Sök i Ratio Lex

Angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet

1931-03-20 · 63 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:202, Angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202.

1

tfr 202.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet;

given Stockholms slott den 20 mars 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 20 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson, anför efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen

:

Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan örn anvisande av

anslag å riksstaten till oförutsedda utgifter erinrade chefen för finansdepartementet

örn riksdagens skrivelse den 11 juni 1930, nr 392, i vilken

skrivelse riksdagen anmält sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nr 255 angående anslag till bekämpande av arbetslösheten och tillika

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 178 haft. (Nr 202.) 569 si 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Inledning.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

hemställt om skyndsam utredning, huruvida och under vilka villkor ett

reservationsanslag kunde böra beviljas för att efter Kungl. Maj:ts beprövande

tagas i anspråk vid tillfällen av ökad arbetslöshet av mera betydande

omfattning. Efter anmälan tillika att i anledning av denna riksdagens hemställan

utredning verkställts genom inom socialdepartementet tillkallade utredningsmän,

anförde därvid nämnde departementschef att, ehuru det icke

vore möjligt att på dåvarande ståndpunkt fatta ställning till frågan, ett

anslag för ifrågavarande ändamål syntes böra preliminärt beräknas i budgetförslaget.

Anslaget syntes icke lämpligen böra uppföras under något av de

särskilda departementens huvudtitlar, utan borde detsamma inordnas under

den vid sidan av dessa stående titeln »Oförutsedda utgifter». Anslaget

syntes böra erhålla karaktären av reservationsanslag. Under åberopande av

det sålunda anförda hemställde chefen för finansdepartementet, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde

komma att avlåtas i ämnet, till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet

för budgetåret 1931/1932 beräkna ett reservationsanslag av 3 miljoner

kronor.

Sedan utredningsmännens förslag numera avgivits och däröver infordrade

yttranden inkommit, torde jag få ingå på närmare behandling av ifrågavarande

ärende.

I samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 255 angående anslag till

bekämpande av arbetslösheten behandlade 1930 års riksdag, bland annat,

två likalydande motioner (I: 108, II: 186), i vilka hemställts, att riksdagen

måtte för budgetåret 1930/1931 till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag

av 20 miljoner kronor att användas för utförande enligt i huvudsak

i motionerna angivna grunder av produktiva offentliga arbeten. Beträffande

de skäl, som anförts för dessa yrkanden, torde jag få hänvisa till

motionerna. I nyssnämnda skrivelse nr 392, i vilken riksdagen anmälde sitt

beslut i anledning av omförmälda proposition, yttrade riksdagen i nu förevarande

hänseende, bland annat, följande.

Arbetslöshetskommissionen hade uttalat den uppfattningen att, innan

pågående utredningar rörande arbetslöshetsförsäkring samt arbetslöshetens

orsaker och medlen för dess bekämpande avslutats eller eljest tvingande

skäl anförts för en ändring, nuvarande ordning för statliga åtgärder i anledning

av arbetslösheten icke borde kastas över ända. Denna uppfattning

syntes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas giltighet. I

enlighet därmed funne riksdagen motiverat, att ett anslag till arbetslöshetens

bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna gång

beviljades enligt oförändrade grunder. Emellertid kunde det tänkas, att ett

reservationsanslag till vissa allmänna arbeten ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande

för att tagas i anspråk i den mån påtaglig arbetslöshet antingen

generellt eller, t. ex. på grund av industriella sammanbrott, mera lokalt

uppstode; ett sådant anslag skulle kunna vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågornas

handläggning. Därigenom komme, åtminstone till viss del,

de offentliga arbetena att kunna mera smidigt anpassas efter konjunkturerna,

så att en större anpart av dessa arbeten igångsattes under depressionsperioder,

än eljest bleve fallet. Utredningen borde således omfatta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202. 3

frågan huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag

till utförande av därför lämpade arbeten borde vidtagas.

Under åberopande av dessa skäl gjorde riksdagen den hemställan, örn

vilken jag nyss erinrat.

Denna riksdagens hemställan upptogs till behandling i statsrådet den 26

september 1930, därvid jag till statsrådsprotokollet yttrade, bland annat,

följande.

Den av riksdagen begärda utredningen syntes nu böra igångsättas. Vid

densamma borde man i första hand undersöka de möjligheter, som funnes

att för det avsedda ändamålet under de närmaste åren anordna statliga arbeten

vid sidan av det normala arbetsprogrammet. Då det gällde att genom

anordnande av dylika arbeten tillgodose de av riksdagen avsedda önskemålen,

kunde tänkas flera olika vägar. Det syntes därför önskvärt, att därjämte

rörande sålunda föreliggande olika alternativ verkställdes en klarläggande

utredning av väsentligen teknisk natur. Utredningen borde följaktligen

avse att möjliggöra ett bedömande av innebörden och konsekvenserna

av olika anordningar. Utredningen borde så bedrivas, att resultatet

därav kunde föreligga senast den 15 januari 1931.

Med stöd av Kungl. Majrts på min hemställan nämnda den 26 september

givna bemyndigande tillkallade jag den 8 påföljande oktober såsom utredningsmän

generaldirektören G. Malm, överingenjören i järnvägsstyrelsen,

översten Hj. Fogelmarck, arbetschefen hos statens arbetslöshetskommission,

kaptenen G. Jonsson samt ordföranden i svenska grov- och fabriksarbetareförbundet

C. J. Söder.

Med skrivelse den 15 januari 1931 hava utredningsmännen överlämnat av

dem utarbetat betänkande med förslag angående arbetslöshetens motverkande

genom beredskapsarbeten (Statens offentliga utredningar 1931: 3) jämte en

översikt över av utredningsmännen från vissa verk och myndigheter införskaffade

uppgifter örn de arbeten inom respektive förvaltningsområden, som

kunde ifrågakomma såsom arbeten för avsett ändamål.

Innan jag ingår på redogörelse för utredningsmännens betänkande, torde

jag emellertid böra anmäla tre ärenden av närstående natur, till vilka Kungl.

Majit ännu icke fattat definitiv ståndpunkt.

Hedan 1912 års riksdag beslöt i skrivelse (nr 262) anhålla örn utredning

»huruvida och på vad sätt statens och kommunernas arbeten må utföras

enligt sådan planläggning, att arbete kan beredas största möjliga antal arbetare

under tider och perioder, då den privata företagsamheten inskränkes

och till följd därav större arbetslöshet uppstår». Av den i skrivelsen anförda

motiveringen framgick, att utredningen borde avse såväl möjligheten

att mildra säsongarbetslösheten genom systematiskt genomförda vinterarbeten

som möjligheten att motverka den av vikande konjunkturer föranledda krisarbetslösheten

genom att upprättade arbetsplaner uppskötes under avvaktan

på en förr eller senare inträffande lågkonjunktur.

Över denna riksdagsskrivelse inhämtades utlåtanden och yttranden från

vissa centrala statliga verk och myndigheter ävensom från samtliga länsstyrelser,

vilka senare beredde kommuner och i vissa fall vägstyrelser och andra lokala

Tidigare

förslag 1

närliggande

ämnen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

myndigheter tillfälle att i ärendet avgiva yttranden. Det omfattande utredningsmaterial,

som på detta sätt åvägabragtes, gav vid handen, att syftet

med de ifrågasatta åtgärderna vunnit erkännande på alla håll och att de

olika statliga och kommunala myndigheterna utfäste sig att, så långt förhållandena

medgåvo, i sin verksamhet taga hänsyn till önskvärdheten av att

genom de allmänna arbetena ernå en utjämning av arbetstillgången. Allmänt

framhölls dock, att endast begränsade resultat kunde på denna väg vara att

förvänta.

Det sålunda av 1912 års riksdag tagna initiativet till utredning av förevarande

spörsmål ledde icke omedelbart till åtgärd från statsmakternas

sida. Efter krigets slut togs emellertid frågan under förnyat övervägande

inom olika kommittéer, och 1926 års arbetslöslietssakkunniga hava haft

jämväl det i denna riksdagsskrivelse framförda spörsmålet till bedömande.

Vid 1920 års riksdag förekom till behandling ett nära liggande ämne. I

anledning av väckta motioner beslöt nämligen denna riksdag i skrivelse

(nr 368) anhålla om utredning, huruvida och på vilket sätt en lagstiftning

eller andra åtgärder skulle kunna åstadkommas för att i möjligaste mån

motarbeta den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet.

Denna skrivelse har sedermera varit föremål för övervägande av

olika kommittéer och sakkunniga, som haft att utreda arbetslöshetsspörsmålet.

Slutligen må erinras örn att enligt beslut den 6 juni 1924 åt tillkallade

sakkunniga uppdrogs att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande

motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Enligt

de givna direktiven skulle utredningsarbetet avse frågan på vilket sätt man

lämpligast skulle kunna anordna en beredskap för ingripande vid tillfällen,

då arbetslöshet påkallade anordnandet av allmänna arbetsföretag. Särskilt

syntes det vara erforderligt att utreda, vid vilka tillfällen ett statligt ingripande

till arbetslöshetens bekämpande borde ske, huru ett sådant ingripande

borde organiseras samt vilka arter av arbetsföretag, som för ändamålet

borde komma till användning. I samband med de sakkunnigas utredning

uppdrog Kungl. Majit genom brev den 17 oktober 1924 åt vissa

ämbetsverk att verkställa undersökning rörande arten och omfattningen av

sådana arbeten, vilka folie inom området för vederbörande verks förvaltningsuppgifter

och vilka under de närmaste åren kunde komma till utförande.

Utredningarna skulle avse sådana arbeten, som, ehuru i och för sig önskvärda,

icke upptoges i arbetsplanerna för den kommande treårsperioden.

De sakkunniga avlämnade den 24 juli 1925 betänkande (Statens offentliga

utredningar 1925: 29) med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande

av allmänna arbeten. I detta betänkande framhölls, att behov av

allmänna arbeten för arbetslöshetens mildrande syntes komma att göra sig

gällande kontinuerligt, ehuru givetvis med betydande svängningar. De sakkunniga

föreslogo därför, att en verksamhet av förevarande art — anordnande

av nödhjälpsarbeten — borde anordnas icke intermittent utan på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202. 5

sådant sätt, att den efter föreliggande behov kunde bedrivas kontinuerligt.

Vidare föreslogs, att såsom statligt organ för denna verksamhets handhavande

tills vidare måtte bibehållas arbetslöshetskommissionen med i

huvudsak den organisation och de befogenheter, densamma dittills ägt.

Kommissionen borde under tider av gynnsammare arbetsmarknadsläge, mer

än hittills kunnat ske, inrikta sig på ett systematiskt förberedande av

arbeten för kommande tider med större arbetslöshet och borde således

städse stå rustad att med väl förberedda arbetsföretag möta tider av växande

arbetslöshet.

Enligt direktiven för 1930 års utredningsmän skulle dessa vid sitt arbete

beakta det material, som förelåge i sistnämnda sakkunnigbetänkande, liksom

även i det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivna betänkandet angående

arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten.

Frågan örn arbetslöshetens bekämpande genom allmänna arbeten har

tidigare jämväl i praktiken beaktats. Från den redogörelse, som i detta

hänseende lämnas i betänkandet, må här återgivas följande.

I redogörelsen har erinrats om kommunikationsverkens nödhjälpsarbeten

för den egna personalen och örn statsbeställningar hos industrin, framför

allt av gatsten. Vidare hava omförmälts de anordningar, som vidtagits för

att vägarbete må kunna komma till utförande, fastän företaget icke omedelbart

kan komma i åtnjutande av statsbidrag ur tillgängliga anslag; därigenom

hade viss möjlighet skapats att i någon mån anpassa de statsunderstödda

vägföretagens bedrivande efter arbetsmarknadens växlingar, en möjlighet

som enligt utredningsmännen i ej oväsentlig utsträckning utnyttjats.

Ytterligare har påpekats, att arbetslöshetskommissionen den 2 september

1921 bemyndigats att använda högst 1 miljon kronor — den s. k. väglånefonden

— till förskotterande av erforderliga medel till utförande av väganläggningar

och vägförbättringar, som tillerkänts statsbidrag. Dylika förskott

hade också av arbetslöshetskommissionen i stor utsträckning lämnats

enligt av kommissionen meddelade närmare föreskrifter. De arbeten, som

på detta sätt kommit till utförande, hade icke betraktats såsom nödhjälpsarbeten

i vanlig mening, utan de hade kommit till utförande genom vederbörande

vägintressenters försorg och vid desamma hade tillämpats den öppna

arbetsmarknadens löner. Slutligen hava utredningsmännen Drägt i erinran,

hurusom under senare år vid behandlingen av frågor om anslag till större allmänna

arbeten det rådande läget på arbetsmarknaden ägnats hänsyn. Såsom

exempel härpå nämnes ostkustbanebygget, till vilket statsmakterna beviljat

låneunderstöd under framhållande av företagets betydelse för bekämpande

av arbetslösheten inom olika branscher.

Då jag härefter övergår till att redogöra för 1931 års betänkande i ämnet,

torde jag kunna såsom allmän redogörelse för betänkandets innehåll återgiva

nyss omförmälda, av utredningsmännen själva meddelade sammanfattande

översikt. Utredningsmännen anföra däri följande.

Utredningsmännens förslag åsyftar vidtagandet av sådana anordningar, att

arbetstillfällen vid de allmänna arbetena kunna vid infallande perioder av

generell eller lokal depression disponeras för åvägabringande av ökad arbetstillgång

i syfte att motverka uppkommen arbetslöshet. Härför erfordras, att

Tidigare

behandling

av frågan om

arbetslöshetens

motverkande

genom allmänna

arbeten.

1931 års

betänkande.

Samma nfattande

översikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Kungl. Majus proposition nr 202.

lämpliga och till utförande förberedda arbetsobjekt hållas i beredskap, så att

desamma kunna snabbt och på ett efter arbetsmarknadssituationen avpassat

sätt igångsättas såsom i förtid anordnade allmänna arbeten (beredskapsarbeten).

Till sin principiella innebörd bör beredskapsanordningen betraktas icke såsom

en form av hjälpverksamhet för de arbetslösa — en sådan verksamhet bör

bedrivas efter andra linjer än de i betänkandet föreslagna — utan såsom en

rationaliseringsåtgärd inom den statliga verksamheten, åsyftande att i görligaste

mån förebygga, att å ena sidan arbetslösa bispringas under olika för det

allmänna kostsamma, kanske improduktiva lijälpformer, medan å andra sidan

angelägna statliga arbeten, vid vilka sådana arbetslösa skulle kunna beredas

sysselsättning och arbetsförtjänst, uppskjutas i brist på tillgängliga anslag.

Med utgångspunkt från denna principiella uppfattning bör givetvis gälla,

att endast arbetsuppgifter av viss angelägenhetsgrad skola komma i fråga för

utförande såsom beredskapsarbeten; föreligga icke sådana arbetsuppgifter, böra

de arbetslösa sysselsättas eller omhändertagas i annan väg.

Med angivna utgångspunkt skiljer sig beredskapsarbetet icke från eljest förekommande

allmänna arbeten i annan mån, än som sammanhänger med detsammas

förtidiga igångsättande i syfte att motverka arbetslösheten. Den allmänna

arbetsmarknadens löner och övriga arbetsvillkor, således jämväl kravet på

arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana, böra alltså tillämpas. Med

den allmänna arbetsmarknadens löner förstås i eventuellt förefintliga kollektivavtal

fastställda lönenormer eller i orten eljest gängse löner, oell bör

såsom generell regel gälla, att kostnaderna för det färdiga arbetet icke bliva

högre, än örn arbetet utförts i vanlig ordning.

Såsom arbetsledande organ för beredskapsarbeten böra i första hand anlitas

de statliga myndigheter, som förfoga över personal, skickad att fullgöra

sådan uppgift. Tillskapandet av ett nytt särskilt, arbetsledande organ har icke

synts böra ifrågakomma. Härigenom kommer det område, inom vilket arbetsobjekt

för ifrågavarande ändamål stå att finna, att i första rummet hänföra

sig till vissa statliga verks förvaltningsområden. Då också utanför dessa områden

viktiga och för det allmänna angelägna arbetsuppgifter förefinnas, bör

emellertid möjlighet vara öppen att såsom beredskapsarbete utföra också dylika

arbetsobjekt, dock endast i den mån garantier kunna vinnas för att de statsmedel,

som anlitas för beredskapsarbetet, komma till användning på ett med

hänsyn till statens intresse betryggande sätt och att syftet med arbetets förtidiga

igångsättande, nämligen arbetslöshetens motverkande, kan tillgodoses.

Sålunda bör exempelvis företag, avseende anordnande av skenfri korsning av

statsjärnväg, utföras i statens järnvägars regi. Då fråga uppkommer om utförande

såsom beredskapsarbete av skenfri korsning vid enskild järnväg, bölden

möjligheten ej vara utesluten, att ifall omständigheterna i övrigt så påkalla,

överenskommelse träffas med vederbörande enskilda järnväg örn arbetets utförande

genom dess försorg såsom beredskapsarbete och örn de villkor, som

därvid lämpligen böra gillia. Sådana fall kunna också förekomma, då ett vägbyggnadsföretag,

med viigstyrelsen såsom arbetsledande organ, kan komma

till utförande med anlitande av beredskapsmedel.

Beredskapsarbeten böra anordnas för att i utjämnande syfte motverka de

större svängningarna i konjunkturutvecklingen. Varken den årligen återkommande

säsongarbetslösheten eller den s. k. omsättningsarbetslösheten bör således

utgöra tillräckligt motiv för igångsättande av beredskapsarbete, utan bör

sådant arbete komma till användning endast vid kristillfällen med åtföljande

konstaterad, mera omfattande arbetslöshet. Sådan kris kan vara av generell

omfattning eller beröra visst yrke eiler fack eller också vara lokalt begränsad,

exempelvis vid uppkommande industriellt sammanbrott. Allt efter de förhandenvarande

omständigheterna i de särskilda fallen böra beredskapsarbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Mnj:ts proposition nr 202.

teli kunna disponeras för utökande av arbetstillgången i dess helhet eller

för att förmedla och underlätta överflyttningen av arbetskraft från ett yrke

till ett annat eller från en ort till annan. Beroende på de förhållanden, som

föranlett beredskapsarbetets anordnande, böra de vid detsamma tillgängliga

arbetstillfällena kunna disponeras på ett sådant sätt, att visst fack eller viss

grupp av arbetare kommer i åtnjutande av desamma. Örn sålunda beredskapsarbetets

igångsättande föranledes av omfattande arbetslöshet vid ett

statligt verks arbetarstyrka, böra dithörande arbetslösa självfallet ifrågakomma

för anställning. Är motivet arbetslöshet inom visst fack eller i viss

trakt, böra föreskrifter kunna lämnas örn sysselsättning i första hand av

arbetslösa inom ifrågavarande fack eller trakt.

Uttagningen av arbetskraft till beredskapsarbete bör, pär det ej är fråga örn

beredskapsarbete, igångsatt för en viss grupp vid statligt verk anställda arbetare,

som blivit arbetslösa, ske genom den offentliga arbetsförmedlingens

organ och i enlighet med de villkor, som finnas lämpligen böra föreskrivas

i det enskilda fallet.

Vid utarbetande av sitt förslag hava utredningsmännen sökt anknyta de

nödvändiga organisatoriska anordningarna till befintliga ordinarie verk, så att

beredskapsorganisationen utan olägenhet kan göras verksam under längre tidsperiod.

Även i övrigt har densamma ansetts böra i sin verksamhet stödja pa

ordinarie verk och institutioner. Härigenom hava utredningsmännen trott sig

ernå en önskvärd enkelhet i de organisatoriska anordningarna, och hava även

kostnaderna för desamma kunnat begränsas till endast obetydliga belopp.

Med nämnda utgångspunkt föreslås följande former för beredskapsarbetets

anordnande.

Förslag till igångsättande av beredskapsarbete väckes av:

1. socialstyrelsen, som fungerar såsom central myndighet för beredskapsäreudens

handläggning;

2. ett statens verk, som i kritiska tider finnar arbetstillgången för arbetare,

som bruka sysselsättas inom dess förvaltningsområde, otillräcklig och

arbetslösheten bland dessa arbetare besvärande; eller

3. länsstyrelse, som finner arbetsmarknadssituationen inom länet vara

svårartad.

Förslag örn anordnande av beredskapsarbete ställes till Kungl. Majit, som

i sist omnämnda båda fall remitterar detsamma till socialstyrelsen. Av

socialstyrelsen utredes ärendet i anseende till det förhandenvarande läget

å arbetsmarknaden och det ifrågasatta arbetsobjektets lämplighet samt tillstyrkes

eller avstyrkes beredskapsarbetets igångsättande. I händelse av tillstyrkande

skall socialstyrelsen jämväl avgiva förslag angående sådana villkor

beträffande intagning av arbetskraft och andra förhållanden, som må befinnas

påkallade vid arbetets utförande såsom beredskapsarbete. Särskilda

förhandlingar och utredningar bliva erforderliga i sådana fall, da det ifrågasatta

arbetet faller utanför de statliga verkens förvaltningsområden eller

eljest statligt arbetsledande organ icke står till förfogande för detsamma»

utförande.

Kungl. Majit fattar därefter beslut i ärendet. I händelse av bifall till

framställningen anslås medel till arbetets utförande ur ett för ifrågavarande

ändamål till Kungl. Majits förfogande ställt reservationsanslag samt uppdrages

åt vederbörligt statsorgan att ombesörja utförandet av arbetet med

iakttagande av de föreskrifter, som befinnas böra lämnas i fråga om arbetets

igångsättande och utförande. I sedana särskilda fall, där arbetet är av beskaffenhet

att ej kunna utföras i direkt statlig regi, ankommer därvid på det

statliga organet — länsstyrelse eller annan statlig myndighet — som fått

sig anförtrott uppdraget att ombesörja arbetets utförande, att träffa bin
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. JIaj:ts proposition nr 202.

dande överenskommelse med ifrågakommande arbetsledande organ örn arbetets

utförande med iakttagande av de av Kungl. Majit eventuellt föreskrivna

villkoren.

Yid behandlingen inom socialstyrelsen av ärenden rörande beredskapsarbetes

anordnande förstärkes socialstyrelsen med fyra av Kungl. Majit

utsedda ledamöter, av vilka en bör vara förtrogen med arbetsgivarnas och

en med arbetarnas förhållanden och intressen, en representant för statens

arbetslöshetskommission och en representant för ekonomisk sakkunskap

och erfarenhet. Förutom dessa skall såsom femte adjungerade ledamot i

ärendets handläggning inom socialstyrelsen deltaga en representant för det

verk, inom vars ämbetsområde det ifrågakomna beredskapsarbetet faller och

som alltså kan komma att erhålla i uppdrag att omhänderhava beredskapsarbetets

utförande. Ifrågavarande ärendens handläggning sker i kollegial

form.

En tjänsteman inom socialstyrelsen förordnas att vara sekreterare och

föredragande i ärenden rörande beredskapsarbeten. På denne tjänsteman

ankommer att i första hand följa utvecklingen å arbetsmarknaden med särskild

hänsyn till behovet av igångsättande av beredskapsarbeten, att samla

uppgifter örn förefintliga, till ^ utförande såsom beredskapsarbete lämpade

arbetsobjekt och verka för sådana arbetsobjekts behöriga planläggning av

vederbörliga ämbetsverk samt att förbereda handläggningen av och föredraga

beredskapsärenden.

I detta sammanhang framhålles i betänkandet, att i sådana fall, där Kungl.

Majit lämnat föreskrifter angående uttagning av arbetskraft till beredskapsarbete,

det bör ankomma på socialstyrelsen att inom ramen för den offentliga

arbetsförmedlingen träffa dispositioner, som befinnas praktiska och erforderliga

för fullgörande av sålunda meddelade föreskrifter.

Vad gäller frågan, i vad män genom anordnande av beredskapsarbeten

pa sätt som föreslagits arbetslösheten kan motverkas, hava utredningsmännen

kommit till den uppfattningen, att endast begränsade resultat stå att ernå

i denna väg. Av utredningsmännen föranstaltad inventering av nu förefintliga

arbetsobjekt för ifrågavarande ändamål har givit vid handen, att i stort

sett endast olika slag av anläggningsarbeten stå till buds att utföra såsom

beredskapsarbeten. Då vidare endast yrkesvana arbetare skola ifrågakomma

till anställning vid beredskapsarbete, foijer härav, att möjligheter icke föreligga

att vid beredskapsarbeten bereda sysselsättning i någon avsevärdare

utsträckning åt industrins olika slag av specialiserade arbetare, när en arbetslöshetskris

inträder.

Det har förutsatts, att till Kungl. Marits förfogande bör ställas ett reservationsanslag

för anordnande av beredskapsarbeten. Med hänsyn till vad lin

anförts lärer ett anslag för ifrågavarande ändamål ej böra tagas till alltför

stort. Märkas må också, att det gäller en ny verksamhet, örn vilken någon

erfarenhet ännu icke föreligger, och att en reserv av färdigundersökta arbeten

först måste skapas. Under år 1931 torde därför svårligen några beredskapsarbeten

kunna komma i gång förrän under sensommaren eller hösten.

I betraktande av dessa omständigheter föreslå utredningsmännen, att storleken

av det reservationsanslag, som må befinnas erforderligt för budgetåret

1931/1932, bestämmes till 3 miljoner kronor.

I den sammanfattande översikten anföra utredningsmännen slutligen följande.

Det framlagda resultatet av utredningen inrymmer, såsom redan av det

anförda framgår, förslag till en teknisk lösning av frågan örn de allmänna

arbetenas användande för arbetslöshetens motverkande, utan att den korta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202.

9

tid, som stått utredningsmännen till buds, medgivit någon fullständig

prövning av förslagets praktiska värde och de därmed förknippade svårigheterna.

En fullt klar uppfattning härom lärer dock knappast kunna

erhållas, förrän förslaget i praktiken prövats. I detta sammanhang må

jämväl framhållas, att utredningsmännen ansett det icke hava ankommit på

dem eller på grund av den starkt begränsade tiden hava varit möjligt för

dem att till bedömande upptaga frågan, huruvida och i vad mån det aktuella

läget å arbetsmarknaden — generellt eller i olika landsdelar — är eller inom

den närmare framtiden kan väntas bliva av natur att böra påkalla ett tillskott

av arbetstillfällen i form av beredskapsarbeten, eller att föreslå visst

eller vissa arbetens igångsättande såsom beredskapsarbeten.

Då utredningsmännens uppgift varit »en klarläggande utredning av väsentligen

teknisk natur» av möjligheten att anordna beredskapsarbeten, hava de

ej heller gått in på det nationalekonomiska spörsmålet i vad mån en dylik

anordning kan inverka menligt på den anpassningsprocess i fråga örn prisnivån,

som i regel måste höra tillsammans med en arbetslöshetskris av

större mått. I betraktande av det förhållandevis ringa belopp, som utredningsmännen

ifrågasatt skola disponeras för ändamålet under det första året,

torde dock ur denna synpunkt betänkligheter ej behöva möta att pröva den

föreslagna anordningen.

