Sök i Ratio Lex

Angående anslag till bekämpande av arbetslösheten

1931-03-20 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:201, Angående anslag till bekämpande av arbetslösheten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten; given Stockholms slott den

20 mars 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 8, har Kungl. Maj:t

på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition, som

kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret

1931/1932 beräkna ett extra reservationsanslag av 7,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 177 käft. (Nr 201.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 201.

Inledningsvis torde jag därvid få redogöra för de under senare år anvisade

anslagen för arbetslöshetens bekämpande och vissa i samband därmed stående

frågor.

För år 1921 anvisade 1920 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 1,000,000

kronor för bekämpande av arbetslösheten (riksdagens skrivelse nr 410). Vidare

anvisade 1921 års riksdag för samma år till bekämpande av arbetslösheten

och lindrande av nöd på tilläggsstat dels enligt skrivelse nr 177 ett förslagsanslag,

högst, å 11,000,000 kronor — varav en summa av 500,000 kronor

beräknades till bestridande av särskilda åtgärder för lindrande av nöd, som i

följd av arbetslöshet drabbat personer, vilka icke enligt då gällande författning

voro kvalificerade att erhålla arbetslöshetsunderstöd — dels ock enligt skrivelse

nr 350 ett reservationsanslag av 23,500,000 kronor. De genom allmänna arbetslöshetsanslag

för år 1921 av riksdagen anvisade medlen utgjorde alltså sammanlagt

35,500,000 kronor. I det närmaste hela detta belopp togs under samma

år jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut i anspråk dels för nödhjälpsarbeten,

dels för särskilda ändamål. Vad beträffar dessa särskilda ändamål torde

jag här få erinra, att bland dem även ingick hjälp till utförandet av vissa vägföretag

i fria marknaden. Genom beslut den 2 september 1921 ställde nämligen

Kungl. Maj:t till statens arbetslöshetskommissions förfogande från förenämnda

reservationsanslag å 23,500,000 kronor ett belopp av högst 1,000,000

kronor, att mot redovisningsskyldighet användas dels till förskottera nde, mot av

kommissionen godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med

statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock

till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden

kunde komma att överskridas.

Dessutom anvisade 1921 års riksdag under titel »Utgifter för kapitalökning,

statens affärsverksamhet» på tilläggsstat för år 1921 ett reservationsanslag av

9,000,000 kronor, att utgå av lånemedel och att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

användas för sådana arbeten vid telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten

(riksdagens skrivelse nr 339 B).

För år 1922 anvisade 1921 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 3,000,000

kronor, till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd. För sistnämnda

ändamål beräknades 500,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 350). Vidare

beviljades av 1922 års riksdag på tilläggsstat för samma år för bekämpande av

arbetslösheten reservationsanslag till sammanlagt belopp av 85,000,000 kronor,

därav ett belopp av 10,000,000 kronor finge användas till statsbeställningar och

kristidsarbeten genom kommunikationsverken och ett belopp av 5,000,000 kronor

för beställningar genom andra ämbetsverk (riksdagens skrivelse nr 291).

Dessutom medgav 1922 års riksdag, att då ännu odisponerade delar av de till

uppförande av bostadshus för tjänstemän vid postverket, telegrafverket samt

statens järnvägar och vattenfallsverk å riksstaten för år 1921 och å tilläggsstaten

för år 1920 anvisade reservationsanslag örn tillhopa 17,500,000 kronor

finge — med undantag av ett belopp av högst 820,000 kronor, som beräknades

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

3

åtgå för vissa särskilda ändamål — enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas

för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks

räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten.

Ytterligare anvisade 1922 års riksdag för sistnämnda ändamål på tilläggsstat

för år 1922 under titel »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»

ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens

skrivelse nr 99).

För tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisade 1922 års riksdag ett reservationsanslag

å 5,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 291).

Med hänsyn till befintliga reservationer å tidigare anvisade anslag till arbetslöshetens

bekämpande äskades icke något allmänt arbetslöshetsanslag för

budgetåret 192311921.

Däremot anvisade 1923 års riksdag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning i ämnet, för sådana arbeten för telegrafverkets,

statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde

påkallas av arbetslösheten, för sistnämnda budgetperiod ett reservationsanslag

av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att 1923 års riksdag, efter Kungl.

Maj :ts förslag, medgav, att för vidtagande av åtgärder till lindrande ay nöden

bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare finge av femte huvudtitelns allmänna

besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Ej heller för budgetåret 1924/1925 begärde Kungl. Maj:t något allmänt arbetslöshetsanslag.

Vid 1924 års riksdag motionsvis väckta förslag om anvisande

av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande lämnades av riksdagen

utan bifall.

Av sistnämnda års riksdag meddelades i stället, på Kungl. Maj:ts förslag,

vissa beslut, enligt vilka tidigare för arbetslöshetens bekämpande beviljade anslag

skulle få tagas i anspråk för andra ändamål.

Sålunda medgav riksdagen, enligt två särskilda beslut, att de av 1922 års

riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen finge

intill ett belopp av 1,750,000 kronor användas till färdigställande av vissa utav

Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag, vilka på grund av arbetslöshetens

nedgång icke fullbordats, och intill ett belopp av 1,350,000 kronor för

färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade, men av

nyssnämnda anledning icke fullbordade företag (riksdagens skrivelser nr 128

och 294).

Vidare medgav 1924 års riksdag, att ej förbrukade delar av de av

riksdagen anvisade anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens

järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten

samt till statsbeställningar och kristidsarbeten genom nämnda verk

finge, efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Majit, användas för färdigställande

av sådana arbetsföretag vid samma verk, som igångsatts med anlitande av

si stberörda anslag men sedermera vid nödhjälpsarbetenas avveckling icke hunnit

fullbordas (riksdagens skrivelse nr 330).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 201.

I detta sammanhang må emellertid å andra sidan erinras, att Kungl. Majit

genom beslut den 4 april 1924 medgav, att vad som av medel, förskotterade jämlikt

Kungl. Maj:ts förberörda beslut deri* 2 september 1921 för utförande av med

statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., återbetalats

eller kunde komma att återbetalas, finge av statens arbetslöshetskommission

användas till fullföljande av den verksamhet, som av kommissionen i övrigt

bedreves i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade beslut.

Med hänsyn till alltjämt förefintlig behållning å 1922 års reservationsanslag

för bekämpande av arbetslösheten begärde Kungl. Majit icke något anslag till

ändamålet för budgetåret 192511926. Motionsvis väckt förslag örn sådant anslag

avslogs av 1925 års riksdag.

För ettvart av de därefter närmast följande budgetåren beviljades i enlighet

med Kungl. Majits i särskilda propositioner framställda förslag extra reservationsanslag

till bekämpande av arbetslösheten, nämligen för

budgetåret 192611927 av 1926 års riksdag ett anslag å 8,000,000 kronor

(riksdagens skrivelse nr 344),

budgetåret 1927/1928 av 1927 års riksdag ett anslag å 5,000,000 kronor (riksdagens

skrivelse nr 270),

budgetåret 1928/1929 av 1928 års riksdag ett anslag å 3,000,000 kronor

(riksdagens skrivelse nr 370), samt

budgetåret 1929/1930 av 1929 års riksdag ett anslag å 2,800,000 kronor (riksdagens

skrivelse nr 272). Därjämte skulle av behållningen å anslagen till

färdigställande av vissa statsarbeten ett belopp av 500,000 kronor tagas i

anspråk.

I statsverkspropositionen till 1930 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt 9)

anmäldes en av statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 29 november

1929 gjord framställning om anvisande av anslag för budgetåret 1930/1931 till

bekämpande av arbetslösheten. Enligt en i denna skrivelse framlagd beräkning

skulle av då redan anvisade medel ett belopp av omkring 2,885,000 kronor kunna

förväntas bliva disponibelt för verksamheten under sistnämnda budgetår.

Beträffande frågan örn erforderliga medel för samma budgetår uttalade kommissionen

i skrivelsen bland annat, att vissa tecken tydde på, att den då rådande

högkonjunkturen kunde komma att mattas. Kommissionen vågade därför

icke räkna med minskade kostnader för den statliga verksamheten till arbetslöshetens

bekämpande utan utgick från att dess verksamhet under budgetåret

1930/1931 skulle draga minst lika stor kostnad som den, vilken beräknats för

budgetperioden 1929/1930, eller 3,655,000 kronor. I enlighet härmed skulle för

budgetåret 1930/1931 behöva anvisas omkring 800,000 kronor. Emellertid borde

enligt kommissionen anslaget för samma budgetår icke begränsas till sistnämnda

belopp. T likhet med tidigare år förelåge nämligen behov av att disponera

viss medelsreserv samt rörelsekapital. Som anledning till detta behov hänvisade

kommissionen i första hand till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda

ett bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning. Vidare hade kommissionen

vid beräkningen av de löpande kostnaderna utgått från att de bidrag,

som skulle inflyta fran vissa kommissionens uppdragsgivare för nödhjälpsarbe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

5

tens utförande, komme att bliva i stort sett oförändrade; någon säkerhet förelåge

dock icke därför. Slutligen vore kommissionens verksamhet av sådan natur, att

ett visst rörelsekapital krävdes för att tagas i anspråk för inventarier, utestående

fordringar m. m. Det på dessa grunder till medelsreserv samt rörelsekapital

erforderliga beloppet borde, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, vid

hjälpverksamhetens dåvarande omfattning icke understiga 1,500,000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså för budgetåret 1930/1931 erfordras ytterligare medel

till belopp av (800,000 + 1,500,000) 2,300,000 kronor.

I anslutning till vad kommissionen sålunda uttalat rörande anslagsbehovet

för innevarande budgetår anförde min företrädare i ämbetet i förra årets statsverksproposition

bland annat, att han — utan att ännu hava kunnat taga definitiv

ståndpunkt till frågan —• på i huvudsak vissa närmare angivna grunder

ansett viss minskning av det av arbetslöshetskommissionen föreslagna beloppet

möjlig, nämligen från 2,300,000 kronor till 2,000,000 kronor. Departementschefen

räknade därvid ändock med att medel kunde komma att erfordras från

anslaget för särskilda åtgärder i anledning av arbetslösheten på Seskarö i Norrbottens

län. I enlighet med vad departementschefen sålunda förordat beräknades

också i riksstatsförslaget ett anslag å sistnämnda belopp till bekämpande

av arbetslösheten för innevarande budgetår.

Statens arbetslöshetskommission inkom sedermera i skrivelse den 7 mars 1930

med en del kompletterande uppgifter. Enligt denna skrivelse hade kommissionen

vidtagit vissa jämkningar i beräkningarna av medelsbehovet. Med hänsyn

till ytterligare vunnen erfarenhet rörande kostnaderna för det då löpande

budgetåret beräknade kommissionen nu sina utgifter för innevarande budgetår

till 3,937,000 kronor. Härtill komme utgifter för arbetslöshetsutredningen, beräknade

till 30,000 kronor, samt medelsreserv 1,500,000 kronor. Medelsbehovet

skulle alltså sammanlagt utgöra 5,467,000 kronor. Å andra sidan räknade

emellertid kommissionen med att vid ingången av detta budgetår av redan

tidigare beviljade anslag ett belopp av i runt tal 3,187,000 kronor skulle

finnas tillgängligt för arbetslöshetens bekämpande. Kommissionens föregående

beräkning hade, såsom förut nämnts, utmynnat i att 2,885,000 kronor skulle

kunna balanseras över till innevarande budgetår. Att detta belopp kunnat sålunda

höjas berodde i första hand därpå, att — med stöd av Kungl. Maj:ts

beslut den 14 februari 1930 — vissa belopp, tillhopa 174,000 kronor, överförts

från färdigställningsanslagen för av Södra Sveriges statsarbeten och Norrlands

statsarbeten ofullbordade arbeten och från anslag, som anvisats till statsbeställningar

från industrin, men även därpå att vissa fordringar, som förut

icke varit till beloppet kända, kunnat uppföras som tillgångar. I nyanvisning

skulle därför erfordras (5,467,000—3,187,000) 2,280,000 kronor. Kommissionen

förklarade sig anse, att ovissheten rörande framtiden knappast syntes

medgiva, att en så extraordinär utgift som de eventuella kostnaderna för

avveckling av arbetslösheten på Seskarö inrymdes i den av kommissionen beräknade

medelsåtgången. Kommissionen hemställde, att ett belopp av 2,300,000

kronor måtte beviljas för bestridande av kostnaderna för den statliga hjälpverksamheten

för de arbetslösa under budgetåret 1930/1931.

Definitivt förslag angående anslag för innevarande budgetår till bekämpan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

de av arbetslösheten framlades härefter i propositionen nr 255 till förra årets

riksdag. Efter redogörelse för bland annat vad arbetslöshetskommissionen anfört

i skrivelserna den 29 november 1929 och den 7 mars 1930 påpekade föredragande

departementschefen därvid ökningen för innevarande budgetår av

sådana anslag och bidrag, som kunde beräknas utgå till arbetslöner till grovarbetare

och alltså förväntas medföra ökade arbetstillfällen i fria marknaden

för dylika arbetare. Vidare framhöll departementschefen, att med den begränsade

omfattning, som arbetslöshetskommissionens verksamhet dåmera erhållit,

det knappast syntes behövligt att räkna med så stor medelsreserv som arbetslöshetskommissionen

förutsatt eller 1.5 miljoner kronor. Av denna summa vore

ett belopp av ungefär 700,000 kronor avsett att tagas i anspråk för inventarier,

utestående fordringar m. m. ävensom för att tjäna som reserv för det

fall att påräknade bidrag från vissa kommissionens uppdragsgivare komme

att nedgå. Återstoden av medelsreserven vore avsedd att motsvara det belopp,

som erfordrades för kommissionens löpande kostnader. I fråga örn dessa slag

av behov syntes gälla, att en minskning borde kunna ske i förhållande till

nedgången i verksamhetens omfattning. Därest mot all förmodan en sådan

reducerad medelsreserv skulle befinnas otillräcklig, syntes utvägar icke saknas

att täcka ett därav påkallat tillfälligt behov av likvida tillgångar. Departementschefen

ansåg därför — och jämväl av andra skäl — anledning icke finnas

till ändring i den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen.

Vad angår arbetslösheten å Seskarö föreslog departementschefen, att åtgärder

för avveckling av densamma skulle vidtagas enligt vissa i propositionen

närmare angivna grunder. Kostnaderna för avvecklingens genomförande

kunde — i vad de belöpte på innevarande budgetår — beräknas till omkring

120,000 kronor. Sistnämnda belopp syntes kunna rymmas inom den anslagsram,

som beräknats i statsverkspropositionen.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att dels till bekämpande

av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag

av 2,000,000 kronor, dels ock medgiva, att av nämnda anslag finge bestridas utgifter

för avveckling enligt av departementschefen förordade grunder av arbetslösheten

å Seskarö.

I anledning av propositionen och i ämnet väckta motioner anmälde sedermera

riksdagen i skrivelse den 11 juni 1930, nr 392, att riksdagen till bekämpande

av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisat ett extra reservationsanslag

av 2,500,000 kronor, samt att riksdagen medgivit, att Kungl. Maj:t.

finge — under beaktande av de synpunkter riksdagen i skrivelsen anfört -—- av arbetslöshetsanslag för nämnda budgetår bestrida utgifter för inköp av

Sandviks sågverk å Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier

ävensom för nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000

standards till ett sammanlagt belopp av högst 300,000 kronor. Därjämte anhöll

riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning

huruvida och under vilka villkor ett reservationsanslag kunde böra beviljas

för att efter Kungl. Maj:ts beprövande tagas i anspråk vid tillfällen av ökad

arbetslöshet av mera betydande omfattning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 201. 7

I fråga om medelsbehovet anförde riksdagen i nyssnämnda skrivelse närmare

följande.

Riksdagen ville framhålla att, även örn man kunde säga, att enligt senast

tillgängliga siffror ställningen på arbetsmarknaden i vårt land förbättrats vid

jämförelse med närmast föregående år, de allmänna konjunkturerna dock visade

tecken till en begynnande avmattning, vilket synts riksdagen motivera

en höjning av det av Kungl. Maj :t äskade anslagsbeloppet. Riksdagen hade

med hänsyn härtill bestämt anslaget till 2,500,000 kronor. Riksdagen ville

därjämte erinra örn de år för år ständigt stigande belopp, riksdagen anvisat

till väganläggningar, vägförbättringar och vägunderhåll, vilka tillsammans

med vägskattemedel enbart för budgetåret 1930/1931 belöpte sig till över 80

miljoner kronor, samt att riksdagen i anledning av framställningar från Kungl.

Majit till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk samt till

skogsutdikning anvisat anslag å tillhopa 1,800,000 kronor.

Vad angår den av riksdagen ifrågasatta utredningen yttrades i samma skrivelse

följande.

Motionsvis hade inom riksdagen väckts förslag, avseende beträdande av

nya vägar, innan de många och invecklade spörsmål, som sammanhängde med

frågan örn de lämpligaste metoderna för mildrandet av arbetslöshetens följder,

hunnit att utredas.

Såsom av ett av arbetslöshetskommissionen i ärendet avgivet yttrande framginge,

hade kommissionen ansett det icke välbetänkt, att staten, innan dessa utredningar

avslutats eller eljest tvingande skäl anförts för en ändring av nuvarande

ordning, skulle kasta över ända det provisoriska system, som dock uppbyggts

med ledning av gjorda erfarenheter under en mer än tioårig verksamhet,

för att i stället övergå till ett alldeles nytt och fullständigt oprövat system.

Denna uppfattning syntes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas

giltighet. I enlighet härmed funne riksdagen motiverat, att ett anslag till

arbetslöshetens bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna

gång beviljades enligt oförändrade grunder.

