Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m

1931-02-06 · 237 sidor, varav 231 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 231 av 237 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:75, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Ma,j:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni

1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m.; given

Stockholms slott den 6 februari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

vill Kungl. Majit härmed

ej mindre, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29

juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar;

un även föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

a) förordning örn erkända sjukkassor,

b) förordning örn moderskapsunderstöd;

dels ock att i övrigt bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1331.

1 sand.

62 haft. (Nr 75.)

117 »1 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 oell 89 §§ i lagen den 29 juni

1912 om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag

den 18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes

bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss

ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet);
vid

medlems — — — eller barn;

bereda sjukhjälp eller moderskapslijälp;

eller idka — — — hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som — — — lag pensionskassa.

3§-

Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning

annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd

av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål,

som avses med föreningens understödsverksamhet.

Registrerad understödsförening må ej —--en medlem.

9§-

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser

sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må

dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som

betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt,

att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller

av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom

finnes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman

hava ordet »erkänd».

Firman skall--— understödsförenings firma.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<5.

3

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, nied

mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två

på varandra följande föreningssaminanträden, därav minst ett ordinarie, och

å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de

röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukassas stadgar, som

må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst

tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gilli t

Där stadgeändringen---till efterrättelse.

Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, åge ej tillämpning

i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken

pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen

fattades eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,

innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §.

För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i

andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gäfle de i 44 § första stycket första

punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor.

Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings

rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om

beslut örn överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där

överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första

stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.

Måste beslut---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad

det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej hagas

i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932, och upphör lagen den 4 juli

1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall

emellertid iakttagas

att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad

enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess

kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre

itn till den 1 januari 1935;

att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation

eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen,

nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1935 lända till efterrättelse, intill dess

likvidationen eller konkursen avslutats;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit

medan lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter

nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar,

icke må efter den 1 januari 1935 hos domstol eller annan

myndighet göra gällande sådan rättighet;

samt att förseelse mot lagen örn sjukkassor skall bedömas efter nämnda

lag även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars

verksamhet förseelsen blivit begången.

Där Enligt vad ovan sagts lagen om sjukkassor skall beträffande viss förening

gälla efter den 1 januari 1932, skall vidare iakttagas

att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må oberoende

av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande

av allenast begravningshjälp;

att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder

för att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen

vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp

av föreningens tillgångar;

samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 §

andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å

sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts

av tillsynsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och

fjärde stycket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla.

Har förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt

lagen örn sjukkassor, sedermera vunnit registrering såsom understödsförening,

må beslut, vilket före den 1 januari 1935 fattas örn sådan ändring

av stadgarna, som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd

sjukkassa, eller örn överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del

därav å erkänd sjukkassa, anses gillt, därest det å sammanträde biträtts av

minst tre fjärdedelar av de röstande. Ar för beslutets giltighet i stadgarna

uppställt villkor utöver vad enligt lagen om understödsföreningar är bestämt

eller erfordras enligt samma lag, att beslutet gillas av tillsynsmyndigheten,

lände dock bestämmelse i sådant hänseende till efterrättelse.

Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen

om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 75,

5

Förslag

till

Förordning om erkända sjukkassor.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjuklijälp

och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,

må på sätt i förordningen sägs antagas till erkand sjukkassa.

Meddelas understöd, som ovan avses, i den omfattning, som därför i denna

förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen

centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning

lokalsjukkassa.

2§-

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen

den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda

grunder.

3 §•

Ansökan om antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens

styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter

rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd,

ålder, yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar

och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse

av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar- skola vara försedda

med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter.

Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande

verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande

i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.

4 §•

Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,

skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde

hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra

medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl

förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majus proposition nr 75.

eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar,

antagas.

Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till

verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som

icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten

därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande

natt större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens

begivande särskild centralsjukkassa kunna antagas.

5 §•

För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast

en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav

allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden

icke antagas.

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma

område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka

åvägabringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller

överlåtelse enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna

av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av

samtliga de sökandes rörelse. Kari överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast,

därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes

allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles

kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening.

Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryggande

för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla

stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet

prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

6 §■

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava

i sina stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) i vilken ordning beslut örn uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter

vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 §

icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i

61 § i lagen örn understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

Avser föreningen att driva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skola stadgarna

härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjuk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 15.

kontroll ock uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna

tillhöra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid fullgörande

av dess uppgifter.

Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola

i tillämpliga delar överensstämma med vad under II—V samt VII i denna

förordning föreskrives.

7 §•

Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».

Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».

Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband

med ordet »sjukkassa».

8 §•

Erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt

angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av annan

statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet. För sitt biträde skall

kassan erhålla skäligt vederlag, vilket bestämmes av Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven art, som utövas av annan än staten,

staude erkänd sjukkassa fritt att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda

arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde. Medför åtagandet ekonomiska

förpliktelser för kassan, skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd inhamtas.

Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke

utövas av erkänd sjukkassa.

II. Örn stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

9 §-

Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är örn inträde

i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den,

som är bosatt inom kassans verksamhetsområde.

Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt

å sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt

femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte,

vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av

arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Yad nu stadgats

gäller icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning pä

sätt i H § sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i

19 § förmäles, eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings

rörelse eller viss del därav på sätt i 61 eller 68 § i lagen örn

understödsföreningar sägs.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majda proposition nr 15.

10 §..

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i

lokalsjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man

eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom

tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.

Vad. sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga örn den, som

uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

11 §•

Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av

lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem), dels ock

med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder

icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det

kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem).

Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten

medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annar än i 15 §

angiven grund.

12 §''

I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast förberedande

av moderskapshjälp.

13 §.

Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem

jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.

Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,

bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall

vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

14 §''

I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven

i kassans stadgar. *

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till

ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äge han, där ej

nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången

av manaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem,

som ar anställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten

medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,

vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är

stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem, i denna

kassa i närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning), dock att anmälan

örn inträdet skall göras före utgången av månaden näst efter den, under

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 15. 9

vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen

skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med

utgången av den månad, under vilken anmälan örn inträde gjordes. Var

medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller

barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits

mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den

månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått

till ända.

Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten

för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp

än den, varmed han till följd av överflyttningen måste åtnöjas, och överflyttar

medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare

han därvid berättigad till inträde i sjukhjälpsklass, som närmast motsvarar

den högre klass, lian sålunda förut tillhört.

Vad i andra och tredje styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla

jämväl då indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom

verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten

medlem av central sjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet

eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning

äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.

Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

16 §.

Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa,

må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa.

Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall

han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt.

Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort

eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han

äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.

17 §•

Erkänd sjukkassas stadgar ma såsom uteslutningsgrund, utöver vad som

följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem

vid ansökan örn inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass

svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av

betydelse vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat

sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att

ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning

utfärdade föreskrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må

allenast i den i 18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.

Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som

kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kas
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts preposition nr 15.

sans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända

adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas

medlemmen för avgivande av förklaring.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter

den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas,

fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall lian anses hava utträtt

ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild

anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter

utträdet till återinträde i kassan oell har lians hälsotillstånd under tiden ej

försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna

tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §

tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

19 §.

Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun,

för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans

styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga

åtgärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta

ändamål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och

förelägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar

kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant

sammanträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen

ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten

beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur

centralsjukkassan. Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning

i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före

det underrättelse örn beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.

Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd,

skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond,

beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.

lil. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

20 §.

Sjuklijälp till medlem av erkänd sjukkassa skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, omfatta dels ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning),

dels ock ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).

Den, som icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna äger att vara

medlem av erkänd sjukkassa för beredande av allenast sjukvårdsersättning.

Är någon på grund av lag eller utfästelse berättigad att av annan vid sjukdom

erhålla läkarvård, må han vara medlem för beredande av allenast sjukpenning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tl

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

I erkänd sjukkassa må icke någon, för vilken det vid taxering till statlig

inkomst- oell förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger

åttatusen kronor, tillförsäkra sig sjukvårdsersättning. Finner kassa

i fråga örn medlem, åt vilken sådan ersättning utfästs, att vid senaste

taxering till skatt, som nyss sagts, för honom upptagits ett beskattningsbart

belopp överstigande åttatusen kronor, åligger kassan att hos medlemmen

uppsäga utfästelsen, och skall denna därefter icke gälla beträffande

sjukdomsfall, som inträffar efter utgången av det kalenderår, då uppsägningen

skedde. Kvarstår den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits, såsom

medlem för beredande av sjukpenning och styrker han sedermera, att det

beskattningsbara beloppet för honom icke längre överstiger åttatusen kronor,

vare kassan pliktig att utvidga försäkringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning,

dock endast beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter utgången

av löpande kalenderår.

21 §.

Erkänd sjukkassa må, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndighetens

begivande, tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning jämväl

vid sjukdom, som drabbar medlems barn under femtonår. Yad i 20 § tredje

stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även med avseende å

dylik utfästelse.

Sjukpenning ina icke tillförsäkras annan än den, vilken för erhållande

av sådant understöd är medlem av kassan.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver vård av läkare, samt, där ej nedan annorlunda sägs, motsvara

två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för läkarvård,

kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått; dock att, där

utgifterna för vården överstigit det belopp, vartill desamma bort uppgå enligt

av Konungen fastställd taxa för sådan vård, som kan meddelas av envar

legitimerad läkare, ersättningen för dessa utgifter skall motsvara två tredjedelar

av sistnämnda belopp. Är uppenbart, att den sjuke utan fog sökt

mer än en läkare vid samma sjukdomsfall, vare kassan pliktig utgiva ersättning

enligt vad nu sagts allenast med avseende å utgifterna för den

vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,

skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas

ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives

av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller

å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom

pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning

för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för

den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting

eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke

är bosatt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 75.

Da särskilda, omständigheter därtill föranleda, ina tillsynsmyndigheten

medgiva erkänd sjukkassa befrielse beträffande samtliga eller vissa medlemmar

från skyldigheten att utgiva ersättning, som i första och andra styckena

avses; dock att kassan i sådant fall skall utgiva annat understöd, som

med hänsyn till omständigheterna kan anses lämpligt och skäligt.

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens tillstånd att bidraga

till sina medlemmars sjukvård i vidare omfattning än i första och andra

styckena sägs. Tillstånd att ersätta större andel av utgifter till läkarvård

än i första stycket sägs må dock ej lämnas, med mindre särskild anledning

därtill föreligger.

23 §.

Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas

vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande

den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från

arbete.

Sjukpenning må ej utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är

förenad med verklig sjukdom, och ej heller för sjukdomsfall, som den sjuke

avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom,

ådragit sig, eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning

av brott enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt,

särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt eller då han vistas å

allmän arbetsanstalt. Ej heller må sjukpenning utgivas vid sjukdom, varigenom

arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel, såvida

ej den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt

avhålla sig från arbete eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens

försorg.

24 §.

Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande föreskriva,

att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift

av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller

för sjukdomstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt,

underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad

ersättning för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock

vara pliktig utgiva sådan ersättning.

Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare

föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den

kommun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare

förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.

25 §.

Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska

den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande

kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan

för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva

sjukpenningen på detta sätt avdragas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (learenstid), och ej heller

för tid innan anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej

är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. Karenstiden må

i sjukkassans stadgar utsträckas till högst sju dagar. I vidare mån än nu

sagts må rätten till sjuklijälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock

att rätten till sjukpenning må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför

förlust av arbetsförmågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande

enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

27 §.

I varje erkänd sjukkassa skall för sjukdom, som avses i 23 § första

stycket, kunna erhållas försäkring till sjukpenning å en, två, tre och fyra

kronor. Dock äger kassa att för försäkring till högre sjukpenning än en

krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för

uppnående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems arbetsinkomst

och ekonomiska ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som nyss sagts, (hel sjukpenning) skall vara

bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. Utfästes

sjukpenning vid annan sjukdom, skall den vara i skälig mån lägre än lie]

sjukpenning (nedsatt sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva högre sjukpenning än sex kronor, där

ej tillsynsmyndigheten lämnar medgivande därtill.

28 §.

Sjuklijälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än

sjukhusvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems

barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest

från centralsjukkassa. I den män lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för

nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor

eller, då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts

jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som

tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma

det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet

den 31 december det år utgifterna avse.

Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 22 § tredje stycket sägs medgivande

att i stället för ersättning för utgifter till läkar- eller sjukhusvård

annat understöd må utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras,

bestämma, huru kostnaden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa

och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjuklijälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning

skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa vara bestämd till aderton dagar

för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

elen sista dag, för vilken sjuklijälp, som nu sagts, meddelats av kassan eller

av centralsjukkassa, till vilken medlemmen är ansluten, eller av erkänd sjukkassa

som han tidigare tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning

av det tidigare fallet.

Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa

sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna

betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela

sjuklijälp, som i första stycket avses, under nittio dagar för varje sjukdomsfall,

med begränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom

nittio dagar efter det sjuklijälp senast meddelats. Innan medgivande som

nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas

från centralsjukkassans styrelse.

I centralsjukkassa må sjuklijälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än

att, där sjuklijälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från

centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på

grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan

sjuklijälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter

den sista dag, för vilken sjuklijälp, som nu sagts, meddelats av centralsjukkassa,

räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

30 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet

vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjuklijälp för

sjukdomsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet

(väntetid). För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera

omfattande sjuklijälp, skall under motsvarande förutsättning, såvitt ej fall

är förhanden, som avses i 20 § sista stycket sista punkten, sjuklijälp vid

sjukdom, som inträffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå

i den mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där

sjukdomen föranletts av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller

efter övergången till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga

om medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i

kassan.

Lämnar erkänd sjukkassa sjukvårdsersättning vid sjukdom, som drabbat

medlems barn under femton år, skola därvid bestämmelserna i första stycket

äga motsvarande tillämpning nied avseende å medlems barn.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt

ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid

bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs. I intet fall må

väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.

31 §.

I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket

den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad

att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som

ej utgör fattigvård, sjuklijälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<5.

sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp

under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den

sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän

pensionsförsäkring.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande

bestämmelser örn ersättning, i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring

är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från

erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den

sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för

dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

32 §.

Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjalp åt kvinnlig

medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa

under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för

biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å

allmän säl å förlossning sanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje

dag (moderskap spenning) motsvarande barnaföderskan tillförsäkrad sjukpenning,

dock lägst två kronor. För kvinna, som medgivits övergång från lägre

till högre sjukpenning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som

inträffar inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp motsvarande

den lägre sjukpenningen eller, örn denna understeg två kronor,

med sistnämnda belopp.

Moderskapspenning skall utgå för en tid i omedelbart sammanhang med

barnsbörden av minst trettio dagar, därav högst fjorton dagar före barnets

födelse. För kvinna, som under de sex månader, vilka närmast föregått barnsbörden,

i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, varom förmäles i

10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd, och som, enligt vad skäligen

kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall

dock understödstiden vara minst fyrtiotvå dagar.

Utgiver centralsjukkassa ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger

kassan minska den kvinnan för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen

med belopp motsvarande kassans kostnader för vården; dock att vad

i 25 § sista punkten är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Moderskapslijälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första stycket sägs,

samt ej för längre tid än femtiosex dagar och icke för tid, då barnaföderskan

ej avhåller sig från förvärvsarbete. För tid, då barnaföderskan är berättigad

till sjukhjälp från kassan eller från lokalsjukkassa, må moderskapspenning

icke till henne utgivas, dock att, därest hon icke är berättigad till sjukpenning

eller är berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, moderskapspenning

skall utgå, i förra fallet med två kronor och i senare fallet med belöp]),

varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Yad i 31 § första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga örn moderskapslijälp.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 75.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter oell fondbildning.

33 §.

Erkand sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av

kostnaderna för dess verksamhet.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra

för kassans verksamhet avsedda inkomster ina antagas förslå till täckande

av kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning

häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna

må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare

man än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende

på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av''stadgande

i 34 §.

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass eller av medlem,

som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må

dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens

prövning kan anses skäligt.

Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse

kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

34 §.

För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas,

skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar,

därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare

belöper av bidraget.

Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan

till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,

vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas

eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må

beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga

tillgodonjuta förmån därav.

35 §.

Da bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans in

komster ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas

till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk

allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande

utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande en

och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförfluten åren

erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas

till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten

på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare

upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål,

som i stadgarna för dylikt fall angives. Överstiger fonden nu avsett belopp,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 75.

äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande

delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål.

Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna lrypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

f>) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti

annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet

eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens

medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda

taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas

värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom

skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad

i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag

inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid

5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse, revisorer och tjänstemän

samt rörande utövande av föreningssammanträdes befogenhet.

36 §.

Centralsjukkassas styrelse skall bestå av minst sex ledamöter. Av dessa

skola tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen efter förslag av kassan

utse vardera en. Den av medicinalstyrelsen utsedde skall såvitt möjligt

vara en i sjukförsäkringsfrågor kunnig och erfaren läkare.

Tillsynsmyndigheten skall utse en av centralsjukkassas revisorer och vederbörande

centralsjukkassa en av revisorerna hos lokalsjukkassa.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken

utses å sammanträde med kassan. Anställningen skall gälla tills vidare.

37 §.

I centralsjukkassa skall föreningssammanträdes befogenhet helt utövas av

valda ombud. Härvid skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna

från varje lokalsjukkassa och särskilt av de medlemmar, som

icke tillhöra lokalsjukkassa, i visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp.

Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl

i fråga om lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.)

liv 81 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande

av antagande.

.38 §’

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,

vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till

inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift om

kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är om centralsjukkassa,

namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa

medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra

eller att meddela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning

under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med

lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

39 §.

Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola

avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med

bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten

därutöver meddelar.

40 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas

verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt

utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå

med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må

erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans

stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet

från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar

äro anslutna.

41 §.

Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga

örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra,

under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom

göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att efter

hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut,

huruvida det ma vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i

förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet

som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande, som nu sagts, skall

tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har

sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 15.

det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan

vara pliktig att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen örn understödsföreningar

sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.

Yad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa,

medgivits rätt att meddela sjukhjälp under nittio dagar och medlemsantalet

därefter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa,

varom i tredje stycket förmäles, i sådant fall skall omfatta allenast den del

av verksamheten, som avser meddelandet av sjukhjälp efter den adertonde

dagen.

42 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer

eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet

föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej

enligt 82 § i lagen om understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd,

meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av

kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall

bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning

till efterrättelse, må antagandet återkallas.

Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och

finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må

tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda

paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

43 §.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut gälle vad i 83 § i

lagen örn understödsföreningar finnes stadgat.

44 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en

sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det

statsunderstödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd

skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med

denna myndighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade

enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor.

45 §.

Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli

1910 örn sjukkassor och vilken före den 1 januari 1935 ingiver ansökan i

sådant avseende, må antagas till erkiind sjukkassa utan hinder av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 75.

att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §, ej

äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var medlem

av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem,

som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var

medlem av föreningen;

samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig utgiva

sjuklijälp i annan omfattning än i denna förordning sägs.

Ar förening, som ovan sagts, på grund av utfästelse, meddelad före ansökans

ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna

omständighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa,

dock att föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom

två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall

vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten

utfärdar med avseende å nämnda verksamhets bedrivande.

46 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 45 §

och som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmelserna

i 5 § första och andra styckena antagas till lokalsjukkassa för

staden. Oberoende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara

öppen för direkt anslutning och för samtliga sina medlemmar ombesörja

sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning.

47 §.

Förening, som avses i 45 § och vilken sedan tid före denna förordnings

utfärdande enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för

anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke eller ock för personer,

beträffande vilka särskilda personliga betingelser äro för handen, må antagas

till erkänd sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde

ej är bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för verksamhetsområdet

redan finnes erkänd sjukkassa. Sådant antagande skall icke utgöra hinder för

att annan förening, vars stadgar överensstämma med förut i denna förordning

meddelade bestämmelser, antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten av nästföregående stycke avses,

sedan tid före den 1 januari 1933 åt sina medlemmar sjukpenning under

sjukhjälpstid, som för centralsjukkassa är stadgad, och finnes med hänsyn

till omständigheterna sådant lämpligt, må föreningen antagas till centralsjukkassa,

dock att föreningen skall för sina medlemmar utöva verksamhet

jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa

och medlemmarna vara berättigade till inträde i den centralsjukkassa,

inom vars verksamhetsområde de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må tillkomma allenast den, som innehar

anställning vid visst företag eller i visst yrke eller beträffande vilken den

särskilda personliga betingelsen är för handen, samt sådan persons hustru.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Kassan äger i sina stadgar föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han

icke längre uppfyller de angivna förutsättningarna för inträde i kassan. Uteslutning

av denna grund må dock icke äga rum beträffande medlem, som

tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått trettionio års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att i nästföregående stycke

avsedda förutsättningar icke längre äro för handen, skall, oavsett att han ej

flyttar från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan

erkänd sjukkassa å den ort där han är bosatt.

Föreskriften i 36 § andra stycket angående utseende av revisor i lokalsjukkassa

skall icke äga tillämpning å lokalsjukkassa, som i denna paragraf

avses.

48 §.

Antages förening, som i 45 § avses, tillerkänd sjukkassa, vare den pliktig

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande

överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta

för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, antingen till centralsjukkassa,

till vilken medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa,

till vilken medlem överflyttar sin sjukförsäkring.

VIII. Straffbestämmelser.

49 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 41 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

50 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 41 §, skall åtalas

vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har

sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1932, dock att 20 och 22 §§,

i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av

sjukvårdsersättning, träda i kraft först den 1 januari 1938. Beslutar lokalsjukkassa

att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp, som nu sagts, skall

kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån centralsjukkassa,

till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att deltaga

däri.

Intill den 1 januari 1935 skola medlemmar av varje enligt lagen den 4 juli

1910 om sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 75.

äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde

de äro bosatta, dock att anmälan örn inträde skall göras före utgången

av manaden näst efter den, då beslutet örn förstnämnda förenings upplösning

blev slutligen gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar av

förening, registrerad enligt nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens

verksamhetsområde men inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa,

äga enahanda rätt till överflyttning.

Vad salunda stadgats örn rätt till överflyttning skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings

ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera

registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas

till erkänd sjukkassa.

Vid tillämpning av 32 § första stycket i denna förordning skall medlem,

som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd

sjukkassa, tillgodoräknas tiden för medlemskap i sistnämnda kassa.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 75.

23

Förslag

till

Förordning om moderskapsunderstöd.

1 §•

Moderskapsunderstöd enligt denna förordning skall utgå till kvinna, sorn

till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.

Kätt till moderskapsunderstöd tillkommer likväl icke kvinna, vilken är intagen

å fattigvårdsanstalt, allmän arbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt,

straff- eller annan dylik anstalt eller vilken icke är svensk

medborgare''; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, ingå

överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende

å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medborgare.

Ej heller äger kvinna, utom i fall som avses i 3 § tredje stycket, rätt till

understöd vid barnsbörd, i anledning varav hon är berättigad till moderskapshjälp

från erkänd sjukkassa.

2 §•

Behov av moderskapsunderstöd skall, där ej särskilda omständigheter

till annat föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift

och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart

belopp, uppgående till minst femhundra kronor.

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro

med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt

ömmande, må ock behov av understöd anses vara för handén.

3 §•

Moderskapsunderstöd utgår, där ej nedan annorlunda sägs, för tid omedelbart

före eller efter barnsbörden, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete,

samt för högst trettio dagar, därav högst fjorton dagar före barnsbörden.

Till kvinna, som under de sex månader, vilka närmast föregått barnsbörden,

i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, varom föimäles

i 10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd, och som, enligt vad

skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete,

utgår understöd för en tid av högst femtiosex dagar.

Till kvinna, som avses i andra stycket och vilken i anledning av barnsbörden

uppburit moderskapslijälp från erkänd sjukkassa, ma understöd utgå

för tid omedelbart efter det sådan hjälp upphört att utgå, dock ej för längre

tid än att sammanlagda lijälptiden uppgår till femtiosex dagar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 15.

4§-

Moderskapsunderstöd utgår för varje dag kvinnan är berättigad till sådan

förmån med belopp, motsvarande regelmässigt utgående moderskapsbidrag

av statsmedel till erkänd sjukkassa.

5§-

Moderskapsunderstöd utgår av statsmedel.

Rätten till understöd prövas och understöd utbetalas av centralsjukkassan

för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma

med lokalsjukkassa, att denna skall för centralsjukkassans räkning

handhava uppgift, som nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans

verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna understöd äger centralsjukkassan att kvartalsvis

utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

6 .§■

Havande kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd,

skall själv eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden.

Ansökan, som inkommit senare än å sextionde dagen före barnsbörden, må bifallas

allenast för så vitt särskilda omständigheter äro för handen, såsom att

nedkomsten inträffat tidigare än skäligen kunnat förväntas eller att behov

av understöd ej tidigare förelegat. Göres ansökan senare än å sextionde

dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

I samband med ansökningen skall erläggas en anmälningsavgift av två

kronor, vilken tillfaller centralsjukkassan, eller, där denna så överenskommit

med lokalsjukkassa, hos vilken ansökningen göres, sistnämnda kassa.

Vad i denna paragraf är stadgat örn tid för ansökan och örn anmälningsavgift

äger icke tillämpning i fall som avses i 3 § tredje stycket.

7 §:

Da ansökan örn moderskapsunderstöd inkommit till behörig sjukkassa,

skall denna lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar

rörande vad hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård under havandeskapet,

i samband med förlossningen och under tiden därefter, dels

ock barnets skötsel. Där kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt

och sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan söka förhjälpa henne

till erhållande därav.

Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter

av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till understöd samt,

därest nedkomsten ej redan inträffat, företaga en förberedande prövning i

nämnda hänseende. Örn resultatet av denna prövning skall kvinnan erhålla

besked. Understöd må ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg

att kvinnan fött barn. Sådant intyg skall vara utfärdat av barnmorska

eller av annan känd och trovärdig person samt innehålla uppgift örn kvinnans

fullständiga namn och boningsort samt örn dagen för nedkomsten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

25

8 §•

Moderskapsunderstöd utbetalas i efterskott och må utbekommas veckovis.

Före utbetalning skall sjukkassan göra sig underrättad, huruvida

kvinnan under tid, som avses med understödet, avhållit sig fran förvärvsarbete.

Därest kvinnan befinner sig i nödställd belägenhet, må understöd

för tid efter nedkomsten på begäran utgivas förskottsvis, dock icke

någon gång för längre tid än fjorton dagar.

Av kvinna tillkommande understöd skall sjukkassa innehålla belopp,

som motsvarar ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska

vid förlossningen eller för vård å förlossningsanstalt, där sådan vård lämnas.

Innehållet belopp skall på begäran tillhandahållas barnmorskan eller förlossningsanstalten.

Styrker kvinnan, att ersättning, som nyss sagts, guldits,

må hon utbekomma beloppet.

9§-

Rätt till moderskapsunderstöd kan icke överlåtas och må förty icke

tagas i mät för gäld.

10 §.

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning

av understöd så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av

tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, som därvid i den omfattning

Konungen bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.

11 §•

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande understöd eller

eljest rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse

må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till

prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna förordning träder för varje centralsjukkasseområde i kraft å dag,

som Konungen bestämmer.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majis proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

ä Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

Frågan rörande en omdaning av vår sociala sjukförsäkring hör till dem,

som under senare år så gott som oavbrutet stått på dagordningen utan att

ännu hava nått en lösning. En fortsatt behandling av detta spörsmål hör

därför till de arbetsuppgifter på det sociala området, som icke kunna eller

böra förbigås.

Yid anmälan i statsrådet den 3 januari 1931 av frågor, som tillhöra regleringen

för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens femte

huvudtitel, omfattande anslagen till socialdepartementet, erinrade jag under

punkt 21 örn den behandling, som vid 1930 års riksdag förekom av nämnda

fråga. Jag anmälde vidare, att densamma efter riksdagens beslut varit

föremål för fortsatt övervägande inom socialdepartementet. Därvid hade

tillika behandlats ett av särskilt tillkallade sakkunniga — moderskapsunderstödssakkunniga

— den 26 september 1929 avgivet betänkande angående

moderskapsskydd jämte däröver avgivna utlåtanden. Efter närmare redogörelse

för behandlingen av dessa frågor inom departementet anförde jag,

att det vore min förhoppning, att nytt förslag i sjukförsäkringsfrågan,

kombinerat med framställning rörande åtgärder för moderskapsskydd i visst

närmare angivet hänseende, skulle kunna föreläggas innevarande riksdag.

Sedan numera utredningen i ärendet avslutats samt författningsförslag i

ämnet utarbetats inom socialdepartementet, anhåller jag att få till närmare

behandling upptaga nämnda båda frågor. Jag torde därvid först få redogöra

för det föreliggande förslaget, i vad detsamma avser den egentliga

sjukförsäkringen, för att därefter såsom en särskild avdelning upptaga frågan

örn utvidgad moderskapsförsäkring i samband med sjukförsäkringen

samt örn moderskapsunderstöd åt icke sjukförsäkrade kvinnor. Slutligen

torde jag få redogöra för vissa gemensamma spörsmål, framför allt anslagsfrågor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

27

A. Sjukförsäkring.

Allmän motivering.

Såsom jag vid nyssnämnda anmälan till statsverkspropositionen erinrade,

föreslog Kungl. Majit i proposition nr 154 till 1930 års riksdag, efter hemställan

av min företrädare i ämbetet, att riksdagen matte antaga vissa i

propositionen innefattade förslag, avseende en reformering av den statsunderstödda

frivilliga sjukförsäkringen. I statsrådsprotokollet till denna proposition

lämnades till en början en kortfattad redogörelse för gällande lagstiftning

i ämnet samt för sjukkasseväsendets nuvarande ställning, vilken

redogörelse jag torde böra bär upprepa, blott med de ändringar i vissa sifferuppgifter,

som föranledas av numera tillgängliga upplysningar.

Den nuvarande sociala sjukförsäkringen i Sverige står på frivillighetens

grund. Försäkringen ombesörjes av enskilda, för inbördes bistånd bildade

sammanslutningar — sjukkassor — och statsmakterna hava inskränkt sig

till att rättsligt reglera sjukkassornas verksamhet samt att enligt vissa grunder

lämna dem ekonomiskt stöd i form av statsbidrag. Genom en för ändamålet

förordnad tillsynsmyndighet utövar staten kontroll över sjukkassornas

verksamhet och tillliandagår dem med råd och upplysningar.

Den rättsliga regleringen av sjukkasseverksamheten innefattas för närvarande

i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. Enligt denna kan förening för

inbördes understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begravningshjälp,

därest den fyller i lagen uppställda villkor, registreras såsom

sjukkassa. Något tvång att söka registrering föreligger ej, men allenast

registrerad sjukkassa äger rättssubjektivitet. Statsbidrag lämnas också endast

till registrerade kassor. Enligt lagen kan det finnas två slag av sjukkassor,

nämligen dels vanliga sådana och dels s. k. fortsättningskassor. De sistnämnda

äro kassor, som meddela sjukhjälp endast åt medlemmar av andra

kassor och uteslutande eller huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna

på grund av sjukhjälp stidens begränsning i de särskilda kassorna ej äro berättigade

till hjälp från dessa.

För att kunna vinna registrering skall kassan hava i enlighet med lagen

antagit stadgar och utsett styrelse samt äga ett medlemsantal av minst etthundra;

när särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering erhållas

även vid lägre medlemsantal, dock ej örn det understiger 25. I stadgarna

skall bl. a. angivas kassans verksamhetsområde, men detta kan bestämmas

hur som helst; det kan exempelvis omfatta hela riket eller viss

kommun, viss stad med kringliggande omnejd o. s. v. Att för det ifrågavarande

verksamhetsområdet redan förut finnes en registrerad kassa, utgör

intet hinder för registrering.

Körande medlems inträde i och avgång ur registrerad sjukkassa meddelas

Inledning.

Gällande

lagstiftning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 15.

allenast kortfattade regler. I regel får ingen vara medlem av sjukkassa

allenast för beredande av begravningshjälp. Ej heller får någon samtidigt

vara medlem av mer än en sjukkassa. Däremot uppställas inga begränsningar

i inträdesrätten med avseende å ålder eller hälsotillstånd. Å andra

sidan äro kassorna oförhindrade att i dessa som i andra avseenden föreskriva

de begränsningar i fråga örn inträdesrätten, som anses önskliga. Det

förekommer också, att kassorna uppställa såsom villkor för inträde, att vederbörande

tillhör visst yrke eller har anställning vid visst företag, att vederbörande

är helnykter, religiöst troende o. s. v. Uteslutning av medlem

får äga rum allenast å grunder, som angivas i lagen eller kassans stadgar,

och i stadgarna få heller icke upptagas vilka grunder som helst. Sålunda

får bl. a. medlem ej uteslutas, därför att han överskridit viss ålder eller att

hans hälsotillstånd försämrats; den som tillhört kassan ett år får ej heller

uteslutas på den grund, att han flyttat från kassans verksamhetsområde till

annan ort inom riket. Medlem, som utträder eller uteslutes ur kassa, får

därvid ej utbekomma något av kassans tillgångar.

Sjuklig alp får utgå allenast till person, som för erhållande av sådant understöd

är medlem av kassan. Skyldighet att utgiva sjukhjälp föreligger

enligt lagen ej, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsättning av

arbetsförmågan; dock kan kassan i sina stadgar åtaga sig vidsträcktare förpliktelse.

Såsom sjukdom räknas ej sjukdomsliknande tillstånd, som allenast

beror av hög ålder. I övrigt äger kassa icke att med avseende å sjukdomens

art i vidare mån begränsa sin förpliktelse att utgiva sjukhjälp, än att den

må fritaga sig från att utgiva sådan hjälp vid sjukdom, som vederbörande

avsiktligt eller vid förövande av handling, varför straff ådömts honom, ådragit

sig. Sjukhjälp skall bestå antingen av vård å sjukhus eller av läkarvård

jämte läkemedel eller av visst belopp i penningar för varje dag (sjukpenning)

men kan omfatta samtliga dessa understödsformer. Sjukhjälp i annan

form än sjukpenning skall meddelas så snart ske kan. Sjukpenning får ej

utgå, med mindre sjukdomen varat i tre dagar, men får under sådan förutsättning

beräknas från och med första sjukdomsdagen. Karenstiden får å

andra sidan ej överstiga sex dagar. Sjukpenning skall för självförsörjande

medlem uppgå till minst 90 öre; något högsta belopp är ej stadgat, men

statsbidrag får ej beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning

än 8 kronor. Sjukhjälpstiden skall omfatta minst 90 dagar för varje

tidsperiod av 12 månader men kan genom föreskrift i stadgarna inskränkas

till 90 dagar för en och samma sjukdom eller ett sammanhängande sjuklighetstillstånd.

Erfordras icke enligt stadgarna för vinnande av inträde, att läkarbetyg

företes, får sjukhjälp ej utgivas i anledning av sjukdom, som inträffar under

de första 60 dagarna efter inträdet (väntetid). Denna föreskrift gäller dock

icke beträffande sjukdom, som orsakats av olycksfall, vilket inträffat efter

inträdet, eller beträffande medlem som på grund av sin anställning varit

pliktig ingå i kassan. Väntetiden kan utsträckas till 120 dagar. I kassans

stadgar må vidare beträffande medlem, vilken i anledning av uppkommen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 75

sjukdom jämlikt lag eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning

eller sjukvård, som ej utgör fattigvård, föreskrivas den inskränkningen

i understödsrätten, att sjukhjälp ej alls utgår för den sjukdomen eller utgår

blott i begränsad omfattning.

Såsom förut nämnts kan sjukkassa jämväl meddela begravningshjälp. Sådan

hjälp skall utgå med visst belopp i penningar, högst 500 kronor. I övrigt

äger sjukkassa ej bedriva verksamhet, som uppenbarligen är främmande

för det ändamål, kassan enligt lagen har att fullfölja. Såsom sådan främmande

verksamhet anses dock icke meddelandet av moderskapshjälp. Tvärt

örn hava många kassor upptagit denna verksamhetsgren på sitt program,

och staten meddelar också särskilt bidrag därtill.

Registrerad sjukkassa skall upptaga fasta avgifter. Dessa skola vara så

avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster förslå till löpande

utgifter, förvaltningskostnad och nödig fondbildning. Eventuellt överskott

skall för varje år avsättas till en fond, vars kapital och avkastning må tagas

i anspråk endast örn inkomsterna äro otillräckliga. Någon normal storlek

av fonden finnes ej fixerad. Men tillsynsmyndigheten kan på ansökan medgiva,

att ytterligare avsättning till fonden ej behöver ske, därest tillsynsmyndigheten

finner sådan avsättning kunna undvaras utan äventyrande av

kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser.

Härutöver meddelar lagen utförliga bestämmelser angående styrelse och

firmateckning, revision, sammanträde, talan mot styrelse och revisorer, ändring

av stadgarna, klander av sjukkassas beslut, likvidation och upplösning

samt tillsyn och registrering. Dessutom givas särskilda föreskrifter rörande

oregistrerade kassor och fortsättningskassor.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassorna innefattas

huvudsakligen i två kungörelser av den 11 oktober 1920 och den 30 juni 1913

(båda delvis ändrade genom kungörelser den 2 december 1921 [nr 695 och

696]). Statsbidrag utgår dels med visst belopp per medlem (medlemsbidrag)

nämligen 2 kronor i vanlig sjukkassa (för medlem, som på grund av den

före 1910 gällande lagstiftningen fortfarande är medlem av mer än en kassa,

utgår bidraget med allenast en krona) och 50 öre i fortsättningskassa, dels med

visst belopp — 25 öre — för varje dag, söndagar oräknade, för vilken kassan utgivit

sjuklijälp med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock att detta

bidrag till vanlig sjukkassa skall utgå med minst 50 öre och högst 2 kronor och

till fortsättningskassa med högst 50 öre, allt per år och medlem, dels ock med

belopp motsvarande 1/t av vad kassan utgivit för bekostande av läkarvård och

läkemedel åt sjuk medlem, dock högst en krona per år och medlem i vanlig

sjukkassa och 25 öre per år och medlem i fortsättningskassa. Medlemsbidrag

får ej beräknas för medlem, som tillförsäkrats antingen enbart begravningshjälp

eller ock sjukpenning till lägre belopp än 90 öre eller högre belopp

än 8 kronor. Bidrag i övrigt får ej heller beräknas för medlem, som tillförsäkrats

högre sjukpenning än 8 kronor.

Statsbidrag till moderskapshjälp utgår med 60 öre för varje dag, för vil
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Sj akkas serörelsens

nuvarande

ställning.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ken sådan hjälp utgivits antingen med minst 90 öre eller i form av vård å

förlossningsanstalt. Bidrag utgår för högst 42 dagar för varje barnsängsfall.

Dessutom äro vissa förutsättningar uppställda för bidrags erhållande, bl. a.

att kvinnan varit medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet minst

270 dagar före barnsbörden och att hon under den tid, då hon uppbär hjälp

från kassan, avhåller sig från förvärvsarbete ävensom att hjälpen skall utgå

för minst 14 dagar.

Antalet registrerade sjukkassor — bortsett från fortsättningskassorna —

uppgick vid 1929 års slut till 1,217 med en medlemssiffra av 967,800. Medlemssiffran

är dock icke ett fullt adekvat uttryck för antalet sjukförsäkrade

personer. Före 1910 års lag var det tillåtet att samtidigt vara medlem i

flera sjukkassor, och då förbud i detta hänseende genom nyssnämnda lag

infördes, ansågs detta icke kunna givas retroaktiv verkan. I följd härav kvarstå

ännu i kassorna en del s. k. flermedlemmar. Antalet sådana vid 1929 års

slut var dock ej högre än 21,411 personer. Dessutom ingå i medlemsantalet

en del medlemmar — sammanlagt 19,097 — vilka voro enbart begravningshjälpsförsäkrade.

Det verkliga antalet sjukförsäkrade personer uppgick på

grund härav till 926,954. Detta motsvarar i runt tal i det närmaste 20 % av

befolkningen över 15 år. Till belysning av utvecklingen från och med 1916,

med vilket år 1910 års lagstiftning blev ensam gällande, må anföras, att antalet

sjukförsäkrade personer vid 1916 års slut uppgick till 544,211 och att

sedermera för varje år inträtt någon stegring av antalet utom för år 1921, då

en minskning av 1.1 % emot föregående års medlemssiffra kunde konstateras.

För åren 1925—1927 har den årliga ökningen uppgått till mellan 4 och 5 %,

år 1928 utgjorde den något över 5 % och år 1929 cirka 6 %. — Antalet fortsättningskassor

i Sverige var vid 1929 års slut 34 med 125,201 medlemmar.

De svenska sjukkassorna äro i stort sett av två olika typer, nämligen

antingen s. k. loJcalkassor, vilka hava sin verksamhet lokalt begränsad, eller

rifcssjukJcassor, vilka arbeta med lokalavdelningar eller eljest hava sina medlemmar

i väsentlig grad spridda över en större eller mindre del av riket.

Antalet lokalkassor uppgick vid 1927 års slut till 1,179 med 517,274 medlemmar

och antalet rikssjukkassor till 49 stycken med 352,685 medlemmar.

Då flertalet rikssjukkassor arbeta med lokalavdelningar, blir antalet lokala

organ för försäkringen betydligt större än antalet kassor. Vid 1927 års slut

funnos sålunda ej mindre än 7,095 dylika organ, därav 1,201 lokalkassor eller

rikssjukkassor, som ej voro organiserade med lokalavdelningar, samt 5,894 lokalavdelningar

av rikssjukkassor. En uppdelning av sjukkassemedlemmarna vid

1927 års slut å städer och landsbygd ger till resultat, att i städerna funnos

tillhopa 458,017 sjukkassemedlemmar (= 23.9 % av befolkningen), därav 325,615

medlemmar i lokalkassor och 132,402 medlemmar i rikssjukkassor, medan

landsbygden uppvisade ett antal sjukkassemedlemmar av 411,942 (= 9.9 % av

folkmängden), därav 191,659 tillhörde lokalkassor och 220,283 rikssjukkassor.

De olika landsdelarna förete mycket växlande siffror. Medan i Stockholm

30.2 % av befolkningen voro medlemmar i sjukkassa, var procenttalet för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majit.i proposition nr 15.

Stockholms län allenast 8.4 %. En motsvarande siffra av över 20 % utvisa

Södermanlands, Östergötlands och Malmöhus län. Under 10 % lago Stockholms,

Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län.

Under 1929 utbetalade sjukkassorna — fortsättningskassorna oräknade —

kontant sjukhjälp till sammanlagt belopp av 21,220,052 kronor. Antalet sjuklrjälpsdagar

per 100 medlemmar uppgick för samtliga kassorna till 1,046.7

(för lokalkassorna 1,018.1 och rikssjukkassorna l,083.o). Den kontanta sjuklijälpen

i genomsnitt per sjukhjälpsdag var 2.21 kronor (för lokalkassorna

2.32 kronor och för rikssjukkassorna 2.08 kronor). I övrigt utbetalades för

sjukhusvård 33,885 kronor, för läkarvård 517,122 kronor, för läkemedel

117,894 kronor, i moderskapshjälp 380,198 kronor och i begravningshjälp

1,472,996 kronor. Förvaltningskostnaderna uppgingo till ett sammanlagt belopp

av 2,656,352 kronor (= omkring 10 % av samtliga utgifter). Statsbidrag till

sjukkassorna utgick under år 1929 med ett sammanlagt belopp av 3,643,791

kronor, vilket motsvarade 13.7 % av sjukkassornas utgifter. Under samma

år utgingo kommunala bidrag till vissa kassor med sammanlagt belopp av

426,615 kronor. Vid 1929 års slut redovisade sjukkassorna tillgångar till

sammanlagt belopp av 37,258,401 kronor och skulder till belopp av 2,397,331

kronor. Förmögenheten uppgick således till 34,861,070 kronor, vilket motsvarade

36.02 kronor per medlem (inom lokalkassorna 42.3 6 kronor och inom

rikssjukkassorna 27.8 6 kronor).

Under år 1929 utbetalade fortsättningskassorna kontant sjukhjälp till ett

sammanlagt belopp av 625,181 kronor, motsvarande 1.92 kronor per sjukhjälpsdag.

I övrigt utbetalades för sjukhusvård, läkarvård och läkemedel

inalles 4,070 kronor och i förvaltningskostnader 84,932 kronor. Statsbidrag

till fortsättningskassorna utgick under år 1929 med tillsammans 106,430 kronor,

motsvarande 13.2 % av utgifterna. Till vissa av kassorna utgingo kommunala

bidrag, belöpande sig till inalles 155,731 kronor. Fortsättningskassornas

sammanlagda tillgångar utgjorde vid 1929 års slut 1,352,638 kronor

och sammanlagda skulderna 41,937 kronor. .Förmögenheten uppgick således

till 1,310,701 kronor, vilket motsvarade 10.4 6 kronor per medlem.

1930 års regeringsförslag hade föregåtts av sakkunnigförslag åren 1919,

1920 och 1925 samt förslag till riksdagen år 1926 och — efter ny utredning —

år 1927. Börande dessa tidigare reformförslag torde jag i allmänhet kunna

hänvisa till de redogörelser, som tidigare lämnats därför, senast i 1930 års

proposition (nr 154). Här må endast i korthet erinras örn innebörden av

regeringsförslagen år 1926 (propositionerna 113 och 117) och år 1927 (propositionerna

113 och 114).

Båda dessa förslag byggde i organisatoriskt avseende på tillskapande av

ett s. k. enlietskassesystem, i det att allenast en sjukkassa på varje särskild

plats skulle tillerkännas statsunderstöd. Medan 1926 års förslag strängt

genomförde detta system men däremot innehöll möjlighet för att en och

samma kassa skulle kunna antagas till statsunderstödd för flera områden,

Tidigare

reform
förslag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

1930 års

förslag.

Kungl. Maj:ts

proposition.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

detta för tillgodoseende av rikssjukkassornas önskemål, innebar 1927 års

förslag ett system med två slag av kassor, nämligen s. k. primärsjukkassor,

vilka skulle omhänderliava sjukförsäkringen i den utsträckning, som för närvarande

allmänt förekommer inom sjukkasserörelsen, samt s. k. distriktssjukkassor,

vilka skulle svara för de ytterligare prestationer, som man avsåg

att föreskriva. Primär sjukkassor skulle kunna finnas flera inom varje område,

medan distriktssjukkassorna voro tänkta som samlingsorgan för piri

märsjukkassorna var inom sitt område och alltså skulle hava monopolställning.

Båda slagen av kassor skulle hava sina verksamhetsområden begränsade

till sådant lokalt område, att ledningen av varje kassas verksamhet

kunde utövas omedelbart av dess styrelse. Bikssjukkassa skulle kunna för

bestämda lokalavdelningar vinna erkännande såsom primärsjukkassa. Vad

angår sjukkassornas prestationer, inneburo både 1926 och 1927 års förslag

en väsentlig utsträckning av sjukhjälpstiden; enligt 1927 års förslag skulle

därjämte, i motsats mot efter 1926 års förslag, det vara en skyldighet för sjukkassorna

att lämna läkarvårdsförsäkring. Statsbidragen skulle enligt båda

förslagen väsentligt höjas. Rörande de närmare detaljerna av de båda förslagen

får jag, enligt vad nyss anförts, hänvisa till propositionen nr 154 till

1930 års riksdag.

Efter det 1927 års förslag väsentligen godkänts av första kammaren men

avslagits av andra kammaren, upptogs frågan till förnyad utredning genom

särskilt tillkallade sakkunniga, vilka den 11 oktober 1929 avgåvo sitt betänkande.

Jämväl för innehållet i detta betänkande finnes redogörelse i sistnämnda

proposition. 1930 års regeringsförslag byggde i allt väsentligt på

detta sakkunnigbetänkande. Huvudgrunderna i förslaget voro i enlighet härmed

följande.

Vad till en början angår förslagets formella läggning, innebar detsamma,

att 1910 års sjukkasselag skulle upphävas och att i stället sjukkassorna

med avseende å den föreningsrättsliga regleringen skulle föras in under

lagen örn understödsföreningar av den 29 juni 1912. Detta skulle bland annat

medföra, att samtliga sjukkassor med ett medlemsantal av 50 eller därutöver

bleve underkastade registreringsplikt. Bland de såsom understödsföreningar

registrerade kassorna skulle därefter enligt ett koncessionssystem

uttagas vissa, som kunde anses skickade att tjänstgöra såsom organ för den

sociala sjukförsäkringen och av den anledning tillerkännas statsbidrag, s. k.

erkända sjukkassor. De särskilda bestämmelser, som med hänsyn till statsbidraget

kunde anses erforderliga för de erkända kassorna, upptogos i ett

förslag till förordning örn erkända sjukkassor. Det sistnämnda författningsförslaget

hade ej civillags karaktär men var avsett att till sin ordalydelse

fastställas av riksdagens båda kamrar. De speciella statsbidragsbestämmelserna

skulle sammanföras i en särskild kungörelse, utfärdad av Kungl.

Majit ensam, sedan riksdagen beviljat anslag samt yttrat sig angående

grunderna för dess fördelning.

I materiellt hänseende byggde även 1930 års förslag på enhetskasseprincipen.

Inom varje kommun, eventuellt del av kommun, skulle i enlighet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 75.

härmed genom beslut av socialstyrelsen endast en sjukkassa antagas till

statsunderstödd s. k. lokal sjukkassa. Denna skulle vara öppen, d. v. s.

medgiva inträde för envar inom kassans verksamhetsområde bosatt person

i åldern 15—40 år, som hade god hälsa och icke vore behäftad med lyte,

vilket medförde eller skäligen kunde förväntas medföra väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större omfattning. I den sålunda

uppställda regeln voro gjorda vissa modifikationer, av vilka den betydelsefullaste

var, att ingen skulle få för samma tid vara medlem av mera

än en statsunderstödd lokalsjukkassa. Lokalsjukkassorna skulle vara sammanslutna

i centralsjukkassor, omfattande minst ett men i praktiken två eller

tre landstingsområden, på det sätt att lokalsjukkassornas medlemmar automatiskt

skulle vara ledamöter även av dessa centralsjukkassor. Dessa skulle

även vara skyldiga att mottaga direkt anslutna medlemmar -från orter, där

lokalsjukkassa ej funnes.

Den sammanlagda tid, under vilken sjukpenning skulle utgå, skulle vara

minst två och — örn statsbidragen skulle få åtnjutas — högst tre år för varje

sjukdomsfall. Av denna sjukkjälpstid skulle lokalsjukkassa vara skyldig att

svara för den första delen, nämligen 21 dagar, räknat från och med fjärde

dagen från sjukdomens början, dagen för insjuknandet medräknad, dock tidigast

från dag, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos kassan. Lägsta

sjukpenningen skulle utgöra 1 krona, och sjukkassa skulle därjämte i princip

vara skyldig att lämna sjukpenning med 2, 3 och 4 kronor. För sjukpenning

över 6 kronor skulle statsbidrag ej utgå. För återstående del av sjukhjälpstiden

skulle sjukpenningen utgå från centralsjukkassan. Sjukpenning skulle

i regel obligatoriskt utgivas vid varje sjukdom, som medförde förlust av

arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkarens föreskrift

borde fullständigt avhålla sig från arbete. Å andra sidan fanns förbud mot

att utgiva sjukpenning vid ålderdomssvaghet, som icke vore förenad med

verklig sjukdom, eller — utom i undantagsfall — då arbetsförmågan icke

nedsatts med minst en fjärdedel.

Vid sidan av sjukpenningsförsäkringen skulle lokalsjukkassorna lämna

ersättning för den sjukes utgifter för läkarvård ävensom i allmänhet handhava

de s. k. sjukvårdande uppgifter, som sjukkassorna kunde åtaga sig.

Ersättning för läkarvård skulle utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkarens

utsago krävde dylik vård, och minst motsvara 2/s av det belopp, vartill

den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kunde meddelas av envar legitimerad

läkare, kostnaderna för läkarens resa häri inräknade, uppgått. Därvid

fanns dock den begränsningen, att därest nämnda utgifter överstigit det belopp,

vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa bort uppgå, ersättningen

skulle motsvara minst 2/3 av sistnämnda belopp. Nämnda minimum

gällde i så måtto även såsom en begränsning uppåt, att statsbidrag till

understöd i form av ersättning för läkarvårdsutgifter icke annat än efter

dispens skulle utgå för det fall att sjukkassa lämnade ersättning med högre

andel än den nyssnämnda. Beträffande annan ersättning för sjukvårdskostnader

— såvitt ej fråga vore örn ersättning för sjukhusvård — vaf förutsätt
jBihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.) 117 3i 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Majus proposition nr 15.

ningen för statsbidrag, att sjukkassa lämnade ersättning med högst hälften

av kostnaderna.

Vad angår skyldigheten att ersätta utgifter för läkarvård skulle densamma

kunna under vissa förutsättningar övergå i en skyldighet att utgiva

ersättning för sjukhusvård. Örn det med läkarintyg styrktes, att dylik vård

vore erforderlig, skulle nämligen i stället för läkarvård bestridas ersättning

för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, dock endast därest

han intoges pa anstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller

till vars drivande statsbidrag utgår, eller vård bereddes honom genom pensionsstyrelsens

försorg. Ersättning skulle dock utgivas högst till belopp,

som skulle hava utgått för den sjukes vård å allmän sal å lasarett, inom

vars upptagningsområde han vore bosatt. Det skulle vidare stå lokalsjukkassa

fritt att efter eget beprövande bidraga till sjukvård i större omfattning,

exempelvis i form av ersättning för specialistvård eller läkemedel, men

i så fall erfordrades socialstyrelsens medgivande. Å andra sidan skulle sjukkassa

hava rätt att såsom villkor för sjukhjälp — alltså även sjukpenning

— föreskriva vård å sjukvårdsanstalt i de fall, då läkare funnit sådan vård

vara av betydelse för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstidens förkortande.

Då ersättning för sjukhusvård utginge, skulle sjukkassa äga

minska sjukpenningen med belopp, motsvarande vårdkostnaden; för den

händelse den sjukes familj eller någon annan för sitt uppehälle vore

väsentligen beroende av den sjuke, skulle dock högst halva sjukpenningen

få avdragas.

I regel skulle sjukkassa vara skyldig att till varje medlem lämna såväl

sjukpenning under nyss angivna sjukhjälpstid som ersättning för läkarvård i

föreskriven utsträckning. Emellertid stadgades vissa undantag, nämligen att

den, som icke hade eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna skulle äga vara

försäkrad för beredande av allenast ersättning för läkarvård samt att den,

som pa grund av lag eller utfästelse vore berättigad att av annan vid sjukdom

erhålla läkarvård, skulle hava rätt att vara medlem av sjukkassa för

beredande av allenast sjukpenning. Från skyldigheten att lämna läkarvårdsförsäkring

skulle vidare tillsynsmyndigheten äga medgiva undantag i de fall,

då större svårigheter mötte för samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar

att förskaffa sig läkarvard, men i sådant fall skulle i stället annat likvärdigt

understöd utgå till medlemmarna.

Tillika föreskrevs, att såväl lokal- som centralsjukkassorna skulle vara

skyldiga att i förhållande till statliga inrättningar för annan social verksamhet

åtaga sig de arbetsuppgifter, som kunde ifrågakomma, sålunda

exempelvis att vara ombud för riksförsäkringsansanstalten eller lokalorgan

för pensionsförsäkringen; beträffande enskilda inrättningar för dylikt ändamål

skulle rättighet men icke förpliktelse i sådant hänseende föreligga.

Centralsjukkassornas uppgift skulle, såsom redan framgått, väsentligen

vara att lämna sjukpenning, respektive sjukhusvård för den del av sjukhjälpstiden,

då motsvarande uppgift icke ålåg lokalsjukkassorna. Dessutom

skulle centralsjukkassorna ersätta lokalsjukkassorna viss del av kostnaden

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj tz proposition nr 75.

för andra sjukvårdande uppgifter än sjukhusvård. Slutligen skulle centralsjukkassa

hava att ombesörja den moderskapsförsäkring, som skulle lämnas

av kassorna. Denna försäkring skulle omfatta antingen moderskapspenning

med lägst 1 krona örn dagen under minst 21 och högst 56 dagar eller vård

å förlossningshem under samma tid men skulle icke få utgå för tid, då

barnaföderskan ej avhölle sig från förvärvsarbete.

Centralsjukkassornas ändamål skulle på detta sätt huvudsakligen vara att

i en utsträckning, som icke vore möjlig för lokala kassor, genomföra den

riskutjämning, vilken vore erforderlig med hänsyn till den föreslagna avsevärda

utvidgningen av de obligatoriska försäkringsprestationerna. Det framhölls,

att medan 1926 års förslag väsentligen tillgodosett kravet på enhetlighet

och 1927 års förslag i viss mån på bekostnad av denna velat främja

riskutjämningen, borde det år 1930 föreslagna systemet kunna på tillfredsställande

sätt leda till såväl enhetlighet inom sjukkasseväsendet som erforderlig

riskutjämning.

Av de mera speciella bestämmelserna i 1930 års förslag må här ytterligare

erinras örn ett par. Yad angår frågan örn begränsning av sjukpenningens

storlek i förhållande till arbetsförtjänsten saknades i förslaget — liksom enligt

gällande lag — tvingande bestämmelser. Emellertid hade i förslaget

intagits en regel, enligt vilken sjukkassa skulle äga att för försäkring till

högre sjukpenning än 1 krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor,

som påkallades för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning

samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning. Vidare skulle genom

förslaget undanröjas vissa nu befintliga möjligheter till överförsäkring

i form av dubbelförsäkring. Sålunda skulle vid. sjukdom, då den sjuke jämlikt

lagen örn olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

m. m. vore berättigad till ersättning, sjukpenning få utgå högst

med skillnaden mellan vad han sålunda ägde uppbära och det belopp han

tillförsäkrat sig i sjukkassa; för dylik sjukhjälpstid skulle för övrigt statsbidrag

icke någonsin få utgå. Dessutom hade det lagts i kassans hand att

bestämma, att sjukhjälp icke alls eller blott till reducerat omfång skulle utgå

för sjukdomsfall, för vilket den sjuke jämlikt lag eller författning eller

på grund av utfästelse vore berättigad att av annan erhålla avlöning eller

annan ersättning eller vård, som ej vore fattigvård.

De statsbidrag, som efter omorganisationen skulle utgå till sjukkassorna,

skulle vara bestämda på följande sätt. Bidraget skulle utgå dels i förhållande

till antalet medlemmar i kassan (medlemsbidrag), dels ock i förhållande

till av kassan meddelad sjukhjälp (sjukdagsbidrag respektive sjukvårdsbidrag)

och moderskapslijälp (moderskapshjälpsbidrag). Medlemsbidraget skulle i

regel utgå med sammanlagt 3 kronor per år och medlem, vilket belopp enligt

närmare angivna regler för olika fall skulle fördelas på lokalsjukkassa

och centralsjukkassa. Sjukdagsbidraget och moderskapshjälpsbidraget skulle

utgå med 50 öre för varje dag, då sjukpenning eller moderskapspenning

lämnats eller ersättning för vård å sjukhus eller förlossningshem utgivits,

dock att dylikt bidrag icke skulle utgå dels, som redan nämnts, då ersätt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

1930 års

riksdag.

Kungl. Majus proposition nr 75.

liing åtnjutits på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom eller

sjukpenningen överstigit 6 kronor, dels då medlem av allmänna medel åtnjutit

avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona. Sjukvårdsbidraget

skulle, under nyss angivna förutsättning — från vilken dock undantag kunde

medgivas — att understödet från kassan motsvarade i fråga örn läkarvård

högst % och i övrigt högst hälften av kostnaderna för ändamålet, i regel utgå

med hälften av det utgivna understödet. Därvid fanns dock viss maximibegränsning,

så att sjukvårdsbidraget skulle få utgå med högst 3 kronor per år och medlem,

dock att beträffande medlemmar, som vore bosatta i de fyra nordligaste

länen, socialstyrelsen skulle äga medgiva förhöjning av maximum till 4 kronor

per medlem. I de fall, då sjukkassa erhölle tillstånd att i stället för

läkarvård lämna annat understöd, skulle maximum för sjukvårdsbidraget utgöra

1 krona 50 öre per medlem och år. I de fall slutligen, då centralsjukkassa

vid barnsbörd lämnat understöd i form av ersättning för barnmorskehjälp

enligt vederbörligen fastställd taxa, skulle statsbidrag utgå med hälften

av vad kassan i sådant hänseende utgivit.

1930 års regeringsförslag jämte i anledning av detsamma väckta motioner

behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket i avgivet

utlåtande (nr 6) med vissa jämkningar tillstyrkte förslagen.

Ur utskott sutlåtandet, vid vilket var fogat avstyrkande utlåtande av fyra

medlemmar, må här endast återgivas följande uttalanden.

Att den svenska frivilliga sjukförsäkringen vore i behov av en genomgripande

omdaning, därom syntes enligt utskottet numera praktiskt taget

råda enighet. Enbart den omständigheten, att under de senare åren tre olika

regeringsförslag framlagts i ämnet av tre skilda regeringar, utgjorde i detta

hänseende ett talande vittnesbörd. Under arbetet på en reform på området

hade också kunnat konstateras enighet i stort sett rörande de väsentligaste

önskemålen med avseende å reformens innehåll. Dessa önskemål kunde enligt

utskottet i korthet sammanfattas sålunda: en mera enhetlig organisation

av försäkringen, väsentligt utvidgade prestationer från försäkringens sida,

möjlighet till samarbete med övriga socialförsäkringsgrenar men på samma

gång en rationell avgränsning mot dessa, samt slutligen ökade understöd

från statens sida till försäkringen. Så vitt utskottet vid sin granskning

kunnat finna, innebure det i propositionen framlagda förslaget i organisationsfrågan

i det stora hela en lycklig lösning därav. Efter vad det syntes, skulle

man med detta förslag i avseende på enhetlighet i organisationen nå så långt,

som med hänsyn till de bestående förhållandena kunde anses möjligt. Övriga

delar av förslaget stöde i nära överensstämmelse med det förslag, som senast

varit föremål för riksdagens prövning, och utskottet hade i huvudsak kunnat

giva det sin anslutning. Yad särskilt anginge att meddelandet av sjukvårdsförsäkring

gjordes till en obligatorisk prestation för de statsunderstödda

sjukkassorna, vore detta ett önskemål, som uttalats redan i 1926 års riksdagsskrivelse

och som kraftigt understrukits i vederbörande utskotts utlåtande

i anledning av 1927 års förslag. Reformens genomförande komme visserligen

att medföra väsentligt ökade utgifter för statsverkets del i och för bidrag

till sjukkasseverksamheten. Utskottet delade emellertid den uppfattningen,

att det vore av utomordentlig vikt för samhället att den frivilliga hjälpverksamhet,

som utövades av sjukkassorna, utvidgades och fördjupades, ävensom

att en ökad effektivitet i försäkringen icke syntes kunna vinnas, med

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

mindre staten rotfäste ökade bidrag. Det syntes också utskottet patagligt,

att statsverkets kostnader för bidrag till sjukkasseverksamheten. kommes att

i åtskillig utsträckning kompenseras genom minskade utgifter för pensionstillägg

oell understöd från den allmänna pensionsförsäkringen samt för den

allmänna fattig- och hälsovården.

Till de detalj erinringar, som framställdes av utskottet, återkommer jag i

det följande.

Utskottets utlåtande blev med obetydliga ändringar antaget av andra kammaren

— med 118 röster mot 73 — under det att första kammaren med

56 röster mot 55 avslog utskottets hemställan. I skrivelse den 4 juni 1930,

nr 357, anmälde i följd härav riksdagen, att den av Kungl. Majit väckta

frågan örn en reformering av sjukkasseväsendet förfallit.

I anledning av denna utgång av ärendets behandling gjordes sedermera

hos Kungl. Majit ett flertal framställningar av innebörd att de i nyssnämnda

proposition innefattade förslagen måtte utan större ändringar föreläggas 1931

års riksdag. Dylika framställningar inkommo sålunda från Sveriges allmänna

sjukkasseförbund, styrelsen för nämnda förbund, rikssjukkassornas centralorganisation

— med bifogat yttrande i samma riktning från organisationens

styrelse — Skånes sjukkassors centralförening, möte med ombud för 19 sjukkasseorganisationer

i Östergötland, Örebro sjukkassors centralorganisation,

sjuk- och begravningskassan Ålderdomsförbundet, allmänna rikssjukkassan,

Sveriges träarbetares sjukkassa och Sveriges arbetares allmänna sjuk- och

begravningskassa. Ur de sålunda inkomna yttrandena ma anföras följande.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund antog vid extra kongress i augusti 1930

genom 250 valda ombud från alla delar av landet enhälligt en resolution, i

vilken framhölls, att vad förbundets styrelse tidigare vid flera tillfällen uttalat

rörande önskvärdheten av reformer på sjukförsäkringens område stått i full

samklang med sjukkassefolkets önskemål örn en förbättrad sjukförsäkring

och att detta krav vore lika starkt som någonsin. Kongressen uttalade därjämte

som sin bestämda uppfattning, att Kungl. Majit borde utan dröjsmål

upptaga frågan till förnyad prövning samt för 1931 års riksdag framlägga

förslag örn reviderad sjukförsäkring, i allt väsentligt överensstämmande med

1929 års sakkunnigbetänkande. Som speciella önskemål uttalade kongressen,

att i det blivande förslaget nödig hänsyn måtte tagas till framkomna förslag

från sjukkassornas sida beträffande, bland annat, avvägningen av karenstiden

samt om försäkringens tillgänglighet på lika villkor för alla samhällsoch

yrkesgrupper.

Styrelsen för samma förbund hemställde i särskild skrivelse örn förnyat

förslag till 1931 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med det för

1930 års riksdag framlagda förslaget. I skrivelsen heter det, bland annat:

Styrelsen hyste nu liksom alltjämt tidigare deli uppfattningen, att en

obligatorisk sjukförsäkring skulle bliva för landet lyckligast såsom varande

den mest effektiva försäkringsformen och den i längden utan tvivel billigaste.

Då det för närvarande icke funnes utsikt att genomföra en dylik försäkring,

ville styrelsen alltjämt obetingat ansluta sig till det senast framlagda för
-

Förslag

hösten 1930.

Inkomna

framställningar

örn

nytt förslag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

slaget, vilket, bland annat, innebure en organisation, som val läte förena

sig med övriga socialförsäkringsgrenar. Framför allt ur sjukkasserörelsens

egen synpunkt vöre också detta förslag det hittills förnämsta.

Mikssjukkassomas centralorganisation beslöt å extra kongress i september

1930 att göra uttalande av i huvudsak följande innebörd. Centralorganisationen

hade med tillfredsställelse erfarit, att förberedande åtgärder redan

vidtagits för frågans förnyade framläggande redan år 1931. Centralorganisationen

ville särskilt betona önskvärdheten av att det nya förslaget måtte i

väsentliga delar grundas på riksdagsutskottets utlåtande år 1930 och att

sålunda ^ de av centralorganisationen vid 1929 års kongress gjorda uttalandena

måtte bliva beaktade. Slutligen framhölls, att den nya ordningen

borde träda i kraft snarast möjligt.

En minoritet vid kongressen röstade för ett annat resolutionsförslag, i

vilket uttalas bland annat följande.

Lämpligen borde tills vidare få anstå med ytterligare försök till en lösmng

i stort av sjukförsäkringsfrågan. För det hela vore det säkerligen till

tordel, att sjukkassorna, ekonomiskt förstärkta, i sitt arbete erhölle tid på

sig tor att söka fullfölja det en gång påbörjade arbetet för en koncentration

av verksamheten. Det vore icke heller uteslutet, att de fördelar man trott

sig kunna utvinna genom en reform till icke ringa del skulle komma att

utebliva I anslutning till sistnämnda yttrande framställdes i resolutionsförslaget

vissa erinringar mot 1930 års förslag, av vilka erinringar den viktigaste

var den, att den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen borde utbvtas

mot frivillig. J

I det vid resolutionen fogade yttrandet av centralorganisationens styrelse

anfördes bland annat följande.

Även örn det icke borde bestridas, att några få invändningar mot vissa

punkter i forslaget kunde anses sakligt grundade, hade dessa dock ej på

långt nar vant av sådan betydenhet, att de bort hindra lagens antagande.

orsakerna till frågans fall hade varit felaktiga uppfattningar örn den

tillamnade relormens innebörd och därpå grundade överdrivna farhågor för

dess verkningar i statsfinansiellt hänseende. Riksdagen borde därför beredas

tillfälle att taga förslaget under förnyad prövning. Situationen inom

sjukkasseverksamheten påkallade nu närmast en för vårt lands befolkningslorhallanden

lämplig organisation, varigenom starka sjukkassor skapades,

»lii V, må.n omständigheterna det medgåve och förhållandena framdeles

pakaliade, kunde uppbära och bereda alla de prestationer, vilka vid en slutlig

utformning av socialförsäkringen kunde anses böra åläggas dem. I detta

hänseende hade det senaste förslaget, sådant det slutligen utformats av riksdagens

utskott, otvivelaktigt varit det bästa, som kunnat åstadkommas.

(Jm däremot tor organisationsfrågans lösning befunnes behövligt att tills

vidare i någon man minska sjukkassornas prestationsskyldigliet, borde detta

icke medföra avgörande betänkligheter. En bearbetning av förslaget i riktning

mot ytterligare minskning av risken för överförsäkring syntes kunna

forsvaras, om den blott med hänsyn till försäkringens frivillighet skedde

varsamt. I huvudsak borde dock utskottsförslaget förbliva oförändrat.

Skånes sjukkassors centralförening, representerande cirka 60,000 medlemmar,

beslöt vid årsmöte i juli 1930 att bestämt yrka på att förslaget örn reformerad

sjukförsäkring ånyo måtte framläggas för riksdagen. Centralföreningen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr lö.

uttalade därvid såsom sin åsikt, att sjukkasserörelsen icke vore betjänt allenast

av förhöjt statsbidrag, utan att samtidigt en reformering av rörelsen

borde ske i huvudsaklig överensstämmelse med det till 1930 års riksdag

framlagda förslaget.

Vid möte i juli 1930 med ombud för 19 olika sjukkasseorganisationer inom

Östergötland med över 30,000 medlemmar uttalades ävenledes en bestämd

önskan örn nytt förslag till 1931 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse

med det senaste förslaget. Liknande uttalande har gjorts av Orebro sjukkassörs

centralkommitté.

Allmänna rikssjukkassan beslöt vid årsmöte i juni 1930 med 408 ombud,

representerande över 27,000 medlemmar, enhälligt att hemställa till regeringen

att taga under omprövning, huruvida den icke ville främja alla deras

intressen, vilka vore i behov av en rationell sjukförsäkring, genom att för

1931 års riksdag framlägga proposition i huvudsaklig överensstämmelse med

1930 års förslag.

I den sålunda föreliggande situationen ansåg jag det böra övervägas, huru- Ny utredning.

vida utan rubbning av det senaste regeringsförslagets allmänna laggning

sådana jämkningar skulle kunna vidtagas, att de farhågor, som detsamma

på sina håll väckt, undanröjdes eller minskades. Sedan Kungl. Majit den

4 september 1930 lämnat mig bemyndigande i sådant avseende, tillkallade

jag den 11 i samma månad särskilda sakkunniga att inom departementet

samråda med mig vid fortsatt behandling av frågan örn en reformerad sjukförsäkring

och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga voro ledamoten

av riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen Johan Bernhard

Eriksson, extra provinsialläkaren i Sandvikens distrikt Lunnar Oscar Gibson,

ledamoten av riksdagens första kammare, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren,

faktorn Anders Gustaf Lindberg, centralkassören A. Lindhagen, medicine

'' doktorn Håkan Nordlund, expeditören J. Boslund, ledamoten av riksdagens

första kammare, vice häradshövdingen Adolf Hjalmar von Sydow,

medicine licentiaten Erans Axel Tornberg, centralkassören Olof Toresson

och provinsialläkaren i Eilipstads distrikt Knut Ivan Emerik Wildner.

Med dessa sakkunniga eller vissa av dem ävensom med representanter föi

vederbörande ämbetsverk hava hållits åtskilliga överläggningar. På grundval

av dessa utarbetades sedermera inom socialdepartementet en promemoria

angående de jämkningar i 1930 års regeringsförslag, vilka syntes böra ifrågasättas.

Denna promemoria remitterades för yttrande till olika myndigheter,

och yttranden över densamma hava numera inkommit dels från socialstyrelsen

— nied överlämnande av protokoll från sammanträde inom sociala rådets

sektion för sjukkasseväsen samt yttranden från Sveriges allmänna sjukkasseförbund

och styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation — och dels

från medicinalstyrelsen, som tillika överlämnat yttrande fran centi alstyrelsen

för Sveriges läkarförbund. Jämväl efter det yttrandena inkommit,

har samråd ägt runi med de sakkunniga rörande förslagets slutliga utformning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr T5.

I det följande skall jag under särskilda punkter redogöra för de jämkningar

i det senaste regeringsförslaget, som på grundval av de sålunda verkställda

utredningarna ansetts böra ifrågakomma. Emellertid anhåller jag

att dessförinnan få angiva min allmänna uppfattning beträffande den

föreliggande frågan samt det läge, vari den befinner sig.

°menS-e" Envar’. aolu närmare söker intränga i och bilda sig en uppfattning rörande

ciiefen. den föreliggande frågan, måste erhålla ett bestämt intryck av behovet av en

Brister i den genomgripande omläggning av den nuvarande sjukförsäkringen. I detta hän
“sfe-

Seende kan jag helt ansluta miS.tm den uppfattning, som uttalats av var

rörelsen. ocdl en ay naina tre närmaste företrädare såsom chefer för socialdeparte
mentet.

Såsom de förnämsta olägenheterna med nuvarande ordning hava

plägat framhallas den bristande enhetligheten inom det nuvarande sjukkasseväsendet,

den alltför ringa anslutningen till försäkringen och de alltför svaga

prestationer, som lämnas av densamma. Av dessa omständigheter, vilka

alla utgöra oförnekliga realiteter, vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på

den förstnämnda. Här förut anförda siffror hava givit en föreställning örn

den nuvarande splittringen; i detta hänseende kan ytterligare som exempel

anföras följande. I Stockholm finnas omkring 50 lokala sjukkassor samt

dessutom minst lika många lokalavdelningar av rikssjukkassor; i Göteborg

ar antalet lokalkassor 69 och i Malmö 57, och på många andra orter är förhållandet

liknande. Kommuner finnas sålunda, där 1,700 sjukkassemedlemmar

äro fördelade på 30 sjukkassor eller där 1,800 medlemmar tillhöra 35 olika

sjukkasseorgan. Totala antalet lokala sjukförsäkringsenheter uppgick vid

1927 års slut till över 7,000.

Endast, en mening torde emellertid kunna sägas råda därom, att en första

förutsättning för åstadkommande av en rationalisering på socialförsäkringens

område ar, att den sociala sjukförsäkringen erhåller en sådan organisation,

att den kan bliva i stånd att ingå såsom ett led i en systematiskt sammanhängande

socialförsäkring. Detta är av den betydelse, att uppnåendet av

en dylik organisation får anses utgöra en förutsättning för att i ett blivande

socialförsäkringssystem sjukförsäkringen skall kunna bibehållas i sina nuvarande

frivilliga former, något som ur många synpunkter måste anses önskvärt.

Förutsättningen för den sålunda avsedda organisationen måste vara

astadkommande av enhetlighet så till vida, att inom varje ort det endast

finnes ett statsunderstött lokalt sjukförsäkringsorgan, till vilket således alla,

som önska bliva delaktiga av en offentlig sjukförsäkring, hava att vända sig

och ^ vilket därjämte kan beträffande alla behövande inom sitt verksamhets

område lämna det biträde med hjälp eller understöd i andra avseenden, som

kan komma att anförtros åt kassan. Visserligen är det sant, att under senare

år en del koncentrationssträvanden kommit till synes inom sjukkasserörelsen,

vilka i någon mån minskat olägenheterna av den tidigare splittringen. Dessa

strävanden hava emellertid också rönt vissa motgångar, och man torde icke

vara berättigad räkna med att desamma, som delvis torde hava tillkommit

under trycket av de pågående reformarbetena, komma att, örn reformen

uteblir, inom överskådlig framtid leda till en verklig enhetlighet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majis proposition nr 75.

I fråga härefter om den otillräckliga anslutningen till sjukkassorna får jag

till en början hänvisa till förut anförda siffror om nuvarande medlemsantal

m. m. Till dessa må läggas följande uppgifter. Antalet medlemmar i regist
-

rerade sjukkassor — fortsättningskassorna oräknade — utgjorde vid utgången

av år

antal medlemmar 5kllillS ( + ) eller minskning (~)

ali lax lil ellie 111 Illtir 3 p.. o j o

sedan ioregaende ar

1921 .................................................... 727,999 — 10,155

1922 ...................................................... 728,004 + 5

1923 ...................................................... 742,365 + 14,361

1924 ...................................................... 768,040 + 25,675

1925 .................................................... 802,942 + 34,902

1926 ................................................... 832,717 + 29,775

1927 ..................................................... 869,959 + 37,242

1928 ..................................................... 912,919 + 42,960

1929 (preliminärt) ............................. 967,800 + 54,881

Dessa siffror innebära, ställda i förhållande till befolkningens storlek, följande.

Ar 1921 uppgick antalet sjukkassemedlemmar till 16 % av den vuxna

befolkningen (över 15 år), 1922 till 15.8 %, 1923 till 16.i %, 1924 till 16.5 %,

1925 till 17.1 %, 1926 till 17.6 % och 1927 till 18.4 %. För de senare åren

kunna motsvarande siffror icke ännu angivas. Uppskattar man procentsiffran

för närvarande till 20, torde detta vara högt räknat. Resultatet skulle då

bliva en ökning under den senaste tioårsperioden från 16 till 20 %. Detta

resultat måste i och för sig anses otillfredsställande, då det med samma

takt för utvecklingen skulle dröja orimligt länge, innan anslutningen erhölle

önskvärd omfattning, och blir det ännu mera, örn man jämför det med förhållandena

i vårt grannland Danmark, varest jämväl en frivillig försäkring

är gällande. Där voro vid 1928 års slut 65. i % av befolkningen över 15 år

anslutna till sjukkassorna.

Vad slutligen beträffar det förhållandet, att sjukkassornas prestationer för

närvarande i allmänhet äro alltför svaga, är i detta hänseende framför allt

att märka, dels att sjukhjälpstiden oftast icke är av den längd, att hjälp herodes

under de långvariga sjukdomsfall, som särskilt äro ägnade att undergräva

ekonomien och medföra andra svårigheter och där behovet av kontant

understöd alltså är störst, dels ock att sjukvårdsförsäkringen, vilken på grunder,

som jag senare torde få utveckla, numera måste anses vara det primära i

en social sjukförsäkring, vunnit en alltför liten utveckling. Anledningen till

dessa förhållanden ligger, bland annat, i den nyss påtalade splittringen

inom sjukkasserörelsen, vilken i allmänhet icke lett till att kassorna tävlat

att lämna medlemmarna så stora förmåner som möjligt utan i stället oftast

medfört, att kassorna försökt underbjuda varandra beträffande premiernas

storlek, varav automatiskt följt svaga prestationer. En annan orsak är, att

de nu utgående statsbidragen måste erkännas vara alltför låga för att från

det allmännas sida kunna medföra berättigade krav på ökning av prestatio
-

nerna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 15.

Förhöjning ay Oaktat sålunda angivna brister allmänt erkännas, Ilar som bekant sjuk
^sominda”

försäkringsr ef ormen från olika håll mött kraftigt motstånd. Under debatåtgärd?

terna i riksdagen rörande det senaste regeringsförslaget gjordes sålunda från

vissa håll gällande, att man borde avstå från att söka tvångsvis genomföra

en mer eller mindre omfattande reformering av den statsunderstödda sjukkasserörelsen

samt inskränka sig till att bevilja denna ett något förhöjt statsbidrag,

vilket kunde anses påkallat med hänsyn till penningvärdets fall sedan

den tid, då grunderna för nämnda bidrag fastställdes. En liknande uppfattning

har efter riksdagsbeslutet i frågan uttalats av en minoritet inom rikssjukkassornas

centralorganisation, där den väsentligen motiverats med att ej

mindre än tre olika försök att åstadkomma en sjukkassereform givit negativa

resultat.

Såsom framgått av den nyss lämnade redogörelsen för inkomna framställningar,

har emellertid från andra håll inom sjukkasserörelsen en rent

motsatt uppfattning kommit till synes. I den omförmälda skrivelsen från

styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund anföres sålunda — utöver

vad redan återgivits — att förslaget att söka åstadkomma en uppryckning

av det nu gällande sjukkassesystemet allenast genom att meddela sjukkassorna

förhöjt statsbidrag icke längre vore att taga på allvar. En sådan åtgärd

skulle, bland annat, hava till följd ett ytterligare vidgande av klyftan

mellan lokala kassor och rikssjukkassor. Härtill komme, att en sådan åtgärd

skulle kunna rent av tillintetgöra ett rationellt ordnande av den sociala

försäkringsverksamheten i dess helhet. Den nuvarande organisationen utgjorde

en hämsko på ordnandet av ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen,

och man måste därför protestera mot en åtgärd, som i allra högsta grad

skulle giva sanktion åt det nuvarande tillståndet. Styrelsen har därför under

åberopande av sin vid flera tidigare tillfällen framlagda uppfattning avrått

från ett höjande av statsbidraget, så länge nu gällande ordning inom det

frivilliga sjukkasseväsendet förbleve rådande. Till stöd för denna uppfattning

har styrelsen vidare hänvisat till de skäl, som i anledning av väckta

motioner anförts i frågan från tillsynsmyndighetens sida.

Som en reaktion inför det negativa resultatet av de olika försöken till

sjukförsäkringsreform kan uppfattningen örn att man bör åtnöja sig nied en

höjning av nu utgående statsbidrag visserligen anses förklarlig. Emellertid

har jag icke kunnat ansluta mig till densamma. Till en början må erinras,

att det s. k. medlemsbidraget, d. v. s. den del av statsbidraget, som utgår i

förhållande till antalet medlemmar i en kassa, redan år 1920 höjdes från 1

krona till 2 kronor. Det är således allenast beträffande det s. k. sjukdagsbidraget

— statsbidraget som utgår i förhållande till antalet sjukdagar —

som en förhöjning med hänsyn till penningvärdet skulle ifrågakomma.

Visserligen utgår statsbidrag jämväl till läkarvård, men detta spelar så

obetydlig roll för kassornas ekonomi, att man här kan bortse därifrån.

Tänker man sig nu, att sjukdagsbidraget, som redan år 1910 bestämdes

till nuvarande belopp, 25 öre för varje dag för vilken sjukkassa utgivit

sjukhjälp med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock högst

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majis proposition nr 15.

2 kronor per medlem oell år, liöjdes med — såsom föreslagits till kompensation

av penningvärdets fall — 10 öre, skulle uppenbarligen en sådan

åtgärd på intet sätt vara ägnad att avhjälpa de djupgående brister hos den

svenska sjukkasserörelsen, som under det föregående utredningsarbetet

otvetydigt uppvisats och som jag nyss understrukit. Vid ett genomförande på

sätt antytts av ökat statsbidrag åt kassorna skulle nämligen dessa vara oförhindrade

att använda den nya inkomsten till exempelvis en sänkning av de förut

utgående avgifterna. För staten, vilken dock skulle åsamkas en ökad utgift

av 800,000—900,000 kronor örn året, skulle då föga vara vunnet. För sjukkassorna

åter skulle den föreslagna åtgärden betyda en ökad inkomst av omkring

1 krona per år och medlem. Det är tydligt, att varken kassorna eller

de enskilda medlemmarna skulle hava något mera väsentligt gagn härav.

Det har i anslutning till vad senast berörts vidare gjorts gällande, att

man i själva verket från sjukkasserörelsens egen sida icke skulle vara särskilt

angelägen att få genomförd en sjukkassereform i den omfattning, varom

i de senaste förslagen varit fråga, och att man därför kunde befara, att

kassorna, när det gällde att föra en sådan reform ut i verkligheten, komme

att i stor utsträckning med avstående från statsbidrag ställa sig utanför de

nya organisationerna. Den enhälliga uppslutningen från sjukkasseorganisationernas

sida kring det senaste regeringsförslaget och de talrika och auktoritativa

meningsyttringar, som efter detta förslags fall framkommit från sjukkasserörelsens

sida och vilka i det föregående berörts, giva icke något stöd

för sådana påståenden eller farhågor. Emellertid vill jag i detta sammanhang

betona — vad ock min företrädare i ämbetet framhöll vid framläggandet

av det senaste förslaget — att det icke kan anses uteslutet, att den

enighet mellan förut stridiga uppfattningar inom sjukkasserörelsen rörande

organisationsproblemets lösning, som sent omsider vunnits, skulle äventyras,

därest frågans avgörande kommer att fördröjas. Vissa tecken hava tvärtom

redan bestyrkt, att så kan bliva fallet. Även ur denna synpunkt måste det

alltså anses vara en angelägenhet av stor vikt, att frågan nu föres fram

till en lösning.

En annan invändning av allmän innebörd, vilken i detta sammanhang

torde böra beaktas, är den som grundas på uppfattningen, att sjukförsäkringsfrågan

icke bör företagas till avgörande, förrän man har möjlighet

att bedöma spörsmålet örn socialförsäkringen i dess helhet. Närmare utförd

innebär denna invändning, sådan den under det senaste året framställts,

att resultaten av den nu arbetande pensionsförsäkringskommitténs utredning

borde avvaktas, innan sjukförsäkringen reformerades. Denna uppfattning

grundar sig särskilt därpå, att det blivit känt, att inom nämnda kommitté

överväges att skilja invaliditetsförsäkringen från ålderdomspensioneringen

och lägga förstnämnda försäkringsform till sjukkassorna.