Örn utredningsmännens sålunda skildrade förslag befinnes böra bringas

till utförande, förutsättes, att till begäran hos riksdagen örn reservationsanslag

för anordnande av beredskapsarbeten fogas hemställan, att anslaget

måtte få disponeras i enlighet med de riktlinjer, som av utredningsmännen

föreslagits och i det efterföljande betänkandet närmare motiverats.

Utredningsmännen hava ansett, att de generella föreskrifterna rörande

den ifrågasatta verksamheten lämpligen borde bekantgöras genom allmän

författning. I allt fall syntes av förslagets genomförande påkallas vidtagandet

av vissa ändringar i socialstyrelsens instruktion. I betänkandet hava också

framlagts förslag till de författningar, som sålunda ansetts erforderliga. Den

första av dessa är kungörelse örn anordnande av beredskapsarbeten. Det grundläggande

stadgandet (§ 1) i denna författning är av följande innehåll:

Såsom beredskapsarbete må utföras inom statlig myndighets förvaltningsområde

liggande, för staten nyttiga, angelägna arbetsföretag, för Anika

medel icke linnas an\ösade men som, därest så finnes nödigt för att bereda

ökade arbetstillfällen vid svårartade förhållanden å arbetsmarknaden, lämpligen

kunna komma till utförande Aud en tidigare tidpunkt än eljest skulle

hava ifrågakommit.

Såsom beredskapsarbete må jämväl utföras annat, utanför statlig myndighets

förvaltningsområde fallande, för det allmänna gagnelig!, angeläget arbete,

vars utförande icke är omedelbart förestående men till beredande av ökade

arbetstillfällen vid svårartade förhållanden å arbetsmarknaden utan olägenhet

kan påskyndas; dock allenast under förutsättning, att arbetet kan utföras

under sådana former, att statens intresse därvid tryggas.

Bland övriga bestämmelser i samma författningsförslag märkes ett stadgande

därom, att igångsättande av arbete med anlitande av medel från

anslaget för anordnande av beredskapsarbeten beslutes av Kungl. Majit,

som därvid föreskriver de villkor, som skola gälla i fråga örn arbetsföretagets

finansiering och, örn så befinnes påkallat, i fråga om aftagning av

arbetskraft till företaget.

Författnings
förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Betänkandets

innehåll

i Övrigt.

Tillgängliga

arbeten i

allmänhet.

Kungl. Majus proposition nr 202.

Beträffande betänkandets innehåll i övrigt må bär återgivas följande.

I den redogörelse, som utredningsmännen lämna rörande den verkställda

inventeringen av förefintliga arbetsobjeJct för beredskapsarbeten, omnämnas, bland

annat, följande särskilda arbeten, nämligen utdikning av det stora området

utmed Halmstad—Nässjö järnväg mellan Beftele och Smålandsstenar, anordnande

av skenfria korsningar mellan järnvägar och vägar, ifrågasatt ny järnvägssträckning

mellan Malung och Vansbro samt ombyggnader av ödemarkstelefonlinjer

och flyttning av stolplinjer utmed allmänna landsvägar. Börande

vägbyggnadsföretag i allmänhet anföra utredningsmännen däremot att, bland

annat, enär statligt arbetsledande organ saknades utom i fråga örn ödebygdsvägar,

dessa vägbyggnader ej utan vidare kunde inordnas i systemet med,

beredskapsarbeten. Härtill komme, att vägarbetenas beskaffenhet att till

större delen kunna utföras endast å sommaren gjorde dem ur förevarande

synpunkt mindre lämpliga. Emellertid måste man konstatera, att en nära

nog outtömlig arbetstillgång vore för handen på detta område, vilken tillgång

otvivelaktigt borde kunna i utjämnande syfte utnyttjas i tider av

arbetslöshet.

Sammanfattningsvis hava utredningsmännen anfört, att den verkställda

inventeringen med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för dess

verkställande, endast kunde tillmätas exemplifierande betydelse. Säkerligen

funnes åtskilliga för utförande såsom beredskapsarbeten lämpade arbetsobjekt,

vilka vid den verkställda hastiga inventeringen icke blivit framförda.

Utredningsmännen hava påpekat ett par dylika vid inventeringen framkomna

arbetsuppgifter av större omfattning, vilka syntes förtjäna uppmärksamhet i

förevarande sammanhang. De anföra härom:

Till utredningsmännens kännedom hade^kommit, att anläggandet av en

inomskärsfarled mellan Bamsvikskilen och Ålstenshamn i den bohuslänska

skärgården vore aktuellt. Detta arbetsföretag vore av beskaffenhet att kunna

räknas bland de i första hand till utförande såsom beredskapsarbeten lämpade

arbetena. Örn detsamma torde emellertid gälla, att ett direkt arbetsledande

statligt organ saknades. Påpekas kunde jämväl, att riksdagens beslut

angående arbetets utförande erfordrades. Omnämnas kunde vidare, att inom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påginge utredning örn uppläggning av ett

riksvägnät. Det torde icke vara uteslutet, att vid utförandet av den plan till

riksvägar, som torde kunna förväntas bliva resultatet av ifrågavarande utredning,

möjligheter skulle kunna yppas att vid behov disponera i samband

därmed uppkommande arbetstillfällen i form av beredskapsarbeten.

Börande den verkställda inventeringen hava utredningsmännen ytterligare

framhållit följande.

Av den verkställda inventeringen torde framgå, att arbetsuppgifter av

rätt betydande omfattning stöde till buds, ägnade att bringas till utförande.

De ifrågasatta arbetsföretagen vore emellertid av växlande betydelse i fråga

örn sin användbarhet för arbetslöshetens motverkande på här ifrågavarande

sätt. I betraktande av de fordringar, som utredningsmännen — enligt vad i

betänkandet å annat ställe närmare utvecklats — velat uppställa i fråga om

de till beredskapsarbeten lämpade arbetsobjekten måste åtskilliga av de föreslagna

arbetena anses vara av beskaffenhet att icke kunna komma i fråga till

utförande såsom beredskapsarbeten. I begränsande riktning härutinnan ver
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 202.

kade i första hand fordran på att statligt arbetsledande organ skulle stå till

förfogande för arbetets handhavande eller lämplig befintlig organisation

kunna lätt inkopplas, saint villkoret i fråga om arbetets angelägna beskaffenbet.

Med dessa oell andra begränsningar syntes dock arbetsföretag med en

uppskattningsvis beräknad kostnad av cirka 50 miljoner kronor böra kunna

komma i betraktande att utföras såsom beredskapsarbeten.

Härutöver borde dock kunna ifrågakomma också andra av de föreslagna

arbetena — särskilt allmänna vägbyggnadsarbeten, för vilka några kostnader

icke inräknats i den nyss angivna summan i annan mån än som hänförde

sig till företag, avseende anordnandet av skenfria korsningar — men erfordrades

därvid, att särskilda dispositioner kunde träffas. Inom denna sålunda

förefintliga betydande reserv av arbeten inställde sig åtskilliga graderingar,

och den ordning, vari de borde komma i fråga, torde givetvis få avgöras i

det enskilda fallet efter de förliandenvarande omständigheterna. Påpekas

kunde särskilt, att inventeringen givit till resultat, att de lämpliga arbetsobjekten

till övervägande grad utgjordes av arbeten, som ej lämpligen kunde

drivas under den kalla årstiden, och aV* arbeten, vid vilka kunde sysselsättas

företrädesvis anläggnings- och grovarbetare men endast i begränsad utsträckning

yrkesarbetare av olika slag.

I den avdelning av betänkandet, som berör betydelsen av beredskapsarbeten

såsom medel för arbetslöshetens motverkande, hava utredningsmännen

framhållit, att bland de till buds stående arbetsobjekten endast i undantagsfall

förekomme sådana, vid vilka industrins olika specialarbetargrupper

skulle kunna beredas anställning. Vid sådant förhållande måste beredskapsarbetenas

betydelse såsom faktor för arbetslöshetens motverkande huvudsakligen

komma att hänföra sig till vissa grupper av anläggnings- och grovarbetare.

I detta sammanhang må för givande av en uppfattning örn i vilken utsträckning

anslag, som må komma att beviljas till beredskapsarbeten, komma

de arbetslösa till godo i form av arbetslöner, återgivas följande av utredningsmännen

meddelade sammanställning rörande fördelningen av kostnaderna

för anordnande av skenfria korsningar jämte därtill hörande tillfartsvägar.

Sammanställningen utvisar följande.

Skenfria Tillfarts
korsningar

vägar

% %

Arbetslöner......................................................................... 38 80

Material och maskinell utrustning................................... 54 12

Transporter........................................................................... 2 2

Arbetsledning........................................................ 6_6

Summa 100 100

På annat ställe i betänkandet anföra de sakkunniga, att av ett anslag örn

1 miljon kronor för anordnande av skenfria korsningar den del, som låter

sig disponera direkt i form av arbetslöner, beräknats motsvara 00,000 :''i 70,000

dagsverken.

Vad särskilt angår anordnandet av slcenfria korsningar, hava utredningsmännen

anfört, att sammanlagt 422 friläggningar av plankorsningar ansetts

vara angelägna eller önskvärda. Dessa arbetens utförande beräknades draga

en sammanlagd kostnad av 36.9 miljoner kronor, och torde desamma kunna

Skenfria

korsningar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Majus proposition nr 202.

anses representera elen reserv av hithörande arbeten, som man i första hand

hade att räkna med.

För närvarande bestridas i regel kostnaderna för anordnandet av dylika

korsningar på följande sätt.

Från den beräknade kostnaden för ett arbetsföretag — som anses innefatta

förutom vägbro eller vägport även tillfartsvägar — avgår först bidrag

från vederbörande järn vägsförvaltning med ett belopp, som i regel motsvarar

det kapitaliserade beloppet av den vid anordningens genomförande vunna

årliga besparingen genom indragning av bevakning eller dylikt. Till bestridande

av kostnaden, efter avdrag av vad som enligt träffad överenskommelse

skall belöpa på järn vägsförvaltningen, utgår bidrag av automobilskattemedel.

Sistnämnda bidrag . utgår enligt gällande bestämmelser regelmässigt

med 75 procent av kostnaden, men det har ställts i utsikt, att Kungl.

Maj:t alltefter arbetets vikt och omfattning samt väghållningsdistriktets ekonomiska

bärkraft ville bevilja bidrag av dessa medel intill 85 ä 90 procent

av den del av den beräknade kostnaden, som skäligen kunde anses böra

åvila väghållningsdistriktet.

"Vad angår frågan på vad sätt korsningar mellan väg oell statens järnvägar

skulle kunna utföras som beredskapsarbete, föreslå utredningsmännen, att

utförandet skulle uppdragas åt statens järnvägar. Dock hava utredningsmännen

ansett nödvändigt att, örn ifrågavarande arbeten skulle kunna utnyttjas

såsom beredskapsarbete, särskilda dispositioner träffas,- så att arbetets

igångsättande på snabbare väg tryggas, än som eljest skulle låta sig

göra med den omständliga gången av vägärendens behandling. Sålunda

borde företagen i god tid planeras och förberedas. I syfte att en reserv

av användbara beredskapsarbeten snarligen skulle anskaffas, borde inom

statens järnvägar upprättas arbetsplaner och kostnadsberäkningar för de friläggningar,

som berörde statsbanorna. Kostnaderna för dessa undersökningar

borde förskjutas av dessa, men skulle desamma sedermera inberäknas

i kostnaderna för arbetets utförande och sålunda täckas med belopp av

reservationsanslaget till beredskapsarbeten. Sedan arbetsplan och kostnadsförslag

sålunda på statens järnvägars initiativ och i samråd med vägingenjören

blivit upprättade, skulle desamma överlämnas till länsstyrelsen, som

hade att granska desamma. I den mån arbetet upptagits i treårsplanen och

infallande arbetslöshet av större omfattning ej motiverade dess förtidiga utförande

såsom beredskapsarbete, skulle sådant arbete i planerad tid utföras

i vanlig ordning. I den mån åter inträffande arbetslöshet påkallade igångsättande

av visst företag i för t i d såsom beredskapsarbete, måste anordningar

vidtagas för tryggande av företagets snara igångsättande. I sådant syfte

syntes nödvändigt, att ärendets behandling förkortades och vägdistriktets

direkta kostnader för företaget så långt möjligt begränsades. Vägdistriktens

direkta bidrag till vägföretagen borde sålunda begränsas till den på

vägdistrikten enligt allmänna regler ankommande anparten av marklösen,

i regel motsvarande en fjärdedel av kostnaden därför. Bidrag från automobilskattemedel

syntes icke böra påfordras. Däremot borde från statens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. .lfaj:ts proposition nr 202.

ärnvägar lämnas ett belopp motsvarande värdet av de fördelar, som uppstode

för statsbanorna genom korsningens friläggning. I övrigt borde hela

kostnaden för företaget bestridas genom medel ur reservationsanslaget för

anordnande av beredskapsarbeten, vilka medel ställdes till statens järnvägars

förfogande för arbetets utförande såsom beredskapsarbete. — Gången av ett

beredskapsärende av förevarande art skulle således bliva, att arbetet genom

statens järnvägar planlades och förbereddes under erforderligt samråd med

vederbörande vägingenjör. Länsstyrelsen skulle därefter låta granska arbetsplan

och infordra vägdistriktets beslut i fråga örn vägunderhåll och markinlösen

samt meddela beslut örn arbetets utförande. Efter utredning genom

socialstyrelsen skulle därefter Kungl. Maj:t besluta uppdraga åt statens järnvägar

att utföra arbetet samt därvid meddela de villkor, som kunde befinnas

böra föreskrivas, ävensom anvisa erforderliga medel.

Vad beträffade korsningar av enskild järnväg hava utredningsmännen ansett

sig ej böra ifrågasätta tillskapandet av ett särskilt arbetsledande organ.

Anordnandet av dylika korsningar har synts dem böra få ske i samma ordning

som gällde beträffande andra vägföretag, vilka utfördes såsom beredskapsarbete.

Dock borde den möjligheten hållas öppen, att överenskommelse

träffades med enskild järnväg örn utförande i dess regi av sådan friläggning

i enlighet med de villkor, som ansåges böra föreskrivas för dess utförande

såsom beredskapsarbete. En dylik uppgörelse borde åsyfta, att järnvägsföretaget

åtoge sig att mot fast pris, motsvarande den beräknade kostnaden

för arbetet med avdrag av ett belopp beräknat efter värdet av de fördelar,

som för järnvägens del skulle vinnas genom friläggningen, utföra arbetet

under kontroll av statlig myndighet och under iakttagande av sådana villköl-,

som Kungl. Maji föreskreve. Utredningsmännen förutsätta, att vederbörande

vägdistrikt i sådant fall skulle svara för samma kostnader som vid

utförande av skenfri korsning vid statsjärnväg såsom beredskapsarbete.

I slutet av sitt betänkande hava utredningsmännen anfört vissa allmänna Allmänna synsynpunkter

i fråga om anordnandet av beredskapsarbeten. De yttra därom

följande. tande omdöme.

Såsom den av utredningsmännen verkställda inventeringen givit vid handen,

stöde företrädesvis endast olika slag av anläggningsarbeten till buds för utförande

under formen av beredskapsarbeten. Redan härutinnan läge ett starkt

begränsande moment i fråga om användbarheten av denna lijälpform för de

arbetslösa. Visserligen kunde också andra arbetsobjekt än de i denna inventering

berörda befinnas lämpliga, men till sin karaktär torde även de bliva

av ungefär enahanda art. Det torde därför vara på sin plats att understryka

den begränsade räckvidd, som även vid generella kristillfällen beredskapsarbetena

kunde erhålla, därigenom att i stort sett man endast hade att hålla

sig till anläggnings- och liknande arbeten.

Arbetsobjektens lokala fördelning ut över landet torde få tillmätas en mycket

stor betydelse. Enligt utredningsmännens mening borde man i vanliga fall

i största möjliga utsträckning söka att så disponera beredskapsarbetena, att

ett tillskott till arbetstillgången genom dessa arbeten bereddes den enskilda

lokala arbetsmarknaden snarare än att avlasta arbetslösheten i orten genom

beredande av arbetstillfällen på långt avlägsna orter. Flera smärre bered
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kostnaderna.

14 K ungl. Majus proposition nr 202.

skapsarbeten vore därför att föredraga framför ett eller ett fåtal större dylika.

Synpunkten borde nämligen vara att så långt möjligt söka bereda de arbetslösa

sysselsättning i sin hemtrakt, där de hade sina hem och sina anhöriga

samt sannolikt, vid en ljusning i arbetsmarknadsläget, ägde de bästa förutsättningarna

att genom egna förbindelser och anknytningar åter kunna vinna

inträde på den öppna arbetsmarknaden. Yad i detta avseende sagts, kunde

emellertid icke gälla beträffande sådana fall, då man genom beredskapsarbeten

ville söka underlätta arbetskraftens överflyttning från en trakt och omplantering

i en annan, ur arbetsmarknadssynpunkt lämpligare sådan.

Ytterligare återkomma utredningsmännen med ett sammanfattande omdöme

rörande resultaten av den av deni verkställda utredningen. De yttra därvid:

Den utredning av väsentligen teknisk natur, som utredningsmännen haft

att verkställa, torde få anses hava givit vid handen, att en anordning, varigenom

de allmänna arbetena skulle på ett mera smidigt sätt än nu vore fallet

kunna disponeras för arbetslöshetens motverkande, läte sig vidtaga på nu

föreslaget sätt allenast med utnyttjande av redan befintliga statsorgan. Erforderliga

organisatoriska anordningar för en sådan verksamhet behövde föranleda

endast obetydliga kostnader för statsverket. Verksamheten torde också

på ett i stort sett enkelt sätt kunna anslutas till den eljest bedrivna statliga

företagarverksamheten. Förslag till anordnande av sådana allmänna arbeten

torde sannolikt framkomma i avsevärd omfattning, och tillgången på arbeten,

som med hänsyn till statsintresset kunde befinnas lämpade att utföras i

denna ordning, torde bliva ej obetydlig. Såsom franninge av det anförda,

begränsades dock till följd av omständigheter av praktisk art möjligheterna

att kunna motverka arbetslösheten genom (Elika beredskapsarbeten väsentligen

till endast vissa arbetargrupper. Ehuru sålunda möjligheterna att i

denna väg kunna motverka den generella arbetslösheten torde få anses vara

starkt begränsade, kunde dock med hänsyn till berörda arbetargruppers relativt

stora omslutning anordningen icke frånkännas viss betydelse i sådant

avseende. Huru stort antal arbetslösa, som verkligen skulle kunna beredas

sysselsättning vid sådana beredskapsarbeten, bleve emellertid i sista hand

beroende av storleken av det anslag, som statsmakterna kunde finna lämpligt

bevilja för ifrågavarande ändamål.

Vad angår kostnaderna för förslagets genomförande anföra utredningsmännen,

att vid deras överläggningar yrkande framställts örn att ett så stort belopp,

som i betraktande av det statsfinansiella läget befunnes möjligt, måtte göras

tillgängligt för ändamålet, särskilt som en omfattande arbetslöshet vore att

motse jämväl under nästkommande budgetår. A andra sidan hade emellertid

hänsyn tagits till att en reserv av till beredskapsarbeten lämpade arbeten

icke vore för handen och först efter undersökningar och planläggningar kunde

komma till stånd samt att det här vore fråga örn en verksamhet under nya,

oprövade former.

Utredningsmännens majoritet hade därför ansett det ifrågasatta reservationsanslaget

för budgetåret 1931/1932 lämpligen kunna bestämmas till 3

miljoner kronor. En av de sakkunniga, herr Söder, anförde emellertid i

särskilt yttrande, att då en avsevärd myckenhet av arbeten, lämpliga att

utföras såsom beredskapsarbeten och möjliga att igångsätta utan synnerligen

tidsödande undersökningar eller planeringar, funnes tillgänglig, han framhållit

som önskvärt, att med hänsyn jämväl till den alltmer omfattande arbetslösheten

ett avsevärt större reservationsanslag måtte begäras av riksdagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 202. 15

Anslaget borde enligt denne sakkunniges mening bestämmas till minst 3

gånger det belopp, som de övriga utredningsmännen föreslagit.

Yad angår de årliga kostnader, som skulle följa med förslagets genomförande,

skulle de enligt betänkandet begränsa sig till jämförelsevis obetydliga

belopp. De för beredskapsärenden hos socialstyrelsen adjungerade ledamöter,

vilka förordnats av Kungl. Maj:t, syntes böra åtnjuta ett årligt arvode

av, förslagsvis, 500 kronor jämte vanligt kommittéarvode för sammanträdesdagar.

Dessa arvoden syntes böra utgå ur reservationsanslaget. Ifrågavarande

ledamöter syntes vidare böra av socialstyrelsens chef kunna förordnas

att företaga tjänsteresor och därvid åtnjuta rese- och traktamentsersättning

enligt, förslagsvis, allmänna resereglementets klass I B.

Den tjänsteman hos socialstyrelsen, som förordnades att förbereda och

föredraga ärenden rörande beredskapsarbeten inom styrelsen, torde för detta

uppdrag böra komma i åtnjutande av särskilt tillägg till sina eljest tillgodonjutna

avlöningsförmåner. Visserligen torde verksamheten bliva av intermittent

natur, men på denne tjänsteman torde dock ankomma liandliavandet

av viktiga förberedelse- och observationsuppgifter av fortlöpande natur. Då

för uppdraget krävdes en man med omdöme att föredraga och i viss utsträckning

självständigt handlägga hithörande ärenden, ansåge utredningsmännen,

att ifrågavarande tillägg borde bestämmas till ett årligt belopp av 2,000 kronor.

Det torde enligt utredningsmännen vidare befhftias påkallat, att anslaget

till socialstyrelsens verksamhet höjdes med det mindre belopp, som kunde

befinnas erforderligt till följd av hänförandet under styrelsen av förevarande

nya arbetsuppgift.

I förevarande sammanhang hava de sakkunniga jämväl berört frågan örn

återbäring av medel från anslaget till beredskapsarbeten, d. v. s. i vad mån

de affärsdrivande verkens kapitalkonton rimligen böra belastas med kostnader

uppkomna av beredskapsarbetes utförande inom deras förvaltningsområden.

Därom hava utredningsmännen anfört, att det bland affärsverkens

nybyggnadsuppgifter kunde finnas arbeten, som skulle väl lämpa sig såsom

beredskapsarbeten och som alltså vore av styrkt angelägenhetsgrad. Då dylika

arbeten utfördes enligt i betänkandet angivna linjer, syntes medlen till

utförandet böra förskjutas ur anslaget till beredskapsarbeten samt kostnaden

överföras till vederbörande verks kapitalkonto i den utsträckning, som kunde

befinnas skälig, när den genom arbetet åvägabragta nyttigheten kan komma

till avsedd användning. Vid den sålunda avsedda tidpunkten syntes upplåning

i vanlig ordning få ske och ersättning därigenom beredas ifrågavarande

reservationsanslag.

I fråga om den närmare motiveringen för särskilda punkter i utredningsmännens

förslag må här återgivas det väsentligaste av vad i utredningen anföres angående

arbetskraftens utväljande, lönefrågan och organisationen.

Då beredskapsarbetena skola utföras med tillämpning av den allmänna

arbetsmarknadens löner och arbetskostnaderna ej böra överstiga dem, som

skulle hava varit förenade med arbetets utförande i vanlig ordning, följer

härav enligt utredningsmännens mening, att någon inskränkning ej bör ifråga
-

Arbetskraftens

utväljande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

komma med avseende å arbetsledningens rätt att upprätthålla tillbörliga

krav på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana.

Utredningsmännen hava därför utgått frun att till anställning vid beredskapsarbete

böra ifrågakomma endast fullt arbetsföra och i facket hemmastadda

arbetare. 1 första hand böra alltså till arbetet uttagas sådana lediga arbetare,

som tidigare haft anställning och blivit prövade i liknande slag av arbete.

Aven annan arbetskraft borde emellertid anses äga kompetens för dylika arbeten,

där det ju företrädesvis bomme an på vanan att hantera enklare redskap

och besitta den nödiga fysiska förutsättningen och träningen. I sammanhang

därmed hava utredningsmännen framhållit, att det naturligen bör noga tillses,

att uttagningen av arbetskraft till beredskapsarbete sker på sådant sätt,

att arbetskraften ej kommer att tagas från skilda''slag av andra arbeten, utan

att det kommer sådana arbetare till godo, för vilka det egentligen avsetts. Såsom

arbetslösa i egentlig mening böra exempelvis enligt utredningsmännen icke

betraktas de anläggningsarbetare, som under intervallerna mellan arbetstillfällena

bruka sysselsätta sig med — låt vara mindre inkomstbringande —

tillfällighetsarbeten av skilda slag eller arbeten å egna hem, liksom ej heller

hemmasonen som gör sig nyttig å sin fädernegård, enligt utredningsmännen

bör vara att betrakta såsom arbetslös, ehuruväl hans arbetskraft kan komma

att utbjudas till beredskapsarbete. Överhuvud synes enligt utredningsmännen

frågan, huruvida och i vad måll arbetstillfällena böra förbehållas viss

eller vissa grupper av arbetare, få bedömas med hänsyn till de motiv, som

föranlett beredskapsarbetets anordnande. Är motivet härtill omfattande

arbetslöshet bland arbetsstyrkan vid den med arbetets utförande anförtrodda

statliga myndigheten, synes berättigat, att dithörande arbetslösa bliva sysselsatta

vid arbetet. I sådant fall torde anledning i regel saknas för Kungl.

Majit att meddela särskilda föreskrifter i fråga örn arbetskraftens uttagning,

utan kan det överlämnas åt myndigheten att själv ordna härmed. Är åter

motivet till anordnande av beredskapsarbete, som omhänderhaves av statlig

myndighet, omfattande arbetslöshet i viss trakt, torde meddelande av särskilda

föreskrifter beträffande arbetskraftens uttagning få anses påkallat.

Samma torde få anses vara förhållandet även i andra fall, där syftet med

beredskapsarbetets anordnande icke skulle kunna ernås, med mindre dylika

föreskrifter lämnades.

Bedömandet, huruvida och i vad mån föreskrifter i fråga örn arbetskraftens

uttagning skola anses erforderliga, synes endast kunna ske vid en

samlad överblick liv arbetslöshetssituationen. Utredningsmännen hava därför

föreslagit, att ett dylikt bedömande i första hand skall ankomma på

socialstyrelsen. På förslag av socialstyrelsen bör därefter fördelningen av

de genom beredskapsarbetet uppkommande arbetstillfällena på olika grupper

av arbetskraft till sina huvuddrag fastställas bland de villkor, som Kungl.

Majit meddelar i fråga örn beviljande av medel för beredskapsarbetets igångsättande.

