Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
1932-03-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:172, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 172.
1
Nr 172.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;
given Stockholms slott den 4 mars 1932.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse
av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Hiliana till riksdagens protokoll 1932.
1 sami.
UO höft. (Nr 172.) ’
1
2
Kungl. Majlis proposition Nr 172.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker,
vilket lagrum ändrats genom lag den 5 juli 1929 (nr 229), skall i nedan
angivna del hava följande ändrade lydelse:
63 §.
Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättningar åt allmänna ombuden
skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera
bidraget skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestridande
av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet
icke överstiga tre tusendels procent och bidraget till bestridande
av kostnaden för ersättningar åt allmänna ombuden icke överstiga åtta
tusendels procent av detta belopp.
Närmare---Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 och skall tillämpas jämväl
i fråga örn bidrag, avseende ersättningar åt allmänna ombuden för år
1932.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kromprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 26 februari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin:
I min redogörelse för inkomstberäkningen i årets statsverksproposition
tillkännagav jag min avsikt att framdeles tillstyrka proposition till riksdagen
med förslag till sådana ändringar i lagen örn sparbanker, att kostnaden
för tillsynen över sparbankerna kommer att helt åvila dem. I
överensstämmelse härmed har inkomsttiteln bidrag för tillsyn över sparbankerna
beräknats under förutsättning, att dessa bidrag från och med
kalenderåret 1932 så avvägas, att hela kostnaden för tillsynen därigenom
erhåller täckning.
Jag anhåller nu att få upptaga frågan örn de i förenämnda syfte erforderliga
ändringarna i lagen örn sparbanker, därvid jag till en början
går att lämna en översikt av nu gällande bestämmelser i ämnet och deras
tillkomst.
Enligt lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker, vilken gällde intill
den 1 januari 1924, då den nuvarande lagen av den 29 juni 1923 trädde i
kraft, hade länsstyrelserna att öva tillsyn över sparbankerna och för sådant
ändamål själva eller genom ombud verkställa undersökning av sparbanks
förvaltning. Angående ersättning för denna uppsiktsverksamhet
fanns i lagen intet bestämt. Däremot stadgades i ett Kungl. Maj:ts cirkulär
den 18 november 1892, att de i lagen omförmälda ombuden skulle,
vare sig därtill förordnades tjänsteman eller enskild person, för uppdraget
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
av då gällande resereglemente, att utgå av sjunde huvudtitelns anslag
till rese- och traktamentspenningar. Ersättningarna i fråga utbetalades
sålunda helt av statsmedel.
Det förslag till lag örn sparbanker, som genom Kungl. Maj:ts proposition
nr 147 förelädes 1922 års riksdag, innehöll i avseende å tillsynen över
sparbankerna, att denna skulle på närmare angivet sätt fördelas mellan
länsstyrelserna samt en för hela riket förordnad sparbanksinspektör.
Länsstyrelserna skulle för varje sparbank inom länet förordna ett all
-
Gällande bestämmelser.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
mänt ombud med särskilda åligganden med avseende å tillsynen. Allmänna
ombudet skulle njuta arvode av allmänna medel efter de grunder
Kungl. Maj:t stadgade. Däremot skulle till bestridande av kostnaderna
för den föreslagna sparbanksinspektörens verksamhet sparbankerna årligen
erlägga bidrag enligt särskilda bestämmelser. — 1922 års förslag
blev emellertid icke av riksdagen antaget.
Det genom Kungl. Maj:ts proposition nr 22 till 1923 års riksdag framlagda
förslaget till lag örn sparbanker innehöll, beträffande tillsynsväsendet
och kostnaderna därför, samma stadganden som det nyssnämnda,
för 1922 års riksdag framlagda förslaget. Kiksdagen, som förklarade sig
icke kunna antaga förslaget i oförändrat skick, antog för sin del ett förslag
i ämnet, som beträffande tillsynsväsendet företedde avsevärda olikheter
i förhållande till det av Kungl. Majt framlagda. Tillsynen över
sparbankerna skulle sålunda helt utövas av länsstyrelserna, som emellertid,
liksom i propositionen föreslagits, skulle för varje sparbank i länet
förordna ett allmänt ombud. I stället för den föreslagna bestämmelsen,
att allmänna ombuden skulle njuta arvode av allmänna medel, innehöll
riksdagens förslag, att kostnaderna för de till allmänna ombuden utgående
arvodena, vilka skulle bestämmas efter de grunder, Kungl. Majit
stadgade, skulle till hälften gäldas av sparbankerna i riket genom årliga
bidrag, som skulle utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock att bidragen icke finge
överstiga fem tusendels procent av detta belopp. Återstoden skulle
gäldas av statsverket. Som skäl för frångåendet av förslaget örn att allmänna
ombudens arvoden skulle helt utgå av allmänna medel åberopade
riksdagen allenast, att det förefölle rimligt, att, även örn tillsynen ej utövades
av en inspektör, sparbanksrörelsen finge vidkännas en del av
kontrollkostnaden (bankoutskottets utlåtande nr 64/1923).
