Sök i Ratio Lex

Angående pension och understöd att utgå av trafihnedel m. m

1930-01-24 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:35, Angående pension och understöd att utgå av trafihnedel m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 35.

1

Nr 35.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående pension

och understöd att utgå av trafihnedel m. m.; given

Stockholms slott den 24 januari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över bommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

l:o.

Jag har att anmäla uppkommen fråga örn tilläggspension åt förre distriktschefen

vid statens järnvägar Bror Olof Ekman, som med

utgången av år 1929 avgått ur statens järnvägars tjänst.

Ekman, som är född den 10 december 1864, blev den 1 januari 1892

innehavare av ordinarie tjänst vid statens järnvägar. Från och med ingången

av år 1908 innehade han ordinarie distriktschef stjänst, vilken han med utgången

av maj månad 1913 frånträdde för att ägna sig åt enskild tjänst. År

1920 återinträdde han emellertid i statens järnvägars tjänst, då han erhöll

förordnande som distriktschef från och med oktober månad samma år till

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 27 käft. (Nr 35.) lis 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

utgången av år 1925. Detta förordnande förlängdes sedermera att gälla till

utgången av nästlidet år. Ekman har således innehaft befattning som distriktschef

vid statens järnvägar under sammanlagt 14 år 8 månader, varav

9 år 3 månader i oavbruten följd före den slutliga avgången ur statens järnvägars

tjänst.

Med skrivelse den 9 oktober 1929 har järnvägsstyrelsen överlämnat en till

Kungl. Majit ställd ansökning av Ekman örn pension. I denna skrivelse,

liksom i en senare skrivelse den 16 i samma månad, däri styrelsen lämnat

uppgift örn Ekmans tjänstetid som distriktschef, har järnvägsstyrelsen utgått

från, att Ekman författningsenligt skulle vara berättigad att åtnjuta tjänstepension

till samma belopp som det för honom gällande pensionsunderlaget

eller 7,000 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 18 november 1929 anfört följande:

I § 13 mom. 1 av lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension

för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk vore vissa belopp bestämda såsom pensionsunderlag

för där angivna ordinarie tjänstemän, som tillsattes genom förordnande på

viss tid, och vore därvid pensionsunderlaget bestämt till 7,000 kronor för

sådan distriktschef vid statens järnvägar, som vid tillträdandet av nämnda

befattning icke innehade annan ordinarie tjänst vid statens järnvägar. I

mom. 2 av samma paragraf stadgades vidare, att för tjänsteman, vilken innehade

förordnande såsom distriktschef vid statens järnvägar och vid tillträdandet

av nämnda förordnande innehade sådan tjänst vid statens järnvägar,

som avsåges i 3 kapitlet av sagda lag (d. v. s. tilisatts genom konstitutorial),

skulle i pensionshänseende gälla vad för den tjänsten vore stadgat i lagen.

Av § 14 mom. 1 framginge, att, örn tjänsteman, som avsåges i § 13 mom. 1,

under minst tolv år innehaft förordnande å befattning, varom i § 13 sägs,

han vore berättigad att vid avgång från tjänsten åtnjuta tjänstepension till

samma belopp som det för honom vid avgången gällande pensionsunderlaget,

men att, örn han, innan han uppnått tolv års tjänstetid i befattningen,

avginge på grund av att förordnandet upphörde utan att efterföljas av förnyat

förordnande, han ägde uppbära tjänstepension till belopp, som med

1,000 kronor understege det för befattningen gällande pensionsunderlaget.

Det vore uppenbart, att sökanden, örn avbrottet för verksamhet i enskild

tjänst icke förekommit, icke hade varit berättigad till sådan pension, som

eljest tillkomme förordnad distriktschef, utan skulle beträffande hans rätt

till pension hava tillämpats vad i lagen funnes stadgat örn pensionsrätt för

konstituerad tjänsteman. Då framträdde spörsmålet, huruvida sökanden,

sedan berörda avbrott ägt rum och han, utan att iuneliava konstitutorial å

tjänst vid statens järnvägar, erhölle förordnande såsom distriktschef, finge

för pension såsom sådan tillgodoräkna den föregående tjänstetiden såsom

konstituerad distriktschef. Ägde han tillgodoräkna nämnda tid bleve pensionsbeloppet

7,000 kronor, i motsatt fall allenast 6,000 kronor.

Att döma efter bestämmelsernas ordalydelse förefölle det visserligen

statskontoret, som örn allenast tiden efter den 1 oktober 1920 skulle kunna

i förevarande hänseende tillgodoräknas samt att pensionsbeloppet för sökanden

alltså borde bestämmas till 6,000 kronor. Emellertid hade sökanden —

bortsett från omförmälda avbrott omfattande 7 år 4 månader — ägnat hela

sin verksamhet åt statens järnvägar och uppnådde inom kort den levnadsålder

av 65 år, då innehavare av teknisk tjänst vid statens järnvägar bleve

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 35.

berättigad till pension. Vid sådana förhållanden och då hans närmaste

underordnade i tjänsten under motsvarande omständigheter skulle bekomma

pension å 6,996 kronor, syntes det statskontoret, som örn skäl skulle föreligga

att hos riksdagen utverka en tilläggspension åt sökanden till belopp av

1,000 kronor för år räknat att utgå av trafikmedel.

Därest sökanden författningsenligt befunnes kunna erhålla allenast 6,000

kronor i pension, ville statskontoret hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen medgiva, att sökanden finge, utöver den honom författningsenligt

tillkommande pensionen å 6,000 kronor, åtnjuta i pension ytterligare 1,000

kronor att av trafikmedel utgå till honom från den tidpunkt, då han tillträdde

förstnämnda pensionsbelopp.

Genom beslut den 13 december 1929 har Kungl. Majit berättigat Ekman

att från och med den 1 januari 1930 av trafikmedel åtnjuta en årlig pension

till belopp av 6,000 kronor, att utgå i enlighet med bestämmelserna i lagen

den 4 januari 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk,

varjämte Kungl. Majit förklarat, att beslut framdeles komme att meddelas i

frågan örn beredande av ytterligare pension åt Ekman.

Ekmans sammanlagda tjänstetid som distriktschef vid statens järnvägar

omfattar en tid av 14 år 8 månader, varav 5 år 5 månader före övergången

till enskild tjänst och 9 år 3 månader, sedan han återinträtt i statstjänst.

