Angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skijferoljeverk m. in
1932-02-26 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:177, Angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skijferoljeverk m. in
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majus proposition nr 177.
i
Nr W.
Kungl. Martts proposition till riksdagen angående inköp
av Kinnekulleverkens egendom och skijferoljeverk
m. in.; given Stockholms slott den 26 februari
1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Rundqvist.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:
Genom beslut den 30 maj 1924 beviljade Kungl. Maj:t Olof Jönsson och
Per Jönsson såsom innehavare av firman Kinnekulleverken, Jönsson & C:o,
ett lån å 200,000 kronor från manufakturförlagslånefonden för anläggning å
Kinnekulle av ett oljeskifferdestillationsverk jiimte brännugn för kalk. Detta
verk blev färdigt att tagas i bruk i slutet av år 1925 och drevs sedermera
försöksvis under kortare perioder intill sommaren 1927. Sedan verket därBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 käft. (Nr 177.) 488 82 1
2 Kungl. Majus proposition nr lil.
eftei- reparerats och underkastats vissa ändringar, anhöll nämnde Olof Jönsson
i skrivelse till Kungl. Majit den 16 juni 1928 — under framhållande av
att lian saknade egna medel att åter igångsätta verket ■— att en slutgiltig
provdrift av anläggningen måtte anordnas genom offentlig myndighets försorg.
Med anledning av berörda framställning uppdrog Kungl. Majit genom
brev den 14 december 1928 åt ingenjörsvetenskapsakademien att i samråd
med marinförvaltningen anställa försöksdrift vid anläggningen i fråga under
en tid av högst tre månader samt därefter till Kungl. Majit inkomma med
berättelse över de därvid vunna resultaten. För försöksdriftens bekostande
ställdes ett belopp av högst 6,000 kronor till ingenjörsvetenskapsakademiens
förfogande av det å riksstaten uppförda extra reservationsanslaget till tekniskt-vetenskaplig
forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet.
Den 19 mars 1930 avgav ingenjörsvetenskapsakademien till Kungl. Majit
berättelse angående den provdrift, som akademien i anledning av nyssnämnda
kungl, brev låtit anordna vid Kinnekulleverken under tiden 3 september—
19 oktober 1929. Enligt denna berättelse med åtföljande bilagor hade destillationsanläggningen
under provdriften fungerat tekniskt tillfredsställande
samt lämnat en brännolja, som utan någon som helst olägenhet kunde användas
såsom pannbrännolja. Vidare hade konstaterats, att de vid oljedestillationen
bortgående gaserna innehölle lätta bensiner i sådan mängd,
att ett tillgodogörande av dem kunde ifrågakomma.
Uti tvenne vid 1930 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 107 och
lii 295) framlades förslag örn förhyrande från kronans sida av Kinnekulleverken
under en tid av 5 år.
Uti sitt i anledning av nämnda motioner den 26 maj 1930 avgivna utlåtande
(nr 181) anförde riksdagens statsutskott, vilket över motionerna inhämtat
yttranden från marinförvaltningen och ingenjörsvetenskapsakademien, bland
annat, följande.
Utskottet, som avlagt besök vid Kinnekulleverken och besett anläggningarna
därstädes, ville som sin mening framhålla, att åtskilliga skäl syntes
tala för, att driften vid verken uppehölles i sådan omfattning, att säkra
hållpunkter kunde vinnas för bedömandet av spörsmålet, huruvida den kunde
göras ekonomiskt bärande och örn tillräcklig anledning förefunnes för att
med anlitandet av ifrågavarande verk söka öppna en möjlighet att förse
flottan med flytande bränsle av inhemsk framställning. Dessa spörsmål
syntes icke hava blivit genom hittills verkställda utredningar till fullo klarlagda.
Utskottet, som emellertid tillmätte förevarande fråga avsevärd betydelse,
hade därför ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit anhölle, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en skyndsam
utredning beträffande möjligheterna att på ett för staten tillfredsställande
sätt organisera oljeproduktionen vid verken i fråga. Enligt utskottets mening
vore det önskvärt, att denna utredning verkställdes på sådant sätt, att förslag
i ärendet kunde föreläggas 1931 års riksdag.
Då det emellertid syntes vara av vikt, att driften icke läge nere under
den tid utredningen påginge, hade utskottet velat förorda, att Kungl. Majit
erhölle bemyndigande att vidtaga åtgärder för driftens upprätthållande, i
Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 3
den mån sådant i avbidan på resultatet av utredningen kunde anses erforderligt.
Då av motionerna och för utskottet tillgängliga upplysningar syntes
framgå, att vissa svårigheter förelåge för ägaren av Kinnekulleverken med
hänsyn till att föreskrivna räntor och amorteringar å det lån, som lämnats
till anläggningen från manufakturförlagslånefonden, icke kunnat fullgöras,
hade utskottet ansett sig därjämte böra föreslå, att, intill dess utredningen
förelåge och förslag i ärendet kunde framläggas för och behandlas av riksdagen,
med vidtagandet av åtgärder för indrivning av statsverkets ifrågavarande
fordringar måtte anstå.
Med bifall till statsutskottets förslag beslöt riksdagen (skrivelse nr 365/1930)
i anledning av förenämnda motioner dels anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta örn skyndsam utredning rörande frågan om ordnandet av driften
vid Kinnekulleverken samt under vilka villkor och ekonomiska förutsättningar
vid verken utvunnet flytande bränsle skulle kunna tagas i anspråk
för marinens behov, ävensom anbefalla statskontoret att i avvaktan på resultatet
av ovannämnda utredning låta anstå med vidtagandet av åtgärder
för indrivning av det från manufakturförlagslånefonden till Kinnekulleverken
lämnade lånet jämte ränta, dels ock anmäla, att riksdagen bemyndigat Kungl.
Majit att vidtaga åtgärder för uppehållande av driften vid verken, i den
män sådant i avbidan på resultatet av utredningen kunde anses erforderligt.
Genom brev den 20 juni 1930 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium
och marinförvaltningen att gemensamt verkställa och före den 1 november
1930 till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen.
Härjämte förklarade Kungl. Majit genom samma brev, att åtgärder för indrivning
av förut omförmälda, den 30 maj 1924 beviljade statslån jämte därå
belöpande ränta skulle tillsvidare anstå. Genom särskilt beslut samma dag
bemyndigade Kungl. Majit vidare marinförvaltningen att träffa avtal med
ägaren till Kinnekulleverken angående dispositionsrätt utan kostnad för
kronan till skifferoljeanläggningen därstädes i och för anordnande under en
tid av omkring tre månader av försöksdrift vid anläggningen ävensom att
av behållna medel å förrådstitlarna för kol samt motor- och pannbrännolja
disponera ett belopp av högst 60,000 kronor till bestridande av dels utav
försöken föranledda engångs- och driftskostnader, dels ock de kostnader för
provkörningar med flottans fartyg, som i sammanhang med försöken kunde
befinnas erforderliga. Slutligen medgav Kungl. Majit genom beslut den 14
januari 1931, att till bestridande av kostnaderna för försöksdriftens uppehållande
under förenämnda tidsperiod finge utöver berörda 60,000 kronor
tagas i anspråk ytterligare högst 15,000 kronor, att utgå med högst 4,500
kronor från anslaget till flottans krigsberedskap och övningar samt med
återstoden från behållna medel å omförmälda förrådstitlar.
Med gemensam skrivelse den 12 mars 1931 avlämnade marinförvaltningen
och kommerskollegium den genom förenämnda brev den 20 juni 1930 anbefallda
4 Kungl. Majus proposition nr i 77.
utredningen rörande driften vid Kinnekulle verken m. m. samt anförde därvid
i huvudsak följande.
Ämbetsverken hade ansett, att den av riksdagen begärda utredningen
borde stödja sig på resultaten av den fortsatta provdriften, dels i vad avsåge
kostnaden för vid Ivinnekulleverken framställd olja, dels ock beträffande
möjligheten att använda del av oljan till dieselmotordrift. I avvaktan på
de resultat av provdriften, vilka på så vis avsetts vara grundläggande för
utredningen, hade undersökts olika alternativ för statens framtida disponerande
av Kinnekulleverken. Härvid hade den åsikten alltmer stadgat sig,
att ett framtida samarbete med nuvarande innehavaren av Kinnekulleverken
skulle bliva, örn ej omöjligt, så dock för ett effektivt ordnande av driften
olämpligt. Utgående från att en drift av oljeverket under fredstid intimt
måste vara beroende av samtidig kalkframställning, hade ämbetsverken sökt
kontakt med intressenter inom denna bransch, varvid framkomliga vägar
för samarbete visat sig förefinnas. Vidare hade undersökts de ekonomiska
förutsättningarna för ett statens övertagande av Kinnekulleverkens hela
egendom m. m.
Den 4 juli 1930 hade marinförvaltningen träffat avtal med firman Kinnekulleverken,
Jönsson & C:o, samt bergsingenjör Sven Bergh, uppfinnare av
de metoder, som lage till grund för Kinnekulleverkens skifferoljeframställning,
och ingenjör C. G. Zickerman angående ordnandet av försöksdriften
vid Kinnekulleverken, varefter arbetena med istån dsättning och komplettering
av anläggningen omedelbart påbörjats. Av de två vid verket befintliga
ugnsblocken hade det ena kunnat igångsättas först den 15 november och
det andra först den 1 december 1930, beroende dels på nödvändigheten att
utföra en del förut ej kända iståndsättningsarbeten, dels på leveransförseningar,
huvudsakligast rörande från utlandet inköpt materiel för bensin - avdrivning. Då dessutom vid anläggningens iordningställande och anordnande
för drift det befunnits nödvändigt — dels för vinnande av tid, dels
av tekniska skäl — att anskaffa en del inventarier och apparater, som dragit
större kostnad än som ursprungligen beräknats, hade de anslagna medlen
visat sig ej räcka till för att upprätthålla provdriften tinder tillräckligt lång
tid för vinnande av önskad erfarenhet. Efter av marinförvaltningen gjord
framställning hade Kungl. Majit därför den 14 januari 1931 medgivit, att
ytterligare 15,000 kronor finge disponeras för att säkerställa provdriften
under avsedd tid av sammanlagt c:a 3 månader. På grund av å platsen
rådande arbetsförhållanden hade driften avbrutits den 20 december 1930
för att återupptagas efter nyårshelgen 1931. En influensaepidemi hade orsakat,
att arbetena för driftens återupptagande ej kunnat påbörjas förrän i slutet
av januari sistnämnda år.
Sedan försöksanläggningen åter kommit i gång, hade under tiden 14—20
februari 1931 anordnats en kontrollundersökning av Mellersta och Norra Sveriges
ångpanneförening. Härjämte hade försök med oljans användande för dieselmotordrift
igångsatts hos aktiebolaget Atlas-Diesel i Stockholm.
Den av riksdagen begärda utredningen ansåge ämbetsverken kunna uppdelas
i följande huvudpunkter, nämligen
1) undersökning örn driften vid Kinnekulleverken för framställning av olja
ur skiffer kunde göras ekonomiskt bärande;
2) undersökning örn tillräcklig anledning förefunnes att med anlitande av
Kinnekulleverken söka öppna en möjlighet att förse flottan med flytande
bränsle av inhemsk framställning;
3) undersökning av möjligheterna att på ett för staten tillfredsställande
sätt organisera oljeproduktionen vid Kinnekulleverken.
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
5
1. Undersökning om driften vid Kinneknlleverken för framställning
av olja ur skiffer kunde göras ekonomiskt bärande.
Genom förändringar och kompletteringar, som vidtagits å skifferoljeanläggningen
i samband med den senaste provdriften, hade betydande förbättringar
vunnits, såväl beträffande ugnsblockens effektivitet som beträffande
gasens användning till kalkframställning. Örn man utginge från resultatet
av 1929 års provdrift, hade den senaste provdriften visat en effektökning
av cirka 34 % i destillationsverket och cirka 144 % i kalkbränningsanläggningen.
Dessutom hade av tidigare outnyttjad rökgasvärme genererats ånga
tillräcklig för råoljans bearbetning till bensinfria brännoljor, varför intet
extra bränsle behövt användas härför.
I de båda ugnsblocken kunde i genomsnitt numera destilleras 70 ton
krossad skiffer per dygn, varvid utvunnes 2,8 ton råolja och 3,050 kbm. gas.
Ugnsdriften beräknades kunna pågå dygnet runt under 275 dagar; återstoden
av året avsåges för översyn. Krossverkets storlek medgåve, att det
endast behövde vara i gång normal arbetstid under vardagarna, den period ugnsdriften
påginge. Per år, örn 275 driftsdygn, kunde således (v0 X 275 ==) 19,250 ton
krossad skiffer (motsvarande 22,650 ton okrossad) destilleras; härvid erhölles
770 ton råolja och 840,000 kbm. gas. Av 770 ton råolja_ kunde utvinnas
cirka 715 ton pann- och dieselmotorbrännolja samt cirka 55 ton råbensin.
Genom raffinering av råbensinen borde cirka 50 ton ren bensin kunna utvinnas.
Under förutsättning av restitution av skatt å bensintillverkningen
torde den rena bensinen kunna åsättas ett värde av 260 kronor per ton vid
framställningsplatsen.
Den ej kondenserade skiffergasen, som haele ett effektivt värmevärde av cirka
6,640 v. e. per kbm., borde tillsvidare användas till kalkbränning i befintlig
schaktugn. Då oljeverket och kalkschaktugnen antagligen komme att drivas
som skilda företag, syntes det för säkerställande av en oberoende drift vara
lämpligt, att kalkugnen försåges med en stenkolseldad gasgenerator, som
anskaffades av den, som komme att driva kalkbruket. Stenkolen kunde
åsättas ett pris av 25 kronor per ton levererad i kolbehållare å arbetsplatsen;
gasgeneratorns arbetskostnad och amortering beräknades till 15 %
av stenkolskostnaden. För framställning av 1 ton bränd kalk åtginge i
genomsnitt 200 kg. stenkol. Driftkostnaden vid användning av stenkol
bleve sålunda kronor 5.7 5 per ton bränd kalk. Per dygn framställdes för
närvarande med skiffergas 30 ton bränd kalk. Vid användning av kol skulle
således kostnaden för framställning av samma kalkmängd bliva 1 <2 kronor
50 öre per dygn. Den per dygn producerade och vid kalkframställningen
använda gasmängden borde alltså, örn gasen komme till användning som
ersättning för stenkol, åsättas ett värde av 172 kronor 50 öre, varför under
året framställd gas under denna förutsättning borde vara värd omkring 47,400
kronor.
Skiffer.
DrifthalTcyl för ett år.
Ut [lifter:
Kostnad för 22,650 ton okrossad skiffer, levererad för 85 öre per ton
i kross verket........................................................................................
Kronor
19,250
6
Kungl. May.ts proposition nr 177.
Råolje- oell gastillverkning.
Avlöning till en krosskötare........................
Kostnad för kraft.........................................
» » underhåll .................................
Avlöning till 6 ugnsskötare ..........................
» »2 askkörare...............................
» » 1 reparatör...............................
Kostnad för kraft............................................
» » vattenrening..............................
» » smörjolja och fotogen ..............
» » underhåll ...................................
Oljeraffinering (60 driftsdygn).
Avlöning till 3 man........................................
Kostnad för bränsle och kemikalier.............
Underhåll .....................................................
Arbetsledning (inkl. bokföring).
Lön till driftsledare.........................................
» » arbetsförman......................................
» » kontorist.............................................
Oförutsett....................................
Kronor
2,160
2,570
-i’270 9,000
12,960
3,840
3,120
5,500
1,650
1,240
_6’690 35,000
1,230
3,580
690
5,500
12,000
3,500
-1’500 17,000
.......... 4,250
Summa kronor 90,000
Inkomster:
13,000
47,400
Summa kronor 60,400
Självkostnadspriset för under året framställda 715 ton pann- och dieselmotorbrannolja
bleve da —-^—1-= 41.40 eller cirka 42 kronor per ton.
Beträffande kostnaden för frakt av den utvunna oljan finge ämbetsverken
anföra följande.
Under förutsättning att sedermera i utredningen föreslagen tankvagn
eller bil och cistern i Lidköping komme till utförande, kunde transporten
av oljan från Kinnekulleverken till cisternen i Lidköping beräknas per järnväg
uppgå till kronor 3.13 per ton (enligt militärtaxa). Den i fredstid framställda
dieselmotorbrännoljan torde till största delen kunna förbrukas av
vid Göteborgs örlogsdepå förlagda undervattensbåtar, vilka själva i Lidköping
kunde hämta behövlig olja. Beträffande transporten av pannbrännoljan
från Lidköping till Stockholm och Karlskrona bleve fraktkostnaden
för närvarande, örn transporten skedde i fat per båt, till Stockholm cirka
18 kronor per ton och till Karlskrona cirka 28 kronor per ton. Örn emellertid
tankfartyg toges i bruk för här avsedd oljetransport, nedbringades nyssnämnda
frakter till omkring 3 kronor per ton, varvid givetvis endast själva
driftkostnaderna jämte sjötillägg och mässpenningar tagits i betraktande.
Gällande utlämningspris å brännoljor för flottans fartyg vore omkring 53
kronor per ton för pannbrännolja och omkring 60 kronor per ton för dieselmotorbrännolja.
Medelinköpspriset under de senaste 5 åren hade varit för
Bensin: 50 ton ä 260 kronor per ton..............
Gas: 275 dygn ä 172 kronor 50 öre per dygn
opaginerad Kontrollera mot PDF
t
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
pannbrännolja 67 kronor oell för dieselmotorbrännolja 74 kronor per ton.