I den därefter den 29 juni 1923 utfärdade nya lagen örn sparbanker
gavs åt bestämmelserna örn tillsynen över sparbankerna det innehåll,
riksdagen enligt vad nyss sagts uttalat sig för.
I anslutning till bestämmelserna i den nya lagen utfärdade Kungl.
Majit den 21 december 1923 en kungörelse örn arvode till allmänt ombud
för övervakande av sparbanks förvaltning och örn sparbankernas bidrag
till bestridande av kostnaderna för sådana arvoden (nr 452). Enligt denna
kungörelse skulle arvodet utgå med fem tusendels procent av de utav
sparbankerna vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade
medlen, dock ej under femtio eller över sexhundra kronor. Därutöver
ägde allmänt ombud, som för uppdragets fullgörande måst företaga resa,
att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen
i gällande resereglemente.
De nu gällande bestämmelserna örn tillsynsväsendet över sparbankerna
infördes genom lagen den 5 juli 1929 (nr 229) örn ändring i vissa
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
delar av lagen om sparbanker. Därigenom har bestämts, att tillsynen över
sparbank skall utövas av länsstyrelserna och en för hela riket gemensam
sparbanksinspektion. Länsstyrelserna skola alltjämt för varje sparbank
inom länet förordna ett allmänt ombud, vars åligganden regleras dels i
sparbankslagen och dels i en särskild av Kungl. Majit utfärdad instruktion.
Beträffande kostnaderna för tillsynsverksamheten gäller, enligt
den nya lydelsen av 63 § lagen örn sparbanker, att till bestridande av
liela kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet
ävensom av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden varje sparbank
i riket skall årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera bidraget
skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda
beloppet av de utav sparbank vid utgången av nästföregående
kalenderår förvaltade medlen, dock att intetdera bidraget må överstiga
fem tusendels procent av detta belopp. Återstoden av kostnaden för arvoden
åt allmänna ombuden skall gäldas av statsmedel.
Sparbankernas bidrag till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionen
regleras närmare genom Kungl. Majits kungörelse den 20 december
1929 (nr 403), varigenom stadgas, att sparbank skall för nämnda
ändamål årligen erlägga bidrag, motsvarande O.0025 procent av de utav
sparbanken vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen.
Vederbörande länsstyrelse har att med ledning av den statistiska
redogörelse angående sparbank, varom förmäles i 61 § lagen örn sparbanker,
fastställa det bidrag, varje sparbank skall för året erlägga, samt att
efter ingången av juli månad ofördröjligen vidtaga åtgärder för bidragens
indrivning. Till länsstyrelse influtna bidrag skola i dess räkenskaper
redovisas samt månadsvis tillgodoföras statskontoret, som har att å
vederbörlig riksstatsinkomsttitel redovisa bidragen. Ett belopp, svarande
mot de statskontoret för varje månad sålunda tillgodoförda bidragen,
skall i dess räkenskaper från det i riksstaten uppförda förslagsanslaget
till sparbanksinspektionen omföras till en särskild av statskontoret förvaltad
fond. Efter rekvisition hos statskontoret äger sparbanksinspektionen
att från denna fond utbekomma medel för bestridande av de å sparbanksinspektionen
belöpande utgifterna.
Bestämmelserna örn arvode åt de allmänna ombuden återfinnas numera
i Kungl. Majits kungörelse i ämnet den 14 februari 1930 (nr 41). Enligt
1 § nämnda kungörelse åtnjuter allmänt ombud arvode för varje kalenderår
med belopp motsvarande O.025 procent av den del av de utav sparbanken
vid utgången av nästföregående år förvaltade medlen, som icke
överstiger 500,000 kronor, och därefter för överskjutande belopp enligt fallande
skala, så att för den del av de av sparbank förvaltade medlen, som
överstiger 80,000,000 kronor, procentsatsen utgör allenast O.0002 procent. Arvodet
må icke utgå med lägre belopp än 100 kronor för år. Utöver arvodet
äger allmänt ombud uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt
gällande reglemente. Ersättningarna utbetalas av länsstyrelsrna. I
Framställning
av statens
organisations - nämnd.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
kungörelsens 4 § stadgas, att länsstyrelserna skola för varje kalenderår
till statistiska centralbyrån insända uppgift om sammanlagda beloppet av
utanordnade ersättningar. Statistiska centralbyrån uträknar med ledning
av inkomna uppgifter och statistiken rörande sparbanker det bidrag,
som varje sparbank jämlikt de ovannämnda bestämmelserna i G3 § lagen
örn sparbanker har att gälda, och underrättar därom vederbörande länsstyrelse,
som har att uttaga och i räkenskaperna redovisa bidraget.
