Med förslag till förordning örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar
25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:12, Med förslag till förordning örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 12.
1
Nr 12.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å
häradsallmänningar; given Stockholms slott den 18 december
1931.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om upphörande
av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
GUSTAF.
B. v. Stockenström.
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami. 12 hafi. (Nr 12.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
Förslag
till
förordning om upphörande av kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 $.
Den rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning, som enligt förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket tillkommer kronan, skall upphöra den 1 juli 1935, där ej
annat följer av bestämmelserna i 2 §. Sedan kronans rätt upphört, vare
allmänningsdelägarna berättigade att, utan erläggande av särskild lösen,
förfoga över dylika träd å allmänningen på sätt som gäller örn skogen i
övrigt därå, och skola bestämmelserna i § 71 sagda förordning örn rätt
för kronan till ersättning för storverksträd eller ek, som olovligen avverkats
å häradsallmänning, icke vidare gälla.
2 §.
Det åligger domänstyrelsen att efter utfärdandet av denna förordning
ofördröjligen låta verkställa undersökning, huruvida å häradsallmänning
växande storverksträd eller ek bör enligt lagen den 25 juni 1909 angående
naturminnesmärkens fredande fridlysas såsom sådant. Finner domänstyrelsen
med avseende å viss häradsallmänning fridlysning böra äga rum,
har styrelsen att före den 1 januari 1934 i stadgad ordning därom göra
ansökan. Möter hinder härför på grund av vägran från delägarnas sida
att enligt 2 § sagda lag lämna skriftligt medgivande till ansökningen,
åligger det domänstyrelsen att före nyssberörda dag anmäla förhållandet
till Konungen, som prövar, huruvida i dylikt fall kronans rätt till träd,
som domänstyrelsen ansett böra fridlysas, skall fortfara att gälla efter
den 1 juli 1935. Förordnar Konungen örn fortsatt giltighet av kronans
rätt till träd, som nyss sagts, skall trädet genom domänstyrelsens försorg
på lämpligt sätt utmärkas såsom kronan tillhörigt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäbd,
Laesson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen statsrådet von Stockenström anför:
Enligt §§ 37 och 38 i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket äro å häradsallmänning
storverksträd och ekar förbehållna kronan. Till storverksträd hänföras
masteträd (träd av minst 20.7 meters längd samt 59 centimeters
tjocklek 3.5 meter från roten i storändan och 39 centimeters tjocklek i lilländan)
och mastespiror (träd av minst 17.8 meters längd samt 39 centimeters
tjocklek i storändan och 27 centimeters tjocklek i lilländan). Med
avseende å tillgodogörandet av nämnda träd för kronans räkning stadgas
i § 42 andra stycket av förordningen, att, örn storverksträd eller ekar.
varöver enskild man ej äger fri dispositionsrätt, hunnit den mognad, att
de ej längre stå sig till gagn eller av annan orsak höra tillvaratagas, jägmästaren
har att därom göra anmälan hos domänstyrelsen. Därjämte föreskrives
i §§ 43 och 44, att, därest behov yppas för sjöförsvaret av virke,
som kan erhållas av kronan förbehållna storverksträd och ekar, domänstyrelsen
skall, på anmälan av marinförvaltningen örn det erforderliga
beloppet av sådant virke, bestämma de skogar, varifrån virket skall anskaffas,
varefter marinförvaltningen äger att örn virkets utstämpling.
fällning och avforsling draga försorg, samt att avverkning och avforsling
av ek, som blivit såld eller för sjöförsvarets räkning utsynad, skall
ske vår- eller vintertid inom två år efter utstämplingen, såvida ej i något
fall kortare avverkningstid blivit på grund av särskilda omständigheter
bestämd. Försummar köpare vad sålunda är föreskrivet, har han
förlorat sin rätt till virket.
Med anledning av en vid 1907 års riksdag inom andra kammaren väck!
motion, nr 135, av P. O. Lundell anhöll riksdagen i skrivelse den 24 maj
1907, nr 185, att Kungl. Majit ville låta utreda, huruvida kronans före
nämnda rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning kunde upp
-
Inledning.
4 Kungl. Majds proposition Nr 12.
höra, samt för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Över denna skrivelse avgåvos infordrade yttranden av kammarkollegium,
domänstyrelsen, marinförvaltningen, varvscheferna vid flottans
stationer i Karlskrona och Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län, skogsvårdsstyrelserna
i Kronobergs och Örebro län, styrelserna för häradsallmänningarna
i Stockholms, Uppsala och Västmanlands län samt häradsallmänningen
Kuleskog i Älvsborgs län, överjägmästarna i Bergslags, östra,
Västra, Smålands och Södra distrikten samt jägmästarna i de inom sagda
distrikt belägna revir.
Den 16 juni 1911 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté,
den s. k. skogslagstiftningskommittén, att verkställa utredning angående,
bland annat, den i berörda riksdagsskrivelse angivna frågan,
och framlade kommittén med anledning härav i betänkande den
9 december 1918, förutom andra lagförslag, förslag till lag örn upphörande
av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning. Enligt
förslaget skulle sagda rätt upphöra beträffande samtliga häradsallmänningar
vid viss bestämd tidpunkt, varefter delägarna i dessa skulle äga
att förfoga över ifrågavarande träd å allmänningarna på sätt som gäller
örn skogen i övrigt därå.
Över kommitténs berörda förslag jämte övriga i betänkandet innefattade
lagförslag hava infordrade yttranden avgivits av kammarkollegium,
domänstyrelsen, samtliga länsstyrelser, landsting, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelser, dock med undantag av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands och Jämtlands
län samt Älvsborgs läns södra del, ävensom av vederbörande skogsstatstjänstemän.
Härförutom hava åtskilliga korporationer, föreningar och
sammanslutningar, varibland styrelserna för Sollentuna, Långhundra
och Åkers häradsallmänningar, Sveriges häradsallmänningsförbund och
Sveriges skogsägareförbund, yttrat sig över nämnda förslag.
Efter avgivandet av omförmälda yttranden har frågan örn upphörandet
av kronans ifrågavarande rätt varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet,
därvid enligt särskilt uppdrag revisionssekreteraren
Thor Sjöfors biträtt. Härförutom hava på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 3 oktober 1930 ledamöterna av riksdagens första kammare,
landshövdingen G. R. Sederholm och professorn K. G. Westman,
byråchefen i domänstyrelsen F. Aminoff och godsförvaltaren Å. Joachimson
tillkallats att jämte revisionssekreteraren Sjöfors i egenskap av sakkunniga
inom departementet deltaga i överläggningar angående sagda
fråga. Vid den beredning, som sålunda ägt rum, hava i samråd med de
sakkunniga på grundval av skogslagstiftningskommitténs utredning i
Kungl. Maj:ts proposition Nr in. 5
ärendet och de däröver avgivna yttrandena utarbetats förslag till förordning
om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
Jag anhåller nu att få anmäla detta förslag för Kungl. Majit.
Innan jag ingår på förslaget, torde jag få erinra, att sedan äldsta tider
särskilda bestämmelser varit gällande angående ekar och andra bärande
träd i syfte att trygga en ständig tillgång därpå inom landet. I enahanda
syfte hava sedan mitten av 1600-talet vissa inskränkningar varit stadgade
i fråga örn rätten att å skatte- och kronojord samt allmänningar fälla
mäste- och storverksträd. Skogslagstiftningskommittén har i sitt betänkande
(sid. 532 och ff.) lämnat en redogörelse för de föreskrifter, som i
berörda avseenden under olika tider varit gällande, och ber jag få
hänvisa till denna redogörelse. Av redogörelsen framgår, att under 1500- talet till bärande träd hänförts ek, bok, apel, hassel, oxel, rönn och hägg
men att begreppet bärande träd sedermera successivt begränsats, så att
i 1734 års lag såsom dylika träd räknats allenast ek, bok, apel och oxel.
Då de bestämmelser örn bärande träd samt mäste- och storverksträd,
som meddelats i 1734 års lag och i senare utfärdade författningar, i förevarande
sammanhang äro av särskilt intresse, torde en kortfattad översikt
av dessa bestämmelser här böra lämnas.
I 13 kap. 1 § byggningabalken av 1734 års lag stadgades förbud mot
huggande och fällande av bärande träd å kronans ägor, allmänningar och
skattejord ävensom mot fördärvande på annat sätt av dylika träd. Den,
som överträdde förbudet, straffades med böter samt var därjämte pliktig
att till Konungen utgiva ersättning för det träd, som fällts eller fördärvats,
ävensom att i stället för sagda träd i viss omfattning plantera
nya träd. I fråga örn masteträd föreskrevs i 10 kap. 3 § byggningabalken,
att ingen ägde hugga dylikt träd å kronoägor utan tillstånd av Konungens
befallningshavande samt att masteträd å skattejord ej fick huggas
eller säljas, förrän det hembjudits kronan. Överträdelse härav medförde
bötesansvar samt, i förra fallet, jämväl skyldighet att ersätta kronan
trädets värde. Slutligen stadgades rörande storverksträd i 10 kap. 9 §
byggningabalken, att i de till bergsbruken hörande skogarna ingen ägde
till kolning eller andra ämnen fälla något träd, som vore nyttigt till
storbyggnad vid bergverken.