Hur priserna i allmänna marknaden i framtiden komme att gestalta sig,
kunde ej förutsägas; för det dåvarande vore de vid inköp av mindre partier
för pannbrännolja 6ö kronor per ton oell för dieselmotorolja 75 kronor per ton.
Enär förvärvandet av Kinnekulleverken med dithörande stora lättexploaterbara
tillgångar av oljeskiffrar först och främst torde få betraktas som en
synnerligen betydelsefull försvarsberedskapsåtgärd, syntes någon ränte- och
amorteringsplan ej vara i detta sammanhang erforderlig.
Den vid oljeanläggningen utvunna råoljan uppdelades genom kondensationssystemet
i en lättare och en tyngre. Sedan bensinen avskilts från den lättare
råoljan, framkomme en produkt, vilken på grund av sina egenskaper ansåges
böra användas som dieselbrännolja.
Ett mindre parti sådan olja hade framställts. De med densamma verkställda
försöken hade visat, att denna produkt kunde användas som dieselbrännolja.
Sedan försöken fortsatts någon tid, komme prov att företagas
med någon av flottans undervattensbåtar. Denna olja, vilken, som ovan
nämnts, utgjordes av bensinavdriven lättare råolja, kunde framställas till
samma kostnad som den övriga brännoljan.
Huruvida med rådande låga oljepriser en kommersiell framställning avolja
ur dessa skiffrar — kombinerad med kalkframställning -—- skulle
kunna göras ekonomiskt bärande, örn räntor och amortering i skälig utsträckning
medräknades, vore för det dåvarande ej möjligt att avgöra. Marinförvaltningen
ville blott framhålla, att utredningen visat, att — med frånseende
av räntor och amortering — de ur skiffern erhållna oljorna ej behövde
ställa sig för flottan dyrare än motsvarande, på vanligt sätt inköpta
oljor.
2. Undersökning om tillräcklig anledning förefunnes att med anlitande
av Kinnekulleverken söka öppna en möjlighet att förse flottan
med flytande bränsle av inhemsk framställning.
Inom loppet av de närmaste åren komme följande av flottans fartyg att
vara oljedrivna: en flygplankryssare, 6 jagare, 4 vedettbåtar och 16 undervattensbåtar.
Nämnda fartyg vore antingen färdiga, under byggnad eller
beslutade att byggas. Efter vad man för närvarande kunde bedöma, bomme
med säkerhet krigsfartyg, som framdeles byggdes, att för sin framdrivning
bliva beroende av olja, antingen i form av pann- eller dieselmotorbrännolja.
Överslagsvis bleve fredsbehovet av olja för ovannämnda fartyg per år 16,000
ton pann- och 1,400 ton dieselmotorbrännolja. Krigsbeliovet uppginge givetvis
till betydligt större kvantiteter.
Betydelsen ur försvarssynpukt av att i krigstid kunna göra sig till viss
grad oberoende av brännoljeimport kunde ej skattas nog högt, ty även örn
ej fullständig spärrning av tillförseln skulle äga rum, torde med sannolikhet
stora svårigheter uppkomma att få fram transporter av behövlig olja,
enär vid krigstillfälle även förnödenheter av många andra slag måste införas.
I skrivelse till riksdagens statsutskott den 2 april 1930 hade marinförvaltningen
i denna fråga anfört följande: »Uppläggandet av så avsevärda förråd
av olja, som erfordras för flottans behov under en längre tids avspärrning,
måste av flera skäl anses som en otillfredsställande lösning. Utom synnerligen
stora kapitalutlägg och ränteförluster, medför en dylik lösning alltför
stora risker för förrådens förstörelse. En faktor av starkt demoraliserande
verkan är även medvetandet om att tära på en tillgång, som är absolut nöd
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
bändig för landets existens och som ej kan förnyas. Härigenom lägges ett
band på initiativet, som för flottans vidkommande kan bliva ödesdigert
genom den overksamhet, som lätt kan tänkas bliva följden vid ett utdraget
avspärrningstillstånd. Den enda tillfredsställande lösningen är åstadkommandet
av inhemsk oljeproduktion.»
Yad beträffade skifferoljan hade nu konstaterats, att man ur en 2-ugnsanläggning,
. sådan den utförts vid KinnekulSverken, erhölle per år — förutom
bensin — något över 700 ton pann- och dieselmotorbrännolja (utgörande
cirka 4 % av fredsbeliovet) ur i runt tal 24,000 ton obruten skiffer.
För ol j efram ställning lämplig skiffer uppginge å Kinnekulleverkens egendom
till omkring 15 miljoner ton, motsvarande cirka 440,000 ton pann- och dieselmotorbrännolja.
Landets totala, till oljeframställning användbara skiffertillgång
vore, enligt uppgift i skifferoljesakkunnigas betänkande, omkring 3,000
miljoner ton, och förefunnes på vissa håll (Närke) skiffrar med något högre
oljehalt än den hos kinnekulleskiffern. Den senare förekomme emellertid
lagrad på ett sätt, som ur brytningssynpunkt torde få anses vara det bästa
tänkbara. Örn i fredstid en lämplig brytningsfront iordningställdes och
vidmakthölles under driften av en destillationsanläggning av den nuvarandes
storleksordning, kunde vid mobilisering i fredstid planlagda, nya anläggningar
skyndsamt uppföras och oljeproduktionen höjas i proportion till utvidgningen.
Efter utbyggnad till för krigstillfälle anpassad kapacitet kunde
oljeframställningen givetvis ej kombineras med kalkbränning på samma sätt
som i fredstid.
Genom att vidmakthålla en mindre anläggning under fredstid erhölles en
kompetent och övad ledar- och arbetarstam, som vid behov kunde lämna
förhandsfolk till nya anläggningar. Vidare kunde nya rön förväntas bliva
gjorda, vilka kunde utnyttjas vid utbyggnad i krigstid. Så torde t. ex.
undersökningar böra bedrivas i den riktningen, att den högvärdiga gasen
vid oljeframställningen efter komprimering befriades från svavel och gasolin,
vilka produkter utvunnes och tillvaratoges, varefter den högvärdiga, komprimerade
gåsen transporterades till närliggande bränsleförbrukande industrier,
som vore i behov av bränsle under krigstid.
Med stöd av vad sålunda framhållits ansåge ämbetsverken tillräcklig anledning
förefinnas att med anlitande av Kinnekulleverken söka öppna en
möjlighet att förse flottan med flytande bränsle av inhemsk tillverkning.
3. Undersökning siv möjligheterna att pä ett för staten tillfredsställande
sätt organisera oljeproduktionen vid Kinnekulleverken.
Såsom redan i början av förevarande utredning framhållits, ansåge ämbetsverken,
att en organisation av oljeproduktionen vid Kinnekulleverken, byggd
på samarbete mellan staten och nuvarande, innehavare av verken, måste betraktas
som olämplig. Örn staten nu ansåge sig vilja säkerställa flottans
oljebeliov under krig genom inhemsk tillverkning av brännoljor ur skiffer,
återstode knappast annan väg än den, att staten själv övertoge tillverkningen
ifråga. Vad detta skulle innebära framginge av följande.
Olof Jönsson och Per Jönsson, såsom innehavarare av firman Kinnekulleverken,
Jönsson & C:o, hade genom kungl, brev den 30 maj 1924 erhållit ett
lån av 200,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden. Ogulden återstod å
detta lån inklusive räntor uppginge den 16 januari 1931 till 232,500 kronor.
Säkerheten för denna skuld utgjorde ett hypotek med inteckningar å tillhopa
300,000 kronor med inbördes lika förmånsrätt i fastigheter, tillhörande
Kinnekulleverken. Inteckningarna gällde enligt gravationsbevis den 8 januari
9
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
1931 efter inteckningar å tillhopa 378,684 kronor och 79 öre. Agaren till
Kinnekulleverken, som i en den 11 september 1929 dagtecknad framställning
erbjudit sig att till staten överlämna Kinnekulleverkens fastigheter mot att
till honom överlämnades någon lämplig statens jordbruks- och skogsegendom
till värde, motsvarande värdet av de inteckningar i egendomen, som
ägde bättre rätt än statens fordran, hade sedermera förklarat, att anbudet
från hans sida alternativt avsåge kontant ersättning i stället för byte
av egendomen. Örn emellertid vederbörlig hänsyn toges till vad numera
vid en exekutiv auktion kunde komma att utgå med förmånsrätt framför
statens fordran, torde en summa av i runt tal 400,000 kronor vara att anse
som en skälig summa för inköp för statens räkning av egendomen i gravationsfritt
skick, vårsäd förutsattes, att i den fasta egendomen inbegrepes oljeanläggningen
och kalkschaktugnen samt att lånet ur manufakturförlagslånefonden
av staten efterskänktes. Enligt värderingshandling den 16 juli 1924,
upprättad för erhållande av lånet ur manufakturförlagslånefonden, uppginge
för Kinnekulleverkens egendom totala arealen till 175 hektar, varav 11 hektar
med ortocerkalk, 129 hektar med alunskiffer och orsten samt 35 hektar med
sandsten. Taxeringsvärdet 1930 hade utgjort 260,500 kronor, innefattande
jordbruks- och skogsvärde, byggnadsvärde, tomt- och industrivärde. I detta
taxeringsvärde inginge oljefabriken nied ett värde av endast 50,000 kronor,
oaktat den i anläggning torde hava kostat omkring 200,000 kronor. Enligt
från domänstyrelsen inhämtade upplysningar torde visserligen staten besitta
egendomar, som kunde ifrågakomma för eventuellt utbyte mot den här
ifrågakommande, men ansåge ämbetsverken dock, att ett kontant köp av
Kinnekulleverkens egendom vore att förorda, och att ett eventuellt köp av
kronoegendom från säljarens sida borde bliva beroende av särskild i annan
ordning träffad överenskommelse.
Ämbetsverken hade därför trätt i underhandling med den nuvarande ägaren
till Kinnekulleverkens fastigheter, agronomen Otto Jönsson, vilken genom villkorligt
köpekontrakt förbundit sig att till staten överlämna samtliga i kontraktet
specificerade fastigheter fria från inteckningar och gravationer, av vad slag de
vara månde, med undantag av vissa intecknade nyttjanderätter utan nämnvärd
betydelse samt de inteckningar, vilka innehades av staten såsom säkerhet
för ett lån från manufakturförlagslånefonden, varjämte tvenne arrendekontrakt
angående vissa egendomsområden skulle äga bestånd, dock med inskränkning
i rätten enligt det ena kontraktet att bryta kalksten och skiffer.
Köpeskillingen hade upptagits till ovannämnda belopp, 400,000 kronor, varvid
förutsatts, att Olof Jönsson och Per Jönsson bomme att friskrivas från sin
förbindelse den 22 juli 1924 för lånet från manufakturförlagslånefonden.
För en framtida drift av olje verket krävdes vissa ytterligare utgifter för
kompletteringar samt för rätten att nyttja nu vid driften använda patenterade
metoder, varom preliminärt avtal träffats. Dessa utgifter utgjordes av:
Lösen av inventarier enligt värdering och nyanskaffningar
till skiffer- oell kalkbrottet............................................... e:a kronor 20,000
Uppförande av oljetank vid kajplats i Lidköping ............ » » 30,000
Tankvagn eller tankbil ........................................................ » » 6,000
Komplettering av raffineringsanläggning för bensin » » 5,000
Anordning för erhållande av bättre vatten ........................ » 7,000
Diverse kompletteringar......................................................... » » 6,000
Ersättning till ingenjör Bergh för patenträttigheter........ 10,000
Oförutsett............................................................................... » » 4,000
Summa kronor 88,000
10
Kungl. Majlis proposition nr lil.
Sammanfattning'' av kostnader för ett förvärvande av Kiuneknlleverkens egendom
med oljevcrk samt ordnandet av den framtida oljedriften.
Köp av egendomen ................................................................... kronor 400,000
Ordnande av driften.................................................................. » 88,000
Summa kronor 488,000
De båda sistnämnda posterna vore av något olika natur. Det sjntes bäst
motsvara sedvanlig praxis, att inköpet av själva egendomen bestredes med
lånemedel, under det kostnaden för ordnandet av driften utginge ur andra
medel, och ansåge marinförvaltningen, att erforderligt belopp kunde disponeras
av behållna medel å förrådstitlarna för kol samt motor- oell pannbrännolja.
Härtill komme lånet ur manufakturförlagslånefonden med upplupna räntor
(cirka 232,500 kronor), som förutsattes skola efterskänkas, varvid staten
såsom partiell ersättning för manufakturförlagslånet förvärvade det nuvarande
skifferdestillationsverket.
Den framtida driften av oljeverket hade ämbetsverken tänkt sig skola ske
efter i stort sett följande plan.
Jordbruksegendomen förvaltades i likhet med övriga kronans jordbruksdomäner
av domänstyrelsen, som i därför vanlig ordning utarrenderade
jordbruket. Förvaltningen av den del av egendomen, som utnyttjades för
industriellt ändamål, syntes lämpligen böra anförtros åt marinförvaltningen,
vilken i sin ordning utarrenderade kalkbruksdriften till lämplig intressent i
branschen. Härvid torde enligt verkställd undersökning kunna som vederlag
påräknas, dels att för oljeverket behövlig skiffer levererades mot ett pris av
85 öre pr ton, fritt krossverket, dels att en arrendesumma av 10,000 ä 15,000
kronor erlades för rätten att bruka den orsten och brännskiffer, som erhölles
vid brytningen av för oljeverket avsedd skiffer, samt för rätten att disponera
över befintliga fältugnar och scliaktugn för kalkbränning, dels ock ersättning
för gas från destillationsverket, vilken arrendatorn borde förbinda sig att
emottaga, i den mån marinförvaltningen ej själv hade bruk därför. Vid en
utarrendering av kalkbruket vore det tänkbart, att marinförvaltningen å sin
sida måste förbinda sig att emottaga en viss minimikvantitet oljeskiffer mot
därför överenskommet pris. Skulle av någon tillfällig anledning oljeverket
ej kunna förbruka så levererad skiffer, måste givetvis betalning ändock utgå,
i fall extra kostnad åsamkades arrendatorn. Av den summa, som inflöte från
utarrendering av kalkbruket, borde därför marinförvaltningen vid fall av behov
kunna disponera nödig del för bestridande av här nämnd utgift. I övrigt
syntes det marinförvaltningen vara önskvärt, att — åtminstone under de
närmaste åren — den nämnda arrendesumman helt eller delvis, efter Kungl.
Maj:ts medgivande i varje fall, finge disponeras av ämbetsverket i och för
undersökningar, örn ytterligare förbättringar stöde att vinna beträffande
skifferns fulla utnyttjande. Kommerskollegium å sin sida ansåge, att i detta
senare fall överblivna medel borde användas att ersätta någon del av det
kapitalbelopp, varmed manufakturförlagslånefonden minskades genom avskrivning
av dess fordran hos Kinnekulleverken.
Marinförvaltningen och kommerskollegium ansåge, att vidmakthållandet
av oljedriften vid Kinnekulleverken vore av den allra största betydelse för
att vid hindrad eller försvårad import bidraga till landets förseende med
flytande bränslen och speciellt för att vid krigstillfälle möjliggöra säkerställandet
av flottans behov av brännoljor. Då den färdiga, under byggnad
varande och beslutade tärtygsmaterielen, som vore beroende av brännolja
för sin drift, i fredstid komme att, i och för övningar och uppehållande av
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
flottans krigsberedskap, per år förbruka bränsle för en kostnad av omkring
en miljon kronor, kunde enligt ämbetsverkens uppfattning ett engångsutlägg
av den storlek, det bär gällde, icke anses vara ett för högt pris för den
vinst i försvarsberedskap, som erhölles genom ifrågavarande oljedrifts fortsatta
bestånd och vidare utveckling.
Med anledning av den enligt riksdagens begäran verkställda utredningen
finge ämbetsverken hemställa, att Kungl. Majit måtte dels föreslå riksdagen
att anvisa 400,000 kronor för inköp av Kinnekulleverkens egendom och medgiva
att av behållna medel å flottans förrådstitlar för kol samt motor- och
pannbrännolja 88,000 kronor finge tagas i anspråk för ordnandet av oljeverket
för fortsatt drift i huvudsaklig överensstämmelse med vad i ämbetsverkens
utredning föreslagits, dels medgiva, att Olof Jönsson och Per Jönsson måtte
befrias från skyldighet att på grund av förbindelse den 22 juli 1924 återbetala
det belopp å 200,000 kronor, som de erhållit såsom lån från manufakturförlagslånefonden,
ävensom från skyldighet att å nämnda lån erlägga ogulden
ränta.
Vid marinförvaltningens och kommerskollegii skrivelse var fogad en av
bergsingenjören Bergh undertecknad handling, vari han förklarade sig villig
att till staten upplåta nyttjanderätten till vissa patent för framställning av
olja ur skiffer m. m., mot det att han erhölle dels ett engångsbelopp av
10,000 kronor, dels ock viss licensavgift.
Över den av marinförvaltningen och kommerskollegium sålunda verkställda
utredningen hava utlåtanden avgivits av chefen för marinstaben,
statskontoret, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap samt ingenjörsvetenskapsakademien.
Chefen för marinstaben har i sitt utlåtande anfört följande.
Förevarande fråga syntes främst böra ses ur krigsberedskapssynpunkt.
