Sök i Ratio Lex

Angående anslag till fraktlindring å jord förbättringsmedel

1930-03-14 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:270, Angående anslag till fraktlindring å jord förbättringsmedel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

1

Nr 270.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till fraktlindring

å jord förbättringsmedel: given Stockholms slott den

14 mars 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har under nionde

huvudtiteln, punkt 84, beräknats ett extra förslagsanslag av 600,000 kronor

till fraktlindring å jordförbättringsmedel. Till fraktlindring å kalk

hava alltsedan 1907 anslag varje år beviljats med växande belopp. De

senare åren hava förslagsanslag beviljats till belopp av 600,000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har nu dels, på sätt statsverkspropositionen omför - mäler, i skrivelse den 13 november 1929 föreslagit äskandet av ett förslags
-

Anslag till

fraktlindring

å jord förbättringsmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 233 haft. (Nr 270.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Fraktlindring

för konst

gödsel.

Omfattningen

av begreppet

konstgödsel.

Lantbruks
styrelsen.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

anslag om 1,000,000 kronor till fraktlindring å konstgödsel ocfi dels i det utlåtande,

styrelsen den 18 december 1929 avlämnat i anledning av det i

statsverkspropositionen omförmälda utredningsuppdraget i avseende å

kalkfraktlindringsanslaget, hemställt örn beviljande jämväl för budgetåret

1930/1931 av anslag för lindring av fraktkostnaderna för kalk. I avseende

å det belopp, som för sistnämnda ändamål borde äskas, föreslår

lantbruksstyrelsen olika alternativ, beroende av de ändringar i gällande

bestämmelser för anslagets fördelning, som må föranledas av den nyssnämnda

utredningens resultat.

Med konstgödsel skulle i detta sammanhang förstås allenast oorganiska

solter, som användas till gödselmedel. De andra ämnen — huvudsakligen

avfallsprodukter från vissa industrier —- som i järnvägarnas

frakttaxor hänföras till konstgödning skulle ej härvidlag komma i betraktande.

Lantbruksstyrelsen, som på sin tid den 20 april 1929 avgivit yttrande över

järnvägsstyrelsens utlåtande den 28 mars 1929 med nytt förslag till taxa

för transporter å statens järnvägar och därvid ur jordbrukssynpunkt

framfört åtskilliga erinringar rörande taxornas anordnande, anför i sin

omförmälda skrivelse den 13 november 1929 i huvudsak följande:

Den taxa, Kungl. Majit den 27 juli 1929 fastställt att gälla tillsvidare

fr. o. m. den 1 juli 1930, innebär i fråga örn fraktkostnaderna för konstgödsel

i viss mån ett tillmötesgående av lantbruksstyrelsens önskemål, i det att

vissa sänkningar företagits beträffande partier örn 5,000 kilogram, varjämte

vid befraktning, sorn avser en våglängd av mer än 300 kilometer, en

lägre taxa får tillämpas, när frakt erlägges för minst 15 ton per vagn.

Emellertid måste oaktat nämnda jämkningar fraktsatserna å konstgödsel

anses i hög grad betungande. Inom lantbruksstyrelsen har uppgjorts en

utredning rörande frakttaxorna m. m. för konstgödsel å statens järnvägar

(Bil. A). Däri återfinnes (i tabell III) en jämförelse mellan fraktsatserna

före kriget, gällande fraktsatser och de fraktsatser, som träda i kraft den

1 juli 1930. För att klargöra innebörden av de olika taxornas verkningar

hava fraktsaterna i de båda sistnämnda fallen jämväl angivits i procent av

motsvarande fraktsatser före kriget. Av sålunda anförda tal framgår tydligt,

hurusom ifråga örn mindre försändelser i allmänhet och beträffande

större sådana för kortare vägsträckor fraktkostnaderna enligt den senaste

taxan komma att bliva dubbelt eller mer än dubbelt så stora som före kriget.

Att vid transport över längre vägsträckor en viss reducering i fraktavgifterna

företagits i den nya taxan spelar enligt lantbruksstyrelsens mening

mindre roll för jordbruket och dess utövare. Handeln med konstgödselmedel

är nämligen så ordnad, att importen i regel skei* till vissa s. k.

tariffhamnar runt landets kust, där upplagringsplatser finnas och varifrån

gödselmedlen sedan fördelas över landet. Priset å samtliga gödselmedel

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

beräknas med utgångspunkt från dessa tariffhamnar. Mellanhanden, som

biträder vid fördelningen av konstgödseln, plägar betinga sig ersättning

i form av antingen viss procent eller viss fast rabatt per 100 kilogram av

varan. Konsumenten får, vare sig han köper varan direkt eller genom

mellanhand, betala det fastställda tariffhamnspriset jämte fraktkostnaden

från dylik hamn till förbrukningsorten. Till ledning hava därför uppställts

särskilda frakttabeller, som angiva fraktkostnaden till varje järnvägsstation

från närmaste tariffhamn. Enligt vad lantbruksstyrelsen kunnat inhämta

äro de avstånd, konstgödsel fraktas per järnväg, därför icke så stora;

från försäljningshåll beräknas medelavståndet till omkring 200 kilometer.

Under sådana förhållanden synes det lantbruksstyrelsen ligga i öppen

dag, att fraktkostnaderna för avstånd intill 400 kilometer ur jordbrukssynpunkt

spela den största rollen. För det mindre och medelstora jordbruket

äro emellertid jämväl kostnaderna för befraktning av mindre partier,

till och med av styckegods, givetvis betydelsefulla. De i den nya taxan

vidtagna jämkningarna för större sändningar på långa avstånd torde få

betydelse huvudsakligen för konstgödselindustri och grosshandel. Det synes

dock, som om bär endast i undantagsfall konkurrens med sjöfarten

skulle vara tänkbar. Endast för sådan konstgödselproduktion, som bedrives

inom landet utan möjlighet till direkt sjötrafik med respektive tariffhamnar,

torde tariffjämkningarna på större avstånd vara av något verkligt

värde.

De fraktsatser för konstgödsel, som hava någon avsevärd betydelse för

jordbruket, komma alltså jämväl efter den nya frakttaxans ikraftträdande

att belasta jordbruket minst dubbelt så hårt som före kriget, under det att

lantbrukets med tillhjälp av konstgödselmedel framställda produkter,

exempelvis havre och råg, betinga priser, som föga örn ens något överstiga

förkrigsprisen. Under sådana förhållanden synes det lantbruksstyrelsen

ligga synnerligen nära till hands att undersöka möjligheten för ett ingripande

från det allmännas sida till åstadkommande av lindring i fraktkostnaderna

för den ur produktionssynpunkt så viktiga konstgödseln. Dylik

lindring skulle säkerligen såväl reellt som framför allt psykologiskt uppmuntra

till ökad användning av konstgödsel.

Innan lantbruksstyrelsen närmare ingår på nyssnämnda spörsmål, anser

sig styrelsen emellertid böra till skärskådande upptaga frågan örn önskvärdheten

av dylik ökad användning av konstgödsel.

I jordbrukets ekonomi gäller det att försöka bringa produktionskostnader

och försäljningspriser i rätt förhållande till varandra. Detta kan ske

genom att sänka produktionskostnaderna eller höja försäljningspriserna.

För ni irva rand o torde åtgärder i båda riktningarna vara oundgängligen

nödvändiga, örn något resultat skall kunna nås. Erfarenheten

har lärt, att en lämplig konstgödsling medför skördeökning av betydligt

större värde än de kostnader, som påkallas av gödslingen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

Det tiar länge ansetts, att det svenska jordbruket icke förstått att utnyttja

dessa möjligheter på samma sätt sorn andra i produktionshänseende högt

stående länders jordbrukare. I syfte att närmare klargöra, huru härmed

sig förhåller, har lantbruksstyrelsen med ledning av tillgängliga uppgifter

rörande tillverkningen av och handeln med konstgödsel sökt beräkna förbrukningen

av kväve, fosforsyra oell kali i form av konstgödsel

dels inom våra grannländer, dels ock i Tyskland och Frankrike, lies ulla

t et härav framgår av en vid styrelsens skrivelse bifogad undersökning

rörande konstgödselförbrukningen i vissa länder (Bil. B). Av den tabell

rörande konstgödselförbrukningen i dessa länder i medeltal för åren 1925,

1926 och 1927, som däri återfinnes, framgår tydligt Sveriges jämförelsevis

efterblivna ställning på detta område. I jämförelse med de mest produktiva

jordbruksländerna, Danmark oell Tyskland, är Sveriges konstgödselförbrukning

minimal och torde även med nu gällande produktpriser kunna

ökas. Särskilt beklaglig och i viss mån oförståelig synes Sveriges låga

förbrukning av fosforsyra vara. Därest konstgödselförbrukningen till följd

av fraktkostnadsminskning skulle visa stegring, får detta således anses

vara en given fördel.

Då en allmän tariffsänkning numera icke torde kunna påräknas, synes

enda möjligheten vara att anslå särskilda medel för åstadkommande av

nödig fraktlindring, som årligen sker för kalk.

I fråga örn konstgödsel torde förhållandena i ännu högre grad motivera

ett statsingripande i syfte att reglera fraktkostnaderna. Konstgödseln

spelar såsom produktionsökande faktor en mycket större ekonomisk roll än

kalken och faran för att konstgödsel skall användas i ekonomiskt ofördelaktig

omfattning är mycket mindre än i fråga örn kalk.

Med utgångspunkt därifrån att fraktsatserna i den nya taxan äro väl

avvägda i förhållande till våglängd och godsmängd och att den nu ifrågasatta

fraktreduceringen endast avser en likformig sänkning av samtliga

taxor, torde på grund av konstgödselhandelns förut skildrade natur med

säkerhet kunna förväntas, att eventuell fraktlindring skall komma endast

jordbruket och ingen annan till godo, något som på många håll anses icke

kunna sägas vara fallet ifråga om fraktlindringen för jordbrukskalk. Det

synes uteslutet, att en lindring av fraktkostnaden för konstgödsel kan föranleda

en förändring av formerna för denna handel. Då det pris, lantmännen

hava att betala, utgöres av tariffhamnspris med tillägg av den

verkliga fraktkostnaden till köparens järnvägsstation, synes det ligga i

öppen dag, att fraktlindringen helt leonline jordbruket till godo.

För bedömande av storleken utav den reducering av fraktsatserna, som

ur jordbrukssynpunkt och med hänsyn till förkrigsfrakterna skäligen bör

kunna ifrågasättas, har lantbruksstyrelsen i omförmälda Bil. A, tabell IV,

låtit göra en beräkning av bland annat skillnaden mellan de fraktavgifter,

som fastställts att gälla från och med 1 juli 1930, och dem, som gällde före

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

kriget, uttryckt i procent av de förra. Dessa tal visa att för att återkomma

till förkrigsfraktsatsernas nivå ifråga om fraktsatser av någon betydelse

erfordras en reducering, växlande från något över 40 procent till omkring

60 procent. Under sådana förhållanden torde procentalet 40 motsvara en

ur jordbrukets synpunkt lämplig och med hänsyn till dess produktpriser

skälig sänkning av fraktsatserna. X bil. A angiver tabell V fraktindex i

förhållande till förkrigsfrakter vid en reducering av den senast fastställda

taxans frakter med 40 procent (fraktindex II). En granskning därav giver

vid handen, att även med en så stark beskärning av fraktsatserna jordbruket

skulle komma att vid befraktning av konstgödsel belastas med fraktavgifter,

vilka för utnyttjade fraktsatser skulle med cirka 3 procent — cirka

60 procent överstiga de frakter, som gällde före kriget. I medeltal skulle

fraktkostnaderna dock därigenom bringas i ett mera rimligt förhållande

till saluvärdet å jordbrukets produkter.

Det är omöjligt att fullt exakt bedöma, vilka kostnader en fraktlindring av

40 procent för konstgödsel skulle komma att medföra för statsverket. Härvid

måste givetvis räknas med att samma procentuella nedsättning måste

komma även dem till del, som äro hänvisade att anlita enskilda järnvägar.

För att få en ungefärlig uppfattning örn det belopp, varom bär är fråga,

har lantbruksstyrelsen låtit verkställa en approximativ beräkning av den

årliga förbrukningen av konstgödsel inom Sverige och för denna varugrupp

utgående järnvägsfraktkostnader (Bil. C), vilken grundar sig på

av statens järnvägar lämnade uppgifter rörande befraktningen av konstgödsel

på stadsbanorna. Med stöd av dessa uppgifter och under förutsättning

att cirka hälften av befraktningarna sker med anlitande av statens

järnvägar, har lantbruksstyrelsen kommit till det resultatet, att den totala

järnvägsfraktkostnaden för konstgödsel vid nuvarande förbrukning uppgår

till cirka 2,5 miljoner kronor. En jämförande beräkning, grundad på

uppgifter från svenska lantmännens riksförbund, kommer emellertid till

ett något lägre tal.1 Med utgångspunkt från det nuvarande läget synes

således en generell sänkning av fraktsatserna för konstgödsel med 40 procent

medföra en kostnad för statsverket av cirka 1 miljon kronor.

Lantbruksstyrelsen har haft under övervägande, huruvida från fraktlindring

icke borde uteslutas frakter där fraktkostnaden ur jordbrukets

synpunkt kunde anses vara jämförelsevis obetydlig. Emellertid skulle svårigheter

möta att uppdraga en rättvis gräns, varjämte ett sådant förfarande

med all sannolikhet skulle örn ej direkt motverka sa dock icke i nämnvärd

grad kunna uppmuntra användning av konstgödning bland mindre jordbrukare,

vilka mången gång, jämväl vid samlastning, äro tvungna att

taga mindre vagnslaster eller till och med styckegods. Av dessa skäl har

lantbruksstyrelsen ansett sig icke böra föreslå någon inskränkning i den

ifrågasatta allmänna procentuella fraktsänkningen.

1 Cirka 2,170,000 kronor. Jfr Bil. (''..

opaginerad Kontrollera mot PDF

Järnvägs
styrelsen.

b Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

. Järnvägsstyrelsen, dit lantbruksstyrelsen utlåtande remitterats, Ilar uti

sitt yttrande, som inkommit till jordbruksdepartementet den 15 februari

1930, förklarat . att, då dea föreslagna fraktlindringen är avsedd att

tackas av särskilt anslagna statsmedel oell således icke konnie att minska

järnvägarnas fraktintäkter, styrelsen ur denna synpunkt saknar anledning

att avstyrka bifall till lantbruksstyrelsens hemställan. Dock synes

det styrelsen vara angeläget, att sådana anstalter, om möjligt, bli träffade,

att fraktrabatten tillgodokommer uteslutande respektive konsumenter!

Vad angår förslagsanslagets storlek så kan denna endast bli föremål för

en högst ungefärlig uppskattning. Enligt statens järnvägars senast utgivna

statistik fraktades under år 1927 av konstgödsel cirka 89,500 ton i statens

järnvägars egen trafik och cirka 93,300 ten i samma järnvägar berörande

samtrafik. Medeltransportlängden var 134 respektive 158 kilometer. Detta

kan sägas motsvara ett fraktbelopp av sammanlagt eirka 1,250,000 kronor.

Härtill kommer frakten för den konstgödsel, som under nämnda år transporterats

i respektive järnvägars egen trafik samt i .statens järnvägar icke

berörande samtrafik. Omfattningen av dessa transporter är obekant, men

har sannolikt varit så betydande, att vederbörande fraktbelopp närmat sig

miljonen. Man torde alltså för år 1927 kunna räkna med en totalfrakt

av minst 2,000,000 kronor, och då det kan förmodas, att transporternas omfattning

sedan dess stigit och kommer att ytterligare stiga, för den händelse

statsbidrag lämnas till fraktbetalningen, synas de av lantbruksstyrelsen

beräknade beloppen 2,500,000 kronor i frakt och 1,000,000 kronor såsom 40- procentigt statsbidrag kunna försvaras.

Körande det tekniska förfarandet för fraktlindringsanslagets fördelning

å trafikanterna finnér styrelsen detta kunna ordnas på liknande sätt som

beträffande den fraktlindring, vilken för närvarande åtnjutes vid transport

av joi dbrukskalk, d. v. s. sa att mottagaren vid fraktens erläggande

tillgodoföres viss del av densamma, under förutsättning att vissa kontroll.

föreskrifter äro vederbörligen iakttagna. Styrelsen anser sig emellertid

böra ifrågasätta, huruvida icke fraktlindringen bör inskränkas till att omfatta

endast vagnslastsändningar, d. v. s. partier örn minst 2,500 kilogram.

Enligt vad styrelsen inhämtat, förekomma nämligen styckegodstransporter

av konstgödsel endast i ringa omfattning och å korta avstånd, varför en

fraktlindring för sådana transporter icke torde hava någon praktisk betydelse.

Styckegodsfrakten å statens järnvägar för konstgödsel på ett avstand

av exempelvis 50 kilometer utgör för närvarande och kommer även

efter den nya taxans ikraftträdande att utgöra 1 krona 25 öre per 100 kilogram.

Därest en rabatt av 40 procent medgåves, skulle alltså statsbidraget

för en styckegodssändning å nyssnämnda avstånd komma att uppgå

till endast 50 öre för varje 100-tal kilogram av partiet. Värdet för konsumenten

av en sådan nedsättning, tillämpad på mindre sändningar, synes

styrelsen icke stå i rimlig proportion till det arbete och de kostnader, sornbeloppens

uträkning, redovisning och kontrollering skulle förorsaka statio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 7

lier och kontrollkontor. Anses statsbidrag ändock böra utgå även för

styckegods, synes bidraget böra utanordnas endast för det fall, att detsamma

skulle komma att uppgå till visst minsta belopp, förslagsvis 2 kronor.

Vad beträffar sättet för beräkning av fraktlindring väntar styrelsen

uppdrag att avgiva förslag till närmare bestämmelser, sedan anslag eventuellt

blivit beviljat.

