Angående ändring i grunderna för försäkring ined statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
1932-02-26 · 60 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 58 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:148, Angående ändring i grunderna för försäkring ined statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
1
Nr 148.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändring i grunderna
för försäkring ined statsbidrag mot förluster på grund
av smittsamma husdjurssjukdomar; given Stockholms slott
den 26 februari 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majit
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro i ’
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.
Närvarandei
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamein, von Stockenstböm, Stadenee, GyllenswXed,
Laesson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anfon
För
bekämpandet av smittsam mul- och klövsjuka tillämpades under
åren 1910—1924 städse den s. k. stamping-outmetoden, innebärande att
hela djurbesättningen, med undantag av hästar, å angripen gård nedslaktats,
varvid statsverket helt bekostat desinfektionsmedel och desin
-
Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lil> höft. (Nr lis.)
1
2
Kungl. Majlis proposition Nr 148.
fektionsarbeten, gravars grävande, veterinärers tjänsteresor, handräckning
och bevakning av smittat område m. m. ävensom lämnat djurägarna
ersättning för de nedslaktade djuren. Härigenom har visserligen det allmänna
åsamkats avsevärda kostnader, men man har även i stort sett
lyckats begränsa sjukdomen, så att den icke erhållit så omfattande spridning
som exempelvis i Danmark, där nedslaktningsförfarandet i regel
icke kommit till användning.
Den 8 november 1924 utbröt emellertid en raul- och klövsjukeepizooti,
vilken — trots att nedslaktningsmetoden tillämpades — snart erhöll en så
omfattande spridning i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads
län, att Kungl. Majit i början av år 1925 fann sig föranlåten förordna, att
metoden med nedslaktning mot ersättning av allmänna medel icke längre
skulle komma till användning där. I fortsättningen bekämpades därefter
sjukdomen inom nämnda områden under tillämpande av den s. k.
isoleringsmetoden enligt bestämmelserna i förordningen den 9 december
1898 ( nr 126) angående vad iakttagas bör till förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Enligt särskilt medgivande
av Kungl. Majit bekostades emellertid desinfektionsarbete och
desinfektionsmedel fortfarande med statsmedel.
Med hänsyn till de betydande förluster, som mul- och klövsjukan förorsakade
djurägarna, sedan nedslaktningmetoden övergivits, dels genom
sjukdomen såsom sådan och dels genom de i den enskilda förvärvsverksamheten
på ifrågavarande område synnerligen ingripande åtgärder, som
från det allmännas sida vidtogos för hindrande av smittans spridning,
medgav 1925 års riksdag på förslag av Kungl. Majit, att understöd av
statsmedel i vissa fall skulle kunna utgå på grund av dylika förluster.
Samtidigt anhöll riksdagen i skrivelse (nr 337) till Kungl. Majit bland
annat, att Kungl. Majit ville i fortsättningen låta utreda örn och på vad
sätt statens medverkan för försäkringsverksamhet mot mul- och klövsjuka
kunde lämnas.
Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt av Kungl. Majit erhållit bemyndigande särskilda
sakkunniga, husdjursförsäkringssakkunniga, att verkställa den begärda
utredningen. Enligt de därvid lämnade direktiven borde statens ifrågasatta
medverkan grundas på den enskilda försäkringsverksamheten, varjämte
man skulle räkna med bibehållandet av försäkringens karaktär av
frivillig. Av praktiska skäl borde utredningen utvidgas att gälla smittsamma
husdjurssjukdomar över huvud taget.
Husdjursförsäkringssakkunniga avlämnade den 15 december 1925 betänkande
med förslag i ämnet (statens off. utr. 19251 40). På grundval
härav framlade därefter Kungl. Majit i proposition (nr 204) till 1926 års
riksdag förslag angående anordnande av en statsunderstödd, frivillig
försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar m. m., vilket förslag blev
av riksdagen i huvudsak godkänt (skr. nr 259).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148. 3
Den 26 juli 1920 utfärdade Kungl. Majit kungörelse (nr 389) om allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på
grund av smittsamma husdjurssjukdomar.
Sedan härefter den statsunderstödda försäkringsverksamheten på
ifrågavarande område börjat, anmodades Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar att med ledning av vunna erfarenheter inkomma
med en granskning av de för verksamheten fastställda allmänna
grunderna. Meri anledning härav avgav nämnda bolag den 11 januari
1928 till departementschefen en promemoria, innehållande vissa ändringsförslag
såväl i fråga örn försäkringens omfattning som med avseende å
ersättningsgrunderna.
Den 12 januari 1928 ingav därefter samma bolag en framställning’, avseende
ändring av grunderna i fråga örn ersättning för förlust på grund
av nedslagning vid svinpest av friska djur.
Över nämnda båda framställningar avgåvos sedermera infordrade yttranden
den 20 januari 1928 av försäkringsinspektionen samt den 23
februari 1928 av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen gemensamt.
Under åberopande av sina båda tidigare framställningar i frågan ingav
därefter Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar den
16 februari 1929 en ny promemoria, vartill var fogat ett förslag till ändringar
i förenämnda kungörelse den 26 juli 1926 (nr 389).
Förnyat utlåtande i frågan infordrades härefter från försäkringsinspektionen,
vilket avgavs den 6 september 1929, sedan inspektionen för
sin del i ärendet hört Kungl. Majits ombud hos de försäkringsbolag, som
av Kungl. Majit antagits till försäkringsgivare med ändamål att meddela
ifrågavarande försäkring, godsägaren E. Gullander.
Tillfälle att yttra sig i frågan bereddes vidare Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, som avgav yttrande den 5 september
1929 och i samband därmed för egen del framförde vissa ytterligare
ändringsförslag,
I skrivelse den 4 juni 1930 har vidare Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar ifragasatt, att i verksamheten borde inrymmas
jämväl föi säkring mot förlust på grund av smittsam fjäderfäsjukdom.
Slutligen har Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
i skrivelse den 29 maj 1931 hemställt örn vidtagande av sådana
åtgärder, att för framtiden avsättning till reservfond måtte få ske med
lägre belopp än som hittills krävts. Häröver har försäkringsinspektionen
den 23 februari 1932 avgivit infordrat yttrande.
Med anledning av do förslag och framställningar rörande den statsunderstödda
försäkringsverksamheten mot smittsamma husdjurssjukdomar,
som sålunda inkommit, förordnade Kungl. Majit den 19 juni 1931
dåvarande aktuarien i pensionsstyrelsen, numera förste revisorn i för
-
Inkomna
framställningar
m. m.
Försäkrings
givare.
Försäkringens
örn
fattning.
Ersättning sgrunder.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
säkringsinspektionen I. T. Askelöf att inom jordbruksdepartementet biträda
med beredningen av de föreliggande frågorna.
Sedan denna beredning numera slutförts, anhåller jag att få anmäla
ärendet för Kungl. Maj:t.
Försäkringens allmänna grunder.
Jag torde då till en början böra lämna en kortfattad redogörelse för
de allmänna grunder för ifrågavarande försäkringsverksamhet, som finnas
meddelade i förut nämnda kungörelse den 26 juli 1926 (nr 389).
Till försäkringsgivare med ändamål att meddela försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar kan,
efter därom gjord framställning, av Kungl. Maj:t antagas ömsesidigt
kreatursförsäkringsbolag (bolag eller förening, grundad på delägarnas
ömsesidiga ansvarighet), vars bolagsordning blivit av Kungl. Maj:t fastställd
och som kan antagas komma att till gagn för det allmänna handhava
sådan försäkringsverksamhet. Även ömsesidigt kreatursförsäkringsbolag
utan av Kungl. Majit fastställd bolagsordning kan antagas till försäkringsgivare,
därest verksamheten omfattar helt län och bolaget vid
tiden för kungörelsens ikraftträdande utövade försäkringsverksamhet
mot smittsamma husdjurssjukdomar.
Bolag, som antagits till försäkringsgivare, är skyldigt att meddela sådan
försäkring, som i kungörelsen avses, så länge bolaget driver kreatursförsäkringsrörelse
över huvud taget. På framställning kan dock
Kungl. Majit återkalla antagandet till försäkringsgivare, och kan återkallande
likaledes ske örn bolaget uraktlåter att följa meddelade föreskrifter
eller handhar verksamheten på olämpligt sätt.
Försäkringen skall omfatta försäkringstagarens samtliga till en och
samma djurbesättning hörande hästar samt nötkreatur och svin från och
med en ålder av två månader, ävensom besättningens totala årliga
m j ölkproduktion.
Genom försäkringen skall täckas förlust av djur till följd av följande
sjukdomar, nämligen smittsam mul- och klövsjuka, boskapspest, elakartad
lungsjuka, rots eller springorm, mjältbrand samt svinpest ävensom
följdsjukdom av mul- och klövsjuka. Försäkringen skall vidare avse att
täcka förlust, som tillskyndats försäkringstagaren därigenom att till följd
av smittsam husdjurssjukdom utförsel eller leverans av mjölk blivit av
myndighet förbjuden eller på annat sätt förhindrad. Slutligen skall försäkringen
avse kostnad för föreskrivna eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder
vid de förut nämnda sjukdomarna.
Ersättning skall utgivas för djur, som dött eller enligt veterinärs föreskrift
eller myndighets påbud enligt gällande bestämmelser nedslaktats
till följd av någon av de nämnda sjukdomarna eller följdsjukdom av muloch
klövsjuka eller som av sådan sjukdom eller följdsjukdom för fram
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
.1
Kungl. Maj.ts proposition Nr 148.
tiden blivit så odugligt till arbete, avel eller produktion, att det enligt veterinärs
intygande befunnits böra nedslaktas. Ersättning för förlust på
grund av följdsjukdona utgår dock endast, om denna sjukdom inträffat
inom loppet av två månader, sedan djurbesättning blivit friskförklarad.
Ersättning beräknas efter det värde, som djuret skulle hava ägt vid
tidpunkten för dess död (nedslaktande), därest sjukdomen icke inträffat,
dock högst med den på djuret belöpande försäkringssumman. Det sålunda
beräknade ersättningsbeloppet skall minskas meri värdet av de delar
av djuret, som enligt veterinärs föreskrift kunna till nytta användas.
För mjölkförlust utgår ersättning för tid, varunder mjölken ej fått
fritt disponeras. Försäkringstagaren är under denna tid skyldig att, i
den mån gällande författningar ej lägga hinder i vägen därför, på bästa
sätt tillgodogöra sig den producerade mjölken. Ersättningen utgår med
skillnaden mellan värdet, beräknat efter i orten gängse pris, av den
producerade mjölken och det värde, som kunnat eller skäligen bort kunna
ur den utvinnas. Skulle svårighet möta att nöjaktigt fastställa den
verkliga mjölkproduktionen under tid, för vilken ersättning skall utgå,
må den för ko och dag beräknas utgöra så stor del av mjölkavkastningen
i medeltal för ko och dag under de fem dagar, som närmast föregått
nämnda tid, som med hänsyn till för handen varande omständigheter må
anses skälig. Vid fastställandet av ersättningsbeloppet anses värdet för
dag av den producerade mjölken utgöra högst ‘/sos av det belopp, för vilket
den årliga mjölkavkastningen är försäkrad.
Beträffande ersättning för såväl djur- som mjölkförlust gäller, att,
därest ersättning därför i annan ordning lämnas av allmänna medel, ersättningen
genom försäkringen skall minskas med motsvarande belopp.
Ersättning för desinfektionskostnader utgår med 3/4 av den kostnad
för ändamålet, som åvilar försäkringstagaren.
Bolag, som meddelar sådan försäkring, varom här är fråga, är skyldigt Ekonomiska
att verkställa avsättning till en särskilt för denna iorsäkringsverksamhet
avsedd reservfond. Storleken av de fondavsättningar, som sålunda
skola verkställas, beräknas särskilt för varje län, som omfattas av verksamheten.
Därest nettopremien, d. v. s. den utdebitering per 100 kronors
försäkringssumma, som erfordras för täckande av skaderegleringskostnaderna,
för visst år och län icke uppgår till 30 öre, skall avsättning till
reservfonden ske med belopp, som minst motsvarar en utdebitering, avrundad
till närmast högre heltal öre, för 100 kronors försäkringssumma
av 50 procent av det för bolaget beräknade genomsnittliga beloppet av de
årliga nettopremierna för länet för de senaste femton åren (säkerhetstillägg).
Avsättningen behöver dock ej motsvara högre utdebitering än
skillnaden mellan 30 öre och nettopremien för året.
För år, då inom visst län nedslaktningsmetoden huvudsakligen tilllämpats
för bekämpande av mai- och klövsjuka, skall försäkringsinspektionen
efter skälighetsprövning bestämma den nettopremie, vartill hän
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
syn skall tagas vid beräknandet av den genomsnittliga nettopremieu för
länet, Försäkringsinspektionen bestämmer därjämte för de 14 år, som
närmast föregått verksamhetens början, de årliga nettopremier, vilka av
bolaget skola tillämpas vid beräknandet av deli genomsnittliga nettopremien
för det eller de län, som omfattas av verksamheten.
Ränta å reservfonden skall med visst i det följande nämnt undantag
föras till fonden.
Sedan reservfonden uppgått till så stort belopp, att den med hänsyn
till sitt ändamål kan anses tillräcklig, äger Kungl. Maj:t förordna, att
ytterligare avsättning tills vidare icke erfordras.
Reservfonden får icke disponeras för något annat ändamål än för bestridande
av skaderegleringskostnader enligt i kungörelsen fastställda
regler av följande innehåll.
I den mån nettopremien för visst år och ett eller flera län överstiger 30
öre,, skola i första hand reservfondens ränteavkastning för året och till
övriga län hänförliga säkerhetstillägg användas för nedbringande, så
långt ske kan, av utdebiteringsbehovet för detta eller dessa län intill 30
öre.
Örn utdebiteringsbehoven för ett eller flera län därefter överstiga 30
öre, skola de delar av utdebiteringsbehoven, som falla mellan 30 och 60
öre, intill hälften täckas genom nedsättning med högst en fjärdedel av
den vid årets början befintliga reservfonden.
Överstiga utdebiteringsbehoven för ett eller flera län 60 öre, skola de
överskjutande beloppen intill tre fjärdedelar täckas genom nedsättning
av reservfonden, dock högst med så stort belopp att därefter återstår hälftten
av reservfonden vid årets början.
Därest för bolag meddelat antagande till försäkringsgivare återkallas
eller örn bolaget upphör att driva kreatursförsäkringsrörelse, får den reservfond,
som skall finnas vid antagandets upphörande, icke av bolaget
. dlspoueras- Medel till belopp motsvarande denna reservfond, skola i dylikt
fall överlämnas till statskontoret. Kungl. Maj:t bestämmer därefter,
huruvida dessa medel skola i sin helhet användas till förstärkande
av motsvarande reservfond i det eller de bolag, hos vilka försäkringstagare
från den upphörda verksamheten erhållit försäkringar, varom
bär är fråga, eller till annat lämpligt ändamål, som tillgodoser vederbörande
försäkringstagares gemensamma intresse, eller ock örn någon
del av samma medel skola återbäras till bolaget.
Bidrag av statsmedel utgår, därest för visst län, sedan ränteavkastning
och säkerhetstillägg på förut angivet sätt disponerats för täckande
av skaderegleringskostnaderna, det kvarstående utdebiteringsbehovet
överstiger 30 öre per 100 kronors försäkringssumma. Bidraget utgår
därvid med belopp motsvarande hälften av den del av detta utdebiteringsbehov
mellan 30 och 60 öre, som icke skall bestridas med fondmedel, samt
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
med tre fjärdedelar av den del av behovet över 60 öre, som ieke skall
täckas med dylika medel.
Bolag är skyldigt att disponera statsbidrag så, att det i form av minskad
utdebitering koni iner försäkringstagarna inom det eller de län till godo,
för vilka det avsetts.
De förut återgivna reglerna i fråga örn bestridandet av skaderegleringskostnaderna
kunna sammanfattas sålunda.
I den mån nettopremien för visst län överstiger 30 öre, skall i första
band ränteavkastning och säkerketstillägg för året anlitas för att nedbringa
utdebiteringsbehovet intill denna gräns.
Örn utdebiteringsbehovet för skadereglering därefter överstiger 80 öre,
tillämpas följande regler:
intill 30 öre bestrides utdebiteringsbehovet helt av försäkringstagarna,
den del av utdebiteringsbehovet, som faller mellan 30 och 60 öre, bestrides
till hälften med fondmedel, dock högst med 1U av hela fonden; av
återstoden faller hälften på försäkringstagarna och hälften på staten,
den del av utdebiteringsbehovet, som överstiger 60 öre, bestrides till s/«
med fondmedel, dock högst med så stort belopp, att därefter hälften av
fonden kvarstår; av återstoden falla 1A på försäkringstagarna och 3/« på
staten.
I fråga örn verksamhetens utveckling under åren 1927—1930 tillåter jag
mig hänvisa till särskild statistisk redogörelse, vilken torde få såsom bilaga
B fogas till detta protokoll.
Innan jag härefter till granskning upptager de föreliggande ändringsförslagen,
torde jag böra framhålla vissa allmänna synpunkter på frågan
örn en revision av de för den statsunderstödda försäkringen mot smittsamma
husdjurssjukdomar fastställda allmänna grunderna.
Redan vid tillkomsten av ifrågavarande försäkringsform utgick man
ifrån, att en revision av dessa grunder tämligen snart skulle visa sig erforderlig.
Sålunda framhöll jordbruksutskottet vid 1926 års riksdag i
sitt i anledning av propositionen nr 204 avgivna utlåtande (nr 59), att regierna
för en försäkringsverksamhet av ifrågavarande aTt, där ingen som
helst erfarenhet förelåge och man följaktligen hade att räkna med helt
okända faktorer, i början måste få en mer eller mindre provisorisk karaktär
och att de bestämmelser, som komme att träffas, givetvis efter
hand måste bliva underkastade förändringar med hänsyn till de erfarenhetsrön,
som under verksamhetens gång kunde komma att göras. Samma
uppfattning låg givetvis till grund för den anmodan, som enligt vad nyss
nämnts kort efter verksamhetens början riktades till Försäkringsbolaget
för smittsamma husdjurssjukdomar att med ledning av vunna erfarenheter
verkställa granskning av de för verksamheten fastställda allmänna
grunderna.
Departements
chefen.
8
Kungl. Majlis proposition Nr 148.
Någon erfarenhet har emellertid ännu icke vunnits, hur den ifrågavarande
försäkringsformen kan komma att verka vid ett mera omfattande
utbrott av någon av de sjukdomar, för vilka försäkringen avser att bereda
skydd, enär vårt land under de år, då försäkringen varit i verksamhet,
varit förskonat från svårare epizootier. Redan av denna anledning torde
det icke vara möjligt att redan nu upptaga till prövning frågan örn en
mera genomgripande revision av den försäkringsverksamhet, varom här
är fråga. Härtill kommer den omständigheten, att frågan örn den statsunderstödda
försäkringsverksamheten mot smittsamma husdjurssjukdomar
inom en nära framtid torde böra i ett annat och vidare sammanhang
upptagas till granskning. Frågan örn en revision av gällande bestämmelser
angående förhindrande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren står nämligen sedan någon tid tillbaka på dagordningen.
Sålunda hava inom medicinalstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga den 31 juli 1929 avgivit betänkande med förslag
till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande
av dylika sjukdomar (epizootiförordning) med därtill hörande motiv
(statens off. utr. 1929:18). I anledning härav har sedermera medicinalstyrelsen
den 30 augusti 1930 — efter att hava inhämtat yttranden
över betänkandet av veterinärhögskolans lärarkollegium, föreståndaren
för statens veterinärbakteriologiska anstalt och styrelsen för svenska veterinärläkareföreningen
samt efter att, jämlikt erhållet bemyndigande,
hava hållit överläggningar i ämnet med rikets samtliga länsveterinärer
och förste stadsveterinären i Stockholm — avgivit utlåtande och förslag
till epizootilag och epizootiförordning (statens off. utr. 1930:22). I ärendet
hava därefter ett stort antal myndigheter m. fl. yttrat sig.
I båda dessa betänkande!! har i samband med frågan örn ersättning av
allmänna medel för förluster och kostnader, som förorsakas av åtgärder,
vilka påbjudas för bekämpandet av de i lagförslagen medtagna husdjurssjukdomarna,
jämväl berörts frågan örn den statsunderstödda försäkringsverksamheten.
De sakkunniga hava övervägt och tagit sikte på möjligheten
av att obligatorisk försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar
inom snar framtid kommer att införas i landet. Såsom förutsättning
för ersättning av statsmedel har angivits, att djurägare icke genom
försäkring kunnat bereda sig skydd mot ifrågakommen förlust. Ersättning
av statsmedel skulle sålunda utgå allenast i de fall, där djurägaren
icke kunnat skydda sig genom försäkring. Bland dessa fall, anföra de
sakkunniga, vore tills vidare att räkna de sjukdomar, mot vilka de statsunderstödda
försäkringsföretagen icke gåve försäkringsskydd. I den mån
försäkringsföretagen med understöd av statsmedel utvidgade sin verksamhet
beträffande de i de sakkunnigas lagförslag angivna sjukdomar utöver
de i 1926 års försäkringskungörelse uppräknade, komme alltså den
direkta risken för kostnader i anledning av sjukdomen ifråga att över
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
flyttas från staten via försäkringsföretagen till <ljurägarna. Att verkställa
utredning kuru långt försäkring borde sträcka sig och vilka sjukdomar,
som borde inbegripas under densamma, hade de sakkunniga icke ansett
lämpligt, då härför komme att erfordras en alltför långvarig och omfattande
utredning, vilken de sakkunniga ansåge icke innefattad i det dem
givna uppdraget.
Medicinalstyrelsen bar i sitt utlåtande med förslag i ämnet framhållit,
att erfarenheten beträffande kreatursförsäkringen visat, att anslutningen
till denna varit relativt livlig under tider, då en eller annan epizooti haft
större utbredning, medan förhållandet varit det motsatta under mera
epizootifria tidsperioder. Då denna försäkring således ej syntes hava utsikt
att tillfredsställande lösas på frivillighetens väg, syntes för styrelsen
— som funne denna angelägenhet vara av största vikt även ur epizootiskhygienisk
synpunkt — en lösning av ifrågavarande ersättningsfrågor
kunna ske antingen genom lagstadgad obligatorisk kreatursförsäkring
eller också genom bestämmelser örn ersättning av statsmedel vid nedslagning
utan något förbehåll. I frågans outredda läge kunde styrelsen
för sin del ej fatta bestämd ställning till densamma. Styrelsen hemställde
emellertid, att Kungl. Majit ville låta verkställa en närmare utredning
i ämnet med särskilt sikte på de försäkringstekniska synpunkterna.
