Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

1932-03-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:172, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 172.

1

Nr 172.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;

given Stockholms slott den 4 mars 1932.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse

av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Hiliana till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

UO höft. (Nr 172.) ’

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition Nr 172.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker,

vilket lagrum ändrats genom lag den 5 juli 1929 (nr 229), skall i nedan

angivna del hava följande ändrade lydelse:

63 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättningar åt allmänna ombuden

skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera

bidraget skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande

till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av

nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestridande

av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet

icke överstiga tre tusendels procent och bidraget till bestridande

av kostnaden för ersättningar åt allmänna ombuden icke överstiga åtta

tusendels procent av detta belopp.

Närmare---Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 och skall tillämpas jämväl

i fråga örn bidrag, avseende ersättningar åt allmänna ombuden för år

1932.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kromprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin:

I min redogörelse för inkomstberäkningen i årets statsverksproposition

tillkännagav jag min avsikt att framdeles tillstyrka proposition till riksdagen

med förslag till sådana ändringar i lagen örn sparbanker, att kostnaden

för tillsynen över sparbankerna kommer att helt åvila dem. I

överensstämmelse härmed har inkomsttiteln bidrag för tillsyn över sparbankerna

beräknats under förutsättning, att dessa bidrag från och med

kalenderåret 1932 så avvägas, att hela kostnaden för tillsynen därigenom

erhåller täckning.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan örn de i förenämnda syfte erforderliga

ändringarna i lagen örn sparbanker, därvid jag till en början

går att lämna en översikt av nu gällande bestämmelser i ämnet och deras

tillkomst.

Enligt lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker, vilken gällde intill

den 1 januari 1924, då den nuvarande lagen av den 29 juni 1923 trädde i

kraft, hade länsstyrelserna att öva tillsyn över sparbankerna och för sådant

ändamål själva eller genom ombud verkställa undersökning av sparbanks

förvaltning. Angående ersättning för denna uppsiktsverksamhet

fanns i lagen intet bestämt. Däremot stadgades i ett Kungl. Maj:ts cirkulär

den 18 november 1892, att de i lagen omförmälda ombuden skulle,

vare sig därtill förordnades tjänsteman eller enskild person, för uppdraget

åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen

av då gällande resereglemente, att utgå av sjunde huvudtitelns anslag

till rese- och traktamentspenningar. Ersättningarna i fråga utbetalades

sålunda helt av statsmedel.

Det förslag till lag örn sparbanker, som genom Kungl. Maj:ts proposition

nr 147 förelädes 1922 års riksdag, innehöll i avseende å tillsynen över

sparbankerna, att denna skulle på närmare angivet sätt fördelas mellan

länsstyrelserna samt en för hela riket förordnad sparbanksinspektör.

Länsstyrelserna skulle för varje sparbank inom länet förordna ett all
-

Gällande bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

mänt ombud med särskilda åligganden med avseende å tillsynen. Allmänna

ombudet skulle njuta arvode av allmänna medel efter de grunder

Kungl. Maj:t stadgade. Däremot skulle till bestridande av kostnaderna

för den föreslagna sparbanksinspektörens verksamhet sparbankerna årligen

erlägga bidrag enligt särskilda bestämmelser. — 1922 års förslag

blev emellertid icke av riksdagen antaget.

Det genom Kungl. Maj:ts proposition nr 22 till 1923 års riksdag framlagda

förslaget till lag örn sparbanker innehöll, beträffande tillsynsväsendet

och kostnaderna därför, samma stadganden som det nyssnämnda,

för 1922 års riksdag framlagda förslaget. Kiksdagen, som förklarade sig

icke kunna antaga förslaget i oförändrat skick, antog för sin del ett förslag

i ämnet, som beträffande tillsynsväsendet företedde avsevärda olikheter

i förhållande till det av Kungl. Majt framlagda. Tillsynen över

sparbankerna skulle sålunda helt utövas av länsstyrelserna, som emellertid,

liksom i propositionen föreslagits, skulle för varje sparbank i länet

förordna ett allmänt ombud. I stället för den föreslagna bestämmelsen,

att allmänna ombuden skulle njuta arvode av allmänna medel, innehöll

riksdagens förslag, att kostnaderna för de till allmänna ombuden utgående

arvodena, vilka skulle bestämmas efter de grunder, Kungl. Majit

stadgade, skulle till hälften gäldas av sparbankerna i riket genom årliga

bidrag, som skulle utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande

till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av

nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock att bidragen icke finge

överstiga fem tusendels procent av detta belopp. Återstoden skulle

gäldas av statsverket. Som skäl för frångåendet av förslaget örn att allmänna

ombudens arvoden skulle helt utgå av allmänna medel åberopade

riksdagen allenast, att det förefölle rimligt, att, även örn tillsynen ej utövades

av en inspektör, sparbanksrörelsen finge vidkännas en del av

kontrollkostnaden (bankoutskottets utlåtande nr 64/1923).

I den därefter den 29 juni 1923 utfärdade nya lagen örn sparbanker

gavs åt bestämmelserna örn tillsynen över sparbankerna det innehåll,

riksdagen enligt vad nyss sagts uttalat sig för.

