kommunala frågor

av större räckvidd.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län samt

länsstyrelsen i Malmöhus län hava framhållit såsom önskvärt, att även städerna

gjordes delaktiga i den föreslagna låneverksamheten. Till stöd härför har

anförts, bland annat:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition nr 207.

21

Det kunde mången gång ligga inom en stads naturliga intressesfär att förvärva

marker, som lämpade sig för skogsodling. Sålunda kunde en större

stad behöva förvärva markområden för deras utläggande till parker. Tänkas

kunde ock, att en stad skulle kunna finna med sin fördel förenligt att förvärva

en skogsegendom vare sig inom eller utom stadens område i syfte att de

blivande skogsprodukterna skulle tillgodogöras för stadens egen hushållning.

Förbises borde ej heller, att arbetet för skogsmarkens bringande i kultur genom

anläggande av vägar, verkställande av utdikningar samt planterande av

skog utgjorde en lämplig sysselsättning i tider av arbetslöshet, vilket ock kunde

tänkas göra en stad benägen att förvärva sådan mark, varom fråga vore.

Även örn spörsmålet angående rena kalmarkers förvärvande för städernas del

ej skulle vara av större räckvidd, torde ej samma förhållande äga rum beträffande

de övriga slag av marker med otillfredsställande skogstillstånd, som låneverksamheten

vore avsedd att omfatta.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ansett såsom oformligt,

att städerna på grund av den i viss mån föråldrade skogslagstiftning, som

gällde för dem, skulle uteslutas från rätten till statslån, samt framhållit önskvärdheten

därav, att sagda lagstiftning snarast möjligt upphävdes och att städernas

skogar i likhet med övriga kommunala skogar inordnades under 1923

års skogsvårdslag.

Svenska stadsförbundet har ej framställt någon erinran mot kommitténs förslag

i denna del.

I likhet med kommittén och det övervägande flertalet i ärendet hörda myndigheter

tillstyrker jag, att statslån för ifrågavarande ändamål må beviljas

landskommuner, köpingar, som utgöra särskilda kommuner, landsting och kommunalförbund,

som uteslutande omfatta kommuner av nämnda slag. Vad särskilt

angår landsting vill jag härvid erinra, att ett flertal sådana under de senare

åren förvärvat skogsallmänningar, i vissa fall av betydande storlek, samt att de

erfarenheter, som gjorts i fråga örn landstingens förvaltning av dessa allmänningar,

i allmänhet varit mycket gynnsamma. Beträffande beviljande av lån till

kommunalförbund för här avsett ändamål ansluter jag mig till den av fullmäktige

i riksgäldskontoret uttalade uppfattningen, att bildande av dylika förbund

för förvärv av kommunskogar måste anses önskvärt, då därigenom möjlighet

skapas för inköp av dylika skogar av mera betydande storlek, vilket såväl från

skoglig som ekonomisk synpunkt måste andes vara till fördel.

Med avseende å spörsmålet, huruvida städerna böra göras delaktiga i låneverksamheten,

vill jag erinra, att det allenast i undantagsfall torde förekomma,

att städerna inom sina områden hava kala eller försumpade skogsmarker

eller andra marker med otillfredsställande skogstillstånd av någon betydenhet.

Därest stad vill förvärva dylik mark, torde den därför i regel vara hänvisad

att inköpa sådan, som är belägen inom annan kommuns område. I dylikt

fall föreligger emellertid enligt vad jag i det föregående tillstyrkt möjlighet

såväl för den primärkommun, där marken är belägen, som för vederbörande

landsting att erhålla statslån för markens förvärvande i ändamål att iståndsätta

densamma, och synes det vid sådant förhållande vara mindre angeläget

Departe
mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

att öppna sådan möjlighet även för staden. Vidare må framhållas, att, därest

städerna skulle medgivas rätt till statslån för ifrågavarande ändamål, detta

skulle nödvändiggöra att låneverksamhetens organisation anpassades efter

den särskilda lagstiftning, som gäller för städernas skogar, vilket skulle i

viss mån inveckla och försvåra ett ändamålsenligt handhavande av verksamheten.

Slutligen är att märka, att enligt de villkor, som i propositionen nr

134 till innevarande års riksdag föreslagits skola gälla med avseende å bidrag

från statens skogsodlingsanslag, dylikt bidrag ej må utgå i fråga om städernas

skogar. Även örn möjlighet bereddes städerna att erhålla statslån för inköp

av marker med otillfredsställande skogstillstånd, skulle städerna sålunda

ej, vid bifall till nämnda proposition, kunna erhålla statsbidrag för markernas

produktivgörande, vilket tydligen skulle vara ägnat att i avsevärd grad

minska städernas intresse för dylika inköp. Med hänsyn till det nu anförda

finner jag mig böra biträda kommitténs förslag, att städerna för närvarande ej

skola inbegripas under låneverksamheten. Därest, såsom i vissa yttranden förordats,

städernas skogar framdeles komma att överföras till skogsvårdslagen,

torde emellertid frågan örn städernas rätt till erhållande av statslån för ifrågavarande

ändamål böra upptagas till ny prövning.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning även därutinnan, att municipalsamhällen

ej böra inordnas under låneverksamheten.

Vilka sko- I fråga örn den föreslagna låneverksamhetens omfattning med hänsyn til)

^Terisa»)-*3" slyg av skogar har kommmittén framhållit, att verksamheten principiellt

heten avse? borde begränsas till enskilda skogar, då möjlighet att förvärva skogsmark med

Kommittén, otillfredsställande skogstillstånd enligt sakens natur i regel föreläge allenast

i fråga örn dylika skogar. Till enskilda skogar borde enligt kommitténs mening

i förevarande sammanhang hänföras de skogar, som lyda under 1923 års

skogsvårdslag, förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å

viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera

områden (lappmarkslagen) samt lagarna den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

husbehovsskogar inom vissa områden samt den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående

skyddsskogar.

Kommittén har ansett, att rätt till erhållande av statslån, åtminstone för närvarande,

ej borde medgivas beträffande andra enskilda skogar än dem, som

vore underkastade 1923 års skogsvårdslag. Enligt kommitténs åsikt borde

sålunda från lånerätten undantagas skogar under lappmarks-, husbehovsskogsoch

skyddsskogslagarna. Till stöd härför har kommittén anfört:

Vad anninge de skogar, som lydde under lagen angående skyddsskogar, vore

de skogsbiologiska förhållandena å dessa i allmänhet så ogynnsamma, att kommunala

förvärv av därå belägna marker med otillfredsställande skogstillstånd

ej torde böra uppmuntras från statens sida. Beträffande de skogar, som vore

underkastade lappmarkslagen samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa

områden, vore att märka, att dessa skogar till övervägande del vore belägna

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 23

socknar av Kopparbergs län, samt att inom dessa delar av landet sockenallmänningar

av betydande storlek i allmänhet avsatts redan i samband med där verkställda

storskiftes- eller avvittringsförrättningar, vadan inom sagda områden

behov att inköpa skogsmark för ifrågavarande ändamål i regel ej förelåge. Härtill

komme, att frågan örn revision av lappmarkslagen, innefattande, bland annat,

spörsmålet, huruvida den nuvarande organisationen för lagens handhavande

borde bibehållas eller ny form härutinnan skapas, för närvarande vöre föremål

för utredning genom särskilda jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den

2 september 1927 tillkallade sakkunniga samt att med hänsyn härtill det e,i

torde vara lämpligt att ålägga de organ, åt vilka lagens tillämpning för närvarande

vore anförtrodd, nya uppgifter beträffande de under lagen lydande

skogar.

Kommitténs förslag, att vissa grupper enskilda skogar ej skulle inbegripas

under låneverksamheten, har i några yttranden föranlett erinringar.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda hemställt, att

rätt till statslån för ifrågavarande ändamål måtte medgivas jämväl i fråga örn

skogar under lappmarks- och skyddsskogslagarna. Centralrådet har härvid påpekat,

att, om låneverksamhetens handhavande, såsom centralrådet ärnade föreslå,

uppdroges åt länsstyrelserna, de av kommittén aberopade hindren av administrativ

art för låneverksamhetens utsträckande att avse även nyssnämnda

skogar skulle bortfalla.

Länsstyrelsen, skogsvårdsstyreisen och landstingets förvaltningsutskott i

Västerbottens län, skog svårdssty reisen i Norrbottens län samt svenska landskommunernas

förbund hava ansett, att även skogarna under lappmarkslagen

borde inordnas under låneverksamheten. Ortsmyndigheterna i Västerbottens

län hava härvid erinrat, att allmänningsskogar funnes inom länets lappmark

allenast ovanför odlingsgränsen, vadan flertalet socknar inom sagda lappmark

ej förfogade över dylika skogar.

Beträffande skogar under skyddsskogslagen anser jag på de av kommittén

anförda skäl dessa ej böra inbegripas under låneverksamheten.

Ej heller torde giltig anledning föreligga att medgiva rätt till statslån i fråga

örn skogar under lagen örn husbehovsskogar, då med hänsyn till de för dessa

skogar gällande bestämmelser kommunala förvärv av därå belägna marker

med otillfredsställande skogstillstånd ej lära ifrågakomma.

Vad angår skogar under lappmarkslagen torde däremot medgivande av lånerätt

beträffande dessa vara påkallat från de allmänna synpunkter, som enligt:

vad jag i det föregående framhållit böra ligga till grund för anordnande av

en statlig ^overksamhet i förevarande syfte. Såsom kommittén erinrat, hava

visserligen inom lappmarkslagens giltighetsområde sockenallmänningar i betydande

utsträckning avsatts redan i samband med där verkställda storskiftesoch

avvittringsförrättningar, men finnes inom Västerbottens läns lappmark ett

flertal kommuner, som sakna dylika allmänningar och för vilka ett medgivande

av rätt till erhållande av statslån för ifrågavarande ändamål sålunda skulle

Yttranden.

Departe
mentschefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

kunna bliva av betydelse. Då emellertid frågan om lappmarkslagens revision

för närvarande är föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga

och det torde kunna förväntas, att detta spörsmål inom en näraliggande framtid

kommer att bliva föremål för statsmakternas prövning, torde hithörande skogars

inordnande under låneverksamheten böra anstå, intill dess berörda lagstiftningsfråga

blivit avgjord. Jag vill erinra, att ifrågavarande skogar i propositionen

nr 134 till årets riksdag angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag

jämväl undantagits från rätt till bidrag från sagda anslag i avbidan

på genomförande av ändrad lagstiftning för dessa skogar.

I enlighet med det nu anförda finner jag låneverksamheten för närvarande

böra begränsas till skogar under 1923 års skogsvårdslag.

Låneverksamhetens

begränsning

till vissa

marktyper.

Kommittén.

I det föregående har förutsatts, att den föreslagna låneverksamheten bör

avse allenast skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd.

Kommittén har ansett, att rätt till statslån för ifrågavarande ändamål ej borde

vara medgiven beträffande alla marker med dylikt skogstillstånd utan

begränsas till vissa särskilda typer av dessa. Beträffande urvalet av dessa

typer har kommittén anfört:

Med avseende å förevarande fråga ville kommittén erinra, att kommittén i

förenämnda den 1 november 1929 avgivna betänkande hävdat, att statsunderstöd

till åtgärder för främjande av skogsproduktion principiellt borde utgå

allenast i fråga örn sådana marker, med avseende varå åtgärder i detta syfte ej

kunde antagas bliva vidtagna inom skälig tid genom markägarens egen försorg.

I anslutning härtill hade kommittén, som i betänkandet framlagt förslag om

statsbidrag till sådana åtgärder i nämnda syfte, som ej vore att hänföra till

skogsdikning, förordat, att statsbidrag för detta ändamål finge anvisas allenast

beträffande följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen

1) skogsmarker, som helt saknade trädvegetation eller vore bevuxna med blott

enstaka träd, 2) vanhävdade skogsmarker, där skogsbeståndet vore av synnerligen

otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter,

samt 3) skogsmarker, bevuxna med s. k. stavaskogsbestånd.

Kommittén hade därjämte, jämväl i överensstämmelse med nämnda

av kommittén hävdade grundsats, i betänkandet föreslagit, att statsbidrag beträffande

marker, som omförmäldes under 2), finge utgå allenast under förutsättning,

att avsättningsvärdet a det virke, som borde avverkas å marken för

erhållande av nöjaktig föryngring, understege kostnaden för de åtgärder, som

för sådant ändamål borde utföras, samt att statsbidrag ej finge lämnas till

åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga.

^ Vidare.finge erinras, att enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående

villkoren. för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag dylikt

bidrag finge anvisas till utförande inom område, varå skogsvårdslagen ägde

tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avsåge höjande av alstringsförinagan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Då skogsvårdslagen

ägde tillämpning allenast å skogsmark — vilket begrepp dock enligt

motiven för lagen borde anses omfatta ali mark, som ej användes till an
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20?.

25

nät kulturändamål än skogsproduktion, under förutsättning att marken ej

vore otjänlig till skogsbruk — torde den mark, med avseende varå statsbidrag

från statens skogsutdikningsanslag finge utgå, kunna generellt betecknas såsom

försumpad skogsmark.

Enligt kommitténs uppfattning borde förenämnda av kommittén hävdade

grundsats angående de marker, med avseende varå statsunderstöd för främjande

av skogsproduktion borde utgå, förlänas tillämpning även vid bestämmande

av de marktyper, för vilkas förvärvande till kommunskogar statslån

kunde beviljas. Dylikt lån borde följaktligen kunna utgå allenast för förvärv

av sådana marker med otillfredsställande skogstillstånd, som ej kunde

antagas inom skälig tid bliva försatta i nöjaktigt produktivt skick genom

markägarens egen försorg. I anslutning härtill och då till dylika marker

borde hänföras, förutom de marker, beträffande vilka statsbidrag enligt kommitténs

förslag finge utgå, jämväl försumpade skogsmarker, ansåge kommittén

såsom allmän regel böra gälla, att statslån finge beviljas allenast för förvärv

av mark, som tillhörde någon av berörda två markkategorier eller bådadera.

Berörda regel torde dock böra underkastas vissa jämkningar. Enligt kommitténs

mening borde sålunda den omständigheten, att någon enligt gällande

eller äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande

i fråga örn mark, som vore avsedd att förvärvas till kommunskog,

ej utgöra hinder för beviljande av statslån till förvärvet. I många fall torde

det vara ekonomiskt fördelaktigt för kommun att för bildande av dylik skog

inköpa skogsmark, med avseende varå reproduktionsplikt förelåge, enär sådan

mark ofta torde betinga billigare pris än mark av enahanda beskaffenhet, som

ej vore underkastad sådan plikt. Jämväl från allmän skogsvårdssynpunkt

torde det vara påkallat att medgiva rätt till statslån för kommunala förvärv

av skogsmark, för vilken dylik plikt vore gällande, enär det i ej få fall torde

inträffa, att plikten till följd av markägarens insolvens ej kunde av denne

utkrävas och markens iståndsättande på denna väg sålunda ej kunde vinnas.

Det finge erinras, att markens inköpande till kommunskog ej medförde annan

ändring i reproduktionspl Örtens giltighet än att köparen-kommunen i stället

för säljaren bleve ansvarig för pliktens fullgörande. Vidare torde statslån

böra kunna utgå beträffande förenämnda vanhävdade skogsmarker, oavsett

huruvida avsättningsvärdet å det virke, som borde avverkas å dylik mark för

erhållande av nöjaktig föryngring, understege kostnaden för de beträffande

marken erforderliga föryngringsåtgärderna eller ej. En bestämmelse i detta

sjJte syntes betingad därav, att en begränsning av rätten till statslån i fråga

örn dessa marker till att avse allenast förstnämnda fall skulle medföra mycket

stora svårigheter vid tillämpningen Särskilt skulle sagda begränsning

föranleda betydande vidlyftighet och kostnad vid fastställande, huruvida mark,

varom nu vore fråga, vore av beskaffenhet, att lån för dess förvärvande kunde

beviljas. I överensstämmelse härmed ansåge kommittén, att förenämnda regel

rörande beskaffenheten av den mark, beträffande vilken rätt till statslån

skulle vara medgiven, bord? jämkas på sätt nu angivits.

T anslutning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att statslån

för ifrågavarande ändamål må kunna beviljas beträffande följande marker med

otillfredsställande skogstillstånd: 1) skogsmarker, som helt saknar trädvege
tation

eller äro bevuxna med blott enstaka träd. 2) vanhävdade skogsmarker,

där beståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i vä
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

sentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter, 3) skogsmarker, som äro bevuxna

med s. k. stavaskogsbestånd, samt 4) försumpade skogsmarker.

Beträffande tillämpningen av vad kommittén sålunda föreslagit har kommittén

anfört:

I praktiken torde tillfälle att för ifrågavarande ändamål förvärva uteslutande

sådan mark, som enligt vad kommittén föreslagit skulle utgöra föremål

för rätt till statslån, mera sällan yppa sig. I regel torde mark, som salubjödes

för ändamålet, omfatta, förutom skogsmark av dylik beskaffenhet,

jämväl annan skogsmark eller odlade ägor eller bådadera. Denna omständighet

borde enligt kommitténs mening ej hindra, att statslån beviljades till förvärvet,

men borde lånet därvid begränsas att avse den i förvärvet ingående

skogsmarken av förstnämnda beskaffenhet. Vid bestämmande av lånets storlek

borde sålunda hänsyn tagas allenast till värdet av denna mark samt den

del av köpeskillingen, som belöpte därå.

o Bedömandet av frågan, huruvida skogsmark vore av beskaffenhet, att statslån

enligt vad nu nämnts finge beviljas för dess förvärvande till kommunskog.

borde dock självfallet ske med beaktande av praktiska synpunkter och de i

landet i allmänhet rådande skogliga förhållandena. Härav följde, att vid sådan

prövning den huvudsakliga karaktären av den skogsmark, varom fråga

vore, borde tagas i betraktande. Den omständigheten att i sagda mark tilläventyrs

inginge förhållandevis obetydliga områden, varå skogstillståndet vore

tillfredsställande eller som eljest vore av annan beskaffenhet än förut sagts,

borde sålunda ej hindra, att lån utginge för skogsmarkens förvärvande.

Med anledning av kommitténs förevarande förslag har i vissa yttranden

hävdats, att rätt till lan ej borde medgivas i fråga örn mark, som vore underkastad

reproduktionsplikt enligt skogsvårdslagstiftningen. I denna riktning

hava centralrådet för skog svår dsstyrelsernas förbund samt skogsvårdsstyrelserna

i Kronobergs och Älvsborgs län samt Kalmar läns norra del uttalat sig.

Till stöd härför har framhållits, att kommunala förvärv av dylika marker

ej kunde anses påkallade av något nationalekonomiskt intresse, då skogsvårdslagen

skänkte betryggande garantier för markernas iståndsättande. Det måste

därjämte anses olämpligt, att genom medgivande av rätt till statslån för inköp

av marker, som nyss sagts, skapa en marknad för dessa, då skogsskövlingar

därigenom skulle kunna uppmuntras.

Vidare bär domänstyrelsen gjort gällande, att ändamålet med låneverksamheten

bättre skulle tillgodoses, örn lån finge beviljas, förutom beträffande de

i kommitténs förslag angivna marktyperna, även i fråga örn sådan mark med

tillfredsställande skogstillstånd, som vore bevuxen med plantskog eller yngre

skog av den beskaffenhet, som avsåges i skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen

i Jämtlands län har uttalat väsentligen samma uppfattning.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit, att statslån skulle

kunna beviljas för inköp av skogsmark utan hänsyn därtill, huruvida skogstillståndet

å marken vore tillfredsställande eller ej, dock att statslånet i förra

fallet skulle utgå med mindre andel av köpeskillingen än i det senare.

Slutligen har skog ssällskapet anfört, att låneverksamhetens handhavande

skulle underlättas, därest normerande bestämmelser meddelades, i vilken utsträckning

mark av annan beskaffenhet än i kommitténs förslag angivits finge

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

27

ingå i köp, vartill statslån kunde beviljas. Enligt sällskapets mening borde

statslån kunna utgå till köp, varom nu vore fråga, där ej mer än högst 25

procent av köpeskillingen belöpte å sådan mark, som nyss sagts.

Då huvudsyftet med den föreslagna låneverksamheten är att främja produk- m^schefeii.

tivgörandet av kala och försumpade skogsmarker samt andra skogsmarker med

otillfredsställande skogstillstånd, torde verksamheten principiellt böra begränsas

att avse dylika marker. Jag kan följaktligen ej biträda de från vissa håll

framställda yrkanden, att rätt till statslån skulle medgivas även i fråga örn

marker med tillfredsställande skogstillstånd.

I anslutning till den uppfattning, som jag i propositionen nr 134 till årets

riksdag angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag uttalat rörande

frågan, till vilka marker bidrag från nämnda anslag skulle kunna beviljas, anser

jag, att rätt till statslån för ifrågavarande ändamål principiellt bör medgivas

allenast för förvärv av sådana marker med otillfredsställande skogstillstånd,

som ej kunna antagas inom skälig tid bliva försatta i nöjaktigt skogligt

skick genom markägarens egen försorg. Då till dylika marker ej torde böra

hänföras andra marktyper än dem, som angivas i kommitténs förslag, förordar

jag, i likhet med flertalet myndigheter, att låneverksamheten begränsas till

de i sagda förslag omförmälda typer.