Visserligen kan det onekligen ur principiell synpunkt te sig riktigast, att

man på en gång söker överblicka hela området för socialförsäkringen och

samtidigt drager upp grundlinjerna för ett enhetligt system och helst också

fixerar de närmare detaljerna rörande de skilda försäkringsgrenarna. Emellertid

tala avgörande praktiska hänsyn mot att av dylika skäl avstå från att,

Sjukkassornas

ställning i

allmänhet till

reformen.

Böra förslag

på närliggande

områden avvaktas?
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 75.

Kostnads
frågan.

clar så eljest är möjligt och lämpligt, till övervägande företaga särskilda

delar av försäkringen. Erfarenheten har visat — något som också säger sig

tämligen självt — att under nuvarande arbetsformer det knappast någonsin kan

bliva möjligt att på en gång till avgörande föra fram ett så omfattande och

svårlöst frågekomplex, som genomförandet av en enhetlig socialförsäkring skulle

innebära. Man lärer alltså redan på denna grund vara nödsakad att liksom

hittills gå de partiella reformernas väg. Detta får dock naturligen icke innebära,

att man — såsom måhända kan sägas hava skett vid tillkomsten av

våra nuvarande socialförsäkringslagar — vid behandlingen av en av dessa

underlåter att i nödig utsträckning beakta sammanhanget med de övriga.

Vad nu närmast angår sjukförsäkringen, är det, som redan anförts, allmänt

erkänt, att åstadkommande av en enhetlig organisation därutinnan är ett

villkor icke blott för en ordnad sjukförsäkring utan för rationell socialförsäkring

överhuvud. Icke minst för en överflyttning av invaliditetsförsäkringen

till sjukkasseväsendet lärer det utgöra en oundgänglig förutsättning,

att inom varje ort rörelsen är koncentrerad till ett organ. Såsom jag i ett

senare sammanhang torde få anledning påpeka, kommer riktigheten av detta

påstående till synes redan i förevarande sammanhang vid behandlingen av en

analog fråga. I det förslag jag ämnar framlägga ingår nämligen beredande

av understöd av statsmedel åt icke sjukförsäkrade barnaföderskor, vilket

understöd ur olika synpunkter ansetts lämpligen kunna utanordnas endast

genom sjukkassorna; för en dylik anordning måste dock en förutsättning

vara, att sjukkasserörelsen blivit enhetlig.

Örn vidare, såsom med all sannolikhet kan förväntas, en reformerad pensionsförsäkring,

vare sig denna kommer att medföra en överflyttning av invaliditetsförsäkringen

eller icke, måste bygga på ökad decentralisering av ärendenas

handläggning, måste en enhetlig sjukförsäkring vara en av grundvalarna för

reformens genomförande. Vid sådant förhållande kau det ej innebära någon

olägenhet, att principbeslut redan nu fattas örn sjukförsäkringens reformering

på enhetlighetens grund. Enhetlighetens genomförande måste alltid kräva

en avsevärd övergångstid, och örn man skulle vänta därmed, skulle detta alltså

i sin tur medföra ett fördröjande av pensionsförsäkringens omdaning. Man

torde också med bestämdhet kunna påstå, att några svårigheter icke skola

behöva uppstå, då det sedan gäller att eventuellt anknyta invaliditetsförsäkringen

— och möjligen vissa uppgifter för ålderdomspensioneringen —

till en på sätt nu föreslås reformerad sjukförsäkring. Skyldighet för de blivande

sjukkassorna att åtaga sig uppgifter för pensionsförsäkringens räkning

jämväl beträffande andra än kassemedlemmar kommer redan nu att stadgas.

Och de smärre jämkningar, som sedermera eventuellt kunna befinnas erforderliga,

såsom beträffande sammansättningen av sjukkassornas styrelser, omfattningen

av deras verksamhetsområden etc., kunna utan svårighet genomföras

i samband med invaliditetsförsäkringen och utan att då kräva någon

tidsutdräkt.

Vad härefter kostnadsfrågan angår är det givet, att ur rent budgetär

synpunkt betänkligheter kunna anföras mot en genomgripande sjukkassereform.

En sådan kan nämligen ej genomföras utan väsentligt ökade bidrag från det

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 7<5.

allmännas sida. I vad män man är böjd för att anse, att det allmänna bör

ikläda sig dylika förpliktelser, blir väl ytterst beroende av vederbörandes

principiella inställning till socialförsäkringen överhuvud och den uppfattning

man hyser rörande särskilt sjukförsäkringens uppgift och betydelse i samhällslivet.

För min del anser jag liksom mina företrädare i ämbetet vikten

av att erhålla en välordnad och materiellt tillfredsställande social sjukförsäkring

vara så stor, att de statsutgifter för sådant ändamål, som i det senaste

förslaget beräknats, icke böra verka avskräckande. Härtill kommer, att

för reformens genomförande måste beräknas en övergångstid av liera år,

under vilken statsbidrag enligt de nya grunderna med all sannolikhet icke

kommer att utgå i någon nämnvärd omfattning.

Het bör alltså kraftigt understrykas, att man vid bedömande av ifrågavarande

spörsmål icke får fästa alltför stor vikt vid den konjunkturnedgång

och de s tatsfinansiella svårigheter, som vid innevarande tidpunkt äro rådande

men vilka ganska allmänt anses vara av övergående karaktär. Desslikes är

att märka, att stegringen i statsbidragen till sjukförsäkringen ingalunda

innebär en ny nettoutgift för det allmänna. Vid ärendets tidigare behandling

har flera gånger framhållits den betydelse en reformerad sjukförsäkringmåste

hava för nedbringande av kostnaderna för fattigvård samt för pensionstillägg

och understöd enligt pensionsförsäkringslagen, en betydelse som

kunnat påvisas från orter, där en effektiv sjukförsäkring redan i stort sett

genomförts, såsom i Eskilstuna (se proposition 117 år 1926 sid. 274—284).

Redan i detta sammanhang torde ytterligare böra till behandling upptagas

en invändning av allmänt principiell innebörd, som under den offentliga

diskussionen framställts mot en omläggning av sjukförsäkringen i den

här avsedda riktningen. Jag syftar härvid på det yrkande, som framkommit

därpå, att en reformerad sjukförsäkring måtte bygga på ett system nied

försäkringstekniskt uträknade premier och försäkringsmässig fondbildning.

Enligt gällande lagstiftning liksom enligt det föreliggande förslaget är

ju försäkringens ekonomi — jämte på statsbidragen grundad pa medlemmarnas

årsavgifter, vilka i de allra flesta fall för samma försäkringsförmåner

i en och samma kassa utgå med enahanda belopp, oavsett den försäkrades inträdesålder,

kön, yrke etc. I fråga örn fondbildning finnas föreskrifter allenast

örn en riskutjämningsfond, vilken enligt det föreliggande förslaget skall uppbringas

till ett belopp, minst motsvarande en och en halv gånger summan av de i

genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta medlemsavgifterna.

I anledning av vad sålunda anförts har jag låtit inom socialstyrelsen

verkställa utredning angående principerna för avgiftsbestämningen för sjukkassorna,

vilken utredning torde få såsom bilaga (bilaga F) fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende. I denna utredning redogöres för sjukkasselagens

ställning till frågan örn avgiftsbestämningen ävensom för den nuvarande

avgiftsbestämningen i sjukkassorna samt gällande regler i förhållande till

den ifrågasatta sjukförsäkringsreformen. Därjämte upptagas till bemötande

vissa skäl, som från försäkringsmannahåll anförts för en omläggning av avgiftsberäkningen.

Jag torde i dessa hänseenden kunna hänvisa till utredningen

Vissa

principiella

invändningar

i övrigt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

oell vill här endast framhålla, att jag i allt väsentligt kan ansluta mig till

där anförda synpunkter. Enligt min mening kan det således svårligen komma

i fråga att företaga en dylik omläggning, vilken skulle förvandla sjukförsäkringsrörelsen

till likhet med den vanliga affärsmässiga försäkringsrörelsen

och tillika kräva en helt annan och mera dyrbar administration än för närvarande.

På denna väg skulle man därmed också starkt inkräkta på den

självverksamhet, som är en av de värdefullaste tillgångarna i den nuvarande

frivilliga försäkringen. Enhetligheten i premier, oavsett den större eller

mindre sjukdomsrisk, som kan föreligga för olika medlemmar, utgör dessutom

ett väsentligt drag i den verksamhet för ömsesidig hjälp, som är sjukförsäkringens

upphov.

Det kan knappast heller med fog göras gällande, att en dylik omläggning

skulle vara av behovet påkallad. Erfarenheterna från vårt land liksom

från utlandet bestyrka, att i stort sett nu tillämpade grunder kunna uppbära

ett sunt försäkringssystem, och det är icke anledning antaga, att den

kraftiga koncentration av sjukkasserörelsen, som blir en följd av reformförslagets

genomförande, skulle leda till större svårigheter i förevarande

hänseende. Såsom i utredningen framhållits, kan man tvärtom utgå från

att den större riskutjämning, som inom centralsjukkassorna kommer till stånd,

skall medföra ökad stabilitet och alltså minska behovet av säkerhets- eller

utjämningsfonder; bland annat torde ju de nya kassorna såsom monopolorgan

kunna räkna med en konstant nyanslutning av unga medlemmar — redan nu

håller sig för övrigt åldersfördelningen, som i förevarande hänseende kan anses

som den viktigaste faktorn, i sjukförsäkringen i dess helhet vid ungefär samma

procentuella storlek år från år. Givetvis förutsätter jag emellertid härvid, att

premieberäkningen sker på fullt tillfredsställande sätt, något som tydligen,

om förslaget genomföres, kommer att bliva lättare än nu, därigenom att den

premienedpressande konkurrensen bringas att upphöra. En annan förutsättning

är naturligen också, att tillsynsmyndigheten noggrant aktgiver på

centralsjukkassornas soliditet och i god tid vidtager sådana åtgärder, som,

närmast i form av pakallande av premiehöjning, uttaxering eller förmånsnedsättning,

kunna erfordras för att bevara densamma.

Under den offentliga diskussionen har uppmärksamheten även fästs vid

ett i utlandet framkommet uppslag att kombinera sjukförsäkringen med

någon slags sparverksamhet; varje försäkrad skulle hava sitt personliga

konto, och i den mån han holle sig frisk och alltså icke utnyttjade försäkringsförmånerna,

skulle han äga åtnjuta premienedsättning eller annan förmån.

Denna tankegång går bland annat igen i ett av de av läkarsammanslutningar

hösten 1930 avgivna yttrandena, och centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund uttalar, att avsevärda missbruk av sjukförsäkringen måhända

bäst skulle undgås, då man nått fram till ett sådant system, där medlemmarna

hade ekonomiskt intresse av att vara friska, ej av att vara sjuka.

Mot en dylik tankegång, som tydligen på många håll till en början kunnat

verka bestickande, behöver emellertid endast erinras, att de ekonomiska förmåner,

som sålunda skulle utöver vad för närvarande är fallet tillkomma

vissa sjukkassemedlemmar, måste av någon bestridas; för sjukförsäkrings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majus proposition nr 15.

rörelsen i dess helhet kan nämligen ett dylikt system icke tänkas leda till

en så stor nedpressning av sjukdagstalet, att de ifrågasatta förmånerna

skulle kunna täckas av besparingarna. Det i så fall erforderliga tillskottet

kan komma till stånd antingen så att prestationerna nedsättas, premierna

höjas eller statsbidraget ökas. I alla tre fallen kommer den nya förmånen

för de friska att slutligen leda till minskad fördel för de sjuka i jämförelse

med vad de enligt nuvarande grunder skulle kunnat åtnjuta. Men ett dylikt

resultat måste uppenbarligen strida mot en av hela den sociala sjukförsäkringens

principer, som är att de, vilka få behålla sin hälsa, redan

därutinnan äga en så stor förmån, att de böra utan tanke på egen ytterligare

vinning med sina premier bidraga till att lätta bördan för de sjuka.

Jag är sålunda av den uppfattningen, att ett nytt försök nu bör göras att

åstadkomma en reformering av den statsunderstödda sjukförsäkringen. Beträffande

reformens innebörd ansluter jag mig i stort sett till det senast

framlagda förslaget, vilket, örn det också på vissa punkter kan lämna rum för

olika meningar, dock enligt min uppfattning är väl ägnat att — utfört i verkligheten

— avhjälpa de väsentligaste bristerna i den nuvarande sjukkasserörelsen.

Först och främst skall man sålunda enligt detta förslag ernå en

enhetlig och fast organisation av rörelsen; den nuvarande splittringen med

dess i många avseenden olyckliga verkningar skulle försvinna. I den nya

organisationen skola vidare tillgodoses kraven dels å självrisk för de lokala

organen, varigenom erhålles garanti för en effektiv kontroll, och dels å en

försa krin gam assi g utjämning av riskerna samt förmåga att i försäkringen

upptaga sådana grupper av befolkningen, som hava en mera spridd bosättning.

Möjlighet till samverkan mellan sjukförsäkringen och andra socialfÖrsäkringsgrenar

skall ock vinnas. Genom de förbättrade och utvidgade

prestationerna skall försäkringen sättas i stånd att på ett mera tillfredsställande

sätt fylla sin uppgift: att bereda en effektiv hjälp vid inträffande sjukdom.

Samtidigt undanröjas i stor utsträckning de anledningar till överförsäkring

och dubbelförsäkring, som med nuvarande ordning förefinnas.

Örn jag alltså i allt väsentligt kan ansluta mig till grundtankarna i

1930 års förslag, utesluter detta icke att jag, såsom redan framgått, ansett

en noggrann undersökning böra vidtagas rörande behovet av jämkningar i

förslaget på särskilda punkter. Jag övergår nu till att redogöra för de undersökningar

jag i sådant avseende låtit verkställa och resultatet av desamma.

Särskilda punkter i förslaget.

Enligt 1930 års proposition — 29 § i förslaget till förordning om erkända

sjukkassor — skulle sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa såvitt angick sjukhjälp

i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning vara bestämd till

21 dagar för varje sjukdomsfall. Lokal sjukkassa med minst 500 medlemmar

kunde dock under vissa förutsättningar erhålla rätt att meddela dylik sjukhjälp

under 90 dagar för varje sjukdomsfall.

I sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning av

propositionen förordades den ändring i nämnda bestämmelser, att tidrymden

Samman
fattning.

Organisa
tionen.

Självrisk
tiden.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 75.

av 21 dagar skulle inskränkas till 18 dagar. Anledningen härtill var framför

allt, att man Lyste farhagor för att enligt propositionen lokalsjukkassorna

under särskilda omständigheter skulle kunna bliva utsatta för alltför stora

påfrestningar. Vid frågans behandling i kamrarna förklarade departementschefen,

att han ehuru med tvekan hänförde den sålunda föreslagna ändringen

till sådana, vilka icke syntes äga någon större räckvidd. Andra kammaren

godtog ock utskottets förslag på denna punkt.

Sociaideparte- I den förutnämnda, inom socialdepartementet hösten 1930 utarbetade

memoria 1930. promemorian rörande ifrågasätta jämkningar i 1930 års förslag uttalades, att

man syntes kunna stanna vid den av utskottet föreslagna tiden av 18 dagar,

detta oaktat en tid av 21 dagar ur försäkringsmässig synpunkt syntes hava

varit förenad med vissa fördelar.

Yttrandena. I de i anledning av promemorian avgivna yttrandena hava på denna punkt

olika meningar gjort sig gällande.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund har sålunda uttalat sig för en längre

självrisktid än 18 dagar. Styrelsen för riks sjukkassornas centralorganisation

däremot förordar en tid av allenast 15 dagar. Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen

har förklarat, att tiden hellre borde sättas till 21 än till 18 dagar.

Socialstyrelsen finner en inskränkning av självrisktiden till 18 dagar innebära

ett försvagande av lokalsjukkassornas ställning och av deras förmåga att effektivt

motverka missbruk av försäkringen; i frågans nuvarande läge och då

andra kammaren med betydande majoritet anslutit sig till utskottets förslag,

ville styrelsen dock för sin del icke avstyrka detsamma. Centralstyrelsen för

Sveriges läkarförbund förordar 21 dagar. Medicinalstyrelsen slutligen har ansett

sig icke böra göra något uttalande beträffande denna fråga såsom väsentligen

liggande utanför styrelsens verksamhetsområde.

DeP—- Bestämmelserna angående viss s. k. självrisk för lokalsjukkassorna äro

c 6 en'' väsentligen tillkomna i syfte att hos dessa kassor väcka och underhålla den

strävan till effektiv självkontroll, som måste utgöra grundvalen för all sund

sjukkasseverksamhet. Enligt beräkningar av 1929 års sjukkassesakkunniga

skulle en sjukhjälpstid för lokalsjukkassorna — beträffande sjukhusvård och

sjukpenning — av 30, respektive 21, respektive 15 dagar innebära, att de

komme att svara för 50.8, respektive 42.5, respektive 35. i % av den i genomsnitt

på varje medlem belöpande risken av ifrågavarande art. Härvid räknades

med en karenstid av 2 dagar. En utsträckning av karenstiden till 3

dagar, såsom föreslogs i 1930 års proposition, medför en obetydlig förskjutning

nedåt av de angivna procenttalen (vid 21 dagar till omkring 42 %).

Bestämmes sjukhjälpstiden till 18 dagar, skulle således i allt fall kvarstå en

belastning för lokalsjukkassorna motsvarande mer än ys av den samlade

risken. Även örn man måste medgiva, att en inskränkning av lokalsjukkassornas

självrisk på nu angivet sätt innebär ett visst försvagande av de i

organisationssystemet innefattade korrektiven mot missbruk, lärer dock

knappast kunna påstås, att dessa korrektiv härigenom skulle på något allvarligt

sätt äventyras. Inskränkningen skulle visserligen medföra en olägenhet

jämväl i annat avseende, nämligen en ökning i antalet av de sjukdoms
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

fall, som skola behandlas och prövas av såväl lokal- som centralsjukkassa.

Enligt uppgift i 1929 års sakkunnigbetänkande kvarstå av 1,000 sjukdomsfall

efter 15 dagar 428, efter 21 dagar 340 och efter 30 dagar 254. Med en självrisktid

av 21 dagar skulle följaktligen omkring */s av samtliga sjukdomsfall

aldrig behöva komma till handläggning av centralsjukkassa. Varje ökning

av antalet fall, som skola dubbelbehandlas, måste naturligen verka tyngande

på administrationen. Då emellertid ökningen skulle bliva relativt obetydlig,

synes ej heller den nu berörda omständigheten vara ägnad att ingiva avgörande

betänkligheter. Jag anser mig således kunna förorda, att självrisktiden

för lokalsjukkassorna i enlighet med utskottets förslag vid föregående

riksdag bestämmes till i regel 18 dagar (29 §).

I socialdepartementets promemoria uttalades vidare med avseende å orga- Andra

nisationsbestämmelserna, att viss ändring i föreskrifterna rörande centralsjukkassas

styrelse syntes böra förordas samt att jämväl åtgärder borde vidtagas

för att tillförsäkra socialstyrelsen viss medicinsk sakkunskap vid behandlingen

av sjukförsäkringsfrågor. Till dessa frågor torde jag lämpligen

få återkomma i det följande.

Härutöver må anmärkas, att i det förut berörda uttalande, som gjordes

av en minoritet inom rikssjukkassornäs centralorganisation i samband med

denna organisations i augusti 1930 beslutade framställning i sjukförsäkringsfrågan,

framställts vissa erinringar mot en del organisatoriska bestämmelser

i det i 1930 års proposition innefattade förslaget till förordning örn erkända

sjukkassor. Dessa erinringar gälla dels 4 § i vad avser centralsjukkassas

verksamhetsområde — det bör enligt minoritetens mening fastslås, att detta

område alltid skall utgöras av minst två landstingsområden eller stad, som

icke deltager i landsting — dels 8 § i vad däri stadgas skyldighet för erkänd

sjukkassa att biträda statlig inrättning för social verksamhet — sådan skyldighet

anses ej böra föreskrivas — dels 29 § i vad angår möjlighet för lokalsjukkassa

med minst 500 medlemmar att under vissa förutsättningar få

meddela sjuklijälp under 90 dagar för varje sjukdomsfall — sådan möjlighet

bör enligt minoriteten överhuvud ej förefinnas — dels ock slutligen 45 §,

enligt vilken i stad, som utgör eget centralsjukkasseområde, redan existerande

kassor med flera än 500 medlemmar kunna antagas till lokalsjukkassor

— för sådant antagande bör, uttalas det, krävas, att kassans medlemsantal

uppgår till minst 2,000.

De bestämmelser, mot vilka de sålunda framställda anmärkningarna rikta Departemontssig,

återfinnas redan i det av 1929 års sjukkassesakkunniga utarbetade betänkandet.

Hörande sistnämnda förslag rådde full enighet bland de sakkunniga, och

det förordades jämväl av de särskilda representanter för sjukkasserörelsen,

med vilka de sakkunniga hade att samråda. Bestämmelserna tillstyrktes

av riksdagsutskottet och godkändes jämväl av andra kammaren. Vid angivna

förhållanden och då, såsom framgår, de gjorda anmärkningarna icke

heller vunnit anslutning från majoriteten inom den organisation, där de

framställts, har jag icke funnit skäl att i anledning av desamma föreslå

någon ändring i det senaste förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Ar 75.) m 3i 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Sjukvårds
försäkringen.

Obligatorisk

eller frivillig?

Social
departementets
promemoria.

Yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Propositionen till 1930 års riksdag innehöll — liksom det vid 1927 års

riksdag framlagda förslaget — som förut erinrats bestämmelser, enligt vilka

erkänd sjukkassa skulle vara pliktig att i viss omfattning ersätta den sjuke

hans utgifter för läkarvård. Skyldigheten skulle regelmässigt vara begränsad

till att avse 2/3 av nämnda utgifter; den sjuke skulle således betala V3 själv.

Ersättning för specialistvård skulle ej utgå utom i undantagsfall efter särskilt

tillstånd. Under vissa förutsättningar kunde kassan i stället bliva

pliktig att utgiva ersättning för vård å sjukhus, dock blott för vård å allmänt

eller därmed likställt sjukhus samt högst efter taxan för vård å allmän sal

å lasarett inom det sjukvårdsområde den sjuke tillhörde.

Bestämmelserna rörande denna i allmänhet såsom »obligatorisk» betecknade

sjukvårdsförsäkring väckte på sina håll betänkligheter. Särskilt från

läkarhåll framkommo, ehuru först på ett sent stadium av frågans behandling

i riksdagen, en del kollektiva meningsyttringar mot förslaget. Man

hävdade därvid, att obligatorisk sjukvårdsförsäkring icke borde genomföras.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian uttalades, att

med hänsyn till den ställning, som tidigare riksdagar — jag återkommer

därtill i det följande — intagit och på grund av reformförslagets allmänna

syftning något frångående av principen örn sjukvårdsförsäkringen såsom en

obligatorisk prestation för sjukkassorna icke torde böra ifrågakomma.

Rörande denna fråga göras i de inkomna framställningarna och över promemorian

avgivna yttrandena en del uttalanden av intresse.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasse förbund anför i sin förut åberopade

skrivelse i denna fråga bland annat följande.

Uppfattningen att en obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle vara mindre

behövlig i vårt land med dess högt utvecklade och för vissa befolkningslager

kostnadsfria offentliga sjukvård syntes vila på en ofta företrädd men

icke dess mindre felaktig uppfattning därom, att avsikten med reformen

skulle vara att skapa nya vårdanstalter. Sjukvårdsförsäkringens syfte vore

i stället att förhjälpa medlemmarna till att komma i åtnjutande av fördelarna

i den redan organiserade sjukvården. Det vore visserligen sant, att

vår offentliga sjukvård vore så ordnad, att den kunde komma folket till godo

för en billigare penning än i andra länder. Men kostnadsfri vore den icke

i annat fall, än där fattigvårdsbehov förelåge, och även örn kostnaderna vore

mindre än annorstädes, vore de betydande nog, då arbetsinkomsten genom

sjukdom minskades eller alldeles upphörde. Dessa kostnader ville sjukförsäkringen

förhjälpa de omtänksamma att bära. Det vore allmänt erkänt,

att en rationellt ordnad sjukförsäkring för kommunerna vore ett ekonomiskt

intresse av stor vikt, något som även erkänts i gällande fattigvårdslag, där

det i 37 § heter, att fattigvårdsstyrelse bör verka därför, att samhällets invånare

genom inträde i sjukkassor bereda sig trygghet mot nöd vid sjukdom

eller andra olyckor. Vad angår påståendet att sjukvårdsförsäkringen skulle

kunna leda till missbruk, förklarar styrelsen, som tror sig besitta viss erfarenhet

på området, att den icke hade någon kännedom örn att sjukförsäkring

i denna del blivit föremål för obehörigt utnyttjande. Det vore icke

heller i denna del av försäkringen, som missbruk i nämnvärd grad kunde

förekomma från de försäkrades sida, enär dessa icke själva personligen

kunde tillgodogöra sig den därför från kassan utgående kontanta prestationen.

Detta, som gällde redan för närvarande, måste i än högre grad

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.5. 51

bliva fallet enligt förslaget, eftersom den försäkrade själv enligt detta i regel

skulle Lava att bestrida l/3 av vårdkostnaden.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation framhåller, att syftemålet

med sjukvårdsförsäkringen vore att genom en försäkringsmässig utjämning

av sjukvårdskostnaden göra denna överkomlig även för personor i svag ekonomisk

ställning. Då storleken av dylik kostnad väsentligen berodde på

avståndet från den sjukes boningsort till läkaren eller sjukvårdsanstalten,

torde sjukvårdsförsäkringen, örn dess genomförande bleve beroende på kassas

beslut, sannolikt icke komma att upptagas av sjukkassa, inom vars områden

sjukvårdsförhållandena vore ogynnsamma. Det med dylik försäkring avsedda

syftet skulle följaktligen nås allenast delvis, örn densamma gjordes valfri.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund yttrar:

Centralstyrelsen ansåge i överensstämmelse med sina förut gjorda uttalanden,

att främsta syftet för en social sjukförsäkring vore beredandet eller

möjliggörandet av snabb och effektiv sjukvård i individernas och samhällets

intresse och att införandet av sjukvårds- (läkarvårds-) försäkring som obligatorisk

prestation för de sjukkassor, som erliölle statsunderstöd, ur principiell

synpunkt vore det riktiga.

Vid en rundfråga som centralstyrelsen nyligen anordnat för att utröna

svenska läkarkårens ståndpunkt bland annat i ifrågavarande avseende, hade

emellertid ett mycket stort flertal av Sveriges läkare uttalat sig för att sjukvårdsförsäkringen

borde vara allenast en frivillig prestation för kassorna. Dels

hade det därvid befarats, att obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle utgöra en

etapp till införandet av allmän obligatorisk sjukförsäkring, något som alldeles

särskilt på sista tiden i de länder, där sådan införts, skulle hava påvisats

medföra synnerligen allvarliga vådor, dels hade farhågor uppstått, att

de vid all sjukförsäkring uppkommande missbruken skulle bliva större vid

obligatorisk än vid frivilligt åtagen sjukvårdsförsäkring.

Centralstyrelsen vore emellertid av den meningen, att införandet av obligatorisk

sjukvårdsförsäkring för statsunderstödda, frivilliga sjukkassor ej borde

uppfattas som ett steg mot allmän obligatorisk sjukförsäkring, och ansåge

också, att risken för missbruk av sjukförsäkringen ej behövde befaras bliva

avsevärt större vid obligatorisk än vid frivillig sjukvårdsförsäkring under förutsättning

att nödiga garantier mot missbruk skapades. Det ökade sjukvårdande

och övervakande arbete, som en utsträckt sjukvårdsförsäkring måste

medföra, komme att i huvudsak påvila läkaren som den mest kompetente,

och han måste för det helas väl åtaga sig större delen av detta arbete, även

örn han vore fullt medveten örn att svårigheterna redan efter hittills vunnen

erfarenhet kunde vara mycket stora, t. ex. vid sjukdomstillstånd utan objektiva

symptom eller till följd av en del sjukförsäkrades benägenhet för aggravation

och simulation.

Emellertid kunde centralstyrelsen icke biträda den motivering, som framhållits

för behovet av obligatorisk sjukvårdsförsäkring, nämligen att den nuvarande

frivilliga sjukvårdsförsäkringen endast skulle förskaffa cirka 15 %

av de sjukförsäkrade behövlig sjukvårdsförsäkring. Styrelsen ville framhålla,

att större delen av de åtminstone för närvarande i sjukkassorna försäkrade

åtnjöte fri eller nästan fri läkarvård vid sjukdom, antingen såsom löneförmån

eller genom frivillig sjukvårdsförsäkring.

Vid centralstyrelsens utlåtande voro fogade vissa reservationer.

I själva huvudfrågan voro tre medlemmar av centralstyrelsen av avvikande

mening. Två av dessa ledamöter förklarade sig anse, att den nuvarande

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 75,

sjukkasseorganisationen borde bibehållas i stort sett oförändrad men med

ökat statsunderstöd för sjukpenningförsäkringen, vid vilken borde fästas

vissa närmare angivna villkor rörande förbud mot dubbelersättning, inkomstgräns

m. m. Samma ledamöter ansågo, att, därest en reform skedde, läkarvården

borde bibehållas som frivillig prestation för kassorna.

Den tredje av reservanterna ansåg med hänsyn till den delade uppfattningen

inom läkarkåren rörande den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen lämpligast,

att läkarvårdsförsäkringen bibehölles såsom frivillig, till dess ytterligare

erfarenhet vunnits.

Medicinalstyrelsen har i denna punkt gjort ett längre uttalande, vilket

jag på grund av dess betydelse för frågans bedömande torde böra i allt

väsentligt återgiva. Styrelsen anför:

I sin skrivelse till Kungl. Majit av den 30 november 1929 med anledning

av det till styrelsen för yttrande remitterade betänkandet rörande reformerad

sjukförsäkring hade medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen i tidigare yttrande

över liknande ärende anslutit sig till den uppfattningen, att behovet av en

social sjukförsäkring icke kunde anses tillgodosett, med mindre än att det

sörjdes för att den sjukförsäkrade erli olle den sjukvård, hans sjukdom krävde

för hans återställande till hälsa eller arbetsförmåga, samt att styrelsen därutinnan

alltjämt intoge samma ståndpunkt. Styrelsen hade vid avgivande

av detta sitt principuttalande haft stöd i det yttrande centralstyrelsen för

Sveriges läkarförbund dessförinnan tillställt styrelsen i ämnet. Så vore

jämväl nu förhållandet. Då liksom nu hade emellertid centralstyrelsens

beslut icke varit enhälligt. Reservationerna hade såväl år 1929 som år 1930

riktat sig mot bestämmelser örn obligatorisk sjukvårdsförsäkring, i det reservanterna

uttalat sig för en frivillig sådan.

Den år 1930 framförda reservationen måste ses mot bakgrunden av att

det övervägande flertalet av de till läkarförbundet anslutna läkarföreningarna

mera eller mindre bestämt uttalat sig i samma riktning som reservanterna.

De skäl och synpunkter, som därvid framhållits, vore väsentligen

de företrädesvis i utlandet, särskilt i Tyskland, vunna erfarenheterna örn

det missbruk av socialförsäkringens förmåner, som därstädes i stor utsträckning

förekomme, örn de svårigheter, som vid uppgörande av avtal mellan

sjukkassor och läkare vållats, samt örn vanskligheten av att under sådana

förhållanden upprätthålla det förtroende mellan läkaren och klientelet, som

vore en förutsättning för utövandet av en framgångsrik läkare- och sjukvård.

Det lede icke det ringaste tvivel, att icke de förhållanden, varom här erinrats,

framträtt i större eller mindre omfattning. De torde vara ofrånkomligt

förenade med ali socialförsäkring, enkannerligen den obligatoriska.

Det vore naturligt, att läkaren vore den, som närmast såge dessa missförhållanden.

De hotade, ansåge han, att rubba en av grundvalarna för hans

verksamhet, förtroendet mellan hans klientel och honom, och det ryckte in

ett moment i hans arbete, som vore detsamma artfrämmande och motbjudande.

Det väckte misstämning och skapade olust, vilka hunde alstra ett

känslotänkande inför denna angelägenhet, som i sin ordning skymde blicken

för de obestridliga värden, vilka socialförsäkringen dock i sig inrymde och

skänkte.

Likaväl som det vore en samhällets plikt att bringa hjälp åt dem, som

på grund av sjukdom råkade i jämväl ekonomiskt trångmål, måste det ligga

i det allmännas välförstådda intresse att övervaka att denna hjälp i möjligaste

mån endast komme den lijälpbehövande tillgodo, så länge hans sjukdom

gjorde honom oförmögen att med arbete försörja sig. Det vore även själv
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

fallet, att ingen annan än läkaren kunde i det stora flertalet fall vara i stånd

att avgöra detta. Här mötte läkaren emellertid ofta svårigheter. Gränsen

mellan hälsa och sjukdom eller — måhända rättare uttryckt i detta sammanhang

— gränsen mellan arbetsoförmåga och arbetsförmåga i den mening,

som vid ifrågavarande bedömande måste avses, vore ofta svår att uppdraga.

Det finge icke förbises, att en viss subjektivitet därvid icke kunde

frånkommas. En fordran att begära ett reservationsfritt uttalande av läkaren

i alla fall vore en uppenbar orimlighet, då man härvid hade att räkna

med det levande livets lagar, som icke läte sig reglera genom stadganden

och föreskrifter. Vissa sjukdomars natur att föranleda aggravation och

mindre nogräknade individers benägenhet för ren simulation accentuerade

svårigheten i läkarens verksamhet.

Ju mera det allmänna vidgade sin hjälpverksamhet, desto angelägnare

bleve det redan av ekonomiska hänsyn att elen, som erhölle dessa förmåner

— här den försäkrade — finge den vård och den behandling, som vore för

hans återställande till arbetsförmåga lämplig och erforderlig. Det tillkomme

läkaren att lämna denna. Därför vore hans medverkan en nödvändighet.

Sådana anordningar måste träffas, att de hinder, som kunde resas för den

försäkrade för att komma i åtnjutande av denna vård, i möjligaste mån undanröjdes.

I vårt land hade stat, landsting och kommun i detta syftemål

gjort väsentligt mera utan samband med socialförsäkring än något annat

land såväl beträffande den slutna som den öppna sjukvården. Styrelsen

hade i sin omnämnda tidigare skrivelse av år 1929 hänvisat till de billiga

dagavgifterna på våra allmänna sjukvårdsinrättningar och till tjänsteläkareinstitutionen

på landsbygden med de taxor, som av staten fastställts för av

ifrågavarande läkare lämnad vård. Härtill komme åtgärder, som vidtagits

för att i vissa fall ytterligare minska den enskildes utgifter för erläggande

av arvoden, som utginge enligt nämnda taxor.

Ingen torde emellertid kunna förneka, att dessa mått och steg icke vore

tillfyllest för lättande av den mindre bemedlades kostnader för läkare och

sjukvård. Styrelsen ville härvid bland annat erinra örn att tjänsteläkare

med skyldighet att för av myndighet fastställda taxor tillhandagå de samhällsmedlemmar,

som tillhörde de mindre bemedlades svårt avgränsbara

grupp, i allmänhet icke funnes i våra städer, och örn de i förhållande till

betalningsförmågan ofta dryga färdkostnaderna på landsbygden, då läkaren

nödgades företaga långa resor. Att även de låga legosängsavgifterna på

våra allmänna sjukhus verkade betungande för den svagt ekonomiskt ställde

vid längre sjukdomstillstånd behövde endast erinras om.

För att i ekonomiskt hänseende underlätta tillgången till hilvar- och sjukvård

för den mindre bemedlade erbjöde sig då två vägar. Den ena vore att

vidare utbygga tjänsteläkarinstitutionen, att i den mån det kunde finnas

erforderligt sänka taxorna med höjning av läkarnas fasta avlöningsförmåner,

att genom beskärande av legosängsavgifterna på de allmänna sjukhusen och

genom reglering medels statsbidrag förbilliga sjukhusvården för den hjälpsökande

och att till sjukhusen anknyta polikliniker, i deli mån tillgodoseende

av specialvård så gjorde erforderligt.

Den andra vägen vore att genom den sociala sjukförsäkringen bereda den

försäkrade fördelar av ifrågavarande art.

Vilket system, som kunde ställa sig ekonomiskt gynnsammast för det

allmänna, undandroge sig styrelsens bedömande, och även ingående beräkningar

syntes kunna lämna endast mycket approximativa svar på frågan.

Men även andra synpunkter inverkade på ställningstagandet till ett systemval.

En starkt utbyggd tjänsteläkarinstitution vore enligt styrelsens förmenande

icke tillrådlig, med mindre än att en reglering av tilloppet till håkar
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 75.

banan ägde rum. Denna kunde verka endast på längre sikt, Styrelsen

sage nämligen i det överskott av läkare, vilket eljes skulle bliva en följd,

en allvarlig fara. Ett läkarproletariat skulle härigenom otvivelaktigt uppstå

med dess skadliga återverkningar på förtroendet för läkaren och hans ansvarsfulla

uppgifter. Tjänsteläkarsystemet bomme ock att, såvitt styrelsen

kunde se, utesluta det fria läkarvalet, örn den försäkrade ville hålla sina

utgifter för läkare inom taxornas ram.

Det kunde ock erinras örn att ett sådant system skulle bliva mycket stelt

jämväl i det avseendet, att de läkarreserver, det allmänna oavvisligen vid

periodiskt starkt ökad sjuklighet vore i behov av, svårligen kunde bliva tillgodosedda.

_ Med måhända något enstaka och sällsynt undantag hade de

privatpraktiserande läkarna städse vid sådana tillfällen påtagit sig de ökade

krav, som den hjälpbehövande allmänheten ställt på dem.

Medicinalstyrelsen anser sig av sålunda anförda skäl, nu som tidigare,

böra biträda förslaget att genom sjukförsäkringen nå målet: ett underlättande

för den försäkrade att erhålla läkar- och sjukhusvård. Yad vidkommer

det i den föreliggande diskussionen dominerande spörsmålet örn sjukvårds(läkarvårds-)

försäkring som obligatorisk eller frivillig prestation för de

statsunderstödda sjukkassorna, förklarar sig styrelsen kvarstå på samma

ståndpunkt som tillförene och alltså biträda förslaget örn obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

I detta hänseende har styrelsen vidare anfört följande:

Då styrelsen intagit denna ståndpunkt, hade styrelsen, såsom av det redan

anförda framginge, ingalunda varit främmande för de skäl, som anförts

mot den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Styrelsen ansåge därför, att

restriktioner ägnade att i möjligaste mån förebygga missbruk måste införas.

Det avgörande för styrelsens ståndpunktstagande vore att en social sjukförsäkring,

vilken såsom sitt väsentliga syftemål såge ett ekonomiskt understöd

åt den försäkrade, icke kunde vara tillfredsställande för samhället. Det

måste ur det allmännas synpunkt vara av fundamental betydelse, att sjukförsäkringens

uppgift jämväl vore, att den sjuke så snart som möjligt återställdes

till en inom samhället arbetande individ.

Styrelsen vöre beredd på den erinringen, att belägg saknades för den

betydelse, sjukvårdsförsäkringen i obligatorisk form härvid ägde. Det läge

i öppen dag, att ett jämförelsematerial i detta avseende vore svårt, ja måhända

oöverkomligt att förebringa. Och det måste medgivas, att en ej

ringa grupp sjukdomars natur — neuroserna — vore av sådan art, att

den sociala försäkringen onekligen erbjöde en gynnsam jordmån för patienternas

sjukliga föreställningar och att denna bleve gynnsammare ju större

försäkringens prestationer bleve. Men dels linge härvid ej förglömmas, att

denna grupp utgjorde endast en del av det klientel, som mötte läkaren i

och utanför den sociala försäkringen, dels borde framhållas, att nämnda

förhållande utgjorde ett skäl mot understöd vid sjukdom överhuvud taget

oell icke ett skäl enbart mot ett sådant i form av sjukförsäkring och ännu

mindre mot obligatorisk läkarvård. Den stora betydelse en i rätt tid, vilket

i regel vore detsamma som en i tidigt stadium, sökt läkarvård städse tillmättes,

en betydelse som blivit allt mera framträdande ju rikare utveckling

läkarkonsten uppnått, hade ytterst varit det bestämmande för styrelsens

ställning till spörsmålet i fråga. Ty vore denna uppfattning örn den tidiga

och rätt ledda vårdens betydelse riktig — och den dagliga erfarenheten

visade att sa vore — syntes det åtminstone styrelsen konsekvent, att detta

toge sig uttryck därutinnan, att sjukvårdsförsäkringen gjordes obligatorisk,

örn densamma praktiskt taget kunde på så sätt anordnas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 75.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan om sjukvårdsförsäkringens Depj^™enU''

ställning i en reformerad sjukförsäkring, anhåller jag att till en början få erinra

därom, att enligt det av Kungl. Maj:t år 1926 framlagda förslaget till sjukkassereforin

de statsunderstödda sjukkassorna icke skulle vara pliktiga att

meddela sjukvårdsförsäkring. I den utan meningsskiljaktigheter antagna

skrivelse, vari riksdagen anmälde sig icke hava bifallit nämnda förslag och

vari vissa riktlinjer för en annorlunda lagd reform uppdrogos, begärdes

emellertid undersökning, huruvida icke meddelandet av sjukvård kunde, åtminstone

i viss omfattning och med viss dispensmöjlighet, göras till en

obligatorisk prestation för den statsunderstödda sjukförsäkringen. Sedan

därefter frågan örn sjukkasseväsendets omorganisation och därmed sammanhängande

spörsmål för utredning hänskjutits till särskilda sakkunniga, bland

vilka funnos representanter för olika politiska partier, och samtliga dessa

sakkunniga med undantag av allenast en förordat obligatorisk sjukvårdsförsäkring,

upptogos i den till 1927 års riksdag framlagda propositionen i ämnet

bestämmelser, enligt vilka de s. k. distriktssjukkassorna skulle vara

pliktiga meddela sådan försäkring. I detta avseende mötte förslaget ingen

erinran från vederbörande utskotts sida, och utskottets utlåtande blev med

vissa jämkningar på andra punkter antaget av första kammaren, medan

andra kammaren på grunder, som likväl ej hänförde sig till sjukvardsföisäkringen,

beslutade rent avslag i frågan. Jämväl i 1930 års proposition funnos,

såsom redan anförts, bestämmelser rörande obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

Utskottet tillstyrkte åter förslaget i denna del. Nu antog andra

kammaren utskottsförslaget — med vissa jämkningar beträffande här ej

ifrågakommande avseenden -—- under det att första kammaren beslutade avslag.

I själva verket förhåller det sig alltså så, att riksdagens båda kamrar,

ehuru ej samtidigt, anslutit sig till grundsatsen om obligatorisk sjukvårdsförsäkring,

i den mening vari detta uttryck här tages.

Det synes mig också ovedersägligt, att en social sjukförsäkring, vilken

huvudsakligen tager sikte på att bereda de försäkrade ett visst penningunderstöd

vid sjukdom, avsett att i någon man täcka den ekonomiska förlusten,

icke kan anses tillfredsställande. Försäkringens uppgift måste också

vara att sörja för att den sjuke beredes en ändamålsenlig vård, och att han,

såsom medicinalstyrelsen uttrycker sig i det nyss återgivna yttrandet, snarast

möjligt återställes till en inom samhället arbetande individ. Ur samhällets

synpunkt torde utan tvivel sistnämnda uppgift få anses såsom den mest

betydelsefulla. Den har också överallt inom den utländska lagstiftningen

på området skjutits i förgrunden. Jämväl med hänsyn till sjukförsäkringens

egna intressen måste det för övrigt vara av väsentlig betydelse, att den

sjuke kommer i åtnjutande av läkarvård. Därigenom kan sjukdomstiden i

många fall förkortas och sålunda kassornas utgifter för sjukpenning minskas.

Det kan i själva verket sägas, att den nu föreslagna utsträckningen

av tiden flir kontant sjuklijälp skulle bliva väl kostsam, därest man icke

kunde riikna med att den ökade läkar- och sjukhusvård, som skulle följa av

den obligatoriska sjukvårdsförslikringen, skulle bidraga till sjukdomsperio
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 7ö.

demas förkortande. Därtill kommer, att en allmänt genomförd sjukvårdsförsäkring

kan sägas utgöra en förutsättning för sjukförsäkringsreformen även

på det sätt, att ett bibehållande av det frivilliga systemet nära nog skulle

omöjliggöra den fria överflyttning mellan kassor på olika orter, som måste

följa av principen att kassorna skola vara lokalt begränsade men samtidigt

öppna för envar, som bosätter sig inom vederbörande kassas område.

Emot kravet att de statsunderstödda sjukkassorna skola förpliktas att i

viss omfattning sörja för medlemmarnas sjukvård Ilar framför allt åberopats,

att den allmänna sjukvården hos oss är ordnad på ett sätt, som saknar

motstycke utomlands. Yi äga sålunda en talrik kår av tjänsteläkare, som

meddela vård mot en fastställd, låg taxa, och avgifterna på de offentliga

sjukhusen av olika slag understiga väsentligt driftkostnaden. I fråga örn

denna invändning kan jag i huvudsak hänvisa till vad medicinalstyrelsen

emot densamma anfört i sitt senaste yttrande. Emellertid må följande tilläggas-

_ Antalet tjänsteläkare torde för närvarande uppgå till cirka 600. Det

ar tydligt, att dessa icke ensamma kunna tillgodose behovet av läkarvård inom

de befolkningslager, som avses med sjukkasserörelsen. I icke ringa utsträckning

mäste man följaktligen även inom nämnda lager hänvända sig till privatpraktiserande

läkare med deras högre taxor. Anlitandet av tjänsteläkare är

för övrigt ingalunda kostnadsfritt. Vid läkares besök hos den sjuke är arvodet

3—5 kronor, och överstiger avståndet mellan läkarens och den sjukes

bostad 2 men icke 5 km., utgör arvodet 5—7 kronor för att vid längre avstånd

ytterligare stiga. Härtill kommer resekostnadsersättning, därest skjuts

ej tillhandahålles. Medeltalet av utgående sjukpenning är för samtliga kassor

något över 2 kronor per dag; för kassor, som huvudsakligen hava sin verksamhet

förlagd till landsbygden, är angivna tal än lägre. Det är tydligt, att

en dylik sjukhjälp i många fall skall vara otillräcklig, även då tjänsteläkare

anlitas. Sedan några år finnes visserligen möjlighet för mindre bemedlade

a landsbygden att erhålla viss lindring i sina sjukvårdskostnader, i det att

statsbidrag utgår till bestridande av kostnaderna för sjukbesök, som vederbörande

tjänsteläkare företager. Förutsättning för sådant statsbidrag är dels

att läkarens resa överstigit 10 km. och att arvodet uppgår till minst 7 kronor,

dels ock att den sjukes taxerade inkomst uppgår till högst 2,000 kronor.

Anordningen har emellertid hittills knappast haft någon större betydelse,

måhända beroende på bristande kännedom örn densamma. Yad åter de allmänna

sjukhusen angår är det riktigt, att taxorna där, särskilt för s. k. inornlanspatienter,

äro låga. Men avgiften är i allt fall ej mindre, än att i regel

den väsentliga delen av utgående sjukpenning tages i anspråk för dess gäldande.

I icke ringa utsträckning få också vårdkostnaderna gäldas av vederbörande

fattigvårdssamhälle. Det är troligt att, i analogi med vad som redan

anförts beträffande sjukförsäkringen i dess helhet, en icke obetydlig avlastning

från fattigvården skulle komma till stånd, därest sjukkassorna åläggas

öälda sjukvårdskostnaderna för sina medlemmar. En sådan avlastning måste

redan i och for sig vara välkommen, men i den mån densamma sker till

väsentlig del genom de hjälpbehövandes egna ansträngningar, genom självhjälp,

är vinningen desto större.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majit! proposition nr 75.

Med avseende å beliovet av en sjukvårdsförsäkring Ilar jämväl anmärkts,

att ett stort antal arbetare vore tillförsäkrade sjukvård — särskilt läkarvård

— på arbetsgivarens bekostnad. Jag har låtit verkställa utredning örn i

vilken utsträckning detta är fallet. Resultatet av utredningen återfinnes i

en å socialstyrelsens sjukkassebyrå upprättad promemoria, vilken torde få

såsom bilaga (bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet. Såsom framgår av

denna promemoria, torde för närvarande icke fullt 200,000 sjukkassemedlemmar

vara på detta sätt tillförsäkrade sjukvård i större eller mindre omfattning.

Härtill komma omkring 16,000 medlemmar, vilka ordnat sjukvårdsförsäkring

i särskilda hjälpkassor. Sammanräknar man nu angivna grupper

av medlemmar med dem, vilka hava sjukvårdsförsäkring ordnad i sina sjukkassor,

kommer man till det resultatet, att allenast omkring 1/3 av samtliga

sjukkassemedlemmar åtnjuta hjälp i nu angiven ordning till sjukvårdskostnaderna.

Antalet sjukkassemedlemmar som hava sjukvårdsförsäkring annorledes

än genom sin kassa synes vara mycket obetydligt. För det alldeles

övervägande antalet medlemmar gäller alltså, att de själva få bära ifrågavarande

kostnader.

Allmänt erkännes, att man har allenast goda erfarenheter av sjukvårdsförsäkringen

från de platser i vårt land, där sjukkassorna frivilligt genomfört sådan

försäkring för sina medlemmar. Detta gäller även på sådana orter, där medlemmarna

äro skyldiga att vara sjukvårdsförsäkrade och där alltså obligatorisk

sjukförsäkring frivilligt genomförts. Yad nu sagts vitsordas även från läkarhåll.

Man synes härav kunna sluta, att försäkringen, genomförd jämväl i

övriga delar av landet, icke heller där skall hava några fördärvbringande

verkningar. Likvisst göres, särskilt från läkarnas sida, gällande, att så skulle

bliva fallet, och man åberopar till och med nyss anförda förhållande såsom

ett argument mot den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Till en början

anföres, att man vid en dylik försäkring skulle hava svårare att motarbeta

missbruk, än då försäkringen ordnas frivilligt. I sistnämnda fall skulle disciplinär

påverkan på medlemmarna kunna utövas genom uteslutning från eller

begränsning eller temporärt upphävande av försäkringen, vilket vid ett obligatorium

icke vore möjligt. Häremot må anmärkas, dels att det är en tydlig

missuppfattning att det beträffande de rent individuella åtgärderna gent

emot en medlem, som konstaterats missbruka försäkringen, skulle vara

någon skillnad, allt efter som försäkringen är frivillig eller obligatorisk för kassorna

— i förevarande förslag återfinnes till yttermera visso en bestämmelse

(17 §), som medger uteslutning av medlem som i närmare angivna hänseenden

förfarit svikligt eller underlåtit att rätta sig efter meddelade föreskrifter—

dels att man säkerligen gör sig överdrivna föreställningar om möjligheten

för närvarande att generellt upphäva eller inskränka sjukvårdsförsäkringen,

där sådan genomförts. Enligt gällande sjukkasselagstiftning skola

sjukkassas stadgar innefatta bestämmelser rörande sjukhjälpens beskaffenhet

och storlek samt tid och villkor för dess åtnjutande. För ett upphävande eller

inskränkande av sjukvårdsförmånerna kräves sålunda i regel stadgeändring.

Och beslut örn sådan ändring skall för att vara giltigt fattas å två sammanträden,

därav minst ett ordinarie, samt å sista sammanträdet biträdas av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

minst V* av de röstande. Den psykologiska press på medlemmarna, som

vid en frivilligt genomförd sjukvårdsförsäkring kan tänkas föranledd av medvetandet

att försäkringen kan upphävas eller inskränkas, synes sålunda icke

synnerligen stor. Blir sjukvårdsförsäkringen ett obligatorium för kassorna

men öppnas samtidigt, på sätt jag kommer att i det följande förorda,

möjlighet för kassorna att få dispens härutinnan liksom även möjlighet att

befrias från en gång påbörjad läkarvårdsförsäkring, torde denna anordning

innefatta en minst lika god garanti mot missbruk som det nuvarande systemet.

I detta sammanhang må för övrigt framhållas, att faran för ett obehörigt

utnyttjande av sjukförsäkringen givetvis närmast anknyter sig till det dagliga

kontanta understödet, sjukpenningen, och ingalunda till sjukvårdsförmånerna.

Beträffande dessa skulle enligt båda de hittills framlagda förslagen

örn skyldighet för kassorna att lämna dylika förmåner gälla, att den

sjuke icke skulle kunna bereda sig någon ekonomisk vinning genom dem.

Förmånerna skulle bestå i ersättning för vissa den sjukes utgifter och ersättning

allenast delvis. Ville den sjuke komma i åtnjutande av dessa förmåner,

skulle han således alltid hava att påräkna en viss direkt utgift, i

regel motsvarande 1/3 av kostnaderna. Härutöver innehöll emellertid det

senaste förslaget ett flertal bestämmelser, avsedda att förebygga, missbruk

av sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sådana bestämmelser må här ånyo erinras örn att den obligatoriska

försäkringen skulle omfatta endast sådan vård, som kunde lämnas

av envar legitimerad läkare, och alltså icke s. k. specialistvård liksom ej heller

läkemedel, att ersättning för sjukhusvård skulle vara obligatorisk allenast

för vård å allmänt sjukhus och utgå högst efter taxan för vård å allmän sal

å det lasarett, inom vars upptagningsområde den sjuke var bosatt, att ersättning

för utgifter till sjukvård utöver det obligatoriska minimum fick,

såvitt angick lokalsjukkassa, lämnas allenast efter medgivande från tillsynsmyndigheten,

att statsbidrag för understöd i form av ersättning för utgifter

till läkarvård skulle utgå endast örn kassan ersatt högst 2/3 av utgifterna

enligt viss fastställd taxa, att statsbidrag för understöd i form av ersättning

för utgifter till läkemedel, där sådant understöd undantagsvis utgick, skulle

beräknas till allenast hälften av utgivna beloppet, samt att sjukvårdsbidraget

över huvud var begränsat till i regel 3 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad

medlem. Det förefaller, som örn vikten och betydelsen av alla dessa

inskränkande bestämmelser icke tillräckligt beaktats vid diskussionen rörande

det senaste förslaget. Särskilt får man detta intryck, då såsom skäl

mot 1930 års förslag åberopas olyckliga erfarenheter från utlandet, i synnerhet

från Tyskland. Där är emellertid förhållandet, att dylika reglerande

bestämmelser i det närmaste helt saknas; sålunda äro kassorna i regel pliktiga

att lämna ersättning för hela läkarvårdskostnaden. Tillika är att märka,

att försäkringen där är obligatorisk, varav följer, att sådana befolkningskategorier,

som leva under mindre ordnade förhållanden och av en eller

annan anledning kunna vara i särskild grad benägna att på mindre samvetsgrant

sätt utnyttja förmånerna från sjukförsäkringen, komma att omfattas

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 75.

av densamma. I ett system med frivillig försäkring, såsom i vårt land, är

det knappast sannolikt, att dylika personer i större omfattning ansluta sig

till sjukkassorna, varjämte medlemmarna genom sin ömsesidiga kontroll

kunna verka för att sådana element särskilt noggrant övervakas.

Mot ett frångående av det nuvarande frivilliga systemet med avseende å

sjukvårdsförsäkringen Ilar vidare åberopats, att detta skulle liava visat sig lämna

rum för försäkringens anpassning efter olika lokala förhållanden på ett sätt,

som icke vöre möjligt vid ett obligatoriskt system. Såsom framgår av de i

bilaga I) innefattade utredningarna rörande sjukvårdsförsäkringens omfattning

för närvarande i sjukkassorna, liro emellertid, där sådan försäkring

upptagits, de utfästa förmånerna i regel, åtminstone såvitt angår den viktigaste

prestationen, nämligen den som avser läkarvård, mera omfattande

än de, som enligt de hittills framlagda förslagen skulle bliva obligatoriska

för kassorna. Sist avsedda förmåner torde också kunna sägas innebära allenast

ett minimum, vilket regelmässigt måste erfordras för att försäkringen

skall kunna göra anspråk på att fylla sin uppgift. I den mån kassorna vilja

och erhålla tillstånd att gå längre med avseende å prestationerna, föreligger

intet hinder att variera dessa på sätt, som kan anses påkallat med hänsyn

till förekommande omständigheter.

Det bör också framhållas, att i de nämnda förslagen icke upptagits några

bestämmelser för reglerande av förhållandet mellan läkarna och kassorna.

Denna fråga skulle stå helt öppen, och möjlighet skulle alltså finnas att

detta förhållande ordnades olika i olika kassor, allt efter som i varje

fall syntes lämpligast. Då försäkringen principiellt bygger på det s. k. fria

läkarvalet, kommer försäkringen att kunna fungera lika väl, även örn icke

avtal av något slag kommer att träffas mellan läkarna och vederbörande

sjukkassa. Det måste vara ett missförstånd, då det från vissa läkarhåll

anföres, att försäkringens omdaning till obligatorisk skulle försvaga läkarkårens

ställning till sjukkassorna. Örn någon förändring inträffar i detta

hänseende, måste den tydligen gå i motsatt riktning: läkarna hava ju samma

fria ställning som förut, men kassorna, som äro skyldiga lämna försäkring,

kunna givetvis få en svagare position vid eventuella förhandlingar. Läkarna

bliva ju, då avtal ej träffas, fullt fria att utkräva det arvode, vartill de anse

sig berättigade och som de i vanliga fall skulle fordra. Vad i förslaget

stadgas angående viss av Konungen fastställd taxa — en bestämmelse som

ävenledes ofta missförståtts — innebär nämligen endast en form för maximering

av sjukvårdshjälpen från kassorna och statsbidraget till densamma.

Det står den sjuke fritt att till läkaren erlägga det belopp, som fordras oell

han vill giva, även om detsamma överstiger den omtalade taxan, men vad

som överskjuter taxebeloppet faller helt på den sjuke själv, i det att försäkringen

ersätter blott 2/3 av beloppet enligt taxan. En dylik regel är, även

den, så litet ägnad att innebära ett band på läkarna, att den i stället, rätt uppfattad,

måste innebära en garanti för en fri och oberoende ställning för dessa.

Det är nämligen uppenbart, att örn taxa ej funnes och sjukkassorna alitsa skulle

vara skyldiga att ersätta 2/3 av den faktiska läkarbostaden, till vilket belopp

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

denna än uppginge, kassorna skulle hava ett helt annat intresse än enligt

förslaget — och för övrigt även för närvarande -— av att genom avtal med

läkarna eller på annat sätt söka få läkarlionorareu begränsade. Ur kassornas

synpunkt fyller den ifrågasatta taxan den viktiga uppgiften att det,

även örn avtal ej träffas med läkarna eller eljest anordning vidtages för

stabilisering av kostnaderna för läkarvården, blir möjligt för kassorna att

beräkna sina utgifter för ifrågavarande försäkringsgren så nöjaktigt, att premierna

kunna fixeras därefter. Ett annat missförstånd i förevarande sammanhang

är, att den här berörda taxan skulle komma att sättas lika med

tjänsteläkartaxan. Detta är icke förhållandet, utan taxan bör, såsom också

de sakkunniga anfört, sättas så högt, att den utgör skälig ersättning för

en privatpraktiserande läkares arbete i det särskilda fallet. En helt annan

sak är följaktligen, huruvida läkarna och sjukkassorna ömsesidigt kunna

finna med sin fördel förenligt att träffa avtal, som innebär begränsning av

läkararvodena, eventuellt med hänsyn tagen till de i taxan upptagna.

Slutligen har invänts, att örn obligatorisk sjukvårdsförsäkring genomföres,

läkarna skulle komma att betungas med ett kontrollarbete, vilket på

grund av sin karaktär och sin omfattning skulle inverka menligt på deras

förmåga att fylla sin egentliga uppgift. Härutinnan kan emellertid tydligen

icke råda någon principiell skillnad, alltefter örn försäkringen är frivillig eller

obligatorisk för kassorna. Från orter, där obligatorisk sjukvårdsförsäkring

frivilligt genomförts, hava icke heller några klagomål i berörda hänseende

framförts. Yäl må vara sant, att en del simulanter och aggravanter kunna

komma att bereda svårigheter, som ökas beträffande antalet fall, alltefter som

försäkringen — på obligatorisk eller frivillig väg — utvecklas. Men, såsom

förut påpekats, torde det huvudsakligen vara den kontanta sjukpenningen,

som utgör föremål för dylika personers strävan. Och för att komma i

åtnjutande av detta understöd skulle författningsenligt icke krävas något

läkarintyg. I den mån kassorna ändock skulle för kontant sjukhjälp fordra

dylikt intyg, kunna visserligen i samma mån som hittills svårigheter tänkas

uppkomma, men på denna punkt har invändning icke gjorts från läkarna.

Tvärtom synes det bland dem vara en ganska allmän uppfattning, att sjukpenningförsäkringen

borde utvecklas genom förhöjning av nu utgående statsbidrag.

Läkarnas invändning har i stället även i detta hänseende riktat sig mot

den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Detta är ägnat att väcka viss förvåning

även ur den synpunkten, att det uppenbarligen måste underlätta intygsskrivningen,

att de sjuka tack vare denna försäkringsform allmänt i god tid

kunna komma i förbindelse med läkaren. Detta har också i en uppsats i Svensk

läkartidning nyligen vitsordats av den hos den stora sammanslagningskassan

i Stockholm anställde förtroendeläkaren, vilken, bland annat, uttalat, att

hans erfarenhet från sjukkasseväsendet givit honom det intrycket, att det

skulle vara önskvärt, att läkarvården bleve obligatorisk; därigenom skulle

man vinna, att de sjukanmälda medlemmarna oftare än nu vore fallet ofördröjligen

efter sitt insjuknande sökte läkare och bomme under läkarens behandling.

Nu vore det enligt samme läkare, ehuru med vissa undantag för

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

de medlemmar, som genom sin arbetsanställning hade fri läkarvard, ofta så,

att läkarbetyg icke infordrades, förrän någon eller några veckor eller mera

förflutit från insjuknandet, varigenom det vore mycket sannolikt, att en hel

del onödiga kostnader tillfogats sjukkassorna och obehöriga stats- och kommunalbidrag

utbetalats. En annan anledning att läkarvården borde vara

obligatorisk vore enligt denne läkares mening den, att under pågående sjukdom

läkarbehandling av sjukkassornas medlemmar ofta icke komme den

sjuke till del, i varje fall icke så ofta, som önskvärt kunde vara, och kanske

icke med de resurser för ett snabbt återställande av arbetsförmågan, som

skulle kunna komma i fråga, örn den sjuke ej själv behövde betala hela

sjukvårdskostnaden; ibland såge det ut, som örn den sjukskrivne endast med

långa tidsmellanrum besökte läkare för att få sjukbetyg.

Då det är fråga örn utfående av sjukhjälp i form av ersättning för utgifter

till läkar- eller sjukhusvård, är givetvis läkarens medverkan alltid nödvändig.

Yad som därvid kräves av honom är dock allenast, att han skall bedöma,

huruvida läkarvård är erforderlig med hänsyn till den sjukes tillstånd. Det lärer

icke kunna påstås, att man genom att kräva ett dylikt bedömande ställer

alltför stora fordringar på läkarna. I detta hänseende kan för övrigt motsättningen

mellan s. k. obligatorisk och frivillig sjukförsäkring icke innebära annan

åtskillnad än att antalet fall, som komma under läkarbehandling eller i förbindelse

med läkare, ökas, något som i det alldeles övervägande antalet

fall måste anses vara till fördel. För övrigt bör det enligt min mening

icke ifrågakomma att, med hänsyn till att svårigheter stundom kunna uppstå

för läkarna vid prövning av förekommande fall eller till att de befara vissa

olägenheter ur yrkessynpunkt, avstå från genomförandet av en anordning,

som ur allmänt samhällelig synpunkt anses påkallad.

Då jag sålunda anser, att en allmän förpliktelse för de statsunderstödda

sjukkassorna att bidraga till sina medlemmars sjukvård skulle medföra betvclande

fördelar för samhället och de enskilda samt att de nackdelar och

olägenheter, som påståtts skola följa av en sådan förpliktelse, äro i allt väsentligt

konstruerade eller överdrivna, har jag i princip anslutit mig till det av min

företrädare i ämbetet förordade systemet med s. k. obligatorisk sjukvårdsförsäkring

inom de frivilliga kassorna. I fråga örn försäkringens anordning har jag

emellertid funnit mig böra förorda vissa jämkningar i det senaste förslaget,

för vilka jag nu går att redogöra.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian uttalades, att en

undersökning syntes önskvärd, huruvida ej möjlighet kunde beredas att taga

hänsyn till de svårigheter för genomförande av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen,

vilka befarats kunna uppstå på sina håll. Härefter anfördes:

En sådan möjlighet funnes visserligen redan enligt 1930 års proposition,

där det i 20 § andra stycket i förslaget till förordning om erkända sjukkassor

hette, att örn större svårighet mötte för samtliga eller vissa av sjukkassas

medlemmar att förskaffa sig läkarvård, tillsynsmyndigheten — d. v. s.

socialstyrelsen — skulle äga medgiva, att i stället för ersättning för utgifter

för dylik vård annat likvärdigt understöd skulle få utgå åt dessa medlemmar.

Understöd, som här avsåges, vore enligt förarbetena till förslaget

Ökade

dispens
möjligheter.

Promemorian.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

tran (lena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

i första hand sjukvården direkt berörande prestationer, såsom exempelvis

läkemedel eller sjukvård i hemmet (genom sjuksköterska etc.) men kunde även

utgöras av förhöjd sjukpenning. Den ändring, som nu närmast kunde ifrågasättas,

syntes enligt promemorian vara att förändra ordalydelsen av detta stadgande,

så att det klart skulle framgå, att socialstyrelsen skulle äga meddela dylik

dispens i alla fall, då särskilda skäl funnes därför. Med denna ändring

skulle understrykas, att tillsynsmyndigheten vid stadgandets tillämpning

skulle hava att, med iakttagande av försäkringens principiella ståndpunkt,

bedöma en dispensansökan med hänsyn till lämpligheten — ur alla på frågan

inverkande synpunkter — av läkarvårdsförsäkringens genomförande. Utom i

det fall, som närmast torde hava varit avsett i fjolårets proposition, nämligen

att bristande tillgång till läkare å viss ort omöjliggjorde en effektiv

läkarvård, borde alltså dispens kunna ifrågakomma, exempelvis då av liknande

skäl läkarvårdsförsäkringen skulle bliva alltför dyrbar för sjukkassa

eller vissa dess medlemmar, eller då sjukkassas ekonomiska ställning vore

synnerlig svag, eller då på någon ort det stora flertalet medlemmar på

annan väg tillförsäkrats läkarvård eller då till äventyrs läkarvårdens ordnande

stött på svårigheter av den anledning, att överenskommelse mellan

sjukkasseledningen och läkarna icke träffats. Sistnämnda fall kunde —

ehuru sannolikt sällan inträffande, eftersom i allmänhet möjlighet torde

finnas att åstadkomma ordnad läkarvård även utan särskilt avtal — särskilt

anföras här med hänsyn därtill, att även med en läkarvårdsförsäkring av den

i förslaget avsedda karaktären det icke funnes någon rättslig eller moralisk

förpliktelse för privatpraktiserande eller kommunanställda läkare att ställa

sig till sjukkassornas förfogande. —- Undantag borde kunna meddelas för

alla eller viss grupp medlemmar i en kassa ävensom antingen tills vidare

eller på viss tid. Jämväl sjukkassa, som en gång genomfört läkarvårdsförsäkring,

borde dispensvägen kunna erhålla befrielse därifrån, då de allmänna

förutsättningarna för dispens förelåge, exempelvis då försäkringen visat sig

alltför dyrbar för kassan. Vid tillsynsmyndighetens prövning av dispensansökningar

torde samråd alltid böra äga rum med medicinalstyrelsen. Vid

meddelande av dispens borde bestämmas, vilka andra förmåner som i stället

skulle lämnas, detta bland annat till undvikande av anlitande av kvacksalvare.

Därvid torde i regel böra beaktas, att omfattningen av dylika förmåner

. borde rättas efter den normala kostnaden för läkarvårdsförsäkring,

alltså icke efter den eventuellt särskilt höga kostnad, som föranlett dispensen.

. I detta sammanhang kunde erinras, att meningen givetvis icke vore

att i här avsedda fall sjukhusvård, läkemedel etc. skulle ersättas till högre

belopp än som eljest gällde som maximum. — I allmänhet måste bestämda

olägenheter vara förenade med ett dispensförfarande, vilket bröte den enhetlighet,

som vöre önskvärd särskilt med hänsyn till medlemmarnas rätt

att vid förändring av boningsort fritt överflytta till annan sjukkassa. Med

den här ifrågasatta lösningen skulle dessa olägenheter väsentligen förminskas

därigenom att i dispensfallen skyldighet skulle föreligga för sjukkassa att

bereda andra förmåner. En sådan bestämmelse skulle därjämte tjäna som

ett korrektiv mot alltför livlig strävan att anlita dispensvägen. Étt annat

sådant korrektiv skulle ligga däri, att, såsom redan föreslagits i 1930 års proposition,

statsbidraget i dispensfallen skulle utgå med lägre belopp än eljest.

Det kunde t. o. m. ifrågasättas, huruvida icke den differens därutinnan, som

förslaget innehölle — maximum av statsbidrag skulle utgöra 1 krona 50 öre

per år och medlem i stället för 3 kronor, då läkarvård lämnades — vore väl

stor, så att förstnämnda maximum borde något höjas.

Rörande ifrågavarande förslag hava Sveriges allmänna sjukkasseförbunä samt

sociala rådets sektion för sjukkasseväsen icke haft något att erinra.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majus proposition nr 75.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation har förklarat sig finna

välbetänkt, att tillsynsmyndigheten erhölle vidgad rätt att meddela dispens

från skyldigheten att bereda ersättning för läkarvård, men däremot avstyrkt,

att sådan dispens skulle kunna vinnas på den grund att överenskommelse

mellan sjukkasseledningen och läkarna icke träffats. Styrelsen framhåller,

att sjukkassornas hjälpverksamhet i detta hänseende ej borde göras beroende

av läkarnas arvodesvillkor utan grundas på medlemmarnas understödsbehov.

Socialstyrelsen har anfört:

Styrelsen hade icke någon erinran att göra mot att i motiveringen närmare

utvecklades de förutsättningar, under vilka dispensrätten lämpligen

borde komma till användning. I likhet med rikssjukkassornas organisation

måste dock styrelsen ställa sig betänksam gentemot förslaget att såsom

dispensanledning angåves, att överenskommelse mellan sjukkasseledningen

och läkarna ej träffats. Med de former för tillhandahållande av läkarvård,

som propositionen förutsatte, syntes nämligen en dylik överenskommelse

visserligen lämplig och önskvärd men i och för sig knappast nödvändig.

Ett strikt hävdande av denna dispensanledning skulle ju innebära, att vederbörande

lokala läkarförening, med vilken överenskommelse skulle träffas,

hade i sin makt att förhindra realiserandet för sitt område av läkarvårdsförsäkringen.

Att åt de lokala läkarföreningarna tillerkänna en dylik befogenhet

syntes så mycket mindre motiverat, som den taxa, efter vilka läkarvårdskostnaderna

skulle ersättas av vederbörande sjukkassa, icke skulle vara

bindande för läkarna.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har tillstyrkt, att de i promemorian

angivna dispensmöjligheterna införas, dock att enligt styrelsens mening

den omständigheten, att överenskommelse emellan sjukkasseledningen och

läkarna icke träffats, ej i och för sig bör utgöra skäl för dispens. I detta

avseende har styrelsen anfört:

Ett partiellt ersättande av kassamedlems läkarvårdskostnader kunde vara

minst lika behövligt och berättigat, örn sådan överenskommelse ej träffats

som om avtal örn viss arvodestaxa ingåtts. Skulle den åsyftade _ anledningen

godkännas som dispensorsak, gåves därmed stöd åt den tydligen ej

avsedda och ej heller önskvärda tolkningen av författningen, att läkarvårdsförsäkringen

vore väsentligen beleende av att avtal örn viss taxa mellan

läkarna och sjukkassorna bomme till stånd.

Medicinalstyrelsen slutligen har tillstyrkt, att dispens skall kunna beviljas

på de i promemorian angivna grunderna.

Såsom framgår hava invändningar icke från något håll framställts mot förslaget

örn sådan utvidgning av dispensmöjligheterna beträffande sjukvårdsförsäkringen,

att tillsynsmyndigheten i författningstexten tillerkännes befogenhet

att medgiva dispens i alla fall, då särskilda skäl finnas därför. Även jag

vill ansluta mig till detsamma (22 § tredje stycket). Genom en dylik jämkning

kommer tydligen ytterligare säkerhet att vinnas för att läkarvårdsförsäkringen

skall kunna genomföras på ett sätt, som för sjukkassorna icke medför allvarligare

svårigheter. Dispens bör givetvis kunna lämnas även för det fall, att

en kassa en gång påbörjat läkarvårdsförsäkring men det sedermera befinnes,

att densamma icke utan allvarliga olägenheter kail uppeliallas. Beträffande

de i promemorian sora exempel anförda omständigheter, vilka syntes kunna

Departements
chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Maximer in g

av sjukvårdsbidraget.

Promemorian.

Yttrandena.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

komma i fråga såsom dispensanledning, hava ej heller några erinringar gjorts,

utom såvitt angår det fallet, att överenskommelse mellan sjukkasseledningen

och läkarna icke träffats. I fråga örn detta hava från olika håll anförts skäl mot

att åberopa det såsom dispensanledning. Visserligen har givetvis avsikten icke

varit att omöjligheten att åvägabringa ett avtal skulle i och för sig vara dispensanledning,

men strandade förhandlingar i dylikt hänseende hava framhållits

såsom en tänkbar grund till svårighet att på rimliga villkor tillhandahålla

läkarvård. Med hänsyn till vad som anförts i de återgivna yttrandena finner

jag emellertid icke anledning att i detta sammanhang eller eljest i direktiv

för stadgandets tillämpning särskilt utpeka den angivna omständigheten såsom

utgörande skäl för att erhålla dispens.

Beträffande denna tillämpning i övrigt ansluter jag mig däremot i allt

väsentligt till de nyss återgivna uttalandena i promemorian.

Till frågan örn statsbidrag i form av sjukvårdsbidrag till kassa, som erhållit

dispens från eljest gällande skyldigheter med avseende å ersättandet

av kostnader för sjukvård, torde jag få återkomma i det följande.

Vad angår den i fjolårets proposition föreslagna maximeringen beträffande

sjukvårdsbidraget — tre kronor eller, då försäkringen avsåge sjukvård jämväl

åt medlems barn under 15 år, fyra kronor per år och sjukvårdsförsäkrad,

dock att i fråga om medlemmar från de fyra nordligaste landstingsområdena

maximum efter tillsynsmyndighetens medgivande kunde uppgå till respektive

fyra och fem kronor — väckte densamma åtskillig opposition. Sammansatta

stats- och andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande, att bestämmelserna

därom måtte utgå, och andra kammaren anslöt sig till denna mening.

I departementspromemorian yttrades, att örn dispensmöjligheten beträffande

sjukvårdsförsäkringen utvidgades på sätt i det föregående angivits, det

sannolikt icke skulle behöva medföra några olägenheter att bibehålla de år

1930 föreslagna bestämmelserna, varefter fortsattes:

Maximum vore nämligen fixerat så, att det i normala fall och med ett

omsorgsfullt liandliavande av sjukkassans angelägenheter icke behövde överskridas.

Skulle under särskilda omständigheter maximiregeln komma att

innebära en, oberättigad beskärning av statsbidraget, torde dispensanledning

föreligga. Å andra sidan torde maximiregeln, vilken tillkommit väsentligen

för ati utgöra en maning till sjukkassorna och deras medlemmar att omsorgsfullt

handhava läkarvårdsförsäkringen, icke ur denna synpunkt vara av

avgörande betydelse. Måhända kunde det vara lämpligt att stanna vid att

även härutinnan bereda tillfälle till ökad smidighet genom att lämna tillsynsmyndigheten

möjlighet att i undantagsfall utanordna statsbidrag överstigande

maximigränsen eller att för viss kassa fastställa högre maximigräns

än den normala. Vad särskilt anginge Norrlandsförhållandena, vore i detta

sammanhang att påpeka, att bidrag från statsanslaget till lindring i mindre

bemedlades sjukvårdskostnader givetvis skrälle utgå även vid vård av sjukförsäkrad;

ersättningen från kassan beräknades i sådana fall efter den kostnad,

som kvarstode efter det dylikt bidrag utgått.

Beträffande ifrågavarande spörsmål hava i de avgivna yttrandena olika

meningar kommit till uttryck.

Sveriges allmänna sjukkasseförlund, sociala rådets sektion för sjukkasseväsen

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 75.

— med undantag för en ledamot — centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och medicinalstyrelsen liava förordat, att en maximiregel bibehölles men att

tillsynsmyndigheten tillerkändes befogenhet att i särskilda fall medgiva

sjukvårdsbidrag utöver stadgat maximum eller att beträffande viss kassa

(t. ex. i Norrland) fastställa högre maximigräns än den normala.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation har anfört:

Ett i visst förhållande till kassornas utgifter för sådan försäkring utgående

statsbidrag bomme otvivelaktigt att i hög grad underlätta sjukvårdsförsäkringsplanens

förverkligande, särskilt beträffande de landsdelar, där

kostnaden för sådan försäkring bleve större än eljest. Skulle statens bidrag,

såsom ifrågasatts, begränsas till ett visst maximum per medlem, bomme detta

att bliva ett svårt hinder för läkarvårdsförsäkringens införande i de delar av

landet, där avstånden till läkare vore stora, framför allt i Norrland. I utsikt

ställt medgivande örn högre maximum kunde ej anses särdeles lockande,

då förhöjningen ej torde kunna utfästas för framtiden, och i varje fall komme

merrisken vid epidemier att påvila sjukkassan ensam, örn statsbidraget begränsades

uppåt. Då det ur social synpunkt, framför allt för kommunerna,

uppenbarligen vore av allra största intresse, att möjligheterna att erhålla

fullgod sjukvård ökades, där svårigheterna nu vore stora i detta hänseende,

borde inga inskränkningar förekomma, som minskade förutsättningarna för

läkarvårdsförsäkringens genomförande. Den merkostnad staten åsamkades

genom att statsbidraget utginge utan maximering, uppvägdes säkerligen

genom ökad folkhälsa och minskad risk för invaliditet på grund av sjukdom.

De invändningar, som gjorts mot maximeringens borttagande, syntes

ej behöva tillmätas särdeles stor betydelse. Farhågorna för att sjukkassas

angelägenheter icke skulle handhavas med nöjaktig omsorg, örn statsbidraget

för sjukvårdsförsäkringen ej maximerades, kunde icke anses befogade. Enär

sjukkassa skidle utgiva ersättning för utgifter till läkarvård vid varje sjukdom,

som enligt läkares utsago krävde dylik vård, och minst motsvarande två tredjedelar

av kostnaden — begränsad enligt särskild taxa — saknade kassans

styrelse följaktligen befogenhet att inskränka kassans utgifter för sådant

ändamål.

På sålunda anförda skäl har centralorganisationen ansett sig böra bestämt

framhålla nödvändigheten av att statsbidraget för läkarvårdshjälp, enligt 21 §

första stycket i förordningsförslaget, utginge i den omfattning 1929 års

sjukkassesakkunniga föreslagit.

Socialstyrelsen slutligen yttrar:

Den strid, som stått angående frågan om begränsning eller icke begränsning

av statsbidraget för sjukkassornas sjukvårdande verksamhet, saknade

enligt styrelsens uppfattning i huvudsak reellt underlag. Sattes såsom i

propositionen maximum till 3 respektive 4 kronor per medlem med rätt för

tillsynsmyndigheten att i fråga örn sjukkassor i de fyra övre norrländska

länen medgiva förhöjning av beloppen till 4 respektive 5 kronor, funnes

enligt styrelsens mening ingen anledning antaga, att dessa gränser skulle

komma att överskridas annat än möjligen mer undantagsvis till följd av utbruten

allmän farsot.

Särskilt på rikssjukkassehåll väckte emellertid begränsningen starkt motstånd,

och rikssjuhkasseorganisationens styrelse hade också nu bestämt

framhållit nödvändigheten av att denna begränsning borttoges. Vid sådant

förhållande ville styrelsen flir sin del tillstyrka, att begränsningen visserligen

bibehölles niell att tillsynsmyndigheten tillerkändes befogenhet att,

när skäl därtill förelåge, bevilja dispens. Denna ståndpunkt hade också

Bihang till riksdagens protokoll Jtldl. 1 sami. 62 käft. (Nr 75.)

117 31 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

66 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 75.

omfattats av såväl sjukkasseförbundet som flertalet medlemmar i sjukkassenämnden.

Nämnden hade i detta sammanhang förordat en höjning av

statsbidragets maximum, i fall då dispens från läkarvårdsförsäkringen beviljats.

Aven styrelsen funne för sin del en dylik förhöjning påkallad och

ville därför hemställa att ifrågavarande maximum förhöjdes till 2 kronor (i

stället för 1 krona 50 öre per medlem). Genom att gå längre skulle nämligen

det incitament till ordnande av läkarvårdsförsäkringen, som i dylika fall

skulle förefinnas i utsikten till det högre statsbidraget, i avsevärd grad försvagas.

I överensstämmelse med vad som uttalats i flertalet yttranden anser jag

det ur olika synpunkter önskvärt, att en övre gräns för sjukvårdsbidraget

bibehålies. Till stöd för denna uppfattning kan jag åberopa vad som

under ärendets tidigare behandling anförts. Särskilt synes mig den omständigheten

vara av betydelse, att sjukkassorna därigenom få ett intresse

av att tillse, att sjukvårdskostnaderna icke, exempelvis genom medgivande

av förmåner utöver dem kassa är skyldig att lämna, springa i höjden. För

det stora flertalet kassor synes gränsen lämpligen kunna, på sätt som

föreslogs i 1930 års proposition, fixeras till 3 kronor eller, då sjukvård utfästs

jämväl åt medlems barn under 15 år, 4 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad

medlem. Beträffande dessa belopp tillåter jag mig hänvisa till

den utredning, som numera föreligger och som återgivits i den förut omförmälda

promemorian, såsom bilaga D fogad vid statsrådsprotokollet. Då

statsbidraget är avsett att motsvara 1/3 av den sammanlagda läkarvårdskostnaden,

skulle ett maximum av 3 kronor per år och medlem motsvara

en genomsnittlig kostnad av 9 kronor per år och medlem. Nu visar det

sig emellertid, att i intet fall, vare sig i stad eller på landet, genomsnittskostnaderna

i detta hänseende uppgått till så högt belopp; den högsta

siffra, som återgives i promemorian, avser Växjö och uppgår till 8 kronor

89 öre, men genomsnittet för de 8 städer, som undersökningen omfattat,

utgör 6 kronor 49 öre per-år och läkarvårdsförsäkrad medlem. I fråga örn

siffrorna från landsbygden — vilka äro avsevärt lägre än de för städerna — är,

som anförts i promemorian, att märka, att i desamma icke ingå kostnader

för läkarens resa, vilka kostnader enligt förslaget skulle innefattas i försäkringen.

Det är emellertid icke sannolikt att, även örn dessa kostnader

tillkomma, den genomsnittliga kostnaden där skulle komma att uppgå till

9 kronor. Den erfarenhet man sålunda har att bygga på, omfattar dock

icke förhållandena i övre Norrland, där man emellertid har att utgå ifrån

att kostnaderna äro högre. Som förut anförts, upptogs också redan i

1930 års proposition ett särskilt, högre maximum beträffande medlemmar,

bosatta inom de fyra övre norrländska landstingsområdena. Med hänsyn

till de farhågor, som nu uttalats för att sjukvårdskostnaderna inom dessa

områden skola visa sig så höga, att belastningen för kassorna i allt fall

bleve för hög, synes mig böra förordas en ytterligare höjning av sistnämnda

maximum till 5, respektive 6 kronor. Lägges härutöver, på sätt i promemorian

ifrågasatts och i yttrandena tillstyrkts, i tillsynsmyndighetens

hand att i särskilda fall, där sådant kan anses påkallat, medgiva utbetalning

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majus proposition nr 15.

av högre sjukvårdsbidrag än som enligt här angivna regler borde utgå,

synes det vara på ett betryggande sätt sörjt för att ej vissa kassor på grund

av ogynnsamma sjukvårdsförhållanden skola orättvist betungas; i sista hand

finnes ju för övrigt den allmänna möjligheten till dispens från läkarvårdsförsäkring

överhuvud. Säborn i promemorian påpekats, bör i detta sammanhang

ihågkommas, att statsbidrag kan i särskild ordning utgå till lindring

av mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. Detta

statsbidrag bör uppenbarligen kunna bliva av särskild betydelse för den

norrländska landsbygden. Det kan förutsättas, att sjukkassorna skola finna

med sin fördel förenligt att verka för att medlemmarna tillgodogöra sig

detta bidrag i större utsträckning än för närvarande.

Enligt 1930 års proposition skulle, i den mån dispens beviljades viss

kassa med avseende å sjukvårdsförsäkringen och kassan i följd därav hade

att utgiva annat understöd, statsbidrag för sådant understöd utgå med

högst 1 krona 50 öre per år och medlem. I promemorian ifrågasattes i

samband med behandlingen av dispensfrågan viss höjning av detta maximum.

Då differensen i förhållande till maximum för sjukvårdsförsäkringen synes

väl stor, torde på sätt socialstyrelsen föreslagit ifrågavarande belopp lämpligen

kunna sättas till 2 kronor per år och medlem.