I yttrande, som den 4 mars 1930 inkommit till jordbruksdeparte- statskontoret.

mentet, liar statskontoret bland annat förklarat sig finna utredningen

giva vid handen, att konstgödseln, särskilt under nuvarande för jordbruket

brydsamma förhållanden, är av synnerlig vikt med hänsyn till dess

förmåga att snabbt lämna resultat. Därest inom budgeten icke finnes

utrymme för anslag till fraktlindring både för kalk och konstgödsel, synes

-åtminstone ur jordbrukets synpunkt berättigat att företräde i viss mån

beredes för konstgödselanslaget. Även den taxestegring å konstgödsel för

vissa avstånd och beträffande vissa kvantiteter, som den 1 juli 1930 träder

i kraft, talar därför. — Mot en alltför stark minskning av fraktlindringen

för kalk tala de svårigheter för kalkbruken i Västergötland och

Närke som därigenom kunde uppkomma.

Såsom fraktrabatteringen å konstgödsel enligt föreliggande förslag skulle

•ordnas, nämligen med fraktsänkning enligt ett konstant procenttal, kan

— yttrar statskontoret vidare — en reducering av anslaget till lämplig

storlek på ett enkelt sätt ernås, nämligen genom en sänkning av procenttalet.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida icke under förliandenvarande

föl-hållanden sagda procenttal lämpligen borde sänkas från 40 till 20, varigenom

anslaget skulle kunna begränsas till 500,000 kronor. Det synes vidare

lämpligt, att i enlighet med järnvägsstyrelsens förslag fraktlindringen

inskränkes till att omfatta vagnslastsändningar, d. v. s. partier om

minst 2,500 kilogram.

Mot det föreslagna systemet för fraktlindringens beräkning och fördelning

anför statskontoret ingen erinran.

Med kalk menas i detta sammanhang kalk, kalkstensmjöl oell märgel Fraktlindring

för jordbrukets behov. ’ta,k
Nu

gällande bestämmelser angående statens bidrag till fraktlindring

för kalk finnas intagna i Kungl. Maj:ts brev den 27 juni 1924 (Sv. förf.- saml. nr 314). Innebörden av dessa bestämmelser torde i korthet kunna angivas

så, att viss fraktlindring utgår, så snart fraktkostnaden för sändning

örn minst 10,000 kilogram per vagn överstiger 65 öre per 100 kilogram, en

fraktkostnad som uppnås vid transport å enbart statens järnvägar vid ett

avstånd av 171 kilometer eller, där jämväl enskilda järnvägar beröras av

transporterna, vid ett kortare avstånd.1 Statsbidrag utbetalas redan

vid befraktning av minst 5,000 kilogram med samma belopp per 100 kilogram,

som skulle hava utgått, örn sändningen uppgått till 10.000 kilogram.

1 Därvid tillkomma särskilda avgifter. .Imf. sid. 20 not 1).

opaginerad Kontrollera mot PDF

N Kungl. Maj.ts proposition Nr 270.

Frakti indringen ökas från 2 öre vid ett avstånd av 171 kilometer

till 2 kronor 52 öre vid ett avstånd av 1,990 kilometer, allt för 100

kilogram. Rekvirentens fraktkostnad per 100 kilogram vid belinkining

å statens järnvägar utgör i det förra fallet 65 öre oell i det senare 1

krona 55 öre. För fraktavstånd å 300, 400 oell 500 kilometer uppgår fraktlindi

ingen till respektive 19, 32 oell 46 öre samt jordbrukarens verkliga

fraktkostnad till respektive 71, 76 oell 80 öre, allt per 100 kilogram. För

Norrland och Dalarna gälla emellertid särskilda, ännu förmånligare bestämmelser.

Jordbrukskalk till dessa orter drager, huru stort fråktavståndet

än är, icke i något fall högre fraktkostnad än 65 öre per 100 kilogram,

därest kalken härstammar från kalkbruk i Närke, och 75 öre per 100 kilogram

för vara från Västgöta-distrikten eller därmed jämförliga orter.

Vid transport till station norr örn Bollnäs och Orsa eller vid Dala—Hälsinglands

eller \ Öxna—Lobonäs järnväg skall nämligen statsbidraget utgå

så, att verkliga fraktkostnaden ej överstiger, vid transport från station

vid eller norr örn linjen Charlottenberg—Laxå—Hallsberg—Katrineholm

Norrköping 65 öre och från station, belägen söder örn nämnda linje men

vid eller norr örn linjen Göteborg—Falköping—Nässjö—Hultsfred—Västervik,

75 öre, allt för 100 kilogram. För transport till Orsa, Bollnäs eller

station, belägen söder örn och å transportvägen till Orsa eller Bollnäs,

skall statsbidraget beräknas så, att verkliga transportkostnaden ej blir

högre än örn transporten skedde till station norr örn Orsa eller Bollnäs.

Praktiskt taget torde det kunna sägas, att kalk för jordbruksändamål,

som forslas från södra Sverige till Norrland och Dalarna, inom Norrland

fraktas helt och hållet på statens bekostnad.

Pa den tid, da dessa anslag först började utgå, torde inom Norrland

föga kalk hava producerats för jordbruksändamål, ehuru därstädes finnas

kalkförekomster av god beskaffenhet.

Lantbruksstyrelsen erhöll den 13 juni 1924 (i anledning av skrivelse från

1924 års riksdag den 31 maj samma år, nr 228) i uppdrag att i samråd

med Sveriges geologiska undersökning verkställa utredning örn hur landets

kalktillgångar måtte bäst tillgodogöras jordbruket. Denna utredning

har ej kunnat avslutas, enär undersökningen av landets kalktillgångar

ännu pågår.

Stockholms superfotfatfabriksaktiebolag har i en den 11 september 1929

till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse framhållit de hinder,

som gällande bestämmelser vållade för upprätthållande av kalkindustrien

inom Norrland, och ifrågasatt vissa ändrade bestämmelser för fördelning

av kalkfraktlindringsanslaget.

Vidare har till järnvägsstyrelsen anmälan gjorts från vissa kalkbruk,

att en del enskilda järnvägar medgåve invid dem belägna kalkbruk viss

fi aktr esti tu tion vid transport av jordbrukskalk. De sålunda gynnade

kalkbruken sattes därigenom i tillfälle att bedriva en osund konkurrens

med andra kalkbruk, som för sina transporter icke kunde komma i åtnjutande

av en sådan extra lättnad. De enskilda järnvägarnas åtgärd

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Moj:ts proposition Nr 270.

förmenades möjliggöras genom ett otillbörligt utnyttjande av statsbidraget

till lindring av kalkfraktkostnaderna.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Majit genom

beslut den 13 september 1929 åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning

i syfte att utröna,

dels huruvida fördelningen av nu utgående statsanslag till lindring av

kalkfrakterna vore lämplig såväl i förhållande till de olika avstånden

från produktionsorten, på vilka förbrukarna vore boende, som beträffande

de beräknade statsbidragens storlek,

dels huruvida bidragen i avsedd utsträckning komme de bidragstagande

jordbrukarna själva till godo,

dels ock huruvida nya trafiktekniska förhållanden påkallade tillägg till

gällande regler för bidrags utgående.

I erforderliga delar skulle lantbruksstyrelsen hava att vid utredningens

verkställande samarbeta med järnvägsstyrelsen.

Att tagas i övervägande vid utredningen överlämnades samtidigt Stockholms

superfosfatfabriksaktiebolags omförmälda framställning.

Genom remiss den 22 oktober 1929 har vidare till lantbruksstyrelsen

överlämnats en av järnvägsstyrelsen till chefen för jordbruksdepartementet

avlåten skrivelse med anledning av förenämnda anmälan från vissa

kalkbruk — Tomtens kalkbruksaktiebolag, Torbjörntorp, samt aktiebolaget

Mossby kalkbrott, Kumla — angående vissa enskilda järnvägars utnyttjande

av de möjligheter, statens anslag till lindring av fraktkostnader

för kalk gåve, för att likaledes tagas under övervägande vid fullgörande

av det sålunda lämnade uppdraget.

Ytterligare har genom remiss den 12 december 1929 med begäran örn

utlåtande till lantbruksstyrelsen överlämnats en till chefen för jordbruksdepartementet

ställd, den 7 december 1929 dagtecknad skrivelse från Dämmans

stenhuggeri & kalkbruk jämte ett antal andra till större delen vid

enskilda järnvägar inom Västergötland belägna kalkindustriföretag, vari

hemställts, dels att de extra banavgifterna för kalktransport måtte indragas

vid de enskilda järnvägar, där sådant vid verkställd undersökning

av järnvägarnas ekonomi befunnes skäligen kunna ifrågakomma, dels ock

att den del av förslagsanslaget till lindring av fraktkostnader för kalk

m. in., som kunde komma att frigöras genom nämnda extra banavgifters

bortfallande, måtte tagas i anspråk för sänkning av den minimifrakt, varå

fraktlindring icke erliölles.

Slutligen har Kronobergs läns lantmäns centralförening m. b. p. a. i en

till chefen för lantbruksstyrelsen ställd skrift anhållit, att lantbruksstyrelsen

ville för Kungl. Majit framhålla nödvändigheten av att extra banavgifter

av järnvägarna icke finge uppbäras vid transport av kalk för

jordbrukets behov samt att villkoren för statsbidragets utbetalande måtte

ändras så, att det belopp, som genom indragning av extra banavgifter

Utredning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Historik.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

frigjordes från statsanslagsbeloppet, måtte i sin helhet komma jordbrukarna

tillgodo.

Lantbruksstyrelsen har — efter samarbete med järnvägsstyrelsens inrikes

taxebyrå — den 18 december 1929 avgivit utlåtande i ärendet. Över

nämnda utlåtande hava järnvägsstyrelsen den 13 februari 1930 och statskontoret

den 26 i samma månad avgivit infordrade yttranden. Järnvägsstyrelsen

har därvid fogat en inlaga från Kinnekulle—Lidköpings järnväg

jämte 8 andra järnvägsföretag i Västergötland.

Lantbruksstyrelsen redogör i sitt utlåtande för de tidigare åtgärderna

till främjande av jordbruket genom lindring av frakterna för kalk till

jordbruksändamål. Anslag anvisades som nämnts första gången av 1907

års riksdag och hava alltså utgått från och med 1908. Körande de för

åren 1908—1929 å riksstaten anvisade förslagsanslag till lindring av fraktkostnader

för kalk m. m. och direkta utgifter därå har lantbruksstyrelsen

uppställt följande översikt:

Direkta utgifter

Direkta utgifter

Av riksdagen

å anslaget enligt

Av riksdagen

å anslaget enligt

,

anvisade

vederbörande

anvisade

vederbörande

Ar.

anslag.

budgetredo-

År.

anslag.

budgetredo-

visning.

visning.

kronor.

kronor.

kronor.

kronor.

1908 ......

200,000

242,927: 5 4

1920 ........

2,000,000

1,786,211: 17

1909 ......

200,000

i

1921 ........

1,800,000

1,370,400: 92

1910

250,000

306,594: 37

1922 ........

1,800,000

884,571: 8 9

1911 .....

300,000

385,509:4 9

1 jan.—30

1912 .....

380,000

485,562: 79

juni1923

600,000

226,030: 01

1913 .....

380,000

1

1923/24 ....

800,000

921,681:oi

1914 .....

380,000

974,689: 20

1924/25 ....

650,000

626,738: 13

1915 .....

380,000

467,520: 19

1925/26

500,000

617,855: 8 9

1916 .....

450,000

564,329: 58

1926/27

600,000

602,034: 5 4

1917

450,000

631,560: 97

1927/28 ....

600,000

613,555: 9 8

1918 ......

600,000

2,496,347: 23

1928/29 ...

600,000

625,644: 72

1919 ......

... 2,000,000

1,956,055: 34

Härtill har lantbruksstyrelsen anfört bland annat följande:

Anslaget, som motiverats bland annat med dess uppfostrande betydelse,

kom snart att anlitas så, att 1911 års riksdag i skrivelse den 30 maj framhöll,

att insikten örn kalkens fördelar redan vunnit sådan spridning, att

riksdagen ville ifrågasätta lämpligheten av en skärpning utav gällande

bestämmelser för fraktlindring. Med anledning härav och då kalkförbrukningen

efterhand ökades vidtogos upprepade sådana skärpningar.

Vid 1919 års riksdag väcktes motion örn statsbidrag till kalkfrakter vid

sjötransport. I samband härmed anhöll riksdagen (riksdagens skrivelse

den 12 juni 1919, nr 9 A, punkt 66) om utredning rörande det lämpligaste

1 Ingen utgift å anslaget.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

sätt, på vilket staten borde bidraga för underlättande av tillgången till

kalk för jordbrukets behov. Riksdagen önskade en rättvisare fördelning

av hjälpen och säkrare garantier för att den verkligen komme jordbruket

till godo.

Järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, som lingö i uppdrag att verkställa

utredningen, överlämnade den 28 februari 1920 densamma till Kungl.

Majit och bifogade därvid en av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga

uppgjord promeroria, därav framgick, att de sakkunniga ansåge

statens medverkan för kalkanskaffning fortfarande erforderlig. Vid tiden

för utredningen fördelades kalkfraktlindringsanslaget efter grunder, som

fastställts 1917: statsbidrag med 30 procent å fraktbeloppet, i den mån

detta översteg 30 öre per 100 kilogram. Någon procentuell stegring av

bidragen förekom då icke vid ökade avstånd. I syfte att för dem, som

mest vore i behov av statsbidraget, göra detta mera effektivt föreslogs

sådan ökning. Sakkunniga berörde också den å vissa håll hysta förmodan,

att statsbidraget icke helt och odelat komme jordbruket till godo.

Härvid föreslogs först kontrollåtgärder för att hindra att kalk, som användes

för annat ändamål än jordförbättring, komme i åtnjutande av

fraktlindring. Vidare upptogs frågan, huruvida kalkbruken kunde anses

utnyttja statsbidraget till sin fördel. Något verkligt resultat av undersökningen

i denna del torde av utlåtandet att döma icke hava nåtts. För

att jordbrukets utövare icke måtte oskäligen uppskörtas föreslogo de sakkunniga

årliga underhandlingar emellan staten och producenterna för

fastställande av priset å kalk avsedd för jordbrukets behov. Slutligen

föreslogo de sakkunniga jämväl fraktbidrag vid transport av kalk sjöledes.

Järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen ansågo sig kunna förorda de

sakkunnigas förslag blott i vad det avsåg ändrade grunder för fraktlindringens

fördelande. De föreslogo bland annat, att det fraktbelopp, varvid

fraktlindring skulle inträda, måtte höjas från 30 öre per 100 kilogram

till 80 öre per 100 kilogram, samt att dylik lindring skulle utgå enligt

glidande skala. I den ömtåliga frågan, huruvida och i vad mån anslagen

verkligen komme lantbruket till del, uttalade ämbetsverken såsom sin mening

att, örn också de sakkunniga funnit farhågorna att samma anslag i

viss mån utnyttjades av kalkindustrien icke vara befogade, utredningen

dock icke lämnat något övertygande bevis därpå att anslaget odelat kommit

jordbruket till godo. Ämbetsverken framhöllo emellertid, att en övertygande

bevisföring i den ena eller andra riktningen vore synnerligen

svår örn icke rent av omöjlig att förebringa.

Kungl. Majit följde i propositionen i ämnet till 1920 års riksdag ämbetsverkens

mening såväl i fråga örn anslagets fördelning som beträffande

frågan om transport sjöledes, vilken senare fråga ämbetsverken ansett

icke böra föranleda åtgärd med anledning av sjöfrakternas låga läge och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

svårigheterna att utforma ett tillfredsställande system för tillämpningen.

Med godkännande av Kungl. Maurts förslag i övrigt anhöll 1920 års

riksdag örn förslag örn statsbidrag till lindring av fraktkostnader för

kalk vid transport sjöledes. Såsom motiv anfördes bland annat att, då

sjöfrakterna vore lägre, man borde kunna ernå besparing.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen fingo i uppdrag att med

beaktande av vad riksdagen anfört i ärendet (riksdagens skrivelse den

18 juni 1920, nr 9 A, punkt 63) verkställa utredning och avgiva förslag i

ärendet. De framlade i skrivelse den 23 februari 1921 visserligen förslag

till fraktlindring vid sjötransport av kalk, men avrådde från dess genomförande.

Ämbetsverken hade funnit dels att besparing icke vunnes

och dels att objektiv grund för bidragens utmätande svårligen läte sig

utfinna. Skulle något göras, ansåge ämbetsverken att utredning örn

ett kombinerat järnvägs- och sjöfraktsbidragssystem vore önskvärd. Därvid

borde jämväl övervägas, huruvida sådana förhållanden dåmera förelåge,

att fraktunderstödet fortfarande borde utgå.

Över detta förslag avgåvo sakkunniga för utredning örn inhemsk tillverkning

av konstgödsel den 25 mars 1921 infordrat utlåtande, däri de

bland annat anförde, att stora delar av landet icke kunde tillgodoses med

kalk så som önskvärt vore, samt att därför fraktlindring borde fortfarande

utgå.

I ett redan den 10 mars 1921 avgivet betänkande hade emellertid samma

sakkunniga framlagt förslag örn bland annat lån av statsmedel för upprättande

av kalkkvarnar och kalkugnar. Rikedomen av dugliga kalkförekomster,

de långa avstånden och de ofta mycket dyra transportkostnaderna

från de nuvarande kalkdistrikten gjorde sådan verksamhet i orterna

önskvärd.

I skrivelse den 31 augusti 1921 föreslog lantbruksstyrelsen, att för första

halvåret 1923 måtte anvisas 900,000 kronor till fraktlindring för kalk.

I proposition till 1922 års riksdag anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

dels att det icke lyckats att för restitution av lcalkfrakter

få till stånd ett system, som lämnade säkerhet för att bidraget

helt bomme jordbrukarna till godo eller hindrade användande av onödigt

dyra befraktningssätt, dels ock att insikterna örn kalkens fördelar redan

vunnit sådan spridning, att man kunde överväga att upphöra med fraktlindring.

Med hänsyn till finansläget ansåg sig då departementschefen

icke kunna tillstyrka anslag för ändamålet.

På grund av enskilda motioner — vari anfördes bland annat, att indragning

av fraktlindringen skulle ofördelaktigt inverka på landets, särskilt

Norrlands, jordbruk — beviljade 1922 års riksdag efter gemensam

votering för första halvåret 1923 600,000 kronor.