Vid den fortsatta behandlingen av frågan örn ny epizootilagstiftning
måste givetvis synnerligen noggrant övervägande ägnas åt frågan, i vilken
utsträckning de enskilda djurägarna skola beredas ersättning för förluster
och kostnader, som för dem uppstå genom åtgärder, som av det allmänna
vidtagas eller påbjudas för bekämpandet av ifrågakommande husdjurssjukdomar.
I samband härmed torde även höra upptagas spörsmålet
i vilken ordning dylik ersättning för varje särskilt slag av ersättning
bör utgå, d. v. s. huruvida ersättningen skall lämnas direkt av allmänna
medel eller i form av statsbidrag till en utvidgad försäkringsverksamhet
på ifrågavarande område. Sistnämnda spörsmål torde emellertid icke
kunna lösas i nu föreliggande sammanhang utan först sedan ett avgörande
träffats —- eller måhända helst i direkt sammanhang med att dylikt avgörande
träffas — i den förstnämnda frågan.
I det läge, vari frågan örn den statsunderstödda försäkringsverksamheten
mot smittsamma husdjurssjukdomar sålunda för närvarande befinner
sig, torde det alltså icke vara lämpligt att nu vidtaga någon mera genomgripande
omläggning av densamma. De föreliggande ändringsförslagen
åsyfta ej heller någon dylik omläggning utan avse huvudsakligen detaljändringar
på sådana punkter, där gällande bestämmelser visat sig lägga
hinder i vägen för försäkringsanskaffningen. I den mån ett undanröjande
av dessa hinder icke kail innebära ett föregripande av de resultat,
vartill en blivande, mera omfattande utredning må komma, torde därför
de framförda önskemålen utan olägenhet kunna redan nu upptagas till
prövning.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
Jag övergår -då till en närmare redogörelse för och en granskning av de
föreliggande förslagen. Dessa avse:
I. ifråga om försäkringens omfattning (2 § mom. 1 i kungörelsen):
a) att sjukdomen rots skall uteslutas och att försäkringen som en följd
härav ej skall omfatta hästar;
b) att i verksamheten skall inrymmas försäkring av fjäderfä mot sjukdomarna
hönskolera, hönspest och vit diarré hos kyckling;
c) att sjukdomen frasbrand skall medtagas;
d) att sjukdomen elakartad katarralfeber skall medtagas;
e) att ersättning skall införas för mjölkförlust på grund av spärrningsåtgärder
vid skarlakansfeber, difteri och nervfeber;
f) att ersättning skall införas för av mul- och klövsjuka förorsakad
m jölkproduktionsmin skning;
g) att ersättning skall införas för förlust på grund av betesförbud;
II. ifråga örn ersättning sgrundemia:
a) att ersättning skall utgivas för djur, som vid verkställd siaktning
befunnits lida av svinpest och vars kött på grund härav blivit kasserat
(2 § mom. 2);
b) att grunderna för beräkning av ersättning för mjölkförlust skola
ändras (2 § mom. 3);
III. ifråga om avsättningen till reservfond:
att dylik avsättning för framtiden skall få ske med lägre belopp än
som hittills krävts;
IV. vissa smärre detaljbestämmelser.
I. Försäkringens omfattning.
Rots I 2 § mom. 1 av kungörelsen den 26 juli 1926 föreskrivas, att försäkring,
varom i kungörelsen är fråga, skall avse att täcka förlust av djur till
följd av bland annat rots eller springorm och som följd härav omfatta
samtliga försäkrad djurbesättning tillhörande hästar.
Rots eller springorm (hudrots) är en smittsam sjukdom hos hästar, för
vilkens bekämpande föreskrifter finnas meddelade i 1898 års epizootiförordning.
Sjukdomen har i regel ett mycket långsamt förlopp, och endast
i undantagsfall uppträder den i akut form med snabbare förlopp. Den leder
alltid till att det angripna djuret dör. I vårt land har något större
utbrott av sjukdomen icke ägt rum sedan år 1882. Därefter hava enstaka,
mer eller mindre tvivelaktiga fall rapporterats ända till år 1896. I åtskilliga
främmande länder, även sådana med vilka vi hava livlig samfärdsel,
såsom Danmark, Finland och Tyskland, är däremot sjukdomen spridd.
Frågans Beträffande frågan, huruvida försäkringen borde avse att täcka förlust
tidigare på grund av rots och alltså omfatta även hästar, anförde husdjursförsäkbehandimg.
r{ngSSakkunniga, i sitt förut omnämnda betänkande av den 15 december
1925, att denna sjukdom samt vissa andra smittsamma husdjurssjukdomar,
nämligen boskapspest, elakartad lungsjuka samt svinpest, visserligen ej
på länge förekommit i vårt land, men att med den livliga samfärdsel,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
11
som numera rådde olika länder emellan, lara dock alltjämt torde torelius
»a, att dessa sjukdomar åter kunde på ett eller annat sätt hit införas. Vid
större spridning av någon av nämnda sjukdomar skulle vederbörande försäkringsföretag
säkerligen ej vara rustade att möta uppkommande ersättningskrav,
då givet vore, att företagen vid fastställandet av premierna för
försäkring mot smittsamma sjukdomar bland husdjuren och samlandet av
reservfond för dylik försäkring icke kunde fästa större avseende vid de
nämnda sjukdomarna och sålunda ej heller stå rustade att möta ett större
utbrott av exempelvis boskapspest. Ej heller torde djurägarna, sådan
som situationen i fråga örn dessa sjukdomar för närvarande tedde sig,
kunna förväntas hava något större intresse av att söka försäkringsskydd
för av nämnda sjukdomar förorsakade förluster. Skulle så någon av sjukdomarna
åter visa sig i vårt land, torde det därför vara att vänta, att försäkringsföretagen
skulle införa stränga restriktioner i fråga örn beviljandet
av nya försäkringar mot denna sjukdom, örn de ej rent av funne
sig föranlåtna att helt upphöra härmed. Såväl de enskilda djurägarna
sorn försäkringsföretagen, bundna som de skulle vara av tidigare ingångna
försäkringsavtal, skulle därvid kunna komma i ett lika svårt eller svårare
läge än vad fallet varit under år 1925, sedan förhållandena i fråga
örn mill- och klövsjuka utvecklat sig på helt annat sätt, än vad både djurägarna
och försäkringsföretagen förut ansett sig kunna räkna med.
De nämnda sjukdomarna syntes därför böra ingå i en statsunderstödd
försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar, dels på grund av att de
i och för sig.vöre av sådan natur, att de av de sakkunniga anförda skälen
för ett statsingripande å dem ägde tillämpning, dels och med hänsyn till
att nyss anförda svårigheter vid ett större utbrott av någon av dem säkerligen
skulle framkalla långt gående krav på direkt understöd från statens
sida, krav som i väsentlig grad skulle bortfalla, örn staten forbonde sig
att lämna bidrag till försäkringsverksamheten.
Mot husdjursförsäkringssakkunuigas förslag i förevarande avseende
framfördes vissa anmärkningar av en del av de i frågan hörda myndigheterna
och försäkringsbolagen. Sålunda ansågo länsstyrelserna i Kalmar,
Malmöhus, Hallands och Örebro län samt Kalmar läns södra och Örebro
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, att den ifrågasatta försäkringen
ej borde omfatta annan sjukdom än mul- och klövsjuka, enär
behov av statsunderstöd vid försäkring mot andra smittsamma sjukdomar
bland husdjuren ej gjort sig gällande. Länsstyrelsen i Blekinge län och
Blekinge läns samt Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ansågo, att försäkringen, med hänsyn till den sällsynta
förekomsten av de i förslaget medtagna hästsjukdomarna, ej borde omfatta
sjukdomen rots eller springorm. Slutligen uttalade Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, att försäkringen borde
omfatta endast nötkreatur och att sålunda sjukdomarna rots eller springorm
och svinpest borde uteslutas.
I den för 1926 års riksdag framlagda propositionen i ämnet anslöt sig
emellertid fördragande departementschefen i förevarande avseende helt
till do sakkunnigas förslag, vilket även blev av riksdagen godkänt.
I sina förut omnämnda framställningar av den 11 januari 1928 och der»
Ki februari 1929 har nu Försäkringsbolaget för smittsamma, husdjurssjukdomar
bland annat uttalat, att det vore önskvärt, att ur 2 § morn.'' 1 i kungörelsen
den 26 juli 1926 uteslötes do stadganden, som nödvändiggjorde
medtagandet i försäkringen av försäkringstagarnas hästar. Till stöd här
-
Nu föreläggande
fforsla
g.
Departement ichefen.
12 Kungl. Majlis proposition Nr 148.
för har bolaget framhållit, att de skäl, som av husdjursförsäkringssakkunniga
anfördes för medtagande i försäkringen även av hästar, vid förslagets
framläggande möttes av stark kritik från ett flertal håll. De farhågor, som
därvid uttrycktes, att jordbrukarna svårligen skulle kunna förstå dessa
skäl, hade även besannats och motverkat anslutningen till denna försäkringsform.
Visserligen hade de bolag, som erhållit tillstånd att bedriva
densamma, åsatt hästförsäkringssumman en premie av endast 5 öre per
100 kronors försäkringssumma, men lantbrukarna ansåge även erläggande
av denna ringa premie så gott som meningslös, då den risk, som densamma
skulle skydda mot, kunde betraktas som nära nog obefintlig, ty dels
hade ju något större utbrott av sjukdomen rots icke ägt rum i vårt land
på 45 år, dels vore densamma med nutida hjälpmedel lätt att diagnostisera,
relativt litet smittsam samt alltså lätt att bekämpa. Även beträffande
mjältbrand vore ju risken för skadefall på hästar ej av den art, att den
tarvade försäkring.
Medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i sitt yttrande i frågan
förklarat sig finna de av bolaget anförda synpunkterna riktiga. Ämbetsverken
hade därför intet att erinra mot en revidering i begärd riktning.
Försäkring sinspektionen har för sin elei icke ansett sig kunna ingå på
en saklig prövning av vare sig nu ifrågavarande eller övriga framkomna
ändringsförslag, då desamma väsentligen innefattade ämnen, liggande
utanför verkets ämbetsområde och erfarenhet. Inspektionen ansåge sig
emellertid kunna vitsorda, att ifrågavarande försäkringsform icke vunnit
den anslutning och sympati, som man haft anledning förmoda, och att avfallet
i branschen väntades Wiva stort vid utgången av den avtalade första
försäkringsperioden.
I sitt till försäkringsinspektionen avgivna yttrande i frågan har godsägaren
E. Gullander, vilken av Kungl. Majit förordnats till ombud med
uppgift att hos de bolag, som meddela smittförsäkring med statsbidrag,
övervaka skaderegleringen, förklarat sig intet hava att erinra mot den
föreslagna ändringen.
Skånska lantmännens ömesidiga kreatursförsäkringsförening har i nu
förevarande fråga anfört, att erfarenheten visat, att lantbrukarna vore
missnöjda med tvånget att inbegripa hästarna i denna försäkringsform.
De sjukdomar, som kunde angripa hästar och som innefattades i försäkringen,
hade icke på lång tid förekommit i vårt land. Vanligen vore hästarna
fullständigt försäkrade, i vilket fall de i kungörelsen den 26 juli 1926
angivna sjukdomarna jämväl innefattades i försäkringen. Även örn nu
den på hästvärdet belöpande premien vid smittförsäkring med statsbidrag
vore låg, förelåge dock dubbelförsäkring. Önskvärt vore därför, att bestämmelsen
örn medtagande i försäkringen av hästar uteslötes ur försäkringsvillkoren.
Till önskemålet örn att försäkringen av hästar måtte uteslutas ur bär
ifrågavarande försäkringsverksamhet har sedermera vid i ämnet förda
muntliga förhandlingar anslutit sig jämväl Skånes mindre jordbrukares
ömsesidiga kreatursförsäkringsf örening.
De skäl, som av husdjursförsäkringssakkunniga på sin lid anfördes för
att låta försäkringen omfatta även hästsjukdomen rots och vilka skäl
sedermera vunno statsmakternas godkännande, torde principiellt sett vara
riktiga.
Den erfarenhet, som numera vunnits rörande ifrågavarande försäkrings
-
13
Kungl. Martts proposition Nr 148.
verksamhet, har emellertid, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
visat, att i förevarande avseende gällande bestämmelser lagt hinder i vägen
för att försäkringen skulle vinna önskvärd anslutning. Visserligen
hava de på området arbetande försäkringsbolagen åsatt hästvärdet en
mycket låg försäkringspremie, men det oaktat hava djurägarna reagerat
mot erläggandet av denna premie, vilken för dem framstått såsom en onödig
pålaga.
Såsom av Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
framhållits, hava vidare djurägarna i stor utsträckning sina hästar försäkrade
i annan ordning, berättigande till ersättning jämväl vid utbrott
av sjukdomen rots, varför medtagandet i smittförsäkringen av hästar oftast
innebär en dubbelförsäkring. I sådant hänseende må anföras, att antalet
hästar, försäkrade i annan ordning än i här ifrågavarande försäkringsform,
år 1929 uppgick till 435,784. Hela antalet hästar i vårt land
utgjorde enligt den år 1927 verkställda jordbruksräkningen 620,256.
Av landets hela hästbestånd torde sålunda drygt 70 procent vara försäkrat
i annan ordning. Det torde under sådana förhållanden icke vara för djärvt
att utgå ifrån, att flertalet av de djurägare, som genom tecknandet av
smittförsäkring visat sig förstå vikten av att på detta område skaffa sig
försäkringsskydd, även träffat avtal örn fullständig försäkring av sina
hästar, varför påståendet örn dubbelförsäkring av hästar säkerligen är
fullt berättigat.
I detta sammanhang förtjänar även framhållas, att häst, som förklarats
behäftad med rots, alltid skall dödas, varefter djurägaren av allmänna
medel erhåller ersättning med djurets fulla värde, därest det vid
den obduktion, som därefter skall verkställas, konstateras, att djuret icke
lidit av rots, och i annat fall med halva värdet. Behovet för djurägarna
av försäkringsskydd mot sjukdomen rots torde sålunda — även bortsett
från den olika risk för svårare epizootier, som måste anses föreligga
ifråga örn de olika i smittförsäkringen ingående husdjurssjukdomarna —
vara avsevärt mindre än beträffande exempelvis mill- och klövsjuka, där
man städse måste räkna med, att nedslaktningsmetoden för sjukdomens
bekämpande kan komma att ersättas med ett isoleringsförfarande med ty
åtföljande större förluster av olika slag för djurägarna.
Givetvis bör man. såsom husdjursförsäkringssakkunniga på sin tid
gjorde, av försiktighetsskäl räkna med att sjukdomen rots, trots att vårt
land varit helt förskonat för densamma under flera årtionden, med den
livliga samfärdsel, som numera råder med flera länder, där sjukdomen
är spridd, kan komma att åter uppträda även hos oss. Men även örn så
skulle bliva fallet, torde man kunna anse faran för ett epizootiartat utbrott
av nämnda sjukdom vara betydligt mindre nu än förr. Den svårighet,
som förr förelåg att fastställa diagnosen å rots, har nämligen numera
i väsentlig grad minskats i oell med de möjligheter till säkrande av
diagnosen, som heretta dels genom utförande av malleinprov och dels ge
-
14
Kungl. Maj:ls proposition Nr 148.
nom serologisk undersökning av blodprov från för sjukdomen misstänkta
hästar, och på grund härav torde möjligheterna att effektivt hindra smittans
spridning hava avsevärt ökats.
Mot de principiella skäl, som legat till grund för att i de allmänna
grunderna för den statsunderstödda försäkringen mot smittsamma husdjurssjukdomar
fastställts, att försäkringen skall omfatta jämväl hästar
med avseende på sjukdomen rots, synas sålunda tala så starka skäl av
praktisk art, att det i här förevarande avseende från vederbörande försäkringsbolag
— och därigenom indirekt även från djurägarna själva —
framförda önskemålet synes böra tillmötesgås.
Frågan torde visserligen kunna komma i ett helt annat läge i samband
med den fortsatta behandlingen av föreliggande förslag till ny epizootilag
och epizootiförordning, vari medtagits bland annat sjukdomen smittsam
blodbrist hos häst, en sjukdom som är synnerligen förlustbringande
och därtill under de senaste åren visat starka tendenser att vinna stor
spridning, särskilt i de nordligaste delarna av vårt land, varför kraftiga
åtgärder för dess bekämpande av vederbörande myndigheter ansetts erforderliga.
Spörsmålet angående vilka regler beträffande den statsunderstödda
smittförsäkringen som kunna visa sig erforderliga och lämpliga
efter eventuellt genomförande av en ny epizootilagstiftning, har jag
emellertid, såsom förut framhållits, ansett icke kunna upptagas till behandling
i nu föreliggande sammanhang.
Hönskolera, Sjukdomarna hönskolera, hönspest och vit diarré hos kyckling (höns^vit
^dmrré^ tyfus) äro samtliga svårartade och synnerligen förlustbringande fjäderfänos
kyckling, sjukdomar. För deras bekämpande hava stränga åtgärder påbjudits genom
kungörelsen den 10 februari 1928 (nr 28) angående åtgärder mot hönskolera
och hönspest m. m., vilken kungörelse numera ersatts av kungörelsen
den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera
hönspest och hönstyfus. Det oaktat har sjukdomen vit diarré hos kyckling
erhållit en ganska stor spridning i vårt land.
Frågans
tidigare
behandling.
Nu föreliggande
förslag.
Frågan huruvida i den statsunderstödda försäkringen mot smittsamma
husdjurssjukdomar borde inrymmas jämväl försäkring av fjäderfä
var före redan vid tillskapandet av ifrågavarande försäkringsform. Med
anledning av husdjursförsäkringssakkunnigas betänkande och förslag i
ämnet ingåvo sålunda två privata näringsidkare den 13 januari 1926 till
medicinalstyrelsen en skrivelse, vari hemställdes, att i den föreslagna försäkringen
måtte inrymmas jämväl försäkring mot hönsens och annat
fjäderfäs smittsamma sjukdomar. Med skrivelse den 16 januari 1926
överlämnade medicinalstyrelsen denna framställning till Kungl. Majit
och hemställde samtidigt, att densamma icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Statsmakterna funno ej heller skäl föreligga att
biträda berörda framställning.
Samma fråga har nu upptagits av Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar i dess förenämnda framställning av den 4 juni 1930.
Däri anför bolaget, bland annat, att särskilt sjukdomen vit diarré hos
kyckling årligen förorsakade den för lantbruket ekonomiskt betydelse
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr H8. 15
iulia näringsgren, som fjäderfäskötseln utgör, stora förluster, vilka även
syntes undan for undan, genom sjukdomens alltmera ökade utbredning
stegras. Enligt kungörelsen den 10 februari 1928 kunde ersättning utgå
tor djur, som enligt bestämmelserna i kungörelsen nedslaktades. Däremot
, La|are aV -eU fjäder fäbesättning icke möjlighet att erhålla något
skydd föi den förlust, som pa annat sätt drabbade honom genom smittsam
hönssjukdoms utbrott. Sadan förlust kunde bestå bland annat i dödsfall
bland de sjuka djuren, i förbud mot försäljning från besättningen i
fråga under den tid, densamma vore smittförklarad, av vissa djurägaren
åliggande desinfektions- och kontrollåtgärder m. m. Vidare vållades ju
avsevärda förluster genom det driftsavbrott, som uppkomme genom att
t. ex. en hel årgång utginge, vare sig detta skedde genom dödsfall eller
genom nedslaktning, samt vid nedslagning av sådana djur, där ersättnmg
av allmänna medel icke utginge. Det syntes bolaget, som örn dessa
förluster i vissa avseenden kunde jämföras nied de förluster, mot vilka
skydd kunde erhållas genom den statsunderstödda försäkringen mot
smittsamma husdjurssjukdomar. Och då det, enligt vad bolaget hade
sig bekant, bland landets fjäderfäodlare funnes ett stort intresse för möjligheten
att genom försäkring erhålla visst skydd mot de förluster som
drabbade dem genom utbrott av smittsam fjäderfäsjukdom, hemställde
bolaget, att vid en eventuell revidering av den statsunderstödda försäkringen
mot smittsamma husdjurssjukdomar måtte till prövning upptagas
frågan örn inbegripande däri av förlust på grund av smittsam fjäderfäsjukdom.
De förluster, som kunna uppsta för en fjäderfäodlare genom de sjukdomar,
varom nu är fråga, äro obestridligen i viss utsträckning av samma
natur, som de förluster, vilka ifråga örn vissa andra smittsamma
husdjurssjukdomar föranlett tillskapandet av den statsunderstödda försäkringsformen.
Det torde därför icke utan fog kunna ifrågasättas, att
staten borde lämna sitt stöd jämväl vid försäkring av fjäderfä mot nämnda
sjukdomar. Spörsmålet synes dock icke lämpligen böra upptagas till
provning nu, då det, såsom förut framhållits, endast gäller att söka avhjalpa
vissa praktiska olägenheter, som under den tid, den statsunderstödda
för säkrings verksamheten hittills bedrivits, visat sig bottna i de
för verksamheten fastställda allmänna grunderna. Frågan huruvida och
i vilken utsträckning staten bör stödja försäkring av fjäderfä mot smittsamma
sjukdomar torde sålunda böra prövas först i det större sammanhang,
som kan ernås vid ett bedömande av försäkringsfrågan över huvud,
sedd i samband med frågan örn en blivande ny epizootilagstiftning.
Sjukdomen frasbrand eller, som den förr mera allmänt kallades, rnjältbrandsemfysem
är en nötkreaturssjukdom, vilken fordom förväxlades
med mjältbrand. I 1898 års epizootiförordning finnes den även upptagen
såsom en speciel] form av sistnämnda sjukdom. Den är en typisk ortssjukdom
utan nämnvärd benägenhet att sprida sig utanför det område,
där den brukar uppträda. I Sverige förekommer den mest på vissa ställen
i Kalmar Ilin med 20 å 90 fall årligen. Sjukdomen slutar nästan un
dantagslöst med döden inom ett halvt till tre dygn.
Departements
chefen.
Frasbrand.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
Departements
chefen.
I sitt den 5 september 1929 avgivna yttrande rörande den ifrågasatta
revisionen av kungörelsen av den 26 juli 1926 har Skånska lantmännens
ömsesidiga kr autur sförsäkringsför envig bland annat upptagit frågan,
huruvida icke bland de sjukdomar, som omfattades av försäkringen,
borde medtagas jämväl mjältbrandsemfysem eller frasbrand.
