Sök i Ratio Lex

Med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m

1932-03-11 · 447 sidor, varav 412 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 412 av 447 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:187, Med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ecklesiastik

boställsordning m. m.; given Stockholms slott den 11

mars 1932.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) ecklesiastik boställsordning,

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt,

4) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt,

5) lag örn kyrkofond,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr

141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning,

7) lag örn ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd

åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster

och innehavare av prästerliga emeritilöner,

8) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående

särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar

inom Härnösands och Luleå stift,

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449)

örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr 526)

örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens

upphörande m. m.,

11) lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929

(nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade

pastorat m. m., och

12) lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 187.

dels ock hemställa, att riksdagen, därest de under 1)—12) omförmälda lagarna

bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma

dagen för deras ikraftträdande.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Sam. Städener.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 187.

3

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som

är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller

som donerats till prästänkesäte.

Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsordning

prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning åt prästerskapet i visst

pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning

i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2 §.

1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad

i denna boställsordning stadgas.

De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets

ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet.

2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §.

Pastorat äger, där så finnes lämpligt, uppdraga åt en särskild boställsstyrelse

att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de

åligganden, som eljest tillhöra kyrkorådet.

Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock

må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem.

Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes

påkallat, vice ordförande.

4 §.

Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställsförvaltning

efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet må, då domkapitlet

finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters beslut

angående boställsförvaltningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta

kapitel föreskrives.

Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Konungens

bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller

ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6 §.

Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3)

hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där sådant

prövas erforderligt, garage samt brunn.

Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera ute

slutas, när de prövas kunna undvaras.

7 §•

1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i

den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att

eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras

eller onödigt fördyras.

2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver,

prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall

skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta

kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8 §.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex,

högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte

kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapprum.

Då fråga uppkommer om ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vilket

kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande landsarkiv

eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv

eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall

sådan inrättas.

2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra,

högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller

två förstugor eller kapprum. Yad i 1 mom. stadgas örn expeditionsrum

och arkivlokal i boningshus å prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget

ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

9 §•

1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem decimeters

höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ändamålsenligt

byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som finnas

lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämpliga

anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster,

gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och

fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning å väggarna.

2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen.

Tvättstuga skall vara försedd med panna.

3. Bör boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed

tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas.

4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola,

såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas i

prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §.

Vid bestämmandet av storleken, inredningen och beskaffenheten i övrigt

av laga hus å prästgård skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varaktighet

och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan,

att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda

mer än nödigt betungande.

11 §•

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av

pastoratet.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Har pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition,

vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, skall pastoratet bekosta

möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen.

13 §.

Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla

gårdsplan och väg till denna från områdets gräns.

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till trädgård.

För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning

skall pastoratet ombesörja.

14 §.

Pastoratet åligger att uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring

prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall anläggas

och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snöfall

öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den

på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll

av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §.

Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla

prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom,

väl vårda och vidmakthålla denna.

Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig

ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §.

Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförmåner

vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas

vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till

nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodelägarna

kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem

att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård

än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap

av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §.

Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller

har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar,

skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder prästgården.

Vill ej pastoratet lösa, eller har pastoratet ej inom tre månader efter det

hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra

vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han

mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja

bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården,

tillfaller det pastoratet utan lösen.

Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2

kap. 8 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

18 §.

Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade

löneförmåner.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

7

Om löneboställe.

19 §.

Laga hus å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad

med stöd av äldre lag, skola finnas å lönebostället vid tiden för pastoratets

övertagande av förvaltningen.

Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet

ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga bus, som skola finnas, deras

storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse anpassas

efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt

jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas sa,

att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20 §.

Har pastoratet genom köp eller byte förvärvat fast egendom att utgöra löneboställe,

skola såsom laga hus insynas å egendomen befintliga byggnader, som

finnas erforderliga för egendomens ändamålsenliga nyttjande såsom löneboställe.

21 §.

Pastoratet skall underhålla och vid behov ombygga eller nybygga löneboställes

laga hus, så ock städse hålla boställes åker och äng samt därtill hörande

anstalter i fullgott stånd.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §.

Vill pastoratet å löneboställe taga mark i anspråk för begravningsplats eller

andra församlingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kommunala

behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, skall

pastoratet därtill inhämta tillstånd av domkapitlet.

Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än

byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till prästgård

hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförliga naturtillgångar.

Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att inkomsten

skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.

Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §.

I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, i den mån ej annat

följer av bestämmelserna i denna boställsordning, gälla allmän lag.

24 §.

Är löneboställe utarrenderat, vare arrendatorn skyldig att avhjälpa sådana

brister å boställets laga bus, som föranleda blott mindre reparation, så ock

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att hålla boställets åker och äng med därtill hörande anstalter i fullgott stånd.

Arrendatorn må jämväl tillförbindas att svara för annan än mindre reparation

samt för ombyggnad eller nybyggnad av laga hus ävensom att fullgöra

pastoratet enligt 21 § åliggande brandförsäkringsplikt. Pastoratet svare dock

för att de arrendatorn sålunda åvilande skyldigheter ej eftersättas.

Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch

takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning

ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Arrendatorns skyldigheter i de i denna paragraf omförmälda hänseenden

skola angivas i arrendekontraktet.

25 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt väl brukat

lönebostället, skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga

företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera bostället, ånyo

arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom framställes hos pastoratet

minst nio månader före arrendetidens utgång.

Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före

arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke ämnar

utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej heller,

där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn, för

honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende anses

vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke inom

en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat överenskommelse

med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten förfallen.

2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit

arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger

vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten,

för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren

varit i besittning av arrendet.

3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till någon

del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett arrende

med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger

arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla

någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upplåtas

i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av

dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han

fortfarande vill bruka.

4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för

jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes skogsmark.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 187.

5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arrendator

betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

6. Bestämmelserna örn arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas i

arrendekontraktet.

26 §.

Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap av

prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sadant boställe, skall

tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Om boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen.

27 §.

Eör uppsikt över förvaltningen av prästgård och av löneboställe med undantag

för dess skog (löneboställes jordbruksdel) skall finnas särskild boställsnämnd,

en för varje tingslag på landet jämte de städer, som ligga därinom eller

som enligt Konungens förordnande skola därmed förenas till ett tjänstgöringsområde,

samt en för Stockholms stad.

Boställsnämnden skall bestå av tre i orten boende, i lantbruks- och därmed

sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Tva ledamöter jämte

lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande,

av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet. Såsom tredje ledamot i boställsnämnden

inträder en av dem, vilka till ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet

hörande pastorat skola pastoratsvis, likaledes för tre ar, utses

för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid vad örn valbarhet till nämndeman

finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i varje särskilt fall

bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som ej tillhör det av

förrättningen berörda pastoratet.

Konungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde

och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda

än nu sagts.

28 §.

Boställsnämnd åligger att med tillämpning av de i detta kapitel givna bestämmelser

meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande och löneboställes

bebyggande, så ock att öva tillsyn å prästgårds och löneboställes hävd

till hus och jord.

Stanna boställsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta

säga. Har var sin särskilda mening och kan jämkning ej ske, gälle ordförandens.

29 §.

Boställsnämnds tillsyn över prästgård och löneboställe utövas genom ekonomisk

besiktning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordförande

ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra

omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet samt,

där bostället är utarrenderat, jämväl arrendatorn därtill lämnar medgivande.

Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas fråga örn utdömande eller

insyning av laga hus.

30 §.

Ekonomisk besiktning skall på föranstaltande av domkapitlet hållas, å

prästgård inom utgången av tionde året och å löneboställe, där ej domkapitlet

för visst löneboställe annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter

det, då ekonomisk besiktning näst förut förrättats å fastigheten; domkapitlet

obetaget att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk

besiktning.

31 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande:

a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade

och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut föreskrivna

nybyggnader, ombyggnader, reparationer och andra åtgärder blivit

verkställda.

b) Är efter senaste ekonomiska besiktning hus, som skall finnas å prästgård

eller löneboställe, nybyggt, skall nämnden tillse, huruvida det är i överensstämmelse

med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med

omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt

skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhjälpta,

insynas. Kan huset icke godkännas, lämnas föreskrift angående därav

påkallade åtgärder.

c) Finnas å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida bristfälligheterna

kunna avhjälpas allenast genom mindre reparation. Där så är

fallet, skall sådan mindre reparation föreskrivas.

d) Anser nämnden bristfälligheter å laga hus föranleda annan än mindre

reparation, skall nämnden meddela föreskrift därom.

e) Prövar nämnden erforderligt, att ombyggnad sker av laga hus eller

att sådant hus ersättes med nytt, skall nämnden ålägga pastoratet att verkställa

ombyggnad eller nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva husets

inredning och beskaffenhet samt i fråga örn nybyggnad dess storlek.

f) Nämnden skall i fråga, om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastoratet

anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen

underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga.

g) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående

de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel

och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11

begagnande. Erforderliga bättringar och andra åtgärder skola föreskrivas.

Einnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället,

skall nödig rättelse föreskrivas.

h) Tid skall utsättas, inom vilken vid förrättningen föreskriven nybyggnad,

ombyggnad, reparation eller annan åtgärd bör vara verkställd.

2. Är löneboställe utarrenderat, skola de föreskrifter, som meddelas enligt

1 mom. c) och g), avse arrendatorn. Vad nu är sagt gälle, i den mån arrendatorn

tillförbundits att fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter i avseende å annan

än mindre reparation, ombyggnad eller nybyggnad av boställets laga hus eller

brandförsäkring av husen, jämväl beträffande de föreskrifter, som därutinnan

meddelas. Pastoratet äge dock i fall, som avses i detta moment, rätt till talan

jämte arrendatorn.

32 §.

Har boställsnämnd vid ekonomisk besiktning eller eljest meddelat föreskrift

örn utförande av nybyggnads- eller underhållsarbeten å prästgård eller löneboställe,

skall pastoratet eller, där i fråga örn löneboställe föreskriften avsett

arrendator, denne inom en månad efter utgången av den för arbetenas verkställande

utsatta tiden ingiva anmälan om fullgörandet till domkapitlet.

Hava föreskrivna arbeten icke fullgjorts inom utsatt tid, äger domkapitlet

hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eller arrendator eftersatt varder

på pastoratets bekostnad verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas

utförande erforderliga medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits

äger överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

Har föreskrivet arbete, vars utförande ankommit på arrendator av löneboställe,

verkställts på pastoratets bekostnad, äge pastoratet söka sin kostnad

åter av arrendatorn. Förmenar pastoratet eller arrendatorn, att föreskriven

nybyggnad, ombyggnad eller större reparation eller brandförsäkring, som utförts

eller bekostats av den ene, enligt arrendekontraktet rätteligen bort utföras

eller bekostas av den andre, äge ock sådan talan.

33 §.

Ekonomisk besiktning och annan boställsnämndens förrättning påkallas hos

ordföranden.

Förrättning hålles under tjänlig årstid å tid oell plats, som ordföranden

bestämmer, därvid skall iakttagas, att, örn så ske kan, förättningar i samma

ort verkställas omedelbart efter varandra.

34 §.

Om tiden för förrättnings hållande skall boställsnämndens ordförande minst

en månad förut underrätta domkapitlet och ordföranden i kyrkostämman eller,

i pastorat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem. Örn mottagandet

av underrättelse skall bevis genast av vederbörande tillställas boställs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nämndens ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen

kallas till densamma.

Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första stycket

åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för

förrättningens företagande.

35 §.

Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning, skall

ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

36 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part

i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot

domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller

örn ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag, som

nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig

nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyrelse.

Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med

part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord

eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det må ej räknas för jäv.

2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga

förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den för honom

utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon

av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos

ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållandet

göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle

förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

37 §.

Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden

det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av

annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv,

som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare

för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget

att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning

ogillats.

38 §.

Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle

beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskriv
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ning. Åligger skyldighet att utföra byggnaden arrendator av löneboställe,

skall han höras över förslaget.

39 §.

Boställsnämndens ordförande må, där sa finnes nödigt, kalla byggnads- eller

eljest sakkunnig person att biträda vid förrättning.

40 §.

Över boställsnämnds förrättning skall upprättas särskilt instrument. I instrumentet

skall intagas vad den, som är missnöjd med förrättningen, har att

iakttaga för bevarande av sin talan.

Nämndens ordförande åligger att inom fjorton dagar efter förrättningens

avslutande sända förrättningsinstrumentet i huvudskrift eller avskrift till samtliga

parter.

41 §.

Utan hinder av beslut, som boställsnämnd meddelat, äger nämnden, där

ändrade förhållanden det föranleda, annorlunda förordna.

Om laga syn.

42 §.

Den, som ej åtnöjes med boställsnämnds förrättning, äger att, vid förlust

av rätt till vidare talan, inom en månad efter förrättningens avslutande anmäla

sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran

örn laga syn.

Anmälan bör vara åtföljd av instrument över förrättningen.

43 §.

Laga syn förrättas på landet av domaren jämte två nämndemän samt i stad

av rådstuvurätten.

44 §.

Då laga syn skall hållas, åligger det domaren eller rätten att utsätta tid

för densamma, varjämte domaren skall kalla nämnd.

Beträffande parters kallelse till laga syn skall vad i 34 § är stadgat beträffande

förrättning av boställsnämnd äga motsvarande tillämpning, med

iakttagande av att vad där stadgas om ordförande i boställsnämnd skall gälla

domaren eller rätten.

45 §.

Synerättens ordförande må, där så finnes nödigt, tillkalla byggnads- eller

eljest sakkunnig person att biträda vid syn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

46 §.

Är, då missnöje mot förrättning av boställsnämnd blivit anmält, klagan tilllika

förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnden gjort jäv

ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall

ny förrättning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter,

vilka av omständigheterna finnas påkallade.

Om förrättningskostnad.

47 §.

Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med belopp,

som Konungen bestämmer.

48 §.

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekostnads-

och traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente!.

Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd

eller synerätt.

49 §.

Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i

fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat.

Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, må klagande,

i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastoratet

å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om löneboställes skog.

50 §.

För den omedelbara vardén av löneboställes skog skall hos pastoratet vara

anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig

kännedom örn skogsskötsel.

Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den

stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

51 §.

För att tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över

skogsskötseln skall inom varje stift finnas en stiftsintendent. I särskilda fall

må för två eller flera stift utses gemensam stiftsintendent. Till stiftsintendentens

förfogande skola ställas erforderliga biträden.

Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets

högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i sär
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 15

skilt fall till stiftsintendent antagas den, som avlagt avgångsexamen från

skogsinstitutets lägre kurs eller skogshögskolans forstmästarekurs.

Stiftsintendent utses av Konungen, som ock förordnar angående anställande

av biträde. Instruktion för stiftsintendenten utfärdas av Konungen.

52 §.

Vid skogsförvaltningen skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning

erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens

tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat.

53 §.

För bibehållande av skogsbestånd i god kultur och för återväxt å område,

där avverkning ägt rum eller skada å skogen uppkommit genom brand, storm,

snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av

hemdjur eller genom åverkan, skall pastoratet vidtaga de åtgärder, stiftsintendenten

finner skäligt föreskriva.

För tillgodoseende av löneboställes behov av betesmark äger pastoratet efter

godkännande av stiftsintendenten från skogsvårdande åtgärder undantaga

för beteskultur lämpligt område.

54 §.

Örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder skall stiftsintendenten

underrättas sist inom en månad efter utgången av den för åtgärdernas

verkställande utsatta tid.

Hava föreskrivna åtgärder ej fullgjorts inom utsatt tid, äger stiftsintendenten

hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess bekostnad

verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga

medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger

överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

55 §.

Vill pastoratet för ernående av ökad skogsavkastning torrlägga försumpad

mark, myr eller kärr eller utföra annat sådant företag, har stiftsintendenten

att på begäran av pastoratet upprätta erforderlig plan och arbetsbeskrivning.

56 §.

Avverkning av skog skall ske i enlighet med avverkningsplan, som upprättas

och fastställes av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Kunna

stiftsintendenten och pastoratet ej enas om avverkningsplan, förfares så som

i 64 § sägs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio år. Den skall utvisa den virkesmängd,

som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må

före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, förändrad

plan.

57 §.

Vid förättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverkningsplan

skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling.

Utstämpling skall ombesörjas av pastoratets förvaltare. Då stiftsintendenten

finner det påkallat, äger han föreskriva, att utstämpling skall ske i närvaro

av honom underställd skogstjänsteman. Vid utstämpling har förvaltaren

att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som stiftsintendenten eller

nu nämnd skogstjänsteman finner erforderligt meddela.

Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §.

Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han senast

inom en månad efter det han erhållit underrättelse örn dess verkställande

tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hänseenden

rättelse bör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller

medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må

därefter avverkning och försäljning ske.

60 §.

I avverkningsplanen må upptagas viss virkesmängd, över vilken pastoratet

för tillfälliga behov skall äga årligen förfoga omedelbart efter verkställd utstämpling.

Stiftsintendenten äger medgiva pastoratet att jämväl eljest genast

förfoga över utstämplat virke.

I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §.

Församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur löneboställes

skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar tillgång

sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och

hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande

och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byggande

och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

62 §.

Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling

verkställts i strid mot fastställd avverkningsplan eller lämnade anvisningar, äger

stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa

avverkning, honom obetaget att nied hänsyn till föreliggande omständigheter

begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst

sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där

avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle

att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej

kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess

annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §.

Örn beslut i ärende angående tillsättande av förvaltare, vidtagande av skogsvårdande

åtgärder, undantag av område för beteskultur, fastställande av avverkningsplan,

förordnande av skogstjänsteman att närvara vid utstämpling

samt meddelande av avverkningsförbud skall stiftsintendenten, så snart ske

kan, tillställa pastoratet och domkapitlet skriftligt besked. Där beslutet rör för

stiftsintendenten känd innehavare av pastoratets rätt, skall besked tillställas

jämväl denne.

64 §.

Över stiftsintendents beslut må domkapitlet och pastoratet ävensom, där beslutet

rör innehavare av pastoratets rätt, denne föra klagan genom besvär hos

ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande kapitel.

Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande före

klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn avverkningsplan,

skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen.

Klagan över kommissionens beslut må föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan

tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

65 §.

Avlöning till stiftsintendent jämte biträde åt honom skall bestämmas av

Konungen samt utgå ur kyrkofonden. Konungen äger tillika bevilja erforderliga

anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för stiftsintendcntens

verksamhet.

Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av avverkningsplan

eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, åligger

det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta

kyrkofonden för härav uppkommen kostnad.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66 §.

För genomförande av de förändringar i den hittillsvarande boställsförvaltningen,

vilka i denna boställsordning föreskrivas, skall finnas en kommission,

ecklesiastika boställskommissionen, bestående av minst tre och högst fem personer,

vilka utses av Konungen.

Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissionen

enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §.

Kommissionens medlemmar äga åtnjuta ersättning ur kyrkofonden. Ersättningens

storlek bestämmes av Konungen, som tillika äger bevilja erforderliga

anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för kommissionens

verksamhet.

68 §.

Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvudsak

avslutat och i lag är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas

av annan myndighet, skall kommissionen upphöra.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning

enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar.

Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant

hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Pastorat skall anses hava behörigen erhållit del av beslut, som avses i denna

boställsordning, då beslutet tillställts kyrkostämmans ordförande eller, i pastorat

där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem.

71 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av angelägenhet,

som avses i denna boställsordning, en kyrklig samfällighet, skall vad

däri stadgas örn pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

19

72 §.

Över domkapitels beslut i ärende, som angår pastorats boställsförvaltning,

må pastoratet föra klagan hos Konungen.

73 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna boställsordning,

meddelas av Konungen.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

74 §.

Denna boställsordning skall lända till efterrättelse från och med den dag,

Konungen bestämmer; dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning

av bestämmelserna i denna boställsordning meddela de föreskrifter och föranstalta

örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse av boställsordningens

införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för bestridande

av kostnaderna för sagda åtgärder.

I fråga om pastorat, för vars prästerskap vid denna boställsordnings ikraftträdande

är gällande lönereglering, som fastställts på grund av förordningen den

11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, skall, intill

dess sagda lönereglering bringats till upphörande, fortfarande tillämpas vad

äldre lag stadgar i de ämnen, som avses i denna boställsordning.

75 §.

Genom denna boställsordning upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42);

kungörelsen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 40) angående grunder för

ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar;

lagen den 31 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, såvitt angår

arrendatorer av löneboställen, som avses i denna boställsordning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill eller

som tillkommit med stöd av nu upphävda författningar;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna

i denna boställsordning.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna boställsordning, skall sistnämnda bestämmelse

i stället tillämpas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 187.

76 §.

Då för prästerskapet i pastorat, som avses i 74 § andra stycket, lönereglering

enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall av

synerätt, varom i 43 § sägs, syn hållas å varje inom pastoratet beläget boställe,

vilket utgör bostadsboställe för präst eller eljest innehaves av sådan,

i den ordning och med tillämpning av de föreskrifter i övrigt, som angivas i

64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen, med iakttagande av att de i förstnämnda

moment första stycket givna hänvisningar till äldre boställsordningen

skola gälla nya boställsordningen.

77 §.

\ad i 17 § stadgas för det fall, att tjänstinnehavare å prästgård uppfört

annan byggnad än laga hus, skall vid det första ombytet av tjänstinnehavare

efter det denna boställsordning trätt i kraft gälla även i fråga örn överloppshus,

som enligt 13 § äldre boställsordningen blivit av den frånträdande tjänstinnehavaren

löst eller tillfallit honom utan lösen.

78 §.

Laga hus å prästgård, vilka blivit uppförda innan denna boställsordning

träder i kraft, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända

eller antagliga, utdömas därför att de ej överensstämma med denna boställsordning.

79 §.

I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bostadsboställe

för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsordningen

blivit tillämplig å bostadsbostallet, varit delägare i skånska prästerskapets

byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter,

vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §.

Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid

boställsordningens ikraftträdande äga tillämplighet beträffande dessförinnan

tillkomna arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrkohemman

eller delar därav — vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kontrakt

eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan

man än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av

pastorat eller domkapitel.

Vad angår före denna boställsordnings ikraftträdande tillkomna arrendeupplåtelser

av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestämmelserna

:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

21

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad

skola av arrendatorn erläggas till pastoratet.

2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd ankommer

på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i

5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas

av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av

pastoratet.

3) Då arrendator vid ekonomisk besiktning i hittills gällande ordning ålagts

utföra vissa arbeten, äger, förutom domkapitlet, jämväl pastoratet mot honom

söka sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § äldre boställsordningen.

4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter honom

jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring

i avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden

komma i åtnjutande av enahanda lindring.

5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad

än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och

4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare

äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående

arrendetiden uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med anspråk

på att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator,

innan denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande

av hus, som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under

arrendetiden, på sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller

dyrbarare än som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall

godkännas såsom skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk besiktning

eller av- och tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna

förutsättningar för bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta

finnes vara förhållandet, insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga

hus.

6) Vid arrendets upphörande skall efter förordnande av domkapitlet med tilllämpning

av hittills gällande bestämmelser boställsnämnden hålla av- och tillträdessyn

å lönebostället, därvid pastoratet med avseende å rättigheter och

skyldigheter gent emot avträdande arrendatorn skall intaga samma ställning

som nytillträdande arrendator. Det skall jämväl ankomma på boställsnämnden

att vid denna syn pröva befogenheten av anspråk, som arrendatorn med stöd

av 31 § ecklesiastik arrendeförordning kan komma att framställa.

7) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning optionsrätt tillkommer

arrendator eller dennes rättsinnehavare, skola, under förutsättning att lönebostället

eller del därav fortfarande skall utarrenderas samt pastoratet och arrendatorn

icke träffa överenskommelse örn villkoren för nytt arrende, dessa

villkor fastställas i den ordning 4 § ecklesiastik arrendeförordning föreskri
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ver, varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom

i arrendekontraktet eller eljest å arrendeförhållandet tillämplig författning finnes

stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

81 §.

Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna boställsordnings

ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82 §.

Nödgas domänverket vidkännas kostnad för avlönande av skogsstatstjänstemän,

som genom införandet av denna boställsordning bliva övertaliga, skall

kostnaden i den omfattning och med belopp, som bestämmes av Konungen, ersättas

statens domäners fond ur kyrkofonden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

23

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 § femte stycket lagen den 14 juni 1907

örn nyttjanderätt till fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den

27 juni 1927 (nr 283), skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnat, att 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr

289), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

9:o) mål om tillvaro---inrättning;

mål örn rätt — — — fastighet;

mål örn anläggning---nybyggen;

mål, huruvida jord---erläggas;

mal örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga,

som avses i ecklesiastik boställsordning;

mål örn villkor---upplåtas;

mål örn---arrende;

Henna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

25

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall saint

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av

sådan jord under tomträtt skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels sådan fast egendom, som omförmäles

i 1 § ecklesiastik boställsordning (prästboställen), dels fastigheter, som

äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman och

klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering av sådana befattningshavares

löner bildad fond, dels ock den fasta egendom, som besittes av

domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.

2 §•

Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk,

därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning av kyrklig

jord, sorn nedan sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden i eller invid stad eller annan ort med tätare

bebyggelse eller i grannskap till större industriell anläggning:

b) bebyggda jordbrukslägenheten såsom torpställen eller nyodlingar;

c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet,

till vilken de höra.

Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas:

då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917

örn expropriation;

eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister

med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i anledning

därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas;

eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes

icke kunna för sitt ändamål lämpligen bibehållas eller mot skälig avgift utarrenderas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att

avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar

jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris, därvid hänsyn icke skall tagas

till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som

den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat

enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum

av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av boställe,

vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden, skall den behållna

inellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond.

Sker utbyte eller försäljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång

för visst pastorat, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där

ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång

för pastoratet.

Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts, sådan mellangift

eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den

kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt är stadgat eller av

Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

27

Förslag

till

Lag om kyrkofond.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i denna lag bestämmes

och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel.

2 §.

1. Med pastorat avses i denna lag territoriellt pastorat, med undantag av

Karlsborgs pastorat.

2. Såsom prästlönekostnader för visst pastorat betecknas i denna lag de

utgifter, som pastoratet enligt vad i särskilda författningar är stadgat har att

vidkännas för löner, arvoden och resanslag åt kyrkoherde, komminister och

ständig adjunkt.

Örn kyrkofondens inkomster.

3 §•

Till kyrkofonden skola ingå följande medel, nämligen:

1) vad enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets

tionde samt om ersättning därför årligen skall av statsverket gäldas

såsom ersättning för tionde och andra avgifter av fast egendom, vilka på grund

av förut givna författningar tillkommit prästerskapet;

2) årlig ersättning av statsverket med tillhopa 301,250 kronor ej mindre för de

anslag i krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål ävensom hemmansräntor,

för vilka gottgörelse av statsmedel lämnats prästerskapet det ecklesiastikår, som

tilländagått näst före den 1 maj 1914, än även för de statsanslag i penningar,

som för samma ecklesiastikår av prästerskapet åtnjutits;

3) inkomst av boställen, vilkas avkomst enligt 9 § förordningen den 11

juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster rätteligen

indragits till prästerskapets löneregleringsfond eller av Konungen anvisats till

löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat pastorat än det, inom

vilket bostället är beläget (allmänna kyrkohemman) ;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4) överskott å avkastningen av pastorats prästlönetillgångar, varom förmärs

i 4 §;

5) ersättning av pastorat för kostnader, som avses i 65 § andra stycket ecklesiastik

boställsordning;

6) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

7) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §■

Därest av pastorat förvaltade prästlönetillgångar — med undantag av tillgång,

vars avkastning skall enligt 7 § lagen örn reglering av prästerskapets avlöning

tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller jämlikt bestämmelse

i donationsbrev tillfalla prästänka — lämna så stor behållen avkastning,

att därå uppkommer överskott sedan pastoratets prästlönekostnader under året

samt de i 61 § ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov blivit täckta,

skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott.

5 §■

Allmän kyrkoavgift skall utgöras av varje pastorat i förhållande till det antal

skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skall erläggas

till pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Av grundbeloppet

skall årligen, efter Konungens bestämmande, uttagas så stor del, att denna tilllika

med den i 3 § 5) omförmälda inkomst för kyrkofonden beräknas täcka de i

6 § 1)—9) angivna utgifter för fonden.

Om kyrkofondens utgifter.

6 §•

Av kyrkofonden skola utgöras:

1) ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reglering

av prästerskapets avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar

och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och lagen om resanslag åt vissa

präster i nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola

gäldas av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagen om sådana

löner tilldelats präster;

2) anslag, som Konungen må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom

bidrag till kostnad för resor till eller från pastorat, där präst förordnas att,

jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda

vid eller uppehålla prästerlig befattning;

3) dyrtidstillägg, som enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat tillerkännas

präster, vilka avses i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa å

innehavare av prästerliga emeritilöner;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

29

5) anslag, som Konungen ina finna skäligt bevilja prästman för särskild prästerlig

tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något år må användas

mer än 400,000 kronor;

6) avlöningar till de i ecklesiastik boställsordning omförmälda stiftsintendenter

och biträden åt dem samt ledamöter i ecklesiastika boställskommissionen

tillika med övriga omkostnader för deras verksamhet;

7) arvoden åt ordförande i boställsnämnder, om vilka förmäles i ecklesiastik

boställsordning;

8) resekostnads- och traktamentsersättningar enligt grunder, som Konungen

bestämmer, åt konsistorieombud vid förrättningar av boställsnämnd eller synerätt

å prästgårdar och löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning;

9) kostnader enligt 2 § lagen den 21 november 1925 angående anlitande av

kyrkofonden för uppförande av prästgård inom Härnösands och Luleå stift;

10) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;

11) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre belopp

än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar —

med undantag som i 4 § sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande

en uttaxering för skattekrona inom pastoratet av trettio öre eller det

lägre öretal, Konungen för det året bestämmer, äger pastoratet för vad ytterligare

erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden, dock ej för gäldande av lönebelopp,

som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen örn reglering av prästerskapets

avlöning särskilt förbundit sig att utgöra.

Öretalet för skattekrona skall beräknas så, att tillskotten till pastoraten under

året såvitt möjligt motsvara de i 3 § 1)—4) och 7) omförmälda inkomster för

kyrkofonden efter avdrag av den i 6 § 10) angivna utgift för fonden.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning tagas

i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 och 10 §§

(löneboställets normalavkastning), samt avkastningen av fonder beräknas till

fyra procent av fondernas kapital.

Om uppskattning om löneboställes normnlavkastning.

8 §.

I pastorat, där tillskott av kyrkofonden enligt 7 § ifrågakommer, skall på

sätt nedan sägs flir varje av pastoratet förvaltat löneboställe, som avses i samma

paragraf, uppskattning ske av boställets årliga normalavkastning, beräknad i

penningar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 187.

9 §.

Vid uppskattningen av annan avkastning än skogsavkastning skall iakttagas

följande:

1) Uppskattningen skall avse en tid av 20 år.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av de intäkter, som anses

kunna erhållas genom förvaltning av lönebostället på mest ekonomiska sätt

med bibehållande av tillämpad brukningsmetod, därvid även skall beräknas

skäligt vederlag för upplåtelse av mark till annat församlingsändamål än

kyrkogård. Från intäkterna avdragas nödiga, av förvaltningen föranledda utgifter,

däribland skatter samt kostnader för underhålls- och nybyggnadsarbeten.

I sistnämnda kostnader inräknas rotvärdet av byggnads- och hägnadsvirke

från boställsskog. Avdrag må även göras för kostnader för ekonomiska besiktningar

och andra förrättningar av boställsnämnd. Har pastoratet vid utarrendering

av löneboställe åtagit sig att tillhandahålla arrendatorn ved till

husbehov, skall därav föranledd förhöjning av arrendesumman icke tagas i betraktande

såsom inkomst, men ej heller vid utgiftsberäkningen hänsyn tagas till

vedanskaffningen.

3) Förbättring av löneboställes avkastning, som erhålles genom vattenavledning,

större täckdikning eller annat kapitalkrävande företag, skall tagas

i betraktande först efter det antal år (frihetsår), som skäligen kan anses åtgå

för avskrivning av det i företaget nedlagda kapitalet. Utgifterna för företaget

må icke avdragas såsom förvaltningskostnad.

10 §.

Vid uppskattningen av skogsavkastning skall iakttagas följande:

1) Uppskattningen sker med ledning av uppgjord avverkningsplan för den

tid, planen gäller.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av det för avverkning tillgängliga

virket på rot. Från detta värde dragas dels rotvärdet av virke, som

enligt vad i 61 § ecklesiastik boställsordning är stadgat kan anses erforderligt

för prästgård, kyrka och kapell, dels skatter, dels ock de kostnader, pastoratet

under den tid, uppskattningen avser, beräknas skäligen få vidkännas för upprättande

av ny avverkningsplan, för utstämplingar och skogsvård såtgärder samt

förrättning av boställsnämnd. Vad av återstoden belöper på ett vart av de år,

awerkningsplanen omfattar, utgör skogens årliga normalavkastning.

3) Med avseende å förbättring i skogsavkastningen, som erhålles genom

torrläggning av försumpad mark, myr eller kärr eller annat sådant företag,

skall vad i 9 § 3) stadgas äga motsvarande tillämpning.

11 §.

Uppskattning av löneboställes normalavkastning verkställes av boställsnämnden.

Beträffande förrättning, varom nu är fråga, skall i tillämpliga delar

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 31

gälla vad i ecklesiastik boställsordning är stadgat om förrättning av boställsnämnd.

Vid uppskattning av skogsavkastning inträder stiftsintendenten såsom ledamot

i boställsnämnden i stället för den av domkapitlet utsedda ledamoten.

12 §.

Vill pastorat utföra torrläggnings- eller annat företag av beskaffenhet, som

i 9 § 3) eller 10 § 3) sägs, skall boställsnämnden, där pastoratet med företeende

av fullständigt kostnadsförslag sådant påfordrar, meddela särskilt beslut

i fråga örn det antal frihetsår, som kan medgivas för företaget.

13 §.

Talan mot boställsnämnds beslut i ärende, som avses i 9, 10 eller 12 §,

fullföljes till synerätt i den ordning, som är föreskriven om fullföljd av talan mot

beslut av boställsnämnd enligt ecklesiastik boställsordning. Vad i samma författning

stadgas örn laga syn skall äga tillämpning beträffande laga syn, som

påkallas enligt denna lag.

I fråga örn kostnaderna för förrättning av boställsnämnd eller för laga syn

i ärende, som nu sagts, skola bestämmelserna i 48 och 49 §§ ecklesiastik boställsordning

i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock skall ersättning

åt stiftsintendent, då denne är ledamot i boställsnämnd, gäldas av kyrkofonden

i enlighet med stadgandet i 65 § första stycket boställsordningen.

Örn byggnadsförskott,

14 §.

För fullgörande av ny- eller ombyggnad, som pastorat ålagts att utföra å

löneboställe, samt för gäldande av kostnader, som uppkomma för pastoratet då

löneboställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen eller lagen örn enskilda

vägar eller till lantmäteriförrättning, må pastoratet efter statskontorets

beprövande och enligt grunder, som Konungen fastställer, erhålla förskott ur

kyrkofonden.

Sådant förskott skall jämte ränta i första hand gottgöras kyrkofonden ur

avkastningen från lönebostället.

15 §.

För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upptagas

för kyrkofonden.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av angelägenhet,

som i denna lag avses, en kyrklig samfällighet, skall vad i lagen stadgas

om pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Örergångsbestämmelser.

1. Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock skall

Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i nya lagen

meddela de föreskrifter och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade

till förberedelse av lagens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga

medel för bestridande av kostnaderna för sagda åtgärder.

2. Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan sägs lagen den

9 december 1910 (nr 141, sid. 37) örn kyrkofond och lagen den 25 november

1925 (nr 448) örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad

å ecklesiastika löneboställen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning

stridande mot nya lagen.

3. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4. Kyrkofonden skall beträffande de fonder, vilka enligt 2 § lagen den 9

december 1910 om kyrkofond överförts till sistnämnda fond, samt de medel,

som jämlikt 3 § 2) nya lagen tillföras kyrkofonden, svara för samtliga de utgifter,

som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade

bestämmelser vid tiden för överföringen redan blivit anvisade till utgående

från dessa tillgångar.

5. Har Konungen, innan nya lagen träder i kraft, jämlikt 7 § lagen den 9

december 1910 örn kyrkofond beviljat arrendator, som utgör å löneboställes

skogsmark belöpande utskylder och besvär, bidrag till fullgörande av denna

skattskyldighet, skall arrendatorn fortfarande under återstående arrendetiden

erhålla sådant bidrag efter enahanda grunder som förut, dock skall detta bidrag

icke längre utgå ur kyrkofonden utan i stället avräknas å arrende elier

årsbelopp för uppskattad byggnadskostnad.

6. Stadgandena i 8 och 9 §§ lagen den 9 december 1910 om kyrkofond skola

äga tillämpning så länge de förhållanden, örn vilka i sagda lagrum förmäles,

fortfarande bestå.

7. Där enligt beslut av Konungen präst jämlikt 11 § 4 mom. lagen örn reglering

av prästerskapets avlöning tillkommande bränsleförmån blivit utbytt mot

viss årlig ersättning att utgå ur kyrkofonden, skall ersättningen efter nya lagens

ikraftträdande gäldas av pastoratet och kvartalsvis utbetalas av kyrkorådet.

8. Lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden till bekostande

av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen och kungörelsen samma dag

med villkor och bestämmelser angående erhållande av sådant förskott skola

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

33

fortfaiande tillämpas beträffande byggnadsförskott, som beviljats före nya lagens

ikraftträdande, med iakttagande av att det i varje särskilt fall skall

åligga vederbörande pastorat att av löneboställets avkastning till kyrkofonden

inleverera de belopp, med vilka enligt fastställd plan förskottet skall amorteras,

och att, därest vid ekonomisk besiktning, som avses i 7 § nämnda kungörelse,

befinnes, att arrendatorn eftersatt byggnadsskyldigheten, såväl domkapitlet

som pastoratet äger påkalla sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles

i 56 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910

(nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 9, 11, 19, 20, 21, 22 och 26 §§ lagen den 9 december

1910 örn reglering av prästerskapets avlöning — av vilka lagrum 11, 19, 20 och

21 §§ ändrats, 11 § genom lag den 17 december 1926 (nr 525) samt 19, 20 och

21 §§ senast genom lag den 28 september 1928 (nr 397) — skola, 9, 11 och 20 §§

i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

9 §.

Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande framställning

blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig,

må Konungen likväl medgiva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest

församling med minst tre fjärdedelar av dess bela rösttal efter röstvärdet beslutat

utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. omförmälda tillgångar erfordras till

bestridande av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer.

I fall — — -— kronor.

11 §.

1. Lön — ---kassan.

2. Fri bostad---skäligt.

3. Ersättning — ---årligen.

4. Det åligger pastoratet att såsom bidrag till uppvärmning av tjänstebostad

gälda, till kyrkoherde 200 kronor och till komminister 160 kronor för år, vilket

bidrag skall utbetalas i den ordning, som i 1 mom. sägs.

19 §.

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner,

däri inräknat bidrag för uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 morn.,

ävensom ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola i nedan

nämnd ordning användas:

l:o) avkastning av tillgångar, vilka äro avsedda för avlöning av pastoratets

prästerskap, med undantag av tillgång, vars avkomst skall enligt 7 § tillkomma

viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev

tillfalla prästänka;

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition nr 187. 35

2:o) andra tillgängliga medel ävensom församlingsavgifter till erforderligt

belopp.

20 §.

I gäldandet av de enligt 19 § 2 morn. utgående församlingsavgifter skola

alla de, vilka inom pastoratet utgöra allmän kommunalskatt, deltaga efter de

för sådan skatts utgörande stadgade grunder, och skola dessa avgifter inom

varje till pastoratet hörande församling debiteras och uppbäras i samma ordning

som utskylder till kyrka och skola.

Angående--— särskilt stadgat.

21 §.

I fråga örn tillskott av kyrkofonden för täckande av prästlönekostnader, som

pastorat enligt denna lag har att gälda, är särskilt stadgat.

22 §.

1. Blir prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, föremål för

expropriation, skall den influtna ersättningen fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång

för pastoratet.

2. Fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat, skall förvaltas av pastoratet.

Sådan fond skall göras räntebärande på sätt örn omyndigs medel är föreskrivet.

Vill pastoratet placera fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta

tillstånd därtill av domkapitlet.

3. Det åligger pastoratet att beträffande varje fond, som är prästlönetillgång

för pastoratet, årligen före utgången av februari månad till domkapitlet lämna

uppgift angående fondens kapital, placering och avkastning under föregående år,

26 §.

Avlöningsmedel, varom i 19 § 1 mom. sägs, skola av vederbörande kyrkoråd

uppbäras från och med ecklesiastikåret näst efter det, med vars utgång den på

grund av förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november

1872 fastställda lönereglering beträffande pastoratet upphör att gälla, eller, örn

hinder därför möter, när det utan förnärmande av annans rätt kan ske.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock att ändringen

av förutvarande lydelsen av 11 § 4 mom. skall beträffande varje särskild

kyrkoherde- och komministerstjänst vinna tillämpning först då ny lönereglering

för tjänsten fastställes efter det denna lag i övrigt trätt i kraft.

Ved och bränntorv, som enligt 11 § 4 mom. i dess äldre lydelse skall tillhandahållas

präst, anvisas av pastoratet. Värdet därav skall såsom omkostnad

avdragas vid uppskattning i den ordning särskilt är stadgat av löneboställes

normalavkastning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd

åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra

ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Härigenom förordnas, att 5 §x lagen den 30 augusti 1918 angående krigstidsunderstöd

åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie

präster och innehavare av prästerliga emeritilöner skall upphöra att gälla samt

att 4 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Krigstidsunderstöd (dyrtidstillägg), som fastställes med stöd av denna lag,

skall gäldas av kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455)

angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 november 1925 angående särskilda

lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands

och Luleå stift skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall

av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning

11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning

stadga.

Hörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelsen 1921:192.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

37

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ay 2 § lagen den 21 november 1925 (nr

449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 21 november 1925 örn resanslag åt

vissa präster i nyreglerade pastorat skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Fast resanslag, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår

dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och

20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr

526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1926 örn vissa lönetillägg

åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande

m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Lönetillägg, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår

dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och

20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ar 3 § 1 morn. lagen den 13 december

1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar

i nyreglerade pastorat m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 örn provisorisk

tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat

m. m. skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt provisoriskt

tilläggsarvode åt ständiga adjunkter skall av varje pastorat, såvitt

angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt

19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Tilläggslön —- — — — avlöningen.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928.

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

2 mom. I ägares ställe — -—■ — anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses

den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten

eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande prästgård och i ecklesiastik

boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom

innehavare.

Skall •—- — — skogsvärde.

Där beträffande---å skogsvärde.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

39

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener

vidare:

Den nuvarande lagstiftningen angående förvaltningen av den till präster-Fråg^ansupp^

skapets avlöning avsedda egendomen och vad därmed äger samband innefattas utredning-,

huvudsakligen i följande den 9 december 1910 utfärdade författningar, nämligen.

lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde

samt örn ersättning därför;

lag örn reglering av prästerskapets avlöning;

lag om emeritilöner för präster;

lag örn kyrkofond;

ecklesiastik boställsordning; samt

kungörelse angående grunder för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika

boställsskogar.

Till dessa författningar ansluta sig åtskilliga andra, bland vilka särskilt må

''nämnas förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen

-den 15 september 1911, sedermera ersatt med ecklesiastik arrendeförordning

den 21 november 1925, samt förordningen den 18 april 1914 angående reglering

av det extraordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till

ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan

befattning eller annan i hans tjänst biträda.

Tid efter annan hava till ecklesiastikdepartementet inkommit framställningar

örn mer eller mindre genomgripande reformer i den nuvarande lagstiftningen.

Jag nämner i detta sammanhang följande:

1) petition av präster inom Lunds m. fl. stift örn vissa ändringar i prästlöneregleringslagen;
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) domkapitlets i Linköping framställning den 29 november 1916 angående

revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

3) _ allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse den 17 januari

1917 äng. ändring i lagarna den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets

avlöning m. m.;

. av hovrättsrådet K. J. Ekman, i egenskap av sakkunnig för fortsatt beredning

av frågor angående reglering av prästerskapets löneförmåner, den 20 januari

1917 avgivet, till Kungl. Maj:t överlämnat yttrande över ifrågasatta

ändringar i lagarna om reglering av prästerskapets avlöning jämte förslag till

lag angående beräkning av viss del av prästerskapets avlöning efter markegång;

. 5) biskopskonferensens framställning den 27 november 1917 angående revision

av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

6) kyrkomötets skrivelse den 19 juni 1918, nr 17, angående ändrad lydelse

av 9 § kyrkofondslagen;

7) kyrkomötets skrivelse den 21 juni 1918, nr 28, angående revision av 1910

års prästlöneregleringslagar m. m.;

b) Lunds domkapitels skrivelse den 27 december 1918 angående ändring av

lagen örn prästerskapets avlöning;

9) Lunds domkapitels skrivelse den 8 oktober 1919 angående revision av

1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

10) framställning av vissa prästmän i Lunds stift angående kyrkoherdars

och komministrars rätt till bränsle eller ersättning därför;

11) riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, angående ecklesiastik jords

styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk ;

12) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 38, ’ angående ändrad

lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen;

13) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 39, angående beredande

åt prästerskapet av fri vedbrand;

14) av kyrkofondskommittén verkställd utredning rörande Sveriges prästskogar;
15)

kyrkofondskommitténs skrivelse den 31 maj 1921 med förslag till lagbestämmelser

för möjliggörande av inköp av skogsfastigheter;

16) Luleå stifts prästmötes framställning den 7 september 1921 angående

revision av prästerliga avlöningslagarna;

17) Luleå stifts prästmötes skrivelse den 5 oktober 1921 och Göteborgs

stifts prästmötes skrivelse den 1 november 1921 angående vidtagande av åtgärder

för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbets tyngda

pastorsexpeditioner;

18) kyrkofondskommitténs utlåtande den 4 april 1922 angående den framtida

förvaltningen av vissa ecklesiastika fonder, vilka då förvaltades av statskontoret

och domkapitlen, innehallande förslag till förvaltningsföreskrifter

rörande fonder under förvaltning av kyrkoråd;

19) riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, angående underlättande i

vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt;

20) kyrkofondskommitténs betänkande och förslag den 31 maj 1923 angående

förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna

medel;

21) kyrkofondskommitténs utlåtande den 31 maj 1923 i fråga örn en allmän

revision av de prästerliga lönelagarna;

22) riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, angående beredande av

ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och

egna hem;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 41

23) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i juli

1924 angående utbetalning månadsvis i förskott av prästerskapets avlöning;

24) kyrkomötets skrivelse den 26 oktober 1925, nr 14, angående utbetalande

av prästerskapets löner månadsvis i efterskott;

25) biskopsmötets framställning den 17 januari 1925 angående åtgärders

vidtagande för ändring av prästlöneregleringslagarna;

26) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i januari

1925 angående åtgärder för effektiv reglering av prästerskapets löner;

27) riksantikvariens skrivelse den 3 mars 1925 angående viss ändring i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar;

28) Strängnäs stiftsmötes skrivelse den 12 mars 1925 angående utredning

rörande möjligheten att ur kyrkofonden bestrida kostnaden för ålderstillägg

åt prästerskapet;

29) kyrkomötets skrivelse den 2 november 1925, nr 22, angående bidrag ur

kyrkofonden för anskaffande av predikobiträde åt präst, som jämte egen tjänst

uppehåller annan befattning;

30) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 29, angående ändrad

lydelse av 11 § 4 mom. i prästlöneregleringslagen;

31) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 36, angående ändrad

lydelse av 6 § 9 mom. kyrkofondslagen;

32) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 51, angående användning

av medel, som inflyta vid försäljning av ecklesiastik boställsjord;

33) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 46, angående ändrad

lydelse av 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen;

34) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 48, angående reseersättning

åt präst, anställd vid allmänt läroverk m. m. under tid, då han är förordnad

att biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning;

35) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 52, angående inrättande

av en myndighet för kyrkofonden;

36) kyrkomötets skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, angående nya bestämmelser

rörande prästerskapets avlöning;

37) lantmäteristyrelsens skrivelse den 7 februari 1927 i fråga örn föreskrifter

rörande fördelning av kostnad för lantmäteriförrättning, varav ecklesiastikt

boställe beröres;

38) statistiska centralbyråns skrivelse den 24 februari 1927 angående vissa

föreskrifter rörande prästlönekassornas räkenskaper;

39) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning (inkommen

till ecklesiastikdepartementet den 10 mars 1927) angående förbättring

snarast möjligt av prästerskapets lönevillkor.

Frågan om ändrad lagstiftning på hithörande förvaltningsområde anmäldes

inför Kungl. Majit i statsrådet den 22 april 1927. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

anförde vid detta tillfälle — efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen — bland annat följande:

1910 års prästerliga avlöningslagstiftning intar genom såväl mångfalden

som den invecklade beskaffenheten av sina stadganden i viss mån en särställning

inom svensk förvaltningsrätt. Tillkomsten av denna författningsbyggnad

kan icke nöjaktigt förstås, om man ej uppmärksammar de lika djupgående som

ömtåliga intressemotsatser, det här gällt att söka förlika. Meningsbrytningen,

sådan den vid lagstiftningens tillkomst framtrildde och för övrigt alltjämt, mer

eller mindre öppet, fortfar, rör sig främst örn dispositionen av den under en lång

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

historisk utveckling för avlöningsändamål samlade kyrkliga egendomen, såväl

boställsjorden som de lokala prästerliga avlöningsfonderna, representerande sammanlagt

mycket betydande belopp. Å ena sidan har man att taga hänsyn till

anspråken fram de kyrkliga primärkommuner, vilka äro i besittning av rikligare

avlöningstillgångar, att få reservera dessa uteslutande för egna behov,

å andra sidan måste man för att kunna minska belastningen på de i ekonomiskt

hänseende svagare pastoraten fordra, att en del lokala avlöningstillgångar i

skatteutjämningssyfte centraliseras. Härtill kommer så, att prästerskapet som

kår betraktat ansett sig hava ett stort intresse att bevaka i fråga örn boställena,

nämligen den dem av gammalt tillerkända rätten att få i viss omfattning i

avlöningssyfte tillgodogöra sig avkastningen av desamma.

Genom 1910 års lagstiftning löstes problemet genom en kompromiss, som

visat sig medföra olyckliga följder för systemets praktiska funktionsduglighet.

Domkapitlen bibehöllos vid sina historiskt betingade förvaltningsbefogenheter

med avseende å boställ sväsendet, men fingo vid sin sida länsstyrelserna med i

stor utsträckning parallella uppgifter. En viss dualism i förvaltningen blev den

oundvikliga konsekvensen. Tjänstbarhetssystemet, boställsskogarnas belastande

med utsyningsservitut samt framför allt skatteutjämningsanordningen i 19 och

21 §§ prästlöneregleringslagen skapade vidare en stor ofrihet i boställsförvaltningen.

Genom innebörden av de bestämmelser, som reglera kyrkofondens bidragsskyldighet,

blev det faktiska representantskapet för det med boställenas

avkastning förbundna ekonomiska intresset på ett olyckligt sätt kluvet. Allt

efter förhållandena i det särskilda fallet blir det endera kyrkofonden eller

pastoratet, som kommer att intaga ställningen som direkt ekonomiskt intresserad

part. För fastställande, huruvida det ena eller andra alternativet föreligger,

erfordras komplicerade räkneoperationer, som beträffande ett och samma pastorat

ofta utfalla olika under olika år. De omständigheter, som här berörts, hava

nödvändiggjort ett arrendesystem, byggt på specifika, från det rent statliga

domänväsendets avvikande grunder och överhuvud taget på detta förvaltningsområde

tillskapat en i ögonen fallande stel och vidlyftig organisation.

Redan under de närmaste åren efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning

vanns en rik erfarenhet rörande de nämnda olägenheterna. Förslag i syfte att

avhjälpa åtminstone vissa av dessa olägenheter hava under år 1923 avgivits

dels av kyrkofondskommittén, vars förslag ännu icke föranlett någon Kungl.

Maj:ts åtgärd, dels ock av de ecklesiastika arrendesakkunniga, vilkas förslag

ligger till grund för 1925 års ecklesiastika boställslagstiftning. Såväl kyrkofondskommitténs

förslag som sistberörda författningar lämna emellertid de i

1910 års prästlönelagstiftning utformade grunderna för det ecklesiastika förvaltningssystemet

helt och hållet orubbade. I förhoppning att därigenom kunna

förbättra arrendesystemets effektivitet hava i stället genom den år 1925 tillkomna

författningsutbyggnaden på detta område tillskapats särskilda sakkunnigorgan

för boställenas tillsyn (boställsnämnder) och möjliggjorts lån

eller »förskott» från kyrkofonden för boställenas bebyggande. Härjämte hava

grunderna för tjänstbarhetssystemet i visst hänseende omreglerats, i sammanhang

varmed från kyrkofonden anvisats särskilt anslag för bestridande av vissa

resekostnader för präster i

nytillkomna bestämmelserna skola komma att infria de därmed förbundna förhoppningarna

örn en förbättrad avkastning av prästlönejorden, kan ännu ej

avgöras. Säkert är emellertid, att författningarna icke innebära någon förenkling

av den förvaltningsapparat, som på detta område hålles gående.

Den förmögenhetsmassa, som de ecklesiastika (prästerliga) boställena representera,

är, under skydd av de alltjämt bestående prästerliga privilegierna,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.

43

ställd till förfogande för ett särskilt ändamål, nämligen finansieringen av den

statskyrkliga organisationen, enkannerligen det prästerliga avlöningsväsendet.

Under skiftande former har denna egendom anvisats eller eljest förvärvats för

sitt ändamål, men genom bestämmelserna i 1910 års lagstiftning på detta område

är, med bortseende från vissa undantagsfall, dispositionen av egendomen,

utan hänsyn till äganderätten i privaträttslig mening och boställenas tillkomst

i övrigt, fullt ensartad bestämd.

1910 års lönelagstiftning bygger på den principiella förutsättningen, att dessa

boställsegendomar skola såsom regel bibehållas under det allmännas disposition,

och att förvaltningen av dem skall inriktas endast på största möjliga ekonomiska

fördel för det speciella intresse, vartill egendomen är knuten. Föryttring av

egendom av ifrågavarande slag har ansetts tillrådlig endast för undantagsfall

och då blott i det syftet att därigenom bereda det kyrkligt organisatoriska intresset

en påtaglig ekonomisk eller annan fördel.

Den hittills i huvudsak upprätthållna principen örn den prästerliga avlöningsjordens

oförytterlighet ligger icke blott till grund för bestämmelserna i

den gällande ecklesiastika boställsordningen. Jämväl prästlöneregleringslagen

och lagbestämmelserna om de ecklesiastika boställsskogarna bygga på viktiga

punkter på samma grundsats.

Sedan den sociala jordfrågan i modern mening förts fram på dagordningen,

dröjde det icke länge, innan blickarna riktades på möjligheten att för statens

verksamhet på detta område taga i anspråk även den kyrkliga jorden. Spörsmålet

örn förvaltningen och dispositionen av denna jord har härigenom upptagits

till debatt från en väsentligen annan synpunkt än den, som förut varit

aktuell.

Bortser man från frågan örn beredande av möjlighet till friköp av sådana

lägenheter å kyrklig jord, varå lägenhetshavaren äger husen, vilken fråga vann

sin lösning genom beslut av 1926 års riksdag och kyrkomöte, äro för närvarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning följande av riksdagen gjorda framställningar

i detta ämne:

1 :o) Riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, vari riksdagen anhållit,

att Kungl. Majit måtte, på sätt som befinnes lämpligast, föranstalta örn utredning,

i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket må kunna i vidsträcktare

omfattning, än vad som för närvarande är författningsenligt möjligt, styckas

och upplåtas i och för nybildning av mindre, men självständiga jordbruk, samt

för riksdagen snarast möjligt framlägga resultatet av en sådan utredning jämte

förslag till av utredningen betingade ändringar i den ecklesiastika boställsordningen

och andra ifrågakommande författningar.

2 :o) Riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, vari riksdagen begärt, att

Kungl. Majit ville låta utreda, under vilka betingelser, i vidare mån än nu är

medgivet, möjlighet kunde beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika

löneboställen, så snart den plats, där bostället är beläget, kan anses

lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens ekonomiska

liv.

3 :o) Riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, vari riksdagen hemställt,

att Kungl. Majit måtte skyndsamt föranstalta örn utredning rörande beredandet

av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk

och egna hem samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.

De spörsmål, som bragts å bane genom ovan angivna riksdagsskrivelser, äro

av synnerligen komplicerad natur. En närmare redogörelse för dessa förhållanden

har lämnats av kyrkofondskommittén i ett den G mars 1920 avgivet ut
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

låtande över en till grund för riksdagsskrivelsen nr 179/1920 liggande motion.

Här må blott erinras om den bakom hela detta problem liggande frågan om

kronans rättsliga ställning till den kyrkliga jorden och vidden av dess befogenheter

över densamma.

I avsikt att undvika vissa av de svårigheter, som ansetts förbundna med en

upplåtelse av ecklesiastik jord under äganderätt, och härigenom möjliggöra ett

snabbare tillgodoseende av syftemålet med riksdagsskrivelsen nr 142/1924 har

i en vid årets riksdag i första kammaren väckt motion, nr 66, ifrågasatts, att

den i nyssnämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen måtte i första hand

inriktas på att undersöka möjligheten av att, i avvaktan på vidare utredning,

upplåta den ecklesiastika jorden till självständiga mindre jordbruk under tryggad

besittningsrätt.

De på grundval av 1910 års lagstiftning fastställda löneregleringarna avse

en tidsperiod av 20 år. För vissa pastorat utgår denna tid redan år 1934. På

Kungl. Maj :ts prövning är beroende en mångfald framställningar — huvudsakligen

från kyrkomötet — örn ändringar i den ecklesiastika lönelagstiftningen.

Senast har 1926 års kyrkomöte i skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, anhållit,

att Kungl. Majit snarast ville vidtaga åtgärder för utarbetande och antagande

av ändrade bestämmelser för prästerskapets avlöning att tillämpas i den mån

nuvarande löneregleringar upphöra att gälla, ävensom uttalat sig för vissa

riktlinjer för den nya lagstiftningen.

De framkomna reformförslagen gå i allmänhet ut på ändrade föreskrifter

rörande löneutmätningen i syfte att öka och rättvisare avväga prästerskapets

avlöningsförmåner, men man har även ifrågasatt vissa ändringar i den för närvarande

gällande ordningen för prästlönernas bestridande genom bidrag från de

kyrkliga kommunerna, kyrkofonden och statsverket.

Vid ett närmare övervägande av de föreliggande omständigheterna, vilka i

det föregående kunnat endast mera antydningsvis beröras, har jag kommit till

den uppfattningen, att här berörda komplex av spörsmål bör i hela sin omfattning

göras till föremål för en allsidig utredning, vid vilken följande omständigheter

torde böra, bland andra, särskilt beaktas.

Vad först beträffar själva löneutmätningen, har det nu snart femtonåriga

arbetet med fastställandet av nya löneregleringar för prästerskapet i de särskilda

pastoraten enligt samstämmig mening hos de myndigheter, vilka haft

att taga befattning med dessa ärenden, ådagalagt, att systemet, som medfört

ett minutiöst utmätande av lönebelopp efter stundom så gott som ovägbara

grunder, måste förenklas. Härtill kommer, att de för närvarande utgående

lönerna i ett stort antal fall — särskilt gäller detta om komministersgraden -—- måste anses vara med hänsyn till tidsförhållandena alltför knappa.

Vidare synes mycket sannolikt, att man måste skrida till en i viss mån förändrad

avvägning av den invecklade repartition för prästlönernas bestridande,

som enligt nu gällande ordning äger rum mellan pastoraten och kyrkofonden.

Förutom de mera principiella anmärkningar, som kunna riktas mot det nuvarande

systemet, kan man ej förbise, att detta i oerhörd grad försvårar varje

mera exakt beräkning av den ökade belastning, som kommer att åvila kyrkofonden

vid en ifrågasatt löneförbättring för prästerskapet. Härtill kommer, att

omläggningen av grunderna för repartitionen torde befinnas utgöra en nödvändig

förutsättning för att löneboställenas förvaltning skall kunna effektivt

förenklas.

Vad sistberörda spörsmål beträffar, har det synts mig nödigt att göra en

förutsättningslös undersökning av de olika lösningar, som härvid kunna ifråga
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

45

komma. Sålunda torde till en början böra undersökas, huruvida löneboställena,

under fullföljande av den utvecklingslinje, som ledde till 1910 års reglering på

detta område, må kunna helt avkopplas från de servitut in natura, som för närvarande

belasta dem. I övervägande skulle här komma frågan örn tjänstbarhetssystemets

avveckling, örn lämpligheten av s. k. prästerliga småbruk (de

nuvarande prästgårdarnas utökning med så mycket jord, att prästen själv skulle

kunna förskaffa sig tillgång till skjuts och vissa naturaförmåner såsom mjölk

m. m.) samt örn upphörande av de utsyningsrättigheter avseende ved och byggnadstimmer,

som tillkomma dels vederbörande prästerlige tjänstinnehavare,

dels ock, för vissa ändamål, församling och pastorat.

Vidkommande därefter spörsmålet örn sättet för boställsegendomarnas förvaltning

och reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen

torde undersökningen särskilt böra inriktas på de två motsatta

huvudlinjer, som erbjuda sig. Antingen kan här ifrågakomma ett fullföljande

av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen i nämnda hänseenden,

så att löneboställena bringas i samma ställning till kyrkofonden som statens

domäner till domänfonden, eller ock kan man vidtaga långt gående åtgärder i

decentraliserande syfte t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande

till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod

fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke

fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen.

Vid en utredning av spörsmålet örn lämpligaste sättet för förvaltningen av

den ecklesiastika jorden träder med nödvändighet i förgrunden frågan örn försäljning

i större omfattning av dessa boställsfastigheter eller deras upplåtande

under den ena eller andra formen av tryggad besittningsrätt. Men alldeles oavsett

detta samband med det stora lönelagstiftningsproblemet är det enligt min

mening nödvändigt att omedelbart upptaga till behandling de framställningar,

som innefattas i förut berörda tre riksdagsskrivelser. Det synes mig nämligen

som örn de synpunkter av social natur, varåt sagda skrivelser giva uttryck,

skulle vara så vägande och det behov, det här gäller att tillfredsställa, vara

så starkt, att något ytterligare uppskov med denna utredning icke kan försvaras.

Ehuru jag villigt erkänner de svårigheter, som måste uppstå, därest

denna s. k. jordsociala fråga behandlas särskilt för sig, innan grunderna för

den nya löne- och boställslagstiftningen blivit fastslagna, anser jag det därför

vara nödigt, att de av riksdagen gjorda framställningarna upptagas till behandling

redan på ett mycket tidigt stadium av den stora utredning, som på detta

område måste verkställas. I detta sammanhang vill jag framhålla, att det enligt

min mening ingalunda kan anses säkert, att ett tillgodoseende av här ifrågavarande

behov, genom vidgade möjligheter till försäljning av ecklesiastik jord

i anslutning till nuvarande lagstiftning på detta område, kommer att möta

större svårigheter än samma behovs tillgodoseende genom upplåtelse under

åborätt eller annan form av s. k. tryggad besittningsrätt.

Ett problem, som givetvis måste upptagas till behandling i samband med försäljningsfrågan,

är spörsmålet om köpeskillingsmedlens placering på ett eller

annat sätt i s. k. värdebeständig valuta.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för hur jag tänkt mig planläggningen

av en blivande utredning i dessa ämnen.

Med hänsyn till den synnerligen komplicerade beskaffenheten av det komplex

av frågor, som det här gäller att behandla, och den mångfald av olika

meningar, som på detta område gjort och alltjämt gör sig gällande, har det synts

mig mest praktiskt, att utredningsarbetet till en början begränsades till ett klar
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

läggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågornas

lösning. De skäl, som kunna anföras för och emot en lösning efter den ena

eller andra linjen, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man

undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medför

beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna undersökning

skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlöningsoch

boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under övervägande.

Den utredning, som här nämnts, torde kunna i allt väsentligt verkställas på

grundval av redan förefintligt statistiskt och annat material. Med hänsyn härtill

och då denna förberedande undersökning icke skulle avse framläggande av

utarbetade författnings förslag, lärer resultatet av utredningen kunna förväntas

föreligga inom jämförelsevis kort tid.

Antalet sakkunniga torde kunna begränsas till tre. Dock bör beredas möjlighet

att vid behandling av särskilda frågor tillkalla ytterligare sakkunniga.

Sedan vederbörande myndigheter och andra intresserade beretts tillfälle att

yttra sig över de sakkunnigas betänkande, torde utredningen böra fortsättas i

syfte att framlägga ett i detalj utformat förslag till ny lagstiftning på detta

område.

Förutberörda tre sakkunniga skulle få särskilt uppdrag att skyndsamt verkställa

. elen av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten att upplåta

ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid särskilt undersöka

lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen den

20 juli 1927 häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Nils Wihlborg, kammarrådet

Tom Hugo Wohlin och kontraktsprosten Karl Axel Ihrmark att såsom

sakkunniga inom departementet biträda med de föreslagna utredningarna.

Sedermera tillkallade departementschefen den 7 september 1928 samt den 8 maj

och den 19 november 1929 förste kanslisekreteraren, numera häradsskrivaren

Erik Karl Fabian Behrendtz att under viss begränsad tid i egenskap av sakkunnig

deltaga i utredningen av frågor, som rörde skatteväsendet.

De sakkunniga, vilka benämnas 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, avgåvo

den 31 december 1929 ett betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen

om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna

egendomen (statens offentliga utredningar 1929: 39 och 40). Betänkandet innefattade

även utredning i den av riksdagen väckta frågan rörande möjligheten

att upplåta ecklesiastik jord till jordbruks- och bostadsändamål. Ihrmark avgav

ett särskilt yttrande, som i vissa betydelsefulla avseenden skilde sig från vad

de sakkunnigas majoritet föreslagit.

Över de sakkunnigas betänkande inhämtades yttranden av kontraktsprostar

och ordförande i ecklesiastika boställsnämnder, överjägmästarna och domänintendenterna,

centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna

för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet ävensom

utlåtanden av domkapitlen, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, domänstyrelsen,

statskontoret och kammarkollegiet. Under remisstiden avgav socialise
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

47

ringsnämnden utredning och förslag angående domänverkets omfattning, uppgifter

och organisation (statens offentliga utredningar 1930: 8), vari nämnden

även framlade förslag angående finansiering av prästlönekostnaderna och förvaltningen

av prästboställena. Beträffande innehållet i dessa yttranden ber jag

få hänvisa till handlingarna i ärendet; ett sammandrag av de avgivna yttrandena

och utlåtandena har tillika med socialiseringsnämndens hithörande förslag

befordrats till trycket (statens offentliga utredningar 1931: 1).

Den 23 januari 1931 anmälde jag de sakkunnigas betänkande för Kungl.

Maj:t. Efter att hava i korthet erinrat örn de riktlinjer för utredningen, som

min företrädare i ämbetet uppdragit i sitt anförande den 22 april 1927, anförde

jag följande:

Beträffande spörsmålet örn sättet för prästlönernas bestridande, de ecklesiastika

boställsegendomarnas förvaltning och de därmed sammanhängande reglerna för

dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen hava de sakkunniga

-—- dock med reservation i vissa avseenden av kontraktsprosten Ihrmark

— stannat för alternativet att föreslå ett genomförande av centralisering i berörda

hänseenden samt angivit huvudinnehållet av den erforderliga lagstiftningen

i ämnet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av att

utredningen kompletteras med hänsyn till den andra huvudlinjen, d. v. s. åtgärder

i decentraliserande syfte.

Utredningen synes mig nu böra fortsättas i syfte att utarbeta detaljerade

förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta arbete torde böra anförtros åt särskilda

sakkunniga, vilkas tillsättande synes böra ske ur synpunkten av . en

så vitt möjligt allsidig belysning av ärendet. Antalet, av dessa sakkunniga

torde med hänsyn härtill böra bestämmas till högst sju, av vilka en skulle

som ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. För behandlingen av särskilda

frågor bör givetvis möjlighet beredas att anlita biträden.

Innan emellertid arbetet med förslag till ny lagstiftning varder igångsatt,

torde en kompletterande utredning böra verkställas med hänsyn till den andra

huvudlinjen, d v. s. rörande åtgärder i decentraliserande syfte. Härvid synes

man böra i första hand koncentrera sig på en närmare undersökning av möjligheten

att, med bibehållande alltjämt av prästlöneväsendet såsom en församlingarnas

angelägenhet, åvägabringa en mer eller mindre decentraliserad boslänsförvaltning.

Det är givet, att denna undersökning icke får lämna ur sikte

den synnerligen viktiga frågan örn församlingarnas av ålder bestående ställning

till den del av kyrkoförmögenheten, varom här är fråga, samt församlingarnas

till densamma anknutna intressen. Den vidare utredning, som i nu angivna

syfte således synes mig böra komma till stånd, torde även böra taga sikte på

spörsmål av kyrkligt-organisatorisk natur, vilka stå i samband med den föreliggande

frågan.

För dessa kompletterande förarbeten synes mig tillfyllest, att desamma verkställas

genom högst tre på olika områden förfarna utredningsmän under ledning

av en av dessa sakkunniga, närmast den, vilken skulle komma att i egenskap

av ordförande leda de sakkunnigas blivande förhandlingar. Sedan denna

komplettering av utredningen i huvudsak blivit slutförd, torde anmälan härom

böra ske till chefen för ecklesiastikdepartementet, och torde därefter med utgångspunkt

från allt då föreliggande utredningsmaterial ifrågavarande sak
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kunniga böra i sin helhet skrida till det lagstiftningsarbete, som åt dem nu

skulle anförtros.

Jämlikt ovannämnda den 23 januari 1931 erhållna bemyndigande tillkallade

jag samma dag såsom sakkunnig ledamoten av riksdagens första kammare, biskopen

Olof Bergqvist samt såsom utredningsmän hovrättsrådet Philipp Joseph

Aastrup, boställsnämndsordföranden, kontraktsprosten Lars Albin Rune och

sekreteraren Gunnar Hugo Prawitz.

Sedermera tillkallade jag — jämlikt bemyndigande den 23 januari och den 12

juni 1931 — den 18 juni 1931 såsom ytterligare sakkunniga dels ledamoten

av riksdagens första kammare, lantbrukaren Elof Bernhard Andersson, Fältenborg,

ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Emil Andersson,

Prästbol, ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen

Anders Johan Bärg, Katrineholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

August Danielsson, Mörlanda, ledamoten av riksdagens andra kammare,

godsägaren Arthur Wilhelm Gustafson, Kasenberg, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren Carl Petrus Valdemar Nilsson, Gränebo,

ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Persson,

Trången, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jöns Pålsson,

Anderslöv, samt ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren

Nils Johan Martin Svensson, Kompersmåla, dels ock Aastrup, Prawitz och

Rune.

Utredningsmännen, vilka pläga kallas 1931 års prästlöneutredning, avgåvo den

30 juni 1931 betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad

förvaltning av prästlönejorden m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 24).

De sakkunniga åter, vilka antagit benämningen 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,

avgåvo den 15 oktober 1931 betänkande (statens offentliga utredningar

1931: 25) med förslag till följande lagar:

1) prästlönelag;

2) lag om införande av prästlönelagen;

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse;

4) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse

i Stockholm;

5) lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 25 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt;

6) lag om ändrad lydelse av 1, 3, 5 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt.

Utredningsmännens förslag var enhälligt, men mot de sakkunnigas förslag

hade i vissa detaljfrågor reservationer avgivits av ledamöterna Emil Andersson,

Elof Bernhard Andersson, Bärg, Gustafson, Nilsson, Persson och Pålsson. Jag

återkommer härtill i det följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

49

Över båda betänkandena hava utlåtanden inhämtats av domkapitlen, Stockholms

stads konsistorium, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, riksarkivet,

riksantikvarien, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna

för Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet,

skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, direktionen för prästerskapets änkeoch

pupillkassa, direktionen för skånska prästerskapets byggnadskassa, domänstyrelsen,

kammarrätten samt av statskontoret och kammarkollegiet gemensamt

ävensom av skatteutjämningsberedningen.

