Angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda kommunalutskylder
1931-02-26 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1931:152, Angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda kommunalutskylder
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
1
Nr 152.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående ersättning till
innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings
län för erlagda kommunalutskylder; given Stockholms slott
den 26 februari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:
Jag anhåller att få underställa Kungl. Majit frågan angående ersättning
till innehavarna av f. d. piparbostället 1/i mantal Holgryte nr 1 i Sandviks
socken av Jönköpings län för erlagda kommunalutskylder.
Genom resolution den 25 juni 1753 medgav krigskollegium, på ansökan
av åbon Måns Andersson, med stöd av 8 § av då gällande reglemente den
5 januari 1684 angående på militien och landsstaten indelta hemmans bruk,
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 133 höft. (Nr 152.) 1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
att, som han tillträtt bostället i ett vanhävdat tillstånd samt han ej allenast
bragt jordbruket i gott skick utan även gjort verklig förbättring därå.
Andersson skulle för sig, sina arvingar och efterkommande njuta den säkerheten,
att han och de skulle allt framgent få bliva vid bruket av bostället
odrivne och orubbade, så länge de väl hävdade gården och i rätt tid erlade
sina utlagor samt intill dess någon pipare blivit tillsatt och antagen, som
efter författningar och indelningen över bostället ägde disposition.
Allt sedan den sålunda gjorda upplåtelsen har ifrågavarande hemman,
vilket icke ansetts vara av natur att kunna till skatte köpas, innehafts och
brukats av åbor.
Genom utslag den 28 oktober 1926 har länsstyrelsen i Jönköpings län
antagit Lars Malkolm Johansson och hans hustru Alma Josefina Josefsdotter,
vilka makar förvärvat besittningsrätten till hela nämnda hemman,
till åbor å detsamma såsom »till åborätten närmast berättigade arvingar
efter förutvarande innehavare av åborätten» med den rätt och de skyldigheter,
»som äro bestämda för åbor å detsamma».
Hos Kungl. Majit hava nu makarna Johansson i en till jordbruksdepartementet
den 13 december 1926 inkommen skrift, med åberopande av Kungl.
Maj:ts brev den 20 augusti 1926 angående kronoarrendatorers befrielse från
skyldighet att ansvara för vissa kommunalutskylder, anhållit, att dem såsom
åbor å nämnda boställe måtte beviljas motsvarande förmåner i fråga
örn skattelindring m. m., som i nyssberörda brev stadgades, ävensom att,
därest formella hinder skulle möta att utan riksdagens hörande bifalla framställningen,
proposition måtte avlåtas i detta syfte.
Nyssnämnda brev den 20 augusti 1926 har utfärdats i anslutning till ett
riksdagen i proposition nr 95/1913 underställt förslag i ämnet (R. skr. nr 9
p. 91) samt innehåller följande bestämmelser rörande den befrielse från
skyldighet att ansvara för vissa kommunala utskylder, som må medgivas
kronoarrendatorer:
Arrendator av under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksegendom
eller brukare av skogsväsendet tillhörande jordbruksområde, vilken
enligt vederbörande arrendekontrakt haft att svara för utskylderna jämväl
för i arrendet ej ingående skogsmark (skogsområde) och som i följd av
under löpande arrendeperiod skedd höjning av taxeringsvärdet å sagda
skogsmark måst vidkännas ökning i utskylderna, må efter därom gjord ansökan
erhålla gottgörelse för viss del av de på skogsmarken belöpande utskylder,
som av honom erlagts.
Denna gottgörelse avser på kommunalstämma beslutade utskylder samt
vägskatt, som utgöres i penningar, ävensom landstingsskatt och utskylder
till kyrka och till folkskola.
Gottgörelse medgives icke för utskylder förfallna till betalning före år
1910.
Såsom villkor för gottgörelses utgående gäller, att vid den taxeringsförrättning,
på vilken höjning av utskylderna grundar sig, särskilda taxeringsvärden
åsatts eller av taxeringsmyndighet angivits såsom beräknade för
arrendelotten och skogsmarken, dock att, då fråga är örn avsevärda belopp
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 152.
3
eller förhållandena eljest äro ömmande, Kungl. Majit vill taga under övervägande,
huruvida och i vilken mån med hänsyn härtill gottgörelse av
ifrågavarande slag må medgivas.