Bestämmelserna angående masteträd i 1734 års lag utsträcktes genom
skogsordningen den 12 december 1734 och förklaringen den 5 april 1739
över berörda skogsordning att gälla även mastespiror. I skogsordningen
meddelades uttryckligt förbud mot fällande av masteträd och spiror, förutom
å kronoparker, jämväl å lands-, härads- och sockenallmänningar.
I 1739 års förklaring föreskrevs, att, örn masteträd eller spiror i särskilda
fall funnes ej vara nödiga för kronan, träden ej skulle lämnas att kvarstå
Historik.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
över sin mognadstid utan att landshövdingen i viss ordning ägde medgiva
deras försäljande till den högstbjudande.
I förordningen den 19 april 1740 meddelades vissa tilläggsbestämmelser
till stadgandena i 10 kap. 9 § byggningabalken rörande storverksträd.
I förordningen föreskrevs sålunda, att storverksträd av furu samt ämnen
därtill, som växte på skogarna omkring bruken, skulle efter hand utkrönas
av bergs-, fögderi- eller kronobetjänte samt att, sedan dylik utkröning
skett, träden skulle vara fredade från kolning och användande till sågblock.
Överträdelse bärav skulle straffas enligt stadgandena i 10 kap.
byggningabalken. I förordningen ålades landshövdingarna att skyndsamt
föranstalta örn verkställigheten av de däri upptagna föreskrifterna.
Sedan genom förordningen den 10 januari 1746 angående ekskogarnas
fredande i riket åbo å krono- och kronoskattehemman tillerkänts viss
ersättning för ekar, som av kronan försåldes från sådant hemman, erhöllo
genom förordningen den 21 februari 1789 ägare av skattejord i viss
omfattning rätt att tillgodogöra sig bärande träd å dylik jord. I förordningen
föreskrevs sålunda, att skatteman skulle över sitt skattehemman
i allt äga en lika orubblig ägande- och dispositionsrätt som frälseman
över frälsehemmanet, dock att från sagda rätt undantoges de ek-,
bok- och masteträd, som vore tjänliga för kronans behov. Detta innebar,
att å skattejord äganderätten till andra bärande träd än ek och bok
ävensom till sådana ek- och bokträd, som ej lämpligen kunde användas
för kronans behov, skulle tillkomma skattemannen. I anslutning till vad
sålunda stadgats förordnades sedermera örn verkställande av en allmän
besiktning över de å skatte- och kronojord växande ekar samt örn stämplande
av sådana ekar, som borde undantagas för kronans räkning.
De inskränkningar i kronans rätt till bärande träd, som skett genom
förordningen den 21 februari 1789, bekräftades i skogsordningen den 10
december 1793, och medgåvos däri ytterligare vissa eftergifter i sagda
rätt.
Enligt nämnda skogsordning ägde beträffande skatte- och stadsjord
jordägaren åtnjuta den i 1789 års förordning stadgade fria dispositionsrätten
till de ekar, som vid besiktning ej stämplats för kronans räkning.
Beträffande övriga ekar å dylik jord, s. k. kronoekar, stadgades, att, då
dylika ekar fälldes och avfördes för kronans behov, jordägaren skulle
erhålla betalning för trädet efter särskild av befälhavaren för örlogsflottan
fastställd taxa. Äganderätten till annat bärande träd än ek tillkom
i fråga örn skatte- och stadsjord vederbörande jordägare. Å landsoch
häradsallmänningar, kronoskogar och boställsägor var enligt skogsordningen
all ek förbehållen kronan. Innehavare av boställe kunde dock
av Konungens befallningshavande medgivas rätt att fälla ek, därest detta
tarvades för boställets behov eller dylikt träd stöde till men för åker och
äng. Beträffande kronohemman gällde i förevarande avseende väsentligen
samma bestämmelser som i fråga örn boställe, dock att, då ek å lero
-
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 12. 7
nohemman fälldes eller försåldes för kronans räkning, åbon ägde bekomma
hälften av den betalning, som enligt förenämnda taxa skulle utgå
till kronoskattebonde. I fråga örn bok å boställe och kronohemman stadgades,
att dylikt träd ägde boställshavare och åbo fälla till husbehov,
dock i regel ej annorledes än med tillstånd av Konungens befallningsbavande.
Till andra bärande träd än ek och bok hade boställshavare och
kronoåbo samma rätt som till den å bostället och hemmanet växande
ofruktbara skogen.
Beträffande masteträd och mastespiror — för vilka träd skogsordningen
såsom gemensam benämning använde beteckningen storverksträd
— bibehölls bestämmelsen, att, örn dylikt träd växte å skattejord, jordägaren
ej vore berättigad fälla detsamma, med mindre trädet först hembjudits
kronan. Sådant hembud skulle göras till Konungens befallningshavande,
som, därest trädet åstundades av kronan, hade att låta besiktiga
trädet och träffa överenskommelse med ägaren örn betalningen därför.
I motsatt fall ägde jordägaren frihet att avyttra trädet till vem han
ville. Å kronohemman tillhörde master och spiror kronan, och å allmänningar,
kronoskogar och boställsägor ägde ingen fälla dylika träd
utan vederbörligt tillstånd.
De i 1793 års skogsordning upptagna bestämmelserna angående bärande
träd samt storverksträd bibehöllos med vissa jämkningar i skogsordningen
den 1 augusti 1805. Enligt sistnämnda skogsordning fick ek å
skatte- och stadsjord ej fällas för enskilt behov utan utsyning. Ansökan
örn dylik utsyning skulle göras bos Konungens befallningshavande, som
hade att granska och pröva densamma, varefter det ankom på förvaltningen
av sjöärendena att föranstalta örn utstämpling av det antal ekar,
som erfordrades för tillgodoseende av det godkända behovet.
Den rätt till ekar och storverksträd å skattejord, som enligt 1793 och
1805 års skogsordningar sålunda tillkom kronan, befanns emellertid snart
vara mindre tjänlig för tryggande av tillgången på dylika träd för kronans
räkning. Sedan vid 1823 års riksdag i åtskilliga motioner yrkats, att
ägare av skattehemman måtte tillerkännas fri dispositionsrätt över de
å deras hemman växande ekar, framhöll riksdagen i skrivelse den 1 december
1823, att ett överlåtande av fri dispositionsrätt av ekträd till
vederbörande jordägare enligt riksdagens mening i alla avseenden ägde
företräde framför det dittills följda prohibitiva systemet samt att riksdagen
i enlighet härmed funne för ändamålet tjänligast och med den
antagna principen, att var och en borde äga vad han å sin egendom
frambragte, mest överensstämmande, att ägare av kronoskattejord tilllätes
att emot en billig lösepenning, lämpad efter skogens myckenhet och
beskaffenhet på varje hemman, få tillköpa sig en fri dispositionsrätt
över alla å deras ägor befintliga och framdeles uppväxande ekträd, med
undantag endast av sådana som vid verkställd besiktning utmärkts såsom
goda och användbara för flottorna. I nära överensstämmelse med
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
den av riksdagen sålunda hävdade mening utfärdades — sedan 1829 års
riksdag för sin del beslutat medgiva en lösningsrätt av nyss angivet innehåll
såväl i fråga örn ekar som beträffande mäste- och storverksträd å
skattejord — den 28 oktober 1830 en förordning i ämnet. Genom denna
tillerkändes ägare av kronoskattehemman, berustade säterier samt stadsjord
av kronoskattenatur rätt att genom en efter vissa grunder bestämd
lösen förvärva ägande- och oinskränkt dispositionsrätt till de ekar samt
mäste- och storverksträd, som vid tiden för förordningens utfärdande funnos
å deras jord eller framdeles kunde därå uppväxa. Från lösningsrätten
undantogos dock sådana ekar, som i särskild ordning utmärkts såsom
goda och användbara för flottan.
De jordägare, till vilkas förmån berörda lösningsrätt stadgats, begagnade
sig emellertid ej av densamma i avsedd omfattning. I en vid 1874
års riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 4, av C. J. Thyselius
framhölls, att under tiden från utfärdandet av 1830 års förordning till
1872 års utgång allenast beträffande 554 mantal vederbörande jordägare
förvärvat äganderätt till den å deras fastigheter framdeles uppväxande
ekskogen. Enligt uppgift i samma motion hade den lösen för ek samt
mäste- och storverksträd, som under åren 1863—1872 influtit till kronan,
i medeltal för år uppgått till allenast omkring 950 kronor. I motionen
gjordes gällande, att staten otvivelaktigt utan all avsaknad kunde frånsäga
sig den inkomstkälla, som nämnda lösen utgjorde, samt att staten
desto hellre borde göra detta, som därigenom större enkelhet i administrationen
skulle vinnas. I fråga örn kronans rätt att hugga och låta avhämta
de ekar, vilka vid anställda besiktningar och värderingar blivit
utmärkta och antecknade såsom goda och för flottan användbara, påpekade
motionären, att eken dåmera icke så uteslutande som i äldre tider inginge
såsom material vid byggandet av krigsskepp samt att till följd av
höga arbetslöner och ofta långa landsvägstransporter det virke, som kunde
upphämtas på skattejorden och vilket aldrig funnes samlat till större
mängd på ett ställe, bleve för staten ganska dyrt, så att dylikt virke
sannolikt kunde till vida bättre pris inköpas. Under åberopande, bland
annat, av nu angivna synpunkter föreslogs i motionen, att ägare av kronoskattehemman
och lägenheter, berustade säterier och stadsjord av kronoskattenatur
måtte förklaras berättigade att, utan erläggande av särskild
lösen, för framtiden fritt disponera över den å deras jord växande
ekskog av vad beskaffenhet som helst ävensom över mäste- och storverksträd.