För budgetåret 1923/1924 ifrågasatte lantbruksstyrelsen ett anslag örn

1,200,000 kronor. Vederbörande departementschef ansåg sig av samma

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.

skäl som föregående år icke böra hemställa örn dylikt anslag. Med anledning

av uttalandena vid 1922 års riksdag erinrade departementschefen

att det borde avvaktas örn konstgödselsakkunnigas förslag'' örn lån för inrättande

av lokala kalkkvarnar och kalkugnar väckte något större intresse.

På grund av enskilda motioner beviljade dock 1923 års riksdag anslag

för ändamålet för budgetåret 1923/1924 med 800,000 kronor. Riksdagen

framhöll emellertid, att besparingar syntes kunna åstadkommas genom inskränkning

av rätten att i samtrafik få: tillgodoföra tilläggsavgifter, särskilt

så kallade extra banavgifter, för sändningar av jordbrukskalk.

Alldenstund såväl Kungl. Majit som riksdagen särskilt framhållit de

norrländska jordbrukarnas behov att få tillgodonjuta fraktlindring för

kalk, föreslog lantbrukstyrelsen i skrivelse den 24 oktober 1923 angående

proposition till riksdagen om anslag till dylik lindring, att anslag måtte

utgå endast för befraktning av kalk till orter inom Kopparbergs län och

Norrland och att för ändamålet skulle för budgetåret 1924/1925 anvisas

ett belopp av 300,000 kronor. I samband härmed föreslog styrelsen en sådan

omläggning av systemet, att vid befraktning av kalk till dessa delar

av landet fraktkostnaderna icke komme att överstiga 60 öre, eller den

fraktgräns, varvid statsbidrag då började utgå. I sin motivering härtill

framhöll lantbruksstyrelsen, att styrelsen icke vore övertygad att anslaget

i sin helhet komme jordbruket till godo, och att skäl förefunnes till

det antagandet, att anslaget i verkligheten indirekt utnyttjades av kalkindustrien

och de enskilda järnvägar, sorn berördes av kalktransporterna.

Lantbruksstyrelsen hyste därför en viss tvekan, huruvida ifrågavarande

anslag över huvud taget vore fullt motiverat. Lantbruksstyrelsen ansåge

dock, att förhållandena i Norrland fortfarande påkallade statens hjälp för

kalktillförsel. Särskilt syntes kalkens betydelse där knappast tillräckligt

känd.

Järnvägsstyrelsen anförde i sitt yttrande i ämnet att, därest Västergötland

icke skulle gynnas på Närkes bekostnad, en skillnad i nettofrakten

på 10 öre per 100 kilogram borde göras i fråga örn kalk från dessa

båda centra. Därest så skedde, syntes järnvägsstyrelsen 250,000 kronor

vara tillfyllest. Järnvägsstyrelsen anförde jämväl, att vid befraktning

från de enskilda järnvägarna stora statsbidrag mäste utgå, så länge extra

banavgifter funnes och finge inräknas i statsbidraget.

I enlighet med järnvägsstyrelsens förslag hemställde Kungl. Majit, att

riksdagen till lindring av kalkfraktkostnaderna till orter inom Dalarna

och Norrland måtte för budgetåret 1924/1925 anvisa 250,000 kronor.

Riksdagen beviljade emellertid på grund av enskilda motioner för samma

tid till lindring av fraktkostnaderna för kalk ett förslagsanslag av

650,000 kronor. T fråga örn anslagets fördelning fastställde riksdagen

därvid den föreslagna begränsningen av fraktkostnaden till Dalarna och

Norrland till visst maximum, eller det belopp, varvid fraktlindring eljest

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lantbruks
styrelsen
utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

började utgå, med 10 öres förhöjning i fråga om kalk, som härstammade

från Västgöta-distriktet eller därmed jämförligt belägna orter. Samtidigt

höjde riksdagen i syfte att begränsa statsbidraget gränsen från 60 till 65

öre per 100 kilogram samt framhöll att en vidare begränsning torde kunna

ske genom ytterligare inskränkning i de enskilda järnvägarnas rätt att i

samtrafik vid transport av kalk tillgodoräkna sig s. k. banavgifter. I anledning

av riksdagens beslut fastställdes den 27 juni 1924 de ännu gällande

bestämmelserna rörande anslagets fördelning.

Vid 1929 års riksdag framfördes (se motion nr 191 i andra kammaren)

förslag att fraktlindring skulle utgå jämväl vid transport å statens järnvägars

automobillinjer, då dessa dreves i samtrafik med järnväg. Förslaget

vann ej riksdagens bifall.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att ur jordbrukssynpunkt ifrågavarande

anslags berättigande och lämpligheten av olika fördelningsgrunder vid

dess utnyttjande måste helt bero av, i vad mån anslaget kan anses verkligen

komma jordbrukets utövare till godo. Örn denna sistnämnda fråga

anför styrelsen i huvudsak följande:

På många håll har, som av den refererade utvecklingen framgår, osäkerhet

rått, huruvida förevarande anslag odelat eller till huvudsaklig del

komrne jordbrukarna till godo. Särskilt har ifrågasatts, örn icke kalkproducenter

och enskilda järnvägar kunde utnyttja anslaget och örn icke

på grund av deras åtgärder större krav ställdes på statskassan, än som för

ernående av nuvarande effekt vore nödvändigt.

Sedan de särskilda utav lantbruksstyrelsen år 1919 tillkallade sakkunniga

upptogo såsom nämnt denna fråga. De anförde, att de undersökt

kalkbrukens försäljningspris oell jämfört dessa med produktionskostnaderna

och därvid icke funnit de förstnämnda höga, samt att de kunnat

konstatera, att sammanslutningarna inom kalkindustrien icke verkat fördyrande,

då flera utomstående kalkbruk funnes, vilka i regel tillämpade

samma försäljningspris som den förefintliga försäljningsföreningen och

i vissa fall högre.

De sakkunnigas uppfattning ansågo sig järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

i sitt utlåtande den 28 februari 1920 icke kunna helt vitsorda,

men anförde som nämnt, att en övertygande bevisning knappast

kunde förebringas.

Det synes lantbruksstyrelsen, som örn nämnda sakkunniga behandlat frågan

något ensidigt genom att dels allenast undersöka, i vad mån kalkproducenterna

kunde anses utnyttja anslaget till sin fördel, dels ock helt

och hållet grunda sin mening på ett omdöme örn kalkbrukens prissättning

i förhållande till produktionskostnaden. Enligt lantbruksstyrelsens

förmenande är skäl att undersöka jämväl i vad mån anslaget kan utnyttjas

av de enskilda järnvägar, invid vilka kalkproduktion bedrives. Örn

också anslaget skaffar jordbruket billigare kalk, kanske det dock till fördel

för kalkindustrien och vissa järnvägar belastar statsverkets ekonomi

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

betydligt hårdare, än vad som betingas av den fördel, jordbruket i verkligheten

erhåller. Därest så är fallet, kan rättmätigheten av att beteckna

anslaget såsom ett jordbruksanslag med skäl ifrågasättas.

Vad då först beträffar frågorna örn kalkproducenternas ställning samt

örn i vad mån anslaget och nu gällande regler för dess fördelning påverkat

kalkens prisläge ävensom utvecklingen av kalkindustrien, har lantbruksstyrelsen

icke varit i tillfälle att pröva prissättningen i förhållande till produktionskostnaderna.

En sådan prövning finner lantbruksstyrelsen icke

heller vara av större betydelse för frågan. Kalkprisets stegring sedan

före kriget synes däremot böra beaktas. Enligt inhämtade uppgifter vörö

försäljningsprisen för kalk från nedanstående produktionsorter under år

1929 följande:

Vid försäljning

till Norrland,

pr hl pr ton

kronor, kronor.

från Västgöta-kalkbruk (c:a 70 procent CaO) 1.6 7 22.oo

från Karta & Oaxen, Stockholm1 (c:a 90 procent

CaO) ........................................................... 33.oo

—34.00

från Mattmar, Östersund (c:a 90 procent CaO) 31. o o

Vid försäljning

till landet i övrigt.,

pr hl pr ton

kronor, kronor.

1.28 16.90

För år 1930 hava följande priser fastställts:

från Västgöta-kalkbruk........................................ 1.56 20.oo

från Karta & Oaxen, Stockholm........................ 32.7 5

från Mattmar, Östersund .................................... 2 9. o o

1.20 15.60

29.7 5

Ätt märka är, att Västgöta-kalkbruken vid försäljning av jordbrukskalk

till orter inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs och en del av Gävleborgs län för år 1930 tillämpa ett

till 14 kronor 50 öre per ton eller 1 krona 13 öre per hektoliter sänkt pris,

samt att ett särskilt högre försäljningspris vid leverans till orter inom

Norrland endast tillämpats under de senare åren.2 Det för vissa län nedsatta

priset förorsakas tydligen av konkurrensen med Närke-kalkbruken.3

En jämförelse med prisläget å kalk åren 1913 och 1929 visar enligt av

lantbruksstyrelsen förda noteringar en prisförhöjning med i genomsnitt

109 procent. Denna förhöjning kommer dock vid tillämpning av den för

1 Enligt från bruket inkommen uppgift 32 kronor 75 öre.

2 Enligt Västgöta-kalkbrukens inlagor utgjorde priset för Norrland de senare åren intill

1927 18 kronor 25 öre per ton, vilket pris då gällde större delen av landet. Höjningen

i Norrland bar berott på höjda ombudskoslnader. En sänkning i södra Sverige

har samtidigt kunnat göras.

3 Detta bestrides av Väslgöta-bruken, som påstå, alt Närke-brukens pris inom samma

områden äro 1 krona lägre per ton.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majda proposition Nr 270.

år 1930 fastställda prissänkningen att minskas till 92 procent. Enligt uppgifter

från Västgöta-kalkbruken skulle prisförhöjningen för deras vidkommande

vara något lägre och för år 1929 uppgå till 88 procent samt

för år 1930 kunna beräknas till 72 procent. Även örn hänsyn i första hand

tages till Västgöta-kalkbrukens prissättningar, visa dessa siffror, att kalkindustrien

lyckats hålla sina priser relativt högt. Så framgår av inom lantbruksstyrelsen

förd statistik att prisläget för jordbrukets produkter under

första halvåret 1929 låg endast 38 procent över 1913 års pris och för dess

produktionsmedel i genomsnitt 61 procent över samma prisnivå. Kommerskollegii

svenska partiprisindex för samma tid visar ett prisläge, som

i medeltal låg 42 procent över 1913 års.1

Vid denna jämförelse har lantbruksstyrelsen icke tagit hänsyn till, att

kalkindustrien de senare åren börjat tillämpa olika priser för olika försäljningsområden,

ett förhållande som torde få tillskrivas de möjligheter,

som statens bidrag till kalkfrakterna öppnat. Den väsentliga prisförhöjningen

vid försäljning på Norrland motiveras enligt från kalkindustrien

inhämtade upplysningar av, att försäljningen till denna del av landet sker

i mindre poster och i allmänhet medför större försäljningsomkostnader.

Det torde icke lida tvivel, att den särskilda nedsättning av kalkfrakterna

på Norrland, som kom till stånd genom de år 1924 utfärdade, ännu

gällande bestämmelserna i ämnet och som högst väsentligi reducerade

de förut höga kalkprisen i Norrland, givit möjlighet till denna olika prissättning.

Verkningarna av gällande bestämmelser framgå för Norrlands

vidkommande av följande sammanställning av de tariffenligt utgående

bruttofrakterna för kalk vid transport av minst 5,000 kilogram, den fraktlindring

som nu åtnjutits, den som skulle åtnjutas, därest särskild fraktkostnadsbegränsning

icke stadgats för Norrland, samt de efter avdrag

av fraktlindringen återstående nettofrakterna.

1 Vissa Västgöta-kalkbruk uppgiva i en inlaga följande priser för förbrukare, grundade

på deras statistik:

Pris i me-

Pris 1913

Skillnad i

A r

delta!

i medeltal

öre

öre

öre

procent

1928 (o. 1929) ................................

128.13

74.43

53.7

72.15

1930................................................

120 (max.)

74.48

45.57

61.23

Bruken framhålla, att siffran 61.23 procent stämmer med lantbruksstyrelsens beräknade

prisnivå för jordbrukets produktionsmedel i genomsnitt, samt att brukens arbetslöner, 70

öre i timmen, nu ligga 119 procent högre än 1913.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition Nr 270.

Kalkfrakter till vissa orter inom Norrland.

17

Till

Från

Ö s

e r s u n d

S o

1 1 e f t

e å

B

oden

brutto - frakt

frakt- lind- ring

enligt

särbo- stäm- mel- serna

för

Norr- land

frakt- lind- ring

enligt

be- stäm- ma - serna

för

(riket i

övrigt

nettofrakt

brutto- frakt

frakt-

lind-

ring

enligt

särbe-

stäm-

mel-

serna

för

Norr-

land

frakt- lind- ring

enligt

be- stäm- mel- serna

för

riket i

övrigt

nettofrakt

brutto-

frakt

frakt- lind- ring

enligt

särbe- stäm- mel- serna

för

Norr- land

frakt- lind- ring

enligt

be- stäm- mel- serna

för

riket i

övrigt

nettofrakt

vid till- ämp- ning av

särbo- stäm- mel- serna

för

Norr- land

vidtill- lämp- ning

av be- stäm- mel- serna

för ri- ket i

övrigt

vidtill- lämp- ning av

särbe- stäm- mel- serna

för

Norr- land

vid till- lämp- ning

av be- stäm- mel- serna

för

riket i

övrigt

vidtill- lämp- ning av

särbe- stäm- mel- serna

för

Norr- land

vidtill- lämp- ning av

be- stäm- mel- serna

för

riket i

övrigt

ö

r e

P e

r 1

0 0

k i

1 O K

ram

Timmers-

dala......

216

141

122

75

94

228

153

131

75

97

320

245

198

75

122

Falköping

R.........

169

94

77

75

92

184

109

88

75

96

275

200

155

75

120

Kumla

140

75

56

65

84

155

90

67

65

88

247

182

134

65

113

Sala ......

119

54

41

65

78

133

68

51

65

82

225

160

118

65

107

Mattmar..

36

—

—

36

36

85

20

15

65

70

176

lil

82

65

94

Dessa siffror jämförda med ovanstående prisuppgifter visa tydligt, hurusom

den av statsmakterna år 1924 beslutade ökade fraktlindringen vid

leverans av kalk till Norrland helt utnyttjats av kalkproducenterna genom

ökning av kalkpriset vid försäljning till Norrland. I förhållande till

i mellersta och södra Sverige allmänt gällande pris utgör denna ökning

enligt de noteringar, som fastställts att gälla för år 1930, 4 kronor 40 öre

per ton och i förhållande till det för Närke m. fl. provinser tillämpade

priset 5 kronor 50 öre per ton eller respektive 44 och 55 öre per 100 kilogram.

De anförda siffrorna visa, att till och med vid så lång fraktdistans

som till Norrbotten (Boden) skillnaden mellan nu utgående nettofrakt

och den nettofrakt, som skulle utgått utan omförmälda begränsning

av fraktkostnaden till Norrlands fördel, icke i något fall överstiger 4

kronor 80 öre per ton och för den allmännast förekommande jordbrukskalken

eller den från Västgöta- och Närkes-distrikten håller sig emellan

4 kronor 50 öre och 4 kronor 80 öre per ton. För frakter, avseende Ångermanland

(Sollefteå), hilva motsvarande siffror 2 kronor 10 öre—2 kronor

30 öre per ton och för Jämtland (Östersund) 1 krona 70 öre—1 krona 90

öre för samma fraktkvantitet. Tydligen slukar prisförhöjningen i fråga

örn övre Norrland icke blott hela den extra fraktlindringen utan jämväl

en betydande del av den fraktlindring, som skulle hava kommit Norrland

till del vid tillämpning allenast av de för landet i övrigt gällande bestämmelserna.

Redan vid frakten till Jämtland och Ångermanland uppgår

— frånsett de sämst belägna delarna av Västgöta-kalkdistriktet —

prisförhöjningen till mer än hälften av nu utgående fraktlindring och för

sydligare delar av Norrland är det tydligt, att denna slukar större delen

av denna lindring. Det norrländska jordbruket skulle tydligen utan extra

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 233 höft. (Nr 27O.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

lindring av kalkfrakterna kava befunnit sig i en gynnsammare ställning

örn, såsom förr varit fallet, samma kalkpris tillämpats för denna landsdel

som för övriga delar av landet. Att kalkfraktlindringen således i kär relaterade

fall i betydande grad tillgodogöres av kalkindustrien synes lantbrukstyrelsen

ligga i öppen dag; oell att det här rör sig örn betydande

belopp, torde framgå därav, att enligt de i Stockkolms superfosfatfabriksaktiebolags

ovan omförmälda framställning anförda siffror — vilka, enligt

vad lantbruksstyrelsen bos järnvägsstyrelsen inhämtat, synas kunna lämnas

utan erinran — det statsbidrag, som utgår för kalkfrakter enbart till

Norrland norr örn Östersund, uppgår till ett belopp av inemot 130,000

kronor, motsvarande mer än 10,000 ton kalk från mellersta och södra

Sverige.1

Örn och i vad mån kalkfraktlindringsanslaget även i fråga örn övriga

delar av landet kan sägas komma kalkindustrien till del är betydligt svårare

att med siffror belysa. Emellertid synes det lantbruksstyrelsen tydligt,

att detta anslag utnyttjas och kan komma att ytterligare utnyttjas

av kalkindustrien, utan att motsvarande fördelar vinnas av jordbruket.

Den olika prissättning, sorn, enligt vad kalkintressenterna inom Västergötland

anfört, för närvarande tillämpas för mellersta och södra Sverige,,

synes tydligt bära vittne härom. Det lägre pris, som tillämpas för Närke

m. fl. närliggande landskap, avser ju Närke-kalkbrukens naturliga avsättningsområde.

