Med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
39 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 36 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1931:6, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
1
Nr 6.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926
om delning av jord å landet; given Stockholms slott
den 30 december 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen
den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet.
GUSTAF.
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami
b
käft. (Nr 6.)
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 6.
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning ar jord å landet.
Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare
servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra
nytta och kunna ske utan någons förfång. Enahanda rätt att erhålla utbrytning
tillkomme ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller,
såframt ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Utbrytning må ock
ske på yrkande av denna fastighets ägare, där det visas att servitutet äventyras.
Besväras flera — -— —- belöpande andel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
o
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den lå juli 1930.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, stats
råden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Jeppsson,
Hansén.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn vidgad rätt att
erhålla utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte samt anför:
»Servitut är ett besvär, som till förmån för en viss fastighet, den ''härskande’,
lägges å en annan fastighet, den ''tjänande fastigheten''. Ett servitut kan
innebära allenast att ägaren av den tjänande fastigheten i visst hänseende är
underkastad en inskränkning i sitt förfogande över fastigheten, exempelvis i
fråga örn dess bebyggande. I allmänhet innefattar dock servitutet en rättighet
för den härskande fastighetens ägare att begagna sig av den andra fastigheten.
Exempel på servitut av sistnämnda slag utgöra rätt till väg, vatteneller
kraftledning, till ler- eller grustäkt, till fiske ävensom till skogsfång eller
mulbete. Allt efter servitutets olika ändamål bestämmes servitutets innehåll
av den härskande fastighetens behov, sådant det vid varje särskilt tillfälle
framträder. Vid olika tidpunkter kan alltså ett och samma servitut vara av
väsentligt olika innehåll. Enligt 1907 års lag om servitut kan ett servitut till
följd av ändrade förhållanden avlyftas den tjänande fastigheten antingen,
därest servitutet är helt onyttigt, på det sätt att detsamma förklaras förfallet,
eller, under vissa förutsättningar, genom att det avlöses mot ersättning i penningar.
En tredje utväg, varigenom ett servitut kan bringas att upphöra, är dess
utbrytning. I detta fall ersättes servitutet av äganderätt till viss del av den
fastighet, som belastats av servitutet.
Utbrytning av servitut kan enligt lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet ske antingen i samband med laga skifte å den tjänande fastigheten
eller ock genom särskild förrättning. Reglerna för utbrytning i sammanhang
med skifte äro givna i 1 kap. 21 § och 9 kap. 7 §. Enligt dessa lagrum
kunna, därest yrkande därom framställes, utbrytas sådana servitut, som bestå
i rättighet till skogsfång, mulbete eller fiske eller i rättighet att taga torv,
sten, sand, grus, lera eller dylikt. Yrkande örn utbrytning av skogsfångs
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr G.
eller mulbetesservitut äger såväl ägaren av den tjänande som ägaren av den
härskande fastigheten framställa, och servitutet skall utbrytas, örn det kan ske
utan någons förfång, övriga slag av nu omförmälda servitut må däremot utbrytas
endast örn ägaren till den tjänande fastigheten påfordrar det och det
kan ske utan förfång för den berättigade.
Vad åter angår utbrytning av servitut genom särskild förrättning utan sammanhang
med skifte äro bestämmelser härom meddelade i 20 kap. 3 § jorddelningslagen.
Enligt detta lagrum får utbrytas allenast servitut, bestående i
rätt till skogsfång eller mulbete. Dylikt servitut må utbrytas på yrkande av
den tjänande fastighetens ägare, örn det finnes medföra nytta och kunna ske
utan någons förfång. Den härskande fastighetens ägare däremot äger erhålla
utbrytning av servitutet blott örn det visas, att detsamma äventyras. Rörande
sättet för verkställande av utbrytning meddelas föreskrifter i 20 kap. 6 §. Det
är nu allenast fråga örn utvidgning av rätten för ägare av härskande fastighet
att påkalla utbrytning av servitut genom särskild förrättning.
Historik. Bestämmelser örn utbrytning av servitut saknas såväl i 1700-talets lantmä
Ä''.
Idre rätt. teriinstruktioner och författningar rörande storskiften som i de i början av
1800-talet utkomna förordningarna örn enskiften, örn man bortser från de
stadganden örn utbrytning av avgärda bys rätt å bolbys skog och utmark, vilka
återfinnas i 19 kap. 4 § byggningabalken i 1734 års lag samt i förordningen
den 10 april 1810, genom vilken avgärda by erhöll skiftesvitsord
och sålunda med avseende å möjligheten att påkalla utbrytning av sin rätt
blev likställd med delägare i bolbyns skog och utmark, finner man i lagstiftningen
bestämmelser örn utbrytning av servitut först i stadgan örn
skiftesverket i riket den 4 maj 1827, 1 kap. 6 § samt 8 kap. 8 och 9 §§. Bestämmelserna
i dessa paragrafer äro hämtade ur lagkommitténs 1819 offentliggjorda
förslag till byggningabalk. De återfinnas i huvudsak oförändrade
i 6, 76 och 77 §§ i stadgan örn skiftesverket i riket den 9 november 1866.
Enligt dessa stadganden lärer vid skifte å den tjänande fastigheten skogsfång-
eller mulbetesservitut alltid skolat utbrytas (jfr N. J. A. 1910 s. 163)-;
servitut, bestående i rätt att taga sten, grus, ler, torv eller dylikt eller att
fiska skulle utbrytas, därest det område, å vilket servitutet utövades, utan förfång
kunde skiftas. Skifte av den tjänande fastigheten ägde endast delägare
i denna påfordra, men ej ägaren av den härskande fastigheten. Huruvida utbrytning
av servitut kunde ske genom särskild förrättning utan sammanhang
med skifte har varit föremål för olika meningar. Sådan utbrytning lärer i
åtskilliga fall hava skett. Emellertid har högsta domstolen i ett flertal rättsfall
(se N. J. A. 1908 s. 186 och not B 217, 1912 s. 319 samt 1916 s. 198)
förklarat, att utbrytning ej kunde äga rum annat än i sammanhang med skifte
å den tjänande fastigheten. I varje fall ägde icke ägare av härskande fastighet
rätt att påkalla utbrytning av servitut genom särskild förrättning.
Förslag örn införande i lagstiftningen av särskilda bestämmelser om utbrytning
av servitut utan sammanhang med skifte framställdes vid flera tillfällen
under 1800-talet, första gången redan år 1855. Därvid avsågs emeller
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 0
tid att giva allenast ägaren av den tjänande fastigheten utbrytnmgsvitsord.
Först under förarbetena till jorddelningslagen i början av 1900-talet uppkom
fråga att tillerkänna jämväl ägaren av den härskande fastigheten dylikt vitsord.
e 1
I sitt år 1911 avgivna betänkande med förslag till lag om skifte av jord iör
klarade
sig sålunda skifteslagstiftningskommittén — som upptog ett stadgan- -kommittén.
de örn utbrytning- av skogsfångs- eller mulbetesservitut utan sammanhang
med laga skifte på yrkande av den tjänande fastighetens ägare (287 §) — hava
tagit under övervägande, huruvida icke utbrytning bort medgivas jämväl
på yrkande av den servitutsberättigade parten, samt anförde.
''önskemål i sådant syfte hava försports, särskilt från innehavare av torp med
servitutsrätt å stamhemmanets ägor. Då emellertid ändamålet med servitutsavlösning
från skiftessynpunkt måste anses vara fredande av den besvärade
fastigheten från den fara för vanvård, som ett sambruk innebär, synes tillräckligt
skäl för att tillägga den servitutsberättigade avlösmngsvitsord ej föreligga.
Vad särskilt angår torprättigheterna till skogsfång och bete, vilka aro
de ojämförligt talrikast förekommande skogs- och betesservitut inom vart land,
skulle införandet av rätt för torpinnehavarna att påkalla dessas avlösning
helt säkert i allmänhet te sig för stamhemmansägarna som en orättvisa. I de
flesta fall skulle antagligen torpupplåtelse ej kommit till stånd, örn köparen
i stället för att nöja sig med servitut begärt få motsvarande skogsområde med
äganderätt. Intresset för torpinnehavaren att erhålla utbrytningsvitsord skulle
vara dels att skydda sin husbehovsrätt mot överavverkning fran hemmansägarens
sida, dels att förskaffa sig tillgång till skog för avsalu. För förstnämnda
intresse lärer skydd kunna vinnas genom avverknmgsforbud, och da
utbrytning rättvisligen icke kan tillföra torpet mera skog än som motsvarar
husbehovet, skulle avverkning till avsalu å utbrutet område för framtiden förtaga
torplägenheten det stöd i skog, som genom upplåtelsen avsetts att bereda
den. Kommittén har av dessa grunder stannat vid att föreslå vitsord tilt utbrytning
allenast för den besvärade fastighetens ägare.''
I en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 87) örn
skrivelse till Kungl. Majit angående reglering genom lagstiftning av ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, da någon erhållit rätt att taga husbehovsvirke
å skog, som äges eller disponeras av annan, anförde motionären
i frågan örn utbrytningsvitsord för ägaren av elen härskande fastigheten bland
annat, att det funnes många fall, då den servitutsberättigade hade det största
intresset av avlösningen och att det vore i högsta grad orättvist att inskränka
vitsordet endast för markägarens räkning.
Jordbruksutskottet anförde i anledning av motionen bland annat (utlåtande
nr 20):
Av motionären hade det framhållits såsom en väsentlig brist i skiftesstadgekommitténs
förslag i 287 §, att utbrytningsvitsord ej vöre avsett att tillerkännas
den servitutsberättigade utan uteslutande förbehållits ägaren av deli
tjänande fastigheten. Denna uppfattning syntes utskottet icke utan vidale
böra underkännas. De motiv för en dylik inskränkning av utbrytningsvitsordet,
som av kommittén anförts, syntes utskottet visserligen förtjäna avseende
såsom belysande för vad som ur skiftessynpunkt kunde hava tett sig som
utbrytningens primära ändamål. Men näppeligen torde dessa motiv kunna an
-
6
Skifteslag
stiftning s
kommissionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
ses fullt avgörande för ett obetingat avvisande av de helt naturliga anspråk
pa ömsesidighet i fråga örn avlösningsvitsord, som — efter vad även av nämnda
kommitté erkändes — framställts från de servitutsberättigades sida, särs
lif tran den stora grupp därav, som utgjordes av torpare med servitutsrätt
a stamhemmanets agor. Utskottet kunde ej finna annat än att fall kunde
förekomma, da dea servitutsberättigades intresse av att skydda sin husbehovsratt
mot överavverkning eller intrång från skogsägarens sida borde anses likvärdigt
med den senares intresse av att freda fastigheten mot missbruk av
nämnda ratt. Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke, även under vissa
andra förhållanden, bast skulle överensstämma med rättvisa och billighet att
under betryggande garantier lämna möjlighet öppen för båda de intresserade
partenia att påkalla utbrytning av mark i vederlag för rättigheten. Utskottet
ville i detta avseende blott erinra örn de icke sällsynta fall, då vederbörande
virkesberattigad tillförsäkrats en allmän rätt att ''efter anvisning’ erhålla husbehovsskog
och således beträffande platsen för förmånens uttagande och virkets
beskaffenhet m. m vöre helt underkastad kontrollen av den som ägde eller
disponerade skogen. Säkerligen skulle nu, därest endast denne erhölle utbrytnmgsvitsord,
i flertalet dylika fall ingen avlösning komma till stånd, enär en
sadan har knappast kunde förutsättas såsom betingad av den tjänande fastighetens
intresse. Örn utskottet sålunda -— med hänsyn till önskvärdheten icke
minst ur skogsvardssynpunkt att såvitt möjligt avlägsna de intressemotsatser,
som skapats av flertalet nu gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal —
för sin del funne ^lösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det
verksammaste medlet harfor ville utskottet å andra sidan icke bestrida, att
någon begränsning i tillämpligheten av sådant vitsord för den servitutsberättigade
parten under vissa omständigheter kunde anses önskvärd eller påkallad
av avtalets beskaffenhet. De synpunkter i förevarande avseende, varåt utskottet
salunda velat giva uttryck och som i viss mån sammanfölle med motionärens,
torde emellertid äga en så uppenbar betydelse, att Kungl. Hajd med sä
erhet
torde kunna förväntas, vid den slutliga prövningen av ifrågavarande lagiorslag,
agna desamma all den hänsyn, som dem vederborde.
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda någon åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I anledning av jordbruksutskottets uttalande anförde skifteslagstiftningskommissionen
i sitt år 1918 avgivna betänkande:
Förhållandet kan vara att en person väl vill överlåta en mindre del av sin
fastighet jamte t. ex. skogsfångsrätt å återstoden men icke ett större område.
Graves nu den servitutsberattigade oinskränkt utbrytningsvitsord, löpte säljaren
i det anförda exemplet risken att, kanske omedelbart efter överlåtelsen, mötas
av ett utbrytningsyrkande. Detta synes icke billigt och kan hava den verkan
att mangen önskvärd överlåtelse, t. ex. för egnahemsbildande, icke kommer
till stand. I fråga örn äldre upplåtelser framträder obilligheten i än
högre grad. Utbrytningsvitsord synes därför i allmänhet icke böra tillerkännas
den härskande fastighetens ägare. Förfar emellertid den tjänande
fastighetens ägare sa med fastigheten, att den servitutsberättigades rätt även^ra„s>
synes emellertid vitsord till utbrytning böra tillkomma denne. Endast
företmtligheten av ett stadgande av sådant innehåll torde innefatta ej så
fitet skydd för servitutsrättens tillgodonjutande; så länge denna rätt respekteras,
loper ju den tjänande fastighetens ägare ej någon risk att utsättas för en
av honom ej önskad utbrytning, och respekteras icke rättigheten, föranleder ju
den tjänande fastighetens ägare själv utbrytningen.’
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Med hänsyn till vad sålunda anförts upptog skifteslagstiftningskommissionen
i sitt förslag till lag örn delning av jord å landet (23 kap. 3 §) det av
skifteslagstiftningskommittén föreslagna stadgandet med tillägg, att ratt att erhålla
utbrytning tillkomme även ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet
gällde, där det visades att servvtutet äventyrades.
Det sålunda föreslagna stadgandet återfinnes i alla de följande förslagen till
lag örn delning av jord på landet, nämligen jordstyckningskomnjissionens förslag
1920, ett inom justitiedepartementet år 1923 utarbetat preliminärt förslag,
det till lagrådet 1924 remitterade förslaget samt det förslag, som innefattas
i propositionen nr 38 till 1926 års riksdag.
