Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda kommunalutskylder

1931-02-26 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:152, Angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda kommunalutskylder

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

1

Nr 152.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående ersättning till

innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings

län för erlagda kommunalutskylder; given Stockholms slott

den 26 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Majit frågan angående ersättning

till innehavarna av f. d. piparbostället 1/i mantal Holgryte nr 1 i Sandviks

socken av Jönköpings län för erlagda kommunalutskylder.

Genom resolution den 25 juni 1753 medgav krigskollegium, på ansökan

av åbon Måns Andersson, med stöd av 8 § av då gällande reglemente den

5 januari 1684 angående på militien och landsstaten indelta hemmans bruk,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 133 höft. (Nr 152.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

att, som han tillträtt bostället i ett vanhävdat tillstånd samt han ej allenast

bragt jordbruket i gott skick utan även gjort verklig förbättring därå.

Andersson skulle för sig, sina arvingar och efterkommande njuta den säkerheten,

att han och de skulle allt framgent få bliva vid bruket av bostället

odrivne och orubbade, så länge de väl hävdade gården och i rätt tid erlade

sina utlagor samt intill dess någon pipare blivit tillsatt och antagen, som

efter författningar och indelningen över bostället ägde disposition.

Allt sedan den sålunda gjorda upplåtelsen har ifrågavarande hemman,

vilket icke ansetts vara av natur att kunna till skatte köpas, innehafts och

brukats av åbor.

Genom utslag den 28 oktober 1926 har länsstyrelsen i Jönköpings län

antagit Lars Malkolm Johansson och hans hustru Alma Josefina Josefsdotter,

vilka makar förvärvat besittningsrätten till hela nämnda hemman,

till åbor å detsamma såsom »till åborätten närmast berättigade arvingar

efter förutvarande innehavare av åborätten» med den rätt och de skyldigheter,

»som äro bestämda för åbor å detsamma».

Hos Kungl. Majit hava nu makarna Johansson i en till jordbruksdepartementet

den 13 december 1926 inkommen skrift, med åberopande av Kungl.

Maj:ts brev den 20 augusti 1926 angående kronoarrendatorers befrielse från

skyldighet att ansvara för vissa kommunalutskylder, anhållit, att dem såsom

åbor å nämnda boställe måtte beviljas motsvarande förmåner i fråga

örn skattelindring m. m., som i nyssberörda brev stadgades, ävensom att,

därest formella hinder skulle möta att utan riksdagens hörande bifalla framställningen,

proposition måtte avlåtas i detta syfte.

Nyssnämnda brev den 20 augusti 1926 har utfärdats i anslutning till ett

riksdagen i proposition nr 95/1913 underställt förslag i ämnet (R. skr. nr 9

p. 91) samt innehåller följande bestämmelser rörande den befrielse från

skyldighet att ansvara för vissa kommunala utskylder, som må medgivas

kronoarrendatorer:

Arrendator av under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksegendom

eller brukare av skogsväsendet tillhörande jordbruksområde, vilken

enligt vederbörande arrendekontrakt haft att svara för utskylderna jämväl

för i arrendet ej ingående skogsmark (skogsområde) och som i följd av

under löpande arrendeperiod skedd höjning av taxeringsvärdet å sagda

skogsmark måst vidkännas ökning i utskylderna, må efter därom gjord ansökan

erhålla gottgörelse för viss del av de på skogsmarken belöpande utskylder,

som av honom erlagts.

Denna gottgörelse avser på kommunalstämma beslutade utskylder samt

vägskatt, som utgöres i penningar, ävensom landstingsskatt och utskylder

till kyrka och till folkskola.

Gottgörelse medgives icke för utskylder förfallna till betalning före år

1910.

Såsom villkor för gottgörelses utgående gäller, att vid den taxeringsförrättning,

på vilken höjning av utskylderna grundar sig, särskilda taxeringsvärden

åsatts eller av taxeringsmyndighet angivits såsom beräknade för

arrendelotten och skogsmarken, dock att, då fråga är örn avsevärda belopp

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 152.

3

eller förhållandena eljest äro ömmande, Kungl. Majit vill taga under övervägande,

huruvida och i vilken mån med hänsyn härtill gottgörelse av

ifrågavarande slag må medgivas.