Medan de i det föregående omnämnda utredningarna pågått, hava ytterligare

framställningar i förevarande ämne inkommit till departementet, nämligen:

1) Uppsala domkapitels skrivelse den 4 maj 1927 angående inrättande av

stiftsf ogdebefattningar;

2) biskopsmötets delegations skrivelse i mars 1928 angående höjning av den

till prästerskapet utgående tillfälliga löneförbättringen:

3) Härnösands stifts prästmötes skrivelse den 20 juli 1927 angående vidtagande

av åtgärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera

arbetstyngda pastorsexp editioner;

4) biskopsmötets skrivelse den 26 november 1928 angående meddelande av

bestämmelser örn skrivbiträdes anställande å vissa pastorsexpeditioner;

5) femtonde allmänna kyrkliga mötets ombudsförsamlings skrivelse den 9

april 1929 rörande samma fråga;

6) styrelsens för »Föreningen Arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne

u. p. a.» skrivelse den 10 april 1929 om ändring av vissa bestämmelser i ecklesiastik

arrendeförordning;

7) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 4 september 1929 angående inrättande

av stiftsfogdebefattningar;

8) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 i fråga örn regelbunden

utbetalning av prästerskapets löner;

9) kyrkomötets skrivelse den 28 oktober 1929, nr 11, angående införande

av benämningen »kyrkoadjunkt» för sådan adjunkt, som omförmäles i 14 § 3

mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

10) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 15, i fråga örn autoinobilgarage

såsom laga hus å prästgård;

11) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 19 mars 1930 i fråga om särskilda

bestämmelser för beräkning av gottgöreise för bostad och vivre åt prästman;

12) Strängnäs stifts stiftsmötes skrivelse den 7 oktober 1930 angående ytterligare

utredning av den ecklesiastika boställsfrågan;

13) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 12 november 1930 angående ersättning

åt adjungerad ledamot av domkapitel, då uppdraget ej föranleder resa;

14) svenska Viktoriaförsamlingens i Berlin och dess kyrkoherdes skrivelse

den 16 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

15) svenska Olaus Petri-församlingens i Helsingfors och dess kyrkoherdes

två skrivelser den 5 december 1930 angående dels ändring i kyrkoordningen

för församlingen, dels ock provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

16) Ulrika Eleonora församlings i London och dess kyrkoherdes skrivelse

den 29 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

17) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 21, samt allmänna svenska

prästföreningens centralstyrelses skrivelse i maj 1930 i fråga om ändrad lydelse

av 6 § 9 mom. lagen örn kyrkofond;

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements
chefen.

18) domkapitlets i Lund skrivelse den 19 september 1928 angående xesekostnadsersättning

åt konsistorieombud m. m.;

19) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931

angående vidtagande av åtgärder för att under tid, då prästerlig tjänst är

ledig för prästerskapets änke- och pupillkassas räkning, vården av prästgårdens

trädgård övertages av pastoratet;

. 20) svenska Sofiaförsamlingens i Paris och dess kyrkoherdes skrivelse den

20 mars 1931 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

21) kammarkollegiets skrivelse den 5 april 1928 i fråga örn föreskrifter

rörande de under kyrkorådens förvaltning stående, till prästerlig avlöning avsedda

fonder;

22) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 angående åtgärders

vidtagande för sådan ändring av ecklesiastikåret, att detta måtte komma att

sammanfalla med kalenderåret;

23) svenska kyrkans diakonistyrelses skrivelse den 25 september 1930 angående

anslag ur kyrkofonden till avlönande av diakonistyrelsens sekreterare

m. m,;

24) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931

örn vidtagande av åtgärder för att prästerskapets änke- och pupillkassa må

erhålla bidrag till vikaries å prästerlig tjänst kostnader för vissa tjänsteresor;

25) direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa skrivelse den 16

april 1931 med anhållan att vid de nya prästlönelagarnas utformning kassan

befrias från vissa kassan ålagda utgifter.

. Framställningarna hava, allt efter tiden då de inkommit, blivit överlämnade

till vederbörande sakkunniga och utredningsmän att av dem tagas i övervägande

vid uppdragens fullgörande.

Ytterligare hava till ecklesiastikdepartementet inkommit:

1) riksdagens skrivelse den 24 februari 1928, nr 36, angående ändring av

bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning å

ecklesiastika löneboställen.

2) riksdagens skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, angående enklare förfaringssätt

beträffande upplåtelse från jord av ecklesiastik natur;

3) Strängnäs stifts allmänna prästmötes skrivelse den 10 juli 1930 angående

avlösning av den prästerskapets änke- och pupillkassa tillkommande rätten

till behållen inkomst av prästerlig tjänst i vissa fall;

4) petition av omkring 200 företrädesvis äldre komministrar angående lika

lön för kyrkoherdar och komministrar; samt

5) styrelsens för föreningen »arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne

u. p. a.» angående det ecklesiastika arrendeväsendet.

De talrika och delvis olikartade frågor, som upptagits till behandling under

utredningsarbetet, kunna uppdelas i två grupper, å ena sidan sådana, som röra

prästerskapets löneförmåner (prästlönereglering), å den andra sidan sådana, som

röra förvaltningen av de för prästerskapets avlöning avsedda tillgångarna (ecklesiastik

egendoms förvaltning).

Beträffande först frågan örn löneregleringen är det ecklesiastika lönesystemet

visserligen'' icke i och för sig av mera invecklad beskaffenhet, men sedan det

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungli Majlis proposition nr 187.

51

efter hand blivit påbyggt i åtskilliga avseenden, har en viss tyngande svåröverskådlighét

kommit att vidlåda det. De särskilda sakkunnignämnderna hava

nu framlagt förslag i syfte att undanröja denna olägenhet saint jämväl giva

löneregleringen i tillämpningen en mera rättvis effekt. Men av skäl, som icke

behöva närmare utvecklas, anser jag tidpunkten för dryftande av löneregleringsfrågor

av större omfattning icke vara för handen, och jag har därför funnit

mig icke nu böra framlägga något förslag om ny prästlönereglering.

Vad däremot angår förvaltningssystemet, som utgör den andra gruppen av

spörsmål, vilka äro att i detta sammanhang beakta, så torde situationen vara

den motsatta, eftersom just nu läget kräver åtgärder i besparande syfte. Intresset

av att prästlönetillgångarna, i främsta rummet prästboställena, så till jordbruk

som skog, förvaltas på ett så effektivt och billigt sätt som möjligt och att

därigenom avgiftsskyldigheten till prästerskapets avlöning i möjligaste mån

lättas, är i och för sig tungt vägande, men det gör sig givetvis särskilt starkt

gällande under tider sådana som de nuvarande, då medborgarnas skattekraft

måste utnyttjas i högre grad än eljest. Av samma grund måste också de delar

av de framkomna förslagen, som avse att lätta bördan av denna avgiftsskyldighet,

förtjäna att för närvarande särskilt beaktas. Till de verkningsfullaste åtgärder,

som tjäna detta syfte, hör helt säkert strävandet att göra kyrkofondens

inkomster omedelbart och effektivt tillgängliga för täckande av prästlönekostnaderna.

Att under nu rådande förhållanden prästlönemedel å över 2 millioner

kronor årligen läggas till kyrkofondens kapital samtidigt som i de flesta av rikets

pastorat 60 öre för skattekrona uttaxeras till täckande av prästlönekostnaderna,

torde icke kunna försvaras. Likaledes måste det anses vara av nöden

att snarast vidtaga förbilligande åtgärder med hänsyn till de administrativa

förvaltningsformerna, vilka vid undersökning visat sig draga betydande kostnad.

Enkelhet i förvaltningen utan eftergift på dess effektivitet torde vara vägen

till kostnadernas nedbringande. Det kan icke heller från denna synpunkt vara

försvarligt att uppskjuta frågan örn reform av det ecklesiastika förvaltningssystemet.

Att nu berörda frågor — löneregleringen och egendomsförvaltningen — blivit

i de ingivna sakkunnigutlåtandena sammanförda, torde huvudsakligen hava

berott på att man funnit naturligt att vid utgången av nu löpande löneregleringsperioder

— 1934 och närmast följande år -— hava till hands ett reviderat

löneregleringssystem. Då emellertid, vilket de nämnda sakkunniga icke kunnat

förutse, de ekonomiska tidsförhållandena så väsentligt förändrats, att en lönereglering

icke nu kan ifrågakomma, och då något tvingande sakligt samband

mellan frågorna icke föreligger, så har jag upptagit förvaltningsfrågan med

undanskjutande av löneregleringen.

Att behandla förvaltningsfrågan före löneregleringsfrågan låter sig icke

allenast göra, utan man kan till och med påstå, att en bestämd fördel ligger i

denna tidsföljd mellan de olika frågornas lösning. Det är nämligen en förmån

eller kanske rent av en nödvändighet att först pröva de bästa vägarna för en

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändamålsenlig förvaltning av prästlönetillgångarna, alldenstund man först sedermera

äger den ekonomiska utgångspunkten för uppgörande av en tidsenlig

lönereglering. Då jag i det följande i detalj framlägger förslag beträffande förvaltningsfrågan,

har jag min uppmärksamhet riktad på nödvändigheten att åt

framtiden lämna fria händer med hänsyn till löneregleringssystemet. Frågornas

inbördes oberoende styrkes jämväl av vad som i det förflutna förelupit, då gång

efter annan förvaltningsfrågor upptagits utan något som helst samband med

lönereglering.

Jag anhåller därför att få lämna en redogörelse för den föreliggande utredningen

i vad den avser frågorna örn förvaltningen av prästlönejorden och sättet

för täckandet av prästlönekostnaderna samt framställa förslag i dessa ämnen.

I nära samband med förvaltningen av prästlönejorden stå frågorna örn vidgade

möjligheter att försälja kyrklig jord. Jag kommer därför att i det följande

upptaga även dessa frågor och framlägga förslag till lösning av dem.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187.

53

FÖRSTA HUVUDAVDELNINGEN.

Allmänna synpunkter.

Kap. I. Förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen

av prästlönekostnaderna.

A.

Hur skola prästlönctillgångarna förvaltas för ernående av bästa möjliga resultat

och vem skall lämpligen ansvara för prästlöneväsendet?

Alltsedan kristendomen vunnit fast fot i vårt land och in på 1900-talet Tidigare och

avlönades prästerna i de territoriella församlingarna på det sätt att de dels er- lagstiftning.

höllö tionde (s. k. prästtionde eller tertialtionde) av sina församlingsbor, dels

av dem uppburo vissa andra avgifter, kallade jura stolse, dels ock erhöllo

vissa förmåner av fast egendom. Tionden utgjorde en avgift, som

utgick med en bestämd kvotdel, vanligtvis en trettiondedel, av jordbrukets bruttoavkastning

i spannmål samt en tiondedel av övrig jordbruksavkastning (kvicktionde).

Den fasta egendomen utgjorde antingen bostadsboställe, vilket beboddes

och i äldre tid i regel även brukades av prästen, eller löningsboställe, vilket

bortlejdes till landbo, sedermera arrendator. Under reformationstiden

indrogos i de då till Sverige hörande landskapen ett stort antal löningsboställen

till kronan mot vederlag, bestående däri att vederbörande präst berättigades att

årligen uppbära viss kvantitet spannmål av statsverket (i form av anslag

av kronotionde eller hemmansräntor). Dylik »vederlagsspannmål» kunde också

tillerkännas präst, som betungats med mera omfattande gästning e. d. Även

förekom i senare tid att spannmålsanslag av kronan beviljades präster, vilkas

övriga inkomster icke förslogo till anständig bärgning (behagligtidsförläningsspannmål).

Utvecklingen medförde, att löneförmånernas storlek kom att uppvisa betydande

olikheter vid de särskilda tjänsterna. Den förnämsta inkomsten för

prästerna, tionden, kunde i vissa pastorat uppgå till synnerligen betydande be
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lopp, medan i andra pastorat avkastningen av tionden lämnade en otillräckligbärgning.

I följd härav väcktes vid mitten av 1800-talet förslag om att verkställa

en utjämning mellan de särskilda befattningshavarnas inkomster genom

att »överflytta» inkomstkällor från ett pastorat till ett annat. För dessa förslag,

den diskussion de väckte och de resultat, vartill de ledde, redogöres utförligt i en

bilaga till utredningsmännens betänkande. Såsom framgår av 9 § i förordningen

den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, medgavs

endast en mycket begränsad överflyttning av prästlönetillgångar från ett

pastorat till ett annat, i det att avgifter, som av en församling utgjordes till dess

prästerskap (tionde, jura stolse), icke fingo användas till avlönande av annan

församlings präst, liksom icke heller inkomster, vilka tillkommo prästerskapet

antingen till följd av bidrag av församlingen gemensamt, »såsom då, till löneförbättring

för prästerskapet, hemman och lägenheter blivit inköpta och andra

fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda

anslag och donationer». Icke heller bostadsboställen fingo överflyttas. Överflyttningsmöjligheten

var sålunda inskränkt till inkomster, som grundade sig på

statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden

för löningsboställen, som upplåtits av kronan.

Genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket medgavs sedermera viss överflyttning av prästboställenas

skogsavkastning, dock endast i fråga örn boställen, som upplåtits av kronan.

Överflyttningen av prästlönetillgångar från ett pastorat till ett annat kom

i praktiken att tillgå så, att inkomsterna från de tillgångar, som skulle överflyttas,

uppsamlades i en för hela riket gemensam fond, prästerskapets löneregleringsfond,

ur vilken sedan tillskott utbetalades till präster, som voro i behov

därav. Endast en tämligen ringa del av samtliga prästlönetillgångar kom att

lämna sin avkastning till fonden. Vid sidan av denna fond fanns även en

annan central fond, de ecklesiastika boställenas skogsfond, bildad huvudsakligen

av extra skogsavkastning.

De åtgärder, syftande till utjämning av prästlönerna, som sålunda vidtogos,

befunnos snart otillräckliga och förslag örn vittgående reformer framkommo.

Örn deras innebörd och den fortsatta handläggningen av frågan lämnas en

utförlig redogörelse i den nämnda bilagan till utredningsmännens betänkande,

till vilken jag tillåter mig hänvisa. Frågan upptogs till enhetlig behandling

först genom 1910 års lagstiftning, vilken i huvudsak ännu gäller.

Före mitten av 1800-talet förvaltades prästboställena i allmänhet av vederbörande

prästerliga befattningshavare, men förvaltningen kontrollerades vid

ekonomiska besiktningar och syner. Kontrollen var anordnad enligt bestämmelserna

i 27 kapitlet byggningabalken och kungörelsen den 28 maj 1830 angående

ekonomiska besiktningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord

samt präststomhemman.

Redan den 12 november 1858 stadgades emellertid, att löningsboställen (bo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187''.

Ställen, som ej beboddes av prästen) i Skåne, Halland och Blekinge skulle

utarrenderas genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg. Genom 1862 års

förordning, § 5, föreskrevs sedermera, att åt prästerskapet anslagen jord, som

icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsboställe därifrån

undantagna de i vissa orter befintliga änkesätena — skulle utarrenderas eftei

de föreskrifter, som Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Även i detta fall blev

det till följd av Kungl. Maj:ts brev den 11 juli 1862 länsstyrelsen och domkapitlet,

som gemensamt fingo ombesörja utarrenderingen. Arrendeavgift och

andra förmåner av bostället tillföllo dock tjänstinnehavaren, vilken därföx

fortfarande betraktades såsom boställshavare i förhållande till löningsboställena.

Bostadsboställena förvaltades av prästerna, tills 1910 års lagstiftning trädde

i tillämpning. Det hade dock dessförinnan blivit alltmera vanligt, att boställs - havarna icke själva drevo jordbruket på sina boställen utan utarrenderade dem.

En sådan utarrendering var emellertid boställshavarens privata angelägenhet,

och han var ansvarig för boställets bebyggelse och hävd, varför också den genom

ekonomisk besiktning och syn utövade kontrollen över boställets tillstånd i

första hand riktade sig mot honom.

Genom 1910 års lagstiftning uppdelades bostadsbostället i prästgård, som

bibehölls åt prästen såsom bostad, och i löneboställe, vilket sistnämnda tillträddes

av pastoratet. Pastoratet tillerkändes emellertid icke samma ställning

till lönebostället, som prästen tidigare intagit till bostadsbostället. Av de tre

momenten i boställshavarens rättsställning, nämligen rätten att uppbära avkastningen,

befogenheten att förvalta bostället samt skyldigheten att ansvara för

boställets bebyggelse, hävd och onera, tillädes allenast det första och i viss

mening det sista pastoratet, medan den egentliga förvaltningen förlädes till

domkapitel och länsstyrelse i likhet med vad tidigare skett med löningsboställena.

Genom lag den 21 november 1925 (nr 447) om ändring i vissa delar av

ecklesiastik boställsordning samt ny ecklesiastik arrendeförordning av samma

dag har 1910 års lagstiftning undergått en betydelsefull reform, framför allt

karakteriserad av införandet av ecklesiastika boställsnämnder.

Jag övergår nu till redogörelsen för den gällande lagstiftningens innehåll.

Enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets

tionde samt örn ersättning därför den 9 december 1910 skall den

sedan gammalt så gott som uteslutande på jordbruket vilande tiondetungan

till prästerskapets avlöning avskrivas och utslås på även övriga skatteobjekt

i följande ordning (i sammandragen form) :

Enligt förut givna författningar utgående tionde- och övriga fastighetsavgifter

indragas till statsverket1 (1 och 2 §§).

1 Indragningen aker beträffande värjo pastorat från och med eckleaiastikåret näst. efter det,

med vars utgång den äldre löneregleringen upphör att gälla.

Tionde.

iskrivnings
lagen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

För varje församling uträknas värdet av de från varje fastighet utgående

avgifter i persedlar och penningar, sådana dessa avgifter utgått eller bort

utgå under den äldre löneregleringsperiodens sista ecklesiastikår. Persedlarnas

värde beräknas efter medeltalen av medelmarkegångsprisen under de femtio

åren 1864—1913. Slutsumman för varje församling fastställes av kammarkollegiet

(3 §).

Ersättning för de till statsverket indragna avgifterna skall för varje församling

från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger ruin, för ali

framtid utgå med den av kammarkollegiet fastställda summa att för varje

ecklesiastikår vid dess början från statsverket inlevereras till kyrkofonden

(4 §), för vilken jag strax skall redogöra.

Avskrivningen av de till statsverket indragna avgifterna skall ske under

loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år,

då indragningen där vidtager, i sådan ordning, att av förenämnda av kollegiet

fastställda summa erlägges, under de första 10 åren 60 procent, under

därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent. Återstoden

eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma enligt

sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall

omedelbart avskrivas (5 §).

I den män de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de

av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband

med kronouppbörden (6 §).

19 och 21 §§ Den nya form av kyrkligt-kommunal beskattning för prästlöneändamål,

reglering av som FPptogs i 1910 års lagstiftning, grundar sig på följande, här i sammanjPräster-

drag återgivna bestämmelser (lagen den 9 december 1910 örn reglering av

Våning. prästerskapets avlöning, 19 och 21 §§, sådana dessa paragrafer lyda enligt

lagen den 28 september 1928, nr 397).

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner

jämte ersättning och arvode at s. k. ständig adjunkt skola, i den mån sådant

erfordras, i nedan nämnd ordning användas:

l:o) församlingsavgifter till belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt

eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomst-belopp, för vilket allmän

kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras (= 3 öre per gammal fyrk eller

30 öre för »bevillningskrona», den så kallade första treöringen) ;

2 :o) arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen med undantag av

sådana, vilkas avkomst skall direkt ingå till kyrkofonden (se nedan) ;

3:°) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som

avses under 2:o), samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom

pastoratet avsedda medel;

4:o) skogsförsäljningsmedel från de under 2:o) avsedda boställen;

5:o) församlingsavgifter, utöver vad under l:o) sägs, till erforderligt belopp,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

57

dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp (den så kallade andra treöringen).

Vad därutöver erfordras ersättes av kyrkofondens medel.

De för prästerskapets avlöning avsedda gemensamma tillgångarna uppsamlas

i den så kallade kyrkofonden, rörande vilken bestämmelser finnas meddelade

i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond.

Till kyrkofonden hava överförts de avlönings tillgångar, som förut legat

fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas

skogsfond, jämte vissa andra medel (2 §).

Till kyrkofonden skola ytterligare ingå:

1 :o) den årliga ersättning, som enligt tiondeavskrivningslagen skall av

statsverket gäldas såsom ersättning för prästerskapets indragna tionde och

andra fastighetsavgifter (3 § 1 p.);

2:o) årliga ersättningsbeloppet för anslag i kronotionde m. m. och för statsanslag

i penningar (3 § 2 p.) (vederlagsspannmål, prostetunnor m. m.);

3:o) arrendeavkomsten av förutvarande löningshemman, vilkas avkastning

antingen redan förut ingått till prästerskapets löneregleringsfond eller ock av

Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat

pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (3 § 3 p.);

4:o) skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen (3 § 4 p.) — nied

skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt angår boställen, som avses i 19 §

2 mom. löneregleringslagen, årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett

mot skogens beräknade behållna årliga avkastning svarande belopp, i den mån

detta erfordras för bestridande, i den ordning löneregleringslagen bestämmer, av

lönerna åt pastoratets prästerskap (6 §);

5:o) pastoratens s. k. överskottsmedel, d. v. s. sådant överskott, som i ett

pastorat kan uppkomma å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen avsedda

årligen inflytande avlöningsmedlen (boställsarrenden, lägenhetsavgälder och

fondräntor), sedan av nämnda medel tagits i anspråk vad därav erfordras till

gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda löner (3 § 5 p.); samt

G:o) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (3 § 6 p.).

Från kyrkofonden betalas utom de tillskott till pastoraten och skogsmedelsbelopp,

örn vilka jag redan talat:

1 :o) kostnaderna för skogsindelning, bevakning samt skogsodlings- och andra

arbeten för skogsskötselns främjande ävensom för åtgärd eller anstalt, som enligt

Konungens särskilt meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande av

virkesavkastning eller motverkande av uppkommen skada å skog å prästboställena

ävensom ersättning för skogsstatens övriga bestyr med skogen å dem, dock

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs
ordningen.

med undantag för boställen, vilkas avkomst skall tillgodokomma viss tjänstinnehavare

utöver lönen eller tillfalla änka (6 § 3—6 p.);

2:o) ålderstillägg, vissa arvoden och kostnadsersättningar ävensom emeritilöner

(pensioner) till präster (6 § 7 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den

21 november 1925, nr 450);

3:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen till

främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja

präst för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 8 p., sådant lagrummet lyder

enligt lag den 16 maj 1924, nr 196);

4:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen må

finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor till

eller från pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i

annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig

befattning (6 § 9 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 19 juni 1917,

nr 398);

5:o) viss del av ersättning till kronoombud vid förrättningar å ecklesiastika

löneboställen (kungörelsen den 22 juli 1918, nr 716) ;

6:o) arvoden åt ordförande i ecklesiastika boställsnämnder (6 § 10 p., sådant

lagrummet lyder enligt lag den 13 december 1929, nr 387).

Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skiljer man mellan prästgårdar

och löneboställen. De förra, som äro avsedda att bereda de ordinarie prästerna

bostad, skola utgöras av »tomt med bostadshus och, där hinder ej möter,

erforderligt område till trädgård». Övrig boställsjord utgör löneboställe.

Skogsmarken å löneboställe står under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

medan lönebostället i övrigt, främst dess jordbruksdel, förvaltas av

länsstyrelsen och domkapitlet gemensamt under kammarkollegiets inseende.

För sistnämnda förvaltning gälla följande föreskrifter.

Löneboställen skola, enligt boställsordningens 19 §, upplåtas på arrende i

enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. Löneboställe

skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av annat skäl anses kunna

med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som i

den ordning, varom närmare stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen,

efter behörigt förslag bestämmas av den utarrenderande myndigheten (20 §).

Dessa hus skola nybyggas och underhållas av arrendatorn av lönebostället

(21 §). De kallas arrendatorns skyldighetshus och skola uppföras efter ortens,

sed och av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet,

behovet i varje särskilt fall fordrar (22 §). Då föreskrift meddelas

om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe samt örn storleken, inredningen

och övriga beskaffenheten av sådant hus, skall iakttagas, att löneboställets

bebyggande sker på ett i förhållande till boställets storlek och av-1

kastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla

skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva (23 §). Uppkommande

brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och nybygg
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 59

nadei av dessa hus verkställas, i den mån sådant föreskrives eller eljest bliver

nödigt (24 §).

Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst arsbelopp

i penningar och i arrendekontraktet angivas. Där arrendatorn verkställt

nybyggnad, som godkänts som skyldighetshus, och den i behörig ordning beräknade

kostnaden för denna nybyggnad överstiger vad på hans arrendetid belöper

efter årsberäkningen jämte årsbelopp, som må finnas från föregående

arrendetid uppsamlade, njuter han gottgörelse för överskjutande beloppet antingen

genom nedsättning i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets avträdande,

av den nye arrendatorn. Härvid skall dock iakttagas, att nedsättning

i arrendet må beviljas allenast i avseende å ökning i byggnadsskyldighet,

som inträffat under arrendetiden. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall

anses som av honom förskjuten nybyggnadskostnad (26 §). Har behovet av nybyggnad

uppstått till följd av arrendatorns vanvård, får han själv svara för

kostnaden (27 §). Skyldighetshusen är arrendatorn pliktig att brandförsäkra till

fulla värdet. Vid underlåtenhet härutinnan får han själv ansvara för uppkommande

brandskada (28 §). Alla andra byggnader å löneboställe än arrendatorns

skyldighetshus äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren

lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, bestämmes vid avoch

tillträdessynen. Har tillträdaren vid sådan syn tillkännagivit sin avsikt

att ej lösa överloppshus eller underlåter han att inom en månad efter synen

förklara sig villig därtill, får avträdaren bortföra huset inom tid, som vid

synen föreskrives, eller där sådan föreskrift icke lämnats, inom ett år från

avträdandet av arrendet. Det åligger dock avträdaren, örn han bortför huset,

att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för återställande av jord eller

byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande.

Har avträdaren ej inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han

är berättigad borttaga, tillfaller huset tillträdaren med den rätt, med vilken

avträdaren innehaft detsamma (29 §).

Angående den närmare tillsynen å löneboställena stadgas i 30—57 §§ boställsordningen.

Domkapitlet bör tillse att inom stiftet belägna boställen varda till hus och

ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara genom

något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad eller, att

vid beslut av husesyn eller ekonomisk besiktning i fråga om storleken, inredningen

och övriga beskaffenheten av hus å boställe icke iakttagits givna föreskrifter,

skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet (30 §).

För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas ekonomiska

besiktningar. Sådan besiktning förrättas å prästgårdar inom utgången

av tionde året och å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss

grupp av boställen annorlunda förordnar, inom utgången av femte året efter

det då syn eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats. Domkapitlet

kan i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk

Ekonomisk

besiktning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

♦50

Kungl. May.ts proposition nr 187.

besiktning (31 §). Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av domkapitlet,

av en boställsnämnd, bestående av tre i orten boende, i lantbruksoch

därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män.

Boställsnämnd skall finnas, en för varje tingslag på landet jämte de städer,

som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed

förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad. Av boställsnämndens

ledamöter skola två jämte lika antal ersättare utses för tre år åt

gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet.

Som tredje ledamot i boställsnämnden inträder en av dem, som, till

ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet hänfört pastorat, skola

pastoratsvis, likaledes för tre år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid

vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande

tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den

närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet. Konungen

äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde

och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än

nu sagts. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta

säga. Har var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

Ekonomisk besiktning å löneboställe kan förrättas av ordföranden ensam,

därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra omständigheter

prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn därtill lämnar

medgivande. Vid sådan besiktning få dock ej handläggas frågor örn utdömande

eller insyning av skyldighetshus (32 §).

Jäv mot ledamot av boställsnämnd föreligger: örn han är med boställshavare

eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 §

rättegångsbalken örn jäv mot domare sägs; eller örn ledamot är boställshavares

eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller örn ledamot eller

den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämnt

är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta

eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller hans bemälde

skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för

nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har ledamot

av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med

boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jävig

göra, räknas det ej heller för jäv. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv

mot honom är, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkallar

han i sitt ställe den för honom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt

jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, skall denne

omedelbart anmäla detta hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av

ersättare. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitel utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187. bl

det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna

ordförande eller ledamot av nämnden (33 §).

Nämndens ordförande utsätter tid för de ekonomiska besiktningar, örn vilka

domkapitlet förordnat, med iakttagande, att de hållas å tjänlig årstid och att,

där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas omedelbart efter varandra

(34 §).

Minst en månad före besiktningen skall ordföranden örn tiden därför underrätta

domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig

person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika tid åligger

det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostämmans

ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen

att vid besiktningen bevaka dess rätt. Örn mottagandet av underrättelse,

varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden.

Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av ordföranden kallas

till densamma. När ordföranden bevisligen iakttagit vad sålunda åligger

honom, utgör parts eller ombuds uteblivande ej hinder för besiktningens

företagande (35 §).

Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det

vara lagligen grundat, inställes förrättningen och inkallas annan ordförande.

Förekommer mot annan ledamot jäv, som av nämnden godkännes, ombesörjer

ordföranden inkallande av ersättare för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen

fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga

över beslut, varigenom jävsanmärkningen ogillats (36 §).

Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska

besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande

finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen

brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte redovisning

avfordras ej mindre arrendatorn för husröte- eller brandskadeersättning eller

andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas, än även församlingens

ombud för årsbelopp, som enligt meddelade föreskrifter skolat inbetalas

till kyrkorådet.

b) Efterses och antecknas i vad män förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar

och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som skall finnas

vid bostället, nybyggt, tillses huruvida det är i överensstämmelse med givna

föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden

meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan

därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller örn det

icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angående

därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår örn nybyggnad

eller underhåll av hus å prästgård eller örn nybyggnad å löneboställe,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr. 187.

erler noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfälligheter

kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe,

arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna lämpligen

kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig,

dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård finnas sådana,

att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, frågan örn nybyggnad

skall hänvisas till handläggning vid laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande

av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan

skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, lämpas

efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken, inredningen

och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag,

därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från boställe,

icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig arbets-

och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas beredning.

f) barder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika

åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma

att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe uppföra

nytt hus.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med

utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i avseende

å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å löneboställe

i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägnaden

och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt

efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar,

som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes.

Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället,

föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsätter inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan

åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,

som enligt boställsordningen eller annan författning skola vid ekonomisk

besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet antecknas,

att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till

vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å

landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäranom

laga syn.

I fall, som avses i f), skall nämnden efter undersökning upprätta ej mindre

förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken, inredningen

och övriga. beskaffenheten därav än även, med iakttagande av vad i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187. 63

e) sägs, kostnadsförslag. Dessa förslag skall ordföranden omedelbart efter förrättningens

avslutande insända till den utarrenderande myndigheten med anmälan

av frågan örn närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande.

Ordföranden åligger ock att ofördröjligen meddela kontraktsprosten skriftlig

underrättelse örn tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola

vara verkställda (37 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av

domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren prövar

nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i stad

rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt, tillkalla

byggnadskunnig person (38 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård hålles, på begäran av domkapitlet, vid

ombyte av boställshavare, därest boställshavare eller vederbörande byggnadsskyldig

senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar sådan syn

eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare prästgård

utan av- och tillträdessyn, svarar han sedan för allt vad företrädaren under

dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat. Av- och tillträdessyn

å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall, sedan avträde ägt rum, hållas

inom sex månader därefter (39 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i stad

hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument över

senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom senaste

ekonomiska besiktning, örn sådan hållits senare än av- och tillträdessyn (40 §).

Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller rätten

utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta

domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för

denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets rätt och

bästa- Inom lika tid åligger domaren eller rätten att hos kyrkostämmans ordförande

påkalla kyrkostämma för utväljande av ombud till bevakande av församlingens

talan. Örn mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall

bevis genast av vederbörande översändas till domaren eller rätten. Domaren

eller rätten föranstaltar ock, att övriga parter varda minst fjorton dagar, örn

de bo inom pastoratet, eljest en månad före synen till densamma kallade;

och skall domaren till synen kalla nämnd. Skall vid avträdandet boställe övertagas

av domkapitlet för allmän kassas räkning, och är den löntagare utnämnd,

som efter domkapitlet kommer att tillträda bostället, då skall jämväl

sådan löntagare genom domkapitlets försorg kallas till synen och bevis därom

insändas till domaren eller rätten (41 §).

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad sålunda åligger dem, utgör

parts eller ombuds uteblivande ej hinder för synens företagande (42 §).

Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, efter förordnande av domkapitlet,

av ecklesiastika boställsnämnden i anledning av ombyte av arrendator.

Nämndens ordförande äger att lill biträde vid synen, där så finnes behövligt,

Av- och tillträileesyn.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person. Sådan syn må ej hållas tidigare

än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma

dag (43 §).

Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ordförande

insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter

hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrendekontrakt

(44 §).

I övrigt gäller för av- och tillträdessyn å löneboställe samma bestämmelser

som vid ekonomisk besiktning angående jäv, laga förfall, utsättande av tid för

förrättningen samt parters kallande (45 §). Samma åligganden, som nämnden

har vid sådan besiktning, åvila den också i tillämpliga delar vid av- och tillträdessyn.

Därjämte skall iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård, att,

där synerätten finner sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga

bestämmelser meddelas, samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe, att bestämmelse

meddelas angående beloppet av den gottgörelse för verkställd nybyggnad,

avträdande arrendator må vara berättigad att av ny arrendator uppbära

(46 §).

På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden blivit

bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas

och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla

de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom tillgodoförts.

Likviden skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver

skyldig eller får till godo. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits

före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig

kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verkställt

(47 §).

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å

bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid avoch

tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp

verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren (48 §).

Då domkapitlet är tillträdare av prästgård (för prästerskapets änke- och pupillkassas

räkning) och det är känt, vem näste innehavare blir, äger denne

att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister, vartill han

finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må dock

vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och

är efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot

synerättens beslut (49 §).

Laga syri. Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller

löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, ävensom

eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres (50 §).

Är, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller

mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, klagan tillika förd

över beslut, värigenom mot ledamot av boställsnämnd gjort jäv ogillats, och

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

65

finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny besiktning

verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter, vilka av

omständigheterna finnas påkallade (51 §).

1 fråga örn laga syn lända de för av- oell tillträdessyn å prästgård meddelade

föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse (52 §).

Där ej inom stadgad tid anmälan örn missnöje mot ekonomisk besiktning å

prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit

gjord med begäran örn laga syn, går det vid förrättningen meddelade beslutet

i verkställighet såsom laga kraft ägande dom (53 §).

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola för

sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna

i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd skall

likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han icke på

grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning. Biträdande

sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd eller

synerätt (54 §).

Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där icke på

grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av pastoratet

och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i följd av någons

tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande eller försumlige

skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande gottgöra

pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas. Kostnaden för avoch

tillträdessyn skall gäldas för prästgård av pastoratet, avträdare och tillträdare

till en tredjedel var, samt för löneboställe av avträdare och tillträdare

till hälften vardera. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av

pastoratet och för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på

grund av klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till

hälften vardera, dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak

påkallad eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen

varit befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten

prövar skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas.

Till kostnad för av- och tillträdessyn å prästgård samt laga syn å

prästgård eller löneboställe räknas jämväl lösen för ett exemplar av syneinstrumentet

(55 §).

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter

förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister och felaktigheter

bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd, till

kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhållseller

nybyggnad sarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning eller syn,

visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara vitsordad, beträffande

pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och, beträffande andra

arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda

ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men förrättning, som

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 5

För ekonomiska

besiktningar

och

syner gemensamma

bestämmelser.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

här är sagt, vunnit laga kraft, anmäler kontraktsprosten genast förhållandet

hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av

boställets och efterträdarens bästa antingen medelst begäran hos överexekutor,

att vad den försumlige eftersatt må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda

för lega på den försumliges bekostnad verkställt, eller, där fråga är örn

ekonomisk besiktning, genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom

för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt

ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor

påkalla verkställighet (56 §).

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället

rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare

eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas

samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas (57 §).

Vad för boställshavaren är i boställsordningen föreskrivet skall i tillämpliga

delar gälla för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas

räkning innehar prästgård (58 §).

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga örn vilka hus skola finnas å

prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden,

i detta avseende annorlunda förordna (59 §).

I sammanhang med 1925 års reform av boställsordningen utfärdades en

särskild lag den 21 november 1925, nr 448, örn förskott ur kyrkofonden till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Lagens innehåll

är följande:

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt 64 §

ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i enlighet

med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande av

nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av

ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (första

bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av

kostnaden för sådan nybyggnads utförande. Som sådan nybyggnadskostnad

anses jämväl dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som

arrendatorns skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga

skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhållsskyldig,

dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator förpliktas utgiva till

avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet.

Förskott jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden ur avkomsten från bostället.

Där löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av

sådant boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att

av därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker,

återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta.

Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 67

fullo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta betalning

ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot lönebostället.

För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upptagas

för kyrkofonden.

Den ecklesiastika boställsordningen, vilken i likhet med den nyssnämnda

lagen örn byggnadsförskott ur kyrkofonden tillkommit under medverkan av

riksdagen och kyrkomötet, reglerar, såsom av min redogörelse för dess innehåll

framgår, icke uttömmande de förhållanden, som sammanhänga med den såsom

obligatorisk föreskrivna utarrenderingen av löneboställena. Vid boställsordningens

tillkomst förutsattes även, att kompletterande bestämmelser skulle

komma att meddelas av Konungen i administrativ ordning. Sådana bestämmelser

hava sedermera givits genom den i början av mitt anförande nämnda

förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen, vilken förordning därefter ersatts med en ecklesiastik arrendeförordning

den 21 november 1925.

Medan den ecklesiastika boställsordningen bland annat icke innehåller något

stadgande örn, å vem det skall ankomma att verkställa utarrenderingen av

löneboställena, lägga arrendeförordningarna bestyret härmed å länsstyrelserna

och domkapitlen gemensamt, liksom det även i övrigt enligt arrendeförordningarna

skall ankomma på nämnda båda myndigheter att ombesörja det ekonomiska

tillgodogörandet av löneboställena. I övrigt innehålla arrendeförordningarna

en mångfald å arrendeförhållandet tillämpliga föreskrifter. Det skulle

emellertid föra för långt att här redogöra för samtliga dessa föreskrifter. Jag

vill därför begränsa mig till att i huvuddrag redogöra för sådana föreskrifter,

som i detta sammanhang äro av särskilt intresse, nämligen först och främst

dem, som angå de särskilda befogenheternas fördelning mellan vederbörande

myndigheter.

Den i det följande angivna paragraferingen hänför sig till den senast utfärdade

arrendeförordningen.

Enligt denna ankommer i huvudsak på länsstyrelserna:

1) utarrenderingen och i samband därmed tillsammans med domkapitlen bestämmandet

av arrendevillkoren samt avgörande av frågor örn vilken nybyggnad,

som under arrendeperioden skall verkställas å bostället (4—7 §§);

2) förvaring av handlingar, som lämnats såsom säkerhet för arrendevillkorens

fullgörande, och meddelande av föreläggande att inkomma med nya sådana

handlingar (övervakandet av handlingarnas säkerhet och förnyande tillkommer

domkapitlet, endast själva förvaringen och verkställandet av nödiga åtgärder

ankommer på länsstyrelsen, 9 §);

3) indrivning och redovisning av arrendemedel (12 §);

4) övervakning av att boställsarrendator icke missbrukar sin ställning mot

torpare och subarrendatorer (15 §);

5) beslut under arrendetiden angående uppförande av nybyggnad eller god
-

Ecklesiastik

arrende
fåror

aning.

1) Länsstyrelserna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) Domkapitlen.

3) Kammarkollegiet.

kännande såsom skyldighetshus av byggnad, som uppförts utan tillstånd, samt

angående användande av årsbelopp för nybyggnad (17—18 §§);

6) meddelande av tillstånd till bortförande av stråfoder från bostället, till

nyodling m. m. å bostället samt till svedjande och bränning av jord (24, 26 och

28 §§);

7) fördelning av brandstodsavgifter mellan av- och tillträdande arrendator

(31 §);

8) medgivande av undantag från skyldigheten för arrendatorn att själv bebo

bostället (32 §); samt

9) medgivande till arrendeöverlåtelse och till antagande av subarrendator

(33 §).

Domkapitlens funktioner i avseende på boställena, i den mån dessa funktioner

bero på föreskrift i arrendeförordningen, äro följande. Enligt 4 § tillkommer

det domkapitlet att hålla reda på när gällande arrendeperioder utlöpa och i

god tid dessförinnan göra anmälan hos länsstyrelsen angående behovet av arrendeuppskattning.

Enligt 6 § skall domkapitlet yttra sig angående inkommet

arrendeanbuds godtagbarhet. Domkapitlet skall också enligt 10 § tillse, att borgen

i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde, samt årligen

före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning

till anmärkning i detta hänseende förekommer. Domkapitlet har ock enligt 18 §

att förvalta uppsamlade årsbelopp för nybyggnad från boställe, som indragits

till kyrkofonden eller vars avkastning tillfaller viss tjänstinnehavare. Domkapitlet

skall vidare enligt 19 § kontrollera, att arrendatorn fullgör sin skyldighet

att hålla boställets byggnader brandförsäkrade till betryggande belopp.

Örn arrendator övergiver bostället och lämnar det obrukat eller utan vård, är

det enligt 32 § domkapitlet, som skall vidtaga de åtgärder, som av förhållandena

påkallas. Slutligen är det enligt 36 § domkapitlet, som utövar den jordägaren

tillkommande rätten att uppsäga arrendekontrakt rörande bostället samt att

eljest svara och tala för bostället. Om arrendatorn vill uppsäga arrendeavtal,

skall detta ske hos domkapitlet.

Såsom av en jämförelse mellan länsstyrelsens och domkapitlens nuvarande

befogenheter med boställena framgår, är den allmänna vården, såväl i rättsligt

som i ekonomiskt hänseende, förlagd hos domkapitlet medan vissa bestämda

befogenheter tilldelats länsstyrelsen.

Det tillkommer kammarkollegiet att, då sten- eller kalkbrott, sand-, grus-,

sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör boställe,

finnes vara av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, lämna

medgivande till upplåtelse mot årlig avgift av rätt att till avsalu begagna

sådan lägenhet. Kammarkollegiet förordnar också örn hur avgäld från sådan

upplåten lägenhet skall användas till gagn för det med bostället avsedda

ändamålet (2 § 8 morn.). Därest länsstyrelsen och domkapitlet icke enas

örn villkoren för utarrendering av ett boställe, fastställas villkoren av kammarkollegiet

(4 § 4 morn.). Kammarkollegiet är vidare besvärsinstans över

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 69

länsstyrelsen och domkapitlet i mål, som det enligt arrendeförordningen tillkommer

länsstyrelsen eller domkapitlet att avgöra (38 § 1 morn.).

Enligt instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 tillkommer

det kollegiet att hava inseende och vård över den ecklesiastika fasta

egendomen. Detta åliggande preciseras närmare i instruktionen och angives där

skola huvudsakligen bestå uti dels att tillse, att egendomen icke användes eller

disponeras emot därom givna föreskrifter, dels ock att pröva och avgöra ärenden

örn nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage på skogsmark,

tillhörande boställe, örn avsöndring på obestämd tid till allmänt, kommunalt

eller ecklesiastikt ändamål av jord eiler lägenhet, örn användande av

ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt, örn vad till skogsmark

rätteligen räknas må, då anmärkning därom vid undersöknings- och indelningsförrrättning

göres av någon, vars rätt är därav beroende, samt örn medgivande

till fridlysning av naturminnesmärke.

Utöver de uppgifter, som redan i boställsordningen tillagts boställsnämnderna,

skola de enligt föreskrifter i arrendeförordningen uppgöra förslag

till villkor för utarrendering av boställena, arrendevärdering (4 §), avgiva

yttranden i fråga örn nybyggnad å boställe, då arrendator önskar företaga sådan

utöver vad som enligt arrendekontraktet åligger honom (17 §), avgiva yttrande

över arrendators ansökan att få i väsentlig mån förändra sättet för den

arrenderade jordens torrläggning eller anlägga ängsvattning eller utföra anläggning

för boställets förseende med elektrisk belysning eller drivkraft. Vidare skall

boställsnämnden yttra sig, då fråga är örn att tillerkänna arrendator ersättning

för sådant företag (26 §) eller för större odlings- eller täckdikningsarbete

(30 §) eller angående överlåtelse av arrende (33 §). Utöver vad nu sagts har

boställsnämnden också visst åliggande, då fråga är om tilldelande åt arrendator

av byggnadsförskott ur kyrkofonden. I vissa av de nu angivna fallen samt i

ytterligare några fall kan boställsnämndens ordförande ensam avgiva yttrande.

Såsom exempel må nämnas ärenden örn friköp av lägenheter å ecklesiastik jord.

Enligt arrendeförordningen äro avgöranden förbehållna Kungl. Majit, då

fråga är örn upplåtande till präst av visst mindre område av ett boställe utöver

prästgården (2 §) eller örn arrendeupplåtelse för längre tid än 20 år (3 §).

Förutom de nu angivna föreskrifterna angående vilka myndigheter, som

hava att taga befattning med boställsförvaltningen, innehåller arrendeförordningen

även detaljerade bestämmelser angående de villkor, som skola föreskrivas

vid utarrendering av boställena. Dessa villkor, som i åtskilliga betydelsefulla

avseenden avvika från dem, som enligt allmänna nyttjanderättslagen gälla

vid arrenden i allmänhet, få sin prägel av det förhållandet, att förordningen

söker att ålägga arrendatorn alla de förpliktelser, som i allmänhet åvila en

jordägare. Arrendatorn skall således tillförbindas att mot ersättning uppföra

den nybyggnad, som under arrendetiden kan ifrågakomma å bostället med anledning

av att skyldighetshus varder utdömt vid syn eller vid ekonomisk besiktning

(17 §). Gottgörelse för verkställd nybyggnad äger han icke utfå

4) BoställBnämnderna.

5) Kungl.

Majit.

6) Arrendevillkor.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs
8kogarnas
förvaltning.

Statistiska

uppgifter.

kontant utan endast genom avkortning å arrendet av ett visst årligt belopp.

I den mån detta årsbelopp icke räcker till gäldande under arrendetiden av

gottgörelsen, kan i visst fall ytterligare avkortning medgivas, men det normala

är i sådana fall, att arrendatorn först vid avträdandet av arrendet erhåller

det återstående beloppet av den efterföljande arrendatorn, vilken sedan i sin

tur får ersättning för sitt utlägg genom avkortning å sitt arrende under en

följd av år (18 §). Vid dessa transaktioner förekommer icke ränteberäkning

a de av arrendatorn förskjutna beloppen. Arrendatorn skall bekosta brandförsäkring

av boställsbyggnaderna och i händelse av brandskada avhjälpa denna

(19 och 20 §§). Arrendatorn skall också fullgöra boställets stängselskyldighet

(22 §). Gottgörelse till arrendatorn, vilken det enligt lag åligger jordägare att

utgiva, är arrendatorn skyldig att mottaga i form av avkortning på arrendet

eller genom utlägg av tillträdande arrendatorn (26 §). Skall löneboställe enligt

därom i vederbörlig ordning fattat beslut deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller

annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks

torrläggning genom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna

därför, i vad de icke belöpa å boställets skogs- och hagmark, bestridas av

arrendatorn med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga

örn dylika kostnader är boställshavare medgiven (30 §).

Aven i övrigt meddelas föreskrifter örn arrendevillkor, som avvika från de

i allmänna nyttjanderättslagen föreskrivna, såsom örn optionsrätt för

arrendator och örn skyldighet att utgöra tjänstbarheter till vederbörande prästman.

Skogsstatens förvaltning av prästboställenas skogar omhänderhaves av

samma personal, Överjägmästare, jägmästare och skogvaktare m. fl., som förvalta

kronans egna skogar. Även i fråga örn den till domänstyrelsen förlagda

centrala förvaltningen råder samma gemenskap. I räkenskapsavseende upprätthålles

emellertid en sträng skillnad mellan domänfondens skogar och de

ecklesiastika boställena. Beträffande den inre organisationen av domänverkets

förvaltning hänvisar jag till den utförliga redogörelse därför, som lämnats i

kyrkofondskommitténs huvudbetänkande.

En redogörelse för de statistiska undersökningar beträffande prästborden,

som företagits i olika sammanhang, lämnas av 1927 års sakkunniga på sidan

100 i deras betänkande. Bemälda sakkunniga hava också själva verkställt

vissa kompletterande statistiska undersökningar, varför redogörelse lämnas i

deras betänkande. Det är icke möjligt att här ens i korthet redogöra för det

omfattande siffermaterial, som framkommit, och jag nödgas därför inskränka

mig till att endast angiva några av de för bedömande av boställenas antal,

storlek och värde viktigaste talen. Prästboställena äro enligt jordaboken 3,662

till antalet, därav 2,981 hemman och 681 lägenheter. Deras sammanlagda areal

utgör 88,092.81 hektar tomt, trädgård och åker, 23,881.01 hektar odlingsmark

och äng, 1,197.95 hektar i statistiken ej specificerad jordbruksmark samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

268,675.38 hektar skogsmark och 81,09 5.38 hektar å deras skogsdel beläget

impediment jämte 34,554.84 hektar ej specificerad areal och 2,168.04 hektar

prästgårdar, eller alltså sammanlagt 499,665.41 hektar. Sammanlagda taxeringsvärdet

utgör för prästgårdarna 32,320,800 kronor, för löneboställenas skogsområden

56,419,150 kronor och för deras områden i övrigt 94,610,770 kronor.

Jordbruksdelens areal är vid 312 boställen mindre än 5 hektar, vid 252 boställen

mellan 5 och 10 hektar, vid 305 boställen mellan 10 och 15 hektar, vid 355

boställen mellan 15 och 20 hektar, vid 560 boställen mellan 20 och 30 hektar,

vid 715 boställen mellan 30 och 50 hektar, vid 461 boställen mellan oO och 75

hektar, vid 184 boställen mellan 75 och 100 hektar, vid 84 boställen mellan

100 och 150 hektar samt vid 15 boställen mellan 150 och 200 hektar och blott

vid 7 boställen över 200 hektar.

De boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, äro enligt jordeboken

165 till antalet, varav 138 hemman och 27 lägenheter. De utgöra 149

brukningsenheter. Närmare hälften av dem äro belägna i Lunds stift. Arealen

av deras jordbruksdel är 4,917.06 hektar och av deras skogsdel 6,355.21 hektar.

De boställen, vilkas avkastning tillkommer viss tjänstinnehavare utöver lönen,

äro 15 till antalet och omfatta en areal av sammanlagt 902.85 hektar, varav

374.43 hektar tillhör jordbruksdelen.

2,525 löneboställen äro bebyggda eller skola enligt slutna kontrakt bebyggas.

39o’ boställen hava ansetts icke böra bebyggas. Beträffande 139 boställen åter

har det icke lyckats att erhålla arrendator, som åtagit sig att uppföra de byggnader

som prövats böra finnas.

Kyrkofonden bildades den 1 januari 1914 och dess behållning uppgick då

till 8,140,883 kronor. Ehuru någon ökning av fondens kapital icke avsetts, medförde

utvecklingen, att fonden årligen växte med högst betydande belopp, så

att den vid utgången av senast tilländalupna budgetår uppgick till 55,452,396

kronor, eller alltså mer än sexdubblats. Detta beror huvudsakligen på två med

varandra samhöriga förhållanden.

Pastoraten hava icke i den omfattning, som år 1910 beräknades, varit i behov

av tillskott från fonden. De hava nämligen kunnat själva gälda allt större del

av sina prästlönekostnader utan att därigenom överskrida den gräns för utdebiteringen

av 60 öre för skattekrona (bevillningskrona; 6 öre för fyrk), vid vilken

rätt till tillskott från kyrkofonden inträder. Samtidigt hava de från pastoraten

till kyrkofonden inlevererade överskotten å avkastningen från pastoratens prästlönetillgångar,

vilket överskott år 1910 beräknades uppgå till allenast 29,181

kronor årligen, blivit allt större. Det utgjorde ecklesiastikåret 1926—1927

omkring en million kronor.

Beträffande proportionen mellan de belopp, pastoraten haft att tillgå från

de olika källorna, varur prästlönemedlen anskaffas, kan jag meddela följande

från 1927 års sakkunnigas betänkande hämtade siffror för ccklesiastikåret

1926—1927:

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Prästerskapets löner (utom ålderstillägg, skjutsersättning och

hyresersättning) jämte tillfällig löneförbättring, ödebygdstilllägg

och dyrtidstillägg................................ 17,567,337: —

Lönerna bestredos medelst

Första treöringen, 19 § l:o) ...................

Arrenden, avgälder, räntor m. m., 19 § 2:o) och 3:o)

Skogsförsäljningsmedel, 19 § 4:o) ...............

Andra treöringen, 19 § 5:o) ...................

Tillskott ur kyrkofonden, 21 § .................

...... 7,442,780: —

...... 2,067,371:

...... 1,476,210: —

...... 2,666,451:

...... 3,914,525: —

Summa 17,567,337: —

Från samma ecklesiastikår må vidare meddelas, att av samtliga pastorat, 1,404

till antalet, utdebiteringen för prästlönerna i 24 var högst 10 öre för bevillningskrona,

i 93 låg mellan 10 och 30 öre för bevillningskrona, i 132 var jämnt

30 öre, i 258 låg mellan 30 och 60 öre samt i icke mindre än 897 eller nära

två tredjedelar av hela antalet pastorat utgjorde 60 öre för bevillningskrona

(numera skattekrona). Sistnämnda grupp av pastorat åtnjöt sålunda tillskott

ur kyrkofonden.

^Kritik ar Det nuvarande sättet för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finanlafstift-^6

syringen av prästlönekostnaderna har under årens lopp blivit föremål för

ningen, kritik i olika hänseenden. Det skulle emellertid föra för långt att i detalj redo1927

års sak- göra för vad härutinnan förekommit. Jag inskränker mig därför till att uppFinansiering

^asa naSra uttalanden, sorn synas mig representativa för den framkomna Irnen

av präst- tiken.

^derna”4" 1027 års sakkunniga hava anfört:

Den år 1910 åvägabragta skatteutjämningen mellan pastoraten innebar ett

givet framsteg vid jämförelse med de förhållanden, som tidigare rådde, men

utjämningen kan dock betraktas som föga djupgående. Under ecklesiastikåret

1926 1927 nådde den enligt löneregleringslagen beräknade utdebiteringskvoten

i det stora flertalet landspastorat (70.5 procent) maximigränsen, men i flertalet

stadspastorat kunde kvoten hallas mer än hälften lägre. I åtskilliga församlingar

i Stockholm och Göteborg uppgick kvoten på grund av rikligt skatteunderlag

till blott en ringa bråkdel av lönelagens maximisiffra. Utdebiteringen för

prästlöneändamål inom den stora massan landspastorat översteg alltså flerdubbelt

utdebiteringen för samma ändamål inom ett avsevärt antal stadspastorat,

en ordning som knappast kan anses vara med billigheten överensstämmande.

Härtill kommer,, att åt finansieringssystemet givits en sådan konstruktion,

att utdebiteringen inom de olika pastoraten icke på enhetligt sätt påverkas av

inträffande stegringar i skatteunderlaget. Inom vissa och företrädesvis de »rikare»

pastoraten kan dylik stegring utnyttjas till sänkning av utdebiteringskvoten

för församlingsavgifter. Inom andra och företrädesvis de ekonomiskt

svagare pastoraten föranleder stegring av skatteunderlaget i allmänhet icke

någon nedsättning i den gällande utdebiteringskvoten, utan den absolute sett

ökade uppbörden av församlingsavgifter i ett sådant pastorat kommer i stål
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

let indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden tillföres motsvarande

ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga avlöningstillgångar, eller

ock — det vanligaste — så, att fondens bidrag till prästlönerna i pastoratet

kan minskas eller helt upphöra. Den avvägning av skattetrycket de olika

pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införandet av 1910 ars finansieringssystem,

har alltså icke kunnat bibehållas, utan vid den fortskridande utveckling

av skatteunderlaget, som ägt rum under de senaste decennierna, har

systemet missgynnat de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem,

som haft förhållandevis rikligare skatteunderlag.

Den genom 1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för prästlöneväsendet

är behäftad med högeligen betydande brister. Dels framträder

den olämpliga regleringen på hithörande område i den såsom synes. kompromissvis

bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av

skattetrycket pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit

att förläggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande,

som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma allmänna

ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering genom att

skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög siffra förorsakat

en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling, som

lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som den lärer strida

mot alltmänt följda statsfinansiella principer.

Det har beträffande den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden gjorts

gällande, att densamma skulle kunna förväntas inom en icke alltför avlägsen

tid komma att avstanna. Man har sålunda erinrat, hurusom genom de. senaste

årens lagstiftning på kyrkofonden lagts åtskilliga nya utgifter, vilka

först efter hand komme att göra sig gällande. Härvid har man särskilt hänvisat

på den år 1929 beslutade löneökning, som under benämning provisorisk

tilläggslön skall från och med den 1 maj 1930 tillkomma prästerskapet.

Det förhållande, som här berörts, synes de sakkunniga på intet vis vara

av beskaffenhet, att en ändring i lagstiftningen med avseende å kyrkofondens

ställning skulle på grund därav anses vara mindre angelägen. Även

örn en mer eller mindre tillfällig jämvikt i kyrkofondens inkomster och utgifter

skulle kunna, till följd av de omständigheter, som ovan antytts, ernås,

saknas dock varje garanti för att denna jämvikt skall kunna framgent bevaras.

Bortsett från de allvarliga anmärkningar, som ur principiell och saklig

synpunkt måste träffa det gällande systemet för finansiering av prästlönerna,

företer detsamma, såsom i det föregående antytts, jämväl i organisatoriskt hänseende

iögonenfallande olägenheter.

Den lösning, skatteutjämningsproblemet erhållit genom 1910 års lagstiftning,

innebär, att de enligt 1862 års förordning till avlöningsändamål i visst

pastorat anvisade tillgångarna förblivit lokala endast i första hand; erfordras

de icke för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt de därom givna regler,

skola de ingå till kyrkofonden. Huruvida för visst år den ena eller andra

dispositionen av avlöningstillgångarna skall komma i tillämpning har gjorts

beroende av omständigheter, som först vid årets utgång efter komplicerade räkneoperationer

kunna till fullo klarläggas. Detta har återigen föranlett ett invecklat

avräkningssystem mellan dc särskilda pastoraten, å ena sidan, och kyrkofonden,

å den andra, vilket avräkningssystem visat sig särdeles ägnat att för
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

tynga apparaten för redovisningen av avlöningsmedlen, samtidigt som detsamma

visat sig i hög grad brista i tillförlitlighet. En ingående redogörelse för hur denna

redovisning tillgår har lämnats av kyrkofondskommittén. Till sagda redogörelse

må hänvisas1. Till ytterligare belysning av den meningslösa omgång, som

kännetecknar detta system, kan följande framhållas.

Enligt gällande bestämmelser skola arrendemedel av de i 19 § 2 mom.

löneregleringslagen omförmälda boställen, efter att hava uppburits i samma

ordning som arrendeavgifter för kronodomänerna, av länsstyrelsen ofördröjligen

översändas till vederbörande kyrkoråd. Medlen skola utbetalas till kyrkorådet,

oavsett huruvida de verkligen erfordras till prästlöner inom pastoratet.

I händelse medlen eller del därav icke behöva tagas i anspråk, skola medlen

inom utgången av juli månad näst efter det ecklesiastikår desamma avse av

kyrkorådet återlevereras till länsstyrelsen för att tillgodoföras kyrkofonden.

Annan »förmån» av medelsleveransen har pastoratet i sådant fall således icke

haft än besväret med medlens placering under avräkningstiden. Det irrationella

i denna anordning framträder än skarpare, då man finner, att densamma icke

tillämpas å skogsförsäljningsmedel från samma boställen, vilka medel, ehuru

till sin natur i nu ifrågavarande hänseende likställda med arrendemedlen, dock

skola ställas till pastoratets förfogande allenast i mån av behov.

Vad särskilt angår de tablåer, som kyrkoråden författningsenligt skola två

gånger örn året uppgöra och vilka, efter granskning av kontraktsprostarna,

skola läggas till grund för avräkningarna med kyrkofonden, har redan kyrkofondskommittén

gjort anmärkning på en allmänt befunnen otillförlitlighet hos

tablåerna. Såsom i det föregående omnämnts hava de sakkunniga för upprättande

av 1926 års s. k. avlöningstabell från kyrkoråden införskaffat, bland annat,

avskrift av den tablå nr 2, som upprättats efter utgången av ecklesiastikåret

1926—1927. Vid den bearbetning, som de sakkunniga låtit företaga av däri

lämnade uppgifter, har det, i de fall där uppgifterna utan alltför stor tidsutdräkt

kunnat kontrolleras, visat sig, att dessa tablåer i icke ringa utsträckning

varit felaktiga. Särskilt har detta varit fallet med de i 19 § 4 mom. löneregleringslagen

omförmälda skogsbeloppen. Trots kyrkofondskommitténs påpekanden

och anvisningar lämna sålunda upprättandet och granskningen av dessa

tablåer, vilka dock spela en betydande roll för kyrkofondens ekonomi, fortfarande

mycket övrigt att önska.

Efter att hava redogjort för den ogynnsamma inverkan på resultatet av utarrenderingen

av prästboställena, som kan föras tillbaka på den omständigheten,

att boställena i flertalet fall varit ofullständigt bebyggda vid den nu gällande

lagstiftningens ikraftträdande beträffande dem, samt av att tjänstbarheter förbehållits

prästerliga tjänstinnehavare, anföra de sakkunniga vidare:

Med hänsyn till den svävande frågan örn äganderätten till de ecklesiastika

löneboställena sakna dessa jordar icke blott en känd och erkänd ägare i privaträttslig

mening. De äro till och med ställda utan någon generell representant

för en sådan ägare, vilken har att i sista hand fullgöra de å en jordägare såsom

sådan ankommande ekonomiska förpliktelserna. Kyrkofonden, som endast i

vissa, örn än i flertalet fall är ekonomiskt intresserad av löneboställenas avkastning,

har icke insatts ■— och med hänsyn till innebörden av den gällande

ordningen för prästlönernas bestridande svårligen kunnat insättas — såsom en

1 Se kommitténs huvudbetänkande s. 194 o. f.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187.

75

dylik representant. Lika litet bär med det gällande systemet en sådan ställning

kunnat inrymmas åt pastoratet. Och kronan-statsverket, som visserligen genom

sin åtagna förvaltning av prästlönejorden faktiskt iklätt sig och fortgående

ålägger sig icke oväsentliga, örn än merendels indirekta, utgifter härför, kan,

i avsaknad av varje uttrycklig bestämmelse i sådan riktning, icke kännas pliktig

att i vidare mån träda emellan för fullgörandet av en jordägares ekonomiska

skyldigheter med avseende å prästlöneboställena.

Den i ekonomiskt hänseende så att säga herrelösa ställning, vari prästlöne- Arrendatorn

jorden genom lagstiftningen på detta område blivit försatt, har fått vittgående förutsattes

konsekvenser. Man har nämligen i den sålunda uppkomna situationen nödgats sokn° ^ordägfre^

tillgripa den anordningen att genom speciella, i boställsordningen och arrende- ekonomfska

förordningen därom meddelade stadganden lägga alla de skyldigheter i avse- förpliktelser,

ende å boställsfastigheten, vilka enligt den förutvarande lagstiftningen åvilade

antingen boställshavaren eller vederbörande församling, å arrendatorn av lönebostället.

I första hand gäller detta nybyggnadsskyldigheten. Arrendatorns

åliggande härutinnan omfattar sålunda icke blott de flera eller färre hus, som

vid tiden för arrendeupplåtelsen saknas å fastigheten och rörande vilkas uppförande

närmare bestämmelser kunnat meddelas i arrendekontraktet, utan därjämte

all den vid tillträdet till omfattningen ovissa nybyggnad, vilken kan

tillkomma under arrendetiden för ersättande av vid syn eller ekonomisk besiktning

utdömda hus (17 § 1 mom. ecklesiastika arrendeförordningen).

Redan beträffande den här nämnda regleringen av byggnadsfrågan består

sålunda en såväl i principiellt som praktiskt hänseende betydelsefull skiljaktighet

mellan, å ena sidan, det ecklesiastika arrendesystemet och, å den andra,

det statliga domänväsendet. Vid domänerna är nämligen systemet med allmänt

åläggande för arrendator att bestrida all nybyggnad sedan länge övergivet.

Enligt de för domänerna för närvarande gällande bestämmelserna skall sålunda,

där nybyggnadsskyldighet överhuvud anses böra åläggas arrendatorn, denna

skyldighet före egendomens utarrendering såväl i avseende på byggnadernas

beskaffenhet som kostnaden därför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet

angivas. Den föråldrade ståndpunkt, som det ecklesiastika arrendeväsendet

härutinnan företräder, framträder måhända mest, örn man uppmärksammar, att

reformsträvandena beträffande domänerna för närvarande starkt inriktats mot

än längre gående lättnader för vederbörande arrendator i avseende å nybyggnadsskyldigheten

än dem, som i fråga örn dessa redan åvägabragts.

Den i princip obegränsade nybyggnadsskyldigheten representerar givetvis

den främsta posten i den ecklesiastika boställsarrendatorns ansvarskonto. Men

utöver byggnadsskyldigheten har denne som regel att ikläda sig det fulla betalningsansvaret,

åtminstone i första hand, icke blott för boställets löpande utgifter

i egentlig mening utan jämväl för alla de icke sällan till avsevärda belopp

uppgående kostnader, som kunna drabba fastigheten för deltagande i vissa

företag för höjande av boställets produktiva skick. Arrendatorn har sålunda

till cn början -— såsom visserligen kan anses naturligt och lämpligt — att

svara för premier för brandförsäkring av boställets åbyggnader. Enligt särskilda

stadganden svarar boställsarrendatorn till och med för kostnaderna för

den kontroll över hans egen skötsel av fastigheten, som vid laga syn och ekonomisk

besiktning äger rum från det allmännas sida.

Av större vikt i förevarande avseende liro emellertid de ovan åsyftade kostnader,

som uppkomma i sammanhang med vissa företag, i vilka bostället, frivilligt

eller tvångsvis, har att ingå. I 30 § 2 mom. arrendeförordningen stadgas

sålunda, att, där löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skall deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i

företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller ^vallning,

skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogsoeh

hagmark, bestridas av arrendatorn. Denna arrendatorns betalningsskyldighet

är icke begränsad till förrättningar och företag av nyssnämnd beskaffenhet,

som kunna vara beslutade före tillträdet av arrendet och med vilka arrendatorn

förty kunnat räkna vid avgivande av sitt arrendeanbud. Arrendatorns ansvarighet

inträder lika fullt, om frågan därom uppkommit först under arrendetiden.

Vad nu särskilt beträffar kostnaderna för nybyggnad och för löneboställes

deltagande i förrättning och företag, som här sist berörts, har visserligen genom

särskilda i den gällande ecklesiastika boställslagstiftningen upptagna bestämmelser,

åtminstone teoretiskt sett, sörjts därför, att dylika av en sittande

arrendator bestridda utlägg ina kunna honom successivt återgäldas inom en allt

efter omständigheterna längre eller kortare tidrymd. Vad angår nybyggnadskostnaderna

skall detta ske — sedan enligt vissa komplicerade regler uppskattning

av den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ägt rum till

s. °k. årsbelopp för nybyggnad —- antingen därigenom, att arrendatorn befrias

från utgörande av dylikt för året utgående belopp eller berättigas uppbära årsbelopp,

som må finnas besparat från föregående arrendetid, eller ock genom i

särskild ordning beviljad nedsättning i arrendeavgälden. För det fall, att full

ersättning icke kan inom arrendetiden beredas arrendatorn med anlitande av

nyssberörda tillvägagångssätt, har den gällande boställslagstiftningen icke förmått

anvisa annan utväg än att låta arrendatorn-fordringsägaren rikta sitt betalningsanspråk

mot en »blivande» eller »ny» arrendator. Vidkommande av

boställsarrendator bestridda kostnader för fastighetens deltagande i skiftesförrättningar

och torrläggningsföretag finnas rörande fördelningen av sådana

kostnader meddelade särskilda regler. Men även i fråga om kostnader av detta

slag gäller, att en sittande arrendator, som nödgats i första hand bestrida dem

till deras fulla belopp, får beträffande återbetalningen av sådan del, vilken

prövats icke böra slutligen stanna å honom, hålla sig till en okänd tredje man.

den »blivande» arrendatorn.

Av den här lämnade redogörelsen för den speciella, från den allmänna arrendelagstiftningens

principer helt avvikande, reglering av arrendatorns ekonomiska

ansvar för den arrenderade fastigheten, som ägt ruin beträffande prästlönejorden,

torde framgå, hurusom den kritik, vilken enligt vad i det föregående

erinrats riktats mot det statliga domänväsendet, med desto större styrka träffar

förvaltningen av prästlöneboställena, Kan det befaras, att de kapitalutlägg för

nybyggnad, med vilka en spekulant å ett kronoarrende gemenligen har att

räkna, på ett för staten-jordägaren ofördelaktigt sätt inskränka kretsen av

lämpliga sökande och verka nedpressande å arrendeanbuden, måste utan vidare

antagas, att de vanligtvis långt större ekonomiska förbindelser därutinnan,

som den ecklesiastika boställsarrendatorn har att ikläda sig. hava än ogynnsammare

verkningar i nämnda hänseenden. Till de sistnämnda förbindelsernas

i regel större omfattning kommer, såsom ovan påvisats, även i många fall deras

ovisshet. Redan den förekommande bestämmelsen, att en sittande arrendator

skall hava att, under given förutsättning, i större eller mindre utsträckning

rikta sina ersättningskrav mot en »blivande» arrendator, kan omöjligen för en

arrendespekulant, vilken överhuvud taget betänker bestämmelsens innebörd,

anses tillfredsställande. Än mindre ägnad att locka till fördelaktiga arrendeanbud

synes vara anordningen att pålägga vederbörande arrendator den obegränsade

betalningsskyldigheten exempelvis för de ofta dryga kostnaderna för

fastighetens deltagande i torrläggningsföretag. Då denna ansvarighet författ
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kunell. Maj:ts proposition nr 187.

ningsenligt'' skall avse även sådant företag, varom fråga väckes först under

arrendetiden, får arrendeavtalet i själva verket en för arrendatorn utomordentligt

äventyrlig innebörd. I manga fall bär också detta av erfarenheten bekräftats.

Man måste finna det helt naturligt, att en arrendespekulant, som anser

sig kunna göra ett åtagande av dylikt innehåll, söker förringa det betydande

ekonomiska riskmomentet genom en motsvarande reducering av den arrendeavgift,

han eljest kunnat vara sinnad att bjuda.

A.V den här ovan lämnade redogörelsen torde kunna slutas, att det ecklesiastika

arrendesystemet, i avseende å regleringen av vederbörande arrendators ekonomiska

ansvar för den arrenderade egendomen, allt fortfarande intager en särställning,

vars speciella olägenheter visserligen genom de provisoriskt gällande

bestämmelserna om byggnadsförskotten blivit i någon mån mildrade men ingalunda

på ett verksamt sätt avlägsnade. Den ifrågavarande för det prästerliga

boställsväsendet utmärkande särregleringen har ej heller tillkommit på grund

av någon tilltro till dess praktiska företräde i och för sig. Den har helt enkelt

blivit en till synes ofrånkomlig konsekvens av det förhållandet, att prästlönejorden

genom innebörden av 1910 års lagstiftning lämnats helt i avsaknad av

en enhetlig ekonomisk representation, skyldig och förmögen att fullgöra en

jordägares naturliga förpliktelser med avseende å densamma.