Då kalkindustrierna i Närke och Västergötland såväl

nied hänsyn till kalkens kvalitet som tillverkningskostnad m. m. enligt

lantbruksstyrelsen förmenande måste anses tämligen jämnställda, kan det

knappast anses varken såsom ett jordbruksintresse eller ett statsintresse

att med statsmedel åstadkomma en konkurrens olika industriföretag emellan,

vilken visserligen kanske bidrager att i någon mån sänka kalkprisen

inom de områden, där konkurrensen pågår, men där denna prissänkning

med all säkerhet icke svarar emot kostnaderna för statsverket. Ur

nationalekonomisk oell i förevarande fall jämväl statsekonomisk synpunkt

torde det väl få anses lämpligast, att jordbruket fyller sitt kalkbehov

från närmaste kalkproduktionsort, under förutsättning att tillverkningsmöjligheter

och pris där äro tillfredsställande. En viss garanti mot alltför

höga pris torde få anses ligga i den omständigheten, att konkurrensen

överallt synes kunna göra sig fritt gällande. Så vitt lantbruksstyrelsen

kunnat utröna, förefinnes nämligen icke i någon del av landet någon allt

omfattande sammanslutning av kalkproducenter.

Av det sålunda anförda finner lantbruksstyrelsen framgå, att mycket

starka skäl föreligga för det antagandet, att ifrågavarande anslag dels direkt

kommit kalkindustrien till godo, dels genom åtgärder från dess sida

1 Västgöta-bruken påvisa dock, att enligt samma siffror endast något mer än 3,500 ton

härröra från Västergötland och att därå enligt beräkning skulle belöpt en fraktlindring

av endast något över 54,000 kronor. — Jfr sid. 24 nedan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270, 19

utnyttjats för ändamål, som icke torde hava varit av statsmakterna avsedda.

Lantbruksstyrelsen övergår så till frågan örn de enskilda järnvägarnas

förhållande till kalkfraktlindringsanslaget. Jämväl för bedömandet

av deras möjlighet att därav draga fördel föreligger nu en del material;

lantbruksstyrelsen anför därom bland annat:

Järnvägsstyrelsen har, med anledning av Tomtens kalkbruksaktiebolags

anmälan i förenämnda skrivelse, företett material, som föranlett

närmare undersökningar på området. Jämväl representanter för så gott

som samtliga kalkbruk, belägna vid enskilda järnvägar inom Västergötland.

hava i sin med anledning av Tomtens kalkbruksaktiebolags anmälan

till chefen för jordbruksdepartementet den 7 december 1929 avlåtna

skrivelse i ärendet bidragit till denna frågas belysning.

Tomtens kalkbruksaktiebolag avsåg med sin anmälan att fästa järnvägsstyrelsens

uppmärksamhet på det förhållandet, att vissa enskilda

järnvägar, invid vilka kalkbruk vore belägna, lämnade dessa kalkbruk

extra fraktrabatt för av dem befraktad kalk, en rabatt som möjliggjordes

genom de höga frakttillägg (s. k. extra banavgifter), som respektive

järnvägar fått medgivande åsätta jämväl för kalkfrakter vid samtrafik.

Dessa banavgifter täcktes, åtminstone när fråga vore örn kalkbefraktning

på längre avstånd, helt eller så gott som helt av statsmedel, då

kalkfraktlindring finge beräknas jämväl å den fraktkostnad, som förorsakades

av dem. Vederbörande enskilda järnvägar, som finge uppbära

banavgifterna, avstode en del av dessa avgifter till de vid respektive

järnvägar belägna kalkbruken. På grund härav hade dessa kalkbruk

kommit i en gynnsammare ställning än de kalkbruk, som vore belägna

invid statens eller andra enskilda järnvägar och icke kunde eller

finge tillgodoräkna sig dylika extra fraktrabatter. Denna gynnsammare

ställning hade de åsyftade kalkbruken utnyttjat till att i konkurrenssyfte

under sken av »fraktrestitution» 1 sänka sitt kalkpris inom områden,

där sådant befunnes lämpligt.

Att denna anmälan haft ett visst fog för sig, framgår tydligt av järnvägsstyrelsens

skrivelse i ärendet. Lantbruksstyrelsen kan icke undgå

att ifrågasätta, huruvida det ur konkurrenssynpunkt tillämpade lägre

priset för västgötakalk inom Närke-kalkbrukens vanliga försäljningsområde

icke kan äga samband med likartade ekonomiska transaktioner.

Något direkt belägg härför anser sig styrelsen dock icke hava funnit. I

sin omförmälda skrivelse till bemötande av Tomtens kalkbruksaktiebolags

anmälan hava vederbörande kalkbruksintressenter visserligen icke

ifrågasatt riktigheten av de lämnade uppgifterna, men dock sökt klar
-

1 Bolaget har vid en inlaga fogat avskrift av etl cirkulär från Mellersta Sveriges Kalkbruks

Centralförening med uppgift å de fraklreslitutioner föreningen tillgodonjuter vid

transport av kalk till 38 stationer vid 5 olika järnvägar. Reslitutionerna växla mellan

1 krona 40 öre och 2 kronor 17 öre per ton.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Marits proposition Nr 270.

lägga det oberättigade i bolagets framställning genom att påvisa, vilka

möjligheter bolaget ägde att, oaktat det stöd ifrågavarande kalkbruk fått

genom fraktrabatterna, upprätthålla och öka sin avsättning. Frågan

örn denna konkurrens torde knappast beröra lantbruksstyrelsens verksamhetsområde

och synes för övrigt sakna betydelse för den styrelsen

nu anbefallda utredningen. Av så mycket större betydelse ur denna

synpunkt är däremot, vad som i detta sammanhang kommit i dagen rörande

de enskilda järnvägarnas s. k. banavgifter och dessas förhållande

till statens bidrag till lindring av kalkfrakterna.1

Av vad redan anförts framgår, att riksdagen upprepade gånger framhållit

nödvändigheten av, att s. k. extra banavgifter till de enskilda järnvägarnas

förmån vid samtrafik, så vitt fråga vore örn kalkbefraktning,

1 möjligaste mån inskränktes. Före år 1917 funnos, såvitt lantbruksstyrelsen

kunnat inhämta, extra banavgifter endast i ringa omfattning.

Dessa avgifter, som ingingo i statsbidraget, belastade detta endast oväsentligt.

Vid nyssnämnda tidpunkt måste järnvägarna emellertid till

följd av de svårigheter, varmed de under kristiden hade att kämpa, tillföras

extra banavgifter i betydligt större utsträckning än förut. Att

märka är, att dessa extra banavgifter icke utgöra den av kristiden förorsakade

allmänna fraktförhöjningen, utan extra tillägg, som icke motsvaras

av liknande förhöjning vid befraktning å statens järnvägar. De

extra banavgifterna, för vilka en noggrann redogörelse lämnas i järnvägsstyrelsens

förenämnda skrivelse, äro fortfarande ganska betydande.

Icke sällan uppgå de till 20—25 kronor per 10,000 kilogram, det vill säga

2 kronor 50 öre per ton. Då vid samtrafik flera banor beröras, kunna

därför ifrågavarande avgifter spela en betydande roll, som siffermässigt

tämligen väl belyses av de utav lantbruksstyrelsen redan anförda

uppgifterna örn kalkfrakter till vissa orter inom Norrland. Av där anförda

siffror framgår t. ex., att bruttofraktkostnaden till Sollefteå för

100 kilogram kalk från Timmersdala i Västergötland med 44 öre överstiger

kostnaden för frakten från Falköping-Kanten. Per 1,000 kilogram utgör

sålunda merkostnaden 4 kronor 40 öre. Att märka är, att fraktkostnaden

från dessa båda orter, vilka äro belägna i södra delen av Västgöta-kalkdistriktet,

med hänsyn till fraktavståndet borde vara ungefär

lika. Orsaken till fraktskillnaden är att söka däruti, att Timmersdala

ligger vid en enskild järnväg och att forslingen därifrån berör flera

järnvägar, statens och två enskilda, varigenom frakten ökas dels genom

allmän förhöjning i grundtaxan (statsbanetaxan) genom s. k. ordinarie

1 De avgifter, som här i huvudsak komma i fråga, äro av 2 slag: dels sådana, som vållas

av all samtrafik; de kallades tidigare i regel »ordinarie banavgifter» men benämnas

i den taxa, som den 1 juli 1930 träder i kraft, »övergångsavgifter»; och dels

sådana, som utgöra ett av vederbörande järnvägs ekonomi betingat tillägg till eljest gällande

taxa, s. k. »extra banavgifter» (i nya taxan »banavgifter»). Alla dessa avgifter fastställas

numera genom Kungl. Majit.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

banavgifter, som tillämpas i all samtrafik, dels genom betydande extra

banavgifter. Möjligheten för Timmersdala att konkurrera på marknaden

beror således helt och hållet därpa, att statsverket genom fiaktlindring

helt eller åtminstone huvudsakligen bekostar fraktskillnaden. Såsom

av förenämnda sammanställning framgår, utgör i förevarande fall

skillnaden just nära nog samma belopp som skillnaden i fraktkostnaden

eller 44 öre per 100 kilogram och 4 kronor 40 öre per ton. Att statsverket

sålunda till fördel särskilt för de enskilda järnvägarna belastas med

betydande utgifter synes härav tydligt ådagalagt. Huru stora belopp

det här rör sig örn, är svårt att säga. En verklig utredning härutinnan

kan naturligtvis verkställas av järnvägsstyrelsen, men torde medföra

betydande arbete. Enligt vad representanter för de kalkbruk, som äro

belägna invid ifrågavarande järnvägar, nyligen under hand meddelat

lantbruksstyrelsen, skulle den ökade belastning av kalkfraktlindringsanslaget,

som förorsakas av detta förhållande, enligt deras uppskattning

uppgå till ett belopp av 100,000—150,000 kronor. I den mån anslaget av

sådana orsaker belastas, måste det enligt lantbruksstyrelsens förmenande

närmast vara att anse såsom en subvention åt de enskilda järnvägarna.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det nämligen för närvarande

ur jordbrukssynpunkt icke vara nödvändigt att upprätthålla en

kalkindustri utefter de enskilda järnvägarna i större omfattning, än som

föranledes av behovet inom respektive bruks naturliga avsättningsområde.

Förefintliga möjligheter till kalkproduktion å orter invid statsbanorna

äro nämligen, åtminstone örn tid till anpassning efter förhållandena

bjudes, med all säkerhet tillräckligt stora för tillgodoseende av

jordbrukets kalkbehov i sådana fall, då transporten lämpligast försiggår

å statens järnvägar.

Det synes lantbruksstyrelsen knappast försvarligt att, såsom nu sker,

staten genom direkt anvisade medel utjämnar de fördelar respektive olägenheter,

de olika kalkbruken på grund av sitt läge sinsemellan hava

vid avsättningen av sin vara. Förhållandet torde vara ganska enastående

inom svenskt näringsliv. I varje fall måste lantbruksstyrelsen finna

det oriktigt och vilseledande att på sådant sätt använda statsmedel

rubriceras såsom anvisade till jordbrukets främjande.

Av föreliggande uppgifter att vissa enskilda järnvägar beviljat invid

dem belägna kalkindustriföretag särskilda fraktrabatter, som utbetalats

till producenterna, framgår tydligt att, om också de beviljade

extra banavgifterna till en början varit behövliga för järnvägarnas

drift, så icke längre är fallet, åtminstone icke i den utsträckning, vari

de nu förekomma. Här har tillfälle yppat sig för de enskilda järnvägarna

att tillgodogöra sig fraktlindringsanslaget, och detta till och med i

så stor utsträckning att de kunnat dela med sig åt kalkproducenterna,

givetvis i det väl förståeliga syftet att dessa genom större konkurrenskraft

skulle öka sin produktion och därmed också respektive järnvägars

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

befraktning. Kalkproducenterna, som dock känna trycket av de höga

extra banavgifterna, ifrågasätta emellertid deras totala indragande och

således en återgång till förhållandena, sådana de gestaltade sig före år

1917.

Av vad sålunda anförts lärer, fortsätter lantbruksstyrelsen, framgå,

att den uppfattning, att kalkfraktlindringsanslaget icke helt kommer

jordbruket till godo, som på vissa håll gjort sig gällande, varit berättigad

jämväl i så måtto, att de enskilda järnvägarna lyckats taga en betydande

del av anslaget i anspråk.

Lantbruksstyrelsen anför vidare: Såsom förut nämnts upptogo redan

1919 års sakkunniga i sin promemoria frågan, huruvida andra kalkförbrukare

än jordbrukare icke kunde komma i tillfälle att utnyttja statsanslaget

till fraktlindring för jordbrukskalk m. m. De sakkunniga ansågo

detta icke vara uteslutet. Något material för bedömandet av den

utsträckning, vari ifrågavarande statsmedel komma till annan användning

än som åsyftats, föreligger emellertid lika litet nu som då. Omöjligt

är dock icke, att sa är fallet, da ju någon verklig kontroll över den

befraktade kalkens användning svårligen kan åstadkommas.

Lantbruksstyrelsen utreder även närmare den förut antydda frågan

huruvida de statliga bestämmelserna till lindring av fraktkostnaderna

för kalk, sådana de nu tillämpas, kunna anses främja eller skada en

sund och jämn, ur jordbrukssynpunkt önskvärd utveckling av kalkindustrien.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att skrivelsen från Stockholms super - fosfatfabriksaktiebolag synes giva särskild anledning till en undersökning

av denna fråga, samt anför härom i huvudsak följande: Bolaget

har vid Mattmar i Jämtland anlagt en modern kalkugn med betydande

kapacitet. Örn anläggningen kunde till fullo utnyttjas, skulle tillverkningskostnaderna

nedbringas och medgiva nedsatt pris. Till följd av

livlig konkurrens från södra Sveriges kalkdistrikt, möjliggjord därigenom

att staten helt betalar kalkfraktkostnaderna i Norrland, i den män

de överstiga ett visst minimibelopp, finner bolaget sig icke ens kunna

utnyttja marknaden inom Norrland norr örn Mattmar. Prisreduktion å

jordbrukskalk kan på grund därav icke komma till stånd. Bolaget ifrågasätter

därför ändring beträffande anslagets fördelning.

Innan lantbruksstyrelsen ingår närmare på denna del utav frågan, gör

styrelsen en återblick på utvecklingen av den industri, som förser jordbruket

med kalk.

Av gammalt hava de siluriska områden i Västergötland och Närke,

där s. k. hallkalksten förekommer sammanlagrad med alunskiffer, varit

produktionsorter för kalk, som kunnat komma jordbruket till godo.

Då alunskiffern lämnar bränslet, har produktionen blivit billig. Enligt

tillgängliga uppgifter (t. ex. professor Juhlin-Dannfelt i Lantbrukets

bok) innehåller den vanliga kalken från Västergötland och Närke 65—

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition Nr 270.

75 procent kalciumoxid. Stockholms superfosfatfabriksaktiebolag räknar

med en halt av cirka 75 procent hos denna kalk. Tillverkmngspriset

var tidigare så lågt, att kalktillverkning med dyrbarare bränsle knappast

kunde konkurrera. Kalk för industriell användning, där kalkens

värde väsentligen är beroende av dess renhet, kom emellertid ratt allmänt

att tillverkas inom andra delar av landet, där renare kalksten förekommer.

Allt efter som tillverkningen av sådan kalk ökades, började

överskottskalk härifrån att komma jämväl jordbruket till godo. Genom

rationalisering, kanske framför allt tillverkning i större skala, har priset

å denna kalk kunnat sänkas, under det att västgötakalken och närkekalken

under trycket av stigande arbetskostnader i förening, åtminstone

i vissa fall, med överkapitalisering kommit att relativt stiga i pris.

Denna utveckling har gjort sig gällande inom olika delar av landet.

Trots den fördel kalkfraktlindringsbidragen bereda den billiga västgötaoch

närkekalken, hava andra kalkbruk inom dem närliggande områden,

där jordbrukarna verkligen kalkylera sina kalkinköp, icke sällan kunnat

uppträda som konkurrenter även ifråga örn jordbrukskalk på grund av

det högre värdet hos produkten. Föreliggande material möjliggör en

jämförelsevis god sifferbelysning av dessa förhållanden, såvitt angår

övre Norrland. Lantbruksstyrelsen har redan anfört de pris, som en del

kalkbruk ämna tillämpa för år 1930. Genom att med ledning av dessa

priser och tillgängliga uppgifter angående lantmännens kostnader för

nettofrakter vid befraktning från olika orter beräkna priset för kalk

vid olika platser i Norrland och sedan på grund därav beräkna det pris,

lantmannen får betala per ton ren kalk, belyses bäst det verkliga läget

på kalkmarknaden. Vid beräknande av mängden ren kalk har lantbruksstyrelsen

utgått från medeltalet för ovan anförda siffror för västgötaoch

närkekalk eller 70 procent. För mattmarkalken har styrelsen ansett

sig böra räkna med det tal, superfosfatfabriksaktiebolaget själv angivit,

eller 90 procent. Lantbruksstyrelsen har under hand inhämtat, att detta

procenttal angiver minimihalten och att medelhalten med säkerhet torde

kunna beräknas ligga över 92 procent. Från västgötahåll göres också

gällande, att ett medeltal för den vanliga jordbrukskalken från västgötadistrikten

torde ligga något över 70 procent och kanske närma sig 75

procent. Någon orätt synes knappast göras, då man räknar i underkant

ifråga örn båda de kalkslag, som jämföras.

Prisläget för kalk i de fyra nordligaste länen framgår av följande två

sammanställningar av priserna i en huvudort inom vart och ett av dessa

län med utgångspunkt dels från nuvarande fraktbegränsning för kalk

tili Norrland, dels från den förutsättningen, att dylik begränsning icke

förefunnes.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Pris per ton kalciumoxid (CaO) enligt för år 1930 fastställda priser med tillämpning

av gällande bestämmelser rörande kalkfraktlindring.

Kalk från

Halt

av

CaO i

procent

Pris

per ton

till- verk- nings- orten

kronor

Ö s

ers

u n d

Sollefteå, Åsträsk,

Boden

Frakt

per ton

kronor

Pris

per ton

kalk

kronor

Pris

per ton

CaO

kronor

Frakt

per ton

kronor

Pris

per ton

kalk

kronor

Pris

per ton

CaO

kronor

Timmersdala ...........................

70

20.0 0

7.50

27.50

39.20

7.50

27.50

39.20

Falköping-Ranten .....................

70

20.00

7.50

27.50

39.2 0

7.50

27.50

39.20

Mattmar .................................

90

29.00

3.60

32.6 0

36.00

6.60

35.50

39.40

Pris per ton kalcinmoxid (CaO), därest nettofraktbegränsning för jordbrnkskalk från

Västgöta- och Närke-kalkbruken till Norrland icke ägt rnm.