Vid denna riksdag föreslogs i tvenne motioner (nr 233 i första kammaren
och nr 358 i andra kammaren) att stadgandet måtte erhålla den ändrade
lydelse att rätt att erhålla utbrytning tillkomme ägaren av den fastighet,
till vars förmån servitutet gällde, ej endast örn det visades att servitutet äventyrades
utan även örn servitutet varit av ålder gällande. I motionerna anför
-
des i huvudsak:
Flerstädes inom landet funnes så kallade rekognitionsskog^ Dessa vöre ursprungligen
allmänningskogar, vilka av kronan upplåtits till stod at järnverk
och sedermera fått skatteköpas av verkens ägare. Därvid hade dock sockenmännen,
där skogarna legat, fått behålla de fäbodlägenheter med tillhörande
rätt till mulbete och skogsfång, som de av alder innehaft a skogarna. Dessa
rättigheter hade sockenmännen på grund av skiftesstadgans bestämmelser icke
hittills kunnat få utbrutna. Ägare av dylika betes- och skogsfangsrattigheter,
vilka till sin verkliga natur snarare vore att anse såsom ett slags agander atter
än som servitut, borde dock rimligen och i överensstämmelse med lagförslagets
trunder äga ovillkorlig rätt till utbrytning av rättigheterna vilka utan möjlighet
till skifte eller utbrytning vore tämligen värdelösa och icke kunde rationellt
brukas.
Till upplysning angående förekomsten av skogsfångs- och mulbetesservitut
å hemman bildade av rekognitionsskog åberopade motionärerna en vid motionerna
fogad utredning av arldvarien i kammarkollegiet H. Skoglund.
Motionerna behandlades av första särskilda utskottet, som anförde i huvud
-
sak följande (utlåtande nr 1):
De skäl som av skifteslagstiftningskommissionen anförts mot att tillerkänna
ägaren av den härskande fastigheten utbrytmngsvitsord, syntes icke aga
tillämplighet på de förhållanden, varom talades i motionerna. De servitutsrattigheter,
som där avsåges, hade av kronan förbehållits vissa fastigheter vid
skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna. Utskottet ansage lämpligt att
avlösning skedde av dylika rättigheter; och syntes i princip intet vara att erinra
mot att utbrytningsvitsord tillerkändes innehavare av servitut a tili skatte
försåld skog, såvitt servitutet uppkommit i sammanhang med skattetorsaljningen
eller ock tidigare. Genom ett på sådant sätt begränsat vitsord torde I erättigade
intressen icke trädas för nära. Då emellertid i ärendet icke fweinge
sådan utredning att utskottet ansåge sig kunna föreslå riksdagen lagbestammelser
i antydd riktning, komme utskottet att allenast förorda, att riksdagen
matte besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
Utskottet hemställde alltså, med godkännande av ifrågavarande stadgande i
''den i propositionen föreslagna lydelsen, att riksdagen måtte i skrivelse till
1926 års
riksdag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr Q.
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning angående
i motionerna vidkommande servitut angivna förhållanden samt i vad mån rätt
att erhålla utbrytning av servitut, som i motionerna avsåges, kunde tillkomma
ägare av den fastighet till vars förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 331).
1 skriveke den 6 november 1928 anmodade chefen för justitiedepartemenay
ägro- *et de mom departementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan örn
SSSS.'' lagStiftninff rörande ägogränser m. m., byråchefen Johan Hamrin och nu*
mera hovrättsrådet Per von Ehrenheim, att till behandling upptaga jämväl det
spörsmål örn utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte, varom riksdagen
i nyssberörda skrivelse begärt utredning. De sakkunniga avlämnade
den 4 juni 1929 utredning och förslag i ämnet.
kunnigas De £akkunni&a hava till en början lämnat en redogörelse dels angående upputredning.
kornsten av rekognitionsskogshemman och förekomsten av servitut å dylika
hemman, dels angående förekomsten i andra fall av skogsfångs- och mulbetesservitut
av likartad beskaffenhet som servituten å rekognitionsskogshemmanen.
Redogörelsen torde få fogas vid detta protokoll såsom bilaga Å. Av
redogörelsen framgår huvudsakligen följande:
Eor att understödja bergshanteringen upplät staten särskilt under 1600- och
1700-talen allmänningsskogar åt gruvor och bruk, vilka därvid erhöllo tillstånd
att i regel mot en viss avgift, rekognitionsavgift, tillgodose sitt behov av
ved, kol och byggnadsvirke å skogarna. Å dessa s. k. rekognitionsskogar ägae
ofta före upplåtelsen hemman och lägenheter, som voro belägna å skogarna
eller i deras närhet, rätt till fäbodställen, mulbete, skogsfång (''yxbörd’),
fiske eller slåtter. Dessa servitut ledo genom upplåtelsen ingen inskränkning’.
Under 1800-talet hava de till bruken upplåtna rekognitionsskogarna med stöd
av riksdagens beslut 1809 och en i anledning därav den 4 februari 1811 utfärdad
kungörelse indelats i hemman och skattesålts till bruksägarna. Därvid
hava skogsfångs- och mulbetesservitut, tillkommande hemman och lägenheter
av stubbe- och röjselrätts natur, utbrutits. Övriga servitut hava däremot
vid skatteförsäljningen icke undergått någon förändring; de besvära sålunda de
av skogen bildade hemmanen på samma sätt som de tidigare besvärat skogen. ÅtsHUiga
dylika servitut finnas. Det är dock att märka, att de ofta gälla till
förmån för fastigheter, som höra till bruken. I övrigt torde skogsfångs- och
mulbetesservitut, vilka i likhet med nu berörda servitut å rekognitionsskogarna
varit av ålder å allmän skog bestående rättigheter men numera åvila av
skogen bildade till enskilda överlåtna fastigheter, endast i undantagsfall förekomma.
Däremot finnas av ålder å allmän skog gällande skogsfångs- och mulbetesservitut
å skogar, som fortfarande tillhöra staten. Så torde särskilt vara
fallet å de till bergshanteringens understöd fortfarande anslagna skogar, vilka
förvaltas enligt bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1898 och vilka till
största delen torde utgöras av gamla gruvskogar, det vill säga skogar, som
varit upplåtna åt gruvor och därför ej fått skatteköpas enligt kungörelse^ den
4 februari 1811.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
9
Det bör i detta sammanhang erinras, att utöver de av ålder å allmän skog
gällande servitut, som de ägogränssakkunniga berört i sin redogörelse, även
finnas av ålder gällande skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka åvila mark
som sedan gammalt varit i enskild ägo. Det viktigaste slaget av dylika servitut
är avgärda bys eller lägenhets rätt å bolbys skog och utmark. Såsom
redan inledningsvis anmärkts, har ägare av avgärda hemman ända sedan 1810
med avseende å möjligheten att få sin rätt utbruten varit jämställd med delägare
i bolbys skog och utmark; ägare av avgärda lägenhet har erhållit skiftesvitsord
genom jorddelningslagen. Skogsfångs- eller mulbetesservitut, som av
ålder besvärat enskild fastighet, torde eljest sällan förekomma. Utom av ålder
gällande skogsfångs- och mulbetesservitut finnas dylika servitut uppkomna genom
avtal, vanligen i samband med avsöndring av jord. Dylika s. k. torpservitut
äro särskilt i Norrland ofta förekommande. Under större delen av 1800- talet var det där vanligt att vid försäljning av mark för upprättande av mindre
jordbrukslägenheter tillgodose dessas behov av skogsfång och mulbete genom
servitut. Skogsfångs- eller mulbetesservitut, uppkommet genom avtal utan
samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gäller, torde
förekomma mindre ofta. Slutligen lära finnas skogsfångs- och mulbetesservitut,
vilka tillkommit i sammanhang med laga jorddelning. Ehuru dylika servitut
rätteligen icke torde fått bildas vare sig vid laga skiften eller hemmansklyvningar
enligt skiftesstadgan eller vid ägostyekningar (se N. J. A. 1902 sid.
320 och 1918 sid. 423), torde likväl, åtminstone vid äldre ägostyckningar, hava
förekommit, att dylika servitut pålagts styckningslott till förmån för annan
dylik lott. Vid skifte eller avstyckning enligt jorddelningslagen få dylika servitut
icke bildas.
De båda sakkunniga hava stannat vid olika meningar. Byråchefen Harn- De sabrin
har funnit övervägande skäl tala för att i allo likställa den härskande förslag.
fastighetens ägare med den tjänande fastighetens i avseende å rätten att
påkalla utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte samt i anslutning
härtill framlagt förslag till ändring av 20 kap. 3 § jorddelningslagen.
Hovrättsrådet von Ehrenheim har däremot funnit skäl saknas att i något fall
tillerkänna ägaren av den härskande fastigheten vidsträcktare utbrytningsvitsord
än han erhållit i jorddelningslagen. Eör den händelse åtgärd i anledning
av riksdagens skrivelse likväl skulle anses påkallad, har von Ehrenheim
funnit utvidgningen böra begränsas till att gälla servitut, som besvära av rekognitionsskog
bildade hemman, och i sådant hänseende framlagt förslag antingen
till särskild lag eller till lag om ändring av 20 kap. 3 § jorddelningslagen.
Hamrins ävensom von Ehrenheims alternativa förslag torde få fogas
vid detta protokoll såsom bilagorna B, C och D.
Till stöd för sin mening har Hamrin anfört i huvudsak följande:
I samma mån som skiftesidén slagit igenom hade också frågan örn upplösning
av det slag av samfällighet, som ett servitutsförhållande innebure, trätt i
förgrunden. Jordstyckningskommissionen hade uttalat, att det ej väl överensstämde
med själva grundidén i skiftesinstitutet att vid skifte lämna den långt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr C.
gående ägogemenskap, som servitut, vilket bestode i rätt till skogsfång
ock mulbete, onekligen innebure, orörd även i det fall att den utan förfång för
vederbörande intressenter kunde upplösas. Härutinnan syntes man böra giva
jordstyckningskommissionen rätt. Detta uttalande syftade visserligen å utbrytning
av servitut av angivet slag i samband med laga skifte, men man
kunde nog tillmäta uttalandet en viss betydelse även för spörsmålet örn utbrytning
av ifrågavarande slag av servitut utan samband med skifte. Jordstyckningskommissionens
nu återgivna uttalande torde icke utan skäl böra ses i
samband med vad jordbruksutskottet vid 1915 års riksdag yttrat i fråga örn
ömsesidighet med avseende å vitsord att utan samband med skifte påkalla utbrytning
även vad anginge ägare av torp med servitutsrätt å stamhemmanets
ägor. _ Utskottet hade för sin del förordat avlösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord.
Det borde även erinras örn lantmäteristyrelsens uttalande
i utlåtande den 28 april 1924 över 1923 års preliminära förslag till jorddelningslag,
att vunnen erfarenhet enligt styrelsens mening visade, att alla slag
av servitut borde kunna utbrytas såväl i sammanhang med laga skifte å den
tjänande fastigheten som utan sådant sammanhang. Dessa uttalanden torde
kunna anses återspegla en allmän uppfattning att servitutsförhållanden överhuvud
taget borde avlösas, där ej särskilda förhållanden föranledde annat.
Vad sålunda anförts hade, oberoende av innehållet i riksdagens skrivelse,
synts böra föranleda ett mer allsidigt bedömande av föreliggande ämne, såvitt
anginge utbrytning av servitut utan samband med laga skifte. I denna del
syntes nämligen frågan under förarbetena till den nya jorddelningslagstiftningen
icke hava blivit föremål för den fullständiga undersökning och utredning,
som syntes önskvärd.
Vad då först anginge servitut, som bestode i rätt att taga torv, sten, sand,
grus, lera eller dylikt, hade, med det undantag som innefattades i lantmäteristyrelsens
nyss återgivna uttalande, varken under förarbetena till den nya jorddelningslagstiftningen
eller därförut försports något behov av bestämmelser
för att få dylika servitut utbrutna utan samband med skifte. Detta torde bero
på att dessa servitut enligt sakens natur i regel vore anknutna till vissa bestämda
områden och icke gåve anledning till några tvister mellan de intresserade
parterna. Detsamma gällde även örn slåtterservituten å rekognitionsskogshemmanen.
På grund härav syntes anledning saknas att upptaga frågan örn ökade
möjligheter för utbrytning av nu berörda servitut. Något behov hade ej heller
försports örn ökade möjligheter till utbrytning av fiskeservituten utan samband
med skifte.
Vad härefter beträffade servitut, som bestode i rätt till skogsfång och mulbete,
funnes sådana bland annat å områden, som förut varit rekognitionsskogar.
Med ledning av från överlantmätarna ingångna upplysningar syntes frågan
örn dessa servitut hava betydelse egentligen endast för Gävleborgs län. Servitut,
vilka i likhet med servituten å rekognitionsskogshemmanen varit av
ålder bestående rättigheter å allmän skog, men numera åvilade av skogen bildade,
till enskilda överlåtna fastigheter eller markområden, torde, förutom å
rekognitionsskogshemmanen, endast i undantagsfall kunna förekomma. Däremot
torde man böra räkna med att liknande servitut, d. v. s. av ålder bestående
rättigheter å allmän skog, funnes å skogar, vilka fortfarande vore allmänna.
Servitut, vilka bestode i rätt till skogsfång eller mulbete och vilka icke uppkommit
genom avtal utan i likhet med de nu berörda kunde sägas vara av ålder
bestående, förekomme eljest enligt av överlantmätarna lämnade upplysningar
ytterst sparsamt.
Vad anginge servitut, som uppkommit genom avtal, syntes man med stöd
av överlantmätarnas uppgifter knappast hava att räkna med andra än sådana,
sorn tillkommit i samband med upplåtelse av lägenheter. Inom Västernorrlands
Kungl. Majds proposition nr G.
11
och Västerbottens län hade dock en del tillskapats i samband med ägostyckning
under de första åren av detta instituts tillkomst år 1896. Vad de norrländska
länen anginge hade upplåtelser av skogsfångs- och mulbetesservitut i samband
med avsöndring av jord i äldre tider varit vanliga. Under de sista decennierna
av 1800-talet syntes de hava avtagit i antal och efter ingången av detta århundrade
syntes de blivit sällsynta. Inom andra län än de fem norrländska hade de
alltid varit endast sällsynt förekommande. Enligt gällande la,g kunde upplåtelser
av skogsfångs- och mulbetesservitut icke förekomma i samband med
jorddelningsförrättning; och man torde särskilt vad framtiden anginge helt
och hållet kunna bortse från tillkomsten av dylika servitut fristående från sådan
förrättning.
Sökte man bedöma frågan ur ekonomisk synpunkt, torde den allmänna uppfattningen
gå i den riktning, att ifrågavarande servitut vore till skada för
skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför representerade ett
allmänt intresse. De hade även flerstädes visat sig giva upphov till svåra misshälligheter
mellan vederbörande.
Att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut såsom det ville synas hittills
skett endast i rätt begränsad utsträckning torde bero främst på den lagstiftning,
vilken gällt och i avseende å vilken tvekan ratt huruvida utbrytning
därav utan samband med skifte rätteligen kunnat ske. Detta förhållande ha,de
verkat så mycket kraftigare som ett mycket stort antal av de tjänande fastigheterna
eller skogarna ägts av juridiska personer, och att till följd därav något
skifte å desamma endast undantagsvis förekommit. Detta förhållande hade,
vad anginge utbrytning i samband med skifte, allt fortfarande sin betydelse och
utgjorde i samma- mån skäl för ett inrymmande åt ägaren av den härskande fastigheten
att utan samband med skifte påkalla utbrytning. Till förhållandet
torde även hava medverkat den numera borttagna bestämmelsen i 76 § skiftesstadgan
att by eller hemman, som för sitt fulla hemmantal hade oinskränkt
rätt att begagna både skogsfång och mulbete, skulle njuta lika rätt, som tillkomme
avgärda by eller hemman d. v. s. hälften mot bolbyn, och särskilt det mflytande
detta stadgande kunde antagas hava haft även i andra fall för bestämmande
av granden för utbrytningen i ofördelaktig riktning för den t,lånande iastigheten.