Men konsekvenserna av den ställning, vari prästlönejorden sålunda försatts, g^konomiak

hava icke stannat vid den ovan påvisade olämpliga avvägningen av arrenda- ^“rea^Ttion

torns skyldigheter. Det är i denna löneboställenas egenartade ställning som fgr prästlöneman

har att söka huvudorsaken till den utomordentliga stelhet och ofruktbara jorden synnerpassivitet,

som blivit så kännetecknande för dispositionen av det ecklesiastika ^"förrait^

fastighetsbeståndet. ningen.

Den princip, varpå den gällande boställslagstiftningen bygger, att alla

prestanda för ett löneboställe — nybyggnad, kostnader av alla slag, besvär

och onera — böra fullgöras av en arrendator, förutsätter, att en sådan alltid

står att uppbringa, villig att åtaga sig de berörda förpliktelserna. Men där detta

av den ena eller andra anledningen icke kan ske —- och erfarenheten giver vid

handen, att man ständigt måste räkna med dylika fall — sviker systemet. Någon,

som i sista hand skulle vara skyldig att hålla boställsegendomen i produktivt

skick och ansvara för densamma lagligen åliggande förpliktelser, lämna

de gällande författningarna ingen anvisning på. Den lucka i lagregleringen,

som här förefinnes, har måst nödtorftligen utfyllas, och allehanda nödfallsutvägar

hava i särskilda fall beträtts. I en mängd fall har Kungl. Maj :t sålunda.

särskilt där fråga varit om gäldandet av kostnader för torrläggningsoch

andra odlingsföretag, ansett sig kunna medgiva, att lån1 finge för kostnadernas

bestridande utlämnas från kyrkofonden, med föreskrift tillika, att lanesumman

jämte ränta skulle återgäldas fonden av inflytande arrendemedel. I

andra fall har Kungl. Majit för gäldande av särskild kostnad, som icke kunnat

åläggas en arrendator, lämnat anvisning på det förfaringssättet, att arrendeavgiften

från bostället finge direkt i erforderlig utsträckning för ändamålet

användas. För fullgörande av skattskyldigheten för löneboställe, vartill någon

arrendator överhuvud taget ej kunnat erhållas, hava till och med arrendeavgälder

från andra inom pastoratet belägna löneboställen eller särskilt upplåtna

lägenheter fått tagas i anspråk.

1 Någon särskild låntagare har i Kungl. Majda här åsyftade beslut icke plägat angivas.

Med fog kan göras gällande, att det här nämnda förfarandet, om än icke stridando mot uttryckliga

författningsbestämmelser, likväl ligger helt vid sidan om lagstiftningen på ifrågavarande

område.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Bristen k

driftmedel.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vad ater angar underhall av befintliga och uppförande av nya bj^ggnader å

löneboställe har verkställandet av erforderliga åtgärder härutinnan icke ansetts

böra ske under annan förutsättning än att desamma kunnat tillförbindas

en arrendator av bostället. Åtminstone har denna uppfattning hittills varit bestämmande

vid prövningen i administrativ väg av ärenden av förevarande slag.

Har en dylik underhålls- och nybyggnadsskyldig arrendator ej kunnat erhållas

och har ej heller församlingen eller pastoratet kunnat förmås att ekonomiskt

träda emellan, lärer, frånsett de undantagsfall, där åtgärder vidtagits för boställets

försäljning, följden allenast blivit den, att frågan om de erforderliga

reparations- och nybyggnadsarbetenas företagande måst ställas på en oviss

framtid.

Hen i ständigt återkommande fall föreliggande oklarheten, i vilken ordning

och med vilka medel en ekonomisk förpliktelse för ett löneboställe skall kunna

fullgöras, har fatt till följd, att även den till synes enklaste förvaltnmgsåtgärd

berörande ett dylikt boställe ofta kompliceras på ett onaturligt sätt och drager

med sig vidlyftiga skriftväxlingar. I mer än ett hittills förekommet fall hava

svårigheterna tillspetsats därhän, att, änskönt ett klart och förfallet fordringsanspråk.

förelegat gentemot bostället, någon antaglig lösning av betalningsfrågan

icke kunnat anvisas. Ett särdeles belysande exempel på ett dylikt fall

föreligger i Kungl. Maj :ts beslut den 14 juni 1928 samt den 12 april och den

31 maj 1929. Omständigheterna i det här asyftade ärendet, avseende frågan örn

gäldandet av kostnaderna för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande, i ett vattenavledningsföretag, torde för den föreliggande frågan vara

av sådant intresse, att de sakkunniga funnit anledning att lämna ett referat av

vad däri förekommit (del II bil. 13). Av redogörelsen framgår, hurusom ett

nära nog olösligt konfliktläge kan. uppstå, då det gäller fullgörandet av betalningsskyldighet

för ett ecklesiastikt löneboställe. Omständigheterna i ärendet

äro emellertid även i själva sakfrågan särdeles anmärkningsvärda. Detsamma

Uugör ett talande exempel på de icke sällsynta fall, då ecklesiastika löneboställen

mdragits i illa beräknade och planlagda odlingsföretag, som i stället för den i

utakt ställda vinsten medfört en mer eller mindre kännbar ekonomisk förlust.

^Frånvaron av en ekonomisk representation för prästlönejorden leder icke blott,

pa sätt ovan påvisats, därtill, att medel ofta saknas till och med för gäldandet

aJ-ii °S^ä^enaS ,s^u^e.r- Till driftmedel i egentlig mening finnes vid dessa boställen

ännu mindre tillgång. Möjligheterna för ett affärsmässigt utnyttjande av

de värdefulla förmögenhetsobjekt löneboställena utgöra äro härigenom i högsta

grad beskurna. En förvaltnmgsåtgärd rörande ett löneboställe, som förutsätter

en. utgift och som icke har omedelbart samband med själva arrendeförfarandet,

blir, dar icke. annan av åtgärden särskilt intresserad part åtager sig kostnaden

merendels omintetgjord. Varje initiativtagande verksamhet från de förvaltande

myndigheternas sida, enkannerligen från länsstyrelsernas, för tillvaratagande av

förekommande tillfällen till vinstgivande dispositioner med avseende å löneboställena

eller deras .särskilda tillgångar blir redan på den grund, att medel

sällnäs för oundgängliga förberedande anstalter, kartläggningar, värderingar,

upprättande av styckningsplaner samt stads- och andra bebyggelseplaner m. m.,

som regel hämmad. De organ, som omhänderhava vården av den prästerliga

boställsjorden, se sig praktiskt taget i här åsyftade fall hänvisade till den passiva

uppgiften att till prövning upptaga de framställningar, som göras av enskilda

spekulanter.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Efter att härefter hava påpekat, att förvaltningen av löneboställena ej vore

anpassad till den allmänna lagstiftningen pa jordrättens område, därvid särskilt

ensittarlagen samt lagarna örn återköpsrätt till fast egendom och örn upplåtelse

under åborätt av viss jord framhållits, anföra de sakkunniga vidare:

Genom förbiseende vid utformningen av det förslag till boställsordning, som Förvaltningen

förelädes 1910 års riksdag och vilket därvid i allt väsentligt godkändes, blev f ®"r°“ge

prövningen av organisationsfrågan i allt väsentligt föregripen. Vid den om- domkapitel,

redigering av de tidigare utarbetade, vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda

förslagen till boställsordning, som boställenas obligatoriska ombildning till

arrendegårdar påkallade, lämnades nämligen de bestämmelser orubbade, genom

vilka domkapitlet insatts såsom huvudorgan för såväl den rättsliga som den ekonomiska

tillsynen över boställsegendomarna. Denna domkapitlens funktion kom

sålunda icke blott att bibehållas beträffande de delar av boställena, som skulle

avsättas till prästernas tjänstebostäder (de nya s. k. prästgårdarna), utan

därjämte att utsträckas till boställenas för utarrendering avsedda delar (löneboställena).

Jämlikt bestämmelsen i 30 § 1 st. boställsordningen skola domkapitlen

sålunda utan inskränkning utöva den rättsliga vården örn alla inom

stiftet belägna »boställen». Enligt andra stadganden i IV kap. av nämnda boställsordning

blev domkapitlet den myndighet, som ^ förordnar eller eljest föranstaltar

örn syner och ekonomiska besiktningar a saväl prästgårdar som löneboställen.

Vad angår boställenas skogs- och hagmarker skulle dessa, enligt de av statsmakterna

samtidigt antagna särskilda bestämmelserna, ställas under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning. Ehuru någon inskränkande bestämmelse

därutinnan icke förekommer i boställsordningen, torde dock knappast hava förutsatts,

att domkapitlens allmänna, ekonomiska och rättsliga tillsyn över boställena

skulle sträckas ut även över dessas skogs- och hagmarker.

Med den centrala uppgift med avseende å löneboställenas förvaltning, som

redan genom de här antydda bestämmelserna i boställsordningen tillagts domkapitlen,

förelåg i själva verket, då den administrativa apparaten för dessa

egendomars upplåtande å arrende sedermera skulle i den ecklesiastika arrendeförordningen

närmare regleras, icke längre någon möjlighet till obunden prövning.

Den eljest nära till hands liggande tanken på en gemensam förvaltningsmyndighet

för nämnda bestyr -—- i överensstämmelse med den organisation, som

fanns anordad för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner — blev ej ens,

såvitt framgår av förarbetena till förordningen, föremål för något övervägande.

Men den föregripande reglering i nyssnämnda hänseende, som ägt rum i boställsordningen,

visade sig förklarligt nog ävenledes lägga hinder för ett förverkligande

av den i kritiken över prästlöneregleringskommitténs förslag till

arrendeförordning givna anvisningen, att bestyret med löneboställenas utarrendering

borde hänläggas uteslutande till länsstyrelserna. Väl insattes i den av

Kungl. Majit den 15 september 1911 utfärdade arrendeförordningen nämnda

myndigheter såsom huvudorgan i själva arrendeproceduren, men beträffande

så gott som varje detalj i denna procedur blevo länsstyrelserna hänvisade till

cn samverkan med domkapitlen. Kesultatet har icke kunnat bliva annat än en

förvirrande och meningslös dubbelbehandling av hithörande ärenden, en vidlyftig

och tungrodd skriftväxling länsstyrelser och domkapitel emellan samt en

ansvarsfördelning, som mången gång måste leda till rättsförluster för det allmänna.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Några exempel till belysande av den sålunda åvägabragta regleringens innebörd

skola här anföras.

Rörande sättet för utarrendering av varje löneboställe upprättar länsstyrelsen

förslag (4 § 4 morn.). Denna länsstyrelsens åtgärd föregås av s. k. arrendeuppskattning.

Men initiativet till verkställandet av sådan förrättning ankommer

icke å länsstyrelsen utan å domkapitlet (4 § 1 morn.), vilken sistnämnda myndighet

följaktligen redan på grund av nämnda åliggande måste skaffa sig fullständiga

och säkra uppgifter rörande de tidpunkter, då löneboställena inom stiftet

bliva arrendelediga.

Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrenderingen,

storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället, samt innehållet

i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ärendet överlämnas till

domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, fullständig prövning. Finner

domkapitlet anledning till erinringar mot förslaget, vidtager skriftväxling mellan

myndigheterna i fråga i syfte att söka sammanjämka de stridiga meningarna.

Varda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet

för prövning och avgörande. Enas ortsmyndigheterna, fastställer länsstyrelsen

förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Men domkapitlets omedelbara befattning med det ecklesiastika arrendeväsendet

inskränker sig icke till beredningen av arrendeförslagen. 36 § arrendeförordningen

upptager nämligen en bestämmelse, så lydande:

1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga arrendekontrakt

rörande löneboställe, så ock eljest för sådant boställe tala

och svara.

2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning,

skall sådan ske hos domkapitlet.

Det här återgivna stadgandet innebär sålunda, att sedan länsstyrelsen i

första hand formulerat arrendevillkoren, förhandlat med den blivande arrendatorn

och slutligen underskrivit arrendekontraktet, inträder domkapitlet, där

icke arrendeförordningen genom uttrycklig bestämmelse förbehållit länsstyrelsen

beslutanderätten i viss fråga, i ställningen såsom representant för jordägaren

gentemot samme arrendator. Konsekvenser av egendomligaste slag

måste härvid mången gång inträda. Uppstår exempelvis meningsskiljaktighet

rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn

slutna arrendeavtalet, blir det domkapitlets uppgift att för jordägarens vidkommande

giva den auktoritativa tolkningen därav. Konstateras en överträdelse

av kontraktet, blir det, ehuru den sidoordnade myndigheten, länsstyrelsen,

slutit detsamma, domkapitlets sak att företaga uppsägning av arrendeavtalet

och jämväl i övrigt vidtaga de rättsliga åtgärder gentemot arrendatorn, som

kunna av omständigheterna påkallas.

Dualismen inom det ecklesiastiska arrendeväsendet har, såsom synes, med

den här angivna regleringen drivits till sin yttersta spets. Tillkomsten av

stadgandet i 36 § arrendeförordningen kan också, såsom ovan framhållits, förklaras,

blott om man uppmärksammar det förhållandet, att domkapitlen redan

genom boställsordningen — bestämmelsen i 30 § 1 st. av sagda lag —- fått

sin ställning såsom rättslig och ekonomisk tillssulingsmyndighet över löneboställena

befäst. Vid utformningen av den i administrativ väg tillkomna

arrendeförordningen blev man hänvisad till att bygga vidare på den i boställsordningen

härutinnan redan lagda grundvalen.

Till ytterligare belysning av huru systematiskt dubbelförfarandet med avseende

å länsstyrelsernas och domkapitlens funktioner i fråga om löneboställena

genomförts även i en mångfald arrendeproceduren berörande detaljer må här

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 81

blott anföras ett talande exempel. Beskaffenheten av den säkerhet för fullgörande

av arrendevillkoren, enbart borgen eller, jämte borgen, deposition av

värdehandlingar, som skall av arrendatorn avlämnas, prövas i första hand av

länsstyrelsen, som jämväl har att förvara berörda säkerhetshandlingar. Men

bestyrkta avskrifter av säkerhetshandlingarna skola överlämnas till vederbörande

domkapitel. Jämlikt 10 § 2 mom. arrendeförordningen åligger det därefter

denna sistnämnda myndighet att tillse, att borgen i behörig tid förnyas

och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde. Årligen före februari månads

utgång skall domkapitlet underrätta länsstyrelsen, huruvida, anledning till

anmärkning i nämnda, hänseende förekommer. Man frågar sig då, huruvida

länsstyrelsen å sin sida fritagits från den fortlöpande tillsynen över säkerhetshandlingarna.

Så är emellertid icke förhållandet. Rätten och plikten att vaka

över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet ankommer även å länsstyrelsen,

som sålunda med domkapitlet delar ansvarigheten i berörda hänseende.

I det föregående har erinrats, hurusom löneboställenas skogs- och hagmarker,

de ecklesiastika boställsskogarna, äro ställda under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning. Utfallet i tillämpningen av de gällande författningsbestämmelserna

rörande dessa skogars administration har under senare

tid särskilt av kyrkofondskommittén gjorts till föremål för ingående undersökningar,

och de sakkunniga hava också närmare behandlat detta speciella förvaltningsspörsmål.

I nu förevarande sammanhang skall blott anmärkas, hurusom

den omständigheten, att förvaltningen av löneboställenas skogsdelar omhänderhaves

av annat organ än det, som handhar förvaltningen av arrendedelarna,

än ytterligare ökar splittringen och tyngden i den förvaltningsapparat,

som på detta område upprätthålles. Redan vid arrendeförslagens upprättande

måste sålunda såsom regel länsstyrelserna påkalla skogsstatens medverkan för

utformningen av alla de stadganden i det blivande arrendekontraktet, som

hava avseende å arrendatorns rätt till ved och byggnadsvirke från samt bete

å boställsskogen. Enahanda är förhållandet, där å skogs- eller hagmarken

jakt eller fiske, sten-, grus- eller torvtäkt, slåtterängar eller andra dylika tillgångar

befinnas böra nyttiggöras för löneboställets räkning eller uppodling

därå företagas. En mer eller mindre omständlig skriftväxling icke blott med

skogsstatspersonalen i orten utan jämväl med domänstyrelsen kan härvid icke

undvikas. Med skogsstatens nämnda personal och i många fall även med domänstyrelsen

har för övrigt boställsarrendatorn att under arrendetiden stå i en

fortgående och nära beröring. Alla framställningar örn utsyning av ved och

byggnadsvirke, örn lövtäkt, röjning i hagmarken, örn förändrad reglering av

betesförhållandena m. m. skola sålunda författningsenligt prövas av nyssnämnda

myndighet eller densamma underställda tjänstemän.

För en överblick över den gällande, för prästlöneboställena anordnade förvaltningsorganisationen

kan man emellertid icke begränsa framställningen till

den här ovan lämnade kortfattade redogörelsen för behandlingen av de med

arrendeförhållandet omedelbart sammanhängande ärendena. Vid löneboställenas

förvaltning uppkommer nämligen fortgående en mångfald andra ärenden

av skiftande slag, vilkas avgörande icke tillkommer vare sig ortsmyndigheterna

eller domänstyrelsen utan är förbehållet Kungl. Majit eller i vissa fall kammarkollegiet.

Även beträffande dessa kategorier av ärenden framträder, såsom

i det följande skall påvisas, samma utomordentliga tyngd och omständlighet

i handläggningen, som vidlåda behandlingen av de egentliga arrendeärendena.

Och slutligen kan man, för belysningen av hithörande förhållanden, icke underlåta

att rikta uppmärksamheten på den till förvirring ledande splittring, som

Förvaltningsärenden,

vilkas avgörande

ankommer

på

central myndighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

(i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

i alldeles särskild grad utmärker fullgörandet av ombudsmannafunktionerna

för det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Antalet och beskaffenheten av de nyssnämnda från prästboställena härflytande

förvaltningsärenden, vilkas avgörande ankommit å Kungl. Maj:t, å kammarkollegiet

eller å detta ämbetsverk och domänstyrelsen gemensamt, framgår

av följande förteckning. Densamma har upprättats med ledning av kammarkollegiets

diarier och avser till kollegiet under år 1927 inkomna ärenden.

l:o) försäljning av boställsjord ................................

2:o) godkännande av förening örn rågång eller ägoutbyte............

3:o) torrläggningsföretag ......................................

4:o) avsöndring på obestämd tid av jord eller lägenhet..............

5:o) upplåtelse av sten-, grus- eller lertag o. d...................

6:o) disposition av ersättningsmedel för jord samt intrång eller men

i nyttjanderätt ........................................

7 :o) framdragande av elektriska ledningar........................

8:o) utbyte av byggnadsvirke mot ersättning i penningar............

9 :o) fastställande av behållen skogsavkastning jämlikt 19 § 4 mom.

löneregleringslagen .....................................

10 :o) lindring i arrendeavgift ..................................

liro) municipalsamhällsbildning, stadsplan och tomtindelning ........

12 :o) plats för prästgård ......................................

13 :o) andra ärenden rörande prästgårdar..........................

14 :o) utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovsved mot ersätt
ning

i penningar ......................... .............

15 :o) andra ärenden rörande löneboställen än ovan angivits ..........

16 :o) vissa ärenden av allmännare natur..........................

Summa 1,133

Ett konkret exempel må här anföras. En vägstyrelse önskar upplåtelse

av ett grustag på ett boställes utmark eller en kommun åstundar taga sand

från ett dylikt område för att användas vid planeringen av ålderdomshemmets

tomt. Vederbörlig ansökning härom insändes till kammarkollegiet.

Ärendets gång är, närmare angivet, följande. Kammarkollegiet översänder

ansökningen till länsstyrelsen med anmodan att över densamma höra »vederbörande

»° samt därefter inkomma till kollegiet med domkapitlets och eget

utlåtande samt övriga vederbörandes yttranden. Länsstyrelsen sänder ärendet

till domkapitlet, som skickar det vidare till vederbörande kontraktsprost, vilken

i sin tur sänder det till pastor i det pastorat, inom vilket bostället är beläget.

Pastor föranstaltar därom, att ärendet föredrages hos kyrkorådet och därefter

behandlas dels å kyrkostämma i den församling, där bostället ligger, och dels,

där pastoratet omfattar flera församlingar, jämväl å särskild pastoratsstämma.

Till utdragen av kyrkorådets, kyrkostämmans och pastoratsstämmans protokoll

i ärendet fogar pastor sitt eget yttrande och återställer därefter handlingarna

till kontraktsprosten, som i sin tur med eget utlåtande redovisar dem

åter till domkapitlet. Sedan denna myndighet behandlat ärendet och färdigställt

sitt utlåtande, går ärendet tillbaka till länsstyrelsen, som härefter infordrar

yttrande av revirförvaltaren. Denne lämnar i regel de sakliga upplysningar,

å vilka ett beslut i ärendet kan grundas, varefter och sedan handlingarna

passerat jämväl överjägmästaren för dennes yttrande, desamma återställas

till länsstyrelsen. Denna myndighet ser sig icke sällan föranlåten att

ytterligare i ärendet höra boställsnämnden eller eventuellt dess ordförande (tidi
-

97

20

12

144

78

96

72

67

113

178

10

27

19

35

151

14

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

83

gare, innan berörda nämnder inrättades, merendels landsfiskalen), varefter

länsstyrelsen själv besvarar kollegiets remiss och därvid med sitt eget utlåtande

överlämnar samtliga i ärendet inkomna handlingar. Kollegiet kommunicerar

härefter handlingarna med domänstyrelsen. Sedan denna myndighets yttrande

kommit kollegiet tillhanda, kan kollegiet skrida till beslut över ansökningen.

Kollegiets beslut i här ifrågavarande, på grund av stadgandet i 2 § 8 mom.

arrendeförordningen prövade ärenden avfattas i allmänhet på det sätt, att kollegiet

endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga

grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende.

Bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till länsstyrelsen. Sedan

länsstyrelsen mottagit kollegiets beslut av dylikt innehåll, uppgör myndigheten

förslagskontrakt, förhandlar med sökanden och därest enighet vinnes, underskriver

avtalet.

Det torde icke behöva framhållas, att den här belysta ordningen för behandlingen

av ärenden rörande utnyttjandet av de ecklesiastika boställenas naturatillgångar

mindre väl lämpar sig, där skyndsamhet är av nöden. Vanligen

har det bagatellartade ärendet att passera samma remissordning som ärenden

av mera maktpåliggande slag.

I fråga örn arten och omfattningen av den hos kammarkollegiet och i vissa

fall hos Kungl. Majit förlagda centrala förvaltningen över den ecklesiastika

boställsjorden må här i övrigt endast hänvisas till den ingående redogörelse

härför, som lämnas av kyrkofondskommittén i dess huvudbetänkande av år

1923 (s. 113 o. f.).1 I samma betänkande har kommittén (s. 128 o. f.) särskilt

framhållit den utomordentliga splittringen med avseende å de funktioner,

som beröra den rent rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Ett konkret exempel, bland många, å den ansvarsfördelning, som är rådande

på detta område, må till komplettering av kommitténs framställning här anföras.

Å landskontoret i Uppsala upprättades den 31 maj 1926 en »förteckning

över utestående ecklesiastika arrendemedel», avseende arrendeåret 1925—1926.

Med resolution den 14 juni 1926 överlämnade länsstyrelsen denna förteckning

till domkapitlet i samma stad. Den 8 september 1926 resolverade domkapitlet,

att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet, »som behagade

med ärendet taga den befattning, vartill omständigheterna till äventyrs

må kunna föranleda». Sedan ärendet den 22 september inkommit till kollegiet,

beslöt detta ämbetsverk vid ärendets föredragning den 29 i samma månad, att

handlingarna skulle remitteras till kammaradvokatfiskalsämbetet »för den åtgärd,

vartill ämbetet kunde finna anledning». Advokatfiskal en avlät den 4

oktober 1926 skrivelse i ärendet till domkapitlet, vari denne tjänsteman, under

åberopande av 36 § ecklesiastik arrendeförordning, återställde handlingarna

till domkapitlet »för den åtgärd, som må på Eder ankomma».

De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att följa ärendet längre än till

denna punkt. Sannolikt är dock, att handlingarnas kretslopp icke avstannat

med advokatfiskalens skrivelse. Förmodligen har domkapitlet sökt intressera

länsstyrelsen för den ifrågavarande indrivningsuppgiften, och det torde också,

med den kännedom de sakkunniga hava rörande praxis på detta område, kunna

1 Det kan förtjäna en erinran, att gonom den år 1925 tillkomna lagstiftningen om de b. k.

byggnadsförskotten jämväl statskontoret synes hava erhållit viss medansvarighet i löneboställenas

förvaltning. Se härom stadgandet i 7 § 2 mom. i kungörolsen don 21 november nämnda

år (nr 45.-5) med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löncboställcn.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Det procesauella

representantskapet

för prästboatällena.

Kyrkofonds
kommittén.

antagas, att det blivit länsstyrelsen, som slutligen fått ombesörja de nödiga

åtgärderna i bär omhandlade ärende.

Riktar man uppmärksamheten på den speciella gren utav den rättsliga vården

av prästlönejorden, som består i det processuella representantskapet för

densamma eller i de egentliga ombudsmannafunktionerna, finner man, huruledes

splittringen i åligganden och ansvar framträder i en rent av oformlig

utsträckning. Redan den framställning härav, som lämnats av kyrkofondskommittén

i nyss angivet sammanhang, är talande nog. I själva verket äro

förhållandena på detta område än mer förvirrade. Det är sålunda icke blott

justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet (kammaradvokatfiskalsämbetet), domkapitel

och länsstyrelse, som härvid konkurrera inbördes. Såsom en konsekvens

av den ställning prästlönejorden alltjämt i princip intager, såsom förin

ögenhetsobjekt, vilkas avkastning är ställd till de kyrkliga kommunernas

(pastoratens) förfogande, lärer ej heller vederbörande pastorat kunna förvägras

befogenheten att genom särskilt utsett ombud föra talan för ett prästlöneboställe,

och detta utan avseende å det sätt, på vilket bostället må hava tillkommit.

Det torde ej heller vara föremål för tvivel, att även församling, där

denna i visst fall kan ådagalägga äganderätt till ett boställe, skulle tillerkännas

behörighet att i en rättstvist tala och svara för detsamma. På grund av

den vård och förvaltning över löneboställenas skogsområden, som utövas av

domänstyrelsen, tillerkännes slutligen i praxis även denna sistnämnda myndighet

eller densamma underlydande skogsstatspersonal behörighet att i processuellt

hänseende företräda sådan del av löneboställe.1

Tänkas kan sålunda det fall, att i ett och samma tvistemål ett löneboställe

varder representerat av sju ombud, nämligen:

1) ombud förordnat av justitiekanslern;

2) kammaradvokatfiskalen;

3) »kronoombud» förordnat av länsstyrelse;

4) konsistorieombud;

5) domänfiskalen;

6) församlingsombud; samt

7) pastoratsombud.

Dess bättre har en så extrem konsekvens som den här nämnda hittills kunnat

lätt nog undvikas. Men synnerligen ofta äger det missförhållandet rum, att

en boställsegendom samtidigt representeras av två ombud (vanligen konsistorieombud

och kammaradvokatfiskalen). Icke sällan förekommer det, att ombuden

äro tre: utom de nyssnämnda jämväl av länsstyrelsen förordnat »kronoombud».

Och i enstaka fall har förekommit, att till sistnämnda tre sällat sig ytterligare

ett eller flera av de ovan förtecknade sju ombuden.

Den dubbelrepresentation, som, på sätt här påvisats, äger rum i talrikt förekommande

tvistemål rörande prästerlig boställsjord, är ju redan i och för sig

i högsta grad oegentlig. Men situationen tillspetsas på ett drastiskt sätt, där,

såsom vid enstaka tillfällen förekommit, ombuden framföra mot varandra stridande

yrkanden. Vilket ombuds yrkande skall domstolen tillägga den auktoritativa

giltigheten?

Vad härefter angår den kritik, som framförts emot det nuvarande sättet

för prästskogarnas förvaltning, torde den i kyrkofondskommitténs betänkande

1 Detta förekommer i praxis exempelvis vid tvister om rågång, beträffande besvär i taxeringsmål

m. m.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

85

innehållna kritiken, ehuru redan åtta år gammal, kunna anses representativ.

Jag skall därför uppläsa densamma:

Genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftnin£ åstadkoms en ingripande ändring

såväl i prästskogarnas förvaltning som i dispositionen över deras avkastning.

Under det att förut den större delen av dessa skogar, särskilt de små,

stodo under boställshavarens egen vård och endast under uppsikt av skogsstaten,

ställdes de nu samtliga under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

De nya krav på skogsstatens förvaltningssystem, som denna åtgärd

kunde betinga, beaktades dock icke. Prästskogarna ingingo utan vidare såsom

förvaltningsenheter i de skogsstatens revir, inom vilka de voro belägna. En

ökning av revirens antal har sedan år 1910 visserligen ägt rum, men denna

ökning har huvudsakligen varit förorsakad av kronoparkernas tillväxt och

behovet av ökad intensitet i deras skötsel. De små prästskogarna, vilkas virkesavkastning

icke ens täcker husbehovet, taga revirförvaltarnas tid och arbetskrafter

i anspråk i proportionsvis samma eller ännu större omfattning än de

stora prästskogarna och kronoparkerna samt bliva sålunda föremål för en överkvalificerad

och därför onödigt dyrbar förvaltning, vilken dock, upptagen av

långt viktigare förvaltningsarbete, icke hinner ägna dem den speciella omvårdnad

de behöva. Med ett ord, den nuvarande förvaltningen är icke anpassad

efter dessa skogars stora antal, spridda läge och oftast ringa storlek.

Vad som i största allmännelighet karakteriserar den nuvarande förvaltningen

av prästskogarna och som är den innersta grunden till bristerna i denna

förvaltning är, att man hittills vid densamma fäst sig mer vid prästskogarnas

karaktär av att vara allmänna skogar än vid deras lagstadgade uppgift att

tjäna speciella betydelsefulla ändamål. T enlighet därmed sammanför man

dessa skogar till gemensam förvaltning med andra allmänna skogar av annan

typ och med andra uppgifter, och förvaltningen av dessa skogar blir en rent

administrativ (byråkratisk) förvaltning, ur vilken må utfalla den avkastning,

som utfaller. Beträffande statens egna skogar, kronoskogarna, har man sökt

frigöra sig från en sådan förvaltning och genom tillämpning av rent affärsmässiga

principer sökt att låta förvaltningen bättre tjäna dessa skogars ändamål.

Det är i lika mån oundgängligt, att prästskogarnas förvaltning så ordnas,

att den tillgodoser de säregna uppgifter dessa skogar enligt de nya lönelagarna

ha att fylla i det prästerliga avlöningssystemet.

Efter denna mer allmänt hållna erinran övergår kommittén till en närmare

belysning av ifrågavarande brister i den nuvarande förvaltningen av prästskogarna.

Först beröras därvid vissa rent skogliga brister. Lektorn vid skogshögskolan

J. A. Amilon har på uppdrag av kommittén verkställt en av trycket utgiven

skoglig undersökning av Sveriges prästskogar. Kommittén vill här endast

erinra, att därvid i huvudsak konstaterats:

att åldersklassfördelningen inom prästskogarna icke är normal, i det att t. ex.

inom en grupp av skogarna (delar av Härnösands och mellersta Norrlands

distrikt samt dåvarande Gävle-Dala distrikt och en del av Bergslagsdistriktet)

28.7 % av virkesförrådet utgöres av skog under 80 år och 71.3 % av skog

över 80 år, därav 37.3 % av skog över 120 år;

att dc i hushållningsplanerna föreskrivna omloppstiderna äro avsevärt längre

än som borde eftersträvas och därigenom visa sig tillhöra och angiva ett skogs
-

Skogliga

brister.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

bruk, som icke motsvarar den nutida uppfattningen örn ett från driftsekonomisk

synpunkt verkligt gott sådant, gällande detta framför allt de äldre planerna;

att den årliga tillväxten för landets alla prästskogar blivit i hushållningsplanerna

beräknad till 596,390* kubikmeter eller i medeltal 2.23 kubikmeter

per har, under det att den befunnits i själva verket vara 703,432 kubikmeter

eller i medeltal 2.63 kubikmeter per har, vadan skillnaden utgör ej mindre än

107,042 kubikmeter eller omkring 19 % av 596,390 kubikmeter;

att den årliga avverkningen, som med hänsyn till överskottet å övermogen

skog bort hava överstigit tillväxten, länge understigit tillväxten och först

under det senaste av de år, som undersökningen avser (1918), motsvarat densamma;
att

den s. k. kulturtidens längd borde kunna till fördel för produktionen

förkortas;

att produktionen borde kunna höjas genom bland annat avdikning i större

skala än som sker av försumpade skogsområden och en bättre avvägd beståndsvård

(gallringar och ljushuggningar).

Amilon har beräknat, att under en övergångstid av 24 år, som erfordras

för att bringa prästskogarna till normal åldersklassfördelning genom avverkning

av, utom tillväxten, även överskottet å övermogen skog, borde årligen

avverkas å prästskogarna de första 12 åren 1,071,245 kubikmeter örn året och

för de senare 12 åren 717,544 kubikmeter om året, varefter den normala årsavverkningen

kunde beräknas uppgå till minst 750,000 kubikmeter. Medeltalet

för årsavverkningen 1911—1918 utgjorde endast 507,845 kubikmeter,

och medeltalet för 1911—1920, såsom ovan nämnts, 519,150 kubikmeter.

Denna brist i intensitet i prästskogarnas hushållning, som kan betecknas

såsom en viss efterblivenhet, beror ingalunda på någon bristande insikt hos

de skogliga organen eller bristande intresse hos dem för skogen och dess

problem. Den beror enligt kommitténs övertygelse på förvaltningssystemet

och därvid i främsta rummet på sammankopplingen inom samma revir av

förvaltningen av dessa skogar med förvaltningen av kronoparkerna och andra

allmänna skogar.

Redan den omständighet, att prästskogarna äro synnerligen många (2,371

stycken) och de flesta av dem mycket små (52.7 % av hela antalet hava en

areal produktiv skogsmark, som uppgår till högst 50 hektar; medelytvidden

produktiv skogsmark utgör cirka 110 hektar) och därför i själva verket äro

att anse såsom rena husbehovsskogar, under det att kronoparkerna hava en

betydande areal (i medeltal 3,775 har produktiv skogsmark), visar olägenheten

av en sådan sammankoppling. Prästskogarna äro jämväl mycket ojämnt fördelade

inom landet. Det finnes visserligen rätt många revir, särskilt i Norrland,

som hava mycket få eller inga ecklesiastika skogar, men så förekomma de

så mycket talrikare inom reviren i mellersta och södra Sverige. Så t. ex.

finnas inom Enköpings revir 63 prästskogar och 9 andra ecklesiastika skogar

om tillsammans 3,855 har samt 118 kronoskogar och andra allmänna skogar

örn tillsammans 15,937 har, inom Stockholms revir 63 prästskogar om tillhopa

4,367 har samt 93 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillhopa

11,232 har, inom Västerås revir 54 prästskogar och 7 andra ecklesiastika

skogar om tillhopa 4,345 har samt 92 kronoskogar och andra allmänna skogar

örn tillhopa 14,531 har, inom Finspångs revir 60 prästskogar och 2 andra

ecklesiastika skogar örn sammanlagt 3,936 har samt 82 kronoskogar och andra

allmänna skogar örn 23,261 har och inom Göteborgs revir 108 prästskogar

och 20 andra ecklesiastika skogar örn tillsammans 5,979 har samt 81 kronoskogar

och andra allmänna skogar om tillsammans 9,947 har. Det är icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

att förandra sig över, att huvudintresset faller på förvaltningen av krouoskogarna

och därvid i synnerhet på kronoparkerna, vilka äro färre och hava

betydligt större arealer och därför icke fordra så inånga resor som de små

spridda prästskogarna, och vid vilka icke möter hindrande denna speciella

lagstiftning med alla därur härflytande speciella intressen, som binder iorvaltningen

av sistnämnda skogar, utan där revirförvaltaren kan löija mer

affärsmässiga principer, där hushållningsplanerna äro. fastställda endast till

ledning och där han därför kan i skogarnas avkastning i penningar direkt

avläsa resultatet av sin verksamhet. I avseende å förvaltningen av prästskogarna

känner revirförvaltare!! icke heller »husbonden» och dennes anspråk

och behov av den högsta möjliga avkastning såsom han känner det i

avseende å förvaltningen av kronoskogarna.

Indelningen av prästskogarna, detta viktiga grundläggande arbete lör skogshushållningen,

blir till följd av denna sammankoppling av förvaltningen gjord

efter grunder, som anpassats efter kronoskogarnas^ karaktär och principerna

för deras hushållning, utan synnerligt avseende på, örn dessa grunder passa

för prästskogarnas säregna karaktär och speciella behov och utan tillbörligt beaktande

av kyrkofondens intressen. Arbetet blir ock eftersatt. Erforderliga

speciella arbetskrafter för detta ändamål hava icke funnits att tillgå i tillräckligt

antal. Indelningsförrättarna, oftast utan längre erfarenhet vid praktiska

skogsbestyr, sakna därjämte i allmänhet speciell kännedom om. den ecklesiastika

lönelagstiftningen och dess krav på prästskogarnas avkastning. Revirförvaltarna

medhinna icke att såsom de borde taga sig an detta arbete eller

ens att å marken kontrollera indelningsförslagen och få därigenom icke den

ingående kännedom om skogarna, som är förutsättningen för en verksam förvaltning

av dem. Dröjsmål, som förekommer i indelningsarbetet, är vad prästskogarna

beträffar så mycket mer att beklaga, som de nya grunder, efter vilka

detta arbete numera fullföljes, böra medföra en något ökad avverkning å dessa

skogar. Såsom indelningsarbetet nu är ordnat, blir det ock dyrt.

Statens skogsförvaltningssystem är anpassat huvudsakligen efter kronoparkernas

behov. Genom att prästskogarna äro instoppade i detta förvaltningssystem

och följa dess utveckling och öden blir prästskogarnas förvaltning

icke anpassad efter deras behov eller lämpad efter deras särskilda karaktär.

De ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, som genomfördes

genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning. avsågo, förutom att samtliga

prästskogar ställdes under skogsstatens omedelbara vard och förvaltning,

endast ändrad disposition av deras avkastning. Någon tanke på, att vid

denna överflyttning av samtliga prästskogar till skogsstatens omedelbara förvaltning

kunde erfordras någon anpassning av denna förvaltning efter prastskogarnas

behov, förelåg ej. Ett påtagligt uttryck för vederbörandes tvivel

på att denna förvaltning i allt lämpade sig för prästskogarnas karaktär och

nya maktpåliggande uppgifter i det prästerliga avlöningssystemet, innebär

det kommittén den 28 januari 1916 givna uppdraget att, efter verkställd utredning,

till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag huru förvaltningen

av de ecklesiastika boställsskogarna, vilkas avkastning skall ingå till

kyrkofonden, lämpligen bör ordnas samt hur en verksam tillsyn över denna

förvaltning bör åvägabringas. Strax förut hade de skogssakkunniga för södra

och mellersta Sverige i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande .—- under konstaterande, att den vård, som av skogsstaten bestodes de ecklesiastika

boställsskogarna, icke stöde i jämnhöjd med den vård, som skogsstaten ägnade

kronoskogarna — framlagt förslag att inom domänverket skulle ordnas en

särförvaltning för de ecklesiastika skogarna med flera skogar genom inrättande

Brister i

ekonomiskt

hänseende.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

inom de fem södra överjägmästardistrikten av visst antal ecklesiastika med

flera skogars revir vid sidan av visst antal kronoparksrevir och skolrevir.

Prästskogarna hava att bära icke blott kostnaderna för virkets utdrivning

och förädling m. m. utan även kostnaderna för skogarnas indelning och övriga

förvaltning, för bevakning, för skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns

främjande m. m. Alla dessa kostnader skola bestridas av kyrkofonden,

oavsett de särskilda skogarnas bruttoinkomster. Nettot å skogsförvaltningen

utgör en av de mest betydelsefulla inkomster, med vilka kyrkofonden har att

räkna för bestridande av kyrkofonden åliggande utgifter för det prästerliga

avlöningsväsendet. Kyrkofonden kan därför icke nöja sig med, att detta netto

blir vad det blir, den måste fordra, att det blir det högsta möjliga. Kyrkofondens

intresse, likasom de församlingars, som uppbära skogsförsäljningsmedel,

är för den skull att förvaltningen blir så effektiv som möjligt och tillika

så billig som möjligt för åstadkommande av denna högsta effektivitet.

I båda dessa avseenden förefinnas brister i den nuvarande förvaltningen.

Dessa brister böra avhjälpas genom åtgärder, åsyftande dels högre effektivitet,

dels ock större sparsamhet. Åtgärder för vinnande av högre effektivitet få

emellertid icke uraktlåtas därför att de kunna medföra ökade förvaltningskostnader,

örn blott dessa ökade kostnader visa sig lukrativa, och åtgärder

för vinnande av en billigare förvaltning få icke vidtagas, om därigenom förvaltningens

effektivitet kan eftersättas. Den grundläggande och därför mest

oundgängliga åtgärden för vinnande av en högre effektivitet i förvaltningen

av prästskogarna är att göra driften mer affärsmässig. Genom beslut av 1911

års riksdag förvandlades domänverket, vad beträffar de domäner och allmänna

skogar, som stodo under dess omedelbara förvaltning, från en administrativ

myndighet till ett »affärsdrivande verk», som hade att själv bära sina egna

förvaltningskostnader. Stora svårigheter hava mött och möta alltfort för

genomförande av denna förvandling; några torde knappast kunna övervinnas.

Vad särskilt de allmänna skogarna beträffar bero svårigheterna till stor del

därpå, att ifrågavarande skogar äro av mångskiftande karaktär. Den största

gruppen utgöres av kronoparker och statens domäners skogar, vilkas avkastning

ingår till statsverket, de övriga åter bestå av en stor mängd, mestadels

mindre skogar, vilkas avkastning tjänar speciella ändamål, såsom ecklesiastika

skogar, häradsallmänningar och städers skogar m. fl. Den enhet i förvaltningen,

som är den första förutsättningen för dess effektivitet och därmed

dess affärsmässighet, försvåras genom skogarnas skilda ändamål. Förvaltningskostnadernas

nedbringande, som är ett bland villkoren för affärsmässig

drift, är svårt att genomföra med denna mångskiftande förvaltning. Bokföring,

kontroll och revision kunna svårligen ordnas efter affärsmässiga principer

när man måste inordna alla dessa skilda skogsgruppers förvaltning

under gemensam bokföring, kontroll och revision. Men om det för staten varit

nödvändigt att göra förvaltningen av dess skogar affärsmässig, är det, såsom

kommittén ävenledes redan erinrat, i minst lika grad nödvändigt för de

intressen, som församlingarna och kyrkofonden i avseende å prästskogarnas

avkastning kunna anses representera, att dessa skogars förvaltning ordnas efter

mer affärsmässiga linjer. Ty likasom staten, om dess skogar icke giva den

avkastning staten skulle önska för sin budget, måste fylla bristen genom

ökade skatter eller på annat sätt, nödgas ock församlingarna och kyrkofonden

— örn de icke erhålla den inkomst av prästskogarna, som genom en klok

affärsförvaltning bör kunna avvinnas dem —, församlingarna att utdebitera

högre avgifter för prästerskapets avlöning och kyrkofonden att för utgifternas

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 89

bestridande tillgripa sitt kapital och därigenom äventyra möjligheten att fylla

sin uppgift som central avlöningstillgång för prästerskapet.

Den första förutsättningen för en förvaltning enligt affärsmässiga principer

är givetvis, att det finnes ett ledande organ, som uppbär intresset av förvaltningens

resultat. Detta organ kan antingen själv handhava förvaltningen eller

ock överlåta den åt särskild förvaltare. I senare fallet bör huvudorganet likväl

behålla sitt initiativ i avseende å förvaltningens planläggning och företagets

utveckling samt kontroll över förvaltningens gång, driftsmedlens användning

och redovisningen.

Ett sådant ledande organ, som uppbär intresset av ifrågavarande skogsförvaltnings

resultat, finnes för närvarande icke vare sig hos statskontoret, som

har att mottaga de skogsmedel, som från domänstyrelsen dit överlämnas, eller

hos skogsstaten och domänstyrelsen, som handha skötseln och uppsikten enligt

rent administrativa föreskrifter. Ett sådant organ bör därför tillskapas.

Vad åter angår åtgärder i sparsamhetssyfte, stiger enligt vad Amilon i sin

undersökning (sid. 139) påvisat förvaltningskostnaden såväl räknat per har

som i procent av inkomsten med minskad medelytvidd hos skogarna. Då nu

prästskogarnas medelytvidd är mycket ringa (omkring 110 har produktiv

skogsmark mot kronoparkernas medelytvidd av 3,775 har produktiv skogsmark)

och de små prästskogarna (å högst 50 har) äro de flesta, är det av

vikt att förvaltningen förenklas för att därigenom förbilligas. Easta beprövade

skogsarbetare skulle sålunda kunna övertaga någon del av bevakningen

å de större prästskogarna och bevakarna kunde utrustas med större befogenhet

för att därigenom minska behovet av revirförvaltarnas besök å de mindre av

dessa skogar.

Då kommittén sålunda berör kostnaden för själva förvaltningen, tänker

kommittén närmast på den kostnad förvaltningen faktiskt drager, och på vars

ersättande domänstyrelsen gör anspråk, och icke på den jämförelsevis ringa

ersättning, som för närvarande utgår, innan ännu de nya grunderna för ersättningens

beräknande blivit av Kungl. Majit fastställda.

Över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande avgav domänstyrelsen utlåtande

den 31 mars 1924 och bemötte därvid den mot förvaltningen av prästskogarna

framförda kritiken. Icke heller domänstyrelsen ansåg emellertid,

att på detta område allt var tillfredsställande ordnat. Styrelsen framställde sålunda

en del egna reformförslag, vilka jag anser böra här omnämnas:

Domänstyrelsen ville tillåta sig att i korthet beröra ett par områden, där

reformer vore mer angelägna och av oändligt mycket större betydelse än i fråga

örn sättet för skogarnas skötsel och skogsförvaltningens organisation.

Styrelsen syftade härmed på dels nödvändigheten av en arrondering eller koncentration

av förvaltningsobjektet vad beträffade såväl jord som skog, dels angelägenheten

av husbehovsrättens upphörande. Utan radikala ingrepp på dessa

båda områden bleve vilka reformer i övrigt än uttänkas kunde blott halvmesyrer,

ledande till antingen billig, extensiv och dålig eller ock intensiv och god,

men alltför dyrbar skötsel av skogarna.

Det vore av yttersta vikt och betydelse för en god förvaltning, att de små

boställena försåldes, ty deras skötsel av jord som skog, kostade för mycket.

De gåve i stort sett ingen inkomst, om de ens, såsom i många fall kunde ifrågasättas,

bure sig själva. Om nuvarande lagstiftning med dess hänsynstagande till

Domän
styrelsen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

olika intressenter, kyrkofond, pastorat, församlingar, präster o. s. v. lade hinder

i vägen för ifrågavarande syftes förverkligande, måste den ändras och

utvägar utfinnas att med skipande av rättvisa åt alla håll frigöra ifrågavarande

små boställen från alla dessa särintressen, så att de kunde säljas. En

viss minimiareal för jord och skog borde uppställas. Det kunde till exempel

att börja med bestämmas som regel, att alla boställen, som ej holle större

ytvidd än 20 hektar öppen jord eller 50 hektar produktiv skogsmark, skulle

säljas, givetvis med iakttagande av viss moderation, så att ett särdeles välbeläget

boställe, ett boställe med stort, välbebyggt och värdefullt jordbruk

men ringa skogsareal eller ett boställe, där skogen vore stor och inkomstgivande,

men jordbruket litet, kunde bibehållas. Inflytande medel borde givetvis

användas till inköp, när lämpliga tillfällen yppades, av lämpligt belägna skogsbruk.

En sådan arrondering påginge sedan länge — ehuru i alltför långsamt tempo

— beträffande statens utarrenderade jordbruksdomäner, av vilka de mindre

successivt, efter prövning i varje särskilt fall, försåldes. För de inflytande

medlen inköptes skogsmark till bildande av nya eller arrondering av äldre

kronoparker.

Det andra området, där reform erfordrades, vore husbehovsrätten. Domänstyrelsen

hade redan i sitt den 30 november 1916 avgivna underdåniga utlåtande

angående kyrkofondskommitténs betänkande, del II, uttalat sig härom.

Med åberopande av vad då sades finge styrelsen anföra följande.

Husbehovsrätten, det ville säga rätten för arrendatorer, präster, pastorat och

församlingar att för eget behov eller för fullgörande av vissa prestanda erhålla

utsyning å de ecklesiastika löneboställenas skogar av ved och timmer

m. m., hade lett och ledde till ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt

slöseri, varigenom betydande värden tillspillogåves utan annan nytta än ett

tillgodoseende av den enskildes bekvämlighet, trevnad eller hugskott. Åtskilliga

av de i ärendet hörda skogstjänstemännen hade mer eller mindre skarpt

klandrat detta förhållande.

Slöseriet vore av tvåfaldig art. Dels förbrukades mer virke än som behövdes,

dels användes i regeln virke av långt bättre och dyrbarare beskaffenhet

än som för det förhandenvarande ändamålet erfordrades. Bostäderna vore ofta

onödigt stora, såväl för präster som för arrendatorer, och droge därigenom mycket

virke, såväl för uppförande och underhåll som till bränsle. Stundom vore

husen, särskilt de äldre, illa ombonade, kalla och dragiga. Bestämmelsen att

vederbörande befattningshavare skulle själv bekosta vedens tillredning och

hemforsling syntes ju innebära en hämsko på en lyxförbrukning av ved, men

gjorde det ej alltid utan kunde till och med verka i motsatt riktning, nämligen

till strävan efter bränsle av onödigt hög kvalitet, det ville säga, lättarbetat

virke. Framställning av en viss mängd ved skedde, såsom lätt insåges,

med mindre kostnad och besvär av grövre, mer rakvuxna och kvistrena stammar

än av klenare, krokiga eller kvistiga sådana eller av annat sämre virke.

Den ersättning, som enligt kontrakt tillerkändes löneboställenas arrendatorer

för detta arbete (husbehovsvedens tillredning), sattes ofta så låg — till förfång

för den kontanta arrendeavgälden för bostället — att den föga betydde

för befattningshavarens ekonomi, utan denne ansåge sig i stället kunna kosta

på sig trevnaden av en riklig tillgång på gott bränsle. Arrendatorns och prästens

intressen av att få skog av bästa slag utsynad till bränsle sammanfölle

fullständigt.

Ur strängt nationalekonomisk synpunkt borde vid husbehovsförbrakning tillgå

så, som enskilda omtänksamma skogsägare förfore, nämligen på det sätt,

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

91

att klenare gallringsvirke, toppar, grenar, avfall och annat virke, som ej lämpade

sig för försäljning och vars ringare värde omöjliggjorde transport längre

väg, förbrukades i skogens närhet, det vill säga å bostället, och att det bättre

vedvirket, som tålde fraktkostnader, i stället såldes. Å de ecklesiastika boställena

vore förhållandena oftast rakt motsatta. Såväl arrendator som präst påyrkade

att få ved av gott eller bästa slag utsynad. I regel tillginge väl vid

utsyningarna numera så, att arrendatorn, där skillnad gjordes, finge det sämre

bränslet och vederbörande befattningshavare, som sig borde, det bättre. Visserligen

intoges oftast i arrendekontrakten på domänstyrelsens yrkande den bestämmelse,

att arrendatorn till bränsle skulle åtnöjas med virke av ovan angivna

sämre slag (gallringsvirke, toppar etc.), men i verkligheten tummades

det ej sällan på denna bestämmelse. Det klenare gallringsvirket ratades och

finge med ringa eller ingen pekuniär behållning upphuggas och säljas eller ock

förfaras. Bättre virke, som eljest kunde säljas, utsynades i stället. Den utsyningsförrättande

kronojägaren och den ofta såväl för egen som för vederbörande

befattningshavares räkning utsyningstagande arrendatorn komme i ett

visst beroende av varandra. Kronojägaren vore ofta vid sina tjänsteresor nödsakad

anlita arrendatorns tillmötesgående i fråga örn kost, logis, skjutsar, anskaffning

av folk för arbeten å skogen nr. m., och för arrendatorn vore det av

mycket stor betydelse att få såväl riklig som god och lättarbetad skog utsynad

till bränsle åt sig och prästen. Det vore helt mänskligt och behövde ingalunda

som regel innebära någon medveten pliktförgätenhet, örn en viss strävan

att tillmötesgå varandra uppstode hos utsyningsförrättare och utsyningstagare.

Men det allmänna lede härpå.

Misshushållning följde ock av pastoratens och församlingarnas rätt till utsyning

av virke till nybyggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Det

vore stundom betydande belopp, som begärdes, utsynades och användes till exempel

till uppförande av en ny prästgård eller omläggning.av spåntaket på

en kyrka. Byggnadsarbeten av ifrågavarande slag ombesörjdes vanligen av

en för tillfället tillsatt byggnadskommitté, vilken i sin ordning i regel uppdroge

arbetet åt en byggmästare såsom entreprenör. Ingen, vare sig vederbörande

prästerliga befattningshavare, arrendator, kommittéledamöter eller byggnadsentreprenör

hade något direkt intresse av att sparsamhet och god hushållning

iakttoges med virket. Just tack vare den kostnadsfria tillgången på virke

till den mängd, som ansåges gå åt, inträdde misshushållning och oaktsamhet.

Samma vore förhållandet vid uppförande av åbyggnader å löneboställen, därvid

pastoratet ofta trädde emellan, ehuru arrendatorn egentligen vore byggnadsskyldig.

Såväl boningshus som ladugårdar m. m. byggdes allt emellanåt

onödigt stora och spatiösa. Avsevärda förluster i form av virkesvärde på rot

hade åsamkats många boställen enbart genom bristande tillsyn å underhållet

av husen, varigenom nybyggnad nödvändiggjorts tidigare än som behövts, örn

husen underhållits bättre.

Sparsamhet med förbrukningen inträdde ej, förrän vederbörande konsument

av ved eller byggnadsskyldige nödgades på egen bekostnad anskaffa vad som

behövdes. Då den förmån av fritt virke pastorat och församlingar åtnjöte vore

tämligen ojämnt fördelad, i det att somliga pastorat kunde få allt vad de behövde,

andra åter litet eller intet, beroende på, huruvida skogsrika boställen

funnes eller ej inom pastoratet, respektive församlingen, men alla vore byggnadsskyldiga,

syntes ifrågavarande förmån kunna och böra upphöra. Det

kunde ej förnekas, att en rätt stor uppoffring för pastorat och församlingar i

vissa fall hiirav bleve en följd. Men å andra sidan bleve den inkomst av inom

pastoratet belägna boställens skogsavkastning, som på grund av bestämmel
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen i 19 § 4 mom. av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910 kunde tillerkännas pastoratet för prästerskapets avlöning, större,

då vid beräkning av ifrågavarande belopp virke ej behövde reserveras till byggande

och underhåll av boställe, prästgård och kyrka. Härvidlag vore i övrigt

att märka, att de fördelar, som ett förverkligande av domänstyrelsens förslag

skulle medföra för kyrkofonden i form av ökad inkomst — samt för landet

genom att bättre hushållning med dess produkter iakttoges -—• bleve större än

de olägenheter, som pastorat och församlingar finge vidkännas. Pastoratet eller

församlingen avstode nämligen blott från rotvärdet av den mängd virke,

som oundgängligen erfordrades och, om rätten till utsyning borttoges, måste

köpas för det bygge, som för tillfället förestode, men kyrkofonden vunne försäljningsvärdet

ej blott av sistberörda virkesmängd utan även av vad som skulle

utsynats för mycket och sedan tillspillogivas av bristande omtanke eller aktsamhet.

Såsom styrelsen i det föregående framhållit, iakttoges nämligen sparsamhet

i allmänhet icke med det man finge gratis.

Likaså borde boställsarrendatorernas rätt till utsyning av virke och bränsle

upphöra, såsom mångenstädes inom den enskilda lanthushållningen redan skett.

Givetvis bestämdes arrendeavgälden med hänsyn härtill. Den bleve naturligtvis

lägre, men jordägaren förlorade icke härpå. För vederbörande arrendator

bortfölle då frestelsen att, såsom ibland inträffade, i närmaste stad eller samhälle

sälja vad han med sparsam hushållning lyckats inbespara av husbehovsvirket.

Det enda fall, då rätten till fri utsyning av husbehovsbränsle borde bibehållas,

vore för fasta skogsarbetare och å skogen bosatta torpare.

Den betänkligaste arten av slöseri med husbehovsvirket syntes vara den, som

bottnade i prästerskapets privilegier och framträdde däri, att prästens behov

av bränsle ovillkorligen skulle tillgodoses, så snart tillgång funnes, oavsett

av vad slag tillgången vore. Således, räckte ej tillgången å vad som enligt

vedertaget språkbruk kallades ved eller vedvirke, så vore prästen berättigad

att erhålla och erhölle utsyning av gagnvirke till bränsle. Kungl. Majit hade

också ej ansett sig kunna rubba denna regel utan i ett stort antal fall tillerkänt

prästerliga befattningshavare rätt till bränsleutsyning, även då domänstyrelsen

i avgivna underdåniga utlåtanden meddelat, att det härför tillgängliga

virket helt eller delvis utgjordes av timmerdugligt virke eller annat gagnvirke.

Vart denna bestämmelse kunde leda belystes genom det exempel överjägmästaren

i Smålands distrikt anfört, i det att vid ett enda boställe (stomhemmanet

Råslätt Mellangården) kyrkofonden årligen förlorade bortåt 4,000

kronor, även örn vederbörande till utsyning därå berättigade präster bereddes

kontant ersättning ur kyrkofonden för behovet att köpa bränsle. Om ock i

regeln de förluster, som uppkomme genom misshushållning av denna art, vore

långt mindre än i nyssberörda fall, så vore de dock så talrika och upprepades

så ofta, att mycket stora värden därigenom till ingen nytta ginge tillspillo.

Ett mycket stort antal prästskogar vore av den storleksordning, att skogsavkastningen

helt åtginge att fylla boställets husbehov och en eller två

prästers bränslebehov. I dylika fall vore, såsom styrelsen i det föregående

framhållit, slöseri ur kvalitativ bemärkelse ofrånkomlig, enär skogsavkastningen,

så snart något så när rationell hushållning hunnit genomföras och i regeln

även därförut, bestode av mer timmer och annat gagnvirke och mindre

ved än som till husbehov erfordrades. På detta sätt förlorades årligen å varje

sådant boställe, lätt och behändigt, utan att någon viss enskild därav hade

olägenhet, betydande belopp. Det behövde ej gå till mer än ett eller annat 100- tal kronors förlust om året i medeltal å varje av landets 2,371 prästskogar, för

att summan därav skulle stiga till aktningsvärda belopp.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187. 93

Olägenheterna härav avhjälptes ej genom att anordna särförvaltning av de

ecklesiastika skogarna, anställa en särskild indelningschef eller inrätta ett

särskilt räkenskapskontor för dem eller att skapa ett nytt ämbetsverk, en kyrkofondsstyrelse.

Felet läge i systemet med den fria husbehovsrätten, som härrörde

från den tid, då skog av allmänheten ansågs vara en naturatillgång avnära

nog samma värdeordning som luft och vatten. Men virket hade nu så

högt värde, att den strängaste hushållning därmed för det egna behovet måste

genomföras. Hade kyrkofonden råd att av hänsyn till prästerskapets priviligier

och obenägenhet för genomgripande lagändringar årligen förlora högst avsevärda

belopp, så hade landet det icke. Nämnda privilegier kunde ej för all framtid

få orubbade bestå. De måste ändras, när landets bästa det krävde. Ingen annan

samhällsklass eller kategori av tjänstemän i landet åtnjöte ett privilegium av

så meningslös art, som därjämte i så måtto för vederbörande vore utan reellt

värde, att det utan ringaste svårighet, men till stor båtnad för det allmänna

kunde ersättas med penningar. Privilegiet åtnjötes för övrigt ej av på långt

när edla präster. I många fall saknades nämligen lämpligt belägen skog inom

pastoratet, då vederbörande i stället för skog in natura finge kontant ersättning

för behovet att köpa bränsle. Kunde somliga präster själva anskaffa sin ved,

så borde alla kunna det, och det torde för övrigt ej möta större svårigheter

för prästerna än för andra tjänstemän att köpa bränsle. Skogsstatens tjänstemän

t. ex., av vilka dock ett mycket stort antal vore bosatta å kronoparker,

åtnjöto icke fritt bränsle. Undantag härifrån utgjorde dels de å häradsallmänningar

och några andra allmänna skogar anställda kronoskogvaktarna, dels en

jägmästare, som ännu innehade ett gammalt civilt boställe med skog.

Nu berörda båda önskemål, nämligen dels arrondering och koncentrering av

förvaltningsobjektet, dels den fria husbehovsrättens borttagande, syntes styrelsen

till den grad angelägna och trängande, att styrelsen ej tvekade hemställa, det

Kungl. Majit täcktes låta möjligast snart verkställa utredning, på vad sätt

dessa syften bäst kunde förverkligas.

Åtskilliga förslag till reform av det nuvarande sättet för förvaltningen av

prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna hava framförts.

Av de tidigare förslagen har endast ett varit i detalj utarbetat, nämligen

det av kyrko fondskommittén den 31 maj 1923 (statens offentliga utredningar

1923 nr 71) avgivna.

Efter en från vissa strängt fasthållna synpunkter företagen granskning av

de rådande förhållandena på förevarande förvaltningsområde har nämnda kommitté

framlagt förslag, som i huvudsak gå ut på inrättande på kyrkofondens

bekostnad dels av en kyrkofondsstyrelse, dels av ecklesiastika domänintendentsbefattningar,

dels ock, med domänverkets bibehållande vid vården och förvaltningen

av de ecklesiastika skogarna, av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom

domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokalförvaltning,

med undantag för vissa län, varjämte föreslagits vissa härav betingade

förändringar i författningarna m. m.

1927 års sakkunnigas förslag har av de sakkunniga själva sammanfattats

på följande sätt:

Tjänstebostad skall tillhandahållas av pastoratet. I fråga om de skyldigheter

med avseende å prästgård, som nu åvila vederbörande pastorat, förutsättes

Reformför
slag.

Kyrkofonds
kommittén.

1927 år8 sakkunniga.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ingen ändring. Härutöver skall pastoratet vara pliktigt att svara för all skatt

och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten.

Prästlönekostnaderna skola i -princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna.

Utjämningen skall avse ej blott de till samtliga präster utgående

penninglönerna jämte förekommande lönetillägg — med undantag för sådana,

som präst enligt donation äger tillgodonjuta »utöver lönen» eller som församling

tillerkänt honom utöver fastställd lön — ävensom arvoden, reseersättningar

och pensioner utan även, där ordinarie präst åtnjuter tjänstebostad, den del av

den fastställda lönen, som motsvarar bostadsförmånen (bostadskvoten). Bostadskvoten

skall, beräknad efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken

befattningshavaren är att hänföra, tillfalla vederbörande pastorat. Från den allmänna

utjämningen undantagas således blott pastoratens verkliga kostnader

för tillhandahållande av tjänstebostad åt präst, i den mån dessa kostnader kunna

överstiga bostadskvoten, beräknad på angivet sätt.

Någon ändring förutsättes icke i statens nuvarande skyldighet att medelst

de till vissa oföränderliga belopp fastställda ersättningarna för prästerskapets

indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde bidraga till prästerskapets

avlönande. All för närvarande för prästlöneändamål disponerad förmögenhet

i fast egendom och fonder skall fortfarande användas för detta

ändamål.

För bestridandet av prästlönekostnaderna, i den mån de enligt vad ovan

sagts skola bliva föremål för utjämning mellan pastoraten, skola förenämnda

ersättningar av staten och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen

av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet tagas i anspråk.

För löneändamalet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en

kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda församlingarna

i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

Församlingarnas tillskott ske i lorm av församling sbidrag, vilka uppföras i

församlingarnas årliga utgifts- och inkomststater. Dessa utgifter täckas av de

skattskyldiga i den ordning, som eljest är stadgad för kommunalutskylders

utgörande.

Kyrkofonden erhåller ställning såsom centralorgan för det prästerliga avlönings

väsendet. Dit överföras alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade

avlöningsmedel, vilka icke skola ingå till den s. k. prästlönejordsfonden -—- en

av de sakkunniga föreslagen, för hela riket gemensam fond, till vilken skulle

ingå köpeskillingarna för försåld jord, tillhörande löneboställen — eller utgöra

donerade penningkapital.

Till kyrkofonden skola ärligen, förutom fondens egen avkastning och ersättningarna

av statsverket, ingå:

a) arrenden och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samtliga

löneboställen med undantag av sådant boställe, vars avkastning enligt donation

skall tillfalla präst utöver lönen;

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

95

b) avkastningen av prästlönejordsfondens tillgångar, sedan 10 procent av

räntan å nämnda fonds penningkapital lagts till kapitalet;

c) avkastningen av omförmälda donerade penningkapital, där sådan avkastning

icke skall tillkomma präst utöver lönen; samt

d) församlingsbidragen.

Ur kyrkofonden bestridas alla de prästlönekostnader, vilka skola bliva föremål

för utjämning.

Till utrönande av den erforderliga storleken av församlingsbidragen upprättas

årligen inom ecklesiastikdepartementet en för hela riket avsedd sammanställning

(prästlönebudget), upptagande samtliga utgifter och inkomster för

prästlöneändamål under det nästkommande året. Den förutgående beredningen

av ärendet sker hos statskontoret.

Det fyllnadsbelopp, som för täckandet av prästlönebehovet skall uttagas av

församlingarna, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av de i prästlönebudgeten

upptagna utgifterna och å andra sidan summan av de enligt samma

budget för löneändamål i första hand tillgängliga inkomsterna. Kungl. Maj:t

fastställer vad varje församling skall utgöra såsom församlingsbidrag till kyrkofonden

genom att bestämma den skattesats (visst antal ören per skattekrona

av varje församlings kommunala skatteunderlag), efter vilken församlingens

bidragsbelopp skall beräknas. Beräkningen sker på grundval av det nästföregående

årets skatteunderlag.

Kyrkofondens kapital bibehålies oförändrat vid den storlek det kan hava

vid övergången till den föreslagna nyordningen. Detta ernås genom den årliga

regleringen av församlingsbidragen. Kyrkofonden skall som hittills förvaltas

av statskontoret.

Avlöningar och andra ersättningar åt präster ävensom till församlingar och

pastorat utgående bidragsbelopp utbetalas av domkapitlen respektive Stockholms

stads konsistorium, pensioner av statskontoret. För ändamålet skola domkapitlen

och konsistoriet erhålla rätt att anlita statsverkets giroräkning, eventuellt

en för kyrkofonden upplagd giroräkning hos riksbanken.

De till pastoraten utgående bostadskvoterna skola i första hand användas

för bestridande av kostnad för byggande och underhåll av prästgård samt av

andra utgifter för sådan fastighet eller, där pastoratet tillhandahåller präst

såsom tjänstebostad godkänd bostadsvåning, av kostnaden för denna.

De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna bibehållas

under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets

allmänna vård och inseende.

Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas såsom hittills

av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av domänintendent.

De prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställsordning

insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till

prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från resp. egendomar.

All övrig till prästerskapets avlöning för närvarande anvisad fast egen
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Finansierings
systemet.

dom — löneboställena — bör bliva föremål för en disposition, som samtidigt

med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet

främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden.

För sådant ändamål sammanföres förvaltningen av löneboställenas arrendejordbruks-)

delar med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och

samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet ansvarigt

organ. Den på här nämnt sätt koncentrerade fastighetsförvaltningen

förlägges hos domänverket, som för närvarande omhänderhar vården av boställenas

skogar.

Jord och annan tillhörighet till löneboställe skall antingen upplåtas å arrende

eller under amian form av nyttjanderätt eller ock försäljas.

För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna upphävas

gällande bestämmelser dels rörande förbehåll vid boställes utarrendering

om skyldighet att utgöra s. k. tjänstbarheter, dels, i fråga örn hushållningen

å boställsskogarna, rörande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinnehavare,

pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och

vedbränsle.

1 fråga örn löneboställes upplåtande å arrende eller under annan form av

nyttjanderätt skola i huvudsak gälla de villkor och bestämmelser, som finnas

stadgade beträffande sådana upplåtelser av kronans jordbruksdomäner. Jämväl

beträffande dispositionen av löneboställes skogsmark vid upplåtelser som

nu nämnts skola de angående nämnda kronoegendomar givna bestämmelser i

tillämpliga delar bliva gällande.

Beträffande handläggningen inom domänverket av ärenden rörande utarrendering

av löneboställe meddelas bestämmelser i syfte att åt lokal myndighet

må uppdragas beslutanderätt i sådana ärenden av mindre ekonomisk betydelse.

Kostnaden för den av domänverket bestridda förvaltningen av löneboställenas

arrendedelar och skogar skall uppskattas efter vissa angivna grunder och

ersättas domänfonden av den från nämnda egendom fallande avkastningen.

För de nuvarande löneboställena föreslås benämningen prästlönedomäner.

I motiveringen för dessa förslag anföra 1927 års sakkunniga efter att hava

framhållit att frågan örn skatteutjämning pastoraten emellan vore det centrala

problemet, vars lösning kunde väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone

flertalet övriga frågor, som äro beroende av eller eljest äga samband med

finansieringssystemet:

Vid bedömandet av skatteutjämningsfrågor, då det i vidare sammanhang

gällt rikets kommuner, har befogenheten av ett utjämningsförfarande motiverats

bland annat därmed, att kommunerna nödgas bekosta av staten föreskrivna

åtgärder för olika samhälleliga ändamål, såsom för rättsskydd, fattigvård, skolundervisning

och andra kulturella uppgifter, därvid kommunerna i stor utsträckning

bindas av statliga föreskrifter i fråga örn åtgärdernas omfattning

och kostnaden för desamma. Ett livligt meningsbyte har därvid förekommit, i

vilken mån särskilda dylika uppgifter skola anses som »statliga» eller »kommunala».

Det vill synas, som örn diskussionen på denna punkt svårligen skall

kunna leda till oomtvistliga resultat, så länge man enbart fäster avseende vid

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

97

åtgärdernas natur och ändamål, ty det måste ytterst vara en praktisk fråga, om

en viss samhällsuppgift skall besörjas av staten eller av kommunerna. Däremot

torde det vara befogat att rätta omdömet i detta ämne efter graden av det intresse,

som från statens sida ådagalägges vid genomförandet av olika samhällsuppgifter.

Ju större inflytande staten utövar i avseende å ordnandet av en viss

samhällsuppgift, som av historiska eller andra skäl ansetts åligga kommunerna,

desto större anledning föreligger att betrakta uppgiften icke såsom en kommunal

utan såsom en allmänt-nationell angelägenhet.

Skärskådar nian det föreliggande ämnet från denna synpunkt, måste det

erkännas, att den historiska utvecklingen av statskyrkosystemet, sådant detsamma

tagit form i vårt land, lett till ett dominerande statligt inflytande på

prästlöneväsendet och på den kyrkliga organisationen i allmänhet. Här torde

blott behöva framhållas, hurusom pastoraten sakna avgörande inflytande vid

regleringen av de allra flesta och betydelsefullaste frågorna på hithörande område.

Bildandet av nya församlingar och pastorat samt annan ändring i den

ecklesiastika indelningen äga rum genom beslut av Kungl. Maj :t i administrativ

ordning. Ej ens den snävt begränsade befogenhet, som jämlikt 3 § lagen den

13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning tillkommer en borgerlig kommun att under särskilda förutsättningar

motsätta sig en indelningsändring, har tillerkänts den kyrkliga kommunen.

Bestämmandet av antalet prästerliga befattningshavare i ett pastorat tillhör

ävenledes ensamt Kungl. Majit. De belopp, med vilka prästlönerna utgå, äro

till sina grunder bestämda genom lag. I de särskilda, av Kungl. Majit fastställda

löneregleringarna utmätas dessa belopp bokstavligt talat på öret. Jämväl

i fråga örn prästernas stationeringsorter inom en församling och beträffande

själva bostädernas förläggning äger bestämmandet rum i administrativ väg.