Vad angår frågan, huruvida statslån bör kunna beviljas beträffande mark,

som nyss sagts, utan hinder därav att marken är underkastad reproduktionsplikt

enligt skogsvårdslagstiftningen, anser jag, att, då sagda plikt i allmänhet innefattar

garantier för markens försättande i lämpligt skogligt skick, statslån i

fråga örn marken i regel ej bör utgå. Det bör emellertid uppmärksammas, att,

där vederbörande markägare samt den, som enligt 11 § skogsvårdslagen åi

jämte markägaren ansvarig för reproduktionskostnader, äro insolvent^, hinder

på grund härav kan möta för reproduktionspliktens utkrävande, och synes i

dylikt fall statslån böra kunna beviljas för markens förvärvande till kommunskog.

Jag tillstyrker sålunda, att under nyssangivna förutsättning statslån må

utgå beträffande mark av ifrågavarande beskaffenhet, för vilken reproduktionsplikt

är gällande.

På sätt kommittén framhållit, bör den omständigheten, att förvärvet omfattar,

förutom sådan mark, med avseende varå lån enligt det förut anförda må

utgå, även mark av annan beskaffenhet, ej utgöra hinder för låns beviljande

beträffande förvärvet i dess helhet, därest arealen av sistnämnda mark är obetydlig

i förhållande till hela den förvärvade arealen. Att, såsom skogssällskapet

ifrågasatt, genom en uttrycklig föreskrift fixera den proportion, vari mark av

nyssnämnda beskaffenhet må inga i förvärvet utan att medföra inskränkning

i rätten till statslån, synes emellertid ej lämpligt, då. bedömandet av denna fråga

torde böra ske med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande skogliga

förhållanden och andra omständigheter. Såsom utgångspunkt för ett dylikt bedömande

torde dock i nära anslutning till den av skogssällskapet i förevarande

avseende uttalade uppfattningen kunna angivas, att värdet av den ej låneberättigade

marken i regel ej bör fa överstiga 25 procent av den förvärvade mar
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 267.

kens totala värde utan att medföra reduktion i beloppet av det statslån, som må

utgå med avseende å förvärvet.

Vilka för- I det föregående Ilar framhållits, att kommun kan förvärva skogsmark, varunderstödjas

om nu eJ allenast genom köp eller annat frivilligt förvärv, utan

gemm stats- även, i vissa fall, genom expropriation. Fråga uppstår då, vilka slag av förvärv

den föreslagna låneverksamheten bör avse.

Kommittén. Kommittén har med avseende å detta spörsmål erinrat om förenämnda

bestämmelser i 1917 års expropriationslag rörande exproprierande av skogsmark,

som vore genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgjorde

nödig betesmark, för åstadkommande av skogsåterväxt därå på det

allmännas bekostnad samt framhållit, att enligt hittills vunnen erfarenhet

något större behov att för nyssangivna ändamål expropriera dylik skogsmark

ej torde kunna anses föreligga. Såvitt för kommittén vore känt, hade under

den tid berörda expropriationsrätt förefunnits — bestämmelser i ämnet

hade upptagits först i 1917 års expropriationslag — rätten ej i något

fall tillämpats. Även örn möjlighet att erhålla statslån för underlättande

av här avsedd expropriation medgåves vederbörande kommuner, torde detta

näppeligen komma att medföra någon mera omfattande tillämpning av bestämmelserna

härutinnan. De utgifter för förvärvande av skogsmark i

denna ordning, som den exproprierande måste ikläda sig, torde nämligen i

allmänhet komma att uppgå till sa höga belopp, att kommunerna i regel

bleve obenägna att för bestridande av dessa utgifter upptaga lån, som de sedermera

måste förränta och amortera. De kommuner, inom vilkas områden sådana

ödelagda skogsmarker, varom här vore fråga, förefunnes och vilka ofta torde

hava en mindre gynnsam ekonomisk ställning, torde därför i valet mellan att

påkalla expropriation av sådan mark och att avvakta en tidpunkt, då möjlighet

att utan expropriation förvärva marken erbjöde sig, utan tvekan föredraga

det senare alternativet.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén ansett, att förvärv av

skogsmark genom expropriation ej borde inbegripas under den ifrågasatta

låneverksamheten.

Med denna uppfattning och då enligt kommitténs mening behov av statslån

för finansiering av frivilliga förvärv i praktiken förelåge allenast i fråga om

köp, har kommittén föreslagit, att låneverksamheten skulle begränsas till sistnämnda

förvärv.

Yttranden. Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ävensom

shogssällsJcapet hava hemställt, att statslån måtte kunna beviljas även för

expropriation av ödelagd skogsmark, samt såsom skäl härför anfört:

\id kalmarksodling vore av stort värde att åstadkomma stora sammanhängande

odlingar. Då emellertid de av ålder kala skogsmarkerna ofta befunne

sig i mångå ägares händer, kunde det visa sig nödvändigt att tillgripa expropriation

för att kunna förvärva en enstaka ovillig och ointresserad ägares mark.

Aven eljest kunde rådande äganderätts- eller inteckningsförhållanden vara sådana,

att det pa grund därav vore omöjligt att annorledes än genom expropna
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

tion förvärva viss kalmark. Ett dylikt fall, avseende en kai, ljungbeväxt skifteslott.

som varit gemensam för ett större antal fastigheter, hade nyligen förekommit

i Halland. Även om saken ej torde vara av större praktisk betydelse,

syntes dock intet hållbart skäl föreligga för undantagande av expropriationsförvärv

från rätten till statslån.

I likhet med nyssnämnda länsstyrelser och skogssällskapet tillstyrker jag, att

rätt till statslån medgives även i fråga örn expropriation av ödelagd skogsmark metl sC e e"

enligt därom gällande bestämmelser. Statslån för detta ändamål bör dock

kunna beviljas allenast sådana kommuner, som enligt vad jag i det föregående

tillstyrkt i allmänhet skola vara delaktiga i låneverksamheten.

Beträffande frågan örn statslånens storlek har kommittén föreslagit, att dy- Statslånen

likt lån må beviljas till belopp, motsvarande högst tre fjärdedelar av det uppskattade

värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog. omml eu

dock att lånet ej må överstiga tre fjärdedelar av den köpeskilling, lånesökanden

utfäst sig att erlägga för marken.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén anfört:

Då den av kommittén föreslagna understödsverksamheten avsåge lån, som

skulle till fullo återbetalas till statsverket, syntes det berättigat att såsom

maximigräns för statshjälpen tänka sig en jämförelsevis stor del av värdet å

den till förvärv avsedda skogsmarken. Då man vidare icke ville för lånen

fordra ställandet av säkerhet, bestående av inteckning i skogsmarken, utan

nöja sig med att lita till kommunens allmänna betalningsförmåga, vore man

vid bestämmandet av lånens maximigräns oberoende av vad som i och för sig

kunde anses såsom gräns för ett betryggande fastighetshypotek.

Kommittén hade ansett, att lån för ifrågavarande ändamål borde kunna beviljas

kommun till högst 3/4 av det uppskattade värdet å den avsedda skogsmarken

jämte därå växande skog, dock till högst 3/4 av köpeskillingen för

skogsmarken jämte skog. Med en sådan bestämmelse hade kommittén trott

skola vinnas, å ena sidan, att en kraftig hjälp lämnades kommunen vid dess

strävan att förvärva kommunskog och, å andra sidan, att sådana fordringar

ställdes på den kapitalinsats, som kommunen utöver statslånet mäste göra för

genomförande av förvärvet, att faran för inköp till för högt pris eller eljest

under mindre välbetänkta villkor bleve undanröjd.

Såsom nämnt hade lånemaximum ställts i förhållande icke blott till köpeskillingen

utan även, och i första hand, till det uppskattade värdet å marken

med skog. Värdet avsåges att i första hand bliva bedömt vid den undersökning

av marken, som enligt kommitténs förslag skulle genom skogsvårdsstyrelsens

(skogssällskapets) försorg på ett tidigt stadium i låneärendet verkställas

av sakkunnig person. Under låneärendets vidare beredning kunde emel

lertid ytterligare material tänkas tillkomma för värdets bedömande, och i sista

hand vore det naturligtvis den lånebeviljande myndigheten, Kungl. Maj :t, som

företoge värdeuppskattningen.

Någon absolut bestämd maximigräns för lån hade icke föreslagits. Med

hänsyn till de för de olika kommunerna starkt växlande behoven av kommunskog,

och då enligt kommitténs förslag Kungl. Maj :t skulle själv träffa avgörandet

i varje särskilt fall, hade någon föreskrift i detta hänseende icke ansetts

böra meddelas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och landstingets förvaltningsutskott i Väster- Yttranden

l>ottens län hava ansett, att statslån för ifrågavarande ändamål borde kunna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departe
mentschefen.

beviljas till belopp, motsvarande hela värdet av den skogsmark, varom fråga

vore, dock att lånet ej borde överstiga beloppet av den köpeskilling, som lånesökanden

utfäst sig att erlägga för marken. Länsstyrelsen har härvid framhållit,

att någon tendens till äventyrliga inköp av skogsmarker från landskommunernas

sida ej givit sig tillkänna.

Skogssällskapet har gjort gällande, att statslån för här avsett ändamål borde

givas sådan storlek, att det motsvarade hela den köpeskilling, som lånesökanden

förbundit sig att betala för den skogsmark, varom fråga vore. Sällskapet

har till stöd härför anfört:

Då de inköp av skogsmarker, till vilka statslån skulle kunna beviljas, ekonomiskt

sett tedde sig nog så tunga och mindre lockande, även örn de finge

draga fördelen av ifrågavarande billiga lån, vore angeläget, att dessa lån finge

omfatta hela köpeskillingen och ej blott en del därav. Kostnaderna för markernas

iståndsättande och förseende med skog bleve — trots den lättnad, som

bidrag ur statens skogsutdikningsanslag och det ifrågasatta skogsodlingsanslaget

därutinnan vore ägnade att bereda —- ofta så pass betungande, att företagarna,

kommunerna, ej ur egen kassa förmådde ställa till förfogande någon

del av köpeskillingen för fastighetsförvärvet, utan måste gå in för lån av hela

det belopp, som för detta ändamål tarvades. Skulle då en del därav anskaffas

genom tillfälliga lån till växlande ränta, förtoges därigenom lätt och, såsom

sällskapet förmenade i onödan, något av de välbehövliga förmåner, statslånet

skänkte.

Att begränsa lånen till 3/i av köpeskillingens belopp i syfte att såmedelst

förekomma köp till för höga pris eller eljest under mindre välbetänkta villkor

funné sällskapet ej vara behövligt. Sällskapets erfarenhet vittnade nämligen

på det mest bestämda sätt örn, att kommunerna i sitt handlande på detta område

leddes av^en försiktighet och eftertänksamhet, som gjorde varje som helst

åtgärd i återhållande riktning av denna natur onödig.

Därtill komme, att den ^ behandling ifrågavarande ärenden enligt förslaget

skulle undergå skapade sådana förutsättningar för omsorgsfull prövning ur

ekonomisk och annan synpunkt, att varje som helst risk för att några illa övervägda

köp med stöd av sagda lånefond skulle kunna komma till stånd måste

anses utesluten.

Aven länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges skogsägareförbund hava ifrågasatt,

huruvida ej den av kommittén föreslagna begränsningen av statslånens

belopp vore för snäv.

Enligt sakens natur torde beloppet av här avsett statslån böra bestämmas i

relation till värdet av den skogsmark, varom fråga är, samt den köpeskilling,

lånesökanden utfäst sig att betala för marken. Då ställande av särskild säkerhet

för lånen ej synes nödigt — till denna fråga återkommer jag närmare i

det följande — torde, såsom kommittén påpekat, denna relation böra bestämmas

oberoende av vad som vid utlåning mot hypotek i fastighet kan anses utgöra

en betryggande lånegräns.

Vid avvägningen av statslånens storlek från dessa utgångspunkter bör tydligen

i främsta rummet hänsyn tagas därtill, att kommunerna genom lånen

beredas effektiv hjälp med avseende å förvärvandet av ifrågavarande skogs
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

31

marker. Å andra sidan synes önskvärt, att vederbörande kommun i någon män

själv bidrager till finansieringen av dylikt förvärv, då härigenom ökad garanti

skapas för att kommunen vid förvärvet iakttager nödig försiktighet och

omtanke. Jag vill härvid erinra, att ett ej ringa antal kommuner redan avsatt

medel för ifrågavarande ändamål samt att kommunernas intresse för dylik

fondering torde komma att ej oväsentligt ökas, därest den föreslagna låneverksamheten

kommer till stånd.

Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig böra förorda, att statslån för

ifrågavarande ändamål må beviljas till belopp, motsvarande högst 90 procent

av det uppskattade värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå

växande skog, dock att lånet ej må överstiga 90 procent av den köpeskilling,

som lånesökanden förbundit sig att betala för marken. Är fråga om expropriation

av ödelagd skogsmark, bör statslån kunna beviljas med högst 90

procent av den expropriationsersättning, som i laga ordning bestämts skola

utgå för markens tagande i anspråk för ifrågavarande ändamål.

Mot vad kommittén anfört rörande uppskattningen av värdet av skogsmark,

som kommun förvärvat genom köp, finner jag ej anledning till erinran.

På de av kommittén därutinnan anförda skäl anser jag fastställandet av någon

absolut maximigräns för ifrågavarande lån ej vara påkallat.

Kommittén har föreslagit, att å ifrågavarande statslån ränta skall beräknas Räntefoten.

efter 4 procent örn året.

Med avseende å frågan om den räntefot, som bör tillämpas vid en statlig ut- Räntefoten

tåning för här avsett ändamål må erinras, att lån från allmänna nyodlings- vi“a ^^iga

fonden (kungörelse nr 396/1925) betinga 4 procent årlig ränta, lån från norr- fonder,

ländska nyodlingsfonden (kungörelse nr 204/1926) 3 procent ränta, lån från

jordförmedlingsfonden (kungörelse nr 55/1926) 4 procent ränta samt lån ur

statens bostadslånefond (senast kungörelse nr 127/1929) 5 procent ränta. Vad

angår lån ur egnahemslånefonden löpa dessa lån under den första tiden med 4

procent ränta samt i fortsättningen med 41/s procent beträffande lån för jordbrukslägenhet

och 5 procent beträffande lån för bostadslägenhet. Jordanskaffningslån

och förlagslån för främjande av statens egnahemsverksamhet betinga

4 procent ränta, varemot premielån till egnahemslåntagare äro rån tefria. (Kungörelser

nr 217 och 218/1928.)

Till belysning av förevarande spörsmål har kommittén med ledning av upp- Uppgifter örn

gifter i riksgäldskontorets årsbok för budgetåret 1928/1929 låtit upprätta en av staten upp_

tablå över den effektiva räntefoten för de obligationslån, som staten upptagit tågna oMigaunder

tiden 1855—3% 1929. Denna tablå är av följande lydelse:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Kommittén.

Länets utgivn.

år

Effektiv

räntefot,

procent

Lånets utgivn.

år

Effektiv

räntefot,

procent

Länets utgivn.

år

Effektiv

räntefot,

procent

1855 ......

4

1879'' .....

4-500

1913......

4-805

1858 ......

5-270

1880 ......

3-568

1914......

5-033

18GU......

5-002

1886 ......

3-862

1916......

5-104

1861......

5-167

1887 ......

3-709

1917......

5-036

1864 ......

5-319

1888 ......

3794

1918......

5-360

1865''.....

8-111

1890 ......

3-638

19181 2 .....

5-437

1866 ......

5-590

1891'' .....

4-641

1919......

6-363

1867'' .....

5-759

1894 ......

3662

1921......

6-245

1868 ......

5-961

1899 ......

3-763

19213 4 .....

3 5-566

1869'' .....

5-356

1900 ......

3-821

1923 ......

4-655

1870 ......

5-201

1904 ......

3643

19232 .....

3 4-870

1872 ......

4-847

1906 ......

3-643

1923 ......

5032

1875 ......

4-759

1907 ......

3-770

1924 ......

5*745

1876 ......

4-872

1908 ......

3-870

1927 ......

4 4-589

1878 ......

4-900

1911......

4-005

Såsom motivering för sitt förslag örn räntefotens bestämmande i förevarande

fall till 4 procent har kommittén anfört:

Betraktade man frågan om räntefoten ur låntagarnas synpunkt, talade starka

skäl för att utlåningsräntan ej sattes högre än till 4 procent. I sitt den 1

november 1929 avlämnade betänkande (sid. 66) bade kommittén framhållit,

att det torde kunna antagas, att ränteavkastningen å kapital, som investerades

i skogsodling av kal skogsmark eller i åtgärder för produktivgörande av skogar

med mycket glesa och oväxtliga bestånd eller s. k. stavaskogar, under nu rådande

konjunkturer i genomsnitt uppginge till cirka 4 procent. Det av kommittén

sålunda gjorda antagandet grundades å en av kommittén i betänkandet

verkställd beräkning rörande den rän tea vkastning, som vid skogsodling av kal,

för ändamålet tjänlig, medelgod skogsmark i södra eller mellersta Sverige

kunde vinnas å det i odlingen nedlagda kapitalet. Vid denna beräkning, som

givit till resultat, att nämnda avkastning ansetts kunna uppskattas till cirka

4 procent, hade kommittén, under framhållande att marken före odlingen i

stort sett ej lämnade någon avkastning, ej upptagit marken till något värde.

Ett, dylikt beräkningssätt syntes motiverat, då, såsom i nämnda betänkande

avsåges, odlingen i regel verkställdes å mark, som skogsodlaren haft i sin ägo

under längre tid före odlingen. Örn däremot, på sätt vid förevarande utredning

åsyftades, odlingen ägde rum å mark, som odlaren för ändamålet inköpte,

borde vid uppskattning av ifrågavarande ränteavkastning köpeskillingen för

marken medräknas bland odlarens utgifter. Verkställdes uppskattningen under

denna förutsättning, komme ränteavkastningen uppenbarligen att bliva

lägre än nyss angivits. Under antagande att köpeskillingen för sådan kal

skogsmark, som förut sagts, uppginge till 60 kronor per hektar — detta pris

motsvarade enligt uppgift genomsnittspriset för de under skogssällskapets

medverkan till skogsallmänningar inköpta kalmarker — samt med användande

i övrigt av samma beräkningsgrunder, som tillämpats vid förstnämnda uppskattning,

syntes ränteavkastningen, på sätt närmare framginge av en vid betänkandet

såsom bilaga I fogad promemoria, kunna uppskattas till cirka 3.3

1 tillfälligt lån,

* premielån,

s beräknad under förutsättning att lånet efter 10 års löptid konverteras i ett 5 procent statsräntelån,

4 prel iminärfuppgift.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition nr 267.

33

procent. Därest motsvarande uppskattning gjordes i fråga om kal skogsmark

i norra Sverige, torde denna, oaktat kal skogsmark därstädes betingade lägre

pris än söderut, med hänsyn till omloppstidens större längd och de mindre

gynnsamma avsättningsförhållandena för virke i denna del av landet, giva till

resultat en något lägre r antea vkastning än den nyss angivna. Vad nu anförts

örn ränteavkastning vid skogsodling av kal skogsmark torde i stort sett äga

tillämpning beträffande dylik avkastning vid åtgärder för iståndsättande av

vanhävdade skogsmarker med mycket glesa och oväxtliga bestånd samt av

marker med stavaskogsbestånd. I fråga örn försumpade skogsmarker syntes

böra antagas, att kapital, som användes! för inköpande och torrläggning av dylika

marker, i gynnsamma fall gåve något högre avkastning än förut sagts.

Med hänsyn till de mycket växlande förhållanden, som förelåge beträffande

försumpade skogsmarker, torde någon beräkning av den genomsnittliga avkastningen

vid torrläggning av dessa ej lämpligen kunna göras.

Av det nu anförda framginge, att kommun, vilken inköpte sådan mark med

otillfredsställande skogstillstånd, som här avsåges, för att sätta densamma i

nöjaktigt skogligt skick, i regel ej kunde påräkna, att den årliga ränteavkastningen

å det kapital, som nedlades å inköpet och markens iståndsättande, uppginge

till mera än cirka 3.3 procent. Då emellertid kommun i allmänhet torde

kunna erhålla statsbidrag utan återbetalningsskyldighet med 40 ä 50 procent

av kostnaderna för markens iståndsättande, borde antagas, att ränteavkastningen

å det kapital, som kommunen själv insatte i dylikt företag, bleve något

gynnsammare än nyss sagts. Sagda avkastning torde dock, även då sådant bidrag

lämnades, i allmänhet ej komma att i mera avsevärd mån överstiga 4 procent.

Härav följde, att, därest något större intresse för den ifrågasatta låneverksamheten

skulle kunna påräknas bland vederbörande kommuner, här avsedda

statslån ej borde löpa med högre ränta än 4 procent.

Skärskådades härefter frågan örn räntefoten för dessa lån från statens synpunkt,

vore uppenbarligen i och för sig önskvärt, att räntefoten icke sattes

lägre än den staten själv finge betala vid sin upplåning. Det torde emellertid

knappast vara möjligt att med någon grad av säkerhet angiva storleken av

denna statens egen upplåningsränta för en längre tidsperiod framåt. Såsom

förenämnda tabell utvisade hade den effektiva ränta, staten vid upptagande av

senaste obligationslån —- år 1927 — fått vidkännas, varit, preliminärt beräknad,

4.589 procent eller i runt tal 4.6 procent. Det kunde då synas, som örn

statens självkostnad för medel, som under de närmast följande åren kunde komma

att utlånas för ifrågavarande ändamål, med viss sannolikhet skulle kunna

beräknas ligga ungefärligen vid 4.6 procent. Så torde dock knappast vara

fallet. Det måste nämligen tagas i betraktande, att den av staten sedan länge

vid upplåning använda statsränteformen med konverteringsrätt efter tio år

medgåve staten tillfälle att utnyttja ett möjligen blivande gynnsammare ränteläge.