Av de ovan återgivna bestämmelserna i 63 § lagen örn sparbanker,
jämförda med 1 § kungörelsen örn arvode till allmänt ombud, framgår,
att det arvodesbidrag, varje sparbank årligen betalar, icke motsvarar halva
kostnaden för det till samma sparbanks allmänna ombud utgående arvodet
utan i stället utgör ett för samtliga sparbanker procentuellt sett
lika stort bidrag till betalande av halva sammanlagda kostnaden för arvodena
åt samtliga allmänna ombud i riket. Innebörden härav är, att —
på grund av den i förhållande till sparbankernas storlek hastigt fallande
skalan för beräknande av arvodesbeloppen — de större sparbankerna få bekosta
en avsevärd del av kostnaderna för arvoden åt de mindre sparbankernas
allmänna ombud. Såsom exempel kan andragas, att medan ersättningen
till allmänna ombudet för Stockholms stads sparbank för år 1930
uppgått till 1506 kronor, banken fått för samma år bidraga till gäldande
av halva sammanlagda arvodesbeloppet för riket med 7,423 kronor 34 öre.
En av de minsta sparbankerna åter, Roma sparbank i Gotlands län, vars
allmänna ombud åtnjutit 100 kronor i arvode förutom resekostnads- och
traktamentsersättning, behöver icke bidraga med mer än 1 krona 46 öre.
I en till finansdepartementet inkommen, den 6 juni 1931 dagtecknad skrivelse
har statens organisationsnämnd förmält sig hava till behandling
förehaft frågan örn möjligheten att genom omläggning av det nuvarande
lokala tillsynsväsendet över sparbankerna nedbringa de därför utgående
kostnaderna. Nämnden hade därvid övervägt, bland annat, huruvida
det avsedda ändamålet skulle kunna vinnas därigenom, att all tillsynsmyndighet
centraliserades till sparbanksinspektionen och sålunda de nuvarande,
av länsstyrelserna utsedda allmänna ombudens verksamhet bragtes
att upphöra. Nämnden hade funnit många skäl av både ekonomisk
och praktisk art tala för genomförandet av en sådan anordning. Då
nämnden emellertid funnit sig böra, i varje fall tillsvidare, övergiva tanken
på en omläggning av tillsynsväsendet i nu nämnd riktning, berodde
detta, förutom av andra orsaker, dels därpå, att, enligt vad nämnden vid
en med representanter för svenska sparbanksföreningens styrelse hållen
konferens i ärendet erfarit, från sparbankshåll avsevärda betänkligheter
restes mot en sådan lösning av frågan, och dels därpå, att, på sätt nämnden
i det följande närmare utvecklar, besparing av statsverkets kostnader
för tillsynen över sparbankerna kunde på annat sätt åvägabringas.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
Efter att hava erinrat om den av mig nyss omförmälda utvecklingen av
bestämmelserna örn tillsyn över sparbankerna och gäldandet av kostnaderna
därför har nämnden uttalat, att den funnit sig böra ifrågasätta det befogade
i att, på sätt som nu sker, en avsevärd del av kostnaderna utgår av
statsmedel. Till närmare utveckling bärav bar nämnden anfört:
Tillsynsverksamheten över sparbankerna utövades, principiellt sett,
allenast i sparbankernas eget och deras fordringsägares (insättares) intresse.
Det naturliga syntes då vara, att sparbankerna också finge vidkännas
de därmed förenade utgifterna, på sätt som tillämpades i andra
motsvarande fall. I fråga örn tillsynen över bankaktiebolag och solidariska
bankbolag liksom över försäkringsanstalter gällde, att kostnaderna
därför belt betalades av de institutioner tillsynen avsåge. För sparbankernas
vidkommande tillämpades ju också denna princip i ett avseende,
nämligen i vad avsåge kostnaderna för den del av tillsynsverksamheten,
som utövades av sparbanksinspektionen. Principen ifråga kunde för övrigt
sägas hava i viss mån upptagits även ifråga örn kostnaderna för de
allmänna ombuden i och genom den år 1923 införda regeln, att sparbankerna
skulle bidraga till hälften av dessa kostnader.
Nämnden kunde icke heller finna, att ur synpunkten av att icke tynga
sparbankerna med alltför dryga tillsynskostnader skäl förelåge för
statsverket att åtaga sig någon del av kostnaderna ifråga. De bidrag, som
även med hänsyn tagen till bela ifrågavarande kostnad skulle belöpa pa
de olika sparbankerna, vore nämligen av den ringa betydenhet, att de
knappast torde kunna inverka på sparbankernas ekonomiska ställning.
Särskilt borde härvid uppmärksammas det ovan anmärkta förhållandet,
att, på grund av de olika metoderna för bestämmande av arvodesbeloppen
och för uträknande av de särskilda bankernas bidrag, de större och bärkraftigare
sparbankerna finge vidkännas en förhållandevis betydligt större
andel av uppsiktskostnaderna än de smärre bankerna. En böjning av sparbankernas
bidrag till att avse hela kostnaden för de allmänna ombuden
skulle i själva verket icke innebära annat än att, med tillämpning av de
för år 1930 föreliggande siffrorna, medeltalet av de bidragsbelopp, som
varje sparbank för ifrågavarande ändamål skulle erlägga, skulle komma
att höjas från nuvarande cirka 206 kronor till omkring 412 kronor. Den
största sparbankens, Stockholms stads sparbank, bidrag skulle komma att
höjas från 7.423 kronor 34 öre till 14,846 kronor 68 öre under det att det
från den minsta sparbanken utgående bidraget skulle bålla sig vid ett belopp
av 2 kronor 92 öre.