Av vad i det föregående anförts har framgått, att enligt 1930 års förslag

sjukkassa ägde möjlighet att i fråga örn sjukvårdsförsäkringen frivilligt utfästa

högre förmåner än de obligatoriskt föreskrivna, d. v. s. ersättning med

2/3 av utgifterna för vanlig läkarvård samt i vissa fall ersättning för sjukhusvård.

Vissa begränsningar beträffande denna möjlighet funnos dock. Sålunda

måste lokalsjukkassa alltid inhämta tillsynsmyndighetens tillstånd

till åtgärden. Vidare var rätten till statsbidrag betingad av att ersättningen,

i vad den avsåg läkarvård, ej översteg 2/3 och, i vad den avsåg exempelvis

läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, ej översteg

hälften av kostnaderna för ändamålet. Allenast undantagsvis kunde statsbidrag

utgå, ehuru sistnämnda begränsningar ej iakttagits, och då skulle

bidraget utgå med nedsatt belopp.

I promemorian ifrågasattes nu, örn ej sjukkassorna borde helt förhindras

att för läkarvård lämna ersättning med större kvotdel än 2/3. Emellertid uttalades,

att undantag från ett sådant förbud torde böra medgivas för sådana

sjukkassemedlemmar, som redan nu tillförsäkrats understöd av angiven art

i större omfattning än till 2/3, samt att även i andra fall en viss dispensmöjlighet

kunde tänkas erforderlig.

Det sålunda ifrågasatta förbudet har tillstyrkts av samtliga myndigheter,

som avgivit yttrande i frågan. Allenast tre medlemmar av sociala rådets

sjukkassesektion och en reservant i socialstyrelsen hava uttalat sig i avstyrkande

riktning.

Av den såsom bilaga C bifogade promemorian, sid. 162 och 163, framgår

visserligen, att antalet sjukkassemedlemmar, som för närvarande äro tillförsäkrade

läkarvård antingen i full omfattning eller till större procentuell

andel än 2/3, uppgår till mellan 80,000 och 90,000. Emellertid har ingendera

Förbud att

ersätta läkarvårdskostnader

till

mera än */s.

1930 års

förslag.

Promemorian.

Yttrandena.

Departements
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Medicinsk

sakkunskap

i centralsjukkassas

styrelse och

hos tillsynsmyndigheten.

Promemorian,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

av de båda stora sjukkasseorganisationerna baft något att erinra mot det

ifrågasatta förbudet att lämna ersättning för läkarvård till större andel

än 2/3. Vid sådant förhållande, och då ett dylikt förbud otvivelaktigt

skulle innebära en effektiv garanti för en önskvärd begränsning i fråga örn

sjukvårdsförmånerna, har jag ansett föreskrifter i enlighet med vad i promemorian

anförts böra upptagas i förslaget. Givetvis förutsätter jag därvid,

att sådana anordningar vidtagas, att de personer, vilka redan tillförsäkrats

längre gående förmåner, kunna bibehållas därvid. Vid den omarbetning av

bestämmelserna örn sjukvårdsförsäkringen, som föranletts av denna omläggning,

har åt dessa givits den innebörd, att ersättningen principiellt alltid skall

motsvara vad som i det förra förslaget angavs såsom minimum. Detta skall

alltså i regel bliva även maximum (22 § första stycket i förslaget till

förordning örn erkända sjukkassor). Emellertid har det lagts i tillsynsmyndighetens

hand att medgiva sjukkassa rätt att utgiva ersättning i vidare

omfattning; för att få tillstånd att ersätta läkarvårdsutgifterna till mera än

2/3 skola dock förebringas särskilda skäl (sista stycket i nyssnämnda paragraf).

Sådant skäl föreligger givetvis beträffande medlemmar, som redan nu äro

tillförsäkrade högre läkarvårdsersättning. Vid detta förhållande lärer någon

särskild bestämmelse icke vara erforderlig för att dylika medlemmar skola

bliva bibehållna vid sin rätt. I statsbidragsbestämmelserna (punkt 5) ingår

en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten, därest särskilda skäl föreligga,

skall äga medgiva, att sjukvårdsbidrag från statsverket må utgå, ändå att

sjukkassan lämnat högre ersättning än den normala för läkarvård. I överensstämmelse

med vad nyss sagts kommer givetvis sådant undantag att

meddelas för bär avsedda medlemmar. Aven i dylikt fall kommer emellertid

statens sjukvårdsbidrag att utgå med allenast */3 av det utgivna understödet.

I detta sammanhang må erinras örn att, som framgår av vad tidigare

anförts, då här talas örn läkarvårdsutgifterna därmed avses högst det belopp,

vartill dessa upptagits i en av Konungen utfärdad taxa,

Till förekommande av missbruk i fråga särskilt örn sjukvårdsförsäkringen

ifrågasattes i departementspromemorian vissa ytterligare åtgärder. I sådant

avseende anfördes:

Det torde vara anledning att för säkerställande av en sakkunnig och

enhetlig prövning av hithörande frågor föreskriva, att bland medlemmarna

i styrelsen för centralsjukkassa alltid skall vara en i sjukförsäkringsfrågor

erfaren och intresserad läkare, vilken i så fall lämpligen torde böra utses

av medicinalstyrelsen. En dylik regel syntes äga bestämt företräde framför

vad som också föreslagits, nämligen att utbyta den möjlighet, som enligt

1930 års förslag fanns för sjukkassa att för granskning av ingivna läkarintyg

tillkalla s. k. förtroende- eller kontrolläkare, mot en skyldighet för

varje sjukkassa att hava dylik läkare anställd. Slutligen syntes anledning

föreligga att på stadigvarande sätt till socialstyrelsens förfogande ställa

medicinsk sakkunskap vid dess behandling av sjukförsäkringsfrågor. Detta

kunde ske antingen på det sätt — vartill förebilder på olika håll funnes —

att föreskrift meddelades därom att en av medicinalstyrelsens byråchefer

skulle hos socialstyrelsen deltaga vid behandlingen av hithörande ärenden

enligt närmare meddelade regler eller så att vid socialstyrelsens sida ställdes

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majlis proposition nr 15.

en särskilt utsedd läkare, såsom för närvarande vöre fallet vid behandling

av arbetarskyddsfrågor. För vissa grupper av ärenden, framför allt — såsom

redan antytts — frågor örn dispens från läkarvårdsförsäkring, syntes samråd

med medicinalstyrelsen i nyss angiven eller annan form böra vara obligatoriskt.

Vid utformandet av reglerna i sistberörda hänseende borde beaktas sambandet

med vad som i 1930 års förslag fanns föreskrivet om en sjukkassenämnd

för samråd med tillsynsmyndigheten.

Förslaget att medicinalstyrelsen skulle äga utse en läkare till ledamot av

centralsjukkassas styrelse har mött gensagor eller betänkligheter allenast i

två av de avgivna yttrandena.

Styrelsen för riicssjukJcassornas centralorganisation erinrar, att enligt 1930

års förslag tillsynsmyndigheten skulle utse en ledamot i centralsjukkassas

styrelse, samt anför:

Då en ytterligare beskärning av sjukkassornas självbestämmanderätt

tillämnades, vore detta ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, alldenstund

medlemmarnas befogenhet att själva utse funktionärer vore en av de viktigaste

betingelserna för den frivilliga sjukkasserörelsens framgång. Centralsjukkassas

styrelse kunde lämpligen ej bestå av flera än fem ledamöter.

Större antal vore hinderlig! för åstadkommande av sammanträden med fulltaligt

antal ledamöter, så ofta som sådana borde förekomma i en stor centralsjukkassa,

örn avgörandet av ärendena ej skulle onödigt fördröjas. Skulle

två ämbetsverk hava var sina representanter i styrelsen, återstode endast

tre representanter för sjukkassemedlemmarna. Då sjukkassornas funktionärer

hittills i allmänhet skött sina åligganden med erkänd omsorg, förefunnes ej

skälig anledning för en så stor avskrivning pä sjukkassornas frihet och självständighet.

Dessutom kunde ej lämnas obeaktat, att arvoden till de styrelseledamöter,

vilka utsåges av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, sannolikt

ej komme att utgå av statsmedel men väl till storleken bestämmas av Kungl.

Majit. Sjukkassorna skulle härigenom bliva påförda en betydande post förvaltningskostnad,

över vilken de ej ägde bestämmanderätt. Vidare ansåge

centralorganisationen sig böra rikta uppmärksamheten på att, därest sjukkassa

ville inleda underhandlingar med läkarförening angående avtal örn

arvodestaxa, det skäligen kunde ifrågasättas, örn det vore lämpligt, att läkarföreningen

genom medicinalstyrelsens representant i sjukkassans styrelse

livade inflytande på kassans beslut i sådant ärende. Centralorganisationen

ansåge sig dock ej böra motsätta sig, att till statens representanter i centralsjukkassornas

styrelser utsåges läkare, men dessa borde hava till uppgift

att bevaka det allmännas intressen i alla de avseenden detta ansåges påkallat,

vilket ej torde möta hinder, då det förutsattes att de läkare, som därvid

kunde ifrågakomma, skulle vara i sjukförsäkringsfrågor erfarna oall intresserade.

Däremot ställde centralorganisationen sig bestämt avvisande till förslaget

örn mer än en statens representant i centralsjukkassas styrelse, enär

det funnes anledning befara, att en större inskränkning i centralsjukkassas

självstyrelse komme att bliva ett svårt hinder för rikssjukkassornas anslutning

till den nya organisationen.

Socialstyrelsen finner de av centralorganisationens styrelse framförda betänkligheterna

värda beaktande och föreslår för sin del en bestämmelse av

innebörd, att medicinalstyrelsen skulle utse en representant för den offentliga

hälso- och sjukvården, vilken icke skulle vara ledamot av styrelsen meli

ilga att deltaga i centralsjukkassestyrelsens överläggningar med rätt att få

sin mening antecknad till styrelsens protokoll.

Yttrandena.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Departements
chefen.

Ersättning

även för

specialistvård

?

Läkarförbundet.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Förslaget att ställa medicinsk sakkunskap till tillsynsmyndighetens förfogande

Ilar rönt ett välvilligt mottagande, i det att detsamma tillstyrkts i samtliga

de avgivna yttrandena. Medicinalstyrelsen Ilar för sin del förordat, att saken

ordnades på det sättet, att en av styrelsens medicinskt utbildade byråchefer

instruktionsenligt bleve skyldig att hos socialstyrelsen deltaga vid behandlingen

av sjukförsäkringsfrågor, samt uttalat, att en samverkan mellan de

båda ämbetsverken på angivet sätt borde vara obligatorisk, då frågor örn

dispens från läkarvårdsförsäkring behandlades.

Med hänsyn särskilt till sjukvårdsförsäkringens liandhavande torde det vara

önskvärt, att läkarsakkunskapen blir företrädd i centralsjukkassas styrelse. De

från rikssjukkassehåll framförda betänkligheterna mot en föreskrift örn att en av

kassans ledamöter skall vara läkare synas böra i allt väsentligt bortfalla, örn

det samtidigt bestämmes, att nämnda styrelse alltid skall bestå av minst sex

ledamöter. Visserligen har anförts, att antalet styrelseledamöter lämpligen

ej borde överstiga fem. Skillnaden mellan fem och sex ledamöter ur synpunkten

av att kunna samla fulltalig styrelse till sammanträdena torde emellertid

vara ringa, i all synnerhet som läkarrepresentanten väl i regel kommer

att utgöras av någon läkare boende på den plats, där centralsjukkassan har

sitt säte. Den nu föreslagna anordningen synes mig vara att föredraga framför

den av socialstyrelsen förordade, enligt vilken läkarens ställning i centralsjukkassans

styrelse i realiteten skulle bliva ganska svag. För att från

början markera, att sjukkasseledningen samt det offentligas representanter

— de av tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen utsedda ledamöterna

— böra enas i ett förtroendefullt samarbete, torde lämpligen kunna föreskrivas,

att nämnda ledamöter skola utses efter förslag från kassans sida.

Bestämmelser i ämnet hava införts i 36 § i förslaget; de hava formulerats så att,

därest det icke är möjligt att till ledamot erhålla i sjukförsäkringsfrågor kunnig

och erfaren läkare, medicinalstyrelsen skall kunna utse annan lämplig person.

Samrådet mellan socialstyrelsen och medicinalstyrelsen i frågor rörande sjukförsäkringen

synes kunna ordnas enligt medicinalstyrelsens förslag. Erforderliga

bestämmelser härom torde böra införas i ämbetsverkens instruktioner.

Utöver de jämkningar i bestämmelserna rörande sjukvårdsförsäkringen och

dess liandhavande, som i det föregående berörts, hava ytterligare sådana

förordats i vissa av de avgivna yttrandena. Jag skall nu i det följande till

behandling upptaga de önskemål, som i sådant avseende framkommit.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har under erinran, att enligt 1930

års förslag skyldigheten att ersätta utgifter för läkarvård avsåg allenast sådan

vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, anfört:

Det syntes vara uppenbart, att denna inskränkning stöde i strid med bestämmelsen

i början av ifrågavarande stycke av 21 § i 1930 års förslag, enligt vilken

»ersättning för utgifter till läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver dylik vård», eftersom förhållandet vore, att vid många

sjukdomsfall den behöriga vården icke kunde lämnas av »envar legitimerad

läkare» utan krävde behandling av speciellt inom visst fack utbildad läkare.

Det syntes centralstyrelsen mycket olyckligt att på sätt som i förslaget skett

från ersättning från sjukkassorna utestänga ett betydande antal sjuka, vilkas

omhändertagande icke vore mindre angeläget än övrigas. Formuleringen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 75. < 1

kunde även sägas i viss män upphäva principen om det fria läkarvalet. Behovet

av specialutbildade läkare åt vårt folk erkändes allmänt, och statsmakterna

understödde denna utveckling. Att försvåra tillgången till dylik vård

för de mindre välsituerade klasserna i samhället, som väl behövde bästa

möjliga vård för att fortast möjligt kunna återvinna arbetsförmågan, torde

ej motsvara den grundsyn på social försäkring, som borde vara ledande.

Ifrågavarande begränsning av kassornas ersättningsskyldighet beträffande Dep“£®f“6nt8

läkarvård fanns redan i det förslag, som utarbetades av 1926 års sjukförsäkringssakkunniga.

Enligt de sakkunnigas betänkande var den införd effei

mönster i den engelska sjukförsäkringslagen samt skulle närmast hava till

syfte att bidraga till att sjukvårdsförsäkringen icke till en början, innan mera

ingående erfarenhet på området vunnits, bleve alltför betungande. Aven

enligt min uppfattning torde det vara klokast att beträffande denna försäkringsgren

icke gå fram alltför brådstörtat; det är ju fråga örn en för den

svenska sjukkasserörelsen på många håll ny verksamhet. Påpekas må också,

att som redan anförts kassorna enligt förslaget kunna frivilligt åtaga sig

att lämna ersättning även för specialistvård, nämligen efter tillstånd av tillsynsmyndigheten.

I sådant fall är kassa också berättigad att begränsa sin

ansvarighet på visst sätt, t. ex. till visst belopp för sjukdomsfall eller föi

år och medlem. Men statsbidrag för de utgivna understöden skall utgå i

vanlig ordning, d. v. s. i regel med hälften av understödsbeloppen.

Emellertid torde det vara riktigt, att det i vissa fall skulle kunna uppstå

tvekan beträffande tolkningen av uttrycket »sådan vård som kan lämnas av

envar legitimerad läkare». Särskilt för de större städernas del skulle denna

tolkningsfråga hava intresse. Att ersättning icke kan vägras medlem allenast

av den anledning, att han anlitat en läkare, som tillkännagivit sig företrädesvis

behandla vissa arter av sjukdomar, synes mig visserligen alldeles

klart. Större svårighet torde kunna uppstå i det fall, att s. k. specialist

anlitats och för viss sjukdom lämnat behandling, som /elie kunnat erhållas hos

varje läkare. Enligt ordalydelsen av 1930 års förslag skulle här ersättningsrätt

icke föreligga. Det riktiga synes dock vara, att i sådana fall sjukkassa

bör vara berättigad och förpliktad att lämna ersättning, beräknad efter

den kostnad, som vård för samma sjukdom skulle hava betingat hos

> envar legitimerad läkare». Detta innebär med andra ord, att den a\

Kungl. Majit fastställda taxan även härvidlag bör komma till tillämpning

beträffande kassans ersättningsskyldighet och statsbidragets belopp.

Då den innebörd, som således enligt min mening är den riktiga, icke

torde kunna inläggas i den ifrågavarande bestämmelsen i 1930 års förslag,

har jag funnit mig böra föreslå viss ändring av densamma. Enligt den nya

lydelsen (22 § första stycket) skall ersättning utgå för vård av envar läkare,

alltså även av specialist, men ersättningsskyldigheten skall — också då specialist

anlitas — begränsas av Kungl. Marits taxa, vilken uttryckligen förklaras

skola avfattas så, att den avser kostnaden för behandling av icke-specialist;

hela merkostnaden för specialistens anlitande faller alltså utanför den obligatoriska

försäkringen. Genom en dylik bestämmelse erliålles också analogi

med vad som föreslås beträffande ersättning för sjukhusvård, såsom framgar

av det följande.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 75.

Ersättning till I fråga om ersättningsskyldigheten för läkarvård har centralstyrelsen för

allenast en ^,;erfes läkarförbund vidare framhållit, att sjukkassa ej borde ikläda sig

läkare m. m. förbindelse att bidraga till läkarvårdskostnaden åt medlem, som för samma

förbundets sjukdomsfall sökte flera än en läkare utan att detta vore påkallat, d. v. s. utan

central-S att den först rådfrågade läkaren hänvisade till annan läkare eller behandling

styrelse. av annan läkare i trängande fall vore nödvändig. Därjämte har centralstyrelsen

anfört, att i författningen uttryckligen borde utsägas, att med uttrycket

läkare avses svensk legimiterad läkare.

Departements- Vad läkarförbundet anfört därom, att ersättning i regel bör utgå för rådchifcn.

frågning allenast av en läkare vid ett och samma sjukdomsfall synes mig

vara fullt befogat till förebyggande av missbruk, och jag har därför låtit

komplettera bestämmelserna örn läkarvårdsersättning med ett stadgande i

angiven riktning (22 § första stycket i förslaget till förordning örn erkända

sjukkassor).

Innebörden av detta stadgande är tydligen, att avslag å ansökan örn

läkarvårdsbidrag skall lämnas endast i sådana fall, då missbruk uppenbarligen

förekommer. Sålunda bör givetvis vårdbidrag utgå i sådana fall, som

då den först besökte läkaren själv hänvisar till annan läkare eller då eljest,

såsom läkarförbundets centralstyrelse anfört, vård av annan läkare är trängande

nödvändig. Ävenledes synes det mig stundom kunna vara berättigat,

att under en längre sjukdomstid den sjuke eller hans omgivning önskar erhålla

ombyte av läkare. Då det här endast gäller att reglera kassornas vårdnadsskyldighet,

lärer det vara uppenbart, att vårdbidrag därjämte kan utgå i

sådana fall, då kassans tillstånd erhålles till att söka mer än en läkare.

Vad beträffar innebörden av uttrycket läkare framhölls redan i motiveringen

till det av 1926 års sakkunniga avlämnade betänkandet, att därmed

förstodes allenast legimiterad läkare och att detta torde vara klart, utan

att det utsädes i författningstexten. Jag ansluter mig till detta yttrande

och finner alltså något förtydligande av bestämmelserna på denna punkt

icke vara erforderligt.

mer sättnings Enligt 1930 års proposition skulle, såsom i det föregående angivits, kassa

skyldigheten under vissa förutsättningar vara skyldig att utgiva ersättning för sjukhus7sdMVSe™de

vål<1'' Eessa förutsättningar voro, att läkare förklarat sådan vård erforderasju

milard. och att den sjuke intogs å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting

eller kommun eller till vars drift utgår statsbidrag; dock att skyldigheten

skulle gälla även där den sjuke bereddes anstaltsvård genom pensionsstyrelsens

försorg. Ersättning skulle vidare aldrig behöva givas med

högre belopp, än som skulle utgått för den sjukes vård å allmän sal på hemortens

lasarett.

Yttrandena. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har uttalat, att förevarande bestämmelser

missgynnade många sjuka. Ersättningsskyldigheten borde därför

utsträckas till att gälla även vid intagning å enskild, av Kungl. Maj.t

eller medicinalstyrelsen för detta ändamål godkänd sjukvårdsanstalt, dock

i så fall med begänsning i fråga örn beloppet, på sätt föreslogs i 1930 års

proposition.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Medicinalstyrelsen Ilar anslutit sig till detta önskemål ock framhållit, att

rätten till sjukvårdsersättning borde utsträckas beträffande två slag av anstalter.

Det ena utgjordes av privata vårdanstalter, dock att dels ersättning

här icke borde utgå till högre belopp än som skulle hava erlagts, örn den

sjuke vårdats å allmän sal på sitt hemortslasarett, respektive sitt läns

tuberkulossanatorium, dels en förutsättning skulle vara, att vederbörande

anstalt vore av medicinalstyrelsen godkänd samt underkastad de bestämmelser,

som innefattades i ett dylikt godkännande. Det andra slaget

av anstalter, som här kunde komma i fråga, utgjordes av de sjukhus, t. ex.

radiologiska vårdanstalter, vanföreanstalter, kustsanatorier och dylikt, som

lämnade en specialiserad vård, vilken icke kunde tillgodoses på hemortslasaretten,

och som åtnjöte statsbidrag i en eller annan form. Det vore

enligt styrelsen önskvärt, att sjukkassemedlem, som med läkarintyg styrkte

sig vara i behov av sådan specialvård, erhölle sjukvårdsersättning efter dagavgiften

för plats å allmän sal på vederbörande anstalt.

Yad till en början angår de av medicinalstyrelsen sist avsedda fallen,

torde, eftersom i desamma i regel utgår bidrag av statsmedel, redan enligt

1930 års förslag ersättning komma att utgå för vård å dessa anstalter.

Detta gäller beträffande samtliga de anstaltstyper, som medicinalstyrelsen

åberopar. Emellertid går styrelsens yrkande i viss mån längre, i det att

styrelsen anser, att för vård å dylik anstalt ersättning skall utgå efter den

särskilda beräkningsgrund, som nyss angivits. Tillräckliga skäl till dylik

avvikelse synas mig emellertid icke föreligga. Jag kan härutinnan åberopa

analogien med vad som av mig nyss förordats beträffande ersättning för

specialistvård; i enlighet med vad därutinnan anförts kommer även beträffande

ifrågavarande specialanstalter ersättning att utgå med belopp, ställt

i förhållande till kostnaden för vården å vanligt sjukhus, och den överskjutande

kostnaden får helt bestridas av den sjuke själv.

Vad härefter beträffar frågan örn ersättning för vård å enskilda sjukhem, må

anföras, att då man vid det förra förslagets utarbetande ansåg sig böra begränsa

sjukkassas ersättningsskyldighet i fråga örn sjukhusvård till sådana fall, där

den sjuke intogs å allmänt sjukhus — dit då också räknades sjukhus till

vars drift statsbidrag utgår — torde den omständigheten hava varit av avgörande

betydelse, att någon laglig reglering av de enskilda sjukvårdsanstalternas

verksamhet icke förelåg. Man saknade således bland annat all garanti

för att den vård, som lämnades å sådan anstalt, vore av tillfredsställande

beskaffenhet. Lagstiftning i nämnda hänseende saknas visserligen fortfarande,

men till fyllande av denna brist har medicinalstyrelsen, som förut erinrats,

nyligen till Kungl. Majit överlämnat förslag till bestämmelser rörande bland

annat enskilda sjukhem. Enligt detta förslag skulle för rätten att öppna och

driva sådant sjukhem, såvitt det ej vore av alltför obetydlig omfattning, erfordras

tillstånd av medicinalstyrelsen, och denna myndighet skulle också äga

att öva viss uppsikt över rörelsens bedrivande. Det är min förhoppning, att

det sålunda tagna initiativet inom en snar framtid skall resultera i lagstiftning

å området, väsentligen i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag.

Departements
chefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 75.

Under sådana förhållanden torde en av de viktigaste invändningarna mot att

låta sjukkassas ersättningsskyldighet i fråga om sjukhusvård omfatta jämväl vård

å enskilt sjukhem bortfalla; givetvis skulle för inträdet av sådan skyldighet

krävas, att det enskilda sjukhemmet vore godkänt av medicinalstyrelsen eller

likställt med godkänt sjukhem samt underkastat dess tillsyn. Vissa betänkligheter

mot ersättningsskyldighetens utsträckande på angivet sätt kunna

dock måhända fortfarande anföras. Sålunda kan göras gällande, att man

beträffande enskilda sjukhem icke har samma garanti som i fråga örn allmänna

sjukhus för att utskrivning äger rum, så fort den sjukes hälsotillstånd

giver möjlighet därtill, ävensom att friheten för kassemedlem att välja vilket

enskilt sjukhem som helst för sin vård skulle kunna ådraga sjukkassa onödiga

och kanske dryga utgifter för den sjukes resa till sjukhemmet; kostnader för

den sjukes intagande å sjukhus, d. v. s. nödiga resekostnader, skola ju gäldas

av kassan. Ifrågavarande invändningar synas mig dock icke böra tillmätas

större betydelse. Såsom medicinalstyrelsen föreslagit, bör ersättningen för

vård å enskilt sjukhem begränsas enligt den allmänna regeln, d. v. s. efter taxan

för vård å allmän sal på hemortens lasarett. Den sjuke skall således alltid

själv få bära den alldeles övervägande delen av vårdkostnaden och kommer

förty säkerligen att vara angelägen att utskrivas så fort omständigheterna tilllåta.

Och vad angår risken för alltför höga resekostnader vill jag, delvis

i anledning av den utvidgning av rätten till ersättning för sjukvård, som

jag här ifrågasatt, men delvis även oberoende därav, förorda införande av en

ny begränsning av ersättningsrätten, varigenom denna risk skulle undanröjas.

I sådana fall, då den sjuke framför att låta behandla sig å hemortens lasarett

föredrager att söka vård å ett annat, mera avlägset sjukhus, synes det nämligen

rimligt att införa den begränsningen, att ersättning för intagningskostnaderna

icke obligatoriskt skall utgå med högre belopp än det, vartill utgifterna

för intagning å hemortslasarettet skolat uppgå. Söker den sjuke

vård på mera avlägset sjukhus, skulle han alltså helt få bära den överskjutande

resekostnaden, såvida ej kassan enligt medgivande sträckt sina förmåner

längre. I enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen har ett

tillägg gjorts till ifrågavarande stadgande i förslaget till förordning örn erkända

sjukkassor (22 § andra stycket).

Under hänvisning till vad jag sålunda och i övrigt anfört anser jag mig

böra förorda, att sjukkassa skall vara skyldig ersätta jämväl vård och intagande

å enskilt sjukhem under de i medicinalstyrelsens yttrande angivna förutsättningar,

d. v. s. att s ukhemmet är en vederbörligen godkänd anstalt och att

ersättningen begränsas på samma sätt som gäller i fråga örn allmänt sjukhus.

Beträffande det fallet att en sjukkassemedlem insjuknar inom annat sjukvårdsområde

än det, vartill han hör, samt nödgas inlägga sig å allmänt sjukhus

å platsen och betala avgift efter den för utomlänspatienter stadgade

högre taxan, synes detta knappast vara av den praktiska betydelse, att det

påkallar ett avsteg från den allmänna regeln, att kassans ersättningsskyldighet

skall beräknas på grundval av lasarettstaxan i hemorten. Jag vill på
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majus proposition nr 75.

peka, att denna regel enligt förslaget äger tillämpning jämväl då fråga är

örn sanatorie- eller annan specialvård.

I detta sammanhang må emellertid erinras örn att inom statens sjukvårdskommitté

uppmärksamhet ägnats åt frågan örn nedbringande av sjukvårdskostnaderna

för s. k. utomlänspatienter. Enligt redogörelse, som en av kommitténs

ledamöter lämnade vid Svenska landstingsförbundets möte år 1930,

torde kommittén komma att förorda tillämpning av det redan i stor utsträckning

använda systemet, att överenskommelse mellan olika landsting traffas av

innebörd, att, å ena sidan, legosängsavgiften för utomlänspatienter, vilka insjuknat

inom det främmande sjukvårdsområdet, begränsas till visst belopp

och, å andra sidan, det egna landstinget gäldar bidrag, motsvarande skillnaden

mellan denna avgift och den avgift patienten skolat betala, örn han intagits å

en det egna landstinget tillhörig anstalt, dock att detta bidrag icke må överstiga

2 kronor 50 öre för dag. Kommittén torde anse, att även i fråga örn

specialvård, som ej står att erhålla å det egna sjukvårdsområdets anstalter,

det sålunda skisserade systemet skulle kunna — på visst villkor och måhända

med modifikation i en eller annan detalj — med fördel användas. Vad

angår sådana utomlänspatienter, som söka vård å den främmande anstalten

på grund av att de hava närmare eller bekvämare väg till denna än till det

egna områdets anstalter, torde kommittén anse, att för närvarande mellan

vissa närliggande sjukvårdsområden förefintliga avtal för att tillförsäkra

dylika personer vård vid den främmande anstalten till samma pris, som

gäller för inomlänspatienter, väl fylla sitt ändamål. Ytterligare dylika avtal,

framför allt för landstingsområden intill de stora städerna, äro dock av

behovet påkallade. Det må emellertid erinras, att kommitténs ställning till

bär antydda spörsmål icke är definitiv.

En av de oftast framförda anmärkningarna mot det senaste regeringsförslaget

bär varit den, att förslaget icke tillräckligt tillgodosåg kravet på förebyggande

av att en försäkrad tack vare sjukförsäkringen komme att vid sjukdom

åtnjuta större inkomst än då han vore i arbete samt av att mera välsituerade

personer kunde få statsbidrag till sin kontanta sjukersättning och till

läkarvård.

Det må emellertid erinras, att berörda krav på flera sätt beaktats i det

kritiserade förslaget. Här må ånyo framhållas och något närmare utföras

vad som inledningsvis nämnts i detta hänseende. I motsats mot vad som

innehålles i nu gällande lagstiftning föreskrevs exempelvis, att vid sjukdom,

därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar in. m. är berättigad att erhålla ersättning,

sjukpenning skulle få utgivas högst med skillnaden mellan den tillförsäkrade

sjukpenningen i kassan och den ersättning den sjuke jämlikt berörda lagar

ägde uppbära. Anledningen till att icke helt förbud meddelades mot utgivande

av sjukpenning från sjukkassan under sålunda avsedd tid lärer

hava varit, att det ansetts stå i strid mot den frivilliga sjukförsäkringens

princip att utesluta medlemmarna från rätt att även vid olycksfall tillförsäkra

sig den sjukpenning de i allmänhet ansett erforderlig, även om den
-

Åtgärder mot

överförsäkring

m. m.

1930 ära

förslag.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Förbud mot

högre sjukpenning

än 6 kr.

Promemorian.

Yttrandena.

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 75.

samma skulle överstiga 2/3 av den normala inkomsten. I intet fall skulle

emellertid statsbidrag få utgå för sjukpenning under tid, då olycksfallsersättning

eller ersättning för yrkessjukdom åtnjöts, och det torde med hänsyn

därtill liava ansetts vara att vänta, att sjukkassorna i allmänhet skulle frivilligt

i stadgarna införa bestämmelser därom, att under dylik tid sjukpenning

icke alls skulle utgå. — Dessutom föreskrevs, att sjukkassa skulle äga

bestämma, att för sjukdomsfall, vid vilket den sjuke jämlikt lag eller författning

eller på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning

eller annan ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård, sjukhjälp

ej skulle utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad. Härunder

skulle bland annat falla sådana förhallanden, som då arbetare i kollektivavtal

vore tillförsäkrade läkarvård eller annan förmån vid sjukdom, något

som enligt vad framgår av bilaga C är fallet i betydande utsträckning.

Även på denna punkt skulle alltså förslaget hava på ett mycket väsentligt

sätt inneburit möjligheter till förekommande av dubbelförsäkring. Vidare

skulle statsbidrag till sjukpenning icke få utgå för tid, då medlem av

allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona

örn dagen. Och slutligen skulle kassa äga att för försäkring till högre

sjukpenning än 1 krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor,

som pakallades för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenningen

samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning. Genom sistnämnda

bestämmelse hade man alltså öppnat möjlighet för sjukkassa att i den mån

så befunnes lämpligt — därvid tillsynsmyndigheten tydligen skulle hava stort

inflytande — införa en sådan inkomstgräns, som från olika håll påyrkats.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian uttalades, att det

vid utarbetandet av 1930 års förslag ansetts vara knappast möjligt och i alla

händelser icke tillrådligt att föreskriva avsevärt längre gående inskränkningar,

detta särskilt med hänsyn till de svårigheter och kostnader i och för kontroll

m. ra., som i så fall skulle åsamkas kassorna och tillsynsmyndigheten.

Det anfördes vidare, att dessa skäl alltjämt torde äga giltighet och att de

framställda anmärkningarna med all sannolikhet i praktiken skulle visa sig

vara av ringa betydelse. Emellertid framhölls, att vissa mindre jämkningar

kunde ifrågasättas. Till en början kunde det sålunda övervägas att helt

förbjuda kassorna att bereda sjukpenning till högre belopp än 6 kronor örn

dagen, därvid undantag dock torde få göras i varje fall för sjukkassemedlemmar,

som redan tillförsäkrat sig högre förmån.

Den sålunda ifrågasatta åtgärden har i de avgivna yttrandena icke mött

någon erinran i vidare mån än att centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

uttalat, att förbudet borde genomföras utan dispensmöjligheter.

Något egentligt behov för de statsunderstödda sjukkassorna att få meddela

högre sjukpenning än 6 kronor torde icke föreligga. Vid 1929 års slut

voro allenast 4,346 medlemmar i registrerade sjukkassor tillförsäkrade sjukpenning

överstigande nämnda belopp. Efter genomförandet av en sjukvårdsförsäkring

bör nämnda behov bliva ännu mindre. Såsom nämnts

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<5.

Ilar icke heller ens från sjukkasserörelsens egen sida någon invändning

rests mot det ifrågasatta förbudet. Detta synes därför utan någon större

tvekan kunna förordas. I motsats till läkarförbundet anser jag emellertid,

att viss möjlighet till dispens från förbudet bör finnas. I promemorian

bar i sådant avseende erinrats örn medlemmar, som redan nu äro tillförsäkrade

högre sjukpenning än 6 kronor. Härutöver bör ett annat fall tagas

i beaktande. Vid dispens från sjukvårdsförsäkringen skall vederbörande

sjukkassa utgiva annat understöd, som med hänsyn till omständigheterna

är lämpligt och skäligt. Närmast är tänkt, att detta understöd skall bestå

i andra sjukvården direkt berörande åtgärder än läkar- eller sjukhusvård, såsom

exempelvis läkemedel, sjukvård i hemmet eller dylikt. I sista hand

skulle detta understöd dock kunna bestå i förhöjd sjukpenning. Under sådana

förhållanden skulle det kunna vara erforderligt för kassan att få meddela

högre sjukpenning än 6 kronor. Jag har därför ansett det böla läggas

i tillsynsmyndighetens hand att för särskilt fall meddela undantag från förbudet

(27 § sista stycket i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor).

Enligt 1930 års proposition, statsbidragsbestämmelserna, punkt 4, skulle,

som nyss anförts, sjukdagsbidrag ej beräknas för dag då medlem antingen dä ersättning

uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller

vissa därmed jämställda författningar eller eljest av allmänna medel åtnjutit a^”"“

avlöning eller annan ersättning med minst en krona.

Det riksdagsutskott, som behandlade propositionen, hemställde, att den

sist avsedda bestämmelsen måtte utgå. Till stöd härför åberopades att föreskriften

skulle vålla stora svårigheter för kassorna, särskilt med avseende

å medlemmar som omväxlande utförde arbete för stat eller kommun samt

enskilda, att bestämmelsen skulle verka ojämnt, i det den exempelvis bleve

tillämplig å spårvägspersonalen i en stad, där spårvägarna dreves såsom ett

rent kommunalt företag, men ej å samma personal i stad, där rörelsen

dreves genom ett aktiebolag i vilket kommunen helt dominerade, samt att

stadgandets innebörd vore i viss mån oklar.

Andra kammaren följde emellertid på denna punkt Kungl. Maj.ts förslag

och ansåg följaktligen, att ifrågavarande bestämmelse borde bibehållas i förslaget.

I första kammaren kom förevarande punkt med hänsyn till utgången

i principfrågan icke under behandling.

I socialdepartementets promemoria anfördes, att ifrågavarande regel ur Promemorian,

synpunkten av att förhindra överförsäkring alltjämt hade sitt berättigande

men att det på grund av de framkomna anmärkningarna om ojämnheter,

därest kommunalarbetarna inbegrepes under regeln, kunde ifrågasättas att

inskränka denna till att avse endast i statens tjänst på mera fast sätt och

med full sysselsättning anställda personer.

I de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats rörande förevarande Yttrandena

fråga.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation, centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund samt medicinalstyrelsen hava icke haft något att erinra mot en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Karenstiden.

Promemorian.

^ Kungl, Maj:ts proposition nr 15.

utformning av stadgandet i överensstämmelse med vad som ifrågasattes i

promemorian.

0 Sveriges allmänna sjukkasseforlund oell flertalet medlemmar av sociala

rådets sektion för sjukkasseväsen förorda däremot utskottets ståndpunkt, Inom

sjukkassesektionen bär uttalats, att ett förslag i enlighet med promemorian

kunde väntas möta tämligen allmän opposition inom sjukkassorna samt att

statens och kommunens befattningshavare borde vara likställda i fråga örn

rätten till sjukdagsbidrag.

Socialstyrelsen finner det principiellt riktigast, att frågan regleras på sätt

som föreslogs i 1930 års proposition, d. v. s. att inskränkningen gäller i

alla fall, då understöd med angivet belopp utgår av allmänna medel. En

reservant förordar dock, med hänsyn till vad av utskottet anfördes i frågan,

det i promemorian ifrågasätta mera begränsade stadgandet såsom varande

i allt fall ett steg i rätt riktning.

Att starka principiella skäl tala för den ståndpunkt, som intogs i den

förra propositionen, synes mig ovedersägligt. Utgiver det allmänna direkt

sjukunderstöd i form av avlöning eller annan kontant ersättning, kan med

fog hävdas, att staten icke samtidigt bör lämna bidrag till ytterligare sådant

understöd genom sjukkassa. Enhetligheten i det allmännas hjälpverksamhet

blir därigenom asidosatt, och den önskvärda begränsningen av sjukunderstödet

i förhållande till arbetsförtjänsten blir svår att upprätthålla.

Emellertid kan icke bestridas, att åtskilliga olägenheter och ojämnheter i

praktiskt hänseende skulle följa av det i propositionen föreslagna stadgandet.

Förnämligast gäller detta i vad stadgandet avsåg personer i kommunal

tjänst eller anställning. Å andra sidan lärer kunna sägas, att de principiella

skälen för en begränsning av statsbidraget göra sig mindre starkt gällande

beträffande dessa grupper av sjukkassemedlemmar. Med hänsyn härtill

synes det kunna förordas att, jrå sätt ifrågasatts i promemorian, inskränka

regeln till att gälla allenast beträffande dem, som åtnjutit avlöning eller

annan ersättning av statsmedel. Såsom reservanten i socialstyrelsen påpekat,

innebär ett salunda till sin räckvidd begränsat stadgande dock ett steg i

rätt riktning. I övrigt har jag med anledning av i utskottsutlåtandet framkomna

anmärkningar sökt att genom en omformulering av stadgandet giva

ett klarare uttryck åt dettas innebörd. Sålunda har tillagts, att undantagsbestämmelsen

endast skall gälla personer i statstjänst, vilka äro anställda

på stadigvarande sätt och med full sysselsättning. (Statsbidragsbestämmelserna

punkt 4, tredje stycket). Med denna precisering avses att utesluta

dels sådana personer, vilka mera tillfälligt anlitas i statens tjänst och vilka

dessemellan användas i kommunal eller privat anställning, dels ock personer,

som för statsverkets räkning utföra vissa bestyr, som äro att anse

såsom en bisyssla.

1 departementspromemorian uttalades slutligen, att ur synpunkten av före^JSS^de

av överförsäkring även kunde betraktas uppkommen fråga örn utsträckning

av den s. k. karenstiden. Härom anfördes:

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Enligt regeringsförslaget skulin sjukpenning i intet fall få utgivas under

de tre första dagarna från sjukdomens början och under alla förhållanden

tidigast från dagen för anmälan örn sjukdomsfallet hos kassan. Redan under

riksdagsbehandlingen påyrkades en utsträckning av denna tre dagars karenstid

till sju dagar. En rättighet för sjukkassa att på sådant sätt utsträcka

karenstiden syntes i vissa fall kunna vara befogad, såsom exempelvis då en

kassas medlemmar mera allmänt på ett eller annat sätt åtnjöte ersättning

under den första sjukhjälpstiden. Möjlighet för en sjukkassa att genom sitt

beslut utsträcka karenstiden till sju dagar — eventuellt efter medgivande

av tillsynsmyndigheten — syntes alltså kunna ifrågasättas.

Rörande detta spörsmål uttalas olika meningar i de avgivna yttrandena.

Sveriges allmänna sj ukkasseförb un ä förordar en fix karenstid av 2 dagar

för alla kassor.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation finner det välbetänkt, att

sjukkassorna erhålla rätt att bestämma en karenstid av lägst 3 och högst 7

dagar. Styrelsen uttalar emellertid, att därest en mera allmän tillämpning

av dylikt medgivande skall kunna påräknas, lokalsjukkassan bör helt tillgodonjuta

den ekonomiska fördelen av karenstidens förlängning över 3 dagar,

så att sjukhjälpstiden i sådan kassa förkortas i motsvarande mån.

Inom sociala rådets sektion för sjukkasseväsen hava tre ledamöter förordat

den i promemorian ifrågasatta möjligheten att utsträcka karenstiden, medan

två ledamöter uttalat sig för en bestämd karenstid av 2 dagar.

Socialstyrelsen anför:

Bestämmelsen örn en tvungen karenstid vore överhuvudtaget föga populär,

och 1930 års proposition hade på denna punkt rönt ganska stark opposition

på åtskilliga håll inom sjukkasserörelsen. Att sjukkassorna i någon

större grad skulle komma att begagna sig av möjligheten att utsträcka karenstiden

till sju dagar, vore därför knappast att antaga. Ä andra sidan kunde

ju fall förekomma, där en så lång karenstid kunde anses sakligt motiverad.

Någon anledning att icke bereda sjukkassorna denna möjlighet syntes därför

icke föreligga. Att karenstidens utsträckning skulle, på sätt rikssjukkasseorganisationen

hemställde, medföra en motsvarande avkortning av lokalsjukkassornas

understödstid, måste emellertid styrelsen bestämt avstyrka.

Örn lokalsjukkassornas understödstid begränsades till exempelvis 8 18

sjukdagen, bleve deras självansvar jämförelsevis alltför ringa och rubbades

således grunden för riskfördelningen mellan dem och vederbörande centralsjukkassor.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och medicinalstyrelsen tillstyrka

den ifrågasatta utsträckningen.

Beträffande denna fråga delar jag de synpunkter, som kommit till uttryck

i socialstyrelsens yttrande. Jag förordar alltså, att karenstiden bestämmes

till minst 3 dagar samt att rätt gives för kassorna att utsträcka

tiden till högst 7 dagar (26 § i förslaget till förordning om erkända sjukkassor).

Att härvid, på sätt ifrågasatts från rikssjukkasseorganisationens

sida, låta självrisktiden för lokalsjukkassorna förkortas i mån som karenstiden

utsträckes över 3 dagar, finner jag lika med socialstyrelsen icke böra

ifrågakomma.

Yttrandena.

Departements
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra

ifrågasatta

åtgärder:

A. Inkomstgräns

m. rrv.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Utöver nu anmärkta, i departementspromemorian ifrågasatta åtgärder i

syfte att minska möjligheterna till överförsäkring hava i vissa yttranden

berörts ytterligare åtgärder i samma riktning.

Centralstyrelsen, för Sveriges läka?:förbund, vilken förklarat sig anse vissa

korrektiv mot missbruk av sjukförsäkringen, utöver vad som redan fanns i

1930 års proposition, vara absolut behövliga, har sålunda anfört:

Som en åtgärd för att motverka dylik överförsäkring ville centralstyrelsen

toresia, att vid inträde i sjukkassa samt sedermera, när kassans styrelse

sa ansage nödigt, borde av medlem avlämnas deklaration rörande dels

storleken av den dagsmkomst, som motsvarade hans medelarbetsförtjänst,

dels den avlöning eller sjukvårdsförmån, som han vid sjukdom enligt avtal

med ^ sm arbetsgivare eller på grund av sin ställning erhölle, dels ock de

tormaner, som han på grund av delägareskap i annan självhjälpsförening

eller försäkringsanstalt vore berättigad till. Sjukkassans styrelse borde sedan

pa grundval av medlems medeldagsinkomst och nämnda förmåner bestamma

den klass för sjukpenningsersättning, som medlem finge tillhöra, på

sa satt att den utgående sjukpenningen, ensam för sig eller tillsammans

med medlemmens behållna avlöning under sjukdom och sjukersättning från

annan sjalvhjälpsanstalt, icke under sjukhjälpstiden överstege ''V, av medlemmens

medeldagsinkomst. Straffpåföljd borde stadgas för uppenbart svikliga

uppgifter.

Centralstyrelsen ansåge dessutom, att medlemskap i sjukkassa ej borde

medgivas den, som deklarerade större årsinkomst än 6,000 kronor

En ledamot av centralstyrelsen har varit skiljaktig samt förklarat sig intet

hava att invända mot att deklaration på heder och samvete avfordrades

sjukkassas medlemmar angående självhjälpsförening eller försäkringsanstalt

som hail eventuellt tillhörde, men däremot anse fordran på dylik deklaration

angående medelinkomst icke vara lämplig för stora kategorier av intradessokande

och kassamedlemmar, t. ex. säsongarbetare, tillfälliga arbetare,

torpare, småhandlare, hantverkare och andra. Det vore nämligen anförde

reservanten, synnerligen svårt, för att icke säga omöjligt, att på ett''rättvist

och likformigt sätt uppskatta dylika personers mycket växlande inkomster,

vilka därtill ofta bestode i naturaförmåner. Denne reservant har likaledes

uttalat sig mot den påyrkade bestämmelsen, att person med högre inkomst

an 6,000 kronor per år icke skulle få vara medlem av sjukkassa.

Medicinalstyrelsen har beträffande de sålunda väckta spörsmålen i sitt

yttiande uttalat, att styrelsen anslöte sig till reservantens uppfattning.

Jämväl sociala rådets sektion för sjnkkasseväsen har vid sammanträde, då

sektionen hördes beträffande departementets promemoria, behandlat frågan

örn lagstadgad inkomstgräns för inträde i sjukkassa. Samtliga ledamöter

vörö ense örn den uppfattningen, att en sådan anordning skulle vålla oöverstigliga

svårigheter i den praktiska tillämpningen, bland annat med hänsyn

till att storleken av en persons inkomst ofta nog icke kunde kontrolleras

och dessutom vore underkastad fluktuationer från tid till annan. Det framhölls,

att införandet av en inkomstgräns i vissa fall kunde leda till orättvisa,

i det att mången därigenom hindrades ingå i sjukkassa, innan han

överskridit den stadgade åldersgränsen för inträde, och i så fall samt för

den händelse inkomsten sedermera nedginge och behovet av sjukförsäkring

inställde sig, bleve urståndsatt att bereda sig sådan försäkring.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Ifrågavarande spörsmål hava varit under ingående prövning i samband

med framläggandet av såväl 1926 som 1927 års propositioner. Båda gångerna

kom man till det resultatet, att några åtgärder i den av läkarförbundet angivna

riktningen icke borde företagas. Jag hänvisar till vad som i ämnet

anförts i proposition611 nr 117 till 1926 års riksdag sid. 71—73 samt i

1926 års sakkunnigbetänkande rörande sjukförsäkringens omorganisation sid.

75—77.

Såsom på sistnämnda ställe framhålles, torde en effektiv och ändamålsenlig

reglering av sjukhjälpen i förhållande till behovet knappast kunna genomföras

annat än i en obligatorisk försäkring, omfattande allenast de rena lönearbetarna.

Så fort man kommer därutanför, gives möjlighet att nå allenast

en genomsnittlig och i det enskilda fallet ofullkomlig rättvisa. I många

fall skola ock försöken till reglering leda till uppenbara orättvisor och oegentligheter,

d. v. s. motsatsen till vad som åsyftas. Härutinnan är läkarförbundets

förslag belysande. Enligt detta förslag skulle inträde i sjukkassa

vägras, därest sökandens deklarerade inkomst överstege 6,000 kronor. Nådde

en sjukkassemedlem efter inträdet upp till högre inkomst än nu sagts, skulle

han uteslutas ur kassan. Hade medlemmen då överskridit maximiåldern

för inträde i sjukkassa eller varade den högre inkomsten till dess nämnda

maximiålder överskridits, skulle han sedermera vara förhindrad att ånyo

ingå i en statsunderstödd sjukkassa, oavsett huru stort behov han dåmera

än hade av att tillförsäkra sig hjälp vid sjukdom. Enahanda skulle förhål,

landet vara, därest medlemmens hälsotillstånd så försämrades, att det, då

inkomsten nedgått under den fastställda gränsen, lade hinder i vägen för

återinträde. Vidare skulle prövningen av inträdesansökan eller frågan örn

rätt att kvarstå grundas å föregående eller stundom längre tillbaka liggande

års inkomst; ingen hänsyn skulle tagas till att denna inkomst kanske allenast

tillfälligtvis blivit så hög att hjälpbehovet under löpande år vore mycket

framträdande. Ej heller skulle kunna tagas i beaktande, att den deklarerade

inkomsten i och för sig vore en otillförlitlig värdemätare med avseende

å behovet av hjälp vid sjukdom. En inkomst av 6,000 kronor

betyder ju icke detsamma i Stockholm som mångenstädes å landsbygden,

och den har också väsentligt olika innebörd, allteftersom den utgöres av

ränta å kapital eller av ren arbetsinkomst. Det anförda torde giva vid

handen, att därest man vill i den vida utsträckning som läkarförbundet föreslagit

gå in för en reglering av rätten att tillhöra och uppbära understöd i

erkänd sjukkassa efter det förefintliga hjälpbehovet, omfattande anordningar

äro nödvändiga till förekommande av orättvisor och ojämnheter. Dessutom

måste ihågkommas, att huru noggrant bestämmelserna än utformas i lagstiftningen,

det ändå till sist kommer att bero på kassorna själva, i vilken

utsträckning bestämmelserna faktiskt bliva tillämpade.

Härvidlag bör även beaktas följande omständighet. För personer, tillhörande

de kroppsarbetande klasserna, torde förhållandet regelmässigt vara,

att deras inkomst är väsentligt högre under den ålder, då de ännu hava

möjligheter att komma in i sjukkassan, för att därefter sjunka. En inkomst
Bihang

till riksdagens protokoll 1531. 1 sami 62 käft. (Nr 15.) mai G

Departements
chefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 15.

gräns, som icke sattes så högt, att den bleve utan all betydelse för dessa

klasser, skulle följaktligen komma att innebära, att för vissa grupper hinder

skulle möta att inträda i sjukkassa under den tid, då deras inkomst är större

och då de skulle kunna tillförsäkra sig hjälp vid sjukdom vid den ålder, då

sjukdomsrisken är större och den ekonomiska moståndskraften mindre.

Bland annat under förarbetena till den nyligen införda franska sociallagstiftningen

har detta åberopats såsom ett starkt skäl mot införande av en inkomstgräns.

Nu torde det emellertid enligt min uppfattning knappast föreligga behov

av några tvingande bestämmelser i det av läkarförbundet angivna syftet,

såvitt rör den del av sjukhjälpen, som utgår i form av sjukpenning.

I detta hänseende må först och främst anmärkas, att örn man som norm uppställer,

att sjukpenningen — liksom i den statliga olycksfallsförsäkringen,

och längre skulle man val icke under några förhållanden rimligen kunna gå

— i regel bör vid arbetsoförmåga motsvara ungefärligen 2/3 av den vanliga

dagsinkomsten, så kommer den högsta enligt förslaget medgivna sjukpenningen

av 6 kronor att motsvara en årsinkomst av ej fullt 3,000 kronor.

Detta är det belopp, som enligt olycksfallsförsäkringslagen är det högsta,

efter vilket olycksfallshjälpen beräknas. Personer med en årsinkomst av 3,000

kronor och däröver lära följaktligen icke — ur synpunkten av förhindrande

av överförsäkring — kunna förmenas att tillförsäkra sig en sjukpenning av

0 kronor. På samma sätt synas personer med en inkomst av över 2,000

kronor ej kunna ur sagda synpunkt utestängas från att tillförsäkra sig 4

kronor örn dagen o. s. v. Och de, vilkas inkomst ligger under nu angivna

gränser, 3,000, respektive 2,000 kronor torde sällan vara i det läge, att de

kunna och vilja bekosta en försäkring till högre belopp, än som vid vardera

gränsen angivits. I praktiken torde därför saknaden av inkomstbegränsning

vad angår sjukpenningförsäkringen ingalunda, med hänsyn till risken av

överförsäkring, äga den betydelse, som av motståndarna till sjukförsäkringsreformen

tillmätts detta förhållande.

Yad därefter angår frågan örn utestängande av mera välsituorade personer

från sjukpenningförsäkringen må följande framhållas. Ett understöd genom

sjukkassa av högst 6 kronor örn dagen lärer i och för sig icke utöva någon

större lockelse för den mera burgna delen av befolkningen. För närvarande

utgår statsbidrag för sjukpenning upp till 8 kronor. Likvisst är det, såsom

förut anförts, allenast ett relativt fåtal, som betingat sig sjukpenning överstigande

6 kronor, och det genomsnittliga sjukpenningbeloppet håller sig

vid något över 2 kronor. Härtill kommer, att statsbidraget för denna form

av sjukhjälp utgår med ett fixt belopp av 50 öre för dag. I den mån

sjukpenningen överstiger detta belopp, måste alltså kostnaden härför bestridas

genom medlemsavgifterna, vilka givetvis komma att vara graderade

efter den tillförsäkrade sjukpenningens storlek. Läget är sålunda helt

annorlunda än exempelvis i Danmark, där statsbidraget beräknas efter sjukkassornas

utgifter för understöd och alltså stiger i förhållande till den utgående

sjukpenningen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 75.

Till belysande av det sagda må hänvisas till följande uppställning, avsedd

att utvisa hur stor procent statens bidrag, därest förevarande .förslag i dess

helhet genomföres, vid sjukpenning av olika höjd utgör av den sammanlagda

kostnaden för försäkringen. Uppställningen grundar sig på medeltalssiffror

för sjukförsäkringsrörelsen i dess helhet rörande hittillsvarande erfarenhet

och avser en sjukhjälpstid av två år; av densamma kunna icke dragas några

slutsatser angående de blivande premiernas storlek.

*

Moderskaps- i

penning

Medlems kostnad

Statens

kostnad

Total

kostnad

Procentuell an- 1

del i totalkostn.

Sjukponnin

avgift till

kassan

pr år

ersättning

direkt till

läkare

Summa

med-

lemmens

andel

%

statens

andel

%.

kr.

ö.

kr.

ö.

kr.

ö.

kr.

Ö.

kr.

Ö.

kr.

ö.

kr.

ö.|

i

2

9

37

3

12

37

ii

50

23

87

52

48

2

_

2

—

20

01

3

—

23

01

n

50

34

51

67

33

3

—

3

—

31

24

3

—

34

24

ii

50

45

74l

75

25

4

—

4

—

42

47

3

—

45

47

ii

50

56

97j

80

20

5

_

5

-

53

70

O

o

—

56

70

ii

50

68

201

83

17

6

—

6

—

64

93

3

—

67

93

i ii

50! 79

43i

86

14

Av denna uppställning framgår alltså, att medan vid en sjukpenning av

1 krona statsbidraget motsvarar nära hälften av den totala försäkringskostnaden,

statens andel, då sjukpenningen är 6 kronor, endast utgör 14 % av

totalkostnaden.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen åter synes det av läkarförbundet framförda

kravet hava större fog för sig. Den möjlighet att nedbringa särskilt

läkarvårdskostnaderna, som erbjudes genom medlemskap i en erkänd sjukkassa,

kan givetvis vara av intresse för envar. Läkarvalet skall bliva helt fritt,

och efter företeende av en i vederbörlig ordning utfärdad läkarräkning åligger

det kassan att gälda 2/s av beloppet, dock högst efter fastställd taxa; av detta

belopp skall staten betala hälften. Ett avstängande av de mera välsituerade

från själva sjukvårdsförsäkringen låter sig också mestadels genomföra utan

att man samtidigt utesluter deni från medlemskap i sjukkassan. Envar skall

ju i regel vara försäkrad för erhållande av såväl sjukpenning som sjukvårdsersättning.

Finnes en medlem icke längre vara i behov av sistnämnda förmån

och avstänges han alltså därifrån, kan han kvarstå i kassan för erhållande

av sjukpenning samt, om hans ekonomiska ställning försämras, så att

behov av sjukvårdsersättning åter kan anses vara för handen, påkalla en

utsträckning av försäkringen till att ånyo omfatta jämväl denna förmån.

I anslutning till det sålunda anförda har jag ansett det av läkarförbundet

framförda förslaget allenast delvis, nämligen såvitt angår införandet av en

inkomstgräns för anslutningen till sjukvårdsförsäkringen, böra komma till

genomförande. Jag är medveten om att även en anordning med denna begränsade

räckvidd kan medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. Men

det är min uppfattning, att dessa dock skola visa sig icke äga allt för stor

praktisk betydelse. De i ämnet erforderliga bestämmelserna hava upptagits i ett

sista stycke av 20 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor.

Såsom framgår av författningstexten, har det vid taxeringen till inkomst
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

oell förmögenhetsskatt framkomna beskattningsbara beloppet lagts till grundval

för behovsprövningen. Härigenom blir ett visst utrymme lämnat för

hänsyn till levnadskostnadernas storlek å olika orter samt familje- och försörjningsförhållanden.

Ifrågavarande belopp framgår i regel av senaste kronodebetsedeln,

intill dess ny taxering ägt rum. Gränsen för tillhörighet till sjukvårdsförsäkringen

har jag ansett böra sättas så högt som vid en beskattningsbar

inkomst av 8,000 kronor. Beloppet kan synas något högt, men

det torde vara bättre att alla, för vilka verkligt hjälpbehov föreligger, komma

in under försäkringen än att säkerhet finnes för att icke några enstaka personer,

som bort kunna själva bekosta sin sjukvård, bliva delaktiga av sjukvårdsförsäkringen.

För administrationens förenklande har ett avstängande

från, respektive ett återinträde i försäkringen ansetts böra äga rum i samband

med utgången av löpande kalenderår. I 30 § har införts en bestämmelse

av innebörd att i här avsedda fall s. k. väntetid ej skall behöva ifrågakomma.

B. Framställ- I anledning av särskild framställning torde på ytterligare en punkt viss

niäLtummase iämkning böra ske i 1930 års förslag. I skrivelse den 21 november 1930

allmänna bär de örn: stummas allmänna sjuk- och begravningskassa hos ordföranden i

S-7”aimin ^bockholms registrerade sjukkassors centralförsamling framhållit följande.

kassa. Det vöre mycket önskvärt, att kassan skulle kunna efter reformens ge
nomförande

bestå i sitt nuvarande skick. Kassan hade varit i verksamhet

ända sedan år 1876. Föreningens medlemmar vore bosatta i hela landet,

och redan från början hade kassan varit att hänföra till s. k. rikssjukkassor.

År 1905 hade kassan erhållit en donation på 55,000 kronor, vilken

jämte andra donationer möjliggjort låga fasta avgifter för medlemmarna.

Dessas antal hade varierat mellan 700 och 800. Med hänsyn till de dövstummas

säregna förhållanden och svårigheten för dem att meddela sig

med omgivningen hade kassan varit av stor betydelse för de dövstummas

sjukhjälpsförsäkring. I betraktande av att kassans kapital till största

delen vore donerade medel, vore det önskvärt och rättvist, att detsamma

obeskuret komme de dövstumma till del. Örn icke särskilda åtgärder vidtoges,

komme vid genomförandet av 1930 års förslag detta kapital att fördelas

vid överflyttning till lokal- och centralsjukkassor. Härtill komme, att de

blivande erkända sjukkassorna ägde vägra inträde åt med lyte behäftade

personer och eventuellt skulle kunna tolka dövstumheten såsom lyte. Slutligen

kunde anföras, att många av kassans medlemmar vore ekonomiskt

mindre väl ställda och endast med största svårighet skulle kunna erlägga

de avgifter, som komme att utgå i de nya erkända sjukkassorna.

Styrelsen för Stockholms registrerade sjukkassors centralförsamling har till

chefen för socialdepartementet överlämnat denna framställning med hemställan,

att däri anförda synpunkter måtte vid det blivande förslagets utformande

i möjligaste mån beaktas.

I yttrande i ämnet den 23 december 1930 har socialstyrelsen anfört i huvudsak

följande.

De anförda synpunkterna kunde icke frånkännas ett visst berättigande.

På närmare anförda grunder vore visserligen de uttalade farhågorna, att

medlemmarna av ifrågavarande sjukkassa skulle kunna vägras inträde i vanlig

erkänd sjukkassa, obefogade, i varje fall vad angår nuvarande medlem
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majus proposition nr 75.

inar. Meli i övriga hänseenden skulle ett inordnande i det nya systemet

kunna medföra vissa konsekvenser, som på ett mindre rättvist sätt kunde

Hinda till förfång för kassans medlemmar. Man borde därför taga i övervägande,

huruvida icke kassans syfte skulle kunna tillgodoses. Detta skulle

lämpligen kunna ske därigenom, att 46 § i 1930 års förslag modifierades på

sådant sätt, att bland där avsedda undantag från eljest stadgade villkor tor

antagande till erkänd sjukkassa även inrymdes sådant eller sådana fall, dar

på grund av säregna förhållanden giltiga skäl till undantag kunde anses

föreligga. Ett dylikt undantag skulle på grund av föreliggande särskilda omständigheter

varken kunna lända till nämnvärt avbrack for enhetligheten i

det tilltänkta organisationssystemet eller befaras komma att tågås till intäkt

för yrkande örn liknande undantag för andra fall, där ett avsteg från enhetligheten

vore mindre påkallat och ägnat att väcka betänkligheter. Medlemmarnas

numerär kunde knappast anses avgjort otillräcklig för uppbärande

av den utsträckta sjukhjälpsrisk, vilken ansetts böra påläggas de statsunderstödda

sjukkassorna i samband med en omorganisation av sjukkassevasendet.

Därtill komme, att en ökning av medlemsantalet sannolikt vöre att

påräkna, i det att såsom villkor för medgivande till den ifrågasatta särställningen

borde föreskrivas, att kassan skulle stå öppen för alla dövstumma i

riket, vilka uppfyllde de betingelser, som skulle gälla för inträde i erkand

sjukkassa. Med de blivande ökade prestationerna och kassans inordnande i

det nya sjukkassesy stern et torde anslutning till kassan även komma att pa

annan grund stegras.

Vad sålunda förekommit har jag ansett böra utgöra anledning att till

1930 års förslag göra ett tillägg av den innebörd socialstyrelsen forordat.

Detta tillägg torde lämpligen kunna erhålla det innehåll, att undantag skall

kunna medgivas för det fall, att speciella personliga betingelser i form av

kroppsfel eller lyte föreligga, som förena en viss grupp personer till ömsesidig

självhjälp (47 §). Undantaget skulle endast avse redan befintliga kassor.

Enligt vad socialstyrelsen anfört, är vid sådant förhållande icke att vänta

att några andra undantag än nu förevarande skola komma att ifrågasättas,

och några olägliga konsekvenser av ett tillmötesgående av framställningen

lära således icke vara att förvänta.

Vad angår den egentliga sjukförsäkringen t övrigt — beträffande rnoderskapsförsäkringen

skall jag yttra mig i det följande har jag helt anslutit

mig till det senaste regeringsförslaget. Dock har jag i fråga örn 15 och

47 §§ i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor iakttagit vissa av

vederbörande utskott vid 1930 års riksdag förordade detaljändringar. Dessutom

hava vissa redaktionella ändringar eller förtydliganden genomförts på

några enstaka punkter, såsom exempelvis beträffande 8 och 27 §§. Förstnämnda

paragraf har omarbetats närmast med föranledande av ett i det

följande omnämnt förslag att sjukkassorna skola handhava viss understödsverksamliet

nied avseende å behövande barnaföderskor. Och i 27 § har ansetts

tydligt böra utsägas, att om sjukpenning utgives vid allenast nedsättning

i arbetsförmågan och utan att läkare föreskrivit fullständig avliallsamhet

från arbete, sjukpenningen skall vara i skälig mån nedsatt.

För möjliggörande av större överskadligliet beträffande de ändringai, som

nu föreslås i förhållande till 1930 års regeringsförslag, har jag låtit upprätta

Departements
chefen.

Den egentliga

sjukförsäkringen

i övrigt.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

en sammanställning över 1930 års oell det nu föreliggande förslaget, vilken

sammanställning torde få såsom bilaga (bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet.

trädande 1 fjo.lårets. förslag var tiden för lagstiftningens ikraftträdande bestämd till

m. »t. 1 januari 1931. Därefter skulle emellertid enligt förslaget följa en över
gångstid

på tre år, så att det nya systemet skulle — utom vad angår sjukvårdsförsäkringen,

för vilken skulle gälla en respit av sex år — vara helt genomföit

efter den 1 januari 1934. I fråga om dylik övergångsperiod torde anledning

till ändring icke föreligga. I enlighet härmed torde övergångsbestämmelserna

böra inflyta i förslaget allenast med den ändringen, att de i

1930 års proposition angivna olika tidpunkterna samtliga framflyttas med

ett år.

I detta sammanhang må slutligen beröras ännu en med övergången förknippad

fråga. 1929 års sakkunniga framliöllo i sitt betänkande, att det vid

omoiganisationens genomförande borde tillses, att den för närvarande vid sjukkassorna

fast anställda personalen icke bleve ekonomiskt lidande på reformen.

De befattningshavare, vilka vid tidpunkten för omorganisationen ännu icke

uppnått sådan ålder, att pensionering kunde ifrågakomma, borde örn möjligt

beredas med avseende å arbetsuppgifter och löneförmåner likställda anställningar

hos de nya försäkringsorganen. Beträffande åter den fast anställda

personal, som redan nått pensionsåldern eller som ändock nått en hög

ålder och av en eller annan anledning icke kunde beredas anställning,

syntes billigheten kräva, att sjukkassorna, innan omorganisationen genomfördes,

av sina fonder avsatte nödiga medel till pensionering. Varje sjukkassa

borde vid genomförande av omorganisationen i förevarande hänseenden

sörja för sin fäst anställda personal.

Till vad sålunda anförts vill jag giva min fulla anslutning. Vid reformens

genomförande bör alltså även enligt min mening noga aktgivas på att

den fast anställda personal, som i anledning av omorganisationen går miste

örn nuvarande befattningar, såvitt möjligt i en eller annan form erhåller

skälig gottgörelse i anledning därav.

Ändring i Utom beträffande framflyttningen av angivna data påyrkas icke någon

^förenings*- andrin§ 1 det förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912

lagen. om understödsföreningar, som förra året framlades. Detta hade föregåtts av

två särskilda förslag, över vilka lagrådet avgivit yttrande, och de av lagrådet

gjorda anmäkningarna hade uppmärksammats vid det för 1930 års riksdagframlagda

förslagets slutliga utformning. Vid sådant förhållande lärer det

icke erfordras att inhämta lagrådets yttrande över ifrågavarande förslag. Jag

ämnar följaktligen hemställa, att fjolårets förslag måtte med nyss antydda

ändringar föreläggas riksdagen till antagande.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl, Majlis proposition nr 15.

87

B. Moderskapsförsäkring och moderskapsunderstöd.

Allmän motivering.

Ehuru meddelandet av moderskapshjälp överhuvud icke omnamnes i Historik,

fällande sjukkasselag, hava ett stort antal sjukkassor frivilligt upptagit en Moderskapssådan

understödsverksamhet, och sedan år 1913 utgår också särskilt statsbidrag

till kassor, som enligt sina stadgar lämna moderskapshjälp. För närvarande

utgår bidraget med 60 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp utgivits

med minst 90 öre eller i form av vård å förlossningsanstalt, dock för

högst 42 dagar vid varje barnsängsfall. För statsbidragets åtnjutande äro

vidare uppställda vissa villkor, bland andra att moderskapshjälp utgår allenast

till kvinna, som varit medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet

minst 270 dagar omedelbart före barnsbörden, och icke for tid, då, kvinnan

uppbär sjukhjälp eller då hon utför förvärvsarbete, samt att den tid, under

vilken kassan lämnar understöd, är minst 14 dagar.

Såsom närmare framgår av de i bilaga G innefattade utredningarna, voro

vid 1929 års slut av 343,000 kvinnliga medlemmar i registrerade sjukkassor

tillhopa omkring 302,000 tillförsäkrade moderskapshjälp. För de flesta av

dessa eller omkring 180,000 var understödstiden den högsta för statsbidrags

åtnjutande medgivna eller 42 dagar; för omkring 75,000 uppgick understödstiden

till 30—41 dagar och för allenast omkring 47,000 understeg tiden 30

dagar. Understödet per dag uppgick vanligast till en krona, nämligen for

i runt tal 203,000 försäkrade. Yad angår yrkesgrupperingen voro de flesta

eller omkring 170,000 sysselsatta i husligt arbete. Omkring 46,000 försäkrade

voro sysselsatta inom industri och hantverk och ungefär 30,000 inom handel

och samfärdsel. Av de i husligt arbete sysselsatta uppskattades 31,400 vara

hustrur m. fl. inom jordbruket med binäringar och 93,600 vara hustrur m. fl.

inom industri och hantverk. Sammanlagda antalet försäkrade kvinnor tillhörande

industri- och hantverksbefolkningen kunde således uppskattas till i

det närmaste 140,000. Antalet barnsbördsfall, vid vilka understöd utgick, var

för år 1929 10,200; den genomsnittliga understödstiden var 33.3 dagar. Summan

av det utbetalade understödet uppgick till 380,200 kronor. Statsanslaget

för bidrag till moderskapshjälp genom sjukkassa utgör for innevarande

budgetår 210,000 kronor. Det bör anmärkas, att i sjukkassorna den

beräknade kostnaden vid avgiftsbestämningen fördelas på samtliga medlemmar

i kassan, män som kvinnor.

Enligt 1930 års sjukförsäkringsproposition skulle l ärje kvinnlig medlem 19& tosjö»*

av erkänd sjukkassa vara tillförsäkrad moderskapshjälp fran den centia proposition.

sjukkassa hon tillhörde. Understödet skulle bestå antingen i visst kontant

understöd per dag (moderskapspenning) eller i vård å förlossningshem.

Moderskapspenningen skulle motsvara den sjukpenning, kvinnan var tillförsäkrad;

örn lion ej var sjukpenningförsäkrad, skulle den utgöra en krona.

Understödstiden skulle vara minst 21 och högst 56 dagar. Liksom för närvarande

var en väntetid av 270 dagar föreskriven, och moderskapshjälp

skulle ej fä utgå för dag, dä kvinnan vore berättigad till sjukhjälp fran er
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl, Maj:ts proposition nr 75.

kand sjukkassa eller utförde förvärvsarbete. Statsbidrag till moderskapslijalp

skulle utgå med 50 öre för varje understödsdag. Dessutom skulle till

centralsjukkassa, som vid barnsbörd meddelade understöd i form av ersättning

for barnmorskevård enligt fastställd taxa — en helt frivillig prestation

utgå statsbidrag med hälften av kostnaderna härför.

Statsverkets kostnader för bidrag till moderskapslijälp i nu angivna former

beräknades med då antagna antal kvinnliga sjukkassemedlemmar komma

att uppgå till sammanlagt cirka 340,000 kronor.

rhulin ,, Emelle;tid 1fråga tidigare bli.vit väck* om beredande av understöd

angående at vissa barnaföderskor i annan ordning än genom sjukkassorna År 1926

frlade Sälunda Kungl'' Mai;t med proposition nr 112 riksdagen ett förkrinnor

i visst SJag’ som aysaS att tillerkänna kvinnor i visst industriellt arbete ett särindust,

dem skilt moderskapsunderstöd av statsmedel. Förslaget anknöt till föreskriften

i 19 § i galande arbetarskyddslag, enligt vilken kvinnor, sysselsatta i sådant

industriellt arbete, som angives i 15 § i samma lag, i regel äro förhindrade

att återvända i sitt arbete, förrän 6 veckor förflutit efter barnsbörden, samt

icke kunna vägras ledighet under en tid av 2 veckor före barnsbörden. Till

dylika kvinnor skulle för tid, då de enligt nämnda föreskrift avhölle sig

trän arbete, utanordnas ett understöd av statsmedel, motsvarande för dag hel

sjukpenning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete d. v. s. i princip

13 av kvinnans dagliga arbetsförtjänst. Understödsverksamheten skulle

handhavas av riksförsäkringsanstalten, som emellertid skulle äga att nied

registrerad sjukkassa träffa avtal örn medverkan. Den årliga kostnaden för

statsverket i anledning av förslaget beräknades till omkring 600,000 kronor.

I anledning av denna proposition väcktes inom riksdagen bland annat motion

(I: 300) med yrkande att riksdagen måtte för sin del antaga vid motionen

fogat förslag till lag om moderskapsunderstöd, vilket förslag överensstämde

med ett av tillkallade sakkunniga i betänkande den 18 juni 1924 framlagt

förslag. Enligt detta lagförslag skulle svensk kvinna, som på grund av havandeskap

eller barnsbörd vore i behov av understöd för sig eller barnet, under

förutsättning att detta behov icke annorledes avhjälptes, vara berättigad att

i enlighet med bestämmelserna i lagförslaget erhålla erforderligt underhållsbidrag

dels till sitt eget underhåll under åtta veckor och dels till barnets

underhåll under tjugu veckor från dess födelse. Moderskapsunderstödet

skulle, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, utgå med belopp,

som jämlikt lagen örn barn utom äktenskap i allmänhet plägade av

domstol i orten utdömas såsom underhållsbidrag till sådant barn och dess

moder från fadern. Understödet skulle beviljas av barnavårdsnämnden i

den kommun, där kvinnan ägde hemortsrätt. Kostnaden för understödet

skulle bestridas av vederbörande hemortskommun med rätt att av barnets

fader uttaga ersättning, i den mån skäl ej funnes för eftergift.

rikfda™ ■ Varken ProPositi°nen eller nämnda motion vann riksdagens bifall. Emeller*

* a‘J'' tid anhöll riksdagen örn förnyad utredning i ärendet. I sin skrivelse anförde

riksdagen bland annat följande.

Ur arbetarskyddslagstiftningens synpunkt talade starka skäl för anordnandet

av en understödsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Majus proposition nr 75.

grundtanken i Kungl. Maj:ts förslag. En dylik understöds verksamhet skulle

otvivelaktigt komma att i ej ringa grad främja syftet med gällande skyddslagstiftning.

Viktiga synpunkter kunde emellertid åberopas jämväl till stöd

för den uppfattningen, att en direkt under stödsverksamhet från det allmännas

sida i princip borde vara beroende av huruvida i varje särskilt fall ett verkligt

behov förelåge eller icke. Det i propositionen innefattade förslaget

kunde sägas i viss utsträckning innebära ett överflyttande på staten av den

skyldighet att bidraga till moderns underhåll, som enligt 5 § i lagen örn

barn utom äktenskap ålåge barnafadern. En dylik konsekvens mäste anses

olämplig; bestämmelser borde meddelas örn regressrätt fran det allmännas

sida gent emot barnafadern. Vidare vore uppenbart, att värdet av understödsverksamheten

skulle ökas, därest den kunde utsträckas till vidare befolkningslager

än enligt Kungl. Maj:ts förslag vore avsett. Den föreslagna

understödstiden av 8 veckor syntes väl lång. Slutligen borde undersökas,

huruvida icke kommunerna, vilkas fattigvårdsutgifter skulle komma att

minskas i följd av understödsverksamheten, borde lämna bidrag till denna

samt i vad mån sjukkassornas medverkan kunde vinnas.

I anledning av denna riksdagens skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet

efter erhållet bemyndigande särskilda sakkunniga att inom departementet

biträda med den begärda utredningen. Till dessa sakkunniga

överlämnades jämväl vissa andra framställningar rörande bättre vård i vissa

fall åt barnsängskvinnor och nyfödda barn m. m. De sakkunniga — vilka i

sin slutliga sammansättning voro ledamoten av riksdagens första kammare,

yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, ledamoten av samma kammare hemmansägaren

O. L. Tjällgren, byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin och

medicine licentiaten Ada Nilsson —- hava den 26 september 1929 avlämnat

betänkande angående moderskapsskydd.

De i nämnda betänkande innefattade förslagen låta sig väsentligen hänföra

till tre olika grupper, i det de avse åtgärder dels för en förbättrad föregående

och efterföljande moderskapsvård, dels för en förbättrad förlossnings- och

barnsängsvård och dels för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor.

I fråga om den föregående och efterföljande moderskapsvården. vilken avser

tiden under havandeskapet och efter barnsängen, förorda de sakkunniga till

en början viss allmän upplysningsverksamhet för att bibringa de havande

kvinnorna ökad kunskap om och förståelse för de hygieniska krav, som med

hänsyn till modern och barnet måste uppställas i fråga örn levnadssätt och

skötsel. Härutöver föreslå de sakkunniga åtskilliga åtgärder i angivet syfte

att åvägabringa ett vidgat, underlättat och mera systematiskt utnyttjande av

den sakkunskap på mödra- och barnavårdens område, som läkare och barnmorskor

besitta. Enligt de sakkunniga borde såvitt möjligt varje havande

kvinna under senare delen av havandeskapet erhålla viss förvård, vari för

normala fall skulle ingå en eller flera yttre undersökningar av den havande

kvinnan samt periodiska urinundersökningar. Vården efter barnsängen,

eftervården, skulle närmast bestå i upprepade men så småningom med längre

mellanrum företagna besök antingen av barnmorska eller läkare hos barnaföderskan

eller av denna hos barnmorska eller kikare. Såväl för- som eftervården

flinkes, vad den egentliga landsbygden angår, skola utövas av tjänsteläkare

nied biträde av barnmorska. För ändamålet förordas vissa ändringar

Moderskaps
understods
sakkunnigas
betänkande
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

i gällande barnmorskereglemente oell läkarinstruktion. Beträffande större

samhällen förorda de sakkunniga inrättande, i anslutning till den nuvarande

s. k. mjölkdropperörelsen, av särskilda mödra- och barnavårdscentraler,

vilka i sin enklaste form skulle vara organiserade så, att en läkare, biträdd

av en i barnavård kunnig kvinna (centralens föreståndarinna) å bestämd tid

och plats minst varannan vecka holle mottagning, vid vilken havande kvinnor

och nyblivna mödrar kunde erhålla tillfälle till råd frågning och undersökning.

De sakkunniga anse, att staten bör deltaga i bestridandet av kostnaderna

för den föregående och efterföljande moderskapsvården, och föreslå, att av

statsmedel gäldas dels halva arvodeskostnaden enligt fastställd taxa för ett

visst angivet antal undersökningar eller konsultationer hos läkare eller barnmorska

före och efter nedkomsten, dels ock halva kostnaden för upprättande

av mödra- och barnacentraler och deras drift under de två första

åren. Statsverkets utgifter för nämnda bidrag beräknas av de sakkunniga

komma att uppgå till respektive 100,000 kronor och 50,000 kronor årligen.

Med avseende å förlossnings- och barnsängsvården konstatera de sakkunniga

en otillräcklig tillgång på platser å lätt tillgängliga och tillfredsställande

vård erbjudande förlossningsanstalter. De uttala sig för ett länsvis ordnat

system av dels större och väl utrustade förlossningsanstalter — barnbördshus

eller förlossningsavdelningar å länslasarett — och dels ett antal mindre

förlossningshem. A de större anstalterna bör, för att behovet av mera kvalificerad

vård skall täckas, enligt de sakkunnigas mening plats beräknas för

minst 15 % av förlossningsfallen. Mindre förlossningshem böra så småningom

inrättas till sådant antal och med sådan förläggning, att man från varje ort,

åtminstone inom de mera tätt befolkade länen, ej skulle hava alltför lång

väg, kanske högst 3 ä 4 mil, till ett dylikt hem. Då emellertid det framtida

behovet av vårdplatser å förlossningsanstalter ej låter sig nu beräknas

och åtgärderna på förevarande område äro i mycket beroende på offervilligheten

hos anslagsbeviljande myndigheter och enskilda sammanslutningar eller

personer samt slutligen den nytillkomna sjukhuslagen utgår från att landstingen

respektive städer, som ej deltaga i landsting, böra sörja bland annat

för anstaltsvård vid barnsbörd, hava de sakkunniga icke framlagt något utarbetat

förslag till bättre ordnande av anstaltsvården för barnaföderskor.

På en punkt förorda emellertid de sakkunniga direkta åtgärder. Med

hänsyn till de missförhållanden, som i viss utsträckning förekommit i fråga

örn enskilda förlossningshem, särskilt mindre sådana, anse de sakkunniga

nödigt, att en reglerande lagstiftning rörande dylika hem kommer till stånd.

De hava också utarbetat förslag till sådan lagstiftning. Förslaget avser införande

av ett koncessionssystem beträffande ifrågavarande verksamhet samt

dennas ställande under en fortlöpande kontroll från det allmännas sida.

Yad slutligen angår frågan om beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor,

så framlägga de sakkunniga i sådant hänseende två särskilda lagförslag,

ett angående s. k. moderskapsunderstöd och ett angående ersättning

åt vissa barnaföderskor för nastad arbetsförtjänst.

Enligt förslaget angående moderskapsunderstöd skall varje mindre bemedlad

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

barnaföderska äga att till lindrande av de med barnsbörden förenade kostnaderna

och för att erhålla möjlighet till en bättre vård för sig och barnet

uppbära ett kontant understöd (moderskapsunderstöd) å 50 kronor. Såsom

mindre bemedlad skall i regel anses varje kvinna, vars beskattningsbara inkomst

enligt senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

understiger 500 kronor; vissa kompletterande bestämmelser meddelas dock

i detta avseende. Understödet skall utbetalas genom barnavårdsnämnden i

den kommun, där kvinnan vid tiden för barnsbörden är bosatt. Utbetalningen

skall ske i två omgångar, nämligen med 25 kronor (förlossningspenning)

omedelbart efter nedkomsten och med 25 kronor (barnsängspenning)

sedan minst 14 dagar förflutit efter förlossningen. Födes barnet dött, skall

barnsängspenning ej utgå. Innan denna utbetalas, skall för övrigt med intyg

av barnmorska styrkas, att barnaföderskan iakttagit vad skäligen kan

påfordras i avseende å egen och barnets vård. För utbetalt understöd skall

barnavårdsnämnden äga att till 4/5 bekomma gottgörelse av statsverket (efter

framställning till länsstyrelsen); återstoden, >/5, skall stanna på kommunen.

J)e sakkunniga hava beräknat, att omkring 70,000 barnaföderskor årligen

skulle bliva berättigade till moderskapsunderstöd. De sammanlagda årliga utgifterna

skulle således, frånsett administrationskostnaderna, belöpa sig till

omkring 3,500,000 kronor, varav 2,800,000 kronor skulle falla å statsverket

och 700,000 kronor å kommunerna.

Enligt lagförslaget angående ersättning åt vissa l armfoder slör för mistad

arbetsförtjänst skall barnaföderska, som på grund av stadgandet i 19 § första

stycket i arbetarskyddslagen nödgas avhålla sig från arbete och således

avstå från arbetsförtjänst, äga att därför uppbära viss ersättning (arbetsförtjänstersättning).

En förutsättning härför är dock, att kvinnan under minst 5

månader av det halvår, vilket närmast föregått barnsbörden, använts till sådant

arbete, som avses i § 15 i nyssnämnda lag. Vid prövning huruvida denna

förutsättning är för handen skall frånvaro från arbetet på grund av omständigheter,

varöver kvinnan ej kunnat råda, ej räknas henne till last. Ersättningen

skall utgå för tiden fr. o. m. den fjärde t. o. m. den sjätte veckan

efter nedkomsten och motsvara */3 av den arbetsförtjänst, kvinnan skäligen kan

anses hava gått förlustig. Ersättningen skall utbetalas av barnavårdsnämnden

men skall, i motsats till moderskapsunderstödet, helt bekostas av statsverket.

Antalet barnaföderskor, som skulle komma i åtnjutande av arbetsförtjänstersättning,

har av de sakkunniga beräknats till omkring 1,500 per år och

ersättningen per barnaföderska till 65 ä 70 kronor. Lagförslagets genomförande

skulle sålunda enligt de sakkunnigas beräkningar medföra en årlig

utgift av omkring 100,000 kronor, administrationskostnaderna oräknade.

Vid de sakkunnigas betänkande var fogat ett särskilt yttrande av en av

deni, herr Tjällgren, vilken ansett det kunna ifrågasättas, huruvida förslaget

för närvarande borde upphöjas till lag. Frånsett kostnadsfrågan talade enligt

denne sakkunnige däremot det förhållandet, att utredning påginge rörande

den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation. Vad

angar detaljerna i förslaget var samme sakkunnige så till vida av skiljaktig

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Yttranden

över betänkandet

samt

eljest inkomna

framställningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mening, att lian ansåg inkom stgränsen 500 kronor för erhållande av moderskapsunderstöd

böra gälla utan möjlighet till undantag i särskilda fall.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och statskontoret, Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser, statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård jämte

samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i riket, svenska fattigvårdsock

barnavårdsförbundet, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Norrköping och Örebro, barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg,

styrelserna för allmänna svenska barnmorskeförbundet, allmänna barnhuset,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige jämte åtskilliga till denna anslutna fackföreningar samt Fredrika

Bremer-Förbundet.