Eiksdagen biföll, på de i motionen anförda skäl, vad motionären sålunda
föreslagit.
Sedan riksdagen avlåtit skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 20 maj
1874, nr 79, utfärdades den 8 oktober 1875 (nr 75) förordning angående
rättighet för ägare av kronoskattehemman, herustade säterier och stadsjord
av kronoskattenatur till fri dispositionsrätt över ekskogen samt
9
Kungl. Majlis proposition Nr 12.
mäste- och storverksträd. Bestämmelserna i förordningen överensstämde
helt med vad motionären föreslagit.
De i 1805 års skogsordning upptagna bestämmelserna angående ek, bok
och storverksträd upphävdes, i den mån detta ej redan skett genom berörda
förordning den 8 oktober 1875, genom 1894 års skogsordning. Enligt
sistnämnda författning äro ekar och storverksträd förbehållna kronan
förutom å häradsallmänningar, jämväl å boställe, som ej av menighet''inköpts
eller av enskild för ändamålet donerats, samt å kronohemman
och kronans utarrenderade jordbruksdomäner. Bok å sådant boställe,
hemman eller domän, som nyss sagts, må enligt skogsordningen
endast användas till husbehov efter behörig utsyning, där ej hushållmngsplan,
vari jämväl bokskogen inbegripits, blivit vederbörligen fastställd.
Till utredning angående den omfattning, vari storverksträd och ekar ™rckomsten
förekomma å häradsallmänningarna, samt beskaffenheten och värdet av storverkstrad
dessa träd har skogslagstiftningskommittén infordrat uppgifter från vederbörande
revirförvaltare, och har kommittén i sitt betänkande (sid. 533
_540) närmare redogjort för innehållet av dessa uppgifter. Av denna
redogörelse framgår, att vid tiden för uppgifternas avlämnande1 å häradsallmänningarna
funnos ekar och storverksträd till ett värde av sammanlagt
cirka 75,000 kronor, därav 15,000 kronor avsågo ekar och 60,000 kronor
storverksträd. Enligt redogörelsen förekomme ekar företrädesvis å
Lagunda, Selebo, Åkers, Öster- och Västerrekarnas, Daga, Kinda och
Norra Möre häradsallmänningar samt storverksträd å Sollentuna, Håbo.
Norunda, Rasbo, Olands, Bobergs, Lysings, Göstrings och Snevringe häradsallmänningar.
Beträffande uppgifternas innehåll i övrigt hänvisar
jag till kommittébetänkandet.
Sedan domänstyrelsen under ärendets beredning erhållit i uppdrag att
verkställa beräkning av kostnaderna för förrättande av syn och värdering
av de å häradsallmänningarna befintliga storverksträd och ekar,
har domänstyrelsen för vinnande av kännedom örn den nuvarande förekomsten
av dylika träd å sagda allmänningar i början av år 1931 från
vederbörande jägmästare infordrat uppgifter härom, och har styrelsen
på min anmodan verkställt en sammanställning av dessa uppgifter, i vilken
jämväl intagits en av domänstyrelsen verkställd uppskattning av
rotvärdet av de träd, som uppgifterna avse. I berörda sammanställning
hava allmänningarna uppdelats i två grupper, I och II, den förra omfattande
sådana allmänningar, varå storverksträd och ekar förekomma !
den omfattning, att trädens rotvärde beräknats täcka kostnaderna för
verkställande av syn och värdering av träden, samt den andra gruppen
övriga allmänningar. Ifrågavarande sammanställning är av följande
innehåll:
Uppgiflerna avse förhållandena år 1917.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
Grupp I. Häradsallmänningar, där värdering enligt syn kan ifrågasättas.
L ä 11
| K e v i r
Härads-
allmänning
E k
Storvirksträd
Summa
kr.
Före-
komst
kbm.
Värde
kr.
Före-
komst
st.
Värde
kr.
Västmanlands ............
Örbyhus
j Torstuna
—
! _
50
1 2,000
2,000
| Uppsala.....................
Sala
Lagunda
470
1,400
50
1 2,000
3,400
Trögds
65
200
—
200
Örbyhus
Ulleråkers
100
300
—
300
Tierps
—
100
4,000
4,000
S:a Uppsala ...............
635
1,900
150
6,000
7,900
Södermanlands............
Gripsholms
Selebo
45
150
100
4,000
4,150
»
Västerrekarnes
—
—
100
4,000
4^000
»
Akers
30
100
100
4,000
4,100 ;
Österrekarnes
120
350
300
12,000
12,350!
Nyköpings
Jönåkers
—
—
150
6,000
6,000!
j
»
Oppunda
—
—
100
4,000
4,000 i
I S:a Södermanlands ......
195
600
850
34,000
34,600
Östergötlands ...........
Finspångs
Hammarkinds
200
1,000
50
2,000
3,000
Lösings
5
20
70
2,800
2,820
»
Åkerbo
100
300
20
800
1,100
»
Östkinds
—
—
100
4,000
4,000
Linköpings
Göstrings
20
60
20
800
860
Ombergs
Lysings
—
—
100
4,000
4,000
S:a Östergötlands.........
325
1,380
360
14,400
15,780
Kalmar .....................
Kalmar
N:a Möre
200
1,000
10
400 |
1,400 1
S:a 18 häradsallmänningar ...........
1,355
4,880 !
1,420 |
56,800 |
1
61,680 1
Grupp II. Häradsallmänningar, där värdering enligt syn icke anses böra
__ ifrågakomma.
Län
Revir
Härads-
allmänning
E k
Storverksträd
Summa i
kr.
Före-
komst
kbm.
Värde
kr.
Före-
komst
st.
Värde
kr.
Västmanlands ............
Västerås
Åkerbo
20
60
60
Uppsala .....................
Örbyhus
Hagunda
—
_
5
200
200
»
Norunda
—
—
5
200
200
N:a Roslags
Olands
20
60
60
» »
Rasbo
15
75
_
_
75
Örebro .....................
Askersunds
Askers
10
30
30
Östergötlands ............
Finspångs
Memmings
10
30
5
200
230
Linköpings
Hanekinds
20
60
__
60
Gullbergs
Bobergs
25
75
_
_
75
»
Gullbergs
30
90
—
—
90
Skaraborgs ...............
Granviks
S:a Vadsbo
1
10
10
Jönköpings ...............
Nässjö
N:a Vedbo
1
10 |
51
200
210
S:a 12 häradsallmänning
ar ................
1
152
500
20 (
800
1,300
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr IX.
Av sammanställningen framgår, att rotvärdet för ekar ock storverksträd
å häradsallmäningar beräknats utgöra, för ekar 5,380 kronor och
för storverksträd 57,600 kronor eller sammanlagt 62,980 kronor.
Domänstyrelsen kar framhållit, att beräkningen av rotvärdet skett
efter genomsnittliga pris för ungefär de senaste fem åren samt att de i
sammanställningen lämnade uppgifterna å förekomsten av ekar och storverksträd
endast finge betraktas såsom ungefärliga.
Till upplysning örn de inkomster, som statsverket under senare tid .Statsverket^
erhållit av kronan förbehållna ekar och storverksträd å häradsallman- ekar och storningar,
har jag med ledning av domänstyrelsens årliga förvaltningsbe- «£££«*
rättelser låtit upprätta en tablå över de kvantiteter ekvirke, som under manningar
åren 1915_1930 försålts för kronans räkning från sagda allmänningar, under senare
och de belopp, som därför influtit, ävensom över myckenheten av de för
kronans räkning under samma tid disponerade storverksträd å häradsallmänningarna.
Denna tablå är av följande innehåll:
År
1
Ekar
1
Storverksträd
Anmärkningar
kbm. kr.
kbm.
kr.
|
; 1915 ...............
i
160 2,500
_
Kalmar revir
i 1916 ...............
152 | 4,130
—
—
Kalmar revir
1917 ...............
1918 ...............
101 6,460
—
—
Kalmar revir
1919...............
175 ! 5,010
—
—
Kalmar revir
j 1920 ...............
- 1 -
| 1921 ...............
— : —
■
1922...............
— ! —
1923 ...............
1 5
1924...............
6 30
—
1925 ...............
57 280
—
1926 ...............
93 906
—
1927 ...............
- -
7
1928 ...............
62 ! 200
—
1929 ...............
7 29
4
1930...............