Det nu anförda syntes utmärka, att ur synpunkten av sparbankernas
ekonomiska ställning skäl icke förelåge till att uppehålla en annan princip
beträffande gäldandet av kostnaderna för tillsynen över sparbankerna än
då fråga vore örn annan motsvarande tillsynsverksamhet. Som ovan utvecklats
måste en sådan avvikelse också anses principiellt omotiverad.
På grund av det anförda och då en ändring av hithörande bestämmelser
i riktning mot att låta sparbankerna bekosta hela tillsynsverksamheten
skulle medföra en årlig minskning i statsverkets utgifter å cirka
100,000 kronor, bär nämnden föreslagit införande av förpliktelse för
sparbankerna att svara för kostnaden för de allmänna ombuden i dess
helhet.
Under erinran om stadgandet, att bidraget till ombudens arvoden icke
8 Kungl. Majlis proposition Nr 172.
må överstiga fem tusendels procent av sammanlagda beloppet av de utav
sparbank vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen,
har nämnden framhållit, att med den hittills tillämpade ordningen berörda
maximigräns icke uppnåtts, och att de belopp, som för år 1930 uttagits av
sparbankerna i bidrag till arvoden åt de allmänna ombuden, motsvara
allenast ungefär 3.18 tusendels procent av summan av de vid utgången avår
1929 förvaltade medlen. Nämnden fortsätter:
Med tillämpning av den av nämnden föreslagna förändrade ordningen
komme emellertid, räknat med föregående års siffror, det å varje sparbank
belöpande beloppet att överstiga den i lagrummet stadgade maximiprocenten.
Varje sparbanks andel uti ifrågavarande kostnad skulle nämligen
komma att motsvara ungefär 6.36 tusendels procent av de förvaltade medlen.
En lösning, som här kunde synas ligga nära till hands, vore den att
sammanslå de båda nuvarande maximibeloppen för bidrag till kostnaderna
för sparbanksinspektionen och för bidrag till halva kostnaden för arvodena
åt allmänna ombuden — vartdera utgörande fem tusendels procent
av summan av de förvaltade medlen —- till ett enda maximibelopp
örn en hundradels procent. Då bidraget till sparbanksinspektionen i själva
verket blott utginge med 2 1/„ tusendels procent (se kungörelsen den 20
december 1929 angående sparbanks bidrag till bestridande av kostnaden
för sparbanksinspektionen) och bidraget till ombudens arvoden enligt
nyssnämnda beräkning skulle motsvara cirka 6.36 tusendels procent, skulle
ett sådant gemensamt maximibelopp för det närvarande väl räcka till för
båda bidragen, låt vara att. marginalen bleve något knapp, allenast l.n
tusendels procent. Emellertid torde en sådan lösning stöta på vissa svårigheter.
Redan den omständigheten, att bidragen till sparbanksinspektionen
skola fonderas för bestridande av inspektionens utgifter, under det
att en sådan åtgärd givetvis vore meningslös beträffande bidragen till de
allmänna ombuden, syntes tala emot ett sammanblandande i något avseende
av de båda bidragen. Att öka maximibeloppet för arvodesbidragen
på bekostnad av den nu befintliga marginalen för bidragen till sparbanksmspektionen,
vilket ju skulle vara den reella innebörden av de två bidragens
sammanslagning, syntes också i övrigt innebära vissa betänkligheter.
Enligt nämndens åsikt borde således de bägge bidragen alltjämt utgå oberoende
av varandra. Att efter införandet av sparbankernas skyldighet
att vidkännas hela arvodeskostnaden för de allmänna ombuden alltjämt
bibehålla den nu stadgade maximigränsen för bidrag uti detta hänseende
— fem tusendels procent av de. förvaltade medlen — syntes dock näppeligen
kunna ifrågakomma, då ju av det nyss sagda framginge, att den
sammanlagda arvodessumman faktiskt överstege denna gräns. En höjning
av maximibeloppet torde alltså enligt nämndens mening vara ofrånkomlig.
Det naturliga syntes därvid vara, att maximibeloppet höjdes till
det dubbla, d. v. s. en hundradels procent av sammanlagda beloppet av
de vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen. Ett
lägre maximital syntes knappast kunna ifrågakomma, då ju därigenom
den nu befintliga marginalen mellan de faktiskt utgående arvodesbeloppen
och maximum skulle minskas, något som icke syntes nämnden tillrådligt.
Till att hilja maximitalet utöver en hundradels procent funnes
heller ingen anledning.
Nämnden har i överensstämmelse med det anförda föreslagit, att det i
63 § första stycket lagen örn sparbanker stadgade maximibeloppet för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
9
sparbanks bidrag till de allmänna ombudens arvoden höjes från fem tusendels
till en hundradels procent av sammanlagda beloppet av de vid
utgången av näst föregående år förvaltade medlen.
över organisationsnämndens framställning hava yttranden till en början
inhämtats från styrelsen för svenska sparbanksföreningen och från
sparbanksinspektionen.
