Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m

1932-03-11 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:184, Med förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser

i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den

24 mars 1868 (nr 22) m. m.; given Stockholms slott

den 11 mars 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa

bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868

m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1982.

1 sand.

158 Käft. (Nr 184.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 18h.

Förslag

till

Förordning

angående utsträckt tillämpning ar vissa bestämmelser i § 13 ar ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

Härigenom förordnas, att vad i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den

24 mars 1868 (nr 22), i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, i förordningen den

26 maj 1916 (nr 199) angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m.

samt i förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar är stadgat angående

offentlig föreställning eller annan sådan tillställning skall äga tillämpning

jämväl å tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del

av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar

driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning

eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,

till vilken allmänheten har tillträde.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 18^.

3

Utdrag av protokollet över socialår enden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Krcmprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1932.

Närvarande :

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning

med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen:

I skrivelse den 17 april 1928, nr 119, har riksdagen under åberopande av vad

som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 22 för

samma år anhållit, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de av utskottet

anförda synpunkterna skyndsamt låta utreda, i vilken omfattning och på vad

sätt gällande bestämmelser örn nöjestillställningar borde utvidgas, såsom i två

i utskottsutlåtandet omförmälda motioner ifrågasatts, samt för riksdagen framlägga

det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Den av riksdagen begärda utredningen avser två särskilda spörsmål. Dels

berör nämligen densamma frågan, huruvida rätten att å den egentliga landsbygden

anordna vissa slag av nöjestillställningar, vilken rätt för närvarande

kan inskränkas allenast genom lokalt gällande bestämmelser, i den

mån sådana bliva för en viss ort tillämpliga, bör regleras genom enhetligt

gällande författningsbestämmelser; dels är fråga örn möjligheten att förhindra

det under senare tid i avsevärd utsträckning begagnade förfarandet, att

nöjestillställningar, som i realiteten äro offentliga, på det sätt undandragas

tillämpning av de för sådana tillställningar gällande författningsbestämmelserna,

att tillställningarna förklaras vara enskilda såsom anordnade av en förening,

i vilken deltagare i tillställningen uteslutande eller huvudsakligen i

syfte att möjliggöra nämnda förfarande antecknats såsom medlemmar.

Den först avsedda frågan har förut i dag varit föremål för behandling (proposition

nr 183). Jag anhåller nu att få anmäla den sistnämnda.

De författningsbestämmelser, som för närvarande möjliggöra kontroll från

det allmännas sida över olika slag av nöjestillställningar, gälla samtliga allenast

offentliga tillställningar.

Gällande

bestäm
melser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Så är till en början fallet med ordningsstadgan för rikets städer, vars § 13

är att tillämpa på den, som vill i stad eller å dess område giva »offentlig föreställning»,

»hålla allmänt föredrag», »hålla allmänt sammanträde eller göra

andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst----— till vilka

allmänheten eljest har tillträde».

Detsamma gäller i fråga örn förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, vilken

förordning — såsom redan dess rubrik ger vid handen — är tillämplig allenast

på offentliga nöjestillställningar och i vars § 1 är fråga örn »nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift». — De i §§ 1 och 3 i förordningen

den 22 juni 1911 angående biografföreställningar meddelade bestämmelserna

örn skyldighet att söka tillstånd till förevisande av biografbilder samt

örn förbud att därvid förevisa bilder, som icke dessförinnan blivit efter verkställd

granskning godkända, gälla allenast för den, som vill »offentligen» förevisa

biografbilder. — I kungörelse den 31 december 1913 finnas vissa stadganden

angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i

riket giva offentlig föreställning eller tillställning, av vad slag det vara må,

eller att därvid medverka, och enligt förordning den 23 oktober 1908 angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter har utlänning ävensom

i utlandet bosatt svensk undersåte, som här i riket giver offentlig föreställning

eller tillställning, av vad slag det vara må, att i vissa fall erlägga

bevillningsavgift härför. Även i dessa författningar är således fråga allenast

örn offentliga föreställningar. Samma är även förhållandet med förordningen

den 26 maj 1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m., vilken

förordning enligt § 1 behandlar »offentlig föreställning, vid vilken skall förekomma

hypnotiska eller andra därmed likartade experiment».

En bestämmelse, som, ehuru tillkommen snarare ur hälsovårds- än ordningssynpunkt,

dock för närvarande synes vara den enda, på grund av vilken föreningar

eller klubbar av nu ifrågavarande slag finna sig för sin verksamhet beroende

av offentlig myndighets föreskrifter, är vad i hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 8 § 6 och 7 mom. (jfr 43 § 7 mom.) föreskrives därom, att hälsovårdsnämnd,

där sådant prövas av behovet påkallat, äger meddela föreskrift örn särskilda anordningar

för åstadkommande av tillräcklig luftväxling samt örn undanröjande

i övrigt av sanitära olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor

samlas, såsom bland annat danslokal samt serverings- eller utskänkningslokal,

ävensom att genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas besiktning

av sadan lokal sa ofta behovet påkallar. Närmare föreskrifter rörande

sådan besiktning meddelas av hälsovårdsnämnden.

Lokalt gällande föreskrifter, utfärdade på grundval av byggnads-, hälsovårds-

eller brandstadgan, torde dessutom förekomma på ett flertal platser.

För Stockholm gäller exempelvis i nu förevarande avseende överståthållarämbetets

kungörelse den 29 maj 1888 angående säkerhetsåtgärder för offentliga

samlingslokaler i huvudstaden.

Anledning är i detta sammanhang jämväl att uppmärksamma gällande bestämmelser

örn utskänkning i förordningarna den 14 juni 1917 angående för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18-k.

5

säljning av rusdrycker, den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka

och den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed

jämförliga drycker; men då sistnämnda ämne kommer att senare i dag av chefen

för finansdepartementet upptagas till särskild behandling, tillåter jag mig att

i denna del allenast hänvisa till dennes framställning.

Slutligen må i detta sammanhang erinras örn att ordningsmaktens ingripande

med avseende å ordningens upprätthållande i allmänhet icke torde kunna utsträckas

längre än till förhållanden, som innefatta ett störande av eller en fara

för den allmänna ordningen — ett förhållande som jämväl framgår av polislagen

1 § samt av den av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925

fastställda normalinstruktionen för polispersonal 3 § — och att förty vad som

försiggår å enskilda nöjestillställningar icke kan bliva föremål för ordningspolisens

ingripande, med mindre det kan sägas innefatta fara för den allmänna

ordningen.

Frågan örn bestämmande av gränsen mellan enskilda och offentliga tillställningar

har tidigare dryftats i en offentlig utredning, nämligen i ett av särskilda

sakkunniga (F. Holmquist, Otto Holmdahl, G. Lidberg, Ivar Vennerström

och Viktor Larsson) den 11 oktober 1919 avgivet betänkande angående församlingsrätt.

Enligt dessa sakkunnigas förslag borde den s. k. församlingsrätten lagfästas

bland annat genom ett tillägg — mom. 2 — till § 86 regeringsformen av följande

lydelse:

»2. Med församlingsrätt förstås svenska medborgares rätt att sammankomma

för behandling av allmänt eller enskilt ärende.

Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas genom

lag, som stiftas i den ordning § 87 morn. 1 stadgar.»

De sålunda åsyftade bestämmelserna skulle enligt de sakkunnigas förslag

inrymmas i en särskild lag angående församlingsrättens utövande. Från tilllämpningen

av denna lag borde emellertid enligt förslaget undantagas bland

annat enskilda sammankomster, och den föreslagna lagen skulle därför gälla

endast vissa slag av allmänna sammankomster, varmed enligt förslaget skulle

förstås sammankomst, till vilken allmänheten mot erläggande av avgift eller

utan sådan ägde tillträde.

De sakkunniga anförde (sid. 40 i betänkandet), att gränsen mellan allmänna

och enskilda sammankomster visat sig vara ganska svår att närmare

angiva, samt erinrade om följande författningsrum, som kunde vara till ledning

vid bedömande av denna fråga, nämligen:

§ 13 i ordningsstadgan: »allmänt sammanträde------vartill all
mänheten

har tillträde»;

10 kap. 15 § strafflagen: »sammankommer menighet å landet eller i stad till

överläggning örn allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende»;

10 kap. 14 § strafflagen, som talar om uppmaning till brott inför »menighet

eller folksamling».

I samtliga dessa fall syntes, anförde de sakkunniga, avses att göra en åt
-

Tidigare

behandling

av frågan

om gränsen

mellan enskilda

och

offentliga

tillställningar.

1919 års

betänkande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 18h.

skillnad mellan allmän och enskild sammankomst, men under det att i ordningsstadgan

denna skillnad syntes närmare framgå av uttrycket »vartill allmänheten

har tillträde», gåve ordalydelsen i strafflagens nämnda paragrafer

ingen tydlig anvisning på var gränslinjen borde dragas. De sakkunniga medgåve,

att uttrycket »allmänheten» visserligen i och för sig vore så vagt, att

det stundom syntes kunna vara ägnat att framkalla ovisshet angående en sammankomsts

karaktär av allmän eller enskild. Sålunda syntes det vara tvivelaktigt,

örn exempelvis ett möte, anordnat för arbetsgivare eller för hyresgäster,

kunde sägas vara en sådan sammankomst, till vilken allmänheten

ägde tillträde. Det kunde tydligtvis näppeligen undvikas, att åt lagskipningen

överlämnades att träffa det slutliga avgörandet beträffande sådana

gränsfall. »Däremot säger det sig självt, att en sammankomst icke förlorar

sin karaktär av allmän och förvandlas till enskild därigenom att deltagarna,

såsom en och annan gång lär ha förekommit, för att undgå polismyndighetens

ingripande konstituerat sig till något slags tillfällig förening. I fransk lagstiftning

är ett sådant tillvägagångssätt uttryckligen förbjudet».

I avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag anförde i denna del:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den grundläggande föreskriften, som definierade

»allmän sammankomst», lämnade i särskilda fall rum för mycken tvekan

och vitt skilda meningar.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Med den åtskillnad, lagen gjorde mellan allmän

och enskild sammankomst, vore det av stor vikt, att gränsen mellan dessa

begrepp bleve i möjligaste mån klar. Det syntes kunna ifrågasättas, örn så

bleve fallet genom definitionen av begreppet allmän sammankomst eller om

icke en närmare utveckling av berörda begrepp vore av nöden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Bestämmandet av gränsen mellan allmän

och enskild sammankomst syntes vara ett av de viktigaste och mest svårlösta

spörsmål i föreliggande angelägenhet. Länsstyrelsen ansåge de sakkunnigas

förslag härutinnan icke utgöra någon särdeles lycklig lösning av frågan. En

mera ingående utredning hade bort göras beträffande innebörden av de i § 13

ordningsstadgan samt 10 kap. 14 och 15 §§ strafflagen begagnade olika uttrycken

»allmänt sammanträde------ vartill allmänheten har tillträde»,

»sammankommer menighet å landet eller i stad» och »menighet eller folksamling».

Poliskammaren i Göteborg: Den givna definitionen på allmän samman
komst

avgränsade på ett tydligt sätt de sammankomster, som skulle bliva av

enskild natur. Detta utgjorde givetvis en fördel vid lagens tillämpning, men

lättheten att giva en sammankomst enskild karaktär syntes även innebära en

viss samhällslära. Det vore dock synnerligen svårt att tydligt angiva en annan

lämplig gräns mellan fria sammankomster och sådana, som borde stå under

myndighets kontroll.

I motsats mot begreppet »allmän sammankomst» ställdes av de sakkunniga

uttrycket »enskild sammankomst». Sammankomster av sistnämnda slag, varmed

förstodes sådana, till vilka allmänheten icke ägde tillträde, borde enligt

de sakkunnigas mening icke underkastas några reglerande bestämmelser exempelvis

i form av anmälan eller tillstånd. Likaså borde enskild sammankomst undantagas

från ordningsföreskrifter, som hade avseende å vad som kunde förekomma

under själva sammankomstens fortgång. Följaktligen borde ej heller polis
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

7

myndighet äga närvara vid eller upplösa sådan sammankomst. Däremot ansågo

de sakkunniga bestämmelser i detta sammanhang påkallade för att skydda enskilda

sammankomster mot administrativt godtycke, och för detta ändamål borde

det direkt utsägas, att de av de sakkunniga i övrigt föreslagna bestämmelserna

icke skulle gälla beträffande enskild sammankomst. Härvid förutsattes emellertid,

att det skydd, som sålunda meddelades för enskilda sammankomster, icke innebure

inskränkning i myndighets lagenliga rätt att företaga husrannsakan

och häktning. Det givna förbudet för myndighet att mot deltagarnas önskan

närvara vid enskild sammankomst innefattade nämligen icke någon rätt att

förvägra myndighet tillträde till en viss lokal i ärende, som icke berörde sammankomsten

såsom sådan, lika litet som det skydd, vilket tillkomme sammankomsten,

medförde någon rättslig särställning för de enskilda deltagarna i

densamma.

På grund härav föreslogo de sakkunniga i denna del följande bestämmelser

att intagas i nyssnämnda lag:

»11 §. Med enskild sammankomst förstås i denna lag sådan sammankomst,

till vilken allmänheten icke äger tillträde, vare sig mot erläggande av avgift

eller utan sådan.

12 §. För enskild sammankomst erfordras icke anmälan eller tillstånd, som

i 3 och 4 §§ sägs. Myndighet äger icke närvara vid eller upplösa enskild sammankomst.

»

En av de sakkunniga (Holmdahl), vilken reserverat sig mot övriga sakkunnigas

förslag, framhöll, att det måste tillkomma polismyndighet rätt att bereda

sig tillträde till och upplösa enskild sammankomst, som anordnats i

brottsligt syfte, och att detta på något sätt borde antydas i 12 § av de sakkunnigas

förslag, vilken alltså enligt Holmdahls mening borde lyda:

»För enskild sammankomst erfordras icke anmälan eller tillstånd, som i

3 och 4 §§ sägs. Myndighet äger icke närvara vid eller upplösa för lagligt

ändamål anordnad enskild sammankomst.»

Lämpligheten av de under 11 och 12 §§ föreslagna bestämmelserna sattes i

ett flertal över de sakkunnigas förslag avgivna yttranden i fråga. Då i här förevarande

sammanhang icke åsyftas någon reglering av församlings- eller föreningsrätten

över huvud taget utan allenast ett förebyggande av att offentliga

tillställningar undandragas tillämpningen av de för sådana tillställningar

gällande bestämmelser genom förebärande, att de utgöra enskilda föreningssammankomster,

synes emellertid anledning icke föreligga att för detta ändamål

följa frågan örn församlingsrätten längre än i vad jämväl densamma innefattat

försök till bestämmande av skillnaden mellan allmänna och enskilda sammankomster.

Så mycket mindre torde detta vara erforderligt, som de sakkunnigas

förslag över huvud icke åsyftat någon reglering av nöjestillställningar, örn vilka

i förevarande sammanhang så gott som uteslutande är fråga; den av de sakkunniga

föreslagna lagen om församlingsrättens utövande innehöll nämligen

tillika bestämmelse, att densamma icke vore tillämplig på »allmän sammankomst

för övervarande av skådespel, biografföreställning, lindansning, konstridning,

förevisning av djur, konststycke eller annat dylikt, konsert, utförande

av musik, maskerad, bal, lekstuga eller andra dylika nöjen och tillställningar.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 h.

ningen ari 1919 ars betänkande angående församlingsrätten har ännu icke föranlett nåämnet

gäl- Sot förslag till riksdagen. Emellertid har under senare år den inledningsvis

Stämm elser l3erörda fråSan om meddelande av bestämmelser rörande vissa formellt enskilda

nöjestillställmngar kommit att vinna aktualitet även av den anledning,

att man i vissa fall sökt att med anlitande av redan nu gällande bestämmelser

genom atal ingripa mot åtskilliga tillställningar, som ansetts i realiteten vara

offentliga, ehuru de anordnats under förebärande av att vara enskilda. Inledningsvis

torde fa erinras örn några i detta avseende kända fall, varvid jag

emellertid tills vidare lämnar åsido vad i sagda avseende förekommit beträffande

s. k. enskilda biografföreställningar, i vilket ämne chefen för ecklesiastikdepartementet

senare torde komma att framlägga förslag.

Socialdemokratiska ungdomsklubben i Ystad anordnade år 1911 ett möte.

varom mot bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer annons utfärdades,

innan anmälan örn mötet gjorts. Vid mötet skulle hållas ett föredrag.

Inträdesavgift skulle vara 15 öre. Då det blev känt, att mötets hållande kunde

föranleda åtal, annonserade klubben, att dess offentliga möte inställdes och

att i stället a samma tid och lokal ett enskilt möte komme att anordnas, vid

vilket samma föredrag skulle komma att hållas. Samtidigt tillkännagavs, att

nya medlemmar kunde vinna inträde i klubben och att medlemsavgiften vore

15 öre. Före mötet mtogos 135 nya medlemmar. Av vittnesmål framgick,

att vittnena — vilka icke själva gjort framställning örn medlemskap i klubben

— när de kommit för att köpa biljetter till föredraget upplysts örn att deras

namn måste antecknas samt att, när det sagts, att det hela vore en »proformasak,

som vi måste vidtaga i kväll för att ej handla i strid mot myndigheterna»,

vittnena ej motsatt sig anteckningen, vilken skett å särskilda listor. Sedan

anordnarna av mötet ställts till åtal, fälldes dessa av rådhusrätten till ansvar

för kungörande av offentligt möte, innan vederbörlig anmälan därom skett. Hovrätten

åter frikände vederbörande med hänvisning till att mötet ej varit offentligt,

varemot Högsta domstolen med 4 röster mot 3 fällde vederbörande till

ansvar. Sistnämnda antal röster avgåvos för fastställande av Hovrättens

utslag. — Däremot var sammankomstens karaktär av enskild otvetydig i ett

fall, som omförmäles i justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1909 sid 57

(1910 sid. 4).

Ur annan synpunkt förekom frågan om gränsen mellan enskilda och offentliga

sammankomster till bedömande i det bekanta rättsfall, som omförmäles i

Nytt juridiskt arkiv 1916 sid. 483. Mot deltagare i en socialdemokratisk kongress

väcktes åtal med yrkande örn ansvar enligt 8 kap. eller 10 kap. 14 §

strafflagen. Avgörande för målets utgång i Högsta domstolen var frågan,

huruvida vissa anföranden a kongressen skulle anses hållna inför sådan »menighet

eller folksamling», som avses i 10 kap. 14 § strafflagen. I Högsta

domstolens utslag yttrades bland annat, att »med hänsyn särskilt därtill att vid

kongressen närvarit, förutom ombud för de under socialdemokratiska ungdomsförbundet

lydande ungdomsklubbarna i landet samt åtskilliga inbjudna personer,

jämväl ombud för arbetarkommuner, fackföreningar och verdandiloger,

ifragakomna anföranden mäste anses vara hållna inför sådan menighet eller

folksamling, som avses i 10 kap. 14 § strafflagen».