Emellertid torde anledningen böra sökas även på annat håll. Utan
fara för misstag torde man kunna utgå ifrån att den tjänande fastighetens ägare
i regel haft och fortfarande hade en starkare ekonomisk ställning än ägaren
av den härskande fastigheten. Det torde ofta varit rätt lätt för den förre att
på olika sätt kringskära den senare. Hade den tjänande fastighetens ägare
desslikes, såsom i stor utsträckning vore fallet, såväl i fråga örn rekognitionsskogshemman
som andra fastigheter och skogar, haft. stöd av bestämmelse att
rättigheten skulle få tillgodonjutas endast efter utsyning eller anvisning, torde
det många gånger legat i hans hand att göra densamma rätt sa illusorisk tor
den härskande fastighetens ägare.
Starka skäl talade sålunda för att medgiva även ägaren av den servitutsberättigade
fastigheten rätt att påkalla servitutets utbrytning. Dessa skill bottnade
i billighet och rättvisa, vilka icke befrämjades om den ena parten .vöre i
tillfälle att på ett obehörigt sätt tillgodose sina intressen på den andres i regel
svagares bekostnad.
Skälen för likställighet på ifrågavarande område mellan ägaren av den servitutsförpliktade
och den
av vad som anförts vara så starka, att för frångående av sådan likställighet
borde fordras påtagliga olägenheter, i all synnerhet som likställighet redan vore
lagstadgad, då frågan förekomma i samband med skifte. Några sådana olägenheter
hade emellertid ej kommit till synes och torde också knappast med fog
kunna göras gällande beträffande andra servitut än sådana, som tillkommit i
12
Kungl. Maj:ts proposition nr G.
samband med upplåtelse av smålägenheter eller de s. k. torpservituten. Vad
skifteslagstiftningskommittén och skifteslagstiftningskommissionen anfört mot
införandet av rätt för torpinnehavare att påkalla avlösning av dylika servitut
torde ännu vid slutet av förra århundradet haft en viss bärkraft, men denna
syntes åtminstone numera till största delen vara eliminerad av de förändringar
förhållandena undergått under de sista årtiondena, under vilken tid upplåtelser
av servitut av ifrågavarande slag syntes så gott som hava upphört.
Vid bedömandet av föreliggande fråga torde man slutligen böra ställa klart
för sig, att det ej vore fråga om något oinskränkt vitsord till utbrytning. Villkor
för utbrytning vore, att den visade sig lända till nytta, varmed bland annat
torde böra menas att utbrytningen skulle bereda ökade möjligheter till rationell
skogsskötsel eller beteskultur, samt att den visade sig kunna ske utan någons
förfång.
Hovrättsrådet von Ehrenheim har till stöd för sin uppfattning i huvudsak anfört:
De
skäl, som av skifteslagstiftningskommittén och skifteslagstiftningskommissionen
anförts mot förslaget att giva ägare av fastighet, tills vars förmån
servitut gällde, vidsträcktare rätt att påkalla servitutets utbrytning genom särskild
förrättning än han erhållit i jorddelningslagen, gällde endast servitut tillkomna
genom avtal och sålunda icke ifrågavarande servitut å rekognitionsskogshemmanen.
Ä andra sidan torde beträffande dessa, liksom beträffande
övriga _ skogsfång- och mulbetesservitut, skäl saknas för vidsträcktare utbrytningsvitsord.
Den servitutsberättigades intresse att genom utbrytning av servitutet
kunna skydda sin rätt till skog och bete, örn den skulle äventyras, vore i
jorddelningslagen tillgodosett. Utbrytning av skogsfång- eller mulbetesservitut
i avsikt att bereda den servitutsberättigade tillgång på skog till avsalu strede
helt mot servitutets ändamål att tillgodose husbehovet. Den s. k. åbokommittén
hade som skäl för att tillerkänna utbrytningsvitsord åt ägare av fastighet, till
vars förmån gällde servitut å rekognitionsskogshemman, anfört, att ett flertal
''dylika servitut genom ett förändrat brukningssätt av de härskande fastigheterna
förlorat i värde, varigenom ägarna av rekognitionsskogshemmanen kommit i åtnjutande
av en oberäknad förmån.1 Vid bedömande av detta skäl vore att märka,
att servitut, som till följd av ändrade förhållanden blivit onyttigt, kunde av
domstol förklaras förfallet (se 7 § i lag den 14 juni 1907 örn servitut). Hade
servitut å rekognitionsskogshemman blivit onyttigt, torde därför utbrytning
icke kunna ske, även örn ägaren av den härskande fastigheten erhölle utbrytningsvitsord.
Hade servitut endast förlorat i värde, torde till grund för utbrytningen
skola läggas det minskade värde servitutet ägde vid utbrytningen. Det
torde knappast vara riktigt, att, såsom skifteslagstiftningskommittén antagit,
genom de s. k. skogsavräkningarna vid skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna
särskild utbrytningsgrund blivit bestämd för yxbördsrätterna.2
En fullständig reglering av servituten å rekognitionsskogshemmanen kunde
icke vinnas genom en lagbestämmelse av den innebörd, som ifrågasatts vid 1926
års riksdag, eller allenast ett utvidgande av den servitutsberättigades utbrytningsvitsord.
_ Bestämmelserna örn utbrytning av servitut utan samband med
skifte gällde ju allenast, skogsfångs- och mulbetesservitut. Att medgiva utbrytning
även av andra servitut genom särskild förrättning torde icke kunna ifrågakomma.
Fiske- och slåtterservituten komme därför fortfarande att bestå.
Frågan örn utbrytning av servituten å rekognitionsskogshemmanen torde icke
äga den betydelse arkivarien Skoglunds vid 1926 års motioner fogade ufred
1
Se åbokommitténs betänkande II den 25 augusti 1919 s. 34.
- Se dess betänkande s. 14S—149.
Kungl. Ma-j:ts proposition nr 6.
13
ning syntes giva vid handen. En stor del av de skogsavräkningar, som skett
vid bergsmansundersökningarna i samband med skatteförsäljningen av rekognitionsskogama
och vilka funnos redovisade i arkivarien Skoglunds utredning,
hade skett för yxbördsrätter, vilka ansetts tillkomma bruksägarna tillhörig, a
rekognitionsskogarna belägna hemman. De flesta av dessa hemman torde fortfarande
höra till de bruk, varunder de lytt vid rekognitionsskogarnas reglering.
I dessa fall förelåge icke några stridiga intressen med avseende å servitutens
utbrytande, och funnes sålunda icke utrymme för tillämpning av ett stadgande
av ifrågasatt innebörd.
Ett stadgande, som gåve ägare av fastighet, till vars förmån gällde servitut
å rekognitionsskogshemman, vidsträcktare utbrytningsvitsord, borde även
avse servitut å hemman, som bildats av de vid rekognitionsskogarnas reglering
upukomna överloppsmarkerna eller av de till staten återfallna rekognitionsskogarna.
Att staten inköpt rekognitionsskogshemman ^borde icke föranleda
minskning i därå servitutsberättigades rätt att erhålla servituten utbrutna.
Det torde kunna ifrågasättas örn icke tillämpligheten av ett stadgande av föreslagen
innebörd borde utsträckas även till skogsfångs- och mulbetesservitut,
som av ålder besvärat och fortfarande besvärade allmän skog. Häremot
kunde anföras, att det borde tillkomma de myndigheter, som förvaltade dessa
skogar, att bestämma örn servitut å desamma borde utbrytas.
över de sakkunnigas utredning och förslag hava utlåtanden infordrats från
kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Kammarkollegiet anför i sitt utlåtande:
''De servitut, som givit anledning till ägogränssakkunnigas föreliggande utredning
och förslag, äro de så kallade skogsavräkningarna på rekognitionsskogshemmanen.
Beträffande dem har kollegiet redan i en gemensamt med bergskollegiet
den 12 november 1817 avlåten underdånig skrivelse, varav avskrift
bifogas,1 gjort sig till förespråkare för att servituten borde utbytas mot bestämda
ägoområden, åtminstone beträffande skattlagda hemman och lägenheter.
Såsom skäl härför anförde kammarkollegiet, att alla sådana hemman och lägenheter
likaväl som fastigheter under stubbe- och röjselrätt behövde särskilda
bestämda skogs- och markområden, som icke vore _ samfällda med
brukens och därunder lydande torps och lägenheters skogstillgångar. Kollegiet
uttalade jämväl, att de servitutsberättigades skogsanslag icke borde bliva
beroende av den större eller mindre skogsåtgång, som erfordrades för brukens
drift, samt den större eller mindre tillgång, som allt efter bruksägarens hushållningssätt
kunde bliva övrig. Av sammanhanget i skrivelsen framgår, att
kollegiet avsåg avrösning för alla servitutsberättigade fastigheter, som ej tillhörde
bruksägaren.
De sålunda anförda skälen, vilka icke vunno Kungl. Maj :ts beaktande, kvarstå
enligt kollegiets mening ännu och vinna ytterligare i styrka genom de av
den ene av de sakkunniga, byråchefen Hamrin, anförda synpunkterna. Den
andre av de sakkunniga, assessorn von Ehrenheim, har visserligen icke ansett
sig kunna tillstyrka utbrytning för skogsavräkningarna, i vidare mån än redan
medgivits, på yrkande av blott den härskande fastighetens ägare, men de skäl,
han åberopat för sin ståndpunkt, hava icke kunnat övertyga kollegiet, von
Ehrenheim grandar sålunda sin mening väsentligen på åsikten, att samtliga
ifrågavarande servitut skulle vara bestämda till sitt omfång av den härskande
fastighetens husbehov. Någon utredning, ägnad att stödja denna uppfattning,
Yttranden
över ägogränssakkunnigas
förslag.
Kammar
kollegiet.
1 Är här utesluten.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
har han dock icke lämnat, och uppfattningens riktighet är icke självklar. Sannolikare
är väl, att SBrvitutets omfång1, såsom skifteslagstiftning^skommittéR
synes hava antagit, fixerats^ genom skogsavräkningens bestämmande, men i
varje fall torde man kunna påstå, att örn det i visst fall kan visas, att såväl
servitutsrätten före regleringen i enlighet med 1811 års förordning som ock
elen för servitutet verkställda skogsavräkningen varit vidsträcktare än den
härskande fastighetens husbehov, servitutet icke genom regleringen inskränkts
till husbehovet; De av von Ehrenheim mot utvidgad utbrytnings rätt anförda
skälen torde därför sakna .generell bärkraft i den mån de bygga på uppfattningen,
att servituten äro inskränkta till husbehovet. Icke heller torde det av
von Ehrenheim anförda skälet, att fiske- och slåtterservituten även efter utbrytningen
av skogsfångs- och mulbetesservituten skulle bestå, kunna tilläggas
avgörande betydelse. Slutligen kan kollegiet icke finna den av von Ehrenheim
åberopade omständigheten, att de skogsavräkningar, beträffande vilka
utbrytningsyrkande kunde väntas, sannolikt icke äro särdeles talrika, böra få
förhindra, att en eljest välgrundad rätt medgives de servitutsberättigade, som
äro i behov därav.
Till det anförda^ vill kollegiet tillägga, att skillnaden mellan skogsfångs- och
mulbetess.ervitut, å ena, samt verklig ägogemenskap, å andra sidan, mera ligger
1 rättigheternas juridiska konstruktion än i deras materiella innehåll. Hur
närbesläktade dessa institut i själva verket äro, framgår ju därav, att den
servitutsberättigade tidigare i fråga örn sin rätts omfång jämställts med ägare
av avgärda by, vilken ju. redan för mer än etthundra år sedan erhållit skiftesvitsord.
Da man ansett sig icke träda enskild rätt för när genom att vid skifte
tillåta ägogemenskaps hävande på en delägares yrkande, synes man icke heller
av hänsyn till den tjänande fastighetens ägare böra undanhålla den servitutsberättigade
utbrytningsvitsord.
Det nu anförda gäller i lika hög grad åtskilliga skogsfångs- och mulbetesservitut
pa andra fastigheter än rekognitionsskogshemman, och det synes därför
knappast..vara befogat, att det vidgade utbrytningsvitsordet tillägges endast
de sistnämnda. A andra sidan finnas servitut med ifrågavarande innehall
vid vilka analogin med förhållandena vid skifte är mindre framträdande,
fekil tet avser ju egentligen upplösning av en äldre ägogemenskap, som på
grund av ändrade förhållanden förlorat sitt berättigande. En del i nyare tid
uppkomna servitut måste emellertid antagas hava tillskapats just i avsikt
undvika avstående av bestämt område från en fastighet till en annan, och
beträffande dylika servitut, vilka snarare synas kunna jämföras med nyttjanderätt
än med ägogemenskap, kan det därför icke bliva tal örn att de liksom ägogemenskapen
skulle på grund av tidsförhållandenas förändringar hava förlorat
sitt berättigande. Utvidgning av utbrytningsvitsordet lärer därför icke
vara pakallat i fråga örn sådana servitut.
Det sist sagda gäller egentligen de genom avtal uppkomna servituten. Numera
få nämligen servitut, av förevarande slag icke tillskapas vid jorddelning.
Vid skifte, hemmansklyvning och ägostyckning lära sådana servitut egentligen
icke heller hava varit tillåtna enligt äldre rätt. I den mån de det oaktat tillskapats,
torde betänkligheter mot deras utbrytande på den servitutsberättigades
yrkande ej behöva hysas. De i^ sammanhang med jordavsöndring uppkomna
servituten äro däremot att anse såsom grundade på avtal, och även örn orsaken
deras tillkomst mahända. legat däri, att avsöndringsrätten varit inskränkt
till viss kvotdel av stamfastigheten, synas de böra behandlas såsom övriga på
avtal grundade servitut.
Ju äldre ett genom avtal tillkommet servitut är, desto mera försvagad är
emellertid presumtionen för att de förhållanden, som föranlett, att man vid
avtalet föredragit servitutet framför överlåtelse av ett bestämt område, ännu
Kungl. Maj:ts proposition nr G.
15
bestå; desto större är också faran för att den tjänande fastighetens ägare skall
kunna obehörigen eftersätta den servitutsberättigades intressen. Därför synas
mera vägande skäl till utbrytning föreligga beträffande äldre servitut än i
fråga om yngre sådana. Att draga en med billighet överensstämmande gräns
mellan dessa två grupper av servitut är emellertid ytterst vanskligt. Deni
motioner till 1926 års riksdag föreslagna begränsningen till av ålder bestående
servitut, vilket uttryck torde hava hämtats från 1 kap. 21 § jorddelningslagen,
lärer i förevarande sammanhang vara alltför obestämd. Däremot
lian det måhända försvaras att förlägga gränsen så, att allenast servitut, för
vilkas sakrättsliga giltighet inteckning är av nöden, undantagas från det vidsträcktare
utbrytningsvitsordet. Till stöd härför kan åtminstone anföras angelägenheten
av att servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade,
bringas att upphöra.