Emellertid syntes skäl kunna anföras för att motionerna skulle föranleda

viss utredning. Det skulle kunna tänkas, att ett reservationsanslag till vissa

allmänna arbeten ställdes till Kungl. Maj :ts förfogande, att tågås i anspråk

i den mån påtaglig arbetslöshet, antingen generellt ^eller, t. ex. på grund av

industriella sammanbrott, mera lokalt uppstode; ett sådant anslag skulle kunna

vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågomas handläggning. Härigenom

komme, åtminstone till viss del, de offentliga arbetena att kunna mer

smidigt anpassas efter konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten

igångsattes under depressionsperioder än eljest bleve fallet. Utredningen borde

sålunda omfatta frågan, huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag

till utförandet av därför lämpade arbeten borde vidtagas. Utredningen

borde bedrivas skyndsammast möjligt, och resultaten därav borde

föreläggas riksdagen.

Av det av 1930 års riksdag sålunda beviljade anslaget till arbetslöshetens

bekämpande anvisades på jordbruksdepartementets föredragning dels jämlikt

beslut den 26 september 1930 sammanlagt 112,000 kronor för inköp för kronans

räkning av Sandviks sågverk m. m., dels ock jämlikt beslut den 31 oktober

1930 188,000 kronor för igångsättande av driften vid nämnda sågverk.

Som bekant har det numera blivit uppenbart, att de av 1930 års riksdag

anvisade medlen till arbetslöshetens bekämpande icke komma att bliva till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20].

räckliga för sitt ändamål. I anledning härav har också Kungl. Maj:t redan

vidtagit åtgärd för förstärkning av innevarande budgetårs arbetslöshetsanslag.

I sistberörda hänseende anhåller jag att här få erinra, att arbetslöshetskommissionen

i skrivelse den 2 mars 1931 gjorde framställning om anvisande

av ytterligare medel till bekämpande av arbetslösheten under detta budgetår.

Kommissionen räknade därvid med att kostnaderna från och med februari

månad och till och med budgetårets utgång skulle uppgå till i runt tal

5,200,000 kronor. Då de likvida medel av arbetslöshetsanslaget, som efter

utgången av januari månad detta år varit disponibla, hade uppgått till

1,969,157 kronor, skulle således brist uppkomma med omkring (5,200,000-—

1.970.000) 3,230,000 kronor. I sistnämnda belopp inginge emellertid icke,

framhöll kommissionen, någon medelsreserv. Ej heller hade beräknats några

särskilda belopp för utlämnande av ytterligare lån ur kommissionens s. k.

väglånefond. Arbetslöshetskommissionen föreslog nu beträffande medelsreserv,

att i densamma icke, såsom hittills, skulle inräknas det bundna rörelsekapitalet,

d. v. s. inventarier och utestående fordringar. En sådan omläggning

syntes för närvarande, anförde kommissionen, så mycket mera befogad, som

de utestående och numera praktiskt taget helt indrivna fordringar till betydande

belopp, som kommissionen år 1924 övertagit från Södra Sveriges och

Norrlands statsarbeten, under en följd av år de facto tjänat som en medelsreserv.

En beräkning av det för närvarande bundna rörelsekapitalet hade

ådagalagt, att detta den 31 januari 1931 kunde uppskattas till i det närmaste

1 miljon kronor. Vad angår den s. k. väglånefonden anförde kommissionen

att, därest det — såsom troligt vore — komme att visa sig nödvändigt

att öka lånen ur denna fond, medlen härtill måste tagas ur den såsom

medelsreserv beräknade summan. Det syntes för övrigt — anförde kommissionen

vidare i detta sammanhang -— kunna ifrågasättas, huruvida icke

framdeles det belopp å 1 miljon kronor, som enligt Kungl. Maj:ts brev den

2 september 1921 anvisats för detta ändamål, borde avdelas från disponibla

medel. Frågan syntes dock lämpligen kunna stå öppen tills vidare, enär kommissionen

hade för avsikt att, i samband med framläggande av nya beräkningar

över kostnaderna för det kommande budgetåret, närmare utveckla de

synpunkter, kommissionen ansåge böra läggas på detta spörsmål. Under åberopande

av det anförda uttalade kommissionen, att en medelsreserv på 1,500,000

kronor måste betraktas som oundgänglig för verksamhetens fullföljande.

Enligt arbetslöshetskommissionen skulle alltså ett belopp av (3,230,000 +

1.500.000) 4,730,000 kronor, av kommissionen avrundat till 4,750,000 kronor,

erfordras för innevarande budgetår utöver å arbetslöshetsanslaget den 1 februari

1931 kvarstående medel. Kommissionen gjorde också hemställan örn anvisande

av sistnämnda belopp.

Vid anmälan i statsrådet den 6 mars 1931 av arbetslöshetskommissionens

nyssberörda framställning anförde jag bland annat, att jag icke hade något att

erinra mot kommissionens beräkning av utgifterna för den återstående delen av

innevarande budgetår. Beträffande omläggning av metoden för beräkning av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

9

den s. k. medelsreserven fann jag emellertid, i olikhet mot kommissionen, att

tillfället icke då, när det gällde att bereda fyllnad i ett anslag för det löpande

budgetåret, vore lämpligt att göra några principiella förändringar i vad hittills

tillämpats. Med ståndpunktstagandet till denna fråga syntes mig utan olägenhet

kunna anstå, till dess jag framlade förslag rörande anslag till ifrågavarande

ändamål för nästa budgetår. Det syntes mig med denna utgångspunkt möjligt

att vidtaga viss reduktion av det begärda beloppet. Utgifterna hade under

tiden V2—s% 1931, såsom framgår av det förut anförda, uppskattats till omkring

5,200,000 kronor. Med tillägg av medelsreserv å 1,500,000 kronor, beräknad

på hittills vanligt sätt, skulle alltså det behövliga beloppet sammanlagt

uppgå till 6,700,000 kronor. Häremot svarade på inkomstsidan dels den 1

februari 1931 tillgängliga likvida medel, uppgående till omkring 1,970,000 kronor,

dels ock bundet rörelsekapital till belopp av sammanlagt i det närmaste

1,000,000 kronor. Skillnaden utgjorde alltså 3,730,000 kronor. Visserligen,

anförde jag vidare, syntes försiktigheten bjuda att med hänsyn till verksamhetens

redan skedda och ytterligare emotsedda utökning göra visst tillägg till

sistnämnda belopp. Även med beaktande härav syntes emellertid medelsbehovet

icke behöva beräknas högre än till 4,000,000 kronor. Jag förordade därför,

att riksdagens medgivande måtte inhämtas till att anslaget för det löpande budgetåret

till bekämpande av arbetslösheten finge utökas med sistnämnda belopp.

I överensstämmelse härmed föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 167 till

innevarande års riksdag riksdagen att medgiva, att för förstärkning av det för

budgetåret 1930/1931 anvisade extra reservationsanslaget till bekämpande av

arbetslösheten finge till nämnda anslag från det för samma budgetår anvisade

förslagsanslaget till oförutsedda utgifter överföras ett. belopp av 4,000,000

kronor.

Därest detta förslag vinner riksdagens bifall, har alltså till bekämpande av

arbetslösheten för innevarande budgetår anvisats tillhopa 6.5 miljoner kronor,

vartill kommer behållningen från tidigare budgetår, nära 3 miljoner kronor.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp

äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som

länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål

utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni

1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Maj:t föreslagen

och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.

statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med

bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.

Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna

för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade

1922 års riksdag — efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år Hittat beslut,

innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —

i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda

verksamhet, därvid särskilt spörsmålet örn arbetskonflikts inverkan å den av

staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.

Gällande bestämmelser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utred
ningar.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten proposition,

nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver då

gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna regler för

yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).

Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten

i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av

Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan

örn riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt

till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid

ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet

i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda

skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut om anvisande av nytt

anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga om direktivens

tillämpning. Beträffande dessa uttalanden tillåter jag mig att hänvisa

till den redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande

fråga (nr 236 sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att ett

exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens arbetslöshetskommission

till kännedom och efterrättelse.

Innan jag härefter övergår till att behandla av arbetslöshetskommissionen

gjord framställning örn anslag för budgetåret 1931/1932, anhåller jag att få

något beröra vissa av kommissionen verkställda utredningar.

I sådant hänseende vill jag först erinra, att i den av riksdagens revisorer avgivna

berättelsen örn den år 1927 av dem verkställda granskningen av statsverkets

jämte därtill höjande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden

den 1 juli 1926—30 juni 1927 under § 25 framställdes vissa anmärkningar mot

anordningarna för inkvartering av och mathållning åt de arbetare, som sysselsattes

i de av statens arbetslöshetskommission anordnade nödhjälpsarbetena. Sålunda

uttalade revisorerna, vilka besökt vissa av kommissionens arbetsplatser, såsom

en allmän iakttagelse örn de av dem besökta förläggningarna, att dessa i några

fall syntes sämre än vad som vid vissa andra liknande offentliga och enskilda

företag stöde arbetarna till buds. Vidare uttalade revisorerna som ett önskemål,

att ordningen och renhållningen inom arbetarnas bostäder ägnades större

uppmärksamhet samt att organiserandet av gemensam mathållning i möjligaste

mån uppmuntrades.

Sedan arbetslöshetskommissionen i anledning av revisorernas berörda anmärkningar

den 7 januari 1928 avgivit förklaring och därvid åberopat en av

kommissionens arbetschef utarbetad promemoria i ärendet, bragtes vid behandlingen

år 1928 inom riksdagens andra kammare av statsutskottets utlåtande i

anledning av statsrevisorernas omförmälda berättelse frågan örn förhållandena

vid nödhjälpsarbetarnas förläggningar ånyo på tal, därvid såväl av en bland

revisorerna som ock från annat håll dessa förhållanden betecknades såsom fortfarande

otillfredsställande.

Genom beslut den 11 maj 1928 anbefallde sedermera Kungl. Majit arbets
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201.

11

löshetskommissionen att under våren och sommaren 1928 verkställa en ingående

undersökning av samtliga förläggningar vid av kommissionen anordnade

nödhjälpsarbeten ävensom att därefter ofördröjligen låta vidtaga de åtgärder,

som vid undersökningen kunde befinnas erforderliga dels för att sätta de åt

nödhjälpsarbetarna upplåtna bostäderna i sådant skick, att de uppfyllde de anspråk

på sundhet, trevnad och bekvämlighet, som med hänsyn tagen till ifrågavarande

arbetens tillfälliga karaktär skäligen kunde uppställas, dels och för

att åstadkomma tillfredsställande ordning och mathållning vid förläggningarna.

Därjämte anbefallde Kungl. Maj :t kommissionen att till Kungl. Maj :t

inkomma med redogörelse rörande de åtgärder, vilka av kommissionen vidtagits

i anledning av beslutet.

I skrivelser den 30 maj och den 15 november 1928 inkom kommissionen med

redogörelser i sistnämnda hänseende.

Emellertid hade arbetslöshetskommissionen genom beslut av Kungl. Maj:!

den 22 juni 1928 fått i uppdrag att verkställa undersökning rörande vissa i en

skrivelse från landssekretariatet omförmälda frågor. De frågor, som sålunda

skulle bliva föremål för undersökning, voro i huvudsak följande, nämligen dels

huruvida nödhjälpsarbetena kunde anses lämpliga såsom dylika ur allmänna

synpunkter och särskilt med hänsyn till arbetenas inflytande på arbetstillgången

i den öppna marknaden, dels huruvida icke staten lämpligen borde genom

understöd till kommuner och vägdistrikt, inom vilka arbetslöshet i större utsträckning

förekomme, möjliggöra för dessa att i stället för nödhjälpsarbeten

anordna arbeten i öppna marknaden, dels huruvida de vid nödhjälpsarbetena

utgående lönerna kunde anses rimliga och lämpligt avvägda med hänsyn till

arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och sina familjer uppehälle, dels huruvida

vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare behövde anlita fattigvård samt,

därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning detta ägde rum jämfört med

vad som i sådant hänseende förekomme beträffande lågt avlönade arbetare med

arbete i öppna marknaden, dels huruvida bostads- och andra förhållanden å

nödhjälpsarbetarnas arbetsplatser kunde anses vara tillfredsställande, dels huruvida

den ekonomiska och tekniska ledningen av nödhjälpsarbetena och andra

i samband därmed stående anordningar kunde anses vara tillfredsställande,

dels och huruvida de möjligheter, som borde stå nödhjälpsarbetarna till buds

att påtala vid arbetena rådande missförhållanden, vore tillgodosedda eller örn

förhandlingsordning, vari medgåves rätt för ombud för fackförening att biträda

nödhjälpsarbetarna vid förhandling, borde upprättas.

Landssekretariatet utsåg, på arbetslöshetskommissionens anmodan, vissa representanter

att å dess och vissa fackförbunds vägnar deltaga i nyssnämnda utredningsarbete.

Resultatet av detta arbete föreligger nu i ett av arbetslöshetskommissionen

den 16 april 1930 avgivet utlåtande, vilket utkommit av

trycket. Däri behandlas de särskilda punkterna i utredningsuppdraget var för

sig. Utlåtandet berör även de frågor, som behandlades i kommissionens nyssnämnda

skrivelser den 30 maj och den 15 november 1928. I utlåtandet redogöres

för de yrkanden, som under utredningsarbetets fortgång framställts av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Sjömän.

representanterna för landssekretariatet och fackförbunden. Vissa av dessa yrkanden

torde få anses vara av sådan natur, att bifall till desamma skulle innebära

omläggning av det nuvarande systemet. Sålunda påyrka nämnda representanter,

att allt reservarbete snarast skall upphöra, och i anslutning härtill — men

även av särskilda skäl — att statsbidrag till av kommunerna bedrivna reservarbeten

ej vidare må beviljas. Ett annat yrkande, som jämväl torde få anses

vara av beskaffenhet att, örn det bifalles, sönderbryta det rådande systemet, går

ut på, att ackordsprisen vid kommissionens arbetsplatser i intet fall skulle få

understiga 75 % av de ackordspriser, som äro fastställda i gällande avtal och

ackordsprislistor eller vanligen tillämpas för motsvarande arbete i den fria

marknaden. Å andra sidan hava representanterna framställt vissa önskemål,

som kunna iakttagas utan rubbning i systemet. Vissa av dessa -— såsom omprövning

av grovarbetarlönerna, utsträckning av rätten till ortstillägg för familjeförsörjare,

en del önskemål beträffande bostadsförhållandena m. m. —

hava också genom åtgärder från arbetslöshetskommissionens sida redan blivit

uppfyllda. Beträffande ett par andra har kommissionen anfört, att den hade

för avsikt att försöksvis vidtaga åtgärder i syfte att helt eller delvis tillfredsställa

desamma. Sådana försök hava också skett och pågå alltjämt. Beträffande

slutligen några av dessa sist berörda önskemål — de mest vittgående

av de nu avsedda synas vara krav pa att fastställd timlön garanteras varje arbetare

samt pa upprättande av förhandlingsordning — hava dessa förefallit

kommissionen onödiga eller olämpliga. Ytterligare må nämnas, att representanterna

ansett det synnerligen önskvärt, att arbetstillfällen i den öppna marknaden

bereddes de arbetslösa genom att staten lämnade understöd till kommuner

och vägdistrikt för utförande av behövliga vägarbeten (för städernas vidkommande

dock endast till förbättring av infartsvägar).

I fråga om det närmare innehållet av arbetslöshetskommissionens nyssberörde

utlåtande av den 16 april 1930 tillåter jag mig hänvisa till detsamma.

_ Vidare torde jag få förutskicka redogörelse för en nyligen gjord framställning

örn åtgärder för lindrande av arbetslösheten inom sjömansyrket.

Jag vill då först erinra, att i gällande kungörelse angående statsbidrag till

arbetslöshetshjälp bland annat föreskrives, att statsbidrag må utgå allenast

till person, som på grund av oförvållad arbetslöshet, som varat minst 6 arbetsdagar

efter det ansökan örn statsbidrag gjorts, befunnits vara i behov därav.

Vidare vill jag erinra, att i samma kungörelse föreskrives, att statsbidrag

till arbetslöshetsunderstöd, där ej omständigheterna prövas föranleda lägre

bidrag, utgår för envar understödstagare med enahanda belopp, som i sådant

hänseende tilldelats honom av kommunala eller landstingsmedel, dock högst

med vissa bestämda belopp. Emellertid ma enligt samma kungörelse, där synnerligen

vägande omständigheter påkalla, att statsbidrag utgår till understöd

åt arbetslösa, ehuru enahanda belopp ej kan ställas till förfogande av kommunala

eller landstingsmedel, framställning örn statsbidrag göras hos Kungl.

Maj :t.

I en till mig ställd skrift den 20 februari 1931 hava svenska sjömansunionen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

13

och svenska eldareunionen gjort framställning om åtgärder till hjälp åt det i

hamnstäderna varande arbetslösa sjöfolket. Förbunden i fråga hava därvid

framhållit, att den rådande ekonomiska depressionen i särskilt hög grad drabbat

sjöfarten, vilket medfört massuppläggning av fartyg och en fruktansvärd

arbetslöshet för sjöfolket. I anslutning härtill hava förbunden anfört:

Det vore icke enbart den minskade arbetstillgången inom sjöfarten, som

åstadkommit denna stora arbetslöshet, utan därjämte och icke minst vore densamma

en följd av arbetslösheten inom andra verksamhetsgrenar. Det förhölle

sig nämligen så, att en stor del arbetare, som vid normal arbetstillgång arbetade

inom varvsindustrin, maskinindustrin, såsom extra hamnarbetare eller inom åtskilliga

andra verksamhetsgrenar, tidigare varit sjömän och vid inträffande arbetsbrist

inom det egna facket sökte sig hyra till sjöss och därmed utträngde en

god del av det sjöfolk, som under de senaste åren ägnat sig åt sjömansyrket. Sådana

personer vore i allmänhet mantalsskrivna i sjöstäderna, under det att majoriteten

av det aktiva sjöfolket vore hemma i kustsocknarna, på fiskelägena

och liknande orter. Detta hade till följd, att de arbetslösa sjömännen endast

i undantagsfall komme i åtnjutande av den hjälp kommunerna med eller utan

statens stöd anordnade, ty dels måste sjömännen befinna sig i hamnstäderna

för att avvakta eventuella hyrestillfällen, och dels skulle de i allmänhet få det

lika svårt hemma. De flesta landskommuner utmed kusterna hade nämligen

knappast någon industriell eller liknande arbetslöshet och bedreve därför icke

heller någon verksamhet för arbetslöshetshjälp. .