Därest hans förordnande såsom distriktschef fortfarit under ytterligare 2 år

9 månader, hade han författningsenligt varit berättigad till en årlig pension

av 7,000 kronor. Då Ekmans sammanlagda tjänstetid som distriktschef ej

oväsentligt överstiger den för erhållande av nyssnämnda pensionsbelopp

stadgade minimitiden av tolv år och då han ägnat praktiskt taget hela sin

verksamhet åt statens järnvägar samt därstädes innehaft ordinarie tjänst i

över 30 år, synes det rättvist, att han erhåller samma pension, som han

skulle hava erhållit efter förordnande som distriktschef under minst 12 år

i följd, eller 7,000 kronor för år. Härför talar även den av statskontoret

framhållna omständigheten, att pensionsunderlaget för närmast lägre tjänst

vid statens järnvägar uppgår till 6,996 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre distriktschefen vid statens järnvägar Bror Olof

Ekman må, räknat från och med den 1 januari 1930, utöver

honom författningsenligt tillkommande pension av 6,000 kronor

åtnjuta i pension ytterligare 1,000 kronor för år, att utgå av

trafikmedel.

2 :o.

Vidare får jag anmäla uppkommen fråga om beredande av understöd åt

f. d. kontorsbiträdet vid statens järnvägar Anders

Gustaf Ivar Magnell.

Departements
chefen.

1807 29

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:

Magnell, som är född den 7 maj 1888, antogs såsom aspirant vid Mora—

Vänerns järnväg den 1 januari 1904 och anställdes den 1 november 1906 som

ordinarie kontorsbiträde vid samma järnväg. Järnvägen ifråga övergick sedermera

i enlighet med beslut av 1916 års riksdag i statens ägo.

Enligt avtalet för övertagande av Mora—Vänerns järnväg skulle personalen

vid järnvägen äga att den 1 januari 1917 övergå i statens järnvägars tjänst

utan minskning av då innehavande, till dem från järnvägen utgående löneförmåner

och utan minskning ay rätten till löneförhöjning efter viss tjänstetid i

enlighet med vid järnvägen tillämpade grunder, allt dock under vissa förbehåll.

Personalen skulle vid anställningen i statstjänst förvärva rätt till pension

för egen del antingen enligt de i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till

pension för tjänstemän vid statens järnvägar gällande grunder och med beräkning

av arvode i statens järnvägars tjänst, vartill komme viss fyllnadspension,

eller oek enligt grunderna i stadgarna för Mora—Vänerns m. fl. järnvägars

understödsförening och med beräknande av avlöning i den enskilda järnvägens

tjänst enligt vid övergången gällande avtal. Magnell övergick i statens järnvägars

tjänst och blev ordinarie kontorsbiträde den 1 januari 1917. För sin

del valde han att erhålla pensionsrätt enligt det förra alternativet.

Den 11 mars 1922 begärde Magnell, enligt uppgift för att ägna sig åt enskild

verksamhet, ett års tjänstledighet från och med den 1 april samma år. Ansökningen

återkallades emellertid den 17 mars 1922; i stället ingav Magnell ansökan

örn avsked från sin befattning vid statens järnvägar från och med den

1 maj 1922, vilket beviljades honom. Redan den 6 påföljande juni anhöll

Magnell att få återinträda i statens järnvägars tjänst, därvid han som skäl

anförde, att han misslyckats med sitt försök till enskild verksamhet. Denna ansökan

avslogs, då något behov av Magnells arbetskraft icke förelåg. I juli

månad 1922 anhöll Magnell hos järnvägsstyrelsen att få återinträda i tjänst

den 1 april 1923. Även denna ansökan avslogs av nyssnämnda skäl. I

november 1927 avslogs en ytterligare framställning från Magnell örn anställning,

enär sådan, vare sig fast eller tillfällig, icke kunde beredas honom.

Slutligen anhöll Magnell i en skrift av den 5 december 1927 hos järnvägsstyrelsen

örn tjänstepension att utgå från och med den 1 maj 1922 eller dagen för

avskedet. Magnell åberopade i sin ansökning, att han vid ingivandet av avskedsansökningen

på grund av nervös överspändhet icke kommit att samtidigt

begära pension. Genom beslut den 26 januari 1928 fann järnvägsstyrelsen framställningen

icke kunna till någon vidare åtgärd föranleda. Häröver besvärade

sig Magnell hos kammarrätten, därvid Magnell tillika anhöll, att, därest besvären

ej kunde bifallas, understöd motsvarande sjukpensionens belopp måtte tillerkännas

honom. Genom utslag den 26 april 1929 fann kammarrätten besvären

icke kunna bifallas.

Jämlikt 4 § kungörelsen den 12 december 1924 med föreskrifter angående

fullföljd av talan i vissa besvärs- och ansökningsmål m. m. har kammarrätten

i skrivelse den 26 april 1929 underställt Magnells i samband med besvären

gjorda ansökning Kungl. Maj:ts prövning. Kammarrätten förordar med hänsyn

till omständigheterna i målet och under erinran, att pension eller understöd

under liknande omständigheter beviljats f. d. kronojägaren A. J. Johansson

(prop. 281/1917), f. d. läroverksadjunkten K. H. Andersson (prop. 97/1923,

punkt 5) och f. d. länsnotarien E. A. F. Forssgren (prop. 147/1927), att Kungl.

Maj:t måtte hos riksdagen göra framställning örn beredande av något understöd

åt Magnell.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

5

Rörande Magnells tillstånd vid tiden för ingivandet av avskedsansökningen

har kammarrätten begärt utlåtande av medicinalstyrelsen, som hört dåvarande

överläkaren vid Stockholms hospital, professorn B. Gadelius. I yttrande den

6 juli 1928 har Gadelius meddelat, bland annat, att Magnell den 12 april 1928

intagits å hospitalet och där uppfattats såsom ett fall av dementia praecox, örn

också av mera lindrigt förlöpande natur. Efter att hava redogjort för Magnells

tillstånd har Gadelius vidare anfört, att det syntes honom otvetydigt framgå

att Magnell, vilken redan tidigare lidit av en episodiskt framträdande sinnessjukdom,

vid den tidpunkt, då han hegärde avsked från sin tjänst som kontorsbiträde

vid statens järnvägar, befunnit sig i ett sådant tillstånd av impulsiv

ofrihet och sjukligt tvång, att Gadelius icke tvekade att förklara, att Magnell

vid detta tillfälle varit sinnessjuk och i saknad av rättslig handlingsförmåga.

