Sök i Ratio Lex

Angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skijferoljeverk m. in

1932-02-26 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:177, Angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skijferoljeverk m. in

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 177.

i

Nr W.

Kungl. Martts proposition till riksdagen angående inköp

av Kinnekulleverkens egendom och skijferoljeverk

m. in.; given Stockholms slott den 26 februari

1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Rundqvist.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:

Genom beslut den 30 maj 1924 beviljade Kungl. Maj:t Olof Jönsson och

Per Jönsson såsom innehavare av firman Kinnekulleverken, Jönsson & C:o,

ett lån å 200,000 kronor från manufakturförlagslånefonden för anläggning å

Kinnekulle av ett oljeskifferdestillationsverk jiimte brännugn för kalk. Detta

verk blev färdigt att tagas i bruk i slutet av år 1925 och drevs sedermera

försöksvis under kortare perioder intill sommaren 1927. Sedan verket därBihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 käft. (Nr 177.) 488 82 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Majus proposition nr lil.

eftei- reparerats och underkastats vissa ändringar, anhöll nämnde Olof Jönsson

i skrivelse till Kungl. Majit den 16 juni 1928 — under framhållande av

att lian saknade egna medel att åter igångsätta verket ■— att en slutgiltig

provdrift av anläggningen måtte anordnas genom offentlig myndighets försorg.

Med anledning av berörda framställning uppdrog Kungl. Majit genom

brev den 14 december 1928 åt ingenjörsvetenskapsakademien att i samråd

med marinförvaltningen anställa försöksdrift vid anläggningen i fråga under

en tid av högst tre månader samt därefter till Kungl. Majit inkomma med

berättelse över de därvid vunna resultaten. För försöksdriftens bekostande

ställdes ett belopp av högst 6,000 kronor till ingenjörsvetenskapsakademiens

förfogande av det å riksstaten uppförda extra reservationsanslaget till tekniskt-vetenskaplig

forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet.

Den 19 mars 1930 avgav ingenjörsvetenskapsakademien till Kungl. Majit

berättelse angående den provdrift, som akademien i anledning av nyssnämnda

kungl, brev låtit anordna vid Kinnekulleverken under tiden 3 september—

19 oktober 1929. Enligt denna berättelse med åtföljande bilagor hade destillationsanläggningen

under provdriften fungerat tekniskt tillfredsställande

samt lämnat en brännolja, som utan någon som helst olägenhet kunde användas

såsom pannbrännolja. Vidare hade konstaterats, att de vid oljedestillationen

bortgående gaserna innehölle lätta bensiner i sådan mängd,

att ett tillgodogörande av dem kunde ifrågakomma.

Uti tvenne vid 1930 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 107 och

lii 295) framlades förslag örn förhyrande från kronans sida av Kinnekulleverken

under en tid av 5 år.

Uti sitt i anledning av nämnda motioner den 26 maj 1930 avgivna utlåtande

(nr 181) anförde riksdagens statsutskott, vilket över motionerna inhämtat

yttranden från marinförvaltningen och ingenjörsvetenskapsakademien, bland

annat, följande.

Utskottet, som avlagt besök vid Kinnekulleverken och besett anläggningarna

därstädes, ville som sin mening framhålla, att åtskilliga skäl syntes

tala för, att driften vid verken uppehölles i sådan omfattning, att säkra

hållpunkter kunde vinnas för bedömandet av spörsmålet, huruvida den kunde

göras ekonomiskt bärande och örn tillräcklig anledning förefunnes för att

med anlitandet av ifrågavarande verk söka öppna en möjlighet att förse

flottan med flytande bränsle av inhemsk framställning. Dessa spörsmål

syntes icke hava blivit genom hittills verkställda utredningar till fullo klarlagda.

Utskottet, som emellertid tillmätte förevarande fråga avsevärd betydelse,

hade därför ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit anhölle, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en skyndsam

utredning beträffande möjligheterna att på ett för staten tillfredsställande

sätt organisera oljeproduktionen vid verken i fråga. Enligt utskottets mening

vore det önskvärt, att denna utredning verkställdes på sådant sätt, att förslag

i ärendet kunde föreläggas 1931 års riksdag.

Då det emellertid syntes vara av vikt, att driften icke läge nere under

den tid utredningen påginge, hade utskottet velat förorda, att Kungl. Majit

erhölle bemyndigande att vidtaga åtgärder för driftens upprätthållande, i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 3

den mån sådant i avbidan på resultatet av utredningen kunde anses erforderligt.

Då av motionerna och för utskottet tillgängliga upplysningar syntes

framgå, att vissa svårigheter förelåge för ägaren av Kinnekulleverken med

hänsyn till att föreskrivna räntor och amorteringar å det lån, som lämnats

till anläggningen från manufakturförlagslånefonden, icke kunnat fullgöras,

hade utskottet ansett sig därjämte böra föreslå, att, intill dess utredningen

förelåge och förslag i ärendet kunde framläggas för och behandlas av riksdagen,

med vidtagandet av åtgärder för indrivning av statsverkets ifrågavarande

fordringar måtte anstå.

Med bifall till statsutskottets förslag beslöt riksdagen (skrivelse nr 365/1930)

i anledning av förenämnda motioner dels anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta örn skyndsam utredning rörande frågan om ordnandet av driften

vid Kinnekulleverken samt under vilka villkor och ekonomiska förutsättningar

vid verken utvunnet flytande bränsle skulle kunna tagas i anspråk

för marinens behov, ävensom anbefalla statskontoret att i avvaktan på resultatet

av ovannämnda utredning låta anstå med vidtagandet av åtgärder

för indrivning av det från manufakturförlagslånefonden till Kinnekulleverken

lämnade lånet jämte ränta, dels ock anmäla, att riksdagen bemyndigat Kungl.

Majit att vidtaga åtgärder för uppehållande av driften vid verken, i den

män sådant i avbidan på resultatet av utredningen kunde anses erforderligt.

Genom brev den 20 juni 1930 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium

och marinförvaltningen att gemensamt verkställa och före den 1 november

1930 till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen.

Härjämte förklarade Kungl. Majit genom samma brev, att åtgärder för indrivning

av förut omförmälda, den 30 maj 1924 beviljade statslån jämte därå

belöpande ränta skulle tillsvidare anstå. Genom särskilt beslut samma dag

bemyndigade Kungl. Majit vidare marinförvaltningen att träffa avtal med

ägaren till Kinnekulleverken angående dispositionsrätt utan kostnad för

kronan till skifferoljeanläggningen därstädes i och för anordnande under en

tid av omkring tre månader av försöksdrift vid anläggningen ävensom att

av behållna medel å förrådstitlarna för kol samt motor- och pannbrännolja

disponera ett belopp av högst 60,000 kronor till bestridande av dels utav

försöken föranledda engångs- och driftskostnader, dels ock de kostnader för

provkörningar med flottans fartyg, som i sammanhang med försöken kunde

befinnas erforderliga. Slutligen medgav Kungl. Majit genom beslut den 14

januari 1931, att till bestridande av kostnaderna för försöksdriftens uppehållande

under förenämnda tidsperiod finge utöver berörda 60,000 kronor

tagas i anspråk ytterligare högst 15,000 kronor, att utgå med högst 4,500

kronor från anslaget till flottans krigsberedskap och övningar samt med

återstoden från behållna medel å omförmälda förrådstitlar.

Med gemensam skrivelse den 12 mars 1931 avlämnade marinförvaltningen

och kommerskollegium den genom förenämnda brev den 20 juni 1930 anbefallda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Majus proposition nr i 77.

utredningen rörande driften vid Kinnekulle verken m. m. samt anförde därvid

i huvudsak följande.

Ämbetsverken hade ansett, att den av riksdagen begärda utredningen

borde stödja sig på resultaten av den fortsatta provdriften, dels i vad avsåge

kostnaden för vid Ivinnekulleverken framställd olja, dels ock beträffande

möjligheten att använda del av oljan till dieselmotordrift. I avvaktan på

de resultat av provdriften, vilka på så vis avsetts vara grundläggande för

utredningen, hade undersökts olika alternativ för statens framtida disponerande

av Kinnekulleverken. Härvid hade den åsikten alltmer stadgat sig,

att ett framtida samarbete med nuvarande innehavaren av Kinnekulleverken

skulle bliva, örn ej omöjligt, så dock för ett effektivt ordnande av driften

olämpligt. Utgående från att en drift av oljeverket under fredstid intimt

måste vara beroende av samtidig kalkframställning, hade ämbetsverken sökt

kontakt med intressenter inom denna bransch, varvid framkomliga vägar

för samarbete visat sig förefinnas. Vidare hade undersökts de ekonomiska

förutsättningarna för ett statens övertagande av Kinnekulleverkens hela

egendom m. m.

Den 4 juli 1930 hade marinförvaltningen träffat avtal med firman Kinnekulleverken,

Jönsson & C:o, samt bergsingenjör Sven Bergh, uppfinnare av

de metoder, som lage till grund för Kinnekulleverkens skifferoljeframställning,

och ingenjör C. G. Zickerman angående ordnandet av försöksdriften

vid Kinnekulleverken, varefter arbetena med istån dsättning och komplettering

av anläggningen omedelbart påbörjats. Av de två vid verket befintliga

ugnsblocken hade det ena kunnat igångsättas först den 15 november och

det andra först den 1 december 1930, beroende dels på nödvändigheten att

utföra en del förut ej kända iståndsättningsarbeten, dels på leveransförseningar,

huvudsakligast rörande från utlandet inköpt materiel för bensin - avdrivning. Då dessutom vid anläggningens iordningställande och anordnande

för drift det befunnits nödvändigt — dels för vinnande av tid, dels

av tekniska skäl — att anskaffa en del inventarier och apparater, som dragit

större kostnad än som ursprungligen beräknats, hade de anslagna medlen

visat sig ej räcka till för att upprätthålla provdriften tinder tillräckligt lång

tid för vinnande av önskad erfarenhet. Efter av marinförvaltningen gjord

framställning hade Kungl. Majit därför den 14 januari 1931 medgivit, att

ytterligare 15,000 kronor finge disponeras för att säkerställa provdriften

under avsedd tid av sammanlagt c:a 3 månader. På grund av å platsen

rådande arbetsförhållanden hade driften avbrutits den 20 december 1930

för att återupptagas efter nyårshelgen 1931. En influensaepidemi hade orsakat,

att arbetena för driftens återupptagande ej kunnat påbörjas förrän i slutet

av januari sistnämnda år.

Sedan försöksanläggningen åter kommit i gång, hade under tiden 14—20

februari 1931 anordnats en kontrollundersökning av Mellersta och Norra Sveriges

ångpanneförening. Härjämte hade försök med oljans användande för dieselmotordrift

igångsatts hos aktiebolaget Atlas-Diesel i Stockholm.

Den av riksdagen begärda utredningen ansåge ämbetsverken kunna uppdelas

i följande huvudpunkter, nämligen

1) undersökning örn driften vid Kinnekulleverken för framställning av olja

ur skiffer kunde göras ekonomiskt bärande;

2) undersökning örn tillräcklig anledning förefunnes att med anlitande av

Kinnekulleverken söka öppna en möjlighet att förse flottan med flytande

bränsle av inhemsk framställning;

3) undersökning av möjligheterna att på ett för staten tillfredsställande

sätt organisera oljeproduktionen vid Kinnekulleverken.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

5

1. Undersökning om driften vid Kinneknlleverken för framställning

av olja ur skiffer kunde göras ekonomiskt bärande.

Genom förändringar och kompletteringar, som vidtagits å skifferoljeanläggningen

i samband med den senaste provdriften, hade betydande förbättringar

vunnits, såväl beträffande ugnsblockens effektivitet som beträffande

gasens användning till kalkframställning. Örn man utginge från resultatet

av 1929 års provdrift, hade den senaste provdriften visat en effektökning

av cirka 34 % i destillationsverket och cirka 144 % i kalkbränningsanläggningen.

Dessutom hade av tidigare outnyttjad rökgasvärme genererats ånga

tillräcklig för råoljans bearbetning till bensinfria brännoljor, varför intet

extra bränsle behövt användas härför.

I de båda ugnsblocken kunde i genomsnitt numera destilleras 70 ton

krossad skiffer per dygn, varvid utvunnes 2,8 ton råolja och 3,050 kbm. gas.

Ugnsdriften beräknades kunna pågå dygnet runt under 275 dagar; återstoden

av året avsåges för översyn. Krossverkets storlek medgåve, att det

endast behövde vara i gång normal arbetstid under vardagarna, den period ugnsdriften

påginge. Per år, örn 275 driftsdygn, kunde således (v0 X 275 ==) 19,250 ton

krossad skiffer (motsvarande 22,650 ton okrossad) destilleras; härvid erhölles

770 ton råolja och 840,000 kbm. gas. Av 770 ton råolja_ kunde utvinnas

cirka 715 ton pann- och dieselmotorbrännolja samt cirka 55 ton råbensin.

Genom raffinering av råbensinen borde cirka 50 ton ren bensin kunna utvinnas.

Under förutsättning av restitution av skatt å bensintillverkningen

torde den rena bensinen kunna åsättas ett värde av 260 kronor per ton vid

framställningsplatsen.

Den ej kondenserade skiffergasen, som haele ett effektivt värmevärde av cirka

6,640 v. e. per kbm., borde tillsvidare användas till kalkbränning i befintlig

schaktugn. Då oljeverket och kalkschaktugnen antagligen komme att drivas

som skilda företag, syntes det för säkerställande av en oberoende drift vara

lämpligt, att kalkugnen försåges med en stenkolseldad gasgenerator, som

anskaffades av den, som komme att driva kalkbruket. Stenkolen kunde

åsättas ett pris av 25 kronor per ton levererad i kolbehållare å arbetsplatsen;

gasgeneratorns arbetskostnad och amortering beräknades till 15 %

av stenkolskostnaden. För framställning av 1 ton bränd kalk åtginge i

genomsnitt 200 kg. stenkol. Driftkostnaden vid användning av stenkol

bleve sålunda kronor 5.7 5 per ton bränd kalk. Per dygn framställdes för

närvarande med skiffergas 30 ton bränd kalk. Vid användning av kol skulle

således kostnaden för framställning av samma kalkmängd bliva 1 <2 kronor

50 öre per dygn. Den per dygn producerade och vid kalkframställningen

använda gasmängden borde alltså, örn gasen komme till användning som

ersättning för stenkol, åsättas ett värde av 172 kronor 50 öre, varför under

året framställd gas under denna förutsättning borde vara värd omkring 47,400

kronor.

Skiffer.

DrifthalTcyl för ett år.

Ut [lifter:

Kostnad för 22,650 ton okrossad skiffer, levererad för 85 öre per ton

i kross verket........................................................................................

Kronor

19,250

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 177.

Råolje- oell gastillverkning.

Avlöning till en krosskötare........................

Kostnad för kraft.........................................

» » underhåll .................................

Avlöning till 6 ugnsskötare ..........................

» »2 askkörare...............................

» » 1 reparatör...............................

Kostnad för kraft............................................

» » vattenrening..............................

» » smörjolja och fotogen ..............

» » underhåll ...................................

Oljeraffinering (60 driftsdygn).

Avlöning till 3 man........................................

Kostnad för bränsle och kemikalier.............

Underhåll .....................................................

Arbetsledning (inkl. bokföring).

Lön till driftsledare.........................................

» » arbetsförman......................................

» » kontorist.............................................

Oförutsett....................................

Kronor

2,160

2,570

-i’270 9,000

12,960

3,840

3,120

5,500

1,650

1,240

_6’690 35,000

1,230

3,580

690

5,500

12,000

3,500

-1’500 17,000

.......... 4,250

Summa kronor 90,000

Inkomster:

13,000

47,400

Summa kronor 60,400

Självkostnadspriset för under året framställda 715 ton pann- och dieselmotorbrannolja

bleve da —-^—1-= 41.40 eller cirka 42 kronor per ton.

Beträffande kostnaden för frakt av den utvunna oljan finge ämbetsverken

anföra följande.

Under förutsättning att sedermera i utredningen föreslagen tankvagn

eller bil och cistern i Lidköping komme till utförande, kunde transporten

av oljan från Kinnekulleverken till cisternen i Lidköping beräknas per järnväg

uppgå till kronor 3.13 per ton (enligt militärtaxa). Den i fredstid framställda

dieselmotorbrännoljan torde till största delen kunna förbrukas av

vid Göteborgs örlogsdepå förlagda undervattensbåtar, vilka själva i Lidköping

kunde hämta behövlig olja. Beträffande transporten av pannbrännoljan

från Lidköping till Stockholm och Karlskrona bleve fraktkostnaden

för närvarande, örn transporten skedde i fat per båt, till Stockholm cirka

18 kronor per ton och till Karlskrona cirka 28 kronor per ton. Örn emellertid

tankfartyg toges i bruk för här avsedd oljetransport, nedbringades nyssnämnda

frakter till omkring 3 kronor per ton, varvid givetvis endast själva

driftkostnaderna jämte sjötillägg och mässpenningar tagits i betraktande.

Gällande utlämningspris å brännoljor för flottans fartyg vore omkring 53

kronor per ton för pannbrännolja och omkring 60 kronor per ton för dieselmotorbrännolja.

Medelinköpspriset under de senaste 5 åren hade varit för

Bensin: 50 ton ä 260 kronor per ton..............

Gas: 275 dygn ä 172 kronor 50 öre per dygn

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

pannbrännolja 67 kronor oell för dieselmotorbrännolja 74 kronor per ton.

