Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

39 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:6, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

1

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926

om delning av jord å landet; given Stockholms slott

den 30 december 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen

den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami

b

käft. (Nr 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning ar jord å landet.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare

servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra

nytta och kunna ske utan någons förfång. Enahanda rätt att erhålla utbrytning

tillkomme ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller,

såframt ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Utbrytning må ock

ske på yrkande av denna fastighets ägare, där det visas att servitutet äventyras.

Besväras flera — -— —- belöpande andel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

o

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den lå juli 1930.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, stats

råden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Jeppsson,

Hansén.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn vidgad rätt att

erhålla utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte samt anför:

»Servitut är ett besvär, som till förmån för en viss fastighet, den ''härskande’,

lägges å en annan fastighet, den ''tjänande fastigheten''. Ett servitut kan

innebära allenast att ägaren av den tjänande fastigheten i visst hänseende är

underkastad en inskränkning i sitt förfogande över fastigheten, exempelvis i

fråga örn dess bebyggande. I allmänhet innefattar dock servitutet en rättighet

för den härskande fastighetens ägare att begagna sig av den andra fastigheten.

Exempel på servitut av sistnämnda slag utgöra rätt till väg, vatteneller

kraftledning, till ler- eller grustäkt, till fiske ävensom till skogsfång eller

mulbete. Allt efter servitutets olika ändamål bestämmes servitutets innehåll

av den härskande fastighetens behov, sådant det vid varje särskilt tillfälle

framträder. Vid olika tidpunkter kan alltså ett och samma servitut vara av

väsentligt olika innehåll. Enligt 1907 års lag om servitut kan ett servitut till

följd av ändrade förhållanden avlyftas den tjänande fastigheten antingen,

därest servitutet är helt onyttigt, på det sätt att detsamma förklaras förfallet,

eller, under vissa förutsättningar, genom att det avlöses mot ersättning i penningar.

En tredje utväg, varigenom ett servitut kan bringas att upphöra, är dess

utbrytning. I detta fall ersättes servitutet av äganderätt till viss del av den

fastighet, som belastats av servitutet.

Utbrytning av servitut kan enligt lagen den 18 juni 1926 örn delning av

jord å landet ske antingen i samband med laga skifte å den tjänande fastigheten

eller ock genom särskild förrättning. Reglerna för utbrytning i sammanhang

med skifte äro givna i 1 kap. 21 § och 9 kap. 7 §. Enligt dessa lagrum

kunna, därest yrkande därom framställes, utbrytas sådana servitut, som bestå

i rättighet till skogsfång, mulbete eller fiske eller i rättighet att taga torv,

sten, sand, grus, lera eller dylikt. Yrkande örn utbrytning av skogsfångs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

eller mulbetesservitut äger såväl ägaren av den tjänande som ägaren av den

härskande fastigheten framställa, och servitutet skall utbrytas, örn det kan ske

utan någons förfång, övriga slag av nu omförmälda servitut må däremot utbrytas

endast örn ägaren till den tjänande fastigheten påfordrar det och det

kan ske utan förfång för den berättigade.

Vad åter angår utbrytning av servitut genom särskild förrättning utan sammanhang

med skifte äro bestämmelser härom meddelade i 20 kap. 3 § jorddelningslagen.

Enligt detta lagrum får utbrytas allenast servitut, bestående i

rätt till skogsfång eller mulbete. Dylikt servitut må utbrytas på yrkande av

den tjänande fastighetens ägare, örn det finnes medföra nytta och kunna ske

utan någons förfång. Den härskande fastighetens ägare däremot äger erhålla

utbrytning av servitutet blott örn det visas, att detsamma äventyras. Rörande

sättet för verkställande av utbrytning meddelas föreskrifter i 20 kap. 6 §. Det

är nu allenast fråga örn utvidgning av rätten för ägare av härskande fastighet

att påkalla utbrytning av servitut genom särskild förrättning.

Historik. Bestämmelser örn utbrytning av servitut saknas såväl i 1700-talets lantmä
Ä''.

Idre rätt. teriinstruktioner och författningar rörande storskiften som i de i början av

1800-talet utkomna förordningarna örn enskiften, örn man bortser från de

stadganden örn utbrytning av avgärda bys rätt å bolbys skog och utmark, vilka

återfinnas i 19 kap. 4 § byggningabalken i 1734 års lag samt i förordningen

den 10 april 1810, genom vilken avgärda by erhöll skiftesvitsord

och sålunda med avseende å möjligheten att påkalla utbrytning av sin rätt

blev likställd med delägare i bolbyns skog och utmark, finner man i lagstiftningen

bestämmelser örn utbrytning av servitut först i stadgan örn

skiftesverket i riket den 4 maj 1827, 1 kap. 6 § samt 8 kap. 8 och 9 §§. Bestämmelserna

i dessa paragrafer äro hämtade ur lagkommitténs 1819 offentliggjorda

förslag till byggningabalk. De återfinnas i huvudsak oförändrade

i 6, 76 och 77 §§ i stadgan örn skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Enligt dessa stadganden lärer vid skifte å den tjänande fastigheten skogsfång-

eller mulbetesservitut alltid skolat utbrytas (jfr N. J. A. 1910 s. 163)-;

servitut, bestående i rätt att taga sten, grus, ler, torv eller dylikt eller att

fiska skulle utbrytas, därest det område, å vilket servitutet utövades, utan förfång

kunde skiftas. Skifte av den tjänande fastigheten ägde endast delägare

i denna påfordra, men ej ägaren av den härskande fastigheten. Huruvida utbrytning

av servitut kunde ske genom särskild förrättning utan sammanhang

med skifte har varit föremål för olika meningar. Sådan utbrytning lärer i

åtskilliga fall hava skett. Emellertid har högsta domstolen i ett flertal rättsfall

(se N. J. A. 1908 s. 186 och not B 217, 1912 s. 319 samt 1916 s. 198)

förklarat, att utbrytning ej kunde äga rum annat än i sammanhang med skifte

å den tjänande fastigheten. I varje fall ägde icke ägare av härskande fastighet

rätt att påkalla utbrytning av servitut genom särskild förrättning.

Förslag örn införande i lagstiftningen av särskilda bestämmelser om utbrytning

av servitut utan sammanhang med skifte framställdes vid flera tillfällen

under 1800-talet, första gången redan år 1855. Därvid avsågs emeller
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 0

tid att giva allenast ägaren av den tjänande fastigheten utbrytnmgsvitsord.

Först under förarbetena till jorddelningslagen i början av 1900-talet uppkom

fråga att tillerkänna jämväl ägaren av den härskande fastigheten dylikt vitsord.

e 1

I sitt år 1911 avgivna betänkande med förslag till lag om skifte av jord iör
klarade

sig sålunda skifteslagstiftningskommittén — som upptog ett stadgan- -kommittén.

de örn utbrytning- av skogsfångs- eller mulbetesservitut utan sammanhang

med laga skifte på yrkande av den tjänande fastighetens ägare (287 §) — hava

tagit under övervägande, huruvida icke utbrytning bort medgivas jämväl

på yrkande av den servitutsberättigade parten, samt anförde.

''önskemål i sådant syfte hava försports, särskilt från innehavare av torp med

servitutsrätt å stamhemmanets ägor. Då emellertid ändamålet med servitutsavlösning

från skiftessynpunkt måste anses vara fredande av den besvärade

fastigheten från den fara för vanvård, som ett sambruk innebär, synes tillräckligt

skäl för att tillägga den servitutsberättigade avlösmngsvitsord ej föreligga.

Vad särskilt angår torprättigheterna till skogsfång och bete, vilka aro

de ojämförligt talrikast förekommande skogs- och betesservitut inom vart land,

skulle införandet av rätt för torpinnehavarna att påkalla dessas avlösning

helt säkert i allmänhet te sig för stamhemmansägarna som en orättvisa. I de

flesta fall skulle antagligen torpupplåtelse ej kommit till stånd, örn köparen

i stället för att nöja sig med servitut begärt få motsvarande skogsområde med

äganderätt. Intresset för torpinnehavaren att erhålla utbrytningsvitsord skulle

vara dels att skydda sin husbehovsrätt mot överavverkning fran hemmansägarens

sida, dels att förskaffa sig tillgång till skog för avsalu. För förstnämnda

intresse lärer skydd kunna vinnas genom avverknmgsforbud, och da

utbrytning rättvisligen icke kan tillföra torpet mera skog än som motsvarar

husbehovet, skulle avverkning till avsalu å utbrutet område för framtiden förtaga

torplägenheten det stöd i skog, som genom upplåtelsen avsetts att bereda

den. Kommittén har av dessa grunder stannat vid att föreslå vitsord tilt utbrytning

allenast för den besvärade fastighetens ägare.''

I en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 87) örn

skrivelse till Kungl. Majit angående reglering genom lagstiftning av ömsesidiga

rättigheter och skyldigheter i fall, da någon erhållit rätt att taga husbehovsvirke

å skog, som äges eller disponeras av annan, anförde motionären

i frågan örn utbrytningsvitsord för ägaren av elen härskande fastigheten bland

annat, att det funnes många fall, då den servitutsberättigade hade det största

intresset av avlösningen och att det vore i högsta grad orättvist att inskränka

vitsordet endast för markägarens räkning.

Jordbruksutskottet anförde i anledning av motionen bland annat (utlåtande

nr 20):

Av motionären hade det framhållits såsom en väsentlig brist i skiftesstadgekommitténs

förslag i 287 §, att utbrytningsvitsord ej vöre avsett att tillerkännas

den servitutsberättigade utan uteslutande förbehållits ägaren av deli

tjänande fastigheten. Denna uppfattning syntes utskottet icke utan vidale

böra underkännas. De motiv för en dylik inskränkning av utbrytningsvitsordet,

som av kommittén anförts, syntes utskottet visserligen förtjäna avseende

såsom belysande för vad som ur skiftessynpunkt kunde hava tett sig som

utbrytningens primära ändamål. Men näppeligen torde dessa motiv kunna an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Skifteslag

stiftning s

kommissionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

ses fullt avgörande för ett obetingat avvisande av de helt naturliga anspråk

pa ömsesidighet i fråga örn avlösningsvitsord, som — efter vad även av nämnda

kommitté erkändes — framställts från de servitutsberättigades sida, särs

lif tran den stora grupp därav, som utgjordes av torpare med servitutsrätt

a stamhemmanets agor. Utskottet kunde ej finna annat än att fall kunde

förekomma, da dea servitutsberättigades intresse av att skydda sin husbehovsratt

mot överavverkning eller intrång från skogsägarens sida borde anses likvärdigt

med den senares intresse av att freda fastigheten mot missbruk av

nämnda ratt. Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke, även under vissa

andra förhållanden, bast skulle överensstämma med rättvisa och billighet att

under betryggande garantier lämna möjlighet öppen för båda de intresserade

partenia att påkalla utbrytning av mark i vederlag för rättigheten. Utskottet

ville i detta avseende blott erinra örn de icke sällsynta fall, då vederbörande

virkesberattigad tillförsäkrats en allmän rätt att ''efter anvisning’ erhålla husbehovsskog

och således beträffande platsen för förmånens uttagande och virkets

beskaffenhet m. m vöre helt underkastad kontrollen av den som ägde eller

disponerade skogen. Säkerligen skulle nu, därest endast denne erhölle utbrytnmgsvitsord,

i flertalet dylika fall ingen avlösning komma till stånd, enär en

sadan har knappast kunde förutsättas såsom betingad av den tjänande fastighetens

intresse. Örn utskottet sålunda -— med hänsyn till önskvärdheten icke

minst ur skogsvardssynpunkt att såvitt möjligt avlägsna de intressemotsatser,

som skapats av flertalet nu gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal —

för sin del funne ^lösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det

verksammaste medlet harfor ville utskottet å andra sidan icke bestrida, att

någon begränsning i tillämpligheten av sådant vitsord för den servitutsberättigade

parten under vissa omständigheter kunde anses önskvärd eller påkallad

av avtalets beskaffenhet. De synpunkter i förevarande avseende, varåt utskottet

salunda velat giva uttryck och som i viss mån sammanfölle med motionärens,

torde emellertid äga en så uppenbar betydelse, att Kungl. Hajd med sä
erhet

torde kunna förväntas, vid den slutliga prövningen av ifrågavarande lagiorslag,

agna desamma all den hänsyn, som dem vederborde.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke

måtte föranleda någon åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I anledning av jordbruksutskottets uttalande anförde skifteslagstiftningskommissionen

i sitt år 1918 avgivna betänkande:

Förhållandet kan vara att en person väl vill överlåta en mindre del av sin

fastighet jamte t. ex. skogsfångsrätt å återstoden men icke ett större område.

Graves nu den servitutsberattigade oinskränkt utbrytningsvitsord, löpte säljaren

i det anförda exemplet risken att, kanske omedelbart efter överlåtelsen, mötas

av ett utbrytningsyrkande. Detta synes icke billigt och kan hava den verkan

att mangen önskvärd överlåtelse, t. ex. för egnahemsbildande, icke kommer

till stand. I fråga örn äldre upplåtelser framträder obilligheten i än

högre grad. Utbrytningsvitsord synes därför i allmänhet icke böra tillerkännas

den härskande fastighetens ägare. Förfar emellertid den tjänande

fastighetens ägare sa med fastigheten, att den servitutsberättigades rätt även^ra„s>

synes emellertid vitsord till utbrytning böra tillkomma denne. Endast

företmtligheten av ett stadgande av sådant innehåll torde innefatta ej så

fitet skydd för servitutsrättens tillgodonjutande; så länge denna rätt respekteras,

loper ju den tjänande fastighetens ägare ej någon risk att utsättas för en

av honom ej önskad utbrytning, och respekteras icke rättigheten, föranleder ju

den tjänande fastighetens ägare själv utbrytningen.’

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Med hänsyn till vad sålunda anförts upptog skifteslagstiftningskommissionen

i sitt förslag till lag örn delning av jord å landet (23 kap. 3 §) det av

skifteslagstiftningskommittén föreslagna stadgandet med tillägg, att ratt att erhålla

utbrytning tillkomme även ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet

gällde, där det visades att servvtutet äventyrades.

Det sålunda föreslagna stadgandet återfinnes i alla de följande förslagen till

lag örn delning av jord på landet, nämligen jordstyckningskomnjissionens förslag

1920, ett inom justitiedepartementet år 1923 utarbetat preliminärt förslag,

det till lagrådet 1924 remitterade förslaget samt det förslag, som innefattas

i propositionen nr 38 till 1926 års riksdag.