- |
1
■
Summa
814 | 19,550
n
Tablån utvisar, att statsverkets inkomster av ekar å häradsallmänningar
under omförmälda sexton år uppgått till sammanlagt 19,550 kronor,
motsvarande en medelinkomst för år av cirka 1,220 kronor. Att sagda
inkomster under ifrågavarande år stigit till nyss angivna belopp beror
väsentligen därpå, att åren 1915—1919 ett större antal ekar försålts för
kronans räkning från Norra Möre häradsallmänning i Kalmar län, genom
vilken försäljning den största delen av de avverkningsbara ekarna
å nämnda allmänning tillgodogjorts. Frånräknas de inkomster, som statsverket
erhållit genom nämnda försäljning, uppgår vad till statsverket
influtit för avyttrade ekar å häradsallmänningar under ifrågavarande år
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
allenast till 1,450 kronor, motsvarande en medelinkomst för år av cirka
90 kronor. Kvantiteten av de storverksträd å häradsallmänningar, som
under ifrågavarande år disponerats för kronans räkning, uppgår enligt
tahlan allenast till 11 kubikmeter.
skrivelse ? <2e» . f111 stöd för upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
24 maj 1907 a haradsallmänningar anfördes i förenämnda motion II: 135 vid 1907 års
nr 185. riksdag, bland annat:
De i 1894 års skogsordning införda bestämmelserna örn kronans ifrågavarande
ratt utgjorde en stor olägenhet vid tillämpande av en ordnad
m/r«a!-Tg å ,ha0ra+d^Umänningarna. Storverksträd förekomme val numera
sällan och astadkomme ej sa ofta svårigheter, men så mycket värre
DesLdpk“e? ar’-S°r å 6U-del allmäuningar förekomme i större antal.
Dessa ekar hnge nämligen ej avverkas samtidigt med den övriga skogen
och under ekarnas vida kronor kunde icke återväxt av skog åstadkom-’
stör re ''skaf la TsT R1 St°r *kada fÖ1: ett likformigt skogsbestånd. Ännu
större skada åstadkommes dock därigenom, att, då befintliga ekar skulle
avverkas och ^forsius, efter det ungskog omkring dem uppvuxit ett
stolt antal unga och vackra träd bleve nedslagna och fördärvade för värjo
ek som sjunda, hodges. Därtill komme extra svårigheter att få någon
atel växt a de små kala flackar har och där, som uppstått efter ekarnas
avverkning. For kronan hade rätten till storverksträd och ekar å hS
radsallmannmgarna numera säkerligen ringa betydelse, men för skogshushållningen
a allmanningarna vore den till stor olägenhet.
I omförmälda skrivelse den 24 maj 1907, nr 185, uttalade riksdagen, att
den, i likhet med motionären, funne den fördel, som kunde tillskyndas
kronan genom bibehållande av dess rätt till storverksträd och ekar å
haradsallmänningar vara av ringa betydelse i jämförelse med den skada
och olägenhet för en rationell skogsvård, som, på sätt motionären framhållit,
otvivelaktigt astadkommes genom bestämmelserna örn sagda rätt,
samt att riksdagen förty ansåge det önskvärt, att ändring härutinnan
kunde äga rum i den av motionären angivna riktning.
över rikilda- d de. yttranden, som avgåvos över nyssnämnda riksdagsskrivelse, uttagens
skrivelse lade sig det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna och allmar,
uuiuningsstyrelserna för ett upphävande av kronans ifrågavarande rätt.
Denna ståndpunkt intogs sålunda av domänstyrelsen, marinförvaltnin^en
varvsckeferna vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm, samtliga
i ärendet hörda länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i
Ostergötlands, Malmöhus, Hallands och Värmlands län samt det övervägande
flertalet av de skogsstatstjänstemän och allmänningsstyrelser, som
yttrade sig i ärendet. Från några håll gjordes emellertid gällande, att
ifrågavarande rätt borde bibehållas. I denna riktning uttalade sig sålunda
kammarkollegium, länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands
lan samt ett mindre antal skogsstatstjänstemän. Länsstyrelserna i Malmöhus
och Hallands län, inom vilka län häradsallmänningar ej finnas,
ansågo sig ej böra göra något uttalande i ämnet.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
Från de ortsmyndigheters sida, sora tillstyrkte upphävandet av kronans
förevarande rätt, anfördes till stöd härför, bland annat:
1894 års skogsordnings bestämmelser i förevarande avseende medförde
ofta mycket avsevärda olägenheter för skogsskötseln. Barrskogarnas rationella
och intensiva skötsel hämmades såväl av storverksträden som
ock i all synnerhet av ekarna med deras stora kronor, helst där dessa förekomme
till någon större mängd. Då ekar lämnades att kvarstå å ett
hygge, som underkastades kultur genom sådd eller plantering, dreves
vid lövfällningen de torra löven ihop av vinden och fastnade i såddrutorna
eller kring plantorna och förkvävde dem. Kronans ifrågavarande
rätt kunde lätt föranleda till konflikter, i det att allmänningsdelägarna
kunde föranledas till att finna med sin fördel förenligt att avverka barrskogen,
innan den uppnådde de för storverksträd föreskrivna dimensionerna
och söka uttränga och utrota eken, under det att statens skogstjänsteman
kunde tänkas vilja sträva efter att få häradsallmänningarnas
skogshushållning huvudsakligen baserad på frambringandet av ek och
storverksträd. De förutsättningar, som ursprungligen legat till grund
för denna kronans rätt, nämligen storverksträdens och ekskogens oumbärlighet
för kronans skeppsbyggerier, hade med tiden helt och hållet
förändrats och saknade för närvarande all giltighet.
Domänstyrelsen erinrade i sitt yttrande, att styrelsen redan i det förslag
till ny skogsordning, som styrelsen avgav den 28 oktober 1889, uttalat
tvekan, huruvida kronans ifrågavarande rätt borde bibehållas, och
härom yttrat, bland annat:
Även om något användande för sjöförsvaret av kronoek åtminstone
under de senast förflutna tjugu åren icke ifrågakomma och kronan under
senare tiden ej heller begagnat sin rätt till mäste- och storverksträd
samt den betydelse dessa virkesslag för sjöförsvaret förut innehaft med
nutida byggnadssätt av krigsfartyg till ej oväsentlig del gått förlorad,
vårföre det kunde ifrågasättas, huruvida ej den undantagsställning i
skogslagstiftningen, som ek och storverksträd då ännu intoge, helt och
hållet borde upphöra, torde dock, åtminstone för det dåvarande, skäl
härför ej förefinnas, då det torde vara ovisst, om ej för sjöförsvarets räkning
kronans ekvirke samt mäste- och storverksträd bleve behövliga.
Domänstyrelsen anförde vidare i yttrandet:
Styrelsen ansåge fortfarande, att frågan, huruvida kronans rätt till ek
och storverksträd å häradsallmänning kunde eftergivas, borde ses ur
synpunkten av sjöförsvarets behov av sådana träd. Härvidlag vore först
att bemärka, hurusom under de år, som förflutit från det styrelsen avgav
sitt nyssberörda förslag, icke i något enda fall, styrelsen veterligen,
ett tagande i anspråk av denna rätt för något sjöförsvarets ändamål blivit
ifrågasatt. Den inkomst för statsverket, som härflutit eller kunde
väntas härflyta från försäljning av dylika träd, vore ej heller av sådan
betydenhet, att den kunde anses motivera ett bibehållande av kronans
rätt uti förevarande hänseende.
Med hänsyn såväl härtill som till den omständigheten att, samtidigt
som sjöförsvarets behov av virke utav nu ifrågavarande slag alltmera minskats,
kronan till följd av skedda markförvärv beretts tillfälle att, utan
anlitande av häradsallmänningarnas tillgång på ekar och storverksträd,
tillgodose samma behov, funne styrelsen hinder nu icke höra möta för
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
ett upphävande av kronans nuvarande rätt till ekar och storverksträd å
härdasallmänningar. Därvid ville emellertid styrelsen icke medgiva, att
ett sådant upphävande skulle innebära ett avsägande från kronans sida
av äganderätten till jorden å sådana käradsallmänningar, därtill äganderätten
av ålder tillkommit kronan, lika litet som däruti skulle kunna anses
ligga ett erkännande av att de uti riksdagens skrivelse antydda olägenheterna
utav kronans nuvarande rätt i förevarande hänseende verkligen
förefunnits i nämnvärd grad; fastmera ville styrelsen hålla före,
att samma olägenheter endast undantagsvis och i ringa mån gjort sig
kännbara.
Varvscliefen vid flottans station i Stockholm yttrade:
Någon användning av kronans ifrågavarande rätt för anskaffande av
virke för varvets behov syntes icke hava ifrågakommit åtminstone under
de senaste 40 åren, tydligen beroende på minskat behov av sådant virke,
då totalkostnaden för virket, levererat på varvet, befarats för småpartier
överstiga det pris, vartill virket kunnat inköpas.
Å varvet förefunnes ännu behov av mastespiror samt av oklassificerat
krumtimmer av ek till köl och stävar vid båtbyggnad samt ekplank och
ekbräder; krumtimret visade sig alltmera svåranskaffligt, varemot av
ekplank och ekbräder tyskt virke ofta måst föredragas såsom mera kvistrent.
Av det anförda framginge, att kronans förevarande rätt numera vore
av ringa betydelse mot förr och att — fastän skäl ock talade för dess
bibehållande — hinder dock icke syntes böra möta för denna rättighets
avlösning.