Vid så gott som alla de krigsfall, i vilka vi kunde tänkas bliva inblandade,
måste man förutsätta, att behovet av brännolja för krigsändamål komme att
betydligt ökas såväl i de direkt i kriget deltagande länderna som även i
åtskilliga av de i konflikten neutrala (i samband med de för neutralitetsskydd
vidtagna åtgärderna). Samtidigt komme en hel del tonnage att undandragas
från de så gott som alltid mycket långa och tidsödande transporterna, varigenom
svårigheterna att i rätt tid erhålla upphandlade brännoljepartier bleve
avsevärda. Brännoljan komme att behandlas som kontraband, och vid en
handelsblockad bleve utsikterna att få in oljan i landet mycket förminskade,
till stor del beroende på nyssnämnda långa transporter, vilka icke kunde i
tillfredsställande grad skyddas. Slutligen borde framhållas, att den olja.
som eventuellt kunnat införas, ofrånkomligt måste betinga ett mycket högt
pris.
Långt drivna restriktioner i fråga örn bränsleförbrukningen komme att
verka förlamande på sjökrigföringen. Det vore därför erforderligt, att det på
ett tillfredsställande sätt sörjdes för att marinens bränslebehov säkerställdes
i så hög grad som möjligt. Jämte det att inom landet förefintliga förråd av
brännolja vid ett krigstillfiille reserverades för här avsedd förbrukning, måste
ordnas så, att dessa förråd icke nedginge under en viss gräns. För detta
ändamål syntes inga andra vägar stå öppna — så vida man ej ansåge sig
kunna lita på att importen under alla förhållanden kunde fortgå i tillräcklig
omfattning — än att genom inhemsk produktion säkerställa behovet.
12
Kungl. Majus proposition nr lil.
Ovan framlagda synpunkter kunde vidare i viss mån anses bärande, även
för det fall att Sverige i en konflikt mellan andra makter kunde upprätthålla
sin neutralitet. Förhållandena under världskriget lämnade härvid vittnesbörd
nog. Ur krigsberedskapssynpunkt vore följaktligen, enligt chefens
för marinstaben uppfattning, alla åtgärder, som avsåge att bidraga till
säkerställandet av bränsletillgången i krig, av den största betydelse för
landet.
Den produktion, som enligt ämbetsverkens utredning till en början skulle
etableras, kunde synas skäligen obetydlig i förhållande till den årliga fredskonsumtionen.
I fråga örn konsumtionen borde för övrigt påpekas, att ämbetsverken
endast räknat med brännoljeförbrukningen för stridsf arty gen,
men att det i detta sammanhang syntes lämpligt att även medtaga statens
båda isbrytare, vilkas förseende med bränsle (brännolja) ju också ankomme
på marinförvaltningen. Medräknades dessa, komme man upp till en årlig
förbrukning av cirka 18,000 ton pann- och 2,000 ton dieselmotorbrännolja.
Det vore givetvis mycket önskvärt, att årsproduktionen kunde uppbringas
till att så småningom omfatta allt större del av fredskonsumtionen. Därigenom
bleve samtidigt möjligheterna för en snabb övergång till krigsproduktionen
i motsvarande grad ökade. Emellertid syntes de ekonomiska förutsättningarna
för en utökad årsproduktion för närvarande icke förefinnas, och det syntes
därför klokt att, som föreslagits, tills vidare hålla densamma inom de angivna
gränserna.
Man borde kunna utgå ifrån, att därest ett förvärv av Kinnekulleverken
i enlighet med föreliggande förslag komme till stånd, de vid en igångsatt
och fortlöpande drift erhållna erfarenheterna på bästa sätt tillvaratoges oell
utnyttjades i ändamål såväl att förbilliga framställningskostnaderna för de
kvantiteter brännolja, vilka närmast komme i fråga, som även att möjliggöra
att årsproduktionen senare kunde successivt utökas. Man kunde utan vidare
förutsätta, att marinförvaltningen komme att ägna en synni er] i g uppmärksamhet
åt dessa förhållanden, då bränslefrågan vore ett av de mest betydelsefulla
problem rörande sjökrigföringen, som ämbetsverket sin plikt likmätigt
hade att handlägga.
Chefen för marinstaben ansåge sig böra framhålla, att de användbara
skifferfyndigheterna å Kinnekulle, enligt vad han erfarit, ingalunda vore begränsade
till de 15 miljoner ton, varom talades i utredningen, utan att utanför
det till inköp föreslagna områdets gränser stora fyndigheter förefunnes,
varför råmateriel för även större anläggningar funnes att tillgå.
Med anledning av vad sålunda framförts finge chefen för marinstaben
tillstyrka den av ämbetsverken gjorda hemställan örn förvärv av Kinnekulleverken
samt om upptagande och ordnande av driften därstädes i enlighet
med i utredningen framlagt förslag.
Statskontoret, som ansett, att frågan huruvida staten borde förvärva Kinnekulleverkens
egendom med oljeverk för en köpeskilling av 400,000 kronor
och själv övertaga tillverkningen av olja vore ett spörsmål, varöver ämbetsverket
icke hade att yttra sig, har beträffande utredningen i övrigt anfört
följande.
Genom kungl, brev den 30 maj 1924 hade Olov Jönsson och Per Jönsson
såsom innehavare av firman Kinnekulleverken, Jönsson & C:o, för anläggning
av skifferverk jämte brännugn för kalk beviljats ett lån från manufakturförlagslånefonden
å 200,000 kronor. A lånet återstode den 26 mars 1931,
inklusive ränta, oguldet ett belopp av 237,388 kronor 89 öre.
Såsom säkerhet för lånet hade statskontoret godkänt hypotek av tre in
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
teckningar, envar å 100,000 kronor. Enligt en statskontorets utlåtande Inlagd
avskrift av gravationsbevis den 26 oktober 1929 med tillägg den 8
januari och den 12 mars 1931 vore inteckningarna fastställda den 26 november
1919, §§ 162—164, respektive den 2 oktober 1923, §§ 87—89, i den anläggning,
för vilken lånet beviljats, samt gällde med inbördes lika rätt oell
efter inteckningar å tillhopa 378,684 kronor 79 öre.
Låntagarna Olof Jönsson och Per Jönsson saknade numera utmätningsbara
tillgångar. Vid försäljning å exekutiv auktion av de för statskontorets
fordran hypotiserade fastigheterna, vilka numera ägdes av agronomen Otto
Jönsson, son till låntagaren Olof Jönsson, torde man få räkna med, att med
förmånsrätt framför statskontorets intecknade fordran kunde ur fastigheterna
utgå, förutom skatter och auktionskostnader, i runt tal 8,000 kronor, ovannämnda
inteckningar å 378,684 kronor 79 öre jämte två års räntor därå
efter 5 i runt tal (379,000 + 38,000=) 417,000 kronor, eller tillhopa 425,000
kronor. Därest sistnämnda belopp komme att vid auktionen utgå med förmånsrätt
framför statskontorets intecknade fordran, torde det få anses uteslutet,
att inrop kunde ske för manufakturförlagslånefondens räkning av de
intecknade fastigheterna.
Marinförvaltningen och kommerskollegium, som utgått från att inköp för
statens räkning borde äga rum, hade föreslagit, att inköpet av själva anläggningen
skulle bestridas av lånemedel, under det att kostnaderna för ordnandet
av driften skulle kunna disponeras av behållna medel å flottans
förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja. Statskontoret ville för
sin del i anledning av berörda förslag framhålla, att allenast sådana kapitalutlägg,
som kunde till fullo förränta sig, borde bestridas av lånemedel. Av
handlingarna i ärendet framginge icke, huruvida jordbruket ansåges kunna
lämna något överskott vid utarrendering, men däremot att årliga inkomsten
från den för utarrendering avsedda del av fastigheten, som utgjordes av
kalkverket, skulle kunna beräknas uppgå till 10,000 ä 15,000 kronor. Vidare
finge det anses tvivelaktigt, huruvida driften vid oljeverket kunde komma
att lämna något överskott. I anslutning härtill torde endast ett belopp av
förslagsvis 200,000 kronor kunna anvisas av lånemedel. Den del av fastigheten,
som icke erfordrades för oljeverket, borde i så fall ställas under förvaltning
av domänstyrelsen och lånemedelsanslaget upptagas bland utgifter
för kapitalökning under rubrik »Statens affärsverksamhet, Statens domäner».
Därest lånemedel sålunda skulle komma till användning vid finansierandet
av ifrågavarande affär, syntes det statskontoret icke böra ifrågakomma, att,
såsom marinförvaltningen ansett önskvärt, arrendeinkomsten från kalkverket
disponerades för undersökningar om ytterligare förbättringar stöde att vinna
beträffande skifferns fulla utnyttjande. För nämnda ändamål torde erforderligt
anslag böra upptagas å riksstaten.
Vad anginge återstoden av inköpssumman, 200,000 kronor, tolide medel
till täckande av densamma böra antingen anvisas under fjärde huvudtiteln
och följaktligen utgå av andra statsinkomster än lånemedel eller ock, vilket
statskontoret för sin del ansåge vara att föredraga, disponeras av flottans
förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja, enär de å dessa titlar
redovisade medlen syntes lämna tillgång till bestridande av denna del av
köpeskillingen.
Jämväl kostnaderna för komplettering av oljeverket m. m., 88,OCX) kronor,
torde, såsom marinförvaltningen föreslagit, böra anvisas från behållna medel
å nämnda förrådstitlar.
Slutligen villo statskontoret framhålla, att, då manufakturförlagslånefondens
fordran av Kinnekulleverken numera torde få anses vara skäligen värdelös,
anledning knappast syntes förefinnas att, därest inköp av verken komme att
14
Kungl. Majus proposition nr lil.
ske för statens räkning, framställa krav på anvisande av medel för täckning
av den förlust, som torde uppkomma för fonden.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har i ärendet anfört i
huvudsak följande.
Av den framlagda utredningen ansåge kommissionen framgå, att den vid
Kinnekulleverken utexperimenterade metoden att av därvarande skiffer framställa
brännoljor givit tekniskt så goda resultat, som med hänsyn till råmaterialets
beskaffenhet torde kunna påräknas. Huruvida driften vid oljedestillationsanläggning
och kalkugn hade utsikter att bliva ekonomiskt bärande,
kunde för det dåvarande ej överblickas.
I fråga örn förutsättningarna för en snabb utökning av skifferbrytningen
från den, som betingades av den jämförelsevis obetydliga brytningen i fredstid
i samband med kalkbränning, till en sådan verksamhet, som vid avspärrning
kunde bliva av betydelse för tillgodoseende av försvarets behov, förelåge,
enligt vad kommissionen inhämtat, en utredning rörande personalbehovet
viel brytning av 1,000,000 ton oljeförande skiffer, på anmodan av
marinförvaltningen verkställd av bergsingenjör J. H. Nathorst. Beträffande
den tid, som skulle åtgå för oljedestillationsverkets utbyggnad till att motsvara
elemia brytning, torde några säkra hållpunkter icke för det elåvarande
kunna angivas. Ilen ifrågavarande metodens värde ur försvarsberedskapssynpunkt
kunde därför ännu ej med bestämelliet avgöras.
Hå emellertid behovet av flytande bränslen för försvaret och för det allmänna
vore så betydande, att vid en avspärrning alla möjligheter att inom
landet erhålla sådana måste tillgripas, syntes det kommissionen välbetänkt,
att även den tillgång, som erbjöde sig genom de oljeförande skiffrarnas utnyttjande,
tillvaratoges, och borde det därför enligt kommissionens åsikt
vara berättigat, att staten, för att hålla denna utväg öppen, vidkändes en
viss ekonomisk uppoffring.
Ett fortsatt upprätthållande av anläggningens drift syntes vara ägnat att
vid behov underlätta verksamhetens igångsättande i större skala. Därigenom
bereddes ock möjlighet till nya rön och förbättringar av tillverkningsmetoderna.
I utredningen hade framhållits — och detsamma hade även genom
upplysningar, som kommissionen eljest varit i tillfälle att inhämta, bekräftats
— att en sådan fortsatt drift svårligen läte sig anordnas på annat
sätt än att staten övertoge anläggningen jämte därtill hörande fastigheter.
Detta skulle enligt föreliggande handlingar för staten innebära — förutom
efterskänkande av det lån å 200,000 kronor, som för ifrågavarande anläggning
erhållits från manufakturförlagslånefonden, jämte därå upplupen ogulden
ränta — utlägg av dels 400,000 kronor för inköp av Kinnekulleverkens
egendom, dels 88,000 kronor för anordnandet av oljeverket för fortsatt drift,
innefattande jämväl ett belopp av 10,000 kronor som ersättning till uppfinnaren
av oijeframställningsmetoden för patenträttigheter.
Av handlingarna i ärendet ävensom av de upplysningar, som kommissionen
i övrigt inhämtat, framginge, att för förräntning av inköpssumman för egendomen
kunde räknas med vissa arrendeinkomster, dels av jordbruksjorden,
dels av befintliga kalkbrott m. m. För en mindre del av arealen öppen
jord utginge för närvarande ett arrende av 1,500 kronor per år, varemot den
större delen läge under nuvarande ägarens eget bruk. Enligt till kommissionen
från sakkunnigt håll lämnade uppgifter rörande gängse normer för
beräkning av arrenden i trakten borde för hela den ifrågavarande jordbruksarealen,
omfattande cirka 300 tid öppen jord, kunna vid utarrendering påräknas
en arrendeinkomst av minst 5,000 kronor. På egendomen funnes
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
vidare tvenne kalkbrott, ett större och ett mindre, det förra under ägarens
egen drift, det senare utarrenderat mot ett årligt arrende av 3,000 kronor,
vilket dock förskottsvis erlagts till jordägaren till den 14 mars 1942 och
sålunda först efter denna tidpunkt vore att påräkna. Det större kalkbrottet
jämte till detsamma hörande fältugnar oell en i samband med skifferdestillationsverket
uppförd schaktugn för kalkbränning beräknades i årligt arrende
inbringa 10—15,000 kronor. Anmärkas borde, att utöver nämnda arrendebelopp
skulle vid drift av oljeverket av kalkbruksarrendatorn erläggas viss
ersättning för gas från skifferdestillationsugnarna. Yärdet av denna gas inginge
emellertid i driftkalkylen för oljeverket och lämnades därför åsido i
detta samband.
Av det anförda franninge, att inkomsterna av egendomen — frånsett oljedestillationsverket
— tillsammans beräknades uppgå till 15 —20,000 kronor.
Av nämnda inkomstbelopp föresloges emellertid av ämbetsverken, att en del
av inkomsten från kalkbruksarrendet finge disponeras för vissa i samband
med skifferbrytningen möjligen uppkommande extra kostnader vid eventuellt
inträffande driftsavbrott. Återstående del av nämnda arrendeinkomst borde
enligt förslag av marinförvaltningen få, åtminstone under de närmaste åren,
helt eller delvis disponeras av ämbetsverket för undersökningar i och för
ytterligare förbättring av driften vid verket, varemot kommerskollegium ansåge,
att överblivna medel borde användas för att ersätta någon del av det
kapitalbelopp, varmed manufakturförlagslånefonden minskades genom avskrivning
av dess fordran hos Kinnekulleverken.
Under förutsättning, att för inköp av egendomen på av ämbetsverken
föreslaget sätt anlitades lånemedel, syntes enligt rikskommissionens mening
den behållna inkomsten av arrenden såväl för jordbruksfastigheten som för
kalkbrytningen m. m. i första hand böra användas till förräntning jämte
eventuellt viss amortering — motsvarande brytningen av kalksten — av
lånebeloppet.
Därest ovan angivna beräkning av arrendeinkomsterna visade sig hållbar,
skulle desamma åtminstone väsentligen förslå härför.
Kommissionen ansåge vad här förebragts innefatta övervägande skäl för
den av marinförvaltningen och kommerskollegium förordade uppgörelsen
med innehavaren av Kinnekulleverken och med bergsingenjören Bergh samt
anordnandet av skifferoljedriften därstädes för statens räkning på angivna
villkor, dock med undantag av ifrågasatt licensavgift till Bergh, vilken bestämmelse
syntes för staten väl oförmånlig. Kommissionen utginge ifrån,
att, därest ett förvärv av Kinnekulleverken i enlighet med föreliggande förslag
komine till stånd, de vid en igångsatt och fortlöpande drift erhållna
erfarenheterna på bästa sätt skulle tillvaratagas och utnyttjas i ändamål att
förbilliga framställningskostnaderna för de kvantiteter brännolja, vilka närmast
komme i fråga. Kommissionen förutsatte därjämte, att tillbörlig uppmärksamhet
komme att ägnas åt undersökning rörande de förutsättningar och
betingelser, varunder vid avspärrning brytning av skiffer och framställning
av olja till större omfattning kunde tänkas komma till stånd.
På grund av vad sålunda anförts finge rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap tillstyrka den av inarinförvaltningen och kommerskollegium
gjorda hemställan örn förviirv av Kinnekulleverken samt örn upptagande och
ordnande av driften därstädes i huvudsaklig överensstämmelse med i utredningen
framlagt förslag.
I särskilt vid rikskommissionens utlåtande fogat yttrande har kommissionens
ordförande, generallöjtnanten Akerman anfört följande.
Endast med tvekan hade Akerman kunnat ansluta sig till rikskommissionens
tillstyrkan av marinförvaltningens och komrnerskollegii hemställan.
16
Kungl. Majus proposition nr lii.
För de intressen rikskommissionen företrädde vore det av vikt, icke blott
att flytande bränsle genom den ifrågavarande metoden kunde framställas,
utan även att detta kunde ske i sådan omfattning oell inom sådan tid, att
produktionen finge någon verklig betydelse för försvarsberedskapen.