Att som Hamrin föreslagit låta en utvidgning av utbrytningsvitsordet omfatta
alla genom avtal tillskapade servitut av ifrågavarande slag, anser kollegiet
olämpligt, så länge rätten att genom avtal åstadkomma nya sådana servitut består.
En sak är nämligen att möjliggöra omgestaltning av rättsförhållanden,
som blivit otidsenliga, en annan att där omständigheterna föranleda avtalande
kontrahenter att frivilligt välja servitut framför överlåtelse av område, möjliggöra
för den ene kontrahenten att, då honom så lyster, giva avtalet ett
väsentligen annat innehåll än från början avsetts. Att åter borttaga rätten
att avtalsvis tillskapa nya skogsfångs- och mulbetesservitut har av ingen föreslagits
och lärer knappast vara välbetänkt.
På grund av vad sålunda anförts får kollegiet för sin del i underdånighet
tillstyrka sådan ändring i lagen örn delning av jord å landet, att vitsord till
utbrytning utan sammanhang med skifte av skogsfångs- och mulbetesservitut
utvidgas för ägaren av den härskande fastigheten till att omfatta alla servitut
av nyssnämnda slag, vilka grunda sig på urminnes hävd eller tillkommit vid
laga jorddelning eller genom avtal, som slutits för den 1 januari 1876.’
Lantmäteristyrelsen yttrar: Lantmuter -
’Den av de sakkunniga verkställda utredningen visar, att servitutsrättigheter styrelsen.
till skogsfång och mulbete, vilka varit av ålder bestående rättigheter å allmän
skog men numera åvila av skogen bildade, till enskilda överlåtna fastigheter
eller markområden, i huvudsak förekomma endast å rekognitionsskogshemman.
Å annan enskild mark förefintliga servitut av dylik art torde med få
undantag hava uppkommit genom avtal, vanligen i samband med upplåtelse av
äganderätt till den härskande fastigheten. Däremot finnas av ålder bestående
rättigheter å skogar, vilka fortfarande äro allmänna. Så torde särskilt
vara fallet å de till bergshanteringens understöd anslagna skogar, vilka förvaltas
enligt bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1898.
Den ene av de båda sakkunniga, byråchefen Hamrin, har nu föreslagit att
ägaren av den härskande fastigheten skulle lika med ägaren av den tjänande
äga påkalla utbrytning av servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller
mulbete eller endera av dessa rättigheter.
Vad angår frågan om sådan rätt av nu angivet slag, vilken tillkommit på
grund av avtal, så har nämnde sakkunnige framhållit, att dylika servitut vore
till skada för skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför
representerade ett allmänt intresse. Otvivelaktigt bär denna synpunkt, vilken
framförts under förarbetena till jorddelningslagen, sitt berättigande. Emellertid
har densamma också vunnit sitt beaktande genom det vitsord till scrvitutsutbrytning,
som genom jorddelningslagcn blivit ägaren av den tjänande
fastigheten tillerkänt. Nämnda skäl för servitutsutbrytning torde numera
hava snarast minskat i betydelse, sedan genom 1923 års skogsvårdslag den
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
växande skogen erhållit ett skydd, som densamma ej förut ägt. Faran för
vanvård av skogen genom servitutets utnyttjande har minskats; och samtidigt
har även risken för att den servitutsberättigades intressen skulle kunna åsidosättas
blivit minskad. Däremot kan, pa sätt vid den offentliga diskussionen
under förarbetena till lagen framhållits, det ingalunda förnekas, att de genom
avtal upplåtna skogsfangs- och mulbetesservituten åtminstone tidigare haft
en stor betydelse såsom ett medel att underlätta bildandet av nya jordbruksfastigheter.
Då förslaget till den nya jorddelningslagen behandlades vid
1926 års riksdag, förspordes ej heller vidare något krav på att i fråga om
de genom avtal tillkomna skogsfångst- och mulbetesservituten ägaren till den
berättigade fastigheten skulle äga påyrka utbrytning även utan samband med
skifte. Aven med erkännande av de utav byråchefen Hamrin framförda synpunkterna
rörande tryggandet av de servitutsberättigades rätt anser dock lantmäteristyrelsen,
att under senare åren ej inträffat någon omständighet, som
ställer saken i annan betsning.
Annorlunda är däremot förhållandet beträffande de servitutsrättiglieter till
skogsfångst och mulbete, vilka av gammalt ägt bestånd, och vilka ej hava sin
grund i något avtal mellan ägarna till de båda fastigheterna. De omständigheter,
vilka anförts såsom skäl mot att tillerkänna ägaren till den berättigade
fastigheten utbrytningsvitsord, hava avseende allenast å de genom avtal tillkomna
servituten. Den obillighet mot ägaren till den tjänande fastigheten,
som ansetts ligga däri, att den upplåtna servitutsrätten utbytes mot visst
markområde och servitutsavtalet alltså gives annat innehåll än som varit —
vanligen vid upplåtelsen av den berättigade fastigheten — av den förra fastighetens
ägare medgivet, kan ej anses förefinnas i det fall, då ett av ålder bestående,
genom avtal mellan de båda fastigheternas ägare ej tillkommet servitut
utbrytes. Ej heller synes lantmäteristyrelsen några andra verkligen
bärande skäl kunna andragas mot en rätt till servitutsutbrytning i dylikt
fall.
Däremot tala vissa skäl direkt för en sådan rätt. Uti det allmänna rättsmedvetandet
göres otvivelaktigt — på sätt också kommit till synes vid riksdagsbehandlingen
av de år 1926 väckta motionerna i ämnet — en viss åtskillnad
mellan de servitut, som uppkommit på olika sätt. De genom avtal tillkomna
anses närmast som en slags nyttjanderätt, de av ålder bestående måhända
mera som ett slags samäganderätt. I många fall har denna »samäganderätt»
upplösts genom en gränsutstakning. Det kan svårligen anses innebära,
någon rättskränkning i något avseende mot ägaren till den förpliktade
fastigheten, därest ägaren till den berättigade tillerkännes utbrytningsvitsord.
Däremot kan frånvaron av sådant vitsord understundom innefatta en verklig
obillighet mot den senare. Erfarenheten har, såsom ock utredningen visar,
givit vid handen, att svårigheter allt för ofta möta för servitutsinnehavare,
då de vilja utnyttja sin rätt. Även örn, såsom i det i 1926 års motioner
åberopade fallet, servitutsrätten såsom sådan på grund av förändrat brukningssätt
blir jämförelsevis betydelselös, så kan detta förhållande icke utan
vidare åberopas som bevis för att servitutsrätten bör anses hava förfallit. Understundom
torde_ omständigheterna rent av varit sådana, att just svårigheten
att utnyttja servitutet delvis medverkat till det förändrade brukningssättet..
Har så varit fallet, ligger otvivelaktigt däri ett stöd för kravet på att genom
utbrytning av servitutet bereda servitutshavaren full rättvisa.
Huru vederlaget vid utbrytning bör beräknas lärer i sista hand bliva en domstolsfråga,
som icke kan i vidare mån än redan skett regleras i lagstiftning.
Lantmäteristyrelsen tillåter sig i underdånighet tillstyrka en lagändring i
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
17
det syfte, som med 1926 års förenämnda motioner oell riksdagens i anledning
därav avlåtna skrivelse avses.
Med avseende å sättet för en dylik lagändrings genomförande så synes lämpligast,
att bestämmelser i ämnet införas i 20 kap. 3 § jorddelningslagen. Sannolikt
torde den i nyssnämnda motioner föreslagna avfattningen kunna användas.
Då emellertid orden »av ålder gällande» möjligen skulle kunna giva
anledning till den missuppfattning, att fråga vore örn servitut på grund av
urminnes hävd, är måhända att föredraga följande formulering: »Kätt att erhålla
utbrytning tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant
servitut gäller, därest antingen servitutet icke visas hava tillkommit på
grund av avtal med ägaren till den fastighet, som besväras av detsamma, eller
ock styrkes att servitutet äventyras.’
Domänstyrelsen anför:
’Å de under styrelsens förvaltning ställda fastigheterna finnas här och var,
förnämligast i Gävleborgs och söder därom belägna län, servitut avseende
skogsfång och mulbete av växlande omfång och beskaffenhet. Ävenså är det
icke uteslutet, att vid inköp under senare årtiondena av större skogskomplex
i statens ägo övergått fastigheter, till vars förmån servitut besvärar hemman,
som skattesålts enligt bestämmelser i kungl, kungörelsen den 4 februari 1811
angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarna.
Domänstyrelsen skulle sålunda med hänsyn till nu förefintliga servitut
av ifrågavarande art å nyssberörda fastigheter kunna sägas i huvudsak
företräda de tjänande fastigheternas intressen, men även, fastän i kanske mycket
ringa mån, härskande fastigheters. Detta ifråga örn nu bestående servitut.
Emellertid kunna genom förfaranden, som regleras i dels nådiga kungörelsen
den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat å
kronoparken i Norrland och Dalarna (nr 291), dels nådiga kungörelsen den
14 juni 1929 angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker (nr 170),
vid friköpande av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenheter och skogstorp,
servitut avseende skogsfång läggas på kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt kronoparker nedom odlingsgränsen
i Väster- och Norrbottens län. I vad mån dylika servitut kunna
komma att uppstå, är för närvarande svårt att bedöma, då något friköpande
av lägenheter av nyssnämnda slag ännu icke förekommit. För närvarande finnas
emellertid å kronoparker i nyssnämnda delar av landet upplåtna cirka
440 stycken kolonat och i runt tal 2,300 stycken skogstorp och odlingslägenheter.
Några kronotorp hava ännu icke upplåtits.
Då styrelsen under förarbetena till nådiga kungörelsen den 14 juni 1929
angående upplåtande av kronotorp uttalade sig för, att servitut för skogsfång
skulle kunna läggas å kronoparkerna vid friköpande av kronotorp, odlingslägenheter
och skogstorp, lät styrelsen sig helt ledas av den uppfattningen,
att det vore nationalekonomiskt riktigare att i statens ägo vid dylika friköp
bibehålla så mycket skogsmark som möjligt, enär erfarenheten visat, att ett
uppstyckande av skogsmarken i ett flertal små parceller aldrig varit till förmån
för skogsbruket och ernående av den bästa produktionen å skogsmarken.
En på senare tid allt mera utbredd uppfattning örn, att särskilt till bränsle
kunde användas virke, som eljest ansåges mindervärdigt, talade jämväl enligt
styrelsens förmenande till förmån för att förse dessa friköpta lägenheter med
dylikt virke medelst servitutsrätt å kronoparken. Styrelsen vill i detta sammanhang
erinra örn, att där servitut för skogsfång vilar å mark under styrelsens
förvaltning eller i en framtid kommer att eventuellt påläggas sådan
mark, servitutet icke får av den servitutsberättigade utnyttjas annat än efter
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9 haft. (Nr G.) 2
Domän
styrelsen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Lantbruks
styrelsen.
Departe
ments
chefen.
av vederbörande skogsstatspersonal lämnad anvisning och utsyning. Något
men. för skogsskötsel behöver sålunda ej befaras vid utnyttjande av dylika
servituter, utan kunna desamma snarare bliva såsom nu framhållits till gagn
för skogshushållningen och skogsskötsel^ Ifråga åter om servitut avseende
rätt till bete ställer sig frågan något annorlunda och torde dylika servitut i
regel få anses vara till men för skogsskötseln. Någon anledning att befara
några misshälligheter emellan vederbörande då det gäller att utnyttja servitut
för skogsfång å kronans marker, synes sålunda icke vara att befara och i de
fall, då domänstyrelsen skulle kunna uppträda till förmån för en härskande
fastighet ifråga örn servitut för bete, finnes alltid den möjligheten att, när
sådan fastighet skall utarrenderas, förbehåll göres att dylikt servitut icke får
utnyttjas.
För övrigt får styrelsen erinra därom, att i de delar av landet, där gemensamhetsbete
förekommer, ett utbrytande av servitut avseende rätt till mulbete
i och för sig icke befriar den tjänande fastigheten från betning av kreatur
från den härskande fastigheten.
Då det torde ankomma på styrelsen att för sin del taga ställning till de föreliggande
tvenne olika förslagen till lagändring, får styrelsen obetingat giva
företräde at det av von Ehrenheim framlagda förslaget. Hamrins mera långt
gående förslag synes kunna föranleda en hel del lantmäteriförrättningar endast
i syfte att at sökanden åstadkomma en kanske tillfällig vinst genom realisation
av en rättighet, som icke avsetts att utnyttjas på sådant sätt. Emot
Hamrins uttalande, att det av honom framlagda förslaget icke innebure något
oinskränkt vitsord till utbrytning, får styrelsen framhålla att den regulator
för obefogat utnyttjande av vitsordet han ansett där föreligga, icke utgöres
av annat än det konstaterande av att utbrytandet medför nytta och kan ske
utan någons förfång, vilket enligt Hamrin är den allmänna förutsättningen
för att ett utbrytande överhuvud taget och oberoende av vem vitsordet tillkommer
må komma till stånd.
Med det nu anförda har styrelsen sålunda ställt sig på den ståndpunkten,
att ett utbrytande av servitut, för skogsfång och bete bör kunna få ske på ansökan
av den tjänande fastighetens ägare och på framställning från den
härskande fastighetens ägare, örn servitutet äventyras.’
Lantbruksstyrelsen har utan särskild motivering förklarat sig ur praktisk
jordbrukssynpunkt ansluta sig till den mening, som företrädes av byråchefen
Hamrin.
Spörsmålet i vilken utsträckning ägare av fastighet, till vars förmån gäller
skogsfångs- eller mulbetesservitut, bör äga påkalla utbrytning av servitutet genom
särskild förrättning har, såsom framgår av det föregående, senast varit
föremål för statsmakternas övervägande i samband med tillkomsten av jorddelningslagen
år 1926. Den lösning, spörsmålet då erhöll i 20 kap. 3 § nämnda
lag — enligt vilken utbrytningsvitsord tillkommer ägare av härskande fastighet
endast där det visas, att servitutet äventyras — torde närmast få betraktas
såsom provisorisk i avbidan på resultatet av den förut omförmälda av riksdagen
i samband med lagens antagande begärda utredningen i ämnet.
Otvivelaktigt tala goda skäl för ett vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av
den härskande fastigheten. Den långt gående ägogemenskap, som skogsfångsoch
mulbetesservitut innebära, är i allmänhet icke till gagn för någondera ägaren.
För servitutshavaren kunna i allt fall svårigheter av skilda slag alltför
ofta möta vid servitutets utövande. I de ej sällan förekommande fall, då ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
19
skogsfångsservitut innebär rätt att ''efter anvisning’ erhålla virke till husbehov
och det sålunda tillkommer den tjänande fastighetens ägare att bestämma platsen
för avverkningen och virkets beskaffenhet, kan en för andras berättigade
intressen oförstående ägare till den tjänande fastigheten lätteligen i hög grad
förringa servitutets värde. Ett praktiskt användbart medel att tillvarataga sin
rätt torde knappast stå servitutshavaren till buds. Uppenbarligen är det ock ett
allmänt intresse, att den anledning till strider och misshälligheter, ett servitut
kan innebära, blir bragt ur världen.