Gottgörelse utgår för högst så stor del av de å skogsmarken belöpande

utskylderna av ifrågavarande slag, som motsvarar höjningen av skogsmarkens

taxeringsvärde i förhållande till det taxeringsvärde, som närmast före

1908 varit åsatt eller eljest kan anses hava belöpt å skogsmarken.

Därest ovan angivna förutsättningar i tillämpliga delar äro för handen,

må efter vederbörligen gjord ansökning dels arrendator av sådan utarrenderad

kronoegendom, vare sig jordbruksegendom eller till skogsväsendet

hörande jordbruksområde, beträffande vilken kronan i första hand erlagt

de utskylder av ifrågavarande slag, som belöpa å det område, som icke

ingår i arrendet, befrias från ersättningsskyldighet härför i samma mån

som han, därest utskylderna av honom erlagts, enligt ovan angivna grunder

skulle erhålla gottgörelse därför, dels ock efter samma grunder arrendator

för framtiden frikallas från erläggande av de utskylder av ifrågavarande

slag, som under återstående del av arrendeperioden belöpa å egendomen.

Gottgörelse eller förmån, varom nu är fråga, kan, därest arrendator avlidit,

medgivas dennes stärbhusdelägare.

Den, som vill komma i åtnjutande av gottgörelse eller förmån av nu

ifrågavarande slag, har att, med förebringande av utredning i saken, därom

göra ansökan hos domänstyrelsen; och skall sådan ansökan för att kunna

upptagas till prövning vara före utgången av år 1926 inkommen till

styrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna de inkomna ansökningarna

till Kungl. Majit,

Vid avgivande av utlåtande, som sålunda ankommer på domänstyrelsen,

skall beaktas ej mindre vad vederbörande departementschef i det vid nämnda

proposition nr 95 fogade statsrådsprotokoll yttrat än även vad i riksdagens

sagda skrivelse anförts därom, att i varje särskilt fall skall prövas, huruvida

med hänsyn jämväl till den före utarrenderingen verkställda beräkningen

av arrendevärdet å den fastighet, utskylderna avse, ansökan örn

gottgörelse för eller efterskänkande av viss del av dessa skäligen må finnas

böra medgivas.

Till stöd för sin framställning hava sökandena anfört huvudsakligen följande.

Den till sökandena upplåtna åborätten torde ursprungligen hava inneburit

rätt för åbon ej blott att bruka jorden utan även att tillgodonjuta den avkastning

från skogen, som kunde erhållas. Skogsavkastningen hade emellertid

ej under senare tid åtnjutits av åbon men hade varit upplåten till honom

mot skogsarrende till år 1910, då även detta upphörde. Åbon åtnjöte numera

ingen annan förmån i fråga örn skogen än husbehovsvirke och ett

knappt bete till det fåtal djur, som föddes på bostället. Förmånen härav

vore sålunda inskränkt på samma sätt som gällde ifråga örn boställen, där

skogsmarken vore undantagen från arrendet. Däremot hade åbon skyldighet

att underhålla liägnaderna omkring skogsmarken, vilket icke i allmänhet

torde åligga arrendatorer å de boställen, där skogsmarken är undantagen.

Såsom framginge av bifogade intyg från ordföranden i Sandviks sockens

kommunalnämnd, vöre taxeringsvärdet å hela bostället år 1907 4,000 kronor,

men utgjorde nu 4,400 kronor för inägorna och 23,300 kronor för skogsmarken,

eller sammanlagt 27,700 kronor. Av de olika taxeringsbeloppens

storlek samt proportionen emellan desamma framginge tydligt, att jordbruket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

vöre av ringa värde och omfattning, men att skogens värde vore betydligt.

Virkesavkastningen vöre beräknad för perioden 1910—1930 till 112 kubikmeter

per år, och virke såldes från bostället av skogsstaten för betydande

belopp.

På grund av dessa förhållanden syntes det sökandena vara obilligt, att de

skulle vara skyldiga att erlägga skatt för skogsmarken å bostället.

Enligt Kungl. Martts brev den 20 augusti 1926 angående kronoarrendatorers

befrielse från skyldighet att ansvara för vissa kommunalutskylder,

kunde de arrendatorer av kronojord, där skogsmarken blivit undantagen

från arrendet, efter framställning härom, erhålla lindring i detta avseende.