För egen del har medicinalstyrelsen i utlåtande den 16 juli 1928 yttrat, att

skäl funnes för antagandet, att Magnell vid tiden för avskedsansökningens ingivande

i mars 1922 lidit av sinnessjukdom och därav varit berövad rättslig

handlingsförmåga.

Järnvägsstyrelsen anför i utlåtande den 7 augusti 1929 i huvudsak följande:

Med hänsyn till medicinalstyrelsens utlåtande syntes man numera kunna

utgå ifrån, att Magnell vid ingivande av sin avskedsansökan handlat under påverkan

av sinnessjukdom. Hospitalsläkaren G. Elander hade jämväl intygat,

att Magnell alltjämt vore sinnessjuk samt att sjukdomen sannolikt vore för

framtiden bestående. Efter sitt avskedstagande hade Magnell råkat i utblottat

tillstånd och omhändertagits av fattigvården. Utöver vad handlingarna innehölle

angående Magnells nuvarande personliga förhållanden hade järnvägsstyrelsen

inhämtat, att han för närvarande på Stockholms kommuns bekostnad

utackorderats i ett privat lantbrukarhem mot en månatlig ersättning av 75

kronor.

Under förutsättning att Magnells sinnessjukdom varit känd vid tiden för

avskedsansökningens ingivande, hade Magnells berörda ansökan med säkerhet

icke lagts till grund för hans avskedande, utan skulle han, därest sjukpension

icke ansetts kunna beviljas honom, i avvaktan på möjlig förbättring hava beviljats

ledighet för sjukdom med rätt till bibehållande av avkortad lön. På

grund härav och vad förut anförts ansåge järnvägsstyrelsen, att Magnell, i likhet

med vad som skett i av kammarrätten åberopade fall, skäligen borde beredas

någon ekonomisk gottgörelse i form av årligt understöd. Detta syntes

böra fastställas i nära överensstämmelse med den pension, som skulle hava

utgått, därest Magnell erhållit avsked på grund av sjukdom. Då sjukpension

för Magnell skulle hava utgått med 1,440 kronor för år, ansåge styrelsen, att

det årliga understödet lämpligen borde fastställas till 1,400 kronor. Med hänsyn

emellertid till den möjlighet för Magnells tillfrisknande, som enligt det

av hospitalsläkaren Elander avgivna intyget ssmtes förefinnas, torde understödet

icke böra bestämmas att utgå för livstiden, utan så länge Magnells sinnessjukdom

varade eller han eljest vore oförmögen att försörja sig.

Under åberopande härav har järnvägsstyrelsen hemställt om förslag till

riksdagen, att till Magnell må, så länge han är sinnessjuk eller eljest oförmögen

till arbete, från och med år 1930 tills vidare utgå ett årligt understöd av 1,400

kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 35.

Statskontoret har i utlåtande den 30 augusti 1929 tillstyrkt bifall till förevarande

framställning på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit med den erinran,

att understödsbeloppet borde fastställas till ett med tolv jämnt delbart tal eller

1,404 kronor.

Därest Magnell i sin ansökning örn avsked jämväl anhållit örn sjukpension,

torde resultatet hava blivit att, om ansökningen så avfattad ej kunnat bifallas,

Magnell i stället beviljats sjukledighet med rätt att bibehålla större delen av avlöningen.

Som av utredningen i ärendet framgår finnes anledning antaga, att

Magnell vid tiden för avskedsansökningens ingivande lidit av sinnessjukdom

och därav varit berövad rättslig handlingsförmåga. Till följd av avskedet har

Magnell, som uppenbarligen varit helt beroende av inkomsten av sin anställning,

råkat i medellöshet.

På grund av föreliggande ömmande omständigheter och då riksdagen, på

sätt kammarrätten framhållit, i tidigare liknande ärenden beviljat vederbörande

pension eller understöd, anser jag mig böra tillstyrka ifrågavarande framställning.

Mot det av statskontoret föreslagna beloppet har jag intet att erinra.

Jag far alitsa hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till f. d. kontorsbiträdet Änders Gustaf Ivar Magnell må,

räknat från och med den 1 januari 1930 tills vidare, så länge han

är sinnessjuk eller eljest oförmögen till arbete, av trafikmedel utgå

ett årligt understöd av 1,404 kronor.

3:o.

Till prövning föreligger en ansökning av förra poststationsföreståndaren

Elvira Mathilda Elisabeth Gneib örn ålderclomsunderstöd.

Beträffande Gneibs anställnings- och avlöningsförhållanden vid postverket

framgår av handlingarna i ärendet följande:

Gneib, som är född den 1 juni 1855 och ogift, anställdes genom personligt

avtal såsom poststationsföreståndare i Kvidinge från och med den 1

oktober 1917, vilken befattning hon emellertid på grund av annan tjänstgöring

i postverket tillträdde först den 1 december 1917. Hon kvarstod därefter

såsom poststationsföreståndare i Kvidinge till och med den 31 oktober

1929, då hon på egen ansökan avgick från befattningen. Före tillträdandet av

nämnda befattning hade hon vid skilda tillfällen under åren 1899—1917 tjänstgjort

såsom förstärkningsbiträde eller vikarie av postexpeditörs grad vid postkontoret

i Astorp. Med ledning av därstädes förvarade handlingar har utrönts,

att denna tjänstgöring under tiden från och med den 1 augusti 1901 omfattat

2,010 dagar. Dessutom har sökanden enligt av henne lämnad uppgift, vars

riktighet generalpoststyrelsen förklarat sig sakna anledning betvivla, under

tiden 1 juli 1899—14 februari 1910 tjänstgjort vid sagda postkontor såsom

dispositions- eller förstärkningsbiträde av postexpeditörs grad sammanlagt 838

dagar. Sökandens sammanlagda tjänstgöringstid i postverket skulle således

uppgå till såsom poststationsföreståndare 11 år 11 månader och såsom vikarie

av postexpeditörs grad, dispositions- eller förstärkningsbiträde 2,848 dagar, mot
151