Styrelsen för sparbanksföreningen bar i sitt yttrande, som avgivits enligt
å sammanträde med föreningen särskilt givet uppdrag, till en början
uttalat, att styrelsen bestämt motsatte sig, att frågan örn en omläggning
av själva grunderna för det nuvarande tillsynsväsendet toges under
omprövning, innan mera tillförlitlig erfarenhet av dess verksamhetssätt
kunnat vinnas. Beträffande den lösning av frågan örn indragning av
statsverkets kostnader för tillsynen över sparbankerna, vilken organisationsnämnden
stannat för att förorda, nämligen att kostnaderna skulle
helt överflyttas å sparbankerna själva, hade styrelsen däremot icke något
att erinra.
I fråga örn den procent av sparbankernas förvaltade medel, vartill kostnaderna
högst borde få uppgå, har styrelsen ansett följande vara att
beakta:
Det av organisationsnämnden framlagda förslaget innebure i huvudsak,
att med bibehållande av den nuvarande maximigränsen för sparbankernas
årliga bidrag till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionens
organisation och verksamhet — fem tusendels procent av de förvaltade
medlen vid utgången av näst föregående kalenderår — maximibeloppet
för varje sparbanks årliga bidrag till bestridande av kostnaden
för arvoden åt de allmänna ombuden skulle, efter införandet av skyldighet
för sparbankerna att vidkännas hela arvodeskostnaden, höjas till det
dubbla av det nu fastställda maximibeloppet, d. v. s. en hundradels procent
av sammanlagda beloppet av de vid utgången av nästföregående kalenderår
förvaltade medlen.
Mot nämndens förslag kunde göras den helt säkert befogade invändningen,
att sparbankerna, örn detsamma genomfördes, skulle åläggas skyldighet
att betala mycket större bidrag för sitt tillsynsväsen än som i själva
verket erfordrades för täckande av kostnaderna. Förslaget innebure ju
nämligen, att till sparbanksinspektionens organisation och verksamhet
skulle kunna fortfarande uttagas bidrag med fem tusendels procent samt
att till arvoden och övriga kostnader för de allmänna ombuden skulle
kunna uttaxeras bidrag med en hundradels procent av de förvaltade
medlen, medan enligt gällande bestämmelser för erläggande av bidrag den
erforderliga uttaxeringen för närvarande belöpte sig till endast ungefär
2.5 respektive 6.36 tusendels procent. Marginalen mellan de i enlighet
härmed medgivna maximibeloppen och de faktiskt utgående bidragsbeloppen
syntes, såsom i det följande kommo att visas, vara onödigt stor i förhållande
till det behov, som i verkligheten förelåge.
För sparbanksinspektionens vidkommande innebure den nu gällande beräkningsgrunden
för erläggande av bidrag, att det för närvarande årligen
funnes till förfogande för bestridande av kostnaderna för inspektionen ett
belopp av mellan 75,000 och 80,000 kronor. Det inflytande bidragsbeloppet
Styrelsen för
svenska sparbanksföreningen.
10
Sparbanks
inspektionen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
ökades givetvis samtidigt med att de förvaltade medlen i sparbankerna
tillväxa, vilket hittills alltjämt varit fallet. Utgifterna för inspektionens
verksamhet belöpte sig för det senast gångna budgetåret 1930/1931 till
omkring 61,000 kronor oell kunde vid nuvarande organisation beräknas
under följande år icke mycket överstiga detta belopp, varför en ganska
avsevärd del av det enligt nu gällande beräkningsgrund utgående bidragsbeloppet
torde kunna årligen fonderas för kommande behov.
Vad beträffade kostnaden för de allmänna ombuden, uppginge densamma
för kalenderåret 1930 till i allt ungefär 200,000 (199.187:75) kronor, vari
da utom själva arvodena inräknats rese- och traktamentsersättningar till
belopp av omkring 36,000 kronor. Sammanlagda beloppet utgjorde för
detta år, såsom i det föregående angivits, omkring 6.36 (närmare bestämt
6.36508) tusendels procent av summan av de vid utgången av år 1929 förvaltade
medlen. Beträffande bidragets storlek för följande år hade man
att taga i betraktande, att detsamma givetvis komme att ökas i någon mån
absolut taget jämsides med ökningen av de förvaltade medlen, men att
denna absoluta ökning, då de förvaltade medlen i regel tillväxte med ungefär
ett hundratal miljoner kronor per år, säkerligen endast kunde mediöra
en mycket oväsentlig ändring i det allmänna förhållandet mellan bidragsbelopp
och summan förvaltade medel.
Såsom framginge härav, skulle i själva verket den marginal av I.14 tusendels
procent, som uppkomme, därest alla kostnader för tillsynsväsendet
hölles inom ramen av en hundradels procent av sparbankernas förvaltade
medel, kunna i och för sig anses vara fullt tillräcklig. Styrelsen
ansåge emellertid, att vissa betänkligheter mötte mot att sammanslå de
båda bidragen till ett gemensamt belopp av denna storlek. Däremot syntes
det styrelsen vara uppenbart, att de i förslaget ingående maxima vore
alltför rundligt tilltagna. Sparbanksinspektionen hade ju hittills krävt en
kostnad, som endast obetydligt överstege 60 000 kronor, under det att maximum
skulle giva ett belopp av mellan 150,000 och 160 000 kronor. Därest
maximigränsen i detta fall sattes till tre tusendels procent, erhölles ett
belopp av mellan 90 000 och 95,000 kronor, som finge anses mer än väl
täcka behovet i och för erforderliga utvidgningar av sparbanksinspektionen.