Av förenämnda räntetabell framginge, att, såvitt hittills föreliggande

erfarenhet visade, vi för närvarande icke befunne oss i någon i räntehänseende

särdeles gynnsam tidsperiod. Detta vore särskilt framträdande, om man toge

i betraktande ränteförhållandena för lån, upptagna under tiden 1880—1911.

Kommittén hade för avsikt att föreslå, att lån från den nya lånefonden skulle

utlämnas enligt tre särskilda lånetyper samt att löptiderna för lån enligt dessa

typer skulle bestämmas till resp. 50, 40 och 30 år, varvid amorteringen av lånen

enligt de särskilda typerna skulle begynna efter respektive 30, 20 och 10

år från lånens utlämnande. Särskilt i fråga örn lån av förstnämnda typ syntes

en icke ringa sannolikhet tala för att statens verkliga ränteutgift för motsvarande

upplånade medel skulle med hittills använda upplåningsformer kom
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 2.30 haft. (Nr 207.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

ma att genomsnittligt understiga — kanske ganska väsentligt •— 4.6 procent.

Det torde i belysning av de gångna årens ränteförhållanden icke vara osannolikt,

att en ränta av omkring 4 procent kunde komma att utgöra statens genomsnittliga

årliga räntekostnad beträffande ifrågavarande lån.

Tydligast skulle måhända statens egen räntekostnad i fråga örn hithörande

lån kunna påvisas, örn man tänkte sig, att staten, i samma mån staten utlånade

penningar för ifrågavarande ändamål, själv upptoge fasta amorteringslån på

50, 40 eller 30 år. Så torde med säkerhet icke komma att ske, men det torde

kunna anses mycket sannolikt, att staten med en sådan låneform skulle vid

upplåningen erhålla lägre effektiv ränta än 4.6 procent.

I anslutning till vad nu anförts torde med visst fog kunna antagas, att, därest

löptiderna för här avsedda statslån bestämdes på sätt förut sagts, samt räntefoten

för lånen sattes till 4 procent, en dylik räntefot någorlunda motsvarade

statens verkliga självkostnad för de i låneverksamheten använda medlen.

Vid bedömande av föreliggande spörsmål finge slutligen ej förbises, att det

allmänna droge betydande indirekta fördelar av ett iordningställande av skogsmarker

med otillfredsställande skogstillstånd i form av vidgade existensmöjligheter

och rikare arbetstillfällen för befolkningen, stegrade inkomster för stat

och kommun m. m. Med hänsyn härtill torde, även om räntemarknaden framdeles

skulle utveckla sig på sådant sätt, att statens självkostnad för den ifrågasatta

låneverksamheten skulle bliva större än vad nyss förutsatts, i allt fall

ur nationalekonomiska och andra allmänna synpunkter vara fullt försvarligt

att i någon ringa mån gynna ett dylikt iordningställande i här avsedd ordning

genom begränsande av statens utlåningsränta vid sagda verksamhet till

4 procent.

Kommitténs förslag i förevarande avseende har i allmänhet tillstyrkts av de

i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Från några håll hava

dock erinringar däremot framställts.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda -—■ under framhållande, att ifrågavarande

lån visserligen borde löpa med lägsta möjliga ränta men att denna

ej borde sättas lägre än vad staten själv finge vidkännas vid sin upplåning —

ifrågasatt, huruvida den av kommittén föreslagna räntefoten av 4 procent

finge anses motsvara denna grundsats. Det förefölle länsstyrelsen, som örn

kommitténs argumentering knappast gåve tillräckligt stöd för dess antagande,

att nämnda räntefot någorlunda motsvarade statens verkliga självkostnad för

de för ändamålet upplånta medlen, även örn vederbörlig hänsyn toges till påräkneliga

fluktuationer under de långa tidsperioder, som vore avsedda för

ifrågavarande lån.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån har anmärkt, att, då statsverket för närvarande

icke kunde erhålla lån till så låg ränta som 4 procent, ett bifall till

kommitténs förslag i förevarande avseende innebure ett maskerat bidrag från

statens sida. Därest sådant i allt fall ansåges nödigt, borde bidragsformen

ej undertryckas. Lyckligast vore emellertid utan tvivel, örn bidrag för räntans

hållande vid 4 procent kunde undvikas.

I motsats mot nyssnämnda två myndigheter hava länsstyrelsen och landstingets

förvaltningsutskott i Jönköpings län, landstingets förvaltningsutskott

i Västernorrlands län samt skog svärdsslag reisen i Jämtlands län framhållit så
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

35

som önskvärt, att räntefoten för ifrågavarande lån sattes något lägre än 4

procent. Syftet med låneverksamheten skulle härigenom i hög grad främjas.

Den omständigheten, att det allmänna genom låneverksamheten komme

att beredas betydande indirekta fördelar, syntes väl motivera, att lånevillkoren

gjordes något gynnsammare för kommunerna än kommitténs förslag

innebure.

Även landstingets förvaltningsutskott i Malmöhus län har ansett tveksamt,

huruvida de av kommittén föreslagna lånevillkoren kunde anses tillräckligt

förmånliga, för att kommunerna skulle befinnas villiga att i någon större omfattning

påtaga sig de ekonomiska riskerna av förvärv av skogsmark. Det

kunde måhända förtjäna övervägas, örn ej räntefrihet under den första tioårsperioden

borde utfästas med hänsyn därtill, att odlingskostnaden drabbade kommunen

under denna period.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i förevarande avseende anfört:

Vid eventuell upplåning mot obligationer under den närmaste framtiden torde

den effektiva räntan möjligen komma att röra sig örn 4.5 procent. Hur ränteförhållandena

komme att ställa sig i en mer eller mindre avlägsen framtid undandroge

sig givetvis fullmäktiges bedömande. Det vore således omöjligt att

hava någon grundad uppfattning om, huruvida kommitténs antagande rörande

förhållandet mellan den föreslagna räntefoten och statens egen upplåningsränta

kunde komma att motsvaras av verkligheten. Vid sådant förhållande

hade man ej något annat att hålla sig till än att en utlåning från ifrågavarande

fond mot 4 procent ränta i varje fall för närvarande ej skulle täcka statens

utgifter för upplåning av de för fonden erforderliga medlen, utan att räntan,

för att så skulle bliva fallet, ej borde sättas lägre än till 4.5 procent.

Statskontoret har förklarat sig ej vilja göra någon direkt erinran mot kommitténs

förslag i denna del.

För egen del finner jag mig böra förorda, att räntefoten för lån, som här

avses, sättes till 4.5 procent. Jag vill härvid erinra, att enligt villkoren för

statens skogsutdikningsanslag bidrag från nämnda anslag må tilldelas kommuner

i samma utsträckning som enskilda skogsägare, samt att enligt de villkor,

som i propositionen nr 134 till årets riksdag föreslagits med avseende å

bidrag från statens skogsodlingsanslag, en liknande regel skall gälla i fråga

örn dessa bidrag. Då kommuner, som förvärva skogsmarker med otillfredsställande

skogstillstånd, sålunda, vid bifall till nämnda proposition, kunna

komma i åtnjutande av betydande statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

för iståndsättande av dessa marker, synes hänsyn härtill böra tagas vid bestämmande

av räntefoten för de lån, som meddelas till själva förvärven av

markerna.

Beträffande sättet för erläggande av ränta å ifrågavarande lån har kommittén

framhållit, att låntagaren under den första delen av lånetiden, varunder

denne finge beräknas hava att erlägga den del av köpeskillingen, som

ej upplånats, ävensom kostnader för den inköpta markens iordningställande

Departe
mentschefen.

Sättet för

räntans erläggande.

Kommittén.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

men i regel ej erhölle någon virkesavkastning från marken, icke borde betungas

med utbetalning av ränta å lånet för inköpet. Räntan borde därför under denna

tid läggas till kapitalet, och borde de sålunda kapitaliserade räntebeloppen förräntas

och amorteras efter samma regler, som gällde för det ursprungliga kapitalbeloppet.

Det ifrågasatta anståndet med räntans erläggande vore dock påkallat

allenast beträffande de av kommittén föreslagna lånetyperna med löptider

av 50 resp. 40 år. Vid lån enligt lånetypen med 30-årig löptid förutsattes,

att sådan skogstillgång redan vid inköpet förefunnes å skogsmarken, att genom

tillvaratagande av virkesavkastningen en relativt snabb avveckling av lånet

skulle vara möjlig.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén beträffande lån enligt

förstnämnda två lånetyper föreslagit, att under tiden från utlämnande av dylikt

lån till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnats,

för varje kalenderår upplupen ränta skall läggas till kapitalet samt att

därvid å upplupen ränta för ett tidigare år ränta skall beräknas under följande

år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av

nämnda 10 år skall därefter enligt kommitténs förslag årligen gäldas ränta.

Beträffande kommitténs förslag i denna del har länsstyrelsen i Hallands län

anmärkt, att det torde vara en nyhet i avseende å statens utlåningsverksamhet,

att räntan, på sätt kommittén förordat, årligen skulle läggas till kapitalet och

strax själv förräntas. Såvitt för länsstyrelsen vore känt, plägade vid statens

utlåning den uppdebiterade räntan ej läggas till kapitalet förrän vid den tid,

då räntebetalningen började. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida ej sistnämnda

system borde tillämpas även i detta fall.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har hemställt, att tiden för räntans läggande

till kapitalet måtte bestämmas kortare än kommittén föreslagit samt att

låntagaren måtte åläggas att för beredande av lättnad med avseende å den framtida

beräkningen av ränta och amortering vid slutet av den bestämda terminen

till statskontoret inbetala ett belopp, som avjämnade skulden till närmast jämna

100-tal kronor. Länsstyrelsen har härvid framhållit, att ränta på ränta under

tio år innebure en avsevärd ökning av skulden samt att den av kommittén föreslagna

anordningen från statsverkets synpunkt innebure en viss risk, i det vederbörande

kommun kunde draga ut på tiden med vidtagandet av markförbättringar

så länge, att lånebeloppet jämte upplupen ränta överstege skogsmarkens

värde.

Skogsvardssty reisen i Jämtlands län har föreslagit, att räntan å ifrågavarande

lan skulle läggas till kapitalet intill den tidpunkt, då skogen å det inköpta

området kunde förväntas lämna någon väsentlig avkastning. Skogsförvärvet

skulle härigenom bliva ett redan fran början bärigt företag utan att kräva uppoffringar

av en viss generation skattebetalare. Det förlängda anstånd med räntans

erläggande, som skogsvårdsstyrelsen sålunda ifrågasatte, spelade för staten

en underordnad roll i jämförelse med den belastning av kommunernas ekonomi,

som räntans betalning före sagda tidpunkt innebure.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

37

Skogssällskapet har anfört, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna

i förevarande avseende ej borde förlänas ovillkorlig giltighet utan blott fastställas

att tjäna till ledning samt att det borde ankomma på Kungl. Maj :t att

med hänsynstagande till de i varje fall föreliggande förhållanden närmare bestämma

den tidpunkt, från vilken räntan skulle erläggas. Sällskapet har till

stöd härför framhållit, att, därest staten komme att lämna bidrag till åtgärder

för iståndsättande av marker med otillfredsställande skogstillstånd i den omfattning,

som föreslagits i propositionen nr 134 till årets riksdag, kommunerna

härigenom skulle beredas sådan lättnad beträffande utgifterna för produktivgörande

av de av dem inköpta marker av nämnda beskaffenhet, att de i vissa

fall kunde förväntas vara villiga att redan från början förränta lån, som staten

beviljat för markernas förvärvande.

Då det måste antagas, att kommun, som med stöd av statslån förvärvat sådan

skogsmark, varom nu är fråga, under åren närmast efter förvärvet får vidkännas

betydande utgifter för markens iståndsättande men i allmänhet ej kan erhålla

någon inkomst från denna, tillstyrker jag, att, på sätt kommittén föreslagit,

anstånd i regel medgives med erläggande av ränta å ifrågavarande lån

under viss tid efter lånens utlämnande. Dylikt anstånd torde dock i allmänhet

ej böra lämnas i sådana fall, då den skogsmark statslånet avser är i mera avsevärd

omfattning bevuxen med äldre, icke utvecklingsbar skog, som för markens

produktivgörande bör snarast möjligt avverkas, och då låntagaren sålunda redan

under den första lånetiden kan påräkna viss inkomst från sagda mark. Till

frågan härom återkommer jag närmare i det följande.

Vad angår den tid, varunder anstånd i förevarande avsende enligt det nu anförda

bör medgivas, anser jag i likhet med kommittén och flertalet i ärendet

hörda myndigheter, att denna tid i regel bör bestämmas till 10 år från utgången

av det kalenderår, varunder lånet utlämnats. Att medgiva längre anstånd än

nu sagts kan jag ej tillstyrka, då detta skulle innebära, att bördan att förränta

och amortera ifrågavarande lån i alltför hög grad överflyttades å andra än

dem, som fattat beslut örn lånens upptagande. Däremot torde möjlighet böra

finnas att bestämma anståndstiden kortare än nyss angivits. På sätt skogssällskapet

föreslagit, torde det böra ankomma å Kungl. Maj :t att i särskilda fall,

då skäl därtill äro, i samband med låns beviljande föreskriva, vare sig att

intet anstånd med räntans erläggande skall äga rum eller att sådant anstånd

må åtnjutas under viss kortare tid än tio år.

Under anståndstiden bör i enlighet med kommitténs förslag upplupen ränta

för varje kalenderår läggas till kapitalet och ränta omedelbart beräknas å den

sålunda uppkomna skuldsumman. En dylik anordning tillämpas exempelvis i

fråga om vattenkraftslånefonden och utgör sålunda ej någon nyhet i statens utlåningsverksamhet.

Därest, såsom från visst håll blivit ifrågasatt, den upplupna

räntan skulle i förevarande fall först vid anståndstidens utgång läggas

lill kapitalet och förräntas, skulle detta innebära, att låntagarna beviljades en

ej obetydlig direkt subvention av staten.

Departe
mentschefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj tis proposition nr 267.

Amorte- Jag torde nu få övergå till frågan om de bestämmelser, som böra meddelas

ringstiden, beträffande amorteringen av de föreslagna statslånen.

tider^fBr”^'' förenämnda tablå med uppgifter rörande fall, då Kungl. Maj:t meddelat

K angi. Majit kommuner tillstånd att upptaga lån för inköp av skogsmark eller för inlösen

avseendeko^11’ av s^u^> härledande från sådant inköp, framgår, att de för dessa lån medmnnakogar.

givna amorteringstiderna merendels varit 30 år men undantagsvis utgjort allenast

20 eller 25 år samt i ett fall uppgått till 35, i tre fall till 40 och i ett

fall till 50 år. Tablån utvisar även, att lånens löptider och effektiva amorteringstider

städse sammanfallit med ett enda undantag, avseende berörda lån

med 50-årig löptid. Då för detta lån amorteringsfrihet medgivits under de

10 första åren av lånets löptid, uppgår lånets effektiva amorteringstid till

40 år.

direktionafö ^ 611 sk°£ssällskapets förenämnda skrivelse den 12 maj 1928 bilagd promeskogssäiiska-

moria har direktionen för skogssällskapets skogsfond föreslagit, att lån för

Petfond°gS" ifrågavarande ändamål skulle utlämnas för en tid ej understigande 50 år och

räntan läggas till kapitalet i förslagsvis 10 år samt att amorteringen skulle

inträda först vid den tidpunkt, då skogen kunde förväntas hava börjat i någon

väsentlig utsträckning lämna behållen avkastning, vilket beräknades vara fallet,

då skogen hade en ålder av omkring 30 år. Direktionen har härvid framhållit,

att genom markförvärvens finansierande med så lagda lån ej blott tillgodosåges

i viss grad önskemålet, att skogen genom sin avkastning finge bidraga

till gäldande av kostnaderna för dess förvärvande, utan även dessa kostnader

bleve fördelade på ett jämväl med hänsyn till andra utgifter gynnsamt

sätt.

Beräkningar I en vid kommitténs betänkande såsom bilaga II i transumt fogad promeden

alfond- moria hava en del beräkningar gjorts rörande den praktiska innebörden av de

direktionens regler örn lånetid, uppskjuten räntebetalning och effektiv amorteringstid, som,

0 s ag'' på sätt nyss angivits, föreslagits av direktionen för skogssällskapets skogsfond.

Vid dessa beräkningar hava följande förutsättningar uppställts, nämligen

att markinköpskostnaden uppgår till 60 kronor för hektar, ränta till 4.85 procent

och skogsodlingskostnad till 80 kronor per hektar, att för markinköpet

upptages ett under femtio år löpande amorteringslån med uppskjuten räntebetalning

och årligen kapitaliserad ränta under de tio första åren, med allenast

räntebetalning under följande tjugu år och med amortering och räntebetalning

medelst jämna annuiteter under de sista tjugu åren av lånetiden samt

att nettovärdet å gallringsvirke uppgår till visst angivet, av erfarenheten bestyrkt

belopp per hektar. Det har med dessa förutsättningar beräknats, att

den inköpande kommunens nettokostnader för inköpet ■—• efter avdrag således

av inkomster från skogen — skulle utgöra, för de första fem tioårsperioderna

från inköpet och lånets upptagande, följande belopp i kronor per hektar:

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 39

under perioden........0—10 år 11 20 år 21 30 år 31 40 år 41 50 år

nettokostnad pr hektar..... 10: — 6: 60 5: 60 5. 10 0. 20

Beräkningen utvisar således, att under de antagna förutsättningarna nettokostnaden

skulle bliva jämförelsevis stor under den första 10-årspenoden, beroende

på att odlingskostnaden då nedlägges å företaget, samt att kostnaden

därefter håller sig någorlunda konstant under närmast följande tre tioårsperioder

för att under den femte perioden nedgå till helt ringa belopp. Efter

de femtio åren kommer tydligen ett överskott att uppsta.

Vid behandlingen av förevarande spörsmål har kommittén till en början Kommittén,

skärskådat detta med hänsyn till det fall, att å den skogsmark, som inköptes

med stöd av statslånet, ej funnes något skogsbestånd, från vilket virkesavkastning

redan under den första delen av lanetiden kunde utfas, och att fråga

sålunda vore örn praktiskt taget kal skogsmark. Kommittén har med avseende

å detta fall anfört:

Principen för bestämmande av amorteringstidens längd för lån, som en kommun

önskade upptaga för ett improduktivt företag, t. ex. ett sjukhusbygge,

torde böra vara, att amorteringstiden bestämdes ungefär överensstämmande

med, åtminstone ej längre än, den beräknade livslängden å den nyttighet, som

skulle skapas med anlitande av lånemedlen. Vid lan för ett produktivt ändamål,

såsom det varom här vore fråga, torde emellertid vissa andra synpunkter

böra beaktas. Det gällde i förevarande fall att av skogsmarken, under nedläggande

av kostnad för dess produktivgörande och med litande till markens

egen alstringskraft, skapa ett kapital, som — en gang färdigbildat - väntades

giva avkastning för all framtid. Däremot dröjde det ganska länge, innan

någon egentlig avkastning fran skogen kunde beräknas förekomma. Dessa

förhållanden talade för bestämmandet av en mycket lång^ lånetid och för en

koncentration av amorteringen till lånetidens senare del, då avkastningen från

skogsmarken kunde påräknas. På grund av den ovisshet, som alltid mäste

råda rörande förhållanden i en mycket avlägsen framtid, torde det vara nödvändigt

att begränsa lånetiden till någorlunda överskådlig tid, och hade kommittén

stannat vid att föreslå ett maximum för lånetiden av 50 år. I det förutsatta

fallet — att fråga vore örn kal skogsmark — torde, sedan arbetena

för dess försättande i tillfredsställande skick avslutats under en första tidsperiod

av 10 år, någon egentlig avkastning från marken knappast kunna påräknas

förrän efter ytterligare 20 år, alltså 30 år efter odlingsarbetenas påbörjande.

Med hänsyn till dessa förhållanden hade kommittén ansett sig böra

förorda, att amorteringen av lån i detta fall koncentrerades på de sista 20 åren

av den till 50 år uppgående lånetiden. En annan anordning, som jämväl den

vore ägnad att koncentrera kostnaderna för lånet till den tid, då avkastning

från marken kunde påräknas, vore den i det föregående förordade bestämmelsen

örn kapitalisering av den beräknade räntan för vart och ett av de första

tio åren och det kapitaliserade räntebeloppets förräntning och amortering efter

samma grunder som det ursprungliga lånet.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén såsom en första typ för

lån från den ifrågasatta statliga lånefonden (lånetyp A) föreslagit följande

bestämmelser: Under tiden från ett låns utlämnande till och med 10 år efter

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalenderår

upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år

beräknas ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och

ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas sedan årligen ränta under

20 år. Därefter förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld

medelst lika annuiteter så avpassade, att hela skulden är slutbetald med det

femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades.

Kommittén har beträffande nämnda lånetyp framhållit, att densamma skulle

så långt praktiskt vore möjligt tillgodose önskvärdheten av att kostnaderna

för inköp och iordningställande av en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd

bleve någorlunda rättvist fördelad och åtminstone i någon mån komme

att belasta de generationer, som av företaget finge njuta de egentliga fördelarna.