Då det är min avsikt att i förevarande sammanhang upptaga till behandling

allenast de delar av sakkunnigbetänkandet, som hänföra sig till frågan

örn ekonomiskt stöd åt barnaföderskor, skall jag bär icke ingå på vad

de avgivna yttrandena innehålla beträffande övriga delar av betänkandet.

Anmärkas må allenast, att medicinalstyrelsen i sitt yttrande uppdragit vissa

riktlinjer för organiserandet av den s. k. för- och eftervården, vilka riktlinjer

delvis avvika fran vad de sakkunniga föreslagit. Efter särskilt uppdrag från

Kungl. Maj:ts sida har medicinalstyrelsen sedermera inkommit med detaljerat

förslag till en försöksverksamhet i nämnda hänseende enligt de av styrelsen

angivna riktlinjerna. På sätt jag anfört vid behandlingen av statsverkspropositionen,

synes man principiellt kunna biträda detta förslag, och det himm

avsikt att, sedan frågan ägnats slutlig beredning, föreslå framställning

till innevarande riksdag rörande den av medicinalstyrelsen förordade försöksverksamheten.

Det må även påpekas, att frågan om en lagstiftning rörande de enskilda

förlossningshemmen är under behandling inom socialdepartementet. Medicinalstyrelsen

har nyligen inkommit med utkast till bestämmelser rörande vissa

enskilda sjuk- och förlossningshem. Förslag torde jämväl i denna fråga vara

att förvänta till årets riksdag.

Körande innehållet i de avgivna yttrandena, såvitt dessa hänföra sig till

frågan örn ekonomiskt stöd åt barnaföderskor, har jag låtit utarbeta särskild

sammanfattande redogörelse, vilken torde få såsom Inlaga H fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende och vartill jag i stort sett torde kunna hänvisa.

Såsom framgår av redogörelsen, har i det ojämförligt största antalet yttranden

vitsordats, att behov av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor föreligger, samt

betonats, att åtgärder från det allmännas sida för fyllande av detta behov

åro påkallade. Emellertid hava å andra sidan åtskilliga invändningar av

olika innebörd och styrka framställts mot de sakkunnigas förslag. Dessa

invändningar gälla särskilt sättet, varpå hjälpverksamheten skulle organiseras.

I ett flertal yttranden har starkt betonats, att barnavårdsnämnderna icke vore

lämpliga såsom organ för ifrågavarande verksamhet utan att man i fråga örn

denna borde söka vinna en anknytning till de statsunderstödda sjukkassorna,

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majus proposition nr 75.

vilka sedan länge nied bidrag av statsmedel meddelade moderskapshjälp såsom

en försäkringsprestation. Bland .yttranden, som gå i denna riktning, må här

särskilt hänvisas till det av socialstyrelsen avgivna. Tillika må framhållas,

att medicinalstyrelsen av principiella skäl ställt sig avvisande till ifrågavarande

delar av sakkunnigförslaget, under anförande att den uppgift, som

vore viktigast och som alltså borde lösas i första hand, vore att tillgodose

behovet av vård- och hjälpprestationer in natura, icke i penningar.

Utöver de infordrade yttrandena hava till Kungl. Majit inkommit ett stort

antal petitioner och skrivelser i frågan från olika kvinnosammanslutningar.

I dessa framställningar yrkas, att åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag måtte snarast möjligt vidtagas. Sådana framställningar

hava inkommit från bland andra Frisinnade kvinnors riksförbund

och dess länsförbund, Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, med åberopande av yttranden av 151 lokalavdelningar

av förbundet, Allmänna valmansförbundets kvinnoråd som

representant för 355 olika sammanslutningar bland högersinnade kvinnor,

Sveriges moderata kvinnoförbund, Stockholms kvinnliga fackliga samorganisation,

Fredrika Bremer-Förbundet, Svenska kvinnors nationalförbund,

Förbundet Sveriges kristliga föreningar av unga kvinnor, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Svenska kvinnors medborgarförbund samt en del

lokalavdelningar av Vita bandet. Det bör anmärkas, att även i åtskilliga

av dessa yttranden understrukits det nära sambandet mellan den av de

sakkunniga förordade understödsverksamheten samt sjukförsäkringen.

Med hänsyn till de meningsyttringar, som sålunda framkommit rörande Förslag inom

lämpligheten av att anknyta en statlig verksamhet för beredande av ekonomiskt ^temeritet''

stöd åt barnaföderskor till sjukförsäkringen, ansåg jag det böra i samband Promemoria

med de inom socialdepartementet pågående förarbetena till ett nytt förslag hasten 1930.

i sjukförsäkringsfrågan undersökas, huru en sådan anknytning skulle kunna

genomföras. För ändamålet liöllos föregående höst åtskilliga överläggningar

med de sakkunniga, vilka tillkallats för att samråda med mig rörande sjukförsäkringsfrågan

och därmed sammanhängande spörsmål. Få grundvalen

av dessa överläggningar utarbetades sedermera inom departementet en

promemoria i frågan, vilken för yttrande remitterades till olika myndigheter.

I denna promemoria berördes vissa av de skäl, som i yttrandena eller

eljest an dragits till förmån för den ifrågasatta anknytningen. Härefter anfördes

bland annat följande.

Vid en undersökning av möjligheterna för ett dylikt sammanförande synes

till en början böra beaktas, att den moderskapshjälp, som sjukkassorna

med bidrag av statsmedel lämna sina kvinnliga medlemmar, bör bliva så

pass effektiv, att något ytterligare understöd av allmänna medel till denna

kategori av barnaföderskor icke blir erforderligt. Med hänsyn till de utredningar,

som moderskapsunderstödssakkunniga verkställt, torde få anses, att

ett understöd i enlighet med de i det senaste sjukförsäkringsförslaget angivna

minima — 1 krona örn dagen och 21 kronor per barnbördsfall — är alltför

lågt. Det synes ur nu angivna synpunkter böra förordas, att minimibeloppet

för moderskapspenuing bestämmes till 2 kronor örn dagen. Ett dylikt

Utvidgad

moderskaps
iörsäkring.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majus proposition nr 15.

minimum synes kunna föreskrivas, under förutsättning att statsbidraget

höjes i samma proportion och alltså bestämmes till hälften därav eller 1

krona per understödsdag. Den ökade prestation, som genom dylika regler

skulle åläggas kassorna, torde icke vara av beskaffenhet att för dem medföra

svårigheter eller böra föranleda differentiering av premierna, särskilt

örn man täger i betraktande, att denna försäkring skulle uppbäras av centralkassorna

med deras stora medlemstal. Vad angar understödstiden torde

jämväl denna böra något utsträckas. Med hänsyn till vad nyss anförts angående

de understödstider, som redan nu praktiseras, lär" det icke möta

svårighet att bestämma minimum exempelvis till 30 dagar. Minimiprestationen

i form av moderskapspenning skulle med dessa regler bliva 60 kronor

per fall, varav 30 kronor skulle belöpa på sjukkassan och 30 kronor på

statsverket. I detta sammanhang må erinras, att den genomsnittliga moderskapshjälpen

i sjukkassorna för närvarande är 37 kronor per barnbördsfall,

varav i statsbidrag utbetalas 22 kronor 20 öre.

Ändrade regler torde behöva meddelas för det fall att sjukdom, som enligt

de allmänna reglerna berättigar till sjukpenning eller läkarvård m. m.

från den allmänna sjukförsäkringen niell utesluter rätt till moderskapshjälp,

inträffar under tid, då enligt stadgarna moderskapspenning skall utgå.

Dessa bestämmelser torde böra innehålla, att under den tid, då kvinna är

berättigad till moderskapspenning, alltid skola till henne utgå förmåner

till minst så stort värde, som motsvarar denna moderskapspenning, även

om de henne från den vanliga sjukförsäkringen tillförsäkrade förmånerna

äro mindre. Självfallet bör då också statsbidraget vara 1 krona.

Beträffande industriarbeterskor, vilka på grund av stadgandet i 19 § i

arbetarskyddslagen i regel äro förhindrade att återvända till sitt arbete

förrän 6 veckor förflutit efter barnsbörden, torde det emellertid vara befogat

att föreskriva en minsta understödst^ av 42 dagar och berättigande att vara

lediga intill 14 dagar före barnsbörden. I betänkandet rörande moderskapsskydd

beräknas antalet barnaföderskor bland dylika industriarbeterskor till

allenast 1,500 per år. I händelse av genomförande av ett i dagarna remitterat

förslag till ändringar i arbetarskyddslagen skulle antalet visserligen

något ökas. Det bleve i allt fall endast ett relativt obetydligt antal kvinnor,

som i anledning av ett sådant stadgande skulle komma i en särställning.

Med hänsyn härtill torde de ifrågasatta bestämmelserna i en kassa av de

blivande centralkassornas storlek icke behöva inverka på premierna. För

övrigt ina papekas, att icke mindre än omkring 60 % av de nuvarande

kvinnliga sjukkassemedlemmarna äro tillförsäkrade moderskapshjälp under

en tid av minst 42 dagar.

Längsta understödstiden skulle alltjämt vara 56 dagar.

Bedan enligt 1930 års regeringsförslag, § 25 jämförd med § 30, synes

framgå, att avsikten varit, att i de fall, då moderskapsförsäkrad kvinna i

anledning av förlossningen på sjukkassas bekostnad vårdas å sjukhus eller

förlossningsanstalt, det belopp, som kassan skall vara berättigad att högst

avdraga av den kontanta ersättning hon tillförsäkrat sig, skall motsvara

moderskapspenning för den tid, under vilken dylik vård åtnjutes. Avdragbör

sålunda icke under några förhållanden få ske beträffande moderskapspenning,

som belöper på tid före intagandet å eller efter utskrivningen från

dylik anstalt. Då innebörden av dessa stadganden möjligen icke är fullt

klar, torde ett förtydligande därav vara på sin plats.

Slutligen synes kunna ifrågasättas att göra meddelandet av fri barnmorskevård

vid förlossningen till en obligatorisk förpliktelse för kassorna, med rätt

för dessa till statsbidrag för halva kostnaden enligt fastställd taxa. En dylik

anordning skulle innebära, att de särskilt från medicinalstyrelsens sida

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Majus proposition nr 75.

framställda önskemålen om moderskapshjälp i form av naturaprestation?!'' i

viss utsträckning bleve bättre tillgodosedda.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av sålunda

ifrågasatta stadganden anmärktes i promemorian följande.

Örn man antager, att samtliga barnaföderskor, vilka såsom industriarbeterskor

på grund av gällande lag skulle vara berättigade till understöd under

minst 42 dagar, omedelbart komma att tillhöra sjukkassorna, skulle

statsbidraget till moderskapshjälp åt dessa belöpa sig till minst 63,000 och

högst 84,000 kronor. Beräknas antalet andra barnaföderskor tillhörande

sjukkassorna, årligen uppgå till 10,000 (för närvarande cirka 10,000 inklusive

industriarbeterskor) skulle statsbidraget för dem uppgå till minst 300,000

och högst 560,000 kronor. Kostnaden för barnamorskevård torde i enlighet

med uppgifter i medicinalstyrelsens yttrande kunna beräknas till 15 kronor

per barnbördsfall, varav hälften skulle komma på statsverket. För 11,500

fall örn året skulle alltså statsverkets utgifter belöpa sig till 86,250 kronor.

Sammanlagt skulle statsverkets kostnader för ett klientel, som är något

större än det inom sjukkassorna nu befintliga, bliva minst 450,000 kronor

och högst omkring 730,000 kronor. Det för 1930 års förslag beräknade

anslaget utgör för det då beräknade antalet kvinnliga medlemmar (316,300)

och med en frekvenssiffra för antalet barnsängsfall av 0.0 5 4 ungefär 340,000

kronor, den frivilliga ersättningen för barnmorskevården däri inbegripen

med en beräknad anslutning motsvarande halva antalet moderskapsförsäkrade

kvinnor.

I promemorian behandlades därefter frågan örn moderskapsunderstöd av

statsmedel åt icke moderskapsförsäkrade kvinnor. Därom hette det på följande

sätt.

Även örn man torde kunna förvänta, att efter genomförandet av en sjukkassereform,

särskilt örn denna kommer att innefatta de skisserade förbättringarna

i fråga örn moderskap shjälpen, så småningom ett väsentligt större

antal barnaföderskor än för närvarande skulle komma att tillhöra sjukkassorna

och genom dessa få den hjälp, som är av behovet pakallad, kail man

emellertid icke bortse från att många i allt fall kunna antagas komma att

stanna utanför. Från för närvarande genom sjukkassorna hjälpta omkring

10,000 barnaföderskor till det avmoderskapsunderstödssakkunniga uppskattade

antalet hjälpbehövande barnaföderskor, 70,000, är ju ett långt steg. Måhända

är sistnämnda antal något högt räknat, men särskilda åtgärder torde i alin

fall vara önskvärda för att bringa hjälp åt ett icke obetydligt antal utanför

sjukkassorna stående barnaföderskor. I enlighet med förut anförda synpunkter

torde man lämpligen kunna till sjukkassorna anknyta den kompletterande

anordning, som sålunda kan ifrågasättas.

Som förutsättning för rätt till moderskapshjälp från sjukkassa gäller för

närvarande — och skulle också enligt de hittills framlagda reformförslagen

i fortsättningen gälla — att barnaföderskan under oavbrutet minst 270 dagar

före förlossningen varit medlem av kassan. En sådan bestämmelse är ur

försäkringsmässig synpunkt naturlig och påkallas med hänsyn till kassornas

ekonomi, och det torde ej kunna ifrågasättas att genom en avkortning a\

nämnda väntetid bereda möjlighet för havande kvinnor att ingå som medlemmar

i sjukkassa och därmed få rätt ej blott till sjukhjälp utan även till

moderskapshjälp i samband med barnsbörden vid en förlossning, som inträffar

inom de närmaste 9 månaderna. Däremot synes man kunna tänka

sig den anordningen, att till kvinna, vilken minst viss kortare tid, exempelvis

60 dagar, föro barnsbörden aumiller sig hos sjukkassa,, sedermera genom

Moderskapsunderstöd

åt icke

sjukforsäkrade

kvinnor.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kassan utbetalas ett understöd av statsmedel, motsvarande statsbidraget till

moderskapshjälp åt kassemedlem eller 1 krona om dagen. Genom en dylik

anordning skulle det bliva sörjt för tillgodoseende av de mest trängande

behoven, samtidigt som understödet icke skulle bliva av den storlek, att ej

envar omtänksam kvinna skulle inse de betydande fördelarna av att i tid

ingå som medlem i sjukkassa.

Eftersom det här skulle bliva fråga örn rent statsunderstöd, torde för

rätt därtill böra uppställas, att kvinnan är i behov av sådant. För behovsprövningen

torde i huvudsak kunna komma till användning de grunder,

som i moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande angivits i fråga örn

rätten till dylikt understöd. Det skulle sålunda i regel krävas, att kvinnans

beskattningsbara inkomst understiger 500 kronor, vilket i den mellersta dyrortsgruppen

ungefärligen motsvarar en deklarerad årlig inkomst av 1,650

kronor för självförsörjande kvinna samt 2,700 kronor för en s. k. normalfamilj

(man, hustru och två barn). Hein ivsprövahlgen torde med en dylik

regel icke komma att möta någon svårighet, då det beskattningsbara beloppet

utan vidare kan styrkas genom företeende av kronodebetsedel eller,

örn denna icke finnes tillgänglig, intyg av häradsskrivare.

Då sjukkassorna här endast skulle anlitas såsom organ i överensstämmelse

med det stadgande, som fanns intaget redan i 1930 års proposition i

sjukförsäkringsfrågan av innebörd att sjukkassorna skulle vara pliktiga att

mot skäligt vederlag åtaga sig verksamhet inom sitt område för statlig inrättning

för social verksamhet, är det uppenbart, att man icke bör uppställa

något villkor örn att en kvinna, som anmäler sig till erhållande av understöd,

skall vara skyldig att eller äga att under andra än normala intagningsvillkor

ingå som medlem i kassan. Sjukkassorna måste nämligen alltid äga

rätt att vägra inträde för personer, som icke äga god hälsa, varjämte ändring

icke kan ifrågasättas i de allmänna reglerna örn viss maximiålder för

rätt att inträda. Understöd bör däremot tydligen kunna tilldelas varje barnaföderska,

oavsett hennes ålder. Emellertid synes kunna krävas, att kvinnan

skall till kassan såsom ersättning för dess kostnader för ärendets prövning

och bidragets utbetalande m. m. erlägga viss anmälningsavgift, exempelvis

motsvarande den för inträde i kassan stadgade avgiften. Annan direkt ersättning

för ifrågavarande uppdrag torde icke behöva ifrågakomma, med

hänsyn till den obestridliga fördelen för kassorna av att de genom den nu

ifrågasatta anordningen skulle komma i förbindelse med stora grupper av

kvinnor, som de på annat sätt icke kunnat nå, liksom även med dessas män,

varav kan väntas följa ett avsevärt tillskott till nyrekryteringen. Möjligen

skulle det för att uppmuntra kvinnorna att ingå som medlemmar kunna

stadgas, att därest en kvinna inom viss kortare tid efter barnets födelse

med tillämpning av vanliga intagningsregler vunne inträde i kassan, den erlagda

anmälningsavgiften skulle få tillgodoräknas henne såsom inträdesavgift.

Måhända skulle också den tid, som förflutit från anmälningen, eller

viss del därav kunna betraktas såsom väntetid, så att den kvinna, som vid

den utsatta tidpunkten intages som medlem, omedelbart skulle vara berättigad

till sjukersättning. Givetvis bör det emellertid i detta som andra hänseenden

noggrant tillses, att sjukkassorna icke genom den ifrågasatta anordningen

tillföres någon extra risk eller kostnad.

Såsom förut nämnts torde böra krävas, att kvinnan för erhållande av

understödet anmäler sig viss tid före den väntade barnsbörden. Detta krav

liärflyter närmast ur sambandet mellan understödsverksamlieten och övriga

samhälleliga åtgärder för moderskapsskydd. Sjukkassan skulle sättas i tillfälle

att giva kvinnan vissa anvisningar i fråga örn de senare åtgärderna,

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Majds proposition nr 75.

särskilt beträffande den s. k. föregående moderskapsvården, såsom att hänvisa

henne till moder- och barnavårdsanstalt eller till läkare, örn så erfordras.

Det är nämligen av stor vikt, att den havande kvinnan göres uppmärksam

på betydelsen av dylik vård. Att anmälningsavgiften skulle betalas

kontant och icke avdragas å understödet innebär — utom ett psykologiskt

moment som icke torde sakna betydelse — att exempelvis en arbetsgivare

kan ombesörja understödsrättens bevakande för sina anställda.

Understödstiden bör uppenbarligen i allmänhet vara lika för alla kvinnor

och för alla kassor. Den torde lämpligen i anslutning till vad förut anförts

rörande minimitid för moderskapsunderstöd kunna bestämmas till 30 dagar.

För industriarbeterskor bör dock av förut angivna skäl gälla en längre tid,

förslagsvis 56 dagar. Örn man bestämmer sig för sistnämnda tid, torde man

för likformighetens skull böra åt de försäkrade industriarbeterskorna medgiva

understöd av statsmedel med samma belopp för den tid kassan ej ger

moderskapspenning. — I varje fall bör för understödets åtnjutande liksom

beträffande moderskapsförsäkringen gälla såsom villkor, att understöd icke

utgår för annan tid än då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Ifrågavarande verksamhet såsom förmedlare av statsunderstöden torde

böra handhavas av lokalkassorna. Dessa skulle lämpligen närmast hava att

sörja för att barnaföderskorna komma i åtnjutande av barnmorskelijälp och,

i den mån så erfordras och finnes lämpligt och tillgång därtill kan beredas

utan uppoffring för kassan, vård på förlossningshem, och bidraget skulle i

första hand användas till täckande av kostnaderna enligt fastställd taxa för

dylik förlossningshjälp, dock att som villkor för understöds åtnjutande ej

torde kunna uppställas, att kvinna inlägger sig å förlossningsanstalt. I den

mån understödsbeloppet icke åtgår till här avsett ändamål, bör det utbetalas

kontant.

Yad angår antalet barnaföderskor, som skulle komma att uppbära understöd

i nu angiven ordning anfördes vidare i promemorian, att det naturligen

vore ytterst vanskligt att göra en beräkning därav. Måhända kunde

man efter utgången av den övergångstid, med vilken man för sjukkassereformens

genomförande ansåge sig böra räkna, uppskatta antalet till omkring

25.000 per år, vilket motsvarade en kostnad för statsverket av omkring

750.000 kronor. Man syntes vara berättigad utgå från att då ifrågavarande

anordning blivit allmänt känd, de mest behövande skulle vara de, som i

första hand genom anmälan till sjukkassorna tillförsäkrade sig understödsrätt.

Över ifrågavarande promemoria hava utlåtanden avgivits dels av socialstyrelsen,

vilken därvid tillika överlämnat yttrande i frågan av styrelserna

för Sveriges allmänna sjukkasseförbund och för rikssjukkassornas centralorganisation,

och dels av medicinalstyrelsen, som jämväl bifogat yttrande

från centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund. Beträffande de i promemorian

angivna allmänna riktlinjerna anföres i yttrandena huvudsakligen följande.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund yttrar:

Den ifrågasatta reformeringen av moderskapsförsäkringen vore synnerligen

beaktansvärd och för folkhälsan av den största betydelse. Visserligen kunde

sjukkassorna ej undgå ökade risker till följd av reformeringen, men då den

avsedda sjukförsäkringsreformen i allt fall komme att föranleda omfattande

försäkringstekniska beräkningar för sjukkassornas konsolidering, borde

premieersättningen kunna avvägas så, att konsolideringen säkerställdes utan

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.) 11731 7

Yttranden

Över socialdepartementets

promemoria.

117 31

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majda proposition nr 15.

alltför betungande avgiftsökningar. Under förutsättning att moderskapsförsäkringens

utbyggande enligt förslaget icke äventyrade eller fördröjde

sjukförsäkringsreformen, ville styrelsen på det livligaste tillstyrka sådant

utbyggande. Yad angår hjälpverksamheten för icke försäkrade kvinnor

vore enligt styrelsens mening sjukkassorna de bästa organen att handhava

denna verksamhet.

Styrelsen för riloss]alekassornas centralorganisation anför:

En utvidgning av sjukkassornas moderskapslijälpverksamhet borde lämpligen

åstadkommas i samband med reformeringen av sjukförsäkringen. I

fråga örn understödslinjen borde beaktas, att den frivilliga sjukkasserörelsens

syfte vore att på självansvarets grund bereda ömsesidig hjälp. Det kunde med

hänsyn härtill ifrågasättas, örn en understödsverksamhet, som icke grundades

på förutseende från understödstagarnas sida, lämpligen borde anknytas till

sjukförsäkringen. Örn kontant understöd erliölles från sjukkassa, utan att

understödstagaren eller hans arbetsgivare gjort någon insats i kassan, kunde

befaras, att detta komrne att leda till en ändring i den allmänna uppfattningen

rörande sjukkasseverksamhetens grundläggande principer. Utginge däremot

understödet i form av ersättning för barnmorskevård eller vård å förlossningsanstalt,

vore det mindre anledning befara sådana olägenheter, varjämte garanti

erhölles för att understödet tjänade sitt egentliga ändamål. Styrelsen förordade

därför, att den rent statliga verksamheten för understöd åt barnaföderskor

begränsades till naturaprestationer.

En ledamot av styrelsen har ansett sig icke kunna biträda något förslag,

som i fråga om vårdverksamhet för sjukförsäkrade barnaföderskor går längre

än det senaste sjukförsäkringsförslaget. I fråga örn understödslinjen tinner

han ingen anledning göra naturaprestationer till enda formen för hjälp.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Till en början ville styrelsen erinra örn de anmärkningar, som styrelsen

i yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande framställt mot

däri innefattade förslag rörande kontantunderstöd till barnaföderskor. Det

ville synas, som örn de i promemorian skisserade linjerna för anknytning

av en förbättrad moderskapshjälpsverksamhet till sjukkasseverksamheten vore

av beskaffenhet att i allt väsentligt undanröja grunderna för styrelsens berörda

anmärkningar. Vid en anknytning enligt nämnda linjer skulle dubbelersättning

icke kunna förekomma. Moderskapshjälpen i sjukkassa skulle

alltid vara väsentligt högre än det rent statliga moderskapsunderstödet.

Någon anledning att tro, att sistnämnda understöd skulle kunna påverka kvinnorna

att icke ansluta sig till sjukkassorna, förefunnes således icke. Snarare

borde man kunna räkna med en påverkan i motsatt riktning. Bikssjukkasseorganisationens

farhågor för en ändring i den allmänna uppfattningen rörande

sjukkasserörelsens grundläggande principer funne styrelsen icke grundade.

Då sjukkassornas moderskapslijälp, såsom påpekats, alltid bleve avsevärt

högre än det rent statliga understödet, markerade detta tydligt, att sistnämnda

understöd vore allenast en nödfallsåtgärd till stöd för dem, som icke genom

egen förtänksamhet sörjt för sig själva. Styrelsen vore av den uppfattningen,

att den föreslagna inkomstgränsen i fråga örn rätten till moderskapsunderstöd

vore något hög och lämnade möjlighet för sådana, som kunde och

borde sörja för sig själva, att anlita det allmännas bistånd. En liknande

invändning kunde göras i fråga örn sjukkassornas egen moderskapshjälpverksamhet,

där någon begränsning med hänsyn till medlemmarnas ekonomiska

ställning icke syntes vara ifrågasatt. Men sjukkasserörelsen hade

dittills icke i nämnvärd grad vunnit anslutning från nyss anmärkta kretsar,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Marits proposition nr 75.

och med den stränga bundenhet rörelsen efter sjukförsäkringsreformens genomförande

skulle vara underkastad, vore det icke heller anledning förmoda,

att förhållandena skulle bliva annorlunda i framtiden. Härtill bomme, att

moderskapslijälpen i sjukkassa lämnades såsom vederlag för erlagda avgifter

och atif ju högre understödet vore, desto mera obetydlig roll spelade

statsbidraget. Ur organisatorisk synpunkt erbjöde den i promemorian föreslagna

anknytningen stora fördelar; det skapades reda och överskådlighet

och det logiska sammanhanget mellan olika understödsformer framträdde.

Några invändningar från sjukkasserörelsens egen synpunkt mot att låta

sjukkassorna omhänderhava även den offentliga moderskapsunderstödsverksamheten

syntes icke rimligen kunna anföras. I övrigt syntes de i promemorian

angivna grunderna för en förbättrad moderskapshjälp i anknytning

till sjukförsäkringen vara rationella och ändamålsenliga, vadan styrelsen tillstyrkte

en lagstiftning i överensstämmelse därmed.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför:

Att en utvidgad sjukförsäkringsverksamhet borde omfatta även en utvidgad

moderskapsförsäkring funne styrelsen lämpligt och naturligt. Därest

understöd av statsmedel härutöver skulle utanordnas. syntes det vara tvivel

underkastat, huruvida denna ^anordning lämpligen skulle ske genom sjukkassorna;

de i varje län befintliga barnmorskestyrelserna torde via kommunerna

kunna verkställa fördelningen. Emellertid ansåge styrelsen, att en

statlig understödsverksamhet beträffande mindre bemedlade mödrar i första

hand borde gå ut på en billig eller, örn möjligt, fri förlossningsvård å anstalt

eller, örn bostaden tilläte förlossning i hemmet, genom barnmorska samt

fri för- och eftervård genom läkare eller barnmorska. Förslag till nya

penningunderstöd, sådana som angåves i promemorian, borde ej framläggas,

förrän det blivit klarlagt, vilka anspråk som måste ställas på stat och kommun

för att få till stånd en absolut nödvändig utbyggnad av förlossningsvården.

Medicinalstyrelsens yttrande innehåller i huvudsak följande.

Såsom styrelsen anfört i yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas

betänkande, borde ett moderskapsskydd i första hand avse att direkt främja

de vårdförbättrande åtgärderna. Dessa vore av två slag, dels vården av

modern under barnsbörden, dels den s. k. för- och eftervården. Medan förlossningsvård,

som bestredes genom barnmorska, vore så väl tillgodosedd,

som de lokala förhållandena i det stora hela medgivit, lämnade tillgången

på vårdplatser för barnsbörd på sluten anstalt mycket övrigt att önska i

större delen av vårt land. En utbyggnad av den slutna vården vore, såsom

allmänt erkändes, erforderlig. Det torde vara högst sannolikt, att krav på

statsmedel härför komme att framställas. För- och eftervården borde enligt

styrelsens mening organiseras som en kostnadsfri vård för envar rådfrågande.

Med hänsyn till det anförda skulle styrelsen helst hava sett, att vårdanordningarna

kommit först och att de kontanta understöden, i den mån de icke kunde

anses såsom en konsekvens av bestämmelser i gällande lag, kommit i andra

hand. Då styrelsen detta oaktat ej velat motsätta sig det förslag till moderskapsunderstöd,

som innefattades i socialdepartementets promemoria,

berodde detta närmast på det uttryckliga framhållandet av att understödet

enligt den s. k. understödshj] en vore avsett i främsta hand till barnmorskevård

och vård å förlossningsanstalt. Till denna styrelsens ställning hade

jämväl bidragit, att styrelsen i det uppdrag den erhållit att inkomma med

förslag till försöksanordningar i fråga örn för- och eftervård inom vissa distrikt

Båge ett beaktande av de synpunkter styrelsen i fråga om denna vård framhållit.

Emellertid ville styrelsen framhålla, att föreliggande förslag icke

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.5.

minskade vikten av att åtgärder vidtoges för åvägabringande såväl av fri föroch

eftervård som av ökad tillgång på vårdplatser för barnsbörd å sluten

anstalt. Styrelsen ansåge förslaget allenast som en första åtgärd för tillgodoseende

av den viktiga oell omfattande socialhygieniska angelägenhet,

som skapandet av ett effektivt moderskapsskydd utgjorde.

I flertalet yttranden över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande

• har vitsordats, att åtgärder från det allmännas sida äro i hög grad önskvärda

för att bringa ekonomiskt stöd åt barnaföderskor i mindre bemedlad

ställning. Så är också enligt min mening fallet. En stödverksamhet till

lindrande av kostnaderna i samband med barnsbörd måste anses utgöra ett

led i en genomförd social försäkrings- och hjälpverksamhet. I själva verket

föreligger här ett i alldeles särskild grad påtagligt hjälpbehov, som det därjämte

med hänsyn till betydelsen för framtiden av en så god vård som

möjligt av modern och det nyfödda barnet är av speciell vikt för samhället

att fylla. Då jag uttalar denna uppfattning, ligger häri icke något förnekande

av att moderskapsskyddet i första hand är en socialhygienisk angelägenhet.

Det egentliga syftemålet med stödåtgärder av nyssnämnd beskaffenhet är

nämligen att sätta barnaföderskorna i stånd att bereda sig själva och barnet

en mera ändamålsenlig vård, än de med egna resurser eller genom eljest enligt

lag utgående försörjningsbidrag från ena eller andra hållet kunna förskaffa sig.

båsom av det följande kommer att framgå, har jag också vid utformandet

av reglerna för den hjälpverksamhet, som jag anser mig böra förorda, hållit

detta syfte för ögonen och sökt genom särskilda anordningar vinna garanti

för att det skall bliva behörigen tillgodosett.

Det bör också framhållas, att åtgärder i sålunda angiven riktning på intet

sätt böra utesluta, att man samtidigt söker att åvägabringa ett mera systematiskt

utnyttjande i samband med havandeskap och förlossning av läkarnas

och barnmorskornas kunskaper och erfarenhet eller att bereda ökade möjligheter

för erhållande av vård å sluten anstalt vid barnsbörd. Såsom jag

redan i det föregående påpekat, är frågan om ett rationellt ordnande av

den s. k. för- och eftervården under övervägande inom socialdepartementet

och torde förslag rörande anordnande av en försöksverksamhet i detta hänseende

komma att föreläggas årets riksdag. Erforderligt anslag för ändamålet

har reservationsvis upptagits under femte huvudtiteln i statsverkspropositionen.

X fråga örn vardén a sluten anstalt vid barnsbörd må erinras

örn föreskriften i den nya sjukhuslagen, att landsting och stad, som ej deltager

i landsting, bör ombesörja sådan vård för dem, som hava sin vistelseort

eller hemort inom landstingsområdet eller staden. Spörsmålen örn denna

vårds utbyggande och lämpligaste sättet därför äro för närvarande föremål

för prövning hos statens sjukvårdskommitté. Vad slutligen de enskilda förlossningshemmen

angår torde, såsom i det föregående omnämnts, på grundval

av ett av medicinalstyrelsen nyligen framlagt förslag till en reglerande

lagstiftning rörande dylika hem, avseende att ställa dem under en fortlöpande

offentlig kontroll, proposition i ämnet komma att framläggas för

innevarande års riksdag.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majus proposition nr 75.

Är man nu av den åsikten, att, såsom led i en verksamhet för åstadkommande

av förbättrad moderskapshjälp, åtgärder från statsmakternas sida äro påkallade

för att bereda ekonomiskt stöd åt barnaföderskor vid barnsbörd, uppställer

sig spörsmålet, huru ett sådant stöd lämpligen bör anordnas. Moderskapsunderstödssakkunniga

hava förordat fördelning genom barnavårdsnämnderna

av vissa kontanta understöd dels till obemedlade eller mindre bemedlade

barnaföderskor i allmänhet och dels därutöver till barnaföderskor inom industrien,

vilka på grund av stadgande i arbetarskyddslagen äro under viss tid

hindrade att återvända i sitt förra arbete. Såsom förut anmärkts och närmare

framgår av den i bilaga H innefattade redogörelsen för yttrandena över de

sakkunnigas betänkande, har från många olika håll kraftigt framhållits, att den

statliga verksamheten för ifrågavarande ändamål i stället lämpligen bör anknytas

till den sociala sjukförsäkringen, sådan denna efter den tilltänkta

reformeringen skulle gestalta sig. Det har salunda anförts, att mellan den

sociala sjukförsäkringen och moderskapsskyddsvei’ksamheten råder ett naturligt''

samband, vilket tagit sig uttryck såväl i den utländska lagstiftningen å

området som i det faktum, att den svenska sjukkasserörelsen i icke ringa

omfattning frivilligt lämnar moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar,

och att till denna hjälp statsbidrag utgår. Genom att förlägga den ifrågasatta

verksamheten med utdelande av kontanta statliga understöd åt vissa barnaföderskor

till sjukkassorna — har det sagts — skulle man få till stånd en

ur alla synpunkter önskvärd koncentration av hjälpverksamheten med avseende

å barnaföderskor hos ett enda för ändamålet lämpligt organ. Härigenom

skulle undvikas åtskilliga administrativa olägenheter, varjämte möjligheten

att dubbla understöd utginge vid ett och samma fall skulle undanröjas.

I vad sålunda anförts kan jag till fullo instämma. Det lärer icke

kunna anses riktigt eller lämpligt att vid planerandet av ytterligare åtgärder

för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor bortse från den omfattande

verksamhet i sådant avseende, som redan för närvarande och sedan

länge utövas av sjukkassorna. En organisation, som icke toge hänsyn

till sålunda bestående förhållanden, skulle nödvändigtvis medföra en onödigt

tyngande förvaltningsapparat, varjämte det skulle bliva synnerligen

svårt att tillse, att understödsverksamheten ansluter sig till sjukkassornas moderskapshjälp

på sådant sätt, att å ena sidan dubbelersättning icke förekommer

och å andra sidan en del behövande icke bliva lämnade utan hjälp.

Genom anknytning till en enhetlig sjukkasserörelse erhåller man det bästa

möjliga organ flir uppnående av kontakt med samtliga hjälpbeliövande, samtidigt

som man i en dylik anknytning har ett gott medel att småningom

föra över understödsbehövande mödrar till sjukkassemedlemmar, vilka själva

bidraga till sitt understöd och därigenom kunna komma i åtnjutande av

hjälp i större omfattning än som rimligen kan lämnas enbart nied anlitande

av allmänna medel.

Man synes därför böra i första hand inrikta sig pä att åstadkomma

ett vidgande och fördjupande av denna sjukkassornas verksamhet, så att det

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

stöd, som i denna ordning tillförsäkras de sjukkasserörelsen tillhörande

barnaföderskorna, blir i det stora hela tillräckligt. Härutinnan är enligt min

mening 1930 års förslag icke tillräckligt. Men jämväl i fråga om de anordningar,

som prövas erforderliga för behövande barnaföderskor i övrigt,

synes en anknytning till sjukkassorna lämpligen kunna och böra ske.

Det är klart, att moderskapsunderstödssakkunniga svårligen kunnat förorda

en sådan anknytning, då de vid utarbetandet av sina förslag nödgats

räkna med sjukkasserörelsen i dess nuvarande, organisatoriskt starkt söndersplittrade

gestaltning och därför icke gärna kunnat hänvisa till andra

myndigheter än barnavårdsnämnderna. Men vid genomförandet av en sjukkassereform

i enlighet med de riktlinjer jag i det föregående förordat, blir

läget, som redan antytts, ett annat. Genom koncentrering av rörelsen i enhetskassor

med geografiskt avgränsade verksamhetsområden öppnas en helt

annan möjlighet än för närvarande att anförtro kassorna vissa, deras egentliga

verksamhet närstående uppgifter jämväl beträffande icke medlemmar.

Förslaget till förordning örn erkända sjukkassor innehåller också ett stadgande,

som förpliktar kassorna att i fråga örn statlig, social försäkringseller

understödsverksamhet åtaga sig sådana uppgifter.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian rörande moderskapshjälp

genom sjukkassorna hava vissa riktlinjer uppdragits för en med

sjukförsäkringen kombinerad verksamhet för moderskapsskydd. Dessa riktlinjer

avse dels ett utbyggande av den nuvarande moderskapsförsäkringen

i sjukkassorna genom föreskrifter örn förbättrade prestationer från

kassornas sida och högre statsbidrag till dessa prestationer, dels ock

anordnandet av en statlig understödsverksamhet beträffande behövande

barnaföderskor, huvudsakligen sådana, som stå utanför sjukkassorna; sistnämnda

verksamhet tänkes också skola handhavas av sjukkassorna. I fråga

örn lämpligheten av moderskupsförsäkringens utbyggande på i promemorian

angivet sätt hava inga invändningar framkommit i de avgivna yttrandena,

och jag kan helt ansluta mig till promemorians riktlinjer i denna del. Väl

kommer utbyggandet att medföra ökad ekonomisk belastning såväl för kassorna

som ock för statsverket. Då emellertid moderskapsförsäkringen skall

handhavas av de stora centralsjukkassorna och en synnerligen kraftig utjämning

alltså kommer till stånd, torde utgiftsökningen för kassornas och

medlemmarnas del komma att bliva föga kännbar och i allt fall icke på

något sätt betungande; det har räknats med att den erforderliga åispremien

för moderskapsförsäkringen, inklusive barnmorskevården, skulle i normalfallen

stanna vid omkring 97 öre. Ej heller för statsverkets del skulle de

ekonomiska konsekvenserna spela någon större roll, jämfört med de betydande

fördelar, som utökningen av försäkringsförmånerna skulle medföra för

barnaföderskor, vilka tillhöra sjukkassorna, och indirekt för det allmänna.

Den föreslagna understödsver/csamheten i avseende å behövande barnaföderskor

utanför kassorna — i viss ringa utsträckning skulle jämväl kassamedlemmar

kunna omfattas av verksamheten — har avstyrkts av centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund. Däremot har medicinalstyrelsen — under

närmare angivna förutsättningar — ansett sig ej böra motsätta sig förslaget,

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr 15.

oell såväl socialstyrelsen som de båda sjnkkasseorganisationerna havn tillstyrkt

detsamma. För min del finner jag den i moderskapsunderstödssakkunnigas

betänkande förebragta utredningen ådagalägga, att det antal barnaföderskor,

som för närvarande kommer i åtnjutande av hjälp genom sjukkassa,

utgör allenast en mindre del av dem, som verkligen äro i behov av

understöd. Visserligen kan man i enlighet med vad nyss anförts förränta,

att den föreslagna förbättringen av moderskapsförsäkringen så småningom

skall medföra, att ett allt större antal kvinnor ansluter sig till denna försäkring.

Men, såsom i promemorian framhålles, lärer man dock nödgas räkna

med att i viss utsträckning icke kunna nå de behövande barnafödeiskoma på

denna väg. Jag anser därför erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas

för att bringa de barnaföderskor, som stå utanför kassorna, ekonomiskt bistånd.

Den anordning i sådant avseende, som ifrågasättes i promemorian,

finner jag innebära en framkomlig väg. Såsom synes innefattar den en

väsentlig begränsning av understödsverksamheten i förhållande till vad som

förordades i moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande. En sådan begränsning

måste anses påkallad icke minst ur ekonomisk synpunkt. Av vikt

är också, att de understöd, som lämnas till utanför sjukkassorna stående

barnaföderskor, avsevärt understiga de förmåner, som vinnas genom medlemskap

i sådan kassa. På detta sätt skall det alltid ligga i kvinnornas

eget intresse att ansluta sig till den enligt principen örn inbördes självhjälp

arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna sjukkasserörelsen.

Att så sker är ock ur samhällets synpunkt en vinning. Slutligen

måste det, såsom särskilt medicinalstyrelsen understrukit, anses värdefullt,

att naturaprestationerna komma att intaga en framskjuten plats i den

föreslagna understödsverksamheten, något som ytterligare framhävts i det förslag,

jag nu ämnar framlägga.

I promemorian har icke förutsatts, att kommunerna skulle deltaga i bestridandet

av kostnaderna för angivna verksamhet. Såsom förut anmärkts,

uttalade riksdagen i sin år 1926 avlåtna skrivelse, att frågan örn sådan medverkan

från kommunernas sida borde tagas under övervägande, och moderskapsunderstödssakkunnigas

förslag innefattar också, i vad angår moderskapsunderstödet,

bestämmelser örn sådan medverkan. En femtedel av det utgivna

understödet skulle nämligen enligt förslaget stanna a vederbörande kommun.

I yttrandena över sakkunnigbetänkandet hava emellertid från flera hall rests invändningar

mot att kommunerna gjordes medansvariga för kostnaderna. Det

har bland annat framhållits, att frågan örn moderskapsskydd vore en rent statlig

angelägenhet, att kommunernas medansvarighet kunde komma att i vissa

fall medföra trakasserier och påtryckningar av olika slag mot blivande barnaföderskor,

vilkas uppehåll inom kommunen med hänsyn till den väntade utgiften

befunnes mindre önskvärt, att tillämpningen av understödsbestämmelserna

skulle bliva ojämn, i det att vissa kommuner komme att vara mera

frikostiga än andra, samt att det knappast vore berättigat att kräva kommunernas

deltagande i kostnaderna för sådana fall, där understöd av fattigvårdssamhället

icke varit av behovet påkallat.

De sålunda framförda invändningarna synas icke sakna fog. Härutöver

Kommun
bidrag?
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Regressrätt?

Kungl. Majus proposition nr 15.

må emellertid framhållas, att frågan örn kommunernas deltagande i kostnaderna

för understödsverksamketen kommer i ett något annat läge, därest, såsom

jag i det föregående förordat, verksamhetens liandhavande uppdrages åt

sjukkassorna i stället för åt kommunala organ, barnavårdsnämnderna. Kommunerna

skulle då komma att bliva utan direkt inflytande å understödsärendenas

prövning och därmed å bestämmandet av de utgifter, som skulle

åsamkas dem. Det skäl, som moderskapsunderstödssakkunniga väsentligen

åberopat till stöd för bestämmelsen örn kommunernas medansvarighet, nämligen

att den skulle medföra en uppfordran till sorgfällig granskning av

understödsansökningarna, skulle således icke längre äga giltighet. Med den

läggning, som understödsverksamlieten enligt promemorian skulle erhålla,

synes ej heller kunna paräknas, att denna verksamhet skall komma att

äga något mera avsevärt inflytande å kommunernas fattigvårdskostnader.

Även ur denna synpunkt torde kunna sägas, att frågan örn kommunernas

medverkan ter sig annorlunda enligt det föreliggande förslaget än förut

varit fallet. Med hänsyn till det anförda anser jag någon skyldighet för

kommunerna att deltaga i kostnaderna för understödsverksamlieten icke böra

föreskrivas.

Bestämmelser rörande rätt för staten att söka utgivet understöd åter

av barnafadern äro ej heller förutsatta i promemorian. Jämväl i moderskapsunderstödssakkunnigas

förslag saknas föreskrifter i sådant avseende.

Till stöd för förslagets ståndpunkt beträffande frågan örn dylik regressrätt

anföres i betänkandet huvudsakligen, att då det av de sakkunniga förordade

understödet icke kunde anses som ersättning för uteblivet underhåll från

barnafadern, det knappast syntes möjligt att förbinda det med bestämmelser

örn regressrätt, att regressrätt mot fader till barn i äktenskap vore meningslös,

att örn regressrätt infördes allenast mot fader till barn utom äktenskap,

detta skulle medföra, att de ogifta mödrarna, vilka oftast befunne sig i en

sämre ställning vid barnsbörd än de gifta, ej skulle erhålla samma förmåner

som dessa, att en konsekvens av regressrätten vore, att örn barnaföderskan

erhållit bidrag från barnafadern, moderskapsunderstöd ej skulle utgå och att,

örn såväl bidrag som understöd utgått, det sistnämnda skulle kunna återkrävas

från kvinnan, samt att det syntes tvivelaktigt, örn tillämpning av

regressrätten skulle tillföra statsverket något avsevärt belopp.

I de yttranden, som avgivits över sakkunnigbetänkandet, hava olika

meningar i frågan gjort sig gällande, i det att vissa myndigheter och sammanslutningar

uttalat sin anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt, medan

andra åter ansett bestämmelser erforderliga örn regressrätt gent emot fader

till barn utom äktenskap. Jag hänvisar härutinnan till den bilagda sammanfattningen

av yttrandena (sid. 209).

Kravet å regressrätt i förevarande fall grundas i allmänhet därå, att staten

anses träda in och fylla en förpliktelse, som lagligen åvilar barnafadern och

som går ut på att denne skall bidraga till barnaföderskans uppehälle och

vård under havandeskapet och tiden närmast efter nedkomsten ävensom till

de särskilda kostnader, som förlossningen medför. Örn man till en början

godkänner denna utgångspunkt, är dock följande att anmärka mot nämnda

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

krav. Eli förpliktelse för barnafadern att lämna understöd är ju för handen,

oavsett om barnet födes utom eller'' i äktenskap, ehuru den visserligen i

sistnämnda fall är allenast ett led i den rad av ömsesidiga rättigheter och

förpliktelser för makarna, som äktenskapet grundlägger. Eftersättes förpliktelsen,

kan den i båda fallen föranleda åläggande för barnafadern att utgiva

bidrag till barnaföderskan. Principiellt bör således regressrätt, örn sådan

skall föreskrivas, gälla jämväl mot gift man, då fråga är örn understöd till

barnaföderska i äktenskap. En så vidsträckt regressrätt synes emellertid

icke ifrågasättas från något håll. Att tillfredsställande motivera en föreskrift

örn regressrätt allenast gent emot fader till barn utom äktenskap synes mig

emellertid svårt. Regressrätten innebär ett överflyttande på staten av kvinnans

rättigheter emot fadern, såvitt angår ett belopp, som motsvarar understödet.

Följden måste således bliva, såsom moderskapsunderstödssakkunniga påpeka,

att de ogifta barnaföderskorna, trots att de oftast äro i vida större behov av

hjälp vid barnsbörden än de gifta mödrarna, icke skulle komma i åtnjutande

av samma förmåner, som bjudas de sistnämnda. Yisserligen är sant, att de

faktiska förhållandena ofta göra det omöjligt att vid prövning av kvinnans

understödsbehov taga hänsyn till det bidrag från barnafadern, som eventuellt

kan komma att utgå, ett hänsynstagande som emellertid inrymmes under det

föreliggande förslaget. Men betydelsen av detta förhållande bör icke överdrivas.

De nyssnämnda sakkunnigas utredningar giva vid handen, att bidrag

till kvinnan fastställas icke ens i hälften av de ifrågakommande fallen, och

att bidrag erläggas, helt eller delvis, i allenast omkring 70 % av de fall, där

bidrag fastställts; endast omkring 30 % av de ogifta mödrarna komma alltså

faktiskt i åtnjutande av bidrag. Härtill kommer, att det långt övervägande

flertalet barnaföderskor, cirka 85 %. leva i äktenskap.

Emellertid bör vidare beaktas, att här ifrågavarande understöd icke är

avsett att fylla de mest elementära behov på kontanta tillgångar, som

uppträda i sammanhang med barnsbörd. Dylika behov täckas ju redan

för närvarande, vare sig detta sker genom den för kvinnan och barnet

försörjningspliktige eller genom samhällets fattigvård, och någon anledning

för statsverket att övertaga några skyldigheter i det avseendet torde icke föreligga.

Utan avsikten är, som redan antytts, uppenbarligen att genom ifrågavarande

understöd möjlighet skall beredas att i något större utsträckning

bereda sådan hjälp och lindring, som kan vara till gagn för framtiden såväl

för barnaföderskan som för det nyfödda barnet. Detta kommer ju tydligt till

synes därutinnan, att enligt förevarande förslag understödet av statsmedel i

första hand skall användas för möjliggörande av barnmorskevård eller vård å

förlossniugsanstalt. Örn nu emellertid yrkandet örn regressrätt skulle vinna

bifall, skulle detta tydligen innebära, att någon ytterligare förmån utöver vad

som redan gäller enligt lag icke komme att beredas barnaföderskan; hela fördelen

för henne skulle alltså ligga däri, att hon i stället för det mera ovissa

kravet mot barnafadern erhölle en säker fordran hos staten. Ändamålet med

hela understödssystemet skulle således icke fyllas. Visserligen har det anförts,

att det statliga understödet rent faktiskt skulle inverka på vederbörande fäders

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

vilja att fullgöra sina skyldigheter. Det måste dock vara oriktigt att av

hänsyn till de — säkerligen i förhållande till hela antalet barnaföderskor

ganska få — fall, då detta antagande skulle kunna visa sig berättigat, fråntaga

samtliga andra kvinnor, som åtnjöte statsunderstöd, deras fordringsrätt

mot barnafadern, något som tydligen skulle bliva följden av ett stadgande

örn regressrätt. Vad nu anförts leder också till den slutsatsen, att ur ekonomisk

synpunkt en eventuell regressrätt, som anordnas så att den icke

kränker barnaföderskornas intressen, knappast kan vara av betydelse för statsverket

— enligt det anförda bör det nämligen icke gärna ifrågakomma, att

statsverket övertager fordringsrätten hos barnafadern i sådana fall, då utsikt

finnes att av honom utfå honom åliggande betalning.

En annan sak är, att örn barnafadern är i den ekonomiska ställning och

i övrigt i de villkor, att han kan förväntas erlägga ett relativt rundligt tillmätt

bidrag, detta vid tillämpningen av förslaget uppenbarligen måste anses

vara en omständighet av betydelse vid bedömandet av behovet för barnaföderska

av statsunderstöd.

På sålunda anförda skäl har jag icke funnit giltig anledning föreligga att,

såvitt angår barnaföderskor utom äktenskap, stadga regressrätt för staten

gentemot barnafadern.

I enlighet med den allmänna uppfattning rörande föreliggande fråga, för

vilken jag nu redogjort, har jag låtit dels underkasta de i det senaste sjukförsäkringsförslaget

ingående bestämmelserna rörande moderskapsförsäkring

i sjukkassa en genomgripande omarbetning, dels ock utarbeta ett förslag till

förordning örn moderskapsunderstöd; sistnämnda förslag innefattande bestämmelser

rörande det särskilda statsunderstöd, som ansetts böra utgå till vissa

obemedlade eller mindre bemedlade barnaföderskor. Jag övergår nu till att

lämna en närmare motivering för de särskilda stadgandena, i den mån så

kan anses erforderligt.

Moderskapsförsäkring i sjukkassa.

32 § i för- Beträffande till en början understödens beskaffenhet och storlek vid moderförordning

skapsförsäkringen i de erkända sjukkassorna har i enlighet med vad i social»i»

erkända departementets promemoria ifrågasatts ersättning för barnmorskevård gjorts

Understödens ^ en obligatorisk prestation samt minimum i fråga örn moderskapspenninbeskaffenhet

gen fastslagits till två kronor; därest kvinnan är tillförsäkrad högre sjukoch

storlek, penning än två kronor, skall moderskapspenningen motsvara den utfästa

sjukpenningen. Att i förevarande förslag dessutom införts vård å förlossningshem

såsom alternativ till barnsängsvården framgår av det följande.

Förstnämnda utvidgning av moderskapslijälpen i jämförelse med 1930 års

proposition i sjukkassefrågan hade i de avgivna yttrandena på alla håll

tillstyrkts. Mot höjningen av moderskapspenningen hade invändning framställts

allenast från ett håll. Styrelsen för rikssjukkassornas central
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Majus proposition nr 15.

organisation uttalade, att sjukkassorna för det fall, att den utfästa sjukpenningen

överstege två kronor, icke borde vara pliktiga men väl äga

rätt utgiva högre moderskapspenning än två kronor. En sådan anordning

har emellertid synts mig icke vara att förorda. Har kvinnan ansett sig vara

i behov av större dagligt understöd vid sjukdom än två kronor och därför

tillförsäkrat sig sjukpenning till högre belopp, torde understödsbehovet icke

kunna antagas vara mindre vid inträffande barnsbörd. Någon större betydelse

skulle den föreslagna inskränkningen sannolikt icke heller äga. Antalet

kvinnor, som tillförsäkrat sig högre sjukpenning än två kronor, torde

nämligen även framgent bliva ganska ringa.

Nyssnämnda styrelse hade jämväl förordat åläggande för sjukkassorna

att i begränsad omfattning ersätta kostnaden för undersökningar och vård

av barnmorska viss tid före och efter barnsbörden. Då spörsmålet örn den

s. k. för- och eftervårdens organiserande för närvarande är under prövning

— såsom förut påpekats, torde proposition i ämnet vara att vänta till denna

riksdag —- lärer det icke vara lämpligt att i detta sammanhang inlåta sig därå.

Jag erinrar för övrigt, att enligt medicinalstyrelsens förslag i ämnet nämnda

vård skulle bliva kostnadsfri.

Från medicinalstyrelsens sida hade uttalats, att kassorna borde åläggas

utgiva jämväl ersättning för vård å förlossningsanstalt enligt fastställd taxa

samt berättigas utfå statsbidrag härtill med hälften av kostnaden för ändamålet.

Detta önskemål har jag ansett mig kunna för närvarande tillmötesgå

allenast i den omfattningen, att bland de obligatoriska försäkringsförmånerna

vård å allmän sal i förlossningsanstalt införts som alternativ till barnmorskevården.

Att gå längre har icke ansetts tillrådligt. Möjligheterna att erhålla

sådan anstaltsvård äro ännu i stora delar av landet ganska inskränkta, och

frågan örn lämpligaste sättet för ökande av dessa möjligheter ligger, såsom

tidigare anmärkts, för närvarande under utredning. Vid angivna förhållande

skulle de ekonomiska verkningarna av ett allmänt åläggande för kassorna i

enlighet med medicinalstyrelsens hemställan vara svåra att överblicka; i allt

fall måste de till en början komma att ställa sig mycket olika inom-olika områden.

Emellertid är det givetvis ett önskemål, att kassorna så småningom

frivilligt gå in för att bereda ersättning beträffande anstaltsvård, därest kostnaderna

visa sig icke bliva alltför höga. För att i viss mån påverka en utveckling

i denna riktning föreslår jag, såsom i det följande närmare angives,

att statsbidraget även i fråga örn denna understödsform höjes från enligt förra

förslaget 50 öre till en krona örn dagen. Därjämte hava i förevarande paragraf

regler upptagits angående rätt för sjukkassa att, örn den bestrider anstaltsvård,

göra visst avdrag å moderskapspenning, som utgår under tiden.

Dessa regler överensstämma med vad som är stadgat beträffande avdrag å

sjukpenning, därest sjukhusvård bekostas.

Under stödstiden har bestämts till minst 30 otili högst 56 dagar. Minimum

är högre än enligt 1930 års förslag, där det var bestämt till 21 dagar, men

det understiger dock den genomsnittliga understödstiden för närvarande,

Understöds
tiden.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Förhållandet

mellan sjukhjälp

och

moderskapshjälp.

108 Kungl. Majus proposition nr 15.

vilken uppgår till 33.3 dagar. Av bilaga G framgår, att av de omkring

300.000 moderskapsförsäkrade kvinnorna redan alla utom mellan 40,000 oell

50.000 hava en understödstid av minst 30 dagar. För icke mindre än omkring

180,000 kvinnor utgör understödstiden 42 dagar, d. v. s. den högsta

för närvarande medgivna. I yttrandena liava ej framkommit några gensagor

mot den ifrågasatta höjningen.

I fråga örn industriarbeterskor, vilka på grund av stadgande i arbetarskyddslagen

äro förhindrade att återvända i sitt arbete, förrän sex veckor

förflutit efter barnsbörden, har emellertid, i enlighet med vad i promemorian

ifrågasattes, den minsta understödstiden bestämts något längre, nämligen till

42 dagar. Ej heller på denna punkt hava några invändningar framställts. Vid

angivandet av förutsättningarna för den längre understödstidens åtnjutande har

jag, i motsats till vad som var fallet enligt moderskapsunderstödssakkunnigas

förslag till bestämmelser örn arbetsförtjänstersättning, icke ansett mig böra

uppställa krav å en direkt kausalitet mellan det i lag stadgade arbetsförbudet

samt frånvaron från arbetet. Det är nämligen tydligt, att kvinnan

under en viss tidrymd i samband med barnsbörden — olika i olika fall —

måste med hänsyn till sitt tillstånd avhålla sig från sitt vanliga arbete; härvid

gör då arbetsförbudet varken till eller från. Jag har funnit lämpligare

att kräva allenast, att kvinnan under viss tid före barnsbörden använts

till arbete, som avses i den ifrågavarande paragrafen i arbetarskyddslagen,

och att hon, efter vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden

återvända i sådant arbete. Den tid före barnsbörden, varunder kvinnan minst

skall hava varit sysselsatt med arbete av nyssnämnd beskaffenhet, har bestämts

till fyra av de sex månader, som närmast föregått barnsbörden. I moderskapsunderstödssakkunnigas

förslag var tiden satt till fem månader av det

halvår, som närmast föregått barnsbörden. Tillika stadgades emellertid,

att frånvaro från arbetet på grund av omständighet, varöver kvinnan ej

kunnat råda, icke skulle räknas henne till last. I en del yttranden över

förslaget har påpekats, att sistnämnda föreskrift vore synnerligen obestämd

och i de särskilda fallen föga vägledande. Jag har ansett mig kunna vid

en förkortning av arbetstiden från fem månader till fyra utesluta föreskriften.

Uppenbart är, att kassornas prövning härigenom väsentligt underlättas.

I samband med angivandet av understödstiderna har ansetts böra utsägas,

såsom sker i gällande statsbidragsbestämmelser, att understöd får

utgå allenast för tid i omedelbart sammanhang med barnsbörden. Liksom

enligt förra förslaget skola 14 dagar av understödstiden kunna förläggas

före barnets födelse.

Såsom i promemorian anförts, torde införandet av ett högre minimum

beträffande moder skap spenning än beträffande sjukpenning nödvändiggöra

något ändrade regler i fråga örn förhållandet mellan sjuklig alp och moderslcapshjälp.

Liksom enligt det föregående förslaget bör visserligen principiellt gälla,

att den, som är berättigad till sjukhjälp, icke äger uppbära moderskapspenning.

Men en undantagslös regel av denna innebörd skulle medföra, att om sjuk
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dom inträffar i samband med barnsbörd och kvinnan antingen är allenast

sjukvårdsförsäkrad och sålunda icke har rätt till sjukpenning eller är tillförsäkrad

lägre sjukpenning än två kronor, hon skulle komma i sämre ställning,

än örn sjukdom ej tillstött. Det har därför ansetts böra stadgas, att

i dylika fall moderskapspenning skall utgå med sådant belopp, att kvinnan

erhåller ett sammanlagt dagligt understöd av två kronor. En sådan regel

kan visserligen i enstaka undantagssituationer föranleda viss oformlighet,

men jag finner den för det stora flertalet ifrågakommande fall vara av behovet

påkallad. Att barnmorskevård skall ersättas, även örn sjukdom är

för handen, torde vara rimligt.

Bestämmelserna örn statsbidrag till moderskapshjälp hava utformats i

huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian ifrågasattes. För

sådan hjälp i form av moderskapspenning eller vård å förlossningsanstalt

skall bidraget sålunda utgå med en krona per understödsdag. Där moderskapspenning

utgår såsom fyllnad i sjukpenning och sålunda med lägi''e

belopp än två kronor, torde emellertid statsbidrag böra utgå allenast med

hälften av moderskapspenningen. Liksom enligt det föregående förslaget

synes i fråga örn ersättning för barnmorskevård, vilken prestation dock nu

skulle göras obligatorisk, böra utgå statsbidrag med halva kostnaden enligt

fastställd taxa.

Förslaget till förordning örn moderskapsunderstöd.

Det rent statliga moderskapsunderstöd åt obemedlade eller mindre bemedlade

barnaföderskor, varom bestämmelser meddelas i förevarande författningsförslag,

är huvudsakligen avsett för kvinnor, som stå utanför de erkända

sjukkassorna. Emellertid kan kvinna vara medlem av sådan kassa utan att

vid inträffande barnsbörd vara berättigad till moderskapshjälp, nämligen

under den s. k. väntetiden av 270 dagar. Jämväl i detta fall bör tydligen

möjligheten att erhålla moderskapsunderstöd av statsmedel vara öppen.

Gränslinjen mellan ifrågavarande understödsverksamhet samt den statsunderstödda

moderskapsförsäkringen i sjukkassor har därför uppdragits genom

en regel av den innebörd, att rätt till moderskapsunderstöd icke tillkommer

kvinna vid barnsbörd, i anledning av vilken hon är berättigad till moderskapshjälp

från erkänd sjukkassa. Denna regel utesluter tydligen understödsrätt

ej blott under själva den tid då kvinnan uppbär moderskapshjälp från sjukkassa

utan jämväl för tid därefter vid samma barnsbörd. Såsom framgår

av 3 § tredje stycket är emellertid avsett, att barnaföderskor, sysselsatta i visst

industriellt arbete, skola äga rätt att i angiven omfattning utbekomma

moderskapsunderstöd till komplettering av erhållen moderskapshjälp från

sjukkassa. Vid nyss angivna regel har därför förbehåll gjorts för tillämpning

av bestämmelserna i sistnämnda hänseende.

Såsom föreslagits av moderskapsunderstödssakkunniga, hava kvinnor, intagna

i vissa angivna anstalter, ävensom utländska undersåtar, undantagits

från rätt till moderskapsunderstöd. Emellertid har det, såsom ock av

Statsbidrag sbestämmelserna.

Understöds
berättigade.

g §•)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majit} proposition nr 15.

nämnda sakkunniga föreslogs, lagts i Konungens liand att under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat angående

förordningens tillämplighet jämväl i avseende å sådan stats medborgare.

Behovs- I 2 § meddelas närmare bestämmelser rörande behovsprövningen, avprövningen.

se(lcLa att göra denna i viss mån schematisk. Reglerna överensstämma i

det stora hela med dem, som upptagits i moderskapsunderstödssakkunnigas

förslag rörande moderskapsunderstöd. Emot sistnämnda förslags bestämmelser

i denna del framställdes, såsom framgår av bilaga H, i de avgivna

yttrandena erinringar från olika håll. En del myndigheter och organisationer

ansågo, att vid behovsprövningen större hänsyn borde tagas till omständigheterna

i de särskilda fallen; andra uttalade en motsatt uppfattning.

Från vissa håll gjordes gällande, att bestämmelserna gjorts alltför vittomfattande,

i det att ett stort antal kvinnor, beträffande vilka behov av understöd

sannolikt icke förelåge, tillerkänts rätt till sådant. Från annat håll

åter yrkades en utvidgning av den krets av kvinnor, som skulle kunna komma

i åtnjutande av understöd.

För min del finner jag det vara att förorda, att en viss norm fastslås

för behovsprövningen. Genom stadgande av en allmän presumtion

rörande förekomsten av understödsbehov underlättas de tillämpande organens,

d. v. s. sjukkassornas, arbete väsentligt, och man vinner en viss garanti för

att prövningen sker någorlunda enhetligt. Den av de sakkunniga föreslagna

normen, det vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

fastställda beskattningsbara beloppet, torde vara den ur alla synpunkter

mest ändamålsenliga. Yad angår själva det belopp, vid vilket gränsen i allmänhet

skulle gå mellan behov och icke behov — beskattningsbart belopp å

500 kronor — anser jag, på de skäl som de sakkunniga i denna del anfört,

detsamma kunna godtagas; vad nämnda summa i olika fall motsvarar i deklarerad

inkomst har angivits i socialdepartementets nyss återgivna promemoria.

Av moderskapsunderstödssakkunnigas utredning framgår, att örn

gränsen i stället skulle, såsom från olika håll påyrkats, sättas vid 300 kronor,

det stora flertalet hustrur till ägare eller brukare av jordbruksfastigheter

skulle ställas utanför, ehuru de torde vara i minst lika stort behov

av understöd som en stor del övriga föreslagna kategorier. Ur ekonomisk

synpunkt spelar skillnaden mellan de båda gränserna icke någon större roll;

av sakkunnigbetänkandet framgår, att antalet barnaföderskor, för vilka eller

för vilkas män det beskattningsbara beloppet ligger mellan 300 och 500

kronor, endast utgör cirka 8,000.

Måhända skulle det kunna anses inkonsekvent att här tillämpa en »inkomstgräns»,

då en sådan nyss i princip avböjts för sjukpenningförsäkringens

del. Det bör då påpekas, att förhållandet här är ett helt annat,

eftersom det beträffande moderskapsunderstödet är fråga örn en ren hjälpverksamhet

från det allmännas sida, där avgörandet icke har några konsekvenser

beträffande den enskildes möjligheter att på eget initiativ genom försäkring sörja

för sitt uppehälle vid sjukdom. Härtill kommer, som nyss framhållits, att in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

komstgränsen i förevarande sammanhang endast skall hava betydelsen av

en allmän presumtion, som kan i särskilda fall motbevisas i båda riktningarna.

Givet är emellertid, att prövningen av behovet efter det senast fastslagna

beskattningsbara beloppet kan få bliva utslagsgivande allenast i första hand

och för dé regelrätta fallen. Visst utrymme måste förefinnas för hänsynstagande

till de särskilda omständigheter, som i många fall kunna förefinnas.

Ehuru barnaföderskan ej senast taxerats för ett beskattningsbart belopp av 500

kronor, kunna sålunda hennes ekonomiska omständigheter efter den senaste

taxeringen hava förbättrats — exempelvis genom giftermål eller arv — så

att behov av ifrågavarande understöd ej längre föreligger. Oavsett att någon

sådan förbättring ej inträtt, kan det vidare i vissa fall vara tydligt, att taxeringen

ger ett alltför lågt utslag i fråga om den ekonomiska ställningen; så ofta

i fråga om kvinnor gifta med brukare av större jordbruksfastigheter, hemmavarande

döttrar i välbärgade hem samt ogifta kvinnor, som sammanleva med

eller åtnjuta understöd av män i bärgade omständigheter.

A andra sidan kunna också de ekonomiska omständigheterna efter taxeringen

hava ändrats till det sämre, så att ehuru det beskattningsbara beloppet

överstiger 500 kronor, behov av moderskapsunderstöd likväl är för handen, då

barnsbörden inträffar. För åskådliggörande härav må nämnas sådana fall,

som att kvinnan eller hennes man blivit arbetslös eller fått sina arbetsinkomster

mera väsentligt försämrade, att sjukdomsfall i familjen förorsakat

avsevärda utgifter, att kvinnans man avlidit o. s. v. Givetvis kunna sådana

omständigheter jämväl hava inträffat före taxeringen, utan att dock vid denna

hänsyn kunnat tagas till dem. Det kan ock understundom tänkas, att

understödsbehov föreligger, utan att försämring i den ekonomiska ställningen

över huvud inträtt — kvinnan fullgör exempelvis en försörjningsskyldighet,

till vilken hänsyn ej tagits vid taxeringen.

De i paragrafen upptagna bestämmelserna torde, ehuru något kortare än

dem som förekomma i moderskapsunderstödssakkunnigas förslag, giva utrymme

för beaktande av samtliga lili anförda omständigheter och andra,

som med dem kunna jämställas.

Föreskrifterna rörande under stödstidens längd överensstämma med vad Understodssom

i promemorian ifrågasattes. Tiden skall sålunda utgöra för vanliga fall t,dcns längd.

30 men för industriarbeterskor, som äro förbjudna att återgå i sitt arbete ^

inom 6 veckor efter barnsbörden, 56 dagar; i den mån sådana arbeterskor

uppbära moderskapshjälp från sjukkassa och lijälptiden där understiger 56

dagar, skola de äga utfå moderskapsunderstöd för så många dagar, att sammanlagda

lijälptiden uppgår till 56 dagar.

I vad angår de särskilda förmåner, som sålunda tillerkännas nämnda

industriarbeterskor, hade invändningar rests från centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund och medicinalstyrelsen. Förstnämnda styrelse uttalade, att det

vore »en skriande orättvisa» att från nämnda förmåner utesluta alla andra

i tungt förvärvsarbete varande mödrar, endast därför att en ofullständig

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

skyddslagstiftning icke skyddade dem; de vore i lika hög grad i behov av

att skona sig ett par veckor före och de närmaste 6 veckorna efter förlossningen.

Medicinalstyrelsen erinrade, att jämväl förvärvsarbetande kvinnor

i handel och jordbruk samt hembiträden med flera ofta vore i minst

lika stort behov av ersättning för minskad arbetsförtjänst som industriarbeterskor

av här ifrågavarande kategori. Det må i detta sammanhang påpekas,

att såväl medicinalstyrelsen som andra myndigheter och sammanslutningar

i yttrande över moderskapsskyddssakkunnigas förslag rörande

arbetsförtjänstersättning framfört liknande synpunkter.

A andra sidan hade socialstyrelsen uttalat, att den föreslagna anpassningen

efter arbetarskyddslagstiftningens föreskrifter örn tvungen barnsängsvila vore

synnerligen ändamålsenlig och ägnad att giva stadga åt hithörande bestämmelser.

De i promemorian innefattade förslagen äro ägnade att skänka blott

ett blygsamt extra understöd åt barnaföderskor, som enligt lagens föreskrift

äro hindrade att återgå till sitt arbete och följaktligen lida förlust av

arbetsförtjänst och som därför äro i behov av hjälp. Det har länge erkänts såsom

naturligt, att den förbudslagstiftning i förevarande hänseende, som tillkommit

av hänsyn icke blott till kvinnan själv utan även till hennes barn, bör

kompletteras med bestämmelser om rätt till viss ersättning för den

förlust, som åsamkas kvinnan. I detta hänseende må, bland annat, åberopas,

att i den av internationella arbetsorganisationen antagna konvention,

som behandlar frågan örn kvinnors ledighet i anledning av barnsbörd,

innehållas utförliga bestämmelser örn rätt för kvinnan till viss ersättning i

anledning av förlusten av arbetsförtjänst. Såsom förut framhållits uttalade

också 1926 års riksdag i anledning av det då framlagda regeringsförslaget

örn moderskapsunderstöd åt kvinna i visst industriellt arbete, att starka skäl

talade för anordnandet av en understödsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse

med grundtanken i förslaget. Emellertid borde enligt riksdagens

mening övervägas bland annat huruvida icke den föreslagna understödstiden

— 8 veckor —- skulle kunna inskränkas, huruvida kommunerna borde i

någon mån lämna bidrag samt i vad mån sjukkassornas medverkan kunde

vinnas; viktiga synpunkter kunde även anföras till stöd för tillämpning av behovsprövning.

I princip ställde sig emellertid riksdagen villig att gå fram

på den här förordade vägen. Den föregående redogörelsen utvisar nu, att enligt

det i promemorian framlagda förslaget de viktigaste av de av riksdagen uttalade

önskemålen skulle tillgodoses. Behovsprövning skulle ju införas till och medi

den grad, att arbeterskor, för vilka behov icke befunnes föreligga, helt

skulle lämnas utan understöd, varjämte sjukkassorna icke blott skulle medverka

till utan helt övertaga administrationen av understödsverksamheten.

Yad angår invändningen att andra grupper av barnaföderskor finnas, för

vilka enahanda behov föreligger, är detta visserligen ovedersägligt. Avsikten

är ju icke heller att här lämna dem utan bistånd, utan den skillnad, som

föreslås gentemot industriarbeterskor, är endast, att för dessa senare understödstiden

skall vara längre. Och det torde — helt allmänt taget — förhålla

sig så, att för de andra kategorier av mödrar, som här åsyftas, icke

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. proposition nr 75.

under den överskjutande tid, då understöd skulle utgå till industriarbeterskorna,

uppkommer samma förlust av arbetsförtjänst som för dessa. Jag

vill dessutom påpeka, att enligt på min hemställan till årets riksdag framlagt

förslag örn ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen tillämpningsområdet

för bestämmelserna örn tvungen barnsängsvila skulle väsentligt

vidgas. De av läkarförbundet oell medicinalstyrelsen framförda synpunkterna

bliva således på denna väg i viss mån tillgodosedda.

Likasom i fråga örn moderskapslijälpen föreslås, att av understödstiden

högst 14 dagar skola kunna förläggas före barnsbörden. Understödet för dessa

dagar kan dock icke utbekommas förrän efter barnsbörden. Enligt 7 § skall

nämligen gälla, att understöd må utbetalas först sedan intyg inkommit att

kvinnan fött barn. Förstnämnda bestämmelse synes emellertid i trots härav

äga ett visst berättigande.

Såsom i promemorian angives, torde understödets Mopp böra motsvara Undersmets

det regelmässigt utgående statsbidraget till moderskapspenning i sjukkassa, ^ ^

vilket i det föregående föreslagits till en krona för dag. Då bestämmelserna

rörande statsbidrag till sjukkassor utfärdas i administrativ ordning

på grundval av riksdagens, eventuellt efter gemensam votering, fattade beslut

i anslagsfrågan men förevarande författningsförslag är avsett att till

ordalydelsen antagas av riksdagens båda kamrar, har i detta förslag allenast

utsagts, att understödets belopp skall motsvara moderskapsbidraget till erkänd

sjukkassa, sådant detta regelmässigt utgår.

I promemorian uttalades, att ifrågavarande understödsverksamhet syntes

böra handhavas av lokalsjukkassorna. De myndigheter och organisationer, organisation.

som yttrat sig över promemorian, hava icke haft något att erinra häremot. (5 §.)

Då emellertid sjukkassornas verksamhet med avseende å moderskapshjälp

skall handhavas av centralsjukkassorna, synes lämpligare och mera konsekvent

att i överensstämmelse härmed förlägga jämväl handhavandet av den

rena understödsverksamheten till dessa kassor. En dylik anordning behöver

— och bör — naturligen icke utesluta, att centralsjukkassorna, i den mån

de så finna erforderligt och lämpligt, överlåta at lokalsjukkassorna att inom

sina respektive verksamhetsområden handhava verksamheten. Enligt 6 §

i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor är lokalsjukkassa pliktig

biträda centralsjukkassa vid fullgörande av dess uppgifter. Naturligen kan

härvid också sådan delning av uppgifterna tänkas, att centralsjukkassan förbehåller

sig den grundläggande prövningen av understödsansökningarna men

överlåter åt lokalsjukkassa att mottaga desamma och ombesörja utbetalningen

av underst liden samt i samband därmed pröva, på sätt i 8 § sägs, huruvida

kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Jämväl med hänsyn till den kontroll

över understödsverksamlietens utövande, som tillsynsmyndigheten för erkända

s ukkassor skall hava att utöva, synes den nu föreslagna anordningen vara

att förorda. På grund av de föreslagna bestämmelserna örn att läkare skall

vara medlem av centralsjukkassas styrelse vinnes härigenom också, att den

medicinska sakkunskapen får tillfälle att direkt göra sig gällande.

Bikung till riksdagens protokoll 1031. t sami. 62 haft. (Nr 75.)

117 31 K

s. 114 Kontrollera mot PDF

Ansökan etc.

(6 50

Anmälnings
avgift.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 7,'').

Sjukkassorna torde kunna förskottera för understödens utbetalande erforderliga

medel, därest de berättigas att kvartalsvis utbekomma ersättning för

utgivna understöd. Måhända kan det emellertid vara erforderligt eller lämpligt

att vid verksamhetens påbörjande ställa vissa medel till förfogande för

sjukkassorna.

Enligt promemorian borde för understöds erhållande krävas, att kvinnan

gjorde ansökan därom viss tid före barnsbörden, förslagsvis 60 dagar. Emot

uppställandet av ett sådant krav hava vissa erinringar gjorts. Socialstyrelsen,

som finner viss anmälningstid behövlig, påpekar, att sjukkassa bör äga rätt

att i undantagsfall utbetala understöd, ehuru ansökningen ej gjorts i rätt

tid. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför, att örn man går in för

principen, att varje behövande barnaföderska skall äga rätt till statens understöd,

så skall sådant understöd utgå enbart på grund av behovet och oberoende

av förutgångna anmälningar; tiden av 60 dagar är godtyckligt vald och kan

giva upphov åt den vanföreställningen hos många, att man före den tiden

icke hehöver tänka på någon skötsel av havandeskapet.

Den åberopade omständigheten, att med understödsverksamhetens igångsättande

åsyftas ett tillgodoseende i viss utsträckning av förefintligt hjälpbehov,

torde enligt min uppfattning icke behöva utesluta, att man vid verksamhetens

ordnande söker genom särskilda föreskrifter bringa den i ett

organiskt sammanhang med övriga åtgärder och anordningar från samhällets

sida för åvägabringandet av ett effektivt moderskapsskydd. Tvärtom är det

ett väsentligt intresse att så sker. Då nu vissa åtgärder planeras för att

bland annat öppna möjlighet för alla barnaföderskor att erhålla en lämplig

s. k. förvård i samband med havandeskapet, torde det ingalunda vara opåkallat

att rörande understödsverksamheten träffa bestämmelser, som i viss

mån garantera, att kvinnorna erhålla kännedom örn och begagna sig av den

anförda möjligheten. Jag finner sålunda vägande skäl tala för en föreskrift

att barnaföderska, som vill komma i åtnjutande av understöd, skall för sådant

ändamål anmäla sig hos kassan i god tid före barnsbörden. En sådan regel

måste för uppnående av enhetlig tillämpning kompletteras med bestämmelse

örn huru pass långt i förväg anmälan senast skall ske för att ansökan regelmässigt

skall kunna bifallas. Fixerandet av en dylik tidpunkt kan naturligen

vara föremål för tvekan, och det kan örn varje tidpunkt göras

gällande, att den är godtyckligt vald. Den föreslagna tidrymden av 60

dagar torde kunna betraktas som ett minimum med hänsyn till det nyss

angivna syftet med densamma; givetvis är det önskvärt, att kvinnan på ett

långt tidigare stadium av havandeskapet sätter sig i förbindelse med sjukkassan.

Såsom socialstyrelsen erinrat, böra emellertid bestämmelserna örn ansökningstiden

icke göras alltför stela. Utrymme måste lämnas för sjukkassorna

att i särskilda fall, där så med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,

medgiva understöd, ehuru ansökan därom icke blivit gjord i föreskriven tid.

I sista stycket av § 6 upptagas, i enlighet med vad i promemorian föreslogs,

föreskrifter rörande erläggande av en anmälningsavgift å två kronor,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Majus proposition nr 75.

vilken skall tillfalla sjukkassan oell utgöra ersättning för besväret med verksamhetens

liandhavande. Styrelsen för riks sjukkassornas centralorganisation

hade anmärkt, att avgiften borde höjas till tre kronor, detta med hänsyn till att

kassorna måste förskottera betydande belopp för understöden samt betungas

av arbete och kostnader för verksamhetens handhavande. Socialstyrelsen hade

i sitt yttrande anfört, att det sålunda framförda kravet örn höjning av avgiften

icke syntes befogat, i det att totala förvaltningskostnaderna i sjukkassorna

— avseende såväl sjukhjälps- som moderskapshjälpsverksamhet —

för åren 1925, 1926 och 1927 uppgått till i genomsnitt per år och medlem

allenast respektive 3.0 7, 2.9 4 och 2.8 8 kronor. Styrelsen hade dessutom

påpekat, att det måste vara till stor fördel för kassorna att genom handliavandet

av ifrågavarande verksamhet komma i kontakt med stora grupper

utanför kassorna stående kvinnor och kunna påverka dem att ansluta sig till

sjukkasserörelsen.

Jag finner det i promemorian föreslagna beloppet av två kronor vara väl

avvägt.

Beträffande industriarbeterskor, som uppbära moderskapshjälp från sjukkassa

men i anledning av stadgandet i 3 § tredje stycket likväl äro berättigade

till moderskapsunderstöd i viss utsträckning, torde icke böra uppställas

krav varken å ansökningstidens iakttagande eller å anmälningsavgifts erläggande.

Det har ifrågasatts, att anmälningsavgiften skulle återbäras i de fall, då

ansökan icke kan bifallas. Detta kan jag icke tillstyrka. Kassornas förvalt

ningsbestyr äro i stort sett desamma, även då understöd befinnes ej kunna

utgå; sålunda äro ju kassornas skyldigheter att biträda med anskaffande av

vård in natura desamma.

I socialdepartementets promemoria ifrågasattes vissa bestämmelser, av

sedda att underlätta understödstagande kvinnors övergång till medlemmar

i sjukkassan. Tillräckliga skäl för införande av dylika regler hava emellertid

ansetts icke föreligga. Oberoende av imderstödsfrågans behandling bör alltså

en kvinna även under havandeskapstiden och tiden närmast efter förloss

ningen kunna bliva medlem av sjukkassa och därigenom på vanliga villkor

beträffande väntetid m. m. berättigad till sjukhjälp vid verklig sjukdom, även

sådan som uppkommer i sammanhang med förlossningen. Med hänsyn till

ändamålet med anmälningsavgiften lärer det böra överlåtas åt kassorna att

avgöra, huruvida densamma skall få tillgodoräknas som inträdesavgift i kassan.

I första stycket av 7 § meddelas bestämmelser till fullföljande av det upplysningar

syfte, som angivits ligga till grund för föreskriften, att kvinnan skall göra °''n^''å^h

ansökan örn understöd i god tid före barnsbörden. Lämpligt torde vara, att m. m.

vissa grundläggande råd och anvisningar sammanfattas i tryckta broschyrer (7 §.)

eller meddelanden, vilka utarbetas av medicinalstyrelsen eller genom dess

försorg samt utdelas av sjukkassorna. Emellertid böra kassorna låta sig

angeliiget vara att därutöver i möjligaste utsträckning bistå de kvinnor;

som anmält sig för erhållande av understöd, med anvisning örn var råd

s. 116 Kontrollera mot PDF

Utbetalning

av understöd

och innehållande

därav.

(8 §■)

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

oell upplysningar kunna erhållas. I sådant avseende bör samarbete äga rum

mellan kassan samt läkare oell i erforderliga fall barnmorska.

En följd av reglerna för bekovsprövningen samt av föreskrifterna om viss

anmälningstids iakttagande är, att rätten till understöd icke kan slutligen

avgöras, förrän barnsbörden inträffat. För kvinnan är det emellertid många

gånger av intresse, att lion på ett tidigare stadium kan erhålla viss garanti

för att hon kommer i åtnjutande av understödet. Omständigheterna äro ofta

sådana, att hon allenast under denna förutsättning kan träffa de anstalter

i avseende å vård vid förlossningen och vad därmed sammanhänger, som

äro av behovet påkallade. Det har därför stadgats, att kassan skall, sedan

ansökan örn understöd inkommit, skyndsamt verkställa utredning rörande

omständigheter av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till understöd

— framförallt angående behovet — samt i detta hänseende fatta ett provisoriskt

beslut, vilket skall meddelas kvinnan. Dea slutliga prövningen sker

sedan i samband med den första utbetalningen. Några betänkligheter mot

en sådan anordning synas icke behöva möta. Bedömandet av dylika omständigheter

är en relativt fristående fråga, som ej har samband med föreskrifterna

örn anmälningstiden och som utan några olägenheter kan företagas

i god tid före barnsbörden. Blir det meddelade beslutet att anse såsom

blott provisoriskt, är också kassan, i den mån sedermera omständigheter

inträffa före nedkomsten, vilka göra att understödsrätt ej längre kan anses

föreligga, oförhindrad att, då det gäller att avgöra örn utbetalning skall ske,

taga hänsyn därtill. Något sådant skall dock allenast i sällsynta undantagsfall

komma att inträffa. I sådana fall, där ansökan gjorts efter barnsbörden,

bör tydligen slutlig prövning av ansökningen omedelbart företagas.

Med avseende §, det föreskrivna intyget örn nedkomsten bör måhända

anmärkas, att rätten till understöd enligt förevarande förslag icke är beroende

av att barnet fötts levande.