Sammalunda är förhållandet exempelvis med fördelningen mellan församlingsprästerna

av tjänstegöromålen.

Det torde, i betraktande av de omständigheter som här påpekats, vara omisskännligt,

att den karaktär av statligt-kyrklig uppgift, som gavs åt det prästerliga

löneväsendet redan genom 1862 års förordning, blivit alltmera utvecklad

och befäst genom den år 1910 genomförda lagstiftningen.

Stöd för en sådan mening har väl i det föregående väsentligen hämtats ur

ett yttre händelseförlopp eller från lagstiftningens påvisbara innehåll och följder.

Men det är tydligt, att vad som sålunda förekommit haft sin grund i statsmakternas

uppfattning örn betydelsen av prästerskapets uppgift och verksamhet.

Enär alltså prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmäntnationell

angelägenhet, anse sig de sakkunniga böra i princip förorda, att

prästlönebesväret fullständigt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna.

Huruvida ett sådant utjämningsförfarande skall omfatta samtliga lönekostnader

bör bedömas ur praktiska synpunkter.

Efter att hava utförligt diskuterat frågan, huruvida den föreslagna skatteutjämningen

även borde omfatta utgifterna för beredande av bostäder åt prästerskapet,

påpekade de sakkunniga, att utjämningen kunde åstadkommas antingen

genom ett utbyggande av den kommunala beskattningen eller på statsbeskattningens

grund. I valet mellan dessa alternativ stannade de sakkunniga

för att anordna skatteutjämningen på grundval av kommunal beskattning.

Vad särskilt angår förslaget att till kyrkofonden indraga all prästlönejord

må här ur de sakkunnigas betänkande anföras följande motivering:

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 hafi. (Nr 187.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Såsom en grundläggande princip i den år 1910 genomförda regleringen på

hithörande område gäller, att de för prästerskapets avlöning uppsamlade tillgångarna

i fast egendom och i penningar skola, utan avseende å sättet för

dessa tillgångars tillkomst, helt och uteslutande användas för berörda ändamål.

Principen innebär, att något överskott i egentlig mening å sådana tillgångars

avkastning icke skall kunna uppkomma. Behöver avkastningen i fråga

icke tagas i anspråk inom det pastorat, där densamma utfallit, överföres den

— efter uppsamling i kyrkofonden — i form av utjämningsbidrag enligt 21 §

löneregleringslagen till annat pastorat, där underskott föreligger. En skärpning

har principen erhållit genom stadgandet, att det enskilda pastoratet skall vara

skyldigt att genom skatt uttaga visst belopp (den första s. k. treöringen),

innan avkastningen av de inom pastoratet förefintliga »lokala» tillgångarna

får tagas i anspråk för löneändamål därstädes. Mot densamma restes under

prästlönelagstiftningsfrågans behandling inom riksdagen och kyrkomötet år

1910 icke från något håll gensaga. Men har det, vilket icke synes kunna med

framgång förnekas, varit berättigat att för den partiella utjämning av prästlönebesväret

pastoraten emellan, som åvägabragtes år 1910, behandla omförrnälda

slag av egendom såsom en i sista hand för landet i dess helhet gemensam

avlöningstillgång, synes det befogade i ett dylikt behandlingssätt framstå

än påtagligare, då det gäller att fullfölja utjämningen i enlighet med de sakkunnigas

förslag. Ty skall ett pastorat, där utdebiteringskvoten på grund av

stort skatteunderlag skulle kunnat hållas relativt låg för det fall, att pastoratet

haft^ att ensamt svara för avlöningen av sitt prästerskap, i utjämningssyfte

avstå skattemedel, lärer man svårligen kunna anse denna anordning berättigad

med mindre alla pastorat, som disponera för prästlöneändamål uppsamlade tillgångar,

i första hand avstå dessas avkastning till förmån för det gemensamma

nationella ändamål, som den kyrkliga organisationens upprätthållande innebär.

Förvaltnings- Formen för prästlönejordens förvaltning står i ett första och oupplösligt sam^lösUgtYero-"

kanc* mec* s5ttet dispositionen av den därifrån härflytande avkastningen.

ende av sättet är också först efter ett slutligt ståndpunktstagande till denna dispositionsför

dispositio- fråga, som de alternativa vägarna för en revision av den gällande förvalt^lönejordensf"

ninSsordningen läggas öppna och kunna med någon behållning bringas under

avkastning, diskussion.

Genom den av lagstiftningsåren 1862 och 1910 markerade rättsutvecklingen

på det prästerliga avlöningsväsendets område har prästlönejordens avkastning

i alltjämt växande utsträckning tagits i anspråk såsom underlag för

utjämning pastoraten emellan av prästlönebesväret. Man ställes då till en början

inför spörsmålet: kan en återgång tänkas äga rum i detta utvecklingsförlopp

eller, med andra ord, bör kyrkofondens nuvarande delaktighet i och ekonomiska

beroende i övrigt av sagda avkastning kunna helt eller delvis avvecklas?

De sakkunniga hava icke funnit sig kunna förorda ett realiserande av denna

tanke. De sakkunniga hava tvärtom ansett sig böra stanna vid ett förslag till

omläggning av den för närvarande gällande regleringen därhän, att hela avkastningen

av prästlönejorden tillföres kyrkofonden.

De för sist åsyftade förslag bestämmande skälen, vilka icke skola i detta

sammanhang upprepas, hava varit av principiell natur. En åtgärd i här nämnd

riktning måste erhålla en mycket väsentlig betydelse i ett rent praktiskt hänseende.

Kyrkofondens En av huvudorsakerna till tyngden och omständligheten i de former, i

lorn ** mäle man förvaltningen av prästlönejorden för närvarande är bunden, är såsom

fö™ prästlöne”1 föregående ofta berörts att söka däri, att nämnda jord, med avseende å

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

99

det med dess avkastning förbundna ekonomiska intresset, är så att säga ställdjorden cn förmitt

emellan kyrkofonden och pastoraten med den därav följande konsekven- 1s''ir

sen, att ingendera av de två alternerande intressenterna kunnat insättas såsomfrågan8 raiioden

naturliga målsmannen för jorden i fråga. Utan att denna enligt vad er- nella lösning,

farenheten visat förlamande dualism avlägsnas, torde varje reform av det gällande

förvaltningssystemet komma att visa sig mer eller mindre verkningslös.

Teoretiskt sett kunna för undanröjande av den angivna dualismen två motsatta

vägar beträdas. Man kan förlägga en ensamrätt till avkastningen hos vederbörande

pastorat eller ock giva kyrkofonden en sådan rätt. Varje förslag

till kompromiss mellan dessa två motsatta alternativ måste komma att träffas

av samma huvudanmärkning, som riktats mot den gällande regleringen. En

lösning enligt det förra alternativet skulle stå i strid med en av huvudprinciperna

för den gällande lagstiftningen på förevarande område och därmed i

ännu högre grad i strid med de sakkunnigas eget förslag örn en allmän utjämning

av prästlönebesväret och har av sådant skäl måst avvisas. Vill man jämna

vägen för en effektivare och framför allt enklare administration av prästlönejorden

än den, som nu består, lärer man följaktligen vara hänvisad att välja

anordningen enligt det senare alternativet.

Den frågan följer då närmast: kan man, örn kyrkofonden på här angi-Kyrkligt-komvet

sätt blir den i varje fall intressebetonade målsmannen för prästlönejor-m.unal förvaitden,

det oaktat tänka sig, att församlingarna göras meddelaktiga i denna jords

förvaltning?

Även efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning hava förslag i sådan riktning

framkommit. Merendels hava förslagsställarna givit uttryck åt ett underkännande

i allmänhet av den statliga fastighetsförvaltningens effektivitet,

hänvisat på det ogynnsamma resultatet av löneboställenas första utarrendering

och trott sig kunna ställa i utsikt en väsentlig förbättring i det ekonomiska

utbytet av prästlönejorden, därest kommunal myndighet finge uppgiften med

dess förvaltning sig anförtrodd. leke sällan spåras lätt — särskilt i sådana

fall, där förslagsställarna gjort sig till talesmän för det mindretal, företrädesvis

i Norrland belägna församlingar, som hava boställen med större skogstillgångar

—• en allmän misstämning på grund av den år 1910 tillkomna lagstiftningens

verkningar för dessa församlingars del och en förhoppning att,

därest boställenas skötsel till jord och skog bleve hänlagd till församlingarna

och deras organ, församlingarna också skulle kunna i vidare utsträckning än

nu sker göras delaktiga i boställsskogarnas avkastning.

Hur skall ett bestämmande inflytande i fråga örn sättet för prästlönejordens

ekonomiska utnyttjande kunna inrymmas åt den lokala menigheten, församlingen

eller pastoratet, utan att en sådan anordning medför den irrationella och

ohållbara konsekvensen, att de ekonomiska verkningarna av menighetens dispositioner

eventuellt, direkt eller indirekt, gå ut över en annan intressent än

densamma själv, nämligen över kyrkofonden? Det torde visa sig, att den enda

möjliga form, varunder ett deltagande från den lokala menighetens sida i

prästlönejordens förvaltning skulle kunna förverkligas, är en anordning i huvudsaklig

anslutning till den, varpå departementschefen i sitt yttrande till

statsrådsprotokollet den 22 april 1927 riktat uppmärksamheten: »löneboställenas

fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot

ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp». Anordningen betecknas

av departementschefen såsom en långt gående åtgärd i dccentralisationssyfte.

Den med den förevarande lösningslinjen förbundna fördelen skulle

närmast, på sätt framgår av departementschefens ifrågavarande uttalande, vara

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majrid proposition nr 187.

den möjlighet denna linje syntes erbjuda till en avveckling, örn än icke fullständigt,

av den statliga förvaltningen av prästlönejorden.

Det torde vara nödigt att något närmare granska förslagets praktiska innebörd.

Den första förutsättningen för att en förvaltningsorganisation av här ifrågasatt

slag skulle kunna tänkas få något praktiskt värde lärer vara den, att

boställsfastighetens övertagande skulle kunna bereda den lokala menigheten1

någon påtaglig ekonomisk fördel. Endast på en dylik ren intressegrund torde

den nämnda förvaltningsordningen kunna bygga. Till en början synes härav

följa, att anordningen icke finge göras obligatorisk. Blott sådana församlingar,

vilka så åstundade, borde komma i fråga för denna förvaltningsuppgift. Viktigast

men på samma gång ömtåligast bleve obestridligen deli avgäldssättning,

som skulle föregå församlingens övertagande av fastigheten och som i själva

verket måste bliva systemets egentliga ekonomiska grundval.

Då huvudsyftet med den ifrågasatta anordningen skulle ligga däri, att

boställsegendomarna bleve omhändertagna av församlingarna såsom direkt ekonomiskt

intresserade av deras högsta möjliga avkastning, måste de avgälder,

med vilka församlingarna skulle hava att lösa till sig den temporära förfoganderätten

över boställena, fastställas efter en visserligen skälig men låg

taxa. Det från det allmännas sida berättigade i en sådan för församlingen fördelaktig

grund för avgäldssättningen borde då ligga i den förväntan, att det

allmännas eventuella förlust på grund av någon undervärdering av egendomarnas

avkastningsförmåga bleve ersatt genom minskade kostnader för dessas förvaltning.

Å andra sidan komme från vederbörande församlings synpunkt en

anordning av antjdt slag icke att bliva ekonomiskt riskfri. Under tiden för en

avgäldssättnings giltighet kunde givetvis konjunkturerna undergå sådan förändring,

att utbytet av fastigheten i församlingens hand nedginge, tilläventyrs

under det avgäldsbelopp, församlingen själv hade att utgöra. Mot en dylik

förlust skulle församlingen icke kunna säkerställas.

I själva den tanke, varpå den här berörda anordningen vilar, ligger utan

gensägelse något tilltalande. De allt fastare former, som statskontrollen över

prästlönejorden tagit, hava dock icke hindrat, att församlingarna under en

lång rättsutveckling framträtt med ett visst anspråk på att, vid sidan örn

prästen, betraktas såsom naturliga representanter för de priisterliga boställena

inom sina områden. Det sätt, varpå boställsegendomarna tillkommit, har härvid

varit utan betydelse. På grund av boställenas merendels centrala belägenhet

inom församlingarna hava dessa kunnat i avsevärd utsträckning å desamma

mot avgälder, som tidigare erlagts till prästen och numera ingå bland de

prästerliga avlöningsmedlen, tillgodose sina tomt- och övriga jordbehov. Upplåtelser

till de kyrkliga och borgerliga kommunerna av områden å prästlönejord

för begravningsplatser, för skolväsen och fattigvård m. m. torde för närvarande

kunna räknas i tusental.

Det kan heller icke antagas annat än att talrika landsförsamlingar i riket

hava inom sina såväl borgerliga som kyrkliga representationer tillgång till

personliga krafter, väl skickade att omhänderhava den omedelbara förvaltningen

av även en betydande boställsegendom.

1 Huruvida den ekonomiska uppgift, varom kär är fråga, skulle tillkomma pastoratet — ett

kyrkligt-kommunalt förband som dock saknar ett verkställande organ — församlingen, inom

vilken boställsfastigheten är belägen, eller tilläventyrs den motsvarande borgerliga kommunen,

bleve ett spörsmål för sig. Detsamma skall i förevarande sammanhang icke närmare beröras.

Då de sakkunniga i den närmast följande framställningen begagna sig av beteckningen >församlingen»,

åsyftas därmed en, vilken som helst, av de nämnda kommunala korporationerna.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii7.

Det torde dock finnas skill att erinra därom, att vissa hittills från ett nara

liggande område gjorda erfarenhetsrön knappast varit ägnade att ställa en del

landsbygdsförsamlingars fastighetsförvaltning i en särdeles fördelaktig dager.

De sakkunniga syfta härmed på det icke ringa antal klockarboställe!!, som på

skilda orter inom landet, merendels utan att tillstånd därtill i behörig ordning

sökts och erhållits, omhändertagits av vederbörande församlingar. Åtgärden

i fråga har i regel varit föranledd därav, att en innehavare av förenad

klockar- och folkskollärarbefattning, sorn i denna sin senare egenskap åtnjutit

författningsenlig bostadsförmån, tilldelats kontant ersättning i stället för brukningsrätten

till klockarbostället. Detta senare har härefter av församlingen antingen

disponerats för något dess eget omedelbara behov eller ock, såsom ofta

synes hava skett, utarrenderats.

Upplysningar, som erhållits rörande dessa arrendegårdar, hava i icke få

lall varit nedslående. Ett typiskt förlopp synes hava varit följande. I brist

på härför direkt tillämpliga bestämmelser hava församlingarna ansett sig oförhindrade

att upplåta bostället utan skyldighet för arrendatorn att därå verkställa

nybyggnad eller måhända ens att utföra nödiga underhållsarbeten. Arrendesumman

bär härigenom kunnat sättas väsentligt högre än eljest varit möjligt.

Omsorgen örn åbyggnadernas bestånd har ställts på framtiden och skjutits

över på en efterföljande generation församlingsmedlemmar. Efter förloppet av

en eller flera arrendeperioder har tidens tand gjort sitt verk, och församlingen

har ställts inför det ofrånkomliga kravet på en kostsam nybyggnad eller det

billigare alternativet att söka utverka tillstånd till fastighetens försäljning i

befintligt skick. Det har icke varit ägnat att förvåna, om församlingarna i

första hand sökt komma undan sitt iråkade ekonomiska bekymmer på den sistnämnda

vägen. Framställningar i sådant syfte hava också en tid varit vanliga,

men de synas så gott som undantagslöst hava av principiella skäl lämnats

utan bifall. Veterlig! är, att klockarboställena för närvarande mångenstädes

inom landet befinna sig i ett förfallet skick, och detta ehuru församlingarna

i fråga örn dessas skötsel haft väsentligt större möjlighet till ingripande än

beträffande de prästerliga löneboställena.

Då de sakkunniga stannat vid den uppfattningen, att deli ifrågasatta anordningen

— prästlönejordens fakultativa överlämnande till församlingarna

»till viss friare nyttjanderätt» — icke skulle medföra någon förbättring av de

för närvarande rådande förhållandena, har dock det bestämmande skälet härför

icke varit misstro mot den kommunala fastighetsförvaltningen såsom sådan.

Den avgörande svagheten i nämnda anordning visar sig ligga dari, att den

förutsatta »friare nyttjanderätten» i själva verket måste tänkas bliva ganska

litet »fri», och fråga är rent av, om åt vederbörande församling skulle kunna

inrymmas en dispositionsrätt till resp. boställen, som avsevärt sträckte sig utöver

de befogenheter, vilka normalt tillkomma en arrendator.

Till en början synes sålunda vara givet, att församlingens förfoganderätt

icke kail utsträckas till någon åtgärd, som innebär förminskning av fastighetens

ägor eller eljest disposition över dess substans. Varje uppkommande fråga

örn försäljning av något till fastigheten hörande område skulle följaktligen såsom

hittills få prövas av statlig myndighet. Samma bleve förhållandet beträffande

tillgodogörandet av sten-, grus-, torv- eller lcrtäkter o. d.. där icke

vid avgäldssättningen bestämmelser härutinnan kunnat särskilt meddelas. Då

församlingens egen disposition av boställsegendomen skulle vara begränsad till

viss tid i sänder, för vilken den bestämda avgälden skulle oförändrat utgå, kan

icke heller förutsättas, att församlingen skulle äga i sin tur upplåta fastigheten

eller del därav till brukande åt annan för tid överskjutande tiden för dess egel

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

innehav. \ arje fråga om dylik upplåtelse i andra hand skulle såsom hittills

få hänskjutas till prövning av statlig myndighet.

Särskilt aktuell bleve frågan, huruvida församlingen skulle äga rätt att,

utan för varje fall därtill inhämtat tillstånd vidtaga förändringar med avseende

å boställsfastighetens byggnader. Frågans praktiska betydelse kan belysas

med ett exempel. Under tiden för församlingens innehav av ett boställe uppkommer

fråga örn anordnande av en ny, med jordbruk förenad fattigvårdsanstalt

inom kommunen. Boställets jord befinnes härför vara lämpligast. Genom

en disposition av boställsjorden på angivet sätt blir den befintliga arrendatorsbostaden

för ändamålet onödig men kan tänkas efter ombyggnad komma

till användning för annat den kyrkliga eller borgerliga kommunens behov. Dispositionen

av boställsjorden för fattigvårdens räkning påkallar därjämte flyttning

av det ena eller andra av boställets uthus.

Skulle de i det här anförda exemplet nämnda dispositionerna med avseende

å boställshusen få företagas utan medgivande av statlig myndighet? Det

kan svårligen förutsättas. De för närvarande befintliga, ofta med stora kostnader

åstadkomna byggnadsuppsättningarna å löneboställena representera en

betydande del av dessas kapitalvärden. Varje mer eller mindre ingripande förändring

med avseende å byggnadernas antal, anordning och beskaffenhet i

övrigt måste öva inverkan på berörda värden. Då ett återställande av boställshusen

i deras ursprungliga skick sannolikt merendels av praktiskt-ekonomiska

skäl bleve uteslutet, skulle sådana vidtagna förändringar skapa ett i varje fall

nytt faktiskt utgångsläge för en eventuell efterföljande avgäldssättning.

Vad ovan framhållits har närmast haft avseende å löneboställenas jordbruksdelar.

Den dispositionsrätt, församlingarna skulle kunna erhålla till skogsmarkerna,

bleve knappast mindre beskuren. Särskilt torde vara givet, att principen

uthålligt skogsbruk icke skulle kunna eftergivas. Det för närvarande

gällande plantvånget mäste förty allt fortfarande för dessa skogar upprätthållas.

Prövningen och godkännandet av hushållsplanerna, vare sig nu församlingarna

för dessas upprättande skulle komma att anlita skogsstatstjänsteman,

länsjägmästare eller annan sakkunnig, måste allt fortfarande komma att

ligga i statlig skogsvårdsmyndighets hand.

Till stöd för förslaget örn boställenas överlämnande till församlingarna har

anförts det skälet, att den statliga uppsikten och kontrollen över boställena därigenom

skulle kunna avsevärt inskränkas. Då, enligt vad i det föregående påvisats,

_ åt församlingarna icke skulle kunna inrymmas avsevärt vidsträcktare

dispositionsrätt än den som tillkommer en arrendator, lärer emellertid någon inskränkning

av den statliga kontrollen icke i nämnvärd grad kunna äga rum.

Någon ytterligare belysning av det här behandlade förslagets praktiska innebörd

torde icke vara behövlig. Man kommer vid ett fortsatt inträngande i

prästlönejordens förvaltningsfråga lätt nog till den insikten, att denna fråga

aldrig kan vinna en tillfredsställande lösning på grundvalen av någon slags

medelväg mellan den statliga och kommunala förvaltningsformen. Skall nämnda

jord överlämnas _ till församlingarna att förvaltas och nyttiggöras, bör församlingarnas

dispositionsrätt kunna utövas med den obundenhet, som i regel tillkommer

menigheterna i fråga om deras egen fasta egendom. Kan detta av särskilda

skäl icke medgivas, lärer någon annan förvaltningsform än den rent

statliga icke böra komma i fråga.

Ett ytterligare förhållande bör i detta sammanhang angivas.

Då det gäller prästlönejordens förvaltningsfråga, träda särskilt fram i förgrunden

tvenne under senare tid ofta och energiskt framförda förslag. Det

ena av dessa förslag bero res i domänstyrelsens utlåtande den 31 mars 1924

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och går ut på en arrondering eller koncentration av prästlönejorden på det sätt,

att de små och fördenskull dyrförvaltade boställena efter prövning i varje särskilt

fall försåldes, varefter de inflytande köpeskillingsmedlen borde användas

för inköp av skogsmark för bildandet av större, sammanhängande skogskomplex.

Det andra av de här åsyftade förslagen, i regel framfört utan att

inställas i något sammanhang med det förstnämnda, avser yrkandet därpå, att

prästlönejorden må kunna i vidsträcktare omfattning än vad som för närvarande

är författningsenligt möjligt styckas och upplåtas för nybildning av

mindre men självständiga jordbruk.

De sakkunniga skola återkomma till de angivna förslagen. I detta sammanhang

skall blott framhållas, hurusom ett eventuellt förverkligande av de

i dem innefattade önskemålen svårligen låter sig tänka utan en statlig förvaltning

av prästlönejorden. Skall en förvaltningspolitik beträffande sagda jord

med här angivna syften överhuvud taget kunna bedrivas med någon effektivitet

och planmässighet, lära de därför nödiga dispositionerna icke kunna göras beroende

av församlingarnas samtycke eller deras villighet eller ovillighet att

därtill i den ena eller andra formen medverka.

De sakkunniga tro sig med den ovan lämnade kortfattade framställningen Den statliga

hava påvisat, hurusom bibehållandet av en statlig förvaltning av p rästlö n ejor - den —• man må finna sig därav tilltalad eller icke — är en praktisk nödvändig- komlig.

het. Men härav följer icke, att ett fortsatt upprätthållande av en statlig administration

av den typ, som organiserats på grundval av 1910 års ecklesiastika

boställslagstiftning, kan från någon synpunkt försvaras. Att den nu rådande

ordningen på detta förvaltningsområde icke kan anses i längden hållbar hava

de sakkunniga sökt ådagalägga med sin härom lämnade redogörelse.1 Det berättigade

i denna uppfattning torde för övrigt numera knappast på något omdömesgillt

håll förnekas.

Sedan de sakkunniga härefter utförligt motiverat sitt förslag att bibehålla

domänverkets befattning med prästskogarna samt till detta verk överföra jämväl

förvaltningen av boställenas jordbruksdelar, anföra de vidare:

Det kan finnas anledning att här ytterligare, om än i största korthet, an- Praktiska

giva några särskilt framträdande, med den ifrågasatta förvaltningsomlägg- vinster,

ningen förbundna praktiska vinster.

1. Den av en olämplig lagstiftning tillskapade klyftan inom administrationen

av, å ena sidan, prästboställenas skogar och, å den andra, inägorna,

varigenom nämnda skogar och inägor hittills kommit att praktiskt taget förvaltas

såsom särskilda fastigheter, bleve avlägsnad. Samhörigheten mellan

skogsbruk och jordbruk i vårt land har, särskilt för prästboställenas del, blivit

övertygande belyst genom vissa av kyrkofondskommittén föranstaltade utredningar.

2 Bland annat har påvisats, hurusom en gemensam förvaltning avnämnda

boställens skogar och jordbruksdelar utgör en viktig förutsättning för

en rationell lösning av frågan örn beredande av tillgång till fasta skogsarbetare

för nämnda skogars skötsel. Det är anledning att ytterligare erinra om att

sambandet mellan skogsbruk och jordbruk numera kräver ett särskilt beaktande,

då fråga uppkommer om föryttring av boställsjord. Genom 1926 års

jorddelningslag gäller nämligen i fråga om nybildning av jordbruksfastighe
-

1 Härmed avses, bland annat, do sakkunnigas här ovan å sidorna 72—84 intagna uttalanden.

2 Se härom närmare kyrkofondskommitténs publikationer VII. Sveriges prästskogar av J. A.

Amilon s. 168—175.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 187.

Socialise
ringsnämn
den.

ter genom avstyckning, såsom allmän regel, att sådan åtgärd, där till stamfastigheten

hör skog, icke må ske utan att styckningslotten i mån av tillgång

erhåller erforderlig skog. Det ligger i öppen dag. att mycken omgång

skall uppstå vid behandlingen av en uppkommande styckningsfråga i här

nämnt fallbom skog och inägor ligga under skilda förvaltningar. Redan under

den korta tid, under vilken den nya jorddelningslagen hittills varit i tillämpning,

hava, enligt vad de sakkunniga försxjort, olägenheter i ifrågavarande

hänseende uppkommit. Skola styckningar i större omfattning än nu sker framdeles

komma att äga rum å prästlönejord måste dessa olägenheter komma att

bliva synnerligen besvärande.

2. Domkapitlens många bestyr med förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena,

till sin väsentligaste del bestående i en dubbelbehandling, jämlöpande

med länsstyrelsernas handläggning, av den stora mångfalden med arrendeväsendet

sammanhörande ärenden, bringas att upphöra. Den lättnad i domkapitlens

arbetsbörda, som härigenom skulle beredas dessa myndigheter, bör

oliva av så mycket större betydelse, som desamma varken med avseende å sin

allmänna organisation, sina arbetsformer eller den hos myndigheterna företrädda

speciella sakkunskapen kunna sägas vara lämpade för förvaltning av jordbruksegendomar.

Det synes påtagligt, att domkapitlen genom en befrielse från

de ifrågavarande förvaltningsgöromålen — väsentligen främmande för deras

huvuduppgifter —• skulle i betydande utsträckning få sina arbetskrafter frigjorda

för sin egentliga maktpåliggande ämbetsverksamhet.

3. Den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner uppbäres i första

hand av domänintendentsinstitutionen. Domänintendenternas antal utgör för

närvarande tretton. Med hänsyn, å ena sidan, till kronodomänernas relativa fåtalighet

och starkt växlande förekomst inom olika delar av landet samt, å den

andra, till angelägenheten av att genom en relativ begränsning av tjänstgöringsdistrikten

hålla kostnaderna för domänintendenternas verksamhet nere har möjlighet

hittills icke förelegat att skapa en fast organisation för dessa betydelsefulla

befattningar. Uppdragen mottagas och avlönas alltjämt såsom mer eller mindre

tidskrävande bisysslor. Sammanförandet av den ecklesiastika egendomsförvaltningen

med förvaltningen av kronodomänerna bereder den påtagliga organisatoriska

fördelen, att domänintendentsinstitutionen skall kunna utnyttjas på ett långt effektivare

sätt än nu sker. Efter en företagen omläggning av tjänstgöringsområdena

och efter den utökning av domänintendenternas nuvarande antal, som i

anledning av sammanläggningen må befinnas nödig, måste möjligheterna’för en

fast organisation av nämnda tjänster, till lika båtnad för kronodomänerna som

för prästlönejorden, komma att i hög grad främjas.

Godtager inan i det hela de sakkunnigas utgångspunkt, att förvaltningen

av prästlönejorden framgent såsom hittills måste förbliva en statlig uppgift,

torde med den föregående framställningen vara tillräckligt ådagalagt, att sammanförandet

av förvaltningen utav prästlöneboställenas jordbruk och skogar i

domänverkets hand innefattar den enda naturliga lösningen av prästlönejordens

förvaltningsfråga. Denna förvaltningsomläggning synes vara nära nog ett skolexempel

på sådana till förenkling och besparing inom statsförvaltningen syftande

åtgärder, som man på sista tiden velat beteckna såsom statsförvaltningens

»rationalisering».

Från 1927 års sakkunnigas förslag skilde sig socialiseringsnämndens icke i

principiellt avseende. Även nämnden åsyftade sålunda fullständig skatteutjämning

pastoraten emellan. Men i nämndens förslag framträdde tendensen till

centralisering och förstatligande tydligare än hos de sakkunniga.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

105

Nämnden föreslog sålunda, att den ecklesiastika fasta egendomen — med

undantag av prästgårdarna (d. v. s. bostad med tomt och eventuellt trädgård)

samt fastigheter, till vilka församling kunde uppvisa laga fång -—• jämte kyrkofonden

och övriga ecklesiastika fonder skulle förklaras utgöra statsegendom

och icke vidare tjäna kyrkliga ändamål. För gäldande av de prästerliga befattningshavarnas

löner skulle enligt förslaget utgå församlingsavgift med 30 öre

för skattekrona efter de för kommunalutskylders utgörande gällande allmänna

grunder, därvid uppstående överskott skulle inlevereras till statsverket, medan

i de fall, då församlingsavgiften ej räckte för gäldande av lönebeloppet, statsverket

skulle tillskjuta felande belopp.

Beträffande nämndens motivering för detta förslag ber jag att få hänvisa

till nämndens betänkande. I detta sammanhang vill jag blott nämna, att förslaget

örn den ecklesiastika fasta egendomens indragning till statsverket synes

hava föranletts av en önskan, att dess fortsatta förvaltning av domänverket

icke skulle tyngas av den mängd hänsyn till skilda rättsinnehavare, som nu

måste tagas. Det föreslagna beskattningssystemet motiverar nämnden med den

skatteutjämning, som därigenom skulle åstadkommas.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget till decentraliserad förvaltning

av prästlönejorden innebär följande:

Det nuvarande förvaltningssystemet har framkallat kritik.

Denna kan sammanfattas i två huvudanmärkningar, nämligen dels förvaltningsbefogenheternas

splittring å ett flertal myndigheter, dels ock frånvaron

av en direkt intresserad förvaltare, av vilken initiativ och ett smidigt utnyttjande

av den ekonomiska situationen kan förväntas.

En reform bör därför inrikta sig på att dels i görligaste mån koncentrera

förvaltningsbefogenheterna, dels ock välja en förvaltare, som representerar eget

intresse för boställena.

En tillämpning av dessa grundsatser leder till olika anordningar för skilda

slag av prästlönejord.

Vad först prästgårdarna angår synes intet skäl till frångående av det nuvarande

sättet för deras vård föreligga. Den närmaste vården om dem omhänderhaves

av naturliga skäl av tjänsteinnehavaren själv och underhålls- och nybyggnadsarbetena

ombesörjas av pastoraten, till vilkas prästerliga befattningshavare

prästgårdarna äro upplåtna. Kontrollen från myndigheternas sida över prästgårdarna

synes kunna förenklas i någon mån, men anse sig utredningsmännen

icke böra närmare ingå på denna fråga.

Vidkommande härefter de löneboställen, som utgöra tillgångar för avlönande

av visst pastorats prästerskap, däribland inräknat även de boställen, vilkas

avkastning åtnjutes såsom förmån utöver lönen, synes förvaltningsfrågan bäst

lösas genom att förvaltningen anförtros åt pastoraten och deras organ, främst

kyrkorådet, vilket det enligt 41 § församlingsstyrelselagen tillkommer att vårda

församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och handhava de medel,

som skola användas därför. Härigenom erhåller man för ett vart av dessa boställen

en förvaltare, som ständigt finnes å orten, väl känner boställets och

Iraktens förhållanden, icke är främmande för jordbruk och skogsbruk samt,

framför allt, är den, som i första hand är intresserad av att boställets avkastning

blir tillfredsställande, enär avkastningen skall användas till fullgörande

av pastoratets skyldighet att avlöna sitt prästerskap.

1931 års

prästlöneutredning.

I. Principer

för en reform.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande de till kyrkofonden indragna boställena förefinnes intet intresse

från ett särskilt pastorats sida, utan är det i stället fråga om ett samtliga pastorats

gemensamma intresse, att kyrkofondens inkomster bliva så betydande som

möjligt. I följd härav föreslå utredningsmännen i det följande, att de indragna

boställena skola förbliva under myndighetsförvaltning.

I utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag har domänstyrelsen understrukit

vikten av att förvaltningen av ett boställes jordbruksdel och skogsdel

koncentreras till samma förvaltare. Denna mening delas av utredningsmännen,

vilka alltså föreslå, att skogen å de boställen, som utgöra lokal avlöningstillgång,

anförtros åt pastoraten och att de indragna boställenas skogar omhändertagas

av samma organ, som förvaltar deras jordbruksdelar.

Även hos pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden, kan ett starkt intresse

för egen förvaltning av boställena påräknas, därest uträkningen av

tillskottets belopp anordnas på det sätt, som utredningsmännen på annat ställe

föreslå.

Att förvaltningen av boställena anförtros åt pastoraten, innebär givetvis

icke, att pastoraten äga fritt förfoga över dem.

Flertalet boställen har tillkommit genom donationer. Andra boställen hava

anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats avkronan.

Om samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid bestämda

kyrkliga ändamål. Att de icke dragas från dessa ändamål eller förvaltaj

på ett sätt, som äventyrar syftet med dem, bör övervakas genom lämplig

kontroll. Då kontrollen beträffande samtliga boställen, utan avseende å

sättet för deras tillkomst, har samma uppgift, nämligen att vidmakthålla boställena

för deras kyrkliga ändamål, saknas anledning att anordna kontrollen

för det ena slaget av boställen annorlunda än för det andra. Kontrollen bör

sålunda blivm ensartad för alla.

Man kan karakterisera förslaget örn boställs förvaltningens decentralisering

till pastoraten, såväl i princip som i fråga örn den praktiska utformningen avförvaltningens

och kontrollens detaljer, genom att säga, att pastoratet inträder

i den prästerliga boställshavarens rättsställning.

Då pastoratet blir boställshavare, bortfalla åtskilliga anordningar, som föranleddes

av ombytet av boställshavare, vilket innebär en betydande förenkling,

och samtidigt vinner man den fördelen, att man kan anknyta den nya ordningen

till välkända och levande rättsbegrepp.

II. Jordbruks- Av pastoratets ställning som boställshavare följer, att pastoratet, liksom

förvaltningen, tidigare den prästerliga befattningshavaren, får ombestyra boställets utarren - 1) Pastoratens dering. Härigenom erhåller pastoratet möjlighet att självt fullt effektivt inrvaltnmg.

gripa fgr att tillförsäkra sig högsta möjliga avkastning av sina boställen. Det

blir pastoratet, som får pröva den säkerhet, som spekulanterna på arrendet

hava att erbjuda, samt övervaka, att säkerheten icke förringas i värde. Vidare

blir det pastoratets sak att indriva arrendebeloppen och för egen del tillse,

att arrendatorn icke vanvårdar bostället. Därest pastoratet vid ombyte av arrendator

skulle anse av- och tillträdessyn erforderlig, får pastoratet ombestyra sådan.

Därvid böra, liksom beträffande arrendeförhållandet i dess helhet, allmänna

nyttjanderättslagens regler tillämpas. Någon medverkan från de kontrollerande

organens sida behöves sålunda icke.

Även en boställshavares skyldigheter skola åligga pastoratet. Dessa skyldigheter

äro av två slag, dels sådana som i allmänhet åligga en jordägare utåt, såsom

skyldigheten att betala skatt för bostället, fullgöra allmänna besvär, som

belasta detsamma, bestrida kostnader för boställets deltagande i vattenavledningsföretag

och lantmäteriförrättningar m. m., dels ock sådana som härflyta av

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tx proposition nr 187.

107

själva förvaltningsuppdragets fullgörande oell i korthet kunna karakteriseras såsom

boställshavarens skyldigheter mot bostället, såsom skyldigheten att tillse,

att bostället väl hävdas och underhålles samt att hus å detsamma nybyggas, i

den mån de bliva förbrukade.

För närvarande åligga dessa skyldigheter arrendatorn, ett förhållande som

givetvis ofördelaktigt inverkar på den kontanta intäkten av bostället. Att skyldigheterna

nu åläggas pastoratet, beror på att pastoratet självt äger bestämma

villkoren för boställets utarrendering. Anordningen att göra pastoratet i första

hand ansvarigt för bostället innebär emellertid icke, att nya bördor

åläggas pastoratet. Det är redan nu i sista hand boställets avkastning,

som bär kostnaden för skyldigheternas fullgörande. Från arrendet avräknas

sålunda ett årsbelopp, som avser att täcka kostnaden för boställets bebyggelse.

Endast nettoavkastningen kommer pastoratet till godo. Enligt utredningsmännens

förslag åter skall boställenas bruttoavkastning uppbäras av pastoratet.

Kostnaderna för förvaltningen lära icke kunna antagas bliva större för pastoraten

än vad de varit för myndigheterna, snarare mindre, och nettot för pastoraten

kan därför förväntas bliva större än för närvarande. Örn pastoratet så

önskar och finner förmånligt, står det dessutom pastoratet fritt att vid utarrenderingen

genom avtalet med arrendatorn överflytta sina skyldigheter på denne.

Att sådan åtgärd kommer att medföra ett förminskat arrende för bostället, är en

omständighet, som pastoratet får taga i beaktande.

I de fall, då pastorat åtnjuter tillskott ur kyrkofonden, skall enligt utredningsmännens

annorstädes framförda förslag ett värde å boställets normala nettoavkastning

fastställas för att ligga till grund för uträkningen av tillskottet. Vid

värdets bestämmande skall givetvis kostnaden för fullgörandet av alla pastoratet

åliggande skyldigheter, som kunna förutses, tagas i beräkning till sitt fulla

belopp. Andra kostnader, som åsamkas pastoratet, och kostnader, som pastoratet

frivilligt ikläder sig i syfte att förbättra sin inkomst av bostället, äro avsedda

att gottgöras pastoratet därigenom, att vinsten av företaget förbehålles

pastoratet under s. k. frihetsår.

Man har, såsom ovan påvisats, grundad anledning antaga, att pastoraten av 2) Kontroll,

eget intresse komma att förvalta boställena väl. Emellertid kan kontroll icke

undvaras.

Pastoratens medlemmar växla. En generation efterträder den andra, samt utoch

inflyttningar äga rum. Det kan därför tänkas, att ett pastorats nuvarande

medlemmar äro benägna att förskaffa sig en ekonomisk lättnad på bekostnad av

en kommande tids församlingsmedlemmar. Sådan lättnad kan pastoratet vilja

förskaffa sig genom att uttaga och förbruka en del av den kapitaltillgång, bostället

representerar. Detta kan ske på flera sätt. Man kan direkt tillgodogöra

sig en del av boställets naturtillgångar (substans), t. ex. grus, sten, torv och

lera. Ett annat sätt är att tillgodogöra sig boställets hela bruttoavkastning utan

att sörja för att bostället bibehålies till såväl hävd som bebyggelse i samma

skick som tidigare. Härigenom bereder man sig större avkastning för stunden,

men bostället förringas i värde.

Sådant bruk av förvaltningsrätten bör förhindras, och detta blir kontrollens

uppgift.

Vad då först angår tillgodogörande av substanser, synas följande huvudregler

böra gälla. Boställes substans må utan tillstånd tillgodogöras för boställets

husbehov. Därest förekomst av viss substans är större än vad som erfordras

för tillgodoseende även i framtiden av boställets husbehov, må pastoratet efter

prövning i varje särskilt fall av vederbörande kontrollorgan berättigas upplåta

förekomsten för avsalu eller eljest tillgodogöra sig densamma. Av kontroll
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lO.s

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

organet bör i sammanhang härmed föreskrivas, huruvida lämpligen fondering

av inkomsten helt eller delvis bör ske, eller ock det årliga uttaget inskränkas

till viss myckenhet.

Den andra ovan antydda möjligheten att utnyttja bostället till nackdel för

framtida intressenter, nämligen att underlåta att vidmakthålla boställets hävd

och bebyggelse, bör förekomma^ på annat sätt. Såsom allmän regel bör här

gälla, att boställets hävd ständigt hålles i det för det ekonomiska utbytet förmånligaste

skick och att boställets byggnader behörigen underhållas och vid

behov ersättas. Detta bör tillses vid ekonomisk besiktning. Hava försummelser

i det ena eller andra avseendet förekommit, böra för vinnande av rättelse nödiga

föreskrifter meddelas. I likhet med vad ovan sagts beträffande substansuttag,

bör, då någon väsentlig förändring i boställets bebyggelse eller i sättet för brukandet

av detsamma avses, exempelvis upplåtelse till egna hem eller industritomter,

tillstånd därtill inhämtas hos kontrollorganet.

I alla de fall, då fråga uppkommer av beskaffenhet, att enligt förut antydda

regler böra underställas kontrollorganet för prövning, bör det ankomma på

pastoratet att uppgöra förslag i ärendet.

I anseende till bebyggelsens betydelse för bostället anse sig utredningsmännen

här böra något närmare beröra denna fråga. Då insynat hus å boställe vid

ekonomisk besiktning utdömes, bör tillfälle beredas pastoratet att inom viss

tid uppgöra förslag till nybyggnad. Förslaget bör underställas kontrollorganet

för prövning, huruvida den föreslagna nyFyggnaden är tillfyllest eller örn annorlunda

beskaffad byggnad erfordras. I sistnämnda fall bör anvisning lämnas,

i vilka avseenden ändring ansetts påkallad, och pastoratet även nu höras innan

nybyggnaden beslutes. Kontrollorganet bör tillerkännas befogenhet att

föreskriva viss tid, inom vilken beslutet skall verkställas av pastoratet, vid

äventyr, att sådant eljest sker på pastoratets bekostnad. Insyning av verkställd

nybyggnad bör slutligen äga rum genom det kontrollerande organet.

Vad härefter angår valet av kontrollorgan föreslå utredningsmännen, att

da ecklesiastika boställsnämnderna, som under den korta tid, de varit i verksamhet,

visat sig lämpliga och vunnit förtroende, skola bibehållas och i första

hand omhänderhava tillsynen över boställenas förvaltning. Liksom nu bör

kontrollen företrädesvis utövas vid ekonomiska besiktningar vart femte år

eller oftare, örn så påkallas. Några av- och tillträdessyner behöva emellertid

nämnderna icke längre befatta sig med, då ombyte av boställshavare icke förekommer

och ombyte av arrendator är ett ärende, som pastoratet ombesörjer.

För närvarande bestridas arvodena till boställsnämndernas ordförande av

kyrkofonden. Härutinnan föreslå utredningsmännen ingen ändring. Kostnaderna

för de särskilda förrättningarna, d. v. s. reseersättning och dagtraktamenten

till ordföranden och ledamöterna i nämnden, betalas nu av boställsarrendatorn.

Med hänsyn till pastoratens ställning såsom boställshavare, och

då kontrollen närmast är riktad mot dem, synas kostnaderna för förrättningarna

böra bestridas av pastoraten, med rätt för dem till motsvarande avdrag

vid bestämmandet av boställenas normala nettoavkastning.

Den, som är missnöjd med boställsuämnds beslut, torde, liksom nu, hänvisas

att söka ändring genom att begära laga syn.

Medan den kontroll, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvudsakligen

kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd — den

löpande tillsynen — och därför lämpligen bör begränsas härtill, synes kontrollen

i övriga ovan antydda hänseenden, nämligen då fråga blir om substansuttag

utöver husbehovet eller väsentlig förändring i boställets bebyggelse och

i sättet för dess brukande, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

109

att tillvarataga intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsattes,

att domkapitlet, åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller dess ordförandes

yttrande i frågor angående boställskontrollen.

Utredningsmännen förutsätta vidare, att de stiftsjägmästare, som utredningsmännen

i annat sammanhang föreslå för att biträda pastoraten vid boställsskogarnas

skötsel, skola vara föredragande hos domkapitlet i boställsärenden av

praktisk natur samt vara skyldiga att vid förrättningar å boställena företräda

domkapitlet i sådana frågor.

Över domkapitlets beslut må klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Kör att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen före-3) Förskott ur

nade skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. För- kyrkofonden,

skott bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som

av boställsnäaind prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Boställsnämnden

skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera utanordnas

på anmälan av pastoratet.

Även då boställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen, lagen örn enskilda

vägar eller jorddelningslagen, bör förskott erhållas för kostnader, som

i följd härav uppkomma för bostället.

Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbetalning

av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestämmas

efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för kommunala

lån.

Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena gälda

annuiteterna för förskotten.

De till kyrkofonden indragna boställena, vilka — utom i bokföringsavseende i) Boställen,

— till kyrkofonden intaga samma ställning som statens domäner till domän-vilkas avkastfonden,

utgöra ett fåtal i jämförelse med pastoratens boställen. I hela rikettiffkyrfinnas

endast 149 sådana brulmingsenheter, därav i Uppsala stift 12, i Lin- '' kofonden*

köpings stift 7, i Skara stift 12, i Strängnäs stift 13, i Västerås stift 2, i Växjö

stift 7, i Lunds stift 71, i Göteborgs stift 16, i Karlstads stift 7, i Härnösands

stift 1, i Luleå stift intet samt i Visby stift 1. Närmare uppgifter om dessa boställen

finnas i kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 72.

Beträffande dessa boställen, vilka egentligen utgöra en del av kyrkofondens

kapital, torde det, såsom förut anförts, bliva nödvändigt att bibehålla en förvaltning

genom myndighet. Att emellertid därvid fortfarande tillämpa den nuvarande

ordningen synes icke vara lämpligt.

Enklast torde förvaltningen kunna ordnas, örn den anförtros åt domkapitlen

och närmast ombesörjes av stiftsjägmästarna.

Domkapitlet bör sålunda ombesörja utarrenderingen av boställena samt i

övrigt äga alla de befogenheter, som tillkomma en jordägare, och arrendeförhållandet

bör regleras av allmänna nyttjanderättslagen. Kontroll över arrendatorn

utövas av stiftsjägmästaren. Ekonomiska besiktningar av boställsnämnd

äro ej erforderliga.

Den omständigheten, att ifrågavarande boställen, såsom ovan anförts, äro

att anse såsom en del av kyrkofondens kapital, medför, att det närmast torde

böra ankomma på kyrkofonden att ikläda sig alla de ekonomiska förpliktelser,

som enligt allmänna nyttjanderättslagen åligga jordägaren. För närvarande

stadgas i boställsordningen, att alla laga hus å löneboställe skola nybyggas

av arrendatorn, och arrendeförordningen ålägger arrendatorn skyldighet att

ansvara för alla bostället åvilande skatter och onera. Han är vidare skyldig

att ombesörja och bekosta byggnadernas brandförsäkring samt uppföra stängsel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 181.

Han skall i arrendekontraktet tillförbindas att genom avkortning i arrendet eller

först av sin efterträdare mottaga ersättning av beskaffenhet, att det enligt lag

åligger Jordägare att utgiva sådan. Skall löneboställe, enligt därom i vederbörlig

ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning,

eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom

dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de

icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn,

med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga örn dylika kostnader

är boställshavare medgiven.

Från alla nu omförmälda förpliktelser blir arrendatorn av ett indraget boställe

befriad, därest utredningsmännens förslag att lägga förpliktelserna å

kyrkofonden vinner bifall. Man har anledning att vid en dylik anordning

förvänta, att arrendet kan sättas väsentligt högre än för närvarande är fallet

och att en sådan ökning av arrendet kommer, örn man betraktar beståndet av

indragna boställen såsom en helhet, att ersätta räntan å det i boställena nedlagda

kapitalet ävensom möjliggöra dettas avskrivning.

Då förvaltningen av de indragna boställena sker för kyrkofondens räkning,

uppstår icke såsom beträffande övriga boställen fråga örn förskott och amortering.

Husröte- och vanhävdsersättning synes lämpligen, liksom nu, böra betalas

av den avträdande arrendatorn till den tillträdande. Stifts jägmästarens inspektioner

böra icke bekostas av arrendatorn, och beträffande av- och tillträdessyner

bör kostnaden fördelas enligt allmänna nyttjanderättslagen.

III. Skogsför- Såsom förut anförts, hava utredningsmännen anslutit sig till den av domän▼altningen.

styrelsen uttalade meningen, att skogsförvaltningen bör omhänderhavas av

samma organ, som förvaltar boställets jordbruk. En sådan anordning innebär

på sätt och vis en nyhet, i det förvaltningen av skog och jordbruk varit åtskild

icke blott enligt 1910 års lagstiftning utan också i viss omfattning redan enligt

1866 och 1894 års skogsordningar.

Utredningsmännen finna det uppenbart, att det för domänverket — som är

ett statens affärsdrivande verk och såsom sådant har till huvuduppgift att åt

statsverket utvinna största möjliga inkomst av kronans egna domäner och skogar

—- måste framstå såsom en mera främmande uppgift att handhava förvaltningen

av skogar, som äro bestämda för annat ändamål. Härtill kommer,

att prästskogarna på grand av sin spridda belägenhet och ofta ringa storlek

mindre väl lämpa sig för en centraliserad förvaltning.

Även örn boställsskogarnas hittillsvarande skötsel varit föremål för viss kritik,

vilken ej ens domänstyrelsen velat helt tillbakavisa, måste likväl erkännas,

att under den tid, skogarna stått under domänverkets förvaltning, det sörjts

för föryngringen och att även markförbättringsarbeten, såsom skogsdikningar,

utförts.

. Vid genomförande av en decentraliserad förvaltning av skogarna måste tillses,

att skötseln av dem så anordnas, att densamma blir minst lika god som

för närvarande — helst bättre.

1) Pastoratens _ Medan det inom alla pastorat finnes god tillgång på förträfflig sakkunskap

förvaltning, i fråga örn jordbruk, kan man icke förutsätta, att den forstliga insikt, som

kräves för ett rationellt skogsbruk, alltid finnes företrädd inom pastoraten. En

decentralisation av skogsförvaltningen till pastoraten fordrar alltså, att skogligt

utbildad personal tillhandahålles dem. Av särskild betydelse är, att denna

personal helt ägnar sig åt prästskogarna.

Genom ett infogande av skogligt bildad arbetskraft i förvaltningen förlora

pastoraten icke sin ställning såsom de egentliga förvaltarna av skogen. Man

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lil

åsyftar endast en uppdelning av omsorgerna beträffande skogarna på det sätt,

att den sida av deras förvaltning, som fordrar fackliga insikter, liandhaves

av den skogligt bildade personalen, medan det praktiska förvaltningsarbetet,

det kontinuerliga övervakandet, virkesskördens utnyttjande, ekonomien och bokföringen

m. m. överlämnas till pastoraten. Pastoraten likställas således med

en egendomsägare, som själv förvaltar sin skog men som för hushållningens

planläggning och för ledning av de mer kvalificerade skogsvårdsarbetena anlitar

fackman.

Liksom i fråga örn jordbruksförvaltningen vissa anförda synpunkter för- 2) Kontroll,

anleda, att kontroll måste anordnas över pastoratens förvaltning, framtvinga

samma synpunkter en kontrollerande verksamhet även beträffande skogsskötseln.

Vid jordbruksförvaltningen var det hänsynen till att boställets kapitaltillgångar

bevaras för framtiden, som nödvändiggjorde kontrollen. Det kapitalvärde,

som jordbruket med tillhörande åbyggnader representerar, skyddar

sig emellertid i viss mån självt mot olämplig exploatering och obehöriga kapitaluttag.

Sådana kunna — med frånseende av eventuella fyndigheter av sten,

grus o. d. — endast ske genom att jordens hävd eller husens underhåll försummas.

Dylika missförhållanden kunna emellertid genom ingripande av de kontrollerande

organen hastigt rättas utan att några bestående skador behöva befaras.

I övrigt äro lockelserna till sådant missbruk relativt små, ty därav föranledes

snabbt en sänkning av fastighetens avkastning.

Beträffande skogen äro förhållandena i nu förevarande hänseende delvis andra.

Skogen å de ecklesiastika boställena representerar i allmänhet ett betydande

kapitalvärde, som -—- åtminstone under normala konjunkturer — är ytterst lätt

att omsätta i penningar. En dylik evalvering kan ske ej blott beträffande den

del av virkesförrådet, som är att anse såsom årets skörd, utan även av huvudparten

av det förråd, som vid ett ekonomiskt rätt bedrivet skogsbruk skall

kvarstå å marken såsom producerande kapital. Själva produktionsfaktorn inom

skogsbruket kan således utan svårighet realiseras på en gång eller under

en kort tidsperiod. Återställandet av det sålunda exploaterade kapitalet kräver

däremot en betydande tid, vars längd bestämmes dels av huru långt kapitalkonsumtionen

drivits samt dels av markens godhetsgrad. Under denna reparationsperiod

nedgår skogsbrukets avkastning långt under det normala.

Det bör observeras, att en dylik kapitalkonsumtion ej enbart föranleder en

periodicitet i skogsavkastningen, som är oförenlig med de syften, boställsskogarna

skola tjäna; den kan därjämte i vissa fall biologiskt påverka markens

produktionsförmåga och skogsbrukets hela gestaltning under en lång följd av

år. Dyrbara skogsodlingar kunna nödvändiggöras å marker, där vid regelrätt

hushållning självsådd kunnat med säkerhet påräknas; insekts- och stormfällningsskador

kunna framkallas m. m.

Å andra sidan torde genom en rationell skogsvård produktion och förty avkastning

kunna rätt väsentligt påverkas i positiv riktning.

Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att beträffande boställenas skogar

möjligheten att för ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och

konsumera kapitalvärden är avsevärt större än beträffande jordbruken. En dylik

kapitalkonsumtion medför också ifråga örn skogen avsevärt större och mer

svårbotade skador än i fråga örn jordbruken.

Då utredningsmännen övervägt, huru kontrollen över skogsskötseln å boställena

under en decentraliserad förvaltning bör ordnas, hava de funnit, att kontrollen

bör sko genom den skogligt bildade personal, som enligt vad förut anförts

skall tillhandahållas pastoraten.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

3) Arbetsfördelningen

mellan

pastoraten

och fackmännen.

Hushållningens planläggning har hittills skett genom skogshushållningsplaner,

upprättade av skogsstatstjänstemän samt fastställda av domänstyrelsen.

Under senare år har inom skogliga kretsar framförts en rätt stark kritik mot

hushållningens bindande vid planer, uppgjorda för ett antal år framåt i tiden.

Man har påpekat, att en dylik plan, huru förtjänstfullt den än från början må

hava blivit uppgjord, snart nog på grund av nytillkommande faktorer bleve

föråldrad. De skogsbiologiska förhållandena kunna komma att te sig på ett helt

annat sätt, än förrättningsmannen förutsett. Storm- och insektsskador kunna

tvinga till avverkningar, som förrycka planen. Vanligare är dock, att det är

den ekonomiska utvecklingen, som hastigt gör en hushållningsplan omodern.

Förskjutningarna i priser mellan skogsprodukter av skilda slag kunna göra

det nödvändigt att utföra huggningarna på sätt, som ej kunnat förutses vid

planens upprättande. Det är ur ekonomisk synpunkt felaktigt att binda avverkningen

vid fixa belopp för viss period. Vill man driva hushållningen med tanke

på god ekonomi, måste konjunkturväxlingarna på allt sätt utnyttjas. Under

högkonjunkturer forceras avverkningarna för att skogens ägare må kunna tillgodogöra

sig de då rådande höga priserna. Vid efterföljande lågkonjunktur

göras motsvarande inskränkningar. Genomsnittsnettot kan därigenom väsentligt

höjas.

En tydlig tendens mot hushållningens bindande vid planer kan sålunda numera

skönjas såväl inom statens som enskildas skogsförvaltningar. Därmed har

man emellertid ej underkänt värdet av all planläggning inom skogsbruket.

Kvar står alltid behovet av att ingående känna beskaffenheten av det objekt,

varmed hushållningen arbetar. Man behöver äga noggranna uppgifter örn markens

godhetsgrad och produktionskraft, virkesförrådets storlek och fördelning

på åldrar, trädslag och grovleksklasser, tillväxtens storlek m. m. Man vill med

ett ord känna skogens status. Med ledning härav kunna sedan under olika

konjunktur- och marknadsförhållanden kalkyler göras örn den skäliga avverkningens

storlek.

För boställsskogamas vidkommande böra, enligt utredningsmännens åsikt,

dessa nya åskådningar rörande hushållningens planläggning i huvudsak tilllämpas.

Därest, på sätt nedan föreslås, verkställigheten av betydelsefullare

skogsvårdsarbeten överlämnas åt fackmän, torde det ej vara nödvändigt att i

planer föreskriva detaljerna i skogsvårdsarbetet. Däremot lärer det med hänsyn

till de syften, boställsskogarna tjäna, vara erforderligt att vidtaga anordningar

i syfte att erhålla en viss jämnhet i avkastningen. Det är därför ofrånkomligt,

att på grundval av skogens bonitet, virkesförråd och tillväxt uppgöre.s

en avverkningsberäkning, i vilken de virkesbelopp, som under viss period få

uttagas, fastställas. För huru lång tid i sänder denna beräkning, som här i

fortsättningen benämnes avverkningsplan, skall uppgöras, är en lämplighetsfråga.

Den lämpligaste tiden torde vara 10 år med möjlighet till revision, då

sådant befinnes påkallat. Pastoratet bör medgivas rätt att när som helst under

en femårsperiod uttaga hela det mot denna period svarande awerkningsbeloppet.

Att tvinga till absolut jämnhet i avkastningen genom årliga avverkningar

är med hänsyn till försäljningstekniska förhållanden och konjunkturernas bästa

utnyttjande olämpligt. Särskilt gäller det nu anförda de mindre skogarna.

Utredningsmännen föreslå sålunda, att på taxering av virkesförråd och tillväxt

grundade avverkningsplaner för tioårsperioder upprättas utan rätt att

överskrida i planerna angivna avverkningsbelopp, i annat fall, än att å skogen

inträffade skador nödvändiggöra tillfälliga huggningar.

Vad ovan sagts gäller uttaget av mogen skog. Beståndsvårdande gallringar

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

113

skola givetvis städse ske i deri omfattning, skogens tillstånd kräver. Det bör

ankomma på fackmannen att tillse, att dylika huggningar ej eftersättas.

Skoglig sakkunskap kräves emellertid ej endast för planernas upprättande

utan även för handläggandet av åtskilliga skogsvårdsarbeten. Främst gäller

detta stämplingen av de träd, som skola avverkas, vare sig fråga är örn huggning

av mogen skog eller örn gallring. Det sätt, på vilket stämplingen utföres,

är av största vikt med hänsyn till produktionen. En felaktigt utförd stämpling

kan för avsevärt lång tid sänka skogens avkastning. Det är därför ett nationalekonomiskt

intresse, att detta arbete blir utfört på rätt sätt. Klok omtanke

kräver, att stämplingen verkställes av fackman.

De betydelsefullaste skogsvårdsarbetena vid sidan av stämplingen äro föryngringsåtgärder

för säkerställande av återväxten. Dessa åtgärder syfta direkt

till skyddande av den framtida produktionen och hava därför av statsmakterna

ansetts så viktiga, att i gällande skogsvårdslag skogsvårdsstyrelserna tillagts

befogenhet att föreskriva och i händelse av tredska tvångsvis genomföra föryngringsåtgärder

å enskildas skogar. Boställsskogarna lyda emellertid ej under

nämnda lag. Beträffande dem torde därför motsvarande befogenheter böra tillläggas

den fackman, som har tillsyn över dessa skogar. Utförandet av åtgärderna

bör, såsom ovan sagts, åligga pastoratet.

Till en annan typ av skogsvårdsarbeten hör torrläggning av försumpade

marker, myrar och kärr å skogen. Skogsdikningar äro visserligen särdeles

önskvärda och medföra framtida produktionsökning. De kunna emellertid ej

anses som löpande underhållsarbeten å skogen utan äro att betrakta såsom

kapitalinvesteringar. Det är därför ej lämpligt att härutinnan utöva något

tvång mot pastoraten. Vilja de emellertid frivilligt verkställa dikningar, bör

det åligga fackmannen att upprätta planer och arbetsbeskrivningar åt dem.

Den nu föreslagna organisationen kommer att fungera ungefär på följande

sätt. Fackmannen besöker med vissa efter förhållandena lämpade intervaller

varje boställsskog i och för stämpling. Samtidigt föreskriver han de skogsvårdsåtgärder,

som det ankommer på pastoratet att utföra före nästa stämplingstillfälle.

Vid dessa besök bör han även fullgöra den kontroll, som enligt

vad tidigare sagts ankommer på honom. Han skall därvid tillse, ej blott att

pastoratet fullgjort föreskrivna föryngringsåtgärder utan även att avverkningarna

och virkets utdrivning skett på sådant sätt, att skador på kvarvarande

skog ej orsakats, att åverkan icke förekommit eller att ostämplad skog icke

huggits m. m.

Då forstlig medverkan är anordnad vid skogarnas förvaltning och däröver

utövas kontroll, äro inga olägenheter att befara av skogsförvaltningens decentralisation

till pastoraten. Praktisk erfarenhet finnes rikligt företrädd bland

jordägarna i socknarna. Redan nu utföras på ett tillfredsställande sätt skogsodlingar

på många hemman utan hjälp av skogsvårdsstyrelsens plantörer. I de

flesta pastorat finnes även tillgång till personer, förfarna i sådana skogsvårdsarbeten

som hyggesrensningar, bäckrensningar o. d. Skulle pastoratet i ett eller

annat fall ej mäkta utföra ålagt skogsvårdsarbete, lärer vederbörande fackman

kunna anvisa lämplig person, som mot ersättning ombesörjer detta.

Avsevärda fördelar kunna förväntas av att pastoratet självt verkställer skogsvårdsarbetena.

Man undgår sålunda dyrbar organisation. Kyrkorådet torde på

grund av den lokalkännedom, detsamma alltid besitter, kunna genomföra åtgärderna

på billigaste sätt.

1 det föregående lia,va utredningsmännen redogjort för pastoratets anpart

i skogsvårdsarbetena. Dess uppgifter på andra områden av skogslorvaltningen

äro avsevärt mera omfattande. Viktigast äro virkesförsäljningarna samt hand
Bihang

till riksdagens protokoll JOSS. 1 samt. t5T> haft. (Nr 187.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4) HnBbehovsvirke.

havandet av ekonomien. Sedan virke utstämplats, förfogar pastoratet — med

nedan närmare angivet undantag — fritt över detsamma. Pastoratet får således

tillgodogöra sig virket på sätt, pastoratet anser förmånligast. Endast i de fall,

omkring 20 till antalet, då, enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang

anfört, fråga uppkommer örn inleverering av överskott till kyrkofonden, kan

det möjligen åligga pastoratet att lämna redovisning till vederbörande myndighet.

Det ankommer på pastoratet, att örn det anser försäljning på auktion fördelaktig,

anordna sådan, bekantgöra densamma, pröva anbud och säkerhetshandlingar

samt indriva köpeskillingar. Vid sidan av auktionsförsäljningarna kunna

pastoraten upparbeta marknad för specialsortiment. Ved bör kunna säljas till

kommunala inrättningar, brovirke till vägstyrelser, slanor, stör- och hässjevirke

tili jordbrukare i trakten m. m. Härav torde icke oväsentliga fördelar för pastoratet

kunna förväntas.

I Einland, där pastoraten likaledes omhänderhava virkesförsäljningarna, har

det visat sig, att pastoraten stundom på grund av obekantskap med läget å

trävarumarknaden behövt sakkunnigt biträde vid försäljningar av större virkesposter.

Då sådant behov även i vårt land torde förefinnas, bör det stå pastoraten

fritt att i försäljningsfrågor inhämta råd och anvisningar av vederbörande

fackman.

Bokföringen bör helt ankomma på pastoraten.

I samband med frågan om boställsskogarnas ekonomiska utnyttjande anse

sig utredningsmännen även böra något beröra spörsmålet örn husbehovsrättigheterna.

De kommittéer, som sysslat med dessa skogar, samt i all synnerhet

domänstyrelsen, hava velat göra gällande, att det svåraste hindret mot genomförande

av en god skogsvård vid och ekonomisk hushållning å desamma varit,

att skogarna belastats med skyldighet att leverera virke in natura till vissa därtill

berättigade. Dessa husbehovsrättigheter hava, bar man sagt, stundom nödgat

till olämpliga huggningar och i all synnerhet till oekonomiskt användande av

virkesskörden. Utredningsmännen anse, att dessa olägenheter avsevärt överdrivits.

Obestridligt lärer väl vara, att husbehovsrättigheterna varit betungande

för domänverkets förvaltning av skogarna, i det att de föranlett en mängd

småförrättningar och resor för kronojägarna och även i vissa fall expeditionsarbete

för de högre tjänstemännen. De skogsvårdsmässiga och ekonomiska olägenheterna

däremot torde hava förefunnits eller behövt förefinnas endast vid

de minsta skogarna, vilkas avkastning av mindervärdigt virke och virke av

små dimensioner ej räckt till de utsyningsberättigades bränslebehov, varför man

nödgats utsyna gagnvirke till vedbrand. Flertalet boställsskogar äro emellertid

av den storleksordning och produktionskraft, att vedbrand både åt arrendator

och präst vid rätt planläggning av utsyningar och avverkningar bör kunna

erhållas av gallringsvirke, avfall efter större drivningar o. d. Att byggnadsvirke

—- stundom t. o. m. i rätt stor omfattning — uttagits från skogarna, kan

icke anses olämpligt, för så vitt icke »överkvalificerat» virke kommit till användning.

Enligt utredningsmännens förslag löses frågan om husbehovsutsyningen på

ett enkelt sätt. Medan tidigare envar av de utsyningsberättigade, nämligen boställsarrendatorn,

prästmännen, pastoratet och församlingen, fingo särskilda

virkesposter utsynade åt sig vid sidan av utsyningen till avsalu, skall nu

blott en enda utsyning förekomma, nämligen till pastoratet. Det utsynade virket

ställes i sin helhet till pastoratets förfogande. Pastoratet har sedan att självt bestämma

örn virkets användning. Då pastoratet uppgör arrendekontraktet med arrendatorn,

äger det bestämma dennes rätt till husbehovsvirke och kan därvid

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

115

föreskriva, att arrendatorn skall nöja sig med gallringsvirke till bränsle. Därest

till ved lämpligt virke icke finnes kan arrendatorn uteslutas från husbehovsved

o. s. v. Väl skall pastorat tillhandahålla de prästerliga befattningshavarna

bränsle, men det överlämnas till pastoratets eget gottfinnande, huruvida

bränslet skall hämtas å boställsskog eller anskaffas på annat sätt. Pastoratets

eget behov av virke för prästgårdsbyggnad får pastoratet tillgodose från

den utstämplade kvantiteten eller anskaffa på annat håll, alltefter som pastoratet

finner den ena eller andra utvägen ekonomiskt fördelaktigare. Vad slutligen

församlingens rätt till virke för kyrkobygge angår, torde pastoratet böra

åläggas att av utstämplade virkesposter tillhandahålla erforderlig!; virke.

Fördelarna av att utsyningen på detta sätt koncentreras till en enda utsyningsberättigad

torde ligga i öppen dag. Användning av överkvalificerat virke

behöver aldrig förekomma. Pastoratet har alltid möjlighet att försälja allt sådant

virke och i stället för en del av de influtna medlen inköpa ved. Hela

den vidlyftiga skriftväxling, som för närvarande erfordras, innan en prästman

får sin rätt till husbehovsbränsle utbytt mot kontant ersättning eller ett pastorat

undfår ersättning för virke, som inbesparats vid prästgårdsbyggnad, upphör.

Själva utsyningen och upprättandet av instrument över densamma bliva

likaledes förenklade.

Förvaltningen av skogarna å de till kyrkofonden indragna boställena torde i 5) Boställen,

likhet med förvaltningen av jordbruket å samma boställen överlämnas till dom-vjlkas. avkastkapitlen

för att närmast handhavas av de fackmän, som enligt utredningsmän-tin^kyrnens

förslag där skola anställas. kofonden.

De arbetsuppgifter, som enligt det ovan sagda skola överlämnas till de vid stiftsjägboställsskogarnas

förvaltning behövliga fackmännen, äro så omfattande, att mästare m. m.

man med säkerhet ej kan reda sig med tillfälligt anlitade skogsmän eller med

att genom en eventuell lagändring få dessa skogar inflyttade under skogsvårdslagens

och skogsvårdsstyrelsernas hägn. Fackmännen torde lämpligen kunna

inordnas under domkapitlen, åt vilka, enligt vad förut sagts, överinseendet

över boställsjorden i övrigt överlämnats. Härigenom uppnår man även en koncentration

av kontrollen över boställsförvaltningen i dess helhet.

Utredningsmännen föreslå, att hos varje domkapitel anställes en ordinarie

tjänsteman med högre skoglig utbildning, förslagsvis benämnd stifts jägmästare

eller stiftsekonom. Av vikt är, att för dessa poster erhållas väl kvalificerade

personer. Deras avlöningsförmåner böra därför sättas något högre än de som

utgå till revirförvaltare inom domänverket, förslagsvis till 12,000 kronor.

I rent förstuga frågor bör beslutanderätten tillkomma stifts jägmästaren.

Ilätt bör tillerkännas pastoraten att i mån av befogenhet söka ändring i sådana

beslut. Utredningsmännen anse sig emellertid icke böra framlägga något förslag

rörande lämplig besvärsinstans.

Ehuru stiftsjägmästaren i allmänhet ej torde behöva besöka åtminstone de

mindre skogarna mer än kanske vart tredje år för stämpling, kontroll samt

uppgörande av förslag till skogsvårdsåtgärder, torde dock i de flesta stift

hans arbetsbörda bliva så stor, att han oavvisligen behöver biträde av mer

eller mindre fast anställd personal. För stämplings- och kontrollverksamheten

torde sålunda inom en del stift behövas en assistent, som efter order av stiftsjägmästaren

företager resor till de skogar, denne ej själv hinner besöka.

Assistenternas avlöningsförmåner böra vara något högre än motsvarande inom

domänverket, förslagsvis 5,000 kronor.

Vidare torde också behövas ett antal skogsmän med lägre utbildning (skogsskola)

för stämpling av gallringsvirke, upprättandet av dikningsplaner samt för

biträde vid den kontroll, som utövas av de högre tjänstemännen. Dessa lägre

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. May.ts proposition nr 1S7.

tjänstemän böra hava i huvudsak samma avlöningsförmåner som kronojägarna

inom domänverket.

Skogstaxeringar, tillväxtundersökningar och upprättandet av avverkningsberäkningar

äro arbeten, som kräva speciell träning och därför med största fördel

överlämnas till personer, som ägnat sig åt sådan verksamhet. Inom domänverket

utföras sålunda numera så gott som alla skogsuppskattningar av en speciell

stab av fast anställda taxatorer. Inom den ecklesiastika skogshushållningen

torde emellertid sådant arbete med fördel kunna överlämnas åt extra personal

eller ock bortlegas på entreprenad.

Såsom under.ag vid beräknandet av den arbetsmängd, som kan utföras av en

stämplings förrättare, hava använts vissa i »Praktisk skogshandbok» publicerade

siffror. Enligt dessa har antagits, att i södra och mellersta Sverige ett

stämplingslag örn två yxor under 9 effektiva arbetstimmar hinner stämpla 450

kbm. pr dag. Vid utmärkning av gallringsvirke har beräknats, att en skogvaktare

med två hantlangare hinner stämpla cirka 60 kbm. per dag. I Norrland

och Värmland har beräknats 1,400 kbm. per dag vid stämpling och 100

kbm. vid gallring.

Enligt en överslagsberäkning på grundval av dessa antaganden (närmare

utförd i betänkandet), skulle erfordras 11 stiftsjägmästare, 6 ä 7 assistenter

samt 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka inom vissa stift vid behov sommartid

kan förstärkas med extra skogvaktare.

Avlöningsförmåner och resekostnader beräknas förslagsvis sålunda:

7) Kostnadsberäkning.