Vad å andra sidan sett anginge kostnaden för de allmänna ombuden,
måste givetvis, i och med att sparbankerna övertoge hela kostnaden, det
nuvarande maximum av 5 tusendels procent höjas, dock ingalunda till
det dubbla. Hela kostnaden hade hittills uppgått till cirka 200,000 kronor,
under det att en utdebitering efter en hundradels procent skulle giva ett
belopp av betydligt mera än 300,000 kronor. Under alla förhållanden syntes
sålunda en höjning av maximigränsen till 8 tusendels procent vara fullt
betryggande. Styrelsen ansåge det jämväl vara förenat med vissa betänkligheter
att hava en onödigt hög maximigräns, vilken kunde stimulera
till onödiga utgifter.
Styrelsen har enligt det anförda hemställt, att maximigränsen för sparbanks
bidrag till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens
organisation och verksamhet fastställdes till 3 tusendels procent och till
bestridande av kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden till 8 tusendels
procent av de förvaltade medlen.
Jämväl sparbanksinspektionen har i sitt yttrande först upptagit frågan,
huruvida statens kostnader för tillsynen över sparbankerna skulle kunna
11
Kungl. Martts proposition Nr 172.
nedbringas därigenom att all tillsynsmyndighet centraliserades till
inspektionen, samt yttrar härvid, att inspektionen i likhet med sparbanksföreningens
styrelse ansåge, att under för handen varande förhållanden
behandlingen av detta spörsmål tills vidare borde anstå, något som likväl
icke innebure, att systemet med allmänna ombud enligt inspektionens mening
fungerat i alla avseenden tillfredsställande.
Beträffande organisationsnämndens förslag, att sparbankerna skulle bestrida
hela kostnaden för de allmänna ombuden, har inspektionen förklarat,
att då den av förslaget föranledda utgiftsökningen, vilken skulle fördelas
på sparbankerna enligt enahanda grunder, som gälla för uttaxeringen
av sparbankernas nuvarande kostnad för de allmänna ombuden,
utan svårighet torde kunna bäras av sparbankerna, även inspektionen anslöte
sig till detta förslag.
I fråga örn maximiprocenten för sparbankernas kostnader har inspektionen
instämt i vad styrelsen för sparbanksföreningen föreslagit, till utveckling
varav inspektionen anfört:
Sparbanksföreningens styrelse som ansåge det vara förenat med vissa
betänkligheter att hava en onödigt hög maximigräns, vilken, enligt vad
styrelsen anförde, »kunde stimulera till onödiga utgifter», funne en höjning
av maximum för kostnaden för de allmänna ombuden till (boos procent
vara fullt betryggande.
Närmare bestämmelser örn fastställandet av sparbankernas bidrag till
bestridande av kostnaden för de allmänna ombuden skulle jämlikt 63 §
andra stycket sparbankslagen, vari någon ändring ej ifrågasatts, meddelas
av Kungl. Majit, och beloppet av kostnaden komme under riksdagens prövning
genom att upptagas i förslaget till riksstat lör varje budgetår. Med
hänsyn härtill syntes visserligen styrelsens farhågor, att en onödigt hög
maximigräns skulle kunna stimulera till onödiga utgifter, vara ogrundade.
Då det av styrelsen föreslagna maximum av O.oos procent syntes
tillräckligt högt, saknade emellertid inspektionen anledning att ej gå
styrelsen till mötes i fråga örn begränsningen av ifrågavarande maximum
och finge därför ansluta sig till styrelsens förslag.
Även i fråga örn det i 63 § sparbankslagen angivna maximum för sparbanks
bidrag till bestridande av kostnaden för inspektionens verksamhet
hade styrelsen ifrågasatt en nedsättning, ett spörsmål, varpå organisationsnämnden
i förevarande sammanhang torde ansett sig ej hava anledning
att ingå. Då enligt styrelsens förmenande även i detta avseende skulle
åstadkommas en känsla av ökad trygghet mot onödiga utgifter, om en nedsättning
genomfördes, finge inspektionen tillstyrka, att maximum för sistberörda
bidrag måtte nedsättas från det nuvarande, 0.nor> procent, till det
av styrelsen föreslagna, O.003 procent. Kostnaden för den mindre utvidgning
av inspektionens organisation, vilken redan för närvarande syntes behövlig,
medförde viss utgiftsökning, varigenom dock ej hela det för närvarande
hos sparbankerna uttaxerade beloppet komme att tagas i anspråk.
Marginalen emellan det belopp, som kunde uttaxeras enligt det av styrelsen
föreslagna maximum, och kostnaden för inspektionen, syntes sålunda
fortfarande tillräcklig.
Riksräkemkapsverket, till vilket organisationsnämndens framställning
och ovannämnda, däröver inhämtado yttranden remitterats, har i avgivet
Rikpräken
skapsrorket
-
Statskontoret.