Pris

pr ton

till- verk- nings- orten

kr.

Östersund

Sollefteå

Åsträsk

Boden

—

Kalk från

Halt

av

CaO

i%

Frakt

per

ton

kr.

Pris

per

ton

kalk

kr.

Pris

per

ton

CaO

kr.

Frakt

per

ton

kr.

Pris

per

ton

kalk

kr.

Pris

per

ton

CaO

kr.

Frakt

per

ton

kr.

Pris

per

ton

kalk

kr.

Pris

per

ton

CaO

kr.

Frakt

per

ton

kr.

Pris

per

ton

kalk

kr.

Pris

per

ton

CaO

kr.

Timmers- dala......

70

20. oo

9.40

29.40

42.oo

9.70

29.70

42.4 0

11.20

31.20

44.60

12.20

32.20

46.00

Falköping

-Ranten

70

20.oo

9.20

29.2 0

41.70

9.60

29.60

42.2 0

11.00

31.00

44.3 0

12.00

32.00

45.70

Mattmar..

90

29.00

3.60

32.60

36.oo

7.oo

36.00

40.00

8.40

37.40

41.50

9.40

38.40

42.60

Förestående siffror synas tydligen giva vid handen, att, om också priset

å mattmarkalken per ton synes högt i förhållande till priset å västgötakalken,

den förra kalken dock i realiteten inom Jämtlands län blir

billigare och i de övriga länen obetydligt dyrare — enligt de anförda

talen endast 20 öre billigare per ton ren kalk. Detta lägre pris för västgötakalken

kostar statsverket betydande belopp. Enligt superfosfatfabriksaktiebolagets

beräkningar, vilka, enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat

hos järnvägsstyrelsen, torde få anses riktiga, utgjorde år 1927

förbrukningen av söderifrån fraktad jordbrukskalk uti förenämnda fyra

län 10,468 ton. Den härför utgående fraktlindringen utgjorde 128,910

kronor eller i genomsnitt 12 kronor 30 öre per ton. Hade samma kalkmängd

levererats till respektive orter från Mattmar, skulle fraktlindringen

icke hava uppgått till mer än 54,749 kronor eller 5 kronor 20 öre

per ton kalk. I runt tal kostar således befraktningen av kalken söderifrån

det svenska statsverket 7 kronor per ton mer, än örn samma kalk

levererats från Mattmar. Icke ens vid borttagande av begränsningen av

fraktkostnaden för jordbrukskalk till Norrland skulle kalkpriset därstädes,

under förutsättning att kalken levererades från Mattmar, över
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 270. 25

stiga det, sorn nu utgår för västgötakalken, med mer än O.so—3.40 kronor

per ton ren kalk.

Då lantmännen i allmänhet icke känna till olika kalksorters relativa

värde, utövar den lågprocentiga kalken en kännbar konkurrens med den

högprocentiga, till synes dyrare, men i verkligheten kanske billigare varan.

Att stora svårigheter då möta för utvecklingen av kalkproduktionen

inom Norrland synes vara tydligt, och med skäl torde det kunna

sägas, att den nuvarande ordningen för statens understödsverksamhet

på här ifrågavarande område innebär ett verkligt hinder för en annars

antaglig utveckling av kalkindustrien i Norrland. Lantbruksstyrelsen

har icke varit i tillfälle att verkställa liknande undersökningar ifråga

örn andra delar av landet. Att en närmare granskning skulle visa, att

för andra delar av landet liknande, örn också siffermässigt mindre betydande,

svårigheter hindra en mera allmän tillverkning av kalk för jordbruksändamål,

är sannolikt.

Den utredning, lantbruksstyrelsen sökt åvägabringa rörande verkningarna

av gällande bestämmelser på området, anser styrelsen på intet

vis vara uttömmande. Emellertid finner styrelsen därav otvetydigt framgå,

att de anslagna statsmedlen endast delvis och kanske till jämförelsevis

mindre del komma jordbruket till godo. Medlen, som, då produktionen

av billig jordbrukskalk ännu förekom så gott som uteslutande i Västergötland

och Närke, i större omfattning torde tillgodokommit jordbruket,

hava på grund av ändrade förhållanden i allt större utsträckning

blivit ett understöd åt vissa enskilda järnvägar samt åt kalkindustrien

i Västergötland och Närke, som endast tack vare detta anslag kunnat

upprätthålla sin verksamhet uti hittillsvarande omfattning. Ur jordbrukssynpunkt

är likgiltigt, varifrån kalken levereras. Då kalken från

kalkbruk invid statens järnvägar numera torde kunna fylla jordbrukets

behov, lärer det knappast vara ett jordbruksintresse, att ur befraktningssynpunkt

sämre belägna kalkbruk drivas i oförminskad omfattning genom

direkt statssubvention.

Undersökningen synes också hava ådagalagt, att nu gällande regler,

vilka gynna kalkbefraktningar på långa avstånd, numera, sedan kalktillverkning

börjat i Norrland, visat sig mindre ändamålsenliga. Dessa

regler möjliggöra och hava också utnyttjats för en konkurrens kalkproducenterna

emellan, vars omkostnader helt få betalas av statsverket.

Lantbruksstyrelsen uppställer därpå till besvarande den frågan, huruvida

under sådana förhållanden bärande skäl fortfarande föreligga att

för ändamålet offra så betydande statsanslag, och anför därom bland

annat: Lantbruksstyrelsen har endast att bedöma frågan ur jordbrukets

synpunkt. Såsom motiv för anslagen framhölls i början deras uppfostrande

betydelse för att lära lantmännen att använda kalk även där så

icke av gammalt skett. Betydelsen av nämnda motiv har efterhand min
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

skats. Av en viss betydelse är även frågan, i vad mån uppfattningen

om kalkens betydelse undergått- förändring.

Kalk som växtnäringsämne behöver sällan tillföras. Dess betydelse

ligger mera i de biologiska och fysiologiska verkningarna i jorden.

Dessa bero av jordens egenskaper. Uppfattningen, örn och när kalk behöver

tillföras en jord, torde knappast vunnit stadga. Dock torde med

säkerhet kunna sägas, att kalktillförsel stundom skett, där så icke varit

ekonomiskt fördelaktigt. Å andra sidan kvarstår såsom erkänd regel,

att kalk för vissa jordar är nödvändig. Däremot torde meningarna vara

delade örn kalk, som dock finnes inom olika delar av landet, alltjämt bör

beredas den i frakthänseende gynnsamma särställning, den innehar. För

jordbruket i dess helhet spelar kalken vid sidan av konstgödselmedlen

en jämförelsevis underordnad roll. Med hänsyn till de jordbruk, för

vilka kalk är ett nödvändigt produktionsmedel, och i betraktande av de

relativt höga fraktkostnaderna därå, synes det dock lantbruksstyrelsen,

som örn åtminstone vid längre befraktningsavstånd lindring av kalkfrakterna

tills vidare är berättigad.

Att kalkfrakterna ur jordbr ukssynpunkt spela en icke obetydlig roll

framgår bland annat därav, att enligt uppgift från statens järnvägars

inrikes taxebyrå fraktbeloppen för kalk under tiden oktober 1928—september

1929, inklusive extra banavgifter, i runt tal beräknas hava uppgått

till sammanlagt 1,500,000 kronor, varav statsverket bidragit med

651,704 kronor. Örn också nämnda belopp, tack vare de extra banavgifterna

och den abnormt stora befraktning, som kalkfraktlindringsanslaget

medgivit och konkurrensen framkallat även på mycket långa avstånd,

äro avsevärt högre än vid en naturlig utveckling av kalkindustrien,

giva siffrorna dock en antydan örn kalkbefraktningens ekonomiska

betydelse för jordbruket.

Den taxa, som fastställts för statens järnvägar att gälla från och med

1 juli 1930, innebär vissa jämkningar till jordbrukets fördel. Det oaktat

äro fraktkostnaderna i förhållande till dem, som gällde före kriget, betydande

och mycket kännbara för jordbruket med dess relativt låga prisläge

för sin produkter.

Dessa förhållanden framgå av en jämförelse emellan de före världskriget

gällande, de nu gällande och de enligt Kungl. Maj :ts beslut för tiden

efter den 1 juli 1930 fastställda fraktsatserna, varvid de två sistnämnda

fraktsatserna jämväl uträknats i procent av de före kriget gällande. Då

befraktning av kalk sällan torde ske i mindre poster än 5,000 kilogram —

den lägsta mängd för vars befraktning statsbidrag kan utgå — hava upptagits

dels fraktsatserna för denna storleksgrupp, dels ock för 10,000 kilogram.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

27

Vägsträcka

km.

Före kriget

gällande

frakt öre per

100 kg.

Nu gällande

frakt öre per

100 kg.

Nii gällande

frakt i proc.

av före kriget

gällande

Fr. o. m.

1930 gällande

frakt öre per

100 kg.

Fr. o. m. 1/7

1930 gällande

frakt i proc.

av före kriget

gällande

Sändningar om 5,000 kilogram

50.......................

25

50

200

55

220

100.......................

37

69

186

80

216

200........................

60

106

176

123

204

500........................

104

176

170

217

208

800........................

143

238

167

307

215

1,000........................

169

280

166

367

217

1,500........................

234

384

164

517

220

Sändningar om

minst 10,000 kilogram per vagn

50........................

14

31

222

30

215

100........................

22

47

213

45

204

200........................

35

70

200

69

197

500........................

66

126

191

126

191

800........................

98

184

188

180

184

1,000........................

118

220

186

216

183

1,500........................

170

313

184

306

180

Där järnvägsvagns fulla kapacitet med avdrag av högst 5 procent utnyttjas,

skola ytterligare sänkta fraktsatser tillämpas. Enligt uppgift

från statens järnvägar fraktas kalk dels i s. k. I-vagnar eller öppna, av

presenning täckta vagnar med en bärighet av 12—19—20 ton, dels i

s. k. R-vagnar eller speciellt för kalk avsedda, täckta vagnar med en bärighet

av 11—12 ton. R-vagnar användas för närvarande mera sällan.

De lägre fraktsatserna kunna således endast komma till användning vid

försändning av partier örn betydligt över 10,000 kilogram. Någon motsvarighet

härtill förefanns icke i de bestämmelser, som gällde före kriget,

och saknas likaledes i nu gällande föreskrifter på området.

De jämkningar, som genom sistnämnda bestämmelse ernåtts till jordbrukets

fördel, framgå av följande sammanställning.

Vägsträcka,

km.

Före kriget

gällande

frakt öre per

100 kg.

Nu gällande

frakt öre per

100 kg.

Nu gällande

frakt i proc.

av före kriget

gällande

Fr. o. m. 1/i

1930 gällande

frakt öre per

100 kg.

Fr. o. m. 1/i

1930 gällande

trakt i proc.

av före kriget

gällande

50......................

14

31

222

25

178

100........................

22

47

213

38

173

200........................

35

70

200

60

171

500........................

66

126

191

113

171

800........................

98

184

188

164

167

1,000........................

118

220

186

198

168

1,500.......................

170

313

184

283

166

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Dels emedan kalk i regel förbrukas i jämförelsevis stora mängder, dels

på grund av kalkens låga pris i förhållande till fraktkostnaden torde

kalk för framtiden i regel fraktas efter här senast angivna fraktsatser.

Jämföras dessa med det allmänna fraktläget för jordbruket, torde ej mycket

vara att säga därom. I förhållande till prisläget å åtskilliga av lantbrukets

produkter äro de dock mycket betungande och en ytterligare reducering

är önskvärd.

Lantbruksstyrelsen övergår härefter till att undersöka, örn fraktlindringen

kan ordnas så, att de mindre önskvärda följderna av nu tillämpade

regler kunna undvikas.

Lantbruksstyrelsen finner skäl till erinringar emot nämnda grunder i

första hand beträffande begränsningen av kalkfrakterna till Norrland

samt fraktlindring å de extra banavgifterna vid enskilda järnvägar.

Bestämmelserna angående fraktbegränsning till Dalarna och Norrland

hava tillkommit på förslag av lantbruksstyrelsen och torde då varit berättigade.

Då funnos ej lokala kalkbruk för det norrländska jordbrukets

behov. Förhållandena hava redan i viss mån ändrats, och förutsättningar

för att exemplet från Mattmar kan mana till efterföljd torde

föreligga, därest avsättning för norrländsk jordbrukskalk kan under en

naturlig konkurrens förbehållas hemortens producenter. En viss säkerhet

för att kalkprisen i Norrland icke kunna drivas avsevärt i höjden,

även örn konkurrensen från södra Sverige skulle minskas, torde ligga i

tillförseln sjöledes, som äger rum i icke obetydlig utsträckning.1 Lantbruksstyrelsen

anser under sådana förhållanden övervägande skäl tala

för, att den särställning, som gällande bestämmelser angående lindring

av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av jordbrukskalk till Norrland

och Dalarna medgiva, kan upphöra.

Kalkfraktlindring borde enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke heller

längre få tillgodonjutas å de enskilda järnvägarnas extra banavgifter

eller andra fraktomkostnader, som icke motsvaras av liknande umgälder

vid statens järnvägar. Skäl torde ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen

har att företräda, icke föreligga för statsverket att medgiva högre fraktlindring

vid befraktning helt eller delvis å enskilda järnvägar än vid

transport över motsvarande väglängd å statens egna järnvägar.

Skall fraktlindring för kalk icke medföra de påvisade, för statsverket

betungande och åtminstone ur jordbrukssynpunkt obehövliga följderna,

torde lindringen böra utgå enligt sådana regler, att det ur fraktsynpunkt

alltid blir för köparen fördelaktigast att köpa från närmaste produktionsort.

1 Strå kalkbruks aktiebolag med flera producenter hava i en inlaga gjort gällande, att risk

för en prisfördyrande monopolställning för Mattmarbruket skulle bliva följden, samt hava

sökt göra sannolikt att konkurrensen sjöledes icke skulle kunna hålla priset på lämplig nivå.

De räkna med en årlig tillförsel sjöledes av cirka 3,000 ton, som på grund av fraktförhållandena

skulle förbrukas endast i kustlandet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 270.

Beträffande sättet för fraktlindringens framtida beräknande diskuterar

lantbruksstyrelsen en likformig, procentuell sänkning av 40 procent å

alla kalkfrakter (med undantag för banavgifter, som nyss anförts). Styrelsen

anser dock ett modifierat bibehållande i huvudsak av nuvarande

system tills vidare lämpligare.

Styrelsen anför därom bland annat: För närvarande utgör den lägsta

frakt, för vilken statsbidrag utgår, 66 öre per 100 kilogram. Nämnda

fraktbelopp motsvarar å statens järnvägar 171 kilometer. Det sjunkande

allmänna prisläget ävensom den allmänna nedsättning i fraktkostnaderna

för kalk, som den nya frakttaxan medför, finner lantbruksstyrelsen

utgöra skäl för att minimifraktbeloppet något sänkes och att fraktlindring

inträder vid något kortare väglängd än nu. Lantbruksstyrelsen föreslår

därför, att den minimifrakt, varå statsbidrag må utgå, fastställes

till 50 öre per 100 kilogram, vilket närmast motsvarar 150 kilometer. Före

kriget utgick fraktlindring, där fraktbeloppet översteg 30 öre per 100

kilogram. Denna fraktsats svarade för statens järnvägar då likaledes

mot cirka 150 kilometer. En minimifrakt av 50 öre utgör en förhöjning

av det före kristiden fastställda fraktminimum med 66 procent. Till

jämförelse må erinras, att kalkprisen fob produktionsorten enligt lantbruksstyrelsens

beräkning för år 1930 komma att ligga 92 procent över

1913 års priser och enligt Yästgötakalkbrukens egna beräkningar 72 procent

över samma prisläge.1 Dessa siffror synas tala för, att den av lantbruksstyrelsen

föreslagna reduceringen av minimifrakten är väl avvägd.

Av statens järnvägars inrikes taxebyrå har, på sätt uppgjord P. M.

angående statsbidrag för befraktning av jordbrukskalk (Bil. B) med tillhörande

diagram2 utvisar, gjorts ett utkast till ny skala för beräkning av

förevarande statsbidrag. Utgångspunkten för detta förslag är, att fraktlindring

såsom ovan ifrågasatts skall vid tillämpning av den nya taxan

börja utgå vid ett befraktningsavstånd av 151 kilometer, samt att den

utgående nettofrakten skall ökas vid längre befraktning på sådant sätt,

att det i överensstämmelse med lantbruksstyrelsen redan uttalade uppfattning

i frakthänseende alltid skall bliva avgjort billigast för jordbrukaren

att tillgodose sitt kalkbehov från närmaste kalkproduktionsort.

För ändamålet har föreslagits en ökning av nettofrakten med cirka 3 öre

per 100 kilogram eller cirka 30 öre per ton för varje 50 kilometer ökad

väglängd. Enligt nu gällande regler utgår nettofraktförhöjningen vid

denna väglängd med något, ehuru obetydligt, lägre belopp.

Ett godkännande av dessa nya nettofraktsatser torde, såvitt angår befraktning

å statens järnvägar, icke komma att medföra ökade krav på

statskassan.

Styrelsen har efter samråd med järnvägsstyrelsens inrikes taxebyrå,

som avgivit en promemoria i ärendet, uppställt vissa alternativa förslag,

som medföra besparingar till olika belopp. Styrelsen anför härom: Då

1 Brukens senare beräkningar utvisa 61 procent.

2 Diagrammet reproduceras här icke.

s. 30 Kontrollera mot PDF

yttranden.

JärnTigs
styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

förslaget förutsätter borttagandet av fraktbegränsningen för Norrland,

skulle vid förslagets genomförande kraven på statskassan givetvis komma

att minskas. Denna minskning bar taxebyrån — likasom Stockholms

superfosfatfabriksaktiebolag — beräknat till 70,000 kronor.