Något ytterligare rättsfall av liknande art synes icke hava förekommit förrän

år 1924. Sistnämnda år avgjorde Svea hovrätt ett mål angående boxningstävlingar

i Stockholm, i vilket enligt handlingarna förekom huvudsakligen följande:
Allmänna

boxningssällskapet har till ändamål att främja boxningsidrotten

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

9

och till medlemmarnas nytta och nöje anordna klubbaftnar med uppvisning i

boxning och eventuellt annan idrott. Sällskapet består av ständiga medlemmar,

20 st., aktiva — utövare av idrotten — 40 st., samt passiva medlemmar,

över 7,500. Passiv medlem äger icke tillträde eller rösträtt vid föreningens

sammanträden och har icke någon annan rätt än att inköpa biljett till klubbaftnarna

och att till styrelsen inkomma med förslag. För inträde i föreningen

fordras skriftlig ansökan, innehållande vissa uppgifter örn den sökande. Medlem

skall vara fyllda 16 år, damer vinna ej inträde. Ansökan om inträde prövas

av styrelsen; enligt uppgift i målet har sällskapets kamrer städse förskaffat

sig upplysning, huruvida sökande vore väl känd. Årsavgift för passiv

medlem är 1 krona. Biljett till klubbafton kostar 3—15 kronor. — Vid

7 olika tillfällen med ungefär 1 månads mellanrum hade år 1923 anordnats

boxningsmatcher, som övervarits av 1,500 ä 2,000 personer, alla sällskapets

medlemmar eller särskilt inbjudna personer. Till synes hade god kontroll utövats

därå, att blott föreningsmedlemmar eller särskilt inbjudna vunnit tillträde

till föreställningarna. Emot i ärendet väckt åtal invändes, att föreningen

icke vore en tom formalitet utan en ordnad sammanslutning, inom vilken vöre

i möjligaste mån sörjt för att endast lämpliga personer vunne inträde och bibehölle

sitt medlemskap. I utslag den 7 november 1923 fann polisdomstolen, att

ehuru vissa formaliteter iakttagits vid utlämnande av medlemskort i sällskapet

och om än intagandet av medlemmar i sällskapet skedde med viss begränsning,

det i själva verket vore allmänheten, som genom att upptagas i sällskapet

finge, efter lösen av biljett, tillträde till boxningstävlingarna, synnerligast

som medlemskapet huvudsakligen avsåge att bereda rätt att lösa biljett

till dessa föreställningar. De åtalade dömdes därför bland annat till böter.

Svea hovrätt meddelade på anförda besvär utslag den 4 april 1924. Med hänsyn

till vad i målet blivit upplyst angående förfarandet vid och fordringarna

för vinnande av medlemskap fann hovrätten ifrågavarande uppvisningar, till

vilka allenast medlemmar av sällskapet och av detsamma särskilt inbjudna

gäster ägt tillträde, icke kunna anses hava varit offentliga föreställningar.

Åtalet ogillades således. Utslaget var enhälligt. Ansökan gjordes hos justitiekanslern

att åtalet måtte fullföljas till Högsta domstolen, men kanslern

fann ej skäl bifalla denna ansökan.

Enligt en av Överståthållarämbetet för polisärenden den 15 december 1930

upprättad polisrapport bildades någon gång i oktober månad 1929 en s. k.

nattklubb i huset nr 10 vid Södra Blasieholmshamnen, vilken nattklubb sedermera

erhållit benämningen Fersenska klubben, med ändamål att i en lokal å

sagda hus anordna danstillställningar och kabareter med servering av mat

och alkoholfria drycker. Klubblokalen plägade enligt uppgift av klubbens

direktör besökas av cirka 200 personer varje natt, och i december 1930 funnes

omkring 6,000 medlemmar i klubben. Allmän åklagare i Stockholm instämde

i december 1930 klubbens direktör till rådhusrätten i Stockholm med

yrkande, att, enär dagligen inom av klubben förhyrda lokaler olovligen bedrivits

utskänkning av sådana drycker, som avsåges i förordningen den 8 maj 1925

angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, samt

direktören vöre ansvarig för den inom lokalerna sålunda bedrivna utskänkningen,

denne måtte härför fällas till ansvar. Rådhusrätten fann genom utslag den

23 februari 1931, att under åtminstone viss tid inom klubbens lokaler dagligen

anordnats s. k. klubbaftnar, till vilka icke blott sammanslutningens medlemmar

utan även gäster mot särskild avgift ägt tillträde, ävensom att vid dessa tillfällen

utskänkning av sådana drycker, som ovan angivits, ägt rum, samt dömde

direktören för olovlig försäljning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker

att böta 75 kronor. — Efter det denne över rådhusrättens utslag anfört

besvär, yttrade Svea hovrätt i utslag den 13 november 1931: Enär, med hänsyn

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr lS-k-.

till vad i målet blivit utrett angående förfarandet vid och fordringarna för vinnande

av medlemskap i sammanslutningen, dess sammankomster, till vilka,

såvitt visats, allenast medlemmar av sammanslutningen och av dem inbjudna

gäster ägt tillträde, icke kunde anses hava varit offentliga samt vid sådant

förhållande den inom sammanslutningens lokaler bedrivna utskänkningen av

alkoholfria och därmed jämförliga drycker icke ägt rum under sådana omständigheter,

att ansvar därför kunde ådömas, prövade hovrätten lagligt att, med

ändring av rådhusrättens utslag, ogilla den mot direktören förda talan. Från

hovrättens utslag voro två ledamöter skiljaktiga, vilka ej funno skäl att göra

ändring i rådhusrättens utslag.

Samma utgång fick ett av Svea hovrätt samtidigt avgjort mål angående en

förening, kallad Embassy club, som enligt sina stadgar har till ändamål att

främja medlemmarnas nytta och nöje, bland annat genom anordnande av klubbaftnar

uteslutande för föreningens medlemmar. Angående denna förening anfördes

i målet bland annat, att dess lokal hölles öppen varje natt från klockan

10.30 eftermiddagen till klockan fyra förmiddagen samt å två veckodagar

till klockan fem förmiddagen, därvid förekomme dans. Å söndagarna hölles

lokalen stängd. Den vid klubben anställda personalen uppgick i december

1930 till 38 personer. Under en i november 1930 kontrollerad natt besöktes

lokalen av 137 personer, av vilka 44 voro medlemmar och de övriga gäster.

I november 1931 erhöll allmän åklagare i Stockholm stämning å en hovmästare

S., anställd vid Adlonklubben, Regeringsgatan 50, Stockholm, med

yrkande om ansvar å denne för förseelse mot § 13 ordningsstadgan för rikets

städer ävensom för olovlig utskänkning av rusdrycker och av alkoholfria drycker.

Till grund för åtalet Indes en i oktober 1931 upprättad polisrapport, av vilken

bland annat inhämtades följande. Enligt från flera personer till kriminalavdelningen

inkomna meddelanden skulle under senare tiden å »Adlon club» hava

förekommit olaga utskänkning av rusdrycker, varjämte tillträde till klubbens

danstillställningar, vilka förekomme därstädes varje natt, i stor utsträckning

skulle hava lämnats personer, som icke vore medlemmar av klubben.

Med anledning härav hade av personal från kriminalavdelningen företagits

razzia i Adlonklubbens lokal natten mellan den 10 och den 11 oktober 1931 klockan

tre. Vid tillfället i fråga hade uppehållit sig omkring 150 personer i lokalen,

där offentlig dans pågått. Femtio av dessa personer hade vid förhör

uppgivit, att de icke vore medlemmar av klubben, men att de likväl erhållit

tillträde till klubbens lokaler mot eller utan inträdesavgift. Vid undersökning

anträffades på olika ställen i lokalen flaskor, innehållande rusdrycker

eller essenser. Enligt uppgift av svaranden inför rådhusrätten uppginge klubbens

medlemsantal i november 1931 till omkring 5,000 personer.

Stockholms rådhusrätt fann genom utslag den 25 januari 1932 upplyst, bland

annat, att sammanslutningen inom förenämnda lokaler varje natt under viss tid

anordnat danstillställningar, till vilka icke blott sammanslutningens medlemmar

utan även gäster fritt eller mot särskild avgift ägt tillträde, ävensom att

under nämnda tid vid danstillställningarna utskänkning av sådana drycker,

som avsåges i 1 § i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker ägt rum utan att vederbörligt

tillstånd inhämtats vare sig till avhållande av danstillställningar, vartill allmänheten

lämnats tillträde, eller till utskänkning av drycker av ovannämnda

slag, samt ansåg S. i sin egenskap av verkställande direktör för klubben under

nämnda tid ansvarig för vad sålunda förekommit. Däremot fann rådhusrätten

tillhandahållandet, på sätt i målet blivit upplyst, inom lokalerna av spritdrycker

och vin, som av klubbmedlemmar anskaffats och för förvaring överlämnats

till klubbens personal, icke vara av beskaffenhet att för S. föranleda ansvar

i åtalat hänseende.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18k.

11

På grund härav prövade rådhusrätten rättvist i så måtto bifalla åklagarens

i målet förda talan, att S. dömdes, dels, jämlikt § 13 i ordningsstadgan, jämförd

med 4 kap. 3 § strafflagen, för underlåtenhet att inhämta tillstånd till

avhållande av offentliga danstillställningar att böta 80 kronor, dels ock jämlikt

17 § 1 mom. i förstnämnda kungl, förordning, jämfört med 4 kap. 3 §

strafflagen, för olovlig försäljning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker

att böta 75 kronor.

Enligt en av polismyndigheten i Stockholm i januari 1932 verkställd utredning

befunnos 10 s. k. nattklubbar utöva verksamhet i staden. På grund av

vad utredningen givit vid handen och enligt vad Överståthållarämbetet hade sig

bekant ansåge ämbetet detta antal vara i stigande, vilket berodde på de stora

vinstmöjligheter dessa klubbar erbjöde för arrangörerna. Försök att genom

åtal stävja nattklubbarnas verksamhet hade givit vid handen, att detta icke

vore möjligt. Det vore därför enligt ämbetets mening nödvändigt, att rättelse

åstadkommes genom lagstiftning.