I anslutning till bestämmelserna i den nya lagen utfärdade Kungl.

Majit den 21 december 1923 en kungörelse örn arvode till allmänt ombud

för övervakande av sparbanks förvaltning och örn sparbankernas bidrag

till bestridande av kostnaderna för sådana arvoden (nr 452). Enligt denna

kungörelse skulle arvodet utgå med fem tusendels procent av de utav

sparbankerna vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade

medlen, dock ej under femtio eller över sexhundra kronor. Därutöver

ägde allmänt ombud, som för uppdragets fullgörande måst företaga resa,

att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen

i gällande resereglemente.

De nu gällande bestämmelserna örn tillsynsväsendet över sparbankerna

infördes genom lagen den 5 juli 1929 (nr 229) örn ändring i vissa

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

delar av lagen om sparbanker. Därigenom har bestämts, att tillsynen över

sparbank skall utövas av länsstyrelserna och en för hela riket gemensam

sparbanksinspektion. Länsstyrelserna skola alltjämt för varje sparbank

inom länet förordna ett allmänt ombud, vars åligganden regleras dels i

sparbankslagen och dels i en särskild av Kungl. Majit utfärdad instruktion.

Beträffande kostnaderna för tillsynsverksamheten gäller, enligt

den nya lydelsen av 63 § lagen örn sparbanker, att till bestridande av

liela kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet

ävensom av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden varje sparbank

i riket skall årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera bidraget

skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda

beloppet av de utav sparbank vid utgången av nästföregående

kalenderår förvaltade medlen, dock att intetdera bidraget må överstiga

fem tusendels procent av detta belopp. Återstoden av kostnaden för arvoden

åt allmänna ombuden skall gäldas av statsmedel.

Sparbankernas bidrag till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionen

regleras närmare genom Kungl. Majits kungörelse den 20 december

1929 (nr 403), varigenom stadgas, att sparbank skall för nämnda

ändamål årligen erlägga bidrag, motsvarande O.0025 procent av de utav

sparbanken vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen.

Vederbörande länsstyrelse har att med ledning av den statistiska

redogörelse angående sparbank, varom förmäles i 61 § lagen örn sparbanker,

fastställa det bidrag, varje sparbank skall för året erlägga, samt att

efter ingången av juli månad ofördröjligen vidtaga åtgärder för bidragens

indrivning. Till länsstyrelse influtna bidrag skola i dess räkenskaper

redovisas samt månadsvis tillgodoföras statskontoret, som har att å

vederbörlig riksstatsinkomsttitel redovisa bidragen. Ett belopp, svarande

mot de statskontoret för varje månad sålunda tillgodoförda bidragen,

skall i dess räkenskaper från det i riksstaten uppförda förslagsanslaget

till sparbanksinspektionen omföras till en särskild av statskontoret förvaltad

fond. Efter rekvisition hos statskontoret äger sparbanksinspektionen

att från denna fond utbekomma medel för bestridande av de å sparbanksinspektionen

belöpande utgifterna.

Bestämmelserna örn arvode åt de allmänna ombuden återfinnas numera

i Kungl. Majits kungörelse i ämnet den 14 februari 1930 (nr 41). Enligt

1 § nämnda kungörelse åtnjuter allmänt ombud arvode för varje kalenderår

med belopp motsvarande O.025 procent av den del av de utav sparbanken

vid utgången av nästföregående år förvaltade medlen, som icke

överstiger 500,000 kronor, och därefter för överskjutande belopp enligt fallande

skala, så att för den del av de av sparbank förvaltade medlen, som

överstiger 80,000,000 kronor, procentsatsen utgör allenast O.0002 procent. Arvodet

må icke utgå med lägre belopp än 100 kronor för år. Utöver arvodet

äger allmänt ombud uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt

gällande reglemente. Ersättningarna utbetalas av länsstyrelsrna. I

s. 6 Kontrollera mot PDF

Framställning

av statens

organisations - nämnd.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

kungörelsens 4 § stadgas, att länsstyrelserna skola för varje kalenderår

till statistiska centralbyrån insända uppgift om sammanlagda beloppet av

utanordnade ersättningar. Statistiska centralbyrån uträknar med ledning

av inkomna uppgifter och statistiken rörande sparbanker det bidrag,

som varje sparbank jämlikt de ovannämnda bestämmelserna i G3 § lagen

örn sparbanker har att gälda, och underrättar därom vederbörande länsstyrelse,

som har att uttaga och i räkenskaperna redovisa bidraget.