Vid denna riksdag föreslogs i tvenne motioner (nr 233 i första kammaren

och nr 358 i andra kammaren) att stadgandet måtte erhålla den ändrade

lydelse att rätt att erhålla utbrytning tillkomme ägaren av den fastighet,

till vars förmån servitutet gällde, ej endast örn det visades att servitutet äventyrades

utan även örn servitutet varit av ålder gällande. I motionerna anför
-

des i huvudsak:

Flerstädes inom landet funnes så kallade rekognitionsskog^ Dessa vöre ursprungligen

allmänningskogar, vilka av kronan upplåtits till stod at järnverk

och sedermera fått skatteköpas av verkens ägare. Därvid hade dock sockenmännen,

där skogarna legat, fått behålla de fäbodlägenheter med tillhörande

rätt till mulbete och skogsfång, som de av alder innehaft a skogarna. Dessa

rättigheter hade sockenmännen på grund av skiftesstadgans bestämmelser icke

hittills kunnat få utbrutna. Ägare av dylika betes- och skogsfangsrattigheter,

vilka till sin verkliga natur snarare vore att anse såsom ett slags agander atter

än som servitut, borde dock rimligen och i överensstämmelse med lagförslagets

trunder äga ovillkorlig rätt till utbrytning av rättigheterna vilka utan möjlighet

till skifte eller utbrytning vore tämligen värdelösa och icke kunde rationellt

brukas.

Till upplysning angående förekomsten av skogsfångs- och mulbetesservitut

å hemman bildade av rekognitionsskog åberopade motionärerna en vid motionerna

fogad utredning av arldvarien i kammarkollegiet H. Skoglund.

Motionerna behandlades av första särskilda utskottet, som anförde i huvud
-

sak följande (utlåtande nr 1):

De skäl som av skifteslagstiftningskommissionen anförts mot att tillerkänna

ägaren av den härskande fastigheten utbrytmngsvitsord, syntes icke aga

tillämplighet på de förhållanden, varom talades i motionerna. De servitutsrattigheter,

som där avsåges, hade av kronan förbehållits vissa fastigheter vid

skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna. Utskottet ansage lämpligt att

avlösning skedde av dylika rättigheter; och syntes i princip intet vara att erinra

mot att utbrytningsvitsord tillerkändes innehavare av servitut a tili skatte

försåld skog, såvitt servitutet uppkommit i sammanhang med skattetorsaljningen

eller ock tidigare. Genom ett på sådant sätt begränsat vitsord torde I erättigade

intressen icke trädas för nära. Då emellertid i ärendet icke fweinge

sådan utredning att utskottet ansåge sig kunna föreslå riksdagen lagbestammelser

i antydd riktning, komme utskottet att allenast förorda, att riksdagen

matte besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Utskottet hemställde alltså, med godkännande av ifrågavarande stadgande i

''den i propositionen föreslagna lydelsen, att riksdagen måtte i skrivelse till

1926 års

riksdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Q.

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning angående

i motionerna vidkommande servitut angivna förhållanden samt i vad mån rätt

att erhålla utbrytning av servitut, som i motionerna avsåges, kunde tillkomma

ägare av den fastighet till vars förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 331).

1 skriveke den 6 november 1928 anmodade chefen för justitiedepartemenay

ägro- *et de mom departementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan örn

SSSS.'' lagStiftninff rörande ägogränser m. m., byråchefen Johan Hamrin och nu*

mera hovrättsrådet Per von Ehrenheim, att till behandling upptaga jämväl det

spörsmål örn utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte, varom riksdagen

i nyssberörda skrivelse begärt utredning. De sakkunniga avlämnade

den 4 juni 1929 utredning och förslag i ämnet.

kunnigas De £akkunni&a hava till en början lämnat en redogörelse dels angående upputredning.

kornsten av rekognitionsskogshemman och förekomsten av servitut å dylika

hemman, dels angående förekomsten i andra fall av skogsfångs- och mulbetesservitut

av likartad beskaffenhet som servituten å rekognitionsskogshemmanen.

Redogörelsen torde få fogas vid detta protokoll såsom bilaga Å. Av

redogörelsen framgår huvudsakligen följande:

Eor att understödja bergshanteringen upplät staten särskilt under 1600- och

1700-talen allmänningsskogar åt gruvor och bruk, vilka därvid erhöllo tillstånd

att i regel mot en viss avgift, rekognitionsavgift, tillgodose sitt behov av

ved, kol och byggnadsvirke å skogarna. Å dessa s. k. rekognitionsskogar ägae

ofta före upplåtelsen hemman och lägenheter, som voro belägna å skogarna

eller i deras närhet, rätt till fäbodställen, mulbete, skogsfång (''yxbörd’),

fiske eller slåtter. Dessa servitut ledo genom upplåtelsen ingen inskränkning’.

Under 1800-talet hava de till bruken upplåtna rekognitionsskogarna med stöd

av riksdagens beslut 1809 och en i anledning därav den 4 februari 1811 utfärdad

kungörelse indelats i hemman och skattesålts till bruksägarna. Därvid

hava skogsfångs- och mulbetesservitut, tillkommande hemman och lägenheter

av stubbe- och röjselrätts natur, utbrutits. Övriga servitut hava däremot

vid skatteförsäljningen icke undergått någon förändring; de besvära sålunda de

av skogen bildade hemmanen på samma sätt som de tidigare besvärat skogen. ÅtsHUiga

dylika servitut finnas. Det är dock att märka, att de ofta gälla till

förmån för fastigheter, som höra till bruken. I övrigt torde skogsfångs- och

mulbetesservitut, vilka i likhet med nu berörda servitut å rekognitionsskogarna

varit av ålder å allmän skog bestående rättigheter men numera åvila av

skogen bildade till enskilda överlåtna fastigheter, endast i undantagsfall förekomma.

Däremot finnas av ålder å allmän skog gällande skogsfångs- och mulbetesservitut

å skogar, som fortfarande tillhöra staten. Så torde särskilt vara

fallet å de till bergshanteringens understöd fortfarande anslagna skogar, vilka

förvaltas enligt bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1898 och vilka till

största delen torde utgöras av gamla gruvskogar, det vill säga skogar, som

varit upplåtna åt gruvor och därför ej fått skatteköpas enligt kungörelse^ den

4 februari 1811.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

9

Det bör i detta sammanhang erinras, att utöver de av ålder å allmän skog

gällande servitut, som de ägogränssakkunniga berört i sin redogörelse, även

finnas av ålder gällande skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka åvila mark

som sedan gammalt varit i enskild ägo. Det viktigaste slaget av dylika servitut

är avgärda bys eller lägenhets rätt å bolbys skog och utmark. Såsom

redan inledningsvis anmärkts, har ägare av avgärda hemman ända sedan 1810

med avseende å möjligheten att få sin rätt utbruten varit jämställd med delägare

i bolbys skog och utmark; ägare av avgärda lägenhet har erhållit skiftesvitsord

genom jorddelningslagen. Skogsfångs- eller mulbetesservitut, som av

ålder besvärat enskild fastighet, torde eljest sällan förekomma. Utom av ålder

gällande skogsfångs- och mulbetesservitut finnas dylika servitut uppkomna genom

avtal, vanligen i samband med avsöndring av jord. Dylika s. k. torpservitut

äro särskilt i Norrland ofta förekommande. Under större delen av 1800- talet var det där vanligt att vid försäljning av mark för upprättande av mindre

jordbrukslägenheter tillgodose dessas behov av skogsfång och mulbete genom

servitut. Skogsfångs- eller mulbetesservitut, uppkommet genom avtal utan

samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gäller, torde

förekomma mindre ofta. Slutligen lära finnas skogsfångs- och mulbetesservitut,

vilka tillkommit i sammanhang med laga jorddelning. Ehuru dylika servitut

rätteligen icke torde fått bildas vare sig vid laga skiften eller hemmansklyvningar

enligt skiftesstadgan eller vid ägostyekningar (se N. J. A. 1902 sid.

320 och 1918 sid. 423), torde likväl, åtminstone vid äldre ägostyckningar, hava

förekommit, att dylika servitut pålagts styckningslott till förmån för annan

dylik lott. Vid skifte eller avstyckning enligt jorddelningslagen få dylika servitut

icke bildas.

De båda sakkunniga hava stannat vid olika meningar. Byråchefen Harn- De sabrin

har funnit övervägande skäl tala för att i allo likställa den härskande förslag.

fastighetens ägare med den tjänande fastighetens i avseende å rätten att

påkalla utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte samt i anslutning

härtill framlagt förslag till ändring av 20 kap. 3 § jorddelningslagen.

Hovrättsrådet von Ehrenheim har däremot funnit skäl saknas att i något fall

tillerkänna ägaren av den härskande fastigheten vidsträcktare utbrytningsvitsord

än han erhållit i jorddelningslagen. Eör den händelse åtgärd i anledning

av riksdagens skrivelse likväl skulle anses påkallad, har von Ehrenheim

funnit utvidgningen böra begränsas till att gälla servitut, som besvära av rekognitionsskog

bildade hemman, och i sådant hänseende framlagt förslag antingen

till särskild lag eller till lag om ändring av 20 kap. 3 § jorddelningslagen.

Hamrins ävensom von Ehrenheims alternativa förslag torde få fogas

vid detta protokoll såsom bilagorna B, C och D.

Till stöd för sin mening har Hamrin anfört i huvudsak följande:

I samma mån som skiftesidén slagit igenom hade också frågan örn upplösning

av det slag av samfällighet, som ett servitutsförhållande innebure, trätt i

förgrunden. Jordstyckningskommissionen hade uttalat, att det ej väl överensstämde

med själva grundidén i skiftesinstitutet att vid skifte lämna den långt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr C.

gående ägogemenskap, som servitut, vilket bestode i rätt till skogsfång

ock mulbete, onekligen innebure, orörd även i det fall att den utan förfång för

vederbörande intressenter kunde upplösas. Härutinnan syntes man böra giva

jordstyckningskommissionen rätt. Detta uttalande syftade visserligen å utbrytning

av servitut av angivet slag i samband med laga skifte, men man

kunde nog tillmäta uttalandet en viss betydelse även för spörsmålet örn utbrytning

av ifrågavarande slag av servitut utan samband med skifte. Jordstyckningskommissionens

nu återgivna uttalande torde icke utan skäl böra ses i

samband med vad jordbruksutskottet vid 1915 års riksdag yttrat i fråga örn

ömsesidighet med avseende å vitsord att utan samband med skifte påkalla utbrytning

även vad anginge ägare av torp med servitutsrätt å stamhemmanets

ägor. _ Utskottet hade för sin del förordat avlösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord.

Det borde även erinras örn lantmäteristyrelsens uttalande

i utlåtande den 28 april 1924 över 1923 års preliminära förslag till jorddelningslag,

att vunnen erfarenhet enligt styrelsens mening visade, att alla slag

av servitut borde kunna utbrytas såväl i sammanhang med laga skifte å den

tjänande fastigheten som utan sådant sammanhang. Dessa uttalanden torde

kunna anses återspegla en allmän uppfattning att servitutsförhållanden överhuvud

taget borde avlösas, där ej särskilda förhållanden föranledde annat.

Vad sålunda anförts hade, oberoende av innehållet i riksdagens skrivelse,

synts böra föranleda ett mer allsidigt bedömande av föreliggande ämne, såvitt

anginge utbrytning av servitut utan samband med laga skifte. I denna del

syntes nämligen frågan under förarbetena till den nya jorddelningslagstiftningen

icke hava blivit föremål för den fullständiga undersökning och utredning,

som syntes önskvärd.

Vad då först anginge servitut, som bestode i rätt att taga torv, sten, sand,

grus, lera eller dylikt, hade, med det undantag som innefattades i lantmäteristyrelsens

nyss återgivna uttalande, varken under förarbetena till den nya jorddelningslagstiftningen

eller därförut försports något behov av bestämmelser

för att få dylika servitut utbrutna utan samband med skifte. Detta torde bero

på att dessa servitut enligt sakens natur i regel vore anknutna till vissa bestämda

områden och icke gåve anledning till några tvister mellan de intresserade

parterna. Detsamma gällde även örn slåtterservituten å rekognitionsskogshemmanen.

På grund härav syntes anledning saknas att upptaga frågan örn ökade

möjligheter för utbrytning av nu berörda servitut. Något behov hade ej heller

försports örn ökade möjligheter till utbrytning av fiskeservituten utan samband

med skifte.

Vad härefter beträffade servitut, som bestode i rätt till skogsfång och mulbete,

funnes sådana bland annat å områden, som förut varit rekognitionsskogar.

Med ledning av från överlantmätarna ingångna upplysningar syntes frågan

örn dessa servitut hava betydelse egentligen endast för Gävleborgs län. Servitut,

vilka i likhet med servituten å rekognitionsskogshemmanen varit av

ålder bestående rättigheter å allmän skog, men numera åvilade av skogen bildade,

till enskilda överlåtna fastigheter eller markområden, torde, förutom å

rekognitionsskogshemmanen, endast i undantagsfall kunna förekomma. Däremot

torde man böra räkna med att liknande servitut, d. v. s. av ålder bestående

rättigheter å allmän skog, funnes å skogar, vilka fortfarande vore allmänna.

Servitut, vilka bestode i rätt till skogsfång eller mulbete och vilka icke uppkommit

genom avtal utan i likhet med de nu berörda kunde sägas vara av ålder

bestående, förekomme eljest enligt av överlantmätarna lämnade upplysningar

ytterst sparsamt.

Vad anginge servitut, som uppkommit genom avtal, syntes man med stöd

av överlantmätarnas uppgifter knappast hava att räkna med andra än sådana,

sorn tillkommit i samband med upplåtelse av lägenheter. Inom Västernorrlands

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr G.

11

och Västerbottens län hade dock en del tillskapats i samband med ägostyckning

under de första åren av detta instituts tillkomst år 1896. Vad de norrländska

länen anginge hade upplåtelser av skogsfångs- och mulbetesservitut i samband

med avsöndring av jord i äldre tider varit vanliga. Under de sista decennierna

av 1800-talet syntes de hava avtagit i antal och efter ingången av detta århundrade

syntes de blivit sällsynta. Inom andra län än de fem norrländska hade de

alltid varit endast sällsynt förekommande. Enligt gällande la,g kunde upplåtelser

av skogsfångs- och mulbetesservitut icke förekomma i samband med

jorddelningsförrättning; och man torde särskilt vad framtiden anginge helt

och hållet kunna bortse från tillkomsten av dylika servitut fristående från sådan

förrättning.

Sökte man bedöma frågan ur ekonomisk synpunkt, torde den allmänna uppfattningen

gå i den riktning, att ifrågavarande servitut vore till skada för

skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför representerade ett

allmänt intresse. De hade även flerstädes visat sig giva upphov till svåra misshälligheter

mellan vederbörande.

Att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut såsom det ville synas hittills

skett endast i rätt begränsad utsträckning torde bero främst på den lagstiftning,

vilken gällt och i avseende å vilken tvekan ratt huruvida utbrytning

därav utan samband med skifte rätteligen kunnat ske. Detta förhållande ha,de

verkat så mycket kraftigare som ett mycket stort antal av de tjänande fastigheterna

eller skogarna ägts av juridiska personer, och att till följd därav något

skifte å desamma endast undantagsvis förekommit. Detta förhållande hade,

vad anginge utbrytning i samband med skifte, allt fortfarande sin betydelse och

utgjorde i samma- mån skäl för ett inrymmande åt ägaren av den härskande fastigheten

att utan samband med skifte påkalla utbrytning. Till förhållandet

torde även hava medverkat den numera borttagna bestämmelsen i 76 § skiftesstadgan

att by eller hemman, som för sitt fulla hemmantal hade oinskränkt

rätt att begagna både skogsfång och mulbete, skulle njuta lika rätt, som tillkomme

avgärda by eller hemman d. v. s. hälften mot bolbyn, och särskilt det mflytande

detta stadgande kunde antagas hava haft även i andra fall för bestämmande

av granden för utbrytningen i ofördelaktig riktning för den t,lånande iastigheten.