Yad angår sättet för arbetskraftens uttagning anföra utredningsmännen, att

i den mån frågan gällde sådana vid statliga verk anställda arbetare, vilka

vid en depressionsperiod bleve arbetslösa, den arbetsledning som tillsattes

av verket borde kunna direkt anställa arbetarna. Så snart det gällde

uttagning av arbetskraft av andra arbetargrupper, mötte emellertid större

svårigheter. Bland annat måste under alla förhållanden, örn så erfordras,

genom förhandlingar med vederbörande arbetarorganisationer de avtalsenliga

inskränkningar hävas, som möjligen kunde utgöra hinder för att anställa

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

. Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

ole arbetslösa, för vilka ett visst arbete vore avsett. Där så funnes påkallat,

borde alltså Kungl. Majit kunna meddela föreskrift, att arbetskraften till

visst arbete skulle uttagas efter hänvisning från den offentliga arbetsförmedlingens

organ samt att viss eller vissa grupper av arbetare i första liand

skulle ifrågakomma till anställning. Den ledande principen för den offentliga

arbetsförmedlingens verksamhet borde vara, att den mest kompetente

och duglige arbetssökande arbetaren i första hand skulle hänvisas till den

bästa lediga platsen inom vederbörliga yrke och fack. För speciella fall

syntes lämpligen särskild anordning för arbetsförmedling böra vidtagas.

Ett av de mest svårlösta spörsmålen i förevarande sammanhang har ansetts

vara det, som angår storleken av de löner, som böra utgå vid beredskapsarbeten.

I betänkandet anföres därom i huvudsak följande.

I de för utredningsmännens uppdrag angivna riktlinjerna hade icke närmare

angivits, efter vilka löner de ifrågavarande allmänna arbetena borde

komma till utförande. De genom arbetslöshetskommissionen bedrivna reservarbetena

syntes hava förutsatts skola bedrivas i hittillsvarande ordning.

Att pröva eventuellt tänkbara ändringar i denna ordning hade således icke

ingått i utredningsmännens uppdrag. Det kunde möjligen tänkas, att lönerna

vid beredskapsarbetena sattes i ett läge mellan de vid reservarbetena

och å öppna marknaden gällande lönerna, men utredningsmännen hade ej

kunnat finna en logisk formel för en sådan lönesättning. Därav skulle säkerligen

också föranledas en sådan oreda, att det bleve fara för att gränserna

utplånades mellan de olika slag av arbeten, varom här vore fråga.

Med hänsyn därtill och i betraktande av vad som i riksdagen förekommit

vid fattande av beslutet örn skrivelse med begäran örn förevarande utrednings

verkställande hade utredningsmännen förstått direktiven på det sättet, att den

allmänna arbetsmarknadens löner skulle tillämpas vid beredskapsarbetena.

Tillämpningen av allmänna marknadens löner syntes också försvarbar med

hänsyn till beredskapsarbetenas natur att vara av oomtvistlig angelägenhetsgrad.

Enligt utredningsmännens mening borde med den allmänna arbetsmarknadens

löner förstås de löner, som antingen innefattades i gällande kollektivavtal

för ifrågakommande slag av arbeten eller ock, där kollektivavtal

icke funnes upprättade, eljest vore gängse i orten för ifrågavarande slag av

arbeten. Sålunda borde exempelvis vid beredskapsarbete, avseende anordnande

av skenfri korsning och utfört i statens järnvägars regi, tillämpas det

mellan järnvägsstyrelsen, å ena sidan, samt svenska järnvägsmannaförbundet

och svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, å den andra sidan,

träffade avtalet för ban- och byggnadsarbetare. Utfördes sådant beredskapsarbete

i enskild järnvägs regi, syntes för denna järnvägs byggnadsarbeten

eventuellt förefintligt kollektivavtals normer få komma att tillämpas. Utfördes

åter arbetet i vägstyrelses regi, kunde de grunder tillämpas i fråga

om löner och andra arbetsvillkor, som eljest vore brukliga vid vägarbetena

i trakten.

Såsom grundläggande regel för lönesättningen vid beredskapsarbeten

borde gälla, att kostnaden för det färdiga arbetet icke borde bliva större,

än örn detsamma kommit till utförande i vanlig ordning. Med hänsyn därtill

torde det få tillses, att arbetet bomme till utförande å en därför ur arbetsteknisk

synpunkt i stort sett lämplig tidpunkt och under i övrigt lämpliga

former samt att ackordsprisen bleve desamma som de vid vederbörande

verks övriga arbeten av motsvarande slag gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 17S haft. (Nr 202.) fini) si 2

Lönefrågan

in. m.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Organisa
tionen.

Kungl. Majas proposition nr 202.

Yad sålunda anförts hava utredningsmännen ansett framgå såsom en logisk

följd av den uppfattning av beredskapsarbetet såsom ett vanligt statligt

arbete, åt vilken utredningsmännen i sin sammanfattande översikt givit uttryck.

Enligt utredningsmännen borde också ej blott med avseende å löner utan

även beträffande övriga arbetsvillkor gälla samma regler i fråga örn förhållandet

till arbetarorganisationen, som vanligen brukade gälla beträffande andra

allmänna arbeten av samma slag. Eunnes kollektivavtal upprättat på det

område, inom vilket visst beredskapsarbete faller, borde alltså för detsamma

i ifrågakommande delar tillämpas samma arbetsvillkor, som funnes stipulerade

i sådant kollektivavtal. Ej heller syntes invändning vara att resa mot

att särskilt kollektivavtal upprättades örn visst beredskapsarbetes utförande

genom myndighet, som ej hade förhållandet till arbetarna ordnat genom kollektivavtal.

Vid beredskapsarbetena eventuellt uppkommande arbetstvister — strejker

eller blockader — syntes i överensstämmelse med den uppfattning angående

kollektivavtalens tillämplighet, varåt utredningsmännen givit uttryck, böra

få biläggas i eljest bruklig väg. De i kollektivavtal intagna reglerna angående

förhandling — i den mån avtal med sådana regler förefinnas -— borde

således komma i tillämpning. Örn därigenom tryggande av arbetsfreden ej

kunde ernås, torde de statliga organen för medling i arbetstvister få komma

till anlitande.

Enligt utredningsmännens förslag skola ärenden angående beredskapsarbetens

anordnande i sista hand avgöras av Kungl. Maj:! Förslaget rörande

de särskilda organisatoriska anordningarna för dessa ärendens utredande

och förberedande handläggning har i betänkandet motiverats i huvudsak på

följande sätt.

För en ändamålsenlig beredskapstjänst gällde särskilt, att uppgifter borde

samlas örn de till buds stående arbetsobjekt, som kunde nyttjas såsom beredskapsarbeten,

att behovet av visst föreslaget arbetes igångsättande såsom

beredskapsarbete borde bedömas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden

samt att utredning borde genom förhandling mellan vederbörande intresserade

parter — ifrågakommande länsstyrelse, annan statlig myndighet

m. fl. — vinnas angående de villkor, som borde stipuleras i fråga örn visst

arbetes utförande såsom beredskapsarbete. För sådana utredningars och

undersökningars åstadkommande torde, därest särskilda anordningar icke

vidtoges, få förutsättas ett omfattande remissförfarande, något som knappast

kunde bliva till fromma för ärendenas skyndsamma handläggning eller

för anläggandet av enhetliga synpunkter på desamma redan å det förberedande

stadiet. I betraktande härav hade utredningsmännen ansett nödvändigt

föreslå, att åt en särskild statlig myndighet uppdroges att handhava

den förberedande handläggningen av ärenden rörande beredskapsarbeten.

Efter övervägande av olika alternativ, framför allt arbetslöslietskommissionen

och inrättandet av en särskild kommission, hava utredningsmännen,

som anförts, stannat vid att såsom centralt organ föreslå socialstyrelsen men

med en på särskilt sätt bestämd sammansättning. De uppgifter, som i och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 202. 13

för beredskapsarbetena skulle tillkomma socialstyrelsen, hava i betänkandet,

angivits på följande sätt.

I görligaste man borde inventeras vilka arbetsobjekt, som vore för handell

och som lämpade sig att komma till utförande såsom beredskapsarbeten.

Uppgifter i sådant hänseende kunde erhållas från de olika statliga

verk och myndigheter, som lämpligen kunde föranstalta örn beredskapsarbeten.

Initiativ borde tagas till att såsom beredskapsarbeten lämpade arbetsföretag

förbereddes och planlades, så att de utan längre förberedelse

kunde bringas till utförande. På så sätt borde en reserv av lämpliga arbetsobjekt

komma till stånd, vilken kunde anlitas, när behov därav uppkomme.

Socialstyrelsen borde vidare följa utvecklingen å arbetsmarknaden med

särskild hänsyn till behovet av igångsättande av beredskapsarbeten. I detta

sammanhang kunde framhållas önskvärdheten av att ej endast den generella

eller lokala arbetslöshetssituationen observerades utan att jämväl konjunkturutvecklingen

i görligaste män följdes på sådant sätt, att fullständigast

möjliga material erhölles för bedömande av en uppkommen situation.

När situationen å arbetsmarknaden därtill föranledde, borde socialstyrelsen

till Kungl. Majit avgiva framställning örn visst beredskapsarbetes igångsättande.

När från annat håll framställning gjordes örn anordnande av beredskapsarbete

och sådan framställning remitterades till socialstyrelsen, borde styrelsen

utreda, huruvida det nied hänsyn till arbetslöshetssituationen kunde

anses motiverat, att beredskapsarbete igångsattes. Därest så befunnes vara

fallet, borde styrelsen pröva det ifrågasatta arbetsobjektets lämplighet eller

eventuellt föreslå annat sådant objekt. Vidare borde genom verkställda undersökningar

och efter iiverläggningar med olika intresserade parter utrönas de

villkor, som skäligen borde uppställas beträffande företagets utförande såsom

beredskapsarbete. Dessa villkor kunde avse så väl de bidrag, som befunnes

skäligen kunna krävas från andra håll till företagets utförande, som den

arbetskraft, vilken boede ifrågakomma till anställning viel företaget. Särskilda

undersökningar och förhandlingar torde bliva nödvändiga i de fall,

där beredskapsarbete ifrågasattes skola utföras i annan regi än statlig myndighets.

För sådana undersökningar och förhandlingar skulle kunna anlitas

de av Kungl. Majit utsedda adjungerade ledamöterna.

Sedan socialstyrelsen sålunda förberett ärendet, hade styrelsen att hos

Kungl. Majit förorda eller avstyrka framställning örn beredskapsarbetets

anordnande. I förstnämnda fallet skulle därvid förslag lämnas angående de

villkor, som syntes böra föreskrivas vid det ifrågavarande företagets utförande

såsom beredskapsarbete.

Slutligen kunde framhållas, att det finge anses ligga i sakens natur, att

socialstyrelsen, som ju vore uppsiktsinyndighet över den offentliga arbetsförmedlingen,

också verkade för att sådana för speciella fall lämpliga anordningar

vidtoges inom arbetsförmedlingens ram, som kunde befinnas

ändamålsenliga för att av Kungl. Majit lämnade föreskrifter i fråga örn arbetskraftens

utslagning skulle kunna pä ett praktiskt sätt efterkommas.

Vid fullgörande av sina uppgifter i fråga örn ärenden beträffande beredskapsarbeten

borde socialstyrelsen upprätthålla intim kontakt med verk och

myndigheter, inom vilkas förvaltningsområden arbetsobjekt vore för handen,

som vore av beskaffenhet att kunna utföras såsom beredskapsarbeten. Särskilt

gällde detta i fråga om åvägabringandet av erforderlig översikt av den

till buds stående reserven av till beredskapsarbeten lämpade arbetsföretag

och i fråga örn åtgärder för att stimulera de olika verken att förbereda och

planlägga dithörande arbeten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Yttranden

över 1931 års

betänkande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 202.

Vid prövning av fråga om visst arbetes utförande såsom beredskapsarbete

skulle, såsom förut angivits, representant för det ämbetsverk, inom vars

verksamhetsområde företaget folie, deltaga i beslutet inom socialstyrelsen.

I detta sammanhang hava utredningsmännen betonat vikten av ett intimt

samarbete mellan socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen. Genom

ett dylikt samarbete syntes kunna undvikas, att visst arbete samtidigt förbereddes

att komma till utförande såsom reservarbete och såsom beredskapsarbete.

Vid behandlingen av denna fråga hava utredningsmännen även kommit

in på svårigheten att uppdraga en bestämd slcillnad mellan de arbeten, som

med hänsyn till angelägenhetsgraden skola förberedas såsom beredskapsarbeten

eller såsom reservarbeten. De anföra härom följande.

Gränserna mellan dessa båda slag av arbeten komme självfallet att undergå

en ständig förskjutning, i samma män som angelägenheten av ett arbetes

utförande med tiden förändrades, och endast genom intimt samarbete i den

goda viljans och samförståndets tecken kunde dubbelarbete undvikas samt

på ena eller andra hållet utfört undersökningsarbete utnyttjas för den organisation,

som under de föreliggande omständigheterna lämpligen borde

handlägga ärendet om visst arbetes utförande. En väsentlig minskning av

risken för dubbelarbete kunde emellertid ernås, örn man från början för

beredskapsarbeten holle sig till vissa grupper av arbeten och för reservarbeten

till andra grupper, vilket såvitt man nu kunde bedöma åtminstone

till en början utan svårighet torde kunna ske.

Över utredningsmännens betänkande inhämtades yttranden från vederbörande

centrala ämbetsverk samt från länsstyrelserna, varjämte vissa intresserade

enskilda korporationer lämnades tillfälle att avgiva yttranden.

De i yttrandena uttalade uppfattningarna gå i vitt skilda riktningar, och

det faller sig svårt att bestämt angiva, vilka yttranden, som äro övervägande

tillstyrkande och vilka som gå i väsentligen avstyrkande riktning, detta,

bland annat, därför, att i en del av de yttranden, som i princip tillstyrka

förslaget, göras bestämda förbehåll på väsentliga punkter, medan å andra

sidan i utlåtanden, däri förslagets genomförande avstyrkes, i stället föreslås

anordningar av ganska likartad beskaffenhet. Med sålunda angiven reservation

torde dock här böra nämnas, vilka myndigheter och sammanslutningar,

som kunna anses hava ställt sig i övervägande grad sympatiska mot

förslaget eller anordningar, liknande de däri föreslagna.

De centrala myndigheter, som kunna anses närmast hysa en dylik uppfattning,

äro statskontoret, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen

och — örn ock med tvekan — kommerskollegium. Bland länsstyrelserna

hava följande i huvudsak tillstyrkt förslaget eller icke haft något

att erinra mot detsamma, nämligen de i Östergötlands, Jönköpings, Gotlands,

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län. De

enskilda sammanslutningar, som i huvudsak tillstyrka förslaget, äro svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas, förbund samt landssekretariatet.

I huvudsak avstyrkande utlåtanden hava avgivits av socialstyrelsen, statens

arbetslöshetskommission, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majda proposition nr 202.

Överståthållarämbetet, de nyss icke uppräknade länsstyrelserna, svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund samt åtta handelskammare.

Rörande innehållet i de särskilda yttrandena ber jag få hänvisa till en

inom socialdepartementet upprättad sammanställning, vilken torde få såsom

bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Här torde

jag vid sådant förhållande kunna inskränka mig till att i största korthet

sammanfattningsvis angiva vissa av de synpunkter, som framkommit i yttrandena.

Ganska allmänt erkännes i dessa, att det i och för sig är en riktig princip,

att de allmänna arbetena så anordnas, att de under depressionstider kunna

sysselsätta ett ökat antal arbetare. Det framhålles också, att beredskapsarbeten

i den ordning utredningsmännen föreslagit skulle vara till gagn för vissa grupper

av arbetslösa, särskilt sådana som tidigare varit anställda i statens tjänst

samt över huvud taget anläggningsarbetare. Det vore då av betydelse att

åvägabringa en organisation, som satte det allmänna i stånd att under en

lågkonjunktur snabbt igångsätta större arbeten och därmed mildra konjunktursvängningarnas

återverkan på arbetsmarknaden. Genom att statsarbeten företoges

vid en dylik tid skulle också kostnaderna för desamma minskas.

De skäl, som anförts mot beredskapsarbetens anordnande i väsentlig överensstämmelse

med utredningsmännens förslag, kunna sägas huvudsakligen vara

följande.

Den föreliggande utredningen tar icke sikte på den nationalekonomiska

frågan, huruvida arbeten av ifrågavarande slag i stort sett verkligen tjäna

det avsedda syftet, liksom man ej heller undersökt deras verkningar i ekonomiskt

hänseende i olika riktningar. Därvid borde särskilt beaktas det

förhållandet, att arbetena skulle bekostas med skattemedel, vilket i och för

sig medförde en extra belastning för industrin.

Den anmärkning, som går igen i de flesta utlåtandena, är den, att den

verkställda gränsdragningen mot de av arbetslöshetskommissionen anordnade

s. k. reservarbetena, utförda till lägre löner än de avtalsmässiga, icke vore

tillfredsställande. Det framhålles, att någon principiell skillnad icke kunde

upprätthållas mellan sådana arbeten, som lämpade sig till reservarbeten, och

sådana, som borde komma till utförande i form av beredskapsarbeten; även

i fråga örn reservarbeten måste nämligen föreligga en viss grad av angelägenhet,

och i samma mån som ett arbete brötes ut ur den vanliga ramen

och företoges till motverkande av arbetslöshet, i samma män erhölle det

också karaktären av reservarbete. Då lönevillkoren för reservarbeten och beredskapsarbeten

skulle bliva vitt skilda, skulle till följd av nämnda brist på

tillfredsställande gränsdragning missnöje säkerligen uppstå bland de arbetare,

som sysselsattes vid reservarbetena, och i längden skulle det visa sig

omöjligt att bibehålla båda slagen av arbete vid sidan av varandra. En

övergång till systemet med beredskapsarbeten bomme därför att innebära

ett uppgivande av den hittillsvarande arbetslöslietspolitiken.

Översikt över

innehållet i

avgivna yttranden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 202.

Vidare Ilar framhållits, att då såsom beredskapsarbeten huvudsakligen

skulle komma till utförande anläggningsföretag och vid dessa vid varje tillfälle

skulle användas de mest kvalificerade arbetarna, beredskapsarbetena

bleve så gott som betydelselösa för arbetarna inom industrin och alltså förde

stora städerna, där arbetslösheten vore som mest kännbar. Dessa arbeten

skulle endast leda till en ansvällning av anläggningsarbetarkåren, vilket bland

annat skulle medföra stora svårigheter, då beredskapsarbetena en gång nedlades

och de nya anläggningsarbetarna bomme att söka sig tillbaka till annat

yrke. I längden skulle på detta sätt beredskapsarbetena bidraga till att

skapa arbetslöshet. Liknande verkan skulle även föranledas därav, att lönerna

vid beredskapsarbetena skulle bliva den allmänna marknadens; detta måste

bidraga till att motverka lönenivåns anpassning efter ett förändrat konjunkturläge

och alltså försvåra återupptagandet av industriell verksamhet. Då

vidare beredskapsarbetena icke skulle — såsom reservarbeten — kunna vid

lämplig tidpunkt avbrytas, skulle arbetskraften mista sin rörlighet och arbetarna

icke bliva i tillfälle att söka arbetstillfällen, som under deras anställningstid

yppade sig; då de vid beredskapsarbetena åtnjöte full lön, skulle

de för övrigt icke havn något större intresse av att söka sig tillbaka till sitt

verkliga yrke. Vidare har anförts, att de statsanställda arbetarna skulle komma

att gynnas pa bekostnad av arbetarna i den enskilda industrin och att förslagets

genomförande skulle bliva olyckligt för jordbruksnäringen, eftersom

därigenom arbetslönerna skulle komma att stegras och tillgången på arbetskraft

i jordbruket minskas. En annan följd skulle bliva en överflyttning å statsverket

av åtskilliga kostnader, som bort bäras på annat sätt. Från annat håll

har framhållits, att beredskapsarbetena icke innebure någon lämplig form för

motverkande av lokal arbetslöshet; detta syfte främjades bättre genom att

understödja kommunala strävanden att skapa arbetstillfällen. Slutligen har

från visst hall yrkats, att innan åtgärder vidtoges, resultatet av utredningen

örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande

borde avvaktas.

Vissa myndigheter, däribland några av dem, som pä något eller några av

nu återgivna skäl avstyrkt genomförande av utredningsmännens förslag,

hava framkastat positiva uppslag till anordningar i annan riktning. Salunda

bär framhållits, att gränsen mot reservarbeten bättre markerades, örn man

inskränkte sig till sådana arbeten, som kunde utföras av statens ordinarie

arbetsledande organ eller genom deras försorg. Syftet med förslaget borde

kunna nas genom att å budgeten upptoges anslag till bestämda arbeten med

rätt för Kungl. Majit att med viss begränsning bestämma tiden för arbetenas

igångsättande. Man borde sålunda icke under tider med arbetslöshet utföra

beredskapsarbeten före den eljest lämpliga tidpunkten, utan i stället utföra

dem efter den normala tiden och inbespara och hålla i beredskap erforderliga

anslagsbelopp. Statens verkställande organ borde alltid förfoga över

flerårsplaner, och Kungl. Majit och de verkställande organen borde laiva

befogenhet att handla inom flerårsplanens ram. Till Kungl. Majis förfogande

borde därför stå ett belopp, som vid varje tidpunkt vore tillräckligt för att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202. 23

möta deli ökning i utgifter, sorn föranleddes av fierårsplanens jämkande

efter arbetslöshetsläget.

Frågan om varifrån erforderliga medel skola tagas tiar i vissa yttranden

berörts. Sålunda anföres i ett utlåtande, att det ur nationalekonomisk synpunkt

vore riktigare att för ändamålet använda lånemedel; tanken är den att,

genom att skattemedel anlitades, man löpte fara att förminska industrins

möjligheter att uppehålla sin verksamhet, medan man lånevägen hade möjlighet

att mobilisera åtskilligt för närvarande ledigt kapital till verksamhet

i produktiva syften. En länsstyrelse förordar, att erforderliga medel skulle

anskaffas genom höjning av bensinskatten, och andra länsstyrelser föreslå,

att beredskapsarbeten måtte komma till stånd med anlitande av automobilskattemedel.

Körande vad i yttrandena anförts angående särskilda punkter i förslaget

ina anföras följande.

I fråga örn systemet med tillämpning av arbetsmarknadens löner hava do

hörda myndigheterna i allmänhet uttalat sitt gillande. I enstaka yttranden

framliålles emellertid, att det icke borde betraktas såsom en given sak, att

icke lönerna borde kunna — exempelvis procentuellt — nedsättas under

vad som i allmänhet gäller. Det torde kunna överlåtas at de olika statliga

myndigheter, som skulle utföra beredskapsarbetena, att på eget ansvar sköta

lönepolitiken. I sådana fall, då ett arbete läge på gränsen till reservarbete,

borde antingen tillämpas en lägre lönenivå än den allmänna arbetsmarknadens

eller också ordnas så, att kostnaden för anläggningen ej påfördes

vederbörande kapitalkonto, förrän då den verkligen kunde komma till avsedd

användning.

I fråga härefter örn metoden för arbetskraftens anställande hava på åtskilliga

håll betänkligheter anförts mot det system, enligt vilket i någon form en

behovsprövning skulle förekomma; därigenom skulle en sammanblandning

med reservarbeten komma att ligga nära. Vidare har anförts, att arbetsförmedlingens

organ knappast vore pliktiga till och icke vore lämpliga för de

uppgifter, som tillämnats dem. Slutligen har påpekats, att i vissa av statens

verk antagandet av arbetskraft enligt gällande avtal vore ordnat på ett sätt,

som icke syntes kunna förbigås vid ifrågavarande arbeten.

I fråga om vilka arbeten som lämpligen kunna komma till användning såsom

beredskapsarbeten har från olika håll anförts, att endast sådana arbeten

borde ifrågakomma, som kunde utföras eller ombesörjas av statens ordinarie

arbetsledande organ. A andra sidan har i ett antal yttranden framhållits,

att vanliga vägarbeten borde kunna komma till användning i avsevärt större

utsträckning, än utredningsmännen föreslagit. Vad angår anordnandet av

skenfria korsningar mellan väg och järnväg har endast i enstaka fall

motstånd rests mot anlitande av dylika arbeten; däremot har på flera häll

framhållits, att de särskilda regler, som föreslagits för korsningar anordnade

som beredskapsarbeten, borde i alla fall gälla för liknande arbeten. Beträffande

skogsarbeten framhålles från domänstyrelsen, att desamma bättre

lämpade sig såsom reservarbeten. Till komplettering av det framlagda in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utredning

inom internationella

arbetsbyrån

i Genéve.

24 Kungl. Majus ''proposition nr 202.

venteringsresultatet har påpekats, att undersökningar beträffande statens

malmfyndigheter i Norrland lämpligen skulle kunna komma till användning,

varjämte erinrats örn järn vägsprojektet Morjärv—Kalix och hamnbyggnaden

vid Karl Johans stad.

Rörande den föreslagna organisationen nied socialstyrelsen i särskild sammansättning

såsom sammanhållande organ har i det stora flertalet yttranden

framhållits, att en dylik anordning vore olämplig eller överflödig. I ett par

fall har däremot uttryckligen framhållits, att någon anmärkning icke vore

att göra mot förslaget i denna del.

Innan jag övergår till att redogöra för min ställning till förevarande

spörsmål, torde jag ytterligare böra nämna, att för helt kort tid sedan

offentliggjorts en av internationella arbetsbyrån i Geneve utarbetad rapport

rörande arbetslöshet och offentliga arbeten, vilken rapport utförligt behandlar

de frågor, som varit föremål för utredningsmännens arbete. I rapporten

redogöres också för de åtgärder, som i förevarande syfte vidtagits inom

olika länder. Här må återgivas några av de slutsatser, i vilka rapporten

utmynnar.

Det är av betydelse, att offentliga arbeten planläggas'' för längre perioder,

så att de kunna utföras vid sådana tidpunkter, då de kunna motverka en stigande

arbetslöshet. En gynnsam inverkan på denna kan därvid påräknas

under förutsättning att igångsättandet av offentliga arbeten icke endast innebär

en överflyttning av kapital från den privata industrin. En klar gräns

måste upprätthållas mellan offentliga arbeten och reservarbeten. Med reservarbeten

förstås härvid sådana arbeten, som utföras under särskilda förutsättningar,

såsom att arbetare sysselsättas på den grund att de äro arbetslösa

snarare än därför, att de äro mest lämpade för arbetet, att ett cirkulationssystem

tillämpas mellan arbetarna, så att så många kunna få sysselsättning

som möjligt, eller att lönerna nedsättas under den normala nivån. För att

kunna anordna de offentliga arbetena på bästa sätt i förevarande syfte behöves

ett organ, som kan hålla samman det hela och sätta i gång med

arbeten av olika slag vid den lämpliga tidpunkten. Det är av stor vikt, att

ett dylikt organ mycket noga följer växlingarna på arbetsmarknaden, så att

arbetena äro färdiga att igångsättas vid den rätta tidpunkten. Finansieringen

synes, när arbetena äro av mindre omfattning, bäst ske genom att statsmyndigheterna

på ett eller annat sätt få ett reservanslag till sitt förfogande. Nå

arbetena större omfattning, synes finansieringen bäst kunna ske genom lån.