Varvscliefen vid flottans station i Karlskrona framhöll, att, då åtminstone
under de senast förflutna tjugu åren något behov för varvet av
virke från kronan förbehållna ekar och storverksträd å häradsallmänningar
icke yppats och då ämbetsverket dåmera träffat anordningar,
varigenom varvets virkesbehov kunde i avsevärd mån tillgodoses från
kronoparkerna, chefen ansåge från varvets sida intet hinder möta för
att kronan avstode från rätten till storverksträd och ekar å käradsallmänningar.
Marinförvaltningen framförde i sitt yttrande väsentligen samma synpunkter
som varvscheferna.
Såsom skäl för bibehållande av kronans förevarande rätt framhöll länsstyrelsen
i Värmlands län, att från det allmännas sida en omvårdnad,
särskilt vad eken anginge, vore önskvärd och behövlig. De i byggningabalken
stadgade inskränkningarna i dispositionsrätten till så kallade bärande
träd ävensom storverksträd hade genom 1875 års förordning upphört
beträffande enskildas hemman, och därav hade åter blivit en följd,
att eken förlorat det skydd, densamma sedan gammalt ägt i lagstiftningen
och som funnit sitt uttryck, bland annat, i den förut stadgade skyldigheten
örn återplantering i avverkade ekars ställe. Då garantierna för
ekens föryngring och fortbestånd sålunda i det närmaste upphört, kunde
den från sakkunnigt håll ofta uttalade farhågan, att eken för närvarande
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
vore inom vårt land i utdöende, äga sitt berättigande. Vid sådant förhållande
avstyrktes bestämt riksdagens ifrågavarande framställning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anförde, att annan ändring av ifrågavarande
bestämmelser ej syntes behövlig än att det medgåves, att
sådana ekar, som vore märkta för sjöförsvarets räkning, finge utsynas
och avverkas samtidigt med annan ekskog. Vad anginge övriga ekar å
häradsallmänningarna, bleve dessa med säkerhet försålda och avverkade
samtidigt med den omgivande barrskogen, örn allmänningsstyrelsen eller
vederbörande jägmästare i rätt tid begärde utsyning därav. Storverksträden
å nämnda allmänningar vore numera fåtaliga och kunde för den
skull icke förorsaka några vidare avsevärda olägenheter för den uppväxande
ungskogen. Under sådana förhållanden syntes det länsstyrelsen
vara lämpligt, örn storverksträden finge stå kvar såsom naturminnesmärken
från den tid, då skogen tillåtits växa till hög ålder.
Vissa skogsstatstjänstemän framförde väsentligen enahanda synpunkter
som länsstyrelsen i Östergötlands län.
Kammarkollegium ansåg för sin del, att tillräcklig anledning saknades
för kronan att avstå från sin ifrågavarande rätt.
I vissa av de avgivna yttrandena ägnades särskild uppmärksamhet åt
frågan, huruvida kronans förevarande rätt borde avstås mot lösen eller
efterskänkas utan ersättning.
Domänstyrelsen anförde i detta avseende:
Ett krav på lösen syntes väl ej vara helt obefogat, enär, även örn grunden
för rätten ursprungligen varit sjöförsvarets behov av byggnadsvirke
och denna grund numera kunde anses bortfallen, dock själva rätten obestridligen
kvarstode och det ej kunde anses i och för sig obilligt, örn kronan
därvidlag, liksom helt visst varje enskild skulle göra, betingade sig
skäligt vederlag för rättens avstående. Men då styrelsen icke uppställde
krav på sådant vederlag, riktade den sin uppmärksamhet förnämligast
därå, att rätten för kronan representerade ett förhållandevis ringa avkastningsvärde,
vilket torde framgå, bland annat, därav, att under åren
1904—1908 kronan ej haft någon inkomst på försäljning av storverksträd
från häradsallmänningar och för försålda ekar därifrån allenast fått in
1,472 kronor 81 öre, eller i medeltal för år 294 kronor 56 öre. Till detta
resultat torde emellertid med fog kunna antagas hava medverkat den
omständigheten, att under åren 1907 och 1908, för vilka år dylik inkomst
ej alls influtit, frågan örn upphörande av kronans ifrågavarande rätt varit
aktuell. Vidare syntes det styrelsen tydligt, att vederlagets bestämmande
måste föranleda kostsamma undersökningar och stöta på vissa
svårigheter, varförutom en sådan anordning, som naturligen måste göras
beroende av allmänningsdelägarnas samtycke, säkerligen skulle leda därtill,
att å vissa häradsallmänningar delägarna finge rätt till ekar och
storverksträd, medan å andra kronans nuvarande rätt till dylika träd
bleve bibehållen, ett förhållande, som ej torde vara fullt lämpligt.
Kammarkollegium hävdade i förevarande avseende en uppfattning,
motsatt den av domänstyrelsen sålunda uttalade, samt anförde till ut
vecklin g härav:
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
Att kronan skulle utan lösen eller annan ersättning avstå från sin rätt
borde icke ifrågakomma. Det bade visserligen framhållits, att rätten
skulle för kronan vara av jämförelsevis obetydligt ekonomiskt värde, därvid
bland annat från vissa håll erinrats, att densamma »icke gjorts gällande».
Av vad i övrigt förekommit i denna fråga syntes emellertid kunna
med skäl antagas, att ett planmässigt tillgodogörande av kronans omförmälda
rätt skulle tillföra statsverket en icke obetydlig årlig inkomst
eller åtminstone att de nu befintliga träden av ifrågavarande slag å
samtliga häradsallmänningar tillhopa ägde ett icke ringa värde. De
skäl, som föranledde till att kronans rätt till storverksträd och ekar på
skatteegendomar på sin tid slutligen eftergivits utan lösen, torde ej vara
tillämpliga på det nu föreliggande fallet. I förra fallet rörde sig nämligen
frågan örn avstående av en till kronans fördel stadgad inskränkning
i skattemannens rätt att fritt förfoga över sin egendom; då liäradsallmänningarna
äter, enligt den mening, som fått uttryck i flera uttalanden
av ämbetsmyndiglieter och sakkunniga och jämväl torde omfattas
av lagstiftningen, icke torde vara att betrakta annorlunda än såsom
upplåtelse av kronans skogar, gällde eftergiften här en i kronans intressen
gjord inskränkning i nyttjanderätt till kronojord. Att avståendet av
kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar icke i
någon mån inverkade på kronans rätt till själva marken torde vara uppenbart.
Enär vederbörande delägare i häradsallmänningarna icke torde
kunna förpliktas att till kronan utgiva lösen eller annan ersättning för
de å allmänningarna befintliga träd av ifrågavarande slag, utan ersättningens
utgörande måste bliva beroende av godvillig överenskommelse
mellan delägarna och kronan, varigenom åter följden skulle kunna
bliva, att kronans rätt till storverksträd och ekar upphörde beträffande
vissa allmänningar, men kvarstode i avseende å andra, ett förhållande som
tydligtvis icke kunde vara lämpligt, syntes det kollegium nödigt att,
jämte medgivande åt allmänningsdelägarna att genom erläggande avlösen
för de å allmänningen växande storverksträd och ekar med belopp,
varom överenskommelse kunde träffas mellan kronan och dem, tillika för
motsatt fall föreskriva, att kronan skulle vara berättigad att inom viss
tid, exempelvis 25 år. räknat från den dag, som kunde varda av Kungl.
Majit bestämd, tillgodogöra sig alla inom allmänningen befintliga storverksträd
och avverkningsbara ekar, efter vilken tids utgång kronans
ifrågavarande rätt skulle upphöra. På det att emellertid härvid icke
skulle borttagas sådana träd av omförmälda slag, som skäligen borde bibehållas
såsom naturminnesmärken, syntes jämväl böra lämnas bemyndigande
åt domänstyrelsen att vidtaga åtgärder för att dylika träd bleve
såsom naturminnesmärken fridlysta; och borde i sådant fall vid upphörandet
av kronans rätt till storverksträd och ekar på den ifrågavarande
allmänningen fästas det villkor, att allmänningsdelägarna skulle för all
framtid underhålla sådana anordningar, som vederbörligen föreskrivits
för naturminnesmärkets utmärkande och inhägnande.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Örebro och Västmanlands län
samt vissa allmänningsstyrelser och skogsstatstjänstemän ansågo i likhet
med domänstyrelsen, att kronans ifrågavarande rätt borde eftergivas
utan lösen, under det en del skogsstatstjänstemän hävdade, att lösen borde
utgå. I övriga yttranden berördes ej denna fråga.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12. 17
Skogslagstiftningskommittén har framhållit, att antalet ekar och storverksträd
å häradsallmänningarna vore i förhållande till allmänningarnas
areal skäligen obetydligt, samt till belysning härav anfört:
Beräknades enligt omförmälda av kommittén från vederbörande revirförvaltare
infordrade uppgifter de å häradsallmänningarna förefintliga
ekar till ungefär 3,000 och storverksträd till cirka 1,000, bleve hela det
nuvarande antalet kronan förbehållna träd å dessa allmänningar cirka
4,000. Då sammanlagda arealen av häradsallmänningarna enligt domänstyrelsens
förvaltningsberättelse för år 1915 utgjorde 100,829.78 hektar, därav
78,036.38 hektar skogsmark och 22,793.40 hektar impediment, gåve detta
i ungefärliga tal till resultat, att ett sådant träd skulle finnas på vart
25:e hektar av allmänningarnas hela areal och på vart 19:e å 20:e av
den sammanlagda skogsmarken. För ekarna ställde sig siffrorna: en på
vart 34:e respektive 26:e hektar, och för storverksträden: ett på varje
100:e respektive 78:e. Jämförde man skogsmarksarealerna å de allmänningar,
där ett något större trädantal uppgivits, med dessa uppgifter,
komme man dock, med undantag allenast beträffande Norra Möre allmänning,
där siffrorna angåve 2.g ekar på varje hektar, icke upp till ett
träd per hektar.