Härvid har bolaget framhållit, att mjältbrand och mjältbrandsemfysem
att döma av bestämmelserna i 1898 års epizootiförordning, så
länge nämnda förordning gällde, skulle strängt taget vara samma sak,
varför det kunde ifrågasättas, huruvida icke ersättningsskyldighet på
grund av sistnämnda sjukdom ålåge försäkringsgivare. Dels för att undvika
tvistigheter i eventuella ersättningsfall och dels enär ifrågavarande
sjukdom hade innefattats i de försäkringsformer, genom vilka djurägare
kunde skydda sig för förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
före tillkomsten av den statsunderstödda försäkringsformen, ville
bolaget ifrågasätta lämpligheten av att denna sjukdom jämväl stöde uttryckligen
omnämnd bland de sjukdomar, som innefattades i kungörelsen.
Vid tiden för tillkomsten av 1898 års epizootiförordning ansågs sjukdomen
mjältbrandsemfysem vara en särskild form av mjältbrand, en
uppfattning som dock numera är föråldrad. Benämningen mjältbrandsemfysem
har också allmänt utbytts mot frasbrand. Redan då ansågs
emellertid sjukdomen vara ur smittsynpunkt vida mindre farlig än
mjältbrand, vilket kom till uttryck bland annat därigenom, att särskilda
föreskrifter ifråga örn användandet av mjölk från djur, bland vilka
mjältbrandsemfysem förekommit, icke — såsom beträffande mjältbrand
— ansågos erforderliga. Enligt de erfarenheter, som inom medicinalstyrelsen
vunnits vid bekämpandet av sjukdomen frasbrand, har det vidare
visat sig, att de föreskrivna åtgärderna måste anses onödigt stränga. De
föreliggande förslagen till ny epizootilagstiftning innebära även en betydande
mildring av dessa åtgärder.
Det förtjänar framhållas, att det vid tillkomsten av 1926 års kungörelse
angående den statsunderstödda försäkringen mot smittsamma husdjurssjukdomar
ansågs tveksamt, huruvida försäkringen ens borde omfatta
sjukdomen mjältbrand. Då husdjursförsäkringssakkunniga, vilkas
förslag härutinnan sedermera följdes av statsmakterna, föreslogo medtagandet
av mjältbrand, skedde detta huvudsakligen av den anledningen,
att gällande föreskrifter för hindrande av smittans spridning även vid
enstaka fall av sjukdomen kunde medföra betydande svårigheter och förluster
med avseende på mjölkens tillgodogörande. Beträffande sjukdomen
frasbrand åter ansågo de sakkunniga, att den icke torde kunna förorsaka
förluster av så stor ekonomisk innebörd, att det kunde anses skäligt,
att staten trädde stödjande emellan, helst som för dess bekämpande
föreskrivna åtgärder icke vore av mera ingripande ari.
De skäl, som sålunda tidigare anförts mot att i den statsunderstödda
smittförsäkringen medtaga sjukdomen frasbrand, synas fortfarande äga
full giltighet, ja till och med hava förstärkts genom den omständighe
-
Kungl. Majlis proposition Nr 148.
17
ten, att medicinalstyrelsen i sitt den 30 augusti 1930 avgivna förslag till
epizootilag och epizootiförordning upptagit sjukdomen frasbrand bland
de sjukdomar, till vilkas bekämpande föreskrifter av myndighet meddelas
endast då särskilda förhållanden därtill föranleda. Någon ändring
av grunderna för smittförsäkringen i nu ifrågavarande avseende synes
därför ej för närvarande vara av omständigheterna påkallad.
I sin skrivelse i ämnet av den 5 september 1929 bär Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening även ifrågasatt, att i den
statsunderstödda smittförsäkringen borde medtagas jämväl elakartad katarralfeber,
en smittsam nötkreaturssjukdom, vilken liksom frasbrand
innefattades i tidigare gällande smittförsäkringar.
Ifråga örn bekämpandet av elakartad katarralfeber gälla för närvarande
inga särskilda föreskrifter, och medicinalstyrelsen har vid avgivandet
av sitt meromnämnda förslag till ny epizootilagstiftning ej heller ansett
dylika föreskrifter vara av behovet påkallade. Vad förut anförts ifråga
örn frasbrand torde sålunda — och i än högre grad — gälla med avseende
på nu ifrågavarande sjukdom.
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har vidare
i sin skrivelse den 5 september 1929 ifrågasatt lämpligheten av att
låta den statsunderstödda försäkringen mot smittsamma husdjurssjukdomar
omfatta jämväl förlust, som uppkommer därigenom, att mjölkutförsel
förbjudes på grund av vissa smittsamma människosjukdomar,
nämligen skarlakansfeber, difteri och nervfeber.
Denna fråga var föremål för övervägande redan i samband med tillskapandet
av den statsunderstödda smittförsäkringsformen. I anledningav
husdjursförsäkririgssakkunnigas betänkande med förslag i ämnet hade
sålunda Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget framfört önskemålet,
att i försäkringen borde inrymmas ersättning för mjölkförlust vid avspärrning
på grund av vissa smittsamma människosjukdomar. På grund
härav framhöll sedermera föredragande departementschefen i sitt uttalande
till det vid propositionen nr 204 i ämnet till 1926 års riksdag fogade
statsrådsprotokollet, att en sådan anordning säkerligen skulle medföra
vittgående och ej avsedda konsekvenser. I samband därmed erinrades
örn att andra näringsidkare ofta på grund av ingripanden från det allmännas
sida hindrades i sin yrkesutövning.vid fall av sådana sjukdomar,
som avsåges i framställningen, utan att någon ersättning lämnades för
dylikt intrång. Den ifrågasatta utvidgningen syntes därför ej vara att
förorda. Till denna ståndpunkt anslöt sig jämväl riksdagen.
Några ändrade förhållanden, som skulle kunna motivera ott frångående
av denna ståndpunkt, hava icko påvisats, och de skäl, soia i samband
Bihang till riksdagens protokoll /932. 1 sami. 11!) höft. (Nr 1AS.) 2
Elakartad
katarral
feber.
Departements
chefen.
Mjölkförlust
vid skarlakansfeber,
difieri och
nervfeber.
Departements««•
chefen.
18 Kungl. May.ts proposition Nr 148.
med riksdagsbehandlingen år 1926 av frågan om den statsunderstödda
smittförsäkringen anfördes mot att låta försäkringen omfatta mjölkförlust
på grund av spärrningsåtgärder i anledning av smittsamma människosjukdomar,
synas fortfarande äga full giltighet. Det på denna punkt
framkomna ändringsförslaget torde därför ej böra föranleda någon åtgärd.
Förlust på
grund av
minskad
mjölkproduktion.
Frågans
tidigare
behandling.
I 2 § mom. 1 andra stycket i kungörelsen den 26 juli 1926 med allmänna
grunder för den statsunderstödda smittförsäkringen föreskrives, att försäkringen
skall avse att täcka förlust, som tillskyndats försäkringstagaren
därigenom att till följd av smittsam husdjurssjukdom utförsel eller
leverans av mjölk blivit av myndighet förbjuden eller på annat sätt förhindrad,
och omfatta den försäkrade djurbesättningens totala årliga
mjölkproduktion. Härutinnan har nu Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar önskat sådan ändring, att försäkringen skulle
komma att omfatta jämväl ersättning för den under spärrningstiden av
djurens sjukdom vållade nedgången i den försäkrade besättningens mjölkproduktion.
Beträffande denna fråga anförde på sin tid husdjur s för säkrhigssnkkunniga
följande:
»Det har även ifrågasatts, att ersättning skulle utgå jämväl för förlust,
som kan uppstå genom av sjukdomen förorsakad minskning i mjölkproduktionen.
Beträffande sistnämnda förlust må dock framhållas, att
den ej har något som helst sammanhang med statens åtgärder till hindrande
av smittans spridning utan helt är att hänföra till den yrkesrisk,
som varje djurägare löper därigenom att hans djur kunna drabbas av
sjukdomar, som nedsätta deras produktionsmöjligheter. Härtill kommer,
att den minskning i mjölkproduktionen, sjukdomen medför, åtminstone
i viss mån motväges av minskad foderförbrukning under sjukdomstiden.»
De sakkunniga ansågo därför, att ersättning för dylik förlust icke borde
utgå.
Samma ståndpunkt intogs jämväl i Kungl. Maj:ts proposition nr 204
i ämnet till 1926 års riksdag, vari föredragande departementschefen i
denna fråga anförde, att det med hänsyn till den minskade utfodring,
djuren krävde under sjukdomstiden, knappast torde låta sig göra att
tillfredsställande konstatera storleken av den förlust av här avsedd art,
som försäkringstagaren verkligen lidit. Ett medtagande av ersättning
för minskning i mjölkavkastning skulle på grund härav mången gång
kunna leda till, att ersättningen kunde komma att överstiga den faktiska
nettoförlusten, ett förhållande som möjligen skulle i viss mån kunna minska
intresset för djurägarna av att skydda sina djurbesättningar för
smitta. För att hålla detta intresse vid makt torde det vara nödvändigt
att låta försäkringstagarna stå en viss självrisk.
Denna ståndpunkt blev jämväl av riksdagen godkänd.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 14b.
19
1 sin framställning av elen 11 januari 1928 framhåller Försäkringsbolaget
för smittsamma husdjurssjukdomar, att denna inskränkning i ersättningsgrunderna
för försäkring med statsbidrag bland jordbrukarna mötts
av en mycket stark kritik oell i avsevärd mån minskat anslutningen till
denna försäkringsform. I all synnerhet vore detta fallet i de båda skånska
länen, där ju den största erfarenheten vunnits beträffande såväl muloch
klövsjukan som försäkringen mot de förluster, som vållades av nämnda
sjukdom. Djurägarna resonerade därvid så, att den faktiska förlust,
som uppstode i deras näring på grund av genom djurens sjukdom vållad
nedgång i mjölkproduktionen, vore av sådan art, att försäkringsskydd
mot densamma borde kunna erhållas. De styrktes även i denna sin uppfattning
därav, att de bolag, som bedreve försäkring mot smittsamma
husdjurssjukdomar och mjölkförlust utan statsbidrag, såväl före den
statsunderstödda försäkringsformens tillkomst som alltjämt till större
delen ersatte djurägarna för ifrågavarande förlust. De av de sakkunniga
anförda skälen emot en sådan ersättning vore i första hand, att förlustens
storlek ej läte sig tillfredsställande konstatera. Med den erfarenhet, som
nu vunnits angående naii- och klövsjukan och dess följder ävensom storleken
av nedgången i djurens mjölkavkastniug under sjukdomstiden, syntes
emellertid inga större svårigheter möta att med bland annat vederbörande
veterinärs hjälp fastställa nedgången i mjölkproduktionen så
pass tillförlitligt, att någon vinst vid ersättningen icke kunde beräknas
av djurägaren. Vidare hade de sakkunniga framhållit nödvändigheten
av att låta försäkringstagaren stå en viss självrisk. I den mån så ansåges
behövligt, torde emellertid detta önskemål kunna oell böra ernås
på annat och mera konsekvent sätt.
Bolaget ansåge därför ersättningsgrunderna böra ändras därhän, att i
desamma även inginge ersättning under spärrningstiden för den på grund
av djurens sjukdom vållade nedgången i försäkringstagarens mjölkproduktion.
Medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i denna fråga anfört,
att, örn också en förlust av detta slag, som icke vållades genom något
statsingripande, knappast kunde anses böra vara föremål för ersättning
av statsmedel, syntes, där fråga vore örn ett försäkringsbolag, där ersättningen
i första hand utgjorde av försäkringstagarna erlagda premier oell
statsmedel endast vid synnerligen svåra epizootier torde komma att behöva
tagas i användning för ändamålet, rent principiella skäl tala för ett
ersättningsförfarande enligt av bolaget begärda linjer. Ä andra sidan
syntes det emellertid påtagligt, att stora svårigheter måste möta vid
denna riktlinjes tillämpning i praktiken, därest icke särskilt noggranna
bestämmelser kunde utarbetas rörande detaljerna i fråga om värderingar
av förluster av detta slag. Ämbetsverken ansåge sig i detta sammanhang
särskilt böra framhålla svårigheten vid bedömandet av i vad mån
mjölkförlust vållats av sjukdomen eller av i samband med denna minskad
utfodring. I den mån den senare orsaken vållade förlusten, motsvarades
denna ju till stor del av minskade utgifter för foder. Här omförmälda
svårigheter vore av den art, att ämbetsverken rent av ifrågasatte,
huruvida bestämmelser över huvud taget kunde träffas, som säkerställde
såväl djurägarens sakligt berättigade krav som försäkringsbolagets
— eventuellt det allmännas —• välförstådda intressen. Denna fråga
syntes därför kräva en synnerligen noggrann utredning.
T anledning av de betänkligheter, som de nämnda ämbetsverken sälun
-
■V14 föreliggande
förslag.
Departements
chefen.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr HS.
da förklarat sig hysa gentemot ersättningsbestämmelser av angiven art,
Ilar sedermera Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar i
sin framställning av den 16 februari 1929 anfört, att djuren under de för*
sta sjukdomsdagarna givet tillgodogjorde sig mindre foder än vanligt på
grund av de i munnens slemhinnor uppträdande blåsorna etc. Att en
djurägare målmedvetet skulle försöka att genom minskad utfodring skaffa
sig förtjänst torde emellertid näppeligen behöva befaras. Därmed
följde en nedsättning i djurens kondition, vilken komme att avsevärt fördröja
uppgången till normal mjölkproduktion. Det vore att observera, att
ersättning för på grund av sjukdom förorsakad mjölkförlust enligt förslaget
skulle utgå endast under spärrningstiden. Enligt av mul- och
klövsjukesakkunniga utarbetad statistik (Statens off. utr. 1925:38) utgjorde
mjölkmängden under 30.-de dagen efter sjukdomens utbrott 79.8
procent av mängden före utbrottet, och räknade de sakkunniga med en
mjölkmängdsnedgång av 20 procent under 4 månaders tid. Genom detta
faktum stöde dels försäkringstagaren alltjämt en högst avsevärd självrisk,
dels ökades förlusten, därest ej djuren hela sjukdomstiden hölles i
så fullgod kondition som möjligt. För att under alla omständigheter en
försäkringstagare ej skulle hava något intresse av att genom minskad
utfodring minska mjölkproduktionen, föresloges emellertid, att ersättning
endast skulle utgå med "G av värdet av den på grund av sjukdomen förorsakade
minskningen i mjölkproduktionen.
Godsägaren E. Gullander har för sin del anfört, att det torde få anses
ostridigt, att vad med den ifrågavarande statsunderstödda försäkringsformen
avsetts icke i allo eller ens i det väsentligaste uppnåtts, beroende
på att försäkringstagarna av olika anledningar känt sig
besvikna. Vad som enligt hans erfarenhet i första hand vållat denna
besvikelse, vore, att den vid mul- och klövsjuka av sjukdomen förorsakade
mjölkminskningen icke inkluderats i försäkringen, vilket djurägarna
i många fall, örn också utan allt fog, föreställt sig. Man behövde
ej befara, att djurägaren skulle kunna uppnå någon oskälig fördel genom
att den genom mul- och klövsjuka uppstående minskningen i mjölkproduktionen
delvis kompenserades av en minskad och billigare utfodring,
då icke hela värdet av minskningen vore avsett att ersättas och djurägaren
dessutom vid sjukdomen ifråga nästan alltid finge vidkännas förluster,
som icke ersattes.
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har i sitt
yttrande i frågan icke gjort något direkt uttalande på nu förevarande
punkt. Ett av nämnda förening framfört förslag rörande beräkningen av
ersättning för mjölkförlust, för vilket förslag närmare redogörelse kommer
att längre fram lämnas, innebär emellertid, att ersättning skulle
utgå jämväl för den av sjukdom vållade nedgången i mjölkproduktionen.
Vid muntliga förhandlingar har även från föreningens sida uttalats önskemål
örn att sådan ersättning måtte inrymmas i försäkringen.
Samma ståndpunkt har likaledes intagits av Skånes mindre jordbrukares
ömsesidiga kr eatur för säkring sförening vid i ämnet förda muntliga
förhandlingar.
Den erfarenhet, som i nu förevarande hänseende på olika håll vunnits
beträffande den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot smittsamma
husdjurssjukdomar, är, såsom av det föregående framgår, fullt sam
-
Kungl. Maj:t.s proposition Nr 148.
21
stämmig ifråga om önskvärdheten av en ändring i föreslagen riktning.
Det ligger ock i öppen dag, att det för djurägarna måste framstå såsom
en oegentligket, att det försäkringsskydd, som de erhålla genom att ansluta
sig till den statsunderstödda försäkringsverksamheten på ifrågavarande
område, icke avser en så viktig faktor i deras näringsutövning
som förlust på grund av nedgång i mjölkproduktionen. Då försäkring
enhart mot förlust genom mjölkproduktionsminskning vid mul- och klövsjuka
icke torde kunna erhållas i något bolag, är enda möjligheten för en
djurägare att säkerställa sig mot dylik förlust att helt övergå till den
icke statsunderstödda försäkringsverksamheten — en säkerligen icke avsedd
konsekvens av de fastställda bestämmelserna.
Några bärande principiella skäl mot att låta försäkringen omfatta
jämväl ersättning på grund av minskad mjölkproduktion torde ej heller
kunna anföras. Det må erinras örn att försäkringen redan nu avser att
täcka förlust av djur till följd av de sjukdomar, som den omfattar. Och
det torde ej kunna göras gällande, att dylik förlust är av annan natur än
förlust i form av minskad mjölkproduktion. Någon ny princip skulle
sålunda ej införas i verksamheten genom ett tillmötesgående av det framförda
önskemålet.
De skäl, som föranlett, att mjölkproduktionsförlust icke medtagits
bland de ersättningar, som i förekommande fall skola utgivas, hava även
varit av rent praktisk natur. I första hand föreligger svårigheten att
fastställa storleken av den förlust, varom här är fråga, vilket skulle kunna
leda till, att ersättningen kunde komma att överstiga den faktiska
nettoförlusten, ett förhållande som ansetts möjligen i viss mån kunna
minska djurägarnas intresse av att skydda sina besättningar för smitta.
Givetvis måste största avseende fästas vid nu berörda omständighet,
men örn ersättningsbestämmelserna fastställas på sätt jag längre fram
ämnar föreslå och man därjämte tager hänsyn till att bolagens försäkringsvillkor
innehålla bestämmelser av innebörd, att ansvarigheten på
grund av försäkringsavtalet upphör, därest försäkringstagare uraktlåter
att ställa sig till noggrann efterrättelse gällande föreskrifter och meddelade
anvisningar till förhindrande av smittans spridning, torde de gjorda
invändningarna mot ett medtagande av ersättning för mjölkproduktionsminskning
kunna anses såsom i väsentlig mån avlägsnade.
Jag anser därför, att det i nu förevarande avseende framförda önskemålet
bör tillmötesgås.
I sin framställning av den 11 januari 1928 bär Försäkringsbolaget för Betesförlust.
smittsamma, husdjurssjukdomar hemställt, att i försäkringen skulle införas
ersättning för betesförlust.
Till stöd för denna hemställan har sagda bolag framhållit, att ett medel,
som på senare tiden använts till förebyggande och hämmande av mill1
och klövsjukans spridning, vore avlysning av betesmarker. Så hade
exempelvis länsstyrelsen i Skaraborgs län elen 20 september 1926 pohjo
-
22
Kungl. Majlis proposition Nr 148.
dit allmänt betesförbud i hela länet på grund av då inträffade fall äv
mul- och klövsjuka. Givetvis drabbades lantbrukaren vid ett dylikt förbud
av avsevärd ekonomisk förlust. På grund härav och då förlusten
orsakades genom åtgärder av statliga myndigheter för att hindra smittans
spridande, jämställda med de åtgärder, som vidtoges för att förhindra
smittans spridande genom mjölken, syntes det i hög grad önskvärt, att
ersättning för genom avlysning av betesmark orsakad betesförlust även
inrymdes i den statsunderstödda smittförsäkringen. För närvarande ersatte,
enligt vad bolaget inhämtat, Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
dylik betesförlust, och hade nämnda bolag under år 1926 för sådan
förlust utbetalat ett belopp av 110,000 kronor.
I detta sammanhang framhåller bolaget, att, då enskilda lantbrukare
i Skaraborgs län hos Kungl. Majit anhöllo örn ersättning för den förlust
de lidit genom det förut nämnda betesförbudet, denna framställning efter
medicinalstyrelsens hörande blev avslagen. Medicinalstyrelsens avstyrkande
grundade sig därpå, att »sökanden borde kunnat genom försäkring
skydda sig mot förlust i angivna avseende». »Detta är», anför bolaget
härefter, »givetvis sant, då som sagt Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
i sina ersättningsvillkor inkluderar ersättning för betesförlust,
men sedan nu den av statsmakterna beslutade försäkringsformen mot
smittsamma husdjurssjukdomar med statsbidrag trätt i verksamhet, synes
det vara en oegentlighet att, därest en lantbrukare vill skydda sig
för den förlust, som kan komma att drabba honom genom betesförbud,
han då icke kan finna detta skydd i de med statsbidrag arbetande bolagen
utan i ett annat. Vare sig i de sakkunnigas utlåtande eller i
Kungl. Majits proposition nr 204 till 1926 års riksdag har ersättning på
grund av betesförlust varit föremål för omnämnande, men får väl detta
förhållande ses mot bakgrunden därav att vid tidpunkten, då ifrågavarande
betänkande och proposition utfärdades, betesförbiid ej alls eller endast
i mycket ringa utsträckning kommit till användning.»
I sin senare framställning av den 16 februari 1929 har bolaget i samma
fråga anfört, att två sätt för frågans lösning kunde tänkas, antingen att
försäkringstagaren finge till visst belopp försäkra värdet av sin betesmark
och sålunda ersättning för betesförlust utginge härefter, eller ock
såsom hittills praktiserats av de bolag, som beviljade dylik ersättning,
att betesmarken ej behövde försäkras särskilt för sig utan att ersättning
i anslutning till försäkringen av djuren inginge i ersättningsvillkoren.
Det syntes bolaget som örn sistnämnda förfaringssätt vore mest praktiskt
och även mest rättvist, enär på en del håll avstängning av betesmark
näppeligen torde komma att ifrågasättas.
Medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i sitt den 23 februari
1928 gemensamt avgivna yttrande i ärendet beträffande det nu ifrågavarande
ändringsförslaget uttalat, att inga principiella hinder torde
kunna anses föreligga emot detsamma.
Godsägaren E. Gullander har på denna punkt anfört, att införande i
försäkringen av ersättning för betesförlust enligt hans mening visserligen
vore önskvärt, då här onekligen förelåge möjligheter till förluster.
Ombudet hade dock den uppfattningen, att härvid lätt kunde uppstå fall,
som vore svåra att överblicka och reglera, enär förhållandena vore så
oändligt varierande. Det torde i detta sammanhang vara angeläget i
möjligaste mån klargöra innebörden av begreppen »bete» och »betes
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
23
mark». Det syntes också vara tvivelaktig rättvisa att biträda den av försäkringsbolaget
förordade linjen att automatiskt låta försäkringen omfatta
betesmark, alldenstund sådan icke överallt förefunnes.