Hur priserna i allmänna marknaden i framtiden komme att gestalta sig,

kunde ej förutsägas; för det dåvarande vore de vid inköp av mindre partier

för pannbrännolja 6ö kronor per ton oell för dieselmotorolja 75 kronor per ton.

Enär förvärvandet av Kinnekulleverken med dithörande stora lättexploaterbara

tillgångar av oljeskiffrar först och främst torde få betraktas som en

synnerligen betydelsefull försvarsberedskapsåtgärd, syntes någon ränte- och

amorteringsplan ej vara i detta sammanhang erforderlig.

Den vid oljeanläggningen utvunna råoljan uppdelades genom kondensationssystemet

i en lättare och en tyngre. Sedan bensinen avskilts från den lättare

råoljan, framkomme en produkt, vilken på grund av sina egenskaper ansåges

böra användas som dieselbrännolja.

Ett mindre parti sådan olja hade framställts. De med densamma verkställda

försöken hade visat, att denna produkt kunde användas som dieselbrännolja.

Sedan försöken fortsatts någon tid, komme prov att företagas

med någon av flottans undervattensbåtar. Denna olja, vilken, som ovan

nämnts, utgjordes av bensinavdriven lättare råolja, kunde framställas till

samma kostnad som den övriga brännoljan.

Huruvida med rådande låga oljepriser en kommersiell framställning avolja

ur dessa skiffrar — kombinerad med kalkframställning -—- skulle

kunna göras ekonomiskt bärande, örn räntor och amortering i skälig utsträckning

medräknades, vore för det dåvarande ej möjligt att avgöra. Marinförvaltningen

ville blott framhålla, att utredningen visat, att — med frånseende

av räntor och amortering — de ur skiffern erhållna oljorna ej behövde

ställa sig för flottan dyrare än motsvarande, på vanligt sätt inköpta

oljor.

2. Undersökning om tillräcklig anledning förefunnes att med anlitande

av Kinnekulleverken söka öppna en möjlighet att förse flottan

med flytande bränsle av inhemsk framställning.

Inom loppet av de närmaste åren komme följande av flottans fartyg att

vara oljedrivna: en flygplankryssare, 6 jagare, 4 vedettbåtar och 16 undervattensbåtar.

Nämnda fartyg vore antingen färdiga, under byggnad eller

beslutade att byggas. Efter vad man för närvarande kunde bedöma, bomme

med säkerhet krigsfartyg, som framdeles byggdes, att för sin framdrivning

bliva beroende av olja, antingen i form av pann- eller dieselmotorbrännolja.

Överslagsvis bleve fredsbehovet av olja för ovannämnda fartyg per år 16,000

ton pann- och 1,400 ton dieselmotorbrännolja. Krigsbeliovet uppginge givetvis

till betydligt större kvantiteter.

Betydelsen ur försvarssynpukt av att i krigstid kunna göra sig till viss

grad oberoende av brännoljeimport kunde ej skattas nog högt, ty även örn

ej fullständig spärrning av tillförseln skulle äga rum, torde med sannolikhet

stora svårigheter uppkomma att få fram transporter av behövlig olja,

enär vid krigstillfälle även förnödenheter av många andra slag måste införas.

I skrivelse till riksdagens statsutskott den 2 april 1930 hade marinförvaltningen

i denna fråga anfört följande: »Uppläggandet av så avsevärda förråd

av olja, som erfordras för flottans behov under en längre tids avspärrning,

måste av flera skäl anses som en otillfredsställande lösning. Utom synnerligen

stora kapitalutlägg och ränteförluster, medför en dylik lösning alltför

stora risker för förrådens förstörelse. En faktor av starkt demoraliserande

verkan är även medvetandet om att tära på en tillgång, som är absolut nöd
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

bändig för landets existens och som ej kan förnyas. Härigenom lägges ett

band på initiativet, som för flottans vidkommande kan bliva ödesdigert

genom den overksamhet, som lätt kan tänkas bliva följden vid ett utdraget

avspärrningstillstånd. Den enda tillfredsställande lösningen är åstadkommandet

av inhemsk oljeproduktion.»

Yad beträffade skifferoljan hade nu konstaterats, att man ur en 2-ugnsanläggning,

. sådan den utförts vid KinnekulSverken, erhölle per år — förutom

bensin — något över 700 ton pann- och dieselmotorbrännolja (utgörande

cirka 4 % av fredsbeliovet) ur i runt tal 24,000 ton obruten skiffer.

För ol j efram ställning lämplig skiffer uppginge å Kinnekulleverkens egendom

till omkring 15 miljoner ton, motsvarande cirka 440,000 ton pann- och dieselmotorbrännolja.

Landets totala, till oljeframställning användbara skiffertillgång

vore, enligt uppgift i skifferoljesakkunnigas betänkande, omkring 3,000

miljoner ton, och förefunnes på vissa håll (Närke) skiffrar med något högre

oljehalt än den hos kinnekulleskiffern. Den senare förekomme emellertid

lagrad på ett sätt, som ur brytningssynpunkt torde få anses vara det bästa

tänkbara. Örn i fredstid en lämplig brytningsfront iordningställdes och

vidmakthölles under driften av en destillationsanläggning av den nuvarandes

storleksordning, kunde vid mobilisering i fredstid planlagda, nya anläggningar

skyndsamt uppföras och oljeproduktionen höjas i proportion till utvidgningen.

Efter utbyggnad till för krigstillfälle anpassad kapacitet kunde

oljeframställningen givetvis ej kombineras med kalkbränning på samma sätt

som i fredstid.

Genom att vidmakthålla en mindre anläggning under fredstid erhölles en

kompetent och övad ledar- och arbetarstam, som vid behov kunde lämna

förhandsfolk till nya anläggningar. Vidare kunde nya rön förväntas bliva

gjorda, vilka kunde utnyttjas vid utbyggnad i krigstid. Så torde t. ex.

undersökningar böra bedrivas i den riktningen, att den högvärdiga gasen

vid oljeframställningen efter komprimering befriades från svavel och gasolin,

vilka produkter utvunnes och tillvaratoges, varefter den högvärdiga, komprimerade

gåsen transporterades till närliggande bränsleförbrukande industrier,

som vore i behov av bränsle under krigstid.

Med stöd av vad sålunda framhållits ansåge ämbetsverken tillräcklig anledning

förefinnas att med anlitande av Kinnekulleverken söka öppna en

möjlighet att förse flottan med flytande bränsle av inhemsk tillverkning.

3. Undersökning siv möjligheterna att pä ett för staten tillfredsställande

sätt organisera oljeproduktionen vid Kinnekulleverken.

Såsom redan i början av förevarande utredning framhållits, ansåge ämbetsverken,

att en organisation av oljeproduktionen vid Kinnekulleverken, byggd

på samarbete mellan staten och nuvarande, innehavare av verken, måste betraktas

som olämplig. Örn staten nu ansåge sig vilja säkerställa flottans

oljebeliov under krig genom inhemsk tillverkning av brännoljor ur skiffer,

återstode knappast annan väg än den, att staten själv övertoge tillverkningen

ifråga. Vad detta skulle innebära framginge av följande.

Olof Jönsson och Per Jönsson, såsom innehavarare av firman Kinnekulleverken,

Jönsson & C:o, hade genom kungl, brev den 30 maj 1924 erhållit ett

lån av 200,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden. Ogulden återstod å

detta lån inklusive räntor uppginge den 16 januari 1931 till 232,500 kronor.

Säkerheten för denna skuld utgjorde ett hypotek med inteckningar å tillhopa

300,000 kronor med inbördes lika förmånsrätt i fastigheter, tillhörande

Kinnekulleverken. Inteckningarna gällde enligt gravationsbevis den 8 januari

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1931 efter inteckningar å tillhopa 378,684 kronor och 79 öre. Agaren till

Kinnekulleverken, som i en den 11 september 1929 dagtecknad framställning

erbjudit sig att till staten överlämna Kinnekulleverkens fastigheter mot att

till honom överlämnades någon lämplig statens jordbruks- och skogsegendom

till värde, motsvarande värdet av de inteckningar i egendomen, som

ägde bättre rätt än statens fordran, hade sedermera förklarat, att anbudet

från hans sida alternativt avsåge kontant ersättning i stället för byte

av egendomen. Örn emellertid vederbörlig hänsyn toges till vad numera

vid en exekutiv auktion kunde komma att utgå med förmånsrätt framför

statens fordran, torde en summa av i runt tal 400,000 kronor vara att anse

som en skälig summa för inköp för statens räkning av egendomen i gravationsfritt

skick, vårsäd förutsattes, att i den fasta egendomen inbegrepes oljeanläggningen

och kalkschaktugnen samt att lånet ur manufakturförlagslånefonden

av staten efterskänktes. Enligt värderingshandling den 16 juli 1924,

upprättad för erhållande av lånet ur manufakturförlagslånefonden, uppginge

för Kinnekulleverkens egendom totala arealen till 175 hektar, varav 11 hektar

med ortocerkalk, 129 hektar med alunskiffer och orsten samt 35 hektar med

sandsten. Taxeringsvärdet 1930 hade utgjort 260,500 kronor, innefattande

jordbruks- och skogsvärde, byggnadsvärde, tomt- och industrivärde. I detta

taxeringsvärde inginge oljefabriken nied ett värde av endast 50,000 kronor,

oaktat den i anläggning torde hava kostat omkring 200,000 kronor. Enligt

från domänstyrelsen inhämtade upplysningar torde visserligen staten besitta

egendomar, som kunde ifrågakomma för eventuellt utbyte mot den här

ifrågakommande, men ansåge ämbetsverken dock, att ett kontant köp av

Kinnekulleverkens egendom vore att förorda, och att ett eventuellt köp av

kronoegendom från säljarens sida borde bliva beroende av särskild i annan

ordning träffad överenskommelse.

Ämbetsverken hade därför trätt i underhandling med den nuvarande ägaren

till Kinnekulleverkens fastigheter, agronomen Otto Jönsson, vilken genom villkorligt

köpekontrakt förbundit sig att till staten överlämna samtliga i kontraktet

specificerade fastigheter fria från inteckningar och gravationer, av vad slag de

vara månde, med undantag av vissa intecknade nyttjanderätter utan nämnvärd

betydelse samt de inteckningar, vilka innehades av staten såsom säkerhet

för ett lån från manufakturförlagslånefonden, varjämte tvenne arrendekontrakt

angående vissa egendomsområden skulle äga bestånd, dock med inskränkning

i rätten enligt det ena kontraktet att bryta kalksten och skiffer.

Köpeskillingen hade upptagits till ovannämnda belopp, 400,000 kronor, varvid

förutsatts, att Olof Jönsson och Per Jönsson bomme att friskrivas från sin

förbindelse den 22 juli 1924 för lånet från manufakturförlagslånefonden.

För en framtida drift av olje verket krävdes vissa ytterligare utgifter för

kompletteringar samt för rätten att nyttja nu vid driften använda patenterade

metoder, varom preliminärt avtal träffats. Dessa utgifter utgjordes av:

Lösen av inventarier enligt värdering och nyanskaffningar

till skiffer- oell kalkbrottet............................................... e:a kronor 20,000

Uppförande av oljetank vid kajplats i Lidköping ............ » » 30,000

Tankvagn eller tankbil ........................................................ » » 6,000

Komplettering av raffineringsanläggning för bensin » » 5,000

Anordning för erhållande av bättre vatten ........................ » 7,000

Diverse kompletteringar......................................................... » » 6,000

Ersättning till ingenjör Bergh för patenträttigheter........ 10,000

Oförutsett............................................................................... » » 4,000

Summa kronor 88,000

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr lil.

Sammanfattning'' av kostnader för ett förvärvande av Kiuneknlleverkens egendom

med oljevcrk samt ordnandet av den framtida oljedriften.

Köp av egendomen ................................................................... kronor 400,000

Ordnande av driften.................................................................. » 88,000

Summa kronor 488,000

De båda sistnämnda posterna vore av något olika natur. Det sjntes bäst

motsvara sedvanlig praxis, att inköpet av själva egendomen bestredes med

lånemedel, under det kostnaden för ordnandet av driften utginge ur andra

medel, och ansåge marinförvaltningen, att erforderligt belopp kunde disponeras

av behållna medel å förrådstitlarna för kol samt motor- oell pannbrännolja.

Härtill komme lånet ur manufakturförlagslånefonden med upplupna räntor

(cirka 232,500 kronor), som förutsattes skola efterskänkas, varvid staten

såsom partiell ersättning för manufakturförlagslånet förvärvade det nuvarande

skifferdestillationsverket.

Den framtida driften av oljeverket hade ämbetsverken tänkt sig skola ske

efter i stort sett följande plan.

Jordbruksegendomen förvaltades i likhet med övriga kronans jordbruksdomäner

av domänstyrelsen, som i därför vanlig ordning utarrenderade

jordbruket. Förvaltningen av den del av egendomen, som utnyttjades för

industriellt ändamål, syntes lämpligen böra anförtros åt marinförvaltningen,

vilken i sin ordning utarrenderade kalkbruksdriften till lämplig intressent i

branschen. Härvid torde enligt verkställd undersökning kunna som vederlag

påräknas, dels att för oljeverket behövlig skiffer levererades mot ett pris av

85 öre pr ton, fritt krossverket, dels att en arrendesumma av 10,000 ä 15,000

kronor erlades för rätten att bruka den orsten och brännskiffer, som erhölles

vid brytningen av för oljeverket avsedd skiffer, samt för rätten att disponera

över befintliga fältugnar och scliaktugn för kalkbränning, dels ock ersättning

för gas från destillationsverket, vilken arrendatorn borde förbinda sig att

emottaga, i den mån marinförvaltningen ej själv hade bruk därför. Vid en

utarrendering av kalkbruket vore det tänkbart, att marinförvaltningen å sin

sida måste förbinda sig att emottaga en viss minimikvantitet oljeskiffer mot

därför överenskommet pris. Skulle av någon tillfällig anledning oljeverket

ej kunna förbruka så levererad skiffer, måste givetvis betalning ändock utgå,

i fall extra kostnad åsamkades arrendatorn. Av den summa, som inflöte från

utarrendering av kalkbruket, borde därför marinförvaltningen vid fall av behov

kunna disponera nödig del för bestridande av här nämnd utgift. I övrigt

syntes det marinförvaltningen vara önskvärt, att — åtminstone under de

närmaste åren — den nämnda arrendesumman helt eller delvis, efter Kungl.

Maj:ts medgivande i varje fall, finge disponeras av ämbetsverket i och för

undersökningar, örn ytterligare förbättringar stöde att vinna beträffande

skifferns fulla utnyttjande. Kommerskollegium å sin sida ansåge, att i detta

senare fall överblivna medel borde användas att ersätta någon del av det

kapitalbelopp, varmed manufakturförlagslånefonden minskades genom avskrivning

av dess fordran hos Kinnekulleverken.

Marinförvaltningen och kommerskollegium ansåge, att vidmakthållandet

av oljedriften vid Kinnekulleverken vore av den allra största betydelse för

att vid hindrad eller försvårad import bidraga till landets förseende med

flytande bränslen och speciellt för att vid krigstillfälle möjliggöra säkerställandet

av flottans behov av brännoljor. Då den färdiga, under byggnad

varande och beslutade tärtygsmaterielen, som vore beroende av brännolja

för sin drift, i fredstid komme att, i och för övningar och uppehållande av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

flottans krigsberedskap, per år förbruka bränsle för en kostnad av omkring

en miljon kronor, kunde enligt ämbetsverkens uppfattning ett engångsutlägg

av den storlek, det bär gällde, icke anses vara ett för högt pris för den

vinst i försvarsberedskap, som erhölles genom ifrågavarande oljedrifts fortsatta

bestånd och vidare utveckling.

Med anledning av den enligt riksdagens begäran verkställda utredningen

finge ämbetsverken hemställa, att Kungl. Majit måtte dels föreslå riksdagen

att anvisa 400,000 kronor för inköp av Kinnekulleverkens egendom och medgiva

att av behållna medel å flottans förrådstitlar för kol samt motor- och

pannbrännolja 88,000 kronor finge tagas i anspråk för ordnandet av oljeverket

för fortsatt drift i huvudsaklig överensstämmelse med vad i ämbetsverkens

utredning föreslagits, dels medgiva, att Olof Jönsson och Per Jönsson måtte

befrias från skyldighet att på grund av förbindelse den 22 juli 1924 återbetala

det belopp å 200,000 kronor, som de erhållit såsom lån från manufakturförlagslånefonden,

ävensom från skyldighet att å nämnda lån erlägga ogulden

ränta.

Vid marinförvaltningens och kommerskollegii skrivelse var fogad en av

bergsingenjören Bergh undertecknad handling, vari han förklarade sig villig

att till staten upplåta nyttjanderätten till vissa patent för framställning av

olja ur skiffer m. m., mot det att han erhölle dels ett engångsbelopp av

10,000 kronor, dels ock viss licensavgift.

Över den av marinförvaltningen och kommerskollegium sålunda verkställda

utredningen hava utlåtanden avgivits av chefen för marinstaben,

statskontoret, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap samt ingenjörsvetenskapsakademien.

Chefen för marinstaben har i sitt utlåtande anfört följande.

Förevarande fråga syntes främst böra ses ur krigsberedskapssynpunkt.