Genom den verkställda provdriften ansåge Akerman fastslaget, att för
flottan brukbart flytandé bränsle kunde genom den använda metoden framställas.
Han kunde därför utan tvekan tillstyrka förslaget att förvärva nyttjanderätten
till patenten för oljeframställning ur skiffer.
I fråga örn produktionens omfattning gåve utredningen vid Landen, att
med nuvarande aggregat örn två ugnsenheter en framställning av pann- och
dieselmotorbrännolja, som motsvarade per år cirka 4 % av flottans fredsbehov,
torde kunna erhållas jämte vissa kvantiteter bensin. I förhållande
till krigsbehovet vore produktionen givetvis procentuellt avsevärt mindre.
De oljekvantiteter, som nied det nuvarande verket kunde framställas, vore
alltså förhållandevis ringa. Någon större betydelse ur försvarssynpunkt
kunde den ifrågavarande metoden därför få först i den mån det bleve möjligt
att medelst densamma åstadkomma en till mångdubbel storlek utökad
produktion och detta inom en ej alltför lång tid efter inträffad avspärrning.
Åkerman funne det därför vara en brist i utredningen, att denna ej klargjort
de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en snabb utvidgning
av verksamheten i mera avsevärd omfattning. Först sedan detta blivit klarlagt,
syntes det möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma, huru stort
värde skifferoljeframställningen hade för försvarsberedskapen. Det syntes
honom också svårt att av tillgängliga handlingar rörande provdriften draga
tillförlitliga slutsatser angående möjligheten av kontinuerlig drift under
längre tid. Slutligen framginge icke, såvitt han kunde finna, genom de
föreliggande uppgifterna, att driften vid oljedestillationsanläggning och kalkugn
hade utsikter att bliva ekonomisk.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, hade det därför enligt Åkermans
mening varit lämpligast, om provdriften utan förvärv av verken kirnnat fortsättas
under exempelvis ett halvt år och örn under tiden utredningar kunnat
verkställas i ovanberörda syften oell beträffande bränsleproblemet i dess
helhet, av vilket föreliggande fråga endast vore en del. Sedan det emeltid
upplysts, att en sådan förlängd provdrift svårligen läte sig anordna, utan
att staten övertoge anläggningen, hade han, ställd i valet mellan, å ena
sidan, att avhända staten möjligheten att fortsätta driften och därmed även
att verkställa en fortsatt utredning grundad på praktisk erfarenhet samt, å
andra sidan, att giva staten en sådan möjlighet, anslutit sig till dem, som
förordade ett förvärv av Kinnekulleverken, varigenom denna möjlighet hölles
öppen. Han hade ansett sig kunna göra detta så mycket hellre, som de
upplysningar, vilka under ärendets behandling lämnats men vilka på grund
av den korta tiden icke kunnat kontrolleras, syntes giva vid handen, att,
även örn rikskommissionens inkomstberäkningar vore väl optimistiska, någon,
örn ock jämförelsevis blygsam, förräntning torde kunna förväntas å det belopp
av 400,000 kronor, som komme att utläggas för förvärvet i fråga.
Vidare hava ledamöterna av rikskommissionen kommerserådet Enström
och bankdirektören Rydbeck samt extra ledamoten av kommissionen fil.
doktorn Lindblad anmält en mot kommissionens majoritet avvikande mening
i ärendet och i en kommissionens utlåtande likaledes bifogad reservation
anfört följande.
Av den förebragta utredningen framginge, att oljan utgjorde en biprodukt
i en industriell drift — kalkbränning — vilken senare såväl i fråga om produktionens
storlek som beträffande tillverkningskostnadernas utfall vore ut
-
Kungl. Majus proposition nr 117.
17
slagsgivande. Under sådana omständigheter syntes det olämpligt, att staten
förvärvade oell dreve sekundäranläggningen, under det att primäranläggningens
funktion bleve beroende på ett arrendeavtal. Vilka ekonomiska konsekvenser
för staten, som härav för framtiden kunde uppstå, vore omöjligt att
överblicka. Ur statens synpunkt vore att föredraga, om ett privat industriintresse
kunde tinna anledning övertaga det hela och utveckla företaget till
större dimensioner. Härvid kunde det komma i fråga, att staten, örn så
erfordrades, i någon mån lämnade en begränsad subvention till oljeframställningens
främjande. Ett statsförvärv av anläggningen skulle enligt reservanternas
åsikt snarare motverka än befrämja en dylik önskvärd utveckling.
Ur krigsberedskapssynpunkt kunde en statsinlösen av — såsom det kär
ifrågasattes — en försöksanläggning av blygsamma dimensioner icke tillmätas
någon betydelse. För klarläggande av krigsberedskapssynpunkten
torde erfordras vidare utredningar rörande byggnadstid, byggnadskostnad^- m. m. för en krigstidsanläggning icke blott med utgångspunkt från Kinnekullesystemet
utan eventuellt även från andra destillationsmetoder.
Reservanterna ansåge, att problemet örn framställning av skifferoljor vore
ur teknisk synpunkt klarlagt och att vad som eventuellt ytterligare kunde
behöva utforskas rörande dessa oljor vore av periferisk betydelse. Det förefunnes
därför ingen anledning för staten att upplägga en permanent försöksstation
för ändamålet. Sä mycket mindre skäl förelåge för ett statens
övertagande av Kinnekulleanläggningen, som densamma skulle innebära dels
en betydande ekonomisk uppoffring i engångskostnad, dels såsom ovan sagts
oberäkneliga risker i avseende på den framtida löpande ekonomien. Den
av ämbetsverken framlagda driftkalkylen lämnade inga garantier för tryggade
inkomster men måste säkerligen kompletteras på utgiftssidan med en dryg
post för experimentkostnader, örn syftet med förvärvet av försöksanläggningen
skulle ernås.
Reservanterna hade icke i utredningen kunnat finna några skäl anförda,
som pekade på sådana fördelar för staten av ett förvärv av anläggningen i
fråga, att de skulle motsvara de uppoffringar och risker, som förvärvet å
andra sidan skulle innebära. De ansåge sålunda, att rikskommissionen
bort avstyrka bifall till marinförvaltningens och kommerskollegii förslag.
Ingenjörsreteuskapsakademien har i sitt i ärendet avgivna utlåtande till en
början åberopat vad akademien tidigare i skrivelse till riksdagens statsutskott
den 3 april 1930 framhållit rörande frågan om framställning av skifferolja
vid Ivinnekulleverken samt därefter beträffande det av marinförvaltningen
och kommerskollegium framlagda förslaget anfört i huvudsak följande.
När det gällde att bedöma innebörden av ämbetsverkens ifrågavarande
förslag till statsinlösen av Kinnekulleverken, syntes det akademien nödvändigt
att något skarpare än vad som skett under ärendets hittillsvarande behandling
skilja på och hålla isär de tre olika synpukter, som kunde och
borde anläggas på förevarande fråga, nämligen oljeanläggningens betydelse
dels såsom oljefabrik under normala förhållanden, dels såsom utgångspunkt
för en av eventuella krigsförhållanden betingad nödfallsutväg för oljeanskaffning,
dels slutligen såsom rätt och slätt en försöksstation för fortsatt experimenterande
med framställning och behandling av skifferolja. Det vore i
själva verket ur den sistnämnda synpunkten, som ämbetsverken nu föreslagit
ett statsinköp, ehuru motiveringen inrymde moment av olika slag.
Den ifrågavarande oljeanläggningen vid Kinnekulleverken vore utförd
efter en av bergsingenjören Sven Borgh angiven destillationsmetod, vilken,
/lilläng till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 haft. (Nr 177.) 488 32 2
18
Kungl. Majus proposition nr 177.
då den på sin tid — nu något mer än tio år sedan — framkommit, väckt intresse
särskilt av den anledning, att metoden tagit sikte på att genom noggrant
tillvaratagande av värmet m. m. skapa en grundval för en under normala
förhållanden ekonomiskt bärande oljeframställning. Härigenom skulle
ett solitt underlag skaffas för en eventuell kristidsförsörjning. Hade förhållandena
med avseende på oljesituationen i världen bibehållit sig i huvudsak
oförändrade eller utvecklat sig i den riktning, man då allmänt befarade,
nämligen mot en allmän knapphet i tillgången, hade den anförda
planen kunnat få framgång, och en anläggning »av Kinnekullemodell» hade
kanske kunnat hävda sin plats såsom ett självständigt ekonomiskt företag,
eventuellt med hjälp av en måttlig subventionering från statens sida.
Som känt vore, hade emellertid frågan örn världens oljeförsörjning under
de senare åren tagit en helt annan vändning med en så ihållande tendens,
att tidpunkten för ett möjligen kommande omslag förskjutit sig relativt
långt in i en oviss framtid. Under sådana förhållanden hade de förhoppningar,
man från början hyst angående en skifferoljedestillation på ekonomisk
grundval, tyvärr gått till spillo.
En skifferoljeframställning i och för sig, således utan samband med t. ex.
kalkbränning, vore ekonomiskt fullständigt utsiktslös under nuvarande förhållanden.
Den av akademien i dess utlåtande till riksdagens statsutskott
den 3 april 1930 anförda kalkylen, slutande på en tillverkningskostnad av
120 kronor per ton, vilken siffra man hade att jämföra med marknadspriset
för dagen, cirka 45 kronor, hade genom den senaste provdriftens resultat
bekräftats. Enligt ämbetsverkens utredning skulle man till och med komma
till ett ännu högre värde, örn ränta och avskrivning på anläggningskapitalet
medräknades, vilket naturligtvis i sådant sammanhang vore ofrånkomligt.
En jämförande sammanställning mellan de anförda kalkylerna tedde sig
på följande sätt:
Kronor per ton olja
Skiffer.........................................
Arbetslöner................................
Kraft .........................................
Smörjmedel m. m......................
Kontroll, reparation, underhåll
Arbetsledning ..........................
Oförutsett....................................
Enligt ämbetsverkens
utredning
den 12 mars 1931
........ 25
........ 29
........ 10.51
....... 3.5 j
....... 14
........ 22
........ 5.5
Enligt akademiens
utredning den
3 april 1930
28
22
12
13
15
Cirka 110 90
Härtill komme utgift för ränta och avskrivning, i akademiens utredning
upptagen till 30 kronor per ton.
En oljeframställning i samband med destillationsgasernas utnyttjande
såsom för kalkbränning kunde åter möjligen alltjämt vara att på allvar räkna
med. Härom kunde man med föreliggande material icke utsäga något bestämt.
Det måste emellertid betonas, att här gällde det lösningen av ett
till sin natur industriellt problem. I detta fall bleve oljeframställningen ett
annex till den övriga produktionen, på vilken senare det helas ekonomi
måste fotas, och oljan bleve en biprodukt, vars volym bleve beroende på
huvudindustriens produktionsvolym, liksom oljans framställningskostnad
bleve beroende på huvudprodukten och konjunkturen för densamma. En
utveckling i denna riktning hade givetvis ur statens synpunkt sitt intresse,
men enligt akademiens bestämda uppfattning kunde en sådan knappast
Kungl. Majus proposition nr 177. 19
främjas genom den av ämbetsverken föreslagna kombinationen av en statlig
experimentstation oell en fristående kalkindustri. Den av ämbetsverken
föreslagna åtgärden skulle snarare kunna sägas vara till hinder för den industriella
lösning av problemet, som vore eftersträvansvärd och vilken bäst
skulle befordras, om ett privat industriintresse kunde befinnas villigt att
övertaga driften av det hela och försöka komma fram till en industri-ekonimisk
lösning, måhända med någon rimligt avvägt subvention från statens
sida. En vidare utredning av ärendet borde därför i främsta rummet inriktas
mot detta mål.
Det nyss sagda jävades icke av den i ämbetsverkens utredning intagna
kalkylen för en kombinerad olje- och kalkutvinning. Den kalkylen kunde
gälla för driften av en försöksstation under vissa förhållanden —- akademien
återkomme senare härtill — men den kunde därför icke åberopas såsom
grundval för en industrianläggning. Man måste som tidigare berörts noga
hålla dessa båda synpunkter isär.
Granskade man problemet ur '' krigsberedskapssynpunkt, framställde sig
följande erinringar. Till en början måste man taga hänsyn till, att den med
varje år stegrade oljeförbrukningen såväl för freds- som krigsändamål med
nödvändighet kommit att skjuta våra fattiga oljeskiffrar och det intresse de
kunde erbjuda ett stycke längre bort i bakgrunden än vad som ännu för
några år sedan varit fallet. Detta påstående förlorade icke sin giltighet
därigenom, att man medgåve, att i en svår situation även ett ringa tillskott
kunde vara välkommet. Det underströke å andra sidan behovet av, att beredskapsutredningar
måste i relativt högre grad än tidigare riktas på andra
möjliga hjälpkällor.
Kunde en i fredstid arbetande kalkindustrianläggning av sådan art som
här ovan behandlats komma till stånd, skulle den givetvis, även örn den
blott kunde prestera en eller annan procent av flottans oljebehov, vara av
intresse ur beredskapssynpunkt. Kunde åter en dylik anläggning ej komma
till stånd, då måste problemet örn skiffrarnas bidrag till en nödhjälpsförsörjning
ses från en fristående synpunkt. I ett sådant läge spelade bränsleekonomiska
finesser sannolikt mindre roll än möjligheten att snabbt och
billigt framskaffa en enkel anläggning med stor avverkningsförmåga. Under
de gångna åren hade ett stort antal destillationssystem framkommit, vilka
förtjänade närmare granskning. Sålunda funnes numera betydande skifferbearbetande
anläggningar uppförda i olika delar av världen, såväl i Europa
som Amerika och Japan. Vidare arbetade den tyska brunkolsindustrien
med konstruktioner av närbesläktad natur. Det vore i betraktande härav
icke alls säkert, att »Kinnekullemodellen» vore den rationella lösningen av
det rena kristidsproblemet. Hur man i ett kritiskt läge borde förfara, torde
under alla omständigheter böra bli föremål för utredning, omfattande en
undersökning om erforderlig byggnadstid, byggnadskostnad, personalbehov
m. m. för icke blott en anläggning enligt Kinnekullesystemet utan jämväl
enligt andra tänkbara system.
Vad Kinnekulleanläggningen tekniskt kunde prestera, kände man i huvudsak,
såsom akademien framhållit i sin förenämnda skrivelse den 3 april
1930, redan av provdriften 1929, och dessa resultat hade endast bestyrkts
av den senaste provdriften. Akademien kunde därför icke heller för det
dåvarande finna, att beredskapssynpunkten påkallade en så kraftig åtgärd
som den ämbetsverken föresloge, nämligen inköp av anläggningen i och för
ett fortsatt experimenterande. Vad beträffade själva fyndigheten, så vore
det ju ett faktum, att staten i ett kritiskt läge plägade hava maktmedel
att tvångsvis förvärva en dylik tillgång, örn den vore nödvändig för rikets
trygghet.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Ämbetsverkens förslag till förvärv för statens räkning av Kinnekulleverken
motiverades därmed, att viss försöksverksamhet fortfarande vore behövlig
rörande skifferoljan. Bland annat pekades på önskvärdheten att pröva
oljans lämplighet såsom dieselmotorbränsle. I övrigt ginge framställningen
ut på att visa, att försöksanläggningens förvärvande och drift i alla händelser
icke skulle förorsaka staten större kostnader, än att den i anläggningen
producerade oljan skulle kunna beräknas komma flottan till godo till ungefärligen
marknadens pris för motsvarande bränsle.
Akademien vore för sin del icke övertygad om, att denna beräkning i
verkligheten bomme att hålla streck. Såsom en huvudpunkt i inkomstberäkningen
inginge intäkter genom utarrendering av kalkugnen och försäljning
av gas till dennas drift. Arrendesumman, angiven till 10 ä 15,000
kronor, skulle, ansåges det, tillsammans med andra smärre arrendeinkomster
kunna förränta inköpssumman, 400,000 kronor. Samtidigt antyddes emellertid
från marinförvaltningens sida, att huvudparten av dessa inkomster lämpligen
torde finna användning för experimfentkostnader i försöksdriften. Akademien
ville understryka marinförvaltningens uppfattning härutinnan och
gjorde gällande, att nämnda inkomstmedel i själva verket icke torde komma
att räcka till, örn anläggningen såsom tänkt vore, skulle göra nytta som försöksstation.
Man torde nog få räkna med en rätt avsevärd årlig utgift i
sådant syfte. Örn man därvid ville räkna med en förräntning på jnköpssumman
eller ej, vore närmast en bokföringsfråga.
I handlingarna vore upplysningarna örn det nyssnämnda arrendeavtalet
synnerligen sparsamma. l)et angåves, att arrendatorn vore benägen att folden
övertagna gasen erlägga ett avsevärt högt pris. Såvitt man kunde bedöma,
vore detta pris högre än vad som betingades av tekniskt-ekonomiska
skäl. Ett dylikt arrendeavtal torde förmodligen ej kunna slutas på längre
tid än ett fåtal år. Man frågade sig då, huru efter utgången av dessa år
situationen kunde komma att gestalta sig, och man kunde då icke undgå
att finna, att staten bomme att hava ett mycket svagt förhandlingsläge gent
emot kalkugnsarrendatorn, och att det framstode som synnerligen ovisst,
örn de från början beräknade inkomsterna skulle kunna för framtiden påräknas.