Då understöd ej får utgå för dag, under vilken kvinnan utför förvärvsarbete,

bör tydligen understödet i regel utbetalas i efterskott. Det har

också ansetts böra uttryckligen föreskrivas, att sjukkassan före utbetalning

skall göra sig underrättad, huruvida kvinnan under tid, som avses med understödet,

avhållit sig från sådant arbete. I den mån kassan icke på annat

sätt kan förskaffa sig sådan underrättelse, bör intyg av trovärdig person

avfordras kvinnan. För det fall att kvinnan är blottställd på medel, torde

utbetalning förskottsvis böra få äga rum i viss utsträckning. Emellertid

synes sådan utbetalning icke böra komma i fråga för annan tid än då kvinnan,

enligt vad med säkerhet kan antagas, kommer att avhålla sig från arbete.

I enlighet med de allmänna grundsatserna bör icke heller i något

fall utbetalning ske före barnets födelse.

Enligt vad i promemorian anmärkts och här tidigare angivits, bör understödet

rent principiellt i första hand användas för täckande av kostnaderna för

barnmorskevård samt vård å förlossningsanstalt, där sådan vård förekommit.

Såsom anförts, har detta krav också starkt understrukits av medicinalstyrel
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Majus proposition nr 75.

sen och centralstyrelsen för läkarförbundet. I enlighet härmed har i förslaget

stadgats skyldighet för den utbetalande kassan att innehålla kvinnan tillkommande

understöd för gäldande av dylik kostnad enligt fastställd taxa. Beträffande

barnmorskevården skulle innehållande alltid ske; sådan vård ifrågakommer

ju vid varje barnsbörd. I fråga örn vård å förlossningsanstalt

bör däremot givetvis innehållande äga rum allenast, när sådan vård lämnas,

något varom upplysning torde vara lätt att erhålla, örn icke förr så då framställning

göres örn utbekommande av understöd. Med denna anordning torde

följa åtskilliga fördelar. Barnmorskorna erhålla säkerhet för att utbekomma

dem tillkommande ersättning, vilken för närvarande ej sällan uteblir. Förlossningsanstalterna

skola ej behöva avkräva mindre bemedlade personer

utfästelse från fattigvårdssamhället eller annan att svara för uppkommande

kostnader. I stället kommer kvinnan att kunna vara förvissad örn att, utan

föregående prövning av hemortsrätt, fattigvårdsbehov o. d., bliva mottagen å

dylik anstalt. Därmed skall ett förhållande undanröjas, vilket siikerligen ofta

motverkat anlitandet av anstaltsvård.

I den mån kvinnan styrker, att ersättning varom här är fråga vederbörligen

guldits, skall hon givetvis vara berättigad att uppbära det henne tillkommande

understödet.

Å andra sidan bör måhända understrykas, att nu angivna bestämmelser

ingalunda få tolkas såsom innebärande något slags tvång för kvinna att anlita

vård å förlossningsanstalt; meningen är att underlätta tillgången till

sådan vård men bibehålla avgörandet hos kvinnan själv. Detta har också

kommit till uttryck i författningstexten.

Då understödsverksamlieten skall i första hand handhavas av privata

organ, kan något egentligt besvärsförfarande icke anordnas för sådana fall,

att sökanden är missnöjd med nämnda organs prövning. Emellertid har i

förslaget stadgats, att, i händelse sådant missnöje yppas, frågan må liänskjutas

till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, d. v. s. socialstyrelsen.

Någon viss tid, inom vilken sådant hänskjutande skall äga rum, har icke

ansetts behöva föreskrivas. Däremot har tillsynsmyndigheten meddelats befogenhet

att på eget initiativ till prövning upptaga sjukkassas beslut i under - stödsärenden, därvid dock givetvis återkrävande från kvinnan av utgivet

understöd icke bör ifrågakomma. Beträffande fullföljd av talan mot socialstyrelsens

beslut i förevarande frågor torde lämpligen böra gälla samma bestämmelser

som beträffande talan mot beslut i övrigt av styrelsen.

Förevarande författning kan tydligen icke träda i kraft, förrän den ifrågasatta

sjukkassereformen blivit genomförd. Emellertid torde ett avvaktande av reformens

fulla genomförande icke vara erforderligt. I den mån centralsjukkassa

blivit för visst område organiserad och trätt i verksamhet, synes hinder

icke möta att låta förevarande förordning träda i kraft för nämnda område.

Det torde alltså böra överlåtas åt Konungen att förordna örn sådant

ikraftträdande.

Förfarande

vid missnöje

med kassans

beslut.

(u §•)

Ikraft
trädande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

0. Anslagsbehovet.

I 1930 års sjukförsäkringsproposition beräknades statsbidraget till sjukkasseverksamlieten

under de första åren efter den föreslagna nja lagstiftningens

ikraftträdande komma att uppgå till omkring 8.2 miljoner kronor.

Till grund för denna beräkning lågo vissa av 1929 års sjukkassesakkunniga

verkställda utredningar rörande kostnadsfrågan.

I nämnda utredningar hade de sakkunniga på grundval av erfarenheterna

från senare tid rörande medlemsantalets ökning inom sjukkasserörelsen uppskattat

antalet i sjukkassorna sjukförsäkrade personer vid den tidpunkt, då

den nja lagstiftningen förutsattes skola träda i kraft, eller den 1 januari 1930,

till 949,000. De numera kända siffrorna rörande sjukkassornas medlemsantal

vid utgången av år 1929 visa emellertid, att tillväxten inom sjukkasserörelsen

under nämnda år varit större, än de sakkunniga förutsatte. I stället för

ett antal av 909,000, från vilken siffra de sakkunniga utgingo, visar det sig nu,

att antalet sjukförsäkrade personer vid 1929 års slut utgjorde 927,000. I jämförelse

med motsvarande tal vid 1928 års slut — 871,000 — visar 1929 års

siffra en stegring med ej mindre än 56,000 sjukförsäkrade. Örn utvecklingen

fortgått med samma hastighet även under året 1930, skulle antalet sjukförsäkrade

personer redan vid ingången av detta år hava utgjort 983,000. Denna

siffra är dock sannolikt alltför hög, i det att den starka tillväxten under år

1929 sannolikt berodde på alldeles speciella förhållanden. Under senare

hälften av ar 1930 inträdde dessutom en utpräglad, mot slutet av året stegrad

depression pa det ekonomiska området, varmed brukar följa såväl ökat avfall

från som minskad njtillströmning till sjukkasserörelsen. För årsskiftet

1930 1931 torde man därför icke hava att räkna med en högre siffra än omkring

965,000 sjukförsäkrade personer.

Vida svårare är att ens tillnärmelsevis beräkna motsvarande siffra vid årsskiftet

1931 1932, den tidpunkt, då den nu föreslagna reformen skulle bliva

gällande. Kommer den ekonomiska depressionen att fortsätta hela år 1931,

kan det med stor sannolikhet antagas, att detta kommer att i mjcket hög grad

hämma sjukkasserörelsens utveckling. Såsom beljsande för den inverkan

depressionstider kunna hava på sjukkasserörelsen i landet må anföras

följande siffror rörande medlemsantalet i de svenska sjukkassorna — exklusive

fortsättningskassorna — för åren 1920—1924.

Räknar man för år 1931 med en tillväxt i antalet sjukförsäkrade personer

av 15,000, d. v. s. ungefär hälften av vad som torde kunna betraktas såsom

normalt för de senare åren, har man sannolikt räknat snarare för högt än

för lågt. Med detta antagande skulle antalet sjukförsäkrade personer vid

Är

Medlemsantal

1920

1921

1922

1923

1924

738,154

727,999

728,004

742,365

768,040

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

årsskiftet 1931/1932 utgöra 980,000. Detta tal torde alltså, i analogi med

vad som skedde år 1930, kunna tagas till utgångspunkt för kostnadsberäkningen.

I likhet med 1929 års sakkunniga och på av dem anförda skål torde man

vara berättigad räkna med att den del av statsbidraget, som utgår i förhållande

till antalet medlemmar i respektive sjukkassor (medlemsbidraget), för

samtliga medlemmar kommer att utgå med 3 kronor. Vid sådant förhållande

skulle denna del av statsbidraget kunna beräknas komma att uppgå till

2,940,000 (3 X 980,000) kronor.

Med avseende på det s. k. sjukdagsbidraget torde man kunna utgå från

det av 1929 års sakkunniga använda sjuktalet. Emellertid kommer härvid

i betraktande, att antalet karensdagar i det föreliggande förslaget fastställts

till minst 3. I stället för sjuktalet 9.6 7, som användes av 1929 års sakkunniga,

har man därför att här räkna med talet 9.3 8 (vid en sjuktid av 3 år

10.04). Med ett sjuktal av 9.38 och 980,000 sjukförsäkrade personer blir antalet

sjukdagar 9,192,400, motsvarande ett statsbidrag av 4,596,200 kronor.

Emellertid medgiver förslaget, att statsbidrag må utgå för sjuklijälpstid intill

3 år. I likhet med 1929 års sakkunniga har det här antagits, att denna

förmån åtminstone till en början kommer att utnyttjas allenast av sådana

sjukkassor, som för närvarande tillförsäkra sina medlemmar en sjuklijälps

tid av 3 år eller därutöver. Antalet medlemmar i dessa kassor torde vid

den tidpunkt, då lagstiftningen träder i kraft, kunna uppskattas till i runt

tal 155,000. Den genom här berörda bestämmelse föranledda ökningen skulle

linder sådana förhållanden kunna beräknas komma att utgöra 102,oOO sjukdagar,

motsvarande ett statsbidrag av 51,150 kronor.

Å andra sidan skall emellertid den nyss anförda siffran för totala antalet

sjukdagar minskas med det antal sjukdagar, för vilka sjukkassemedlemmar

med stadigvarande anställning i statens tjänst åtnjutit avlöning eller annan

ersättning med minst 1 krona eller för vilka ersättning utgått på grund av

gällande bestämmelser angående ersättning för kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring. För dessa dagar skall nämligen enligt punkt 4 tredje

stycket i de föreslagna statsbidragsbestämmelserna icke utgå sjukdagsbidrag.

I 1929 års betänkande hade antalet dagar, för vilka av här berörda anledningar

statsbidrag icke skulle utgå, uppskattats till 500,000. Pa grund ai

den begränsning, som i förevarande förslag genomförts beträffande det anförda

stadgandet, torde man dock nu böra räkna med en väsentligt lägre

siffra, förslagsvis 250,000. Den pa detta sätt uppkommande minskningen i

sjukdagsbidraget skulle följaktligen utgöra 125,000 kronor.

Med de här gjorda antagandena skulle sjukdagsbidraget, örn den föreslagna

lagstiftningen tankes genomförd på en gång för hela den vid 1932 års

ingång beräknade medlemsstocken i sjukkassorna, komma att belöpa sig till inalles

(4,596,200 + 51,150 — 125,000) 4,522,350 kronor eller i avrundat tal

4,525,000 kronor.

I fråga om sjukvårdsbidraget har räknats med samma genomsnittliga kostnad

per år och medlem som i 1930 års proposition, nämligen med 3 kronor

då sjukvård utgår endast för medlem och 4 kronor da sjukvård utgår jämväl föi

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majda proposition nr 75.

medlems minderåriga barn. Enligt förslaget skall sjukvårdsförsäkringen bliva

obligatorisk för sjukkassorna först från och med 1 januari 1938. Visserligen

kan det antagas, att sjukkassorna redan dessförinnan efter hand komma att

frivilligt upptaga denna försäkring. Med hänsyn till den omgestaltning av

hela sjukkasserörelsen, som förslaget i vissa hänseenden innebär, torde man

dock kunna antaga, att genomförandet av sjukvårdsförsäkringen kommer att

försiggå endast jämförelsevis långsamt. För de allra första åren torde man

hava att räkna med att i huvudsak allenast de sjukkassor, som redan nu

bereda läkarvårdsförsäkring i en eller annan form, komma att fortsätta därmed

även efter omläggningen. Under år 1929 meddelade inalles 279 sjukkassor

med tillhopa 137,000 medlemmar läkarvård (eller läkemedel), i vissa

fall i endast tämligen ofullständig grad. Räknar man för de första åren

med inalles 200,000 sjukvårdsförsäkrade personer, torde man sannolikt räkna

snarare för högt än för lågt. Någon utgift för sjukvårdsförsäkringen för

minderåriga barn har icke ansetts böra beräknas för de första åren, då ju

denna understödsform för närvarande har en jämförelsevis mycket obetydlig

förekomst.

För tiden omedelbart efter lagstiftningens ikraftträdande torde man därför

sannolikt icke behöva räkna med mer än 600,000 kronor örn året såsom

statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen.

Med avseende på kostnaden för sjukvårdsförsäkringen, därest densamma

kunde i sin helhet omedelbart genomföras, må framhållas, att med 980,000

medlemmar sjukvårdsbidraget skulle uppgå till 2,940,000 kronor, örn sjukvård

bereddes endast åt medlemmar, men till 3,920,000 kronor under det för

övrigt föga sannolika antagandet, att sjukvårdsförsäkring för barn infördes

av samtliga sjukkassor. I verkligheten skulle dock kostnaden sannolikt bliva

väsentligt lägre, då ju redan nu ett betydande antal sjukkassemedlemmar

i annan ordning (genom stat, kommun, arbetsgivare etc.) äro tillförsäkrade

läkarvård. (Se härom närmare bilaga C.) Härtill kommer vidare, att förslaget

ju förutsätter, att dispens från sjukvårdsförsäkringen skall kunna

erhallas, då svårigheter möta för dess genomförande.

För beräkning av moderskapsbidragels belopp har använts samma frekvenssiffra

för antalet barnsängsfall — nämligen O.054 — som använts i alla tidigare

förslag i sjukkassefrågan. I verkligheten torde dock denna siffra numera

vara för hög, åtminstone vad beträffar sjukkasserörelsen. Erfarenheten från de

sjukkassor, som redan nu lämna moderskapshjälp, utvisar sålunda en vida

lägre födelsefrekvens. Emellertid har det ansetts säkrast att räkna med den

högre siffran. Med ett antaget antal kvinnliga sjukkassemedlemmar av 369,500

motsvarande 37.7 % av 980,000 — och med antagande vidare av en

genomsnittlig understödstid av 36 dagar, kommer man för nuvarande sjukkassebestand

till en årlig kostnad för statsverket för moderskapspenning av

718,308 kronor (369,500 X 0.054 X 36 X 1) eller, avrundat, 720,000 kronor.

Beträffande kostnaden för barnmorskehjalpen har räknats med den av

medicinalstyrelsen i dess yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas

betänkande antagna medelkostnaden av 15 kronor per barnsängsfall. Med

begagnande av nyss anförda siffror rörande antalet kvinnliga sjukkassemed
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Majus proposition nr 15.

lemmar och födelsefrekvensen finner man, att den årliga kostnaden för statsverket

för barnmorskehjälpen skulle komma att uppgå till 149,648 (369,500 X

X 0.0 54 X kronor eller i avrundat tal 150,000 kronor.

Hela årskostnaden för statsbidrag i och för sjukkassornas moderskapsförsäkring

skulle följaktligen uppgå till i runt tal 870,000 kronor.

Som redan framgått, kan det beräknas, att statens bidrag för varje fullt

försäkrad person kommer att uppgå till omkring 11 kronor 50 öre årligen.

Med ledning av denna siffra kan man omedelbart beräkna maximibeloppet

för statsverkets sammanlagda kostnad under olika antaganden beträffande

blivande medlemsantal i de erkända sjukkassorna.

Härtill skulle emellertid komma det direkt av statsmedel utgående moderskapsunderstödet.

På sätt som skett i den tidigare i ämnet utarbetade promemorian

bar jag ansett mig kunna vid beräkningen av kostnaderna härför

till en början utgå från ett antal av 25,000 dylika understödsfall per år. Med

ett understödsbelopp av 30 kronor per fall bliva det allmännas utgifter härför

750,000 kronor. Inalles skulle sålunda det allmännas utgifter till moderskapsbjälp

i obka former komma att belöpa sig till 1,617,956 kronor, vilket

belopp torde böra avrundas till 1,620,000 kronor.

Statsbidraget till sjukkasseväsendet — inberäknat det direkta understöd,

som skulle utgå till barnaföderskor — kan således beräknas för den första tiden

efter lagstiftningens genomförande komma högst att uppgå till följande sammanlagda

belopp:

medlemsbidrag ....................................... 2,940,000 kronor

sjukdagsbidrag ....................................... 4,525,000 »

sjukvårdsbidrag....................................... 600,000 »

moderskapsbidrag och bidrag till barn
morskevård

.................. 870,000 »

moderskapsunderstöd.............................. 750,000 »

9,685,000 kronor.

Frånräknas det offentliga moderskapsunderstödet, skulle statsbidraget till

sjukkasseröreisen ensamt utgöra 8,935,000 kronor. Höjningen i förhållande

till beräkningen i 1930 års proposition beror väsentligen på det högre medlemsantal,

varmed man nu baft att räkna, samt på utökningen av moderskapsförsäkringen.

Vid de nu gjorda beräkningarna bar, som redan nämnts, förutsatts, att

sjukkasserörelsen skulle stå färdig att omedelbart och på en gång övergå

till den nya ordningen vid lagstiftningens ikraftträdande. Het torde dock

med hänsyn till de vittgående förändringar, organisatoriskt sett, Som reformen

förutsätter, icke kunna antagas, att så kommer att bliva fallet. Jag

anser för min del sannolikt, att den nya organisationen icke kommer att i

någon större utsträckning träda i verksamhet förrän vid övergångstidens slut

oell att alltså någon mera avsevärd kostnadsökning först då kommer att inträda.

Yad härefter angår anslagsberäkningen för budgetåret 1931/1932 är följande

att märka. Tidigast kunna kassorna börja sin verksamhet efter de nya grun
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majus proposition nr 75.

derna den 1 januari 1932. Statsbidraget skall beräknas i efterskott, dock att

kassa skall äga efter varje kvartals slut påkalla utbetalning av intill s/4 av det

bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet. Anslaget

för budgetåret 1931/1932 kan således tagas i anspråk för statsbidrag

enligt de nya grunderna allenast såvitt avser verksamhet under första kvartalet

1932. I enlighet med vad nyss anförts örn tidpunkten för reformens genomförande

i praktiken lärer det vid sådant förhållande icke vara troligt, att någon

nämnvärd utbetalning av statsbidrag enligt de nya grunderna kommer att äga

rum under budgetåret 1931/1932. Riksdagens medgivande torde dock böra

inhämtas till att tillämpa de nya grunderna, därest dylika fall skulle uppkomma.

För nästa budgetår torde emellertid anslagets storlek oavsett detta

kunna beräknas efter de nu gällande grunderna för statsbidrags utgående.

Vid anmälan den 3 sistlidne januari av frågor, som tillhöra regleringen

av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, har jag anfört, att anslaget

till sjukkasseväsendets befrämjande för budgetåret 1931/1932 kunde,

under förutsättning av oförändrade grunder för statsbidragets utgående, beräknas

till 3,940,000 kronor och att anslaget till sjukkassor, som meddela

moderskapsunderstöd, under motsvarande förutsättning kunde uppskattas

till 190,000 kronor. På min hemställan beslöt ock Kungl. Maj:t föreslå

riksdagen, att nämnda båda anslag skulle i avbidan på särskild proposition

i ämnet beräknas till nu angivna belopp. I enlighet med vad jag nu anfört

synes denna beräkning kunna läggas till grund för begäran örn anslag även

med de förordade ändringarna beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet.

Ifrågavarande anslag komma alltså visserligen att under budgetåret 1931/1932

till sin alldeles övervägande del fördelas enligt hittills gällande grunder.

Övergångsbestämmelserna till de nya reglerna angiva, i vilken utsträckning

äldre bestämmelser sålunda skola lända till efterrättelse. Det synes följaktligen

tillräckligt att beträffande grunder för anslagets användning under

nästa budgetår hänvisa till de nya bestämmelserna.

För framtiden lärer den nuvarande uppdelningen med ett särskilt anslag

till moderskapsförsäkringen icke bliva lämplig. Yad som under nästa budgetår

eventuellt kommer att utbetalas enligt de nya grunderna torde således,

oavsett att det i någon mån kan komma att motsvara utgifter för

moderskapshjälpsverksamhet, böra i sin helhet belasta det ordinarie anslaget

till sjukkasseväsendets befrämjande.

Då det knappast lärer vara möjligt, att någon utbetalning på grund av

den föreslagna förordningen örn moderskapsunderstöd kan komma att äga rum

under nästföljande budgetår, har det icke synts erforderligt att äska särskilt

anslag för sådant ändamål. I den män utbetalning verkligen skulle påkallas,

torde medel därför lämpligen kunna utgå ur anslaget till sjukkassor, som meddela

moderskapshjälpsbidrag, och riksdagens medgivande bör därför inhämtas

till en dylik utvidgad användning av anslaget. Tydligt är emellertid, att sedermera

särskilt anslag för ändamålet bör uppföras i riksstaten.

Vid behandlingen i årets stat,sverksproposit ion av anslagsbehoven under

femte huvudtiteln anförde jag, att, liksom år 1930, för bestridande av kost
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Majus proposition nr 75.

naderna för de särskilda uppgifter, som för genomförande av sjukförsäkringsreformen

komme att åvila socialstyrelsen, redan för nästa budgetår krävdes

ett extra anslagsbelopp, vilket jag i anslutning till en av 1929 års sakkunnigas

ordförande upprättad promemoria preliminärt uppskattade till 50,000

kronor. Jag torde senare få återkomma till denna fråga i samband med behandlingen

av socialstyrelsens anslagsfråga i övrigt.

Den föreslagna nya lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 26 Ändring

maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Förslag därom lärer framdeles

komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Föredragande departementschefen uppläser härefter dels det förut omför- Departemälda

förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 “Östanån.8

(nr 184) örn understödsföreningar, dels inom socialdepartementet upprättade

förslag till förordning örn erkända sjukkassor, förordning örn moderskapsunderstöd

samt bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor, sistnämnda

bestämmelser av den lydelse Maga A (sid. 124) vid detta protokoll utvisar.

Härefter hemställer föredraganden

ej mindre att det upplästa förslaget till lag örn ändring i vissa delar av

lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,

än även, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga de upplästa förslagen till

1) förordning örn erkända sjukkassor; och

2) förordning örn moderskapsunderstöd;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets

befrämjande, nu 3,670,000 kronor, med 270,000 kronor

till....................................................................... kronor 3,940,000;

dels medgiva, att för användningen av nämnda anslag skola

gälla grunder i huvudsaklig överensstämmelse med det upplästa

förslaget till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor;
dels

ock till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,

för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslags''

anslag, att användas enligt av föredraganden angivna grunder,

aY .......................................................................... kronor 190,000.

Till vad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Sandtag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majas proposition nr 15.

Bilaga A.

Förslag

till

Bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till

envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan, dels ock

i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,

dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärdedelar

av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet.

2. Statsbidrag må ej beräknas

a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa;
b)

för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser, varit

tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;

c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av centralsjukkassa

vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnda

kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet

för annan erkänd sjukkassa;

d) för medlem, som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.

Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem av

kassa, som avses i 47 § i förordningen, eller beträffande medlem, som avflyttat

från kassans verksamhetsområde, så länge rätt till understöd från kassan

fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas tjänst anställda personer, vilka

tillhöra kassan utan att vara bosatta inom dennas verksamhetsområde.

3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår

a) till lokalsjukkassa med

75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 45 § i förordningen tillhör

jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten;

en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt

en krona 50 öre för medlem i övrigt;

b) till centralsjukkassa med

en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;

en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;

två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;

samt

tre kronor för annan direkt ansluten medlem.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Majus proposition nr 75.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det ar

bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela

detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet

under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året återkallats

eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista

dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. Har

lokalsjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning, som i 19 §

i förordningen sägs, skall, oavsett vad nu stadgats, medlemsbidrag för året till

denna kassa utgå med belopp som örn kassan hela året varit antagen till erkänd

sjukkassa.

4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande,

i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit

sjukpenning örn minst en krona eller lämnat ersättning för sjukhusvård, utgår

statsbidrag (sjukdagsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning utgått jämväl

från annan erkänd sjukkassa, utgör dock sjukdagsbidraget allenast 25 öre.

För varje dag, då erkänd sjukkassa under de i första stycket angivna omständigheterna

utgivit moderskapspenning örn minst två kronor eller lämnat

ersättning för vård å förlossningsanstalt, utgår statsbidrag ( moder skapsbidrag)

med en krona. Har moderskapspenning i anledning av stadgandet i 32 § näst

sista stycket sista punkten i ovannämnda förordning utgivits med lägre belopp

än två kronor, utgår moderskapsbidrag med hälften av det utgivna beloppet.

För dag, då moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa,

utgör dock moderskapsbidraget allenast 50 öre eller, där moderskapspenningen

av nyss berörda anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det

utgivna beloppet.

Statsbidrag, som i första och andra styckena sägs, må dock ej beräknas

a) då medlem uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande

bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring,

eller

b) då medlem, vilken är på stadigvarande sätt och med full sysselsättning

anställd i statens tjänst, på grund av denna anställning åtnjutit avlöning eller

annan ersättning av statsmedel med minst en krona.

Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje

sammanhängande sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio

dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som

omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.

5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit

gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för

medlems utgifter till läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna

sjukvårdande åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från

kassan motsvarat i fråga örn läkarvård, kostnaderna för läkares resa häri inräknade,

högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av kostnaderna för

ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av det utgivna under
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majus proposition nr 75.

stödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större svårigheter

möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat

särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag

må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej iakttagits,

och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvardsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård, som i första

stycket sägs, lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra kronor

årligen för varje medlem som tillförsäkrats understöd av angivet slag; dock

att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde bidraget må utgå med

högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems barn under femton år.

högst sex kronor ärligen. Där så med hänsyn till sjukvårdskostnadernas storlek

finnes erforderligt, åge tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag

till viss eller vissa kassor ma utgå med högre belopp än enligt nyss angivna

grunder.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen

lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kostnaderna,

för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har

att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, motsvarande

hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredjedel

av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å

kassan.

Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 22 § tredje stycket i förordningen sägs,

medgivit sjukkassa att i stället för ersättning för utgifter till läkar- eller sjukhusvård

meddela annan sjukhjälp, soln ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten

bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp

må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer än två kronor

ärligen för varje sadan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag, som nu

sagts, skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av

tillsynsmyndigheten.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år

statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande

under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag, som

nu sagts, må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga

motsvarande tillämpning.

6. För understöd i form av ersättning för barnmorskevård enligt vederbörligen

fastställd taxa utgår till centralsjukkassa statsbidrag (barnmorskebidrag)

med hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande,

i sådant hänseende utgivit.

7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910

örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och

med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har

nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning å sådan

förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder, beräknat

för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas efter

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

•förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen upphörde

att äga tillämpning å föreningen.

Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,

vilken då förordningen örn erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad

enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening

utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas statsbidrag

enligt i första stycket angivna grunder.

Statsbidrag, som ovan avses, må icke utgå för medlem, vilken tillika är medlem

av erkänd sjukkassa.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Majas proposition nr 15.

Bilaga B.

<Jämförande uppställning av 1930 och 1931 års förslag.1)

Förslag

till

Förordning om erkända sjukkassor.

1930 års proposition. 1931 års proposition.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjuklijalp

och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,

må på sätt i förordningen sägs antagas till erlcänd sjukkassa.

Meddelas understöd, som ovan avses, i den omfattning, som därför i denna

förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen

centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning

lokalsjukkassa.

2§-

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen

den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda

grunder.

3 §.

Ansökan örn antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens

styrelse.

Yid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter

rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder,

yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar

och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av

bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas

bevittnade namnunderskrifter.

Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande

verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande

i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.

4 §.

Understödsförening, sorn avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,

skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde

hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra

medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl

förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun

'') Vid denna uppställning har hänsyn icke tagits till smärre jämkningar av uteslutande

redaktionell innebörd.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 75. 129

eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar,

antagas.

Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjuJckassa, skall till

verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som

icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten

därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande

nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens

begivande särskild centralsjukkassa kunna antagas.

&§•

För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast

en centralsjukkassa samt • för en och samma kommun eller del därav

allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden

icke antagas.

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma

område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka

åvägabringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller

överlåtelse enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna

av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av

samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast,

därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal.

Yad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes

allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles

kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening.

Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryggande

för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla

stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet

prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

6 §.

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa

hava i sina stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) i vilken ordning beslut örn uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter

vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 §

icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i

61 § i lagen om understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

Avser föreningen att driva verk- Avser föreningen att driva verksamhet

såsom lolcalsjulclcassa, skola samhet såsom loJcalsjukkassa, skola

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 02 haft. (Nr 75.) lii Ji 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majus proposition nr 75.

stadgarna härutöver innehålla, att för- stadgarna härutöver innehålla, att föreningen

skall vara pliktig utöva nödig eningen skall vara pliktig utöva nödig

sjukkontroll och uppbära medlems- sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag

för den centralsjukkassa, vilken bidrag för den centralsjukkassa, vilken

medlemmarna tillhöra, samt i övrigt medlemmarna tillhöra, samt i övrigt

tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder tillhandagå nämnda kassa vid fullgöi

dess förvaltning ävensom att en av rande av dess uppgifter,

föreningens revisorer skall utses av cen- (Jfr 36 § 2 stycket.)

tralsjukkassan.

Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola

i tillämpliga delar överensstämma med vad rander II—V samt VII i denna

förordning föreskrives. .

7 §•

Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».

Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».

Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband

med ordet »sjukkassa».

8§-

Erkänd sjukkassa är pliktig att inom

sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt

angår andra än kassans medlemmar,

biträda vid handhavandet av annan

statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet.

För sitt biträde skall

kassan erhålla skäligt vederlag, vilket

bestämmes av Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven

art, som utövas av annan än staten,

stånde erkänd sjukkassa fritt att

mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda

arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde.

Medför åtagandet ekonomiska

förpliktelser för kassan, skall dock

tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas.

Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke

utövas av erkänd sjukkassa.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

9§-

Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är örn inträde

i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den,

som är bosatt inom kassans verksamhetsområde.

Erkänd sjukkassa vare i fråga örn

statlig inrättning för social verksamhet

pliktig samt i fråga örn annan inrättning

för sådan verksamhet berättigad

att mot skäligt vederlag, som i brist på

åsämjande bestämmes av Konungen, för

inrättningens räkning åtaga sig verksamhet

inom sitt område. Medför verksamheten

ekonomiska förpliktelser för

kassan, skall dock i sist avsedda fall

tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas.

Verksamheten må avse även andra

än kassans medlemmar.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 75. 131

Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt

å sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt

femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte,

vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av

arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Vad nu stadgats

gäller icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på

sätt i 11 § sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i

19 § förmäles, eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings

rörelse eller viss del därav på sätt i 61 eller 68 § i lagen örn

understödsföreningar sägs.

10 §.

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i

lokalsjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man

eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom

tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.

Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga örn den, som

uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

11 §•

Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av

lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem), dels ock

med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder

icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det

kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem).

Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten

medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 §

angiven grund.

12 §.

I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för

beredande av moderskapslijälp.

13 §■

Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem

jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.

Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,

bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall

vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven

i kassans stadgar.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majus proposition nr 75.

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till

ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, åge han, där ej

nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången

av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem,

som är anställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten

medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,

vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är

stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna

kassa i närmast motsvarande sjuklijälpsklass (överflyttning), dock att anmälan

örn inträdet skall göras före utgången av månaden näst efter den, under

vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen

skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med

utgången av den månad, under vilken anmälan örn inträde gjordes. Yar

medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller

barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits

mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den

månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått

till ända.

Vad i andra stycket stadgas skall i

tillämpliga delar gälla jämväl då indirekt

ansluten medlem av centralsjukkassa

flyttar till ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa

icke finnes, och då direkt ansluten

medlem av centralsjukkassa

flyttar till ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa finnes.

Har medlemmen under en tid av

minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten

för överflyttningen, varit tillförsäkrad

mera omfattande sjukhjälp

än den, varmed han till följd av överflyttningen

måste åtnöjas, och överflyttar

medlemmen inom tre år från nämnda

tidpunkt till annan kassa, vare han

därvid berättigad till inträde i sjukhjälpsklass,

som närmast motsvarar den

högre klass, han sålunda förut tillhört.

Vad i andra och tredje styckena

stadgas skall i tillämpliga delar gälla

jämväl då indirekt ansluten medlem

av centralsjukkassa flyttar till ort inom

verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa

icke finnes, och då direkt

ansluten medlem av centralsjukkassa

flyttar till ort inom verksamhetsområ
-

det, för vilken lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet

eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning

äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.

Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Majlis proposition nr i O.

16 §.

Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa,

må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa.

Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall

han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt.

Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort

eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han

äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.

17 §.

Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som

följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem

vid ansökan örn inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen

uppgivit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse

vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat

sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa

sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade

föreskrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast

i den i 18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.

Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som

kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans

styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända

adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas

medlemmen för avgivande av förklaring.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter

den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas,

fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava utträtt

ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild

anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter

utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden ej

försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter föi den förflutna

tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §

tredje stycket angivna förutsättningarna ej liro för handen.

19 §.

Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun,

för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans

styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga

åtgärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta

ändamål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och

förelägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar

kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år fran det sådant

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl, Majis proposition nr 15.

sammanträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen

ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten

beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur

centralsjukkassan. Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning

i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före

det underrättelse örn beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.

Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd,

skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond,

beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.

Hl* °m stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

20 S.

Sjukhjälp till medlem av erkänd

sjukkassa skall, där ej i denna förordning

annorlunda stadgas, minst omfatta

dels ersättning för utgifter till

läkarvård dels ock ett understöd i

penningar för varje dag (sjukpenning).

Dock äger deuj som icke har eget förvärvsarbete,

ävensom gift kvinna vara

medlem av erkänd sjukkassa för beredande

av allenast ersättning för utgifter

till läkarvård samt den, som på

grund av lag eller utfästelse är berättigad

att av annan vid sjukdom

erhålla läkarvård, vara medlem av

sådan kassa för beredande av allenast

sjukpenning.

Möter större svårighet för samtliga

eller vissa av sjukkassas medlemmar att

förskaffa sig läkarvård, må tillsynsmyndigheten

medgiva, att i stället för

ersättning för utgifter till dylik vård

annat likvärdigt understöd må utgå åt

dessa medlemmar.

(Jfr 22 § 3 stycket).

Sjukhjälp till medlem av erkänd

sjukkassa skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, omfatta dels ersättning

för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning),

dels och ett understöd i

penningar för varje dag (sjukpenning).

Ben, som icke har eget förvärvsarbete,

ävensom gift kvinna äger att

vara medlem av erkänd sjukkassa för

beredande av allenast sjukvårdsersättning.

Är någon på grund av lag eller

utfästelse berättigad att av annan vid

sjukdom erhålla läkarvård, må han

vara medlem för beredande av allenast

sjukpenning.

I erkänd sjukkassa må icke någon,

för vilken det vid taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna

beskattningsbara beloppet överstiger åttatusen

kronor, tillförsäkra sig sjukvårdsersättning.

Finner kassa i fråga örn

medlem, åt vilken sådan ersättning utfästs,

att vid senaste taxering till skatt,

som nyss sagts, för honom upptagits

ett beskattningsbart belopp överstigande

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:\

21 §.

(3 och 4 styckena.)

Ersättning varom i denna paragraf

förmärs må meddelas jämväl vid sjukdom,

som drabbat medlems barn under

femton år.

Önskar lokalsjukkassa utgiva ersättning

för utgifter till sjukvård i vidare

omfattning än i första stycket föreskrives

eller utgiva sådan ersättning jämväl

vid sjukdom, som drabbat medlems barn

under femton år, skall tillsynsmyndighetens

medgivande därtill inhämtas.

(Jfr 22 § 4 stycket.)

21 §.

(1 och 2 styckena.)

Ersättning för utgifter till läkarvård

skall utgivas vid varje sjukdom, som

enligt läkares utsago kräver dylik

vård, och minst motsvara två tredjedelar

av det belopp, vartill den sjukes

utgifter för sådan läkarvård, som kan

meddelas av envar legitimerad läkare,

kostnaderna för läkares resa häri inräknade,

uppgått eller, där nämnda utgifter

överstigit det belopp, vartill

proposition nr 75.

åttatusen kronor, åligger kassan att

hos medlemmen uppsäga utfästelsen,

och skall denna därefter icke gälla

beträffande sjukdomsfall, som inträffar

efter utgången av det kalenderår,

då uppsägningen skedde. Kvarstår

den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits,

såsom medlem för beredande av sjukpenning

och styrker han sedermera, att

det beskattningsbara beloppet för honom

icke längre överstiger åttatusen kronorvare

kassan pliktig att utvidga försäk,

ringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning,

dock endast beträffande sjukdomsfall,

som inträffar efter utgången

av löpande kalenderår.

21 §•

Erkänd sjukkassa må, lokalsjukkassa

dock allenast med tillsynsmyndighetens

begivande, tillförsäkra sina medlemmar

sjukvårdsersättning jämväl vid sjukdom,

som drabbar medlems barn under

femton år. Vad i 20 § tredje

stycket är stadgat skall i tillämpliga

delar gälla även med avseende å dylik

utfästelse.

Sjukpenning må icke tillförsäkras

annan än den, vilken för erhållande

av sådant understöd är medlem av

kassan.

(Jfr 22 §.)

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas

vid varje sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver vård av läkare, samt,

där ej nedan annorlunda sägs, motsvara

två tredjedelar av det belopp,

vartill den sjukes utgifter för läkar

vård, kostnaderna för läkares resa

häri inräknade, uppgått; dock att, där

utgifterna för vården överstigit det belopp,

vartill desamma bort uppgå enligt

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Martts -proposition nr 75.

desamma enligt av Konungen fast- av Konungen fastställd taxa för sådan

stalld taxa bort uppgå, två tredjedelar vård, som kan meddelas av envar leqiav

sistnämnda belopp. timer ad läkare, ersättningen för dessa

utgifter skall motsvara två tredjedelar

av sistnämnda belopp. Är uppenbart,

att den sjuke utan fog sökt mer än en läkare

vid samma sjukdomsfall, vare kassan

pliktig utgiva ersättning enligt vad nu

sagts allenast med avseende å utgifterna

för den vård, som lämnats av den först

rådfrågade läkaren.

. f^rkes med läkarintyg, att vård å Styrkes med läkarintyg, att vård

sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är

erforderlig, skall i stället för ersätt- erforderlig, skall i stället för ersättning,

som i forsta stycket avses, ut- ning, som i första stycket avses, utgivas

ersättning för den sjukes inta- givas ersättning för den sjukes intagande

och vård å sjukvårdsanstalt, gande och vård å sjukvårdsanstalt,

dock endast därest han intages å anstalt, som drives av staten, landsting eller

som drives av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag

kommun eller till vars drift statsbidrag utgår eller å godkänt enskilt sjukhem,

utgår, eller vård berndes honom genom så ock fö,r vård, som herodes den sjuke

pension sstyrelsens försorg, samt alle- genom pensionsstyrelsens försorg. I

nast intill belopp, vad vården angår, intet fall vare dock kassan pliktig utgiva

S?“ Sku‘|e „a utgått för den sjukes ersättning för sjukhusvård med högre

vard å allmän sal å lasarett, drivet av belopp än som skulle hava utgått {eidet

landsting eller den i landsting ej den sjukes intagande och vård å allmän

deltagande stad, inom vars område sal å lasarett, drivet av det landsting

den sjuke ar bosatt. eller den i landsting ej deltagande stad,

inom vars område den sjuke är bosatt.

Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, må tillsynsmyndigheten medgiva

erkänd sjukkassa befrielse beträffande

samtliga eller vissa medlemmar

från skyldigheten. ätt utgiva ersättning,

som i första och andra styckena avses;

dock att kassan i sådant fall skall utgiva

annat understöd, som med hänsyntill

omständigheterna kan anses lämpligt

och skäligt.

(Jfr 20 § 2 stycket.)

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens

tillstånd att bidraga

till sina medlemmars sjukvård i vidare

omfattning än i första och andra styakona

sågs. Tillstånd att ersätta större

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Majus proposition nr 15.

22 §.

Sjukpenning må icke tillförsäkras

annan än den, som för erhållande av

sådant understöd är medlem av kassan.

andel av utgifter till läkarvård än i

första stycket sägs må dock ej lämnas, med

mindre särskild anledning därtill föreligger.

(Jfr 21 § 4 stycket.)

(Jfr 21 § 2 stycket.)

23 §.

Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas

vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande

den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från

arbete.

Sjukpenning må ej utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är

förenad med verklig sjukdom, och ej heller för sjukdomsfall, som den sjuke

avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom,

ådragit sig, eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning

av brott enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt,

särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt eller då han vistas å

allmän arbetsanstalt. Ej heller må sjukpenning utgivas vid sjukdom, varigenom

arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel, såvida

ej den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt

avhålla sig från arbete eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens

försorg.

24 §.

Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande föreskriva,

att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift

av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller

för sjukdomstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt,

underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad

ersättning för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock

vara pliktig utgiva sådan ersättning.

Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare

föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den

kommun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare

förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.

25 §.

Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska

den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande

kassans kostnader för vården. Är don sjukes familj eller annan

för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen

på detta sätt avdragas.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts propositon nr 15.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade

inberäknad, och ej heller för

tid innan anmälan örn sjukdomsfallet

gjorts hos sjukkassan, där det ej är

uppenbart, att hinder mött för anmälans

verkställande. I vidare mån

än nu sagts må rätten till sjukhjälp

vid sjukdomens början ej vara inskränkt;

dock att rätten till sjukpenning

må vara begränsad till tid, då

sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan

eller under vilken den sjuke

för sjukdomens botande enligt läkares

föreskrift bör fullständigt avhålla sig

från arbete.

27 §.

Sjukpenning skall vara bestämd i

hela krontal eller i hela krontal ökade

med 50 öre.

I varje erkänd sjukkassa skall kunna

erhållas försäkring till sjukpenning å

en, två, tre och fyra kronor. Dock

äger kassa att för försäkring till högre

sjukpenning än en krona i sina stadgar

uppställa sådana särskilda villkor, som

påkallas för'' ernående av ett skäligt

förhållande mellan sjukpenning samt

medlems arbetsinkomst och ekonomiska

ställning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade

inräknad (karenstid), och ej heller

för tid innan anmälan örn sjukdomsfallet

gjorts hos sjukkassan, där det

ej är uppenbart, att hinder mött för

anmälans verkställande. Karenstiden

må i sjukkassans stadgar utsträckas till

högst sju dagar. I vidare mån än nu

sagts må rätten till sjukhjälp vid sjukdomens

början ej vara inskränkt; dock

att rätten till sjukpenning må vara begränsad

till tid, då sjukdomen medför

förlust av arbetsförmågan eller under

vilken den sjuke för sjukdomens botande

enligt läkares föreskrift bör fullständigt

avhålla sig från arbete.

27 §.

I varje erkänd sjukkassa skall för

sjukdom, som avses i 23 § första stycket,

kunna erhållas försäkring till sjukpenning

å en, två, tre och fyra kronor.

Dock äger kassa att för försäkring

till högre sjukpenning än en krona i

sina stadgar uppställa sådana särskilda

villkor, som påkallas för uppnående

av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning

samt medlems arbetsinkomst

och ekonomiska ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som nyss

sagts (hel sjukpenning), skall vara

bestämd i hela krontal eller i hela

krontal ökade med 50 öre. Utfästes

sjukpenning vid annan sjukdom, skall

den vara i skälig mån lägre än hel sjukpenning

(nedsatt sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva

högre sjukpenning än sex kronor, där ej

tillsynsmyndigheten lämnar medgivande

därtill.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

139

28 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än

sjukhusvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems

barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest

från centralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för

nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor

eller, då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts

jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som

tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma

det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet

den 31 december det år utgifterna avse.

Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt

i 20 § andra stycket sägs medgivande i 22 § tredje stycket sägs medgivande

att i stället för ersättning för utgifter

till läkarvård annat understöd må utgå,

skall tillsynsmyndigheten tillika, där

så erfordras, bestämma, huru kostnaden

för sådant understöd skall fördelas

mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjukhjälp i form

av ersättning för sjukhusvård eller

sjukpenning skall sjukhjälpstiden i

lokalsjukkassa vara bestämd till

tjuguen dagar för varje sjukdomsfall.

Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio

dagar efter den sista dag, för vilken

sjukhjälp som nu sagts meddelats av

kassan eller av centralsjukkassa, till

vilken medlemmen är ansluten, eller

av erkänd sjukkassa som han tidigare

tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar

fortsättning av det tidigare

fallet.

att i stället för ersättning för utgifter

till läkar- eller sjukhusxåvd annat understöd

må utgå, skall tillsynsmyndigheten

tillika, där så erfordras, bestämma,

huru kostnaden för sådant

understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa

och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjukhjälp i form

av ersättning för sjukhusvård eller

sjukpenning skall sjukhjälpstiden i

lokalsjukkassa vara bestämd till

aderton dagar för varje sjukdomsfall.

Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio

dagar efter den sista dag, för vilken

sjukhjälp, som nu sagts, meddelats av

kassan eller av centralsjukkassa, till

vilken medlemmen är ansluten, eller

av erkänd sjukkassa som han tidigare

tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar

fortsättning av det tidigare

fallet.

Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar ooh kan redovisa

sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna

betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela

sjukhjälp, som i första stycket avses, under nittio dagar för varje sjukdomsfall

med begränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom

nittio dagar efter det sjukhjälp senast meddelats. Innan medgivande som

nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas

från centralsjukkassans styrelse.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majas proposition nr 75.

I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än

att, där sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från

centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på

grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan

sjukhjälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter

den sista dag, för vilken sjukhjälp, som nu sagts, meddelats av centralsjukkassa,

räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

30 §. 32 §.

Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig

medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa

under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälpen skall minst omfatta

antingen visst belopp i penningar

för varje dag (moderskapspenning),

motsvarande den sjukpenning barnaföderskan

är tillförsäkrad eller, där hon

ej är tillförsäkrad sådant understöd,

utgörande en krona, eller oek vård å

förlossningshem samt utgå under minst

tjuguen dagar. För kvinna, som medgivits

övergång från lägre till högre

sjukpenning, skall dock moderskapspenning

vid barnsbörd som inträffar

inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången

utgå med belopp, motsvarande

den lägre sjukpenningen.

Moderskapshjälpen skall omfatta

dels ersättning enligt fastställd taxa

för biträde av barnmorska vid förlossningen

(barnmorskevård) eller för

vård å allmän säl å förlossnings

anstalt, dels ock ett understöd i penningar

för varje dag (moderskapspenning)

motsvarande barnaföderskan

tillförsäkrad sjukpenning, dock lägst

två kronor. För kvinna, som medgivits

övergång från lägre till högre

sjukpenning, skall dock moderskapspenning

vid barnsbörd, som inträffar

inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången,

utgå med belopp motsvarande

den lägre sjukpenningen eller, om denna

understeg två kronor, med sistnämnda

belopp.

Moderskapspenning skall utgå för en

tid i omedelbart sammanhang med barns - börden av minst trettio dagar, därav

högst fjorton dagar före barnets födelse.

För kvinna, som under de sex månader,

vilka närmast föregått barnsbörden, i

sammanlagt minst fyra månader använts

till arbete, varom förmäles i 10 § första

stycket i lagen örn arbetarskydd, och

som, enligt vad skäligen kan antagas,

kommer att efter barnsbörden återupptaga

sådant arbete, skall dock under stödstiden

vara minst fyrtiotvå dagar.

Utgiver centralsjukkassa ersättning

för vård å förlossningsanstalt, äger

kassan minska den kvinnan för vårdnads
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Majda proposition nr 16.

Moderskapshjälp må utgivas allenast

åt kvinna som i första stycket sägs

samt ej för längre tid än femtiosex

dagar, därav högst fjorton dagar fåre

barnsbörden, och icke för tid, då barnaföderskan

ej avhåller sig från förvärvsarbete,

eller för tid, då hon är berättigad

till sjukhjälp från kassan eller

från lokalsjukkassa.

31 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för

vilken läkarintyg angående hälsotillståndet

vid inträdet i kassan icke

fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp

för sjukdomsfall, som inträffar under

de första sextio dagarna efter inträdet

(väntetid). För medlem, vilken medgivits

övergång från mindre till mera

omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande

förutsättning sjukhjälp vid

sjukdom, som inträffar under de första

sextio dagarna efter övergången, utgå

i den mindre omfattningen. Vad sålunda

stadgats gäller dock icke, där

sjukdomen föranletts av olycksfall,

som inträffat efter inträdet i kassan

eller efter övergången till den mera

omfattande sjukhjälpen, samt ej heller

i fråga om medlem, vilken på grund

tiden tillkommande moderskapspenningen

med belopp motsvarande kassans kostnader

för vården; dock att vad i 25 §

sista punkten är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning.

Moderskapshjälp må utgivas allenast

åt kvinna, som i första stycket sägs,

samt ej för längre tid än femtiosex

dagar och icke för tid, då barnaföderskan

ej avhåller sig från förvärvsarbete.

För tid, då barnaföderskan är

berättigad till sjukhjälp från kassan

eller från lokalsjukkassa, må moderskapspenning

icke till henne utgivas,

dock att, därest hon icke är berättigad

till sjukpenning eller är berättigad till

lägre sjukpenning än två kronor, moderskapspenning

skall utgå, i förra fallet

med två kronor och i senare fallet med

belopp, varmed sjukpenningen understiger

två kronor.

Vad i 31 § första stycket är stadgat

skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga örn moderskapshjälp.

30 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för

vilken läkarintyg angående hälsotillståndet

vid inträdet i kassan icke

fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp

för sjukdomsfall, som inträffar under

de första sextio dagarna efter inträdet

(väntetid). För medlem, vilken medgivits

övergång från mindre till mera

omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande

förutsättning såvitt ej fall är

förhanden, som avses i 20 § sista stycket

sista punkten, sjukhjälp vid sjukdom,

som inträffar under de första sextio

dagarna efter övergången, utgå i den

mindre omfattningen. Vad sålunda

stadgats gäller dock icke, där sjukdomen

föranletts av olycksfall, som

inträffat efter inträdet i kassan eller

efter övergången till den mera om
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majus proposition nr Ib.

av sin anställning varit pliktig att

inträda i kassan.

Lämnar erkänd sjukkassa ersättning

för utgifter till sjukvård vid sjukdom,

som drabbat medlems barn under

femton år, skola därvid bestämmelserna

i första stycket äga motsvarande

tillämpning med avseende å medlems

barn.

fattande sjukhjälpen, samt ej heller i

fråga örn medlem, vilken på grund av

sin anställning varit pliktig att inträda

i kassan.

Lämnar erkänd sjukkassa sjukvårdsersättning

vid sjukdom, som drabbat

medlems barn under femton år, skola

därvid bestämmelserna i första stycket

äga motsvarande tillämpning med avseende

å medlems barn.

Yäntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt

ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid

bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs. I intet fall må

väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.

32 §. (j.

I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket

den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad

att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som

ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst

sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp

under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den

sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän

pensionsförsäkring.

Yad sålunda stadgats gäller ock i

tillämpliga delar i fråga örn moderskapshjälp.

(Jfr 32 § 6 stycket.)

Yid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande

bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring

är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från

erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den

sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för

dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

33 §.

Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av

kostnaderna för dess verksamhet.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra

för kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande

av kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning

häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta av
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majda proposition nr 15.

gifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare

mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende

på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande

i 34 §.

Föreskrives i stadgarna, att särskild

avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller av medlem, som

underlåtit att i rätt tid betala fast

avgift eller uttaxerat belopp, må dylik

särskild avgift icke bestämmas högre

än som enligt tillsynsmyndighetens

prövning kan anses skäligt.

Föreskrives i stadgarna, att särskild

avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till

högre sjukhjälps Mass eller av medlem,

som underlåtit att i rätt tid betala fast

avgift eller uttaxerat belopp, må dylik

särskild avgift icke bestämmas högre

än som enligt tillsynsmyndighetens

prövning kan anses skäligt.

Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse

kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

34 §.

För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas,

skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar,

därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare

belöper av bidraget.

Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan

till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,

vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas

eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må

beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga

tillgodonjuta förmån därav.

35 §.

Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans inkomster

ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas

till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk

allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande

utgifter. Uppgår sjuklijälpsfonden till ett belopp, motsvarande en

och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförfluten åren

erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas

till "högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten

på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare

upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål,

som i stadgarna för dylikt fall angives. överstiger fonden nu avsett belopp,

äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande

delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål.

Tillgångar motsvarande sjuklijälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti

annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet

eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens

medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda

taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas

värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom

skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad

i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag

morn riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; skolande i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid

5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser V. Örn stadgarnas bestämmelser

rörande utövande av förenings- rörande styrelse, revisorer och tjiinsammanträdes

befogenhet. steman samt rörande utövande av

föreningssammanträdes

befogenhet.

36 §.

Ceri träl sjukkassas styrelse skall bestå

av minst sex ledamöter. Av dessa skola

tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen

efter förslag av kassan utse vardera

en. Den av medicinalstyrelsen utsedde

skall såvitt möjligt vara en i sjukförsäkringsfrågor

kunnig och erfaren

läkare.

Tillsynsmyndigheten skall utse en av

centralsjukkassas revisorer och vederbörande

centralsjukkassa en av revisorerna

hos lokalsjukkassa.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd

en verkställande tjänsteman, vilken

utses å sammanträde med kassan. Anställningen

skall gälla tills vidare.

(Jfr 38 §,)

36 §• 37 §.

Stadgarna för centralsjukkassa I centralsjukkassa skall förskola

innehålla föreskrift därom, att eningssammanträdes befogenhet helt

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

utövas av valda ombud. Härvid skall

gälla, att ombud skola väljas särskilt

av medlemmarna från varje lokalsjukkassa

och särskilt av de medlemmar,

icke tillhöra lokalsjukkassa, i

som

föreningssammanträdes befogenhet

skall helt utövas av valda ombud.

Härvid skall gälla, att ombud skola

väljas särskilt av medlemmarna från

varje lokalsjukkassa och särskilt av

de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa,

i visst förhållande till antalet

inom varje medlemsgrupp.

Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl

i fråga örn lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.

visst förhållande till

varje medlemsgrupp.

antalet inom

VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande

av antagande.

37 §. 38 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,

vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till

inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift örn

kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är örn centralsjukkassa,

namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa

medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra

eller att meddela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning

under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med

lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

38%. 39 §.

Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola

avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med

bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten

därutöver meddelar.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd

en verkställande tjänsteman, vilken

utses tills xndare . å sammanträde

med kassan.

Består centralsjukkassas styrelse av

två eller flera ledamöter, skall en av dessa

utses av tillsynsmyndigheten. Nämnda

myndighet skall ock utse en av centralsjukkassas

revisorer.

(JJr 36 §.)

39 §. 40 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas

verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt

utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå

med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder, som må

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.) 117 3i 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans

stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet

från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar

äro anslutna.

40 §. 41 §.

Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga

örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra,

under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom

göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att efter

hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut,

huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i

förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet

som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande, som nu sagts, skall

tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har

sadant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under

det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan

vara pliktig att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen örn understödsföreningar

sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.

Vad ovan stadgats skall i tillämp- Vad ovan stadgats skall i tillämpliga

delar gälla jämväl då lokalsjuk- liga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa

medgivits rätt att meddela sjuk- kassa medgivits rätt att meddela sjuk
-

hjälp under nittio dagar och medlemsantalet

därefter nedgått under femhundra,

dock att överlåtelse å centralsjukkassa

varom i tredje stycket förmäles

i sådant fall skall omfatta allenast

den del av verksamheten, som avser

meddelandet av sjukhjälp efter den

tjuguförsta dagen.

hjälp under nittio dagar och medlemsantalet

därefter nedgått under femhundra,

dock att överlåtelse å centralsjukkassa,

varom i tredje stycket förmäles,

i sådant fall skall omfatta allenast

den del av verksamheten, som avser

meddelandet av sjukhjälp efter den

adertonde dagen.

41 §• 42 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom - mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet

föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej

enligt 82 § i lagen örn understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd,

meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av

kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall

bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning

till efterrättelse, må antagandet återkallas.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Majds proposition nr 75.

Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa oell

finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må

tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda

paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

42%. -43%.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut galle vad i 83 § i

lagen örn understödsföreningar finnes stadgat.

43 %. 44 %.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en

sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det

statsunderstödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd

skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med

denna myndighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade

enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor.

44 %. 45 §.

Förening, vilken varit registrerad Förening, vilken varit registrerad

som sjukkassa enligt lagen den 4 juli som sjukkassa enligt lagen den 4 juli

1910 örn sjukkassor och vilken före 1910 örn sjukkassor och vilken före

den 1 januari 1934 ingiver ansökan i den 1 januari 1935 ingiver ansökan i

sådant avseende, må antagas till er- sådant avseende, må antagas till erkänd

sjukkassa utan hinder av känd sjukkassa utan hinder av

att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §, ej

äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var medlem

av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem,

som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var

medlem av föreningen;

samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig utgiva

sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs.

Är förening, som ovan sagts, på grund av utfästelse, meddelad före ansökans

ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna

omständighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa,

dock att föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom

två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall

vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter tillsynsmyndigheten

utfärdar med avseende å nämnda verksamhets bedrivande.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majus proposition nr 75.

45 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde,

må förening, som avses i 44 §

och som räknar minst femhundra medlemmar,

utan hinder jämväl av bestämmelserna

i 5 § första och andra

styckena antagas till lokalsjukkassa för

staden. Oberoende av sådant antagande

skall dock centralsjukkassan

vara öppen för direkt anslutning och

för samtliga sina medlemmar ombesörja

sjuklijälp i form av ersättning

för utgifter till sjukvård.

46 §.

Förening, som avses i 44 § och’

vilken sedan tid före denna förordnings

utfärdande enligt sina stadgar

är uteslutande eller huvudsakligen avsedd

för anställda vid visst eller vissa

företag eller i visst yrke, må antagas

till erkänd sjukkassa oberoende jämväl

därav, att föreningens verksamhetsområde

ej är bestämt på sätt i

4 § sägs eller att för verksamhetsområdet

redan finnes erkänd sjukkassa.

Sådant antagande skall icke

utgöra hinder för att annan förening,

vars stadgar överensstämma med förut

i denna förordning meddelade bestämmelser,

antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten

av nästföregående stycke avses,

sedan där angiven tid åt sina medlemmar

sjukpenning under sjukhjälpstid

som för centralsjukkassa är stadgad,

må föreningen antagas till centralsjukkassa,

dock att föreningen skall

för sina medlemmar utöva verksamhet

jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat

fall må föreningen antagas till lokaljukkassa

och medlemmarna vara berättigade

till inträde i den central
-

46 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde,

må förening, som avses i 45 §

och som räknar minst femhundra medlemmar,

utan hinder jämväl av bestämmelserna

i 5 § första och andra

styckena antagas till lokalsjukkassa för

staden. Oberoende av sådant antagande

skall dock centralsjukkassan

vara öppen för direkt anslutning och

för samtliga sina medlemmar ombesörja

sjuklijälp i form av sjukvårdsersättning.

47 §.

Förening, som avses i 45 § och

vilken sedan tid före denna förordnings

utfärdande enligt sina stadgar

är uteslutande eller huvudsakligen avsedd

för anställda vid visst eller vissa

företag eller i visst yrke, eller ock för

■personer, beträffande vilka särskilda

personliga betingelser äro för handen,

må antagas till erkänd sjukkassa oberoende

jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde

ej är bestämt på sätt i

4 § sägs eller att för verksamhetsområdet

redan linnes erkänd sjukkassa.

Sådant antagande skall icke utgöra

hinder för att annan förening, vars

stadgar överensstämma med förut i

denna förordning meddelade bestämmelser,

antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten

av nästföregående stycke avses,

sedan tid före den 1 januari 1933 åt

sina medlemmar sjukpenning under

sjukhjälpstid, som för centralsjukkassa

är stadgad, och finnes med hänsyn till omständigheterna

sådant lämpligt, må föreningen

antagas till centralsjukkassa,

dock att föreningen skall för sina medlemmar

utöva verksamhet jämväl såsom

lokalsjukkassa. I annat fall må

föreningen antagas till lokalsjuk
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Majus proposition nr 15.

sjukkassa, inom vars verksamhetsområde

de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må

tillkomma allenast den, som innehar

anställning vid visst företag eller i

visst yrke, samt sådan persons hustru.

Kassan äger i sina stadgar föreskriva,

att medlem skall uteslutas, då han

icke längre uppfyller nämnda betingelser.

Uteslutning av nu angiven

grund må dock icke äga rum beträffande

medlem, som tillhört kassan i

fem år eller, där han uppnått trettionio

års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan

på grund av att i nästföregående stycke

angivna betingelser icke längre äro

för handen, skall, oavsett att han ej

flyttar från kassans verksamhetsområde,

äga rätt till överflyttning till

annan erkänd sjukkassa å den ort där

han är bosatt.

Föreskriften i 6 § angående utseende

av revisor skall icke äga tilllämpning

å lokalsjukkassa som här

avses.

47 §.

Antages förening som i 44 § avses

till erkänd sjukkassa, vare den pliktig

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

tillsynsmyndigheten meddelar

rörande överförande av medel, som

vid tidpunkten för antagandet funnos

avsatta för sjukhjälpsverksamhetens

bedrivande, antingen till centralsjukkassa,

till vilken medlemmarna skola

vara anslutna, eller till annan erkänd

sjukkassa, till vilken medlem överflyttar

sin sjukförsäkring.

hassa och medlemmarna vara berättigade

till inträde i den centralsjukkassa,

inom vars verksamhetsområde

de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må

tillkomma allenast den, som innehar

anställning vid visst företag eller i

visst yrke, eller beträffande vilken den

särskilda personliga betingelsen är för

handen, samt sådan persons hustru.

Kassan äger i sina stadgar föreskriva,

att medlem skall uteslutas, då han icke

längre uppfyller de angivna förutsättningarna

för inträde i kassan. Uteslutning

av denna grund må dock icke äga

rum beträffande medlem, som tillhört

kassan i fem år eller, där han uppnått

trettionio års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan

på grund av att i nästföregående stycke

avsedda förutsättningar icke längre äro

för handen, skall, oavsett att han ej

flyttar från kassans verksamhetsområde,

äga rätt till överflyttning till

annan erkänd sjukkassa å den ort där

han är bosatt.

Föreskriften i 36 § andra stycket

angående utseende av revisor i lokalsjukkassa

skall icke äga tillämpning

å lokalsjukkassa, som i denna paragraf

avses.

48 §.

Antages förening, som i 45 § avses,

till erkänd sjukkassa, vare den pliktig

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

tillsynsmyndigheten meddelar

rörande överförande av medel, som

vid tidpunkten för antagandet funnos

avsatta för sjukhjälpsverksamhetens

bedrivande, antingen till centralsjukkassa,

till vilken medlemmarna skola

vara anslutna, eller till annan erkänd

sjukkassa, till vilken medlem överflyttar

sin sjukförsäkring.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Majus proposition nr 75.

VIII. Straffbestämmelser.

45 §• 49 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven

i 40 §, straffes den försumlige

med böter från oell med fem till oell

med trehundra kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven

i 41 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och

med trehundra kronor.

49 §• 50 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som

är föreskriven i 40 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans

styrelse enligt stadgarna har sitt

säte.

Försummelse att göra anmälan, som

är föreskriven i 41 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans

styrelse enligt stadgarna har sitt

säte.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1931, dock att 20 och

21 §§, i vad de avse skyldighet för

erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp

i form av ersättning för utgifter till

sjukvård, träda i kraft först den 1

januari 1937. Beslutar lokalsjukkassa

att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp

som nu sagts, skall kassan ensam

svara för de uppkommande kostnaderna,

i den mån centralsjukkassa,

till vilken medlemmarna äro anslutna,

ej förklarat sig villig att deltaga däri.

Intill den 1 januari 1934 skola medlemmar

av varje enligt lagen den 4 juli

1910 örn sjukkassor registrerad förening,

som upphör med sin verksamhet,

äga rätt till överflyttning till erkänd

sjukkassa, inom vars verksamhetsområde

de äro bosatta, dock att

anmälan om inträde skall göras före

utgången av månaden näst efter den,

då beslutet örn förstnämnda förenings

upplösning blev slutligen gällande.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1932, dock att 20 och

22 §§, i vad de avse skyldighet för

erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp

i form av sjukvårdsersättning, träda i

kraft först den 1 januari 1938. Beslutar

lokalsjukkassa att före sistnämnda

dag utgiva sjukhjälp, som nu sagts,

skall kassan ensam svara för de uppkommande

kostnaderna, i den mån

centralsjukkassa, till vilken medlemmarna

äro anslutna, ej förklarat sig

villig att deltaga däri.

Intill den 1 januari 1935 skola medlemmar

av varje enligt lagen den 4 juli

1910 örn sjukkassor registrerad förening,

som upphör med sin verksamhet,

äga rätt till överflyttning till erkänd

sjukkassa, inom vars verksamhetsområde

de äro bosatta, dock att

anmälan örn inträde skall göras före

utgången av månaden näst efter den,

då beslutet örn förstnämnda förenings

upplösning blev slutligen gällande.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Majis proposition nr 75.

Intill samma dag skola ock medlem- Intill samma dag skola ock medlemmar

av förening, registrerad enligt mar av förening, registrerad enligt

nyssnämnda lag, vilka äro bosatta nyssnämnda lag, vilka äro bosatta

utanför föreningens verksamhetsom- utanför föreningens verksamhetsområde

men inom verksamhetsområdet råde men inom verksamhetsområdet

för erkänd sjukkassa, äga enahanda för erkänd sjukkassa, äga enahanda

rätt till överflyttning. rätt till överflyttning.

Yad sålunda stadgats örn rätt till överflyttning skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings

ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera

registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas

till erkänd sjukkassa. '' _

Yid tillämpning av 30 § första Vid tillämpning av 32 § första

stycket i denna förordning skall med- stycket i denna förordning skall medlem,

som omedelbart före inträdet i lem, som omedelbart före inträdet i

erkänd sjukkassa tillhört annan stats- erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd

sjukkassa, tillgodoräknas understödd sjukkassa, tillgodoräknas

tiden för medlemskap i sistnämnda tiden för medlemskap i sistnämnda

kassa. kassa.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

(1931 års proposition.)

i förordningen om erkända sjukkassor, utgår

sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan,

i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskaps
-

(1930 års proposition.)

1. Statsbidrag, som avses

till envar

dels ock

hjälp.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,

dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill

tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående

kvartalet.

2. Statsbidrag må ej beräknas

a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa;
b)

för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser,

varit tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;

c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av centralsjukkassa

vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnda

kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet

för annan erkänd sjukkassa;

d) för medlem, som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.

Vad under c) stadgats äger dock Vad under c) stadgats äger dock

ej tillämpning beträffande medlem av ej tillämpning beträffande medlem av

kassa, som avses i 46 § i förord- kassa, som avses i 47 § i förord
-

ningen, eller beträffande medlem, som

avflyttat från kassans verksamhetsområde,

så länge rätt till understöd från

kassan fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas

tjänst anställda personer,

vilka tillhöra kassan utan att vara

bosatta inom dennas verksamhetsområde.

ningen, eller beträffande medlem, som

avflyttat från kassans verksamhetsområde,

så länge rätt till understöd från

kassan fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas

tjänst anställda personer,

vilka tillhöra kassan utan att vara

bosatta inom dennas verksamhetsom
-

råde.

3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår

a) till Iokalsjukkassa med

^5 öre för medlem, som jämlikt med- 75 öre för medlem, som jämlikt medgivande

i M § i förordningen tillhör givande i 45 § i förordningen tillhör

jämväl annan erkänd sjukkassa än jämväl annan erkänd sjukkassa än

centralsjukkassan för orten; centralsjukkassan för orten;

en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt

en krona 50 öre för medlem i övrigt;

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Majlis proposition nr 15.

b) till centralsjukkassa med

en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
en

krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;

två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;

samt

tre kronor för annan direkt ansluten medlem.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år

bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela

detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet

under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under

året återkallats eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet

sista dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet

upphört. Har lokalsjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning,

som i 19 § i förordningen sägs, skall oavsett vad nu stadgats medlemsbidrag

för året till denna kassa utgå med belopp som örn kassan hela

året varit antagen till erkänd sjukkassa.

4. För varje dag erkänd sjukkassa, 4. För varje dag erkänd sjukkassa,

under tid då antagandet varit gällande, under tid då antagandet varit gällande,

i enlighet med bestämmelserna i för- i enlighet med bestämmelserna i förordningen

örn erkända sjukkassor ut- ordningen örn erkända sjukkassor utgivit

sjukpenning eller moderskapspen- givit sjukpenning örn minst en krona

ning örn minst en krona eller bekostat eller lämnat ersättning för sjukhusvård,

sjukhusvård eller vård å förlossning shem, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag)

utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag, med 50 öre. För dag, då sjukpenning

moderskapshjälpsbidrag) med 50 utgått jämväl från annan erkänd sjuköre.

För dag, då sjukpenning eller kassa, utgör dock sjukdag sbidrag et

moderskapspenning utgått jämväl från allenast 25 öre.

annan erkänd sjukkassa, utgör dock

statsbidraget till varje kassa allenast

25 öre.

För varje dag, då erkänd sjukkassa

under de i första stycket angivna omständigheterna

utgivit moderskapspenning om

minst två kronor eller lämnat ersättning

för vård å förlossningsanstalt, utgår statsbidrag

(moder skap sbidrag) med en

krona. Har moderskapspenning i anledning

av stadgandet i 32 §näst sista stycket

sista punkten i ovannämnda förordning

utgivits med lägre belopp än två kronor,

utgår moderslcapsbidrag med hälften av

det utgivna beloppet. För dag, då moderskapspenning

utgått jämväl från annan

erkänd sjukkassa, utgör dock moder
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

skapsbidraget allenast 50 öre eller, där

moderskapspenningen av nyss berörda

anledning varit mindre än två kronor,

en fjärdedel av det utgivna beloppet.

Statsbidrag sorn nu sagts må dock Statsbidrag som i första och andra

ej beräknas för dag, då medlem styckena sägs må dock ej beräknas föl
ing,

a) uppburit ersättning enligt lagen a) då medlem uppburit ersättning

örn försäkring för olycksfall i arbete enligt lagen örn försäkring för olyckseller

lagen örn försäkring för vissa fall i arbete eller lagen örn försäkring

yrkessjukdomar eller enligt gällande för vissa yrkessjukdomar eller enligt

bestämmelser örn ersättning i anled- gällande bestämmelser örn ersättning

ning av kroppsskada ådragen under i anledning av kroppsskada ådragen

militärtjänstgöring eller under militärtjänstgöring, eller

b) eljest av allmänna medel åtnjutit b) då medlem, vilken är på stadig
avlöning

eller annan ersättning med varande sätt och med full sysselsättning

minst en krona. anställd i statens tjänst, på grund av

denna anställning åtnjutit avlöning eller

annan ersättning av statsmedel med

minst en krona.

Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje

sammanhängande sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio

dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som

omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.

5. För understöd, som av erkänd 5. För understöd, som av erkänd

sjukkassa, under tid då antagandet sjukkassa, under tid då antagandet

varit gällande, jämlikt nyssnämnda för- varit gällande, jämlikt nyssnämnda förordning

meddelats i form av ersätt- ordning meddelats i form av ersättning

för medlems utgifter till läkarvård,

läkemedel och andra av läkare

föreskrivna sjukvårdande åtgärder, ut
-

ning för medlems utgifter till läkarvård,

som i 21 § första stycket av förordningen

sägs, så ock till annan läkarvård,

läkemedel och andra av läkare går, under förutsättning att understö
-

föreskrivna sjukvårdande åtgärder, utgår,

under förutsättning att under
-

det från kassan motsvarat i fråga örn

läkarvård, kostnaderna för läkares resa

stödet från kassan motsvarat i fråga häri inräknade, högst två tredjedelar

örn läkarvåi’d högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av kostnaoch

i övrigt högst hälften av kostna- derna för ändamålet, statsbidrag (sjukdernaför

ändamålet, statsbidrag (sjuk- vårdsbidrag) med hälften av det

vårdsbidrag) med hälften av det utgivna^ understödet. Därest i visst

utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art

fall med hänsyn till understödets art större svårigheter möta för kassa att

större svårigheter möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss

begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat särskilt skäl

sagts eller därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndärtill

föranleder, äger tillsynsmyn- digheten medgiva, att sjukvårdsbidrag

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

må utgå, ändå att sådan begränsning

av understödet ej iakttagits, och skall

i dylikt fall bidraget utgå med en

tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst

tre kronor eller, då vård som i första

stycket sägs lämnats jämväl åt medlems

barn under femton år, högst fyra

kronor årligen för varje medlem, som

tillförsäkrats understöd av angivet

slag; dock att beträffande medlemmar,

som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands eller Jämtlands

läns landstingsområde, bidraget

må utgå med högst fem eller, då vård

lämnats jämväl åt medlems barn under

femton år, högst sex kronor årligen.

Där så vied hänsyn till sjukvårdskostnadernas

storlek finnes erforderligt, åge

tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag

till viss eller vissa kassor

må utgå med högre belopp än enligt nyss

angivna grunder.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen

lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda

kostnaderna, för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna

har att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett

belopp, motsvarande hälften eller, i fall som avses i första stycket sista

punkten, en tredjedel av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen

stannat å kassan.

digheten medgiva, att sjukvårdsbidrag

må utgå, ändå att sådan begränsning

av understödet ej iakttagits, och skall

i dylikt fall bidraget utgå med en

tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst

tre kronor eller, då vård som i första

stycket sägs lämnats jämväl åt medlems

barn under femton år, högst fyra

kronor årligen för varje medlem som

tillförsäkrats understöd av angivet

slag. Beträffande medlemmar, som äro

bosatta i Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands eller Jämtlands läns

landstingsområde, äger tillsynsmyndigheten

medgiva, att sjukvårdsbidrag må

utgå med högst fyra eller, då vård

lämnats jämväl åt medlems barn under

femton år, högst fem kronor årligen.

Har tillsynsmyndigheten, på sätt

i SO § andra stycket i förordningen

sägs, medgivit sjukkassa att i stället

för där angiven ersättning för utgifter

till läkarvård meddela annan sjukhjälp,

som ej är sjukpenning, äger

tillsynsmyndigheten bestämma, till

vilket belopp statsbidrag i förhållande

till sådan sjukhjälp må utgå, dock att

dylikt statsbidrag ej må motsvara melån

en krona 50 öre årligen för varje

sådan hjälp tillförsäkrad medlem.

Huru statsbidrag som nu sagts skall

fördelas mellan lokalsjukkassa och

Har tillsynsmyndigheten, på sätt i

22 § tredje stycket i förordningen sägs,

medgivit sjukkassa att i stället för ersättning

för utgifter till läkar- eller

sjukhusrkrd meddela annan sjukhjälp,

som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten

bestämma, till vilket belopp

statsbidrag i förhållande till sådan

sjukhjälp må utgå, dock att dylikt

statsbidrag ej må motsvara mer än

två kronor årligen för varje sådan

hjälp tillförsäkrad medlem. Huru

statsbidrag som nu sagts skall fördelas

mellan lokalsjukkassa och cen
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majus proposition nr 75.

centralsjukkassa, bestämmes av till- tralsjukkassa, bestämmes av tillsynssynsmyndigheten.

myndigheten.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år

statsbidraget avser. Ilar antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande

under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som

nu sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga

motsvarande tillämpning.

6. Meddelar central sjukkassa vid 6. För understöd i form av ersätt
barnsbörd

understöd i form av ersätt- ning för barnmorske?;»?^ enligt veder

ning för barnmorske!?/»^ enligt veder- börligen fastställd taxa utgår till cenbörligen

fastställd taxa, utgår statsbi- tralsjukkassa statsbidrag (barnmordrag

med hälften av vad kassan under skebidrag) med hälften av vad kastid,

då antagandet varit gällande, i så- san under tid, då antagandet varit

dant hänseende utgivit. gällande, i sådant hänseende utgivit.

7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910

örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och

med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har

nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning å

sadan förening, ma denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder,

beräknat för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas

efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen

upphörde att äga tillämpning å föreningen.

Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,

vilken da förordningen örn erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad

enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening

utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas

statsbidrag enligt i första stycket angivna grunder.

Statsbidrag, som ovan avses, må icke utgå för medlem, vilken tillika är

medlem av erkänd sjukkassa.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

157

Bilaga C.

P. M. med vissa uppgifter berörande den ifrågasatta

sjukkassereformen m. m.

A. Läkarvårdsförsäkring.

1. Huru många sjukförsäkrade — i runt tal — kunna beräknas åtnjuta

ersättning för läkarvård från arbetsgivare etc.?

För att kunna besvara denna fråga har skriftlig framställning gjorts till

samtliga registrerade sjukkassor med anhållan örn uppgift angående antalet

medlemmar, som vid tiden för frågans framställande (oktober 1930) voro berättigade

till läkarvård (helt eller till en del) eller ersättning därför genom

a) arbetsgivare (inklusive staten eller kommun),

b) medlemskap i hjälpkassa eller dylikt. Vidare begärdes upplysning örn

huru många av dessa medlemmar erhöllo utom läkarvard även läkemedel ävensom

för huru många av dem läkarvården utgick jämväl för familjen.

Därest bestämda uppgifter icke kunde lämnas, anhölls tillika, att åtminstone

en ungefärlig uppskattning av omfrågade förhållanden måtte avgivas.

Det var att vänta, att de sålunda begärda uppgifterna i mångå fall icke

skulle kunna lämnas samt att uppgifterna, där de lämnades, i stor utsträckning

skulle vara bristfälliga eller ofullständiga. Endast i mindre sjukkassor,

där samtliga medlemmar vanligen personligen känna varandra, kunde man

nämligen förutsätta, att uppgifterna kunde lämnas utan större besvär eller

tidsspillan. För de större sjukkassornas vidkommande däremot förutsatte

uppgifternas meddelande, att en särskild undersökning härom gjordes, en

undersökning, som givetvis försvårades genom den korta tid, som kunde

lämnas för frågornas besvarande.

De inkomna uppgifterna hava besannat dessa farhågor. Av de 1,096 sjukkassor

med tillhopa 909,337 medlemmar, som till dato (10 december) besvarat

den gjorda framställningen, hava sålunda 55 med tillhopa icke mindre

än 320,432 medlemmar förklarat sig icke kunna besvara frågorna. Såsom

var att ’vänta, hava svårigheterna varit särskilt stora för rikssjukkassorna, och

11 av dessa med sammanlagt 283,591 medlemmar hava icke heller ansett sig

kunna lämna de begärda uppgifterna. De lokala sjukkassor, som lämnat

samma svar, voro 44 med inalles 36,841 medlemmar. Det har vidare visat

sig, att icke mindre än 248 sjukkassor med 75,835 medlemmar missuppfattat

frågorna, i det att svaren innefatta att »kassan meddelar endast kontant

sjukhjälp», att »kassan för närvarande har —--antal sjuka» eller lik
Händ©
De

inkomna svarens antal och allmänna innehåll framgår av följande

sammanställning:

Antal sjukkassor
a)

Sjukkassor, som uppgivit sig hava medlemmar,

tillförsäkrade omfrågade förmåner......... 557

b) Sjukkassor, som uppgivit sig icke hava medlemmar,

tillförsäkrade omfrågade förmåner... 236

Antal medlemmar

den S1/i2 1929

465,811

47,259

Summa 793

513,070

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Antal sjukkassor
c)

Sjukkassor, som uppgivit sig icke kunna besvara

frågorna................................................... 55

d) Sjukkassor, som missuppfattat frågorna ...... 248

Inalles 1,096

Antal medlemmar

den 31/i2 1929

320,432

75,835

909,337

Av de under a) upptagna sjukkassorna voro 16 med tillhopa 119,789 medlemmar

rikssjukkassor och 541 med 346,022 medlemmar lokala sjukkassor.

Av de under b) upptagna kassorna voro 7 rikssjukkassor med inalles

2,820 medlemmar och 229 lokala sjukkassor med 44,439 medlemmar.

Enligt de inkomna svaren skulle i de sjukkassor, som tillfredsställande

besvarat frågorna, antalet medlemmar, som äro tillförsäkrade läkarvård genom

arbetsgivare etc., uppgå till:

Lokala

sjukkassor 5

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom

arbetsgivare (inklusive staten eller

kommun) ................................................ 101,211

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom

medlemskap i hjälpkassa etc. ... 5,510

Summa 106,721

Rikssjukkassor

*)

27,481

2,587

30,068

Tillhopa

128,692

8,097

136,789

Av de bär upptagna medlemmarna erhöllo 39,730 (31,400 i lokala sjukkassor

och^ 8,330 i rikssjukkassor) utom läkarvård även läkemedel.

Eör 47,522 medlemmar (36,596 i lokala sjukkassor och 10,926 i rikssjukkassor)

utgick läkarvården jämväl till familjen

Såsom av det föregående framgår, hava tillfredsställande svar erhållits

från inalles 793 sjukkassor med 513,070 medlemmar. Av dessa voro 23 rikssjukkassor

med 122,609 medlemmar och 770 lokala sjukkassor med 390,461

medlemmar. Frånräknas medlemmarna i sådana sjukkassor, vilka själva

lämna läkarvård^ kvarstå inalles 415,511 medlemmar, därav 117,912 i rikskassor^

och 297,599 i lokala kassor, vilka medlemmar således icke åtnjuta

läkarvard på grund av medlenisJcap i sjukkassa. I förhållande till medlemsantalet

i de lokala sjukkassor, som icke själva tillhandahålla läkarvård,

utgjorde antalet genom arbetsgivare läkarvårdsförsäkrade 34.o % och antalet

av dem, som erhöllo samma förmån genom hjälpkassa eller dylikt, 1.9 %.

För rikssjukkassornas medlemsstock utgjorde motsvarande relationstal 23.3

och 2.2. Bortser man emellertid från fabriks- och fackkassor, i vilka ofta

samtliga medlemmar åtnjuta läkarvård direkt av arbetsgivaren, ändras ovanstående

procenttal till cirka 30, respektive 2 för de lokala kassorna och 21,

respektive 2.5 för rikskassorna.

11 rikssjukkassor med 283,591 medlemmar och 44 lokala sjukkassor med

36,841 medlemmar hava, såsom redan anförts, förklarat sig icke kunna meddela

de begärda uppgifterna. Härifrån böra emellertid dragas 6 lokala sjukkassor

med tillhopa 1,382 medlemmar, vilka kassor själva lämna sina medlemmar

läkarvård. Antager man nu, att medlemmarna i ovannämnda 11

rikssjukkassor samt i de 38 lokala sjukkassor, vilka sålunda icke själva be
-

'') Sjukkassor, som själva bereda läkarvård, ej medräknade.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Majus proposition nr 15.

reda läkarvård, varit tillförsäkrade läkarvård genom arbetsgivare etc. i proportionsvis

samma utsträckning som i de sjukkassor, för vilka tillfredsställande

uppgifter härom lämnats, erhåller man med användande av ovan anförda

relationstal — 30 och 2 respektive för lokala sjukkassor och 21 respektive 2.5

för rikssjukkassor — följande siffror, avseende medlemmarna i de sjukkassor,

för vilka uppgifter icke kunnat lämnas.

Lokala

sjukkassor

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom

arbetsgivare (inklusive stat eller

kommun) ............................................... 10,638

Medlemmar, som tillförsäkrats läkarvård

genom medlemskap i hjälpkassa etc. -._709

Summa 11,347 66,644 77,991

. f jts'' Tillhopa

sjukkassor

59,554 70,192

* 7,090 7,799

Hela antalet sjukkassemedlemmar, som varit tillförsäkrade läkarvård - - helt

eller till en del — på något av de omfrågade sätten, skulle under här gjorda

antaganden kunna uppskattas till

Lokala Siks- Tillhopa

sjukkassor sjukkassor

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom

arbetsgivare (inklusive stat eller

kommun) .............................................. 111,849 87,035

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård geom

medlemskap i hjälpkassa eller

dylikt ....................................... 6,219_94477

Summa 118,068 96,712

198,884

15,896

214,780

Under här gjorda antaganden i fråga örn sjukkassor, för vilka uppgifter

icke lämnats, kommer man vidare till det resultat, att av ovannämnda 214,780

medlemmar cirka 61,000 skulle erhålla utom läkarvård även läkemedel ävensom

att för cirka 76,000 medlemmar utgår läkarvård jämväl för familjen.

Med avseende på de här anförda resultaten ma till sist framhållas, att

till grund för beräkningarna ligger ett material, omfattande inalles 848 sjukkassor

med 833,502 medlemmar och att materialet sålunda icke är fullständigt.

Utom undersökningen ligga cirka 370 huvudsakligen mindre sjukkassor

med cirka 115,000 sjukhjälpsförsäkrade medlemmar vid slutet av år 1929.

Det är dock icke att antaga, att medtagandet av även dessa kassor skulle

i någon mera avsevärd grad påverka resultatet. Antagligt är dock, att antalet

läkarvårdsförsäkrade sjukkassemedlemmar härigenom skulle komma att

uppvisa något högre siffror än de här beräknade.

Den bär uppställda frågan har emellertid angripits även ur en annan synpunkt.

En undersökning har sålunda gjorts angående den omfattning, i

vilken läkarvård m. m. tillförsäkrats yrkesutövare (arbetare) enligt vid 1929

års slut gällande kollektivavtal eller andra arbetsavtal. Resultatet av denna

undersökning återgives i efterföljande tabell (tabell A). Eramhållas må, att

de i tabellen anförda siffrorna gälla alla avtal, vari läkarvård etc. utfästes,

oavsett örn förmånen i sin helhet eller endast till en del bestrides äv arbetsgivaren.