Emellertid torde anledningen böra sökas även på annat håll. Utan

fara för misstag torde man kunna utgå ifrån att den tjänande fastighetens ägare

i regel haft och fortfarande hade en starkare ekonomisk ställning än ägaren

av den härskande fastigheten. Det torde ofta varit rätt lätt för den förre att

på olika sätt kringskära den senare. Hade den tjänande fastighetens ägare

desslikes, såsom i stor utsträckning vore fallet, såväl i fråga örn rekognitionsskogshemman

som andra fastigheter och skogar, haft. stöd av bestämmelse att

rättigheten skulle få tillgodonjutas endast efter utsyning eller anvisning, torde

det många gånger legat i hans hand att göra densamma rätt sa illusorisk tor

den härskande fastighetens ägare.

Starka skäl talade sålunda för att medgiva även ägaren av den servitutsberättigade

fastigheten rätt att påkalla servitutets utbrytning. Dessa skill bottnade

i billighet och rättvisa, vilka icke befrämjades om den ena parten .vöre i

tillfälle att på ett obehörigt sätt tillgodose sina intressen på den andres i regel

svagares bekostnad.

Skälen för likställighet på ifrågavarande område mellan ägaren av den servitutsförpliktade

och den

av vad som anförts vara så starka, att för frångående av sådan likställighet

borde fordras påtagliga olägenheter, i all synnerhet som likställighet redan vore

lagstadgad, då frågan förekomma i samband med skifte. Några sådana olägenheter

hade emellertid ej kommit till synes och torde också knappast med fog

kunna göras gällande beträffande andra servitut än sådana, som tillkommit i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

samband med upplåtelse av smålägenheter eller de s. k. torpservituten. Vad

skifteslagstiftningskommittén och skifteslagstiftningskommissionen anfört mot

införandet av rätt för torpinnehavare att påkalla avlösning av dylika servitut

torde ännu vid slutet av förra århundradet haft en viss bärkraft, men denna

syntes åtminstone numera till största delen vara eliminerad av de förändringar

förhållandena undergått under de sista årtiondena, under vilken tid upplåtelser

av servitut av ifrågavarande slag syntes så gott som hava upphört.

Vid bedömandet av föreliggande fråga torde man slutligen böra ställa klart

för sig, att det ej vore fråga om något oinskränkt vitsord till utbrytning. Villkor

för utbrytning vore, att den visade sig lända till nytta, varmed bland annat

torde böra menas att utbrytningen skulle bereda ökade möjligheter till rationell

skogsskötsel eller beteskultur, samt att den visade sig kunna ske utan någons

förfång.

Hovrättsrådet von Ehrenheim har till stöd för sin uppfattning i huvudsak anfört:
De

skäl, som av skifteslagstiftningskommittén och skifteslagstiftningskommissionen

anförts mot förslaget att giva ägare av fastighet, tills vars förmån

servitut gällde, vidsträcktare rätt att påkalla servitutets utbrytning genom särskild

förrättning än han erhållit i jorddelningslagen, gällde endast servitut tillkomna

genom avtal och sålunda icke ifrågavarande servitut å rekognitionsskogshemmanen.

Ä andra sidan torde beträffande dessa, liksom beträffande

övriga _ skogsfång- och mulbetesservitut, skäl saknas för vidsträcktare utbrytningsvitsord.

Den servitutsberättigades intresse att genom utbrytning av servitutet

kunna skydda sin rätt till skog och bete, örn den skulle äventyras, vore i

jorddelningslagen tillgodosett. Utbrytning av skogsfång- eller mulbetesservitut

i avsikt att bereda den servitutsberättigade tillgång på skog till avsalu strede

helt mot servitutets ändamål att tillgodose husbehovet. Den s. k. åbokommittén

hade som skäl för att tillerkänna utbrytningsvitsord åt ägare av fastighet, till

vars förmån gällde servitut å rekognitionsskogshemman, anfört, att ett flertal

''dylika servitut genom ett förändrat brukningssätt av de härskande fastigheterna

förlorat i värde, varigenom ägarna av rekognitionsskogshemmanen kommit i åtnjutande

av en oberäknad förmån.1 Vid bedömande av detta skäl vore att märka,

att servitut, som till följd av ändrade förhållanden blivit onyttigt, kunde av

domstol förklaras förfallet (se 7 § i lag den 14 juni 1907 örn servitut). Hade

servitut å rekognitionsskogshemman blivit onyttigt, torde därför utbrytning

icke kunna ske, även örn ägaren av den härskande fastigheten erhölle utbrytningsvitsord.

Hade servitut endast förlorat i värde, torde till grund för utbrytningen

skola läggas det minskade värde servitutet ägde vid utbrytningen. Det

torde knappast vara riktigt, att, såsom skifteslagstiftningskommittén antagit,

genom de s. k. skogsavräkningarna vid skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna

särskild utbrytningsgrund blivit bestämd för yxbördsrätterna.2

En fullständig reglering av servituten å rekognitionsskogshemmanen kunde

icke vinnas genom en lagbestämmelse av den innebörd, som ifrågasatts vid 1926

års riksdag, eller allenast ett utvidgande av den servitutsberättigades utbrytningsvitsord.

_ Bestämmelserna örn utbrytning av servitut utan samband med

skifte gällde ju allenast, skogsfångs- och mulbetesservitut. Att medgiva utbrytning

även av andra servitut genom särskild förrättning torde icke kunna ifrågakomma.

Fiske- och slåtterservituten komme därför fortfarande att bestå.

Frågan örn utbrytning av servituten å rekognitionsskogshemmanen torde icke

äga den betydelse arkivarien Skoglunds vid 1926 års motioner fogade ufred
1

Se åbokommitténs betänkande II den 25 augusti 1919 s. 34.

- Se dess betänkande s. 14S—149.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma-j:ts proposition nr 6.

13

ning syntes giva vid handen. En stor del av de skogsavräkningar, som skett

vid bergsmansundersökningarna i samband med skatteförsäljningen av rekognitionsskogama

och vilka funnos redovisade i arkivarien Skoglunds utredning,

hade skett för yxbördsrätter, vilka ansetts tillkomma bruksägarna tillhörig, a

rekognitionsskogarna belägna hemman. De flesta av dessa hemman torde fortfarande

höra till de bruk, varunder de lytt vid rekognitionsskogarnas reglering.

I dessa fall förelåge icke några stridiga intressen med avseende å servitutens

utbrytande, och funnes sålunda icke utrymme för tillämpning av ett stadgande

av ifrågasatt innebörd.

Ett stadgande, som gåve ägare av fastighet, till vars förmån gällde servitut

å rekognitionsskogshemman, vidsträcktare utbrytningsvitsord, borde även

avse servitut å hemman, som bildats av de vid rekognitionsskogarnas reglering

upukomna överloppsmarkerna eller av de till staten återfallna rekognitionsskogarna.

Att staten inköpt rekognitionsskogshemman ^borde icke föranleda

minskning i därå servitutsberättigades rätt att erhålla servituten utbrutna.

Det torde kunna ifrågasättas örn icke tillämpligheten av ett stadgande av föreslagen

innebörd borde utsträckas även till skogsfångs- och mulbetesservitut,

som av ålder besvärat och fortfarande besvärade allmän skog. Häremot

kunde anföras, att det borde tillkomma de myndigheter, som förvaltade dessa

skogar, att bestämma örn servitut å desamma borde utbrytas.

över de sakkunnigas utredning och förslag hava utlåtanden infordrats från

kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Kammarkollegiet anför i sitt utlåtande:

''De servitut, som givit anledning till ägogränssakkunnigas föreliggande utredning

och förslag, äro de så kallade skogsavräkningarna på rekognitionsskogshemmanen.

Beträffande dem har kollegiet redan i en gemensamt med bergskollegiet

den 12 november 1817 avlåten underdånig skrivelse, varav avskrift

bifogas,1 gjort sig till förespråkare för att servituten borde utbytas mot bestämda

ägoområden, åtminstone beträffande skattlagda hemman och lägenheter.

Såsom skäl härför anförde kammarkollegiet, att alla sådana hemman och lägenheter

likaväl som fastigheter under stubbe- och röjselrätt behövde särskilda

bestämda skogs- och markområden, som icke vore _ samfällda med

brukens och därunder lydande torps och lägenheters skogstillgångar. Kollegiet

uttalade jämväl, att de servitutsberättigades skogsanslag icke borde bliva

beroende av den större eller mindre skogsåtgång, som erfordrades för brukens

drift, samt den större eller mindre tillgång, som allt efter bruksägarens hushållningssätt

kunde bliva övrig. Av sammanhanget i skrivelsen framgår, att

kollegiet avsåg avrösning för alla servitutsberättigade fastigheter, som ej tillhörde

bruksägaren.

De sålunda anförda skälen, vilka icke vunno Kungl. Maj :ts beaktande, kvarstå

enligt kollegiets mening ännu och vinna ytterligare i styrka genom de av

den ene av de sakkunniga, byråchefen Hamrin, anförda synpunkterna. Den

andre av de sakkunniga, assessorn von Ehrenheim, har visserligen icke ansett

sig kunna tillstyrka utbrytning för skogsavräkningarna, i vidare mån än redan

medgivits, på yrkande av blott den härskande fastighetens ägare, men de skäl,

han åberopat för sin ståndpunkt, hava icke kunnat övertyga kollegiet, von

Ehrenheim grandar sålunda sin mening väsentligen på åsikten, att samtliga

ifrågavarande servitut skulle vara bestämda till sitt omfång av den härskande

fastighetens husbehov. Någon utredning, ägnad att stödja denna uppfattning,

Yttranden

över ägogränssakkunnigas

förslag.

Kammar
kollegiet.

1 Är här utesluten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

har han dock icke lämnat, och uppfattningens riktighet är icke självklar. Sannolikare

är väl, att SBrvitutets omfång1, såsom skifteslagstiftning^skommittéR

synes hava antagit, fixerats^ genom skogsavräkningens bestämmande, men i

varje fall torde man kunna påstå, att örn det i visst fall kan visas, att såväl

servitutsrätten före regleringen i enlighet med 1811 års förordning som ock

elen för servitutet verkställda skogsavräkningen varit vidsträcktare än den

härskande fastighetens husbehov, servitutet icke genom regleringen inskränkts

till husbehovet; De av von Ehrenheim mot utvidgad utbrytnings rätt anförda

skälen torde därför sakna .generell bärkraft i den mån de bygga på uppfattningen,

att servituten äro inskränkta till husbehovet. Icke heller torde det av

von Ehrenheim anförda skälet, att fiske- och slåtterservituten även efter utbrytningen

av skogsfångs- och mulbetesservituten skulle bestå, kunna tilläggas

avgörande betydelse. Slutligen kan kollegiet icke finna den av von Ehrenheim

åberopade omständigheten, att de skogsavräkningar, beträffande vilka

utbrytningsyrkande kunde väntas, sannolikt icke äro särdeles talrika, böra få

förhindra, att en eljest välgrundad rätt medgives de servitutsberättigade, som

äro i behov därav.

Till det anförda^ vill kollegiet tillägga, att skillnaden mellan skogsfångs- och

mulbetess.ervitut, å ena, samt verklig ägogemenskap, å andra sidan, mera ligger

1 rättigheternas juridiska konstruktion än i deras materiella innehåll. Hur

närbesläktade dessa institut i själva verket äro, framgår ju därav, att den

servitutsberättigade tidigare i fråga örn sin rätts omfång jämställts med ägare

av avgärda by, vilken ju. redan för mer än etthundra år sedan erhållit skiftesvitsord.

Da man ansett sig icke träda enskild rätt för när genom att vid skifte

tillåta ägogemenskaps hävande på en delägares yrkande, synes man icke heller

av hänsyn till den tjänande fastighetens ägare böra undanhålla den servitutsberättigade

utbrytningsvitsord.

Det nu anförda gäller i lika hög grad åtskilliga skogsfångs- och mulbetesservitut

pa andra fastigheter än rekognitionsskogshemman, och det synes därför

knappast..vara befogat, att det vidgade utbrytningsvitsordet tillägges endast

de sistnämnda. A andra sidan finnas servitut med ifrågavarande innehall

vid vilka analogin med förhållandena vid skifte är mindre framträdande,

fekil tet avser ju egentligen upplösning av en äldre ägogemenskap, som på

grund av ändrade förhållanden förlorat sitt berättigande. En del i nyare tid

uppkomna servitut måste emellertid antagas hava tillskapats just i avsikt

undvika avstående av bestämt område från en fastighet till en annan, och

beträffande dylika servitut, vilka snarare synas kunna jämföras med nyttjanderätt

än med ägogemenskap, kan det därför icke bliva tal örn att de liksom ägogemenskapen

skulle på grund av tidsförhållandenas förändringar hava förlorat

sitt berättigande. Utvidgning av utbrytningsvitsordet lärer därför icke

vara pakallat i fråga örn sådana servitut.

Det sist sagda gäller egentligen de genom avtal uppkomna servituten. Numera

få nämligen servitut, av förevarande slag icke tillskapas vid jorddelning.

Vid skifte, hemmansklyvning och ägostyckning lära sådana servitut egentligen

icke heller hava varit tillåtna enligt äldre rätt. I den mån de det oaktat tillskapats,

torde betänkligheter mot deras utbrytande på den servitutsberättigades

yrkande ej behöva hysas. De i^ sammanhang med jordavsöndring uppkomna

servituten äro däremot att anse såsom grundade på avtal, och även örn orsaken

deras tillkomst mahända. legat däri, att avsöndringsrätten varit inskränkt

till viss kvotdel av stamfastigheten, synas de böra behandlas såsom övriga på

avtal grundade servitut.

Ju äldre ett genom avtal tillkommet servitut är, desto mera försvagad är

emellertid presumtionen för att de förhållanden, som föranlett, att man vid

avtalet föredragit servitutet framför överlåtelse av ett bestämt område, ännu

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

15

bestå; desto större är också faran för att den tjänande fastighetens ägare skall

kunna obehörigen eftersätta den servitutsberättigades intressen. Därför synas

mera vägande skäl till utbrytning föreligga beträffande äldre servitut än i

fråga om yngre sådana. Att draga en med billighet överensstämmande gräns

mellan dessa två grupper av servitut är emellertid ytterst vanskligt. Deni

motioner till 1926 års riksdag föreslagna begränsningen till av ålder bestående

servitut, vilket uttryck torde hava hämtats från 1 kap. 21 § jorddelningslagen,

lärer i förevarande sammanhang vara alltför obestämd. Däremot

lian det måhända försvaras att förlägga gränsen så, att allenast servitut, för

vilkas sakrättsliga giltighet inteckning är av nöden, undantagas från det vidsträcktare

utbrytningsvitsordet. Till stöd härför kan åtminstone anföras angelägenheten

av att servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade,

bringas att upphöra.