Gottgörelse utgår för högst så stor del av de å skogsmarken belöpande
utskylderna av ifrågavarande slag, som motsvarar höjningen av skogsmarkens
taxeringsvärde i förhållande till det taxeringsvärde, som närmast före
1908 varit åsatt eller eljest kan anses hava belöpt å skogsmarken.
Därest ovan angivna förutsättningar i tillämpliga delar äro för handen,
må efter vederbörligen gjord ansökning dels arrendator av sådan utarrenderad
kronoegendom, vare sig jordbruksegendom eller till skogsväsendet
hörande jordbruksområde, beträffande vilken kronan i första hand erlagt
de utskylder av ifrågavarande slag, som belöpa å det område, som icke
ingår i arrendet, befrias från ersättningsskyldighet härför i samma mån
som han, därest utskylderna av honom erlagts, enligt ovan angivna grunder
skulle erhålla gottgörelse därför, dels ock efter samma grunder arrendator
för framtiden frikallas från erläggande av de utskylder av ifrågavarande
slag, som under återstående del av arrendeperioden belöpa å egendomen.
Gottgörelse eller förmån, varom nu är fråga, kan, därest arrendator avlidit,
medgivas dennes stärbhusdelägare.
Den, som vill komma i åtnjutande av gottgörelse eller förmån av nu
ifrågavarande slag, har att, med förebringande av utredning i saken, därom
göra ansökan hos domänstyrelsen; och skall sådan ansökan för att kunna
upptagas till prövning vara före utgången av år 1926 inkommen till
styrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna de inkomna ansökningarna
till Kungl. Majit,
Vid avgivande av utlåtande, som sålunda ankommer på domänstyrelsen,
skall beaktas ej mindre vad vederbörande departementschef i det vid nämnda
proposition nr 95 fogade statsrådsprotokoll yttrat än även vad i riksdagens
sagda skrivelse anförts därom, att i varje särskilt fall skall prövas, huruvida
med hänsyn jämväl till den före utarrenderingen verkställda beräkningen
av arrendevärdet å den fastighet, utskylderna avse, ansökan örn
gottgörelse för eller efterskänkande av viss del av dessa skäligen må finnas
böra medgivas.
Till stöd för sin framställning hava sökandena anfört huvudsakligen följande.
Den till sökandena upplåtna åborätten torde ursprungligen hava inneburit
rätt för åbon ej blott att bruka jorden utan även att tillgodonjuta den avkastning
från skogen, som kunde erhållas. Skogsavkastningen hade emellertid
ej under senare tid åtnjutits av åbon men hade varit upplåten till honom
mot skogsarrende till år 1910, då även detta upphörde. Åbon åtnjöte numera
ingen annan förmån i fråga örn skogen än husbehovsvirke och ett
knappt bete till det fåtal djur, som föddes på bostället. Förmånen härav
vore sålunda inskränkt på samma sätt som gällde ifråga örn boställen, där
skogsmarken vore undantagen från arrendet. Däremot hade åbon skyldighet
att underhålla liägnaderna omkring skogsmarken, vilket icke i allmänhet
torde åligga arrendatorer å de boställen, där skogsmarken är undantagen.
Såsom framginge av bifogade intyg från ordföranden i Sandviks sockens
kommunalnämnd, vöre taxeringsvärdet å hela bostället år 1907 4,000 kronor,
men utgjorde nu 4,400 kronor för inägorna och 23,300 kronor för skogsmarken,
eller sammanlagt 27,700 kronor. Av de olika taxeringsbeloppens
storlek samt proportionen emellan desamma framginge tydligt, att jordbruket
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
vöre av ringa värde och omfattning, men att skogens värde vore betydligt.
Virkesavkastningen vöre beräknad för perioden 1910—1930 till 112 kubikmeter
per år, och virke såldes från bostället av skogsstaten för betydande
belopp.
På grund av dessa förhållanden syntes det sökandena vara obilligt, att de
skulle vara skyldiga att erlägga skatt för skogsmarken å bostället.
Enligt Kungl. Martts brev den 20 augusti 1926 angående kronoarrendatorers
befrielse från skyldighet att ansvara för vissa kommunalutskylder,
kunde de arrendatorer av kronojord, där skogsmarken blivit undantagen
från arrendet, efter framställning härom, erhålla lindring i detta avseende.