Förhållandet mellan de bada i tabellen anförda prestationerna

— läkarvård och medicin — torde vara sådant, att av de inalles 303,578

yrkesutövare, som uppgivits vara tillförsäkrade läkarvard, inemot hälften

(146,142) äro tillförsäkrade jämväl medicin. De fall, då enligt avtalet endast

medicin utgår, torde nämligen vara jämförelsevis ganska fataliga. Slutligen

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

må framhållas, att antalet yrkesutövare (arbetare), som berördes av de undersökta

avtalen, uppgick till 541,000. Omkring 56 % av alla yrkesutövare, som

beröras av gällande kollektiv- eller andra arbetsavtal, voro sålunda genom

avtalet tillförsäkrade läkarvård, helt eller till en del.

Tabell A.

Antal yrkesutövare (arbetare), tillförsäkrade läkarvård eller medicin enligt

kollektivavtal eller andra arbetsavtal, gällande vid slutet av år 1929.

■

Antal yrkesutövare (arbetare), genom avtal tillförsäkrade:

•

Näringsgrenar

läkarvård

medicin

liela antalet

därav

åtnjutande

läkarvård även

för familj

hela antalet

därav

åtnjutande

medicin även

för familj

Malmbrytning och metallindustri......

41,630

31,775

3,900

46

Jord- och stenindustri.....................

10,501

4,757

4.015

62

Trävaruindustri och skogshantering..

75,917

30,637

779

_

Pappers- och grafisk industri..........

33,832

33,832

33,832

Livsmedelsindustri...........................

16,951

14,562

12,486

11,192

Textil- och beklädnadsindustri ......

31,960

_

31,489

Läder-, hår- och gummivaruindustri..

5,427

2,839

2,752

526

Kemisk-te knisk industri .

10,141

4,564

1,488

1,268

®yg^na(isverksamhet.......................

Statliga och kommunala verk och ar-

942

800

beten m. m......................

29,473

976

28,608

44

Handel och varulager ...............

4,822

160

639

17

Land- och sjötransport...............

20,876

19,962

20,050

3,506

Jordbruk och fiske..............

15,267

15,218

46

Annan yrkesrörelse ........................

5,839

831

5.258

831

Summa

303,578

160.113

146,142

17.492

_ Vid en jämförelse mellan dessa senare uppgifter och de ovan anförda,

på grundval av uppgifter direkt från sjukkassorna beräknade siffrorna, må

framhållas å ena sidan, att arbetsavtalen icke beröra alla arbetare, och

å andra sidan, att dels icke alla arbetare äro sjukkassemedlemmar, dels sjukkassorna

omfatta icke endast arbetare utan i stor utsträckning s. k. självständiga

och andra utanför arbetarklassen stående samhällsgrupper. Enligt

en år 1926 verkställd utredning (Kungl. Maj:ts proposition nr 117 till 1926

års riksdag bil. C. sid. 226) utgjorde industriarbetare, affärsanställda och

kontorspersonal däri inräknade, 46—48 % av samtliga sjukkassemedlemmar.

2. Huru mångå sjukförsäkrade, i ruut tal, få ar sjukkassan ersättning

för större del ay läkarvårdskostnaden än 2/3? Tar förekommer för

närvarande att läkarvårdsersättning av sådan storlek lämnas?

Finnas sjukkassor, där försäkring för så hög ersättning

är obligatorisk? Tar förekommer för närvarande

obligatorisk läkarvårdstörsäkring?

Vid utarbetande av efterföljande översikt av sjukkassor, som bereda sina

medlemmar läkarvård, bar försäkring för sådant understöd ansetts vara

obligatorisk, da sjukkassa l:o) i sina stadgar intagit bestämmelse örn bere
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dande av läkarvård åt samtliga medlemmar (i några fall på vissa fåtaliga

kategorier när, t. ex. från orten avflyttade medlemmar eller dylikt) samt

2:o) utan att bestämmelse härom upptagits i stadgarna genom avtal med

läkare tillförsäkrat sina medlemmar läkarvård. I andra fall, d. v. s. då sjukkassa

varken Ilar stadgebestämmelse angående läkarvård eller avtal med läkare

örn sådan vård men ändock bereder sådant understöd, eller då stadgebestämmelse

örn läkarvård finnes men bestämmelsen gäller för endast viss

grupp av medlemmar, har vid utredningen lökagården upptagits såsom icke

obligatorisk.

Med avseende på läkarvårdens omfattning hava sjukkassorna uppdelats i

tre grupper. De två första grupperna omfatta de sjukkassor, som bereda

läkarvård i vanlig mening, d. v. s. betala hela eller en större eller mindre

del av kostnaderna för de faktiska läkarvårdsutgifterna. I grupp a) hava

upptagits de sjukkassor, som meddela läkarvård i full omfattning, d. v. s.

att kassan, såvitt känt är, ersätter hela kostnaden för läkarvården. Hit

hava vidare även räknats de sjukkassor, som visserligen i detta hänseende

hava inskränkande bestämmelser, men där dessa begränsningar äro av den

art, att de endast undantagsvis komma i tillämpning och därför sakna reell

betydelse. Grupp b) omfattar sjukkassor, där läkarvården utgår i begränsad

omfattning, d. v. s. att kassan fastställt verkliga begränsningar i ett eller

annat hänseende i fråga örn läkarvården (exempelvis till visst, ej alltför högt

belopp per år, per sjukdomsfall eller dylikt, till visst högsta antal läkarbesök

eller dylikt eller slutligen till viss fixerad del av läkarvårdskostnaden).

I en tredje grupp (grupp c) hava slutligen upptagits sjukkassor, som icke

kunna sägas lämna läkarvård i vanlig bemärkelse men dock i viss mån bidraga

till de kostnader, läkarvården betingar. Hit hava sålunda hänförts

bland annat sjukkassor, som bekosta endast läkarintyg, som medlem har

att anskaffa för erhållande av kontant sjuk hjälp, samt sjukkassor, som bereda

läkarvård endast i vissa speciella fall (t. ex. då medlem utan att lida av

väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ändock är i behov av läkarvård).

För varje län hava de lokala sjukkassorna fördelats allt eftersom verksamheten

har sitt säte i stad eller på landsbygden. Någon dylik uppdelning

har av naturliga skäl icke kunnat göras beträffande rikssjukkassorna.

Resultatet av undersökningen framgår av efterföljande sammanställning.

I. Läkarvården obligatorisk.

a) Läkarvård i full

b) Läkarvård i begrän-

c) Bidrag i övrigt till

omfattning

säd omfattning

läkarvården

Antal

Antal

Antal

kassor

medlemmar

kassor

medlemmar

kassor

medlemmar

Lokala sjukkassor

Städer....................

73

58,854

27

7,942

4

2,239

Landsbygd .............

31

13,182

61

15,752

14

3,441

Summa

104

72,036

88

23,694

18

5,680

Rikssjulckassor............

—

—

1

4,262

1

445

Inalles

104

72,036

89

27,956

19

6,125

Bihang till riksdagens protokoll 1531. 1 sami. 62 kaj

''t. (Nr 75.)

117 31 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.

Obligatorisk läkarvård förekom sålunda i inalles 212 sjukkassor med tillhopa

106,117 medlemmar. I 104 sjukkassor med 72,036 medlemmar bestred

sjukkassan hela läkarvårdskostnaden, varemot begränsad läkarvård utgick i

89 sjukkassor med 27,956 medlemmar. Antalet sjukkassor, som meddelade

bidrag i övrigt till läkarvårdskostnaden, utgjorde endast 19 med tillhopa

6,125 medlemmar.

II. Läkarvården icke obligatorisk.

a) Läkarvård i full

omfattning

b) Läkarvård i begrän- sad omfattning

c) Bidrag i övrigt till

läkarvården

Antal

Antal

Antal

kassor

medlemmar

kassor

medlemmar

kassor

medlemmar

Lokala sjukkassor

Städer.....................

6

5,697

1,530

6

6,557

1,514

6

2,124

Landsbygd .............

5

10

7

3,908

Summa

11

7,227

16

8,071

13

6,032

Rikssjulcltassor............

—

—

1

211

—

—

Inalles

11

7,227

17

8,282

13

6,032

Icke obligatorisk läkarvård förekom sålunda uti inalles 41 lokala sjukkassor

med tillhopa 21,541 medlemmar. I 11 av dessa kassor med 7,227

medlemmar bereddes full läkarvård och i 17 kassor med 8,282 medlemmar

begränsad läkarvård. 13 kassor med 6,032 medlemmar lämnade bidrag i

ett eller annat hänseende till medlemmarnas utgifter i samband med läkarvård.

Ifråga örn sjukkassor, som lämnade läkarvård i begränsad omfattning, haren

särskild undersökning gjorts i ändamål att få utrönt, i vilken omfattningbidraget

överstigit */3 av läkarvårdskostnaden. Det har härvid visat sig, att

av de sjukkassor, i vilka läkarvården var obligatorisk, inalles endast 2 med

tillhopa 3,632 medlemmar bidraga med högre andel än */3 av totalkostnaden.

Såsom resultat av utredningen framgår således, i vad avser frågan örn

den andel av läkarvårdskostnaderna, som sjukkassorna för närvarande bestrida,

att kostnaden för denna vård — obligatorisk eller icke obligatorisk

— bestrides i sin helhet eller till mer än 2/3 av 117 sjukkassor med 82,895

medlemmar.

Beträffande den geografiska utbredningen av läkarvårdsförsäkringen hänvisas

till bilagda tabell (tabell B), som innehåller en förteckning över alla

de orter i riket, varest äro verksamma sjukkassor, som bereda läkarvård,

antingen i full eller begränsad omfattning (ovan betecknade med a) och b)).

Däremot hava icke i tabellen upptagits de sjukkassor, som i övrigt lämna

bidrag i en eller annan form till läkarvård (ovan upptagna under c)). Dels

äro nämligen dessa sjukkassor tämligen fåtaliga, dels är deras verksamhet

ur föreliggande utredningssynpunkt utan större intresse.

Med »ort» förstås i förteckningen den ort (kommun), där kassornas styrelser

enligt stadgarna hava sitt säte och där verksamheten givetvis i huvudsak

bedrives. Erinras må emellertid, att »verksamhetsområdet» i de svenska

sjukkassorna icke alltid är preciserat till en viss eller vissa kommuner utan

ofta angives mera obestämt (t. ex. »X socken med närmaste omgivningar»

eller dylikt).

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Vad först beträffar sjukkassor, som meddela läkarvård i full omfattning,

förekomma dessa framför allt i städerna. Inalles 79 stadssjukkassor med tillhopa

64,551 medlemmar lämnade sålunda dylikt understöd. Särskilt förekom

denna understödsform i städer i Uppsala län (10 kassor med 5,672 medlemmar),

Östergötlands (2 kassor med 5,125 medlemmar), Kronobergs (3 kassor

med 2,275 medlemmar), Malmöhus (12 kassor med 17,669 medlemmar), Göteborgs

och Bohus (27 kassor med 21,860 medlemmar), Älvsborgs (8 kassor

med 6,247 medlemmar) och Örebro län (4 kassor med 1,145 medlemmar).

På landsbygden lämnades däremot läkarvård i full omfattning av endast 36

sjukkassor med tillhopa 14,712 medlemmar, belägna huvudsakligen i Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Västerbottens län.

Av de 106 sjukkassor, som meddelade läkarvård i endast begränsad omfattning,

hörde de flesta — eller 71 — hemma å landsbygden, medan 33 voro

stadssjukkassor och 2 rikssjukkassor. Med hänsyn till medlemsantalet

komma likaledes landsbygdens sjukkassor främst med 17,266 medlemmar

mot 14,499 medlemmar i stadssjukkassor och 4,473 i rikssjukkassor. På

landsbygden förekommer läkarvård i begränsad omfattning mest i Östergötlands

(15 kassor med 5,494 medlemmar), Kristianstads (21 sjukkassor nied

3,690 medlemmar), Malmöhus (19 kassor med 4,531 medlemmar) och Älvsborgs

län (5 kassor med 1,591 medlemmar). Ifråga örn städerna förekommer

denna understödsform särskilt i Jönköpings (7 kassor med 3,956 medlemmar)

Malmöhus (5 kassor med 6,511 medlemmar) samt Göteborgs och Bohus län

(15 kassör med 3,025 medlemmar).

Sjukkassor, som överhuvud taget meddela läkarvård med bortseende

alltså ifrån frågan örn läkarvården utgår i full eller endast begränsad omfattning,

förekomma, vad städerna beträffar, mest i Uppsala (10 kassor med

5,672 medlemmar), Östergötlands (2 kassor med 5,125 medlemmar), Jönköpings

(8 kassor med 4,561 medlemmar), Malmöhus (17 kassor med 24,180

medlemmar), Göteborgs och Bohus (42 kassor med 24,885 medlemmar) och

Älvsborgs län (8 kassor med 6,247 medlemmar). På landsbygden förekomma

de flesta sjukkassor med läkarvård i Östergötlands (19 kassor med 6,716

medlemmar), Kristianstads (26 kassor med 4,990 medlemmar), Malmöhus (27

kassor med 6,649 medlemmarj och Älvsborgs län (9 kassor med 4,713 medlemmar).

Av landsbygdens sjukkassor meddelade 107 med tillhopa 31,978 medlemmar

läkarvård antingen i full eller i begränsad omfattning. I städerna

meddelades dylikt understöd av 112 kassor med inalles 79,050 medlemmar.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

Tabell B.

Förteckning över orter (kommuner) i riket, där linder år 1923 läkarvård i egentlig

mening förekom såsom understödsform i registrerade sjukkassor.

Antal sjukförs.

Antal sjukförs.

medi. 31/iä 1929

medi. S1

In 1929

I

i kassor med

i kassor med

1

läkarvård:

läkarvård:

1

i full

omfatt-

i be- gränsad

''

i full

omfatt-

i be- gränsad

omfatt-

Stockholms stad och län.

Bing

ning

Landsbygden.

ning

ning

Stockholm (2 kassor) *).......

570

154

Edshults)..........................

—

76

Norrtälje...........................

454

—

Svartorp ...........................

261

85

Sävsjö ..............................

—

Uppsala län-

Österkorsberga ..................

Bäckseda...........................

_

75

113

Uppsala (10 kassor)............

5,672

“

Kronobergs län.

Östergötlands län.

Växjö (3 kassor) ...............

2,275

—

Linköping (2 kassor) ..........

5,125

—

Landsbygden.

Landsbygden.

Hyd .................................

207

—

Flätad} ''2 kassor) ............

—

996

Hamneda...........................

44

Vreta kloster.....................

Stjärnorp...........................

} ^

490

Kalmar län.

303

Västra Husby ...................

—

309

Kalmar (2 kassor)...............

—

Hök .................................

Heda................................

I ^

292

Landsbygden.

Ostra Ny........................

l

217

Madesjö ...........................

—

679

Å....................................

1

Nybro ..............................

—

409

Krokek..............................

—

418

Kastlösa ...........................

—

83

j Svanshals .........................

534

'' Mogata..............................

i Vist .................................

—

196

633

Blekinge län.

: Slaka ..............................

110

—

Karlskrona ........................

175

—

Västra Harg ....................

198

—

Landsbygden.

Rönö.................................

—

350

Ostra Husby ....................

380

—

Djupafors .........................

123

—

Kuddby ...........................

—

360

Svängsta (Asarums s:n)......

90

—

Tåby................................

—

247

Kuggeboda........................

—

86

Ostra Stenby.....................

—

337

Strömma (Asarums s:n) ......

354

—

Lösings härad ..................

—

155

Tjällmo ............................

—

494

Kristianstads län.

Jönköpings län.

Kristianstad ......................

Hässleholm........................

499

106

—

Jönköping .........................

605

—

Landsbygden.

Huskvarna (2 kassor)*) ......

—

2,257

Vetlanda (2 kassor)............

—

719

Osby (2 kassor)..................

426

—

Eksjö (2 kassor) ................

—

844

Andrarum ........................

—

306

Gränna.............................

—

136

Broby ..............................

—

182

*) Då mer än en kassa är verksam på orten, är antalet kassor utsatt inom parentes. Orter,

Born gemensamt utgöra verksamhetsområde för en eller flera kassor, äro sammanförda genom en

klammer i första sifferkolumnen.

*) (Huskvarna). En av kassorna (2,053 medi.) ersätter endast halva läkarvårdskostnaden.

(Edshult). Kassan ersätter endast 8/s av läkarvårdskostnaden.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

165

■ "*—

Antal sjukfors.

medi. S1,

i3 1929

i kassor med

läkarvård:

i full

omfatt-

i be- gränsad

omfatt-

rung

ning

Sösdala (2 kassor) .............

_

262

Elj aröd..............................

—

89

Ö. Tommarp m. fl. socknar..

—

145

Knislinge...........................

628

—

Alius.................................

—

218

Äsphult ............................

—

116

Skåne-Tranås.....................

—

64

Glemmingebro ..................

142

—

Önnestad...........................

—

314

S:t Olof ...........................

—

244

Norra Strö........................

—

144

Gumlösa ...........................

—

132

i Österslöv...........................

—

425

Kviinge ............................

—

79

1 Köpinge ...........................

—

189

! Glimåkra...........................

—

246

Sörby ...............................

—

104

Vinslöv.............................

—

184

Skepparslöv ......................

104

—

Maglehem .........................

—

114

Göinge..............................

Gryt................................

i -

133

Malmöhus län.

Malmö (6 kassor) ...............

12,435

—

Lund *)..............................

—

2,252

Landskrona......................

4.617

—

Hälsingborg ......................

192

—

Ystad (resp. 2 och 1 kassa)..

425

066

Trälleberg (3 kassor)s).......

—

3,693

Landsbygden.

Börringe ...........................

—

278

Lomma..............................

451

—

Hammarlöv.......................

—

627

Uppåkra ...........................

221

—

Kävlinge ..........................

801

—

Veberöd ..........................

—

322

Viken ...............................

106

—

Östra Torp........................

—

308

Genarp..............................

—

329

Billeberga ........................

—

68

Kullen ..............................

—

48

Östra Strö ........................

Skarhult ...........................

) -

144

Södervidinge .....................

Norrvidinge ......................

i -

51

Skegrie..............................

—

895

Gudmuntorp ....................

—

112

Östra Grevie lide närgr.

Västra Ingelstad/ sockn.

1 ^

295

Antal s

jukförs.

medi. al/ia 1929

i kassor med

läkarvård:

i full

omfatt-

i be- gränsad

omfatt-

ning

ning

Tygelsjö ...........................

Västra Klagstorp...............

j» 86

—

Oja ..................................

163

—

Lövestad...........................

105

—

Öved...............................

—

117

Bedinge ............................

185

89

Sjöbo ...............................

—

Välinge ............................

—

135

Hedeskoga ........................

—

135

Äsperöd............................

—

123

Bosjökloster ......................

—

180

Hör m. kringliggande sockn.

—

275

Hallands län.

Halmstad (2 kassor)............

282

—

Varberg............................

123

—

Landsbygden.

Oskarström........................

1,382

—

Göteborgs och Bohm län.

Göteborg (resp. 24 o. 15 kass.) *)

20,634

3,025

Mölndal (3 kassor) .............

1,226

—

Landsbygden.

Kville...............................

110

—

Mölnlycke.........................

509

—

Björneröd ........................

264

—

Jonsered...........................

1,567

—

Älvsborgs län.

Vänersborg (2 kassor).........

1,144

—

Borås (4 kassor) ................

5,103

—

Landsbygden.

Uddebo .............................

—

326

Rydboholm........................

Viskafors...........................

J 1512

—

Billingsfors........................

—

289

Häggådalen.......................

227

—

Kinnaström........................

—

376

Månstad ...........................

620

—

Södra Asarp .....................

—

390

Kungsfors ........................

1,163

—

Harpebo ...........................

—

210

Skaraborgs län.

Mariestad .........................

602

—

Falköping .........................

90

—

*) (Lund). Kassan ersätter ondast 8/s av läkarvårdskostnaden.

6! (Trälleberg). Två av kossorna (3,832 medi.) ersätta endast Vs av läkarvärdskostnade

6) (Göteborg). Två av kassorna (532 medi.) ersätta endast kalva läkarvårdskostnaden.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Landsbygden.

Töreboda...................

Torsö .......................

Utvängstorp ..............

Härja .......................

Värmlands län.

Karlstad ...................

Kristinehamn.............

Örebro län.

Orebro (4 kassor).......

Landsbygden.

Klacka......................

Lerberg ....................

Västmanlands län.

Sala

Antal sjukförs.

medi. »»/i» 1929

i kassor med

läkarvård:

i full

omfattning
-

210

581

471

1,145

| 103

i begränsad

omfattning
-

201

109

214

Västernorrlands län.

Härnösand ..................

Sundsvall....................

Landsbygden.

Tunadal ................

Västerbottens län.

Landsbygden.

Sandvik ............................

Rundvik ...........................

Olofsfors...........................

Div. orter (2 rikssjukkassor)

Summa hela riket

Antal sjukförs.

medi. sl/i2 1929

i kassor mod

läkarvård:

i full

omfattning
-

337

897

536

i begränsad

omfattning
-

282

54

4,473

79,263 |'')36,238

) Därav: 2,585 medi. i 3 kassor, som bestrida halva lftkarvårdskostnaden.

2,252 » » 1 kassa, som bestrider s/ö av »

76 » » 1 » » » 2/3 » „

3,632 » » 2 kassor, » bestrida V.5 » »

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

167

Stockholms stad ...............

Stockholms län...................

Uppsala län ......................

Östergötlands län................

Jönköpings län...................

Kronobergs län..................

Kalmar län.............../.......

Blekinge län .....................

Kristianstads län ...............

Malmöhus län ..................

Hallands län .....................

Göteborgs och Bohus län ...

j Älvsborgs län ..................

I Skaraborgs län.................

: Värmlands län ................

Örebro län......................

I Västmanlands län..............

|

I Västernorrlands län...........

I Västerbottens län.............

| Rikssjukkassor .................

Lokala sjukkassor ...........

j Rikssjukkassor ................

Hela riket (221 kassor,

*) Dessutom 32 kassor, som

kassor 12,157.

a) Specifikation av kassor, so

gående sida.

Sammanfattning.

Läkarvård i full

omfattning

Läkarvård i begränsad

omfattning

antal

antal

antal

antal

kassor

medlemmar

kassor

medlemmar

1

570

i

154

städer

1

454

—

—

städer

10

5,672

—

- .

städer

2

5,125

—

—

landsb. I

4

1,222

15

5,494

städer j

1

605

7

3,956

landsb.

1

261

4

349

städer

3

2,275

—

—

landsb.

1

207

i

44

städer

_

—

2

sos

landsb.

—

—

3

1,171

städer

1

175

—

—

landsb.

3

567

1

86

städer

2

605

—

—

landsb.

5

1,300

21

3,690

12

17,669

5

6,511

landsb.

8

2,118

19

4,531

städer

3

405

—

—

landsb.

1

1,382

—

städer

27

21,860

15

3,025

landsb.

4

2,450

—

städer

8

6,247

—

—

landsb.

4

3,122

b

1,591

2

692

—

—

landsb.

1

210

2

310

. städer

2

1,052

—

—

. städer

4

1,145

—

—

landsb.

1

103

—

. städer

_

—

1

214

. städer

—

2

336

landsb.

1

337

”*

1

.. landsb.

i 2

1,433

—

_

—

II 2

4,473

Summa

115

i 79,263

1 106

36,238

. .studel

79

64,551

33

| 14,499

landsb

36

14,712

71

17,266

—

1 —

|| 2

4,473

501 medi.

>) 115

79,263

1 106

| s) 36,238

lämna bidrag i övrigt till läkarvärdskostnaden; antalet medlemmar i dessa

lil bestrida viss fixerad del av läkarvärdskostnaden, finnes angiven ä före
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Majda proposition nr 75.

B. Sjukpenningförsäkring-.

Huru många sjukforsäkrade i statsunderstödda kassor hava för närvarande

högre sjukpenning än 6 kronor?

Var förekommer så liög sjukpenning?

En verkställd undersökning har givit vid handen, att försäkring till högre

Sjukpenning an 6 kronor för närvarande (1929) förekommer i följande örn
-

Antal medlemmar, tillförsäkrade högre sjukpenning än 6 kronor.

Lokala sjukkassor:

Städer (10 kassor) ......................................

Landsbygd (1 kassa)..................................

Män

1,626

86

Kvinnor

242

1

Tillhopa

1,868

87

Rikssjukkassor (4 kassor).........

Summa

1,712

2,271

243

120

1,955

2,391

Inalles 3,983

363

4,346

Utom ovan upptagna 15 sjukkassor finnes det ytterligare 11 sjukkassor,

därav 10 stadssjukkassor och 1 landssjukkassa, vilka i sina stadgar upptagit

bestämmelser om meddelande av sjukpenning, överstigande 6 kronor.81

ingen av dessa kassor hade dock sjukförsäkring till så högt belopp trätt i

verksamhet vid utgången av år 1929. 6 ^

Med avseende på den lokala förekomsten av dylik högre sjukpenning visar

utredningen, att Stockholm intager den främsta platsen med 1,081 sjukförsakrade

till över 6 kronor (853 män och 228 kvinnor), varefter följer Göteborg

med 34o (340 man och 5 kvinnor). Utom i dessa båda städer förekommer

sjukförsäkring till dylikt belopp endast i Linköping (66 medlemmaro7

man och 9 kvinnor), Huskvarna (376 medlemmar; alla män) och Klippan

Kristianstads Ian (87 medlemmar; 86 män och 1 kvinna). Av rikssjukkassorna

räknade Svenska typografförbundets sjukkassa 1,783 medlemmar (1,755

man och 28 kvinnor) med så hög sjukpenning. I farmaceuternas sjukkassa

vörö alla medlemmarna — 445 (360 män och 85 kvinnor) — och i Marinbefalets

sjukkassa 16 medlemmar tillförsäkrade dylik sjukpenning. Av de

egentliga s. k. rikssjukkassorna hade däremot endast en sjukforsäkrade medlemmar

med mer än 6 kronors dagligt understöd. Antalet på detta sätt försäkrade

utgjorde har 87, därav 80 män och 7 kvinnor

C. Inkomstgräns.

Pinnes någonstädes en inkomstgräns för rätt att tillhöra sjukkassa,

och huru fungerar i så fall en dylik bestämmelse?

. SaviH kant ar förekommer ingenstädes att sjukkassa uppställer en viss

inkomstgrans för rätten att inträda i eller tillhöra kassan. Icke heller förekommer

någonstädes en dylik gräns i fråga örn rätten till uppflyttning till

högre sj ukhj alpsklass. Detta hindrar givetvis icke att i praktiken en viss

hänsyn till vederbörandes inkomstförhållanden gör sig gällande. Framför

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Majus proposition nr 75.

allt då det gäller uppflyttning till högre sjukpenning, torde nog sjukkassestyrelserna

i verkligheten pröva begäran härom med hänsyn särskilt till den

sökandes sannolika behov av ökad sjukhjälp. I vissa fall har en dylik prövning

föreskrivits i stadgarna. Så t. ex. innehålla stadgarna för centralsjukkassan

Vänfast en bestämmelse, som ålägger kassans styrelse att vid prövning

örn inträde eller vid övergång till de högre sjukhjälpsklasserna tillse,

att medlemskapet i den klass, ansökan avser, är skäligen motiverat med hänsyn

till den sökandes ekonomiska förhållanden.

Att i Göteborg i avtalet mellan sjukkassorna därstädes och Göteborgs

läkarförening en bestämmelse intagits, som från rätten till läkarvård enligt

avtalet utestänger sjukkassemedlem med över 6,000 kronors inkomst, beröres

i annat sammanhang (se P. M. angående avtal mellan läkare och

sjukkassor sid. 3, bilaga E). Såsom där framhålles, saknar emellertid denna

bestämmelse praktisk betydelse och har dess tillämpning, såvitt känt är, aldrig

påkallats.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Bilaga 1).

P. M. angående s,j nkvå rdsförsäkringens förekomst och

utbredning inom den svenska sjukkasserörelsen

in. m.

1. Ben nuvarande sjuk kasselagstiftningens ståndpunkt till sjukvårds
försäkringen.

Någon föreskrift, som ålägger registrerad sjukkassa att lämna sina medlemmar

sjukvård i en eller annan form, finnes som bekant icke i 1910 års

sjukkasselag. I 15 § 3 mom. i lagen stadgas allenast, att sjukkassas minimiprestation

i fråga örn sjukhjälp skall utgöras av ettdera

1) vård å sjukhus;

2) läkarvård jämte läkemedel; eller

3) visst belopp i penningar för varje dag.

Några närmare bestämmelser örn vad som skall förstås med »vård å sjukhus»

respektive »läkarvård jämte läkemedel» hava icke meddelats i lagen.

Till följd härav torde sjukkassa, som inför någon av dessa understödsformer

som normal sjukhjälpsprestation, få anses skyldig att lämna sjukhusvård

respektive läkarvård och läkemedel i hela den omfattning sjukdomen betingar

och förhållandena över huvud taget medgiva. Nu gällande lagstiftning

kan därför i fråga örn här berörda understödsformer och särskilt vad

beträffar läkarvården anses gå åtskilligt längre än de åren 1927 och 1930

framlagda reformförslagen. När man från läkarhåll opponerat sig mot dessa

senare förslag, har man helt och hållet förbisett, att dessa förslag — frånsett

sjukvårdsförsäkringens karaktär av ett obligatorium för de statsunderstödda

sjukkassorna — i jämförelse med nu gällande lagstiftning innehålla

mycket viktiga koncessioner till förmån för från läkarhåll tidigare hävdade

synpunkter. Pä grundval av gällande lag och med understöd av statsmedel

kunna sjukkassorna genomföra en långt mera vittgående och fullständig

läkarvårdsförsäkring än den som förutsattes i reformförslagen, varvid alla

de återhållande moment, som i dessa förslag stadgats, skulle bortfalla.

Sannolikheten av en utveckling i denna riktning ökas givetvis, örn statsbidraget,

såsom ju på sina håll påyrkas, utan vidare förhöjes och denna

förhöjning, som väl knappast kunde undvikas, komme att beröra även sjukvårdsbidraget.

De ovan uppräknade understöden äro minimiprestationer i den meningen,

att ettdera av dem alltid måste meddelas oavkortat. Det är sålunda icke

tillåtet att kombinera dessa understöd på sådant sätt, att visserligen intetdera

av dem meddelas i föreskriven utsträckning men sjukhjälpen i sin

helhet ändock mer än väl motsvarar värdet av endera av de stadgade minimiprestationerna.

Lämnas understöd i någondera formen i stadgad utsträckning,

kan detta understöd emellertid kombineras med något av de andra,

som därvid givetvis icke behöver utgå i full omfattning. Lämnas sålunda

exempelvis sjukhjälp i penningar i den omfattning lagen stadgar, behöver

icke den sjukvård kassan eventuellt samtidigt meddelar utgå i den omfattning

lagen stadgar i fråga om dylikt understöd såsom minimi]»restation. I

dylika fall kan sjukkassa sålunda utgiva exempelvis läkarvård utan att sani
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tidigt meddela läkemedel, bestrida endast en viss del av läkarvårdskostnaderna

o. s. v. De sjukkassor, som för närvarande bereda sina medlemmar

läkarvård oell dylikt, göra detta i regel på det sätt, att läkarvården utgår

som ett tillägg utöver den kontanta sjuklij alpen såsom den primära understödsformen.

Endast i enstaka undantagsfall förekommer det att en sjukkassa

för samtliga eller vissa av sina medlemmar bereder sjukhusvård eller

oftare läkarvård oell läkemedel såsom en fristående prestation oell utan att

sjukhjälp i penningar samtidigt utgives.

I kungörelsen angående statsbidrag sammanställas sjukhusvård och sjukhjälp

i penningar på sådant sätt, att statsbidrag utgår med samma belopp

per dag för båda understödsformerna, dock att för en och samma sjukdag

statsbidraget utgår allenast för ett av understöden. Den maximibegränsning

— 2 kronor per år oell medlem i sjukkassa och 50 öre per år och medlem

i fortsättningskassa — som gäller i fråga örn denna del av statsbidraget,

skall tillämpas frånsett i vilkendera formen understödet utgått för respektive

sjukdagar.

Yad åter beträffar sjukhjälp i form av läkarvård och läkemedel, utgår

statsbidraget med V« av kassans egna utgifter härför; dock att denna del

av statsbidraget icke må överstiga 1 krona per år och medlem i sjukkassa

och 25 öre per år och medlem i fortsättningskassa. Denna del av statsbidraget

utgår för all läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, oberoende

av örn understödet utgivits i den i ..sjukkasselagen såsom minimiprestation

stadgade omfattningen eller icke. Även örn sjukkassa för sina medlemmar

utgiver allenast läkarvård eller allenast läkemedel eller endera eller båda

dessa prestationer endast partiellt, är den ändock berättigad att i förhållande

till sina utgifter därför erhålla statsbidrag.

2. Meddelandet av sjukhusvård.

Såsom redan framhållits upptager sjukkasselagen sjukhusvård såsom en

av de trenne erkända sjukhjälpsformerna. Någon skyldighet för registrerad

sjukkassa att, såsom förutsattes i 1930 års sjukkasseproposition, under vissa

betingelser bereda den sjuke denna vårdform finnes däremot icke stadgad

i lagen. I de svenska sjukkassorna har sjukhusvården karaktären av ett

endast subsidiärt understöd, som vid behov kan träda i stället för sjukpenning

och eventuellt läkarvård och läkemedel. Samma ståndpunkt intaga

också av tillsynsmyndigheten utfärdade normalstadgar för sjukkassor.

Enligt normalstadgarna, vilkas bestämmelser i denna punkt återfinnas i så

gott som alla registrerade sjukkassors stadgar, gäller, att sjukhusvård på

kassans bekostnad med kassastyrelsens medgivande kan meddelas på grund

av antingen den sjukes egen begäran eller vederbörande läkares eller sjukbesökares

framställning. Intagning på dessa villkor å sjukhus innebär, att

sjukkassan ikläder sig förbindelsen att bestrida hela kostnaden för sjukhusvården,

även örn denna kostnad skulle överstiga beloppet av den sjukhjälp

i penningar, medlemmen må hava tillförsäkrat sig.

Av sjukkassestatistiken att döma skulle sjukhusvård i endast jämförelsevis

mycket ringa grad användas som understödsform i de svenska sjukkassorna.

Sjukkassornas sammanlagda utgifter för sjukhusvård hava sålunda

i de till socialstyrelsen insända årliga redogörelserna för åren 1927—29 upptagits

till endast kronor 34,6(13, 33,421 och 31,462 respektive. Dessa siffror

kunna emellertid icke åberopas såsom bevis för den utsträckning, i vilken

sjukkassemedlemmar under sagda år åtnjutit sjukhusvård. I dessa siffror

ingå ju endast sådana fall, då sjukkassan såsom sådan på grund av föreskrift

i stadgarna eller eljest på föranstaltande av styrelsen direkt ombesörjt

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Majda proposition nr 15.

vården och själv bestritt kostnaderna för densamma. De omfatta däremot

icke de naturligtvis långt talrikare fall, då sjukkassemedlemmarna själva utan

direkt medverkan av kassan ombesörja sitt intagande å sjukhus men bestrida

sjukhusvården ur den från sjukkassan utgående kontanta sjukhjälpen.

Ehuru i dylika fall sjukpenningen i väsentlig grad eller t. o. m. helt och

hållet disponeras för sjukhusvården, redovisas den givetvis i sjukkassornas

räkenskaper endast under rubriken sjukhjälp i penningar. Detta redovisningssätt

användes även av sådana sjukkassor, vilka på grund av avtal eller

eljest åtagit sig att av den sjuke tillkommande sjukpenning direkt till vederbörande

sjukvårdsanstalt utgiva vårdkostnaden och där således den sjuke

själv endast äger uppbära vad som återstår av sjukpenningen, sedan vårdavgiften

blivit betald. Det är tydligt, att i dylika fall sjukhjälpen, örn ock

formellt utgående i penningar, dock i den mån den tages i anspråk för

vårdavgiftens betalande med visst fog kan anses utgiven såsom sjukhusvård.

Fot att erhålla en föreställning örn i vilken grad sjukkassorna, därest

förhållandena äro ordnade på nu angivet sätt, kunna anses medverka för

bestridande av sjukhusvård åt sina medlemmar, har en hänvändelse gjorts

till centralsjukkassan Vänfast—Stockholm (c:a 48,000 medlemmar år 1929)

örn meddelande av uppgifter rörande här berörda förhållande. Förutsättningsvis

må härvid meddelas, att Stockholms stad lämnar kassans i staden

mantalsskrivna medlemmar nedsättning med 20 % av vårdavgiften vid

vård å allmänt rum å staden tillhörig sjukvårdsanstalt eller på av staden

genom avtal tillförsäkrad plats å annan vårdanstalt. Förutsättning för åtnjutande

av dylik ersättning är bland annat, att den sjuke vid intagningen,

därest han icke erlägger förskottsbetalning, avlämnar av sjukkassan utfärdad

ansvarsförbindelse. Har dylik ansvarsförbindelse utfärdats, vartill givetvis

fordras medlemmens samtycke, åligger det sjukkassan att av den sjuke tillkommande

sjukhjälp direkt utbetala den stipulerade vårdavgiften (med avdrag

för ovannämnda 20 %). Till den sjuke utbetalas därefter vad som återstår

av sjukpenningen.

Enligt av kassan benäget meddelade uppgifter hade under år 1929 sjukhusvård

förekommit samt genom den från kassan utgående kontanta sjukhjälpen

bekostats i följande omfattning:

Antal sjukdomsfall................................................ 3,045

Antal vårddagar ................................................... 119,892

Utbetald vårdkostnad........................... kronor 181,781: 20

Av den under samma år av kassan utbetalta kontanta sjukhjälpen, kronor

1,544,848: 25, hade alitsa för bekostande av sjukhusvård disponerats 11.8 %.

Av samtliga sjukdomsfall inom kassan under året utgjordes inemot V, av

sjukhusfall.

3. Meddelandet av läkarvård och läkemedel.

I efterföljande utredning rörande meddelandet inom den svenska sjukkasserörelsen

av sjukvårdsförsäkring (läkarvård och läkemedel) hava medtagits

samtliga sjukkassor, som under vederbörande år meddelat sina medlemmar
1)

läkarvård (enbart);

2) läkarvård jämte läkemedel; och

3) läkemedel (enbart).

Att aven dessa senare kassor medtagits beror bland annat på att tillhandahållandet

av läkemedel enbart ofta är att betrakta närmast som ett

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Majlis proposition nr 75.

komplement till en i annan ordning (genom arbetsgivare eller dylikt) medlemmarna

tillförsäkrad läkarvård. I utredningen ingå vidare samtliga sjukkassor,

som meddelat understöd i någon av de angivna formerna, utan hänsyn

till örn läkarvården ete. i sin helhet bekostats av sjukkassan eller örn

kostnaden, såsom i många fall är förhållandet, till någon, vanligen mindre

del åvilat medlemmarna själva. För närmare detaljer rörande denna punkt,

vad särskilt läkarvården beträffar, hänvisas till bilaga C, punkt A 2.

Antalet sjukkassor, som meddelat sjukvårdsförsäkring i ovan angivna

mening, har under de senare åren varit i stort sett stationärt. Detta förhållande

är dock endast skenbart och sammanhänger, i allt väsentligt med

de sammanslagningar av förut var för sig arbetande sjukkassor, som under

dessa år ägt rum särskilt i städerna. Såsom nedan skall visas har medlemsantalet

i de sjukkassor, som meddela sjukvård, ökats såväl absolut som

relativt. Antalet sjukkassor 1), som meddelat sjukvårdsförsäkring, har enligt

sjukkassestatistiken utgjort:

1918..

1919..

1920.

l1921.

1922.

1923.

276

276

272

275

271

278

1924..

1925.

1926.

1927.

1928.

1929

288

285

276

280

280

279.

Meddelandet av läkarvård har liela tiden utgjort huvudsaken. Sammanräknas

de sjukkassor, som meddelat läkarvård antingen enbart eller i förening

med läkemedel, utgjorde deras antal år 1918 247 och år 192J ^o3.

Härav lämnade 177 resp. 171 enbart läkarvård och 70 resp. 82 bade läkarvård

och läkemedel. Antalet sjukkassor, vilkas sjukvårdsprestationer omfattade

endast läkemedel, utgjorde år 1918 29 och 1929 26.

Yad därefter beträffar medlemsantalet i de sjukkassor, som lamnat sjukvård,

har det ansetts lämpligt att här uppdela sjukkassorna i tre grupper

allteftersom de meddelat 1) läkarvård (enbart) 2) läkarvård jamte, läkemedel

och 3) läkemedel (enbart). Vid en dylik uppdelning erhålles följande översikt.

Antal sjukfår sahr adle medlemmar i sjuMassor, sorn meddelat:

1) Läkarvård

2) Läkarvård

Summa

3) Läkemedel

(enbart)

och läkemedel

(1-2)

(enbart)

1918 .................

52,247

26,275

78,522

10,180

88,702

1919 .....................

61,319

23,451

84,770

10,814

95,584

192Ö .............

63,511

22,978

86,489

10,693

97,182

19*21 ..................

56,610

28,530

85,140

11,945

97,085

1922

56,802

24,414

81,216

10,626

91,842

1923 . . .......

60(911

31,790

92,701

10.919

103,620

1924 . ............

67,089

30,198

97,287

16,566

113,853

1925

63,614

43,108

106,722

15,480

122,202

1926

75,039

32,194

107,233

14,225

121,458

1927

80,910

33,581

114,491

15,688

130,179

1928 a)

82,008

37,077

119,085

11,665

130,750

1929!) ........................

88,454

39,204

127,658

9,362

137,020

1) D o s sill olli har en fortsättningskassa meddelat sjukvårdsförsäkring.

*) Preliminära siffror.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majus proposition nr 15.

Såsom härav framgår, Ilar sjukvårdsförsäkringen under dessa tolv år be®n

utbruten, örn ock jämförelsevis långsam stegring. Detta

galler emellertid endast örn läkarvardsförsäkringen. intalet medlemmar i de

som meddelat dylikt understöd, har sålunda ökats från 78,522

x i •• i 6 ,r me<^ Medlemsantalet i de sjukkassor, som lämnat

endast läkemedel, har under de båda sista åren till och med gått något tillbaka

, . att undersöka i vad män tillväxten av de sjukvårdsförsäkrades antal

naliitj amna steg med stegringen i sjukkasseverksamheten över huvud taget har

antalet medlemmar i sjukkassor, som meddela sjukvård i den mening ordet

^tagits (alltså inklusive dem, som meddela enbart läkemedel), sammanställts

med hela antalet sjukkassemedlemmar under respektive år. Då rikssjukkassorna

som bekant på ett par mindre undantag när icke syssla med

sjukvardsforsäkring har jämförelsen här ansetts böra begränsas till de lokala

sjukkassorna. En dylik jämförelse meddelas i efterföljande sammanställning.

A r

Hela antalet

medlemmar i

lokala sjukkassor
-

Antal medlemmar i de lokala

sjukkassor, som meddela sjukvårdsförsäkrins
-

(inklusive läkemedel

enbart)

Absolut.

I % av bela

medlemsantalet

i lokala sjukkassor.

i 1918 ...

1919 ...

1920 ..

i 1921 ...

1922 ...

1923 ...

1924 ...

1925 ...

1926 ...

1927 ...

1928 »)

1929 >)

449,618

460,543

466,755

459,652

462,771

470,010

483,310

493,025

503,795

517,274

528,094

544,853

88,702

95,584

97,182

97,085

91,842

100,955

110,980

118,776

117,725

126,115

127,573

132,102

19.7

20. s

20.8

21.i

19.8

21.5

23.0

24.1

23.4

24.4

24.2

24.2

. I förhållande till lokalsjukkassornas medlemssiffra har sålunda antalet

sjukvårdsför säkrade under dessa år stigit från icke fullt V5 till något mindre

an V4.

Det har ju på sina hall påståtts, att sjukvårdsförsäkringen egentligen

passade endast för städerna men saknade intresse för landsbygden. En

undersökning har därför verkställts rörande fördelningen mellan landsbygd

och städer av de sjukkassemedlemmar i lokala kassor, som under åren 1927

och 1928 voro tillförsäkrade sjukvård (inklusive läkemedel enbart). Eesultatet

av denna undersökning framgår av följande sammanställning.

Antal sjukvårdsförsäkrade medlemmar

i lokala kassor

1927.

Städerna .......

Landsbygden

1928.

Städerna .......

Landsbygden

I % av hela antalet

Antal.

medlemmar i de lokala

sjukkassorna.

80,450

24.7

45,665

23.8

82,496

24.8

45,077

23.i

*) Preliminära siffror.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Majus proposition nr 75.

I stort sett kan sålunda sjukvårdsförsäkringen anses hava samma relativa

utbredning på landsbygden som i städerna.

Vad slutligen beträffar sjukkassornas utgifter för sjukvårdsförsäkringen

framgå dessa av efterföljande tablå. För fullständighetens skull hava härvid

medtagits även utgifterna för sjukhusvård (jfr dock vad ovan anförts örn

denna understödsform).

Å r

Sjukkassornas utgifter för

Summa

kr.

Läkarvård

kr.

Läkemedel

kr.

Sjukhusvård

kr.

1918 .........................................

207,285

107,916

25,224

340,425

1919 ...........................................

261,387

121,293

28,486

411,166

1920 ..........................................

289,879

137,749

30,035

457,663

1921 .........................................

310,431

107,362

25,018

442,811

1922 ..............................

317,314

107,391

23,210

447,915

1923 .....................................

313,430

97,289

23,741

434,460

1924 .............................

342,708

111,408

26,136

480,252

1925 ............................

380,330

112,123

33,038

525,491

1926 .............................

404,623

113,448

34,451

552,522

1927 .......................

460,529

135,884

34,663

631,076

1928 '') ................

470,702

120,112

34,204

625,018

1 1929 b ..........................................

519,544

119,043

34,384

672,971

4. Formerna för tillhandahållandet av läkarvård.

Yad särskilt beträffar läkarvården förekomma —- frånsett mindre väsentliga

skiljaktigheter — i huvudsak följande frenne former för dess tillhandahållande

:

1) Kassan betalar direkt till vederbörande läkare (eventuellt den lokala

läkareföreningen) ersättning enligt parterna emellan överenskommen taxa för

all åt medlemmarna lämnad läkarvård. Viss begränsning kan dock förekomma,

så att exempelvis läkarvård i det särskilda fallet icke må överstiga

visst belopp per år eller dylikt.

2) Kassan svarar på sätt under 1) sägs gentemot läkaren for hela sjukvårdskostnaden

men uttager, i förekommande fall, av den sjuke en viss del

av den på honom faktiskt belöpande vårdkostnaden. Som regel sker detta

på sådant sätt, att medlemmen, innan han anlitar läkare, har att direkt till

kassan inbetala den stipulerade andelen.

3) Kassan utbetalar på begäran till medlemmen den kostnad, medlemmen

visar sig hava själv utgivit för läkarvården. Stundom är denna metod, som

kommer till användning särskilt på landsbygden, kombinerad nied en bestämmelse,

att kassan för sin del icke utgiver mer än högst ett visst belopp

per läkarkonsultation eller att kassan icke utgiver mer än högst ett visst

belopp för dylik sjukvård under ett år, ett antal år eller eventuellt under

hela medlemstiden.

Det kan förtjäna framhållas, att det system för tillhandahallande av läkarvård,

vilket föreslogs i såväl 1927 som 1930 års propositioner, kan sägas

utgöra en kombination av de båda sist anförda metoderna. Med den under

3) angivna metoden överensstämma propositionerna däri, att den sjuke förutsättes

skola själv gentemot läkaren svara för hela kostnaden; med den

under 2) angivna åter däri, att kassan såsom sådan icke bestrider hela läkarvårdskostnaden

utan att en viss del därav skall åvila den sjuke själv. Bort
-

*) Preliminära siffror.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Majus proposition nr 15.

sett härifrån är emellertid den reglering av läkarvårdsförsäkringen, som

sagda propositioner avse, långt strängare och mera ingående än som med

nu gällande lagstiftning är fallet, då ju sjukkassorna i detta hänseende kunna

etablera läkarvårdsförsäkring i snart sagt vilka former som helst.

Närmare detaljer rörande formerna för läkarvårdens tillhandahållande, i

den mån dessa former äro reglerade genom skriftliga avtal, meddelas i en särskild

P. M. angående avtal mellan sjukkassor och läkare (bilaga E).

5. lie nuvarande kostnaderna — i genomsnitt per medlem — för

läkarvårdsförsäkring.

Betydande svårigheter .mota, då man med ledning av sjukkassornas årliga

berättelser eller eljest tillgängliga uppgifter söker beräkna läkarvårdsko stnadernas

storlek i genomsnitt per medlem. Problemet gäller här framför

allt att kunna med tillräcklig noggrannhet bestämma den medlemsstock,

p;i vilken . de faktiska kostnaderna för läkarvården skola fördelas. Det är

nämligen icke så, att man härvid kan utan vidare utgå från den av kassan

uppgivna totala medlemssiffran. Icke sällan förekommer det nämligen, att

läkarvårdsförsäkringen icke omsluter samtliga kassans medlemmar utan att

ett, dock oftast mindre, antal medlemmar med eller utan bestämmelse därom

i stadgarna faktiskt stå utanför läkarvårdsförsäkringen. Utan att detta direkt

utsäges i stadgarna, äro sålunda som regel — men dock icke alltid — de medlemmar

undantagna från läkarvårdsförsäkringen, vilka icke äro bosatta inom

kassans verksamhetsområde. Faktiskt örn också icke genom direkt föreskrift

i stadgarna äro vidare ofta även de medlemmar undantagna, som på grund

av sin anställning äro tillförsäkrade läkarvård genom arbetsgivare (inkl.

staten eller kommun).. Såsom i (bilaga C), punkt Al, närmare visats, hava

uppgifter inhämtats direkt från sjukkassorna angående bl. a. antalet medlemmar,

som äro på sist angivna sätt tillförsäkrade läkarvård, helt eller

till en del.

I den mån sjukkassorna upptaga särskilda avgifter för läkarvårdsförsäkringen

och ovan angivna kategorier av medlemmar icke erlägga avgift för

denna prestation, har en korrigering givetvis varit lätt att göra. I många

sjukkassor, som meddela läkarvård, göres emellertid icke någon skillnad i

avgiftshänseende medlemmarna emellan, utan den stadgade avgiften måste

erläggas av och för samtliga medlemmar, alltså även dem som äro tillförsäkrade

läkarvård i annan ordning. I dylika sjukkassor synes ställningen vara den,

att dessa medlemmar i praktiken hava en viss valfrihet mellan läkarvård

genom sjukkassan och den i annan ordning dem tillförsäkrade läkarvården.

Genom direkta hänvändelser till vederbörande sjukkassor hava i alla

tvivelaktiga fall noggrannast möjliga uppgifter inhämtats rörande det verkliga

antalet medlemmar, som berörts av läkarvårdsförsäkringen, och de uppgivna

kostnaderna för denna vård uppdelats endast mellan dem. Såsom icke delaktiga

i läkarvårdsförsäkringen hava konsekvent borträknats alla medlemmar,

som enligt den ovan åberopade undersökningen varit tillförsäkrade läkarvård,

helt eller , till en del, genom arbetsgivaren (inkl. staten eller kommun).

Med hänsyn till det nyss anförda förhållandet, att dylika medlemmar i

åtskilliga kassor torde hava en viss valfrihet i fråga örn läkarvården, är det

emellertid antagligt, att de nedan anförda beräkningarna till följd härav utvisa

ett genomsnitt, något överstigande den faktiska kostnaden.

Erinras må i detta sammanhang, att i den läkarvård, vars genomsnittliga

kostnad beräkningarna avse, icke i allmänhet ingår läkarvård vid sjukdom

till följd av olycksfall i arbete. Någon bestämmelse, som i fall som här

avses begränsar sjukkassornas understödsplikt, finnes visserligen som regel

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 75. 177

icke i stadgarna. Endast i vissa läkaravtal Ilar denna princip fastslagits.

Bortsett härifrån torde det emellertid få anses såsom självfallet, att medlemmen

vid olycksfall i arbete har att vända sig till olycksfallsförsäkringens

organ även i fråga örn läkarvården. Den sjukvårdsprestation, som olycksfallsförsäkringen

bereder, är ju ock av större räckvidd än den, som sjukkassorna

i regel lämna, och innefattar dessutom även läkemedel. Härtill

kommer, att sjukkassorna själva hava ett direkt intresse av att medlemmarna

vid olycksfall i arbete vända sig till olycksfallsförsäkringen och icke till

kassan för erhållande av läkarvård.

En annan omständighet, som måst tagas i betraktande vid dessa beräkningar,

är att stadgarna, även då sjukkassan lämnar läkarvård i praktiskt

taget full omfattning, ändock kunna innehålla begränsningar i ett eller annat

hänseende. För att i görligaste måtto undgå denna felkälla hava vid beräkningarna

medtagits endast sådana sjukkassor, vilka överhuvud taget icke

tillämpa några dylika inskränkningar eller vilkas bestämmelser i sådant

hänseende äro utan reell betydelse.

Yad särskilt beträffar sjukkassor å landsbygden lärer det på sina håll

förekomma, att till sjukkassan hava anslutit sig personer, som tillhöra

kassan närmast i egenskap av stödjande medlemmar, d. v. s. att de visserligen

betala avgifter som vanliga medlemmar men aldrig taga i anspråh

understöd från kassan. I den mån dylika stödjande medlemmar förekomma

i en sjukkassa, bidrager detta naturligtvis till att den genomsnittliga läkarvårdskostnaden

blir lägre än örn hänsyn kunnat tagas allenast till de medlemmar,

som verkligen, i förekommande fall, anlita kassan för läkarvården.

Trots all försiktighet, varmed undersökningen utförts, och fastän vederbörande

sjukkassor med största beredvillighet stått till tjänst med alla

äskade upplysningar, måste dock de här funna kostnadsbeloppen betraktas

såsom endast approximativa. Å andra sidan torde man dock våga utgå ifrån

att skillnaden mellan dessa och de exakta kostnadsbeloppen icke är alltför

betydande.

I fråga om stadssjukkassorna har undersökningen omfattat de åtta städer,

för vilka enligt vad i bilaga E visas finnas preciserade avtal angående

läkarvården och dess tillhandahållande. Med hänsyn till de skiftande förhållanden

i fråga örn läkarvården, som råda i Borås, hava dock sjukkassorna

i denna stad icke kunnat medtagas. I stället omfattar undersökningen även

Malmö, för vilken stad visserligen icke finnes ett för sjukkassorna gemensamt

läkaravtal men där dock ett antal betydande sjukkassor meddela läkarvård

i som regel full omfattning.

Enligt de verkställda beräkningarna har läkarvårdskostnaden i genomsnitt

per sjukvårdsförsäkrad medlem — medlemmar, som tillförsäkrats läkarvård

genom arbetsgivare (inkl. staten eller kommun) frånräknade — i medeltal

för åren 1927—1929 uppgått till:

i Göteborg, oavsett familjeläkarvård ...................... kronor 7:04

» » för familjeläkarvården ensamt1) ................ » 1:92

»Linköping ............................................ » 4: 79

> Malmö2) .............................................. » 6:79

»Lund, oavsett familjeläkarvård3) ........................ » 4:13

» » för familjeläkarvård *) ............................ » 0: 86

1) Kostnaden för familjeläkarvård Ilar, för de sjukkassors vidkommande, som lämna

denna prestation, fördelats på samtliga sjukförsäkrade medlemmar och icke endast på de

familjevårdsförsäkrade. Dessa senares antal är ej klint

2) I en vid sidan av de registrerade sjukkassorna arbetande s. k hjftlpkassa med uppgift

att bereda läkarvård m. m. uppgick den genomsnittliga läkarvårdskostnaden samtidigt

till kr 7: 25.

a) Den relativt låga kostnaden i Lund har uppgivits bero på, att ett stort antal medlemmar

vid sjukdomsfall hänvända sig till lasarettets poliklinik

Bihang till riksdagens protokoll 11)31. 1 saini. 62 haji. (Nr 75.'') ni 3i 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

1 ^skröna ............................................ kronor 7: 06

''Växjö ................................................ » 8:89

» Uppsala .............................................. , 5. 2i

Med avseende på de här angivna genomsnittskostnaderna må särskilt

iramnallas, att de beteckna den totala kostnaden för läkarvården. För de

bada städer — Lund och Trälleberg — där sjukkassemedlemmarna själva

hava att, 1 förekommande fall, erlägga en viss del av läkarvårdsavgiften,

innesluta salunda de ovan angivna beloppen jämväl den del av läkarvårdskostnaden,

som pa detta sätt faller direkt på den sjuke och icke blott den del

som bestndes av sjukkassan.

För samtliga ovan angivna åtta städer har läkarvårdskostnaden under

treårsperioden ifråga uppgått till i medeltal kr. 6: 49 l) per år och läkarvardsiörsäkräd

medlem. Bortser man från de båda städer — Lund och

1 raneborg där en del av kostnaden uttages direkt av den sjuke, och

egransas medeltalsberäknmgen till de städer, där sjukkassorna bestrida

hela kostnaden för läkarvården, utgör motsvarande medeltal för dessa sex

stader kr. 6: 62 ). Att av dessa båda medeltalssiffror utan vidare draga

elen slutsatsen att läkarvården ställt sig billigare i sådana fall, då en del

av kostnaden bestndes direkt av den sjuke, vore säkerligen förhastat. Till

den laga kostnaden i Lund torde, såsom ovan framhållits, väsentligen bilf^.

”''anga av medlemmarna i kassan vid behov anlita lasarettets

poliklinik. Vad ater Träleborg beträffar, synes den där tillämpade läkartaxan

vara lägre än 1 de andra städerna (jfr bilaga E).

Vidkommande därefter sjukkassor på landsbygden har undersökningen

omfattat följande atta sjukkassor, Strömma i Blekinge län, Lomma allmänna

och Bolestads 1 Malmöhus län, Kville sockens och Björneröds i Göteborgs

och Bohus län, Kungsfors 1 Alvsborgs län, Töreboda i Skaraborgs län och

Sandviks 1 Västerbottens län. Av dessa kassor äro Strömma, Kungsfors

och Sandviks rena fabnkssjukkassor, som stå öppna i huvudsak endast för

personalen vid de företag, till vilka kassorna äro knutna. Övriga fem kassor

aro däremot att ^ betrakta såsom öppna sjukkassor, örn samtliga kassor

galler, att lakarvarden lämnas i full utsträckning och utan någon begränsning

av praktisk betydelse.

Beräkningarna gälla åren 1927—1929 utom i fråga örn Kville sockens sjukkassa,

dan beräkningen avser åren 1928—1929.

Enligt beräkningen skulle läkarvården hava betingat en kostnad i genomsnitt

per ar och läkarvardsförsäkrad medlem av:

i Strömma

» Lomma allmänna

» Lövestads

» Kville sockens

» Björneröds

» Kungsfors

» Töreboda

» Sandviks

sjukkassa .............................. kronor 4: 91

.............................. » 4: 20

.............................. » 4:02

.............................. » 5:00

.....''......................... » 4:28

.............................. » 6:10

.............................. » 4: 00

.............................. » 5: 79

. Såsom yar aH; vänta, äro kostnaderna högre i de rena arbetarkassorna än

1 de allmänna sjukkassorna. Medan sålunda medelkostnaden per medlem i

de tre arbetarsjukkassorna uppgår till kr. 5: 74 *), utgör samma kostnad i

de fem allmänna sjukkassorna endast kr. 4: 23 l). För samtliga åtta sjukkassor

tillhopa utgör medelkostnaden kr. 5: 23 *).

'') Vägda siffror.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ta proposition nr 75.

Vid en jämförelse mellan de här angivna kostnadsuppgifterna för sjukkassor

på landsbygden och motsvarande uppgifter för stadssjukkassorna torde bland

annat följande förtjäna beaktande. I de läkaryårdskostnader, som våra

svenska sjukkassor för närvarande bestrida, ingår icke kostnaden i förekommande

fall för läkarens resa. Detta skulle däremot vara förhållandet saväl

enligt årets regeringsförslag i sjukkassefrågan som enligt 1927 års motsvarande

proposition. Det ligger i sakens natur, att dylika resekostnader i allmänhet

skulle förekomma endast på landsbygden och där särskilt i de rena

jordbruksdistrikten med deras mera spridda befolkning. Tänker man sig en

sjukkassereform genomförd i huvudsaklig överensstämmelse med 1930° ars

regeringsproposition, skulle därför skillnaden med avseende på läkarvårdskostnaden

mellan städer och landsbygd sannolikt icke bliva stor. Den relativa

närheten till läkaren i städerna och den benägenhet att även i mindre tvingande

fall söka läkare, som denna närhet kunde tänkas innebära, skulle nämligen

komma att i väsentlig grad uppvägas av de väsentligt högre kostnader för

läkarens resa, som sjukvården i landssjukkassorna skulle komma att betinga.

Vad här anförts, örn förhållandet mellan sjukkassor på landsbygd och i städer

gäller i huvudsak även ifråga om motsättningen mellan sjukkassor i industribygder

och rena jordbruksbygder. Avståndet till läkaren är självfallet kortare

och såsom en följd härav även läkarens resekostnader lägre i de relativt tätt

bebyggda industriområdena än i de i allmänhet mera glest befolkade jordbruksbygderna.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Majus proposition nr 7ii.

Bilaga E.

P. M. angående avtal mellan sjukkassor

och läkare.

Regeln torde vara att, då läkarvård lämnas, närmare bestämmelser angående

läkarvården samt villkoren och formen för densamma meddelas i avtal

mellan vederbörande läkare, eventuellt vederbörande lokala läkarförening,

å ena sidan och vederbörande sjukkassa respektive lokala sjukkassesammanslutning,

å den andra. På landsbj^gden förekomma emellertid endast undantagsvis

skriftliga avtal. Saken är här vanligen ordnad endast genom muntlig

överenskommelse mellan sjukkassan och läkaren. I de städer däremot,

där läkarvården mera allmänt är genomförd, finnas ofta ganska detaljerade

överenskommelser, i ändamål att reglera det ömsesidiga förhållandet mellan

sjukkassor och läkare.

Efterföljande redogörelse för nu gällande läkaravtal omfattar dylika avtal

i städerna Göteborg, Linköping, Uppsala, Borås, Växjö, Landskrona, Lund

och Trälleberg.

Avtalen äro som regel avslutade mellan å ena sidan sjukkassornas centralförsamling

i staden och å andra sidan stadens, eventuellt länets lokala läkareförening.

I Lund gäller avtalet mellan en enskild sjukkassa och stadens

läkareförening och i Landskrona mellan en enskild sjukkassa och stadens

samtliga läkare. I Borås är avtalet ingånget mellan stadens läkare och sjukkassornas

centralförsamling och i Växjö mellan Kronobergs läns läkarförening

samt sjukkassorna i staden.

Med avseende på rätten att taga del i avtalet gäller i Göteborg, att varje

till centralförsamlingen ansluten sjukkassa äger biträda avtalet under förutsättning

att anslutning gäller för samtliga eller minst hälften av kassans medlemmar.

I Linköping står på samma sätt avtalet öppet för varje ansluten

sjukkassa, som biträder avtalet för samtliga sina medlemmar. I Uppsala

fordras, att minst 80 % av sjukkassans medlemmar skola inbegripas i läkarvårdsförsäkringen.

I Borås gäller avtalet för varje sjukkassa, som genom

centralförsamlingen önskar komma i åtnjutande av sjukvård för sina medlemmar.

I Växjö gäller avtalet för samtliga medlemmar i respektive sjukkassor

med undantag för dem, vilka på grund av sin arbetsanställning eller

dylikt äro tillförsäkrade fri läkarvård. Vad läkarna beträffar stå avtalen

öppna för envar till respektive lokalavdelning ansluten läkare; i Borås för

stadens samtliga läkare. I Landskrona har bestämmelsen formulerats så, att

samtliga läkare i staden förbinda sig att tillhandagå med sjukvård åt sjukkassans

medlemmar. Så länge avtalet är gällande, får i Göteborg sjukkassornas

centralförsamling icke uppgöra särskilt avtal med läkare, som står utanför

läkarföreningen, och ej heller får Göteborgs läkarförening ingå avtal med

registrerad sjukkassa, som ej tillhör centralförsamlingen.

Rätt att välja läkare. I Göteborg och Linköping gäller, att sjukkassemedlem

har rätt att anlita vilken som helst av de läkare, som anmält sig till utövande

av sjukkassepraktik. Samtidigt eller under samma sjukdom må endast

en läkare anlitas, där ej den förste läkaren hänvisar den sjuke till annan

läkare eller behandlingen av annan läkare i tvingande fall är oundgängligen

nödig. Rådfrågning av läkare på ort. där den sjuke icke är bosatt, må endast

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Majus proposition nr 15.

ske med sjukkassestyrelsens medgivande. I Landskrona äger sjukkassemedlemmen

hänvända sig till vilken som helst av stadens läkare. Läkare ina ej

övertaga ett under behandling av annan läkare varande fall, med mindre, överenskommelse

därom träffats med den, som inlett behandlingen I Växjö ager

sjukkassemedlem likaledes välja bland läkare, som tillhöra lakari Greningen.

Medlem får dock icke besöka mer än en läkare under samma sjukdom utan att

lian blivit remitterad till den andre läkaren eller sjukkassestyrelsen lamnat

medgivande därtill. . , „ ,

I avtalen stadgas vanligen vissa begränsningar i fråga om den lakarvard,

som den sjuke äger erhålla. I Götebor g snvtslzi stadgas sålunda, att faxan, icke

gäller vid mera omfattande specialundersökningar, behandling av svirrare

kirurgiska åkommor, förlossning eller annan specialbehandling. I Linkoping

betalas operationer, ingrepp och specialundersökningar utöver taxan med

2_10 kronor, som betalas av den sjuke själv (sålunda icke av kassan). Lik
nande

föreskrifter i fråga örn läkarvårdens begränsning lämnas också, ehuru

med något växlande formuleringar, i avtalen för Lund, k axjö, Landskrona

och Trälleberg. I Uppsala inbegripas icke i taxan specialundersökning och

specialbehandling, men det påpekas tillika, att detta förbehåll icke asyftar

enkla, kortvariga och lätt utförda undersökningar och behandlingar utan endast

mera tidsödande och kostsamma sådana. . . . .. r,

I avtalen för Göteborg och Linköping stadgas, att sjukkassa icke ar pliktig

betala läkarvården, då den sjuke kan .erhålla kostnadsfri vard a epidemisjukhus

(samma regel torde gälla även i de andra städerna; sannolikt har

bestämmelse!! härom såsom tämligen självklar icke ansetts behövlig i av
-

Skjuts och förbandsartiklar betalas enligt Bofasavtalet av den sjuke direkt

till läkaren I händelse av bristande betalningsförmåga är dock kassan pliktig

att gälda även dessa kostnader. Även i Växjö åligger det sjukkassemedlem,

som är bosatt 2 km. eller mera från staden, att själv betala lakarskjutsen.

T Landskrona stadgas liknande betalningsskyldighet i fråga örn t or bandsartiklar

och i Trälleberg i fråga örn såväl skjuts (vid sjukbesök utom gamla

stadens gräns) som förbandsartiklar och dylikt. . „ .. , , „ ,,

I Borås, Linköping och Växjö gäller icke avtalet sjukvård vid olycksfall

i arbete, som faller inom ramen för olycksfallsförsäkringslagen.. (Samma

regel, örn också icke direkt utsagd, tillämpas sannolikt även i övriga läkar
aVtSlutligen

förekommer i Växjö den generella begränsningen, att läkarvården

utgår med högst 100 kronor under loppet av 12 på varandra följande ma
-

I Linköping må sjukkassemedlem anlita läkare på sjukkassans bekostnad

högst 10 gånger pr kalenderår, med rätt dock för vederbörande sjukkasse
styrelse

att medgiva ökning härutinnan. . .

I fråga örn sjukhus- och specialistvård innehålla avtalen i Goteborg och

Linköping vissa bestämmelser. Finner läkaren, att sjukdomen kraver vård

å sjukhus eller att dylik vård är önskvärd, skall han sålunda tillråda sadan

vård Detsamma gäller, örn läkaren finner specialistvård behövlig. Sadan yard

skall då bekostas av kassan; dock att för behandling av specialist som icke

biträtt avtalet, fordras kassastyrelsens samtycke. Slutligen må framila las.

att i Göteborg finnes ett särskilt tilläggsavtal och särskild taxa for specialistläkare

(se nedan). , , . . ,

Läkares skyldighet att lämna sjukkassan upplysningar rörande den sjuke.

Finnér läkare, stadgas det i avtalen för Göteborg och linköping, att den

sjuke handlar i uppenbar strid mot hans föreskrifter eller eljest på sätt,

sorn är ägnat att förhindra eller fördröja tillfrisknandet, skall han därom

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

underrätta kassan. ^Vidare stadgas skyldighet för läkaren att, på begäran

och da skriftligt utlåtande fordras, mot särskild ersättning och i den mån han

ej anser det strida mot sin tystnadsplikt, lämna sjukkassans styrelse

för dess förvaltning nödiga upplysningar rörande den sjuke och hans tillstånd.

In homs t b e gräns n i n g i fråga örn rätt till läkarvård har endast stadgats i

Götebor gsavtalet, där det föreskrives, att taxan icke gäller för sjukkassemedlem,

vars årsinkomst näst föregående år överstigit 6,000 honor. Enligt inhämtade

upplysningar har begäran örn tillämpning av denna bestämmelse hittills

i intet fall framställts från läkarhåll. Bestämmelsen torde få betraktas

närmast som en säkerhetsventil, avsedd att genom själva sin existens förekomma

obehörigt utnyttjande av sjukkasseverksamheten.

Betalningssätt. Regeln är enligt samtliga avtal, att sjukkassan såsom sådan

gentemot läkaren, respektive läkarföreningen svarar för betalningen av läkaryardskostnaderna.

Utom i Lund och Trälleberg gäller vidare, att kostnaden

i sin helhet för läkarvården normalt bestrides av respektive kassor utan direkta

bidrag av den sjuke (jfr dock ovan samt vad som stadgas i Göteborgsavtalet

med specialistläkarna). De bestämmelser, som avtalen innehålla, gälla närmast

sättet för redovisningen, kontrollen och betalningen av läkar vårdsutgifterna.

Härvid begagnar man sig vanligen av s. k. läkarkuponger eller läkarkort, vilka

vid överenskomna tider inlösas av kassorna. Emellertid medgiva vissa avtal

även direkt betalning av patienten till läkaren, som därvid utfärdar kvitto för

utfående av beloppet från kassan.

I Trälleberg betalar medlemmen Vs och i Lund 2/s av läkarbostaden. Denna

andel uttages som regel på det sätt, att den sjuke å kassans expedition utlöser

den nödiga läkarkupongen. Bestämmelsen härom återfinnes dock icke i läkaravtalet

utan anses utgöra en kassornas inre angelägenhet.

I Uppsala sker finansieringen av läkarvården på det sätt, att sjukkassemedlemmen

i början av året mot en avgift av 5 kronor hos sin sjukkassa löser

ett s. k. läkarkort, vilket berättigar till 10 rådfrågningar å läkarens mottagning

eller i den sjukes hem. I ömmande fall utlämnas (utan ersättning) ytterligare

ett läkarkort. Denna bestämmelse är dock icke så att fatta, som om

kostnaderna för läkarvården till någon del skulle bäras direkt av den sjuke.

Avgiften å 5 kronor är att betrakta som en särskild avgift för läkarvårdsiörsäknngen,

en avgift som skall erläggas av medlemmarna, vare sig de anlita

läkare under året eller icke. T den mån dessa avgifter icke förslå för gäldande

av läkarnas räkningar enligt taxan, åligger det sjukkassornas centralförsamling

att betala det felande beloppet.

I Landskrona tillämpas ett örn den tyska s. k. Pauschalmetoden påminnande

förfarande. För läkarvården utbetalar sjukkassan förskottsvis per kalenderkvartal

kr. 1:50 (alltså kr. 6:— per år) för varje medlem. Beloppet utbetalas

av kassan till Uste stadsläkaren, som därefter fördelar detsamma mellan

stadens läkare i förhållande till vars och ens arbete för kassan. För denna

eisättning lämna stadens läkare all den sjukvård, som medlemmarna behöva

dock med följande undantag. Den, som söker inträde i sjukkassan eller upp1

lyftning till högre klass, erlägger till läkaren för undersökning och intyg om

sitt hälsotillstånd en avgift av 2 kronor. För sjukdomsfall anmälda utom mottagmngstiden

betalar sjukkassemedlemmen 1 krona vid konsultation å mottagningsrummet

och 2 kronor vid sjukbesök i hemmet.

Taxor. Utom i Landskrona, där såsom ovan anförts en speciell anordning

i detta hänseende är rådande, gäller som allmän regel, att läkarvården

betalas i förhållande till den av respektive läkare meddelade vården (betalning

per prestation). Även örn de fastställda taxorna till sina grunddrag överensstämma

med varandra, sa äro de dock i detalj så olika uppställda, att de

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Majlis proposition nr 15.

icke kunna sammanställas i en enlietlig översikt. I etet följande återgivas

därför de olika taxorna var för sig med utelämnande av mindre betydelsefulla

detaljer.

Göteborg.

Ersättning, som erlägges antingen genom sjukkassekupong eller genom

kontant betalning mot kvitto av läkaren, utgör:

a) Vid rådfrågning hos läkaren:

första besöket jämte intyg för sjukanmälan .............. kronor 5: —

andra och följande besök .............................. » 3: —

receptpåskrift ......................................... » 1: —

rådfrågning per telefon ............................... » 2:! —

läkarintyg för inträde i sjukkassa ...................... » 4: —

läkarintyg för sjukkassa, där läkarvården av annan bekostas » 2: —

rådfrågning nattetid (kl. 21—8) ........................ » 8:

rådfrågning nattetid per telefon ........................’ * 5:

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

besök i hemmet efter kallelse av patienten (inklusive intyg

för sjukanmälan) ...................................... kronor 8:

För rådfrågning för annan familjemedlem utgår ersättning som vid konsultation

å läkarens mottagning.

Intyg för friskanmälan samt örn dödsfall är läkaren pliktig meddela utan

ersättning*

För specialistläkare gäller följande särskilda taxa.

1) För andra specialister än nervläkare.

a) Vid rådfrågning hos läkaren:

första besöket jämte intyg för sjukanmälan ..............

andra och följande besök ..............................

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

första besöket (inklusive intyg för sjukanmälan) ..........

andra och följande besök efter kallelse fran patienten ....

2) För specialiteten nervsjukdomar.

a) Vid rådfrågning hos läkaren: *

första besöket (jämte intyg för sjukanmälan) ............

andra och följande besök ..............................

kronor 7:—

> 4: —

kronor 12:—

> 10: —

kronor 10:—

» 5: —

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

Samma taxa som ovan under 1 b). .

Skillnaden mellan allmänna avtalets taxa och specialistläkartaxan betalas

av medlemmen direkt till läkaren mot kvitto. Medlemmen återfår därefter

av kassan det belopp, varmed kassan enligt stadgarna bidrager till specialistvård.

Linköping.

Ersättningen utgör:

a) Vid rådfrågning hos läkaren:

första besöket .........................................

andra och följande besök ..................... • .......

förnyelse av recept utan rådfrågning eller undersökning----

sjukbetyg (betalas av den sjuke) ........................

kronor 4: —

> 3: —

» 2: —

» 1: —

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.

besök.

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

första besöket ........................................ kronor 7

andra » ................................... ^ g

följande besök........................................ > 5

För patienter boende utanför den egentliga staden betalas 7—8 kronor

per

För sjukbesök, anmälda efter läkarens mottagning eller på morgonen med

begäran örn besök före första mottagningen samt för besök å mottagningsrummet,

sedan sista mottagningen för dagen avslutats, höjes taxan med 2

kronor, som betalas av den sjuke.

På natten (kl. 22—8) fördubblas taxan; härav betalas av den sjuke hälften.

All skjutsersättning betalas av den sjuke.

Läkaren utskriver utan särskild ersättning enkel remiss till sjukvårdsersättning.

Andra intyg betalas enligt taxan.

Lund.

a) Vid radfTagning hos läkaren wider mottagningstiden:

första besöket (inklusive enkelt sjukkasseintyg) .......... kronor 5:_

andra^ och följande besök .............................. » 4: —

rådfTågning per telefon ...............................’ » B- —

förnyelse av recept.................................... » 2 •_-

Vid rådfrågning på andra tider än mottagningstiden höjas dessa belopp

med kronor 2:—. Vid rådfrågning nattetid (kl. 21—8) höjes ersättningen

till det dubbla.

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

lista—3:dje besöket (inklusive enkelt sjukkasseintyg) ...... kronor 8:__

fjärde och följande besök ........................... » 7.''_

Vid tillsägelse örn hembesök efter läkarens mottagningstid och örn besöket

önskas samma dag, utgör ersättningen kronor 9:— å 10:—. Hembesök

nattetid (kl. 21—8) ersättes med kronor 15:—.

Friskintyg för inträde i sjukkassa ...................... kronor 5:_

Friskintyg efter slutad behandling...................... » 2:_

Vid besök utanför stadens planlagda område tillhandahålles skjuts eller

ersättning därför.

Uppsala (med° fr. o. m. 1928 gällande rabattbestämmelser).

a) Vid rådfrågning hemma hos läkaren under mottagningstiden:

lista—3:dje besöket .................................. kronor

4:de—6:te » s

7:de och följande besök (för samma sjukdom) ............ »

förnyelse av recept.................................... t

Intyg för utfående av sjukhjälp lämnas utan ersättning.

b) Vid besök av läkaren i den sjukes hem:

1) besök inom den egentliga staden

lista—3:dje besöket .................................. kronor

4 ide—6:te » }>

7 ide och följande besök................................ »

2) i stadens omgivningar eller vissa mera avlägsna delar av staden

lista—3:dje besöket .................................. kronor

4:de—6:te » '' ''............................. »

7 ide och följande besök............................’'' »

Vid bud om sjukbesök efter mottagningstiden och örn besöket

3: 60

2: 70

1: 80

1: 80

fv 40

4: 50

3: 60

7: 20

6: 30

5: 40

önskas

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 185

samma dag, ökas arvodet med kronor 1:80. Nattetid (kl. 22—8) utgår dubbla

arvodet.

Vid längre tids behandling medgives lämplig rabatt.

Borås.

Ersättningen utgör:

vid rådfrågning och undersökning i läkarens mottagningsrum

............................................................................................. kronor 4: —

vid läkarens besök i den sjukes hem...................................... » 8: —

(Vid undersökning av mer än en person, tillhörande samma hushåll, erlägges

kronor 8: — för den första patienten och kronor 4: — för varje följande

patient.)

för förnyelse av recept utan rådfrågning................................. kronor 2: —

för rådfrågning per telefon (under dagen) .............................. » 2: —

För natten (kl. 20—8) förhöjes ovanstående belopp med 50 %.

Vid inbetalning av kvartalsräkningarna äga sjukkassorna tillgodoräkna sig

en rabatt av 15 % å de fastställda beloppen.

Växjö.

Ersättningen utgör:

för rådfrågning .......................................................................... kronor 2: —

» fullständig undersökning ................................................... » 5: —

» besök i den sjukes hem de 2 första gångerna .............. » 7: —

» följande gånger..................................................................... » 5: —

» kirurgisk behandling............................................................ »5—10: —

» sövning och lokalbedövning.............................................. » 5: —

» efterbehandling inklusive förband, halspensling............... » 2: —

» ljus- och elektrisk behandling............................................ » 1: 50

» förnyelse av recept............................................................... » 1: —

» läkarintyg (enkelt) ............................................................ » 2: —

För natten (kl. 21—8) utgå ovanstående arvoden med 50 % förhöjning.

Trälleborg.

Ersättningen utgör:

på dagen:

vid besök i läkarens bostad under mottagningstid Esta

gången ............................................................................................ kronor 2: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom)........................... » 1: —

vid sjukbesök i hemmet Esta gången ................................... » 3: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom)......................... » E 50

på natten:

vid besök i läkarens bostad Esta gången ............................. kronor 3: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom)........................... » 1:50

vid besök i den sjukes hem Esta gången .............................. » 5: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom).......................... » 2:.50

Sjukbetyg vid första besöket och friskbetyg vid sista besöket lämnas av

läkaren utan ersättning.

I detta sammanhang må slutligen anföras, att på initiativ av Sveriges allmänna

sjukkasseförbund år 1916 utarbetades genom av förbundet, allmänna

svenska läkarföreningen och socialstyrelsen utsedda kommitterade betänkande

och förslag till ordnande av läkarvården inom sjukkassorna, innefat
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tande förslag till såväl överenskommelse mellan läkarföreningen oell sjukkasseförbundet

rörande avtal mellan läkare och sjukkassor som lokalavtal

mellan läkare och sjukkassor. Överenskommelsen har icke blivit godkänd av

vare sig läkarföreningen eller sjukkasseförbundet. Förslaget till lokalavtal

har emellertid tagits till mönster vid uppgörandet av de mera detaljerade

överenskommelser, som träffats mellan sjukkassorna och de lokala läkarföreningarna,

bland annat i Göteborg och Linköping.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

187

Bilaga F.

P. M. angående avgiftsbestämniugen i sjukkassor.

1. Sjukkasselagens ställning till frågan om avgiftsbestämningen.

Det kan ifrågasättas, om sjukkasseverksamlieten såsom sådan är att hänföra

till försäkringsrörelse i egentlig mening. Till sitt vasen och ursprung

är sjukkasseverksamlieten i främsta rummet en ömsesidig understödsverksamhet,

som avser att utan alltför noggrant avvägande av de enskilda sjukkassemedlemmarnas

skyldigheter och rättigheter kollektivt bära den börda,

som vid sjukdom och därmed sammanhängande ekonomiska förluster drabba

de i verksamheten deltagande. Av naturliga skäl och så långt detta lämpligen

låter sig göra anpassas härvid verksamheten efter inom den egentliga

försäkringsverksamheten tillämpade grundsatser. Men att ömsesidig sjukhjälpsverksamhet

icke skulle kunna utövas utan ett strikt tillämpande av

rent försäkringsmässiga grundsatser har dock icke varit ifrågasatt. Det

noggranna avvägande av rättigheter och skyldigheter, som ett konsekvent tillämpande

av försäkringens grundsatser skulle innebära, har icke för sjukkasseverksamhetens

vidkommande ansetts vara erforderligt eller ens möjligt. I sakkunnigbetänkandet

den 30 juni 1909, vilket betänkande ligger till grund för vår

nu gällande sjukkasselagstiftning, heter det beträffande denna punkt bland

annat (sid. 64 o. f.): »Sjukkassornas huvuduppgift, att bereda sjukhjälp, kan

utgöra och har även blivit föremål för ren försäkringsrörelse. Sjukkasseverksamheten

kan således också anordnas på ett väsentligen försäkringsmässigt

sätt. Där så skedde, kunde detta i många hänseenden medföra avgjorda

fördelar för verksamheten, särskilt i avseende å tryggande av dess

förmåga att fullgöra åliggande förpliktelser. Ett tillämpande på densamma

i större utsträckning av de principer, vilka gjort sig gällande inom försäkringsväsendet,

torde därför till en viss grad vara att anse såsom önskvärt.

------— Ett strängt och konsekvent genomförande av försäkrings
principer

inom sjukkasseverksamlieten torde emellertid knappast kunna på

ett naturligt sätt anknytas till den föregående utvecklingen på detta område,

ej heller låta rätt väi förena sig med sjukkasseverksamhetens karaktär i

övrigt.--—--Med den prägel av inbördes understödsverksamhet,

som sjukkasseväsendet till sin kärna bibehåller sedan en föregående tid,

lärer sålunda kravet på en från början strängt avvägd motsvarighet mellan

den enskildes skyldigheter och rättigheter samt ett rigoröst upprätthållande

av denna jämnvikt icke lämpligen kunna eller nödvändigtvis behöva inom

sjukkasseverksamlieten genomföras i samma grad, som inom den vanliga försäkringsrörelsen

skett. Inom sjukkassornas verksamhet måste vissa eftergifter

ä nämnda krav anses tillåtna, där sådana äro påkallade av hänsyn till

kassemedlemmarnas allmänna bästa eller till behovet av enkelhet i verksamhetens

organisation och underlättande av dess administration. En folkets

skapelse, liksom åtskilliga andra i samband med den sociala evolutionen

under det sist gångna århundradets senare hälft utbildade arter av föreningsverksamhet,

har sjukkasseverksamlieten anpassats efter behoven och fordringarna

inom de lager av befolkningen, där densamma verkar, och därvid

danats i mångt och mycket efter enahanda grundsatser, som blivit tillämpade

inom andra grenar av det fria föreningsväsendet. En billig förvaltning

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Majda proposition nr 75.

i förening med en i möjligaste måtto oförmedlad medbestämmanderätt för

de enskilda föreningsmedlemmarna i fråga örn verksamhetens skötsel och

kontrollen däröver samt underordnandet av den enskildes intressen under

hänsynen till det gemensamma bästa äro grundsatser, vilkas förverkligande

tydligen kräva en vida enklare organisation, en mera lättskött administration

och en större frihet i fråga om utmätandet av den enskildes skyldigheter

och rättigheter, än inom den egentliga försäkringsrörelsen skett och lämpligen

kan ske.