Största betydelsen för statsbidragets storlek hava givetvis de enskilda

järnvägarnas ordinarie och extra banavgifter. Då alla direkta kalkfraktkostnader

med undantag av omlastningskostnader, täckningsavgifter

och den enligt bestämmelserna för kalkfraktlindringen fastställda

nettofrakten, vilka erläggas av jordbrukaren, gäldas med anlitande av

statsmedel, komma nu samtliga dessa banavgifter att belt eller åtminstone

till största delen utgå av allmänna medel. Extra banavgifter hava

tidigare icke i större utsträckning tillämpats och därför icke drabbat

jordbrukskalken. Ordinarie banavgifter och vissa av gammalt medgivna

s. k. frakttillägg utöver den frakt, som skulle utgått vid befraktning

på samma avstånd å statens järnvägar, hava däremot alltid debiterats

ifråga örn kalk. Enligt taxebyråns promemoria beräknas sådana ordinarie

banavgifter (övergångsavgifter) efter ikraftträdande av den nya

frakttaxan vid samtrafik komma att utgå med 8 öre per 100 kilogram

för varje enskild bana, som transporten berör.

Allt efter som statsmedel skulle anlitas till täckande i olika utsträckning

av de enskilda järnvägarnas banavgifter (numera övergångsavgifter)

och extra banavgifter (numera banavgifter) har taxebyrån uppgjort

följande alternativa beräkningar över minskningen i behovet av statsmedel

för ändamålet, varvid dock särskilt framhållits beräkningarnas

mycket approximativa karaktär.

I. Maximeringen för nettofrakten till Norrland borttages; statsverket

betalar övergångsavgifter och extra banavgifter.

Besparing cirka 70,000 kronor.

II. Maximeringen borttages; statsverket betalar övergångsavgifter

men icke extra banavgifter.

Besparing minst 240,000 kronor.

III. Maximeringen borttages; statsverket betalar 25 procent av övergångsavgifterna

men inga extra banavgifter.

Besparing minst 315,000 kronor.

IV. Maximeringen borttages; statsverket betalar varken övergångsavgifter

eller extra banavgifter.

Besparing minst 340,000 kronor.

Lantbruksstyrelsen förordar alternativ II; de två sista alternativen

kunde möjligen framkalla svårigheter, dem styrelsen icke kunde överblicka.

Järnvägsstyrelsen anför i huvudsak följande: Lantbruksstyrelsen har

i sitt yttrande utgått från, att det ur jordbrukarnas synpunkt icke kan

anses nödvändigt, att staten betalar de enskilda järnvägarnas banavgif
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition Nr 270.

ter, enär kalk kan anskaffas från så belägna bruk, att transporter över

enskilda järnvägar åtminstone i stor utsträckning kunna undvikas.

Förbrukningsorterna ligga givetvis i många fall så till, att transporter

över enskilda järnvägar icke kunna undvikas för kalkens framforsling

till dem, detta särskilt då förbrukningsorten är belägen vid enskild bana.

Å andra sidan kunna dock, åtminstone i viss utsträckning, transporter

över enskilda järnvägar undvikas, örn kalken hämtas från bruk belägna

vid eller i närheten av statens järnvägar. Huruvida dessa bruk hava sådan

kapacitet, att de kunna förse samtliga eller flertalet jordbrukare med

den erforderliga kalkmängden, är styrelsen emellertid icke nu i tillfälle

att bedöma. I den mån de icke kunna leverera erforderlig kalk, måste

naturligen transporter äga rum över enskilda järnvägar. Kalkbruken

vid dessa senare äro ock så belägna, att banavgifter i regel ingå i vederbörande

enskilda järnvägars fraktandelar.

Lantbruksstyrelsen synes ock hava utgått från, att det berättigade i de

enskilda järnvägarnas uttagande av banavgifter kan dragas i tvivelsmål.

Härtill må framhållas, att ett visst fog för ett sådant betraktelsesätt

kan anses hava förelegat tidigare, då ifrågavarande särskilda avgifter

inom vissa gränser bestämdes av järnvägarna själva, fast visserligen

delvis under järnvägsstyrelsens kontroll. Emellertid är det för framtiden

ordnat på ett helt annat sätt. Banavgifterna skola ju jämlikt de

nya föreskrifterna angående godssamtrafik fastställas av Kungl. Majit,

och banavgifterna äro för tiden från och med samtrafikens nyordning

fastställda för i det närmaste alla järnvägar, som kunna komma i fråga.

Vid detta fastställande har Kungl. Majit givetvis tagit hänsyn till järnvägarnas

ekonomiska ställning och andra omständigheter, så att fordran

på avgifternas berättigande blivit tillgodosedd.

Dock hava återbetalningar av viss del av banavgifterna ägt rum under

omständigheter, som utvisa, att statsbidraget kan utnyttjas på ett sätt,

som säkerligen icke varit avsett.

De enskilda järnvägar i Västergötland, vid vilka kalkbruk äro belägna,

hava hos järnvägsstyrelsen gjort framställning, att åtminstone avsändningsbanornas

banavgifter skulle få inräknas i fraktlindringens belopp.

Härtill får järnvägsstyrelsen framhålla, att ett genomförande

av detta förslag givetvis skulle minska statsbidraget i mindre utsträckning

än 1 antbruksstyrelsens förslag. Enligt det senare kan, såsom framgår

av alternativ II i lantbruksstyrelsens skrivelse, besparingen

beräknas till minst 240,000 kronor, medan enligt det förra förslaget

besparingsbeloppet, beräknat på grundval av alternativ I i sagda skrivelse

samt viss av nämnda förvaltningar hit lämnad uppgift, vilken styrelsen

funnit sig böra godtaga, ej kan uppskattas till mera än omkring

140,000 kronor. I övrigt anser sig järnvägsstyrelsen icke böra göra något

annat uttalande i avseende å lämpligheten av järnvägsförvaltningarnas

ifrågavarande förslag, än att det ur järnvägsekonomisk synpunkt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Statskontoret.

Enskilda

inlagor.

mäste anses, att banavgifterna för jordbrukskalk äro viktigare för avsändningsbanorna

än för mottagningsbanorna och i allmänhet för transitobanorna.

I avseende å fraktlindringens tekniska anordnande anser järnvägsstyrelsen

det av lantbruksstyrelsen först antydda systemet med likformig,

procentuell reduktion lämpligast och enklast, såsom lantbruksstyrelsen

även föreslagit för konstgödsel.

Statskontoret anför bland annat: Meningarna rörande behovet av fortsatt

anslag till fraktlindring, vad jordbrukskalken beträffar, hava redan

tidigare varit delade. Bland de sakkunniga råder alltjämt oenighet i

frågan, huruvida fortfarande detta produktionsmedel bör behålla sin i

frakthänseende gynnade särställning. Mot en alltför kraftig ändring av

bidraget till fraktlindring för kalktransporter talar å andra sidan bland

annat den omständigheten, att svårigheter för kalkbruken i Västergötland

och Närke att i önskvärd utsträckning uppehålla driften därigenom

torde kunna förväntas uppkomma. Genom lantbruksstyrelsens förslag

skulle en anslagssänkning från 600,000 kronor till 360,000 kronor inträda.

Statskontoret finner det visserligen värt att tagas under övervägande,

huruvida icke anslag för detta ändamål tillsvidare skulle kunna upphöra

att utgå eller åtminstone en ytterligare beskärning av anslaget skulle

kunna ske, men med hänsyn till berörda, för kalkindustrien i vissa landsdelar

sannolikt uppkommande svårigheter anser sig statskontoret för närvarande

icke böra ifrågasätta en större nedsättning av fraktlindringsbidraget

för kalk m. m. än den lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit.

Statskontoret finner lika med järnvägsstyrelsen ett rabattsystem bereda

möjlighet att på ett betydligt smidigare sätt än det hittills tilllämpade

systemet medgiver avpassa fraktlindringen efter snart sagt

vilka ansiagsbelopp som helst. Statskontoret förordar därför rabatt.

I fråga örn grunderna för anslagsfördelningen vad kalk beträffar synes

det statskontoret, att upphävandet av den hittillsvarande maximeringen

av nettofrakterna till Dalarna och Norrland är väl motiverat. Att

den minimifrakt, varå statsbidrag skall utgå, bestämmes till 50 öre per

100 kilogram, synes likaledes lämpligt.

Såväl järnvägsstyrelsen som lantbruksstyrelsen framhålla, att närmare

förslag till fraktlindringens fördelning jämte övriga nödiga bestämmelser

böra uppgöras av järnvägsstyrelsen.

De enskilda inlagor i ärendet, som förutom Tomtens kalkbruksaktiebolags

och Stockholms superfosfatfabriksaktiebolags nämnda skrivelser

inkommit till jordbruksdepartementet, äro: två från Dämmans stenhuggeri

och kalkbruk jämte ett tjugutal andra företag i Västergötland; en

från direktören i aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustrier G.

W. Nymberg, tillika ledare för västgötaindustriernas största kalkförsäljningsförening,

samt en från aktiebolaget Strå kalkbruk och aktiebolaget

Karta & Oaxens kalkbruk med flera.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

33

Med hänsyn till frågans läge finner jag mig för närvarande icke vida’

ren än som förut skett böra referera dessa eller ingå på bedömandet av

däri framförda synpunkter.

Då lantbruksstyrelsen anmodades utreda, huruvida nya trafiktekniska

förhållanden må påkalla tillägg till gällande regler för kalkfraktbidrags

utgående, var närmaste anledningen den vid 1929 års riksdag i andra

kammaren av herr Andersson i Grimbo väckta motion (nr 191), vari yrkats,

att fraktlindring för kalk m. m. skulle tillämpas även å statens

järnvägars automobillinjer, då dessa dreves i samtrafik med järnväg. I

nämnda motion framhölls, hurusom staten från vissa stationer utefter

järnvägslinjen Göteborg—Strömstad anordnat biltrafik för transport av

gods till och från orter på ofta ett par mils avstånd från järnvägen. Tilllika

påvisades, huru för mera avlägset belägna orter fraktkostnaden från

järnvägen till förbrukningsorten överstege motsvarande kostnad från

kalkens produktionsort per järnväg.

Jordbruksutskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka bifall till nämnda

motion och anförde i sitt utlåtande (nr 1, punkt 85) såsom motiv härför,

dels att godstransport i samtrafik med statens eller enskilda järnvägar

i stort sett endast avsåge styckegods, och att det enda dåvarande undantaget

utgjordes av vissa automobilrouter i Bohuslän, dels att ett inslående

på den av motionären föreslagna vägen lätt skulle kunna för staten

medföra oberäkneliga konsekvenser.

Lantbruksstyrelsen anför nu i denna fråga:

Efter vad styrelsen inhämtat, torde inga andra nyheter i trafiktekniskt

hänseende av natur att kunna utnyttjas för transport av kalk hava tillkommit

än de på föranstaltande av statens järnvägar eller på enskilt

initiativ anordnade automobiltransportlederna. Dessa torde dock — såsom

jordbruksutskottet också anfört — i regel uteslutande vara avsedda

för transport av styckegods. Kalk är en vara, vars befraktande kan

medföra vissa olägenheter, och som därför säkerligen endast med svårighet

kan inordnas bland varor, som få transporteras medelst fraktautoniobil

i allmän trafik. En samlastning mellan kalk och andra varor torde

av naturliga skäl icke gärna kunna ske. Lantbruksstyrelsen finner

det sålunda antagligt, att kalktransport per trafikautomobil endast i

mindre utsträckning kan komma till stånd, oell håller i likhet med jordbruksutskottet

före, att en tillämpning av systemet med statsbidrag för

fraktlindring i detta fall skulle kunna medföra betydande principiella

risker. Det torde få anses ligga i sakens natur, att, därest en fraktlindring

av detta slag stadgades, vederbörande trafikanter skulle påfordra

att, så snart staten föranstaltade örn godstransport, dylik anordning jämväl

skulle stå öppen för transport av kalk, vilket lätt skulle kunna framkalla

oberäknade krav på särskilda anordningar för transporter av detta

slag. Stora svårigheter måste också enligt lantbruksstyrelsens förme
liihang

lill riksdagens protokoll Ulli0. 1 sami. 233 hafi. (Nr 270.)

Fraktlindringsanslag

vid användande

av

andra trafikmedel

än

järnvägar.

Lantbruks
styrelsen.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Järr,vägsstyrelsen.

Statskontoret.

Departe
mentschefens
yttrande.

Kalk.

34 Kungl. Martts proposition Nr 270.

nande föreligga att på ett rättvist sätt fastställa regler för fraktlindring

i detta fall. Det måste nämligen anses ligga synnerligen nära till

hands, att kravet på statsbidrag icke kan begränsas till linjer, som anordnats

av statens järnvägar, utan — i likhet med vad fallet varit i fråga

örn järnvägstransporter — komma att utsträckas även till trafikleder,

som tillkommit på enskilt initiativ. Det synes lantbruksstyrelsen, som

örn här skulle möta stora svårigheter av delvis samma natur, som gjort,

att styrelsen såsom redan anförts icke kunnat framlägga förslag till

fraktlindring vid transport sjöledes. Lantbruksstyrelsen anser sig därför

icke kunna tillstyrka en allmän utvidgning av rätten till fraktlindring

vid transport av kalk medelst fraktautomobil ens i de fall, där automobilfrakten

sker genom statens järnvägars försorg.

Ett undantag från denna regel anser sig lantbruksstyrelsen dock böra

föreslå. Från Övertorneå kommer järnvägsstyrelsen att i stället för

föreslagen järnväg genom Tornedalen anordna automobiltransport av

såväl personer som gods. Där komma samma taxor att tillämpas som

i fråga örn transport på statens järnvägar. Här föreligga också enligt

lantbruksstyrelsens förmenande sådana förhållanden, att rättvisa och billighet

kräva, att sådana åtgärder vidtagas, att jordbrukarna i dessa orter

icke måtte, på grund av att järnväg icke kommit till stånd utan deras

trafikförhållanden ordnas på annat sätt, bliva utan den hjälp fraktlindringen

innebär. Lantbruksstyrelsen anser sig hava så mycket större skäl

att förorda sådana åtgärder, som detta knappast torde medföra konsekvenser

i fråga örn andra fraktleder och svårigheter att ordna fraktlindringen

icke torde förefinnas, örn statens järnvägars taxebestämmelser i

förevarande avseende här vinna tillämpning.

De fraktlindringar, som eventuellt kunna komma att utgå för befraktning

av jordbrukskalk å denna automobillinje, torde icke få sådan omfattning,

att hänsyn härtill behöver tagas vid beräknande av storleken

utav ifrågavarande statsanslag.

Järnvägsstyrelsen har ej framställt någon erinran mot förslaget i denna

del.

Statskontoret instämmer med lantbruksstyrelsen.

I likhet med lantbruksstyrelsen finner jag fraktlindring å jordbrukskalk

fortfarande vara av behovet påkallad ur jordbrukets synpunkt. Det

livliga intresse, som år efter år föranlett anslagets förnyande, synes mig

bestyrka, att anslaget har en betydande uppgift att fylla. Särskilt i stora

delar av Norrland torde det ännu vara erforderligt i syfte att stimulera

till användande av kalk och även i övrigt vara till stor nytta. Jordbrukets

nuvarande svåra läge är ägnat att understryka vikten av att fraktlindringen

i fråga fortfarande må utgå.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

35

Den av ämbetsverken gjorda utredningen finner jag emellertid ådagalägga,

att det för ändamålet nu utgående anslaget icke kommit lantmännen

till godo i den utsträckning, som varit avsedd. En ändring härutinnan

synes påkallad. Uppmärksamheten fästes härvid särskilt vid de rabatter

å järnvägsfrakter, som vissa järnvägar, där banavgifter (motsvarande

nuvarande extra banavgifter) uttagas, plägat bevilja kalkbruk.

Det synes antagligt, att detta system åtminstone i viss mån möjliggöreg

genom de utgående statsbidragen vid kalkfrakter. Ifrågasättas kunde att,

då det visat sig att vissa järnvägar sålunda kunna i form av rabatter avstå

dem taxeenligt tillkommande avgifter, banavgifter ej borde utgå för

kalkfrakter, i vilken händelse statens bidrag för sådana avgifter skulle

bortfalla. Banavgifterna fastställas emellertid av Kungl. Majit med

hänsyn till järnvägarnas ekonomiska ställning m. m., varför man i

allmänhet torde hava att utgå från att desamma äro behövliga för deras

ekonomi. Även örn statsbidrag ej finge beräknas å banavgifterna, torde

det knappast vara att emotse, att järnvägarna frivilligt skulle avstå från

dylika avgifter vid kalkfrakter. I följd härav skulle, örn statsbidrag helt

bomme att upphöra beträffande banavgifter, jordbrukarna, som behövde inköpa

sin kalk från bruk vid dessa järnvägar, i frakthänseende komma i

ogynnsam ställning i förhållande till de jordbrukare, som köpte sin kalk

från bruk vid järnvägar, som ej upptoge särskilda avgifter. Även kalkbruken

själva skulle, där de ej kunde beräkna, att deras kunder erhölle

statsbidrag för någon del av banavgifterna, komma i en ogynnsam ställning.

Emellertid synes nödvändigt, att något åtgöres till avskaffande av nu

använda fraktrabattsystem. I anslutning till de rabatter järnvägarna

därvid kunnat medgiva anser jag mig böra ifrågasätta, att viss del, förslagsvis

hälften, av banavgifterna frånräknas vid bestämmande av statsbidraget,

så att detta utgår endast å den återstående hälften. I vart fall

torde försöksvis en sådan anordning böra prövas. Härvid göres en början

till avskrivning av det indirekta stöd, som nu genom statsbidraget

lämnas en del på grund av sitt läge mindre konkurrenskraftiga kalkbruk.

Tillika tages ett steg för vinnande av en bättre begränsning av brukens

försäljningar till avsättningsområden, som äro mera naturliga i förhållande

till deras läge. De ekonomiska följderna härav för en del kalkbruk

särskilt i Västgötadistrikten torde knappast bliva så kännbara, att de

böra hindra övergången till en naturligare fördelning av kalkomsättninggen

än för närvarande är rådande.

En ytterligare och än mer ingripande åtgärd i sistnämnda hiinseende synes

vara att, sedan i Norrland tillgång till kalk i tillräcklig utsträckning

synes kunna beredas från kalkbruk därstädes, borttaga den särskilda

fraktbegränsning som gäller vid transporter dit. För staten är givetvis

av intresse, att kalken ej fraktas längre än som av omständigheterna nödvändiggöres.