Väl vore det sant, att icke alla hyressökande sjömän nu befunne sig i hamnstäderna,

ty de som så kunnat hade begivit sig till sina hemorter, men detta

oaktat vore det på grund av olika omständigheter ett betydande antal, som

uppehölle sig i berörda städer. Särskilt vore Göteborgs hamn överbefolkad av

hyressökande sjömän, av vilka en stor del varit arbetslösa sedan i augusti eller

september månad 1930. De små besparingar som funnits hade för många tagit

slut, och nöden vore stor. Bland denna nödlidande skara funnes personer

från olika kommuner i snart sagt hela landet, vilka kanske med uppoffrande

av sina sista medel rest till landets största sjöfartsstad i förhoppning att snabbare

kunna få ny hyra där än annorstädes.

Ytterligare hava förbunden i nämnda skrift anfört följande.

Enligt bestämmelserna om arbetslöshetsunderstöd vore den arbetare, som

självmant lämnat sin anställning, icke berättigad till arbetslöshetshjälp ens i

hemkommunen. För sjömännen ställde sig denna sak på ett helt annat sätt än

för övriga arbetare. Ville en sjöman någon gång se sina anhöriga eller sin hemtrakt,

så återstode för honom oftast intet annat än att själv sluta anställningen.

Fartygen komme nämligen mera sällan till sjömännens hemorter. Ett annat

skäl vore att resorna på de tropiska farvattnen, särskilt för maskinpersonalen,

vore så fysiskt påfrestande, att vederbörande knappast stöde ut med mer än två

eller tre resor. Besättningsmännen uppsade vid de sålunda angivna förhållandena

själva sina anställningar, under förhoppning om att efter en tid få ny

hyra å annat fartyg.

över framställningen har arhetslöshctskommissioncn avgivit infordrat yttrande

den 13 mars 1931.

Kommissionen vitsordar däri, att den ihållande lågkonjunkturen för sjöfartsnäringen

gjort ställningen bekymmersam för många sjömän. Den rådande situationen

hade medfört alldeles särskilda olägenheter för de arbetslösa i hamn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

städerna, varest sjömännen samlats i osedvanligt stor mängd för att kunna så

uppmärksamt som möjligt bevaka de arbetsmöjligheter, som kunde yppa sig.

Svårigheterna bleve här, anför kommissionen, så mycket kännbarare, som kommunerna

ofta tvingades att på det ena eller det andra sättet taga sig an sjömännen,

även när dessa icke vore mantalsskrivna på uppehållsorten. Det syntes

därför ej kunna undgås, att staten i någon form trädde emellan för att

mildra verkningarna av det inträdda läget.

Kommissionen har nu i sitt yttrande framlagt förslag till anordnande av en

särskild under stödsverksamhet för vissa kategorier arbetslösa sjömän.

^ Hinder för genomförandet av förslaget, för vilket jag i det följande torde

få redogöra, skulle emellertid enligt kommissionens uppfattning möta därest,

såsom i förbundens framställning berörts, sjöman, som själv slutat sin anställning,

alltid skulle vara förhindrad att erhålla arbetslöshetshjälp, enär han icke

kunde betraktas såsom oförvållat arbetslös. Kommissionen anser emellertid,

att beträffande sjömän vid bedömandet av detta spörsmål särskilda omständigheter

borde tagas i betraktande. Att sjömännen självmant slutat sin anställning

kunde hava berott på särskilda, för sjömansyrket säregna förhållanden.

Det syntes då kommissionen knappast kunna vara med billigheten överensstämmande

att räkna arbetslösheten som självförvållad, även sedan de förutsättningar

ändrats, under vilka denna omflyttningsarbetslöshet uppkommit. För

det övervägande antalet sjömän berodde deras fortsatta arbetslöshet i nuvarande

situation på den ihållande depressionen inom sjöfartsnäringen. Arbetslöshetskommissionen

anser det fördenskull riktigast, att arbetslösheten för sjömännens

vidkommande betraktas såsom oförvållad, därest sjömännen kunna

styrka, att de under någon lämpligt avvägd tid, exempelvis fyra veckor, varit

aubetslösa och härunder icke blivit av vederbörligt organ för den offentliga

arbetsförmedlingen — hos vilka de givetvis förutsättas vara skyldiga att

anmäla sin arbetslöshet — ånyo hänvisade arbete i den öppna marknaden. En

sådan utväg hade för övrigt, påpekar kommissionen, ansetts såsom framkomlig

även i det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som år 1928 avgavs

av 1926 års arbetslöshetssakkunniga.

Vad härefter beträffar kommissionens ifrågavarande förslag må först framhållas,

att detsamma avser allenast arbetslösa sjömän med försörjningsplikt,

vilka uppehålla sig å annan ort än mantalsskrivningsorten. Vad angår arbetslösa

sjömän utan sådan skyldighet, har kommissionen icke ansett nödvändigt

att vidtaga särskilda åtgärder. Kommissionen har räknat med att i stället

kunna bereda åtminstone en del av dem hjälp medelst deras intagande i statliga

reservarbeten. Jämväl har kommissionen förklarat sig hava för avsikt

att söka ordna denna sida av hjälpfrågan genom direkt till kommunernas arhetslöshetsorgan

meddelade direktiv. I fråga örn arbetslösa sjömän, som uppehålla

sig å hemorten, skulle enligt kommissionens förslag vanliga regler gälla.

Vidkommande de arbetslösa sjömän med försörjningsplikt, vilka uppehålla

sig å annan ort än mantalsskrivningsorten, skulle enligt kommissionens förslag

för dessa kunna anordnas en särskild understödsverksamhet.

I den mån kommuner funnes, inom vilka dylika arbetslösa sjömän hos vederbörande

arbetslöshetsorgan anmälde sig såsom hjälpsökande arbetslösa,

skulle dessa kommuner äga att till arbetslöshetskommissionen ingå med fram
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 201.

15

ställning om att få med bidrag av statsmedel under begränsad tid anordna

kontant understödsverksamhet för sådana sjömän. Sedan kommissionen prövat

framställningen, skulle kommissionen meddela beslut, vilket, i händelse av

bifall, jämväl skulle innefatta ett fastställande av det antal familjeförsörjare,

som finge tilldelas arbetslöshetsunderstöd samt ett angivande av den tid, under

vilken understödet finge utbetalas. Därest hjälpsökande arbetslösa sjömän av

förevarande kategori uppehölle sig inom kommuner, åt vilka tillstånd a,tt bedriva

understödsverksamhet för vissa grupper av arbetslösa redan meddelats

av kommissionen, skulle dessa kommuner endast hava att till kommissionen insända

uppgift örn för hur många arbetslösa sjömän (familjeförsörjare)

understödsverksamhet ytterligare erfordrades, varefter kommissionen på samma

sätt hade att fixera antalet understödsplatser för sjömännen samt tiden för

statsbidragets åtnjutande.

Kommissionen har föreslagit, att staten till denna speciellt för sjömän anordnade

understödsverksamhet skulle bidraga med högre belopp än det statsbidrag

å 50 % av kostnaderna, som eljest normalt utgår till kommunerna vid

vanlig sådan verksamhet. Till stöd härför har kommissionen andragit, att det

nu gällde att tillhandahålla understöd åt arbetslösa, som i vanliga fall icke

stöde i närmare förbindelse med sina hemkommuner, och att understödsverksamheten

kunde beräknas bliva väsentligen förlagd till kommuner med höga

skatter. Statsbidragets storlek har kommissionen ansett böra graderas med

hänsyn till vederbörande kommuns allmänna ekonomiska förutsättningar, och

framställningarna borde — för att den önskade effekten av hjälpaktionen skulle

kunna ernås — åtminstone vecka för vecka underställas Kungl. Maj:ts prövning,

såvida icke Kungl. Majit skulle, i anseende till behovet av snabb handläggning

av dessa ärenden under den begränsade tid, varom här vore fråga,

anse lämpligt att överlämna åt kommissionen att jämväl besluta om storleken

av det förhöjda statsbidraget till förevarande slag av understödsverksamhet.

Kommissionen har vid framläggandet av nu berörda förslag anfört bland annat

följande.

Förslaget kunde visserligen förefalla som ett avsteg från den av kommissionen

eljest principiellt intagna ståndpunkten, att alla hjälpåtgärder för arbetslösa

borde anordnas likformigt. Emellertid avsåge kommissionen härvid icke

att beträda någon ny väg inom verksamheten, utan syftade förslaget endast till

att genom praktiskt lämpliga metoder och inom ramen av gällande principer modifiera

själva sättet för genomförande av åtgärder till sjömännens bispringande.

En sådan modifikation av formen för arbetslöshetshjälpen hade sin motivering

i sakens egen natur. De arbetslösa industriarbetarna, vilka normalt bleve föremål

för statens omvårdnad, hade i regel fast bostad på de orter, där de vistades

vid tillfället för hjälpens sökande och erhållande, och till största delen

brukade dessa arbetare kunna, sedan läget på arbetsmarknaden lättat, ånyo

vinna fotfäste i hemortens näringsliv. För sjömännen åter komme besök i

hemkommunerna i fråga mera sällan och kanske ofta med flera års mellanrum.

De på- och avmönstrade i sjöfartsstäderna, och egentligen syntes endast familjeförsörjarna

vid tiden mellan dessa mönstringar mera regelbundet söka

känning med hemorten. Det vore kommissionens förhoppning, att en på det

föreslagna sättet bedriven understödsverksamhet skulle kunna snabbt och för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Skogs-, flottnings-

och

lantarbetare

rimliga kostnader bringa sjömännen den hjälp, varav många av dessa måste

anses vara i trängande behov.

Arbetslöshetskommissionen har slutligen hemställt örn medgivande därtill,

att en understödsverksamhét till förmån för arbetslösa sjömän måtte få anordnas

i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som utvecklats i

utlåtandet, och att statsbidraget till denna verksamhet måtte få utgå med högst

75 % åt de kommuner, vilka till kommissionen inkomme med framställningar

örn statsbidrag till understödsverksamhet för sådana arbetslösa sjömän med

försörjningsplikt, som icke vore inom vederbörande kommun mantalsskrivna,

och till vilka kommuner kommissionen efter prövning av läget på respektive

orter funne sig böra bevilja statsbidrag till anordnandet av understödsverksamhet

av här ifrågavarande slag.

Även beträffande några andra yrkeskategorier har hemställts örn särskilda

åtgärder för arbetslöshetens lindrande.

Vid sammanträde med Hanebo kommunalfullmäktige den 25 januari 1931

beslöto sålunda fullmäktige, bland annat, instämma i Arbrå kommunalfullmäktiges

beslut att hemställa till statsmakterna örn sådan ändring i direktiven angående

statsbidrag till arbetshjälp, att sådan i framtiden även måtte utgå för

skogs- och flottningsarbetare samt jordbruksarbetare.

Härefter har fullmäktiges ordförande i en till mig ställd skrift den 19 februari

1931, under åberopande av fullmäktiges beslut, gjort hemställan i enahanda

syfte.

I anledning härav har arbetslöshetskommissionen den 13 mars 1931 avgivit

infordrat yttrande.

Kommissionen har därvid anfört, bland annat, att skogs-, flottnings- och

lantarbetare väl blivit ställda utanför den statliga hjälpverksamheten, men att

kommissionen samtidigt därmed antytt, att kommissionen vore villig medgiva

dispens från dessa avstängningsbestämmelser, där särskilda skäl härför kunde

anföras. Sådana dispenser hade jämväl under årens lopp meddelats såväl vad

anginge förenämnda yrken som också beträffande vissa andra. I fortsättningen

har kommissionen anfört följande.

Under innevarande vinter hade situationen obestridligen blivit bekymmersam

för skogsarbetarna inom åtskilliga kommuner i Norrland på grund av att avverkningarna

begränsats såsom en följd av depressionen inom sågverksindustrin,

och kommissionen hade också funnit anledning bevilja flera kommuner

dispens från avstängningsbestämmelserna, vilket medfört, att ett rätt betydande

antal arbetslösa skogs- och flottningsarbetare i år kommit i åtnjutande

såväl av kontanta arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel som också

hänvisning till statliga reservarbeten. Att de arbetslösa inom Arbrå och Hanebo

kommuner ännu icke blivit delaktiga av en dylik förmån berodde uteslutande

därpå, att kommissionen icke haft att handlägga några framställningar

av denna art från dessa kommuner.

Då kommissionen förmenade, att den ordning, som nu tillämpades i fråga

örn dispenserande av jordbruks-, skogs- och flottningsarbetare från gällande

avstängningsbestämmelser, väl tillgodosåge möjligheten att kunna i varje

särskilt fall anpassa hjälpåtgärderna för avstängda grupper efter det lokalt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 201.

17

framträdande behovet, hemställde kommissionen, att den gjorda framställningen

icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

I de två sistförflutna årens propositioner angående anslag till bekämpande Ungdomsav

arbetslösheten (1929 nr 210 och 1930 nr 255) hava frågorna örn ungdoms- aQ^S^gg^

arbetslöshet och yrkesutbildning berörts. utbildning.

I 1929 års proposition redogjordes sålunda bland annat för vissa uttalanden

i dessa frågor, som gjorts av kommerskollegium i dess den 5 mars 1929 inkomna

utlåtande över arbetslöshetssakkunnigas betänkande, och i 1930 års proposition

berördes en av arbetslöshetskommissionen i anledning av kommerskollegii

nyssnämnda utlåtande under år 1929 verkställd utredning i de frågor,

som nu avses, samt redogjordes för de synpunkter kommissionen i anknytning

till denna utredning framlagt i utlåtande den 28 februari 1930.

I en till mig ställd skrift den 14 januari 1931 har nu Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund gjort framställning örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

Förbundet har därvid anfört huvudsakligen följande.

Bland de många problem, som under efterkrigsåren trängt fram i snart sagt

alla länder och icke minst i vårt land, vore otvivelaktigt den omfattande massarbetslösheten

ett av de största. Denna arbetslöshet hade i synnerligt stor omfattning

drabbat ungdomen. Många hade efter slutad skolgång icke på åratal

lyckats erhålla arbete, för att sedan, när efter årslång väntan möjligheter därtill

uppnåtts, erhålla endast högst tillfälliga anställningar. Andra hade visserligen

omedelbart fått arbete men gång efter annan förlorat detta och sålunda

bragts in i ett ständigt osäkerhetstillstånd. Vid varje tidpunkt hade funnits

stora skaror ungdomar med en bestämd och klart tillkännagiven önskan att

träda in i förvärvsarbete och söka bidraga till sin egen försörjning, men utan

möjligheter därtill.

Ungdomsarbetslösheten framträdde utan tvivel som ett av de allvarligaste

sociala problem, som vår tid hade att visa fram. Genom densamma riktades ett

ödesdigert hot mot det svenska samhällets icke endast nutida, utan kanske i

ännu högre grad framtida möjligheter, att i en värld av ständigt stegrad konkurrens

säkerställa åt landets befolkning tryggad försörjning. Långvarig arbetslöshet

måste verka demoraliserande och upplösande.

Märkligt nog hade dock ungdomsarbetslösheten endast i ringa omfattning

observerats från samhällets sida. I varje fall hade endast i jämförelsevis obetydlig

utsträckning kraftigare åtgärder för bekämpande av densamma vidtagits.

En av huvudanledningarna till detta sorgliga förhållande syntes ligga

däri, att stora svårigheter alltid yppat sig att få fast grepp örn den verkliga

omfattningen av denna arbetslöshet. Vid de undersökningar av arbetslöshetens

utbredning, som gång efter annan gjorts, hade nämligen ungdomsarbetslösheten

icke kunnat komma klart till synes. De ungdomar, som aldrig haft någon

anställning och följaktligen icke heller kunnat bliva medlemmar av någon fackorganisation,

hade helt naturligt icke kunnat komma med i fackorganisationernas

arbetslöshetsuppgifter. I allmänhet syntes icke heller dessa ungdomar

hava blivit inregistrerade hos de kommunala arbetslöshetsorganen. En annan

bidragande orsak till att man från samhällets sida så ringa intresserat sig för

ungdomsarbetslösheten syntes jämväl ligga däri, att man sett de stora svårigheter,

som otvivelaktigt mötte då det gällde bekämpandet av denna arbetslöshet,

och resignerat inför dem. Bidragande till denna likgiltighet och oföretagsamhet

hade nog också den omständigheten varit, att man ofta räknat med ungdomsarbetslösheten

som en snart nog försvinnande företeelse. Särskilt under

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lil haft. (Nr 201.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 201.

åren 1927—1929 hade också från olika håll framkommit bestämda antaganden,

att arbetslösheten bland ungdomen skulle befinna sig i starkt och oavbrutet

sjunkande. Mot slutet av året 1929 försäkrades från flera håll, att den

skulle vara örn icke precis obefintlig, så dock av jämförelsevis ringa omfattning.