^ Att den karaktär hos den frivilliga sjukkasseverksamheten, som av dessa förhållanden

betingats, i allt väsentligt lämnas oantastad torde vara av den största

vikt * för denna verksamhet, enär säkerligen dess utveckling sduglighet och fortbestånd

därav i hög grad bero. Härav följer, att en lagstiftning för den frivilliga

sjukkasseverksamheten bör i olika hänseenden avvika från lagstiftningen

för egentlig försäkringsrörelse. — — — —

I anslutning till vad ovan yttrats kunna vårt lands sjukkassor betecknas såsom

på enskilt initiativ grundade, förnämligast av medlemmar från de mindre

bemedlade samhällsklasserna bestående föreningar, vilka avse att i händelse av

sjukdom (eller dödsfall) bland medlemmarna bereda understöd samt såmedelst

arbeta för fyllandet av en betydelsefull samhällsuppgift, och vilkas eget intresse,

särskilt till bevarande av verksamhetens soliditet och fortbestånd, kräver en viss

anpassning efter de för den vanliga försäkringsrörelsen ledande grundsatser.1)

Sjukkasseverksamhetens karaktär av ömsesidig understödsverksamhet och

icke av försäkringsverksamhet i egentlig mening framhäves genom en hel

rad bestämmelser i sjukkasselagen, bestämmelser, som äro främmande för

eller stå i direkt strid mot allmänt gällande grundsatser i den privata försäkringsverksamheten.

Såsom exempel på dylikäbestämmelser må anföras:

1) förbudet att av vissa närmare angivna skäl ur sjukkassa utesluta medlem

(motsvarande förbud mot hävande från försäkringsgivarens sida av försäkringsavtalet).

2) förbudet att vid medlems avgång ur sjukkassa till honom utbetala

något av kassans tillgångar.

3) möjligheten för sjukkassa att genom majoritetsbeslut höja avgifterna

eller minska understöden med bindande verkan för samtliga medlemmar.

4) möjligheten att genom majoritetsbeslut bestämma, att för viss sjukdom

sjukhjälp icke skall utgå eller utgå med allenast nedsatt belopp.

5) möjligheten att verkställa uttaxering för täckande av uppkommande

förlust å verksamheten.

6) möjligheten att genom majoritetsbeslut föreskriva, att samtliga medlemmar

skola vara anslutna till fortsättningskassa.

7) rätt att bestämma angående dispositionen av kassans tillgångar vid

kassans upplösning.

Den försäkringsverksamhet, som utövas av sjukkassorna, beröres icke

heller av lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal (jfr 1 §). Såsom motivering

till detta undantagande, som icke ifrågasattes i kommittébetänkandet,

anfördes i huvudsak, att den sociala karaktären hos sjukkasselagstifklingen

vore och med sannolikhet även framgent komme att bliva så starkt framträdande,

att lagstiftningen därom borde falla utanför den privaträttsliga

lagstiftningen örn försäkringsavtal.

Beträffande avgiftsbestämningen i registrerad sjukkassa stadgas i sjukkasselagen

(20 § mom. 1), att avgifterna för sjukhjälpsverksamheten och, i

förekommande fall, begravningshjälpsverksamheten skola vara så avvägda, att

de i förening med andra kassans inkomster, vilka kunna vara bestämda för

*) Kurs. i delina P. M.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Majus proposition nr 75.

enahanda ändamål som dessa avgifter, »må antagas förslå till täckande av

kassans löpande utgifter för sjuk hjälp, begravningshjälp och förvaltning samt

till nödig fondbildning». Yad som skall förstås med »nödig fondbildning»

har icke närmare angivits i lagen. I de sakkunnigas motivering till här berörda

stadgande har endast i allmänhet framhållits (sid. 144), att frågan om

garantier för de fasta medlemsavgifternas riktiga beräknande synts skola erhålla

en tillfredsställande lösning »genom en med den danska sjukkasselagens

regel i förevarande ämne analog bestämmelse.»

Någon rätt för tillsynsmyndigheten att i samband med granskning av för

registrering ingivna stadgar pröva i vad mån de i stadgarna upptagna avgifterna

kunna anses motsvara de sålunda uppställda kraven är icke direkt

stadgad i sjukkasselagen. Indirekt kan dock en dylik rätt anses framgå av

de i sjukkasselagen (83 §) angivna skäl, då'' sökt registrering skall vägras.

Då såsom dylikt skäl bland annat anföres, att sjukkassas stadgar prövats

icke stå i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen, ligger häri, att tillsynsmyndighetens

prövning måste omfatta även själva de materiella förutsättningarna

för utövande av den planerade understödsverksamheten.

Yad särskilt beträffar frågan om differentiering av sjukkasseavgifterna

med hänsyn till medlemmarnas olika sjukdomsrisker och tillsynsmyndighetens

befogenhet att påkalla en dylik differentiering, må framhållas följande.

I sakkunnigeförslaget (20 §) hade bestämmelsen örn de fasta avgifterna

givits den lydelsen, att dessa avgifter skulle vara lika för alla kassans medlemmar,

med mindre annat skäligen betingades av olikhet medlemmarna

emellan i avseende å antingen understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk.

Yid föredragning i lagrådet av det inom civildepartementet uppgjorda

lagförslaget yttrades rörande denna punkt, att det vore mindre välbetänkt

att så avfatta bestämmelsen örn avgifterna, att såsom huvudregel

syntes framstå, att avgifterna borde vara lika för alla medlemmar. Lämpligare

vore, att i lagen icke giva företräde åt vare sig det ena eller det andra

systemet utan allenast åt tillsynsmyndigheten anförtro att övervaka, att

avgifterna differentierades, i den mån kassans soliditet det erfordrade. På

grund av denna lagrådets anmärkning erhöll förevarande bestämmelse (20 §

mom. 1, lista punkten) sin nuvarande avfattning: »De fasta avgifterna må

icke göras olika för olika grupper av sjukkassas medlemmar i vidare mån

än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å

understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk eller ock betingas av sådan

bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §.» Någon skyldighet för sjukkassa

att upptaga efter sjukdomsrisken differentierade avgifter har härigenom

icke stadgats. Endast en rätt därtill har medgivits. Föreställningen att tillsynsmyndigheten

under alla förhållanden skulle äga att även mot kassans

bestämda önskan pålägga densamma att upptaga med hänsyn till medlemmarnas

olika morbiditetsrisker differentierade avgifter saknar stöd i lagen.

Vilja sjukkassans medlemmar i solidaritetens intresse och i känslan av inbördes

samhörighet medlemmarna emellan påtaga sig avgifter, som motsvara de

kollektiva risker som möta sammanslutningen såsom ett helt taget, måste

tillsynsmyndigheten för sin del acceptera en dylik ståndpunkt.

2. Den nuvarande avgiftsbestämningen i sjukkassorna.

Med hänsyn till vad ovan anförts har socialstyrelsen och dessförinnan

kommerskollegium såsom tillsynsmyndighet (iver sjukkasseväsendet icke

fordrat eller ens kunnat fordra, att sjukkassorna skulle i och för sin sjukhjälpsverksamhet

uppvisa försäkringsteknisk premiereserv. För sjukhjälpsverksamheton

hava ifrågasatts endast avgifter, motsvarande den genomsnitt
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Majlis proposition nr 75.

liga morbiditetsrisken inom kassan, ökade därhän att de medgivit bildandet

av en skälig reservfond för mötande av tillfälliga fluktuationer i sjukbeståndet.

Ett dylikt tillvägagångssätt bär också betingats därav, att sjukkasselagen

uppenbarligen förutsätter, att avgifterna skola bestämmas efter erfarenheten

inom varje sjukkassa för sig. Styrelsen har emellertid tid efter annan

och i den utsträckning härför tillgängliga arbetskrafter det medgivit sökt

kontrollera, i vilken grad de olika sjukkassorna med hänsyn till fondbildningen

motsvarat de sålunda uppställda villkoren. I den mån detta visat

sig icke vai’a förhållandet, har styrelsen sökt att genom råd och eventuellt

direkta anvisningar åstadkomma nödiga förbättringar. I sådant hänseende

hava vederbörande sjukkassor sålunda förmåtts att genom tillfälliga uttaxeringar

eller, där så prövats nödigt, genom ändring av stadgarna, åsyftande

antingen förhöjning av de fasta avgifterna eller nedsättning av understöd

eller eventuellt genom båda dessa åtgärder, åvägabringa den önskade jämvikten

mellan inkomster och utgifter.

Ett störande moment i fråga örn sjukkassornas ekonomi har varit den i

stort sett oavbrutet fortgående stegring i sjukriskerna, som verksamheten haft

att uppvisa. Till belysande härav kan anföras, att det genomsnittliga antalet

sjukdagar per år och medlem inom samtliga registrerade sjukkassor — fortsättningskassorna

undantagna — gestaltade sig sålunda:

1914 ............................................ 7.2

1915 ............................................ 7.7

1916 ........................................... 8.2.

För den fyraårsperiod, som avslutas med år 1929, voro motsvarande sjuktal:

1926 ............................................. 9.6

1927 ............................................. 10.6

1928 ............................................ 9.8

1929 ........................................... 10.5 (preliminärt).

Till viss — om ock mindre — grad är denna stegring att skriva på räkningen av

den utvidgning av sjukhjälpstiden, som under den mellanliggande tiden företagits

inom en del kassor. En verkställd undersökning har dock givit vid

handen, att den härav föranledda ökningen i sjuktalet måste anses såsom

tämligen obetydlig. För femårsperioden 1924—28 har sålunda värdet av

denna ökning beräknats uppgå till icke fullt I/3 sjukdag. Ett faktum är således,

att morbiditeten inom de svenska sjukkassorna, även frånsett under

tiden verkställda utvidgningar av sjukhjälpstiden, befunnit sig i en ganska

stark tillväxt alltsedan genomförandet av nu gällande sjukkasselag. Härav

följer, att underlaget för beräkning av avgifterna kommit att efter hand förskjutas

uppåt. Aven örn vid avgiftsbestämningen från början uppställts

kravet på försäkringsteknisk premiereserv jämväl för sjukhjälpsverksamheten,

skulle sålunda för de sjukkassor, som registrerats före år 1916, d. v. s. praktiskt

taget samtliga, i allt fall hava förefunnits ett i många fall icke obetydligt

underskott i sjukfonden. Att märka är nämligen, att sjukhjälpsfonden

representerar den enda tillgång sjukkassorna hava att tillgå för att möta

uppkommande underskott å verksamheten.

Vilka svårigheter denna successiva stegring i sjuktalen vållar vid avgiftsberäkningen

och huru vanskligt det skulle vara att vid försäkringstekniska

beräkningar, avsedda att läggas till grund för den nu ifrågasatta reformerade

sjukkasseverksamheten, obetingat bygga på en statistik, grundad på erfarenheten

inom den nuvarande sjukkasseverksamheten, må här belysas genom ett exempel,

som på sin tid ådrog sig mycken uppmärksamhet. Efter långvariga och omfattande

förberedelser bildades i början av år 1926 genom sammanslagning

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

av ett antal förutvarande delvis större sjukkassor i Stockholm en ny organisation,

Centralsjukkassan Vänfast-Stockholm. Medlemsavgifterna till den nybildade

kassan hade beräknats med ali möjlig omsorg på grundvalen av

sjuklighetserfarenheten inom vissa kassor dels i Stockholm dels i andra

delar av riket, därvid man lagt sig vinn örn att erhålla ett beräkningsunderlag,

som kunde erbjuda bästa möjliga säkerhet efter den erfarenhet, som då

stod till buds. Trots man snarast ansåg sig hava anledning förmoda, att

de sålunda beräknade avgifterna skulle komma att visa sig väl drygt tilltagna,

gestaltade sig saken alldeles icke så i verkligheten. Sjukligheten

inom den nya kassan visade sig tendera att på ett stadigvarande sätt uppgå

till avsevärt (25—40 procent eller däröver) mera, lin som vid beräkningarna

med utgående från omförmälda statistik antagits. Detta hade den beklagliga

påföljden, att icke blott en inskränkning av understöden blev nödvändig

utan att även vissa andra extraordinära åtgärder måste vidtagas. Att märka

är, att stegringen icke berodde på förskjutningar i fråga örn medlemsstockens

ålderssammansättning. Det visade sig nämligen, att praktiskt taget

samtliga åldersklasser i den nybildade kassan hade att uppvisa väsentligt

högre sjuklighet än den på grund av tidigare erfarenhet beräknade.

Trots stegringen i sjuktalen har fondbildningen inom de registrerade sjukkassorna

alltifrån den tid, då nuvarande sjukkasselagstiftning kommit till

fullständigt genomförande, varit stadd i en tämligen oavbruten örn också

långsam tillväxt. Yid 1915 års slut, då den övergångstid var till ända, som

i lagen lämnats åt de äldre sjukkassorna för omläggning av deras verksamhet,

uppgingo sålunda sjukkassornas behållna tillgångar sammanlagt till

11,523,339 kronor, motsvarande ett belopp) av kronor 20:14 i genomsnitt per medlem

*). Yid 1929 års slut utgjorde de motsvarande siffrorna respektive 36,171,771

kronor och kronor 37:38*). För en rättvis uppskattning av dessa tal fordras

emellertid, att hänsyn tages till utvecklingen av sjukkassornas verksamhet

med avseende särskilt å prestationernas storlek och omfattning. Hava prestationerna

väsentligt ökats, följer nämligen härav, att också behovet av fondbildning

i motsvarande grad ökas. En mera avsevärd utvidgning av sjukkassornas

prestationer under här berörda tid kan dock knappast sägas hava

ägt rum. Yad sålunda den kontanta sjukhjälpen beträffar steg dess belopp

från i genomsnitt kronor 1: 67 under år 1915 till kronor 2: 21 under år‘1929.

Att den under samma tid genomförda utökningen av sjukhjälpstiden i här

berörda avseende varit utan större betydelse framgår av det föregående.

Icke heller begravningshjälpsutfästelserna hava stegrats i någon större grad.

Sjukkassorna hava sålunda endast i mycket ringa grad utnyttjat den år

1921 dem tillerkända rätten att lämna begravningshjälp till 500 kronor.

Kravet att sjukkassorna skola uppvisa en försäkringsteknisk premiereserv

uppställes mig veterlig! icke i något land med obligatorisk sjukförsäkring.

De för försäkringen nödvändiga kostnaderna uttagas städse i form av genomsnittsavgifter,

utgående med viss för alla försäkrade lika procent av arbetsinkomsten

eller också, såsom i England, med liva i lagen fastställda belopp.

I fråga örn bildandet av reservfond stadgas i Tyskland, att sjukkassorna

skola upplägga en dylik fond till belopp, motsvarande minst kassans utgifter

för ett år, beräknade efter medeltalet för de sistförflutna tre åren. Emellertid

står det icke kassorna fritt att samla huru stor reservfond som helst.

När reservfonden stigit till det dubbla beloppet av dess i lagen stadgade

minimum, föreligger sålunda skyldighet för kassan att genom ändring av

stadgarna antingen nedsätta avgifterna eller höja understöden. Den senaste

norska sjukförsäkringslagen (lov örn syketrygd av den 6 juni 1930) ålägger

Uiiknat per medlem i samtliga registrerade sjukkassor.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr ii).

sjukkassorna att avsätta uppkommande överskott till en reservfond i enlighet

med regler, som fastställas av rikstrygdeverket. Örn reservfonden under

två år i följd har haft en storlek motsvarande minst 25 kronor per medlem,

kan dock det överskjutande liksom också räntan å fonden användas för

ändamål, som stå i samband med sjukvården (till tandvård, medicin etc.).

Gentemot de här anförda exemplen kan givetvis invändas, att de gälla

obligatorisk försäkring, där tvångsanslutningen i och för sig kan anses inne

bära garantier för stabilitet i fråga örn åldersfördelningen och sjukriskerna

och där fondbildningens uppgift sålunda i huvudsak begränsas till att utjämna

de mera tillfälliga växlingarna i sjukkassornas belastning. Men i stort

sett samma förhållanden kunna anses gälla jämväl i fråga om en frivillig

sjukkasseverksamhet, i all synnerhet om denna är ordnad enligt enhetskassesystemet.

Behovet av sjukförsäkring bland de kroppsarbetande klasserna

och andra med dem jämställda samhällsgrupper är nämligen så stort

och så allmänt, att man även inom den frivilliga sjukkasseverksamheten kan

räkna med en ganska hög grad av stabilitet i här anförda hänseenden.

Trots den stora lagbundenhet, som presumerats följa med tvångsförsäkringen,

äro dock sjukkassepremierna icke alltid på förhand fixerade, utan lagstiftningen

ger sjukkassorna rätt att inom vissa gränser lämpa avgifterna efter

förefallande behov. I Tyskland exempelvis gäller, att avgifterna skola bestämmas

i procent av grundlönen inom vissa i lagen angivna gränser och

att sjukkassorna hava rätt att inom dessa gränser fastställa sina avgifter

med hänsyn till de faktiskt föreliggande behoven. I den norska sjukförsäkringslagen

stadgas, att Konungen såsom grundlag för sjukkassornas premieberäkning

fastställer en normaltariff, så beräknad att premien för varje inkomstklass

noga motsvarar genomsnittsutgiften för samma klass det år, som lägges till

grund för beräkningen. Normaltariffen revideras minst vart femte år. Någon

försäkringsteknisk premiereserv är det således icke alls fråga örn.

Anser man emellertid lagstiftningen i de länder, som genomfört obligatorisk

sjukförsäkring, icke vara vittnesgill i fråga örn den bär i Sverige folden

sociala sjukförsäkringen nödiga fondbildningen, kan samma invändning

näppeligen göras gentemot den frivilliga danska sjukkasselagstiftningen. I

denna äro nämligen bestämmelserna örn avgifter och fondbildning avfattade

efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas i exempelvis den tyska

lagen. Sålunda heter det i den danska sjukkasselagen av den 10 maj 1915

(med däri senare gjorda ändringar), att erkänd sjukkassas avgifter skola vara

fastställda på sådant sätt, att de i förbindelse med kassans övriga inkomster,

häri inbegripet kassan enligt lagen tillkommande tillskott av allmänna medel,

enligt tillgänglig erfarenhet kan antagas vara tillräckliga för fullgörande av

kassans förpliktelser samt för danandet av en reservfond, som normalt skall

motsvara genomsnittet av de sistförflutna tvenne räkenskapsårens utgifter. Samma

bestämmelse återkommer jämväl i det förslag till lag örn folkförsäkring, som

i oktober 1930 framlades i folketinget och enligt vilket sjukkassorna äro

tänkta såsom underlag för icke blott som nu invalidförsäkringen utan

även en reformerad lagstiftning örn åldersräntor. Den enda skillnaden är,

att enligt detta senare förslag vid beräkningen av reservfondens belopp

avdrag icke må ske för till kassan utgående tillskott av allmänna medel.

Av ett visst intresse torde vara att jämföra avgiftsbestämningen med

hänsyn till sjukkassornas fondbildning i Sverige med förhållandena i våra

båda grannländer Danmark och Norge. Erinras må emellertid, att en sådan

jämförelse är förenad med vissa svårigheter. I betraktande kommer härvid

framför allt, att sjukkassornas prestationer äro i viktiga hänseenden olika i

de olika länderna. Vårt lands sjukkassor meddela sålunda bland annat även

begravningshjälp i jämförelsevis stor omfattning, medan däremot sådant

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

understöd icke förekommer inom de danska sjukkassorna och inom de

norska i mindre omfattning än inom de svenska. Å andra sidan meddela

såväl de norska som de danska sjukkassorna sjukvård i olika former i betydande

utsträckning, medan denna understödsform i Sverige spelar en

endast underordnad roll. Vid en jämförelse de frenne länderna emellan,

torde man lämpligen böra, vad Sverige beträffar, utsöndra moment, som

hänföra sig till begravningslijälpsverksamlieten. För Norges del bör vidare

till kassornas egna fonder läggas den genom innehållande av viss del av

statsbidragen till sjukkassorna efter hand bildade s. k. regleringsfonden,

förvaltad av trygdeverket och uppgående, vid 1927 års slut, till i runt tal

8,400,000 kronor1).

Såsom ett mått på prestationernas storlek i de olika länderna har ansetts

kunna läggas de sammanlagda utgifterna per medlem.

Vid en dylik framställning erhållas följande genomsnittssiffror:

Utgift per år

och medlem2)

kr.

Behållen tillgång

per medlem

kr.

Behållen tillgång

i % av utgifter

per medlem

Sverige (1928)............................. 28.46 17.53 62

Danmark (1927)........................... 28.2 3 26.04 92

Norge (1927)................................ 61.95 36.34 3)59

Såsom härav framgår, stå sjukkassorna i Sverige i fondbildningshänseende

före de norska men efter de danska. Vad särskilt Danmark beträffar må

emellertid framhållas, att sjukkasselagstiftningen i den form den nu äger

är väsentligt äldre än nu gällande svenska sjukkasselag och att man redan

av detta förhållande haft anledning förvänta, att fondbildningen nått en

jämförelsevis starkare utveckling.

Under hela den tid, 1910 års sjukkasselag varit gällande, har det icke

förekommit mer än högst några få fall, då sjukkassan måst nedlägga sin

verksamhet på grund av iråkat obestånd. Sammanhållningen och känslan

av inbördes samhörighet är som regel så stor, att medlemmarna, örn så blir

nödvändigt, påtaga sig ökade avgifter eller reducera understöden hellre än

att uppgiva kassan. Eli annan utväg, som också anlitats, är att genom

sammanslagning med annan sjukkassa på denna överlata hela verksamheten.

För att icke genom dylik överlåtelse den mottagande kassans ställning skall

bliva i någon nämnvärd grad försämrad, uttages vid behov av deli uppgående

kassans medlemmar en viss tilläggsavgift, utgående antingen för vissa år

eller ock för hela medlemstiden. Såsom ett talande bevis för samhörighetskänslan

sjukkassorna emellan kan anföras avvecklingen för några år sedan

av en äldre sjukkassa i Malmö. Till följd av en hel rad vidriga omständigheter

hade denna kassa kommit därhän, att den stod inför nödvändigheten

att nedlägga verksamheten. För att hjälpa kassans medlemmar, som

samtliga utgjordes av äldre delvis mycket gamla personer, och för att å

andra sidan denna hjälp icke skulle komma att alltför mycket betunga en

enskild sjukkassa, ordnades saken med tillsynsmyndighetens medverkan på

det sätt, att ett antal större sjukkassor i staden sinsemellan uppdelade den

1) Fonden är avsedd att tagas i anspråk för meddelande av försträckning åt sjukkassor,

som på grund av ogynnsamma förhållanden tillfälligtvis råkat i ekonomiskt trångmål, därvid

respektive kassor dock normalt äro förpliktade att successivt återbetala beloppet.

2) För att borteliminera verkningarna av fluktuationerna i sjukligheten har den genomsnittliga

utgiften per år och medlem angivits med medeltalet för tre år, nämligen åren

1927—29 för Sveriges och åren 1926—28 för Danmarks och Norges vidkommande.

3) Lämnas regleringsfonden utom räkningen, uppgå tillgångarna till endast 36 % av de

årliga utgifterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 15.)

m 31 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

upplösta kassans medlemmar och på detta sätt tillförsäkrade dem de fortsatta

understöd, vartill de enligt den upplösta kassans stadgar varit berättigade.

Det har redan förut framhållits, att sjukkasseverksamheten till sitt ursprung

och sin karaktär närmast är en ömsesidig understödsverksamhet och icke

en försäkringsrörelse. Denna uppfattning är också djupt rotad hos sjukkassornas

medlemmar. Såsom en följd härav betraktas icke heller inom

sjukkassorna vidtagandet av en sådan åtgärd som uttaxering för täckandet

av ett tillfälligt underskott eller en stadgeändring, varigenom de förutvarande

avgifterna förhöjas, såsom något i och för sig orimligt eller uppseendeväckande.

Genom dessa åtgärder hava därför sjukkassorna möjligheter att smidigt anpassa

verksamheten efter de faktiska förhållandena, och den ovan berörda

stegringen i sjuktalen har därför kunnat mötas betydligt lättare, än örn

verksamheten ordnats efter strängt försäkringstekniska men också mera stela

former.

Framhållas må, att praxis i fråga om fondbildningen varit till avsevärt

gagn, då det gällt att utvidga sjukkassornas prestationer. Hade för fondbildningen

uppställts mera rigorösa krav, hade en utvidgning av sjukhjälpsförmånerna

icke kunnat medgivas för befintliga äldre medlemmar, med mindre

antingen dessa pålagts alltför betungande avgifter eller ock ett betydande

överskott redan förefunnits i fonderna utöver vad som vid tidpunkten

närmast före förändringen ur försäkringsteoretiska synpunkter varit erforderligt.

Den invändningen skulle möjligen kunna göras, att det för närvarande

tillämpade sättet för avgiftsbestämningen skulle verka hämmande på anslutningen

till sjukkassorna, i det att avgifterna, såsom motsvarande den sannolika

medelinträdesåldern, måste sättas så höga, att yngre personer härigenom

avhållas från att ansluta sig. Med anledning härav må framhållas, att ett

dylikt antagande saknar grund. En inom socialstyrelsen verkställd undersökning

visar sålunda, att av de under senare åren i sjukkassorna ingångna

medlemmarna i runt tal 60 % befunnit sig i åldrarna under 30 år, d. v. s.

den ålder, som lagts till grund vid avgiftsberäkningarna. För fullständighetens

skull må erinras örn, att den högsta ålder, vid vilken inträde i sjukkassa

må ske, i allmänhet är 40—45 år. Endast i enstaka sjukkassor medgives

inträde vid högre ålder och då vanligen mot särskilda, väsentligt förhöjda

avgifter. Enligt 1930 års regeringsförslag utgjorde den högsta inträdesåldern

närmast 40 år, med rätt dock för sjukkassa att genom stadgarna

utsträcka inträdesåldern till 50 år.

3. Avgiftsbestämningen och den ifrågasätta, reformerade sjukförsäkringen.

Man har gjort gällande, att den hos oss tillämpade mera summariska

avgiftsbestämningen, örn också måhända försvarlig vid nuvarande sjukkasselagstiftning

med dess förhållandevis låga sjuklijälpsprestationer, dock skulle

vara oanvändbar efter en omläggning av sjukkasseverksamheten i enlighet

med riktlinjerna i den vid 1930 års riksdag framlagda propositionen. Med

de ökade prestationer, som enligt detta förslag skulle åvila sjukkassorna,

krävdes, har det anförts, med nödvändighet ett sådant avgiftssystem, att

sjukkassorna städse vore i stånd att avsätta försäkringsteknisk premiereserv

för sjukhjälpsutfästelserna. Utan att så skedde skulle sjukkassorna icke äga

den soliditet, som måste fordras av en med allmänna medel understödd

försäkringsverksamhet, särskilt som de erkända sjukkassorna envar inom

sitt verksamhetsområde skulle komma att äga ett slags monopol på den

statsunderstödda sjukkasseverksamheten. Med hänsyn till vad sålunda anförts

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Majus proposition nr 15.

torde det vara påkallat att söka närmare utreda frågan om den sociala sjuklijälpsverksamhetens

natur samt möjligheterna att i denna verksamhet tilllämpa

ett efter strängt försäkringsmatematiska grunder uppgjort avgiftssystem.

Erfarenheten har givit vid handen, att sjukdomsfrekvensen i väsentlig

grad påverkas av trenne faktorer, nämligen de försäkrades leon. ålder och

yvicen. Rörande dessa förhållanden föreligga synnerligen omfattande undersökningar

särskilt från Österrike, vilka undersökningar emellertid ligga åtskilligt

tillbaka i tiden (1896—1900) och därför måhända icke liro utan vidare

tillämpliga på vår tid. I sina huvuddrag torde dock den bild, sorn. dessa

undersökningar giva, fortfarande förtjäna vitsord, i vad det gäller sjukförsäkring

för kroppsarbetare och dem närstående samhällsgrupper. En annan

bekant källa är den omfattande undersökningen rörande sjuklighets- och

dödlighetsförhållandena 1887—1904 inom den stora sjukkassan i Leipzig.

Yad då först beträffar kön och ålder, utgjorde enligt den österrikiska

statistiken antalet sjukdagar i genomsnitt per försäkrad:

Ålder

14—15 år

16—20 »

21—25 »

26—30 »

31—35 »

36—40 »

41—45 »

46—50 »

51-55 »

56—60 »

61—65 »

66-70 »

71 år och

Män

Kvinnor1)

............................................. 7.4

6.4

........................................ 8.o

7.o

..................................... 7.9

7.o

...................... 7.9

8.4

.............................. 8.3

8.6

................................. 8.9

8.7

.............................. 9.6

9.2

....................... 10.9

10.5

.............................. 12.5

11.6

.............. 14.8

12.6

........................ 18.3

14.6

............... 21,7

17.1

däröver ................................. 27.1

22.2

Inalles 9.4

8.5

Det framgår härav, att åldern är en långt viktigare faktor jin könet i

fråga örn morbiditetsrisken. Under åldrarna t. o. m. 30 år är sjukligheten

tämligen konstant för att därefter stiga till en början endast långsamt men

därefter hastigare. Först med 50-års åldern blir dock denna stegring mera

markerad.

Yad därefter beträffar yrkets betydelse för morbiditetsrisken, måste vid

en jämförelse i detta hänseende mellan olika, yrken tagas hänsyn även till

åldern. Är ålderssammansättningen väsentligt olika inom tvenne yrken

föreligger ju annars den möjligheten, att skiljaktigheterna dem emellan med

avseende på sjukdomsfrekvensen i verkligheten kan bero på åldern och icke

på yrket. I efterföljande uppgifter angående sjukligheten inom vissa yrken

i Österrike har därför efter yrkesbeteckningen inom parentes angivits de

försäkrades medelålder.

Vad först beträffar manliga sjukkassemedlemmar utgjorde sjuktalet för:

liandelsbetjänte (31.5) .......................................................... 5.3

privat anställda (38.o) ........................................................... 5.5

väveri er (33. l)........................................................................... 6.5

textiltillverkning (hantverk; 38.4) ......................................... 7.4

tobaksfabrikör (37.o) ............................................................ 7-5

'') Exkl. barnsängsunderstöd.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

järn- och stålmanufaktur (hantverk; 28.4) ........................... 7.9

textiltillverkning (fabriker; 34.2)............................................. 8.0

spinnerier (32.8)........................................................................ 8.6

byggnadsföretag (34.9) ........................................................... 9.2

åkerier (37.6) ......................................................................... 9 7

läderindustri (37.1) .................................................................. 10.0

bryggerier (34.5).......................................................... ........... 10.c

möbelfabriker (34.3) ............................................................ 10.9

glasbruk (30.4) ....................................................................... H !

cementfabriker (33.7)............................................................ 11.8

stenbrott och -huggerier (34.2) ............................................. 12.3

järn- och stålmanufaktur (fabriker; 33.8).............................. 12.3

hyttor m. m. (30.8) ................................................................ 13 8

kemiska fabriker (35.8)........................... 13.8

järnvägar (36.0) ........................................................................ 15.4

sängsunderstöd):

tillverkning av kläder (21.8).................................................. 4 s

textiltillverkning (hantverk; 32.3) .......................................... 7.8

bearbetning av papper (25.2) ................................................ 8.5

väverier (29.4)......................................................................... 10.o

textiltillverkning (fabriker; 29.4) ....................................... 10.2

ler- och porslinsfabriker (25.2) ............................................. Il o

spinnerier (29.7) ..................................................................... Il o

tändsticksfabriker (27.1) ......................................................... 13.x

tobaksfabrikör ....................................................................... 13.4

Lika tydliga utslag för yrkets betydelse för sjukdomriskerna ger statistiken

från Leipzigerkassan. För att i görligaste måtto borteliminera ålderns

inflytande skola här anföras siffrorna för en och samma åldersklass

(25 34 år). Med avseende på dessa siffror må framhållas å ena sidan, att

de gälla även sjukdomsfall till följd av olycksfall i arbete men å andra sidan

att i dessa siffror för kvinnliga försäkrade icke ingår understöd vid

barnsängsfall, som icke varit förenade med verklig sjukdom.

För samtliga- manliga arbetare i åldern 25—34 år utgjorde sjuktalet i genomsnitt

7.5 3 dagar per försäkrad. Bland yrken, i vilka sjukligheten översteg

denna siffra må anföras:

metallpolerare................................

arbetare i gjuterier m. m............

gasverksarbetare ..........................

sättare..........................................U

sågverksarbetare ..........................

stenhuggare ..................................

arbetare i pappersfabrikör m. m.

med 10.18 sjukdagar

» 10.7 7 »

» 11.30 »

» 11.85 »

» 11.86 »

» 12.29 »

» 13.21 »

Lägre sjuklighet än den genomsnittliga redovisades bland annat för:

maskinister och eldare...................................................... med 5.6 9 sjukdagar

slaktare .............................................................................. » 5.47 »

fotografer .......................................................................... » 5.3 2 »

kockar ............................................................................. » 4 94 »

konditoriarbetare ............................................................... » 4,32 »

butikspersonal .................................................................. » 3.68 »

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 197

I fråga om kvinnliga arbetare utgjorde morbiditetssiffran i samma åldersgrupp

(25—34 år) i genomsnitt 12.68 sjukdagar per försäkrad.

Högre än medeltalet kommo bland andra:

arbeterskor i pappersfabrikör .......................................... med 15. o o sjukdagar

» » kemisk industri ......................................... » 16.2 2 »

» » bokbinderier m. m..................................... » 16.7 8 »

» » metallvarufabriker ................................... » 18.3 3 »

» » gummivarufabriker .................................... » 21. o o »

Lägre än medeltalet kommo å andra sidan:

tvätterskor........................................................................ med 8.91 sjukdagar

butikspersonal.................................................................... » 7.5 5 »

uppasserskor ................................................................... » 7.0 6 »

byrå- och kontorspersonal ................................................ » 6.16 »

Även här i Sverige bär erfarenheten visat, huru avsevärt sjukrisken kan

växla inom olika yrken. Ur socialförsäkringskommitténs betänkande II

(sid. 278—80) må sålunda anföras följande sjuktal för vissa grupper sjukkassemedlemmar,

omfattande i annans tjänst anställda (dock icke tjänstemän).

De anförda siffrorna utgöra s. k. normalsjuktal, d. v. s. hänföra sig

till normal åldersfördelning. I siffrorna ingår icke sjukdom till följd av

olycksfall.

Män.

butikspersonal....................................

vaktmästare ......................................

anställda i ammunitionsfabriker.....

» » tändsticksfabriker .........

» » kolgruvor .......................

spårvägspersonal .............................

3.99

4.04

4.15

9.67

9.79

10.61

Kvinnor.

tjänarinnor.............................................................................. 6.7 5

anställda i tändsticksfabriker ............................................. 12.7 2

Uppställer man kravet på en fullt rationell avgiftssättning, måste hänsyn

givetvis tagas till alla de faktorer, som i mera nämnvärd grad påverka

sjukligheten. Man skulle på detta sätt icke blott få en snart sagt obegränsad

specialtariffering, utan avgifterna skulle behöva titt och ofta ändras

exempelvis vid övergång till annat yrke med annan sjukrisk, lägre eller högre,

eller — för kvinnors vidkommande — vid ingående av äktenskap. Ett dylikt

sätt att ordna en social sjukförsäkring vore, örn också teoretiskt möjligt

dock praktiskt outförbar! Drivet till sin yttersta konsekvens skulle systemet

innebära en negation av själva försäkringstanken, som ju just innebär

att utjämna och fördela de individuella riskerna.

Kravet på att i sjukkassorna skola tillämpas försäkringstekniskt beräknade

premier och avsättas försäkringsteknisk premiereserv för utfästelserna,

innebär emellertid, örn jag förstått saken rätt, endast att vid avgiftsberäkningen

skälig hänsyn skall tagas till åldern vid inträdet i sjukkassan

och avgiften bestämmas så, att den täcker de på försäkringstiden efter hand

belöpande, med åren växande riskerna.

Med avseende på detta krav kan till en början uppställas den frågan,

varför en dylik mera preciserad avgiftsberäkning skall ske med hänsyn till

åldern, då ett motsvarande beräkningssätt icke kräves med hänsyn till de i

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Majlis proposition nr 15.

många fall mera betydande yrkesriskerna. Bortsett härifrån kan emellertid

gentemot kravet på försäkringsteknisk premieberäkning anföras, att de försäkringstekniska

beräkningar, som skulle behövas för skötseln av hela den ganska

invecklade försäkringsmekanismen, givetvis måste grundas på ett statistiskt erfarenhetsmaterial

av oomtvistlig pålitlighet. Ett dylikt material mäste vidare

hänföra sig till erfarenheten under en föregående tid, örn vilken man dock icke

vet, huruvida den alltjämt äger giltighet. I detta hänseende må erinras örn

det redan förut anförda förhållandet, att sjukdomsfrekvensen under den sista

tiden haft att uppvisa en ganska markerad stegring, en stegring som gör,

att ett äldre material icke kan utan vidare läggas till grund för beräkningarna.

Härtill kommer, att kravet på försäkringsteknisk premiereserv väl huvudsakligen

tänkts tillämpat endast, dä det är fråga örn sjukhjälp (och moderskapshjälp)

i penningar. Bland sjukkassornas obligatoriska prestationer

skulle emellertid även ingå läkarvård samt sjukhusvård i viss utsträckning,

varjämte sjukkassorna självmant skulle kunna påtaga sig även andra sjukvårdande

uppgifter. Att även för dessa utfästelser fastställa en försäkringsteknisk

premiereserv skulle säkerligen bliva vanskligt nog. Vad själva

läkarvården beträffar skulle visserligen saken underlättas därigenom, att

sjukkassorna icke skulle komma att bestrida kostnaderna härför till högre

belopp, än som bestämdes i den av Kungl. Majit för ändamålet fastställda

taxan. Det skulle emellertid endast behövas, att taxan för läkarvården exempelvis

höjdes eller eljest ändrades, för att hela beräkningen skulle rubbas.

Aven beträffande sjukvårdsprestationen gäller emellertid, att man kan utgå,

ifrån att understödsrätten komme att i högre grad utnyttjas, i män som

försäkringen vunne beaktande och dess omfattning vidgades.

Såsom skäl, varför hänsyn vid avgiftssättningen skulle tagas särskilt till

åldern, har bl. a. anförts, att avgifterna i annat fall bleve för höga för de

yngre åldrarna och att därför fara förelåge, att dessa antingen icke ansluta

sig till sjukkasserörelsen eller också snart lämna densamma, varigenom sålunda

ålderssammansättningen bleve alltför ogynnsam och avgifterna för de

kvarstående alltför betungande. Härigenom skulle sjukkassorna sakna nödig

soliditet och hela verksamheten äventyras. Härtill kan till en början invändas,

att alldeles samma skäl kail åberopas till stöd för kravet på yrkesgraderade

sjukkasseavgifter. Då ju, såsom ovan visats, sjukligheten inom olika

yrken kan variera t. o. m. ännu mera än inom olika åldrar, så ligger ju häri

en direkt anledning för dem, som tillhöra för sjukdomsrisken mindre utsatta

yrken _ att lämna sjukkasserörelsen, vars avgifter, såsom gällande för alla

yrkesrisker i genomsnitt, givetvis måste vara för dem ogynnsamma.

Genom att man räknar med av åldern oberoende genomsnittsavgifter sker ju i

stort sett icke heller någon orättvisa. I yngre år få sjukkassemedlemmarna

visserligen på detta sätt erlägga högre avgifter, än som försäkringsmässigt

sett motsvara deras risker. Till gengäld erlägga de ju, sedan de blivit

äldre, en förhållandevis lägre avgift än den, som motsvarar deras dåvarande

risker. Det är samma tankegång, som gör, att i exempelvis Danmark och

Norge sjukkasseavgifterna äro desamma för ogifta och gifta sjukkassemedlemmar,

oaktat de senare hava väsentligt större fördelar av försäkringen

(läkarvård m. m. för hemmavarande barn i Danmark, läkarvård för hustru

och barn, moderskaps- och begravningshjälp för hustru i Norge). Den billigare

försäkring, som på detta sätt beredes de gifta medlemmarna, har icke

ansetts såsom något i och för sig otillbörligt. Men givet är att, sett ur synpunkten

av sjukkassornas stabilitet, en dylik metod kan sägas innebära vissa

risker, åtminstone då försäkringen såsom i Danmark är frivillig. Även i den

svenska sjukkasserörelsen kommer samma grundsats igen i fråga örn moderskapshjälpen.

Kostnaden härför uttages sålunda genom de avgifter, som er
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Majus proposition nr 15.

äggas av samtliga sjukför säkrade medlemmar i kassan, såväl manliga som

kvinnliga, och utan hänsyn till kön, ålder eller civilstånd.

När man fäster så stor vikt vid åldern och de faror för sjukkassornas

soliditet som en alltför ogynnsam ålderssammansättning skulle medföra, haiman

vidare icke tillräckligt beaktat, att de högre åldersklasserna endast i obetydlig

grad kunna antagas komma att belasta sjukkassorna i oell föi sjukpenningförsäkringen.

Förutsättning för att sjukpenning skall utgivas är ju att sjukdomen

medför förlust eller större nedsättning av arbetsförmågan. Haren sjukkassemedlem

redan förut genom ålder eller eljest förlorat sin arbetsförmåga eliel

är denna i mera väsentlig grad nedsatt, kan han således icke vid sjukdom erhålla

sjukpenning från kassan. I den nuvarande sj 11 k k.''iss (-rörelsen gör sig visserligen

denna inskränkning icke särskilt gällande. Men detta beror därpå, att

sjukkassorna för närvarande som regel lämna endast kontant sjuklijälp och därför

ofta lämna understöd jämväl vid sjukdomsfall, där detta med hänsyn till

den sjukes ålder eller bristande arbetsförmåga strängt taget icke port ske.

Efter genomförandet av den nu ifrågasatta sjukkassereformen behöver man

dock icke i samma utsträckning räkna med att sjukpenning skall utgivas till

personer i mera framskriden ålder. Faktiskt örn också icke formellt kommei

att på detta sätt genomföras en åldersgräns uppåt för rätten till sjukpenningförsäkring.

Efter hand som lagen kommer att visa sina verkningar, torde

resultatet därför bliva, att sjukpenningförsäkringen väsentligen kommer att

gälla för de mera arbetsföra åldrarna, medan för de högre åldrarna, i den

män de komma att kvarsta i kassorna, sjukvårdsförsäkrmgen ensamt kommer

att bliva den normala försäkringsformen.

Det må vara sant, att försäkringstekniken i stort sett kan tillampas pa

samma sätt inom sjukförsäkringen som inom livförsäkringen. I viktiga detaljer

ställa sig dock förhållandena icke oväsentligt olika. Den inom livförsäkringen

tillämpade försäkringstekniken har efter hand genom vittgående

studium numera nått en mycket hög grad av fulländning och tillförlitlighet.

Tillförlitligheten betingas emellertid till väsentlig del av den starkt utpraglade

lagbundenhet, som är utmärkande för dödlighetsrisken. Vad åter sjukrisken

beträffar företer den en långt mindre påtaglig lagbundenhet än dodsfallsrisken.

Det möter därför inom sjukförsäkringen betydligt större svårigheter

att med ledning av tillgänglig statistik finna de konkreta, siffermässiga

uttrycken för de begreppssymboler, med vilka man rör sig i försäkringsteknikens

formler, än vad fallet är inom livförsäkringen. Av förhandlingarna

vid den internationella kongress för försäkringsaktuarier, som under ar Phil)

hölls i Stockholm och där sjukförsäkringen utgjorde en av kongressens

huvudfrågor, får man också ett starkt intryck av de vanskligheter, med vilka

man på sjukförsäkringens område i här berörda hänseende arbetar. Av den

svenske referentens (d:r P. Mattssons) anförande i denna fråga fai man närmast

det intrycket, att en allmän och slutgiltig lösning av sjukförsäkrmgsproblemets

teknik ännu saknas. »Beräkningsmetoder for sjukförsäkringen

havn — yttrade d:r Mattsson bl. a. - »vid flere tillfällen förts fram i litteraturén,

och ändock är det icke för mycket att säga, att en allmän lösning av

sjukförsäkringsproblemets teknik ännu saknas».---»Det är»— yttrades

vidare — »ett betydligt svårare problem att erhålla ett statistiskt grepp

över sjukdomserfarenheten än över exempelvis dödlighetserfarenheten. Utöver

de svårigheter, som äro förknippade med sistnämnda problem, tillkommer

beträffande sjukdom uppgiften att bestämma i vilken utsträckning de erhållna

värdena kunna tillämpas generellt (are snitable för general application)

eller, med andra ord, att bestämma i vilken utsträckning dessa aro påverkade

(affeeted) av speciella villkor och förhållanden.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Majus proposition nr 15.

En annan inledare (d:r Wagner, Wien) yttrade i samma fråga bl. a.:

»Den ovan framställda behandlingen av sjukförsäkringen har företrädet

av stor enkelhet och visar sig tillräckligt exakt med hänsyn till flertalet av

de problem, sorn möta i fråga örn sjukpenningförsäkring. Det är dock ett

bekant faktum, att sjukförsäkringens resultat beror vida mindre på noggrannheten

hos aktuariens beräkningar än på en skicklig affärsledning och

väl genomtänkta försäkringsvillkor, som göra det möjligt för försäkringsanstalten

att avvisa oberättigade anspråk. Detta torde vara orsaken till, att

man hittills avstått från att uppställa en exakt teori för sjukförsäkringen.»

Men låt vara att en strängt försäkringsteknisk metod är tillämplig, då

det gäller den affärsmässiga för säkrings verksamheten. Härav följer ingalunda

att samma metod kan och bör tillämpas, då det gäller en av det

offentliga genomförd eller understödd social sjukkasseverksamhet. Redan

av praktiska skäl är det knappast möjligt att inom en verksamhet, som

oftast grundats och alltid förvaltas på basis av den vidsträcktast möjliga

självstyrelse, förutsätta tillämpningen av strängare försäkringstekniska metoder.

Tillämpningen inom den sociala sjukkasseverksamheten av dessa metoder

skulle kräva ett arbete, som icke endast vore synnerligen omfattande utan

även skulle kräva en personal av helt annan utbildning och högre kvalifikationer

än den, som sjukkassorna i allmänhet kunna förfoga över. Örn en

dylik fordran uppställdes, skulle man onekligen kunna tala örn en byråkratisering

av sjukkasserörelsen.

Härtill kommer emellertid en omständighet, som gör att även den vetenskapligt

mest noggranna premiesättning sannolikt icke skulle hålla provet,

då det gäller den offentliga sjukkasseverksamheten. I sitt ovan åberopade

anförande vid förra årets aktuariekongress anförde d:r Mattsson såsom exempel

på de svårigheter, som möta i fråga örn sjukförsäkringen bl. a.: »Men bortsett

härifrån måste det ytterligare sägas, att tvenne bolag (companies) med

identiskt samma försäkringsvillkor (terms) och klientel sannolikt icke skulle

komma att uppvisa samma erfarenheter. Orsaken härtill är den, att villkor

och bestämmelser icke kunna göras sådana, att de kunna exakt följas. Huru

noga bestämmelserna äro uppgjorda (wherever tile bounday for the limit of

responsibility), är det ofrånkomligt, att det finnes fall, beträffande vilka det

icke kan exakt avgöras, örn de äro acceptabla eller icke. Med andra ord,

erfarenheten kommer att påverkas av de individuella riktlinjer, varpå bolagets

verksamhet är grundad.» Örn nu detta gäller om försäkringsföretag med en

speciellt tränad och högt kvalificerad förvaltningspersonal, så gäller det

naturligtvis i långt högre grad om de ofta små, av medlemmarna själva

förvaltade sjukkassorna. Vad särskilt beträffar den nu ifrågasatta sjukkassereformen

skulle ju visserligen de egentliga bärarna av verksamheten, centralsjukkassorna,

bliva jämförelsevis fåtaliga. Icke ens inom dessa skulle det

dock även med det mest noggranna övervakande från tillsynsmyndighetens

sida "vara möjligt att framskapa en fullt likformig bedömning av försäkringsfallen

och tillämpning av stadgarnas understödsbestämmelser. Ännu mindre

vöre detta tänkbart i fråga örn de till ett tusental eller flera uppgående

lokalsjukkassorna.

Kärnpunkten i de svårigheter, som i den sociala sjukkasseverksamheten

möta i och för ett mera exakt beräknande av sjukdomsrisken, ligger i det

förhållandet, att »försäkringsfallen» icke alltid såsom då det gäller exempelvis

livförsäkring liro till sin natur oomtvistliga och objektivt fastställbara. I fråga

örn den sociala sjukhjälpsverksamlieten spela de subjektiva momenten in på

sadant. sätt, att själva förutsättningarna för en vetenskaplig sannolikhetsberäkning

saknas. Örn i den sociala sjukförsäkringen ett försäkringsfall

skall komma till synes, beror ju först och främst på den sjukförsäkrade själv,

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Majus proposition nr 75.

hans personliga uppfattning av sitt eget tillstånd, lians större eller mindre

försiktighet och icke minst — vad särskilt de svenska sjukkassorna beträffar

hans större eller mindre ordentlighet att göra föreskriven anmälan örn sjukdomsfallet.

Från läkarliåll erkännes ju allmänt, att tillvaron av en viss sjukdom

eller affekt icke alltid kan objektivt fastställas, utan att läkaren härvid

är väsentligen hänvisad till den sjukes egen utsago, hans uppfattning örn

sitt befinnande o. s. v. För fastställande av sjukdomsfallet och den inom

den sociala sjukförsäkringen så betydelsefulla frågan örn sjukdomens inverkan

på arbetsförmågan är sjukkasseverksamheten vidare beroende även av läkarens

uppfattning och hans allmänna inställning till hithörande problem. Icke

blott kan uppfattningen i dylika frågor vara ganska olika hos olika läkare.

Även läkarvetenskapen såsom sådan kan tid efter annan skifta ståndpunkt

i fråga om vissa sjukdomars natur och betydelse. Ett sjukdomssymptom,

som tidigare ansetts vara betydelselöst och ofarligt, kan med vetenskapens

fortskridande avslöjas såsom varande av ganska allvarlig natur och kräva

en noggrann vård för förebyggande av framtida komplikationer. Slutligen

spelar, såsom redan antytts, även uppfattningen hos de organ, som handhava

sjukkasseförvaltningen, deras uppfattning av sjukkasseverksamhetens uppgifter,

deras större eller mindre sociala vidsyn en betydande roll. Detta moment

blir av så mycket större betydelse, som sjukkasseverksamheten, åtminstone

så länge den är frivillig, ytterst bygger på känslan av samhörighet

och inbördes solidaritet medlemmarna emellan. I mån som sjukkassorna

tillväxa i storlek och den direkta beröringen mellan de enskilda medlemmarna

och styrelsen efter hand förminskas eller upphör, försvagas visserligen

denna känsla. Den breda demokratiska grundval, på vilken sjukkasserörelsen

bygger, sörjer dock för att denna grundsyn vidmakthålles och får göra sig

vederbörligen gällande.

Det är med all sannolikhet i främsta rummet här anförda subjektiva

moment, som förklara den stegring i sjukförsäkringsorganens belastning,

som kunnat konstateras i så gott som alla länder med en ordnad social

sjukförsäkring och, såsom redan framhållits, även hos oss. Härmed är

naturligtvis icke sagt, att icke även en verklig ökning av den objektiva

sjukligheten samtidigt kan hava gjort sig gällande. Man har ofta icke

minst från läkarhåll ansett denna stegring såsom ett bevis på den sociala

sjukförsäkringens fördärvlighet, dess tendens att undergräva befolkningens

moral och karaktär. Från detta håll betraktar man nämligen denna sjukkassornas

ökade belastning väsentligen som ett uttryck för aggravation och simulation.

Att bestrida att den sociala sjukförsäkringen både kan och i verkligheten

också missbrukas vöre oförnuftigt. Då man skriver sjuktalens stegring uteslutande

på missbrukens konto gör man sig emellertid skyldig till en icke

mindre överdrift. En stegring i sjukförsäkringens utnyttjande är en naturlig

företeelse. Med ökat välstånd och stigande kultur följer med nödvändighet

även kraven på förbättrad sjukvård, en bättre omsorg örn hälsan. Åkommor

och krämpor, som i brist på medel försummats eller vanskötts, kunna tack

vare sjukförsäkringen komma under rationell behandling. I främsta rummet

komma härvid anspråken på förbättrad sjukvård. Men även kraven på arbetsvila,

särskilt i förebyggande syfte, ökas. Allt detta är naturligtvis lika

litet av ondo, som det är av ondo, att med stigande välstånd krav uppsta

på en högre levnadsstandard även för de mindre bemedlade klasserna. Men

just därför kan icke sjukkasseverksamheten bindas genom en alltför stel

och formbunden avgiftsbestämning. Såsom social välfärdsanordning måste

sjukkasserörelsen ha möjlighet att smidigt anpassa verksamheten efter de

krav och synpunkter, som utvecklingen uppställer. Sjukkassorna mäste därför

hava i sin hand att vid behov jämka sina avgifter med hänsyn till fak
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts jjroposition nr 75.

tiskt givna förhållanden. Inom sjukkasserörelsen betraktas en dylik utväg

såsom självklar, även örn den med hänsyn framför allt till konkurrensen

med andra på orten verksamma sjukkassor för närvarande ogärna tillgripes.

Genom att avgifterna vid behov kunna höjas inskärpes hos sjukkassorna

vikten av en klok och försiktig hushållning och av att tillbakahålla alla obehöriga

sjukhjälpskrav. Brister det härutinnan, få ju medlemmarna själva

omedelbart känna följderna genom ökade avgifter eller eventuellt reducerade

understöd.

Da det gäller den sociala försäkringen, torde man överhuvud taget göra

klokt i att icke alltför obetingat bygga endast på teoretiska beräkningar. I

denna försäkring spela även andra storheter in än sådana, som kunna mätas,

med strikta matematiska formler. Ett talande bevis på sanningen härav

utgör utvecklingen inom den sociala olycksfallsförsäkringen här i Sverige

under senare år. I samband med borttagandet av den s. k. karenstiden

men sannolikt även av andra anledningar har sålunda olycksfallsfrekvensen

under dessa år ökats på ett sätt, som vida överstigit de på grundval av

tidigare erfarenheter gjorda beräkningarna och som hårt drabbat särskilt de

enskilda s. k. arbetsgivarebolagen. Verksamheten har för flera av dem medfört

betydande underskott. Ett av bolagen Ilar t. o. m. nödgats nedlägga

sin verksamhet, medan i andra premierna måst i avsevärd grad förhöjas.

Den här i Sverige använda metoden för avgiftsbestämningen inom sjukkassorna,

vilken som anförts kommer i tillämpning icke blott i länder med

obligatorisk försäkring utan även i exempelvis Danmark, förutsätter naturligtvis,

att medlemsbeståndet förblir i stort sett oförändrat med hänsyn till

ålder och riskfördelning. Frånsett den meranämnda stegringen i sjuktalen,

kan detta ock sägas hava varit förhållandet under de 20 år, som den nu

gällande lagen varit i verksamhet. Medelåldern har varit i stort sett konstant

och under de senare åren t. o. m. nedgående. Tydligen gäller detta

endast örn försäkringsbeståndet i dess helhet samt örn de större sjukkassorna.

I mindre sjukkassor hava givetvis ganska häftiga kastningar i detta hänseende

kunnat äga rum. Genom försiktig avgiftsberäkning och tack vare

den solidaritet, som gör sig så starkt gällande inom rörelsen, hava dock dylika

tillfällen utjämnats utan att leda till några katastrofer. De rubbningar

från det beräknade jämnviktsläget, som här och var uppstått, hava haft sin

upprinnelse mestadels i den konkurrens, som etablerats mellan ett flertal

på en och samma ort verksamma sjukkasseorgan. För de sjukkassor, som

härvid dragit det kortaste strået, har ovillkorligen en försämring inträtt i

läget, i mån som medelåldern och därvid också sjukhjälpskraven stigit. Det

har dock praktiskt taget städse varit möjligt att genom överlåtelse av rörelsen

på annan eller andra sjukkassor avveckla verksamheten utan men för

medlemmarna.

Med den nu ifrågasatta organisationen skulle ju en dylik konkurrens

mellan på samma ort verksamma sjukkassor som regel helt upphöra. Örn

nian undantager de större städer, som skulle bilda egna centralsjukkasseområden,

skulle ju på samtliga orter all statsunderstödd sjukkasseverksamhet

vara samlad i en enda organisation. Vad central sjukkassorna beträffar,

som frånsett de större städerna i praktiken skulle omfatta minst tvenne

landstingsområden, finnes ingen rimlig anledning antaga, att icke medlemsbeståndet

skulle bliva så betydande (30—40,000 medlemmar), att man kan

hava rätt att räkna med tämligen konstanta sjuktal. Teoretiskt kan man

naturligtvis tänka sig en sådan situation, att antalet inträdande avsevärt

minskas eller helt upphör och att såsom en följd härav medelåldern skulle

stiga. Ett dylikt antagande förefaller dock tämligen verklighetsfrämmande.

I våra moderna samhällen är behovet av en ordnad sjukförsäkring så stort

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

och så allmänt, att man alldeles icke behöver befara, att tillströmningen till

sjukkassorna, särskilt i betraktande av de påtagliga förmåner den statsunderstödda

sjukkasserörelsen skulle erbjuda, skulle komma att tryta. Men även

örn mot'' all rimlighet tillströmningen till den statsunderstödda sjukkasserörelsen

skulle upphöra eller avsevärt avtaga, vore detta ingalunda detsamma

som en katastrof för central sjukkassorna. Verkningarna av en dylik omgestaltning

framträda som naturligt är endast långsamt, och det skulle därföi

finnas tillräcklig tid att genom jämkningar i fråga örn avgifterna och eventuellt

vissa förändringar i verksamheten motverka försämringarna i medlemmarnas

ålderssammansättning. Här som alltid är det givetvis en förutsättning,

att tillsynsmyndigheten med oavlåtlig uppmärksamhet föijer utvecklingen

inom sjukkassorna och har tillfälle att omedelbart ingripa tor att

möta befarade försämringar eller rubbningar i medlemsbeståndet.

I detta sammanhang må beröras en invändning, som gjorts mot att efter

reformens genomförande fortfarande tillämpa grundsatsen örn genomsnittsavgifter.

Under denna förutsättning skulle, har det anförts, centralsjukkassorna

under ogynnsamma förhållanden kunna komma att duka lindel föi

konkurrensen från icke erkända sjukkassor eller affärsmässigt drivna försäkringsbolag.

Invändningen är märkvärdig först och främst därför, att ilen

statsunderstödda sjukkasseverksamheten i och för sig icke ar något självändamål.

Kan dess uppgift i stället fyllas av icke statsunderstödda sjukkasseorgan

eller den affärsmässiga försäkringsrörelsen, finnes givetvis icke

någon anledning att med betydande bidrag av det allmänna upprätthålla

en°statsunderstödd sjukkasserörelse. Allra minst torde staten böra beklaga

ett dylikt tingens läge. Vid en dylik eventualitet skulle staten t. o. m.

kunna kosta på sig att stödja centralsjukkassorna och ekonomiskt underlätta

deras avveckling. Detta bleve ju i allt fall billigt för statsverket, eitelsom

statsbidraget, i mån som anslutningen till sjukkasserörelsen upphörde,

skulle komma att successivt minskas. Bortsett härifrån är det naturligtvis

föga sannolikt, att centralsjukkassorna skulle administreras på sådant sätt,

att avgifterna skulle behöva sättas så höga, att de skulle vid samma försäkringsförmåner

överstiga motsvarande premier i exempelvis den affärsmässiga

försäkringsrörelsen, ökade med det ganska betydande statsbidraget.

Såsom redan framhållits skulle ju tillfälle finnas att genom måttliga förköp

ningar av medlemsavgifterna och jämkningar i övrigt med avseende på

verksamheten förebygga en katastrof t. o. m. under det föga sannolika antagandet,

att rekryteringen av nya medlemmar komme att helt upphora.

På tal örn en befarad konkurrens mellan de statsunderstödda sjukkassorna

och övriga sjukförsäkringsorgan och särskilt de affärsmässiga försäkringsbolagen

må i övrigt erinras, att i de statsunderstödda sjukkassornas verksamhet

skulle ingå bland annat även försäkring för sjukvård av skilda slag,

en försäkring som ovannämnda sjukkassor och försäkringsbolag väl näppeligen

torde komma att införliva med sin verksamhet.

Till sist må beröras ännu en anmärkning, som gjorts mot forslaget med

hänsyn till den i förslaget intagna bestämmelsen örn överfly ttningsrätt sjukkassorna

emellan. Den tillflyttade kassan skulle, bär man anfört, på detta

sätt kunna tillskyndas förlust genom att nödgas mottaga personer i mera

framskriden ålder utan att kassan hölls skadeslös härför antingen därigenom,

att de flyttande tillför! mndes att erlägga mot deras ålder svarande hoga

avgifter eller ock kassan tillfördes på dem belöjiande premiereserv, medan

å andra sidan den sjukkassa, från vilken flyttningen skedde, gjerde en motsvarande

vinst. Denna anmärkning upptogs till bemötande vid sjukkassefrågans

senaste framförande i riksdagen. Det framhölls därvid, att överflyttningen

av sjukkassemedlemmar sjukkassorna emellan i allmänhet torde

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Majus proposition nr 7.5.

föi siggå . i båda riktningarna och att på grund härav de olika sjukkassorna

under tidens lopp kunde räkna med såväl vinster som förluster och att

dessa kunde väntas i stort sett uppväga varandra. Detta argument torde i

och för sig vara avgörande. Endast för den, som räknar rent affärsmässigt,

kan en dylik invändning mot överflyttningsinstitutet äga betydelse. Inom

sjukkasserörelsen, som bygger på grundsatsen örn inbördes solidaritet, förefaller

överflyttningen som en naturlig beståndsdel av systemet. I Danmark,

där överflyttningen sjukkassorna emellan på i förslaget stadgat sätt praktiserats

ända sedan sjukkasselagens tillkomst, har överflyttningsinstitutet oavbrutet

utvecklats, städse i ändamål att underlätta och förenkla förfarandet.

Framhållas kan också, att några missbruk av överflyttningsrätten i ändamål

att förskaffa sig bättre sjukunderstöd icke gärna kunna tänkas. Överflytt

ningen får ju endast ske vid verklig bosättning å den nya orten. Inflyttning

endast för skens skull eller av mera tillfällig natur medför sålunda ingen

overflyttnmgsrätt. Påståendet att överflyttningen skulle i sig innebära ett

äventyrande av vederbörande sjukkassors soliditet är ju en uppenbar överdrift,

. eftersom överflyttningen närmast skulle komma ifråga de olika centralsjukkasseområdena

emellan. Med den omfattning och jämförelsevis so
^^ställning

dessa kassor skulle äga är det näppeligen att befara, att

överflyttningen dem emellan skulle antaga den omfattning, att den ens märkbart

skulle påverka deras ekonomi.

Stockholm i januari 1931.

Theofil Andersson.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 7.5.

205

Bilaga G.

P. M. med vissa uppgifter angående sjukkassornas

moderskapsförsäkring.

1. Antal nioderskapsförsäkrade kvinnor.

Förutsättning för att statsbidrag skall utgå för meddelad moderskapshjälp

är, att kassan tillförsäkrar sådant understöd åt samtliga sjukhjälpsförsäkrade

kvinnliga medlemmar (kungörelse den 30 juni 1913, nr 136, angående statsbidrag

åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, § 1). Antalet kvinnliga

medlemmar i de 522 sjukkassor, som den 31 december 1929 meddelade

moderskapshjälp, uppgick till i runt tal 302,000. Av dessa befunno sig cirka

63.6 %, eller i runt tal 192,000, i fruktsamhetsåldern (15—45 år).

2. Moderskapspenningens storlek.

Moderskapspenningens storlek den 31 december 1929 inom de 522 sjukkassor,

som meddelade moderskapshjälp, framgår av följande sammanställning

(preliminära tal).

Moderskapsp

emi ing l)

Antal

moderskaps
försäkrade
kvinnor
-

Moderskapspenning

l)

Antal

nioderskaps
försäkrade
kvinnor
-

0: 90 kr..................

................ 2,906

1: — » .................

................ 203,116

1:25 » ................

................ 16,093

1: 50 » ..................

................ 65,970

2: — » .................

................ 5,352

2: 50 » .................

................ 2,706

3: — » ..................

................ 3,174

3: 50 kr............................ 904

4:— » 758

4:50 » 35

5:— » 38

6: — » ........................... 12

8:- » .......................... 28

i % av arbetsförtjänsten 814

Summa 301,906

För i runt tal 2/3 av alla moderskapsförsäkrade kvinnor utgick sålunda

moderskapshjälpen med kr. 1: — per dag.

I genomsnitt har moderskapshjälpen utgjort:

År 1927 ........................ 1: 13 kr. per dag

» 1928 ........................ 1: 12 » » »

« 1929 ........................ 1:11 » » » (preliminärt tal).

3. Understödstidens längd.

Enligt kungörelsen örn statsbidrag för moderskapshjälp skall dylikt understöd

utgivas för minst 14 dagar och statsbidrag utgå för högst 42 dagar för

varje barnsängsfall. Modersaapshjälpstidens längd i olika sjukkassor den

31 december 1929 framgår av följande sammanställning. *)

*) I vissa fall äro understödsbeloppen något avrundade.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Antal

Understöds- moderskaps
tidens

längd försäkrade

, kvinnor

14 dagar............................................................ 6,481

15—19 » 2,867

20—24 » 17,450

25 -29 » 11,729

30—34 » 37,030

35—41 » 38,028

42 » ............................................................ 180,279

14 eller 21 dagar jämte vid fall, som beröras av

arbetarskyddslagen, ytterligare visst antal

dagar.................................................................. 8,042

Summa 301,906

För i runt tal 3/5 (59.7 %) av samtliga moderskapsförsäkrade kvinnor utgjorde

således understödstiden den högsta medgivna eller 42 dagar.

I genomsnitt per bamsängsfall har understödstiden utgjort:

År 1927 ................................ 31.7 dagar

» 1928 ............................... 33.4 *

» 1929 ................................ 33.3 » (preliminärt tal).

4. Procenttalet moderskapsiörsäkrade av samtliga sjukförsäkrade

kvinnor.

Antalet moderskapsförsäkrade i procent av hela antalet sjukförsäkrade

kvinnor har utgjort:

År 1927 ....................................... 85.5 %

» 1928 ..................................... 87.c »

» 1929 ...................................... 88.i » (preliminärt tal).

5. Premieberäkningen för moderskapsförsäkring.

Det förekommer aldrig, att särskild tilläggsavgift upptages för moderskapsförsäkringen.

Den beräknade kostnaden för moderskapshjälpen fördelas

vid avgiftsberäkningen på samtliga medlemmar i kassan (både män

och kvinnor).

Under förutsättning att medlemsstocken är normalt sammansatt med

hänsyn till fördelningen efter kön (d. v. s. att manliga och kvinnliga medlemmar

förhålla sig till varandra som 2:1) och med nuvarande statsbidrag

örn 60 öre per understödsdag, kan vid en understödstid av 42 dagar och

med ett understödsbelopp av 1 krona det tillägg till avgiften, som betingas

genom moderskapsförsäkringen, beräknas till kr. 0: 30 per år (2.5 öre per

månad). Tänker man sig att antalet kvinnliga medlemmar ökas därhän, att

kassan räknar lika många kvinnor som män blir tillägget kr. 0:45 per år

(3.8 öre per månad). Tänker man sig åter, att moderskapspenningen utgår

med 2 kronor samt statsbidraget med 1 krona per dag, blir det avgiftstill
lägg,

som meddelandet av en dylik moderskapspenning skulle betinga, i

förstnämnda fall kr. 0.7 6 per år (6.8 öre per månad) och i det senare fallet

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Majus proposition nr 15.

kr. 1.13 (9.4 öre per månad). Vid dessa beräkningar bär liksom tidigare räknats

med en fruktsamhetskoefficient av 0.o54.

G. Förekommer det, att kvinnor äro försäkrade endast för sjukhuseller

läkarvård samt moderskapslijälp? I så fall huru

många — i runt tal — hava dylik försäkring?

Vid utgången av år 1929 voro i runt tal 500 kvinnliga medlemmar i åldern

över 15 år och tillhörande 4 olika sjukkassor tillförsäkrade förutom moderskapshjälp

endast läkarvård och läkemedel eller sjukhusvård.

7. De moderskapsförsäkrade kvinnornas fördelning på gifta

och ogifta.

Av de 192,000 moderskapsförsäkrade kvinnorna i åldern 15—45 år voro i

runda tal 51 % eller 97,900 gifta och 49 % eller 94,100 ogifta.

8. Fördelningen av kvinnliga sjukkassemedlemmar på olika yrken

och klasser.

En uppdelning av sjukkassornas medlemmar efter yrken och klasser

gjordes för år 1925. Resultatet av denna utredning återfinnes i Kungl.

Maj:ts proposition nr 117 till 1926 års riksdag (bilaga C, tab. 26, sid. 227).

På begäran av 1928 års pensionsförsäkringskommitté hava emellertid nya

uppgifter angående yrkesfördelningen inom sjukkassorna insamlats. På

grundval av detta senare material har verkställts följande uppskattning rörande

fördelningen på vissa större grupper av de kvinnliga sjukkassemedlemmarna

den 31 december 1929.

Yrke eller klass

Antal

kvinnliga

sjukkasse
medlemmar
-

Jordbruk med binäringar...................

Industri och hantverk........................

Handel och samfärdsel .....................

Allmän tjänst och fria yrken m. m.

Husligt arbete (hustrur m. fl.) ..........

F. d. yrkesutövare m. fl...................

Yrke obekant........................................

............. 16,000

............. 46,000

............ 30,000

............. 21,000

............. 170,000

............. 15,000

............. 4,000

Summa 302,000

Med utgångspunkt från yrkesfördelningen bland sjukkassornas manliga

medlemmar bär ett försök gjorts att uppskattningsvis beräkna, huru gruppen

»husligt arbete» fördelar sig på olika klasser av befolkningen. En dylik

uppskattning har givit till resultat, att av gruppen i fråga c:a 31,400 kvinnor

torde kunna räknas såsom hustrur m. fl. inom jordbruket med binäringar,

93,600 såsom hustrur m. fl. inom industri och hantverk samt 28,000 såsom

hustrur m. fl. inom handel och samfärdsel. Övriga 16,000 utgjordes av

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

hustrur m. fl. inom allmän tjänst, fria yrken m. m. Sammanlagda antalet

sjukförsäkrade kvinnor inom industri och hantverk kan alltså beräknas hava

utgjort omkring 140,000.

Framhållas må, att ovan anförda siffror, som proportionellt beräknats på

grundval av yrkesfördelningen bland inalles 337,000 kvinnliga sjukkassemedlemmar,

endast äro att betrakta såsom approximativa.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 75.

209

Bilaga H.

Sammanfattning av yttranden

över betänkande den 26 september 1929 angående moderskapsskydd (Statens

offentliga utredningar 1929: 28), i vad detsamma avser åtgärder för beredande

av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor, ävensom över en av de sakkunniga

i anslutning därtill upprättad promemoria angående sambandet mellan berörda

betänkande ock sakkunnigbetänkande av samma år angående

reformerad sjukförsäkring.

INNEHÅLLSÖVERSIKT.

Sid.

Avgivna yttranden......................................................................................... 210

Allmän inställning till de sakkunnigas förslag............................................... 210

Allmänna erinringar:

A. Förslaget örn moderskapsunderstöd.

I. Motiven för understödet................................. 211

II. Sättet för understödets utformning

a) Förslagets tillämplighetsområde .................................................. 214

b) Understödets form ..........:........................................................... 217

c) Understödets storlek ................................................................... 219

d) Understödets uppdelning och vårdnadspliktens fullgörande ...... 220

e) Tidpunkten för understödets utbetalande .................................. 220

III. Understödskostnadernas fördelning på stat och kommun ............ 221

B. Förslaget örn arbetsförtjänstersättning.

I. Ersättningens grund........................................................................... 223

II. Ersättningens utformning

a) Förslagets tillämplighetsområde ................................................. 224

b) Ersättningens storlek och beräkning............................................ 225

c) Villkoren för ersättnings erhållande............................................ 226

C. Vissa för båda förslagen gemensamma frågor.

I. Sättet för hjälpens tillhandahållande ............................................ 226

II. Understödssystemets inverkan på den frivilliga sjukhjälpsverksam
heten

............................................................................................ 230

III. Frågan örn regressrätt .................................................................... 231

IV. Kostnaderna för den ekonomiska hjälpverksamheten ..................... 233

V. Tidpunkten för förslagens genomförande ....................................... 234

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 käft. (Nr 75.)

m 31 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Avgivna yttranden.

Över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande i förevarande delar

jämte omförmälda promemoria hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och statskontoret, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård jämte samtliga

fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i riket, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping

och Örebro, barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg,

styrelserna för allmänna svenska barnmorskeförbundet, allmänna barnhuset,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige jämte åtskilliga därtill anslutna fackföreningar, ävensom FredrikaBremer-Förbundet.

Härjämte hava petitioner och skrivelser i anledning av betänkandet inkommit

från ett stort antal kvinnosammanslutningar, nämligen Frisinnade

kvinnors riksförbund och dess länsförbund, Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, med åberopande av yttranden

av 151 lokalavdelningar av förbundet, Allmänna valmansförbundets

centrala kvinnoråd, som representant för 355 olika sammanslutningar bland

högersinnade kvinnor, Sveriges moderata kvinnoförbund, Stockholms kvinnliga

fackliga samorganisation, Svenska kvinnors nationalförbund, Förbundet

Sveriges kristliga föreningar av unga kvinnor, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Svenska kvinnors medborgarförbund samt en del

lokalavdelningar av Vita bandet.

Allmän inställning till de sakkunnigas förslag.

I det ojämförligt största antalet yttranden har man vitsordat behovet av

ekonomiskt stöd i allmänhet åt mindre bemedlade barnaföderskor samt i

likhet med moderskapsunderstödssakkunniga betonat angelägenheten av att

åtgärder för fyllandet av detta behov vidtoges från det allmännas sida. I allmänhet

har man ock funnit de av de sakkunniga härutinnan framlagda förslagen

i huvudsak vara ägnade att läggas till grund för en lagstiftning å

förevarande område. Särskilt från kvinnoliåll hava de sakkunnigas förslag

i sina huvuddrag livligt förordats, men även länsstyrelserna i Jönköpings,

Gotlands, Hallands, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt landsorganisationen

i Sverige hava under hänvisning till de sakkunnigas förtjänstfulla utredning

uttalat sin anslutning i stort sett till de principer, varpå de framlagda förslagen

vila. De båda sistnämnda sammanslutningarna finna betänkandet i

sin helhet utgöra ett beaktansvärt försök till lösning av ifrågavarande problem,

samt hålla före, att, örn de däri framlagda förslagen upphöjdes till

lag, detta skulle kraftigt bidraga till folkhälsans och barnavårdens höjande.

Erinringar hava emellertid framställts såväl beträffande behovet av särskilda

åtgärder för nämnda ändamål och de sakkunnigas motivering därför

i övrigt som i synnerhet och framför allt beträffande det sätt, varpå de sakkunniga

löst ifrågavarande spörsmål. En del myndigheter hava därvid

funnit de erinringar, som endera eller båda förslagen föranlett, vara av den

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

beskaffenhet, att de ansett sig icke kunna tillstyrka en lagstiftning på

grundval av desamma. Sålunda hava länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs,

Örebro och Jämtlands län ävensom barnavårdsnämnden i Örebro avstyrkt

såväl förslaget örn moderskapsunderstöd som förslaget örn arbetsförtjänstersättning,

medan länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län avstyrkt

endast förslaget örn moderskapsunderstöd samt länsstyrelsen i Alvsborgs

län och statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård allenast förslaget örn

arbetsförtjänstersättning. I åtskilliga yttranden hava ock, på sätt nedan i

annat sammanhang skall omtalas, starkt ifrågasatts, huruvida icke syftet

med endera eller båda förslagen enklare och bättre skulle kunna tillgodoses

genom en av det allmänna stödd sjukförsäkring, i vilken moderskapsförsäkring

inginge som led, än genom det av de sakkunniga förordade understödssystemet.

Slutligen hava vissa nedan närmare angivna myndigheter i likhet

med reservanten bland de sakkunniga hemställt, huruvida icke nied förslagens

realiserande borde anstå, till dess pågående utredning örn den sociala försäkrings-

och hjälpverksamhetens organisation hunnit avslutas.

Allmänna erinringar.

A.. Förslaget om mode rsktt pstt tid er stöd.

I. Motiven för understödet.

Såsom inledningsvis framhållits, har behovet av ett allmänt understöd

åt behövande barnaföderskor samt angelägenheten av att åtgärder för beredande

av dylikt stöd vidtoges från det allmännas sida vitsordats i de allra flesta

yttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar i detta hänseende

det anmärkningsvärda uti, att Sverige, som varit ett föregångsland i fråga

örn kvinnoskydd i allmänhet, för skydd och hjälp åt kvinnan såsom moder

gjort så ytterst litet, att landet härvidlag, långt ifrån att intaga någon rangplats

bland kulturnationerna, nära nog komme sist bland dessa. Förbud

mot störande av kvinnofriden, d. v. s. negativ hjälp, som ingenting kostat,

hade man varit frikostig med, men då det gällt att bringa mödrarna positivt

bistånd, hade många vackra ord talats men få gärningar följt på de vackra

orden. Yttranden av samma innebörd hava gjorts från åtskilliga andra håll.

På vissa håll har man emellertid, såsom ock ovan berörts, velat göra

gällande, att särskilda åtgärder för beredande av ekonomiskt understöd åt

barnaföderskor icke erfordrades eller att behovet av dylika åtgärder i varje

fall numera vore väsentligt mindre än förr.

Länsstyrelsen i Malmohus län yttrar sålunda efter att hava förklarat sig

icke kunna godtaga de sakkunnigas uppfattning, att understöd delvis skulle

utgå som vederlag för barnaföderskans medverkan till samhällets fortbestånd

:

»Däremot är det tänkbart, att även vårt nuvarande samhälle tvingas

att lämna direkt understöd åt mödrar i avsikt att förbättra folkhälsan. Den

förebragta utredningen kan emellertid icke sägas hava påvisat, att folkhälsan

är i fara. Tvärtom talas på flera ställen i betänkandet örn avsevärda förbättringar.

Dessa äro säkerligen att till stor del tillskriva vetenskapens

framsteg och en allt större insikt hos mödrarna, men förbättringen i bostadsförhållandena

och en hel del andra omständigheter äro även att uppmärksamma.

Det är all anledning att antaga, att förhållandena skola på dessa

vägar allt mer förbättras. Men det bör framhållas, att missförhållanden

komma att förefinnas, vilka åtgärder samhället än må vidtaga. Särskilt är

Behovet av

understödsåtgärder.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.

att uppmärksamma, att en del missförhållanden uppstå genom avsiktliga

åtgöranden från moderns eller föräldrarnas sida. En statlig belöning på

femtio kronor torde icke hava någon som helst betydelse för motverkande

av sådana missförhållanden. Och beträffande de fall, där dylik penninghjälp

åstadkommer ett pär veckors förbättrad vård åt barnet, må anmärkas, att

det synes tvivelaktigt, örn det allmänna har någon anledning att understödja

samhällsmedlemmar, vilka kunna förmås att fullgöra sina föräldraplikter i

sådan minimal omfattning endast mot kontant vedergällning. De ekonomiska

förhållandena torde numera vara sådana, att det är möjligt för de flesta

samhällsmedlemmar att med någon förtänksamhet själv ordna för sig och

sina barn. I de fall, då sådant av en eller annan anledning icke är möjligt,

förefinnas redan bestämmelser örn understöd från det allmänna, vilka äro

fullt tillräckliga. Inom de befolkningsgrupper, de sakkunniga väl i främsta

rummet tänkt på vid utformandet av sitt förslag, torde allt mer och mer

motviljan i fråga örn erhållande av fattigvård försvinna.»

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård, förste kanslisekreteraren

Moureau, framhåller, att sedan 1918 års fattigvårdslag trätt i kraft, förhållandena

så väsentligt förändrats, att det behov av lagstiftningsåtgärder för lösande av

förevarande spörsmål, som dessförinnan möjligen förelegat, numera ej längre

förefunnes. Genom lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap hade

ock de ekonomiska omständigheterna för de ogifta barnaföderskorna väsentligen

förbättrats jämfört med tidigare förhållanden, vadan i allt fall med

fog kunde göras gällande, att behovet av en särskild lagstiftning örn moderskapsunderstöd

vore betydligt mindre nu, än då förslag därom tidigare

framförts.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet yttrar, att ökad

kunskap örn hygienens betydelse, barnmorskekårens ökade kvalitet, förbättrade

bostadsförhållanden, sjukvårdens utveckling och de vidgade kommunikationerna

hade samverkat till att föra frågan om moderskapsskydd i ett

annat läge, än den tidigare haft. Alltjämt behövde dock vissa grupper av

mödrar samhällets hjälp. Dylik hjälp kunde emellertid knappast vägras

dem av fattigvårdssamhället. Under sådana förhållanden förefölle den ifrågasatta

lagstiftningen mindre påkallad. Då man — såsom underförstått framginge

av diskussionen örn moderskapsskydd — icke ville räkna med redan

verksamma medel till skydd för mödrar och barn, underskattade man värdet

av i detta syfte under senare år genomförd lagstiftning.

Fattigvårdsdirektör en G. Nyman i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

har i särskilt yttrande påpekat, att barnaföderskornas ofta dåliga

bostadsförhållanden icke rätteligen kunde, på sätt de sakkunniga förmenat,

anföras som ett vägande skäl för ett förslag örn moderskapsunderstöd. Ett

understöd av denna tillfälliga karaktär vore icke ägnat att i nämnvärd män

ens bidraga till att avhjälpa trångboddheten i barnaföderskornas bostäder.

De rätta botemedlen härför vore effektiva åtgärder för höjande av de breda

befolkningslagrens bostadsstandard samt inrättande av ett ökat antal barnbördshus

och förlossningshem. Beträffande övriga av de sakkunniga åberopade,

vid förlossningsfallen ofta förekommande missförhållanden, såsom

brist på erforderligt linne och annan utrustning för moderns och barnets

vård samt svårigheten att anskaffa nödig hjälp för hemmets skötsel m. m.,

ansåge Nyman visserligen obestridligt, att dyiika missförhållanden förekomme

och även kunde i stor utsträckning genom moderskapsunderstöd avhjälpas,

men funne dock anmärkningsvärt, att, då förekomsten av dessa missförhållanden

i betänkandet åberopats såsom skäl för anordnandet av en understödsverksamhet,

genom vilken cirka 70 % av alla barnaföderskor eller omkring

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

70 000 om året skulle erhålla understöd, det i betänkandet saknades närmare

utredning örn i vilken omfattning missförhållandena förekomme. Beträffande

barnaföderskornas ekonomiska ställning hade de sakkunniga vid undersökningen

irnit sig med att infordra uppgifter å de för vederbörande makar

eller i fråga örn ogifta kvinnor, å de för dem gällande beskattningsbara beloppen

vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Det vöre emellertid

uppenbart, att det med ledning av storleken av det beskattningsbara beloppet

icke kunde dragas någon säker slutsats angående de ekonomiska

svårigheter, som möjligen gjort sig gällande för barnaföderskan i samband

med förlossningen. Slutligen ansåge jämväl Nyman, att, i den man en understödsverksamhet

för barnaföderskornas del vore av behovet pakallad, denna

verksamhet även framdeles borde handhavas av fattigvården.

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg förmenar, att den förutsättning, tran

vilken de sakkunniga vid framläggande av nu ifrågavarande förslag syntes

hava utgått, eller att de obemedlade och mindre bemedlade barnaföderskorna

av sin medellöshet hindrats att söka vård under havandeskapet och barnsängen

icke torde motsvara de verkliga förhållandena. All erfarenhet visade,

att den stora allmänheten icke hade någon egentlig uppfattning örn betydelsen

av en regelbunden övervakning under havandeskapet. Av de sakkunnigas

egen statistik (sid. 99) belystes ock klart, att flertalet (70 a) av

barnaföderskorna å landsbygden icke erhölle någon som helst tillsyn eller

endast otillräcklig sådan under barnsängstiden. Detta hade säkerligen icke

sin grund i att befolkningen i allmänhet icke kunde bära de kostnader, som

vore förenade med vård under barnsängen, utan i dess uppfattning, att

denna vård icke ägde den betydelse, att den motsvarade kostnaderna. Btt

penningunderstöd komme med allra största sannolikhet icke att utan vidare

ändra detta förhållande men erbjöde dock stora möjligheter, nar det galide

att bibringa den stora allmänheten kännedom örn betydelsen av en dylik

Även Malmö stads barnavårdsnämnd hyser den uppfattningen, att nu rådande

missförhållanden i avseende å mödra- och barnavård i samband med

havandeskap och förlossning oftast bottnade i okunnighet, som icke kunde

botas med ekonomiskt understöd. Därmed ville barnavårdsnämnden dock

icke hava sagt, att icke ett ekonomiskt bidrag i många fall skulle satta

vederbörande i tillfälle att på ett bättre sätt sörja för det nyfödda barnet,

därvid nämnden särskilt hade amningens stora betydelse i åtanke.

Direktionen för allmänna barnhuset erinrar i sitt yttrande örn att barnhuset

i sin nya verksamhet skall i viss mån bidraga till mödrars och ba,rns vard

och omhändertagande i samma syfte, som av moderskapsskyddssakkunniga

avses.

Mot den av de sakkunniga i sin motivering hävdade uppfattningen, att

ett generellt ekonomiskt understöd även vore berättigat med hänsyn till de

stora personliga besvärligheter och risker samt de ekonomiska uppoffringar,

som barnaföderskorna finge underkasta sig för samhällets fortbestånd, hava

ett flertal myndigheter opponerat sig. „ ,

Länsstyrelsen i Jämtlands län tager sålunda bestämt avstand fran denna

ståndpunkt samt betonar, att den offentliga understodsverksamheten helt

visst skulle råka in på olyckliga vägar, om alla de, som pa ett eller annat

sätt bidroge till samhällets fortbestånd — eller framåtskridande —, skulle

erhålla understöd av allmänna medel. Vid barnets födsel visste man dessutom

ej, huruvida det komme att få någon betydelse för »samhällets fortbestånd.