Kommittén har därjämte omnämnt, att kommittén för vinnande av

än större överensstämmelse i tiden mellan avkastning och utgifter för företaget

haft under övervägande att låta de under den effektiva amorteringstiden,

20 år, utgående annuiteterna växla i storlek sålunda, att de för de första amorteringsåren

sattes låga och därefter bestämdes till högre belopp, så att de mot

amorteringstidens slut bleve relativt betydande. Då det emellertid synts tveksamt,

huruvida det praktiska värdet av en sådan anordning skulle till fullo

uppväga olägenheten av den större svåröverskådlighet och mera invecklade

natur, som bestämmelserna rörande lånevillkoren därigenom skulle erhålla, hade

kommittén ej ansett sig böra föreslå någon dylik anordning.

Kommittén har vidare granskat det föreliggande spörsmålet med hänsyn till

det fall, att den skogsmark, för vars förvärvande statslån utginge, ej utgjordes

av kal mark utan tillhörde någon annan av de marktyper, med avseende

varå statslån finge beviljas, samt därvid framhållit, att, därest fråga

vore örn mark med ett skogsbestånd, som, ehuru ur skoglig synpunkt otillfredsställande,

dock genast eller efter ganska få år gåve en viss avkastning,

det torde vara olämpligt att föreskriva en så lång amorteringstid som 50 år.

Det syntes skäligt och naturligt, att den avkastning skogen i dylikt fall gåve,

användes till ränte- och amorteringslikvider på ett tidigare stadium efter lånets

erhållande än enligt lånetypen A skulle vara händelsen.

I överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit ytterligare två lånetyper,

B och C, avsedda för sistnämnda fall. Enligt lånetypen B skall för tiden

fran länets utlämnande till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder

lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser som beträffande typen A. Å

sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas

därefter årligen ränta under allenast 10 år. Sedan alltså 20 år förflutit från

det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras kapital- och ränteskulden

medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden är slutbetald med

det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. — Enligt

lånetypen C skall gälla, att under tiden från lånets utlämnande till och med

10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, årligen

gäldas ränta. Något uppskov med räntebetalningen skall således enligt denna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

41

typ icke äga ruin. Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter

sålunda, att hela lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår,

varunder lånet utlämnades. -—- Kommittén har betonat, att enligt dess

tanke förekommande fall, då lån söktes ur den nya statliga fonden, lämpligen

skulle kunna inrymmas under någon av berörda tre lånetyper. Med en begränsning

till tre typer hade kommittén haft för ögonen önskvärdheten därav, att

reglerna för låneverksamheten gjordes så enkla som möjligt.

Beträffande användningen av de tre lånetyperna har kommittén anfört, att

typen A vore avsedd för helt kal eller nästan kal skogsmark samt att typen

C skulle användas vid inköp av med skog relativt välförsedd mark, t. ex. sådan

vanhävdad skogsmark, som helt eller huvudsakligen vore beväxt med

äldre, icke utvecklingsbar skog och för vars produktivgörande avverkning av

nämnda skog snarast möjligt borde äga rum. Mellanformen, typen B, torde

huvudsakligen bliva användbar vid förvärv av försumpade, skogbeväxta marker

i ändamål av markernas torrläggande samt även beträffande vissa s. k.

stavaskogsbestånd. — Emellertid torde även andra faktorer än de nu angivna

samt, i viss mån, lånesökandenas önskemål böra kunna inverka vid val av

lånetyp.

Kommittén har i anslutning till nyss angivna synpunkter föreslagit, att val

av lånetyp skall ske med hänsyn särskilt till storleken av den virkesavkastning,

som den ifrågavarande skogsmarken, under förutsättning att erforderliga

åtgärder för dess försättande i tillfredsställande skogligt skick utan dröjsmål

vidtagas, kan beräknas lämna under de fem tioårsperioder, som infalla

närmast efter det kalenderår, varunder lånet beviljats.

I särskild bilaga till betänkandet (bilaga III) har meddelats vissa exempel

på hur en låntagares utgifter, inkomster och nettokostnader under lånetiden

ställa sig enligt de föreslagna tre lånetyperna.

De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava i allmänhet

ansett de av kommittén föreslagna lånetyperna väl avvägda och lämpliga

samt tillfyllest för ändamålet. Från några håll hava dock jämkningar i kommitténs

förslag härutinnan ifrågasatts.

Skog ssällskapet har sålunda ansett, att de föreslagna typerna borde bliva

normgivande i fråga örn lånetiden men i övrigt blott tjäna till ledning samt

att det borde ankomma å Kungl. Maj:t att med hänsynstagande till de i varje

fall föreliggande förhållanden närmare fastställa den tidpunkt, från vilken

amorteringen skulle börja. Enligt sällskapets erfarenhet kunde lånen i vissa

fall behöva vara lagda på i viss mån annat sätt än kommittén föreslagit för

åvägabringande av den lämpligaste finansieringen.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län har föreslagit, att löptiderna

för ifrågavarande lån skulle beträffande Norrland utsträckas med 10

år och sålunda för de särskilda lånetyperna bestämmas till resp. 60, 50 och

40 år, ävensom att tidpunkterna för amorteringarnas början skulle i motsvarande

mån förskjutas. Förvaltningsutskottet har till stöd härför anfört:

I södra Sverige med sin tätare bebyggelse och med därav följande kortare

och billigare transporter torde det vara möjligt, att redan efter 30 år på ett

Yttranden.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ekonomiskt sätt kunna utnyttja gallringsvirket, men att komma till samma

gynnsamma resultat i Norrland torde ej kunna ske. Gallringsvirket torde

här, bortsett från ett fåtal undantagsfall, ej kunna tillgodogöras, förrän träden

vunnit sådan grovlek, att därav kunde beredas props, eller dessa kunde

komma till användning som sulfit- eller sulfatved. Örn kommitténs mening,

att amorteringstiden borde börja vid den tidpunkt, då skogen i någon väsentlig

utsträckning väntades komma att lämna behållen avkastning skulle komma

till rättvis tillämpning, torde amorteringen i vissa delar av landet, företrädesvis

inom Norrland, böra börja först då skogen nått en ålder av omkring

40 år.

Förvaltningsutskottet har därjämte ifrågasatt, huruvida ej annuiteterna

borde ordnas efter andra grunder än kommittén föreslagit för att vinna en

såvitt möjligt konstant årlig utgift under hela lånets löptid. Detta syfte

skulle kunna tillgodoses genom att sätta annuiteten i relation till avkastningen

och sålunda fastställa annuiteten efter en stigande skala.

Skogsvårdsstyreisen i Jämtlands län har framhållit, att, då man inom

större delen av Norrland ej kunde räkna på någon avkastning från 30-årig

skog, för dessa trakter av landet en fjärde lånetyp vore påkallad med begynnande

amortering tidigast fyrtioförsta året från lånets utlämnande samt en

däremot svarande förlängning av amorteringstiden. ■— Länsstyrelsen i Västerbottens

län och landstingets förvaltningsutskott i Västernorrlands län havauttalat

sig i väsentligen samma riktning.

Departe- Såsom jag i det föregående framhållit, bör amorteringen av ifrågavarande

mentschefen. ]^n såvitt möjligt ordnas på det sätt, att avkastningen av den skog, som är

avsedd att uppdragas å den med stöd av dylikt lån förvärvade marken, lämnar

effektivt bidrag till amorteringens fullgörande. I likhet med flertalet av

de i ärendet hörda myndigheterna finner jag de av kommittén föreslagna

lånetyperna -— av vilka typen A är avsedd för helt eller nästan kala skogsmarker,

typen B för försumpade skogbevuxna marker samt för vissa marker

med stavaskogsbestånd och typen C för vanhävdade skogsmarker med äldre,

icke utvecklingsbar skog •— i stort sett väl tillgodose nyssangivna syfte samt

jämväl i övrigt vara i huvudsak lämpligt avvägda. Det torde visserligen

vara obestridligt, att vid utförande av skogsodling å gammal kalmark i Norrland

någon värdefullare avkastning i regel ej kan väntas från den å marken

uppkommande skogen förrän efter den tid, då lånen enligt de föreslagna

lånetyperna skola amorteras, men är att märka, att, då gamla kalmarker

förekomma i Norrland i jämförelsevis ringa omfattning, förvärvande av

dylika marker till kommunskogar blott undantagsvis torde komma att

äga rum därstädes. De marker, för vilkas inköpande till dylika skogar

den föreslagna låneverksamheten kan med avseende å Norrland bliva av mera

avsevärd betydelse, torde utgöras av försumpade skogsmarker samt vanhävdade

marker med gles och oväxtlig skog ävensom möjligen med stavaskog bevuxna

marker. Därest dylik mark göres till föremål för ändamålsenliga

skogsvårdsåtgärder i produktivt syfte, torde även i Norrland dessa åtgärder i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

43

många fall hava lill följd, att avkastning från skogen kan vinnas väsentligen

tidigare än nyss sagts. Det torde därför böra antagas, att, örn lånetypen

A eller B i Norrland tillämpas med avseende å skogsmarker av nyssangivna

beskaffenhet, låntagarnas intresse att erhålla ett effektivt bidrag

till amorteringens fullgörande genom avkastningen från den å markerna uppväxande

skogen i väsentlig mån skall tillgodoses. Jag erinrar härvid, att låneverksamheten

enligt vad jag i det föregående framhållit bör begränsas till

skogar under skogsvårdslagen och sålunda ej är avsedd att gälla skogar i

lappmarkerna. På grund härav och då det jämväl i och för sig synes möta

betänklighet att för ifrågavarande lån medgiva längre löptid än 50 år, finner

jag mig böra förorda, att de av kommittén föreslagna lånetyperna i fråga örn

lånens löptider godkännas.

Jämväl i övrigt finner jag mig böra i huvudsak biträda kommitténs förslag

i denna del. Med hänsyn till vad skogssällskapet i sitt yttrande anfört torde

dock en mindre jämkning i förslaget vara påkallad. I särskilda fall torde det

på grund av den inköpta skogsmarkens beskaffenhet eller låntagarnas ekonomi

eller av annan anledning kunna befinnas lämpligt, att amorteringen påbörjas

tidigare än enligt de av kommittén föreslagna särskilda typerna är förutsatt.

För dylika fall torde möjlighet böra föreligga att fastställa en tidigare

tidpunkt för amorteringens påbörjande än den, som enligt vederbörande lånetyp

i allmänhet skall tillämpas. Jag tillstyrker förty, att Kungl. Majit medgives

befogenhet att i särskilda fall, då skäl därtill äro, vid beviljande av lån

föreskriva, att amortering av lånet skall påbörjas från och med ett tidigare

år än det, för vilket enligt den lånetyp, vartill lånet hänförts, detta eljest

skolat ske. Meddelande av dylik föreskrift bör ej medföra någon rubbning

i den allmänna regeln, att lån under den effektiva amorteringstiden skall förräntas

och amorteras medelst lika årliga avgifter (annuiteter).

Vad kommittén anfört och föreslagit rörande de grunder, enligt vilka val

av lånetyp företrädesvis skall äga rum, synes ej giva anledning till erinran.

Av vad jag nyss anfört rörande de föreslagna lånetypernas lämplighet för

Norrland framgår emellertid, att därstädes typen A torde böra komma till

användning ej blott i fråga örn kala skogsmarker utan även beträffande försumpade

skogbevuxna marker samt marker med stavaskogsbestånd samt

denna typ eller typen B med avseende å vanhävdade marker med äldre, gles

och oväxtlig skog.

I samband med frågan örn sättet för amorteringen av ifrågavarande lån har Fråga om

kommittén till behandling upptagit spörsmålet, huruvida staten borde medelst för

särskilda anordningar förskaffa sig säkerhet för lånens återbetalande. lån.

Kommittén har härvid erinrat, att i de fall, då beträffande bestående statliga

lånefonder staten använde sig av kommun såsom låneförmedlare, kommunen

ej ålagts skyldighet att för sin förbindelse gentemot staten ställa säkerhet

i form av inteckning eller annat. Ej heller i de fall, då kommun, såsom

i gällande bestämmelser rörande statens bostadslånefond vore medgivet, från

fonden erhölle lån icke såsom låneförmedlare utan som låntagare i sista hand,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

avkrävdes kommunen någon säkerhet. Kommittén har vidare omnämnt, att då

kommuner upptagit lån å den allmänna lånemarknaden, det ytterst sällan torde

förekommit, att någon inteckningssäkerhet för sådant lån erbjudits eller fordrats.

Pensionsförsäkringsfonden, vilken numera torde vara kommunernas

största långivare, fordrade vid sin utlåning till dessa icke någon särskild säkerhet.

Kommittén har i anslutning härtill uttalat, att enligt dess uppfattning någon

säkerhet för ifrågavarande lån ej borde krävas av kommunerna.

I de avgivna yttrandena har kommitténs ståndpunkt i denna fråga ej föranlett

erinran.

Dep arte- Även jag ansluter mig till kommitténs uppfattning härutinnan,

mentschefen.

Låneärendes Kommittén har föreslagit, att prövningen av frågor örn beviljande av lån

skall ankomma å Kungl. Maj:t. Kommittén har härvid framhållit, att en

Kommittén. cenfra^ provning av dessa frågor syntes påkallad såväl på grund av dessa frågors

stora ekonomiska och sociala betydelse som med hänsyn till önskvärdheten,

att enhetliga principer tillämpades vid prövningen. Kommittén har vidare

föreslagit, att, innan låneansökan prövas, yttrande däröver skall infordras

från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Beträffande låneärendenas beredning i övrigt hos Kungl. Maj :t har kommittén

anfört:

Med hänsyn till beskaffenheten av hithörande ärenden torde dessa böra beredas

i jordbruksdepartementet.

Enligt gällande kommunallagstiftning skulle beslut av kommun att upptaga

lån i vissa fall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Någon

ändring härutinnan, såvitt anginge beslut örn upptagande av statslån för ifrågavarande

ändamål, torde ej böra ifrågasättas. Då ärenden rörande dylik underställning

tillhörde finansdepartementets föredragning, kunde tvekan uppstå, huruvida

av kommun gjord ansökan örn erhållande av här avsett lån borde prövas,

innan frågan örn kommunens rätt att enligt kommunallagstiftningen upptaga

lånet blivit avgjord, eller någon annan ordning härutinnan borde tillämpas. I

anslutning till den praxis, som enligt vunnen upplysning genomförts i fråga

örn beviljande av lån till kommun från statens bostadslånefond, torde i regel

vara lämpligast, att ansökningen örn lån för här avsett ändamål först underställdes

Kungl. Maj :ts prövning av chefen för jordbruksdepartementet samt att,

därest ansökningen helt eller delvis beviljades och kommunens beslut att upptaga

lånet enligt kommunallagstiftningen vore av beskaffenhet att böra underställas

Kungl. Maj:ts prövning, spörsmålet härom sedermera efter särskild framställning

prövades av Kungl. Majit på finansdepartementets föredragning. I sådana

fall, då speciell skyndsamhet vore av nöden, vore dock möjligt, att detta krav

kunde bättre tillgodoses, därest låneansökningen och underställningsfrågan samtidigt

prövades och avgjordes av Kungl. Majit efter gemensam beredning av

jordbruks- och finansdepartementen. Några generella föreskrifter i förevarande

avseende syntes ej böra meddelas, utan torde det böra överlämnas åt vederbörande

departement att beträffande handläggningen av hithörande ärenden träffa

de former, som i varje särskilt fall funnes lämpligast.

Kommittén har jämväl diskuterat den ordning, vari inkomna låneansökningar

borde anmälas för Kungl. Maj :t till avgörande, samt frågan, huruvida särskilda

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

45

regler rörande företräde för olika sökande till erhållande av lån borde meddelas.

Kommittén har härutinnan anfört:

Då det vore av vikt, att ansökan om lån för ifrågavarande ändamål avgjordes

utan dröjsmål -—- i regel torde giltigheten av det köp, för vars finansierande

lånet söktes, göras beroende av låneansökningens beviljande — borde dylik ansökan

prövas, så snart den förelåge i vederbörligen utrett skick. Med hänsyn

härtill syntes uteslutet att i förevarande fall tillämpa en ordning, som i större

utsträckning möjliggjorde konkurrens mellan olika låneahsökningar, enär detta

skulle förutsätta, att dylika ansökningar företoges till prövning allenast en

eller ett fåtal gånger under året. Ett stadgande i detta syfte skulle sannolikt

medföra, att kommunerna allenast i undantagsfall skulle kunna begagna

sig av ifrågavarande lånemöjligheter. I enlighet härmed torde någon föreskrift

i denna riktning ej böra meddelas. Då vid sådant förhållande det mera

sällan torde inträffa, att flera låneansökningar samtidigt förelåge till avgörande,

torde det ej heller vara påkallat att meddela särskilda bestämmelser

örn det företräde till erhållande av lån, som för dylikt fall skulle äga rum.

Med den av kommittén föreslagna begränsningen av låneverksamheten till vissa

särskilda marktyper, vilka i fråga örn rätt till lån borde vara likställda, vore

tydligen behovet av dylika bestämmelser ännu mindre framträdande. På grund

härav och då det kunde förväntas, att Kungl. Maj :t vid fall av konkurrens mellan

olika låneansökningar komme att pröva dessa med beaktande därav, att de

föreliggande lånebehoven på möjligast rättvisa sätt tillgodosåges, ansåge sig

kommittén ej hava skäl att föreslå meddelande av några särskilda föreskrifter

i detta ämne.

Kommittén har slutligen i förevarande sammanhang framhållit, att, sedan

lån för ifrågavarande ändamål beviljats av Kungl. Majit, lånet borde på sökandens

rekvisition och mot det att vederbörlig skuldförbindelse avgåves av

denne, utanordnas till sökanden av statskontoret. För beredande av medel till

ifrågavarande låneverksamhet borde en särskild lånefond inrättas under statskontorets

förvaltning. Ränta och amortering å lån borde av låntagaren inbetalas

direkt till nämnda ämbetsverk. Det borde även åligga detta att övervaka,

att låntagaren behörigen fullgjorde honom åliggande betalningsskyldighethet

samt, örn låntagaren gjorde sig skyldig till försummelse härutinnan, vidtaga

vederbörliga åtgärder.

Kommitténs förslag och uttalanden i förevarande avseenden hava i de avgivna

yttrandena i allmänhet lämnats utan erinran. Åtskilliga myndigheter

hava dock anmärkt, att det vore onödigt och olämpligt att stadga, att yttrande

i låneärende städse skulle infordras från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund. Genom en dylik bestämmelse kunde i vissa fall prövningen av

låneärendena onödigtvis fördröjas. Utan särskild föreskrift stöde det Kungl.

Majit fritt att, där så funnes lämpligt, höra centralrådet i förevarande ärenden.

— Svenska landskommunernas förbund har därjämte framhållit såsom

önskvärt, att kommuns ansökan att erhålla lån för ifrågavarande ändamål samt

frågan om fastställelse enligt kommunallagstiftningen av kommunens beslut att

upptaga lånet städse prövades och avgjordes av Kungl. Majit samtidigt efter

gemensam beredning av cheferna för jordbruks- och finansdepartementen. Förbundet

har i detta sammanhang jämväl ifrågasatt, huruvida ej föreskrift borde

Yttranden.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Utredning i

låneärende.

Kommittén.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

meddelas, att kommuns beslut om upptagande av lån för här avsett ändamål

ovillkorligen och sålunda även i andra fall än nu vore stadgat skulle underställas

Kungl. Maj:ts prövning. En sådan föreskrift skulle medföra den fördel,

att önskvärd enkelhet och reda skapades i behandlingen av dessa ärenden.

Jag biträder kommitténs förslag, att prövningen av frågor örn beviljande

av lån skall ankomma å Kungl. Maj:t. Däremot synes ej lämpligt att, såsom

kommittén förordat, meddela föreskrift därom, att yttrande över låneansökan

städse skall infordras från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

då därigenom en onödig tidsutdräkt i vissa fall kan uppstå. Någon särskild

bestämmelse örn centralrådets hörande över dylik ansökan synes ej påkallad,

då det ligger i Kungl. Maj :ts hand, att, där så finnes lämpligt, förordna härom.

Beträffande låneärendenas beredning i övrigt hos Kungl. Maj :t anser jag, lika

med kommittén, att några speciella bestämmelser härutinnan ej böra meddelas

utan att det bör överlämnas åt vederbörande departement att i detta avseende

träffa de former, som i varje fall finnas lämpligast. Att, såsom svenska landskommunernas

förbund ifrågasatt, i samband med anordnandet av förevarande

låneverksamhet föreskriva skyldighet för kommun att även i andra fall än nu

är stadgat underställa beslut örn upptagande av lån för här avsett ändamål

Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse, kan jag ej tillstyrka.

Vad kommittén anfört rörande den ordning, vari inkomna låneansökningar

böra anmälas för Kungl. Maj :t till avgörande, föranleder ej någon erinran från

min sida. Jag ansluter mig även till kommitténs uppfattning, att några särskilda

föreskrifter rörande företräde för olika sökande till erhållande av lån

ej äro behövliga.

Mot kommitténs förslag örn inrättande av en särskild lånefond för ifrågavarande

ändamål och sättet för fondens förvaltning synes intet vara att erinra.

Jag övergår nu till frågan, i vilka avseenden och på vilket sätt utredning

bör verkställas i förevarande låneärenden, innan dessa prövas av Kungl. Maj:t.