I syfte att i någon mån belysa arbetslöshetens omfattning bland ungdomen

och de allmänna tendenserna i fråga örn läget därutinnan hade inom förbundet

i februari 1930 företagits en undersökning av arbetslösheten bland förbundets

över 60,000 medlemmar. Det hade visserligen redan från början stått klart för

styrelsen för förbundet, att endast en mindre del av vårt lands ungdom därigenom

skulle bliva föremål för undersökning. Men å andra sidan, hade styrelsen

ansett, skulle en dylik undersökning giva en viss föreställning örn ungdomsarbetslöshetens

utbredning och i varje fall giva ett svar på frågan, huruvida det

vid en tidpunkt, som i allmänhet ansågs gynnsam i fråga om arbetsmöjligheter,

kunde sägas föreligga någon mera omfattande ungdomsarbetslöshet. Det socialdemokratiska

ungdomsförbundet räknade medlemmar huvudsakligen från 15

upp till 30 års ålder. Den stora mängden av medlemmarna befunne sig i åldern

mellan 17—25 år. En arbetslöshetsundersökning inom förbundet måste fördenskull

kunna ge ett icke obetydligt material för bedömande av frågan i sin helhet.

Man syntes kunna beräkna antalet män och kvinnor mellan 15—30 år i

vårt land till något över 1,600,000. Visserligen torde ingen haft den tanken,

att med utgångspunkt från den erhållna arbetslöshetsprocenten inom socialdemokratiska

ungdomsförbundet söka beräkna den totala arbetslöshetssiffran för

landets befolkning mellan 15—30 år. Här måste inställa sig en rad av faktorer

av allt för obestämbar karaktär för att läggas till grund för direkta omräkningar.

Men med den konstaterade vissheten, att inom arbetarungdomens

led den relativa arbetslösheten nästan utan undantag varit större bland den

ungdom, som politiskt sett stått oorganiserad än bland den, som anslutit sig till

socialdemokratiska ungdomsförbundet, hade dock styrelsen ansett, att genom en

undersökning inom förbundet möjligheter öppnades för vissa beräkningar. _ I

varje fall borde den frågan kunna besvaras, i vad mån det kunde anses föreligga

en mera omfattande ungdomsarbetslöshet eller ej, och därmed en fast punkt

för en fruktbringande diskussion i förevarande ämne erhållas.

Undersökningen hade givit till resultat, att svar inkommit från 682 av

de 935 klubbar, som vid tidpunkten för undersökningens verkställande varit

i verksamhet. Från dessa 682 klubbar rapporterades tillhopa 5,143 arbetslösa,

av vilka 4,469 voro män och 674 kvinnor. De erhållna siffrorna måste

emellertid anses genomgående för låga. Beträffande den viktiga frågan örn

arbetslöshetens växlingar på olika orter under senare år hade undersökningen

givit det för många säkerligen överraskande resultatet, att ej mindre än 27 %

av de uppgiftslämnande platserna uppgivit, att arbetslösheten ökat, 44 % att

den förhållit sig konstant och 29 % att den minskat. Samtliga yrkesgrupper

hade uppvisat arbetslöshet. Anmärkas kunde, att även gruppen jordbruk visat

icke obetydliga arbetslöshetssiffror. Arbetslösheten hade visat sig kraftigast

i de allra yngsta åldersklasserna för att sedan starkt avtaga inom högre åldersklasser.

Det syntes obestridligt, att undersökningen givit vid handen, att under de

i allmänhet relativt gynnsamma förhållanden, som rådde på arbetsmarknaden

ännu på eftervintern 1930, det funnits en betydande och med sikt på framtiden

ytterst oroande ungdomsarbetslöshet. Talrika rapporter från klubbarna

underströke med skärpa de allvarliga bekymmer, den stora ungdomsarbetslösheten

på skilda håll framkallat, och önskvärdheten, ja nödvändigheten av

att samhället snabbt ingrepe till förekommande av de sociala vådor, som denna

arbetslöshet förde med sig. Ännu mera oroande tedde sig läget Aud kännedo
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. ■

19

men om att under loppet av år 1930 arbetsförhållandena i hög grad försämrats,

förande med sig att ytterligare stora skaror ungdomar, som redan fått förvärvsarbete,

i allt mer ökad utsträckning blivit arbetslösa och att de ungdomar,

som nyss slutat eller inom närmaste tiden komme att sluta skolan, mötte starkt

försämrade utkomstmöjligheter.

Förbundet ansåge, att det vore nödigt att skyndsammast möjligt från statsmakternas

sida vidtoges effektiva åtgärder.

För den ungdom, som befunne sig i åldern över 18 år, syntes väl i allmänhet

de av statsmakterna uppdragna linjerna för arbetslöshetens bekämpande

böra komma till användning, ehuru förbundet i detta sammanhang icke

kunde underlåta att framhålla den bland dess medlemmar allmänna uppfattningen

om den bristande effektiviteten och humaniteten i den statliga arbetslöshetspolitiken

i vårt land. För ungdomen över 18 år syntes i första hand

böra undersökas möjligheterna för skapande av arbetstillfällen, därvid hänsyn

måste tagas till denna ungdoms växlande förutsättningar och möjligheter.

I den mån linjen med skapande av arbetstillfällen icke visade sig framkomlig,

borde möjligheterna för en kontant understödjande verksamhet undersökas

och tillgodoses.

För ungdom under 18 år, som stöde i begrepp att sluta eller nyss slutat

skolan, syntes särskilda åtgärder böra vidtagas, framför allt i riktning mot

underlättande och upphjälpande av denna ungdoms framtida möjligheter att

vinna en tryggad utkomst. Den yrkesutbildning, som under senare år i allt

större utsträckning vuxit fram, borde med kraft utbyggas till större omfattning

och effektivitet. En lösning av denna fråga, som till väsentlig del

finge anses som en kommunal angelägenhet, syntes kunna och böra påskyndas

genom förhöjda statsbidrag för yrkesskolornas uppehållande_ och förhöjda stipendiebelopp

till eleverna. Emellertid syntes en koncentration av dylika utbildningsanstalter

för större förvaltningsområden än kommunerna vara att

tillråda. Förbundet ville även fästa uppmärksamheten på att ökat samarbete

och närmare samhörighet skapades mellan fortsättnings- och yrkesskolor.

Vidare ansåge förbundet i högsta grad önskvärt, att för ungdomens vidkommande

arbetsförmedlingen gjordes mera effektiv. Endast i Stockholms stad

funnes — förbundet veterligt — en speciell ungdomsarbetsförmedling. ^ En

bättre utbyggd ungdomsarbetsförmedling syntes bland annat böra vila på ett;

intimt samarbete mellan yrkesskolor och arbetsförmedlingar i riket. Jämväl

syntes böra undersökas, örn icke genom andra åtgärder, exempelvis rese- och

underhållsbidrag, den lediga arbetskraftens rörlighet borde befrämjas. Bland

de arbetslösa funnes onekligen många, som på grund av vissa lyten eller nedsatta

kroppskrafter eller långvariga sjukdomar hade svart att finna anställning,

eftersom deras yrkesmöjligheter mångå gånger vöre starkt begränsade.

Det borde allvarligt undersökas, örn icke i större utsträckning än vad hittills

vöre fallet gamarbete mellan läkare och sjukhus och arbetsförmedlingarna kunde

åstadkommas. .

Under senare år hade kunnat konstateras, att arbetslös ungdom i allt större

utsträckning sökt sig till folkhögskolorna för att där begagna sin nödtvungna

ledighet till inhämtande av fördjupade kunskaper. Men endast ett mindre antal

av dem som önskade bedriva dylika studier, syntes kunna uppbringa de nödvändiga

penningbeloppen härför, trots de redan nu betydande stipendier som

utginge. Förbundet ville ifrågasätta, huruvida icke för arbetslös ungdom de

utgående statsstipendierna till folkhögskolekurser skulle kunna rätt väsentligt

höjas.

I anledning av ungdomsförbundets framställning hava infordrade utlåtanden

avgivits av skolöverstyrelsen den 27 januari 1931, medicinalstyrelsen den 2

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

februari 1931, arbetslöshetskommissiorien den 13 mars 1931 samt socialstyrelsen

den 18 mars 1931.

Skolöverstyrelsen har anfört följande.

Överstyrelsen hade ansett sig i huvudsak böra inskränka sig till att yttra

sig angående de i ungdomsförbundets framställning ifrågasatta åtgärderna för

beredande av möjligheter för arbetslös ungdom att erhålla utbildning vid yrkesskolor

och folkhögskolor. Överstyrelsen ville dock ej underlåta att erinra därom,

att den form av ungdomsarbetslöshet, som hade sin orsak i svårigheter för

de unga, särskilt i industrisamhällena, att efter slutad skolgång erhålla förvärvsarbete,

skulle minskas i den mån de unga komme att lämna skolan vid

en högre ålder än nu i allmänhet vore förhållandet. Utan att nu närmare gå

in på detta problem ville överstyrelsen dock erinra örn den möjlighet, som förefunnes

för kommunerna att i detta avseende vidtaga åtgärder inom ramen för

den stadgade skolåldern genom att göra folkskolan sjuårig.

Vad därefter anginge de i den föreliggande framställningen påyrkade åtgärderna

för ungdomens yrkesutbildning, ville överstyrelsen uttala den förhoppningen,

att de möjligheter till yrkesutbildning för obemedlade arbetslösa, som

öppnats genom 1930 års riksdagsbeslut örn stipendier åt obemedlade och mindre

bemedlade elever vid statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för

yrkesundervisning, måtte upprätthållas och utvidgas. Dessutom ville överstyrelsen

erinra örn önskvärdheten av att den möjlighet, som enligt kungörelse

den 8 juni 1928 (nr 238) förefunnes till statsunderstöd ej blott såsom tidigare

till av kommun utan även till av landsting upprättad anstalt för yrkesundervisning,

mera allmänt utnyttjades.

Vad slutligen beträffade spörsmålet om ökade möjligheter för arbetslös ungdom

att besöka folkhögskolor, ville överstyrelsen framhålla följande. 1929 års

riksdag hade beslutit ändrade grunder för stipendier åt elever vid folkhögskolorna.

Härigenom hade tillkommit en ny behovsgrad för stipendieberättigade

elever (»elev, som i synnerlig grad är i behov av understöd») samtidigt som

det högsta belopp, varmed stipendium kunde utgå, höjts från 30 till 45 kronor

för månad. Följden hade blivit en stark tillströmning till folkhögskolorna

av obemedlade elever. Särskilt vore detta förhållandet under nu pågående huvudkurser

vid folkhögskolorna. Vid dessa kurser hade antalet av sådana elever,

som borde erhålla stipendier enligt den högsta behovsgraden, ökats i mycket

större proportion än det totala elevantalet. Den främsta orsaken härtill

vore, att folkhögskolorna i år fått mottaga en hittills icke känd tillströmning

av arbetslös ungdom. Det vore härvid icke blott fråga örn sådana, som på

grund av vad som speciellt kallades ungdomsarbetslöshet ännu icke kunnat komma

in i förvärvsarbete. Även ett stort antal långt upp i 20-åren komna arbetare,

vilka på grund av konjunkturläget blivit utan anställning, hade begagnat

den nödtvungna ledigheten för att genomgå en kurs vid folkhögskola. Hur

stort det exakta antalet arbetslösa vid skolorna vore, kunde för tillfället ej uppgivas,

men redan av de i de föreliggande ansökningarna lämnade uppgifterna

framginge, att det vore mycket betydande. Att en sådan användning av ledighetstiden

kunde vara av största gagn för unga människor, på vilka arbetslösheten

i annat fall skulle hava verkat moraliskt nedbrytande, kunde icke bestridas,

men då dessa arbetslösa i allmänhet också komme från fattiga hem,

bleve givetvis behovet av hjälp till bekostande av skolvistelsen för dem en

brännande fråga. En del av dessa hade visserligen fått något mindre understöd

från fackföreningar eller på annat sätt, men i de allra flesta fall hade vederbörande

säkerligen icke tänkt sig möjligheten att bevista en skolkurs under

annan förutsättning än att högsta stipendiet kunde erhållas.

Under den förberedande behandling, som stipendieansökningarna vid tiden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

för utlåtandets avgivande underginge hos överstyrelsen, hade det särskilt på

grund av nu nämnda förhållanden visat sig, att det belopp, varmed det ordinarie

förslagsanslaget till stipendier åt elever vid folkhögskolor upptagits i

riksstaten för budgetåret 1930/1931, vore i hög grad otillräckligt, överstyrelsen

uttalade den förhoppningen, att det skulle bliva möjligt att detta och

nästkommande budgetår åtminstone ej behöva utdela lägre stipendiebelopp an.

sistlidna budgetår till sådan arbetslös ungdom, som under sin nödtvungna ledighet

genomginge folkhögskola.

Medicinalstyrelsen, som berört frågan örn samarbete mellan läkare och sjukhus,

å ena sidan, och arbetsförmedlingarna, å andra sidan, har erinrat om det

förslag till anvisande av medel till viss kuratorsverksamhet vid vanföreanstaltema,

som framlagts i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten

25). Härefter har medicinalstyrelsen anfört:

En sådan anordning med kurator syntes styrelsen vara den närmast liggande

utvägen att förmedla förbindelse mellan läkare ■— sjukhus å ena sidan och arbetsförmedlingarna

å andra sidan. Något direkt samarbete mellan sjukhusläkarna

eller sjukvårdspersonalen och ifrågavarande förmedlingar syntes med

hänsyn till dessa befattningshavares stora arbetsbörda och uppgifter inom sjukvården

icke kunna påräknas. Av enahanda skäl borde icke heller något direkt

samarbete kunna förväntas bliva av större betydelse i förevarande avseende

vad icke sjukhusläkare beträffar. Det syntes därför styrelsen, som om man åtminstone

i en del fall skulle kunna låta distriktssköterskorna tjäna som mellanhänder

emellan tjänsteläkarna och arbetsförmedlingen.

Medicinalstyrelsen ville vidare framhålla, att kuratorsverksamhet, närmast

avsedd att vara de från sjukhusen utgående patienterna till hjälp och stöd och

jämväl att tjäna såsom en förbindelselänk mellan sjukhuset och samhällets

sociala välfärdsorgan, vilka kunde lämna bistånd åt de utskrivna patienterna,

som därav vore i behov, sedan flera år förefunnits vid vissa Stockholmssjukhus

och att denna verksamhet för närvarande vore föremål för mycken uppmärksamhet.

Medicinalstyrelsen funne den vara väl förtjänt härav och ansåge, att

den hade uppgifter att fylla även för tillgodoseende av de syftemål, som ifrågavarande

hemställan avsåge.

Den berörda kuratorsverksamheten syntes visserligen icke falla inom den

egentliga hälso- och sjukvården, men den vore dock av den betydelse för vidmakthållande

av vunna resultat av behandlingen och för stärkande av den tillfrisknades

möjligheter och tillförsikt, att styrelsen vore beredd att giva densamma

det stöd, styrelsen kunde skänka. Detta innebure, att styrelsen jämväl vore

villig att rikta tjänsteläkarnas och distriktssköterskornas uppmärksamhet på arbetsförmedlingsinstitutionen

såsom ett hjälporgan för beredande av förvärvsmöjligheter

även åt sådana personer, vilkas arbetsförmåga genom nedsatta

kroppskrafter, defekter eller lyten vore i ett eller annat avseende begränsad.

I detta sammanhang tilläte sig styrelsen jämväl erinra örn den hjälpverksamhet,

som genom statsmakternas beslut börjat utövas från vissa statens sinnessjukhus,

däri enligt gällande föreskrifter inninge att bistå bland annat från

sjukhuset utskrivna i personliga och ekonomiska angelägenheter, bland vilka

tillfälle till försörjning genom eget arbete givetvis vore av dominerande betydelse.

Arbetslöshetskommissionen har anfört följande.

Under de senare åren hade arbetslöshetskommissionen vid flera tillfällen

haft anledning att uppehålla sig vid den fråga, som i förevarande framställning

ånyo bragts på tal. Kommissionen finge härutinnan särskilt erinra om

sin utredning i ämnet under år 1929 och de synpunkter, kommissionen i anled
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

liing härav framlade i samband med sitt till Kungl. Maj :t avgivna utlåtande i

frågan den 28 februari 1930.

Den hjälpverksamhet, som ålåge arbetslöshetskommissionen att- utöva för de

arbetslösa, måste på grund av sakens natur företrädesvis komma att beröra de

vuxna arbetslösa. Redan beskaffenheten av den hjälpform, som sedan många

år tillbaka väsentligen komme till användning inom denna verksamhet, nämligen

reservarbeten, hänvisade ju till en dylik begränsning av kommissionens

uppgifter. Men givetvis hade det varit kommissionen angeläget att, så långt

det varit möjligt, även låta den arbetslösa ungdomen få del av statens hjälpförmåner.

I den mån det gällt ungdom, som fyllt 18 år, hade sålunda platser

till växlande antal beretts dessa arbetslösa vid de statliga reservarbetena. Enligt

verkställda undersökningar utgjorde nämligen arbetarna intill åldern 20

år 8 k 9 % av arbetsstyrkorna under åren 1925—1929 eller

i augusti månad 1926 ........... 9,3 %

» mars » » 9,2 »

» » » 1929 7,9 » samt

» september » » 8,2 »

Vid nyss angivna tidpunkter bade största antalet anställda unga personer utgjort

392 (i mars 1926) och det lägsta antalet 67 (i september 1929).

Vidare hade kommissionen beviljat statsbidrag till anordnande av yrkeskurser;

ingen framställning örn statsbidrag till dylika hade hittills blivit av kommissionen

avslagen. Sådana kurser hade under årens lopp bedrivits på olika

platser i landet men påginge för närvarande allenast inom Göteborgs stad samt

i sex övernorrländska kommuner. Följande sammanställning meddelade upplysning

örn de kommuner, varom för närvarande vore fråga, samt örn de ämnen,

som förekomme vid undervisningen, kursernas längd, statsbidragets storlek

samt det ungefärliga antalet deltagare i kurserna.

Kurser i mars 1931.

Kommun

_

Ämnen

Längd

Statsbidrag

Antal

deltagare

Göteborgs stad ....

Trä- och metallslöjd.

2''/« mån.

3 450

_

c:a

200

Byske........

Snickeri, smide, vävnad.

5

2 780

—

>

50

Luleå stad......

Snickeri, mek. verkstadsarb.

4 >

4 620

—

>

50

Hortlax.......