Av de ovan återgivna bestämmelserna i 63 § lagen örn sparbanker,

jämförda med 1 § kungörelsen örn arvode till allmänt ombud, framgår,

att det arvodesbidrag, varje sparbank årligen betalar, icke motsvarar halva

kostnaden för det till samma sparbanks allmänna ombud utgående arvodet

utan i stället utgör ett för samtliga sparbanker procentuellt sett

lika stort bidrag till betalande av halva sammanlagda kostnaden för arvodena

åt samtliga allmänna ombud i riket. Innebörden härav är, att —

på grund av den i förhållande till sparbankernas storlek hastigt fallande

skalan för beräknande av arvodesbeloppen — de större sparbankerna få bekosta

en avsevärd del av kostnaderna för arvoden åt de mindre sparbankernas

allmänna ombud. Såsom exempel kan andragas, att medan ersättningen

till allmänna ombudet för Stockholms stads sparbank för år 1930

uppgått till 1506 kronor, banken fått för samma år bidraga till gäldande

av halva sammanlagda arvodesbeloppet för riket med 7,423 kronor 34 öre.

En av de minsta sparbankerna åter, Roma sparbank i Gotlands län, vars

allmänna ombud åtnjutit 100 kronor i arvode förutom resekostnads- och

traktamentsersättning, behöver icke bidraga med mer än 1 krona 46 öre.

I en till finansdepartementet inkommen, den 6 juni 1931 dagtecknad skrivelse

har statens organisationsnämnd förmält sig hava till behandling

förehaft frågan örn möjligheten att genom omläggning av det nuvarande

lokala tillsynsväsendet över sparbankerna nedbringa de därför utgående

kostnaderna. Nämnden hade därvid övervägt, bland annat, huruvida

det avsedda ändamålet skulle kunna vinnas därigenom, att all tillsynsmyndighet

centraliserades till sparbanksinspektionen och sålunda de nuvarande,

av länsstyrelserna utsedda allmänna ombudens verksamhet bragtes

att upphöra. Nämnden hade funnit många skäl av både ekonomisk

och praktisk art tala för genomförandet av en sådan anordning. Då

nämnden emellertid funnit sig böra, i varje fall tillsvidare, övergiva tanken

på en omläggning av tillsynsväsendet i nu nämnd riktning, berodde

detta, förutom av andra orsaker, dels därpå, att, enligt vad nämnden vid

en med representanter för svenska sparbanksföreningens styrelse hållen

konferens i ärendet erfarit, från sparbankshåll avsevärda betänkligheter

restes mot en sådan lösning av frågan, och dels därpå, att, på sätt nämnden

i det följande närmare utvecklar, besparing av statsverkets kostnader

för tillsynen över sparbankerna kunde på annat sätt åvägabringas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

Efter att hava erinrat om den av mig nyss omförmälda utvecklingen av

bestämmelserna örn tillsyn över sparbankerna och gäldandet av kostnaderna

därför har nämnden uttalat, att den funnit sig böra ifrågasätta det befogade

i att, på sätt som nu sker, en avsevärd del av kostnaderna utgår av

statsmedel. Till närmare utveckling bärav bar nämnden anfört:

Tillsynsverksamheten över sparbankerna utövades, principiellt sett,

allenast i sparbankernas eget och deras fordringsägares (insättares) intresse.

Det naturliga syntes då vara, att sparbankerna också finge vidkännas

de därmed förenade utgifterna, på sätt som tillämpades i andra

motsvarande fall. I fråga örn tillsynen över bankaktiebolag och solidariska

bankbolag liksom över försäkringsanstalter gällde, att kostnaderna

därför belt betalades av de institutioner tillsynen avsåge. För sparbankernas

vidkommande tillämpades ju också denna princip i ett avseende,

nämligen i vad avsåge kostnaderna för den del av tillsynsverksamheten,

som utövades av sparbanksinspektionen. Principen ifråga kunde för övrigt

sägas hava i viss mån upptagits även ifråga örn kostnaderna för de

allmänna ombuden i och genom den år 1923 införda regeln, att sparbankerna

skulle bidraga till hälften av dessa kostnader.

Nämnden kunde icke heller finna, att ur synpunkten av att icke tynga

sparbankerna med alltför dryga tillsynskostnader skäl förelåge för

statsverket att åtaga sig någon del av kostnaderna ifråga. De bidrag, som

även med hänsyn tagen till bela ifrågavarande kostnad skulle belöpa pa

de olika sparbankerna, vore nämligen av den ringa betydenhet, att de

knappast torde kunna inverka på sparbankernas ekonomiska ställning.

Särskilt borde härvid uppmärksammas det ovan anmärkta förhållandet,

att, på grund av de olika metoderna för bestämmande av arvodesbeloppen

och för uträknande av de särskilda bankernas bidrag, de större och bärkraftigare

sparbankerna finge vidkännas en förhållandevis betydligt större

andel av uppsiktskostnaderna än de smärre bankerna. En böjning av sparbankernas

bidrag till att avse hela kostnaden för de allmänna ombuden

skulle i själva verket icke innebära annat än att, med tillämpning av de

för år 1930 föreliggande siffrorna, medeltalet av de bidragsbelopp, som

varje sparbank för ifrågavarande ändamål skulle erlägga, skulle komma

att höjas från nuvarande cirka 206 kronor till omkring 412 kronor. Den

största sparbankens, Stockholms stads sparbank, bidrag skulle komma att

höjas från 7.423 kronor 34 öre till 14,846 kronor 68 öre under det att det

från den minsta sparbanken utgående bidraget skulle bålla sig vid ett belopp

av 2 kronor 92 öre.