Kommittén har i detta hänseende anfört:

För låneansökans bedömande torde i regel vara nödigt, att undersökning

verkställdes angående arealen, beskaffenheten och värdet av den skogsmark,

varom fråga vore, samt angående myckenheten och beskaffenheten av därå

växande skog, angående de åtgärder, som erfordrades för markens försättande

i tillfredsställande skogligt skick, angående värdet av den nettoavkastning, som

efter utförande å marken av nämnda åtgärder därå förefintlig och uppväxande

skog kunde beräknas lämna, angående den lånetyp, som i varje fall vore lämpligast,

m. m. För undvikande av onödiga kostnader bör dylik undersökning

ombesörjas av lokala organ. Då, såsom förut nämnts, ifrågavarande låneverksamhet

borde begränsas till skogar under skogsvårdslagen, syntes naturligast,

att sagda uppgift anförtroddes åt skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till den

omfattande verksamhet för bildande av kommunskogar, som utövats av skogssällskapet,

och den stora erfarenhet, som sällskapet härutinnan besutte, torde

emellertid sällskapet vid sidan av skogsvårdsstyrelserna böra tillerkännas befogenhet

att föranstalta örn dylika undersökningar. Genom en sådan anordning

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 267.

47

torde den ifrågasatta låneverksamheten i högre grad än eljest kunna befrämja

utvecklingen av skogssällskapets verksamhet i nämnda syfte, vilket enligt kommitténs

uppfattning måste anses önskvärt.

Fråga örn inköpande av skogsmark för här avsett ändamål borde emellertid

bedömas jämväl från andra synpunkter än rent skogliga. Särskilt borde därvid

hänsyn tagas till vederbörande kommuns ekonomiska ställning och förmåga

att fullgöra de förpliktelser, som inköpet av kommunskogen medförde, ävensom

till det behov av skogsmark för tillgodoseende av kommunala ändamål, som

i det särskilda fallet kunde anses vara för handen. Erforderlig utredning härutinnan

samt örn lämpligheten av här avsett köp från sociala och rättsliga synpunkter

m. m. torde böra verkställas genom länsstyrelsens försorg. Kommittén

ville härvid erinra, att kommunens beslut att upptaga lån för ifrågavarande

ändamål oftast torde vara av den beskaffenhet, att detsamma enligt kommunallagstiftningen

skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,

samt att för sådan händelse beslutet jämlikt sagda lagstiftning i varje fall

skulle insändas till länsstyrelsen, som hade att jämte eget utlåtande överlämna

handlingarna till Kungl. Maj :t.

I anslutning till vad sålunda anförts bär kommittén föreslagit, att låneansökan

skall ingivas antingen till skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde,

där den skogsmark, som ansökningen avser, är belägen, eller till skogssällskapet.

Sällskapet skall sålunda enligt kommitténs förslag principiellt äga samma behörighet

som skogsvårdsstyrelse att emottaga låneansökan, dock att sällskapets

behörighet härutinnan ej skall vara begränsad till visst eller vissa landstingsområden

utan omfatta hela den del av landet, där den föreslagna låneverksamheten

är avsedd att äga rum. Kommitténs förslag avser, att det skall stå

varje lånesökande kommun öppet att själv avgöra, huruvida den vill ingiva

ansökningen till vederbörande skogsvårdsstyrelse eller till skogssällskapet.

Sedan låneansökning inkommit till vederbörande skogsvårdsstyrelse eller

skogssällskapet, skall det enligt kommitténs förslag åligga styrelsen eller sällskapet

—- där det ej finnes uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande

— att så snart ske kan förordna någon hos styrelsen eller sällskapet

anställd befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets

högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs, att utan

dröjsmål verkställa undersökning av den skogsmark, varom fråga är, jämte

därå växande skog. Instrument över dylik förrättning skall avfattas enligt

formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

Vid undersökningen skall lånesökanden vara pliktig att genom ombud meddela

de upplysningar och förete de handlingar, som finnas erforderliga, ävensom

att ombesörja behövlig hantlangning. Ersättning för undersökningen skall

utgå enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Majit, samt gäldas av lånesökanden.

Sedan dylik undersökning verkställts samt lånesökanden beretts tillfälle att

inom förelagd kort tid däröver avgiva yttrande, skall skogsvårdsstyrelsen resp.

skogssällskapet ofördröjligen översända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande

till länsstyrelsen. Utlåtandet skall innehålla yttrande, huruvida eller

i vad mån ansökningen anses böra beviljas, samt angiva de skäl, varpå yttrandet

grundas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

Å länsstyrelsen ankommer att ombesörja den ytterligare utredning i låneärendet,

som må finnas påkallad. Sedan så skett, har länsstyrelsen att så snart

ske kan insända handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet.

Finner skogsvårdsstyrelse eller skogssällskapet med hänsyn till ingiven låneansöknings

innehåll eller eljest uppenbart, att hinder möter mot ansökningens

beviljande, skall enligt förslaget sådan undersökning rörande däri avsedd skogsmark,

som nyss sagts, ej äga rum, men skall i övrigt enahanda förfarande, som

förut angivits, tillämpas.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommittén framhållit, att med

hänsyn till beskaffenheten av den undersökning, som enligt förslaget skulle

verkställas rörande i låneansökan avsedd skogsmark, skogsvårdsstyrelsen resp.

skogssällskapet till förrättande av densamma i regel borde äga förordna allenast

sådan befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets

högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs. Hinder

borde dock ej möta att, där viss annan befattningshavare hos myndigheten

visade sig äga sådan insikt och erfarenhet, att han borde anses lämplig att

verkställa dylik undersökning, denne i särskild ordning förklarades behörig

härtill. Beslut härom borde på ansökan av vederbörande meddelas av Kungl.

Maj :t.

Mot de av kommittén föreslagna formerna för låneärendenas utredning och

förberedande handläggning har från flere håll erinringar framställts.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län samt skogsvårdsstyrelsen och landstingets

förvaltningsutskott i Västerbottens län hava sålunda ansett, att för ernående

av en önskvärd förenkling i förfarandet låneansökning borde ingivas direkt

till vederbörande länsstyrelse, som skulle hava att föranstalta örn erforderlig

utredning i ärendet samt därefter med eget utlåtande överlämna detta till Kungl.

Maj:ts avgörande. För den skogliga undersökning, som vore påkallad i ärendet,

borde länsstyrelsen äga anlita antingen skogsvårdsstyrelsen i länet eller

någon tjänsteman i skogsstaten.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har likaledes ansett, att

låneansökningarna borde ingivas direkt till vederbörande länsstyrelse, men

förslagit, att länsstyrelsen för hithörande ärendens skogliga utredning skulle

allt efter förhållandena i varje särskilt fall äga anlita antingen skogsvårdsstyrelsen

i länet eller någon skogsstatstjänsteman eller skogssällskapet. Vid valet

av utredningsorgan borde tillses, att undersökningskostnaderna ej bleve högre

än nödigt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i nära överensstämmelse med förenämnda

myndigheter funnit lämpligast, att låneansökning, åtföljd av den utredning

sökanden önskade åberopa, ingåves till länsstyrelsen, som, därest vid

ansökningen icke fogats instrument över av sakkunnig person verkställd undersökning

av den skogsmark, varom fråga vore, förordnade lämplig sakkunnig

att verkställa sådan och över ansökningen hörde vederbörande skogsvårdsstyrelse,

eller, därest skogsmarken vore belägen inom område, å vilket skogsvårdslagen

ej ägde tillämpning, vederbörande Överjägmästare, varefter hand
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 267. 4if

lingarna med eventuell ytterligare utredning med länsstyrelsens eget utlåtande

överlämades till jordbruksdepartementet.

Skog svårdsstyr elsen i Göteborgs och Bohus län Ilar gjort gällande, att

skogsvårdsstyrelserna överhuvud ej borde hava skyldighet att syssla med

ifrågavarande låneärenden utan att handhavandet av dessa måtte helt överlämnas

till länsstyrelserna.

Åtskilliga myndigheter hava ifrågasatt, huruvida det kunde anses lämpligt,

att skogssällskapet, på sätt kommittén föreslagit, likställdes med skogsvårdsstyrelserna

i fråga örn befogenhet att emottaga låneansökningar och verkställa

utredningar i låneärenden, då därigenom en mindre lycklig dualism i förfarandet

skulle uppstå. Det borde jämväl uppmärksammas, att kommunala inköp

av skogsmarker ofta skedde på skogssällskapets initiativ och att det vid

sådant förhållande ej syntes ändamålsenligt, att den förberedande prövningen

av hithörande ärenden anförtroddes åt sällskapet. I varje fall syntes skogssällskapets

befogenhet i förevarande avseende böra begränsas till de län, där

sällskapet för närvarande utövade sin verksamhet.

iDomänstyrelsen har anmärkt, att enligt kommitténs förslag i och för ifrågavarande

låneverksamhet åt skogsvårdsstyrelserna skulle anförtros särskilda

uppdrag av den art, att de torde kunna anses i viss mån ligga vid sidan av

skogsvårdsstyrelsernas egentliga uppgift. Det kunde sättas i fråga, huruvida

icke i första hand borde åt skogssällskapet anförtros de särskilda uppgifter,

som avsåge utredningar m. m. för låneverksamheten. Styrelsen ansåge,

att det borde tagas under övervägande, huruvida icke de uppgifter, som enligt

kommitténs förslag skulle vid låneverksamheten kunna åligga såväl skogsvårdsstyrelse

som skogssällskapet, lämpligen borde, där icke särskilda omständigheter

annat påkallade, fullgöras av nämnda sällskap.

För ernående av önskvärd enkelhet i förfarandet och undvikande av den

dualism med avseende å låneärendenas förberedande handläggning, som kommitténs

förslag innebär, finner jag mig i likhet med vissa i ärendet hörda!

myndigheter böra föreslå, att låneansökning skall ingivas direkt till vederbörande

länsstyrelse samt att det skall ankomma å denna att föranstalta örn

erforderlig utredning i ärendet och därefter med eget utlåtande översända handlingarna

till jordbruksdepartementet för Kungl. Maj:ts prövning. I fråga

örn sättet för utredningens verkställande torde böra föreskrivas, att, där ej

länsstyrelsen med hänsyn till låneansökningens innehåll eller eljest finner

uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande, länsstyrelsen skall

hava att ombesörja erforderlig skoglig undersökning av den skogsmark, varom

fråga är, samt att länsstyrelsen för denna undersökning äger anlita antingen

vederbörande skogsvårdsstyrelse eller skogssällskapet. Att frånkänna länsstyrelsen

befogenhet att anförtro dylikt uppdrag åt skogssällskapet synes ej

motiverat, då sällskapet med den stora erfarenhet, som sällskapet förvärvat sig

i hithörande frågor, måste anses särskilt skickat att ombesörja sådan undersökning,

som nyss sagts. Vid valet av undersökningsorgan bör länsstyrelsen tillse,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 230 käft. (Nr 2G7-) 4

Departe
mentschefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 267.

Allmänna

villkor för

lån.

a) Lånets

användande

f ör .avsett

ändamål.

Departe
mentschefen.

b) Erläggande

av ränta

och amortering.

att kostnaderna för undersökningen hållas inom skäliga gränser, varjämte viss

hänsyn bör tagas till sökandens önskan i berörda avseende.

Har länsstyrelse lämnat uppdrag, som nyss sagts, åt ettdera av nämnda organ,

bör detta hava att till undersökningens förrättande förordna person, som

avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller från

skogshögskolans jägmästarekurs eller som eljest genom särskilt beslut av

Kungl. Majit förklarats behörig därtill. ''Att förrättningsmannen skall varaanställd

hos vederbörande undersökningsorgan, synes ej böra föreskrivas.

I fråga örn undersökningen torde vidare böra stadgas, att instrument över

denna skall avfattas enligt formulär, som fastställts av Kungl. Majit, samt att

det skall åligga sökanden att, på sätt kommittén föreslagit, genom ombud vid

undersökningen meddela de upplysningar och förete de handlingar, som prövas

erforderliga, ävensom besörja behövlig hantlangning. Närmare föreskrifter i

övrigt rörande ifrågavarande undersökning, vilken bör bekostas av sökanden,

torde böra meddelas av Kungl. Majit.

Sedan undersökning, som nu sagts, ägt rum, bör sökanden beredas tillfälle

att däröver avgiva yttrande, varefter skogsvårdsstyreisen resp. skogssällskapet

bör hava att med eget utlåtande snarast möjligt överlämna det vid undersökningen

upprättade instrumentet jämte övriga handlingar i ärendet till

länsstyrelsen.

Vad angår den utredning, som erfordras utöver nämnda skogliga undersökning,

bör det ankomma å länsstyrelsen att föranstalta härom på sätt den finner

lämpligt.

I kommitténs förslag hava upptagits vissa bestämmelser i syfte att bereda

garantier för vinnande av det med låneverksamheten avsedda ändamålet eller

att trygga fullgörandet av låntagarnas betalningsskyldighet! till statsverket.

Jag torde nu få redogöra för dessa bestämmelser.

Enligt kommitténs förslag skall vid utlämnande av statslån, som här avses,

låntagaren förbinda sig att använda lånet för det ändamål, vartill lånet beviljats.

Förfogar låntagaren över lånemedlen i strid mot denna förbindelse, skall

lånet vara förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl. Majit föreskrives.

Mot kommitténs förslag i denna del har jag intet att erinra.

I fråga örn tiden för erläggande av ränta eller amortering å lån (annuitet)

har kommittén föreslagit, att annuitet för visst kalenderår skall av låntagaren

inbetalas till statskontoret senast den 31 januari nästföljande år. Å belopp,

som ej gäldas inom föreskriven tid, skall erläggas ränta efter sex procent örn

året, tills betalning sker. Har inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar från

den 31 januari, skall statskontoret därom göra anmälan hos Kungl. Majit,

som bestämmer, huruvida det återstående kapitalbeloppet jämte ränta skall av

låntagaren återbetalas före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende

bestämts.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 267.

51

Mot de av kommittén nu föreslagna bestämmelserna har statskontoret anmärkt,

att skäl icke syntes föreligga för medgivande av en respittid av en månad

för inbetalning av förfallen annuitet. Motivet för en dylik respittid torde

få anses vara, att vederbörande uppträdde såsom låneförmedlare och att detta

förhållande understundom på den grund, att enskilda låntagare icke iakttoge

förfallodagen, kunde medföra vissa svårigheter att i rätt tid fullgöra betalningsskyldigheten.

Något sådant låneförmedlarskap förelåge icke här. Annuitetsbeloppen

borde kunna inbetalas genom insättning i vanlig ordning i

riksbanken för statskontorets räkning vid kalenderårets utgång. Därest det

emellertid syntes lämpligt att, i likhet med vad som vore bestämt beträffande

en del andra av statskontoret förvaltade utlåningsfonder, en kortare respittid

av åtta dagar medgåves låntagarna, hade statskontoret icke något att erinra

däremot.

Då giltig anledning ej synes föreligga att i förevarande fall medgiva låntagarna

någon respittid för erläggande av förfallen annuitet, torde det böra

föreskrivas, att annuitet för visst kalenderår skall av låntagaren inbetalas till

statskontoret senast vid kalenderårets utgång. Mot de av kommittén i förevarande

avseende föreslagna bestämmelserna i övrigt har jag ej någon erinran.

Därest föreskrift meddelas örn annuitets betalning i enlighet nied vad jag nyss

föreslagit, bör den tid, varunder låntagare kan underlåta att erlägga förfallen

annuitet för visst kalenderår utan risk av åläggande att återbetala lånet

i förtid, bestämmas till sextio dagar från kalenderårets utgång.

I kommitténs förslag har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll, att

det åligger låntagare att inom skälig tid efter det lånet utlämnats vidtaga erforderliga

åtgärder för försättande av den skogsmark, lånet avser, i tillfredsställande

skick, i den män dylika åtgärder kunna anses medföra nytta, som

motsvarar kostnaden för dess utförande, ävensom att vidmakthålla den skog,

som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den utveckling,

att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Eftersätter låntagaren

honom sålunda åliggande skyldighet, skall det ankomma på Kungl.

Majit att bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas

i förtid.

Till stöd för förslaget härutinnan har kommittén anfört bland annat:

Ett av huvudsyftena med ifrågavarande låneverksamhet vore, att den skogsmark,

för vars inköpande lån beviljades, skulle genom låntagarens försorg försättas

i tillfredsställande skogligt skick. I överensstämmelse härmed borde

låntagaren vara pliktig att inom skälig tid efter lånets utlämnande vidtaga de

skogsodlings-, utdiknings- eller andra åtgärder, som erfordrades för sagda

ändamål. Enligt sakens natur borde denna skyldighet dock begränsas till sådana

åtgärder, som vore ekonomiskt berättigade eller, med andra ord, medförde

så stor nytta, att denna motsvarade kostnaderna för åtgärdernas utförande.

Med hänsyn till de betydande risker för skadegörelser av olika slag, för vilka

ungskogar i vårt land under sin tidigare utveckling vore utsatta, borde låntagaren

även vara pliktig att under viss tid vidmakthålla den skog, som av

honom uppdragits å marken. I anslutning till stadgandet i 9 § andra punkten

Departe
mentschefen.

c) Skyldighet

att försätta

skogsmarken

i tillfredsställande

skogligt

skick

samt att vidmakthålla

plantskog.

Kommittén.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.Hs proposition nr g6''7.

Yttrande.

Departe
mentschefen.

skogsvårdslagen torde denna skyldighet böra bestämmas att avse tiden intill

dess sagda skog nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna såsom

plantskog.

Kommittén har i detta sammanhang övervägt, huruvida Kungl. Majt borde

medgivas befogenhet att vid beviljande av lån för här avsett ändamål meddela

närmare föreskrifter rörande de särskilda åtgärder, som låntagaren skulle

hava att vidtaga till fullgörande av berörda skyldighet att iståndsätta skogsmarken

och vidmakthålla därå uppkommen skog, ävensom angående de tider,

inom vilka åtgärderna skulle utföras, men funnit sig ej böra föreslå stadgande

av någon dylik befogenhet för Kungl. Majt. Kommittén har härom anfört:

Enligt kommitténs uppfattning torde det böra antagas, att låntagarna i det

övervägande flertalet fall komme att behörigen fullgöra här avsedd skyldighet

även utan detaljerade föreskrifter. Härtill komme, att meddelande av sådana

föreskrifter vid beviljande av ifrågavarande lån ej väl överensstämde vare sig

med de villkor, som enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) gällde för

statsbidrag till skogsutdikningsföretag, eller med de bestämmelser, som enligt

kommitténs i betänkandet den 1 november 1929 framlagda förslag angående

statsbidrag till andra, företag för främjande av skogsproduktion än skogsdikning

skulle gälla i fråga örn dylikt bidrag. Enligt dessa villkor och bestämmelser

skulle nämligen vid beviljande av statsbidrag till nämnda ändamål erforderliga

föreskrifter meddelas såväl rörande sättet för företagets utförande

som angående den tid, då företaget skulle vara fullbordat. Då det med säkerhet

kunde antagas, att statsbidrag, som nu sagts, i flertalet fall komme att beviljas

de kommuner, som erhölle statslån för inköp av skogsmark, vore tydligen

ej lämpligt, att föreskrifter i nyssangivna hänseenden utfärdades även vid

statslånens beviljande. Konflikter mellan de olika föreskrifterna skulle i sådant

fall lätt kunna uppstå och medföra svårigheter vid dessas tillämpning.

Mot den av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen har

länsstyrelsen i Västmanlands län erinrat, att densamma vore avfattad på ett

så obestämt sätt, att vederbörande myndighet kunde få svårt att komma till

rätta med en gensträvig låntagare, som holle sig till det minsta möjliga. Länsstyrelsen

har därför föreslagit, att låntagarens skyldighet att iståndsätta den

skogsmark, lånet avsåge, skulle närmare fixeras.

I likhet med kommittén anser jag, att låntagare bör åläggas att inom skälig

tid efter lånets utlämnande vidtaga erforderliga åtgärder för iståndsättande

av den skogsmark, som lånet avser, i den män dylika åtgärder kunna anses ekonomiskt

berättigade, ävensom att vidmakthålla den skog, som genom åtgärderna

uppkommit å marken, intill dess skogen nått över plantskogsstadiet.

Att, såsom länsstyrelsen i Västmanlands län yrkat, närmare fixera låntagarens

skyldighet i nu angivna avseende torde med hänsyn till vad kommittén härutinnan

anfört ej vara behövligt eller lämpligt. Jag "vill härvid erinra, att i propositionen

nr 134 till årets riksdag angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag

föreslagits, att vid beviljande av statsbidrag fran nämnda anslag

föreskrift skall meddelas såväl rörande sättet för utförandet av det företag,

vartill statsbidrag sökts, sorn angående den tid, inom vilken företaget skall

vara fullbordat.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. proposition nr 867.

53

Det må jämväl; erinras, att vid medgivande av rätt till expropriation av ödelagd

skogsmark för åstadkommande av skogsåterväxt därå Kungl, Hajd skall

enligt 107 § i expropriationslagen, därest rätten skall tillkomma annan än kronan,

bestämma viss tid, inom vilken den nye ägaren skall sörja för återväxt.

Därest, såsom jag tillstyrkt, rätt till statslån kommer att medgivas kommun

för förvärvande genom expropriation av dylik mark, är sålunda vid'' beviljande

av lån för detta ändamål meddelande av föreskrift i förevarande avseende ej

påkallat, enär kommunen redan genom expropriationsmedgivandet förpliktats

att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder för markens iståndsättande.

