Sök i Ratio Lex

Angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus Edvard Svedbom

1931-03-13 · 17 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:200, Angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus Edvard Svedbom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående av

viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus

Edvard Svedbom; given Stockholms slott den 13 mars 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 13 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn

avstående av arv, som tillfallit allmänna arvsfonden efter Erik Svedhorn

från Stockholm, samt anför därvid:

Erik Magnus Edvard Svedbom, som var född den 18 mars 1856, avled

den 11 april 1930 utan att, såvitt den efter honom upprättade bouppteckningen

utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen

i boet efter den avlidne utgjorde enligt bouppteckningen

1,237,879 kronor 7 öre.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 176 höft. (Nr 200.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Genom beslut av Stockholms rådhusrätt den 13 mars 1877 hade Erik

Svedbom på ansökan av sina närmaste anförvanter förklarats skola jämväl

efter uppnådd myndighetsålder förbliva i omyndighetstillstånd. Till

stöd för ansökningen hade åberopats ett läkarintyg av innehåll att Erik

Svedbom till följd av ojämn utveckling av själsförmögenheterna väl ådagalagt

utmärkta anlag i vissa riktningar och förmåga av deras utbildning

men inom andra själsverksamhetens områden icke innehade den

ståndpunkt, som svarade mot hans ålder, samt att han fördenskull icke

kunde själv vårda sitt gods. Erik Svedbom stod därefter under hela sin

levnad under förmyndare. Förmynderskapet utövades vid tiden för Erik

Svedboms frånfälle sedan åtskilliga år av vice häradshövdingen Birger

Lagerwall och advokaten Erik Lidforss.

I en till Stockholms rådhusrätt den 17 maj 1930 ingiven skrift anmälde

Lagerwall och Lidforss, att Erik Svedbom avlidit utan att efterlämna

närmare släktingar än i Jönköping bosatta sysslingar, ävensom att han i

upprättat testamente, vars giltighet visserligen kunde med hänsyn till

testators sinnesbeskaffenhet ifrågasättas, förordnat Lagerwall och Lidforss

att vara utredningsmän; och anhöllo Lagerwall och Lidforss att de

måtte av rådhusrätten förordnas att omhändertaga och förvalta dödsboet.

Vid ansökningen var i avskrift fogad en den 22 november 1928 dagtecknad,

av Erik Svedbom underskriven handling, enligt vilken han såsom

sin yttersta vilja och testamente förordnat, att hela hans kvarlåtenskap

skulle med full äganderätt överlämnas till stiftelsen Stockholms

konserthus, som efter gottfinnande finge förfoga däröver i syfte att på

bästa sätt främja den konsertverksamhet, som stiftelsen enligt sina av

Kungl. Maj:t fastställda stadgar hade att utöva, därvid orkesterns pensionsfråga

borde särskilt beaktas, dock att den årliga avkastningen av

150,000 kronor skulle utanordnas till dem som vårdat Erik Svedbom, nämligen

till husföreståndarinnan Walborg Lagerwall med en tredjedel av

avkastningen, till sjuksköterskan Hilda Nilsson med lika mycket, till

hembiträdet Hanna Strömqvist med två niondelar och till hembiträdet

Maria Olsson med en niondel att utgå under en vars livstid. Därjämte

utsågos enligt samma handling Birger Lagerwall och Lidforss till utredningsmän

och verkställare av testamentet. Å handlingen hade två personer

såsom på en gång närvarande och för bevittnandet särskilt tillkallade

vittnen intygat, att Erik Svedbom, som de personligen kände, »denna

dag av fri vilja förklarat ovanstående vid tillfället högt upplästa förordnande

utgöra hans yttersta vilja och testamente samt därefter egenhändigt

undertecknat detsamma».

Sedan rådhusrätten i protokollet intagit vissa delar av en den 24 april

1928 dagtecknad, av Lidforss med instämmande av Birger Lagerwall till

vederbörande överförmyndare avgiven skrift, vari, i samband med viss

framställning till överförmyndaren. Erik Svedbom betecknats såsom sin
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition Nr 20U.

3

nessjuk, ävensom antecknat såsom för rätten känt, att Lidforss blivit för

är 1930 vald till ledamot av styrelsen för stiftelsen Stockholms konserthus,

fann rådhusrätten genom beslut den 22 maj 1930 med hänsyn till vad i

ärendet förekommit nödigt att jämlikt 7 § i lagen den 8 juni 1928 örn allmänna

arvsfonden nämna utredningsman i boet efter Svedbom och förordnade

därtill andre assessorn vid rådhusrätten Erik Wilhelmsson.

Den 19 juni 1930 bevakade stiftelsen Stockholms konserthus vid rådhusrätten

såsom testamente omförmälda handling1 av den 22 november

1928, varefter den 15 därpå följande juli bevakning skedde jämväl för

Walborg Lagerwall, Hilda Nilssons, Hanna Strömqvists, Maria Olssons

och Lidforss’ räkning. Den sålunda bevakade handlingen delgavs sedermera

kammaradvokatfiskalsämbetet. I samband därmed ingav stiftelsen

till ämbetet en den 14 juli 1930 dagtecknad skrift, däri stiftelsen hemställde,

att ämbetet måtte godkänna testamentet eller att, därest ämbetet

ej ansåge sig böra göra detta, ämbetet måtte hos Kungl. Majit tillstyrka,

att klander å testamentet ej skulle äga rum. Till stöd för denna hemställan

åberopade stiftelsen åtskilliga läkareutlåtanden angående Erik

Svedboms testationsförmåga samt anförde, att enligt stiftelsens mening

bindande utredning förelåge örn att Erik Svedboms testamente vore ett

fullgott uttryck för hans yttersta vilja. Sedan på föranstaltande av dels

Wilhelsson och dels stiftelsen ytterligare utredning, bland annat genom

anställande av vittnesförhör, ägt rum rörande Erik Svedboms sinnesbeskaffenhet

och levnadsförhållanden samt omständigheterna vid testamentets

upprättande, underställde kammaradvokatfiskalsämbetet i skrivelse

av den 30 januari 1931 frågan örn testamentets godkännande Kungl.

Majits prövning. Ämbetet anförde därvid:

»Enligt de rättsregler, som skola tillämpas å det testamentariska förordnande,

varom nu är fråga, förutsättes för ett testamentes giltighet att

testator vid fullt och sunt förstånd givit uttryck för sin yttersta vilja,

och har ärvdabalkens stadgande i detta avseende tolkats så att testamente

blir ogiltigt, örn det tillkommit under inflytande av rubbad själsverksamhet.