Att som Hamrin föreslagit låta en utvidgning av utbrytningsvitsordet omfatta

alla genom avtal tillskapade servitut av ifrågavarande slag, anser kollegiet

olämpligt, så länge rätten att genom avtal åstadkomma nya sådana servitut består.

En sak är nämligen att möjliggöra omgestaltning av rättsförhållanden,

som blivit otidsenliga, en annan att där omständigheterna föranleda avtalande

kontrahenter att frivilligt välja servitut framför överlåtelse av område, möjliggöra

för den ene kontrahenten att, då honom så lyster, giva avtalet ett

väsentligen annat innehåll än från början avsetts. Att åter borttaga rätten

att avtalsvis tillskapa nya skogsfångs- och mulbetesservitut har av ingen föreslagits

och lärer knappast vara välbetänkt.

På grund av vad sålunda anförts får kollegiet för sin del i underdånighet

tillstyrka sådan ändring i lagen örn delning av jord å landet, att vitsord till

utbrytning utan sammanhang med skifte av skogsfångs- och mulbetesservitut

utvidgas för ägaren av den härskande fastigheten till att omfatta alla servitut

av nyssnämnda slag, vilka grunda sig på urminnes hävd eller tillkommit vid

laga jorddelning eller genom avtal, som slutits för den 1 januari 1876.’

Lantmäteristyrelsen yttrar: Lantmuter -

’Den av de sakkunniga verkställda utredningen visar, att servitutsrättigheter styrelsen.

till skogsfång och mulbete, vilka varit av ålder bestående rättigheter å allmän

skog men numera åvila av skogen bildade, till enskilda överlåtna fastigheter

eller markområden, i huvudsak förekomma endast å rekognitionsskogshemman.

Å annan enskild mark förefintliga servitut av dylik art torde med få

undantag hava uppkommit genom avtal, vanligen i samband med upplåtelse av

äganderätt till den härskande fastigheten. Däremot finnas av ålder bestående

rättigheter å skogar, vilka fortfarande äro allmänna. Så torde särskilt

vara fallet å de till bergshanteringens understöd anslagna skogar, vilka förvaltas

enligt bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1898.

Den ene av de båda sakkunniga, byråchefen Hamrin, har nu föreslagit att

ägaren av den härskande fastigheten skulle lika med ägaren av den tjänande

äga påkalla utbrytning av servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller

mulbete eller endera av dessa rättigheter.

Vad angår frågan om sådan rätt av nu angivet slag, vilken tillkommit på

grund av avtal, så har nämnde sakkunnige framhållit, att dylika servitut vore

till skada för skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför

representerade ett allmänt intresse. Otvivelaktigt bär denna synpunkt, vilken

framförts under förarbetena till jorddelningslagen, sitt berättigande. Emellertid

har densamma också vunnit sitt beaktande genom det vitsord till scrvitutsutbrytning,

som genom jorddelningslagcn blivit ägaren av den tjänande

fastigheten tillerkänt. Nämnda skäl för servitutsutbrytning torde numera

hava snarast minskat i betydelse, sedan genom 1923 års skogsvårdslag den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

växande skogen erhållit ett skydd, som densamma ej förut ägt. Faran för

vanvård av skogen genom servitutets utnyttjande har minskats; och samtidigt

har även risken för att den servitutsberättigades intressen skulle kunna åsidosättas

blivit minskad. Däremot kan, pa sätt vid den offentliga diskussionen

under förarbetena till lagen framhållits, det ingalunda förnekas, att de genom

avtal upplåtna skogsfangs- och mulbetesservituten åtminstone tidigare haft

en stor betydelse såsom ett medel att underlätta bildandet av nya jordbruksfastigheter.

Då förslaget till den nya jorddelningslagen behandlades vid

1926 års riksdag, förspordes ej heller vidare något krav på att i fråga om

de genom avtal tillkomna skogsfångst- och mulbetesservituten ägaren till den

berättigade fastigheten skulle äga påyrka utbrytning även utan samband med

skifte. Aven med erkännande av de utav byråchefen Hamrin framförda synpunkterna

rörande tryggandet av de servitutsberättigades rätt anser dock lantmäteristyrelsen,

att under senare åren ej inträffat någon omständighet, som

ställer saken i annan betsning.

Annorlunda är däremot förhållandet beträffande de servitutsrättiglieter till

skogsfångst och mulbete, vilka av gammalt ägt bestånd, och vilka ej hava sin

grund i något avtal mellan ägarna till de båda fastigheterna. De omständigheter,

vilka anförts såsom skäl mot att tillerkänna ägaren till den berättigade

fastigheten utbrytningsvitsord, hava avseende allenast å de genom avtal tillkomna

servituten. Den obillighet mot ägaren till den tjänande fastigheten,

som ansetts ligga däri, att den upplåtna servitutsrätten utbytes mot visst

markområde och servitutsavtalet alltså gives annat innehåll än som varit —

vanligen vid upplåtelsen av den berättigade fastigheten — av den förra fastighetens

ägare medgivet, kan ej anses förefinnas i det fall, då ett av ålder bestående,

genom avtal mellan de båda fastigheternas ägare ej tillkommet servitut

utbrytes. Ej heller synes lantmäteristyrelsen några andra verkligen

bärande skäl kunna andragas mot en rätt till servitutsutbrytning i dylikt

fall.

Däremot tala vissa skäl direkt för en sådan rätt. Uti det allmänna rättsmedvetandet

göres otvivelaktigt — på sätt också kommit till synes vid riksdagsbehandlingen

av de år 1926 väckta motionerna i ämnet — en viss åtskillnad

mellan de servitut, som uppkommit på olika sätt. De genom avtal tillkomna

anses närmast som en slags nyttjanderätt, de av ålder bestående måhända

mera som ett slags samäganderätt. I många fall har denna »samäganderätt»

upplösts genom en gränsutstakning. Det kan svårligen anses innebära,

någon rättskränkning i något avseende mot ägaren till den förpliktade

fastigheten, därest ägaren till den berättigade tillerkännes utbrytningsvitsord.

Däremot kan frånvaron av sådant vitsord understundom innefatta en verklig

obillighet mot den senare. Erfarenheten har, såsom ock utredningen visar,

givit vid handen, att svårigheter allt för ofta möta för servitutsinnehavare,

då de vilja utnyttja sin rätt. Även örn, såsom i det i 1926 års motioner

åberopade fallet, servitutsrätten såsom sådan på grund av förändrat brukningssätt

blir jämförelsevis betydelselös, så kan detta förhållande icke utan

vidare åberopas som bevis för att servitutsrätten bör anses hava förfallit. Understundom

torde_ omständigheterna rent av varit sådana, att just svårigheten

att utnyttja servitutet delvis medverkat till det förändrade brukningssättet..

Har så varit fallet, ligger otvivelaktigt däri ett stöd för kravet på att genom

utbrytning av servitutet bereda servitutshavaren full rättvisa.

Huru vederlaget vid utbrytning bör beräknas lärer i sista hand bliva en domstolsfråga,

som icke kan i vidare mån än redan skett regleras i lagstiftning.

Lantmäteristyrelsen tillåter sig i underdånighet tillstyrka en lagändring i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

17

det syfte, som med 1926 års förenämnda motioner oell riksdagens i anledning

därav avlåtna skrivelse avses.

Med avseende å sättet för en dylik lagändrings genomförande så synes lämpligast,

att bestämmelser i ämnet införas i 20 kap. 3 § jorddelningslagen. Sannolikt

torde den i nyssnämnda motioner föreslagna avfattningen kunna användas.

Då emellertid orden »av ålder gällande» möjligen skulle kunna giva

anledning till den missuppfattning, att fråga vore örn servitut på grund av

urminnes hävd, är måhända att föredraga följande formulering: »Kätt att erhålla

utbrytning tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant

servitut gäller, därest antingen servitutet icke visas hava tillkommit på

grund av avtal med ägaren till den fastighet, som besväras av detsamma, eller

ock styrkes att servitutet äventyras.’

Domänstyrelsen anför:

’Å de under styrelsens förvaltning ställda fastigheterna finnas här och var,

förnämligast i Gävleborgs och söder därom belägna län, servitut avseende

skogsfång och mulbete av växlande omfång och beskaffenhet. Ävenså är det

icke uteslutet, att vid inköp under senare årtiondena av större skogskomplex

i statens ägo övergått fastigheter, till vars förmån servitut besvärar hemman,

som skattesålts enligt bestämmelser i kungl, kungörelsen den 4 februari 1811

angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarna.

Domänstyrelsen skulle sålunda med hänsyn till nu förefintliga servitut

av ifrågavarande art å nyssberörda fastigheter kunna sägas i huvudsak

företräda de tjänande fastigheternas intressen, men även, fastän i kanske mycket

ringa mån, härskande fastigheters. Detta ifråga örn nu bestående servitut.

Emellertid kunna genom förfaranden, som regleras i dels nådiga kungörelsen

den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat å

kronoparken i Norrland och Dalarna (nr 291), dels nådiga kungörelsen den

14 juni 1929 angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker (nr 170),

vid friköpande av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenheter och skogstorp,

servitut avseende skogsfång läggas på kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt kronoparker nedom odlingsgränsen

i Väster- och Norrbottens län. I vad mån dylika servitut kunna

komma att uppstå, är för närvarande svårt att bedöma, då något friköpande

av lägenheter av nyssnämnda slag ännu icke förekommit. För närvarande finnas

emellertid å kronoparker i nyssnämnda delar av landet upplåtna cirka

440 stycken kolonat och i runt tal 2,300 stycken skogstorp och odlingslägenheter.

Några kronotorp hava ännu icke upplåtits.

Då styrelsen under förarbetena till nådiga kungörelsen den 14 juni 1929

angående upplåtande av kronotorp uttalade sig för, att servitut för skogsfång

skulle kunna läggas å kronoparkerna vid friköpande av kronotorp, odlingslägenheter

och skogstorp, lät styrelsen sig helt ledas av den uppfattningen,

att det vore nationalekonomiskt riktigare att i statens ägo vid dylika friköp

bibehålla så mycket skogsmark som möjligt, enär erfarenheten visat, att ett

uppstyckande av skogsmarken i ett flertal små parceller aldrig varit till förmån

för skogsbruket och ernående av den bästa produktionen å skogsmarken.

En på senare tid allt mera utbredd uppfattning örn, att särskilt till bränsle

kunde användas virke, som eljest ansåges mindervärdigt, talade jämväl enligt

styrelsens förmenande till förmån för att förse dessa friköpta lägenheter med

dylikt virke medelst servitutsrätt å kronoparken. Styrelsen vill i detta sammanhang

erinra örn, att där servitut för skogsfång vilar å mark under styrelsens

förvaltning eller i en framtid kommer att eventuellt påläggas sådan

mark, servitutet icke får av den servitutsberättigade utnyttjas annat än efter

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9 haft. (Nr G.) 2

Domän
styrelsen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Lantbruks
styrelsen.

Departe
ments
chefen.

av vederbörande skogsstatspersonal lämnad anvisning och utsyning. Något

men. för skogsskötsel behöver sålunda ej befaras vid utnyttjande av dylika

servituter, utan kunna desamma snarare bliva såsom nu framhållits till gagn

för skogshushållningen och skogsskötsel^ Ifråga åter om servitut avseende

rätt till bete ställer sig frågan något annorlunda och torde dylika servitut i

regel få anses vara till men för skogsskötseln. Någon anledning att befara

några misshälligheter emellan vederbörande då det gäller att utnyttja servitut

för skogsfång å kronans marker, synes sålunda icke vara att befara och i de

fall, då domänstyrelsen skulle kunna uppträda till förmån för en härskande

fastighet ifråga örn servitut för bete, finnes alltid den möjligheten att, när

sådan fastighet skall utarrenderas, förbehåll göres att dylikt servitut icke får

utnyttjas.

För övrigt får styrelsen erinra därom, att i de delar av landet, där gemensamhetsbete

förekommer, ett utbrytande av servitut avseende rätt till mulbete

i och för sig icke befriar den tjänande fastigheten från betning av kreatur

från den härskande fastigheten.

Då det torde ankomma på styrelsen att för sin del taga ställning till de föreliggande

tvenne olika förslagen till lagändring, får styrelsen obetingat giva

företräde at det av von Ehrenheim framlagda förslaget. Hamrins mera långt

gående förslag synes kunna föranleda en hel del lantmäteriförrättningar endast

i syfte att at sökanden åstadkomma en kanske tillfällig vinst genom realisation

av en rättighet, som icke avsetts att utnyttjas på sådant sätt. Emot

Hamrins uttalande, att det av honom framlagda förslaget icke innebure något

oinskränkt vitsord till utbrytning, får styrelsen framhålla att den regulator

för obefogat utnyttjande av vitsordet han ansett där föreligga, icke utgöres

av annat än det konstaterande av att utbrytandet medför nytta och kan ske

utan någons förfång, vilket enligt Hamrin är den allmänna förutsättningen

för att ett utbrytande överhuvud taget och oberoende av vem vitsordet tillkommer

må komma till stånd.

Med det nu anförda har styrelsen sålunda ställt sig på den ståndpunkten,

att ett utbrytande av servitut, för skogsfång och bete bör kunna få ske på ansökan

av den tjänande fastighetens ägare och på framställning från den

härskande fastighetens ägare, örn servitutet äventyras.’

Lantbruksstyrelsen har utan särskild motivering förklarat sig ur praktisk

jordbrukssynpunkt ansluta sig till den mening, som företrädes av byråchefen

Hamrin.

Spörsmålet i vilken utsträckning ägare av fastighet, till vars förmån gäller

skogsfångs- eller mulbetesservitut, bör äga påkalla utbrytning av servitutet genom

särskild förrättning har, såsom framgår av det föregående, senast varit

föremål för statsmakternas övervägande i samband med tillkomsten av jorddelningslagen

år 1926. Den lösning, spörsmålet då erhöll i 20 kap. 3 § nämnda

lag — enligt vilken utbrytningsvitsord tillkommer ägare av härskande fastighet

endast där det visas, att servitutet äventyras — torde närmast få betraktas

såsom provisorisk i avbidan på resultatet av den förut omförmälda av riksdagen

i samband med lagens antagande begärda utredningen i ämnet.

Otvivelaktigt tala goda skäl för ett vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av

den härskande fastigheten. Den långt gående ägogemenskap, som skogsfångsoch

mulbetesservitut innebära, är i allmänhet icke till gagn för någondera ägaren.

För servitutshavaren kunna i allt fall svårigheter av skilda slag alltför

ofta möta vid servitutets utövande. I de ej sällan förekommande fall, då ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

19

skogsfångsservitut innebär rätt att ''efter anvisning’ erhålla virke till husbehov

och det sålunda tillkommer den tjänande fastighetens ägare att bestämma platsen

för avverkningen och virkets beskaffenhet, kan en för andras berättigade

intressen oförstående ägare till den tjänande fastigheten lätteligen i hög grad

förringa servitutets värde. Ett praktiskt användbart medel att tillvarataga sin

rätt torde knappast stå servitutshavaren till buds. Uppenbarligen är det ock ett

allmänt intresse, att den anledning till strider och misshälligheter, ett servitut

kan innebära, blir bragt ur världen.