Kombinationen med kalkugnen utgjorde den centrala punkten i
hela anläggningen, och skulle den av en eller annan anledning bortfalla,
torde statens försöksstation icke utan mycket stora uppoffringar kunna hållas
i gång.
Även i vissa detaljer kunde erinringar göras mot den av ämbetsverken
anförda kalkylen — såsom att det väl torde vara en rent fiktiv vinst att
räkna med bensinskattens bortfallande. För akademien stöde det klart, att
det pris, vilket marinförvaltningen skulle få erlägga för den från försöksanläggningen
fallande oljan, redan från början skulle bliva åtskilligt högre än
marknadspriset och att för en längre framtid stora risker förelåge, att detta
pris skulle bliva flerdubblat eller med andra ord att anläggningen skulle
komma att förorsaka staten permanenta utgifter. Några fördelar, som skulle
stå i rimlig proportion härtill, kunde icke akademien finna, att det föreslagna
köpet skulle erbjuda. Den provning av skifferolja såsom dieselmotorbränsle
t. ex., varom talats, borde kunna utföras med redan under provdriften
utvunna kvantiteter olja. Övriga möjligen önskvärda kompletterande
undersökningar angående skifferoljorna vore av sekundärt intresse och i
varje fall icke av den betydelse, att för ändamålet påkallades en permanent
försöksstation.
Akademien funne sålunda det av ämbetsverken framförda förslaget dels
föga ägnat att främja en önskvärd industriell lösning av problemet på grundval
av tillverkning av kalk eller annat med olja som biprodukt, dels ur
21
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
krigsberedskapssynpunkt skäligen betydelselöst, dels slutligen såsom avseende
en försöksstation av så ringa betydelse, att den icke motsvarades av
de uppoffringar, som ifrågasattes från statens sida, eller av de ekonomiska
risker, som kunde befaras härleda ur förvärvet. Akademien ansåge sig därför
icke kunna biträda det av kommerskollegium och marinförvaltningen
framlagda förslaget om statens övertagande av Kinnekulleverken.
Emot ingenjörsvetenskapsakademiens ifrågavarande utlåtande, vilket beslutats
med 20 röster mot 6, hava reservationer avgivits av fyra av akademiens
ledamöter, nämligen professor Carl Benedicks, undervisningsrådet
Nils Fredriksson, professor Bror Holmberg och kommerserådet Ragnar
Sohlman.
Av reservanterna har undervisningsrådet Fredriksson anfört i huvudsak
följande:
Även örn den föreliggande frågan borde ses ur olika synpunkter var för
sig, kunde det ej vara riktigt att, såsom akademien försökt, särskilja dessa
på sådant sätt, att deras inbördes sammanhang lämnades obeaktat. Sålunda
syntes man vid bedömandet av frågan örn oljeanläggningens betydelse såsom
oljefabrik under normala förhållanden icke böra underlåta att taga hänsyn
till oljeanläggningens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt och ej heller
förbise de möjligheter till förbättringar i tekniskt och ekonomiskt avseende,
som vid den fortsatta driften kunde vara att förvänta.
Akademien hade framhållit, att oljesituationen i världen vöre sådan, att
de förhoppningar, man från början hyst angående en skifferoljedestillatiou
på ekonomisk grundval, tyvärr gått till spillo. Detta kunde vara riktigt,
örn hänsyn toges endast till det prisläge, som rått under de senaste åren.
Men vem kunde veta, örn icke oljepriset, som nu bestämdes av vissa stora
med varandra konkurrerande koncerner, helt plötsligt kunde komma att höjas,
och skulle det icke vara tänkbart, att just tillvaron av en i gång varande
skifferoljetillverkning inom landet, fastän i liten skala, dock kunde för
Sveriges vidkommande tjäna till att förebygga eller minska den prisförhöjning,
som, enligt vad erfarenheten visat, även under normala tider icke finge
anses utesluten. Oroligheter i olika delar av världen kunde för övrigt lätt
giva anledning till en kraftig prisförhöjning, även örn den icke eljest vore
att befara inom närmaste tid.
Vidare vore att märka, att driften vid Kinnekulleverken ännu icke vore
så utexperimenterad, att icke ytterligare förbättringar i olika avseenden kunde
vara möjliga och att därigenom även oljans framställningskostnad kunde
komma att minskas. Fredriksson ville i sådant hänseende erinra örn de
förenklingar och oväntade förbättringar, som åstadkommits ännu under senaste
år.
I fråga örn gasens användning borde påpekas, att denna icke vore begränsad
till bränning av kalk utan mycket väl kunde tänkas utsträckt till
bränning av cement, varav funnes ett mera obegränsat behov och för vilken
kalkmaterialet också kunde användas, ifall man skulle vilja bedriva oljeframställningen
i större omfattning.
Även akademien hade ansett, att destillationsgasernas utnyttjande möjligen
kunde vara att räkna med och att en utveckling i denna riktning givetvis
ur statens synpunkt hade ett visst intresse. Men akademien hade varit
av den bestämda uppfattningen, att en sådan utveckling icke främjades
genom den av ämbetsverken föreslagna åtgärden, vilken snarare kunde sägas
vara till hinder för den industriella lösning av problemet, som syntes vara
ätt eftersträva. Det vore svårt att förstå, vari detta hinder skulle bestå,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
eller på vad sätt den industriella lösningen skulle försvåras genom ifrågavarande
åtgärder. Snarare borde kunna förväntas, att den fortsatta driften
av Kinnekulleverken, aven om den handhades av staten, skulle bidraga till
att klarlägga förutsättningarna för en industriell drift i större skala, så att
denna därefter kunde med mindre risk och alltså med större begärlighet
upptagas av privata. Utrymme härför funnes nämligen icke blott på Kinnekulleverkens
ägor utan även på andra områden i trakten och på andra håll.
Örn sålunda redan ur de anförda synpunkterna ett statens övertagande
av Kinnekulleverken för oljeanläggningens fortsatta utprovning och bedrivande
vore att förorda, så syntes detta än mera påtagligt, om även försvarsberedskapssynpunkten
toges i betraktande. Akademien hade själv uttalat,
att en anläggning, även örn deli blott kunde prestera en eller annan procent
av flottans oljebeliov, givetvis skulle vara av intresse i berörda avseende.
Men akademien hade ansett det alls icke säkert, att »Kinnekullemodellen»
vöre den rationella lösningen av det rena kristidsproblemet och påpekat,
att ett stort antal destillationssystem framkommit, som förtjänade en närmare
granskning. Detta kunde Vara riktigt, liksom ock att besläktade anläggningar
uppförts i olika delar av världen, men så vitt bekant vore, hade
intet annat destillationssystem blivit prövat under sådana förhållanden eller
eljest visat sådana resultat, att man kunde våga tro, att det utan mångårigt
och dyrbart experimenterande skulle lyckas bär eller ens i bästa fall giva
lika goda resultat som det vid Kinnekulleverken med så mycken möda och
stora uppoffringar frambragta. Det syntes Fredriksson därför vara föga välbetänkt
att för ovissa möjligheter, ifråga örn vad som kunde komma från
annat håll, bortse ifrån eller förkasta det vi redan hade och som givit så
pass goda resultat som anläggningen i Kinnekulleverken bevisligen gett.
Det vore för sent att befatta sig med andra metoder, när det gällde att
åstadkomma stora anläggningar i hast. Skidle anledning finnas att pröva
någon ny metod först, så borde detta närmare påvisas, men löst framkastade
tankar borde icke få hindra fullföljandet av arbetet på den metod, som.
bland alla andra hittills i Sverige försökta, visat sig vara den enda användbara.
Den egentliga betydelsen ur beredskapssynpunkt läge givetvis icke så
mycket i en liten anläggning i och för sig, utan framför allt i de möjligheter
till snabb utbyggnad, som den lilla anläggningens befintlighet och
drift kunde medföra. Härvid gällde det icke blott att hava allt klart i fråga
örn anläggningens mest ändamålsenliga konstruktion samt möjligheten att
erhålla de för anläggningarnas uppförande nödvändiga maskinerna och övrig
materiel. Icke mindre viktigt vore, att byggnadsplatserna för de behövliga
anläggningarna vore klarlagda och, framför allt, att den normala driften
leddes så, att man erhölle tillräckliga brytningslinjer, för att de stora skiffermängder,
som erfordrades, skulle kunna åtkommas inom rimlig tid och på
lämpligt sätt. Detta vore något, som icke gjordes överflödigt genom någon
expropriationsrätt och som väl ej heller kunde förberedas under fredstid,
med mindre än att staten förfogade över de marknadsområden och fyndigheter,
som skulle komma i fråga. Enbart detta syntes vara av så stor betydelse,
att, därest över huvud taget skifferoljan skulle tagas med i räkningen
— och detta torde icke böra uraktlåtas — så borde ett förvärvande
av Kinnekulleverkens ovanligt lämpliga fyndigheter icke försummas.
Ingenjörsvetenskapsakademien hade grundat sitt avstyrkande av ämbetsverkens
förslag väsentligen därpå, att detta skulle vara för staten ofördelaktigt
i kostnadsavseende. Akademien hade ansett, att den fortsatta driften
av oljeverket måste medföra förlust och att arrendeinkomsten av kalkverket
23
Kungl. Majus proposition nr 177.
och jordbruket vore osäker. Yad jordbruket beträffade, syntes emellertid
en arrendeavgift av 15—18 kronor för tunnland eller för den till cirka 300
tunnland uppgående jordbruksarealen med åbyggnader, cirka 5,000 kronor,
varken för hög eller mera osäker än arrendeinkomsten av statens domäner
i andra fall. Likaså syntes ett arrende av 12—15,000 kronor för kalkbrottet
med tillhörande ugnar, järnvägsspår och övriga anläggningar så låg, att den
ej kunde anses osäker, såvida över huvud taget den omfattande kalkbruksdriften
vid andra anläggningar i landet skulle kunna upprätthållas, vilket
väl alltid finge anses möjligt utan någon större risk. Och vad oljeanläggningen
beträffade, vöre det ju icke nödvändigt, att staten skulle hålla densamma
ständigt i gång, i fall det nämligen skulle anses, att den därmed
förenade kostnaden vore för hög eller ej längre tillräckligt motiverad. Den
ekonomiska risken för statsverket inskränkte sig sålunda i själva verket till
så gott som intet, vad själva egendomsförvärvet beträffade, och i fråga örn
utgifterna för den fortsatta driften och eventuella åtgärder beträffande oljetillverkningen,
läge ju begränsningen av dessa i statens egen hand.
På grund av vad sålunda anförts ansåge Fredriksson, att akademien bort
tillstyrka ämbetsverkens förslag.
Professor TBenedicJcs har i anslutning till undervisningsrådet Fredrikssons
reservation uttalat, att akademien enligt hans mening ej bort av ekonomiska
skäl avstyrka ämbetsverkens ifrågavarande förslag.
Professor Holmberg har påpekat, att den nya provdriften med oljeanläggningen
bekräftat hans i reservation till ingenjörsvetenskapsakademiens skrivelse
till riksdagens statsutskott den 3 april 1930 gjorda uttalanden saväl
beträffande möjligheter till förbättringar i driftsförhållandena som i fråga
om ännu outredda spörsmål angående skifferoljedestillatens bästa praktiska
utnyttjande. I sistnämnda punkt läge det enligt hans mening i sakens
natur, att man ej på så kort tid, som anslagits till den nya provdriften,
skulle kunna komma till definitiva resultat, och trugan örn bästa framställnings-
och användningssätt för dieselolja ur skifferdestillat vöre därför alltjämt
svävande samt möjligheterna till utvinning och raffinering av skifferbensin
ännu mera outredda. En fortsatt statlig försöksverksamhet pa skifferoljeområdet
syntes Holmberg därför alltjämt väl motiverad, och som första
villkoret härför, nämligen disposition av en lämplig försöksanläggning, otvivelaktigt
bäst kunde tillgodoses genom det ifrågasatta övertagandet av Kinnekulleverken,
så ansåge Holmberg, att ingenjörsvetenskapsakademien bort
biträda förslaget härom.
Slutligen har kommerserådet Sohlman i sin reservation anfört följande.
Ingenjörsvetenskapsakademien hade framhållit nödvändigheten av att skarpare
lin vad som under ärendets dittillsvarande behandling skett hålla isålde
tre olika synpunkter, som kunde och borde anläggas på den föreliggande
frågan, nämligen oljeanläggningens betydelse dels såsom oljefabrik under
normäla förhållanden, dels såsom utgångspunkt för en av eventuella krigsförhållanden
betingad nödfallsutväg för oljeanskaffning, dels slutligen såsom
en försöksstation för fortsatt experimenterande med framställning och behandling
av skifferolja. Akademien hade ansett det vara den sistnämnda
synpunkten, som varit bestämmande för ämbetsverkens förslag om statsinköp,
ehuruväl motiveringen inrymde moment av olika slag.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Akademiens anförda uttalande syntes icke böra lämnas utan gensaga. I
själva verket torde det liava varit den andra av de ovan anförda svnpunkterna,
d. v. s. hänsynen till krigsberedskapen, som varit utslagsgivande vid
ämbetsverkens ståndpunkttagande, även örn, såsom rimligt och naturligt
vore, de båda övriga icke därvid lämnats helt obeaktade.
Så länge icke andra utexperimenterade metoder förelåge eller andra betryggande
utvägar anvisats för täckande av det nödvändigaste behovet av
oljebränsle för försvarsväsendets och särskilt marinens tillgodoseende i händelse
av avstängd tillförsel vid mobilisering, hade det synts angeläget att
taga vara på de möjligheter till självförsörjning i berörda hänseende, som
faktiskt förefunnes. Anledning torde därvid föreligga att vidtaga sådana åtgärder,
som utan större uppoffringar av statsmedel syntes ägnade att underlätta
och säkra en snabb utökning av skifferoljeproduktionen i händelse av
behov.
I sådant avseende skulle den föreslagna anläggningen hava sin betydelse
såsom kärna för en utökad oljeindustri, vidare med hänsyn till utbildningen
av en personal, sorn kunde utgöra »förhandsmän» vid en ökad drift, och
slutligen på grund av möjligheten att med egendomen i statens hand utan
avsevärd kostnadsökning så ordna brytningsfronten i kalkstens- och skifferbrotten,
att en snabb utökning av brytningen möjliggjordes.
Den av akademien påvisade stegringen av oljeförbrukningen, vilken särskilt
aktualiserats för marinens vidkommande genom övergången i allt större
utsträckning till oljeeldade fartygstyper, syntes, i stället för att skjuta anlitandet
av våra inhemska skiffertillgångar i bakgrunden, fastmera understryka
behovet av att kunna utnyttja alla hjälpkällor, och då i första hand
sådana, som visat sig lämna en fullt användbar produkt. En enbär hänvisning
till andra hypotetiska möjligheter för behovets fyllande, eller till icke
utexperimenterade metoder och konstruktioner, torde i berörda hänseende
icke kunna anses tillfyllestgörande.
Det hade icke veterligen från något håll och allra minst i ämbetsverkens
yttrande gjorts gällande, att en skifferoljeframställning enbart i och för sig.
utan utnyttjande av avgasernas värme för kalkbränning eller annat motsvarande
ändamål, skulle vara ekonomiskt lönande eller ens försvarlig. Framhållandet
härav i akademiens yttrande syntes därför obehövligt såsom möjligen
ledande till missförstånd. Beträffande gasens värde vid försäljning
för dylikt ändamål hade densamma icke beräknats högre än som motsvarades
av de vid användningen av passande stenkol uppkommande kostnaderna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge Sohlman, att akademiens
yttrande i ärendet bort innebära ett tillstyrkande av ämbetsverkens förslag.
Efter förnyade underhandlingar med den nuvarande ägaren av Kinnekulleverkens
egendom, agronomen Otto Jönsson, meddelade denne i skrivelse
till Kungl. Majit den 3 oktober 1931, att han vore villig att försälja
egendomen i fråga med tillhörande kalkbruk, skifferoljeverk m. m. för det
densamma vid senaste fastighetstaxering åsätta taxeringsvärdet, 260,500 kronor,
under förutsättning att staten friskreve låntagare och borgensmän från betalningsansvar,
till såväl kapital som ogulden ränta, för det den 30 maj 1924
beviljade, i tegendomen intecknade lånet från manufakturföflagslånefonden å
200.000 kronor samt dessutom tillerkände säljaren ersättning med minst
20.000 kronor för vissa kostnader, som nedlagts å den å egendomen uppförda
oljeanläggningen.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Sedan marinförvaltningen anmodats att i samråd med kommerskollegium
och domänstyrelsen i ärendet avgiva förnyat utlåtande i anledning av vad
som anförts i Otto Jönssons omförmälda försäljningsanbud den 3 oktober
1931, bär marinförvaltningen i skrivelse den 21 december 1931 framlagt förnyat
förslag angående inköp av Kinnekulleverkens egendom oell därvid efter
samråd med nämnda båda myndigheter anfört följande.
Marinförvaltningen, som i skrivelse till Kungl. Majit den 12 mars 1931
framhållit vikten av åtgärders vidtagande för säkerställande av flottans behov
av pannbrännolja och dieselmotorbrännolja vid inträffande störningar av
det internationella handelsutbytet, ansåge alltjämt, att ingen väg för närvarande
bjöde på så stora och säkra utsikter till en lösning av problemet
som oljeframställning ur inhemska skiffrar, att den vid Kinnekulleverken
utexperimenterade metoden visat sig synnerligen lämplig för de svenska
skiffrarna och att densamma därför utan tvekan borde komma till användning.