Vid så gott som alla de krigsfall, i vilka vi kunde tänkas bliva inblandade,

måste man förutsätta, att behovet av brännolja för krigsändamål komme att

betydligt ökas såväl i de direkt i kriget deltagande länderna som även i

åtskilliga av de i konflikten neutrala (i samband med de för neutralitetsskydd

vidtagna åtgärderna). Samtidigt komme en hel del tonnage att undandragas

från de så gott som alltid mycket långa och tidsödande transporterna, varigenom

svårigheterna att i rätt tid erhålla upphandlade brännoljepartier bleve

avsevärda. Brännoljan komme att behandlas som kontraband, och vid en

handelsblockad bleve utsikterna att få in oljan i landet mycket förminskade,

till stor del beroende på nyssnämnda långa transporter, vilka icke kunde i

tillfredsställande grad skyddas. Slutligen borde framhållas, att den olja.

som eventuellt kunnat införas, ofrånkomligt måste betinga ett mycket högt

pris.

Långt drivna restriktioner i fråga örn bränsleförbrukningen komme att

verka förlamande på sjökrigföringen. Det vore därför erforderligt, att det på

ett tillfredsställande sätt sörjdes för att marinens bränslebehov säkerställdes

i så hög grad som möjligt. Jämte det att inom landet förefintliga förråd av

brännolja vid ett krigstillfiille reserverades för här avsedd förbrukning, måste

ordnas så, att dessa förråd icke nedginge under en viss gräns. För detta

ändamål syntes inga andra vägar stå öppna — så vida man ej ansåge sig

kunna lita på att importen under alla förhållanden kunde fortgå i tillräcklig

omfattning — än att genom inhemsk produktion säkerställa behovet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr lil.

Ovan framlagda synpunkter kunde vidare i viss mån anses bärande, även

för det fall att Sverige i en konflikt mellan andra makter kunde upprätthålla

sin neutralitet. Förhållandena under världskriget lämnade härvid vittnesbörd

nog. Ur krigsberedskapssynpunkt vore följaktligen, enligt chefens

för marinstaben uppfattning, alla åtgärder, som avsåge att bidraga till

säkerställandet av bränsletillgången i krig, av den största betydelse för

landet.

Den produktion, som enligt ämbetsverkens utredning till en början skulle

etableras, kunde synas skäligen obetydlig i förhållande till den årliga fredskonsumtionen.

I fråga örn konsumtionen borde för övrigt påpekas, att ämbetsverken

endast räknat med brännoljeförbrukningen för stridsf arty gen,

men att det i detta sammanhang syntes lämpligt att även medtaga statens

båda isbrytare, vilkas förseende med bränsle (brännolja) ju också ankomme

på marinförvaltningen. Medräknades dessa, komme man upp till en årlig

förbrukning av cirka 18,000 ton pann- och 2,000 ton dieselmotorbrännolja.

Det vore givetvis mycket önskvärt, att årsproduktionen kunde uppbringas

till att så småningom omfatta allt större del av fredskonsumtionen. Därigenom

bleve samtidigt möjligheterna för en snabb övergång till krigsproduktionen

i motsvarande grad ökade. Emellertid syntes de ekonomiska förutsättningarna

för en utökad årsproduktion för närvarande icke förefinnas, och det syntes

därför klokt att, som föreslagits, tills vidare hålla densamma inom de angivna

gränserna.

Man borde kunna utgå ifrån, att därest ett förvärv av Kinnekulleverken

i enlighet med föreliggande förslag komme till stånd, de vid en igångsatt

och fortlöpande drift erhållna erfarenheterna på bästa sätt tillvaratoges oell

utnyttjades i ändamål såväl att förbilliga framställningskostnaderna för de

kvantiteter brännolja, vilka närmast komme i fråga, som även att möjliggöra

att årsproduktionen senare kunde successivt utökas. Man kunde utan vidare

förutsätta, att marinförvaltningen komme att ägna en synni er] i g uppmärksamhet

åt dessa förhållanden, då bränslefrågan vore ett av de mest betydelsefulla

problem rörande sjökrigföringen, som ämbetsverket sin plikt likmätigt

hade att handlägga.

Chefen för marinstaben ansåge sig böra framhålla, att de användbara

skifferfyndigheterna å Kinnekulle, enligt vad han erfarit, ingalunda vore begränsade

till de 15 miljoner ton, varom talades i utredningen, utan att utanför

det till inköp föreslagna områdets gränser stora fyndigheter förefunnes,

varför råmateriel för även större anläggningar funnes att tillgå.

Med anledning av vad sålunda framförts finge chefen för marinstaben

tillstyrka den av ämbetsverken gjorda hemställan örn förvärv av Kinnekulleverken

samt om upptagande och ordnande av driften därstädes i enlighet

med i utredningen framlagt förslag.

Statskontoret, som ansett, att frågan huruvida staten borde förvärva Kinnekulleverkens

egendom med oljeverk för en köpeskilling av 400,000 kronor

och själv övertaga tillverkningen av olja vore ett spörsmål, varöver ämbetsverket

icke hade att yttra sig, har beträffande utredningen i övrigt anfört

följande.

Genom kungl, brev den 30 maj 1924 hade Olov Jönsson och Per Jönsson

såsom innehavare av firman Kinnekulleverken, Jönsson & C:o, för anläggning

av skifferverk jämte brännugn för kalk beviljats ett lån från manufakturförlagslånefonden

å 200,000 kronor. A lånet återstode den 26 mars 1931,

inklusive ränta, oguldet ett belopp av 237,388 kronor 89 öre.

Såsom säkerhet för lånet hade statskontoret godkänt hypotek av tre in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

teckningar, envar å 100,000 kronor. Enligt en statskontorets utlåtande Inlagd

avskrift av gravationsbevis den 26 oktober 1929 med tillägg den 8

januari och den 12 mars 1931 vore inteckningarna fastställda den 26 november

1919, §§ 162—164, respektive den 2 oktober 1923, §§ 87—89, i den anläggning,

för vilken lånet beviljats, samt gällde med inbördes lika rätt oell

efter inteckningar å tillhopa 378,684 kronor 79 öre.

Låntagarna Olof Jönsson och Per Jönsson saknade numera utmätningsbara

tillgångar. Vid försäljning å exekutiv auktion av de för statskontorets

fordran hypotiserade fastigheterna, vilka numera ägdes av agronomen Otto

Jönsson, son till låntagaren Olof Jönsson, torde man få räkna med, att med

förmånsrätt framför statskontorets intecknade fordran kunde ur fastigheterna

utgå, förutom skatter och auktionskostnader, i runt tal 8,000 kronor, ovannämnda

inteckningar å 378,684 kronor 79 öre jämte två års räntor därå

efter 5 i runt tal (379,000 + 38,000=) 417,000 kronor, eller tillhopa 425,000

kronor. Därest sistnämnda belopp komme att vid auktionen utgå med förmånsrätt

framför statskontorets intecknade fordran, torde det få anses uteslutet,

att inrop kunde ske för manufakturförlagslånefondens räkning av de

intecknade fastigheterna.

Marinförvaltningen och kommerskollegium, som utgått från att inköp för

statens räkning borde äga rum, hade föreslagit, att inköpet av själva anläggningen

skulle bestridas av lånemedel, under det att kostnaderna för ordnandet

av driften skulle kunna disponeras av behållna medel å flottans

förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja. Statskontoret ville för

sin del i anledning av berörda förslag framhålla, att allenast sådana kapitalutlägg,

som kunde till fullo förränta sig, borde bestridas av lånemedel. Av

handlingarna i ärendet framginge icke, huruvida jordbruket ansåges kunna

lämna något överskott vid utarrendering, men däremot att årliga inkomsten

från den för utarrendering avsedda del av fastigheten, som utgjordes av

kalkverket, skulle kunna beräknas uppgå till 10,000 ä 15,000 kronor. Vidare

finge det anses tvivelaktigt, huruvida driften vid oljeverket kunde komma

att lämna något överskott. I anslutning härtill torde endast ett belopp av

förslagsvis 200,000 kronor kunna anvisas av lånemedel. Den del av fastigheten,

som icke erfordrades för oljeverket, borde i så fall ställas under förvaltning

av domänstyrelsen och lånemedelsanslaget upptagas bland utgifter

för kapitalökning under rubrik »Statens affärsverksamhet, Statens domäner».

Därest lånemedel sålunda skulle komma till användning vid finansierandet

av ifrågavarande affär, syntes det statskontoret icke böra ifrågakomma, att,

såsom marinförvaltningen ansett önskvärt, arrendeinkomsten från kalkverket

disponerades för undersökningar om ytterligare förbättringar stöde att vinna

beträffande skifferns fulla utnyttjande. För nämnda ändamål torde erforderligt

anslag böra upptagas å riksstaten.

Vad anginge återstoden av inköpssumman, 200,000 kronor, tolide medel

till täckande av densamma böra antingen anvisas under fjärde huvudtiteln

och följaktligen utgå av andra statsinkomster än lånemedel eller ock, vilket

statskontoret för sin del ansåge vara att föredraga, disponeras av flottans

förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja, enär de å dessa titlar

redovisade medlen syntes lämna tillgång till bestridande av denna del av

köpeskillingen.

Jämväl kostnaderna för komplettering av oljeverket m. m., 88,OCX) kronor,

torde, såsom marinförvaltningen föreslagit, böra anvisas från behållna medel

å nämnda förrådstitlar.

Slutligen villo statskontoret framhålla, att, då manufakturförlagslånefondens

fordran av Kinnekulleverken numera torde få anses vara skäligen värdelös,

anledning knappast syntes förefinnas att, därest inköp av verken komme att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr lil.

ske för statens räkning, framställa krav på anvisande av medel för täckning

av den förlust, som torde uppkomma för fonden.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har i ärendet anfört i

huvudsak följande.

Av den framlagda utredningen ansåge kommissionen framgå, att den vid

Kinnekulleverken utexperimenterade metoden att av därvarande skiffer framställa

brännoljor givit tekniskt så goda resultat, som med hänsyn till råmaterialets

beskaffenhet torde kunna påräknas. Huruvida driften vid oljedestillationsanläggning

och kalkugn hade utsikter att bliva ekonomiskt bärande,

kunde för det dåvarande ej överblickas.

I fråga örn förutsättningarna för en snabb utökning av skifferbrytningen

från den, som betingades av den jämförelsevis obetydliga brytningen i fredstid

i samband med kalkbränning, till en sådan verksamhet, som vid avspärrning

kunde bliva av betydelse för tillgodoseende av försvarets behov, förelåge,

enligt vad kommissionen inhämtat, en utredning rörande personalbehovet

viel brytning av 1,000,000 ton oljeförande skiffer, på anmodan av

marinförvaltningen verkställd av bergsingenjör J. H. Nathorst. Beträffande

den tid, som skulle åtgå för oljedestillationsverkets utbyggnad till att motsvara

elemia brytning, torde några säkra hållpunkter icke för det elåvarande

kunna angivas. Ilen ifrågavarande metodens värde ur försvarsberedskapssynpunkt

kunde därför ännu ej med bestämelliet avgöras.

Hå emellertid behovet av flytande bränslen för försvaret och för det allmänna

vore så betydande, att vid en avspärrning alla möjligheter att inom

landet erhålla sådana måste tillgripas, syntes det kommissionen välbetänkt,

att även den tillgång, som erbjöde sig genom de oljeförande skiffrarnas utnyttjande,

tillvaratoges, och borde det därför enligt kommissionens åsikt

vara berättigat, att staten, för att hålla denna utväg öppen, vidkändes en

viss ekonomisk uppoffring.

Ett fortsatt upprätthållande av anläggningens drift syntes vara ägnat att

vid behov underlätta verksamhetens igångsättande i större skala. Därigenom

bereddes ock möjlighet till nya rön och förbättringar av tillverkningsmetoderna.

I utredningen hade framhållits — och detsamma hade även genom

upplysningar, som kommissionen eljest varit i tillfälle att inhämta, bekräftats

— att en sådan fortsatt drift svårligen läte sig anordnas på annat

sätt än att staten övertoge anläggningen jämte därtill hörande fastigheter.

Detta skulle enligt föreliggande handlingar för staten innebära — förutom

efterskänkande av det lån å 200,000 kronor, som för ifrågavarande anläggning

erhållits från manufakturförlagslånefonden, jämte därå upplupen ogulden

ränta — utlägg av dels 400,000 kronor för inköp av Kinnekulleverkens

egendom, dels 88,000 kronor för anordnandet av oljeverket för fortsatt drift,

innefattande jämväl ett belopp av 10,000 kronor som ersättning till uppfinnaren

av oijeframställningsmetoden för patenträttigheter.

Av handlingarna i ärendet ävensom av de upplysningar, som kommissionen

i övrigt inhämtat, framginge, att för förräntning av inköpssumman för egendomen

kunde räknas med vissa arrendeinkomster, dels av jordbruksjorden,

dels av befintliga kalkbrott m. m. För en mindre del av arealen öppen

jord utginge för närvarande ett arrende av 1,500 kronor per år, varemot den

större delen läge under nuvarande ägarens eget bruk. Enligt till kommissionen

från sakkunnigt håll lämnade uppgifter rörande gängse normer för

beräkning av arrenden i trakten borde för hela den ifrågavarande jordbruksarealen,

omfattande cirka 300 tid öppen jord, kunna vid utarrendering påräknas

en arrendeinkomst av minst 5,000 kronor. På egendomen funnes

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

vidare tvenne kalkbrott, ett större och ett mindre, det förra under ägarens

egen drift, det senare utarrenderat mot ett årligt arrende av 3,000 kronor,

vilket dock förskottsvis erlagts till jordägaren till den 14 mars 1942 och

sålunda först efter denna tidpunkt vore att påräkna. Det större kalkbrottet

jämte till detsamma hörande fältugnar oell en i samband med skifferdestillationsverket

uppförd schaktugn för kalkbränning beräknades i årligt arrende

inbringa 10—15,000 kronor. Anmärkas borde, att utöver nämnda arrendebelopp

skulle vid drift av oljeverket av kalkbruksarrendatorn erläggas viss

ersättning för gas från skifferdestillationsugnarna. Yärdet av denna gas inginge

emellertid i driftkalkylen för oljeverket och lämnades därför åsido i

detta samband.

Av det anförda franninge, att inkomsterna av egendomen — frånsett oljedestillationsverket

— tillsammans beräknades uppgå till 15 —20,000 kronor.

Av nämnda inkomstbelopp föresloges emellertid av ämbetsverken, att en del

av inkomsten från kalkbruksarrendet finge disponeras för vissa i samband

med skifferbrytningen möjligen uppkommande extra kostnader vid eventuellt

inträffande driftsavbrott. Återstående del av nämnda arrendeinkomst borde

enligt förslag av marinförvaltningen få, åtminstone under de närmaste åren,

helt eller delvis disponeras av ämbetsverket för undersökningar i och för

ytterligare förbättring av driften vid verket, varemot kommerskollegium ansåge,

att överblivna medel borde användas för att ersätta någon del av det

kapitalbelopp, varmed manufakturförlagslånefonden minskades genom avskrivning

av dess fordran hos Kinnekulleverken.

Under förutsättning, att för inköp av egendomen på av ämbetsverken

föreslaget sätt anlitades lånemedel, syntes enligt rikskommissionens mening

den behållna inkomsten av arrenden såväl för jordbruksfastigheten som för

kalkbrytningen m. m. i första hand böra användas till förräntning jämte

eventuellt viss amortering — motsvarande brytningen av kalksten — av

lånebeloppet.

Därest ovan angivna beräkning av arrendeinkomsterna visade sig hållbar,

skulle desamma åtminstone väsentligen förslå härför.

Kommissionen ansåge vad här förebragts innefatta övervägande skäl för

den av marinförvaltningen och kommerskollegium förordade uppgörelsen

med innehavaren av Kinnekulleverken och med bergsingenjören Bergh samt

anordnandet av skifferoljedriften därstädes för statens räkning på angivna

villkor, dock med undantag av ifrågasatt licensavgift till Bergh, vilken bestämmelse

syntes för staten väl oförmånlig. Kommissionen utginge ifrån,

att, därest ett förvärv av Kinnekulleverken i enlighet med föreliggande förslag

komine till stånd, de vid en igångsatt och fortlöpande drift erhållna

erfarenheterna på bästa sätt skulle tillvaratagas och utnyttjas i ändamål att

förbilliga framställningskostnaderna för de kvantiteter brännolja, vilka närmast

komme i fråga. Kommissionen förutsatte därjämte, att tillbörlig uppmärksamhet

komme att ägnas åt undersökning rörande de förutsättningar och

betingelser, varunder vid avspärrning brytning av skiffer och framställning

av olja till större omfattning kunde tänkas komma till stånd.

På grund av vad sålunda anförts finge rikskommissionen för ekonomisk

försvarsberedskap tillstyrka den av inarinförvaltningen och kommerskollegium

gjorda hemställan örn förviirv av Kinnekulleverken samt örn upptagande och

ordnande av driften därstädes i huvudsaklig överensstämmelse med i utredningen

framlagt förslag.

I särskilt vid rikskommissionens utlåtande fogat yttrande har kommissionens

ordförande, generallöjtnanten Akerman anfört följande.

Endast med tvekan hade Akerman kunnat ansluta sig till rikskommissionens

tillstyrkan av marinförvaltningens och komrnerskollegii hemställan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr lii.