Å andra sidan möta betänkligheter mot att, såsom en av de ägogränssakkunniga

föreslagit, medgiva ägaren av den härskande fastigheten vidgat utbrytningsvitsord

beträffande samtliga slag av skogsfångs- och mulbetesservitut.

Vad först angår de av ålder bestående servituten — vilka huvudsakligen finnas

å rekognitionsskogshemman och vissa staten tillhöriga skogar — hava de

invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts emot vidgat

utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens ägare, icke avseende å nu

ifrågavarande servitut. Möjligen skulle man i fråga örn servitut, som åvila

staten tillhöriga skogar, kunna så till vida hysa betänkligheter mot utsträckt

utbrytningsvitsord, som det måhända borde tillkomma de myndigheter, som

förvalta skogarna, att bestämma i vad mån utbrytning av skogarna åvilande

servitut lämpligen bör ske. För min del finner jag det emellertid mindre

lämpligt, att staten såsom jordägare i förevarande hänseende tillerkänner sig

en av sakens natur knappast betingad särställning. Såväl kammarkollegiet som

lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen hava också tillstyrkt förslag, enligt

vilka den servitutsberättigade skulle äga påkalla utbrytning av varje av ålder

gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut.

Vidkommande åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut

äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren

av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med grundsatsen örn

avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga tilltalande, om den

härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart efter ett servituts

tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett servitut kan hava tillskapats

just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt område av en fastighet.

Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte helt åsidosättas. Åt dessa och

liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen givit uttryck, då

den avstyrkte vidsträcktare utbrytningsvitsord åt ägaren av den härskande

fastigheten, och jämväl 1926 års riksdag synes hava givit sin anslutning till denna

uppfattning, då den beträffande nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av

dess skrivelse, icke ifrågasatte någon ändring. Kammarkollegiet har på denna

punkt funnit cn åtskillnad böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och

yngre sådana samt från denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare utbrytningsvitsord

borde gälla i fråga örn servitut, som upplåtits före den 1 januari

1876 — det vill säga sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej erfordras inteckning

— varemot servitut, som tillkommit senare, skulle vara uteslutna från

dylikt vitsord. Onekligen intaga de äldre avtalsservituten en viss särställning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Deras karaktär av en från den tjänande fastigheten gjord upplåtelse är mindre

framträdande, och den rätt, servitutet innebär, framstår fastmera såsom ett utflöde

av äganderätten till den härskande fastigheten. Vid dem kunna ock i

högre grad än beträffande senare tillkomna servitut ändrade förhållanden hava

inträtt, som påkalla en lämpligare anordning för tillgodoseende av det

med servitutet avsedda ändamålet. Huru vägande dessa synpunkter än kunna

vara, synas de mig dock icke uppväga de betänkligheter mot vidgat utbrytningsvitsord,

som, enligt vad förut framhållits, ur principiell synpunkt mota.

Den av kollegiet i fråga örn tidpunkten för upplåtelserna föreslagna gränsen

eller den 1 januari 1876 måste i varje fall anses som godtycklig, och några

skäl för just denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så väsentligt olika

behandling mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt, och sådana,

som upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke. Det enda av kammarkollegiet

för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen angelägenheten

att bringa servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade, att upphöra,

torde ej kunna tillmätas större vikt, då i varje fall ändock komme att

finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som icke vore upptagna i

fastighetsböckema. Ej heller för någon annan såsom gräns lämplig tidpunkt

torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant förhållande och då försiktigheten

bjuder att lika litet i fråga örn äldre som yngre servitut tillåta rubbning

av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen stannat vid

den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende nu icke bör göras i fråga

om avtalsservitut.

Vad slutligen beträffar de skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka utan stöd

av lag kunna hava uppkommit vid laga delning, stå uppenbarligen de, vilka tillkommit

vid ägostyckning, avtalsservituten ganska nära. De principiella invändningarna

mot utbrytning av avtalsservitut på den berättigades yrkande måste

dock anses göra sig mindre starkt gällande vid dessa servitut. Ur praktisk synpunkt

torde, på sätt kammarkollegiet ock förmenat, några betänkligheter icke

behöva hysas mot att giva den härskande fastighetens ägare rätt att påkalla

utbrytning ifråga örn alla vid laga delning tillkomna servitut.

I enlighet med nu angivna grunder torde sådan ändring böra vidtagas i

20 kap. 3 § jorddelningslagen, att ägare av härskande fastighet i avseende å

utbrytningsvitsord likställes med ägare av tjänande fastighet, dock att servitut,

som tillkommit genom avtal, ej må på hans yrkande utbrytas, med mindre

det visas, att servitutet äventyras.

Ett stadgande om utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut genom

särskild förrättning finnes även i lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad, 6 kap. 11 §. Detta stadgande, som från början gav allenast ägare

av tjänande fastighet rätt att påkalla utbrytning, ändrades i samband med

antagandet av jorddelningslagen och överensstämmer nu med 20 kap. 3 §

sistnämnda lag. Väl skulle kunna ifrågasättas, att en ändring motsvarande

den av mig beträffande jorddelningslagen förordade vidtoges jämväl i nyssnämnda

stadgande i fastighetsbildningslagen. Då emellertid något önskemål

örn en sådan ändring icke försports och behov därav näppeligen lärer kunna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 21

föreligga, har jag funnit mig sakna anledning att härutinnan framlägga något

ändringsförslag.»

Föredraganden uppläser härefter ett inom justitiedepartementet utarbetat

förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn

delning av jord å landet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gunnar Danielson.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Bilaga.

Förs lag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av

jord a landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, ma servitutet utbrytas utan sammanhang

med skifte, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.

Har servitutet tillkommit genom avtal, ma utbrytning dock ej äga rum på yrkande

av ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, med mindre

det visas att servitutet äventyras.

Besväras flera----—- — belöpande andel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

23

Bilaga A.

Uppkomsten av rekognitionsskogshemman oell förekomsten av servitut

å dessa hemman.

För att understödja bergshanteringen medgav staten redan under medeltiden Upplåtelser

dess utövare rätt att tillgodose sitt behov av ved, kol och byggnadsvirke å allmänningsskogar.

Tillstånd att bruka allmänningsskog vid utövandet av bergs- rjngeng UB_

hantering meddelades sedermera i allt större utsträckning under 1500-, 1600- derstöd.

och 1700-talen. Tillstånden voro i äldre tider allmänt hållna. De inneslötos

i privilegier, utfärdade för bergsmännen inom de särskilda bergslagen, och avsågo

all allmän skog i orten. Även då enskild person erhöll särskilt tillstånd att

vid drivande av bergsbruk nyttja allmän skog, var tillståndet vanligen ^ej närmare

begränsat. Så erhöll t. ex. en person 1612, samtidigt med tillstånd att

bryta malm i vissa kronans gruvor, rätt att hugga ved och kola uti »stora och

vilda skogen, där som det ingen är till hinder eller förfång». Sedan rätten att

idka bergsbruk under 1600-talet blivit beroende av särskilt tillstånd, lämnades

i regel medgivande att bruka allmän skog i sammanhang med sadant tillstånd,

och då vid samma tid anläggningarna i bruksorterna blivit talrikare och behov

därför uppstått att reglera de olika anläggningarnas rätt i förhållande lall varandra,

blevo medgivandena vanligen begränsade till visst skogsområde. Under

senare hälften av 1600-talet och första hälften av 1700-talet voro upplåtelser

av skog till bergshanteringens understöd synnerligen vanliga. Tillstånd att

bruka allmän skog var ofta en nödvändig förutsättning för att ett bruk skulle

kunna anläggas. Ofta anlades själva bruket a allmän skog.

Ersättning för skogens begagnande erlades i allmänhet icke före slutet av Skogarna,

1600-talet. På en tid då odisponerad skog fanns i överflod inom landet hade medsrBekog_

skogen i och för sig ringa värde; genom bergsbrukets beskattande blevo de till njtionsavgift.

dess understöd anslagna skogarna indirekt inkomstbringande för staten. Genom

kungl, resolution den 14 mars 1689 bestämdes emellertid en avgift för vart

stavrum1 * 3 ved. Avgiften utgick med 2 öre silvermynt för hammarverken och 1

öre silvermynt för masugnarna. På grund av svårigheterna att erhålla kännedom

om huru många stavrum ved varje år huggits i skogarna Edes ej brukens

verkliga avverkning till grund för bestämmandet av det belopp varje bruk hade

att erlägga, utan taxerades skogarna till så stort stavrumtal, som årligen kunde

erhållas, och bestämdes för varje skog en årlig avgift, som skulle utgå oavsett

om bruket huggit mer eller mindre.4 Anledningarna till avgifternas paläggan
-

1 Så t. ex. i privilegier för bergsmännen å Västra berget i Närke den 7 nov. 1340 och privilegier

för kopparbergsmännen den 6 februari 1458. . j.

i se änkedrottning Kristinas brev till Påvel Rännare don 5 maj 1612. (Se under Akers styckebruk

i Åbokommitténs betänkanden II.) , ,

» Ett stavrum ved skulle hålla 13 kvarter i längd, bredd och höjd samt svarade enligt en

bergskollegiets skrivelse den 1 rlec. 1750 mot 18 tunnor kol. .

4 ge ovannämnda kungl, resolution samt bergskollegiets cirkulär till bergmastarna den 4 nov.

1695.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

de torde vara att söka dels i de strängare grundsatser, som vid denna tid börjat

tillämpas pa det statsfinansiella området, dels i den omständigheten att tillgangen

på skog blivit knappare och till följd därav skogsalstrens värde stigit.

Avgiften av hammarverken eller de egentliga bruken torde hava motsvarat i

allmänhet gällande pris för skog å rot. Masugnarna ansågos ej kunna tåla en

sa hög avgift. Genom kungl, brev den 7 nov. 1690 medgåvos de s. k. ädlare

verken, silver- och kopparverken, frihet från avgifter, och i kungl, brev den 11

dec. 1696 beviljades, järngruvorna samma förmån, åt 1747 höjdes avgifterna

för hammarverken till 6 öre och för masugnarna till 3 öre silvermynt för stavrum

ved.

Avgifterna, som utgjorde en erinran örn kronans äganderätt till skogarna och

sålunda erlades »in recognitionem domini», benämndes skogsören, rekognition

eller rekognitionsavgift. Därav fingo skogarna sitt namn. Benämningen rekognitionsskog

brukas emellertid stundom ej* endast örn de till hammare och

masugnar upplåtna skogarna, för vilka rekognitionsavgift erlades, — de egentliga

rekognitionsskogarna — utan även om de skogar, som disponerats av de

ädlare verken och järngruvorna. De av järngruvorna disponerade skogarna benämnas

eljest gruvskogar.

Utom rekognitionsavgift erlade innehavare av rekognitionsskog från 1747

en särskild bevillningsavgift.

nppiätosTm } ^dra oah gersta Sverige hava av ålder ansetts tillhöra

bergshåla- Hndskapet häradet eller socknen. Flera av dessa allmänningar blevo dock med

ringens tlden ansedda, som kronoadlmännmgar. Oavsett om allmänning betraktades som

understöd? kronoallmänning eller icke, ansåg sig staten kunna disponera över densamma

till bergsbrukets understöd. I skogsordningen den 12 dec. 1734 punkt 14 stadgas

salunda som enda villkor för att bergskollegiet skulle kunna anslå allmänmng

till gruva eller bergverk, att densamma kunde »utan Landets, Häradets

eller socknens afsaknad umbäras». Man tillämpade principen att behovet bestämde

rätten till allmänningsskog. Ej endast lands- och häradsallmänningar

utan aven skog, som rätteligen varit att betrakta som sockenallmänning, torde

hava anslagits till bruk. Allmänningarna i södra och mellersta Sverige torde i

allmänhet redan före slutet av 1600-talet varit till sina gränser i huvudsak bestämda.

Vid sistnämnda tid vörö emellertid ett flertal skogskommissioner i

verksamhet, vilka hade till uppgift bl. a. att närmare bestämma allmänningarnas

gränser.

De stora skogarna i Norrland betraktades i Helsingelagen såsom ingen tilltal

T iman’+nn0m t-°rde dock bygdelagen hava gjort gällande äganderätt

Merfcö ^ breontl TV??''Tn ! G1ä^nkland- Hälsingland, Ångermanland och

Medelpad den 20 april 1542 bestred Gustaf Wasa att bygdelagen hade någon

ratt till skogarna »forty att sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och

Swerige Crone till, och ingen annan». Ehuru Gustaf Wasa väl knappast

asyttat en statens äganderätt till skogarna, började dessa efter denna tid så småningom

att anses såsom kronans allmänningar. Statens äganderätt till de stora

norrländska skogarna fastslogs genom Kungl. Majits »Förordning och Påbud

angående Skolarne, och hwad thervvid i acht tagas bör» den 19 dec 1683 I

denna förordning, som ej uteslutande avsåg Norrland, ehuru den huvudsakligen

hade betydelse för de stora skogarna i denna landsdel samt i Dalarna, stadgas,

att byarnas ragangar skulle prövas och varje by tilldelas så stort utrymme och

sa mycket skog, som vore »til fullsatte hemman nödigt». Vad som icke tillhörde

någon gård, by eller socken eller något härad, vore kronans enskilda egendom

och skulle användas för bergsbrukets behov. Med stöd av förordningen avskildes

under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ett stort antal skogstrakter

i Dalarna och södra Norrland från enskildas ägor och upplätos åt bruk.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

25

Om avvittring föranstaltade Konungens befallningshavande, vanligen efter anmodan

från bergskollegiet. Rannsakning rörande allmänning ägde rum inför

häradshövding och nämnd, vilka betecknades såsom »allmänningsutbrytningskommission»

eller dylikt. Utslag meddelades i avvittringsfrågan, över vilket

utslag klagan kunde föras i vanlig ordning. Avvittringarna gåvo anledning

till en mängd klagomål från allmogen, som förmenade, att deras by- och skatteskogar

togos ifrån dem. Statens intresse att erhålla skog till bergsbrukets understödjande

torde också hava tillgodosetts synnerligen starkt, men det överensstämde

med tidens uppfattning att såsom de enskilda skattehemmanens skog ej

erkänna mer, än som ansågs nödig för deras behov.

Allmännings upplåtande till bruk medförde icke att tidigare förefintliga An^aterrätåtig''

vid allmänningen eller del därav knutna rättigheter upphörde. Funnos å " skogarna,

männingen redan skattlagda hemman eller torp, ingmgo de, även örn de vörö

av krono natur, icke i upplåtelsen. Till dem hade vederbörande åbor vanligen

ärftlig besittningsrätt, stubbe- och röjselrätt, som ej fick kränkas. Men även

andra rättigheter kunde finnas å allmänning. Sa förekom det ofta att Jiemman

och lägenheter av såväl krono som skatte natur, vilka voro belägna å allmänning

eller i närheten av sadan, ägde rätt till fäbodställe, mulbete, yxbörd,

slåtter eller fiske å allmänningen. Hemman och lägenheter av stubbe- och

röjselrätts natur ägde sålunda i regel åtminstone rätt till mulbete och yxbörd

å den allmänning, där de voro belägna. I instruktionerna för bergskollegiet

den 16 okt. 1723 och den 22 juni 1773 ålades kollegiet att vid allmänningars

upplåtande till bruk tillse, att de, som av ålder å allmänningarna haft rätt

till fiske, mulbete, slåtter och fäbodar, blevo vid sitt nyttjande därav bibehållna.