Träslöjd.

l1/« »

1620

—

>

35

Nederkalix......

Hek. verkstadsarb.

2

887

50

>

25

Nedertorneå.....

Träslöjd.

3 >

1470

—

>

15

Piteå socken .....

Träslöjd och skomakeri.

IV» >

1100

—

>

30

Även på annat sätt hade kommissionen sökt att bispringa den arbetslösa ungdomen,

t. ex. genom att placera yngre arbetare i s. k. statskommunala arbeten,

men möjligheterna härvidlag hade varit ganska begränsade. Att kommissionens

ingripanden så gott som helt gått ut på att hjälpa den manliga, arbetslösa

ungdomen berodde därpå, att läget på den kvinnliga arbetsmarknaden under

åratal varit sådant, att något behov av speciella åtgärder från statens sida till

lindrande av arbetslöshet bland kvinnlig ungdom icke förelegat.

Ehuru de av kommissionen hittills vidtagna åtgärderna på detta område, som

nämnts, haft en rätt obetydlig omfattning, såge sig kommissionen likväl kunna

med stöd av vunna erfarenheter uttala, att kurserna i fråga omfattats med intresse

utav både de kommunala organen och de i kurserna anställda, och att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO 1.

23

kommissionen fördenskull icke hyste någon tvekan örn adt även i fortsättningen

lämna bidrag till dylika kursers anordnande, respektive utvidgande.

Den hjälp, varmed kommissionen hitintills bisträckt den arbetslösa ungdomen,

hade emellertid burit tillfällighetens prägel. Att den endast kommit i fråga

å ett fåtal platser i landet, berodde dock helt och hållet på att intresset för anordnandet

av dylika kurser åtminstone hittills endast framträtt mera sporadiskt.

Därest emellertid arbetslösheten bland ungdomen skulle, såsom nu befarades,

bliva mera beståndande, påkallades givetvis, att åtgärder vidtoges av mera varaktig

natur och av den omfattning, att dessa kunde komma det uppväxande

släktet till godo på flera platser än hittills, och där ett tvingande behov gjorde

sig gällande och möjligheter förefunnes att framgångsrikt organisera samhällets

föranstaltningar. . „

Även örn det icke kunde bestridas, att det i nutiden mangen gang ställdes

överdrivna anspråk på att det allmänna skulle träda hjälpande emellan vid inträffande

svårigheter för den enskilde, syntes dock problemet rörande ungdomsarbetslösheten

i sig innesluta spörsmål av så allvarlig natur, att staten

icke utan vidare borde visa ifrån sig en från ansvarskännande hall framställd

begäran om en utredning av det sociala onda, som ungdomsarbetslösheten dock

utgjorde. Vid ett ingripande hade ju stat och kommun dessutom i sm hand att

giva sin medverkan till eventuella åtgärder en sadan karaktär, att den ungdomliga

ambitionen icke slappades utan i stället erhölle stärkande impulser. _

Delade meningar hade hittills framträtt och komme väl också i fortsättningen

att göra sig gällande örn de vägar, som samhället härvid borde beträda.

Men därom torde dock i stort sett enighet råda, att det allmännas hjälp mäste

betraktas såsom positivt värdefull, i den mån denna ginge ut på att bereda ungdomen

ökad möjlighet att få syssla med något nyttigt under de betydelsetulla

år, då denna ungdom normalt borde förskaffa sig den yrkesutbildning, med

stöd varav den sedan hade att söka taga sig fram i livet. o .

Enligt arbetslöshetskommissionens förmenande mötte det stora svårigheter

att anvisa en utväg, som med beaktande av förhärskande olika, synpunkter pa

ungdomsarbetslöshetens problem tillfredsställande löste den föreliggande iragan.

Men då staten enligt kommissionens nyss uttalade uppfattning icke borde

visa ifrån sig den allvarligt menade vädjan, som riktats till statsmakterna örn

ett behjärtande av de ungas förhoppningar örn samhällsåtgärder, ägnade att

göra den arbetslösa ungdomen bättre skickad att möta kampen för tillvaron,

ansåge kommissionen för sin del, att staten borde överväga vad sorn kunde

inom rimlighetens gränser åtgöras. Att söka utöka möjligheterna för ungdomens

yrkesutbildning vore enligt kommissionens mening härvid av grundläggande

betydelse. En mera djupgående undersökning av den nuvarande

ungdomsarbetslösheten skulle nämligen helt visst bringa i dagen, att nuets

svårigheter särskilt för ungdomen pa industriorterna berodde på att en stor

del av dessa ungdomar icke förskaffat sig några som helst insikter eller färdigheter

i något visst yrke. Till följd härav hade de kommit att med betydande

kontingenter ingå i den nu stora armén av arbetslösa grov- och diversearbetare.

Ytterst syntes läget för dem bottna i den under krigsåren

uppvuxna ungdomens obenägenhet för att under den ^då ^rådande starka efterfrågan

på oskolad arbetskraft underkasta sig en mångårig yrkesutbildnings

mödor. Så mycket angelägnare syntes det då vara, att samhället uppmuntrade

det nu uppväxande släktet till att genom yrkesutbildning på olika, linjer

tillägna sig de kunskaper, som ungdomen måste vara i besittning a,v för att

kunna slå sig fram i den alltmer skärpta tävlingskampen örn arbetstillfällena^.

Men en sådan yrkesutbildning borde skänkas ungdomen både i stad och pa

land, vilket i sin tur syntes kräva, att den nuvarande yrkesundervisningen

utbyggdes på lämpligt sätt. Det kunde nämligen icke vara riktigt och rätt
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

vist, att en dylik utbildning skulle huvudsakligen bliva förbehållen ungdomen

i staderna. Den erforderliga undervisningen borde också kunna ordnas så,

att aven landsbygdens ungdom sattes i tillfälle att erhålla förbättrade startmöjligheter

ut i livet.

. Kommissionen förmodade nämligen, att det icke skulle vara uteslutet att

i viss man redan mom ramen av de möjligheter, gällande skolformer erbjöde,

\ av1va^.tan en effektivare organisation av hela yrkesutbildningen i

vart land, lora denna fråga ett stycke framåt. Men härutöver erfordrades

säkerligen också, att man omedelbart trädde in för åtgärder, som kunde stim

ille ra den sysslolösa ungdomen till bevistandet av kortare kurser, vare sig

med huvudsaklig kulturell tendens såsom i folkhögskolan eller med övervägande

praktisk läggning såsom i de lägre lantbruksskolorna. Skulle det för

övrigt visa sig möjligt att med dessa senare såsom mellanled binda ett allt

större antal av det uppväxande släktet vid intresse för jordbruket och dess förnallanaen,

vöre även detta förvisso tacknämligt.

Men även den ungdom som vöre utrustad med goda fackinsikter och villig

arbetshåg, kunde bliva dömd till fortsatt overksamhet, örn den icke bjödes

möjlighet att vinna placering i produktivt arbete. Till underlättande av gynnsammare

iorhalmnden härutinnan syntes det vara av synnerlig betydelse, att

staten genomförde en förbättring av den offentliga förmedlingen av ungdomlig

arbetskraft. En rationellt lagd och effektivt genomförd yrkesutbildning

i görligaste man anpassad efter arbetsmarknadens olika möjligheter, kompletterad

med en tor bättrad arbetsförmedling för unga personer över 18 år, syntes,

såvitt kommissionen kunde finna, vara den väg, på vilken för närvarande de

basta resultaten kunde enias för att förhjälpa den arbetslösa ungdomen till

Socialstyrelsen har i sitt yttrande, efter erinran att ungdomsarbetslösheten

sedan ganska länge utgjort ett aktuellt socialt problem, som varit föremål

for stor uppmärksamhet, till en början framhållit, att de arbetslösa, örn vilka

det här vore fråga, med hänsyn till åldern kunde uppdelas i två grupper, den

ena omfattande ungdom från 14 till 18 år och den andra omfattande ungdom

från 18 till högst 25 år. Vad anginge den förstnämnda gruppen syntes arbetslösheten

inom densamma visa åtminstone viss tendens till minskning, medan

däremot arbetslösheten inom den senare gruppen syntes vara stadd i ökning.

Under framkallande att ungdomsarbetslösheten givetvis i väsentlig mån

hade sin grund i samma omständigheter som arbetslöshet i allmänhet, har

styrelsen härefter angående vissa speciella orsaker till arbetslösheten hos ungdom

över 18 år anfört följande.

Ungdomen hade, där den överhuvud erhållit utbildning, vid 18 års ålder

i regel ej natt en vuxens fulla yrkesskicklighet, mognad och användbarhet.

a den emellertid i stor utsträckning — enligt kollektivavtal — i avlöningshanse.

ende skulle, likställas med fullt yrkesskicklig vuxen arbetskraft men ej

vöre i stand att i samma mån göra skäl för denna lön, bleve följden lätt, att

den stöttes ut i konkurrensen om arbetstillfällena.

Kollektivavtalen stipulerade också ofta, att de äldre vid såväl indragning

av arbetskraft som vid utökning, skulle äga företräde till erhållande av arbete.

Denna princip, som självfallet förestavats av humanitär omsorg örn de

aldre, som merendels vore familjeförsörjare, vore uppenbarligen av beskaffenhet

att menligt återverka på nu ifrågavarande yngre åldersklassers utkomstmöjligheter.

Det avbrott, som fullgörandet av värnplikten medförde i anställningen, syn
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

25

tes i en del fall minska utsikterna för den unge mannen att erhålla anställning

jämväl under tiden nä mia, st före och efter denna tjänstgöring.

Den vanligaste orsaken till här ifrågavarande arbetslöshet vore emellertid

det förhållandet, att gossar och flickor efter slutad skolgång i stor utsträckning

erhölle lättare sp ringsysslor, från vilka de ofta avskedades vid uppnådda

18 år, då de sedan i brist på erforderlig yrkesutbildning hade svårt att upptaga

konkurrensen örn arbetstillfällena.

Socialstyrelsen framhåller härefter, att vid motarbetande av ungdomsarbetslösheten

arbetsförmedlingens medverkan vore av den största betydelse, och

har styrelsen i detta sammanhang erinrat örn det förslag, som av 1926 års

arbetslöshetssakkunniga framlagts i syfte att förstärka den offentliga arbetsförmedlingens

organisation. Enligt styrelsen vore en dylik förstärkning önskvärd,

men syntes frågan härom med hänsyn till dess samband med andra under

utredning varande frågor angående arbetslösheten icke för närvarande kunna

upptagas till behandling.

Vad speciellt angår arbetsförmedling för ungdom under 18 år har styrelsen

vidare framhållit, att en sådan för närvarande vore under utbyggnad

och att särskild ungdomsförmedling vore anordnad i Stockholm, Göteborg och

Malmö samt vid Östergötlands läns arbetsförmedlingsanstalt, varförutom inrättandet

av dylik förmedling planerades i flera andra orter.

Styrelsen har slutligen såsom sin mening uttalat, att man snart syntes böra

till övervägande upptaga frågan, huruvida icke arbetsförmedlingsanstaltema

borde utrustas med mera utvecklade och förfinade hjälpmedel än dem, som

nu stöde till buds, för fyllande av sina individuellt inriktade uppgifter, särskilt

i vad rörde ungdomens yrkesrådgivning.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att från och med budgetåret

1928/1929 och hittills ett belopp av högst 10,000 kronor av det allmänna arbetsförmedlingsanslaget

fått utgå till bestridande av kostnaderna för särskilda

anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt

ungdom. För innevarande budgetår hava bidrag till ändamålet beviljats

arbetsförmedlingarna i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Trälleberg

samt i Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län. Innevarande års riksdag har nu beslutit upphäva beloppets maximering.

Beslutet är motiverat med att, då ungdomsförmedlingen vore under

uppbyggnad och strävanden gjordes på åtskilliga håll att nå fram till positiva

åtgärder i denna viktiga fråga samt det icke kunde anses rimligt, att eventuellt

uppnåeliga resultat skulle kunna äventyras genom brist på medel, starka skäl

talade för, att maximeringen av bidraget upphävdes.

Jag torde även, innan jag ingår på behandlingen av själva anslagsfrågan,

få redogöra för ett av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 13 mars 1931

gjort uttalande angående reservarbetenas värde för de i arbetena anställda och

för i samband därmed framlagda upplysningar örn relationen mellan arbetsförtjänster

och administrationskostnader.

Till närmare belysning av dessa båda spörsmål har kommissionen till en

början meddelat följande tablå.

Uttalande

angående

reserv
arbeten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1925

Vi-30

/e 1926

Per

arb.-dag

*

Per

arb.-dag

%

Kr.

Kr.

Central förvaltning:

Avlöningar och arvoden...............

0:37

5.3

0:24

4.2

Kontorsomkostnader.................

0:10

1.4

0:06

1.0

Resor, vilka ej kunna fördelas............

0: 04

0.6

0: 01

0.2

Diverse kostnader..................

0:03

0.4

0:01

0.2

Samma centrala kostnader

0: 54

7.7

0: 82

5.6

Stakningskostnader för nya arbeten..........

—

—

—

—

Arbetsplatsernas kostnader:

Arbetslöner, effektiva................

4: 13

59.0

3: 93

67.8

> , ineffektiva...............

0: 14

2.0

0: 06

1.0

> , specialarbetare .............

0: 14

2.0

0: 06

l.i

Samma löner

4:41

63.0

4:05

69.9

Proviantkostnader..................

0:29

4.2

0:26

4.3

Ortstillägg.....................

0: 33

4.7

0:30

5.1

Olycksfall.....................

0: 14

2.1

0: 13

2.3

Arbetarnas resor..................

0: 18

2.5

0: 13

2.4

Förläggningskostnader................

0: 21

3.0

0: 14

2.4

Samma övriga utgifter för arbetarna

v 1: 15

16.5

0: 95

16.5

Samma löner och övriga utgifter för arbetarna

5: 56

79.5

5: 00

86.4

Ledningskostnader:

Avlöningar (netto)*).................

0: 14

2.1

0: 09

1.6

Resor.......................

0:08

1.0

0: 05

0.8

Förmåns- och lagbaspengar.............

0:08

1.2

0: 08

1.3

Arbetsplatsernas ledningskostnader

0: 30

4.3

0: 22

3.7

Materialkostnader:

Materialier.....................

0:27

3.9

0:20

3.3

Transportkostnader.................

0:23

3.2

0:03

0.5

Skadeersättningar..................

0: 03

0.4

—

—

Kontorsomkostnader.................

0: 02

0.3

0:01

0.2

Diverse kostnader ..................

0:05

0.7

0: 02

0.3

Stakn.-kostn. o. kontrollarvoden...........

—

—

—

—

Arbetsplatsernas kostnadssumma

6:46

92.3

5:48

94.4

Summa centralförvaltn. och arbetsplatser

7:00

100. o

5: 80

100. o

Ersättningar för utfört arbete och ortstillägg.....

0:66

9.2

0: 56

9.8

Nettokostnad

6:35

90.8

5: 24

90.2

*) d. v. s. efter avdrag av arbetsgivarnes bidrag, som

uppgått till....................

0:29

4.2

0: 22

3.8

Kommissionen har härefter anfört följande.

Tablån innehölle specificerade uppgifter örn de olika huvudposter, på vilka totalkostnaderna

fördelade sig. Intresset knöte sig härvid i första hand till uppgifterna

örn de samlade förmåner, arbetarna kunnat utvinna av sin anställning

vid de statliga reservarbetena. Till en början erinrades härvid om att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

27

1928/1929

1927/1928

1926/1927

arb.-dag

arb.-dag

arb.-dag

de i tablån redovisade lönerna vore genomsnittssiffror, och att följaktligen både

högre och lägre löner faktiskt intjänats. Under hela den tid, åren 1925—-1930,

som redogörelsen omfattade, hade medelinkomsten aldrig understigit 4 kronor

men väl i bästa fall, såsom under budgetåret 1929/1930, stigit till 4 kronor 63

öre. Lägsta inkomsten noterades för första halvåret 1926 med 4 kronor 5 öre

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Arletslös
hetsutred
ningen.

och för budgetåret 1926/1927 med 4 kronor 8 öre. Denna variation i fråga om

löneinkomsten hade sin förklaring i en serie av olika faktorer, såsom arbetsstyrkans

växlande storlek och sammansättning, de klimatiska förhållandena

särskilt under vinterhalvåret, arbetsplatsernas förläggande till områden med

låga löner eller platser med jämförelsevis hög grovarbetarelön o. s. v.

Arbetarna åtnjöte emellertid icke blott kontant lön utan även vissa andra

förmåner av social natur, vilka — såsom tablån utvisade — åsamkat

staten ganska betydande kostnader. Hit vore exempelvis att räkna arbetarnas

fria resor, förmånen av fri bostad och servis i viss omfattning, kostnader för

sjuk- och läkarvård, ortstillägg till vissa familjeförsörjare o. s. v. Den sammanlagda

kostnaden för dessa ändamål varierade givetvis, och den hade under

de senaste åren nedgått per arbetsdag räknat. Den högsta siffran vore att

anteckna för år 1925, då dessa utgifter drogo en kostnad per man och dag av

1 krona 15 öre, och den lägsta siffran för budgetåret 1927/1928, då siffran var

69 öre.

Lades statens kostnader för arbetslöner och övriga utgifter för arbetarna tillhopa,

erhölles ett uttryck för det sammanlagda värdet av arbetarnas förmåner

under anställningen vid statliga reservarbeten. Totalförmånernas summa visade

sig härvid hava varit störst under år 1925, då denna uppgick till 5 kronor

56 öre per man och dag och lägst under budgetåret 1926/1927, då beloppet sjönk

till 4 kronor 99 öre. Ortstillägg komme som bekant endast i fråga för familjeförsörjare.

Örn dettas genomsnittsvärde under här berörda period — ungefär

25 öre per dag och familjeförsörjare — avdroges, visade det sig, att arbetarnas

genomsnittliga förmån av anställning vid statligt reservarbete under denna

period likväl håilit sig vid omkring 5 kronor per man och dag.