Det framhålles även såsom värdefullt, om under tider av stor ekonomisk

aktivitet offentliga arbeten uppskjutas till depressionstider; även en dylik

planläggning har prövats och visat goda resultat. Vad angår en fråga, som

påpekas vara av avgörande betydelse, nämligen huruvida anordnandet av

offentliga arbeten skulle innebära en icke önskvärd konkurrens örn kapital

med den enskilda industrin, anföres i rapporten, att det i allmänhet under

en depressionstid finnes överflöd på ledigt kapital. Det torde därför då i

viss utsträckning vara möjligt att utan ogynnsamma verkningar upplåna

medel till offentliga ändamål, för vilka kapital borde kunna påräknas, som

flyr mindre säkra investeringsformer. Man behöver därför icke antaga, att

de offentliga arbetena endast innebära en överflyttning av kapital från

privata till offentliga korporationer, utan de sistnämnda komma att nyttiggöra

medel, som eljest icke skulle användas för industriella ändamål. Detta

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition ur 202.

mäste nödvändigtvis leda till ökad sysselsättning såväl direkt som indirekt,

och i den mån depressionen beror på psykologiska orsaker, måste det leda

till en allmän förbättring i det ekonomiska läget.

Ytterligare Ilar jag att nämna, att jag genom skrivelse den 23 januari 1931 ^redning

till arbetslöslietsutredningen anhöll att under hand få del av det material löahetstill

belysande av frågan örn arbetslöshetens motverkande genom beredskaps- utredningen,

arbeten, som kunde linnas sammanfört hos arbetslöslietsutredningen. Med

anledning härav har jag från utredningen mottagit därstädes utarbetade

sammanställningar rörande behandling av dessa frågor i England och Tyskland,

vilka sammanställningar jämväl tagits i betraktande vid ärendets handläggning.

Av den överlämnade sammanställningen rörande förhållandena i

England framgår, att arbeten av liknande art under de senaste åren där

bedrivits i stor utsträckning.

I den riksdagsskrivelse, som närmast föranlett den här behandlade utredningen,

heter det i främsta rummet, att de ifrågasätta allmänna albetena

skulle anordnas i den mån så föranleddes av allmän eller lokal arbetslöshet.

Därjämte anföres emellertid, att dylika offentliga arbeten skulle

kulina bidraga till att den statliga verksamheten på arbetsmarknaden mera

smidigt anpassades efter konjunkturerna.

Den undersökning, som verkställts genom de särskilt tillkallade utredningsmännen,

har väsentligen gått ut på en teknisk lösning av frågan örn

vilka anordningar som i det sålunda angivna syftet skulle kunna vidtagas,

örn verkningarna i olika, avseenden av dylika anordningar och de närmare

formerna för deras genomförande. I enlighet med riksdagens direktiv har

vid utredningen närmast behandlats spörsmålet örn igångsättande av allmänna

arbeten såsom medel i kampen mot arbetslösheten, medan den sida

av frågan, som avser statsarbetenas anpassning efter konjunkturerna, enligt

sakens natur erhållit en mindre utförlig behandling.

Yad angår frågan örn anordnande av allmänna arbeten som medel mot

arbetslöshet har genom utredningsmännens betänkande och de utförliga

yttranden, som avgivits däröver, ett klarläggande skett, så att det synes

möjligt att bilda sig en uppfattning örn den rent tekniska delen därav.

Däremot har det icke ingått i utredningsmännens uppdrag att utföra en

mera djupgående undersökning, huruvida en anordning med reservationsanslag

för offentliga arbeten vid sidan av det normala arbetsprogrammet

av utredningsmännen kallade beredskapsarbeten — ur nationalekonomisk

synpunkt vore befogad, d. v. s. närmast a ena sidan huruvida och i

omfattning sådana arbeten med hänsyn tagen till alla sina verkningar i

själva verket i den föreliggande situationen innebära en ökad arbetstillgång

och å andra sidan örn de medföra verkningar, som för framtiden kunna

komma att förminska arbetstillfällena i den allmänna marknaden. En garanti

för att sådana synpunkter skulle komma att röna vederbörligt beaktande

torde utredningsmännen hava ansett ligga i ärendenas behandling hos

socialstyrelsen med den föreslagna särskilda sammansättningen därav. Anled
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Jffaj:ts proposition nr 202.

wing för Kungl. Majit att igångsätta oell för utredningsmännen att företaga

cn särskild dylik undersökning Ilar icke förelegat, eftersom tydligen en av

huvuduppgifterna för den pågående utredningen rörande arbetslöshetens karaktär

och orsaker samt medlen för dess bekämpande måste bliva att fatta

ståndpunkt till frågan, vilka åtgöranden från det allmännas sida, som verkligen

åro ägnade att minska och motverka arbetslösheten, och huru åtgärder

av olika slag i ena eller andra riktningen verka för framtiden. När resultatet

av denna utredning föreligger, torde tillräckligt material komma att finnas,

för att dessa spörsmål skola kunna uttömmande diskuteras. Till dess torde

man även i den här behandlade frågan få nöja sig med en provisorisk lösning,

som mera eller mindre får karaktären av försöksanordning. De nationalekonomiska

synpunkterna hava emellertid, som framgått av den lämnade redogörelsen,

på olika sätt berörts i de avgivna yttrandena, och mod ledning

därav torde man redan nu kunna erhålla en uppfattning rörande även denna

sida av spörsmålet, i den mån så erfordras för att taga ståndpunkt till den,

på sätt nyss sagts, föreliggande frågan av begränsad räckvidd.

Man torde då kunna utgå från att det i och för sig måste vara till

övervägande gagn, att de statliga arbeten, som under alla förhållanden

skola förr eller senare utföras, så avpassas, att de i större utsträckning än

som skulle följa av det sedvanliga arbetsprogrammet komma att pågå under

tider, då det enskilda näringslivet icke är i stånd att i samma utsträckning

soia eljest sysselsätta den tillgängliga arbetskraften. Ur arbetslöshetssynpunkt

vinnes därmed uppenbarligen för stunden den verkan, att anställningsmöjligheterna

i viss utsträckning vidmakthållas, samtidigt som det är

antagligt, att de allmänna arbetena kunna gynnsamt påverka återgången

till normala förhållanden inom förvärvslivet. Emellertid får man icke

överskatta verkningarna av speciella sådana åtgärder. Särskilt i den mån

dylika offentliga arbeten i större utsträckning skola bekostas med skattemedel,

föreligger en fara, att detta innebär en börda för den industriella

verksamheten, som kan leda till minskad sysselsättning i det privata förvärvslivet.

Därjämte bör, såsom redan antytts, tillses, att dessa arbeten

icke komma att innebära en utökning av det allmännas verksamhet i dess

helhet; i motsatt fall upprullas nya nationalekonomiska problem av stor

räckvidd.

Örn man emellertid fasthålla'' vid att det, nied hänsyn till den omedelbara

inverkan på arbetslösheten, måste vara till fördel att under depressionsperioder

låta de allmänna arbetena svälla ut, får man dock icke förbise,

att örn denna utökning av arbetena direkt utformas i syfte att såvitt möjligt

påverka arbetslöshetsläget, densamma alltid måste bliva förenad med stora svårigheter.

Detta framgår redan av betänkandet men framstår än tydligare

genom de invändningar, som framkommit mot den utformning, som utredningsmännen

med denna utgångspunkt givit sitt förslag. Såsom de förnämsta

av de uppkommande svårigheterna må Hämnäs följande. Av utredningsmännen

själva liksom i de flesta av de avgivna yttrandena har påpekats vikten av

en rationell och hållbar gränsdragning mellan de genom arbetslöshetskom
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 202.

missionen oell i form av s. k. statskommunala arbeten bedrivna s. k. reservarbetena

oell de av utredningsmännen ifrågasatta företagen. Betydelsen

härav blir särskilt stor därest — såsom utredningsmännen föreslå och

jag av olika skäl tinner riktigt — arbetslönen vid beredskapsarbeten bör

utgå efter vad som gäller beträffande vanliga arbeten. Visserligen är

det sant, att redan nu reservarbeten och arbeten på den öppna marknaden

bedrivas vid sidan av varandra till olika löner, ehuru arbetsobjekten kunna

vara likartade. Emellertid måste medgivas, att svårigheterna ökas, i den

mån arbeten, vilka, enligt vad allmänt är känt, anordnats såsom medel till

motverkande av arbetslösheten, komma att vid sidan av reservarbetena bedrivas

under för de anställda g)’niis ani mare villkor. Väl har det kanske i

många yttranden knappast tillräckligt beaktats, att dessa olägenheter i praktiken

kunna minskas, i den mån man lyckas fasthålla vid att de s. k. beredskapsarbetena

i och med att de sättas i verket böra vara helt likställda med

vanliga offentliga arbeten. Så snart emellertid på någon punkt beträffande

beredskapsarbeten skulle gälla från de vanliga reglerna avvikande bestämmelser

rörande sättet för utväljande av arbetare, rörande dessas anställningsvillkor,

rörande kostnadernas fördelning eller dylikt, torde man icke kunna

bortse från de allvarliga varningar, som på denna punkt framkommit. Den

meningen synes också vara ganska allmän, att en riktig gränsdragning alltid

måste vara mycket vansklig och att, även örn den sker med all tänkbar omsorg,

det i praktiken kommer att visa sig mycket svårt att i längden driva

reservarbeten och beredskapsarbeten vid sidan av varandra. Härjämte bör

beaktas, att örn beredskapsarbetena skulle så utformas, som utredningsmännen

närmast synas hava tänkt sig, vid verkställigheten torde komma att

möta åtskilliga svårigheter, såsom närmare framgår av de avgivna yttrandena.

Även på denna punkt gäller emellertid tydligen, att i den mån beredskapsarbetena

likställas med vanliga allmänna arbeten, behovet av särbestämmelser

upphör och svårigheterna alltså förminskas.

Av vad jag nu utvecklat lärer det vara tydligt, att ju mera man vid anordnandet

av beredskapsarbeten tager sikte på att de skola kunna i så stor

utsträckning som möjligt och på do punkter, där det bäst behöves, minska

arbetslöshetens följder, desto större risker uppkomma för att på så sätt anordnade

beredskapsarbeten i längden skola kunna leda till svårigheter med

hänsyn till det för närvarande tillämpade systemet för statliga åtgärder mot

arbetslösheten. Emellertid är jag av den uppfattningen, att det icke kan

vara lämpligt att för närvarande vidtaga några åtgärder, som kunna leda till

sådana konsekvenser. Detta följer redan av vad nyss anförts därom att det

föreliggande materialet icke är tillräckligt för att medgiva fattandet av en

mera definitiv ståndpunkt till frågan örn på ena eller andra siittet utformade

beredskapsarbeten. Vid behandlingen förut i dag av frågan örn anslag för

nästa budgetår till bekämpande av arbetslösheten har jag liven framhållit,

att enligt min mening frågan örn statens åtgärder i anledning av arbetslösheten

inom kort bör upptagas till en allsidig prövning. Det kari då uppenbarligen

icke vara lämpligt att uu föreslå en anordning, sorn kan föregripa

ilo sålunda förestående övervägandena.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Av dessa skäl, men även med hänsyn till vad som nyss anförts rörande de olägenheter,

som eljest kunna bliva förenade med beredskapsarbeten, anordnade

enligt det föreliggande betänkandet, har jag icke ansett mig kunna föreslå

genomförande av detta förslag oförändrat. Då emellertid i nuvarande arbetslöshetsläge

den ifrågasatta utvägen icke lärer böra lämnas oprövad, har jag

funnit mig böra undersöka möjligheten av en sådan anordning, att några

risker i förut angivna hänseenden icke skulle behöva förekomma. Detta

kan enligt min mening ske på det sätt, att statsmakterna, väsentligen i enlighet

med vad i vissa yttranden förordats, nu begränsa sig till en anordning

av t huvudsak följande innebörd.

I ändamål att de offentliga arbetena skola kunna i viss utsträckning anpassas

efter konjunkturerna och därmed följande variationer i arbetslösheten,

ställes till Kungl. Maj:ts förfogande ett reservationsanslag av lämplig

storlek. Detta användes enligt Kungl. Maj:ts beprövande till arbeten, som

under alla förhållanden skola förr eller senare utföras med anlitande av allmänna

medel och genom statlig myndighets försorg och som äro av natur att

i normala fall riksdagen, på framställning av Kungl. Maj:t, för varje särskilt

fall därtill anvisar medel. Enda olikheten mot det vanliga förfaringssättet

är alltså här, att Kungl. Majit har att, efter det de särskilda ämbetsverken

inkommit med förslag örn utförande av olika allmänna arbeten vid sidan

av det i vanliga former till omedelbart genomförande avsedda programmet,

väga dessa förslag mot varandra icke blott med hänsyn till graden av angelägenheten

av utförandet utan också med hänsyn till deras betydelse för

motverkande av arbetslösheten och dess följder. Vid prövningen skulle avseende

även fästas vid att varje särskilt arbete bör igångsättas vid den tidpunkt,

som ur angivna synpunkter och med hänsyn till lokala förhållanden

vore den lämpligaste. Man skulle på detta sätt skapa möjlighet till en

viss elasticitet i statens verksamhet och genom att avvägandet sker centralt

och enhetligt kunna utan uppskov träffa val mellan skilda arbeten och

bestämma i fråga örn tidpunkten för deras påbörjande.

Varje särskild myndighet skulle hava att inkomma med förslag till

arbeten inom dess ordinarie program, lämpligen ordnade efter angelägenhetsgraden.

Sådana arbeten skulle tydligen i allmänhet komma att äga

företräde, beträffande vilka förelåge i detalj utarbetat program, som gjorde

det möjligt att utan dröjsmål igångsätta dem vid den lämpliga tidpunkten.

Med hänsyn till mängden av föreliggande arbetsuppgifter lärer det ej behöva

befaras, att vederbörande fackmyndigheter skulle underlåta att inkomma med

dylika förslag i den omfattning, att ett verkligt val för Kungl. Majit bleve

möjligt. Initiativ till övervägande av anordnande av arbete inom viss ort

lärer kunna, såsom förutsättes enligt betänkandet, tagas av ortsmyndighet

eller vederbörande centrala verk. Beaktandet ur arbetslöshetssynpunkt av

olika föreliggande förslag lärer kunna ske efter inhämtande av yttrande

från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen. Enligt min uppfattning

kräves alltså icke för en anordning av nu antydd beskaffenhet något särskilt

remissorgan, sådant som utredningsmännen tänkt sig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Genom att gå fram på den nu antydda vägen skulle man tydligen kunna

undgå de olägenheter, som befarats bliva en följd av beredskapsarbetenas

anordnande enligt utredningsmännens förslag. De arbeten, till vilka Kungl.

Majit komme att ur ifrågavarande anslag anvisa medel, bleve uppenbarligen

till alla delar helt likställda med andra allmänna arbeten; endast sättet för

medlens anskaffande skulle angiva skillnaden. Med denna ståndpunkt följer

också, att några särskilda regler angående arbetslön, utväljande av arbetare

o. s. v. icke skulle meddelas, utan vederbörande myndigheter skulle äga att

helt efter eljest tillämpade metoder utföra arbetet. På detta sätt blir

visserligen — något som följer av vad jag redan tidigare anfört — den

omedelbara effekten till arbetslöshetens bekämpande givetvis mindre än

genom anordningar enligt utredningsmännens betänkande. Men denna olägenhet

torde uppvägas av de nyss antydda fördelarna. Tydligen är det

emellertid i och för sig önskvärt — något som överhuvud taget i depressionstider

bör gälla beträffande statliga arbeten — att man vid utförandet

håller i sikte, att dessa så anordnas, att arbetena bliva till gagn för arbetslöshetens

bekämpande. Sålunda är det ur allmän synpunkt till fördel, örn

vederbörande myndighet vid anskaffande av arbetskraft hänvänder sig till

arbetsförmedlingsorganen inom orter, där arbetslösheten är särskilt betungande,

och utan särskilda föreskrifter lärer det kunna tillses, att arbetena

i första hand komma de behövande till godo, i den mån dessa erbjuda

fullgod arbetskraft. I anslutning till det förut anförda bör även i nu

berörda hänseenden fastliållas, att det här rör sig om en försöksanordning

och att därför olika metoder och regler lämpligen böra prövas vid verkställigheten

hos de särskilda myndigheterna.

Det belopp, som i årets statsverksproposition beräknades för det ifrågasatta

anslaget till beredskapsarbeten till arbetslöshetens bekämpande, uppgick,

som förut erinrats, till 3 miljoner kronor. Det är uppenbart, att med

ett anslag av denna storlek endast begränsade verkningar kunna förväntas;

till jämförelse må erinras, att summan av de för innevarande budgetår

i riksstaten upptagna beloppen till statliga eller med statsunderstöd utförda

arbeten — oavsett anslag till vägförbättringar och vägunderhåll —

uppgår till över 60 miljoner kronor, därav till vägbyggnader omkring 8 miljoner

kronor. Det tillskott i arbetstillfällen, som skulle åstadkommas genom beredskapsarbetena,

måste alltså procentuellt vara av ganska ringa betydelse.

Som också förut antytts, kan man vidare knappast vara berättigad att anse

de arbetsmöjligheter, som skulle beredas med anlitande av det här behandlade

anslaget, som ett rent nettotillskott på arbetsmarknaden.

Emellertid möta statsfinansiella hinder mot att nu öka det beräknade

nnslagsbeloppet, så mycket mera som jag, beträffande anslaget till bekämpande

av arbetslösheten, förut i dag nödgats hemställa örn äskande av

ett anslag, som med icke mindre än 3 miljoner kronor överstiger det

i statsverkspropositionen preliminärt beräknade. Jag förordar alltså, att förevarande

reservationsanslag från Kungl. Maj:ts sida definitivt bestämmes till

3 miljoner kronor.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 202.

Vad härefter angår den befogenhet med avseende å användningen av

ifrågavarande anslag, vilken bör tillkomma Kungl. Maj:t, är till en början

att fasthålla, att då avsikten är, att riksdagen skall lämna i Kungl. Maj:ts

liand att i val mellan olika arbeten träffa det avgörande, som eljest ankommer

på riksdagen, Kungl. Majit uppenbarligen därvid icke bör fatta sådana beslut,

som föregripa en följande prövning av riksdagen. Utan riksdagens

medgivande bör Kungl. Majit alltså icke av anslag till beredskapsarbeten

anvisa medel till arbeten, som icke kunna fullbordas, utan att riksdagen ett

kommande budgetår för ändamålet under den ena eller den andra anslagstiteln

anvisar ytterligare medel.

Vad sedan beträffar de slag av statliga arbeten, som böra ifrågakomma, innebär,

som redan anförts, den anordning som här förordats, att andra arbeten icke

böra ifrågakomma, än som pläga utföras av statens egna myndigheter eller

på deras föranstaltande. Sålunda håller jag före, att från anslaget icke böra

utgå medel till vägbyggnader genom vägdistrikten. Beträffande dylika arbeten

vill jag emellertid erinra, att jag förut i dag vid behandlingen av frågan om

anslag till bekämpande av arbetslösheten förutsatt, att kommuner alltjämt

skola kunna av den i sistnämnda anslag ingående s. k. väglånefonden erhålla

lån till vägbyggnader såsom förskott å det till dem senare utgående

statsbidraget. Genom denna form, som under ett flertal år prövats och befunnits

ändamålsenlig, kommer på ett enklare sätt möjlighet att beredas

att till avtalsenliga löner anordna vägbyggnadsarbeten i sådan ordning, att

de bidraga till arbetslöshetens motverkande.

En av de viktigaste grupperna av sådana arbeten, som ansetts lämpliga

till beredskapsarbeten, är den som angår anordnandet av s. k. skenfria korsningar.

Börande dylika arbeten må till en början anföras, att med hänsyn till vad

som nyss yttrats därom att beredskapsarbetena för närvarande böra begränsas

till företag, som utföras eller ombesörjas av sådana statens organ,

till vilkas ordinarie arbetsuppgifter dylika arbeten höra, det icke synes

lämpligt att vad angår nästa budgetår tänka sig, att bidrag till dylika anordningar

skulle kunna utgå även till enskilda järnvägar. I den mån inom

trakter, där endast sådana järnvägar finnas, behov uppkommer att anordna

beredskapsarbeten, torde sådana kunna beredas inom grupper av statliga

arbeten, som befunnits lämpliga, exempelvis i form av anläggande av

hamnar, uppförande av vågbrytare och dylikt.

Vad beträffar anordnandet av skenfria korsningar vid statens järnvägar

hava utredningsmännen ifrågasatt dels särskilda åtgärder för att dylika arbeten

snabbt må kunna komma till utförande, dels ock bidrag av allmänna

medel enligt andra än eljest gällande regler. I förstnämnda hänseende föreslås,

att en reserv tillskapas av lämpliga arbeten genom förberedelser, verkställda

av statens järnvägar och bekostade av anslag till beredskapsarbeten.

I fråga örn kostnaderna för själva arbetena förutsätta utredningsmännen, att

vägdistriktens utgifter skola inskränkas till i regel en fjärdedel av kostnaden

för marklösen, att av statens järnvägar skall erläggas en andel, motsvarande

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 202.

värdet av de fördelar, som uppstå för järnvägarna av anordningarnas vidtagande,

och att liela återstående kostnaden skall utgå av anslaget till beredskapsarbeten.

Något bidrag av automobilskattemedel skulle sålunda i detta

fall icke utgå. I fråga örn arbetsföretag, som ingå i uppgjorda flerårsplaner,

skall gälla, att i den män de utföras i enlighet nied planen kostnaderna skola

bestridas på vanligt sätt, även örn arbetet planlagts i den för beredskapsarbeten

gällande ordningen. Örn däremot företaget brites ut ur planen för

att utföras som beredskapsarbete oell sålunda kommer till utförande tidigare

än som enligt planen varit avsett, skall kostnaden bestridas enligt vad nyss

sagts rörande beredskapsarbeten.

Efter att hava i saken samrått med chefen för kommunikationsdepartementet

får jag uttala min anslutning till de sålunda förordade huvudgrunderna.

Därest anordningen med ifrågavarande arbeten såsom beredskapsarbeten

icke skall stanna på papperet, lärer det vara erforderligt, att större

del av kostnaden än vanligt bestrides av statsmedel. Ävenledes finner jag

riktigt, att i dylika fall automobilskattemedel icke tagas i anspråk. Yad i

vissa yttranden anförts därom att ett bifall till den föreslagna kostnadsfördelningen

med rätta skulle föranleda krav på motsvarande lättnad för vägdistrikt

i sådana fall, då skenfri korsning anordnas i vanlig ordning, synes

mig — med hänsyn till de förhållanden på vederbörande ort, som kunna

förutsättas vara för handen, då ett dylikt företag kommer till utförande såsom

beredskapsarbete — icke ägnat att väcka betänkligheter.

Beträffande övriga arbeten, • som böra kunna ifrågakomma, får jag hänvisa

till resultatet av den av de sakkunniga företagna inventeringen. Här

må endast nämnas, att beträffande ett av utredningsmännen ifrågasatt företag,

nämligen anordnandet av järnväg Malung—Vansbro, chefen för kommunikationsdepartementet

torde komma att senare i dag framlägga förslag,

därvid utgående från att viss del av kostnaden skall bestridas av anslag till

beredskapsarbeten, närmast för nästkommande budgetår 300,000 kronor.

Anläggningen har beräknats kräva omkring 130,000 dagsverken för jord-,

sten- och träarbetare, bergsprängare samt arbetare för rälsläggning och gräsning.

Då det här gäller ett arbete, som skulle vara av stor betydelse ur

arbetslöshetssynpunkt, är även jag av den uppfattningen, att medel från det

nu behandlade anslaget böra kunna utgå till detta företag. Enligt vad jag

förut anfort, förutsätter detta emellertid, att riksdagen medgiver, att medel

anvisas till detsamma och att riksdagen alltså är beredd att — under förevarande

eller annan anslagstitel — under kommande budgetår lämna anslag

till då erforderligt belopp. Så lärer bliva fallet, därest riksdagen bifaller

den proposition, örn vilken chefen för kommunikationsdepartementet lärer

komma att framlägga förslag.

Lika med utredningsmännen finner jag vidare, att i vissa fall en återbäring

till anslaget till beredskapsarbeten bör ifrågakomma, och ansluter jag mig

i huvudsak till vad i betänkandet därutinnan anförts. Närmare bestämmelser

i detta hänseende torde få meddelas av Kungl. Majit.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kunyl. Maj:ts proposition nr 202.

Sammanfattningsvis får jag alltså anföra, att det enligt min uppfattning

är önskvärt, att av riksdagen för nästa budgetår äskas ett reservationsanslag

av 3 miljoner kronor, avsett att enligt av mig bär angivna grunder

av Kungl. Majit på sätt, som kan finnas vara till gagn vid arbetslöshetens

bekämpande, disponeras för anordnande av i det föregående avsedda allmänna

arbeten. De närmare bestämmelser, som kunna krävas för tillämpningen

av de här angivna grunderna, lärer det få ankomma på Kungl. Majit

att utfärda.

Vad angår sättet för beredande av medel för ändamålet anförde chefen

för finansdepartementet, såsom inledningsvis erinrats, vid frågans förberedande

behandling i statsverkspropositionen, att dylikt anslag på närmare

angivna grunder borde inordnas under den vid sidan av de särskilda departementens

huvudtitlar stående titeln »Oförutsedda utgifter». Till denna

uppfattning ansluter jag mig.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet

för budgetåret 1931/1932 under titeln »Oförutsedda utgifter»

anvisa ett reservationsanslag, att användas i huvudsaklig överensstämmelse

med i det föregående angivna

grunder, av........................................................ kronor 3,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

33

Bilaga A.

Sammanställning

beträffande yttranden i anledning av det av särskilda inom

socialdepartementet tillkallade utredningsmän den 15 januari

1931 avgivna betänkandet med förslag angående arbetslöshetens

motverkande genom beredskapsarbeten.

I. Yttranden ar centrala ämbetsverk.

A. I huvudsak tillstyrkande yttranden.

Statskontoret har uttalat den uppfattningen, att anvisandet av ifrågavarande

anslag givetvis tornine att öka arbetstillfällena och följaktligen motverka

arbetslösheten, samt härefter yttrat sig sålunda:

Det förefölle emellertid tvivel underkastat, huruvida de ifrågasatta arbetena,

som i huvudsak skulle utföras av statliga myndigheter, verkligen kunde

komma att mera effektivt motverka arbetslösheten inom sådana yrkesgrupper,

där densamma pa särskilda orter och vid olika tillfällen företrädesvis uppträdde.

Måhända skulle ock följden kunna bliva, att arbetslösa från vissa

yrkesgrupper komme att hänvisas till beredskapsarbetena med där tillämpade

högre arbetslöner, medan åter andra finge nöja sig med nödhjälpsarbeten

och reducerade löner. Då härtill komme, att någon skillnad mellan

beredskapsarbetena och de vanligen förekommande allmänna arbetena i

vissa hänseenden icke förefunnes, vore det givetvis möjligt, att konflikter

kunde komma att skapas. Det torde knappast vara att förvänta, att, där arbetslösheten

vore mera lokalt begränsad, det skulle lyckas för de statliga

myndigheterna att genom anlitandet av beredskapsarbeten, som ofta måste

förläggas till helt andra orter, i nämnvärd mån mildra arbetslöshetens verkningar.

För visso skulle i så fall anvisande av bidrag till vissa kommunala

arbeten kunna skapa bättre arbetstillfällen och samtidigt tjäna allmänna

ändamål i lika hög grad som de genom statens myndigheter utförda arbetena.