De vid försöksdrift år 1931 under marinförvaltningens ledning vunna resultaten
hade visat sig vara synnerligen goda såväl i fråga örn produktionsökning
som även beträffande möjligheter till skifferdestillatens bästa utnyttjande
för praktiskt ändamål, och ytterligare förbättringar kunde med säkerhet
ernås genom fortsatta undersökningar.
För ett fullständigt lösande av hithörande frågor måste emellertid dels
fortsatt försöksdrift företagas, varvid de redan befintliga anläggningarna vid
Kinnekulleverken borde användas, dels planer oell undersökningar utföras
för att vid behov möjliggöra ett hastigt uppförande av behövliga större anläggningar.
Den till inköp föreslagna fastigheten hade enligt ett av professor K. A.
Grönvall m. fl. år 1924 upprättat värderingsinstrument en total areal av 175
hektar med, bland annat, en för oljeframställning lämplig skiffertillgång av
cirka 15,000,000 ton, som enligt av marinförvaltningen genom gruvsakkunnig
utförda preliminära undersökningar visat sig kunna exploateras med 1,000,000
ton destillerbar skiffer per år, lämnande enligt verkställd provdrift cirka
40.000 ton råolja per år. Härav kunde utvinnas 33,300 ton pannbrännolja
och 3,800 ton dieselmotorbrännolja, vilket torde motsvara flottans behov
under en neutralitetsavspärrning.
Enligt det av Otto Jönsson nu inlämnade anbudet försåldes fastigheten
för taxeringsvärdet 260,500 kronor mot det att såväl låntagare som borgensmän
befriades från återbetalningsskyldighet av ett av statens manufakturförlagslånefond
utlämnat lån å 200,000 kronor jämte upplupna oguldna räntor.
Vidare hemställde säljaren, att lian måtte tillerkännas 20,000 kronor,
som han häftade i skuld för på grund av ej likviderade anordningar oell
apparater, hörande till industrianläggningen å egendomen.
Med hänsyn till den kostnad, Jönsson haft för den å egendomen uppförda
oljeanläggningen, ansåge marinförvaltningen de av säljaren uppställda villkoren
för försäljningen vara skäliga.
De med ordnandet av försöksdriften förbundna kostnaderna kunde enligt
marinförvaltningens tidigare utredningar av den 12 mars 1931 beräknas till
88.000 kronor, varav 10,000 kronor avsåges utgå som ersättning för patenträttigheter.
Inköpet av egendomen torde lämpligen böra bestridas genom lånemedel,
varemot medel för försöksdriftens anordnande m. m. samt ersättningen till
Otto Jönsson för havda kostnader kunde disponeras från behållna medel ;i
förrådstitlarna för kol samt motor- och pannbrännolja.
26
Kungl. May.ts proposition nr lil.
Marinförvaltningen hade undersökt, i vad mån fastigheten efter eventuellt
förvärv kunde förränta den begärda köpeskillingen, och hade därvid framgått,
dels att den befintliga kalkbruksanläggningen i årligt arrende kunde
påräknas lämna 10,000 kronor enligt preliminärt upprättat kontrakt för en
arrendetid av fem år, dels att, enligt domänstyrelsen undersökningar, jordbruksfastigheten
borde kunna utarrenderas mot årligt arrende av 4,400 kronor.
Härvid vore dock att märka, att en del tillbyggnader och reparationer
måste företagas, vilka beräknades draga en kostnad av 8,000 kronor.
Från de bostadslägenheter, som avsåges komma att utnyttjas för industridriften,
borde en viss inkomst kunna påräknas, som dock till större delen
torde, åtminstone under de närmaste åren, böra användas till underhåll av
lägenheterna ifråga.
Mot ett kapitalutlägg av 260,500 kronor svarade alltså en årlig avkastning
av 14,400 kronor, varifrån dock borde dragas skatter, beräknade till cirka
1,300 kronor. Återstoden, 13,100 kronor, motsvarade en avkastning av 5 I.
I betraktande av att större delen av taxeringsvärdet eller 180,500 kronor
vore påfört jordbruksfastigheten, torde detta få anses såsom tillfredsställande
förräntning även under förutsättning, att någon del därav avginge för utlägg
i och för iståndsättande av byggnader.
Ilen framtida driften hade marinförvaltniugen tänkt sig skola ske efter i
stort sett följande plan.
Jordbruksegendomen förvaltades i likhet med övriga kronans jordbruksdomäner
av domänstyrelsen, som i därför vanlig ordning utarrenderade jordbruket.
Förvaltningen av den del av egendomen, som utnyttjades för
industriellt ändamål, borde anförtros åt marinförvaltningen. Ämbetsverket
hade dock för avsikt att själv driva endast försöksverksamheten för oljeframställningeu,
under det att kalkbruksdriften skulle utarrenderas till lämplig
intressent i branschen.
De närmare bestämmelser, som erfordrades för fastställande av de särskilda
mjmdigheternas befogenhet i avseende på fastighetens förvaltning,
torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t.
Utgifterna för försöksdriftens bedrivande ansåge marinförvaltningen kunna
— i den mån de ej täcktes av inkomster från framställda produkter — bestridas
av medel, som plägade ställas till ämbetsverkets förfogande för »tekniska
försök» och åtgärder för industriens krigsorganisation» eller, efter
framställning till Kungl. Majit, av behållna medel å flottans förrådstitlar för
kol samt motor- och pannbrännolja.
Vid utarbetande av föreliggande planer med tillhörande handlingar rörande
ordnandet av den framtida driften vid Kinnekulleverken hade marinförvaltningen
tagit vederbörlig hänsyn till den kritik, som tidigare framkommit i
samband nied denna frågas behandling och som synts vara av mera väsentlig
betydelse. Sålunda hade utredning verkställts angående möjligheterna
till utbyggnad av Kinnekulleverken i större skala för flottans förseende med
oljebränsle i händelse av behov, och genom ovannämnda förslag till arrendeavtal
beträffande kalkverksdriften vore tidigare framkomna farhågor för att
staten skulle ikläda sig stora ekonomiska risker undanröjda. I sådant avseende
vore bland annat att märka, att den avtalade arrendesumman, 10,000
kronor, för kalkverksdriften, skulle utgå oberoende av omfattningen av driften
vid oljeverket.
Med anledning av vad sålunda anförts, hemställde marinförvaltningen, att
Kungl. Majit måtte dels föreslå riksdagen att anvisa 260,500 kronor av lånemedel
för inköp av Kinnekulleverkens egendom i enlighet med föreliggande
anbud av den 3 oktober 1931 och medgiva att av behållna medel å flottans
förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja finge tagas i anspråk
27
Kungl. Majus proposition nr 177.
tillhopa 108,000 kronor, därav 20,000 kronor såsom ersättning åt säljaren
Otto Jönsson för liavda kostnader och 88,000 kronor för ordnande av oljeverket
för fortsatt drift, dels ock medgiva, att såväl låntagare som borgensmän
måtte befrias från skyldighet att på grund av förbindelse den 22 juli
1924 återbetala det belopp å 200,000 kronor, som de erhållit såsom lån från
manufakturföi-lagslånefonden, ävensom från skyldighet att å nämnda lån erlägga
ogulden ränta.
Såsom i det föregående omförmälts anhöll 1930 års riksdag örn föranstaltande
av utredning rörande frågan om ordnandet av driften vid Kinnekulleverken
samt under vilka villkor och ekonomiska förutsättningar vid verken
utvunnet flytande bränsle skulle kunna tagas i anspråk för marinens behov.
Då jag nu, sedan den av riksdagen begärda utredningen blivit verkställd,
går att underställa ifrågavarande ärende Kungl. Maj:ts prövning, anhåller
jag till en början att med några ord få beröra frågan örn marinens behov
av flytande bränsle.
Under tiden före världskriget användes — örn man bortser från undervattensbåtarna
— huvudsakligen kol såsom bränsle å krigsfartygen. Sedermera
har emellertid kolet i förevarande avseende alltmera undanträngts
av oljan, som ur militära och tekniska synpunkter ansetts äga så stora fördelar
framför kolet såsom drivmedel å örlogsfartygen, att numera praktiskt
taget alla dylika fartyg, som nybyggas, inrättas för oljeeldning.
Yad vårt land beträffar, har brännoljan först under de senaste åren börjat
i större omfattning användas såsom bränsle å marinens fartyg. Under åren
1918 och 1919 uppgick åtgången av dylik olja endast till cirka 230 ton
per år, men redan år 1921 hade förbrukningen av enbart dieselmotorbrännolja,
vilken olja huvudsakligast användes såsom drivmedel för undervattensbåtarna,
ökats till cirka 1,000 ton per år. Sedan under de följande
åren dels några av flottans äldre fartyg helt eller delvis omändrats för oljeeldning,
dels ock nya för enbart oljeeldning byggda fartyg tillkommit, inträdde
jämväl en kraftig stegring i pannbrännoljeförbrukningen. Sålunda
ökades åtgången av pannbrännolja från cirka 400 ton under år 1924 till omkring
7,000 ton under år 1928. Samtidigt steg förbrukningen av dieselmotorbrännolja,
så att densamma under år 1928 uppgick till cirka 1,300 ton.
Efter år 1928 har visserligen en stagnation inträtt i den dittills pågående
starka stegringen av oljeförbrukningen vid flottan, men allteftersom de nya
fartyg, som ingå i det år 1927 beslutade programmet för flottans ersättningsbyggnad,
hinna färdigbyggas, har man att räkna med ett ytterligare ökat
oljebehov, då dessa fartyg utan undantag inrättas för oljeeldning. Såsom
av utredningen i ärendet framgår, beräknas årsbehovet av olja för flottans
räkning under fredstid komma att uppgå till 10,(X)0 ton pannbrännolja och
1,400 ton dieselmotorbrännolja, sedan samtliga de fartyg, beträffande vilka
byggnadsbeslut redan fattats, blivit färdigställda. Lägges härtill den oljekvantitet,
som erfordras för driften av statens båda isbrytarfartyg, vilkas förseende
med bränsle jämväl åligger marinförvaltningen, kommer man för de
närmaste åren upp till tift årsbehov i fredstid för marinens räkning av cirka
Departements
chefen.
28
Kungl. Majus proposition nr lil.
18,000 ton pannbrännolja och 2,000 ton dieselmotorbrännolja. Efter år 1933
kommer detta behov att ytterligare ökas, i den måll ytterligare ersättningsbyggnad
för flottan beslutes. Krigsbehovet av bräniioljor uppgår givetvis
till betydligt större kvantiteter än fredsbehovet.
På grund av den ökade användning, som brännoljan således erhållit vid
flottan, har det blivit en angelägenhet av största vikt för marinens myndigheter
att söka säkerställa tillgången på dylik olja inom landet, för den händelse
importen skulle försvåras eller förhindras, och olika möjligheter för
denna frågas lösande hava undersökts. Sålunda hava bland annat förutsättningarna
för uppläggande under fredstid av ett för en avspärrningsperiod
betryggande förråd tagits under övervägande. Då det emellertid alltid måste
vara vanskligt att i förväg bedöma behovet av de bränslekvantiteter, som
erfordras för en till sin tidslängd obekant avspärrningsperiod, kommer vid
användandet av enbart lagringsmetoden alltid en viss risk att förefinnas för
att de i fredstid anskaffade förråden taga slut, innan möjlighet yppas för
deras förnyande. På denna väg synes man således näppeligen kunna nå
fram till en fullt tillfredsställande lösning av frågan örn marinens oljeförsörjning.
Ansträngningarna torde därför böra inriktas på att utnyttja de
möjligheter till oljeframställning, som kunna förefinnas inom landet.
Sedan flera år tillbaka hava i åtskilliga länder pågått försök avseende
framställning av en ersättningsprodukt för den ur oljekällorna erhållna
mineraloljan. Såsom råmaterial hava därvid olika ämnen kommit till användning,
exempelvis stenkol, brunkol, skiffer och trä m. m., och ett flertal
metoder för utvinnande av olja ur dessa ämnen hava framkommit.
För Sveriges del har särskilt en av bergsingenjören Sven Bergh uppfunnen
metod för framställning av olja ur alunskiffer tilldragit sig intresse.
Metoden i fråga framlades första gången år 1920, och sedan den under de
närmast följande åren med understöd från statens sida prövats vid mindre
försöksanläggningar dels vid Stockholms gasverk, dels vid Kinnekulle, blev
metoden därefter underkastad prov i större skala vid Kinnekulleverkens
för ändamålet under åren 1924—1925 uppförda skifferoljeverk. Proven därstädes
bedrevos till en början på bekostnad av Kinnekulleverkens dåvarande
ägare Olof Jönsson, men sedan denne förklarat sig av ekonomiska skäl icke
kunna slutföra provdriften, fortsattes densamma, såsom i det föregående omförmälts,
under år 1929 genom statens försorg under ledning av ingenjörsvetenskapsakademien.
Såsom resultat av denna provdrift framgick, att anläggningen
arbetade tekniskt tillfredsställande och lämnade en oljeprodukt,
som vid verkställda försök visade sig vara fullt användbar som pannbränsle
å flottans fartyg.
Trots det goda resultat, som sålunda erhölls vid 1929 års provdrift vid
Kinnekulleverken, kvarstodo dock efter dess avslutande vissa spörsmål, som
tarvade ytterligare utredning, innan man kunde bilda sig en slutgiltig uppfattning
örn den Berghska metodens användbarhet och lämplighet såsom
grundval för en inhemsk oljetillverkning. Sålunda hade icke tillförlitligt
underlag erhållits för bedömande av frågan, huruvida oljeframställning med
29
Kungl. Majus proposition nr 117.
metoden i fråga kunde göras ekonomiskt bärande. Ej heller hade de ekonomiska
och tekniska betingelserna för en oljeframställning i större skala
blivit tillräckligt klarlagda. Vidare återstod att utröna, huruvida metoden
jämväl lämpade sig för framställning av den såsom drivmedel för, bland
annat, flottans undervattensbåtar behövliga dieselmotorbrännoljan.
Dessa med flera spörsmål beträffande möjligheterna för anordnande av
en inhemsk oljeframställning hava gjorts till föremål för behandling i marinförvaltningens
och kommerskollegii förut omförmälda, med skrivelse den 12
mars 1931 avlämnade utredning rörande driften vid Kinnekulleverken m. m.
Enligt vad som framgår av denna utredning har förnyad provdrift för
utrönande av den Berghska metodens lämplighet för oljeframställning varit
anordnad vid Kinnekulleanläggningen under senare delen av år 1930 samt
i början av år 1931. Denna provdrift har i vissa hänseenden lämnat gynnsammare
resultat än de, vilka erhöllos vid 1929 års försök. Sålunda har,
bland annat, en ansenlig produktionsökning kunnat konstateras såväl i det
för själva oljeframställningen avsedda destillationsverket som i den i samband
med nämnda verk stående kalkschaktugnen, där den vid oljedestillationen
erhållna, ej kondenserade skiffergasen användes för kalkbränning.
Enligt utredningen kan med en driftstid av 275 dygn per år (återstoden
av året avses för översyn) vid anläggningen årligen produceras cirka 770 tom
råolja samt 840,000 kbm. skiffergas. Av den sålunda erhållna råoljan beräknas
kunna utvinnas cirka 715 ton pann- och dieselmotorbrännolja samt
omkring 55 ton råbensin.
Beträffande möjligheten att vid behov åstadkomma en ökning av den inhemska
oljeframställningen framhålles i utredningen, att den för oljeframställning
lämpliga skiffern å Kinnekulleverkens egendom beräknas uppgå
till omkring 15 miljoner ton, varur med anlitande av Berghs metod torde
kunna utvinnas cirka 440,000 ton brännolja. I detta sammanhang må erinras,
att landets totala, till skifferoljeframställning användbara skiffertillgångar
skattas till ungefär 3,000 miljoner ton.
Då det enligt marinförvaltningens och kommerskollegii åsikt skulle möta
åtskilliga svårigheter att på ett ur statens synpunkt effektivt sätt ordna
driften vid Kinnekulleverken, för den händelse anläggningarna därstädes för
framtiden skulle förbliva i den nuvarande innehavarens ägo, hava ämbetsverken
föreslagit, att staten måtte efter inköp av egendomen själv övertaga
oljetillverkningen vid anläggningen.
Kostnaderna för egendomens förvärvande hava i ämbetsverkens den 12
mars 1931 framlagda förslag beräknats till 400,000 kronor, varjämte det i
det föregående omförmälda lånet ur manufakturförlagslånefonden å 200,000
kronor, för vilket fastigheten häftar såsom säkerhet, skulle till såväl kapital
som ogulden ränta efterskänkas.
För iordningstiillande av oljeverket för fortsatt drift m. m. har ett belopp
av 88,000 kronor beräknats vara erforderligt.
Beträffande den framtida dispositionen av Kinnekulleverkens egendom har
i utredningen föreslagits, att den del av densamma, som är att betrakta såsom
30
Kungl. Majus proposition nr 17 7.
jordbruksfastighet, skall överlämnas till förvaltning av domänstyrelsen för
att i vanlig ordning utarrenderas, under det att den för industriellt ändamål
avsedda delen skall omhänderhavas av marinförvaltningen, som skall utarrendera
kalkbruksdriften och själv endast driva oljeanläggningen.
Arrendeinkomsterna från kalkbruksdriften hava skattats till 10,000 ä
15,000 kronor.