Då detta boställe icke vore upplåtet genom arrendekontrakt i vanlig ordning
och för viss tid, kunde den formella förutsättning för skattelindring, som
stadgades i nämnda brev, icke ernås beträffande detta boställe. Det torde
emellertid icke kunna råda någon tvekan därom, att de skäl av rättvisa och
billighet, som varit grundläggande för tillkomsten av nämnda Kungl. Maj:ts
brev, ägde sin fulla tillämpning i fråga örn detta boställe, och att lindring
sålunda även i detta fall borde ske.
I anledning av ansökningar örn ersättning enligt brevet den 20 augusti
1926 har Kungl. Maj:t genom beslut den 16 januari 1930 tillerkänt sådan
ersättning åt vissa angivna personer eller deras stärbhusdelägare, varjämte
Kungl. Majit befriat såväl samma personer som vissa andra angivna arrendatorer,
respektive deras stärbhusdelägare, från ersättande av de utskyldsandelar
av ifrågavarande slag, som kunde vara av domänverkets medel
guldna, ävensom från att ansvara för dylika utskyldsandelar, allt i vad rör
vissa angivna arrendeperioder.
I anledning av makarna Johanssons ansökan hava infordrade utlåtanden
avgivits dels den 12 september 1929 av domänstyrelsen, som därvid överlämnat
yttrande den 11 juli 1929 av länsstyrelsen i Jönköpings län, dels
den 8 november 1930 av kammarkollegium, som åberopat från kollegiets
arkiv den 30 oktober 1930 avgivet memorial samt i övrigt införskaffad utredning,
dels ock den 12 februari 1931 av statskontoret.
Länsstyrelsen har i sitt yttrande anfört huvudsakligen följande.
Inägorna till ifrågavarande hemman utgjorde enligt fastighetsberedningsnämndens
beräkning år 1927 4 hektar åker, O.io hektar tomt, 1 hektar
slåtteräng, 1.5 o hektar annan betesäng och 8 hektar övrig mark.
Såsom arrende eller avgäld för dessa ägor samt rätt till husbehovsvirke
och bete å egendomens skogsmark erlade åboma ett årligt belopp av endast
20 kronor, vilket belopp knappast kunde anses utgöra skäligt arrende för
egendomen.
Skulle egendomen arrendevärderas i likhet med andra kronoegendomar,
torde säkerligen ett betydligt högre arrendevärde föreslagits. Sökandena
befunne sig sålunda i en fördelaktigare ställning än arrendatorerna av kronodomäner.
Bestämmelserna i ovannämnda brev den 20 augusti 1926 torde därför icke
vara tillämpliga på den av sökandena innehavda egendomen.
På grund av den avsevärda höjning, som skett av taxeringsvärdet å den
till egendomen hörande skogen, och med hänsyn därtill, att all köpeskilling
för virke, som försåldes från denna skog, tillfördes domänfonden, syntes
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152. 5
emellertid ifråga om utskylderna för skogsmarken dock lättnad böra beredas
sökandena.
Fastigheten V4 mantal Holgryte nr 1 hade vid fastighetstaxeringen ar
1922 åsatts ett taxeringsvärde av 27,700 kronor, därav inägorna 4,400 kronor
och skogsmarken 23,300 kronor, samt vid fastighetstaxeringen år 1928 ett
taxeringsvärde av 25,900 kronor, därav jordbruksvärde 3,700 kronor och
skogsvärde 22,200 kronor.
Vid en fördelning av utskylderna, beräknad efter förhållandet mellan
taxeringsvärdena å egendomens inägor och skogsmark, skulle pa skogsmarken
sålunda belöpa respektive omkring fem sjättedelar eller sex sjundedelar av
utskylderna.
Med hänsyn till det från egendomen utgående låga arrendet samt den
fördel, åborna åtnjöte genom rätt till bete å skogen, syntes det dock länsstyrelsen,
som örn den ersättning, vilken för erlagda utskylder borde utgå
till åborna, icke borde bestämmas högre än till tre fjärdedelar av det utskyldsbelopp,
vilket åborna styrkt sig hava erlagt i utskylder för hemmanet.
På grund av bestämmelserna i 1928 års taxeringsförfattningar syntes
emellertid hädanefter domänstyrelsen såsom ägare till skogsmarken till ifrågavarande
egendom och åtnjutande avkomsten av skogen böra påföras samtliga
utskylder för ifrågavarande skogsmark.
Domänstyrelsen har vitsordat, att hemmanets åbor efter 1910 endast åtnjutit
husbehovsvirke från skogen, medan eventuell virkesavkastning därutöver
försålts och medlen härför tillförts domänfonden. Den behållna,
domänfonden tillförda skogsavkastningen från hemmanet under den i ansökningen
avsedda tidsperioden eller åren 1922—1928, har av styrelsen uppgivits
till 12,828 kronor. Styrelsen har vidare anfört följande:
För tiden före den nya kommunalskattelagens ikraftträdande, den 1
januari 1929, företedde sökandenas ställning i skattehänseende vissa likheter
med förhållandena för de kronoarrendatorer, som avsåges i åberopade
brev den 20 augusti 1926. Beträffande besittningsvillkoren i övrigt
borde dock beaktas, att den beständiga, låga avgälden för hemmanet innebure
för sökandena en stor förmån framför åsyftade kronoarrendatorer, for
vilka arrendeavgifterna dels vore avsevärt högre, dels vöre underkastade
reglering under olika arrendeperioder.
Genom den nya kommunalskattelagen (§ 13 sista stycket) hade skattskyldigheten
för åbo å kronohemman minskats. Fran att förut hava varit
skattskyldig för hela hemmanet, vore åbo numera endast^ ansvarig för utskylder,
som belöpte å jordbruksvärdet (taxeringsvärdet å inägorna samt
skogens markvärde), medan kronan ålagts skattskyldigheten för hemmanets
skogsvärde (växande skogens taxeringsvärde).
Sökandenas framställning örn skattelindring avsåge tiden från och med
år 1922 till och med är 1928, då deras skattskyldighet för den växande
skogen upphörde genom den ändrade skattelagstiftningen. För ifrågavarande
tidsperiod ökades skattetrycket avsevärt för sökandena, vilket fi-amginge av
följande uppgifter. Taxeringsvärdet närmast före år 1922 utgjorde 7,800
kronor för hela hemmanet, men höjdes nämnda år till 27,700 kronor, varav
4,400 kronor för inägorna, 5,300 kronor för skogsmarken och 18,000 kronor
för växande skog. Vid 1928 års fastighetstaxering åsattes hemmanet enligt
länsstyrelsens uppgifter ett taxeringsvärde av 25,900 kronor, varav 3,700
kronor för inägorna, 4,500 kronor för skogsmarken och 17,700 kronor för
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
växande skog. Enligt nedanstående sammanställning hade de utskylder,
som belöpte å hemmanets skogsvärde, uppgått till 909 kronor 51 öre för
åren 1922—1928.
Då de ökade skatterna till största delen berodde på, att skogens taxeringsvärde
från och med år 1922 avsevärt höjts, och sökandena icke åtnjutit
någon del av den behållna skogsavkastningen, utan denna tillförts domänfonden,
kunde det visserligen synas, att sökandena borde beredas gottgörelse
för erlagda utskylder. Å andra sidan hade emellertid avgälden för fastigheten
under en följd av år varit så låg, att något vederlag för de ökade
utskylderna enligt domänstyrelsens mening icke borde utgå.
Därest det likväl skulle anses, att ersättning borde beredas sökandena,
torde denna böra bestämmas med utgångspunkt från de principer, som fastslagits
i den nya kommunalskattelagen, d. v. s. på grundval av de utskylder,
som belöpt å hemmanets skogsvärde för åren 1922—1928. Enligt handlingarna
bilagt intyg från vederbörande kommunalnämndsordförande hade
dessa utskylder betalts av sökanden Johansson med följande belopp:
År
Kommunal-
skatt
1922 ....................
............ 70: 20
1923 ....................
........... 81: —
1924 ...................
........... 81: —
1925 ....................
........... 81:
1926 ....................
........... 81: —
1927 ...................
........... 81: —
1928 ...................
........... 79: 65
1922—28 ............
........... 554:85
Landstings-
medel
Vägskatt
Summa
24: 30
45: —
139: so
15: 66
10: 80
107: 4 6
20: 52
7: 20
108:72
18: 36
7: 20
106: 56
18: 3 6
54: —
153:36
19: 44
54: —
154: 44
19: 11
40: 71
139: 47
135: 75
218:91
909: 51.
Örn ersättning prövades böra utgå, torde denna icke böra bestämmas till
högre belopp än hälften av förestående summa.
Kammarkollegium har anfört följande:
Med hänsyn till upplåtelsen den 25 juni 1753 och senare meddelade bestämmelser
angående besittningsrätten till hemmanet, vilka bestämmelser
till stor del tillkommit, innan genom förordningen den 10 augusti 1877 till
de allmänna domstolarna överlämnades att handlägga tvister örn beståndet
och rätta tydningen av sådana tillstandsbrev och förordnanden, genom vilka
någon kronan tillhörig fast egendom kommit under enskilt begagnande,
ävensom till den för hemmanets nuvarande innehavare meddelade inrymningen,
lärer det vara mycket tvivelaktigt, huruvida under nuvarande innehavarnas
besittningstid den av hemmanet utgående avgiften kan förhöjas.
Då dessutom hemmanets inägojord enligt domänstyrelsens upplysning är
taxeringsvärderad till endast 3,700 kronor, lärer skäl saknas för att draga
frågan under domstols prövning.
På grund härav och då Kungl. Majit genom åtskilliga nyligen fattade
beslut tillerkänt innehavare av nyttjanderätt till kronojord ersättning för
skatter, vilka nyttjanderättshavarna erlagt för skog, som undantagits från
deras nyttjande och som blivit särskilt taxerad, torde Kungl. Majit vilja
bifalla besittningsrättshavarnas framställning samt tillerkänna dem det av
domänstyrelsen angivna beloppet 909 kronor 51 öre.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
Statskontorets utlåtande är av följande innehåll.
Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att sökandena i avseende å besittningsrätten
till bostället samt arrendevillkoren för detsamma intoge en annan
ställning än de i Kungl. Maj:ts brev den 20 augusti 1926 omförmälda kronoarrendatorer.
Med hänsyn härtill torde i nu förevarande fall enligt statskontorets
mening icke föreligga samma vägande skäl att medgiva befrielse
från skyldigheten att ansvara för på skogsmarken belöpande kommunalutskylder.
I 1928 års kommunalskattelag, 13 §, hade emellertid föreskrivits,
att, där beträffande fastighet, som innehades med åborätt eller eljest med
ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt
icke ägde utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,
han icke skulle vara skattskyldig i avseende å slcogsvärde. Nämnda
lindring i skattskyldigheten torde avse utom kronoarrendatorer jämväl innehavare
av boställe av nu omförmält slag.
På grund härav och då ett bifall till sökandenas framställning, såvitt
statskontoret kunde bedöma, icke torde komma att medföra mera vittgående
konsekvenser, ansåge sig statskontoret icke böra motsätta sig, att
sökandena i likhet med ovanberörda kronoarrendatorer erliölle ersättning
för av dem erlagda kommunalutskylder med sammanlagt 909 kronor 51 öre,
vilket belopp lämpligen torde böra bestridas av domänverkets driftkostnadsmedel.
Då det i förevarande fall gällde att lämna ersättning för vissa erlagda
kommunala skattebelopp och då något bemyndigande från riksdagens sida
för Kungl. Majit att därutinnan meddela beslut icke syntes föreligga, torde
det ur formell synpunkt vara riktigast, att ärendet underställdes riksdagens
prövning. Emellertid vore här fråga örn ett relativt obetydligt sammanlagt
belopp och ett medgivande syntes knappast kunna vara av prejudicerande
betydelse. Vid sådant förhållande torde det kunna frågasättas, huruvida
det kunde anses nödvändigt att underställa ärendet riksdagen.
Då sökandena innehaft hemmanet Holgryte nr 1 som åbor och ej som
arrendatorer, är förberörda brev den 20 augusti 1926 icke tillämpligt för
deras del. De billighetsskäl, som föranlett meddelande av bestämmelserna
i brevet, äga dock sin giltighet jämväl i förevarande fall. Konsekvensen
torde därför bjuda, att sökandena, som för åren 1922—1928 icke
tillgodonjutit avkastningen av den till hemmanet hörande skogen, beredas
ersättning med det belopp, 909 kronor 51 öre, som motsvarar av
dem utgivna utskylder för skogen. Härför lärer riksdagens samtycke
erfordras. Beloppet torde böra utgå ur statens domäners fond.
På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att Lars Malkolm Johansson och hans hustru Alma Josefina Josefsdotter
må såsom ersättning för av dem för åren 1922—1928 erlagda utskylder för
skog till kronohemmanet 7, mantal Holgryte nr 1 i Sandviks socken
av Jönköpings län åtnjuta ersättning med 909 kronor 51 öre, att utgå av
statens domäners fond.
Departements
chefen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1931:207 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagd a1 i texten
- JoU 1931:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda kommunalutsk s. 13 i texten