Då detta boställe icke vore upplåtet genom arrendekontrakt i vanlig ordning

och för viss tid, kunde den formella förutsättning för skattelindring, som

stadgades i nämnda brev, icke ernås beträffande detta boställe. Det torde

emellertid icke kunna råda någon tvekan därom, att de skäl av rättvisa och

billighet, som varit grundläggande för tillkomsten av nämnda Kungl. Maj:ts

brev, ägde sin fulla tillämpning i fråga örn detta boställe, och att lindring

sålunda även i detta fall borde ske.

I anledning av ansökningar örn ersättning enligt brevet den 20 augusti

1926 har Kungl. Maj:t genom beslut den 16 januari 1930 tillerkänt sådan

ersättning åt vissa angivna personer eller deras stärbhusdelägare, varjämte

Kungl. Majit befriat såväl samma personer som vissa andra angivna arrendatorer,

respektive deras stärbhusdelägare, från ersättande av de utskyldsandelar

av ifrågavarande slag, som kunde vara av domänverkets medel

guldna, ävensom från att ansvara för dylika utskyldsandelar, allt i vad rör

vissa angivna arrendeperioder.

I anledning av makarna Johanssons ansökan hava infordrade utlåtanden

avgivits dels den 12 september 1929 av domänstyrelsen, som därvid överlämnat

yttrande den 11 juli 1929 av länsstyrelsen i Jönköpings län, dels

den 8 november 1930 av kammarkollegium, som åberopat från kollegiets

arkiv den 30 oktober 1930 avgivet memorial samt i övrigt införskaffad utredning,

dels ock den 12 februari 1931 av statskontoret.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande anfört huvudsakligen följande.

Inägorna till ifrågavarande hemman utgjorde enligt fastighetsberedningsnämndens

beräkning år 1927 4 hektar åker, O.io hektar tomt, 1 hektar

slåtteräng, 1.5 o hektar annan betesäng och 8 hektar övrig mark.

Såsom arrende eller avgäld för dessa ägor samt rätt till husbehovsvirke

och bete å egendomens skogsmark erlade åboma ett årligt belopp av endast

20 kronor, vilket belopp knappast kunde anses utgöra skäligt arrende för

egendomen.

Skulle egendomen arrendevärderas i likhet med andra kronoegendomar,

torde säkerligen ett betydligt högre arrendevärde föreslagits. Sökandena

befunne sig sålunda i en fördelaktigare ställning än arrendatorerna av kronodomäner.

Bestämmelserna i ovannämnda brev den 20 augusti 1926 torde därför icke

vara tillämpliga på den av sökandena innehavda egendomen.

På grund av den avsevärda höjning, som skett av taxeringsvärdet å den

till egendomen hörande skogen, och med hänsyn därtill, att all köpeskilling

för virke, som försåldes från denna skog, tillfördes domänfonden, syntes

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152. 5

emellertid ifråga om utskylderna för skogsmarken dock lättnad böra beredas

sökandena.

Fastigheten V4 mantal Holgryte nr 1 hade vid fastighetstaxeringen ar

1922 åsatts ett taxeringsvärde av 27,700 kronor, därav inägorna 4,400 kronor

och skogsmarken 23,300 kronor, samt vid fastighetstaxeringen år 1928 ett

taxeringsvärde av 25,900 kronor, därav jordbruksvärde 3,700 kronor och

skogsvärde 22,200 kronor.

Vid en fördelning av utskylderna, beräknad efter förhållandet mellan

taxeringsvärdena å egendomens inägor och skogsmark, skulle pa skogsmarken

sålunda belöpa respektive omkring fem sjättedelar eller sex sjundedelar av

utskylderna.

Med hänsyn till det från egendomen utgående låga arrendet samt den

fördel, åborna åtnjöte genom rätt till bete å skogen, syntes det dock länsstyrelsen,

som örn den ersättning, vilken för erlagda utskylder borde utgå

till åborna, icke borde bestämmas högre än till tre fjärdedelar av det utskyldsbelopp,

vilket åborna styrkt sig hava erlagt i utskylder för hemmanet.

På grund av bestämmelserna i 1928 års taxeringsförfattningar syntes

emellertid hädanefter domänstyrelsen såsom ägare till skogsmarken till ifrågavarande

egendom och åtnjutande avkomsten av skogen böra påföras samtliga

utskylder för ifrågavarande skogsmark.

