Sök i Ratio Lex

Angående älgjaktens ordnande m. m

1931-03-13 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:214, Angående älgjaktens ordnande m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 214.

1

Nr 214.

Kungl. Martts proposition till riksdagen angående älgjaktens ordnande

m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:

Jag anhåller att få anmäla uppkomna frågor örn älgjaktens ordnande

och örn skadegörelse av älg.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 188 höft. (Nr 2 Vt.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Det nuvarande

systemets

brister.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 214.

Älgjaktens ordnande.

Rätten till jakt efter älg har sedan mer än hundra år tillbaka varit

underkastad vissa inskränkande bestämmelser. Periodvis har gällt totalförbud

inom ett eller flera län med ringa älgtillgång, stundom inom hela

landet. När efter sådant förbud tillåtelse till jakt åter lämnats, har jakttiden

i allmänhet satts mycket snävt. Enligt nu gällande bestämmelser

är jakt efter älg i stort sett tillåten inom åtta län under 3 dagar, inom

tio län under 4 dagar och inom sex län under 6 dagar. För vissa kronoparker

gäller en jakttid av en månad.

Syftet med dessa bestämmelser har varit att skydda älgstammen mot

utrotning, men också att förhindra dess tillväxt och utbredning i ej önskvärd

omfattning.

Det torde allmänt anses, att dessa upprepade försök att genom periodisk

fridlysning, omväxlande med korta jakttider, upprätthålla ett skäligt

älghestånd icke krönts med framgång eller att de i varje fall icke

givit varaktigt resultat. Orsaken härtill angives vara att finna i det

tillämpade systemet. Förhållandet har sedan länge påtalats från olika

håll och från skilda utgångspunkter samt jämväl föranlett framläggande

av ett flertal förslag till älgjaktens ordnande efter andra linjer än

de hittills följda.

Med skrivelse den 22 oktober 1925 överlämnade Svenska jägarförbundet

till Kungl. Majit ett inom Örebro läns jaktvårdsförening uppgjort

sådant förslag, det så kallade örebroförslaget, vilket av jägarförbundet

tillstyrktes. Yttrande över förslaget infordrades från domänstyrelsen, som

i utlåtande den 30 april 1927 framlade ett förslag, som delvis bygger på

Örebroförslaget. Därefter hava länsstyrelserna hörts i ärendet. Sedermera

har jägarförbundet i framställning, som förbundet gjort i september

1927 och som avser även andra ämnen, i första hand förordat domänstyrelsens

förslag, men i andra hand hemställt, att, därest detta förslag

ansåges icke hava utsikter att kunna genomföras, åtgärder för reglering

av älgjakten i varje fall vidtoges i den riktning, som åsyftades i såväl

domänstyrelsens förslag som Örebroförslaget.

De brister, som anses vidlåda det hittills tillämpade systemet, äro enligt

domänstyrelsens framställning, som i detta hänseende i huvudsak

överensstämmer med jägarförbundets synpunkter, i huvudsak följande:

Då totalförbud varit gällande, har å vissa orter intresset för vård örn

älgstammen slappats och olaga jakt kunnat mera opåtalt bedrivas, så

att den med förbudet avsedda ökningen i älgstammens numerär fördröjts

eller uteblivit. Å andra orter åter, där tillsyn funnits och på grund därav

olaga jakt icke i nämnvärd omfattning kunnat bedrivas, har inträffat,

att ökningen i älgarnas antal föranlett skadegörelse å ungskog och

växande gröda. Denna skadegörelse har mångenstädes varit avsevärd

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

och verkningarna av densamma hava ofta drabbat personer, som haft

svårt att bära dem. Så har särskilt varit fallet, då skadegörelsen ägt rum

å i skogen belägna åkerlotter under torp och andra mindre jordbrukslägenheter.

Då skadegörelsen i allmänhet icke kunnat förhindras samt ägarna

av de större omgivande skogsmarkerna, där älgarna haft sitt egentliga

tillhåll, i regel ej funnit sig pliktiga eller villiga att lämna de skadelidande

gottgörelse för skadan, hava dessa understundom nedskjutit

älgar, som kunnat åtkommas. I regel har dock ett totalförbud medfört,

att älgstammen ökats. Då emellertid efter ett sådant förbud jakten åter

blivit tillåten, bär älgstammen, även med en jakttid av endast några

dagar, återigen alltför starkt decimerats. Detta har särskilt visat sig

vara fallet i trakter, där jakträttsinnehavet är splittrat på ett stort

antal smärre lotter, vilka var för sig icke äro tillräckliga att utgöra

ståndorter för älg. En även starkt begränsad jakttid är således i många

fall ägnad att medföra älgstammens förödande. Där fråga är örn större

sammanhängande områden med mera ordnad jaktvård, verkar å andra

sidan den korta jakttiden på det sätt, att den hindrar ett rationellt skattande

av stammen genom borttagande av svaga och mindervärdiga individer,

vilka ej alltid äro lätta att påträffa under den korta jakttiden. En

jaktvårdares önskan i dylikt hänseende måste ej sällan helt åsidosättas

med hänsyn bland annat till behovet att fälla ett så stort antal djur, som

erfordras till förekommande av skadegörelse.

Innan jag går att närmare redogöra för innebörden av Örebroförslaget

och av domänstyrelsens förslag, vill jag i detta sammanhang i korthet

omnämna ytterligare några förslag, som under senare år framkommit i

ämnet.

Inom jaktvårdsintresserade kretsar har sedan länge framstått som ett

önskemål, att ingen borde tillåtas bedriva jakt, som ej visade sig förfoga

över ett tillräckligt stort jaktområde. 1908 års jaktsakkunniga upptogo

till behandling denna fråga. Ehuru de sakkunniga ansågo bestämmelser

örn viss minimiareal vara av synnerligen stor betydelse och ägnade

att i hög grad befordra jaktvården, höllö de dock före, att desamma

skulle alltför mycket strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt

för att förslag örn en lagstiftning i sådan riktning för det dåvarande

skulle hava utsikt till framgång. De sakkunniga föreslogo emellertid, att

för rätten att fälla mera än en älg eller hjort skulle fordras en sammanhängande

areal jaktmark av mer än 100 hektar. Detta förslag har emellertid

icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Från djurskyddsvänligt håll har påtalats den under de senare åren

oskäliga beskattningen av älgstammen inom vissa av de mellansvenska

länen och det vid älgjakten, såsom den mångenstädes bedrives, förekommande

djurplågeriet, särskilt med avseende på mängden av skadskjutna

djur, samt framförts krav på älgjaktens reglerande efter följande linjer:

Visso /Omliggande

förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Beskattningen borde företagas regelmässigt, rationellt ur ekonomisk synpunkt

och humant ur djurskyddssynpunkt. Detta borde ske genom en

statlig reglering. Riket skulle indelas i älgområden, vart och ett under

sin direktion, vilkens ledamöter dels valdes av jakträttsinnehavarna inom

området, dels utsåges av länsstyrelsen. Direktionen skulle äga att för

varje år bestämma huru många älgar, som finge fällas, och i detalj ordna

jakten å lämpliga tider och med användande av folk med prövad och godkänd

skjutskicklighet samt under betryggande former i övrigt. De nedlagda

djuren skulle försäljas genom direktionens försorg, och av de influtna

medlen skulle i första hand betalas av älgarna gjord skada å gröda

m. m., varefter återstoden skulle fördelas å jakträttsinnehavarna inom

området.

Enligt örebroförslaget borde älgjakten ordnas på följande sätt: För

jakträttsinnehavare i allmänhet skulle jakttiden vara mycket kort, förslagsvis

två dagar. Därest sådan sammanslutning av jakträttsinnehavare,

som avses i 9 § lagen örn rätt till jakt, eller enskild jakträttsinnehare

visade sig innehava större sammanhängande jaktområde med god älgtillgång,

skulle sådan sammanslutning och enskild jakträttsinnehavare

efter årlig ansökan hos myndighet kunna erhålla tillstånd att under en

längre jakttid, som lämpligen kunde bestämmas till fjorton dagar, fälla

ett för varje särskilt fall bestämt antal älgar.

Till stöd för detta förslag anfördes: Att helt förbehålla jakträtten åt

dem, som bevisligen ägnat älgen sådan vård, att älgstammen å deras

marker vore relativt riklig, syntes ej tillrådligt. En sådan anordning

skulle beröva det stora flertalet jakträttsinnehavare all rätt till jakt

efter älg och skulle minska intresset för jaktvård hos de från jakträtt

utestängda. Det skulle säkerligen också möta svårigheter att hos de bestämmande

vinna gehör för ett dylikt förslag. Ett allmänt jaktlov borde

därför finnas, men så snävt tilltaget, att det ej möjliggjorde ett förödande

av älgstammen. En årlig jakttid av två dagar syntes vara tillfyllest.

Genom ett sådant allmänt jaktlov skulle innehavare av mindre jaktområden

beredas möjlighet att genom älgstammens beskattning erhålla gottgörelse

för eventuella älgskador ävensom någon inkomst i övrigt. Den,

som genom skydd av älgen å ett större sammanhängande område fått

en god älgstam, kunde emellertid ej på ett uthålligt givande sätt beskatta

densamma under en kort jakttid. Därför borde åt en sådan jakträttsinnehavare

givas rätt att under en något utsträckt jakttid utgallra

de djur, som av ena eller andra anledningen borde bortskjutas. Till förhindrande

av överbeskattning borde dock rätten begränsas till ett visst

bestämt, efter förhållandena i varje särskilt fall avpassat antal älgar.

Frånvaron av sådan större frihet att beskatta en riklig älgstam kunde

eljest lätteligen föranleda skadegörelse av älgarna samt ett slappnande

intresse för älgarnas vård. Den största fördelen med den föreslagna an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

ordningen skulle emellertid ligga däri, att den skulle stärka intresset

hos innehavare av mindre jakträttsområden för bildande av jakträttssammanslutningar

enligt 9 § jaktlagen. Bildandet av dylika sammanslutningar

vore beträffande mindre jaktområden ett huvudvillkor

för en uthålligt givande älgjakt.

Angående förslagets ''detaljer anfördes i huvudsak följande: Vad anginge

frågan örn villkoren för erhållande av särskilt jaktlov, vore förhållandena

så skiftande inom olika delar av landet och jämväl inom ett

och samma län, att det ej syntes lämpligt att föreskriva en viss minimiareal.

Vederbörande tillståndsgivande myndighet borde hava fria händer

att efter de i varje fall föreliggande omständigheterna bestämma såväl

därutinnan som angående avjagningens storlek. Det torde visserligen

möta svårigheter att uppskatta storleken av älgstammen, men utredningen

därom torde av sökanden kunna förebringas genom yttranden

av vederhäftiga, å området sakkunniga personer. Vidare borde över ansökningar

av ifrågavarande slag utlåtanden inhämtas från jaktvårdsföreningar

och skogsstatstjänstemän. Örn jaktlovet likväl något år komme

att bliva för omfattande, kunde inskränkning vidtagas året närmast därefter.

Rörande frågan örn den myndighet, åt vilken borde överlämnas att

bestämma uti ifrågavarande avseende, hade inom föreningen olika meningar

framkommit, i det att såväl länsstyrelserna som domänstyrelsen

föreslagits. — Beträffande kontrollen har jägarförbundet tänkt sig, att

de bestämmelser, som för närvarande gälla ifråga örn djur, som fällts

inom hägnad jaktpark och djurgård, skulle givas motsvarande tillämpning

beträffande älgar, som fällts på grund av särskilt tillstånd.

Domänstyrelsen yttrade i sitt utlåtande, att älgjakten i dess helhet borde

såvitt möjligt så ordnas, att beskattningen avpassades efter den å

varje ort med hänsyn till rådande förhållanden önskvärda tillgången å

älg. Styrelsen ansåg i enlighet därmed, att all rätt till jakt efter älg

borde göras beroende av särskilt tillstånd. Den sedan gammalt gällande

rättsuppfattningen beträffande jakt, att i allmänhet envar jordägare ägde

jakträtt å honom tillhörigt område, borde emellertid vid utfärdande av

bestämmelser i ämnet lämnas oförkränkt.

Beträffande Örebroförslaget anförde domänstyrelsen, att den ifrågasatta

tudelningen av rätten till jakt efter älg på det sätt, att den, som vårdade

sig örn jakten, skulle vara underkastad en av myndighet bestämd

reglering av beskattningen, under det att den, som saknade intresse för

dylik vård, skulle äga frihet nedlägga så många djur, som för honom

vore möjligt, icke kunde anses lycklig.

Domänstyrelsen framlade följande riktlinjer att följas vid älgjaktens

ordnande.

1. Utan sådant tillstånd, varom i andra punkten härnedan förmäles, är

all jakt efter älg å mark, där jakträtten icke tillhör kronan, tillsvidare

förbjuden.

2. Innehavare av rätt till jakt å sammanhängande område av den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

storlek och beskaffenhet, att det nied hänsyn till ortens förhållanden kan

anses tillfredsställa skäliga fordringar på ett självständigt jaktområde

för älg, må av länsstyrelsen efter prövning av förebragt utredning kunna

medgivas rätt att å området fälla ett med hänsyn till detsammas omfattning,

den därå befintliga älgstammens uppskattade storlek och andra

på saken inverkande omständigheter skäligt antal älgar.

3. Tillstånd enligt andra punkten skall avse det år, varunder detsamma

begäres, och meddelas för tiden den 10—21 september beträffande

Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län samt

Särna och Idre socknar av Kopparbergs län och den 10—21 oktober i

fråga örn övriga delar av landet.

Tillståndet må icke omfatta fångande eller dödande av årskalv av älg.

4. Med innehavare av jakträtt enligt andra punkten skall vara likställd

i 9 § av lagen örn rätt till jakt omförmäld sammanslutning, även

örn denna har avseende på jakt efter allenast älg.

5. För länsstyrelsens resolution med tillstånd till jakt efter älg skall

sökande utgiva lösen med femton kronor för varje älg tillståndet avser.

6. Å sådan mark, där jakträtten tillhör kronan, skall utövande av och

upplåtande av rätt till jakt efter älg enligt gällande grunder för tillgodogörande

av kronans jakträtt vara begränsad till den i tredje punkten

bestämda tid, där ej Kungl. Maj :t för särskilda fall annorlunda förordnar.

Som motiv till förslaget anförde domänstyrelsen bland annat: Då ett

allmänt intresse förefunnes för bibehållande inom landet av en skälig tillgång

å älg samt hittills tillämpade bestämmelser för älgjaktens reglerande

icke syntes kunna avvärja faran för älgstammens utödande inom

stora delar av landet, torde det ej kunna undvikas, att rätten till jakt

efter älg gjordes beroende av därtill utav viss myndighet lämnat tillstånd.

Såsom grundregel borde därför stadgas ett allmänt gällande förbud

för jakt efter älg. Det borde tillkomma länsstyrelsen att meddela

jakttillstånd, ty länsstyrelsen ägde större lokal- och personkännedom än

domänstyrelsen och vore lättare tillgänglig för allmänheten. En för hela

landet giltig minimiareal mark, som under alla förhållanden vore erforderlig

för att en större eller mindre älgstam där skulle kunna hava sin

fasta ståndplats och härinom livnära sig, kunde icke angivas. Därtill

vore förhållandena inom landet allt för växlande. Det syntes därför vara

nödvändigt, att den tillståndsgivande myndigheten erhölle befogenhet

att i varje särskilt fall pröva de föreliggande omständigheterna. Sökande

borde för ändamålet förete kartskiss över jaktområdet samt lämna

uppgift örn dess areal ävensom beskrivning över detsammas beskaffenhet,

ungefärliga fördelning å inrösningsjord och utmark m. m. För frågans

avgörande måste den prövande myndigheten jämväl hava till sitt

förfogande en utredning rörande den ungefärliga tillgången å älg inom

området. En dylik utredning borde avlämnas av sökanden. Av sökanden

lämnade uppgifter om den beräknade älgtillgången m. m. kunde lämp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition Nr 214.

ligen bestyrkas av trovärdiga personer, vilka gjort sig kända såsom på

området intresserade och sakkunniga. På grundval av sålunda förebragt

utredning samt yttranden, som länsstyrelsen kunde infordra från

jaktvårdsföreningar, skogsstatstjänstemän, landsfiskaler och kommunala

myndigheter, torde det i allmänhet ej möta några större svårigheter att

på ändamålsenligt sätt besluta över inkomna ansökningar. Då enligt ämbetsverkets

förslag älgavjagningens storlek alltid skulle vara bestämd,

funnes intet hinder för en jämförelsevis lång jakttid, under vilken beskattningen

kunde företagas på ett ändamålsenligt sätt. Enär kontroll

och bevakning måste utövas mot olaga jakt, borde dock jakttiden icke

bliva alltför lång. En tid av tolv dagar syntes lämplig. Sammanförande

av smärre områden till ett gemensamt större jaktkomplex, där ordnad

jakt kunde bedrivas, vore ur alla synpunkter av stor betydelse. Det

kunde förväntas, att med den av styrelsen föreslagna ordningen för jakten

efter älg intresset för sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen skulle

höjas, i första hand avseende beskattningen av älgstammen på ett mera

rationellt sätt, men därjämte även i fråga örn andra villebrådsarter samt

särskilda jaktsätt. Tvång till sammanslutning vore icke lämpligt. Då

även sådana mindre områden, å vilka jakträtten tillkomme kronan, ej

sällan av naturliga skäl borde i förevarande avseende sammanföras med

angränsande enskild mark, syntes styrelsen böra erhålla bemyndigande

att, när skäl därtill förelåge, med ägare av mark, som angränsade kronan

tillhörig fastighet, träffa avtal enligt 9 § jaktlagen. Till täckande av

kostnaderna för den ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda, som givetvis

korn me att föranledas av älgjaktens reglering på föreslaget sätt, borde en

mindre avgift uttagas av dem, som erhållit tillstånd att fälla älg, förslagsvis

15 kronor för varje älg. Å mark, där jakträtten tillhörde kronan,

vore jakten efter älg redan enligt gällande författning örn grunderna

för utövande av kronans jakträtt ordnad på ett sätt, som i huvudsak

överensstämde med det nu föreslagna. Av flera skäl, särskilt ur kontrollsynpunkt,

vore dock önskvärt, att jakttiden såvitt möjligt vore densamma

för all mark. Ett genomförande av styrelsens förslag krävde troligen

kontroll i större omfattning än nu rådande förhållanden påkallade. Det

kunde dock antagas, att de särskilda jakträttsinnehavarna komme att i

rätt stor utsträckning utöva kontroll på varandra. Styrelsen hyste emellertid

förhoppning örn, att Kungl. Maj:t måtte, så snart lämpligen kunde

ske, för riksdagen framlägga förslag örn jaktvårdsavgifter och i samband

därmed vidtaga åtgärder för bättre kontroll över jaktförfattningarnas efterlevnad

och för organisation av jaktvårdsarbetet.

Infordrade yttranden hava inkommit från samtliga länsstyrelser utom

från Västernorrlands län. Länsstyrelserna hava allmänt hört i länen befintliga

jaktvårdsföreningar. Några länsstyrelser hava infordrat utlåtanden

jämväl från andra sammanslutningar och myndigheter, såsom

Yttranden

över Örebrofdrslaget

och

domänstyrelsens

ftirslaq.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

landsting, hushållningssällskap, landsfogde, jägmästare och skogsvårdsstyrelse.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit sig icke kunna förorda vare sig

örebroförslaget eller domänstyrelsens förslag samt anfört: Ett ordnande

av älgjakten vore förenat med synnerligen stora svårigheter, enär det

därvid gällde att under mycket från ett år till ett annat växlande naturförhållanden

och för orter, som vöre i flera avseenden mycket olika, tillgodose

i viss mån stridiga intressen. Härtill komme, att såsom tillfredsställande

kunde anses endast en lösning, som vore enkel och lätt tillämpad

samt icke framkallade en ökning av de lagöverträdelser, som i fråga örn

älgjakt blott alltför ofta förekömme. Med hänsyn härtill ansåge sig länsstyrelsen

icke kunna förorda något av de i ärendet framställda förslagen.

Länsstyrelsen hade icke heller funnit genom erfarenheten bekräftat, att

hittills tillämpat system lämnat så avskräckande resultat, som stundom

påstodes; trots de nuvarande odlingsförhållandena och den ökade ägosplittringen

syntes nämligen älgbeståndet hava hastigt återställts efter

den hårda påkänning, som under kristiden torde hava ägt rum. Länsstyrelsen

ville emellertid framhålla önskvärdheten därav, att, oberoende av

frågan örn jaktpass såsom villkor för idkande av jakt i allmänhet, idkandet

av älgjakt finge förutsätta något slags anmälan eller licens, avseende

viss person och visst område. Härigenom skulle nämligen kontrollmöjligheterna

i avsevärd mån ökas och antalet tillfällighetsjägare minskas.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar hava tillstyrkt något

av de framlagda förslagen, helt eller med vissa modifikationer, därvid

de flesta i princip anslutit sig till domänstyrelsens förslag. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har dock uttalat tvekan med hänsyn till den avvikelse,

som förslaget innebure från den enligt jaktlagen gällande principen

örn jakträtt för varje jordägare å honom tillhörigt område. — Länsstyrelsen

i Södermanlands län har framhållit, att nämnda princip genom

domänstyrelsens förslag i viss mån modifierades, men ej gjort något uttalande

örn lämpligheten av förslaget. — Länsstyrelserna i Kristianstads

län och Älvsborgs län hava ej velat tillstyrka, att all rätt till jakt efter

älg skulle göras beroende av särskilt tillstånd på sätt domänstyrelsen föreslagit.

Detta strede mot hävdvunnen uppfattning och inkräktade alltför

mycket på de mindre jordägarnas rätt. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets

i Kristianstads län förvaltningsutskott hava föreslagit en

kort allmän jakttid för jakten å älgtjurar och särskilt jaktlov för innehavare

av större jaktområden. — Länsstyrelsen i Östergötlands län, som

anslutit sig till domänstyrelsens förslag att all rätt till jakt efter älg

göres beroende av särskilt tillstånd och att beträffande varje tillstånd

bör meddelas reglerande bestämmelser i fråga örn det antal djur, som

må fällas, har emellertid funnit riktigast, att dylikt tillstånd borde kunna

utfärdas för envar jakträttsinnehavare utan avseende å hans jaktområdes

storlek och beskaffenhet. Såsom skäl för denna uppfattning har

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

9

länsstyrelsen anfört, att jakträttsinnehavare, vars jaktmark icke vore

av beskaffenhet att kunna anses såsom självständigt jaktområde och

som ej heller av ena eller andra anledningen kunde få till stånd någon

sammanslutning med innehavarna av jakträtten å angränsande fastigheter,

eljest skulle bliva helt utestängd från möjligheten att jaga älg å

sitt område och därigenom vinna ersättning för den skadegörelse, som

av älgarna eventuellt tillskyndades honom, eller eljest i någon form tillgodogöra

sig å området befintligt älghestånd. Länsstyrelsen har vidare

ifrågasatt, huruvida icke jakttiden borde vara densamma för alla tillståndshavare.

— Länsstyrelsen i Älvsborgs län liksom ock jaktvårdsföreningen

i länets södra del har förordat Örebroförslaget. Samma ståndpunkt

har intagits av landstingen i Östergötlands län och Kristianstads

län, skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län samt jaktvårdsföreningarna i

Uppsala, Hallands och Värmlands län. Jaktvårdsföreningen i Uppsala

län har förordat Örebroförslaget därför, att föreningen funnit sig icke

kunna tillstyrka domänstyrelsens förslag i fråga örn jakttidens förläggning

samt ställt sig tveksam till bestämmelsen örn en avgift för varje

fälld älg. — Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jämtlands län,

vilka tillstyrkt domänstyrelsens förslag, hava förordat en övergångstid

å några år, under vilken alla jakträttsinnehavare skulle äga rätt att jaga

under en mycket kort tid. En sådan övergångstid vore erforderlig för

organisationsarbete med bildande av sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen.

Ett genomförande av domänstyrelsens förslag bomme eljest till

en början att verka som ett förbud för ägarna av mindre jaktområden.

På grund av det stora antal smärre jordägare, som behövde sammansluta

sig, bomme nämligen svårigheter att möta för bildande av dylika sammanslutningar,

vilka ännu vore relativt okända.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som funnit domänstyrelsens förslag

lämpligt att läggas till grund för en lagstiftning åtminstone på försök,

har i fråga örn de särskilda förhållandena i länet anfört: Innehavare av

sammanhängande områden av den beskaffenhet, att de kunde sägas uppfylla

fordringarna på ett självständigt jaktområde för älg, representerades

av trävarubolag med egna skogshemman. De skogskomplex, varom härvidlag

kunde hilva fråga, kunde skattas till ett 20-tal, måhända flera. Som

dylika jaktområden torde även få räknas häradsallmänningar. Såsom

sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen kunde av praktiska skäl knappast

komma i fråga mindre enheter än byalag. Huru inom dessa utövandet

av jakten skulle ordnas, vore väl en intern angelägenhet, som det icke

vore meningen att i lagstiftningsväg reglera. Med de väldiga vidder,

det här rörde sig örn — i många fall omfattade byarna tusentals hektar

mark — ginge det emellertid icke för sig att släppa lös alla skattetalsägare

inom hyn för nedläggandet av det bestämda antalet älgar, ty även om

var och en besjälades av den strängaste lojalitet, så kunde de enskilda

jägarna på dessa vidsträckta marker icke hava kontakt med varandra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Martts proposition Nr 214.

och alltså icke veta, när det bestämda antalet älgar blivit fällt. Älgjakten

bedreves nämligen i länet icke såsom drevjakt, utan djuren uppsöktes

och förföljdes av enskilda jägare med eller utan hund. Länsstyrelsen

föreställde sig, att ett system med jaktkort eller annan lämplig anordning

borde åvägabringas för tillgodogörande av byarnas älgjakt. För ett konsekvent

genomförande av idén örn begränsad beskattning av älgbeståndet

på viss areal, syntes ofrånkomligt att på något sätt reglera lapparnas rätt

till älgjakt. Detta skulle måhända lämpligen kunna ske sålunda, att såväl

fjäll- som skogslappsbyarna förklarades i fråga örn älgjakt utgöra

sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen, dock endast beträffande områden,

som enligt respektive lappbyordning vore till sina gränser bestämda. Då

fjällapparnas avgränsade områden i allmänhet hade odlingsgränsen till

ostlig gräns, innebure en sådan bestämmelse, att för fjällapparna älgjakt

nedom odlingsgränsen och för skogslapparna älgjakt utanför lappbyns

avgränsade område icke vore medgiven. — Jägmästaren i Jukkasjärvi

revir har beträffande lapparnas rätt till jakt å älg ansett densamma böra

begränsas till att avse allenast kronomarker ovan odlingsgränsen i Norrbottens

och Västerbottens län samt renbetesf jällen i Jämtlands län. Därest

lapparnas rätt till jakt å älg bibehölles att gälla jämväl å enskildas

marker, skulle de föreslagna bestämmelserna örn jaktens begränsning till

ett bestämt antal djur å viss areal bliva omöjliga att genomföra. Härjämte

har föreslagits ett stadgande av innebörd, att varje lappby skulle

anses utgöra sammanslutning enligt 9 § jaktlagen jämväl för det fall, att

särskilt avtal ej träffats.

Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening har i sitt utlåtande, som åberopats

av länsstyrelsen, anfört, att, då sammanslutningar enligt 9 §

jaktlagen ännu i största delen av landet vore nya och oprövade,

det ej vore klokt att på en gång genom tvång söka åstadkomma sådana

sammanslutningar, något som bleve följden av ett genomförande av domänstyrelsens

förslag. Det komme säkerligen att möta svårigheter att

bilda dylika sammanslutningar, enär enighet ej alltid vore lätt att uppnå

angående områdets omfattning, jaktens utövande och jaktbytets fördelning

m. fl. frågor. Liknande synpunkt beträffande svårigheten att bilda

sammanslutningar har framhållits av jaktvårdsföreningen i Hallands län.

Beträffande detaljerna i domänstyrelsens förslag hava en del anmärkningar

framställts. Länsstyrelserna i Stockholms län och Kalmar län hava

ansett det böra överlämnas åt domänstyrelsen eller Överjägmästare att

giva särskilt jakttillstånd. Såsom skäl härför har anförts av sistnämnda

länsstyrelse, att länsstyrelsernas arbetsbörda redan vore betungande, samt

av länsstyrelsen i Stockholms län, att länsstyrelserna ej innehade tillräcklig

sakkunskap och därför bleve beroende av utlåtande från huvudsakligen

skogsstatens tjänstemän. I övrigt har ej gjorts någon erinran mot förslaget

i denna del. Dock har i yttrande av länsstyrelsen i Stockholms län

framhållits, att uttrycklig befogenhet borde tillerkännas länsstyrelsen att,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

11

där så vore erforderligt, förordna skogsstatstjänsteman att företaga undersökning

å platsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att

villkoret att jaktområdet skulle vara sammanhängande borde eftergivas.

Bildandet av sammanslutningar skulle eljest försvåras. — Länsstyrelsen

i Kronobergs län har framhållit såsom önskvärt, att åtgärder vidtoges för

underlättande av bildande av jaktsammanslutningar enligt 9 § jaktlagen,

och ur denna synpunkt ifrågasatt, huruvida ej sådan sammanslutning

borde kunna åvägabringas även mot bestridande från enskilda delägares

sida. — Vad angår den av domänstyrelsen föreslagna avgiften å 15 kronor

för varje älg, meddelat tillstånd avser, hava olika meningar framkommit.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att någon avgift över

huvud ej borde utgå, enär avsevärt ökat arbete ej kunde föranledas av

förslagets genomförande. Ifrågasättas kunde dock, huruvida ej sökanden

borde åläggas ersätta kostnader för resor, som av tjänsteman måste företagas

för utredning i ärendet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har ansett sig icke böra tillstyrka särskild avgift för jakt efter älg. Anledning

saknades nämligen att åsätta sådan jakt särskild avgift, så mycket

mindre som jakten ej sällan komme att föranledas av behovet att förhindra

en icke önskvärd ökning av älgstammen. Länsstyrelserna i Östergötlands

län och Värmlands län hava ställt sig tveksamma rörande lämpligheten

av att stadga särskild avgift. Länsstyrelserna i Hallands län

och Jämtlands län hava förordat lägre avgift, respektive 10 och 5 kronor.

Å andra sidan har höjning av avgiften till 30 kronor föreslagits av länsstyrelserna

i Blekinge län och Västmanlands län. Länsstyrelsen i sistnämnda

län har ansett, att restitution borde ske, där tillåtet antal älgar

ej fälldes, under det att länsstyrelsen i Blekinge län funnit någon restitution

ej böra äga rum. — Rörande användningen av influtna avgifter har

länsstyrelsen i Västmanlands län förordat, att desamma borde användas

till täckande av kostnader för undersökning, som av jägmästare verkställts

i ärende örn tillstånds meddelande. Från flera håll har framhållits såsom

önskvärt, att avgifterna, åtminstone delvis, borde användas att ersätta

de skador, som förorsakas av älg. I denna riktning hava uttalat sig länsstyrelserna

i Jönköpings, Kalmar och Blekinge län, skogsvårdsstyrelsen

och jaktvårdsföreningen i det sistnämnda länet samt jaktvårdsföreningen

i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som enligt vad

ovan nämnts funnit sig icke böra tillstyrka särskild avgift, har beträffande

förslaget örn avgifternas användande till ersättning för älgskador anfört:

Möjligheten att erhålla gottgörelse för skada genom älg skulle kunna

förorsaka, att intresset för sammanslutningar av jakträttsinnehavare

slappnade, vartill komme, att arbetet med skadornas reglerande kunde bliva

rätt omfattande och medföra dryga kostnader. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har föreslagit, att avgifterna måtte fördelas mellan jakträttsinnehavarna

efter arealen av deras jaktområden. Jaktvårdsföreningen i

s. 12 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrivelse nr

258/1925.

12 Kungl. Majlis proposition Nr 214.

Östergötlands län har ansett, att jaktvårdsföreningarna borde få del ar

avgifterna såsom ersättning för besvär i anledning av remisser till föreningarna

av ansökningar örn särskilt jakttillstånd.

Skadegörelse av älg.

I skrivelse den 27 maj 1925, nr 258, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:!

ville låta verkställa utredning rörande skadegörelse av älg samt vidtaga

de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Riksdagens framställning var föranledd av tre motioner. I dessa hemställdes

örn utredning, i två likalydande (1:133 och 11:195) rörande åtgärder

till förekommande av älgars skadegörelse å ungskog och växande

gröda samt i den tredje (II: 1) angående ersättning för skadegörelse

av älgar å växande gröda.

I förstnämnda två motioner behandlades älgens skadegörelse närmast

från skogsvårdssynpunkt, Jordbruksutskottet anförde beträffande dessa

motioner i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 65, att älgens skadegörelse

å skog i allmänhet icke vöre av mera väsentlig betydelse. Skogsägaren

ansåge sig i allmänhet ersatt genom älgjakten. Då älgen vore

helt fridlyst, kunde dock mera allvarliga missförhållanden uppstå å trakter,

där förutsättningarna för älgstammens tillväxt vore särskilt gynnsamma.

Man torde dock kunna komma till rätta med dylika missförhållanden

genom att fridlysningen skedde i mera smidiga former. Anledning

kunde sålunda finnas att frångå regeln, att fridlysningen skulle

följa länsgränsen. Utskottet ansåge sig böra tillstyrka, att utredning

verkställdes rörande de åtgärder, som kunde anses vara av behovet påkallade.

I den tredje motionen framhölls, att skadegörelsen av älg å växande

gröda uppginge till avsevärda belopp, samt att torpare, arrendatorer och

småbrukare i skogsbygderna ofta finge sin växande gröda mer eller

mindre förstörd utan möjlighet att få någon gottgörelse därför genom

älgjakten, då torpare och arrendatorer i regel saknade jakträtt. I motionen

framställdes ett förslag till ordnande av ersättningsfrågan. Medel

skulle erhållas genom att en avgift för varje skjuten älg erlades till

landsfiskalen, som hade att redovisa influtna avgifter till länsstyrelsen.

Då skadegörelse skett, borde anmälan därom göras till kommunalnämnden.

Nämnden eller en av densamma utsedd delegation borde besiktiga

skadan och insända protokoll till länsstyrelsen. Ersättningsbeloppen

borde sedan fastställas av en utav länsstyrelsen för hela länet tillsatt

nämnd. Skada av mindre värde än 15 kronor borde ej ersättas. Skadelidande,

som själv skjutit älg, borde ej erhålla ersättning i vidare mån

än värdet av skadan överstege den skjutna älgens värde med frånräk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Hände av avgiften. Jordbruksutskottet ansåg sig icke böra uttala någon

mening, huruvida en sådan anordning, som ifrågasatts i sist omhandlade

motion, vore lämplig att genomföra i vårt land. Utskottet ville dock

ej motsätta sig, att den av utskottet förordade utredningen även komrae

att omfatta en undersökning av berörda uppslag.

Den 12 juni 1925 förordnade Kungl. Majit, att riksdagens skrivelse

skulle överlämnas till dåvarande expeditionschefen L. Berglöf för att tagas

i övervägande vid fullgörande av viss till honom överlämnad utredning

rörande med jaktlagstiftningen sammanhängande frågor. Efter att

över riksdagsskrivelsen hava hört domänstyrelsen, som tidigare yttrat

sig över de ifrågavarande motionerna, avgav Berglöf utlåtande i ärendet.

Sedan därefter Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hemställt, att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga förslag

till ersättning för skada av älg enligt vissa närmare angivna grunder,

anbefalldes lantbruksstyrelsen ävensom länsstyrelserna efter hörande av

vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott att i ärendet av-,

giva utlåtande, varjämte Svenska jägarförbundet bereddes tillfälle att

inkomma med sådant utlåtande.

Berglöf anförde i sitt utlåtande! Bästa utvägen att förekomma skadegörelse

av älg syntes vara införandet av jakttider, som medgåve en jämn

beskattning av älgstammen och densammas nödiga begränsning. Att i

vårt land stadga skyldighet för jakträttsinnehavare att på yrkande av

jordens brukare nedbringa en övertalig stam av sådant villebråd, som

förorsakade skada å gröda, en skyldighet som vore föreskriven i vissa

främmande rättssystem, syntes knappast vara lämpligt. Ett stadgande

av sådant innehåll kunde lätteligen medföra mindre önskvärda följder

för möjligheten att inom landet i dess helhet bibehålla en älgstam av skälig

omfattning. Där större olägenhet av förevarande slag förelåge för

arrendator, som ej själv hade jakträtt, finge hänsyn därtill tagas vid arrendejordens

upplåtande. I övrigt borde såväl i dessa fall som i allmänhet

ej helt bortses från möjligheten att genom stängsel eller andra anordningar

bereda skydd för särskilt utsatta platser. Det syntes kunna

ifrågasättas, huruvida några nämnvärda fördelar stöde att vinna på den

av jordbruksutskottet i fråga örn fridlysningen anvisade utvägen. Tvärtom

kunde befaras, att ej oväsentliga olägenheter kunde uppkomma av ett

frångående från regeln, att fridlysningen skulle följa länsgränsen. Fridlysningsbestämmelserna

komme att brista i reda och överskådlighet och

kontrollen över deras efterlevnad bleve svårare att utöva. —- Vad anginge

frågan örn beredande av gottgörelse för skadegörelse av älg, förefunnes

visserligen vissa skäl för införande av en begränsad rätt till ersättning

för älgskada. Med hänsyn till de i vårt land rådande förhållandena vore

emellertid do svårigheter, som mötte för ett rättvist och praktiskt utmätande

av gottgörelse, alltför stora gentemot vad som skulle stå att vin
-

Avgivna

utlåtanden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

na. Med avgörandet av frågan syntes i varje fall böra ansta, till dess

spörsmålet örn jaktvårdsavgifter blivit löst.

Domänstyrelsens utlåtanden i frågan innehålla i huvudsak följande:

Några bestämmelser örn åtgärder till förebyggande av skadegörelse

genom älg borde ej införas i jaktförfattningarna. Sådana bestämmelser

kunde medföra fara för älgstammens bestånd. I undantagsfall torde

emellertid, på framställning av skadelidande med instämmande av jakträttsinnehavaren,

tillstånd böra givas av Kungl. Maj:t att under fridlysningstid

å större område nedbringa älgstammen till förhindrande av

mera betydande skadegörelse. Domänstyrelsen erinrade, att styrelsen på

sin tid tillstyrkt införandet av jaktvårdsavgifter och att dessa delvis

användes till ersättande av skadegörelse, som av vissa djur, bland dem

älg, förorsakades, då djuren vore belt fridlysta. Styrelsen hade däremot

ej avsett, att ersättning skulle utgå för skadegörelse av djur, å vilka under

någon tid av året jakt finge äga rum. Vederbörande markägare

syntes hava att själv överväga följderna av att på sina marker behålla

en större viltstam, som eventuellt kunde förorsaka skada å växande

gröda m. m. för såväl honom själv som underlydande arrendatorer och

torpare. Markägaren bade ansetts äga åtminstone moralisk skyldighet

att ersätta de underlydande, då skadan varit av större omfattning. Rätt

kännbara skador genom älg å växande gröda m. m. torde emellertid understundom

tillskyndas även innehavare eller brukare av smärre självständiga

hemman eller lägenheter, som icke hade jakträtt eller å vilkas

områden älgen icke hade fast tillhåll utan endast tillfälligtvis inkomme.

Flertalet av dessa hade icke utsikt att erhålla någon som helst gottgörelse

för de uppkomna skadorna. — Domänstyrelsen ansåg det vara av

viss betydelse, att gottgörelse bereddes den, som i nämnvärd omfattning

fått gröda skadad av älgar. Därmed skulle avvärjas den fara, som läge

däri, att särskilt småbrukare i skogsbygden i avsikt att värja sig för

älgarnas skadegörelse olovligen fällde sådana djur. Domänstyrelsen

framhöll, att i vissa främmande rättssystem jakträttsinnehavare vore

skyldig att ersätta brukare av jaktmarken den skada, som av vissa djur

förorsakades å gröda. Att meddela ett dylikt stadgande vore dock ej

lämpligt för våra förhållanden, enär detta kunde medföra alltför hård

beskattning av den fåtaliga älgstammen. Det uppslag, som framkommit

i ovan sist omhandlade motion, syntes däremot värt att tagas i övervägande.

Av de influtna avgifterna borde bildas länskassor, från vilka

ersättning skulle utgå. Bestämmelser, byggda på i motionen angivna

grunder, torde dock komma att möta rätt avsevärda svårigheter vid deras

praktiska tillämpning. Beträffande detaljerna i ett på dylika grunder

byggt stadgande erinrade styrelsen, att en och samma avgift ej borde

bestämmas för hela riket, utan borde Kungl. Majit på förslag av vederbörande

länsstyrelse inom vissa gränser, förslagsvis 20—40 kronor, för

en tidsperiod av exempelvis 3 år fastställa den inom länet utgående av
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

giften. Jakträttsinnehavaren borde inom föreskriven tid till landsfiskalen

enligt formulär lämna uppgift å de å hans jaktområde under året

skjutna älgar och i samband därmed erlägga stadgad avgift. Jakträttsinnehavaren

borde tillika uppgiva ägare eller brukare av område, däldig

fällts, samt den särskilda ersättning, som erlades för jakträtten avseende

älg. — Den i motionen ifrågasatta ordningen för älgskadors värdering

och fastställande borde med hänsyn till härmed förenade kostnader

icke tillämpas. Ansökning örn ersättning borde göras till länsstyrelsen

och utredning därvid åberopas angående skadans omfattning och värde.

Denna utredning kunde, där så erfordrades, av länsstyrelsen kompletteras

genom landsfiskaler m. fl. under länsstyrelsen lydande organ. Det

borde tillkomma länsstyrelsen att pröva ersättningsfrågan. Ersättning

borde utgå allenast för skada å växande eller skördad men ej inbärgad

gröda och ej för skada under 20 kronors värde. Hade åtgärder ej vidtagits

för grödans inbärgande inom rimlig tid, borde ersättning ej givas.

Med ledning av de uppgifter, som av jakträttsinnehavare lämnats till

landsfiskalen, torde kunna förebyggas, att brukare, som direkt eller indirekt

tillfördes inkomst genom älgjakt, tillerkändes oskälig gottgörelse.

Därest länskassans medel ej försloge till gäldande av befogade ersättningsanspråk,

måste givetvis ersättningsbeloppen reduceras. — Vad anginge

älgars skadegörelse å skog, vore det visserligen riktigt, att denna

flerstädes kunde vara rätt betydande, särskilt där älgen vore helt fridlyst.

Särskild gottgörelse torde dock ej böra utgå för skadan. Det skäliga

ersättningsbeloppet vore vanskligt att bedöma. Då jaktförbudet upphörde,

kunde skogsägaren erhålla viss ersättning genom älgstammens

beskattning. Enär något allmänt behov av de ifrågasatta bestämmelserna

örn ersättning för skadegörelse av älg ej torde föreligga, exempelvis

ej i Norrland, borde det ankomma på Kungl. Majit att efter framställning

från landsting eller hushållningssällskap förordna örn stadgandenas

tillämpning för skilda län.

Lantbruksstyrelsen har ansett det vara i hög grad önskvärt, att ersättning

för skada å gröda kunde beredas framför allt åt torpare och

andra småbrukare, vilka i regel saknade möjlighet att genom jakt skaffa

sig vederlag för lidna förluster av ifrågavarande slag, men med hänsyn

till svårigheterna för åstadkommande av en lämplig och skälig reglering

av dylika förluster funnit sig icke böra påyrka åtgärder uti här

ifrågavarande syfte.

Av de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna efter hörande av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott och i vissa fall av inom länen

befintliga jaktvårdsför euin gar, inhämtas i fråga örn förekomsten av älg

samt omfattningen av do skador, som av älg förorsakats, i huvudsak följande.

Inom de norrländska länen samt Stockholms, Uppsala, Gotlands,

Malmöhus och Kopparbergs län förekomme älg icke i sådan omfattning,

att åtgärder för ersättande av iilgskador ansetts erforderliga. Inom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

övriga delar av landet, således i huvudsak inom mellersta och södra

Svealand samt större delen av Götaland, förekomme däremot älg i betydande

antal samt förorsakade skador av ofta ganska avsevärd omfattning.

Enligt Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

förekomme mom länet av älg vållade skador i stor utsträckning.

Enahanda vore förhållandet beträffande Kronobergs, Kalmar,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län. Länsstyrelsen

i Värmlands län har anfört, att till länsstyrelsen allt emellanåt,

framför allt under senare år, inkommit framställningar örn beredande av

gottgörelse för av älgar förorsakad skadegörelse å växande gröda.

Hushållningssällskapets i sistnämnda län förvaltningsutskott har framhållit,

att älgar visserligen förorsakade skada å ungskog och växande

gröda, men att skadorna ofta vore lokalt begränsade och att de i regel

icke vore av den ekonomiska betydelse, man i allmänhet föreställde sig. —

Behovet av åtgärder för beredande av ersättning för skada av älg vore särskilt

framträdande för småbrukare. För dem voro de genom älgarnas

skadegörelse orsakade förlusterna mest kännbara, och de saknade i regel

möjlighet att genom jakt efter älg skaffa sig gottgörelse. — I flertalet

yttranden har uttalats, att ersättning borde lämnas allenast för skador

å växande eller skördad men icke inbärgad gröda. Skador å skog har

allmänt ansetts icke böra ersättas. Västmanlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har emellertid med instämmande av länsstyrelsen

i länet framhållit, att ersättning borde utgå jämväl för skador

å nyplanterad skog å större sammanhängande områden, varjämte länsstyrelsen

i Malmöhus län samt Blekinge läns jaktvårdsförening ifrågasatt

ersättning för skada å träd i plantskolor. — I flertalet yttranden har

förordats upptagande av en avgift av 25 kronor för varje skjuten älg,

att tillföras en hela riket omfattande älgskaderegleringsfond. Genom

att fonden omfattade hela riket erhölles medel för ersättande av skada

även inom län, där jakt efter älg vore förbjuden. Skador under viss

minimistorlek borde icke ersättas, och i händelse av bristande tillgång i

fonden borde skadeståndsbeloppen proportionellt minskas. För sistnämnda

fall hava länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län uttalat,

att ersättning i första hand borde beredas åt småbrukare. Länsstyrelserna

i Östergötlands, Hallands och Älvsborgs län, hushållningssällskapens

i förstnämnda två län förvaltningsutskott samt jaktvårdsföreningen

i Västmanlands län hava anfört, att ifrågavarande skador borde ersättas

genom jaktvårdsavgifter. Länsstyrelsen i Hallands län har dock

uttalat principiella betänkligheter mot systemet med avgifter för skjutna

älgar. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

i vars yttrande länsstyrelsen instämt, har ansett, att ersättning borde utgå

antingen av statsanslag eller av avgifter för skjutna älgar. Länsstyrelsen

i Malmöhus län och Kristianstads läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava framhållit, att, därest de influtna avgifterna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

icke försloge till täckande av uppkommande skador, statsmedel borde

ställas till förfogande för ändamålet. Enligt Värmlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott skulle systemet med avgift för varje

skjuten älg leda till orättvisor, då avgifter därigenom skulle komma att

uttagas jämväl för älgar, fällda å sådant område, där ingen skadegörelse

förekomme. Länsstyrelsen i Värmlands län, som avstyrkt förslaget örn

inrättande av en älgskaderegleringsfond, har föreslagit, att av statsmedel

borde årligen till vederbörande länsstyrelses förfogande ställas ett

mindre belopp, förslagsvis 500 kronor, att av länsstyrelsen användas till

understöd i särskilt ömmande fall. Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs

och Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen

i Kalmar län hava funnit det föreslagna beloppet av 25 kronor

för varje skjuten älg för lågt. Länsstyrelsen i örebro län har uttalat,

att för närvarande icke torde kunna ifrågasättas lagstiftning angående

rätt till ersättning åt jordbrukare för skadegörelse av älg. Ömkligt

vore emellertid, att medel ställdes till förfogande för utgivande av

ersättning i särskilt ömmande fall. För ändamålet kunde lämpligen användas

influtna böter för olaga och olovlig älgjakt samt de medel, som

inkomma för värdet av därvid dödade älgar. — Farhågor hava allmänt

uttalats, att kostnaderna för skadornas värdering skulle uppgå till avsevärda

belopp. I yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala

och Göteborgs och Bohus län samt från Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har framhållits, att kostnaderna för reglering

av skadorna skulle bliva så stora, att det enbart på denna grund icke

vore möjligt åstadkomma en fristående lösning av nu förevarande spörsmål,

utan att därmed borde anstå, tills en allmän revision av jaktlagstiftningen

vidtoges. I ändamål att hålla kostnaderna inom rimliga gränser

har i allmänhet framhållits, att ingående värdering icke borde fordras;

det vore tillräckligt, att sökanden genom intyg av välkända personer

eller på annat sätt förebragte utredning örn skadan. — Prövningen av

hithörande frågor borde uppdragas åt länsstyrelserna, och vederbörandei

länsstyrelse kunde genom sina underordnade organ införskaffa kompletterande

upplysningar. Av länsstyrelsen i Blekinge län och jaktvårdsföreningen

inom länet har framhållits, att vid skadans uppskattande

borde sakkunnigt biträde lämnas av skogsstatstjänstemän. Kristianstads

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att ansökning

örn gottgörelse borde ingivas till hushållningssällskapen, som

sedan genom sina lokala kommittéer kunde låta värdera skadan och därefter

med eget yttrande överlämna handlingarna till länsstyrelsen.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har erinrat,

att för värdering av ifrågavarande skador vederbörande jaktvårdsföreningar

lämpligen kunde medverka.

Styrelsen för Svenska jägarförbundet har ansett sig böra framhålla de

svårigheter, som till följd av den nuvarande jaktlagstiftningen möta vid

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. ISS höft. (Nr 21i.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

försök till lösande av den förevarande frågan. Då frågan emellertid

på senare tiden, särskilt för vissa orter, blivit av verklig betydelse framförallt

för tillgodoseende av berättigade anspråk från ett stort antal småbrukares

sida på gottgörelse för älgskador, hade styrelsen funnit starka

skäl tala för vidtagande av åtgärder i syfte att frågan snarast erhölle

så god lösning, som förhållandena kunde medgiva. Styrelsen hade låtit

utarbeta ett förslag till lag i ämnet, i vilket förslag jämväl upptagits

frågan örn själva älgjaktens ordnande. Förslaget utgår ifrån, att en

var har att i naturskyddets intresse i viss mån tåla skador av älg. Förslaget

ålägger därför icke den enskilde älgvårdaren någon ersättningsskyldighet

annat än i den mån, han genom särskilda åtgärder eller underlåtenhet

att vederbörligen beskatta sin älgstam föranlett, att denna ökats

i större mån, än som kan anses överensstämma med de naturliga förhållandena.

I förslaget har upptagits en bestämmelse av innehåll, att

länsstyrelsen må under nyss angivna förhållanden förordna, att stammen

skall nedbringas med visst antal djur. Därest jakträttsinnehavaren icke

inom föreskriven tid fullgjort förordnandet, blir han därefter ansvarig

för skada, vilken av älgar, som komma från hans jaktområde, förorsakas

å växande eller avmejad gröda, som utan att försummelse kan läggas

ägaren till last ännu står ute. Emellertid upptages i förslaget bestämmelser

örn gottgörelse för av älg förorsakade skador även för det fall,

att ersättningsskyldighet icke kan åläggas annan. Jägarförbundets

förslag utgår i fråga örn själva älgjaktens ordnande från det av domänstyrelsen

avgivna och gör sålunda jakträtten beroende på tillstånd. Tillståndet

skulle avse visst antal älgar, bestämt med hänsyn bland annat

till den å området befintliga älgstammens uppskattade storlek. För varje

älg, som fälldes, skulle till vederbörande länsstyrelse erläggas en viss

avgift, vars belopp skulle variera mellan 10 och 30 kronor samt bestämmas

av landstingen. Avgifterna skulle för varje landstingsområde sammanföras

till en fond, benämnd älgskadefonden, ur vilken länsstyrelsen

skulle äga utgiva bidrag till lindrande av älgskador. Avgifterna skulle

erläggas i förskott för det antal älgar, tillståndet avsåge, men tillståndshavaren

skulle vara berättigad att, örn det medgivna antalet älgar icke

fälldes, återfå så många av de erlagda avgifterna, som svarade mot skillnaden

mellan detta antal och det, som avsågs med tillståndet. Bidrag

ur älgskadefonden skulle av länsstyrelsen kunna tillerkännas brukare av

mindre brukningsdel, icke innefattande större areal odlad jord än tjugu

hektar, för skada, som av älgar förorsakats å honom tillhörig växande

eller avmejad men icke inbärgad gröda, dock endast örn skadan funnes

vara av väsentlig beskaffenhet och jordbrukaren ej genom tillgodogörande

av sin jakträtt kunnat hålla sig skadeslös. Ansökan örn bidrag

skulle göras hos länsstyrelsen, därvid skulle fogas ett av två ojäviga,

i jordbruk kunniga män upprättat värderingsinstrument över skadan. De

ansökningar, som för varje år inkommit, skulle på en gång prövas före

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

19

årets slut, varvid skulle tillses, att envar bidragsberättigad erhölle den

gottgörelse, som med hänsyn till älgskadefondens tillgångar och omständigheterna

i övrigt funnes skälig. Erfordrades för prövning av viss ansökning

utredning utöver den handlingarna innehölle, skulle det ankomma

på länsstyrelsen att efter omständigheterna förordna därom. Jägarförbundets

styrelse framhåller, att den i lagförslaget förordade lösningen

icke skulle medföra några större kostnader för det allmänna. Det bleve

endast, då vederbörande länsstyrelse funne sig böra föranstalta örn vidare

utredning, utöver den sökanden förebragt, som särskilda kostnader

uppkomme.

Frågan örn ersättning för skadegörelse av älg har i anledning av en

inom andra kammaren i ämnet väckt motion varit föremål för riksdagens

uppmärksamhet jämväl år 1929. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott

uttalade i utlåtande nr 6 såsom sin uppfattning, att statsmedel icke

borde användas för ersättning av skadegörelse genom älg med hänsyn

bl. a. till de konsekvenser, som detta i andra likartade fall skulle kunna

leda till, samt hemställde under hänvisning till i ärendet pågående utredning,

att motionen ej måtte föranleda till någon kammarens åtgärd, vilken

hemställan bifölls.

Förhållandena på jaktens och jaktvårdens områden i vårt land torde få

anses vara i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Beskattningen av

villebrådet sker mångenstädes utan tanke på vikten av villebrådsstammarnas

bestånd. Härtill kommer, att jakten på sina håll bedrives under

former, som vittna örn att därvid icke alltid iakttages den besinning och

humanitet, som borde finnas hos varje jägare. Rättelse i dessa missförhållanden,

vilka varit särskilt framträdande vid älgjaktens utövande, torde

näppeligen stå att vinna enbart på upplysningens väg; därtill fordras jämväl

åtgärder från lagstiftningens sida. Sedan lång tid tillbaka hava också

vid upprepade tillfällen framställts krav på dylika åtgärders vidtagande

till vinnande av mera ordnade förhållanden på hithörande områden. Dessa

krav hava under de senare åren gjort sig allt starkare gällande. Ett flertal

framställningar hava från skilda håll gjorts i ämnet, och olika förslag

till de särskilda frågornas lösning hava framlagts. Flera av dessa framställningar

och förslag äro i många hänseenden vittgående och åsyfta allmän

revision av jaktlagstiftningen. Jag vill i detta sammanhang erinra

örn det förslag angående jaktvårdsavgifter, som av domänstyrelsen berördes

i dess i det föregående omnämnda yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse

rörande skadegörelse av älg. Förslaget i fråga avser att förhindra

den illegitima jakten och att anskaffa för jaktvårdens främjande

erforderliga medel. Enligt förslaget skulle jakt, utom i vissa undantagsfall,

ej av någon få utövas med mindre han erlagt jaktvårdsavgift samt

till bevis därom vore försedd med ett för honom personligen utfärdat jakt

jRiksdagen

1929.

Departements•

chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

kort. Förslag i enahanda riktning har vid skilda tillfällen varit föremål

för riksdagens behandling, dock utan annat resultat än att i samband med

1912 års jaktlagstiftning föreskrevs skyldighet för utländsk man att, utom

för visst fall, vid jakt inom riket vara försedd med jaktpass. Frågan örn

jaktvårdsavgifter liksom ock spörsmålet örn revision av jaktlagstiftningen

över huvud har jämväl i år genom två inom andra kammaren väckta

motioner, nr 46 och 302, dragits under riksdagens prövning, varjämte i

samma kammare väckts en motion, nr 210, som avser enhart frågan örn

älgjaktens ordnande.

Ehuruväl vissa skäl torde kunna anföras för en mera allmän revision

av jaktlagstiftningen och ehuru jag inser det nära sambandet mellan

spörsmålet härom och frågan örn älgjaktens ordnande, har jag dock funnit

mig böra förorda, att denna sistnämnda fråga nu upptages till prövning.

Da nämligen just för älgjaktens vidkommande behovet av mera

ordnade förhållanden torde vara särskilt trängande och då åtminstone en

del av de mest framträdande missförhållandena på området torde kunna

undanröjas, utan att därigenom en kommande revision av jaktlagstiftningen

föregripes, synes anledning saknas att för denna frågas del avvakta

verkställandet av en dylik revision.

Det ligger i sakens natur, att jaktvård i avseende å älg icke kan hedrivas

inom hur små områden som helst. En rationellt ordnad jaktvård förutsätter

i främsta rummet ett så pass stort område, att detsamma erbjuder

de för en villebrådsstams trivsel och uppehälle erforderliga naturliga

betingelserna. Uppkomsten av större sammanhängande jaktområden utgör

därför en viktig förutsättning för ernående av en mera allmän och

god jaktvård. Bildandet av dylika jaktområden hör på allt sätt befrämjas.

Betydelsen av de smärre jordlotternas sammanförande i sammanhängande

jaktvårdsområden har också kommit till uttryck i jaktlagens

9 §. Bestämmelsen i denna paragraf avser nämligen att möjliggöra en

sammanslutning av mindre jordlotter till större jaktvårdsområden.

En uthålligt givande jaktvård förutsätter vidare, att den tid, under

vilken jakten må hedrivas, icke sättes alltför snävt. I den mån så sker,

försvåras nämligen möjligheterna till en rationell beskattning av villebrådet

genom borttagande av svaga eller mindervärdiga eller eljest icke

önskvärda djur. Mot de hittills tillämpade bestämmelserna i fråga örn

älgjaktens reglerande har särskilt anmärkts, att den korta jakttiden, allmänt

tillämpad, omöjliggör jaktvård med avseende å älgarna samt försvårar

en rationell beskattning av detta villebråd. Härjämte bär gjorts

gällande, att den ökade skadegörelse av älg å gröda och skog, som på senare

tid inom vissa delar av landet framkallat klagomål och krav på

skadeersättning, vore en följd av den korta jakttiden. Där älgbeståndet

genom jaktvård eller i följd av för älgarnas trivsel särskilt gynnsamma

naturförhållanden ökats i osedvanlig grad, skulle den korta jakttiden hava

utgjort hinder för en tillräckligt omfattande avjagning. I den mån de

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

nämnda olägenheterna kunna undanröjas eller åtminstone begränsas genom

en utsträckt jakttid, böra fördenskull försök göras med längre jakttider.

Härvid kan, såsom av det tidigare anförda torde framgå, ej ifrågakomma

att låta varje jakträttsinnehavare komma i åtnjutande av den

längre jakttiden. Anordningen förutsätter jaktområden, å vilka jaktvård

kan bedrivas och verkligen också bedrives.

De förslag till älgjaktsfrågans lösning, med vilka man för närvarande

har att räkna, nämligen det så kallade Örebroförslaget och det förslag,

som domänstyrelsen framlagt i dess utlåtande den 30 april 1927 över örebroförslaget,

hava båda beaktat de nu framförda synpunkterna. Enligt

Örebroförslaget skulle stadgas en mycket kort allmän jakttid för älg,

förslagsvis två dagar, och därjämte kunna lämnas särskilt tillstånd åt

innehavare av större jaktområden eller åt sammanslutningar enligt 9 §

jaktlagen, som vinnlagt sig örn älgstammen å sina marker, att under en tid

av förslagsvis fjorton dagar örn året, fälla ett visst efter tillgången lämpat

antal älgar.

Domänstyrelsens förslag innebär, att all jakt skall tillsvidare å mark,

där jakträtten icke tillkommer kronan, vara förbjuden, för så vitt

icke särskilt tillstånd till jakten meddelats. Sådant tillstånd skall avse

visst år och visst område av den storlek och beskaffenhet, att det efter

förhållandena i orten kan anses medgiva en tillfredsställande vård av

älgbeståndet å området, samt innefatta medgivande att fälla ett med hänsyn

till områdets omfattning, den därå befintliga älgstammens uppskattade

storlek och andra på frågan inverkande omständigheter skäligt antal

älgar. Tillståndet meddelas för innehavaren av jakträtten å det ifrågavarande

jaktområdet. Med innehavare av jakträtt å område av åsyftade

storlek och beskaffenhet likställes ifråga örn rätt att erhålla tillstånd

sammanslutning enligt 9 § jaktlagen, även örn sammanslutningen endast

avser jakt efter älg.

Båda förslagen avse att väcka och höja intresset för sammanslutningar

enligt 9 § jaktlagen samt torde vara ägnade att åvägabringa en bättre

ordning i fråga örn älgjakten. Med hänsyn till nu rådande förhållanden

beträffande jakträttsinnehavet skulle ett genomförande av domänstyrelsens

förslag medföra, att ett flertal jakträttsinnehavare åtminstone för

avsevärd tid framåt berövades möjlighet till jakt efter älg. Ett stadgande

örn förbud mot jakt efter älg, annat än efter särskilt tillstånd i enlighet

med domänstyrelsens förslag, skulle förvisso komma att uppfattas

såsom ett ingrepp i den gällande principen örn jakträtt för envar jordägare

å honom tillhörigt område och måhända icke kunna påräkna det

intresse och den medverkan från allmänhetens sida, som dock är ett oeftergivligt

villkor för att stadgandet skulle komma att medföra åsyftat

gagn. På grund härav finner jag mig icke böra förorda, att domänstyrelsens

förslag nu genomföres.

Mot örebroförslaget kan icke med fog riktas anmärkning av nu angivet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition Nr 214.

slag. Såsom av det redan sagda torde framgå, finner jag förslagets grundtanke

vara riktig, nämligen att i avseende å större sammanhängande områden,

å vilka jaktvård bedrives, möjlighet öppnas att efter särskilda tillstånd

under en något utsträckt jakttid utgallra de djur, som av en eller

annan anledning böra bortskjutas. Förslaget synes ägnat att åtminstone

för de områdens vidkommande, beträffande vilka den utsträckta

jakttiden kommer att tillämpas, förhindra överbeskattning av älgbeståndet

på samma gång som det möjliggör en rationell och efter de särskilda

förhållandena avpassad avjagning å samma områden, varjämte en humanisering

av jakten torde i viss män vara att förvänta. Då vidare den

föreslagna anordningen torde vara ägnad att befrämja intresset för jaktvård

och befordra förståelsen för angelägenheten av smärre jaktområdens

sammanförande till större jaktvårdsområden och då samtliga dessa fördelar

stå att vinna utan att andra berättigade intressen trädas för nära eller

en kommande revision av jaktlagstiftningen föregripes, synes det mig

vara önskvärt, att den förevarande frågan åtminstone försöksvis löses enligt

huvudgrunderna i Örebroförslaget.

I vad förslaget avser en begränsning av den allmänna jakttiden till att

för bela riket omfatta allenast två dagar kan jag emellertid icke biträda

detsamma. De fördelar, som ur jakt vårdsintressets synpunkter möjligen

skulle stå att vinna av förslaget i denna del, synas mig mer än väl uppvägas

av de olägenheter, som ur andra synpunkter äro att befara av en

allt för snävt tillmätt allmän jakttid. Mångenstädes torde förhållandena

vara sådana, att jakten för en lång tid framåt kommer att bedrivas endast

eller åtminstone huvudsakligast under den allmänna jakttiden. Det kan

antagas, att en allmän jakttid på allenast två dagar skall i vissa fall

visa sig vara otillräcklig att förhindra älgarnas tillväxt i en omfattning, som

ur jord- och skogsbrukets synpunkter icke är önskvärd. Det ofta påtalade

besinningslösa skyttet, med ett flertal skadskjuten djur såsom följd, har

förklarats vara i viss mån föranlett därav, att de hittills tillämpade jakttiderna

varit för korta. Det synes kunna befaras, att, därest den allmänna

jakttiden än ytterligare förkortas, dylikt skytte med därav följande

djurplågeri skall komma att tilltaga. De förhållanden, som böra vara avgörande

vid bestämmandet av den allmänna jakttidens längd, äro för

övrigt så växlande inom olika delar av landet, att en för bela riket lika

bestämd jakttid icke synes ändamålsenlig. En ändring i de gällande bestämmelserna

ifråga örn jakttiden synes mig därför icke böra nu genomföras,

utan torde den allmänna jakttidens längd lämpligen böra tills vidare

bestämmas i den ordning och efter de grunder, som nu tillämpas

ifråga om fridlysningstidernas fastställande.

Vad därefter angår frågan, till vilken tid i förhållande till den allmänna

jakttiden den med det särskilda tillståndet avsedda jakten skall förläggas,

torde icke böra ifrågakomma, att de båda jakttiderna särskiljas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Ett dylikt särskiljande skulle vara ägnat att medföra avsevärda olägenheter,

särskilt därutinnan att möjligheterna till kontroll över jaktföreskrifternas

efterlevnad därigenom skulle försvåras. Mest ändamålsenligt

torde vara, att den särskilda jakttiden, som hör fastställas till att omfatta

högst fjorton dagar, börjar samma dag som den allmänna jakttiden.

Det torde få anses skäligt, att av de jakträttsinnehavare, som komma i

åtnjutande av den längre jakttiden, för förmånen härav utkräves en viss

avgift. Härigenom uppkommande medel torde lämpligen kunna användas

för utgivande av bidrag till lindrande av vissa skador av älg. Till

frågan härom återkommer jag senare. I fråga örn avgifternas storlek och

erläggande torde böra gälla, att för varje älg, som det särskilda jakttillståndet

avser, erlägges en avgift av 25 kronor, att inbetalas till länsstyrelsen,

samt att avgifterna erläggas i förskott, med rätt för tillståndshavaren

att, därest han visar, att på grund av särskilda omständigheter hinder

mött för honom att helt eller delvis begagna tillståndet, erhålla restitution.

Det torde böra ankomma på länsstyrelserna, som få anses besitta

större lokal- och personkännedom samt äro för allmänheten lättare

tillgängliga än domänstyrelsen, att meddela de särskilda jakttillstånden.

Med hänsyn till de växlande förhållandena inom olika delar av

landet synes ej lämpligt, att för tillstånds erhållande föreskriva innehav

av någon viss minimiareal. Åt länsstyrelserna torde därför höra anförtros,

att efter prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna

bestämma såväl härutinnan som ifråga örn avjagningens storlek.

För ändamålet synes ansökan örn särskilt jakttillstånd böra åtföljas av

beskrivning över det med ansökningen avsedda jaktområdet ävensom

av utredning rörande den ungefärliga tillgången å älg inom området.

Av sökanden i sistnämnda hänseende lämnade uppgifter synas lämpligen

böra bestyrkas av trovärdiga och sakkunniga personer, över

ansökningarna torde yttranden kunna, i mån av behov, inhämtas från

jaktvårdsföreningar, skogsstatstjänstemän, landsfiskaler och kommunala

myndigheter. I regel torde ej möta alltför stora svårigheter att på grundval

av sålunda förebragt utredning på ändamålsenligt sätt besluta över

inkomna ansökningar. För den händelse det skulle visa sig, att ett meddelat

tillstånd något år blivit allt för omfattande, torde rättelse kunna

vidtagas vid prövningen av den under det nästföljande året inkommande

ansökningen. Av praktiska skäl synes böra föreskrivas, att ansökningarna

skola insändas till länsstyrelserna två månader före jakttidens början.

Vad slutligen angår den i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 maj

1925, nr 258, berörda frågan örn skadegörelse av älg, framgår av den i anledning

av riksdagsskrivelsen förebragta utredningen, att skador av älg å

gröda förekomma inom vissa delar av landet och ej sällan kännbart

drabba innehavare av mindre jordbruk. Då många av dessa jordbrukare

icke hava utsikt att själva bereda sig någon gottgörelse för de härav

uppkommande förlusterna, synas av billighetsskäl åtgärder böra vid
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Majlis proposition Nr 214.

tagas till möjliggörande för dem att erhålla bidrag till förlusternas lindrande.

För ändamålet torde böra anlitas de förut omnämnda avgifterna,

vilka — bland annat för att möjliggöra bidrags utgivande jämväl inom

län, där avgifter ej inflyta — lämpligen böra sammanföras till en för

bela riket gemensam fond (älgskadefonden), att förvaltas av statskontoret.

Bidrag ur älgskadefonden torde kunna utgå till innehavare av

mindre jordbruk för skada, som av älgar förorsakats å honom tillhörig

växande eller avmejad men ej inbärgad gröda, dock endast örn skadan

är av väsentlig beskaffenhet och han ej genom tillgodogörande av jakträtt

eller eljest erhållit gottgörelse. Innehavare av jordbruk med en

åkerareal av mer än femton hektar torde ej böra komma i åtnjutande av

bidrag. I särskilt ömmande fall torde dock undantag från denna bestämmelse

kunna medgivas. Ansökan örn bidrag skall vara åtföljd av intyg

av två ojäviga, i jordbruk kunniga personer rörande skadans beskaffenhet

och värde samt ingivas till lämplig ortsmyndigbet, förslagsvis landsfiskalen

i orten, som därefter med eget yttrande vidarebefordrar handlingarna

i ärendet till länsstyrelsen. Det bör åligga länsstyrelsen att

årligen inom fastställd tid med eget yttrande överlämna samtliga under

året inkomna ansökningar till Kungl. Maj:t. De ansökningar, som för

visst år inkommit, torde böra av Kungl. Majit på en gång företagas till

prövning, därvid lärer böra tillses, att envar som befinnes böra erhålla

bidrag, tillerkännes den gottgörelse, som med hänsyn till älgskadefondens

tillgångar och omständigheterna i övrigt finnes skälig.

För uttagande av nu föreslagna avgifter torde riksdagens samtycke

vara erforderligt. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att riksdagen beredes

tillfälle yttra sig över det av mig tillstyrkta förslaget i dess helhet.

Sedan riksdagen meddelat beslut i ärendet, torde det ankomma på

Kungl. Majit att utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att, med godkännande av de utav mig tillstyrkta grunder för älgjaktens

ordnande och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg

å gröda, medgiva uttagande av de i samma grunder avsedda avgifter.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Hugo Nordlander.

310899. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt motion. a1 i texten
  2. JoU 1931:79 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 5 i texten