Kommittén har, under hänvisning till nyssangivna siffror, funnit uppenbart,
att de olägenheter, som tillskyndats skogsvården å allmänningarna
av kronans ifrågavarande rätt, icke kunnat åtminstone på senare
tider vara av någon avsevärd betydelse. Kommittén har vidare härom
anfört:
Särskilt torde förefintliga ekars och storverksträds hindrande inverkan
på återväxten vara skäligen ringa. Mera avseende kunde då vara
att fästa vid att de åt kronan förbehållna, spridda stående träden icke
kunde tillgodogöras utan att kringstående ungskog skadades, men med
hänsyn till den i några av de avgivna yttrandena antydda möjligheten
att detta missförhållande kunde avhjälpas därigenom, att sagda träds
avverkning planlades och företoges samtidigt med omgivande bestånd,
syntes icke heller denna synpunkt behöva tillmätas något större praktiskt
värde. Någon vansklighet att finna en tidpunkt, som lämpade sig för
avverkning av såväl det så att säga ordinära beståndet som de visserligen
detta i regeln till åldern överlägsna ekarna och storverksträden, torde
i allmänhet icke förefinnas, och näppeligen skulle det heller under nutida
förhållanden kunna inträffa, att en hastig avverkning av nämnda
träd bleve på grund av inträffade omständigheter erforderlig för flottans
timmerbehov eller dylikt.
Kommittén har därjämte framhållit den motsättning mellan kronans
och allmänningsdelägarnas intressen, som kronans ifrågavarande rätt
medförde, samt framhållit, att genom nämnda motsättning produktionen
av ekar och storverksträd å allmänningarna bleve lidande. Körande
möjligheten att undanröja denna olägenhet, därest kronans ifrågavarande
rätt bibehölles, har kommittén anfört:
Ville man med bevarandet av kronans ifrågavarande rätt och för ett
någorlunda nöjaktigt tillförseende av densamma bereda ett verksamt
skydd åt produktionen oell fortbeståndet av storverksträd oell ekar på
häradsallmänningarna, måste man tillgripa bestämmelser, som sträckte
Bihang lill riksdagens protokoll 19.''I2. / saini. 12 höft. (Nr 12.)
Skogslagstiftnin
g skommitten.
‘2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
sig utöver de nu gällande. Att i sådant avseende, vad ekar anginge, återgå
till den fordom stadgade skyldigheten att vid avverknig av ekar återplantera
nya sådana, skulle härvid icke vara tillfyllest. Med den sporadiska
förekomst av ekplantor, som härav skulle bliva en följd, skulle
dessa, framför allt i omgivande tallbestånd, hava föga utsikt att komma
till mogen ålder. För att på ett tillfredsställande sätt och i en avsevärd
omfattning erhålla ekskog, skulle det vara nödvändigt att anlägga rena
ekbestånd i stället för att söka uppdraga detta trädslag tillsammans med
andra, d. v. s. att man skulle fastslå en viss areal eller arealprocent av
häradsallmänningarna att utnyttjas till produktion av ekar och storverksträd
för kronans räkning. Härigenom skulle väl de antydda olägenheterna
av de stora ekarnas hindrande inverkan på återväxten av övrig
skog och denna vid deras avverkning tillfogad skada bortfalla, men några
bestämmelser i sådan riktning torde icke kunna sättas i fråga av det skäl,
att de skulle innebära ett ingrepp i allmänningsdelägarnas rätt, som endast
bomme att åsyfta ett statens tillförsäkrande av en ekonomisk fördel
men icke uppbures av ett viktigt statsintresse, sådant som det, vilket en
gång legat till grund för statens ifrågakomna rätt. Härtill bomme ock
svårigheten att finna en riktig grund för avvägandet av kronans och allmänningsdelägarnas
intressen.
Såsom sammanfattning av sin mening i den föreliggande huvudfrågan
har kommittén uttalat: att visserligen de olägenheter för häradsallmänningarnas
skogsvård i allmänhet, vilka dittills yppat sig till följd av kronans
ifrågavarande rätt, icke vore av någon avsevärd betydenhet, men
att kronans berörda rätt numera icke uppbures av något behov av naturatillgång
på ek- och storverkstimmer, att det värde, ifrågavarande rätt i
ekonomiskt avseende kunde hava för kronan, för närvarande vore obetydligt,
att ett ökande därav icke skulle stå tillsammans med rättighetens
uppkomst och innebörd samt att vid nu angivna förhållanden denna
kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar borde
bringas till upphörande.
Beträffande frågan, huruvida kronans förevarande rätt borde avstås
mot ersättning eller helt efterskänkas, har kommittén framhållit, att enligt
dess mening någon principiell olikhet ej förelåge mellan spörsmålet
örn upphörande av sagda rätt och det år 1875 genomförda upphävandet
av kronans rätt till ekar å kronoskattehemman m. m. samt att följaktligen
vad kammarkollegium anfört örn förefintligheten av en dylik olikhet
ej kunde anses innefatta något skäl att fastställa ersättning för eftergivandet
av kronans ifrågavarande rätt. A andra sidan funne emellertid
kommittén, att någon anledning icke förelåge, varför en dylik ersättning
icke skulle utgå, och att vid sådant förhållande densamma borde fordras.
Det skäl, som kunde synas mest betydande av dem, som andragits däremot,
vore att till följd av ersättningserläggandets beroende av allmänningsdelägarnas
beslut det kunde inträffa, att kronans rätt till storverksträd
och ekar upphörde beträffande vissa allmänningar men kvarstodc
i avseende å andra, eller ock att till undvikande härav kronan måste medgivas
rätt att inom viss, icke allt för kort tid tillgodogöra sig de träd.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
som allmänningsdelägarna icke ville lösa till sig. Men den förutsättning,
varpå detta argument vilade, eller att för ersättningens utgörande godvillig
överenskommelse mellan kronan och allmänningsdelägarna måste
fordras, torde icke vara av den oundviklighet vid frågans lösning, som
därvid tillagts densamma. Tvärtom hade det synts kommittén både görligt
och lämpligt, att saken ordnades i likvidationsväg, såsom ett slags
ståndskogslikvid, d. v. s. att kronans ifrågavarande rätt upphörde vid en
viss bestämd tidpunkt — alltså utan någon längre eller kortare övergångsperiod
— och att allmänningsdelägarna förpliktades att till kronan
erlägga en på visst sätt bestämd lösen för de storverksträd och ekar, som
vid nämnda tidpunkt funnes på allmänningen. Ur skogsvårdssynpunkt
vore detta tydligen att föredraga framför ett eventuellt separatavverkande
av nämnda träd för kronans räkning, varmed varken kronan själv
eller allmänningsdelägarna skulle vara hetjänte. Någon orättvisa eller
hårdhet gentemot dessa sistnämnda torde icke kunna anses ligga däri,
såframt bestämmelserna örn lösenskyldighetens föremål och beloppets beräknande
behörigen avvägdes. I den ojämna förekomsten av storverksträd
och ekar på de olika allmänningarna läge ett ytterligare skäl att
icke göra eftergivandet av kronans rätt till dessa helt gratuit, då därigenom
vissa allmänningar skulle bekomma rätt stora värden, medan
andra icke finge något.
I anslutning till vad kommittén sålunda anfört innehåller det av kommittén
framlagda lagförslaget i ämnet, att den kronan hittills tillkommande
rätten till storverksträd och ekar å häradsallmänningar skall upphöra
med utgången av det år, då den föreslagna lagen utfärdas, och att
allmänningsdelägarna därefter skola äga att förfoga över desamma på
sätt som gäller örn skogen i övrigt å sådan allmänning. Kronan skall
dock äga att i ersättning för de vid nämnda tid å häradsallmänningarna
befintliga storverksträd och ekar, som uppnått avverkningsbar storlek, bekomma
likvid, som efter delägarnas bestämmande må utgöras antingen i
penningar eller skogsprodukter. Till grund för denna likvid skall, där
kronan så yrkar, verkställas syn och värdering av tre gode män, utsedda
en av Konungens befallningshavande, en av allmänningsdelägarna och
en av skogsvårdsstyrelsen. Sådan syn och värdering kan dock ej påkallas
av kronan senare än ett år efter lagens ikraftträdande. Har ej inom
sagda tid framställning om sådan åtgärd skett hos allmänningsstyrelsen,
skall ersättningsfrågan vara förfallen. Likviden kan efter delägarnas bestämmande
fördelas på flera, dock högst tio år. Kostnaden för syn och
värdering skall gäldas av kronan. Slutligen upptager förslaget bestämmelse
därom, att, diirest träd, som i förslaget avses, finnes böra såsom
naturminnesmärke fredas, på sätt i lagen den 25 juni 1909 sägs, Konungen
må förordna, att lösen för sådant träd ej skall äga rum. Beträffande
träd, som sålunda utan lösen tillfallit allmänningsdelägarna, må utan av
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
seende å bestridande, som i 3 § nämnda lag omförmäles, fridlysning meddelas
i den ordning samma lag stadgar.