Domänstyrelsen har vitsordat, att hemmanets åbor efter 1910 endast åtnjutit

husbehovsvirke från skogen, medan eventuell virkesavkastning därutöver

försålts och medlen härför tillförts domänfonden. Den behållna,

domänfonden tillförda skogsavkastningen från hemmanet under den i ansökningen

avsedda tidsperioden eller åren 1922—1928, har av styrelsen uppgivits

till 12,828 kronor. Styrelsen har vidare anfört följande:

För tiden före den nya kommunalskattelagens ikraftträdande, den 1

januari 1929, företedde sökandenas ställning i skattehänseende vissa likheter

med förhållandena för de kronoarrendatorer, som avsåges i åberopade

brev den 20 augusti 1926. Beträffande besittningsvillkoren i övrigt

borde dock beaktas, att den beständiga, låga avgälden för hemmanet innebure

för sökandena en stor förmån framför åsyftade kronoarrendatorer, for

vilka arrendeavgifterna dels vore avsevärt högre, dels vöre underkastade

reglering under olika arrendeperioder.

Genom den nya kommunalskattelagen (§ 13 sista stycket) hade skattskyldigheten

för åbo å kronohemman minskats. Fran att förut hava varit

skattskyldig för hela hemmanet, vore åbo numera endast^ ansvarig för utskylder,

som belöpte å jordbruksvärdet (taxeringsvärdet å inägorna samt

skogens markvärde), medan kronan ålagts skattskyldigheten för hemmanets

skogsvärde (växande skogens taxeringsvärde).

Sökandenas framställning örn skattelindring avsåge tiden från och med

år 1922 till och med är 1928, då deras skattskyldighet för den växande

skogen upphörde genom den ändrade skattelagstiftningen. För ifrågavarande

tidsperiod ökades skattetrycket avsevärt för sökandena, vilket fi-amginge av

följande uppgifter. Taxeringsvärdet närmast före år 1922 utgjorde 7,800

kronor för hela hemmanet, men höjdes nämnda år till 27,700 kronor, varav

4,400 kronor för inägorna, 5,300 kronor för skogsmarken och 18,000 kronor

för växande skog. Vid 1928 års fastighetstaxering åsattes hemmanet enligt

länsstyrelsens uppgifter ett taxeringsvärde av 25,900 kronor, varav 3,700

kronor för inägorna, 4,500 kronor för skogsmarken och 17,700 kronor för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

växande skog. Enligt nedanstående sammanställning hade de utskylder,

som belöpte å hemmanets skogsvärde, uppgått till 909 kronor 51 öre för

åren 1922—1928.

Då de ökade skatterna till största delen berodde på, att skogens taxeringsvärde

från och med år 1922 avsevärt höjts, och sökandena icke åtnjutit

någon del av den behållna skogsavkastningen, utan denna tillförts domänfonden,

kunde det visserligen synas, att sökandena borde beredas gottgörelse

för erlagda utskylder. Å andra sidan hade emellertid avgälden för fastigheten

under en följd av år varit så låg, att något vederlag för de ökade

utskylderna enligt domänstyrelsens mening icke borde utgå.

Därest det likväl skulle anses, att ersättning borde beredas sökandena,

torde denna böra bestämmas med utgångspunkt från de principer, som fastslagits

i den nya kommunalskattelagen, d. v. s. på grundval av de utskylder,

som belöpt å hemmanets skogsvärde för åren 1922—1928. Enligt handlingarna

bilagt intyg från vederbörande kommunalnämndsordförande hade

dessa utskylder betalts av sökanden Johansson med följande belopp:

År

Kommunal-

skatt

1922 ....................

............ 70: 20

1923 ....................

........... 81: —

1924 ...................

........... 81: —

1925 ....................

........... 81:

1926 ....................

........... 81: —

1927 ...................

........... 81: —

1928 ...................

........... 79: 65

1922—28 ............

........... 554:85

Landstings-

medel

Vägskatt

Summa

24: 30

45: —

139: so

15: 66

10: 80

107: 4 6

20: 52

7: 20

108:72

18: 36

7: 20

106: 56

18: 3 6

54: —

153:36

19: 44

54: —

154: 44

19: 11

40: 71

139: 47

135: 75

218:91

909: 51.

Örn ersättning prövades böra utgå, torde denna icke böra bestämmas till

högre belopp än hälften av förestående summa.