I samband med frågan örn stadgande av skyldighet för låntagare att iståndsätta

här avsedd skogsmark och vidmakthålla därå uppkommen skog under

dess tidigare utveckling, har kommittén upptagit till övervägande, huruvida

utöver föreskrivande av sådan skyldighet särskilda bestämmelser borde meddelas

rörande skötseln av dylik skog.

Innan jag redogör för kommitténs ståndpunkt härutinnan vill jag erinra, att

i samband med det förslag till ny skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag,

ett särskilt förslag till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar genom

proposition nr 157 underställdes riksdagens prövning, enligt vilket förslag

sagda skogar skulle stå under överinseende av skogsvårdsstyrelsen i orten samt

i regel skötas efter hushållningsplaner, upprättade enligt sådana på vetenskapen

och erfarenheten grundade regler, som vore ägnade att försätta skogen i

skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna behållna

avkastning därifrån. Dylik plan skulle enligt förslaget fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

I 19 § av förslaget stadgades, att, där skog, varå förslaget hade

avseende, ägdes av sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt

intresse, eller dess vård och förvaltning utövades under medverkan och tillsyn

av sådant sällskap, å Konungen skulle ankomma att — under förutsättning

att sällskapets stadgar blivit av Konungen fastställda — beträffande sådan

skog på ansökan medgiva befrielse från tillämpning av den föreslagna lagen.

I det utlåtande, nr 1, som särskilda utskottet vid 1923 års riksdag avgav över

detta förslag samt förslaget till skogsvårdslag, hemställde utskottet örn avslag

å förstnämnda förslag under framhållande, bland annat, att kommunskogarna

jämlikt berörda stadgande i § 19 av förslaget skulle kunna och med all säkerhet

jämväl i stor utsträckning komme att ställas utanför den i förslaget avsedda

lagens tillämpning på grund av anslutning till skogssällskapet samt att

det ej heller borde lämnas ur sikte, att det rådande intresset för inköp och

bildande av kommunskogar kunde befaras på mer än ett håll bliva väsentligen

minskat, örn sålunda åstadkomna skogar lädes under berörda lag. Till stöd

för sitt ståndpunkttagande åberopade utskottet jämväl den skärpning av då

gällande bestämmelser om skogsvård, som innehölles i den föreslagna skogsvårdslagen.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Till följd av detta beslut kom den av riksdagen antagno, skogsvårdslagen att

ilga tillämpning jämväl å skogar, tillhöriga landskommuner och landsting. (Be
-

d) Bör låntagaren

i

övrigt varn

underkastad

särskilda

föreskrifter

beträffande

skötseln ar

skogen?

1923 års

riksdag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Kommittén.

Yttranden.

träffande städernas skogar ansågs förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen

av dessa skogar böra fortfarande äga giltighet.) Med hänsyn till

det vidgade tillämpningsområde, som skogsvårdslagen sålunda erhöll, upptogs

i 2 § 3 mom. av lagen en föreskrift, motsvarande berörda stadgande i 19 § av

förslaget till kommunskogslag. Enligt denna föreskrift äger sålunda Kungl.

Majit att beträffande de under lagen lydande skogar, som äro anslutna till

skogssällskapet, medgiva befrielse tills vidare från tillämpningen av vad i lagen

är stadgat. Någon dylik befrielse har emellertid ej sökts för nämnda

skogar.

Kommittén har i förevarande avseende anfört:

I likhet med särskilda utskottet vid 1923 års riksdag ansåge kommittén, att

meddelande av speciella bestämmelser beträffande kommunskogarna i syfte att

garantera tillämpande å dem av en rationell skogsvård kunde befaras minska

kommunernas intresse för bildande av dylika skogar. De inskränkningar i förfoganderätten

över dylik skog, som bestämmelser av nämnda art måste medföra,

skulle lätt kunna framstå såsom mindre rättvisa i betraktande av den

större frihet, som tillkomme andra skogsägare i detta avseende. Enligt kommitténs

uppfattning torde utfärdande av sådana bestämmelser beträffande

kommunskogarna ej heller vara av behovet påkallat för tryggande åt dem av

en god skogsvård. De kommunskogar, som kunde komma att bildas med stöd

av den ifrågasatta låneverksamheten, torde med säkerhet till betydande del

ställas under skogssällskapets tillsyn och i likhet med övriga till sällskapet

anslutna skogar bliva föremål för en omsorgsfull och ändamålsenlig skötsel.

Även beträffande den del av berörda kommunskogar, för vilken anslutning till

skogssällskapet ej komme att äga rum och vilken sålunda bleve underkastad,

direkt tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelser, kunde för visso antagas, att

under medverkan av dessa styrelser samt med stöd av skogsvårdslagens bestämmelser

en tillfredsställande skogsvård komme att därå genomföras. Med hänsyn

därtill och då tillämpande av ett rationellt skogsbruk å ifrågavarande skogar

även påkallades av vederbörande kommuners egna ekonomiska intressen,

samt skogarna i allmänhet torde bliva av den storlek, att ett dylikt skogsbruk

med fördel kunde å dem åstadkommas, ansåge kommittén meddelande av särskilda

skogsvårdsföreskrifter beträffande dessa skogar, utöver berörda stadgande

av skogarnas iståndsättande och vidmakthållande under plantskogsstadiet,

för närvarande ej vara erforderligt för tryggande åt dem av en tillfredsställande

vård.

I motsats mot den av kommittén i förevarande fråga hävdade uppfattningen

har skogsvärdsstyrelsen i Kalmar läns norra del ansett det böra stadgas, att

skogsmark, för vars förvärvande statslån beviljats, skulle skötas enligt grunderna

för god skogsvård och uthålligt skogsbruk.

Länsstyrelsen i Blekinge län har gjort gällande, att garantier borde skapas

för att skogen å mark, som förvärvats med stöd av statslån, bleve i all framtid

skött efter rent skogliga principer.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har förklarat sig dela kommitténs

uppfattning i förevarande avseende under förutsättning, att de skogsmarker,

varom här vore fråga, ej jämlikt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen undantoges

från tillämpningen av nämnda lag.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

55

På sätt kommittén framhållit, torde meddelande av särskilda skogsvårds- tteparteföreskrifter

beträffande skogar, varom nu är fråga, utöver förenämnda stadgande

örn skogarnas iståndsättande och vidmakthållande under plantskogsstadiet,

ej för närvarande vara erforderligt för tryggande åt dem av en tillfredsställande

vård. Det bör härvid uppmärksammas, att något behov av dylik

föreskrift ej torde föranledas därav, att Kungl. Majit enligt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen

äger medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av sagda lags

bestämmelser i fråga örn de under lagen lydande skogar, som äro anslutna till

skogssällskapet. Sådan dispens lärer nämligen ej av Kungl. Majit beviljas,

med mindre betryggande garantier föreligga med avseende a vederbörande skogars

ändamålsenliga vård, och gäller i allt fall dispensen blott tillsvidare och

kan sålunda återkallas, därest vården av de skogar dispensen avser skulle i

något avseende eftersättas. Jag finner förty de i ärendet framställda yrkandena

örn meddelande av särskilda föreskrifter i fråga om vården av hithörande

skogar ej böra bifallas.

En fråga av stor betydelse är, huruvida och under vilka villkor låntagare

bör äga rätt att överlåta skogsmark, som förvärvats med stöd av statslån.

I detta avseende må till en början erinras, att enligt förordningen örn kommunalstyrelse

på landet för fattande av beslut a kommunalstämma eller i kommunalfullmäktige

rörande avhändande av landskommun tillhörig fast egendom

erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. En liknande

bestämmelse återfinnes i lagen örn landsting rörande avhändande av länskomkommun

tillhörig fast egendom.

Vidare må påpekas, att enligt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående

allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, vilka skogar utgöra

vid avvittringen utlagda sockenallmänningar, dylika skogar skola bibehållas

oförminskade. Område, som ingår i sådan skog, må sålunda ej överlåtas

utan medgivande av Kungl. Majit och riksdagen. Beträffande de i Kopparbergs

och Gävleborgs län vid storskifte avsatta besparingsskogar, vilka

skogar jämväl äro att anse såsom sockenallmänningar, gäller enligt de för dessa

skogar i administrativ ordning meddelade bestämmelser liknande regler.

Kommittén har till utveckling av sin ståndpunkt i denna fråga anfört: Kommittén.

Den föreslagna skyldigheten för låntagare att försätta den skogsmark, som

lånet avsåge, i tillfredsställande skogligt skick samt att vidmakthålla därå

uppkommen plantskog vöre uppenbarligen beroende därav, att lantagaren bibeholle

skogsmarken i sin ägo. Överlätes marken till ny ägare, kunde skyldigheten

ej göras gällande mot denne.

Jämväl i övrigt vore det tydligen ett intresse för staten, att skogsmarken törbleve

låntagarens egendom och sålunda bibehölle egenskapen av kommunskog.

I detta avseende finge särskilt erinras, att skogsmarken kunde antagas i allmänhet

bliva föremål för bättre skötsel i kommunens än i enskildas händer,

samt att, då skogsmarken i nämnda egenskap vore föremål för speciellt intresse

från ortsbefolkningens sida, tillämpande därå av ett rationellt skogsbruk kunde

bliva av stor betydelse för skogsvårdens utveckling inom kommunen.

e) Län tagares

rätt att

överlåta

skogsmarken.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttrande.

Enligt kommitténs uppfattning mäste skäliga hänsyn till statens intresse

obetingat anses kräva., att skogsmarken ej finge av kommunen överlåtas under

den tid lånet helt eller delvis återstode oguldet, med mindre Kungl. Maj:t därtill

lämnade tillstånd. En dylik regel vore påkallad såväl från allmänna skogsvårdssynpunkter

som med hänsyn till den ökade säkerhet, staten genom skogsmarkens

bibehållande i kommunens ägo bereddes för sin lånefordran. Däremot

syntes tveksamt, huruvida kommunens rätt att överlåta mark, varom här vore

fråga, borde underkastas en liknande begränsning, även efter det lånet slutbetalts.

En föreskrift i detta syfte innebure, att kommunens förfoganderätt

över dylik mark för obegränsad framtid på ett mycket kännbart sätt inskränktes.

Då kommunens ekonomiska insats i fråga örn markens förvärvande vöre

ojämförligt större än statens — statens åtgärd härutinnan avsåge ju allenast,

utlämnande av lån på relativt gynnsamma villkor för bestridande av en del av

köpeskillingen — syntes stadgande av en dylik inskränkning i kommunens rätt.

att förfoga över marken möta vissa betänkligheter. Det vore ej uteslutet, att

en sådan bestämmelse skulle vara ägnad att avsevärt minska kommunernas

intresse för den ifrågasatta låneverksamheten och att syftet med denna sålunda

skulle förfelas. Härtill komme, att något mera påtagligt behov av en dylik

bestämmelse näppeligen torde föreligga. Sedan skogsmark, till vars inköpande

statslån beviljats, av vederbörande kommun satts i produktivt skick och skogen

därå under lånetiden hunnit uppväxa till avverkningsbara dimensioner,

torde kommunen finna det med dess egna ekonomiska intressen mest förenligt

att behålla skogsmarken och begagna sig av dess virkesavkastning såsom en

säker inkomstkälla. Detta vunne även stöd av den erfarenhet, som hittills vunnits

under skogssällskapets verksamhet för bildande av kommunskogar, i det

ej i något fall sådan skog, som varit ansluten till sällskapet, åter avyttrats.

Det vore även tydligt, att åstadkommande av beslut örn försäljning av kommunskog

väsentligt försvårades genom kommunallagstiftningens forénämnda

sta elga uden. att viss kvalificerad majoritet måste föreligga vid fattande av dylikt

beslut. På grund av vad sålunda anförts och då det i varje fall syntes

lämpligast, att närmare erfarenhet vunnes rörande den ifrågasatta låneverksamheten,

innan vederbörande kommuns rätt att förfoga över här avsedd skogsmark

inskränktes jämväl efter det vederbörande statslån slutbetalts, ansåge

kommittén någon dylik inskränkning för närvarande ej böra stadgas.

Förenämnda förbud mot överlåtelse av skogsmark, som förvärvats med stöd

av stadslän, under den tid lånet eller någon del därav vore ogulden, torde böra

förlänas karaktären av ett lånevillkor och sålunda upptagas bland de administrativa

bestämmelser, som komme att meddelas rörande ifrågavarande låneverksamhet.

I anslutning härtill borde skogsmarkens överlåtande i strid med

förbudet ej medföra, att överlåtelsen såsom sådan vore ogill, utan hava till

följd, att statslånet skulle vara förfallet till betalning.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att skogsmark,

för vars inköpande lån utlämnats, ej må, innan lånet blivit till fullo återbetalt,

av låntagaren överlåtas med mindre Kungl. Majit efter ansökan därtill

lämnar tillstånd. Förfar låntagare i strid med vad sålunda föreslagits,

skall lånet vara förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl. Majit föreskrives.

Svenska landskommunernas förbund har ansett, att betryggande säkerhet

borde åstadkommas för ett framtida bibehållande i kommunal ägo av de medelst

statslån bildade skogsbruken samt att för detta ändamål borde stadgas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr M7-

57

att kommunskog icke finge försäljas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Förbundet

har härvid framhållit, att en tillfällig opinion inom kommunen, framkallad

av mer eller mindre tillfälliga förhållanden och måhända väckt och pådriven

av vissa spekulationsintressen, skulle eljest kunna föranleda försäljning

av en kommunskog, som ur synpunkten av kommunens varaktiga intresse borde

bibehållas i dess ägo. Man borde icke i detta fall sätta för mycken tillit

till den garanti, som läge i stadgandet i kommunalförordningen örn två tredjedelars

pluralitet. Den omständigheten att ifrågavarande gren av kommunal

verksamhet avsåge ändamål, vars gagn vöre ställt på lång sikt, motiverade

skapandet av tillräckligt kraftiga garantier mot beslut, som förestavades av

begär att tillgodose vissa nuets fördelar på framtidens bekostnad.

Skäliga hänsyn till statens intresse måste anses kräva, att skogsmark, som

förvärvats av kommun med stöd av statslån, ej må av kommunen överlåtas

under den tid lånet helt eller delvis återstår oguldet, med mindre Kungl.

Majit därtill lämnar tillstånd. Däremot synas övervägande skäl tala för att

ej för närvarande inskränka kommunens rätt att överlåta dylik mark, efter det

lånet slutbetalts. Särskilt vill jag understryka, att en bestämmelse i motsatt

riktning kunde befaras minska kommunernas intresse för låneverksamheten och

syftet med denna sålunda förfelas. Jag förordar förty kommitténs förslag i

denna del oförändrat.

I anslutning till den ståndpunkt, som kommittén intagit beträffande frågan

om kommuns rätt att överlåta skogsmark, för vars förvärvande statslån beviljats,

har kommittén föreslagit, dels att dylikt lån ej må utlämnas till låntagaren,

med mindre den skogsmark, lånet avser, är fri från inteckning för

fordran, dels ock att låntagaren ej äger rätt att utan Kungl. Maj :ts tillstånd

belasta marken med dylik inteckning under den tid lånet löper samt att, örn

låntagare förfar i strid häremot, lånet skall vara förfallet till återbetalning å

tid, som av Kungl. Majit föreskrives. Kommittén har framhållit, att utan dylika

bestämmelser förbudet för låntagaren att överlåta marken under lånets

löptid lätt kunde göras overksamt genom underlåtenhet från låntagarens sida

att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet beträffande den i marken

intecknade skulden, varigenom inteckningshavaren bleve berättigad att låta

föranstalta örn exekutiv försäljning av marken.

För att underlätta kontroll därå, att vederbörande skogsmark vid lånets utlämnande

är fri från inteckning för fordran, har kommittén i § 12 av förenämnda

kungörelseförslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att låntagaren

skall före låns utlämnande hos statskontoret med vederbörligt bevis styrka,

att den fastighet, till vilken ifrågavarande skogsmark hör, icke besväras av

inteckning för fordran, ävensom till statskontoret överlämna skriftlig, bevittnad

förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstår från honom

tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden köpeskilling.

Med anledning av den av kommittén i sistberörda avseende föreslagna bestämmelsen

har landstingets förvaltningsutskott i Hallands län anfört:

Pepar te[mentsehefen.

Låntagare nn

rätt att inteckna

skogsmarken

m. m.

Kommittén.

Yttranden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Enligt den erfarenhet, som förvaltningsutskottet vunnit vid inköp av åtskilliga

kalmarker till Hallands läns landstings skogsallmänning, skulle en

dylik bestämmelse medföra, att inköp av skogsmarker i de flesta fall omöjliggjordes.

I regel besvärades de fastigheter, vilkas skogsmarker kunde ifrågakomma

till inköp, av penningeinteckningar. Att få dessa dödade i stamfastigbeten,

vore så gott som omöjligt, då förutsättningen härför eller att inteckningarna

inlöstes oftast ej kunde uppnås. Härav följde, att inköpt skogsmarksområdes

frigörande från inteckningar ej kunde ske, förrän området avstyckats

och lagfart därå sökts.

Förvaltningsutskottet ansåge därför, att ifrågavarande bestämmelse borde

utgå ur förslaget och att det i stället borde stadgas, att låntagaren inom viss

tid efter lånets utlämnande, t. ex. inom 2 år, skulle hos statskontoret styrka,

att det inköpta området vore fritt från penningeinteckningar, vid äventyr att lånet

eljest skulle återbetalas. Tiden, inom vilken friheten från penningeinteckningar

skulle styrkas, torde icke kunna sättas kortare än 2 år, enär det kunde

taga lång tid, innan avstyckning av området ägt rum samt lagfart beviljats

och inteckningarna relaxerats eller dödats.

Het kunde invändas, att det för staten skulle vara för stor risk att utlämna

lånet, innan det inköpta området vore fritt från penningeinteckningar. Då

emellertid lånen skulle utlämnas allenast till kommuner, torde man kunna bortse

från denna risk samt staten i stället få lita på kommunen-låntagarens allmänna

betalningsförmåga.

Länsstyrelsen i Hallands län har instämt i förvaltningsutskottets uttalanden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, huruvida ej låntagaren

före lånets utlämnande borde styrka, att den skogsmark, lånet avsåge, vore fri

jämväl från inteckning för nyttjanderätt eller undantagsförmåner. Länsstyrelsen

har därjämte uttalat tvekan, huruvida föreskriften i § 12 av kungörelseförslaget,

att låntagaren skulle före lånets utlämnande till statskontoret överlämna

skriftlig förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstode

från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden

köpeskilling, vore tillräckligt effektiv samt i detta avseende anfört:

Ingenting hindrade en säljare, som lämnat en dylik förbindelse, att ändock

överlåta sin rätt enligt köpekontraktet å annan person, varvid denne kunde

taga inteckning för den enligt kontraktet oguldna köpeskillingen. Inteckningsåtgärden

kunde komma senare, långt efter det säljaren uppburit likviden, endast

den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tiden iakttoges. Mottoge säljaren

ändock köpeskillingen, efter det lånet beviljats, bleve han visserligen skyldig

att återbetala vad för mycket uppburits, men kunde han då vara insolvent. Örn

den, till vilken kontraktet överlåtits, icke bevisligen varit i ond tro, torde han

vara oåtkomlig för krav. Enligt länsstyrelsens mening borde saken ordnas

antingen i lagstiftningsväg, så att domare vore, då sådan förbindelse, som omförmäldes

i § 12 av kommitténs förslag, till honom ingivits, förhindrad att

meddela inteckning såsom för ogulden köpeskilling i fastigheten, eller så, att

föreskrift därom, att inteckning för ogulden köpeskilling icke finge sökas, intoges

i det örn fastigheten upprättade köpekontraktet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har jämväl med avseende å bestämmelsen

i § 12 av kungörelseförslaget erinrat, att förklaring från säljaren, att han avstode

från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden

köpeskilling, syntes vara av föga betydelse, därest den icke intagits i själva

köpehandlingen eller tecknats å densamma.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

59

På sätt kommittén framhållit, torde ett upprätthållande av förenämnda förbud

mot överlåtelse av mark, som förvärvats med stöd av statslån, under lånets

löptid principiellt förutsätta, att marken före lånets utlämnande frigöres

från fordringsinteckningar och att marken under sagda tid ej belastas med

ny sådan inteckning. Ett tryggande härav är påkallat av statens intresse även

från den synpunkten, att ökad säkerhet därigenom i viss mån beredes för statens

lånefordran. Det torde emellertid vara uppenbart, att betydande svårigheter

i många fall kunna möta att befria här avsedd mark från fordringsinteckningar

redan före statslånets utlämnande. Särskilt är detta händelsen,

där för ernående av sådan befrielse låntagaren måste göra större avbetalningar

å inteckningsskulden, för vilka avbetalningar låntagaren måhända ej har andra

medel än lånemedlen att tillgå. Även är att märka, att det kan vara av stor

betydelse för låntagaren att kunna utfå lånemedlen för likviderande av den

del av köpeskillingen, som skall kontant erläggas, oberoende därav örn relaxering

av den i marken intecknade gälden hunnit att äga rum. Vägande praktiska

skäl tala sålunda för beredande av möjlighet för låntagaren att utbekomma

lånemedlen, redan innan marken frigjorts från fordringsinteckningar.