Den utredning, som i detta ärende verkställts, får emellertid enligt

iimbetets mening anses giva vid handen, att nämnda förutsättning saknas

i fråga örn den testamentshandling, som nu delgivits ämbetet. Enligt

ämbetets övertygelse har Svedbom till följd av rubbad själsverksamhet

saknat insikt örn ifrågavarande rättshandlings rätta innebörd, och

någon rättsgiltig vilja med hänsyn till testamentets upprättande har säkerligen

icke funnits hos honom. Förordnandet får därför enligt ämbetets

mening anses ogiltigt och icke kunna för allmänna arvsfondens räkning

godkännas. Till följd härav och då förordnandet blivit som testamente

bevakat, föreligger anledning att å nämnda fonds vägnar klandra

detsamma.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde ämbetet, att Kung]

Majit villo förklara, att för allmänna arvsfondens räkning klandertalr

mot ifrågavarande som testamente bevakade förordnande skulle

ställas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Framställningar

av konserthusstiftelsen.

Framställningar

av

Walborg

Lagerwall

m, fl.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Innan beslut hunnit fattas i den Kungl. Majits prövning salunda underställda

frågan, inkom konserthusstiftelsen med en till Kungl. Majit

ställd, den 10 februari 1931 dagtecknad skrift, vari stiftelsen hemställt, att

Kungl. Majit ville till riksdagen avlåta proposition därom, att Erik Svedboms

kvarlåtenskap måtte få disponeras i enlighet med testamentets bestämmelser.

Till grund för denna hemställan har stiftelsen anfört bland

annat:

Det vore enligt stiftelsens mening omöjligt att på förhand sluta till

resultatet av en mot testamentet väckt klandertalan. Stiftelsen ville

emellertid uttrycka den förhoppning, att genom statsmakternas tillmötesgående

en dylik rättegång skulle kunna undvikas. Det syfte, testamentet

avsåge att tillgodose, vore av den största kulturella och samhälleliga

betydelse. Stiftelsen ansåge sig böra påvisa tre samverkande, var i sitt

slag betydelsefulla omständigheter, vilka bildade ett naturligt underlag

för detta syfte, bure upp detsamma och krävde dess förverkligande. Den

första omständigheten vore att Erik Svedbom, i likhet med andra medlemmar

av sin släkt, under hela sin levnad varit varmt hängiven musiken,

som utgjort hans enda, allt annat dominerande intresse. Vidare saknade

han av honom kända släktingar eller andra anhöriga, vilka han,

utöver vad i testamentet skett, varit moraliskt förpliktad eller närt önskan

att tillgodose. Slutligen tillkomme den omständigheten, att Erik

Svedbom ägt en förmögenhet, med vars hjälp ifrågavarande syfte på ett

effektivt sätt kunde förverkligas. Även den, som icke i likhet med stiftelsen

ansåge att Erik Svedbom ägt testationsförmåga, måste erkänna,

att man med hänsyn till nu angivna omständigheter med till visshet

gränsande sannolikhet måste antaga, att, därest han ägt sådan förmåga,

han skulle hava testamenterat sin förmögenhet till musikaliskt ändamål.

Stiftelsen har därefter närmare redogjort för sin verksamhet i musikkulturens

tjänst ävensom för behovet av ekonomiskt stöd för denna verksamhet.

Till denna redogörelse ber jag att i annat sammanhang få återkomma.

Sedermera har stiftelsen i en till Kungl. Majit ställd, den 15 februari

1931 dagtecknad skrift förklarat, att stiftelsen icke gjorde gällande några

rättsliga anspråk på grund av testamentet och att stiftelsens bevakning

av detta sålunda annullerades, därvid stiftelsen anfört, att återkallandet

av bevakningen skedde i den fasta förhoppning, att statsmakterna skulle

behjärta de önskemål, som stiftelsen framställt. I

I en till Kungl. Majit ställd skrift av den 19 februari 1931 ha jämväl

Walborg Lagerwall, Hilda Nilsson, Hanna Strömqvist och Maria Olsson

ävensom Lidforss förklarat sig återkalla sin bevakning av testamentet,

med tillägg av de fyra förstnämnda att de sålunda avstode från varje

rättsligt anspråk på Erik Svedboms kvarlåtenskap. Därjämte ha Walborg

Lagerwall, Hilda Nilsson, Hanna Strömqvist och Maria Olsson i en

till Kungl. Majit ställd skrift av den 20 februari 1931 under hänvisning

till 5 kap. 3 § lagen örn arv hemställt att få komma i åtnjutande av de

livräntor, vilka vore i testamentet till deras förmån angivna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. o

Slutligen lia förenämnda i Jönköping bosatta sysslingar till Erik Svedbom,

nämligen Johanna Adolphina (Jenny) Wimmercranz och Sylvia

Justina Bergquist, född Wimmercranz, vilka före ikraftträdandet av lagen

örn arv varit Erik Svedboms närmaste arvingar, i en till Kungl.

Maj:t ställd, den 25 juli 1930 dagtecknad skrift anhållit, att Kungl. Majit

ville med riksdagens bifall till deras förmån helt eller delvis efterskänka

arvet efter Erik Svedbom. Till stöd för ansökningen har anförts bland

annat, att under Erik Svedboms livstid av hans förmögenhet utgått ärligt

understöd till Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina

Bergquist samt att behovet av understöd för dem vore på grund av deras

torftiga ekonomiska omständigheter synnerligen stort.

Senare ha Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquist

inkommit med ännu en skrift, däri de — under uppgift att en hioder

till dem, kyrkoherden i Offerdals församling, kontraktsprosten C. O. F.

Wimmercranz vid sitt frånfälle qr 1926 efterlämnat nio barn, av vilka fem

vore födda i äktenskap med hans hustru i andra giftet Julia Ulrika Wimmercranz,

född Nyberg, och fyra i hans tidigare gifte — förklarat, att det

vore deras önskan att lämna dessa sina brorsbarn, av vilka fyra vore minderåriga,

ett välbehövligt ekonomiskt stöd och att de åberopade denna

omständighet såsom ett ytterligare skäl för bifall till deras tidigare framställning.

I en denna framställning bifogad, likaledes till Kungl. Majit

ställd skrift, vilken enligt Johanna Adolphina Wimmercranz’ och Sylvia

Justina Bergquists uppgift avsåge att stödja deras egen hemställan om

utfående av Erik Svedboms kvarlåtenskap eller del därav, har Julia Ulrika

Wimmercranz anfört, att hon, ehuru ej helt medellös, endast med stor

svårighet kunde försörja sina barn, helst som två av dem tede av svag

hälsa och ej ens hennes makes barn i hans tidigare äktenskap hade någon

egen arbetsinkomst, ävensom hemställt, att »Kungl. Majit måtte hava

oss i åtanke vid avgörandet av det Svedbomska arvet».