För de intressen rikskommissionen företrädde vore det av vikt, icke blott

att flytande bränsle genom den ifrågavarande metoden kunde framställas,

utan även att detta kunde ske i sådan omfattning oell inom sådan tid, att

produktionen finge någon verklig betydelse för försvarsberedskapen.

Genom den verkställda provdriften ansåge Akerman fastslaget, att för

flottan brukbart flytandé bränsle kunde genom den använda metoden framställas.

Han kunde därför utan tvekan tillstyrka förslaget att förvärva nyttjanderätten

till patenten för oljeframställning ur skiffer.

I fråga örn produktionens omfattning gåve utredningen vid Landen, att

med nuvarande aggregat örn två ugnsenheter en framställning av pann- och

dieselmotorbrännolja, som motsvarade per år cirka 4 % av flottans fredsbehov,

torde kunna erhållas jämte vissa kvantiteter bensin. I förhållande

till krigsbehovet vore produktionen givetvis procentuellt avsevärt mindre.

De oljekvantiteter, som nied det nuvarande verket kunde framställas, vore

alltså förhållandevis ringa. Någon större betydelse ur försvarssynpunkt

kunde den ifrågavarande metoden därför få först i den mån det bleve möjligt

att medelst densamma åstadkomma en till mångdubbel storlek utökad

produktion och detta inom en ej alltför lång tid efter inträffad avspärrning.

Åkerman funne det därför vara en brist i utredningen, att denna ej klargjort

de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en snabb utvidgning

av verksamheten i mera avsevärd omfattning. Först sedan detta blivit klarlagt,

syntes det möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma, huru stort

värde skifferoljeframställningen hade för försvarsberedskapen. Det syntes

honom också svårt att av tillgängliga handlingar rörande provdriften draga

tillförlitliga slutsatser angående möjligheten av kontinuerlig drift under

längre tid. Slutligen framginge icke, såvitt han kunde finna, genom de

föreliggande uppgifterna, att driften vid oljedestillationsanläggning och kalkugn

hade utsikter att bliva ekonomisk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hade det därför enligt Åkermans

mening varit lämpligast, om provdriften utan förvärv av verken kirnnat fortsättas

under exempelvis ett halvt år och örn under tiden utredningar kunnat

verkställas i ovanberörda syften oell beträffande bränsleproblemet i dess

helhet, av vilket föreliggande fråga endast vore en del. Sedan det emeltid

upplysts, att en sådan förlängd provdrift svårligen läte sig anordna, utan

att staten övertoge anläggningen, hade han, ställd i valet mellan, å ena

sidan, att avhända staten möjligheten att fortsätta driften och därmed även

att verkställa en fortsatt utredning grundad på praktisk erfarenhet samt, å

andra sidan, att giva staten en sådan möjlighet, anslutit sig till dem, som

förordade ett förvärv av Kinnekulleverken, varigenom denna möjlighet hölles

öppen. Han hade ansett sig kunna göra detta så mycket hellre, som de

upplysningar, vilka under ärendets behandling lämnats men vilka på grund

av den korta tiden icke kunnat kontrolleras, syntes giva vid handen, att,

även örn rikskommissionens inkomstberäkningar vore väl optimistiska, någon,

örn ock jämförelsevis blygsam, förräntning torde kunna förväntas å det belopp

av 400,000 kronor, som komme att utläggas för förvärvet i fråga.

Vidare hava ledamöterna av rikskommissionen kommerserådet Enström

och bankdirektören Rydbeck samt extra ledamoten av kommissionen fil.

doktorn Lindblad anmält en mot kommissionens majoritet avvikande mening

i ärendet och i en kommissionens utlåtande likaledes bifogad reservation

anfört följande.

Av den förebragta utredningen framginge, att oljan utgjorde en biprodukt

i en industriell drift — kalkbränning — vilken senare såväl i fråga om produktionens

storlek som beträffande tillverkningskostnadernas utfall vore ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 117.

17

slagsgivande. Under sådana omständigheter syntes det olämpligt, att staten

förvärvade oell dreve sekundäranläggningen, under det att primäranläggningens

funktion bleve beroende på ett arrendeavtal. Vilka ekonomiska konsekvenser

för staten, som härav för framtiden kunde uppstå, vore omöjligt att

överblicka. Ur statens synpunkt vore att föredraga, om ett privat industriintresse

kunde tinna anledning övertaga det hela och utveckla företaget till

större dimensioner. Härvid kunde det komma i fråga, att staten, örn så

erfordrades, i någon mån lämnade en begränsad subvention till oljeframställningens

främjande. Ett statsförvärv av anläggningen skulle enligt reservanternas

åsikt snarare motverka än befrämja en dylik önskvärd utveckling.

Ur krigsberedskapssynpunkt kunde en statsinlösen av — såsom det kär

ifrågasattes — en försöksanläggning av blygsamma dimensioner icke tillmätas

någon betydelse. För klarläggande av krigsberedskapssynpunkten

torde erfordras vidare utredningar rörande byggnadstid, byggnadskostnad^- m. m. för en krigstidsanläggning icke blott med utgångspunkt från Kinnekullesystemet

utan eventuellt även från andra destillationsmetoder.

Reservanterna ansåge, att problemet örn framställning av skifferoljor vore

ur teknisk synpunkt klarlagt och att vad som eventuellt ytterligare kunde

behöva utforskas rörande dessa oljor vore av periferisk betydelse. Det förefunnes

därför ingen anledning för staten att upplägga en permanent försöksstation

för ändamålet. Sä mycket mindre skäl förelåge för ett statens

övertagande av Kinnekulleanläggningen, som densamma skulle innebära dels

en betydande ekonomisk uppoffring i engångskostnad, dels såsom ovan sagts

oberäkneliga risker i avseende på den framtida löpande ekonomien. Den

av ämbetsverken framlagda driftkalkylen lämnade inga garantier för tryggade

inkomster men måste säkerligen kompletteras på utgiftssidan med en dryg

post för experimentkostnader, örn syftet med förvärvet av försöksanläggningen

skulle ernås.

Reservanterna hade icke i utredningen kunnat finna några skäl anförda,

som pekade på sådana fördelar för staten av ett förvärv av anläggningen i

fråga, att de skulle motsvara de uppoffringar och risker, som förvärvet å

andra sidan skulle innebära. De ansåge sålunda, att rikskommissionen

bort avstyrka bifall till marinförvaltningens och kommerskollegii förslag.

Ingenjörsreteuskapsakademien har i sitt i ärendet avgivna utlåtande till en

början åberopat vad akademien tidigare i skrivelse till riksdagens statsutskott

den 3 april 1930 framhållit rörande frågan om framställning av skifferolja

vid Ivinnekulleverken samt därefter beträffande det av marinförvaltningen

och kommerskollegium framlagda förslaget anfört i huvudsak följande.

När det gällde att bedöma innebörden av ämbetsverkens ifrågavarande

förslag till statsinlösen av Kinnekulleverken, syntes det akademien nödvändigt

att något skarpare än vad som skett under ärendets hittillsvarande behandling

skilja på och hålla isär de tre olika synpukter, som kunde och

borde anläggas på förevarande fråga, nämligen oljeanläggningens betydelse

dels såsom oljefabrik under normala förhållanden, dels såsom utgångspunkt

för en av eventuella krigsförhållanden betingad nödfallsutväg för oljeanskaffning,

dels slutligen såsom rätt och slätt en försöksstation för fortsatt experimenterande

med framställning och behandling av skifferolja. Det vore i

själva verket ur den sistnämnda synpunkten, som ämbetsverken nu föreslagit

ett statsinköp, ehuru motiveringen inrymde moment av olika slag.

Den ifrågavarande oljeanläggningen vid Kinnekulleverken vore utförd

efter en av bergsingenjören Sven Borgh angiven destillationsmetod, vilken,

/lilläng till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 haft. (Nr 177.) 488 32 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 177.

då den på sin tid — nu något mer än tio år sedan — framkommit, väckt intresse

särskilt av den anledning, att metoden tagit sikte på att genom noggrant

tillvaratagande av värmet m. m. skapa en grundval för en under normala

förhållanden ekonomiskt bärande oljeframställning. Härigenom skulle

ett solitt underlag skaffas för en eventuell kristidsförsörjning. Hade förhållandena

med avseende på oljesituationen i världen bibehållit sig i huvudsak

oförändrade eller utvecklat sig i den riktning, man då allmänt befarade,

nämligen mot en allmän knapphet i tillgången, hade den anförda

planen kunnat få framgång, och en anläggning »av Kinnekullemodell» hade

kanske kunnat hävda sin plats såsom ett självständigt ekonomiskt företag,

eventuellt med hjälp av en måttlig subventionering från statens sida.

Som känt vore, hade emellertid frågan örn världens oljeförsörjning under

de senare åren tagit en helt annan vändning med en så ihållande tendens,

att tidpunkten för ett möjligen kommande omslag förskjutit sig relativt

långt in i en oviss framtid. Under sådana förhållanden hade de förhoppningar,

man från början hyst angående en skifferoljedestillation på ekonomisk

grundval, tyvärr gått till spillo.

En skifferoljeframställning i och för sig, således utan samband med t. ex.

kalkbränning, vore ekonomiskt fullständigt utsiktslös under nuvarande förhållanden.

Den av akademien i dess utlåtande till riksdagens statsutskott

den 3 april 1930 anförda kalkylen, slutande på en tillverkningskostnad av

120 kronor per ton, vilken siffra man hade att jämföra med marknadspriset

för dagen, cirka 45 kronor, hade genom den senaste provdriftens resultat

bekräftats. Enligt ämbetsverkens utredning skulle man till och med komma

till ett ännu högre värde, örn ränta och avskrivning på anläggningskapitalet

medräknades, vilket naturligtvis i sådant sammanhang vore ofrånkomligt.

En jämförande sammanställning mellan de anförda kalkylerna tedde sig

på följande sätt:

Kronor per ton olja

Skiffer.........................................

Arbetslöner................................

Kraft .........................................

Smörjmedel m. m......................

Kontroll, reparation, underhåll

Arbetsledning ..........................

Oförutsett....................................

Enligt ämbetsverkens

utredning

den 12 mars 1931

........ 25

........ 29

........ 10.51

....... 3.5 j

....... 14

........ 22

........ 5.5

Enligt akademiens

utredning den

3 april 1930

28

22

12

13

15

Cirka 110 90

Härtill komme utgift för ränta och avskrivning, i akademiens utredning

upptagen till 30 kronor per ton.

En oljeframställning i samband med destillationsgasernas utnyttjande

såsom för kalkbränning kunde åter möjligen alltjämt vara att på allvar räkna

med. Härom kunde man med föreliggande material icke utsäga något bestämt.

Det måste emellertid betonas, att här gällde det lösningen av ett

till sin natur industriellt problem. I detta fall bleve oljeframställningen ett

annex till den övriga produktionen, på vilken senare det helas ekonomi

måste fotas, och oljan bleve en biprodukt, vars volym bleve beroende på

huvudindustriens produktionsvolym, liksom oljans framställningskostnad

bleve beroende på huvudprodukten och konjunkturen för densamma. En

utveckling i denna riktning hade givetvis ur statens synpunkt sitt intresse,

men enligt akademiens bestämda uppfattning kunde en sådan knappast

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 177. 19

främjas genom den av ämbetsverken föreslagna kombinationen av en statlig

experimentstation oell en fristående kalkindustri. Den av ämbetsverken

föreslagna åtgärden skulle snarare kunna sägas vara till hinder för den industriella

lösning av problemet, som vore eftersträvansvärd och vilken bäst

skulle befordras, om ett privat industriintresse kunde befinnas villigt att

övertaga driften av det hela och försöka komma fram till en industri-ekonimisk

lösning, måhända med någon rimligt avvägt subvention från statens

sida. En vidare utredning av ärendet borde därför i främsta rummet inriktas

mot detta mål.

Det nyss sagda jävades icke av den i ämbetsverkens utredning intagna

kalkylen för en kombinerad olje- och kalkutvinning. Den kalkylen kunde

gälla för driften av en försöksstation under vissa förhållanden —- akademien

återkomme senare härtill — men den kunde därför icke åberopas såsom

grundval för en industrianläggning. Man måste som tidigare berörts noga

hålla dessa båda synpunkter isär.

Granskade man problemet ur '' krigsberedskapssynpunkt, framställde sig

följande erinringar. Till en början måste man taga hänsyn till, att den med

varje år stegrade oljeförbrukningen såväl för freds- som krigsändamål med

nödvändighet kommit att skjuta våra fattiga oljeskiffrar och det intresse de

kunde erbjuda ett stycke längre bort i bakgrunden än vad som ännu för

några år sedan varit fallet. Detta påstående förlorade icke sin giltighet

därigenom, att man medgåve, att i en svår situation även ett ringa tillskott

kunde vara välkommet. Det underströke å andra sidan behovet av, att beredskapsutredningar

måste i relativt högre grad än tidigare riktas på andra

möjliga hjälpkällor.

Kunde en i fredstid arbetande kalkindustrianläggning av sådan art som

här ovan behandlats komma till stånd, skulle den givetvis, även örn den

blott kunde prestera en eller annan procent av flottans oljebehov, vara av

intresse ur beredskapssynpunkt. Kunde åter en dylik anläggning ej komma

till stånd, då måste problemet örn skiffrarnas bidrag till en nödhjälpsförsörjning

ses från en fristående synpunkt. I ett sådant läge spelade bränsleekonomiska

finesser sannolikt mindre roll än möjligheten att snabbt och

billigt framskaffa en enkel anläggning med stor avverkningsförmåga. Under

de gångna åren hade ett stort antal destillationssystem framkommit, vilka

förtjänade närmare granskning. Sålunda funnes numera betydande skifferbearbetande

anläggningar uppförda i olika delar av världen, såväl i Europa

som Amerika och Japan. Vidare arbetade den tyska brunkolsindustrien

med konstruktioner av närbesläktad natur. Det vore i betraktande härav

icke alls säkert, att »Kinnekullemodellen» vore den rationella lösningen av

det rena kristidsproblemet. Hur man i ett kritiskt läge borde förfara, torde

under alla omständigheter böra bli föremål för utredning, omfattande en

undersökning om erforderlig byggnadstid, byggnadskostnad, personalbehov

m. m. för icke blott en anläggning enligt Kinnekullesystemet utan jämväl

enligt andra tänkbara system.

Vad Kinnekulleanläggningen tekniskt kunde prestera, kände man i huvudsak,

såsom akademien framhållit i sin förenämnda skrivelse den 3 april

1930, redan av provdriften 1929, och dessa resultat hade endast bestyrkts

av den senaste provdriften. Akademien kunde därför icke heller för det

dåvarande finna, att beredskapssynpunkten påkallade en så kraftig åtgärd

som den ämbetsverken föresloge, nämligen inköp av anläggningen i och för

ett fortsatt experimenterande. Vad beträffade själva fyndigheten, så vore

det ju ett faktum, att staten i ett kritiskt läge plägade hava maktmedel

att tvångsvis förvärva en dylik tillgång, örn den vore nödvändig för rikets

trygghet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Ämbetsverkens förslag till förvärv för statens räkning av Kinnekulleverken

motiverades därmed, att viss försöksverksamhet fortfarande vore behövlig

rörande skifferoljan. Bland annat pekades på önskvärdheten att pröva

oljans lämplighet såsom dieselmotorbränsle. I övrigt ginge framställningen

ut på att visa, att försöksanläggningens förvärvande och drift i alla händelser

icke skulle förorsaka staten större kostnader, än att den i anläggningen

producerade oljan skulle kunna beräknas komma flottan till godo till ungefärligen

marknadens pris för motsvarande bränsle.

Akademien vore för sin del icke övertygad om, att denna beräkning i

verkligheten bomme att hålla streck. Såsom en huvudpunkt i inkomstberäkningen

inginge intäkter genom utarrendering av kalkugnen och försäljning

av gas till dennas drift. Arrendesumman, angiven till 10 ä 15,000

kronor, skulle, ansåges det, tillsammans med andra smärre arrendeinkomster

kunna förränta inköpssumman, 400,000 kronor. Samtidigt antyddes emellertid

från marinförvaltningens sida, att huvudparten av dessa inkomster lämpligen

torde finna användning för experimfentkostnader i försöksdriften. Akademien

ville understryka marinförvaltningens uppfattning härutinnan och

gjorde gällande, att nämnda inkomstmedel i själva verket icke torde komma

att räcka till, örn anläggningen såsom tänkt vore, skulle göra nytta som försöksstation.

Man torde nog få räkna med en rätt avsevärd årlig utgift i

sådant syfte. Örn man därvid ville räkna med en förräntning på jnköpssumman

eller ej, vore närmast en bokföringsfråga.

I handlingarna vore upplysningarna örn det nyssnämnda arrendeavtalet

synnerligen sparsamma. l)et angåves, att arrendatorn vore benägen att folden

övertagna gasen erlägga ett avsevärt högt pris. Såvitt man kunde bedöma,

vore detta pris högre än vad som betingades av tekniskt-ekonomiska

skäl. Ett dylikt arrendeavtal torde förmodligen ej kunna slutas på längre

tid än ett fåtal år. Man frågade sig då, huru efter utgången av dessa år

situationen kunde komma att gestalta sig, och man kunde då icke undgå

att finna, att staten bomme att hava ett mycket svagt förhandlingsläge gent

emot kalkugnsarrendatorn, och att det framstode som synnerligen ovisst,

örn de från början beräknade inkomsterna skulle kunna för framtiden påräknas.