Departements
chefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
utlåtande anmält sig icke kava annat att erinra mot framställningen än
att det syntes ämbetsverket, som örn storleken av sparbankernas bidrag
till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionen och för tillsynen
över sparbankernas förvaltning skulle kunna begränsas på sätt sparbanksinspektionen
i sitt yttrande föreslagit.
Slutligen har yttrande inhämtats från statskontoret, som förklarat, att
från de synpunkter, ämbetsverket bade att företräda, intet vore att erinra
mot att sparbankerna ålades bestrida bela kostnaden för tillsynen
över dem.
I fråga örn utgifternas begränsning har jämväl statskontoret anslutit
sig till vad styrelsen för sparbanksföreningen föreslagit, därvid statskon
toret åberopat följande motivering:
Då sparbanksinspektionen ansett det vara tillfyllest, att maximibidraget
till bestridande av kostnaden för inspektionens organisation och verksamhet
bestämdes till O.003 procent av beloppet av de utav sparbank vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade medlen, ville statskontoret
iörorda vad inspektionen i sådant avseende föreslagit.
Likaledes torde maximibidraget för tillsyn över sparbankerna, såsom
sparbanksinspektionen föreslagit, kunna fastställas till (knös procent av nu
nämnda belopp. Under det att utgifterna för sparbanksinspektionen bestredes
förmedelst på förhand fastställda bidrag, vore emellertid förhållandet
det motsatta i fråga örn utgifterna för tillsynen över sparbankerna.
Sparbankernas bidrag härtill bestämdes nämligen med ledning av de ersättningar,
som utbetalats till ombuden för tillsynen. På grund bärav och
då sparbankerna enligt föreliggande förslag skulle bestrida bela kostnaden
för tillsynen, syntes det kunna ifrågasättas, örn det vore erforderligt
att fastställa någon maximigräns för dessa bidrag. Det torde ej behöva
befaras, att ersättning till ombuden skulle böjas, därför att maximigränsen
borttoges.
Då jag i enlighet med den av Kungl. Majit vid framläggandet av årets
statsverksproposition intagna ståndpunkten nu går att föreslå sådan ändring
i lagen örn sparbanker, att sparbankerna själva få bära bela kostnaden
för tillsynsväsendet, begagnar jag tillfället att uttala min anslutning
till den av organisationsnämnden anförda motiveringen för vidtagandet
av denna åtgärd. Sålunda är det uppenbart, att tillsynen utövas huvudsakligen
i sparbankernas och insättarnas intresse; och tillräckligt skäl för
statsverket att deltaga i kostnaden för tillsynsverksamheten i detta fall
mer än i fråga örn andra banker eller försäkringsanstalter torde näppeligen
kunna anföras. Ehuru befrielse för statsverket från sådan kostnad
skulle kunna vinnas, därest det i övrigt befunnes lämpligt att indraga de
allmänna ombuden och överflytta deras arbetsuppgifter å sparbanksinspektionen,
för vilken sparbankerna själva hava att bestrida alla kostnader,
finner jag i likhet med organisationsnämnden denna utväg icke böra för
närvarande anlitas. I fråga örn sättet för den åsyftade ändringen ansluter
jag mig i stället till organisationsnämndens förslag att, med bibehållande
av den nuvarande centrala och lokala tillsynsorganisationen, över
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
13
flytta den del av tillsynskostnaden, som hittills åvilat statsverket, eller
således principiellt hällten av kostnaden lör de allmänna ombuden, på
sparbankerna själva.
Mot den av mig sålunda förordade lösningen av frågan torde ej med
fog kunna invändas, att densamma kommer att medföra en avsevärdare
ekonomisk merbelastning för de särskilda sparbankerna. Med hänsyn
till att sammanlagda tillsynskostnaden skall fördelas på de olika sparbankerna
i lika förhållande till de av dem förvaltade medlen, bliva de mindre
sparbankernas andelar i kostnaden synnerligen obetydliga. Den ringa
olägenhet, förslagets genomförande innebär för sparbankerna överhuvud,
framgår av de av organisationsnämnden härutinnan angivna siffrorna.
Jag ber i detta sammanhang få understryka, att varken sparbanksföreningens
styrelse eller någon av de myndigheter, som yttrat sig över organisationsnämndens
framställning, i nu ifrågavarande avseende haft
något att däremot erinra.
Jag övergår härefter till frågan örn maximiprocentsatserna för sparbankernas
bidrag till tillsynsverksamheten. Såsom förut framhållits gäller
för närvarande, att såväl bidraget till bestridande av kostnaden för
sparbanksinspektionens organisation och verksamhet som bidraget till bestridande
av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden skall utgå
med högst O.005 procent av sammanlagda beloppet av de av sparbank
vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen, varemot
återstoden av kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden skall gäldas
av statsverket. Möjligheten att sammanslå de båda maximibeloppen har
antytts av organisationsnämnden och sparbanksföreningens styrelse men
av dem avvisats såsom innebärande en mindre lämplig utväg, en uppfattning,
vartill jag ansluter mig. Med utgångspunkt från den nu föreslagna
överflyttningen å sparbankerna av statsverkets andel i kostnaden för
allmänna ombuden synes, vid det förhållande att denna andel principiellt
omfattar halva ifrågavarande kostnad, ligga närmast till hands att —
därest icke, på sätt statskontoret ifrågasatt, varje maximum borttages, något
som ej synes mig tillrådligt — i likhet med organisationsnämnden föreslå,
att maximiprocenten för sparbankernas bidrag till denna kostnad
höjes till den dubbla eller således till O.01 procent av de förvaltade medlen.