Över samtliga nu nämnda ansökningar rörande avstående, jämlikt 5 kap.

3 § arvslagen, av arvet efter Erik Svedbom har kammaradvokatfiskalsämbetet

den 23 februari 1931 avgivit infordrat utlåtande, varefter Överståthållarämbetet,

med anledning av remiss, den 2 mars 1931 inkommit

med yttrande i ärendet.

Innan jag redogör för innehållet i dessa utlåtanden, ber jag få lämna

en översikt rörande vad i ärendet förekommit angående dels vissa förhållanden,

ägnade att belysa Erik Svedboms och hans släkts musikaliska

begåvning och intressen, dels ock stiftelsens verksamhet och det ekonomiska

behov, som motiverat dess framställning örn erhållande av Erik

Svedboms kvarlåtenskap.

Erik Svedboms föräldrar, rektorn Per Erik Svedbom och hans hustru,

född Forssberg, voro båda rikt musikaliskt begåvade. Fadern spelade vio
-

Framställningar

av

Johanna

Adolphina

Wimmercrans

m. fl.

Förhällandet

m ilian Svedbom

och konserthusstiftelsen

m. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

h Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

loncell och komponerade, modern ägde en vacker sångröst och hade i sin

ungaom uppträtt som konsertsångerska. Efter faderns död ingick modern

nytt gifte med sedermera överdirektören i järnvägsstyrelsen Carl Abraham

Limnell.. Makarna Limnells hem utgjorde under 1860- och 1870- talen en samlingsplats för landets främsta representanter för vitterhet,

vetenskap och framför allt musik, och besöktes mycket även av utländska

tonkonstnärer. Svedboms broder, filosofie doktorn Vilhelm Svedbom valunder

en följd av år sekreterare vid Musikaliska akademien och är känd

såsom skapare av musikaliska verk av högt och bestående värde. Hans

hustru, Hilma Svedbom, född Lindberg, var framstående pianist och utövare

av kammarmusik. I efterlämnat testamente donerade hon om“ri.

1r® kronor till stiftelsen för uppförande av dess konserthus.

Lnk Svedboms eget intresse var under tidigare år så gott som uteslutande

agnat musiken och matematiken; i båda facken, särskilt musiken, var

hail mycket begåvad. Även under den långa följd av år, då han led av

tydligt utpräglad sinnessjukdom, utgjorde musiken hans enda intresse

av högre art. Han åhörde sålunda gärna konserter, under de senare åren

av sm levnad genom radio och därvid huvudsakligen utsändningar anordnade

av konsertföreningen i Stockholm. Erik Svedbom utförde även

^ o '' , pianomusik med stor teknisk färdighet. Ojäviga personer, som

stått honom nära i livet, hava uttalat som sin förvissning, att det i testamentet

gjorda förordnandet till musikkulturens främjande utgjorde ett

följdriktigt uttryck för vad såväl Erik Svedbom själv som hans närmaste

anförvanter känt för tonkonsten och dess utövare.

_ Enligt det för stiftelsen den 23 maj 1919 fastställda reglementet har den

till ändamål att äga och förvalta konserthuset i Stockholm samt att själv

eller genom lämpligt organ därstädes driva konsertverksamhet. I reglementet

stadgas vidare, bland annat:

»Enär nied konsertverksamheten väsentligen åsyftas att göra god konst

tillgänglig för de breda fagren av huvudstadens befolkning samt, såsom

häi nedan närmare angives, eventuell behållning av verksamheten uteslutande

skall användas för främjande av musikaliska syften, utan att enskildas

ekonomiska intressen i någon mån tillgodoses, bör stiftelsen betraktas

såsom en sammanslutning, tillkommen uteslutande för förverkligande

av konstnärliga och kulturella syften. Stiftelsens angelägenheter

skola handhavas av en styrelse---. Under konsertsäsongen bor

genom styrelsens försorg i den större av konserthusets salar regelbunden

konsertverksamhet utövas, varvid huvudvikten skall läggas dels vid uppnående

och bibehållande av en verkligt hög konstnärlig nivå, dels ock

i lika hög grad vid musikens popularisering genom talrika konserter med

billiga inträdesavgifter. Den mindre konsertsalen skall uthyras___.

Hyresinkomsterna skola i första hand användas för fastighetens underhåll

och administration, försäkring, belysning, värme, renhållning m. m.

samt till bestridande av kostnaderna för konsertverksamheten, i den

mån^ dessa ej täckas av andra inkomster. Skulle resultatet av något

spetal \ isa ö-ve., skott, ma, i den mån avsättning för mötande av kommande

utgifter icke anses erforderlig eller lämplig, detta överskott eller del

därav användas som bidrag till täckande av kostnaderna för annan musik,

avsedd för de bredare lagren av Stockholms befolkning, exempelvis

den nu brukliga musiken i stadens parker---. Skulle stiftelsen

under en följd av minst t va ar ej hava utövat regelbunden konsertverk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. 7

samhet i konserthuset och har denna uraktlåtenhet ej föranletts av forcemajeure,

eller skulle stiftelsen upphöra, skall, därest Stockholms stadsfullmäktige

så påfordra, äganderätten till byggnaden med därtill hörande

inventarier ävensom i övrigt till alla sådana stiftelsens tillgångar,

varöver stiftelsen utan åsidosättande av förpliktelser mot tredje man kan

disponera, utan ersättning övergå till Stockholms stad. I dessa fall skall

dock syftemålet med byggnaden alltjämt örn möjligt bibehållas samt de

i detta reglemente angivna bestämmelserna för verksamheten i möjligaste

mån iakttagas. Skulle dock hinder möta för den musikaliska verksamhetens

fortsättande, skall byggnaden användas för annat kulturellt

ändamål, varom stadsfullmäktige må bestämma.»

Det organ, genom vilket stiftelsen alltifrån början bedrivit sin konsertverksamhet,

är Konsertföreningen i Stockholm. Denna sammanslutning

har enligt sina stadgar till uppgift att giva konserter, huvudsakligen

ägnade att höja intresset för orkestermusiken, samt att för verksamhetens

utövande örn möjligt upprätta och underhålla en fast orkester

i Stockholm. Föreningen består av abonnenter och ständiga ledamöter.