Kombinationen med kalkugnen utgjorde den centrala punkten i

hela anläggningen, och skulle den av en eller annan anledning bortfalla,

torde statens försöksstation icke utan mycket stora uppoffringar kunna hållas

i gång.

Även i vissa detaljer kunde erinringar göras mot den av ämbetsverken

anförda kalkylen — såsom att det väl torde vara en rent fiktiv vinst att

räkna med bensinskattens bortfallande. För akademien stöde det klart, att

det pris, vilket marinförvaltningen skulle få erlägga för den från försöksanläggningen

fallande oljan, redan från början skulle bliva åtskilligt högre än

marknadspriset och att för en längre framtid stora risker förelåge, att detta

pris skulle bliva flerdubblat eller med andra ord att anläggningen skulle

komma att förorsaka staten permanenta utgifter. Några fördelar, som skulle

stå i rimlig proportion härtill, kunde icke akademien finna, att det föreslagna

köpet skulle erbjuda. Den provning av skifferolja såsom dieselmotorbränsle

t. ex., varom talats, borde kunna utföras med redan under provdriften

utvunna kvantiteter olja. Övriga möjligen önskvärda kompletterande

undersökningar angående skifferoljorna vore av sekundärt intresse och i

varje fall icke av den betydelse, att för ändamålet påkallades en permanent

försöksstation.

Akademien funne sålunda det av ämbetsverken framförda förslaget dels

föga ägnat att främja en önskvärd industriell lösning av problemet på grundval

av tillverkning av kalk eller annat med olja som biprodukt, dels ur

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

krigsberedskapssynpunkt skäligen betydelselöst, dels slutligen såsom avseende

en försöksstation av så ringa betydelse, att den icke motsvarades av

de uppoffringar, som ifrågasattes från statens sida, eller av de ekonomiska

risker, som kunde befaras härleda ur förvärvet. Akademien ansåge sig därför

icke kunna biträda det av kommerskollegium och marinförvaltningen

framlagda förslaget om statens övertagande av Kinnekulleverken.

Emot ingenjörsvetenskapsakademiens ifrågavarande utlåtande, vilket beslutats

med 20 röster mot 6, hava reservationer avgivits av fyra av akademiens

ledamöter, nämligen professor Carl Benedicks, undervisningsrådet

Nils Fredriksson, professor Bror Holmberg och kommerserådet Ragnar

Sohlman.

Av reservanterna har undervisningsrådet Fredriksson anfört i huvudsak

följande:

Även örn den föreliggande frågan borde ses ur olika synpunkter var för

sig, kunde det ej vara riktigt att, såsom akademien försökt, särskilja dessa

på sådant sätt, att deras inbördes sammanhang lämnades obeaktat. Sålunda

syntes man vid bedömandet av frågan örn oljeanläggningens betydelse såsom

oljefabrik under normala förhållanden icke böra underlåta att taga hänsyn

till oljeanläggningens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt och ej heller

förbise de möjligheter till förbättringar i tekniskt och ekonomiskt avseende,

som vid den fortsatta driften kunde vara att förvänta.

Akademien hade framhållit, att oljesituationen i världen vöre sådan, att

de förhoppningar, man från början hyst angående en skifferoljedestillatiou

på ekonomisk grundval, tyvärr gått till spillo. Detta kunde vara riktigt,

örn hänsyn toges endast till det prisläge, som rått under de senaste åren.

Men vem kunde veta, örn icke oljepriset, som nu bestämdes av vissa stora

med varandra konkurrerande koncerner, helt plötsligt kunde komma att höjas,

och skulle det icke vara tänkbart, att just tillvaron av en i gång varande

skifferoljetillverkning inom landet, fastän i liten skala, dock kunde för

Sveriges vidkommande tjäna till att förebygga eller minska den prisförhöjning,

som, enligt vad erfarenheten visat, även under normala tider icke finge

anses utesluten. Oroligheter i olika delar av världen kunde för övrigt lätt

giva anledning till en kraftig prisförhöjning, även örn den icke eljest vore

att befara inom närmaste tid.

Vidare vore att märka, att driften vid Kinnekulleverken ännu icke vore

så utexperimenterad, att icke ytterligare förbättringar i olika avseenden kunde

vara möjliga och att därigenom även oljans framställningskostnad kunde

komma att minskas. Fredriksson ville i sådant hänseende erinra örn de

förenklingar och oväntade förbättringar, som åstadkommits ännu under senaste

år.

I fråga örn gasens användning borde påpekas, att denna icke vore begränsad

till bränning av kalk utan mycket väl kunde tänkas utsträckt till

bränning av cement, varav funnes ett mera obegränsat behov och för vilken

kalkmaterialet också kunde användas, ifall man skulle vilja bedriva oljeframställningen

i större omfattning.

Även akademien hade ansett, att destillationsgasernas utnyttjande möjligen

kunde vara att räkna med och att en utveckling i denna riktning givetvis

ur statens synpunkt hade ett visst intresse. Men akademien hade varit

av den bestämda uppfattningen, att en sådan utveckling icke främjades

genom den av ämbetsverken föreslagna åtgärden, vilken snarare kunde sägas

vara till hinder för den industriella lösning av problemet, som syntes vara

ätt eftersträva. Det vore svårt att förstå, vari detta hinder skulle bestå,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

eller på vad sätt den industriella lösningen skulle försvåras genom ifrågavarande

åtgärder. Snarare borde kunna förväntas, att den fortsatta driften

av Kinnekulleverken, aven om den handhades av staten, skulle bidraga till

att klarlägga förutsättningarna för en industriell drift i större skala, så att

denna därefter kunde med mindre risk och alltså med större begärlighet

upptagas av privata. Utrymme härför funnes nämligen icke blott på Kinnekulleverkens

ägor utan även på andra områden i trakten och på andra håll.

Örn sålunda redan ur de anförda synpunkterna ett statens övertagande

av Kinnekulleverken för oljeanläggningens fortsatta utprovning och bedrivande

vore att förorda, så syntes detta än mera påtagligt, om även försvarsberedskapssynpunkten

toges i betraktande. Akademien hade själv uttalat,

att en anläggning, även örn deli blott kunde prestera en eller annan procent

av flottans oljebeliov, givetvis skulle vara av intresse i berörda avseende.

Men akademien hade ansett det alls icke säkert, att »Kinnekullemodellen»

vöre den rationella lösningen av det rena kristidsproblemet och påpekat,

att ett stort antal destillationssystem framkommit, som förtjänade en närmare

granskning. Detta kunde Vara riktigt, liksom ock att besläktade anläggningar

uppförts i olika delar av världen, men så vitt bekant vore, hade

intet annat destillationssystem blivit prövat under sådana förhållanden eller

eljest visat sådana resultat, att man kunde våga tro, att det utan mångårigt

och dyrbart experimenterande skulle lyckas bär eller ens i bästa fall giva

lika goda resultat som det vid Kinnekulleverken med så mycken möda och

stora uppoffringar frambragta. Det syntes Fredriksson därför vara föga välbetänkt

att för ovissa möjligheter, ifråga örn vad som kunde komma från

annat håll, bortse ifrån eller förkasta det vi redan hade och som givit så

pass goda resultat som anläggningen i Kinnekulleverken bevisligen gett.

Det vore för sent att befatta sig med andra metoder, när det gällde att

åstadkomma stora anläggningar i hast. Skidle anledning finnas att pröva

någon ny metod först, så borde detta närmare påvisas, men löst framkastade

tankar borde icke få hindra fullföljandet av arbetet på den metod, som.

bland alla andra hittills i Sverige försökta, visat sig vara den enda användbara.

Den egentliga betydelsen ur beredskapssynpunkt läge givetvis icke så

mycket i en liten anläggning i och för sig, utan framför allt i de möjligheter

till snabb utbyggnad, som den lilla anläggningens befintlighet och

drift kunde medföra. Härvid gällde det icke blott att hava allt klart i fråga

örn anläggningens mest ändamålsenliga konstruktion samt möjligheten att

erhålla de för anläggningarnas uppförande nödvändiga maskinerna och övrig

materiel. Icke mindre viktigt vore, att byggnadsplatserna för de behövliga

anläggningarna vore klarlagda och, framför allt, att den normala driften

leddes så, att man erhölle tillräckliga brytningslinjer, för att de stora skiffermängder,

som erfordrades, skulle kunna åtkommas inom rimlig tid och på

lämpligt sätt. Detta vore något, som icke gjordes överflödigt genom någon

expropriationsrätt och som väl ej heller kunde förberedas under fredstid,

med mindre än att staten förfogade över de marknadsområden och fyndigheter,

som skulle komma i fråga. Enbart detta syntes vara av så stor betydelse,

att, därest över huvud taget skifferoljan skulle tagas med i räkningen

— och detta torde icke böra uraktlåtas — så borde ett förvärvande

av Kinnekulleverkens ovanligt lämpliga fyndigheter icke försummas.

Ingenjörsvetenskapsakademien hade grundat sitt avstyrkande av ämbetsverkens

förslag väsentligen därpå, att detta skulle vara för staten ofördelaktigt

i kostnadsavseende. Akademien hade ansett, att den fortsatta driften

av oljeverket måste medföra förlust och att arrendeinkomsten av kalkverket

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 177.

och jordbruket vore osäker. Yad jordbruket beträffade, syntes emellertid

en arrendeavgift av 15—18 kronor för tunnland eller för den till cirka 300

tunnland uppgående jordbruksarealen med åbyggnader, cirka 5,000 kronor,

varken för hög eller mera osäker än arrendeinkomsten av statens domäner

i andra fall. Likaså syntes ett arrende av 12—15,000 kronor för kalkbrottet

med tillhörande ugnar, järnvägsspår och övriga anläggningar så låg, att den

ej kunde anses osäker, såvida över huvud taget den omfattande kalkbruksdriften

vid andra anläggningar i landet skulle kunna upprätthållas, vilket

väl alltid finge anses möjligt utan någon större risk. Och vad oljeanläggningen

beträffade, vöre det ju icke nödvändigt, att staten skulle hålla densamma

ständigt i gång, i fall det nämligen skulle anses, att den därmed

förenade kostnaden vore för hög eller ej längre tillräckligt motiverad. Den

ekonomiska risken för statsverket inskränkte sig sålunda i själva verket till

så gott som intet, vad själva egendomsförvärvet beträffade, och i fråga örn

utgifterna för den fortsatta driften och eventuella åtgärder beträffande oljetillverkningen,

läge ju begränsningen av dessa i statens egen hand.

På grund av vad sålunda anförts ansåge Fredriksson, att akademien bort

tillstyrka ämbetsverkens förslag.

Professor TBenedicJcs har i anslutning till undervisningsrådet Fredrikssons

reservation uttalat, att akademien enligt hans mening ej bort av ekonomiska

skäl avstyrka ämbetsverkens ifrågavarande förslag.

Professor Holmberg har påpekat, att den nya provdriften med oljeanläggningen

bekräftat hans i reservation till ingenjörsvetenskapsakademiens skrivelse

till riksdagens statsutskott den 3 april 1930 gjorda uttalanden saväl

beträffande möjligheter till förbättringar i driftsförhållandena som i fråga

om ännu outredda spörsmål angående skifferoljedestillatens bästa praktiska

utnyttjande. I sistnämnda punkt läge det enligt hans mening i sakens

natur, att man ej på så kort tid, som anslagits till den nya provdriften,

skulle kunna komma till definitiva resultat, och trugan örn bästa framställnings-

och användningssätt för dieselolja ur skifferdestillat vöre därför alltjämt

svävande samt möjligheterna till utvinning och raffinering av skifferbensin

ännu mera outredda. En fortsatt statlig försöksverksamhet pa skifferoljeområdet

syntes Holmberg därför alltjämt väl motiverad, och som första

villkoret härför, nämligen disposition av en lämplig försöksanläggning, otvivelaktigt

bäst kunde tillgodoses genom det ifrågasatta övertagandet av Kinnekulleverken,

så ansåge Holmberg, att ingenjörsvetenskapsakademien bort

biträda förslaget härom.

Slutligen har kommerserådet Sohlman i sin reservation anfört följande.

Ingenjörsvetenskapsakademien hade framhållit nödvändigheten av att skarpare

lin vad som under ärendets dittillsvarande behandling skett hålla isålde

tre olika synpunkter, som kunde och borde anläggas på den föreliggande

frågan, nämligen oljeanläggningens betydelse dels såsom oljefabrik under

normäla förhållanden, dels såsom utgångspunkt för en av eventuella krigsförhållanden

betingad nödfallsutväg för oljeanskaffning, dels slutligen såsom

en försöksstation för fortsatt experimenterande med framställning och behandling

av skifferolja. Akademien hade ansett det vara den sistnämnda

synpunkten, som varit bestämmande för ämbetsverkens förslag om statsinköp,

ehuruväl motiveringen inrymde moment av olika slag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Akademiens anförda uttalande syntes icke böra lämnas utan gensaga. I

själva verket torde det liava varit den andra av de ovan anförda svnpunkterna,

d. v. s. hänsynen till krigsberedskapen, som varit utslagsgivande vid

ämbetsverkens ståndpunkttagande, även örn, såsom rimligt och naturligt

vore, de båda övriga icke därvid lämnats helt obeaktade.

Så länge icke andra utexperimenterade metoder förelåge eller andra betryggande

utvägar anvisats för täckande av det nödvändigaste behovet av

oljebränsle för försvarsväsendets och särskilt marinens tillgodoseende i händelse

av avstängd tillförsel vid mobilisering, hade det synts angeläget att

taga vara på de möjligheter till självförsörjning i berörda hänseende, som

faktiskt förefunnes. Anledning torde därvid föreligga att vidtaga sådana åtgärder,

som utan större uppoffringar av statsmedel syntes ägnade att underlätta

och säkra en snabb utökning av skifferoljeproduktionen i händelse av

behov.

I sådant avseende skulle den föreslagna anläggningen hava sin betydelse

såsom kärna för en utökad oljeindustri, vidare med hänsyn till utbildningen

av en personal, sorn kunde utgöra »förhandsmän» vid en ökad drift, och

slutligen på grund av möjligheten att med egendomen i statens hand utan

avsevärd kostnadsökning så ordna brytningsfronten i kalkstens- och skifferbrotten,

att en snabb utökning av brytningen möjliggjordes.

Den av akademien påvisade stegringen av oljeförbrukningen, vilken särskilt

aktualiserats för marinens vidkommande genom övergången i allt större

utsträckning till oljeeldade fartygstyper, syntes, i stället för att skjuta anlitandet

av våra inhemska skiffertillgångar i bakgrunden, fastmera understryka

behovet av att kunna utnyttja alla hjälpkällor, och då i första hand

sådana, som visat sig lämna en fullt användbar produkt. En enbär hänvisning

till andra hypotetiska möjligheter för behovets fyllande, eller till icke

utexperimenterade metoder och konstruktioner, torde i berörda hänseende

icke kunna anses tillfyllestgörande.

Det hade icke veterligen från något håll och allra minst i ämbetsverkens

yttrande gjorts gällande, att en skifferoljeframställning enbart i och för sig.

utan utnyttjande av avgasernas värme för kalkbränning eller annat motsvarande

ändamål, skulle vara ekonomiskt lönande eller ens försvarlig. Framhållandet

härav i akademiens yttrande syntes därför obehövligt såsom möjligen

ledande till missförstånd. Beträffande gasens värde vid försäljning

för dylikt ändamål hade densamma icke beräknats högre än som motsvarades

av de vid användningen av passande stenkol uppkommande kostnaderna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge Sohlman, att akademiens

yttrande i ärendet bort innebära ett tillstyrkande av ämbetsverkens förslag.

Efter förnyade underhandlingar med den nuvarande ägaren av Kinnekulleverkens

egendom, agronomen Otto Jönsson, meddelade denne i skrivelse

till Kungl. Majit den 3 oktober 1931, att han vore villig att försälja

egendomen i fråga med tillhörande kalkbruk, skifferoljeverk m. m. för det

densamma vid senaste fastighetstaxering åsätta taxeringsvärdet, 260,500 kronor,

under förutsättning att staten friskreve låntagare och borgensmän från betalningsansvar,

till såväl kapital som ogulden ränta, för det den 30 maj 1924

beviljade, i tegendomen intecknade lånet från manufakturföflagslånefonden å

200.000 kronor samt dessutom tillerkände säljaren ersättning med minst

20.000 kronor för vissa kostnader, som nedlagts å den å egendomen uppförda

oljeanläggningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Sedan marinförvaltningen anmodats att i samråd med kommerskollegium

och domänstyrelsen i ärendet avgiva förnyat utlåtande i anledning av vad

som anförts i Otto Jönssons omförmälda försäljningsanbud den 3 oktober

1931, bär marinförvaltningen i skrivelse den 21 december 1931 framlagt förnyat

förslag angående inköp av Kinnekulleverkens egendom oell därvid efter

samråd med nämnda båda myndigheter anfört följande.

Marinförvaltningen, som i skrivelse till Kungl. Majit den 12 mars 1931

framhållit vikten av åtgärders vidtagande för säkerställande av flottans behov

av pannbrännolja och dieselmotorbrännolja vid inträffande störningar av

det internationella handelsutbytet, ansåge alltjämt, att ingen väg för närvarande

bjöde på så stora och säkra utsikter till en lösning av problemet

som oljeframställning ur inhemska skiffrar, att den vid Kinnekulleverken

utexperimenterade metoden visat sig synnerligen lämplig för de svenska

skiffrarna och att densamma därför utan tvekan borde komma till användning.