Stiftsjägmästare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Assistent.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Skogvaktare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnad

.............. 12,000

.............. 1.000

.............. 4,000

Summa kostnad 17,000

.............. 5,000

.............. 600

.............. 2,400

Summa kostnad 8,000

.............. 3,000

.............. 400

........... 1,600

Summa kostnad 5,000

Upprättandet av awerkningsplaner anses kunna utföras av extra personal

mot en ackordsersättning av högst 2 kronor per hektar vid ny taxering och

högst 1 krona vid revision. I medeltal beräknas 1 krona 50 öre per hektar

totalareal. Denna areal uppgår till 370,000 hektar samt anses böra övergås

vart tionde år. Medelarealen per år blir alltså 37,000 hektar och årskostnaden

cirka 55,000 kronor.

För post, telefon och expenser för skogvaktare, dylika omkostnader under

resorna m. m. beräknas 1,000 kronor för stift.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Till personalens pensionering beräknas bidrag förslagsvis för hela förvaltningen

till 10,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för den ecklesiastika skogsförvaltningen bliva

sålunda:

11 stiftsjägmästare å 17,000 kr........................... 187,000 kr.

7 assistenter å 8,000 kr................................... 56,000 »

18 skogvaktare ä 5,000 kr................................. 90,000 »

Tillfällig personal sommartid .............................. 10,000 »

Pensionsbidrag .......................................... 10,000 »

Expenser m. m........................................... 12,000 »

Uppgörandet av awerkningsplaner ........................ 55,000 »

Summa 420,000 kr.

Härtill komma arvoden till boställsnämndernas ordförande, beräknade till

60.000 kronor.

Kostnaderna för den föreslagna organisationen i vad de avse kontrollen av 8) Fördelning

boställsförvaltningen, liksom även kostnaderna för förvaltningen av de till av(jg°|^n8”

kyrkofonden indragna boställena, böra bestridas av kyrkofonden. Kostnaderna u ''

däremot för skogliga förrättningar, som avse biträde åt pastorat vid deras förvaltning

av boställen, torde böra gäldas av vederbörande pastorat.

Av praktiska skäl torde emellertid kyrkofonden böra i första hand ansvara

för samtliga angivna kostnader och därefter, i den mån kostnaderna icke böra

stanna å fonden, uttaga ersättning av pastoraten enligt lämplig taxa. De

kostnader, som sålunda böra bäras av pastoraten, kunna uppskattas till minst

100.000 kronor.

Kyrkofondens kostnader för boställenas förvaltning kan således i stort sett

beräknas till 380,000 kronor.

Till jämförelse med nyssnämnda kostnader lämnas i det följande en över- iy. jämffiranslagsberäkning

av kostnaderna dels för den nuvarande organisationen dels ock de kostnadsför

den av 1927 års sakkunniga föreslagna. beräkningar.

Vad då först angår kostnaderna för den nuvarande organisationen, hava utredningsmännen

på grundval av upplysningar, som av rikets länsstyrelser meddelats,

beräknat den årliga kostnaden för länsstyrelsernas sysslande med det

ecklesiastika boställsväsendet till i runt tal 250,000 kronor. Härtill kommer

den till cirka 60,000 kronor uppgående årliga kostnaden för arvoden till boställsnämndsordförandena.

Beträffande kostnaden för skogsförvaltningen hava

utredningsmännen på grund av uppgifter, som lämnats av domänstyrelsen i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1930, beräknat samma kostnad

till omkring 600,000 kronor. Beloppet avser emellertid endast skogsstatens

bestyr men icke kostnaden för domänstyrelsens eget sysslande med boställsskogarna.

Sistnämnda kostnad torde kunna beräknas sålunda. Enligt uppgift,

som domänstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1931 lämnat utredningsmännen

uppgick kostnaden för domänstyrelsens arbete med »skogsdomänerna» under

år 1929 till 683,975 kronor 74 öre. De ecklesiastika boställenas ande häri synes

kunna med ledning av upplysningar, som av kyrkofondskommittén å sidan

175 i dess huvudbetänkande meddelats, beräknats till något mindre än tre

tiondedelar eller alltså i runt tal till 200,000 kronor. Den nuvarande årliga

organisationskostnaden för boställsskogarnas förvaltning torde alltså kunna

beräknas till ungefär 800,000 kronor.

Kostnaderna för den nuvarande förvaltningsorganisationen kunna således

uppskattas till i runt tal sammanlagt 1,100,000 kronor årligen. Att märka är

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

V. Erfarenheter

från

Finland.

VI. Normalavkastning

och

frihetsår.

att i sistnämnda belopp icke medräknats kostnaderna vare sig för domkapitlens,

kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eller för regeringsrättens

arbete å området.

Vad därefter angår kostnaderna för den av 1927 års sakkunniga föreslagna

organisationen, torde man kunna utgå från att kostnaderna för skogsförvaltningen

komma att uppgå till samma belopp, som ovan beräknats för den nuvarande

förvaltningen, eller ungefär 800,000 kronor. Organisationskostnaderna

för jordbruksförvaltningen, vilken av 1927 års sakkunniga föreslagits

förlagd till domänstyrelsen, äro vanskligare att beräkna. Enligt av

domänstyrelsen lämnade upplysningar kunna organisationskostnaderna för

såväl den centrala som den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

för år 1929 beräknas till åtminstone 300,000 kronor. Statens utarrenderade

jordbruksdomäner under året voro 1,707 till antalet, medan enligt

kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 60, tablå XI, kolumn 4, prästboställenas

jordbruksdelar äro 3,155. Uppskattad efter antalet jordbruksenheter

skulle organisationskostnaden för domänverkets förvaltning av jordbruken å

boställena komma att uppgå till omkring 550,000 kronor årligen.

Härtill kommer, att även länsstyrelserna utföra ett icke obetydligt arbete för

förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Kostnaden härför hava utredningsmännen

på grund av upplysningar från länsstyrelserna uppskattat till 125,000

kronor årligen. Därest även jordbruksboställena övertoges till förvaltning av

domänstyrelsen, torde man kunna utgå ifrån att länsstyrelsernas medverkan

komme att tagas i anspråk. Kostnaderna för länsstyrelsernas medverkan komme

antagligen att uppgå till omkring 230,000 kronor årligen. Den av 1927 års sakkunniga

föreslagna organisationen kan alltså beräknas komma att medföra

kostnader å tillhopa omkring 1,580,000 kronor årligen. Även örn denna kostnad

skulle kunna avsevärt nedbringas genom decentralisation inom domänverket,

arrondering av boställsbeståndet och husbehovsutsyningarnas bortfallande, lärer

organisationen dock icke kunna beskäras så mycket, att kostnaderna bleve lägre

än vartill de för närvarande kunna beräknas.

Emellertid är att märka, att domkapitlens arbetsbörda skulle nedbringas,

därest förvaltningen ordnades på sätt, som 1927 års sakkunniga föreslagit.

Någon större besparing lärer dock icke kunna förväntas härav.

Utredningsmännen, som i studiesyfte företagit en resa till Finland, hava

därunder inhämtat kännedom örn där gällande lagstiftning rörande prästlöneväsendet

och dess tillämpning. Förvaltningen av prästboställena tillkommer

i Finland församlingarna såväl vad angår jordbruk som skog, dock under

viss kontroll och ledning av myndighet. Närmare redogörelse lämnas i bilaga

till utredningsmännens betänkande.

Erfarenheterna rörande den till församlingarna decentraliserade förvaltningen

av boställena i Finland äro anmärkningsvärt goda. Anordningen har visat

sig vara praktisk, enkel och billig.

I nära samband med förslaget i förvaltningsfrågan står vad utredningsmännen

föreslagit angående möjligheterna att även hos de pastorat, som åtnjuta

tillskott ur kyrkofonden, bibehålla intresse för avkastningen från deras boställen.

Utredningsmännen anföra härom:

Vart bristen på sådant intresse kan leda, har tydligt visat sig under den

nuvarande ordningen. Det har sålunda, förekommit, att pastorat i fråga angående

försäljning av dess boställe eller del därav visat sådan månhet örn

köparens väl, att det förordat nedsättning i den av honom erbjudna köpeskillin
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gen. Det är uppenbart, att en sådan nedsättning skulle kunnat föranleda ökning

av pastoratets tillskott från kyrkofonden. Det är på grund härav och nied

hänsyn till erfarenheter från liknande fall nödvändigt tillse, att en minskning i

boställsavkastningen, orsakad av åtgärd från pastoratets sida, icke medför en

motsvarande ökning i pastoratets tillskott från kyrkofonden. Utredningsmännen

anse det därför vara av vikt, att tillskotten från kyrkofonden icke äro beroende

av den större eller mindre omsorg, varmed pastoraten förvalta sina

boställen. En annan utväg måste därför väljas, och lämpligast synes vara, att

man beräknar ett normalvärde å boställenas nettoavkastning. .

Utredningsmännen erinra därom, att en sådan anordning tidigare tillämpats

i analoga fall. Sålunda gällde enligt 1862 års förordning, att vid bestämmande

av prästmans lön boställenas normalavkastning skulle tågås i beräkning.

Örn boställena gåvo högre avkastning än beräknats, tillkom vinsten innehavaren;

blev avkastningen lägre, drabbade förlusten likaledes innehavaren.

Samma anordning bibehölls i prästlöneregleringskommitténs förslag. Den tilllämpas

även fortfarande, nämligen beträffande landsfiskals- och lektorsbo
ställen.

.. ,

Beträffande grunderna för beräkningen av skogsavkastmngens normalvarde

erinras, att enligt utredningsmännens förslag pastoraten skola vara, underkastade

utsyningstvång. Skogsavkastningens normalvärde^ kan lämpligen bestämmas

i sammanhang med utsyningen. Detta kan ske på följande sätt. Vid

varje utsyning beräknar vederbörande förrättningsman värdet av det utsynade

på rot. Från detta värde dragés dels det belopp, vartill husbehovsrättigheterna

uppskattas, dels ock pastoratets kostnader för utsyningen och skogens skötsel

under den period, utsyningen avser. Sker utsyning för en period av flera ar,

fördelas nettovärdet på de särskilda åren. Härigenom får man en årlig genomsnittsavkastning,

ett normalvärde. Endast detta normalvärde, men icke vad

pastoratet genom sparsamhet med husbehovsvirke, tillgodogörande av avfall

och omtänksamhet vid försäljning kan tillgodogöra sig därutöver, skall tagas

i beräkning vid bestämmandet av tillskottet.

Normalvärdet å boställenas jordbruksavkastning bör lämpligast fastställas

av boställsnämnden genom uppskattning att gälla för viss tid, exempelvis 2 o

ä 30 år.

Till grund för uppskattningen bör läggas värdet av den avkastning, som

kan erhållas genom förvaltning av bostället — vederbörligen bebyggt — på

mest ekonomiska sätt. Härvid har man att taga hänsyn till de inkomster, som

kunna erhållas genom tomtupplatclser och ett normalt utnyttjande av boställets

tillgångar, grustäkter, stenbrott o. d.

Ä andra sidan bör hänsyn tagas till erforderliga underhålls- och nybyggnadskostnader.

vilka böra avdragas, de sistnämnda, jämte ränta, fördelade å

lämpligt antal år.

Vid uppskattningen bör hänsyn icke tagas till förbättring i boställsavkastningen,

som kan ske genom vattenavledning, större täckdikning, skiften, ägoutbyten

och andra kapitalkrävande företag. Vinsten av förbättringen bör tillfalla

pastoratet. Härav följer, att pastoratet icke heller bör erhålla ersättning

för kostnaderna för förbättringen. Dessa kostnader skola således icke tagas i

beräkning vid bestämmandet av kyrkofondens tillskott till pastoratet.

Har ett pastorat å sitt boställe utfört förbättringar av angivet slag. uppstår

fråga, i vad mån vid näst följande uppskattning av normalvärdet av boställets

jordbruksavkastning hänsyn skall tagas till boställets förbättrade skick. Det

är sannolikt, att, därest förbättringen toges i beräkning vid nästa uppskattning.

pastoratets benägenhet att vidtaga förbättringar skulle bliva mindre och

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

mot slutet av den första uppskattningsperioden måhända helt upphöra. För

att undvika sådant föreslå utredningsmännen, att man, då ny uppskattning av

normalvärdet skall ske, lämnar förbättringen ur räkningen, intill dess kostnaderna

för densamma till fullo avskrivits. Detta innebär, att pastoratet skulle

med avseende å förbättringen få åtnjuta frihetsår.

Frihetsårens antal bör bestämmas av boställsnämnden efter omständigheterna

i de särskilda fallen, och möjlighet bör beredas pastoraten att få frihetsårens

antal bestämt redan före ett företags igångsättande, detta för att med större

säkerhet kunna beräkna företagets räntabilitet.

Då jag utverkade tillstånd att tillkalla utredningsmännen, angav jag, såsom

jag förut omtalat, att deras arbete borde omfatta även frågan om församlingarnas

av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten,

varom fråga vore. I denna fråga, vilken givetvis är av största betydelse för bedömandet,

huruvida den av 1927 års sakkunniga förordade indragningen till kyrkofonden

av de särskilda pastoratens prästlönetillgångar är juridiskt genomförbar,

hava utredningsmännen lämnat en ingående utredning.

I utredningen, vilken torde få fogas såsom bilaga (nr 2) vid statsrådsprotokollet,

hava utredningsmännen på grundval av en rättshistorisk undersökning och

med anförande av talrika exempel och belägg kommit till följande i korthet

angivna resultat:

VII. Försam- När man har att göra med ett från medeltiden härstammande prästboställe,

stain?ngatiii om yars tillkomst närmare underrättelse saknas, — det stora flertalet prästprastlöne-

boställen äro av detta slag — kan man så gott som säkert utgå från att detjorden.

samma donerats av enskild egendom. Den inom statsförvaltningen alltsedan

reduktionstiden tillämpade presumtionen — varom mera nedan — att medeltida

boställen, tills annat visats, anses vara upplåtna av kronan och kronan

fortfarande tillhöriga, är sålunda icke historiskt grundad.

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltidsrätten

betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom överläts

till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till prästbordet.

Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till församlingen,

får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom härledande

sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borgerliga

rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all

framtid säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På

denna grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med avseende

å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende

formella äganderätt blir av underordnad betydelse. Att kyrkan och icke

församlingen betecknades som ägare, torde även böra fattas som en yttring av

det sakförhållandet, att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen

utan att densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Redan under medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en anmärkningsvärt

hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter

pa det kyrkliga området. Ett flertal exempel gives ock på att församlingarna i

nyare tid tagit befattning med prästlönejord.

Under det karolinska enväldet anslog kronan åtskilliga, mestadels smärre,

kronohemman till boställen åt komministrar. Endast i ett fåtal andra fall har

kronan anslagit jord till prästboställen. Från reduktionstiden med dess feoda
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

listiska och kameralistiska tänkesätt härstammar också den nyss omnämnda

inom den centrala förvaltningen länge omfattade presumtionen att även

de medeltida boställena skulle vara kronan tillhöriga. Ett annat utslag av

denna tids åskådningar var, att den äldre kyrkliga jorden, vilken tidigare, i

den mån den alls redovisats i kronans jordeböcker, varit uppförd under särskilda

titlar, som angåvo dess kyrkliga karaktär, kom att till största delen

föras under kronotitel i senare jordeböcker. Detta redovisningssätt har emellertid

vid upprepade tillfällen från reduktionstidens slut och fram till våra dagar

föranlett protester från den kyrkliga representationens sida och Kungl. Maj :t

har som svar härpå flera gånger lämnat lugnande förklaringar av innebörd,

att prästerskapet kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och

lägenheter icke genom jordebokens inrättande ombytte den natur, som efter

privilegierna tillkomme densamma.

Den nyss nämnda presumtionen örn den kyrkliga jordens krononatur underkändes

genom ett par beslut av Kungl. Majit på 1820-talet, och numera anses

redovisningen under kronotitel av den ecklesiastika jorden sakna bevisvärde.

Vid mitten av 1800-talet framträdde en tendens att i viss utsträckning lösgöra

prästlönejorden från de församlingar, vars prästerskap dittills avlönats

med dess avkastning, för att i ställét använda den såsom en gemensam kyrklig

tillgång till förbättrande av avlöningen åt de sämst avlönade prästerna. Tendensen

blev dock i 1862 års löneregleringsförordning förverkligad endast i mycket

begränsad omfattning.

Förordningen medgav sålunda dylik överflyttning endast av boställsavkastning

från jord, som upplåtits av kronan, men ej från annan prästlönejord.

1910 års lagstiftning innebär i rättsligt avseende ett nederlag för nämnda tendens

att överflytta boställsavkastning till annat pastorats prästerskap eller till

löneregleringsfonden. Rätten att förordna om sådan överflyttning inskränktes

sålunda betydligt, och lagstiftningen medförde en utvidgning av den grupp

av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt. I dessa avseenden

förstärktes alltså pastoratens ställning till prästlönejorden.

1931 års sakkunniga, vilka hade att taga ståndpunkt till huruvida prästlöne-1931 års sakväsendet

borde bibehållas såsom en kommunal angelägenhet eller förvandlas till

en central sådan, gemensam för hela riket, valde det förra alternativet samt anförde

till stöd härför:

De sakkunniga hava icke kunnat finna, att prästlöneväsendet, som av ålder ^Qn“8lerj“t".

varit en församlingsangelägenhet, vare sig genom 1862 års förordning eller ^gnekostna1910

års lagstiftning i högre grad än tidigare blivit en kyrkligt-statlig upp- derna,

gift, utan förmena, att det fortfarande bibehållit sin församlingsmässiga karaktär,

örn än i senare tid på grund av den kyrkliga utvecklingen uppgifter tillkommit

av beskaffenhet att vara gemensamma för pastoraten och därför lämpligen

kunna i viss mån centraliseras. En centralisering av sistnämnda uppgifter

innebär dock inga tvingande skäl att centralisera även det hittills församlingsmässiga

prästlöneväsendet.

Även örn man, i likhet med vad som anförts i 1929 års betänkande,1 anser

avlönandet av prästerskapet för en allmänt-nationell angelägenhet, torde en

sådan uppfattning icke utgöra något skäl för centralisering av densamma.

De sakkunniga erinra örn att många andra uppgifter av minst lika allmäntnationell

betydelse, såsom folkskolan, stadsplaneväsendet, sjukvården, fattig
-

1 Härmed avses 1927 års sakkunnigas betänkande.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vården, barnavården, polisväsendet, sundhetsväsendet och brandväsendet, hittills

ansetts lämpligen böra fullgöras av kommuner. Icke heller den omständigheten,

att det för närvarande finnes en gemensam tillgång för avlönande av

prästerskapet i pastoraten, nämligen kyrkofonden, anse de sakkunniga utgöra

något skäl för centralisering. Det bör uppmärksammas att även beträffande

flera av de- nyss angivna kommunala uppgifterna förekomma betydande bidrag

av nationens gemensamma tillgångar till täckande av kommunernas kostnader.

Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för avlönande

av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan örn skatteutjämning

mellan kommunerna bär lösas för alla kommunala utgiftsområden samfällt.

En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjämningsskatten

och de därmed gäldade bidragen till skattetyngda kommuner.

Denna skatteutjämning omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstadkomma

en längre gående skatteutjämning mellan kommunerna, torde man

enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga den allmänna skatteutjämningen.

En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot icke

vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olikheten

pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen ingalunda

säkert, att de pastorat, som hava deh tyngsta totala skattebördan, också

aro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.

Då i 1929 års betänkande föreslås centralisering av finansieringen av prästlönekostnaderna,

innefattar förslaget, att samtliga prästlönetillgångar, vilkas

avkastning för närvarande disponeras av vederbörande pastorat till täckande

av dess egna prästlönekostnader, skola indragas till kyrkofonden. Huruvida en

sådan disposition av pastoratens hittillsvarande tillgångar är möjlig utan

kränkande av pastoratens rättigheter, har icke gjorts till föremål för någon

ingående undersökning i 1929 års betänkande. En sådan utredning har däremot

verkställts av utredningsmännen i deras betänkande. Av denna undersökning

framgår, att större delen av prästlönejorden antingen donerats av enskilda

eller inköpts av församlingarna själva. Jorden har visserligen i stor

utsträckning i jordeboken redovisats såsom kronojord och i administrativ praxis

behandlats såsom sådan, men detta sätt att redovisa och behandla prästlönejorden,

vilket för övrigt icke ens konsekvent vidhållits i praxis, har under tidernas

lopp blivit föremål för upprepade protester från den kyrkliga representationen,

vilka föranlett förklaringar från Konungens sida, att kronotiteln icke

vöre avgörande vid bedömande av prästlönejordens rättsliga ställning. Han

kan därför icke göra gällande, att prästlönejorden på grund av sedvanerätt

skulle vara att i sin helhet betrakta som kronojord samt att till följd därav

församlingarnas ursprungliga rättigheter till denna jord utslocknat. Genom

1910 års lagstiftning tillförsäkrades pastoraten i princip, ehuru med vissa

undantag, t. o. m. rätt till avkastningen av den mindre del av prästlönejorden.

som upplåtits av kronan.

På grund av vad sålunda utretts, hava de sakkunniga icke ansett det överensstämma

med hittills tillämpade lagstiftningsgrundsatser att indraga pastoratens

prästlönetillgångar till kyrkofonden, helst örn detta såsom i 1929 års betänkande

torde förutsättas skulle ske utan att fullt vederlag lämnades pastoraten.

# Pe sakkunniga anse sig därför förhindrade att ansluta sig till förslag i

sådan riktning. .Då .alltså med de sakkunnigas ståndpunkt pastoraten komma

att bibehållas vid sina rättigheter till prästlönejorden och andra prästlönetillgångar

samt således förfoga över betydande tillgångar, som äro avsedda för

opaginerad Kontrollera mot PDF

12o

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

avlönande av deras prästerskap, ligger häri enligt de sakkunnigas mening

ännu ett skäl för att avlöningen av prästerskapet bör förbliva en angelägenhet

för pastoraten.

De sakkunniga, vilka jämväl haft att på grundvalen av de av 1927 års sakkunniga

och utredningsmännen framlagda alternativa förslagen taga ställning

till frågan örn centraliserad eller decentraliserad boställsförvaltning, hava därvid

stannat för att förorda decentraliseringen. De hava motiverat sitt ståndpunktstagande

i förvaltningsfrågan på följande sätt:

Frågan om förvaltningen av prästlönetillgångarna är i mycket beroende av Förvaltningen

sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna. ^ Genomföres centralisering

i det senare avseendet, är det följdriktigt att också, såsom föreslagits i 1929

års betänkande, centralisera förvaltningen. Därest åter finansieringen bibehålies

såsom en angelägenhet för pastoraten, är det naturligast, att även förvaltningen

av prästlönetillgångarna, såsom utredningsmännen föreslagit, anförtros

pastoraten. Det synes nämligen vara ur alla synpunkter lämpligast,

att den som har att uppbära och för sina ändamål använda avkastningen av

dessa tillgångar också får själv övertaga uppgiften att göra dem avkomstgivande.

Även bortsett från sammanhanget med finansieringen äro enligt de sakkunnigas

mening stora praktiska fördelar förenade med en decentralisering av

förvaltningen. Det torde vara lätt att inse, att förvaltningen av jordbruk lättast

och smidigast handhaves av personer, som bo i närheten av den plats, där

jordbruket drives. Någon brist på personer, lämpliga för ett sådant uppdrag,

torde icke heller behöva befaras. De sakkunniga erinra också örn att den kommunala

självstyrelsen i vårt land omfattar angelägenheter, som i ekonomisk

betydelse väl kunna mäta sig med de nu ifrågavarande. Att den decentraliserade

förvaltningen kommer att bliva billigare än en centraliserad sådan ligger

i sakens natur och visas också av utredningsmännens beräkningar däröver.

Man har likaledes all anledning att förvänta, att förvaltningen, då den utövas

av pastoraten själva, kommer att bliva mera effektiv än hittills och medföra

ökad avkastning av prästlönetillgångarna.

De sakkunniga, som alltså ansluta sig till utredningsmännens förslag om

decentralisering till pastoraten av förvaltningen av prästlönetillgångarna, hava

också funnit utredningsmännens förslag i dess detaljer ägnade att i allt

väsentligt läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. I vissa avseenden hava

dock under de sakkunnigas diskussion av hithörande spörsmål ändringar och

tillägg till vad utredningsmännen föreslagit befunnits ändamålsenliga.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga ingående dryftat förslag

om att låta skogsvårdsstyrelserna övertaga den befattning med skogarna å

prästlönejorden, som enligt utredningsmännens förslag skulle anförtros särskilda

fackmän, stiftsjägmästare (av de sakkunniga benämnda stiftsintendenter).

De sakkunniga hava i denna sak överlagt med ledamoten av riksdagens

första kammare, skogschefen Gustaf Tamm och länsjägmästaren E. K. G.

Hedemann-Gade. Resultatet av övervägandena har blivit, att de sakkunniga

ansett utredningsmännens förslag vara att föredraga. De skäl, som varit

avgörande för de sakkunniga, äro, att de uppgifter, som måste ankomma på

fackmännen i fråga örn skog å prästlönejord, delvis äro andra än de, varmed

skogsvårdsstyrelsernas personal blir förtrogen under sitt arbete, att det måste

vara av vikt, att erhålla fackmän, för vilka sysslandet med prästskogarna

icke blir blott en bisak, samt att slutligen de föreslagna särskilda fackmän
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nen kunna dels komma till användning för att förvalta de till kyrkofonden

indragna boställena, dels ock biträda vid handläggningen av vissa boställsärenden

hos domkapitlen. Vidare hava de sakkunniga tagit hänsyn till, att

skogsvårdsstyrelsernas centralråd i anledning av förslag att tilldela styrelserna

vissa befogenheter i avseende å häradsallmänningarna motsatt sig en sådan

utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Slutligen anse de

sakkunniga, att man kan förvänta, att stiftsintendenterna skola bliva villiga

och intresserade rådgivare åt pastoraten, särskilt i de för pastoraten så ekonomiskt

viktiga frågorna örn lämpligaste sättet och tidpunkten för försäljning

av utstämplat virke.

Utredningsmännen hava icke framlagt förslag om någon central institution

att sammanhålla och leda boställsförvaltningen och vad därmed sammanhänger.

De sakkunniga anse emellertid, att en sådan institution icke kan undvaras. Det

ar nämligen att förvänta, att vid den nya ordningens genomförande en hel

del svårigheter komma att uppstå, innan man inom pastoraten blivit förtrogen

med de nya bestämmelserna och innan den äldre skäligen invecklade förvaltningsordningen

samt rättsförhållandena mellan pastoraten och arrendatorerna

blivit avvecklade. På grund av vad nu anförts torde pastoraten, domkapitlen

och stiftsintendenterna under en övergångstid vara i behov av en institution,

sorn kan tillhandagå dem med råd och dåd. För att tillgodose detta behov föreslå

de sakkunniga tillsättande av en kommission av tre personer med uppgift

att övervaka och leda den nya ordningens genomförande. Det torde även

vara påkallat att äga tillgång till en mellaninstans för prövning av vissa av

stiftsintendenterna meddelade beslut i frågor av huvudsakligen skogsteknisk

natur och därmed förebygga, att sådana, ofta mindre betydelsefulla frågor

dragas direkt under Konungens prövning. Så länge kommissionen består, torde

den^ lämpligen kunna tjänstgöra såsom sådan mellaninstans.

Emellertid anse de sakkunniga, såsom redan antytts, att kommissionen endast

behöver bliva provisorisk. Sedan den nya ordningen fungerat någon tid,

lärer nämligen kommissionens verksamhet kunna upphöra och dess nyssnämnda

uppgift såsom mellaninstans kunna uppdragas åt endast en tjänsteman, exempelvis

en inspektör med uppgift tillika att dels tillse, att de i stiften anställda

förstuga fackmännen tillämpa enhetliga principer i sin tjänstutövning,

dels ock avgiva utlåtanden till Kungl. Majit i besvärsmål i boställsfrågor

m. m. De sakkunniga framlägga emellertid icke något detaljerat förslag

i detta avseende utan förorda att frågan göres till föremål för prövning först

efter det under kommissionens verksamhet erfarenhet vunnits örn behovet av en

inspektör.

En följd av decentralisationen blir givetvis, att kammarkollegiets befattning

med prästlönejorden kommer att upphöra. De härför erforderliga ändringarna

i kollegiets instruktion torde företagas på administrativ väg i samband med

utfärdandet av tillämpningsförfattningar till prästlönelagen.

De sakkunniga förutsätta emellertid, att den hos kammarkollegiets personal

förefintliga förtrogenheten med arkivforskning även i framtiden skall få anlitas

vid behov av utredning om prästlönejord.

Angående de ändringar i utredningsmännens förslag och tillägg därtill, som

de sakkunniga funnit ändamålsenliga, må, utöver vad nu anförts, nämnas

följande.

De sakkunniga hava föreslagit, att awerkningsplan icke skall fastställas genom

beslut av stiftsintendenten ensam utan av honom i samförstånd med pasto
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

rate! Därest intendenten och pastoratet icke kunna enas i denna fråga, skall

densamma hänskjutas till den föreslagna boställskommissionen.

Boställsnämnden skall enligt sakkunnigförslaget vara första instans även i de

mål, med vilka synerätt för närvarande tager omedelbar befattning.

Då kyrkoråden icke alltid kunna antagas vara sammansatta på ett för handhavande

av praktisk-ekonomiska frågor lämpligt sätt, föreslå de sakkunniga,

att möjlighet skall beredas pastorat, som så önskar, att tillsätta en särskild

boställsstyrelse.

I motsats mot utredningsmännen föreslå de sakkunniga, att pastoraten skola

förpliktas att till kyrkofonden inbetala det överskott å sina prästlönetillgångars

avkastning, som kan uppkomma, sedan prästlönekostnaden i pastoratet

guldits, dock endast såvitt det kan ske utan förnärmande av pastoratens rätt.

I fråga örn uppskattning av normalavkastningen av löneboställena hava de

sakkunniga vidtagit de ändringar i utredningsmännens förslag, att, då fråga

är örn skogsavkastning, uppskattningen skall avse samma tid som avverk - ningsplanen samt verkställas av boställsnämnden, i vilken därvid stiftsintendenten

inträder såsom ledamot i stället för den av domkapitlet utsedda ledamoten,

samt att uppskattning av annan boställsavkastning skall avse en tid

av tjugu år.

Slutligen har prästernas rätt till bränsle i sakkunnigförslaget utbytts mot

kontant ersättning.

Jag övergår härefter till en redogörelse för yttrandena över 1931 års sak- Yttranden

kunnigas förslag, i vad avser detsammas principiella delar; till erinringar mot sakkunnigas

vissa enskildheter återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen. förslag.

Förslaget att förlägga förvaltningen av löneboställena till pastoraten biträ- Allmän^örerdes

dels av samtliga domkapitel med undantag av domkapitlet i Strängnäs, Förvait.

dels av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergöt- ningen av

lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Värmlands, Västmanlands, Koppar- lön^°8Jal''

bergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels av allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska landskommunernas förbund

och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralrad. Länsstyrelsen i Uppsala län

anser förvaltningen av boställenas jordbruksdelar böra decentraliseras till pastoraten

men skogsförvaltningen förbliva hos skogsstaten.1 Länsstyrelsen i Kristianstads

län förordar, att pastoraten skola få hand örn skogsförvaltningen men

icke om jordbruksförvaltningen, vilken skulle förbehållas länsstyrelserna och

hos dem anställda ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län ställer sig icke principiellt avvisande mot förslaget men anser, att de större

skogarna böra anförtros åt omedelbar förvaltning av domänverket.

1927 års sakkunnigas förslag stödes av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands

län.

lTUnfl8tvrelBen har förordat, att pastoraten skulle få behålla jordbruksavkastningen såsom

lokal avlöningstillg&ng nion att skogsavkastningen skulle fråntagas dem.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Domkapitlet i Strängnäs föreslår, att de förvaltningsbefogenheter, som nu

tillkomma länsstyrelserna, skola överflyttas på domkapitlen.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker 1931 års sakkunnigas förslag utan

att direkt förorda något annat. Länsstyrelsen torde emellertid närmast önska en

reform i förenklande riktning av den nuvarande jordbruksförvaltningen genom

ortsmyndigheter, närmast länsstyrelserna, och, beträffande skogen, dess bibehållande

hos domänverket. Länsstyrelsen i Gotlands län anser en förvaltning

genom länsstyrelserna med biträde av ecklesiastika domänintendenter vara att

föredraga beträffande jordbruksboställena, medan boställsskogarna enligt länsstyrelsens

mening fortfarande borde omhänderhavas av domänverket.

Domänstyrelsen önskar bibehålla förvaltningen av boställsskogarna hos domänverket.

Beträffande boställenas jordbruksdelar har styrelsen icke uttryckligen

motsatt sig pastorats förvaltning men å andra sidan förklarat sig beredd

att, örn så prövas lämpligt, övertaga denna arbetsuppgift.

Kammarkollegiet och statskontoret avstyrka deeentralisationen till pastoraten

utan att direkt uttala sig örn hur förvaltningen lämpligen bör ordnas. Tidigare

hava emellertid ämbetsverken var för sig uttalat sig till förmån för jordbruksförvaltningens

centralisation till domänverket.

Kontrollen Vad härefter angår kontrollen över boställsförvaltningen hava domkapitförvalt-

S''^en * Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand,

ningen. Luleå och Visby, Stockholms stads konsistorium, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Kristianstads (i fråga örn skogsförvaltningen), Värmlands,

Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt allmänna svenska

präst för eningens centralstyrelse lämnat den av 1931 års sakkunniga föreslagna

anordningen av kontrollen över boställsförvaltningen helt utan anmärkning.

Domkapitlet i Linköping förmenar, att domkapitlen vid utövande av kontroll

kan hava god hjälp av kontraktsprostarna.

Av övriga, som yttrat sig över förslaget, hava länsstyrelsen i Östergötlands

län och domänstyrelsen lämnat den föreslagna kontrollen över jordbruksförvaltningen

och länsstyrelsen i Västernorrlands län kontrollen över skogsförvaltningen

utan anmärkning.

Domkapitlet i Västerås förordar ett genomgående förstärkande av de linjer,

som så att säga från periferien av kontrollorganisationen leda in mot centrum.

Detta anser domkapitlet kunna astadkommas genom en utvidgning av möjligheterna

för boställsnämnderna och stiftsintendenterna att giva ledning och utöva

kontroll. Domkapitlet ifrågasätter även, huruvida det är välbetänkt att i

den utsträckning, som de sakkunniga tänkt sig, på boställsnämnderna överflytta

funktioner, som hittills tillkommit synerätt, samt framhåller önskvärdheten,

att i fråga örn jordbruksärendena ett nära samarbete kommer till stånd mellan

boställsnämnderna och stiftsintendenten. Slutligen anför domkapitlet, att en

viss ensidighet föreligger i det avseendet, att i fråga örn stiftsintendentens uppgifter

och utbildning den allt avgörande tonvikten lagts på skogsförvaltningens

krav.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

127

En viss tveksamhet i fråga om elen föreslagna kontrollapparatens effektivitet

uttalas av Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att kontrollen över pastoratens förvaltning

av boställsjordbruken bör anförtros åt domänintendenterna, dock med bibehållande

av boställsnämnderna och av länsstyrelserna såsom lokala organ.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar boställsnämndernas utbytande

mot ecklesiastika domänintendenter, vilka skulle erhålla viss medbestämmanderätt

i fråga örn utarrenderingen. Beträffande skogsförvaltningen förorda länsstyrelsen

liksom även skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd en vidsträcktare

decentr alis atton än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslå länsstyrelsen

och centralrådet, att pastoraten själva skola få anställa erforderlig fackmannapersonal

med tillfällig eller fastare anställning alltefter uppgifternas omfattning.

Genom denna anordning skulle, enligt länsstyrelsens och centralrådets

mening, stiftsintendenterna få tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det

viktiga arbetet med kontrollen över skogshushållningen. Slutligen förorda länsstyrelsen

och centralrådet, att stiftsintendenterna erhålla rätt att föreskriva alla

åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård utan annan inskränkning

än att pastorat ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens

belopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tvivelaktigt, örn verkligt behov

av den föreslagna nya förstuga tjänstemannakåren är för handen, samt uttalar

en förmodan, att den erforderliga sakkunskapen på ett billigare och enhetligare

sätt kan tillhandahållas av skogsstatens personal.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län underkänner domkapitlens förmåga att utöva

kontroll över boställsförvaltningen och föreslår, att kontrollen i stället förlägges

hos domänverket. Länsstyrelsen anser också, att i en särskild författning böra

sammanföras föreskrifter motsvarande dem, som nu förefinnas i arrendeförordningen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser ett centralt organ erforderligt. Länsstyrelsen

framhåller, att domkapitlens sammansättning icke garanterar tillförandet av

praktisk duglighet och förfarenhet. Såsom centralmyndighet för skogsförvaltningen

föreslår länsstyrelsen en nyinrättad byrå i domänstyrelsen. Den omedelbara

förvaltningen skulle, anför länsstyrelsen, kunna ombesörjas av vederbörande

Överjägmästare jämte assistenter. —- Kontrollen över jordbruksförvaltningen

föreslår länsstyrelsen förlagd till boställsnämnderna, vilkas ordförande

skulle utses för större områden, förslagsvis länen. Den myndighet, som skulle

hava inseendet över boställena, vare sig det bleve länsstyrelse eller domkapitel,

skulle, enligt länsstyrelsens åsikt, i regel endast pröva besvär över nämndernas

beslut. Endast på parts uttryckliga begäran eller, då besvärsmyndigheten finner

det erforderligt, anser länsstyrelsen häradssyn böra hållas. -—- Därest emellertid

varken det nuvarande förvaltningssättet anses böra bibehållas eller länsstyrelsens

nu angivna förslag vinner gillande, ifrågasätter länsstyrelsen, örn ej

boställsskogarna böra inordnas under den allmänna skogsvårdslagen och dess

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Ecklesiastik

boställskom
mission.

Kostnadsbe
räkningar.

Finansie
ringen.

kontrollerande organ, skogsvårdsstyrel serna. Länsstyrelsen redogör också för

hur det sistnämnda förslaget skulle kunna närmare utgestaltas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att stiftsintendentens inflytande

utsträckes till jordbruket.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbumd finner det möjligt, att den

insikt, som nödvändigt erfordras för skötseln av prästskogarna, kan ställas till

pastoratens förfogande utan att nya organ inrättas för ändamålet. I sådant

hänseende kan det tänkas, anför styrelsen, att samarbete mellan pastoraten

och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle på ett lika effektivt

sätt föra till målet. — Styrelsen förordar, att endast en boställsnämnd tillsattes

inom varje stift.

Förslaget örn inrättande av en ecklesiastik boställskommission såsom sammanhållande

myndighet för kontrollen över boställsförvaltningen avstyrkes uttryckligen

av domkapitlet i Strängnäs, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands.

Älvsborgs och Jämtlands län samt kammarkollegiet och statskontoret. Emellertid

är att märka, att även nu ej nämnda myndigheter, som avstyrkt decentralisationen

till pastoraten, givetvis ställa sig avvisande mot ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kommissionen bör hava flera

ledamöter än som föreslagits. Domkapitlet i Västerås avstyrker, att kommissionen

blir besvärsinstans. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och

Kronobergs län förorda, att kommissionen blir permanent.

Slutligen hava mot de av utredningsmännen verkställda jämförande kostnadsberäkningarna

anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands

län samt domänstyrelsen, statskontoret och kammarkollegiet, varjämte domkapitlen

i Linköping, Skam och Växjö samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings

och Västmanlands län givit uttryck åt åsikten, att domkapitlens arbetskrafter

skulle behöva förstärkas, därest förslaget genomfördes. Däremot anser

domkapitlet i Karlstad, att en lättnad i arbetsbördan kommer att beredas domkapitlet

genom förslaget.

Av de över 1931 års sakkunnigas förslag hörda myndigheterna hava samtliga

domkapitel, Stockholms stads konsistorium, Överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens

län ävensom allmänna svenska präst för euin g ens centralstyrelse, styrelsen

för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

statskontoret och kammarkollegiet givit sin anslutning till förslaget att bibehålla

prästlöneväsendet såsom i första hand en pastoratens angelägenhet med

rätt för pastoraten att använda avkastningen av sina prästlönetillgångar för

prästlönekostnadernas bestridande eller åtminstone icke motsatt sig detta förslag.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län förorda det av 1927 års sakkunniga

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187. 129

framlagda förslaget om centralisering till kyrkofonden av prästlönekostnadernas

finansiering.

Även länsstyrelsen i Örebro län ställer sig avvisande mot 1931 års sakkunnigas

förslag i nu ifrågavarande del. Länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands,

Västernorrlands och Norrbottens län hava icke tillkännagivit sin åsikt

i frågan.

Efter denna kortfattade redogörelse för myndigheternas ståndpunktstagande Mynelighetertill

förslagen skall jag föredraga valda delar av deras yttranden och skall jag "as yttranilendärvid

till en början hålla mig till dem, som i principfrågorna helt anslutit sig

till 1931 års sakkunnigas förslag.

Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet håller före, att det säkerligen är länge

sedan ett sakkunnigbetänkande mottagits med så allmän tillfredsställelse som

det föreliggande.

De anmärkningar, som domkapitlet finner sig hava anledning att rikta mot

en del detaljbestämmelser, rubba ingenting i princip.

Domkapitlet i Linköping hälsar med glädje, att avlöningsväsendet bibehållits

vid sin församlingsmässiga karaktär och att centraliseringstanken övergivits.

Domkapitlet hävdar också ur allmänt kyrkliga synpunkter värdet av anordningar,

som gå i riktning av församlingens huvudmanskap i löneavseende i förhållande

till församlingens präst.

Domkapitlet i Skara har uttalat sin livliga tillfredsställelse över utredningen,

vilken anvisade en framkomlig och lämplig väg att komma till rätta med de

frågor, det gällde.

Domkapitlet i Lund: Genom hela förslaget går en synnerligen lovvärd vilja

att undvika byråkratisering och ökat tjänstemannainflytande. Förenklingen

av dessa ärendens behandling är påtaglig. Den kyrkliga egendomen bibehålies

vid sina lokala ändamål. 1931 års förslag måste sålunda tillerkännas ett givet

företräde framför 1929 års förslag. Och domkapitlet vill sålunda skänka sin

fulla anslutning till de grunder, varpå detta förslag bygger.

Domkapitlet i Göteborg: Till de principer, som läge till grund för det avgivna

förslaget till prästlönelag, ville domkapitlet förklara sin fulla anslutning.

Att prästboställena allt fortfarande skulle användas till sitt avsedda ändamål

att bereda prästerskapet bostad och lön, hade domkapitlet jämväl förut hävdat.

Att boställena bäst förvaltades av den lokala församlingens egna organ och att

en decentralisering i förvaltningen av den kyrkliga egendomen borde genomföras,

hade domkapitlet förut framhållit i sitt yttrande den 6 augusti 1930

ÖATer det av 1927 års sakkunniga framlagda betänkande och förslag. Att i samband

härmed pastoraten själva skulle äga att till avlöning åt sitt prästerskap

förfoga över avkastningen av boställena, och att den utjämning, som borde och

måste ske pastoraten emellan, i vad det gällde avlöning till prästerskapet, måste

vinnas på annat sätt än vad 1910 års lag föreskreve, hade domkapitlet jiimväl i

nämnda yttrande påvisat. Beträffande dessa tre grundprinciper, på vilka föreliggande

förslag vore uppbyggt, hade domkapitlet således intet att erinra utan

ansåge dem fastmer både ur rättslig och ekonomisk synpunkt vara sådana, att

de borde följas vid en lagstiftning på detta område.

Domkapitlet i Karlstad: Det mest betydelsefulla i de nu framlagda förslagen

synes domkapitlet ligga däri, att man slagit in på vägen till stark decentrali
Bihang

till riksdagens protokoll 1082. 1 sami. 155 haft. (Nr 187). 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sering i motsats till det föregående förslagets centraliseringstendenser, särskilt

beträffande löneboställen m. m. Därom uttalade sig domkapitlet sålunda i yttrande

över 1929 års förslag:

»Framför allt får domkapitlet för sin del på det bestämdaste avstyrka den

centralisering, som komme att förlägga liela förvaltningen av kyrklig egendom

till ett centralt statsorgan.

Sakkunnigas kritik över 1910 års lagstiftning är ju skarp och i mycket

berättigad. Men dennas olyckliga följder bero snarast därpå, att det uniformerande

ingreppet med avseende på boställena skett utan kännedom örn och utan

hänsyn till de verkliga förhållandena. Saken visar därför snarast statens och

den allmänna lagstiftningens oförmåga att sköta hithörande frågor och verkar

fastmer avskräckande, då man sätter i fråga ytterligare centralisation.

Att exempelvis stadga, att jordbruk och skog skola skiljas åt, även där jordbruket

icke kan utan skogsbruk bära sig självt och bära sina byggnadskostnader,

det måste i varje sådant fall leda till vanhävd, och den därav redan nu

förorsakade ekonomiska skadan torde svårligen kunna botas ens genom boställenas

försäljning.

I vilket fall som helst är det en alltmer växande åskådning, att staten och

centrala ämbetsverk äro de mest otympliga och odugliga organ, då det gäller

ekonomiska frågor av denna art. Skulle arrendefrågorna med sina tiotusental

detaljerade kontrakt av olika slag avgöras i ett centralt ämbetsverk, skulle

detta, på samma gång ämbetsverket växte till i omfång och dyrhet, endast visa,

huru olämpligt ordnat det hela vore. Bristande lokal- och personalkännedom

skulle göra, att det hela komme att gå på måfå och man finge lita till pappersuppgifter.

Ehuru svårigheterna att nu återvinna församlingars och lokala instansers

intresse äro betydande, har det ju rent av ifrågasatts att göra raka motsatsen

till vad kommitterade föreslagit genom långt gående åtgärder i decentraliserande

syfte.»

Domkapitlet vågade emellertid icke i frågans dåvarande outredda skick

yrka på löneboställenas och skogarnes direkta överlämnande till församlingarnes

vård. Detta därför, särskilt vad skogame angår, att församlingarne icke

kunde anses utan sakkunnig hjälp och ledning bliva i stånd att på ett ekonomiskt

och för det framtida skogsbeståndet betryggande sätt vårda skogsbestånden.

Då det nu emellertid visats, att för skogarnes skötsel sakkunnig hjälp av

god kvalitet kan för alla Sveriges stift erhållas för en kostnad, som vida

understiger, vad domänstyrelsen betingar sig eller vill för framtiden betinga

sig, kan domkapitlet för sin del utan tvekan ansluta sig till i nämndens och sakkunnigas

förslag yrkade åtgärder.

Och då erfarenheten visat, att boställsnämndernas arbete redan under den

tid de haft befattning med löneboställena haft goda följder, förmenar domkapitlet,

att samarbete mellan dem och de genom den nya ordningen mera intresserade

församlingarna skall lända till den kyrkliga jordegendomens framtida förkovran.

Det saknas i våra dagar inom vår allmoge varken sakkunskap eller

lust att ägna arbete åt kommunala uppgifter, och särskilt på det kyrkliga området

är intresset både för de religiösa och de ekonomiska uppgifterna på ett

glädjande sätt i stigande. Likaså torde det på nästan alla områden vara så att

man mer och mer känner motvilja mot det statliga ingripandet och det byråkratmässiga

förmyndarskapet, som på de flesta håll visat sig både besvärande,

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

131

dyrbart och oekonomiskt. Om de centrala ämbetsverkens arbetsområde kunde

betydligen inskränkas, det vöre ej blott en nationalekonomisk vinst utan även

moraliskt och folkpsykologiskt sett en fördel.

Domkapitlet i Härnösand: Den brist, som vidlådde 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas

förslag rörande prästlönejordens förvaltning och som från

många håll -— däribland av domkapitlet i dess den 11 juni 1930 avgivna utlåtande

över berörda förslag — påtalats, nämligen att utredning icke förebragts

rörande en decentralisering av den ecklesiastika boställsförvaltningen,

har i de nu föreliggande betänkandena blivit avhjälpt. Den gjorda kompletterande

utredningens märkliga resultat visar ock ogensägligen, huru nödvändigt ett

sådant fullständigt klargörande av spörsmålet om prästlönejorden verkligen var.

Den av utredningsmännen lämnade historiska utredningen rörande prästboställenas

tillkomst ger sålunda en helt annan uppfattning örn dessa boställens

rättsliga ställning än den allmänt gängse. Så framhålles med övertygande

skäl, att huvudparten av boställena tillkommit genom donationer av

enskilda eller anskaffats av församlingarna, och gives förklaring till uppkomsten

och fortbeståndet av den felbedömning av rättsläget, som ligger i den

inom statsförvaltningen länge förhärskande meningen, att de flesta boställena

äro kronoegendom. Men ej blott i nämnda hänseende torde den förebragta utredningen

utgöra ett korrektiv, utan den lärer också komma att verksamt bidraga

till att vederbörligen tillrättalägga den felaktiga föreställning, som efter

1910 års boställslagstiftnings genomförande och tydligen på grund av den

centraliserande tendensen i densamma börjat rätt allmänt utbreda sig i församlingarna,

nämligen att boställena indragits till kyrkofonden. Lägger man därtill

att spörsmålet örn äganderätten till boställena är av grundläggande betydelse

för lösningen av frågan om desammas förvaltning —■ samt därmed även

för ordnande av prästlöneväsendet i dess helhet — måste man medgiva, att

ett för hela prästlöne- och boställslagstiftningen utomordentligt betj''delsefullt

resultat vunnits genom utredningen.

Synnerligen värdefullt är ock i stort sett det av de sakkunniga framlagda

förslaget till prästlönelag. Med ett gott grepp örn problemen hava de på ett

enkelt, praktiskt och ändamålsenligt sätt samt på grundval av den historiska

utvecklingen löst de i många fall svårreglerbara frågorna på boställslagstiftningens

område. De lia följt naturliga, sunda och klara linjer och förslaget utmärkes

av vederhäftighet, följdriktighet och överskådlighet. Enligt domkapitlets

mening hava därför utredningsmännen och de sakkunniga i det hela på ett

mycket förtjänstfullt sätt skilt sig från sina uppdrag och äro värda tacksam

erkänsla av prästerskapet liksom ock av det allmänna för sin gagnerika insats.

Domkapitlet i Visby: Medan domkapitlet hyste de starkaste betänkligheter

mot 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag till ny prästlönelagstiftning,

kan domkapitlet däremot lämna sin fulla anslutning till de huvudtankar,

som ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, vilket iiven i sina detaljer

synes domkapitlet röja en ej alldeles vanlig grad av kunnighet, omdömesförmåga

och praktiskt handlag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner de rättsliga skälen mot en centralisering

av prästlönetillgångarna beaktansvärda. — Länsstyrelsen förordar, att

boställsstyrelsen inom pastoraten göres obligatorisk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att då länsstyrelsen ansåge de

principer, varpå förslaget byggde, vara både riktiga och lämpliga, länsstyrelsen

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för siri del ville livligt tillstyrka, att förslaget måtte läggas till grund för en

blivande lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen vill gärna tro, att de sakkunniga

hava funnit en framkomlig väg för en lycklig lösning av föreliggande

fråga. De föreslagna anordningarna synas väl förenliga med den hävdvunna

uppfattningen av prästlönetillgångarna såsom församlingarnas tillhörighet i

och för avlönande av deras prästerskap och av detta prästerskap såsom i första

rummet församlingarnas tjänstemän. På samma gång synes den föreslagna lösningen

av hithörande frågor vara ägnad att vidmakthålla och knyta fastare

bandet mellan församlingarna och deras prästerskap, till båtnad för båda parterna.

Länsstyrelsen tror, att församlingarna framför andra skola visa sig

intresserade av att prästlönetillgångarna väl förvaltas och lämna den bästa

möjliga avkastning. Länsstyrelsen hyser vidare den förmodan, att en förvaltning

i enlighet med vad föreslagits skall bliva relativt billig, under förutsättning

att särskild ersättning icke kommer att utgå till de kommunala myndigheterna

för deras befattning med förvaltningsbestyret.

Det spörsmål, inför vilket länsstyrelsen anser sig hava anledning att ställa

sig mest tveksam är, huruvida de kommunala myndigheterna över allt. skola

visa sig vuxna ett uppdrag av den krävande art, som en med författningens

anda överensstämmande förvaltning av den ecklesiastika egendomen innebär.

Även örn länsstyrelsen för sin del tror, att vederbörande kommunala myndigheter

i största allmänhet skola visa sig väl gå i land med de uppgifter, som

enligt förslaget skulle komma att åligga dem, anser länsstyrelsen ur nyss angivna

synpunkt av särskild vikt, att de organ, som skulle hava att biträda med

och handhava tillsynen över förvaltningen, bliva väl utrustade för ändamålet.

Länsstyrelsen tilltror sig visserligen icke att avgöra, huruvida det föreslagna

antalet stiftsintendenter och andra biträden, som skulle stå till domkapitlets

förfogande, kan, helst innan frågan örn omorganisation av domkapitlen må

vinna sin lösning, vara tillräckligt.

I anslutning till vad länsstyrelsen anfört vill länsstyrelsen förklara sig i

princip kunna ansluta sig till en lagstiftning i denna del av ämnet i enlighet med

föreliggande förslag och har mot dess detaljer funnit anledning endast till ett

par smärre erinringar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det icke uteslutet, att en decentralisation

av förvaltningen i förslagets riktning skulle kunna leda till ett bättre

ekonomiskt utnyttjande av boställena, och framhåller såsom en ändring till

det bättre, att den myndighet, som enligt förslaget skulle utarrendera, komme

att sitta inne med speciell ortskännedom. Länsstyrelsen anser också, att det

föreslagna systemet utgör en borgen för att skogstillgångarna, vilka i ekonomiskt

hänseende inom länet spela en betydande roll, bliva på ett tillfredsställande

sätt vårdade och utnyttjade, och har därför intet att erinra mot att domänstyrelsen

befrias från befattningen med de ecklesiastika skogarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Såsom totalomdöme örn det av utredningsmännen

framlagda betänkandet, på vilket sedermera 1931 års sakkunniga

i allt väsentligt byggt, vill länsstyrelsen uttala, att detsamma synes länsstyrelsen

i hög grad vederhäftigt och övertygande.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. May.ts proposition nr 187.

De skäl, som framförts för förslaget örn att åt pastoraten överlåta förvaltningen

av prästboställena, hava kommit länsstyrelsen att låta sina tidigare

mot en sådan anordning uttalade betänkligheter fara, detta så mycket mera,

sorn det för en god förvaltning önskvärda direkta ekonomiska intresset hos församlingarna

lärer bliva stimulerat vid genomförande av förslaget att berättiga

pastoraten att i första hand använda avkastningen av sina prästboställen till

prästlönerna.

Detaljerna av den föreslagna förvaltningsapparaten lämnas av länsstyrelsen

utan erinran. Ej heller i övrigt har länsstyrelsen funnit anledning till anmärkning

mot de framlagda lagförslagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Skola utarrenderingarna kunna ge ett resultat,

som ligger inom det möjligas gräns, är det enligt länsstyrelsens^ på

vunnen erfarenhet grundade bestämda uppfattning nödvändigt, att en så långt

som möjligt decentraliserad förvaltning kommer till stånd under enkla, i det

praktiska livet hävdvunna former. Ur dessa synpunkter synes enligt länsstyrelsens

mening det av de sakkunniga i denna del framlagda förslaget innebära

en lycklig lösning. Genom detta möjliggöres, att den utarrenderande myndigheten

kommer i personlig och omedelbar kontakt med arrendespekulanterna,

vilkas lämplighet och kvalifikationer för skötseln av den arrenderade jorden

i regel kan förväntas vara känd för utarrenderingsmyndigheten. Då boställsavkastningen

skall ingå i prästlönetillgångarna med visst på förhand uppskattat

normalbelopp, måste det också ligga i pastoratets särskilda intresse att öva

stadigvarande tillsyn därå, att boställets hävd och därmed dess avkastning icke

genom arrendatorns försumlighet äventyras.

Det kan också antagas, att kyrkoråden, som i regel bland sina ledamöter

räkna representanter för det praktiska jordbruket, besitta väsentligt större sakkännedom

på området än de myndigheter, boställsnämnderna undantagna, som

nu nödgas syssla med arrendefrågorna.

Vad nu sagts gäller de för jordbruk avsedda delarna av löneboställena. Beträffande

frågan om förvaltningen av dessa boställens skogstillgångar kail

möjligen någon tvekan råda rörande lämpligheten därav, att denna förvaltning

lägges i pastoratens händer. Vid närmare eftersinnande torde man emellertid

finna, att ej heller på detta område kyrkoråden skulle ställas inför frågor, som

äro dem främmande. Åtminstone i de norrländska länen, där skogsbruket är

jämnlöpande med jordbruket, är särskilt, den jordägande befolkningen från sin

egen verksamhet väl förtrogen med praktisk skogsförvaltning, och då avverkning

från skogen endast får ske efter en av stiftsintendenten i samråd med

pastoratet fastställd avverkningsplan och efter utstämpling av stiftsintendenten,

lärer någon fara för anförtroendet av jämväl skogsförvaltningen åt pastoraten

och dess organ kyrkoråden icke kunna anses vara för handen.

Enligt vad länsstyrelsen erfarit, har från vissa håll framkastats anmärkning

mot att de föreliggande förslagen, bland annat i de delar, som beröra

förvaltningen av löneboställena, icke tagit hänsyn till dessas rättsliga

ställning. Häremot må anmärkas, att med förslagen icke torde hava avsetts

att träffa avgörande härutinnan, något som för övrigt icke heller lärer

kunna ske i den ordning, varom i detta sammanhang kan bliva fråga, varför,

enligt länsstyrelsens mening, oavsett detta, hinder icke bör möta för genomförandet

av en förenklad förvaltningsapparat för här avsedda fastigheter. Med

samma berättigande skulle väl anmärkning kunna framställas mot varje förslag,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majlis proposition nr 187.

sorn framlägges på detta område, innan äganderättsfrågan, om denna anses tvistig,

blir prövad av domstol i därför stadgad ordning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Ur ren skatteutjämningssynpunkt

är givetvis 1927 års sakkunnigas förslag det effektivaste,

men ur andra synpunkter måste de nu framlagda förslagen sättas

högre. Enligt av prästlöneutredningen verkställd undersökning rörande

prästboställenas rättsliga beskaffenhet har flertalet boställen tillkommit

genom donationer, andra hava anskaffats av församlingar och pastorat

och en del boställen hava anvisats av kronan; örn samtliga boställen gäller,

att de äro rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål. Under sådana

omständigheter måste det anses med rättvisa och billighet mest överensstämmande,

att pastoraten i första hand få draga nytta av sina boställen. Då den

minskning i utdebiteringsbehovet för prästlöneändamål, som ifrågavarande

pastorat härigenom skulle vinna, icke kommer att medföra höjning av maximiutdebiteringen

för nämnda ändamål för övriga pastorat, utan tvärtom denna

enligt förslaget komme att avsevärt sänkas, synes enligt styrelsens åsikt det

nu framlagda förslaget i denna del vara att föredraga framför 1927 års sakkunnigas

förslag, detta dock under förutsättning att en reform i dylik riktning

icke utesluter en förbättrad förvaltning av prästlönejorden.

De sakkunnigas förslag om dennas förvaltning innebär, enligt styrelsens förmenande,

en avsevärd förbättring jämfört med de nuvarande förhållandena. De

brister det nuvarande förvaltningssystemet innebär äro i huvudsak, såsom de

sakkunniga framhålla, dels förvaltningsbefogenheternas splittring å ett flertal

myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken

initiativ och ett smidigt utnyttjande av den ekonomiska situationen kan förväntas.

Mot de sakkunnigas förslag att insätta pastoraten som förvaltare av

boställena — frånsett de till kyrkofonden indragna boställena — samtidigt

som pastoraten erhålla intresse av att förvaltningen blir den bästa möjliga kan

icke ur kommunal synpunkt vara något att erinra. Då den insikt, som kräves

lör drivande av rationellt skogsbruk, ställes till pastoratens förfogande genom

de föreslagna stiftsintendenterna, synas alla möjligheter hava tillvaratagits,

för att boställenas förvaltning skall bliva den bästa möjliga.

Det synes emellertid styrelsen möjligt, att den insikt, som nödvändigt erfordras

för skötseln av prästlöneskogarna, kan ställas till pastoratens förfogande

utan att nya organ inrättas för ändamålet; i sådant hänseende kan det tänkas,

att samarbete mellan pastoraten och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse

skulle på ett lika effektivt sätt föra till målet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har uttalat, att det vore med den största

tillfredsställelse, som styrelsen konstaterade, att de sakkunniga delat de principiella

betänkligheter, som styrelsen givit uttryck åt beträffande 1927 års

sakkunnigas förslag i fråga örn sättet för utjämningen av kostnaden för prästlönerna.

Såsom ett generellt omdöme örn 1931 års sakkunnigas förslag har

styrelsen uttalat, att de ur städernas synpunkt syntes betydligt mera tilltalande

än de 1929 framlagda.

Jag övergår härefter till de yttranden, som antingen utan att underkänna

sakkunnigförslagets huvudprinciper kritisera vissa delar av detsamma eller ock

ställa sig helt avvisande mot förslaget.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Majda proposition nr 187.

Domkapitlet i Strängnäs: Det synes domkapitlet icke lyckligt att ge boställsnämnderna

större befogenheter än de redan äga. Även med den praktiska erfarenhet,

de i flertalet fall torde äga, kunna de icke ersätta domare och rätt

och vad dessa på tjänstemannaansvar utföra.

Enligt domkapitlets mening skulle hela den nuvarande förvaltningen förenklas

och förbättras i rätt riktning, örn de skyldigheter, som respektive länsstyrelser

för närvarande lia gentemot den ecklesiastika boställsjorden, överflyttades

på domkapitlen, som alltfort måste anses representera ägaren av samma

jord. Få domkapitlen såsom föredragare i boställsärenden en stiftsfogde eller

stiftsintendent, som är kunnig både i byggnadsverksamhet och skogsförvaltning,

så vöre därmed mera vunnet än genom de i betänkandet angivna, revolutionerande

förslagen.

I händelse av delade meningar i ärenden, som beröra löneboställena bor

kungl, kammarkollegium alltfort vara den myndighet, som säger det sista

avgörande ordet med undantag för de ärenden, som falla under Kungl. Majrts

prövning. Därmed tager domkapitlet klart avstånd från den föreslagna s._ k.

boställskommissionen. Denna saknar fullständigt rötter i föregående _ lagstiftning,

är till sin sammansättning okänd, men beroende av regeringspolitiken, och

skall i fortsättningen ersättas av en obekant myndighet. Ingen orsak finnes

att frångå kammarkollegium och skapa en ny tjänstemannakår, vars avlöning

kommer att ytterligare tynga kyrkofonden.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vad först beträffar förslaget att anförtro

ganska vidsträckta förvaltningsuppgifter åt vederbörande församlingsorgan

(kyrkoråden) nödgas länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen icke kan dela

förslagsställarnas optimism i fråga om dessa myndigheters lämplighet för den åt

dem avsedda, synnerligen vidsträckta och av former obundna befogenheten. Den

opartiskhet och objektivitet, som man vill förutsätta hos en myndighet med

ifrågavarande befogenhet, torde pa grund av kommunala stridigheter emellanåt

icke framträda så klar och obestridd som önskvärt vore. Det mäste salunda

befaras, att arrendeåtgärderna emellanåt åtminstone kunna givas sken av mannamån.

Kontrollen såväl häremot som beträffande tillgodoseendet av boställets

framtida bestånd i fullgott skick synes alltför svag. Det kan vidare icke alltid

antagas, att de kommunala organen skola besitta ^den juridiska och administrativa

erfarenhet, som måste anses erforderlig. I mångå fall torde den obundenhet

av ovidkommande hänsyn, som i högre grad måste finnas hos statliga

än hos kommunala myndigheter, vara till nytta för en framsynt förvaltning av

boställena. .

Föreliggande erfarenheter av kyrkorådens handhavande av sina hittillsvarande,

tämligen begränsade befogenheter inom ifrågavarande förvaltningsområde

uppmuntra icke till utsträckande av dessa befogenheter. Redan 1923 års ecklesiastiksakkunniga

kunde konstatera nedslående erfarenheter härutinnan. Dessa

sakkunniga yttra sålunda, att det vid tillkomsten av den ecklesiastika boställsordningen

sattes stora förhoppningar, att de enskilda kyrkoråden skulle på

grund av det stora intresse de i många hänseenden hade därav, att boställena

inom församlingarna hölles i stånd, komma att utöva noggrann tillsyn över

att boställena vore för domkapitlets räkning brandförsäkrade. Dessa förhoppningar

hade icke infriats, varför ändrade bestämmelser i detta hänseende vore

påkallade. . .

Länsstyrelsen har många erfarenheter av bristande intresse hos kyrkoråd för

boställenas hävd.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Pastoratens förvaltning av andra avlöningstillgångar än boställena inbjuda

icke heller till utsträckning av pastoratens befogenheter såsom förvaltningsmyndighet.

1

Da länsstyrelsen icke kan antaga, att pastoraten skulle bliva bättre ägnade

för dylika uppdrag, därest deras befogenheter ökades, finnér länsstyrelsen doi

icke tilli adligt att helt överflytta förvaltningen av boställena å kommunala

organ under obundna former, i all synnerhet som kontrollen från det allmännas

sida enligt förslaget icke kan anses nöjaktigt anordnad. Det förtjänar även att

framhållas, att den ifrågavarande lönejorden till icke obetydlig del är av

kronoanslags natur, vilket förhållande sammanställt med vad ovan framhållits

givetvis ökar länsstyrelsens betänkligheter gentemot förslaget i denna del.

Ovan Ilar antytts, att länsstyrelsen anser de möjligheter till kontroll från

statens sida över församlingarnas förvaltning, som föreslagits, otillräckliga.

Länsstyrelsen finnér emellertid icke endast kontrollmöjligheterna mindre tillfredsställande;

även de föreslagna kontrollorganens ändamålsenlighet för de åt

dem avsedda uppgifterna måste ifragasättas. Detta sistnämnda omdöme gäller

särskilt domkapitlen, vilka myndigheter de sakkunniga vilja tilldela nya.

viktiga arbetsuppgifter inom det praktiska förvaltningsområdet. Erfarenheterna

av domkapitlens sysslande med praktiska-ekonomiska förvaltningsuppgifter inbjuda

dock icke till ett utsträckande av dessa myndigheters befogenhet inom

detta förvaltningsområde. Här må såsom exempel på domkapitlens svårigheter

att utöva praktisk-ekonomisk verksamhet anföras följande erfarenheter från

domkapitlens hittillsvarande sysslande med dylika uppgifter.

Domkapitlet har jämlikt 30 § ecklesiastik boställsordning att tillse, huruvida boställes

ratt kan anses förnärmad genom något av domstol eller annat av myndighet meddelat

beslut eller om vid sådant beslut i avseende å boställes bebyggande ej iakttagits behörig

hänsyn till boställes ekonomiska bärkraft. Det åligger domkapitlet att i förekommande

Jnor: ov.erklaga dyllka beslut. Såvitt kunnat utrönas vid undersökning beträffande åren

1925 1931 har domkapitel icke överklagat några förrättningar här i länet. Länsstyrel
sen

som beaktat, att övervakningen i detta hänseende varit otillfredsställande, har i största

möjliga utsträckning införskaffat erforderliga syneprotokoll och granskat desamma, varefter,

då anledning till anmärkning förekommit, handlingarna överlämnats till kammarkollegiet,

som genom sitt advokatfiskalsämbete överklagat förrättningarna. Exempelvis

må nämnas, att genom dessa överklaganden ändringar till det allmännas fromma vunnits

ifraga örn av- och tillträdessyner å Bo kyrkoherdeboställe år 1929 och å Hammarby

komministerboställe och Sorunda kyrkoherdeboställe år 1930.

Beträffande boställes bebyggande hava boställsnämnderna vid syner och besiktningar

i mycket stor utsträckning fattat beslut, vartill de ej haft befogenhet. Då arrendator i

följd av sådana boställsnämnds beslut begärt ersättning hos länsstyrelsen, har länsstyrelsen

i regel nödgats avslå framställningen, enär tillstånd till byggande eller

medgivande örn inlösen av överloppshus icke lämnats i behörig ordning Senare

gjorda ansökningar om godkännande av boställsnämndens dispositioner har länsstyrelsen

vid saklig prövning med hänsyn till boställets ekonomiska bärkraft icke sällan

nödgats avslå. Oaktat domkapitlen i regel ställt sig tillmötesgående emot sökanden, då

besvär över dylika avslagsbeslut anförts hos kammarkollegiet, har kollegiet merendels

kunnat besvären utan avseende (exempel Roslagsbro kyrkoherdeboställe).

onV[ågf-.,?m *ilfsynea däröver, att åbyggnad å boställena är brandförsäkrad, stadgas i

30 ^ bostallsordnmgen, att det ankommer på domkapitlet att hålla noggrann tillsyn över

arrendators fullgörande av sin brandförsäkringsplikt. Enligt 37 § boställsordningen har

bostailsnamnden att vid varje besiktning tillse, att boställets hus äro behörigen brandförsäkra^.

Enligt 19 § arrendeförordningen och föreskrift i arrendekontrakten åligger det

arrendatorn att årligen insända bevis till domkapitlet om att brandförsäkringen vidmakthållits.

kårskilt under sm första verksamhetstid underläto boställsnämnderna ofta att

granska brandförsäkringshandlingarna vid förekommande besiktningar men även i fall

då boställsnämnden i besiktningsprotokollet anmärkt, att arrendator ej kunnat förmås

1 Länsstyrelsen åberopar här, liksom

Jag hänvisar till handlingarna i ärendet.

flera gånger i det följande, bilaga till sitt utlåtande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

187

förete brandförsäkringshandlingar, eller att arrendatorn ej haft husen försäkrade till

behörigt värde, har domkapitlet aldrig — försåvitt för länsstyrelsen är känt — framställt

någon anmärkning mot besiktningen eller vidtagit någon åtgärd mot arrendatorn. I ett

fall (Värmdö kyrkoherdeboställe) har inträffat, att, sedan boställsnämnden vid besiktning

förelagt arrendatorn att höja föTsäkringen för ett hus, huset kvarstått försäkrat till

det lägre värdet, varför full ersättning vid en sedermera inträffad eldsvåda ej erhölls

för detta hus. — Då det kommit till länsstyrelsens kännedom, att arrendator ej erlagt

brandstodsavgift, har länsstyrelsen för att skydda bostället förskotterat sådan avgift för

att sedan uttaga densamma av arrendatorn. Numera har länsstyrelsen under hand träffat

överenskommelse med länets brandstodsbolag om årlig uppgift å förfallna, cguldna avgifter

för ecklesiastika boställen och kronodomäner och örn särskild respittid för att kunna

tillhålla de försumliga arrendatorerna att inbetala avgifterna. Dylik övervakning hade

författningsenligt bort ankomma på domkapitlet.

Tillsynen över kyrkorådens förvaltning av årsbeloppsmedel var på sin tid föremål för

ecklesiastiksakkunnigas uppmärksamhet. Dessa sakkunniga yttrade härom, att det icke

undfallit de sakkunniga, att den av kyrkoråden utövade förvaltningen praktiskt taget

vore utan kontroll och att det till de sakkunnigas kännedom kommit fall, då årsbelopp

obehörigen använts till gottgörande av byggnadskostnader. De sakkunniga inskränkte sig

emellertid till att föreslå nu gällande kontrollbestämmelser i detta avseende, vilka stadga

skyldighet för boställsnämnden att vid varje besiktning eller syn avfordra församlingens

ombud redovisning för årsbeloppsfonden. Då domkapitlet har att övervaka bostadsnämndens

besiktningar, har domkapitlet även att tillse nämndernas åtgöranden beträffande

kontrollen över årsbeloppsfonderna.