Angående den omfattning, i vilken tillställningar av nu ifrågavarande slag

förekomma inom Göteborg, har dåvarande t. f. polismästaren H. Björkman

don 14 januari 1932 överlämnat handlingar, av vilka bland annat inhämtas följande.

Till sammanslutningar av den beslraffenhet, varom nu är fråga, räknas

i staden bildade allmänna boxningssällskapet (vanligen benämnt A.B.S.),

Rolfklubben, föreningen Arbetarkultur samt ett flertal dansklubbar. Allmänna

boxningssällskapet har bedrivit sin verksamhet i staden sedan år 1925.

Passivt medlemskap i sällskapet har kunnat vinnas å biljettförsäljningsställen

i samband med biljettköp till s. k. klubbaftnar utan andra formaliteter, än att

inträdessökandens namn, titel och bostadsadress antecknats, varefter medlemskort

utfärdats och överlämnats till vederbörande mot en årsavgift av 1 krona.

Sällskapet har sedan år 1925 anordnat ett flertal dylika klubbaftnar, varunder

professionell boxning förekommit. Då dylik boxning icke är tillåten i Göteborg,

har sällskapet tydligen bildats i avsikt att giva ovannämnda boxningsuppvisningar

privat karaktär. Åtal har icke anställts mot sällskapet, som

allt fortfarande bedriver sin verksamhet. Föreningen Rolfklubbens aktiva

medlemmar utgöras enligt verkställd utredning allenast av dess stiftare, undet

det att passivt medlemskap i klubben kan vinnas på följande sätt: Då

vederbörande vid biljettförsäljningsställena långfredagen och påskdagen 1930

begärt att få köpa inträdesbiljett till soaréföreställningarna, hade han upplysts

örn, att biljett kunde erhållas endast av föreningens medlemmar, samt

att passivt medlemskap kunde vinnas omedelbart mot en avgift av 50 öre per

person, vilken avgift dock komme att avdragas å det för inträdesbiljetten fastställda

priset. Därest vederbörande då förklarat sig önska, vinna inträde i

föreningen, hade för honom omedelbart utfärdats ett s. k. interimskort för medlemskap

i föreningen, varefter han obehindrat fått lösa inträdesbiljett och erhållit

tillträde till föreställningen. Mot direktören Rolf .förordnades örn åtal

för det han långfredagen och påskdagen 1930 anordnat ifrågavarande soaréföreställningar

utan vederbörligt tillstånd, men enligt polisdomstolens utslag

den 30 juni 1930 kunde Rolf icke härför fällas till ansvar.

Föreningen Arbetarkultur har vid olika tillfällen inom staden förevisat icke

godkända biografbilder för sina medlemmar. Härom förmäles närmare i annat

sammanhang. Dansklubbar inom staden hava huvudsakligen förekommit

inom andra polisvaktdistriktet och utgjorde under början av år 1927 inom detta

distrikt omkring 20. Då det sedliga och moraliska tillståndet a dessa dansklubbar

stod synnerligen lågt, varjämte bråk och oordningar förekommo å allmän

plats i närheten av danslokalerna, företogs i början av 1927 en omfattande

undersökning, på grund varav 4 eller 5 klubbar åtalades och bötfälldes för förseelse

mot § 13 i ordningsstadgan för rikets städer medan en del övriga upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 184.

Frågans

behandling

i riksdagen

1. 1927 års

riksdag.

2. 1928 års

riksdag

hörde, enär hälsovårdsnämnden, efter hemställan från poliskammaren, föreskrev

en del ändringar för de lokaler, där dans finge förekomma. Då husvärdarna i

allmänhet icke ansett sig kunna verkställa dessa ändringar, blevo dansklubbarna

uppsagda. Sedan dess hade icke förekommit mer än två klubbar, vilka, såvitt

kunnat utrönas, varit enskilda.

De i förevarande avseende rådande förhållandena hava under senare år uppmärksammats

även i riksdagen. Huvuddragen av vad som där förekommit

torde böra här angivas.

I likalydande motioner, nr 125 i första kammaren och nr 73 i andra kammaren,

hemställdes vid 1927 års riksdag, att riksdagen ville besluta att anhålla,

det Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att de nöjestillställningar, som

anordnades av enskilda föreningar eller klubbar, men som i verkligheten vore

av offentlig art, måtte komma att fadia under samma bestämmelser, som gällde

för andra liknande offentliga tillställningar.

I motionerna erinrades örn de nyss omförmälda bestämmelserna i ordningsstadgan

för rikets städer samt förordningarna angående biografföreställningar

och nöjesskatt. Vidare anfördes, att dessa bestämmelser öppet kringginges

samt att nöjestillställningar därigenom undandroges polismyndighets uppsikt,

varjämte kommunerna ginge förlustiga nöjesskatt. Motionerna hänvisades till

respektive kammares andra tillfälliga utskott.

Första kammarens utskott anförde i utlåtande nr 5, såvitt dansklubbarna anginge,

att det syntes vara ovedersägligt, att det florerade ett ganska intensivt

nöjesliv, vilket faktiskt vore offentligt men skyddade sig med en florstunn

mask av klubbverksamhet och därigenom lyckats undandraga sig den kontroll,

vilken lagstiftningen förutsatte skola gälla alla i realiteten offentliga nöjestillställningar.

Såväl lagens avsikt som bokstav sattes härigenom ur kraft.

Utskottet, som ansåge, att Kungl. Maj :ts uppmärksamhet av riksdagen borde

fästas på detta förhållande, ville emellertid samtidigt kraftigt betona betydelsen

av att det lojala föreningslivets rättigheter alltjämt värnades.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslog utskottet, att första kammaren

för sin del ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, det

täcktes Kungl. Maj :t föranstalta örn utredning och för riksdagen framlägga

förslag rörande de åtgärder, som, utan att kränka de legitima föreningarnas

rätt, kunde vidtagas i syfte att sådana av klubbar och sammanslutningar anordnade

förevisningar och nöjestillställningar, som i verkligheten vore av offentlig

art, måtte kunna inordnas under det offentliga nöjeslivet gällande bestämmelser.

Denna hemställan bifölls av första kammaren utan debatt.

I utlåtande nr 5 instämde andra kammarens andra tillfälliga utskott i förstakammarutskottets

utlåtande. Andra kammaren beslöt emellertid med 67

röster mot 66 avslå utskottets hemställan. Frågan hade alltså förfallit.

Vid 1928 års riksdag bragtes frågan emellertid ånyo under riksdagens prövning.

I likalydande motioner, nr 182 i första kammaren och 210 i andra kammaren,

gjordes nämligen enahanda hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit

som den, vilken föreslogs av de tillfälliga utskotten 1927.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

13

Vid 1928 års riksdag väcktes också två lika lydande motioner, nr 68 i första

kammaren och nr 188 i andra kammaren, med hemställan, att riksdagen

ville för sin del antaga förslag till en förordning angående skyldighet att inhämta

polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar. Sistnämnda

motioner hänvisades till första lagutskottet, som däröver avgav utlåtande nr 22.

De förstnämnda motionerna remitterades liksom år 1927 till tillfälliga

utskott.

Första lagutskottet tillstyrkte en skrivelse till Kungl. Majit med begäran

örn utredning, i vilken omfattning och på vad sätt gällande bestämmelser örn

nöjestillställningarna kunde utvidgas.

Till stöd härför anförde utskottet bland annat:

I likhet med de tillfälliga utskotten vid 1927 års riksdag anser utskottet

angeläget, att de regler, som äro meddelade beträffande nöjestillställningar,

till vilka allmänheten har tillträde, jämväl komma att omfatta sådana tillställningar,

som formellt angivas såsom enskilda men i själva verket stå öppna

för allmänheten. Däremot kan utskottet icke biträda motionärernas förslag

till förordning i förevarande hänseende. Med hänsyn härtill och då för

åvägabringande av ett tillfredsställande förslag givetvis erfordras en allsidig

utredning, kan utskottet icke tillstyrka motionärernas i första hand gjorda

hemställan utan anser sig böra i anledning av motionärernas alternativa

yrkande föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning och

förslag i ämnet.

Vid den undersökning, som enligt utskottets mening sålunda bör komma till

stånd i syfte att de i realiteten offentliga men såsom enskilda framträdande

nöjestillställningarna bliva reglerade, måste noga beaktas, att något ingripande

i föreningsrätten, som skulle drabba det lojala föreningslivet, icke vidtages.

Tydligen möta vissa svårigheter att avfatta erforderliga bestämmelser så,

att de å ena sidan komma att gälla sådana av föreningar anordnade tillställningar,

som allenast formellt äro enskilda, men å andra sidan lämna föreningarnas

rättigheter beträffande även i verkligheten enskilda sammankomster

oförkränkta. Måhända kan det befinnas möjligt att vinna en lösning av frågan

genom att till bestämmelser örn nöjestillställningar, till vilka allmänheten

har tillträde, foga ett stadgande, att dessa bestämmelser skola gälla även sådana

tillställningar, som beträffande rätten för tillträde uppenbarligen äro att

likställa med offentliga. Genom ett dylikt stadgande synes mera flagrant

kringgående av föreskrifterna om offentliga tillställningar kunna förhindras,

samtidigt som avfattningen tydligt torde utmärka stadgandets karaktär av

undantagsbestämmelse.

Sju av utskottets ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut och hemställde,

att motionen ej måtte föranleda någon kammarens åtgärd. Föreningsrätten

vore nämligen enligt reservanternas mening av så högt värde, att man

icke utan tvingande skäl borde vidtaga åtgärder, som kunde leda till intrång

i denna rätt, och det syntes vara möjligt att utan ändrade bestämmelser komma

till rätta med de påtalade olägenheterna i nu ifrågavarande hänseende.