Det nu anförda syntes utmärka, att ur synpunkten av sparbankernas

ekonomiska ställning skäl icke förelåge till att uppehålla en annan princip

beträffande gäldandet av kostnaderna för tillsynen över sparbankerna än

då fråga vore örn annan motsvarande tillsynsverksamhet. Som ovan utvecklats

måste en sådan avvikelse också anses principiellt omotiverad.

På grund av det anförda och då en ändring av hithörande bestämmelser

i riktning mot att låta sparbankerna bekosta hela tillsynsverksamheten

skulle medföra en årlig minskning i statsverkets utgifter å cirka

100,000 kronor, bär nämnden föreslagit införande av förpliktelse för

sparbankerna att svara för kostnaden för de allmänna ombuden i dess

helhet.

Under erinran om stadgandet, att bidraget till ombudens arvoden icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Majlis proposition Nr 172.

må överstiga fem tusendels procent av sammanlagda beloppet av de utav

sparbank vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen,

har nämnden framhållit, att med den hittills tillämpade ordningen berörda

maximigräns icke uppnåtts, och att de belopp, som för år 1930 uttagits av

sparbankerna i bidrag till arvoden åt de allmänna ombuden, motsvara

allenast ungefär 3.18 tusendels procent av summan av de vid utgången avår

1929 förvaltade medlen. Nämnden fortsätter:

Med tillämpning av den av nämnden föreslagna förändrade ordningen

komme emellertid, räknat med föregående års siffror, det å varje sparbank

belöpande beloppet att överstiga den i lagrummet stadgade maximiprocenten.

Varje sparbanks andel uti ifrågavarande kostnad skulle nämligen

komma att motsvara ungefär 6.36 tusendels procent av de förvaltade medlen.

En lösning, som här kunde synas ligga nära till hands, vore den att

sammanslå de båda nuvarande maximibeloppen för bidrag till kostnaderna

för sparbanksinspektionen och för bidrag till halva kostnaden för arvodena

åt allmänna ombuden — vartdera utgörande fem tusendels procent

av summan av de förvaltade medlen —- till ett enda maximibelopp

örn en hundradels procent. Då bidraget till sparbanksinspektionen i själva

verket blott utginge med 2 1/„ tusendels procent (se kungörelsen den 20

december 1929 angående sparbanks bidrag till bestridande av kostnaden

för sparbanksinspektionen) och bidraget till ombudens arvoden enligt

nyssnämnda beräkning skulle motsvara cirka 6.36 tusendels procent, skulle

ett sådant gemensamt maximibelopp för det närvarande väl räcka till för

båda bidragen, låt vara att. marginalen bleve något knapp, allenast l.n

tusendels procent. Emellertid torde en sådan lösning stöta på vissa svårigheter.

Redan den omständigheten, att bidragen till sparbanksinspektionen

skola fonderas för bestridande av inspektionens utgifter, under det

att en sådan åtgärd givetvis vore meningslös beträffande bidragen till de

allmänna ombuden, syntes tala emot ett sammanblandande i något avseende

av de båda bidragen. Att öka maximibeloppet för arvodesbidragen

på bekostnad av den nu befintliga marginalen för bidragen till sparbanksmspektionen,

vilket ju skulle vara den reella innebörden av de två bidragens

sammanslagning, syntes också i övrigt innebära vissa betänkligheter.

Enligt nämndens åsikt borde således de bägge bidragen alltjämt utgå oberoende

av varandra. Att efter införandet av sparbankernas skyldighet

att vidkännas hela arvodeskostnaden för de allmänna ombuden alltjämt

bibehålla den nu stadgade maximigränsen för bidrag uti detta hänseende

— fem tusendels procent av de. förvaltade medlen — syntes dock näppeligen

kunna ifrågakomma, då ju av det nyss sagda framginge, att den

sammanlagda arvodessumman faktiskt överstege denna gräns. En höjning

av maximibeloppet torde alltså enligt nämndens mening vara ofrånkomlig.

Det naturliga syntes därvid vara, att maximibeloppet höjdes till

det dubbla, d. v. s. en hundradels procent av sammanlagda beloppet av

de vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen. Ett

lägre maximital syntes knappast kunna ifrågakomma, då ju därigenom

den nu befintliga marginalen mellan de faktiskt utgående arvodesbeloppen

och maximum skulle minskas, något som icke syntes nämnden tillrådligt.

Till att hilja maximitalet utöver en hundradels procent funnes

heller ingen anledning.

Nämnden har i överensstämmelse med det anförda föreslagit, att det i

63 § första stycket lagen örn sparbanker stadgade maximibeloppet för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

9

sparbanks bidrag till de allmänna ombudens arvoden höjes från fem tusendels

till en hundradels procent av sammanlagda beloppet av de vid

utgången av näst föregående år förvaltade medlen.

över organisationsnämndens framställning hava yttranden till en början

inhämtats från styrelsen för svenska sparbanksföreningen och från

sparbanksinspektionen.