Från statens synpunkt torde ett tillgodoseende av låntagarens intresse i

förevarande avseende näppeligen böra möta avgörande betänklighet. Det må

härvid erinras, att vid lånets beviljande vederbörlig hänsyn skall tagas till att

lånets belopp och de för lånet fastställda betalningsvillkoren stå i skäligt förhållande

till låntagaren-kommunens skattekraft och finansiella läge och att

ett fullgörande från låntagarens sida av dennes betalningsskyldighet gentemot

statsverket sålunda under alla förhållanden måste anses tryggat.

Förenämnda praktiska synpunkter böra självfallet ej föranleda eftergivande

av kravet å vederbörande skogsmarks frigörande från däri meddelade fordringsinteckningar

utan skänkas beaktande allenast på det sätt, att låntagaren medgives

rätt att utbekomma lånet utan hinder därav, att sådant frigörande ej ägt

rum, men tillika ålägges att inom skälig tid efter lånets utlämnande styrka,

att marken är fri från dylika inteckningar, vid äventyr att skyldighet att återbetala

lånet eljest kan inträda. Inom sagda tid torde låntagaren jämväl böra

vara pliktig visa, att marken ej i hans hand häftar för ogulden köpeskilling.

Med hänsyn till vad nu anförts tillstyrker jag kommitténs förslag, att skogsmark,

som förvärvats med stöd av statslån, ej må, innan lånet blivit till fullo

återbetalt, av låntagaren belastas med inteckning för fordran, med mindre

Kungl. Maj:t efter ansökan därtill lämnar tillstånd, samt att, där låntagare

förfar i strid häremot, lånet må förklaras förfallet till återbetalning å tid, som

av Kungl. Maj :t föreskrives. Däremot förordar jag, att i stället för berörda

bestämmelse i § 12 av kommittéförslaget föreskrift meddelas, att låntagare

skall vara pliktig att senast innan två år efter lånets utlämnande hos statskontoret

med vederbörliga bevis eller handlingar styrka, dels att den skogsmark,

lånet avser, ej besväras av inteckning för fordran, dels ock att marken

Departe
mentschefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Tillsyn a

lånevillkorens

fullgörande.

Kommittén.

yttranden.

ej i låntagarens hand häftar för ogulden köpeskilling eller att säljaren i den

med låntagaren upprättade köpehandlingen förklarat sig avstå från honom,

tillkommande rätt att söka inteckning för sådan köpeskilling, allt vid äventyr

att lånet eljest må förklaras förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl.

Maj :t föreskrives. Då det undantagsvis kan möta svårighet för låntagaren att

inom två år efter lånets utlämnande fullgöra sin skyldighet i nämnda avseenden,

torde böra stadgas, att Kungl. Majit äger att i särskilda fall medgiva

låntagaren anstånd med skyldighetens fullgörande under ytterligare högsttvå

år.

Vad angår den av länsstyrelsen i Västmanlands län väckta frågan örn låntagares

förpliktande att styrka, att vederbörande skogsmark är fri jämväl

från inteckning för nyttjanderätt eller undantagsförmån^ torde, då dylika

inteckningar med hänsyn till statens intresse i förevarande avseende äro av

mindre betydelse samt markens frigörande från gravationer av denna beskaffenhet

understundom kan möta mycket stora svårigheter, någon bestämmelse

i det av länsstyrelsen ifrågasatta syfte ej böra meddelas.

Beträffande tillsynen å fullgörandet av ifrågavarande lånevillkor har kommittén

föreslagit, att det skall åligga såväl länsstyrelsen som skogsvårdsstyrelsen

att tillse, att låntagare ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat

ändamål eller överträder förenämnda förbud mot överlåtande eller intecknande

av den skogsmark, som förvärvats med stöd av statslånet. Därjämte

skall enligt kommitténs förslag skogsvårdsstyrelsen vara pliktig övervaka,

att låntagaren ej eftersätter honom åliggande skyldighet att inom skälig tid

försätta berörda mark i tillfredsställande skogligt skick och att vidmakthålla

därå uppkommen plantskog. Har låntagaren åsidosatt sin skyldighet

i något av nu angivna avseenden, skall länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen,

då kännedom därom vinnes, vara pliktig att örn förhållandet göra anmälan till

Kungl. Majit.

Beträffande skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, har kommittén

föreslagit, att sällskapet skall vara pliktigt att jämte vederbörande skogsvårdsstyrelse

öva tillsyn däröver, att låntagare fullgör de skyldigheter, som i förevarande

hänseenden åligga honom, samt att, då sällskapet vinner kännedom

örn åsidosättande av sådan skyldighet från låntagarens sida, göra sådan anmälan,

som nyss sagts.

Mot kommitténs förslag i nu angivna delar hava i åtskilliga yttranden erinringar

framställts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda framhållit, att

tillsynen å fullgörandet från låntagarnas sida av dem i förevarande avseende

åvilande skyldigheter borde helt anförtros åt länsstyrelserna. Vad angår låntagares

skyldighet att iståndsätta den med hjälp av statslånet förvärvade skogsmarken

och att vidmakthålla plantskog därå borde emellertid länsstyrelserna

för tillsynens utövande äga anlita vederbörande skogsvårdsstyrelser, skogsstatstjänstemän

eller skogssällskapet.

Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs. Kalmar samt Göteborgs

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr @67.

fri

och Bohus län hava gjort gällande, att skogsvårdsstyrelserna ej borde åläggas

att hålla tillsyn däröver, att låntagaren förfogade över lånemedlen för avsett

ändamål och efterlevde förbuden mot överlåtande och intecknande av den med

lånemedlen förvärvade skogsmarken, då utövandet av en dylik tillsyn skulle

medföra svårigheter för styrelserna. Sagda tillsyn borde därför uteslutande

åvila länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har å andra sidan ansett det kunna starkt

ifrågasättas, huruvida nödiga förutsättningar för ett effektivt fullgörande

av den tillsyn, som enligt kommitténs förslag skulle åligga länsstyrelsen, från

styrelsens sida vore för handen, samt hemställt, huruvida ej tillsynen kunde

ankomma enbart på vederbörande skogsvårdsstyrelse resp. skogssällskapet,

vilka på grund av den ingående befattning, som de måste taga med lånet och

skötseln av skogsmarken, ägde för tillsynens behöriga fullgörande nödiga betingelser.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anmärkt, att den kontroll, som länsstyrelse

enligt kommittéförslaget skulle utöva över lånemedlens användning för stadgat

ändamål ävensom däröver, att skogsmark, som förvärvats med dylika medel,

ej överlätes eller belastades med inteckning, torde med de organ, som för

närvarande stöde till länsstyrelsens förfogande, bliva svår att på ett effektivt

sätt genomföra. Emellertid skulle länsstyrelsens uppsikt över kommunernas

åtgöranden i nu berörda avseende rätt väsentligt underlättas, örn skyldighet

stadgades för det kommunala organ, som skulle handhava skogsförvaltningen

(kommunalnämnd, kommunskogsnämnd) att årligen till länsstyrelsen insända

för kontrollen nödiga uppgifter angående förvaltningen såväl av skogen

som av för skogsinköp erhållna lånemedel.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län har betonat, att den tillsyn, som enligt

förslaget skulle utövas av länsstyrelse, syntes svår att fullgöra. Kommun

torde enligt nu gällande bestämmelser icke vara skyldig att söka tillstånd

till inteckning eller försäljning av sådan fastighet, varom nu vore fråga,

•och länsstyrelsen hade därför ingen möjlighet att förhindra överlåtelse eller

inteckning. Skulle säkerhet härutinnan vinnas, torde det bliva nödvändigt att

i kommunallagarna intoges stadgande, att beslut örn försäljning eller upptagande

av lån mot inteckning i fast egendom av här ifrågavarande slag skulle

prövas av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att det skulle underlätta

länsstyrelsens verksamhet för övervakande därav, att skogsmark, till vars inköp

lån lämnats, icke under lånetiden överlätes eller belastades med penninginteckning,

om skyldighet stadgades för domhavande att lämna underrättelse

till länsstyrelsen, då lagfart å eller inteckning i sådan fastighet söktes. Givetvis

borde i så fall domhavanden alltid genom länsstyrelsens försorg erhålla

underrättelse om beviljandet av lån av ifrågavarande beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att tillsynen därå, att låntagare

ej överläte eller med inteckning för fordran belastade skogsmark, för vars inköpande

lån utlämnats, icke lämpligen kunde åläggas annan än den domstol,

inom vars område marken vore belägen och sorn således hade att bevilja lag
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departe
mentschefen.

fart beträffade densamma och däri meddela inteckning. Länsstyrelsen hemställde

därför, att kontrollen över att låntagare icke förfore i strid mot förslagets

bestämmelser i nyssangivna hänseenden ålades vederbörande domstol

i stället för länsstyrelsen oell skogsvårdsstyrelsen.

Slutligen hava åtskilliga myndigheter gjort gällande, att det vore olämpligt

att, såsom kommittén föreslagit, skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas att jämte

skogssällskapet öva tillsyn i förevarande avseenden beträffande skogar, som

vore anslutna till sällskapet, enär det kunde befaras, att tvistigheter och slitningar

härigenom skulle uppstå. Från ett håll har hävdats, att skogsvårdsstyrelserna

ensamma borde hava att utöva ifrågavarande kontroll beträffande

dessa skogar, under det från andra håll föreslagits, att kontrollen uteslutande

borde åvila skogssällskapet.

I anslutning till den uppfattning, som jag i det föregående uttalat rörande ordningen

för verkställande av erforderlig utredning i låneärenden, anser jag mig i

likhet med vissa i ärendet hörda myndigheter böra förorda, att tillsynen därå,

att låntagare ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat ändamål samt

ej i strid mot meddelade bestämmelser överlåter eller inteckna! den med dessa

medel förvärvade skogsmarken, uppdrages åt vederbörande länsstyrelse ensam.

Likaledes torde övervakandet därav, att låntagaren fullgör sin skyldighet

i fråga örn skogsmarkens försättande i tillfredsställande skogligt skick samt

beträffande vidmakthållande av därå uppkommen plantskog, principiellt böra

anförtros åt länsstyrelsen, men bör styrelsen vid fullgörandet av detta åliggande

äga påkalla erforderligt biträde från vederbörande skogsvårdsstyrelse

samt, i fråga örn skogar, som ä.ro anslutna till skogssällskapet, jämväl

av detta. Lämnande av sådant biträde från sällskapets sida bör dock självfallet

vara beroende på dess villighet därtill. Då tillhandahållande av ifrågavarande

biträde synes kunna hänföras under de uppgifter, som författningsenligt

tillkomma skogsvårdsstyrelse, torde någon särskild ersättning till styrelsen

därför ej böra utgå. Ej heller bör sådan ersättning tillkomma skogssällskapet.

För underlättande av tillsynens fullgörande från länsstyrelsens sida torde,

såsom jag i det följande kommer att närmare framhålla, i regel böra inom

varje kommun, som med stöd av statslån förvärvar skogsmark, tillsättas en

kommunskogsnämnd med uppgift att handhava skogsmarkens förvaltning, och

bör det åligga denna att årligen och, där länsstyrelsen så påfordrar, jämväl

eljest till länsstyrelsen lämna för tillsynens fullgörande erforderliga uppgifter

rörande skogsmarkens förvaltning och lånemedlens disposition ävensom att,

där kommunen skulle eftersätta vad kommunen enligt lånevillkoren åligger,

därom ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen. Närmare föreskrifter

rörande nämndens skyldigheter i förevarande hänseenden torde böra meddelas

av Kungl. Majit.

Vid genomförande av nu angiven anordning torde fullgörandet av ifrågavarande

uppsikt ej bliva i mera avsevärd mån betungande för länsstyrelserna.

Ej heller torde under sådan förutsättning för tillsynens utövande vara behövligt

att, såsom från visst håll yrkats, ålägga vederbörande domhavande att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

63

till länsstyrelsen lämna underrättelse, då lagfart eller inteckning sökes i fråga

om skogsmark, som här avses. Än mindre synes påkallat att, såsom jämväl i

ärendet ifrågasatts, för detta ändamål i kommunallagarna införa bestämmelser

örn underställning av kommunbeslut rörande överlåtande eller intecknande

av dylik skogsmark.

Vinner länsstyrelsen kännedom därom, att låntagare åsidosatt vad honom

åligger enligt ifrågavarande lånevillkor, bör länsstyrelsen, såsom kommittén

föreslagit, vara pliktig att därom ofördröjligen göra anmälan till Kungl.

Maj :t.

Såsom förut nämnts, skall eftersättande av ifrågavarande lånevillkor enligt Låntagarens

kommitténs förslag medföra, i vissa fall, att lånet ovillkorligen är förfallet till ersättningsåterbetalning

å tid, som Kungl. Majit bestämmer, samt, i andra, att Kungl■ vid lånevillMaj

:t äger bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas

i förtid. Kommittén har med anledning härav framhållit, att den på- Kommittén

följd, som eftersättande av dylikt villkor sålunda skulle föranleda, understundom

ej ensam torde utgöra ett tillfyllestgörande korrektiv mot sådant förfarande

från låntagarens sida samt att med hänsyn härtill låntagare vid dylik

försummelse borde kunna drabbas jämväl av annan påföljd än den nyss angivna.

Till stöd för sin uppfattning i detta avseende har kommittén anfört:

Det vore att märka, att låntagaren under vissa omständigheter bereddes ekonomisk

fördel genom lånets återbetalning i förtid, för vilken händelse stadgande

av skyldighet för honom att återbetala lånet tydligen ej vore ägnat att avhålla

honom från ett handlande, som han funne vara till gagn för sig. Ett dylikt

fall vore för handen, örn låntagaren under lånetiden finge emottaga ett för honom

gynnsamt köpeanbud å skogsmarken och därvid erbjödes en kontant köpeskilling,

som satte honom i stånd att genast återbetala statslånet eller den del

därav, som vore ogulden. En liknande situation kunde uppstå, örn låntagaren

under lånetiden komme att förfoga över fonderade medel till belopp, överstigande

lånesumman, samt den ränta låntagaren lämpligen kunde förskaffa sig

å dessa medel understege räntan å statslånet.

Beträffande beskaffenheten av den ytterligare påföljd, som vid eftersättande

från låntagarens sida av ifrågavarande lånevillkor borde kunna drabba denne,

har kommittén uttalat, att sådan påföljd borde åsyfta skyldighet för låntagaren

att till statsverket utgiva ersättning för statens förvaltnings- och andra

kostnader för lånet. Denna ersättning torde i regel uppgå till ett för vederbörande

kommun kännbart belopp och sålunda utgöra ett verksamt medel mot

lånevillkorens åsidosättande.

Kommittén har vidare beträffande berörda ersättningsskyldighet anfört, att

densamma ej borde inträda i alla fall, då låntagaren på grund av lånevillkorens

åsidosättande av Kungl. Maj :t förpliktats återbetala lånet i förtid. Understundom

torde med hänsyn till beskaffenheten av låntagarens försummelse eller

andra omständigheter, exempelvis låntagarens ekonomiska ställning, verkan

av försummelsen böra begränsas till skyldighet att i förtid återbetala lånet.

Då ett generellt angivande av de omständigheter, som borde medföra åläggande

av ifrågavarande ersättningsskyldighet, ej lämpligen syntes kunna ske, torde

s. 64 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 2fj7.

Departe
mentschefen
-

Kommun
skogarnas
förvaltning
Kommittén.

64

det böra ankomma å Kungl. Maj rt att pröva oell avgöra, i vilka fall sådan

ersättningsskyldighet under förut angivna förutsättningar borde inträda,

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att, därest

lån enligt de i kommitténs förslag angivna lånevillkor skall återbetalas i förtid,

Kungl. Maj :t må föreskriva, att låntagaren skall, utöver det kapitalbelopp,

som å lånet återstår oguldet, jämte stadgad ränta därå, tillika utgiva ersättning

för statsverkets kostnad för lånet med belopp, motsvarande en årlig ränta

efter en halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande, till dess

detsamma i sin helhet återbetalts, samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller,

beträffande tid, varunder lånet amorterats, å vad sagda belopp efter varje

amortering utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem

procent av det ursprungliga kapitalbeloppet. Kommittén har tillika föreslagit,

att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då skäl därtill äro, må bestämma ersättningen

till lägre belop än nyss sagts.

Kommitténs förslag i nu angivna avseende, varemot anmärkning ej framställts

i de avgivna yttrandena, föranleder ej heller erinran från min sida. Sådan

ersättningsskyldighet, som i förslaget avses, bör dock kunna åläggas låntagare

jämväl i det fall, att denne underlåtit fullgöra förenämnda skyldighet

att hos statskontoret styrka, att den med lånemedlen förvärvade skogsmarken

ej besväras av fordringsinteckning eller att marken ej i låntagarens hand

häftar för ogulden köpeskilling, samt låntagaren på grund av sagda underlåtenhet

ålagts att återbetala lånet i förtid.

I fråga örn förvaltning av kommunskog, som förvärvats med stöd av statslån,

har kommittén i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att

Kungl. Majit äger på framställning av lånesökande, då lån beviljas, förordna,

att den skogsmark, varom fråga är, skall stå under förvaltning av en särskild

nämnd (kommunskogsnämnd) med reglemente, som fastställes av Kungl. Majit.

Enligt förslaget skall sådan nämnd bestå av tre eller fem ledamöter, av vilka

i förra fallet två och i senare fallet fyra, jämte suppleanter till lika antal, utses

av sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen eller,

där skogen är ansluten till skogssällskapet, av detta.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén erinrat om det sätt.

varpå skogssällskapet löst spörsmålet örn förvaltningen av de till sällskapet

anslutna kommunskogarna samt därvid omnämnt, att, sedan under sällskapets

medverkan en kommuns skogsallmänning kommit till stånd, formerna för densammas

förvaltning fastställdes genom beslut om tillsättande av en skogsallmänningsnämnd

och antagande av reglemente för denna. På sätt framginge av

ett av skogssällskapet utarbetat normalreglemente, tillsattes av kommunen två

representanter i skogsallmänningsnämnden — av landsting tillsattes dock fyra

— med lika många suppleanter samt av skogssällskapet en tredje (resp. femte)

ledamot jämte en suppleant. Sällskapets medverkan vid sammansättningen av

nämnden hade uppenbarligen betingats av nödvändigheten, att i förvaltnings
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

65

organisationen insattes en erfaren person, särskilt skickad för de förekommande

uppgifterna i fråga örn allmänningarnas rätta skötsel. ■—- Kommittén har vidare

framhållit, att förvaltningen av kommunskog, som förvärvats med stöd

av statslån, skulle, örn intet särskilt bestämdes, förvaltas av kommunens allmänna

förvaltningsorgan, kommunalnämnden resp. landstingens förvaltningsutskott.

Hinder torde dock ej möta för kommunalstämman, resp. landstinget, att

tillsätta en särskild styrelse för skogen. — Slutligen har kommittén beträffande

den i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen anfört:

Med hänsyn till vikten, att kommunskog bleve förvaltad på det mest sakkunniga

och i övrigt bästa sätt, och oaktat ett särskilt förvaltningsorgan även

utan en bestämmelse i författningen örn lånevillkoren kunde komma till stånd

genom kommunens beslut, hade kommittén ansett lämpligt föreslå en bestämmelse

rörande tillsättande av kommunskogsnämnd. Med en sådan bestämmelse

skulle enligt kommitténs mening vinnas, dels att en erinran gåves örn lämpligheten

att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan för kommunskog, dels ock att i

de fall, då så skedde, likformighet vunnes beträffande förvaltningsorganens

sammansättning och reglerna för deras verksamhet.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ifrågasatt, huruvida ej Yttranden,

tillsättandet av kommunskogsnämnd borde vara ett obligatoriskt lånevillkor.

Centralrådet har därjämte i anslutning till den av centralrådet intagna ståndpunkten

i fråga örn låneverksamhetens handhavande gjort gällande, att den

ledamot i nämnden jämte suppleant, som enligt kommitténs förslag skulle utses

av skogsvårdsstyrelsen resp. skogssällskapet, i stället skulle utses av länsstyrelsen.

Även skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län hava ansett, att

tillsättande av kommunskogsnämnd borde utgöra villkor för erhållande av lån.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett det böra stadgas, att det skulle

ankomma å Kungl. Majit att, när skäl därtill vore, förordna örn tillsättandet

av kommunskogsnämnd.

Slutligen har Svenska landskommunernas förbund framhållit, att vissa skäl

talade för att varje kommun, där kommunskog funnes, inrättade ett särskilt

organ för dess förvaltning, så att man överallt finge den garanti för en god

sådan, som läge i att ett skogssakkunnigt organ tillsatte en medlem av nämnden.

Då tillsättande av sådan kommunskogsnämnd, som i kommitténs förslag an- ^epartegives,

för förvaltningen av här avsedd kommunskog dels medför ökad garanti

för en ändamålsenlig skötsel av skogen, dels ock i betydande mån underlättar

den kontroll å lånevillkorens fullgörande, som enligt vad jag i det föregående

tillstyrkt skall utövas av länsstyrelsen, förordar jag, att dylik nämnd skall

i regel utses för skogens förvaltning. Det bör följaktligen ankomma å Kungl.

Maj :t att, där ej i särskilda fall kommunskogsnämnd finnes obehövlig, vid låns

beviljande förordna om tillsättande av sådan nämnd. Reglemente för nämnden

torde, på sätt kommittén föreslagit, böra fastställas av Kungl. Maj :t, och an
Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. H30 käft. (Nr #67.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vissa detaljfrågor.