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har för
sin del uttalat, att den ansåge nu ifrågavarande ändringsförslag sakna
betydelse. Under den tid, föreningen meddelat försäkring mot smittsamma
husdjurssjukdomar, hade förfrågan örn försäkring av här avsedd art
aldrig blivit gjord.
Även Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
har för sin del meddelat, att enligt dess erfarenhet något behov
av försäkring mot förlust på grund av avlysning av betesmark icke kan
anses föreligga.
Vissa av de bolag, som före tillkomsten av den statsunderstödda för- Departementssäkringsformen
meddelade försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar,
lämnade därvid ersättning jämväl för sådan förlust, varom här är
fråga. Sålunda hade Allmänna ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget
samt Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget i villkoren för dylik försäkring
intagit bestämmelser, att ersättning skulle utgå för förlust, som
uppkomme genom att betesmark avlystes utom i de fall, då avlysningen
föranleddes av nedgrävning av kadaver. Det sistnämnda bolaget, som
fortfarande utan statsbidrag bedriver smittförsäkringsverksamhet, lämnar,
såsom av det föregående framgår, fortfarande ersättning för sådan
förlust.
Frågan örn medtagande i den statsunderstödda försäkringsformen av
försäkring mot förlust av här ifrågavarande art var — såsom även framhållits
av Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar — icke
föremål för övervägande i samband med införandet av nämnda försäkringsform.
Anledningen härtill torde främst hava varit den, att förbud
mot användning av betesmark dittills icke tillgripits för bekämpande av
mul- och klövsjuka, den farsot mot vilken det i första rummet gällde att
bereda försäkringsskydd. Att så ej skett torde i sin tur hava varit beroende
därpå, att mul- och klövsjukan tidigare icke uppträtt i nämnvärd
utsträckning utanför Malmöhus län, där som bekant gemensamhetsbete
praktiskt taget icke förekommer.
Erfarenheterna av år 1926 från Skaraborgs län giva emellertid vid
handen, att man vid utbrott av sjukdomen inom län, där gemensamhetsbete
mera allmänt användes, måste räkna med att betesförbud kommer
att ingå såsom ett led i bekämpandet av sjukdomen i sådan utsträckning,
att djurägarna därigenom komma att vållas avsevärda förluster. Och
då dylika förluster ovedersägligen till sin natur äro sådana, att de skäl.
som ansetts böra föranleda ett statsunderstödjande av försäkringsverksamheten,
å dem äga tillämpning, synes det vara skäligt och principiellt
riktigt, att i grunderna för nämnda verksamhet inryckas bestämmelser
därom, att försäkringen skall avse att täcka jämväl förlust, som upp
-
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
kommer därigenom att för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom
förbud utfärdas mot användande av betesmark.
I detta sammanhang må även nämnas, att samma principiella ståndpunkt
intagits i de föreliggande förslagen till ny epizootilagstiftning, i
vilka det föreslagits, att förlust uppkommen genom betesförbud skall till
sitt fulla värde ersättas av statsmedel, i den mån försäkring i statsunderstött
bolag icke kan ske mot dylik förlust.
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar har angivit två
alternativa vägar för ordnandet i praktiken av här förevarande ersättningsfråga.
Antingen skulle vid tecknandet av försäkring betesmarken
åsättas särskilt försäkringsvärde, efter vilket premier och i förekommande
fall ersättning skulle utmätas, eller ock skulle betesmarken ej behöva
försäkras särskilt för sig utan ersättning för betesförlust skulle utgå i
anslutning till försäkringen av djurvärdet. Sistnämnda förfaringssätt
uppgives hava hittills praktiserats av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget.
Anledning torde emellertid saknas att upptaga detta spörsmål
till närmare behandling i samband med den nu föreliggande frågan örn
vidtagandet av ändringar i de för den statsunderstödda försäkringen mot
smittsamma husdjurssjukdomar fastställda allmänna grunderna. Dessa
grunder avse nämligen i huvudsak allenast att meddela vissa generella
regler beträffande försäkringens omfattning, principerna för skaderegleringen,
skyldigheten att avsätta reservfond samt rätten till statsbidrag,
under det att det i övrigt lämnats fritt för de olika bolagen att ordna
försäkringen på sätt, som varje bolag för sig kan finna mest lämpligt.
Här torde i förevarande sammanhang endast böra göras det uttalandet,
att försäkringsbolagen böra låta sig angeläget vara att vid premiesättningen
taga skälig hänsyn till den olikhet med avseende på risken för
att betesförbud kan komma att utfärdas, som må föreligga inom olika
län. Exempelvis synes införandet i de allmänna grunderna av bestämmelser
rörande ersättning för betesförlust icke böra i nämnvärd mån föranleda
höjning av de i övrigt erforderliga premierna för försäkringstagare
i Malmöhus län, där sådan ersättning enligt vad erfarenheten givit
vid handen knappast torde komma ifråga. Örn sådan hänsyn tages
till nu berörda omständighet, torde någon risk för att den nya bestämmelsen,
såsom godsägaren Gullander antytt, skulle på grund av de på olika
håll så varierande förhållandena komma att verka ojämnt och mindro
rättvist, icke föreligga.
I syfte att förebygga att försäkringen belastas med ett stort antal
smärre ersättningskrav utan nämnvärd praktisk betydelse för vederbörande
djurägare, torde det vara lämpligt att föreskriva, att ersättning för
förlust genom avlysning av betesmark icke utgår, därest avlysningen
föranletts av nedgrävning av kadaver. Dylik inskränkande bestämmelse
har, såsom förut nämnts, hittills alltid tillämpats vid försäkring mot
smittsamma husdjurssjukdomar för det fall, att ersättning för betesförlust
överhuvud taget ingått i försäkringsvillkoren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
25
II. Ersättningsvillkor.
I 2 § mom. 2 i kungörelsen den 26 juli 1926 föreskrives bland annat, att
ersättning skall utgivas för djur, som dött eller enligt veterinärs föreskrift
eller myndighets påbud enligt gällande bestämmelser nedslaktats
till följd av i 2 § mom. 1 nämnd sjukdom eller till följd av mul- och klövsjuka
uppkommen följdsjukdom eller som av sådan sjukdom eller följdsjukdom
för framtiden blivit så odugligt till arbete, avel eller produktion,
att det enligt veterinärs intygande befunnits böra nedslaktas. Ersättningen
skall beräknas efter det värde, djuret då det dött eller nedslaktats
skulle hava ägt, örn sjukdomen icke inträffat, dock högst till
den på djuret belöpande försäkringssumman. På sådant sätt beräknat
ersättningsbelopp skall minskas med värdet av de delar av djuret, som
enligt veterinärs föreskrift kunna till nytta användas.
I fråga örn dessa bestämmelser har Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar i skrivelse den 12 januari 1928 hemställt örn sådan
ändring, att det skulle bliva möjligt för försäkringsgivare att, då så
kan anses mera ekonomiskt, nedslakta en svinbesättning, som angripits
av svinpest, i stället för att, såsom nämnda bestämmelser föranleda, vara
tvungen att undan för undan ersätta i sjukdomen döda djur.
Till stöd för denna framställning har bolaget anfört, att sjukdomen
svinpest, därest den vore av mera svårartad natur, kunde erhålla ett
sådant förlopp, att hela besättningen bleve angripen samt att bland de
angripna djuren dödsprocenten uppginge till 80 å 90. Värdet av vad
som tillvaratoges av de sjuka djur, som enligt veterinärs föreskrift
nedslaktades, vore ganska ringa. Ur ekonomisk synpunkt kunde det därför
vara fördelaktigt att nedslakta hela besättningen, innan alla djuren
angripits. Vid sådant förfaringssätt minskades nämligen den ekonomiska
förlusten därigenom att slaktvärdet av de friska djuren till fullo
kunde tillvaratagas.
Med hänsyn till bestämmelserna i 2 § mom. 2 i 1926 års kungörelse
syntes det emellertid ej fullt klart, huruvida ersättning
kunde lämnas en försäkringstagare för den förlust, han lede genom ett
dylikt nedslaktningsförfarande. Försäkringstagarens förlust bestode däri,
att värdet av en del av djuren, särskilt avelsdjuren, vore större än själva
slaktvärdet. Emellertid kunde det såväl för försäkringsgivaren och
därmed för delägarna som för staten vara önskvärt, att ifrågavarande
nedslaktningsförfarande tillgrepes. Skulle detsamma icke tillgripas, måste
nämligen försäkringsgivaren lämna ersättning för de djur, som undan
för undan angrepes av sjukdomen och på grund härav doge eller måste
nedslaktas, varvid ringa eller intet slaktvärde erhölles. Statens bidragsskyldighet,
som ju började, då nettopremien överstege visst belopp, kunde
därigenom också komma att inträffa tidigare. Det kunde emellertid
näppeligen begäras, att försäkringstagaren skulle lämna sitt medgivande
till en dylik nedslaktning utan ersättning, då den kunde vålla honom
större förlust, än örn nedslaktningen ej tillgrepes.
Bolaget hemställde därför, afl, därest en enligt grunderna angående
Ersättning
tor djur.
Nu före - liggande
förslag.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
försäkring med statsbidrag mot smittsamma husdjurssjukdomar försäkrad
svinbesättning angrepes av svinpest och sjukdomen erhölle
ett sådant förlopp, att vederbörande försäkringsbolags styrelse till förlustens
nedbringande ansåge nedslaktningsförfarandet vara önskvärt, ersättning
måtte få utgå till försäkringstagaren även för den förlust, som
vållades honom genom de friska djurens nedslaktande.
I över denna framställning den 23 februari 1928 avgivet gemensamt yttrande
hava medicinalstyrelseyl och lantbruksstyrelsen anfört, att för bifall
till densamma givetvis talade rena ekonomiska intressen, örn dessa
såges ur ett försäkringsbolags och dess försäkringstagares synpunkt.
Emellertid funne ämbetsverken, att en ändring i bestämmelserna i begärd
riktning kunde, särskilt därest ett försäkringsbolag skulle taga som
regel att tillämpa nedslaktningsmetoden, komma att medföra risk för
en viss slapphet från djurägarnas sida ifråga örn ett noggrant tillämpande
av de bestämmelser, som från statens sida utfärdats i syfte att minska
faran för svinpestens spridande. Skulle detta bliva följden, skulle olägenheterna
ur allmän synpunkt av det begärda medgivandet kunna bliva
betydande. Ämbetsverken kunde därför icke reservationslöst tillstyrka
den gjorda framställningen utan funne ett medgivande i begärd riktning
böra förbindas med villkor, som så vitt möjligt säkerställde, att
icke här nämnda olägenheter bomme att göra sig gällande. Ämbetsverken
tänkte härvid i första rummet på införande i avtal angående här
ifrågavarande försäkring av en klausul angående viss nedsättning i försäkringsbelopp,
då brist i åtlydnad av till motverkande av sjukdomens
spridning av vederbörlig myndighet meddelade bestämmelser konstaterats.
I anledning av de betänkligheter mot det framlagda förslaget, som sålunda
uttalats av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, och den i
samband därmed framkastade tanken på en särskild inskränkande klausul
i ersättningsbestämmelserna har sedermera Försäkringsbolaget för
smittsamma husdjurssjukdomar i sin inlaga i frågan av den 16 februari
1929 anfort, att i bolagens försäkringsvillkor redan funnes deu bestämmelsen,
att ersättning icke utginge, örn försäkringstagaren eller hans folk
förorsakat eller i avsevärd grad förvärrat försäkringsfallet genom vanvård
eller vårdslöshet eller genom vidtagande av andra än av myndigheterna
påbjudna dispositioner och ej heller, örn försäkringstagaren i
övrigt ej uppfyllt de föreskrifter, gällande författningar innehölle angående
smittsamma husdjurssjukdomars bekämpande.
Vidare anför bolaget i nyssnämnda inlaga, att deu förlust en försäkringstagare
enligt nuvarande försäkringsvillkor bomme att lida, därest
han exempelvis vid svinpest nedslaktade sin besättning, vore dels att
värdet av en del av djuren, särskilt avelsdjuren, vore större än själva
slaktvärdet, dels även att ersättning ej kunde lämnas för å vederbörande
slakthus kasserade djur. Dessa kunde vara till synes friska men visade
vid obduktionen, att de vore smittade av t. ex. svinpest. Den sistnämnda
förlusten kunde bliva högst avsevärd. Enligt nuvarande villkor torde
ersättning ej kunna beviljas för dylika kasserade djur. Det syntes emellertid
önskvärt, att försäkringstagaren erhölle ersättning jämväl för
dessa. Erhölle han detta skydd, torde nämligen de största av hans betänkligheter
mot att nedslakta sin besättning vara hävda.
Bolaget föreslår därför införandet av en bestämmelse av följande lydelse:
»Ersättning utgår jämväl, därest djur vid verkställd siaktning
Kungl. Maj:is proposition Nr 148.
27
befunnits lida av någon av ovannämnda sjukdomar och köttet på grund
härav blivit kasserat».
Samtidigt framhåller emellertid bolaget, att ett införande av en sådan
bestämmelse även gynnade försäkringstagaren i de fall, då han ej nedslaktade
besättningen i dess helhet på en gång utan efter tillstånd från
vederbörande myndighet undan för undan sände de slaktfärdiga djuren
till slakthus för nedslaktning. Med den föreslagna tilläggsbestämmelsen
erhölles då ersättning även för de djur, som vid dessa tillfällen bleve
kasserade. Ur försäkringstagarens synpunkt vore det givetvis en fördel,
att han bereddes även detta skydd för den faktiska förlust, han lode
genom ifrågavarande kassation, men utgjorde detta givetvis en rätt betydande
utvidgning av ersättningsvillkoren. Skulle på grund härav
tveksamhet förefinnas mot införande av ersättning för vid slakt kasserade
djur, syntes ersättningen kunna begränsas till att omfatta endast de
fall, då försäkrad svinbesättning i sin helhet nedslaktades.
Svinpest är en hos svin förekommande ytterst smittsam sjukdom, som
i ungefär lika stor utsträckning angriper äldre som yngre djur. Dödlighetsprocenten
bland de av sjukdomen angripna djuren är mycket stor,
80 å 90 procent enligt äldre uppgifter och 70 å 80 procent enligt erfarenheterna
från den senaste svinpestepizootien i vårt land, vilken började i
mitten av år 1926 i Stockholms stad och län. Bestämmelser angående
sjukdomens bekämpande hava meddelats i kungörelsen den 3 november
1906 (nr 94). De föreskrivna åtgärderna gå i huvudsak ut på att hålla
sjuka eller för sjukdom misstänkta djur isolerade från den övriga svinbesättningen
på stället samt att genom desinfektionsåtgärder förhindra
smittans spridning.
De senare årens erfarenheter beträffande ifrågavarande sjukdom synas
emellertid hava givit vid handen, att lämpligaste sättet för sjukdomens
bekämpande skulle vara tillämpandet av nedslaktningsmetoden liksom
vid mul- och klövsjuka. Under den senaste svinpestepizootien i Stockholms
stad och län förekom det även i flera fall, att ägarna till angripna
svinbesättningar frivilligt dito nedslakta liela besättningen, förmodligen
med den utgångspunkten, att förlusten därigenom skulle bliva mindre
omfattande än örn sjukdomen hade fått fortsätta att härja, medförande
att ett stort antal av djuren skulle hava dött i densamma med ty åtföljande
fullständig förlust av djurvärdet. Genom nedslaktning av hela besättningen
kunde dock slaktvärdet helt eller delvis tillvaratagas. Förut
omnämnda, inom medicinalstyrelsen tillkallade sakkunniga för utarbetande
av förslag till ny epizootilagstiftning hava jämväl ansett, att den
normala formen för bekämpande av sjukdomen svinpest borde vara nedslaktning
mot ersättning av allmänna medel, en mening som även biträtts
av medicinalstyrelsen i dess utlåtande med förslag i ämnet.
Med hänsyn till den mycket höga dödlighetsprocenten bland djur, som
angripits av svinpest, kunna givetvis många fall förekomma, då det sett
ur försäkringsgivarens synpunkt skulle vara ekonomiskt fördelaktigast
Departements
chefen.
Ersättning
för mjölkförlust.
Nu föreliggande
förslag.
28 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 148.
att omedelbart leita nedslakta en angripen besättning mot att ersättning
lämnas försäkringstagaren enligt vanliga regler, d. v. s. med värdet av
de slaktade djuren efter avdrag av de värden, som efter slakten kunnat
utvinnas. Därest nu gällande regler beträffande sjukdomens bekämpande
komma att bibehållas jämväl i fortsättningen, synes därför och på av
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar anförda skäl ett
medgivande i av bolaget begärd riktning vara att förorda. Skulle åter
sjukdomen för framtiden komma att i första hand bekämpas genom tilllämpande
av nedslaktningsmetoden, kail det däremot vara mera tveksamt,
huruvida ett dylikt medgivande kan anses motiverat. Isoleringsmetoden
skulle i så fall enligt de föreliggande epizootilagstiftningsförslagen kunna
tillämpas dels beträffande viss besättning med erkänt stort avelsvärde,
dels ock mera allmänt inom visst område för det fall, att sjukdomen där
erhållit så stor spridning, att ett framgångsrikt bekämpande medelst nedslaktningsmetoden
icke längre kan påräknas, i båda fallen efter närmare
bestämmande av Kungl. Maj:t. Därest det i sådant fall stöde fritt för
ett försäkringsbolag att oavsett Kungl. Maj:ts beslut låta nedslakta försäkrad
svinbesättning och ersätta djurägaren för därav uppkommen förlust
— en ersättning, som i dylika fall oftast skulle på grund av de gällande
statsbidragsbestämmelserna till stor del komma att bestridas av
statsverket — skulle givetvis beslutanderätten i dylika frågor de facto
komma att frånhändas Kungl. Maj:t.
Den nu föreliggande frågan synes därför äga ett så intimt samband
med frågan örn vilka åtgärder, som komma att föreskrivas för bekämpandet
av sjukdomen svinpest, att den icke torde böra upptagas till avgörande,
förrän ett närmare bestämmande rörande dessa åtgärder blivit
träffat.
I 2 § mom. 3 i kungörelsen den 26 juli 1926 föreskrives, att ersättning
för mjölkförlust skall utgå för tid, varunder mjölken ej fått fritt disponeras,
med skillnaden mellan värdet, beräknat efter i orten gängse pris,
av den producerade mjölken och det värde, som kunnat eller skäligen
bort kunna ur den utvinnas. Vid fastställandet av ersättningsbeloppet
skall värdet för dag av den producerade mjölken anses utgöra högst
Vass av det belopp, för vilket den årliga mjölkavkastningen är försäkrad.
Med anledning av dessa bestämmelser har Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar i sin skrivelse den 11 januari 1928 framhållit,
att mjölkproduktionen per dag kunde variera högst avsevärt inom en
och samma djurbesättning. Detta medförde konsekvenser, vilka vid tilllämpningen
av de nämnda bestämmelserna för försäkringstagaren kunde
innebära avsevärda nackdelar och ej bereda honom det försäkringsskydd,
som hail vid försäkringens tecknande tänkt sig. Ifrågavarande bestämmelser
hade nämligen till följd, att så snart mjölkproduktionen överstege
medelproduktionen per dag, d. v. s. Vseö av det belopp, för vilket den årliga
mjölkavkastningen vore försäkrad, försäkringstagaren icke erhölle
29
Kungl. Majus proposition Nr 148.
full täckning för sin förlust, oell försäkringsskyddet vore sålunda ej fullständigt.
Värdet av den mjölk, som vid avspärrning kunde utvinnas ur
den producerade mjölken, bleve givetvis större ju större mjölkproduktionen
vöre, och således störst under den tid på året, då mjölkproduktionen
inom djurbesättningen nådde sitt maximum. Men i stället för att detta
värde borde avdragas den i verkligheten producerade mjölken, skulle det
enligt villkoren avdragas från medelmjölkproduktionen, således från ett
mindre belopp. Därigenom vållades försäkringstagaren förlust.
För att belysa det anförda har bolaget åberopat följande exempel:
»Vi antaga, att medelmjölkproduktionen inom en besättning är 800 kg.
per dag, maximiproduktionen 1,000 kg. samt den producerade mjölkens
värde 12 öre per kg. Värdet av medelmjölkproduktionen blir 96 kronor,
av maximiproduktionen 120 kronor per dag. Vi antaga vidare, att vid
gårdens avspärrning 40 procent av den producerade mjölken kan tillvaratagas.
Inträffar nu ett skadefall under den tid, då maximiproduktion
råder, utgår således ersättning med värdet av medelmjölkproduktionen,
96 kronor, minskat med värdet av vad som tillvaratagits, 48 kronor (40
procent av 120 kronor), d. v. s. 48 kronor. I verkligheten har emellertid
försäkringstagaren haft en förlust per dag av 72 kronor. Inträffar nu
skadefall, då i stället medelmjölkproduktion råder, avdrages 40 procent
av värdet, d. v. s. 40 procent av 96 kronor eller 38 kronor 40 öre. Försäkringstagaren
erhåller i detta fall 96 kronor minskat med 38 kronor 40 öre
eller 57 kronor 60 öro i ersättning. Hans ersättning blir således större vid
medelmjölkproduktion än vid maximiproduktion, ett förhållande, sorn givetvis
icke är önskvärt.»
I sin framställning av den 16 februari 1929 har sedermera bolaget i
denna fråga anfört, att det syntes som örn den stora felaktigheten i nu
gällande bestämmelser, nämligen att ersättningsbeloppet till en försäkringstagare
kunde bliva större vid medelproduktion än där den försäkrade
besättningen avkastade mer än denna produktion, kunde elimineras
genom ett tillägg till sista stycket i 2 § mom. 3. vari fastställdes, att, örn
värdet av den producerade mjölken överstege Vas.-, av det belopp, för vilket
den årliga mjölkavkastningen vore försäkrad, avdrag för det värde, som
kunnat utvinnas ur den producerade mjölken ej skulle beräknas å högre
mjölkmängd än som motsvarades av nämnda medelavkastning, d. v. s.
Vass försäkringssumman, eller med andra ord, att, örn vid skadefallet
den producerade mjölkmängden vore större än medelavkastningen, ersättningen
dock i sin helhet och således även avdraget skulle beräknas
efter medelavkastningen.