Styrelsen för sparbanksföreningen bar i sitt yttrande, som avgivits enligt

å sammanträde med föreningen särskilt givet uppdrag, till en början

uttalat, att styrelsen bestämt motsatte sig, att frågan örn en omläggning

av själva grunderna för det nuvarande tillsynsväsendet toges under

omprövning, innan mera tillförlitlig erfarenhet av dess verksamhetssätt

kunnat vinnas. Beträffande den lösning av frågan örn indragning av

statsverkets kostnader för tillsynen över sparbankerna, vilken organisationsnämnden

stannat för att förorda, nämligen att kostnaderna skulle

helt överflyttas å sparbankerna själva, hade styrelsen däremot icke något

att erinra.

I fråga örn den procent av sparbankernas förvaltade medel, vartill kostnaderna

högst borde få uppgå, har styrelsen ansett följande vara att

beakta:

Det av organisationsnämnden framlagda förslaget innebure i huvudsak,

att med bibehållande av den nuvarande maximigränsen för sparbankernas

årliga bidrag till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionens

organisation och verksamhet — fem tusendels procent av de förvaltade

medlen vid utgången av näst föregående kalenderår — maximibeloppet

för varje sparbanks årliga bidrag till bestridande av kostnaden

för arvoden åt de allmänna ombuden skulle, efter införandet av skyldighet

för sparbankerna att vidkännas hela arvodeskostnaden, höjas till det

dubbla av det nu fastställda maximibeloppet, d. v. s. en hundradels procent

av sammanlagda beloppet av de vid utgången av nästföregående kalenderår

förvaltade medlen.

Mot nämndens förslag kunde göras den helt säkert befogade invändningen,

att sparbankerna, örn detsamma genomfördes, skulle åläggas skyldighet

att betala mycket större bidrag för sitt tillsynsväsen än som i själva

verket erfordrades för täckande av kostnaderna. Förslaget innebure ju

nämligen, att till sparbanksinspektionens organisation och verksamhet

skulle kunna fortfarande uttagas bidrag med fem tusendels procent samt

att till arvoden och övriga kostnader för de allmänna ombuden skulle

kunna uttaxeras bidrag med en hundradels procent av de förvaltade

medlen, medan enligt gällande bestämmelser för erläggande av bidrag den

erforderliga uttaxeringen för närvarande belöpte sig till endast ungefär

2.5 respektive 6.36 tusendels procent. Marginalen mellan de i enlighet

härmed medgivna maximibeloppen och de faktiskt utgående bidragsbeloppen

syntes, såsom i det följande kommo att visas, vara onödigt stor i förhållande

till det behov, som i verkligheten förelåge.

För sparbanksinspektionens vidkommande innebure den nu gällande beräkningsgrunden

för erläggande av bidrag, att det för närvarande årligen

funnes till förfogande för bestridande av kostnaderna för inspektionen ett

belopp av mellan 75,000 och 80,000 kronor. Det inflytande bidragsbeloppet

Styrelsen för

svenska sparbanksföreningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sparbanks
inspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

ökades givetvis samtidigt med att de förvaltade medlen i sparbankerna

tillväxa, vilket hittills alltjämt varit fallet. Utgifterna för inspektionens

verksamhet belöpte sig för det senast gångna budgetåret 1930/1931 till

omkring 61,000 kronor oell kunde vid nuvarande organisation beräknas

under följande år icke mycket överstiga detta belopp, varför en ganska

avsevärd del av det enligt nu gällande beräkningsgrund utgående bidragsbeloppet

torde kunna årligen fonderas för kommande behov.

Vad beträffade kostnaden för de allmänna ombuden, uppginge densamma

för kalenderåret 1930 till i allt ungefär 200,000 (199.187:75) kronor, vari

da utom själva arvodena inräknats rese- och traktamentsersättningar till

belopp av omkring 36,000 kronor. Sammanlagda beloppet utgjorde för

detta år, såsom i det föregående angivits, omkring 6.36 (närmare bestämt

6.36508) tusendels procent av summan av de vid utgången av år 1929 förvaltade

medlen. Beträffande bidragets storlek för följande år hade man

att taga i betraktande, att detsamma givetvis komme att ökas i någon mån

absolut taget jämsides med ökningen av de förvaltade medlen, men att

denna absoluta ökning, då de förvaltade medlen i regel tillväxte med ungefär

ett hundratal miljoner kronor per år, säkerligen endast kunde mediöra

en mycket oväsentlig ändring i det allmänna förhållandet mellan bidragsbelopp

och summan förvaltade medel.

Såsom framginge härav, skulle i själva verket den marginal av I.14 tusendels

procent, som uppkomme, därest alla kostnader för tillsynsväsendet

hölles inom ramen av en hundradels procent av sparbankernas förvaltade

medel, kunna i och för sig anses vara fullt tillräcklig. Styrelsen

ansåge emellertid, att vissa betänkligheter mötte mot att sammanslå de

båda bidragen till ett gemensamt belopp av denna storlek. Däremot syntes

det styrelsen vara uppenbart, att de i förslaget ingående maxima vore

alltför rundligt tilltagna. Sparbanksinspektionen hade ju hittills krävt en

kostnad, som endast obetydligt överstege 60 000 kronor, under det att maximum

skulle giva ett belopp av mellan 150,000 och 160 000 kronor. Därest

maximigränsen i detta fall sattes till tre tusendels procent, erhölles ett

belopp av mellan 90 000 och 95,000 kronor, som finge anses mer än väl

täcka behovet i och för erforderliga utvidgningar av sparbanksinspektionen.