Örn statskontoret alitsa ansåge, att medel borde ställas till förfogande

för nu ifrågasatt ändamål, vore ämbetsverket dock icke av den uppfattningen,

att det framlagda förslaget kunde anses vara i allo lämpligt. I

varje fall borde Kungl. Maj:t äga en ganska vidsträckt befogenhet att med

beaktande av föreliggande omständigheter disponera nämnda medel för sådana

arbeten, som kunde motverka arbetslösheten, oberoende av sättet för

deras utförande.

Kommerskollegium har i sitt yttrande först anfört, att någon mera allmän

utredning rörande uppfattningen inom näringslivet i fråga örn de i betänkandet

framställda förslagen ej medhuunits. Emellertid hade på kollegii

anmodan Stockholms, Göteborgs och Skånes handelskammare samt handelskamrarna

i Gävle, Örebro och Karlstad yttrat sig i ärendet, varjämte

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 178 käft. (Nr 202.) sos 31 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

kollegium haft tillfälle taga del av det utlåtande, som avgivits av Sveriges

industriförbund. Kollegium sammanfattar på följande sätt innehållet i de

sålunda avgivna yttrandena:

I flertalet av yttrandena uttalades förståelse för och beaktande av den

för utredningen grundläggande tanken, nämligen lämpligheten av att söka

i konjunkturutjämnande syfte anpassa de offentliga arbetena så, att större

anläggningsarbeten av bestående värde särskilt ifrågakomme till utförande

under depressionstider. Samtidigt hade emellertid allmänt framhållits, att

det av utredningsmännen förordade systemet med beredskapsarbeten, vid

vilka skulle utgå i gällande kollektivavtal fastställda löner, vid sidan av de

hittillsvarande reserv- eller nödhjälpsarbetena med för dessa tillämpade nödhjälpslöner

måste komma att möta så stora svårigheter, att det finge anses

så gott som praktiskt ogenomförbart. I varje fall innebure en sådan anordning

betydande risker för ett uppluckrande av grunderna för den arbe t slöshetspolitik,

som den svenska staten hittills tillämpat med resultat, vilka

i stort sett måste betecknas såsom gynnsamma för vårt land och dess arbetare.

De antydda svårigheterna beträffande en verklig, på sakliga grunder

fotad uppdelning av de i betänkandet behandlade arbetsuppgifterna mellan

sådana, vilka borde hänföras till gruppen »beredskapsarbeten», och sådana,

vilka i likhet med vad hittills skett borde utföras som nödlijälpsarbeten,

vore så mycket större, som det i stort sett vore fråga endast om anläggningsarbeten

av i huvudsak enahanda art. Denna begränsning av arbetsuppgifterna

i fråga örn beredskapsarbetena, i samband med det uppställda

kravet på fullgod arbetsskicklighet för erhållande av anställning vid dessa

arbeten, minskade för övrigt i hög grad dessas betydelse med hänsyn till

arbetslöshetens lindrande. De grupper av arbetare, som komme att draga

någon nytta av ifrågavarande arbetens igångsättande, inskränkte sig nämligen

i huvudsak till egentliga anläggningsarbetare, inberäknat betong- och

i någon män stenarbetare, medan fabriksarbetare i allmänhet och särskilt

specialutbildade sådana lämnades helt utanför. Å andra sidan förelåge emellertid

viss risk för att inom jordbruket anställd arbetskraft, som i stor utsträckning

kunde anses fylla kravet på fullgod arbetsskicklighet, av de vid

beredskapsarbetena tillämpade högre arbetslönerna lockades över till dessa,

till förfång för den betryckta jordbruksnäringen.

För egen del anför kommerskollegium därefter följande.

Det principiellt riktiga i att igångsättandet av nya arbeten för det allmännas

räkning, i den mån så lämpligen kunde ske, anpassades efter

konjunkturläget syntes uppenbart och hade även av statsmakterna beaktats,

sålunda bland annat senast genom beslutet om genomförande av södra stambanans

elektrifiering. Den av utredningsmännen verkställda inventeringen

rörande lämpliga beredskapsarbeten erbjöde även enligt kollega åsikt åtskilliga

exempel på dylika arbeten, som läte i viss mån anpassa sig efter

konjunkturerna. Speciellt gällde detta de skenfria korsningar mellan statens

och jämväl enskilda järnvägar och landsvägar, vilka ansetts ur såväl säkerhetssynpunkt

som med hänsyn till de för järnvägarnas ekonomi betungande

kostnaderna för nu ålagda säkerhetsanordningar (bevakning m. m.) mest

angelägna. Kollegium hade på sin tid — i utlåtande avgivet den 24 september

1929 över de s. k. järnyägsekonomisakkunnigas betänkande — irttalat

sig för, att de stegringar i fråga örn kostnader för vägväsendet, såväl

beträffande anläggning som underhåll, vilka direkt förorsakades av automobiltrafikens

tillkomst och starka ökning, borde bestridas genom lämpligt

avpassad automobilbeskattning. Hit torde även i allmänhet de ifrågavarande

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

skenfria vägkorsningarna vara att hänföra. Att ett lämpligt avpassat anslag

för igångsättande av dylika arbeten, vare sig genom järnvägsstyrelsens eller

enskild järnvägsförvaltnings försorg, i förevarande syfte ställdes till Kungl.

Maj:ts förfogande, syntes kollegium ur skilda synpunkter lämpligt.

Ett annat arbete av kanske än mera utpräglad beredskapstyp, vilket läge

närmare kollegii eget verksamhetsområde, kunde tänkas ifrågakomma i oell fölen

grundligare undersökning av vissa statens malmfyndigheter i Västerbotten.

Dylika undersökningsarbeten borde eventuellt omfatta såväl jordscliaktning

för blottande av malm som även anläggning av schakt och undersökningsarbeten

under jord. Vid dylika arbeten skulle — visserligen i ganska begränsat

antal -— såväl egentliga anläggningsarbetare, jordschaktare, som

gruvarbetare kunna beredas mera tillfälligt arbete. Därest de utförda undersökningarna

ledde till önskat resultat, borde desamma dessutom kunna

komma att giva upphov till vissa mera permanenta arbetstillfällen. Igångsättande

av dylika arbeten, med anlitande av till Kungl. Maj:ts förfogande

för beredskapsarbeten ställda anslagsmedel, borde emellertid i varje fall

först kunna ifrågakomma efter närmare utredning.

För organiserandet av beredskapsarbeten av de slag, kollegium här antytt,

torde emellertid knappast behövas någon särskilt organiserad överstyrelse.

Ej heller syntes nödigt att för ändamålet utfärda någon ny författning

eller några generella anvisningar rörande sättet för anställande av arbetskraft

m. m.

Genomförandet av en speciell organisation för »beredskapsarbeten» torde

i själva verket innebära synnerlig risk för att de allvarsamma olägenheter,

som enligt av kollegium citerade uttalanden av representativa organ för näringslivet

befarades bliva en följd av de i betänkandet framförda förslagen, skulle

göra sig gällande. 1. själva verket måste det gestalta sig som en nästan

omöjlig uppgift att under delvis olika ledning genomföra den tänkta organisationen

av statlig anläggningsverksamhet av i huvudsak samma slag.

Då härtill komme, att för arbeten, som vore att hänföra till normala anläggningsarbeten,

utförda på vederbörande verks eller myndighets initiativ

och inom ramen för dess fastställda budget, eller som utgjordes av beredskapsarbeten,

igångsatta enligt föreliggande förslag och med särskilda regler

för arbetsanvisning och med anlitande av i säregen ordning anslagna medel,

skulle beredas avtal senliga löner, medan för arbetslöshetskommissionens

reservarbeten skulle utgå s. k. nödhjälpslöner, syntes vidmakthållandet aven

dylik uppdelning vara praktiskt synnerligen svårgenomförbart, särskilt

som arbetena själva i många fall vore fullt likartade. I varje fall skulle

uppdelningen giva anledning till ständiga slitningar och ett ofta berättigat

missnöje.

Med hänsyn härtill förordade kollegium, att de arbeten av hithörande

slag, vilkas utförande ansåges böra till tidpunkten göras i viss mån beroende

av konjunkturförhållandena och vilka icke vore av den art, att de borde

hänföras till reservarbeten, efter Kungl. Maj:ts beprövande från fall till fall

igångsattes genom vederbörande myndighets försorg eller eljest på sätt som

prövades lämpligt för ändamålet.

Huruvida i sådant syfte borde vid sidan av arbetslöshetsanslaget till

Kungl. Maj:ts förfogande ställas ett anslagsbelopp för eventuellt utförande

av vissa, mera allmänt specificerade arbeten, eller om anslagsbeviljandet borde

på eljest vanligt sätt föregås av en detaljerad prövning av anslagsbehovet

för varje siirskilt arbete, torde i viss mån vara en politisk fråga, varom

kollegium saknade anledning att uttala sig. Skulle det förra tillvägagångssättet

befinnas lämpligt, hade kollegium intet att erinra mot att det av ritredningsmännen

förordade beloppet av tre miljoner kronor ställdes till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 202.

Kungl. Maj:ts förfogande i främsta rummet för utförande genom järnvägsstyrelsens

försorg eller på annat sätt, som prövades lämpligt, av skenfria

korsningar mellan järnväg och landsväg ävensom eventuellt för andra såsom

angelägna prövade arbeten.

Vattenfallsstyrelsen Ilar i utlåtande, undertecknat av (överdirektören Borgquist,

i huvudfrågan yttrat väsentligen följande.

Det vore att märka, att så snart ett »beredskapsarbete» lämnat förberedelsernas

stadium och av Kungl. Majit beslutats till utförande, det icke

skulle komma att vara någon annan skillnad mellan detsamma och vederbörande

ämbetsverks, respektive vägstyrelses vanliga ordinarie arbeten, än

att i vissa fall Kungl. Majit kunde hava tillfogat villkor, att såsom arbetskraft

skulle framför allt användas arbetslösa från viss ort eller visst verksamhetsområde

att anvisas genom den allmänna arbetsförmedlingen. Resultatet

bleve i verkligheten en av Kungl. Majit med tillhjälp av för ändamålet

reserverade medel tillfälligt anordnad utvidgning av statens ordinarie verksamhet

inom det av arbetena berörda området. Själva grundtanken att vidtaga

åtgärder för att vid inträffande kristider kunna tillfälligt utöka statens arbetsverksamhet

syntes styrelsen sund, och mot organisationen och den därför

erforderliga beredskapen hade styrelsen för sin del intet att erinra. Det

syntes emellertid styrelsen, att man borde begränsa sig till sådana arbeten,

som kunde direkt utföras av statens ordinarie arbetsledande organ. Skillnaden

mellan reservarbeten och beredskapsarbeten markerades då därav, att

de förra, som varken vore angelägna eller krävde någon viss arbetskompetens,

fortfarande borde utföras av arbetslöshetskommissionen, vilken även

beslutade örn deras bedrivande, medan de senare utfördes genom det statens

ordinarie arbetsledande organ, med vars verksamhet de sammanhängde, och

komme till utförande fiirst efter Kungl. Majits särskilda prövning.

Emellertid förtjänade enligt styrelsens mening den frågan att ingående

övervägas, huruvida icke även genom en anordning med å budgeten upptagna

anslag till bestämda arbeten kunde åstadkommas en beredskap, som

motsvarade det uppställda syftet.

Örn man tänkte sig det förfarandet, att riksdagen på förslag av Kungl. Majit

under normala förhållanden på arbetsmarknaden ansloge medel till bestämda

arbeten av det slag, som utredningsmännen angivit såsom lämpliga beredskapsarbeten

och vilkas uppskjutande icke vore förenat med några egentliga

olägenheter, samt medgåve Kungl. Majit rätt att med viss tidsbegränsning

pröva, huruvida arbetet skulle ställas på framtiden och medlen reserveras,

tills konjunkturutvecklingen visade ökad arbetslöshet, så skulle skapas en

av statsmakterna prövad arbetsreserv. Det ville synas, som örn denna linje

skulle skilja sig från den i betänkandet framlagda clärutinnan, att de enligt

utredningen avsedda arbetena skulle utföras viss tid före den annars lämpliga

tidpunkten, men enligt det anförda viss tid efter samma tidpunkt. I ett

flertal fall torde en fortsatt avsaknad av de fördelar, som arbetenas utförande

vore avsett att giva, vara av ungefärligen samma storhetsordning

som den ränteförlust, som arbetets tidigare utförande skulle innebära. Det

som här ifrågasattes vore således, att man icke skulle under tider med

arbetslöshet utföra beredskapsarbeten före den annars lämpliga tidpunkten

och härför i förskott disponera medel utan i stället utföra deni efter deli

normala tidpunkten och härför hålla i beredskap erforderliga anslagsbelopp.

Vid ett riktigt handliavande av dylika arbeten vore det enligt vattenfallsstyrelsens

mening för att förebygga arbetslöshet av lika stor vikt, att icke

staten under tider med god arbetstillgång genom sina arbeten ökade efterfrågan

på den industriella arbetskraften, vilket i viss mån medförde ökad

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 202.

förflyttning av arbetskraft från jordbruket. Vid inträffande försämring i

konjunkturerna bleve nämligen antalet arbetslösa ännu större, än örn staten

under den föregående goda konjunkturen iakttagit en viss återhållsamhet

med utförandet av dessa arbeten. Beredskapsarbetena skulle, på detta sätt

handhavda, kunna motverka arbetslösheten genom att under goda konjunkturer

arbeten utfördes i en omfattning, som vore mindre än normal, medan

under sämre konjunkturer arbetena erhölle mera än normal omfattning.

I betänkandet hade med skärpa angivits, att endast sådana arbeten skulle

komma i fråga, som befunnes vara av klart styrkt angelägenhetsgrad. Igångsättandet

av dessa arbeten skulle beslutas av Kungl. Maj:t, utan att riksdagen

skulle taga ståndpunkt till frågan, huruvida arbetena vöre av den

angelägenhetsgrad, att de över huvud taget bort komma till utförande inom

viss tidsperiod. Styrelsen ifrågasatte, huruvida genom denna ordning garantier

verkligen skapades, att de sålunda beslutade beredskapsarbetena i

fråga örn angelägenhetsgraden komme att — frånsett tiden för utförandet —

vara jämställda med de arbeten, till vilka riksdagen efter sedvanlig prövning

beviljat anslag. I viss utsträckning vore ju befogenhet inrymd för socialstyrelsen

att vid ärendets prövning lägga den sociala nyttan i vågskålen till

förmån för arbetenas igångsättande, men någon bestämd gräns för värdesättningen

av den sociala nyttan i förhållande till andra synpunkter torde

ej kunna angivas, och möjlighet förelåge därför, att denna faktor i tillämpningen

komme att tillmätas större betydelse, än som i betänkandet avsetts

eller som kunde komma att förutsättas av riksdagen vid beviljandet av för

dessa arbeten erforderliga reservationsanslag.

Slutligen har vattenfallsstyrelsen anfört att, som utredningsmännen själva

framhållit, de nationalekonomiska spörsmålen ej beaktats i samband med utredningen.

Det vore emellertid av betydelse, att denna sida av frågan utreddes

och beaktades, innan det föreliggande förslaget slutligen handlades. Därjämte

borde även undersökas, huruvida det .vore möjligt och lämpligt, att

den statliga kapitalbildande verksamheten anpassades efter konjunkturerna.

Under alla förhållanden vore det av vikt, att beredskapsarbeten så planlädes,

att de kunde avvecklas, så snart förbättring i konjunkturerna uppstode.

Järnvägsstyrelsen har anfört:

Beträffande de såsom beredskapsarbeten föreslagna arbeten, sorn läge

inom statens järnvägars verksamhetsområde, hade styrelsen icke något att

erinra. Vidkommande finansieringen av arbetena erinrade. styrelsen örn

att av styrelsen avgivet förslag rörande nedläggning av linjen Brintbodarna—Malung

och dess omflyttning till en ny statsbanelinje Vansbro—

Malung icke påverkades av utredningsmännens föreliggande betänkande utan

att detta arbete borde prövas och anslag därtill beviljas i vanlig ordning,

liksom också arbetet sedermera borde utföras på sedvanligt sätt. Vad anginge

finansieringen av anordnandet av fria vägkorsningar erinrade styrelsen

örn sin förut framförda tanke, att dessa anordningar borde bekostas med

automobilskattemedel till hela den del, som ej svarade mot det kapitaliserade

värdet av järnvägarnas besparade vägbevakningskostnader. Enär emellertid

enligt utredningsmännens förslag kostnaderna för dessa anordningar skulle

komma att till större eller mindre del vila på skattebetalarna i allmänhet,

kunde det synas, som örn även prövningen av dessa byggnadsfrågor och

beviljandet av anslag borde, om ock i påskyndat tempo, liksom också verkställandet

av arbetena ske i vanlig ordning. Såsom kraftigt förebyggande

medel mot arbetslösheten skulle de ändock komma att tjäna, liksom fallet

vore med andra vid årets riksdag förevarande anläggningsfrågor, framför allt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ls proposition nr 202.

elektrifieringen av linjen Stockholm—Malmö. Med det intresse styrelsen

ur olika synpunkter hade av anläggningarnas tillkomst snarast möjligt och

i så stor utsträckning som möjligt, ville styrelsen dock ej för sin del motsätta

sig utredningsmännens förslag till finansieringsmetod, och detta gällde,

även beträffande deras förslag rörande organisationen för prövning av behovet

och utförandet av beredskapsarbetena, även om styrelsen därvidlag

ansåge sig icke kunna underlåta att framhålla allvarliga farhågor för att slitningar

och tvistigheter skulle uppstå, då genom berörda statliga organs försorg

det svåra urvalet skulle ske vid hänvisning av arbetare ibland till

ifrågavarande beredskapsarbeten och ibland till arbetslöshetskommissionens

sämre arbetsförtjänster givande arbeten.

Lantbruksstyrelsen, som granskat förslaget endast i vad detsamma kunde

tänkas komma att beröra arbeten under styrelsens förvaltningsområde samt

därvid allenast genomgått detsamma ur teknisk synpunkt, Ilar icke haft något

att erinra mot förslaget.

B. I huvudsak avstyrkande yttranden.

Socialstyrelsen har inledningsvis framhållit, att det otvivelaktigt skulle ur

social synpunkt vara av den allra största betydelse, örn staten kunde genom

anordnande av allmänna arbeten motverka och utjämna de större konjunkturväxlingarna.

I anslutning härtill har styrelsen vidare anfört följande.

Dessa växlingar hade mycket djupt liggande orsaker av i regel internationell

räckvidd. Man kunde därför knappast räkna med möjligheten att

genom det allmännas insatser som företagare i någon högre grad motverka

dem.

Betraktade man föremålen för det allmännas företagarverksamhet, skulle

man genomgående finna, att behovet av dem växte under högkonjunktur och

minskades under lågkonjunktur samt att den finansiella möjligheten att förverkliga

förefintliga önskemål vore större under en högkonjunktur än under

en lågkonjunktur. Förutsättningen för att det allmänna såsom företagare

skulle kunna verka utjämnande vid konjunktursvängningarna vore icke blott

att dess företag skulle svälla vid lågkonjunktur utan också att de skulle

hållas tillbaka under högkonjunktur, vilket senare ofta vore förenat med större

svårigheter, än man i allmänhet föreställde sig.

Styrelsen har vidare uttalat att — i trots av föreliggande svårigheter —

styrelsen ingalunda ville förneka, att det allmänna genom sin företagarverksamhet

kunde verka utjämnande på konjunkturutvecklingen och, i den

mån så läte sig göra, också borde verka i denna riktning. Enligt styrelsen

borde det undersökas, huruvida man ej under tider av vikande konjunktur,

som ofta även kännetecknades av fallande räntor, i berörda syfte kunde anordna

sådana produktiva arbeten, som medgåve investering av lånemedel.

Styrelsen anför, att dylika arbeten borde i allo betraktas såsom arbeten i

öppna marknaden. Beträffande dem finge alltså icke meddelas några särskilda

föreskrifter angående sättet för arbetskraftens uttaguing m. m. Det

sociala syftet skulle tillgodoses allenast därigenom att genom arbetena tillskapades

nya arbetsmöjligheter.

Socialstyrelsen har härefter övergått till en granskning av betänkandet

rörande beredskapsarbetena och därvid till en början uppehållit sig vid det

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majda proposition nr 202.

i betänkandet framställda kravet på att dessa arbeten skulle utgöras av for

staten nyttiga, angelägna arbetsföretag. I denna del yttrar styrelsen bland

annat följande.

I vilken grad ett allmänt arbete, för vilket anslag av statsmedel erfordrades,

vore angeläget, prövades som regel av riksdagen, som därvid bedömde

behovet av arbetet i förhållande till behovet av andra arbeten, for vilkas

utförande medel jämväl begärts. Därest nu behovet av arbetena komme att

prövas i den ordning, som i betänkandet föreslagits, kunde man befara, att

mera trängande arbeten komme att få stå tillbaka för mindre behövliga,

exempelvis så att ett mindre nödvändigt vägarbete finge gå före ett högeligen

trängande sjukhusbygge. t n

Det vore vidare att märka, att beviljande av ett större anslag till beredskapsarbeten

endast kunde ske på bekostnad av anslag till andra, sannolikt

i och för sig mera angelägna arbetsuppgifter och att det därför i sjalva verket

vöre arbetsmarknadssynpunkterna och icke arbetets egen angelägenhetsgrad,

som bleve avgörande för frågan örn anslagsbeviljandet.

Det uppställda kravet på beredskapsarbetena komme darfor endast att

innebära, att de skulle vara i sig själva önskvärda och nyttiga. Detta gällde

emellertid även beträffande reservarbetena. Det kunde darfor ifrågasattas,

örn anledning förefunnes att förläna beredskapsarbetena en från reservarbetena

artskild karaktär.

Socialstyrelsen har härefter ingått på frågan i vad mån för beredskapsarbetena

borde gälla andra bestämmelser än för reservarbetena och därvid

beträffande arbetskraftens kvalifikationer anfört följande.

Medan till reservarbeten kunde hänvisas varje arbetare med normal arbetsförmåga

skulle till beredskapsarbete uttagas allenast fullt kompetent arbetskraft

d v. s. i regel endast yrkesvana anläggningsarbetare. Detta kunde

medföra, att en mindre behövande fackutbildad grovarbetare erholle beredskapsarbete,

medan samtidigt en mera behövande verkstadsarbetare hanvisades

till ett med beredskapsarbetet likartat reservarbete och därvid alitsa

erhölle lägre lön än grovarbetaren. En sådan anordning syntes foga rimlig

och kunde icke försvaras därmed att beredskapsarbetet vöre ett arbete i

öppna marknaden, enär detta arbete dock tillkommit i syfte att motverka

arbetslösheten.

Efter framhållande av att enligt betänkandet beredskapsarbetena -- i

olikhet mot reservarbetena — ej kunde avbrytas vid ändrat konjunkturläge

och ej behövde få sin tyngdpunkt förlagda till vintersäsongen, anför socialstyrelsen,

att förstnämnda arbeten genom sin stelhet komme att bidraga till

arbetslöshetens konservering. Den omständigheten att avtalsenliga löner

skulle utbetalas vid beredskapsarbetena komme ock att medföra, att vid

dessa arbeten anställda arbetare underläte att under den tid arbetet påginge

söka det arbete på annat håll, som möjligen kunde yppa sig.

Socialstyrelsen påpekar härefter att, medan hänvisning av arbetskraft till

reservarbete skedde genom särskilda kommunala organ, hjälpkommittéerna,

i betänkandet föreslagits, att uttagning av arbetskraft till beredskapsarbete

borde, när det ej vore fråga örn beredskapsarbete, igångsatt för viss grupp

vid statligt verk anställda arbetare, ske genom den offentliga arbetsförmedlingens

organ. Med anledning härav har socialstyrelsen anfört bland annat

följande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 202.

Arbetsförmedlingens uppgift vöre blott att tillhandagå vederbörande parter

med anvisningar, icke att besluta örn anställandet. Enligt förslaget hade

emellertid arbetsförmedlingen tilldelats en helt ny uppgift nämligen att

»uttaga» arbetskraften. Denna uppgift vore mycket ömtålig.

Betänkandet förutsatte vidare att nödiga direktiv för den offentliga arbetsförmedlingen

skulle lämnas av statsmakterna. Därvid finge dock beaktas,

att arbetsförmedlingen icke vore någon statsinstitution och att föreskrifter

1-in mimSi"a^V yäg därför endast syntes kunna meddelas i samband med

villkoren för statsbidrag till dess organ. Enligt vad styrelsen under hand

inhämtat, vöre emellertid vederbörande arbetsförmedlingsanstalter beredda

att påtaga sig bär ifrågasatta arbetsuppgifter. Härvid finge ej förbises, att

dessa uppgifter i vissa fall kunde föranleda berättigade krav på höjda

statsbidrag. " J

Socialstyrelsen har vidare påpekat, att det läge i sakens natur och även

uttalats i betänkandet, att vid beredskapsarbete företrädesvis anläggningsa>

betare skulle kunna vinna anställning. Detta kunde enligt styrelsen svårligen

undgå att av andra arbetargrupper uppfattas som en orättvisa. Därtill

komme, att förslaget i denna del innebure ett gynnande av just den arbetargrupp,

vilken trots de ansträngningar, som av det allmänna och av näringslivets

målsmän gjorts för att främja yrkesutbildningen — under senare år

alltför fort tillväxt i förhållande till andra arbetargrupper, och vars storlek

vore ägnad att ingiva allvarliga bekymmer.

\ idare framhåller socialstyrelsen att, medan för reservarbeten icke finge

utväljas arbeten, som kunde väntas inom en nära framtid komma till utförande

på den öppna marknaden, skulle enligt betänkandet beredskapsarbetena utgöras

av arbeten, som visserligen ej upptagits bland årets arbeten men dock

med hänsyn därtill att de måste vara angelägna — kunde hava förväntats

bliva utförda under den allra närmaste tiden. Man riskerade alltså, att

genom anordnande av beredskapsarbeten kringskära arbetsmöjligheterna för

framtiden.

Efter erinran att enligt betänkandet beredskapsarbete helst borde anordnas

i den trakt, där arbetslöshet vöre rådande, anför socialstyrelsen vidare.

Örn önskvärdheten av att arbetena anordnades på angivna sätt torde icke

råda delade meningar. Med hänsyn till de många fordringar, som måste

uppställas på ett beredskapsarbete, syntes emellertid tanken svår att realisera.

Det vore föga troligt, att de affärsdrivande verken flerstädes i landet

skulle hava tillgång till aktuella angelägna arbeten, som omedelbart kunde

igångsättas och att särskilt sådana arbeten i allmänhet skulle finnas till

hands vid ett oväntat »industriellt sammanbrott .

I den mån åter lokala beredskapsarbeten icke kunde komma till stånd,

komme svårigheter att uppstå dels av den anledning att enligt förslaget icke

räknats med att staten skulle bestrida kostnaderna för de arbetslösas resor,

dels av det skäl att vid avtalsenliga löner icke kunde ifrågakomma sådant

ortstillägg, som vid reservarbete kunde utgå till familjeförsörjares hemmavarande

hustru och barn, och att därför en arbetslös familjeförsörjare icke

bleve i tillfälle att åtaga sig reservarbete å ort, där lönerna mera avsevärt

understege i hans hemort utgående löner. Även förläggningsproblemet kunde

komma att bereda åtskilligt besvär.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 202.

Socialstyrelsen anmärker vidare, att ehuru det eljest vore regel, att kommunen

i första liand skulle bära de med arbetslösheten följande bördorna

och statens åtgärder endast skulle vara av supplerande natur, hade i betänkandet

angående beredskapsarbetena förutsatts, att hela kostnaden skulle

drabba staten. Styrelsen tillfogar, att, i den män man vid anordnande av

beredskapsarbete vore bunden av tillgången på lokala arbetsobjekt, de

kommuner, där — mer eller mindre slumpvis — lämpliga arbetsobjekt kunde

påvisas, komme att gynnas, i samma mån staten där igångsatte arbeten.

Såsom en brist i betänkandet har socialstyrelsen även framhållit, att de

icke behövde utföras vintertid. Härom anför styrelsen:

Förslaget om beredskapsarbeten byggde på tanken att de väsentligen skulle

göras jämförliga med andra arbeten på öppna marknaden. De skulle bland

annat vara ur ekonomisk synpunkt lika försvarliga som dessa. Det skulle

då vara synnerligen menligt, örn de belastades med merkostnader, som föranleddes

av ett obetingat utförande vintertid. Denna belastning skulle göra

särskilt de afiärsdrivande verken obenägna att ställa sig som företagare. I

betänkandet hade också hävdats den. uppfattningen, att arbetena ej behövde

ske vintertid. Det hade motiverats med att arbetena avsåge att motverka

icke säsong- utan konjunkturarbetslösheten.

Härvid vore att märka, att någon skarp gräns mellan dessa slag av arbetslöshet

icke kunde dragas. Framför allt måste emellertid betonas, att det

allmännas hjälpåtgärder i vårt nordliga land av sociala skäl måste sättas in

företrädesvis under vintern, enär under den varmare årstiden arbetsmöjligheterna

alltid vore större och levnadsbehoven mindre.

Härefter hade socialstyrelsen anfört, att vid reservarbete arbetslönen utgjorde

en jämförelsevis stor kvotdel av totalkostnaden samt att sfi givetvis

borde vara förhållandet även vid beredskapsarbetena. Socialstyrelsen yttrar

härom följande.

I betänkandet hade meddelats en kalkyl, enligt vilken kostnaderna för

skenfria korsningar, vilka förordades såsom beredskapsarbeten, till 38 procent

skulle belöpa på arbetslöner och till 54 procent på material och maskinell

utrustning. Det ville synas, som orti sådana beredskapsarbeten svårligen

kunde anses fylla nu ifrågavarande krav. För övrigt kunde nämnas, att de

material, varom i detta speciella fall vore fråga, till icke oväsentlig del torde

importeras. Det kunde knappast anses lämpligt, att skattemedel, som anvisades

till lindring av arbetslöshet i vårt land, till icke oväsentlig del

disponerades för inköp av material från utlandet.

Socialstyrelsen har även berört frågan örn sambandet nidian arbetslöshet

och lönenivå samt i sådant hänseende bland annat gjort följande uttalande.

Beredskapsarbetena komme att tillföra vissa slag av arbeten, främst anläggningsarbetena,

ökat kapital. Denna ökade tillgång pä kapital syntes, i

och med avtalsenliga löner, påverka möjligheterna, till lönestegring inom

facket — i större eller mindre mån allt efter kapitaltillförselns omfattning.

I samma mån som stegrade löner föranledde ökad arbetslöshet —- och ökade

behov av anslag för ändamålet — komme statens åtgärder på området att

själva bilda en orsaksfaktor i den företeelse, arbetslösheten, som de vore

avsedda att motverka.

Socialstyrelsen, som anmärkt, att betänkandet icke närmare angåve huru

man vid beredskapsarbete skulle förfara i händelse av arbetskonflikt, yttrar i

denna del vidare följande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 202.

Om arbetskonflikt uppkomme vid sådana arbeten, inställde sig bland annat

frågan i vad mån särskilda hänsyn borde tagas till dessa arbetens speciella

karaktär eller huruvida de endast skulle behandlas på sätt, som vanligen

förekomme å öppna arbetsmarknaden. Men även konflikter vid jämförliga

arbeten inom hela landet eller å närbelägen ort kunde föranleda situationer,

där det för arbetsledaren, örn bestämda riktlinjer saknades, bleve synnerligen

vanskligt att taga ståndpunkt. Det borde med avseende därå särskilt

beaktas, att de löner och andra arbetsvillkor, som tillämpades vid vissa

ifrågakommande statsarbeten, icke vore identiska med motsvarande bestämmelser

för andra eller med dem, som gällde vid vägarbeten eller anläggningsarbeten,

utförda av enskilda företagare.

Beträffande den föreslagna centrala handläggningen av ärendena rörande

beredskapsarbeten har socialstyrelsen slutligen uttalat betänkligheter ur

olika synpunkter.

Sammanfattningsvis anför härefter socialstyrelsen, att beredskapsarbetena

skulle stå öppna huvudsakligen för en viss grupp arbetstagare, nämligen

anläggningsarbetarna, och praktiskt taget lämna industriarbetare och andra

arbetstagare utanför. De vore av detta skäl icke lämpade att erbjuda en er

sättning för reservarbetena, något som i betänkandet ej heller blivit ifrågasatt.

Icke desto mindre framstode emellertid beredskapsarbetena närmare besett

i väsentliga avseenden ej såsom något annat än reservarbeten mot avtalsenliga

löner.

I anslutning härtill anför styrelsen vidare:

Det syntes ej behöva utvecklas, att de arbetslösa med största motvillighet

accepterat den speciella lönesättningen vid reservarbetena och de skäl,

som dikterat denna. Skulle nu genom statens åtgärder i arbetslöshetspolitiskt

syfte skapas arbetstillfällen, där avtalsenliga löner utginge, komme

opinionen mot lönesättningen vid reservarbeten utan varje tvekan att så

vinna i styrka, att anordnandet av sådana icke skulle komma att tjäna det

avsedda syftet.

Därmed skulle enligt socialstyrelsens mening själva grundvalen för vårt

lands hela arbetslöshetspolitik söndersmulas utan att tillräcklig utredning

förebragts, på vilka nya vägar samhället skulle söka bispringa de av oförvållad

arbetslöshet nödlidande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har socialstyrelsen avstyrkt,

att betänkandet örn beredskapsarbetena lägges till grund för positiva åtgärder

i förevarande ämne.

Statens arbetslöshets kommission har inledningsvis erinrat örn att frågan örn

åtgärder i konjunkturutjämnande riktning genom på visst sätt anordnad

planläggning av det allmännas arbeten gjorts till föremål för utredning i

olika länder. Hittills verkställda undersökningar syntes dock icke hava givit

några säkra hållpunkter för bedömandet av möjligheten att över huvud taget

på sådan väg uppnå positivt resultat. Man syntes för den skull knappast

kunna räkna nied att åtgärder av det slag, som förordades i betänkandet,

komme att få någon nämnvärd betydelse i berörda hänseende.

Arbetslöslietskommissionen har därefter erinrat örn att principerna för

beredskapsarbetenas bedrivande väsentligen samjnanfölle med de grunder,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:!) proposition nr 202.

vilka i do i riksdagsskrivelsen nr 392 år 1930 åberopade motionerna föreslagits

att gälla för s. k. produktiva arbeten. I anledning härav Ilar kommissionen

ansett sig kunna hänvisa till det yttrande, som kommissionen

avgivit till riksdagens statsutskott i anledning av nyssnämnda motioner.

I detta yttrande hade kommissionen anfört, bland annat, följande.

På grund av det naturliga samband, som förefunnes mellan arbetslön

oell arbetsmarknad, skulle otvivelaktigt igångsättandet av produktiva arbeten

verka därhän, att arbetsdugligt folk med lägre betalning än vid statsarbetena,

rycktes från annan produktiv sysselsättning till dessa med Skattemedel

utförda arbeten. Visserligen kunde antagas, att detta sekundärt

bomme att i någon mån gagna de arbetslösa, men staten skulle alldeles

säkert genom sina åtgöranden skapa en konstlad konjunktur för grovarbetare,

vilken i sin tur bomme att verka förhöjande på arbetslönen

på andra arbetsområden. Följden härav skulle givetvis bliva kännbar framför

allt för jord och skogsbruket och särskilt inom de delar av landet, där

de ifrågavarande statliga arbetena påginge. Ingenting uteslöte sålunda sannolikheten

för en sådan tillspetsning av situationen, att jordbruket på en

ort med omfattande statsarbeten för arbetslösa till den öppna marknadens

löner — normerade efter lönerna vid vägarbeten och liknande arbetsföretag

—- bomme att tillskyndas direkta förluster på grund av omöjligheten att

kunna i konkurrensen med statsföretaget erhålla nödig arbetskraft. Men

även örn det vore möjligt att förhindra konkurrens från den öppna marknadens

arbetare vid dessa arbetsföretag, skulle likväl betydande svårigheter göra sig

gällande i fråga örn möjligheterna för de arbetslösa att draga nytta av dessa

arbetstillfällen. Arbetslösheten vore ju för närvarande väsentligen en tunga

för städerna och de större industrisamhällena på landsbygden. En stor del

av de planerade arbetena vore emellertid avsedda att utföras på de orter,

som i allmänhet vore belägna på rätt avsevärda avstånd från nuvarande arbetslöshetscentra.

Det kunde då antagas, att de landsbygdens arbetare,

vilka hittills kunnat nödtorftigt draga sig fram på små förtjänster och tillfälliga

arbeten, bomme att företrädesvis uppsöka de nya hjälparbetena, under

det att däremot de redan förut arbetslösa i de större städerna endast med

svårighet kunde eller ville tillgodogöra sig dessa arbetstillfällen, såvida icke

föranstaltningar ordnades med rese- eller flyttningsbidrag, speciella anordningar

för aftagning o. s. v. Do mest behövande bland de arbetslösa familjeförsörjarna

skulle vidare antingen i ringa utsträckning eller också icke

alls kunna draga fördel av de nya arbetena, alldenstund förmånen av vad

som för närvarande utginge i form av ortstillägg självfallet helt bortfölle,

när den öppna arbetsmarknadens arbetsvillkor skulle tillämpas. Uteslutet

vöre sålunda icke att, örn familjeförsörjare från mera avlägset belägna städer

över huvud taget bomme att erhålla sysselsättning vid arbetena i fråga,

deras hemmavarande familjemedlemmar måste i måhända ännu större utsträckning

än vad som varit fallet under det nuvarande systemet understödjas

av fattigvården. Kommissionen kunde sålunda icke draga någon

annan slutsats, än att en planläggning av statsarbeten för arbetslösa efter de

linjer, som uppdragits i motionen, skulle medföra, att storstädernas betungande

arbetslöshetsproblem komme att skärpas eller i varje fall kvarstå, såsom

huvudsakligen olöst, under det att de skogs- och jordbruksidkande orternas

i allmänhet lindrigare känningar av arbetslösheten bleve lättade men på ett

sätt, som i åtskilliga fall kunde tänkas förrycka arbetsmarknaden på dessa

orter. Ett frånträdande av principen örn lägre lön vid arbeten, anordnade

för att lindra arbetslösheten, torde sålunda i sina konsekvenser leda till ett

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

ökande av arbetslösheten och i sista hand bliva till ohägn för näringslivet

och de arbetslösa själva.

Härefter har arbetslöslietskonimissionen rörande det nu föreliggande förslaget

tillagt följande.

Kommissionen hade fäst sig vid, att utredningsmännen å ena sidan principiellt

icke ville betrakta beredskapsanordningen såsom en form av hjälpverksamhet

— vilket logiskt lett till uppställandet av kravet på fullgod och

yrkesvan arbetskraft vid dessa arbeten och lönernas reglering efter den öppna

marknadens villkor — och fördenskull gjort beredskapsanordningarnas bringande

i verkställighet beroende av en viss angelägenhetsgrad hos de tillärnade

arbetsuppgifterna, men å andra sidan icke förty ställt hela systemets fungerande

i direkt beroende av dels förefintlig arbetslöshet av krisartad beskaffenhet,

dels tillgång på skolad men arbetslös arbetskraft. För kommissionen

med dess omfattande erfarenhet av huru intimt alla de i arbetslöshetsproblemet

ingående faktorerna vore med varandra sammanvävda, mäste

ett dylikt särläggande av frågans olika sidor te sig såsom en teoretisk konstruktion.

Utgjorde förekomst av arbetslöshet den primära anledningen till

ett samhälleligt ingripande mot arbetslöshetens verkningar — och denna

grundförutsättning vore givetvis gemensam för både reserv- och beredskapsarbeten

— syntes det icke rimligen kunna försvaras, att en statlig hjälp

form skulle anlitas för vanlig arbetslöshet och en annan statlig hjälpform

komma till användning, där arbetslösheten vore krisartad, men där angelägenhetsgraden

hos ett såsom lämpligt ansett arbete bleve utslagsgivande

för arbetets igångsättande och därmed också för vissa kategorier

arbetslösas sysselsättande vid arbetet i fråga och till högre löner, än som

finge bjudas vid de arbeten, dit det stora flertalet arbetslösa hänvisades

för vinnande av sin nödtorftiga utkomst — och detta oavsett örn hjälpbehovet

hos dem, som erhölle anställning vid det högre betalta arbetet,

vore mindre trängande än hos dem, vilka bleve hulpna vid vanliga reservarbeten.

Och vidare: skulle staten — såsom enligt betänkandet förutsattes

normalt bliva fallet — bliva huvudföretagare vid beredskapsarbetena

och därmed i viss utsträckning övertaga den hjälpskyldighet, som

hittills och enligt sakens natur i första hand åvilat kommunerna, kommc

staten att direkt medverka till att arbetskraften förlorade sin rörlighet,

vilket måste anses särskilt betänkligt under tider av stagnerande arbetsmarknad

och desslikes verkade till förfång för det intresse även kommunerna

måste hava utav att den lediga arbetskraftens rörlighet ej motverkades.

Det läge sålunda i öppen dag, att beredskapsarbetena på samma sätt

som de omnämnda produktiva statsarbetena komme att fastlåsa både arbetskraft

och löner vid ett läge, vars bibehållande ej stöde väl samman med

vare sig samhällets eller näringslivets intressen.

Aven ur socialpsykologiska synpunkter kunde allvarliga erinringar framställas

mot beredskapsarbetena. Redan nu visade erfarenheten olämpligheten

av den lönepolitiska dualism, som bestode däri, att det inom en och samma

kommun samtidigt bedreves både rent kommunala reservarbeten — med

tillämpning av i regel förmånligare löner än vid övriga reservarbeten — och

statliga eller statskommunala reservarbeten med för dylika slag av arbeten

bestämda löner. Skulle nxx staten själv träda in för anordningar, som satte

differentieringen av lönerna för arbetslösa i system, och detta utan att

binda åtnjutandet av den högre lönen ens vid fullt hållbara principer i

fråga örn urvalet av arbetskraft (ingenting uteslöte ju, att det bland de lokalt

utestängda komme att finnas många, som fyllde kraven på yrkesvana och

fullgodhet), komme staten förvisso att främja uppkomsten av föreställningar

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 202.

såväl bland de arbetslösa som inom kommunerna, vilka det borde ligga i

statens eget intresse att icke uppamma.

Arbetslöshetskommissionen kunde icke heller värja sig för den uppfattningen,

att realiserandet av det föreslagna systemet med beredskapsarbeten

vid sidan av statliga reservarbeten mäste leda till att den hittills i vårt land

förda arbetslöshetspolitiken i längden icke kunde upprätthållas. Om vådan

av att arbetslösa med i stort sett samma behov skulle i fråga om hänvisning

till det allmännas arbeten göras till föremål för olika behandling vore

i det föregående talat. Här kunde ytterligare framhållas, att beredskapsarbetenas

klientel principiellt skulle rekryteras bland arbetslösa med vissa kvalifikationer,

men likväl syntes utredningsmännen vid diskuterandet av arbetsförmedlingsproblemet

ej stå främmande för den tankegången,, att arbetena

understundom måste anordnas på sådant sätt, att även hänsyn bleve tagen

till de arbetslösas hjälpbehov. Genom ett dylikt närmande av beredskapsarbetena

till den nuvarande typen av reservarbeten utplånades uppenbart

gränserna mellan de olika slagen av arbeten till arbetslöshetens motverkande.

Över huvud läte det sig icke göra att —- såsom utredningsmännen från

sina utgångspunkter gjort -— anlägga övervägande tekniska synpunkter på

arbetslöshetsfrågan, dä ju denna i första hand vore ett socialt och ekonomiskt

problem oell endast sekundärt ett spörsmål av teknisk art. Utredningsmännens

uppläggning av frågan ådagalade ju också omöjligheten av att

bortse från de sociala synpunkternas grundläggande betydelse. Men därmed

glede också diskussionen av problemet över från det tekniska planet till en

debatt örn spörsmål, vilka nära sammanhängde med den nuvarande hjälpverksamheten.

Hela frågan örn beredskapsarbetens anordnande sammanhängde ytterst

med problemet örn var gränserna borde dragas för det allmännas hjälpverksamhet.

Här måste det socialt önskvärda avvägas mot det ekonomiskt möjliga.

För att begränsa problemet till arbetslöshetsfrågan vore sålunda att

taga i betraktande, hur långt det allmänna skäligen borde sträcka sina omsorger,

därest ett nödläge uppkommit bland arbetslösa befolkningsgrupper.

Bortsåges från den hjälp, som kunde ifrågakomma genom fattigvården och

en eventuell arbetslöshetsförsäkring, bleve frågan närmast den, vilka olika

möjligheter, som en efter olika principer opererande arbetslinje erbjöde,

eventuellt kompletterad med temporärt utgående och vid behovsprövning

bundna arbetslöshetsunderstöd.

För kommunernas del torde utvägen med beredskapsarbeten för närvarande

sakna större praktisk betydelse. Återstode att undersöka i vad mån

det ur statsintressets synpunkter kunde anses förmånligt att tillämpa en

kluven arbetslinje, förgrenande sig i beredskapsarbeten och reservarbeten.

11 en t socialt sett vore anordnandet av beredskapsarbeten i nu föreslagen

form enligt arbetslöshetskommissionens uppfattning att avråda. Statsfinansiellt

syntes frågan också ligga klar. Då staten för framtiden icke torde komma

att bispringa de arbetslösa i mindre utsträckning än som skett under de

senare åren, skulle kostnaderna för en arbetslöshetsverksamhet efter beredskapsarbetenas

linje bliva högst avsevärda och med till visshet gränsande sannolikhet

alltjämt stegras, då det ju utan vidare kunde antagas, att vetskapen

örn utsikt till erhållandet av arbetsanställning till normal marknadslön skulle

komma arbetslöshetssiffran att oavlåtligen svälla. Värjo möjlighet att på förhand

någorlunda beräkna förhållandet mellan behov och kostnader skulle

därmed praktiskt taget bliva utesluten. Staten vore emellertid av hänsyn

till sina resurser och förpliktelser jämväl mot andra statsuppgifter nödsakad

att begränsa sina hjälpåtgärder till dem, som vore i mest trängande behov

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

av bistånd. Härav följde, att statsmakterna icke torde konna — och riksdagen

väl knappast heller vilja — avstå från att för varje särskilt budgetår

fastställa storleken av det belopp, som finge tagas i anspråk för att bispringa

de mest behövande arbetslösa. Att de statsfinansiella hänsynen härvid

sammanfölle med principerna för en rationellt inriktad socialpolitik förefölle

kommissionen utgöra ytterligare ett stöd för den meningen, att beredskapsarbeten

i enlighet med utredningsmännens förslag icke borde komma

till stånd.

På sålunda anförda skäl har arbetslöshetskommissionen funnit sig icke

kunna biträda det framlagda förslaget.

Domänstyrelsen har inledningsvis förklarat sig dela utredningsmännens uppfattning,

att de inom styrelsens förvaltningsområde förefintliga arbetsobjekten

huvudsakligen vore av den beskaffenhet, att de, i den mån de icke inginge

i det normala arbetsprogrammet, hellre borde utföras såsom reservarbeten

än såsom beredskapsarbeten. Vad angår frågan örn anordnande över huvud

taget av beredskapsarbeten i det syfte, som avses med förevarande förslag,

hyste styrelsen betänkligheter mot införandet av denna nya form av arbeten

till arbetslöshetens motverkande.

Styrelsen ansåge visserligen, i likhet med utredningsmännen, att av dem

angivna arbeten i vissa fall uppenbarligen till sin natur vore att betrakta

såsom beredskapsarbeten i enlighet med den definition utredningsmännen

givit sådana arbeten. I mångå fall torde det dock, vilket även utredningsmännen

själva framhållit, vara svårt att avgöra, huruvida ett arbete skulle

betecknas såsom beredskapsarbete eller reservarbete. Följderna härav syntes

styrelsen vara svåra att överblicka. I varje fall kunde det befaras, att ett

införande av beredskapsarbeten skulle rubba de nuvarande beprövade linjerna

i den svenska arbetslöshetspolitiken, för vilka Kungl. Majit och riksdag

vid flera tillfällen uttalat sig.

Styrelsen hade vid behandlingen av frågan örn det allmännas hjälpåtgärder

mot oförvållad arbetslöshet, såväl nu som i tidigare avgivna yttranden,

utgått från den grundsatsen, att dessa åtgärder icke borde vara sådana, att

de motverkade arbetskraftens plats- och yrkesrörlighet, vilken vore en av

betingelserna för arbetskraftens mest effektiva utnyttjande till fördel för

såväl landets näringsliv som den enskilda individen. Därest beredskapsarbeten,

exempelvis i form av anläggningsarbeten, bomme till stånd vid inträdande

depression, kunde det tänkas, att dessa arbeten bomme att leda därtill,

att ett större antal arbetare kvarhölles inom denna yrkesgren, än

som motsvarade det närmaste framtida normala behovet. Det kunde nämligen

möta stora svårigheter att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning

arbetslösheten vore mera tillfällig på grund av depressionen eller huruvida

den, till större eller mindre grad, vore beroende av arbetslöshet, uppkommen

på grund av småningom inträdd, mera varaktigt förändrad efterfrågan

på arbetskraft inom den yrkesgrupp, som anläggningsarbetare tillhörde.

Anläggningsarbetarnas löner enligt gällande kollektivavtal överstege i

regel, särskilt under depressionstider, lönerna inom flera andra yrkesgrenar.

Det kunde på grund härav befaras, att vid anordnande av beredskapsarbeten

en viss benägenhet skulle uppstå även hos arbetskraft från andra yrkesgrupper^

att söka erhålla sysselsättning vid beredskapsarbetena i stället för

att behålla sin anställning inom den näringsgren, där den redan hade sin

utkomst, må vara till en något lägre lön. Denna omständighet torde särskilt

vara ägnad att framkalla svårigheter, då fråga uppstode att avgöra,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

huruvida arbetare, vilka typiskt tillhörde två eller flera yrken — vilket i

regeln vore fallet med skogsarbetare — borde inordnas bland dem, som

kunde anses berättigade till beredskapsarbete eller hiinförliga till yrkesgrupp,

för vilken beredskapsarbete ej vore tillgängligt.

I anslutning till det nu anförda ifrågasatte domänstyrelsen starkt, huruvida

icke arbeten till motverkande av arbetslöshet alltjämt lämpligen borde

anordnas under, i huvudsak, nuvarande form av reservarbeten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:

Införande av de föreslagna beredskapsarbetena med löner motsvarande

den öppna marknadens jämsides med arbetslöshetskommissionens reservarbeten

med lägre arbetslöner syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innebära

ett brytande av de principer, som hittills varit vägledande för den

svenska arbetslöshetspolitiken med dess till anpassning av arbetskraften

syftande hjälpverksamhet. Det syntes styrelsen förklarligt, om arbetslösa ej

gärna komme att mottaga reservarbete, då staten samtidigt bjöde beredskapsarbete

till full lön. Det torde väl vara tämligen svårt att göra begripligt fölen

anläggningsarbetare, som erbjödes arbete vid reservarbete, varför hans

arbete skulle värderas lägre än den arbetares, som sysselsattes vid ett likartat

beredskapsarbete. Den sannolika följden av införandet av den föreslagna nya

typen av nödhjälpsarbete torde väl därför bliva upphörande av den nuvarande

arbetslöshetskommissionens verksamhet, vilken enligt styrelsens mening

varit synnerligen gagnelig, och vars verksamhets upphörande under förhanden

varande förhållanden vore att beklaga.

Styrelsen har på sålunda anförda skäl avstyrkt genomförandet av ifrågavarande

förslag. Styrelsen har vidare överlämnat en från svenska järnvägsföreningen

infordad uppgift, vari såsom för beredskapsarbeten lämpliga arbetsobjekt,

vilka kunde av de enskilda järnvägarna ställas till förfogande,

angivits ändringar av omkring 350 korsningar i plan mellan väg och enskild

järnväg.

II. Yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

A. I huvudsak tillstyrkande yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Såvitt länsstyrelsen kunde tinna, löste förslaget på ett i det hela förtjänstfullt

sätt den såväl socialt som nationalekonomiskt betydelsefulla uppgiften

att åvägabringa en organisation, som satte det allmänna i stånd att under

depressionsperioder genom igångsättande av större arbeten i möjligaste mån

minska arbetslösheten och mildra konjunktursvängningarna med tillgodoseende

jämväl av det önskemålet, att de företag, som förr eller senare måste

komma till stånd, bleve förlagda till en tid, då priserna vore jämförelsevis

låga.

Bland de olika grupper av arbeten, som enligt utredningen skulle kunna

ifrågakomma för sådant ändamål, vore det egentligen endast två, som mera

direkt berörde länsstyrelsens verksamhetsområde, nämligen vanliga vägarbeten

och arbeten för åstadkommande av skenfria järnvägsövergångar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Yad den förra gruppen, vägarbeten, anginge hade utredningsmännen ansett

densamma mindre lämplig för ändamålet men dock icke helt avvisat tanken

pä att i viss mån utnvttja dessa företag såsom beredskapsarbeten.

På närmare anförda skäl hade länsstyrelsen emellertid ansett, att vägarbeten

borde kunna ifrågakomma såsom beredskapsarbeten i större utsträckning,

än utredningsmännen tänkt sig. De betänkligheter, som av utredningsmännen

i förenämnda hänseende framställts, vöre nämligen enligt länsstyrelsens

uppfattning icke av mera betydande eller avgörande beskaffenhet.

Yad anginge anordnandet av skenfria järnvägsövergångar hade länsstyrelsen

endast den erinran att göra, att det måste ifrågasättas, huruvida icke

de väghållningsskyldiga borde i den utsträckning, som utredningsmännen

tänkt sig, då anordnandet utfördes som beredskapsarbete, befrias från deltagandet

i kostnaden för dylikt arbete, även då det utfördes i vanlig ordning.