I sitt utlåtande i frågan hava medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
anfört, att ämbetsverkens tidigare här återgivna uttalande i anledning
av förslaget, att försäkringen skulle utvidgas till att omfatta även
förlust på grund av minskad mjölkproduktion vid mill- och klövsjuka, i
stort sett gällde jämväl frågan örn beräknande av den mjölkmängd, som
skullo läggas som grund för ersättningsbeloppet, i vad detta avsåge förlust
på grund av minskad möjlighet att avsätta producerad mjölk. Att
nu gällande bestämmelser icke vore fullt tillfredsställande syntes ligga
i öppen dag. Att emellertid finna sådana grunder för mjölkmängdens
bestämmande, att full rättvisa skedde varje försäkringstagare, syntes
icke vara lätt, och krävde jämväl denna fråga en allsidig utredning.
Skånska lantmänvens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har i
sin skrivelse den 5 september 1929 i denna fråga anfört, att till grund
Departements
chefen.
30 Kungl. May.ts proposition Nr 148.
för ersättningsberäkningen icke borde ligga dea under sjukdomstiden
producerade mjölkmängden. Dä indragningen av kraftfoder givan vore
ett led till förekommande av juverinflammationer hos mjölkdjuren, borde
det anses fördelaktigare att tillämpa annan beräkningsgrund för mjölkförlustens
uträkning än att riskera att dessutom få ersätta de djur, som
bleve obrukbara. Föreningen föresloge därför, att den mjölkmängd, som
i medeltal producerats t. ex. fem dagar närmast före sjukdomsutbrottet
eller annan anledning till avspärrning, skulle ligga till grund för ersättningsberäkningen
per dag under spärrningstiden. Dock borde ersättningen
per dag icke få överstiga bäes av den årliga mjölkförsäkringssumman.
Det hade konstaterats, att 40 procent av mjölkmängdens värde
kunde vid inträffat försäljningsförbud användas å gården. Under sådana
förhållanden vore det skäl att bestämma i försäkringsvillkoren, att
ersättning utginge med 60 procent av nyssnämnda ersättning per dag,
dock högst med 60 procent av mjölkens verkliga värde.
Erfarenheten hade visat, att tillgodogörandet av mjölken skedde på ett
många gånger godtyckligt sätt. På en del ställen tillvaratoges mjölken
genom beredning av mejeriprodukter, under det att mjölken mångenstädes
endast användes till kreatursfoder och t. o. m. flerstädes endast bortkastades.
I kungörelsen angående allmänna grunder för försäkringsverksamheten
stadgades.skyldighet för försäkringstagaren att, i den man
gällande författningar ej lade hinder i vägen därför, på bästa sätt tillgodogöra
sig den producerade mjölken. Det vöre givetvis ett ganska
tänjbart uttryck att »på bästa sätt» tillgodogöra sig mjölken. Försäkringsgivaren
voro härutinnan helt oell hållet beroende av försäkringstagarens
godtycke. Omöjligheten att kontrollera uppgifterna örn förbrukningen
av den producerade mjölkmängden framhävde ytterligare nödvändigheten
av en exakt beräkningsgrund. Visserligen ägde försäkringsgivaren
göra avdrag för den producerade mjölken efter det värde,
som kunnat eller skäligen bort kunna ur den utvinnas. Jämväl denna bestämmelse
vore dock så svävande, att principen att samma stöd skulle lämnas
alla försäkringstagare lätt bleve dubiös. Den försäkringstagare, som
genom arbetsamhet och flit kunde tillgodogöra sig den producerade
mjölkmängden »på bästa sätt», erhölle mindre ersättning än den, som
icke alls eller endast ytterst ringa tillgodogjorde sig mjölkmängden.
Därest t, ex. 60 procent ersättning utginge, beräknat efter den medelmjölkmängd,
som förefunnits fem dagar närmast före försäljningsförbudet,
kunde försäkringstagaren få disponera den producerade mjölkmängden
på det sätt. han själv önskade.
Vid de muntliga förhandlingar, som i ämnet förts med Skånes mindre
jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, har jämväl från
nämnda förening framförts önskemålet örn en mera exakt grund för beräkning
av ersättning för mjölkförlust. Därvid har föreningen anslutit
sig till det av Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
i sådant avseende framlagda förslaget. I
I nu föreliggande fråga må till en början omnämnas, att samtliga de
bolag, som före tillkomsten av den statsunderstödda försäkringsformen bedrevo
smittförsäkringsverksamhet i Skåne, med ledning av de erfarenheter,
som vunnits i ersättningsfrågan vid tillämpning av isoleringsmetoden
för bekämpande av mill- och klövsjuka, beträffande ersättning
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr H8.
för mjölkförlust införde den beräkningsnormen, att dylik ersättning skulle
utgå med 60 procent av värdet av den normala mjölkproduktionen. Då
försäkringstagaren, enligt vad erfarenheten visat, bör kunna tillgodogöra
sig 40 procent av värdet av den producerade mjölken, innebar denna
grund för ersättningsberäkningen, att försäkringstagaren erhöll full ersättning
för den förlust, som förorsakades av vidtagna spärrningsåtgärder,
och dessutom ersättning med 60 procent av bruttoförlusten på grund
av nedgång i mjölkproduktionen.
Vidare må förutskickas, att det kan vara tveksamt, huruvida det av
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening i förevarande
avseende framförda förslaget skall anses innebära, att ersättning
för mjölkförlust högst skall utgå med belopp motsvarande försäkringsvärdet
eller högst med 60 procent av detta värde. En bärande princip inom
all försäkringsverksamhet bör givetvis vara, att en försäkringstagare icke
genom inträffandet av försäkringsfall beredes ekonomisk vinning till
högre värde än försäkringssumman. Så skulle emellertid ofta kunna
bliva fallet, örn maximigränsen för här ifrågavarande ersättning sattes
lika med försäkringsvärdet. Örn nämligen vid försäkringsfallets inträffande
mjölkproduktionsvärdet skulle överstiga försäkringsvärdet, skulle
försäkringstagaren i ersättning kunna erhålla ett belopp motsvarande
kanske 80 eller 90 procent av eller måhända hela försäkringsvärdet, varjämte
han kunde tillgodogöra sig cirka 40 procent av värdet av den producerade
mjölken. Även örn han härigenom icke skulle göra någon direkt
vinst, skulle dock ersättningen tillsammans med det värde han kunnat utvinna
ur den del av produktionsvärdet, som faller inom försäkringsvärdet,
kunna överstiga sistnämnda värde. Oavsett vilket värde, som vid försäkringsavtalets
ingående åsatts mjölkproduktionen, skulle försäkringstagaren
oftast erhålla full täckning för eventuellt uppkommande förlust,
ett förhållande som givetvis skulle kunna locka till underförsäkring med
ty åtföljande disproportion mellan premier och ersättningar. Det förenämnda
förslaget har därför tolkats så, att ersättning för mjölkförlust
skulle kunna utgå med högst 60 procent av försäkringsvärdet.
I nära samband med nyssberörda principfråga står det av Försäkringsbolaget
för smittsamma husdjurssjukdomar framlagda förslaget, att örn
vid skadefall den producerade mjölkmängden är större än den medelavkastning,
som beräknats vid försäkringsvärdets fastställande, ersättning
skall beräknas utan någon hänsyn tagen till den del av produktionsvärdet,
som ligger över försäkringsvärdet. Mot detta förslag synes intet
vara att erinra. Enbart den omständigheten, att ersättningsbeloppet kan
bliva större vid lägre än vid högre produktion torde vara tillräcklig för
att motivera en ändring i föreslagen riktning.
I detta sammanhang må framhållas, att försäkringstagarna med nu
gällande bestämmelser icke kunna bereda sig fullt effektivt försäkringsskydd
mot mjölkförlust utan att försäkra mjölkproduktionen till högre
32
Kungl. Maj:is proposition Nr 148.
belopp för år räknat än det verkliga produktionsvärdet. Frågan om ersättning
för mjölkförlust blir i större utsträckning aktuell först vid en
mul- och klövsjukeepizooti av så stor omfattning, att statsmakterna finna
sig föranlåtna att vid dess bekämpande övergiva nedslaktningsmetoden
för att övergå till isoleringsmetoden. Örn nu försäkringsvärdet överensstämmer
med det årliga produktionsvärdet, måste givetvis vid en dylik
epizooti fall i rätt stor utsträckning inträffa, där produktionsvärdet för
tillfället per dag räknat överstiger Vses av den mjölkproduktionen åsätta
försäkringssumman eller det värde, efter vilket ersättning skall beräknas.
För att råda bot för denna olägenhet skulle en sådan anordning
behöva träffas, att mjölkproduktionen kunde åsättas olika försäkringsvärde
för dag räknat under olika delar av året. För att möjliggöra för
försäkringsgivarna att införa en dylik anordning har jag funnit mig böra
föreslå, att bestämmelsen att vid fastställandet av ersättningsbeloppet värdet
för dag av den producerade mjölken skall anses utgöra högst Vses av
det belopp, för vilket den årliga mjölkproduktionen är försäkrad, ändras
därhän, att produktionsvärdet för den tid, för vilken ersättning skall utgå,
skall anses utgöra högst det belopp, för vilket mjölkavkastningen är
försäkrad för nämnda tid.
I det föregående har principiellt förordats sådan utvidgning av försäkringen,
att den skulle komma att avse att täcka jämväl sådan förlust,
som uppkommer genom av mul- och klövsjuka förorsakad nedgång i
mjölkproduktionen under spärrningstiden. I sådant avseende har Försäkringsbolaget
för smittsamma husdjurssjukdomar föreslagit, att ersättning
skulle utgå med */* av produktionsminskningens värde, under det
att Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförenings förslag
i denna fråga, till vilket förslag även Skånes mindre jordbrukares
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening anslutit sig, skulle medföra, att
ifrågavarande ersättning komme att utgå med ungefär 60 procent av
samma värde.
Att ersättning för förlust genom mjölkproduktionsminskning, förorsakad
av mul- och klövsjuka, icke från början kom att ingå i den statsunderstödda
smittförsäkringen, var, såsom framgår av vad tidigare anförts,
förnämligast beroende av svårigheterna att beräkna, huru stor del
av produktionsminskningens värde som uppvägdes av minskad foderförbrukning,
eller med andra ord att fastställa den verkliga nettoförlust, som
försäkringstagaren lidit genom nedgången i den sjuka djurbesättningens
mjölkavkastning. Vid bedömandet av förevarande spörsmål har det därför
i främsta rummet gällt att söka erhålla någon uppfattning örn, huru
stor andel av den totala mjölkproduktionskostnaden, som kostnaden för
djurens utfodring utgör. Härutinnan föreligger, såvitt kunnat utrönas,
inga utredningsresultat publicerade. Enligt vad som inhämtats hava
emellertid under år 1931 för 1928 års tullkommittés räkning verkställts
vissa utredningar rörande produktionskostnaderna och räntabiliteten för
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
såväl jordbruksnäringen i dess helhet som de särskilda jordbruksprodukterna.
Direktören för Sveriges allmänna lantbrukssällskap L. Nanneson,
vilken verkställt dessa utredningar, har under liand meddelat, att foderkostnaden
beräknats utgöra något mer än 50 procent av den totala mjöllcproduktionskostnaden.
Örn man utöver denna uppgift ägde tillgång till
material, som möjliggjorde en siffermässig belysning av sambandet mellan
mjölkproduktion och foderförbrukning vid fall av mill- och klövsjuka,
skulle det vara möjligt att tämligen noggrant beräkna den ersättning
av bär ifrågavarande art, som i förekommande fall skäligen borde utgå.
Dylikt material saknas dock såvitt känt är. Under normala förhållanden,
d. v. s. för det fall att djuren icke äro angripna av mul- och klövsjuka,
torde man kunna utgå ifrån att nedgången i mjölkavkastning är
proportionsvis större än foderminskningen, enär ju en viss del av foderförbrukningen
åtgår i form av underhållsfoder och utfodringen endast
till återstående del direkt påverka!'' mjölkavkastningen. Även örn frågan,
huruvida så är förhållandet jämväl för det fall, att djuren äro angripna
av mul- och klövsjuka, undandrar sig ett närmare bedömande, synes dock
all sannolikhet tala för, att en försäkringstagare icke skulle kunna beredas
någon oskälig fördel, örn han tillerkändes ersättning för mjölkförlust
genom produktionsminskning, förorsakad av mul- och klövsjuka, med
ett belopp motsvarande något mer än hälften av produktionsminskningens
a ärde. Det torde böra framkallas, att en försäkringstagare, vars besättning
augripes av mul- och klövsjuka, alltid kommer att lida en rätt avsevärd
förlust därigenom att djurens kondition och därigenom även deras
mjölkningsförmåga i regel är väsentligt nedsatt under lång tid efter det
att de genomgått sjukdomen, en förlust för vilken försäkringen icke lämnar
något skydd. Man torde därför knappast behöva befara, att införandet
i försäkringen av en så pass begränsad ersättningsplikt i här ifrågavarande
avseende, som nu föreslås, skulle kunna inverka därhän, att försäkringstagarnas
intresse av att såvitt möjligt skydda de försäkrade djurbesättningarna
för mul- och klövsjukesmitta skulle minskas.
Vad beträffar storleken av ersättning för förlust genom mjölkproduktionsminskning
har Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar,
såsom förut nämnts, föreslagit, att dylik ersättning skulle utgå med
*/» av Produktionsminskningens värde. Med hänsyn till att foderkostnaden
utgör så stor andel — över 50 procent — av den totala mjölkproduktionskostnaden,
synes det emellertid vara tillrådligt att begränsa ersättningen
till ett något lägre belopp. Vid övervägandet av denna fråga bär
jag ansett lämpligt, att ersättningsbeloppet fixeras till (iO procent av produktionsminskningens
värde. Såsom förut framhållits, kan en försäkringstagare
normalt tillgodogöra sig 40 procent av värdet av den under
avspärrningstiden producerade mjölken, varför ersättning för förlust, som
uppkommer genom de statliga spärrningsåtgärderna, i allmänhet utgår
med 60 procent av nämnda värde. Införandet av en bestämmelse, att erBihang
lill riksdagens protokoll 10.12. 1 saini. IV.) höft. (Nr lis.) n
irågans
tidigare
behandling.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
sättning för förlust genom mjölkproduktionsminskning skall utgå med 60
procent av produktionsminskningens värde, skulle sålunda även medföra
den fördelen, att det bleve möjligt för försäkringsgivarna att tillämpa enhetliga
grunder vid fastställandet av ersättningsbeloppet i dess helhet.
III. Avsättningen till reservfond.
Ifråga örn föreskrifterna rörande skyldighet för försäkringsgivarna att
verkställa avsättningar till en särskilt för den statsunderstödda smittförsäkringsverksamheten
avsedd reservfond hänvisas till härom tidigare
lämnad redogörelse.
I denna fråga anförde på sin tid husdjursförsäkringssakkunniga bland
annat, att fonden och därmed även fondavsättningens storlek givetvis borde
stå i visst förhållande till den risk, för vars utjämnande fondmedlen
vore avsedda. Då ifrågavarande risk vore i hög grad olika inom olika
län, borde naturligen icke inom samtliga län krävas en i förhållande till
försäkringssumman lika stor fondavsättning. En lämplig regel i fråga
om storleken av den minsta avsättning, som normalt borde för visst län
verkställas, syntes vara att fastställa avsättningen i relation till det genomsnittliga
värdet av nettopremien inom länet för visst antal av de senast
förflutna åren. På detta sätt erhölle man en automatisk reglering
av fondbildningen med hänsyn till erfarenheten, i vad mån risken tenderade
att öka eller minska. De sakkunniga hade ansett, att man härutinnan
lämpligen borde räkna med en tidsperiod av 15 år samt att fondavsättningen
borde motsvara en utdebitering, avrundad till närmast högre
heltal öre, av 50 procent av nettopremien i genomsnitt under dessa år. Då
erfarenhetstal att bygga på vid verksamhetens början saknades, ansågo
de sakkunniga, att man beträffande Malmöhus län borde kunna lägga
vissa i deras betänkande beräknade värden å nettopremierna för åren
1911—1925 till grund för fastställandet av de fondavsättningar, som till
en början skulle erfordras för nämnda län. Vid dessa beräkningar utgingo
de sakkunniga från det antagandet, att mul- och klövsjuka under
aren 1911—1924 skulle hava förekommit inom länet i ungefär samma utsträckning
som på Själland, därest nedslaktningsmetoden icke tillämpats
inom nämnda län. För år 1925 lades de under nämnda år inom länet
vunna erfarenhetstalen till grund för beräkningarna. Med denna utgångspunkt
k örn m o de sakkunniga till det resultatet, att genomsnittliga
nettopremien för åren 1911—1925 skulle hava uppgått till 19.5 öre per 100
kronors försäkringssumma, varför den normala fondavsättningen för
Malmöhus län enligt de av de sakkunniga föreslagna reglerna till en början
skulle hava motsvarat en utdebitering av 10 öre per 100 kronors försäkringssumma.
Enligt en av de sakkunniga verkställd överslagsberäkning
skulle vidare motsvarande belopp för Kristianstads län bliva 3 öre.
För samtliga övriga län skulle fondavsättningen enligt de ifrågasatta
principerna stanna vid 1 öre per 100 kronors försäkringssumma. De sakkunniga
ansågo dock, att det i syfte att påskynda fondbildningen borde
föreskrivas, att fondavsättningen för år, då sådan skulle verkställas i full
utsträckning, skulle motsvara en utdebitering av lägst 2 öre per 100 kronors
försäkringssumma.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
35
De av de sakkunniga .föreslagna principerna rörande avsättning till reservfond
vannö sedermera statsmakternas godkännande. Det bör dock
omnämnas, att vid behandlingen av nu föreliggande fråga i Kungl. Maj:ts
proposition nr 204 till 1926 års riksdag föredragande departementschefen
anförde, att under den första tiden efter verksamhetens början något
större fondavsättningar, än de sakkunniga tänkt sig, torde vara motiverade
med hänsyn till önskvärdheten av att fonder, så snart ske kunde,
bildades av sådan storlek, att de kunde i nödig utsträckning tjäna det
avsedda syftet att verka utjämnande på såväl försäkringstagarnas som
statens kostnader för ifrågavarande ändamål. Det funnes emellertid all
anledning antaga, att försäkringsinspektionen, som enligt förslaget skulle
fastställa de nettopremievärden, som till en början skulle läggas till grund
för beräknandet av fondavsättningens storlek, därvid skulle taga hänsyn
till ett dylikt behov.
De sedermera jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 26 juli 1926 angående
allmänna grunder för ifrågavarande försäkringsverksamliet för
olika år och län för ändamålet av försäkringsinspektionen fastställda nettopremierna
återgivas i följande översikt.
Nettopremie för 100 kronors försäkringssumma
Ä r
Malmöhus
län
Kristianstads
län
Övriga län
Vart och ett av åren 1913—1924
15 öre
4 öre
4 öre 1
1925 ................................................
130 »
35 »
4 » 1
1926 ................................................
110 »
55 »
4 » 1
1927 ................................................
—
—
4 » 8
1928 ................................................
15 »
4 »
—
1929 ...............................................
15 »
4 »
—
1930 ................................................
15 »
6 »
4 » I * 3
1931 ................................................
15 »
6 »
4 » 4
I skrivelse den 29 maj 1931 till chefen för jordbruksdepartementet har FramstäUSkånska
lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsfdretting hemställt
örn vidtagandet av sådana åtgärder, att för framtiden avsättningen till mannens Örnreservfond
måtte få ske med lägre belopp än som hittills krävts. sendiga
kreatursför
Föreningen
erinrar därvid till en början örn i ämnet gällande bestäm- säkrings.
meisel- och framhåller, att försäkringsinspektionen fastställt de årliga net- förening.
topremierna för Malmöhus län till sådana belopp, att avsättning till reservfond
hittills måst ske med belopp, motsvarande en utdebitering av 15 öre
per 100 kronors försäkringssumma. Föreningen anför härefter, att den
till fullo insåge, att staten, med hänsyn till att den vid svårare utbrott
av någon av de husdjurssjukdomar, som omfattades av försäkringen, förnämligast
mill- och klövsjuka, eventuellt kunde komma att få bidraga till
täckandet av skaderegleringskostnaderna, hade stort intresse av att en
kraftig fondbildning bomme till stånd inom ifrågavarande försäkringsverksamhet.
Föreningen holle dock före, att detta statens intresse skulle
bliva fullt tillgodosett även med en något lägre fondavsättning än som
1 Avser samtliga övriga län.
1 Avser Hallands, Jönköpings, .Södermanlands, Älvsborgs och Östergötlands län.
3 Avser Blekinge län.
4 Avser Blekinge, Hallands oell Kronobergs län.
36
Kungl. Muy.ts proposition Nr 148.
hittills hade måst äga rum. Till stöd för denna uppfattning åberopar föreningen
till en början de av liusdjursförsäkringssakkunniga verkställda
beräkningarna angående storleken av de fondavsättningar, som borde krävas,
och påpekar i anslutning härtill, att det riskmått, som skall ligga till
grund för fastställandet av fondavsättningens storlek, sedermera blivit satt
väsentligt högre än som av de sakkunniga ansågs erforderligt. Vidare
framhåller föreningen, att de sakkunniga vid sina beräkningar rörande
storleken av den under olika år för skaderegleringen erforderliga utdebiteringen,
vilken ju principiellt skulle ligga till grund för beräknandet av
den erforderliga fondavsättningen, hade utgått från att ersättning skulle
utgå för fodermedel, som skadades eller förstördes genom föreskrivna
desinfektionsåtgärder, samt att desinfektionskostnaderna skulle bestridas
till 3A av vederbörande försäkringsinrättning och till V* av djurägarna
själva. Härefter alif öres följande:
»I Kungl. Majrts förslag till riksdagen i ämnet hade emellertid bestämmelsen
örn ersättning för fodermedel uteslutits, varjämte frågan örn desinfektionskostnadernas
bestridande ansågs böra tills vidare lämnas öppen.
I propositionen hade i anledning härav verkställts en omräkning av de av
sakkunniga beträffande Malmöhus län sammanställda siffrorna, vilken omräkning
utvisade, att nettopremierna för åren 1911—1925 skulle ställa sig
väsentligt lägre än de av de sakkunniga konstruerade värdena, därest
endast ersättningar för djur och mjölkförlust medräknades. Den för
nämnda år genomsnittliga nettopremien skulle i sä fall nedgå från 19.5
öre enligt de sakkunnigas förutsättningar för beräkningarna till 11.9 öre.
Säkerhetstillägget skulle sålunda uppgå till, d. v. s. att fondavsättningen
borde ske med 6 i stället för 10 öre per 100 kronors försäkringssumma.
Den absolut övervägande delen av denna sänkning hänförde sig till desinfektionskostnaderna.
Nu förhåller det sig emellertid så, att samtliga kostnader för smittrening
i samband med imil- och klövsjuka hittills bestritts helt av staten, såväl
då nedslalctningsmetoden tillämpats som då isoleringsmetoden kommit
till användning för sjukdomens bekämpande. Vid sådant förhållande synes
det kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses skiiligt och riktigt
att betunga försäliringsverksamheten med fondavsättning jämväl för nu
ifrågavarande ändamål.