Sammanlagt hade arbetslöner och övriga utgifter för arbetarna krävt mellan

70 och 80 % av de statliga reservarbetenas totalkostnader. Sin största anpart

av totalkostnaderna, 86.4 %, hade arbetarna erhållit under förra hälften av år

1926, medan den lägsta siffran, 69.8 %, hänförde sig till budgetåret 1928/1929.

Kommissionens kostnader för reservarbetenas förvaltning belöpte sig på sådana,

som härvid utgingo till den centrala ledningen av arbetena och till arbetsplatsernas

ledning. Huru dessa kostnader fördelat sig per arbetsdag under

åren 1925—1930 framginge jämväl av tablån, enligt vilken kostnaderna i fråga

per dag med undantag för budgetåren 1928—1930 legat under 1 krona eller närmare

besett utgjort lägst 54 öre, högst 1 krona 11 öre per dag, motsvarande

högst 14.9 % och lägst 9.3 % av reservarbetenas kostnader per arbetsdag.

Enligt arbetslöshetskommissionens förmenande berättigade de sålunda framlagda

siffrorna till det uttalandet, att den anpart av kostnaderna för de statliga

reservarbetena, som fallit på dessas skötsel, i stort sett icke varit större

än motsvarande kostnader på den öppna arbetsmarknaden beträffande företag

av liknande beskaffenhet, och att reservarbetarna följaktligen kommit i åtnjutande

av sa stor del av för ändamålet anslagna medel, som det överhuvud

taget varit möjligt att bereda dem vid upprätthållandet av ett system av reservarbeten,

i vilkas kostnader måste ingå sådana av social natur och i viss utsträckning

även andra utgifter, som ej behövde tagas i beräkning vid utförandet

av likartade arbeten på den öppna arbetsmarknaden.

Vid den preliminära behandlingen av ifrågavarande ärende i årets statsverksproposition

erinrade jag, bland annat, om den s. k. ari et slö shet sutredningen,

som har till uppdrag att inkomma med utredning rörande arbetslöshetens

karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande. Jag framhöll därvid,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201.

29

att utredningen meddelat, att första delen av dess betänkande inom kort komme

att föreligga tryckfärdig.

I anslutning till detta uttalande får jag nu förmäla, att arbetslöshetsutredningens

arbete fortskridit så långt, att nästan hela första delen av betänkandet,

vilken del berör arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker, föreligger i

korrektur, varav jag erhållit del. Betänkandets första del kommer att bestå av

fem avdelningar; korrekturet omfattar, så gott som fullständigt, de fyra första

av dessa avdelningar. Beträffande den femte avdelningen framgår av en

innehållsöversikt, som jämväl överlämnats till mig, vilka frågor, som komma

att beröras däri. Jag torde här få i korthet lämna en redogörelse för innehållet

i sagda del av betänkandet.

I första avdelningen beröres arbetslösheten i Sverige till år 1920. Materialet

är fördelat på tre kapitel. I det första behandlas arbetslösheten under 1800- talet och fram till år 1914, i det andra arbetslösheten åren 1914—1920 och i

det tredje arbetslöshetsbegreppets förskjutningar.

Andra avdelningen behandlar arbetslösheten i Sverige från år 1920. I ett

särskilt kapitel redogöres därvid för arbetslöshetens omfattning, medan i ett

annat kapitel uppgifter lämnas angående arbetslösheten inom olika kön, åldrar

och yrken.

I tredje avdelningen behandlas det svenska näringslivet och dess förändringar

efter år 1920. Avdelningens sex kapitel beröra dels förändringar i nationalinkomst,

kapitalbildning och penningväsen, dels löneutvecklingen, dels förändringar

i näringslivets inriktning, produktivitet och behov av arbetskraft, dels

utrikeshandelns utveckling, dels förändringar i den offentliga hushållningen

sedan tiden före kriget, dels ock förändringar i folkmängd och tillgång på arbetskraft.

Den svenska arbetsmarknaden och dess förändringar efter år 1920''belysas i

fjärde avdelningen. Redogörelser lämnas härvid, fördelade på fem kapitel,

för arbetsmarknadens storlek och sammansättning, konjunkturernas inverkan på

arbetsmarknaden, säsongerna på arbetsmarknaden, omflyttningssiffror. samt

rörlighets- och tröghetsfaktörer på arbetsmarknaden och deras förändringar.

Femte avdelningen slutligen, som jag ej haft tillgänglig i korrektur, ^ skall

beröra orsaker till arbetslösheten i Sverige med särskild hänsyn till förhållandena

efter år 1920. I fem särskilda kapitel skola behandlas arbetslöshetens begrepp

och former, dess variationer under inflytande av företagandets och penningvärdets

förändringar, av tillfälliga förändringar i efterfrågan på arbetskraft

eller av tillfälliga förändringar i utbudet på arbetskraft. Ett sjätte till

avdelningen hörande kapitel skall innehålla översikt av arbetslöshetssituationen

i Sverige åren 1920—1929.

Jag torde även böra före anslagsfrågans behandling omnämna ett av årets

riksdag fattat beslut, som är av betydelse i förevarande sammanhang. Med

anledning av väckta motioner har riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhållit

örn skyndsamt övervägande av möjligheterna att såsom reservarbete genom

statens arbetslöshetskommissions försorg igångsätta anläggningen av en

inomskärs farled Ramsvikskilen—Ålstenshamn.

På grund av riksdagens beslut har utredning i det avseende, som riksdagen

påkallat, omedelbart igångsatts.

Vid min förberedande anmälan till årets statsverksproposition av förevarande

ärende (femte huvudtiteln, punkten 8) omförmälde jag, att statens ar
-

Farled

Ramsvikskilen—Ålstenshamn.

Statsverkspropositionen

1931.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

betslöshetskommission i skrivelse den 28 november 1930 gjort framställning

örn anslag för budgetåret 1931/1932 till bekämpande av arbetslösheten. I

denna skrivelse uppskattade kommissionen det belopp, som skulle erfordras för

hjälpverksamheten under nästa budgetår, till minst 7,000,000 kronor.

I fortsättningen av mitt anförande till statsverkspropositionen erinrade jag,

att vid behandlingen de senaste budgetåren av frågan örn formerna för den

statliga verksamheten till arbetslöshetens bekämpande såsom skäl för att

denna verksamhet tills vidare borde fortsättas i hittillsvarande former, bland

annat, hänvisats till att utredning i ämnet påginge dels hos den s. k. arbetslöshetsutredningen,

som hade till uppdrag att inkomma med utredning rörande

arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande, dels

också hos socialstyrelsen, som anbefallts att i vissa hänseenden verkställa

kompletterande utredning till det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivna

betänkandet i arbetslöshetsförsäkringsfrågan. Samma skäl för att nu

icke företaga en omläggning förelåge alltjämt. Vad särskilt anginge arbetslöshetsutredningens

arbete framhöll jag, att utredningen meddelat, att förstadelen

av dess betänkande, innehållande redogörelse för arbetslöshetens orsaker,

inom kort komme att föreligga tryckfärdig. Det kunde då icke gärna ifrågasättas,

att icke denna redogörelse skulle avvaktas, innan ståndpunkt toges

i frågan.

På grund härav liksom även av andra skäl, vilka jag torde få tillfälle att

i senare sammanhang utveckla, hade man enligt min mening att räkna med

att statens verksamhet till bekämpande av arbetslösheten komme att även under

nästa budgetår bedrivas efter i huvudsak samma grunder som hittills.

Vad beträffade det anslagsbelopp, som under denna förutsättning erfordrades

för nämnda tid, syntes det icke vara lämpligt att redan vid tiden för statsverkspropositionens

avlåtande träffa slutligt avgörande. På sätt som ägt rum

de senaste fem åren syntes man nämligen före avlåtandet av förslag i ämnet

till riksdagen böra så långt som möjligt avvakta utvecklingen på arbetsmarknaden.

Särskilt i år, då större ovisshet än vanligt i betydelsefulla avseenden

vore rådande angående denna utveckling, vore ett dylikt avvaktande

att tillråda. Jag anhöll därför, att med framläggande av definitivt förslag

i ämnet måtte få tills vidare anstå. Vid den tidpunkt, då jag sålunda hade

att återkomma till ämnet, syntes det bland annat bliva anledning att närmare

ingå på de särskilda punkterna av det föreliggande problemet.

I fråga örn det anslagsbehov, som borde beräknas för nästa budgetår, framhöll

jag i statsverkspropositionen, att det redan då vore uppenbart, att en högst

avsevärd höjning av anslagsbeloppet skulle bliva nödvändig, detta beroende

ej blott på den väntade ökningen i arbetslösheten utan även därpå att någon

motsvarighet till de reservationer, som under de sista åren undan för undan

bidragit till att de nybeviljade anslagsbeloppen kunnat hållas nere, nu icke

komme att finnas. Jag tilläde också, att jag — utan att ännu hava kunnat

intaga definitiv ståndpunkt till frågan ■— ansett mig icke böra förorda en

lägre uppskattning, än arbetslöshetskommissionen föreslagit. Kommissionens

kalkyler byggde på att man för nästa budgetår borde. räkna med en arbetslöshet

av ungefär samma omfattning som den, vilken dittills uppstått och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

31

antogs komma att uppstå under löpande budgetperiod. Med de erfarenheter,

som dittills gjorts, syntes försiktigheten bjuda, att man icke utginge från gynnsammare

förutsättningar. Större möjlighet att bedöma anslagsbehovet komme

givetvis att finnas vid den tidpunkt, då definitivt förslag i frågan senast borde

framläggas.

På min hemställan beräknades, såsom förut angivits, i riksstaten ett anslag

å 7,000,000 kronor till bekämpande av arbetslösheten för nästa budgetår.

Statens arbetslöshetskommission har sedermera i en den 18 mars 1931 inkommen

skrivelse lämnat vissa uppgifter till komplettering av en del i kommissionens

förenämnda skrivelse den 28 november 1930 meddelade siffror och

beräkningar. Till dessa uppgifter har kommissionen fogat några erinringar

beträffande kommissionens uppfattning rörande arbetsmarknadens utveckling.

Jag torde nu i ett sammanhang få lämna en redogörelse för de av kommissionen

i skrivelserna den 28 november 1930 och den 18 mars 1931 lämnade

uppgifterna, i vad dessa beröra arbetsmarknadens utveckling och läge.

Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetens omfattning

har kommissionen meddelat de uppgifter, som återgivas i följande tre

tabeller utvisande, den första antalet ansökningar örn arbete på 100 lediga platser

vid den offentliga arbetsförmedlingen, den andra det procentuella antalet

arbetslösa bland de till fackföreningarna anslutna arbetarna och den tredje antalet

anmälda hjälpsökande arbetslösa.

Antal ansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen.

Månad

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

Januari..........

296

273

293

279

241

241

222

Februari..........

256

247

258

260

215

211

Mars............

207

191

208

201

174

171

April...........

166

163

171

165

150

140

Maj.......... • •

157

162

168

146

131

129

Juni............

159

166

161

157

135

127

Juli............

162

161

150

167

137

140

Augusti..........

156

151

148

160

135

144

September.........

154

158

143

142

127

146

Oktober..........

172

186

170

156

148

175

November.........

246

273

242

230

202

254

December.........

226

268

243

220

203

238

Fackföreningarnas arbetslöshet i % av medlemsantalet.

Månad''

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

Januari..........

14.8

15.7

16.3

14.3

14.8

13.9

Februari..........

13.6

14.8

15.6

13.3

14.6

13.2

Mars...........

12.8

14.7

14.1

13.2

13.7

12.3

April...........

10.0

12.3

12.3

11.7

11.4

10.8

Maj............

8.2

9.9

9.9

8.2

7.7

8.0

Juni............

8.2

9.6

9.4

7.6

6.8

8.0

Juli............

7.6

8.6

8.3

7.4

6.3

8.0

Augusti..........

7.7

8.3

7.9

6.9

6.1

8.1

September.........

8.6

9.1

8.4

7.8

6.7

9.6

Oktober..........

10.1

11.4

10.4

9.0

8.7

12.2

November.........

11.8

13.0

12.8

10.9

10.1

15.3

December.........

19.5

19.1

18.6

17.8

16.3

22.6

Arbetslöshetskommissionen

angående

medelsbehovet

m. m.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

Antalet hjälpsökande arbetslösa.

M å

n a

d

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

Januari . .

20 600

22 700

27 400

26 650

18 500

16 650

40 250

Februari . .

21600

22 300

25 400

26 300

17 700

15 400

42 000

Mars . . .

18 600

20 500

22 400

£4 600

15 700

13 600

April . . .

14 800

16 600

22 200

19 600

12 250

11400

Maj ... .

12100

13 900

18 100

14100

8 450

9 000

Juni ....

10 300

11 750

15 200

11150

5 850

6 650

Juli ....

9 400

10 850

12 200

9500

5 050

5 800

Augusti . .

9 450

11200

12 700

9 850

4 850

6 300

September .

10150

12 000

12 900

10 000

5050

8 600

Oktober . .

13 150

15 500

16 450

12 950

7 300

14 600

November .

18 000

20 050

21 400

16 450

9 800

24 800

December .

20 300

24 700

24 200

18 700

12 050

31900

Antalet hjälpsökande arbetslösa för februari månad innevarande kalenderår

är endast preliminärt beräknat.

Vidare har kommissionen lämnat i följande tabell sammanförda uppgifter

rörande antalet hjälpta personer samt huru dessa fördela sig på de olika hjälpformema.

Till underlättande av jämförelsen hava i tabellen upptagits jämväl

siffrorna rörande antalet hjälpsökande arbetslösa, ehuru dessa siffror redan

återfinnas i den sist bär förut återgivna tabellen.

Tidpunkt

Antal

hjälp-

sökande

Antal sysselsatta i

Antal understödda

Hela an- talet ar- betslösa,

som erhål- lit hjälp

Antalet

hjälpta i

% av hela

antalet

arbetslösa

År

Sista

dagen i

månaden

statliga

reserv-

arbeten

statskom-

munala

reservar-

beten

kommu- nala re- servar- beten

med

stats-

bidrag

utan

stats-

bidrag

1925

jan.

20 600

1852

738

2 613

341

5 544

26.9

april

14 800

3 094

1076

2 496

—

348

7 014

47.4

juli

9 400

1839

548

1222

_

63

3 672

39.0

1926

okt.

13150

1699

367

884

_

123

3 073

23.4

jan.

22 700

3 433

598

2 204

—

2 033

8 268

36.4

april

16 600

3 836

1161

1841

4

388

7 230

43.5

juli

10 850

2101

363

1 200

_

64

3 728

34.3

1927

okt.

15 500

1991

251

1303

_

___

3915

25.2

jan.

27 400

3 646

1301

3126

199

2 015

10 287

37.5

april

22 200

3 499

1446

2 668

214

1060

8 887

40.0

juli

12 200

2 603

559

1 451

_

1305

5 918

48 5

1928

okt.

16 450

2 085

517

1317

29

2 006

5 954

36.1

jan.

26 650

4 320

1372

2 380

215

3 937

12 224

45.8

april

19 600

3 993

1192

1907

336

2 590

10 018

51.0

juli

9 500

1336

294

949

—

925

3 504

36.8

1929

okt.

12 950

1385

347

1035

—

693

3 460

26.7

jan.

18 500

3 539

953

2 037

130

2 084

8 743

47.2

april

12 250

2 865

1048

1352

188

1277

6 730

54.9

juli

5 050

1071

15

846

—

210

2142

42.4

1930

okt.

7 300

1129

46

535

_

288

1998

27.4

jan.

16 650

3 049

694

1702

214

2109

7 768

46.7

april

11400

2 641

630

1 123

273

1 398

6 065

53.3

juli

5 800

1580

32

646

—

563

2 821

48.4

1931

okt.

14 600

1935

39

1062

—

1108

4144

28.3

jan.

40 250

5 081

900

5 486

1383

4 498

17 348

43.1

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

33

Ytterligare har kommissionen meddelat en tabell rörande de anmälda arbetslösas

procentuella fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter. Tabellen

i fråga är av följande utseende.

Grupp

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

fehr.

juli

febr.

juli

febr.

juli

febr.

juli

fehr.

juli

fehr.

juli

jan.

Jordbruk och skogs- hushållning.

Jordbruk.....

3

2

3

4

3

2

4

2

3

1

2

2

4

Skogshushållning .

7

4

2

3

1

2

1

2

1

1

1

1

3

Industri och hant- verk.

Gruvdrift och malm- förädling ....

9

15

11

14

7

11

6

11

6

10

5

9

6

Jord-, sten- och glas- industri ....

5

5

4

7

8

3

3

3

3

4

3

3

8

Metall- och maskin- industri ....

14

13

9

9

9

10

7

8

6

7

6

6

7

Trävaruindustri . .

13

8

13

9

13

12

12

10

12

12

14

9

14

Byggnadsverksam- het ......

9

5

11

6

9

7

10

6

11

5

10

7

7

Övriga industrier .

4

6

5

5

5

6

5

5

6

6

6

7

8

Industri och hant- verk, ej spec. . .

4

4

2

3

3

3

3

4

2

3

3

2

2

Sjöfart och fiske .

3

6

3

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Handel och sam- färdsel m. m. . .

7

6

6

6

6

8

8

9

6

7

7

7

4

Arbete, ej hän för lig t

till annan grupp

(grovarbetare) . . .

22

26

31

33

35

35

40

39

43

43

42

46

36

Summa

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

Antal hjälpsökande

arbetslösa . . .

21600

9400

22300

10850

25400

12200

26300

9500

17700

5050

15400

5800

40250

I anslutning till de sålunda lämnade statistiska uppgifterna bär kommissionen

i skrivelsen den 28 november 1930 anfört följande.