Å andra sidan möta betänkligheter mot att, såsom en av de ägogränssakkunniga
föreslagit, medgiva ägaren av den härskande fastigheten vidgat utbrytningsvitsord
beträffande samtliga slag av skogsfångs- och mulbetesservitut.
Vad först angår de av ålder bestående servituten — vilka huvudsakligen finnas
å rekognitionsskogshemman och vissa staten tillhöriga skogar — hava de
invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts emot vidgat
utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens ägare, icke avseende å nu
ifrågavarande servitut. Möjligen skulle man i fråga örn servitut, som åvila
staten tillhöriga skogar, kunna så till vida hysa betänkligheter mot utsträckt
utbrytningsvitsord, som det måhända borde tillkomma de myndigheter, som
förvalta skogarna, att bestämma i vad mån utbrytning av skogarna åvilande
servitut lämpligen bör ske. För min del finner jag det emellertid mindre
lämpligt, att staten såsom jordägare i förevarande hänseende tillerkänner sig
en av sakens natur knappast betingad särställning. Såväl kammarkollegiet som
lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen hava också tillstyrkt förslag, enligt
vilka den servitutsberättigade skulle äga påkalla utbrytning av varje av ålder
gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut.
Vidkommande åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut
äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren
av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med grundsatsen örn
avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga tilltalande, om den
härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart efter ett servituts
tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett servitut kan hava tillskapats
just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt område av en fastighet.
Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte helt åsidosättas. Åt dessa och
liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen givit uttryck, då
den avstyrkte vidsträcktare utbrytningsvitsord åt ägaren av den härskande
fastigheten, och jämväl 1926 års riksdag synes hava givit sin anslutning till denna
uppfattning, då den beträffande nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av
dess skrivelse, icke ifrågasatte någon ändring. Kammarkollegiet har på denna
punkt funnit cn åtskillnad böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och
yngre sådana samt från denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare utbrytningsvitsord
borde gälla i fråga örn servitut, som upplåtits före den 1 januari
1876 — det vill säga sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej erfordras inteckning
— varemot servitut, som tillkommit senare, skulle vara uteslutna från
dylikt vitsord. Onekligen intaga de äldre avtalsservituten en viss särställning.
20
Kungl. Majlis proposition nr 6.
Deras karaktär av en från den tjänande fastigheten gjord upplåtelse är mindre
framträdande, och den rätt, servitutet innebär, framstår fastmera såsom ett utflöde
av äganderätten till den härskande fastigheten. Vid dem kunna ock i
högre grad än beträffande senare tillkomna servitut ändrade förhållanden hava
inträtt, som påkalla en lämpligare anordning för tillgodoseende av det
med servitutet avsedda ändamålet. Huru vägande dessa synpunkter än kunna
vara, synas de mig dock icke uppväga de betänkligheter mot vidgat utbrytningsvitsord,
som, enligt vad förut framhållits, ur principiell synpunkt mota.
Den av kollegiet i fråga örn tidpunkten för upplåtelserna föreslagna gränsen
eller den 1 januari 1876 måste i varje fall anses som godtycklig, och några
skäl för just denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så väsentligt olika
behandling mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt, och sådana,
som upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke. Det enda av kammarkollegiet
för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen angelägenheten
att bringa servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade, att upphöra,
torde ej kunna tillmätas större vikt, då i varje fall ändock komme att
finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som icke vore upptagna i
fastighetsböckema. Ej heller för någon annan såsom gräns lämplig tidpunkt
torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant förhållande och då försiktigheten
bjuder att lika litet i fråga örn äldre som yngre servitut tillåta rubbning
av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen stannat vid
den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende nu icke bör göras i fråga
om avtalsservitut.
Vad slutligen beträffar de skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka utan stöd
av lag kunna hava uppkommit vid laga delning, stå uppenbarligen de, vilka tillkommit
vid ägostyckning, avtalsservituten ganska nära. De principiella invändningarna
mot utbrytning av avtalsservitut på den berättigades yrkande måste
dock anses göra sig mindre starkt gällande vid dessa servitut. Ur praktisk synpunkt
torde, på sätt kammarkollegiet ock förmenat, några betänkligheter icke
behöva hysas mot att giva den härskande fastighetens ägare rätt att påkalla
utbrytning ifråga örn alla vid laga delning tillkomna servitut.
I enlighet med nu angivna grunder torde sådan ändring böra vidtagas i
20 kap. 3 § jorddelningslagen, att ägare av härskande fastighet i avseende å
utbrytningsvitsord likställes med ägare av tjänande fastighet, dock att servitut,
som tillkommit genom avtal, ej må på hans yrkande utbrytas, med mindre
det visas, att servitutet äventyras.
Ett stadgande om utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut genom
särskild förrättning finnes även i lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad, 6 kap. 11 §. Detta stadgande, som från början gav allenast ägare
av tjänande fastighet rätt att påkalla utbrytning, ändrades i samband med
antagandet av jorddelningslagen och överensstämmer nu med 20 kap. 3 §
sistnämnda lag. Väl skulle kunna ifrågasättas, att en ändring motsvarande
den av mig beträffande jorddelningslagen förordade vidtoges jämväl i nyssnämnda
stadgande i fastighetsbildningslagen. Då emellertid något önskemål
örn en sådan ändring icke försports och behov därav näppeligen lärer kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 21
föreligga, har jag funnit mig sakna anledning att härutinnan framlägga något
ändringsförslag.»
Föredraganden uppläser härefter ett inom justitiedepartementet utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn
delning av jord å landet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Gunnar Danielson.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Bilaga.
Förs lag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord a landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, ma servitutet utbrytas utan sammanhang
med skifte, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.
Har servitutet tillkommit genom avtal, ma utbrytning dock ej äga rum på yrkande
av ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, med mindre
det visas att servitutet äventyras.
Besväras flera----—- — belöpande andel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
23
Bilaga A.
Uppkomsten av rekognitionsskogshemman oell förekomsten av servitut
å dessa hemman.
För att understödja bergshanteringen medgav staten redan under medeltiden Upplåtelser
dess utövare rätt att tillgodose sitt behov av ved, kol och byggnadsvirke å allmänningsskogar.
Tillstånd att bruka allmänningsskog vid utövandet av bergs- rjngeng UB_
hantering meddelades sedermera i allt större utsträckning under 1500-, 1600- derstöd.
och 1700-talen. Tillstånden voro i äldre tider allmänt hållna. De inneslötos
i privilegier, utfärdade för bergsmännen inom de särskilda bergslagen, och avsågo
all allmän skog i orten. Även då enskild person erhöll särskilt tillstånd att
vid drivande av bergsbruk nyttja allmän skog, var tillståndet vanligen ^ej närmare
begränsat. Så erhöll t. ex. en person 1612, samtidigt med tillstånd att
bryta malm i vissa kronans gruvor, rätt att hugga ved och kola uti »stora och
vilda skogen, där som det ingen är till hinder eller förfång». Sedan rätten att
idka bergsbruk under 1600-talet blivit beroende av särskilt tillstånd, lämnades
i regel medgivande att bruka allmän skog i sammanhang med sadant tillstånd,
och då vid samma tid anläggningarna i bruksorterna blivit talrikare och behov
därför uppstått att reglera de olika anläggningarnas rätt i förhållande lall varandra,
blevo medgivandena vanligen begränsade till visst skogsområde. Under
senare hälften av 1600-talet och första hälften av 1700-talet voro upplåtelser
av skog till bergshanteringens understöd synnerligen vanliga. Tillstånd att
bruka allmän skog var ofta en nödvändig förutsättning för att ett bruk skulle
kunna anläggas. Ofta anlades själva bruket a allmän skog.
Ersättning för skogens begagnande erlades i allmänhet icke före slutet av Skogarna,
1600-talet. På en tid då odisponerad skog fanns i överflod inom landet hade medsrBekog_
skogen i och för sig ringa värde; genom bergsbrukets beskattande blevo de till njtionsavgift.
dess understöd anslagna skogarna indirekt inkomstbringande för staten. Genom
kungl, resolution den 14 mars 1689 bestämdes emellertid en avgift för vart
stavrum1 * 3 ved. Avgiften utgick med 2 öre silvermynt för hammarverken och 1
öre silvermynt för masugnarna. På grund av svårigheterna att erhålla kännedom
om huru många stavrum ved varje år huggits i skogarna Edes ej brukens
verkliga avverkning till grund för bestämmandet av det belopp varje bruk hade
att erlägga, utan taxerades skogarna till så stort stavrumtal, som årligen kunde
erhållas, och bestämdes för varje skog en årlig avgift, som skulle utgå oavsett
om bruket huggit mer eller mindre.4 Anledningarna till avgifternas paläggan
-
1 Så t. ex. i privilegier för bergsmännen å Västra berget i Närke den 7 nov. 1340 och privilegier
för kopparbergsmännen den 6 februari 1458. . j.
i se änkedrottning Kristinas brev till Påvel Rännare don 5 maj 1612. (Se under Akers styckebruk
i Åbokommitténs betänkanden II.) , ,
» Ett stavrum ved skulle hålla 13 kvarter i längd, bredd och höjd samt svarade enligt en
bergskollegiets skrivelse den 1 rlec. 1750 mot 18 tunnor kol. .
4 ge ovannämnda kungl, resolution samt bergskollegiets cirkulär till bergmastarna den 4 nov.
1695.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
de torde vara att söka dels i de strängare grundsatser, som vid denna tid börjat
tillämpas pa det statsfinansiella området, dels i den omständigheten att tillgangen
på skog blivit knappare och till följd därav skogsalstrens värde stigit.
Avgiften av hammarverken eller de egentliga bruken torde hava motsvarat i
allmänhet gällande pris för skog å rot. Masugnarna ansågos ej kunna tåla en
sa hög avgift. Genom kungl, brev den 7 nov. 1690 medgåvos de s. k. ädlare
verken, silver- och kopparverken, frihet från avgifter, och i kungl, brev den 11
dec. 1696 beviljades, järngruvorna samma förmån, åt 1747 höjdes avgifterna
för hammarverken till 6 öre och för masugnarna till 3 öre silvermynt för stavrum
ved.
Avgifterna, som utgjorde en erinran örn kronans äganderätt till skogarna och
sålunda erlades »in recognitionem domini», benämndes skogsören, rekognition
eller rekognitionsavgift. Därav fingo skogarna sitt namn. Benämningen rekognitionsskog
brukas emellertid stundom ej* endast örn de till hammare och
masugnar upplåtna skogarna, för vilka rekognitionsavgift erlades, — de egentliga
rekognitionsskogarna — utan även om de skogar, som disponerats av de
ädlare verken och järngruvorna. De av järngruvorna disponerade skogarna benämnas
eljest gruvskogar.
Utom rekognitionsavgift erlade innehavare av rekognitionsskog från 1747
en särskild bevillningsavgift.
nppiätosTm } ^dra oah gersta Sverige hava av ålder ansetts tillhöra
bergshåla- Hndskapet häradet eller socknen. Flera av dessa allmänningar blevo dock med
ringens tlden ansedda, som kronoadlmännmgar. Oavsett om allmänning betraktades som
understöd? kronoallmänning eller icke, ansåg sig staten kunna disponera över densamma
till bergsbrukets understöd. I skogsordningen den 12 dec. 1734 punkt 14 stadgas
salunda som enda villkor för att bergskollegiet skulle kunna anslå allmänmng
till gruva eller bergverk, att densamma kunde »utan Landets, Häradets
eller socknens afsaknad umbäras». Man tillämpade principen att behovet bestämde
rätten till allmänningsskog. Ej endast lands- och häradsallmänningar
utan aven skog, som rätteligen varit att betrakta som sockenallmänning, torde
hava anslagits till bruk. Allmänningarna i södra och mellersta Sverige torde i
allmänhet redan före slutet av 1600-talet varit till sina gränser i huvudsak bestämda.
Vid sistnämnda tid vörö emellertid ett flertal skogskommissioner i
verksamhet, vilka hade till uppgift bl. a. att närmare bestämma allmänningarnas
gränser.
De stora skogarna i Norrland betraktades i Helsingelagen såsom ingen tilltal
T iman’+nn0m t-°rde dock bygdelagen hava gjort gällande äganderätt
Merfcö ^ breontl TV??''Tn ! G1ä^nkland- Hälsingland, Ångermanland och
Medelpad den 20 april 1542 bestred Gustaf Wasa att bygdelagen hade någon
ratt till skogarna »forty att sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och
Swerige Crone till, och ingen annan». Ehuru Gustaf Wasa väl knappast
asyttat en statens äganderätt till skogarna, började dessa efter denna tid så småningom
att anses såsom kronans allmänningar. Statens äganderätt till de stora
norrländska skogarna fastslogs genom Kungl. Majits »Förordning och Påbud
angående Skolarne, och hwad thervvid i acht tagas bör» den 19 dec 1683 I
denna förordning, som ej uteslutande avsåg Norrland, ehuru den huvudsakligen
hade betydelse för de stora skogarna i denna landsdel samt i Dalarna, stadgas,
att byarnas ragangar skulle prövas och varje by tilldelas så stort utrymme och
sa mycket skog, som vore »til fullsatte hemman nödigt». Vad som icke tillhörde
någon gård, by eller socken eller något härad, vore kronans enskilda egendom
och skulle användas för bergsbrukets behov. Med stöd av förordningen avskildes
under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ett stort antal skogstrakter
i Dalarna och södra Norrland från enskildas ägor och upplätos åt bruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
25
Om avvittring föranstaltade Konungens befallningshavande, vanligen efter anmodan
från bergskollegiet. Rannsakning rörande allmänning ägde rum inför
häradshövding och nämnd, vilka betecknades såsom »allmänningsutbrytningskommission»
eller dylikt. Utslag meddelades i avvittringsfrågan, över vilket
utslag klagan kunde föras i vanlig ordning. Avvittringarna gåvo anledning
till en mängd klagomål från allmogen, som förmenade, att deras by- och skatteskogar
togos ifrån dem. Statens intresse att erhålla skog till bergsbrukets understödjande
torde också hava tillgodosetts synnerligen starkt, men det överensstämde
med tidens uppfattning att såsom de enskilda skattehemmanens skog ej
erkänna mer, än som ansågs nödig för deras behov.
Allmännings upplåtande till bruk medförde icke att tidigare förefintliga An^aterrätåtig''
vid allmänningen eller del därav knutna rättigheter upphörde. Funnos å " skogarna,
männingen redan skattlagda hemman eller torp, ingmgo de, även örn de vörö
av krono natur, icke i upplåtelsen. Till dem hade vederbörande åbor vanligen
ärftlig besittningsrätt, stubbe- och röjselrätt, som ej fick kränkas. Men även
andra rättigheter kunde finnas å allmänning. Sa förekom det ofta att Jiemman
och lägenheter av såväl krono som skatte natur, vilka voro belägna å allmänning
eller i närheten av sadan, ägde rätt till fäbodställe, mulbete, yxbörd,
slåtter eller fiske å allmänningen. Hemman och lägenheter av stubbe- och
röjselrätts natur ägde sålunda i regel åtminstone rätt till mulbete och yxbörd
å den allmänning, där de voro belägna. I instruktionerna för bergskollegiet
den 16 okt. 1723 och den 22 juni 1773 ålades kollegiet att vid allmänningars
upplåtande till bruk tillse, att de, som av ålder å allmänningarna haft rätt
till fiske, mulbete, slåtter och fäbodar, blevo vid sitt nyttjande därav bibehållna.
Om förbehåll skedde i upplåtelsebreven eller icke var dock ej avgörande
för rättigheternas bestånd.
Fäbodställena voro vanligen avrösade, självständiga lägenheter, som ofta
innehades med äganderätt. Med dem torde alltid hava varit förenad rätt till
mulbete. Sådan rätt kunde emellertid även tillkomma hemman eller lägenhet
utan fäbodställe. Rätt till mulbete var en servitutsrätt, vars omfång bestämdes
av behovet vid den fastighet, med vilken rätten var förenad. Yxbördsrätt
tillkom i stor utsträckning såväl fäbodar som andra lägenheter och hemman.
Även denna rätt var en servitutsrätt och avsåg att tillgodose den härskande
fastighetens behov av skog för åbyggnad, vedbrand, stängsel m. m. Den lärer
i regel hava varit begränsad av husbehovet vid den härskande fastigheten i
den omfattning detta behov av ålder tillgodosetts. Rätt till slåtter torde vanligen
hava varit en äganderätt till slåtterlägenhet, men kunde även vara ett
servitut. Rättigheterna till fiske, vilka voro av mindre betydelse, torde vara
att betrakta som servitut.
Vid mitten av 1700-talet uppstod fråga örn rekognitionsskogarnas skatte- Skogarnas,
försäljning till de bruk, åt vilka de voro upplåtna. Frågan torde första gån- sbatteförsalj
gen hava behandlats vid riksdagen 1765. Den förföll emellertid för den gången.
T början av 1800-talet kom frågan ånyo upp. Tanken j>å skogarnas försäljning
torde främst hava bottnat i önskan att öka statens inkomster av skogarna:
utom skatten, vilken man beräknade skola överstiga rekognitionsav
gift
oell bevillning, skulle staten erhålla skatteköpeskillingar för skogarna.
Planen på försäljning torde hava gynnats av den härskande nationalekonomiska
uppfattningen, enligt vilken mesta möjliga jord borde vara i enskild ägo
för att göras så produktiv som möjligt.
Vid 1809 års riksdag beslöto ständerna, att rekognitionsskogarna skulle försäljas
till skatte med företrädesrätt för bruken att skatteköpa dem. Ständer
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr Q.
nas_ beslut meddelades Kungl. Maj :t i skrivelse den 20 dec. 1809. I denna
skrivelse framhöllo ständerna, att äganderätten till rekognitionsskogarna alltid
blivit bevarad åt kronan, medan nyttjanderätten för alltid blivit tillförsäkrad
bergverken. Staten kunde lika litet ovillkorligen disponera rekognitionsskogarna
som braken kunde begagna deni. utan förbehåll om statens äganderätt.
Då emellertid på flera ställen vidlyftigare skogstrakter än de som erfordrades
för brukens drift blivit tillagda bruken, och då ändamålet med skogarnas
upplåtande borde bestämma gränsen för bergverkens företrädesrätt
vid ° skatteköpen, ansåge ständerna bergverken ovillkorligen berättigade att
behålla endast så mycket skog, som tarvades för verkets drift. Undersökning
borde därför verkställas angående den areal skog, som för varje brak vore behövlig.
Denna areal skulle skattläggas till hemmantal och få av bruket köpas
till skatte mot vanlig skatteköpeskilling, sex års räntor, varemot rekognitionsavgiften
skulle upphöra. Den övriga ouppodlade marken borde säljas
med rätt för envar att konkurrera med bruksägaren i köpet. Vid undersökningen
av brukens behov av skog skulle iakttagas, att de bruk, som hade egna
skogar, på vilka smidet vore grundat, ej finge undantaga dem från det
skogsbelopp, som för bruket vore behövligt. Alia på skogarna för brukens
räkning anlagda torp och odlingar, såväl skattlagda som icke skattlagda,
skulle anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande, och skulle bruksägaren
äga rätt att vid skogens indelande i hemman fördela skogen på var och en av
dem. Utom den för brukets behov anslagna skogen skulle bruksägaren för
varje sådant torp äga rätt till så mycket skog som erfordrades till bränsle,
byggnadstimmer och stängsel. På de orter där jordägare eller boställshavare
haft rätt till mulbete, fiskevatten eller fäbodställe på skogarnas område, med
eller utan yxbörd, skulle rättigheten bibehållas och »hemmansägaren» (d. v. s.
ägaren till rekognitionsskogshemmanet eller bruksägaren) vid skattläggningen
njuta avräkning. Även de odlingslägenheter, på vilka odlaren hade stubbe-
eller röjselrätt, skulle bibehållas. De skulle bekomma åt sig anslagen under
»bolbyarätt» för deras behov nödig skogstillgång.
I anledning av ständernas beslut utfärdade Kungl. Majit den 4 februari
1811 kungörelse angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna
rekognitionsskogar. Denna kungörelse innehåller, förutom en fullständig
redogörelse för ständernas skrivelse, närmare bestämmelser rörande skogarnas
undersökande, indelande i hemman och skatteförsäljning. Däri stadgades
bl. a.: Därest å rekognitionsskog funnes odlingslägenheter, på vilka
odlaren hade stubbe- eller röjselrätt, och deras områden ej förut vore bestämda,
skulle, innan undersökning örn brakets behov av skogen företoges, nämnda
områden av lantmätare med kronofogde och nämnd föreslås och utstakas samt
sedan av Konungens befallningshavande fastställas. Undersökning för utrönande
av ett bruks behov av rekognitionsskog skulle i närvaro av bruksägaren
och kronofogden såsom kronans ombud förrättas av bergmästaren och
överjägmästaren i orten med biträde av lantmätare och nämndemän. "Vid
undersökningen borde först utredas huru stor del av brukets hela årliga behov
av skogsprodukter kunde erhållas från brukets egna skogar. Därefter skulle
undersökning av rekognitionsskogen företagas. Vid denna skulle även prövas
huru mycket av skogen borde avräknas, dels till timmer, bränsle och stängsel
för de å skogen för brukets räkning anlagda torpen eller odlingarna, dels för
den yxbörd å skogen, vartill andra jordägare eller boställshavare kunde vara
berättigade. Protokoll över undersökningen skulle insändas till kammar- och
bergskollegierna, som skulle pröva undersökningen och meddela utslag i ärendet.
Sedan kammar- och bergskollegiernas utslag vunnit laga kraft, skulle
brukets och kronans andelar i skogen med rågångar skiljas från varandra och,
om bruksägaren inkommit med ansökan örn skatteköp, den under braket bibe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
27
hållna skogen med därå för brakets räkning anlagda torp och odlingar indelas
till hemman och skattläggas. Därvid skulle nämnda torp och odlingar hilva
stommar för de nya hemmanen, och det ankomma på bruksägaren att bestämma,
vilken del av skogen han ville hava anslagen varje odling för att med den
utgöra ett särskilt hemman. Den varje ställe sålunda tilldelade mark skulle
sedan uppskattas till mantal och ränta. Härvid skulle visst tunnlandtal, innefattande
både ut- och inägor, bestämmas för helt hemman; efter markens
beskaffenhet borde för varje hemman beräknas från 1,200 till 3,000 tunnland.
Sedan kammarkollegiet fastställt skattläggningen, skulle räntorna genast utgöras
utan frihetsår, varemot rekognitionsavgiften skulle upphöra. Med skatteköpen
skulle i huvudsak förhållas enligt den vanliga ordningen; men då
hemmanen voro inrättade av den skog, som ansetts nödig för brakens upprätthållande,
borde i skattebreven intagas det förbehåll, att hemmanen alltid skulle
bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde. Den kronan tillfallna överloppsmarken
borde, sedan den blivit indelad till hemman och skattlagd, försäljas
till skatte åt den mestbjudande. Skulle någon del därav vara alldeles
otjänlig till anläggande av nybyggen, skulle den beläggas med skogsränta enligt
kungl, brevet den 29 november 1796 (d. v. s. efter den s. k. Savolaxmeto
Den
kungl, kungörelsen angav sig avse de till bergverken och bruken upplåtna
rekognitionsskogarna. Tvekan uppstod i vad man densamma gällde
skogar upplåtna till gruvor eller ädlare verk, för vilka skogar ej erlades någon
rekognitionsavgift. Genom särskilda brev den 8 december 1820. förklarade
Kungl. Majit, att gruvskogarna icke kunde anses såsom rekognitionsskogar
och att kungörelsen därför icke vore tillämplig på dem. Efter framställning
från Kungl. Majit medgav 1823 års riksdag, att gruvskogarna fortfarande
finge begagnas för de gruvor, åt vilka de varit upplåtna, dock att vanlig lekognitionsavgift
skulle åsättas dem. Beslut härom meddelades genom nådigt
brev den 29 januari 1824. Vad beträffar till ädlaTe verk upplåtna skogar,
stadgades i 1811 års kungörelse i fråga örn de skogar, »som under en mera
bestämd besittningsrätt blifvit visse, merendels ädlare verk upplåtne», att de
skulle ankomma på skogens innehavare, huruvida han ville gå med på »någon
sådan författning», som stadgats beträffande andra rekognitionsskogar. Med
de skogar, till vilka en mera bestämd besittningsrätt icke förefanns, förfors
olika i olika fall: i ett fall1 förklarade sålunda kammar- och bergskollegierna,
att 1811 års kungörelse ej vore tillämplig; i andra fall åter hava till ädlare
verk upplåtna skogar skattcsålts enligt kungörelsens bestämmelser. Rörande
ett slag av de egentliga rekognitionsskogarna, nämligen skogar, som på senare
tid anslagits åt äldre verk, lämnades i riksdagens skrivelse och 1811 års
kungörelse särskilda bestämmelser. Da sadan skog icke kunde anses såsom
någon del av den skog, varå ett bruk vore grundat, kunde staten återkalla
upplåtelsen. Kungl. Maj:t ägde bestämma örn sådan skog finge behållas, av
bruket; i annat fall skulle med skogen förfaras på sätt, som vöre föreskrivet
beträffande de vid rekognitionsskogarnas reglering uppkomna överloppsmarkerna.
I flera fall har Kungl. Majit medgivit, att dylika skogar fått köpas
till skatte enligt 1811 års kungörelse.
Olika uppfattningar uppkommo örn rätten att vid rekognitionsskogs reglering
erhålla avrösat område i ersättning för tidigare rättigheter k skogen.
Kammarkollegiet förmenade, att dylik rätt borde tillkomma alla å rekognitionsskog
belägna hemman med åsatt mantal och ränta,, vare sig de.tillhörde
bruksägaren eller någon annan, ävensom de hemman, vilka, ehuru ej belägna
inom rekognitionsskogens gränser, likväl vore av samma beskaffenhet och äg
»
I fråga om de till Tunabergs och Åtvidabergs kopparverk upplåtna allmänningar.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
de lika stadgad rätt till mulbete och skogsfång å skogen som stubbe- och röjselrättslägenheterna.
Bergskollegiet ansåg däremot, att rätt till avrösning ej
kunde medgivas andra än sistnämnda lägenheter. I nådigt brev den 5 maj
1818 förklarades, att Kungl. Majit lika med bergskollegiet funnit 1811 års
kungörelse vara tydlig och klar däruti, att endast sådana lägenheter, på vilka
odlaren hade stubbe- och röjselrätt, skulle bekomma under bolbyarätt den för
deras behov nödiga skogstillgång. I kungl, brev den 26 juni 1821 och kammarkollegiets
därpå grundade cirkulär den 18 juni samma år medgavs emellertid,
att, i händelse vederbörande bruksägare och sådana jordägare eller boställshavare,
vilka ägt rätt till mulbete med eller utan yxbörd å rekognitionsskog,
i godo överenskommo, att de skogsanslag, som för de senares behov blivit
avräknade, avsattes på de skogstrakter, som läge närmast deras hemman, sådan
avrösning finge verkställas på sätt örn skogsanslag för stubbe- och röjselrättslägenheter
i 1811 års kungörelse blivit stadgat.
Angående innebörden av orden »under bolbyarätt» har i kungl, brev den 26
oktober 1824 rörande skogsanslaget åt stubbe- och röjselrättslägenheter i
Kopparbergs län uttalats, att därmed icke kunde förstås annat än »under full
ägande- och dispositionsrätt». Att ordet bolbyarätt och icke ordet, äganderätt
användes i 1811 års. kungörelse torde berott därpå, att ifrågavarande lägenheter
vanligen icke innehades med äganderätt utan endast med ärftlig besittningsrätt.
Tvekan uppstod även, huruvida område, som avrösades för fastighet av stubbeoch
röjselrätts natur, .skulle vara av den omfattning och beskaffenhet, att det
utgjorde ersättning ej .endast för fastighetens tidigare rätt till yxbörd utan
jämväl för densamma tillkommande mulbetesrätt. Denna fråga avgjordes genom
nådig , resolution den 12 december 1827 på besvär av Gonäs hyttelag.
Kungl. Majit förklarade, att vid upprättande av förslag till skogsavrösning
för ett på Gonäs rekognitionsskog beläget stubberättshemman betesbehovet även
skulle tagas i beräkning och skogsavrösningen så utsättas, att något anspråk
på mulbetesrätt å skogen för hemmanet sedermera icke finge göras; och skulle
denna grund även iakttagas i avseende på andra dylika hemman och lägenheter,
som ännu icke erhållit skogsavrösning. Tidigare hade förekommit, att, ehuru
skog avrösats för hemman eller lägenhet av stubbe- och röjselrätts natur, hemmanet
eller lägenheten, dock bibehållits vid rätt till mulbete å skogen.1
I fråga örn rekognitionsskogsh.emmans skattläggning meddelades i förut
anmärkta kungl, brev den 26 juni 1821 förändrade föreskrifter. De oskattlagda
torp, som ingingo i hemmanen, skulle med in- och utägor samt tillhörande
skogsanslag uppskattas efter ortens skattläggningsmetod; endast den skogsmark,
som skulle förenas med dem, skulle beräknas efter de grunder, som vörö
stadgade i 1811 års kungörelse. Ingick i rekognitionsskogshemman redan
skattlagt torp, skulle ny skattläggning icke ske, utan mantalet för torpet beräknas
efter den redan åsätta räntan.
Om användningen av överloppsmarkerna samt de rekognitionsskogar, som
indragits eller genom bruksägarens avsägelse återfallit under kronans disposition,
meddelades nya föreskrifter i kungl, brev den 16 mars 1824 och kammarkollegiets
därpå grundade cirkulär den 14 april samma år angående en
förändrad reglering, av kronoskogarna och allmänningarna i riket.2
De hemman, vari under bruk behållen del av rekognitionsskog indelades,
skulle, enligt föreskrift i förutberöda kungl, brev den 26 juni 1821, i jordeboken
upptagas under rubriken »Recognitions Krono-Skatte-hemman». De
torde dock vanligen hava benämnts »rekognitionsskogshemman» eller »rekognitionshemman»
.
1 Så t. ex. vid reglering av Bälgsnäs rekognitionsskog under Söderfors bruk.
* Se härom vidare s. 30.
Kungl. May.ts proposition nr 6.
29
Såsom av det föregående framgår skulle vid rekognitionsskogarnas reglering
enligt 1811 års kungörelse servitut, som besvärade skogarna, i olika tall behandlas
på olika sätt. , .. , nl i
Ägde fastighet av stubbe- och röjselrätts natur ratt till yxbörd eller mulbete
å rekognitionsskog, skulle i ersättning för rättigheten skogsområde avrösas.
Till sådant område erhöll fastighetens innehavare samma ratt som till
fastigheten i övrigt, d. v. s. stubbe- och röjselrätt eller, om fastigheten skatteköpts,
äganderätt. Servitutsrätten å skogen upphörde däremot. Att vid avrösningarnas
bestämmande ej alltid tagits hänsyn till förefintliga mulbetesrai.- ter, utan sådana stundom bibehållits, är i det föregående anmärkt Katt till
fiske, som tillkom fastighet av stubbe- och röjselrätts natur, torde skolat bibe
llåillliS
•
Andra fastigheter tillkommande servitut å rekognitionsskogarna skulle »bibehållas».
Endast i det fall att bruksägare och till yxbörd eller mulbete berättigad
jordägare eller boställshavare överenskommo, att i ersättning tor rättigheten
område å skogen skulle avrösas, kunde sa ske.
För yxbörd, vartill innehavare av an-dra fastigheter än dem som vörö av
stubbe- och röjselrätts natur, kunde vara berättigade, skulle vid undersokmno-en
för utrönande av ett bruks behov av rekognitionsskog, den s. k hergmastarundersökningen,
skog avräknas. Denna avräkning skedde i bruksägarens intresse.
För att utröna i vad mån skogen behövdes för brukets behov var det
nödvändigt att taga i beräkning de virkesbehov, som vid sidan av brukets behov
tillgodosågos å skogen. Vid bergmästarundersökmngen uträknades torst,
med den privilegierade tillverkningens storlek till utgångspunkt, brukets koibehov.
Med detta skulle jämföras brukets tillgång på kol. För att ia reda pa
denna undersöktes först brukets egna skogar och därefter rekogmtionsskogen.
Såväl beträffande de egna skogarna som rekogmtionsskogen var grundläggande
för undersökningen en beräkning av den för tillgodoseende av brukets kolbehov
disponibla skogsmarkens areal. Vid denna beräkning avräknades tran
skogarnas hela areal — förutom å skogarna belägen åker och ängsmark samt
impediment — dels de områden, som avsatts åt fastigheter av stubbe- och rojselrätts
natur, dels även för varje virkesbehov, som vid sidan av brukets koibehov
skulle tillgodoses å skogen, så många tunnland skogsmark, som ansagos
erforderliga för behovets tillgodoseende. Vid undersökning av rekogmtionsskogen
avräknades skog på detta sätt i enlighet med 1811 års kungörelse dels
för de på skogen för brukets räkning anlagda torpens och odlingarnas behov
av timmer, bränsle och stängsel, dels för de yxbördsberättigade fastigheternas
behov. Låg själva bruksgården på skogen, avräknades aven skog tor_ dess
behov Stundom beräknades för tillgodoseende av vart och ett av dessa behov
vissa tunnland fullgod mark; i så fall omräknades sedan summan av dessa avräkningar
i vissa tunnland skogsmark av den godhet skogen i genomsnitt uppvisade
för att avdrag från skogens verkliga areal skulle kunna verkställas.
Stundom skedde avräkningarna direkt i vissa tunnland av skogens genomsnittsgodhet.
Sedan den för tillgodoseende av brukets kolbehov disponibla skogsmarkens
areal på detta sätt uträknats, beräknade man med hänsyn tagen till
skogens godhet hur många stavrum ved vart tunnland kunde avkasta etter viss
återväxttid och uträknade med ledning härav den årliga koltillgan" bruksägaren
hade att påräkna dels från egna skogar och dels från rekogmtionsskogen.
Översteg den sammanlagda koltillgången brukets kolbehov, var bruksägaren
skyldig avträda så stor del av rekogmtionsskogen, som motsvarade överskottet.
Vid bergmästarundersökningarna avräknades i stor utsträckning skog tor yxbördsrätter
å rekognitionsskogarna. Det är emellertid att märka, att i södra
och mellersta Sverige avräkningarna i de flesta fall torde hava skett tor yxbördsrätter,
som ansågos tillkomma bruksägaren själv tillhöriga, a skogen bc
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
lagria hemman eller skattlagda lägenheter, vilka sedan icke kommo att ingå
} rekogmtionsskogshemmanen. I Norrland och Dalarna skedde avräkningarna
i manga fall för fäbodlägenheter, som voro belägna å skogarna.
De avräkningar, som skedde vid bergmästarundersökningama, avsågo endast
yxbördsrätter. Övriga servitut hade ej betydelse för virkestillgången å skogarna.
Vid bergmästarundersökningama undersöktes dock, åtminstone i regel,
örn rekogmtionsskogarna besvärades av andra servitut än yxbördsrätter
och gjordes anteckning därom i undersökningsprotokollet.
Aven vid rekognitionsskogshemmanens skattläggning skulle hänsyn tagas
till servitut, som besvärade hemmanen. »Hemmansägaren», d. v. s. bruksägaren
skulle enligt 1811 års kungörelse vid skattläggningen njuta avräkning för
»ratt till Mulbete, Fiskevattn eller Fäbodsställen på Skogarnes område, med
eller utan yxbörd», som kunde tillkomma jordägare eller boställshavare. Förekom
rätt till slåtter såsom servitut, torde även därför avräkning skolat ske.
Ytterligare avräkning av skogsmark utöver den, som för yxbördsrätterna verkställts
vid bergmästarundersökningama, skedde dock icke. Vid de skattläggningar,
som ägde rum före ikraftträdandet av bestämmelserna i kungl, brevet
den 26 juni 1821, torde därför hänsyn till andra servitut än yxbördsrätterna
svårligen kunnat tågås pa annat sätt än att ängar, mossar o. d., varå slåtterservitut
utövades och vilka även för mulbetesrätternas utövande torde varit av
Tmi 6 S6’ e^'' *nra,knades i den areal, som lades till grund för skattläggningen.
Vid senare skattläggningar, da brukets a skogen belägna torp skulle särskilt
uppskattas enligt ortens skattläggningsmetod, togs naturligen vid beräknandet
av dessa torp tillkommande nyttigheter av mulbete, fiske och slåtter hänsyn
till servituten.
-Förefintligheten av servitut antecknades i protokollet över skattläggningsförrättmngen.
Föreskrift örn antecknandet av fiskeservitut finnes i förut omnämnda
kungl, brev den 26 juni 1821.
Vid rekognitionsskogshemmanens skattläggning ingick naturligtvis den vid
bergmästarundersökningen för bruksgården och brukets torp avräknade skogen
i den skogsmark, som skattlades. Bruksgården — om denna låg på skogen
och ej förut var skattlagd som särskilt hemman — tillika med torpen kommo
ju att utgöra delar av rekognitionsskogshemmanen.
Enligt 1809 års riksdagsbeslut och. 1811 års kungörelse var bruksägarens
rätt till skatteköp inskränkt till en tid av sex år. Rätten utsträcktes dock
genom beslut vid 1823 års riksdag på obestämd tid. Vid 1919 års riksdag beslöts,
att skatteköp i den ordning 1811 års kungörelse föreskriver icke vidare
skulle äga rum.
De flesta rekognitionsskogar hava indelats i hemman och skattesålts enligt
bestämmelserna i 1811 års kungörelse. Några skogar voro ej i behörig ordning
UPP av vilka de begagnades, och kunde därför ej bliva före
mal
för reglering. Ett par skogar togos helt i anspråk för hemman och lägenheter
med skogsrättigheter å skogarna. I några fall avsade sig bruksägarna
sina rättigheter till rekogmtionskogarna. I utlåtande till andra lagutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag har kammarkollegiet förklarat, att kollegiet saknade
möjlighet att lämna fullt exakt upplysning, huruvida då ännu funnes några
skogar varå 1811 års kungörelse kunde anses tillämplig och vilka ej ännu
blivit gjorda till föremal för ansökan örn skatteköp; endast ett ärende örn skatteköp
enligt 1811 års kungörelse vore vid avgivandet av kollegiets utlåtande
anhängigt.
I fråga örn. rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från de bruk. varunder
de blivit skatteköpta, har genom kungl, förordning den 22 december
Detta rörde Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
31
1898 stadgats, att vad i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp
av så kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle
vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla;
och skulle i följd härav förbehåll örn sådana hemmans oskiljaktighet från bruken
icke intagas i skatteköpebrev, som därefter utfärdades. Redan före utfärdandet
av denna förordning hade genom ett flertal av högsta domstolen den
8 juni 18971 meddelade domar förklarats, att rekognitionsskogshemmanens
skiljande från bruken eller nedläggande av bruk, varunder de skatteköpts, icke
medförde hemmanens återfallande till kronan. Manga bruk hava numera nedlagts,
och flera bruksägare hava från bruken försålt sina rekognitionsskogshemman.
I stor utsträckning har staten inköpt dylika hemman.
Genom rekognitionsskogarnas reglering enligt 1811 års kungörelse torde de Servituten
servitut, som besvärade skogarna, — med undantag av stubbefastigheternas
yxbörds- och mulbetesrätter — icke undergått någon förändring. De besvära
de av skogen bildade hemmanen på samma sätt som de förut besvärat rekognitionsskogen.
Emellertid lät kammarkollegiet skattlägga de vid bergmästarundersökningarna
för yxbördsrätterna gjorda skogsavräkningarna och upptaga
dem i jordeböckerna såsom särskilda lägenheter. Kammarkollegiet har även
medgivit skatteköp av dylika lägenheter. Detta förfaringssätt torde ej stått i
strid med tidens kamerala uppfattning och var ej egendomligare än att rätt till
fiske i annans eller allmänt vatten, som ju i grunden är en partiell nyttjanderätt,
av ålder skattlagts såsom särskild lägenhet. Kammarkollegiets förfarande
har emellertid föranlett den missuppfattningen, att skogsavräkningarna
i själva verket voro fastigheter, som voro föremål för äganderätt, och vilkas
innehavare hade anspråk på att få visst område å marken åt sig avsatt. Att
så ej är fallet har fastslagits genom en högsta domstolens dom den 11 nov.
1914 (N. J. A. 1914 s. 469). I ett utslag av regeringsrätten (Ren.Ris årsb.
1910 s. 98) har förklarats, att åborätt till skattlagd och i jordeDAen såsom
särskild lägenhet upptagen skogsavräkning ej kan meddelas. Samtliga dylika
lägenheter torde numera vara avförda ur jordeböckerna.
Av några avgöranden av högsta domstolen (N. J. A. 1883 s. 64, 1907 s. 186
och 1908 s. 116) skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att högsta domstolen
ansett yxbördsrätterna å rekognitionsskogarna efter dessas reglering ej heller
vara att betrakta som servitut. Äro de servitut, bör väl utbrytning av dem kunna
ske i den ordning skifteslagstiftningen stadgar för utbrytning av servitut. I
förstnämnda båda fall, i vilka hos ägodelningsrätt och högsta domstol fördes
talan mot av lantmätare verkställd »utbrytning och avrösning» av vid bergmästarundersökning
å rekognitionsskog för fäbodlägenheter beräknade »anslag»
av skogsmark, förklarade emellertid högsta domstolen, att talan mot förrättningen
icke borde föras i den för skiftesmål stadgade ordning. I det fall, som
återfinnes i N. J. A. 1908 s. 116, förklarade högsta domstolen, att fråga om
företagande av förrättning åsyftande att utbryta och avrösa för en angelägenhet
beräknat anslag av skogsmark icke borde behandlas i den för skiftesmål
stadgade ordning (3 Just.R. mot 2).2 Nyss antydd slutsats torde dock ycke
kunna dragas ur dessa rättsfall. Högsta domstolen torde icke hava ingått i
någon provning av de utbrytningssökandes verkliga rätt a rekognitionsskogshemman^
utan endast hållit sig till deras yrkanden, vilka icke avsett utbrytning
av servitut, utan varit grundade pa förment äganderätt till skogsmark^ av
viss storlek. I andra fall (N. J. A. 1883 not. B 59 och 1898 s. 76) har fråga
om utbrytning av rätt till skogsfång å rekognitionsskogshemman av högsta
domstolen prövats i den för skiftesmål stadgade ordning.
1_So N J. Å. 1897 not. A 206 o. f.
2 Jfr N. J. A. 1883 s. lil och 1898 s. 155, i vilka rättsfall fråga var om utbrytning av den
fastigheter av stubbe- och röjselrätts natur tillkommando rätt å rekognitionsskogshemman.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Förekomsten i andra fall av servitut av likartad beskaffenhet som
servituten å rekognitionsskogshemmanen.
Servitut, . vilka,^ i likhet med förut berörda servitut å rekognitionsskogshemmanen,
varit av alder bestående rättigheter å allmän skog, men numera åvila
av skogen^ bildade, till enskilda överlåtna fastigheter eller markområden, torde,
förutom å rekognitionsskogshemmanen, endast i undantagsfall kunna förekomma.
Före slutet av 1700-talet torde kronan icke hava avhänt sig skog till enskilda
på annat sätt än genom skatteförsäljning av kronohemman, å vilka funnos
tillgång på skog. Från och med sistnämnda tid har — förutom genom
skatteförsäljning av rekognitionsskogshemman •— skog avhänts kronan med
stöd av följande författningar.
Genom kungl, brev till kammarkollegiet den 29 november 1796 meddelades
bland annat bestämmelser örn dispositionen av den vid avvittringarna i Västerbotten
uppkomna överloppsjorden. Däri stadgades, att till uppodling samt
hemmans inrättande otjänlig skogsmark skulle upplåtas till hemmansinnehavarna
i det byalag, varunder den förut varit nyttjad, samt fördelas på hemmanen
mot den således tillslagna skogsandelens särskilda skattläggande. Då
den ^skogsmark, varom här är fråga, uppläts till just de hemmansägare, som
därå möjligen kunde äga servitutsrätter, kan å mark, som blivit avhänd kronan
enligt detta kungl, brev, icke gärna finnas servitut liknande dem å rekognitionsskogshemmanen.
Enligt 1811 års kungörelse angående användandet av de till bergverken och
bruken upplåtna rekognitionsskogar skulle den vid rekognitionsskogarnas reglering
uppkomna överloppsmarken liksom till kronan återfallna rekognitionsskogar
indelas, i hemman och skatteförsäljas åt den mestbjudande; mark, som vore
alldeles otjänlig till anläggande av nybyggen, skulle beläggas med skogsränta
enligt nyss berörda kungl. brev. Den mark, varom här är fråga, kunde
naturligen, lika väl som den, vilken skattesåldes under bruk, vara besvärad av
äldre servitut. Dessa torde, liksom servitut å de till bruken försålda skogarna,
skolat bibehållas och vid skattläggningen av de nya hemmanen tagas i
beräkning. Emellertid torde ytterst få om ens några servitut av nu antytt
slag existera. Vid rekognitionsskogarnas reglering uppkommo mycket få
överloppsmarker och redan i kungl, brev den 16 mars 1824 meddelades nya
föreskrifter örn överloppsmarkens disposition.