Av till länsstyrelsen inkomna protokoll över boställsnämndernas besiktningar och syner

framgår, att boställsnämnderna — särskilt i början av sin verksamhet — ofta underläto

att vid sådan förrättning avkräva församlingsombuden någon redovisning. I många fall

måste boställsnämnden, då redovisning fordrades, anteckna till protokollet, antingen att

församlingsombuden icke kunnat lämna någon som helst redovisning eller att församlingsombuden

förklarat, att kyrkorådet ej hade några årsbelopp innestående, ehuru sådana bort

finnas, eller oek att visserligen något visst mindre belopp kunde redovisas såsom innestående

årsbelopp, men att beloppen med räntor rätteligen bort vara väsentligt större. — Såvitt

för länsstyrelsen är känt, har hittills aldrig förekommit, att domkapitel vidtagit

några åtgärder i anledning av de anförda felaktigheterna. (En av kontraktsprostarna i

länet sökte härom året genom anmaningar till pastorsämbetena inom sitt kontrakt vinna

rättelse i avseende å denna fondförvaltning. Med vad resultat är dock ännu ej känt. I

enstaka aktuella fall, då årsbeloppsmedel skolat tagas i anspråk, hava kyrkoherdar eller

kyrkokassörer begärt utredningar direkt från länsstyrelsen för att kunna bringa reda i

församlingens räkenskaper.)

Tillsynen över arrendators underhåll av hus och ägor åligger enligt 30 § boställsordningen

domkapitlet. I 56 § av samma förordning anvisas domkapitlet skyldighet att, efter

erhållen rapport från kontraktsprosten, ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av

boställes bästa, där anledning till anmärkning föreligger emot arrendators fullgörande av

sin nybyggnads- eller underhållsskyldighet.

Det ovan återgivna uttalandet från boställsnämnden rörande Värmdö kyrkoherdeboställe1

utvisar, att åtminstone i detta fall erforderlig tillsyn åsidosatts. De vid årets avoch

tillträdessyn å detta boställe utdömda bättringskostnaderna för brister å hus, hägnader

och diken samt vanhävd uppgingo till så högt belopp som 8,000 kronor.

Den tillsyn över arrendesäkerheterna, som domkapitlet har att utöva, torde merendels

äga rum enligt formella grunder. Uppgifter om löftesmäns insolvens har länsstyrelsen i

regel erhållit i första hand från landsfiskalen i orten.

Slutligen kan omnämnas, att domkapitlen, vilka hava att utse allmänna ombud för bevakande

av boställenas rätt vid lantmäteri- och andra förrättningar, i regel förordna

kontraktsprostar till dylikt ombud. Länsstyrelsen har på sin tid tillåtit sig föreslå, att

boställsnämndens ordförande i regel borde förordnas till allmänt ombud vid dessa förrättningar.

Länsstyrelsens uppfattning, att kontraktsprostarna icke äro lämpade för detta

uppdrag, delades av de ecklesiastiksakkunniga, som bland annat anförde följande: »Även

kontraktsprostens lämplighet för uppdraget (arrendeuppskattning) måste numera anses betydligt

mindre än förr. Han är numera icke, annat än möjligen undantagsvis, själv jordbrukare

och lärer allt mera förlora den kontakt med detta verksamhetsområde, som han

tidigare i egenskap av boställshavare och på grund av sin ämbetsverksamhet haft.»

Det iir emellertid naturligt nog, att domkapitlen icke äro utrustade för praktisk-ekonomiska

uppgifter, då deras personal anstiilles för huvudsakligen andra

1 Här uteslutet.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändamål. Förslaget om inrättande av stiftsintendentsbefattningarna har också

tydligen tillkommit i syfte att tillföra domkapitlens förvaltningspersonal nödvändig

förstärkning. Fråga blir då, örn denna förstärkning kan anses tillräcklig.

Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här gäller måste länsstyrelsen

för sin del anse det erforderligt, att även juridisk-administrativ sakkunskap

och rutin tillföres kontrollmyndigheten.

Å andra sidan anser länsstyrelsen, att förslagets bestämmelser rörande boställenas

förvaltning innebära fördelar därutinnan, att desamma skulle medföra

frihet och smidighet vid utarrendering av boställena och övervakande av

arrendebestämmelserna. Otvivelaktigt skulle bättre resultat än för närvarande

kunna vinnas av boställsförvaltningen, därest handhavandet av densamma kunde

uppdragas åt den nuvarande arrendemyndigheten under samma fria villkor

som betänkandet föreslagit vid detta bestyrs överlämnande till pastoraten. I

länsstyrelsens yttrande den 12 juli 1930 över 1927 års sakkunnigas förslag

uttalades, att olägenheterna med det nuvarande systemet, vilka olägenheter

länsstyrelsen på ett mycket tidigt stadium av nu gällande lagstiftnings giltighetstid

varit i tillfälle framhålla, först och främst hänförde sig till svårigheterna

att åstadkomma erforderlig bebyggelse av boställena. Åtgärder till avhjälpande

av svårigheterna härutinnan måste alltjämt anses utgöra kärnpunkten

i förvaltningsspörsmålet från praktisk-ekonomisk synpunkt. I detta avseende

synes förslaget icke innebära några vidare nyheter än att pastoraten skulle

svara för sådan nybyggnad, som erfordras för ersättande av insynat hus, som

utdömts vid ekonomisk besiktning. Effektiva åtgärder för åstadkommande av

fullgod bebyggelse å de många ofullständigt eller dåligt bebyggda löneboställena

måste emellertid skyndsamt tillgripas för undvikande av att boställenas

avkastningsförmåga för lång tid framåt ytterligare nedpressas. Ofullständigt

bebyggda boställen, som icke hava sådan ekonomisk bärkraft, att de kunna

belastas med ytterligare byggnadskostnader, böra avyttras. Försäljningsmedlen

böra göras räntebärande på lämpligt sätt, eventuellt genom inköp av räntabla

fastigheter.

Att anförtro bosta]Isskogarnas förvaltning åt de kommunala myndigheterna

finner länsstyrelsen icke tillrådligt. Den tillsyn, som stiftsintendenten skulle

utöva, får visserligen med hänsyn till denne befattningshavares fackutbildning

antagas bliva ur förvaltningssynpunkt mera tillfredsställande än kontrollen

över kyrkorådens förvaltning i övrigt, men det måste ifrågasättas, huruvida

det kan bliva möjligt att i mera vidsträckta, skogrika stift utöva tillräcklig

ledning och övervakning av skogsvården för en stiftsintendent. Det lärer i allt

fall knappast kunna antagas, att den skogsvårdande verksamheten under den

föreslagna organisationen skulle bliva bättre än den genom domän styrelsens

lokala tjänstemän utövade förvaltningen, varför länsstyrelsen, med hänsyn till

länsstyrelsens allmänna utgångspunkter vid bedömandet av förslagen till förvaltningens

anordnande, icke är benägen ansluta sig till förslaget att överflytta

tillsynen över de ecklesiastika skogarna från domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i anslutning till vad som i princip

skulle hava gällt efter tillkomsten av 1866 års skogsordning låta skogsavkastningen

tillföras gemensamma lönetillgångar men låta jordbruksavkastningen

fortfarande tillgodogöras av varje pastorat för sig. Till stöd för sitt förslag

framför länsstyrelsen en kritik av utredningsmännens undersökning av församlingarnas

ställning till prästlönejorden. Ur denna kritik må anföras följande:

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

139

I själva verket torde det vara utredningsmännens uppfattning om församlingarnas

privata äganderätt till de ecklesiastika boställena, som ligger till

grund för deras och de sakkunnigas förslag.

Enligt länsstyrelsens förmenande saknar denna uppfattning tillräckligt stöd

såväl av den nu förebragta utredningen som av i övrigt kända förhållanden.

Ett antal boställen, sannolikt större i vissa delar av riket, mindre i andra,

hava ostridigt anvisats av kronojord för att användas till prästboställen. Att

församlingarna skulle äga något slags äganderätt till dessa synes icke vara

ifrågasatt.

Med avseende å boställen, vilka styrkas hava blivit donerade av enskilda,

torde enligt vanliga rättsgrundsatser donators viljeförklaring vara avgörande

för rätten till bostället. Härvid förtjänar det att framhållas, att ofta den kyrkliga

eller prästerliga funktionens uppehållande, icke en viss församlings rätt

eller ekonomiska fördel, torde utgöra donationens ändamål.

Med avseende å övriga boställen torde böra anmärkas, att, nied den metod utredningsmännen

använt, det aldrig lärer kunna bliva fråga örn ett verkligt

styrkande av individuella rättsanspråk, utan allenast om ett antagande e fortiori.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma, tala åtskilliga omständigheter för att

ett betydande antal boställen tillkommit genom åtgärder från en eller flera

församlingsmedlemmar eller möjligen församlingsmenigheten. Men även om en

sådan tillkomst varit vanlig, särskilt under medeltiden, lärer äganderätt för

församlingen icke kunna anses förvärvad därigenom. Beträffande uppfattningen

angående skötning i gällande rättspraxis hänvisas till N. J. A. 1916

not. A. 435. Resultatet synes således vara, att frågan örn den privata äganderätten

till boställena nu som förut i ett stort antal fall måste lämnas obesvarad.

(Jfr I sid. 145, kammarkollegiets utlåtande den 16 april 1892.)

Tillsvidare torde man därför få nöja sig med att antaga, att den offentligrättsliga

lagstiftningen och sedvanan, för att trygga de prästerliga uppgifternas

uppehållande, ända från medeltiden sörjt för att prästerna skulle

vara försedda med boställen. Med detta antagande står väl tillsammans, att

understundom anspråk på privilegieskydd av prästerskapet framförts till stöd

för boställenas egenskap av lön för särskilda prästerliga befattningar. Mot

antagandet strider ej heller att församlingarna, åtminstone tidvis, haft betydande

inflytande på boställenas förvaltning. Genom 1866 och 1894 års skogsordningar

hava dock av skogarnas avkastning en väsentlig del överflyttats

från den lokala församlingen till att täcka samfällda utgifter för prästerskapets

avlöning. Sistnämnda ståndpunkt bibehålies i 1910 års lagstiftning.

Nämnda författningar torde ingalunda kunna anses som skogsvårdsföreskrifter

(jfr I sid. 40).1

Under sådana förhållanden föreligger icke tillräckligt stöd för att den nu

tillämnade lagstiftningen skulle anses såsom regel utgå från någon församlingens

privata äganderätt till de ecklesiastika boställena. Bestämmelser angående

rättsförhållandet med avseende å boställena torde kunna ändras i samma

ordning som annan lag eller författning rörande kyrkliga förhållanden. Göres

anspråk på särskild rätt gällande i något fall, får detta styrkas.

Då bevisning därom endast i undantagsfall torde kunna förebringas, synas

ej heller särskilda bestämmelser för dylika fall behöva upptagas i lagstiftningen.

I princip torde denna ståndpunkt överensstämma med exempelvis grunderna

för lagen den 3 juni 1921 örn upphävande av patronatsrätt.

Det torde också böra påpekas, att ett fasthållande av församlingarnas (pasto
-

Sc bilaga 1 e. 345.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ratens) rätt till boställena i samma grad, som skett i de föreliggande betänkandena,

synes leda till egendomliga konsekvenser, där uppdelning skett av

äldre pastorat. Vid dylik delning torde boställe hava behandlats såsom avlöningstiligång

för det pastorat, inom vilket det vore beläget, utan att därvid

något likvidationsförfarande mellan de åtskilda pastoraten i regel ägt rum. Så

torde hava skett, även då boställe får antagas hava varit anvisat av kronojord.

Det skulle då kunna inträffa, särskilt när det är fråga örn skogshemman, att

ett pastorat, enligt de sakkunnigas förslag, finge sina kostnader för prästavlöningen

helt täckta genom boställets avkastning, under det att det andra pastoratet

fullständigt saknade lokala tillgångar. Ersättning skulle i dylikt fall icke

kunna lämnas enligt lagförslaget.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det icke sannolikt att upprättandet av

denna nya kår av tjänstemän skulle bliva billigare än förvaltningens bibehållande

hos domänverket. Härvid förutsättes, att de nuvarande minsta och i

förvaltningsavseende mest ogynnsamma skogarna säljas och i stället arrondering

och koncentrering genomföres. Dessutom skulle ju de tungskötta och oekonomiska

husbehovsstämplingarna bortfalla. Det synes också, som om man svårligen

kunde undgå att ställa en förvaltning av så stora värden under enhetlig

ledning av sakkunnig myndighet. Här gäller det dock en areal av över 270,000

hektar med ett taxeringsvärde av över 55 miljoner kronor. Även örn de elva

stiftsintendenterna erhålla något högre avlöning än vanliga jägmästare, synes

det knappast tillrådligt att allenast låta dem var för sig svara för skogarnas

skötsel.

Frågan gäller då, vilken betydelse ur ekonomisk synpunkt man kan tillmäta

församlingarnas förvaltning. Utredningsmännen hava själva antytt, att pastoratens

förvaltning av skogarna skulle medföra betydande risker för att omtanken

på framtiden och anpassningen efter konjunkturerna erhåller alltför

litet utrymme.

Det är ju också bekant att den enskilda skogsägarens intresse och förmåga

understundom äro otillräckliga för skogsvården, i följd varav höjningen av de

enskilda skogarnas produktion anses vara särskilt viktig. Och det lärer icke

kunna antagas, att kyrkorådet i en församling skall sköta boställsskogen bättre

än dess ledamöter vårda sina egna skogar.

Man synes därför icke kunna anse det föreliggande förslaget i fråga örn

skogsförvaltningen betryggande. Sannolikt skulle det framkalla yrkanden på ett

nytt ämbetsverk såsom kyrkofondskommittén på sin tid föreslagit. Men det

förefaller då enklare och mera effektivt att förlägga ledningen till en särskild

byrå i domänstyrelsen med uppgift att utvinna så stor inkomst ur de ecklesiastika

skogsdomänerna, som är förenlig med uthålligt skogsbruk. Uppgiften

kommer icke att principiellt skilja sig från den affärsmässiga förvaltningen av

statens egna skogar. Även försäljningen av de alltför splittrade småskogarna

och inköpen för arrondering förutsätter en överblick över marknaden, som

knappast kan finnas hos de särskilda stiftsintendenterna eller kyrkorådets medlemmar

eller fondförvaltningen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör således den ecklesiastika skogen såsom

en gemensam prästerlig avlöningstillgång skötas av domänverket. Därvid

måste det dock framhållas såsom synnerligen viktigt, att förvaltningskostnaderna

nedbringas.

Med avseende å jordbruksförvaltningen synes det otvivelaktigt, att inom alla

pastorat finnes tillräcklig sakkunskap, under det att däremot skötandet av

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

jordbruk genom tjänstemän plägar lämna mindre gynnsamt resultat. Då enligt

förslaget pastoratens egna ekonomiska intressen skola inriktas på boställenas

avkastning, torde överlämnandet av förvaltningen i denna del medföra stora

fördelar. Risken för bestående skador för framtiden är också vid ett jordbruk

ojämförligt mindre än då det gäller skogsdomäner. Då länsstyrelsen således

ifrågasätter, att jordbruksförvaltningen skiljes från skogsförvaltningen förutsattes,

att husbehovsrätterna till skogen upphöra samt att betesområde avskiljes

till jordbruksfastigheterna från skogen antingen, där så kan ske, såsom särskilt

ordnad betesvall eller såsom hägnad beteshage. Att kontroll över pastoratens

förvaltning av boställenas jordbruk erfordras torde vara uppenbart. Örn man

Anil begränsa inrättandet av nya tjänstemän, synes kontrollen kunna överlämnas

till de nuvarande domänintendenterna. På sina håll lärer dock denna anordning

förutsätta, att domänintendenten erhåller biträde av assistent, enligt Arnd som

framgår exempelvis av domänintendenten Sven Linders yttrande (tryckta yttranden

sid. 589 ff.). Huruvida domänintendentsbefattningar behöva inrättas,

där sådana ej finnas, eller örn kontrollen där kan överlämnas till jägmästarna,

kan länsstyrelsen ej bedöma.

Till domänintendenten bör redovisningen från församlingen ingå och av denne

befordras till ovannämnda byrå i domänstyrelsen.

Med avseende å uppskattning, förslag beträffande byggnadsskyldighetens

fullgörande och tillsynen över densamma m. m. torde boställsnämnderna böra

bibehållas.

Vid prövning av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde domänintendenterna

behöva hava stöd av lokal myndighet. Enskilda intressen kunna eljest göra

sig gällande med alltför stor styrka, särskilt då det lätt kan tänkas, att avkastningen

icke har den betydelse för utdebiteringen inom pastoratet, som utredningsmännen

förutsätta. Domkapitlen med sin nuvarande sammansättning

och utrustning torde knappast vara lämpliga att handhava hithörande rättsfrågor.

Det synes vara att föredraga att länsstyrelserna fortfarande få tjänstgöra

såsom ekonomiska lokalmyndigheter. Nuvarande arbete därmed har avseATärd

omfattning och försvinner säkerligen ej, äATen om pastoraten får förvaltningen

om hand. Länsstyrelserna torde också böra föra talan för boställena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förvaltningens decentralisering gör den

ecklesiastika boställsnämnden mindre tjänlig som kontrollorgan.

För domkapitlen torde bliva särskilt angeläget att för kontrollen över jordbruksförvaltningen

hava stadigvarande tillgång till sakkunnig tjänsteman,

som mera ingående blir i tillfälle att följa löneboställenas vård och utveckling.

Länsstyrelsen föreslår därför, att de ecklesiastika boställsnämndernas verksamhet

skall upphöra och att kontrollen över jordbruksförvaltningen övertages

av särskilda tjänstemän såsom ecklesiastika domänintendenter, vilkas tjänstgöringsområden

och tjänsteställning i övrigt fastställes efter särskild utredning.

Man kan ej vara säker om att hos kyrkoråden finna för fastighetsförvaltningen

erforderlig sakkunskap, varför förslagets fakultativa boställsstyrelser

med all säkerhet komma att utses i flertalet församlingar. Hos församlingarna

torde uppstå svårigheter att erhålla lämpliga och villiga förtroendemän för

boställsstyrelsernas rekrytering, därest ej ledamotskapet blir avlönat, något

som ej torde vara aArsett.

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att utarrenderingsförfarandet enligt

förslaget ej synes vara tillfredsställande. Församlingarnas organ, kyrkoråd

eller boställsstyrelse, skulle själva äga att helt bestämma över innehållet i

arrendeavtalen. Det kan ej anses vara uteslutet, att arrendevillkoren under så
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majlis proposition nr 187.

dana förhållanden påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande omständigheter.

Församlingarnas obundenhet vid utarrenderingarna synes därför

böra inskränkas och utarrenderingarna lämpligen ske under medverkan av den

ecklesiastika domänintendenten. Dennes befogenheter härvid böra dock ej göras

vidsträcktare än som kan anses vara erforderligt för att trygga boställenas

vidmakthållande, tidsenliga utveckling och rationella utnyttjande för sitt huvudsyfte.

Med avseende å den föreslagna organisationen för skogsförvaltningen har

länsstyrelsen ävenledes erinringar att framställa.

Länsstyrelsen, som efter vad ovan sagts, delar de sakkunnigas mening örn

decentralisationslinjens fördelar, håller före, att decentralisationssystemet bör

kunna komma till än vidsträcktare användning för skogsförvaltningen än de

sakkunniga tänkt sig.

I stället för att centralisera förvaltningen inom stiften och inrätta en härför

erforderlig tjänstemannakår anser länsstyrelsen, att varje pastorat bör handhava

omvårdnaden av sina boställsskogar och för ändamålet anställa som medhjälpare

erforderlig fackmannapersonal nied tillfällig eller fastare anställning

alltefter uppgifternas omfattning.

Kontrollen över skogsvården bör åvila stiftsintendenterna. Om dessa — såsom

länsstyrelsen tänkt sig organisationen — befrias från bestyret med de

mindre krävande men ofta tidsödande skogsvårdsgöromålen, skulle de bliva i

tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det viktigare arbetet med kontrollen

över skogshushållningen.

Stiftsintendenternas befogenheter synas i vissa hänseenden vara för snävt

begränsade. Då de sakkunnigas specialmotivering tolkar innehållet i den föreslagna

prästlönelagens bestämmelse angående stiftsintendenternas befogenheter

så, att intendenten ej skulle äga föreskriva markförbättningar och andra åtgärder,

som kunde tvinga pastoratet till investering av nytt kapital, innebär

bestämmelsen ett beklagligt hinder för stiftsintendentens verkliga arbetsuppgift.

Uti stiftsintendentens befogenheter bör inrymmas rätt att lämna föreskrift

örn alla åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård, utan annan

inskränkning än att pastoratet ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens

belopp.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Såsom nu en gång de kyrkliga förhållandena

utvecklat sig i vårt land och nied den ställning staten och kyrkan intaga till

varandra lärer, alldeles oavsett huru bedömande av frågan örn den juridiska

rätten till den ecklesiastika jorden utfaller, det ej få anses orimligt att åt staten

bevaras en genomförd kontrollerande befogenhet genom dess egna organ.

Med utgångspunkt från den i sig tilltalande grundtanken att i vidare mån.

än förhållandena med nuvarande lagstiftning medgiva, kunna tillgodogöra

församlingarnas eget intresse för boställenas vård och förståndiga brukande

hava de sakkunniga ansett sig kunna räkna på ett utnyttjande av pastoratens

medverkan för hela den komplicerade förvaltningsapparaten. Det synes länsstyrelsen

som örn de sakkunniga härutinnan ställt sina förväntningar väl högt.

Svårigheterna med en egendomsförvaltning av den särskilda beskaffenhet,

varom här är fråga, synas hava underskattats och ej tillräcklig hänsyn hava

tagits till den omständigheten, att särskilt inom mindre pastorat tillgången på

lämplig och villig arbetskraft härutinnan kan vara begränsad. Möjligheten av

att vid utarrenderingar enskilda synpunkter ibland kunna få göra sig otillbörligt

gällande är nog icke utesluten. Då pastoraten såsom t. ex. här i länet

kunna bestå av ända till 6 särskilda församlingar, lärer knappast hos pastoratets

representation — väl i de flesta fall boställsstyrelse —■ få påräknas det

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 143

alldeles särskilda intresse för varje enskild församlings boställe, som förutsatts

av de sakkunniga.

De beräkningar över det ekonomiska utfallet av det föreslagna systemet,

vilka 1931 års utredningsmän förebragt och vilka torde härutinnan ligga till

grund för de sakkunnigas förslag, äro knappast ägnade att giva någon tillförlitlig

jämförelse av administrationskostnaderna under närvarande och nu

föreslagna förhållanden. Härvid må framförallt erinras örn att ingen hänsyn

tagits till pastoratens kostnader. Utom rena förvaltnings- och räkenskapsbestyr,

för vilka vederbörande befattningshavare naturligtvis få särskilt ersättas, lärer

man knappast kunna undgå att taga hänsyn till den alltmer framträdande

tendensen ifråga örn arvoden för kommunala förtroendeuppdrag överhuvudtaget

och sålunda få beräkna, att jämväl de föreslagna boställsstyrelserna komma

att efterhand draga kostnader. Då enligt förslaget regleringen av mellanhavandet

mellan pastoraten och kyrkofonden skall byggas på normalberäkning av

boställenas avkastning, bliva dessa förvaltningskostnader givetvis upptagna

som utgifter. Det lärer i avseende å dessa normalberäkningar — vilka skola

gälla för längre perioder framåt -— för övrigt med fullt skäl få förväntas en

allmän tendens att taga till inkomster i underkant, men utgifter rundligt nog.

Risken för att kyrkofondens mellankomst för lönesystemets uppehållande härigenom

bliver mera anlitad än eljest skulle bliva fallet torde ligga i öppen dag.

Det lärer för övrigt få erinras om den särskilda omständigheten, att överhuvudtaget

normalberäkningar, uppgjorda under, såsom för närvarande, tryckta

konjunkturer för jordbruket torde komma att för avsevärd tid fastlåsa låga avkomstbelopp

för löneboställena till förfång för kyrkofonden, som därjämte

bliver lidande på minskningen i inkomster genom bortfallande av den supplementära

utdebiteringen av prästlönemedel i ett stort antal pastorat.

På nu anförda skäl anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka de sakkunnigas

förslag, i vad det rörer förvaltningen av löneboställena.

Länsstyrelsen är emellertid fullt på det klara med att det nuvarande systemet

för prästlönejordarnas förvaltning icke utan vidare bör läggas till grund

för en lagstiftning, som tager sikte på ej mindre säkerhet och reda i förvaltningen,

utan även ernående av ett för avlöningsväsendet så gynnsamt resultat

som möjligt.

Önskvärt måste anses att — vid eventuellt bibehållande av decentralisation

läns- eller stiftsvis — verkställighetsbestyret koncentreras hos endera länsstyrelsen

eller domkapitlet. Vad angår valet mellan dessa myndigheter talar

för domkapitlet dess mera på ecklesiastika ärenden överhuvudtaget inriktade

verksamhet, för länsstyrelsen en allmän inriktning på kamerala och förvaltningsbestyr.

För egen del anser länsstyrelsen — i medvetande likvisst örn den

icke ringa arbetsbörda, som därigenom lagts och lägges till länsstyrelsens övriga

— arrendeväsendet böra i huvudsak förläggas under länsstyrelsen, bl. a.

genom förflyttning dit av uppsägningsrätt, föranstaltande av syner, tillsyn å

arrendesäkerhet m. m. Detaljerat förslag härutinnan liksom i övrigt i fråga örn

erforderlig omarbetning av arrendeföreskrifterna anser sig limsstyrelsen sakna

anledning att nu framlägga innan själva huvudfrågan fått sin lösning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför såsom skäl mot pastoratsförvaltning

av boställenas jordbruk, bland annat, att man kan befara, att utarrenderingen av

boställena ej kommer att ske med oväld och opartiskhet, örn församlingarna

själva få hand därom. Personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrkostämmorna

komma med största sannolikhet, anför länsstyrelsen vidare, att

mången gång inverka vid utarrenderingen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

J44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller såsom skäl för centralisering till

kyrkofonden av prästlöneväsendet den skatteutjämning, som härigenom skulle

astadkommas, därvid länsstyrelsen, som antager, att skatteutjämningsfrågan i

övervägande grad kommer att gå i riktning mot överflyttande av kommunala

uppgifter å statsverket, och finner, att vår kyrkas karaktär av statskyrka alldeles

särskilt inbjuder härtill, framhåller, att 1927 års sakkunniga funnit en

utväg att utan sådan överflyttning åstadkomma ungefärligen samma effekt i

skatteutjämningshänseende som om avlöningsväsendet överflyttats på statsverket.

Länsstyrelsen ingår även i kritik av utredningen örn församlingarnas

ställning till prästlönejorden:

Utredningsmännens slutsatser utav den historiska tillkomsten innebära ingenting

mera och ingenting mindre än att församlingarna skulle hava en privaträttslig

äganderätt till all såsom avlöning åt församlingens prästerskap anslagen

.jord, och detta även örn den anslagits av kronan till detta ändamål. En sådan

slutsats beträffande sistberörda slaget av jord torde falla på sin egen orimlighet,

vadan därom icke kan behöva vidare ordas. Och örn utredningsmännen med

omsorg satt sig in uti 1929 års, av länsstyrelsen förordade förslag, skulle det

säkerligen icke hava undgått deras uppmärksamhet, att i 1929 års betänkande

(sid. 150) åberopats ett rättsfall, enligt vilket högsta domstolen avvisat en församlings

anspråk på äganderätt till ett boställe, som i äldre tid upplåtits av

socknemän. Detta prejudikat borde hava givit något att tänka på.

Så värdefull den historiska utredningen än kan anses vara för bevarande av

kyrkans och dess prästerskaps rätt till egendomarna för framtiden, så lärer i

varje fall enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande därå icke kunna grundas

annat än en offentligt rättslig förfoganderätt över prästlönejorden för det

med densamma avsedda ändamål, men en sådan rätt torde få anses betryggande

nog. Vissa påtagliga inkonsekvenser i de sakkunnigas resonemanger i denna

fråga hava för övrigt icke kunnat undgå att väcka länsstyrelsens uppmärksamhet.

Örn det nämligen hade kunnat göras gällande en ostridig privatäganderätt

för församlingen till den såsom boställe upplåtna prästlönejorden, så skulle väl

denna äganderätt tillkomma uteslutande just den församling, till vilken jorden

anslagits; men de sakkunniga begå nu den inkonsekvensen att låta denna äganderätt

utan vidare övergå på hela det genom lagstiftning och regeringsåtgärder

tillkomna pastorat, i vilket den församling, som skulle hava förvärvat äganderätten,

eventuellt utgör allenast en mindre del. Pastoratets rätt skulle väl således

under^ alla förhållanden icke kunna betecknas annat än som en offentligt

rättslig förfoganderätt, eftersom den icke skulle kunna grundas annat än å lagstiftningsåtgärder.

Efter det 1927 ars sakkunniga avgivit sitt betänkande, har socialiseringsnämndens

radikala förslag, enligt vilket den huvudsakliga delen av prästlönetillgångarna

skulle överföras till statsförmögenheten, utkommit, och det ser

nästan ut som örn detta skulle hava hos prästlönesakkunniga framkallat dels

en ängslan för statsmyndigheters handhavande av förvaltningen av kyrkans

tillgångar, dels ock en knappast berättigad större trygghetskänsla örn förvaltningen

uteslutande lades i händerna på kyrkliga myndigheter. Men därvid har

man icke vågat sig på att låta även kyrkofonden i förvaltningsavseende skiljas

från ° det verk, som eljest har till huvudsaklig uppgift att förvalta statsverkets

tillgångar.

o För länsstyrelsen ligger emellertid närmast till hands att se saken så, att

sa länge vi hava en statskyrka, böra de kyrkliga tillgångarna visserligen på

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

145

grund av deras historiska tillkomst på det noggrannaste särhållas från statens

egendom och användas uteslutande för det avsedda ändamålet, men de böra på

det praktiskt bästa sättet förvaltas av statsmyndigheter och kontrolleras av statsmyndigheter.

Alla dessa kyrkliga tillgångar böra således sammanhållas såsom

en enhet, vilken icke bör splittras. Örn däremot den dag skulle komma, då vi

icke längre skola hava en statskyrka, så gäller det då att verkställa en boskillnad

mellan stat och kyrka.

Med den uppfattning, som länsstyrelsen sålunda låtit komma till uttryck, är

det helt naturligt, att länsstyrelsen känt sig mycket tilltalad av 1927 års sakkunnigas

förslag. Detta förslag har synts länsstyrelsen hava på det mest betryggande

sätt, som överhuvudtaget är möjligt, sökt sammanhålla alla prästlönetillgångar

såsom en enhet och bevara dem för det ändamål, för vilket de

äro avsedda. Sett på lång sikt, skulle detta förslag också i sinom tid komma

att medföra den billigaste och ändamålsenligaste förvaltning, som överhuvud

kan vara tänkbar, i det att förslaget syftar till att så småningom utbyta en

mängd mindre avkastningsgivande jordbruksfastigheter, å vilka byggnadskostnader

visat tendens att konsumera avkastningen, emot större och i förvaltningsavseende

lättsköttare skogskomplex — alldeles på samma sätt som staten

under många år förfarit med sina mindre jordbruksdomäner.

I motsats härtill går det nu föreliggande förslaget ut på en splittring av den

kyrkliga förmögenheten, och detta på sådant sätt, att effektiv kontroll går

förlorad. Örn det förslaget gånge igenom, så skulle — det är länsstyrelsens tro

— icke en mansålder hava gått, innan det komme att av kyrkans män djupt

beklagas, att så skett.

Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas förväntningar på en god förvaltning,

örn kyrkoråden skola handhava densamma och detta tillika under så

fria former, som i förslaget ifrågasatts. Många kyrkoråd skulle kanske på ett

utmärkt sätt fullgöra åliggandena, medan andra, måhända flertalet, säkerligen

skulle brista på ett betänkligt sätt.

Naturligtvis skulle det kunna påstås, att det är ett rätt så allvarligt misstroende,

som länsstyrelsen sålunda vågat giva uttryck åt i fråga örn kyrkoråden

i länet, men påtagligt är ju, att länsstyrelsen icke saknat grund härför,

och misstroendet avser ingalunda kyrkorådens redbarhet utan uteslutande

deras kompetens.

Länsstyrelsen har under sin verksamhet i stor omfattning haft att göra med

kyrkoråd, som uppenbart vanskött vida enklare göromål än dem, som enligt

förslaget skulle påläggas dem, och vill till bestyrkande härav endast giva några

av de otaliga exempel härpå, som skulle kunnat stå till buds.

Så snart ett löneboställe utarrenderas, översänder länsstyrelsen en avskrift av det upprättade

arrendekontraktet jämte den av arrendatorn lämnade borgensförbindelsen till

vederbörande kyrkoråd för kännedom och för att i sin mån övervaka, att meddelade

äyggnadsföreskrifter av arrendatorn iakttagas. I ett stort antal fall har det förekommit,

att vederbörande en tid därefter hos länsstyrelsen anmält, att ifrågavarande handlingar

förkommit samt anhållit om nya utskrifter. Det är påtagligt, att under sådana förhållanden

kyrkorådets uppsikt över egendomarna icke kunnat bliva alltför ingående. Ehuru

länsstyrelsen samtidigt med översändande till kyrkoråden av de genom länsstyrelsens försorg

uppburna arrendeavgifterna tillika överlämnar särskild redogörelse över beloppen,

sakna kyrkoråden ändock i många fall kännedom om vilka belopp de av länsstyrelsen

bekommit. Icke sällan bar det visat sig, att vid boställsnämndens förrättningar, årsbeloppen

för nybyggnader, som enligt länsstyrelsens redovisningsliggare och utgiftsjournal

överlämnats till kyrkoråden för att göras räntebärande, icke funnits disponibla utan måst

efteråt anskaffas lånevägen eller genom uttaxeringar. Då byggnadsförskott ur kyrkofonden,

ofta uppgående till betydande belopp, genom länsstyrelsen tillerkänts kyrkorådet, har

detta att tillhandahålla byggnadsmed len åt arrendatorn i mån av byggnadsarbetenas fort
Biliang

till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 150 haft. (Nr 187.) 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skridande. I ett nyligen inträffat fall har förekommit, att arrendatorn därvid erhållit

4,000 kronor mera än som vederbort. Då arrendatorn ifråga till följd av iråkad konkurs

icke kunnat fullfölja byggnadsarbetet, har länsstyrelsen måst överlåta arrenderätten till

den ene av löftesmännen för arrendet med skyldighet för denne att på egen bekostnad

fortsätta byggnadsarbetena för att sedermera vid eventuell överlåtelse erhålla ersättning

för de kostnader, som han nödgats utgiva. Vid nyttjanderättsupplåtelser på 49 års tid av

lägenheter under löneboställe plägar länsstyrelsen i resolutionen örn upplåtelsen föreskriva,

att avgälden skall av nyttjanderättshavaren erläggas direkt till kyrkorådet utan förmedling

av länsstyrelsen. I ett särskilt fall — det gäller ett samhälle, där tomter för sommarstugor

äro särskilt eftersökta och där alltså dylika upplåtelser i stor utsträckning

förekommit — har det visat sig, att sedan vederbörande pastoratskassör påkommits med

förskingring av honom anförtrodda medel, kyrkorådet saknat varje som helst möjlighet

att redogöra för vilka belopp, som verkligen influtit. Det kan för övrigt förtjäna omnämnas,

att i detta fall, enligt vad vederbörande boställsnämndsordförande upplyst, denne

för lång tid sedan till kyrkorådet anmält, att i pastoratskassan saknades medel, som rätteligen

bort där finnas, utan att någonting blivit åtgjort. Enligt författningarna skola

kyrkoråden deklarera för arrendeinkomsten samt därvid göra avdrag för förvaltningskostnader

och värdeminskning. Det torde höra till undantagsfallen, att kyrkorådet avgiver

deklaration utan tillgår i regel så, att vederbörande taxeringsnämndsordförande

hos länsstyrelsen begär och erhåller de uppgifter, som erfordras för en riktig taxering. I

detta län finnas 1,047 kykohemman och kyrkojordar. Enligt författningarna skola kyrkoråden

i god tid före varje arrendeledighet hos länsstyrelsen och biskopsämbetet anhålla

örn åtgärder för utarrendering och därvid föreslå ett maximipris och ett minimipris i

spannmål. I ett stort antal fall förekommer det, att sådan anmälan inkommer först efter

arrendeperiodens utgång eller så nära före arrendeperiodens slut, att författningsenliga

åtgärder icke hinna av myndigheterna vidtagas. I sådana fall återstår det för myndigheterna

intet annat än att överlåta åt kyrkorådet att under hand träffa avtal örn jordens

utarrendering på ett år samt att i god tid före detta års utgång inkomma med förnyad

anmälan örn jordens utarrendering.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men det skulle föra för långt. Säkert

är, att länsstyrelsen har fog för sin övertygelse, att kyrkoråden icke lämpa sig

för dessa göromål.

Enligt det föreslagna nya systemet skulle det i själva verket bliva pastoratet,

som skulle vara åbo å ifrågavarande lönehemman. Såvitt länsstyrelsen

förstår skulle pastoratet kunna självt sköta egendomen eller upplåta den på

arrende åt annan, allt efter behag. Formerna för utarrendering äro nästan

helt obundna. Lagen innehåller endast vissa anvisningar. Man skulle rent av

kunna tänka sig, att pastoraten skulle kunna utan hinder av dessa anvisningar

— ecklesiastika arrendelagen skulle väl beträffande dessa hemman vara helt

suspenderad — slå in på samma väg, som indelningshavarna här i länet begagnade

sig av före 1858, nämligen att upplåta arrenderätten på livstid emot

en hög engångsavgift och låga årliga avgifter. Pastoratet kan på det hela taget

föreskriva vilka arrendevillkor som helst. Pastoratet kan exempelvis suspendera

kommunalskattelagens bestämmelse örn ägarens skattskyldighet och lägga

skattskyldigheten på en eventuell arrendator icke blott för jordbruksjorden

utan även för skogen, som arrendatorn väl icke får exploatera. Ja, pastoratet

skulle kunna ställa till rätt mycket oreda i dessa förhållanden — och detta

praktiskt taget utan kontroll.

Om också påföljderna av det föreslagna systemet icke komme att riktigt

framträda förrän efter något tiotal år, så komme dock nästan genast svårigheter

att framträda.

Jämlikt 14 § i förslaget till lag örn införande av prästlönelagen skola bestämmelserna

i nu gällande arrendekontrakt fortfarande äga tillämplighet.

Detta innebär, att pastoratet skall hava att skilja mellan den egentliga arrendeavgiften

samt avgiften till blivande nybyggnader. Den saken kommer väl lätt

att ordnas på det sättet, att pastoratet, som hädanefter skulle självt svara för

nybyggnader, tillgodogör sig hela det influtna beloppet utan att göra sådan

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

147

åtskillnad. Vida svårare blir det att i enlighet med arrendekontraktens bestämmelser

avgöra frågor om nybyggnader under arrendetiden samt frågor om

avkortning å arrendena för redan medgivna byggnader. Dessa frågor äro ofta

nog så invecklade, att det erfordras stor erfarenhet, juridiskt omdöme och den

allra största noggrannhet för att rätt förfara. Dessutom ligger vikt uppå att

därvid tillse, att kyrkofonden, som förskjutit medlen, får sitt åter. Till belysande

av dessa svårigheter bifogar länsstyrelsen några avskrifter av här meddelade

resolutioner,1 som alltså skola av vederbörande kyrkoråd tillämpas, och

länsstyrelsen vägrar att tro på möjligheten av att kyrkoråden skola kunna

sköta detta.

Nu utövar länsstyrelsen tillsyn över att kyrkofonden får sitt. Vem skall

övertaga den kontrollen? Kyrkofondens utlämnade byggnadsförskott här i

länet uppgå i detta nu till 1,027,000 kronor. Det rör sig således icke örn småsaker.

Pastoraten skulle hädanefter bekomma sådana byggnadsförskott. Kyrkofondens

förvaltande ämbetsverk måste väl utbyggas för att kunna utöva en

effektiv kontroll. Lätt blir den i varje fall icke.

Man kan lätt tänka sig vilken mängd tvister, som måste uppkomma i tolkningsfrågor,

särskilt beträffande de mer eller mindre egendomliga arrendekontrakt,

som de olika kyrkoråden komma att utfärda. Även i fråga örn prästens

tjänstbarheter komma säkerligen många tvister att uppstå, helst som vissa

kyrkoråd komma att bliva alltför liberala härutinnan, medan andra komma

att intaga en rakt motsatt ståndpunkt. All enhetlighet går förlorad.

Men icke blott härom torde tvister vara att förvänta. Detsamma blir säkerligen

förhållandet beträffande den i och och för sig rätt så egendomliga uppskattningen

av den »normala avkastningen». Sedd mot bakgrunden av sådana

växlande konjunkturer, som under senaste tiden varit rådande — från krigshögkonjunkturen

och till nuvarande depression, vilka båda på långliga tider

sakna motstycke — vill det förefalla som örn en sådan uppskattning mycket

ofta måste resultera i motsatsen till »normal avkastning», även örn den största

sakkunskap bleve anlitad. Men därtill kommer, att den måste bliva ett hastverk,

örn den .skall medhinnas i rimlig tid efter det den föreslagna lagen trätt

i kraft. Under alla förhållanden vill denna uppskattning förefalla onödig, eftersom

den verkliga avkastningen måste betraktas såsom reellare än deli uppskattade.

Under domkapitlets förvaltning skulle från detta län falla 65 ecklesiastika

egendomar.

Ingen kan väl med fog förutsätta annat än att domkapitlet skulle kunna

så småningom förvärva en erfarenhet, lika stor som länsstyrelsens, under förutsättning

att hos domkapitlet utbygges en härför erforderlig särskild administration

med juridisk och praktiskt ekonomisk kompetens, men även med en

sådan utbyggnad bomme i början och rätt länge stora svårigheter att möta för

bibehållande av erforderlig kontinuitet i fråga om allt, som förut handlagts

ensamt av länsstyrelsen.

Givetvis skulle domkapitlets övertagande av länsstyrelsens bestyr i dessa

frågor på allt sätt av länsstyrelsen underlättas. Domkapitlet skulle sålunda få

övertaga alla här förda liggare: arrende- och borgensliggare, redovisningsliggare,

arrendeavkortningsliggare, liggare över förskott till boställsnämndsordförande

samt över kungörelsekostnader, liggare över deklarationer samt

liggare över friköp av ecklesiastik jord. Men alla dessa liggare avse hela antalet

1 Här uteslutna.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

442 egendomar. Enligt förslaget skulle liggare^ behöva sprängas i 117 stycken

delar, en för domkapitlet och för vartdera av 116 pastorat.

Om länsstyrelsen uteslutande skulle tänka på egen fördel, borde det vara

tacknämligt att befrias från dessa ofta intrikata samt alltid besvärliga ärenden.

Men då länsstyrelsen nu förfogar över en utbyggd administration för

ändamålet, vilken sitter inne med erfarenhet och praktik samt därigenom äger

möjlighet till en enhetlig och hos alla parter invand handläggning av hithörande

saker, förefaller det som örn endast en ohejdad reformlusta skulle

komma pa idén att spoliera vad som finnes för att åter uppbygga det.

Detsamma gäller örn de föreslagna planerna på slopande av kammarkollegiets

handläggning av dessa frågor i överinstans, även där kastas bort en rik erfarenhet,

som utbytes mot ett nytt ämbetsverk, den s. k. boställskommissionen, vilken

icke torde vara lätt att få besatt med kompetenta krafter, helst örn den från

början skall få karaktären av en tillfällig institution, vilket den emellertid helt

visst icke bleve i verkligheten.

Länsstyrelsen anser sig kunna draga under tvivelsmål de sakkunnigas kostnadsberäkning,

och i varje fall torde nettoinkomsten knappast bliva avsevärt

förmånligare enligt det nu föreliggande förslaget än enligt 1927 års sakkunnigas

förslag. På denna fråga vågar länsstyrelsen emellertid icke närmare inlåta

sig, men enligt sistnämnda förslag torde domänverkets ersättning vara beräknad

med ytterligare prutmån utöver den nedprutning, som 1927 års sakkunniga

redan ifrågasatt.

Det kan icke förnekas, att 1931 års utredningsmän och sakkunniga på kort

tid åstadkommit^ ett betydande arbete. Det är emellertid blott helt naturligt,

att resultatet mäste giva intryck av samt måste vara ett hastverk. Utan att

direkt kunna påvisa det, har länsstyrelsen vid förslagets begrundande fått en

känsla av tveksamhet huruvida förslaget, örn det nu på en gång sattes i funktion,

verkligen skulle i alla delar fungera i full överensstämmelse med vad de

sakkunniga med detsamma avsett. Länsstyrelsen har emellertid med hänsyn till

deri begränsade tid, som statt till förfogande, icke vågat inlåta sig på en närmare

kritik i detaljer.

I detta sammanhang har länsstyrelsen ansett sig böra meddela, att länsstyrelsen

helt eller delvis handhar utarrenderingsväsendet beträffande följande

egendomar:

kronodomäner ........................................ 201

ecklesiastika löneboställen .............................. 442

kyrkohemman och kyrkojordar .......................... 1,047

domkyrkohemman .................................... 110

biskopen i Lunds stift på lön anslagna hemman ........... 18

till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman .......... 19

till Lunds biskopslönemedels besparingsfond indragna hemman 12

läroverkshemman ...................................... 19

Det har för länsstyrelsen sedan länge framstått som ett önskemål, att en

omläggning av arrendeväsendet i dess helhet verkställes till undvikande av

dubbelarbete och för ernående av bästa möjliga ekonomiska resultat. Också har

undertecknad, t. f. landshövdingen Eiserman, i framställning till statens organisationsnämnd

i början av innevarande år anhållit om dess medverkan för

åtgärders vidtagande i sådan riktning.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

149

Slutligen kan länsstyrelsen icke underlåta att framhålla, att det förefaller

något egendomligt, att länsstyrelsen skulle befrias från bestyret med löneboställena

oell de till kyrkofonden indragna ecklesiastika egendomarna, men

däremot allt fortfarande handhava ärenden rörande kyrkohemman och kyrkojordar,

domkyrkohemman, biskopshemman och läroverkshemman, vilka med

fullt ut lika stora örn icke större skäl borde kunna överflyttas på pastoraten

respektive domkapitlet.

Länsstyrelsen i Hallands län: Mot de sakkunnigas resonemang torde kunna

anmärkas att, även i de fall då församlingarna anskaffat eller såsom donation

mottagit resurser till prästlönernas gäldande, detta icke kan anses hava skett

för tillgodoseende allenast av ett isolerat, för var och en församling uppkommet

behov. Församlingarna hava i stället var på sin ort därigenom bidragit efter

sin förmåga till att skapa grundvalarna för en kristlig religions förkunnelse i

vårt land och medverka till att Sveriges folk allt framgent må vara kristet. De

hava alltså fullgjort sitt värv såsom organ för den sida av svenskt samfundsliv

som representeras av den svenska kyrkan. Därför kan det icke anses annat

än fullt befogat att fästa stort avseende vid den enhet i uppgiften och i arbetet

för uppgiftens förverkligande, som råder de olika församlingarna emellan och

som binder dem tillsammans till en kyrklig organisation i det svenska samhället.

Beträffande den större eller mindre vikt man anser böra tillmätas å ena

sidan den samhälleliga, kyrkligt enhetliga synpunkten och å andra sidan den

splittrade församlingssynpunkten, torde man kunna fortsätta att tvista snart

sagt i oändlighet. Det vill därför synas klokast att lämna dessa huvudsakligen

teoretiska spekulationer å sido och i stället inrikta sina bemödanden på att söka

åstadkomma det system och den organisation som bereder den största och säkraste

uthålliga avkastningen av prästlönetillgångarna samt fördela densamma

på rättvisaste sätt bland församlingarna och prästerskapet.

Det må framhållas att den omförmälda »indragningen av pastoratens prästlönetillgångar

till kj^rkofonden» icke utgör någon expropriation eller avser att

draga dessa tillgångar till ett främmande ändamål utan endast att på förändrat

sätt reglera deras förvaltning och avkastningens användning för det samfällda

ändamålet.

Det nu utarbetade förslaget att varje pastorat skulle ombetros att genom

sina kommunala förtroendemän få på egen hand ombesörja förvaltningen både

av löneboställen och skogar har framkommit för att jämväl denna decentralisationslinje

skulle vara undersökt innan slutligt avgörande träffas. Länsstyrelsen

anser resultatet hava ådagalagt att sistnämnda linje är långt underlägsen och

särdeles riskabel. Länsstyrelsen håller också före att den nu föreslagna organisationen,

vilken är grundad på kyrkoråden eller på särskilt utsedda boställsstyrelser

samt såsom överinstans på domkapitlen, skulle sakna nödig kompetens

för att bemästra de mångahanda ekonomiska och praktiska uppgifter som

verksamheten skulle innefatta. Tj^ det bör icke lämnas ur sikte att det här

gäller praktisk affärsverksamhet på jordbruksförvaltningens och skogsbrukets

område. Det är alldeles sant att den nuvarande organisationen icke är tillfredsställande

och just därför hava också sedan länge krav framställts på dess ersättande

med något annat, men detta skall vara något bättre, något som ger

garanti för ett mera ekonomiskt resultat och såsom sådant kan de sakkunnigas

nu föreliggande förslag icke godkännas. Det river tvärtom sönder de ansatser

lili god organisation, som redan firmas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anför, att domkapitlen knappast

liro skickade att handhava kontroll eller att förvalta de indragna boställena,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

anför i fråga om kostnadsberäkningarna följande: De för organisationen behövliga

arbetskrafterna synas hava beräknats i underkant. Såväl skogsförvaltningskostnaderna

som kostnaderna för hela löneregleringsförslaget hava beräknats

alltför lågt. Även den jämförelse,, som i utredningsbetänkandet gjorts melian

de olika förslagen och nuvarande kostnader lär vara fotad å mindre tillförlitliga

beräkningsgrunder och därför giva ett missvisande resultat.

Vad den för skogsvården tilltänkta personalen beträffar har man i utredningen

räknat med 11 stifts jägmästare (stiftsintendenter enligt löneförslaget),

7 assistenter samt 18 skogvaktare för 2,613 boställsskogar med en totalareal

av 370,203 hektar, därav skogsmark 278.224 hektar och 91,979 hektar impedimenter.

Man har sålunda ej räknat med mer än en skogvaktare på 15,000 hektar

skogsmark.

Örn den föreslagna organisationen skulle komma till stånd, skulle det enligt

länsstyrelsens förmenande säkerligen inom kort komma att visa sig både att

det för organisationen beräknade antalet arbetskrafter vore för ringa till antalet,

som ock att andra och vida större omkostnader skulle uppkomma vid

såväl skogs- som jordbruksförvaltningen, kostnader, som direkt eller indirekt

komma att påvila kyrkofonden eller de allmänna kyrko- eller församlingsavgifter,

som skulle komma att utdebiteras å församlingarna.

Beräkningen angående besparingarna vid genomförande av förslaget giva

också anledning till bestämda erinringar. I sådant avseende vill länsstyrelsen

endast påpeka, att antagandet att länsstyrelsernas befriande från sysslandet

med det ecklesiastika boställsväsendet skulle medföra en besparing av omkring

250,000 kronor utan tvivel är missvisande. Uppgiften lär vara grundad på

upplysningar från länsstyrelserna. Från detta län hava allenast lämnats uppgifter

örn antal domänärenden och prästlönejordsärenden. Hava kostnaderna beräknats

efter storleken av den vid den s. k. domänavdelningen inom länsstyrelsen

anställda personalens avlöning med fördelning av densamma i förhållande till

antalet ärenden för domäner och prästlönejordar så är beräkningsgrunden fullständigt

felaktig. Dels tillhör länsassessorn å landskontoret (den s. k. domänavdelningen)

ett flertal grupper av andra ärenden än de ovan upptagna, dels

kan, även örn prästlönejordsärendena borttagas, den till avdelningen hörande

personalen, förutom assessorn en landskontorist och ett skrivbiträde, icke undvaras.

Länsstyrelsens arbetskrafter äro nämligen, med hänsyn till den alltjämt

växande arbetsbördan, redan nu alltför fåtaliga, och personalens prestationsförmåga

pressad utöver det skäliga. Härom lärer organisationsnämnden för

övrigt kunna lämna besked.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I länsstyrelsens yttrande av den 28 juni 1930

över 1927 års sakkunnigas betänkande, har länsstyrelsen uttalat, att den funne

tilltalande, örn förvaltningen av den ecklesiastika egendomen anförtroddes åt

församlingarna. En sådan anordning vore emellertid på anförda skäl icke möjlig,

örn dåvarande sakkunnigas förslag örn fullständig skatteutjämning av det

prästerliga besväret skulle genomföras.

Nu är denna princip frångången, och under sådana förhållanden erbjuder

förslaget, att församlingarna själva skola förvalta den ecklesiastika jorden,

mycket av intresse. Hänvisningen till förhållandena i Finland har visserligen

ej det bevisvärde, som sakkunniga vilja tillmäta det, enär församlingarna där

äro ekonomiskt långt mer beroende av den ecklesiastika jordens avkastning än

här, vilket starkt måste stimulera intresset och omsorgen i församlingarna.

Emellertid ställer sig länsstyrelsen icke principiellt avvisande till förslaget i

denna del.

Så mycket mer har länsstyrelsen att invända mot att domkapitlen skola an
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förtros de omfattande förvaltningsuppgifter, som sakkunniga nu Kiresia. Vare

sig känsloskäl eller den enligt länsstyrelsens mening obefogade farhågan för.

att den ecklesiastika jorden skall förlora denna sin karaktär oell överföras till

vanlig kronojord, örn dess förvaltning anförtros statlig myndighet, bör föranleda

till. att kyrkliga organ anförtros omfattande ekonomiska och administrativa

uppgifter av det slag, varom nu är fråga. Skulle statsmakterna vilja

ingripa i den rättsställning, som deli ecklesiastika egendomen nu intar, lärer

formen för egendomens tillfälliga förvaltning icke spela någon roll. Förr kan

man befara ett ingripande, örn förvaltningen göres beroende av dispositionseller

äganderätten och om den i följd härav organiserade förvaltningen visar

sig mindre tillfredsställande. Detta åter är snarare att förvänta örn förvaltningen

— må vara med sakkunnig hjälp — omhänderhaves av en icke sakkunnig

ecklesiastik församling än om den skötes av en för liknande uppgifter

särskilt inrättad statlig myndighet.

Visserligen räknar vår kyrka många praktiskt dugande män och säkerligen

är detta förhållandet med de prästmän, som stå bakom det nu framlagda förslaget,

men i regel får man givetvis bland det prästerliga elementet inom domkapitlen

räkna med teoretiskt och mera religiöst betonade personer, som stå

ganska främmande för det slag av praktiska uppgifter, som nu skulle lastas på

dem. Ej heller kan man hos domkapitlens lekmannaelement rimligtvis förvänta

att finna intresse för och kunskaper i skogsförvaltning, vilket, synes bli huvuduppgiften

för domkapitlen vid sidan av åtskilligt bestyr med jordförvaltningen.

Ett gott uppslag var sakkunnigas förslag att engagera skogsvårdsstyrelserna

för den ecklesiastika skogsförvaltningen. Då denna utväg emellertid ej synes

framkomlig vidhåller länsstyrelsen sitt tidigare förslag om domänstyrelsen såsom

förvaltare av den ecklesiastika egendomen, dock med de betydande inskränkningar.

som föranledas av förslaget att anförtro den direkta förvaltningen av

jorden åt församlingarna. Även de mindre skogarna böra förvaltas av församlingarna.

Domänstyrelsen bör bära direkt ansvar för de större skogarna och för

förvaltningen av den jord, vars avkastning skall ga direkt till kyrkofonden,

ävensom utöva sådan kontroll över församlingarnas egendomsförvaltning, att,

med bevarande av stor rörelsefrihet för dem, säkerhet finnes, att misskötsel icke

förekommer.

Dessa synpunkter anser länsstyrelsen böra komma under övervägande vid

den fortsatta beredning av ärendet, som även av andra skäl synes nödvändig.

Ärendets stora vikt och de häftiga kastningar från den ena principiella ytterligheten

till den andra, för vilka det varit utsatt, kräver ett allsidigare övervägande

än som kommit och kunnat komma de olika förslagen till del under

årets forcerade utredningsarbete, vilket, enligt vad två reservanter förklara,

ej lämnat dem tid övrig att ingå på omprövning av den centraliserade linjen.

Én ekonomisk omprövning är även erforderlig. De lokala boställsstyrelser, som

sakkunniga lj-ckligt nog föreslagit skola kunna ersätta de lör egendomsförvaltning

ofta mindre lämpliga kyrkoråden, komma att förorsaka icke oväsentliga

utgifter, vilka icke äro medtagna i beräkningarna.

Efter länsstyrelsernas befriande från bestyret med de prästerliga boställsärendena

torde det nämligen, även örn domkapitlen fortfarande, skola granska

förslagen till arrendekontrakt, knappast kunna undvikas, att kyrkoråden, respektive

boställsstyrelserna, måste anlita juridiskt eller annat sakkunnigt biträde

vid kontraktsförslagens utarbetande och möjligen även i andra fall.

där man nu har länsstyrelserna som tillse, att handlingarna i ärendena äro i

fullständigt duck. Det är också uppenbart, att dc sakkunniga räknat med en

alltför stor besparing genom länsstyrelsernas befriande från ifrågavarande

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ärenden. De sakkunniga beräkna denna besparing för rikets 24 län till 250,000

kronor årligen, alltså i genomsnitt för varje län något över 10,000 kronor.’ Då

Älvsborgs län torde vara ett av de mera arbetstyngda i fråga om ecklesiastika

boställsärenden, är det antagligt, att de sakkunniga för detta län beräknat ett

högre belopp än 10,000 kronor, antagligen omkring 15.000 kronor. Det är

emellertid tydligt, att någon ordinarie befattning vid länsstyrelsen icke kan

indragas i samband med den föreslagna omregleringen, enär någon sådan befattning

icke inrättats i anledning av länsstyrelsernas övertagande av de ifrågavarande

ärendena. Att dessa ärenden beredas och föredragas av en högre tjänsteman

vid länsstyrelsen har sill grund i instruktion och arbetsfördelning; bo ritalia

dessa ärenden träda andra lika viktiga ärenden, vilkas handläggning av

organisatoriska skäl måst överflyttas till andra tjänstemän, automatiskt i deras

ställe. Enligt länsstyrelsens beräkning kan en besparing göras med högst 4.100

kronor, motsvarande avlöningar till en juridiskt utbildad e. o. tjänsteman med

lull tjänstgöring samt till ett kvinnligt skrivbiträde med halv tjänstgöring.

Slutligen förefaller det sannolikt, att överflyttandet på domkapitlen av ytterligare

administrativa uppgifter måste leda till inrättande av — förutom de

föreslagna skogstjänstemännen — en särskild juridisk-administrativ befattning

hos varje domkapitel.

Utan några som helst föreskrifter torde det icke bli lätt för pastoratets ombud

att övertaga de för de flesta av dem helt främmande göromålen. vilka

fordra både insikt samt uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Kom

traktsformulär, om än aldrig sa fullständiga, kunna icke ersätta alla regler i

en författning. Det vöre därför enligt länsstyrelsens mening välbetänkt att

även framdeles i en särskild författning sammanföra föreskrifter motsvarande

dem, som nu återfinnas i arrendeförordningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det förefaller egendomligt, att i vår tid, då

olika näringsgrenar med ali makt söka förena sig i lämpliga organisationer för

näringens bestånd, då det inom alla företag energiskt arbetas på att rationalisera,

förenkla oell sammanföra till enhetlig ledning i syfte att skapa en stark ställning

utåt och inåt, minska kostnaderna oell öka möjligheten till inkomst, ett

förslag som det föreliggande framkommit. Man kan icke frigöra sig från det

intrj eket, att detsamma tillkommit, mindre till följd av dess företräde framför

nuvarande organisation eller 1927 års prästlönesakkunnigas förslag än till följd

av den fara för kyrkojordens sekularisering, som de båda tidigare avgivna, här

ovan omförmälda förslagen ansetts innebära.

Det förefaller som örn den uppfattningen gjort sig gällande, att en decentralisering

av förvaltningen av prästlönejorden skulle innebära ett slags skydd för

denna förmögenhet mot befarade framtida angrepp från statsmakternas sida.

Föreställningen, att förvaltningsformerna i och för sig skulle hava någon betydelse

i här antytt hänseende, innebär i själva verket, att statsmakterna skulle

inbjudas att vid utövningen av sitt lagstiftningsprerogativ bedriva någon slags

blindlek med sig själva. Skulle extra garantier mot förhastade förfoganden

med avseende å den kyrkliga egendomen vara nödvändiga eller önskvärda, torde

det rätta vara, att i likhet med vad som lärer hava skett i Norge upptaga en

bestämmelse rörande grunderna för dispositionen i grundlagen.

De färska exempel på huru pastoraten, som givetvis nu som förr söka så

mycket som möjligt undgå kostnader för reparationer och nybyggnader å de

ecklesiastika egendomarna och fa den största nettobehållningen av dem, tidigare

handhaft bebyggelsen a boställena, inbjuda ej till att åter lämna denna jord i

pastoratens vård. Den kontroll å underhållet, som boställsnämnderna skulle

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

153

utöva, komme säkerligen att leda till en mängd tvister mellan dessa och pastoraten.

Några förbättringsarbeten såsom täckdikning, betesanläggningar o. d.

äger nämnderna ej ålägga pastoraten, vadan den ecklesiastika jorden, örn förslaget

skulle fastställas, i de flesta fall ej komme att följa med utvecklingen

utan bliva efter och till följd därav lämna en allt sämre avkastning.

En tidsenlig lagstiftning rörande prästlönejordens förvaltning bör söka förenkla

skötseln och borteliminera möjligheter till tvister. Det föreliggande förslagets

genomförande skulle emellertid, enligt länsstyrelsens förmenande, inveckla

förhållandena och tillskapa många möjligheter till strider såväl inom

pastoraten som ock mellan dem och stiftsjägmästare, boställsnämnder och domkapitel,

missförhållanden, som skulle allt mera ökas i den män politiken gör sig

gällande inom kommun och förvaltning.

Det torde även mångenstädes bliva svårt att inom pastoraten skaffa lämpliga

personer att handhava vården av dess ecklesiastika jord, och dessa personer

lära, med den utveckling kommunalpolitiken tager, snart nog vilja hava ersättning

för sitt arbete, vilket i sin tur kommer att medföra minskad nettoavkastning.

Överflyttandet av förvaltningen av de ecklesiastika skogarna skulle nödvändiggöra

skapandet av en helt ny forstlig tjänstemannakår utan att några

nämnvärda indragningar torde kunna äga rum inom domänverket. Icke heller

torde avlyftandet av bestyret med förvaltningen av de ecklesiastika boställena

från länsstyrelserna kunna medföra några mera avsevärda besparingar eller

indragning av tjänster vid dessa ämbetsverk. Att märka är att länsstyrelsernas

övertagande på sin tid av dessa göromål icke medförde inrättandet av nya tjänster,

åtminstone icke inom detta län. Vidare torde domkapitlens nya ställning

som affärsdrivande lokalstyrelser säkerligen förr eller senare nödvändiggöra

insättandet av en juridiskt-administrativt utbildad ledamot i dessa för helt

andra uppgifter avsedda organ. Dessa omständigheter synas särskilt böra komma

under beaktande vid studiet av de sakkunnigas finansieringsplan.

Enligt länsstyrelsens förmenande är den förvaltningsform som föreslagits

av 1927 års prästlönesakkunniga avgjort att föredraga framför den nu föreslagna.

Länsstyrelsen i Örebro län: De sakkunniga åberopa såsom en särdeles förtjänst

för sitt förslag, jämfört med 1927 års sakkunnigas och nu bestående förhållanden,

att förvaltningskostnaderna bliva väsentligt lägre. Enligt länsstyrelsens

mening är det långt viktigare att jämföra inkomsterna vid olika förslag,

och det torde icke kunna bestridas, att, därest såsom 1927 års sakkunniga föreslagit,

de många små prästlönejordarna säljas och i stället inköpas sammanhängande

skogskomplex, därifrån kan vinnas en avkastning, som mer än väl

uppväger en ökad förvaltningskostnad.

För övrigt lära de till jämförelse mellan förslagen angivna förvaltningskostnadernas

storlek icke kunna utan vidare godtagas. Å ena sidan synas sålunda

förvaltningskostnaderna enligt 1927 års sakkunnigas förslag räknas för högt.

Beräkningen av länsstyrelsernas och domänverkets utgifter förutsätter att dessa

ökas proportionellt med antalet boställen, vilket givetvis icke är fallet. Å andra

sidan tager man vid 1931 års förslags kostnader icke i beräkning utgifterna i

varje pastorat för de föreslagna boställsstyrelserna, oaktat dessa utgifter skola

avdragas vid bestämmandet av »normalavkastningen».

I motsats lill 1927 års sakkunniga hava 1931 års sakkunniga icke sökt en

sådan lösning, att prästlönejordarna skulle giva största möjliga avkastning och

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majrts proposition vr 187.

därigenom minska utdebiteringen i landet i sin helhet, utan inskränkt sig till

att reformera deras användning och förvaltning under förutsättning att de så

gott som aldrig få säljas och att vederbörande pastorat själva skola förvalta

dem och därav taga all avkomst.

I sitt betänkande uttala 1931 års sakkunniga, att man har all anledning förvänta,

det förvaltningen av prästlönetillgångarna, då den utövas av pastoraten

själva, kommer att bli mera effektiv än hittills och medföra ökad avkastning.

Det torde väl emellertid ej vara alldeles så säkert, att denna förväntan skulle

gå i uppfyllelse. Att pastoraten med nu gällande bestämmelser icke visa något

större intresse för sina boställen och deras avkastning, torde visserligen icke

få anses som något säkert bevis för, att så icke heller skulle komma att bliva

fallet, örn 1931 års förslag bleve upphöjt till lag. Men det torde man dock

kunna antaga för visst, att endast i undantagsfall något pastorat skulle lägga

ner särskilt arbete på att driva upp avkastningen av sina boställen över den

s. k. normalavkastningen. Det är möjligt att så skulle ske i de fall, då avkastningen

av avlöningstillgångarna jämte församlingsavgifter inom maximibeloppet,

30 öre per skattekrona, skulle täcka det för avlöningarna erforderliga

beloppet. Enligt den utredning som 1927 års sakkunniga lämnat genom sin

tablå nr 5 (sid. 37 i deras betänkande) kan man hava anledning antaga, att

antalet pastorat, i vilket nämnda förhållande skulle komma att bli rådande,

knappast kommer att överstiga 25 % av rikets alla omkring 1,400 pastorat.

I övriga omkring 1,050 pastorat skulle antingen (i några få stycken) enbart

avlöningstillgångarna fullständigt täcka behovet av avlöningsmedel eller ock

uppkommande brist gäldas av kyrkofonden. I intetdera fallet finnes anledning

förmoda, att pastoraten skulle lägga sig särskilt vinn örn uppbringande av

boställsavkastningen. Däremot är det sannolikt, att vid normalavkastnings bestämmande

pastoraten skulle göra allt vad som stöde i deras förmåga för att

få denna avkastning bestämd så låg som möjligt, så att största möjliga bidrag

från kyrkofonden kunde erhållas.

Förslaget innebär jämväl tillskapande av en ny tjänstemannakår, stiftsintendenterna

med assistenter, skogvaktare och eventuellt andra biträden, med uppgifter,

bland annat, för stiftsintendenterna särskilt att tillhandagå domkapitlen

vid deras handläggning av ärenden rörande boställena, och för samtliga att biträda

vid och övervaka pastoratens skötsel av boställsskogarna. Fortfarande

skulle alla boställen med deras skogslotter bibehållas såsom förut. Pastoraten

skulle visserligen komma att omhänderhava den direkta vården av dessa

större och mindre skogar, men enbart biträdandet vid vården av och tillsynen

över mängden av dessa i regel ganska små, sällan stora, skogslotter måste alltjämt

komma att kräva ett arbete och kostnader, som liksom nu knappast skulle

stå i rimligt förhållande till värdet av avkastningen. Från nationalekonomisk

synpunkt måste det för övrigt te sig minst sagt egendomligt att statens jägmästare

och stiftsintendenter skola resa örn varandra inom samma områden.

Långt mera tid blir på det sättet försatt till dyra tjänsteresor.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen vill till en början erinra

därom, att utredningsmännens beräkning av kostnaderna för länsstyrelsernas

biträde med prästlönejordens förvaltning torde vara tagen i överkant. Åtminstone

kan beräkningen, vad detta län beträffar, icke tagas till intäkt för en minskning

av arbetskrafterna. Länsstyrelsen har arbetat med en konstant överbelastning

och ett avlyftande av dessa göromål från länsstyrelsen skulle endast medföra

en i och för sig synnerligen välbehövlig arbetsminskning.

Den decentralisering av förvaltningen, som av utredningsmännen föreslås,

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

155

synes vara åtminstone i viss grad att förorda. Så vill länsstyrelsen giva sin anslutning

till utredningsmännens hemställan örn överlämnande av boställena till

församlingarna. Den förvaltningsapparat åter, som utredningsmännen tänkt sig

i oell för tillsynen av församlingarnas skötsel av boställena, är enligt länsstyrelsens

mening icke tillrådlig. Det saknas nämligen ett centralt organ — frånsett

den under viss tid framåt tjänstgörande boställskommissionen — för handläggning

av hithörande frågor. Fara är därför, att de olika stiftsintendenterna,

som praktiskt taget komma att bliva de bestämmande i alla hithörande frågor,

skola tillämpa olika principer. Möjlighet att genom besvär erhålla rättelse förefinnes

ej alltid, frånsett olägenheterna med besvärsförfarandet.

I förslaget är ej uttryckligen utsagt, men utredningsmännen synas förutsätta,

att utbetalningarna ur kyrkofonden skola — utom beträffande emeritilöner —

göras av domkapitlen. Är detta antagande riktigt, lärer en sådan anordning

kräva förstärkning av domkapitlens arbetskrafter, enär domkapitlen för det

närvarande icke äro utrustade med krafter för sådant ändamål. Kostnaden härför

är icke beräknad i utredningsmännens förslag.

Länsstyrelsen yttrade här ovan, att stiftsintendenterna faktiskt skulle bliva

allenarådande i hithörande frågor, detta givetvis på grund av den sammansättning,

domkapitlen nu hava ■— en sammansättning, som icke garanterar tillförande

till domkapitlen av praktisk duglighet och förfarenhet, varmed givetvis

icke är uteslutet, att sådan duglighet ändock kan förefinnas. Det synes därför

med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av att uppdraga åt domkapitlen att

utöva den dem enligt utredningsmännens förslag vidsträckta tillsynsmyndigheten

utan att det samtidigt sörjes för att den sakkunskap, som är av nöden

för ett rätt bedömande av stiftsintendenternas åtgärder och förslag, tillföres

dem.

Såsom av det föregående framgår, hade länsstyrelsen beträffande den skogliga

förvaltningen helst önskat något centralt organ, förslagsvis en nyinrättad

byrå i domänstyrelsen. Den omedelbara förvaltningen skulle, därest revirförvaltarna,

som ju hittills skött densamma, av sina övriga tjänsteåligganden äro

förhindrade att fortfarande handhava denna vårdnad — något varom länsstyrelsen

saknar kännedom — kunna ombesörjas av vederbörande Överjägmästare,

till vilkas disposition i sådant fall skulle ställas lämpligt antal, av

kyrkofonden avlönade assistenter. För det ökade arbete, som därmed skulle påläggas

över jägmästarna, borde de erhålla ett efter arealen ecklesiastik skog inom

förvaltningsområdet lämpat arvode ävensom anslag till resekostnader.

I fråga örn tillsynen av jordbruket och därtill hörande byggnader torde enligt

länsstyrelsens mening tyngdpunkten böra läggas hos boställsnämnderna.

Dessas ordförande borde utses för större områden, förslagsvis länen, varvid

arvodena kunde tillmätas så pass höga, att de kunde ägna sin huvudsakliga tid

åt nu ifrågavarande uppgift. Därmed skulle vinnas dels förfarenhet i dylika

ting och dels en viss garanti för att inom ordförandens verksamhetsområde enhetliga

principer komme till tillämpning. Med en sådan anordning kunde också

beslutanderätten i de flesta frågor tilläggas boställsnämnderna och den myndighet,

som skulle hava överinseende över boställena, vare sig nu detta blir

länsstyrelserna eller domkapitlen, i regel endast hava att pröva besvär över

boställsnämndernas beslut. Endast i de fall, då part uttryckligen i sina besvär

begärde häradssyn, borde besvären ställas till domaren i orten, eljest kunde det

ankomma på den myndighet, som har att pröva besvären, att besluta, örn syn

skall påkallas eller icke.

