Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva

1931-02-26 · 70 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 69 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:211, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva; given Stockholms

slott den 26 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av

förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för

gåva.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Bihang till riksdagens protokoll 1931

1 sami. 185 höft. (Nr 211.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 3, 14, 18, 30, 31, 34, 35, 37, 38, 39 och 56 §§ förordningen

den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 3,

14, 30, 35, 37, 39 och 56 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

lydelse:

3 §.

1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:

1) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning,

vilken vid dödsfallet varit här i riket bosatt;

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan avliden utlänning

än i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan

egendom samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon

upplåtits att utgå av egendomen;

b) här i riket befintlig, ovan under a) icke nämnd lös egendom, som är

att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes bedriven förvärvsverksamhet,

såsom levande och döda inventarier, råämnen, varor,

förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter, så ock

kapital, som finnes kontant tillgängligt eller som utlånats eller nedlagts

i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller som består av

andra fordringar eller av aktier, banklotter eller andelar i föreningar för

ekonomisk verksamhet, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt

till sådan royalty och periodiskt utgående avgift, som utgöres för nyttjande

av dylik egendom; samt

d) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska föreningar

för ekonomisk verksamhet, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar

icke äro att hänföra till ovan under b) nämnd egendom.

2 morn. För egendom---dödsbo.

3 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga

bo och hemvist.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller

lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses i

i fråga örn arvsskatt icke vara bosatt här i riket. Yad nu sagts gäller

jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest

de bo hos honom och äro utlänningar.

För sådana aktier, banklotter och andelar i föreningar för ekonomisk

verksamhet, örn vilka i 1 mom. 2) d) sägs, föreligger icke skyldighet att

erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats av utlänning, varom i nästföregående

stycke förmäles.

Vad i denna paragraf stadgas örn den, som är bosatt här i riket, skall

jämväl äga tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att

vara här bosatt.

14 §.

Behållning---iakttages:

1) att bland---återbäras;

2) att bland---föreskrives;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i

fast egendom av fideikommissnatur.

Från---arvsskatt.

18 §.

Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 § 1 mom.

2), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti ingående

fast egendom.

30 §.

Skall skatt---belöper.

Vad här är stadgat äger icke tillämpning med avseende å skatt, som till

annan stat erlagts för egendom, som i 3 § 1 mom. 2) sägs.

31 §.

Skyldighet att erlägga skatt för gåva åligger, såframt ej annat stadgas

i denna förordning:

a) svensk medborgare, utlänning, som är här i riket bosatt, samt svenska

menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag och föreningar

för ekonomisk verksamhet ävensom andra svenska juridiska personer:

för gåva av fast och lös egendom inom eller utom riket; samt

b) annan utlänning än i a) sägs, så ock utländska bolag ävensom andra

här i riket icke hemmahörande juridiska personer:

för gåva av sådan egendom, som angives i 3 § 1 mom. 2).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Martts proposition Nr 211.

34 $.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåvan upprättats

eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande eller, i

fall som avses i 35 § andra stycket, vid den tid, då däri omförmäld mottagare

av försäkringsbelopp erhåller sådan förfoganderätt över försäkringen,

som i 109 § lagen örn försäkringsavtal avses, dock att, idär belopp

på grund av kapitalförsäkring tidigare utbetalats till den berättigade,

skattskyldighet för sådant belopp inträder vid dess mottagande.

35 §.

Skattskyldighet--- — gåva.

Likaledes inträder skattskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller

någon på grund av att han i enlighet med lagen örn försäkringsavtal

blivit insatt såsom förmånstagare, så ock för vad stärbhusdelägare,

som är berättigad till laglott, erhåller på grund av stadgandet i 104 §

andra stycket samma lag. Dock skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen

skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio

år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än

en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas,

därest premiehetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande,

eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

•vid skattens beräkning från värdet av vad som tillfallit den berättigade

avräknas ett belopp av 15,000 kronor, och bedömes frågan örn och till vilket

belopp skatt skall utgå allenast med hänsyn till vad därefter återstår,

varvid likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år på grund av

förordnande av samma person tillfallit den berättigade ej må avräknas

mer än sammanlagt nyss nämnda belopp.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt

på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare, skall

denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så

anses som örn försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen

och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna

i anstalten ägt rum.

Tillkommer försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens

död, dennes make såsom förmånstagare, inträder icke skattskyldighet för

den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest

försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens

jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Skattskyldighet enligt andra stycket äger ej rum för rätt till sådan

livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen.

37 §.

Skyldskapsförhållandet--— tillämpning.

Egendom, för vilken skattskyldighet enligt detta kapitel äger rum, upptages

till sitt värde vid tiden för skattskyldighetens inträde.

38 §.

De i fråga örn skatt på grund av arv eller testamente i 3 § 3 morn., 5, 6,

8, 9, 12, 13, 19, 22, 23, 25 och 30 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga

delar gälla beträffande skatt för gåva.

39 §.

Inom---fall äro:

l:o) då arvfallen---utlänning;

2:o) då egendom---dödsbo;

3:o) då egendom--- — dödsbo;

4:o) då egendom---erlagts; samt

5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva eller därmed jämlikt 35 §

i beskattningshänseende likställt fång.

Deklaration skall, då den avser gåva eller annat fång, som ovan under

5:o) sägs, eller testamenterad egendoms övergång vid annat tillfälle

än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas till Konungens befallningshavande

i det län, där den skattskyldige är bosatt, eller, i fråga örn

juridisk person, där styrelsen har sitt säte, samt, då deklarationen avser

arvfallen eller testamenterad egendom i övrigt, till Konungens befallningshavande

i det län, där arvlåtaren eller testamentsgivaren varit bosatt.

Finnes icke någon myndighet, till vilken jämlikt angivna bestämmelser

deklaration skall avlämnas, skall den avlämnas till Överståthållarämbetet

för uppbördsärenden.

Vederbörande — — — Konungens befallningshavande.

Försäkringsgivare, som avses i lagen örn försäkringsavtal, åligger

att, där förmånstagare i enlighet med samma lag blivit insatt,

inom en månad efter det vetskap örn sådan händelse, som enligt 34 §

medför skattskyldighets inträde, kommit försäkringsgivaren till handa till

Konungens befallningshavande i det län, där förmånstagaren är bosatt,

lämna skriftlig uppgift härom och, enligt närmare föreskrifter, som meddelas

av Konungen, om de förhållanden, som äro av betydelse för skattskyldighetens

bedömande; dock att nu stadgad skyldighet icke skall gälla,

där försäkringsbeloppet eller, där fråga är örn flera försäkringar, dessas

sammanlagda belopp, ej överstiger 3,000 kronor.

Vad i---Överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

56 $.

Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas örn skattskyldighet

för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för egendom,

vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom i avseende

å egendom, varom förmäles i 3 § 1 mom. 2), under förutsättning av

ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst annat land.

Överenskommelse---uppsägning.

Har Konungen---avgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931, och skall, där sådan

händelse sedermera inträffar, som enligt 34 § i dess lydelse enligt denna

förordning föranleder skattskyldighets inträde, äga tillämpning utan hinder

därav att förordnandet örn förmånstagares insättande skett tidigare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn

ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381)

örn arvsskatt och skatt för gåva samt anför:

De ändringsförslag, för vilka jag nu ämnar redogöra, avse till en

början skattskyldigheten. I denna del ha jämkningar påkallats främst

i syfte att underlätta avslutandet av överenskommelser med främmande

stater till undvikande av dubbelbeskattning av arv, testamente och

gåva. De ändringar, jag i övrigt kommer att föreslå, avse att möjliggöra

beskattning i viss omfattning av försäkringsbelopp, vilka tillfalla

enligt lagen örn försäkringsavtal genom försäkringstagares förordnande

insatt förmånstagare.

Jag anhåller att först få till behandling upptaga

l:o.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande skattskyldigheten.

Under de senare åren har uppmärksamheten allt mera riktats på det

förhållandet, att arv — då, såvitt nu och i det följande är fråga, örn testamente

gälla samma regler som örn arv, komma förvärv genom testamente

ej att bliva föremål för särskilt omnämnande — ävensom gåva i åtskilliga

fall blivit föremål för beskattning i mer än ett land. Med de höga skattetariffer,

som gälla i flertalet stater, blir skatten för dem, som träffas

av sådan internationell dubbelbeskattning, ofta mycket betungande. Orsaken

till denna dubbelbeskattning är i flertalet fall att finna däri, att

de bestämmelser i skatteförfattningarna, som reglera skattskyldigheten,

äro så omfattande, att den ena statens beskattningsrätt kommer att sträcka

sig in på områden, över vilka den andra staten anser sig vara befogad att

i beskattningshänseende bestämma. I allmänhet hava staterna varit föga

s. 8 Kontrollera mot PDF

Inom finansdepartementet

utarbetad

promemoria.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

villiga att söka undvika sådan dubbelbeskattning genom lagstiftningsåtgärder,

innebärande en inskränkning av beskattningsområdet och ett ensidigt

avstående av skatt utan garanti för motsvarande uppoffring från

andra statens sida. Åtskilliga länder hava emellertid till förekommande

av att dubbel arvsskatt uttages, avslutat traktater, i vilka beträffande

särskilda slag av tillgångar bestämts, huruvida dessa skulle beskattas i

den stat, där de funnes, eller i den stat, som vid arvlåtarens dödsfall utgjort

hans hemland. Däremot hava hittills endast undantagsvis vidtagits

liknande åtgärder till undvikande av dubbelbeskattning av gåva.

Intresset för traktater till förekommande av dubbelbeskattning är

för närvarande ganska stort. Sålunda har genom Nationernas förbunds

försorg åtskilligt arbete nedlagts på att underlätta avslutandet av dylika

avtal. På förbundets föranstaltande har en särskild kommitté utarbetat

modellförslag till tvåsidiga avtal till undvikande av dubbelbeskattning

av kvarlåtenskap. över nämnda förslag hava regeringarna i

samtliga stater, vare sig de tillhört förbundet eller ej, haft tillfälle

yttra sig, och förslaget har sedermera överarbetats vid ett möte i Genéve,

i vilket deltagit representanter från regeringarna i 27 stater, däribland

Sverige.

Även för Sveriges del har spörsmålet örn åtgärder till undvikande av

dubbelbeskattning betydelse. I sådant avseende vill jag framhålla, att

under senare åren inträffat åtskilliga fall, då beskattning av viss kvarlåtenskap

eller gåva ägt rum såväl här i riket som i annan stat. Tillika

får jag erinra därom, att det avtal angående utjämnande av den inoch

den utländska beskattningen, som den 25 april 1928 träffats och den

14 augusti 1928 ratificerats mellan Sverige och Tyskland och som särskilt

åsyftat undvikande av dubbelbeskattning, såvitt angår direkta

skatter, ställt i utsikt särskild överenskommelse angående arvs- och

gåvobeskattningen (slutprotokollet punkt 18).

Flera av de i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva intagna

bestämmelserna örn skattskyldigheten överensstämma emellertid icke

med internationellt vedertagna regler och utgöra därför icke en lämplig

utgångspunkt för träffande av överenskommelser med främmande stater.

Med hänsyn särskilt till sistberörda förhållande — samt även för att i

möjligaste mån åstadkomma en i och för sig önskvärd bättre överensstämmelse

mellan reglerna rörande skattskyldigheten i förevarande förordning

och de nya författningar angående beskattning av inkomst och förmögenhet,

vilka antogos av 1928 års riksdag — har jag låtit inom finansdepartementet

utarbeta en promemoria angående vissa ändringar i bestämmelserna

om skattskyldighet i förordningen örn arvsskatt och skatt

för gåva jämte utkast till förordning örn ändring i vissa delar av samma

förordning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

Angående de allmänna principerna för bestämmande av omfattningen Omfattningen

av skattskyldigheten för arv och gåva uttalas till en början i denna pro- “diseten får

memoria, att arvsbeskattning i en stat brukade grunda sig å något av arv och gåva.

nedannämnda tre förhållanden:

1) arvlåtarens samhörighet med staten,

2) arvingens samhörighet med staten, eller

3) det ärvda godsets samhörighet med staten.

Efter framhållande av att enligt gängse terminologi de båda förstnämnda

alternativen innefattade tillämpning av personaUtetsprincipen, medan

det sista hänförde sig till territorialitetsprincipen, anföres i promemorian

vidare:

»Arvlåtarens eller arvingens samhörighet med staten kan grundas å

medborgarskap, fast bostad — vilket begrepp har mycket skiftande innebörd

i de särskilda staternas beskattningsförfattningar — stadigvarande

vistelse eller vistelse överhuvudtaget, även tillfällig. I allmänhet fordras,

att denna samhörighet skall hava förelegat vid dödsfallet, men undantagsvis

behöver så ej hava varit förhållandet. Sålunda innebär skattskyldighetens

anknytning i vissa fall till mantalsskrivningsskyldigheten

enligt svensk rätt, att det i dessa fall är av avgörande betydelse, att fast

bostad i Sverige funnits vid årsskiftet närmast före dödsfallet. Det ärvda

godsets samhörighet med staten konstitueras i allmänhet därigenom, att

godset vid frånfället befinner sig inom statens område; då fråga är örn

rättigheter ävensom i vissa andra fall kunna andra kriterier å samhörigheten

finnas.

Örn allenast en av förenämnda principer användes vid beskattningen

och denna princip tillämpades i alla stater, skulle internationell dubbelbeskattning

icke uppkomma — bortsett från fall, då sådan förorsakats av

felaktig uppfattning angående de faktiska förhållandena. Ansluter sig

däremot en stat till en princip och en annan stat till en annan princip,

kan uppkomma, å ena sidan dubbelbeskattning, å andra sidan luckor

mellan staternas beskattningsområden. I allmänhet begränsar sig emellertid

en stat icke till en princip utan följer samtidigt flera olika linjer,

vilket föranleder en utvidgning av skattskyldigheten, som, principiellt

sett, torde få anses oriktig och som föranleder, att fallen av dubbelbeskattning

ökas och luckor bliva mera sällsynta. Det är således mycket

vanligt, att skattskyldigheten i en stat grundas å såväl arvlåtarens som

det ärvda godsets samhörighet med staten. Sällsynt är däremot, att hänsyn

tages till arvingens samhörighet med staten. Vid beskattningens anordnande

efter personalitetsprincipen är det vanligt, att olika normer

samtidigt följas; sålunda omfattar skattskyldigheten ofta kvarlåtenskap

efter såväl alla, som inom staten äga medborgarrätt, vare sig de äro bosatta

inom eller utom landet, som ock alla, som inom staten äro bosatta

-— även örn de icke äro medborgare därstädes. Uppenbart är, att dessa

förhållanden kunna leda till dubbel, i vissa fall till flerdubbel beskattning.

Örn exempelvis en medborgare i staten A, där kvarlåtenskap efter

alla statens medborgare beskattas, är vid dödsfallet bosatt i staten B, varest

kvarlåtenskap efter alla där bosatta beskattas, och efterlämnar lös

egendom, befintlig i staten C, där territorialitetsprincipen tillämpas, beskattas

sistnämnda egendom i alla tre staterna. Kompliceras exemplet

genom att antaga, att egendomen ärves av en person, hemmahörande i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

Gällande

svensk rätt.

staten D, där beskattning grundas å arvinges medborgarskap, blir beskattningen

fyrdubbel. Att märka är dock, att beskattningen stundom i

viss mån lindras därigenom, att, till undvikande av dubbelbeskattning,

från arvsskatt, påförd i ett land, kan få avdragas arvsskatt, som erlagts

i ett annat land.

Tillämpningen av territorialitetsprincipen är även växlande i de särskilda

staterna. Stundom beskattas all inom staten befintlig egendom;

ofta begränsas skattskyldigheten till vissa angivna slag av egendom (särskilt

fastighet). I allmänhet brukar denna olika tillämpning ej giva anledning

till dubbelbeskattning, men undantagsvis är detta tänkbart. Örn

exempelvis en stat beskattar alla aktier i bolag, vars styrelse har sitt säte

inom landet, samt sådana aktier äro deponerade i en stat, som beskattar

all inom sitt område befintlig egendom, torde efter ägarens frånfälle sistnämnda

aktier bliva föremål för arvsbeskattning i båda staterna.

Vad nu sagts örn arv äger i huvudsak motsvarande tillämpning å gåva.

Skattskyldigheten kan därvid grundas å givarens eller gåvotagarens

eller det bortgivna godsets samhörighet med staten. Under det att vid

arvsbeskattningen personalitetsprincipen i regel gäller endast arvlåtarens

men ej arvingens samhörighet med staten, är för bestämmandet av skatt

skyldighet för gåva ganska vanligt, att hänsyn tages till såväl givarens

som gåvotagarens förhållanden. Självfallet föranledes härav ofta dubbelbeskattning.

En gåva från en medborgare i en stat, som beskattar

givare, till en medborgare i en stat, som uttager skatt av gåvotagare, blir

således underkastad dubbel skatt. Även beträffande denna skatteform äro

i övrigt många komplikationer tänkbara, vilka förorsaka uttagande av''

dubbel eller flerdubbel skatt.»

Vad angår svensk lagstiftning örn beskattning av arv och gåva

anföres i promemorian, bland annat, att i Sverige framträtt en tydlig

tendens att —• så långt det kunnat ske med tillbörligt beaktande

av landets intressen —• söka imdvika internationell dubbelbeskattning.

Enligt de före ikraftträdandet av förordningen örn arvsskatt och skatt

för gåva gällande bestämmelserna angående stämpelbeläggning av bouppteckning

träffades sålunda allenast kvarlåtenskap efter svenska medborgare

av arvsbeskattning. I skrivelse den 27 februari 1901 anhöll emellertid

riksdagen, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd

utredning framlägga förslag till bestämmelser angående arvsskatts utgörande

dels för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige,

dels ock för egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet. Riksdagen

yttrade därvid, bland axmat;

»Från principiell synpunkt sett bör arvsskatt för samma egendom ej

utgå till mer än ett land; men intill dess internationell överensstämmelse

kan uppnås, måste för varje land fastställas de regler, som där anses

riktiga. Därvid torde i första rummet hänsyn böra tagas till arvfallen

egendoms beskaffenhet av lös eller fast samt egendomens förefintlighet

utom eller inom landet; varjämte kan ifrågasättas, huruvida skyldighet

att erlägga arvsskatt bör vara beroende av arvlåtarens egenskap av

svensk eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom eller inom landet.

Beträffande fast egendom torde dennas belägenhet inom eller utom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

landet böra vara avgörande för frågan, huruvida arvsskatt för densamma

skall erläggas till svenska staten eller icke, och detta utan hänsyn till,

huruvida arvlåtaren är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt

inom eller utom landet. Vad åter angår lös egendom, kunna meningarna

vara delade; och anser sig riksdagen i detta hänseende icke utan föregående

utredning kunna uttala något bestämt omdöme. Så mycket torde

dock kunna sägas, att, örn den lösa egendom, som utländsk, medborgare

efterlämnar i Sverige, här göres till föremål för beskattning, svenska

staten ej bör utkräva skatt för sådan lös egendom, som svensk man efterlämnar

i utlandet, samt att däremot, örn arvsskatt ej utkräves för utländsk

mans här i landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefinnes för

svenska staten att avstå från skatt för den lösa egendom, som svensk

man efterlämnar i utlandet; och den omständigheten, att ett. annat land

arvsbeskattar egendom, som svenska staten anser sig berättigad att beskatta,

kan ej utgöra tillräckligt skäl för svenska, staten att avstå sin

beskattningsrätt, men måhända kan det anses billigt, att i sadant lali

det i utlandet erlagda skattebeloppet må avdragas från behållningen i

boet.»

I promemorian framhålles, att i det förslag till förordning örn arvsskatt

och skatt för gåva, som sedermera framlades för 1914 års riksdag

och som då, med endast obetydliga modifikationer, antogs, skattskyldigheten

emellertid erhöll större omfattning än som överensstämde med

innehållet i nyss återgivna skrivelse. Riksdagen uttalade ock i sin med

anledning av propositionen i ämnet avlåtna skrivelse, att Kungl. Maj:t

i sitt förslag i vissa delar icke följt de anvisningar, 1901 års riksdag lämnat.

Riksdagen fann sig dock kunna biträda förslaget, såvitt nu vore i

fråga.

Angående reglerna i gällande svensk rätt för uttagande av arvsskatt andres

i promemorian, att sådan skatt utginge på grund av antingen arvlåtarens

medborgarskap i Sverige, arvlåtarens mantalsskrivningsskyldighet

här i riket eller det ärvda godsets samhörighet med riket (3 § 1 mom. förordningen

örn arvsskatt och skatt för gåva). Gåvoskatt utginge på grundval

av gåvotagarens medborgarskap här i riket —- vilket för juridiska

personers vidkommande torde motsvaras av deras egenskap av svenska —

eller på grundval av gåvotagarens mantalsskrivningsskyldighet i Sverige

(31 § nämnda förordning). Däremot förekomme ej beskattning

på grund av det bortgivna godsets samhörighet med Sverige. Med till

lämpning av 30 § i arvskatteförordningen ägde dock Konungen rätt att till

undvikande av dubbelbeskattning av arv medgiva nedsättning av skatt i

vissa fall. Därjämte ägde Konungen jämlikt 56 § första och andra styckena

i förordningen viss befogenhet att ingå avtal med främmande

stat till undvikande av dubbelbeskattning av kvarlåtenskap och gåva.

Någon sådan överenskommelse hade emellertid dittills icke ingåtts. Pa

grund av den begränsade räckvidden av sistnämnda stadgaiiden torde desamma

för övrigt icke möjliggöra avslutandet av dubbelbeskattningstrak

tator av större omfattning. Under den tid förordningen örn arvsskatt och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Åtgärder till

undvikande av

dubbelbeskattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

skatt för gåva varit gällande hade emellertid förekommit åtskilliga fall

av beskattning av viss kvarlåtenskap eller gåva såväl här i riket som i

annan stat. I en del av dessa fall hade rättelse ej kunnat vinnas med tilllämpning

av 30 § av förordningen.

Angående de åtgärder, som från svensk sida höra vidtagas till undvikande

av dubbelbeskattning, anföres i promemorian, att det torde vara

uppenbart, att det ej vore lämpligt att — så länge de utländska skatteförfattningarnas

bestämmelser örn skattskyldighet i allmänhet vore så

omfattande — i avsevärd mån minska det svenska beskattningsområdet.

Och även örn man försökte detta, skulle, med hänsyn till de mångskiftande

principer, som gällde i de utländska skattelagarna, sannolikt alltjämt

inträffa fall av dubbelbeskattning. Med en genom lagstiftning åstadkommen

avsevärd inskränkning av skattskyldigheten vore dessutom att befara,

att luckor mellan beskattningsområdena uppkomme, ett förhållande,

som mäste betraktas såsom en olägenhet, icke minst med hänsyn till

de möjligheter till kringgående av skatteförfattningarnas bestämmelser,

som härigenom erbjöde sig.

Även för Sveriges vidkommande torde således — örn man på rationellt

sätt ville undvika dubbelbeskattning av arv och gåva — avslutandet av

skattetraktater vara den praktiskt taget enda framkomliga vägen.

I anslutning till vad i det föregående yttrats mot en avsevärd inskränkning

av det svenska beskattningsområdet anföres i promemorian, att _

även örn det från viss synpunkt kunde anses tilltalande, att den svenska

beskattningen grundades a allenast en av de förut angivna principerna

— en sådan lösning av föreliggande beskattningsfråga ej vore att

förorda. Hänsyn till möjligheten att i större omfattning kunna avsluta

skatteöverenskommelser med främmande stater talade i stället för att

skattskyldigheten gjordes ganska omfattande. Till belysande härav åberopas,

att i de senast ingångna arvsskatteöverenskommelserna mellan främmande

stater territorialitetsprincipen tillämpats beträffande viss egen

dom samt i övrigt beskattningsrätten tillerkänts, i vissa fall den stat, där

arvlåtaren vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande vistats, i vissa

fall den stat, där arvlåtaren ägt medborgarskap. En allmän förutsättning

för att en stat lämpligen skulle kunna ingå sådana avtal torde emelle!

tid vara, att skattskyldigheten enligt den inhemska rätten grundades

a likaitade principer, som sålunda komme till tillämpning i internationella

arvsskatteöverenskommelser. Eljest skulle den beskattningsrätt,

som traktatvis tillerkänts en stat icke kunna till fullo utnyttjas; luckor

mellan de avtalsslutande staternas beskattningsområden skulle sålunda

uppkomma. I nu förevarande ämne anföres i promemorian ytterligare:

a Vad särskilt angår skattskyldighet på grund av godsets samhörighet

med staten, är det från nu förevarande synpunkt önskvärt, att denna

skattskyldighet göres så vidsträckt som möjligt. Såsom exempel kan anföras,

att enligt flertalet hittills avslutna skattetraktater fordringar, in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

13

tecknade i fast egendom, skola beskattas uteslutande i den stat, där fastigheten

är belägen. Därest Sverige —• vars gällande lagstiftning icke utsträckt

territorialitetsprincipens tillämpning till sådana fordringar —

utan att härutinnan vidtaga någon ändring, med annan stat ingår avtal,

varigenom dylika tillgångar beskattas allenast i det land, där

fastigheten ligger, avhänder sig Sverige rätten att beskatta kvarlåtenskap

efter svenskar och i riket mantalsskrivna utlänningar för ford

ringar, intecknade i fastigheter i den andra staten, varemot i svenska

fastigheter intecknade fordringar, vilka tillhöra dödsbon efter utlänningar,

bosatta i den andra staten, i båda rikena bliva obeskattade.

Beträffande frågan örn utvidgning av skattskyldigheten måste dock

framhållas, att skäl i många fall tala även mot en sådan åtgärds vidtagande.

Uppenbarligen måste hänsyn tagas jämväl till förhållandet till

de länder, med vilka dubbelbeskattningsöverenskommelser inom närmaste

åren sannolikt ej komma att ingås. Ett riktigt avvägande av betydelsen

av de olika intressen, som beröras av förevarande spörsmål, är självfallet

nödvändigt, och en ändring av skattskyldighetsbestämmelserna bör

ej ske i annan mån än den kan betraktas som i och för sig skälig och

lämplig.»

I promemorian framhålles vidare, att frågan örn riktigheten av de huvudprinciper

angående skattskyldigheten, på vilka vår gällande lagstiftning

örn arvsskatt och skatt för gåva vilar, naturligen icke i promemorian

upptagits till närmare granskning. Följaktligen hade icke där berörts möjligheten

eller lämpligheten av att i svensk lagstiftning införa skattskyldighet

för arv, grundad å arvinges samhörighet med staten, eller att göra

givare skattskyldig för gåva. Angående tillämpningen av likartade

principer, såvitt skattskyldighet angår, vid beskattning av arv och gåva

samt av inkomst och förmögenhet anföres därefter:

»Såsom en betydelsefull grundsats vid skattskyldighetens bestämmande

lärer böra fastslås, att stadgandena angående gåvoskatten, med vilken

i huvudsak avsetts att skapa ett komplement till arvsskatten, skola — i

den mån det kan ske utan uppgivande av grundprincipen örn hänsyn till

gåvotagarens förhållanden — göras i möjligaste mån likartade med de

för arvsskatten gällande föreskrifterna.

I detta sammanhang bör framhållas, att en viss principiell överensstämmelse

mellan 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för gåva

samt de sistnämnda år gällande författningarna örn bevillning för inkomst

samt om inkomst- och förmögenhetsskatt kan iakttagas, såvitt angår

reglerna för den subjektiva skattskyldighetens bestämmande. I alla

dessa förordningar utgjorde medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet

faktorer, som reglerade skattskyldighetens omfattning. Därjämte

funnos vissa förvärv genom arv, vissa inkomster och vissa förmögenhetstillgångar,

som jämlikt förordningarna under alla förhållanden beskattades

härstädes. De tillgångar, vilkas förvärvande sålunda alltid träffades

av arvsskatt — i vederbörlig författning betecknade såsom ''bär i

riket nedlagd förmögenhet’ —• voro av samma slag som de tillgångar,

som, under samma beteckning, alltid blevo föremål för förmögenhetsskatt.

Genom den nya lagstiftningen om skatt ä inkomst och å förmögenhet,

vilken lagstiftning tillämpats fr. o. m. ingången av år 1929, bur förenämnda

överensstämmelse i väsentliga delar upphävts. Den subjektiva

Likartade

principer vid

beskattning av

arv och gåva

samt av inkomst

och förmögenhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departements
chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

skattskyldighetens omfattning bestämmes i denna lagstiftning icke av

medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet. I stället bar frågan,

om den skattskyldige är bär i riket bosatt eller härstädes stadigvarande

vistas, blivit av avgörande betydelse. Begreppet ’här i riket nedlagd

förmögenhet’ finnes jämväl i förordningen den 28 september 1928 örn

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, men begreppet bar där givits en

annan utformning, som — låt vara mera i formellt hänseende •— avviker

från den äldre definitionen, som alltjämt kvarstår i förordningen örn

arvsskatt och skatt för gåva.

Goda skäl synas föreligga att ånyo söka bringa bestämmelserna örn

skattskyldighet, såvitt angår arv och gåva, i bättre överensstämmelse

med stadgandena örn skyldighet att utgöra skatt å inkomst och förmögenhet.

Emellertid torde vikten av denna synpunkt ej böra överdrivas.

Att övergiva principen örn medborgarskapets betydelse för skyldighet att

utgöra skatt för arv och gåva torde av skäl, som förut anförts, ej f. n.

böra ifrågasättas. Men i vissa andra hänseenden kunna synpunkter, som

gälla beskattningen av inkomst och förmögenhet, även finna tillämpning

vid beskattningen av de förevarande kapitalförvärven, arv och gåva.»

Över förenämnda promemoria och utkast — vilket utkast torde såsom

bilaga A få fogas vid dagens protokoll — hava yttranden inhämtats från

statskontoret och Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. I fråga örn lämpligheten

av att åtgärder vidtagas i den i promemorian angivna riktningen hava

dessa myndigheter ej funnit något att erinra. Vad angår de närmare bestämmelser,

som härutinnan erfordras, återkommer jag senare till sagda

yttranden i den mån anmärkningar däri framställts mot vad i promemorian

och utkastet upptagits.

Lika med de hörda myndigheterna ansluter jag mig till den uppfattning,

som i promemorian kommit till uttryck rörande behovet av vissa ändrade

bestämmelser angående skyldigheten att erlägga skatt för förvärv genom

arv eller gåva.

Såsom den föregående framställningen utvisar, tillämpas å detta område

.skilda regler i olika länder. Betta förhållande leder i sin tur till att

skyldighet att erlägga skatt till staten för ett sådant förvärv kan komma

att föreligga i mer än ett land, men det kan ock inträffa, att skyldighet

att erlägga skatt för förvärvet icke inträder i något land.

Vill man söka undgå de stötande konsekvenser, som de nu gällande,

olika principerna å förevarande område medföra, synes den häst framkomliga

vägen vara avslutandet av överenskommelser med andra stater, genom

vilka en uppdelning av beskattningsrätten kommer till stånd mellan de

fördragsslutande staterna. För att underlätta tillkomsten av dylika

överenskommelser har det emellertid visat sig föreligga behov av att

vissa enligt svensk rätt gällande regler rörande skattskyldigheten bringas

i närmare överensstämmelse med i andra länder å förevarande område

allmänt vedertagna principer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

En ytterligare anledning att nu upptaga reglerna om skattskyldighet

för förvärv genom arv och. gåva till granskning är, att medan en viss

principiell överensstämmelse i fråga örn reglerna för bestämmande av

skattskyldighetens omfattning rått mellan 1914 års förordning örn arvsskatt

och skatt för gåva samt vid denna tid gällande författningar örn bevillning

för inkomst samt örn inkomst- och förmögenhetsskatt, denna överensstämmelse

genom tillkomsten av 1928 års lagstiftning örn skatt å inkomst

och förmögenhet i vissa hänseenden hävts. Det synes önskvärt,

att man å förevarande område åter söker åvägabringa enhetlighet, där

så utan olägenhet kan ske.

Jag finner alltså bärande skäl föreligga att nu upptaga frågan örn åstadkommande

av vissa ändrade regler för bestämmande av skattskyldighetens

omfattning, så vitt angår skatt å arv och gåva, och ansluter mig

i princip till de riktlinjer, efter vilka dessa ändringar enligt promemorian

böra ske.

I 3 § 1 mom. a) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas,

att skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår för egendom,

som efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid

dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven; dock att skatt

icke utgår för fast egendom i land, där arvsskatt icke uttages för i Sverige

belägen dylik egendom.

1 promemorian föreslås, att arvsskatt skall utgå för egendom, som

efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid dödsfallet

varit här i riket bosatt (se utkastet 3 § 1 mom. 1)); att såsom bosatt

här i riket skall anses den, som här har sitt egentliga bo och hemvist; samt

att vad som stadgas örn den, som är bosatt här i riket, jämväl skall äga

tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att vara här bosatt

(utkastet 55 a § 1 morn.).

Beträffande beskattning av kvarlåtenskap efter svensk medborgare andres,

att huvudregeln därom, att sådan kvarlåtenskap — vare sig den

avlidne vid dödsfallet varit bosatt här i riket eller ej — skall här beskattas,

icke torde böra undergå någon ändring. Det enda spörsmål, som

i övrigt i promemorian behandlas rörande beskattning av sådan kvarlåtenskap,

avser upphävandet av det i 3 § 1 mom. under a) intagna förbehållet

därom, att arvsskatt ej utgår för fast egendom i land, där arvsskatt icke

uttages för i Sverige belägen dylik egendom. Sålunda framhålles, att

nämnda förbehåll i tillämpningen kan förorsaka svårigheter och därför

ej bör bibehållas. Till stöd härför anföres:

»Förutom att osäkerhet angående stadgandets användning givetvis

måste uppkomma, ifall den fasta egendomen skulle vara belägen i en

stat, där en motsvarande föreskrift gällde, vilken således visade avgörandet

tillbaka å vår lagstiftning, måste mot stadgandet invändas, att

det är oklart, vad som skall utredas, för att skattefrihet i Sverige skall

kunna erhållas. Skall den skattskyldige ådagalägga, att under inga för
-

Arvsskatt.

Beskattning

av kvarlåtenskap

efter

svensk medborgare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Beskattning

av kvarlätenskap

efter

utlänning,

som varit

bosatt eller

stadigvarande

vistat8 i riket.

16 Kungl. May.ts proposition Nr 211.

hållanden arvsskatt i den andra staten uttages för svensk fastighet, eller

är det tillräckligt att styrka, att en svensk medborgare icke under några

förhållanden därstädes påföres sådan skatt för fast egendom här i riket?

Behöver den skattskyldige allenast visa, att i den andra staten av

drag från den därstädes påförda arvsskatten medges för sådan skatt, erlagd

i Sverige för fastigheten, eller att efter särskild ansökan restitution

kan därstädes erhållas för å nämnda egendom belöpande arvsskatt?

—---Det är för övrigt att antaga, att de skattskyldiga i de fall, då

den utländska lagstiftningen icke innehåller klara bestämmelser örn

skattefrihet beträffande svenska fastigheter, föredraga att för undvikande

av dubbelbeskattning av utländsk fastighet anlita den utväg, som

30 § arvsskatteförordningen anvisar.»

Härefter upptages i promemorian till behandling frågan huruvida,

därest berörda undantagsstadgande icke skall kvarstå i arvsskatteförordningen.

beskattningsområdet skall utvidgas till att under alla förhål

landen omfatta även utländsk fastighet eller huruvida tvärtom sådan

egendom härstädes alltid skall undantagas från beskattning. Härom anföres:
»Med

hänsyn till föreskrifterna i 30 § arvsskatteförordningen har frågan

icke så stor materiell betydelse för de skattskyldiga. Från internationell

synpunkt torde det vara förmånligt, att beskattningsområdet utvidgas,

då därigenom möjlighet öppnas att, örn skäl därtill skulle anses föreligga,

ingå skatteöverenskommelser, byggda uteslutande på personalitetsprincipen.

Med hänsyn till de svenska arvsskattetariffernas progression

är även utvidgningen av skattskyldigheten att förorda; medgives skattefrihet

för utländsk fastighet, kan det i många fall bliva ur arvsskattesynpunkt

förmånligare att placera svenskt kapital i utländsk fastighet än

i svensk egendom. Fall förekomma för övrigt, då i utländsk stat befintliga

fastigheter, tillhörande svenska dödsbon, icke därstädes påföras arvsskatt,

vare sig detta beror på att arvsskatt överhuvudtaget icke förekommer

därstädes, att arvingar i vissa skyldskapsklasser äro helt fria

eller att territorialitetsprincipen icke användes. Mot den ifrågasatta ökningen

av beskattningsområdet kan däremot invändas, att det för de

skattskyldiga är förenat med viss omgång att behöva för dubbelbeskattnings

undvikande till Konungen ingiva ansökningar örn skattenedsättning.

Samma invändning kan emellertid riktas mot annan utsträckning

av beskattningsområdet till tillgångar utom landets gränser. De fall av

dubbelbeskattning, som förorsakas av den ifrågasatta vidgade omfattningen

av skattskyldigheten och de därav föranledda ansökningarna

örn skattenedsättning, torde, såvitt förutses kan, bliva så fåtaliga,

att finansdepartementets arbetsbörda icke härigenom kommer att i avsevärd

mån ökas.»

Angående beskattning av kvarlåtenskap efter utlänning, som vid dödsfallet

varit bosatt eller stadigvarande vistats i riket, anföres i promemorian,

att huvudprincipen, att kvarlåtenskapen efter person, som varit

här i riket bosatt, skall i Sverige beskattas, torde böra bibehållas, men

det framhålles tillika såsom önskvärt, att anknytningen till mantalsskrivningen

såsom presumtion för personens fasta bostad i landet måtte upphöra.

Till stöd härför framhålles det i och för sig irrationella uti att lägga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 211. 17

till grund för skattskyldighetens omfattning förhållandena vid årsskiftet

före dödsfallet ävensom den omständigheten, att skattskyldighetens bestämmande

efter mantalsskrivningsskyldigheten — vilket förhållande torde

sakna motsvarighet i utländsk lagstiftning — skulle medföra tekniska svårigheter

vid avslutandet av skatteöverenskommelser. I övrigt erinras

örn det i det föregående berörda förhållandet, att vid beskattningav

inkomst och av förmögenhet mantalsskrivningens betydelse för bestämmande

av skattskyldighetens omfattning numera upphört. Angående

skälen härtill hänvisas till en vid Kungl. Maj :ts proposition nr 102

till 1927 års riksdag fogad P. M. angående åtgärder till undvikande av

eller lindring i internationell dubbelbeskattning med mera sid. 43 och

följande.

Vidare anföres, under hänvisning till anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,

att såsom bosatt här i riket borde räknas den, som här

hade sitt egentliga bo och hemvist, samt att, i överensstämmelse med

\ad som eljest finge anses vara den svenska rättens ståndpunkt, man

även i arvsbeskattningshänseende borde utgå från, att en person icke

kunde samtidigt hava sitt egentliga bo och hemvist i mera än en stat.

Det anföres vidare, att i utländsk lagstiftning ofta förekomme, att det

finansi ättsliga begreppet »bosatt» hade en vidsträcktare omfattning

än det i svenska skatteförfattningar gällande, och att såsom bosatta

inom en stat även räknades de, som där stadigvarande vistades (t. ex. un■der

långvarigt uppehåll å hotell) utan att där hava sitt egentliga bo och

hemvist. Och även i länder, där begreppet hade en mera inskränkt betydelse,

som närmare sammanfölle med dess innebörd enligt svensk- lag,

utsträcktes skattskyldigheten ofta genom uttryckliga bestämmelser till

sådana personer. För ernående av närmare överensstämmelse med beskattningsreglerna

i andra länder torde det sålunda vara lämpligt, att den

svenska arvsbeskattningen även komma att omfatta kvarlåtenskap, som

efterlämnades av personer, som vid dödsfallet stadigvarande vistades i

Sverige utan att vara här bosatta. Härigenom skulle även principiell

överensstämmelse vinnas med gällande lagstiftning örn beskattning avinkomst

och av förmögenhet (jfr 68 § kommunalskattelagen och 25 $

1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). Någon

stor praktisk betydelse torde antagligen denna utsträckning av skattskyldigheten

ej hava. Men det vore möjligt, att kvarlåtenskap, som eljest

faktiskt icke bleve belagd med skatt i någon stat, vid ett eller annat tillfälle

komme att därigenom underkastas beskattning. Att — i enlighet

med vad som stundom torde förekomma utomlands — utsträcka skattskyldigheten

till att även omfatta kvarlåtenskap efter personer, som vid

dödsfallet endast tillfälligtvis uppehölle sig i riket, vore enligt promemorian

att gå för långt och knappast tilltalande för svensk rättsåskådning.

Vidare uttalas i promemorian, att någon definition å begreppet »stadigvarande

vistelse» syntes ej behöva inlagas i arvsskatteförordningen. Att

Bihang till riksdagens protokoll 19$t. 1 sami. 1SÖ höft. (Nr ‘211.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

yttrande.

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

märka vore, att enligt svensk rättsuppfattning stadigvarande vistelse samtidigt

i flera stater ej torde kunna förekomma. Att i lagtexten angiva

viss minimitid för den stadigvarande vistelsen — t. ex. sex månader —

torde vara obehövligt och ägnat att försvåra de beskattande myndigheternas

arbete.

Vad i det föregående anförts beträffande det i 3 § 1 mom. a) arvsskatteförordningen

stadgade undantaget för utländsk fastighet vore tilllämpligt

jämväl beträffande sådan fastighet i utlandet, som efterlämnats

av utlänning, vilken varit bosatt eller stadigvarande vistats i riket.

Länsstyrelse^ i Malmöhus län har i sitt utlåtande anmärkt, att erfarenheten

vid tillämpning av författningarna rörande beskattning av

inkomst och förmögenhet visat, att begreppet »stadigvarande vistelse»

bort närmare definieras. Det syntes därför länsstyrelsen önskvärt, att

i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva förtydligande bestämmelser

i angivna avseende bleve intagna.

Skyldighet att erlägga arvsskatt för egendom, som efterlämnats av utlänning,

är för närvarande enligt 3 § 1 mom. a) arvsskatteförordningen

gjord beroende av att den avlidne varit eller bort vara här i riket mantalsskriven.

En regel av dylikt innehåll torde, såsom i promemorian

framhållits, saknas i utländsk lagstiftning. Till vinnande av närmare

överensstämmelse med motsvarande regler i främmande rätt synas de

svenska bestämmelserna örn skattskyldighet böra ändras därhän att avgörande

för skattskyldighetens omfattning blir det förhållande, att den

avlidne är här bosatt eller, utan att vara härstädes bosatt, här stadigvarande

vistas. Med hänsyn till förestående förhandlingar med främmande

makter till förekommande av dubbelbeskattning å förevarande område,

torde det vara önskvärt, att en ändring av vår rätts regler på denna

punkt kommer till stånd.

En ytterligare anledning att binda skyldigheten att erlägga arvsskatt

för egendom, som efterlämnats av utlänning, vid bosättning eller stadigvarande

vistelse härstädes är, att sistnämnda omständigheter jämväl bestämma

skattskyldighetens omfattning enligt 1928 års svenska lagstiftning

örn skatt för inkomst och förmögenhet.

I fråga örn skattskyldighet för fast egendom i utlandet, som efterlämnats

av svensk medborgare eller av utlänning, som varit här i riket bosatt,

synes ock önskvärt att övergiva den för närvarande gällande regeln,

att skattefrihet inträder för egendom i land, där arvsskatt icke uttages

för i Sverige belägen sådan egendom, och i stället låta skattskyldigheten

i dylika fall inträda oberoende av vad som härutinnan må gälla i det

land, där egendomen är belägen. Ur förhandlingssynpunkt lärer det vara

av intresse, att den nu förefintliga begränsningen av skattskyldigheten

enligt svensk rätt upphäves.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att begreppet »stadigvarande

vistelse» hort närmare definieras. Att så sker är dock efter min uppfattning

knappast erforderligt. Något mera än en exemplifiering, i viss

likhet med vad som skett i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,

till klargörande av begreppet »bosatt», lärer för övrigt knappast kunna

åstadkommas. Jag erinrar örn att i artikel 10 punkt 3 i avtalet den 25 april

1928 mellan Sverige och Tyska riket angående utjämnande av den in- och

den utländska beskattningen, särskilt till undvikande av dubbelbeskattning,

såvitt angår direkta skatter, följande beskrivning å ifrågavarande

begrepp gives: »Stadigvarande vistelse--—- har en person å den ort,

där han uppehåller sig under omständigheter, av vilka kan slutas till avsikt

att vistas där icke blott tillfälligtvis». Nämnda beskrivning överensstämmer

med den beskrivning å begreppet, som finnes intagen i tyska

skatteförfattningar. Att vistelsen icke får vara endast tillfällig, måste ock

anses framgå redan av själva uttrycket »stadigvarande» (jfr anvisningarna

till 53 och 66 §§ kommunalskattelagen).

Jag ansluter mig alltså i nu berörda punkter till vad i promemorian

föreslagits.

Vad sålunda av mig förordats föranleder vissa ändringar i 3 § 1 mom.

1) i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, varjämte vissa tillägg

böra, såsom första och fjärde styckena i ett nytt 3 morn., fogas till samma

paragraf. Att, på sätt i det vid promemorian fogade utkastet skett, införa

de mot nämnda tillägg svarande föreskrifterna i en ny a § efter 55 § i förordningen

synes ej nödigt eller lämpligt.

Enligt 3 § 1 mom. b) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva

utgår skatt på grund av arv eller testamente för här i riket nedlagd förmögenhet,

som efterlämnats av annan utlänning än sådan, som vid dödstillfället

varit eller bort vara i riket mantalsskriven. Med här i riket

nedlagd förmögenhet förstås enligt samma författningsrum fast egendom

i riket, egendom, som utgör beståndsdel av anläggnings- eller driftkapital

för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelär i sådant

företag. Däremot utgår ej arvsskatt för annan egendom, som på grund

av arv eller testamente tillfaller utlänning, varom nyss sagts.

I promemorian föreslås, att arvsskatt skall utgå för följande slag av

egendom, som efterlämnats av annan avliden utlänning än sådan, som

vid dödsfallet varit här i riket bosatt, nämligen

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan

egendom samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon

upplåtits att utgå av egendomen;

b) i riket befintlig, under a) här ovan icke nämnd lös egendom, som

är avsedd för stadigvarande bruk i härstädes bedriven förvärvsverksamhet

eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier,

råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, pa
-

Beskattning

av kvart åt enskap

efter utlänning,

som

icke varit

bosatt eller

stadigvarande

vistats i riket.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

tent- och förlagsrätter, så ock kapital, som finnes kontant tillgängligt

eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes

eller bestått av andra fordringar eller av aktier, banklotter eller

andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier; samt

c) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska ekonomiska

föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att

hänföra till under b) nämnd egendom.

I promemorian anföres, att någon inskränkning av den skattskyldighet,

som grundas å föreskriften i 3 § 1 mom. b) arvsskatteförordningen

ej torde böra ske. Frågan örn beskattning av aktier och likartade värdepapper

samt inkomst därav vore, så vitt angår skatt för inkomst och förmögenhet,

föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Ändrade bestämmelser

örn arvsbeskattning av dylika värdepapper torde därför icke nu böra

ifrågasättas. Av samma skäl torde frågan örn beskattning av s. k. participating

debentures ej i nu förevarande sammanhang böra uxjptagas till

prövning. Under erinran därom, att det i svensk skattelagstiftning intill

slutet av år 1928 använda begreppet »här i riket nedlagd förmögenhet» i

förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

blivit föremål för vissa ändringar, vilka likväl mestadels vore av formell

art eller gjorts i förtydligande syfte, framhålles ytterligare i promemorian,

att vad som anförts till förmån för dessa ändringar — därvid åberopas

förenämnda vid Kungl. Maj:ts proposition nr 102 till 1927 års riksdag

fogade P. M. angående åtgärder till undvikande av eiler lindring i internationell

dubbelbeskattning med mera sid. 56 — torde äga tillämpning jämväl

beträffande arvsbeskattningen. Följaktligen borde föreskrifter i ämnet av

i huvudsak motsvarande innehåll, som de i 12 § 2 mom. förordningen örn

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade, införas jämväl i författningen

örn arvsskatt.

Fråga vore emellertid, örn man skulle stanna vid genomförandet av sådana

ändringar eller örn man borde giva territorialitetsprincipen en vidsträcktare

tillämpning vid arvsbeskattningen än vid förmögenhetsbeskattningen.

Nära till hands läge att undersöka, i vad mån nyttjanderätt

till svensk fastighet eller rätt till ränta, avkomst eller annan sådan förmån,

som åt någon upplåtits att utgå av dylik egendom, skulle — i

överensstämmelse med vad som forekomme i vissa utländska stater —

under alla förhållanden underkastas arvsbeskattning i Sverige. Härom

anföres i promemorian:

»Från teoretisk synpunkt kan till stöd för en sådan beskattning anföras,

att, örn territorialitetsprincipen gäller beträffande svenska fastigheter, det

är följdriktigt, att staten — då fastighets värde på grund av nyttjanderätt

eller avkomsträtt undergår minskning och arvsskatt av fastigheten av sådan

anledning jämlikt 8 § arvsskatteförordningen utgår med lägre belopp

— i stället äger att med tillämpning av nämnda princip uttaga arvsskatt

för sådana fastigheten graverande rättigheter.

Vad särskilt nyttjanderätt angår, framhålles, att den i 12 § 2 mom.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majlis preposition Nr 211.

förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

givna definition å här i riket nedlagd förmögenhet — vilken,

enligt vad ovan sagts, hör finna motsvarande användning vid arvsbeskattningen

— omfattar tomträtt, vattenfallsrätt samt rättigheter till fastighet,

vilka utnyttjas i här i riket bedriven rörelse, såsom rätt till skogsavverkning

å annans mark, rätt till stenbrott o. d. Yad fideikommissrätt

angår, torde lagstiftaren hava avsett, att sådan rätt skulle ingå i begreppet

»här i riket nedlagd förmögenhet» i 3 § 1 mom. b) arvsskatteförordningen.

De nyttjanderätter, som därefter återstå, äro antagligen ej

från beskattningssynpunkt av större betydelse.

Vad angår rätt till avkomst, torde starka skäl tala för att rätt till

royalty, utgående av fast egendom i Sverige, under alla förhållanden här

underkastas arvsbeskattning. Sådan royalty, åtnjuten av i utlandet bosatt

person, beskattas i Sverige såsom inkomst, varemot rätt till royalty

ej ingår i här i riket nedlagd förmögenhet enligt 12 § 2 mom. förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda omständighet

torde dock ej utgöra tillräckligt skäl för att från arvsbeskattning undantaga

rätten till royalty. Andra rättigheter till avkomst eller likartade

förmåner av fast egendom torde i detta sammanhang vara av ringa eller

ingen betydelse.»

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att territorialitetsprincipens

utsträckande till nyttjande- och avkomsträtter samt likartade

förmåner av fast egendom syntes vara av betydelse för avslutande

av skattetraktater — i sådant avseende åberopas det förhållande, att i de

allmänna skattetraktater, som hittills avslutats, beskattningsrätten, såvitt

avsåge såväl fastighet med tillbehör som rättigheter av förut nämnd

beskaffenhet, reserverats för den stat, där fastigheten är belägen — uttalas

i promemorian, att ifrågavarande rättigheter under alla förhållanden

höra heskattas här i riket. Däremot anses en utvidgning av det Sverige

förbehållna beskattningsområdet till andra rättigheter av fast egendom

vara av så ringa intresse, att någon sådan utvidgning icke bör ifrågakomma.

I sammanhang härmed framhålles i promemorian, att det kan vara tvivelaktigt,

huruvida det ifrågavarande, territorialitetsprincipen underkastade

beskattningsområdet bör utsträckas även till nyttjanderätt till i

riket befintligt anläggnings- och driftkapital i rörelse eller till rätt till

royalty, härflytande av rörelse härstädes. Det syntes emellertid — anföres

det i promemorian —- som örn, åtminstone tills vidare, någon sådan

åtgärd icke borde äga rum. Härför talade, att samhörigheten mellan

dessa rättigheter och riket icke vore stark samt att berörda utvidgning

av beskattningsområdet ej torde hava stor betydelse.

Promemorian innehåller ytterligare en undersökning i vad mån territorialitetsprincipen

bör utsträckas jämväl till fordringar — särskilt till

sådana fordringar, för vilka svenska fastigheter utgöra säkerhet — samt

till i riket befintliga tillgångar, som ej förut omnämnts (kontanter, lös

egendom för personligt bruk, härstädes förvarade utländska värdepap
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

yttranden.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:is proposition Nr 211.

per o. s. v.). Som resultat av undersökningen angives, att någon sådan utvidgning

av skattskyldigheten icke synes böra äga rum.

länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig i viss mån tveksam i fråga

örn den utsträckning av territorialitetsprincipen, som det remitterade förslaget

innebär. Bestämmelserna syntes nämligen föranleda ökade möjligheter

till dubbelbeskattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att bestämmelserna örn beskattning

av kvarlåtenskap efter utlänning, som ej varit bosatt eller stadigvarande

vistats i riket, i förslaget fått en avfattning, som nära

överensstämde med motsvarande föreskrifter i förordningen örn statlig inkomst-ocb

förmögenhetsskatt. Avvikelse härifrån bade dock ansetts böra

göras, bland annat, i så måtto, att arvsbeskattning av dylik utlänning

utsträckts att omfatta nyttjanderätt till fastighet ävensom annan avkomst

av dylik egendom. Det syntes länsstyrelsen kunna ifrågasättas,

huruvida ett brytande av likformigheten härvidlag verkligen vore påkallat

med hänsyn till framtida traktater med främmande stater. I statsfinansiellt

avseende torde i varje fall en arvsbeskattning av dessa rättigheter

hava föga betydelse.

Överståthållarämbetet anser fog icke föreligga att från arvsbeskattning

utesluta rätt till royalty, härflytande av rörelse härstädes.

Skattskyldigheten för kvarlåtenskap, som efterlämnats av annan utlän

ning än sådan, som varit eller hort vara här i riket mantalsskriven, angives

nu i 3 § 1 mom. b) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva omfatta

»här i riket nedlagd förmögenhet». Med sådan förmögenhet skall

enligt samma författningsrum förstås dels fast egendom här i riket, dels

egendom, som utgör beståndsdel av anläggnings- eller driftkapital för

företag inom riket, dels ock aktier, lotter eller andra andelar i sådant

företag.

I 12 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den 28

september 1928 har emellertid på annat sätt angivits vad som i och för fastställande

av skattskyldighet för förmögenhet enligt nämnda förordning

skall förstås med »här i riket nedlagd förmögenhet». Enligt detta författningsrum

skall sålunda med sådan förmögenhet avses:

1) fastighet, frälseränta inbegripen, ävensom tomträtt och vattenfallsrätt,

såvitt dessa tillgångar finnas här i riket;

2) a) här i riket befintlig lös egendom, som är avsedd för stadigvarande

bruk i av skattskyldig härstädes bedriven förvärvsverksamhet

eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier,

råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patentoch

förlagsrätter, rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till

stenbrott och dylikt;

b) här i riket befintligt kapital, som finnes kontant tillgängligt eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes

eller bestått av andra fordringar eller av aktier, banklotter eller

andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier, i den mån samma

kapital är avsett för företag, som av skattskyldig härstädes bedrives,

och icke är att hänföra till i a) härovan nämnd egendom; samt

3) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska ekonomiska

föreningar, bolag eller rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under

2) härovan.

Då det synes önskvärt, att jämväl beträffande innebörden av begreppet

»här i riket nedlagd förmögenhet» överensstämmelse så vitt

möjligt åvägabringas mellan förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och förordningen om arvsskatt och skatt för gåva, torde

den i den förra förordningen förefintliga definitionen av nämnda

begrepp böra i tillämpliga delar komma till användning jämväl i den senare

förordningen. Av redaktionella skäl torde dock den modifikation

böra ske i det i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

brukade uttryckssättet, att orden »lös egendom, som är avsedd för stadigvarande

bruk i av skattskyldig härstädes bedriven förvärvsverksamhet

eller att däri omsättas eller förbrukas» utbytas mot orden »lös egendom,

som är att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes

bedriven förvärvsverksamhet». Någon skiljaktighet i sak torde icke på

grund av det sålunda ändrade uttryckssättet uppkomma.

Emellertid synas, såsom i promemorian närmare utvecklas, vissa skäl

tala för en utsträckt tillämpning av territorialitetsprincipen i fråga om

beskattning av kvarlåtenskap efter utlänning, som ej varit här i riket bosatt

eller här stadigvarande vistats, utöver vad som följer av reglerna

dels i gällande förordning örn arvsskatt och skatt för gåva dels ock i förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sålunda att

skattskyldighet här i riket enligt arvsskatteförordningen inträder jämväl

beträffande viss annan egendom än sådan, som i avseende å förmögenhetsskatt

är att hänföra till här i riket nedlagd förmögenhet. Sålunda torde

skattskyldigheten för här i riket belägen fast egendom, i motsats till

vad för närvarande är fallet, böra omfatta alla slag av nyttjanderätt till

sådan egendom — följaktligen ej såsom enligt förordningen örn statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt allenast tomträtt och vattenfallsrätt — samt

rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att utgå

ur egendomen. Det lärer icke kunna bestridas, att Sverige bör äga företrädesrätt

framför annan stat att beskatta dylika, av fast egendom i riket

utgående rättigheter. I do skattetraktater, som främmande stater

hittills avslutat, hava sådana rättigheter ock i allmänhet förbehållits

den stat, där fastigheten är belägen. Någon avsevärd ökning av antalet

fall, då dubbelbeskattning kan inträda, torde ej uppkomma av den sålunda

förordade utvidgningen av skattskyldigheten.

Vidare torde till här i riket beskattningsbar kvarlåtenskap böra — ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Beskattning

av Icvarlätenskap

efter

person, som

åtnjuter exterritorialrätt.

Departements
chefen.

Kungl. Martts proposition Nr 211.

över vad som följer av att dit skall hänföras vad enligt förordningen örn

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är att anse såsom »här i rike?

nedlagd förmögenhet» - räknas nyttjanderätt till sådan lös egendom,

som ingår i här i riket bedriven rörelse, samt rätt till sådan royalty och

periodiskt utgående avgift, som utgöres för nyttjande av dylik egendom..

Huruvida rätt till royalty, härflytande av här i riket bedriven rörelse,

bör bliva föremål för beskattning här i riket, kan vara föremål

för tvekan. I likhet med vad Överståthållarämbetet funnit, anser

dock även jag, att övervägande skäl tala för att så blir fallet. Följdriktigheten

synes fordra, att enahanda regel kommer att gälla beträffande

nyttjanderätt till anläggnings- och driftkapital, som användes i

här i riket bedriven rörelse.

Av mig sålunda förordade ändringar i och förtydliganden av vad för"

närvarande gäller torde böra införas i arvsskatteförordningen såsom 3 §*

1 mom. 2).

I promemorian anföres vidare, att till följd av den ifrågasatta ändringen

av 3 § 1 mom. a) arvsskatteförordningen, varigenom sambandet,

mellan mantalsskrivning och arvsbeskattning skulle upphöra, en sär

skild undantagsbestämmelse måste givas beträffande kvarlåtenskap efterpersoner,

som i Sverige åtnjöte exter ritor ialr ätt. En sådan bestämmelse''

hade hittills ej varit meddelad, då dessa personer i allmänhet ej skulle

i riket mantalsskrivas (jfr § 1 mom. 1 andra stycket förordningen örn mantalsskrivning).

Berörda undantagsstadgande borde avfattas i överensstämmelse

med de principer, som angåves i 70 § 1 mom. kommunalskattelagen

och 27 § 1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

De viktigaste sakliga ändringarna i förhållande till gällande

rätt, vilka bleve en följd av vad sålunda förordats, bestode däri, att

skattefriheten utsträcktes till kvarlåtenskap efter personer, tillhörande

utländska lönade konsulat i riket, samt att från arvsbeskattning undantoges

sådana svenska aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar,

vilka icke vöre att hänföra till kapital nedlagt i förvärvsverksamhet

här i riket.

Ingen av de hörda myndigheterna har framställt erinran mot förslaget i

denna del.

Då utlänning tillhörande främmande makts härvarande beskickning

för sig, sin familj och sin utländska betjäning är befriad från mantalsskrivning

här i riket, har därav ock hittills följt, att egendom, som här

i riket efterlämnats av sådan avliden person, varit fri från arvsskatt

för annan kvarlåtenskap än sådan, som utgjorts av här i riket nedlagd

förmögenhet. Att denna skattefrihet bibehålies, synes mig riktigt. Reglerna

om skattefrihet för denna grupp av utlänningar torde emellertid i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

arvsskatteförordningen böra erhålla samma omfattning, som givits åt

motsvarande bestämmelse örn skattefrihet i 1928 års förordning örn statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt; detta innebär, såsom i promemorian

framhållits, en mindre utvidgning såväl av den grupp av personer,

som av angiven grund kunna komma i åtnjutande av skattefrihet,

som ock av de förmögenhetsobjekt, som bliva föremål för frihet från

skatt. Nu berörda regler — vilka i utkastet upptagits såsom 2 mom. i

55 a § — torde böra införas i det nya 3 mom. av 3 § i förordningen örn

arvsskatt och skatt för gåva.

Skyldiga att erlägga gåvoskatt äro enligt 31 § förordningen örn arvsskatt

och skatt för gåva dels svensk medborgare för gåva av fast egendom

inom riket samt lös egendom (31 § a), dels utlänning, som är eller bör

vara här i riket mantalsskriven, för gåva av fast och lös egendom inom

riket (31 § b) dels ock, med vissa i 32 § i förordningen närmare angivna undantag,

menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag och

föreningar för ekonomisk verksamhet samt andra juridiska personer för

gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom (31 § c).

I promemorian föreslås, att skyldighet att erlägga skatt för gåva

skall, så framt ej annat stadgas, åligga dels svensk medborgare, utlänning,

som är här i riket bosatt, samt svenska menigheter, samfund, stiftelser,

verk och inrättningar, bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet

ävensom andra juridiska personer för gåva av fast och lös egendom inom

eller utom riket, dels ock annan utlänning än nyss sagts, så ock utländska

bolag ävensom andra här i riket icke hemmahörande juridiska personer

för gåva av sådan egendom, för vilken, därest den efterlämnats av annan

avliden utlänning, än sådan, som är här i riket bosatt, arvsskatt skolat

utgå.

I promemorian framhålles, att beträffande skattskyldighet för svensk

medborgare samt svensk juridisk person och annan sammanslutning, örn

vilken förmäles i 31 § c) nämnda förordning, intet annat torde vara att

anföra än att de skäl, som föranlett, att utländsk fastighet bleve föremål

för arvsskatt här i riket, då arvlåtaren vore svensk, jämväl kunde åberopas

till förmån för en motsvarande utsträckning, i förevarande fall

av området för gåvobeskattningen. Vidare erinras, att de skäl, som anförts

för upphävande av arvsskattens anknytning till arvlåtarens mantalsskrivning

samt för införandet av föreskrifter örn skattskyldighet beträffande

kvarlåtenskap efter utlänningar, som här i riket varit bosatta

eller stadigvarande vistats, torde äga motsvarande giltighet å gåvobeskattningens

område. För sådana utlänningar torde skyldighet att utgöra

gåvoskatt —- i överensstämmelse med vad som ansetts böra gälla beträffande

arvs- samt inkomst- och förmögenhetsbeskattningen — göras

Gåvoskatt

Beskattning

av gåva till

svensk medborgare,

svensk juridisk

person

eller annan

sammanslutning

samt till

utlänning,

som är bosatt

eller stadigvarande

vistas

i riket.

s. 26 Kontrollera mot PDF

yttrande.

Departements
chefen.

Beskattning

av gåva till

utlänning,

som icke är

bosatt eller

stadigvarande

vistas i riket,

så ock till utländskt

bolag

och annan här

i riket icke

hemmahörande

juridisk

person.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

lika omfattande som för sådana svenska medborgare, vilka vore bosatta

eller stadigvarande vistades i Sverige.

Överståthållarämbetet bär ansett det icke fullt lämpligt att i fråga örn

gävobeskattningen anknyta utlännings skattskyldighet till bosättning

inom riket i stället för till mantalsskrivning härstädes samt härom anfört:

Frågan, huruvida en person skulle anses här i riket bosatt eller icke,

hade vid inkomsttaxeringen visat sig rätt svår att avgöra. Vid denna

taxering komma spörsmålet dock åtminstone såsom regel under vederbörande

myndighets prövning utan någon åtgärd från den skattskyldiges

sida. Gävobeskattningen åter vore i hög grad beroende av att den

skattskyldige fullgjorde honom åvilande deklarationsskyldighet. Vid

denna vore det därför enbart den skattskyldige själv, som hade att verkställa

denna prövning, och man torde kunna utgå ifrån att denna åtminstone

i de fall, där någon tvekan kunde ifrågakomma, avgjordes till den

skattskyldiges förmån.

Till vad i promemorian i nu berörda avseende anförts har jag funnit mig

böra giva min anslutning. Att kontrollen ej alltid kan bli fullt effektiv

lärer vara en olägenhet, som städse i viss mån vidlåder här förevarande beskattningsform.

I detta samband må framhållas, att den omständigheten,

att utlänning, som erhåller gåva, ålägges pröva, huruvida han kan anses

vara bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, ej lärer vålla större betänkligheter

än att han, jämlikt gällande författningsföreskrifter, är underkastad

skyldighet att pröva, huruvida han bör vara här i riket mantalsskriven.

I promemorian upptages därefter till behandling frågan örn skattskyldighet

för gåva bör utvidgas till att avse även andra än svenska medborgare,

svenska juridiska personer och sammanslutningar samt utlänningar,

som äro bosatta i riket eller här stadigvarande vistas. Härom anföres, att

för närvarande ej förelåge skyldighet för utlänning, som icke vore eller borde

vara här i riket mantalsskriven, att här erlägga skatt för gåva. Detsamma

torde gälla utländskt bolag och annan här i riket icke hemmahörande

juridisk person. Någon särskild anledning därtill, att territorialitetsprincipen

— i olikhet med vad som gäller i arvsskattehänseende —

icke tillämpades beträffande gåvoskatt, hade ej uppgivits i förarbetena till

gällande författning i ämnet. De skäl, som talade för att vissa, i det föregående

angivna tillgångar under alla förhållanden bleve föremål för

arvsskatt i Sverige, torde emellertid även äga giltighet, såvitt gåvoskatten

beträffade, och detta desto mera, som berörda egendom i många fall

ej bleve föremål för gåvobeskattning utomlands.

Huru beskattningsområdets gräns i detta fall skulle dragas,

kunde, anföres det vidare i promemorian, bliva föremål för olika

meningar. Att fast egendom i riket — jämte nyttjanderätt och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

27

avkomsträtt därav — samt lös egendom i härstädes bedriven förvärvsverksamhet

borde beskattas i Sverige torde knappast bliva föremål

för tvekan. Däremot kunde det måhända förefalla egendomligt,

att gåva av svenska aktier eller likartade värdepapper till en utomlands

bosatt utlänning skulle bliva föremål för svensk gåvoskatt, under det

att sådan skattskyldighet ej förelåge, örn gåvan verkställts med penningar.

Men sambandet med arvsskatten borde här vara avgörande. Det

torde icke vara riktigt, att en gåva av svenska aktier till en sådan person,

given å dödsbädden, kunde bliva skattefri, under det att arv av

sådan egendom beskattades.

Vad särskilt gåva av fast egendom angår frambålles i promemorian,

att avhandling därom, då lagfart söktes, belädes med stämpel av 1 krona

för varje fulla 100 kronor av egendomens värde (8 § förordningen örn

stämpelavgiften). Tillika frambålles, att, då det ansåges skäligt, att sådan

skatt utginge vid sidan av den vanliga gåvoskatten, i de fall då

gåvotagaren vore svensk eller ock utlänning, domicilierad i riket, intet

torde vara att invända mot att även i andra fall såväl gåvostämpel som

egentlig gåvoskatt erlades, särskilt som sådan gåva i de allra flesta fall

ej bleve föremål för gåvoskatt utomlands.

Länsstyrelsen i Stockholms län ilar ställt sig i viss mån tveksam beträffande

territorialitetsprincipens utsträckning vid gåva med hänsyr

till den ökade möjlighet till dubbelbeskattning, som därav föranleddes,

övriga myndigheter, som hörts i ärendet, hava i sina yttranden — bortsett

från uttalanden angående viss svårighet att kontrollera bestämmelsernas

efterlevnad — icke särskilt vidrört detta spörsmål.

Den ifrågasatta utvidgningen av det svenska beskattningsområdet för

gåva synes mig följdriktig. Vad särskilt beskattningen av fastighet

belägen i Sverige beträffar, måste det anses såsom en lucka i gällande

lagstiftning, - att icke gåva av sådan egendom under alla förhållanden

träffas av skatt härstädes. Dubbelbeskattning av sådan gåva lärer mera

sällan äga rum. Den utvidgning av skattskyldigheten, vars lämplighet

möjligen skulle kunna ifrågasättas, gäller svenska aktier och likartade

värdepapper, men i överensstämmelse med vad som gäller i fråga örn

arvsskatt lärer dock beskattningsområdet böra bestämmas på sätt i promemorian

föreslagits.

I promemorian uttalas slutligen, att vad beträffande arvsskatt yttrats rörande

kvarlåtenskap efter personel-, som i Sverige åtnjöte exterritorialrätt,

torde för sådana personer äga motsvarande tillämpning, såvitt gåvoskatt

anginge. Såsom följd av införandet av föreskrifter örn skattskyldighet

för utlänning, som icke vore bosatt eller stadigvarande vistades här

i riket, bleve nämnda personer, örn ej undantag gjordes, i vissa fall skyldiga

att erlägga skatt för gåva bär i riket.

Yttranden.

Departements
chefen.

Beskattning

av gåva till

person, som

åtnjuter

exterritorialrätt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departemen tschefen.

lifter gift av

gåvoskatt.

Departements
chefen.

Kontroll över

de föreslagna

bestämmelsernas

efterlevnad.

28 Kungl. Majlis proposition Nr 211.

I det föregående har omnämnts, att — i syfte att bibehålla den för närvarande

i viss utsträckning gällando skattefriheten för utlänning tillhörande

främmande makts härvarande beskickning, hans familj och

hans utländska betjäning enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för

gåva — i det förslag, jag nu ämnar framlägga, intagits ett stadgande av

innehåll, att i fråga örn arvsskatt sådan person icke skall anses vara bosatt

eller stadigvarande vistas i riket. Icke heller i fråga örn gåva bör

naturligen den skattskyldighet, som enligt förslaget knutits till bosättning

eller stadigvarande vistelse härstädes, avse sådan utlänning. I likhet

med vad som sagts beträffande arvsskatt bör emellertid i förhållande

till gällande rätt en viss utvidgning äga rum av den grupp av personer,

som sålunda skulle komma i åtnjutande av skattefrihet. Härutinnan hänvisar

jag till vad jag i det föregående anfört. A andra sidan vill jag erinra,

att på sätt förut yttrats skattskyldighet för gåva nu lärer böra utsträckas

till att avse även vissa gåvor till sådana utlänningar, som icke äro bosatta

eller stadigvarande vistas i Sverige; tydligen bör sådan skattskyldighet

åligga jämväl person, som i riket åtnjuter exterritorialrätt. För vinnande

av överensstämmelse med motsvarande bestämmelser örn skattefrihet

i 1928 års förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

böra emellertid därvid svenska aktier, svenska banklotter och andelar i

svenska ekonomiska föreningar undantagas från beskattning.

Slutligen framhålles i promemorian, att som en konsekvens av de ututvidgningar

i fråga örn gåvobeskattningen, som sålunda förordats,

möjlighet borde öppnas för de skattskyldiga, att i överensstämmelse med

vad i 30 § gällande förordning föreskreves örn beskattning av arv, kunna

vid vissa fall av dubbel gåvoskatt av Konungen erhålla eftergift.

Att åt Kungl. Majit lämnas befogenhet att — i likhet med vad som

gäller beträffande arvsskatt —• medgiva eftergift av gåvoskatt, synes

mig skäligt. Jag ansluter mig alltså i denna del till det i promemorian

framlagda förslaget.

I anslutning till vad nu förordats i fråga örn de regler, som böra vinna

tillämpning beträffande beskattning av gåva, bör ändring vidtagas

i 31 § av arvsskatteförordningen. Vidare bör i 38 § intagas stadgande

örn att bestämmelserna i 3 § 3 mom. och 30 § skola i tillämpliga delar

gälla beträffande skatt för gåva.

Till utövande av kontroll över tillämpningen av de föreslagna stadgandenas

efterlevnad förordas i promemorian viss ändring i de i 39 § andra

stycket förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva meddelade bestämmelserna

angående vilken länsstyrelse, som är behörig emottaga deklaration

enligt nämnda författning. Föreskrifter vore i sådant hänseende där

givna dels beträffande deklaration, som avsåge »gåva eller testa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

monterad egendoms övergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens

dödsfall» — här behandlades likväl allenast fall, då den skattskyldige

vore bosatt i riket eller vore en juridisk person, vars styrelse hade

sitt säte härstädes — dels angående deklaration, som avsåge »arvlallen

eller testamenterad egendom i övrigt», därvid stadganden meddelades allenast

för de fall, då arvlåtaren varit bosatt i riket eller varit en utom riket

bosatt utlänning. Däremot saknades föreskrifter *för övriga fall; sålunda

angåves ej, till vilken länsstyrelse gåvodeklaration från en utomlands bosatt

svensk skulle avlämnas. I promemorian framhålles, att den föreslagna

utvidgningen av skattskyldigheten föranledde ytterligare fall, som ej

täcktes av de meddelade bestämmelserna; sålunda saknades stadganden

örn vilken länsstyrelse, som skulle emottaga gåvodeklaration från en utländsk

juridisk person. I sammanhang med vidtagandet av de föreslagna

ändringarna angående skattskyldigheten borde tillses, att någon myndighet

angåves, vilken skulle emottaga, granska och stämpelbelägga deklarationer

i de fall, som icke reglerades av gällande bestämmelser. Den

mest praktiska lösningen torde, enligt vad i promemorian anföres, vara

att därtill utse Överståthållarämbetet.

I förevarande författningsrum stadgades, bland annat, att deklaration,

som avsåge »arvfallen eller testamenterad egendom i övrigt» skulle,

därest egendomen utgjordes av här i riket nedlagd förmögenhet,

efterlämnad av utom riket bosatt utlänning, avlämnas till Konungens

befallningshavande i det län, där förmögenheten i dess

helhet eller till huvudsaklig del vore nedlagd. I promemorian

framhålles, att berörda föreskrift i många fall vore svårtillämplig,

och att olägenheten därav antagligen komme att framstå ännu tydligare,

därest skattskyldigheten utvidgades på sätt ifrågasattes. Det borde i

detta sammanhang erinras därom, att vid tiden för tillkomsten av gällande

förordning om arvsskatt och skatt för gåva en likartad föreskrift''

funnes beträffande förmögenhetsbeskattning i 23 § 3 mom. förordningen

den 28 oktober 1910 örn inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda

stadgande, som i tillämpningen vållat åtskilliga svårigheter, hade genom

22 § 1 mom. förordningen den 2S september 1928 örn statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt ersatts med den mera praktiska bestämmelsen, att den

skattskyldige i stället skulle i fall, varom vore fråga, taxeras i Stockholm.

I överensstämmelse därmed föresloges, att arvs- och gåvodeklarationer

i de fall, då desamma enligt gällande föreskrifter skulle avlämnas

till Konungense befallningshavande i det län, där förmögenheten i dess helhet

eller till huvudsaklig del vore nedlagd, i stället skulle ingivas till

Överståthållarämbetet. Slutligen uttalas i promemorian, att någon

nämnvärd ökning av överståthållarämbetets arbetsbörda säkerligen ej

komme att förorsakas av de nu ifrågasatta bestämmelserna.

Överståthållarämbetet understryker i sitt utlåtande behovet av den föreslagna

kompletteringen av förevarande paragraf.

Yttranden,

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Vissa av de i ärendet hörda myndigheterna hava däremot såsom redan

antytts givit uttryck åt tvivel rörande möjligheten att öva kontroll

över de föreslagna bestämmelsernas efterlevnad.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar sålunda, vidkommande beskattningen

av utomlands befintlig fast och lös egendom, att de förhållanden,

som grundade skattskyldighet, sällan torde komma till de svenska myndigheternas

kännedom; ''det hade inträffat, att dylik kännedom vunnits

först sedan skattefordringen hunnit preskriberas. Då emellertid fiskaliska

synpunkter icke legat till grund för den föreslagna utsträckningen

av beskattningen av utomlands befintlig egendom, torde de påvisade

olägenheterna icke höra hindra förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett det med fog kunna dragas i

tvivelsmål, huruvida vederbörande myndigheter verkligen ägde möjlighet

att utöva en effektiv kontroll i fråga örn gåva av lös egendom,

exempelvis aktier eller dylikt. Men även örn så skulle vara fallet, torde

det bliva synnerligen svårt för att icke säga ogörligt att hos i utlandet

bosatt tredskande gåvotagare tvångsvis uttaga gåvoskatt. Det förefölle

länsstyrelsen mindre tilltalande, att föreskrifter utfärdades, örn vilka

man på förhand kunde antaga, att de mången gång icke kunde bringas

till efterlevnad. Ett botemedel häremot vore, örn bestämmelser lämnades

av innebörd, att givaren i sådant fall subsidiärt skulle vara skattskyldig

för gåva.

Överståthållarämbetet har likaledes ansett, att för att skatt verkligen

skulle erhållas, då sådan enligt givna bestämmelser skulle utgå vid gåva

från här i riket bosatt person till utomlands bosatt, ansvarighet för

skattens gäldande i dessa fall kunde åläggas givaren, vilken ansvarighet

då torde böra förbindas med anmälningsskyldighet till vederbörande

länsstyrelse örn gåvan.

Jag har intet att erinra mot den föreslagna ändringen av 39 § förordningen

örn arvsskatt och skatt för gåva, enligt vilken arvs- och gåvodeklarationer

i le fall, där föreskrifter angående den myndighet, som skall

mottaga arvs- eller gåvodeklarationer, för närvarande saknas eller där

sådana deklarationer enligt gällande föreskrifter skola avlämnas till

Konungens befallningshavande i det län, där förmögenheten i dess helhet

eller till huvudsaklig del är nedlagd, i stället skola ingivas till Överståthållarämbetet.

Redan beträffande de nu gällande bestämmelserna angående beskattning

av gåva ävensom av kvarlåtenskap, som efterlämnas av utomlands

bosatta personer, torde kunna anmärkas, att anordningar saknas för

åstadkommande av ett effektivt övervakande av dessa bestämmelsers

efterlevnad, och vad sålunda sagts torde i viss mån äga tillämpning jämväl

å de här föreslagna stadgandena. Frågan örn sådana anordningar är

dock svårlöst och det torde icke vara möjligt att åstadkomma ett full
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ständigt kontrollsystem allenast så vitt angår den nu föreslagna utvidgningen

av beskattningsområdet. Vad särskilt angår gåva av fast egendom

här i riket, lära emellertid de befattningshavare, som i hovrätterna

verkställa den i förordningen angående stämpelavgiften och förordningen

örn arvsskatt och skatt för gåva föreskrivna granskningen av stämpelbeläggningen

av vässa handlingar vid underrätterna, kunna efterse,

att deklarationer avgivits angående gåvor av fast egendom, för vilken,

enligt vad i hovrätterna tillgängliga lagfartsprotokoll utvisa, lagfart

meddelats. Ett mera effektivt övervakande av efterlevnaden av bestämmelserna

örn skatt för gåvor av svenska aktier och dylika värdepapper

till personer, som icke äro bosatta eller stadigvarande vistas i riket,

skulle måhända ernås, därest — på sätt Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Malmöhus län ifrågasatt — svensk givare ålades skattskyldighet,

eventuellt förenad med anmälningsplikt. En sådan anordning

lärer dock, efter vad jag i det föregående antytt, ej kunna i detta sammanhang

vidtagas. Möjligen kan för övrigt avslutandet mellan Sverige

och främmande stater av traktater angående meddelande av ömsesidiga

upplysningar i beskattningsfrågor samt handräckning för uttagande

av utskylder komma att underlätta kontrollen av att nit ifrågavarande

bestämmelser iakttagas.

Beträffande frågan, huruvida åt de föreslagna bestämmelserna om Frågz om de

skattskyldigheten bör förlänas tillbakaverkande kraft, anföres i prome- sbestämmorian:

ruelsernas

»Antagandet av de föreslagna bestämmelserna angående skattskyldig- retroaktu ltethet

och därmed sammanhängande frågor torde icke föranleda till utfärdandet

av särskilda föreskrifter angående retroaktivitet (jfr övergångsstadgandet

till förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt

för gåva). Frånvaron av sådana föreskrifter lärer leda till att, såvitt

angår tillämpningen av 26 §, 33 § c) och 36 § förordningen örn arvsskatt

och skatt för gåva, hänsyn till gåvor, givna före ikraftträdandet av de

föreslagna bestämmelserna, icke kommer att tagas i vidare mån än hänsyn

till dem skall tagas enligt gällande stadganden.»

Länsstyrelse,n i Stockholms län erinrar i sitt utlåtande därom, att över- Yttrande,

gångsbestämmelserna till 1914 års förordning örn arvsskatt och skatt för

gåva blivit föremål för olika tolkningar och finner önskvärt, att särskild

bestämmelse meddelas därom, att de föreslagna ändringarna icke skola

hava återverkande kraft.

Skäl att förläna tillbakaverkande kraft åt de nu föreslagna bestämmel Departement*

chefen

serna synas mig ej föreligga. Någon uttrycklig föreskrift härom torde

dock icke Amra erforderlig.

Jag anhåller att härefter få till behandling upptaga

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

Bestämmelser

i försökringsavtalelagen.

Framställning

av advokatfiskalsämbetet

vid Svea

hovrätt.

2:o.

Frågan om beskattning av försäkringsbelopp, som tillfaller enligt lagen örn

försäkringsavtal insatt förmånstagare.

Enligt 102 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller i avseende

å livförsäkring — oavsett örn den är att beteckna som kapitalförsäkring

eller (jfr 118 §) som livränteförsäkring—att försäkringstagare,

som vill, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må insätta denne såsom

förmånstagare, samt att sådant förordnande må av försäkringstagaren

när som keist återkallas, så framt han ej gent emot förmånstagaren

förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, dock att effei;

försäkringstagarens död återkallelse ej må äga rum. Enligt 104 § första

stycket av samma lag skall, där förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp,

som utfaller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.

I samma lagrums andra stycke lämnas därefter viss bestämmelse

till skydd mot att ett återkalleligt insättande av förmånstagare

skall verka till kränkning av giftorätt, rätt till vederlag eller laglott,

varjämte i 116 § andra stycket försäkringstagarens borgenärers

anspråk i viss utsträckning tillgodosetts.

Vidare stadgas i 122 § av lagen, bland annat, att vad i 102 § ock 104 §

första stycket är för livförsäkring stadgat beträffande förmånstagare,

skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är örn olycksfalls- eller

sjukförsäkring.

I en den 23 september 1930 till finansdepartementet inkommen skri

velse bär t. f. advokat fiskalen vid Svea hovrätt E. Thomasson ansett

sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å ett av högsta domstolen

den 3 april 1930 meddelat utslag, enligt vilket — tydligen med hänsyn

till de av mig nyss återgivna bestämmelserna i försäkringslagen — vid

stämpelbeläggning av bouppteckning arvsskatt funnits icke böra beräknas

å belopp av livförsäkring, till vilken den avlidne insatt förmånstagare.

Efter att ha redogjort för nämnda rättsfall, som blivit refererat

i Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1930, sid. 114, har Thomasson vidare

anfört:

Mot att mindre livförsäkringsbelopp, avsedda att trygga de efterle

vandes försörjning, lämnades skattefria, torde erinran icke böra göras,

örn det ock kunde frågas, varför endast försäkring och icke alltid skälig

del av kvarlåtenskapen skulle lämnas fri från skatt. Men lagens bestämmelser

hade, utan att saken vid lagens tillkomst syntes hava varit

närmare berörd, fått en räckvidd, som ginge vida utöver synpunkten att

trygga försörjningen. En utväg hade anvisats att undgå arvsskatten,

och denna utväg hade även begagnats. Det torde till och med stundom från

försäkringshåll såsom argument för tagande av livförsäkringar framhållas,

att försäkringstagaren vid val av detta .besparingssätt bleve fri från

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 211. 33

skyldighet att betala arvsskatt. Med hänsyn till livförsäkringsrörelsens

allmänna utbredning vore det uppenbart, att synnerligen stora skattebelopp

undandroges kronan. Ämbetet bade ansett sig skyldigt att framhålla

saken och hemställde, att chefen för finansdepartementet ville taga i

övervägande, huruvida icke i arvsskatteförordningen tillägg borde göras,

angivande att skatt skulle utgå jämväl för livförsäkringar, till vilka

förmånstagare varit insatta.

Statskontoret, som anbefallts att yttra sig över advokatfiskalsämbetets

framställning, bar i ett den 20 november 1030 till finansdepartementet

avgivet utlåtande anfört:

Statskontoret ville först och främst påpeka, att, da tillvaron av livförsäkringen

icke beiiövde på något sätt angivas i bouppteckningen, de;,

icke torde vara möjligt att med någon större grad av säkerhet uttala sig

om den utsträckning, i vilken det påtalade förfaringssättet kommit till

användning, och de skattebelopp, som härigenom icke kommit att uttagas.

Att i åtskilliga fall statsverket på grund av den ifrågavarande bestämmelsen

gått miste örn skatt, torde dock få anses såsom visst. Emellertid

vore detta en omständighet, som icke kunde antagas vara förbisedd

vid bestämmelsens tillkomst. Den givna följden av att försäkringsbeloppet

ej skall upptagas bland tillgångarna vore, att arvsskatt för beloppet

ej utginge, och det vore uteslutet, att icke detta förhållande skulle

beaktats, så mycket mera som just skattefriheten vore ett effektivt medel

till befrämjande av användningen av ifrågavarande i och för sig såsom

önskvärt avsedda institut. Visserligen hade varken kommittén, som utarbetat

förslaget till lag örn försäkringsavtal, eller över förslaget horda

myndigheter, lagrådet eller departementschefen vidrört skattefrågan, men

detta torde kunna förklaras av att man ansett saken så självklar, att

något ordande därom icke erfordrades. Även örn användningen av institutet,

såsom av advokatfiskalsämbetet framhållits, blivit jämförelsevis

vidsträckt, torde häri icke ligga tillräckliga skäl till att nu införa skattskyldighet

för ifrågavarande livförsäkringsbelopp, d. v. s. att upphäva

den bestämmelse i försäkringsavtalslagen örn att de ej skola inräknas

i tillgångarna, vilken för befrämjande av visst ändamål tillkommit

så nyss som år 1927. Det torde nämligen icke kunna ifrågakomma

att, såsom t. f. advokat fiskalen syntes hava tänkt sig sakens ordnande, i

arvsskatteförordningen införa stadgande örn stämpelplikt för livförsäkringsbeloppet,

men låta i försäkringsavtalslagen kvarstå förberörda bestämmelse,

vilken i så fall skullo bliva skäligen meningslös. Statskontoret

ansåge alltså, att advokatfiskalsämbetets nu ifrågavarande framställning

icke norde föranleda någon åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit har jag låtit inom finansdepartementet

verkställa utredning i ämnet, varefter en promemoria utarbetats

och för yttrande överlämnats till vissa myndigheter och

enskilda sammanslutningar. 1 denna promemoria har till en början

upptagits följande redogörelse för de närmare omständigheterna i det

av t. f. advokatfiskalen Thomasson åberopade rättsfallet:

En person hade tagit försäkringar å sitt liv under villkor att försäkringssummorna

skulle tillfalla vissa hans barn. Stockholms rådhusrätt,

Bihang lill riksdagens prnlokoll 19.11. 1 snull. 1S~> hafi. (Nr 2/7.V 3

Statskontoret.

Inom finansdepartementet

utametad

promemoria.

Flugan om

skattskyldighet

föreligger

enligt gällande

rätt.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Majus proposition Nr 211.

•varest efter försäkringstagarens död bouppteckningen efter honom inregistrerades,

antecknade, att försäkringstagarens nämnda barn blivit

insatta såsom förmånstagare till försäkringsbeloppen och beläde boupp^

teckningen med stämpel utan hänsyn till dessa belopp. I ämbetsmemorial

till Svea hovrätt framställde advokatfiskalsämbetet vid hovrätten

anmärkning mot detta rådhusrättens förfaringssätt och anförde:

Förordnande örn förmånstagares insättande finge betraktas såsom gåva.

Därest försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta

förordnandet stå vid makt, vore gåvan därmed att anse såsom fullbordad,

varemot, för den händelse sådan förbindelse icke lämnats, gåvan vore

att anse såsom fullbordad först i och med dödsfallet. Då i förvarande

fall försäkringstagaren icke syntes hava gentemot sina barn förbundi'',

sig att låta förordnandena stå vid makt, hade alltså barnen i och nied

försäkringstagarens död bekommit gåvor, i värde uppgående till försäkringsbeloppen,

för vilka gåvor icke erlagts gåvoskatt. Vad varje barn

sålunda i gåva bekommit hade följaktligen vid beräknandet av skatten

till bouppteckningen bort sammanläggas med barnens arvslott. I överensstämmelse

med vad sålunda anförts yrkade advokatfiskalsämbetet, att

ytterligare skatt till bouppteckningen måtte utgå. Hovrätten fann rådhusrätten

hava vid stämpelbelägggningen rätteligen förfarit och lämnade

på grund härav den av advokatfiskalsämbetet i målet förda talan

utan bifall. Advokatfiskalsämbetet besvärade sig, men högsta domstolen

fann ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Högsta domstolens utslag

var enhälligt.

;>Man torde kunna utgå från att lagstiftaren icke vid utformandet av

normerna i försäkringsavtalslagen avsett att fatta ståndpunkt till frågan

örn beskattningen Titan lämnat denna att, där så kundo befinnas erforderligt,

lösas genom särskild lagstiftning. Emellertid torde väl 104 § första

stycket av lagen om försäkringsavtal lägga hinder i vägen för ett likställande

av ett förordnande örn förmånstagare med testamente. Det synes

därför icke vara riktigt att antaga skattskyldighet såsom för testamentslott

beträffande förmånstagare tillfallande belopp ens under de i 104 §

andra stycket och 116 § andra stycket av lagen angivna betingelserna

Dessa lagrum åsyfta uppenbarligen allenast att giva vederbörande möjlighet

att tillgodose sitt anspråk pä giftorätt, laglott m. m., men måste läsas i

sitt sammanhang, d. v. s. under huvudregeln att försäkringsbeloppet ej

skall ingå i kvarlåtenskapen. Vid beskattningen av lotterna i denna kunna

försäkringsbeloppen därför ej heller i dessa fall medräknas. I överensstämmelse

med den nu hävdade uppfattningen har Svea hovrätt * sedan

Stockholms rådhusrätt vid beräkning av arvsskatt i dödsboet efter er

person, som efterlämnat änka och bröstarvingar samt genom återkallelig!

förordnande insatt änkan som förmånstagare till en försäkring:

medräknat försäkringsbeloppet i kvarlåtenskapen — genom utslag den 29

november 1930 bifallit dödsbodelägarnas ansökning örn å ferb ekorn man de

1 Se Svensk Juristtidning, årg. !931, rällsfall sid. 15.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

av viss del av skatten, därvid liovrätten yttrat, att beloppet av försäkringen

på grund av stadgandet i 104 § första stycket försäkringsavtalslagen

ej skulle inräknas i kvarlåtenskapen samt att bestämmelsen i andra

stycket i samma paragraf ej föranledde därtill, att vid arvsskattens be

räknande hänsyn skulle tagas till försäkringsbeloppet.

Återstår således frågan örn insättande av förmånstagare är att ur beskattningssynpunkt

anse såsom gåva. Ett återkallelig! förordnande kan

naturligtvis ej vara att därmed likställa redan vid sin tillkomst, och detsamma

måste nog anses gälla beträffande ett oåterkalleligt sådant. Visserligen

kunde, därest ett oåterkalleligt förordnande örn förmånstagare

finge betraktas som gåva, ett värde på densamma erhållas, nämligen

försäkringens återköpsvärde vid tiden för förordnandet, men som detta

värde i de flesta fall är intet eller ringa, vore konstruktionen av gåva,

även örn därtill varje av försäkringstagaren verkställd premiebetalning

skulle anses såsom sådan, tämligen opraktisk. Därtill kommer, att ej ens

ett oåterkalleligt insättande av förmånstagare medför någon säkerhet för

att försäkringsbeloppet kommer att tillfalla denne. Försäkringen kan nämligen

förfalla, och örn, i det fall som avses i 106 § försäkringsavtalslagen,

förmånstagaren avlider före tiden för försäkringsbeloppets utfallande,

kommer detta ej att tillfalla hans arvingar utan är förordnandet i sådan

händelse utan verkan. Tveksammare kan man ställa sig till frågan,

huruvida icke gåva måste anses föreligga, i värde uppgående till försäkringsbeloppet,

så snart en förmånstagare — han må hava blivit därtill

insatt genom återkallelig! eller oåterkalleligt förordnande — verkligen

utfår försäkringsbeloppet. Bestämmelsen i 104 § lörsta stycket av försäkringsavtalslagen

lärer ej lägga hinder i vägen för en sådan tolkning,

ty gåva, som enligt arvsskatteförordningens 26 § skall sammanläggas med

arvslott, skall likväl ej upptagas som kvarlåtenskap efter den avlidne.».

—- Härefter säges i promemorian, att emellertid frågan finge anses hava

blivit löst genom Högsta domstolens av mig förut omförmälda utslag

den 3 april 1930.

I promemorian uttalas såsom slutsats av det anförda, att enligt gäl

lande lag skattskyldighet icke torde föreligga för förmånstagare, vare

sig han blivit därtill insatt genom återkallelig! eller oåterkalleligt förordnande.

Därefter upptages till undersökning frågan, huruvida den sålunda kon b''ra^an om

staterade skattefriheten är att ur det allmännas synpunkt anse såsom s^attf*r|he‘eB

tillfredsställande. Härom heter det:

»Den kommitté, som utarbetat förslaget till försäkringsavtalslagen,

har uttryckligen framhållit, att en av livlorsäkringsväsendets

viktigaste uppgifter är att på frivillighetens väg söka åstadkomma

ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen, samt anför

såsom ledmotiv för nu ifrågakomma stadganden i lagen, att örn nyss
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

nämnda samhällsgagnande uppgift skall kunna fyllas, det måste finnas

möjlighet för en försäkringstagare att träffa anstalter, varigenom han på

ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt skall kunna i

viss utsträckning tillförsäkra den, vars försörjning han vill trygga, frukterna

av sin sparsamhet. Det lärer få antagas, att statsmakterna genom

sanktionerande av de föreslagna bestämmelserna instämt i de av kommitterade

sålunda framförda synpunkterna. Men örn statsmakterna sålunda

i viss mån eftersatt dödsbodelägares och borgenärers intressen i syfte att

i möjligaste mån trygga ett så vitalt samhällsintresse som familjeförsörjningen,

måste man väl utgå från, att de äro villiga att i samma syfte

göra eftergifter även beträffande det egna anspråket på ifrågavarande

förmögenhetsförvärvs beskattning. Det synes alltså befogat, att det gynnande

av sparsamhet och den omsorg örn efterlevandes försörjning, som

den redan åvägabragta lagstiftningen i sina bestämmelser örn insättande

av förmånstagare innehåller, komme till uttryck jämväl i beskattningshänseende.

I anslutning till vad sålunda anförts kunde man, efter att hava fastslagit,

att skattefrihet i hithörande fall för närvarande är rådande, avstå

från all lagstiftning på ifrågavarande område. Men det kan ej bortses

från, att skattefriheten kan missbrukas, och att den i allt fall innebär

en avsevärd fara ur statsfinansiell synpunkt. Det förekommer helt

visst fall, där man allenast i syfte att arvingar skola undgå arvsskatt insätter

dem som förmånstagare till försäkringar å höga belopp och kan

ske till och med låter dryga premier mer eller mindre konsumera sina

tillgångar; de däremot svarande försäkringsbeloppen komma genom att

vara undandragna arvsskatt att bliva för arvingarna-förmånstagarna en

värdefullare tillgång än motsvarande tillgångar i form av kvarlåtenskap

i dödsboet skulle hava utgjort. Det behöver knappast påpekas, att en ul

veckling i här antydd riktning innebär fara för icke oväsentlig minskning

av tillförseln från en för staten betydelsefull inkomstkälla.»

Sedan i promemorian framhållits, att det syntes nödvändigt att söka

finna en sådan lösning av föreliggande beskattningsproblem, som toge

hänsyn till den konstaterade intressekonflikten mellan tillgodoseendet av

den enskildes försörjning och statens anspråk på skatt, samt att olika

synpunkter därvid kunde träda i förgrunden, anföres vidare:

Oliha princi- »Man kan begränsa sig till att söka förhindra, att de större försäkP|wak^tnLttgR

ringsbeloppen bliva skattefria utan hänsyn till mångfalden av de mindre,

ka» tänka». Man kan också söka att med skattefrihet gynna de försäkringar, som

bära kännemärke av att hava tillkommit i lojalt sparsamhetsintresse.

Slutligen kan man såsom huvudsynpunkt anlägga försörjningsbehovet

d. v. s. hänföra skattefriheten till förmånstagarens egna ekonomiska förhållanden.

För en lösning av frågan sålunda, att skattefrihet tillförsäkras de

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

37

mindre försäkringsbeloppen, talar i första band enkelbeten i anordningen,

särskilt lättbeten ej minst för försäkringstagaren att avgöra,

huruvida skattefrihet kommer att inträda. Och utan tvivel förebyggen

genom en lagstiftning efter denna linje faran för att mera betydande

skattebelopp undandragas staten. Mot samma lösning talar däremot dels

att den nödvändiggör bestämmandet av en mer eller mindre godtycklig

gräns för skattefrihet; dels att penningvärdets växlingar kunna förorsaka

snar och kanske ofta upprepad ändring av bestämmelserna, en be

tänklighet som dock icke just i detta fall bör tillerkännas större vikt, då

våra skattelagar i övrigt i flera fall räkna med bestämda belopp; dels

ock att hänsyn icke tages till huruvida försäkringen tillkommit såsom ett

uttryck för naturlig sparsamhet, ej heller till syftet med densamma.

Vidare uppställer sig den frågan, örn ett skattefritt grundbelopp skall

accepteras eller örn man bör indela försäkringsbeloppen i helt skattepliktiga

och skattefria. Visserligen talar analogi med gåvobeskattningeu

närmast för det senare alternativet; gåva, vars värde icke överstiger 3.009

kronor, är skattefri, medan den beskattningsbara gåvan beräknas till hela

sitt värde utan att ett skattefritt grundbelopp är medgivet. Särskilt om

den nya lagstiftningen kommer att, såsom torde vara lämpligt, taga formen

av ett tillägg till någon av paragraferna i 3 kap. arvsskatteförordnin

gen, kunde det synas naturligt att anknyta till i detta kapitel för närvarande

rådande princip, som f. ö. gäller även beträffande arvsskatten

Men andra skäl tala mot att ur skattesynpunkt göra en sådan indelning

av beloppen. Dels kan det vara en olägenhet, att försäkringar å vissa belopp,

nämligen sådana som ligga närmast över de skattefria, bliva mindre

tilltalande ur försäkringstagarens synpunkt och kanske helt och hållet

undvikas, därvid man helt visst har att räkna med ej blott matematiska

utan även psykologiska faktorer, dels kunna väl även de försäkringar,

som lyda å högre belopp, vara tillkomna genom sund sparsamhet och i

lovvärt försörjningsintresse, varför de icke böra helt lämnas utan den

uppmuntran, som skattelindring innebär. Det vill synas, som örn dessa

senare skäl vore av större betydelse än de, vilka tala emot viss skattefrihet

beträffande alla försäkringsbelopp, helst som skattefrihet för visst

grundbelopp knappast kan sägas innebära något storrö avbräck ur

statsfinansiell synpunkt.

I 116 § första stycket av försäkringsavtalslagen stadgas: Är försäkring

tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må riitt, som på grund

av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i mät för nå

gondcras gilld, utan så är att enligt avtalet premicbetalningen skall vara

fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år erlagts

premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet aide

premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats

på tio år från avtalets slutande.

Vidare stadgas i 123 § första stycket av samma lag: Fordran, som på

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring innestå!- kos försäkringsgivaren,

må ej för gäld i mät tagas.

Kommitterade anförde beträffande förstnämnda stadgande bland annat:

»En livförsäkring, för vilken hela premiebeloppet betalas på en gång eller

under mycket kort tid, kan innebära en med vissa andra former för kapitalplacering

jämförlig anordning. Tillräckliga skäl synas icke föreligga

att införa ett kraftigare skydd mot utmätning, örn ett kapital av

ägaren användes till att skaffa en sådan livförsäkring för honom själv

eller hans närmaste än örn det t. ex. insättes i en bank under villkor att

det insatta beloppet jämte upplupen ränta skall utbetalas när insättaren

uppnår en viss ålder eller, örn han dessförinnan avlider, till hans hustru

och barn. Livförsäkringens särställning framträder däremot tydligt i sådana

fall, då premiebetalningen är fördelad över en längre tidrymd. En

familjeförsörjare, som tager livförsäkring under villkor att premiebetalningen

skall fullgöras under en lång försäkringstid, kan, på ett sätt som

saknar motsvarighet inom andra områden, genom en jämförelsevis ringa

ekonomisk uppoffring omedelbart skapa en betryggande säkerhet för sin

familj, för den händelse att han skulle drabbas av en tidig död. Det är

ett viktigt samhällsintresse, att den enskilde efter förmåga sörjer för sina

efterlevande och sin egen ekonomiska framtid. Den, som icke från början

äger förmögenhet, måste i sådant syfte spara. Genom att från konsumtion

undantaga samt väl förvalta en del av sin inkomst, uppnår han sitt

försörjningssyfte endast under förutsättning att honom beskäres ett långt

liv. Dör han ung, förslår det lilla kapital, till vilket hans besparingar

då vuxit, icke långt. Använder han däremot en del av sina årliga inkomster

till förvärvande och vidmakthållande av en livförsäkring, blir sparandet

för dödsfall omedelbart fullt effektivt; även för en mycket måttlig

premie kan han åt sina efterlevande trygga ett avsevärt ekonomiskt

stöd. Denna form av sparsamhet bör därför anlitas av var och en, som,

utan egen förmögenhet, vid unga år stiftar familj, och det ankommer på

staten att uppmuntra till och främja sådan förtänksamhet.----- Så
framt

ej premieutgiften står i missförhållande till försäkringstagarens

inkomster och ekonomiska ställning i övrigt, bör staten i sitt eget intresse

genom sin lagstiftning erkänna en familjefaders rätt — för att icke säga

plikt — att -----underkasta sig denna utgift.---Då syftet med

utmätningsfriheten är att underlätta livförsäkringens användande såsom

medel för familjeförsörjningens ordnande, har den icke ansetts böra

gälla för andra försäkringar än sådana, som tagas å försäkringstagarens

eller hans makes liv.»

Syftet med den utmätningsfrihet, som beträffande olycksfalls- och sjukförsäkring

stadgats i 123 § försäkringsavtalslagen, är uppenbart.

Det torde, i överensstämmelse med vad i det föregående anförts, vara

naturligt, att när fråga är örn eftergivande av skatt, samma synpunkter

göra sig gällande, som kommit till beaktande vid bestämmande av den

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

utsträckning, i vilken borgenärernas rätt borde stä tillbaka. Det kan likväl

icke förnekas att, där den typ av försäkring, som privilegierats i 116

•och 123 §§, skulle bliva skattefri, man med fasthållande av synpunkten örn

Statens rätt till skatt å utfallande försäkringsbelopp måste utgå från

-att synnerligen betydande skatteinkomster skulle ga förlorade. Därest

försäkringarna lyda på verkligt höga belopp, kan val i allmänhet

-éj heller försörjningsintresset sägas motivera skattefrihet. Ä andra sidan

mäste man tillstå, att en begränsning av skattefriheten efter nu ifrågavarande

linie är ägnad att i avsevärd mån förhindra illojala strävanden

att förvandla skattepliktig egendom i boet till skattefria försäkringsbelopp.

Att göra frågan örn förmånstagarens skattskyldighet beroende av hans

■egen ekonomiska ställning vore naturligtvis logiskt riktigt ur den synpunkt,

som överhuvud motiverar, att skattefrihet för förmånstagare kan

ifrågasättas. Man skulle då emellertid i viss mån komma tillbaka till

nödvändigheten av att uppdraga en gräns för storleken av de försäkringsbelopp,

som överhuvud kunna tänkas undgå skatt. Beträffande beloppen

under denna gräns ställer sig saken emellertid ytterst komplicerad. Man

måste ju utreda frågan om förmånstagarens ekonomi. Tillgängliga deklarationer

från de närmast förflutna åren kunna i detta avseende icke

godtagas såsom värdemätare, och även örn tillfredsställande utredning

skulle kunna vinnas, måste ju saken ställa sig olika alltefter förmånstagaxens

egen försörjningsplikt. Under alla omständigheter skulle utredningen

för varje fall bliva ytterst tidsödande. Örn än således lagregler av

nu antydd art vore de teoretiskt sett mest önskvärda, lärer man av praktiska

skäl nödgas uppgiva tanken på frågans lösning efter denna linje.»

Härefter uttalas, att efter den granskning, som sålunda ägt rum av de

principer, som kunna tänkas bliva avgörande för lagstiftningen i ämnet,

<let med hänsyn till vad förut anförts synts lämpligt att stanna för en

lösning, som innefattar en kombination av de båda först angivna huvudlinjerna,

d. v. s. att skattefrihet bör ifrågakomma allenast beträffande

visst grundbelopp och inom vissa typer av försäkring. Till närmare utveckling

härav anföres:

»Man torde således böra inskränka skattefriheten för förmånstagare att

avse allenast de typer av försäkring, som i 116 § första stycket och 123 §

första stycket av försäkringsavtalslagen privilegierats såsom utmätningsfria.

Skattelindringen inom dessa grupper av försäkringar synes böra

anordnas så att vid beräkningen av skatten försäkringssumman minskas

med visst belopp. Det sålunda reducerade beloppet bör därefter beskattas

•enligt de normer, som gälla för skatt för gåva. Med hänsyn till skattefrihetens

begränsning till allenast ovannämnda grupper av försäkring

torde man utan att träda statens berättigade skatteanspråk för nära

Skattefrihet

förordas beträffande

visst

grandbelopp

inom viss»

typer ar försäkring.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

kunna bestämma det belopp, varmed värdet av förmånstagarens förvärv

vid skattens beräkning bör reduceras, till 15,000 kronor.

Om således ett försäkringsbelopp, som tillfaller ett försäkringstagarens

till förmånstagare insatta barn, uppgår till 50,000 kronor, skall ett belopp

av 35,000 kronor beskattas såsom gåva. Vidare blir — med hänsyn till

stadgandet (i 33 § c. arvsskatteförordningen) örn frihet från skatt för

gåva t. o. m. 3,000 kronors värde — varje försäkringsbelopp, som icke

överstiger 18,000 kronor, fritt från skatt. Systemet innebär således i viss

utsträckning ett gynnande av mindre försäkringar i förhållande till

större, i det ju varje försäkringssumma, som är högre lin 18,000 kronor,

beskattas till så stor del av sitt belopp, som överstiger 15,000 kronor.

— Att detta system, som omedelbart ansluter sig till lagstiftningen örn

skatt för gåva, därjämte medför betydande fördelar ur lagteknisk synpunkt

är tydligt.»

Vidare anföres, att lika med förmånstagare bör i beskattningshänseende

behandlas den, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen

erhåller visst belopp såsom ingående i laglott.

Beträffande behovet av föreskrifter till förekommande av missbruk av

den föreslagna skattefriheten anföres:

»Uppenbart är, att den möjligheten måste genom; lagstiftningen

förebyggas, att allenast genom uppdelning av det en förmånstagare tillämnade

beloppet på flera försäkringar vidsträcktare skattelindring ernås.

Det synes således lämpligt att stadga, att å värdet av vad som inom loppet

av två år (jfr 36 § arvsskatteiörordningen) på grund av skilda förordnanden

av samma person tillfaller förmånstagaren ej må avräknas mer

än sammanlagt 15,000 kronor.»

Skattefrihet

för tjänstepensioner.

Vidare anmärkes, att ifrågasättas kunde, huruvida icke skillnad borde

göras mellan fall, där förmånstagarens insättande är att anse såsom vederlag

och där det är av benefik natur. Härom yttras:

»Emellertid torde det vara uppenbart, att dylikt förordnande vanligen

är av det senare slaget. Och skulle stundom förmånen kompenseras av

motprestation (t. ex. premiernas erläggande, helt eller delvis, av förmånstagaren),

synes ej anledning föreligga att härför skapa särskilda regler,,

lika litet som sådana finnas för arvsskattens beräkning, där ett testamentarisk

förordnande tillkommit såsom vederlag. Ej heller vid försäkringsavtalslagens

tillkomst synes man ha räknat med dylika onerösa avtal. Sålunda

medför, i fall som avses i 106 § försäkringsavtalslagen, förmånstagarens

död före försäkringstagarens, att denne återfår rätten till försäkringen.

Endast för det fall, att livränteförsäkring tagits som form för pensionering,

lärer skattefrihet böra äga rum, därvid till undvikande av missbruk

samma fordringar synas böra uppställas som i 67 § utsökningslagea.

gälla för att sådan livränteförsäkring skall vara fri från utmätning.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

41

Beträffande tiden för skattskyldighetens inträde erinras i promemorian,

att i 34 § arvsskatteförordningen stadgas, att i fråga örn gåva skattskyldighet

inträder vid tiden för gåvans mottagande och att enligt 37 §

andra stycket egendom, som erhålles såsom gåva, skall upptagas till sitt

värde vid mottagandet. I anslutning härtill anföres:

»Uppenbarligen erfordras beträffande vad som tillfaller förmånstagare

ett uttryckligt angivande av vilken tidpunkt, som skall anses motsvara

tiden för gåvans mottagande. Det kan ifrågasättas, örn icke skattskyldighetens

inträde alltid borde hänföras till tiden för utbetalandet av försäkringsbeloppet.

Häremot resa sig dock betänkligheter av allvarlig art.

I de fall, där försäkringsbeloppet enligt avtalet skall uppdelas i särskilda

poster att utgå å vissa tider, vilken anordning är utmärkande för all livränteförsäkring

men även förkommer vid kapitalförsäkring, kan, därest

beskattning av det sammanlagda försäkringsbeloppet ej på en gång äger

rum, den föreslagna skattefriheten lätteligen missbrukas genom att försäkringssumman

uppdelas på belopp, ej överstigande 18,000 kronor, att utfalla

med två års mellanrum. Det kan vidare tänkas, att förmånstagaren

aldrig kommer att mottaga försäkringsbeloppet men ändock kan draga ekonomisk

fördel av sin rätt på grund av försäkringen. Han kan till exempel

efter försäkringstagarens död (jfr 109 och 122 §§ av försäkringsavtalslagen)

genom överlåtelse mot vederlag förfoga över sin rätt. Och örn försäkringen

är tagen å försäkringstagarens makes liv och maken överlever

försäkringstagaren, inträder förmånstagaren jämlikt 110 § försäkringsavtalslagen

i försäkringstagarens rätt; därigenom bör en ekonomisk tillgång,

nämligen försäkringens återköpsvärde, anses hava kommit förmånstagaren

till godo redan före försäkringsfallet. Det synes därför nödvändigt

att i möjligaste mån söka anordna skattskyldighetens inträde så, att

beskattning äger rum på en gång av värdet av hela det sammanlagda försäkringsbeloppet

och att denna beskattning sker så snart förmånstagarens

rätt enligt lagens huvudregler blivit definitiv. Försäkringstagarens död

är en tidpunkt, efter vilken enligt 102 § försäkringsavtalslagen återkallelse

av förordnandet ej kan ske. Har försäkringsfallet ej inträffat tidigare än

nyss sagts, tillföres ock förmånstagaren, enligt vad förut anförts, vid

denna tidpunkt ett ekonomiskt värde, även örn försäkringsbeloppet förfaller

till betalning först senare. För dylik händelse synes det sålunda

befogat att låta skattskyldigheten inträda med försäkringstagarens död.

Har däremot försäkringsfallet inträffat före försäkringstagarens död, synes

i de fall, där försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbundit

sig att låta förordnandet stå vid makt, skattskyldigheten böra inträda vid

tiden för försäkringsfallet. Har försäkringstagaren ej gjort sådan utfästelse,

som nyss sagts, ställer sig saken mera komplicerad. Innan förmånstagaren

lyft något belopp, är det ännu ovisst, örn ej förordnandet kommer

att av försäkringstagaren återkallas. Med hänsyn till stadgandet i

118 § andra stycket andra punkten av försäkringsavtalslagen, vilket stad
-

Tiileu för

skattskyldigh

etena inträde

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Beräkningen

:i\ värdet av

vad som tillfaller

förmånstagare.

Uppgiftssky!

dighet föiförsäkringsgivare.

^Vrandell i

fråga örn de

allmänna

principerna.

gande lärer få analogisk! tillämpas jämväl å kapitalförsäkring med i olika

poster utgående försäkringsbelopp, är, sedan förmånstagaren mottagit någon

del av försäkringsbeloppet, insättandet av förmånstagare, där ej annat

framgår av omständigheterna, att anse såsom oåterkalleligt och förmånstagaren

lärer då böra bliva skattskyldig för hela det sammanlagda försäkringsbeloppet.

Skattskyldighet i här angivna fall synes alltså böra

inträda första gången något belopp på grund av försäkringen till förmånstagaren

utbetalas och skattskyldigheten bör då omfatta hela försäkringsbeloppet.

Om åter försäkringstagaren avlider efter försäkringsfallet men

innan förmånstagaren erhållit något belopp, blir förmånstagarens rätt

härigenom definitiv och skattskyldighet bör omedelbart inträda.»

Beträffande det värde, som vid skattens beräkning skall åsättas vad som

tillfallit förmånstagaren, framhålles, att andra normer än de i arvsskatteförordningen

givna icke torde erfordras (jfr 6 och 38 §§), samt att detta

värde kan i visst, förut angivet fall bliva försäkringens återköpsvärde

(jfr Nytt Juridiskt Arkiv, årg. 1915, sid. 568). I detta sammanhang anföres

vidare:

»Vad som genom försäkringstagarens död eller inom två år därförut tillfaller

förmånstagare, som tillika är arvinge efter försäkringstagaren, skall

jämlikt 26 § nyssnämnda förordning vid arvsskattens beräkning sammanläggas

med förmånstagarens arvslott, därvid uppenbarligen, såvitt

sådant fall är för handen, att vid beräkning av gåvoskatt skattelindring

må äga rum, sådan jämväl skall tillämpas vid arvsskattens beräkningExempel:

Förmånstagaren har i denna sin egenskap uppburit 17,000 kronor

på grund av en utmätningsfri försäkring. Hans arvslott uppgår till

20,000 kronor. Då skall förstnämnda belopp minskas med 15,000 kronor

och arvsskatt beräknas å ett belopp av 22,000 kronor. Ändras exemplet i sfi

måtto, att försäkringsbeloppet utgjort 10,000 kronor, skall arvsskatt beräknas

å ett belopp av 20,000 kronor.»

Slutligen påpekas, att, därest skattskyldighet i förevarande avseende

blir införd, det synes oundgängligt att ålägga försäkringsgivare att tillhandahålla

vederbörande myndighet uppgift örn till förmånstagare utgående

försäkringsbelopp och örn de omständigheter, som äro erforderliga

för skattskyldighetens bedömande, men att man dock, för att ej göra denna

skyldighet alltiör betungande för försäkringsgivarna, synes kunna utan

större risk fritaga dem från uppgiftsskyldighet i de fall, där det avtalade

försäkringsbeloppet ej överstiger 3,000 kronor.

Över den promemoria, för vars innehåll jag nu redogjort — jämte ett

därvid fogat utkast till ändring av vissa paragrafer i förordningen örn

arvsskatt och skatt för gåva, vilket utkast torde såsom bilaga B få åtfölja

dagens protokoll — ha såsom jag i det föregående anfört vissa yttranden

inhämtats. Innan jag redogör för innehållet i dessa, ber jag få nämna,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

att redan på ett förberedande stadium yttranden i ämnet inhämtats från

svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd ävensom försäkringsinspektiorten.

Sålunda har med anledning av en inom departementet upprättad,

sammanfattande framställning — av i huvudsak enahanda innehåll

som den slutliga promemorian — sakkunnigenämnden anfört följande:
»Nämnden,

som vill hänvisa till att statskontoret ansett sig kunna tillstyrka

bibehållande av skattefrihet, har dock icke kunnat undgå att taga

ett visst intryck av de skäl, som i promemorian anföras för införande av

skattskyldighet på ifrågavarande område. Härvid torde statsmyndigheterna

dock göra rätt i att beakta de hänsyn till all försäkrings och särskilt

livförsäkringens stora sociala betydelse, vilket som bekant givit försäkringen

en särställning både i rättsligt avseende och i fråga örn beskatt-''

ning. Den ifrågasatta beskattningen bör sålunda inrättas på sådant sätt,

att de befarade missbruken förhindras, utan att det för stat och kommun

gagneliga försäkringsväsendet ogynnsamt påverkas. Nämnden har med

tillfredsställelse funnit, att i den remitterade promemorian hänsyn tagits

till försäkringsväsendets samhällsnyttiga karaktär.

Därest skattefrihet för utfallande liv- och olyeksfallsförsäkringsbelopp i

fortsättningen icke anses böra ifrågakomma, vill nämnden i princip tillstyrka

det förslag till lösning av det föreliggande beskattningsproblemet,

som skisserats i den remitterade promemorian och som innebär, att skatt

såsom för gåva principiellt utgår för livförsäkringsbelopp, som tillfaller

förmånstagare, insatt enligt försäkringstagarens förordnande, att emellertid

för flertalet försäkringar vid skattens beräkning försäkringssumman

minskas med visst belopp, varefter den återstående delen av försäkringssumman

beskattas.

Jämte de skäl, som i promemorian åberopats med avseende å den föreslagna

lösningen, torde enligt nämndens mening kunna framhållas ännu en

synpunkt härutinnan, vilken innebär en jämförelse mellan liv- och olycksfallsförsäkringen

å ena samt å andra sidan s. k. skadeförsäkring, såsom

brand- och sjöförsäkring.

All försäkring avser i första hand att giva den, som har ekonomiskt intresse

av att viss händelse (försäkringsfallet) icke inträffar, ersättning för

den skada, som för honom uppkommer, örn försäkringsfallet inträffar. Vid

skadeförsäkring, där det handlar om materiell skada, kan denna exakt uppskattas.

Däremot är storleken av den förlust, som uppstår på grund av en

persons frånfälle, svår eller rent av omöjlig att exakt fastställa. Det ekonomiska

värde, som en försörjares liv eller arbetskraft representerar för

dem, som äro därav beroende, Iean icke ens tillnärmelsevis preciseras. Värdet

fluktuerar för övrigt med ändring av de förhållanden, som för detsamma

äro avgörande (faderns, respektive barnets ålder, förmögenhetsställning

etc.). Därför utbetalas vid liv- och olycksfallsförsäkring utan särskild

prövning av beloppets förhållande till den i penningar uppskattningsbara

förlusten det belopp, som av försäkringssökanden vid försäkringens

tagande ansetts som lämplig försäkringssumma.

Förutsatt att icke i det särskilda fallet liv- eller olycksfallsförsäkringsbeloppet

uppenbarligen överskrider deri förlust, som för den ersättningsberättigade

uppkommit på grund av dödsfallet, föreligger ur nu ifrågavarande

synpunkt knappast någon principiell skillnad mellan skadeförsäkringen

å ena sidan och liv oell olycksfallsförsäkringen å den andra.

Svenska för

säkringsföreningens

sakkunnigenämnd
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majda proposition Nr 211.

Uet synes nämnden under sådana förhållanden naturligt, att de synpunkter,

som kunna åberopas till stöd för den skattefrihet, som i regel gäller i

fråga om utfallande skadeförsäkringsbelopp, även till en viss grad böra få

göra sig gällande vid bedömande av frågan, huruvida och i så fall till

vilket belopp en försäkringsersättning, som utgår för förlorad försörjning

eller annan därmed jämförlig förlust, bör undgå beskattning.

I fråga örn storleken av den del av försäkringsbeloppet, som på grund av

nyss anförda synpunkter bör få avdragas såsom skattefri, är det naturligen

icke möjligt att komma längre än till bestämmandet av ett belopp, som för

det stora flertalet fall kan i grov uppskattning anses någorlunda motsvara

den genom dödsfall av försörjare lidna skadan för de till sin försörjning

av den avlidne beroende. Svårigheten att härvidlag faststiilla ett belopp

beror delvis på att kostnaden för en nödtorftig bärgning är så väsentligt

olika på olika orter av vårt land. Ett belopp, som i en avlägsen bygd

kan synas tillräckligt såsom ekonomisk ersättning åt en änka med anledning

av hennes makes död, är otillräckligt, när det är fråga örn Stockholm

eller annan dyrort. Nämnden erinrar i detta sammanhang örn, att vid inkomstbeskattningen

göras vissa skattefria avdrag, avpassade efter levnadskostnaderna

inom särskilda ortsgrupper, och att inom ortsgrupp V

sådant avdrag kan ske intill 1,500 kronor för ensamstående person. Ifrågavarande

avdrag äro ju avsedda att motsvara existensminimum, men det

torde vara allmänt erkänt, att man av statsfinansiella skäl vid bestämmande

av dessa avdrag aldrig ansett sig kunna gå så högt upp som till existensminimum

å respektive ort. Nämnden anser, att tungt vägande skäl

tala för att vid bestämmandet av det skattefria beloppet vid gåvoskatt å

liv- och olycksfallsförsäkringsbelopp man hellre må fastställa ett belopp,

som möjligen i vissa fall något överstiger det nödvändiga, än bestämma,

ett belopp som för den å dyrorter levande befolkningen är otillräckligt.

För en sådan ståndpunkt kunna även — och i främsta rummet — åberopas

de anförda sociala hänsynen. Det måste beaktas, att försäkringsverksamheten

och särskilt liv- och olycksfallsförsäkringen icke endast eller

främst är en affärsverksamhet. Den kanske viktigaste av alla sociala frågor,

nämligen, familjeforsörjningens ordnande vid familjefaderns bortgång,

erhåller till stor del sin lyckliga lösning tack vare liv- och olycksfallsförsäkringen.

Utan tvivel har detta förhållande en stor betydelse

bland annat med avseende å kostnaden för den allmänna fattigvården.

Vad livförsäkringen angår intager, såsom försäkringslagstiftningskommittén

närmare utvecklat i sitt i promemorian citerade utlåtande, denna försäkringsgren

en särställning vid familjeforsörjningens ordnande. Kommittén

förklarar, att den vid utarbetandet av sitt förslag örn utmätningsfrihet

tagit sikte ’på de förhållanden, som medföra, att detta sätt för tillgodoseendet

av egen eller andras försörjning bör vara förtjänt att gynnas

framför andra åtgärder, som vidtagas i samma syfte’.

Vid övervägande av frågan örn storleken av det skattefria beloppet må

även uppmärksammas det undantag från skattefriheten, som enligt promemorian

bör göras för försäkringar, vilka jämlikt 116 § i lagen om försäkringsavtal

icke äro utmätningsfria. Då dessa försäkringar ur social

synpunkt äro av mindre betydelse, anser sig nämnden visserligen icke böra

avstyrka förslaget örn detta undantag, men nämnden håller före, att statens

förmån av att kunna beskatta dessa försäkringar borde vara ett ökat skäl

för medgivande, att det skattefria beloppet för de socialt mera betydelse
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martis proposition Nr 211. 45

fulla försäkringarna bestämmes något högre än vad som kanske eljest blivit

fallet.

Under åberopande av det sålunda anförda vill nämnden såsom sin mening

uttala, att, därest den ifrågasatta skatteplikten anses erforderlig, det i

promemorian upptagna skattefria beloppet av femtontusen kronor är för

knappt tilltaget. Det skattefria beloppet torde enligt nämndens åsikt icke

böra fastställas lägre än till tjugufemtusen kronor, varå avkastningen

avsevärt understiger det belopp, som vid inkomstskatt får å dyrort avdragas

såsom skattefritt.

Beträffande den i promemorian diskuterade frågan, huruvida skattefrihet

bör avse ett för alla utmätningsfria försäkringar gällande skattefritt

belopp eller huruvida skattefrihet borde gälla sådana försäkringar

allenast, där de understiga visst belopp, vill nämnden särskilt framhålla,

att det i promemorian valda förstnämnda alternativet är det enda, som kan

anses grundat på principiella skäl. Ovan påpekade analogi med skadeförsäkringen

leder uppenbart till förstnämnda ståndpunkt. Men denna stödes

härjämte av hänsynen till principiell likställdhet i fråga örn grunderna för

ett annat område av skattelagstiftningen, på vilket försäkringen av sociala

skäl erhållit en särställning. Vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

medgives nämligen rätt att intill ett belopp av 200 kronor göra

avdrag för premier för bland annat kapital- och olycksfallsförsäkring.

Avdraget medgives även i de fall, då premieutgiften överstiger 200 kronor,

och detta ehuru avdraget i sin helhet ansetts såsom principiellt oriktigt.

Man har med andra ord låtit de sociala hänsynen vinna över de

skattetekniska. Det andra alternativet skulle också medföra en ur social

synpunkt säkerligen icke önskvärd tendens, nämligen att icke taga försäkring

till högre belopp än det skattefria eller att nedsätta gällande försäkring

till detta belopp.

Beträffande den skyldighet, som enligt promemorian bör åläggas försäkringsgivare

att tillhandahålla vederbörande myndighet uppgift örn

de till förmåntagare utbetalade försäkringsbelopp och om de omständigheter,

som äro erforderliga för skattskyldighetens bedömande, vill nämnden

hemställa, att denna skyldighet måtte inskränkas att avse allenast

belopp överstigande visst minimibelopp, exempelvis 3,000 kronor. Att

ålägga försäkringsbolagen uppgiftsplikt även beträffande små försäkringsbelopp

skulle åsamka dem ett onödigt besvär. Det synes nämligen

föga sannolikt, att en försäkringstagare beviljats försäkringar å belopp

örn högst 3,000 kronor hos så många försäkringsbolag, att de sammanlagt

överstiga det skattefria beloppet.

Ehuru nämnden sålunda icke velat avstyrka det i promemorian skisserade

förslaget, önskar nämnden emellertid till slut uttala sitt beklagande

över att ifrågavarande skatteproblem icke löstes i samband med

antagandet av lagen örn försäkringsavtal. Nu ha många lojala medborgare

vid tagandet av sina livförsäkringar utgått från, att staten velat

gynna den samhällsgagnande försäkringsverksamheten genom att medvetet

låta till förmånstagare utfallande försäkringsbelopp undgå arvs- och

gåvoskatt. Man har trott, att statsmakterna ansett den ur samhällets

synpunkt gagnande anda av självansvar, ett utbrett livförsäkringsväsende

framkallar, väga tyngre än de belopp, som genom ett sådant medgi

vande skulle hava undandragits staten. Nämnden, som utgår från att

skattefrihet för närvarande gäller beträffande de nu till beskattning föreslagna

försäkringsbeloppen, anser det vara synnerligen önskvärt, att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

FörsäVrings
msjwktionen.

Svea hovrätt.

ilen ifrågasatta lagbestämmelsen kompletteras med ett övergångsstadgande

av innehåll, att beskattning icke ifrågakomma med avseende å belopp

utfallande till förmånstagare, som insatts genom förordnande före

den 1 januari det år lagen träder i kraft.»

För säkring sinspektionen, till vilken likaledes ifrågakomma sammanfattande

framställning överlämnats ogh som jämväl fått del av sakkunnigenämndens

yttrande, förklarade sig sakna anledning att utöver vad sakkunnigenämnden

anfört göra något uttalande i saken.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de över den slutliga promemorian

med därtill hörande utkast till författningstext avgivna yttrandena.

I avseende härå vill jag framhålla, att vid remisserna i ämnet jämväl

varit fogade nyss omförmälda yttranden av försäkringsinspektionen

och sakkunnigenämnden. De yttranden, varom nu är fråga, lia avgivits

av rikets hovrätter, statskontoret, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom försäkringsinspektionen

och förenämnda sakkunnigenämnd, varjämte styrelsen

för Svenska personalpensionskassan samt Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten

i Stockholm inkommit med yttranden.

Beträffande de allmänna principer, efter vilka ifrågavarande beskattning

bör komma till stånd, hava Svea hovrätt, Göta hovrätt och Överståthållarämbetet

anfört från de i promemorian angivna riktlinjerna i viss

mån avvikande åsikt.

Svea hovrätt framhåller, att det remitterade förslaget för det fall, att

vid försäkring förmånstagare ej varit insatt, icke åsyftar någon ändring

i nu gällande bestämmelser, av vilka blir en följd, att ett vid försäkrings.- tagarens dödsfall utfallande försäkringsbelopp i allmänhet kommer att,

såsom ingående i hans hvari åtenskap, beläggas med arvsskatt, utan rätt

för arvinge eller testamentstagare att från beskattning avdraga viss

del av det beskattade beloppet. Hovrätten fortsätter därefter:

»Det kan ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning till en dylik åt-,

skillnad är för handen. Örn en försäkringstagare underlåter att taga

i anspråk den i försäkringsavtalslagen anvisade utvägen att insätta förmånstagare,

torde orsaken härtill esomoftast vara att söka däri att de

personer, som enligt hans tanke skola komma i åtnjutande av försäkringsbeloppet,

just äro hans presumtiva dödsbodelägare. Sålunda torde

för en familjefader, som tagit livförsäkring allenast i syfte att trygga

maka och barn, dessas utnämnande till förmånstagare vanligen komma

att te sig som en tom och onödig formalitet; och även örn just med hänsyn

till beskattningen ett uttryckligt förklarande i ämnet mången gång skulle

komma till stånd på försäkringsgivarens föranledande, kan det knappast

förväntas att i fråga örn den stora mängden av äldre livförsäkringar,

vilka ju, även de, äro underkastade försäkringsavtalslagens bestämmelser,

de försäkringstagare, som befinna sig i här antydda'' läge, skola undantagslöst

eller till övervägande del finna sig manade att företaga det för

dem tämligen främmande handgrepp, varom bär är fråga. Det förefaller

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

under sådana förhållanden mindre billigt att i avseende å beskattning;

av försäkringsbelopp göra den i förslaget innefattade åtskillnaden mellan

sådana stärbhusdelägare, som intaga ställningen som förmånstagare»

och sådana som omedelbart på grund av arvsrätt eller testamente äga

uppbära utfallande försäkringsbelopp. Lämpligare synes vara att

låta den föreslagna regeln, att försäkringsbelopp skall allenast till den

del det överskjuter ett visst minimum beskattas och då beskattas såsom,

gåva, vinna tillämpning endast när det gäller vissa försäkringstagaren

närstående personer men i fråga örn dessa tillämpa regeln oavsett huruvida

de blivit utnämnda till förmånstagare eller icke. Måhända kunde

i så fall den i skattehänseende privilegierade gruppen avgränsas så, att

till densamma komme att hänföras personer, som till försäkringstagaren

stöde i ett förhållande av den art, att gent emot dem kunde för honom

ifrågakomma legal underhållsplikt, varemot alla utanför denna gräns befintliga

personer, som på grund av vare sig skyldskap eller testamente

eller ock ställning såsom förmånstagare vore berättigade till utfallande

försäkringsbelopp, skulle i beskattningshänseende behandlas såsom arvingar

eller anses likställda med testamentstagare. )

Göta hovrätt ifrågasätter — med enahanda utgångspunkt som Svea hov- ,;ota ll0VCä*L

rätt —- lämpligheten av att undantaga försäkringar från skatteplikt i så

stor utsträckning, som i förslaget skett, samt anför härom:

»Hovrätten vill framhålla, att dödsbodelägare, som av den avlidne blivit

insatt såsom förmånstagare till försäkringsbelopp, härigenom alltjämt

kommer i en avsevärt fördelaktigare ställning än som utan dylikt

förordnande skulle tillkomma honom och detta alldeles oavsett huruvida

en dylik fördelaktigare ställning kan anses betingad av sociala hänsyn.

Det torde i detta sammanhang böra erinras därom, att försäkringsbelopp,

som på grund av vanlig livförsäkring, ställd till rättsinnehavaren, utfaller

vid försäkringstagarens död, inräknas i boets tillgångar och således

icke till någon del blir skattefritt, även örn försäkringen — såsom väl

i allmänhet skett — tagits just för att trygga efterlevande närstående

(maka och barn) i händelse av dödsfall och kanske lyder å väsentligt

lägre belopp än 15,000 kronor. Hovrätten vill även erinra därom att

skatt å arvslott i dödsbo börjar redan vid sa lågt belopp som 1,000 kronor

för efterlevande make, barn och deras avkomlingar samt vid 200 kronor

för andra dödsbodelägare ävensom att skatt för gåva inträder redan då

värdet å gåvan överstiger 0,000 kronor. Förslaget synes därför giva förmånstagare

till försäkringsbelopp en i förhållande till övriga rättsinnehavare

efter avliden person alltför gynnad ställning. I stället för det i

förslaget upptagna systemet, varigenom ej blott livränteförsä kr ingar utan

även kapitalförsäkringar till ett värde av 15,000 kronor lämnas skatte

fria, förefaller det, med utgångspunkt från de av försäkringslagstiftningskommittén

framhållna synpunkterna, naturligare, om från beskattning

undantoges — förutom rena pensionsförsäkringar — endast sådana försäkringar,

som till både art och syfte kunna jämställas med dessa. Från

skatteplikt borde således närmast undantagas försäkringar till förmån

för efterlevande make, barn eller dess nykomling och avseende livränta eller

annan jämförlig rätt. Givetvis finge även i dylikt fall sättas en viss

maximigräns för skattefrihet, beräknad efter kapitalvärdet ä rättigheten.

Om skattefriheten begränsades till nu angivna försäkringar torde — åtminstone

för det fall att vederbörande förmånstagare icke eljest är berat

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

tigad till pension — avgörande betänklighet icke behöva resas mot att

gränsen för skattefrihet sättes väsentligt högre än för gåva.»

Hovrätten anser vidare, att även om det i förslaget upptagna systemet

bibehålies, det synes kunna ifrågasättas, om ej skattefriheten bör begränsas

till vissa närmare anhöriga till försäkringstagaren.

En ledamot av hovrätten är i fråga örn avfattningen av hovrättens utlåtande

i denna del av skiljaktig mening samt anför:

»Enligt min mening tala de grunder, som föranlett lagstiftaren att

låta försäkringstagarens stärbhusdelägare och borgenärer i allmänhet stå

tillbaka för en av försäkringstagaren insatt förmånstagare, jämväl för

att staten alltjämt bör i viss utsträckning lämna av förmånstagare uppburna

försäkringsbelopp skattefria.

Skattefrihet synes sålunda böra för visst försäkringsbelopp åtnjutas

av förmånstagare, gent emot vilken försäkringstagaren enligt lag är underhållspliktig.

Framför allt måste detta gälla, örn förmånstagaren är

försäkringstagarens maka eller till underhåll berättigade barn. En avliden

befattningshavares änka och barn, som äga rätt till pension efter

den avlidne, behöva icke betala arvsskatt eiler skatt för gåva för det kapitalvärde,

som deras pension kan anses äga vid dödsfallet. Böra då

icke jämväl änka och barn, som icke ha rätt till pension efter den avlidne

familjefadern men av denne blivit insatta såsom formånstagare till

försäkringsbelopp, njuta befrielse från arvsskatt och skatt för gåva för

försäkringsbeloppen, i den mån dessa motsvara kapitalvärdet av skälig

eller åtminstone nödtorftig pension?

Måhända kunna ovan berörda grunder åberopas såsom skäl för att skattefrihet

för visst försäkringsbelopp bör åtnjutas jämväl i, bland andra, följande

fall, nämligen dels att försäkringstagaren vid sin död icke var

underhållspliktig gent emot förmånstagaren men, örn försäkringstagaren

fått leva, framdeles kunnat bliva detta, och dels att förmånstagaren enligt

lag är berättigad till underhåll av försäkringstagarens make. (Jfr 16 §

i lagen örn barn i äktenskap, 13 § i lagen örn adoption och 6 § i lagen

örn barn utom äktenskap.)

De för skattefrihet åberopade grunderna föranleda enligt min mening

att såsom skattefritt bör bestämmas det belopp, som i det särskilda fallet

svarar mot kapitalvärdet av en skälig pension för förmånstagaren.

Andra skäl, på vilka jag icke här kan gå in närmare, tala emellertid för

att såsom skattefritt bör bestämmas det belopp, som i det särskilda fallet

svarar mot kapitalvärdet av en till förmånstagaren utgående pension,

vars årliga belopp är för alla förmånstagare detsamma. Följande

exempel må anföras till belysning av det sagda. En kvinna blir vid 30

års ålder änka och erhåller då i egenskap av formånstagare till en av

hennes avlidne man tagen livförsäkring ett belopp av 30,000 kronor. Örn

det skattefria beloppet är bestämt till kapitalvärdet av en vid slutet av

varje kvartal under hennes livstid utgående pension å ett årligt belopp

av 1,500 kronor, blir i detta fall ett belopp av 24,562 kronor 50 öre skattefritt.

Örn det skattefria beloppet är bestämt till kapitalvärdet av en under

samma betingelser i övrigt utgående pension å ett årligt belopp av

2,400 kronor, blir hela beloppet 30,000 kronor skattefritt, ty kapitalvärdet

av sistnämnda pension är 39,300 kronor. Ett barn erhåller vid födelsen

i egenskap av förmånstagare till en av dess fader tagen livförsäkring

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.

•ett belopp av 30,000 kronor. Om det skattefria beloppet är bestämt till

kapitalvärdet av en vid slutet av varje år tills barnet fyllt 21 år utgående

pension å ett årligt belopp av 1,500 kronor, blir ett belopp av 19,230

kronor skattefritt.»

Överståthållarämbetet anför:

»Det måste anses såsom en lucka i gällande lagstiftning, att ifrågavarande

försäkringsbelopp äro fritagna från skattskyldighet. Enligt överståthållarämbetets

förmenande finnes ingen anledning att belopp, som tillfalla

stärbhusdelägare genom av den avlidne tagen försäkring, skall i

skatteavseende behandlas olika än övriga av denne efterlämnade tillgångar.

För de efterlevandes försörjning har nämligen icke ett vid dödsfallet

tillgängligt försäkringsbelopp större betydelse än exempelvis motsvarande

i bank innestående kapitalbelopp. Icke heller synes den skillnad,

som på grund av stadgande i 104 § lagen örn försäkringsavtal i beskattningsavseende

får anses gälla mellan å ena sidan försäkringsbelopp,

till vilka den avlidne insatt sina stärbhusdelägare såsom förmånstagare,

och å andra sidan försäkringsbelopp, som tillfalla stärbhusdelägarna

utan att sådant insättande ägt rum, motiverad. Försäkringsväsendets

samhällsnyttiga karaktär synes ämbetet bättre uppmuntras av statsmakterna

på sätt, som också i viss utsträckning redan skett, genom att bevilja

försäkringstagaren avdrag vid inkomsttaxeringen för erlagda försäkringspremier

än genom förmåner i beskattningsavseende vid försäkringsbeloppens

utfallande. Det är nämligen åtgärden att genom försäkring

underlätta sina närmaste anhörigas försörjning i händelse av tidigt

dödsfall, som är en handling värd att uppmuntras av det allmänna.

Lever däremot den försäkrade till dess de, för vilka han har försörjningsplikt,

själva hunnit skaffa sig sin utkomst, torde intet befogat intresse

föreligga att på annat sätt beskatta ett dem tillfallet försäkringsbelopp

än andra tillgångar, som de till äventyrs vid samma tillfälle erhålla.

Med här ovan uttalade uppfattning synes föreliggande skattefråga bäst

ordnas genom att 104 § i lagen örn försäkringsavtal ändras därhän att

försäkringsbelopp, som utfalla efter försäkringstagarens död, skall även

där förmånstagare är insatt, ingå i kvarlåtenskapen och arvsskatt förty

därför erläggas. Anledning att bibehålla nuvarande stadgande synes så

mycket mindre föreligga som bestämmelsen icke lärer omfatta det för

familjeförsörjningen kanske mest lämpade slaget av försäkringar, nämligen

pensionsförsäkringen i dess olika former. Härigenom vunnes också

den fördelen, att stärbhuset sluppe besväret att fullgöra skattskyldigheten

hos tvenne olika myndigheter, och föreligger intet hinder för att,

örn sådant anses lämpligt, även vid arvsskattens bestämmande göra vissa

försäkringsbelopp skattefria.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län hava tillstyrkt eller lämnat

utan erinran de i promemorian föreslagna allmänna principerna för

ifrågavarande beskattning.

Statskontoret erinrar i avseende å dessa principer till en början, att

ämbetsverket i sitt tidigare utlåtande ställt sig avvisande till tanken att

Bihang till riksdagens protokoll 19:it. 1 sand. 1S.''i hafi. (Nr 211.) I

Överståt
hållarämbetet.

Hovrätten

över Skåne och

Blekinge samt

länsstyrelserna.

Statskontoret.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departement s
chefen.

50 Kungl. Majlis proposition Nr 211.

skatt skulle utgå jämväl för livförsäkringar, till vilka förmånstagare varit

insatt, samt anför vidare:

»Sedan ämbetsverket avgav ovanberörda utlåtande, har Svenska försäkringsföreningens

sakkunnigenämnd — som tagit del av förevarande promemoria,

vari även statskontorets nyss berörda utlåtande finnes återgivet

— i skrivelse — — — förklarat sig icke kunna undgå

att taga ett visst intryck av de skäl, som i promemorian anförts för

införande av skattskyldighet på ifrågavarande område, och i princip tillstyrkt

det förslag, vari promemorian utmynnar. Vid bedömandet av föreliggande

fråga synes stor betydelse böra tillmätas den mening, som uttalas

av ett organ sådant som sakkunnigenämnden, vilken är sammansatt

av auktoritativa representanter för försäkringsväsendets, olika grenar

och därför torde kunna förväntas i särskilt hög grad besitta förmågan

att bedöma konsekvenserna av det föreliggande förslaget. Då nämnda

organ synes hava funnit förslaget avvägt på sådant sätt, att de befarade

missbruken förhindras utan att försäkringsväsendet, ogynnsamt

påverkas, anser sig statskontoret icke hava tillräcklig anledning vidhålla

sina tidigare i ämnet i sakligt avseende uttalade betänkligheter. I formellt

hänseende kan emellertid ämbetsverket alltjämt icke undgå att finna

det i viss mån oegentligt att i förordningen örn arvsskatt och skatt för

gåva införa bestämmelse örn stämpelplikt för försäkringsbeloppet, utan

att någon antydan i sådant hänseende samtidigt göres i försäkringsavtalslagen.

»

Under erkännande att de av Svea och Göta hovrätter samt Överståthållarämbetet

anförda synpunkterna äro värda beaktande, vill jag emellertid

erinra, att — under det att sådana försäkringsbelopp, till vilka förmånstagare

ej finnes insatt och som därför ingå i kvarlåtenskapen, äro

underkastade arvsskatt enligt vanliga grunder — de försäkringar, varom

nu är fråga, för närvarande gå fria från varje beskattning. Vad

det här gäller är sålunda blott att, såvitt det kan ske utan ändring i de

så sent som år 1927 antagna principerna i lagen örn försäkringsavtal,

begränsa denna skattefrihet till förebyggande av att nämnda lags regler

om förmånstagare medföra ur statsfinansiell synpunkt betänkliga följder.

Från denna begränsade uppgift är steget avsevärt till en ändring

av nu gällande regler örn beskattning av kvarlåtenskap i dödsbo. Därest

stärbhusdelägare, vilka varit gent emot den avlidne försörjningsberättigade,

anses böra vid arvsbeskattningen i viss utsträckning privilegieras

utöver vad som nu är fallet, synes mig sådant böra ske i samband med

en mera allmän revision av bestämmelserna örn arvsbeskattningen. Det

nu anförda utesluter naturligen icke, att vid införandet av skatteplikt

för de försäkringar, som här avses, endast den som är enligt lag försörjningsberättigad

förklaras skola få åtnjuta avdrag vid skattens beräknande.

Men liksom försäkringsavtalslagen tillerkänner förmånstagare, vem han

än är, samma privilegierade ställning i förhållande till stärbhusdelägare

och borgenärer, bör enligt min mening även i skattelagstiftningen denna

grundsats vinna tillämpning. Ett anlitande av förmånstagarinstitutet

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 51

kan sålunda vara en lämplig utväg också för den, som vill draga försorgom

någon närstående, vilken icke gentemot honom äger lagligen skyddad

rätt till försörjning. Jag behöver i detta sammanhang endast såsom

exempel nämna trotjänare. Det synes hårt, örn förmånstagare av

denna kategori, vilka enligt sakens natur ofta äro i ekonomiskt avseende

vanlottade, ej finge tillgodonjuta den skattelindring, som skulle

komma mången mindre behövande till del. För övrigt är det att märka,

att den tariff, som gäller för beskattning av arv och gåva, i och för sig

medför, att maka och närskylda bliva vid beskattningen gynnade i förhållande

till andra förmånstagare. På grund av vad nu anförts ansluter

jag mig i huvudsak till de i promemorian och det därvid fogade utkastet

till författningstext upptagna principerna för nu ifrågasatta beskattning.

I fråga örn detaljerna har jag emellertid funnit vissa jämkningar påkallade

med anledning av vad i yttrandena anförts, och jag anhåller nu få

redogöra för de ändringar i utkastet till författningstext, som i detta

avseende torde böra vidtagas.

I överensstämmelse med vad i promemorian anföres hade i det densamma

bifogade utkastet till författningstext (35 § sista stycket) intagits ett

stadgande av innebörd, att skattskyldighet icke skulle äga rum för rätt

till livränta, som tillfaller förmånstagare såsom vederlag för egen eller

annans arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det förmånstagaren

fyllt femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete.

Sakkunnigenämnden, med vilken försäkringsinspektionen instämt, har

— under förmälan att, därest det ansåges erforderligt att söka i gällande

skattesystem inarbeta en beskattning av försäkringsbelopp, som utginge

till förmånstagare, en sådan lagstiftning icke gärna kunde få annat än

provisorisk karaktär — anfört, att det syntes uppenbart, att vid en sådan

provisorisk lagstiftning undantag i allt fall borde göras för förmånstagares

rätt till livränta. Nämnden utvecklar sina synpunkter på frågan

sålunda:

»Vid den tidpunkt, då enligt förslaget till författningsändringar en förmånstagare

med avseende å en livränta skulle hava att gälda skatt, beräknad

på livräntans kapitalvärde, utfaller intet belopp till honom,’och

den livränta, till vilken han blir berättigad, äger intet kapitalvärde, som

han kan tillgodogöra sig. Förmånstagaren äger sålunda ingen möjlighet

att gälda skatten, därest han icke förfogar över andra för ändamålet tillgängliga

medel. För övrigt skulle antagligen flertalet livräntor bliva

skattefria redan enligt förslaget till 35 § sista stycket, och de livräntor,

som icke omfattas av nämnda undantag, torde sällan vara tagna å mera

betydande belopp.

Nämnden tillåter sig salunda föreslå, att undantaget i nyssnämnda paragraf

utvidgas att omfatta all rätt till livränta i egentlig mening. ’ Undantaget

skulle sålunda icke omfatta kapitalförsäkring med i olika rater

utgående försäkringsbelopp. Därest livränta, som utgår på grund av för
-

Beskattning

av rätt till

livränta.

Sakkunnigenämnden

och

försäkringsinspektionen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Styrelsen föj

Svenska perso

nalpensionskassan.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

månstagareförordnande, fritages från gåvoskatt, torde som konsekvens

därav böra i kommunalskattelagen införas en bestämmelse, att sådan livränta

räknas såsom skattepliktig intäkt med hela sitt belopp. I sammanhang

därmed bör observeras, att sådan livränta då icke bör upptagas

såsom tillgång vid beräkning av förmögenheten (K. F. örn statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt 9 § 2 mom. b).

Skulle emellertid viss beskattning på livräntans kapitalvärde anses

böra införas, torde i allt fall undantaget i 35 § sista stycket böra utvidgas

att omfatta all rätt till livränta, som tillfaller förmånstagaren såsom

vederlag för egen eller annans ar betsanställning. Uppställes nämligen för

undantagets tillämpning den ytterligare bestämmelse, att sådan rätt, för

att vara skattefri, skall avse livränta, som förfaller till betalning efter

det förmånstagaren fyllt 55 år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete,

kommer beskattningen att träffa sådan livränta, som på grund av

tjänstepensionsförsäkring tillfaller änka efter avliden anställd, därest lion

vid mannens död icke uppnått 55 års ålder, eller minderårigt barn. Låt

vara att en sådan livräntas kapitalvärde, avseende de utbetalningar som

kunna utfalla innan änkan fyllt 55 år eller innan barnpension upphört,

i regel torde, komma att understiga 15,000 kronor — motsvarande belopp

har av nämnden tidigare föreslagits till 25,000 kronor — så måste det

betraktas såsom i hög grad stötande, att i enskilda fall en beskattning

dock kommer att äga rum.»

Styrelsen för Svenska personalpensionskassan påyrkar skattefrihet för

andra livräntor, än sådana som tagits mot engångspremie och icke hava

karaktär av tjänstepension, samt anför bland annat:

»Såsom av den förebragta motiveringen framgår, är förslagets syfte,

att den genom införandet av 1927 års lag- örn försäkringsavtal framkallade

effekten, att person, vilken insättes som förmånstagare enligt denna

lags bestämmelser, befrias från skyldighet att erlägga arvsskatt för försäkringsbelopp,

som på grund härav tillfaller honom efter försäkringstagarens

död, till skälig del neutraliseras genom införandet av gåvobeskattning

av dylikt belopp enligt liknande normer, som gälla för arvsbeskattningen.

Med denna utgångspunkt har förslaget upptagit en sådan utbyggnad

av den ovannämnda förordningen, att skatt såsom för gåva jämväl

skulle erläggas för bland annat vad som tillfaller någon på grund av

att han blivit insatt som förmånstagare, dock i regel med avdrag för ett

belopp av 15,000 kronor. Där försäkringen har formen av livränta, skulle

skatten uttagas på en gång och då beräknas å livräntans kapitalvärde.

Från livräntans gåvobeskattning skulle dock undantag göras för livränta,

som tillkommer förmånstagare såsom vederlag för egen eller annans

arbetsanställning, därest förmånstagaren fyllt 55 år eller blivit

varaktigt oförmögen till arbete. Motiven till det föreslagna undantaget

synas hava varit:

l:o) förmånstagarens insättande är att anse som vederlag (utfört arbete,

deltagande i premiebetalningen);

2:o) förmånstagaren saknar möjlighet till åtkomst av livräntans kapitalvärde;
3:o)

förmånens sociala önskvärdhet är alldeles särskilt framträdande;

4:o) faran för missbruk är relativt ringa.

Söker man överblicka det försäkringsområde, där försäkringsförmånen

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

53

utgöres av livränta, synes det styrelsen, som om dessa skäl helt eller till

övervägande del äga giltighet inom praktiskt taget hela området.

Den övervägande massan av livräntor utgår — örn man bortser från

livräntor på grund av obligatorisk försäkring i pensionsstyrelsen, vilka

dock äro av synnerligen ringa storlek — på grund av pensionsförsäkring,

för vilken avgift på grund av tjänst erlägges av arbetsgivaren

eller av den anställde eller eventuellt delas deni emellan (jfr kommunalskattelagens

32 § 2 mom. b). Förslaget torde — bortsett från de fall,

där förmånstagaren är under 55 år och icke varaktigt arbetsoförmögen —

avse undantagande av alla dessa försäkringar. Huruvida den gjorda

formuleringen ''såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning’

täcker detta syfte, synes dock ovisst. Pensionsförsäkringar, för vilka avgifter

erläggas på grund av tjänst, äro nämligen anordnade på ytterst växlande

sätt. Sålunda tagas dessa försäkringar ibland av arbetsgivaren

och denne erlägger premierna härför i deras helhet. I andra fall åter

tagas de och betalas helt av de anställda på grund av dem av arbetsgivaren

ålagd skyldighet. Återigen i andra fall tagas försäkringarna

av arbetsgivaren och de anställda gemensamt, vare sig på grund av ett

större eller mindre tvång från arbetsgivarens sida eller på grund av ett

fritt avtal dem emellan, i vilka fall avgifterna oftast fördelas mellan

båda parterna. Det synes styrelsen otänkbart, att man i förevarande

avseende skulle på olika sätt behandla dessa fall, vilka i själva verket

måste anses tillhöra en och samma typ, vilken ofta plägar benämnas

tjänstepensionsförsäkringar. Gränserna mellan de olika fallen äro tämligen

flytande, och den slutliga effekten kan bliva fullständigt densamma,

vare sig man går fram på den ena, den andra eller den tredje av dessa

vägar. Även skulle komplikationer av hart när oövervinnelig natur uppstå,

örn man skulle särskilja dem. Huru skulle man exempelvis förfara

i de fall, där avgifterna uppdelades mellan arbetsgivaren och den anställde?

Skulle man då anse, att endast den del av pensionen, för vilken

arbetsgivaren betalar avgifterna, skulle anses som vederlag för arbetsanställning,

uppstår bland annat den svårigheten, huru man i de pensionskassor,

som icke äro uppbyggda på en rationell teknik, skall kunna verkställa

en sådan uppdelning. I detta sammanhang vill styrelsen fästa uppmärksamheten

på en av den föreslagna undantagsbestämmelsen framkallad

effekt, som väl knappast torde vara avsedd, nämligen den, att örn

vid en änke- eller pupillpensionering, där förmånstagaren är under 55 år

och icke varaktigt arbetsoförmögen, arbetsgivaren anses som försäkringstagare,

pensionen skulle bliva utsatt för en relativt omild beskattning,

nämligen enligt de skattesatser, som äro föreskrivna för klass IV av de

i förordningen införda tarifferna.

Övriga livräntor — vilka utgöra en relativt ringa del av ifrågavarande

försäkringsområde — äro huvudsakligen följande (jfr kommunalskattelagens

32 § 2 mom):

A) do som utgå på grund av sådan pupillförsäkring, som icke äro tjänstepensionsförsäkring

och som tagits annorledes än mot engångspremie,

B) livsvariga livräntor, som utgå på grund av pensionsförsäkring, som

icke är tjänstepensionsförsäkring och som tagits annorledes än mot engångspremie;

och

C) andra livräntor, som icke utgå på grund av tjänstepensionsförsäkring.

Sistnämnda grupp utgöres huvudsakligen av livräntor, som utgå på

grund av försäkring mot ''engångspremie’ i kommunalskattelagens ine
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ning, och ett obetydligt antal livräntor, som icke äro livsvariga och ej

heller utgå på grund av pupillförsäkring.

Beträffande samtliga dessa kategorier gäller, att förmånstagaren saknar

möjlighet till åtkomst av livräntans kapitalvärde. Försäkringar i

form av livränta äro nämligen av tekniska och även sociala skäl undantagna

från återköp, belåning och förskott. En livräntetagare är sålunda

avstängd från möjligheten att på något sätt disponera över själva

''rätten till livränta’. Det enda han kan förfoga över är livräntebeloppen,

efter hand som dessa förfalla till betalning. Det är alltså påtagligt,

att allvarliga svårigheter mången gång skulle kunna uppstå för en livräntetagare

att anskaffa medel till gåvoskattens gäldande, och detta särskilt

i de fall att närmare skyldskap ej förefinnes mellan försäkringstagaren

och förmånstagaren. I nu nämnda hänseende föreligger uppenbarligen

en avvikelse från den förutsättning, varpå det föreliggande förslaget

synes vara uppbyggt.

Även förmånens särskilt framträdande sociala önskvärdhet gäller för

praktiskt taget alla livräntor. Dessa försäkringars nära överensstämmelse

till såväl form som syfte med de sociala försäkringarna, vilka till

en del jämväl direkt ekonomiskt understödjas av det allmänna, är påfallande.

Härvid är främst att tänka på livräntorna på ålderdom och

vid varaktig arbetsoförmåga, vare sig de utgå på grund av tjänstepensionsförsäkring

eller äro resultatet av individuell förtänksamhet. Vidare

märkas livräntor, som utgå till barn under deras minderåriglietstid —

de utgå regelbundet intill en ålder, växlande mellan 16 och 21 år — och

livräntor till änkor, av vilka just de, som ännu icke nått en mera framskriden

ålder, i avsevärd utsträckning hava minderåriga barn att draga

försorg örn. Vad de sistnämnda livräntorna angår, bör icke förbises det

förhållandet, att efterlevandepensioneringen ofta är av den konstruktion,

att när de efterlevande utgöras av änka jämte ett eller flera minderåriga

barn, det är änkan ensam, som har rätt till pension. Endast örn hon avlider

eller ingår nytt äktenskap, komma då de efterlevande barnen direkt

i åtnjutande av pensionen. Slutligen mä erinras örn att i tjänste- och

annan pensionsförsäkring ofta — i Svenska personalpensionskassan nästan

alltid — ingår en s. k. ålders- och invalidpension av den beskaffenhet, att

pension utgår till den anställde ej blott på ålderdom och vid för tidig

varaktig arbetsoförmåga, utan även vid övergående arbetsoförmåga, varvid

är att märka, att någon bestämd gräns icke dragés och icke heller

kan dragas mellan den varaktiga arbetsoförmågan och den övergående.

(Vid inträffad arbetsoförmåga beviljas därför i Svenska personalpensionskassan

nästan alltid pension endast för viss tid åt gången, ända till dess

man — ej sällan först efter flera år — med relativt stor visshet kan bedöma

arbetsoförmåga såsom livsvarig.) För de nu berörda gruppernas

undantagande från gåvobeskattning synas styrelsen i stort sett lika starka

skäl tala som för det föreslagna undantaget, varförutom genom borttagandet

av åldersbegränsningen (55 år) svårigheten att uppdela de arbetsoförmögna

livräntetagarna efter övergående och varaktig arbetsoförmåga

skulle undgås.

Slutligen torde den i förslagets motivering berörda risken för missbruk

kunna anses vara utomordentligt ringa, när försäkringen har formen

av livränta. Förklaringen härtill är den, att benägenheten att — för

undvikande av arvs- eller liknande beskattning — överflytta en större

eller mindre förmögenhet på en annan person •— anhörig eller icke —

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majds proposition Nr 211.

genom tecknandet av en livränteförsäkring keit säkert neutraliseras av

risken att förmögenheten går helt eller delvis förlorad. Till skillnad mot

den vanliga livförsäkringen, där försäkringssumman under alla förhållanden

någon gång till fullo utbetalas, är livränteförsäkringen nämligen

sådan, att örn förmånstagaren avlider innan eller kort tid efter det livräntan

börjat förfalla till betalning, inga eller ytterst ringa utbetalningar

göras av försäkringsinrättningen. Skulle man beträffande någon av

de ovannämnda grupperna av livräntor kunna hava anledning att befara,

att missbruk kunde uppstå, skulle det vara vid livräntor, som icke utgå

på grund av tjänstepensionsförsäkring oell där ’engångspremier’ blivit

erlagda, d. v. s. för den ovan vid C) angivna livräntegruppen. På grund

härav och med hänsyn till att i annat fall ändringar torde vara erforderliga

i andra skattelagar torde denna grupp böra uteslutas från ett eventuellt

allmänt undantagande av livränteförsäkringarna.

Av vad nu anförts torde framgå, att undantaget från gåvobeskattningen

bör utsträckas till samtliga livräntor utom de ovan vid C) nämnda,

d. v. s. till de livräntor, som omförmälas i kommunalskattelagens 32 §

2 mom. a—c).

Utöver de i förslagets motivering berörda synpunkterna rörande avgränsningen

av den grupp livräntor, som skulle undantagas från gåvobeskattning,

vill styrelsen framhålla ytterligare några.

Vid sidan av den försäkringsmässigt ordnade pensioneringen förekommer

i betydande utsträckning en direkt pensionering från arbetsgivares

sida. Denna pensionering, vilken i regel icke stöder sig på några juridiskt

bindande utfästelser, ej heller på några för pensioneringens tryggande

avskilda säkerheter, är uppenbarligen ur det allmännas synpunkt

väsentligt mindre värdefull än den förstnämnda pensioneringen. Under

sådana förhållanden synes det vara mindre välbetänkt att genom införandet

av en viss beskattning ställa den senare pensioneringen i en gynnsammare

position än den förra. Detta skulle nämligen med avseende å

gåvobeskattningen bliva följden, örn det föreliggande förslaget skulle

upphöjas till lag. Vid det direkta utgivandet av pensionen skulle gåvoskatt

icke behöva erläggas, vilket däremot skulle bliva fallet med åtskilliga

av de livräntor, vilka utgå vid den försäkringsmässigt ordnade pensioneringen.

Den föreslagna olikheten mellan livräntornas gåvobeskattning, allteftersom

de kunna anses utgöra vederlag för anställning eller icke, skulle

jämväl framkalla svårigheter i följande avseenden. I åtskilliga. pensionskassor

tillåtas nämligen anställda, som lämnat arbetsgivarens tjänst,

att själva i dess helhet övertaga avgiftsbetalningen och sålunda upprätthålla

hela pensionsförsäkringen. Den frågan skulle då uppstå, huruvida

den avgångnes pensionsförsäkring eventuellt till den del, som motsvarar

den fortsatta avgiftsbetalningen, skall anses medföra skyldighet att

erlägga gåvoskatt. Svaret på denna fråga kompliceras därjämte av svårigheten

att i pensionskassor utan rationell teknik beräkna, huru stor del

av pensionsförsäkringen belöper på den fortsatta avgiftsbetalningen. Liknande

blir förhållandet i de fall, där — liksom i Svenska personalpensionskassan

— de anställda äga rätt att på egen bekostnad komplettera

sina försäkringar på sätt de önska.

Mot den föreslagna uppdelningen i livräntor, vilka utgöra vederlag för

arbetsanställning, och andra talar liven den synpunkten, att det synes

mindre rättvis! gentemot icke anställda, vilka av omtanke för sin ålder
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departement tsthef

en.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

dom och sin familj teckna pensionsförsäkringar, att bliva uteslutna från.

undantaget i gåvobeskattningen.»

Med stöd av vad styrelsen anfört och för åvägabringande av största

möjliga överensstämmelse med övriga skattelagar hemställer styrelsen

slutligen örn sådan ändring i utkastet till författningstext, att såsom gåva

icke beskattas rätt till livränta, varom förmäles i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen,

ej heller rätt till annan livränta, vars årliga belopp

understiger 1,000 kronor (jfr förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

9 § 2 mom. b—c).

Med hänsyn till vad sakkunnigenämnden och styrelsen för Svenska personalpensionskassan

anfört finner jag mig böra frånträda den begränsning

av skattefrihet för rätt till livränta, som upptagits i det till dem remitterade

utkastet. De villkor, som enligt 67 § utsökningslagen uppställts

för att en livränta skall anses bära kännemärke av att utgöra tjänstepension,

torde vara alltför stränga, när fråga är örn beskattning. Att, såsom

sakkunnigenämnden föreslagit, från ifrågavarande skattskyldighet fritaga

all rätt till livränta synes dock mindre lämpligt, bland annat av det

skäl, att därmed en i ögonen fallande brist på överensstämmelse med

reglerna för arvsbeskattningen skulle uppkomma. Däremot synas betänkligheter

knappast behöva möta mot att, såsom styrelsen för pensionskassan

föreslagit, från skattskyldighet undantagas de grupper av livränta,

som under a)—c) upptagas i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, d. v. s. dels

livränta, som utgår på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts

på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie,

dels livränta, som i annat fall än nyss sagts utgår på grund av pensionsförsäkring,

för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren

eller av den anställde, dels ock livränta, som eljest utgår på grund

av pensionsförsäkring, därest livräntan är livsvarig och ej utgår på grund

av försäkring mot engångspremie. Därmed vinnes, bland annat, att all

livränta, som utgår på grund av tjänst, fritages från gåvobeskattning, och

att närmast möjliga överensstämmelse uppnås mellan de olika skattelagarna.

Att, såsom styrelsen för pensionskassan föreslår, medgiva ytterligare

undantag från beskattning av rätt till livränta synes mig däremot

icke böra ifrågakomma. De livräntor, som sålunda skulle komma att beskattas,

utgöras av de under d) i nyssnämnda lagrum upptagna. Då dessa

vid deklaration enligt kommunalskattelagen skola upptagas allenast till

ett reducerat värde, i det att vad som anses utgöra amortering å kapital

får avräknas, synes det vara rättvist att gåvoskatt för kapitalvärdet utgår

vid förmånstagarens förvärv av sådan livränta. Jag föreslår sålunda,

att i 35 § stadgas, att där föreskriven skattskyldighet ej skall äga rum

beträffande rätt till livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

57

I det utkast till författningstext, som åtföljde remissakten, hade med

hänsyn till de i promemorian framförda synpunkterna skattskyldigheten

angivits skola inträda »vid tiden för försäkringsfallet eller, där återkallelse

av förordnandet örn förmånstagares insättande vid sist angivna tid ännu

kan äga rum, vid den tid, efter vilken sådan återkallelse ej må ske, dock.

när fråga är om livförsäkring, i intet fall senare än vid försäkringstagarens

död».

Sakkunnigenämnden har anmärkt att, med hänsyn till den obestämda

innebörden av uttrycket »försäkringsfallet», detta begrepp ej lämpligen

borde komma till användning för att angiva tidpunkten för skattskyldig

hetens inträde. Nämnden anför härom:

»Vad angår tiden för skattskyldighetens inträde delar nämnden den

i promemorian angivna uppfattningen, att skattskyldigheten beklagligtvis

icke kan bestämmas till tiden för utbetalande av försäkringsbeloppet, vilket

eljest ur enkelhetens synpunkt varit att föredraga. Anledningen till

att en annan tidpunkt måste väljas är, såsom i promemorian anföres, dels

den, att utbetalningen av ett försäkringsbelopp stundom är uppdelad på

flera terminer, dels den att en förmånstagare understundom redan före

utbetalningen inträder i sådan rätt till försäkringen, som måste anses

hava ekonomiskt värde.

Beträffande de fall, då försäkringsbeloppet utbetalas i flera rater, synes

bestämmelsen, att beskattning i regel skall äga rum på en gång av

värdet av hela det sammanlagda försäkringsbeloppet, dock böra gälla

allenast det regelmässiga fall, då den första utbetalningen till förmånstagaren

äger rum med anledning av eller i allt fall efter försäkringstagarens

död och då sålunda förmånstagarens rätt till återstående belopp vanligen

är definitiv. Är däremot undantagsvis en förmånstagare insatt för

belopp, utfallande under försäkringstagarens livstid, och är icke på grund

av särskilt avtal mellan försäkringstagaren och honom hans rätt oåterkallelig,

lärer beskattning av de återstående utbetalningarnas kapitalvärde

icke kunna ifrågakomma. Det torde nämligen vara tveksamt, huruvida

den i promemorian uttalade uppfattningen örn möjligheten att

analogt tillämpa bestämmelsen i 118 § 2 stycket lagen örn försäkringsavtal

å ett fall som det ifrågavarande är riktig. Med skäl kan ifrågasättas,

örn ej försäkringstagaren måste anses äga rätt att, när han så önskar, återkalla

förordnandet för att själv lyfta de återstående beloppen eller ock

insätta annan förmånstagare. Är denna åsikt riktig, böra, intill dess

förmånstagarens rätt antingen genom försäkringstagarens död eller genom

avtal med denne blivit oåterkallelig, försäkringsbeloppen hos förmånstagaren

beskattas allenast i den män de verkligen till honom utbetalats.

Vad härefter angår det fall, att förmånstagaren redan före utbetalningen

erhåller definitiv rätt till försäkringen, förutsättes det i promemorian,

att sådant inträffar allenast ''enligt lagens huvudregler’. Nämnden

vill dock framhålla, att lagens regler i berörda avseende äro allenast

deklaratoriska och att olika undantag kunna göras från dem. Åt bestämmelsen

örn tidpunkten för skattskyldighets inträde bör därför givas ett

sådant innehåll, att den lämpar sig även för de fall, då lagens regler blivit

av kontrahenterna frångångna.

Tiden för

skattskyldighetens

inträde.

Sakkunnige
nämnden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Försäkrings
inspektionen.

Departements
chefen.

58 Kungl. Martts proposition Nr 211.

I fråga om dea i lagförslaget såsom huvudregel angivna bestämmelsen,

att skattskyldigheten skall inträda ''vid försäkringsfallet’, önskar nämnden

framhålla, att uttrycket försäkringsfall icke är i lag eller genom

stadgad praxis till sin innebörd bestämt. Sålunda torde vid en sparkasseförsäkring,

där försäkringsbeloppet utfaller på viss angiven dag, oavsett

huruvida försäkringstagaren då lever eller icke, men där premiebetalningen

uppliör vid försäkringstagarens död, både försäkringstagarens död

och inträffandet av ovannämnda förfallodag kunna betraktas såsom försäkringsfall.

Vid en försäkring med i olika rater utgående försäkringsbelopp

torde inträffandet av förfallodagen för varje utbetalning kunna

betraktas såsom försäkringsfall i lagens mening. Denna ovisshet angående

innebörden av uttrycket försäkringsfall, vilken i fråga örn andra

lagrum, där uttrycket förekommer, synes ganska betydelselös, skulle i

här ifrågavarande fall medföra allvarliga olägenheter. Nämnden får därför

föreslå, att uttrycket ''försäkringsfallet’ måtte ersättas med ett direkt

angivande, att skattskyldighet inträder då förmånstagaren erhållit full

rådighet över försäkringen.»

Försäkring sinspektionen hemställer, att de av sakkunnigenämndens sålunda

framförda synpunkterna måtte vinna beaktande.

Med det utkast till ändrad lydelse av 34 §, som bifogats den remitterade

promemorian, åsyftades att förlägga skattskyldighetens inträde till

den tidpunkt, då förmånstagarens rätt till försäkringsbeloppet blir definitiv,

eller, med andra ord, då följande omständigheter sammanträffa,

nämligen 1) att förmånstagarens rätt är oåterkallelig, 2) att försäkringen

ej är till sitt fortbestånd beroende av vidare prestation från försäkringstagarens

sida, och 3) att förmånstagarens död ej medför, att försäkringsbeloppet

tillfaller försäkringstagaren. Emellertid kunna samtliga dessa

betingelser föreligga utan att full förfoganderätt över försäkringen tillkommer

förmånstagaren. En kapitalförsäkring, som är tagen på annans

liv för dödsfall och till vilken förmånstagare blivit insatt genom oåterkalleligt

förordnande, kan utfalla i skilda poster under ett flertal år. Örn

dödsfallet inträffar, medan försäkringstagaren är i livet, föreligga visserligen

samtliga de tre nyssnämnda omständigheter, som göra förmånstagarens

rätt definitiv, men förfoganderätt över försäkringen har han ännu

icke. Sådan rätt erhåller han jämlikt 109 § försäkringsavtalslagen först

vid försäkringstagarens död. Utfaller icke någon del av försäkringsbeloppet

förrän mer avsevärd tid förflutit efter den persons död, å vars liv

försäkringen tagits, eller äro posterna fördelade på ett större antal år,

kan, därest skattskyldighet skulle inträda vid nyssnämnda dödsfall, förmånstagaren

sakna medel till skattens gäldande eller i allt fall därav

drabbas oskäligt hårt. Först när förmånstagaren erhåller förfoganderätt

över försäkringen, utgör denna en ekonomisk tillgång i hans hand. Jag

har med hänsyn härtill, även örn ett avsteg från arvsbeskattningens

principer härigenom må anses ske, stannat för den uppfattningen, att skattskyldigheten

hör inträda vid den tid, då förmånstagaren vinner förfogan
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

59

deruti över försäkringen. I normalfallet sammanfaller, enligt nyss anförda

lagrum, denna tidpunkt med försäkringstagarens död. Men det

kan oek tänkas, att förmånstagaren på grund av särskilt avtal tidigare

får förfoga över försäkringen, liksom teoretiskt sett det fall ej är uteslutet,

att sådan rätt tillkommer honom först vid en senare tidpunkt. Då

det emellertid undantagsvis — vid kapitalförsäkring med i olika rater

utgående belopp — kan förekomma, att försäkringsbelopp, som bör gåvobeskattas,

tillfaller förmånstagaren, innan lian erhållit förfoganderätt över

försäkringen, lärer i nu förevarande författningsrum böra intagas stadgande

örn skattskyldighet vid mottagandet av varje särskilt sålunda utfallande

belopp. Emellertid kan med de av mig accepterade principerna

för skattskyldighetens inträde en viss fara förefinnas för missbruk av

skattelindringen genom försäkringsbelopps uppdelande på ett större antal

poster, utfallande å skilda tider. Jag har därför ansett erforderligt att

bestämma den tid, inom vilken enligt 35 § avdrag å belopp, som tillfalla

förmånstagare på grund av förordnande av samma person, ej må ske till

större belopp än 15,000 kronor, till tio år i stället för i promemorian föreslagna

två år.

I fråga örn det promemorian närslutna utkastet till författningstext i

övrigt har Svea hovrätt anfört, att, för den händelse vid försäkringstagares

frånfälle efterlevande make finnes vara insatt såsom förmånstagare,

borde uppenbarligen, enligt grunderna för stadgandet i 15 § förordningen

örn arvsskatt och skatt för gåva, den del av försäkringsbeloppet,

som motsvarades av den ef ter levandes giftorätt, vara skattefri;

de föreslagna bestämmelserna utmärkte ej med erforderlig tydlighet,

huru härmed skulle förhållas, varför ett förtydligande i angiven riktning

syntes vara av nöden.

Jag instämmer i hovrättens uttalande, att under de av hovrätten berörda

omständigheterna den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar

efterlevande makes giftorätt, bör vara skattefri. Ehuru en sådan tolkning

utan uttryckligt stadgande i skatteförfattningen synes höra följa

av allmänna civilrättsliga regler, har jag funnit lämpligt att till ledning

för beskattningsmyndigheterna i den riktning, som hovrätten förordat,

förtydliga de bestämmelser, som intagits i 35 § i det remitterade utkastet.

Bovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att tvekan kan råda,

huruvida allenast de i ritkastet under 35 § andra stycket a) upptagna livförsäkringarna

bordo ifrågakomma till skattelindring, samt anför:

»Den omständigheten att en person på en gång eller i större rater än i

stadgandet förutsättes guldit premierna, utgör näppeligen i och för åig

ett bevis för att ej försäkringens syfte är just sådant, som av staten på

förut upptagna skäl bör premieras. Det kan också mycket viii tänkas,

att ett sparat belopp på grund av varjehanda skäl lämpligen bör inbetalas

Skattefri

andel för

efterlevande

make.

Departements
chefen.

Fråga om

skatte!widring

för livförsäkringar,

tagna

mot engångsprrmie.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

pä en gång såsom premie för livförsäkring, och att eljest någon försäkring

ej kan antagas komma till stånd. Det må vara, att detta inkast ej får någon

större praktisk betydelse för försäkringar, som tagas efter do föreslagna

bestämmelsernas ikraftträdande, då dessa försäkringar genom försäkringsgivarnas

förmedling säkerligen bliva lämpade därefter, men för redan

tagna försäkringar av antytt slag ställer sig saken annorlunda och därför

bör åtminstone åt förordningens övergångsstadgande givas en sådan avfattning

att dessa försäkringar ej ställas utanför den föreslagna skattelindringen.

»

i-epurtem,Jag får beträffande denna anmärkning hänvisa till promemorian och

ansluter mig sålunda till den uppfattning, som där kommit till uttryck,

eller att skattefriheten för förmånstagare endast bör avse sådana typer

av försäkring, som enligt 116 § första stycket och 123 § första stycket

i lagen örn försäkringsavtal gå fria från utmätning.

Sarnkik y. Ränte- och kapitaltörsäkringsanstalten i Stockholm erinrar till en börMänte-

och jan> at^ det för anstalten gällande reglementet denna hade till än
\*piuifirrsäk-

damål att inom riket meddela livränteförsäkring och kapitalförsäkring

samt att försäkringsavtalslagen, jämlikt 1 § i densamma, ägde

tillämpning å sådan anstalt. Anstalten förmenar vidare, att enligt det

remissen bifogade utkastet till författningstext en förmånstagare till ett

från anstalten utfallande belopp skulle bliva i beskattningshänseende

sämre ställd än annan sådan. Till utveckling härav anför anstalten:

>Det nu i finansdepartementet utarbetade förslaget avser stadgande av

skatteskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller någon på grund av

att han enligt lagen av år 1927 örn försäkringsavtal blivit insatt som förmånstagare,

men vid skattens beräkning skulle från värdet av vad som

tillfallit den berättigade få avräknas 15,000 kronor, under förutsättning,

bland annat, att ''enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord

under en tid icke understigande 10 år —--’. Det citerade villkoret

för skattelättnad, som överensstämmer med det villkor, som i lagen om

försäkringsavtal § 116 är uppställt för rätt till utmätningsfrihet, torde

hava formulerats med tanke på, att försäkringstagaren kan avlida efter

endast ett eller några få års premiebetalning, och att det i sådant fall

borde anses skäligt att låta förmånstagaren komma i åtnjutande av skattelättnad,

fastän premiebetalningen ej pågått 10 år. Detta tillmötesgående

mot förmånstagarens intressen skulle emellertid av rent formella skäl

komma att bliva en olägenhet för ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas

delägare, likasom motsvarande formulering av det i lagen örn försäkringsavtal

§ 116 uppställda villkoret för utmätningsfrihet redan på

ett för visso icke avsett sätt blivit. Hos nämnda anstalter föreligger nämligen

aldrig något avtal örn premiebetalning under en längre följd av

år. I verkligheten är en försäkringstagare hos ett annat försäkringsföretag

ej heller bunden av något avtal örn mångårig premiebetalning, eftersom

försäkringsbolagen utan vidare bruka till den, som önskar avbryta

premiebetalningen, utbetala återköpsvärdet av försäkringen eller ock lärn

na fribrev motsvarande gjorda inbetalningar.

Medgivas bör, att då en far vill säkerställa sitt barns framtid genom

insättning i eu ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, gör han det i regel

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

genom insättning å en försäkringsbok i barnets namn och anlitar således

ej omvägen att göra insättning i eget namn för att därefter sätta in barnet

som förmånstagare. Men det händer ej sällan att det för en person,

vilken en lång följd av år satt in sina besparingar å en försäkringsbok

i eget namn, kan vara lämpligt insätta barn, eller eventuellt föräldrar,

som förmånstagare.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm har cirka 105,000

delägare och en omslutning av cirka 58,000,000 kronor. Dessutom finnas

13 mindre liknande anstalter. Samtliga anstalternas insättare utgöra således

en till antalet betydande intressegrupp.»

Med anledning av ränte- och kapitalförsäkringsanstaltens framställning

torde, för att förmånstagare till i sådan anstalt tagen försäkring ej må

försättas i sämre ställning än förmånstagare till i andra försäkringsanstalter

tagna försäkringar — när fråga är örn belopp, som tillfaller förmånstagare

på en gång på grund av flera insättningar av samma person

i anstalt av först angiven beskaffenhet — beloppen böra anses utgå på

grund av en och samma försäkring, vilken bör anses tagen vid tiden för

den första insättningen och på villkor örn premiebetalning, att denna

skolat ske i den ordning, vari insättningar i anstalten sedermera ägt

rum. Med tillämpning av en sådan princip kommer den, som för en

regelmässig besparing i form av inbetalningar av försäkringspremier

valt en anstalt av ifrågavarande slag, att i möjligaste mån likställas

med den, som i annat slag av försäkringsanstalt än nu ifrågavarande

tager försäkring med villkor örn premiebetalning under motsvarande

längre tid. Ett stadgande av nu antytt innehåll bör följaktligen inflyta

i 35 § arvsskatteförordningen.

Beträffande det i promemorian föreslagna skattefria beloppet anser

Svea hovrätt sig böra ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn till det samhällsintresse,

som ligger i livförsäkringens utbredning inom de stora samhällslager

som ekonomiskt stå något över existensminimum, det i förslaget

åsyftade helt skattefria beloppet bör höjas från 15,000 kronor till

20,000 kronor eller möjligen 25,000 kronor.

Göta hovrätt hemställer, under åberopande av vad hovrätten, på sätt

i det föregående upptagits, anfört i fråga örn gällande regler för beskattning

av arvslott och gåva, att den gemensamma gränsen för skattefriheten

sättes lägre än föreslagna 15,000 kronor.

Advokatfiskalen vid Göta hovrätt, vilken till hovrätten avgivit yttrande

i ämnet, anför:

»Advokatfiskalsämbetet anser i motsats till Svenska försäkringsföreninningens

sakkunnigenämnd icke blott att någon ökning icke bör ifrågakomma

av det belopp å 15,000 kronor, som vid skattens beräkning skulle

få avdragas för värdet av vad som tillfallit den berättigade, utan ämbetet

vill fastmera såsom sin åsikt uttala, att någon reducering av samma be
-

Departement s •

chefen

Storleken av

det skattefria

beloppet.

Svea hovrätt.

Göta hovrätt.

Advokatfiskalen.

vid

Göta hovrätt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Hovrätten

över Skåne

och Blekinge.

Statskontoret.

Läns
styrelserna.

Departements
chefen.

Författningstexten

i

övrigt.

Sv''''a hovrätt.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

lopp synes ämbetet väl kunna ifrågasättas. Det till stöd för det stora

avdraget anförda motivet, att det ligger i det allmännas intresse att på

frivilligbetens väg åstadkomma ett rationellt och på sparsamhet grundat

ordnande av familjeförsörjningen, kan väl försvara en lindrigare skattebehandling

än vid gåva, arv eller testamente, men synes advokatfiskalsämbetet

ej böra föranleda ett så stort skattefritt avdrag som 15,000 kronor,

för visst fall ända till 18,000 kronor. En reducering av det ifrågakomna

avdraget anser sig ämbetet därför böra förorda.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det kan ifrågasättas, örn

just det belopp, 15,000 kronor, som skulle utgöra gränsen för skattefrihet,

är det rätta, men att det ej torde böra sättas lägre, samt att det från statsfinansiell

synpunkt lärer vara försiktigast att ej gå till ett högre belopp,

ehuru försäkringsföreningens sakkunnigenämnd syntes hava anfört goda

skäl för beloppets sättande till 25,000 kronor.

Statskontoret förklarar sig i likhet med försäkringsföreningens sakkunnigenämnd

hålla före, att det skattefria beloppet i förslaget blivit för

knappt tilltaget samt att en höjning till 25,000 kronor syntes böra ske.

Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig benägen att biträda

sakkunnigenämndens åsikt, att det skattefria beloppet icke borde fastställas

lägre än till 25,000 kronor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att förslaget icke tillbörligt

beaktat försäkringarnas stora sociala betydelse, och instämmer i

sakkunnigenämndens uttalande örn en höjning av det skattefria beloppet

till 25,000 kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det kunna ifrågasättas, huruvida

icke den i vissa fall föreslagna reduceringen av försäkringssumman vid

beräkningen av skatten borde sättas i viss proportion till försäkringssummans

storlek, exempelvis så, att t. o. m. 50,000 kronor avräknas 15,000

kronor — så vida nu icke detta avdrag finge anses väl högt — varefter det

skattefria beloppet borde successivt minskas för att alldeles bortfalla vid

försäkringar överstigande 100,000 kronor.

Ehuru flertalet av de över förslaget hörda myndigheterna förordat

höjning av det skattefria beloppet utöver föreslagna 15,000 kronor, finner

jag mig dock av bland annat statsfinansiella skäl icke böra frångå det

remitterade utkastets ståndpunkt härutinnan. Vad angår det av länsstyrelsen

i Malmöhus län framställda förslaget i avseende å minskning

av avdraget vid större försäkringar vill jag — utöver vad härutinnan i

promemorian anförts — erinra örn angelägenheten av att bestämmelserna

i ämnet göras så enhetliga och litet invecklade som möjligt.

Vidkommande utkastet till författningstext i övrigt anför Svea hovrätt,

att det kunde ifrågasättas, örn icke den i 89 § upptagna bestämmelsen

örn uppgiftsskyldighet för försäkringsgivare borde kompletteras nied

ett stadgande örn påföljd för den försäkringsgivare, som underläte att full
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

göra vad honora härutinnan ålåge, samt att samma paragraf torde böra

erhålla en avfattning, som tydligt utmärkte, att, för den händelse en

person hos en och samma försäkringsgivare tagit flera försäkringar,

försäkringsgivaren skulle vara befriad från uppgiftsskyldighet endast

därest summan av samtliga försäkringsbelopp ej överstege 3,000 kronor.

Göta hovrätt uttalar, att det väl måste anses, att bärande skäl saknas

för att, såsom i författningsförslaget skett, giva laglottsberättigad, som

tack vare 104 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal njuter sin rätt, en

i skattehänsende mera gynnad ställning än andra laglottsberättigade, varefter

hovrätten vidare anför:

»Enligt det föreslagna tredje stycket av 35 § medgives förmånstagare under

vissa förutsättningar skattefrihet för rätt till sådan livränta, som

tillfaller honom såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning.

Även i andra fall synes hänsyn böra tagas till värdet av ett för rättigheten

erlagt vederlag (t. ex. sådant vederlag, som erlagts genom inbetalning

av premier för försäkringen), och hovrätten får därför hemställa,

att ett tilläggsstadgande härom införes i förslaget. I det föreslagna nya

stycket av 39 § ålägges försäkringsgivare att, där förmånstagare blivit

insatt och försäkringsbeloppet överstiger 3,000 kronor, inom en månad

efter det meddelande örn inträffat försäkringsfall kommit försäkringsgivaren

till handa lämna vissa uppgifter. Enär enligt den föreslagna 34 §

tiden för inträdet av förmånstagarens skattskyldighet icke alltid är densamma

som tiden för försäkringsfallet, vore det väl lämpligare att bestämma

den tid, inom vilken uppgifterna skola lämnas, till en månad efter det

skattskyldigheten enligt 34 § inträtt. Vidare bör enligt hovrättens förmenande

skyldigheten att lämna uppgift avse alla fall av försäkring, där

förmånstagare blivit insatt, således oberoende av örn försäkringsbeloppet

överstiger 3,000 kronor. I arvsskatteförordningen torde böra intagas

stadgande, varav tydligt framgår, att deklarationsskyldighet åligger förmånstagare.

»

Advokat fiskalen vid Göta hovrätt yttrar, att det synes kunna på de

av sakkunnigenämnden anförda skäl ifrågasättas, om det icke är med

rättvisa överensstämmande, att de föreslagna författningsbestämmelserna

skola äga tillämplighet endast med avseende å förmånstagare, som insatts

genom förordnande efter viss tidpunkt, exempelvis den 1 januari under

det år lagen träder i kraft.

Havrätten över Skåne och Blekinge änser, att i andra stycket av 37 §

i utkastet orden »som erhållits genom gåva» lämpligen borde utbytas

mot »som skall beskattas såsom gåva».

Statskontoret anser sig böra giva sin anslutning till sakkunnigenämndens

förslag örn införande av ett övergångsstadgande av innehåll, att

beskattning icke skall ifrågakomma med avseende å försäkringsbelopp,

utfallande till förmånstagare, som insatts genom förordnande före den

1 januari det år den tillämnade ändringen i förordningen örn arvsskatt

och skatt för gåva träder i kraft.

Göta hovrätt.

Advokatfiskal

vid

Göta hovrätt.

Hovrätten

över Skåne

oell Blekinge.

Statskontoret.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Läns
styrelserna.

Departements
chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition Kr 211.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmenar billigheten kräva,

att de av sakkunnigenämnden gjorda erinringarna i nyssnämnda avseende

beaktas och att beskattning sålunda icke bör komma i fråga

för försäkringsbelopp, som utfaller till förmånstagare, vilken insatts genom

förordnande före lagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det önskligt, att den för försäkringsgivare

föreskrivna uppgiftsplikten bestämmes skola inträda redan

i fråga örn försäkringsbelopp över 2,000 kronor.

Flertalet av de här återgivna anmärkningarna föranleda icke till

annat yttrande från min sida än en hänvisning till vad i dessa delar anförts

i promemorian.

Visserligen kan man med Göta hovrätt ifrågasätta riktigheten av att

laglottsberättigad stärbhusdelägare, som på grund av 104 § andra stycket

försäkringsavtalslagen uppbär något belopp, skall tillgodonjuta visst

skatteprivilegium. Men då beloppet icke ingår i k var låtenskap en efter

försäkringstagaren, utan tillfaller vederbörande stärbhusdelägare såsom

konkurrent med förmånstagare örn en på grund av särskilt förordnande

från boet undantagen tillgång, synes det ligga närmare till hands att vid

beskattningen tillämpa reglerna för förmånstagare än dem, som gälla

för arvingar i boet. — Att, så snart sådan händelse, på grund varav enligt

förordningen skattskyldighet skall inträda, infaller efter förordningens

trädande i kraft, beskattning bör äga rum även örn förordnande av förmånstagare

skett dessförinnan, står i överensstämmelse med allmänt vedertagna

principer för skattelags verkan i tiden.

På grund av den ändring, som efter vad i det föregående anförts bör vidtagas

i förslagets 34 §, måste jämväl 39 § undergå viss omarbetning. Vidare

torde med anledning av vad Svea hovrätt anmärkt angående de fall, då

försäkringsgivare ber vara befriad från uppgiftsskyldighet, åt 39 § givas

sådan avfattning att, därest en person hos samma försäkringsgivare

tagit flera försäkringar, försäkringsgivaren är befriad från uppgiftsskyldighet,

endast såvitt summan av samtliga försäkringsbelopp ej överstiger

3,000 kronor.

Att stadga straff för försäkringsgivares underlåtenhet att fullgöra honom

åliggande uppgiftsskyldighet har icke synts mig erforderligt. Det

skadeståndsansvar, som dylik underlåtenhet enligt allmänna rättsregler

lärer kunna medföra, torde härutinnan vara till fyllest.

I anledning av Göta hovrätts framställning örn tydligt utmärkande i

författningstexten av förmånstagares deklarationsplikt torde viss redaktionell

jämkning böra vidtagas i 39 §.

Den anmärkning, som beträffande formuleringen av 37 § andra stycket

framställts av hovrätten över Skåne och Blekinge, har synts mig böra

föranleda ett utbyte av uttrycket »som erhållits genom gåva» mot »för

vilken skattskyldighet enligt detta kapitel äger rum».

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Föredragande departementschefen uppläser härefter föreliggande förslag

till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva och hemställer, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten

bifalla, och förordnar att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisa.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami.

185 höft. (Nr 211.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 211.

Bilaga A.

Utkast

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, dels att 3, 14, 18, 31, 39 och 56 §§ i förordningen

den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 3, 14, 39 och

56 §§ i angivna delar, erhålla den ändrade lydelse nedan sägs, dels att 30

§ i samma förordning skall upphöra att gälla, dels ock att i förordningen

skall omedelbart före 56 § införas en ny paragraf, betecknad såsom 55 a §,

av nedan angivet innehåll.

3 $.

1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:

l:o) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av sådan

utlänning, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt;

2:o) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan avliden

utlänning än i l:o) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan egendom

samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits

att utgå av egendomen;

b) i riket befintlig, under a) här ovan icke nämnd lös egendom, som är

avsedd för stadigvarande bruk i härstädes bedriven förvärvsverksamhet

eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier,

råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och

förlagsrätter, så ock kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats

eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes

eller bestått av andra fordringar eller av aktier, banklotter eller andelar

i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier; samt

c) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska ekonomiska

föreningar, bolag och rederier, även i den mån dessa tillgångar icke äro

att hänföra till under b) här ovan nämnd egendom.

2 mom.------------ —

14 §.

Behållning---iakttages:

1)----

2)----

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i

fast egendom av fideikommissnatur.

Från---arvsskatt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

18 §.

Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 § 1 mom.

2:o), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti ingående

fast egendom.

31 §.

Skyldighet att erlägga skatt för gåva åligger, såframt ej annat föreskrives

i denna förordning:

a) svenska medborgare, utlänningar, som äro bär i riket bosatta, samt

inländska menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag

och ekonomiska föreningar ävensom andra inländska juridiska personer:

för gåva av fast eller lös egendom inom eller utom riket; samt

b) andra utlänningar än i a) sägs, så ock utländska bolag ävensom

andra här i riket icke hemmahörande juridiska personer:

för gåva av egendom av sådan beskaffenhet, som angives i 3 § 1 mom.

2:o).

39 §.

Inom---gåva.

Deklaration---testamentsgivaren varit bosatt. Finnes ingen myn
dighet,

till vilken jämlikt angivna bestämmelser deklaration skall avlämnas,

skall densamma avlämnas till Överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

Vederbörande---uppbördsärenden.

55 a §.

1 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga

bo och hemvist.

Vad i denna förordning stadgas om person, som är bosatt här i riket,

skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistas

utan att vara härstädes bosatt.

2 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning anses

i beskattningshänseende icke vara bosatt här i riket. Vad nu sagts

gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare,

som bo hos honom.

För sådana aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, om

vilka i 3 § 1 mom. 2:o) c) sägs, föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt,

därest de efterlämnats av person, varom i nästföregående stycke

förmäles. Sådan person är frikallad från skattskyldighet för gåva av

egendom, varom nyss sagts.

56 $.

1 morn. Skall skatt enligt denna förordning utgå för egendom utom riket

och har arvs- eller gåvoskatt för egendomen därstädes erlagts, ankomme

på Konungen att, efter ansökan, medgiva motsvarande nedsättning

i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Vad här är stadgat äger icke tillämpning med avseende å skatt, som utomlands

erlagts för egendom av sådan beskaffenhet, som angives i 3 § 1

morn. 2:o).

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 211.

2 mom. Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas om

skattskyldighet för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för

egendom, vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom

i avseende å egendom av sådan beskaffenhet, som angives i 3 § 1 mom.

2:6), under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare

i visst annat land.

Överenskommelse---avgift.

Denna förordning träder i kraft den

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

69

Bilaga B.

Utkast

till

förordning om ändrad lydelse av 34, 35, 37 och 39 §§ förordningen

den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 34, 35, 37 och 39 §§ förordningen den 19 november

1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 35, 37 och 39 §§ i nedan

angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

34 $.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling örn gåvan upprättats

eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande samt, i

fall som avses i 35 § andra stycket, vid tiden för försäkringsfallet eller,

där återkallelse av förordnandet örn förmånstagares insättande vid sist

angivna tid ännu kan äga rum, vid den tid, efter vilken sådan återkallelse

ej må ske, dock, där fråga är örn livförsäkring, i intet fall senare än vid

försäkringstagarens död.

35 $.

Skattskyldighet---av gåva.

Likaledes inträder skattskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller

någon på den grund att han i enlighet med lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal

blivit insatt såsom förmånstagare, så ock för vad stärbhusdelägare,

som är berättigad till laglott, erhåller på grund av stadgandet i

104 § andra stycket samma lag. Dock skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen

skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio

år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en

femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas,

därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande,

eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräkning från värdet av vad som tillfallit den berättigade

avräknas 15,000 kronor, och bedömes frågan örn och till vilket belopp skatt

skall utgå allenast med hänsyn till vad därefter återstår, varvid likväl å

värdet av vad som inom loppet av två år på grund av skilda förordnanden

av samma person tillfallit den berättigade ej må avräknas mer än sammanlagt

nyss nämnda belopp.

Vad i andra stycket stadgats äger icke tillämpning å rätt till livränta,

som tillfaller förmånstagare såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning

och som förfaller till betalning efter det förmånstagaren fyllt

femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 185 häft. (Nr 511.)

6

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Majits proposition Nr 211.

37 $.

Skyldskapsförhållandet---tillämpning.

Egendom, som erhållits genom gåva, upptages till sitt värde vid tiden

för skattskyldighetens inträde.

39 §.

Inom —--Konungens befallningshavande.

Försäkringsgivare, som avses i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal,

åligger att, där förmånstagare i enlighet med samma lag blivit insatt,

inom en månad efter det meddelande örn inträffat försäkringsfall

kommit försäkringsgivaren till handa till Konungens befallningshavande

i det län, där förmånstagaren är bosatt, lämna skriftlig uppgift örn försäkringsfallet

och, enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen,

örn de förhållanden, som äro av betydelse för skattskyldighetens bedömande;

dock att nu stadgad skyldighet icke skall gälla, där försäkringsbeloppet

ej överstiger 3,000 kronor.

Vad i denna---uppbördsärenden.

Denna förordning träder i kraft den och skall, där så
dan

händelse sedermera inträffar, som enligt 34 § i dess lydelse enligt

denna förordning föranleder skattskyldighets inträde, äga tillämpning

utan hinder av att förordnandet örn förmånstagares insättande skett tidigare.

810665. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin (1)

  1. Lars Lindberg, Svensk rättspraxis Arvsskatt och gåvoskatt 1964 — 1970, SvJT 1972 s. 640, på s. 645 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1931:46 Bevillningsutskottets memorial Nr 46 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1931:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 a1 i texten
  3. BevU 1931:38 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1972 s. 640 Lars Lindberg, Svensk rättspraxis Arvsskatt och gåvoskatt 1964 — 1970 s. 645 i texten