De år, som följt sedan den egentliga deflationskrisen upphört och mera normala

förhållanden inträtt, hade icke vad arbetsmarknaden beträffade företett

ensartade drag i sin utveckling. Ännu under år 1925 hade läget ur arbetslöshetssynpunkt

ej varit alltför ogynnsamt, men mot slutet av år 1926 ådagalade

såväl uppgifterna om antalet ansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga

arbetsförmedlingen och fackföreningarnas redovisning av arbetslöshetens

omfattning inom deras klientel som också de till arbetslöshetskommissionen från

kommunerna ingångna rapporterna om de hjälpsökandes antal, att arbetsmarknaden

börjat ånyo försämras, särskilt för grovarbetama. Den redan under

krisåren besvärande arbetslösheten bland gruv- och malmförädlingsindustrins

arbetare hade också ytterligare accentuerats. Likaledes hade svårigheterna varit

i tillväxt för trävaruindustrins anställda, medan däremot läget förskjutits

i gynnsammare riktning för de i metall- och maskinindustrin samt inom

byggnadsverksamheten sysselsatta.

linder en stor del av år 1927 hade arbetsmarknaden visat ungefär samma ut
Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 177 käft. (Nr 201.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

seende som närmast föregående år, dock med en dragning mot ytterligare försämring

under den kallare årstiden. Kommissionen hade sålunda haft att —

med bortseende från några vintermånadssiffror under påföljande år —• under

flera månader i streck inregistrera de högsta arbetslöshetssiffrorna för perioden

1925—1929.

Redan med inträdet av vårsäsongen 1928 hade arbetslösheten börjat att ånyo

märkbart avtaga enligt vad som hade framgått av upplysningsmaterialet från

alla de offentliga organ, som hade haft att syssla med arbetsmarknadens problem.

Verkningarna av den begynnande industriella högkonjunkturen hade givit

efter hand allt starkare utslag även i socialstatistiken, och från senare hälften

av år 1929 kunde de mest fördelaktiga siffror noteras, som arbetsmarknaden

företett under perioden 1925—1929. Ilen under dessa år stegrade övervikten

av grovarbetare inom klientelet hade understrukit periodens karaktär av industriell

expansionsperiod.

Medan inträdet av en tryckande lågkonjunktur hade berett nästan alla storindustriellt

betonade länder utomordentliga svårigheter ända från senare hälften

av 1929, hade arbetsmarknaden i Sverige undgått att drabbas av motsvarande

rubbningar år 1929, och det hade i själva verket dröjt ända till mitten av år

1930, innan någon avmattning inom näringslivet givit sig mera tydligt till

känna. Då hade emellertid driftsnedläggningar och avskedanden av arbetare

börjat att genomföras inom några industrier, under det att man inom åtskilliga

andra beslutit inskränka driften och förkorta arbetstiden. Från och med

hösten 1930 hade tecknen på arbetsmarknadens försämring blivit än mer otvetydiga.

Läget den 30 september 1930 visade en avsevärd höjning för antalet

arbetssökande hos de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, och fackföreningarnas

septembersiffra vore den högsta för denna månad redovisade sedan år

1922. Antalet hjälpsökande för oktober månad 1930 hade i förhållande till

samma antal för september ökats med omkring 6,000 eller med ungefär 70 %

till inalles 14,611, vilket innebure en fördubbling av siffran vid motsvarande

tidpunkt 1929 (7,301).

Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna har kommissionen

i sin skrivelse den 28 november 1930 anfört:

Arbetstillgången inom gruv- och järnindustrin hade under år 1929 och början

av år 1930 varit relativt god men därefter försämrats, väsentligen till

följd av orsaker, som sammanhängde med dessa industriers beroende av den

internationella konjunkturutvecklingen.

Av övriga industrier, vilkas läge och arbetsförhållanden jämväl starkt

påverkats av exportmöjligheterna, finge trävaruindustrin anses vara ofördelaktigt

ställd på grund av prisfallet på sågade varor. Läget på arbetsmarknaden

på detta område hade under hela året — även om hänsyn toges till sommarens

högsäsong -—- varit tryckt och på sistone ytterligare försämrats till

följd av de driftsinskränkningar, som genomförts. Då beslut syntes hava på

vissa håll fattats örn inskränkning av 1931 års exportkvantitet av.trävaror, måste

ju detta även komma att inverka rubbande på denna industris arbetsmarknad

under nämnda år. I övre Norrland, där svårigheterna dittills hade varit

särskilt märkbara i fråga örn Seskarö i Nedertorneå socken, syntes arbetsbristen

bliva kännbar också under den närmaste framtiden.

I samband med läget inom trävaruindustrin kunde framhållas, att sulfitoch

sulfatmasseindustrins ställning jämväl blivit ofördelaktigare till följd av

försvårad avsättning och sjunkande priser. Verkningarna härav ur arbetsmarknadens

synpunkt hade dock ännu ej blivit så starkt kännbara men syntes med

all sannolikhet ej komma att utebliva.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

35

Av exportindustrierna borde även nämnas den mekaniska verkstadsindustrin,

vars arbetsmarknad visat tecken till försämring efter de föregående årens goda

konjunkturer. Dock syntes alltjämt god efterfrågan råda på yrkeskunniga

arbetare.

Förhållandena inom textilindustrin, som i 1929 års framställning hade betecknats

såsom otillfredsställande, hade visserligen icke under år 1930 utlöst

någon arbetslöshet av betydelse, men då utvecklingen inom nämnda industri på

grund av det starka prisfallet å textila råvaror och konjunkturerna å världsmarknaden

alltjämt finge anses såsom synnerligen oviss, syntes en viss arbetslöshet

inom denna näringsgren icke utesluten.

Inom övriga industrier samt inom handel och samfärdsel hade arbetsmarknaden

dittills ganska väl motstått trycket av de vikande konjunkturerna.

Arbetstillgången inom skogsbruket vore säsongbetonad i större utsträckning

än inom flertalet andra näringar. Ehuru virkesförsäljningen från statens skogar

vid skogsauktioner hösten 1930 haft en i stort sett normal omfattning, syntes

den för träförädlingsindustrin inträdda depressionen komma att medföra

inskränkningar i den stundande vinterns avverkningar.

Den långvariga depressionen inom jordbruket hade säkert i viss män medfört

knappare arbetstillgång inom näringen, i det att lantbrukarna sökt att så

mycket som möjligt begränsa användningen av mänsklig arbetskraft.

I avseende på gruppen grovarbetare i allmänhet gällde slutligen i ökad måtto

vad om densamma anförts i de framställningar, kommissionen under de föregående

åren avlåtit till Kungl. Majit i budgetfrågan. Av hela antalet av till

kommissionen rapporterade hjälpsökande arbetslösa hade nämligen grovarbetama

utgjort inemot hälften; den jämnt stigande kurvan visade, att deras procentuella

andel av det samlade klientelet ungefärligen fördubblats under den

period, tabellen omfattade. För oktober 1930 hade siffran gått ned till 38.4 %,

vilken sänkning syntes vara tillfällig och bero på den ovanligt starka ökningen

av arbetslösheten inom ett flertal yrken, som tidigare ej uppvisat en dylik

snabb och kraftig stegring.

I sin den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har kommissionen i sistberörda avseende

anfört följande.

Tungt vilade trycket alltjämt på den stora gruppen av grov- och diversearbetare,

bland vilka cirka 15,000 anmält sig vara i behov av det allmännas

hjälp.

Bland de yrkeskunniga arbetarna hade tydligen de till trävaruindustrin

hörande fortfarande att kämpa med stora svårigheter, och då framtidsutsikterna

tedde sig ovissa för denna industri, syntes staten även tills vidare bliva

nödsakad att bispringa denna grupp av industriarbetare.

Känt vore, att vissa inskränkningar genomförts eller vore avsedda att genomföras

inom trämas seindustrin. Verkningarna härav hade ännu icke framträtt

så markant i arbetslöshetskommissionens rapportstatistik, men då någon

förbättring i det allmänna läget för denna industri, särskilt vad anginge

sulfatmassetillverkningen, ännu ej givit sig tillkänna, och man fördenskull

knappast kunde räkna med att vidtagna produktionsinskränkningar skulle inom

närmare tid hävas, syntes alltså även inom denna industri bliva tillfinnandes

ett avsevärt överskott av arbetslösa, vilkas förhjälpande till arbete eller understöd

bleve en uppgift, som staten icke heller syntes kunna skjuta ifrån sig.

Direkt avhängig av de dåliga tiderna för trävaruindustrin i dess olika

branscher vore situationen inom skogshushållningen. De begränsade avverkningarna

hade särskilt inom Norrland samt i delar av Värmland och Dalarna

framkallat en arbetsbrist, som kännbart drabbat de olika grupper av

skogsarbetare, småbönder och med dem likställda, vilka tidigare örn åren kun
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

nät räkna nied anställning i skogarna såsom en någorlunda säker förvärvskälla.

Inom stenindustrin kunde ännu icke skönjas någon ljusning i det betryck,

under vilket denna näringsgren lider, och även här måste fördenskull räknas

med behov av fortsatta statliga hjälpåtgärder under den närmaste framtiden.

Läget inom metall- och maskinindustrin, som under ett par års tid och ända

tills helt nyligen varit synnerligen tillfredsställande, hade på senaste tiden påtagligen

försämrats, och då denna industri vore i hög grad känslig för svängningarna

i den allmänna industriella konjunkturen, örn vars framtida gestaltning

det icke vore möjligt att för dagen bilda sig någon bestämd uppfattning,

syntes man böra utgå från att staten skulle i fortsättningen nödgas lämna hjälp

i viss utsträckning även till de arbetslösa inom denna bransch.

Bland gruvornas folk rådde alltjämt en ganska omfattande arbetslöshet, och

då de arbetslösa i förevarande fall vore hemmahörande i kommuner, som endels

i tio år och därutöver åsamkats utomordentligt betungande kostnader

för hjälpåtgärder, förefunnes även här en kontingent arbetslösa, vilkas fortsatta

omhändertagande företrädesvis vid reservarbeten staten icke syntes kunna

undandraga sig.

Slutligen vore att omnämna att, de goda konjunkturerna inom byggnadsindustrin

till trots, en avsevärd örn också i viss mån säsopgbetonad arbetslöshet

syntes råda bland några grupper av byggnadsarbetare. Samma vore även förhållandet

inom handeln och samfärdseln.

Beträffande det nuvarande arbetslöshetsläget i allmänhet har kommissionen

i sin den 18 mars 1931 ingivna skrivelse framhållit följande.

I skrivelsen den 28 november 1930 hade kommissionen betonat, att då tillgängliga

uppgifter örn näringslivets läge gåve fog för antagandet, att situationen

på arbetsmarknaden komme att undergå en ytterligare försämring under

vintermånaderna.

Riktigheten av denna uppfattning hade också blivit av verkligheten bestyrkt.

Vad särskilt anginge de hjälpsökandes antal, hade detta icke varit

så stort sedan år 1923. Det ovanliga förhållandet hade vidare inträffat, att

antalet arbetslösa under februari 1931 — preliminärt cirka 42,000 — överskridit

årets januarisiffra, Något liknande hade hittills aldrig förekommit

under den tid, kommunerna upprätthållit mera regelbunden rapportering till

kommissionen, Man måste gå tillbaka ända till vintern 1921 för att finna en

motsvarande företeelse,

Till ytterligare belysande av det, nuvarande arbetslöshetsläget kunde anföras,

att februarisiffran för år 1931 vore i det närmaste dubbelt så stor som motsvarande

siffra för år 1925 och att antalet i år i februari anmälda hjälpsökande

vore icke långt ifrån tre gånger så stort som för ett år sedan. Det

syntes fördenskull påfallande, att den depression, som under en längre tid

satt sin prägel på den allmänna ekonomiska utvecklingen, under senare tiden

även gjort sig märkbar inom det svenska näringslivet och förstärkts av den

säsongmässiga avmattning, som alltid hörde vintern till. Att lågkonjunkturen

i vart fall icke generellt tryckt sin stämpel på det svenska näringslivet

bekräftades därav, att de hjälpsökandes antal ännu vore anmärkningsvärt ringa

bland arbetarna inom ett flertal viktigare näringsgrenar, och att jämväl arbetslöshetens

relativa stegring icke vore särskilt märklig bland åtskilliga yrkesgrupper.

Vad angår det för budgetåret 193111932 erforderliga beloppet har kommissionen

i skrivelsen den 28 november 1930 uttalat följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr gol
-

di

Huru länge och i vilken omfattning den försämring i läget, som under år

1930 givit sig tillkänna, komme att fortfara, vore för det dåvarande omöjligt

att uttala sig örn, men då nu en period av goda tider uppenbarligen

nått sin avslutning, syntes det i betraktande av den hittills städse återkommande

växlingen i konjunkturerna mellan goda och dåliga tider ej osannolikt,

att man hade att motse en period av mindre goda tider, även örn dessa möjligen

komme att mildras i skärpa under inflytande av internationellt verkande

faktorer av skilda slag. Kommissionen hade för den skull ansett sig

böra räkna med att kostnaderna för hjälpverksamheten under nästa budgetår

skulle bliva ungefär av samma storlek som under nu löpande period, i avrundat

tal dock ej lägre än 7,000,000 kronor. Enär någon besparing å innevarande

års anslag icke kunde beräknas uppkomma, måste hela sistnämnda

belopp nyanvisas.

I sin den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har arbetslöshetskommissionen emellertid

sedermera vidtagit betydande jämkning i beräkningen av medelsbehovet.

Kommissionen har i sistnämnda skrivelse med avseende å beräkningarna rörande

kostnaderna för den fortsatta statliga hjälpverksamheten för arbetslösa

till en början anfört, att bestämmande vid dess övervägande av dessa beräkningar

varit den uppfattning örn läget på arbetsmarknaden och örn dennas

närmaste framtidsutsikter, som kommissionen bildat sig. Lika litet nu som tillförene

vore det dock, anför kommissionen vidare i detta sammanhang, kommissionen

möjligt att i avsaknad av säkrare hållpunkter för ett bedömande

av konjunkturutvecklingens tendens framlägga någon tablå med ens approximativt

angivna kostnader för olika grenar av hjälpverksamheten, men då kommissionen

tidigare ansett sig kunna upprätta sina förslag med beaktande av

de faktiska utgifterna under den gångna delen av ett löpande budgetår och

med tillägg av de uppskattade utgifterna under den resterande delen av ett

och samma budgetår, och dessa beräkningar förut i allmänhet någorlunda hållit

streck, utginge kommissionen även denna gång från att en på enahanda

principer grundad finansplan skulle visa sig bliva i stort sett hållbar jämväl

med avseende på nästa budgetår.

I överensstämmelse härmed har kommissionen ansett, att de siffror, som

lämnades i kommissionens skrivelse den 2 mars 1931 beträffande kostnaderna

för nu löpande budgetår, skulle kunna utan egentliga ändringar läggas till

grund för beräkningen av medelsåtgången under nästa budgetår. I sistnämnda

skrivelse uppskattade kommissionen samtliga kostnader för hjälpverksamheten

under innevarande budgetår till 8,354,227 kronor. Kommissionen har

nu _ med hänsyn härtill — beräknat kostnaderna för sin verksamhet under

nästkommande budgetår till i runt tal 8,500,000 kronor. Häri skulle, enligt

kommissionen, vara inräknade de kostnader, som kunde komma att drabba kommissionen

såsom resultat av riksdagens beslut beträffande arbetet med den

planerade inomskärsfarleden Ramsvikskilen-—Ålstenshamn, i den mån kostnaderna

för detta arbete komme att belasta nästinstundande budgetår. Däremot

hade bortsetts från behovet av medelsreserv samt från medel, som behövde

disponeras för väglån.

Vidkommande behovet av medelsreserv har kommissionen emellertid anfört

följande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Beträffande frågan om en medelsreserv hade kommissionen i sin framställning

den 2 mars 1931 anfört några synpunkter, som kommissionen ansåge förtjänta

att bliva beaktade. I fråga örn beräkningen av dennas storlek syntes

i första hand avseende böra fästas vid, örn och i vilken utsträckning det

i rörelsen vid viss tidpunkt investerade (rörelse-)kapitalet inginge i medelsreservens

belopp. Då så skett i de hitintills gjorda medelsberäkningarna, syntes

man vid en beräkning av medelsbehovet för kommande budgetår böra i första

hand söka klarlägga, hur stort rörelsekapital, som vid ett stundande budgetårsskifte

kunde förmodas vara taget i anspråk. En sådan uppskattning

kunde givetvis endast bliva synnerligen approximativ; vid innevarande budgetårs

utgång syntes beloppet i fråga dock icke böra uppskattas till lägre

än 1,250,000 kronor, exklusive lån ur väglånefonden. Då kommissionen utginge

från att hela det belopp å 4 miljoner kronor, som Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att anvisa som förstärkning av anslaget beträffande detta

budgetårs kostnader för arbetslöshetens bekämpande, även komme att beviljas

och till fullo förbrukas, syntes försiktigheten bjuda, att man i det kommande

budgetårets stat icke inräknade de tillgångar, som vore investerade i rörelsen.

Då en medelsreserv å 1.5 miljoner kronor tidigare och vid en verksamhet av

mindre omfattning visat sig knapp, syntes densamma för nästa budgetår ej

kunna skäligen upptagas till lägre belopp än 1.5 miljoner kronor.

Vad angår den s. k. väglånefonden har kommissionen anfört:

Kommissionen _ satte i skrivelsen den 2 mars 1931 i fråga, huruvida icke

det belopp å 1 miljon kronor, som anvisats enligt brevet den 2 september 1921,

borde avdelas från disponibla medel. Kommissionen hade härvid tillåtit sig

att. erinra om att Kungl. Majit genom brev den 4 april 1924 på därom av kommissionen

i skrivelse den 11 mars 1924 gjord framställning medgivit, att vad

som av från denna fond förskotterade medel återbetalats eller komme att återbetalas,

finge av kommissionen användas till fullföljande av den verksamhet,

som av kommissionen i övrigt bedreves. Följande siffror vore ägnade att belysa

ifrågavarande spörsmål.

