Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m

1931-02-26 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:168, Angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

1

Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande

av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda

avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen

m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1931.

Närvarande:1

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

Enligt den ursprungliga lydelsen av 11 § i avlöningsreglementet den 22

juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, innehöll denna paragraf,

att örn den, som tillträdde ordinarie befattning, förut, efter det han

uppnått en levnadsålder av 21 år, i statens tjänst utfört arbete, som finge

Bihang lill riksdagens prolokoll 1931. 1 sami. 1U9 höft. (Nr 168) 1

11 och 12 §§

avlöning svee:- lementet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

anses likvärdigt med eller av högre värde än det, han hade att utföra å

befattningen, den tid, under vilken han utfört sådant arbete, Ange tillgodoräknas

honom för bestämmandet av hans begynnelselön i den nya befattningen

och sedermera för hans uppfattning till högre löneklass, dock i

vissa fall allenast efter särskild prövning av Kungl. Majit. Såsom av ordalydelsen

framgick, skulle detta gälla både vid övergång från icke-ordinarie

anställning till ordinarie tjänst och vid befordran från en ordinarie befattning

till annan sådan.

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av allmänna civilförvaltningens

lönenämnd avgivet förslag avlät Kungl. Majit till 1922 års riksdag proposition

(nr 217) angående vissa ändringar i förutnämnda avlöningsreglemente.

Den huvudsakliga innebörden i dessa ändringar var genomförande av vissa

inskränkningar i rätten att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna föregående

tjänstgöring. Enligt 11 §, som för framtiden skulle begränsas att avse

allenast det fall, då innehavare av icke-ordinarie befattning vunne befordran

till ordinarie tjänst, skulle sålunda endast sådan föregående anställning få

tillgodoräknas, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning funnes

svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ordinarie tjänst, till

vilken befordringen skedde; vidare skulle de första tre åren av tidigare

anställning städse frånräknas, och slutligen skulle endast anställning eller

anställningar i en följd fram till tillträdet av den ordinarie befattningen

kunna i det förevarande avseendet komma i betraktande. Beträffande ordinarie

tjänsteman som befordrades till tjänst inom högre lönegrad, skulle

enligt 12 § i den föreslagna nya lydelsen gälla, att för bestämmandet av

hans begynnelselön i den nya tjänsten och sedermera för hans uppfattning

till högre löneklass kunde, i den mån så prövades skäligt tillgodoräknas

honom den tid utöver tre år, under vilken han såsom ordinarie tjänsteman

inom de närmaste nio åren före befordringen på förordnande eller å

extra stat uppehållit befattning, som i avseende å tjänstgöringens art och

omfattning funnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än den befattning,

han vid befordringen tillträdde, därvid emellertid icke finge tillgodoräknas

förordnande eller annan tjänstgöring av kortare varaktighet än

sex månader i ett sammanhang.

Inom allmänna civilförvaltningens lönenämnd hade tre ledamöter reserverat

sig mot nämndens förslag beträffande 12 § och såsom sin mening uttalat,

att rätten för den, som befordrades från en ordinarie befattning till

högre tjänst, att för löneklassplacering tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring

icke borde inskränkas allenast till tid, varunder han såsom ordinarie

tjänsteman uppehållit likvärdig eller högre befattning, utan även omfatta

dylik av honom, innan han erhållit ordinarie tjänst, fullgjord tjänstgöring.

Såsom exempel på fall, däri den av nämndens majoritet föreslagna begränsningen

skulle medföra synnerligen otillfredsställande resultat, framhöllo de

skiljaktiga ledamöterna, hurusom denna skulle hava till följd, att fiskal i

hovrätt, som befordrades till hovrättsråd, ofta nog, ehuru han dessförinnan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

ända till 6 å 7 år (såsom adjungerad hovrättsledamot eller tillförordnad

revisionssekreterare) bestritt tjänstgöring å samma eller jämförbar tjänst

som den, vartill han befordrats, ej skulle få räkna sig någon eller endast

ytterst ringa del av denna tjänstgöring till godo.1

I anledning av nyssnämnda reservation anförde chefen för finansdepartementet

i sammanhang med hemställan om propositionens avlåtande, bland

annat, att ett medgivande i enlighet med de skiljaktiga ledamöternas yrkande

syntes kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser.

Inom riksdagen väcktes motion (andra kammaren nr 280) med förslag

örn 12 §:ens avfattning i överensstämmelse med vad de skiljaktiga ledamöterna

i lönenämnden påyrkat, men riksdagen biföll propositionen i oförändrat

skick, varefter den ändrade lydelsen av 11 och 12 §§ i avlöningsreglementet

trädde i kraft med den 1 juli 1922 (Kungl. Maj:ts kungörelse

den 15 juni 1922, nr 367, vilken kungörelse sedermera, utan att förevarande

paragrafer därvid undergingo ändring, ersatts av kungörelsen den 6 juni

1925, nr 270).

Genom Kungl. Majis brev den 31 december 1921 och den 26 juni 1925

angående särskilda bestämmelser för vissa icke-ordinarie befattningshavare

vid hovrätterna hava särskilda bestämmelser givits angående den avlöning,

som skulle tillkomma bland andra adjungerade ledamöter (assessorer och

e. o. assessorer) i hovrätt, därvid — jämte det avlöningen bestämdes skola

utgå enligt 26:e eller, i vissa fall, 28:e löneklassen — tillika förordnats, att

i övrigt för dylika ledamöter skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse

de för motsvarande ordinarie tjänstemän i avlöningsreglementet med

därtill hörande tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser meddelade

stadganden; och genom Kungl. Maj:ts brev, likaledes den 31 december 1921

och den 26 juni 1925, till nedre justitierevisionen har förordnats angående

tillförordnade eller extra revisionssekreterares avlöning. I sistnämnda hänseende

har föreskrivits, att hovrättsråd, som tjänstgör såsom revisionssekreterare,

skall i sådan egenskap åtnjuta avlöning med belopp, som skulle hava

tillkommit honom, därest han varit ordinarie innehavare av revisionssekreterarämbete

(lönegraden B 30), samt att tillförordnad eller extra revisionssekreterare,

som icke är hovrättsråd, jämväl skall erhålla avlöning enligt lönegraden

B 30. Därjämte har beträffande dessa befattningshavare enahanda

hänvisning lämnats till avlöningsreglementet med därtill hörande tillämpningsföreskrifter

och tilläggsbestämmelser.

Gällande bestämmelser i avlöningsreglementet, jämförda med nyssnämnda

Kungl. Maj:ts brev, hava Svea hovrätt och nedre justitierevisionen tolkat

sålunda, att, vid beslut örn placering i löneklass av en till hovrättsråd utnämnd

assessor eller ett såsom revisionssekreterare förordnat hovrättsråd,

Kompletterande

bestämmelser

beträffande

adjungerande

ledamöter

i hovrätt

och t. f

r evisions

sekreterare.

1 Den närmare redogörelsen för reservationens innehåll återfinnes icke i propositionen

utan endast i en i anledning av densamma väckt motion nr 280 i andra kammaren (jämför

nedan).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Rikar akenshap8verkets

revision.

vederbörande tillgodoförts hela den tid utöver tre år, varunder lian i en

följd före utnämningen till hovrättsråd tjänstgjort såsom adjungerad

ledamot av hovrätt och såsom tillförordnad revisionssekreterare, utan avseende

därå att vederbörande först under tiden för tjänstgöringen såsom

adjungerad ledamot blivit utnämnd till fiskal vid hovrätt och därmed innehavare

av ordinarie tjänst. (Dylik tjänst har alltså ansetts innehavd redan

från och med den dag, då den stadigvarande adjunktionen började).

Denna av Svea hovrätt och nedre justitierevisionen tillämpade praxis

fick opåtald fortgå till den 21 november 1928, då riksräkenskapsverkets revismn

vid granskning av de båda verkens räkenskaper för budgetåret

1927/1928 framställde särskilda anmärkningar av följande innehåll:

Enligt utdrag av protokoll för den 31 december 1927 hade nedre justitierevisionen,

sedan Kungl. Majit förordnat hovrättsrådet i Svea hovrätt H.

Elliot att från och med den 1 januari tillsvidare till och med den 30 juni

1928 förvalta ett revisionssekreterarämbete, förklarat, att Elliot i egenskap

av t. f. revisionssekreterare skulle hänföras till 32:a löneklassen, avdelning

B, av löneplanen i gällande avlöningsreglemente, och enligt meddelande den

28 mars 1928 från Svea hovrätts sekreterarexpedition hade hovrättsrådet A.

Rosengren uppflyttats till samma löneklass från och med den 1 april 1928.