Även örn desinfektionskostnaderna skulle komma att till större eller
mindre del åvila försäkringen, torde nian enligt numera vunnen erfarenhet
kunna räkna med avsevärt lägre dylika kostnader jin dem, som lågo
till grund för husdjursförsäkringssakkunnigas beräkningar. Det torde
nämligen vara allmänt erkänt, att desinfektionen under den omfattande
raul- och klövsjukeepizooti som härjade under år 1925 och från vilken de
sakkunnigas material härutinnan hämtades, blev oskäligt dyr, och säkerligen
skulle en för senare tid verkställd undersökning giva vid handen,
att desinfektionskostnaden per nötkreatur nedbringats icke oväsentligt.
Av vad förut anförts framgår, att man — utan att behöva frångå de av
statsmakterna fastställda principerna — borde för framtiden kunna räkna
med en lägre fondavsättning än som hittills föreskrivits. En dylik nedsättning
skulle säkerligen vara av betydelse för försäkringsverksamhetens
lyckliga utveckling. Det må nämnas, att föreningen för senaste räkenskapsår
måst till reservfonden avsätta 41,462 kronor 82 öre. Överskottet
på rörelsen uppgick emellertid icke till mer än 34,111 kronor 14 öre, varför
en brist förelåg å 7,351 kronor 68 öre. Lyckligtvis hade föreningen möj
-
Kungl. Majlis proposition Nr 148.
37
likhet att täcka denna brist genom att taga det erforderliga beloppet ur
dispösitionsfonden, men för framtiden kan lätt en sådan situation uppstå,
att föreningen blir tvungen att antingen böja premiesatserna •— nu 20 öro
för nötkreatur, svin oell mjölkförlust samt 5 öre för hästar, allt per 100
kronors försäkringssumma — eller ock att verkställa extra utdebitering
på delägarna. Vilken som helst av dessa åtgärder skulle säkerligen menligt
inverka på anslutningen till försäkringen, och då det givetvis måste
betraktas även såsom ett statsintresse, att anslutningen till försäkringen
blir så stor som möjligt, vågar föreningen uttala sin förhoppning örn välvilligt
tillmötesgående, då föreningen härmed hemställer, att sådana åtgärder
måtte vidtagas, att för framtiden den avsättning till reservfond,
varom här är fråga, måtte få ske med lägre belopp än som hittills krävts.»
I sitt den 23 februari 1932 över denna framställning avgivna yttrande
har försäkringsinspektionen till en början framhållit, att till grund för
beräkningen av reservfondavsättningen skola läggas s. k. nettopremier,
av vilka man, ifråga om de nu existerande försäkringsbolagen, för varje
län hade att räkna med tre olika grupper:
1) nettopremier fastställda av försäkringsinspektionen för åren 1913—
1926;
2) nettopremier fastställda av försäkringsinspektionen för 1927 och senare
år, avseende det fall, att under året nedslaktningsmetoden huvudsakligen
tillämpats för bekämpande av mill- och klövsjuka inom liinet;
3) övriga nettopremier för 1927 oell senare år, beräknade enligt 5 § på
grundval av respektive bolags erfarenhet.
Vid fastställandet av nettopremier för Malmöhus län i fallet 1) hade
inspektionen utgått från de av husdjursförsäkringssakkunniga beräknade
nettopremierna för de år de sakkunnigas siffror avsåge, nämligen 1913—
1925. Dessa nettopremier hade dock av praktiska skäl utjämnats samt
även något höjts med hänsyn till departementschefens uttalande i fondbildningsfrågan
i Kungl. Maj:ts proposition nr 204 år 1926. Nettopremien
för år 1926 i Malmöhus län hade fastställts till 110 öre på grund av Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolagets enligt de nya ersättningsgrunderna
omräknade skaderesultat i länet. Denna höga nettopremie, som givetvis
icke kunnat förutses av de sakkunniga, hade verkat väsentligt ökande
å reservfondavsättningen. Vid fastställandet av nettopremierna för
övriga län i fallet 1) hade försäkringsinspektionen i alla punkter av vikt
för fondberäkningen anslutit sig till de sakkunniga.
I fallet 2) hade inspektionen endast haft mycket osäkra hållpunkter för
nettopremiebestämningen och hade därför i huvudsak måst göra denna
skönsmässigt.
Vad slutligen beträffade fallet 3) hade det ankommit på värjo bolag att
uträkna nettopremie på grundval av dess egen erfarenhet.
Härefter har försäkringsinspektionen anfört följande: »Statens bidrag
till försäkringen bliva enligt författningen mindre, ju större avsättning
till reservfonden som verkställts. Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
hemställer nu, att fordringarna på reservfondavsättning
måtte minskas. Såvitt försäkringsinspektionen kan se, förutsätter
en dylik minskning, att gällande författning ändras. Därest det
skulle anses lämpligt, att staten åtager sig ökad risk för denna försäkring,
har försäkringsinspektionen intet att erinra mot en sådan ändring. Inspektionen
får emellertid ifrågasätta, huruvida icke, örn ändring göres,
Verkställda
beräkningar.
38 Kungl. May.ts proposition Nr 148.
bestämmelserna i 3 § samtidigt skulle kunna förenklas. Bestämmelserna
äro nämligen rätt komplicerade. Enligt försäkringsinspektionens mening
måste i denna försäkringsgren beräkningar, som direkt eller indirekt a,vse
framtida försäkringskostnader, alltid vara behäftade med en så hög
grad av osäkerhet, att intet vinnes genom att tillämpa ett komplicerat
förfarande. Ett dylikt förfarandes tillämpning kan i stället leda till den
mindre önskvärda konsekvensen, att beräkningarna, i vilka ju ingå rent
skönsmässigt bestämda faktorer, kunna komma att tillerkännas en giltighet,
som de icke äga. Det med bestämmelserna avsedda ändamålet synes
enklare och bättre kunna vinnas på det sätt, att säkerketstillägget bestämmes
i själva författningen till visst öretal för varje län.»
Vid bedömandet av frågan örn storleken av den reservfondavsättning
för den statsunderstödda smittförsäkringen som skäligen bör krävas, har
det på grund av de i det föregående föreslagna ändringarna örn slopande
av hästförsäkringen och i fråga örn ersättning för mjölkförlust befunnits
erforderligt att verkställa vissa omräkningar av de resultat härutinnan,
vartill husdjursförsäkringssakkunniga på sin tid kommo. Därvid
hava tillämpats samma metoder, som de sakkunniga använde, dock
med vissa avvikelser i fråga örn förutsättningarna för beräkningarna.
Husdjursbeståndet i Malmöhus län har nämligen till sin sammansättning
av olika slag av djur undergått synnerligen kraftiga förskjutningar på det
senaste årtiondet. De sakkunniga måste basera sina beräkningar på uppgifter
avseende år 1919, på grund av att senare uppgifter icke förelågo vid
tiden för deras arbete. Genom den ar 1927 verkställda jordbruks!, äkningen
har man emellertid numera tillgång till uppgifter, som mera ansluta
sig till de nuvarande förhållandena. En jämförelse mellan de av husdjursförsäkringssakkunniga
använda siffrorna för år 1919 och 1927 års
siffror lämnas i följande tabell.
Antal hästar, nötkreatur och svin i Malmöhus län åren 1919 och 1927.
t 9
1 9
1 9
2 7
Antal
% av totala
Antal
% av totala
djur
djurantalet
djur
diurantalet
Hästar .........................................
75,299
22.4
61,863
12.7
Nötkreatur ■■■ ................................
183,226
54.0
241,227
49.5
S ''n
76,981
23.0
184,5351
37.s
Summa
335,506
100
487,642
100
Härav framgår, att antalet hästar nedgått från cirka 75,000 år 1919 till
cirka 62,000 år 1927, under det att nötkreatursbeståndet ökats med nära en
tredjedel och svinantalet betydligt mer än fördubblats.
Till grund för de nu utförda beräkningarna hava lagts 1927 års siffror.
Jämväl i annat avseende har det ansetts önskvärt att vid beräkningarna
utgå från förutsättningar, som mera ansluta sig till förhållandena sådana
39
Kungl. Majus proposition Nr 148.
dessa numera gestalta sig, nämligen i fråga örn försäkringsvärdena. Husdjursförsäkringssakkunniga
använde sig i fråga örn nötkreatur av de djurvården,
efter vilka ersättning av allmänna medel lämnades de djurägare
inom Malmöhus län, vilkas besättningar nedslaktades i början av den på
hösten år 1924 utbrutna mul- och klövsjukeepizootien. Med ledning av
dessa värden sattes försäkringsvärdena till för storboskap 725 kronor, för
ungnöt 400 kronor och för kalvar 150 kronor per djur, vilka värden emellertid
högst väsentligt överstiga de värden, som numera åsättas djuren
vid tecknandet av smittförsäkring. Med ledning av de uppgifter, som inhämtats
rörande försäkringsverksamheten under åren 1927—1930, hava
motsvarande värden nu satts till respektive 500, 300 och 100 kronor.
Husdjursförsäkringssakkunnigas värden å svin, nämligen 200 kronor
för avelssvin och 80 kronor för gödsvin, hava visat sig stämma väl överens
med de hittills tillämpade försäkringsvärdena, varför dessa värden
kommit till användning även nu.
Mjölkvärdet har vid de nu utförda beräkningarna satts till 12 öre per
Uter i stället för det av de sakkunniga använda värdet 14 öre per liter.
I följande tabell hava för jämförelse sammanställts de utgångspunkter
beträffande djurantal och försäkringsvärden, som tillämpats vid husdjursförsäkringssakkunnigas
beräkningar och vid de nu verkställda. I tabellen
hava jämväl införts vissa uppgifter rörande de försäkringsvärden,
som i verkligheten kommit till användning inom den statsunderstödda
smittförsäkringen.
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
Jämförelse mellan de antaganden rörande djurantal och försäkringsvärden, som
tillämpats av husdjursförsäkringssakkunniga och vid de nu utförda beräkningarna.
.
Av liusdjurslörsäkrings- sakkunniga använda
antaganden
Nu använda antaganden
Försäkrings- värde per
djur i medel- tal lör samt- liga bolag åren
1927 — 1930
kronor
Antal
djur
Värde
per djur
kronor
Samman- lagt värde
miljoner
kronor
Antal
djur
Värde
per djur
kronor
Samman- lagt värde
miljoner
kronor
Nötkreatur.
I Storboskap ...............
100,391
725
72. S
133,111
500
66.6
Ungnöt ..................
46,613
400
18.7
58,482
300
17.5
'' •
Kalvar....................
36,222
150
5.4
49,634
100
5.o
Summa
183,226
529
96.9
241,227
869
89.1
364
Svin.
Avelss,vin.................
16,254
60,700
76,954
200
80
105
3.8
4.S
8.1
25,578
158,974
184,552
200
80
96
5.1
12.7
17.s
Summa
94
[
Mjölkproduktion.
10.61 liter per ko och
dag ....................
(14 öre
per
liter)
291
per nöt- kreatur
53.8
(12 öre
per
liter)
252
per nöt- kreatur
60.8
251 I
per nöt- kreatur
Mellan de anförda medeltalssiffrorna för åren 1927—1930 oell de nu
gjorda antagandena råder som synes en mycket god överensstämmelse.
I övrigt hava beräkningarna utförts efter exakt samma metoder som de
av husdjursförsäkringssakkunniga tillämpade med den modifikation, som
betingas av tidigare föreslagna ändringar i grunderna för ersättning av
mjölkförlust. Det torde därför vara tillräckligt att beträffande gången av
beräkningarna hänvisa till de sakkunnigas betänkande och här endast
återgiva de resultat, vartill man kommit. Dessa hava sammanställts i
följande tabell.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148. 41
För Malmöhus län beräknade ersättningar åren 1911—1925.
År
Ersättning för döda
nötkreatur
kronor
Ersättning
för döda
svin
kronor
Ersättning
för mjölk- förlust
kronor
Ersättning
för des- infektions- ! kostnad
kronor
Total
ersättning
kronor
Nettopremie
(öre per 100 kronors
försäkringssumma)
vid mul- och klöv- sjuka
vid
mjält-
brand
Inalles
exkl. des- infektions- 1
kostnad
1911
14,700
40,500
2,800
27,400
22,900
108,300
6.4
5.1
1912
57,600
24,000
9,300
106,100
88,800
285,800
17.0
11.7
1913
—
25,000
—
—
2,400
27,400
1.0
1.5 i
1914
700
20,000
100
2,600
1,900
25,300
1.5
1.4 1
1915
229,700
20,500
12,800
584,500
530,300
1,377,800
82.0
50.4
1916
18,700
11,000
1,200
46,400
47,700
125,000
7.4
4.6
1917
1,000
4,000
2,100
2,000
9,100
0.5
0.4
1918
—
3,000
—
—
—
3,000
0.2
0.2
1919
—
6,000
—
—
—
6,000
0.4
0.4
1920
151,900
9,000
7,000
299,400
283,700
751,000
44.7
27.8
1921
104,200
14,000
6,600
228,300
215,700
568,800
33.9
21.0
1922
9,500
11,500
1,300
31,300
30,000
83,600
5.o
3.2
1923
500
7,500
—
1,000
1,000
10,000
0.6
0.5
1924
254,300
16,500
31,400
426,200
403,300
1,131,700
67.4
43.4 1
1925
565,000
15,000
82,600
967,400
990,500
2.620,500
156.0
97.0 1
I medeltal 1911—1925 | 28.3 j 17.9
Till grund för beräkningen av nettopremien Ilar lagts ett sammanlagt
försäkringsvärde å 168 miljoner kronor med följande fördelning:
Nötkreatursvärde .................................. 89 milj. kronor
Mjölkvärde................................................ 61 » »
Svin värde ................................................ 18 » »
Summa 168 milj. kronor.
I jämförelse med liusdjursförsäkringssakkunnigas beräkningar innebär
detta resultat en icke oväsentlig höjning av den genomsnittliga nettopremien
för åren 1911—-1925, beroende på de vidgade grunderna för ersättning
av mjölkförlust. Den av de sakkunniga beräknade genomsnittliga
nettopremien uppgick nämligen till 19.5 öre, örn ersättning för desinfektionskostnad
medräknades, och i motsatt fall till 11.9 öre, vilka värden
emellertid genom att, såsom här föreslagits, utesluta försäkringen av hästar
ökas till 24.i respektive 14.7 öre. Med bibehållande av de sakkunnigas
antaganden rörande djurantal och försäkringsvärden ökas sistnämnda belopp
vid tillämpande av de föreslagna mjölkersättningsgrunderna till 29.7
respektive 20.3 öre. De nu använda antagandena i berörda avseenden hava
sålunda medfört någon sänkning av den genomsnittliga nettopremien till
de i sist intagna tabell angivna beloppen, 28.3 oell 17.9 öre.
Departements
chefen.
42 Kungl. Martts proposition Nr 148.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att storleken av den resexvfondavsättning,
som skall verkställas vid utgången av visst räkenskapsår,
beräknas med ledning av vissa nettopremievärden för de senaste
15 åren, vilka värden hämtats ur vederbörande bolags erfarenhet eller,
beträffande den före verksamhetens början liggande tiden samt år, varunder
mul- och klövsjuka huvudsakligen bekämpas enligt nedslaktningsmetoden,
efter skälighetsprövning fastställts av försäkringsinspektionen
För vart och ett av åren 1913—1924 har inspektionen fastställt nettopremien
för Malmöhus län — det län, som i här förevarande sammanhang
tilldrager sig största intresset — till 15 öre. Till grund för detta värde
hava lagts de beräkningar avseende nämnda år, som husdjursförsäkringssakkunniga
utförde med tillämpande av den danska statistiken rörande
mul- och klövsjukans förekomst under samma år på Själland. Enligt dessa
beräkningar skulle nettopremien i genomsnitt för ifrågavarande år hava
uppgått till 12.5 öre. Att det av försäkringsinspektionen fastställda värdet
satts något högre eller till 15 öre har givetvis föranletts av det uttalande,
som i den för 1926 års riksdag framlagda propositionen i ämnet gjordes
av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet och som av riksdagen
lämnades utan erinran, att under den första tiden efter verksamhetens
början något större fondavsättningar, än de sakkunniga tänkt sig, torde
vara motiverade med hänsyn till önskvärdheten av att fonder, så snart
ske kunde, bildades av sådan storlek, att de kunde i nödig utsträckning
tjäna det avsedda syftet att verka utjämnande på såväl försäkringstagarnas
som statens kostnader för ifrågavarande ändamål.
För åren 1925 och 1926, då mul- oell klövsjukan inom Malmöhus län bekämpades
enligt isoleringsmetoden, har nettopremien för nämnda län med
ledning av den direkta erfarenheten rörande sjukdomens förekomst inom
länet satts till 130 respektive 110 öre per 100 kronors försäkringssumma.
Nettopremien för år 1927 för samma län hava bolagen fått beräkna med
ledning av egen erfarenhet, enär isoleringsmetoden då fortfarande tillämpades.
För vart och ett av åren 1928—1931 har slutligen försäkringsinspektionen
fastställt nettopremierna för ifrågavarande län till samma belopp
som för åren 1913—1924 eller till 15 öre per 100 kronors försäkringssumma.
I denna fråga vill jag då först göra det uttalandet, att å ena sidan en
stark reservfondbildning inom verksamheten i fråga givetvis är av stor
fördel, kanske främst för det allmänna. Men å andra sidan bör vid avvägandet
av kravet på reservfondavsättningar skälig hänsyn tagas till
den omständigheten, att ju större detta krav ställes, desto högre måste
premiesättningen bliva samtidigt som värdet av statens stöd i motsvarande
mån förringas, vilket kan i väsentlig mån komma att motverka en ur alla
synpunkter önskvärd anslutning till försäkringen. Särskilt i nuvarande
för jordbruksnäringen i ekonomiskt avseende synnerligen bekymmersamma
läge synes skäl ej föreligga att längre bibehålla det tillägg till de av husdjursförsäkringssakkunniga
för tidigare år konstruerade nettopremievär
-
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
tiena, som föranletts av det förut återgivna uttalandet av föredragande departementschefen
i Kungl. Marits proposition i ämnet till 1926 års riksdag.
Att beträffande Malmöhus län kravet pä avsättning till reservfond
ställts jämförelsevis högt beror emellertid endast i ringa mån på nämnda
tillägg. Av vida större betydelse är den omständigheten, att nettopremierna
hava beräknats under den förutsättningen, att försäkringen skall ersätta
bland annat 3A av förekommande desinfektionskostnader. I verkligheten
har emellertid försäkringen hittills icke belastats med dylika kostnader.
enär staten helt bestritt desamma, såväl mul- och klövsjukan bekämpats
enligt nedslaktningsmetoden som då isoleringsmetoden kommit
till användning. Man torde ej heller numera kunna ifrågasätta någon ändring
härutinnan, förrän möjligen i samband med genomförandet av ny
epizootilagstiftning. Vid sådant förhållande synes skäl ej föreligga att
i fortsättningen av försäkringsverksamheten kräva, att reservfondavsättningen
jämväl skall innebära en avsättning, som är att hänföra till
nu ifrågavarande kostnader.
Örn förut föreslagna ändringar i grunderna för den statsunderstödda
försäkringsverksamheten av riksdagen godkännas och sålunda komma till
genomförande utan att samtidigt de i 3 § i kungörelsen den 26 juli 1926
meddelade reglerna rörande avsättning till reservfond ändras, skulle givetvis
erfordras ett nytt fastställande från försäkringsinspektionens sida
av de nettopremier, som i fortsättningen skulle ligga till grund för beräknandet
av reservfondavsättningens storlek. Den lättnad beträffande
dylik avsättning, som jag ansett böra beredas ifrågavarande försäkringsverksamhet,
skulle i så fall kunna ernås därigenom, att inspektionen vid
detta fastställande toge hänsyn till vad jag förut anfört.
Emellertid har försäkringsinspektionen framfört tungt vägande skäl
för en sådan ändring av 3 §, att de däri meddelade, mycket komplicerade
reglerna för beräknandet av reservfondavsättningens storlek ersättas med
enklare bestämmelser. Jag ansluter mig härutinnan till det av inspektionen
framlagda förslaget att direkt i författningen fastställa säkerhetstillägget
för A’arje län.
För bedömandet av frågan, hur högt kravet på reservfondavsättning
skäligen bör för framtiden ställas, hava verkställts vissa överslagsberäkningar.
Dessa hava givit vid handen, att med bibehållande av 3 § oförändrad
men med iakttagande av de ändringar, som jag tidigare föreslagit
beträffande försäkringens omfattning m. m. samt ifråga örn kravet på
reservfondavsättning, den för år 1931 för Malmöhus län erforderliga avsättningen
skulle hava motsvarat en utdebitering per 100 kronors försäkringssumma
av mellan 10 och 11 öre. Detta värde, avrundat nedåt till
10 öre, har jag ansett skäligen kunna för framtiden fastställas såsom säkerhetstillägg
för Malmöhus län.
T övrigt har jag funnit mig böra förorda, att säkerhetstillägget fastställes
till 4 öre för Kristianstads län samt till 2 öre för övriga län.
44
2 § 1 mom.
andra stycket.
Departements
chefen.
3 § andra
stycket.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
IV. Övriga frågor.
I 2 § 1 mom. andra stycket i kungörelsen den 26 juli 1926 föreskri ves,
att försäkringen skall avse att täcka förlust, som tillskyndats försäkringstagaren
därigenom, att till följd av smittsam husdjurssjukdom utförsel
eller leverans av mjölk blivit av myndighet förbjuden eller på annat
sätt förhindrad. Ersättningsplikten är sålunda på denna punkt icke
förknippad med att den sjukdom, som giver anledning till att avstängningsåtgärder
vidtagas, även i övrigt ingår i försäkringen. Avsikten torde,
emellertid ej hava varit, att försäkringen skulle sträcka sig jämväl till
sådana fall, då de vidtagna åtgärderna icke ingå såsom ett led i bekämpandet
av den ifrågavarande sjukdomen, såsom framgår av följande av
husdjursförsäkringssakkunniga i frågan gjorda uttalande: »Anledning
synes ej föreligga att i detta sammanhang förknippa ersättningsskyldigheten
med vissa sjukdomar, utan torde ersättning höra utgå i samtliga
de fall, då det allmänna för bekämpande av smittsam sjukdom bland
husdjuren tillgriper åtgärder av antydd arti»
Emellertid har det, enligt vad som inhämtats, icke sällan inträffat, att
en försäkringstagare vid fall av smittsam juverinflammation av hälsovårdsmyndigheten
på leveransorten blivit förbjuden att leverera mjölk
till exempelvis ett mejeri. Dylikt förbud har sålunda tillkommit icke för
förhindrande av smittans spridning utan av hygieniska skäl med tanke
på konsumenterna. I dylika fall bär från försäkringstagarens sida gjorts
gällande, att ersättning borde utgå, under det att vederbörande försäkringsbolag
förfäktat motsatsen, vilket haft stridigheter till följd.