Sammanlagt hade från väglånefondens tillkomst utlämnats 18 lån å sammanlagt

1,376,289 kronor. Härutöver hade ytterligare några lån beviljats,

vilka sedermera dock icke utnyttjats. Kommissionens fordran för utlämnade

lån jämte upplupen ränta belöpte sig för närvarande till 168,991 kronor. Dessutom

hade under detta år beviljats tvenne lån å sammanlagt 96,000 kronor, varav

åtminstone 60,000 kronor torde bliva tagna i anspråk. Under förberedande

behandling läge härjämte två ansökningar om lån å sammanlagt närmare

200,000 kronor, och det förväntades, att ytterligare låneframställningar till

avsevärda belopp skulle inkomma under budgetårets lopp. Örn här anförda

siffror jämfördes med dem, som meddelades i kommissionens skrivelse den 11

mars 1924, nämligen att den ditintills utbetalade lånesumman uppgått till

933,695 kronor, framginge härav, att lånefonden under tiden efter 1924 blivit

i jämförelsevis liten utsträckning anlitad och först i år ånyo mera uppmärksammats.

Den förut ringa lånefrekvensen syntes sannolikt kunna tillskrivas den

omständigheten, att kommissionen vid utlämnandet av lånen betingat sig ränta

och endast i undantagsfall, beträffande vägdistrikt och kommuner med besvärande

ekonomisk ställning eller stor arbetslöshet, och under kortare tid medgivit

befrielse från räntas erläggande, respektive nedsättning av densamma.

Sålunda utgjorde räntesatsen under tidigare år 5 %, vilken senare nedsatts

till 4.5 %. För närvarande tillämpades en räntesats av 4 %.

Då kommissionen ville så långt det vore möjligt söka medverka till att arbetsföretag

komme till stånd å den öppna arbetsmarknaden genom lämnande av

lån, och då, såsom antyddes, ökade låneanspråk vore att emotse, syntes det

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

39

kommissionen lämpligt, att väglånefonden nu helt avdelades från disponibla

medel och redovisades separat.

I berörda, den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har kommissionen framlagt

förslag till finansplan för budgetåret 1931/1932. Detta förslag är av följande

utseende.

Kronor

Beräknade utgifter .....

8,500,000

Vid budgetårsskiftet berak-

nät rörelsekapital ....

1,250,000

Medelsreserv.......

1,500,000

Väglånefonden......

1,000,000

Kronor

Fordringar hos kommuner,

vägstyrelser m. fl. för ut''

förda arbeten m. m., beräknade

till .... 650,000

Inventarier . . . . 600,000 1,250,000

Lån ur väglånefonden, beräknade

till...... 500,000

Brist att täckas genom ny
anvisning.

...... 10,500,000

Summa kronor 12,250,000

Summa kronor 12,250,000

Under hänvisning till vad sålunda anförts har statens arbetslöshetskommission

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen utverka ett anslag å

10,500,000 kronor för upprätthållandet av arbetslöshetskommissionens verksamhet

under budgetåret 1931/1932.

Av de här återgivna sifferuppgifterna framgår, att arbetslösheten i riket

under de senaste månaderna beklagligtvis nått en mycket stor omfattning.

Större krav än på länge ställas därför på det allmännas åtgärder till minskande

av de menliga följderna av arbetslösheten. Den lämnade redogörelsen torde

hava visat, att det nuvarande systemet under den gångna vintern visat den

förmåga av elasticitet, som ansetts utgöra en av dess förtjänster. Av de förut

återgivna sifferuppgifterna framgår nämligen, att arbetslöshetskommissionen

varit i stånd att i takt med arbetslöshetens stegring öka antalet av i reservarbetena

anställda eller eljest hjälpta arbetare, så att detta antal procentuellt

hållit sig på ungefär samma nivå som under de senare åren, då arbetslösheten

varit av betydligt mindre omfattning. Härvid är dock att märka, att hjälpen

nu i icke oväsentlig utsträckning lämnats i form av kontantunderstöd. Såsom

jag förut tillkännagivit, har detta under nuvarande förhållanden enligt min

mening endast inneburit en riktig utveckling, i det att under särskilda förhållanden,

såsom vid mera tillfällig ökning av arbetslösheten å viss ort, det för

en tid kan vara lämpligt att lämna kontanta bidrag.

Såsom i det föregående erinrats, framhöll jag vid den preliminära behandlingen

i statsverkspropositionen av föreliggande spörsmål, att man enligt

min mening hade att räkna med att statens verksamhet till bekämpande av

arbetslösheten komme att även under nästa budgetår bedrivas efter i huvudsak

samma grunder som hittills. Någon anledning till ändring av denna uppfattning

har sedermera icke förekommit; emellertid vill jag redan här omförmäla,

att jag har för avsikt att senare i dag föreslå framläggande av proposition angående

anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 20].

I detta sammanhang: må framhålla-s, att enligt min uppfattning frågan örn

statens åtgärder i anledning av arbetslösheten inom kort bör upptagas till en

allsidig prövning, därvid bland annat det föreliggande sakkunnigbetänkandet

angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten bör bliva

föremål för övervägande. Ytterligare material för ärendets behandling torde

inom en nära framtid komma att föreligga i yttrande från socialstyrelsen i anledning

av den styrelsen anbefallda kompletterande utredningen till nämnda

betänkande samt i första delen av arbetslöshetsutredningens betänkande. Såsom

redan nämnts, har jag vid behandlingen av den nu förevarande frågan haft

del av korrektur till de största partierna av denna del ävensom en innehållsöversikt.

Inom kort torde sagda del av sistnämnda betänkande föreligga i tryck.

I det föregående har jag berört vissa av arbetslöshctsko-mmissioncn verkställda

utredningar rörande särskilda frågor, som sammanhänga med den under

nuvarande former bedrivna verksamheten för arbetslöshetens bekämpande.

Jag redogjorde därvid bland annat i korthet för ett av kommissionen den 16 april

1930 avgivet utlåtande och framhöll då, att i detta utlåtande redogjorts för en

del av representanter för landssekretariatet och vissa fackförbund framställda

yrkanden. I samband därmed framhöll jag, att vissa av dessa yrkanden vore

av sådan natur, att bifall till desamma skulle innebära omläggning av nuvarande

system, medan åter andra skulle kunna bifallas utan att därigenom systemet

rubbades. Beträffande vissa av dessa sist avsedda yrkanden hade också,

framhöll jag vidare, de i yrkandena framställda önskemålen genom åtgöranden

från kommissionens sida redan blivit uppfyllda, under det att på andra punkter

frågan ännu vore oavgjord. Som jag nyss yttrade, är det min avsikt att inom

kort till en allsidig prövning upptaga frågan örn statens åtgärder i anledning

av arbetslösheten. Med hänsyn till sålunda angivna förhållanden synes mig

anledning saknas att i förevarande sammanhang närmare ingå på de spörsmål,

som diskuteras i kommissionens nyssnämnda utlåtande.

Vad vidare angår arbetslöshetskommissionens förslag örn särskild understödsverksamhet

för viss‘a arbetslösa sjömän, vill jag framhålla, att jag för

min del finner en sådan understödsverksamhet böra under nu rådande, för sjömännen

särskilt bekymmersamma förhållanden komma till stånd. Hinder

torde därvid icke böra möta att under de förutsättningar kommissionen angivit

statsbidrag utgår jämväl till understöd åt arbetslösa sjömän, vilka frivilligt

lämnat sin senaste anställning. Vad angår förhöjt statsbidrag för

ifrågavarande verksamhet vill jag framhålla, att sådan förhöjning synes mig

stå i överensstämmelse med billighetens krav. Det måste nämligen anses rimligt,

att kommun, som anordnar en av särskilda skäl påkallad1 understödsverksamhet

för personer, vilka ej äro mantalsskrivna inom densamma, påyrkar, att

staten bidrager med högre belopp än i vanliga fall. Med hänsyn till de särskilda

förhållandena och då tiden för understödsverksamhetens bedrivande tills

vidare torde böra begränsas till den 30 april detta år, synes det vara lämpligt,

att kommissionen tillerkännes rätt att i varje särskilt fall bestämma det

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201.

41

förhöjda statsbidragets storlek, dock att detsamma ej får överstiga 75 % av

understödet. Beslut i nu berörda avseenden torde emellertid icke böra fattas

i förevarande sammanhang, utan torde jag senare i dag få underställa Kungl.

Majit spörsmålet till avgörande.

Vad angår den i det föregående berörda framställningen angående skogsöda

flottledsarbetare samt lantarbetare torde densamma med hänsyn till vad

arbetslösbetskommissionen anfört därom att dylika arbetare kommit i åtnjutande

av kontantunderstöd eller hänvisats till reservarbeten icke böra föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag vill i samband härmed framhålla, att motsvarande

spörsmål motionsvis underställts årets riksdag.

Beträffande den del av förevarande spörsmål, som avser ungdomsarbetslösheten,

är det tydligt, att denna arbetslöshet för närvarande är mycket omfattande.

Tidigare hysta förhoppningar att bättre förhållanden småningom skulle

inträda på detta område hava alltså hittills icke blivit infriade. Givet är, att

ungdomsarbetslösheten av flera olika skäl utgör ett mycket allvarligt problem,

som i särskild grad påkallar statsmakternas uppmärksamhet.

I fråga örn sådan ungdom, som icke fyllt 18 år, torde det därvidlag framför

allt gälla att åvägabringa förbättrad vägledning åt de unga vid deras yrkesval.

Sådan vägledning torde kunna lämnas genom skolan, men även genom arbetsförmedlingen.

I sistberörda hänseende vill jag framhålla att, sedan riksdagen

i år upphävt maximeringen av det bidrag från det allmänna arbetsförmedlingsanslaget,

som får utgå till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar

för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom,

möjligheterna till effektiv vägledning torde hava ökats. Det är att hoppas,

att dessa möjligheter utan dröjsmål skola utnyttjas.

Beträffande arbetslös ungdom, som befinner sig i åldern över 18 år, böra enligt

min uppfattning det allmännas strävanden närmast gå ut på att sådana

unga under sin nödtvungna ledighet erhålla en sysselsättning, som kan bliva

av betydelse för deras försörjningsmöjligheter i framtiden. Nuvarande avtalsförhållanden

på arbetsmarknaden torde nämligen göra det oundvikligt, att arbetsknappheten

i stor utsträckning går ut Över denna ungdom, som i avlöningshänseende

i stor omfattning likställes med fullt yrkesskicklig vuxen arbetskraft

men ej äger samma arbetskapacitet. Vad då angår arbetslöshetstidens

utnyttjande som utbildningstid, kan det icke ifrågakomma att här ingå på

de väckta spörsmålen, huruvida nuvarande stipendiebelopp vid folkhögskolor,

lantmannaskolor samt kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning

böra höjas. Jag vill emellertid erinra om att dessa spörsmål motionsvis underställts

innevarande riksdag men ännu icke föranlett något beslut. Skulle riksdagens!

beslut icke komma att innebära ökade möjligheter i utbildningshänseende

för arbetslös ungdom, är jag för min del beredd att verka för att saken

tages upp från annan utgångspunkt nästa år.

Vad som för närvarande torde kunna åtgöras, synes vara dels försök att

förmå kommunerna att med bistånd från arbetslöshetskommissionen i ökad omfattning

bedriva kursverksamhet för arbetslös ungdom, dels ock undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. lil käft. {Nr 201.) 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 201.

av möjligheterna att inom reservarbetenas ram anordna för ungdom och dess

utbildning mera lämpade arbeten än de sedvanliga. I intetdera hänseendet

påkallas emellertid ändrade direktiv eller eljest beslut från riksdagens sida.

För min del skall jag låta mig angeläget vara att i samråd med arbetslöshetskommissionen

söka befrämja saken.

I vad medicinalstyrelsen i förevarande sammanhang anfört angående kuratorsverksanihet

som förbindelselänk mellan sjukhus och arbetsförmedlingarna

kan jag i allt väsentligt instämma.

Vad härefter angår frågan örn storleken av det anslag sbelopp, som med nu

angivna utgångspunkter i fråga örn åtgärder till arbetslöshetens bekämpande

erfordras för nästa budgetår, anförde jag redan i statsverkspropositionen, att i

en tid av stigande arbetslöshet, sådan som den nuvarande, det naturligen vore

alldeles nödvändigt, att arbetslöshetskommissionens verksamhet kunde fortgå

i all önskvärd och ur olika synpunkter lämplig omfattning utan att hindras av

begränsad medelstillgång. Såväl i fråga örn reservarbeten som beträffande

lämnande av kontantunderstöd och hjälp i andra former bör kommissionen hava

möjlighet att lämna allt det bistånd, som med hänsyn till tillgången på arbetsmöjligheter

och andra omständigheter finnes skäligt. Därvidlag vill jag tilllägga,

att för den händelse den nuvarande stora arbetslösheten skulle komma

att utsträckas över en period av avsevärd längd, det måste vara önskvärt, att

procenttalet av dem, som erhålla bistånd från kommissionen eller på annat sätt,

kan ökas utöver den under de senare åren sedvanliga siffran. En dylik utvidgning

av verksamheten kommer tydligen i sin tur att medföra ökade kostnader.

Från dessa utgångspunkter finner jag det icke tillrådligt att uppskatta summan

av utgifterna under nästa budgetår till lägre belopp än det belopp av 8.5

miljoner kronor, varmed arbetslöshetskommissionen räknat. Beräkningen är

uppgjord på sedvanligt sätt på grundval av den senaste tidens erfarenheter, och

då man tyvärr icke vågar bestämt räkna med någon avsevärdare förbättring

på arbetsmarknaden, torde — i belysning tillika av vad jag nyss anfört rörande

önskvärdheten av hjälp åt ett procentuellt ökat antal arbetslösa — beloppet

snarast få anses beräknat i underkant; dock synes tillräcklig anledning

till höjning av detsamma icke föreligga. I likhet med kommissionen har jag

vid ifrågavarande uppskattning räknat med att det belopp, som för nästa

budgetår kan bliva erforderligt i händelse farleden Ramsvikskilen—Ålstenshamn

kommer till utförande, skall rymmas inom den av kommissionen beräknade

medelsåtgången.

Arbetslöshetskommissionen har emellertid ansett, att ytterligare 2 miljoner

kronor skulle behöva anvisas. Medan för närvarande räknats med omkring

1.5 miljoner kronor till täckande dels av inventarier och utestående fordringar,

dels av medelsreserv, motsvarande behovet av likvida tillgångar, och dels av

den så kallade väglånefonden, beräknar kommissionen nämligen nu på grund

av rörelsens förväntade utvidgning och med hänsyn till att någon reservation

icke förutses komma att finnas å innevarande budgetårs anslag, att förutom

det belopp, som svarar mot inventarier och fordringar m. m., bör beräk
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

43

lias en summa av 1.5 miljoner kronor till verklig medelsreserv. Därjämte borde

väglånefonden — 1,000,000 kronor — helt avskiljas från disponibla medel

och redovisas separat. Då vid detta budgetårs utgång beräknats vara utlämnade

lån ur väglånefonden till sammanlagt 500,000 kronor, skulle ytterligare

500,000 kronor erfordras till fonden.

Mot arbetslöshetskommissionens sålunda gjorda beräkningar har jag icke

annan erinran att framställa, än att det knappast synes erforderligt, att, i motsats

mot vad som tidigare ägt rum, belasta budgeten med ett så stort belopp

som 1.5 miljoner kronor till verklig medelsreserv. Därest sådan reserv — som

här är avsett — allenast omfattar det belopp, som behöves för att finnas tillgängligt

i likvida tillgångar, torde, såvitt nu kan bedömas, en nedsättning till

1 miljon kronor utan olägenhet kunna ske.

Med denna begränsning skulle det erforderliga anslaget kunna bestämmas

till (8.5 + 1.5) 10 miljoner kronor, ett belopp, som ändock med icke mindre än

3 miljoner kronor överstiger det av mig i statsverkspropositionen -—- i anslutning

till framställning från arbetslöshetskommissionen -— preliminärt beräknade

beloppet. Anledningen till beloppets ökning är uppenbarligen, att arbetslösheten

antagit dimensioner, som ännu vid statsverkspropositionens framläggande

icke ansågos behöva tagas i beräkning.

Vad särskilt angår den så kallade väglånefonden vill jag framhålla att,

såsom redan förut antytts, med densamma avses att underlätta vägbyggnader

i fria marknaden genom lån. Härigenom möjliggöres, att dessa vägbyggnader

komma till utförande tidigare än statsbidrag ur vederbörligt anslag kunna erhållas.

I sin ordning bidraga dessa vägbyggnadsarbeten -— vid vilka utgå avtalsenliga

löner — till arbetslöshetens motverkande. Denna verksamhetsform,

som under flera år prövats, synes mig ändamålsenlig, och jag förutsätter därför,

att låneverksamheten skall kunna även i framtiden få bedrivas. Arbetslöshetskommissionen

har nu hemställt, att väglånefonden skulle helt avdelas

från disponibla medel och redovisas separat. Då man synes hava att räkna med

att förevarande låneverksamhet kommer att bliva av stadigvarande beskaffenhet,

torde skäl föreligga att bifalla kommissionens nyssnämnda hemställan. Örn

riksdagen ej framställer erinran häremot, torde jag få underställa sistberörda

fråga Kungl. Maj:ts prövning, sedan riksdagen fattat beslut i anslagsfrågan.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet, kommer denne

att senare under riksdagens lopp framlägga förslag rörande sättet för anskaffande

av medel till täckande av den nu beräknade merkostnaden.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag

hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret

1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag

av .................................. kronor 10,000,000.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 201.

Med bifall till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

310880

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:301 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten. s. 11 i texten
  2. Rskr. 1931:223 Skrivelse till Konungen angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom m. m. s. 1 i texten
  3. SU 1931:151 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten