Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården m. m

1931-03-20 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:205, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr £06.

1

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3

mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården

m. m.; given Stockholms slott den 20 mars 1931.

Onder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen

den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 morn., 6 § 1 mom. och 9 § 3 mom. i

lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931

1 sami

181 höft. (Nr SOS.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr S05.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 moni. och 15 § 3 mom. i lagen

den 14 jnni 1918 (nr 422) örn fattigvården.

Härigenom förordnas, att 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen der

14 juni 1918 örn fattigvården — av vilka lagrum 10 § och 12 § 1 mom. ändrats

genom lag den 6 juni 1924 (nr 362) — skola i nedan angivna delar erhålla

följande lydelse:

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen har-----och verkställighet.

I sådant------och handhavande.

Angående skyldighet-----av alkoholister.

Fattigvårdssamhälle, bestående av kommun, där kommunal- eller stadsfullmäktige

finnas, må, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter prövas

lämpligt, efter fattigvårdsstyrelsens hörande besluta, att den medelsförvaltning,

som åligger styrelsen, skall handhavas i annan ordning. För

sådant beslut erfordras å landet två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster. Beslutet skall underställas prövning av Konungen, som äger meddela

bestämmelser rörande förvaltningen.

12 §.

1 mom. Ledamöter och------tjugufem år.

Ledamot eller-----andras talan.

Hustru vare-----är fråga.

Med hänsyn —----samma styrelse.

Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i

fattigvårdsstyrelse gäller å landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd

och i stad vad örn stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat.

15 §.

3 mom. Omröstning till---—— — ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan

lika röstetal. På enahanda sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande

av tjänstebefattning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1931.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr S06.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 1 moni., 6 § 1 morn. och 9 § 3 mom. i

lagen den 6 juni 1924 (nr 3(41) om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 6 § 1 mom. och 9 § 3 mom. i lagen

den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård skola i nedan angivna delar erhålla

följande lydelse:

2 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden har-----dess åtgärder.

Särskilt åligger-----över fosterbarnsvården.

Jämväl i —----och handhavande.

Kommun, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, må, därest det med

hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt, efter barnavårdsnämndens

hörande besluta, att den medelsförvaltning, som åligger nämnden, skall

handhavas i annan ordning. För sådant beslut erfordras å landet två tredjedelar

av de i omröstningen deltagandes röster. Beslutet skall underställas

prövning av Konungen, som äger meddela bestämmelser rörande förvaltningen.

6 §.

1 mom. De i-----— tjugufem år.

Ledamot eller -----------andras talan.

Hustru vare — ------- är fråga.

Med hänsyn-------- samma nämnd.

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att avsäga

srg uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller å landet

vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om stadsfullmäktig

är i kommunallagarna stadgat; dock att den, som jämlikt 3 § 1 mom.

b) eller c) valts till ledamot, samt suppleant för honom äga avsäga sig uppdraget

endast då de uppgiva hinder, som av kommunen godkännes.

9 §.

3 mom. Omröstning till--------ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan

lika röstetal. På enahanda sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande

av tjänstebefattning.

Denna lag .skall träda i kraft den 1 juli 1931.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungsl. Majlis proposition nr SOS.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gvllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations- och

ecklesiastikdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson:
På

sätt i det följande närmare omförmäles har fråga uppstått örn vidtagande

av vissa lagändringar i syfte att i större omfattning än vad för närvarande

lärer vara möjligt bereda tillfälle till centralisering av medelsförvaltningen

inom kommunerna. Dessa ändringar skulle beröra fattigvårds- och barnavårdslagarna

m. fl. författningar. I samband därmed har fråga jämväl väckts örn

genomförande av vissa andra ändringar i berörda författningar. Jag anhaller

nu för Kungl. Maj:t få anmäla dessa frågor.

Centralisering Till en början må redogörelse lämnas för de viktigare av de bestämmelser,

fdrraitningén som gälla angående de olika kommunala nämndernas medelsförvaltning.

inom kom- I lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet meddelas i

munerna. ^ kap. bestämmelser örn kommunalnämnd. 44 §, som innehåller de allmänna

^er rörande stadgandena rörande nämndens uppgifter, föreskriver i 1 mom. bland annat,

kommunala att det tillhör nämnden att förvalta kommunens egendom, uppbära dess inmedelsför-

tomster och i övrigt handhava dess drätsel, att ombesörja verkställigheten av

vältning, kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges beslut, i den mån ej sådan

Lagarna den verkställighet uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller

6 juni 1930 personer samt att hava överinseende över för särskilda förvaltnings- eller verkom

kommu- r in r#. , .

tullstyrelse, ställighetsbestyr utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning, rimligt

56 § har ordföranden utom annat att ansvara för att räkenskaper föras i

enlighet med givna föreskrifter och att vårda nämndens handlingar. De biträden,

som befinnas nödiga vid utförande av dessa göromål, skola i allmänhet

antagas och entledigas av kommunalnämnden. I 57 § föreskrives, att kommunalnämnden

för varje kalenderår inom eller utom sig utser en kassaförvaltare,

och enligt 59 § ansvarar envar ledamot av kommunalnämnden gemensamt med

de övriga för de medel nämnden har under sin förvaltning ävensom för de

säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till

protokollet. 64 § stadgar skyldighet för nämnden att i enlighet med givna före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

5

skrifter föra kommunens räkenskaper. Dessa skola före viss dag tillhandahållas-

kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges ordförande, vilken tillhandahåller

dem åt revisorerna. Därjämte föreskrives i samma paragraf, att

av kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller

personer skola före viss dag till kommunalnämnden avlämna redovisning för

de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft för att upptagas i

kommunens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem. Utöver de

bestämmelser, för vilka nu redogjorts, är ytterligare att märka det stadgande,

som upptages i 3 mom. av först omförmälda lagrum, 44 §. Detta stadgande

lyder så: »Kommun, där kommunalfullmäktige finnas, må, därest det med

hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning,

som åligger kommunalnämnden, skall under nämndens inseende •

handhavas i annan ordning. Sådant beslut skall underställas prövning av Konungen,

som äger fastställa reglemente för förvaltningen.» Enligt 41 §, jämförd

med 23 § 2 mom. h), erfordras för sådant beslut två tredjedelar av de i

omröstningen deltagandes röster. Genom anförda stadgande i 44 § beredes möjlighet

att ordna medelsförvaltningen på ett sätt, som avviker från vissa av de

här förut återgivna bestämmelserna. I det följande kommer närmare redogörelse

att lämnas för stadgandets tillkomst. Här må blott nämnas, att stadgandet

upptogs i lagen på förslag av konstitutionsutskottet och hade sin grund i

önskan att bereda möjlighet för kommunerna att centralisera sin medelsförvaltning.

Lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad innehåller i 4

kap. stadganden örn drätselkammare. Enligt 53 § i lagen har drätselkammaren ■ ''

att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt handhava

dess drätsel samt därjämte ombesörja de allmänna uppdrag för stadens räkning,

vilka enligt för drätselkammaren gällande reglemente tillhöra dess befattning.

Reglemente för drätselkammare fastställes av länsstyrelsen. I 59 § meddelas

bestämmelser motsvarande dem i 64 § av lagen om kommunalstyrelse på

landet upptagna; specialstyrelsernas redovisning skall avlämnas till drätselkammaren.

Däremot saknas motsvarighet till det nyss återgivna stadgandet

i 44 § 3 mom. av lagen örn kommunalstyrelse på landet. Även utan ett dylikt

stadgande lära städerna kunna till drätselkammaren sammanföra den medelsförvaltning,

som åligger vissa styrelser.

3 kap. av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården, vilket kapitel Lage» <te» 14

handlar om fattigvårdsstyrelsen, stadgar i 10 § skyldighet för styrelsen att örnbesörja

alla de angelägenheter inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra

till förvaltning och verkställighet. I sådant hänseende åligger det styrelsen

särskilt — enligt vad vidare i paragrafen föreskrives — dels att förvalta

alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel m. m. dels ock att

föra fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer, samt

lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna.

I 14 § stadgas, att fattigvårdsstyrelsen inom sig för varje år utser en

kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör

sådan kassaförvaltare obehövlig. Enligt 17 § tillkommer det ordföranden i fat
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

(jagon den 6

juni 1924 om

samhällets

barnavård.

(jagen den 30

juni 1913 om

behandling av

alkoholister.

(jagen den 6

juni 1930 om

skolstyrelse

i vissa

kommuner.

Vissa andra

skolförfattningar.

tigvårdsstyrelsen, utom annat, att befordra styrelsens beslut till verkställighet

och för sådant ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal samt att vårda

styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande. Vidare

föreskrives i 20 §, att fattigvårdssamhället äger, där samhället så aktar

nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas

för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller

att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande. I 21 § meddelas

därefter bestämmelser örn granskning av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper

och förvaltning samt fattigvårdsstyrelseledamots ansvarighet. Angående

motiven till den i 14 § upptagna undantagsbestämmelsen, att kassaförvaltare

i visst fall ej behöver utses, lämnas redogörelse i det följande.

I lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård meddelas i 2 §

1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11, 13 och 15 §§ bestämmelser, i huvudsak överensstämmande

med de nyss berörda i fattigvårdslagen upptagna föreskrifterna.

Genom hänvisningar till vissa bestämmelser i fattigvårdslagen gälla enligt

3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling av alkoholister beträffande

nykterhetsnämnds medelsförvaltning samma regler som beträffande fattigvårdsstyrelses.

Någon ändring härutinnan har icke vidtagits i det för

innevarande års riksdag med propositionen nr 164 framlagda förslaget till

ny lag i ämnet.

Den i samband nied kommunallagarna förra året antagna lagen om skolstyrelse

i vissa kommuner, utfärdad den 6 juni 1930 (nr 262), innehåller jämväl

bestämmelser av intresse i detta sammanhang. Enligt 5 § tillkommer det folkskolestyrelse,

såvitt angår folk- och fortsättningsskoleväsendet, bland annat,

att utöva den ekonomiska förvaltningen, att tillsätta och avskeda tjänstebiträden,

vilka ställts till styrelsens förfogande samt att ombesörja verkställigheten

av kommunal- eller stadsfullmäktiges beslut, i den mån ej sådan verkställighet

uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer.

Ordföranden skall enligt 16 § tillse, att räkenskaper föras i enlighet med givna

föreskrifter, och vårda styrelsens handlingar. Enligt 17 § utser styrelsen inom

eller utom sig en kassaförvaltare, och i 18 § meddelas bestämmelser örn

redovisning för omhänderhavda medel.

Bestämmelser i förevarande avseende äro vidare meddelade i vissa‘andra, av

Kungl. Majit i administrativ ordning utfärdade skolförfattningar, nämligen

stadgan den 16 september 1918 (nr 1064) för högre folkskolor, den 19 november

1918 (nr 1114) för kommunala mellanskolor, den 4 november 1921

(nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen samt den 24 september 1928

(nr 426) för kommunala flickskolor. Av bestämmelserna, som i huvudsak

överensstämma inbördes, må här återgivas vissa av de i stadgan för kommunala

mellanskolor upptagna. Enligt § 7 mom. 3 utser styrelsen för sådan skola för

varje kalenderår inom eller utom sig kassaförvaltare. Och enligt § 8 mom. 7

övervakar ordföranden, att kassaförvaltaren i enlighet med de föreskrifter

styrelsen meddelat sköter skolans räkenskaper samt handhar de medel, som

stå till styrelsens förfogande. I § 89 upptagas bestämmelser om styrelse
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205■ 7

ledamots ansvarighet för de medel, som styrelsen har under sin förvaltning,

m. m.

Angående pensionsnämnder äro föreskrifter meddelade i lagen den 30 juni Logen^deu 30

1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring samt i instruktionen för dessa ■,amallminom

nämnder den 31 december 1918 (nr 1088). Varken lagen eller instruktionen penaionsnpptager

emellertid några bestämmelser, vilka utgöra hinder mot ett hänfö- ®r8äknnK

rande under ett centralt kontor av den medelsförvaltning, som kan åligga pensionsnämnd.

Enligt 13 § i lagell den 6 juni 1925 (nr 170) örn polisväsendet i riket må po- Lagen den 6

lisnämnd tillsättas i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Av pri märkommunema

skall stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig i riket

att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal — flertalet köpingar — utgöra

särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav

— ofta en eller flera hela kommuner — utgöra polisdistrikt. Polisnämnd tillkommer

enligt berörda 13 § bland annat att förvalta till polisväsendet anslagna

medel och för polisväsendet använda fastigheter och annan egendom. Emellertid

föreskrives vidare, att vad i lagrummet stadgats icke skall utgöra hinder

för kommun att besluta, att polisnämnd skall utöva allenast viss eller vissa av

de i lagrummet angivna befogenheterna.

I 4 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) stadgas, att hälsovårds- H&iaovirdanämnden

antager och entledigar tillsyningsman ävensom övriga tjänstemän 19^01919

och biträden, som ställas till nämndens förfogande, där ej annorlunda stadgas

i allmän författning eller i föreskrift, tillkommen i den ordning, som i

30 § i stadgan sägs. Enligt 5 § har hälsovårdsnämnden att hos stadsfullmäktige

göra framställning om medel, som erfordras för nämndens verksamhet,

och skall i fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel

lända till efterrättelse vad i kommunallagarna finnes stadgat. Nu berörda

bestämmelser gälla närmast för stad. För landet stadgas i 39 §, att där

hälsovårdsnämnden prövar sådant vara av behovet påkallat och medel därtill

äro anslagna, nämnden äger antaga tillsyningsman ävensom andra biträden.

I 40 § meddelas därefter en bestämmelse för landet, nära överensstämmande

med 5 §.

Enligt § 5 mom. 1 i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874

{nr 25) avgöra stadsfullmäktige, vilka tjänstebiträden byggnadsnämnd skall

hava till sitt förfogande, och enligt mom. 2 i samma paragraf antager

och entledigar nämnden sina tjänstebiträden, där ej i byggnadsordningen

annorlunda bestämmes. Byggnadsordning antages av stadsfullmäktige och

fastställes av länsstyrelsen: Utom för städerna gäller byggnadsstadgan för köpingar,

så ock, under särskilda förutsättningar, för vissa andra samhällen.

Den 13 mars 1931 har Kungl. Majit beslutat inhämta riksdagens yttrande

över förslag till ny byggnadsstadga. Beträffande skiljaktigheterna från gällande

bestämmelser må nämnas, att i fråga örn tillsättande av tjänstebefattningar

stadgas, att byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare

hos nämnden samt att närmare bestämmelser därom skola, där så er
-

Byggnads

stadgan flir

rikets stider

den 8 maj

1874

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

fordras, meddelas i byggnadsordningen. Stadsfullmäktige avgöra, såvitt nu

är i fråga, vilka tjänstebefattningar skola finnas hos nämnden.

Braadstadgan I 4 § av brandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173) föreskrives, att förvalt”l92ä!nni

nin8en av brandväsendets angelägenheter skall handhavas av en för sådant ändamål

särskilt utsedd brandstyrelse eller ock av annan kommunal förvaltningsmyndighet,

på sätt stadsfullmäktige besluta. I paragrafen angivas vissa uppgifter

för den förvaltande myndigheten, vilka dock icke hava avseende å medelsförvaltning,

varefter det stadgas, att i övrigt må i brandordningen meddelas

ytterligare föreskrifter örn den förvaltande myndighetens åligganden.

Brandordning antages av stadsfullmäktige och fastställes av länsstyrelsen. Nu

anförda bestämmelser gälla för städer och köpingar samt under särskilda förutsättningar

för vissa andra samhällen. Beträffande landsbygden äro motsvarande

bestämmelser meddelade i 27 §.

Tillkomsten Av de bestämmelser, för vilka redogörelse nu lämnats, må här särskilt beröras

fattigvårds- t''°^s stadgandet i fattigvårdslagen örn utseende av kassaförvaltare dels ock

lagen och föreskriften i lagen om kommunalstyrelse på landet angående införande av

44 k 3 mom. särskild ordning för medelsförvaltningen,

t lagen örn . .

kommunal- Enligt 14 g i fattigvardslagen utser fattigvårdsstyrelsen inom sig en kassaandetförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådär

.14 § i fattig kassaförvaltare obehövlig.

virdslageD. Det sålunda i stadgandet gjorda undantaget i fråga om utseende av kassaförvaltare

fanns icke i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag

i ämnet men infördes i den proposition, varmed förslag till lag framlades för

riksdagen, propositionen nr 135 vid 1918 års lagtima riksdag. Vid 10 §, som

enligt propositionen liksom enligt gällande lag handlar om fattigvårdsstyrelsens

allmänna uppgifter, återgavs ett uttalande av länsstyrelsen i Kronobergs län,

däri länsstyrelsen fäste uppmärksamheten på att i vissa stadssamhällen den

kommunala penningförvaltningen vore centraliserad, så att drätselkammaren,

ett särskilt drätselkontor eller en särskild tjänsteman hade i uppdrag att vara

kassaförvaltare även för fattigvården, samt att med hänsyn härtill och då vissa

bestämmelser i kapitlet om fattigvårdsstyrelse icke syntes kunna anses tillämpliga

vid en sådan anordning, dessa bestämmelser borde i någon mån omarbetas

för att ej lägga hinder i vägen för en dylik centralisering eller annan lämplig

anordning i avseende å kommunalförvaltningen. I fråga örn utseende av kassaförvaltare,

vilket enligt kommitténs förslag skulle ske inom styrelsen, erinrade

länsstyrelsen i Västmanlands län, att det syntes olämpligt, att kassaförvaltare

utsåges inom styrelsen, då särskilt i städerna kassan lämpligen handhades av

annan än styrelseledamot, vilken sistnämnde måhända saknade tid för denna

ofta besvärliga befattning. Uti åtskilliga andra utlåtanden påpekades enahanda

förhållanden samt påyrkades, att kassaförvaltare måtte kunna utses även utanför

styrelsen eller att kassaväsendet skulle kunna ordnas på annat sätt. Föredragande

departementschefen anförde därefter:

I regel synes, såsom kommittén föreslagit, kassaförvaltare böra väljas inom

styrelsen. Emellertid hava i en del städer och större landskommuner anställts

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

9

särskilda tjänstemän för handhavande av kassaförvaltningen. För att föreskriften

om utseende av särskilda kassaförvaltare icke skall uppfattas såsom

Linder för bibehållande eller införande av en dylik anordning har det synts

mig lämpligt att göra tillägg till förevarande stadgande.

Såsom redan nämnts, innefattade den proposition (nr 99), varmed förslag 44 § 3 morn

till lag örn kommunalstyrelse på landet framlades för 1930 års riksdag, icke ‘ lasen om

stadgandet i 44 § 3 mom. angående införande av särskild ordning för medelsför- atyrdsTpå

valtningen, utan det upptogs i lagen på hemställan av konstitutionsutskottet. landet.

I anledning av propositionen väcktes nämligen inom andra kammaren en motion

(nr 420) av herr Källman m. fl., däri yrkades, att i köping, som utgjorde egen

kommun, för kommunalnämnd måtte föreskrivas ungefärligen enahanda bestämmelser,

som funnes upptagna i vissa lagrum av förslaget till lag örn kommunalstyrelse

i stad. Särskilt framhölls behovet för köpingar att centralisera

sin kassaförvaltning. I motionen hänvisades till att ett år 1922 av dåvarande

Sundbybergs köping gjort försök att åvägabringa dylik centralisering misslyckats.

I utslag den 22 maj 1925 hade nämligen regeringsrätten undanröjt ett

av kommunalfullmäktige i köpingen fattat beslut angående reglemente för

köpingens kommunala förvaltning m. m., innefattande bestämmelser örn en centraliserad

kassaförvaltning. Såsom motiv anfördes i utslaget bland annat, att

enligt 20 § i fattigvårdslagen de tjänstemän, som erfordrades för att utföra något

eller några av de göromål, som enligt samma lag ålåge fattigvårdsstyrelsens

ordförande, skulle anställas av fattigvårdsstyrelsen, men att tjänstemännen

a det uti ifrågavarande reglemente upptagna kommunalkontor, vilka enligt

samma reglemente skulle lämna biträde vid eller utföra göromål, som enligt

nämnda författningsrum ålåge fattigvårdsstyrelsens ordförande, skulle utses

av kommunalnämnden. Vid sådant förhållande hade kommunalfullmäktige

genom antagande av nämnda reglemente överskridit sin befogenhet (se regeringsrättens

årsbok 1925 ref. 32).

I utlåtande (nr 30 s. 35) anförde nu konstitutionsutskottet, sedan utskottet

omnämnt, att i 44 § 1 mom. föreslagits en bestämmelse, enligt vilken reglemente,

som skulle fastställas av länsstyrelsen, kunde utfärdas för kommunalnämnden:
Emellertid

torde icke allenast genom denna bestämmelse uppnås det resultat

som åsyftas i motionen II: 420.

I köpingar och vissa landskommuner har den kommunala förvaltningen nått

en sådan omfattning, att behov föreligger att ordna den på annat sätt än som

för landskommuner i allmänhet är föreskrivet. Det är framför allt på orter,

där bebyggelsen antagit stadsliknande karaktär, som nödvändigheten härav tydligt

framträder.

I landskommuner i allmänhet synes den ordning, som hittills gällt, vara

den lämpligaste. Kommunalnämnden ävensom övriga nämnder och styrelser

torde icke i vanliga landskommuner hava mera omfattande verksamhet än att

vederbörande nämndledamöter själva kunna handhava medelsförvaltningen, varje

nämnd för sig. För dessa kommuners del finnes icke anledning att skapa

möjligheter för åstadkommande av andra organisationsformer för den kommunala

förvaltningen.

Emellertid lära redan nu åtskilliga större kommuner sökt en utväg att centralisera

framför allt sin kassaförvaltning, och det torde kunna ifrågasättas,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Martts proposition nr 205.

om icke i åtskilliga fall därvid förfarits så, att lagens bestämmelser, om ide

icke formellt överskridits, i varje fall i realiteten kringgåtts. Det synes sålunda

föreligga behov av lagbestämmelser, avseende att reglera dessa förhållanden.

Genom sådana bestämmelser vinnes också större trygghet och säkerhet

för här ifrågavarande kommuner. Utskottet har därför ansett sig böra

föreslå införandet av en bestämmelse i förslaget till lag örn kommunalstyrelse

på landet, avseende att bereda vissa kommuner möjlighet att ordna förvaltningen

och kommunalnämndens ställning på ett för dem mera lämpligt och

ändamålsenligt sätt. Såsom villkor härför har utskottet ansett, att beslutet

örn införande av annan ordning för en kommuns medelsförvaltning än lagen

föreskriver bör dels fattas med kvalificerad majoritet, dels underställas Konungens

prövning, och däri torde ligga tillräcklig garanti mot missbruk av bestämmelsen.

Genom att Konungen därjämte fastställer det särskilda reglemente

för förvaltningen, som i sådant fall erfordras, är ock möjlighet beredd,

att ifrågavarande reglementen i huvudsak bliva likartade för de olika kommunerna

i den mån så låter sig göra med hänsyn till olika betingelser inom

olika kommuner.

Med den avfattning bestämmelsen erhållit i lagen blir det, under förutsättning

att verkligt behov härav föreligger och så av kommunens medlemmar mera

allmänt anses lämpligt samt Kungl. Maj :t samtycker, för landskommunen, i

likhet med vad som gäller för stad, möjligt att centralisera medelsförvaltningen

med anlitande av anställda tjänstemän. En sådan centralisering kan

göras lika fullständig som i stad, vare sig fråga är örn utbetalning av anslag,

vilka stämman eller fullmäktige beviljat, oavsett örn förvaltningen handhaves

av kommunalnämnden själv eller av annan kommunal styrelse eller

nämnd, eller om inbetalning och förvaltning av medel, naturligtvis med undantag

av sådana som enligt lag eller författning direkt äro ställda till sådan styrelses

eller nämnds förfogande. Kommunalnämnden skall i varje fäll

hålla överinseendet över hela denna medelsförvaltning och ansvaret för den beslutade

ordningens behöriga iakttagande. Genom reglementet bör emellertid

kunna föreskrivas, att de tjänstemän, som tillsättas, skola på eget ansvar handhava

förvaltningen av de medel, som anförtros åt dem.

Innebörden Stadgandet i 44 § 3 mom. av lagen örn kommunalstyrelse pa landet har redan

V’mom varit föremål för prövning i praxis. Tidigare i dag har nämligen Kungl.

t lagen om Maj :t avgjort ett ärende, som bragts under Kungl. Maj :ts prövning enligt nämn
st^elle^å

laerum. Angående detta ärende tillåter jag mig erinra örn följande. På förslag

^landet av kommunalnämnden i Stocksunds köping beslöto kommunalfullmäktige i köpingen

den 22 augusti 1930 att med stöd av detta stadgande antaga ett reglemente

för den kommunala medelsförvaltningen att tillämpas fran och med den 1 januari

1931. Enligt reglementet skulle medelsförvaltningen handhavas under

kommunalnämndens inseende av ett kommunalkontor, som skulle utföra de med

denna förvaltning förenade göromålen för följande nämnder och styrelser nämligen

kommunalnämnden med underlydande verk: elektricitetsverket, renhållnings*

verket och vattenhållningsverket, barnavårdsnämnden, brandstyrelsen, byggnadsnämnden,

fattigvårdsstyrelsen, folkskolestyrelsen, hälsovårdsnämnden,

kommunala mellanskolans styrelse, pensionsnämnden, polisnämnden ävensom

de övriga nämnder och styrelser, som kunde komma att tillsättas och som

åt köpingen uppdroge sin medelsförvaltning. Chef för kommunalkontoret

skulle vara kommunalnämndens verkställande ledamot, och kontorets tjänstepersonal

skulle utgöras av en kommunalkassör och bokhallare, en kommunal
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 305.

11

.skrivare samt erforderligt skrivbiträde. Jämlikt berörda lagrum Lava kommunalfullmäktige

därefter anhållit örn Kungl. Maj :ts fastställelse av reglementet,

därvid åberopats ett av kommunalnämnden uppgjort förslag till reglemente

för befattningshavarna å kommunalkontoret i Stocksunds köping, enligt vilket

kommunalnämnden skulle inom sig välja verkställande ledamot samt kommunalkassören

och kommunalskrivaren tillsättas av nämnden. Nämnderna och

styrelserna hava förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget och var förslg

beslutat att från och med den 1 januari 1931 till det blivande kommunalkontoret

överlåta den medelsförvaltning, som kunde tillkomma nämnden eller styrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som till Kungl. Maj :t överlämnat kommunalfullmäktiges

ansökning om fastställelse av reglementet för medelsförvaltningen,

har därvid tillstyrkt ansökningen. Sedan Kungl. Majit förordnat, att

regeringsrättens utlåtande skulle inhämtas, föredrogs ärendet den 17 februari

1931 i regeringsrätten, därvid regeringsrättens flesta ledamöter (regeringsråden

Ernberg, Palmgren, Planting-Gyllenbåga och Waller) förenade sig örn

följande yttrande:

Laga hinder kan väl icke anses möta för en anordning, enligt vilken, i den

mån inom köpingen tillsatta nämnder och styrelser, som författningsenligt

hava särskild medelsförvaltning sig anförtrodd, finna det ändamålsenligt, jämväl

denna medelsförvaltning förlägges till ett under kommunalnämnden lydande

förvaltningsorgan. Det underställda beslutet synes emellertid innebära

bland annat, att även den medelsförvaltning, som författningsenligt tillkommer

först omförmälda nämnder och styrelser — till vilka lära vara att hänföra

fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden,

folkskolestyrelsen och styrelsen för kommunala mellanskolan — skulle med

för dessa nämnder och styrelser bindande verkan inordnas inom ett under kommunalnämndens

inseende ställt kommunalkontor, å vilket arbetet skulle utföras

av personer, som icke blivit därtill av vederbörande nämnder eller styrelser

utsedda. Detta måste anses stridande mot i förevarande hänseende meddelade

bestämmelser dels i 10, 14 och 20 §§ lagen om fattigvården den 14

juni 1918, dels i 2, 8 och 15 §§ lagen örn samhällets barnavård den 6 juni

1924, dels i 5 och 17 §§ lagen om skolstyrelse i vissa kommuner den 6 juni

1930, dels ock i § 7 mom. 3 och § 8 mom. 7 stadgan för kommunala mellanskolor

den 19 november 1918 och synes icke heller stå i överensstämmelse

med vare sig grunderna för 5 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 eller —

vid det förhållande att, enligt vad upplyst blivit, varken i den för köpingen

gällande byggnadsordningen eller genom i vederbörlig ordning fastställda

särskilda bestämmelser meddelats föreskrift rörande tillsättning av de under

byggnadsnämnden eller hälsovårdsnämnden lydande tjänstemän och biträden

— med bestämmelserna i § 5 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj

1874 och i 4 § hälsovårdsstadgan. Och kan emot innehållet i berörda författningsrum

det av kommunalfullmäktige åberopade stadgandet i 44 § 3 mom.

av lagen om kommunalstyrelse på landet den 6 juni 1930 — vilket stadgande

medför befogenhet för kommun att besluta allenast örn handhavande av den

kommunalnämnden åliggande medelsförvaltningen i annan ordning under

nämndens inseende än i samma paragraf eljest är föreskrivet — icke anses

giva laga stöd åt den i underställda beslutet avsedda ordningen.

På grund härav hemställes, att Kungl. Majit måtte finna samma beslut ej

kunna vinna fastställelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

framställning

av

svenska

stadsförbundets

styrelse.

Regeringsrådet Meurling anförde:

De uppgifter beträffande köpingens medelsförvältning, som enligt underställda

beslutet åligga det under kommunalnämndens inseende ställda kommunalkontoret,

kunna, såsom de i det antagna reglementets 2—5 §§ närmare

angivas, icke anses avse annan befattning med ifrågavarande medelsförvaltning

än den, som enligt 44 § 1 mom. a), b) och c) samt C4 § i lagen örn kommunalstyrelse

på landet åligger kommunalnämnden.

Såvitt av reglementets angivna bestämmelser framgår, synes däremot det

underställda beslutet ej avse att göra ändring i någon av de befogenheter,

som lagligen kunna tillkomma övriga i reglementet berörda nämnder och

styrelser. Såvida någon av dessa, vilka nu samtliga, enligt vad i målet upplysts,

förklarat hinder från deras sida ej möta mot handhavande genom kommunalkontoret

av dem tillhörande medelsförvaltning, framdeles påkallar ändring

härutinnan med avseende på förvaltninq-såtgärd, som enligt särskild författning

kan åligga densamma, synes alltså det antagna reglementet ej komma

i strid härmed.

Enär kommunalfullmäktige sålunda måste, jämlikt åberopade stadgandei

i 44 § 3 mom. ovan nämnda lag, anses hava ägt befogenhet att, på sätt som

skett, besluta örn särskild ordning för handhavande av i reglementet avsedd

medelsförvaltning samt anledning till erinran i övrigt mot underställda beslutet

ej föreligger, finner jag skäl hemställa, att Kungl. Maj:t måtte fastställa

detsamma.

I överensstämmelse med regeringsrättens hemställan har Kungl. Maj:! funnit

kommunalfullmäktiges beslut ej kunna vinna fastställelse.

Frågan örn beredande av möjlighet till centralisering av kommunernas kassaväsen

har bragts under Kungl. Maj:ts prövning jämväl av svenska stadsförbundets

styrelse genom en skrivelse den 29 januari 1930. Styrelsen fäster, däri

Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på den rättspraxis, som på sista åren utbildat sig

rörande fattigvårdsstyrelses rätt att själv bestämma över förvaltningen av de

medel, fattigvårdssamhället ställt till dess disposition. Sedan styrelsen till

frågans belysande redogjort för tillkomsten av bestämmelsen i 14 § fattigvårdslagen

örn utseende av kassaförvaltare samt framhållit, att det i präktiken

visat sig, att den förutsatta rörelsefriheten blivit begränsad nog, i det en

centralisering av kassa- och räkenskapsväsen, som den anslagsbeviljande myndigheten

funnit önskvärd, kunnat genomföras endast med respektive fattigvårdsstyrelses

medgivande, har styrelsen anfört följande: ■

Framför allt i de mindre och medelstora städerna har man under de senare

åren i rätt stor utsträckning funnit det vara ändamålsenligt att centralisera

kassa- och räkenskapsväsen och detta såväl ur direkt besparingssynpunkt som

ur mera allmän organisationssynpunkt. Det må i och för sig vara befogat att

i en stad en förvaltningsnämnd, som skall hava ansvaret för viss förvaltningsgren,

också får en skäligen vidsträckt rätt att ordna förvaltningen efter sitt

skön. Därvid torde dock få uppställas som villkor, att effektiviteten hos förvaltningen

i stort icke riskeras genom en alltför stor eftergivenhet för en viss

förvaltningsgrens specialönskemål. Så synes det böra ankomma på den an

slagsbeviljande myndigheten att tillse, att medelsförvaltningen för staden i

sin helhet anordnas på bästa sätt med hänsyn till kostnad och till förvaltningsformernas

lämplighet. Om ur dessa synpunkter ett inordnande av t. ex. fattigvårdens

och barnavårdens kassa- och räkenskapsväsen i ett för förvaltningen

utarbetat system anses lämpligt, vill det förefalla vara en rimlig begäran

att detta skall kunna genomföras, även örn vederbörande fattigvårdsstyrelse

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

13

eller barnavårdsnämnd av ena eller andra, av kommunens beslutande myndighet

ej godtagna, skälet göra anspråk på att få undandraga sin respektive förvaltning

från samarbetet. Av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av

nu gällande lydelse av 14 § i fattigvårdslagen framgår, att det just var de pågående

centraliseringssträvandena i fråga örn medelsförvaltningen, som gåvo

upphov till en vidgning av den ursprungliga lydelsen. Då man således velat

anpassa föreskrifterna örn fattigvårdsstyrelses medelsförvaltning efter lokala

förhållanden, vill det synas, som om lagstiftaren knappast kunde hava avsett,

att fattigvårdsstyrelsen själv skulle få i vart uppkommande fall bedöma, om

den ville medverka till anordningar, vilkas tillkomst lagbestämmelsens formulering

velat främja.

För det motstånd, som från fattigvårdsstyrelsernas sida här och var rests

mot centraliseringen, torde dock åtminstone i ett avseende ett bärande skäl få

anses förebragt. Skola fattigvårdsstyrelsens räkenskaper föras av ett centralt

kontor, synes det rimligt, att det ansvar för deras förande, som nu enligt § 17

i fattigvårdslagen påvilar fattigvårdsstyrelsens ordförande, avlyftes från denne.

I och med införandet av generella regler för räkenskapsföringen måste tydligen

ansvaret för dessa reglers följande överflyttas på den, som i verkligheten

ansvarar för arbetet. Vid genomförandet i en kommun av kassa- och räkenskapsväsendets

centralisering beredas självfallet de berörda myndigheterna

tillfälle att avgiva yttrande. Då man torde kunna utgå ifrån, att hänsyn tages

till de befogade önskemål, som därvid framkomma, synas inga betänkligheter

i och för sig behöva göra sig gällande mot ett undanröjande av nu påtalade

hinder för önskvärda reformer inom drätselförvaltningen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts tillåter sig styrelsen hemställa,

att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande lämpligheten av sådan ändring

i gällande lagar om fattigvård, om samhällets barnavård och örn folkskoleväsendet

i vissa städer ävensom eventuellt i andra författningar, att kommunens

anslagsbeviljande myndigheter må äga full frihet att genomföra en central^

sering av kassa- och räkenskapsväsen för kommunens förvaltning i sin helhet,

då sådan befinnes önskvärd.

Framställningen remitterades den 10 juli 1930 till Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och svenska landskommunernas förbund för yttrande. Vid de

utlåtanden, som i anledning härav avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

hava i allmänhet fogats yttranden av kommunala myndigheter.

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Uppsala

län, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och de flesta kommunala

myndigheterna hava tillstyrkt stadsförbundets framställning. Åtskilliga

fattigvårds-, barnavårds- och skolmyndigheter hava emellertid anfört betänkligheter

emot förslaget.

Av de tillstyrkande yttrandena må här återgivas det av styrelsen för svenska

landskommunernas förbund avgivna. Sedan styrelsen berört vissa stadganden

i fattigvårds- och barnavårdslagarna samt erinrat örn 44 § 3 mom. i

lagen örn kommunalstyrelse på landet och motiven därför, yttrar styrelsen rörande

centralisering av medelsförvaltningen:

Med en anordning av dylik art skulle i många fall kommunens förvaltning

ordnas pa ett sätt, som gör särskild kassaförvaltare för fattigvårdsstyrelsen

respektive barnavårdsnämnden och folkskolestyrelsen obehövlig. Men med den

tolkning, som de citerade paragraferna i fattigvårdslagen och barnavårdslagen

fått av den högsta administrativa domstolen, skulle fullmäktige ändock icke

Yttranden

över stadsförbundets

framställning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 805.

kunna nied bindande verkan fatta ett eentraliseringsbeslut, som omfattade nämnda

styrelsers kassaförvaltning. Därför tarvas även efter den genomförda ändringen

i kommunalförordningen för landet ändringar i de andra nyss berörda lagarna,

eventuellt ytterligare andra författningar. Detta också därför att

efter en centralisering av kommunens kassa- och räkenskapsväsende den bestämmelsen

icke bör kunna bibehållas i t. ex. fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelsens

ordförande har att »ansvara för räkenskapernas ordentliga förande».

Det är klart, att vid en centralisering av kassa- och räkenskapsväsendet hänsyn

måste tagas såväl till vad som är lämpligt för vederbörande kommunala

förvaltningsorgan som till allmänhetens intressen. Man torde tryggt kunna utgå

ifrån, att kommunalfullmäktige, respektive stadsfullmäktige icke skola underlåta

att taga dessa dubbla hänsyn. Men skulle i något fall så icke ske, har

man ju en garanti för att denna underlåtenhet gottgöres däruti, att varje beslut

av berörda innebörd skall underställas Kungl. Majit för att av honom prövas.

För att det nya stadgandet i 44 § lagen om kommunalstyrelse på landet skall

kunna få full effektivitet, vill alltså styrelsen för svenska landskommunernas

förbund på det livligaste tillstyrka den hemställan, som i denna sak gjorts av

styrelsen för svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

Utan tvivel är det ofta och särskilt i större kommuner, som förfoga över en

avlönad och speciellt utbildad förvaltningspersonal, lämpligt, att den kommunala

penningförvaltningen koncentreras. Länsstyrelsen kan dock icke finna

tillräckliga skäl föreligga för en lagändring, i kraft av vilken de särskilda kommunala

specialstyrelserna skulle kunna nödgas att emot sin uppfattning örn det

under föreliggande omständigheter lämpliga lämna ifrån sig penningförvaltningen.

Skulle emellertid en sådan lagändring genomföras, torde det vara nödvändigt,

att därvid bestämmelser meddelas om vad med penningförvaltning

skall förstås, örn samarbetet mellan den kommunala specialstyrelsen och den

penningförvaltande myndigheten samt örn utsträckningen av varderas ansvarighet.

Jämväl i ett par andra utlåtanden framhålles behovet av bestämmelser i vissa

hänseenden, därest medelsförvaltningen centraliseras, såsom beträffande de olika

kommunala organens och tjänstemännens skyldigheter och befogenheter.

Till belysande av den avvisande hållning, förut omförmälda kommunala myndigheter

intagit mot stadsförbundets framställning, och de skäl, som åberopats

till gendrivande därav, må här återgivas vad länsstyrelserna i Kalmar.

Malmöhus och Jämtlands län i detta hänseende anfört.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:

J m

Från några fattigvårdsstyrelse!- hava betänkligheter framkommit, i ett fall

(Kalmar stad) med instämmande av magistraten. Endast för en av kommunerna,

Borgholms stad, föreligger redan nu beträffande fattigvårdens medelsförvaltning

sådan anordning, som förslaget är avsett att underlätta, och synes

fungera till ömsesidig belåtenhet.

De betänkligheter, som sålunda från några håll framkommit, synas mindre

vara av principiell natur än föranledda av farhågor att de genom de ifrågasatta

författningsändringarna öppnade möjligheterna också skulle komma att

leda till ändring i det nuvarande systemet, som man funnit sig val betjänt med.

Dessa farhågor med därav föranledd obenägenhet för förslaget synas kunna

hänföras till en sådan utveckling av den kommunala penningförvaltningen, att

fattigvårdsstyrelserna skulle komma att sakna omedelbart tillgängliga medel

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20,5.

15

även för tillgodoseende av brådskande fattigvårdsbehov samt, med omgång för

den allmänhet de hava beröring med, få att hänvisa denna till annan kommunal

myndighet och därjämte måhända i utsikten att sålunda i förhållande till både

allmänheten och denna myndighet komma i en mera osjälvständig ställning.

Dessa farhågor synas emellertid länsstyrelsen överdrivna. Fattigvården är

ju till sin natur en statlig uppgift. Det tillkommer lagligen fattigvårdsstyrelse

ej mindre att bestämma i vilka fall och under vilka former fattigvård

skall meddelas än även att förvalta till fattigvården anslagna eller eljest hörande

medel, fastigheter och annan egendom. Att kringskära en fattigvårdsstyrelse

i dess självförvaltning torde lika litet kunna komma i fråga som att

undandraga den förvaltningen av dess förvaltningsförmögenhet, enkannerligen

ålderdomshemmen. Fattigvårdsstyrelse torde alltså icke i sina egna förvaltningsuppgifter

kunna underkastas förfoganden av den beslutande och anslagsbeviljande

kommunala myndigheten och än mindre av ett i kommunen sidoordnat

förvaltningsorgan. Emellertid synes den rena finansförvaltningen, avseende

t. ex. det kommunala fattigvårdsanslaget, till fattigvården donerad fastighet

eller penningfond, eventuellt också stats- och landstingsbidragen, kunna till

ömsesidig båtnad och utan påvisbar olägenhet indragas till en kommuns centrala

kassaförvaltning, vilken i förhållande till fattigvården och andra till ett

dylikt system anknutna förvaltningsgrenar skulle komma att fungera närmast

som. en bankinrättning, där vederbörande förvaltningsmyndighet skulle äga

att i mån av behov efter eget beprövande uttaga för den omedelbara rörelsen erforderliga

medel ävensom insätta icke omedelbart behövliga medel. Ett dylikt

för särskilt de större kommunerna avpassat system, som för övrigt i väsentliga

uelar redan ärer vara på sina håll i tillämpning, är i varje fall, enligt vad länsstyrelsen

inhamtat, vad som närmast åsyftas i det av Kalmar stads drätselkammare

i ärendet avgivna yttrandet. Det må emellertid anmärkas, att en

sadan utformning med uppdelning av penningförvaltningen i viss män måste

ieda tili dubbelarbete och icke kan lända till befrielse för fattigvårdsstyrelsen

att fora räkenskaper och för dess ordförande att svara för dessas riktiga förande.

hor dess tillämpning torde också förutsättas viss jämkning i 10 § i lagen

örn fattigvården. s

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller följande:

Det har från representanter för fattigvården och barnavården uttalats betänkligheter

mot att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden skulle kunna tvingas

att lämna ifrån sig bestyret med ombesörjande av in- och utbetalningar och

den rakenskapsfÖring, sorn därtill ansluter sig. I sådant avseende har åberopaU,

att c,en personliga beröring, som vinnes genom kassarörelsens handhavanQe’,

ar,.a,y betydelse för ett behörigt fullgörande av anförtrodda uppgifter. För

verkställande av indrivningar mäste en i detalj gående bokföring ständigt vara

i gänglig. En centralisering skulle medföra onödig dubbelbokföring och försvåra

ett effektivt lndrivningsarbete. Vidare har uttalats, att det för skol
ÄT?8,

,beih0,r^ Tdhav?nde v10re av vikt> att räkenskapsföringen vore

o 8.d]l ‘ folkskolestyrelsen, sa att denna när som helst ägde omedelbar tillgång

till uppgifter örn skolans-ekonomiska förhållanden, samt att det på grund

harav icke vöre gagnell för skolväsendet, örn folkskolans ekonomiska förvalt

rung inordnades under ett centralt organ. rörvall

linr S''V1itS ,an;SS!iyr,el.ien’ ®om °m de erinringar, vilka sålunda gjorts emot

lglvande aY ^.frihet leir den myndighet, som utövar kommunens beslutande!

att i anslagsfrågor, att fritt bestämma rörande organisationen av kas

sig m^KlT^fokXrrini krmUnenS fö!7a!tning 1 dess helhet, hänföra

sig meia till de lokala follin Händena mom vederbörande kommun och frågar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:f,n proposition nr £05.

om den lämpligaste organisationsformen med hänsyn till dessa än till sakens

principiella sida. Det är uppenbart, att vad som lämpar sig för en kommun

icke låter sig med fördel genomföras i en annan. Såtillvida torde emellertid de

gjorda erinringarna vara värda beaktande, som vid full frihet att bestämma organisationsformerna

måste räknas med, att en centralisering kan befinnas medföra

så betydande fördelar för vissa förvaltningsgrenar inom kommunen, att den

genomföres i trots av att olägenheter därigenom uppstå för andra. Med hänsyn

härtill uppställer sig frågan, huruvida de förvaltningsuppgifter, som äro

anförtrodda fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, folkskolestyrelsen och

nykterhetsnämnden, kräva, att nämnda myndigheter bibehållas vid den medbestämmanderätt

i fråga örn centralisering av kommunens kassa- och räkenskapsväsende,

som gällande bestämmelser ansetts inrymma. Länsstyrelsen

kan för sin del icke finna, att så skulle vara förhållandet. För de nämnda organens

verksamhet må bestyret med in- och utbetalningar samt därtill sig anslutande

räkenskapsföring vara av större eller mindre vikt; svårligen kan dock

tänkas, att detta bestyr skulle vara av den grundläggande betydelse, att en

centralisering — även om den komme att tynga arbetsformerna och vara mindre

lämplig med hänsyn till varje särskilt organs huvuduppgifter — skulle omöjliggöra

ett behörigt handhavande av samma uppgifter. En motsatt mening synes,

konsekvent tillämpad, böra föranleda, att i analogi med vad som enligt bestämmelserna

i den nya förordningen om kommunalstyrelse på landet 44 § 3

mom. gäller för det fall, att kommunens medelsförvaltning icke skall handhavas

av kommunalnämnden, uppställes fordran på, att beslut om centralisering, omfattande

något av här ovan omförmälda kommunala organs kassa- och räkenskapsväsende,

skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detta skulle innebära en

skärpning av nu gällande bestämmelser, som icke ifrågasatts och vartill anledning

icke heller eljest kan anses föreligga. Länsstyrelsen förmenar alltså, att

någon inskränkning i kommunens självbestämmanderätt på förevarande område

icke är av förhållandena påkallad, och tillstyrker på grund härav bifall

till förevarande framställning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

Av stadsförbundets styrelse åberopade utslag från regeringsrätten torde

grunda sig på omtanken örn att de speciella uppgifter, som en fattigvårdsstyrelse,

barnavårdsnämnd m. fl. liknande institutioner har att utföra, icke måtte

förryckas genom att dragas in under den allmänna ekonomiska förvaltningen i

kommunen.

Otvivelaktigt torde det också vara riktigt, att de organ inom kommunen, som

Ira sig anförtrodda särskilda sociala uppgifter, få handhava, dessa på eget ansvar

i enlighet med de ekonomiska förutsättningar, som följa av författningar

och den kommunala representationens beslut, utan att något annat kommunalt

verkställighetsorgan kan lägga hinder i vägen. I 44 § i lagen om kommunalstyrelse

på landet den 6 juni 1930 samt i 53 och följande paragrafer i lagen

samma dag om kommunalstyrelse i stad har ej heller något intrång gjorts på

fattigvårdsstyrelsens befogenhet.

Emellertid synes det, som örn dessa synpunkter väl skulle låta förena sig med

den av stadsförbundet ifrågasatta organisationsförändringen. ^ Såvitt länsstyrelsen

kan finna, innebär denna nämligen icke något intrång på fattigvårdsstyrelsens

och liknande organs beslutanderätt och ansvar, utan allenast en möjlighet

till en förenklad och förbättrad organisation för de in- och utbetalningar,

som följa av de nämnda organens beslut och självständiga förvaltning i övrigt.

I större kommuner torde en sådan centralisering kunna medföra en viss förenkling

i förvaltningen, besparing av kostnader och överskådlighet över kommunens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

17

finanser. Länsstyrelsen har således icke något att erinra mot styrelsens framställning

i huvudsaken.

I vissa utlåtanden har frågan, under vilka förutsättningar centralisering av

medelsförvaltning bör medgivas, berörts. Sålunda må erinras om vad länsstyrelsen

i Malmöhus län i slutet av sitt här förut återgivna yttrande anfört därom,

att beslut örn centralisering av medelsförvaltningen icke borde underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Detta skulle innebära en skärpning av nu gällande

bestämmelser, som icke ifrågasatts och vartill anledning icke heller eljest

kunde anses föreligga. Länsstyrelsen förmenade, att någon inskränkning i

kommunens självbestämmanderätt på förevarande område icke vore av förhållandena

påkallad.

Länsstyrelsen i örebro län behandlar nu angivna spörsmål i samband med

ett bemötande av de invändningar mot förslaget, som framställts med hänsyn

till fattigvårdens behöriga och lämpliga handhavande. Länsstyrelsen yttrar:

Dessa invändningar torde, ehuru väl i någon mån överdrivna, icke kunna

frankännas betydelse. Då fragan emellertid icke gäller en obligatorisk centralisering

av förvaltning och räkenskaper, utan allenast beredande av möjlighet

för kommunerna att, där så finnes önskvärt, genomföra en sådan, lära dessa

förhållanden kunna och böra beaktas i varje särskilt fall, i den mån så finnes

erforderligt. Med hänsyn härtill torde dock böra föreskrivas, att dylika beslut,

vilka givetvis böra fattas efter vederbörande förvaltningsmyndigheters hörande,

skola för sin giltighet kräva underställning och fastställelse. Denna prövning

lärer i överensstämmelse med vad i 44 § av lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse

på landet föreskrives beträffande överflyttning av kommunalnämndens

medelsförvaltning, böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att beslutet

bör underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Inom åtskilliga samhällen har utan tvivel behov yppat sig att åvägabringa

en centralisering av de olika nämndernas medelsförvaltning. Erinras må, att

en dylik anordning redan genomförts i många kommuner i olika delar av landet.

Förutsättning härför har emellertid varit, att nämnder, som i lag tillerkänts

självständig förvaltning, fogat sig däri och således t. ex. beslutat att till sin

kassaförvaltare utse den, som i allmänhet omhänderhaft kommunens medelsförvaltning.

I motsatt fall har en fullständig centralisering av kommunens medelsförvaltning

icke kunnat komma till stånd, och örn en sådan ordning för

medelsförvaltningen med nämndernas begivande införts, synes den kunna bringas

att upphöra genom att nämnderna själva återtaga förvaltningen. Att

märka är vidare, att där medelsförvaltningen centraliserats, författningsbestämmelser

varit tillämpliga, vilka passat mindre väl samman med den träffade anordningen.

Exempelvis har ansvaret för räkenskapsföringen lagligen alltjämt

vilat å en nämnds ordförande, ehuru räkenskaperna förts å ett centralt kontor.

Då riksdagen förra året behandlade förslaget till de nya kommunallagarna,

framträdde också en önskan att erhålla bestämmelser, som möjliggjorde

en verklig och fullt genomförd centralisering av medelsförvaltningen. Såtillvida

förverkligades denna önskan, att riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet

i 44 § 3 mom. i lagen örn kommunalstyrelse på landet upptog det förut

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 181 haft. (Nr 205.)

Departe
ments
chefen.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

berörda stadgandet om införande av särskild ordning för den kommunalnämnden

åliggande medelsförvaltningen. Såsom jag tidigare utförligt omnämnt, har

detta stadgande redan varit föremål för prövning i praxis. I ärende angående

sökt fastställelse å reglemente för den kommunala medelsförvaltningem

i Stocksunds köping, åsyftande en fullständig centralisering av förvaltningen,

har sålunda regeringsrätten uttalat, att stadgandet mot innehållet i

vissa närmare angivna bestämmelser i fattigvårdslagen, barnavårdslagen och

lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner samt stadgan för kommunala mellanskolor,

hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan icke kunde anses giva laga stöd

åt den i underställda beslutet avsedda ordningen. På hemställan av mig haft

Kungl. Maj:t ock förut i dag funnit det underställda beslutet ej kunna villna

fastställelse.

Det behov att centralisera medelsförvaltningen inom kommunerna, varom jag

nyss erinrat och som tydligen endast i begränsad omfattning kan tillgodoses

med nu gällande lagstiftning, har föranlett mig att taga under övervägande,

huruvida icke de hinder mot centraliseringen, som äro för handen, böra avlägsnas.

Enligt min mening är detta förhållandet, och jag förordar alltså,

att erforderliga författningsändringar i angivna syfte utan dröjsmål komma

till stånd. Till förmån härför talar icke blott det understöd, centraliseringssträvandena

erhöllo vid fjolårets riksdag, utan också den utredning, som åvägabragts

i anledning av den i det föregående omförmälda skrivelsen av svenska

stadsförbundets styrelse. Såsom nämnts, har denna framställning tillstyrkts av

alla, som yttrat sig i ärendet, utom länsstyrelsen i Uppsala län och en del kommunala

myndigheter, i främsta rummet fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder

och skolstyrelser. Nämnda länsstyrelse, som ansett för specialstyrelserna

tvingande regler icke böra meddelas, har dock vitsordat, att det ofta och särskilt

i större kommuner, som förfoga över en avlönad och speciellt utbildad förvaltningspersonal,

utan tvivel är lämpligt, att den kommunala penningförvaltningen

koncentreras. Det torde kunna antagas, att de fall, då en kommun

mot en specialstyrelses önskan beslutar örn överflyttning av dess medelsförvaltning

till ett centralorgan, skola bliva sällsynta. Helt visst lärer det i allmänhet

kunna förväntas, att kommunal- eller stadsfullmäktige skola beakta de

skäl, som från en sådan styrelses sida anföras mot en överflyttning. För att

tillförsäkra nu ifrågavarande specialstyrelser rättighet att städse yttra sig i

ärendet, föreslår jag, att uttrycklig föreskrift om deras hörande meddelas. Vidare

lära särskilda förutsättningar, på sätt jag i det följande närmare skall

utveckla, böra uppställas för åvägabringandet av beslut om överflyttning av

specialstyrelses medelsförvaltning till ett centralt organ. Å landet synes sålunda,

i överensstämmelse med vad i 44 § 3 mom. i lagen örn kommunalstyrelse

på landet är stadgat, böra erfordras kvalificerad majoritet för beslutet. Därjämte

torde såväl å landet som i stad beslutet böra underställas Kungl. Maj :ts

prövning. Införas bestämmelser av nu nämnda innebörd, synes mig tillräcklig

möjlighet vara beredd för en specialstyrelse, som motsätter sig en överflyttning

av medelsförvaltningen, att göra sina synpunkter gällande. För övrigt

må tilläggas, att det torde kunna ifrågasättas, örn icke de olägenheter, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

19

åtskilliga kommunala myndigheter ansett centraliseringen innebära, i viss mån

överskattats. I anslutning till vad länsstyrelsen i Jämtlands län i sitt yttrande

över stadsförbundets framställning anfört vill jag erinra därom, att den

av stadsförbundet ifrågasatta organisationsförändringen icke innebär något

intrång på fattigvårdsstyrelsens och liknande organs beslutanderätt och ansvar

för förvaltningen utan allenast en möjlighet till en förenklad och förbättrad

organisation för de in- och utbetalningar, som följa av de nämnda organens

beslut och självständiga förvaltning i övrigt. En centralisering av dessa myndigheters

medelsförvaltning har ock mångenstädes genomförts och befunnits

lända till båtnad såväl för samhället som för de enskilda medborgarna.

De lagar, i vilka ändring nu enligt min mening bör genomföras för vinnande

av här avsedda syfte, äro lagarna om fattigvården, örn samhällets barnavård

och örn skolstyrelse i vissa kommuner. Med hänsyn till de hänvisningar till

fattigvårdslagen, vilka upptagas i alkoholistlagen liksom i det för riksdagen

framlagda förslaget till ny lag i detta ämne, torde utan ändring i där meddelade

bestämmelser den medelsförvaltning, som åligger nykterhetsnämnd, kunna överflyttas

å ett centralt organ.

Förslag till den ändring, som erfordras i skolstyrelselagen, lärer senare i dag

komma att anmälas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Vad angår den närmare utformningen av den ändring i fattigvårds- och barnavårdslagama,

som bör komma till stånd, har det icke synts mig nödigt, att

samtliga de lagrum, som befunnits lägga hinder i vägen för en centralisering av

medelsförvaltningen, undergå ändring. Efter förebild av 44 § 3 mom. i lagen

örn kommunalstyrelse på landet förordar jag, att i de paragrafer, som handla

örn fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds allmänna åligganden — 10 §

i fattigvårdslagen samt 2 § 1 mom. i bamavårdslagen — införes en bestämmelse,

enligt vilken en kommun, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas,

äger besluta, att den medelsförvaltning, som åligger berörda myndigheter, skall

handhavas i annan ordning. Att en sådan bestämmelse icke bör kunna tilllämpas,

då fråga är örn fattigvårdssamhälle, som består av mer än en kommun,

torde vara tydligt.

I fråga om förutsättningarna för åvägabringande av sådant beslut vill jag erinra

därom, att enligt 44 § 3 mom. i lagen örn kommunalstyrelse på landet kvalificerad

majoritet erfordras för beslut örn handhavande i annan ordning av den

medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden, samt att beslutet skall

underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det är tydligt, att förutsättningarna

för överflyttning av den medelsförvaltning, som åligger specialmyndigheter

inom en landskommun, icke böra vara mindre stränga än de, som gälla för

införande av särskild ordning för kommunalnämndens medelsförvaltning. Vad

landskommuner angår, böra således båda nämnda förutsättningar uppställas.

För städernas del äro förhållandena i viss mån annorlunda. Då å landet särskilda

betingelser föreskrivits för fattandet av ett sådant beslut, som avses i

44 § 3 morn., medverkade därtill säkerligen i ganska väsentlig mån önskan att

förekomma överflyttning i onödan av kommunala förvaltningsuppgifter från

valda förtroendemän till avlönade tjänstemän. I denna riktning uttalade sig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr Z05.

nämligen min företrädare i ämbetet i debatten i andra kammaren, och från konstitutionsutskottets

sida bekräftades den uppfattning, varåt han gav uttryck.

I olikhet med de flesta landskommuner hava emellertid städerna i regel sedan

gammalt haft ett drätselkontor, vid vilket funnits anställda tjänstemän. Att

tjänstemän således i städer ombesörja de uppgifter, som å landet vanligen tillkomma

förtroendemännen, talar enligt min mening för att mindre stränga förutsättningar

böra uppställas för beslut örn centralisering av medelsförvaltningen

i en stad än å landet. Märkas bör ock, att den koncentration av medelsförvaltningen

till ett drätselkontor, som nu äger rum, kan åvägabringas utan att

därför kräves kvalificerad majoritet eller underställning av beslutet. För min

del förordar jag alltså, att fordran å kvalificerad majoritet för beslut örn överflyttning

av specialstyrelses medelsförvaltning icke uppställes beträffande

stad. Däremot anser jag, att beslutet bör underställas Kungl. Maj :ts prövning

för bedömande av frågan, huruvida beslutet, bland annat med hänsyn till vad

specialstyrelserna därom kunna hava anfört, är lämpligt för staden. I det avseende,

varom nu är fråga, ansluter jag mig således närmast till den uppfattning,

som hävdats av länsstyrelsen i Örebro län i yttrandet över stadsförbundets

framställning.

Beträffande innehållet i övrigt av de nya bestämmelser, som för nu ifrågavarande

ändamål böra meddelas, torde fa anmärkas, att det icke synes erforderligt

att upptaga sådana föreskrifter angående bokföringsskyldighet, ansvar

för medelsförvaltningen eller andra detaljer av den kommunala organisationen,

som av vissa länsstyrelser ifrågasatts. Behovet av föreskrifter i dessa avseenden

torde lämpligare kunna tillgodoses genom att Kungl. Majit vid prövningen

av underställda beslut meddelar de bestämmelser, som härutinnan kunna finnas

påkallade. Jag förordar därför, att Kungl. Majit tillerkännes befogenhet

att även beträffande nu ifrågavarande nämnder — liksom enligt 44 § 3 mom.

i lagen om kommunalstyrelse på landet skett beträffande kommunalnämnd - meddela bestämmelser rörande förvaltningen. Härigenom beredes möjlighet att

taga hänsyn till de olika omständigheter, som i varje särskilt fall kunna kräva

beaktande. Vad särskilt angår ansvaret för medelsförvaltningen, vill jag framhålla,

att enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna ledamot av fattigvårdsstyrelse

eller barnavårdsnämnd ansvarar allenast för de medel, som styrelsen

haft under sin förvaltning, och att följaktligen en överflyttning av penningförvaltningen

från en nämnd till ett centralt organ medför en motsvarande

minskning av nämndsledamöternas ansvarsskyldighet.

Utöver de ändringar i nu berörda lagar, för vilka här redogjorts, krävas

också ändringar i vissa andra författningar. Till en början lärer detta med

hänsyn till vad regeringsrätten anfört i det tidigare omförmälda ärendet vara

förhållandet med hälsovårdsstadgan. Enligt 5 och 40 §§ i stadgan skall i

fråga örn förvaltningen och redovisningen av de medel, som beviljats för hälsovårdsnämndens

verksamhet, vad i kommunallagarna finnes stadgat lända till

efterrättelse. I dessa paragrafer synes enahanda bestämmelse som den i fattigvårds-

och barnavårdslagarna nu föreslagna böra införas, och torde i sådant

fall vad i 4 § i hälsovårdsstadgan är föreskrivet icke utgöra hinder mot en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 205.

21

förläggning av hälsovårdsnämndens medelsförvaltning till ett centralt organ:

Ändring av samma innebörd erfordras jämväl i de förut berörda skolförfattningarna,

nämligen stadgorna för högre folkskolor, för kommunala mellanskolor,

för den kommunala yrkesundervisningen och för kommunala flickskolor.

För åvägabringandet av ändringar i nu angivna författningar lärer

riksdagens medverkan icke erfordras. Därest de nyss omförmälda lagförslagen

vinna riksdagens bifall, är det min och, enligt vad jag inhämtat, chefens för

ecklesiastikdepartementet avsikt att vidtaga åtgärder för genomförandet av

nämnda ändringar i dessa författningar. Brandstadgan torde kunna bibehållas

oförändrad, då en kommun enligt stadgan, liksom enligt den byggnadsstadga,

varöver Kungl. Majit den 13 mars 1931 beslutat inhämta riksdagens yttrande,

kan fatta sådana beslut, att hinder ej möter mot överflyttning av brandmyndighets

och byggnadsnämnds medelsförvaltning till ett centralt organ.

Såsom jag i början av mitt anförande yttrade, har fråga uppkommit om Omröstnmgsvidtagande

av vissa författningsändringar i samband med införande av bestäm- aV

melser, som möjliggöra centralisering av medelsförvaltningen inom kommu- kommunala

nema. En av dessa ändringar gäller de omröstningsregler, som skola tilläm- tjänstemän.

pas vid tillsättande av kommunala tjänstemän. Enligt de för 1930 års riksdag

framlagda förslagen till kommunallagar skulle vid val sluten omröstning

äga rum samt, om rösterna därvid befunnes lika delade, avgörandet ske genom

lottning. Föredragande departementschefen ansåg, att på denna punkt någon

skillnad icke borde göras mellan val och tillsättande av tjänstemän, men någon

särskild bestämmelse i berörda avseende fanns icke upptagen i förslagen. Konstitutionsutskottet

anförde i sitt utlåtande över förslagen (nr 30 s. 15): »Då

beslut örn tillsättande av tjänstemän enligt utskottets mening icke kan

anses såsom val, anser utskottet, som håller före, att dylikt beslut bör ske

på samma sätt som är för val stadgat, att ett tillägg till förslaget härom bör

införas.» I de av utskottet framlagda lagförslagen, som frånsett en detalj,

varom nu ej är fråga, antogos av riksdagen, fanns i vederbörande lagrum denna

bestämmelse upptagen: »Vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning

skall förfaras såsom vid val.»

Vid 1930 års riksdag förelåg jämväl till prövning en inom andra kammaren

väckt motion, nr 297, däri yrkats, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa

om sådan ändring i sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (nr 303), att

syssloman och prästman skulle kunna tillsättas genom val med slutna sedlar.

Enligt 30 och 38 §§ tillsätter direktionen syssloman samt antager och entledigar

prästman. Vidare föreskrives i 5 § att, därest någon äskar omröstning,

skall den ske öppet utom vid val, då den skall ske med slutna sedlar. Beslut

fattas med enkel röstövervikt; äro rösterna lika delade, gäller den mening,

som biträdes av direktionens ordförande. Dock bestämmes genom lottning företrädesordningen

mellan dem, som vid val erhållit lika röstetal. I utlåtande

nr 7 över motionen anförde andra kammarens andra tillfälliga utskott efter

erinran örn den för riksdagen framlagda propositionen med förslag till kommunallagar:
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr SO 5.

_ Då gällande konmmnallagstiftning alltid plägat vara normerande för de övriga

författningar, som reglera olika kommunala förhållanden, såsom sjukhusstadgan

m. fl., anser utskottet, att stadgan bör såsom hitintills ansluta sig till

nämnda kommunällagstiftning, varför utskottet måste förutsätta, att utan särskilda

åtgöranden från riksdagens sida bestämmelserna i ifrågavarande författningar

vederbörligen ändras i överensstämmelse med riksdagens blivande

beslut i anledning av konstitutionsutskottets utlåtande rörande kommunallagarna.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen icke

måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda. Detta blev också kammarens

beslut.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit torde överensstämmelse i detta avseende

böra åvägabringas mellan kommunallagarna och de författningar, som

reglera kommunala förhållanden. Av denna anledning erfordras ändring i

fattigvårdslagen, bamavårdslagen, lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting

och lagen den 13 juni 1919 (nr 294) örn kommunalförbund. I de här

förut berörda förslagen rörande förstnämnda båda lagar har behovet av ändring

i förevarande hänseende beaktats. Inom socialdepartementet har vidare

utarbetats förslag till erforderliga ändringar i landstingslagen och lagen örn

kommunalförbund, men lärer förslag rörande dessa lagar böra för riksdagen

framläggas för sig. Vad angår sjukhusstadgan och andra i administrativ

ordning utfärdade författningar, torde fråga örn vidtagande av nödiga ändringar

i detta avseende senare få anmälas.

Monäs rätt I ytterligare ett avseende har fråga uppkommit örn ändring i vissa författkommunala

n^nSar 1 anledning av förra årets lagstiftning om kommunalstyrelse, nämligen

förtroende- beträffande kvinnas rätt till avsägelse av kommunala förtroendeuppdrag. Häruppdrag.

utinnan innebar Kungl. Maj:ts förslag icke någon saklig ändring i då gällande

bestämmelse. Kvinna skulle alltså äga ovillkorlig rätt att avsäga sig

dylika uppdrag. Konstitutionsutskottet fann emellertid i utlåtande över propositionen

(nr 30 s. 14), att denna rätt med hänsyn till kvinnans likställighet

med mannen i övrigt i kommunalt hänseende numera icke vore motiverad, och

utskottet hemställde därför, att föreskriften härom måtte utgå ur lagförslaget.

Denna hemställan bifölls av riksdagen. I 12 § 1 mom. fattigvårdslagen stadgas,

att beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant

i fattigvårdsstyrelse gäller å landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd

och i stad vad örn stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat;

dock att kvinna, endast örn hon är gift, äger med avseende å uppdrag, varom i

lagrummet är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande

särskilda avsägelserätt. 6 § 1 mom. i barnavårdslagen innehåller motsvarande

bestämmelser, dock att kvinna icke äger tillgodonjuta nämnda avsägelserätt.

Då det i lagrummen förekommande stadgandet angående kvinnas

avsägelserätt på grund av omförmälda ändring i kommunallagarna torde böra

utgå, har hänsyn härtill tagits vid upprättandet av förslagen till ändringar i

fattigvårds- och barnavårdslagarna. I det av mig nyss berörda förslaget till lag

örn ändring i landstingslagen bär jämväl upptagits en bestämmelse, varigenom

överensstämmelse i denna punkt skulle åvägabringas mellan landstingslagen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 205.

23

och de nya kommunallagarna. Ändring synes ock av nu nämnda anledning

böra vidtagas i lagen den 26 november 1920 (nr 7961) örn val till riksdagen,

såvitt angår valnämnd, inför vilken kommunalval å landet jämlikt 5 § i kommunala

vallagen förrättas. Förslag härom lärer chefen för justitiedepartementet

senare i dag komma att anmäla. Däremot har det icke ansetts nödigt

att vidtaga ändring i förevarande avseende i andra författningar, som äga

mindre samband med de här förut omförmälda och vilka nu ej skola bliva föremål

för något ändringsförslag, såsom taxeringsförordningen rörande taxeringsnämnd.

Någon nämnvärd praktisk betydelse lärer frågan örn berörda avsägelserätts

borttagande icke äga.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag

angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 morn. i lagen den 14

juni 1918 (nr 422) om fattigvården samt lag angående ändrad lydelse av 2 §

1 morn., 6 § 1 mom. och 9 § 3 mom. i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets

barnavård och hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenHegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

1 Se 1928:157, där lagen återgives med de ändringar, som antagits t. o. m. år 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:234 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen med förslag till lagar om ändrad lydelse av vissa delar i lagen den 14 juni 19 s. 1 i texten
  2. KU 1931:15 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15 s. 1 i texten
  3. KU 1931:11 Memorial i anledning av olika meningar mellan kamrarna, till vilket utskott Kungl. Maj:ts proposition nr 205 med förslag till lag angående ändrnd lydelse av 10 s. 1 i texten