Första lagutskottets betänkande bifölls av båda kamrarna, i andra kammaren

med 83 röster mot 69.

De tillfälliga utskott, som behandlade de likartade motionerna, hemställde

örn avslag å dessa med hänvisning till riksdagens redan fattade beslut i anledning

av första lagutskottets nyssnämnda hemställan, och riksdagen beslöt i enlighet

härmed.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ocialdeparte
mentets
åtgärder.

Över den skrivelse, nr 119, som riksdagen i enlighet med första lagutskottets

hemställan avlät, infordrades yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län.

Dessa yttranden bearbetades i en ä socialdepartementets lagbyrå i november

1929 upprättad promemoria, i vilken efter en redogörelse för i ämnet gällande

bestämmelser och förekomna rättsfall meddelades följande angående innehållet

i de avgivna utlåtandena:

Av yttrandena i ärendet framgår, att något kringgående av gällande bestämmelser

genom bildande av klubbar icke förmärkts i 4 län —- Kronobergs,

Gotlands, Hallands och Gävleborgs — men att bestämmelserna kringgås i

Stockholms stad och i 5 län —- Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt örebro, övriga länsstyrelser uttala sig icke direkt härom

men torde merendels utgå från att kringgående sker. Länsstyrelsen i Västmanlands

län anser det icke fullt visst, örn oundgängligt behov av lagstiftning

mot klubbar föreligger. I flera yttranden framhålles, att kringgåendet av

gällande bestämmelser är en storstadsföreteelse, som ej förekommer i mindre

samhällen och på landet, men samtidigt erinras, att kunskapen örn möjligheten

att kringgå bestämmelserna sprider sig. En länsstyrelse — Örebro län ■—

anför såsom exempel å benägenheten att även å rena landsbygden kringgå

givna ordningsregler, att sedan tiden för danstillställningarna i en typisk

landsbygdskommun på grund av störd nattro för närboende blivit inskränkt,

anordnaren av tillställningarna å en dansbana bildat en kamratklubb, som ej

anser sig ha någon anmälningsskyldighet utan fortsätter dansen långt över

den av polismyndigheten medgivna tiden.

I ärendet har allmänt tillstyrkts lagstiftning mot dessa klubbar. Såsom

skäl härför har åberopats det i och för sig betänkliga förhållandet, att gällande

lagstiftning kringgås utan att myndigheterna kunna ingripa däremot. En länsstyrelse

— i Skaraborgs län — har framhållit, att möjligheten att kringgå

givna föreskrifter i icke ringa grad torde binda myndigheternas handlingsfrihet,

då det — för att tillställningarna icke skulle helt undandragas offentlig kontroll

— under nuvarande förhållanden ofta kunde vara lämpligare att lämna

tillstånd till anordnande av icke önskvärda tillställningar än att avslå ansökning

örn sådant tillstånd. I yttrandena har vidare erinrats örn de missförhållanden,

som råda å de kvasienskilda tillställningarna. Sålunda påpekades vid ärendets

behandling år 1927 från barnavårdshåll de faror, särskilt den kvinnliga

ungdomen löpte å dessa okontrollerade tillställningar, samt att ofta flickor under

15 år bevistade desamma. Poliskammaren i Göteborg, som tidigare ansett

sig ha förhoppning att utan ny lagstiftning komma till rätta med de huvudsakliga

olägenheterna av dansklubbarna, framhöll i yttrande över riksdagens

skrivelse, att onyktra personer tillätes uppehålla sig i danslokalerna, att polisen

numera i olikhet mot förr vägrats tillträde dit och att anordnarna visade

ringa intresse för att upprätthålla ordning. Även eljest hade uppgivits, att

fylleri vid dessa tillställningar ägde rum och att jämväl slagsmål förekomme

utan att polismyndigheten kunde ingripa. Vidare hade sagts, att den yttre

anständigheten ej så noga iakttoges.

Beträffande frågan, huru en bestämmelse i nu ifrågavarande syfte borde avfattas,

ifrågasatte, såsom redan nämnts, första lagutskottet införande av ett

stadgande, att bestämmelserna om offentliga nöjestillställningar skulle gälla

även sådana tillställningar, som beträffande rätten till tillträde uppenbarligen

vore att likställa med offentliga. Det övervägande antalet länsstyrelser an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

15

slöt sig mer eller mindre uttryckligt till detta förslag. Ett par länsstyrelser

framlade emellertid förslag till förändrade bestämmelser, som mera avsevärt

skilde sig från lagutskottets.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordade sålunda ett tilläggsstadgande med

den syftning, att den omständigheten allena, att för tillträde till nöjestillställning

fordrades inskrivning i viss förening eller företeende av inbjudning,

icke i och för sig skulle vara tillräcklig för att utesluta tillställningens egenskap

att vara för allmänheten tillgänglig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg, att den avgörande vikten

borde läggas vid beskaffenheten av den lokal, i vilken tillställningen ägde

rum. För danstillställningar med ett visst minimiantal deltagare, som. ägde

rum å hotell eller restauranger eller överhuvud taget i lokaler, som icke i vanliga

fall användes till bostadsändamål, borde tillstånd sökas alldeles oberoende

av anordnarens karaktär av förening, hotellinnehavare eller annan enskild

person.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslog ett tillägg till § 13 i ordningsstadgan

för rikets städer ävensom till biografförordningen av huvudsakligt innehåll,

såvitt den förra författningen anginge, att vad som sagts örn tillställningar, till

vilka allmänheten har tillträde, skulle gälla jämväl där tillträdet vore beroende

av medlemskap i förening eller dylik sammanslutning samt medlemskap

i större omfattning förvärvades allenast för att erhålla tillträde till tillställningen

respektive förevisningen.

Såsom en sammanfattning av resultatet av de till socialdepartementet sålunda

avgivna yttrandena framhölls i lagbyråns promemoria, att vid ett ställningstagande

till spörsmålet, örn och i vad mån lagstiftningsåtgärder i ämnet

borde vidtagas, flera betydelsefulla frågor borde beaktas, nämligen bland annat:
1.

huruvida dylika tillställningar inom respektive län förekommit i betydligare

omfattning; och

2. örn tillställningarna ifråga visat sig medföra större men ur allmän ordnings-

eller sedlighetssynpunkt än de även formellt offentliga, samt huruvida

eventuella missförhållanden vore av sådan art och omfattning, att ingripande

däremot genom lagstiftning ansåges påkallat.

Med anledning härav anmodade chefen för socialdepartementet genom remiss

den 20 december 1929 — under hänvisning till den av lagbyrån utarbetade

redogörelsen för den verkställda utredningen i ärendet — Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna att i anslutning till förut avgivet utlåtande i ärendet

inkomma med det yttrande, som kunde föranledas av den dåmera förebragta,

mera allsidiga utredningen och erfarenheterna under år 1929.

Sedan jämväl dessa yttranden — i det följande benämnda 1930 års yttranden

— numera inkommit, anhåller jag att få redogöra för det huvudsakliga

innehållet av desamma.

Vad till en början angår förhållandena i Stockholm Ilar Överståthållarämbetet

överlämnat och åberopat ett av t. f. polismästaren i Stockholm H. O.

Frick avgivet, den 25 april 1930 dagtecknat utlåtande, vari denne under hänvisning

till ett av polismästaren G. Hårleman den 4 januari 1929 avgivet ytt
-

1930 års

yttranden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

1. Omfattning

av förevarande

form

av nöjesliv.

2. Skadliga

verkningar

därav.

rande förklarar sig anse behovet av lagstiftning i ämnet klart ådagalagt genom

den verkställda utredningen. I nämnda av Hårleman avgivna promemoria

förordas antagande av en bestämmelse, som är så avfattad, att den hänför sig

till eller är tillämplig på just det förhållande, som är gemensamt för ifrågavarande

tillställningar, nämligen det illojala utnyttjandet av föreningsväsendets

form. En utväg i sådan riktning har enligt Hårlemans mening anvisats

genom första lagutskottets förslag. Med avseende å de framlagda förslagen

till lagstiftning i ämnet anser Överståthållarämbetet, att de påtalade missförhållandena

skulle i erforderlig utsträckning förebyggas, därest till grund

för lagstiftning i ämnet lades ettdera av de förslag, som framställts av länsstyrelserna

i Uppsala och Jämtlands län. Av dessa förslag ansluter sig

Överståthållarämbetet närmast till det av länsstyrelsen i Jämtlands län framlagda.

f de av länsstyrelserna avgivna utlåtandena har i allmänhet den i lagbyråns

promemoria lämnade redogörelsen följts och där uppställda frågor besvarats.

Till en början har alltså upptagits frågan huruvida i realiteten offentliga

men formellt enskilda tillställningar inom respektive län förekommit i

betydligare omfattning.

Denna fråga har av länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands,

Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands län besvarats nekande.

Åtskilliga länsstyrelser, nämligen de i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,

Malmöhus, Skaraborgs, Jönköpings och Kopparbergs län, förklara, att tillställningar

av ifrågavarande slag ägt rum, dock ej i betydligare omfattning.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län hava dylika tillställningar förekommit i

mycket ringa utsträckning. Enligt länsstyrelsens i Örebro län uttalande hava

dylika tillställningar förekommit i icke ringa omfattning och med otvivelaktig

tendens till ökning. En dylik tendens eller fara därför anse även länsstyrelserna

i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Skaraborgs län föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att tillställningar av nu

ifrågavarande slag förekomme i mycket stor utsträckning i Göteborg och hänvisar

till en av poliskammaren därstädes i detta hänseende lämnad redogörelse.

I övriga städer inom länet syntes dylika tillställningar hava förekommit endast

i Mölndal, Uddevalla och Lysekil, i större utsträckning dock endast i Lysekil.

Även å länets landsbygd hade sådana tillställningar, varom nu vore fråga,

anordnats ehuru icke i någon betydligare omfattning. Orsaken till att man

velat giva tillställningarna privat karaktär har enligt länsstyrelsen ofta nog

varit önskan att undandraga desamma kontroll ur ordningssynpunkt men i

många fall även avsikten att undandraga sig skyldigheten att erlägga nöjesskatt.

På frågan, huruvida tillställningarna i fråga visat sig medföra större

men ur allmän ordnings- eller sedlighetssynpunkt än de även formellt offentliga,

har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vidhållit ett år 1929 avgivet

utlåtande, vari framhållits, att vid danstillställningar inom länet, som endast

till skenet varit privata, ofta förekommit störande oordningar, fylleri och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

17

slagsmål utan att polismyndigheten kunnat ingripa. Poliskammaren i Göteborg

har jämväl framhållit, att i Göteborgs stad dessa tillställningar medföra

större men än de även formellt offentliga. I vissa av de från landsfiskaler och

kommunalnämnder inom länet inkomna yttrandena har också anförts, att tillställningar,

varom nu är fråga, genom bristen på kontroll icke sällan varit ur

angivna synpunkter synnerligen otillfredsställande. Vidare har från en del

håll inom länet särskilt framhållits olägenheten av att ifrågavarande tillställningar

icke äro underkastade någon tidsbegränsning. Saknaden av en bestämmelse

härom medför nämligen merendels, att desamma — till stort obehag för

närboende — icke sluta förrän långt fram på natten. Den nu förebragta utredningen

giver icke heller förhoppning, att någon förbättring uti sålunda angivna

missförhållanden är att förvänta. Tvärtom torde det enligt länsstyrelsens

mening säkerligen vara att befara, att bildandet av enskilda klubbar

och föreningar för anordnande av nöjestillställningar kommer att bliva alltmera

vanligt, i den mån kännedom om att man på sådant sätt kan undandraga

sig varje kontroll blir mera spridd. — Polismyndigheten i Uppsala anser,

att dessa tillställningar äro förenade med påtagliga missförhållanden, vilka

icke i samma grad äro för handen vid tillställningar av formellt offentlig, karaktär.

Dessa missförhållanden synas delvis existera oberoende av vederbörande

anordnares eventuella strävan att upprätthålla god ordning, nämligen

på grund av själva det faktum, att på enskilt område polisen i allmänhet icke

kan ingripa till ordningens återställande annat än på direkt anmodan i ett givet

fall. Även i sedligt avseende torde särskilda vådor föreligga på grund av

frånvaron av all offentlig kontroll. I en vid detta yttrande fogad rapport

förekomma följande uppgifter örn tillställningar av ifrågavarande slag i

Uppsala stad:

För att vinna mera bestämt underlag för bedömandet av frågan, huruvida

nöjestillställningar av här avsedd art förekommit i betydligare omfattning inom

Uppsala under de senaste åren, hade en ortstidning, i vilken annonser om

nöjen av detta slag inom Uppsala stad och dess närmaste omnejd i största

utsträckning införas, genomgåtts för åren 1927, 1928 och 1929. Därvid hade

inhämtats, att dansaftnar eller därmed likställda tillställningar; till vilka, enligt

vad känt vore, i allmänhet vem som helst vunnit tillträde, örn endast medlemskort

i vederbörlig förening eller sammanslutning förvärvades, vilket i

de flesta fall kunnat ske vid ingången till nöjeslokalen, förekommit till följande

antal under nämnda år, nämligen 1927 etthundraaderton st., 1928 etthundratrettionio

st. och 1929 etthundrafyrtio st. Under nämnda tre år hade

tävlingar i boxning, till vilka vem som helst hade tillträde, örn endast medlemskap

förvärvades i den anordnande klubben, förekommit fyra gånger år

1927, fem gånger år 1928 och sju gånger år 1929. Dessutom hade en idrottsförening,

som förfogade över klubblokaler, belägna endast omkring 25 meter

utanför Uppsala stads gräns, där haft danstillställningar i regel tre gånger

i veckan under september—april under angivna år. Ytterligare funnes en

samlingslokal, belägen intill stadens gräns, varest idrottsföreningar vid

skilda tillfällen anordnat dansaftnar av här ifrågasatt slag. Enligt annonser

i förenämnda tidning hade dylika dansaftnar förekommit där under 1927

vid tio tillfällen, under 1928 vid tre tillfällen men ingen gång under 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saini. 153 käft. (Nr 184.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

3. Behov av

ny lagstiftning.

4. Innebörden

av ny lagstiftning

nied hänsyn

till förslag

av

a) första

lagutskottet.

Utöver vad nu angivits hava de i ärendet hörda myndigheterna i allmänhet

icke ansett sig kunna konstatera, att tillställningar av ifrågavarande slag

medfört större men ur allmän ordnings- och sedlighetssynpunkt än de även

formellt offentliga. I samband härmed har emellertid från vissa håll erinrats,

att en uppenbar olägenhet av desamma är, att kommunerna undandragas

nöjesskatt.

Vidkommande det i sammanhang med nyssnämnda fråga stående spörsmålet,

huruvida ny lagstiftning i ämnet anses påkallad, har länsstyrelsen i Västmanlands

län förklarat sig anse ärendet med hänsyn till dess svårlösta beskaffenhet

och de växlande åsikterna om behovet av skärpt lagstiftning i ämnet

böra bliva föremål för utredning av sakkunniga. Länsstyrelsen i Blekinge

län framhåller bland annat följande: Örn och i den man genom lagstiftning

eller annorledes kontrollen över eller ingripandet mot de offentliga tillställningarna

skulle ökas, skulle helt säkert de enskilda tillställningarna och olägenheterna

av dem komma att tilltaga och i följd därav behovet av kontroll över

dylika tillställningar bliva större. Att införa någon kontroll över även

de i egentlig mening enskilda tillställningarna torde emellertid ej vara varken

tillrådligt eller avsett, utan synes frågan närmast röra sig örn att lagstiftningsvis

åstadkomma möjlighet att i förekommande fall redan före eller under pågående

tillställning avgöra, huruvida tillställningen är att anse som offentlig

eller enskild. Nu torde det emellertid icke vara möjligt att lagstiftningsvis

uppgöra någon allmängiltig, objektiv och adekvat beskrivning å vad som skall

menas med offentlig tillställning. Lika olämpligt torde ock vara att uppställa

olika definitioner för olika slag av tillställningar. Enda möjligheten synes

vara ätt meddela vissa riktlinjer samt att överlåta åt domstolarna och polismyndigheterna

att i förekommande fall efter lagstadgandets andemening avgöra

tillställningarnas art.

I övrigt hava Överståthållarämbetet och samtliga i ärendet hörda länsstyrelser

förordat ny lagstiftning i ämnet. I vissa fall (Gotlands och Gävleborgs

län) har denna ståndpunkt motiverats med hänsyn till förhållandena i andra

län; länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens

län betona med eftertryck behovet av nya bestämmelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande icke ingått på behovet

av lagstiftning i nu förevarande avseende utom för såvitt avser biografföreställningar.

Av lagbyrån gjord förfrågan örn vederbörandes uppfattning angående innebörden

av en eventuell lagändring, särskilt med hänsyn till de av länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands och Jämtlands län ävensom av första lagutskottet

framförda förslagen, har föranlett huvudsakligen följande svar:

Länsstyrelserna i Gotlands och Västerbottens län ansluta sig till första lagutskottets

förslag liksom även, med i det följande angivna modifikationer, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till första lagutskottets förslag

och anser någon svårighet att för länet tillämpa sådan föreskrift icke förefinnas.

Därest emellertid sådan svårighet skulle anses på andra håll föreliggä,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISA.

19

förordas länsstyrelsens i Jämtlands län förslag, dock med framhållande av

vanskligheten av detaljerade föreskrifter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår under åberopande av sitt tidigare avgivna

utlåtande antingen ett tillägg till § 13 i ordningsstadgan av innehåll, att

såsom offentliga tillställningar skola anses jämväl tillställningar, som anordnas

av sammanslutningar för dess medlemmar, där medlemskap erhålles under

sådana former och i sådan utsträckning, att tillställningen uppenbarligen

kan likställas med offentlig, eller lagändring i överensstämmelse med länsstyrelsens

i Jämtlands län förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser ett stadgande böra införas av

innehåll, att vad som nu gäller örn offentliga tillställningar skall äga tillämpning

även å tillställningar, som beträffande rätten till tillträde uppenbarligen

äro att likställa med offentliga. Till ledning för bedömandet förordar emellertid

länsstyrelsen ett tilläggsstadgande sådant som det av länsstyrelsen i Uppsala

län föreslagna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att de föreskrifter, som påkallas av

behovet att med offentliga tillställningar likställa sådana, som giva sig sken

av att vara enskilda men till vilka i verkligheten allmänheten har tillträde, icke

begränsas att avse dans o. d., att de bestämmelser, som i sådant syfte må

tillkomma, få sin motsvarighet med överensstämmande formulering i biografförordningen,

samt att även begreppen »offentlig tillställning» och »allmänhet»

i förordningen örn nöjesskatt och i kungörelsen angående rätt för utlänning

och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig

föreställning m. m. få enahanda utvidgning. Angående formuleringen ansluter

sig länsstyrelsen till länsstyrelsens i Uppsala län förslag, därest detta får

fattas såsom allenast ett förtydligande av lagutskottets förslag.

Mot första lagutskottets förslag har erinrats av länsstyrelsen i Hallands län,

att tolkningen av en så allmänt hållen föreskrift torde komma att erbjuda vissa

vanskligheter och ej säkert överallt bliva likformig.

Länsstyrelsen i Uppsala län åberopar sitt förut avgivna yttrande, i vilket

framhållits att, i den mån nya bestämmelser måste anses erforderliga, dessa

icke lämpligen torde kunna innefatta ett positivt och detaljerat angivande av

vad med »allmänheten» eller »allmän tillgänglighet» förstås. Lämpligare synes

vara att inskränka sig till ett tilläggsstadgande med den syftning förut angivits.

Till detta förslag ansluta sig länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar mot det nu ifrågavarande liksom mot

det av länsstyrelsen i Jämtlands län framlagda förslaget, att desamma i det

speciella fallet kunna nödvändiggöra ganska vittgående utredningar rörande

klubbarnas eller föreningarnas inre förhållanden m. m. och dessutom torde i

viss mån inbjuda sammanslutningarna i fråga att så ordna villkoren för medlemskap,

att något påvisbart sammanhang mellan detta medlemskap och anordnade

nöjestillställningar icke förefinnes.

b) länsstyrelsen

i Uppsala

län.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

c) länsstyrelsen

i Östergötlands

län.

d) länsstyrelsen

i Jämtlands

län.

Särskilda

förslag till

lagstiftning.

Departe
ments
chefen.

Länsstyrelsens i Östergötlands län förslag Ilar icke vunnit tillslutning av

någon länsstyrelse utom den förslagsställande men däremot förordats av vissa

underordnade myndigheter.

För länsstyrelsens i Jämtlands län förslag uttala sig länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar, Hallands, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län ävensom

Svenska landskommunernas förbund. Mot förslaget erinras av länsstyrelsen

i Älvsborgs län, att detsamma icke syntes tillräckligt smidigt anpassa sig

efter alla föreliggande förhållanden.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län hava framlagt särskilda

förslag till formulering av ifrågavarande bestämmelse.

Enligt länsstyrelsens i Södermanlands län bör densamma hava följande lydelse

:

»Såsom offentlig skall anses även sådan tillställning, som skäligen kan antagas

hava till väsentligt ändamål, förutom att skänka deltagarna förströelse,

att tjäna ett ekonomiskt intresse för deltagare eller anordnare eller ock, utan

att vara att hänföra till hemlivet, uppenbarligen har till syfte att bereda deltagare

en förströelse, som icke är förenlig med lag eller god ordning eller

sedlighet.»

Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår ett stadgande av ungefär det innehåll,

att såsom offentlig tillställning skall anses varje tillställning, dit i allmänhet

envar lämnas tillträde, vare sig avgift erlägges eller icke och oavsett avgiftens

storlek, beskaffenhet och ändamål, samt att varken den omständigheten, att

vissa grupper av människor med hänsyn till tillställningens art eller på grund

av särskilda allmänna föreskrifter eller eljest på grund av ålder eller annat

dylikt objektivt skäl icke äga tillträde, eller den omständigheten att för tillträde

till tillställningen fordras inskrivning i viss förening eller företeende av

inbjudan skall vara tillräcklig för att utesluta tillställningens egenskap av

offentlig.

Den verksamhet, varom i detta sammanhang är fråga och som till uppgift

allenast eller huvudsakligen har att på illojalt sätt utnyttja klubb- eller föreningslivets

namn och form såsom betäckning för syftemålet att undandraga

vederbörande skyldighet att för vissa nöjestillställningar erlägga nöjesskatt

och iakttaga de bestämmelser, som eljest reglera det offentliga nöjeslivet, ansags

redan ar 1928 av riksdagen med rätta utgöra en sådan fara för rättsordningens

auktoritet och andra samhälleliga värden, att åtgärder till stävjande därav

befunnos erforderliga. Erfarenheten sedan nämnda tid och särskilt den omständigheten,

att den rörelse, som för närvarande bedrives av vissa bland de största

nattklubbarna i Stockholm, befunnits icke kunna föranleda ansvar för vederbörande,

synes ytterligare ådagalägga behovet av åtgärder i nyss angivna

syfte. Uppenbarligen måste nämligen befaras, att denna i och för sig mindre

önskvärda form för nöjeslivet kommer att kraftigt utvecklas, sedan det fastslagits,

att användandet därav medför befrielse icke allenast från åliggandet att

söka tillstånd till rörelsens bedrivande utan även från skyldigheten att iakttaga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

21

eljest gällande inskränkningar beträffande rätt till utskänkning, stängningstid

och av polismyndighet meddelade ordningsbestämmelser ävensom från skyldigheten

att för tillställning erlägga nöjesskatt. Att redan nu omfattningen av den

under ifrågavarande form drivna nöjestrafiken icke får underskattas, framgår

av nyss anförda siffror över antalet inskrivna medlemmar i ett par s. k.

nattklubbar i Stockholm, vilket antal enligt vederbörandes egen uppgift utgjort

cirka 5,000 respektive 6,000. Belysande är även, att veterligen vid en i

Stockholm anordnad boxningsmatch cirka 10,000 personer varit närvarande i

uppgiven egenskap av medlemmar i ett boxningssällskap, och till belysning av

huru främmande detta sällskaps verksamhet är för vedertagna former av

föreningsliv torde få erinras bland annat örn det förhållandet, att enligt uppgift

i pressen omkring 2,000 av dessa medlemmar kort före matchen ankommit

från Oslo och samma dag återvänt dit.

Örn under utredningen meningsskiljaktighet icke förekommit rörande behovet

av åtgärder i nu förevarande riktning, så föreligga däremot skilda meningar

rörande det tekniska utformandet av de för ifrågavarande ändamål erforderliga

bestämmelserna. Innan jag ingår på frågan härom, synes det emellertid vara

nödvändigt att närmare bestämma syftet med desamma. Att angiva detta syfte

så, att det gäller att möjliggöra, att de nu ifrågavarande klubbarnas

verksamhet bringas under tillämpning av samma regler, som gälla för de nöjestillställningar,

vilka även till namnet äro offentliga., skulle nämligen enligt min

mening vara att gå för långt. Med hånsson till betydelsen av den verksamhet,

som på en mångfald områden framträder i det normala föreningsväsendets former,

är det uppenbarligen av icke mindre vikt, att den föreslagna formuleringen

icke kan föranleda intrång i denna verksamhet eller eljest utnyttjas för

ändamål, som äro främmande för vad som i detta sammanhang åsyftas.

Det återstår, innan jag ingår på frågan örn lydelsen av förslaget till omförmälda

bestämmelse, även att bestämma räckvidden därav i avseende å vilka författningar

förslaget bör avse att reglera. Jag åsyftar därvid frågan, huruvida

i detta sammanhang bestämmelser böra meddelas icke allenast för att ur ordningssynpunkt

bestämma ifrågavarande slag av verksamhet utan även för att

särskilt reglera den utskänkning, som därvid kan förekomma.

I detta avseende må erinras att, därest en bestämmelse meddelas av innehåll,

att nöjestillställningar, anordnade i nu ifrågavarande form, skola vara

underkastade samma regler, som gälla för offentliga nöjestillställningar, så

följer därav, att flertalet av här ifrågavarande nöjestillställningar -— framför

allt dans och därmed jämförliga nöjen —• vid straffansvar för vederbörande

icke må anordnas utan tillstånd av polismyndigheten, och denna äger även,

i fall tillstånd beviljas, meddela erforderliga ordningsbestämmelser. Icke desto

mindre torde det få anses som en uppenbar brist i lagstiftningen, att eljest gällande

bestämmelser örn utskänkning enligt vad rättstillämpningen visat icke omfatta

en under ifrågavarande form bedriven rörelse. Då tillika rätten till utskänkning

uppenbarligen icke bör uteslutande regleras genom polismyndighetens

bestämmelser, har jag funnit en särskild föreskrift, innefattande ändring

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 184.

av bestämmelserna örn utskänkning, vara önskvärd. I överensstämmelse med

denna uppfattning lärer chefen för finansdepartementet komma att senare i dag

framlägga förslag i ämnet.

Vid prövning av frågan om den lämpligaste avfattningen av den för nu ifrågavarande

ändamål erforderliga ordningsbestämmelsen har jag utgått från en

granskning av de förslag, som under utredningen framlagts i detta syfte och

för vilka i det föregående redogjorts.

Vad då till en början angår den av första lagutskottet föreslagna formuleringen,

synes vara att erinra huvudsakligen, att frågan, huruvida en viss nöjestillställning

skall anses såsom offentlig eller enskild, uppenbarligen under

alla förhållanden blir att bedöma enligt objektiva skäl med hänsyn till samtliga

omständigheter i ärendet. Det förhållandet, att en viss förening uppger en

tillställning vara dess enskilda, kan i detta avseende icke vara avgörande,

därest omständigheterna i övrigt utmärka, att tillställningen i själva verket

är eller -—- vilket synes vara detsamma —- beträffande rätten till tillträde uppenbarligen

är att likställa med offentlig tillställning. Förslaget torde därför

i sak knappast innebära någon utvidgning utöver vad som redan vid tillämpning

av gällande bestämmelser är att iakttaga vid bedömande av frågan, huruvida

en tillställning är att anse såsom offentlig eller icke, och ur tolkningssjmpunkt

synes det komma att medföra ungefär samma svårigheter, som följa

av redan gällande bestämmelser. Örn nämligen redan tolkningen av begreppet

offentlig tillställning visat sig erbjuda sådana svårigheter, att åtgärder till

förtydligande av detsamma nu anses erforderliga, så lära svårigheterna att bestämma,

när en tillställning beträffande rätten till tillträde uppenbarligen är

att likställa med offentlig, knappast vara mindre. Härtill kommer att, örn än

tillställningar av det slag, som nu åsyftas, i många avseenden äro att jämställa

med offentliga, de dock alltid -—■ ur formell synpunkt sett — i ett avseende komma

att skilja sig från sådana, nämligen i avseende å rätten till tillträde. Denna

rätt, som beträffande det senare slaget av tillställningar förvärvas redan genom

erläggande av en viss, avgift, är i fråga örn det förra slaget av tillställningar

alltid anknuten till någon formalitet — såsom t. ex. förvärvandet av

medlemskap i en förening — vilken är avsedd att giva sken av berättigande åt

att tillställningen förklaras vara enskild. Då sålunda den likhet, som ur lagstiftningssynpunkt

kan föreligga mellan de båda slag av tillställningar, varom

nu är fråga, snarare torde hänföra sig till vissa konkreta omständigheter, såsom

till exempel till den omfattning, i vilken, och de personer, för vilka tillträde

lämnas, än till den formella rätten till tillträde, så torde i en blivande

bestämmelse likhet i sistnämnda avseende knappast lämpligen kunna läggas till

grund för att förklara nu åsyftade slag av tillställningar underkastade samma

regler som de även formellt offentliga.

Mot det av länsstyrelsen i Östergötlands län framlagda förslaget synes i huvudsak

vara att erinra, att detsamma i tillämpningen skulle innebära, att familjefester,

enskilda föreningssammankomster eller andra tillställningar av uppenbart

enskild karaktär bleve, därest de förlädes exempelvis till en restaurang,

underkastade de regler, som gälla för offentliga tillställningar -— en be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18h.

23

stämmelse, sorn säkerligen skulle bliva föremål för ovilja oell som i längden

icke skulle kunna upprätthållas.

Otvivelaktigt finnas inom det nutida föreningslivet många föreningar, i vilka

medlemskap förvärvas huvudsakligen för att erhålla tillträde till en viss tillställning

eller förevisning, men vilkas tillställningar det oaktat måste anses vara

av enskild karaktär. Till dylika föreningar äro att räkna exempelvis

sällskapsordnar, årsföreningar och andra legitima föreningar med väsentlig

uppgift att anordna endast en eller ett fåtal gånger under varje

avgiftsperiod återkommande tillställningar. Den av länsstyrelsen i Jämtlands

län ifrågasatta bestämmelsen, enligt vilken reglerna för offentliga tillställningar

skulle gälla jämväl, där tillträdet vore beroende av medlemskap i förening

eller dylik sammanslutning, därest medlemskapet i större omfattning förvärvades

allenast för att erhålla tillträde till tillställningen, torde således bliva

tillämplig även på ett flertal tillställningar av otvivelaktigt enskild karaktär.

Med avseende å det slag av nöjesliv, man i detta sammanhang avser att reglera,

synes å andra sidan nu ifrågavarande formulering så tillvida ofullständig,

som den synes vara tillämplig allenast på det fall, då genom medlemskap i

klubb eller förening rätt förvärvas till tillträde till en enda — eller möjligen ett

fixerat fåtal -—- bestämda föreställningar, under det att beträffande de oftast

förekommande formerna av förevarande slag av tillställningar torde vara

vanligt, att inskrivning såsom medlem av vederbörande förening berättigar

till tillträde icke allenast till en enstaka nöjestillställning utan till ett obestämt

antal på obestämda tider hållna tillställningar av visst eller vissa angivna

slag. Denna ofullständighet synes icke heller kunna avhjälpas genom en

sådan ändring av förslaget, att orden »tillställningen» resp. »förevisningen»

ändras till pluralform, _ eftersom genom en dylik ändring den föreslagna bestämmelsen

skulle bliva så omfattande, att i ännu högre grad det normala föreningsväsendet

inbegrepes därunder. Vidare är att märka, att förslaget närmast

avser allenast det fall, då för kringgående av gällande föreskrifter

anlitas medlet att förklara tillställning vara anordnad av en förening såsom

dess enskilda. Tydligen kan emellertid samma effekt, som för närvarande

åstadkommes på detta sätt, även åvägabringas under andra former,

av vilka åtminstone ytterligare en torde böra i detta sammanhang beaktas.

Såsom enskild torde nämligen nu en tillställning kunna bliva betraktad icke

allenast genom att en förening står såsom anordnare av densamma utan lika

väl även genom att enskild person fyller motsvarande uppgift. Detta skulle

kunna ske exempelvis genom att tillställningen förklarades tillgänglig endast

för av arrangören särskilt inbjudna personer, under det att emellertid inbjudning

kunde förvärvas på ungefär samma sätt som för närvarande medlemskap

i omförmälda föreningar, d. v. s. ofta samtidigt med eller i anslutning

till biljettköp. Ett förslag till författning, som åsyftar att förhindra, att offentliga

nöjestillställningar under föreningslivets form undandragas tillämpningen

av eljest gällande bestämmelser, synes därför böra vara inriktat jämväl

på att förhindra användandet av sistnämnda form i samma syfte.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Uppsala län framlagda förslaget

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

skulle det visserligen ur nyss angivna synpunkter tillgodose det syftemål, man

i detta sammanhang avser att vinna. Emellertid torde förslaget från det lojala

föreningsväsendets synpunkt sett komma att medföra ovisshet beträffande

frågan, i vilken omfattning skyldighet att göra anmälan örn eller söka tillstånd

till tillställning föreligger. Möjligen skulle förslaget även kunna tagas

till stöd för ett mera vidsträckt inskridande från offentlig myndighets sida, än

vad man i detta sammanhang närmast åsyftar.

Dessa överväganden hava föranlett det förslag till formulering, som härefter

foijer. De omständigheter, som karakterisera ifrågavarande slag av tillställningar,

synas i regel vara huvudsakligen tva, föreliggande antingen var för

sig eller båda tillsammans. Den första av dessa utgöres av det förhållandet,

att tillställningen utgör ett led i en uteslutande eller väsentligen för anordnande

av dylika tillställningar driven rörelse, vilket t. ex. är fallet med de tillställningar,

som anordnas av nattklubbar, föreningar för förevisande för allmänheten

av förbjuden film och liknande sammanslutningar. Den andra omständigheten

av nyssnämnda beskaffenhet utgöres av det förhållandet, att tillställningar

beträffande den omfattning, i vilken eller beträffande de villkor

• såsom i fråga örn förmer för förvärvande av medlemskap eller inbjudning,

de rättigheter medlemskapet medför o. s. v. — under vilka tillträde till desamma

faktiskt lämnas, eller annan särskild framträdande omständighet äro att jämställa

med offentliga tillställningar. Detta är t. ex. fallet med boxningsuppvisningar

eller andra tävlingar, vilka plägat anordnas under nu ifrågavarande form.

Huruvida sist avsedda förutsättning för jämställande av en såsom enskild betecknad

tillställning med offentlig skall anses uppfylld, beror givetvis i sista

hand på en diskretionär prövning av domstol, något som tydligen i detta fall, med

alla de övergångsformer som förekomma, icke nied någon formulering kan undvikas.

Att med avseende å de tillställningar, som hittills företrädesvis tilldragit

sig uppmärksamhet i nu förevarande avseende, såsom t. ex. boxningsuppvisningarna,

en prövning vid domstol enligt här förordade bestämmelser skulle medföra,

att dessa föreställningar bleve underkastade de regler, som gälla för offentliga

tillställningar, torde kunna tagas för givet. Någon anledning till att å andra

sidan befara, att den föreslagna bestämmelsen komme att inkräkta på det normala

föreningslivet, synes icke föreligga, då den slutliga förutsättningen för tilllämpning

av densamma städse är, att den tillställning, å vilken dess tillämpning

ifrågasattes, skall vara att med hänsyn till alla inverkande förhållanden

jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Till ledning

för bedömande av denna fråga tjänar iakttagandet av de omständigheter, som

enligt författningsförslaget företrädesvis karakterisera det oegentliga slag av

föreningsliv, som åsyftas, nämligen att tillställningen uppenbarligen utgör

del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika föreställningar

driven rörelse eller att tillträde till densamma lämnas i den omfattning

eller under de villkor, som i författningstexten avses. Men dessa omständigheter

äro i och för sig icke ensamt avgörande för frågan örn tillämpligheten av

den föreslagna bestämmelsen, därest i allt fall förstnämnda förutsättning icke

tillika föreligger, d. v. s. därest icke tillställningen i realiteten är att jämställa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

25

med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. De omständigheter i övrigt,

som för mig varit bestämmande vid utarbetande av förslaget, framgå i

huvudsak av den nyss gjorda granskningen av förut föreliggande förslag och

torde därför icke behöva bliva föremål för närmare redogörelse.

De föreslagna bestämmelserna äro av betydelse med hänsyn till tillämpningen

av ett flertal författningar, nämligen ordningsstadgan för rikets städer

den 24 mars 1868, förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, förordningen den

26 maj 1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. samt i det

föregående omförmälda förordning den 23 oktober 1908 och kungörelse den 31

december 1913. I anledning härav torde bestämmelserna, i den mån de äro av beskaffenhet

att böra underställas riksdagen, lämpligen kunna meddelas i form av

en enda författning, innefattande tillägg till samtliga här omnämnda utom

kungörelsen den 31 december 1913, vari ändring sedermera torde böra ske i

administrativ ordning, i händelse det nu avsedda författningsförslaget godkännes.

Såsom framgått av det här anförda, torde i händelse av ett genomförande

av förslaget motsvarande ändring böra göras i förordningen angående biografföreställningar

den 22 juni 1911. Beträffande sådan ändring torde chefen för

ecklesiastikdepartementet, såsom redan antytts, komma att senare denna dag

framlägga förslag. Jag hänvisar även till vad jag i det föregående anfört

rörande förslag till ändrade bestämmelser i visst hänseende angående utskänkning.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat

förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i

§ 13 av ordning sstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. samt

hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 153 käft. (Nr 1843

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:258 Riksdagens skrivelse Nr 258 a1 i texten
  2. BevU 1932:46 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 14 juni 1917 s. 2 i texten
  3. 1LU 1932:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordning sstad s. 10 i texten