Då ett godkännande av ståndpunkten, att ersättning bör utgå i dylika
fall, skulle innebära ett avsteg från de principer, varpå den ifrågavarande
försäkringsverksamheten vilar, synes ett förtydligande av kungörelsen
vara av behovet påkallad, så att det klart framgår, att ersättning ej
skall utgivas i sådana fall, varom här är fråga.
I 3 § andra stycket föreskrives bland annat, att fondavsättningen skall
beräknas å summan av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång gällande
försäkringar, för vilka bolaget är ansvarigt. Uttrycket »vid årets
utgång» återfinnes även i 5 §.
Nämnda uttryck har av Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar
ansetts böra ändras till »under året», enär en försäkringstagare,
som under försäkringsåret sålde sin djurbesättning eller av annan
giltig orsak upphörde med sin försäkring, dessförinnan kunde hava drabbats
av ett skadefall och hans försäkring därför syntes böra medräknas
i den försäkringssumma, å vilken fondavsättning liksom nettopremie och
utdebiteringsbehov skulle beräknas.
Samma bolag har vidare önskat sådan ändring i 3 § andra stycket, att
Stockholms stad och län ifråga örn försäkringsverksamheten finge räknas
såsom en enhet, enär djurantalet inom staden vore alltför ringa för att
den lämpligen skulle utgöra en länsenhet för sig.
45
Kungl. May.ts proposition Nr 148.
Det föreslagna utbytet av orden »vid årets utgång» mot uttrycket »under
året» torde sakna praktisk betydelse, varför anledning ej synes föreligga
att vidtaga någon ändring på denna punkt.
Mot ett sammanförande i nu förevarande hänseende av Stockholms
stad och län till en enhet synes däremot intet vara att erinra.
I 8 § mom. 2 stadgas bland annat, att bolag är skyldigt att i sina villkor
för här avsedd försäkring intaga bestämmelser bland annat därom,
att försäkring ej må avslutas för kortare tid än 4 år. Denna bestämmelse
tillkom på förslag av husdjursförsäkringssakkunniga i syfte att
motverka de stora fluktuationer med avseende på försäkringsbeståndet,
som visat sig förekomma inom den tidigare bedrivna smittförsäkringsverksamheten.
Beträffande detta stadgande har Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar framhållit, att det medförde, att en försäkringstagare,
som önskade fortsätta med försäkringen efter utgången av en 4-årsperiod,
måste förlänga försäkringsavtalet på ytterligare 4 år. Detta syntes
vara väl rigoröst och ej heller fullt överensstämmande med den tankegång,
som legat till grund för införandet av bestämmelsen ifråga, nämligen
att 4 år skulle utgöra en minimitid för en försäkring. Det syntes
rimligt, att en försäkringstagare vid en 4-årsperiods slut och i omedelbar
anslutning till denna kunde få försäkringen förlängd på ett år i
sänder.
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsåkringsförening har däremot
ansett, att ifrågavarande bestämmelse borde kvarstå oförändrad.
I sista delen av samma moment föreskrives vidare, att bolag är skyldigt
att i försäkrings villkoren bestämma, att, därest premien ej erlades
på av bolaget föreskriven tid och en vecka förflutit efter det bolaget genom
rekommenderat brev givit försäkringstagaren meddelande med erinran
örn premiens förfallodag, bolaget ej längre iklädde sig ansvarighet
för försäkringen.
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar har beträffande
detta stadgande framhållit, att det innebure en skärpning av motsvarande
bestämmelse i 1927 års lag örn försäkringsavtal. Dels på grund
härav, dels ock enär bestämmelsen förorsakade vederbörande bolag och
därmed dess försäkringstagare onödiga kostnader, syntes densamma böra
mildras genom uteslutning av orden »genom rekommenderat brev».
Vad först angår bestämmelsen, att försäkringsavtal ej må avslutas för
kortare tid än 4 år, torde densamma redan med dess nuvarande lydelse
böra tolkas så, att den endast hänför sig till det tillfälle, då avtal örn
försäkring först träffas, och att hinder ej föreligger att efter utgången
av 4-årsperioden förlänga avtalet för ett år i sänder. Någon ändring på
nu ifrågavarande punkt torde därför ej vara av behovet påkallad.
Den bestämmelse i lagen örn försäkringsavtal, som åsyftas i det andra
beträffande nu förevarande paragraf framkomna ändringsförslaget, åter
-
Departements
chefen.
8 § 2 mom.
Departements
chefen.
46
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 148.
finnes i 14 § andra stycket i nämnda lag och innebär, att, om förbehåll
träffats, att underlåtenhet att erlägga premie för en senare försäkringsperiod
skall medföra upphörande av försäkringsgivarens ansvarighet, sådan
påföljd dock ej må inträda, innan en vecka förflutit efter det försäkringsgivaren
givit försäkringstagaren meddelande med erinran örn
premiens förfallodag. I 33 § föreskrives vidare, att, örn dylikt meddelande
inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt
sätt avsänts, men blivit försenat eller icke kommit fram, denna
omständighet ej må föranleda, att avsändaren förlorat talan eller rättighet.
Efter tillkomsten av dessa bestämmelser, vilka gälla även ifråga örn
den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot smittsamma husdjurssjukdomar,
synes skäl ej föreligga att i 1926 års smittförsäkringskungörelse
bibehålla den strängare bestämmelsen, att sådant meddelande, varom
här är fråga, skall lämnas »genom rekommenderat brev». På sätt
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar föreslagit, torde
därför dessa ord böra utgå.
I överensstämmelse med de synpunkter, som jag i det föregående framfört,
har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till ändrad lydelse
av 2, 3 och 8 §§ i kungörelsen den 26 juli 1926 angående den statsunderstödda
smittförsäkringsverksamheten, vilket förslag torde få såsom
bilaga A fogas till detta protokoll. Körande den närmare innebörden av
förslaget torde jag sammanfattningsvis få framhålla följande.
2 §.
1. I mom. 1 första stycket hava i anslutning till vad som anförts rörande
hästförsäkringen uteslutits orden »rots eller springorm» samt
»hästar».
Andra stycket har dels omformulerats, så att det utan tvekan skall
framgå, att ersättning för mjölkförlust på grund av spärrningsåtgärder
skall utgå endast då dylika åtgärder vidtagas för bekämpande av smittsam
sjukdom bland husdjuren, dels ock utökats med en bestämmelse därom,
att försäkringen även skall avse att täcka förlust genom av mul- och
klövsjuka förorsakad nedgång i mjölkproduktionen.
Såsom fjärde stycke har intagits en ny bestämmelse, innebärande att
försäkringen jämväl skall avse att täcka betesförlust.
3. Till tredje stycket i mom. 3 har i enlighet med vad i det föregående
föreslagits beträffande ersättning för mjölkförlust fogats ett stadgande,
att av mul- och klövsjuka förorsakad förlust genom mjölkproduktionsminskning
skall ersättas med 60 procent. Då enligt vad erfarenheten
givit vid handen en försäkringstagare i regel bör kunna ur den
under avspärrningstiden producerade mjölken utvinna 40 procent av dess
normala värde, möjliggör denna bestämmelse för försäkringsgivarna att
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
för dylikt fall enhetligt reglera all ersättning för mjölkförlust med 60
procent av värdet av en mjölkproduktion per ko och dag under avspärrningstiden
lika med produktionen per ko och dag i genomsnitt under de
fem dagar, som närmast föregått nämnda tid, i den mån detta värde ej
överstiger försäkringsvärdet för den tid på året, då försäkringsfall inträffat.
Vid sådant förhållande kunde ifrågasättas att i de allmänna grunderna
direkt införa en dylik regel för fastställandet av ifrågavarande ersättningsbelopp.
Jag har emellertid ansett mest ändamålsenligt att beträffande
den under a vspärr ningstiden producerade mjölkmängden bibehålla
bestämmelsen, att det normala värdet av densamma skall minskas med
det värde, som kunnat eller skäligen bort kunna ur den utvinnas. Särskilt
vid en mera omfattande mul- och klövsjukeepizooti torde det nämligen
icke vara uteslutet, att försäkringsgivarna genom vidtagandet av
särskilda åtgärder, exempelvis genom att tillhandahålla försäkringstagarna
utrustning för smör- och ostberedning, skulle kunna åstadkomma,
att värdet av den producerade mjölken kunde tillvartagas till större del
än 40 procent. Den nuvarande regeln möjliggör även ett mera individuellt
avvägande av ersättningsbeloppet.
Sista stycket i mom 3 har, på sätt tidigare angivits, omformulerats i
syfte dels att undanröja den olägenhet, som nu föreligger, att ersättningsbeloppet
kan bliva mindre vid högre än vid lägre mjölkproduktion, dels
ock att möjliggöra ett sådant fastställande av försäkringsvärdet å mjölkproduktionen,
att detta värde under olika delar av året mera ansluter sig
till det verkliga produktionsvärdet.
5 a. Efter nuvarande mom. 5 har införts ett nytt moment, vari
stadgas, att vid ersättning för betesförlust dylik förlust skall uppskattas
till sitt fulla värde. Samma regel beträffande ersättning för betesförlust
är föreslagen i de föreliggande förslagen till nu epizootilagstiftning.
3 §.
De i 3 § andra stycket meddelade reglerna för beräknandet av reservfondavsättningens
storlek hava ersatts med helt nya bestämmelser. Jag
hänvisar härutinnan till vad jag tidigare anfört i denna fråga.
I enlighet med förslag av Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar
har vidare i samma stycke inskjutits bestämmelse därom,
att Stockholms stad och Stockholms län med avseende på här ifrågavarande
försäkringsverksamhet tillsammans skola räknas såsom en enhet.
8 §.
I sista delen av mom. 2 hava på förut anförda skäl orden »genom rekommenderat
brev» uteslutits.
48
Kungl. Mårds proposition Nr 148.
Hemställan.
Övergångsbestämmelser.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft först i och med nästkommande
försäkringsår. På grund av att nu gällande försäkringsavtal
i stor utsträckning omfatta jämväl kommande år, torde man emellertid
ej kunna meddela någon generell föreskrift, att de gamla villkoren skola
upphöra att gälla med utgången av innevarande försäkringsår. I särskilda
övergångsbestämmelser har därför föreslagits, att de nya grunderna
skola äga tillämpning å försäkringar, rörande vilka avtal träffas
efter utgången av nu löpande försäkringsår, men att det beträffande
äldre försäkringar må ankomma på vederbörande bolag att med försäkringstagare
träffa överenskommelse, huruvida han för återstoden av avtalsperioden
önskar övergå till de nya grunderna eller kvarstå på de
gamla.
Då det på grund av nyss berörda förhållande även efter utgången av
nu löpande försäkringsår alltså kan förekomma, att försäkringen omfattar
jämväl hästar, har vidare föreslagits, att man vid beräkningen av
storleken av de reservfondavsättningar, som hädanefter skola äga rum,
skall bortse från det på hästar belöpande försäkringsvärdet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Kungl. Majit må, i huvudsaklig överensstämmelse med i bilaga A
till detta protokoll intaget förslag, vidtaga ändring i kungörelsen den
26 juli 1926 (nr 389) örn allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
49
Förslag
Bilaga A.
till ändrad lydelse av 2, 3 och 8 §§ i kungörelsen den 26 Juli 1926 (nr
389) om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.
2
1. Försäkring, varom här är fråga, skall avse att täcka förlust av djur
till följd av följande sjukdomar, nämligen smittsam mul- och klövsjuka,
boskapspest, elakartad lungsjuka, mjältbrand samt svinpest ävensom
följdsjukdom av mul- och klövsjuka, och omfatta försäkringstagarens till
en och samma djurbesättning hörande nötkreatur och svin från och med
en ålder av två månader.
Försäkringen skall jämväl avse att täcka förlust, som tillskyndats försäkringstagaren
därigenom, att för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom
utförsel eller leverans av mjölk blivit av myndighet förbjuden
eller på annat sätt förhindrad, ävensom därigenom, att mul- och klövsjuka
förorsakat nedgång i den försäkrade djurbesättningens mjölkproduktion,
och omfatta samma besättnings totala årliga mjölkproduktion.
Försäkringen skall---angivna sjukdomar.
Försäkringen skall slutligen avse att täcka förlust, som tillskyndats
försäkringstagaren därigenom, att betesmark för bekämpande av de i
första stycket här ovan angivna sjukdomar blivit av myndighet avlyst
utom för det fall, att avlysningen föranletts av nedgrävning av kadaver.
2. Ersättning skall--— nytta användas.
3. Ersättning skall---paragraf sägs.
Ersättning för--producerade mjölken.
Ersättning utgår dels med skillnaden mellan värdet, beräknat efter i
orten gängse pris, av den producerade mjölken och det värde, som kunnat
eller skäligen bort kunna ur den utvinnas, dels ock med ett belopp, motsvarande
60 procent av värdet av den myckenhet mjölk, varmed produktionen
nedgått på grund av mul- och klövsjuka, beräknat efter i orten gängse pris.
Skulle svårighet —--anses skälig.
Vid fastställandet av ersättningsbeloppet må ej hänsyn tagas till mjölkproduktion
i den mån dennas värde överstiger försäkringsvärdet för tid,
för vilken ersättning skall utgå.
4. Lämnas i---utgående ersättningen.
5. Ersättning skall---av kostnadsbeloppet.
5 a. Ersättning skall utgå för sådan betesförlust, som i 1 mom. fjärde
stycket här ovan sägs.
Vid fastställandet av dylik ersättning skall förlusten uppskattas till sitt
fulla värde.
6. Kungl. Majit äger — ---Kungl. Majit bestämmes.
Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I2. 1 sami. tig haft. (Nr lis.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
3 §.
Bolag, som---avsedd reservfond.
Sådan avsättning skall för varje räkenskapsår beräknas särskilt för
varje län, varvid Stockholms stad och Stockholms län tillsammans skola
utgöra en enhet, å summan av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång
för länet gällande försäkringar av ifrågavarande art, för vilka bolaget
är ansvarigt, och ske med belopp, som minst motsvarar en utdebitering
för 100 kronors försäkringssumma av för Malmöhus län 10 öre, för Kristianstads
län 4 öre och för övriga län 2 öre (säkerhetstillägg), dock högst
skillnaden mellan 30 öre och nettopremien för länet. Uppgår nettopremien
för visst år och län till 30 öre eller högre belopp, skall ingen avsättning
beräknas för sådant län.
Ränta å---- till reservfonden.
Reservfonden skall---särskilt för sig.
Sedan reservfonden---icke erfordras.
8 §.
1. Bolag vare---längre tid.
2. Bolag vare — --bestämmelser därom,
att försäkring---4 år,
att försäkringsår---med räkenskapsår,
att för försäkring---föreskriven karenstid,
att premien---försäkringsårets början, samt
att, därest premien ej erlägges på av bolaget föreskriven tid och en vecka
förflutit efter det bolaget givit försäkringstagaren meddelande med erinran
örn premiens förfallodag, bolaget ej längre ikläder sig ansvarighet
för försäkringen.
Denna kungörelse skall äga tillämpning å försäkringar, rörande vilka
avtal träffats efter utgången av det försäkringsår, som löper vid tiden
för denna kungörelses utfärdande. Beträffande äldre försäkringar må
det ankomma på vederbörande bolag att med försäkringstagare träffa
överenskommelse, huruvida å hans försäkring skola för återstoden av den
tidsperiod, som försäkringsavtalet omfattar, tillämpas de nya bestämmelserna
eller de regler, vilka gällde vid tidpunkten för försäkringsavtalets
ingående.
Vid beräknandet av i 3 § föreskriven avsättning till reservfond skall från
och med den avsättning, som skall äga rum vid utgången av det vid kungörelsens
utfärdande löpande försäkringsåret, värdet av försäkrade hästar
icke medräknas i summan av försäkringsbeloppen av de vid försäkringsårets
utgång gällande försäkringar, för vilka bolaget är ansvarigt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
51
Bilaga B.
Den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot smittsamma husdjurssjukdomar
åren 1927—1930.
Sedan Kungl. Majit den 26 juli 1926 utfärdat kungörelse (nr 389) om Försäkringsallmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster sivare,
på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, har Kungl. Majit på därom
gjord framställning meddelat antagande till försäkringsgivare enligt
dessa grunder åt följande företag:
Älvsborgs m. fl. läns häst- och nät kr eatursför säkring sbolag, Vänersborg,
Allmänna ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget, Stockholm,
Skånska lantmännens ömsesidiga kr eatursför säkringsfär etling, Malmö,
Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreaturs försäkrings förening,
Lund, samt
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar, Stockholm.
De fyra förstnämnda företagen hade redan tidigare bedrivit försäkring
mot smittsamma husdjurssjukdomar. Det sistnämnda åter är ett för
drivandet uteslutande av här ifrågavarande försäkringsverksamhet nybildat
företag.
I syfte att belysa verksamhetens omfattning meddelas i följande sam- Försäkringens
manställning för de olika bolagen antal försäkrade djur av olika slag omfattning,
samt för dem gällande försäkringssummor vid utgången av de räkenskapsår,
som närmast sammanfalla med kalenderåren 1927—1930.
Tab. 1. Försäkringens omfattning åren 1927—1930 med fördelning på olika bolag
1927
1928
1929
1930
Älvsborgs m. fl. läns häst- och nöt-
kreaturs försäkringsbolag.
Hästar:
Antal djur....................................
592
613
610
614
Försäkringssumma .................. kr.
221,520
230,920
229,370
230,670
Nötkreatur:
Antal djur....................................
2,845
2,919
2,950
2,971
Försäkringssumma, för djur ...... kr
971,570
983,770
981,430
984,930
» mjölk...... »
775,585
785,285
775,185
776,285
Svin:
Antal djur ....................................
456
505
516
519
Försäkringssumma .................. kr.
43,780
47,160
47,970
48,170
Total försäkringssumma, kr.
2,012,455
2,047,135
2,033,955
2,040,055
Allmänna ömsesidiga kreatursförsäk-
ringsbolaget.
Hästar:
Antal djur....................................
3,343
3,491
3,372
3,112
Försäkringssumma .................. kr.
1,485,250
1,551,750
1,504,750
1,389,800
Nötkreatur:
Antal djur ....................................
16,750
18,048
17,832
16,003
Försäkringssumma, lör djur ...... kr.
5,542,950
5,954,030
5,772,390
5,176,640 |
» mjölk ...»
4,567,800
4,897,450
4,835,120
4,237,320
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
1927
1928
1929
1930
Svin:
Antal djur...................................
4,899
6,028
5,156
4,788
Försäkringssumma .................. kr.
528,430
604,350
526,940
490,580
Total försäkringssumma, kr.
12,124,430
13,007,580
12,639,200
11,294,340
Skånska lantmännens ömsesidiga
kr eala rs försäkrings forén ing,
Hästar:
Antal djur....................................
418
610
6,953
7,698
Försäkringssumma..................... kr.
201,470
299,740
1,216,880
1,379,380
Nötkreatur:
Antal djur....................................
2,023
3,062
35,657
39,835
Försäkringssumma, för djur ...... kr.
768,330
1,111,490
12,510,816
8,589,720
14,135,130
» mjölk...... »
480,100
631,100
10,007,670
Svin:
Antal djur....................................
2,791
3,576
23,861
26,860
F örsäkringssumma ..................
209,060
254,700
1,614,994
1,980,090
Total försäkringssumma, kr.
1,658,960
2,297,030
23,932,410
27,502,270
Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga
kreaturs försäkringsförening.
Hästar:
Antal djur....................................
1,853
1,986
1,979
2,198
Försäkringssumma ................. kr.
836,960
897,200
897,350
998,780
Nötkreatur:
Antal djur...................................
7,549
8,179
8,205
9,065
Försäkringssumma, för djur ...... kr.
2,368,750
2,568,260
2,568,980
2,834,780
» mjölk...... »
1,638,780
1,752,070
1,756,140
2,002,150
Svin:
Antal djur..................................
5,771
379,850
tar>
6,337
6,381
7,315
Försäkringssumma .................. kr.
414,640
426,800
497,810
Total försäkringssumma, kr.
5,224,340
5,632,170
5,649,270
6,333,520
Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar.
Hästar:
Antal djur....................................
23,773
23,509
21,798
20,891
Försäkringssumma..................... kr.
10,526,400
10,430,730
9,657,600
9,116,390
N ötkreatur:
Antal djur —...............................
119,611
118,510
108,225
105,031
Försäkringssumma, för djur ...... kr.
46,040,310
42,856,890
41,043,660
39,384,440
» mjölk...... »
30,378,460
29,738,700
27,160,820
25,988,420
Svin:
Antal djur ii..............................
46,705
48,601
42,052
39,963
Försäkringssumma..................... kr.
4,957,640
4,955,970
4,342,210
4,181,120
Total försäkringssumma, kr.
91,902,810
87,982,290
82,204,290
78,670,370
Samtliga bolag.
Hästar:
Antal djur................................. ..
29,979
30,209
34,712
34,513
Försäkringssumma .................. kr.
13,271,600
13,410,340
13,505,950
13,115,020
Nötkreatur:
Antal djur...................................
148,778
150,718
172,869
172,905
62,515,920
Försäkringssumma, för djur ...... kr.
55,691,910
37,840,725
53,474,440
62,877,276
» mjölk...... »
37,804,605
43,116,985
43,011,845
Svin:
Antal djur....................................
60,622
65,047
77,966
79,445
Försäkringssumma .................. kr.
6,118,760
6,276,820
6,958,914
7,197,770
Total försäkringssumma, kr.
112,922,995
110,966,205
126,459,125
125,840,555
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
53
Av do ovan meddelade uppgifterna framgår, att omfattningen av
ifrågavarande försäkringsgren ökats från verksamhetens början till år
1930 inom de två företag, som på området arbeta uteslutande inom de
skånska länen, nämligen Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening.
Det bör dock i detta sammanhang framhållas, att
den betydande utvidgning av verksamheten, som i fråga örn det förstnämnda
företaget kom till stånd från år 1928 till år 1929, huvudsakligen
berodde på den omständigheten, att bolaget till och med år 1928 fortsatte
att meddela försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar utan statsbidrag
enligt förut tillämpade grunder. Från och med år 1929 upphörde
bolaget med att meddela smittförsäkring i sådan form och övergick inom
denna gren av sin verksamhet helt till statsbidragsförsäkringen.