Vad å andra sidan sett anginge kostnaden för de allmänna ombuden,

måste givetvis, i och med att sparbankerna övertoge hela kostnaden, det

nuvarande maximum av 5 tusendels procent höjas, dock ingalunda till

det dubbla. Hela kostnaden hade hittills uppgått till cirka 200,000 kronor,

under det att en utdebitering efter en hundradels procent skulle giva ett

belopp av betydligt mera än 300,000 kronor. Under alla förhållanden syntes

sålunda en höjning av maximigränsen till 8 tusendels procent vara fullt

betryggande. Styrelsen ansåge det jämväl vara förenat med vissa betänkligheter

att hava en onödigt hög maximigräns, vilken kunde stimulera

till onödiga utgifter.

Styrelsen har enligt det anförda hemställt, att maximigränsen för sparbanks

bidrag till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens

organisation och verksamhet fastställdes till 3 tusendels procent och till

bestridande av kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden till 8 tusendels

procent av de förvaltade medlen.

Jämväl sparbanksinspektionen har i sitt yttrande först upptagit frågan,

huruvida statens kostnader för tillsynen över sparbankerna skulle kunna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Martts proposition Nr 172.

nedbringas därigenom att all tillsynsmyndighet centraliserades till

inspektionen, samt yttrar härvid, att inspektionen i likhet med sparbanksföreningens

styrelse ansåge, att under för handen varande förhållanden

behandlingen av detta spörsmål tills vidare borde anstå, något som likväl

icke innebure, att systemet med allmänna ombud enligt inspektionens mening

fungerat i alla avseenden tillfredsställande.

Beträffande organisationsnämndens förslag, att sparbankerna skulle bestrida

hela kostnaden för de allmänna ombuden, har inspektionen förklarat,

att då den av förslaget föranledda utgiftsökningen, vilken skulle fördelas

på sparbankerna enligt enahanda grunder, som gälla för uttaxeringen

av sparbankernas nuvarande kostnad för de allmänna ombuden,

utan svårighet torde kunna bäras av sparbankerna, även inspektionen anslöte

sig till detta förslag.

I fråga örn maximiprocenten för sparbankernas kostnader har inspektionen

instämt i vad styrelsen för sparbanksföreningen föreslagit, till utveckling

varav inspektionen anfört:

Sparbanksföreningens styrelse som ansåge det vara förenat med vissa

betänkligheter att hava en onödigt hög maximigräns, vilken, enligt vad

styrelsen anförde, »kunde stimulera till onödiga utgifter», funne en höjning

av maximum för kostnaden för de allmänna ombuden till (boos procent

vara fullt betryggande.

Närmare bestämmelser örn fastställandet av sparbankernas bidrag till

bestridande av kostnaden för de allmänna ombuden skulle jämlikt 63 §

andra stycket sparbankslagen, vari någon ändring ej ifrågasatts, meddelas

av Kungl. Majit, och beloppet av kostnaden komme under riksdagens prövning

genom att upptagas i förslaget till riksstat lör varje budgetår. Med

hänsyn härtill syntes visserligen styrelsens farhågor, att en onödigt hög

maximigräns skulle kunna stimulera till onödiga utgifter, vara ogrundade.

Då det av styrelsen föreslagna maximum av O.oos procent syntes

tillräckligt högt, saknade emellertid inspektionen anledning att ej gå

styrelsen till mötes i fråga örn begränsningen av ifrågavarande maximum

och finge därför ansluta sig till styrelsens förslag.

Även i fråga örn det i 63 § sparbankslagen angivna maximum för sparbanks

bidrag till bestridande av kostnaden för inspektionens verksamhet

hade styrelsen ifrågasatt en nedsättning, ett spörsmål, varpå organisationsnämnden

i förevarande sammanhang torde ansett sig ej hava anledning

att ingå. Då enligt styrelsens förmenande även i detta avseende skulle

åstadkommas en känsla av ökad trygghet mot onödiga utgifter, om en nedsättning

genomfördes, finge inspektionen tillstyrka, att maximum för sistberörda

bidrag måtte nedsättas från det nuvarande, 0.nor> procent, till det

av styrelsen föreslagna, O.003 procent. Kostnaden för den mindre utvidgning

av inspektionens organisation, vilken redan för närvarande syntes behövlig,

medförde viss utgiftsökning, varigenom dock ej hela det för närvarande

hos sparbankerna uttaxerade beloppet komme att tagas i anspråk.

Marginalen emellan det belopp, som kunde uttaxeras enligt det av styrelsen

föreslagna maximum, och kostnaden för inspektionen, syntes sålunda

fortfarande tillräcklig.