Därest det emellertid av någon anledning icke anses lämpligt att bibehålla

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majlis proposition nr 187.

elen nuvarande förvaltningen av skogen antingen i det stora liela orubbad eller

i viss mån ändrad enligt det förslag länsstyrelsen bär ovan skisserat, och det

icke heller anses nödvändigt att erhålla något centralt förvaltningsorgan i fråga

om skogen, lärer det kunna ifrågasättas, om ej dessa skogar böra inordnas under

den allmänna skogsvårdslagen och dess kontrollerande organ, skogsvårdsstyrelserna.

Inom lappmarks- och skyddskogslagarnas tillämplighetsområden lärer motsvarande

befattning med löneboställenas skogar tills vidare kunna övertagas av

domänstyrelsens organ. I övrigt synas i sådant hänseende följande huvudgrunder

böra vinna tillämpning:

Skogen ställes under pastoratets omedelbara vård och förvaltning med iakttagande

av att uthålligt skogsbruk skall tillämpas.

Avverkningsplan för tio år upprättas och fastställes av skogsvårdsstyrelsen

efter pastoratets hörande. Vid fastställandet av avverkningsplan, gällande

skog av viss minimiareal, förstärkes skogsvårdsstyrelsen genom inkallande av

en särskild av Kungl. Maj :t utsedd speciellt sakkunnig ledamot. Skogsvårdsstyrelsen

övervakar planens efterlevnad.

Avverkning sker efter utstämpling genom pastoratets försorg. Härvid äger

pastoratet anlita skogsvårdsstyrelsens biträde, pastoratet dock obetaget att i

stället anlita sakkunnig person, ej underordnad men godkänd av skogsvårdsstyrelsen.

Pastoratet förfogar över virket, dock att, där överskott å avlöningstillgångarna

uppkommer, beslut örn användningen av överskottet synes till

förekommande av misshushållning böra underställas domkapitlets prövning.

Pastoratet är skyldigt att efter skogsvårdsstyrelsens anvisning vidtaga reproduktions-

och beståndsvårdsåtgärder.

o Skogsvårdsstyrelsen anvisar erforderlig betesmark å skogsmarken. Skogsvårdsstyrelsen

planlägger på pastoratets begäran torrläggningsföretag, dock

utan hinder för pastoratet att härvid anlita annat sakkunnigt biträde.

Ersättning för skogsvårdsstyrelsens förrättningar gäldas av pastoratet enligt

enahanda villkor, som gälla för enskilda skogsägare inom verksamhetsområdet.

Besvär i frågor av denna art anföras hos länsstyrelsen.

Vid uppskattning av skogens normalavkastning inträder i boställsnämnden

av skogsvårdsstyrelsen förordnad ledamot, I och med löneboställenas hänförande

under skogsvårdslagen torde de bliva berättigade till bidrag från statens

skogsutdiknings- och skogsodlingsanstalt.

Boställsskogarnas inordnande under skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelsernas

medverkan vid deras skötsel skulle möjliggöra för styrelserna, att inom

flertalet socknar få till stånd demonstrationsskogar till båtnad för styrelsernas

upplysningsverksamhet. Beträffande kostnaderna för en sådan anordning torde

följande vara att bemärka:

Av tablån i utredningen sid. 57 framgår att medelarealen skogsmark för de

olika stiften växlar mellan 28 och 474 hektar; för hela landet är medeltalet 107

hektar. Antalet skogar med mer än 400 hektar skogsmark är blott 124. varav

med över 1,000 hektar 28 stycken.

För skogar, överstigande i södra och mellersta Sverige 4 ä 500 hektar och i norra

Sverige cirka 1,000 hektar, torde särskild gallrings- och apteringskunnig bevakare

vara erforderlig; detta oavsett huru administrationen ordnas, medan för

stämpling i äldre skog, upprättande av stämplingslängder med mera sakkunnig

hjälp påkallas, exempelvis av skogsvårdsstyrelsen. För mindre skogar torde bevakning,

aptering och tillsyn vid avverkning kunna ombesörjas av boställssty
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 157

reisen eventuellt med tillfälliga biträden, medan för stämpling, gallring och ledande

av kulturarbeten sakkunnig hjälp får beräknas.

För en medelstor skog å 100 hektar beräknas årliga kostnaderna för biträde

genom skogsvårdsstyrelsens försorg enligt i Västmanlands län nu tillämpade

grunder sålunda.

Röjning och arbetsledning vid skogsodling .... 1 ä 2 dagar

gallringsblekning................ 2 »

stämpling.................... 1 »

5 dagar

Debitering: 1 dag ä 5:—........5: —

3 » ä 10:—........30: —

stämpl. längd........10: — 45:_

Kost och logi för förrättningsmän...... 15: —

Summa kronor 60: —

eller 0.60 kronor per hektar.

All sannolikhet talar för att administrationskostnaderna med nu föreslagen

anordning komma att bliva lägre.

Länsstyrelsen hemställer att utredningsmännens förslag i dessa nu berörda

delar göres till föremål för överarbetning, därvid nu anförda synpunkter föreslås

vinna beaktande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De prästgårdsjordbruk, som finnas inom

detta län, äro med få undantag av relativt mindre omfattning. Den eventuella

minskning eller ökning i inkomsterna av jordbruksarrendena, som skulle kunna

bliva en följd av kyrkoråds förvaltning, lärer alltså för detta läns vidkommande

bli skäligen obetydlig. Helt annat torde förhållandet vara med skogsbruket.

Inom länet äro belägna flera av landets största ecklesiastika boställsskogar. Det

är länsstyrelsens bestämda övertygelse, att det vore synnerligen olämpligt att i

stället för domänstyrelsen, som äger en för detta ändamål utbyggd organisation,

insätta kyrkoråden i t. ex. Ockelbo och Ljusdal till förvaltare av samma pastorats

stora prästskogar. Kyrkorådens förvaltning av t. ex. dessa skogar bleve

nog minst lika kostsam som domänstyrelsens. I detta sammanhang kan förtjäna

anmärkas, att 1931 års utredning vid sina ekonomiska beräkningar icke kalkylerat

med några utgifter för pastoratens organisation för boställenas förvaltning.

Dessa skulle helt säkert komma att sammanlagt uppgå till icke obetydliga

belopp, i varje fall alltför stora för att böra fullständigt bagatelliseras.

Såsom en brist i den av 1931 års utredning och 1931 års sakkunniga tilltänkta

decentraliserade förvaltningen måste jämväl betecknas, att även efter dess genomförande

den nuvarande ordningen för förvaltningen av prästlönejord allt

fortfarande komme att äga bestånd beträffande flera kategorier kyrkligt ändamålsbestämda

egendomar, däribland fastigheter, vars avkomst tillfaller kyrkofonden

(att utarrenderingen skulle skötas av domkapitlen i stället för av länsstyrelserna

är mest en formfråga), kyrkohemman och kyrko jordar, domkyrkohemman

m. m.

I 1929 års utredning framlagda riktlinjer för den kyrkliga fasta egendomens

förvaltning äro enligt länsstyrelsens åsikt väl ägnade att tillgodose rättmätiga

krav på den fasta egendomens ekonomiska konsolidering och dess avskiljande

och sammanhållande till fromma för dess historiskt givna uppgifter.

Skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd: Det torde ej kunna bestridas,

att de ecklesiastika boställsskogarnas skötsel i viss utsträckning måste beteck
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

nas som mindre tillfredsställande. Anledningen härtill torde i främsta rummet

vara den för dessa skogar gällande invecklade förvaltningsorganisation och

de ur skogsförvaltningssynpunkt föråldrade bestämmelser, vilka i stort reglera

skogsskötsel^ utövande. Man torde utan större överdrift kunna säga, att angivna

bestämmelser i hög grad försvårat en rationell skötsel av ifrågavarande

skogar. Vill man ernå en förbättring av förhållandena i nu sagda avseende är

det därför nödvändigt, att förvaltningsapparaten förenklas och bringas att

fungera mera effektivt, än vad hittills varit fallet.

I sådant syfte kan man söka sig fram på tvenne skilda linjer. Den ena av

dessa leder emot en centraliserad skogsförvaltning under myndighet utrustad

med vidsträckta befogenheter. Det förvaltande organet bör i sådant fall äga

frihet att handhava skogsskötseln med hänsyn, i första rummet, till skogsvårdens

fordringar samt möjlighet att genomdriva såväl försäljning av jord, vilken

ej kan lämna tillfredsställande avkastning, som inköp av lämplig mark för

arrondering eller i och för placering av influtna försäljningsmedel.

Denna linje valdes i viss utsträckning av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga,

vilka i sitt den 31 december 1929 avgivna »Betänkande rörande nya

grunder för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och förvaltningen av

den därtill anslagna egendomen» förordade en indragning av prästlönetillgångarna

till kyrkofonden med centralisering till domänstyrelsen av förvaltningen

av prästlönejorden. Centralrådet har icke anledning att här ingå på ett närmare

bedömande av nyssnämnda sakkunnigas förslag men vill som sin mening framhålla,

att den sålunda ifrågasatta centraliseringen av skogsförvaltningen till

domänstyrelsen lämnar ur det allmännas synpunkt betydelsefulla garantier för

ett ändamålsenligt handhavande av skogsskötseln.

Av den utredning, som verkställts av 1931 års utredningsmän, synes framgå,

att det övervägande flertalet av prästboställena donerats av enskilda eller anskaffats

av församlingarna samt att, särskilt med hänsyn härtill, ifrågavarande

boställen böra anses rättsligen bundna vid vederbörande församlingar eller

pastorat. Centralrådet har ej funnit anledning till erinran mot utredningens

omförmälda resultat. Centralrådet finner därför ej heller skäl att närmare

diskutera centraliseringslinjen med avseende på de ecklesiastika skogarnas förvaltning.

1931 års sakkunnigas förslag rörande förvaltningen av de ecklesiastika boställsskogarna

innebär förvisso en radikal förenkling av förvaltningsapparaten.

Ur denna synpunkt vill centralrådet därför tillmäta förslaget betydande förtjänster

i jämförelse med nu gällande ordning.

En förenklad förvaltningsorganisation är emellertid ej målet utan bör vara

medlet för åstadkommande av bästa möjliga vård av prästskogarna, ledande

till en uthålligt stegrad avkastning från dessa. Ur kyrkans såväl som statens

synpunkt är detta av största vikt, då en misshushållning med prästlönetillgångarna

kan medföra en ^knäppning av de medel, som stå till buds för kyrkliga

ändamål, eller få ökad beskattning till följd. Förvaltningens organisation

måste följaktligen skapa garantier för en uthållig, ekonomiskt riktig skötsel av

ifrågavarande skogar.

Centralrådet vill här ingå på ett bedömande av huruvida de sakkunnigas

förslag lämna nöjaktiga garantier i nu sagda avseende.

För detta spörsmåls besvarande är i första rummet av vikt att klargöra,

huruvida församlingarna kunna tänkas äga större förutsättningar än annat

eller andra förvaltningsorgan att handhava ifrågavarande skogars skötsel. Avgörande

härför torde bliva det mått av intresse och sakkunskap, vederbörande

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

159

organ kan tänkas komma att skänka åt förvaltningen av skogarna ifråga. Är

det riktigt, som de sakkunniga velat göra gällande, att församlingarna i allmänhet

kunna förväntas ernå direkta ekonomiska fördelar av ett uppdrivande på

lång sikt av prästlöneskogarnas avkastning —• genom församlingsavgifternas

minskning eller upphörande -— synes man kunna utgå ifrån, att församlingarna

som skogarnas ägare besitta de bästa förutsättningarna för uppgiften ifråga.

Denna utgångspunkt måste emellertid grunda sig på det antagandet, att för

det övervägande flertalet församlingar skogsavkastningen från prästlönejorden

är av eller uthålligt kan uppdrivas till sådan storlek, att denna, tillsamman

med avkomsten av övriga lönetillgångar jämte en församlingsavgift understigande

den enligt förslaget maximala örn 30 öre per skattekrona, täcker de

kyrkliga utgifterna inom församlingen. Ar detta ej fallet, utan flertalet församlingar,

hur än skogsskötseln bedrives, måste räkna med behov av tillskott

från kyrkofonden, blir givetvis intresset för skogsskötseln mindre och grunden

till omförmälda utgångspunkt vacklande. För det fåtal församlingar, som besitta

sådana skogstillgångar att överskott måste inlevereras till kyrkofonden,

blir den föreslagna förvaltningsreformen alltid av mindre ekonomiskt intresse.

Centralrådet anser, som framhållits, omförmälda förhållanden vara av stor betydelse

för det föreliggande förslagets bedömande. Det hade därför varit önskvärt,

att uppgifter härutinnan kunnat framkomma av den verkställda utredningen.

Centralrådet vill emellertid här utgå ifrån, att församlingarnas övervägande

flertal komma att få direkta ekonomiska intressen av skogarnas skötsel och

att alltså församlingarna på denna grund kunna anses såsom de lämpligaste

förvaltningsorganen.

Centralrådet måste draga i tvivelsmål, huruvida pastoraten verkligen äro

skickade att handhava de i icke ringa mån betungande förvaltningsuppgifter,

som enligt förslaget skulle överlämnas åt dem på sådant sätt, att därav berörda

intressen bliva tillgodosedda. I kyrkoråden eller boställsstyrelserna torde nämligen

mera sällan skoglig sakkunskap bliva representerad. En borgen för sakkunnig

förvaltning av skogarna kommer därför enligt centralrådets mening att

saknas, vilken brist ej torde kunna fyllas uteslutande av församlingarnas förutsatta

ekonomiska intresse av skogarnas skötsel.

Då emellertid även enligt centralrådets uppfattning decentraliseringstanken

stödjes av goda motiv, finner sig centralrådet i syfte att skapa förutsättningar

för bästa möjliga skötsel av ifrågavarande skogar inom ramen för den av de

sakkunniga förordade organisationsformen böra föreslå, att dessa skogars förvaltning

i sina huvuddrag ordnas på följande sätt.

Såsom de ifrågavarande skogarnas. ägare skola församlingarna ytterst ansvara

för dessas skötsel samt handhava bokföring och ekonomi. För de skogliga

uppgifternas handhavande skola församlingarna vara skyldiga att anställa personer

med skoglig utbildning, skogvaktare, forstmästare eller jägmästare, för

vilka, beroende på skogarnas storlek och därav följande omfattning av arbetsuppgiften,

tjänsten ifråga blir en bi- eller huvudsyssla. De sålunda anställda

förvaltarna skola å församlingarnas vägnar och under deras kontroll, handhava

skogsskötseln, verkställa utstämplingarna och övriga skogsvårdsåtgärder, ombesörja

avverkningarna m. m. samt biträda församlingarna vid virkesprodultternas

försäljning.

Även vid ett dylikt förvaltningssystem böra emellertid de kyrkliga myndigheterna

tillförsäkras en effektiv kontroll över skogsskötseln, vilken lämpligen

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majda proposition nr 187.

kan ombesörjas av de föreslagna stiftsintendenterna. Dessa domkapitlens

tjänstemän skola enligt det ovan framlagda förslaget befrias från verkställandet

av utstämplingar. De få därigenom mera tid tillgänglig för handläggandet

av de övriga uppgifter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola tillkomma

deni,. ävensom, framförallt, större möjligheter till inspektion av skogshushållningen.

Församlingarnas val av skogsförvaltare böra i form av förslag underställas

domkapitlen på stiftsintendenternas föredragning. Dylika anställningar ävensom

därmed förenade villkor böra alltså bliva föremål för domkapitlens prövning

och vara beroende på deras godkännande samt gälla för viss tid, förslagsvis

tre till fem år, varigenom domkapitlen vid anställningarnas förlängning

bliva i tillfälle att på grundval av stiftsintendenternas erfarenheter pröva förvaltarnas

lämplighet för uppdragen ifråga.

Da stiftsintendenternas befattning med skogshushållningen enligt det ovan

föreslagna förvaltningssystemet endast i mindre omfattning torde bliva föranledd

av initiativ från församlingarna, böra dessa tjänstemäns löner och resor

helt bekostas av kyrkofonden. Assistenter och skogvaktare i direkt anställning

hos domkapitlen torde ej komma att erfordras, för så vitt ej framdeles stiftsintendenternas

arbetsbörda kommer att växa i sådan utsträckning, att assistenters

anställande blir nödvändigt.

Ett genomförande av centralrådets ovan skisserade förvaltnings förslag medför,

som redan framhållits, den ändringen i stiftsintendenternas uppgifter, att

de ej själva behöva verkställa utstämplingar. Av största vikt blir nu i stället,

att de utöva noggrannast möjliga kontroll över de lokala förvaltarnas utsyningar.

Den nu ifrågasatta organisationen av de ecklesiastika boställsskogarnas förvaltning

torde skapa förutsättningar för en ändamålsenlig hushållning och

vard av dessa samt tillförsäkra kyrkan den kontroll över skogsskötsel!!, det

måste ligga i dess intresse att utöva. Huruvida statens eller det allmännas

intresse därmed även blir tillgodosett är dock en annan fråga.

De sakkunniga synas förmena, att de kortfattade bestämmelser i förslaget

till prästlönelag, som avhandla förvaltningen av prästlöneskogarna, skola med

den föreslagna tillämpningen genom stiftsintendenter lämna tillfyllestgörande

garantier för att skötseln av ifrågavarande skogar blir utövad på ett sätt, som

är ur statens synpunkt betryggande och förenligt med det allmännas intresse

därav.

De ändringar i förvaltningsorganisationen, centralrådet tillåtit sig föreslå,

gomma enligt centralrådets asikt att medföra ökade garantier för en god skogshushållning.

Någon kontroll över stiftsintendenternas verksamhet, som ej annat

än ur formell synpunkt kan utövas av domkapitlen, har emellertid därmed ej

tillskapats. En dylik kontroll måste dock anses vara i särskilt hög grad påkallad

såväl för tryggande av fullt rationell vård av ifrågavarande skogar som

för genomförande av enhetliga grunder för deras förvaltning.

För ernående av angivna kontroll torde man kunna välja olika tillvägagångssätt.

Centralrådet vill särskilt framhålla tvenne, som i sådant syfte torde kunna

komma till användning.

Bäst i överensstämmelse med det föreslagna förvaltningssystemet blir då

givetvis, att, som de sakkunniga föreslagit, tillskapa ett särskilt organ för

handhavande av den ifrågavarande uppgiften.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

161

Enligt centralrådets mening kan en på det föreslagna sättet organiserad

kommission näppeligen fylla de uppgifter, som skulle behöva tillkomma det

nu ifrågavarande kontrollorganet. Särskilt är att märka, att kontrollen förutsätter

ofta upprepade lokala inspektioner, vilket kommissionens ende skogssakkunnige

tydligen ej kan medhinna. Eörstärkning av kommissionen till ett

effektivt inspektionsorgan är därför nödvändig.

Anses detta ej böra ifrågakomma, synes kontrollen lämpligen kunna handhavas

av domänstyrelsen. Begränsas domänstyrelsens uppgifter i nu ifrågavarande

avseende i stort sett till vad enligt det föreliggande förslaget skulle

tillkomma boställskommissionen, brytes ej decentraliseringslinjen men tillskapas

en övermyndighet, som är väl skickad att tillvarataga statens intressen av

att prästlöneskogarna väl förvaltas och kompetent att giva erforderliga anvisningar

i fråga om prästlönelagens tillämpning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet slutligen förklara,

att centralrådet finner sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag rörande en

decentraliserad förvaltning av prästlönejordens skogar under förutsättning, dels

att församlingarnas intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika

boställsskogarna befinnes i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande

ekonomiska fördelar, dels att den lokala skogsförvaltningen ordnas på det sätt,

i huvudsak, centralrådet föreslagit, dels ock att kontrollen över ifrågavarande

skogars skötsel ordnas i överensstämmelse med av centralrådet ovan framlagt

förslag.

Domänstyrelsen: I utlåtande den 4 september 1930 över 1927 års prästlönesakkunnigas

betänkande framhöll styrelsen, att det ur förvaltningssynpunkt måste

anses olämpligt, att prästlönejordens skogar och inägor, med hänsyn till det nära

samband, som under nuvarande förhållanden i allmänhet råder mellan dessa ägoslag

— främst i fråga om virkesfångst för husbehovsändamål och betesområden

— förvaltades såsom särskilda fastigheter. I enlighet härmed uttalade styrelsen,

att en reform av denna förvaltning syntes till sina huvuddrag böra innebära antingen,

att prästlönejorden uppdelades i skogs- och jordbruksområden, därvid till

områden av sistnämnda slag hänfördes inägorna jämte erforderliga husbehovsskogar

och betesområden, att, efter sådan uppdelning, arrendator av jordbruksområde

icke finge någon rätt till virkesfångst, bete och andra nyttigheter å

skogsbruksområde, samt att förvaltningen av de sålunda avgränsade bruksområdena

lades i skilda händer, eller ock, i anslutning till 1927 års prästlönesakkunnigas

förslag, att förvaltningen av skogs- och jordbruket, utan av styrelsen

ifrågasatt uppdelning, sammanfördes under en ledning. Styrelsen uttalade vidare

såsom sin uppfattning, att starka skäl talade för att prästskogarna alltjämt borde

stå under domänverkets ledning. Däremot framhöll styrelsen, i fråga örn prästlönejordens

inägor, att, vid uppdelning av jorden i skogs- och jordbruksområden,

det kunde tänkas, att pastoraten övertoge jordbruksområdena till nyttjande under

kontroll av domkapitlen. I anslutning till vad styrelsen uttalat i utlåtande den

31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande förklarade sig styrelsen

emellertid beredd att, därest förvaltningen av prästlönejorden i dess helhet

funnes böra sammanföras under en ledning, omhändertaga förvaltningen av

inägorna.

Örn den av styrelsen senast år 1930 uttalade uppfattningen, att löneboställenas

skogar alltjämt böra stå under domänverkets förvaltning, kan anses äga allmänt

berättigande och om decentralisering finnes kunna ske, på sätt styrelsen

ifrågasatt, till pastoraten av förvaltningen av boställenas jordbruk, synes fog

Bihang till riksdagens protokoll 10.12. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 11

1) Allmänna

grander f3r

en reform av

förvaltningen

av prästlödejorden.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Majlis proposition nr 187.

2) Förvaltningen

av

skogen.

föreligga för en undersökning, huruvida ovan ifrågasatta uppdelning av prästlönejorden

bör genomföras. Jämväl reservanter inom socialiseringsnämnden

hava varit inne på en dylik tankegång.

Utredningsmännen erinra örn de anmärkningar, som vid skilda tillfällen riktats

mot domänverkets förvaltning av de ecklesiastika skogarna. Styrelsen har

tidigare, bland annat i ovannämnda utlåtande år 1924, sökt klarlägga de förhållanden

—- gällande bestämmelser rörande skogsavkastningens disposition,

vilka ofta tvungit till en alltför konservativ hushållning, skogarnas splittrade

fördelning på stundom mycket små förvaltningsenheter, vilken förringat möjligheten

för en tillfredsställande förvaltning, m. m. -— som i framträdande grad

varit anledning till att skötseln av dessa skogar ej alltid kunnat hålla jämna steg

med skötseln av andra skogar, såsom domänskogar eller enskilda skogar under

sakkunnig förvaltning, vilka varit fria från sådana bestämmelser och, i övrigt,

ägt större förutsättningar för en mera intensiv drift. Styrelsen får tillägga, att

numera vunnen lättnad i berörda bestämmelser, särskilt efter de nya löneregleringarnas

ikraftträdande, ävensom den utveckling, som skett genom vägbyggnad

och motorfordonstrafik, ej blott skapat vidgade möjligheter för, utan ock åvägabragt

en förbättrad skötsel av de ecklesiastika skogarna. Framhållas må dock

att en dylik förbättring kräver sin tid.

I detta sammanhang får styrelsen meddela uppgift, för åren 1923—1930, å

avkastningen i kronor från de ecklesiastika boställsskogar, vilkas avkastning

ingår till kyrkofonden, ävensom å dispositionen av samma avkastning.

1

2 i 3 j 4

6

A r

Behållning

Samma

avkastning

(kol. 4 + 5)

Inlevererad

till kyrko- fonden

Utbetalad till

bos ällshavare

eller till för- samling för

inbesparat

virke

Summa

kol. 2 + 3

av till ntsy- ningsberätti- gade avgifts- fritt utlämnat

virke

1923 .....

1924 .....

1925 .....

1926 .....

1927 .....

1928 .....

1929 .....

1930 .....

Summa kronor

2,960,045

1,807,729

2,084,384

2,509,373

2,988,469

2,629,102

3,432,788

3.450,061

298,339

278,702

221,222

186,176

165.577

88,231

86,880

117,398

3,258,384

2,086,431

2,305,606

2,635,519

3,154,046

2,717,333

3,519,668

3,567,459

724,228

736,922

673.279

705.605

712,438

710,218

656,322

546,877

3,982.612

2,823,353

2.978,-85

3,401,154

3,866,484

3,427,551

4.175,990

4,114,336

21,861,951 1,442,525 | 23,304,476

5,465,889

28,770,365

Vid bedömandet av förevarande förvaltningsförslag bör tagas i betraktande i

vad mån boställsavkastning må, vid genomförandet av förslaget, bliva av ekonomiskt

intresse för pastoraten. Huvudparten av pastoraten bleve enligt samma

förslag hänvisade till bidrag ur kyrkofonden för utgörandet av prästlönekostnaden.

Vid sådant förhållande torde kunna sättas i fråga, huruvida nämnda avkastning

verkligen är ett pastoratsintresse i den utsträckning, som göres

gällande.

De befogenheter och uppgifter, som de sakkunniga tillägga stiftsintendent

med biträde av assistent och skogvaktare, äro av ej oväsentligt annan innebörd

och räckvidd än de, som tillkomma revirförvaltare och dem underställd personal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1(33

Fastställandet av avverkningsplaner för skogar, varå uthålligt skogsbruk skall

bedrivas, är en åtgärd, vilken, med hänsyn till de insikter och det omdöme, som

härför erfordras, inom domänverket ansetts böra handläggas centralt inom styrelsen.

Styrelsen håller före, att betroendet åt stiftsintendent att, i samförstånd

nied pastorat, svara för dylik handläggning får anses innebära en alltför vittgående

decentralisation i förvaltningen av ifrågavarande skogar.

Vad angår de grunder, som utredningsmännen och de sakkunniga angiva för

upprättandet av avverkningsplaner, må framhållas, att dessa i huvudsak synas

sammanfalla med dem, vilka inom styrelsen under de sista åren varit föremål

för övervägande och närmare undersökning i fråga örn praktisk tillämplighet

å allmänna skogar.

Verkställandet av utstämpling på en gång för flera år är, bland annat för

nedbringande av förvaltningskostnaderna, att anbefalla för mindre skogar med

jämförelsevis små avverkningsbelopp, särskilt örn skogarna äro avlägset belägna.

Styrelsen strävar ock efter att genomföra en sådan ordning å därför

lämpliga skogar. Å större skogar kan däremot anordnandet av utstå mplingar,

återkommande allenast med flera års mellanrum, leda till en alltför summarisk

och schablonmässig skogsvård. Utredningsmännen framhålla hurusom, med

hänsyn till skogsbiologiska förhållanden och konjunkturväxlingar m. m., det

vore olämpligt att fastställa skogshushållningsplaner för alltför lång tid. En

närliggande synpunkt måste anläggas vid bedömandet av den period, inom

vilken utstämpling lämpligen bör återkomma till en skog. De faktorer, som

öva inflytande å planerandet och utförandet av en stämpling, kunna nämligen

inom jämförelsevis kort tid undergå förändringar i ekonomiskt och bioVgiskt,

hänseende, vilka påkalla rubbning av stämplingsplanen. Särskilt inom landets

södra delar, där de mest produktiva prästskogarna äro belägna, kunna alltför

sällan återkommande förrättningar för utstämpling och bestämmandet av i samband

med avverkning erforderliga åtgärder befaras i längden lända skogsskötseln

och särskilt beståndsvården till men.

Förslaget örn verkställandet av utstämpling på en gång, med kortare eller

längre mellantid, av allt virke med rätt för pastoratet att fritt förfoga däröver

till husbehov och avsalu, innebär givetvis en betydande förenkling av hittillsvarande

förfarande på detta område.

Den nu erforderliga utsyningen av bränsle-, byggnads- och annat dylikt

virke till arrendator, tjänstinnehavare, församling och pastorat kräver, som

styrelsen tidigare framhållit, högst betydande tid och kostnader för utförande

och kontroll. Dessa kostnader bleve, vid genomförande av nu föreslaget förfarande,

givetvis starkt minskade. Samtidigt bomme emellertid viss svårighet

att mota, att, i samma utsträckning som nu, upprätthålla kontroll över att husbehovsvirket

bleve med omsorg tillvarataget och ändamålsenligt använt. I

varje fall anser styrelsen likväl, att det förslag de sakkunniga framföra beträffande

utsyningsförfarandet bör, vilken organisation för de ecklesiastika

skogarnas förvaltning, som för framtiden än anordnas, beaktas för ernående av

en så vittgående förenkling av denna procedur, som med til1godoseende av skogsekonomiens

krav samt med bibehållande av nödig ordning och reda må vara

möjligt.

Förslaget att till pastoratens fria förfogande överlämna den del av

prästskogarnas virkesavkastning, som försäljes och sålunda direkt inbringar

kontanta medel, torde få anses vara av radikal natur. Ett ekonomiskt utnyttjande

av skogsprodukterna genom rationellt ordnad avverkning, virkesbehandling,

transport oell försäljning m. m. ingår såsom ett betydelsefullt led i nutida

skogsbruk. Inför den allt hårdare konkurrens på den allmänna virkes
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.

marknaden, sorn gör sig gällande, måste numera ägnas en helt annan och större

omsorg än förr åt planerandet och genomförandet av avverkning och försäljning.

Nettobehållningen påverkas känsligt även av tillsynes obetydliga skiftningar

i fråga om arbetsprestationer samt arbets- och virkespris. Facklig insikt

i dessa ting och överblick av det allmänna läget på arbets- och virkesmarknaden

kunna ej undvaras. Inom domänverket utövas i stort sett en central

ledning av virkesförsäljningarna från allmänna skogar. Den lokala skogsförvaltningen

erhåller uppgifter rörande virkespris m. m., vilka tjäna till ledning

vid de virkesförsäljningar, som omhänderhavas av denna förvaltning. Ehuruväl

det skulle åligga stiftsintendent att, på begäran, bistå pastorat med råd och

anvisningar angående virkesförsäljning, torde de sakkunnigas förslag i detta

hänseende, därest det genomfördes, i vissa fall kunna leda till en återgång till

äldre förhållanden och därigenom äventyra ett gott ekonomiskt resultat vid utnyttjandet

av den till försäljning avsedda virkesfångsten.

Stiftsintendents befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder skulle icke

inrymma rätt för honom att föreskriva markförbättringar och andra åtgärder,

som kunde tvinga pastorat till investering av nytt kapital. Sådana grundförbättringar

skulle alltså kunna komma till stånd i den mån pastorat det vill.

Till utdikningar å enskilda skogar anslår staten årligen högst betydande

belopp. Detta sker med tanke på att sådana arbeten kunna vara skogsskötsel!!

till nytta och medföra ökad skogsproduktion. Erinras må ock att kyrkofondskommittén

framhöll, att produktionen å prästskogarna borde kunna höjas genom

avdikning i större skala, än som skedde, av försumpade skogsområden. För närvarande

utföras genom domänverket skogsdikningsarbeten i rätt stor omfattning

å de ecklesiastika skogarna — under treårsperioden 1928—1930 äro nydikning,

bäckrensning och underhållsdikning utförda för en årlig medelkostnad

av inemot 180,000 kronor — därvid styrelsen söker tillse, att arbetena ej bedrivas

till större omfattning än som må vara förenligt med från skogarna liärflytande

inkomster. Enligt enahanda grunder verkställas genom domänverket

för skogsprodukternas tillgodogörande erforderliga vägarbeten å de ecklesiastika

skogarna.

Den förutsättning, de sakkunniga angivit för ovanberörda grundförbättringars

tillkomst, kan, i den mån pastorat är ekonomiskt beroende av boställsavkomsten,

leda till en för skogsskötselns utveckling ej gagneng begränsning

av dessa arbeten. I de fall däremot, då församlingsavgifterna icke påverkas av

en minskning av nettoinkomsten från boställes skog, kommer pastorats ställning

till fråga om utförande av grundförbättringar i motsatt läge.

Så vitt stitelsen kan finna, hava de sakkunniga i fråga örn med skogsbruket

förbundna uppgifter och åtgärder — p^nerandet av uthållig hushållning, utstämpling

av virke, virkesskördens ekonomiska utnyttjande vid avverkning och

försäljning samt utförandet av markförbättringar och andra åtgärder, som erfordra

investering av kapital — vid deras strävan efter decentralisation gått

så långt, att genomförandet av ett sådant program kan allvarligen befaras snarare

leda till försämring än förbättring av skötseln av de ecklesiastika skogarna.

Styrelsen starkes än mera i denna uppfattning, då styrelsen tager del av

den organisation av skoghgt utbildad personal, som — under inseende tillsvidare

av en särskild kommission — skulle tillhandahållas domkapitel och pastorat

vid skogsförvaltningen.

Uti den i utredningsmännens betänkande intagna tablån redovisas för samtliga

stift omkring 2,600 ecklesiastika boställsskogar örn 370,000 hektar, varav

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7. 165

omkring 278.000 hektar skogsmark och 92,000 hektar impediment. I nämnda

areal örn 370,000 hektar ingå emellertid omkring 8,800 hektar skogar, tillhörande

biskops-, lektors-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen m. m.

Enligt av utredningsmännen gjord överslagsberäkning skulle för boställsskogarna,

såsom skogligt utbildad personal, ertordras 11 stiftsjägmästare, t assistenter

och 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka vid behov sommartid kunde

förstärkas med extra skogvaktare. Upprättandet av avverkningsplaner ansäges

kunna utföras av extra personal. Utredningsmännen hava vid upprättandet av

sitt organisationsförslag haft finländskt skogsbruk, i vad det avser ecklesiastika

boställen, för ögonen. Enligt utredningsmännens uppgifter äro de finländska

prästbolen 700 till antalet med en areal av omkring 360,000 hektar, varav

175.000 hektar »växtlig skog», 175,000 hektar »mindre växtlig skog» och

10.000 hektar impediment. Under rubriken »mindre växtlig skog» ingå i finländsk

statistik till väsentlig del trädbevuxna områden av låg produktionsförmåga

■— trädbevuxna kärr och myrar m. m. — vilka inom svensk skogsstatistik

redovisas såsom impediment. En avsevärd del av de såsom »mindre

växtlig skog» betecknade områdena är sålunda icke hänförlig till skogsmark

enligt inom vårt land gängse terminologi. Så vitt framgår av tillgänglig statistik

är avverkningen å de finländska boställsskogarna avsevärt lägre än å de svenska.

Avverkningskvantiteten torde, överslagsvis beräknad, å de förra boställena icke

uppgå till en tredjedel av motsvarande kvantitet å de senare. Av utredningsmännens

uppgift vill vidare framgå, att för de finländska boställsskogarna

varit under senare år anställda omkring 8 forstmästare, 4 biträdande forstmästare

och 30 ä 40 skogsarbetsledare. Härav synes, att utredningsmännen utgå ifrån

att de svenska boställsskogarna skulle, förhållandevis, erfordra en mindre styrka

av skogligt utbildad personal än de finländska.

I detta sammanhang må erinras därom, att kyrkofondskommittén i sitt huvudbetänkande

beräknat, att, vid inrättande av en lokal särförvaltning för

skötseln av de ecklesiastika skogarna inom landet — häri dock ej inräknade

Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län — skulle, såsom skogligt utbildad

personal, erfordras 18 jägmästare, 9 assistenter, 92 skogvaktare och 13 extra

skogvaktare.

Styrelsen har sökt utföra en beräkning av den skogsstatspersonal, som, med

nuvarande organisation av domänverkets lokala förvaltning, kan anses vara

mera stadigvarande tagen i anspråk för förvaltning av de ecklesiastika boställsskogarna.

Beräkningen är i huvudsak grundad på relationstal, erhållna vid

jämförelse av tal, vilka motsvara summan för de egentliga statsskogarna, å den

ena sidan, och för boställsskogarna, å den andra, av arealen skogsmark + en

tredjedel av kvantiteten å rot försålt virke + hela kvantiteten i upphugget tillstånd

försålt virke. Enligt denna beräkning kan av skogsstatspersonalen nu

anses belöpa å bostiillsskogarna omkring 17 jägmästare, 6 revirassistenter, 76

kronojägare och 14 icke-ordinarie kronojägare ävensom minst 1 Överjägmästare.

I denna beräkning ingår icke skogsindelningspersonal samt sådan i rätt väsentlig

utsträckning anställd personal, som är förordnad under allenast viss del

av år. Detta utvisar, att, med nuvarande organisation av förvaltningen, ett

avsevärt större antal tjänstemän tagcs i anspråk för boställs förvaltningen jin

det, varmed utredningsmännen överslagsvis räknat vid den av dem skisserade

organisationen. Detta gäller i anmärkningsvärt hög grad personal med lägre

skoglig utbildning. Vad styrelsen nu anfört lärer giva vid handen, att den nu

föreslagna organisationen i stort sett är av beskaffenhet att kunna föranleda

en förflackning i fråga om skogarnas skötsel, som i längden icke kan bliva av

godo, en skötsel, som icke kan anses motsvara det krav utredningsmännen velat

opaginerad Kontrollera mot PDF

3) Förvaltningen

av

jordt» roken.

JM Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

stalia p.i densamma elier att den skulle bliva minst lika god sorn för närvarande

— helst bättre.

I sitt utlåtande över 1927 års prästlönesakkunnigas förslag uttalade styrelsen,

att det mest verksamma medlet att ernå bästa möjliga förvaltning av präst>kogarna

syntes vara, icke att skapa en särförvaltning med nya tjänstemän i

oi terna och ett nytt centralt ämbetsverk, utan att undanröja föreliggande hinder

för en god skogsskötsel. Enligt styrelsens åsikt vore ett upphörande av domänverkets

befattning med löncboställenas skogar och anställandet för deni

av en helt ny kår av tjänstemän icke lämpligt för boställsskogarnas egen del.

Dessa skogar angränsa ofta omedelbart domänskogar, varigenom, vid gemensam

förvaltning av domän- och ecklesiastikskogar, kostnaden för resor och förrättningar

bör kunna hållas avsevärt lägre, än örn för vardera kategorien av

skogar lunnes anställda särskilda saväl förvaltande som bevakande tjänstemän.

Dylik förvaltning bör ock kunna befrämja en rationalisering och förenkling

över huvud taget i fråga om planläggning och utförandet av skogsvardande

arbeten av skilda slag. Därjämte må beaktas, att domänverket, såsom

förut nämnts, har en. genomförd organisation för virkesskördens ekonomiska

utnj ttjande, vilken, vid gemensam förvaltning, kommer såväl domänskogarna

som de ecklesiastika skogarna till godo. Med den utveckling inom kommunikationsväsendet,

som under senare tider inträtt, anser styrelsen emellertid, att.

utan hinder av sådan gemensam förvaltning, där löneboställenas skogar äro

mera samlat belägna — såsom fallet utpräglat är bland annat inom Värmlands

och Västernorrlands län — inrättandet av revir och bevakningstrakter med uteslutande

ecklesiastika skogar lämpligen kan ske.

Under hänvisning till vad styrelsen nu anfört i fråga örn verkningarna, för

framtiden sett, av en organisation av skogsförvaltningen vid löneboställena i

enlighet med av de sakkunniga angivna grunder, ävensom till de skäl, som

angivits för bibehållande,. i regeln, av gemensamma tjänstemän för domänskogarna

och de ecklesiastika skogarna får styrelsen vidhålla sin uppfattning,

att de ecklesiastika skogarna, vilka tjäna allmänna intressen, alltjämt böra.

under tillgodoförande åt domänverket av skälig ersättning härför, kvarstå

under verkets vård och förvaltning.

De sakkunnigas förslag i fråga om decentralisering av förvaltningen av löneboställenas

jordbruk ansluter sig i viss mån till vad styrelsen i 1930 års utlåtande

ifrågasatt, beträffande överlämnande åt pastoraten, under kontroll av

domkapitlen, av förvaltningen av särskilda jordbruksområden. Därest förvaltningen,

av skogen icke överlämnas åt pastoraten, synes emellertid den av styrelsen

ifrågasätta uppdelningen av löneboställen i skogs- och jordbruksområden,

i samband med decentralisation till pastoraten av jordbruksförvaltningen, böra

genomföras med hänsyn till det samband, som, på sätt styrelsen förut ''framhållit,

råder mellan skogar och inägor. Härförutom må framhållas, att de

åligganden, de sakkunniga tillägga pastoraten ifråga örn förvaltningen av jordbruken,

innebära ett .mycket ansvarsfullt värv och att det förty kan sättas i

fråga, huruvida det i längden skulle visa sig ändamålsenligt, att pastoraten,

såsom nu föreslås, övertoge en väsentlig del av de förvaltningsuppgifter, vilka

nu tillkomma, boställsnämnderna. Enligt förslaget skulle decentralisation från

kammarkollegiet närmast till domkapitlen äga rum av befogenheter, som av

ålder tillhört kollegiet. Därjämte skulle den ledning av boställenas förvaltning,

som kollegiet haft sig anförtrodd, i huvudsak överlämnas tillsvidare åt ett nyinrättat

ämbetsverk -— provisorisk kommission — och, senare, åt en tjänsteman.

Huruvida och i vilken utsträckning sålunda föreslagen omläggning av förvaltningen

ma vara tillrådlig och i längden kunna bliva till gagn är ett spörs
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nial, soln givetvis kräver ett grundligt oell allsidigt övervägande. Ur kyrkofondens

och det allmännas intresse är det förvisso av största vikt att boställsförvaltningen

äger en fast och sammanhallande ledning. För statsmakterna synes

gälla att taga under bedömande, huruvida icke av utvecklingen påkallad

decentralisation på hithörande område — den ma avse ärenden rörande markupplåtelser,

tillgodogörande av andra naturtillgångar än skog m. m. — bör i

fortsättningen kunna, såsom hittills tid efter annan skett, lämpligen genomföras

utan anlitande av så genomgripande reformer, som de sakkunniga åsyfta.

De sakkunniga framhålla, att det läge i sakens natur och jämväl visades av 4) Jämförande

utredningsmännens beräkningar, att den decentraliserade förvaltningen komme kr^”r°- att bliva billigare än en centraliserad sadan. De av utredningsmännen utförda beträffande

beräkningarna visa ock hän pa en anmärkningsvärd skillnad i fråga örn kost törvaltnaderna

för förvaltning enligt:

a) utredningsmännens förslag,

b) nuvarande organisation,

c) 1927 års sakkunnigas förslag.

Utredningsmännen beräkna kostnaderna, för ar räknat, för a) till 4oU,uUU

kronor, för b) till 1,100,000 kronor och för c) till 1,580,000 kronor. De framhålla

beträffande kostnaden under b), att däri ej medräknats kostnaderna för

domkapitlens, kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eliel

för regeringsrättens arbete å området. Därjämte framhålla de, i fråga örn kostnaden

under c), att de ej räknat med den minskning av domkapitlens arbetsbörda,

som enligt detta förslag skulle inträda.

I kostnaden under c) ingå belopp örn 550,000 kronor för domänverkets förvaltning

av löneboställenas jordbruk och 230,000 kronor för länsstyrelsernas

medverkan vid samma förvaltning. Vid uträkning av dessa belopp hava, med

utgångspunkt från angivna kostnader för domänverkets och länsstyrelsernas

handhavande av förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, kostnaderna antagits

stå i direkt förhållande till antalet jordbruksdomäner och lön ^boställen.

Då de förra äro till arealen avsevärt större, i medeltal för domän inemot 50

procent, än de senare, torde en dylik beräkningsgrund, för löneboställenas vidkommande,

lämna ett för högt kostnadsbelopp. I samma riktning verkar ett

sådant beräkningssätt jämväl av det skäl, att vissa allmänna förvaltningskostnader

— för personal, redovisning m. m. — icke stå i direkt förhållande till

antalet egendomar. Ifrågavarande belopp örn (550,000 + 230,000 —) 780,000

kronor torde alltså få anses för högt beräknat. Den sammanlagda kostnaden

för en gemensam förvaltning, under domänverket med biträde av länsst3rrelserna,

av kronans jordbruksdomäner och löneboställenas jordbruk skulle, enligt

av utredningsmännen anförda siffror, uppgå till ej mindre än 1,205,000 kronor.

Detta belopp ter sig överdrivet högt.

Utredningsmännen hava icke beräknat några kostnader för pastoratens egen

förvaltning av löneboställena. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna förvaltning,

där sådant funnes erforderligt, utövas av särskilda boställsstyrelser.

Det arbete, som dessa styrelser eller andra för ändamålet anordnade organ skulle

fullgöra, ävensom allt det arbete i övrigt, som komme att åligga pastoraten

för tillsyn av boställena, representerar givetvis ett dolt, högst betydande kostnadsvärde.

Det av utredningsmännen beräknade kostnadsbeloppet, 420,000 kronor, för

den ecklesiastika skogsförvaltningen synes vara alltför lågt. Styrelsen håller

före, att, därest de sakkunnigas förslag bleve genomfört, ett avsevärt större

antal fackligt utbildade tjänstemän än det av utredningsmännen och de sak
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

5) Kyrko ion

den m. ni.

kunniga beräknade skulle behöva ställas till domkapitlens och pastoratens förfogande,

och att, på grund härav, nämnda belopp bomme att stiga högst väsentligt.

Härtill kommer ock, tillsvidare, den av de sakkunniga beräknade kostnaden,

50,000 kronor, för en boställskommission.

Huru vanskliga beräkningar av förevarande slag, på nuvarande utredningsstadium,

än må vara anser styrelsen dock, att de av utredningsmännen beräknade

beloppen icke lämna en tillförlitlig ledning för bedömandet av de verkliga

kostnaderna för förvaltning av löneboställena enligt olika system. Även

örn ett system av starkt decentraliserad förvaltning kan komma att draga de

lägsta direkta kostnaderna, måste emellertid tagas i noggrant övervägande,

huruvida ej en sådan kostnadsbesparing tilläventyrs vinnes genom eftergift å

en behörig effektivitet vid förvaltningen av löneboställenas värdefulla tillgångar.

Utredningsmännen uttala, att avlöningsförmånerna för stiftsintendent och

assistent borde sättas något högre än för motsvarande tjänstemän — revirförvaltare

och assistenter — i domänverket. Styrelsen kan icke biträda denna

uppfattning. En sadan reglering uppåt av löner synes ur allmän synpunkt

vara mindre lämplig.

De sakkunniga avvika så tillvida från utredningsmännens förslag, att de

ålägga pastoraten att till kyrkofonden redovisa överskott å avkastning från

prästlönetillgångar, där detta kunde ske utan kränkande av pastoratens rättigheter.

Så vitt styrelsen kan finna, står detta ej i full överensstämmelse med den

åskådning, de sakkunniga hävda beträffande användningen av ifrågavarande

avkastning. Även om dessa överskott, härflytande från pastorat med mera betydande

avlöningstillgångar, bomme att utgöra en mindre del av kyrkofondens

inkomster — de torde dock vid en god skötsel av boställsskogarna kunna

stiga till väsentliga belopp — bleve givetvis det ekonomiska resultatet av denna

redovisning, vilket allenast är av direkt intresse för kyrkofonden, i hög grad

beroende av det sätt, varå pastoraten utövade sin förvaltning.

\ id bestämmandet av de tillskott ur kyrkofonden, vilka enligt de sakkunnigas

förslag skulle tillföras vissa pastorat, komme löneboställes avkastning att

tågås i beräkning med belopp, vilka skulle uppskattas, vad beträffar annan

avkastning än skogsavkastning, för en tid av tjugu år och, vad angår skogsavkastning,

med ledning av uppgjord avverkningsplan för den tid, planen gäller.

I detta hänseende anföras reservationer.

Styrelsen får framhålla, att en dylik förhandsuppskattning vid nu gällande

lagstiftning jvisat sig mycket olämplig. Svårigheten, för att ej säga omöjligheten,

att på förhand närmelsevis riktigt uppskatta avkastningen, särskilt av

skogen, har, med hänsyn till konjunkturernas växlingar och andra på avkastningen

inverkande förhallanden, medfört, att dessa beräkningar ofta givit synnerligen

felaktiga resultat. Denna beräkningsmetod Ilar därför numera övergivits

och, jämlikt nådigt beslut den 4 december 1930, ersatts av avkastningsberäkningar,

grundade på förelupna verkliga inkomster och utgifter. Denna

omläggning har verkat arbetsbesparande och givit bättre resultat. Därest en

förhandsuppskattning av skogsavkastningen, med hänsyn till den osäkerhet,

som vidlåder densamma, hålles allt för mycket i underkant, länder detta givetvis

till förfång för kyrkofondens allmänna ekonomiska uppgift. Styrelsen anser

följaktligen, att en beriikning på förhand av tillskott ur kyrkofonden icke

kan tillstyrkas.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

169

De sakkunniga synas icke avse, att av kyrkofonden, såsom nu är förhållandet,

skulle kunna utgå belopp till förskottering av nied skogsskötsel förenadekostnader.

Inkomsterna, särskilt från mindre boställsskogar, inflyta ej regelbundet

varje år. Än mindre bleve detta fallet vid en, enligt de sakkunnigas förslag,

ytterligare genomförd koncentrering av avverkningen. Utgifterna för

skogliga underhållsarbeten och skatter m. m. återkomma däremot årligen.

Kyrkofonden har ur denna synpunkt, med nuvarande bestämmelser, en för

skogsskötseln ej oväsentlig betydelse. De sakkunnigas förslag kan i detta hänseende

i viss mån anses innebära en återgång till tiden före uppläggningen av de

ecklesiastika boställenas skogsfond, vars tillkomst närmast var föranledd av

behovet att åstadkomma utjämning mellan inkomster och utgifter å mindre

boställsskogar.

Till sist får styrelsen ingå på vissa allmänna konsekvenser av ekonomisk ej Vissa alinatur,

vilka synas böra av statsmakterna beaktas vid prövning av de sakkun- manna konnigas

förslag till förvaltningsreform. avlett''gTnom
Såsom

styrelsen i det föregående anfört kan den skogsstatspersonal, som vid fgran(ie av

nuvarande organisation tages i anspråk för förvaltning av löneboställenas sko- de sakkungar,

beräknas utgöra, av ordinarie personal, minst 1 Överjägmästare samt örnkring

17 jägmästare och 76 kronojägare ävensom, av icke-ordinarie personal, njnRsreform,

omkring 6 revirassistenter och 14 kronojägare.

Därest statsmakterna skulle pröva lämpligt att genomföra en ändrad organisation,

i enlighet med de sakkunnigas förslag, av förvaltningen av löneboställenas

skogar, komme detta att nödvändiggöra en fullständig omgestaltning av

gränserna för statens revir och bevakningstrakter, särskilt inom de sju södra

överjägmästardistrikten, med därav föranledd avsevärd ökning av dessa administrationsområdens

geografiska omfattning och stegring av kostnaderna för

resor och förrättningar inom desamma för domänfondens skogar.

På grund av boställsskogarnas belägenhet i förhållande till andra allmänna

skogar torde överförandet till annan förvaltning av dessa skogar icke kunna

medföra indragning, för domänverkets vidkommande, av hela det antal befattningar,

vilkas innehavare för närvarande beräknas vara anställda för boställsskogarna.

Överslagsvis beräknar styrelsen, att av ovan angivna personal minst

1 Överjägmästare samt omkring 16 jägmästare, 70 kronojägare, 6 revirassistenter

och 14 icke-ordinarie kronojägare skulle behöva indragas. Det lärer vara

att förutse, att i stiftstjänst komme att upptagas allenast ett mindre antal av

de nu i domänverket för boställsskogarnas skötsel anställda tjänstemännen. Erfarenheter

från det tillfälle, då den s. k. dimensionslagen i Väster- och Norrbottens

läns kustland ersattes med 1923 års allmänna skogsvårdslag och de i

dessa landsdelar nybildade skogsvårdsstyrelserna organiserade sin verkamhet,

hava givit vid handen, att åtgärder från statsmakternas sida i syfte att i skogsvårdsstyrelsernas

tjänst skulle upptagas den dåblivna övertaliga skogtsstatspersonalen

ej haft någon egentlig påföljd. Detta har medfört, att domänfonden

fått vidkännas kostnaderna för avlöning av tjänstemän, kvarstående å gammal

stat och ej pliktiga att tjänstgöra, ävensom att domänverket, genom tillfälliga

anordningar, måst draga försorg därom, att personal, som ännu sju år efter

nämnda organisationsförändring är övertalig, utför åtminstone något arbete

för den avlöning, som den äger uppbära. En följd av att en stor kontingent av

såväl förvaltande som bevakande personal vid nämnda tillfälle blev övertalig

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Majlis proposition nr 187.

ar även, att befordringsåldern inom nästan alla tjänstegrader inom domänverket

undergått en avsevärd stegring till men för verket.

En än menligare inverkan i nu angiven riktning skulle genomförandet av nu

föreslagen omläggning av organisationen av boställsskogarnas förvaltning, med

hänsyn till det väsentligt större antal tjänstemän, varom nu är fråga, kunna

medföra för domänverkets förvaltningsuppgifter, därest icke särskilda åtgärder

vidtoges beträffande dessa tjänstemän. Vid sådan omläggning av förvaltningen

synes billighet och rättvisa kräva, att det högst betydande antal tjänstemän,

som bleve övertaliga, ekonomiskt säkerställes. Domänverket, som för sin affärsverksamhet

och de åligganden i övrigt, som ankomma å verket, icke kan i sin

tjänst upptaga de tjänstemän, som bleve övertaliga, anser ofrånkomligt, att desamma

överföras å indragningsstat eller i annan ordning beredas mot deras nuvarande

avlöningsförmåner svarande särskild ersättning, för vilket ändamål

särskilt anslag — riksstatsanslag eller anslag ur kyrkofonden — lärer få anvisas

i syfte, att domänfonden måtte hållas skadeslös för av förvaltningsreformen

föranledda konsekvenser i detta hänseende.

Styrelsen har, med utgång från vissa antagna meddellönegrupper och mcdellöneklasser,

beräknat, att avlöningen —- traktaments- och resekostnadsersättning

sålunda ej medräknad — för den personal, som bleve övertalig, skulle

belöpa sig till omkring 400,000 kronor för ordinarie och 80,000 kronor för

icke-ordinarie personal, häri inberäknat dyrtidstillägg med 12 procent.

Med hiinsyn härtill hemställer styrelsen, att, därest av de sakkunniga föreslagen

ändring av organisationen av förvaltningen av ecklesiastika boställenas

skogar varder genomförd, åtgärd måtte vidtagas för att den skogsstatspersonal,

som i samband med sådan organisationsändring blir övertalig, med anlitande av

särskilt anslag, överföres å indragningsstat eller i annan ordning beredes mot

dess nuvarande avlöningsförmåner svarande ersättning.

Under åberopande av vad domänstyrelsen nu anfört får styrelsen, ur de synpunkter

på förevarande spörsmål som styrelsen närmast har att företräda, i

underdånighet avstyrka genomförandet av de sakkunnigas förslag till reform

i fråga örn prästlönejordens förvaltning.

Kammarkollegiet har ingått på en utförlig kritik av utredningen örn församlingarnas

ställning till prästlönejorden. Denna kritik torde få i form av

t-n bilaga (nr 3) fogas vid statsrådsprotokollet. I detta sammanhang torde det

vara tillräckligt att i korthet redogöra för kollegiets yttrande i denna del:

Utan att taga bestämd ståndpunkt till den svåra och invecklade frågan örn

det berättigade i presumtionen, att medeltida boställen, tills annat visats, vore

att anse såsom upplåtna av kronan, har kollegiet på grund av ett flertal anförda

omständigheter funnit uppenbart, att den ifrågavarande förvaltningstraditionen

ej helt saknat historisk grund. Kollegiet har vidare påpekat, att traditionen

torde hava stått i överensstämmelse med den officiella åskådning, som gällde

vid tillkomsten av 1686 års ännu giltiga kyrkolag. Beträffande de boställen,

som tillkommit i sammanhang med församlingsbildandet, borde enligt kollegiets

mening ej heller förbises, att deras anskaffande och överlåtande till lokalkyrkan

genom en formlig äganderättsöverlåtelse, inneburit en såsom förutsättning

för församlingsbildandet uppställd prestationsskyldighet, som ursprungligen

utkrävts av de kyrkliga myndigheterna, vilka utövade en rätt vittgående

befogenhet att för kyrkans räkning ålägga kyrkomenigheterna skatter och besvär,

samt att efter reformationen Konungen övertagit kyrkans befogenheter i

detta och andra avseenden.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

171

Grunden för anordningen att göra överlåtelsen av prästbolet till sockenkyrkan

och icke till församlingen vore, har kollegiet påpekat, den kanoniska rättens och

de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden skulle formligen övergå

från givarnas till ett kyrkligt instituts, sockenkyrkans, ägo. Efter medeltida

åskådning vore det, har kollegiet vidare framhållit, ej församlingens utan kyrkans

behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas, och församlingen

vore endast den kyrkliga verksamhetens objekt.

Den prästerliga boställsjord, som ej anvisats av kronan, vore enligt kollegiets

mening på få undantag när att anse såsom stiftelseegendom under statens kontroll.

Kollegiet, som anser, att församlingarnas rätt i varje fall icke är starkare

än intressenternas för en stiftelse utan i visst avseende svagare än i vanliga

stiftelser, har ytterligare såsom sin mening framhållit, att pastoraten, vilka

i grund och botten blott vore enheter för fullgörande av vissa offentliga skyldigheter,

först genom 1910 års lagstiftning insatts såsom »mera direkt intresserade».

Emellertid hade permutationsinstitutet vid berörda stiftelser enligt kollegiets

mening större utrymme än i fråga örn de rent privaträttsliga stiftelserna.

Det karaktäristiska för prästlönejorden och sammanhängande med dess offentligrättsliga

ställning vore sålunda enligt kollegiet att genom organisatoriska

förändringar i administrativ väg intressenternas krets, vad varje stiftelse beträffar,

principiellt kunde ändras.

Kollegiet har i sitt utlåtande påstått, att ej ens någon förvaltningsrätt i avseende

å prästboställe under protestantisk tid, och sannolikt ej heller under

katolsk, tillkommit församlingen, samt anför till stöd för denna mening ett

flertal omständigheter.

Kollegiet har slutligen såsom sin mening framhållit, att när utredningsmännen

och 1931 års sakkunniga talade örn pastoratens eller församlingars

»rättigheter» eller »lagstadgade rätt», de icke kunnat uppvisa, att dessa rättigheter,

örn därmed avsåges privaträttsliga rättigheter, hade något reellt innehåll.

Kollegiet har därför ansett, att det alltjämt torde föreligga fullgiltig anledning

att vid övervägande av frågorna om församlingarnas rätt till den icke av

kronan upplåtna prästlönejorden och dess avkastning samt örn dispositionen och

förvaltningen därav utgå från uppfattningen örn denna egendoms egenskap av

sti f telseegendom d

Kammarkollegiet och statskontoret: Den ekonomiska förvaltningen av prästlönejorden

har, såsom kammarkollegium erinrat i sitt utlåtande den 31 oktober

1930 över 1929 års betänkande, alltifrån medeltiden tillkommit tjänstinnehavarna.

Sedan under 1800-talet den boställsjord, »löningshemman», som plägat

utlegas till av indelningshavarne antagna brukare (landbor, arrendatorer), i

vissa delar av landet blivit föremål för utarrendering genom domkapitel och

länsstyrelse på bestämd tid, oberoende av tiden för indelningshavarens innehav,

blev genom 1862 års lagstiftning »författningsenlig utarrendering» regel för

all löningsjord samt utsträcktes genom 1910 års lagstiftning även till bostadsboställena

(med undantag för prästgårdsområdena). Vad skogen beträffar intogs

i den första skogsordningen av den 22 mars 1647 den bestämmelsen (p.

XIII) att präst ägde nyttja sitt boställes enskilda (avrösade) skog, »dock så

att prästbordet eller stommen icke förringas eller förvärras för den som efter

kommer». Häröver skulle biskoparna, kapitlen och prostarna ävensom landshövdingarna

hava uppsyn. Enligt 1664 och 1734 års skogsordningar var kret- 1

1 Utredningsmännen hava utarbetat ett genmäle å kollegiets kritik. Genmälet fogas såsom

bilaga (nr 4) vid statsrådsprotokollet.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen av dem, som angivna kontrolluppgift ålåg, utvidgad med »socknen och någon

annan vederbörande i socknen». Den ekonomiska förvaltningen av skogen

tillkom emellertid fortfarande prästen och den närmaste rättsvården landshövdingen.

Genom skogsordningen den 10 december 1793 (§ 25) ställdes de prästerliga

boställenas skogar under skogsstatens kontroll, genom 1866 års skogsordning

möjliggjordes dennas övertagande av den direkta vården och förvaltningen,

vilket genom 1910 års lagstiftning blev obligatoriskt för all prästlönejord. Någon

medbestämmanderätt har härvid aldrig tillagts församlingarna eller pastoraten,

ej ens beträffande boställen, som av dem anskaffats. Den statliga förvaltningslinjen

har alltså konsekvent utvecklats. Kontrollen eller den rättsliga vården

har under protestantisk tid alltid tillkommit offentliga myndigheter, i regel

statliga och kyrkliga i förening. Att detta står i överensstämmelse med kyrkans

statsrättsliga ställning torde framgå av vad ovan anförts.1 Där penningfonder

funnits hava dessa före ikraftträdande av 1910 års lagstiftning ofta stått under

domkapitels eller statskontorets förvaltning. Efter angivna tid har förvaltningen

av dessa fonder, i den mån de ansetts utgöra lokala avlöningstillgångar, helt

överlämnats till pastoraten.

Givetvis kunna de förvaltningsgrundsatser, som för närvarande tillämpas beträffande

prästlönejorden, icke utgöra hinder för att till prövning upptaga frågan

huruvida och under vilka villkor ett delegerande av statens förvaltningsmyndighet

till pastoraten må äga rum. Denna fråga bör emellertid behandlas

företrädesvis, för att ej säga uteslutande, ur praktiska synpunkter. Vid frågans

lösning måste huvudvikten ligga därpå att de prästerliga avlöningsmedlen komma

tili användning för det avsedda ändamålet samt att de därtill för framtiden

bevaras. Att så fortfarande kommer att ske måste vara förutsättningen för varje

förvaltningsform, vare sig förmögenheten till större eller mindre del förvaltas

av staten, genom rent kyrkliga myndigheter eller genom andra organ. Ändamålet

med de nya bestämmelser, som böra utfärdas i förevarande ämne, synes i främsta

rummet vara att giva prästerskapet en betryggad ekonomisk ställning. Åt vem

omhändertagandet av den kyrkliga förmögenheten uppdrages må principiellt vara

mindre betydelsefullt, om blott därigenom vinnes den eftersträvade effektiviteten

och enkelheten i förvaltningen samt vederbörlig hänsyn tages till de värden,

som för kyrkan må sammanhänga med äldre ordning för prästerskapets

avlöning.

Formellt sett innehåller de sakkunnigas betänkande i nu berörda del förslag

till ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden. Reellt sett synes

dock förslaget innebära även något annat och mera vittgående, nämligen att

det icke tillkomme staten att utöva några eller åtminstone icke andra än rent

perifera förvaltningsbefogenheter över den ecklesiastika jorden.

I motsats härtill anse ämbetsverken för sin del staten icke blott böra bestämma

grunderna för förvaltningen av denna fasta egendom utan även genom

sina organ öva uppsikt däröver och över att egendomen bibehålies för sitt

ändamål. Ett överlämnande till domkapitlen av all den kontrollerande befogenhet,

som enligt de sakkunniga skulle utövas från offentlig myndighets sida.

lärer icke kunna anses innefatta ett uppehållande av statens överinseende över

fastigheterna. Detta överinseende bör fortfarande vara anförtrott åt någon

statens centrala myndighet.

Härmed torde åsyftas kammarkollegiets i bilaga S intagna anförande.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

173

Den omständigheten att pastoraten för närvarande äro och även efter de sakkunnigas

förslag skulle förbliva berättigade att, så långt behovet sträcker sig,

för prästlönernas gäldande tillgodonjuta avkastningen från löneboställe, grundar

enligt ämbetsverkens uppfattning icke något anspråk från pastoratens sida

att övertaga förvaltningen. Ej heller lärer den av kollegium berörda uppfattningen

örn boställsupplåtelserna som stiftelser1 kunna giva fog för ett sådant

anspråk. Valet av organisationsformen för förvaltningen av boställena bör, i

anslutning till vad nyss anförts, ske på grundvalen av ett bedömande av frågan

i vilken mån den ena eller den andra organisationen erbjuder de högsta

garantier för prisbillighet och högsta möjliga räntabilitet.

Av den ytterst kortfattade motivering, som utredningsmännen och de sakkunniga

lämnat till stöd för den föreslagna förändringen i fråga om löneboställenas

förvaltning, och vad eljest i ärendet förekommit hava ämbetsverken

— även med frånseende av den principiella ståndpunkt ämbetsverken i sina

förut avgivna utlåtanden i frågan intagit — för sin del icke funnit att sådana

garantier som nyss berörts skulle föreligga enligt det framlagda förslaget.

Detta förslag, såsom det blivit utformat, kan således icke anses innebära en

godtagbar lösning av förvaltningsproblemet.

Till närmare utveckling härav torde få anföras följande.

Efter ämbetsverkens övertygelse kan kyrkoförsamlingarnas organisation icke

anses avpassad för jordbruks- och än mindre för skogsförvaltning. Den erfarenhet

som i vissa fall vunnits rörande kommunal förvaltning av jordbruksegendom

talar icke till förmån för en sådan förvaltningsform, åtminstone icke

utan en särdeles stark kontroll.

Den av de sakkunniga, i huvudsaklig anslutning till utredningsmännens förslag,

förordade omregleringen av prästlöneväsendet — med pastoraten såsom väl

i första hand ansvariga för prästlönekostnadens utgörande, men likväl med

rätt för pastoraten att ur de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden,

utbekomma vad som erfordras för ändamålet utöver dels avkomsten av de lokalt

anvisade avlöningstillgångarna och dels ett efter låg beräkning utmätt bidrag

av pastoratets skattebetalande medlemmar — synes icke vara av beskaffenhet

att i och för sig kunna, i motsats mot vad som för närvarande kan sägas

vara förhållandet, hos det särskilda pastoratet ingiva ett verkligt intresse

för att löneboställena måtte på stadigvarande sätt giva den största möjliga avkastning.

I händelse av förändringens genomförande torde nämligen antalet

pastorat, varest utdebiteringen av församlingsavgifter till prästerskapets avlönande

röner inverkan av en ökning eller minskning i löneboställets avkastning,

snarare bliva mindre än för närvarande. Utredningsmännen hava (s. 43)2 uttalat

som sin mening att ett starkt intresse för egen förvaltning av boställena kunde

även hos pastorat, som åtnjöte tillskott ur kyrkofonden, påräknas, därest uträkningen

av tillskottets belopp anordnades på det sätt, som utredningsmännen

i annat sammanhang föresloge, nämligen (s. 88)3 att tillskottet beräknades

efter ett uppskattat normalvärde å boställenas nettoavkastning — ett förslag,

som de sakkunniga biträtt. Det synes som skulle i sådana fall intresset komma

att bliva inriktat på erhållandet av en för pastoratet så gynnsam marginal

som möjligt mellan den s. k. normalavkastningen och den avkastning, som

verkligen kan erhållas. Ett intresse av denna beskaffenhet synes knappast vara

förenligt med löneboställets bästa.

1 Se bilaga 2.

* Se ovan s. 106.

3 Sc ovan s. 119.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

Ämbetsverken måste också ställa sig ytterst tvivlande i diråga örn lämpligheten

av skogsförvaltningens överlämnande till pastoraten allenast med stöd

av den fackkunskap som den föreslagna stiftsintendenten representerar. Förslaget

i denna del går rakt emot vad som förut från sakkunnigt håll ansetts behövligt

för beredande av erforderlig vård för de rika ecklesiastika skogstillgångarna,

nämligen en förstärkt fackmannamässig vård. Enligt det föreliggande

förslaget skulle denna fackmannamässiga vård nedbringas till ett minimum —

för så vitt ej utvecklingen ginge i den riktningen att stiftsintendenten toge det

hela i sina händer, vilket måhända vore det under de tänkta omständigheterna

bästa, utan att dock motsvara behovet.

Vad den enligt de sakkunnigas mening uppkommande prisbilligheten i boställsförvaltningen

angår hava utredningsmännen beräknat kostnaden för den

nu föreslagna förvaltningsorganisationen till ungefär hälften av kostnaden för

den nuvarande förvaltningsorganisationen (häri inberäknat en uppskattad kostnad

för länsstyrelsernas och domänstyrelsens verksamhet) och till omkring en

tredjedel av kostnaden för den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisationen.

Härvid synas utredningsmännen gå ut från att pastoratens förvaltningsorgan

icke skulle tillgodoräkna sig någon gottgörelse för sitt sysslande med boställena.

Huruvida så komme att ske eller i vilken omfattning pastoraten kunde

komma att med tillämpning av 115 § förslaget till prästlönelag och 22 § i lagen

örn församlingsstyrelse tillsätta avlönad boställsstyrelse för ifrågavarande förvaltning

undandrager sig ämbetsverkens bedömande. Men det måste tagas för

visst, att tillsättande av sådan styrelse kommer att ske i synnerlig stor utsträckning.

Måhända står man enbart av denna grund inför en behållningen

minskande utgift på en halv eller hel million kronor. Huruvida kostnaden för

skogsförvaltningen skulle kunna begränsas till den av utredningsmännen antagna

kostnaden 420,000 kronor synes tvivelaktigt. Det torde böra erinras örn att

kyrkofondskommittén för den av kommittén tänkta särförvaltningen i orten

beräknat en väsentligt talrikare personal (kyrkofondskommitténs huvudbetänkande

s. 187) än den, som av utredningsmännen och 1931 års sakkunniga ansetts

tillräcklig. Kostnaden för boställsnämnderna synes även väl snävt beräknad.

Även i andra hänseenden torde en del av utredningsmännen och de sakkunniga

icke beräknade kostnader uppstå, exempelvis för en utan tvivel som

nödig befunnen utvidgning av domkapitlens personal; i vilket avseende kan

hänvisas till behovet av en juridiskt bildad bisittare i domkapitlet.

Beträffande de sakkunnigas förhoppningar rörande ökad räntabilitet hos

prästlönejorden såsom en följd av deras förslags genomförande tilltro sig ämbetsverken

ej att antaga, att den behållna avkomsten efter avdrag av förvaltningskostnaden

skulle komma att höjas genom förvaltningens hänläggande

under pastoraten; en del i denna riktning syftande föreslagna åtgärder, såsom

ett ändamålsenligare ordnande av byggnadsfrågan, lära för övrigt med lika

framgång kunna ordnas om annan förvaltning genomföres. Örn effektiviteten av

den av de sakkunniga föreslagna skogsförvaltningen måste ämbetsverken ställa

sig ytterst tvivlande. Särskilt bör påpekas att de sakkunniga tagit allt för lätt

på försäljningsproblemet, vilket ingalunda torde vara lättlöst, i synnerhet vid

de icke så få prästskogar, där den behållna inkomsten uppgår till ett eller

flera tiotusental kronor örn året vid varje skog.

_ Även andra omständigheter måste antagas komma att, i händelse av tillämpning

av de sakkunnigas förslag, minska avkomsten av egendomen i fråga eller

rättare den för prästlöneändamålet disponibla delen därav. Avgörande för förhållandet

mellan pastoraten och kyrkofonden bleve efter förslaget icke den

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

175

verkliga behållning, som löneboställenas jord- och skogsbruk lämnade, utan

den normalavkastning, som komme att beräknas. Då det måste anses som en

helt naturlig strävan att pastoraten härvid komme på den säkra sidan och att

all risk stannade på kyrkofonden, torde — såsom närmare beröres i yttrandet

över lagförslagets 85—88 §§ — det vara att förvänta att den uppskattade normalavkastningen

komme att bliva avsevärt lägre än den avkastning, som för

närvarande utgår och även den, som med bibehållande av nuvarande förvaltningsform

må vara att framdeles påräkna. Till en försiktig beräkning måste

också medverka de nuvarande osäkra ekonomiska förhållandena och de svårigheter

varmed såväl jord- som skogsbruk nu hava att kämpa. Från de i 19 §

4 mom. prästlöneregleringslagen anbefallda beräkningarna rörande den behållna

årliga skogsavkastningen vid ecklesiastika boställen har vunnits lik erfarenhet

angående vanskligheterna beträffande beräkningen av värdet av skogsavkastningen.