Medlemskap i föreningen förvärvas genom inbetalning av abonnemangsavgift

för samtliga konserter under ett år. Sålunda förvärvat medlemskap

gäller intill början av närmast följande arbetsår. För ständigt medlemskap

fordras erläggande på en gång av 2,000 kronor. Medlemmarna

av den orkester, genom vilken konsertverksamheten bedrives, äro anställda

genom kontrakt — icke med stiftelsen — utan med konsertföreningen,

dock enligt uppgift i samförstånd med och på uppdrag av stiftelsen.

Stiftelsen har redogjort för bildandet år 1902 av Konsertföreningen i

Stockholm. Därefter har stiftelsen, efter att lia omnämnt att föreningens

verksamhet omkring år 1910 blivit nedlagd, anfört följande:

»Hösten 1913 återupptogs tanken på att söka skaffa den symfoniska

musiken en mera framskjuten plats inom huvudstadens musikliv. På

enskilt initiativ anskaffades ett blygsamt rörelsekapital, en fast orkester

engagerades och den 15 januari 1914 gavs den första orkesterkonserten.

Sådana hava sedermera givits varje år under sju månader minst två

gånger i veckan och årligen avlyssnats av i allmänhet omkring 100,000

åhörare.

Att det ringa rörelsekapital, som man från början lyckats anskaffa, ej

skulle räcka länge hade en var av de initiativtagande klart för sig. Dylika

företag, åsyftande att bereda den stora publiken tillfälle att för en

billig avgift njuta en hög konst, hava allestädes visat sig gå med högst

avsevärd ekonomisk förlust. Det överraskande stora intresse, som omslöt

företaget, när det 1914 återupptog sin verksamhet efter nya riktlinjer,

väckte emellertid snart nog vederbörande myndigheters uppmärksamhet

och sympati, och det dröjde icke länge, förrän Stockholms stad visade

sin uppskattning genom att lämna årliga understöd. Så småningom

hava även statsmakterna funnit företaget vara åv så stort kulturfrämjando

värde, att jämväl därifrån bidrag lämnats för verksamhetens stödjande.

Detta har skett genom beviljande av lotterimedel, varav föreningen

sedan en följd av år åtnjutit jämt så mycket som erfordrats för att

debet och kredit för varje år kunnat ga någorlunda ihop.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

någonsin varit sa stor som dessa sista år i konserthuset.

Så till vida är allt gott och väl. Men det finnes en mörk punkt på denna

ljusa tavia, en punkt, som de för saken närmast och varmast intresserade

under en följd av år förgäves sökt utplåna. Man saknar en pensionskassa

for orkestern och konserthusets övriga personal. För att fullt

första vad detta innehar måste man sätta sig in i, å ena sidan, att den

konstnärliga och ansvarskännande musikerns yrke är ett av de mest ansträngande,

de mest uppslitande som finnas samt, å andra sidan, att en

orkester, för att bibehållas på en hög konstnärlig nivå, måste bestå uteslutande

av konstnärer i hög form — icke av trötta, utarbetade, gamla

Konsertföreningen har upprepade gånger till sin grämelse

mast bevittna, att en konstnär av hög rang, kanske till och med fostrad

och utvecklad till sitt konstnärskap just i konsertföreningen, utan vidare

lämnat orkestern och låtit sig engagera vid något företag — Kungl, teatern,

Göteborgs orkesterförening o. s. v. —, vilket kunnat bereda honom

stod för ålderdomen genom pension. A andra sidan står konsertförenin-.

gen inför utsikten att nödgas i orkesterns led behålla överåriga musiel,

vilkas konstnärliga kapacitet redan i avsevärd mån försvagats; man anser

sig nämligen ej skäligen kunna ekonomiskt blottställa dessa människor,

som under en lång följd av år gjort sitt bästa i konstens tjänst.

Bada dessa omständigheter måste medföra en successiv sänkning av

verksamhetens konstnärliga nivå. Pensionsfrågans ordnande är med hänsyn

härtill en ofrånkomlig förutsättning för verksamhetens framtida bestånd.

Stockholms stad har behjärtat, detta genom att öka sitt anslag därhän,

att ett mindre belopp numera årligen torde kunna avsättas för bildandet

av en pensionsanstalt. Pa privat väg har man även lyckats anskaffa

ett belopp av 100,000 kronor som bidrag.»

Vidare har stiftelsen anfört, att emellertid detta ej försloge långt men

att överlämnandet till stiftelsen av Erik Svedboms kvarlåtenskap skulle

öppna en väg, som kunde leda ut ur dessa svårigheter och varigenom

med ett slag den symfoniska musikverksamheten skulle kunna för ali

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 200.

9

framtid betryggas och stabiliseras. Visserligen skulle behovet ej på

långt när täckas genom dessa medel. Men de skulle bliva tillräckliga

att fylla erforderligt engångsbelopp; sedan detta skett, torde det gå lättare

att så småningom bringa kapitalbeloppet upp till den slutliga höjd,

som erfordrades. Skulle konsertverksamheten kunna uppehållas på

samma höga nivå som hittills, måste pensionsfrågan på ett eller annat

sätt snarast ordnas. Att efter allt vad förut av stat, kommun och enskilda

offrats åt verksamheten, finna sig i att denna mäktiga kulturfaktor

skulle allt mera försvagas för att kanske slutligen försvinna, vore

en utveckling, med vilken man hade svårt att räkna, och som förvisso

icke stöde i överensstämmelse med sund ekonomisk och kulturell politik.

Stiftelsen ansåge sig kunna utgå ifrån att, örn mot förmodan Erik Svedboms

kvarlåtenskap icke skulle få användas i testamentets syfte, statsmakterna

icke torde kunna undgå att i annan ordning söka bringa hjälp

för ett lösande av det vanskliga problemet. Ett sådant tillfälle som det

förevarande att förhjälpa ett betydelsefullt kulturellt företag ur dess

svårigheter återkomme mänskligt att döma icke inom överskådlig tid.

Rörande det belopp, som erfordrades för pensionering av orkesterpersonalen

vid konserthuset, har stiftelsen åberopat en av t. f. byråchefen i

pensionsstyrelsen B. E. Meurk upprättad handling, enligt vilken den

sammanlagda kostnaden för pensionering av konsertföreningens och konserthusets

personal, för närvarande 83 män och 12 kvinnor, skulle utgöra

eirka 2,155,000 kronor, därav 780,000 kronor vore erforderligt engångsbelopp

och återstoden motsvarade den kapitaliserade årliga kostnaden.