Tillverkningskostnaderna för en årsproduktion av 715 ton pann- och
dieselmotorbrännolja samt 50 ton raffinerad bensin hava i utredningen beräknats
till 90,000 kronor. Den vid anläggningen erhållna skiffergasen,
vilken avses skola av arrendatorn av kalkbruksdriften användas i stället för
stenkol vid kalkbränning i kalkschaktugnen, har åsatts ett värde av 47,400
kronor, motsvarande anskaffningskostnaden för den kvantitet stenkol, som
genom gasens utnyttjande kan inbesparas. Vidare har den vid oljetillverkningen
utvunna bensinen angivits hava ett värde av 13,000 kronor. Självkostnadsnadspriset
för framställning av förenämnda årsproduktion olja Ilar
med ledning härav beräknats till (90,000 — 47,400 — 13,000 =) 29,600 kronor
eller till i runt tal 42 kronor per ton. Vid uppgörandet av denna kalkyl
hava några kostnader för ränta och amortering å anläggningskapitalet icke
medräknats, varjämte förutsatts, att skatten å bensintillverkningen skulle
restitueras.
Såsom slutomdöme beträffande den föreliggande frågan hava marinförvaltningen
och kommerskollegium i sitt förslag av den 12 mars 1931 anfört,
att vidmakthållandet av oljedriften vid Kinnekulleverken enligt ämbetsverkens
mening måste anses vara av den allra största betydelse för att vid
hindrad eller försvårad import bidraga till landets förseende med flytande
bränsle och speciellt för att vid krigstillfälle möjliggöra säkerställandet av
flottans behov av brännoljor.
Uti de i ärendet avgivna utlåtandena hava, såsom av det föregående framgår,
åtskilliga erinringar framställts emot marinförvaltningens och kommerskollegii
den 12 mars 1931 framlagda förslag rörande inköp av Kinnekulleverken.
Innehållet i dessa, huvudsakligen av ingenjörsvetenskapsakademien
samt vissa av försvarsberedskapskommissionens ledamöter gjorda erinringar
torde i korthet kunna sammanfattas sålunda.
Ur teknisk synpunkt kunde problemet örn framställning av olja ur skiffer
redan anses hava blivit klarlagt genom de prov, som hittills utförts vid
Kinnekulleverken. Från denna synpunkt sett förefunnes det därför ingen
anledning för staten att upplägga en permanent försöksstation av den art,
som nu ifrågasatts.
Utredningen i ärendet hade visat, att en skifferoljeframställning i och för
sig utan samband med annan drift, exempelvis kalkbränning, vore ur ekonomisk
synpunkt fullständigt utsiktslös, åtminstone med de oljepriser, som
för närvarande rådde på världsmarknaden. Den olja, som erhölles vid Kinnekulleanläggningen,
utgjorde en biprodukt vid en industriell drift — kalkbränning
— vilken vore utslagsgivande såväl i fråga örn produktionsvolymen
31
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
som beträffande tillverkningskostnaderna. Det vore omöjligt att överblicka
de ekonomiska konsekvenser, som kunde komma att uppstå för staten, därest
den skulle förvärva och driva sekundäranläggningen, oljeverket, under det
att primäranläggningen, kalkbränningsugnen, bleve till sin funktion beroende
av ett arrendeavtal. Ur statens synpunkt vore det att föredraga, örn
ett privat industriintresse kunde finna anledning att övertaga anläggningen
och utveckla densamma till större dimensioner, varvid en begränsad subvention
från statens sida kunde ifrågasättas för oljeproduktionens främjande.
Ett statsförvärv av Kinnekulleverksan läggningen skulle snarare motverka
än befrämja en önskvärd industriell lösning av oljeframställningsproblemet.
Emot den av ämbetsverken framlagda driftkalkylen kunde vissa erinringar
göras. Särskilt gällde detta i fråga örn de inkomster, som beräknats inflyta
genom utarrendering av kalkschaktugnen och leverans av skiffergas till kalkbränningen
i denna ugn. Det pris, som den blivande arrendatorn av kalkugnen
skulle erlägga för därstädes förbrukad skiffergas, syntes, såvitt av
utredningen kunde bedömas, vara högre än vad som betingades av teknisktekonomiska
skäl. Det vore därför ovisst, örn de i driftkalkylen beräknade
inkomsterna kunde för framtiden påräknas. Då kombinationen med kalkugnen
utgjorde den centrala punkten i förslaget, skulle försöksstationen,
om denna kombination av en eller annan anledning bortfölle, icke utan
mycket stora kostnader från statens sida kunna upprätthållas. Stora risker
förelåge alltså för, att en försöksanläggning av föreslagen art skulle komma
att förorsaka statsverket permanenta utgifter utan att medföra några häremot
svarande fördelar.
Ur krigsberedskapssynpunkt kunde en anläggning med Kinnekulleverkens
blygsamma dimensioner icke tillmätas någon nämnvärd betydelse. Härvid
vore för övrigt att märka, att den med varje år stegrade oljeförbrukningen
kommit att i viss mån minska intresset för våra skiffrar såsom grundval för
oljeframställning. Man måste därför nu i relativt högre grad än tidigare
inrikta sig på andra möjliga hjälpkällor. För klarläggande av krigsberedskapssynpunkten
erfordrades ytterligare utredning rörande byggnadstid, byggnadskostnader,
personalbehov m. m. för en krigstidsanläggning icke blott enligt
Kinnekullesystemet utan även enligt andra tänkbara destillationssystem.
Efter det myndigheternas yttranden över marinförvaltningens och kommerskollegii
förenämnda utredning avgivits, har den nuvarande ägaren av Kinnekulleverken,
agronomen Otto Jönsson, i skrivelse till Kungl. Majit den 3
oktober 1931 erbjudit sig att försälja ifrågavarande egendom med tillhörande
kalkbruk, skifferoljeverk m. m. för det egendomen för närvarande åsätta taxeringsvärdet
eller 260,500 kronor, under förutsättning dels att förenämnda lån
ur manufakturförlagslånefonden till såväl kapital som ogulden ränta efterskänkes,
dels ock att Jönsson tillerkännes ersättning med minst 20,000 kronor
för vissa kostnader, som han haft för oljeanhiggningen.
1 anledning av detta försäljningsanbud har marinförvaltningen, efter sam
-
32
Kungl. Majus proposition nr lil.
råd med kommerskollegium ock domänstyrelsen, den 21 december 1931 argivit
förnyat utlåtande i ärendet.
I utlåtandet uppgives, att vid verkställd undersökning rörande i vad mån
fastigheten skulle kunna förränta den av Otto Jönsson begärda köpeskillingen,
260,500 kronor, framgått, att för kalkbruksanläggningen kan påräknas
ett årligt arrende av 10,000 kronor, att jordbruksfastigheten bör kunna utarrenderas
mot ett årligt belopp av 4,400 kronor, att egendomen i dess
helhet alltså skulle lämna en avkastning av 14,400 kronor per år, att härifrån
dock bör avdragas skatter, beräknade till cirka 1,300 kronor, samt att
den årliga nettoavkastningen således kan beräknas till 13,100 kronor eller
cirka 5 % av köpeskillingen.
I iitlåtandet föreslås, att köpeskillingen, 260,500 kronor, skall bestridas
av lånemedel. Det för driftens fortsatta ordnande m. m. erforderliga beloppet
88,000 kronor, liksom ock den summa å 20,000 kronor, vilken av
Otto Jönsson begäres för vissa å oljeanläggningen nedlagda kostnader, hava
däremot ansetts böra utgå av behållna medel å flottans förrådstitlar för kol
samt motor- och pannbrännolja.
Såsom av den föregående framställningen framgår, avser det av ämbetsverken
framlagda förslaget i första hand att möjliggöra ett säkerställande av
marinens behov av flytande bränsle under tider, då import av denna vara av en
eller annan anledning icke kan äga rum. De ifrågasatta åtgärderna äro således
närmast att anse såsom beredskapsåtgärder, och de krav, som böra
uppställas beträffande förslagets bärighet i ekonomiskt avseende, måste följaktligen
i viss mån modifieras med hänsyn härtill.
Till ledning vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenser, som ett
realiserande av det föreliggande förslaget skulle medföra för staten, må här
anföras följande.
Av två till mig överlämnade arrendekontrakt, det ena mellan marinförvaltningen
och Kooperativa förbundet, förening u. p. a., samt det andra
mellan marinförvaltningen och Kinnekulleverkens tidigare innehavare Olof
Jönsson, framgår, att preliminära avtal numera träffats örn utarrendering av
såväl kalkdriften å egendomen som de till densamma hörande jordbruksfastigheterna,
varvid arrendeavgiften bestämts till 10,000 kronor för år för
kalkdriften och 300 kronor för månad för jordbruksfastigheterna jämte
skyldighet för vederbörande arrendator att betala alla för sistnämnda fastigheter
utgående skatter och onera. Sammanlagda arrendeinkomsten per år
skulle alltså enligt dessa avtal uppgå till 13,600 kronor, vilket motsvarar en
avkastning av mer än 5 % å den i det senaste försäljningsanbudet angivna
köpeskillingen, 260,500 kronor.
Beträffande kontraktet rörande jordbruksfastigheterna, mot vilket domänstyrelsen
förklarat sig ej hava någon erinran att göra, är att märka, att
detsamma är avsett att gälla endast för tiden intill den 14 mars 1933, detta
för att lämna vederbörande myndighet fria händer i fråga örn utarrenderingen,
sedan frågan om fastigheternas förvaltning blivit definitivt ordnad.
33
Kungl. Maj-.U proposition nr 177.
Det i fråga om kalkdriften upprättade avtalet avser däremot en tid av
något över fem år. Enligt detta avtal åligger det arrendatorn att i kalkschaktugnen
bränna kalk, i den mån jordägaren anser sig kunna lämna
bränsle (skiffergas) härtill från oljeverket, dock att arrendatorn icke är pliktig
mottaga mera bränsle än som erfordras för bränning av under första arrendeåret
1,750 ton, under andra arrendeåret 3,500 ton, under tredje arrendeåret
5,200 ton och därefter årligen intill 8,250 ton osläckt kalk. För till kalkschaktugnen
lämnat bränsle skall arrendatorn betala 4 kronor per ton framställd
osläckt kalk, avsedd för jordbruksändamål, respektive 5 kronor 50 öre
per ton kalk, avsedd för industriändamål.
Enligt vad som framgår av en marinförvaltningens förenämnda skrivelse
den 21 december 1931 bifogad, av marinöverdirektören Schoerner uppgjord
»Sammanfattning av hittills vunna resultat vid försöksdrift åren 1929 och
1931 vid Kinnekulleverken», vilken sammanfattning torde såsom bilaga få
fogas till statsrådsprotokollet rörande förevarande ärende, beräknas numera
framställningskostnaderna för brännolja vid verken komma att uppgå till
cirka 40 kronor per ton, under förutsättning att ränta och amortering å
anläggningskapitalet icke medräknas. För jämförelses skull kan här påpekas,
att oljepriset i allmänna marknaden för närvarande utgör 40 ä 45 kronor
per ton fritt svensk importhamn. Vid uppgörandet av nyssnämnda kalkyl
har — med tillämpning av bestämmelserna i förenämnda med Kooperativa
förbundet upprättade preliminära avtal — den vid oljeframställningen erhållna,
såsom bränsle i kalkschaktugnen avsedda skiffergasen beräknats lämna
en inkomst av 150 kronor per tillverkningsdygn.
I det för oljeverkets iordningställande m. m. beräknade beloppet, 88,000
kronor, ingår, bland annat, en post å 10,000 kronor, utgörande ersättning
till bergsingenjören Bergh för utövning av vissa honom tillhöriga patenträttigheter.
Beträffande denna ersättning är att märka, att beloppet, 10,000
kronor, enligt av Bergh numera gjort erbjudande, är avsett att utgöra full
ersättning för nyttjanderätten till samtliga Bergh nu tillhöriga ävensom av
honom framdeles förvärvade patenträttigheter m. m. rörande oljeframställning
ur skiffer å den till inköp föreslagna egendomen, vadan alltså, i motsats
till vad som tidigare ifrågasatts, någon särskild licensavgift för patentens
utövande icke skall utgå.
Inkomsterna av jordbruket och kalkbrytningen å Kinnekulleverkens egendom
kunna således beräknas lämna en tillfredsställande förräntning å inköpssumman,
260,500 kronor. Däremot torde under nuvarande förhållanden de
för oljeanläggningens iordningställande m. m. samt för utgivande av viss
ersättning åt säljaren erforderliga beloppen, tillhopa 108,000 kronor, icke
kunna förräntas. Huruvida driften vid oljeverket kommer att i framtiden
bliva ekonomiskt bärkraftig, torde icke för närvarande vara möjligt att avgöra.
Oavsett huru denna drift jin utfaller, torde emellertid någon fara icke
föreligga för, att densamma skall komma att åsamka staten några större
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 helft. (Nr 177.j 488 32 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
oberäkneliga kostnader, alldenstund ju staten kan, när helst så anses påkallat,
inställa oljetillverkningen. Att märka är, att en inställelse av nämnda
tillverkning kan äga rum utan att avkastningen av den utarrenderade egendomen
minskas. De med ett inköp av Kinnekulleverken förenade ekonomiska
riskerna bliva således förhållandevis obetydliga. I varje fall synas
de icke kunna bliva av sådan omfattning, att de böra tillmätas avgörande
betydelse vid den föreliggande frågans lösning.
Den omständigheten, att problemet rörande framställning av olja ur
skiffer redan blivit ur teknisk synpunkt klarlagt, synes näppeligen med fog
kunna anföras såsom skäl mot fortsättande genom statens försorg av driften
vid Kinnekulleverken i föreslagen omfattning, ty även örn den Berghska
metoden redan nu visat sig vara tekniskt sett tillfredsställande, utesluter detta
givetvis icke, att densamma vid fortsatt drift kan i olika avseenden förbättras
och göras än mera effektiv och därmed ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare.
Erfarenheterna från den senaste provdriften synas för övrigt tyda på, att
metoden erbjuder åtskilliga utvecklingsmöjligheter i olika avseenden.
Det har framhållits, att ett statsförvärv av Kinnekulleverken skulle kunna
befaras bliva till hinder för en såsom önskvärd ansedd industriell lösning
av olj efram ställningsproblemet och den därmed sammanhängande frågan
örn användningen av de vid oljedestillationen erhållna skiffergaserna. Såsom
påpekats i en av de vid ingenjörsvetenskapsakademiens utlåtande i ärendet
fogade reservationerna, synes det vara svårt att förstå, vari detta hinder skulle
kunna tänkas bestå. Erfarenheten har visat, att det privatekonomiska intresset
icke lockas av de möjligheter till inhemsk oljeproduktion, som för närvarande
förefinnas, och någon ändring härutinnan lärer näppeligen vara att förvänta,
innan oljeprisen undergått en väsentlig förhöjning. Skulle i en framtid intresse
för privatekonomisk oljedrift inom landet uppstå, synes den omständigheten,
att staten redan förut igångsatt tillverkning av olja, icke behöva utgöra
något som helst hinder för de privatekonomiska planernas förverkligande.
Snarare synes man vid eventuellt igångsättande framdeles av enskild
industriell drift kunna draga åtskillig nytta av de erfarenheter, som
vunnits vid en tidigare igångsatt statlig försöksdrift.
Med anledning av vad som i vissa av de i ärendet avgivna utlåtandena
anförts rörande möjligheterna för åstadkommande av inhemsk oljetillverkning
enligt andra metoder än den i förevarande utredning föreslagna, torde
böra framhållas, att den vid Kinnekulleverken prövade Berghska metoden
föreligger i utexperimenterat och för praktisk användning färdigt skick. Däremot
synes ingen av de övriga metoder, som kunna komma i fråga för oljetillverkning
här i landet, befinna sig i sådant skick, att den med utsikt till
framgång omedelbart kan praktiskt utnyttjas för olj efram ställning i större
skala, utan torde härför komma att erfordras långvariga och omfattande
experiment. Den Berghska metoden synes således vara den enda, med
vilken man åtminstone för närvarande har att räkna för tillgodoseende av
vårt oljebehov i händelse av avstängd tillförsel från utlandet. Under sådana
förhållanden kan jag ej finna annat än att de åtgärder, som från stats
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 35
makternas sida finnas böra vidtagas för skapande av en inhemsk oljeproduktion,
i första hand böra baseras på denna metod.
Vid bedömandet av Kinnekulleanläggningens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt
bör beaktas, att oljeverket därstädes är avsett att vara en
försöksstation, varest möjligheterna för drift i större skala skola närmare
undersökas och åtgärderna för övergång till sådan drift skola förberedas.
Genom anläggningens förvärvande och driftens fortsättande får staten tillfälle
att utbilda en för ändamålet lämplig ledar- och arbetarstam, vilken sedermera,
därest driften skulle behöva utökas, kan användas i förhandsställning. Med
staten såsom ägare av Kinnekulleverkens egendom kan brytningen i kalkstens-
och skifferbrotten ordnas så, att en snabb utökning till stordrift möjliggöres
utan betungande avbanings- och schaktningskostnader. Med egendomen
i enskild ägo kommer risk alltid att föreligga för att åtkomsten
av dess för brytning för närvarande ovanligt lättillgängliga skifferfyndigheter
försvåras genom olämpligt ordnad kalkdrift.
Enligt av marinförvaltningen verkställda preliminära undersökningar skulle
en anläggning med en årlig tillverkningskapacitet av 40,000 ton råolja kunna
iordningställas vid Kinnekulleverken på en tid av cirka 7 månader, med
möjlighet att utnyttja delar av nyanläggningen efter kortare tid, allt under
förutsättning att ritningar och planer föreligga utarbetade i detalj. Er den
angivna råolj ekvan ti teten kan, enligt vad som uppgives, utvinnas cirka 33,300
ton pannbrännolja och cirka 3,800 ton dieselmotorbrännolja, eller vad som
beräknas utgöra flottans årliga behov under en neutralitetsvakt.
Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att jag i likhet med
marinförvaltningen och kommerskollegium anser det vara synnerligen betydelsefullt,
att den vid anläggningen i fråga med stora uppoffringar från
såväl statens som enskildas sida påbörjade skifferdestillationsdriften vidmakthålles
för att i händelse av behov kunna utgöra grundval för utökad
oljeframställning inom landet. Av utredningen i ärendet att döma, synes
det icke vara möjligt att på ett ur statens synpunkt tillfredsställande sätt
säkerställa denna drift, med mindre Kinnekulleverkens egendom med tillhörande
anläggningar övertages av kronan. Med hänsyn härtill och då jag
icke har något att erinra mot de villkor för egendomens förvärvande, som
angivits i den nuvarande ägarens försäljningsanbud den 3 oktober 1931,
finner jag mig böra tillstyrka, att förslag avlåtes till riksdagen örn inköp av
ifrågavarande egendom på nyssnämnda villkor.
Även det i utredningen framlagda förslaget, att ett belopp av 88,000
kronor måtte få disponeras för ordnande av oljeverket för fortsatt drift m. m.,
finner jag mig böra biträda.
Beträffande kostnadernas bestridande har, såsom nämnts, ifrågasatts, att
själva inköpssumman för egendomen, 260,500 kronor, skulle utgå av lånemedel,
medan det för oljeverkets iordningställande erforderliga beloppet,
88,000 kronor, ävensom det särskilda belopp av 20,000 kronor, som enligt
förenämnda försäljningsanbud skall utgå till säljaren för vissa av honom
36
Kungl. Majus proposition nr lil.
havda kostnader för oljeverket, skulle bestridas av behållna medel å flottans
förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja.
Med hänsyn till att det huvudsakliga syftet med Kinnekulleverksanläggningens
förvärvande är att säkerställa flottans oljebehov, anser jag emellertid,
att det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet i dess helhet,
(260,500 + 88,000 + 20,000 —) 368,500 kronor, bör utgå av flottans nyssnämnda
förrådstitlar.
Beträffande dessa förrådstitlars ställning har marinförvaltningen meddelat,
att den kontanta behållningen å desamma efter avräkning av de belopp,
som av ämbetsverket anses erforderliga för komplettering av kol- och oljeförråden,
den 1 december 1931 uppgick till 416,682 kronor.
På det att de utgifter, varom här är fråga, må komma till synes i budgetredovisningen,
torde nämnda belopp, 368,500 kronor, icke böra utgå direkt
ur sagda förrådstitlar utan först såsom särskilda uppbördsmedel tillgodoföras
ett i riksstaten under fjärde huvudtiteln redan uppfört anslag, varifrån
kostnaderna för inköpet av Kinnekidleverken m. m. sedermera böra
bestridas. Bestämmelser härom torde i sinom tid böra utfärdas av Kungl.
Maj:t.
Den framtida dispositionen av egendomen torde böra ordnas så, att åt
domänstyrelsen uppdrages att för marinförvaltningens räkning ombesörja
förvaltningen och utarrenderingen av de till egendomen hörande jordbruksfastigheterna,
under det att egendomen i övrigt förvaltas av marinförvaltningen.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande beträffande
dispositionen av de belopp, vilka inflyta genom utarrendering av kalkdriften
samt jordbruksfastigheterna.
Ett godtagande av försäljningsanbudet innebär, bland annat, att det Olof
Jönsson och Per Jönsson såsom innehavare av firman Kinnekulleverken,
Jönsson & C:o, genom kungl, brev den 30 maj 1924 beviljade lånet ur
manufakturförlagslånefonden å 200,000 kronor efterskänkes till såväl kapital
som ogulden ränta. Såsom statskontoret framhållit, torde manufakturförlagslånefondens
ifrågavarande fordran numera vara skäligen värdelös.
Det torde, därest den av mig förordade propositionen avlåtes och vinner
riksdagens bifall, ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrift örn avskrivning
av statens fordran i anledning av manufakturförlagslånet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att för inköp av Kinnekulleverkens egendom och skifferoljeverk
ävensom för iordningställande av nämnda oljeverk för
fortsatt drift m. m. må tagas i anspråk ett belopp av tillhopa
368,500 kronor av besparade medel å flottans förrådstitlar för
kol samt motor- och pannbrännolja.
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
37
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Alf Ewerlöf.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Bilaga.
Sammanfattning av hittills vunna resultat vid försöksdrift åren 1929
och 1931 vid Kinnekulleverken.
Enligt den av bergsingenjör Sven V. Bergh utarbetade metoden för destination
av våra inhemska skiffrar erhållas som slutprodukter olja och högvärdig
destillationsgas. Den vid destillationen använda skiffern lämnar efter
avgivande av nämnda olja och gas dessutom tillräcklig mängd värme för
genomförande av hela destillationsprocessen, inklusive alstring av därvid
erforderlig ånga.
1929 års försöksdrift, anordnad av Ingenjörsvetenskapsakademien i samråd
med Marinförvaltningen och kontrollerad av professorn vid Tekniska
Högskolan B. Holmberg:
Hela anläggningen i drift. Genomsnittsresultaten blevo:
Per dygn destillerad skiffer...............................
, 4.22 x 55
» » utvunnen radia -— = ...........
J 100
» » gasbränd kalk 55 X 2.8 = 154 hl. =
55 ton
2.32 » 1
12.3 » 2
Kostnaden för råvaran och den direkta driften av destillationsanläggningen
har i Ingenjörsvetenskapsakademiens underdåniga skrivelse den 19 mars
1930 framlagts på följande sätt (i avrundade tal):
Kronor
per dygn
Skiffer...........
Arbetslöner.....
Elektrisk kraft
Smörjmedel ...
15: - 13: —
65: —
50: —
28: —
Summa 143: —
Skiffern levererades krossad till ett pris av l.oo krona per ton av till
krossverket framförd skiffer. I krossningen uppstod ett avfall av 15.3 %,
som avsiktades.
Ovanstående kostnad, som även innesluter omkostnaden för framställning
av den högvärdiga destillationsgasen, blir med en utvunnen råoljemängd per
dygn av 2.3 2 ton = kronor 62 per ton råolja. Destillationsgasen har då ej
åsatts något värde.
Beträffande 1929 års provdrift torde för övrigt kunna anföras följande:
1. Av brist på lämplig apparatutrustning vid Kinnekulleverken måste råoljan
sändas till Nynäshamn för att bensinavdrivas i firman A Johnson s
& C:o raffineringsanläggning.
2. Den erhållna bensinen var av relativt tung beskaffenhet (kokpunkt upp
till cirka 200° C.).
3. Den erhållna pannbrännoljan provades på en jagare och å ett pansarskepp
och konstaterades, att oljan utan någon som helst olägenhet kunde
å båda fartygen användas som pannbrännolja.
1 Oljeutbytet varierar i oljeskifferpallens olika lager mellan eirka 6—4%. Praktiskt
oljeutbyte vid längre tids drift cirka 4 %.
! En hl. gasbränd kalk väger 80 kg.; 154 hl. således 12,320 kg. eller avrundat 12.3 ton
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
4. Under provdriften konstaterades av professor Holmberg, att destillationsgasen
innehöll lätta bensiner i sådan mängd, att ett tillgodogörande
kunde komma i fråga.
5. Med destillationsgasen ur 1 ton skiffer brändes enligt uppgifter ovan
~rir- = 0.2 24 ton kalk.
oö
1931 års försöksdrift, anordnad av Marinförvaltningen och kontrollerad av
Mellersta och Norra Sveriges Angpanneförening.
Hela anläggningen i drift, varvid genomsnittsresultaten blevo:
Per dygn destillerad skiffer................................................................. 73.6 ton
» » utvunnen råolja ................................................................ 2.9 3 »
» » » gasbränd kalk..................................................... 30. i »
Kostnaden för råvaran och den direkta driften av destillationsanläggningen
beräknad på liknande sätt som vid den föregående provdriften blir:
Kronor per dygn
. .. 103: —
..... 65: —
.... 17:40
.... 9:60
195: —
Skiffern levererades krossad till ett pris av 1.18 kronor per ton av till
krossverket framförd skiffer mot l.oo krona per ton 1929. I krossningen
uppstod ett avfall av 15.4 5 %, som avsiktades. Arbetslönerna i oljefabriken
voro i genomsnitt 90 öre per timma mot 82.2 år 1929.
Ovanstående kostnad, som även innesluter omkostnaden för den högvärdiga
destillationsgasen, blir med en utvunnen råoljemängd per dygn av
2.9 3 ton = kronor 66: 5 o per ton råolja. Destillationsgasen har då ej åsatts
något värde.
Under förutsättning att vid senaste provdriften kostnad för skiffer och
arbetskraft varit lika som vid provdriften 1929, bliva utgifterna som följer:
Kronor per dygn
..... 87:40
..... 60: —
..... 17:40
..... 9:60
174: 40
eller, räknat på samma sätt som ovan, per ton råolja kronor 59: —, således
lägre än 1929, trots att vid senaste provdrift ur säkerhetssynpunkt använts
något större personal.
Beträffande 1931 års provdrift torde för övrigt böra anföras följande:
1. Med härför anskaffade anordningar kunde detta år vid Kinnekulleverken
utföras bensinavdrivning ävensom destination av skifferoljan.
2. Av 1 ton skiffer erhöllos 40 kg. råolja, som efter bensinavdrivning
lämnade cirka 33.3 kg. pannbrännolja och cirka 3.8 kg. dieselmotorbrännolja.
Besten utgjordes av råbensin med en kokpunkt upp till cirka 150° C mot
upp till 200° C år 1929. Baffinering av råbensinen företogs ej, emedan lämplig
apparatur härför saknades, men beräknas uppskattningsvis erhållas 2.6
kg. raffinerad bensin.
Skiffer..............................
65 x 82.2
Arbetslöner -
''JO
Elektrisk kraft ................
Smörjmedel m. m............
Skiffer...........................................
Arbetslöner....................................
Elektrisk kraft ...............................
Smörjmedel m. m........................
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
3. Erforderlig ånga för bensinavdrivningen alstrades av värmet i skiffer
destillationsugnarnas rökgaser. Särskilt bränsle härför var alltså ej erforderligt.
30 i
4. Med destillationsgas från 1 ton skiffer brändes —— — 0.4o9 ton kalk
73.6
mot 0.2 24 ton år 1929.
5. Pannbrännolja, nämnd i punkt 2 ovan, kan om så skulle anses fördelaktigt,
underkastas fraktionerad destination, varvid erhålles omkring 60 %
brännolja, avsedd som pannbrännolja eller dieselmotorbrännolja, och resten
asfalt.
6. Dieselmotorbrännolja, nämnd i punkt 2 ovan, har provats med utmärkt
resultat vid drift med modern s. k. kompressorlös dieselmotor. Provning
med äldre typ av dieselmotor, försedd med kompressor för luftinsprutning
av bränslet, har även gått bra men har ej ännu företagits i önskvärd utsträckning,
beroende på svårigheten att för försök kunna disponera motor
av denna typ.
7. Asfalten, nämnd i punkt 5 ovan, har befunnits vara utan lukt och av
god beskaffenhet och alldeles särskilt lämpad för framställning av högprocentiga
emulsioner, vilka f. n. hava stor användning för impregnering m. m.
8. Ur destillationsgasen kan tillvaratagas per ton destillerad skiffer intill
3.4 kg. lättbensin (sp. v. 0.6 6) av god beskaffenhet. Sedan lättbensinen
borttagits, kan den återstående gasen användas, antingen som bränsle vid
kalkbränning eller enligt följande:
a) Såsom bränsle för framställning av ett utmärkt och billigt byggnadsmaterial
ur askan, siluriategel, ånghärdad gasbetong m. m. Gasen torde
räcka som bränsle för framställning av tegel ur hela den askmängd, som
erhålles vid skifferdestillationen.
b) Såsom utgångsmaterial, sedan svavlet avlägsnats ur gasen, för vinnande
av betydande mängder kondenserbara kolväten, s. k. gasol. Ifrågavarande
avskiljning ur den svavelfria destillationsgasen av gasol kan för närvarande
företagas utan några som helst tekniska svårigheter genom lämplig komplettering
av skifferdestillationsanläggningens kondensationssystem och bör
detta genom praktiska försök närmare studeras ur ekonomisk synpunkt.
9. Destillationsgasen, utnyttjad enligt punkt 8 ovan, frigör oljetillverkningen
helt från kalkbränning.
10. Genom s. k. bräckning» av skifferråoljan (genomsnittlig sp. vikt =
0.9 5) i liknande anläggningar, som levererats och uppförts av Universal Oil
Products Company hos A. Johnsson^ & C:o oljeraffinaderi Nynäshamn, beräknar
Doktor Y. Henny, vid förstnämnda företag, att följande produkter
ungefärligen kunna utvinnas:
Bensin, kokp. till 200° C ........................................................... 40—45 vol. %
Brännolja..................................................................................... 45—40 » »
Koks, gas och förlust.................................................................. 15—15 » »
100—100 vol. %
Yad här i punkt 10 framhållits kan vara av betydelse, örn det skulle visa
sig önskvärt att öka bensinutvinning ur skifferolja.
Beräknad total kostnad per dygn för framställning av skifferråolja vid
Kinnekulleverken enligt de resultat, som uppnätts vid 1931 års
provdrift, örn anläggningen tänkes arbeta 275 dygn per år.
Efter allt att döma skulle driften kunna upprätthållas 300 dygn eller mera
per år, men med hänsyn till tidigare kalkyler har 275 dygn bibehållits.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Olje verkets värde är 180,000 kronor enligt år 1929 verkställd undersökning
av försäkringsbolaget Allmänna Brand, som tagit del av kostnadsberäkningar
och räkningar. Detta kapital avskrives och förräntas i nedanstående
kalkyl i överensstämmelse med vad som är brukligt för liknande anläggningar
eller med 15,500 kronor per år, motsvarande 56: 50 kronor per
‘tyga.
Underhåll för krossverk och skifferdestillationsanläggning uppgår per
år till:
för krossverket.................................................................... c:a kronor 4,270: —
» skifferdestillationsanläggningen.................................... » » 6,690: —
Summa c:a kronor 10,960: —
eller cirka 40 kronor per dygn.
Vid ordinarie drift beräknas en driftsledare, verkmästare eller pensionerad
flaggunderofficer, samt en kontorist kunna anställas för tillhopa 6,500
kronor per år, vilket per driftsdag utgör cirka 23: 50 kronor.
Skiffer
Arbetslöner
Elektrisk kraft
Smörjmedel m. m.
Arbetsledning m. m
Underhåll.....................
Ränta och amortering
Sammanställning,
enligt ovan (1931 års provdrift)..
Kronor per dygn
195: —
23: 50
40: —
56: 50
315: —
Avgår ersättning för destillationsgas enligt preliminärt upprättat
kontrakt c:a .................................................................................... 150: —
Differens 165: —
eller per ton råolja ^ = 56 kronor fritt verket.
2.9 3
Vid Marinförvaltningens fortsatta provdrift förutsattes, att anläggningskapitalet
avskrives, varför posten »Ränta och amortering» bör utgå. Råoljepnset
blir då kronor 37: — per ton. Lägges driften för framställning av
produkter enligt punkt 2 (1931 års provdrift), så att man genom bensinavdrivning
av skifferråoljan och raffinering av den erhållna bensinen ur ett ton
råolja erhåller 832.5 kg. pannbrännolja, 95 kg. dieselmotorbrännolja och 65
kg. renad bensin, kan följande kalkyl uppställas:
Kostnad för råolja (1 ton enligt ovan)..........................
.............. kronor 37: —
» » bensinavdrivning och raffinering ............
7: 15
kronor 44: 15
Avgår inkomst för bensin, 65 kg. ä 11 öre...................
.............. kronor 7: 15
kronor 37: —
Omkostnaden för 832.5 + 95= 927.5 kg. pann- och dieselmotorbrännolja
37
blir således 37: — kronor eller per ton räknat -— = 40 kronor, allt fritt
0.93
verket.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 145 haft. (Nr 177.) 188 32 4
42
Kungl. Majus proposition nr lil.
Sammanfattning:
Av det ovan framlagda materialet torde framgå, att de hittills utförda
försöken visa dels att 1931 års försöksdrift uppvisar ett betydande framsteg
gent emot motsvarande försök år 1929, dels att försöksanläggningen vid
Kinnekulleverken trots dess relativt ringa storlek skulle med utnyttjande av
nu befintliga anläggningar kunna framställa råolja till ett i normala tider
mycket gynnsamt pris. Emellertid finnas såsom ovan antytts, flera möjligheter
att genom vissa kompletteringar ernå, dels att oljeframställningen kan
i mån av behov helt eller delvis frigöras från sambandet med kalkbränning,
dels att tillgodogörandet av vissa kondenserbara produkter ur destillationsgasen
torde i ej ringa mån kunna än ytterligare nedbringa framställningskostnaderna
för råoljan och dess produkter.
Stockholm, Kungl. Marinförvaltningens ingenjöravdelning den 21 december
1931.
Y. Schoerner.
Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:244 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående inköp av Kinnékulleverkens egendom och skifferoljeverk m, m. s. 1 i texten
- SU 1932:95 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skif''eroljererk ra. m. s. 3 i texten