Inom övriga tre på området arbetande försäkringsföretag är verksamhetens
omfattning mindre år 1930 än år 1927. Orsaken till denna nedgång
torde förnämligast vara att söka i verksamhetens karaktär av katastrofförsäkring.
Redan husdjursförsäkringssakkunniga konstaterade sålunda,
att en betydande olägenhet för den försäkringsverksamhet, som
dittills bedrivits på ifrågavarande område, varit de stora fluktuationer,
som åtminstone inom en del företag, förekommit med avseende på försäkringsbeståndet.
Omedelbart sedan mul- och klövsjnka yppat sig på
en ort, hade sålunda i regel försäkringsansökningar i stort antal inströmmat
till de olika försäkringsgivarna. Men sedan faran för tillfället varit
förbi, hade försäkringarna ofta fått förfalla. I syfte att råda hot för
denna olägenhet intogs även i de allmänna grunderna för statshidragsförsäkringen
en bestämmelse, att sådan försäkring icke får tecknas för
kortare tid än fyra år.
Av visst intresse i samband med frågan örn försäkringens omfattning
torde —- bland annat med hänsyn till den för de olika länen högst väsentligt
olika försäkringsrisken och de därav föranledda reglerna beträffande
fondbildning och statsbidrag — vara de i följande sammanställning meddelade
uppgifterna angående försäkringens omfattning åren 1927—1930
med fördelning på olika län.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
Tab. 2. Försäkringens omfattning länsvis åren 1927—1930.
Försäkringssumma, kronor
1927
1928
1929
1930
Stockholms stad och län ..................
9,327,920
9,334,690
8,756,920
7,740,790
Uppsala län ...........................
9,787,360
9,591,240
22,218,480
9,133,870
8,470,280
Södermanlands » ...........................
22,684,870
20,144,240
19,057,120
Östergötlands » ... .......................
4,963,740
5,044,640
4,868,080
4,566,610
Jönköpings » ...........................
986,990
135,920
977,960
972,460
981,900
Kronobergs » ...........................
129,080
129,090
88,430
Kalmar » ........................
1,462,950
1,478,720
1,413,770
1,385,870
Gotlands » ...........................
748,680
771,170
801,070
766,420
Blekinge » ..........................
469,550
500.350
509,510
639,800
Kristianstads » ...........................
6,376,120
4,851,930
9,215,964
9,475,720
Malmöhus » ...........................
15,442,250
17,252,140
36,798,010
41,250,740
8,305,530
Hallands » ..................... ...
11.449,430
10,839,150
9,230,270
Göteborgs och Bohus län ..................
434,920
463,880
466,380
432,270
Älvsborgs län ...........................
2,095,280
1,574,810
1,735,625
1,659,195
1,580,535
Skaraborgs » ...........................
1,554,760
3,355,240
1,546,140
1,340,750
Värmlands » ...........................
3,125,765
3,327,840
3,145,910
Örebro » ...........................
3,473.790
3,416,720
3,370,710
14,119,860
3,201,410
Västmanlands » ...........................
16.367,570
14,779,920
403,570
13,177,220
Kopparbergs » ...........................
385,920
418,620
417,120
Gävleborgs » ...........................
1.611,460
1,700,910
1,726,550
1,553,610
Västernorrlands » ...........................
16,700
16,700
16,700
16,700
Jämtlands » ...........................
1,000
6,650
6,650
6,650
Västerbottens » ......... .................
—
—
—
—
Norrbottens » ...........................
—
—
—
—
Summa
112,922,995
110,423,525
128,631,899
127,601,385
De ovan meddelade slutsiffrorna för liela riket för åren 1928, 1929 och
1930 avvika något från de i tab. 1 anförda uppgifterna rörande samtliga
bolags sammanlagda försäkringssummor, vilket beror därpå, att material
för de olika sammanställningarna hämtats från olika håll. De sistnämnda
uppgifterna hava sålunda hämtats ur försäkringsinspektionens statistiska
redogörelser över verksamheten,1 under det att länsfördelningen
utarbetats med ledning av de siffror, som legat till grund för beräkningen
av de reservfondavsättningar, som bolagen varit skyldiga att verkställa.
Dessa olika uppgifter hava visat sig icke fullt med varandra
överensstämmande, men det har för här förevarande ändamål icke ansetts
påkallat att verkställa tids- och kostnadskrävande undersökningar för de
jämförelsevis små skiljaktigheternas uppklarande.
Av tab. 2 framgår, att försäkringen undan för undan ökat i omfattning
inom de två för mul- och klövsjukesmitta mest utsatta länen, Malmöhus
län och Kristianstads län. Den särskilt kraftiga ökningen från år
1928 till år 1929 beror dock på den förut omnämnda omläggningen av
verksamheten hos Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening.
Inom så gott som samtliga övriga län — i varje fall inom alla,
där försäkringen vunnit större anslutning — visar verksamheten tillbakagång.
Här må till slut omnämnas, att försäkring utan statsbidrag mot smittsamma
husdjurssjukdomar fortfarande meddelas i rätt stor utsträckning,
förnämligast av Skandinaviska kreaturförsäkringsbolaget. För att be
-
1 1930 års statistik föreligger ännu endast i manuskript.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
OD
lysa smittförsäkringens omfattning över huvud taget meddelas i följande
sammanställning vissa uppgifter avseende åren 1921—1930, med fördelning
från oell med år 1927 på försäkring med och försäkring utan statsbidrag.
Tab. 3. Smittförsäkringens omfattning åren 1921—1930.
Nötkreatur
S v
i n
Å r
Antal försäk- rade djur
försäkrings- summa, kr.
Antal försäk- rade djur
Försäkrings- summa, kr.
1921.........................................
442,628
240,119,410
57,448
4,193,821
1922.........................................
418,649
197,802,950
60,730
5,074,876
1923..........................................
366,420
158,143,965
46,415
3,925,705
3,191,685
1924.........................................
511,018
264,325,035
36,696
1925..........................................
499,908
270,583,335
267,843,055
28,631
2,919,620
1926..........................................
481,029
30,933
3,342,605
1927
j Försäkring med statsbidrag ...............
148,778
93,532,635
60,622
6,118,760
Annan försäkring...........................
418,843
168,924,070
29,672
3,144,470
Summa
567,621
262,456,705
90,294
9,263,230
1928
Försäkring med statsbidrag ...............
150,718
91,279,045
65,047
24,836
6,276,820
Annan försäkring..............................
337,697
174,698,150
2,686,635
Summa
488,415
265,977,195
89,883
8,963,455
1929
Försäkring med statsbidrag ...............
172,869
105,994,261
77,966
26,452
6,958,914
Annan försäkring.............................
272,738
140,519,120
3,613,785
Summa
445,607
246,513,381
104,418
10,572,699
1930
Försäkring med statsbidrag ...............
172,905
105,527,765
79,445
7,197,770
Annan försäkring ..............................
247,117
121,802,930
31,865
5,081,317
Summa
420,022
227,330,695
111,310
12,279,087
Härav framgår, att försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar
hittills bedrivits utan statsbidrag i större omfattning än den statsunderstödda
försäkringen, då fråga gäller nötkreatur och mjölkproduktion.
Anslutningen till denna försäkringsverksamhet visar dock år från år
sjunkande siffror. Någon motsvarande nedgående tendens beträffande
statsbidragsförsäkringen kan ej utläsas ur de anförda siffrorna, vilket
givetvis sammanhänger med den förut omnämnda bestämmelsen örn
minst fyraåriga försäkringsavtal, som uppenbarligen, såsom ämnat var,
bidragit till att åt verksamheten förläna en mera stabil anslutning. Den
senast återgivna sammanställningen åskådliggör vidare det tidigare påpekade
förhållandet, att smittförsäkringens omfattning fluktuerat avsevärt
allt eftersom mul- och klövsjuka förekommit. År 1920 hade sålunda
nämnda sjukdom sitt näst den våldsamma epizootien åren 1924 och 1925
kraftigaste utbrott i vårt land, och försäkringen erhöll då och under år
1921 jämförelsevis stor anslutning, vilken därefter till och med år 1923
avtog synnerligen kraftigt. År 1923, då landet var helt oell hållet fritt
från mul- och klövsjuka, uppvisar de lägsta siffrorna under hela deri
ifrågavarande tioårsperioden. I samband med den oerhörda spridning,
som mul- och klövsjukan på hösten 1924 erhöll i Malmöhus län och vissa
delar av Kristianstads län, nådde anslutningen till smittförsäkringen sitt
maximum före införandet av den statsunderstödda försäkringsformen.
Premiesätt
ningen.
Skaderegle
ringskostna
der.
56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
De av statsmakterna fastställda allmänna grunderna för den statsunderstödda
smittför säkringen beröra icke de enskilda försäkringsföretagens
premiesättning. Det står sålunda varje bolag fritt att för olika
län och för olika delar av det sammanlagda försäkringsvärdet fastställa
de premier, som bolaget kan finna erforderliga.
Då verksamheten började år 1927 hade den mill- och klövsjukeepizooti,
som utbröt hösten 1924, ännu icke helt upphört, vilket hade till följd, att för
Skåne premien för nötkreaturs-, svin- och mjölkvärdena måste sättas
tämligen hög. Denna premie har emellertid därefter undan för undan
sänkts och låg för år 1931 på ungefär samma nivå som motsvarande premie,
innan 1924 års epizooti föranlett avsevärda premieförhöjningar inom
den då icke statsunderstödda smittförsäkringen.
Premien för svinförsäkringen har hela tiden t. o. m. år 1929 varit jämförelsevis
hög i hela landet och i Stockholms stad och län särskilt hög år
1929, beroende på en under åren 1926—1929 uppträdande svinpestepizooti,
som härjade särskilt svårt inom Stockholms stad och län.
För den del av försäkringsvärdet, som hänför sig till hästar, har genomgående
uttagits en mycket låg premie med hänsyn till att risken för
mera omfattande skallefall bland hästarna måste anses vara synnerligen
ringa.
I syfte att exemplifiera, vilka premier som hittills tillämpats, hava i
tah. 4 sammanställts uppgifter avseende samtliga de bolag, som meddela
smittförsäkring med statsbidrag i Skåne, nämligen Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, Skånes mindre jordbrukares
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening och Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar. Uppgifterna för sistnämnda bolag illustrera
premiesättningen för övriga delar av landet.
Under de år, som hittills förflutit, sedan den statsunderstödda försäkringsverksamheten
kom till, har vårt land i stort sett varit förskonat från
svårare utbrott av de husdjurssjukdomar, mot vilka försäkringen avser
Tab. 4. Exempel på premier åren 1927—1931 Inom den statsunderstödda smittförsäkringen.
I ören per 100 kronors iörsäkringssumma.
Bolag och 1 ä"n
1927
1928
1929
| 1930
1931
Skånska lantmännens ömsesidiga kreaturs- försäkringsförening.
Hästar:
Malmöhus och Kristianstads län.....................
5
5
5
5
5
Nötkreatur och mjölk samt svin:
Malmöhus län .............................................
40
) 30
20
20
20
Kristianstads län..........................................
Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreaturs- försäkringsförening.
Hästar:
Malmöhus och Kristianstads län....................
30
5
)
5
5
5
5
Nötkreatur och mjölk samt svin:
Malmöhus län ............................................
40
40
} “t-
15
15
Kristianstads län..........................................
30
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
57
Bolag och län
1927
1928
1929
1930
1 1931
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurs-
sjukdomar.
Hästar:
Samtliga län................................................
5
5
2
2
2
Nötkreatur och mjölk:
Malmöhus län......... ...................................
\ 4.5
35
30
\ 90
20
Kristianstads län..........................................
/
30
25
15
Hallands län................................................
\ 20
20
20
\ 12
10
Övriga län...................................................
/
15
/
Svin:
Malmöhus län .............................................
]
j. 30
20
20
Kristianstads län..........................................
{ 40
40
15
Stockholms stad och län ..............................
1
80
40
\ io
Övriga län...................................................
J
20
12
f
att bereda skydd. Åren 1927—1929 härjade dock förnämligast inom Stockholms
stad och län en rätt omfattande svinpestepizooti, vilken även medförde,
att skaderegleringskostnaderna inom nämnda område särskilt för
år 1928 sprungo i höjden. Uppgifter rörande samtliga ersättningar, som
genom försäkringen utbetalats under åren 1927—1930 på grund av inträffade
försäkringsfall, lämnas i följande sammanställning med fördelning
på de olika länen.
Tab. 5. Skaderegleringskostnader länsvis åren 1927—1930.
Län
1927
1928
1929
1930
K r o
n o r
Stockholms stad och län..................
2,413
61,819
3,893
400
Uppsala län .......................
—
—
320
—
Södermanlands » ........................
4,153
2,400
1,525
599
Östergötlands » ........................
—
—
—
—
Jönköpings » ........................
—
364
- ''
—
Kronobergs » ........................
—
—
—
—
Kalmar » .......................
800
294
300
—
Gotlands » ........................
—
933
—
—
Blekinge * ........................
—
—
—
—
Kristianstads » .......................
733
200
1,016
458
Malmöhus » ........................
8,869
4,616
6,649
7,156
Hallands » .......................
583
1,240
—
150
Göteborg och Bohus län ..................
—
—
—
—
Älvsborgs län ........................
—
—
1,700
—
Skaraborgs » ........................
—
—
—
—
Värmlands » ........................
800
—
—
190
Örebro » ........................
—
—
—
—
Västmanlands » .......................
—
—
1,062
—
Kopparbergs » ........................
—
—
—
—
Gävleborgs » ........................
—
—
—
—
Västernorrlands » ..... ..................
—
—
—
—
Jämtlands » ......................—
—
—
—
—
Summa kronor
18,351
71,866
16,465
8,953
1 Försäkringstagare hos Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar, som kvarstått
efter utgången av den första 4-årsperioden, hava erhållit premienedsättning med 10
procent.
Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 119 hafi. (Nr H8.).
5
Ekonomisk
översikt.
58 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 148.
Rörande den ekonomiska utvecklingen av den statsunderstödda försäkringsverksamheten
lämnas i nedanstående sammanställning specifika
uppgifter för åren 1927—1930 för vart oell ett av de företag, som under
nämnda tid bedrivit sådan verksamhet.
Tab. 6. Ekonomisk översikt för åren 1927—1930 rörande den statsunderstödda
försäkringen.
1
Älvsborgs m. fl. läns häst- och nöt-
1927
1928
1929
1930
kreaturs försäkringsbolag.
Inkomster:
Premier ......................................
3,636: 24
3,795: 0 6
3,938: 91
3,782: 29
Räntor .......................................
—
101:3 0
237: 4 8
289: 98
Summa
3,636: 24
3,896: 86
4,176: 39
4,072: 2 7
Utgifter:
Skadeersättningar...........................
800: —
—
1,700: —
—
Övriga utgifter ..............................
666: 2 9
629 :22
475: 52
719:17
Summa
1,466: 29
629:2 2
2,175: 62
719: 17
| Överskott .......................................
2,169: 95
3,267: 14
2,000: 8 7
3,353: io
1 F onder vid årets slut........................
2,169: Dä
5,437: 0 9
7,437: 96
10,791: 06
Därav: Författningsenlig reservfond •-
445: 61
877: 34
1,383: 96
1,868: 40
Dispositionsfond..................
1,724: si
4,559: 75
6,054: oo
8,922: 66
Allmänna ömsesidiga kreatursför-
säkringsbolaget■
| Inkomster:
Premier .......................................
15,669: 86
24,882: o 7
24,305: 57
22,031: 90
Räntor..........................................
—
250: 53
561: 10
291: 51
limma
15,669: 86
25,132: 60
24,866: 6 7
22,323:41
Utgifter:
Skadeersättningar...........................
—
17,288: 24
3,752: 64
—
Övriga utgifter ..............................
13,088: 58
8,601: 60
17,048: 24
8,137: OS
Summa
13,088: 58
25,889: 84
20,800: 88
8,137: 0 8
Överskott .......................................
2,581: 38
— 757: 24
4,065: 79
14,186: 38
Fonder vid årets slut........................
2,581: 83
1,824: 09
5,889: S8
20,076: 2 6
Därav: Författningsenlig reservfond ■ ■
2,432: 11
1,824: 09
3,399: 6 6
8,396:6 4
Dispositionsfond..................
149: 22
—
2,490: 2 2
11,679: 62
Skånska lantmännens ömsesidiga
kreaturs försäkring sförening.
Inkomster:
Premier .......................................
5,501: 91
6,143: 77
45.486: 8 4
52,924: 8 7
Räntor.........................................
—
396: 52
385: 6 6
1,603: 24
Summa
5,501: 91,
. 6,540:2 9
45,872: 50
54,528:11
Utgifter:
Skadeersättningar...........................
404: 56
442: 88
3,451: 3 5
4,396: 50
Övriga utgifter ..............................
963: 5 9
2,658: 56
17,487: 95
16,520: 4 7
Summa
1,368: 15
3,100: 8 9
20,939: 30
20,916: 9 7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
59
1927
1928
1929
1930
Överskott .......................................
4,133: 7 6
3,439: 40
24,933: 2 0
33,611: 14
Fonder vid årets slut........................
4,133: 7 6
1 27,497: 05
52,430: 25
86,041:3 9
Därav: Författningsenlig reservfond...
1,981: 78
24,800: 81
40,080: 89
81,543: 71
Dispositionsfond..................
1,151: 98
1,696: 24
11,349: 36
3,997: 68
Ersättningsreserv ...............
1,000: —
1,000: —
1,000: —
500: —
Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga
kreaturs försäkrings förening.
Inkomster:
Premier .......................................
20,605: 2 3
11,062: 42
10,888: 62
8,501: ie
Räntor..........................................
—
—
1,778: 4 6
1,413:05
Summa
20,605: 23
11,062: 4 2
12,667: 0 8
9,914: 21
Utgifter:
1,046: —
312: 51
Skadeersättningar...........................
1,064: 20
423: 10
Övriga utgifter ..............................
6,725: 6 2
2,074: 4 5
1,599: 56
1,885: 22
Summa
7,789: 82
2,497: 55
2,645: 56
2,197: 73
Överskott .......................................
12,815: 41
8,564: 8 7
10,021: 52
7,716: 48
Fonder vid årets slut........................
12,815: 41
21,380: 28
31,401: 80
39,118: 28
Därav: Författningsenlig reservfond...
7,882: 2 9
14,380: 2 8
21,000: —
35,856: 63
Dispositionsfond..................
4,933: 12
7,000: —
10,401: 80
3,261: 6 5
Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar.
Inkomster:
.
Premier .......................................
202,824: 58
192,865: 21
132,590: 01
96,545: 3 7
Räntor..........................................
3,821: 61
11,781: 10
14,075: 67
18,880: 98
Summa
206,646: 19
204,646: 81
146,665: 68
115,426:3 5
Utgifter:
56,287: 06
6,352: 2 9
10,307:20
Skadeersättningar.................•''........
16,297: 01
Övriga utgifter ..............................
70,113: 74
26,578: 3 4
30,851: 27
39,027:16
Summa
86,410: 7 5
82,865: 4 0
37,203: 5 6
49,334:3 6
!
Överskott .......................................
120,235: 4 4
121,780: 91
109,462:12
66,091: 9 9
Fonder vid årets slut.....................
120,235: 44
242,016: 3 5
351,478: 4 7
417,570: 4 6 j
Därav: Författningsenlig reservfond...
32,576: 9 7
36,100: 31
71,422:18
105,534:7 7 |
Dispositionsfond .................
85,658: 4 7
190,916: 04
268,056: 29
300,035: 6 9
Ersättningsreserv ...............
2,000: —
15,000: —
5,000: -
5,000: —
Skattereserv........................
—
—
7,000: —
7,000: —
Av den sålunda lämnade översikten, vilken för vinnande av överskådlighet
och. likformighet mellan uppgifterna för de olika holagen måst
göras tämligen skematisk, framgår bland annat, att verksamheten hittills
icke varit utsatt för någon större ekonomisk påfrestning genom svårare
utbrott av de husdjurssjukdomar, för vilka försäkringen avser att
bereda skydd. Det enda tillfälle, då utbetalningar för försäkringsfall
måst verkställas i större utsträckning, hänför sig till den förut omnämnda
svinpestepizooti, som år 1928 förekom inom Stockholms stad och
1 Ökningen beror på att bolaget vid 1928 års slut i .samband med överförandet till statsbidragsförsäkringen
av den tidigare smittförsiikringen utan statsbidrag dit även överfört till
den sistnämnda verksamheten hörande fonder
-
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
län. Av de''bolag, som inom nämnda område meddelat statsunderstödd
smittförsäkring, uppvisar sålunda Allmänna ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget
för år 1928 ett underskott å rörelsen av 757 kronor 24 öre,
vilken brist emellertid täckts dels genom anlitande i föreskriven utsträckning
av reservfonden och dels med dispositionsfondens medel. I förbigående
må här anmärkas, att bolaget, samtidigt som reservfonden måst
anlitas, torde hava varit berättigat till ett mindre statsbidrag, en förmån
som bolaget emellertid icke begagnat sig av.
Aven för Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar uppgingo
utbetalningarna år 1928 för försäkringsfall, förorsakade av svinpest
till betydande belopp, utan att dock reservfonden behövde anlitas.
Räntan å reservfonden jämte den avsättning till nämnda fond, som eljest
skolat verkställas, voro nämligen mer än tillräckliga för nedbringande av
utdebiteringsbehovet inom Stockholms stad och län intill den gräns å 30
öre per 100 kronors försäkringssumma, utöver vilken reservfonden får
i viss utsträckning tillgripas och rätt till statsbidrag inträder. Berörda
epizooti medförde emellertid, att reservfonden nämnda år ökades med endast
cirka 3,500 kronor mot normalt 30 å 35 tusen kronor.
I övrigt har rörelsen för de bolag, vilkas verksamhet icke varit inskränkt
till enbart Malmöhus och Kristianstads län lämnat överskott av
sådan storlek, att vid sidan av den författningsenliga reservfonden kunnat
uppsamlas dispositionsfonder av en storlek vida överstigande reservfondens.
Något annorlunda ställer sig utvecklingen i fråga örn de två företag,
som bedriva ifrågavarande försäkringsverksamhet uteslutande i Skåne.
Under åren 1927—1929 har rörelsen även för dem lämnat så stort överskott,
att det varit möjligt att verkställa avsättningar jämväl till dispositionsfond
ehuru i mindre utsträckning. För år 1930 har emellertid överskottet
visat sig icke tillräckligt för den föreskrivna reservfondavsättningen.
För att icke behöva verkställa uttaxering bland försäkringstagarna
hava bolagen för täckande av de felande beloppen, i båda fallen
något över 7,000 kronor, använt sig av medel ur dispositionsfonderna, av
vilka fonder därefter återstå jämförelsevis obetydliga belopp.
s20608. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamm a1 i texten
- JoU 1932:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjuk s. 1 i texten