30

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

svarande 7 år 9 månader 23 dagar, eller sammanlagt 19 år 8 månader 23

dagar. Såsom ersättning för skötandet av poststationen i Kvidinge Ilar lion

uppburit belopp, för år räknat varierande mellan 1,320 kronor år 1917 samt

4,290 kronor under de tre första kvartalen 1925. Från och med den 1

januari 1927 till sin avgång ur postverkets tjänst uppbar sökanden en ersättning

av för år räknat 4,014 kronor, varav 1,794 kronor beräknats utgöra

personlig ersättning samt återstoden gottgörelse för hållande av poststationslokal

och biträde m. m.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Gneib anfört i huvudsak följande

:

Sökanden hade i skrivelse till generalpoststyrelsen den 10 december 1928

förhört sig angående möjligheten att efter entledigande från anställningen

som poststationsföreståndare komma i åtnjutande av ålderdomsunderstöd.

Genom beslut den 19 december 1928 hade emellertid styrelsen förklarat sig

sakna befogenhet att medgiva dylikt understöd, då hon icke innehade tillräckligt

antal tjänstår som poststationsföreståndare.

Genom tidigare tjänstgöring å postkontoret i Astorp såsom förstärkningsbiträde

och vikarie hade sökanden före tillträdandet av befattningen som

poststationsföreståndare att åberopa en tjänstgöring i postverket av inemot

tretusen dagar. I en inom riksdagens första kammare år 1929 väckt motion

(nr 47) hade hemställts, att riksdagen med hänsyn till föreliggande omständigheter

ville tilldela henne ett årligt understöd av 1,000 kronor att utgå från

och med den dag hon avginge från befattningen som poststationsföreståndare

i Kvidinge.

Uti avgivet utlåtande (nr 25 punkt 5) hade emellertid bankoutskottet förklarat,

att utskottet icke ansett sig då böra taga ställning till frågan örn beviljande

av understöd åt sökanden, under motivering att hon alltjämt kvarstode

i tjänst och att frågan örn understöd borde göras till föremål för prövning

först i samband med avgången från befattningen ifråga. I anslutning härtill

hade utskottet hemställt, att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd, vilken hemställan också bifallits av riksdagens båda

kamrar.

Med hänsyn till den motivering, som legat till grund för bankoutskottets

avslagsyrkande, hade sökanden i den förvissningen, att frågan om understöd

till henne skulle bifallas, därest hon frånträtt befattningen, och att därigenom

försörjningen på hennes sena ålderdom skulle bliva relativt tryggad, sökt

och erhållit avsked från befattningen ifråga, vilken från trätts från och med

den 1 november 1929.

Då sålunda numera hinder icke förelåge, att framställning örn ålderdomsunderstöd

upptoges till prövning, hemställde Gneib med hänsyn till de

ofrånkomliga kostnaderna för bostad och uppehälle i övrigt samt till den

omständigheten, att hennes alltmer svikande krafter icke lämnade tillfälle till

någon som helst förvärvsverksamhet, att Kungl. Majit ville tilldela henne ett

årligt understöd av 1,000 kronor att utgå från och med den 1 november

1929 eller, därest Kungl. Majit ansåge sig förhindrad bifalla denna framställning,

till riksdagen avlåta proposition örn dylikt understöds beviljande.

Generalpoststyrelsen har i utlåtande den 3 december 1929 redogjort för sökandens

tjänstgöring i postverket och därför uppburna ersättningsbelopp

samt i övrigt anfört:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

För sin tjänstgöring hade sökanden av vederbörande förmän erhållit goda

vitsord.

Enligt de av Kungl. Majit i brev till generalpoststyrelsen den 20 juni

1913 och 28 juni 1918 fastställda grunderna för tilldelandet av understöd

ra. m. åt personer, som varit anställda i postverket eller anlitats i dess ärenden,

gällde bland annat, att dylika understöd, till belopjD motsvarande högst

% av från postverket senast utgående arvode, kunde tilldelas i behov varande

poststationsföreståndare, vilka varit anställda medelst personligt kontrakt

och som i sådan egenskap tjänstgjort vid postverket minst 25 år eller,

undantagsvis, under kortare tid, särskilt när vederbörande därjämte antingen

före eller efter sin tjänstetid som poststationsföreståndare tjänstgjort i annan

egenskap vid postverket.

På grund av föreskrifterna i sagda brev hade generalpoststyrelsen i undantagsfall

beviljat årliga understöd åt poststationsföreståndare, vilka varit

medelst personliga kontrakt anställda under kortare tid än 25 år; dock hade

därvid understöd i allmänhet ansetts icke böra tilldelas andra poststationsföreståndare

än sådana, som kunnat räkna åtminstone omkring 20 kontraktsår.

I skrivelse till generalpoststyrelsen den 10 december 1928 hade sökanden

— som då haft för avsikt att under den närmaste tiden avgå från befattningen

såsom poststationsföreståndare — anhållit örn upplysning rörande

storleken av det ålderdomsunderstöd, som av henne kunde påräknas vid

eventuell avgång. Vid föredragning av ärendet den 19 samma månad hade

styrelsen vid det förhållande, att sökanden vid slutet av år 1928 varit anställd

såsom poststationsföreståndare under en tid av allenast 11 år 1 månad,

funnit sig på grund av gällande bestämmelser sakna befogenhet att tilldela

henne ålderdomsunderstöd.

Sedan emellertid sökanden numera hänvänt sig till Kungl. Majit för erhållande

av årligt understöd, ansåge generalpoststyrelsen sig med hänsyn

bland annat till sökandens ekonomiska ställning — enligt vad styrelsen inhämtat

ägde sökanden ingen annan tillgång än ett kapital å 4,000 kronor —

oförhindrad tillstyrka ett bifall från statsmakternas sida av ansökningen.

Jämlikt Kungl. Majits nyssnämnda brev den 20 juni 1913 finge understöd

av här ifrågavarande slag utgå med högst 2/3 av senast uppburna arvode.