Riksräkemkapsverket, till vilket organisationsnämndens framställning

och ovannämnda, däröver inhämtado yttranden remitterats, har i avgivet

Rikpräken
skapsrorket
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

utlåtande anmält sig icke kava annat att erinra mot framställningen än

att det syntes ämbetsverket, som örn storleken av sparbankernas bidrag

till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionen och för tillsynen

över sparbankernas förvaltning skulle kunna begränsas på sätt sparbanksinspektionen

i sitt yttrande föreslagit.

Slutligen har yttrande inhämtats från statskontoret, som förklarat, att

från de synpunkter, ämbetsverket bade att företräda, intet vore att erinra

mot att sparbankerna ålades bestrida bela kostnaden för tillsynen

över dem.

I fråga örn utgifternas begränsning har jämväl statskontoret anslutit

sig till vad styrelsen för sparbanksföreningen föreslagit, därvid statskon

toret åberopat följande motivering:

Då sparbanksinspektionen ansett det vara tillfyllest, att maximibidraget

till bestridande av kostnaden för inspektionens organisation och verksamhet

bestämdes till O.003 procent av beloppet av de utav sparbank vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade medlen, ville statskontoret

iörorda vad inspektionen i sådant avseende föreslagit.

Likaledes torde maximibidraget för tillsyn över sparbankerna, såsom

sparbanksinspektionen föreslagit, kunna fastställas till (knös procent av nu

nämnda belopp. Under det att utgifterna för sparbanksinspektionen bestredes

förmedelst på förhand fastställda bidrag, vore emellertid förhållandet

det motsatta i fråga örn utgifterna för tillsynen över sparbankerna.

Sparbankernas bidrag härtill bestämdes nämligen med ledning av de ersättningar,

som utbetalats till ombuden för tillsynen. På grund bärav och

då sparbankerna enligt föreliggande förslag skulle bestrida bela kostnaden

för tillsynen, syntes det kunna ifrågasättas, örn det vore erforderligt

att fastställa någon maximigräns för dessa bidrag. Det torde ej behöva

befaras, att ersättning till ombuden skulle böjas, därför att maximigränsen

borttoges.

Då jag i enlighet med den av Kungl. Majit vid framläggandet av årets

statsverksproposition intagna ståndpunkten nu går att föreslå sådan ändring

i lagen örn sparbanker, att sparbankerna själva få bära bela kostnaden

för tillsynsväsendet, begagnar jag tillfället att uttala min anslutning

till den av organisationsnämnden anförda motiveringen för vidtagandet

av denna åtgärd. Sålunda är det uppenbart, att tillsynen utövas huvudsakligen

i sparbankernas och insättarnas intresse; och tillräckligt skäl för

statsverket att deltaga i kostnaden för tillsynsverksamheten i detta fall

mer än i fråga örn andra banker eller försäkringsanstalter torde näppeligen

kunna anföras. Ehuru befrielse för statsverket från sådan kostnad

skulle kunna vinnas, därest det i övrigt befunnes lämpligt att indraga de

allmänna ombuden och överflytta deras arbetsuppgifter å sparbanksinspektionen,

för vilken sparbankerna själva hava att bestrida alla kostnader,

finner jag i likhet med organisationsnämnden denna utväg icke böra för

närvarande anlitas. I fråga örn sättet för den åsyftade ändringen ansluter

jag mig i stället till organisationsnämndens förslag att, med bibehållande

av den nuvarande centrala och lokala tillsynsorganisationen, över
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

13

flytta den del av tillsynskostnaden, som hittills åvilat statsverket, eller

således principiellt hällten av kostnaden lör de allmänna ombuden, på

sparbankerna själva.

Mot den av mig sålunda förordade lösningen av frågan torde ej med

fog kunna invändas, att densamma kommer att medföra en avsevärdare

ekonomisk merbelastning för de särskilda sparbankerna. Med hänsyn

till att sammanlagda tillsynskostnaden skall fördelas på de olika sparbankerna

i lika förhållande till de av dem förvaltade medlen, bliva de mindre

sparbankernas andelar i kostnaden synnerligen obetydliga. Den ringa

olägenhet, förslagets genomförande innebär för sparbankerna överhuvud,

framgår av de av organisationsnämnden härutinnan angivna siffrorna.

Jag ber i detta sammanhang få understryka, att varken sparbanksföreningens

styrelse eller någon av de myndigheter, som yttrat sig över organisationsnämndens

framställning, i nu ifrågavarande avseende haft

något att däremot erinra.

Jag övergår härefter till frågan örn maximiprocentsatserna för sparbankernas

bidrag till tillsynsverksamheten. Såsom förut framhållits gäller

för närvarande, att såväl bidraget till bestridande av kostnaden för

sparbanksinspektionens organisation och verksamhet som bidraget till bestridande

av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden skall utgå

med högst O.005 procent av sammanlagda beloppet av de av sparbank

vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen, varemot

återstoden av kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden skall gäldas

av statsverket. Möjligheten att sammanslå de båda maximibeloppen har

antytts av organisationsnämnden och sparbanksföreningens styrelse men

av dem avvisats såsom innebärande en mindre lämplig utväg, en uppfattning,

vartill jag ansluter mig. Med utgångspunkt från den nu föreslagna

överflyttningen å sparbankerna av statsverkets andel i kostnaden för

allmänna ombuden synes, vid det förhållande att denna andel principiellt

omfattar halva ifrågavarande kostnad, ligga närmast till hands att —

därest icke, på sätt statskontoret ifrågasatt, varje maximum borttages, något

som ej synes mig tillrådligt — i likhet med organisationsnämnden föreslå,

att maximiprocenten för sparbankernas bidrag till denna kostnad

höjes till den dubbla eller således till O.01 procent av de förvaltade medlen.