Med denna erinran hade länsstyrelsen funnit sig icke hava något att

anföra mot utredningsmännens förslag vare sig i fråga om merberörda vägarbetens

uttagande till beredskapsarbeten överhuvudtaget eller beträffande

den föreslagna förenklade proceduren. Och då det måste anses synnerligen

angeläget, att de hinder av ekonomisk natur, som stöde i vägen för borttagande

av de för trafiksäkerheten vådliga planövergångarna, bleve snarast

möjligt undanröjda icke endast beträffande statens järnvägar utan även i

fråga om de enskilda järnvägarna, vilka i allmänhet icke hade stora resurser

till att deltaga i kostnaderna för företaget, vore det enligt länsstyrelsens

mening lyckligt, örn statsverket i än större utsträckning än utredningsmännen

ifrågasatt kunde träda emellan för att få till stånd skenfria övergångar

över enskilda järnvägar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Då förslaget utgjorde ett led i strävandena att motverka arbetslösheten

genom produktivt arbete, syntes principiella skäl till erinran mot detsamma

icke föreligga. Det syntes emellertid angeläget, att artskillnaden i förhållande

till arbetslöshetskommissionens reservarbeten kunde i praktiken upprätthållas.

Redan med nu till buds stående medel funnes möjlighet för

länsstyrelserna att i någon mån verka reglerande på arbetstillgången, nämligen

genom den rätt, som länsstyrelserna erhållit att till viss grad få disponera

inflytande automobilskattemedel under samma budgetår, då de inflöte;

länsstyrelsen hade för avsikt att med dylika medel igångsätta vägarbeten,

som eljest skolat komma till utförande först nästkommande år.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit följande.

Därest arbetsförhållandena inom länet skulle avsevärt försämras, vore det

synnerligen önskvärt att medels beredskapsarbeten kunna sörja för den

arbetslösa befolkningens uppehälle. Visserligen kunde mot förslaget erinras,

att beredskapsarbetena skulle kunna skapa konkurrens med de s. k. reservarbetena

genom de högre löner, som komme att betalas vid de förra. Faran

för att denna nya typ av nödhjälpsarbeten nied avtalsenliga löner skulle

kunna medföra vissa mindre önskvärda verkningar i fråga om de nu gällande

anordningarna för arbetslöshetens bekämpande borde icke förbises. Med

den begränsade omfattning, som beredskapsarbetena enligt förslaget skulle

komma att erhålla, torde emellertid dessa betänkligheter icke kunna tillerkännas

alltför avgörande betydelse. Då de båda slagen av arbeten enligt

förslaget komme att bliva av väsentligen olika art och hava skilda betingelser,

torde större svårigheter för de myndigheter eller tjänstemän, som skulle

hava att ombesörja arbetarnas rekrytering, icke behova uppstå beträffande

fördelningen av de arbetslösa på det ena eller andra slaget av arbeten.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 202.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i princip anslutit sig till förslaget, enär

mycket skulle vinnas genom den utjämning av arbetstillgången, som de föreslagna

åtgärderna skulle medföra. I fråga örn vägarbetena har länsstyrelsen

anfört vissa synpunkter till belysande av att vissa län skulle kunna komma

att till följd av de olika stadier, till vilka arbetet med flerårsplaners upprättande

och genomförande hunnit, bliva ogynnsamt ställda vad angår hjälp

i form av beredskapsarbeten till vägarbetenas utförande. Yad däremot angår

arbeten för anordnande av skenfria korsningar har länsstyrelsen ansett desamma

höra till de slag av arbeten, som i särskilt hög grad lämpade sig

för beredskapsarbete. Bland dessa arbeten funnes både sådana, som snarast

måste utföras, och sådana, med vilka enligt vanliga ekonomiska principer

borde få under längre eller kortare tid anstå. Mot den av utredningsmännen

föreslagna ordningen för ifrågavarande arbetens utförande hade länsstyrelsen

icke någon erinran att göra.

Länsstyrelsen i Hallands län har funnit förslaget ganska tilltalande och väl

utformat samt vidare anfört:

Det syntes dock oundgängligt, att gränsen mot reservarbetena droges

ännu skarpare och tydligare, än som skett i förslaget. Örn så ej skedde,

skulle en sammanblandning kunna uppkomma, som skulle bliva ödesdiger

ej blott för det allmännas verksamhet till arbetslöshetens lindrande utan

även för näringslivet i dess helhet i vårt land. Länsstyrelsen hade därför

funnit det synnerligen betänkligt, att ett nytt slag av offentliga arbeten tillskapades

under ny benämning. Den utjämning av arbetstillgången, som

vore huvudsaken i förslaget, syntes kunna ordnas mera formlöst från fall

till fall. Det borde icke vara omöjligt att för varje statsinstitution, som här

kunde ifrågakomma, uppföra ett extra anslag att användas till ytterligare

arbeten inom respektive förvaltningsområde, när Kungl. Maj:t med hänsyn

till arbetsmarknadens läge så prövade skäligt, eller också kunde ett gemensamt

anslag ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att användas under enahanda

förutsättningar. Mot de krav, som i betänkandet ställts på den allmänna

beskaffenheten av beredskapsarbetena, hade länsstyrelsen icke något

väsentligt att erinra. Med i yttrandet framställda erinringar tillstyrkte emellertid

länsstyrelsen, att åtgärder måtte vidtagas i det syfte, som det remitterade

förslaget avsåge.

Länsstyrelsen i Orebro län har ansett, att det otvivelaktigt borde anses

riktigt, att det allmänna under tider av svår arbetslöshet sökte genom anordnande

av olika företag i möjligaste mån bereda sysselsättning och försörjningsmöjligheter

åt de arbetslösa, samt att det likaså måste vara till

fördel, att utredning funnes verkställd örn sättet för anordnande av dylika

arbeten samt angående de företag, som i detta hänseende lämpligen kunde

ifrågakomma.

Med hänsyn till de svårigheter, som måste uppkomma beträffande vidmakthållande

av skillnaden mellan reservarbeten och beredskapsarbeten,

har länsstyrelsen emellertid ansett sig kunna tillstyrka förslaget allenast

under förutsättning att en verklig åtskillnad i detta hänseende kunde upprätthållas.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 178 käft. (Nr 202.) SC9 lii 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 202.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört väsentligen följande.

Det hade länge framstått som ett önskemål, att allmänna arbeten, ordnade

genom statsorgans eller kommuns försorg, kunde bättre än nu anpassas

efter arbetsmarknadens läge i utjämnande syfte. För detta ändamål vore

det under alla förhållanden angeläget, att de verkställande organen alltid

förfogade över flerårsplaner, som sträckte sig minst 3—5 år framåt i tiden

och efter hand reviderades. Vid tillfälliga ökningar eller minskningar inom

ramen för en sådan plan uppkomme givetvis en del svårigheter med hänsyn

till det fasta arbetsbefälet m. m., men därvidlag borde genom samverkan en

viss utjämning kunna vinnas. A andra sidan kunde ekonomiska fördelar

vara att vinna genom allmänna arbetens ökade inpassande under perioder,

då enskilda arbeten begränsades.

Förutsättningen för en sådan ordning syntes emellertid vara, att flerårsplanerna

av vederbörande myndigheter prövades och i princip godkändes

samt att — vad statsarbeten anginge — åt Kungl. Majit och de verkställande

organen inrymdes befogenhet att handla inom flerårsplanernas ram. Vid nu

gällande budgetbehandling torde det också vara nödvändigt att, på sätt

Kungl. Majit i år begärt, i riksstaten ställa till Kungl. Majlis förfogande ett

belopp, vid envar tid tillräckligt att för respektive budgetår möta ifrågavarande

eventuella ökning i utgifter.

Under sålunda angivna förutsättningar och former ansåge sig länsstyrelsen

böra tillstyrka åtgärder för s. k. beredskapsarbeten, även örn några stora

verkningar därav icke torde få förväntas. Det vore emellertid ett steg i

rätt riktning för att söka utjämna kortvariga växlingar i arbetstillgång för

vissa yrkes- och grovarbetare. Mot mera krisartad arbetslöshet inom speciella

industrigrenar hjälpte beredskapsarbeten uppenbarligen icke så mycket,

då de skulle utföras med fackkunniga arbetskrafter, affärsmässigt och enligt

(öppna marknadens löner.

De för lättande av sistnämnda arbetslöshet tillkomna reservarbetena (nödhjälpsarbetena),

som icke ansåges för närmaste tiden påkallade av ekonomiska

skäl eller nära föreliggande sakliga behov, förutsattes därför också bestå

enligt de grunder, som hitintills utvecklats, i stort sett med framgång.

Det kunde möjligen synas vara en komplikation att sålunda jämte allmänna

ordinarie och reservarbeten införa s. k. beredskapsarbeten. Om dessa

sistnämnda emellertid helt enkelt komme att innebära en i och för sig

önskvärd ökad frihet i fördelningen på korta tidsperioder av de ordinarie

arbetenas utförande och detta utförande skedde under vederbörande organs

egen ledning, syntes härav några olägenheter icke behöva framväxa.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett att, även örn invändningar av

mera principiell innebörd kunde göras mot beredskapsarbetena, detta icke

syntes böra få utgöra hinder för att ett försök gjordes med detta nya medel

i kampen mot arbetslösheten. Vidare har länsstyrelsen såsom synnerligen

lämpliga, ehuru vid inventeringen ej medtagna beredskapsarbeten framhållit

banbyggnaden Morjärv—Kalix samt anläggning av järnvägsspår till den nyligen

beslutade Haparandahamnen vid Karl Johans stad. Båda sistnämnda

företag vore av sådan storleksordning, att deras igångsättande skulle medföra

en synnerligen kraftig hjälp för länet under den rådande depressionen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition ur 202.

51

B. I huvudsak avstyrkande yttranden.

I dessa yttranden anföras som regel betänkligheter med avseende å

svårigheten beträffande uppdragande av en gräns mellan beredskapsarbetena

och reservarbetena och olägenheter av sammanblandning av berörda arbeten.

Vad de särskilda myndigheterna i detta avseende anfört har ansetts kunna

utom i särskilda fall uteslutas. I övrigt innehålla dessa yttranden väsentligen

följande.

Överståthållarämbetet återger i sitt yttrande till en början de anmärkningar

mot betänkandet, som framkommit i den offentliga diskussionen — dessa

överensstämma väsentligen med vad som framhållits i här redan återgivna

yttranden — samt anför därefter, att det berättigade i sålunda framställda

anmärkningar svårligen kunde förnekas.

I regel hade även de under de senare åren anordnade reservarbetena av

något större omfattning varit för staten eller det allmänna gagneliga och

angelägna. Den av utredningsmännen angivna principiella skillnaden mellan

beredskapsarbeten och reservarbeten holle alltså icke streck. Vissa av de i

betänkandet såsom lämpliga beredskapsarbeten angivna företagen måste i

själva verket betraktas såsom typiska reservarbeten, fullt jämförliga med

sådana som redan kommit till utförande. Åtgärden att mer eller mindre

godtyckligt förläna vissa reservarbeten den föreslagna karaktären av beredskapsarbeten

skulle kunna leda till att vissa arbetare bomme att avlönas

med högre belopp än andra med dem i yrket likställda. Därjämte bomme

anordningen att försvåra de anställda arbetarnas naturliga återgång till deras

egentliga näringsfång och följaktligen motverka det åsyftade ändamålet. På

sålunda och i övrigt anförda skäl avstyrkte Överståthållarämbetet bifall

till förslaget. Det vore visserligen riktigt, att staten vid inträffande konjunkturförsämringar

i varje fall icke också själv minskade utan tvärtom i

görligaste mån utökade sina arbeten samt sina beställningar från den enskilda

industrien. Dessa viktiga syftemål borde emellertid kunna ernås

redan eller endast därigenom att för statens affärsdrivande verk och även

för övriga statens verk med stor upphandling av beställningsartiklar uppgjordes

bestämda flerårsplaner för omedelbart nödvändiga, respektive nödvändiga

men mindre trängande arbeten och anskaffningar, samt att sådana

anstalter vidtoges, att takten för den senare gruppen arbeten anpassades

efter läget på den allmänna arbetsmarknaden.

Yid överståthållarämbetets yttrande voro fogade utlåtanden från Stockholms

stads arbetslöshetskommitté och från stadens fattigvårdsnämnd. Stockholms

stads arbetslöshetskommitté har tillstyrkt förslaget, då det ifrågasatta

arbetet skulle förminska kommunernas svårigheter att bemästra arbetslöshetsproblemet.

Med hänsyn till beredskapsarbetenas karaktär och beskaffenheten av det

klientel, som komme att därstädes sysselsättas, vore det enligt kommitténs

mening riktigt, att allmänna marknadens löner skulle tillämpas. Uttagningen

av arbetskraften kunde också liimpligen såsom regel ske genom den offentliga

arbetsförmedlingens organ, därvid kommittén likväl förutsatte, att samarbete

komme att äga rum med de kommunala arbetslöshetsorganen. Med

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. ]\[aj:ts proposition nr 202.

avseende å den föreslagna organisationen för igångsättande av beredskapsarbeten

syntes intet vara att erinra.

Särskilda utlåtanden hava avgivits av tre av kommitténs ledamöter.

Sålunda framhöll kommitténs ordförande, att det vore svårt att konstruera

upp en artskillnad mellan beredskapsarbete och reservarbete, eftersom någon

sådan skillnad i verkligheten icke funnes. Beredskapsarbete vore allenast

ett slags mera kvalificerat reservarbete; skillnaden vore endast en gradskillnad,

betingad av förhållandet mellan det i arbetet ingående angelägenhetsmomentet

och nödhjälpsmomentet. En strävan att få reservarbetet uppflyttat

i beredskapsarbetets mera gynnade klass komme att göra sig gällande med

allt större styrka. Dessa nackdelar uppvägdes icke av motsvarande fördelar.

Den erforderliga utjämningen vid statens egna arbeten borde kunna ske på

ett mycket enklare och mindre ingripande sätt.

Två andra ledamöter av arbetslöshetskommittén hava framhållit, att det

för att minska konjunktursvängningarna vore i lika hög grad nödvändigt,

att staten under högkonjunktur undansköte sådant arbete, som icke vore

oundgängligen nödvändigt. Statens möjligheter att ingripa utjämnande på

konjunkturutvecklingen vore emellertid i hög grad begränsade. Emellertid

vore det önskvärt, att stora statsarbeten såsom den nu beslutade elektrifieringen

av södra stambanan utfördes under depressionsperioder, varmed även

följde den fördelen, att själva anläggningen ställde sig billigare än eljest.

Under alla förhållanden vore det oriktigt, att, såsom utredningsmännen anfört,

beredskapsarbete borde anordnas även till motverkande av en lokal

depression. Därest högkonjunktur med därav följande goda sysselsättningsmöjligheter

vore rådande i landet, syntes det icke ändamålsenligt att vidtaga

åtgärder för sysselsättande av arbetskraft på en ort, där denna icke kunde

på bästa sätt ekonomiskt utnyttjas. Tvärtom borde det vara ett intresse

för det allmänna, att arbetskraften förflyttades till orter, där densamma

kunde finna mera lönande sysselsättning. Vad utredningsmännen anfört örn

en strävan att inom de statliga verken så planera arbetet, att jämnast möjliga

arbetstillgång bereddes verkens egna arbetare, vore direkt ägnat att

motverka utredningsmännens förslag örn statsarbeten såsom utjämnande beträffande

konjunkturväxlingarna. I och för sig vore reservarbeten emellertid

en mera ändamålsenlig anordning för motarbetande av dessa växlingar, eftersom

de mera smidigt kunde anpassas efter arbetsmarknadens växlingar, så

att, i den män näringslivet kunde absorbera arbetskraften, denna kunde frigöras

från reservarbetena.

Stockholms stads fattigv år dsnämnd har ansett, att beredskapsarbete, som i

större utsträckning än reservarbete komme att taga material i anspråk, därigenom

kunde förväntas inverka fördelaktigt på arbetstillgången även inom

den indirekt intresserade industrin. Fattigvårdsnämnden anför vidare:

Tanken att beredskapsarbete även skulle kunna i viss utsträckning utföras

av kommuner medelst av staten tillhandahållna lån syntes värd allt

beaktande. För Stockholms vidkommande borde genom ett dylikt samarbete

kunna åstadkommas flera arbeten. Huruvida de arbetslösa nödgades

för deltagande i beredskapsarbete lämna sin hemort, vore en fråga av

underordnad betydelse. Kravet på yrkesvana finge ej upprätthållas alltför

strikt, utan beredskapsarbete borde även vara tillgängligt för andra fullt

arbetsföra, som tidigare sysselsatts med någorlunda likartat arbete.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202. 53

Fyra av fattigvårdsnämndens medlemmar hava uttalat mot nämndens yttrande

avvikande meningar.

Genom särskild skrivelse har Överståthållarämbetet överlämnat en skrivelse

av den 26 oktober 1931 från stadsfullmäktige i Stockholm, däri fullmäktige

med bifogande av stadskollegieis utlåtande i frågan framhållit behovet av

en snar lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan samt hemställt, att åtgärder

snarast möjligt måtte vidtagas för anordnande av produktiva offentliga arbeten

i överensstämmelse med de vid 1930 års riksdag i detta hänseende väckta

motionerna. I stadskollegiets omförmälda utlåtande heter det, att verkställd

utredning visat, att kommunen icke hade möjlighet att bereda hjälp åt alla

arbetslösa i den form, som vore lämpligt, nämligen genom arbetsanställning.

Därjämte hänvisas till uttalanden av vederbörande borgarråd, att enda möjligheten

att råda bot häremot vore, att staten med sina större resurser i

fråga örn arbetsobjekt komme kommunerna till hjälp på ett mera effektivt

och kraftigare sätt än hittills. Åtskilligt torde kunna göras till lättande av

arbetslösheten, därest såväl staten som kommunerna inriktade sig på att

utföra sina arbeten med större hänsyn tagen till läget på den allmänna

arbetsmarknaden. Detta skulle kunna bliva till fördel i det stora hela, även

örn kostnaden för varje särskilt arbete bleve något högre.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört bland annat följande.

Det vore enligt länsstyrelsens mening nödvändigt att konstatera, att utredningen

icke gåve material för bedömande av det förelagda ärendet i den

punkt, som vid riksdagsbehandlingen hade framstått såsom den mest brännande.

De farhågor beträffande den ifrågasatta anordningens konsekvenser för

arbetslöshetspolitikens principiella riktlinjer, vilka framkommit vid 1930 års

riksdag, hade icke blivit sakligt prövade. Det vore icke undersökt, huruvida

den nyhet, örn vilken riksdagsskrivelsen dock ej sade mera än att den

»kunde tänkas», läte sig förverkligas utan dylika konsekvenser. Länsstyrelsen

ville hava uttalat, att länsstyrelsen för sin del icke a priori ställde sig

avvisande mot tanken på jämkningar, eventuellt omläggningar i statens anstalter

för mildrande av arbetslöshetens verkningar utan lämnade den frågan

öppen, huruvida dessa anstalter kunde göras bättre och mera effektiva, än de

nu vore. Men örn jämkning eller omläggning skulle vidtagas, borde det ske

efter klarläggande av följderna för arbetslöslietspolitiken i dess hela sammanhang.

Ett sådant klarläggande av den nya anordningens betydelse i

det stora sammanhang, där den skulle ingå, saknades i förevarande utredning.

Länsstyrelsen måste anmäla allvarliga betänkligheter mot själva utgångspunkterna

för ett »förslag till teknisk lösning», vilket på detta sätt isolerats

från frågans allmänna förutsättningar inom vår arbetslöshetspolitik.

Utredningsmännen hade antytt, att sådana betänkligheter skulle kunna

lämnas åsido, emedan deras förslag endast avsåge ett försök. Givetvis förtjänade

denna försökssynpunkt att beaktas. Ginge man ut därifrån, att här

endast vore fråga om ett experiment, läte det säga sig, att detta kunde vara

värt att göras, även örn det principiella sammanhanget icke blivit utrett.

Det läge något i tanken att »pröva» sig fram på ett svårt område. Därvid

förutsatte man emellertid, att karaktären av experiment vore otvetydig, så

att man hade full frihet att uppgiva experimentet, om det icke utfölle lyckligt.

På den punkten måste länsstyrelsen betvivla, att försöksteorien i detta

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 202.

fall holle streck. Det syntes vara att förutse, att, om beredskapsarbeten

verkligen bleve beslutade, detta komme att utan vidare uppfattas såsom

början till en ny linje för statens anordnande av arbetstillfällen åt de arbetslösa,

och fortsättning komme att krävas i vida större skala. Förslagets antydda

karaktär av icke prejudicerande lösning vore därför en fiktion, som

ingalunda vore ägnad att ersätta klarläggandet av dess principiella konsekvenser

för arbetslöshetspolitiken i dess helhet. Efter att vidare kraftigt

hava framhållit, att gränsdragningen i förhållande till reservarbetena vore

otillfredsställande, har länsstyrelsen betonat, att olikheten mellan de båda

slagen av arbete komme att leda till olämpliga konsekvenser. Allt talade

för att ett beslut örn beredskapsarbeten skulle föra med sig en oundviklig

pressning till reservarbetets ersättning med beredskapsarbete, vilket vore

liktydigt med en avveckling av hittills följda principer för statens arbetslöshetspolitik.

Annorlunda skulle det ställa sig med anslag till bestämda,

ay Kungl. Majit och riksdagen i vanlig ordning prövade ändamål, även örn

vid dessa anslags beviljande medverkat ett syfte att bereda arbetstillfällen.

Med sådana anslag skapades normala statsföretag, låt vara till äventyrs påskyndade

eller utökade med hänsyn till läget till arbetsmarknaden; dessa

företag vore verkligen klart »ärtskida» från de extraordinära »reservarbetena»,

och de förras löner och arbetsvillkor behövde icke bliva bestämmande förde

senare. Länsstyrelsen kunde icke se annat än att, örn man ville fullfölja

tanken att i arbetslöslietstider utöka »för staten nyttiga, angelägna arbetsföretag»

— en tanke som ju i princip vore sund — detta både kunde och

borde ske genom att i vanlig ordning besluta sådana. Så hade vid innevarande

riksdag skett genom beslutet att igångsätta elektrifieringen av statsbanan

Järna—Malmö, och man torde icke sakna tillgång till flera företag av samma

arbetsberedande art, örn så funnes erforderligt. Även ur teknisk synpunkt

föranledde förslaget djupgående betänkligheter från länsstyrelsens sida. Dessa

avsåge konsekvenserna av beredskapsarbetenas utsträckande på föreslaget sätt

till anordningar för skenfria korsningar och vägarbeten. Enligt länsstyrelsens

mening skulle ifrågavarande syftemål enklast och billigast vinnas genom att

extra medel anvisades till vägbyggnadsföretag i vanlig ordning, vare sig friläggningar

av plankorsningar eller andra, gärna med utsättande av viss tid

för företagets påbörjande.

En annan av länsstyrelsen anförd betänklighet avser urvalet av arbetare.

Länsstyrelsen har på anförda skäl funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framställt anmärkning därom att frågans

nationalekonomiska sida icke vore tillräckligt utredd samt vidare anfört:

Det syntes böra beaktas, att arbetslöshetens inskränkning i längden

berodde på den bärkraftiga produktionens behov av arbetskraft och att

detta sammanhängde med arbetskraftens pris. En åtgärd, som motverkade

arbetslönens anpassning efter produktens marknadsvärde, kunde därför förlänga

arbetslösheten. På samma sätt förhölle det sig med en skattebelastning,

som gjorde produktionen oräntabel. Vid stora inskränkningar i produktionen

i allmänhet eller viktigare grenar därav kunde dock hjälpåtgärder

från samhällets sida vara både berättigade och nödvändiga, men de

utgjorde ett slag av understödsverksamliet, som belastade produktionen och

därför motverkade dess möjlighet att betala och sysselsätta arbetskraft.

Var gränsen ginge mellan det understöd, som krävdes av rättsmedvetandet,

och den för produktionen skadliga belastningen kunde väl endast av
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

göras i varje särskilt fall. I alla händelser torde det dock vara nödvändigt,

att avvägningen skedde med full insikt om att det Amre fråga örn en understödsverksamhet

eller med andra ord en produktionen belastande utgift.

Hittills hade denna ståndpunkt uppehållits beträffande de av staten anordnade

reservarbetena. Förslaget däremot vore i detta aA seende ingalunda

klart. A andra sidan Amre det SAårt att undgå karaktären av nödhjälp hos beredskapsarbete

vid den tidpunkt, då det skulle igångsättas. Skillnaden komme

sannolikt i praktiken att bliva rent formell. Körande svårigheterna vid det

praktiska handhaATandet har länsstyrelsen anfört liknande synpunkter, som

framkommit i ett flertal andra yttranden. Med de föreslagna anordningarna

stegrades enligt länsstyrelsen risken för att såväl reservarbete som beredskapsarbete

motverkade arbetsmarknadens återföring till det läge, som

svarade mot produktionens ekonomiska förutsättningar. I längden skulle

härigenom de tillgängliga arbetstillfällena komma att minskas. Effekten för

de arbetslösa för tillfallet syntes vara mycket begränsad. Vad angår de

särskilda slagen av arbeten anför länsstyrelsen, att örn anordnande av skenfria

korsningar skulle bedrivas såsom beredskapsarbete i vederbörande järnvägsförvaltnings

regi, det Amre sannolikt, att arbetet sa gott som helt och

hållet komme att tillfalla anläggningsarbetare, medan det hittills varit möjligt

att däri sysselsätta arbetare från bygden, däribland även en del industriarbetare,

ehuru dessa icke från början haft den yrkesvana, som de sakkunniga

uppställt anspråk på. Liknande torde förhållandena, Amra beträffande

de egentliga A''ägarbetena. Genom att ortsbefolkningen därigenom fatt biförtjänster

eller levebröd hade säkerligen en ökad anhopning av befolkningen

till städer och industrisamhällen förebyggts, varigenom industrikrisens verkningar

minskats. Samtidigt hade A ägarbetena, där de skötts lokalt med små

entreprenader, Alfta blivit billigare, än som varit möjligt med de för fackarbetare

gällande lönerna. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, erbjöde de ifrågasatta

beredskapsarbetena således knappast någon fördel framför hittillsvarande

vägarbeten ur den synpunkten, att arbetstillfällen säd arbetslöshet skulle

kunna beredas i större utsträckning, men väl skulle de medföra, åtskilliga

allvarliga olägenheter. I den mån det vore statsfinansiellt möjligt, syntes

det därför lämpligare att ställa större belopp till förfogande för väganläggningar

och vägförbättringar, varigenom arbetslösheten både direkt och indirekt

komme att automatiskt motverkas.

Länsstyrelsen t Kronobergs län har funnit, att i och för sig intet Arne att

erinra mot att vid planläggning av arbeten för det allmännas räkning hänsyn

även toges till förhållandena på arbetsmarknaden samt till möjligheten

att förhindra uppkomsten av ytterligare arbetslöshet.

De föreslagna anordningarna vore emellertid ägnade att Aneka starka betänkligheter.

I sådant hänseende har länsstyrelsen förutom de skäl, som

anförts från andra håll, särskilt framhållit, att fragan i a ad man föislaget

skulle inverka menligt på en anpassning av prisnivån på arbetsmarknaden

efter rådande konjunkturläge icke blivit klarlagd. Vidare bär länsstyrelsen

anfört att, örn såsom utredningsmännen föreslagit särskilda regler skulle

fastställas för de arbeten beträffande skenfria korsningar, som skulle utföras

såsom beredskapsarbeten, det kunde ifrågasättas, örn icke samma villköl

borde gälla, då dylika arbeten utfördes i annan ordning, bland annat därför

att det kunde befaras, att vägliållningsdistrikten eljest skulle frestas att avvakta,

att dylikt arbete utfördes som beredskapsarbete.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Länsstyrelsen i Kalmar län Ilar bland annat framhållit följande.