Med iakttagande härav och med utgångspunkt från dels sökandens sammanlagda

tjänstgöringstid i postverket, ungefär 19% år (79 kvartal), dels ock det

arvode, hon senast uppburit från postverket och som, för så vitt detavsåge

hennes personliga ersättning, borde sättas till 1,794 kronor, syntes ett eventuellt

ålderdomsunderstöd till sökanden kunna beräknas på följande sätt:

avrundas till 960 kronor.

Därest statsmakterna skulle finna skäligt tillerkänna sökanden årligt understöd,

vore från generalpoststyrelsens sida intet att erinra mot att sagda

understöd utginge av postmedel. På sätt av det föregående framginge,

syntes det generalpoststyrelsen billigt, att understödet till sökanden, örn

sådant skulle utgå, fastställdes till 960 kronor för år, att utbetalas från och

med den 1 november 1929, med vilken dag sökanden frånträtt sin befattningvid

postverket.

Statskontoret har i utlåtande den 17 december 1929 med hänsyn till omständigheterna

i fallet funnit intet vara att erinra mot att åtgärd vidtoges i

överensstämmelse med generalpoststyrelsens förslag.

1,794 x 2 x 79

3 X 100

= 944 kronor 84 öre, vilket belopp syntes böra lämpligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 35.

I likhet med generalpoststyrelsen och statskontoret finner jag det billigt,

att Gneib, som under nära tolv år varit anställd som poststationsföreståndare

och dessförinnan i skilda perioder tjänstgjort vid postverket under en

sammanlagd tid av inemot 8 år, då hon nu vid framskriden ålder synes befinna

sig i knappa ekonomiska omständigheter erhåller ett med hänsyn till

hennes tjänstgöringstid avpassat ålderdomsunderstöd. Mot det av generalpoststyrelsen

föreslagna beloppet har jag intet att erinra. A understödsbeloppet

torde dyrtidstillägg ej böra utgå.

Då emellertid, på sätt generalpoststyrelsen ansett, beredande åt Gneib av

sådan förmån med hänsyn till hennes korta anställningstid såsom poststationsföreståndare

icke torde kunna ske med stöd av de av styrelsen omförmälda,

för tilldelande av understöd gällande grunderna, vilka meddelats

efter riksdagens hörande, torde frågan få underställas riksdagen.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra poststationsföreståndaren Elvira Mathilda Elisabeth

Gneib må, räknat från och med den 1 november 1929, uppbära

ett årligt understöd av 960 kronor att utgå av postmedel, dock

utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

4:o.

I en till Kungl. Maj :t ingiven skrift har förre t. f. övermontören

vid Älvkarleby kraftverk Lars Eric Lindblom anhållit

att komma i åtnjutande av livränta, därvid han såsom skäl åberopat, att han

till följd av olycksfall under arbete i statens vattenfallsverks tjänst fått sin

arbetsförmåga nedsatt.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, bland annat, följande:

Lindblom, som är född den 28 mars 1879, anställdes den 12 juli 1916 i vattenfallsverkets

tjänst såsom list» maskinist vid omformarstationen i Tomteboda.

Den 1 januari 1918 förflyttades han till sekundärstationen i Enköping som

tjänstförrättande stationsmästare, varefter han tjänstgjorde såsom t. f. Övermontör

från den 1 juli 1918 i Uppsala och därefter från den 1 december samma

år i Stockholm. Den 28 april 1919 färdades Lindblom mellan arbetsplatser i

Stäket och Stockholm, därvid på grund av arbetenas brådskande beskaffenhet

motorcykel användes. Denna fördes av annan person. Vid passerandet av ett

parlass i närheten av Frösundavik skyggade de för lasset spända hästarna, varigenom

avståndet mellan lasset och på sidan örn vägen liggande stenblock blev

för trångt för att motorcykeln skulle kunna passera, med påföljd att motorcykeln

körde på ett stenblock och välte mot lasset, därvid såväl Lindblom som

motorcykelns förare skadades.

Vid olyckshändelsen åsamkades Lindblom brott å tre revben på vänstra

sidan. Dessa skador hava sedermera efter behandling å sjukhus läkts, men

Lindblom lider i anledning av olycksfallet av en traumatisk neuros.

Efter olyckshändelsen inträdde Lindblom på eget initiativ åter i tjänst den

5 maj 1919 och kvarstannade till den 11 augusti samma år, då han på begäran

erhöll tjänstledighet utan avlöning. Han avgick ur vattenfallsverkets tjänst

den 29 juli 1920 utan att hava återinträtt i tjänstgöring.

Lindblom åtnjöt vid tiden för olycksfallet en avlöning, motsvarande ett belopp

av 5,241 kronor 36 öre för år räknat. Då 2 § lagen om försäkring för

olycksfall i arbete den 17 juni 1916, sådant detta lagrum lydde vid samma tid,

såsom arbetare betecknade endast den, som åtnjöte en avlöning av högst 5,000

Departements
chefen.

1700 29

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 35.

kronor för år räknat, har Lindblom icke kunnat erhålla livränta eller annan

ersättning enligt sagda lag.

Sedermera har Lindblom på statens vattenfallsverks bekostnad vårdats å

sjukhus under tiden den 20 november 1923—den 31 januari 1924 för undersökning

och behandling av sedan olycksfallet kvarstående skador. Vidare har

Kungl. Majit den 23 maj 1924, med ogillande av utav Lindblom anförda besvär

över vattenfallsstyrelsens beslut att icke utbetala sjukavlöning till denne för

sistnämnda tidsperiod, bemyndigat styrelsen att av statens vattenfallsverks

medel till Lindblom såsom understöd utbetala ett belopp av 350 kronor.

En sedermera av Lindblom gjord framställning örn livränta fann Kungl.

Majit den 20 februari 1925 icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Lindblom är gift och har två söner, födda 1902 och 1910. Dessutom har han

en åldrig moder.

Vatteniallsstyrelsen har i utlåtande den 8 december 1928, under hänvisning

till vad styrelsen anfört i utlåtande den 9 oktober 1924 i nyss omförmälda, av

Kungl. Majit den 20 februari 1925 avgjorda ärende, tillstyrkt, att Lindblom

måtte av nåd tilldelas ett understöd av högst 180 kronor örn året från och med

den 11 augusti 1919 eller den dag, då Lindblom erhöll tjänstledighet, dock med

avdrag av det belopp av 350 kronor, som jämlikt Kungl. Majits nyssnämnda

beslut den 23 maj 1924 utbetalats till Lindblom.

I sitt utlåtande den 9 oktober 1924 framhöll vattenfallsstyrelsen, att enligt från

riksförsäkringsanstalten inhämtade uppgifter Lindbloms arbetsförmåga kunde

beräknas nedsatt med 15 procent, i följd varav Lindblom, därest olycksfallsförsäkringslagen

varit tillämplig på honom, skolat erhålla ersättning med 180 kronor

örn året. Då Lindblom emellertid, fortsatte styrelsen, icke torde vara berättigad

att erhålla livränta vare sig på grund av olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser eller på grund av sin förutvarande anställning hos statens vattenfallsverk,

ansåge styrelsen Lindbloms framställning böra beviljas endast så tillvida,

att ett visst understöd tillerkändes honom under förutsättning, att han

vore i behov därav för sin egen eller sin familjs utkomst. De upplysningar i

berörda avseende, som kommit vattenfallsstyrelsen tillhanda, vore emellertid

icke så fullständiga som hade varit önskvärt, varför styrelsen för det dåvarande

endast under förutsättning av ytterligare utredning i ämnet ansåge sig med hänsyn

till förekomna omständigheter kunna tillstyrka, att Lindblom måtte tillerkännas

ett understöd, vars storlek bestämdes med hänsyn till den nedsättning

av hans arbetsförmåga, som vore en följd av kvarstående skador, vållade genom

ifrågakomna olycksfall.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 31 januari 1929 meddelat, att

Lindblom med anledning av den föreliggande ansökningen fått undergå röntgenfotografering

samt undersökts av anstaltens överläkare, varefter anstalten

anfört följande:

Av vid nämnda undersökningar avgivna yttranden framginge, att Lindblom

numera vore så gott som fullt återställd från den vid olycksfallet uppkomna

lokala skadan, men att han tede av vissa besvär av nervös art, s. k. traumatisk

neuros. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening måste nämnda besvär anses såsom

följd av olycksfallet samt skäligen böra medföra en nedsättning av Lindbloms

arbetsförmåga med 15 procent, vilken nedsättning sannolikt komme att

kvarstå för livstiden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 35.

I övrigt Ilar riksförsäkringsanstalten hänvisat till ett den 29 november 1924

avgivet utlåtande i anledning av Lindbloms omförmälda tidigare framställning

örn livränta på grund av olycksfallet. I sistnämnda utlåtande anförde anstalten

bland annat:

Enligt 2 § av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916,

sådant detta lagrum lydde vid tiden för det Lindblom den 28 april 1919 övergångna

olycksfallet, ansåges såsom arbetare enligt lagen ej den, vilkens avlöning

hos arbetsgivaren, för år räknat, överstege 5,000 kronor. Denna avlöningsgräns

höjdes genom lag den 19 juni 1919, som trätt i kraft den 1 januari 1920,

till 9,000 kronor. Därvid stadgades dock, att ersättningsanspråk, som grundades

på olycksfall, vilka före lagändringens ikraftträdande inträffat, skulle bedömas

enligt den äldre lagen.

Beträffande avlöningsgränsen, 5,000 kronor, hade den kommitté, ålderdomsförsäkringskommittén,

vilken utarbetat förslaget till 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

uttalat, att kommittén i anslutning till ett flertal utländska lagar

funnit skäligt bestämma ett särskilt belopp för årsförtjänsten såsom gräns för

delaktighet i försäkringen och därjämte satt denna gräns »så högt som till 5,000

kronor, för att i så stor utsträckning som möjligt medtaga alla de personer

(ingenjörer, tekniker, handelsbiträden o. d.), för vilka försäkringen kunde anses

äga avsevärd betydelse».

I skrivelse den 11 januari 1919, vari riksförsäkringsanstalten underställt

Kungl. Maj :ts prövning förslag till, bland annat, borttagande av förenämnda

begränsning beträffande lagens omfattning, hade riksförsäkringsanstalten anfört,

att den löneförhöjning på arbetsmarknaden, som inträtt efter lagens

tillkomst, åstadkommit, att de personer, som utestängts från lagen, ehuru

de rätteligen såväl enligt kommitténs som lagstiftarnas åsikt med hänsyn

till olycksfallsrisken och övriga förhållanden bort komma in under densamma,

givetvis kommit att utgöra ett betydligt avsevärdare antal än kommittén och

lagstiftarna kunnat förutse vid bestämmandet av lönegränsen till 5,000 kronor.

Det Lindblom övergångna olycksfallet kunde sägas utgöra exempel å ett

sådant olycksfall, för vilket lagstiftarna säkerligen kunde anses hava avsett, att

ersättning skulle utgå enligt lagen, men som på grund av den löneförhöjning på

arbetsmarknaden, som ägt rum efter ikraftträdandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

kommit att falla utanför lagens räckvidd.

Efter verkställd utredning hade riksförsäkringsanstalten meddelat vattenfallsstyrelsen,

att anstalten på grund av den traumatiska neuros, varav Lindblom

lede, funne, att hans arbetsförmåga tills vidare skäligen måste anses nedsatt

med 15 procent och att, då arbetsförtjänsten, därest olycksfallsförsäkringslagen

vöre tillämplig, skulle beräknats till 1,800 kronor, livränta jämlikt lagen

skolat tills vidare utgå med 180 kronor för år räknat.

Statskontoret har i utlåtande den 9 februari 1929 anfört:

Med hänsyn till i detta fall föreliggande omständigheter ansåge statskontoret

att ett årligt understöd till det av vattenfallsstyrelsen angivna beloppet, 180

kronor, billigtvis borde beredas sökanden. Statskontoret kunde dock icke finna

anledning föreligga att låta detta understöd utgå retroaktivt för de efter olycksfallet

förflutna åren. Understödet syntes därför enligt statskontorets mening

böra utgå först från ingången av år 1929; och några tilläggsförmåner, såsom

vid pensioner plägade utgå, syntes icke böra i detta fall förekomma.