Slutligen har stiftelsen anmärkt, att i själva verket syftet med det av

Erik Svedbom undertecknade förordnandet delvis sammanhängde med

allmänna arvsfondens egna syften, i det konsertföreningens verksamhet

i avsevärd grad ginge ut på barns och ungdoms musikaliska uppfostran,

särskilt genom de s. k. skolkonserterna, å vilka stort arbete och

stora kostnader nedlades. Ett tiotal konserter vore varje år särskilt avsedda

för skolungdomen, som även genom instruktion, föredrag, demonstration

av instrument m. m. erhölle en betydelsefull vägledning för förståelsen

av den högre musiken.

Svenska musikerförbundet har i en till finansdepartementet inkommen

skrift förklarat sig vilja fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på

den oerhört stora betydelse ett förverkligande av testamentets syften

skulle ha i första hand för konsertföreningens orkester men därmed även

för svenskt musikliv och svensk kultur.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de över nu ifrågavarande Yttranden

ansökningar avgivna utlåtandena.

Vad då först angår konserthusstiftelsens ansökning har kammaradvo- Konserthus

hatfiskalsämbetet — efter att ha framhållit, att sedan testamentstagar- Ansökan"8

na avstått från rättsliga anspråk på Erik Svedboms kvarlåtenskap, all
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

marma arvsfondens rätt till densamma finge anses ostridig — vidare anfört

följande:

»Vad angår den av stiftelsen i nu förevarande ärende gjorda ansökningen,

så uppstår här till en början frågan, huruvida 5 kap. 3 § nya

arvslagen medger ett efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet

arv till en juridisk person. Enligt ämbetets mening bör denna fråga

besvaras nekande. Ordalagen och sammanställningen i lagrummet: ’_

■ avstås till arvlåtårens skyldeman eller annan, som stätt arvlåtaren

nära’ tyda på att lagstiftningen med ''annan, som stått arvlåtaren nära’,

tänkt endast på fysisk person. Detta vinner stöd av lagberedningens motivering

i sitt förslag till bestämmelsen ifråga. Sedan lagberedningen där

(s. 261) talat örn avstående till arvlåtarens skyldemän, anför beredningen,

att efterskänkande ock bör kunna ske till förmån för oskylda personer,

som stått arvlåtaren nära. Med uttrycket ''oskylda personer’ kan, örn

såsom bör ske vanlig! språkbruk lägges till grund för tolkningen, icke

gärna menas annat än andra fysiska personer än arvlåtarens skyldemän.

Eljest hade meningen säkerligen uttryckts annorlunda, t. ex.: ''andra fysiska

eller juridiska personer, som stått arvlåtaren nära’, eller möjligen

också: ''oskylda eller juridiska personer’ (jfr i berörda förslag noten å

s. 260, där det talas örn efterskänkande av danaarv till bl. a. ’andra

oskylda och juridisk person’). Ämbetet gör därför gällande att icke juridiska

personer och således icke heller stiftelser kunna inrangeras bland

dem, till vilka ett efterskänkande jämlikt nyssnämnda lagbestämmelse

kan ske.

Ämbetet anser därför den av stiftelsen gjorda ansökningen örn efterskänkande

icke kunna lagligen bifallas.

I detta sammanhang, vill ämbetet något beröra den hittills praktiserade

behandlingen såvitt angår juridiska personer av ansökningar örn

avstående av statens rätt till danaarv, för vilka några särskilda i lag

givna regler icke finnas. Ämbetet har vid handläggning av dylika ansökningar

städse sökt fasthålla vid principen att efterskänkande av sådana

arv regelmässigt bör medgivas endast till fysiska personer, försåvitt

billighetsskäl tala för ett avstående. Denna princip torde också, lia följts

av statsmakterna så till vida att medgivande örn avstående till juridisk

person (kommun, förening etc.) icke lämnats i annat fall än då det förelegat

ett till förmån för denna juridiska person upprättat testamentariskt

förordnande, som, ehuru icke lagligen upprättat eller icke bevakat, dock

ansetts utgöra ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. Även

örn mot förmodan den ovan av ämbetet hävdade meningen rörande rätta

tolkningen av 5 kap. 3 § arvslagen icke skulle godtagas, är emellertid

enligt ämbetets åsikt lagrummet icke tillämpligt å ansökningen ifråga.

Förutsättningen för ett efterskänkande av arvet till annan än arvlåtarens

skyldeman är ju att den, till vilken arvet skall avstås, stått arvlåtaren

nära. Men detta kan ingalunda sägas vara fallet här. Även

örn Svedboms anhöriga under sin livstid haft ett levande intresse för

musiken, så var säkerligen för Svedbom själv såväl stiftelsen som dess

verksamhet fullständigt främmande, och något bevis för att den stått

honom nära och att således lagens krav i detta hänseende uppfyllts,

torde icke kunna presteras. Även härutinnan saknas alltså förutsättning

för lagrummets tillämplighet. För övrigt torde några billighetsskäl

icke med fog kunna anföras till förmån för stiftelsen. I varje

fall kan till stöd för dess ansökning icke skäligen åberopas den som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

testamente bevakade handlingen, vilken såsom ämbetet förut gjort gällande

ligger helt utanför området för Svedboms förmåga av fri viljeyttring.

Dessutom anser sig ämbetet böra med bestämdhet hävda den

meningen, att allmänna arvsfonden, som ju har en synnerligen betydelsefull

samhällelig uppgift att fylla, icke bör utan laga skäl avhändas medel

till förmån för andra mindre viktiga intressen, till vilka det i stiftelsens

ansökning angivna, i och för sig behjärtansvärda ändamålet otvivelaktigt

måste räknas».

På grund av vad sålunda anförts bär ämbetet förklarat sig icke kunna

tillstyrka avlåtande av proposition till riksdagen i det av stiftelsen

angivna syftet.

Överståthållarämbetet har framhållit, att den konsertverksamhet, vilken

på stiftelsens föranstaltande bedreves, - vore av stor betydelse för hela

landets musikliv och med hänsyn härtill borde anses vara en kulturfaktor,

väl värd statsmakternas stöd. Härefter har ämbetet anfört:

»Av utredningen i ärendet synes obetydligt framgå, att musiken utgjort

Erik Svedboms så gott som enda livsintresse. Han delade detta

intresse med sina närmaste anhöriga, den kände tonsättaren och direktören

för Kungl. Musikkonservatoriet doktor Vilhelm Svedbom och dennes

hustru pianisten Hilma Svedbom, som donerade en avsevärd del av sin

efterlämnade förmögenhet som bidrag till uppförande av Stockholms

konserthus. Även örn,'' på sätt kammaradvokatfiskalsämbetet gör gällande,

Erik Svedbom icke ägt kännedom örn stiftelsen såsom sådan, vill

det dock synas ämbetet som örn denna omständighet icke borde tillmätas

någon avgörande betydelse vid det förhållandet att medlen ifråga —

låta vara genom stiftelsen såsom förmedlare — skulle komma musiken

och dess utövare till godo och därigenom gagna de intressen, som legat

Svedbom närmast örn hjärtat och vilka han, därest han varit testamentskapabel,

tvivelsutan kan antagas hava velat tillgodose».

Gentemot vad kammaradvokatfiskalsämbetet invänt därom att stadgandena

i 5 kapitlet 3 § arvslagen ej vore i förevarande fall tillämpliga,

har Överståthållarämbetet yttrat:

»Ifrågavarande stadganden synas väl enligt sin lydelse närmast åsyfta

fysiska personer. Något som helst hinder för dess tillämpning jämväl

å juridiska personer torde emellertid icke anses föreligga. Vid stadgandets

tillkomst hade man sin uppmärksamhet närmast riktad på att råda bot

på de obilligheter, som den nya arvsrättsbegränsningen i vissa fall kunde

medföra för släktingar, vilka genom den nya lagstiftningen uteslötos från

rätten att taga arv. Någon inskränkning i den Kungl. Majit och riksdagen

eljest tillkommande rätten att gemensamt träffa förfogande över

allmänna medel avsågs däremot icke. Då Kungl. Majit äger besluta örn

sådant avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv, som sker genom

beslut att ej klandra testamente, upprättat till förmån för annan än

fonden, vore det orimligt örn ej avståendet i övrigt skulle kunna ske

genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen.»

På grund av vad sålunda anförts har ämbetet funnit, att stiftelsens

ansökan syntes väl värd statsmakternas bifall samt att hinder härför ur

rättslig synpunkt ej torde föreligga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

W alborg

Lagerwall^

ro. fl. ansökan.

Johanna

Adolphina

''Wimmercranz’

m. fl. ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Beträffande ansökningen av Walborg Lagerwall, Hilda Nilsson, Hanna

Strömqvist och Maria Olsson Ilar kammaradvokatfiskalsämbetet ansett,

att starka skäl talade för att dessa sökande komma i åtnjutande av

bidrag från Svedborg kvarlåtenskap samt härutinnan vidare anfört:

»Sökandena ha stått Svedbom nära och, vad särskilt Walborg Lagerwall,

Hilda Nilsson och Hanna Strömqvist beträffar, ha de under en

lång följd av år offrat sina krafter på vården och skötseln av Svedbom,

ett arbete, som på grund av Svedboms sinnessjukdom får anses hava

varit synnerligen påfrestande. Någon tvekan bör därför icke råda örn

att billighetsskäl tala för tillgodoseende av dessa sökande med bidrag

ur den Svedbomska förmögenheten under deras återstående dagar. Dessa

bidrag böra enligt ämbetets mening utgå periodvis, förslagsvis kvartalsvis

och i början av kvartalet.»

På grund av vad sålunda anförts och nied hänsyn till sökandenas ålder

och övriga omständigheter i ärendet har kammaradvokatfiskalsämbetet

hemställt, att av allmänna arvsfonden tillkommande medel måtte utgå för

tiden från och med oktober 1930 under mottagarnas återstående livstid

följande årliga belopp med en fjärdedel i början av varje kvartal, nämligen

till Walborg Lagerwall 2,800 kronor, till Hilda Nilsson 2,800 kronor,

till Hanna Strömqvist 1,200 kronor och till Maria Olsson 600 kronor.

I denna kammaradvokatfiskalsämbetets hemställan har Överståthållarämbetet

instämt.

Med anledning av kammaradvokatfiskalsämbetets utlåtande har Hanna

Strömqvist i en den 2 mars 1931 dagtecknad skrift anhållit, att henne

mätte beviljas pension med 1,800 kronor örn året samt till stöd härför

dels åberopat ett läkarintyg av innehåll att hon lede av åderbråck, muskelremnatism,

stimma och stark nervositet, och att hon på grund därav

vore oförmögen att i nöjaktig mån själv sörja för sitt uppehälle, dels ock

framhållit, att hon varit i Erik Svedboms tjänst lika länge som Hilda

Nilsson och under denna tid fått, förutom att hon skött tjänsten som husjungfru,

biträda med skötseln av den sjuke.

Vidkommande till slut Johanna Adolphina Wimmercranz’ och Sylvia

Justina Bergquists ansökan har kammaradvokatfiskalsämbetet anmärkt,

att ehuru de vore sysslingar till Erik Svedbom och således stöde i jämförelsevis

avlägset skyldskapsförliållande till honom, do likväl under

Erik Svedboms levnad sedan gammalt stått i förhållandevis livlig

förbindelse med hans familj samt jämväl sedan några år tillbaka

erhållit kontanta bidrag till sitt uppehälle från hans förmögenhet samt

att denna förmån syntes av billighetsskäl böra komma dessa sökande till

del även sedan det allmänna övertagit Erik Svedboms förmögenhet. Ämbetet,

som ansett av handlingarna i ärendet framgå, att Johanna

Adolphina Wimmercranz förut erhållit ett årligt bidrag å 900 kronor

och Sylvia Justina Bergquist ett sådant å 1,575 kronor, har hemställt,

att samma bidrag måtte även efter Eriks Svedboms död utgå till dessa

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

sökande samt utbetalas kvartalsvis i förskott med en fjärdedel av beloppet

varje kvartal från och med det, varunder Erik Svedbom avlidit,

samt till och med det, varunder vederbörande bidragstagare avlede.

Överståthållarämbetet har förordat, att bidrag tillerkändes Johanna

Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquist i enlighet med

kammaradvokatfiskalsämbetets förslag.

I detta sammanhang tillåter jag mig anmärka, att jag rörande de personer,

vilka jämte konserthusstiftelsen ansökt örn efterskänkande av allmänna

arvsfondens rätt, inhämtat följande, som delvis utgör tillägg till

eller beriktande av vad i de avgivna yttrandena anförts:

Walborg Lagerwall, som är född 1851, har varit husföreståndarinna i

Svedhoms hem från 1891 till hans död. Hilda Nilsson, som är 71

år gammal, har i egenskap av sjuksköterska vårdat Svedbom alltsedan

år 1911. Hanna Strömqvist och Maria Olsson, vilka äro respektive 51 och

58 år gamla, lia haft anställning hos Svedbom, den förra som hembiträde

sedan år 1911 och den senare som kokerska sedan våren 1926. Samtliga

dessa personer ha bekommit, förutom fri bostad till den 1 oktober 1930,

full lön till den 11 i samma månad. Walborg Lagerwall äger, enligt av

henne år 1931 avgiven självdeklaration, en förmögenhet av omkring

75,000 kronor, och uppbär viss livränta, varjämte hon under år 1930 åtnjutit

två »artistpensioner», tillsammans med livräntan uppgående till

891 kronor 47 öre. Hilda Nilsson äger, enligt uppgift av utredningsmannen

i Erik Svedhoms dödsbo, ett kapital av omkring 15,000 kronor och

uppbär en årlig livränta av 1,000 kronor. Enligt samma uppgift kar

Hanna Strömqvist förmögenhet till ett belopp av omkring 14,000 kronor

men, utom avkastningen härav, icke någon inkomst, samt Maria Olsson

ett kapital av omkring 4,000 kronor men i övrigt ej någon tillgång.

Johanna Adolphina Wimmercranz, som är född 1857, äger ett kapital

av omkring 11,000 kronor. På grund av förutvarande anställning

i telegrafverket är hon berättigad till en årlig pension av, förutom dyrtidstillägg,

1,884 kronor. Sylvia Justina Bergquist, som är född 1864,

äger ett kapital av omkring 6,000 kronor. I övrigt är hon för sitt uppehälle

hänvisad till frivilligt understöd från en i Amerika bosatt dotter.

Med Erik Svedhoms familj, särskilt hans moder, Ilar åtminstone Sylvia

Justina Bergquist stått i jämförelsevis nära beröring. Johanna Adolphina

Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquists numera avlidne fader, lektorn

A. F. Wimmercranz, var förmyndare för en år 1887 avliden syster

till Erik Svedhoms fader. Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia

Justina Bergquist fingo före ikraftträdandet av lagen örn arv i egenskap

av Erik Svedhoms presumtiva arvingar vid upprepade tillfällen i

anledning av framställningar från hans förmyndare aATgiva förbindelser

i syfte att trygga försörjningen av Erik Svedboms vårdnadspersonal i

händelse av hans frånfälle. Av Erik Svedboms medel lia under dennes

livstid med förmyndarnas samtycke utanordnats understöd, åtminstone

sedan år 1928 åt Sylvia Justina Bergquist, till en början med 75 kronor

i månaden och därefter med 150 kronor, och sedan april 1929 åt Johanna

Adolphina Wimmercranz med 100 kronor i månaden.

Särskild utredning

angående

Walborg

Lagerwall

m. fl.

samt angående

Johanna

Adolphina

Wimmercranz

m. fl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Av utredningen i detta ärende framgår, att Erik Svedbom från sin tidigaste

ungdom fram till sin död lidit av sinnessjukdom. Beträffande frågan,

örn lian det oaktat varit i stånd att vid tiden för upprättandet av

omförmälda såsom testamente bevakade handling av den 22 november

1928 göra ett testamentariskt förordnande, ha inom den medicinska sakkunskapen

olika meningar framträtt. Sålunda har det å ena sidan gjorts

gällande, att skäl saknas till antagande, att förordnandet tillkommit under

inflytande av rubbningen i Erik Svedboms själsverksamhet. Å andra sidan

har med stor bestämdhet även den uppfattningen hävdats, att Erik Svedbom

saknat nödiga förutsättningar för en viljehandling av ifrågavarande

art. Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet efter prövning av den i ärendet

förebragta utredningen anslutit sig till den senare meningen, och de enligt

handlingen insatta testamentstagarna därefter, utan att förbehåll

av något slag uppställts, avstått från varje anspråk på grund av de

gjorda förordnandena, står det emellertid fast, att arvet tillfallit allmänna

arvsfonden. Jag övergår sålunda till frågan i vad mån, oavsett

handlingen av den 22 november 1928, förutsättning finnes för ett eftergivande

av allmänna arvsfondens rätt.

Det stadgande, vars tillämpning det här gäller — 5 kap. 3 § lagen

örn arv —- innehåller, att »arv, som tillfallit fonden, må, där det med

hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens

samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller

annan, som stått arvlåtaren nära». Vad då först angår den av Johanna

Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquist gjorda ansökningen

finner jag med hänsyn till vad i ärendet upplysts rörande deras ekonomiska

förhållanden rimligt, att de, som efter äldre lag skulle varit

Erik Svedboms närmaste arvingar och under de senare åren av hans liv

av hans förmögenhet uppburit visst årligt underhåll, fortfarande böra få

åtnjuta denna förmån. Härvidlag ansluter jag mig alltså till den uppfattning,

som uttalats av kammaradvokatfiskalen och Överståthållarämbetet,

dock att, med hänsyn till den av mig inhämtade utredningen, underhållsbeloppen

böra bestämmas till, för månad räknat, 100 kronor till

Johanna Adolphina Wimmercranz och 150 kronor till Sylvia Justina

Bergquist. Lika med nämnda myndigheter finner jag ock skäligt, att

understöd tillerkännes de fyra personer, vilka — tre av dem under lång

tid — under, med hänsyn till arten av Erik Svedboms sjukdom, ofta

synnerligen svåra förhållanden vårdat honom. Den omständigheten att

Walborg Lagerwall, Hilda Nilsson och Hanna Strömqvist äga vissa tillgångar,

som delvis synas kunna vara att hänföra till besparingar å den

ersättning de uppburit på grund av sin anställning i Erik Svedboms

hushåll, lärer ej böra utgöra hinder mot att nu tillerkänna dem en livränta,

vilken i själva verket blott är att betrakta som en rimlig tjänstepension.

I fråga örn sättet för beredande av livräntor åt nu omförmälda perso
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

lier vill jag erinra, att det icke lärer stå i överensstämmelse med lagen

örn allmänna arvsfonden — enligt vilken fondens avkastning blott får

användas till främjande av barns och ungdoms vård och fostran — om

man nu överlämnade kvarlåtenskapen i dess helhet till arvsfonden med

skyldighet för denna att betala ifrågavarande livräntor. Ej heller torde

man i detta fall böra, på sätt föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition detta

år, nr 104, angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt

till arv efter Olga Weidenhielm, anlita den i 34 § lagen örn allmän pensionsförsäkring

omförmälda s. k. frivilliga försäkringen. För inköp av

livräntor enligt denna försäkringsform skulle nämligen åtgå ett avsevärt

belopp ur kvarlåtenskapen, eller över 90,000 kronor. Här torde i stället

den anordning böra vidtagas, att erforderligt kapitalbelopp — efter en

räntefot av 4 procent uppgående till 260,000 kronor — överlämnas till

särskild förvaltning hos statskontoret, som skall hava att med avkastningen

gälda livräntorna. I mån som livräntetagarna avlida bör därefter det

sålunda avsatta kapitalet överföras till arvsfonden. Först i och med att

så sker bli följaktligen dessa medel att betrakta som influtna till fonden.