Enligt vad styrelsen för sparbanksföreningen påvisat överskjuter emellertid

enligt senaste beräkningar det belopp, som nyssnämnda procent representerar,

den verkliga kostnaden med mer än hälften av dennas belopp.

Ehuru jag ej förbiser, att marginalen mellan den beräkneliga kostnaden

och det högsta belopp, som för täckande av kostnaden kan tagas i anspråk,

ej bör vara för snävt tilltagen, finner jag likväl någon reducering av den

av organisationsnämnden föreslagna maximiprocenten kunna vidtagas.

Uppenbarligen kommer en något lägre maxim iprocent att för sparbankerna

framstå såsom ägnad att minska risken för att högre kostnader

än de oundgängligen nödvändiga komma att åvila dem. .Tåg vill i detta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

sammanhang fästa uppmärksamheten därpå att de nuvarande, av Kungl.

Majit meddelade bestämmelserna angående arvode åt allmänna ombuden,

för vilka jag tidigare redogjort, äro så avfattade, att, därest ett arvode,

bortsett från resekostnads- och traktamentsersättning, stiger utöver det

nuvarande, detta beror av en ökning av vederbörande sparbanks förvaltade

medel, men att ökningen av arvodet på grund av den fallande skalan

för arvodets beräkning aldrig kan bli större men väl mindre än som

svarar mot ökningen av sparbankens medel. Då sparbankernas förvaltade

medel de senare åren i stort sett visat tillväxt, synes det nu påpekade

förhållandet utgöra ett ytterligare skäl för att maximiprocenten för sparbankernas

bidrag ej behöver bestämmas högre än att efter nuvarande förhållanden

en skälig marginal uppnås. Med hänsyn till samtliga omständigheter

synes det av sparbanksföreningens styrelse framställda förslaget,

att ifrågavarande maximum bestämmes till (boos procent av sparbankernas

förvaltade medel, vara tillräckligt betryggande, och jag kan

således, i likhet med de hörda myndigheterna, ansluta mig till detta förslag.

Ehuru den nu föreslagna utökningen av sparbankernas bidragsskyldighet

ej berör kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet,

vilken kostnad ju redan nu helt bestrides av sparbankerna själva,

har sparbanksföreningens styrelse begagnat tillfället att, i samband med

framställandet av sitt förslag örn bestämmande av maximiprocenten för

bidraget till allmänna ombuden, föreslå en sänkning av maximiprocenten

för bidraget till inspektionen. Marginalen mellan verklig kostnad och

högsta disponibla belopp är härvidlag än mer betydande än i fråga örn

arvodena åt allmänna ombuden. Då samma skäl, som förut anförts, tala

för en begränsning av maximiprocenten även i detta fall, och med hänsyn

särskilt till att sparbanksinspektionen själv vitsordat styrelsens förslag

örn ett maximum av O.003 procent såsom betryggande, finner jag mig kunna

giva jämväl detta förslag min anslutning.

I det förslag till ändrad lydelse av 63 § lagen örn sparbanker, som utarbetats

i enlighet med vad jag nu anfört, har det i lagrummet i dess

nuvarande lydelse förekommande uttrycket »kostnaden för arvoden åt allmänna

ombuden» utbytts mot »kostnaden för ersättningar åt allmänna

ombuden». I kostnaden ingår nämligen, utom det egentliga arvodet jämväl

resekostnads- och traktamentsersättning. Ehuru den nuvarande avfattningen

av lagrummet icke föranlett något missförstånd vid tillämpningen,

synes i förtydligande syfte en ändring av nu angivna innebörd

vara på sin plats.

Lagändringen synes lämpligen böra träda i kraft med ingången av år

1933. Då arvodena åt allmänna ombuden för kalenderåret 1932 på grund

av gällande bestämmelser skola i sin helhet utbetalas i början av år 1933

och således under nästkommande budgetår, böra jämväl dessa arvoden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172• 15

enligt vad som förutsatts i statsverkspropositionen, bäras av sparbankerna.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag angående

ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,

av den lydelse bilaga ■ vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att

lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik: H:son Malm.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär

här uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars 1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 26 februari 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den

29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn Nils

Quensel.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 4 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, lagrådets den 3 mars

1932 avgivna yttrande över det den 26 februari 1932 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) örn sparbanker.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,H2. 1 sami. W) haft

(Nr 172.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:201 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 s. 8 i texten
  2. BU 1932:39 Utlåtande, i anledning av Kungl. Martts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen deri) 29 juni 1923 s. 1 i texten