Enligt vad styrelsen för sparbanksföreningen påvisat överskjuter emellertid
enligt senaste beräkningar det belopp, som nyssnämnda procent representerar,
den verkliga kostnaden med mer än hälften av dennas belopp.
Ehuru jag ej förbiser, att marginalen mellan den beräkneliga kostnaden
och det högsta belopp, som för täckande av kostnaden kan tagas i anspråk,
ej bör vara för snävt tilltagen, finner jag likväl någon reducering av den
av organisationsnämnden föreslagna maximiprocenten kunna vidtagas.
Uppenbarligen kommer en något lägre maxim iprocent att för sparbankerna
framstå såsom ägnad att minska risken för att högre kostnader
än de oundgängligen nödvändiga komma att åvila dem. .Tåg vill i detta
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
sammanhang fästa uppmärksamheten därpå att de nuvarande, av Kungl.
Majit meddelade bestämmelserna angående arvode åt allmänna ombuden,
för vilka jag tidigare redogjort, äro så avfattade, att, därest ett arvode,
bortsett från resekostnads- och traktamentsersättning, stiger utöver det
nuvarande, detta beror av en ökning av vederbörande sparbanks förvaltade
medel, men att ökningen av arvodet på grund av den fallande skalan
för arvodets beräkning aldrig kan bli större men väl mindre än som
svarar mot ökningen av sparbankens medel. Då sparbankernas förvaltade
medel de senare åren i stort sett visat tillväxt, synes det nu påpekade
förhållandet utgöra ett ytterligare skäl för att maximiprocenten för sparbankernas
bidrag ej behöver bestämmas högre än att efter nuvarande förhållanden
en skälig marginal uppnås. Med hänsyn till samtliga omständigheter
synes det av sparbanksföreningens styrelse framställda förslaget,
att ifrågavarande maximum bestämmes till (boos procent av sparbankernas
förvaltade medel, vara tillräckligt betryggande, och jag kan
således, i likhet med de hörda myndigheterna, ansluta mig till detta förslag.
Ehuru den nu föreslagna utökningen av sparbankernas bidragsskyldighet
ej berör kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet,
vilken kostnad ju redan nu helt bestrides av sparbankerna själva,
har sparbanksföreningens styrelse begagnat tillfället att, i samband med
framställandet av sitt förslag örn bestämmande av maximiprocenten för
bidraget till allmänna ombuden, föreslå en sänkning av maximiprocenten
för bidraget till inspektionen. Marginalen mellan verklig kostnad och
högsta disponibla belopp är härvidlag än mer betydande än i fråga örn
arvodena åt allmänna ombuden. Då samma skäl, som förut anförts, tala
för en begränsning av maximiprocenten även i detta fall, och med hänsyn
särskilt till att sparbanksinspektionen själv vitsordat styrelsens förslag
örn ett maximum av O.003 procent såsom betryggande, finner jag mig kunna
giva jämväl detta förslag min anslutning.
I det förslag till ändrad lydelse av 63 § lagen örn sparbanker, som utarbetats
i enlighet med vad jag nu anfört, har det i lagrummet i dess
nuvarande lydelse förekommande uttrycket »kostnaden för arvoden åt allmänna
ombuden» utbytts mot »kostnaden för ersättningar åt allmänna
ombuden». I kostnaden ingår nämligen, utom det egentliga arvodet jämväl
resekostnads- och traktamentsersättning. Ehuru den nuvarande avfattningen
av lagrummet icke föranlett något missförstånd vid tillämpningen,
synes i förtydligande syfte en ändring av nu angivna innebörd
vara på sin plats.
Lagändringen synes lämpligen böra träda i kraft med ingången av år
1933. Då arvodena åt allmänna ombuden för kalenderåret 1932 på grund
av gällande bestämmelser skola i sin helhet utbetalas i början av år 1933
och således under nästkommande budgetår, böra jämväl dessa arvoden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172• 15
enligt vad som förutsatts i statsverkspropositionen, bäras av sparbankerna.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag angående
ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
av den lydelse bilaga ■ vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att
lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Erik: H:son Malm.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär
här uteslutits.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars 1932.
Närvarande:
justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 26 februari 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den
29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn Nils
Quensel.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
17
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, lagrådets den 3 mars
1932 avgivna yttrande över det den 26 februari 1932 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni
1923 (nr 286) örn sparbanker.
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
Bihang lill riksdagens protokoll 19,H2. 1 sami. W) haft
(Nr 172.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:201 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 s. 8 i texten
- BU 1932:39 Utlåtande, i anledning av Kungl. Martts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen deri) 29 juni 1923 s. 1 i texten