Denna tanke synes hava tagit sig uttryck i den undersök

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

ning, som av riksdagen begärts och vilken, såsom förut omnämnts, pågår

rörande inventering av de kalktillgångar, som må finnas inom landets

olika delar. Mattmars kalkbruk i Jämtland synes i stånd att fylla hela

Norrlands kalkbehov. Även andra norrländska kalkfyndigheter kunna

väntas bliva bearbetade i större utsträckning än nu sker, varjämte må erinras,

att betydande mängder av jordbrukskalk redan nu båtledes transporteras

till Norrland.

Vad angår utformningen av de nya grunder för fraktlindringens bestämmande,

som skulle påkallas av vad ovan föreslagits, är att beakta följande.

Då taxesänkning kommer att inträda för kalk fr. o. m. den 1 juli

1930, erfordras framdeles med nu tillämpade bidragsregler mindre anslag

för att hålla nettofrakterna (d. v. s. de fastställda fraktsatserna med

avdrag för statsbidraget) på nuvarande nivå. Under det att minimifrakten

för lindringens inträde, 65 öre för 100 kilogram, enligt äldre taxa, tariff

U, överskrides efter 170 kilometer, skulle den framdeles överskridas

först efter 220 kilometer. Intill sistnämnda avstånd skulle nettofrakterna

dock ej bliva helt utan förbättring. På dessa fraktavstånd skulle nämligen

den nya taxan medföra sänkningar, som i förhållande till tariff U

på avstånd från 10 kilometer intill 170 kilometer utgöra från omkring 20

procent till omkring 15 procent.

Vid bibehållande av de grunder, varå de nuvarande bidragsbestämmelserna

vila, skulle genom tillkomsten av den nya taxan uppkomma en besparing

i kostnaderna för fraktlindringen å omkring 100,000 kronor. Det

kunde sättas ifråga att använda en del av nämnda besparing för åvägabringande

av ytterligare sänkning av nettofrakten. Emellertid finner jag

övervägande skäl tala för att föreslå, att nettofrakterna — bortsett från

ovan föreslagna ändringar rörande maximifrakten för Norrland och banavgifterna

— i huvudsak lämnas orubbade. Jordbruket skulle ändock på

grund av statsbidraget erhålla billigare fraktvillkor för kalk, än örn

taxans lägsta tariff (14) tillämpas.

Emellertid skulle ett konsekvent borttagande av fraktbegränsningen

för Norrland innebära en nettofraktökning exempelvis mellan Mattmar

och Tornedalen med ungefär 35 å 40 öre per 100 kilogram, billinjen oberäknad.

Då det emellertid icke skulle medföra någon nämnvärt ökad belastning

av anslaget, får jag föreslå, att fraktlindringen bestämmes så,

att vid befraktningar till stationer ovanför Boden nettofrakten för hela

transportvägen högst må motsvara nettofrakten för 850 kilometer eller

omkring 95 öre per 100 kilogram vid leverans från kalkbruk i de 4 nordligaste

länen.

Medelsbehovet för en fraktlindring enligt nu angivna huvudlinjer beräknas

-— även med hänsyn tagen till de överskridanden av summan

600,000 kronor, som under senare år ägt rum — approximativt till 350,000

kronor. Därvid räknas i jämförelse med nuvarande förhållanden med följande

ungefärliga besparingar: genom borttagandet — med nyss angivna

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

undantag — av fraktbegränsningen för Norrland och Dalarna 70,000 kronor,

genom de ändrade grunderna för fraktlindring å banavgifter 85,000

kronor, samt genom taxesänkningens inverkan 100,000 kronor, eller alltså

tillhopa omkring 255,000 kronor.

Vad därefter angår frågan om fraktlindring för konstgödsel, framgår Konstgödsel,

av lantbruksstyrelsens framställning, att konstgödseln i tariff hänseende

intager en ur jordbrukets synpunkt jämförelsevis oförmånlig ställning.

Såväl lantbruksstyrelsen som statskontoret hava på, såsom mig synes,

fullgoda skäl förklarat sig anse konstgödseln i stort sett viktigare än kalken

och åtgärder för konstgödseliörbrukningens främjande önskvärdare

än fortsatt fraktlindring å kalk. Då konstgödsel, rätt vald, kan användas

på alla jordar och på grund av snabb och ofta påtagligt lönande verkan

är en högst betydelsefull, ja nödvändig, hjälp i jordbruket, finner jag,

särskilt under nuvarande tidsläge då en produktionsökning är för jordbruket

särskilt betydelsefull, fraktminskning å konstgödsel påkallad.

En beräkning av de för ändamålet erforderliga medlen synes mig giva

vid handen, att uppoffringarna i förhållande till nyttan ingalunda bleve

avskräckande. I varje fall bleve kostnaderna med det förfarande,

jag ämnar föreslå, jämförelsevis mindre än för kalkfraktlindringen,

därest denna anordnas enligt förut angivna riktlinjer. Skillnaden

är beroende såväl av konstgödselhandelns organisation, vilken i stort sett

torde föranleda kortare järnvägsfrakter än kalken, som därav att konstgödseln

är mindre skrymmande, i det den per fraktad viktenhet medför

kraftigare verkan än kalk. Av lantbruksstyrelsen har ifrågasatts en

nedsättning av nettofrakten å konstgödsel med 40 procent. Även örn jag

finner en dylik nedsättning synnerligen önskvärd, anser jag mig emellertid

icke nu kunna tillstyrka ett så långt gående understöd med hänsyn

till de därmed förenade kostnaderna. Jag anser därför lämpligt, att även

här anordnas ett system med progressiv skala, varigenom de mest betungade

fraktbetalarna bäst erhålla hjälp.

Under överläggningar med järnvägsstyrelsens inrikes taxebyrå har

utformats ett förslag, enligt vilket nettofrakten å konstgödsel skulle

hållas i ungefär samma läge som för kalk. Liksom vid kalkfrakterna

skulle räknas med endast vagnslastgods, dock med sändningar ned till

minst 2,500 kilogram.

För konstgödsel tillämpas enligt nya taxan tarifferna 12 (för vagnslastsändningar

om 10—15 ton) och 13 (för dylika örn minst 15 ton). Förslaget

avser att låta fraktlindring, beräknad å tariff 12, börja inträda vid ett

fraktbelopp av 51 öre (motsvarande 100 kilometers fraktavstånd) och att

därefter låta nettofrakten hållas något lägre än för kalk intill cirka 500

kilometer, för att sedan upp emot ett avstånd av 1,000 kilometer (ett avstånd

som sällan förekommer vid befraktning av konstgödsel) stiga intill

1 krona 30 öre per 100 kilogram. Sistnämnda belopp blir omkring 25 öre

s. 38 Kontrollera mot PDF

Transport genom

andra

trafikmedel än

järnväg.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

högre än som föreslagits för kalk och motsvarar ungefär 40 procents lindring

i förhållande till den lägre tariff 13. Vid befraktning enligt sistberörda

tariff skulle nettofrakten genomgående ligga omkring 10 öre lägre

per 100 kilogram än vid debitering enligt tariff 12. För att premiera

stora sändningar bör lämnas samma understöd vid fraktning enligt

tariff 13.

I enskilda järnvägars egen trafik och i samtrafik bör statsbidraget,

oberoende av fraktavstånd, utgå med samma belopp, som det skulle utgjort

för motsvarande fraktbelopp å statens järnvägar. Därigenom komme

att med statsbidraget betalas en del av de i frakterna ingående övergångs-

och banavgifterna; de skäl, som för kalk dikterat ett delvis annat

förfarande, föreligga ej här.

Anslagsbehovet beräknas av inrikes taxebyrån till cirka 250,000 kronor.

Att främmande intressen skulle kunna tillgodogöra sig den förmån,

ifrågavarande anslag skulle avse att bereda, behöver, såsom lantbruksstyrelsen

anfört, icke befaras.

Vad slutligen angår frågan örn beviljande av statsbidrag vid transport

av jordförbättringsmedel genom andra trafikmedel än järnvägar, finner

jag vad lantbruksstyrelsen anfört såsom skäl mot fraktlindring å biltrafiklinjerna

i allmänhet, såväl statens som de enskilda, avgörande.

Beträffande statsbillinjen från Övertorneå norrut föreligga emellertid

särskilda förhållanden. Den billinje, som här anordnats, utgör direkt

ersättning för en genomgående järnvägslinje och de taxor, som tillämpas

för billinjen, äro desamma som gällt- vid statens järnvägar. Särskilda skäl

tala sålunda för att de fraktlindringar, som må medgivas för kalk och

konstgödsel, utgå jämväl vid transporter å ifrågavarande billinje. Därigenom

att den vanliga järnvägstaxan här tillämpas, krävas inga särskilda

regler för fraktlindringens beräknande.

För ovan föreslagna fraktlindringar för kalk och konstgödsel torde i

anslutning till det anförda böra av riksdagen äskas ett gemensamt anslag

å 600,000 kronor.

På Kungl. Maj:t torde ankomma att i huvudsaklig överensstämmelse

med ovan angivna grunder, efter järnvägsstyrelsens hörande, utfärda de

närmare bestämmelser i ämnet, som må vara erforderliga.

De nya bestämmelserna böra träda i tillämpning från och med den dag,

då den nya taxan kommer att lända till efterrättelse; detta beräknas för

närvarande ske den 1 juli 1930.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t.måtte föreslå riksdagen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

att till lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg samt

å statens automobillinje i norra Tornedalen av kalk, kalkstensmjöl och

märgel ävensom konstgödsel för jordbrukets behov anvisa

ett extra förslagsanslag av.......................... kronor 600,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att

proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Bil. A.

Frakttaxorna m. m. för konstgödsel å statens järnvägar.1

Den före världskriget gällande taxan för befraktning å statens järnvägar

fastställdes den 29 november 1889 av Kungl. Maj:t att lända till efterättelse

från och med den 1 januari 1890. Nu gällande taxa har tillämpats från

och med den 1 augusti 1923. Den 28 mars 1929 avgav järnvägsstyrelsen

förslag till ny taxa för transporter å statens järnvägar, över nämnda förslag

yttrade lantbruksstyrelsen sig den 20 april 1929 och anförde därvid

beträffande konstgödselfrakterna i huvudsak följande:

Ifråga örn konstgödsel visar lantbruksstyrelsens utredning följande resultat:

Tabell I.

Vägsträcka

km.

Gällande frakt

öre per

100 kg.

Föreslagen

frakt öre per

100 kg.

Förhöjning

respektive

sänkning i

procent

Styckegods (sändningar under 2,500 kg.)

■

50 .................................................

125

125

-i- 0

100 ..............................................

230

231

-4- 0 !

200 ....................................

384

370

— 4

500 .........................................

635

605

— 5

800 ....................................

821

800

— 3 |

1,000 ........................................

918

930

+ 1

1,500 ......................................................

1,159

1,255

+ 8

Sändningar om 2,500 kg.

!

100 .................................................

168

196

+ 17

200 ....................................................

267

316

+ 18

500 .........................................

441

499

+ 13

800 .....................................................

567

658

+ 16

1,000 ..........................................

634

764

+ 21 |

1,500 ....................................................

802

1,029

+ 28

Sändningar om 5,000 kg.

100 ....................................................

60

80

+ 16 i

200 ....................................................

106

123

+ 16

500 .....................................................

176

217

+ 23

800 ................................................

238

307

+ 29

1,000 .............................................

280

367

+ 31

1,500 .....................................................

384

517

+ 35

Sändningar örn 8,000 kg.

100 ................................................

51

80

+ 57

200 ................................................

77

123

+ 60

500 ...................................................

139

217

+ 56

800 ....................................................

202

307

+ 52

1,000 ...................................................

243

367

+ 51

1,500 ....................................................

317

517

+ 49

Sändningar örn minst

10,000 kg. per vagn.

100 .....................................................

51

51

-1- 0

200 .....................................................

77

77

-1- 0

500 ...........................................

139

138

4- 0

800 ....................................................

202

192

— 5

1,000 ...................................................

243

228

— 6

1,500 .....................................................

347

318

— 8

1 Utredningen är här något förkortad.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

41

Förslaget innebär en väsentlig förhöjning av frakterna i förhållande till

nu utgående. Den betydande förhöjning, som föreligger vid befraktning

av 8,000 till 9,999 kilogram beror därpå, att för den lägre fraktens utgående

i det nya taxeförslaget gränsen förskjutes från 8,000 kilogram till

10,000 kilogram.

Av lantbruksstyrelsens förut meddelade sammanställning rörande frakterna

för konstgödsel framgår, att förslaget härutinnan innebär en avsevärd belastning

av jordbruket. En genomgående sänkning av frakterna för denna

ur jordbruksproduktionens synpunkt mycket viktiga varugrupp synes därför

med skäl böra kunna krävas. Denna sänkning synes av hänsyn till det

medelstora och mindre jordbruket böra genomföras på samtliga befraktningsstorlekar.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande bör styckegodstariffen

sänkas från tariff 2 till tariff 3, tariffen för 2,500 kilogram från 3 till 4

och tariffen för 5,000 kilogram från 9 till 10. Därjämte synas alla skäl

tala för att jämväl ifråga örn konstgödsel utnyttjande av 15 tonsvagnar

bör medgivas. Frakten för denna form av transport skulle då utgå enligt

tariff 13 i stället för enligt tariff 12.

Den av lantbruksstyrelsen sålunda då föreslagna fraktsänkningen skulle

beträffande de olika fraktsatserna ställt sig sålunda:

Tabell lia.

Y ägsträcka

km.

Nu gällande

taxa öre per

100 kg.

Före kriget

gällande taxa

öre per

100 kg.

Järnvägs- s''yrelsens för- slag öre per

100 kg.

Lantbruks- styrelsens för- slag öre per

100 kg.

Styckegods (sändningar under 2,500 kg.)

•50 ...............................

125

53

125

116

100 ................................

2.40

93

231

196

200 ...............................

384

155

370

316

500 .................................

635

264

605

499

800 .................................

821

345

8o0

658

1,000 ..............................

918

387

930

764

1,500 .................................

1,159

492

1,255

1,029

Sändningar om 2,500 kg.

100 .............................

168

72

196

177

200 .................................

267

119

316

293

500 .................................

441

202

499

427

800 .................................

567

262

658

529

1,000 ............................

634

204

7«4

597

1,500 .................................

802

374

1,029

767

Sändningar om 5,000 kg.

100 .................................

69

37

80

69

200 .................................

106

60

123

101

500 .................................

176

104

217

174

800 ................................

238

143

307

228

1,000 .................................

280

169

367

264

1,500 .................................

384

234

517

354

Den av lantbruksstyrelsen föreslagna 15-tonstaxan skulle fått följande

utseende:

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Tabell II b.

tind km.

Frakt

öre per 100 kg.

100

45

200

69

500

126

800

180

1,000

216

1,500

306.

Genom beslut den 27 juli 1929 fastställde Kungl. Majit taxa för transporter

å statens järnvägar att gälla tillsvidare från och med den 1 juli 1930.

En undersökning, i vad mån lantbruksstyrelsens ovan angivna önskemål

i fråga om konstgödselfrakterna tillgodosetts, giver vid handen, att detta

skett allenast i ringa utsträckning. Sålunda ha järnvägsstyrelsens i ovannämnda

förslag den 28 mars 1929 ifrågasatta konstgödseltariffer så gott

som oförändrade upptagits i den nya taxan. De enda ändringar, som vidtagits,

äro dels att rabatt vid befraktning av 5,000 kilogram per vagn under

vissa villkor medgivits eller med 10 procent, då frakt erlägges för minst

50 kilometer och 15 procent för minst 300 kilometer, dels ock att en ny

tariff, (tariff 13) införts att tillämpas, då frakt erlägges för minst 15 ton

per vagn för transport å minst 300 kilometer. 1

En jämförelse mellan fraktsatserna i den före kriget gällande, nu gällande

och senast fastställda taxan för konstgödsel utfaller sålunda:

Tabell lil.

Vägsträcka

km.

Före kriget

gällande frakt

öre per

100 kg.

Nu gällande

frakt öre

per 100 kg.

Nu gällande

frakt i % av

före kriget

gällande

Från och med

lh 1930 gäl- lande frakt öre

per 100 kg.

Från och med

1930 gällande

frakt i % av före

kriget gällande

Styckegods (sändningar under 2,500 kg.)

50.....................

53

125

236

125

236

100.....................

93

230

247

231

247

200....................

155

384

248

370

239

500....................

264

635

240

605

229

800.....................

345

821

239

8< >0

231

1,000.....................

387

918

237

930

240

1,500.....................

492

1,159

236

1,255

255

Sändningar örn 2,500 kg.

100.....................

72

168

233

196

272

200.....................

119

267

225

316

266

500.....................

202

441

218

499

246

800.....................

262

567

216

658

263

1,000.....................

294

634

216

764

258

1,500.....................

374

802

215

1,029

275

Sändningar örn 5,000 kg.

100....................

37

69

186

72

194

200.....................

60

106

176

lil

185

500.....................

104

176

169

184

177

800 ....................

143

238

167

261

183

1,000 ....................

169

280

166

312

184

1,500.....................

234

384

164

439

187

1 Tariff 13 ligger genomgående 10 öre lägre per 100 kg. än tariff 12 för motsvarande avstånd.

Jfr sid. 38.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

43

Vägsträcka

km.

Före kriget

gällande frakt

öre per

100 kg.

Nu gällande

frakt öre

per 100 kg.

Nu gällande

frakt i % av

före kriget

gällande

Från och med

l/i 1930 gäl- lande frakt öre

per 100 kg.

Från och med 1/t

1930 gällande

frakt i % av före

kriget gällande

Sändningar om 8,000 kg.

100.....................

83

51

153

72

218

200....................

52

77

151

lil

212

500....................

93

139

152

184

198

800...................

132

202

153

261

197

1,000.....................

158

243

154

312

198

1,500.....................

223

347

155

439

197

Sändningar om minst

10,000 kg. per vagn.

100.....................

28

51

179

51

179

200.....................

44

77

175

77

175

500.....................

83

139

167

138

166

800.....................

122

202

166

192

157

1,000.....................

148

243

165

228

155

1,500....................

213

347

162

318

149

För att erhålla en uppfattning örn

de fraktnedsättningar,

sorn erfordras

för att återkomma till förkrigsnivån, hava nedan beräknats de härför erforder
-

liga sänkningarna i procent av såväl den nu gällande som den nya taxan.