Om förbehåll skedde i upplåtelsebreven eller icke var dock ej avgörande

för rättigheternas bestånd.

Fäbodställena voro vanligen avrösade, självständiga lägenheter, som ofta

innehades med äganderätt. Med dem torde alltid hava varit förenad rätt till

mulbete. Sådan rätt kunde emellertid även tillkomma hemman eller lägenhet

utan fäbodställe. Rätt till mulbete var en servitutsrätt, vars omfång bestämdes

av behovet vid den fastighet, med vilken rätten var förenad. Yxbördsrätt

tillkom i stor utsträckning såväl fäbodar som andra lägenheter och hemman.

Även denna rätt var en servitutsrätt och avsåg att tillgodose den härskande

fastighetens behov av skog för åbyggnad, vedbrand, stängsel m. m. Den lärer

i regel hava varit begränsad av husbehovet vid den härskande fastigheten i

den omfattning detta behov av ålder tillgodosetts. Rätt till slåtter torde vanligen

hava varit en äganderätt till slåtterlägenhet, men kunde även vara ett

servitut. Rättigheterna till fiske, vilka voro av mindre betydelse, torde vara

att betrakta som servitut.

Vid mitten av 1700-talet uppstod fråga örn rekognitionsskogarnas skatte- Skogarnas,

försäljning till de bruk, åt vilka de voro upplåtna. Frågan torde första gån- sbatteförsalj

gen hava behandlats vid riksdagen 1765. Den förföll emellertid för den gången.

T början av 1800-talet kom frågan ånyo upp. Tanken j>å skogarnas försäljning

torde främst hava bottnat i önskan att öka statens inkomster av skogarna:

utom skatten, vilken man beräknade skola överstiga rekognitionsav
gift

oell bevillning, skulle staten erhålla skatteköpeskillingar för skogarna.

Planen på försäljning torde hava gynnats av den härskande nationalekonomiska

uppfattningen, enligt vilken mesta möjliga jord borde vara i enskild ägo

för att göras så produktiv som möjligt.

Vid 1809 års riksdag beslöto ständerna, att rekognitionsskogarna skulle försäljas

till skatte med företrädesrätt för bruken att skatteköpa dem. Ständer
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr Q.

nas_ beslut meddelades Kungl. Maj :t i skrivelse den 20 dec. 1809. I denna

skrivelse framhöllo ständerna, att äganderätten till rekognitionsskogarna alltid

blivit bevarad åt kronan, medan nyttjanderätten för alltid blivit tillförsäkrad

bergverken. Staten kunde lika litet ovillkorligen disponera rekognitionsskogarna

som braken kunde begagna deni. utan förbehåll om statens äganderätt.

Då emellertid på flera ställen vidlyftigare skogstrakter än de som erfordrades

för brukens drift blivit tillagda bruken, och då ändamålet med skogarnas

upplåtande borde bestämma gränsen för bergverkens företrädesrätt

vid ° skatteköpen, ansåge ständerna bergverken ovillkorligen berättigade att

behålla endast så mycket skog, som tarvades för verkets drift. Undersökning

borde därför verkställas angående den areal skog, som för varje brak vore behövlig.

Denna areal skulle skattläggas till hemmantal och få av bruket köpas

till skatte mot vanlig skatteköpeskilling, sex års räntor, varemot rekognitionsavgiften

skulle upphöra. Den övriga ouppodlade marken borde säljas

med rätt för envar att konkurrera med bruksägaren i köpet. Vid undersökningen

av brukens behov av skog skulle iakttagas, att de bruk, som hade egna

skogar, på vilka smidet vore grundat, ej finge undantaga dem från det

skogsbelopp, som för bruket vore behövligt. Alia på skogarna för brukens

räkning anlagda torp och odlingar, såväl skattlagda som icke skattlagda,

skulle anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande, och skulle bruksägaren

äga rätt att vid skogens indelande i hemman fördela skogen på var och en av

dem. Utom den för brukets behov anslagna skogen skulle bruksägaren för

varje sådant torp äga rätt till så mycket skog som erfordrades till bränsle,

byggnadstimmer och stängsel. På de orter där jordägare eller boställshavare

haft rätt till mulbete, fiskevatten eller fäbodställe på skogarnas område, med

eller utan yxbörd, skulle rättigheten bibehållas och »hemmansägaren» (d. v. s.

ägaren till rekognitionsskogshemmanet eller bruksägaren) vid skattläggningen

njuta avräkning. Även de odlingslägenheter, på vilka odlaren hade stubbe-

eller röjselrätt, skulle bibehållas. De skulle bekomma åt sig anslagen under

»bolbyarätt» för deras behov nödig skogstillgång.

I anledning av ständernas beslut utfärdade Kungl. Majit den 4 februari

1811 kungörelse angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna

rekognitionsskogar. Denna kungörelse innehåller, förutom en fullständig

redogörelse för ständernas skrivelse, närmare bestämmelser rörande skogarnas

undersökande, indelande i hemman och skatteförsäljning. Däri stadgades

bl. a.: Därest å rekognitionsskog funnes odlingslägenheter, på vilka

odlaren hade stubbe- eller röjselrätt, och deras områden ej förut vore bestämda,

skulle, innan undersökning örn brakets behov av skogen företoges, nämnda

områden av lantmätare med kronofogde och nämnd föreslås och utstakas samt

sedan av Konungens befallningshavande fastställas. Undersökning för utrönande

av ett bruks behov av rekognitionsskog skulle i närvaro av bruksägaren

och kronofogden såsom kronans ombud förrättas av bergmästaren och

överjägmästaren i orten med biträde av lantmätare och nämndemän. "Vid

undersökningen borde först utredas huru stor del av brukets hela årliga behov

av skogsprodukter kunde erhållas från brukets egna skogar. Därefter skulle

undersökning av rekognitionsskogen företagas. Vid denna skulle även prövas

huru mycket av skogen borde avräknas, dels till timmer, bränsle och stängsel

för de å skogen för brukets räkning anlagda torpen eller odlingarna, dels för

den yxbörd å skogen, vartill andra jordägare eller boställshavare kunde vara

berättigade. Protokoll över undersökningen skulle insändas till kammar- och

bergskollegierna, som skulle pröva undersökningen och meddela utslag i ärendet.

Sedan kammar- och bergskollegiernas utslag vunnit laga kraft, skulle

brukets och kronans andelar i skogen med rågångar skiljas från varandra och,

om bruksägaren inkommit med ansökan örn skatteköp, den under braket bibe
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

27

hållna skogen med därå för brakets räkning anlagda torp och odlingar indelas

till hemman och skattläggas. Därvid skulle nämnda torp och odlingar hilva

stommar för de nya hemmanen, och det ankomma på bruksägaren att bestämma,

vilken del av skogen han ville hava anslagen varje odling för att med den

utgöra ett särskilt hemman. Den varje ställe sålunda tilldelade mark skulle

sedan uppskattas till mantal och ränta. Härvid skulle visst tunnlandtal, innefattande

både ut- och inägor, bestämmas för helt hemman; efter markens

beskaffenhet borde för varje hemman beräknas från 1,200 till 3,000 tunnland.

Sedan kammarkollegiet fastställt skattläggningen, skulle räntorna genast utgöras

utan frihetsår, varemot rekognitionsavgiften skulle upphöra. Med skatteköpen

skulle i huvudsak förhållas enligt den vanliga ordningen; men då

hemmanen voro inrättade av den skog, som ansetts nödig för brakens upprätthållande,

borde i skattebreven intagas det förbehåll, att hemmanen alltid skulle

bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde. Den kronan tillfallna överloppsmarken

borde, sedan den blivit indelad till hemman och skattlagd, försäljas

till skatte åt den mestbjudande. Skulle någon del därav vara alldeles

otjänlig till anläggande av nybyggen, skulle den beläggas med skogsränta enligt

kungl, brevet den 29 november 1796 (d. v. s. efter den s. k. Savolaxmeto
Den

kungl, kungörelsen angav sig avse de till bergverken och bruken upplåtna

rekognitionsskogarna. Tvekan uppstod i vad man densamma gällde

skogar upplåtna till gruvor eller ädlare verk, för vilka skogar ej erlades någon

rekognitionsavgift. Genom särskilda brev den 8 december 1820. förklarade

Kungl. Majit, att gruvskogarna icke kunde anses såsom rekognitionsskogar

och att kungörelsen därför icke vore tillämplig på dem. Efter framställning

från Kungl. Majit medgav 1823 års riksdag, att gruvskogarna fortfarande

finge begagnas för de gruvor, åt vilka de varit upplåtna, dock att vanlig lekognitionsavgift

skulle åsättas dem. Beslut härom meddelades genom nådigt

brev den 29 januari 1824. Vad beträffar till ädlaTe verk upplåtna skogar,

stadgades i 1811 års kungörelse i fråga örn de skogar, »som under en mera

bestämd besittningsrätt blifvit visse, merendels ädlare verk upplåtne», att de

skulle ankomma på skogens innehavare, huruvida han ville gå med på »någon

sådan författning», som stadgats beträffande andra rekognitionsskogar. Med

de skogar, till vilka en mera bestämd besittningsrätt icke förefanns, förfors

olika i olika fall: i ett fall1 förklarade sålunda kammar- och bergskollegierna,

att 1811 års kungörelse ej vore tillämplig; i andra fall åter hava till ädlare

verk upplåtna skogar skattcsålts enligt kungörelsens bestämmelser. Rörande

ett slag av de egentliga rekognitionsskogarna, nämligen skogar, som på senare

tid anslagits åt äldre verk, lämnades i riksdagens skrivelse och 1811 års

kungörelse särskilda bestämmelser. Da sadan skog icke kunde anses såsom

någon del av den skog, varå ett bruk vore grundat, kunde staten återkalla

upplåtelsen. Kungl. Maj:t ägde bestämma örn sådan skog finge behållas, av

bruket; i annat fall skulle med skogen förfaras på sätt, som vöre föreskrivet

beträffande de vid rekognitionsskogarnas reglering uppkomna överloppsmarkerna.

I flera fall har Kungl. Majit medgivit, att dylika skogar fått köpas

till skatte enligt 1811 års kungörelse.

Olika uppfattningar uppkommo örn rätten att vid rekognitionsskogs reglering

erhålla avrösat område i ersättning för tidigare rättigheter k skogen.

Kammarkollegiet förmenade, att dylik rätt borde tillkomma alla å rekognitionsskog

belägna hemman med åsatt mantal och ränta,, vare sig de.tillhörde

bruksägaren eller någon annan, ävensom de hemman, vilka, ehuru ej belägna

inom rekognitionsskogens gränser, likväl vore av samma beskaffenhet och äg
»

I fråga om de till Tunabergs och Åtvidabergs kopparverk upplåtna allmänningar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

de lika stadgad rätt till mulbete och skogsfång å skogen som stubbe- och röjselrättslägenheterna.

Bergskollegiet ansåg däremot, att rätt till avrösning ej

kunde medgivas andra än sistnämnda lägenheter. I nådigt brev den 5 maj

1818 förklarades, att Kungl. Majit lika med bergskollegiet funnit 1811 års

kungörelse vara tydlig och klar däruti, att endast sådana lägenheter, på vilka

odlaren hade stubbe- och röjselrätt, skulle bekomma under bolbyarätt den för

deras behov nödiga skogstillgång. I kungl, brev den 26 juni 1821 och kammarkollegiets

därpå grundade cirkulär den 18 juni samma år medgavs emellertid,

att, i händelse vederbörande bruksägare och sådana jordägare eller boställshavare,

vilka ägt rätt till mulbete med eller utan yxbörd å rekognitionsskog,

i godo överenskommo, att de skogsanslag, som för de senares behov blivit

avräknade, avsattes på de skogstrakter, som läge närmast deras hemman, sådan

avrösning finge verkställas på sätt örn skogsanslag för stubbe- och röjselrättslägenheter

i 1811 års kungörelse blivit stadgat.

Angående innebörden av orden »under bolbyarätt» har i kungl, brev den 26

oktober 1824 rörande skogsanslaget åt stubbe- och röjselrättslägenheter i

Kopparbergs län uttalats, att därmed icke kunde förstås annat än »under full

ägande- och dispositionsrätt». Att ordet bolbyarätt och icke ordet, äganderätt

användes i 1811 års. kungörelse torde berott därpå, att ifrågavarande lägenheter

vanligen icke innehades med äganderätt utan endast med ärftlig besittningsrätt.

Tvekan uppstod även, huruvida område, som avrösades för fastighet av stubbeoch

röjselrätts natur, .skulle vara av den omfattning och beskaffenhet, att det

utgjorde ersättning ej .endast för fastighetens tidigare rätt till yxbörd utan

jämväl för densamma tillkommande mulbetesrätt. Denna fråga avgjordes genom

nådig , resolution den 12 december 1827 på besvär av Gonäs hyttelag.

Kungl. Majit förklarade, att vid upprättande av förslag till skogsavrösning

för ett på Gonäs rekognitionsskog beläget stubberättshemman betesbehovet även

skulle tagas i beräkning och skogsavrösningen så utsättas, att något anspråk

på mulbetesrätt å skogen för hemmanet sedermera icke finge göras; och skulle

denna grund även iakttagas i avseende på andra dylika hemman och lägenheter,

som ännu icke erhållit skogsavrösning. Tidigare hade förekommit, att, ehuru

skog avrösats för hemman eller lägenhet av stubbe- och röjselrätts natur, hemmanet

eller lägenheten, dock bibehållits vid rätt till mulbete å skogen.1

I fråga örn rekognitionsskogsh.emmans skattläggning meddelades i förut

anmärkta kungl, brev den 26 juni 1821 förändrade föreskrifter. De oskattlagda

torp, som ingingo i hemmanen, skulle med in- och utägor samt tillhörande

skogsanslag uppskattas efter ortens skattläggningsmetod; endast den skogsmark,

som skulle förenas med dem, skulle beräknas efter de grunder, som vörö

stadgade i 1811 års kungörelse. Ingick i rekognitionsskogshemman redan

skattlagt torp, skulle ny skattläggning icke ske, utan mantalet för torpet beräknas

efter den redan åsätta räntan.

Om användningen av överloppsmarkerna samt de rekognitionsskogar, som

indragits eller genom bruksägarens avsägelse återfallit under kronans disposition,

meddelades nya föreskrifter i kungl, brev den 16 mars 1824 och kammarkollegiets

därpå grundade cirkulär den 14 april samma år angående en

förändrad reglering, av kronoskogarna och allmänningarna i riket.2

De hemman, vari under bruk behållen del av rekognitionsskog indelades,

skulle, enligt föreskrift i förutberöda kungl, brev den 26 juni 1821, i jordeboken

upptagas under rubriken »Recognitions Krono-Skatte-hemman». De

torde dock vanligen hava benämnts »rekognitionsskogshemman» eller »rekognitionshemman»

.