Statskontoret har alltså hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att Lindblom må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående

livstid åtnjuta understöd av vattenfalls verkets medel till årligt belopp av

180 kronor, utan rätt att därå erhålla någon som helst tilläggsförmån.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

I anledning av förevarande framställning har Kungl. Majit den 15 februari

1929 bemyndigat vattenfallsstyrelsen att av statens vattenfallsverks medel till

Lindblom utbetala ett tillfälligt understöd av 180 kronor, varjämte Kungl.

Majit förklarat sig vilja framdeles meddela beslut ifråga örn årlig livränta åt

honom.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Lindblom under de senaste tio åren

till följd av sitt olycksfall varit sjuklig och i sitt yrke huvudsakligen kunnat

utföra endast mera tillfälliga arbeten av lindrigare beskaffenhet. Såväl Lindblom

som hans familj synas leva under knappa omständigheter. Vidare framgår,

att Lindblom, som vid tiden för olycksfallet haft en avlöning — inberäknat

uniformsersättning och dyrtidstillägg — av något över 5,000 kronor för år,

tillhört den grupp av anställda, som icke kunnat erhålla ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete, emedan avlöningen på grund av lönestegringen

under kristiden kommit att överstiga den avlöning, 5,000 kronor, som före

ikraftträdandet av 1919 års ändring i olycksfallsförsäkringslagen var fastställd

som maximum för en arbetare i lagens mening.

Givetvis kan tvekan föreligga örn lämpligheten av att i ett fall som detta

medgiva understöd av statsmedel. På grund av föreliggande omständigheter

finner jag mig dock kunna förorda, att Lindblom tillerkännes ett årligt understöd

av 180 kronor, dock utan rätt till dyrtidstillägg därå. Lika med statskontoret

anser jag, att understödet icke bör utgå retroaktivt. Något avdrag

för tidigare anvisat understöd torde ej böra äga rum.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre t. f. övermontören Lars Eric Lindblom må, räknat

från och med den 1 januari 1930, under sin återstående livstid

av statens vattenfallsverks medel uppbära ett årligt understöd

av 180 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

5:o.

I skrivelse den 23 oktober 1929 har vattenfallsstyrelsen gjort framställning

örn förhöjd livränta till förre arbetaren vid statens vattenfallsverk

Anders Petter Larsson.

Enligt 6 § i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete

utgår livränta med ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan

två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst. Genom lag

den 15 juni 1922, som trädde i kraft den 1 januari 1923 men icke är tilllämplig

å ersättningsanspråk i anledning av olycksfall, som inträffat före

sistnämnda tidpunkt, har den ändring vidtagits i omförmälda bestämmelse,

att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må, där den skadades tillstånd

kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än

motsvarande två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst, dock ej överstigande

beloppet av den årliga arbetsförtjänsten.

Genom olycksfall i arbete den 11 maj 1922 skadades Larsson, som är

född den 12 januari 1892 och numera boende i Bräcke, så svårt, att förlust

58 30

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 35.

13

av arbetsförmågan blev följden. I anledning av olycksfallet uppbär Larsson

i enlighet med riksförsäkringsanstaltens beslut av statens vattenfallsverks

medel en årlig livränta av 1,600 kronor, motsvarande två tredjedelar av hans

till 2,400 kronor beräknade arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från

olycksfallet.

Enligt vad handlingarna i ärendet utvisa tjänstgjorde Larsson vid olyckstillfället

såsom kusk å en med två hästar förspänd vagn. Hästarna skrämdes

av ett vid vägen stående lass och folio i sken. Larsson, som försökte hejda

hästarna, kastades emellertid ur vagnen och bröt ryggraden, därvid ryggmärgen

skadades. Detta har lett till atrofiering av benens muskler och i

övrigt orsakat sådana skador i benen och nedre delen av kroppen, att Larsson

endast med svårighet och blott med hjälp av kryckor eller rullstol kan förflytta

sig. Enligt av provinsialläkaren B. Uhlin i Bräcke avgivet intyg har

Larsson genom den påtvingade sysslolösheten även drabbats av svår

neurasteni.

Vattenfallsstyrelsen har i sin skrivelse anfört följande:

Såsom framginge av bifogade handlingar befunne sig Larsson till följd

av olycksfallet i ett hjälplöst tillstånd, vilket krävde särskild vård, varför

den honom tillerkända livräntan syntes vara för knapp. Det vore med hänsyn

till hans tillstånd icke möjligt för vattenfallsstyrelsen att bereda honom

någon sysselsättning, ej heller hade han lyckats erhålla något inkomstbringande

arbete i kommunal eller privat tjänst. Larsson hade med anledning

härav vid upprepade tillfällen hemställt hos vattenfallsstyrelsen, att hans

livränta måtte ökas. Han hade anställts i statens vattenfallsverks tjänst den

16 juni 1917 och kvarstått i densamma i sammanhängande följd, till dess

olycksfallet inträffat den 11 maj 1922. Enligt vattenfallsstyrelsens mening

förelåge synnerliga skäl, att Larsson genom förhöjning av livräntan bereddes

någon lindring i de svåra förhållanden, vari han råkat till följd av det honom

i statens tjänst övergångna olycksfallet.

Ett ytterligare skäl för en dylik åtgärd utgjorde den omständigheten, att åt

Larsson enligt riksförsäkringsanstaltens beslut anskaffats en invalidvagn fölen

kostnad av omkring 600 kronor men att han icke vore berättigad till ersättning

för underhåll och reparation av nämnda vagn på grund av den lydelse

olycksfallsförsäkringslagen haft vid tiden för olycksfallet. Genom en den

18 juni 1926 beslutad lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1927, hade

emellertid föreskrivits, att till utgående livränta skulle läggas ett belopp,

svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av sådana till

arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av

olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

tillerkändes den skadade.