De vid försöksdrift år 1931 under marinförvaltningens ledning vunna resultaten

hade visat sig vara synnerligen goda såväl i fråga örn produktionsökning

som även beträffande möjligheter till skifferdestillatens bästa utnyttjande

för praktiskt ändamål, och ytterligare förbättringar kunde med säkerhet

ernås genom fortsatta undersökningar.

För ett fullständigt lösande av hithörande frågor måste emellertid dels

fortsatt försöksdrift företagas, varvid de redan befintliga anläggningarna vid

Kinnekulleverken borde användas, dels planer oell undersökningar utföras

för att vid behov möjliggöra ett hastigt uppförande av behövliga större anläggningar.

Den till inköp föreslagna fastigheten hade enligt ett av professor K. A.

Grönvall m. fl. år 1924 upprättat värderingsinstrument en total areal av 175

hektar med, bland annat, en för oljeframställning lämplig skiffertillgång av

cirka 15,000,000 ton, som enligt av marinförvaltningen genom gruvsakkunnig

utförda preliminära undersökningar visat sig kunna exploateras med 1,000,000

ton destillerbar skiffer per år, lämnande enligt verkställd provdrift cirka

40.000 ton råolja per år. Härav kunde utvinnas 33,300 ton pannbrännolja

och 3,800 ton dieselmotorbrännolja, vilket torde motsvara flottans behov

under en neutralitetsavspärrning.

Enligt det av Otto Jönsson nu inlämnade anbudet försåldes fastigheten

för taxeringsvärdet 260,500 kronor mot det att såväl låntagare som borgensmän

befriades från återbetalningsskyldighet av ett av statens manufakturförlagslånefond

utlämnat lån å 200,000 kronor jämte upplupna oguldna räntor.

Vidare hemställde säljaren, att lian måtte tillerkännas 20,000 kronor,

som han häftade i skuld för på grund av ej likviderade anordningar oell

apparater, hörande till industrianläggningen å egendomen.

Med hänsyn till den kostnad, Jönsson haft för den å egendomen uppförda

oljeanläggningen, ansåge marinförvaltningen de av säljaren uppställda villkoren

för försäljningen vara skäliga.

De med ordnandet av försöksdriften förbundna kostnaderna kunde enligt

marinförvaltningens tidigare utredningar av den 12 mars 1931 beräknas till

88.000 kronor, varav 10,000 kronor avsåges utgå som ersättning för patenträttigheter.

Inköpet av egendomen torde lämpligen böra bestridas genom lånemedel,

varemot medel för försöksdriftens anordnande m. m. samt ersättningen till

Otto Jönsson för havda kostnader kunde disponeras från behållna medel ;i

förrådstitlarna för kol samt motor- och pannbrännolja.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts proposition nr lil.

Marinförvaltningen hade undersökt, i vad mån fastigheten efter eventuellt

förvärv kunde förränta den begärda köpeskillingen, och hade därvid framgått,

dels att den befintliga kalkbruksanläggningen i årligt arrende kunde

påräknas lämna 10,000 kronor enligt preliminärt upprättat kontrakt för en

arrendetid av fem år, dels att, enligt domänstyrelsen undersökningar, jordbruksfastigheten

borde kunna utarrenderas mot årligt arrende av 4,400 kronor.

Härvid vore dock att märka, att en del tillbyggnader och reparationer

måste företagas, vilka beräknades draga en kostnad av 8,000 kronor.

Från de bostadslägenheter, som avsåges komma att utnyttjas för industridriften,

borde en viss inkomst kunna påräknas, som dock till större delen

torde, åtminstone under de närmaste åren, böra användas till underhåll av

lägenheterna ifråga.

Mot ett kapitalutlägg av 260,500 kronor svarade alltså en årlig avkastning

av 14,400 kronor, varifrån dock borde dragas skatter, beräknade till cirka

1,300 kronor. Återstoden, 13,100 kronor, motsvarade en avkastning av 5 I.

I betraktande av att större delen av taxeringsvärdet eller 180,500 kronor

vore påfört jordbruksfastigheten, torde detta få anses såsom tillfredsställande

förräntning även under förutsättning, att någon del därav avginge för utlägg

i och för iståndsättande av byggnader.

Ilen framtida driften hade marinförvaltniugen tänkt sig skola ske efter i

stort sett följande plan.

Jordbruksegendomen förvaltades i likhet med övriga kronans jordbruksdomäner

av domänstyrelsen, som i därför vanlig ordning utarrenderade jordbruket.

Förvaltningen av den del av egendomen, som utnyttjades för

industriellt ändamål, borde anförtros åt marinförvaltningen. Ämbetsverket

hade dock för avsikt att själv driva endast försöksverksamheten för oljeframställningeu,

under det att kalkbruksdriften skulle utarrenderas till lämplig

intressent i branschen.

De närmare bestämmelser, som erfordrades för fastställande av de särskilda

mjmdigheternas befogenhet i avseende på fastighetens förvaltning,

torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Utgifterna för försöksdriftens bedrivande ansåge marinförvaltningen kunna

— i den mån de ej täcktes av inkomster från framställda produkter — bestridas

av medel, som plägade ställas till ämbetsverkets förfogande för »tekniska

försök» och åtgärder för industriens krigsorganisation» eller, efter

framställning till Kungl. Majit, av behållna medel å flottans förrådstitlar för

kol samt motor- och pannbrännolja.

Vid utarbetande av föreliggande planer med tillhörande handlingar rörande

ordnandet av den framtida driften vid Kinnekulleverken hade marinförvaltningen

tagit vederbörlig hänsyn till den kritik, som tidigare framkommit i

samband nied denna frågas behandling och som synts vara av mera väsentlig

betydelse. Sålunda hade utredning verkställts angående möjligheterna

till utbyggnad av Kinnekulleverken i större skala för flottans förseende med

oljebränsle i händelse av behov, och genom ovannämnda förslag till arrendeavtal

beträffande kalkverksdriften vore tidigare framkomna farhågor för att

staten skulle ikläda sig stora ekonomiska risker undanröjda. I sådant avseende

vore bland annat att märka, att den avtalade arrendesumman, 10,000

kronor, för kalkverksdriften, skulle utgå oberoende av omfattningen av driften

vid oljeverket.

Med anledning av vad sålunda anförts, hemställde marinförvaltningen, att

Kungl. Majit måtte dels föreslå riksdagen att anvisa 260,500 kronor av lånemedel

för inköp av Kinnekulleverkens egendom i enlighet med föreliggande

anbud av den 3 oktober 1931 och medgiva att av behållna medel å flottans

förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja finge tagas i anspråk

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 177.

tillhopa 108,000 kronor, därav 20,000 kronor såsom ersättning åt säljaren

Otto Jönsson för liavda kostnader och 88,000 kronor för ordnande av oljeverket

för fortsatt drift, dels ock medgiva, att såväl låntagare som borgensmän

måtte befrias från skyldighet att på grund av förbindelse den 22 juli

1924 återbetala det belopp å 200,000 kronor, som de erhållit såsom lån från

manufakturföi-lagslånefonden, ävensom från skyldighet att å nämnda lån erlägga

ogulden ränta.

Såsom i det föregående omförmälts anhöll 1930 års riksdag örn föranstaltande

av utredning rörande frågan om ordnandet av driften vid Kinnekulleverken

samt under vilka villkor och ekonomiska förutsättningar vid verken

utvunnet flytande bränsle skulle kunna tagas i anspråk för marinens behov.

Då jag nu, sedan den av riksdagen begärda utredningen blivit verkställd,

går att underställa ifrågavarande ärende Kungl. Maj:ts prövning, anhåller

jag till en början att med några ord få beröra frågan örn marinens behov

av flytande bränsle.

Under tiden före världskriget användes — örn man bortser från undervattensbåtarna

— huvudsakligen kol såsom bränsle å krigsfartygen. Sedermera

har emellertid kolet i förevarande avseende alltmera undanträngts

av oljan, som ur militära och tekniska synpunkter ansetts äga så stora fördelar

framför kolet såsom drivmedel å örlogsfartygen, att numera praktiskt

taget alla dylika fartyg, som nybyggas, inrättas för oljeeldning.

Yad vårt land beträffar, har brännoljan först under de senaste åren börjat

i större omfattning användas såsom bränsle å marinens fartyg. Under åren

1918 och 1919 uppgick åtgången av dylik olja endast till cirka 230 ton

per år, men redan år 1921 hade förbrukningen av enbart dieselmotorbrännolja,

vilken olja huvudsakligast användes såsom drivmedel för undervattensbåtarna,

ökats till cirka 1,000 ton per år. Sedan under de följande

åren dels några av flottans äldre fartyg helt eller delvis omändrats för oljeeldning,

dels ock nya för enbart oljeeldning byggda fartyg tillkommit, inträdde

jämväl en kraftig stegring i pannbrännoljeförbrukningen. Sålunda

ökades åtgången av pannbrännolja från cirka 400 ton under år 1924 till omkring

7,000 ton under år 1928. Samtidigt steg förbrukningen av dieselmotorbrännolja,

så att densamma under år 1928 uppgick till cirka 1,300 ton.

Efter år 1928 har visserligen en stagnation inträtt i den dittills pågående

starka stegringen av oljeförbrukningen vid flottan, men allteftersom de nya

fartyg, som ingå i det år 1927 beslutade programmet för flottans ersättningsbyggnad,

hinna färdigbyggas, har man att räkna med ett ytterligare ökat

oljebehov, då dessa fartyg utan undantag inrättas för oljeeldning. Såsom

av utredningen i ärendet framgår, beräknas årsbehovet av olja för flottans

räkning under fredstid komma att uppgå till 10,(X)0 ton pannbrännolja och

1,400 ton dieselmotorbrännolja, sedan samtliga de fartyg, beträffande vilka

byggnadsbeslut redan fattats, blivit färdigställda. Lägges härtill den oljekvantitet,

som erfordras för driften av statens båda isbrytarfartyg, vilkas förseende

med bränsle jämväl åligger marinförvaltningen, kommer man för de

närmaste åren upp till tift årsbehov i fredstid för marinens räkning av cirka

Departements
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr lil.

18,000 ton pannbrännolja och 2,000 ton dieselmotorbrännolja. Efter år 1933

kommer detta behov att ytterligare ökas, i den måll ytterligare ersättningsbyggnad

för flottan beslutes. Krigsbehovet av bräniioljor uppgår givetvis

till betydligt större kvantiteter än fredsbehovet.

På grund av den ökade användning, som brännoljan således erhållit vid

flottan, har det blivit en angelägenhet av största vikt för marinens myndigheter

att söka säkerställa tillgången på dylik olja inom landet, för den händelse

importen skulle försvåras eller förhindras, och olika möjligheter för

denna frågas lösande hava undersökts. Sålunda hava bland annat förutsättningarna

för uppläggande under fredstid av ett för en avspärrningsperiod

betryggande förråd tagits under övervägande. Då det emellertid alltid måste

vara vanskligt att i förväg bedöma behovet av de bränslekvantiteter, som

erfordras för en till sin tidslängd obekant avspärrningsperiod, kommer vid

användandet av enbart lagringsmetoden alltid en viss risk att förefinnas för

att de i fredstid anskaffade förråden taga slut, innan möjlighet yppas för

deras förnyande. På denna väg synes man således näppeligen kunna nå

fram till en fullt tillfredsställande lösning av frågan örn marinens oljeförsörjning.

Ansträngningarna torde därför böra inriktas på att utnyttja de

möjligheter till oljeframställning, som kunna förefinnas inom landet.

Sedan flera år tillbaka hava i åtskilliga länder pågått försök avseende

framställning av en ersättningsprodukt för den ur oljekällorna erhållna

mineraloljan. Såsom råmaterial hava därvid olika ämnen kommit till användning,

exempelvis stenkol, brunkol, skiffer och trä m. m., och ett flertal

metoder för utvinnande av olja ur dessa ämnen hava framkommit.

För Sveriges del har särskilt en av bergsingenjören Sven Bergh uppfunnen

metod för framställning av olja ur alunskiffer tilldragit sig intresse.

Metoden i fråga framlades första gången år 1920, och sedan den under de

närmast följande åren med understöd från statens sida prövats vid mindre

försöksanläggningar dels vid Stockholms gasverk, dels vid Kinnekulle, blev

metoden därefter underkastad prov i större skala vid Kinnekulleverkens

för ändamålet under åren 1924—1925 uppförda skifferoljeverk. Proven därstädes

bedrevos till en början på bekostnad av Kinnekulleverkens dåvarande

ägare Olof Jönsson, men sedan denne förklarat sig av ekonomiska skäl icke

kunna slutföra provdriften, fortsattes densamma, såsom i det föregående omförmälts,

under år 1929 genom statens försorg under ledning av ingenjörsvetenskapsakademien.

Såsom resultat av denna provdrift framgick, att anläggningen

arbetade tekniskt tillfredsställande och lämnade en oljeprodukt,

som vid verkställda försök visade sig vara fullt användbar som pannbränsle

å flottans fartyg.

Trots det goda resultat, som sålunda erhölls vid 1929 års provdrift vid

Kinnekulleverken, kvarstodo dock efter dess avslutande vissa spörsmål, som

tarvade ytterligare utredning, innan man kunde bilda sig en slutgiltig uppfattning

örn den Berghska metodens användbarhet och lämplighet såsom

grundval för en inhemsk oljetillverkning. Sålunda hade icke tillförlitligt

underlag erhållits för bedömande av frågan, huruvida oljeframställning med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 117.

metoden i fråga kunde göras ekonomiskt bärande. Ej heller hade de ekonomiska

och tekniska betingelserna för en oljeframställning i större skala

blivit tillräckligt klarlagda. Vidare återstod att utröna, huruvida metoden

jämväl lämpade sig för framställning av den såsom drivmedel för, bland

annat, flottans undervattensbåtar behövliga dieselmotorbrännoljan.

Dessa med flera spörsmål beträffande möjligheterna för anordnande av

en inhemsk oljeframställning hava gjorts till föremål för behandling i marinförvaltningens

och kommerskollegii förut omförmälda, med skrivelse den 12

mars 1931 avlämnade utredning rörande driften vid Kinnekulleverken m. m.

Enligt vad som framgår av denna utredning har förnyad provdrift för

utrönande av den Berghska metodens lämplighet för oljeframställning varit

anordnad vid Kinnekulleanläggningen under senare delen av år 1930 samt

i början av år 1931. Denna provdrift har i vissa hänseenden lämnat gynnsammare

resultat än de, vilka erhöllos vid 1929 års försök. Sålunda har,

bland annat, en ansenlig produktionsökning kunnat konstateras såväl i det

för själva oljeframställningen avsedda destillationsverket som i den i samband

med nämnda verk stående kalkschaktugnen, där den vid oljedestillationen

erhållna, ej kondenserade skiffergasen användes för kalkbränning.

Enligt utredningen kan med en driftstid av 275 dygn per år (återstoden

av året avses för översyn) vid anläggningen årligen produceras cirka 770 tom

råolja samt 840,000 kbm. skiffergas. Av den sålunda erhållna råoljan beräknas

kunna utvinnas cirka 715 ton pann- och dieselmotorbrännolja samt

omkring 55 ton råbensin.

Beträffande möjligheten att vid behov åstadkomma en ökning av den inhemska

oljeframställningen framhålles i utredningen, att den för oljeframställning

lämpliga skiffern å Kinnekulleverkens egendom beräknas uppgå

till omkring 15 miljoner ton, varur med anlitande av Berghs metod torde

kunna utvinnas cirka 440,000 ton brännolja. I detta sammanhang må erinras,

att landets totala, till skifferoljeframställning användbara skiffertillgångar

skattas till ungefär 3,000 miljoner ton.

Då det enligt marinförvaltningens och kommerskollegii åsikt skulle möta

åtskilliga svårigheter att på ett ur statens synpunkt effektivt sätt ordna

driften vid Kinnekulleverken, för den händelse anläggningarna därstädes för

framtiden skulle förbliva i den nuvarande innehavarens ägo, hava ämbetsverken

föreslagit, att staten måtte efter inköp av egendomen själv övertaga

oljetillverkningen vid anläggningen.

Kostnaderna för egendomens förvärvande hava i ämbetsverkens den 12

mars 1931 framlagda förslag beräknats till 400,000 kronor, varjämte det i

det föregående omförmälda lånet ur manufakturförlagslånefonden å 200,000

kronor, för vilket fastigheten häftar såsom säkerhet, skulle till såväl kapital

som ogulden ränta efterskänkas.

För iordningstiillande av oljeverket för fortsatt drift m. m. har ett belopp

av 88,000 kronor beräknats vara erforderligt.

Beträffande den framtida dispositionen av Kinnekulleverkens egendom har

i utredningen föreslagits, att den del av densamma, som är att betrakta såsom

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 17 7.

jordbruksfastighet, skall överlämnas till förvaltning av domänstyrelsen för

att i vanlig ordning utarrenderas, under det att den för industriellt ändamål

avsedda delen skall omhänderhavas av marinförvaltningen, som skall utarrendera

kalkbruksdriften och själv endast driva oljeanläggningen.

Arrendeinkomsterna från kalkbruksdriften hava skattats till 10,000 ä

15,000 kronor.