I enlighet härmed hade till Elliot för januari och till Rosengren för april

månad 1928 utbetalts lön med 955 kronor. Av handlingar och i övrigt hade

inhämtats, att Elliot och Rosengren oavbrutet innehaft förordnanden såsom

hovrättsledamöter eller revisionssekreterare eller därmed likvärdig befattning

Elliot från och med den 28 september 1918 och Rosengren sedan den

12 januari 1919 samt att de utnämnts till fiskaler den 15 januari 1923 och

till hovrättsråd den 16 april 1926. Jämlikt 12 § 1 mom. fjärde stycket

kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270) angående ändrad lydelse i vissa delar

av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

hade Elliot och Rosengren för bestämmandet av begynnelselönen såsom t. f.

revisionssekreterare respektive hovrättsråd bort räknas till godo allenast den

tid utöver tre år, varunder de såsom ordinarie tjänstemän före befordring^n

uppehållet likvärdig befattning, eller sålunda från den 15 januari 1923

och icke såsom skett hela tiden. I enlighet härmed hade de skolat placeras

i 30:e löneklassen, avdelning B, av löneplanen och an etts hava tillhört

löneklassen från den 15 januari 1926. Vid sådant förhållande hade lönen

för angivna månader bort utgå med 875 kronor till en var av Elliot

och Rosengren. I anledning härav yrkades, beträffande nedre justitierevisionens

räkenskaper, att 80 kronor måtte ersättas av nedre revisionens ordförande

revisionssekreteraren friherre A. Cederström samt revisionssekreterarna

I. Björklund och E. Bergendal, vilka deltagit i beslutet örn Elliots

placering i löneklass, och, beträffande Svea hovrätts räkenskaper, att enahanda

belopp måtte ersättas av presidenten i hovrätten friherre E. Marks von

Wurtemberg och f. d. sekreteraren därstädes A. Durling, vilka deltagit i

motsvarande beslut beträffande Rosengren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

I avgiven förklaring över anmärkningen beträffande Svea hovrätts raken- Vederskaper

anförde friherre Marks von Wurtemberg och Durling bland annat, förklaringar

att jämväl Kungl. Majit tolkat innebörden i förut anförda bestämmelser i över anmärkt

Kungl. Majits brev den 31 december 1921 och den 26 juni 1925 på samma mn9arnasätt

som hovrätten. Kungl. Majit bade nämligen i ett fall, då det jämlikt

12 §, 1 mom. femte stycket avlöningsreglementet ankommit på Kungl. Majit

att pröva fråga om rätt för en till hovrättsråd utnämnd fiskal att i placeringshänseende

tillgodoräkna sig tidigare utfört arbete i statens tjänst, förklarat

den befordrade äga tillgodonjuta även den tid, varunder han före

utnämningen till fiskal varit adjungerad ledamot av hovrätten eller tjänstgjort

såsom tillförordnad revisionssekreterare. Det åsyftade fallet gällde

hovrättsrådet Ph. Aastrup, vilken genom Kungl. Majits beslut den 2 mars

1923 förklarats för uppflyttning i högre löneklass äga tillgodoräkna sig en

tid av tre år fem månader, varunder han före sin den 5 oktober 1922 inträffade

utnämning till hovrättsråd tjänstgjort i med hovrättsrådsämbete

likvärdig befattning eller varit ledamot och sekreterare i lappkommittén.

Genom nämnda beslut hade såsom grundläggande treårsperiod för tjänstetidsberäkningen

godkänts tiden mellan den 5 maj 1916 och samma dag 1919, under

vilken tid Aastrup i ett sammanhang tjänstgjorde dels såsom adjungerad

ledamot och dels såsom tillförordnad revisionssekreterare; och den därefter

infallande tid av tre år fem månader, som åsyftades i Kungl. Majits beslut,

omfattade bland annat en period, varunder Aastrup tjänstgjorde såsom

tillförordnad revisionssekreterare. Aastrups i december 1919 tillkomna utnämning

till fiskal ansågs alltså icke utgöra hinder för att hans därförinnan

infallande tjänstgöring såsom adjungerad ledamot och tillförordnad

revisionssekreterare skulle komma i betraktande vid hans placering i löneklass

såsom hovrättsråd och uppflyttning i högre löneklass. Toges härvid i ,

betraktande, att enligt femte stycket av 12 § 1 mom. avlöningsreglementet

de grunder, som i fjärde stycket stadgades, skulle i tillämpliga delar gälla

vid det avgörande, som enligt femte stycket ankomme på Kungl. Majit,

torde det i fråga örn Aastrup meddelade beslutet näppeligen kunna förstås

annorlunda, än att Kungl. Majit just med hänsyn till brevet av den 31

december 1921 funnit ställningen av adjungerad ledamot vara ur löneberäkningssynpunkt

att likställa med innehav av hovrättsrådsämbete.

Friherre Cederström, Björklund och Bergendal åberopade jämväl, i gemensam

förklaring över den mot nedre justitierevisionens räkenskaper framställda

anmärkningen, Kungl. Majits omförmälda beslut i fråga örn hovrättsrådet

Aastrup samt anförde därutöver, b''and annat, att Elliot enligt

beslut av Svea hovrätt skulle från och med den 1 oktober 1927 såsom

hovrättsråd vara placerad i 32ia löneklassen och att det med fog torde kunna

ifrågasättas, huruvida nedre revisionen sedermera ägt formell rätt att mot

hovrättens beslut om Elliots placering i nämnda löneklass, vilket beslut

icke veterligen överklagats, placera honom i lägre löneklass.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Riksräken
skapsnerket.

Kammar
rätten.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Därutöver har i förklaringarna med skärpa framhållits de egendomliga

konsekvenser, som ett godkännande av anmärkningen komme att medföra.

Genom särskilda utslag den 27 februari 1929 prövade riksräkenskapsverket,

med gillande av anmärkningarna, skäligt förplikta dels friherre Marks

von Wurtemberg och Durling att gemensamt eller vilkendera gälda gitte

ersätta statsverket åttio kronor dels ock friherre Cederström, Björklund och

Bergendahl att gemensamt eller vilkendera gälda gitte ersätta statsverket

likaledes åttio kronor.

I fråga örn utslagen, vilka innefattade byråchefen Vides och revisionskommissarien

Jehanders samstämmiga mening, anmälde generaldirektören

Stridsberg skiljaktig mening. Han hänförde sig, beträffande anmärkningen

mot Svea hovrätts räkenskaper, till följande av honom avgivna votum:

Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1921 och den 26 juni 1925

skola — med vissa undantag — ifråga örn adjungerad ledamot i hovrätt

lända till efterrättelse de för motsvarande ordinarie tjänstemän i avlöningsreglementet

för allmänna civilförvaltningen med därtill hörande tillämpningsföreskrifter

och tilläggsbestämmelser meddelade stadganden. Med hänsyn

härtill och med beaktande tillika av Kungl. Maj:ts beslut den 2 mars 1923

angående rätt för hovrättsrådet Aastrup att för placering i löneklass tillgodoräkna

sig viss tjänstgöring före utnämningen till fiskal, finge hovrätten

anses hava haft så starkt stöd för sitt av revisionen påtalade beslut, att de

i detsamma deltagande icke skäligen kunde åläggas ersättningsskyldighet

för det anmärkta beloppet. Han funne alltså revisionens talan icke böra

bifallas.

Beträffande anmärkningen mot nedre justitierevisionens räkenskaper anförde

han, att

då tillförordnade revisionssekreteraren Elliot såsom hovrättsråd varit från

och med den 1 oktober 1927 hänförd till 32:a löneklassen och denna placering

finge anses hava varit bindande för nedre justitierevisionen vid Elliots

löneklassplacering i egenskap av tillförordnad revisionssekreterare, han funne

anmärkningen ej kunna bifallas.