Att i övrigt rörande förvaltningen av det avsatta kapitalet med mera

meddela sådana bestämmelser, som kunna finnas erforderliga, torde

lämpligen ankomma å Kungl. Majit.

På sätt de i ärendet hörda myndigheterna föreslagit böra understöden

i fråga beräknas, för Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina

Bergquist för tiden från den 1 april 1930 och för de övriga av nu förevarande

personer från den 1 oktober samma år. För tid, vilken sålunda

redan förflutit, fram till dess livräntorna kunna börja gäldas med avkastningen

av det avsatta kapitalet, torde de månatliga understödsbeloppen

böra utgå direkt av kvarlåtenskapen. Allmänna arvsfondens rätt

till den del av kvarlåtenskapen, som erfordras för utbetalande av dessa

belopp, torde därför — utöver vad som kommer att åtgå för beredande

av livräntor i den ordning, jag här förut förordat — jämväl böra avstås.

Till vad jag nu föreslagit måste jämlikt förenämnda stadgande i arvslagen

riksdagens samtycke inhämtas.

Vidkommande härefter framställningen från stiftelsen Stockholms konserthus

vill jag erinra, att olika meningar yppats därom, huruvida med

stadgandet i 5 kap. 3 § arvslagen överhuvud är förenligt, att arvsfondens

rätt till arv avstås till förmån för annan än fysisk person. Något uttryckligt

uttalande, som kunde tjäna till ledning vid denna frågas bedömande,

är icke att finna i förarbetena till lagen. Å andra sidan har vid

lagens tillkomst icke heller den uppfattningen kommit till uttryck, att under

stadgandet ej finge inrymmas jämväl möjlighet att avstå till förmån

för juridisk person. Vid dessa förhållanden och då paragrafens lydelse

knappast utgör något bestämt hinder mot denna mera vidsträckta tolkning,

finner jag väl den åsikten ej böra utan vidare avvisas, som anser

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

även juridisk person kunna — under de i paragrafen angivna särskilda

förhållanden — bli föremål för sådant efterskänkande, som där avses.

Även örn man utgår från att stadgandet i och för sig medger, att kvarlåtenskapen

efter Erik Svedbom avstås till stiftelsen, återstår emellertid

spörsmålet, örn denna kan anses ha stått den avlidne nära i den mening,

som åsyftas i nämnda lagrum. Härvidlag kan till en början tagas

fasta på att den familj, Erik Svedbom tillhörde, under ett par generationer

ägnat musiken, med vad därtill hör, ett utomordentligt starkt intresse

och att flera av dess medlemmar genom framstående musikalisk begåvning

och personliga insatser skapat sig ett namn inom vårt lands musikhistoria.

Det bör ej heller råda mer än en mening örn att också Erik

Svedbom själv var mäktig att omfatta, och även omfattade, musiken

med verkligt intresse. På grund härav finner jag den av Erik Svedbom

närstående personer uttalade uppfattningen ej sakna fog, att Erik

Svedbom, därest han varit vid sina sinnens bruk, sannolikt skulle

genom testamente lia sörjt för att hans stora förmögenhet kommit att

efter hans död helt eller delvis användas till musiklivets främjande. Och

då hans förut avlidna svägerska, Hilma Svedbom, till konserthusstiftelsen

testamenterat en ansenlig del av sin kvarlåtenskap, synes det jämväl

naturligt att häri finna en viss anknytning mellan Erik Svedbom och

nämnda stiftelse.

Med beaktande av alla dessa omständigheter kommer man dock näppeligen

längre än därtill, att det ändamål, konserthusstiftelsen avser att

främja, stått Erik Svedbom nära; örn stiftelsen som sådan kan detta ej

sägas. Här må ock anmärkas, att utredningen ej med säkerhet ger vid

handen, huruvida Erik Svedbom överhuvud ägt någon uppfattning örn

konserthusets existens. Vid dylikt förhållande har jag ej kunnat finna,

att det villkor i lagen är uppfyllt, som, därest avstående skall kunna ske,

fordrar att vederbörande varit på angivet sätt förbunden med arvlåtaren.

I själva verket står det klart för mig, att man under alla förhållanden,

såvitt gäller efterskänkande till förmån för juridisk person, allenast

med den största varsamhet bör tillämpa i fråga komna stadgande i

arvslagen. Med avseende härå vill jag särskilt erinra, att det syfte, vilket

genom ett avstående till stiftelsen skulle tillgodoses, ej kan hänföras

till något av de ändamål, vartill arvsfondens medel enligt gällande lagstiftning

må begagnas. Vid nu angivna förhållanden har jag ansett mig

icke kunna tillstyrka, att den av stiftelsen gjorda ansökningen må föranleda

någon framställning till riksdagen.

I anslutning till vad föredraganden sålunda anfört hemställer föredraganden,

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen medgiva,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. *1

att i enlighet med vad i det föregående sagts må

av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Erik Magnus Edvard Svedbom avstås

dels vad som åtgår för beredande av livräntor åt följande

personer med nedan angivna årsbelopp, nämligen:

åt Johanna Adolphina Wimmercranz 1,200 kronor,

åt Sylvia Justina Bergquist 1,800 kronor, åt Walborg

Lagerwall 2,800 kronor, åt Hilda Nilsson 2,800 kronor,

åt Hanna Strömqvist 1,200 kronor och åt Maria Olsson

600 kronor, att utgå under vederbörande livräntetagares

återstående livstid,

dels ock vad som erfordras för beredande därutöver

av följande understöd: till Johanna Adolphina Wimmercranz

100 kronor och till Sylvia Justina Bergquist

150 kronor, för varje månad räknat från den 1

april 1930 till dess ovannämnda livräntor börja utgå,

ävensom till envar av Walborg Lagerwall och Hilda

Nilsson 230 kronor, till Hanna Strömqvist 100 kronor

och till Maria Olsson 50 kronor, för varje månad räknat

från den 1 oktober 1930 till dess livräntorna börja

utgå.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Begenten lämna bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami 176 höft. (Nr 200.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:314 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus Edvard S s. 7 i texten
  2. SU 1931:172 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt till dana s. 1 i texten
  3. SU 1931:149 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt till danaarv efter Erik Magnus Edvard Svedbom jäm s. 1 i texten