Tillverkningskostnaderna för en årsproduktion av 715 ton pann- och

dieselmotorbrännolja samt 50 ton raffinerad bensin hava i utredningen beräknats

till 90,000 kronor. Den vid anläggningen erhållna skiffergasen,

vilken avses skola av arrendatorn av kalkbruksdriften användas i stället för

stenkol vid kalkbränning i kalkschaktugnen, har åsatts ett värde av 47,400

kronor, motsvarande anskaffningskostnaden för den kvantitet stenkol, som

genom gasens utnyttjande kan inbesparas. Vidare har den vid oljetillverkningen

utvunna bensinen angivits hava ett värde av 13,000 kronor. Självkostnadsnadspriset

för framställning av förenämnda årsproduktion olja Ilar

med ledning härav beräknats till (90,000 — 47,400 — 13,000 =) 29,600 kronor

eller till i runt tal 42 kronor per ton. Vid uppgörandet av denna kalkyl

hava några kostnader för ränta och amortering å anläggningskapitalet icke

medräknats, varjämte förutsatts, att skatten å bensintillverkningen skulle

restitueras.

Såsom slutomdöme beträffande den föreliggande frågan hava marinförvaltningen

och kommerskollegium i sitt förslag av den 12 mars 1931 anfört,

att vidmakthållandet av oljedriften vid Kinnekulleverken enligt ämbetsverkens

mening måste anses vara av den allra största betydelse för att vid

hindrad eller försvårad import bidraga till landets förseende med flytande

bränsle och speciellt för att vid krigstillfälle möjliggöra säkerställandet av

flottans behov av brännoljor.

Uti de i ärendet avgivna utlåtandena hava, såsom av det föregående framgår,

åtskilliga erinringar framställts emot marinförvaltningens och kommerskollegii

den 12 mars 1931 framlagda förslag rörande inköp av Kinnekulleverken.

Innehållet i dessa, huvudsakligen av ingenjörsvetenskapsakademien

samt vissa av försvarsberedskapskommissionens ledamöter gjorda erinringar

torde i korthet kunna sammanfattas sålunda.

Ur teknisk synpunkt kunde problemet örn framställning av olja ur skiffer

redan anses hava blivit klarlagt genom de prov, som hittills utförts vid

Kinnekulleverken. Från denna synpunkt sett förefunnes det därför ingen

anledning för staten att upplägga en permanent försöksstation av den art,

som nu ifrågasatts.

Utredningen i ärendet hade visat, att en skifferoljeframställning i och för

sig utan samband med annan drift, exempelvis kalkbränning, vore ur ekonomisk

synpunkt fullständigt utsiktslös, åtminstone med de oljepriser, som

för närvarande rådde på världsmarknaden. Den olja, som erhölles vid Kinnekulleanläggningen,

utgjorde en biprodukt vid en industriell drift — kalkbränning

— vilken vore utslagsgivande såväl i fråga örn produktionsvolymen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

som beträffande tillverkningskostnaderna. Det vore omöjligt att överblicka

de ekonomiska konsekvenser, som kunde komma att uppstå för staten, därest

den skulle förvärva och driva sekundäranläggningen, oljeverket, under det

att primäranläggningen, kalkbränningsugnen, bleve till sin funktion beroende

av ett arrendeavtal. Ur statens synpunkt vore det att föredraga, örn

ett privat industriintresse kunde finna anledning att övertaga anläggningen

och utveckla densamma till större dimensioner, varvid en begränsad subvention

från statens sida kunde ifrågasättas för oljeproduktionens främjande.

Ett statsförvärv av Kinnekulleverksan läggningen skulle snarare motverka

än befrämja en önskvärd industriell lösning av oljeframställningsproblemet.

Emot den av ämbetsverken framlagda driftkalkylen kunde vissa erinringar

göras. Särskilt gällde detta i fråga örn de inkomster, som beräknats inflyta

genom utarrendering av kalkschaktugnen och leverans av skiffergas till kalkbränningen

i denna ugn. Det pris, som den blivande arrendatorn av kalkugnen

skulle erlägga för därstädes förbrukad skiffergas, syntes, såvitt av

utredningen kunde bedömas, vara högre än vad som betingades av teknisktekonomiska

skäl. Det vore därför ovisst, örn de i driftkalkylen beräknade

inkomsterna kunde för framtiden påräknas. Då kombinationen med kalkugnen

utgjorde den centrala punkten i förslaget, skulle försöksstationen,

om denna kombination av en eller annan anledning bortfölle, icke utan

mycket stora kostnader från statens sida kunna upprätthållas. Stora risker

förelåge alltså för, att en försöksanläggning av föreslagen art skulle komma

att förorsaka statsverket permanenta utgifter utan att medföra några häremot

svarande fördelar.

Ur krigsberedskapssynpunkt kunde en anläggning med Kinnekulleverkens

blygsamma dimensioner icke tillmätas någon nämnvärd betydelse. Härvid

vore för övrigt att märka, att den med varje år stegrade oljeförbrukningen

kommit att i viss mån minska intresset för våra skiffrar såsom grundval för

oljeframställning. Man måste därför nu i relativt högre grad än tidigare

inrikta sig på andra möjliga hjälpkällor. För klarläggande av krigsberedskapssynpunkten

erfordrades ytterligare utredning rörande byggnadstid, byggnadskostnader,

personalbehov m. m. för en krigstidsanläggning icke blott enligt

Kinnekullesystemet utan även enligt andra tänkbara destillationssystem.

Efter det myndigheternas yttranden över marinförvaltningens och kommerskollegii

förenämnda utredning avgivits, har den nuvarande ägaren av Kinnekulleverken,

agronomen Otto Jönsson, i skrivelse till Kungl. Majit den 3

oktober 1931 erbjudit sig att försälja ifrågavarande egendom med tillhörande

kalkbruk, skifferoljeverk m. m. för det egendomen för närvarande åsätta taxeringsvärdet

eller 260,500 kronor, under förutsättning dels att förenämnda lån

ur manufakturförlagslånefonden till såväl kapital som ogulden ränta efterskänkes,

dels ock att Jönsson tillerkännes ersättning med minst 20,000 kronor

för vissa kostnader, som han haft för oljeanhiggningen.

1 anledning av detta försäljningsanbud har marinförvaltningen, efter sam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr lil.

råd med kommerskollegium ock domänstyrelsen, den 21 december 1931 argivit

förnyat utlåtande i ärendet.

I utlåtandet uppgives, att vid verkställd undersökning rörande i vad mån

fastigheten skulle kunna förränta den av Otto Jönsson begärda köpeskillingen,

260,500 kronor, framgått, att för kalkbruksanläggningen kan påräknas

ett årligt arrende av 10,000 kronor, att jordbruksfastigheten bör kunna utarrenderas

mot ett årligt belopp av 4,400 kronor, att egendomen i dess

helhet alltså skulle lämna en avkastning av 14,400 kronor per år, att härifrån

dock bör avdragas skatter, beräknade till cirka 1,300 kronor, samt att

den årliga nettoavkastningen således kan beräknas till 13,100 kronor eller

cirka 5 % av köpeskillingen.

I iitlåtandet föreslås, att köpeskillingen, 260,500 kronor, skall bestridas

av lånemedel. Det för driftens fortsatta ordnande m. m. erforderliga beloppet

88,000 kronor, liksom ock den summa å 20,000 kronor, vilken av

Otto Jönsson begäres för vissa å oljeanläggningen nedlagda kostnader, hava

däremot ansetts böra utgå av behållna medel å flottans förrådstitlar för kol

samt motor- och pannbrännolja.

Såsom av den föregående framställningen framgår, avser det av ämbetsverken

framlagda förslaget i första hand att möjliggöra ett säkerställande av

marinens behov av flytande bränsle under tider, då import av denna vara av en

eller annan anledning icke kan äga rum. De ifrågasatta åtgärderna äro således

närmast att anse såsom beredskapsåtgärder, och de krav, som böra

uppställas beträffande förslagets bärighet i ekonomiskt avseende, måste följaktligen

i viss mån modifieras med hänsyn härtill.

Till ledning vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenser, som ett

realiserande av det föreliggande förslaget skulle medföra för staten, må här

anföras följande.

Av två till mig överlämnade arrendekontrakt, det ena mellan marinförvaltningen

och Kooperativa förbundet, förening u. p. a., samt det andra

mellan marinförvaltningen och Kinnekulleverkens tidigare innehavare Olof

Jönsson, framgår, att preliminära avtal numera träffats örn utarrendering av

såväl kalkdriften å egendomen som de till densamma hörande jordbruksfastigheterna,

varvid arrendeavgiften bestämts till 10,000 kronor för år för

kalkdriften och 300 kronor för månad för jordbruksfastigheterna jämte

skyldighet för vederbörande arrendator att betala alla för sistnämnda fastigheter

utgående skatter och onera. Sammanlagda arrendeinkomsten per år

skulle alltså enligt dessa avtal uppgå till 13,600 kronor, vilket motsvarar en

avkastning av mer än 5 % å den i det senaste försäljningsanbudet angivna

köpeskillingen, 260,500 kronor.

Beträffande kontraktet rörande jordbruksfastigheterna, mot vilket domänstyrelsen

förklarat sig ej hava någon erinran att göra, är att märka, att

detsamma är avsett att gälla endast för tiden intill den 14 mars 1933, detta

för att lämna vederbörande myndighet fria händer i fråga örn utarrenderingen,

sedan frågan om fastigheternas förvaltning blivit definitivt ordnad.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj-.U proposition nr 177.

Det i fråga om kalkdriften upprättade avtalet avser däremot en tid av

något över fem år. Enligt detta avtal åligger det arrendatorn att i kalkschaktugnen

bränna kalk, i den mån jordägaren anser sig kunna lämna

bränsle (skiffergas) härtill från oljeverket, dock att arrendatorn icke är pliktig

mottaga mera bränsle än som erfordras för bränning av under första arrendeåret

1,750 ton, under andra arrendeåret 3,500 ton, under tredje arrendeåret

5,200 ton och därefter årligen intill 8,250 ton osläckt kalk. För till kalkschaktugnen

lämnat bränsle skall arrendatorn betala 4 kronor per ton framställd

osläckt kalk, avsedd för jordbruksändamål, respektive 5 kronor 50 öre

per ton kalk, avsedd för industriändamål.

Enligt vad som framgår av en marinförvaltningens förenämnda skrivelse

den 21 december 1931 bifogad, av marinöverdirektören Schoerner uppgjord

»Sammanfattning av hittills vunna resultat vid försöksdrift åren 1929 och

1931 vid Kinnekulleverken», vilken sammanfattning torde såsom bilaga få

fogas till statsrådsprotokollet rörande förevarande ärende, beräknas numera

framställningskostnaderna för brännolja vid verken komma att uppgå till

cirka 40 kronor per ton, under förutsättning att ränta och amortering å

anläggningskapitalet icke medräknas. För jämförelses skull kan här påpekas,

att oljepriset i allmänna marknaden för närvarande utgör 40 ä 45 kronor

per ton fritt svensk importhamn. Vid uppgörandet av nyssnämnda kalkyl

har — med tillämpning av bestämmelserna i förenämnda med Kooperativa

förbundet upprättade preliminära avtal — den vid oljeframställningen erhållna,

såsom bränsle i kalkschaktugnen avsedda skiffergasen beräknats lämna

en inkomst av 150 kronor per tillverkningsdygn.

I det för oljeverkets iordningställande m. m. beräknade beloppet, 88,000

kronor, ingår, bland annat, en post å 10,000 kronor, utgörande ersättning

till bergsingenjören Bergh för utövning av vissa honom tillhöriga patenträttigheter.

Beträffande denna ersättning är att märka, att beloppet, 10,000

kronor, enligt av Bergh numera gjort erbjudande, är avsett att utgöra full

ersättning för nyttjanderätten till samtliga Bergh nu tillhöriga ävensom av

honom framdeles förvärvade patenträttigheter m. m. rörande oljeframställning

ur skiffer å den till inköp föreslagna egendomen, vadan alltså, i motsats

till vad som tidigare ifrågasatts, någon särskild licensavgift för patentens

utövande icke skall utgå.

Inkomsterna av jordbruket och kalkbrytningen å Kinnekulleverkens egendom

kunna således beräknas lämna en tillfredsställande förräntning å inköpssumman,

260,500 kronor. Däremot torde under nuvarande förhållanden de

för oljeanläggningens iordningställande m. m. samt för utgivande av viss

ersättning åt säljaren erforderliga beloppen, tillhopa 108,000 kronor, icke

kunna förräntas. Huruvida driften vid oljeverket kommer att i framtiden

bliva ekonomiskt bärkraftig, torde icke för närvarande vara möjligt att avgöra.

Oavsett huru denna drift jin utfaller, torde emellertid någon fara icke

föreligga för, att densamma skall komma att åsamka staten några större

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 helft. (Nr 177.j 488 32 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

oberäkneliga kostnader, alldenstund ju staten kan, när helst så anses påkallat,

inställa oljetillverkningen. Att märka är, att en inställelse av nämnda

tillverkning kan äga rum utan att avkastningen av den utarrenderade egendomen

minskas. De med ett inköp av Kinnekulleverken förenade ekonomiska

riskerna bliva således förhållandevis obetydliga. I varje fall synas

de icke kunna bliva av sådan omfattning, att de böra tillmätas avgörande

betydelse vid den föreliggande frågans lösning.

Den omständigheten, att problemet rörande framställning av olja ur

skiffer redan blivit ur teknisk synpunkt klarlagt, synes näppeligen med fog

kunna anföras såsom skäl mot fortsättande genom statens försorg av driften

vid Kinnekulleverken i föreslagen omfattning, ty även örn den Berghska

metoden redan nu visat sig vara tekniskt sett tillfredsställande, utesluter detta

givetvis icke, att densamma vid fortsatt drift kan i olika avseenden förbättras

och göras än mera effektiv och därmed ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare.

Erfarenheterna från den senaste provdriften synas för övrigt tyda på, att

metoden erbjuder åtskilliga utvecklingsmöjligheter i olika avseenden.

Det har framhållits, att ett statsförvärv av Kinnekulleverken skulle kunna

befaras bliva till hinder för en såsom önskvärd ansedd industriell lösning

av olj efram ställningsproblemet och den därmed sammanhängande frågan

örn användningen av de vid oljedestillationen erhållna skiffergaserna. Såsom

påpekats i en av de vid ingenjörsvetenskapsakademiens utlåtande i ärendet

fogade reservationerna, synes det vara svårt att förstå, vari detta hinder skulle

kunna tänkas bestå. Erfarenheten har visat, att det privatekonomiska intresset

icke lockas av de möjligheter till inhemsk oljeproduktion, som för närvarande

förefinnas, och någon ändring härutinnan lärer näppeligen vara att förvänta,

innan oljeprisen undergått en väsentlig förhöjning. Skulle i en framtid intresse

för privatekonomisk oljedrift inom landet uppstå, synes den omständigheten,

att staten redan förut igångsatt tillverkning av olja, icke behöva utgöra

något som helst hinder för de privatekonomiska planernas förverkligande.

Snarare synes man vid eventuellt igångsättande framdeles av enskild

industriell drift kunna draga åtskillig nytta av de erfarenheter, som

vunnits vid en tidigare igångsatt statlig försöksdrift.

Med anledning av vad som i vissa av de i ärendet avgivna utlåtandena

anförts rörande möjligheterna för åstadkommande av inhemsk oljetillverkning

enligt andra metoder än den i förevarande utredning föreslagna, torde

böra framhållas, att den vid Kinnekulleverken prövade Berghska metoden

föreligger i utexperimenterat och för praktisk användning färdigt skick. Däremot

synes ingen av de övriga metoder, som kunna komma i fråga för oljetillverkning

här i landet, befinna sig i sådant skick, att den med utsikt till

framgång omedelbart kan praktiskt utnyttjas för olj efram ställning i större

skala, utan torde härför komma att erfordras långvariga och omfattande

experiment. Den Berghska metoden synes således vara den enda, med

vilken man åtminstone för närvarande har att räkna för tillgodoseende av

vårt oljebehov i händelse av avstängd tillförsel från utlandet. Under sådana

förhållanden kan jag ej finna annat än att de åtgärder, som från stats
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 35

makternas sida finnas böra vidtagas för skapande av en inhemsk oljeproduktion,

i första hand böra baseras på denna metod.

Vid bedömandet av Kinnekulleanläggningens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt

bör beaktas, att oljeverket därstädes är avsett att vara en

försöksstation, varest möjligheterna för drift i större skala skola närmare

undersökas och åtgärderna för övergång till sådan drift skola förberedas.

Genom anläggningens förvärvande och driftens fortsättande får staten tillfälle

att utbilda en för ändamålet lämplig ledar- och arbetarstam, vilken sedermera,

därest driften skulle behöva utökas, kan användas i förhandsställning. Med

staten såsom ägare av Kinnekulleverkens egendom kan brytningen i kalkstens-

och skifferbrotten ordnas så, att en snabb utökning till stordrift möjliggöres

utan betungande avbanings- och schaktningskostnader. Med egendomen

i enskild ägo kommer risk alltid att föreligga för att åtkomsten

av dess för brytning för närvarande ovanligt lättillgängliga skifferfyndigheter

försvåras genom olämpligt ordnad kalkdrift.

Enligt av marinförvaltningen verkställda preliminära undersökningar skulle

en anläggning med en årlig tillverkningskapacitet av 40,000 ton råolja kunna

iordningställas vid Kinnekulleverken på en tid av cirka 7 månader, med

möjlighet att utnyttja delar av nyanläggningen efter kortare tid, allt under

förutsättning att ritningar och planer föreligga utarbetade i detalj. Er den

angivna råolj ekvan ti teten kan, enligt vad som uppgives, utvinnas cirka 33,300

ton pannbrännolja och cirka 3,800 ton dieselmotorbrännolja, eller vad som

beräknas utgöra flottans årliga behov under en neutralitetsvakt.

Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att jag i likhet med

marinförvaltningen och kommerskollegium anser det vara synnerligen betydelsefullt,

att den vid anläggningen i fråga med stora uppoffringar från

såväl statens som enskildas sida påbörjade skifferdestillationsdriften vidmakthålles

för att i händelse av behov kunna utgöra grundval för utökad

oljeframställning inom landet. Av utredningen i ärendet att döma, synes

det icke vara möjligt att på ett ur statens synpunkt tillfredsställande sätt

säkerställa denna drift, med mindre Kinnekulleverkens egendom med tillhörande

anläggningar övertages av kronan. Med hänsyn härtill och då jag

icke har något att erinra mot de villkor för egendomens förvärvande, som

angivits i den nuvarande ägarens försäljningsanbud den 3 oktober 1931,

finner jag mig böra tillstyrka, att förslag avlåtes till riksdagen örn inköp av

ifrågavarande egendom på nyssnämnda villkor.

Även det i utredningen framlagda förslaget, att ett belopp av 88,000

kronor måtte få disponeras för ordnande av oljeverket för fortsatt drift m. m.,

finner jag mig böra biträda.

Beträffande kostnadernas bestridande har, såsom nämnts, ifrågasatts, att

själva inköpssumman för egendomen, 260,500 kronor, skulle utgå av lånemedel,

medan det för oljeverkets iordningställande erforderliga beloppet,

88,000 kronor, ävensom det särskilda belopp av 20,000 kronor, som enligt

förenämnda försäljningsanbud skall utgå till säljaren för vissa av honom

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr lil.

havda kostnader för oljeverket, skulle bestridas av behållna medel å flottans

förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja.

Med hänsyn till att det huvudsakliga syftet med Kinnekulleverksanläggningens

förvärvande är att säkerställa flottans oljebehov, anser jag emellertid,

att det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet i dess helhet,

(260,500 + 88,000 + 20,000 —) 368,500 kronor, bör utgå av flottans nyssnämnda

förrådstitlar.

Beträffande dessa förrådstitlars ställning har marinförvaltningen meddelat,

att den kontanta behållningen å desamma efter avräkning av de belopp,

som av ämbetsverket anses erforderliga för komplettering av kol- och oljeförråden,

den 1 december 1931 uppgick till 416,682 kronor.

På det att de utgifter, varom här är fråga, må komma till synes i budgetredovisningen,

torde nämnda belopp, 368,500 kronor, icke böra utgå direkt

ur sagda förrådstitlar utan först såsom särskilda uppbördsmedel tillgodoföras

ett i riksstaten under fjärde huvudtiteln redan uppfört anslag, varifrån

kostnaderna för inköpet av Kinnekidleverken m. m. sedermera böra

bestridas. Bestämmelser härom torde i sinom tid böra utfärdas av Kungl.

Maj:t.

Den framtida dispositionen av egendomen torde böra ordnas så, att åt

domänstyrelsen uppdrages att för marinförvaltningens räkning ombesörja

förvaltningen och utarrenderingen av de till egendomen hörande jordbruksfastigheterna,

under det att egendomen i övrigt förvaltas av marinförvaltningen.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande beträffande

dispositionen av de belopp, vilka inflyta genom utarrendering av kalkdriften

samt jordbruksfastigheterna.

Ett godtagande av försäljningsanbudet innebär, bland annat, att det Olof

Jönsson och Per Jönsson såsom innehavare av firman Kinnekulleverken,

Jönsson & C:o, genom kungl, brev den 30 maj 1924 beviljade lånet ur

manufakturförlagslånefonden å 200,000 kronor efterskänkes till såväl kapital

som ogulden ränta. Såsom statskontoret framhållit, torde manufakturförlagslånefondens

ifrågavarande fordran numera vara skäligen värdelös.

Det torde, därest den av mig förordade propositionen avlåtes och vinner

riksdagens bifall, ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrift örn avskrivning

av statens fordran i anledning av manufakturförlagslånet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att för inköp av Kinnekulleverkens egendom och skifferoljeverk

ävensom för iordningställande av nämnda oljeverk för

fortsatt drift m. m. må tagas i anspråk ett belopp av tillhopa

368,500 kronor av besparade medel å flottans förrådstitlar för

kol samt motor- och pannbrännolja.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

37

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alf Ewerlöf.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga.

Sammanfattning av hittills vunna resultat vid försöksdrift åren 1929

och 1931 vid Kinnekulleverken.

Enligt den av bergsingenjör Sven V. Bergh utarbetade metoden för destination

av våra inhemska skiffrar erhållas som slutprodukter olja och högvärdig

destillationsgas. Den vid destillationen använda skiffern lämnar efter

avgivande av nämnda olja och gas dessutom tillräcklig mängd värme för

genomförande av hela destillationsprocessen, inklusive alstring av därvid

erforderlig ånga.

1929 års försöksdrift, anordnad av Ingenjörsvetenskapsakademien i samråd

med Marinförvaltningen och kontrollerad av professorn vid Tekniska

Högskolan B. Holmberg:

Hela anläggningen i drift. Genomsnittsresultaten blevo:

Per dygn destillerad skiffer...............................

, 4.22 x 55

» » utvunnen radia -— = ...........

J 100

» » gasbränd kalk 55 X 2.8 = 154 hl. =

55 ton

2.32 » 1

12.3 » 2

Kostnaden för råvaran och den direkta driften av destillationsanläggningen

har i Ingenjörsvetenskapsakademiens underdåniga skrivelse den 19 mars

1930 framlagts på följande sätt (i avrundade tal):

Kronor

per dygn

Skiffer...........

Arbetslöner.....

Elektrisk kraft

Smörjmedel ...

15: - 13: —

65: —

50: —

28: —

Summa 143: —

Skiffern levererades krossad till ett pris av l.oo krona per ton av till

krossverket framförd skiffer. I krossningen uppstod ett avfall av 15.3 %,

som avsiktades.

Ovanstående kostnad, som även innesluter omkostnaden för framställning

av den högvärdiga destillationsgasen, blir med en utvunnen råoljemängd per

dygn av 2.3 2 ton = kronor 62 per ton råolja. Destillationsgasen har då ej

åsatts något värde.

Beträffande 1929 års provdrift torde för övrigt kunna anföras följande:

1. Av brist på lämplig apparatutrustning vid Kinnekulleverken måste råoljan

sändas till Nynäshamn för att bensinavdrivas i firman A Johnson s

& C:o raffineringsanläggning.

2. Den erhållna bensinen var av relativt tung beskaffenhet (kokpunkt upp

till cirka 200° C.).

3. Den erhållna pannbrännoljan provades på en jagare och å ett pansarskepp

och konstaterades, att oljan utan någon som helst olägenhet kunde

å båda fartygen användas som pannbrännolja.

1 Oljeutbytet varierar i oljeskifferpallens olika lager mellan eirka 6—4%. Praktiskt

oljeutbyte vid längre tids drift cirka 4 %.

! En hl. gasbränd kalk väger 80 kg.; 154 hl. således 12,320 kg. eller avrundat 12.3 ton

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

4. Under provdriften konstaterades av professor Holmberg, att destillationsgasen

innehöll lätta bensiner i sådan mängd, att ett tillgodogörande

kunde komma i fråga.

5. Med destillationsgasen ur 1 ton skiffer brändes enligt uppgifter ovan

~rir- = 0.2 24 ton kalk.

oö

1931 års försöksdrift, anordnad av Marinförvaltningen och kontrollerad av

Mellersta och Norra Sveriges Angpanneförening.

Hela anläggningen i drift, varvid genomsnittsresultaten blevo:

Per dygn destillerad skiffer................................................................. 73.6 ton

» » utvunnen råolja ................................................................ 2.9 3 »

» » » gasbränd kalk..................................................... 30. i »

Kostnaden för råvaran och den direkta driften av destillationsanläggningen

beräknad på liknande sätt som vid den föregående provdriften blir:

Kronor per dygn

. .. 103: —

..... 65: —

.... 17:40

.... 9:60

195: —

Skiffern levererades krossad till ett pris av 1.18 kronor per ton av till

krossverket framförd skiffer mot l.oo krona per ton 1929. I krossningen

uppstod ett avfall av 15.4 5 %, som avsiktades. Arbetslönerna i oljefabriken

voro i genomsnitt 90 öre per timma mot 82.2 år 1929.

Ovanstående kostnad, som även innesluter omkostnaden för den högvärdiga

destillationsgasen, blir med en utvunnen råoljemängd per dygn av

2.9 3 ton = kronor 66: 5 o per ton råolja. Destillationsgasen har då ej åsatts

något värde.

Under förutsättning att vid senaste provdriften kostnad för skiffer och

arbetskraft varit lika som vid provdriften 1929, bliva utgifterna som följer:

Kronor per dygn

..... 87:40

..... 60: —

..... 17:40

..... 9:60

174: 40

eller, räknat på samma sätt som ovan, per ton råolja kronor 59: —, således

lägre än 1929, trots att vid senaste provdrift ur säkerhetssynpunkt använts

något större personal.

Beträffande 1931 års provdrift torde för övrigt böra anföras följande:

1. Med härför anskaffade anordningar kunde detta år vid Kinnekulleverken

utföras bensinavdrivning ävensom destination av skifferoljan.

2. Av 1 ton skiffer erhöllos 40 kg. råolja, som efter bensinavdrivning

lämnade cirka 33.3 kg. pannbrännolja och cirka 3.8 kg. dieselmotorbrännolja.

Besten utgjordes av råbensin med en kokpunkt upp till cirka 150° C mot

upp till 200° C år 1929. Baffinering av råbensinen företogs ej, emedan lämplig

apparatur härför saknades, men beräknas uppskattningsvis erhållas 2.6

kg. raffinerad bensin.

Skiffer..............................

65 x 82.2

Arbetslöner -

''JO

Elektrisk kraft ................

Smörjmedel m. m............

Skiffer...........................................

Arbetslöner....................................

Elektrisk kraft ...............................

Smörjmedel m. m........................

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

3. Erforderlig ånga för bensinavdrivningen alstrades av värmet i skiffer

destillationsugnarnas rökgaser. Särskilt bränsle härför var alltså ej erforderligt.

30 i

4. Med destillationsgas från 1 ton skiffer brändes —— — 0.4o9 ton kalk

73.6

mot 0.2 24 ton år 1929.

5. Pannbrännolja, nämnd i punkt 2 ovan, kan om så skulle anses fördelaktigt,

underkastas fraktionerad destination, varvid erhålles omkring 60 %

brännolja, avsedd som pannbrännolja eller dieselmotorbrännolja, och resten

asfalt.

6. Dieselmotorbrännolja, nämnd i punkt 2 ovan, har provats med utmärkt

resultat vid drift med modern s. k. kompressorlös dieselmotor. Provning

med äldre typ av dieselmotor, försedd med kompressor för luftinsprutning

av bränslet, har även gått bra men har ej ännu företagits i önskvärd utsträckning,

beroende på svårigheten att för försök kunna disponera motor

av denna typ.

7. Asfalten, nämnd i punkt 5 ovan, har befunnits vara utan lukt och av

god beskaffenhet och alldeles särskilt lämpad för framställning av högprocentiga

emulsioner, vilka f. n. hava stor användning för impregnering m. m.

8. Ur destillationsgasen kan tillvaratagas per ton destillerad skiffer intill

3.4 kg. lättbensin (sp. v. 0.6 6) av god beskaffenhet. Sedan lättbensinen

borttagits, kan den återstående gasen användas, antingen som bränsle vid

kalkbränning eller enligt följande:

a) Såsom bränsle för framställning av ett utmärkt och billigt byggnadsmaterial

ur askan, siluriategel, ånghärdad gasbetong m. m. Gasen torde

räcka som bränsle för framställning av tegel ur hela den askmängd, som

erhålles vid skifferdestillationen.

b) Såsom utgångsmaterial, sedan svavlet avlägsnats ur gasen, för vinnande

av betydande mängder kondenserbara kolväten, s. k. gasol. Ifrågavarande

avskiljning ur den svavelfria destillationsgasen av gasol kan för närvarande

företagas utan några som helst tekniska svårigheter genom lämplig komplettering

av skifferdestillationsanläggningens kondensationssystem och bör

detta genom praktiska försök närmare studeras ur ekonomisk synpunkt.

9. Destillationsgasen, utnyttjad enligt punkt 8 ovan, frigör oljetillverkningen

helt från kalkbränning.

10. Genom s. k. bräckning» av skifferråoljan (genomsnittlig sp. vikt =

0.9 5) i liknande anläggningar, som levererats och uppförts av Universal Oil

Products Company hos A. Johnsson^ & C:o oljeraffinaderi Nynäshamn, beräknar

Doktor Y. Henny, vid förstnämnda företag, att följande produkter

ungefärligen kunna utvinnas:

Bensin, kokp. till 200° C ........................................................... 40—45 vol. %

Brännolja..................................................................................... 45—40 » »

Koks, gas och förlust.................................................................. 15—15 » »

100—100 vol. %

Yad här i punkt 10 framhållits kan vara av betydelse, örn det skulle visa

sig önskvärt att öka bensinutvinning ur skifferolja.

Beräknad total kostnad per dygn för framställning av skifferråolja vid

Kinnekulleverken enligt de resultat, som uppnätts vid 1931 års

provdrift, örn anläggningen tänkes arbeta 275 dygn per år.

Efter allt att döma skulle driften kunna upprätthållas 300 dygn eller mera

per år, men med hänsyn till tidigare kalkyler har 275 dygn bibehållits.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Olje verkets värde är 180,000 kronor enligt år 1929 verkställd undersökning

av försäkringsbolaget Allmänna Brand, som tagit del av kostnadsberäkningar

och räkningar. Detta kapital avskrives och förräntas i nedanstående

kalkyl i överensstämmelse med vad som är brukligt för liknande anläggningar

eller med 15,500 kronor per år, motsvarande 56: 50 kronor per

‘tyga.

Underhåll för krossverk och skifferdestillationsanläggning uppgår per

år till:

för krossverket.................................................................... c:a kronor 4,270: —

» skifferdestillationsanläggningen.................................... » » 6,690: —

Summa c:a kronor 10,960: —

eller cirka 40 kronor per dygn.

Vid ordinarie drift beräknas en driftsledare, verkmästare eller pensionerad

flaggunderofficer, samt en kontorist kunna anställas för tillhopa 6,500

kronor per år, vilket per driftsdag utgör cirka 23: 50 kronor.

Skiffer

Arbetslöner

Elektrisk kraft

Smörjmedel m. m.

Arbetsledning m. m

Underhåll.....................

Ränta och amortering

Sammanställning,

enligt ovan (1931 års provdrift)..

Kronor per dygn

195: —

23: 50

40: —

56: 50

315: —

Avgår ersättning för destillationsgas enligt preliminärt upprättat

kontrakt c:a .................................................................................... 150: —

Differens 165: —

eller per ton råolja ^ = 56 kronor fritt verket.

2.9 3

Vid Marinförvaltningens fortsatta provdrift förutsattes, att anläggningskapitalet

avskrives, varför posten »Ränta och amortering» bör utgå. Råoljepnset

blir då kronor 37: — per ton. Lägges driften för framställning av

produkter enligt punkt 2 (1931 års provdrift), så att man genom bensinavdrivning

av skifferråoljan och raffinering av den erhållna bensinen ur ett ton

råolja erhåller 832.5 kg. pannbrännolja, 95 kg. dieselmotorbrännolja och 65

kg. renad bensin, kan följande kalkyl uppställas:

Kostnad för råolja (1 ton enligt ovan)..........................

.............. kronor 37: —

» » bensinavdrivning och raffinering ............

7: 15

kronor 44: 15

Avgår inkomst för bensin, 65 kg. ä 11 öre...................

.............. kronor 7: 15

kronor 37: —

Omkostnaden för 832.5 + 95= 927.5 kg. pann- och dieselmotorbrännolja

37

blir således 37: — kronor eller per ton räknat -— = 40 kronor, allt fritt

0.93

verket.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 haft. (Nr 177.) 188 32 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr lil.

Sammanfattning:

Av det ovan framlagda materialet torde framgå, att de hittills utförda

försöken visa dels att 1931 års försöksdrift uppvisar ett betydande framsteg

gent emot motsvarande försök år 1929, dels att försöksanläggningen vid

Kinnekulleverken trots dess relativt ringa storlek skulle med utnyttjande av

nu befintliga anläggningar kunna framställa råolja till ett i normala tider

mycket gynnsamt pris. Emellertid finnas såsom ovan antytts, flera möjligheter

att genom vissa kompletteringar ernå, dels att oljeframställningen kan

i mån av behov helt eller delvis frigöras från sambandet med kalkbränning,

dels att tillgodogörandet av vissa kondenserbara produkter ur destillationsgasen

torde i ej ringa mån kunna än ytterligare nedbringa framställningskostnaderna

för råoljan och dess produkter.

Stockholm, Kungl. Marinförvaltningens ingenjöravdelning den 21 december

1931.

Y. Schoerner.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:244 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående inköp av Kinnékulleverkens egendom och skifferoljeverk m, m. s. 1 i texten
  2. SU 1932:95 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skif''eroljererk ra. m. s. 3 i texten