1 Så t. ex. vid reglering av Bälgsnäs rekognitionsskog under Söderfors bruk.

* Se härom vidare s. 30.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 6.

29

Såsom av det föregående framgår skulle vid rekognitionsskogarnas reglering

enligt 1811 års kungörelse servitut, som besvärade skogarna, i olika tall behandlas

på olika sätt. , .. , nl i

Ägde fastighet av stubbe- och röjselrätts natur ratt till yxbörd eller mulbete

å rekognitionsskog, skulle i ersättning för rättigheten skogsområde avrösas.

Till sådant område erhöll fastighetens innehavare samma ratt som till

fastigheten i övrigt, d. v. s. stubbe- och röjselrätt eller, om fastigheten skatteköpts,

äganderätt. Servitutsrätten å skogen upphörde däremot. Att vid avrösningarnas

bestämmande ej alltid tagits hänsyn till förefintliga mulbetesrai.- ter, utan sådana stundom bibehållits, är i det föregående anmärkt Katt till

fiske, som tillkom fastighet av stubbe- och röjselrätts natur, torde skolat bibe
llåillliS

•

Andra fastigheter tillkommande servitut å rekognitionsskogarna skulle »bibehållas».

Endast i det fall att bruksägare och till yxbörd eller mulbete berättigad

jordägare eller boställshavare överenskommo, att i ersättning tor rättigheten

område å skogen skulle avrösas, kunde sa ske.

För yxbörd, vartill innehavare av an-dra fastigheter än dem som vörö av

stubbe- och röjselrätts natur, kunde vara berättigade, skulle vid undersokmno-en

för utrönande av ett bruks behov av rekognitionsskog, den s. k hergmastarundersökningen,

skog avräknas. Denna avräkning skedde i bruksägarens intresse.

För att utröna i vad mån skogen behövdes för brukets behov var det

nödvändigt att taga i beräkning de virkesbehov, som vid sidan av brukets behov

tillgodosågos å skogen. Vid bergmästarundersökmngen uträknades torst,

med den privilegierade tillverkningens storlek till utgångspunkt, brukets koibehov.

Med detta skulle jämföras brukets tillgång på kol. För att ia reda pa

denna undersöktes först brukets egna skogar och därefter rekogmtionsskogen.

Såväl beträffande de egna skogarna som rekogmtionsskogen var grundläggande

för undersökningen en beräkning av den för tillgodoseende av brukets kolbehov

disponibla skogsmarkens areal. Vid denna beräkning avräknades tran

skogarnas hela areal — förutom å skogarna belägen åker och ängsmark samt

impediment — dels de områden, som avsatts åt fastigheter av stubbe- och rojselrätts

natur, dels även för varje virkesbehov, som vid sidan av brukets koibehov

skulle tillgodoses å skogen, så många tunnland skogsmark, som ansagos

erforderliga för behovets tillgodoseende. Vid undersökning av rekogmtionsskogen

avräknades skog på detta sätt i enlighet med 1811 års kungörelse dels

för de på skogen för brukets räkning anlagda torpens och odlingarnas behov

av timmer, bränsle och stängsel, dels för de yxbördsberättigade fastigheternas

behov. Låg själva bruksgården på skogen, avräknades aven skog tor_ dess

behov Stundom beräknades för tillgodoseende av vart och ett av dessa behov

vissa tunnland fullgod mark; i så fall omräknades sedan summan av dessa avräkningar

i vissa tunnland skogsmark av den godhet skogen i genomsnitt uppvisade

för att avdrag från skogens verkliga areal skulle kunna verkställas.

Stundom skedde avräkningarna direkt i vissa tunnland av skogens genomsnittsgodhet.

Sedan den för tillgodoseende av brukets kolbehov disponibla skogsmarkens

areal på detta sätt uträknats, beräknade man med hänsyn tagen till

skogens godhet hur många stavrum ved vart tunnland kunde avkasta etter viss

återväxttid och uträknade med ledning härav den årliga koltillgan" bruksägaren

hade att påräkna dels från egna skogar och dels från rekogmtionsskogen.

Översteg den sammanlagda koltillgången brukets kolbehov, var bruksägaren

skyldig avträda så stor del av rekogmtionsskogen, som motsvarade överskottet.

Vid bergmästarundersökningarna avräknades i stor utsträckning skog tor yxbördsrätter

å rekognitionsskogarna. Det är emellertid att märka, att i södra

och mellersta Sverige avräkningarna i de flesta fall torde hava skett tor yxbördsrätter,

som ansågos tillkomma bruksägaren själv tillhöriga, a skogen bc
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

lagria hemman eller skattlagda lägenheter, vilka sedan icke kommo att ingå

} rekogmtionsskogshemmanen. I Norrland och Dalarna skedde avräkningarna

i manga fall för fäbodlägenheter, som voro belägna å skogarna.

De avräkningar, som skedde vid bergmästarundersökningama, avsågo endast

yxbördsrätter. Övriga servitut hade ej betydelse för virkestillgången å skogarna.

Vid bergmästarundersökningama undersöktes dock, åtminstone i regel,

örn rekogmtionsskogarna besvärades av andra servitut än yxbördsrätter

och gjordes anteckning därom i undersökningsprotokollet.

Aven vid rekognitionsskogshemmanens skattläggning skulle hänsyn tagas

till servitut, som besvärade hemmanen. »Hemmansägaren», d. v. s. bruksägaren

skulle enligt 1811 års kungörelse vid skattläggningen njuta avräkning för

»ratt till Mulbete, Fiskevattn eller Fäbodsställen på Skogarnes område, med

eller utan yxbörd», som kunde tillkomma jordägare eller boställshavare. Förekom

rätt till slåtter såsom servitut, torde även därför avräkning skolat ske.

Ytterligare avräkning av skogsmark utöver den, som för yxbördsrätterna verkställts

vid bergmästarundersökningama, skedde dock icke. Vid de skattläggningar,

som ägde rum före ikraftträdandet av bestämmelserna i kungl, brevet

den 26 juni 1821, torde därför hänsyn till andra servitut än yxbördsrätterna

svårligen kunnat tågås pa annat sätt än att ängar, mossar o. d., varå slåtterservitut

utövades och vilka även för mulbetesrätternas utövande torde varit av

Tmi 6 S6’ e^'' *nra,knades i den areal, som lades till grund för skattläggningen.

Vid senare skattläggningar, da brukets a skogen belägna torp skulle särskilt

uppskattas enligt ortens skattläggningsmetod, togs naturligen vid beräknandet

av dessa torp tillkommande nyttigheter av mulbete, fiske och slåtter hänsyn

till servituten.

-Förefintligheten av servitut antecknades i protokollet över skattläggningsförrättmngen.

Föreskrift örn antecknandet av fiskeservitut finnes i förut omnämnda

kungl, brev den 26 juni 1821.

Vid rekognitionsskogshemmanens skattläggning ingick naturligtvis den vid

bergmästarundersökningen för bruksgården och brukets torp avräknade skogen

i den skogsmark, som skattlades. Bruksgården — om denna låg på skogen

och ej förut var skattlagd som särskilt hemman — tillika med torpen kommo

ju att utgöra delar av rekognitionsskogshemmanen.

Enligt 1809 års riksdagsbeslut och. 1811 års kungörelse var bruksägarens

rätt till skatteköp inskränkt till en tid av sex år. Rätten utsträcktes dock

genom beslut vid 1823 års riksdag på obestämd tid. Vid 1919 års riksdag beslöts,

att skatteköp i den ordning 1811 års kungörelse föreskriver icke vidare

skulle äga rum.

De flesta rekognitionsskogar hava indelats i hemman och skattesålts enligt

bestämmelserna i 1811 års kungörelse. Några skogar voro ej i behörig ordning

UPP av vilka de begagnades, och kunde därför ej bliva före
mal

för reglering. Ett par skogar togos helt i anspråk för hemman och lägenheter

med skogsrättigheter å skogarna. I några fall avsade sig bruksägarna

sina rättigheter till rekogmtionskogarna. I utlåtande till andra lagutskottet

vid 1919 års lagtima riksdag har kammarkollegiet förklarat, att kollegiet saknade

möjlighet att lämna fullt exakt upplysning, huruvida då ännu funnes några

skogar varå 1811 års kungörelse kunde anses tillämplig och vilka ej ännu

blivit gjorda till föremal för ansökan örn skatteköp; endast ett ärende örn skatteköp

enligt 1811 års kungörelse vore vid avgivandet av kollegiets utlåtande

anhängigt.

I fråga örn. rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från de bruk. varunder

de blivit skatteköpta, har genom kungl, förordning den 22 december

Detta rörde Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

31

1898 stadgats, att vad i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp

av så kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle

vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla;

och skulle i följd härav förbehåll örn sådana hemmans oskiljaktighet från bruken

icke intagas i skatteköpebrev, som därefter utfärdades. Redan före utfärdandet

av denna förordning hade genom ett flertal av högsta domstolen den

8 juni 18971 meddelade domar förklarats, att rekognitionsskogshemmanens

skiljande från bruken eller nedläggande av bruk, varunder de skatteköpts, icke

medförde hemmanens återfallande till kronan. Manga bruk hava numera nedlagts,

och flera bruksägare hava från bruken försålt sina rekognitionsskogshemman.

I stor utsträckning har staten inköpt dylika hemman.

Genom rekognitionsskogarnas reglering enligt 1811 års kungörelse torde de Servituten

servitut, som besvärade skogarna, — med undantag av stubbefastigheternas

yxbörds- och mulbetesrätter — icke undergått någon förändring. De besvära

de av skogen bildade hemmanen på samma sätt som de förut besvärat rekognitionsskogen.

Emellertid lät kammarkollegiet skattlägga de vid bergmästarundersökningarna

för yxbördsrätterna gjorda skogsavräkningarna och upptaga

dem i jordeböckerna såsom särskilda lägenheter. Kammarkollegiet har även

medgivit skatteköp av dylika lägenheter. Detta förfaringssätt torde ej stått i

strid med tidens kamerala uppfattning och var ej egendomligare än att rätt till

fiske i annans eller allmänt vatten, som ju i grunden är en partiell nyttjanderätt,

av ålder skattlagts såsom särskild lägenhet. Kammarkollegiets förfarande

har emellertid föranlett den missuppfattningen, att skogsavräkningarna

i själva verket voro fastigheter, som voro föremål för äganderätt, och vilkas

innehavare hade anspråk på att få visst område å marken åt sig avsatt. Att

så ej är fallet har fastslagits genom en högsta domstolens dom den 11 nov.

1914 (N. J. A. 1914 s. 469). I ett utslag av regeringsrätten (Ren.Ris årsb.

1910 s. 98) har förklarats, att åborätt till skattlagd och i jordeDAen såsom

särskild lägenhet upptagen skogsavräkning ej kan meddelas. Samtliga dylika

lägenheter torde numera vara avförda ur jordeböckerna.

Av några avgöranden av högsta domstolen (N. J. A. 1883 s. 64, 1907 s. 186

och 1908 s. 116) skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att högsta domstolen

ansett yxbördsrätterna å rekognitionsskogarna efter dessas reglering ej heller

vara att betrakta som servitut. Äro de servitut, bör väl utbrytning av dem kunna

ske i den ordning skifteslagstiftningen stadgar för utbrytning av servitut. I

förstnämnda båda fall, i vilka hos ägodelningsrätt och högsta domstol fördes

talan mot av lantmätare verkställd »utbrytning och avrösning» av vid bergmästarundersökning

å rekognitionsskog för fäbodlägenheter beräknade »anslag»

av skogsmark, förklarade emellertid högsta domstolen, att talan mot förrättningen

icke borde föras i den för skiftesmål stadgade ordning. I det fall, som

återfinnes i N. J. A. 1908 s. 116, förklarade högsta domstolen, att fråga om

företagande av förrättning åsyftande att utbryta och avrösa för en angelägenhet

beräknat anslag av skogsmark icke borde behandlas i den för skiftesmål

stadgade ordning (3 Just.R. mot 2).2 Nyss antydd slutsats torde dock ycke

kunna dragas ur dessa rättsfall. Högsta domstolen torde icke hava ingått i

någon provning av de utbrytningssökandes verkliga rätt a rekognitionsskogshemman^

utan endast hållit sig till deras yrkanden, vilka icke avsett utbrytning

av servitut, utan varit grundade pa förment äganderätt till skogsmark^ av

viss storlek. I andra fall (N. J. A. 1883 not. B 59 och 1898 s. 76) har fråga

om utbrytning av rätt till skogsfång å rekognitionsskogshemman av högsta

domstolen prövats i den för skiftesmål stadgade ordning.

1_So N J. Å. 1897 not. A 206 o. f.

2 Jfr N. J. A. 1883 s. lil och 1898 s. 155, i vilka rättsfall fråga var om utbrytning av den

fastigheter av stubbe- och röjselrätts natur tillkommando rätt å rekognitionsskogshemman.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Förekomsten i andra fall av servitut av likartad beskaffenhet som

servituten å rekognitionsskogshemmanen.

Servitut, . vilka,^ i likhet med förut berörda servitut å rekognitionsskogshemmanen,

varit av alder bestående rättigheter å allmän skog, men numera åvila

av skogen^ bildade, till enskilda överlåtna fastigheter eller markområden, torde,

förutom å rekognitionsskogshemmanen, endast i undantagsfall kunna förekomma.

Före slutet av 1700-talet torde kronan icke hava avhänt sig skog till enskilda

på annat sätt än genom skatteförsäljning av kronohemman, å vilka funnos

tillgång på skog. Från och med sistnämnda tid har — förutom genom

skatteförsäljning av rekognitionsskogshemman •— skog avhänts kronan med

stöd av följande författningar.

Genom kungl, brev till kammarkollegiet den 29 november 1796 meddelades

bland annat bestämmelser örn dispositionen av den vid avvittringarna i Västerbotten

uppkomna överloppsjorden. Däri stadgades, att till uppodling samt

hemmans inrättande otjänlig skogsmark skulle upplåtas till hemmansinnehavarna

i det byalag, varunder den förut varit nyttjad, samt fördelas på hemmanen

mot den således tillslagna skogsandelens särskilda skattläggande. Då

den ^skogsmark, varom här är fråga, uppläts till just de hemmansägare, som

därå möjligen kunde äga servitutsrätter, kan å mark, som blivit avhänd kronan

enligt detta kungl, brev, icke gärna finnas servitut liknande dem å rekognitionsskogshemmanen.

Enligt 1811 års kungörelse angående användandet av de till bergverken och

bruken upplåtna rekognitionsskogar skulle den vid rekognitionsskogarnas reglering

uppkomna överloppsmarken liksom till kronan återfallna rekognitionsskogar

indelas, i hemman och skatteförsäljas åt den mestbjudande; mark, som vore

alldeles otjänlig till anläggande av nybyggen, skulle beläggas med skogsränta

enligt nyss berörda kungl. brev. Den mark, varom här är fråga, kunde

naturligen, lika väl som den, vilken skattesåldes under bruk, vara besvärad av

äldre servitut. Dessa torde, liksom servitut å de till bruken försålda skogarna,

skolat bibehållas och vid skattläggningen av de nya hemmanen tagas i

beräkning. Emellertid torde ytterst få om ens några servitut av nu antytt

slag existera. Vid rekognitionsskogarnas reglering uppkommo mycket få

överloppsmarker och redan i kungl, brev den 16 mars 1824 meddelades nya

föreskrifter örn överloppsmarkens disposition.