Anordningar, som blott förminskade verkningarna av dåliga konjunkturer

men icke hade någon inverkan vid tillfällig konjunkturförbättring komme

utan tvivel att bliva en bidragande orsak till en successiv höjning av arbetslönerna

utöver vad som skulle vara riktigt och normalt med hänsyn till den

regelmässigt fortlöpande konjunkturutvecklingen. Redan genom de pågående

reservarbetena skedde en icke lämplig överföring av arbetskraften fråiTandra

yrken till anläggningsarbeten. Denna tendens skulle genom beredskapsarbeten

kraftigt ökas. Därest dylika arbeten skulle komma till stånd, borde

vägarbeten kunna ifrågakomma, utförda i nu gällande form. Till främjande

av förevarande syfte borde i stället i riksstaten årligen uppföras ett visst

reservationsanslag, som skulle tillgripas, när av arbetslöshetskoinmissionen

anordnade arbeten visat sig icke vara tillfyllest. Till arbeten med bidrag

av detta reservationsanslag borde kunna hänvisas arbetslösa arbetare från

andra yrken.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

En lämpligare form att i arbetslöshetstider hjälpa särskilt industrins

olika specialarbetargrupper vore att hos industrin beställa och inköpa förnodenhetsvaror

för någon längre tid framåt. Vad angår allmänna arbeten

borde intet hindra, att riksdagen överlämnade åt Kungl. Maj.-t att med anpassning

efter konjunkturerna bestämma, huruvida och vid vilken tidpunkt

varje särskilt arbete lämpligen borde igångsättas.

länsstyrelsens utlåtande var fogat yttrande av länshjälpkommittén för

Blekinge län. I detta yttrande har bland annat påpekats den olägenheten

med beredskapsarbeten att, därest de avbrötes alltför brådstörtat, förluster

för . staten icke kunde undvikas. Örn beredskapsarbeten skulle utföras, kunde

möjligheter att placera arbetarna i industrin försittas. Man riskerade vidare,

att verkan endast bleve, att de hittillsvarande reservarbetarna såsom

de mest kvalificerade finge anställning vid beredskapsarbetena och att arbetslösa

med för sistnämnda arbeten otillräcklig yrkesvana komme att bliva hänvisade

till reservarbeten.

Länsstyi elsen i Kristianstads län har anfört att, under förutsättning att

såsom nödvändiga befunna beredskapsarbeten funnes tillgängliga, och att

dessa arbeten tillgrepes endast i den mån de behövde utföras och för motverkande

av sådan arbetslöshet, som avsåges i betänkandet, länsstyrelsen

icke ansåge, att några principiella invändningar skulle behöva göras mot

förslaget. Då länsstyrelsen dock avstyrkte förslaget, berodde detta framför

allt på farhågor för att skillnaden i förhållande till reservarbeten så småningom

skulle komma att försvinna. Länsstyrelsernas lämplighet för de

tillämnade nya uppgifterna kunde vidare ifrågasättas, då länsstyrelserna sannolikt

icke alltid ägde erforderlig kännedom örn arbetsförhållandena och

tillräcklig praktisk erfarenhet.

Länsstyrelsen i (löteborgs och Bohus län har framhållit följande.

... 1 °ch /ör sig vore det ei1 riktig princip, att hänsyn till arbetsmarknadens

lage borde vara en av de bestämmande faktorerna, då det gällde att bevilja

anslag för olika statliga arbeten. Däremot ställde sig länsstyrelsen i hög

grad betänksam beträffande huruvida den föreslagna formen för beredande

av medel för sådana arbeten kunde anses lämplig, detta framför allt därför

att det vid reservarbete och beredskapsarbete måste bliva fråga örn väsent

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majus proposition nr 202.

ligen samma slag av arbeten, och då samma grupper av arbetare i huvudsak

skulle sysselsättas vid båda slagen av arbeten. Saken skulle ställa sig annorlunda,

örn riksdagen i vanlig ordning i depressionstider beviljade anslag för

vidtagande av särskilda arbeten i följd av betänkandets genomförande. Beträffande

anordnandet av skenfria korsningar skulle följden bliva, att de

huvudsakliga kostnaderna överflyttades från dem, som väsentligen borde bära

desamma, nämligen motortrafikens utövare, till de allmänna skattebetalarna,

något som syntes knappast kunna försvaras. I stället borde enligt länsstyrelsen

en annan väg följas.

Länsstyrelsen har därom anfört följande:

Länsstyrelsen hade tänkt sig, att man genom en höjning av bensinskatten,

eventuellt även av skatten å automobilgummiringar, skulle skaffa medel för

ifrågavarande ändamål. Ett visst belopp, exempelvis 3 miljoner kronor,

borde då av de ökade automobilskattemedlen avsättas uteslutande för att

användas till anordnande av skenfria korsningar. Arbetet borde bedrivas i

vanlig ordning genom vägstyrelserna. Från deras sida syntes numera förefinnas

stort intresse härför. Detta intresse skulle säkerligen stimuleras örn,

förutom det bidrag som från järnvägen plägade lämnas, tillskottet av automobilskattemedel

bestämdes till helst 95 procent av kostnaden. Länsstyrelsen

kände sig övertygad, att det icke skulle möta några svårigheter att utan

tidsutdräkt träffa de nödiga överenskommelserna med vägstyrelserna. Givetvis

skulle det ''underlätta och påskynda arbetenas utförande örn, såsom utredningsmännen

tänkt sig, statens järnvägar i samråd med vägingenjörer

läte upprätta arbetsplaner och kostnadsberäkningar för de friläggningar,

som berörde statsbanorna, samt försköte kostnaderna för dessa undersökningar.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län framhåller, att med hänsyn till de stora

skiljaktigheter i avseende å den lämpliga omfattningen av beredskapsarbete

i förhållande till reservarbete det endast funnes små utsikter, att utredningsmännens

definitioner på dylika slag av arbeten, vilka definitioner lämnade

utrymme för mycket subjektivt bedömande, kunde komma att konsekvent

upprätthållas. Ett lämpligt sätt att främja ifrågavarande syfte vore exempelvis,

att riksdagen medgåve, att viss del av anläggningskostnaden för ett

företag ej skulle belasta vederbörande affärsdrivande verks kapitalkonto utan

omedelbart avskrivas i sådana fall, då arbeten påtagligen igångsatts i förtid

för att förebygga arbetslöshet. Länsstyrelsen utvecklar vidare skälen

för att enligt dess uppfattning arbetena med skenfria korsningar icke borde

tillmätas den plats i programmet, som utredningsmännen tilldelat dem, men

att i stället allmänna vägarbeten borde mera gynnas. Ständigt finge länsstyrelsen

mottaga framställningar från vägdistrikt att få igångsätta arbeten

för att möta arbetslösheten. Några särskilda bestämmelser syntes knappast

vara erforderliga för en extra tilldelning i dylika fall av för arbetslöshetens

bekämpande anvisade medel.

Länsstyrelsen i Värmlands län har avstyrkt förslaget under framhållande

av, bland annat, att såsom ett oundgängligt villkor för anordnande av ett

till statliga myndigheters förvaltningsområde hörande företag måste uppställas,

att statsmakterna i en eller annan form principiellt gått in för, att

arbeten av denna beskaffenhet borde komma till utförande, men att om ett

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ls proposition nr 202.

sådant villkor uppställdes, den praktiska betydelsen av ifrågavarande anordning

skulle bliva ringa.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som på från flera håll anförda skäl

avstyrkt förslaget, har emellertid tillika anfört, att staten i stället borde i

tider av mera betonad arbetslöshet i vanlig ordning söka bereda arbetstillgång.

Såsom dylikt arbete förordas i första hand anordnandet av skenfria

korsningar. Länsstyrelsen hemställer, att Kungl. Majit måtte av riksdagen

begära ett reservationsanslag på förslagsvis 3 miljoner kronor, att, efter

Kungl. Majits beprövande och på de villkor Kungl. Majit kunde finna skäligt

uppställa, användas för anordnande av skenfria korsningar vid statens

järnvägar och vid de enskilda järnvägarna. Dessa arbeten borde i görligaste

män utföras genom statsjärnvägarnas eller de enskilda järnvägarnas arbetsledande

organ.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller:

För att vid kristillfällen kunna på ett i någon mån effektivt sätt

lindra arbetslösheten syntes det vara nödvändigt att hava att tillgå sådana

arbeten, varigenom arbetare av alla slag kunde beredas sysselsättning. I

följd härav syntes ett arbete, som skulle kunna utföras såsom beredskapsarbete,

icke sällan bliva till större gagn i kampen mot arbetslösheten, örn

det utfördes såsom reservarbete och sålunda kunde giva sysselsättning även

åt icke yrkeskunniga arbetare. Länsstyrelsen kunde för sin del icke finna

vad i betänkandet anförts utgöra giltigt skäl för tillämpning av den allmänna

marknadens löner. Då angelägenhetsgraden icke komme att vara större än

att arbetenas utförande under normala förhållanden och med anläggande

av uteslutande ekonomiska synpunkter skulle hava uppskjutits tills vidare,

syntes det vara rimligt, att lönerna för beredskapsarbetena sattes något

lägre än den allmänna marknadens löner men med hänsyn till att kvalificerad

arbetskraft användes dock högre än de löner, som utginge för reservarbeten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Redan beslutet att tillämpa den öppna arbetsmarknadens lönevillkor vid

de arbeten, som för motverkande av arbetslöshet igångsattes såsom beredskapsarbeten,

komme att åberopas såsom ett synnerligen starkt stöd för de

sedan länge förefintliga strävandena att få dessa lönevillkor gällande även

vid arbetslöshetskommissionens reservarbeten. Örn utredningsmännens förslag

att endast fullgoda och yrkesvana arbetare skulle anställas komme

att vinna avseende, kunde det befaras, att småningom samtliga väganläggningsarbeten

komme att tillfalla allenast fullt utbildade och yrkesvana arbetare

med uteslutande av traktens jordbrukande befolkning. Särskilt

under nu rådande depression inom jordbruksnäringen vore det en mycket

allvarlig sak att utestänga ortens befolkning från väganläggningsarbetena.

Härtill komme såsom ytterligare följd av anförda förhållande, att örn den

öppna arbetsmarknadens löner bleve gällande vid vägarbeten, därav med

ali säkerhet skulle följa en sådan allmän stegring av arbetslönerna å lands

bygden, att den komme att ytterligare väsentligt öka jordbruksnäringens

svårigheter. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde vägarbeten komma till

utförande i större utsträckning än som föreslagits. Bland arbeten, lämpliga

till beredskapsarbeten, enär de kunde utföras under vintern, ville länsstyrelsen

framhålla skogsarbeten av olika slag. Slutligen ansåge länsstyrelsen

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202.

59

det kunna ifrågasättas, huruvida icke lån borde beviljas kommun för igångsättandet

av därför lämpade företag eller för att på eget ansvar utlämna lån

till företagare, som kunde vara villig att starta företag till motverkande av

arbetslöshet. Dessutom borde man kunna tillgripa beställningar hos den

enskilda industrin, detta så mycket hellre som utredningsmännens förslag

icke tillgodosåge industrins kvalificerade arbetare.

lil. Yttranden av enskilda korporationer oell sammanslutningar.

Svenska stadsförbundets styrelse har begränsat sig till att uttala, att ett

beredande från statens sida av ytterligare arbetstillfällen syntes ägnat

att medföra en välbehövlig lättnad i kommunernas åtgärder till arbetslöshetens

motverkande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit, att det ur

kommunernas synpunkt skulle vara av mycket stor betydelse, därest genom

rationell planläggning beträffande tiden för igångsättande av vissa statliga

arbeten arbetstillfällen kunde under depressionstider i större utsträckning

beredas de arbetslösa. Det vore emellertid angeläget, att de arbetstillfällen,

som sålunda skulle skapas, i största möjliga utsträckning bleve av den art,

att de kunde förläggas till vintermånaderna.

Landssekretariatet anför i sitt yttrande i huvudsak följande.

Landssekretariatet hade oförbehållsamt anslutit sig till de synpunkter

och förslag, som i betänkandet framförts rörande åvägabringande vid perioder

av depression av ökad arbetstillgång i syfte att motverka arbetslösheten.

Yad angår den föreslagna organisationen, förefölle den onödigt omständlig

och ägnad att komplicera behandlingen av hithörande frågor. Kungl. Majit

borde därför i vanlig ordning fatta beslut i ärendet, sedan erforderliga yttranden

infordrats från vederbörande ämbetsverk och institutioner. I fråga örn

kompetenskravet på de arbetare, som skirlle få tillgång till reservarbete, borde

man ej gå så långt som utredningsmännen, detta även örn strängare krav

måste uppställas än de, som hittills gällt vid de vanliga reservarbetena för

oförvållat arbetslösa. I regel torde fysiskt friska och starka personer rätt

snart förvärva den färdighet, som syntes vara erforderlig. Yad angår anslagsbeloppet

har landssekretariatet slutligen framhållit, att utredningsmännen

påvisat befintligheten av mycket stora arbetsreserver. Därvid hade

tillika framgått, att det icke borde möta några större svårigheter för vederbörande

statliga verk att snabbt upporganisera ett antal arbetsföretag, som

kunde komma till omedelbar nytta under den stora arbetslöshet, som just

nu vore för handen.

I övrigt har landssekretariatet hänvisat till vad som anförts i det av herr

Söder avgivna vid betänkandet fogade särskilda yttrandet.

Bland de enskilda sammanslutningar, som avgivit avstyrkande utlåtanden,

märkes i första hand svenska arbetsgivareföreningen, som anför bland annat

följande.

Allvarliga betänkligheter måste möta ur såväl ekonomisk som social synpunkt

mot förslagets genomförande. Då i betänkandet ett belopp av 1 miljon

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kun;]}. Majlis proposition nr 202.

kronor, som ställdes till förfogande för anordnande av skenfria korsningar,

beräknats motsvara en arbetsmängd bestående av 50,000 ä 70,000 dagsverken,

vilket åter motsvarade 225 k 250 arbetare under 1 år, skulle alltså för

att giva arbete åt 1,000 arbetare under ett år erfordras ett belopp av cirka

4,000,000 kronor. Örn beredskapsarbeten utfördes i vidsträckt omfattning,

syntes vidare betydande kapital årligen få tagas i anspråk, med påföljd att

motsvarande kapital undandroges produktionen på andra håll. En granskning

av 1931 års statsverksproposition tycktes även giva vid handen, att ämbetsverkens

äskanden för ordinarie arbeten blivit avsevärt beskurna för att ifrågavarande

reservationsanslag å 3,000,000 kronor skulle kunna inrymmas i budgeten,

ett förfarande, som icke vore överensstämmande med sunda ekonomiska

principer. — I första hand bleve det från statens arbeten entledigade

arbetare, som komme i åtnjutande av beredskapsarbetena, Därest järnvägsbyggandet

icke längre vore ekonomiskt, vore det emellertid icke försvarligt

att binda denna överflödiga arbetsstyrka vid statens järnvägar för utförande

av arbeten, som icke ansåges kunna påföras statens järnvägars eget kapitalkonto.

Dylika åtgärder kunde endast bidraga till att konservera arbetslösheten.

Örn man å andra sidan utginge från att dessa arbeten under alla

förhållanden förr eller senare skulle komma till utförande, innebure åtgärden

att förbehålla arbetena för de affärsdrivande statsverkens arbetare, att

arbetena i fråga undandroges den fria entreprenörsverksamheten; det bleve

alltså inom denna verksamhet sysselsatta arbetare, som komme att få bära

konsekvenserna i form av minskade arbetstillfällen. — Därest anordnandet

av skenfria korsningar skulle .utföras i statens järnvägars regi, skulle detta

med hänsyn till gällande löneavtal komma att innebära, att lönerna avsevärt

komme att överstiga eljest i orten gällande löner för ifrågavarande slag av

arbeten, något som givetvis vore ägnat att väcka betänkligheter. Ett beredskapsarbete

skulle alltså i allmänhet bliva dyrare, än örn staten med ett

måttligt belopp subventionerade ett enskilt företag för att utföra samma arbete.

Det borde även beaktas, att enligt gällande avtal förutvarande arbetare

under vissa villkor och viss tid ägde företrädesrätt till erhållande av anställning,

och dylika bestämmelser kunde man knappast tänka sig få upphävda.

Industriarbetarna skulle sålunda i stort sett uteslutas från sådana arbeten

redan från början. — Otvivelaktigt skulle det för arbetsmarknadens sunda

utveckling vara skadligt, att beredskapsarbeten utspredes över allt i landet.

Man kunde befara, att de mångenstädes komme att verka obehörigt förhöjande

på arbetslönen, giva anledning till arbetsstrider från skilda håll och

försvåra landsbygdens tillgodoseende med erforderlig arbetskraft.

Arbetsgivareföreningen har vidare anfört, att det icke funnes någon artskillnad

mellan reservarbeten och beredskapsarbeten; enda olikheten lage

i lönen och begränsningen av arbetsanvisningen. Varje av statens arbetslöshetskommission

utfört arbete skulle genom överflyttning till beredskapsorganisationen

fylla anspråken på de nu föreslagna beredskapsarbetena.

Uppdelningen i reservarbeten och beredskapsarbeten vore därför icke riktig.

Olämpligt vore även att lägga uppgiften med uttagning av arbetskraft på

arbetsförmedlingen, för vilken en dylik uppgift vore främmande. Föreningen

anför slutligen följande.

Det vore påvisat, att förslaget, örn ock tekniskt genomförbart, ur ekonomisk

och social synpunkt vore behäftat med allvarliga brister. De nya principerna

i fråga örn den statliga hjälpverksamheten till förmån för de arbetslösa

skulle verka upplösande på de nuvarande grunderna för samma verksam
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majus proposition nr 202.

het. Då det föreliggande förslaget sammanhängde med de frågor, som avsåge

den pågående utredningen rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker och

medlen för dess bekämpande, sjntes det i varje fall icke välbetänkt att genomföra

förslaget, förrän resultatet av denna utredning förelåge.

Sveriges industriförbund anför i sitt yttrande inledningsvis följande:

Att den offentliga verksamhet, som omfattade ej endast de statliga utan

även de kommunala arbetena, i möjlig mån anpassades efter konjunkturerna,

framstode otvivelaktigt såsom önskvärt, även örn betydelsen härav ej borde

överskattas för ett samhälle, vilket liksom Sverige genom en omfattande

utrikeshandel och genom anslutning till guldmyntfoten vore i så hög grad

direkt beroende av det internationella konjunkturläget. Det vore därför att

beklaga, att i de kommitterades uppdrag icke ingått att verkställa en allsidig

utredning av denna fråga.

De sakkunniga hade sålunda exempelvis ej alls berört spörsmålet, hur

dessa arbetens igångsättande inverkade på den totala arbetstillgången i

landet. Det kunde ju befaras, att en utvidgning av den offentliga verksamheten

under en lågkonjunktur finansierades genom medel, som eljest skulle

kommit privata företag till godo, och att därför en motsvarande inskränkning

komme till stånd inom privata verksamhetsgrenar. Då anslagsbeviljannet

till allmänna arbeten hade sin nödvändiga begränsning i det budgetära

läget i dess helhet, kunde vidare anvisandet av medel till beredskapsarbeten

medföra, -att äskanden för andra måhända mycket angelägnare allmänna ändamål

komme att eftersättas. I den män detta bleve fallet, hade de ifrågavarande

åtgärderna i väsentlig grad förfelat sitt syftemål. En ökning av det totala

antalet arbetstillfällen uppkommem icke, såvida ej beredskapsarbetena skulle

vara mera arbetskrävande än de företag, vilkas inskränkning varit en förutsättning

för beredskapsarbetenas anordnande, vilket i regel vore svårt att tillförlitligt

bedöma. Huruvida resultatet av de allmänna arbetenas igångsättande

bleve det nu sagda eller icke, berodde mycket på metoderna för

täckandet av kostnaderna för dessa arbeten. Så länge förestående spörsmål

ej blivit utrett, kunde man alltså ej bilda sig en uppfattning örn de verkningar,

som de ifrågasatta beredskapsarbetena medförde för samhällsekonomien

i dess helhet, varför man redan av detta skäl måste känna sig tveksam

inför det framlagda förslaget. Hedan av de sakkunnigas ofullständiga utredning

på förevarande område framginge emellertid oförtydbart, att de tilltänkta

beredskapsarbetena skulle bliva av ringa betydelse i konjunkturutjämnande

syfte.

Det ur nationalekonomisk synpunkt riktiga i beredskapsarbetenas idé

skulle således ej i praktiken komma att realiseras. Härtill komme, att de

ifrågasatta arbetena knappast skulle kunna frånkännas karaktär av nödlijälpsarbete,

men att de trots detta skulle avlönas efter den öppna marknadens

lönevillkor. Så länge nyttan av ett arbetsprojekt ej blivit styrkt därigenom,

att det enligt de anslagsbeviljande myndigheternas åsikt borde komma

''till utförande inom den närmaste tiden, oavsett vilka verkningarna bleve på

arbetsmarknaden, talade nämligen presumtionen för att det vore omtanken

om de arbetslösa, som vöre det avgörande motivet till arbetets utförande,

och i samma mån måste arbetet rubriceras som nödhjälpsarbete. Den av

utredningsmännen föreslagna formen för initiativ till arbetenas igångsättande

skulle också göra, att icke arbetsobjektets angelägenhetsgrad utan hänsynen

till arbetsmarknaden bleve av utslagsgivande betydelse. Örn under en de

pressionsperiod staten beredde sysselsättning åt de arbetslösa till avtalsenliga

löner, komme givetvis lönelägets anpassning efter det fallande produktspriset

att försvåras. Arbetarna hade ju ej någon anledning att gå in på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, ]\faj:ts proposition ur 202.

(»2

lönereduktion, om de som mist sitt arbete hos privata företag finge ny anställning

hos staten till samma lön. Tvärtom kunde befaras, att vetskapen

örn att de arbetslösa kunde få sysselsättning genom offentlig försorg till avtalsenliga

löner bleve ett motiv till att söka åstadkomma en ytterligare förhöjning

av dessa löner. Den ifrågasatta ai’betslöshetspolitiken komme även

att få till följd, att arbetskraftens rörlighet mellan olika orter och olika yrken

förminskades och en tendens gjorde sig gällande till en ständig stegring av

de offentliga arbetena på de privatas bekostnad. Arbetarnas egna intressen

gagnades ej heller i längden genom kvarhållande på konstlad väg av en

lönehöjd, som skapade arbetslöshet. Den nödvändiga inskränkningen av

beredskapsarbeten under högkonjunktur komme icke heller till stånd automatiskt,

örn avlöningen holle sig på samma nivå som vid de privata arbetena.

Eli mycket stor risk förelåge, att beredskapsarbetena komme att suga till

sig arbetare, som redan hade annan ehuru sämre betald sysselsättning. Redan

reservarbetena hade visat sig utöva dragningskraft på exempelvis inom jordbruket

sysselsatt ofta lägre betald arbetskraft.

Industriförbundet avslutar sitt yttrande med följande uttalande:

Med kritiken av utredningsmännens förslag hade industriförbundet icke

avsett att klandra principen örn utförande under kristider av allmänna arbeten

till motverkande av då uppstående arbetslöshet. Såsom redan inledningsvis

framhållits, ansåge förbundet riktigt, att dylika arbeten i viss utsträckning

koncentrerades till sådana perioder. Vad förbundet kraftigt reagerat

emot vore endast tillskapandet av institutionen »beredskapsarbeten»,

vilka arbeten oundvikligen'' komme att utveckla sig till ersättare helt eller

delvis för »reservarbeten» och vilka i sin föreslagna organisationsform oundvikligen

komme att medföra betänkliga konsekvenser för landets industri

och jordbruk. Principiellt torde det kravet böra upprätthållas beträffande

offentliga arbeten, vid vilka den öppna marknadens löner komme till tillämpning,

att de upptagits i staten för ifrågavarande verk eller inrättningar och

alltså godkänts av de anslagsbeviljande myndigheterna. De borde även organiseras

i för dylika arbeten annars vanlig ordning. En önskvärd anpassning

av dessa arbeten efter de växlande konjunkturerna på arbetsmarknaden

syntes möjliggöras, örn åt vederbörande verk eller inrättningar bereddes en

viss frihet beträffande tiden för anslagens ianspråktagande. Allmänna arbeten,

som icke kunde beslutas i vanlig ordning och som tillskapades för omedelbart

avhjälpande av viss arbetslöshet, borde enligt förbundets mening behandlas

på samma sätt som hittills skett beträffande reservarbeten.

Skånes handelskammare har framhållit, att en utvidgad statlig företagsverksamhet

under depressionstider visserligen borde ingå som ett led i kampen

mot arbetslösheten, men att frågor av denna art borde väckas och prövas i

vanlig administrativ ordning. Härvid förutsattes givetvis, att vederbörande

verk och myndigheter vore i tillfälle att uppgöra arbetsplaner på längre sikt

samt dessutom på förhand vidtaga erforderliga förberedelsearbeten.

Handelskammaren för Orebro och Västmanlands län har anfört, att den

verkliga innebörden i förslaget vore, att nödhjälpsarbeten skulle betalas

med gängse arbetslöner. Den största faran därvid vore, att arbetslönerna

vid nedåtgående konjunkturer låstes fast vid ett onormalt högt läge och

därigenom förlängde den nödvändiga anpassningsprocessen. Enligt förslaget

skulle intet hinder föreligga för Kungl. Majit att utan riksdagens hörande

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

igångsätta första etappen av arbeten av synnerligen stor räckvidd, varefter

det skulle bliva svårt för riksdagen att underlåta att bevilja anslag till arbetenas

fullföljande. Då handelskammaren alltså avstyrkte bifall till förslaget,

förordade handelskammaren i stället, att vederbörande verk och myndigheter

erhölle förständigande att hålla uppmärksamheten särskilt riktad på att

i depressionsperioder kunna på ett snabbt sätt igångsätta arbeten av föreslagen

beskaffenhet. Beredskapsarbetena borde emellertid ingalunda avlönas med

samma arbetslöner, som gällde i öppna marknaden, utan med löner anpassade

efter dem, som hittills tillämpats vid nödhjälpsarbeten. Det för sådant

ändamål erforderliga reservationsanslaget syntes böra kunna ställas till arbetslöshetskommissionens

förfogande.

Innehållet i de av övriga handelskammare avgivna yttrandena framgår av

kommerskollegii i det föregående refererade yttrande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:319 Skrivelse till Konungen'' i anledning av väckta motioner angående framställning till Kungl. Majit om igångsättande av skogsvårdsarbeten å kronans skogar. a1 i texten
  2. Rskr. 1931:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet. s. 1 i texten
  3. SU 1931:152 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet jämte i ämnet väckta mo s. 1 i texten
  4. JoU 1931:90 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående framställning till Kungl. Maj:t örn igångsättande av skogsvårdsarbeten å kronans skogar. s. 1 i texten
  5. Rskr. 1931:99 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnade s. 1 i texten