Efter besvär av såväl friherre Marks von Wurtemberg och hans medpart

som ock friherre Cederström och hans medparter fann kammarrätten, som

är sista instans i mål av förevarande beskaffenhet, genom särskilda utslag

den 7 mars 1930 ej skäl göra ändring i riksräkenskapsverkets utslag, med

rätt likväl för klagandena att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

Med anledning av en av friherre Cederström och hans medparter i samband

med besvären gjord ansökan, att Kungl. Majit måtte av nåd befria

dem från ersättningsskyldighet i målet, resolverade kammarrätten vidare,

att handlingarna däri skulle jämte kammarrättens utlåtande över ansökningen

överlämnas till Kungl. Majit; och förklarade sig kammarrätten i

utlåtande nämnda den 7 mars icke kunna tillstyrka bifall till samma ansökning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Härutinnan var emellertid kammarrättsrådet von Sydow, med vilken

presidenten Högstedt förenade sig, skiljaktig och förklarade sig vilja hemställa,

att Kungl. Majit måtte med avseende å förekomna omständigheter

låta vid den ifrågavarande utbetalningen bero. Presidenten Högstedt var

jämväl beträffande anmärkningsmålet mot Svea hovrätts räkenskaper så

till vida skiljaktig från övriga ledamöter i kammarrätten, att han — under

åberopande av 4 § kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter

angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål

m. m., enligt vilken paragraf kammarrätten, där den vid handläggning av

mål, som icke må överklagas, skulle finna, att från gällande stadganden

skäligen borde medgivas något undantag, varom ansökan ej blivit i målet

gjord, äger, sedan besvären blivit avgjorda, underställa målet Kungl. Majits

prövning — förklarade sig anse dylik underställning böra ske.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 april 1930 hava nu friherre Marks fratÄ

von Wurtemberg och Durling hemställt till Kungl. Majits övervägande, ^dTJjoVda

huruvida icke från gällande stadganden skäligen borde medgivas undantag

såväl beträffande det av dem fattade beslut, som den föreliggande anmärkningen

avsåge, som ock i fråga örn vissa andra beslut örn löneklassplacering

av hovrättsråd i Svea hovrätt, därom anmärkning dittills icke framställts

— i vilket senare hänseende även nuvarande hovrättssekreteraren

Nils R. Piehl, som är medansvarig för en del av sistnämnda beslut, anslutit

sig till samma hemställan — samt åtgärd förty vidtagas i syfte att från

statens sida icke måtte ifrågasättas återbetalningsskyldighet för belopp, som

nuvarande eller förutvarande hovrättsråd i Svea hovrätt i följd av hovrättens

tillämpning av 12 § 1 mom. fjärde stycket avlöningsreglementet dittills

uppburit.

Jämväl nedre justitierevisionen har i skrivelse till Kungl. Majit den 5

april 1930 gjort motsvarande hemställan beträffande avlöningsbelopp, som

utbetalats till de ordinarie och tillförordnade revisionssekreterare, vilka varit

eller vore hovrättsråd och vid utnämningen därtill varit ordinarie hovrättsfiskaler

samt på grund av nedre revisionens tillämpning av ifrågavarande

stadgande i avlöningsreglementet blivit satta i högre löneklass än som vederbort

enligt de av kammarrätten nu fastslagna principer.

Friherre Marks von Wurtemberg och hans medsökande hava till stöd för a) frih. Marks

sin framställning anfört bland annati v- Wurtemberg

Sökandena vore alltjämt av den meningen, att Kungl. Majits brev den 31

december 1921 och den 26 juni 1925 i och för sig givit gott stöd för den

åtgärd, varemot anmärkning riktats, och för ett flertal andra av hovrätten

fattade likartade beslut. Det förhölle sig visserligen så, att vid behandling

i statsrådet av Kungl. Majits till 1922 års riksdag avlåtna proposition (nr

217) angående vissa ändringar i avlöningsreglementet föredragande departementschefen

omnämnt, att inom allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

varifrån förslaget örn de ifrågasatta ändringarna utgått, rått olika meningar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

om huitivida den tillämnade rätten för en utnämnd befattningshavare att

i lönehänseende tillgodoräkna sig ett före utnämningen innehaft förordnande

å likvärdig befattning skulle vara beroende av att I an under tiden

för förordnandet var ordinarie tjänsteman, samt att departementschefen i

avseende hära uttalat, att ett dylikt medgivande syntes kunna leda till

mindre önskvärda konsekvenser. Detta förhållande syntes emellertid ej hava

uteslutit möjligheten att beträffande den särskilda grupp av vikarier, som

de adjungerade hovrättsledamöterna utgjorde, fortfarande tillämpa 1921 års

brev. Vad som däremot vid ikraftträdandet av 1922 års riksdagsbeslut och

långt fram i tiden varit sökandena obekant vore, att uti en inom riksdagen

väckt motion (nr 280 i andra kammaren) förslagsställaren utgått från att

den i propositionen ingående avfattning av 12 § skulle hava avseende även

å fiskaler, men att motionärens på denna uppfattning vilande förslag icke

vunnit riksdagens bifall. Hade detta förhållande varit sökandena känt,

skulle de givetvis haft anledning att därå fästa avseende vid ifrågakommande

löneklassplaceringar, likasom hovrätten naturligtvis, sedan laga kraft

ägande utslag numera förelåge ifråga örn den omstridda tolkningen av 12 §,

hade att för framtiden rätta sig efter den tolkning, kammarrättens utslag

innehölle. En annan sak vore, huruvida i avseende å de redan fattade besluten

kammarrättens utslag borde gå i verkställighet. Det ville synas,

som skulle detta leda till en viss obillighet gentemot de befattningshavare,

som enligt en sedan åratal tillämpad och från riksräkenskapsverkets sida

först nyligen påtalad praxis i god tro uppburit avlöningsbelopp, som de i

händelse av utslagets tillämpning skulle komma att få återgälda.

Såsom redan antytts hade Svea hovrätt ej varit ensam örn den genom

kammarrättens utslag underkända tolkningen av 12 § avlöningsreglementet.

Första gången, som det blev fråga örn att vid löneklassplacering av ett hovrättsråd

i Svea hovrätt tillämpa de nuvarande bestämmelserna i 12 § avlöningsreglementet,

var^ det på Kungl. Maj:t, som tillämpningen ankom, och

den tolkning, som då gjorde sig gällande, hade gått i den riktning, som

sökandena sedermera allt fort trott vara den riktiga. Även inom nedre

justitierevisionen hade _ en med Svea hovrätts uppfattning sammanfallande

tolkning av 12 § avlöningsreglementet gjort sig gällande.

I ° det föreliggande dispensärendet torde det ej heller vara ur vägen att

i någon mån belysa konsekvenserna av den nu fastslagna tolkningen av

12 § 1 morn. fjärde stycket avlöningsreglementet. Av en sådan belysning

skulle enligt sökandenas mening framgå, huruvida den av sökandena tilllämpade

principen i själva verket ledde till större belastning av statsverket

än den tolkning kammarrättens utslag innebure. I detta avseende torde

följande böra framhållas.

Befordran till hovrättsråd hade i senare tider undantagslöst föregåtts av

mångårig tjänstgöring såsom adjungerad hovrättsledamot. Som bekant hade

sedan lång tid tillbaka den ordinarie dömande personalen i hovrätten —

hovrättsråden - till stor del ständigt varit upptagen av tjänstgöring i nedre

justitierevisionen eller av andra offentliga uppdrag, och inemot hälften —

stundom mera än hälften —i av domarplatserna hade därför måst beklädas

av ledamöter som ej intagit ställningen av ordinarie domare. Av dessa

s. k. adjungerade ledamöter (assessorer eller e. o. assessorer) vore några i

saknad av varje ordinarie befattning, andra åter vore till namnet innehavare

av sådan befattning - fiskalstjänst — vilken de emellertid i följd av

sin ledamotstjänstgöring eller andra offentliga uppdrag aldrig Ange tillfälle

att utöva. Den normala hovrättskarriären bestode i någon tids tjänstgöring

såsom t. f. fiskal och därpå följande anställning såsom adjungerad ledamot,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

varunder efter några års förlopp den adjungerade, med oförändrad tjänstgöring,

utnämndes till fiskal, en utnämning som i själva verket för honom

ej ägde annan betydelse än den, att han under ledighet för långvarig sjukdom

ägde uppbära viss del av den med fiskalstjänsten förenade avlöningen

och eventuellt kunde komma i åtnjutande av förtidspension, likasom, i händelse

han avlede på fiskalsstadiet, hans änka och barn bleve berättigade till

pension. Dessa fördelar torde, så framt fiskalsutnämningen, såsom hittills

alltid varit fallet, inträffade först efter flerårig adjunktion, mer än uppvägas

av den betydande försämring en fiskal hade att motse, när det bleve fråga

örn att bestämma de avlöningsförmåner, som skulle tillkomma honom vid

framtida utnämning till hovrättsråd. Erfarenheten visade ock, att, sedan

den inom riksräkenskapsverket framställda anmärkningen kommit till allmännare

kännedom, ett flertal adjungerade ledamöter eller t. f. revisionssekreterare,

som skulle varit i tur att utnämnas till fiskaler, avstått från

att ifrågasätta dylik utnämning.

Nära till hands läge för övrigt, att en adjungerad ledamot, som vid uppkommen

fiskalsledighet hunnit tjänstgöra så länge, att han vid framtida

hovrättsrådsutnämning skulle hava olägenhet av förutvarande fiskalsställning,

likväl beslöte sig för att söka denna ställning, i akt och mening att,

när utnämningen till hovrättsråd förestode, söka avsked från fiskalsbefattningen.

Genom att sålunda återgå till ställningen av icke-ordinarie befattningshavare

avvärjde han helt och hållet den avlöningsminskning, innehavet

av fiskalsbefattningen skulle hava medfört vid hovrättsrådsutnämniugen.

Hans löneplacering i hovrättsrådsgraden komme nämligen i så fall att bedömas

enligt de i 11 § avlöningsreglementet givna bestämmelserna örn begynnelselön

för den, som från icke-ordinarie befattning befordrades till ordinarie

tjänst, vilket innebure, att även adjunktionstid eller revisionssekreterarförodnande,

som infölle före fiskalsutnämningen, räknades honom till godo.

Det mindre tilltalande, som läge i ett dylikt kringgående av författningsbestämmelser,

återfölle härvidlag på själva bestämmelserna.

Den föregående framställningen syntes utvisa, att den bestämmelse i 12 §

avlöningsreglementet, varom fråga vore, icke i längden kunde bibehållas.

Från och med april 1930 bomme den av kammarrätten fastslagna principen

att tillämpas av hovrätten, icke allenast när det framdeles gällde nyutnämnda

hovrättsråds placering i löneklass utan även i fråga om hovrättsråd,

vilkas tidigare löneklassplacering infölle å sådan tid, att placeringsbeslutet

kunde i stadgad ordning bliva föremål för anmärkning från statens sida, det vill

säga inom de tre år som närmast efterföljde den tid, då till riksräkenskapsverket

inkommit de räkenskaper, av vilka placeringen första gången framgått.

Att sålunda en placering, som redan hunnit tillämpas under flera år,

kunde komma att förfalla, kunde synas hårt men torde vara ofrånkomligt.

Däremot ansåge sig sökandena hava skäl att ifrågasätta ett sådant ingripande

från Kungl. Maj:ts sida, som kunde erfordras till förebyggande av

att de, som i följd av hovrättens hittillsvarande författningstillämpning redan

uppburit avlöningsbelopp utöver vad enligt kammarrättens mening bort dem

tillkomma, befriades från den återbetalningsskyldighet, som skulle bliva en

följd av kammarrättens utslag. Detta gällde, såsom redan antytts, icke blott

i fråga örn hovrättsrådet Rosengren utan även i fråga örn sju andra förutvarande

eller nuvarande hovrättsråd, vilka tillsammans, utöver vad som bort

till dem utgå enligt den av kammarrätten fastställda principen, på sätt en

av hovrättens sekreterare i ämnet upprättad sammanställning utvisade, uppburit

tillhopa 5,281 kronor 23 öre, däri inbegripet det belopp av 80 kronor

som kammarrättens utslag avsåge.

s. 10 Kontrollera mot PDF

b) Nedre

justitierevision

en.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Nedre justitierevisionen har i sin skrivelse i ämnet framhållit enahanda

synpunkter som kommit till uttryck i friherre Marks von Wurtembergs och

hans medsökandes ovan återgivna framställning samt därutöver anfört,

att en bokstavstolkning av 12 § 1 mom. fjärde stycket avlöningsreglementet

i allmänhet skulle medföra, att en tillförordnad revisionssekreterare, som

bleve utnämnd till hovrättsråd, bomme att få vidkännas löneminskning i sin

förstnämnda egenskap. Enligt Kungl. Maj:ts omförmälda brev den 31 december

1921 och den 26 juni 1925 hade nämligen alltsedan den 1 januari

1922 gällt, att tillförordnade revisionssekreterare vid början av sin tjänst

erhölle enahanda avlöning som revisionssekreterare i lägsta löneklassen samt

efter tre års tjänstgöring linge avlöning efter närmast högre klass o. s. v.

Så gott som alltid hade i följd härav den tillförordnade revisionssekreteraren

vid utnämningen till hovrättsråd åtnjutit avlöning enligt åtminstone

31:a löneklassen, varjämte han i regel haft omkring tre års eller längre tids

tjänstgöring såsom adjungerad ledamot av hovrätt före det första förordnandet

såsom revisionssekreterare. Å andra sidan hade vederbörandes utnämning

till fiskal i allmänhet inträffat omkring tre år, någon gång längre

tid, efter den dag, från vilken han kunnat räkna oavbruten tjänstgöring

såsom adjungerad ledamot i hovrätt, eller således ungefär samtidigt med

första förordnandet såsom revisionssekreterare. Enär befordran till hovrättsråd

i regel ägt’ rum tre år efter fiskalsutnämningen, skulle alltså en bokstavstolkning

av nämnda författningsrum för ifrågavarande befattningshavare

i de flesta fall hava medfört, att de från 31:a löneklassen nedflyttats

till 30:e löneklassen och måst kvarstå i denna klass ungefär tre år. En

sådan tillämpning av avlöningsreglementet kunde icke anses stå i god överensstämmelse

med reglementets bestämmelser angående förande i löneklass,

till grund för vilka bestämmelser tydligen läge en strävan att bereda statens

befattningshavare en efter hand förbättrad ekonomisk ställning.

Nedre revisionen har vidare framhållit, att även den ansett sig äga ett

kraftigt stöd för riktigheten av sin uppfattning i Kungl. Maj:ts meranämnda

beslut den 2 mars 1923 angående hovrättsrådet Aastrups förande i

löneklass. Nedre revisionen hade nämligen avvaktat utgången i nämnda

ärende, innan nedre revisionen första gången efter 1922 års ändring i avlöningsreglementet

skred till beslut örn förande i löneklass av tillförordnad

revisionssekreterare, som irtnämnts till hovrättsråd.

Slutligen har nedre revisionen meddelat, att, på sätt en vid dess skrivelse

fogad sammanställning utvisade, det belopp, som enligt nedre revisionens

uppfattning kunde i förevarande sammanhang ifrågakomma till återbetalning,

med inräknande av de 80 kronor som kammarrättens utslag avsåge,

utgjorde sammanlagt 9,188 kronor 60 öre, fördelat å tretton nuvarande eller

förutvarande revisionssekreterare. Nedre revisionen har vid denna beräkning,

i likhet med friherre Marks von Wurtemberg och hans medsökande,

utgått från att utanordning, som direkt grundade sig på ett före den 1 juli

1926 meddelat, av utbetalning under budgetåret 1925/1926 åtföljt placeringsbeslut,

vore fredad från anmärkning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

över de föreliggande framställningarna hava statskontoret och riksräkenskapsverket

avgivit utlåtanden den 17 respektive den 22 april 1930.

Statskontoret har i sitt utlåtande till en början anmärkt, att enligt stats- Statskontoret.

kontorets mening anmärkningar i förevarande avseende kunde komma att

framställas i större omfattning än som i framställningarna förutsatts. Härutinnan

har statskontoret anfört:

Vid uträknande inom Svea hovrätt och nedre justitierevisionen av de

belopp, som kunde bliva föremål för åläggande av återbetalningsskyldighet,

syntes vara förutsatt, att hittills icke i anmärkningsväg påtalade beslut örn

löneklassplacering, vilka meddelats tidigare än den 1 juli 1926 samt föranlett

utgift under budgetåret 1925/1926, numera icke kunde göras till

föremål för anmärkning och att ej heller anmärkning kunde framställas

mot de utbetalningar under ett eller flera senare budgetår, vilka direkt

följt av sådant beslut. Statskontoret måste emellertid ställa sig tveksamt

.angående en sådan tolkning av bestämmelserna i kungörelsen den 12

december 1924 (nr 529) rörande tid för framställande av anmärkningar

vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m. Enligt statskontorets

mening torde anmärkning ännu kunna av riksräkenskapsverket

framställas mot samtliga oriktiga utbetalningar av löneförhöjningar från

och med budgetåret 1926/1927, oavsett när beslutet om löneklassplaceringen

fattades. Enligt statskontorets tolkning skulle således de angivna beloppen

å oriktigt utbetalda löneförhöjningar, mot vilka anmärkning fortfarande

kunde framställas av riksräkenskapsverket, komma att avsevärt höjas.

I själva sakfrågan har statskontoret tillstyrkt avlåtande till riksdagen av

proposition i framställningarnas syfte. Därvid har statskontoret anfört:

Såvitt av handlingarna framginge hade det nu påtalade förfaringssättet i

fråga örn tillgodoräkning enligt 12 § 1 mom. fjärde stycket avlöningsreglementet

pågått alltsedan år 1923.

Vad anginge frågan, huruvida och i vilken mån ett eftergivande av skyldigheten

att återbetala ifrågavarande avlöningsmedel borde äga rum, torde

särskilt komma i betraktande, att det Kungl. Maj:ts beslut, varigenom hovrättsrådet

Aastrup för uppfattning i högre löneklass fått tillgodoföras viss

tjänstgöring före tillträdet av ordinarie tjänst, måste hava inverkat på nedre

justitierevisionens och Svea hovrätts sedermera fattade beslut angående tillgodoräknande

av tjänstgöring enligt nyssnämnda författningsrum. Vidare

torde vederbörande, då några anmärkningar icke under flera år framställts

mot de gjorda utbetalningarna, ansett sig hava fog för den uppfattningen,

att dessa vore riktiga. På grund av nu angivna omständigheter syntes skäl

föreligga för befrielse från återbetalningsskyldigheten i förevarande fall.

I fråga örn den tidpunkt, intill vilken ett efterskänkande borde medgivas

för ifrågavarande oriktigt utbetalda lönemedel, har statskontoret föreslagit

den 1 april 1930. Härför har statskontoret förebragt följande motivering:

I tidigare liknande fall hade tidpunkten ansetts böra fastställas till den

dag, då den eller de för utbetalningen ansvariga första gången erhållit del

av revisionsmyndighetens anmärkning rörande den oriktiga utbetalningen.

Statskontoret ville emellertid erinra, hurusom 1925 års riksdag i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition, nr 164, angående efterskänkande av återbetal
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

ningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottans station i Karlskrona

oriktigt utbetalda dyrtidstillägg medgav sådant efterskänkande i fråga,

om avlöningsmedel, som oriktigt utbetalts efter den tidpunkt, då de för utbetalningen

ansvariga erhållit del av vederbörande revisionsmyndighets anmärkning.

Väl hade riksdagen därvid ansett sig höra framhålla, att det

syntes riksdagen uppenbart, att en av revisionen framställd anmärkning —

även örn densammas riktighet kunde förefalla tvivelaktig — måste för vederbörande

redogörare utgöra anledning till att särskilt uppmärksamma utbetalningar

av liknande art, som i anmärkningen påtalades, och föranleda

ändrat förfaringssätt i fråga örn förestående utbetalningar i överensstämmelse

med anmärkningens innebörd. Handlarvandet av statens medel med

nödig sparsamhet bjöde nämligen ovillkorligen, att all försiktighet iakttoges

i fall av omnämnd beskaffenhet (riksdagens skrivelse nr 335/1925). Med

hänsyn till de av statskontoret framhållna omständigheter, varunder utbetalandet

av nu ifrågavarande löneförhöjningar ägt rum, ansåge emellertid

statskontoret, att i förevarande fall befrielse från återbetalningsskyldighet

borde medgivas beträffande de utbetalningar, som verkställts intill utgången

av mars 1930.

Rikar äkenskapsverket.

Skiljaktig

mening av

riksräkenakapsverkets

chef.

Riksräkenskapsverket har däremot i sitt utlåtande hemställt, att ifrågavarande

framställningar icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd. Därvid har riksräkenskapsverket anfört, att genom bifall till

framställningarna befattningshavare, särskilt i Göta hovrätt, beträffande

vilka avlöningsreglementets ifrågavarande bestämmelser tillämpats på det

sätt, som kammarrätten förklarat vara riktigt, skulle komma i en sämre

ställning än nu förevarande, med dem i övrigt likställda befattningshavare.

Riksräkenskapsverket funne det även anmärkningsvärt, att såväl

Svea hovrätt som nedre justitierevisionen fortsatt med de felaktiga utbetalningarna

efter det riksräkenskapsverkets i målen meddelade utslag

kommit vederbörande till handa.

Från riksräkenskapsverkets utlåtande, varom byråchefen Vide och revisionskommissarien

Jehander förenat sig, var ämbetsverkets chef generaldirektören

Stridsberg skiljaktig och anförde — under hänvisning till vad

han vid målens föredragning i riksräkenskapsverket uttalat — att då enligt

hans mening Svea hovrätt och nedre justitierevisionen haft starkt

fog för den av dem tillämpade tolkningen av de omhandlade avlöningsbestämmelserna,

han ansåge det förefinnas anledning att i viss mån gå

de föreliggande ansökningarna till mötes. Härigenom skulle visserligen

de befattningshavare, som för tidigt erhållit uppflyttning i löneklass,

komma i bättre ställning än de tjänstemän, beträffande vilka en riktig

tolkning av avlöningsreglementet tillämpats. Det vore dock att märka,

att förstberörda tjänstemän för framtiden skulle bliva sämre ställda än

de hovrättsråd och revisionssekreterare, som omedelbart före utnämningen

tagit avsked från förut innehavd fiskalsbefattning. I anslutning till de

grunder, som tidigare plägat tillämpas i liknande fall, skulle efterskänkandet

icke kunna sträckas till de utbetalningar, som ägt rum efter det

de inom riksräkenskapsverket framställda anmärkningarna delgivits veder
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16$.

börande i hovrätten respektive nedre revisionen eller i varje fall efter det

riksräkenskapsverkets utslag i anmärkningsmålen delgivits dem. Det

syntes emellertid vara skäligt och med hänsyn till räkenskapsgranskningen

inom riksräkenskapsverket jämväl lämpligt, att om Kungl. Maj:t

funne de föreliggande framställningarna böra tillmötesgås, fritagandet

från ersättningsskyldighet Hnge avse alla felaktiga utbetalningar, som ägt

rum före början av budgetåret 1929/1930 eller den 1 juli 1929.

Från riksräkenskapsverket har sedermera till justitiedepartementet överlämnats

en den 15 december 1930 dagtecknad sammanställning av de belopp,

som i förevarande avseende anmärkts till ersättande; och har samtidigt

på förfrågan upplysts, att från verkets sida ytterligare anmärkningar

i dylikt hänseende mot Svea hovrätts och nedre justitierevisionens

räkenskaper till och med budgetåret 1929/1930 icke vöre att vänta.

Sammanställningen har, så vitt nu är i fråga, följande utseende:

.

1 j 2 | »

Anmärkt belopp, avseende tiden fr. o. m.

x/7 1926 t. o. m.

3,/.s 1928 1929

3,7 1929 1 1930

6,319: 95

5,229: 9 9

7,279: 8 5

6,354: 95

7,836: 3 5

7,059: 4 7

9,635: 17

10,178: 97

Nedre justitierevisionen .......

Summa

11,549: 94

13,634: 8 o

14,895: 8‘2

19,814: 14

Utbetal
ningarnas
omfattning.

Kolumnerna i tablån angiva de anmärkta utbetalningarnas omfattning

vid utgången av: kolumn 1. den månad, under vilken anmärkning första

gången delgavs vederbörande; kolumn 2. den månad, under vilken riksräkenskapsverkets

utslag delgavs vederbörande; kolumn 3. den månad, som

riksräkenskapsverkets chef ansett ett medgivande örn befrielse från återbetalningsskyldighet

böra omfatta; och kolumn i. den månad, under vilken

kammarrättens utslag delgavs vederbörande, tillika den tidpunkt, till och

med vilken statskontoret förordat återbetalningsskyldighetens efterskänkande.

Av kolumn 4. i tablån, jämförd med de från Svea hovrätt och nedre

justitierevisionen tidigare i förevarande avseende lämnade uppgifterna, framgår,

att riksräkenskapsverkets revision, i enlighet med den uppfattning som

statskontoret gjort gällande, framställt anmärkningar mot samtliga oriktiga

utbetalningar av löneförhöjningar från och med budgetåret 1926/1927, oavsett

när beslutet om löneklassplacering fattades. Riktigheten av den härutinnan

hävdade principen synes jämväl numera hava fastslagits genom ett

kammarrättens utslag av den 10 december 1930. Man torde sålunda kunna

utgå från att tablåns siffror angiva de belopp, för vilka vederbörande högst

komma att befinnas återbetalningsskyldiga. En granskning av de olika

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition Nr 168.

Framställning

örn

återinsättande

i den

tidigare

innehavda

löneställningen.

poster, som ingå i beloppen i kolumn 4., utvisar vidare, att de berörda befattningshavarna

hava att återgälda, i Svea hovrätt belopp från lägst 237

kronor 42 öre till högst 2,280 kronor och i nedre justitierevisionen belopp

från lägst 135 kronor 48 öre till högst 1,560 kronor.

Slutligen har nedre justitierevisionen med skrivelse till Kungl. Majit den

10 januari 1931 överlämnat och till bifall förordat en av revisionssekreteraren

E. Bergendal och ytterligare tolv nuvarande eller förutvarande revisionssekreterare

den 7 i samma månad gjord framställning, däri dessa — med

förmälan, bland annat, att nedre justitierevisionen på grund av kammarrättens

meranämnda utslag den 7 mars 1930 sett sig föranlåten att från

ock med den 1 april 1930 beträffande dem framflytta utgångsdagarna för

beräkning av löneklassplacering, vilket för flertalet av dem medfört nedflyttning

i lägre löneklass, i vissa fall omfattande ända till två dylika

klasser — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att

innehav av fiskalstjänst vid tiden för utnämning till hovrättsråd icke måtte

inverka å placering i löneklass samt att i följd härav — förutom det att

förklaring meddelades, att vid utbetalning av lönebelopp, som enligt den av

kammarrätten i förevarande hänseende hävdade tolkningen obehörigen uppburits,

finge bero — ersättning bereddes dem, som från och med sistnämnda

dag uppburit lägre lön än enligt förut tilllämpade grunder skolat vara fallet.

Till stöd för framställningen hava sökandena anfört, bland annat:

Enligt gällande avlöningsbestämmelser hänfördes i första hand: hovrättsfiskal

till 22:a, hovrättsassessor till 26:e (redan efter 1 1/s års tjänst till 28:e)

samt tillförordnad revisionssekreterare till 30:e löneklassen, allt avdelning B

i avlöningsreglementet. Hovrättsassessors eller tillförordnad revisionssekreterares

utnämning till hovrättsfiskal medförde icke på något sätt förändring

av pågående tjänstgöring som assessor eller tillförordnad revisionssekreterare

och saknade all betydelse för befordran till hovrättsråd. Tjänstgöringen

före och efter fiskalsutnämningen vore sålunda fullt likvärdig såsom underlag

för löneklassberäkning. Redan av denna anledning måste det anses

obilligt att på grund av dylik utnämning undantaga viss del av denna

tjänstgöring från tillgodoräkning vid löneklassplacering. Härtill komme,

att tidpunkten för erhållande av fiskalstjänst av skilda orsaker infölle

mycket olika för olika befattningshavare. Tur för erhållande av sådan

tjänst inträffade sålunda för den ene under ett relativt tidigt stadium av

assessorstjänstgöringen och för den andre först sedan han erhållit förordnande

som revisionssekreterare. Förvisso måste det betecknas såsom synnerligen

obilligt, att två befattningshavare med i det närmaste likvärdiga

meriter skildes i lönehänseende så, att den enes uppfattning i löneklass

komme att inträffa flere år senare än den andres. Det hade ofta förekommit,

att assessor i en hovrätt erhållit fiskalstjänst flere år före en äldre

kollega i en annan hovrätt. Rimlig anledning saknades att, då båda senare

bleve revisionssekreterare, den i tjänsten äldre skulle hava lägre lön än den

i tjänsten yngre, vilket, sedan den av kammarrätten hävdade tolkningen

börjat tillämpas inom nedre justitierevisionen, blivit en vanlig företeelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 168. 15

över denna framställning hava, på grund av remisser, yttranden, så vitt

avser sökandenas återinsättande i förut innehavd löneställning, avgivits av

statskontoret den 20 och av allmänna civilförvaltningens lönenämnd den

24 februari 1931.

Statskontoret har i sitt utlåtande till en början erinrat, hurusom ämbets- Statskontoret.

verket vid flera tillfällen uttalat sig för att den i 12 § 1 mom. fjärde stycket

avlöningsreglementet stadgade begränsningen, att vid placering i löneklass

allenast tid, varunder vederbörande varit ordinarie tjänsteman, finge tillgodoräknas,

borde bortfalla. Sålunda hade statskontoret, bland annat, i

skrivelse till Kungl. Majit den 7 maj 1923 rörande de erfarenheter, som

vunnits vid tillämpning av gällande avlöningsbestämmelser, samt de önskemål,

som ansåges böra framställas vid en revision av avlöningsreglementet,

framhållit de olägenheter nämnda begränsning medfört för exempelvis hovrätterna

samt uttalat önskvärdheten av en ändring av ifrågavarande bestämmelse.

Det av statskontoret härutinnan uttalade önskemålet hade även

vunnit beaktande i det betänkande, som sedermera avgavs av den inom

finansdepartementet tillkallade särskilde sakkunnige för revision av avlöningsreglementet

(statens off. utredningar 1923: 68).

Vidare har statskontoret påpekat, att 1928 års lönekommitté, oaktat kommittén

föreslagit avsevärda inskränkningar i gällande rätt att för placering

i löneklass tillgodoräkna föregående tjänstgöring, ändock därvid icke gjort

någon skillnad i fråga örn tillgodoräknandet av tjänstgöring som ordinarie

eller icke-ordinarie befattningshavare.

Beträffande den föreliggande ansökningen har statskontoret — även örn

statskontoret holle före, att missförhållanden av den art, sorn framhållits i

ärendet, icke endast förelåge i fråga örn hovrätternas personal utan även

kunde giva sig tillkänna på andra håll inom statsförvaltningen — ansett

sig icke höra motsätta sig bifall till densamma. Därvid har statskontoret

framhållit, att de speciella tjänstgörings- och befordringsförhållandena vid

hovrätterna föranledde, att nämnda missförhållanden obestridligen där framträdde

med särskild skärpa, att hänsyn särskilt borde tagas till den omständigheten,

att hefordringen till hovrättsråd (lönegrad B 30) regelmässigt

skedde från fiskalstjänst (lönegrad B 22) och att sålunda någon sneddning

enligt 12 § 1 mom. första och andra styckena avlöningsreglementet icke

därvid kunde förekomma, att hovrätternas ifrågavarande tjänstemän sålunda

vore, i olikhet med de flesta övriga tjänstemannagrupper, vid befordran

uteslutande hänvisade till tillgodoräkningsreglerna i 12 § 1 mom. fjärde

stycket samma reglemente, samt att det därför icke syntes mer än rättvist,

att dessa regler i fråga örn nämnda tjänstemän erhölle en av tjänstgöringsoeh

befordringsförhållandena betingad jämkning.

Vad angår den tidpunkt, från vilken de nya reglerna skulle tillämpas,

har statskontoret uttalat, att det visserligen syntes principiellt riktigast, att

sagda tidpunkt fastställdes till den 1 juli 1931, men att med hänsyn till

s. 16 Kontrollera mot PDF

Lönenämnden.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

de särskilda omständigheter, som i detta fall förelåge, tidpunkten i fråga,

på sätt sökandena hemställt, lämpligen torde kunna bestämmas till den 1

april 1930.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ansett sig icke kunna tillstyrka

vidtagande av åtgärder, som endast toge sikte på undanröjande för

i detta ärende ifrågakomna tjänstemannagrupp av olägenheterna å förevarande

område, men ifrågasatt ett generellt avskaffande av samma olägenheter

genom ändring i 12 § avlöningsreglementet.jj

Lönenämnden har därvid anfört följande:

Ett bifall till sökandenas hemställan om åtgärders vidtagande i ändamål,

att innehav av fiskalstjänst vid tiden för utnämning till hovrättsråd icke

skulle inverka å placering i löneklass i hovrättsrådstjänsten, skulle för

denna enstaka grupp befattningshavare medföra en särskild, ur enhetlighetssynpunkt

icke önskvärd förmånsställning i lönehänseende i förhållande

till de övriga befattningshavare, å vilka allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente

är tillämpligt. De förhållanden, som föranlett denna

hemställan, vore nämligen icke utan motsvarighet inom andra förvaltningsområden.

Särskilt vid verk, där ett större antal befattningar längre tid

uppförts allenast å extra stat eller där befattningshavare innehade högre

extra ordinarie befattningar än de ordinarie tjänster vid verket, till vilka

för personalgruppen i fråga en första befordran plägade ske, gjorde sig

vid befordran till ordinarie tjänst inom högre lönegrad samma olägenheter

— örn ock ej i lika stor omfattning — gällande som av sökandena påtalats

beträffande befordran från fiskalstjänst till hovrättsrådsbefattning. Nämnden

ansåge sig därför icke kunna tillstyrka bifall till sökandenas ifrågavarande

hemställan.

Emellertid torde lönenämnden få erinra, att nämnden tidigare haft sin

uppmärksamhet riktad på den ojämnhet i löneförmånerna, som i fall liknande

de i framställningen omhandlade kunde uppstå vid tillämpningen

av de i avlöningsreglementet intagna tillgodoräknandereglerna. I sitt den

13 juni 1923 avgivna utlåtande angående ifrågasatt revision av avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) hade nämnden sålunda anfört bland

annat följande:

»I detta sammanhang tillåter sig lönenämnden framhålla en olägenhet,

som, enligt vad erfarenheten givit vid handen, är förbunden med den nuvarande

avfattningen av 11 § 1 mom. i avlöningsreglementet. Enligt

nämnda författningsrum må tillgodoräknande av föregående icke-ordinarie

tjänstetid vid tillträdandet av ordinarie tjänst äga rum allenast för den

händelse den icke-ordinarie befattning (eller anställning), vederbörande innehaft,

finnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ordinarie

tjänst, som erhålles. Icke sällan förekommer emellertid det förhållandet,

att den, som befordras till en viss ordinarie tjänst, visserligen vid befordringstillfället

är innehavare av en lägre icke-ordinarie befattning än den,

vartill befordran sker, men dock under längre tid i ett sammanhang på

förordnande uppehållit befattning, som är fullt jämförlig med eller högre

än den, till vilken han konstitueras. Under sådana förhållanden kan befattningshavaren

enligt nu gällande bestämmelser, åtminstone i det fall att

dylikt förordnande icke innehafts omedelbart före befordringen, icke för

placering i löneklass i den ordinarie tjänsten tillgodoräkna någon del av

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition Nr 168.

elen tiel, varunder han bestritt förordnandet ifråga. Skulle så inträffa, att

vederbörande först konstitueras till en ordinarie tjänst, jämförlig med hans

innehavda extra ordinarie befattning, och kort därefter erhåller befordran

till en tjänst, som till fullo motsvarar det av honom före ordinarieblivandet

bestridda högre förordnandet, kan detta senare väl, enligt gällande regler,

tillgodoräknas honom i den lägre — första — ordinarie tjänsten, men medför

efter utnämningen till den högre tjänsten icke annan fördel för placering

i löneklass i denna, än som på grund av löneskalans konstruktion och

sneddningsreglerna kan bliva en följd av den erhållna löneställningen i

den lägre tjänsten.

Det nu anmärkta förhållandet kan särskilt inverka oförmånligt vid befordran

till ordinarie tjänst av amanuenser eller förste amanuenser, som

på förordnande under längre tid uppehållit högre befattningar. Likaså avskäres

exempelvis vid en ordinarie hovrättsfiskals utnämning till hovrättsråd

möjligheten för denne att i sistnämnda befattning tillgodoräkna ickeordinarie

tjänstetid, motsvarande liovrättsrådsbefattningen, vilken infallit

före utnämningen till fiskal.

Så vitt lönenämnden på nuvarande stadium av frågans behandling trotsig

finna, skulle en möjlighet till de påpekade olägenheternas avhjälpande

ligga i en utvidgning av bestämmelsen i 11 § 1 mom. till att omfatta jämväl

förordnande å högre tjänst än som motsvarar den egna icke-ordinarie

anställningen, eventuellt enligt grunder liknande dem, som enligt 12 §1

morn., fjärde stycket, gälla i fråga örn ordinarie tjänstemans rätt att vid

befordran till tjänst inom högre lönegrad tillgodoräkna förordnande m. m.,

som infallit under det han varit ordinarie innehavare av lägre befattning.

En omredigering av hithörande bestämmelser i syfte att möjliggöra tillgodoräknande

å viss tjänst av tjänstgöring, som infallit före befordran till lägre

ordinarie tjänst, torde ock kunna i detta sammanhang ifrågakomma.»

I det förslag till revision av avlöningsreglementet den 22 juni 1921, sorn

sedermera den 8 november 1923 avgavs av inom finansdepartementet tillkallad

särskild sakkunnig, hade ock bestämmelserna rörande tillgodoräknande

av föregående tjänstetid givits en sådan avfattning, som skulle möjliggjort

för adjungerad ledamot i hovrätt (assessor) att vid befordran till

hovrättsråd tillgodoräkna sig föregående adjunktion, oberoende av örn vederbörande

därunder erhållit ordinarie fiskalstjänst eller ej. Den sakkunniges

i frågavarande förslag hade emellertid icke föranlett till någon Kungl. Maj:ts

åtgärd.

Därest man nu ville undanröja den olägenhet, som salunda blivit fran

lönenämndens sida påpekad — för vilket onekligen vissa skäl talade

torde detta böra ske i den ordningen, att en ändring vidtoges i den paragraf

i gällande avlöningsreglemente (12 §), som innefattade regler för tillgodoräknande

i lönehänseende av föregående tjänstetid vid befordran från en

ordinarie tjänst till sådan tjänst inom högre lönegrad. En dylik ändring

skulle i så fall avse en utvidning av den i 12 § 1 mom. fjärde stycket

stadgade rätten i sådant hänseende. I första hand syntes ändringen kunna

ske pä det sätt, att ur detta stycke uteslötes orden »såsom ordinarie tjänsteni

ari».

Då emellertid det i sagda stycke förekommande uttrycket »på förordnande

ellio- å extra stat uppehållit befattning» syntes kunna föranleda till olika

tolkningar, skulle ett förtydligande av författningstexten på denna punkt

vara till fördel. För sådant fall syntes stycket ifråga lämpligen kunna

erhålla följande ändrade lydelse:

/lilläng till riksdagens protokoll imil. 1 saini lii) haft. (Sr IGS.t

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda yttranden

inom

lönenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

»Vid ordinarie tjänstemans befordran till tjänst inom högre lönegrad må,

i den män så prövas skäligt, för bestämmandet av hans begynnelselön i

den nya tjänsten och sedermera för hans uppfattning till högre löneklass

kunna tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken han inom

de närmaste nio åren före befordringen efter förordnande bestritt sådan

ordinarie eller icke-ordinarie befattning, som i avseende å tjänstgöringens

art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än

den befattning, han vid befordringen tillträder. Härvid må dock icke tillgodoräknas

förordnande eller annan tjänstgöring av kortare varaktighet än

sex månader i ett sammanhang».

Den salunda ifrågasätta författningsändringen torde icke tarva någon

särskild motivering från nämndens sida, Nämnden ville allenast hava påpekat,

att tillgodoräknande av föregående tjänstetid skulle liksom hittills

bliva beroende av prövning i varje särskilt fall. Härvid borde observeras,

att rätten till s. k, sneddning under vissa förhållanden vid befordran till

högre tjänst, sammanställd med möjligheten att tillgodoräkna föregående

tjänstetid för placering i löneklass i den högre tjänsten, skulle kunna medföra,

att en tjänsteman, som erhölle befordran efter viss tids förordnande,

komme i ett förmånligare läge å löneskalan än vad som skulle hava varit

fallet, örn han tidigare — vid förordnandets början eller annan tidpunkt —

befordrats till den högre tjänsten. Vid prövning av hithörande frågor borde

givetvis tillses, att tillgodoräknandet icke finge tillämpas i en utsträckning,

som medförde nyssnämnda oegentliga förhållande.

Nämndens ledamot t. f. byråchefen Almgren har därjämte ansett skäl

föreligga för att den av lönenämnden föreslagna författningsändringen medgåves

viss retroaktiv verkan. Han har sålunda uttalat, att, därest sökandenas

hemställan örn efterskänkande av de belopp, som av dem obehörigen

uppburits, vunne bifall, den föreslagna bestämmelsen borde till förhindrande

av eljest under mellantiden inträdande avlöningsminskning, få å dem tilllämpas

redan från och med den 1 april 1930. För ernående av någon utjämning

i den orättvisa i fråga örn löneklassplacering, som blivit en följd

av det förhållandet, att vissa hovrättsråd genom att före utnämningen taga

avsked från innehavande ordinarie tjänst kunnat komma i åtnjutande av

fördelaktigare tillgodoräknande av föregående tjänstgöring än dem, som icke

förfarit på detta sätt, har han vidare ansett det skäligt, att samma retroaktiva

tillämpning borde äga rum även beträffande övriga hovrättsråd,

vilka med avseende å dylikt tillgodoräknande blivit lidande på grund av

den i ärendet anmärkta oegentligheten i hithörande avlöningsbestämmelser.

Nämndens ledamot tullkontoristen Keinwall har däremot ansett sig icke

kunna biträda förslaget örn ändring i 12 § avlöningsreglementet, enär han

icke kunde finna det tillrådligt att nu, inför den förestående allmänna

revision av avlöningsreglementet vartill 1928 års lönekommitté avgivit förslag,

utan tvingande skäl företaga en ändring, som kunde tänkas föregripa

samma revision.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Såsom av det föregående framgår, är enligt 11 § i gällande avlöningsreglemente

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,

tillhörande den civila statsförvaltningen, vilken paragraf handlar örn övergång

från icke-ordinarie befattning till ordinarie befattning, en vidsträcktare

tillgodoräkningsrätt medgiven än enligt 12 § nämnda reglemente, som endast

avser befordran från lägre till högre ordinarie tjänst. Detta har, såsom

1928 års lönekommitté i sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande anmärkt

(sid. 77), »visat sig kunna leda till så uppenbara orättvisor vid löneplaceringen,

att man gång efter annan sett sig nödsakad underställa dylika tillgodoräkningsfrågor

riksdagens prövning för vinnande av rättelse». Ett påtagligt

exempel på de inkonsekvenser, vartill bestämmelserna i berörda 12 §

kunna leda, lämnas av handlingarna i förevarande ärende. Därest den

assessor, som befordras till hovrättsråd, avstått från att söka fiskalsIjänst

eller, örn han utnämnts till fiskal, före befordran till hovrättsråd

på egen ansökan erhållit avsked från fiskalstjänsten, undgår han den

för sin löneplacering ogynnsamma verkan av sagda bestämmelser. Av

denna utväg hava befattninghavarna också alltmer begagnat sig.

Uppenbarligen bör den omständigheten, att en tjänsteman under stadigvarande

förvaltande av en högre tjänst, i förevarande fall hovrättsråds-

eller revisionssekreterarämbete, sökt och erhållit en ordinarie lägre

tjänst, i förevarande fall fiskalstjänst, icke hava den verkan, att han vid

sedermera skeende befordran till den högre tjänsten ställes sämre i lönehänseende

än den, som under i övrigt lika förhållanden icke är innehavare

av ordinarie tjänst. Det orimliga häri framstår i förevarande

hefordringsförhållande så mycket tydligare, som lönegradsskillnaden

mellan de tjänster, till och från vilka befordran sker, är osedvanligt stor,

nämligen icke mindre än åtta lönegrader (B 30—B 22). Alla skäl tala

vid sådant förhållande för att likställighet mellan de nu antydda båda

fallen kommer till stånd. Härom äro även såväl statskontoret som allmänna

civilförvaltningens lönenämnd ense.

Frågan örn revision av ifrågavarande bestämmelser för civilförvaltningen

i dess helhet har också, såsom i ärendet framhållits, tid efter annan

varit på tal. Senast har 1928 års lönekommitté haft saken under

övervägande och i sitt betänkande föreslagit en ordning, ägnad att avhjälpa

de påtalade missförhållandena. Vad kommittén härutinnan föreslagit

har lämnats utan erinran av de över betänkandet hörda

myndigheterna, bland dem statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd. Väl hade det varit önskligt, att

denna fråga i ett sammanhang bragts till sin lösning. Kommitténs för

slag till revision av gällande avlöningsbestämmelser har emellertid ej

ansetts böra läggas till grund för proposition till årets riksdag. Med

hänsyn härtill och då för hovrätternas och nedre justitierevisionens

personal förhållandena utvecklat sig i sådan riktning, att äldre och ordinarie

hovrättsråd eller revisionssekreterare numera i ej ringa omfatt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Muj:ts proposition Nr 168.

ning åtnjuta lägre avlöning än motsvarande yngre och extra-ordinarie

befattningshavare, synes man nu böra inskränka sig till åtgärder för

åvägabringande av rättelse för samma personals vidkommande. Vad

av allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförts såsom skäl mot en

dylik allenast till nämnda personal begränsad åtgärd synes mig icke böra

tillmätas avgörande betydelse, helst det här gäller avhjälpande av ett

missförhållande, som, på sätt i detta ärende framhållit, berör den normala

befordringsgången för ifrågavarande personal. De motsvarigheter

å förevarande område inom andra verk än hovrätterna, varom statskontoret

och lönenämnden erinrat, torde, så vitt jag kunnat utröna,

avse endast enstaka fall. Den omständigheten, att sneddningsregeln

icke kan, såsom statskontoret erinrat, vinna tillämpning vid befordran

från fiskal till hovrättsråd, förtjänar ock att i detta sammanhang särskilt

framhållas. Den av mig förordade åtgärden står även i god överensstämmelse

med 1928 års löuekommittés förslag i ämnet, vilket i stort

sett innebär, att förordnanden, varunder s. k. vikariatslön åtnjutits, må

för bestämmande av löneklassplacering komma i betraktande. Härtill

kommer slutligen, att flertalet av de befattningshavare, som närmast

beröras av frågan, redan innehaft den högre löneställningen men blivit

nedflyttade i löneklass, på grund varav olägenheten av de nuvarande

bestämmelsernas innebörd för dem framträder med synnerlig styrka.

Rättelse i förevarande hänseende torde enklast kunna åstadkommas

på så sätt, att av innevarande års riksdag utverkas generellt medgivande

därtill, att vid tillämpning av 12 § avlöningsreglementet innehav av

fiskalstjänst vid tiden för utnämning till hovrättsråd icke skall inverka

å den av utnämningen beroende placeringen i löneklass. Särskilt med

hänsyn till att den förlust, som, utöver den ålagda återbetalningsskyldigheten,

uppkommer för de i löneklass nedflyttade befattningshavarna, är

synnerligen kännbar — i ett fall kommer löneförlusten enbart för tiden

1 april 1930—30 juni 1931 att uppgå till 1,080 kronor — skulle onekligen

vissa skäl föreligga att giva det ifrågasatta medgivandet retroaktiv verkan.

Då emellertid ur principiell synpunkt betänkligheter häremot torde

möta, lärer medgivandet böra få tillämpning först från och med ingången

av nästinstundande budgetår. Den av revisionssekreteraren Bergendal

m. fl. gjorda framställningen örn återinsättande i före den 1 april 1930

innehavd löneställning anser jag mig sålunda icke kunna förorda i vidare

mån, än som må bliva följden av erhållet dylikt medgivande.

Med denna min uppfattning i huvudfrågan är det naturligt, att jag anser

övervägande skäl tala för att tillmötesgå de framställningar, som här

föreligga angående efterskänkande av betalningsskyldigheten för de lönebelopp,

som enligt den numera av kammarrätten fastslagna tolkningen av

12 § fjärde stycket avlöningsreglementet för mycket utbetalts till vederbörande

och redan av dem tillgodogjorts. Sökandena hava särskilt och

enligt min mening med rätta framhållit det stöd för den av dem hav
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:tu proposition Nr 168.

dadé tolkningen av anförda författningsrum, som de ansett sig äga dels

i föreskriften i Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1921 och den 26

.juni 1925, att för adjungerade ledamöter i hovrätt och tillförordnade

revisionssekreterare skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse de för

motsvarande ordinarie tjänstemän i avlöningsreglementet med därtill hörande

tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser meddelade stadganden, dels

ock i Kungl. Maj:ts beslut den 2 mars 1923 beträffande rätt för hovrättsrådet

Aastrup att tillgodoräkna viss föregående tjänstgöring. Sistnämnda

beslut måste, såsom sökandena framhållit samt riksräkenskapsverkets chef

och statskontoret understrukit, hava haft ett avgörande inflytande på inledandet

av den praxis i fråga örn tolkningen av 12 § fjärde stycket avlöningsreglementet,

som sökandena tillämpat. Väl har Kungl. Maj:t sedermera

den 6 februari 1925 beträffande ett hovrättsråd i Göta hovrätt, som

vid tiden för beslutet varit befordrad till revisionssekreterare, givit uttryck

åt en motsatt uppfattning, och sistnämnda beslut har jämväl för kännedom

i avskrift tillställts nedre justitierevisionen men däremot icke Svea

hovrätt, för vilken ärendets utgång saknade omedelbart intresse. Då det

oaktat starka skäl tala för tillmötesgående av framställningen även för

nedre revisionens vidkommande, anser jag mig böra giva min anslutning

jämväl till framställningen i denna del. För efterskänkande av den

ifrågasatta återbetalningsskyldigheten erfordras i ena som andra fallet riksdagens

samtycke; och får jag förorda att dylikt godkännande utverkas.

I fråga örn den tidpunkt, intill vilken ett efterskänkande bör medgivas

för ifrågavarande oriktigt utbetalda lönemedel, föreligga, såsom av den i

ärendet lämnade redogörelsen framgår, olika förslag. Statskontoret har

härutinnan föreslagit den 1 april 1930. Till vad statskontoret därvid

anfört må fogas, att ur ett regeringsrättens utslag av den 11 juni 1924

(Reg. Rus årsbok 1924 not. Ju 68) kunnat hämtas visst stöd för vederbörandes

åtgärd att, först sedan lagakraftägande utslag i anmärkningsmålen

förelåg, vidtaga rättelse i anledning av anmärkningarna. Med hänsyn härtill

och till de i övrigt i ärendet föreliggande särskilda omständigheterna

anser jag mig böra giva min anslutning till nämnda förslag.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till

hovrättsråd eller revisionssekreterare, som vid Svea hovrätt

och nedre justitierevisionen ägt rum före den 1

april 1930 och som granda sig pä beslut örn löneklassplacering

i enlighet med den av hovrätten och nedre

revisionen dittills tillämpade, genom kammarrättens utslag

den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna tolkningen

av 12 § fjärde stycket avlöningsreglementet den 6

juni 1925 (nr 270), må bero;

/tillång lill riksdagens protokoll 1031. 1 sami. HO tolft. (Sr KiX.i •''>

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

310526.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

dels ock att, vid tillämpning av 12 § nämnda reglemente,

innehav av fiskalstjänst vid tiden för utnämning

till hovrättsråd icke skall inverka å den av utnämningen

beroende placeringen i löneklass, att gälla från

och med den 1 juli 1931.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlönin s. 7 i texten
  2. SU 1931:115 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid s. 1 i texten