Kammarkollegium har anfört följande:

Med hänsyn till upplåtelsen den 25 juni 1753 och senare meddelade bestämmelser

angående besittningsrätten till hemmanet, vilka bestämmelser

till stor del tillkommit, innan genom förordningen den 10 augusti 1877 till

de allmänna domstolarna överlämnades att handlägga tvister örn beståndet

och rätta tydningen av sådana tillstandsbrev och förordnanden, genom vilka

någon kronan tillhörig fast egendom kommit under enskilt begagnande,

ävensom till den för hemmanets nuvarande innehavare meddelade inrymningen,

lärer det vara mycket tvivelaktigt, huruvida under nuvarande innehavarnas

besittningstid den av hemmanet utgående avgiften kan förhöjas.

Då dessutom hemmanets inägojord enligt domänstyrelsens upplysning är

taxeringsvärderad till endast 3,700 kronor, lärer skäl saknas för att draga

frågan under domstols prövning.

På grund härav och då Kungl. Majit genom åtskilliga nyligen fattade

beslut tillerkänt innehavare av nyttjanderätt till kronojord ersättning för

skatter, vilka nyttjanderättshavarna erlagt för skog, som undantagits från

deras nyttjande och som blivit särskilt taxerad, torde Kungl. Majit vilja

bifalla besittningsrättshavarnas framställning samt tillerkänna dem det av

domänstyrelsen angivna beloppet 909 kronor 51 öre.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

Statskontorets utlåtande är av följande innehåll.

Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att sökandena i avseende å besittningsrätten

till bostället samt arrendevillkoren för detsamma intoge en annan

ställning än de i Kungl. Maj:ts brev den 20 augusti 1926 omförmälda kronoarrendatorer.

Med hänsyn härtill torde i nu förevarande fall enligt statskontorets

mening icke föreligga samma vägande skäl att medgiva befrielse

från skyldigheten att ansvara för på skogsmarken belöpande kommunalutskylder.

I 1928 års kommunalskattelag, 13 §, hade emellertid föreskrivits,

att, där beträffande fastighet, som innehades med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt

icke ägde utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,

han icke skulle vara skattskyldig i avseende å slcogsvärde. Nämnda

lindring i skattskyldigheten torde avse utom kronoarrendatorer jämväl innehavare

av boställe av nu omförmält slag.

På grund härav och då ett bifall till sökandenas framställning, såvitt

statskontoret kunde bedöma, icke torde komma att medföra mera vittgående

konsekvenser, ansåge sig statskontoret icke böra motsätta sig, att

sökandena i likhet med ovanberörda kronoarrendatorer erliölle ersättning

för av dem erlagda kommunalutskylder med sammanlagt 909 kronor 51 öre,

vilket belopp lämpligen torde böra bestridas av domänverkets driftkostnadsmedel.

Då det i förevarande fall gällde att lämna ersättning för vissa erlagda

kommunala skattebelopp och då något bemyndigande från riksdagens sida

för Kungl. Majit att därutinnan meddela beslut icke syntes föreligga, torde

det ur formell synpunkt vara riktigast, att ärendet underställdes riksdagens

prövning. Emellertid vore här fråga örn ett relativt obetydligt sammanlagt

belopp och ett medgivande syntes knappast kunna vara av prejudicerande

betydelse. Vid sådant förhållande torde det kunna frågasättas, huruvida

det kunde anses nödvändigt att underställa ärendet riksdagen.

Då sökandena innehaft hemmanet Holgryte nr 1 som åbor och ej som

arrendatorer, är förberörda brev den 20 augusti 1926 icke tillämpligt för

deras del. De billighetsskäl, som föranlett meddelande av bestämmelserna

i brevet, äga dock sin giltighet jämväl i förevarande fall. Konsekvensen

torde därför bjuda, att sökandena, som för åren 1922—1928 icke

tillgodonjutit avkastningen av den till hemmanet hörande skogen, beredas

ersättning med det belopp, 909 kronor 51 öre, som motsvarar av

dem utgivna utskylder för skogen. Härför lärer riksdagens samtycke

erfordras. Beloppet torde böra utgå ur statens domäners fond.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen medgiva,

att Lars Malkolm Johansson och hans hustru Alma Josefina Josefsdotter

må såsom ersättning för av dem för åren 1922—1928 erlagda utskylder för

skog till kronohemmanet 7, mantal Holgryte nr 1 i Sandviks socken

av Jönköpings län åtnjuta ersättning med 909 kronor 51 öre, att utgå av

statens domäners fond.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:207 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagd a1 i texten
  2. JoU 1931:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda kommunalutsk s. 13 i texten