Yttranden
över skogslagstiftningskommitténs
förslag.
I de över skogslagstiftningskommitténs betänkande avgivna yttrandena
hava ortsmyndigheterna i allmänhet ej gjort några uttalanden rörande
förevarande fråga. Länsstyrelsen i Västmanlands län har dock
framhållit, att någon lag angående upphävande av kronans ifrågavarande
rätt ej syntes vara erforderlig. Tillräckligt vore, att statsmakterna
förklarade sig vilja utan ersättning avstå från ifrågavarande rätt. överjägmästaren
i västra distriktet har tillstyrkt kommitténs förslag i förevarande
avseende med den ändring, att vid upphörande av kronans ifrågavarande
rätt ersättning borde utgå till statsverket för alla å häradsallmänningarna
befintliga ekar, möjligen med undantag av ren ungskog
under trettio år, samt att bestämmandet av sagda ersättning borde ske
på ett enklare sätt än kommittén föreslagit.
Domänstyrelsen har åberopat vad styrelsen anfört i sitt tidigare yttrande
i ärendet samt vidhållit, att kronans ifrågavarande rätt borde
upphöra utan vederlag.
Kammarkollegium har förklarat, att kollegium icke kunnat undgå att
taga intryck av den av skogslagstiftningskommittén lämnade framställningen
i förevarande fråga, vari skälen för och emot ett upphörande av
kronans här avsedda rätt blivit på ett ingående och klart sätt belysta,
samt att kollegium med hänsyn till den av kommittén förebragta utredningen
icke hade tillräckliga skäl att vidhålla ett avstyrkande av den
ifrågasatta avlösningsåtgärden. Kollegium har vidare anfört, att det
syntes kollegium alltjämt tydligt, att en ersättning för kronans avstående
av sin rätt i förevarande hänseende måste, därest de nuvarande delägarnas
privilegierade rätt till allmänningarnas avkastning skulle förbliva
bestående, anses fullt motiverad. Mot de av kommittén föreslagna
bestämmelserna för en reglering av förfarandet vid sagda ersättnings bestämmande
hade kollegium, under nyss angivna förutsättning, icke någon
huvudsaklig erinran att framställa. Det förefölle likväl kollegium
oberättigat att, i enlighet med kommittéförslaget, låta kostnaden för en
eventuell värderingsförrättning helt stanna å kronan. Då den ifrågasatta
avlösningsåtgärden kunde sägas äga rum i delägarnas intresse
minst lika mycket som i kronans, syntes kollegium i varje fall böra föreskrivas
en hälftendelning av förrättningskostnaderna mellan parterna.
Sveriges häradsallmänningsförbund har tillstyrkt eftergivande av kronans
rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar samt ansett,
att detta rättvisligen borde ske utan lösen. Förbundet har erinrat, att
efterskänkande utan vederlag ägt rum i fråga örn andra kronan tillkommande
rättigheter å häradsallmänningarna, såsom dess förmånsrätt till
virke för militära, civila och prästerliga boställshavare och dess rätt till
jakt. Den förstnämnda rätten hade borttagits genom 1866 års skogsord
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12. 21
ning och den senare genom lagen om rätt till jakt den 8 november 1912.
Förbundet har därjämte påpekat, att en noggrann värdering av ekar och
storverksträd å häradsallmänningarna skulle draga betydande kostnader.
Till belysning härav har förbundet anfört:
Man måste erinra sig, att såväl ekarna som storverksträden merendels
vore av sådan beskaffenhet, att för en någorlunda riktig värdering erfordrades,
att varje träd underkastades en noggrann besiktning, vilket
krävde en betydande tidsutdräkt, enär träden i regel stöde mycket spridda
och merendels förekomme såsom enstaka överståndare uti skogsbestånden.
Härtill komme ytterligare svårigheten att angiva, huruvida ett
visst träd vore att räkna såsom storverksträd eller ej. Det ojämförligt
övervägande antalet utav dem torde hava dimensioner, vilka sarnmanfolle
med eller stöde på gränsen mot de stadgade minimimåtten, och det
skulle i ett stort antal fall bliva svårt att avgöra, huruvida ett visst träd
skulle räknas såsom storverksträd eller ej, så framt det icke fälldes, vilket
emellertid lagförslagets bestämmelser avsåge att undvika. Aven örn
trädet fälldes, så vore frågan dock icke löst genom den nu möjliga noggrannare
mätningen av längder och diametrar, ty det syntes vara ovisst,
huruvida de i skogsordningen angivna diametermåtten avsåge trädstammen
med eller utan bark. Innan en lösesumma kunde påfordras, mäste
det uppenbarligen vara fullt klart, för vilka träd den skulle utgå, och
det torde icke vara tillräckligt att i en möjligen blivande lag endast stadga
att ersättningen skulle utgå för storverksträd, utan det syntes vana
nödvändigt att närmare och fullt exakt utsäga vilka träd som skulle inbegripas
under denna benämning.
På min anmodan har domänstyrelsen i skrivelse den 19 mars 1931 lämnat
uppgift å det belopp, vartill kostnaderna för verkställande av syn
och värdering enligt det av skogslagstiftningskommittén i ärendet framlagda
lagförslaget kunde beräknas uppgå. I skrivelsen har domänstyrelsen
meddelat, att styrelsen uppskattat dessa kostnader till omkring
4,000 kronor. Rörande de grunder, enligt vilka uppskattningen ägt rum,
har domänstyrelsen upplyst, att styrelsen för vinnande av kännedom örn
den nuvarande förekomsten av storverksträd och ekar å häradsallmänningar
infordrat uppgifter härom från vederbörande jägmästare,1 samt
vidare anfört:
Av de infordrade uppgifterna hade inhämtats, att å 30 av landets 5b
häradsallmänningar torde finnas kronan förbehållna storverksträd eller
ekar Förekomsten av storverksträd och ekar vore emellertid av tillgängliga
uppgifter att döma å 12 av de 30 berörda skogarna av så ringa omfattning,
att kostnaden för syn och värdering av tremannanämnd icke
stöde i rimligt förhållande till det påräknade lösenbeloppet. A övriga 18
häradsallmänningar torde, såvitt nu kunde bedömas, förekomsten av storverksträd
och ekar vara av den omfattning, att — enligt skogslagsti tningskommitténs
förslag — syn genom särskild nämnd torde bora hållas.
Styrelsen ansåge för sin del, i anslutning till ovan anförda synpunkter,
att värderingen borde utföras pä följande sätt. Å de häradsallman
-
1 För innehållet av dessa uppgifter har redogörelse lämnats a sid.
10.
Viredning
rörande kostnåd
för syn
och värdering
enligt skogslagstiftning
skommitténs
förslag.
22
Depui t emerits
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
ningar, där storverksträd eller ekar förekomma, skulle av en därtill av styrelsen
förordnad skogsstatstjänsteman utföras en förundersökning med värdering
av befintliga tillgångar av storverksträd och ek. Sedan med ledning
av därvid insamlade uppgifter avgjorts, å vilka skogar förekomsten
av storverksträd eller ek vore av den omfattning, att de av kommittén
föreslagna nämnderna borde träda i verksamhet, skulle genom domänstyrelsens
försorg upprättas förslag till resplan för vederbörande nämnd, som
sedan . hade att med stöd av den av skogsstatstjänstemannen företagna
preliminära uppskattningen verkställa syn och värdering av ifrågavarande
skogstillgång.
Under förutsättning att värderingen av storverksträd och ekar å häradsallmänningarna
företoges i den omfattning och den ordning, styrelsen
nu föreslagit, beräknade styrelsen kostnaden för verkställande genom
nämnd av syn och värdering till omkring 4,000 kronor.
I likhet med skogslagstiftningskommittén och det övervägande flertalet
av de i ärendet hörda myndigheterna anser jag på de av kommittén
anförda skäl, att kronans ifrågavarande rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar bör bringas att upphöra.
Beträffande frågan, huruvida sagda rätt bör av kronan avstås mot
vederlag eller helt efterskänkas, vill jag erinra, att, på sätt framhållits
i motiveringen till det förslag till lag örn häradsallmänningar, varom
Kungl. Maj:t förut i dag beslutat avlåta proposition till riksdagen, nämnda
allmänningar sedan äldsta tider måste anses hava tillhört respektive
härad. I 2 § av sagda förslag har ock upptagits en bestämmelse, vari
delägarnas äganderätt till häradsallmänning uttryckligen erkännes. Kronans
rätt till storverksträd och ekar å sådan allmänning är följaktligen
att betrakta såsom en inskränkning i delägarnas äganderätt till allmänningen
och sålunda väsentligen att likställa med den rätt till dylika träd
a skattejoid, som tidigare tillkommit kronan men genom förordningen den
8 oktober 1875 efterskänkts utan vederlag.
Såsom i det föregående omnämnts, har kronans förevarande rätt tillkommit
för att tillgodose kronans behov av ekvirke och storverksträd för
byggande av krigsskepp och utförande av andra allmänna byggnader.