Vattenfallsstyrelsen hemställde därför med hänsyn till föreliggande omständigheter

och under hänvisning till att 1923 års riksdag tillerkänt daglönaren

vid flottans varv i Stockholm Adolf Severin Malmberg förhöjning i

livränta, att Kungl. Maji måtte föreslå riksdagen att i enlighet med grunderna

för omförmälda lag den 15 juni 1922 bevilja arbetaren Anders Petter

Larsson den förhöjning i den honom tillerkända livräntan, som Kungl. Maji

kunde finna skälig, vilken förhöjning syntes böra utgå av statens vattenfallsverks

medel från och med den 1 januari 1930.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Statskontoret Ilar i utlåtande den 9 november 1929 anfört:

Av handlingarna framginge, att Larsson, vilken genom olycksfall i arbete

vid statens vattenfallsverk den 11 maj 1922 skadats så, att lian för framtiden

förlorat arbetsförmågan, alltjämt hade svåra, av skadan förorsakade

lidanden ävensom vore i behov av särskild vård och skötsel. Under sådana

förhållanden och ehuru den Larsson såsom olycksfallsersättning tillagda livräntan

å 1,600 kronor för år uppginge till sådant belopp, att endast i sällsynta

undantagsfall en arbetare vid inträde i pensionsåldern kunde erhålla

motsvarande pension, funne sig statskontoret icke böra motsätta sig, att någon

förhöjning av Larssons livränta utverkades.

Såsom vattenfallsstyrelsen erinrat hade ett likartat ärende under år 1923

varit föremål för behandling av Kungl. Majit och riksdagen. Av propositionen

nr 222 framginge, att daglönaren vid flottans varv i Stockholm

A- S. Malmberg, vilken redan innan han kommit i statstjänst förlorat synförmågan

å det ena ögat genom olyckshändelse och därför åtnjutit i olycksfallsersättning

en livränta å 60 kronor för år, till följd av olyckshändelse

under arbetet å varvet den 12 juli 1922 förlorat synförmågan jämväl å det

andra ögat samt i anledning därav genom beslut av riksförsäkringsanstalten

förklarats berättigad åtnjuta en ytterligare livränta å 1,600 kronor, motsvarande

2/3 av hans arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från det senare

olycksfallet. I enlighet med i propositionen framställt förslag hade riksdagen

medgivit, att livräntan å 1,600 kronor finge från och med den 1

januari 1923 utgå med ett till 1,860 kronor förhöjt belopp, varigenom Malmbergs

livränteförmån i dess helhet kommit att uppgå till 1,920 kronor, motsvarande

80 % av nämnda arbetsförtjänst.

Även i nu förevarande fall syntes livräntan böra begränsas att motsvara

80 % av arbetsförtjänsten och alltså bestämmas till 1,920 kronor.

Statskontoret hemställde, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den livränta, som i anledning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete tillkomme Larsson för honom den 11 maj

1922 drabbat olycksfall, finge från och med den 1 januari 1930, så länge

olycksfallet medförde förlust av arbetsförmågan, utgå med 1,920 kronor för

år, att bestridas av statens vattenfallsverks medel.

Riksförsäkringsanstalten har avgivit utlåtande i ärendet den 10 december

1929 och därvid anfört:

Larsson hade för den honom genom olycksfall i arbete den 11 maj 1922

övergångna skadan, som medfört brott å ländryggraden, efter sjukdomstillståndets

upphörande av riksförsäkringsanstalten tillerkänts livränta jämlikt

olycksfallsförsäkringslagen från och med den 15 april 1924 med 1,600 kronor

för år räknat. Därvid hade skadan ansetts medföra förlust av arbetsförmågan,

och arbetsförtjänsten under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet,

hade beräknats till 2,400 kronor. Vid bestämmande av livräntans storlek

hade jämlikt lagens föreskrift två tredjedelar av sistnämnda belopp tagits

i betraktande. Livräntan, vilken förut bestämts att utgå tillsvidare, hade

genom beslut den 10 december 1929 tillerkänts Larsson definitivt.

Av vad i ärendet blivit upplyst angående Larssons hälsotillstånd syntes

framgå, att detsamma krävde särskild vård. Även örn omständigheterna i

övrigt i detta fall icke kunde anses lika ömmande som i det av vattenfallsstyrelsen

åberopade ärendet angående Malmberg, funne riksförsäkringsanstalten

fördenskull skäl föreligga för en förhöjning av Larssons livränta.

Med avseende å storleken av denna förhöjning och tiden för den förhöjda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 35. 15

livräntans utgående anslöte sig riksförsäkringsanstalten till statskontorets

förslag.

Den jämförelsevis korta tid av knappa fem år, under vilken Larsson varit

anställd i statens vattenfallsverks tjänst, föranleder givetvis en viss tveksamhet,

då det gäller att taga ståndpunkt till förevarande framställning. Det

svåra olycksfall, för vilket Larsson varit utsatt, Ilar emellertid icke endast

åsamkat honom oförmåga till arbete utan synes även hava gjort honom beroende

av andras vård, varjämte den oförvållade sysslolösheten lett till svår

neurasteni. Med hänsyn till föreliggande ömmande omständigheter anser

jag mig därför böra tillstyrka en förhöjning av den till Larsson utgående

livräntan inom ramen för vad enligt den i det föregående omnämnda, kort

tid efter olycksfallet vidtagna ändringen av olycksfallsförsäkringslagen kan

medgivas beträffande olycksfall, inträffade efter utgången av år 1922.

Beträffande storleken av den förhöjda livränta, som vid bifall till förevarande

framställning bör utgå till Larsson, ansluter jag mig till statskontorets

i ärendet uttalade, av riksförsäkringsanstalten biträdda mening, att

livräntan bör bestämmas till 1,920 kronor, motsvarande liksom i det av

statskontoret anförda fallet 80 procent av den beräknade arbetsförtjänsten

under året närmast före olycksfallet. Den förhöjda livräntan torde böra

få tillgodonjutas från och med den 1 januari 1930, så länge olycksfallet

medför förlust av arbetsförmågan, och såsom den nu utgående livräntan

bestridas av statens vattenfallsverks medel. Givetvis bör någon tilläggsförmån

icke utgå å livräntebeloppet.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den i anledning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete förre arbetaren vid statens vattenfallsverk

Anders Petter Larsson för honom den 11 maj 1922 drabbat

olycksfall tillkommande livräntan må, räknat från och med den

1 januari 1930, så länge olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan,

utgå med ett till 1,920 kronor förhöjt belopp, att

bestridas av statens vattenfallsverks medel.

Till vad departementschefen under punkterna l:o—5:o

hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Departements
chefen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:370 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd m. m., att utgå av affärsdrivande verks medel. s. 1 i texten
  2. BU 1930:31 Utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd m. m., att utgå av affärsdrivande verks medel. l:o. Äng. til s. 1 i texten