Departe
mentschefen.

Beräkning

av behövligt

statsanslag.

Kommittén.

sluter jag mig till kommitténs förslag jämväl med avseende å spörsmålet örn

nämndens sammansättning och sättet för utseende av ledamöter i denna jämte

suppleanter.

Det bör ankomma å vederbörande länsstyrelse att övervaka, att kommunskogsnämnd

tillsattes enligt därom meddelade föreskrifter.

I förenämnda av kommittén framlagda kungörelseförslag hava upptagits

föreskrifter i ett flertal detaljfrågor, avseende karaktären av det köpeavtal, som

lånesökanden skall hava träffat rörande vederbörande skogsmark, innehållet av

låneansökning och uppgift å de handlingar, som skola bifogas ansökningen, innehållet

av det instrument, som skall upprättas över förenämnda skogliga undersökning

av skogsmarken, inom vilken tid efter låns beviljande rekvisition å

lånemedlen senast skall ske hos statskontoret, befogenhet för Kungl. Maj:t att

på ansökan lämna låntagare tillstånd att i förtid återbetala lånet m. m.

Mot ifrågavarande detaljföreskrifter i kommitténs förslag har jag i stort

sett ej något att erinra. Det torde emellertid böra ankomma å Kungl. Majit

att, sedan riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare pröva

kommitténs förslag i denna del samt meddela de bestämmelser, som utöver de

av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för ifrågavarande låneverksamhet

må finna erforderliga i förevarande hänseenden eller i övrigt må påkallas

för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.

Till ledning för bestämmande av det statsanslag, som borde anvisas för den

ifrågasatta låneverksamheten, har kommittén verkställt en approximativ uppskattning

av kommunernas lånebehov i förevarande avseende under budgetåret

1930/1931. Under framhållande, att en dylik uppskattning vore synnerligen

vansklig att verkställa, då några säkra hållpunkter för beräkningarna knappast

funnes, har kommittén härutinnan anfört:

Enligt vad kommittén från skogssällskapet inhämtat, hade antalet köp av

skogsmark för bildande av kommunala allmänningar, med vilka sällskapet under

de sista sex åren, d. v. s. tiden 1924—1929, haft befattning, uppgått till

omkring 56, och hade köpeskillingarna för dessa utgjort sammanlagt i runt

tal 661,000 kronor. I genomsnitt per år hade således köpeskillingarna uppgått

till sammanlagt omkring 110,000 kronor.

Av förenämnda tablå över de fall, då Kungl. Majit under tiden från och

med år 1915 till slutet av år 1929 meddelat kommuner tillstånd att upptaga lån

för inköp av skogsmark eller för inlösande av skuld, härledande från sådant

inköp, framginge, att antalet dylika fall varit större under de senaste tre åren,

1927—1929, än tidigare. Av redovisade 15 fall med en lånesumma av tillhopa

687,000 kronor komme nämligen 7 fall med en lånesumma av 380,200 kronor

på dessa tre år. På tidsperioden 1924—1926 komme endast 1 fall. Dessa siffror

torde lämna ett visst stöd för antagandet, att kommunernas intresse för inköp

av kommunskogar under senaste åren stegrats.

Vid bedömandet av lånebehovet i förevarande avseende under nästkommande

budgetår syntes storleken av de köpeskillingar, som under förenämnda sex år

erlagts för skogsailmänningar, vilka bildats under skogssällskapets medverkan,

kunna tagas såsom utgångspunkt. Då dessa köpeskillingar i medeltal per

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

67

år uppgått till cirka 110,000 kronor samt skogssällskapets verksamhet under

dessa år varit begränsad till de fjorton södra fastlandslänen, under det ifrågavarande

låneverksamhet vore avsedd att äga rum inom rikets samtliga län, torde

böra antagas, att berörda lånebehov minst uppginge till 200,000 kronor.

Ett dylikt antagande vore desto mera befogat, som, på sätt nyss nämnts, ett

ökat intresse för kommunskogsbildande syntes hava framträtt under de senaste

åren samt det torde kunna förutsättas, att detta intresse komme att stegras

ytterligare, därest statslån på de av kommittén föreslagna villkoren ställdes

till kommunernas förfogande. Med beaktande därav, att nämnda ^intresse

vid genomförande av kommitténs förslag om statsbidrag till andra åtgärder

för skogsproduktion än skogsdikning torde komma att stimuleras jämväl genom

nämnda bidrag, kunde nied fog ifrågasättas, att här avsett lånebehov beräknades

för nästkommande budgetår till högre belopp än 200,000 kronor. Då

emellertid låneverksamheten och dess organisation vore nya, syntes det vara

lämpligt att, i avbidan å blivande erfarenheter på området, iakttaga en viss

varsamhet vid anvisande av medel till verksamheten under det närmaste budgetåret.

Kommittén hade därför stannat vid att föreslå, att anslaget till verksamheten

under detta budgetår sattes till 200,000 kronor.

I de avgivna yttrandena har någon erinran ej gjorts mot den av kommittén i

förevarande avseende verkställda beräkningen. Från några håll har uttalats,

att behovet av lån för ifrågavarande ändamål åtminstone under den närmaste

framtiden torde bliva ganska begränsat, därest lånemöjlighetema inskränktes

till de i kommitténs förslag angivna marktyperna, samt att under nämnda förutsättning

ett anslag å 200,000 kronor därför torde vara tillfyllest för behovets

tillgodoseende under nästkommande budgetår.

Med hänsyn till den omfattning, vari kommunala förvärv av skogsmarker

med otillfredsställande skogstillstånd under de senare åren ägt rum, synes den

uppskattning av lånebehovet i förevarande avseende under nästkommande budgetår,

som av kommittén verkställts, kunna godtagas. Det torde visserligen

böra förutsättas, att såväl de nu ifrågasatta lånemöjlighetema som den i propositionen

nr 134 till årets riksdag föreslagna statliga bidragsverksamheten för

höjande av skogsproduktionen å vissa marker av nyssangivna beskaffenhet

komma, vid bifall till härutinnan framställda förslag, att i ej oväsentlig mån

stegra kommunernas intresse att förvärva dylika marker för bildande av kommunskogar

och sålunda medföra ett ökat lånebehov för detta ändamål, men torde

nämnda behov med hänsyn till den varsamhet och omtanke, varmed dylika

förvärv måste förberedas och planläggas från kommunernas sida, näppeligen

komma att i större utsträckning framträda redan under nästkommande budgetår.

Ett anslag av 200,000 kronor torde därför under detta år vara tillfyllest

för ändamålet.

Därest, såsom jag i det föregående tillstyrkt, räntefoten för ifrågavarande

statslån bestämmes till 4.5 procent, torde enligt de grunder, som tillämpas i

fråga örn beredande av medel för statens utlåningsverksamhet, av berörda anslag

10 procent eller 20,000 kronor böra anvisas att utgå av skattemedel och

återstoden av lånemedel. Jag erinrar härvid, att under punkten 92 i statsverkspropositionen

till årets riksdag för understöd till vissa åtgärder inom

Yttranden.

Departe
mentschefen,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

jordbrukets område beräknats för nästkommande budgetår ett belopp av

800,000 kronor samt att detta belopp lämnar tillgång jämväl till bestridande

av den del av berörda anslag, som enligt det nyss anförda bör utgå av skattemedel.

Då det i statsverkspropositionen beräknade anslaget å 200,000 kronor

för kapitalökning å kommunskogslånefonden uppförts att i sin helhet täckas

av lånemedel, påkallas, vid bifall till vad jag nu föreslagit, en jämkning av

inkomstposten »övriga lånemedel».

Departe- Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

chefens m^tte föreslå riksdagen

hemställan, a) besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd kommunskogslånefonden,

skall inrättas, vilken fond skall förvaltas av statskontoret och från

vilken lån må, enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder, av Kungl. Majit

beviljas kommuner för förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd,

b) såsom kapital för kommunskogslånefonden å riksstaten för budgetåret

1930/1931 bland utgifter för kapitalökning under rubrik »statens utlåningsfonder»

anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor, därav 180,000 kronor

skola utgå av lånemedel, samt

c) vid bifall till vad under b) föreslagits, i erforderlig mån jämka den i förslaget

till riksstat för budgetåret 1930/1931 upptagna inkomstposten »övriga

lånemedel».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Joh:s Thygesen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

69

Bilaga A.

1928 års skogsvårdskommittés

förslag

till

Kungörelse

angående lån från statens lånefond för underlättande av kommuners

inköp av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden).

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Från kommunskogslånefonden må enligt bestämmelserna i denna kungörelse

lån av Kungl. Majit beviljas landskommun, köping, som utgör särskild kommun,

landsting eller kommunalförbund, omfattande uteslutande kommuner av

nämnda slag, för inköp inom område, å vilket skogsvårdslagen äger tillämpning,

av sådan mark med otillfredsställande skogstillstånd, som nedan sägs:

1) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka

träd;

2) vanhävdad skogsmark, där beståndet är av synnerligen otillfredsställande

slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter;

3) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd; eller

4) försumpad skogsmark,

§2.

Lån må beviljas till belopp, motsvarande högst tre fjärdedelar av det uppskattade

värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog,

dock att lånet ej må överstiga tre fjärdedelar av den köpeskilling, lånesökanden

utfäst sig att erlägga för marken.

§ 3,

Lån må ej beviljas, där ej sökanden träffat bindande avtal örn inköp av skogsmarken;

dock vare den omständigheten, att enligt köpeavtalet sökanden skall

vara bunden därav allenast om det sökta lånet beviljas, ej hinder för låns meddelande.

Ej må lån utlämnas, med mindre skogsmarken är fri från inteckning för

fordran.

§ 4.

Å lån skall beräknas ränta efter fyra procent om året.

§ 5,

Vid beviljande av lån skall detsamma i fråga om förräntning och återbetalning

hänföras till någon av följande tre lånetyper:

Lånetyp A: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter

utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalen
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

derår upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas

ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden

vid utgången av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under

tjugu år. Sedan sålunda trettio år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades,

förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika

årliga avgifter (annuiteter) så avpassade, att hela skulen är slutbetald med

det femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades.

Lånetyp B: För tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången

av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser

som beträffande typ A. A sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången

av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under tio år. Sedan sålunda

tjugu år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras

kapital- och ränteskulden medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden

är slutbetald med det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet

utlämnades.

Lånetyp C: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången

av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gäldas årligen ränta.

Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter sålunda, att hela

lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår, varunder lånet

utlämnades.

Val av lånetyp sker med hänsyn särskilt till storleken av den virkesavkastning,

som den ifrågavarande skogsmarken, under förutsättning att erforderliga

åtgärder för dess försättande i tillfredsställande skogligt skick utan dröjsmål

vidtagas, kan beräknas lämna under de fem tioårsperioder, som infalla närmast

efter det kalenderår, varunder lånet beviljats.

§ 6.

Ansökan örn lån skall vara ställd till Kungl. Majit och ingivas till skogsvårdsstyrelsen

i det landstingsområde, inom vilket den ifrågavarande skogsmarken

är belägen. Ansökningen skall innehålla uppgift, förutom angående det

sökta lånets belopp, örn skogsmarkens läge, storlek och beskaffenhet samt om

beloppet av den köpeskilling, sökanden utfäst sig att erlägga för marken. I ansökningen

skall därjämte angivas, vilken av de i § 5 omförmälda lånetyper med

avseende å lånet anses böra komma till användning.

Vid ansökningen skola fogas:

1) bestyrkt avskrift av handling, som upprättats angående sökandens inköp

av skogsmarken;

2) gravationsbevis rörande den fastighet, till vilken skogsmarken hör; samt

3) styrkt utdrag ur fastighetslängd vid senaste allmänna fastighetstaxering

och vid därefter senast verkställd särskild fastighetstaxering, allt såvitt rör

den fastighet, till vilken skogsmarken hör.

§ 7.

Finner skogsvårdsstyrelsen, med hänsyn till låneansökningens innehåll eller

eljest, uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande, översänder

styrelsen omedelbart handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till länsstyrelsen.

§ 8.

Mom. 1. Finner skogsvårdsstyrelsen ej uppenbart, att hinder möter mot låneansökningens

beviljande, förordnar skogsvårdsstyrelsen så snart ske kan hos

styrelsen anställd befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen

från skogsinstitutets högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs, att

utan dröjsmål verkställa undersökning av den skogsmark, varom fråga är,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

71

jämte därå växande skog. Instrument över dylik förrättning skall avfattas enligt

formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, och innehålla följande:

a) uppgifter örn skogsmarkens areal och beskaffenhet samt örn myckenheten

och beskaffenheten av därå växande skog;

b) utlåtande, huruvida skogsmarken är att anse såsom mark, med avseende

varå lån jämlikt § 1 må beviljas;

c) uppgifter örn avsättningsförhållandena för virkesprodukter från skogsmarken

och om virkespriserna å avsättningsorten;

d) värdering av skogsmarken och därå växande skog i befintligt skick;

e) summarisk uppgift angående de skogsodlings-, utdiknings- eller andra

arbeten, som finnas erforderliga för skogsmarkens försättande i tillfredsställande

skogligt skick, beräkning av kostnaderna för dessa arbeten samt angivande

av den tid, som beräknas åtgå för arbetenas utförande;

f) uppskattning av rotvärdet av det virke, som under en tid av femtio år

näst efter utgången av det kalenderår, varunder uppskattningen sker, med

iakttagande av god skogsvård beräknas kunna uttagas ur den å marken förefintliga

och uppkommande skog; skolande denna uppskattning avse varje period

örn tio år under sagda tidrymd;

g) beräkning av den uthålliga nettoavkastning, som, under förutsättning att

de under e) angivna arbetena utföras, å skogsmarken förefintlig och uppkommande

skog kan beräknas lämna, så ock uppskattning, på grundval av denna

beräkning, av värdet å skogsmarken och därå växande skog; samt

h) förslag rörande den lånetyp, som i det föreliggande fallet anses böra

komma till användning.

Lånesökanden är pliktig att, genom ombud, vid förrättningen meddela de

upplysningar och förete de handlingar, som prövas erforderliga, så ock att

ombesörja behövlig hantlangning.

Mom. 2. Ersättning för förrättningen skall utgå enligt grunder, som bestämmas

av Kungl. Majit, samt gäldas av sökanden.

§ 9.

Sedan i låneärende utredning enligt § 8 mom. 1 ägt rum samt sökanden berens

tillfälle att inom förelagd kort tid avgiva yttrande över utredningen, har

skogsvårdsstyrelsen att ofördröjligen översända handlingarna i ärendet jämte

eget utlåtande till länsstyrelsen. Utlåtandet skall innehålla yttrande, huruvida

eller i vad mån ansökningen anses böra beviljas, samt angiva de skäl, varpå

yttrandet grundas.

§ io.

Efter det handlingarna i låneärende inkommit till länsstyrelsen samt den

ytterligare utredning i ärendet, som må finnas påkallad, verkställts, överlämnar

länsstyrelsen så snart ske kan handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet.

Innan låneansökning prövas, infordrar Kungl. Majit däröver yttrande från

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

§ 11.

På framställning av lånesökande äger Kungl. Majit, då lån beviljas, förordna,

att den ifrågavarande skogsmarken skall stå under förvaltning av en särskild

nämnd (kommunskogsnämnd) med reglemente, som fastställes av Kungl.

Majit. Sådan nämnd skall bestå av tre eller fem ledamöter, av vilka i förra

fallet två och i senare fallet fyra, jämte suppleanter till lika antal, utses av

sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. May.ts proposition nr 267.

§ 12.

Sedan Kungl. Majit om beviljat lån lämnat statskontoret underrättelse, utanordnar

statskontoret efter låntagarens rekvisition lånemedlen till denne mot

förbindelse att använda samt förränta och återbetala lånet enligt därom gällande

bestämmelser. Formulär till förbindelse fastställes av statskontoret.

Innan lån må utlämnas, skall låntagaren hos statskontoret med vederbörligt

bevis styrka, att den fastighet, till vilken ifrågavarande skogsmark hör, icke

besväras av inteckning för fordran, ävensom till statskontoret överlämna skriftlig,

bevittnad förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstår

från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden

köpeskilling.

Då lån utlämnas, skall statskontoret till låntagaren överlämna en tablå över

de ränte- och amorterings-(annuitets-)likvider, som denne har att erlägga för

lånet.

§ 13.

Det åligger länsstyrelsen att, sedan lån beviljats, så snart ske kan bevisligen

giva låntagaren del av Kungl. Majits beslut.

§ 14.

Har lånesökande ej inom ett år efter det lån beviljats till statskontoret inkommit

med rekvisition å lånemedlen, vare sökanden förlustig rätten att utfå

desamma.

§ 15.

Då lån enligt lånetyp A eller B utlämnats, åligger det statskontoret, för

fordringsrättens bevarande, att inom tio år från den dag, då lånet utlämnades,

i laga ordning erinra låntagaren örn lånefordringen.

§ 16.

Ränta eller amortering (annuitet) för visst kalenderår skall senast den 31

januari nästföljande år av låntagaren inbetalas till statskontoret. Å belopp,

som ej gäldas inom föreskriven tid, erlägges ränta efter sex procent örn året,

tills betalning sker.

Har inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar från den 31 januari, skall

statskontoret därom göra anmälan hos Kungl. Majit, som bestämmer, huruvida

det återstående kapitalbeloppet jämte ränta skall av låntagaren återbetalas

före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende bestämts.

§ 17. _

Det åligger låntagare att inom skälig tid efter det lånet utlämnats vidtaga

erforderliga åtgärder för försättande av den skogsmark, lånet avser, i tillfredsställande

skogligt skick, i den mån dylika åtgärder kunna anses medföra nytta,

som motsvarar kostnaden för deras utförande, ävensom att vidmakthålla den

skog, som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den

utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog.

§ 18.

Skogsmark, för vars inköpande lån utlämnats, må ej, innan lånet blivit till

fullo återbetalt, av låntagaren överlåtas eller med inteckning för fordran belastas,

med mindre Kungl. Majit efter ansökan därtill lämnar tillstånd.

§ 19.

Har låntagare förfogat över lånemedel för annat än stadgat ändamål, eller

har låntagare förfarit i strid mot bestämmelserna i § 18, vare lånet förfallet

till återbetalning å tid, som av Kungl. Majit föreskrives.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

73

Har låntagare eftersatt honom enligt § 17 åliggande skyldighet, ankommer

det på Kungl. Maj :t att bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren

återbetalas i förtid.

Försummas inbetalning av lånebelopp jämte ränta, som jämlikt denna paragraf

skall inbetalas i förtid, vare låntagaren pliktig att därå gälda ränta efter

sex procent örn året från föreskriven inbetalningsdag, tills likvid sker.

§ 20.

Det åligger såväl länsstyrelsen som skogsvårdsstyrelsen att tillse, att låntagare

ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat ändamål eller förfar

i strid mot bestämmelserna i § 18. Därjämte är skogsvårdsstyrelsen pliktig

övervaka, att låntagaren ej eftersätter vad honom enligt § 17 åligger. Har

låntagaren åsidosatt sin skyldighet i något av nu angivna avseenden, vare länsstyrelsen

eller skogsvårdsstyrelsen, då kännedom därom vinnes, pliktig att örn

förhållandet göra anmälan till Kungl. Maj:t.

§21.

Skall lån enligt bestämmelserna i § 16 eller § 19 återbetalas i förtid, äger

Kungl. Majit föreskriva, att låntagaren skall, utöver det kapitalbelopp, som

å lånet återstår oguldet, jämte stadgad ränta därå, tillika utgiva ersättning för

statsverkets kostnad för lånet med belopp, motsvarande en årlig ränta efter en

halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande, till dess detsamma

i sin helhet återbetalts, samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller, beträffande

tid, varunder lånet amorterats, å vad av sagda belopp efter varje amortering

utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem procent av det

ursprungliga kapitalbeloppet.

I särskilda fall, då skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t bestämma ersättningen

till lägre belopp än nu sagts.

.§22.

Kungl. Majit äger, örn skäl därtill visas, på ansökan lämna låntagare tillstånd

att i förtid återbetala lånet, och ankommer därvid på Kungl. Majit att

föreskriva de villkor, varunder sådan återbetalning må ske.

§ 23.

Vad enligt denna kungörelse gäller örn skogsvårdsstyrelse skall äga tillämpning

jämväl å skogssällskapet med iakttagande, att sällskapet enligt § 11

tillkommande befogenhet att utse en ledamot jämte en suppleant i kommunskogsnämnd

samt sällskapets skyldighet enligt § 20 att öva tillsyn däröver,

att låntagare fullgör vad honom i vissa hänseenden åligger, skola avse allenast

skogar, som äro anslutna till sällskapet, samt att beträffande nämnda

skogar skogsvårdsstyrelse ej skall äga sådan befogenhet, som i § 11 sägs, men

däremot vara pliktig att jämte sällskapet utöva sådan tillsyn, som nyss angivits.

Örn låneansökning, som ingivits till skogssällskapet, skall sällskapet ofördröjligen

lämna vederbörande skogsvårdsstyrelse underrättelse.

§ 24,

De närmare bestämmelser, som prövas erforderliga för vinnande av ändamålet

med denna lånerörelse, meddelas av Kungl. Maj :t.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 230 käft. (Nr 267.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:325 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en kommunskogslånefond. a1 i texten
  2. JoU 1930:78 Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor. s. 5 i texten
  3. JoU 1930:75 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en kommunsko g slånefond. s. 1 i texten