Tabell IV.

Vägsträcka

km

Skillnaden

mellan nu

gällande taxa

och taxan före

kriget i proc.

av nu gällande

Skillnaden

mellan nya

taxan och den

före kriget

gällande i proc.

av nya taxan

Vägsträcka

km.

Skillnaden

mellan nu

gällande taxa

och taxan före

kriget i proc.

av nu gällande

Skillnaden

mellan nya

taxan och den

före kriget

gällando i proc.

av nya taxan

Styckegods (under 2,500 kg.)

Sändningar örn 2,500 kg.

50 ...........

58

58

100 ............

57

63

100 ...........

59

60

200 ...........

56

62

200 ............

59

58

500 ...........

54

59

500 ............

58

57

800 ............

60

800 ............

58

57

1,000 ............

54

61

1,000 ............

58

58

l‘500 ............

53

63

1,500 ............

57

61

Sändningar örn 5,000 kg.

Sändningar örn 8,000 kg.

100 ............

46

49

100 .

35

54

200 ............

44

200 ..........

32

57

500 ............

41

44

500 ............

33

50

800 ...........

40

45

800 ............

34

50

1,000 ...........

40

46

1,000 ...........

34

50

1,500 ............

39

47

1 500

35

50

Sändningar örn 10,000 kg.

100 ...........

45

45

800 .....

40

37

200 ...........

43

48

1,000 ............

39

37

500 ............

40

40

b 500 ............

39

33

Enligt av lantbruksstyrelsen verkställd utredning torde den totala kostnaden

inom landet för befraktning å järnväg av konstgödsel uppgå till

i runt tal 2.5 miljoner kronor.1 En genomgående fraktlättnad med 40 p ro
-

se nedan Bil. C.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

cent av nuvarande taxor skulle sålunda betyda 1 miljon sänkta fraktkostnader

för jordbruket. Huru en dylik sänkning skulle komma att inverka på

de nuvarande och de nya taxorna i jämförelse med de före kriget gällande,

framgår av nedanstående tabell. I denna har för överskådlighetens skull

även medtagits ett fraktindex, varvid som utgångspunkt tagits före kriget

gällande frakttaxor. Fraktindex I hänför sig till den nu gällande, II till

den nya taxan.

Tabell V.

Vägsträcka

Före kriget

60 proc. av

60 proc. av

gällande

nu gällande

Frakt-

nya taxan

Frakt-

km.

taxa öre per

taxa öre per

index I

öre per

index II

100 kg.

100 kg.

100 kg.

Styckegods (sändningar under 2,500 kg

.)

50...........................

53

75

142

75

142

100...........................

93

138

148

139

150

: 200...........................

155

230

148

222

143

500..........................

264

381

149

363

138

i 800...........................

345

493

144

480

140

1,000 ..........................

387

551

142

558

144

1,500.........................

492

695

141

753

153

Sändningar om 2,500 kg.

. 100...........................

72

101

140

118

164

200...........................

119

160

134

190

184

500...........................

202

265

130

299

148

800...........................

262

340

130

395

150

1,000..........................

294

380

130

458

156

1,500...........................

374

481

130

617

165

Sändningar om 5,000 kg.

100...........................

37

41

lil

43

116

200...........................

60

64

106

67

112

500...........................

104

106

104

110

106

800...........................

143

143

100

157

110

1,000...........................

169

168

99

187

ilo

1,500.........................

234

230

96

263

112

Sändningar örn 8,000 kg.

100...........................

33

31

94

43

116

200..........................

52

46

89

67

112

500...........................

93

83

89

110

106

800...........................

132

121

92

157

110

1,000...........................

158

146

92

187

110

1,500...........................

223

209

93

263

112

Sändningar om 10,000 kg.

100...........................

28

31

lil

31

lil

200...........................

44

46

104

46

104

500...........................

83

83

100

83

100

800...........................

122

131

99

115

94

1,000...........................

148

146

99

137

93

1,500...........................

213

208

98

191

90

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

45

Bilaga B.

Konstgödselförbrukningen i vissa länder.

Uti föreliggande utredning äro följande gödselmedel upptagna med följande

halter av ren N, P eller K.,0.

1. N-haltiga:

Chilesalpeter ................................

Norgesalpeter .................................

Svavelsyrad ammoniak.....................

Kalkkväve......................................

2. P-haltiga:

Superfosfat .....................................

Tomasfosfat....................................

3. K.20-haltiga:

Källsalt............................................. 40 % K2O (I Danmark 37 % KsO)

Sylvinit (Frankrike)........... ............... 12—15 % KsO
Uppgifterna

rörande tillverkningen äro hämtade ur tidskriften Die Ernährung

der Pflanze nr 24 år 1928 där siffrorna återges för:

kali ur Statistisches Jahrbuch för das Deutsche Reich 1928

tomasfosfat ur Annuaire Lambert

superfosfat » » »

kalkkväve » » »

svavelsyrad ammoniak ur Annuaire Lambert

norgesalpeter ur Die Ernährung der Pflanze.

Import- och exportsiffrorna äro samtliga (utom för Sverige och Tyskland)

hämtade ur tidskriften Superphosphate, i vilken uppgifter återgivas ur The

Fertilizer Special International Issue, 21 mars 1928, s. 193. För Sverige

äro de hämtade ur publikationen Handel, för Tyskland ur Statistisches

Jahrbuch fur das Deutsche Reich 1928.

Förbrukningen är beräknad genom att sammanslå importöverskott och

tillverkning. För att i någon mån undgå den felkälla, som upplagring av

konstgödsel från ett år till ett annat kan medföra, har tillverkningen uträknats

i medeltal för åren 1925/27 (med ett par undantag) samt importoch

exportsiffrorna för åren 1926/27. De därvid erhållna talen hava sedermera

med hjälp av ovanstående procenttal för att vara fullt jämförbara

omräknats i kg. rent N eller P eller K20.

Tillverkningsmängderna av de olika gödselmedlen framgå av följande

sammanställningar:

15.5 % N

13 % N

20 % N

15 % N

18 % P (I Sverige 20;

16 % P

P)

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

1. Kvävehaltiga.

Norgesalpeter och

kalksalpeter

Kalkkväve

Svavels.-ammoniak

Summa

Medeltal

1925/27

Rent N

Medeltal

1925/27

Rent N

Medeltal

1925/27

Rent N

Rent N

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

Sverige.................

............ —

—

28,117

4,218

—

_

4,218

Norge ..................

........... 176,667

23,334

15,467

2,320

—

_

25,654

Danmark..............

............ .

—

—

—

_

_

_

Finland ...............

............ .

—

—

—

_

_

_

Tyskland..............

........... 200,000

26,000

403,333

60,500

1,441,667

288,333

374,833

Frankrike ............

........... .

—

52,667

7,900

152,h67

30,533

38,433

2.

Fosforhaltiga.

Tomasfosfat Superfosfat Summa

Medeltal

1925/27

Rent P

Medeltal

1925/27

Rent P

Rent P

ton

ton

ton

ton

ton

Sverige.................

............... 9,734

1,557

218,739

43,748

45,305

Norge .................

............. .

—

12,369

2,226

2,226

Danmark..............

—

225,477

40,586

40,586

Finland ..............

............... .

—

_

_

Tvskland..............

............... 1,126,858

180,297

713,905

128,503

308,800

Frankrike.........

............... 1,212,106

193,937

2,341,858

421,534

615,471

3. Kalihaltiga.

Produktion av rent KiO

Sverige...................................................... —

Norge...................................................... —

Danmark................................................... —

Finland ................................................... —

Tyskland ................................................ 1,237,000

Frankrike ................................................ 350,333

Import- och exportmängderna av ifrågavarande konstgödselmedel uppgingo

i medeltal för åren 1926/27 till följande totalsummor:

1. Kvävehaltiga (Ton rent N).

Import

Export

Importöverskott

exportöverskott

Sverige.................

....... 8,373

648

+

7,725

Norge ................

....... .

20,455

—

20,455

Danmark..............

........ 24,072

—

+

24,072

Finland ...........

....... 1,840

—

+

1,840

Tyskland.............

....... 4,293

168.420

—

164,127

Frankrike..............

...... 45,694

254

+

45,440

2. Fosforhaltiga (Ton rent P).

Import

Export Importöverskott -f
^

exportöverskott —

Sverige................

........ 4,616

9,987

—

5,371

Norge ................

........ 7,057

—

+

7,057

Danmark.............

........ 24,608

—

+

24,608

Finland .............

........ 18,888

—

+

18,888

Tyskland .............

........ 167,392

36,589

+

130,803

Frankrike.............

........ 3,547

203,056

199,509

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

3. Kalihaltiga (Ton rent K,0).

Import

Export

exportöverskott

Sverige................

........ 36,900

240

+ 36,660

Norge ................

........ 7,194

—

+ 7,194

Danmark............

..... 14,919

—

+ 14,919

Finland .............

........ 14,505

—

+ 14,505

Tyskland.............

........ —

997,752

— 997,752

Frankrike.............

........ —

116,730

— 116,730

En sammanställniDg av förestående uppgifter och av dem beräknad konstgödselförbrukning

giver följande resultat.

Konstgödselförbrukning.

Medeltal 1925-26-27.

Kvävehaltiga

Fosforsyrehaltiga

Kalihaltiga

Land

Åkerareal

Till-

verk-

ning

-f- import-

Förbrukning

Till-

verk-

ning

-f- import-

Förbrukning

Till-

+ import-

Förbrukning

överskott

— export- överskott

Total

Kg-

pr

överskott

— export- överskott

Total

Kg.

pr

verk-

ning

överskott

— export- överskott

Total

Kg.

pr

har

har

j har

har

ton

ton

ton

åker

ton

ton

ton

åker

ton

ton

ton

åker

Sverige...

3,819,571

4,218

+ 7,725

11,943

3.1

45,305

— 5,371

39,934

10.5

_

+ 36,660

36,660

9.6;

Norge ...

1,626,400

25,654

- 20,455

5,199

3.2

2,226

+ 7,057

9,283

5.1

—

+ 7,194

7,194

4.4

Danmark

2,887,040

+ 24,072

24,072

8.si

40,58''

+ 24,608

65,194

22. t.

—

+ 14,919

14,919,

5.2;

Finland ..

859,280

—

+ 1,840

1,840

2.1

+ 18,888

18,888

22.1

—

+ 14,505

14,505

16. s

Tyskland

20,389,200

374,833

—164,127

210,706

10.8

308,800

+ 130,803

439,603

21.c

1,237,000

-997,752

239,248

11.7

Frankrike

22,589.100

38,433

+ 45,440

83,873

3.1

615,471

—199,509

415.962

18.4

350,333

—116,730

233,6031

10.s!

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Bil. C.

Approximativ beräkning av den årliga förbrukningen av konstgödsel

inom Sverige och av för denna varugrupp utgående järnvägsfrakter.

Av statens järnvägars statistiska byrå göras sådana sammanställningar,

att därav kan ses den mängd konstgödsel, som årligen fraktas på statens

järnvägar ävensom på enskilda järnvägar, då befraktningen sker i samtrafik.

Någon statistik över befraktningsväglängderna föreligger dock icke.

Däremot har sedan den 1 januari 1929 sammanställts totalfraktkostnader

för såväl befraktning i statens egen trafik som i samtrafik. Siffror för

fraktkostnader föreligga för tiden januari—juni 1929.

Från statens järnvägars statistiska kontor har inhämtats, att under första

halvåret 1929 följande befraktningar av konstgödsel verkställts:

Egen trafik

Samtrafik...

Varumängd

ton

.......................... 75,128

......................... 76,307

Summa trafik 151,435

Fraktkostnad Fraktkostnad

, per ton

“• kr.

432,834 5.76

603,626 7,91

1,036,460 6.84

Man torde kunna utgå från att den medelsiffra för befraktningskostnaden

av cirka 7 kronor per ton, som i genomsnitt visat sig föreligga vid all

befraktning, som berör statens järnvägar, tämligen nära sammanfaller med

medelfraktkostnaden för alla inom landet gjorda järnvägsbefraktningar.

För att så är förhållandet talar bland annat den uppgift, som vid förfrågan

hos svenska lantmännens riksförbund lämnats, eller att medelfraktkostnaden

skulle kunna beräknes till 70 å 80 öre per 100 kilogram.

Såsom redan anförts föreligger hos statens järnvägar statistik rörande

totalmängden fraktade konstgödselmedel, i den mån befraktningen berört

statens järnvägar. Siffrorna för år 1928 äro ännu icke tillgängliga, men för

åren 1925—1927 har lantbruksstyrelsen inhämtat, att totalbefraktningen,

d. v. s. summan av såväl egen trafik som samtrafik utgjorde:

År 1925................................................................ 172,262 ton

» 1926................................................................ 184,884 »

» 1927................................................................ 182,716 »

Medeltal 179,954 ton.

Ovan angivna siffror måste emellertid anses endast approximativa, då

dels någon förändring i fråga örn statistiken skett, så att vissa ämnen, som

räknats till kemikalier, på sista tiden överförts till gruppen konstgödselmedel,

dels till denna grupp räknas en del ämnen, som knappast tillhöra,

vad man i allmänt tal räknar såsom konstgödsel. Till belysande härav må

anföras, att under år 1929 till konstgödsel i statistiken forts följande varor:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

ammoniaksuperfosfat, avfall från lim- och sockerfabriker, från trankokerier

och yllevalkerier, benaska, benkolsavfall, benmjöl, torkat blod, fiskguano,

fosfatgips, fosforsyrad lerjord, lerjordguano, gödslingssill, hornmjöl, hornspån,

kadavermjöl, kainit, kaliumnitrat, kalifosfat, kalimagnesia, kalisalt,

kalkkväve, kalksalpeter, karbidkväde, konstgödsel, latrin, limkalk, lädermjöl,

läderspån, norgesalpeter, precipitat, pudrett, sillguanofosfat, sopgödsel,

stallgödsel, superfosfat och tomasfosfat.

I denna grupp ingående ämnen, som enligt inom jordbruket vedertaget

språkbruk icke äro att räkna till konstgödsel, torde emellertid icke i någon

större grad vara föremål för järnvägsbefraktning, varför de anförda siffrorna

synas kunna läggas till grund för approximativa beräkningar.

Emellertid äger en avsevärd del av befraktningen av konstgödsel rum

medelst järnväg utan att beröra statens järnvägar och således utan att ingå

i dess statistik. Några noggranna uppgifter över dessa befraktningar lia

icke stått till buds. Som exempel på betydelsen av befraktningen å enskilda

järnvägar kan dock anföras, att de under gemensam förvaltning stående

järnvägarna Bergslagernas, Gävle—Dala och Södra Dalarna fraktat följande

mängder konstgödsel:

År 1926................................................................ 38,490 ton

» 1927................................................................ 36,945 »

» 1928................................................................ 34,042 »

Ifråga örn övriga enskilda järnvägar hava, som sagt, inga uppgifter stått

till buds. På grundval av uppgifter rörande befraktningar i allmänhet,

sådana dessa återfinnas i statistisk årsbok (1929 — tab. 142, avdeln. godstrafik),

synas av totala fraktkostnaderna något mera än hälften falla på de

enskilda järnvägarna.

Utgår man nu ifrån att de statens järnvägar berörande befraktningarna

uppgå till cirka 180,000 ton och att fraktkostnaden är densamma som i

genomsnitt under första hälften av år 1929, skulle fraktkostnaden för denna

del av befraktningen uppgå till cirka 1,260,000 kronor och fraktkostnaden

för all järnvägsfrakt av konstgödsel uppgå till något mer än dubbla beloppet,

eller till 2,500,000—3,000,000 kronor.

För att kontrollera härovan beräknade uppgifter angående de mängder

konstgödsel, som äro underkastade järnvägsbefraktning, har från svenska

lantmännens riksförbund inhämtats följande uppgifter angående dess försäljning

utav detta slag av varor och denna försäljnings förhållande till

totalförsäljningen:

Kalisalt ................

19,930

ton,

beräkna!

motsvara

c:a

25

%

av

totalförsäljn.

Superfosfat............

44,134

» ,

»

»

»

35

%

»

»

Tomasfosfat ........

4,250

» ,

»

»

»

30

%

»

»

Benmjöl ................

791

» ,

»

»

»

30

%

»

»

Chilesalpeter .......

7,556

» ,

»

»

»

20/25

o/

/o

av »

Ammoniumsulfat

1,522

» ,

»

»

»

20/25

%

» »

Norgesalpeter .......

4,404

» ,

»

»

»

30

%

av

»

Tysk kalksalpeter

6,742

» ,

»

»

»

30

°/o

»

»

Kalkkväve............

4,205

» ,

»

»

»

30

%

»

»

En på grund av dessa siffror gjord beräkning av totalförbrukningen av

konstgödsel visar följande resultat:

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 233 höft. (Nr 270.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Kalisalt ...............

Superfosfat...........

Tomasfosfat .......

Benmjöl ...............

Chilesalpeter .......

Ammoniumsulfat

Norgesalpeter.......

Tysk kalksalpeter

Kalkkväve ...........

79,620 ton

126,097 »

14,167 »

2,637 *

30,224 »

6,088 »

14,680 »

22,473 »

14,017 »

310,003 ton.

Efter samma genomsnittsfraktkostnad i detta fall, som förut angivits i

fråga örn statens järnvägar eller 7 kronor per ton, skulle totala fraktkostnaden

kunna beräknas utgöra 2,170,021 kronor. Den sålunda erhållna lägre

siffran beror givetvis på att här förevarande uppgifter begränsats till rena

konstgödselmedel. Såsom en viss kontroll å de föregående siffrorna torde

den dock hava sin betydelse.

301077. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:394 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fraktlindring å jordförbättring smedel ävensom i ämnet väckta motioner. s. 11 i texten
  2. JoU 1930:91 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fraktlindring å jordförbättringsmedel ävensom fyra i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. JoU 1930:93 Memorial angående ersättning åt tillförordnade revisionssekreteraren, friherre E. G. Leijonhufvud, vilken såsom särskild sekreterare biträtt utskottet vid behan a1 i texten
  4. SärU 1930:1 Särskilda utskottets memorial Nr 1 s. 1 i texten