Detta kungl, brev av den 16 mars 1824 och kammarkollegiets därå grundade
cirkulär den 14 april samma år angående en förändrad reglering med kronoskogarna
och allmänning arna i riket innehålla bestämmelser om en allmän försäljning
eller överlåtande på enskilda i annan form av de allmänna skogarna.
Beslutet härom hade sin grund i förut berörda nationalekonomiska uppfattning
att mesta möjliga jord borde vara föremål för enskildas utnyttjande. Det
kungl, brevet stadgade: De kronoparker och kronoallmänningar eller delar
därav, som befunnos nödiga för flottans eller andra kronans behov, skulle
bibehållas under kronans disposition. Enskilda mulbetes- och skogsrätter å
dessa skogar skulle emellertid avvittras så att i vederlag för dem en viss del
av skogen avsattes. De kronoparker och kronoallmänningar åter, som icke
undantoges för kronans behov, skulle genom delning eller försäljning bringas
under enskild äganderätt, såvida icke detta på grund av lokala förhållanden
skulle tillskynda hemman, som ägde rätt till bete och skogsfång å skogen, verkligt,
för hemmanens bestånd kännbart lidande; i vilket fall skogen hellre borde
förbliva i sitt förra skick. Vid de övriga skogarnas försäljning skulle,
därest enskilda hemmansägare eller boställshavare å någon skog ägde verklig
rättighet till skogsfång eller mulbete, nödigt anslag av skogen avsättas åt
Kungl. Maj:ts proposition nr G.
33
hemmanet under äganderätt. Beträffande lands- och häradsallmänningar ville
Kungl. Maj :t på ansökan för varje allmänning tillåta, att den upplätes^ till
delning mellan de socknar eller enskilda hemmansägare, som däri ansåges
äga del; och skulle därvid mark tilldelas hemman, som ägde rätt till mulbete
på allmänningen. Med de till kronan''hemfallna bergslagsallmänningarna1 och
rekognitionsskogarna samt överloppsmarkerna å de senare, med undantag av
dem i Kopparbergs län och de norrländska länen, borde förhållas på samma
sätt som med de kronoparker, som skulle försäljas. Överloppsmarkerna efter
awittringarna i Kopparbergs län och de norrländska länen samt till kronan
hemfallna bergslagsallmänningar och rekognitionsskogar ävensom överloppsmarker
å de senare i samma län skulle användas till nybyggens anläggande.
Å skogar, som överlätos åt enskilda i enlighet med nu ifrågavarande
kungl, brev, bör sålunda icke finnas kvar några av ålder bestående rättigheter
till skogsfång eller mulbete; däremot möjligen andra servitut. Bestämmelserna
i det kungl, brevet i vad de avsågo överlåtande till enskilda av allmän skog
ändrades genom kungl, förordningen den 29 juni 1866 ang. hushållningen med
de allmänna skogarna i riket.
I skrivelse till kammarkollegiet den 29 juni 1866 angående dispositionen av
sådana öv erlopp smarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker
eller anläggning av nya hemman m. m., stadgade Kungl. Majit, att
med undantag av s. k. renbetesland sådana trakter a överloppsmarkerna. i
Kopparbergs län och de norrländska länen, vilka erbjöde ringa tillfällen till
odling och icke vore lämpliga att bibehållas som kronoparker, skulle efter
Kungl. Maj :ts beprövande i varje särskilt fall, antingen, där vissa hemman eller
byalag å marken begagnade mulbete mot smörränta, förenas med dessa
hemman eller ock beläggas med skogsränta samt försäljas under äganderätt
åt den högstbjudande med förpliktelse för köparen, örn marken vore mot smörränta
upplåten åt fäbodlägenhet, att lämna innehavarna därav ostörda i deras
rätt till bete och nödigt bränsle, ävensom till virkesfångst för hus och hägnader,
som för betesrättens begagnande vore behövliga. Sistnämnda förbehåll
syftade2 på en bestämmelse i ett kungl, brev till kammarkollegiet den 26 mars
1831, som bland annat innehöll, att de fjälltrakter, som endast kunde begagnas
till bete, finge vid avvittringen av varje socken indelas i fäbodlägenheter
med en mot varje lägenhets beskaffenhet svarande smörränta samt sedermera
av Konungens befallningshavande upplåtas till begagnande åt de hemmansägare,
som voro mest i behov därav och anmälde sig därtill, ^dock ej på längre tid än 15
högst 20 år i sänder. Här var sålunda ej fråga örn några servitut utan örn nyttjanderätter.
Nu ifrågavarande bestämmelser i 1866 års skrivelse till kammarkollegiet
hava ersatts av stadganden i kungl. kung. den 26 maj 1899 angående
förändring i gällande föreskrifter örn åsättande av grundskatt m. m., vilka stadganden
äro i huvudsak av samma innehåll.
överlåtelse av skog från kronan till enskilda torde icke hava skett med stöd
av andra författningar än de nu berörda.
örn sålunda servitut, vilka varit av ålder bestående rättigheter å allmän
skog, men numera åvila av skogen bildade, till enskilda, överlåtna fastigheter
eller markområden, knappast torde finnas a andra fastigheter eller markområden
än sådana, som äro bildade av f. d. rekognitionsskogar, finnas emellertid
liknande servitut, d. v. s. av ålder bestående rättigheter å allmän skog, a
skogar, vilka fortfarande äro allmänna. Så torde särskilt vara fallet å de
till bergshanteringens understöd anslagna skogar, vilka förvaltas enligt be
-
1 Bergslagsallmänningar benämndes skogar, som upplåtits till understöd åt borgsbruket i all
mänhet inom vissa bergslag. Be ansågos ej för rekognitionsskogar.
2 Se kungl. prop. nr 54 till 1865—66 års riksdag s. dl.
Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 5 haft. (Nr G.)
3
34
Kungl. Majlis proposition nr 6.
stämmelserna i kungl, förordningen den 27 maj 1898. Dessa skogar torde till
största, delen utgöras av gamla gruvskogar, vilka voro undantagna från tilllämpningen
av 1824 års kungl, brev och vilka sålunda icke varit föremål för
reglering vare sig enligt 1811 års kungörelse eller sistnämnda brev. Beträffande
å dessa skogar belägna stubbe- och röjselrättslägenheter stadgades för
övrigt i kungl, skrivelsen till kammar- och bergskollegierna den 19 mars 1828,
att någon skogsmark icke finge åt dem avrösas från gruvskogen utan åborna
åtnöjas med att fortfarande tillgodonjuta den rättighet till nödigt skogsfång
och mulbete å skogen, som de förut ägt begagna. Å kronoparker, villm reglerats
i enlighet med bestämmelserna i 1824 års brev, böra däremot ej några
gamla skogsfångs- eller mulbetesrätter finnas kvar. Å häradsallmänningar
kunna knappast några gamla skogsfångsrätter finnas: å dem hade ju alla i
häradet boende rätt till skogsfång i mån av behov (se 1734 års skogsordning
punkterna 6—9 och 1805 års skogsordning § 2; jfr dock N. J. A. 1908 s. 186).
Däremot torde å häradsallmänningarna kunna finnas gamla mulbetesrättigheter
(jfr 1805 års skogsordning § 5).
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926
örn delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten
eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet
utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta
och kunna ske utan någons förfång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
35
Bilaga C.
Förslag
till
Lag
om utbrytning av servitut, som besvära av rekognitionsskog bildade
hemman.
Härigenom förordnas som följer:
Besväras hemman, som skattesålts enligt bestämmelserna i kungl, kungörelsen
den 4 februari 1811 angående användandet av de till bergverken och
bruken upplåtna rekognitionsskogar, av servitut, bestående i rättighet till
skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, och är servitutet
gällande av ålder, må servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas ej endast
i de fall, varom i 20 kap. 3 § i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord
å landet förmäles, utan jämväl på yrkande av ägaren av den fastighet, till vars
förmån servitutet gäller, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan
någons förfång.
Därvid skola de i nyssnämnda lag örn sättet för utbrytning av servitut utan
sammanhang med skifte meddelade bestämmelser lända till efterrättelse.
Bilaga D.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) örn delning av jord å landet.
Härigenom förordnas att 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926
örn delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare
servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta
och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning tillkomme
ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller, där det
visas att servitutet äventyras eller där servitutet besvärar hemman, som skattesålts
enligt bestämmelserna i kungl, kungörelsen den 4 februari 1811 angående
användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar,
och är av ålder gällande samt utbrytningen finnes medföra nytta och kunna
ske utan någons förfång.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 augusti
1930.
Närvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14 juli 1930,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet.
Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av förordnade revisionssekreteraren, hovrättsrådet Per von Ehrenheim.
Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Söderwall förenade
sig örn följande yttrande:
Med hänsyn till vad domänstyrelsen i ärendet anfört kan tvekan råda, huruvida
den föreslagna utvidgningen av rätten att erhålla utbrytning av servitut
bör gälla även där servitutet vilar å kronoskog. Särskilt må härvid framhållas,
att de av domänstyrelsen åberopade, i senare tid utfärdade författningarna
örn upplåtande av kolonat och kronotorp å kronoparker synas beträffande
lämpligheten av skogsfångsservitut utgå från en annan uppfattning
än den, som kan sägas ligga till grund för det remitterade lagförslaget. I
saknad av närmare utredning i denna väsentligen näringspolitiska fråga anse
vi oss dock icke böra framställa vidare erinran härutinnan.
Enär den föreslagna avfattningen av ifrågavarande paragraf ej torde medgiva
annan tolkning än att, även örn ägaren av den härskande fastigheten visar,
att servitutet äventyras, han dock icke äger erhålla utbrytning med mindre de
i paragrafens första punkt angivna förutsättningarna äro för handen, synes
bestämmelsen böra något omformuleras till förebyggande av nämnda tolkning,
vilken, såvitt av motiven framgår, ej varit avsedd.
Justitierådet Appelberg anförde:
Otvivelaktigt tala vissa skäl för att, när det gäller skogsfångs- och mulbetesservitut,
som tillkommit annorledes än genom avtal, alltså huvudsakligen
Kungl. Maj:ts proposition nr G.
37
av ålder bestående servitut, tillerkänna den härskande fastighetens ägare
utbrytningsvitsord. Såsom föredragande departementschefen framhållit, hava
de invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts emot
vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av sadan fastighet, icke avseende a nu
ifrågavarande servitut. Men ur annan synpunkt synes mig tvekan kunna
göras gällande örn lämpligheten att utvidga vitsordet i den omfattning, som
nu föreslås. Under senare tid torde allt mera den uppfattning hava trängt
igenom, att, såsom det uttryckes i domänstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande,
uppstyckande av skogsmarken i ett flertal små parceller icke kan vara
till förmån för skogsbruket och ernående av den bästa produktionen å skogsmarken.
Denna uppfattning ligger till grund icke blott för de i nya jorddelningslagen
intagna reglerna örn bildande vid skifte av gemensamhetsskogar
utan även för den i överensstämmelse med riksdagens beslut tillkomna kungörelsen
den 14 juni 1929, enligt vilken — strängt taget i strid mot jorddelningslagens
bestämmelse i 10 kap. 9 § — föreskrift gives örn bildande av
skogsfångsservitut i samband med avstyckande av torp från kronans mark
till enskild ägo. Med nämnda uppfattning står uppenbarligen icke i god
överensstämmelse att då staten har äganderätt till skog, som följaktligen kan
skötas enligt rationella metoder, medgiva den, som på grund av servitut har
särskild rätt till avkastningen, att i stället erhålla visst mindre skogsområde
med full äganderätt. Av departementschefen har väl framhållits såsom mindre
lämpligt att staten såsom jordägare i förevarande hänseende tillerkänner sig
en av sakens natur knappast betingad särställning. Enligt min mening föreligger
emellertid särskild anledning att göra skillnad mellan de fall, då servitut
åvilar statens skogar, och de, då servitutet gäller enskilds skog. Det
starkaste skälet för tillerkännande av utbrytningsrätt at servitutsberättigad
fastighetsägare är uppenbarligen vad som anförts därom att en ägare till den
tjänande fastigheten lätteligen kan i hög grad förringa ett skogsfångsservituts
värde och att dylikt servitut ofta kan giva anledning till strider och misshälligheter
mellan de olika fastigheternas ägare. Örn nu det är staten, som
äger den tjänande fastigheten, föreligger intet enskilt intresse, som står i
strid med den servitutsberättigades, och man har ej skäl förvänta annat än
att denne får åtnjuta sin rätt i enlighet med servitutets innehåll. A ändra
sidan förefinnes i detta fall i högre grad än när servitutet belastar enskild
fastighet anledning antaga, att skogen skall erhålla mera rationell vård, örn
den får förbliva odelad. Omförmälda skäl för utbrytningsvitsord för den
härskande fastighetens ägare kan därför, när fråga är örn servitut a statens
skog, icke tillerkännas betydelse gent emot det allmänna intresset av att skogsbruket
ger största möjliga avkastning. Vad nu sagts örn skogsfångsservitut
gäller i huvudsak även om mulbetesservitut, i den mån det ej utgör hinder för
god skogsskötsel och alltså ej föranleder vederbörande ägare av den tjänande
fastigheten att söka utbrytning av detsamma.
I enlighet med det nu anförda hemställer jag, att den nya lagstiftningen
begränsas att avse endast sådana av förslaget omfattade servitut, som belasta
andra än staten tillhöriga skogar. Av mera underordnad betydelse blir då,
38
Kungl. Maj tis proposition nr 6.
i fall denna hemställan följes, huruvida man bör nöja sig med att medgiva utbrytningsvitsord
med avseende å servitut, som belasta till skatte köpta rekognitionsskogar,
eller man vill giva lagen en allmännare avfattning.
Beträffande förslagets avfattning instämmer jag i den av lagrådets övriga
ledamöter framställda anmärkningen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:is proposition nr 6.
39
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1930.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 29 augusti
1930 avgivna utlåtande över det den 14 juli i år till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet.
Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen:
»Vad en ledamot av lagrådet anfört till stöd för den mening, att den nya
lagstiftningen borde begränsas till att avse endast sådana av förslaget omfattade
servitut, som belasta andra än staten tillhöriga skogar, har icke kunnat
rubba mig i min uppfattning, att det vore mindre lämpligt och jämväl obilligt
att låta dem, som äga servitut å allmänna skogar, komma i ett mindre
gynnsamt läge än andra servitutshavare. Det är ju bär huvudsakligen endast
fråga örn av ålder bestående servitut, med avseende å vilka den synpunkten
för mig väger tungt, att de onekligen framstå för innehavaren mera såsom
ingående i äganderätten till den egna fastigheten än såsom en upplåtelse från
den tjänande. Ur praktisk skogsvårds- eller skogshusbållningssynpunkt lärer
frågan med hänsyn till ifrågavarande servituts jämförelsevis ringa antal hava
en ganska liten räckvidd.
Lagrådets erinran mot förslagets avfattning har beaktats.»
Föredraganden uppläser härefter förslaget, jämkat i enlighet med vad nu
sagts, samt hemställer, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas 1931 års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till nästkommande
års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1931:28 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändradi lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om dalning av jo a1 i texten
- 2LU 1931:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å lande s. 1 i texten