Detta kungl, brev av den 16 mars 1824 och kammarkollegiets därå grundade

cirkulär den 14 april samma år angående en förändrad reglering med kronoskogarna

och allmänning arna i riket innehålla bestämmelser om en allmän försäljning

eller överlåtande på enskilda i annan form av de allmänna skogarna.

Beslutet härom hade sin grund i förut berörda nationalekonomiska uppfattning

att mesta möjliga jord borde vara föremål för enskildas utnyttjande. Det

kungl, brevet stadgade: De kronoparker och kronoallmänningar eller delar

därav, som befunnos nödiga för flottans eller andra kronans behov, skulle

bibehållas under kronans disposition. Enskilda mulbetes- och skogsrätter å

dessa skogar skulle emellertid avvittras så att i vederlag för dem en viss del

av skogen avsattes. De kronoparker och kronoallmänningar åter, som icke

undantoges för kronans behov, skulle genom delning eller försäljning bringas

under enskild äganderätt, såvida icke detta på grund av lokala förhållanden

skulle tillskynda hemman, som ägde rätt till bete och skogsfång å skogen, verkligt,

för hemmanens bestånd kännbart lidande; i vilket fall skogen hellre borde

förbliva i sitt förra skick. Vid de övriga skogarnas försäljning skulle,

därest enskilda hemmansägare eller boställshavare å någon skog ägde verklig

rättighet till skogsfång eller mulbete, nödigt anslag av skogen avsättas åt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

33

hemmanet under äganderätt. Beträffande lands- och häradsallmänningar ville

Kungl. Maj :t på ansökan för varje allmänning tillåta, att den upplätes^ till

delning mellan de socknar eller enskilda hemmansägare, som däri ansåges

äga del; och skulle därvid mark tilldelas hemman, som ägde rätt till mulbete

på allmänningen. Med de till kronan''hemfallna bergslagsallmänningarna1 och

rekognitionsskogarna samt överloppsmarkerna å de senare, med undantag av

dem i Kopparbergs län och de norrländska länen, borde förhållas på samma

sätt som med de kronoparker, som skulle försäljas. Överloppsmarkerna efter

awittringarna i Kopparbergs län och de norrländska länen samt till kronan

hemfallna bergslagsallmänningar och rekognitionsskogar ävensom överloppsmarker

å de senare i samma län skulle användas till nybyggens anläggande.

Å skogar, som överlätos åt enskilda i enlighet med nu ifrågavarande

kungl, brev, bör sålunda icke finnas kvar några av ålder bestående rättigheter

till skogsfång eller mulbete; däremot möjligen andra servitut. Bestämmelserna

i det kungl, brevet i vad de avsågo överlåtande till enskilda av allmän skog

ändrades genom kungl, förordningen den 29 juni 1866 ang. hushållningen med

de allmänna skogarna i riket.

I skrivelse till kammarkollegiet den 29 juni 1866 angående dispositionen av

sådana öv erlopp smarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker

eller anläggning av nya hemman m. m., stadgade Kungl. Majit, att

med undantag av s. k. renbetesland sådana trakter a överloppsmarkerna. i

Kopparbergs län och de norrländska länen, vilka erbjöde ringa tillfällen till

odling och icke vore lämpliga att bibehållas som kronoparker, skulle efter

Kungl. Maj :ts beprövande i varje särskilt fall, antingen, där vissa hemman eller

byalag å marken begagnade mulbete mot smörränta, förenas med dessa

hemman eller ock beläggas med skogsränta samt försäljas under äganderätt

åt den högstbjudande med förpliktelse för köparen, örn marken vore mot smörränta

upplåten åt fäbodlägenhet, att lämna innehavarna därav ostörda i deras

rätt till bete och nödigt bränsle, ävensom till virkesfångst för hus och hägnader,

som för betesrättens begagnande vore behövliga. Sistnämnda förbehåll

syftade2 på en bestämmelse i ett kungl, brev till kammarkollegiet den 26 mars

1831, som bland annat innehöll, att de fjälltrakter, som endast kunde begagnas

till bete, finge vid avvittringen av varje socken indelas i fäbodlägenheter

med en mot varje lägenhets beskaffenhet svarande smörränta samt sedermera

av Konungens befallningshavande upplåtas till begagnande åt de hemmansägare,

som voro mest i behov därav och anmälde sig därtill, ^dock ej på längre tid än 15

högst 20 år i sänder. Här var sålunda ej fråga örn några servitut utan örn nyttjanderätter.

Nu ifrågavarande bestämmelser i 1866 års skrivelse till kammarkollegiet

hava ersatts av stadganden i kungl. kung. den 26 maj 1899 angående

förändring i gällande föreskrifter örn åsättande av grundskatt m. m., vilka stadganden

äro i huvudsak av samma innehåll.

överlåtelse av skog från kronan till enskilda torde icke hava skett med stöd

av andra författningar än de nu berörda.

örn sålunda servitut, vilka varit av ålder bestående rättigheter å allmän

skog, men numera åvila av skogen bildade, till enskilda, överlåtna fastigheter

eller markområden, knappast torde finnas a andra fastigheter eller markområden

än sådana, som äro bildade av f. d. rekognitionsskogar, finnas emellertid

liknande servitut, d. v. s. av ålder bestående rättigheter å allmän skog, a

skogar, vilka fortfarande äro allmänna. Så torde särskilt vara fallet å de

till bergshanteringens understöd anslagna skogar, vilka förvaltas enligt be
-

1 Bergslagsallmänningar benämndes skogar, som upplåtits till understöd åt borgsbruket i all

mänhet inom vissa bergslag. Be ansågos ej för rekognitionsskogar.

2 Se kungl. prop. nr 54 till 1865—66 års riksdag s. dl.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 5 haft. (Nr G.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 6.

stämmelserna i kungl, förordningen den 27 maj 1898. Dessa skogar torde till

största, delen utgöras av gamla gruvskogar, vilka voro undantagna från tilllämpningen

av 1824 års kungl, brev och vilka sålunda icke varit föremål för

reglering vare sig enligt 1811 års kungörelse eller sistnämnda brev. Beträffande

å dessa skogar belägna stubbe- och röjselrättslägenheter stadgades för

övrigt i kungl, skrivelsen till kammar- och bergskollegierna den 19 mars 1828,

att någon skogsmark icke finge åt dem avrösas från gruvskogen utan åborna

åtnöjas med att fortfarande tillgodonjuta den rättighet till nödigt skogsfång

och mulbete å skogen, som de förut ägt begagna. Å kronoparker, villm reglerats

i enlighet med bestämmelserna i 1824 års brev, böra däremot ej några

gamla skogsfångs- eller mulbetesrätter finnas kvar. Å häradsallmänningar

kunna knappast några gamla skogsfångsrätter finnas: å dem hade ju alla i

häradet boende rätt till skogsfång i mån av behov (se 1734 års skogsordning

punkterna 6—9 och 1805 års skogsordning § 2; jfr dock N. J. A. 1908 s. 186).

Däremot torde å häradsallmänningarna kunna finnas gamla mulbetesrättigheter

(jfr 1805 års skogsordning § 5).

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926

örn delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten

eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet

utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta

och kunna ske utan någons förfång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

35

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om utbrytning av servitut, som besvära av rekognitionsskog bildade

hemman.

Härigenom förordnas som följer:

Besväras hemman, som skattesålts enligt bestämmelserna i kungl, kungörelsen

den 4 februari 1811 angående användandet av de till bergverken och

bruken upplåtna rekognitionsskogar, av servitut, bestående i rättighet till

skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, och är servitutet

gällande av ålder, må servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas ej endast

i de fall, varom i 20 kap. 3 § i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord

å landet förmäles, utan jämväl på yrkande av ägaren av den fastighet, till vars

förmån servitutet gäller, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan

någons förfång.

Därvid skola de i nyssnämnda lag örn sättet för utbrytning av servitut utan

sammanhang med skifte meddelade bestämmelser lända till efterrättelse.

Bilaga D.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) örn delning av jord å landet.

Härigenom förordnas att 20 kap. 3 § första stycket i lagen den 18 juni 1926

örn delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare

servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta

och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning tillkomme

ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller, där det

visas att servitutet äventyras eller där servitutet besvärar hemman, som skattesålts

enligt bestämmelserna i kungl, kungörelsen den 4 februari 1811 angående

användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar,

och är av ålder gällande samt utbrytningen finnes medföra nytta och kunna

ske utan någons förfång.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 augusti

1930.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14 juli 1930,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av förordnade revisionssekreteraren, hovrättsrådet Per von Ehrenheim.

Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Söderwall förenade

sig örn följande yttrande:

Med hänsyn till vad domänstyrelsen i ärendet anfört kan tvekan råda, huruvida

den föreslagna utvidgningen av rätten att erhålla utbrytning av servitut

bör gälla även där servitutet vilar å kronoskog. Särskilt må härvid framhållas,

att de av domänstyrelsen åberopade, i senare tid utfärdade författningarna

örn upplåtande av kolonat och kronotorp å kronoparker synas beträffande

lämpligheten av skogsfångsservitut utgå från en annan uppfattning

än den, som kan sägas ligga till grund för det remitterade lagförslaget. I

saknad av närmare utredning i denna väsentligen näringspolitiska fråga anse

vi oss dock icke böra framställa vidare erinran härutinnan.

Enär den föreslagna avfattningen av ifrågavarande paragraf ej torde medgiva

annan tolkning än att, även örn ägaren av den härskande fastigheten visar,

att servitutet äventyras, han dock icke äger erhålla utbrytning med mindre de

i paragrafens första punkt angivna förutsättningarna äro för handen, synes

bestämmelsen böra något omformuleras till förebyggande av nämnda tolkning,

vilken, såvitt av motiven framgår, ej varit avsedd.

Justitierådet Appelberg anförde:

Otvivelaktigt tala vissa skäl för att, när det gäller skogsfångs- och mulbetesservitut,

som tillkommit annorledes än genom avtal, alltså huvudsakligen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

37

av ålder bestående servitut, tillerkänna den härskande fastighetens ägare

utbrytningsvitsord. Såsom föredragande departementschefen framhållit, hava

de invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts emot

vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av sadan fastighet, icke avseende a nu

ifrågavarande servitut. Men ur annan synpunkt synes mig tvekan kunna

göras gällande örn lämpligheten att utvidga vitsordet i den omfattning, som

nu föreslås. Under senare tid torde allt mera den uppfattning hava trängt

igenom, att, såsom det uttryckes i domänstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande,

uppstyckande av skogsmarken i ett flertal små parceller icke kan vara

till förmån för skogsbruket och ernående av den bästa produktionen å skogsmarken.

Denna uppfattning ligger till grund icke blott för de i nya jorddelningslagen

intagna reglerna örn bildande vid skifte av gemensamhetsskogar

utan även för den i överensstämmelse med riksdagens beslut tillkomna kungörelsen

den 14 juni 1929, enligt vilken — strängt taget i strid mot jorddelningslagens

bestämmelse i 10 kap. 9 § — föreskrift gives örn bildande av

skogsfångsservitut i samband med avstyckande av torp från kronans mark

till enskild ägo. Med nämnda uppfattning står uppenbarligen icke i god

överensstämmelse att då staten har äganderätt till skog, som följaktligen kan

skötas enligt rationella metoder, medgiva den, som på grund av servitut har

särskild rätt till avkastningen, att i stället erhålla visst mindre skogsområde

med full äganderätt. Av departementschefen har väl framhållits såsom mindre

lämpligt att staten såsom jordägare i förevarande hänseende tillerkänner sig

en av sakens natur knappast betingad särställning. Enligt min mening föreligger

emellertid särskild anledning att göra skillnad mellan de fall, då servitut

åvilar statens skogar, och de, då servitutet gäller enskilds skog. Det

starkaste skälet för tillerkännande av utbrytningsrätt at servitutsberättigad

fastighetsägare är uppenbarligen vad som anförts därom att en ägare till den

tjänande fastigheten lätteligen kan i hög grad förringa ett skogsfångsservituts

värde och att dylikt servitut ofta kan giva anledning till strider och misshälligheter

mellan de olika fastigheternas ägare. Örn nu det är staten, som

äger den tjänande fastigheten, föreligger intet enskilt intresse, som står i

strid med den servitutsberättigades, och man har ej skäl förvänta annat än

att denne får åtnjuta sin rätt i enlighet med servitutets innehåll. A ändra

sidan förefinnes i detta fall i högre grad än när servitutet belastar enskild

fastighet anledning antaga, att skogen skall erhålla mera rationell vård, örn

den får förbliva odelad. Omförmälda skäl för utbrytningsvitsord för den

härskande fastighetens ägare kan därför, när fråga är örn servitut a statens

skog, icke tillerkännas betydelse gent emot det allmänna intresset av att skogsbruket

ger största möjliga avkastning. Vad nu sagts örn skogsfångsservitut

gäller i huvudsak även om mulbetesservitut, i den mån det ej utgör hinder för

god skogsskötsel och alltså ej föranleder vederbörande ägare av den tjänande

fastigheten att söka utbrytning av detsamma.

I enlighet med det nu anförda hemställer jag, att den nya lagstiftningen

begränsas att avse endast sådana av förslaget omfattade servitut, som belasta

andra än staten tillhöriga skogar. Av mera underordnad betydelse blir då,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj tis proposition nr 6.

i fall denna hemställan följes, huruvida man bör nöja sig med att medgiva utbrytningsvitsord

med avseende å servitut, som belasta till skatte köpta rekognitionsskogar,

eller man vill giva lagen en allmännare avfattning.

Beträffande förslagets avfattning instämmer jag i den av lagrådets övriga

ledamöter framställda anmärkningen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 6.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 december 1930.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 29 augusti

1930 avgivna utlåtande över det den 14 juli i år till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen:

»Vad en ledamot av lagrådet anfört till stöd för den mening, att den nya

lagstiftningen borde begränsas till att avse endast sådana av förslaget omfattade

servitut, som belasta andra än staten tillhöriga skogar, har icke kunnat

rubba mig i min uppfattning, att det vore mindre lämpligt och jämväl obilligt

att låta dem, som äga servitut å allmänna skogar, komma i ett mindre

gynnsamt läge än andra servitutshavare. Det är ju bär huvudsakligen endast

fråga örn av ålder bestående servitut, med avseende å vilka den synpunkten

för mig väger tungt, att de onekligen framstå för innehavaren mera såsom

ingående i äganderätten till den egna fastigheten än såsom en upplåtelse från

den tjänande. Ur praktisk skogsvårds- eller skogshusbållningssynpunkt lärer

frågan med hänsyn till ifrågavarande servituts jämförelsevis ringa antal hava

en ganska liten räckvidd.

Lagrådets erinran mot förslagets avfattning har beaktats.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget, jämkat i enlighet med vad nu

sagts, samt hemställer, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas 1931 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till nästkommande

års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:28 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändradi lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om dalning av jo a1 i texten
  2. 2LU 1931:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å lande s. 1 i texten