Rätten har sålunda ej avsett att bereda kronan inkomster genom försäljning
av ifrågavarande kronan förbehållna träd. Vid sådant förhållande
torde, då berörda behov numera upphört, principiella skäl tala för
att rätten av kronan avstas utan vederlag. Jag vill härvid erinra, att,
såsom Sveriges häradsallmänningsförbund i sitt yttrande påpekat, statsmakterna
tidigare efterskänkt kronan tillkommande liknande rättigheter
utan ersättning.
I alla händelser torde det ej med naturen av ifrågavarande rätt vara
föi enligt, att, på sätt skogslagstiftningskommittén föreslagit, allmänningsdelägarna
ålägges skyldighet att på yrkande av kronan lösa de träd rätten
omfattar. Den analogi med reglerna örn ståndskogslikvid, som kommittén
åberopat till stöd för sitt förslag, torde ej vara förhanden. I detta
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
avseende må särskilt framhållas, att något hinder ej möter, att i samband
med utfärdande av föreskrift örn rättens upphörande kronan medgives
befogenhet att avverka och tillgodogöra sig de träd, som rätten då
omfattar.
Med hänsyn till det anförda finner jag, att, därest kronans förevarande
rätt anses böra upphöra, möjligheten att utan åsidosättande av allmänningsdelägarnas
berättigade intressen bereda kronan gottgörelse för de
träd rätten avser är begränsad till ettdera av följande alternativ: l:o)
att i anslutning till bestämmelserna i förenämnda förordning den 28 oktober
1830 delägarna i de särskilda häradsallmänningarna medgives befogenhet
att mot bestämd lösen förvärva sig ägande- och dispositionsrätt
till de ekar och storverksträd, som förefinnas å allmänningarna eller
framdeles kunna där uppväxa, eller 2:o) att i samband med utfärdande av
föreskrift örn upphörande av ifrågavarande rätt kronan tillerkännes befogenhet
att under viss övergångstid avverka och tillgodogöra sig å allmänningarna
befintliga träd av ifrågavarande beskaffenhet.
Mot båda dessa alternativ torde emellertid från olika synpunkter befogade
erinringar kunna göras. Beträffande det förra alternativet är sålunda
att märka, att, därest en lösningsrätt av nyss angivet innehåll
stadgades, rätten sannolikt ej komme att begagnas av delägarna i alla
häradsallmänningar utan att ett dylikt stadgande skulle få till följd, att
kronans rätt till här avsedda träd avlöstes beträffande vissa allmänningar
men kvarstode i fråga örn de övriga, vilket tydligen ej vore tillfredsställande.
Med avseende å det senare alternativet må framhållas, att ett avverkande
under en jämförelsevis kort tidsperiod av samtliga eller flertalet
av de å häradsallmänningarna befintliga ekar och storverksträd näppeligen
kan anses försvarligt vare sig från skogliga eller nationalekonomiska
synpunkter. Även örn en sådan åtgärd begränsades till storverksträden
samt till ekar, som uppnått avverkningsbara dimensioner, skulle
den dock innebära viss minskning i landets tillgång på dylika träd.
Det måste ock betecknas såsom från allmän synpunkt olämpligt att företaga
en dylik avverkning utan hänsyn till det inom landet förefintliga
aktuella behovet av ekvirke eller sådana virkessortiment, som erhållas
från storverksträden, eller till rådande priser å dylikt virke.
Det må härjämte erinras, att rotvärdet för de å häradsallmänningarna
befintliga ekar och storverksträd enligt domänstyrelsens uppskattning uppgår
allenast till sammanlagt 62,980 kronor. Därest allmänningsdelägarna, i
strid med den mening jag förut hävdat, ålades att lösa ifrågavarande
träd, torde statsverket dock ej kunna påräkna att i lösen bekomma ens
nyssnämnda belopp, enär statsverket för sådant fall måste vidkännas
vissa kostnader för besiktning och värdering av träden, varjämte å flera
allmänningar förekomsten av ekar och storverksträd är så ringa, att det
ej lönar sig att verkställa dylik värdering. Enligt domänstyrelsens henik
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.
ning skulle ifrågavarande besiktnings- och värderingskostnader — förutsatt
att staten, såsom skogslagstiftningskommittén föreslagit, ensam svarade
för dessa — uppgå till cirka 4,000 kronor. Härförutom skulle staten
få vidkännas viss ej uppgiven kostnad för erforderlig förberedande undersökning
rörande tillgången på ek och storverksträd å allmänningarna.
Därjämte är att märka, att enligt domänstyrelsens uppskattning beträffande
12 allmänningar, varå förefintliga ekar och storverksträd ansetts
hava ett rotvärde å tillhopa 1,300 kronor, kostnaderna för förrättande av
värdering skulle komma att överstiga nyssnämnda värde och någon värdering
sålunda ej böra äga rum. Enligt nu angivna beräkningsgrunder
skulle statens nettoinkomst genom en lösen av förut angiven beskaffenhet
komma att stanna vid cirka 55,000 kronor.
Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig i likhet med domänstyrelsen
böra förorda, att kronans ifrågavarande rätt eftergives utan vederlag.
I överensstämmelse med vad skogslagstiftningskommittén föreslagit
torde berörda rätt böra upphöra beträffande alla häradsallmänningar vid
samma tidpunkt. Av skäl, som jag i det följande skall angiva, synes
denna tidpunkt lämpligen böra bestämmas till den 1 juli 1935.
Då det ej är uteslutet, att vissa å häradsallmänningarna växande ekar
och storverksträd äro av sådan beskaffenhet, att de jämlikt lagen den 25
juni 1909 böra bibehållas såsom naturminnesmärken, torde i samband
med utfärdande av föreskrift örn upphörande av kronans ifrågavarande
rätt åtgärder böra vidtagas, varigenom dylika träd för framtiden fredas
mot avverkning. För sådant ändamål synes genom domänstyrelsens försorg
undersökning böra verkställas rörande förekomsten av dylika träd
å allmänningarna, och torde domänstyrelsen böra åläggas att i god tid
före upphörandet av kronans förevarande rätt i stadgad ordning göra
ansökan örn fridlysning enligt 1909 års lag av de träd, som vid undersökningen
befunnits vara av förenämnd beskaffenhet. Ett villkor för bifall
till sådan ansökan är emellertid enligt 2 § i sagda lag, att ansökningen
är åtföljd av skriftligt medgivande från fastighetens ägare. Ehuru det
ej är sannolikt, att vederbörande allmänningsdelägare skola vägra att
lämna dylikt medgivande, torde dock möjligheten härav ej få anses helt
utesluten. Vid sådant förhållande lärer bestämmelse böra meddelas, huru
fredning av här avsett träd skall ernås, för den händelse medgivande,
som nyss sagts, ej kan erhållas. En lämplig utväg att i dylikt fall vinna
ifrågavarande syfte torde vara att låta kronans äganderätt till trädet
för framtiden bestå. Det synes dock ej böra ankomma på domänstyrelsen
att i nyssberörda fall avgöra, huruvida å häradsallmänning växande
ek eller storverksträd är av beskaffenhet att böra bibehållas såsom naturminnesmärke
och kronans rätt till trädet sålunda bör fortfara, utan torde
prövningen härav böra förbehållas Kungl. Majit. Sådan prövning bör
äga rum i god tid, innan kronans rätt till storverksträd och ekar å hä
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 12. 2»
radsallmänningar i allmänhet upphör. Förordnar Kungl. Majit om fortsatt
giltighet av kronans äganderätt till visst träd, torde detta böra genom
domänstyrelsens försorg utmärkas såsom kronan tillhörigt.
Tydligt är, att verkställandet av sådan undersökning, som förut sagts,
samt vidtagande av erforderliga åtgärder för fridlysning eller fredande
av de träd, som finnas böra bibehållas såsom naturminnesmärken, kommer
att medföra vissa kostnader. För beredande av medel att bestrida
dessa kostnader torde, innan kronans ifrågavarande rätt i allmänhet
upphör, erforderligt antal ekar och storverksträd å häradsallmänningarna
böra försäljas genom domänstyrelsens försorg. Det synes böra ankomma
på Kungl. Majit att i samband med utfärdande av förordning örn
upphörande av kronans förevarande rätt uppdraga åt domänstyrelsen att
föranstalta örn dylik försäljning. Intill dess medel genom försäljningen
inflyta, lära berörda kostnader kunna förskjutas av domänfonden. Da
träd, som sålunda försålts, böra avverkas, innan kronans här avsedda
rätt upphör, synes för beredande åt vederbörande köpare av erforderligt
rådrum för trädens avverkning tidpunkten för sagda rätts upphörande
lämpligen böra bestämmas till den 1 juli 1935.
I enlighet med nu anförda grunder har det av mig förut omnämnda,
inom departementet upprättade förslaget till förordning örn upphörande
av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmännmgar utarbetats.
Departementschefen uppläser härefter det nu omförmälda förslaget
samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Bihang till riksdagens protokoll 19:12.
1 saini.
12 höft. (Nr 1-2.)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsa a1 i texten
- 2LJoU 1932:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om upphörande av kronans rätt till storverksträd Och ekar å häradsallmänning ar. s. 4 i texten