»

Vederlags
synpunktens
berättigande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Strängare

tillämpning

av behovsprincipen.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Älvsborgs län ställa sig ock avvisande

mot vederlagssynpunktens berättigande i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att ett godkännande av berörda

uppfattning logiskt måste leda till beredande av understöd åt alla bärnaföderskor.

II. Sättet för understödets utformning.

Om man alltså i stort sett är ense örn behovet av särskilda åtgärder för

beredande av ekonomiskt stöd åt mindre bemedlade barnaföderskor i allmänhet,

har man åter mot det sätt, varpå de sakkunniga utformat understödet,

framställt erinringar i olika avseenden.

a) Förslagets tillämpningsområde.

Vad då ^ först angår förslagets tillämpningsområde eller vilka, som böra

komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd, har i åtskilliga yttranden

framställts krav på en strängare tillämpning av behovsprincipen. Detta är

förhållandet med de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads,

Blekinge och Västmanlands län, socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, statens

t. f. inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårdsdirektören Nyman samt

allmänna svenska barnmorskeförbundet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter sålunda, örn icke praktiska

skäl borde föranleda till att vid frågans bedömande större hänsyn toges till

behovssynpunkten. Kesultatet av de sakkunnigas förslag kunde bliva å ena

sidan, att många verkligt behövande erhölle en alldeles otillräcklig hjälp,

och a andra sidan, att en mängd barnaföderskor, som icke vore i behov

därav, komme i åtnjutande av understöd. Med den definition av begreppet

mindre bemedlade, som de sakkunniga uppställt, skulle nämligen, utom 76 %

av alla industriarbetarhustrur och de flesta hustrur till jordbruksarbetare,

statare, torpare och lägenhetsinnehavare, ända till 89 % av hustrurna till

landets hemmansägare och arrendatorer äga rätt till understöd. En stor

del av dessa industriarbetare och bönder vore enligt länsstyrelsens uppfattning

sannolikt icke i behov av och skulle ej heller vilja ifrågasätta understöd

av det allmänna vid inträffad barnsbörd. En inskränkning syntes

därför här icke vara ur vägen. I stället skulle understödet till medellösa

barnaföderskor kunna höjas.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller liknande synpunkter samt påpekar

att i den riksdagsskrivelse, som låg till grund för det åt de sakkunniga

lämnade uppdraget, starkt betonats, att en direkt understödsverksamhet från

det allmännas sida i princip borde vara beroende av det verkliga behovet i

varje särskilt fall. Länsstyrelsen tillägger, att med den omfattning, moderskapsunderstödet

enligt förslaget komme att erhålla, bleve det avsevärda

belopp, varom här vore fråga, eller 372 miljon kronor, bortplottrat utan

motsvarande nytta. Då det belopp, varmed understödet i varje särskilt fall

skulle utgå, genomsnittligt motsvarade endast hälften av de verkliga kostnaderna

i anledning av barnsbörd, torde det enligt länsstyrelsen ej heller

dröja länge, förrän krav på ökning av statens anslag för ifrågavarande ändamål

komme att resas.

Socialstyrelsen yttrar:

»Vad beträffar själva den utformning, som de sakkunnige givit åt det

offentliga moderskapsunderstödet, kan styrelsen icke för sin del finna, att

det skulle ligga i samhällets intresse, att åt detta understöd gives den vidsträckta

omfattning som betänkandet avser. Då denna understödsverksamhet

utsträckts därhän, att den skulle omsluta 10 % av alla barnaföderskor, visar

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Majis proposition nr 15.

detta enligt styrelsens uppfattning, att de sakkunnige på denna punkt gått

utöver det nödvändigas gränser. Ett betydande antal av de kvinnor, som

nå detta sätt skulle anvisas att vid barnsbörd anlita det allmänna, betinna

sig nämligen i den ekonomiska situation, att de båda kunna och bora sörja

för sig siälva och exempelvis genom att ingå i en statsunderstödd sjukkassa

förskaffa sig det understöd, de själva anse sig behöva. Allmänt torde kunna

erkännas, att en sund grundsats i ali social hjälpverksamhet ar att direkt

hjälpa endast den, som icke kan hjälpa sig själv, men i övrigt begränsa

hiälpverksamheten till en hjälp till självhjälp.»

Fa t ti q vårdsdirek tören Nyman betonar, att ett frångående av behovspnncipen

i''förevarande fall kunde befaras få en högst menlig inverkan till befordrande

av den tendens att lita icke på egna resurser utan pa samhällets

hjälp som numera i stor utsträckning gjorde sig gallande. Det skulle också

niva moderskapsunderstödet karaktären av att vara en premiermg av barnalstringen

och att utgöra ett vederlag för barnaföderskornas medverkan till

samhällets fortbestånd, vilket örn möjligt borde undvikas.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård, som i likhet nied länsstyrelsen

i Blekinge län hänvisar till de av riksdagen givna direktiven, medgiver

visserligen, att de sakkunniga i viss mån tillgodosett kravet pa behovsprövning

genom att från understöd undantaga personer som icke uppnå

ett beskattningsbart belopp av 500 kronor, ävensom genom bestämmelserna

i 2 § 2, 3 och 4 styckena, men anser det dock icke kunna sagas, att därigenom

en verklig béhovsprövning kommit till stånd.

B Allmänna svenska barnmorskeförbundet framhåller särskilt det vanskliga uti

att, på sätt de sakkunniga gjort, låta taxeringslängderna vara avgörande tor

rätten till understöd. Deklarationsuppgifterna vöre ofta nog fullständigt

missvisande; samma årsinkomst kunde for en familj betyda, relativt välstånd,

för en annan verklig nöd, beroende på en mängd omständigheter såsom

siukdom, iråkade skulder, stor familj o. s. v. En ärlig och samvetsgrann

deklarant kunde gå miste örn samma understöd, som en mindre ärlig e er

noggrann ej kunde frånkännas. Förslaget innebure således en viss prenne
Ilutligen

framhåller medicinalstyrelsen, som i första hand betraktar frågan

örn moderskapsskydd såsom en socialhygienisk angelägenhet och darior

ställt sig mycket tveksam gentemot kontanta bidrag över huvud taget, att

de synpunkter, styrelsen hade att företräda, otvivelaktigt i högre grad skulle

främjas, örn dessa bidrag finge utdelas efter behovsprincipen och med hänsyn

till den stora önskvärdheten av att i ömmande fall genom lndividuaiisering

kunna bereda bättre vård, då en tillfällig hjälp, vore en nödvändig

förutsättning härför. På så sätt torde även s k. amnmgspremier i darfur

lämpade fall kunna möjliggöras. Styrelsen ville darfur hvligt förorda, att

om medel kunde stiillas till förfogande för kontanta understöd, flugan örn

bidrag enligt behovsprincipen toges upp till ingående omprovning. Dessa

bidrag borde i så fall utgå genom barnavårdscentralerna till dera, som därav

kunde befinnas vara i behov och förtjänta. Därigenom finge de icke karaktär

av fattigvårdsbidrag. Styrelsen ville ock erinra örn, att bidrag med provning

efter behovsprincipen utdelades från tuberkulosdispensarer, och .styrelsen

hade icke försport annat än att detta förfarande dar fungerat i stort

sett tillfredsställande. Personalen vid dessa dispensärer hade visat sig aga

goda möjligheter att förskaffa sig en ingående kännedom om elem som anlitade

dispensärerna. Även örn klientelet på en del av barnavardsbyråerna

kunde förväntas bliva större jin vid dispensärerna, torde dock de okade

svårigheter detta betingade, kunna till ringa grad utjamnas genom det sam
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Mildare

tillämpning

av behovsprincipen.

Anslutning

till förslagets

ståndpunkt.

Annan ifråga

satt inskränkning

i förslagets

tilllämplighetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tillstånd60 ieSpektive barnaYårdsnamn<ler, styrelsen förutsatte skola komma

n andra sidan anser länsstyrelsen i Kalmar län i likhet med reservanten

Wand de sakkunniga, hemmansägaren O. L. Tjällgren, och på de av denne

förgränslX''der’ att mdmdue11 behovsprövning icke ens bör ifrågakomma

yttrar611 s^ats^on^ore^ §°r sig till tolk för en liknande uppfattning samt

»Med den formulering dessa undantagsbestämmelser erhållit synes det

sannolikt, att individuel! prövning synnerligen ofta skulle komma att påoidräs.

Det torde komma att möta betydande svårigheter för barnavårdsnamnclerna,

vilka fått sig denna prövning anförtrodd, att kunna verkställa

plöjningen sa snabbt, att ej ändamålet med understödet — beredandet av

bättre levnads- och vårdförhållanden under barnsängstiden — förfelas. Statskontoret

skulle darfur vilja förorda en sådan förenkling av bestämmelserna

att individuell provning endast i rena undantagsfall behöver ifrågakomma

och synes det böra tågås under övervägande, huruvida icke prövningen av

dessa undantagsfall skulle kunna överlämnas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Ett sådant arrangemang skulle säkerligen medföra en avse\ard

lättnad for barnavårdsnämnderna. Såvitt statskontoret kan finna behover

en sadan förenkling av bestämmelserna, som statskontoret ifrågasatt

icke anses innebära ett frångående av riksdagsdirektivens krav, att bidrag

säl utgå enligt behovsprincipen. Med den inkomstgräns de sakkunniga

föreslagit torde näppeligen behöva befaras, att understödet i någon nämnhggderU»tStraCknmg

skaU komma att utgå i fall, där verkligt behov icke före
Svenslca

landstingsförbundet åter anser de sakkunnigas förslag härutinnan

vara det basta möjliga. Olika meningar kunde visserligen råda, huruvida

det satt varpa de sakkunniga fastslagit begreppet obemedlad eller mindre

bemedlad, vore riktigt, och likaså, huruvida, i enlighet med förslaget bestämmelsen

örn viss maximnnkomst för understöds erhållande borde kompletteras

med individuel! behovsprövning. Det finge likväl anses hart när

omöjligt att erhålla ett bättre universellt mått på betalningsförmågan än

vacl mkomstskattetaxenngarna erbjöde. Med hänsyn till måttets ofullkomlighet

och da efter taxeringen ändrade levnadsförhållanden kunde inträda

vöre aven möjligheten till individuell behovsprövning nödvändig.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner ock de sakkunnigas förslag i denna

del vara val avvägt.

Vissa myndigheter hava — utan att därvid förorda individuell behovsvärdmng

anse^ en inskränkning av förslagets tillämplighetsområde önsk
Länsstyrelsen

i Jämtlands län yttrar sålunda:

»Örn avsikten över huvud taget skall vara att ge ett verkligt stöd och

icke ett slags premie, synes det uppenbart, att man här gått för långt De

betydande kostnader, som stat och kommuner härigenom skulle ådraga sig

kunna säkerligen användas bättre. Att med den föreslagna utgångspunkten

någon reduktion skulle ske genom barnavårdsnämndernas granskning är icke

antagligt. Barnavårdsnämnderna äro ej heller inrättade och ej sammansatta

med ekonomisk kontroll till syfte utan för skyddsverksamhet. Deras klientel

ar också i huvudsak begränsat till de olyckligt lottade barnen och deras

tailu per. Enligt forslaget åter skulle deras verksamhet i många kommuner

omfatta sa gott som alla barnaföderskor.»

Länsstyrelsen i Uppsala län. aberopar i detta hänseende förste provinsialläkaren

i länet, som i särskilt yttrande anser det böra tagas under över
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

vägande, huruvida ej — på grund av de stora kostnader, förslagets genomförande

i sin helhet skulle medföra — omfattningen av de understödsberättigades

krets kunde i någon mån minskas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig i likhet med de sakkunniga finna,

att individuell behovsprövning knappast kan tillämpas beträffande moderskapsunderstöd,

men ifrågasätter, huruvida icke gränsen för rätt till understöd

borde sättas till ett beskattningsbart belopp av 400 kronor. Härigenom

skulle reglerna för moderskapsunderstödets utgående komma i bättre överensstämmelse

med vad som enligt kungörelsen den 29 juni 1926 gällde beträffande

villkor för erhållande av statsbidrag av anslaget för lindring i

mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län anse även önskvärt, att inkomstgränsen

sättes lägre än de sakkunniga föreslagit, och föreslå för sin

del 300 ä 400 kronor. Under alla förhållanden borde enligt länsstyrelsen i

Kronobergs län understöd icke utgå till barnaföderska, därest lion eller

hennes man ägde förmögenhet, oavsett örn den beskattningsbara inkomsten

uppginge till sagda belopp eller ej.

Från fackförening shåll bar i motsats härtill framställts önskemål örn en

höjning av berörda inkomstgräns. Sålunda hava bryggeriindustriarbetareförbundet,

livsmedelsarbetareförbundet, sko- och läderindustriarbetareförbundet

samt fackliga kvinnliga samorganisationen i Stockholm föreslagit en höjning

med ett par hundra kronor ävensom grov- och fabriksarbetareförbundet

en höjning med 50 procent, medan bokbindareförbundet, litografförbundet

och typografförbundet föreslagit en icke närmare angiven höjning av gränsen

ifråga. Landsorganisationen har i sitt yttrande ansett den i förslaget

angivna gränsen kunna godtagas, till dess erfarenhet vunnits örn dess

verkan.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet anser, att den

taxerade inkomsten i allmänhet utgör ett bättre uttryck för en persons ekonomiska

ställning än den beskattningsbara och därför bör läggas till grund

för rätten till understöd. Så hade skett i liknande fall, t. ex. för rätten till

statsbidrag för lindring av mindre bemedlade patienters på landsbygden

sjukvårdskostnader.

b) Understödets form.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle understödet utgå i form av kontant

bidrag till de av barnsbörden föranledda kostnaderna. I ett flertal yttranden

har emellertid ifrågasatts, huruvida man icke helt eller delvis borde

utbyta det kontanta bidraget mot s. k. naturaprestationer, d. v. s. i första

hand fri vård av barnmorska eller läkare eller å förlossningsanstalt. För en

sådan anordning har särskilt medicinalstyrelsen uttalat sig. Styrelsen yttrar:

»Ett förbättrat moderskapsskydd bör enligt styrelsens bestämda uppfattning

se såsom sin första uppgift att i möjligaste mån söka åvägabringa goda

och ur såväl ekonomisk som lokal synpunkt lätt tillgängliga anordningar

för den erforderliga vården. — — — I stiillet syftar de sakkunnigas förslag

närmast till att genom kontanta understöd till barnaföderskorna giva

dem större möjligheter att förskaffa sig en bättre vård, än de nu äga. Vare

sig man beträder den ena eller den andra vägen beror det visserligen i

sista hand på modern själv, om hon vill använda sig av vårdmöjligheterna

eller icke. Den uppläggning av frågan, medicinalstyrelsen för sin del vill

förorda, innebär dock helt andra garantier för att de medel, som komma

att utgivas, bliva i första hand använda för1 de högst behjärtansvärda syfte

mål, samhället i detta avseende närmast vill främja, nämligen en förbättrad

vård.

Ifrågasatt utvidgning

av

förslagets

tillämplig - hetsområde.

Annan grund

för bestämmandet

av df

understödsberättigade.

Naturaprestationer

ändamålsenlig

are.

s. 218 Kontrollera mot PDF

Kontro ll

erforderlig

vid kontant

understöd.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Styrelsen är icke främmande för att det för närvarande oell säkerligen

för en tid framåt brister i de vårdresurser, som ett förverkligande av sty.

relsens förslag förutsätter, oell att de avsedda förmånerna endast så småningom

kunna komma mödrar oell barn till godo. Utvecklingen av vården

torde ock komma att bliva ganska ojämn i skilda delar av landet, till dess

insikten örn dess betydelse och värde blivit allmän. Det synes styrelsen

därför icke osannolikt, örn som skäl emot styrelsens förslag anföres, att

detsamma är en lösning av frågan på en ganska lång sikt, under det att ett

kontant bidrag skulle tillgodose moderskapsskyddet på en gång och likformigt

över liela vårt land. Släpper man emellertid icke ur sikte, att moderskapsskyddet

är en socialhygienisk angelägenhet, vilken för att kunna förverkligas

både först oell sist kräver vårdanordningar, innebär de sakkunnigas

förslag inga som helst företräden framför medicinalstyrelsens ur nämnda

synpunkt. Det vidlåder tvärtom den svagheten vid detta förslag, att genom

dess förverkligande det allmänna skulle komma att utgiva högst avsevärda

kontanta bidrag för en vård, som även de, vilka anse sig förpliktade att

använda de kontanta bidragen för det avsedda ändamålet, i många, ja måhända

flertalet fall icke kunna förskaffa sig, åtminstone icke på ett tillfredsställande

sätt. Styrelsen vill därför livligt påyrka, att planläggande av vårdanordningar

bliver en förstahandsfråga och spörsmålet örn kontanta bidrag

får komma i andra rummet.»

I sina riktlinjer för den s. k. för- och eftervården förordar styrelsen, att

denna vård blir helt och hållet avgiftsfri för samtliga barnaföderskor och

att visst statsbidrag utgår till bestridande av kostnaderna därför. Härutöver

anför emellertid medicinalstyrelsen i sitt yttrande, att mindre bemedlade

barnaföderskor tillika böra erhålla fri barnmorskevård och fri efterskötsel

under barnsängstiden, allt i viss närmare angiven omfattning, och att statsverket

bör efter angivna grunder lämna bidrag till kostnaderna härför. Enligt

av styrelsen uppgjort utkast till kostnadsberäkning skulle statsverkets utgifter

för föregående och efterföljande moderskapsvård i enlighet med styrelsens

förslag komma att belöpa sig till omkring 500,000 kronor örn året

och för biträde vid förlossning och för eftervården under barnsängstiden till

omkring 1,075,000 kronor eller tillsammans till närmare 1,600,000 kronor årligen.

Under sådana förhållanden ställde sig styrelsen än tveksammare

inför förslaget örn fixerade kontanta bidrag.

Länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs och Västernorrlands län, barnmorskeläroanstalten

i Stockholm samt svenska landstingsförbundet anse ock, att det

med moderskapsunderstödet avsedda ändamålet skulle bättre tillgodoses

genom naturaprestationer från det allmännas sida, samt uttala sig för en

dylik anordning.

I detta sammanhang torde ock böra omnämnas, att allmänna svenska barnmor

skeförbundet betonat önskvärdheten av att barnmorska erhölle ersättningför

sitt arbete direkt från vederbörande utbetalningsorgan. I praktiken hade

det nämligen ofta visat sig erbjuda stora svårigheter för barnmorskorna att

av fattiga klienter utfå dem tillkommande ersättning. Statens t.f. inspektör

för fattigvård oeh barnavård anser i varje fall skäl tala för att vederbörande

utbetalningsorgan berättigas att av understödet lämna ersättning för förlossningskostnaderna

direkt till barnmorska eller förlossningsanstalt.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län och barnavårdsnämnden i Norrköping hava

intet att erinra mot kontant understöd men finna en kontroll över de utdelade

medlens användning erforderlig. Barnavårdsnämnden yttrar härutinnan

: >

»Ehuru det givetvis icke kan vara tvivel underkastat, att de föreslagna

penningunderstöden komma att medföra den med detsamma avsedda verkan,

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Majus proposition nr 75.

kan det likväl icke förnekas, att det samband, som i förslaget förefinnes

mellan de understöd, som skola sätta barnaföderskan i stånd att bättre

vårda sig själv och sitt barn, och de härför erforderliga åtgärderna från moderns

sida, synes vara väl så lösligt. Visserligen föreslås vissa, ändringar i

gällande författningar för läkare och barnmorskor, och visserligen lämnas

vissa direktiv för inrättande av hem för mödrar, barnavårdscentraler o. s. v.

och för spridande av upplysning på barnavårdens område, men det synes,

som örn man hade kunnat förvänta, att förslaget även skulle hava omfattat

viss befogenhet för den understödsutdelande instansen, barnavårdsnämnden,

till kontroll över användningen av de genom densamma utdelade medlen

och ävenså viss skyldighet för den understöden mottagande modern att använda

desamma så, att de medföra den efter omständigheterna i varje fall

bästa möjliga vård åt modern och framför allt åt det nyfödda och späda

barnet. Det är givet, att man kan hava anledning att förvänta, att viljan

och förmågan till bättre spädbarnsvård skall komma att stiga med stigande

upplysning och bättre ekonomisk belägenhet, men det synes icke med de

nu föreslagna bestämmelserna kunna undvikas, att en moder, som saknar

intresse för sitt barn, kan begagna de i. förslaget givna förmånerna på ett

sätt, som är rakt motsatt det avsedda. Även örn det endast är i undantagsfall,

som så kommer att ske, synes det dock, som örn det genom kontrollbestämmelser

borde tillses, att det över huvud icke kan ske.»

c) Understödets storlek.

Beträffande understödets storlek har från åtskilliga håll gjorts gällande,

att det föreslagna understödsbeloppet, 50 kronor, vore för lågt tilltaget för

att kunna lämna någon effektiv hjälp. I denna riktning hava uttalat sig

länsstyrelsen i Kopparbergs län, fattigvårds- och barnavårdskonsidenterna i första,

femte och sjunde distrikten, barnavårdsnämnden i Stockholm, ett flertal fackföreningar

samt landsorganisationen. Av dessa hava konsulenten i femte distriktet

samt fackorganisationerna föreslagit en höjning med 50 procent.

I en del yttranden har man vänt sig mot fixeringen av understödet till

visst belopp "för alla samt påyrkat, att understödets storlek skulle bestämmas

med tillämpning av behovsprincipen.

Fattigvårdsdirektören Nyman framhåller sålunda, att gentemot den fixering

av understödets storlek, som de sakkunniga föreslagit, med fog kunde

invändas, att, även örn i en del fall barnaföderskan med de 50 kronorna

finge just vad hon behövde, så måste det i andra fall inträffa, att hon

finge mer än hon behövde, och i åter andra , fall, att hon finge mindre

än vad hon rätteligen bort hava för att bliva hjälpt. Båda de sistnämnda

alternativen vore betänkliga. I sist berörda fall måste barnaföderskan vända

sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse för att till fullo bliva hjälpt, vilket

— lika litet som det förra alternativet — kunde anses vara förenligt med

en rationell understödspolitik. Den enda rationella ordningen vid all understödsverksamhet

vöre en konsekvent tillämpning av behovsprincipen.

Även statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård samt fattigv årdsoch

barnavårdskonsidenten i tredje distriktet uttala sig för en ren tillämpning

av behovsprincipen i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår en modifierad tillämpning av

behovsprincipen, så att understödet bestämmes till olika belopp för olika

inkomstgrupper. Länsstyrelsen yttrar härom:

»Då den omständigheten att moderskapsunderstöd utgår torde komma att

medföra, att fattigvård, som eljest skulle hava meddelats, icke anses vara av

behovet påkallad, synes det finnas anledning antaga, att moderskapsunderstödet

i många fall icke kommer att medföra någon förbättring i levnads
-

Understödet

för lågt.

Tillämpning

av behovsprincipen

önskvärd.

s. 220 Kontrollera mot PDF

Behovsprincipens

tillämpning

icke

önskvärd.

Uppdelningens

lämplighet

ifrågasattes.

Ytterligare

uppdelning

önskvärd.

Tidigare

utbetalning

önskvärd.

220 Kungl. Majas proposition nr 75.

förhållandena för de i ekonomiskt hänseende sämst ställda barnaföderskorna.

Understödet skulle sålunda innebära en förbättring allenast för dem av de

understödsberättigade, för vilka behovet av hjälp vore mindre trängande.

Detta enligt länsstyrelsens mening mindre tillfredsställande förhållande synes

kunna i viss mån undvikas genom att understödet bestämmes till olika

belopp för olika inkomstgrupper bland de understödsberättigade.»

Emot behovsprincipens tillämpning i förevarande hänseende har fackliga

kvinnliga samorganisationen i Stockholm uttalat sig under yrkande, att alla

understödsberättigade måtte tillerkännas samma understödsbelopp.

d) Understödets uppdelning oell vårdnadspliktens fullgörande.

De sakkunniga hava föreslagit en uppdelning av understödsbeloppet i två

hälfter i syfte att därigenom markera barnaföderskans vårdnadsplikt mot sig

själv och barnet. Lämpligheten härav ifrågasättes av svenska fattigvårds- och

harnavårdsförhundet, som yttrar:

»Förbundet har med tillfredsställelse funnit, att de sakkunniga velat begagna

tillfället att i detta sammanhang markera mödrarnas fullgörande av

vårdplikten mot sig själva och barnet, t. ex. med avseende å amningen.

--;--Möjligen kan dock med skäl ifrågasättas, huruvida berörda uppdelning

av den pekuniära hjälpen i två poster medför så stor vinst, att den

uppväger det betydligt ökade arbete med nytt intyg och nytt utanordnande

av medel, som tydligen måste följa med den föreslagna anordningen. I

många fall torde det personliga inflytandet från barnmorskan, eventuellt

läkaren och barnavårdsnämnden, vara av väl så stort värde med hänseende

tillden ifrågavarande kontrollen.»

A andra sidan betonar barnmorskeläroanstalten i Göteborg de stora möjligheter,

en uppdelning av moderskapsunderstödet innebär, när det gäller att

upplysa allmänheten örn betydelsen av berörda vård och utöva påtryckning

för vårdnadspliktens fullgörande, samt finner ur denna synpunkt ytterligare

uppdelning önskvärd. Anstalten yttrar:

»För att de sakkunnigas tanke beträffande vården av barnaföderskorna

skall kunna med utsikt till framgång realiseras torde behövas dels upplysning

av allmänheten örn betydelsen av denna vård och dels någon form av

påtryckning för att barnaföderskorna skola söka den. Förslaget örn penningunderstöd

åt barnaföderskorna erbjuder stora möjligheter i båda dessa avseenden.

Beträffande särskilt sättet för påtryckning kan exempelvis tänkas,

att barnaföderskan tillgodoräknas ett visst belopp för varje besök hos barnmorskan

och vice versa (inom vissa bestämda gränser), för amning o. s. v.

En sådan grund för understödets utdelande ger allmänheten också utan

vidare kännedom örn vikten och betydelsen av vård åt barnaföderskan och

det späda barnet och torde vara det kraftigaste medel, som står till buds

för att den gamla strävan att ställa alla barnaföderskor under vård må

kunna realiseras. Ett oeftergivligt villkor är dock, att barnmorskans arvode

utbetalas från myndighet direkt till barnmorskan, så att betalningen icke

överlåtes till barnaföderskan. Fördelarna av denna skisserade anordning ligga

i öppen dag: barnaföderskan åtnjuter vård utan direkta kostnader för henne,

det blir henne angeläget att söka denna vård, barnmorskan har lönen försitt

arbete tryggad och hennes intresse hålles därigenom levande. Icke

heller synes det praktiska tillämpandet behöva erbjuda några svårigheter.»

e) Tidpunkten för understödets utbetalning.

Med avseende å tidpunkten för understödets utbetalande hava länsstyrelsen

i Kalmar län samt barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit önskvärd
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 221

heten av att åtminstone någon del av understödet kunde utbetalas redan

före förlossningen. Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar härom:

»Det synes länsstyrelsen önskvärt, att möjlighet kunde beredas barnaföderskan

'' att utfå någon del av understödet före förlossningen. De sakkunniga

hava haft denna fråga under övervägande men hava icke ansett sig

böra framlägga något förslag härutinnan, enär, enligt deras mening, en möjlighet

till understöd före förlossningen skulle berecia svårigheter i avseende

å bevisningen örn de för rätten till understöd grundläggande förhållandena.

Länsstyrelsen vill emellertid erinra, att i 19 § andra stycket arbetarskyddslagen

stadgas, att örn kvinna, som avses i paragrafen, företer intyg av läkare

eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst inom

två veckor, då må ledighet från hennes arbete ej förvägras henne. Länsstyrelsen

kan icke inse, varför ej med stöd av ett dylikt intyg jämte erforderlig

utredning angående den blivande barnaföderskans ekonomiska villkor

viss del av moderskapsunderstödet skulle kunna utbetalas före förlossningen.

»

III. Uiulerstödskostnadernas fördelning på stat oell kommun.

Mot den i betänkandet föreslagna fördelning av kostnaderna för understödet

på stat och kommun hava erinringar gjorts i olika riktningar.

Åtskilliga myndigheter hava sålunda ansett, att understödet bör helt bestridas

av statsmedel. Detta är förhållandet med länsstyrelserna i Ostergötlands

och Hallands län, statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård,

ett flertal fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnden

i Örebro.

Som skäl härför har av barnavårdsnämnden i Orebro i första hand åberopats,

att frågan örn moderskapsskydd vore en statens angelägenhet, varför

staten ock borde stå de därav föranledda kostnaderna. Samma myndighet

har ock framhållit, att de sakkunnigas antagande, att ett dylikt helt ersättningsåtagande

från statens sida skulle föranleda mindre återhållsamhet vid

barnavårdsnämndernas utgivande av understöd, icke syntes äga fog. En

eventuellt förekommen tendens därutinnan skulle snart hejdas därigenom,

att — i likhet med vad redan föreslagits beträffande den del av understödet,

som statsverket skulle slutligt ersätta — vederbörande länsstyrelse vid

ansökan örn ersättning tvivelsutan komme att konstatera understödets bristande

överensstämmelse med lag och vid sådant förhållande icke bifalla

ersättningsyrkandet. På grund härav och då kommunerna otvivelaktigt

komme att åsamkas avsevärda extra kostnader i följd av det arbete, som

uppstode genom själva meddelandet av moderskapsunderstödet, syntes staten

böra slutligt svara för understödskostnaden i dess helhet.

Kyssberörda fattigvårds- och barnavårdskonsulenter anföra liknande synpunkter

samt tillägga, att då alla barnaföderskor, även gifta, som sammanlevde

med sina män, skulle erhålla moderskapsunderstöd, örn det beskattningsbara

beloppet understege 500 kronor, men det ojämförligt största antalet

av ifrågavarande barnaföderskor för närvarande icke komme i åtnjutande av

eller ens ifrågasatte fattigunderstöd vid barnsbörden, kommunernas utgifter

genom förslaget givetvis skedlo komma att stegras.

Länsstyrelsen i Östergötlands län befarar, att kommunernas medansvarighet,

åtminstone inom smärre kommuner, som vore obenägna för utgifter av

ifrågavarande slag, komme att medföra trakasserier och påtryckningar av

olika slag mot blivande barnaföderskor, vilkas uppehåll inom kommunen

med hänsyn till den väntande utgiften befunnes mindre önskvärd. Länsstyrelsen

i Hallands län påpekar, att faran för dylika trakasserier vore desto

Kostnaderna

helt å staten.

s. 222 Kontrollera mot PDF

Anslutning

till förslagets

ståndpunkt.

Annan

fördelnings
grund.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

större, som enligt § 6 i förslaget kommunen skulle svara för sin andel, även

örn barnaföderskan icke ägde hemortsrätt inom kommunen.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård hyser liknande farhågor

samt hänvisar härutinnan till de sorgliga erfarenheter, som i detta avseende

gjorts inom fattigvården. Inspektören finner ock möjligt, att bestämmelsen

i fråga komme att medföra ojämnhet inom skilda kommuner vid tillämpningen

av lagen, i det att vissa kommuner komme att vara mera frikostiga

och andra åter mera återhållsamma. Under alla förhållanden torde enligt

inspektören svårigheter av ett eller annat slag komma att uppstå, så länge

kommunerna finge vidkännas någon del av kostnaderna för moderskapsunderstödet.

Endast genom att staten helt övertoge ansvaret för dessa, kunde

man erhålla en snabb lösning av understödets prövning och utbetalande.

Då statens merutgifter genom en dylik anordning enligt förslaget endast

skulle ökas med omkring 700,000 kronor, ifrågasatte inspektören, örn icke de

fördelar, som härigenom skulle vinnas för såväl barnaföderskorna som kommunerna,

skulle motivera en sådan åtgärd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida kommun bör deltaga

i kostnaderna för de fall, då understöd av fattigvårdssamhället icke

varit av behovet påkallat.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser i allt fall, att den kostnad,

som utgöres av kommunens andel av arvoden till barnmorska och

läkare vid för- och eftervården, bör till fullo gottgöras med statsmedel.

Gentemot dessa önskemål örn kostnadernas överflyttning helt å staten har

svenska landstingsförbundet hävdat de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan

samt framhållit, att denna vore en ofrånkomlig konsekvens av den individuella

behovsprövning, som enligt förslaget uppdragits åt de kommunala barnavårdsnämnderna.

Aven länsstyrelsen i Västernorrlands län, delar härutinnan de sakkunnigas

uppfattning samt hemställer, huruvida icke kommunens andel i kostnaderna

på i betänkandet avgivna skäl borde sättas något högre än vad som föreslagits.

Statskontoret, som i princip anser en fördelning av kostnaderna för samtliga

i betänkandet omnämnda skyddsåtgärder befogad, föreslår slutligen av

praktiska skäl en annan grund för fördelningen, enligt vilken dock kostnaderna

för ifrågavarande understöd komme att helt bestridas av statsmedel.

Statskontoret yttrar härom:

»Utan att vilja bestrida det principiellt befogade i en dylik uppdelning

anser sig statskontoret dock böra framhålla, att redan uträkningen av de

olika andelarna skulle kräva ett rätt betydande arbete. Så skulle ju exempelvis

bidragen till för- och eftervården utgå bl. a. för en stor mängd av

läkare och barnmorskor verkställda konsultationer och undersökningar; och,

så vitt statskontoret kan finna, erbjuder förslaget icke någon garanti för att

arvodena för dessa förrättningar icke komme att uttagas successivt och i

småposter. Statskontoret skulle därför vilja ifrågasätta, huruvida det icke

vore praktiskt att vissa bidrag helt bestredes av kommunerna och andra av

staten. Ämbetsverket skulle för sin del vilja föreslå, att kommunerna helt

övertoge ersättningsskyldigheten för för- och eftervården, i den mån denna

skulle bestridas av allmänna medel, liksom även kostnaden för bidrag till

upprättande av mödra- och barnavårdscentraler och deras drift. Statsverkets

andel av kostnaden för dessa ändamål skulle enligt förslaget uppgå till

sammanlagt omkring 150,000 kronor för år. Beloppet ifråga avser hela

riket, och det torde kunna antagas, att denna kostnad med hänsyn till det

synnerligt stora antalet barnavårdsnämnder icke väsentligt komme att över
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Majda proposition nr 15.

stiga kostnaden för det arbete, som eljest måste nedläggas på fördelningen

av bidragen på stat och kommun. I varje fall lärer denna kostnad, fördelad

på alla rikets kommuner, icke för den enskilda kommunen bliva nämnvärt

betungande.»

B. Förslaget otti arbetsförtjänster sättning.

I. Ersättningens grund.

De sakkunniga hava förmenat, att det i 19 § i lagen om arbetarskydd

stadgade arbetsförbudet för kvinnor måste anses hava givit upphov till en

viss fordringsrätt gentemot staten för mistad arbetsförtjänst. Denna uppfattning

delas ock uttryckligen av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

landsorganisationen i Sverige samt Fredrika-Bremer-Förbundet. Aven länsstyrelsen

i Malmöhus län medgiver, att staten har en viss skyldighet att se

till, att de mödrar, som drabbas av statens arbetsförbud, erhålla någon ersättning.

I vissa yttranden har man emellertid icke velat medgiva riktigheten av

en dylik uppfattning.

Statskontoret säger sig sålunda icke kunna finna, att någon fordringsrätt

i juridisk mening gentemot statsverket kan anses lia uppkommit genom

arbetarskyddslagens ifrågavarande bestämmelse, men kontoret håller dock

före, att statsverket, på sätt föreslagits, bör påtaga sig den ekonomiska

konsekvensen av bestämmelsen ifråga.

Länsstyrelsen i Uppsala län kan icke heller erkänna, att arbetsförbudet

utgör tillräcklig rättsgrund för någon staten åliggande särskild ersättningsskyldighet,

enär det finge antagas, att lagen örn arbetarskydd i sitt

förbud icke ginge längre än skyddssynpunkten normalt krävde samt det i

allt fall vore otvivelaktigt, att barnaföderskans oförmögenhet till arbete

stundom sträckte sig över hela förbudstiden. Fastmera syntes den önskvärda

gottgörelsen för minskad arbetsförtjänst vara att betrakta som ett

sjukdomsunderstöd och alltså böra om möjligt beredas genom sjukförsäkring.

Liknande uppfattning hävdas av Överståthållarämbetet.

Barnavårdsnämnden i Malmö befarar, att örn man på grund av statens

skyddslagstiftning skulle hava rätt att grunda ett verkligt anspråk på ersättning

för mistad arbetsförtjänst eller dylikt, detta skulle medföra ytterst

betänkliga konsekvenser, samt påpekar, att de utländska lagstiftningarna

med försäkringssystem helt förnekat en dylik rätt. Vid behandlingen av

1926 års förslag hade även från ledamöter i försäkringsrådet i deras ämbetsutlåtande

uttalats, att stadgandet i 19 § i lagen örn arbetarskydd icke kunde

anses giva upphov till någon fordringsrätt. Med hänsyn till den gräns, som

dragits genom nyssnämnda 19 §, en gräns som alltid måste bliva mer eller

mindre orättvis, förefölle de sakkunnigas uppfattning härutinnan ännu orimligare.

En helt annan sak vore, att starka billighetsskäl talade för anordnandet

av hjälp i någon form. Emellertid kunde nämnden med sin utgångspunkt

icke ansluta sig till förslaget, i vad det avsåge särlagstiftning för industriarbeterskor,

utan ansåge, att dessa borde inneslutas i lagen örn moderskapsunderstöd,

därest understödslinjen överhuvudtaget skulle anlitas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län bestrider icke blott riktigheten av de sakkunnigas

uppfattning utan anser över huvud taget skäl saknas för särskild

ersättning i förevarande fall. I förra hänseendet åberopar länsstyrelsen, att

föreskriften örn arbetsförbudet icke vore ovillkorlig, i det att lagen tilläte

Fordringsrätt

eller ej?

Ersättningens

berättigande

över huvud

taget bestridd.

s. 224 Kontrollera mot PDF

Behovet avgörande

för

rätten till

ersättning.

Området för

snävt avgränsat.

224 Kungl. Majus proposition nr 75.

kvinna, som fött barn, att återgå till arbetet tidigare än stadgade sex veckor

efter barnsbörden, om lion med läkarintyg styrkte, att det kunde ske utan

men för henne och barnet. Då, enligt vad de sakkunniga i sin motivering

för moderskapsunderstödet framhållit, den tid, som barnaföderska till följd

av barnsbörden vore förhindrad förrätta sitt arbete, vanligen blott uppginge

till tre veckor efter barnsbörden, borde det i regel ej heller föreligga svårighet

för här ifrågavarande barnaföderskor att förskaffa sig det läkarintyg, som

beredde dem tillträde till arbetet. Det komme sålunda att i flertalet fall

bero på henne själv, örn hon skulle arbeta, vilket möjligen vore riktigt, men

det komme även att bero på henne själv, örn hon skulle erhålla samhälleligt

understöd under vilotiden, vilket däremot icke kunde vara riktigt.

Beträffande sitt bestridande av ersättning överhuvud taget i förevarande

fall hänvisar länsstyrelsen till de förbättringar i industriarbetarnas levnadsförhållanden,

som ägt rum genom arbetstidens begränsning och lönestandardens

höjning. På grund härav och då det sätt, varpå de sakkunniga

anordnat ersättningen, ''dessutom vore ägnat att ytterligare vidga klyftan mellan

å ena sidan de arbetare, som folie under arbetarskyddslagens bestämmelser,

och å andra sidan övriga arbetare, ansåge länsstyrelsen, att man

hellre borde revidera 19 § i berörda lag än i likhet med de sakkunniga

draga konsekvenserna ur densamma. Med hänsyn till de förbättrade arbetsförhållandena

i allmänhet och det inflytande på desamma, som kvinnan

numera hade, kunde man på helt annat sätt än tidigare överlåta åt henne

själv att bedöma vad av arbetsvila vore för henne och barnet behövligt.

Det vore all anledning för lagstiftningen att beakta denna förändrade situation

och ej låta sig viljelöst föras vidare på en gång under andra förutsättningar

inslagna vägar. På grund av vad sålunda anförts avstyrkte länsstyrelsen

föreliggande förslag.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård anser, att behovet bör

vara avgörande för rätten till ersättning. Förbudet enligt 19 § i lagen örn

arbetarskydd hade uteslutande tillkommit för att under viss tid efter barnsbörden

skydda kvinnor, som sysselsättas i vissa företag. Att de till följd

härav ginge miste örn arbetsförtjänst vore ju en följd, som ej kunde undvikas,

men borde ej berättiga till ersättning av det allmänna, oberoende av

huruvida behov förelåge eller ej. Med hänsyn såväl härtill som till det

ytterst begränsade område, förslaget omfattade, avstyrkte inspektören det

samma, så mycket mer som vid de fall, där behov förelåge, understöd från

fattigvården kunde erhållas.

II. Ersättningens utformande,

a) Förslagets tillämplighetsområde.

Beträffande förslagets tillämplighetsområde har från åtskilliga håll anmärkts,

att detsamma avgränsats alltför snävt. Man har framhållit, att även

en hel del andra kvinnor än dem, som beröras av arbetsförbudet i 19 §

arbetarskyddslagen, i samband med förlossning måste avstå från arbete och

inkomst, av vilka de vore helt beroende, samt att förslaget innebure en uppenbar

orättvisa mot dessa. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands

län, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i sjunde och nionde distrikten,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbnndet samt barnavårdsnämnderna i

Stockholm och Norrköping.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Medicinalstyrelsen yttrar:

»De sakkunnigas förslag att arbetsförtjänstersättningen endast skulle utgå

till industriarbeterskor kan medicinalstyrelsen icke biträda. Det finnes

ett stort antal kvinnor, såsom kontors- och affärsanställda, hembiträden

m. fl., vilka också måste avstå från arbete och inkomst i samband med förlossning.

Till nämnda kategorier hörande torde i mångå fall vara lägre avlönade

än industriarbeterskor och det oaktat hava längre arbetstid, varjämte

deras arbete, i varje fall vad avser jordbruket, är minst lika ansträngande

som för vilken som helst grupp av industriarbeterskor. Det förhållandet,

att industriarbeterskan-barnaföderskan till följd av stadgandet i 19 § första

stycket i arbetarskyddslagen är förhindrad arbeta under viss tid och på

denna grund kan anses vara berättigad till ifrågavarande ersättning, borde

icke tagits till intäkt för att endast föreslå dessa till erhållande av ersättning.

Tvärtom borde med hänsyn till de principer, rle sakkunniga följt vid

förslaget örn tilldelande av moderskapshjälp, det varit en ofrånkomlig konsekvens

att jämväl tillförsäkra andra obemedlade och mindre bemedlade arbetsanställda

kvinnor ersättning för mistad arbetsförtjänst i samband med

barnsbörd. Den utländska lagstiftningen på hithörande område synes också

tagit hänsyn härtill. — — — Sålunda avser ifrågavarande lag i Spanien

kvinnliga arbetare inom, förutom industri och handel, även jordbruk, hemarbete

och i enskild och allmän tjänst anställda. I Norge äro t. ex. hembiträden

och kvinnliga arbetare, vilka bo hos arbetsgivaren, numera underkastade

försäkringsplikt. Det framstår därför som ett önskemål, att tilldelande

av arbetsförtjänstersättning i vårt land kunde utsträckas att jämväl omfatta

de barnaföderskor, som äro anställda i handel och jordbruk samt såsom

hembiträden m. fl.»

Barnavårdsnämnden i Stockholm yttrar:

»Det kan icke förnekas, att detta», d. v. s. förslagets begränsning till endast

industriarbeterskor, »innebär en orättvisa mot andra kvinnor, som för

sitt uppehälle äro huvudsakligen beroende av arbete för arbetsgivares räkning.

De i storindustrien anställda kvinnorna erhålla stundom av sina arbetsgivare

i samband med barnsbörd förmåner, som helt och hållet utebliva

för andra självförsörjande mödrar, och ett mycket stort antal av dessa, såsom

affärs- och restaurantanställda med flera, tvingas att vid barnsbörd avhålla

sig från arbete minst lika lång tid som fabriksarbeterskorna. De sistnämnda

äro stundom i stånd att fortsätta sitt arbete ända till dagarna före

nedkomsten, något som i regel är alldeles uteslutet för nyssnämnda och

ofta även för en del andra kategorier av kvinnor, vilka för sitt uppehälle

äro beroende av sin arbetsinkomst. Nämnden skulle därför gärna se, örn

lagen kunde erhålla en mera vidsträckt omfattning än som föreslagits med

tanke på dessa andra kategorier av självförsörjande kvinnor.»

b) Ersättningens storlek oell beräkning.

I fråga om ersättningsbeloppets storlek och sättet för detsammas beräknande

hava erinringar framställts i olika hänseenden.

Landsorganisationen i Sverige anser sålunda den föreslagna ersättningen

väl knappt tilltagen. Den vore dock ett första steg i rätt riktning och skulle

möjligen kunna motverka, att, såsom nu ofta skedde, av förbudet drabbade

kvinnor sökte sig andra sysselsättningar, vilka ej sällan ur hälsosynpunkt

vore mindre tillfredsställande än det vanliga arbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som härutinnan åberopar ett av förste provinsialläkaren

i länet avgivet yttrande, finner önskvärt, att den tid, för vil
Bihang

till riksdagens protokoll 1551. 1 sami. 62 haft (Nr 75.) mai 15

Ersättning.sbeloppet

för

knappt.

Er sättnings - tiden för kort

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ken moderskapshjälp skulle utgå, kunde något utsträckas. Det vore nämligen

en angelägenhet av stor vikt, att allt gjordes för att uppmuntra amningen

och barnets kvarblivande hos modern, något som de sakkunniga

syntes hava ägnat mindre intresse.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det icke sällan förekomme fall, där den

väntande modern vore arbetsoförmögen eller där ett eventuellt förefintligt

sjukdomstillstånd hos henne gjorde det önskvärt, att hon avhölle sig från

förvärvsarbete tiden närmast före förlossningen. Det vore i överensstämmelse

med de principer, vilka såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen

företrätt, att i dylika ömmande fall vård lämnades antingen i form av avgiftsfri

eller mycket billig vistelse å lämplig vårdanstalt eller understöd

kunde komma henne till del. Styrelsen vore tveksam, örn detta skulle få

formen av ersättning för mistad arbetsförtjänst eller örn det icke borde

kunna få utgå av ett eventuellt statsbidrag till kontant moderskapsunderstöd

med tillämpning av behovsprincipen. Det senare alternativet motsvarade

bäst styrelsens intentioner. Givetvis skulle dessa förmåner utgå endast

i de fall, där läkare styrkt vårdbehovet, och en viss begränsning av

sammanlagda vårdtiden fastställas, t. ex. högst 6 veckor för dem som åtnjöte

ersättning för mistad arbetsförtjänst.

Fastare grund Med hänsyn till det betungande arbete och de kostnader, ersättningens

fSningens Räknande enligt förslaget skulle komma att åsamka barnavårdsnämnderna

beräknande, bava länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län samt barnavårdsnämnderna

i Stockholm och Norrköping framhållit önskvärdheten av att ersättningen

bestämdes att utgå efter en fastare grund. Barnavårdsnämnden i Norrköping

föreslår, att ersättningen bestämmes efter den genomsnittliga arbetsförtjänsten

för en arbeterska inom den industri- eller yrkesgrupp, vartill

sökanden hör, medan länsstyrelsen i Uppsala län — under åberopande

av ett av förste provinsialläkaren i länet avgivet yttrande — ävensom barnavårdsnämnden

i Stockholm föreslå ett fixt belopp för alla ersättningsberättigade,

möjligen med någon gradering efter gällande dyrortsgruppering.

c) Villkoren för ersättnings erhållande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar i detta hänseende, att medan de

sakkunniga i fråga örn moderskapsunderstödet föreslagit, att utbetalning

av barn sängspenning skulle äga rum endast örn sökanden efter förlossningen

iakttagit vad skäligen kunde påfordras i avseende å egen och

barnets vård, hade beträffande ersättningen för mistad arbetsförtjänst ingen

motsvarande bestämmelse upptagits i förslaget. Detta måste enligt barnavårdsnämndens

mening anses vara en brist. Skulle samhället lämna ekonomiskt

stöd vid barnsbörd, syntes samhället också böra kräva, att barnet erhölle

verklig nytta därav.

C. Vinsa för båda förslagen gemensamma

frågor.

I. Sättet för hjälpens tillhandahållande.

De sakkunniga hava föreslagit, att barnavårdsnämnderna skulle tillhandahålla

såväl moderskapsunderstöd- som arbetsförtjänstersättning. Lämpligheten

av en sådan anordning har emellertid i åtskilliga yttranden ur olika

synpunkter ifrågasatts.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

»Huvudorganet för den

slaget bliva vederbörande

erhålla åtskilliga nya och

främmande uppgifter. De

om

Kungl. Maj:ts proposition nr 75

Statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge län samt barnavårdsnämnden

i Örebro ifrågasätta sålunda till en början, huruvida barnavårdsnämnderna

ägde tillräcklig kompetens för denna uppgift. Statskontoret

tillämnade hjälpverksamheten skulle enligt förkommuners

barnavårdsnämnder. Dessa skulle

för deras hittillsvarande verksamhet i viss män

skulle sålunda pröva inkommande ansökningar

Kil av un.uu.v.od. verkställa därmed sammanhängande, ofta vid
lyftiga

utredningar, ombesörja utbetalning av understöden och av de delar

av läkar- och barnmorskearvoden, som ej skola gäldas av barnaföderskorna

själva, rekvirera statsbidrag, avgiva yttranden över ansökningar örn tillstånd

att inrätta förlossningshem, handhava övervakandet av sådana m. m. Det

synes statskontoret vara tvivel underkastat, huruvida de nuvarande barnavårdsnämnderna

äro organiserade på sådant sätt, att de äro skickade att

behörigen sköta alla dessa nya åligganden.»

Barnavårdsnämnden i Orebro yttrar: i n f i

»Barnavårdsnämnden utgår visserligen från att, ifall bistånd skall erfordras

av kommunal myndighet, barnavårdsnämnd torde vara den lämpligaste, För

större kommuner skola några särskilda svårigheter säkerligen ej heller mota,

men hur det skulle ställa sig med de talrika mindre kommunerna, vilka icke

minst torde få känning av hithörande lagar, må — vid vunnen erfarenhet

örn de svårigheter, som redan yppats med avseende å tillämpningen av redan

gällande lagar — lämnas osagt. Törhända kan dock den nu pågående utredningen

örn möjligheten att sammanslå flera barnavårdskommuller till en

giva botemedlet härvid.» .

Socialstyrelsen uttalar betänkligheter mot de sakkunnigas satt att sammanfatta

alla förslagets till form och innebörd så skiftande åtgärder till en emia

förvaltningsuppgift, huvudsakligen sammanhållen hos barnavårdsnämnderna,

samt förmenar, att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat de krav pa socialvårdens

rationalisering, vilka under den sista tiden med allt större styrka

.dort sig gällande. Framför allt svantes någon allvarlig omprovnmg icke

huva ägnats frågan, huruvida icke flera eller färre av de uppgifter som i

betänkandet sammanfattats under begreppet moderskapsskydd, enligt sin

natur lika val och med sannolikt lägre kostnader kunnat anfortros åt andra,

med närbesläktade uppgifter sysslande förvaltnings- och hjälporgan. Ur de

synpunkter styrelsen hade att företräda vore särkilt att beklaga, ant icke

frågan örn samverkan mellan moderskapsskyddslagstiftningen och sjukkasseverksamlieten

blivit mera fullständigt utredd. Det förefölle nämligen styrelsen,

som örn en anknytning i en eller annan form här skulle hava varit möjlig.

Styrelsen hänvisade jämväl till pågående utredning angående deli sociala

försäkrings- och hjälpverksamhetens omorganisation samt åberopade erfarenheten

från andra länder, vilken otvetydigt gåve vid handen, att moderskapshjälpsverksamheten

lämpligast organiserades och handhades i samband med

sjukhjälpsverksamheten. Enligt en i betänkandet meddelad, frim internationella

arbetsbyrån inhämtad uppgift hade nämligen av de 29 lander,

som för närvarande genomfört lagstadgat moderskapsunderstod, icke mindre

än 20 hist frågan härom i anknytning till sjukförsäkringen. Därest en dylik

anknytning kunde anordnas, skulle enligt styrelsen åtskilliga av de uppgifter,

sorn enligt betänkandet vore avsedda att omhänderhavas av barnavård^

nämnderna och alldeles särskilt åtgärderna till ekonomiskt understöd at

barnaföderskorna, med vida större fördel kunna handlaggas av sjuktorsakringsorganen

med deras ständigt verkande kontroll och förvaltning. Jlin

»knytning till sjukkassevt

rksamheten skulle ock i väsentlig grad kunna

Barnavårdsnämndernas

kompetens

ifrågasättes.

Kraven på

socialvårdens

rationalisering

ej beaktade.

Ankmrtnin£

till sjukkassoYerksamheten

önskvärd.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Majas proposition nr 75.

förebygga den dubbla handläggning av och ersättning för barnsängsfall,

som de sakkunnigas förslag, därest de oförändrade genomfördes, komme att

medföra.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller likaledes, att de sakkunniga så

gott som helt och hållet asidosatt de nutida kraven på större planmässighet

i den offentliga understödsverksamheten samt de utredningar, som i anledning

därav igångsatts. Länsstyrelsen hade därvid särskilt i åtanke förslaget till

reformerad sjukförsäkring och den större möjlighet att använda sjukförsäkringen

som stöd för annan social hjälpverksamhet, som detta förslag innebure.

Betänkandet kunde därför enligt länsstyrelsens uppfattning icke i

föi ©liggande skick föranleda till annat än att de däri berörda frågorna upptoges

till prövning i annat sammanhang. Det syntes länsstyrelsen även

egendomligt, att de sakkunniga icke fäst något avseende vid den växande

anslutningen till moderskapsförsäkringen inom sjukkasserörelsen.

För en anslutning till sjukkasseverksamheten hava tillika Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs samt Orebro län ävensom statens t. f. inspektör för

fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, allmänna

svenska barnmorskeförbundet samt barnavårdsnämnderna i Malmö

och Örebro uttalat sig, därvid dock länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus

och Skaraborgs län av skilda anledningar härutinnan yttrat sig endast beträffande

arbetsförtjänstersättningen. Härjämte har medicinalstyrelsen förklarat

sig icke hava något att erinra mot att frågan örn ersättning för

mistad arbetsförtjänst löstes genom sjukförsäkring, därest detta läte sig göra.

Svenska kvinnors medborgarförbund har åter uttalat sig emot en anslutning

till sjukförsäkringen under framhållande av att blivande mödrars försäkran

i sjukkassa borde vara deras ensak och icke läggas till grund för statens

handhavande av denna art av försörjning.

Såsom skäl för sin ståndpunkt hava Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Uppsala län anfört, att såväl moderskapsunderstödet som arbetsförtjänstersättningen

närmast vöre att betrakta som ett slags sjukdomsunderstöd

och därför främst borde tillgodoses genom en av det allmänna stödd sjukförsäkring.

Principiella skäl hava ock i första hand varit avgörande för Malmö stads

barnavårdsnämnd, som anser, att man såvitt möjligt borde undvika understödsliujen

på grund av dess ofrånkomliga sociala och moraliska nackdelar.

I deli man understödslinjen måste tillgripas, borde den, så långt sig göra

läte, vara förbehållen fattigvården och icke sammanblandas med andra hjälpformer.

Enligt nämndens uppfattning vore försäkringslinjen den väg, som

naturligast, billigast och mest praktiskt löste frågan om moderskapshjälpen.

I detta hänseende åberopar nämnden den erfarenhet härutinnan, som vunnits

utomlands, samt den snabba och oavbrutna utveckling, som kännetecknat

den frivilliga moderskapsförsäkringen i vårt land under de senare åren.

Nämnden hänvisar även till det nyligen framlagda förslaget till reformerad

sjukförsäkring och den pågående utredningen örn rationalisering av hela

den sociala hjälp- och försäkringsverksamheten.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller, att genom beträdande

av försäkrings vägen finge moderskapshjälpen den karaktär avhjälp till självbjälp,

som ur flera synpunkter vore önskvärd. En anslutning till sjukförsäkringen

skulle ock innebära en fördel såtillvida, att barnavårdsnämnderna,

vilkas arbete, där det omsorgsfullt fullgjordes, redan nu vore ganska betungande,

kunde befrias från en understödsverksamhet av ifrågavarande slag

med därmed förbunden prövning av de ekonomiska betingelserna för understödets

utgående. Genom sjukkassornas medverkan skulle slutligen kontrollen

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 229

sannolikt bliva verksammare samt det allmännas kostnader kunna begränsas.

Med hänsyn till den otillräckliga omfattning, vari sjukförsäkringen vunnit

anslutning i vårt land och de organisatoriska brister, som vore förknippade

med dess nuvarande anordning, ansåge emellertid förbundet, att det nu

föreliggande förslaget borde upptagas till övervägande för att inom närmaste

framtiden åstadkomma en verksam ekonomisk hjälp. Förslaget borde dock

enligt förbundets uppfattning omläggas så, att understödet anslöte sig till

den redan nu befintliga moderskapsförsäkringen och allenast bleve en provisorisk

komplettering av denna.

Barnavårdsnämnden i Örebro finner försäkringsformen bättre överensstämma

med såväl hjälpens karaktär som nutida utveckling samt åberopar det lyckliga

resultat, man på denna väg uppnått inom ett flertal andra länder. Nämnden

anser tillika, att de farhågor beträffande barnavårdsnämndernas kompetens

att handhava understödens utbetalning, som förut berörts, jämte de avsevärda

kostnader, förslaget konmie att medföra, utgöra skäl för undvikande

av den direkta understödsformen. Nämnden ställer sig slutligen avvisande

mot även ett tillfälligt införande av understödsprincipen och förmenar, att

enbart den omständigheten, att staten skulle inlåta sig på en understödsverksamhet,

avsedd att gynna endast vissa kategorier av medborgare, lätt

kunde leda till allvarliga konsekvenser.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård betonar de stora olägenheter

och kostnader, som, enligt vad förut i olika sammanhang berörts, vöre

förenat med ett understödssystem sådant som det föreslagna. Med hänsyn

såväl härtill som till den förhoppning att få till stånd en tillfredsställande

sjukförsäkring, som det för 1930 års riksdag framlagda förslaget i ämnet

innebure, ansåge inspektören, att möjligheten av anknytning till sjukförsäkringen

borde närmare undersökas. Att, såsom de sakkunniga föreslagit,

tillskapa en provisorisk understödsverksamliet i avvaktan på en omorganisation

av sjukförsäkringen ansåge inspektören knappast kunna ifrågakomma,

utan måste man från början taga ställning till ettdera av systemen, därvid

försäkringsvägen syntes inspektören fördelaktigast.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopar till stöd för sin ståndpunkt

i första hand kostnadsskäl men anser det jämväl vara en fördel, att

formen av direkt understöd undvikes.

Beträffande speciellt arbetsförtjänstersättningens anknytning till sjukförsäkringen

framhåller länsstyrelsen i Blekinge län, att då arbetsförbudet vore

utfärdat icke blott i det allmännas utan även i kvinnans eget intresse, det

riktiga syntes vara att för denna frågas lösande beträda försäkringsvägen

och sålunda låta kvinnan själv bidraga till sitt ekonomiska säkerställande

under ifrågavarande tid. Överallt utomlands, där obligatorisk sjukförsäkring''

funnes stadgad, hade moderskapsförsäkringen fått en naturlig anknytning

till denna försäkring. Det borde enligt länsstyrelsens mening undersökas,

huruvida icke med den storartade omfattning, det frivilliga sjukkasseväsendet

numera erhållit, och främst örn denna rörelse inom den närmaste framtiden

finge den större koncentration, varom förslag för närvarande förelåge, den

utvägen skulle kunna beträdas att låta försäkringen av den inskränkta

kategori kvinnor, varom här vore fråga, bliva obligatorisk, ehuru den vore ansluten

till en eljest frivillig försäkringsrörelse. Skulle denna utväg efter

undersökningen icke visa sig framkomlig, stöde alltid den möjligheten öppen

att genom ett på lämpligt sätt förhöjt statsunderstöd å ena sidan uppmuntra

sjukkassorna att taga sig an just ifrågavarande kategori arbetarkvinnor genom

att låta sjukhjälpen omfatta liven understöd vid inträffande moderskap och

å andra sidan sporra dessa kvinnor till att inträda i dylika kassor.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Majus proposition nr 75.

Betänkligheter

ur fattigvårdasynpunkt

mot

organet.

Andra sätt

för understödets

utbetalning.

Slutligen framhåller länsstyrelsen i skaraborgs län, att förevarande ersättningsfråga

lämpligast skulle lösas genom införandet av obligatorisk moderskapsförsäkring

med statsbidrag i samband med sjukförsäkring. Därav skulle

vinnas den avsevärda fördelen, att moderskapshjälp av nu ifrågavarande

slag skulle kunna utsträckas till mödrar med anställning även inom andra

yrken än det industriella arbetets, varjämte de onödiga kostnader, som de

sakkunnigas förslag med hänsyn till ersättningens utgående oberoende av

behovet medförde, komme att undvikas.

Aven ur fattigvårdssynpunkt har mot det föreslagna organet rests betänkligheter.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård framhåller sålunda, att

gränsen mellan barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens verksamhet

genom den föreslagna anordningen komme att ytterligare utsuddas, i det

att barnavårdsnämnden, som hittills icke — till skillnad från fattigvårdsstyrelsen

— haft att taga befattning med utdelande av understöd, enligt

förslaget komme att anförtros även dylik verksamhet.

Fattigvårds- och barnavårdskonsid euten i första distriktet ifrågasätter ock

lämpligheten av det föreslagna organet ur ifrågavarande synpunkt. Det

syntes konsulenten knappast kunna undvikas, att fattigvårdsstyrelsen finge

taga viss befattning med hithörande fall, t. ex. utfärda ans var sf ör bin del s etill

barnbördshus eller barnbördsavdelning vid lasarett, betala skjutskostnad,

lämna understöd åt både moder och barn. Då barnavårdsnämnden för närvarande

ej hade någon understödsverksamhet, kunde det befaras, att örn en

dylik verksamhet pålades densamma, det komme att för de kommunala

organen medföra en viss osäkerhet vid avgörandet örn det ena eller andra

av dem skulle träda till.

Ä andra sidan anse ett flertal konsulenter lämpligast, att utbetalningen sker

genom barnavårdsnämnden, enär denna handhade den barnavårdande verksamheten

inom kommunen. Även svenska fattigvårds- och barnavårdis förbundet

linner barnavårdsnämnden vara det organ, som närmast borde ifrågakomma,,

i synnerhet som understöden icke vore att betrakta som fattigunderstöd.

De sakkunniga hava i andra hand tänkt sig såsom en möjlighet, att avtal

kunde träffas med lämplig sjukkassa örn handhavande enligt nämndens beslut

av understödens tillhandahållande.

Denna utväg har förordats av barnavårdsnämnden i Stockholm, särskilt

med hänsyn till de kostnader, barnavårdsnämnderna eljest skulle få vidkännas

för anställande av nya arbetskrafter.

Även medicinalstyrelsen förordar denna väg, dock närmast för arbetsförtjänstersättningens

tillhandahållande. Skulle sjukkassa icke anses lämpad

att omhänderhava utbetalningen av denna ersättning, ifrågasätter styrelsen,

om icke uppgiften kunde anförtros åt riksförsäkringsanstalten, då det här

gällde personer, som enligt gällande lag skulle vara försäkrade mot olycksfall

i arbete.

II. Understödssystemets inverkan på den frivilliga sjukförsäkrings
verksaniheten.

Då staten lämnar bidrag till den frivilliga sjukförsäkrings verksamheten,

varf moderskapsförsäkring ingår som ett led, skulle, som även av socialstyrelsen

påpekats, det föreslagna understödssystemet, därest det oförändrat

genomfördes, leda till att dubbel ersättning av allmänna medel helt

eller delvis utginge för samma ändamål. Detta förhållande har beaktats av

de sakkunniga, som i särskild promemoria angivit de riktlinjer, efter vilka

de ansett förevarande spörsmål böra lösas, därvid statsbidrag föreslagits

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

icke skola utgå för dag, då arbetsförtjänstersättning uppburits, medan däremot

uppbärande av moderskapsunderstöd icke skulle inverka å statsbidraget

oell ej heller grunda rätt för sjukkassa att föreskriva inskränkning i rätten

till moderskapshjälp.

I yttrandena Ilar man i allmänhet lämnat det sätt, varpå de sakkunniga

löst detta spörsmål, utan erinran. Länsstyrelsen i Gotlands län, svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet hava uttryckligen förklarat

sig dela de sakkunnigas synpunkter härutinnan.

Statskontoret framhåller emellertid, att enär även det föreslagna moderskapsunderstödet,

enligt vad i betänkandet uttryckligen angivits, i viss mån

linge anses utgöra ersättning för mistad inkomst under de tre första veckorna

efter förlossningen samt moderskapshjälpen från sjukkassa i regel jämväl

avsåge ersättning för utebliven arbetsförtjänst, ett dubbelt statligt understöd

i allt fall skulle komma att utgå. På grund av svårigheten att i de särskilda

fallen fastslå hur stor del av moderskapsunderstödet, som kunde anses utgöra

ersättning för mistad arbetsförtjänst, ansåge sig statskontoret dock icke

böra framställa någon erinran mot det sätt, varpå denna fråga skulle komma

att ordnas.

Socialstyrelsen yttrar — efter att hava betonat nödvändigheten av att på

denna punkt skapa reda och ordning samt uppdraga en bestämd gränslinje

mellan å ena sidan den offentliga, av allmänna medel helt bekostade understödsverksamlieten

och å andra sidan den på inbördes självhjälp beroende,

i väsentlig grad genom medlemsavgifter upprätthållna sjukkasseverksamheten —

i denna del:

»Huru denna boskillnad skall göras och gränslinjen i praktiken dragas

är emellertid en synnerligen svårlöst fråga. Utgångspunkten synes böra

vara den, att sjukkassorna icke fråntagas rätten till statsbidrag till moderskapshjälpsverksamheten

eller än mindre förmenas att utöva dylik understödsverksamhet.

Båda dessa åtgärder skulle nämligen betyda ett bestämt

försvagande av sjukkasseverksamheten. Så länge sjukförsäkringen är frivillig,

föreligger för samhället ett påtagligt intresse av att de förmåner den

^erbjuder äro så omfattande som omständigheterna medgiva, och att icke

den understödsverksamhet, som faller inom dess naturliga område, blir tillgodosedd

i annan ordning och i kanske högre grad än vad den själv förmår.

Å andra sidan har emellertid samhället ett lika påtagligt intresse av

att moderskapskjälpsverksamlieten blir tillräckligt omfattande och effektiv.

Ett närmare övervägande leder här ofrånkomligt till den slutsatsen, att den

här berörda motsättningen överhuvudtaget icke låter sig utjämna utan i

samband med en grundlig och effektiv omorganisation av vår bestående

sjukkassevensamhet. Endast i samband med en dylik reform synes det

möjligt både att rationellt avväga de båda understödsformer, örn vilka det

här är fråga, och att undgå en dubblering av det offentligas bidrag.»

Svenska arbetsgivareföreningen ävensom Fredrika-Bremer-Förbundet jämte

åtskilliga andra kvinnosammanslutningar hava även ur berörda synpunkt framhållit

önskvärdheten av att frågorna örn kontant understöd och reformerad

sjukförsäkring löstes samtidigt.

III. Frågan om regressrätt.

De sakkunniga hava ansett regressrätt mot barnafader icke böra ifrågakomma

vare sig flir utgivet moderskapsunderstöd eller för utgiven arbetsförtjänstersättning.

I detta hänseende hava statskontoret, länsstyrelsen i Gotlands län, svenska

landstingsförbundet och Fredrika-Bremer-Förbund,et uttryckligen förklarat sig

Regressrätt

omotiverad.

s. 232 Kontrollera mot PDF

Regressrätt

friskvård.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

instämma med de sakkunniga under förmenande, att desamma föreburit fullgoda

skäl för sin ståndpunkt. Statskontoret framhåller tillika, att yad i

direktiven för de sakkunnigas arbete anförts örn regressrätt måste ses i

sammanhang med de förslag till ordnande av hjälpverksamhet på förevarande

område, vilka tidigare framhållits, oell det torde enligt statskontoret icke

vara obefogat att antaga, att desamma formulerats främst med tanke på

utomäktenskapliga förbindelser. Det nu föreliggande förslaget utginge i

förevarande avseende från helt andra förutsättningar.

Från åtskilliga håll har emellertid krav rests på införande av regressrätt

mot fader till barn utom äktenskap.

Länsstyrelserna t Blekinge, Hallands och Skaraborgs län kunna sålunda för

sin del icke finna de sakkunnigas skäl för avstående av regressrätt mot

sådan fader för utgivet moderskapsunderstöd övertygande utan anse med

god ordning överensstämmande, att denne gottgör staten för understödet.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar i detta sammanhang, att beträffande

barnaföderska, som lever i äktenskap, båda makarnas beskattningsbara inkomst

enligt förslaget skall tagas i betraktande vid beviljande av understöd.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och harnarård framhåller, att därest

ej dylik regressrätt stadgades, följden endast bleve den, att det allmänna

trädde i den enskildes ställe utan att de, som man velat hjälpa, därav erhölle

några fördelar. Av den utredning i fråga örn tillämpningen av barnfaderns

bidragsskyldighet gentemot modern enligt lagen om barn utom äktenskap,

som de sakkunniga låtit verkställa, framginge nämligen, att detta bidrag

icke ritan stora svårigheter kunde utbekommas samt att icke alla barnafader

fullgjorde denna skyldighet, liesultatet av dessa bidrags utbekommande

sammanhängde i stort sett med det intresse och den energi, som

härpå nedlades av barnavårdsnämnder och barnavårdsmän. Skulle särskilt

moderskapsunderstöd i enlighet ined de sakkunnigas förslag anordnas, torde

man med en till visshet gränsande sannolikhet kunna förutsäga, att den

energi, som av barnavårdsmännen hittills nedlagts för utbekommandet av förlossningshjälpen

från barnafäderna, komme att i avsevärd utsträckning minskas,

då den erforderliga hjälpen på ett lätt sätt kunde erhållas från annat håll.

Följden härav skulle alltså endast, såsom förut nämnts, bliva, att det allmänna

trädde i de enskildas ställe utan att de, som avsetts skola bli hjälpta,

därav erliölle några fördelar. Skäl syntes därför föreligga att föreskriva

regressrätt för utgivet moderskapsunderstöd, därest särskilt sådant skulle

anordnas. Att i analogi med en eventuell regressrätt mot fäderna till barn

utom äktenskap även söka åter moderskapsunderstöd av män, vilkas hustrur

tilldelats sådant understöd, borde dock Amra uteslutet, då dessa förutsattes

i alla avseenden draga försorg örn familjen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, barnavårdsnämnderna i

Norrköping och Malmö samt svenska arbetsgivareföreningen anse regressrätt

mot fader till barn utom äktenskap böra stadgas såväl för moderskapsunderstöd

som för arbetsförtjänstersättning. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar

härutinnan:

»I den ersättningsskyldighet, som enligt 5 § i lagen örn barn utom äktenskap

åligger barnafader, ingår uppenbarligen att lämna bidrag till sådana

kostnader, som moderskapsunderstödet avser att gottgöra. Vid detta förhållande

synes det oundgängligt att, om man Adil undvika, att barnafadern

i följd av den föreslagna lagstiftningen kommer att i auss mån befrias från

sina hittillsvarande skyldigheter, föreskriva antingen att han lian förpliktas

att ersätta vad i moderskapsunderstöd utgivits eller skall utgivas, eller ock

att vid utmätande av barnafaderns ersättning till barnaföderskan icke något

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75

233

avseende skall fästas vid denna rätt till moderskapsunderstöd från det allmännas

sida. Detsamma torde i själva verket gälla i avseende på arbetsförtjänstersättningen,

åtminstone för så vitt barnaföderskans arbetslöshet

anses icke bero allenast på en positiv förbudsbestämmelse utan stå i naturligt

kausalsammanhang med barnsbörden, för vars följder barnafadern är

ansvarig; det kan knappast vara riktigt, att barnafadern på det allmännas

bekostnad får fördel därav, att lagen örn arbetarskydd äger tillämpning å

barnaföderskan.»

Barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller, att barnafadern säkerligen,

då han finge klart för sig, att barnamodern under alla förhållanden vid och

efter nedkomsten erhölle hjälp, komme att få en känsla av befrielse och av

att ansvaret på visst sätt överflyttats på annat håll. Han bleve därigenom

mera ovillig att fullgöra sin underhållsskyldighet och hans ansvarskänsla

skulle avtrubbas i ganska avsevärd grad. Förmodligen komme därför att

rivas ned något av det, som på grund av en tidigare ännu bestående lag

med stor möda byggts upp. Det torxle ej heller enligt nämnden vara uteslutet,

att de gifta kvinnorna komme att anse de ogifta gynnade på ett särskilt

sätt. Barnavårdsnämnden vore fullt medveten örn, att underhållsbidraget

från barnafadern mången gång ej utbetalades i rätt tid, enär underhållsbidraget

till barnet måste utgå först, men det syntes dock nämnden

lämpligt, att förslaget rörande moderskapsunderstöd och arbetsförtjänstersättning

kompletterades med bestämmelser om regressrätt mot fader till

barn utom äktenskap under viss tid, exempelvis ett år. Kompletteringen

borde ske genom en bestämmelse, att understöd och ersättning i dylika fall

från det allmännas sida genom barnavårdsnämndens försorg skulle återbetalas,

i den mån barnafaderns ifrågavarande bidrag därtill lämnade tillgång

och i så fall först, sedan modern fått full ersättning för hela den förlorade

arbetslönen.

Barnavårdsnämnden i Malmö betonar i likhet med inspektören för fattigvård

och barnavård och på av denne anförda skäl, att ett uteslutande av

regressrätt mot fader till barn utom äktenskap innebure ett direkt överflyttande

av barnafaderns skyldigheter på staten, samt finner detsamma jämväl

medföra en ytterligt priviligierad ställning för ogifta barnaföderskor, i

det detta komme att erhålla ersättning för mistad arbetsförtjänst och eventuellt

''dessutom lagstadgat underhållsbidrag frän fadern utan att staten, som

skulle vidkännas kostnaderna för understödsverksamheten, lämnades någon

möjlighet att göra krav mot barnafadern gällande. En sådan tingens ordning

kunde enligt nämnden icke anses vara rimlig. I de länder, som stöde

oss närmast, när det gällde social lagstiftning, nämligen Danmark och Norge,

hade man icke heller ansett sig böra uppgiva kravet på regressrätt.

Svenska arbetsgivareföreningen slutligen vill icke bestrida, att vissa praktiska

synpunkter tala för de sakkunnigas förslag i denna del, men finner det vara

principiellt oriktigt, att en fader till ett utomäktenskapligt barn blir, även

örn han befinner sig i god ekonomisk ställning, befriad från skyldighet att

återgälda det allmänna dess i anledning av barnafödseln havda kostnader.

IV. Kostnaderna För den ekonomiska hjälpverksamheten.

Mot de sakkunnigas kostnadsberäkningar har från flera håll anmärkts, att

desamma vore hållna väl mycket i underkant. Påpekanden i denna riktning

hava särskilt gjorts av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som därvid åberopat ett

av förste provinsialläkaren i länet avgivet yttrande, samt barnavårdsnämnderna

i Malmö och Orebro. Barnavårdsnämnden i sistnämnda stad yttrar härom:

»Att dessa kostnader av'' de sakkunniga beräknats i underkant, synes

Bihang till riksdagens protokoll 1B31. 1 sami. 62 höft. (Nr 76.) m si 16

Kostnaderna

för lågt beräknade.

s. 234 Kontrollera mot PDF

Uppskov

ifrågasatt.

234 Kungl. Majus proposition nr 76.

barnavårdsnämnden ligga i öppen dag. Den enda fixa siffran härvid, nämligen

50 kronor för fall vid moderskapsunderstöd, är ju synnerligen liten, och

det kan utan vidare antagas att, därest förslaget skulle genomföras, beloppet

örn icke genast så dock snart skulle komma att betydligt höjas. Då de sakkunniga

i sitt förslag — frånsett statens ekonomiska medverkan för åstadkommande

av ökat antal förlossningshem — räknat med en sammanlagd

årlig kostnad av 3,750,000 kronor, torde man utan överdrift kunna säga, att

kostnaden mycket snart skulle vara uppe i det dubbla. Att ett genomförande

av reformen i dess helhet skulle äga ett sådant värde, kan barnavårdsnämnden

icke inse. Tvivelsutan kunna hithörande förhållanden, vad angår åtgärder

på den rena moderskapshjälpens område, med anlitande av sjukförsäkringen

ordnas på ett lika tillfredsställande men betydligt billigare och även mera

sympatiskt sätt.»

Barnavårdsnämnden i Malmö framhåller liknande synpunkter.

En del myndigheter påpeka särskilt, att de sakkunniga underskattat de

administrationskostnader, som bleve en följd av förslagens realiserande.

Statskontoret framhåller sålunda, att ny personal i ganska stor utsträckning

bleve erforderlig vid barnavårdsnämnderna, en uppfattning, som ock

delas av barnavårdsnämnden i Stockholm, särskilt vad de större kommunerna

beträffar.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län komme förslagens genomförande att

föranleda behov av ytterligare arbetskrafter även hos länsstyrelserna, som

ju enligt förslagen hade att pröva besvär över barnavårdsnämndernas beslut

i hithörande ärenden ävensom frågor angående gottgörelse av statsmedel.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i detta hänseende, att enligt de

sakkunnigas egen beräkning det antal ärenden, som med den föreslagna lagstiftningen

komme att handläggas av länsstyrelserna, i runt tal skulle uppgå

till 72,000 för år. Därest de sakkunnigas förslag örn ersättning av statsmedel

för arvoden till barnmorskor och läkare vunne avseende, måste nämnda

siffra högst betydligt höjas. Det kunde visserligen sägas, att större delen

av dessa ärenden endast bleve föremål för en formell granskning och vore

att anse som rena expeditionsärenden, men med hänsyn dels till det stora

antalet, dels ock till att på grund av behovsprincipens tillämpning i vissa

fall många ärenden skulle undergå saklig prövning, komme för ärendena^

behöriga handläggande med säkerhet, åtminstone i de större länen, ^ökning

av länsstyrelsernas personal att bliva erforderlig.

Y. Tidpunkten för förslagens genomförande.

Från vissa håll hava slutligen uttalats önskemål (jin uppskov med förslagens

realiserande.

Sålunda hava statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge län

samt statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård i likhet med reservanten

bland de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke resultatet av pågående

utredning örn den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation

borde avvaktas, särskilt med hänsyn till de betänkligheter, som vore förenade

med barnavårdsnämndernas liandhavande av ifrågavarande ärenden.

Medicinalstyrelsen, som, enligt vad förut nämnts, lägger huvudvikten vid

naturaprestationerna, ifrågasätter, huruvida icke med åtgärder för kontant

moderskapsunderstöd borde anstå, till dess nödig erfarenhet vunnits om

utgifterna för naturaprestationerna i den omfattning, styrelsen föreslagit.

Styrelsen hade så mycket större skäl att framhålla detta, som styrelsen för

sin del ansåge starka principiella skäl tala för att ersättning för mistad

arbetsförtjänst måtte komma liera tillgodo, än det föreliggande lagförslaget

av sage.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Ä andra sidan liava länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län ävensom

Fredrika-Br emer-Fijrlnmdet betonat angelägenheten av att åtgärder för beredande

av ekonomiskt stöd snarast möjligt vidtoges samt avstyrkt det av

reservanten ifrågasatta uppskovet med förslagens genomförande, länsstyrelsen

i Älvsborgs län dock endast beträffande förslaget örn moderskapsunderstöd.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller härvid, att ordnandet av ifrågavarande

angelägenheter vore av så stor betydelse för samhället, att ett uppskov

därmed icke borde ske utan tvingande skäl. Sådana skäl kunde

enligt länsstyrelsen dock ej anses vara för handen i detta fall. Det föreliggande

systemet borde nämligen lika väl som övriga redan förefintliga hjälpformer,

till vilka nyssnämnda utredning måste taga hänsyn, kunna inordnas

i en för den sociala hjälpverksamheten enhetlig organisation. Härför talade

särskilt den omständigheten, att de föreliggande lagförslagen icke förutsatte

tillskapandet av några nya kommunala organ såsom utövare av hjälpverksamheten

utan i detta avseende bygga på redan befintlig grund.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar, att bakom det nu föreliggande

betänkandet läge över tre års arbete. Med hänsyn härtill och då det berörda

utredningsarbetet komme att taga en betydlig tid i anspråk, ansåge

länsstyrelsen ett uppskov icke vara att förorda. Även örn man icke biträdde

den del av de sakkunnigas motivering för förslaget, däri de förordade moderskapsunderstödet

som ett led i en ekonomisk avräkning mellan könen i

förhållande till dessas insatser i samhällsarbetet, vore lämpligheten såväl ur

folkhälsans som ur den enskilda barnaföderskans synpunkt av ett ekonomiskt

understöd vid och efter förlossningen påtaglig och även av sakkunniga väl

uppvisad.

Fredrika-Bremer-Förbundet slutligen finner ovisst, när nämnda utredning

hinner avslutas, samt framhåller, att utan hinder därav hade för 1930 års

riksdag framlagts förslag till reformerad sjukförsäkring. Då ny lagstiftning

angående en så central och omfattande social verksamhetsgren som sjukförsäkringen

kunde företagas, borde det även vara möjligt att bringa till

avgörande den mera speciella lagstiftningsfrågan örn moderskapsskydd.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen................................................................................................... 1

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar .. 2

Förslag till förordning om erkända sjukkassor............................................... 5

Förslag till förordning om moderskapsunderstöd ............................................. 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 februari 1931 .............................. 26

Inledning......................................................................................................... 26

A. Sjukförsäkring .......................................................................................... 27

Allmän motivering.................................................................................... 27

Inledning: Gällande lagstiftning 27. Sjukkasserörelsens nuvarande ställning 30.

Tidigare reformförslag 31. 1930 års förslag: K. Mits proposition 32. 1930 ärs

riksdag 36. Förslag hösten 1930: Inkomna framställningar örn nytt förslag 37.

Ny utredning 39. Departementschefen 40.

Särskilda punkter i förslaget .................................................................. 47

Organisationen: Självrisktiden 47. Andra ifrågasätta jämkningar 49. Sjukvårdsförsäkringen:

Obligatorisk eller frivillig? 50. Okade dispensmöjligheter 61. Maximering

av sjukvårdsbidraget 64. Förbud att ersätta läkarvårdskostnader till mera

än Vs 67. Medicinsk sakkunskap i centralsjukkassas styrelse och hos tillsynsmyndigheten

68. Ersättning även för specialistvård? 70. Ersättning till arvode

åt allenast en läkare m. m. 72. Utsträckning av ersättningsskyldigheten med avseende

å sjukhusvård 72. Åtgärder mot överförsäkring m. m. 75. Förbud mot högre

sjukpenning än 6 kr. 76. Sjukdagsbidraget i fall då ersättning utgår av allmänna

medel 77. Karenstiden 78. Andra ifrågasatta åtgärder: A. Inkomstgräns m. m. 80.

B. Framställning från de dövstummas allmänna sjuk- och begravningskassa 84.

Den egentliga sjukförsäkringen i övrigt 85. Ikraftträdande m. m. 86. Ändring i understödsföreningslagen

86.

B. Moderskapsförsäkring och moderskapsunderstöd .......................................... 87

Allmän motivering ................................................................................. 87

Historik: Moderskapsförsäkringen för närvarande 87. 1930 års sjukförsäkringsproposition

87. 1926 års proposition angående moderskapsunderstöd åt kvinnor

i visst industriellt arbete 88. Moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande 89.

Yttranden över betänkandet samt eljest inkomna framställningar 92. Förslag

inom socialdepartementet: Promemoria hösten 1930 93. Yttranden över socialdepartementets

promemoria 97. Departementschefen 100.

Moderskapsförsäkring i sjukkassa.......................................................... 106

32 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor 106. Statsbidragsbestämmelserna

109.

Förslaget till förordning örn moderskapsunderstöd................................. 109

Understödsberättigade 109. Behovsprövningen 110. Understödstidens längd lil.

Understödets belopp 113. Understödsverksamhetens organisation 113. Ansökan

etc. 114. Upplysningar om för- och eftervård m. m. 115. Utbetalning av understöd

och innehållande därav 116. Förfarande vid missnöje med kassans beslut

117. Ikraftträdande 117.

C. Anslagsbehovet .......................................................................................... 118

Departementschefens hemställan...................................................................... 123

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

237

Bilagor. Sid.

Bilaga A. Förslag till bestämmelser ang. statsbidrag åt sjukkassor......... 124

B. Jämförande uppställning av 1930 och 1931 års förslag............ 128

C. P. M. med vissa uppgifter berörande den ifrågasatta sjukkasse
reformen

m. ............................................................... 157

D. » angående sjukvårdsförsäkringens förekomst och utbred
ning

inom den svenska sjukkasserörelsen m. m.......... 170

E. » angående avtal mellan sjukkassor och läkare............... 180

F. » angående avgiftsbestämningen i sjukkassor .................. 187

G. » med vissa uppgifter angående sjukkassornas moderskaps
försäkring

.................................................................... 205

H. Sammanfattning av yttranden över betänkande angående moder
skapsskydd

............................................................................. 209

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 samt. 62 haft. (Nr 75.) 117 si 17

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:304 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 s. 1 i texten
  2. S2LU 1931:13 Sammansatt stats- och andra lagutskotts memorial nr 13 s. 1 i texten
  3. S2LU 1931:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 75 med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 s. 1 i texten