Skiljaktigheten mellan den verkliga och den beräknade avkastningen

från varje särskild skog har stundom uppgått till 100 % eller mer och,

i penningar räknat, till ett eller flera tusen kronor för år, därvid skiljaktigheten

ibland visat sig i att den på förhand beräknade avkomsten varit högre än

den verkligen utfallande, ibland framträtt i ett motsatt förhållande. Det är ej

sannolikt att boställsnämnden skall bliva säkrare i sina beräkningar än domänstyrelsen.

Till stöd för förslaget om beräkning av normalavkastning hava

utredningsmännen hänvisat till motsvarande anordning beträffande landsfiskalsoch

lektorsboställen. Häremot vilja ämbetsverken erinra därom att erfarenheterna

från dessa boställen icke äro uppmuntrande, enär den beräknade avkastningen

här visat sig regelmässigt och väsentligt understiga den verkliga, allt

till vinst för innehavaren men till nackdel för det allmänna.

Det kan ock förväntas att det i 107 § föreslagna avsteget från 1910 års lagstiftnings

grunder örn överskotts redovisande till kyrkofonden — nämligen i

fall då sådant skulle »förnärma pastoratets rätt» — skulle om det infördes i

lag komma att minska kyrkofondens intäkter. Med utgångspunkt från den av

utredningsmännen uttalade och av de sakkunniga delade meningen örn församlingarnas

på civilrättslig grund vilande rätt till boställena synas församlingarna

(pastorat) över lag kunna tänkas komma att göra anspråk på att helt

få disponera avkastningen för egen räkning, varför risken i fråga rör sig om

ett eventuellt belopp av upp till omkring I/3 million kronor.

Vid förvaltningsfrågans bedömande får ej förbises att — även efter de sakkunnigas

förslag — de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden, på

grund av sin ansvarighet för att åt pastoraten tillhandahålles vad dessa för

prästerskapets avlönande behövde utöver de lokala avlöningstillgångarna, inberäknat

vad pastoraten hade att genom uttaxerade medel bestrida, skulle äga

ett starkt intresse av att den behållna årliga inkomsten av den fasta egendomen

bleve den högsta möjliga. I samma riktning verkar den föreslagna förbindelsen

för kyrkofonden att tillhandahålla pastoraten förskott för fullgörandet

av dessas skyldigheter i avseende å löneboställenas bebyggande m. m. Detta

måste framkalla ett bestämt krav på att från det allmännas sida kontroll utövas

över förvaltningen av fastigheter och övriga kapitaltillgångar. Detta krav

kan icke anses bliva tillfredsställt på det sätt de sakkunniga föreslagit. Det

synes för övrigt, med den ställning staten i över 400 år intagit till kyrkan,

uteslutet att staten skulle, allraminst på en så knapphändig utredning som den

föreliggande, avhända sig rätten att genom egna centrala organ permanent kontrollera

förvaltningen av ett i fastigheter och penningar liggande kapital av,

den av statskontoret förvaltade kyrkofonden oberäknad, omkring 200 millioner

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kronor, därav en icke obetydlig del härrör från anslag av kronan, oell detta

under nuvarande förhållanden, då stark kritik riktats mot kommuners sätt att

handhava sin ekonomi samt det växande antalet kommunala förskingringar

fäst uppmärksamheten på bristerna i den kommunala förvaltningen. Från det

allmännas sida är det därför ej möjligt att nöja sig med den av de sakkunniga

förordade kontrollen. Det synes som hade utredningsmännen och de sakkunniga

icke tillräckligt beaktat stadgandet i 10 kap. 1 § kyrkolagen, att »uppsikten,

vården och försvaret» av kyrkan tillkommer Kungl. Maj:t. Det föreliggande

lagförslaget innebär en fullständig avveckling av Kungl. Maj:ts materiella

beslutanderätt i avseende å de prästerliga lönetillgångarnas disposition

genom förläggande av all kontroll samt all annan myndighetsförvaltning hos

de speciellt kyrkliga organen, domkapitlen, med uteslutande av de statliga,

samt genom alla förvaltningSmåls hänvisning besvärsvägen till regeringsrätten.

Utredningsmännens (s. 46) och de sakkunnigas (s. 89) utan motivering gjorda

uttalande, att domkapitlet är »bäst skickat att tillvarataga intresset av boställes

bevarande för framtiden», kan icke av ämbetsverken godtagas. Ämbetsverkens

erfarenhet går ej i denna riktning. Föreställningen att ett permanent centralt

organ ej vore påkallat strider i varje fall mot det önskemål örn centralisering

av den rättsliga vården av den offentliga egendomen, varåt riksdagen

i skrivelse den 12 juni 1918 (nr 368) givit uttryck. Det av de sakkunniga

(s. 45) framlagda förslaget rörande inrättande av en provisorisk kommission

för handläggning av vissa frågor kunna ämbetsverken ej tillstyrka. Framför

allt vore det föga betryggande att hos en kommission av sådan art hava förlagd

befogenheten att pröva och avgöra besvärsmål. Vad sålunda sagts örn

kommissionen gäller i än högre grad örn den inspektör, som eventuellt skulle

övertaga kommissionens uppgift bland annat såsom mellaninstans.

De sakkunniga hava stött sitt förslag angående boställs förvaltningens överlämnande

till pastoraten bland annat på att de erfarenheter, som i Finland vunnits

rörande en till församlingarna decentraliserad förvaltning av prästboställen,

voro »anmärkningsvärt goda». Anordningen hade visat sig vara praktisk,

enkel och god.

Den av utredningsmännen lämnade redogörelsen rörande förvaltningen av

de finska prästboställena innehåller icke tillräckliga upplysningar för att sätta

läsaren i stånd att skaffa sig ett självständigt omdöme härutinnan och således

ej heller därom huruvida det ekonomiska resultatet av berörda förvaltning kan

skattas högre än för den händelse förvaltningen varit mindre decentraliserad eller

helt centraliserad. För övrigt synes av redogörelsen kunna slutas, att församlingarna

i Finland äro ensamt ansvariga för prästlönens utgörande och således av

denna grund verkligt intresserade av det ekonomiska resultatet av bosta lis förvaltningen.

Visserligen omförmäles (s. 192) en vederlagsfond, »en kyrkofond i

miniatyr», men om dess syfte nämnes intet.

Beträffande prästgård innebär de sakkunnigas förslag huvudsakligen den

förändringen att laga syns befogenhet att bestämma om prästgårdsområdets

storlek m. m. och förordna rörande nybyggnad av sätesbyggning (boningshus)

å prästgård samt förrätta av- och tillträdessyn i fall där sådan syn äskas skulle

upphöra, därvid bestämmanderätten rörande prästgården och dess bebyggande

skulle överflyttas å boställsnämnden, varjämte någon av- och tillträdessyn ej

längre vore behövlig.

Med hänsyn till prästgårdens egenskap av boställsförmån och de ofta för

tjänstinnehavaren — även örn han ej är »boställshavare» — ömtåliga frågor, som

kunna uppstå särskilt i fråga örn sätesbyggningens storlek, inredning och öv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunc/1. Majlis proposition nr 187.

177

riga beskaffenhet, synes det olämpligt att upphäva synerättens nu ifrågavarande

befogenheter. , .. , .. __...

Anledning synes ej heller föreligga att borttaga det överinseende över prästgårdarna,

som nu utövas av staten genom central förvaltningsmyndighet

Ej heller beträffande de löneboställen, vilkas ankomst ingar direkt till

kyrkofonden, föreligga efter ämbetsverkens mening skäl att vidtaga ändring

i fråga om den centralt utövade förvaltningen.

Därav att förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar anförtroddes pastoraten

själva hava de sakkunniga (s. 100) ansett följa att pastoraten också

skulle utöva processuellt representantskap för dessa prastlonetillgangar, dock

att domkapitlen bibehölles vid sin hittillsvarande rätt att oberoende av pastoraten

föra talan för prästlönetillgångarna. Med denna argumentering torde

icke den i sig själv icke lättlösta frågan örn den rättsliga vardén vara slutbedömd.

Efter ämbetsverkens mening vore det allt för äventyrligt örn staten

skulle avstå från sin nuvarande rätt att utöva sådan vård. Tvärtom bora bestämmelserna

för tillgodoseende av denna vård genom staten göras mera eiiek
De

erinringar, som pläga framställas mot det sätt, varpå det rättsliga rep re - sentantskapet för prästlönetillgångarna för närvarande är ordnat, hava riktat

sjö- även mot domkapitlen. Det har erinrats att dessa till stor del sakna förutsättningarna

för att med erforderlig omsikt fullgöra uppdrag som handhavare

av den rättsliga vården av den ecklesiastika fasta egendomen. Denna erinran

torde kvarstå även efter genomförandet av de sakkunnigas föreslagna iorvaltningsreform.

Anledning saknas att från befogenheten härutinnan skilja det

centrala ämbetsverk, som för närvarande bär sådan plikt sig alagd kammarkollegium.

Behovet av en centraliserad sådan vård har av tidigare utredningar

framhävts. Vare sig centraliserings- eller decentralisermgssynpunkter anses

böra vara bestämmande för själva förvaltningen av prästlönetillgångarna tala

starka skäl för en centraliserad tillsyn över förvaltningen Kollegium har tor

sin del härutinnan utförligt uttalat sig i sitt den 6 juni 1924 avgivna utlåtande

över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande (se statens offentliga utredningar

1929:40, s. 125, 127).

På grund av det anförda anse sig ämbetsverken förhindrade tillstyrka att

förvaltningen av den till prästerskapets avlöning avsedda fasta egendomen

organiseras på grundvalen av utredningsmännens och de sakkunnigas nu föreliggande

förslag. , j

Huruvida en tillfredsställande förvaltningsreform skulle kunna grundas pa

ett användande av pastoraten såsom organ för det närmaste handhavandet av

löneboställena inom en förvaltning, som i övrigt utövas av statliga organ, innefattar

en fråga, som icke utan en närmare undersökning kan bedömas.

Då någon sådan undersökning icke föreligger hava ämbetsverken icke anledning

att frångå vad i förevarande del av ärendet anförts i utlåtandena över

1929 års förslag jämte därvid fogade särskilda meningar. ,

Ämbetsverken hava slutligen tillkännagivit, att de icke i och tor sig bade

något att erinra däremot, att prästerskapets avlönande skulle i torsta hand

förbliva en angelägenhet iör pastoraten.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187).

12

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Sedermera har Kungl. Maj :t lämnat skatteutjämningsberedningen tillfälle

att till Kungl. Majit inkomma med yttrande över 1931 års sakkunnigas betänkande

och förslag i vad förslaget avsage frågor, som folie inom beredningens

utredningsuppdrag.

Skatteutjämningsberedningen bär i anledning av denna remiss anfort;

Skatteutjämningsberedningen har genom remiss, som med tillhörande handlingar

den 11 januari 1932 kommit beredningen tillhanda, beretts tillfälle att

yttra sig över den 15 oktober 1931 av särskilda sakkunniga avgivet »Betänkande

med förslag till prästlönelag m. m.» i vad betänkandet berör området för beredningens

arbete.

I anledning härav får beredningen till en början meddela, att sedan de förberedande

undersökningar, vilka ansetts nödvändiga för beredningens arbete

numera i allt väsentligt blivit slutförda, utredningen jämväl i övrigt fortskridit

så långt, att beredningen hyser förhoppning att kunna under innevarande år

avgiva principbetänkande med fullständig plan rörande finansieringssystemet

för täckande av utgifter, vilka för närvarande helt eller delvis belasta det kommunala

skatteunderlaget. Beredningen har förutsatt, att detta betänkande skulle

ej blott uppdraga riktlinjer angående kostnadsfördelning och utdebiteringsomrade

i fråga örn varje förvaltningsgren, som bomme att av de föreslagna ändringarna

beröras, utan jämväl söka klarlägga därav föranledd utjämningseffekt

pa hela skattebördan inom de särskilda kommunerna. Och givetvis har beredningen

även avsett att vid sin behandling av de olika förvaltningsgrenarna icke

allenast ägna beaktande åt den siffermässiga skattelindrings- eller skatteutjämningseffekten

av vad som föreslås utan även ingå på spörsmålet örn de administrativa

och ekonomiska fördelar eller olägenheter, som kunna anses förbundna

med det ena eller andra finansieringssystemet. För lösningen av skatteutjämningsproblemet

i dess helhet lärer det remitterade förslaget icke kunna tilläggas

någon större betydelse. Förslaget innefattar otvivelaktigt en ganska avsevärd utjämmng

av den del av det kommunala skattetrycket, som föranledes av utgifterna

till prästerskapets avlöning. På sätt i sakkunnigbetänkandet anmärkts mot 1929

ars i samma ämne avgivna förslag till en ännu längre gående utjämning av

prastloneutgi Berna kan det emellertid sättas i fråga, huruvida en dylik isolerad

åtgärd i verkligheten skulle leda till att de särskilda kommunernas totala skatteryck

bleve mindre ojämnt. De i betänkandet behandlade frågorna rörande ordmngen

för de ecklesiastika tillgångarnas förvaltning höra till de mera invecklade

och svärdsta ay våra administrativa problem, ett förhållande, som bestyrkes

av de mycket skiljaktiga meningar, vilka under ärendets beredning kommit

till uttryck. Att under den korta tid, varöver beredningen finner sig förfoga

med hänsyn till att proposition till årets riksdag ställts i utsikt, företaga någon

närmare granskning av de med remissen avsedda frågorna, finner beredningen

icke möjligt.

På samma gång beredningen får härom göra anmälan tillåter sig beredningen

e gagn a tillfället att framhålla sin uppfattning om det önskvärda i att såvitt

möjligt, skatteutjämningsproblemet i sin helhet varder, i den mån starka skäl

icke finnas böra föranleda till undantag, i ett sammanhang behandlat och framlagt

till skärskådande.

Därjämte har beredningen överlämnat en på dess uppdrag utarbetad promemoria,

innefattande vissa synpunkter med avseende å den skatteutjämnande

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 179

effekten av 1929 och 1931 års sakkunnigas förslag. Promemorian torde få såsom

bilaga (nr 5) åtfölja statsrådsprotokollet.

Mot beredningens yttrande hava två av dess medlemmar avgivit reservation

av följande innehåll:

Majoriteten inom beredningen har bl. a. framhållit, att det remitterade förslaget

icke kan tilläggas någon större betydelse för lösningen av skatteutjämningsproblemet

i dess helhet. Vi biträda denna uppfattning, men kunna vid sådant

förhållande icke inse, att ett framläggande för innevarande års riksdag av

1931 års sakkunnigeförslag rörande prästlönelag m. m. skulle kunna ogynnsamt

inverka på beredningens arbete. Majoriteten inom beredningen nämner ej heller

i detta sammanhang särskilt detta sakkunnigeförslag. Det förefaller oss därjämte

mycket ovisst, örn beredningen, vars arbete väsentligen inriktats på de

ur skatteutjämningssynpunkt betydelsefulla frågorna om skolväsendet och fattigvårdsväsendet,

skall bliva i tillfälle att inom den av majoriteten angivna

tiden verkställa erforderliga utredningar och avgiva, förslag rörande det komplicerade

spörsmålet örn en genomgripande omläggning av de ecklesiastika tillgångarnas

förvaltning. Vid nu nämnt förhållande anse vi att beredningen bort,

med överlämnande av den av beredningens sekreterare utarbetade promemorian

inskränka sig till att anföra, att beredningen sett sig ur stånd att granska det

remitterade betänkandets förslag till förändrad förvaltning av de ecklesiastika

tillgångarna före utgången av den tid, som torde erfordras för arbetet med färdigställande

av proposition till riksdagen.

Ehuru den kritik, som av 1927 års sakkunniga, kyrkofondskoinmittén och

domänstyrelsen riktats mot den nuvarande ordningen för förvaltningen av

prästlönejorden, måhända är något överdriven i vissa avseenden, torde det icke

kunna förnekas, att den i allt väsentligt träffar rätt. Det torde vara oemotsägligt,

att åtskilliga av de av den ecklesiastika arrendeförordningen föreskrivna

villkoren för utarrendering av löneboställena kunna vara äventyrliga för

arrendatorerna, i det de innehålla moment, som till sina ekonomiska konsekvenser

äro vid arrendeavtalens ingående omöjliga att överskåda. Att därigenom

arrendeavgifterna ej sällan kommit att bliva jämförelsevis låga, kan knappast

betvivlas. I många fall har man på de föreskrivna villkoren icke ens

kunnat erhålla något som helst arrende för boställen, som i och för sig bort vara

eftertraktade av arrendespekulanter. Det är därjämte uppenbart, att det nuvarande

juridiskt-administrativa sättet för förvaltningen av arrendeboställena

icke fyller måttet, beroende dels på förvaltningsbefogenheternas splittring på

ett flertal myndigheter å olika orter, dels ock på avsaknaden av förvaltare,

som är direkt ekonomiskt intresserad av förvaltningens resultat.

Vad beträffar skogsförvaltningen, har ju redan framgått av jägmästaren

Amilons utredning (ovan sid. 85), att allt icke är som sig bör. Även örn detta

icke enbart beror på det nuvarande förvaltningssystemet, får man dock icke

förbise, att den ecklesiastika skogsförvaltningen för domänverket är och

på grund av dettas egenskap av affärsdrivande verk måste förbliva ett

biintresse, som icke kan påräkna samma omsorg som verkets egentliga

Departe
mentschefen.

Kritiken av

det nuvarande

förvaltningssättet.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

uppgift, nämligen att göra de under domänfonden lydande kronoskogarna

och kronodomänerna så avkomstgivande som möjligt. Domänstyrelsen har ju

också själv medgivit, att prästskogarna på grund av sitt stora antal, sin ringa

medelareal och spridda belägenhet icke äro något lämpligt objekt för förvaltning

genom skogsstaten samt i anledning härav till och med föreslagit, att de

skulle utbytas mot skogar av annan art, vilka bättre lämpa sig för denna förvaltning.

Kyrkofondskommittén har i motsats mot domänstyrelsen påyrkat en särförvaltning

av prästskogarna men till stöd härför anfört bl. a. ett skäl, som synes

mig icke längre vara fullt bärkraftigt. Kommittén påpekar nämligen, att dessa

skogar avsett att tjäna vissa speciella behov av virke in natura, såsom boställes

husbehov, behov av bränsle samt behovet av virke för prästgårds- och kyrkobyggnad.

Så hava förhållandena en gång varit, men enligt nutida uppfattning

måste dock prästskogarnas främsta uppgift vara att lämna så stor ekonomisk avkastning

som möjligt att användas till gäldandet av kostnaderna för de med boställena

avsedda ändamålen. I den mån de angivna behoven av virke in natura

icke kunnas fyllas utan eftersättande av kravet på högsta möjliga ekonomiska avkastning,

böra de tillgodoses med virke, som inköpes för de från skogen härflytande

försäljningsmedlen.

De ofta påtalade olägenheterna av det i tillämpning varande förvaltningssystemet

framgå av min förut lämnade redogörelse.

Kritiken av Den kritik, som av 1927 års sakkunniga och andra riktats mot det nuvarande

de sätte^för de för finansieringen av prästlönekostnaderna, synes mig däremot i icke ringa

finansiering av män skjuta över målet. De sakkunniga bedöma sålunda 1910 års lagstiftning

baderna081"sä Solt sorn uteslutande ur synpunkten av den grad av skatteutjämning mellan

pastoraten, som därigenom åstadkommes. En skatteutjämning i modem mening

åsyftades emellertid ingalunda med ifrågavarande lagstiftning.

För ett riktigt förstående av innebörden i 1910 års lagar bör man erinra sig,

att dessförinnan obegränsad skyldighet för pastoraten att svara för att dess

prästerskap erhölle ett tillfredsställande underhåll icke fanns stadgad. Pastoratsmedlemmarnas

skyldigheter voro genom lagstiftningen till sin storlek bestämda

och prästerskapet erhöll vad som i avgifter inflöt, vare sig detta var litet eller

mycket. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man vid den omläggning

av löneväsendet, som genomfördes 1910 och som i första hand åsyftade en

utjämning av prästlönerna, icke ville införa en pastoratens obegränsade ansvarighet

för dessa löner utan föreskrev en högsta gräns för avgiftsskyldigheten.

I de fall, då vad som inflöt i boställsavkastning och församlingsavgifter icke

förslog, utgick enligt 1910 års lagar vad som ytterligare erfordrades i stället

i form av tillskott ur kyrkofonden. Enligt min mening måste man erkänna,

att 1910 års lagstiftning fullt lyckades uppnå sitt syfte, nämligen att genomföra

en utjämning av prästlönerna utan att samtidigt pålägga pastoraten en

obegränsad skyldighet att, oberoende av sin ekonomiska bärkraft, ansvara för

gäldandet av de utjämnade lönerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Men även om sålunda den centrala anmärkning, som 1927 års sakkunniga riktat

mot 1910 års finansieringssystem torde vara obefogad, mäste de andra anmärkningarna

mot det nuvarande finansieringssystemet tilläggas så mycket större

betydelse och anses fullt berättigade. Det kan nämligen icke förnekas, att under

systemets tillämpning uttagits högre avgifter än som varit nödvändiga, därest

de för avlönandet av prästerskapet avsedda medlen verkligen kommit till användning

för detta sitt ändamål. Sistnämnda medel hava i stället, på senare

tid till ett belopp av inemot 2.75 millioner kronor årligen, lagts till kyrkofondens

kapital. För avhjälpande för framtiden av detta mindre önskvärda förhållande

erfordras emellertid icke en så genomgripande reform som den av 1927 ars sakkunniga

föreslagna. Den enklaste och närmast till hands liggande utvägen synes

mig nämligen vara. att göra den övre gränsen för församlingsavgifterna

rörlig. På sådant sätt skulle man nämligen kunna åstadkomma, att för varje år

icke uttoges högre församlingsavgifter än som det året erfordrades utöver den

summa, som funnes tillgänglig att användas såsom tillskott till pastoraten.

Även den av 1927 års sakkunniga mot det nuvarande finansieringssystemet

riktade anmärkningen, att det är behäftat med olägenheter i organisatoriskt

hänseende, finner jag i allt väsentligt berättigad, särskilt i vad den rör avräkningarna

mellan pastoraten och kyrkofonden. Även i detta avseende torde det

emellertid vara möjligt att med tämligen enkla medel åstadkomma rättelse. I

det av 1931 års sakkunniga utarbetade förslaget har avräkningsförfarandet

förenklats ända därhän, att tillskotten till pastoraten redan vid varje års början

kunna utan någon som helst svårighet rent mekaniskt uträknas. Vad uppbörden

av arrendemedel o. d. angår innebär 1931 års förslag också en betydande förenkling.

Vid övervägande av denna fråga har jag icke kunnat finna den kritik, som

riktats mot det nuvarande sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, i och

för sig föranleda till ett utdömande av de huvudgrunder, varpå denna finansiering

vilar.

Av den framkomna kritiken mot den nuvarande ordningen för förvaltningen

av löneboställena torde framgå, att en reform är av behovet påkallad. Om

riktlinjerna för denna reform föreligger i viss mån enighet. Nära nog enhälligt

torde sålunda anses, att det nuvarande juridiskt administrativa sättet för förvaltningen

bör utbytas mot ett ekonomiskt-tekniskt sådant. Vidare böra i möjligaste

mån förvaltningsbefogenhcterna koncentreras och boställena komma i

åtnjutande av ett enhetligt målsmanskap. Däremot skilja sig meningarna starkt,

då fråga blir, hos vem förvaltningsbefogenheterna och målsmanskapet skola

förläggas. Å ena sidan står här en mening, som vill överlämna hela förvaltningen

till tjänstemän, å den andra ett förslag att kommunalisera boställsförvaltningen

och alltså bereda vederbörande kommunala enhet, pastoratet, det

mått av självstyrelse, som låter sig förena med det städse påkallade och fullt

befogade överinseendet från myndigheternas sida. ilan far ett starkt intryck

BoställafOr
valtningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av att det är två väsensskilda uppfattningssätt, som här bryta sig mot

varandra. Å ena sidan står det byråkratiska uppfattning ssättet, vilket med

misstroende ser på det, som icke sker genom förvaltningstjänstemän och i de

former, som äro hävdvunna för deras verksamhet. Å andra sidan står det demokratiska

uppfattning ssättet, vilket bygger på självstyrelsens eller folkstyrelsens

princip, att vederbörande befolkningsgrupp själv genom sina valda förtroendemän

bör omhänderhava beslutanderätten i sina angelägenheter och beträffande

dem även leda verkställigheten, då denna sker genom speciella arbetskrafter.

Det byråkratiska åskådningssättet, som tagit sig uttryck i 1927 års sakkunnigas

förslag, företrädes av de till centralförvaltningen hörande ämbetsverken

och vissa länsstyrelser, medan den kommunala självstyrelsen, vars principer

ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, omfattas av flertalet kyrkliga

myndigheter, åtskilliga länsstyrelser samt skogsvårdsstyrelsernas förbunds

centralråd och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

De^ myndigheter, som omfatta den byråkratiska ståndpunkten, hava framfört

åtskilliga argument mot den föreslagna kommunaliseringen av boställsförvaltningen.

Jag skall i korthet ingå på dessa argument.

Till en början vill jag anmärka, att kammarkollegiet med flera myndigheter

i sina yttranden gjort gällande, att 1931 års sakkunnigas förslag i förvaltningsfrågan

är baserat på en enligt myndigheterna i fråga med orätt hävdad

äganderätt för församlingarna till boställena. Att på denna grund polemisera

mot förslaget synes mig emellertid förfelat. Såvitt jag kan se, träffa dessa

angrepp icke de sakkunniga, ty dessa hava, lika litet som utredningsmännen,

yttrat sig om huruvida församlingarna hava äganderätt till boställena. De

sakkunniga hava motiverat sitt standpunktstagande i förvaltningsfrågan med

lämplighetsskäl och icke med någon påstådd rätt för pastoraten att övertaga

förvaltningen, ehuruväl även historiska och juridiska skäl synts tala för en

sådan anordning.

Det huvudargument, som i olika utformning och med olika styrka anföres

mot förvaltningens kommunalisering, är, att pastoraten och deras organ, kyrkorådet

eller den nu föreslagna kommunala boställsstyrelsen, icke äro lämpade att

förvalta löneboställena. Än är det pastoratsmedlemmarnas kompetens, än deras

redbaihet, än badadera, som äro föremal för misstro. Visserligen synes ingen

direkt vilja pasta, att det inom landspastoraten saknas personer med kompetens

i fråga örn jordbruksdrift, men så mycket ivrigare framhålles, att kompetensen

beträffande skogsskötseln är ringa och att författningskunskap och administrativ

rutin saknas. De kommunala organen misstänkas också för benägenhet till egennytta,

och man erinrar örn de förskingringar, som tid efter annan förekommit

inom den kommunala förvaltningen.

De sålunda framförda skälen kräva intet utförligt bemötande. Gentemot de

flesta av dessa skäl är det nämligen tillräckligt att erinra, att de rikta sig

mot den kommunala självstyrelsen över huvud och mot de grundvalar, på vilka

densamma vilar.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vad särskilt angår den påstådda bristen på författningskännedom och administrativ

rutin i här ifrågavarande ämne, så är den ingalunda ådagalagd genom

att hänvisa till de erfarenheter, som vunnits under tillämpningen av det nuvarande

förvaltningssättet, ty då pastoraten sakna icke blott så gott som allt inflytande

på förvaltningen utan också i fyra femtedelar av samtliga fall varje ekonomiskt

intresse av resultatet av densamma, är det icke ägnat att förvåna, att

pastoraten icke intressera sig för förvaltningen av boställena och följaktligen icke

heller för de gällande förvaltningsföreskrifterna. Dessa senare äro för övrigt till

den grad invecklade, att icke ens de nuvarande förvaltningsmyndigheterna själva

alltid kommit tillrätta med dem. Föreskrifternas invecklade beskaffenhet är en

följd av det nuvarande systemet, som kännetecknas såväl av förvaltningsbefogenheternas

uppdelning på ett flertal myndigheter som av frånvaron av ett enhetligt

målsmanskap för boställena. Båda dessa grundfel skulle försvinna genom

införande på nu ifrågavarande område av kommunal självstyrelse under vederbörlig

kontroll. Denna reform skulle betyda en genomgripande förenkling av

problemen. Förvaltning av jord och skog är ett verksamhetsområde, där pastoratsmedlemmarna

redan på förhand äro hemmastadda och vid vilket deras

starkaste intressen äro knutna. Om därtill komme, att förvaltningsformerna

byggde på och anslöte sig till den kommunala självstyrelsens vedertagna former,

så måste med fullt fog kunna förväntas, att pastoratsmedlemmarna både

skulle väl känna och till det allmännas gagn väl tillämpa de blivande föreskrifterna.

De uppgifter, som skulle ankomma på pastoratsorganen, komme att i allt

väsentligt sammanfalla med dem, som kunna möta en var jordägare och som

han i allmänhet är vuxen.

För en del inom skogsbruket förekommande arbeten fordras en viss grad av

fackutbildning. Den enskilda jordägaren anlitar i sådant fall biträde av fackman,

ofta en av vederbörande skogsvårdsstyrelse tillhandahållen skogvaktare.

I övrigt ombesörjer han själv de erforderliga åtgärderna. Jag kan icke föreställa

mig, att bland medlemmarna i ett pastorat, där en boställsskog finnes,

det skall saknas personer, som äro kompetenta att, med anlitande där så erfordras

av sakkunnigt biträde, omhänderhava boställsskogens förvaltning.

Att den kommunala förvaltningen av löneboställena måste- bliva mera effektiv

än den statliga, synes mig icke kunna betvivlas. Att exempelvis jordbruksegendom

lättare förvaltas av en i närheten av egendomen boende och med

ortens förhållanden förtrogen lantbrukare, vilken ständigt har tillfälle att

följa jordbruksdriftens gång, än av en i länets residensstad eller annorstädes

utom pastoratet bosatt domänintendent eller en byråchef i huvudstaden,

torde lätteligen inses. Även en boställsskog av medelstorlek synes

kunna på ett effektivare och billigare sätt förvaltas av pastoratet självt

än av domänverkets revirförvaltare och skogvaktare. Därest pastoratet göres

effektivt ekonomiskt intresserat av skogsavkastningen, torde nämligen dels den

nu av tjänstemän ombesörjda bevakningen av skogen bliva överflödig, enär

pastoratets medlemmar själva komma att vaka över att åverkan icke äger ruin,

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dels avsättningsmöjligheterna på den lokala marknaden bättre komma att tillvaratagas

än vad som kan ske från revirexpeditionen eller domänstyrelsens försal

jningsledning. Jag erinrar örn att domänstyrelsen själv, såsom redan nämnts,

förklarat, att boställsskogarna icke lämpa sig för förvaltning genom skogsstaten

annat än efter utbyte av en betydande del av dessa skogar mot andra.

Enligt min mening är det lämpligare att anordna en efter det nuvarande beståndet

av boställsskog avpassad förvaltning, vilket givetvis icke hindrar, att

pastoraten kunna, där så prövas lämpligt, i samarbete med varandra avyttra

olämpligt belägna skogsskiften och inköpa gemensamma skogskomplex.

Det torde vara att förvänta att de föreslagna stiftsintendenterna komma att i

detta hänseende stimulera till initiativ och biträda vid dessas genomförande.

1927 års sakkunniga hava såsom bevis för att församlingarna äro olämpliga

att handhava förvaltning av jordbruksfastigheter anfört, att i en del fall, då

klockarboställen, merendels i strid mot giillande föreskrifter, omhändertagits

av vederbörande församlingar, bebyggelsen å boställena icke underhållits. Det

synes mig emellertid knappast riktigt att generalisera erfarenheterna från dessa

klockarboställen, beträffande vilka ju, såsom de sakkunniga själva anföra, särskilda

föreskrifter saknats. Åtskilligt av skulden till de mindre tillfredsställande

förhållandena i dessa fall torde för övrigt ligga dels i den bristfälliga kontrollen,

vilken som bekant icke utövas av boställsnämnden, och dels i sagda boställens

i allmänhet ringa omfattning, som icke inbjuder till intresserad jordbruksförvaltning.

Gentemot de dåliga erfarenheterna från det mindre antal klockarboställen,

som på angivet sätt omhändertagits av församlingarna, kan man åberopa gynnsamma

erfarenheter från kommunal fastighetsförvaltning å ett flertal områden.

Det torde sålunda vara allmänt bekant, att kommunerna i icke ringa omfattning

förvärvat jordbruksfastigheter till ålderdomshem samt att dessa fastigheter

i allmänhet skötas mönstergillt. Vidare är det numera ingalunda ovanligt,

att kommunerna förvärva egna skogar, vilka de med biträde av fackmän, ofta

tillhandahållna av skogsvårdsstyrelse eller av skogssällskapet, förvalta på ett

utmärkt sätt. Besparingsskogarna i Dalarne kunna även lämna goda exempel

på framgångsrik ''skogsförvaltning i den kommunala självstyrelsens former.

Slutligen får jag erinra, att lagstiftningen redan år 1866 givit möjlighet, att

delägarna själva övertoge vården och förvaltningen av häradsallmänningarna.

Av denna möjlighet hava de även i stor utsträckning och med gott resultat begagnat

sig.

De goda erfarenheterna från dessa slag av kommunal fastighetsförvaltning

torde få anses till fullo visa, att de kommunala organen äro väl skickade att

handhava sådan förvaltning.

Av det anförda framgår, att jag anser, att boställsförvaltningen bör kommunaliseras

och överlämnas till vederbörande kommunala enhet, pastoratet.

Det från ett par håll framförda förslaget, att såtillvida en inskränkning i

pastoratets förvaltningsbefogenheter skulle göras, att myndighets medverkan

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. May.ts proposition nr 187.

förutsattes i fråga om utarrenderingen, kan jag icke biträda. Genom en sådan

inskränkning skulle nämligen pastoratets möjligheter att på ett effektivt satt

iakttaga sina ekonomiska intressen gå förlorade, varjämte man ater finge en

splittring av förvaltningen på flera organ.

Mitt förslag till förvaltningsreform kommer följaktligen att i princip grundas

på 1931 års sakkunnigas förslag. Dessa sakkunniga, vilka till övervägande antal

liava utgjorts av i allmänna värv och icke minst i landsbygdens kommunala angelägenheter

erfarna ledamöter av riksdagen, hava varit emga i detta avseende.

Min uppfattning om förslagets värde finner jag ävenledes bestyrkt av vad som

inhämtas av de inkomna yttrandena över detsamma. Att förslaget har mottagits

mer eller mindre ogynnsamt av centralförvaltningen är visserligen sant men

kan åtminstone delvis synas föga överraskande, eftersom förslaget ju åsyftar

att i väsentlig grad decentralisera förvaltningen. Emellertid är att särskilt

märka, att det centrala verk, som ur praktisk synpunkt besitter den värdefullaste

erfarenheten angående förvaltning av jord och skog, d. v. s. domänstyrelsen,

förklarat, att det under viss förutsättning kunde tänkas, att pastoraten

övertoge förvaltningen av boställenas jordbruk under vederbörlig kontroll. Detta

medgivande från domänstyrelsens sida ifråga om jordförvaltningen synes mig

betydelsefullt.

Men icke mindre betydelsefullt är att av de 12 länsstyrelser, inklusive Överståthållarämbetet,

som i stort sett oreserverat tillstyrkt förslaget, icke mindre

än 9 (länsstyrelserna i Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län) representera

landets skogrikaste delar. Dessa länsstyrelser måste anses besitta särskilda

förutsättningar att bedöma pastoratens förmåga att tillfredsställande förvalta

boställsskogarna. Såväl länsstyrelsen i Södermanlands län som skogsvårdsstyrelsernas

förbunds centralråd föreslår, vilket jag i det följande något

mera ingående får redogöra för, en ännu mera genomförd decentralisering med

avseende å skogsförvaltningen. Då förslaget i denna del otvivelaktigt innehar

det jämförelsevis största avsteget från den nuvarande ordningen, måste det förord

för decentralisationstanken, sorn givits av nyssnämnda länsstyrelser och centialrådet

med sin otvivelaktigt stora sakkunskap, anses vara särdeles tungt vägande.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas det stöd för kommunaliseringstanken,

som har lämnats av styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Detta måste anses representera riklig erfarenhet rörande den kommunala självstyrelsens

förmåga att komma tillrätta med förvaltningsuppgifter av det slag.

varom nu är fråga.

Länsstyrelsens i Örebro län påstående, att endast i undantagsfall något pastorat

skulle lägga ned särskilt arbete på att öka avkastningen av sina boställen

över den normalavkastning, som bostållsnämnden beräknat, torde bero pa en

missuppfattning av de föreslagna bestämmelserna. Att pastorat åtnjuter tillskott

från kyrkofonden, förminskar givetvis icke dess intresse av en boställsavkastning,

som överskrider sagda beräkning. Överskottet får pastoratet nämligen

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

behålla. I öreskriften i sakkunnigförslaget örn inleverering till kyrkofonden avser

icke sådant överskott.

Till belysning av innebörden av anordningen med normalavkastning må anföras

följande. Till bestridande av kostnaderna för sitt prästerskaps avlöning

hai pastoratet enligt mitt förslag att använda, dels avkastningen av sina löneboställen

m. m., dels uttaxerade medel till ett belopp av 30 öre för skattekrona

eller det lägre öretal, som Konungen för varje år bestämmer, dels ock medel,

som pastoratet erhåller såsom tillskott från kyrkofonden. Om boställsavkastningen

i visst fall ökar, skulle följden, örn ingen särskild anordning vidtoges,

bliva, att tillskottet minskas lika mycket. Under sådana förhållanden läge det

emellertid icke i pastoratets intresse att eftersträva höjd avkastning eller ens att

bibehålla avkastningen vid dess nuvarande storlek. Enligt förslaget skall därför

den varje ar faktiskt utvunna avkastningen icke ligga till grund för beräknandet

av tillskottet, utan i stället skall därvid användas värdet å boställets normala

avkastning, vilken boställsnämnden skall uppskatta för en längre tid i förväg.

Härigenom vunnes, att variationer i boställsavkastningen icke påverka tillskottens

storlek. Örn boställsavkastningen stiger, kommer alltså ökningen i sin

helhet pastoratet till godo.

garnäs"a^täli ^nnan Jaff övergår till frågan örn vem som skall gälda prästlönekostnaden,

ning till präst- nödgas jag uppehålla mig något vid frågan om församlingarnas ställning till

lonejorden. prästlönejorden. Av den i detta ämne verkställda utredningen synes mig med

all önskvärd tydlighet framgå, att i regel de från medeltiden härstammande

prästboställena tillkommit genom donation av en eller flera enskilda samt att

avsikten med dessa donationer varit, att boställenas avkastning skulle utgöra

avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställde prästen. Huruvida

donationerna medfört äganderätt för församlingarna till de donerade boställena

eller ej, är en fråga av mera teoretiskt intresse, varpå jag icke har anledning

att här ingå.1 Huvudfrågorna i nu föreliggande betydelsefulla angelägenhet

äro nämligen nedbringandet av förvaltningskostnaden, utnyttjandet på

fullt effektivt och i nutida mening socialt gagnelig! sätt av den kyrkliga egendomen

sami såsom resultat härav — förenkling och förbilligande av prästloneväsendet.

Dessa stora och eftersträvansvärda mål kunna och böra uppnås utan

* ®!“ek “i,angäende det av ett par länsstyrelser åberopade rättsfallet (N. J. Å. 1916 not A

?r ... j f ,nl3.ärS sakklinnlgas betänkande citeras följande uttalande: »Grundsunda församling

instämde år 1906 kronan ävensom statskontoret såsom förvaltare av prästerskapets löneregleringson

med påstående, bland annat, om bättre rätt till kyrkoherde- och komministersboställena i

församlingen. Till stöd för denna talan åberopades av församlingen huvudsakligen, att viss

del av boställena tillkommit genom ''skötning’. Sedan häradsrätten på anförda skäl ogillat

församlingens stämningsanspråk, fastställde hovrätten häradsrättens domslut. I motiveringen

i hovrättsdomen nttalades, bland annat, att på grund av utredningen väl måste antagas,

det vass del av boställena tillkommit genom s. k. skötning, men att församlingen med hänsvn

till inneborden därav icke kunde anses därigenom hava förvärvat äganderätt till ifrågavarande

mark. Hovrattens dom fastställdes av Kungl. Maj:t genom dom den 4 augusti 1916. Genom Kungl,

laj.ts nämnda dom är sålunda väl förklarat, att Grundsunda församling icke är framför kronan

ägare till boställena. Men härmed är icke utsagt, att kronan är ägaren. I själva verket finnas,

örn man närmare tager del av utredningen i berörda mål, väl grundade skäl för tvivel, att

, n av kronan väckt talan att varda förklarad såsom ägare av boställena skulle av domstolarna

bifallas.»

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

187

att äganderätts frågan upptages. Att uppskjuta de ovannämnda allmännyttiga

reformerna i avvaktan på en lösning av den vittsvävande äganderättsfrågan

anser jag opraktiskt och onödigt. Det är alltså icke min avsikt att yttra mig i

sistnämnda fråga eller att i detta avseende väcka förslag. Såvitt jag kunnat

finna, hava icke heller utredningsmännen upptagit äganderättsfrågan till dryftande.

Kammarkollegiet uppfattar de medeltida boställena såsom stiftelseegendom

under statens kontroll. Det är sannolikt, att för denna uppfattning låta sig anföra

vissa grunder, men jag finner icke anledning att ingå på denna fråga i

vidare mån, än att jag erinrar örn det faktum, att de medeltida boställena donerats

för att tjäna ändamålet, att gudstjänst samt övrig kristen kult och själavård

skola komma en viss församling till del. Att församlingen tidvis uppfattats

såsom blott objekt för den kyrkliga verksamheten förringar icke betydelsen

av detta faktum.

Örn någon privatperson upprättat en stiftelse med uppgift att bereda en viss

kommun medel för avlönande av t. ex. en kommunalkamrer, så äger kommunen

givetvis fordra, att stiftelseegendomens avkastning användes just till detta

ändamål. Detta är grundat på donators avsikt med stiftelsen. På samma sätt

måste enligt mitt förmenande en församling äga fordra, att ett till församlingsprästens

avlönande donerat prästboställes avkastning användes för detta

ändamål. Huruvida grunden härför är privaträttslig, såsom utredningsmännen

uttalat, eller offentligrättslig, vilket senare kollegiet tyckes anse, är en

teoretisk fråga, vilken torde sakna betydelse i detta sammanhang. Den

rätt, som enligt vad jag nu anfört får anses tillkomma församlingarna, har

kommit till uttryck i 1910 års lagstiftning, i det församlingarna däri tillagts

rätt att under vissa förutsättningar få använda boställsavkastning till

gäldande av sina prästlönekostnader. 1910 års lagstiftning går längre än så,

i det den med de donerade boställena jämställer även större delen av de av kronan

upplåtna. Yttermera kan påpekas, att sagda års lagstiftning utvidgat församlingens

dispositionsrätt i fråga om skogsavkastning, så att därefter denna avkastning

jämte jordbruksavkastningen skulle komma församlingarna till godo såsom

prästlönetillgång. Ett studium av förarbetena till lagstiftningen, lättast tillgängliga

i en bilaga till utredningsmännens betänkande, visar, att den rätt för

församlingarna, som innefattas i lagstiftningen, framkommit genom en reaktion

åren 1908—1910 från riksdagens sida mot framkomna indragningssträvanden.

Enligt mitt förmenande skulle det icke överensstämma med hittills tillämpade

lagstiftningsgrundsatser att fråntaga församlingarna de rättigheter, som de

sålunda hava.

Av vad jag anfört framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka förslaget

örn indragning till kyrkofonden av församlingarnas boställen eller andra prästlönetillgångar.

Vad särskilt angår det av länsstyrelsen i Uppsala län framlagda förslaget,

att pastoraten skulle få använda avkastningen av boställenas jordbruk men ej

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av deras skogar, så skulle det i realiteten innebära, att de pastorat, som äro

belägna i jordbruksbygder, finge behålla sina boställen, medan skogsbygdspastoraten

ginge miste om sina. Förslaget, som redan av denna anledning måste

anses betänkligt, grundas för övrigt på ett förbiseende av följande två omständigheter,

nämligen dels att det enligt 1866 och 1894 års skogsförordningar

var skogsavkastning endast från de av kronan upplåtna boställena, som delvis

överfördes till prästerskapets löneregleringsfond, dels ock att den särställning,

som i detta avseende intogs av skogsavkastningen, helt försvann i 1910 års lagstiftning

och att alltså numera pastoratens förfogande över jordbruks- och skogsavkastning

är principiellt densamma.

Församling Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Malmöhus län hava anmärkt, att även

pastorat. om en rätt boställsavkastning förelåge för en särskild församling, denna

rätt dock icke kunde gälla till förmån för ett av flera församlingar bestående

pastorat, vari den särskilda församlingen inginge.

Under den tidigaste kristna tiden i vårt land fanns i regel en präst, kyrkoherden,

vid varje församlingskyrka. Senare och särskilt under reformationstiden

verkställdes en omfattande sammanslagning av församlingar till pastorat.

Till en början hade varje pastorat blott en präst, vilken förrättade gudstjänsten

i alla kyrkor inom pastoratet. Att denna präst fick åtnjuta avkastningen från

alla församlingarnas boställen, är naturligt och torde icke kunna betraktas

såsom ett avsteg från donators vilja. Avkastningen användes ju allt fortfarande

för avlönande av den särskilda församlingens präst, låt vara att denne samtidigt

också var präst i en eller flera andra församlingar. Under 1600-talet

uppkom på grund av folkmängdens ökning behov av flera präster. I stället

för att uppdela församlingar och pastorat och inrätta nya kyrkoherdetjänster

fann man då mången gång lämpligt att med bibehållande av den äldre pastoratsindelningen

tillsätta komministrar, åt vilka boställen anslogos av kronan,

donerades av enskilda eller anskaffades av pastoraten. Dessa boställen hava

alltså tillkommit såsom avlöningsbidrag till en i pastoratet anställd befattningshavare.

Vid omreglering i senare tid av pastoratsindelningen hava en del pastorat uppdelats

i de ursprungliga församlingarna, därvid envar av dessa i regel fått behålla

sitt ursprungliga boställe.

Ibland förekommer, att en församling uppdelas i två, vilka var för sig bilda

pastorat. I sådant fall ställes man inför frågan, huruvida den ursprungliga församlingens

boställen skola delas eller tillfalla den församling, som får behålla

den gamla församlingskyrkan. Egentligen borde denna fråga avgöras i anslut-1

ning till donators syfte med donationen av bostället och det avgörande alltså

vara, huruvida donator främst avsett att möjliggöra gudstjänst i kyrkan eller

gudstjänst med församlingens medlemmar. Men då donators syfte står att utröna

endast i undantagsfall, saknas en bestämd materiellt-rättslig grund för

avgörandet. I vårt land synes man, sannolikt på grund av ordalagen i 19 § 2

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Majda proposition nr 187.

mom. i prästlöneregleringslagen, i allmänhet hava rättat sig efter de särskilda

boställenas belägenhet, men i vårt grannland Finland har frågan, ehuru förutsättningarna

varit desamma som hos oss, lösts så, att boställena fått uppdelas på

vederbörande församlingar. Exempel å avgörande i denna riktning saknas dock

icke heller hos oss.

En ändring i pastoratsindelningen, som är nödvändig för själavårdens uppehållande,

måste få genomföras utan hinder av att en donation har skett till den

äldre pastoratsenheten. Detta är lika självklart, som att en ändring i den borgerligt

kommunala indelningen, t, ex. en inkorporering, icke får hindras^ av

hänsyn till en donationsfond. Det avsteg från donators vilja, som härvid måste

sko och vartill motsvarighet kan finnas vid donationer för andra ändamål än

nu är ifråga, kallas inom rättsvetenskapen permutation. Såsom allmän rättsregel

gäller, att permutation icke får ske i vidare mån än nödvändigheten kräver.

Allra minst kan den av 1927 års sakkunniga föreslagna radikala åtgärden att till

kyrkofonden indraga samtliga löneboställen föras in under de regler örn permutation,

som man hittills tillämpat.

Vad härefter angår frågan, huruvida de församlingsavgifter, som inom pas
avgifterna
-

toraten utgöras till prästerskapets avlöning, böra utjämnas, så att de komma att

utgå med lika högt belopp för skattekrona inom alla pastorat, får jag i det

väsentliga ansluta mig till vad 1931 års sakkunniga därom uttalat.

Ur kyrklig synpunkt är det av vikt, att församlingen, i den mån det ej

överstiger dess ekonomiska förmåga, fortfarande får avlöna sin präst och

gentemot honom utöva det huvudmanskap, som den redan på landskapslagarnas

tid haft. I annat fall skulle församlingen, i bestämd strid mot det redan från

landskapslagarnas tid gällande nationella skicket och än mera mot protestantiska

grundsatser, nedsjunka till blott den kyrkliga verksamhetens objekt och

pastoraten i samband härmed reduceras till enheter för fullgörande av vissa

offentliga skyldigheter, vilket innebure en betydande förlust för det kyrkliga

livet. Man torde knappast våga hoppas, att församlingarna under en sådan sakernas

ordning länge skulle få behålla sin urgamla rätt att själva välja präst.

Den kommunala självstyrelse, som finnes på detta område, skulle försvinna

och ersättas av en ren ämbetsmannakyrka.

Den kommunala självstyrelsens eljest så rika utveckling synes knappast hava

kommit till samma blomstring inom kyrkoförsamlingarna som inom andra områden

av det offentliga livet. Orsakerna härtill äro flera. Bland dem märkes

även ett av myndigheterna utövat förmynderskap, som särskilt på senare tid

sträckt sig till allt flera av de kyrkliga verksamhetsområdena, exempel is anda

därhän att numera i vissa fall t. o. m. platsen, där konfirmationsundervisning

skall meddelas, andaktsstund hållas etc. bestämmes av Kungl. Maj:t. Denna

starka byråkratisenng bär utan nämnvärd gensaga fatt intränga pa den kyrkliga

förvaltningens område. Men denna tendens star i skårande motsättning till

de för svenskt kyrkoliv från början och i synnerhet under utvccklingskraftiga

perioder karakteristiska dragen. Bygden eller, såsom det numera beter, for
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samlingen-kommunen är och måste vara den skapande faktorn i svenskt

kyrkoliv.

Enligt min redan utvecklade mening är det på tiden, att den kommunala

självstyrelsen mera konsekvent genomföres på det kyrkligt kommunala området,

liksom förut skett på det borgerligt kommunala. Även på det kyrkliga området

bör folkstyret kunna mer än väl ersätta ämbetsmannastyret. Men ser man på

dessa ting på antytt sätt, kan man icke finna det lämpligt att nu förvägra

pastoraten befattningen med de ekonomiska förutsättningarna för den prästerliga

verksamheten och därmed det ekonomiska huvudmanskapet för prästerna,

vilka tack vare detta för det allmänna betraktelsesättet framstått såsom

församlingens tjänare på samma gång som dess andliga ledare.

Mellan frågorna, hur prästlönetillgångarna skola förvaltas och vem som skall

gälda prästlönekostnaderna, råder ett växelförhållande. Detta träder även i dagen

beträffande det halvtannat hundratal fastigheter, vilkas avkastning direkt

ingår till kyrkofonden. Avkastningen från dessa fastigheter tjänar icke ändamålet

att at något visst pastorat bereda lönetillgångar för avlöning av dess

prästerskap. Följaktligen har icke heller föreslagits att kommunalisera förvaltningen

av dessa fastigheter.

När jag alltså intager ståndpunkten, att prästlöneväsendet alltfort bör vara

en pastoratens angelägenhet, förbiser jag ingalunda, att frågan örn en längre

gående utjämning av de kommunala skattebördorna än (leii, som för närvarande

äger rum, blir en alltmer trängande nödvändighet. Enligt min mening är det

emellertid icke lämpligt att genomföra utjämningen, isolerad till ett speciellt

område, helst som skatteutjämningsfrågan för närvarande i hela sin

vidd är föremål för behandling. I varje fall måste det tillses, att utjämningen

icke sker på sådant sätt, att härigenom den kommunala självstyrelsen

inskränkes.

Vad för övrigt angår skatteutjämningen, torde man väl icke någonsin kunna

i skattehänseende behandla riket såsom en enda stor kommun. Men tänkbart

vore, att staten övertoge vissa av de nuvarande kommunala uppgifterna för att

dymedelst lätta den kommunala skattetungan. Vid ett förfarande av sistnämnda

art inriktar sig helt säkert strävandet på sådana kommunala uppgifter, som

dels äro av väsentligt tyngande art och dels redan nu bestridas till större eller

mindre del av statsmedel. Folkskoleväsendet utgör ett näraliggande exempel på

ett dylikt kommunalt besvär. Vad angår prästlönekostnaden, har den icke tillnärmelsevis

liknande förmåga att betunga den kommunala budgeten, vartill

kommer, att man icke med fog torde påstå, att denna kostnad redan utgör föremål

för statligt understöd.

Givetvis kunna även andra vägar till skatteutjämning tänkas. Som bekant

erhålla redan nu skattetyngda kommuner med samlad utdebitering, överstigande

10 kronor per skattekrona, stöd från bättre lottade kommuner genom den s. k.

utjämningsskatten. Prästlönekostnaden är redan nu inbegripen i de kommunala

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utgifter, som genom en dylik kooperation kommunerna emellan gemensamt

håres. I detta utjämningsförfarande åsyftas ingen ändring genom det förslag,

som jag nu ämnar framlägga. Skulle sagda utjämningsförfarande framdeles

vidgas och utbyggas, bliva i samma mån de kyrkliga kommunernas prästlönekostnader

automatiskt utjämnade.

Men härtill kommer, att, därest man uteslutande tager i betraktande den här

behandlade kommunala utgiften, mitt förslag just syftar till betydande lättnader

för mindre burgna kommuner. Såsom jag längre fram skall närmare

utveckla resulterar min framställning i ett nedbringande för sistnämnda kommuner

av församlingsavgiften från dess nuvarande — inom ett stort antal pastorat

i sin helhet uttagna — maximum å 60 öre per skattekrona till 30 öre. Alltså

kan med fog göras gällande, att de dispositioner, som av mig i detta sammanhang

föreslås, innebära, vad angår den kyrkliga församlingsbudgeten, en ända

till hälften genomförd nedsättning av nu utgående kostnad för prästlön. Ytterligare

framgår av verkställda beräkningar,1 att för det närvarande icke ens

sagda maximum av 30 öre per skattekrona behöver tagas i anspråk, alldenstund

intet pastorat för närvarande behöver med tillämpning av de grunder, jag föreslår,

utdebitera till prästlönekostnad mer än ungefär 20 öre per skattekrona.

Till undvikande av missförstånd tillfogar jag strax, att mitt förslag innebär

jämte nu angivna församlingsavgift, att en allmän kyrkoavgift, alltså lika för hela

riket, skall utgå med högst 10 öre per skattekrona. Beträffande denna allmänna

kyrkoavgift framgar av de verkställda beräkningarna, att för närvarande högst

9 öre per skattekrona skulle behöva uttagas. Sammanhåller man det nu anförda,

inses det, att vid ett förverkligande av förevarande förslag, församlingsavgifterna

och allmänna kyrkoavgiften tillhopa kunna uppgå till 40 öre per skattekrona

(enligt nuvarande prästlönelagstiftning 60 öre), men att för närvarande

samma avgifter tillhopa skulle begränsa sig till högst omkring 30 öre per

skattekrona (enligt nuvarande prästlönelagstiftning 60 öre).

Från skatteutjämningssynpunkt torde det dessutom vara betydelsefullt, aft

det av mig framlagda förslaget genom möjligheten att rätta utdebiteringssiffran

efter det vid olika tider föreliggande behovet och tillgången på skattekronor

företer en elasticitet, som garanterar, att ingenstädes mera uttages till prästlönekostnad

än vad som oundgängligen behöves. Den nuvarande stelheten i

motsvarande bestämmelser har som bekant i väsentlig utsträckning medfört en

onödigt stor utdebitering. Innan jag lämnar det nu föreliggande förslagets bedömande

ur skatteutjämningssynpunkt, vill jag erinra om tvenne omständigheter.

Den ena av dessa gäller den under varje förhållande ringa betydelsen

ur skatteutjämningssynpunkt av avgifterna till prästlönekostnaden. Hur man

än löser skatteutjämningsproblemet, kommer lösningen icke kännbart att påverkas

av förhandenvaron av bär föreslagna avgifter. Den andra omständigheten

att observera är den särställning i ekonomiskt hänseende, som prästlöneväsendet

från början och alltfort intager, alldenstund detsamma till stor del

1 Angående dessa beräkningar se sid. 439.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

finansieras med medelstillgångar, som hopbragts för detta speciella ändamål

och som underlytt sina egna regler och dispositionsvillkor.

Väger man mot varandra, å ena sidan de föreslagna reformernas ringa betydelse

för skatteutjämningsproblemet i dess helhet, vilken synpunkt skatteutjämningsberedningen

framhävt i sitt utlåtande, samt å andra sidan de betydande

fördelar, som kunna förväntas av den föreslagna ordningen för förvaltningen,

nämligen bättre utnyttjande av prdstlönetillgangarna, befordrande

av enkelhet och reda på hithörande förvaltningsområde samt avsevärda kostnadsminskningar

och skattelindringar, så torde man icke kunna undgå att

finna, att det i förevarande lagstiftningsfråga föreligger sådana skäl, som enligt

vad skatteutjämningsberedningen uttalat, motivera ärendets upptagande, redan

innan skatteutjämningsproblemet i dess helhet blir i ett sammanhang behandlat

och framlagt till skärskådande.

Kontrollen Jag övergår härefter till frågan örn kontrollen över boställsförvaltningen och

över boställs- uppehåller mie- därvid till en början vid boställenas jordbruksdelar.

Från åtskilliga håll har betonats, att staten icke bor uppgiva den kontroll

över boställsförvaltningen, som den sedan lång tid utövat. Denna mening delas

av mig. Statens kontroll är naturligtvis starkast motiverad beträffande den

grupp boställen, som upplåtits av kronan, men det lärer också få anses riktigt.

att staten övervakar, att de genom donation tillkomna boställena bevaras

och användas för det ändamål, som avsetts med donationerna. Jag erinrar örn

att kontroll över förvaltningen av stiftelser ansetts vara en statsuppgift.

I fråga örn valet av kontrollorgan gå meningarna i sär. Sålunda anse kammarkollegiet

och statskontoret, att uppsikten bör ske genom statens organ,

varmed torde avses fast anställda tjänste- eller ämbetsmän, och att överinseendet

bör anförtros åt någon statens centrala myndighet. Det synes vara

skäl att först överväga vilkendera av dessa två frågor — den örn uppsikten och

den örn överinseendet — som är den mest betydelsefulla. Jag utgår alltjämt

från den av mig förut såsom avgörande uppställda synpunkten, att det här

gäller en praktisk reformering av förvaltningen, så att största möjliga effektivitet

på enklaste och billigaste sätt uppnås. Det förefaller då tämligen självklart

att frågan örn uppsikten, d. v. s. frågan örn de lokala kontrollorganen är

den betydelsefullaste. Ty endast dessa organ äro i tillfälle att oavlåtligen vaka

över förvaltningens ändamålsenliga handhavande samt att vid behov träffa

anstalt för så omedelbar rättelse som möjligt. Förhållandena synas mig då giva

vid handen att de myndigheter hava rätt, som yrka, att kontrollens tyngdpunkt

bibehålies hos de ecklesiastika boställsnämnderna, och betona, att erfarenheterna

av dem hittills varit mycket gynnsamma. Att nu återgå till det

äldre systemet och i stället låta statliga organ, i det förevarande fallet

väl närmast landsfiskalerna, förrätta de ekonomiska besiktningarna skulle

enligt min mening vara en föga lycklig åtgärd. Mindre betänkligt vore väl att,

såsom från ett par håll föreslagits, överlåta kontrollen antingen till nya s. k.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

193

ecklesiastika domänintendenter eller också till de nuvarande domänintendenterna,

vilka i samband därmed skulle bliva ordinarie tjänstemän. Enligt mitt förmenande

föreligger knappast skäl till ett sådant steg. Boställsnämndernas

halvt judiciella karaktär och nära anknytning till domstolarna bereda nämligen

pastoraten en högre grad av trygghet än örn de med utövandet av kontrollen

förbundna maktbefogenheterna anförtroddes en tjänsteman, över vars beslut

klagan icke gärna kunde föras hos en på bostället sammanträdande domstol

utan hos en myndighet, som vore tvungen att lägga handlingarna i ärendet till

grund för sitt beslut. Jag anser mig därför böra förorda bibehållandet av boställsnämndern

a.

På ett par håll har man ur 1931 års förslag utläst en tendens att överflytta

kontrollbefogenheter från statliga till speciellt kyrkliga myndigheter.

Det är mig av nedanstående skäl omöjligt att i sakkunnigförslaget återfinna

den påstådda tendensen.

Huvudorganen för den nuvarande direkta kontrollen över förvaltningen,

nämligen boställsnämnderna, kunna icke anses vara av speciellt kyrklig karaktär.

Domkapitlen utse visserligen en ledamot i dem, men ordföranden utses av

länsstyrelsen och den tredje ledamoten företräder närmast ortsintressena. Överinstans

över boställsnämnderna äro de vanliga domstolarna.

På tal örn domkapitlen torde det vara skäl att påpeka en i vissa utlåtanden

förekommande missuppfattning. Det har gjorts gällande, att 1931 års

sakkunniga skulle hava givit dem en central ställning inom förvaltningskontrollen.

Detta påstående är ett misstag. Förhållandet är fastmera enligt

mitt omdöme, att de sakkunniga mycket nära följt nu gällande bestämmelser

om domkapitlens uppgifter med hänsyn till förvaltningskontrollen. Detta lär

också vara anledningen till att de sakkunniga icke föreslagit någon utvidgning

av domkapitlen eller deras kansli utan blott berett domkapitlet möjlighet att

i praktiska frågor erhålla upplysningar av en sakkunnig föredragande, vars

huvuduppgift ligger å annat håll. I de sakkunnigas förslag till prästlönelag finnas

befogenheter för domkapitlen i fråga örn denna kontroll i 68 § 2 mom. tredje

stycket, 69, 83, 84, 89 och 90 §§, 93 § andra stycket samt 119 §, vilka lagrum

i mina förslag motsvara respektive 19 § andra stycket och 22 § ecklesiastik

boställsordning, 22 § prästlöneregleringslagen samt 4 och 30 §§, 29 § andra

stycket och 32 § boställsordningen.

I 30 § ecklesiastik boställsordning stadgas för närvarande, att domkapitlet

bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen

vidmakthållna, och tillägges domkapitlet befogenhet, att om det anser boställes

rätt vara genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut

förnärmad, i behörig ordning överklaga beslutet. 36 § ecklesiastik arrendeförordning

ålägger vidare domkapitlet att tala och svara för boställena. Dessa

domkapitlet för närvarande tillagda befogenheter motsvaras tämligen noga av de

i 4 § i mitt förslag till boställsordning angivna, nämligen att tillse, att gällande

bestämmelser örn förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar efterlevas och

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att överträdelser beivras, samt att överklaga domstolars och andra myndigheters

beslut rörande prästlönetillgångarna.

Den i 29 § andra stycket i mitt förslag till boställsordning omförmälda befogenheten

är densamma, som föresknves i 32 § 2 mom. gällande boställsordning,

nämligen att i visst fall medgiva, att ekonomisk besiktning förrättas av

boställsnämndens ordförande ensam. På samma sätt är den i 32 § föreslagna

befogenheten att i vissa fall begära verkställighet av boställsnämnds beslut en

direkt motsvarighet till föreskrift i 56 § gällande boställsordning.

De i 30 § i förslaget till boställsordning stadgade befogenheterna att förordna

örn ekonomisk besiktning äro desamma, som förekomma i 31 och 32 §§ gällande

boställsordning med undantag av att befogenheten att utsträcka tiderna mellan

de ekonomiska besiktningarna utöver de normala, decentraliserats från Kungl.

Maj :t till domkapitlen, vilka emellertid redan genom bestämmelserna i 3, 4 och

5 §§ i Kungl. Marits kungörelse den 26 mars 1926 angående de ecklesiastika boställsnämndernas

tjänstgöringsområden m. m. fått en viss prövningsrätt i detta

avseende delegerad till sig.

Mitt förslag till ny lydelse av 22 § prästlöneregleringslagen föreskriver, att

domkapitlets medgivande erfordras för att avlöningsfonder skola fa användas till

inköp av fast egendom. Denna befogenhet saknar direkt motsvarighet i gällande

lagstiftning, men beträffande densamma ävensom den i förslaget stadgade skyldigheten

för pastoraten att till domkapitlet insända redogörelse för avlöningsfondernas

placering med mera erinras örn att det redan enligt lagrummets nuvarande

lydelse åligger domkapitlet att »hålla hand» över fondernas »bibehållande

till avsett ändamål» och att det enligt kyrkolagen åligger biskop att vid

visitation även inspektera förefintliga fonder.

Den i 19 § andra stycket i förslaget till boställsordning domkapitlet tillagda

befogenheten att pröva, huruvida bebyggelsen å ett boställe må inskränkas så, att

självständigt jordbruk icke kan bedrivas därstädes, har tidigare tillhört synerätt

samt genom 1925 års reform delats mellan domkapitlet och länsstyrelsen, vilka i

egenskap av »den utarrenderande myndigheten» hava att gemensamt bestämma

om boställenas bebyggelse.

Återstår så slutligen den i 22 § i den föreslagna boställsordningen stadgade

befogenheten att giva tillstånd till jordupplåtelser för kommunala ändamål m. m.

(»ändamålsupplåtelser» och »lägenhetsarrenden») samt till substansupplåtelser.

Dessa befogenheter tillhöra nu kammarkollegiet beträffande substans- och ändamålsupplåtelser

samt länsstyrelserna och domkapitlen gemensamt i fråga om

lägenhetsarrenden.

Som av det anförda framgår är det endast stadgandena i 19 och 22 §§ i förslaget

till boställsordning, som innebära en nämnvärd utvidgning av domkapitlens

befogenhetsområde. Utvidgningen är en följd av dels en koncentration av förut

delade befogenheter, dels ock en decentralisation av ärenden, som tidigare handlagts

centralt. Det förefaller mig omöjligt, att de föreslagna anordningarna skulle

komma att medföra någon förskjutning i förhållande till nuvarande situation.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Efter mitt förmenande äro förslagen väl motiverade ur praktisk synpunkt. Domkapitlens

befogenheter äro alltså i allt väsentligt desamma som förut. Missuppfattningen,

att deras befogenheter pa avsevärt sätt utvidgats, torde bero

på att man icke beaktat, att överflyttningen till pastoraten av bestyren med

förvaltningen måste medföra en väsentlig minskning av myndigheternas arbete

med boställsväsendet, och därför föreställt sig, att domkapitlen skulle

övertaga det arbete som nu utföres av länsstyrelserna, vilket emellertid alls

icke är fallet. Det väsentliga av länsstyrelsernas arbete, i den mån det icke alldeles

försvinner genom förenklingen, övertages nämligen av pastoratsorganen.

Domkapitlens arbetsbörda torde snarast minskas, ty en hel del av de förvaltningsbefogenlieter,

de förut delat med länsstyrelserna, bortfalla, och i de återstående

ärendena få de för närvarande avgiva utlåtanden, vilket oftast är

lika tidskrävande som att meddela ett beslut.

I detta sammanhang vill jag förutskicka, att det enligt mitt förslag blir

bättre än för närvarande sörjt för att domkapitlen vid handläggning av de

ärenden rörande ecklesiastik jord, vilka enligt förslaget fortfarande skola handläggas

av dem, erhålla sakkunnigt biträde, i det nämligen den föreslagna stiftsintendenten,

vars huvuduppgift ligger på annat håll, erhåller såsom biuppgift

att lämna domkapitlet detta biträde. Det torde vara synnerligen lämpligt,

att stiftsintendenten, då han tjänstgör såsom föredragande i domkapitlet,

får samma ställning som stiftssekreteraren och alltså deltager i domkapitlets

överläggningar med rätt för honom att, da beslut ej överensstämmer med av

honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Bestämmelse härom bör

inryckas i instruktionen för stiftsintendenten.

<

Vad angår tillsynen över skogsförvaltningen, så är den enligt mitt förslag

helt och hållet förlagd till den nyssnämnda av Kungl. Majit förordnade stiftsintendenten,

vilken skall besitta skoglig sakkunskap.

Stiftsintendenten skulle emellertid enligt de sakkunnigas förslag vid sidan

av sina kontrollerande uppgifter även ombesörja alla utstämplingar åt

pastoraten samt därvid till medhjälpare hava assistenter och skogvaktare.

Enligt utredningsmännens förslag skulle normalavkastningen av boställsskogarna

beräknas på grundvalen av verkställda utstämplingar. Efter vad jag inhämtat

är detta anledningen till deras förslag, att utstämplingarna skulle verkställas

av stiftsintendenten och honom underställda tjänstemän. Enligt de sakkunnigas

förslag åter skall awerkningsplanen läggas till grund för uppskattningen

av skogens normalavkastning, och därmed förfaller, såvitt jag förstår,

ett huvudskäl för att låta utstämplingarna verkställas av tjänstemän. Härigenom

öppnas en av de sakkunniga icke beaktad möjlighet att låta pastoraten själva

ombesörja utstämplingarna och därmed förlägga även själva tyngdpunkten

av förvaltningen till pastoraten. Härigenom skulle decentralisations- och självstyrelsegrundsatserna

bliva bättre förverkligade än i sakkunnigförslaget. Endast

tillsynen över förvaltningen skulle förbliva hos myndighet.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

På grund av min principiella ståndpunkt i fråga örn kommunalisering av boställsförvaltningen

anser jag att det vore synnerligen önskvärt om de sakkunnigas

förslag i fråga örn skogsförvaltningen kunde modifieras i överensstämmelse

med vad jag nu anfört. Med stort intresse har jag därför tagit del av de i ärendet

avgivna utlåtandena av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands

län samt av skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, vilka förorda en längre

gående decentralisation än den av de sakkunniga föreslagna. Därvid synes mig

det av länsstyrelsen i Södermanlands län och centralrådet framlagda förslaget,

att låta kontrollen omhänderhavas av en stiftsintendent men förvaltningen i dess

helhet ombesörjas av pastoratet, dock med skyldighet för detta att anlita biträde

av sakkunnig person, som det självt utser, vara att föredraga framför

länsstyrelsens i Västmanlands län förslag att överlåta såväl kontrollen som en

del av förvaltningen till skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän. Utöver de

skäl mot det sistnämnda alternativet, som framhållits av 1931 års sakkunniga,

kan nu tilläggas, att centralrådet icke förordat denna anordning.

Centralrådet anger såsom förutsättning för sitt förslag, att »församlingarnas

intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika boställsskogarna befinnes

i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande ekonomiska fördelar»,

men synes vidare förutsätta, att sådan stimulans skulle förekomma endast

i de fall, då tillskott från kyrkofonden icke åtnjötes av pastoraten. Det

är givetvis en grundförutsättning för kommunaliseringen av boställsförvaltningen,

att tillskotten från kyrkofonden icke göras beroende av den större eller

mindre omtanke och omsorg, som pastoraten nedlägga på förvaltningen av sina

prästlönetillgångar, och att det alltså icke blir möjligt vare sig för pastoraten att å

fonden övervältra förluster, som uppkomma i följd av försummelser i förvaltningen,

eller för fonden att på pastoratens bekostnad tillgodogöra sig frukterna

av pastoratsorganens ansträngningar att förhöja avkastningen. Erdigt min mening

är det i sakkunnigförslaget genom anordningarna med normalavkastning

och frihetsår (se s. 118) på ett tillfredsställande sätt sörjt för att pastoraten själva

få tillgodonjuta vinsten av sina bemödanden att förbättra boställsavkastningen.

Jag anser därför de av centralrådet hysta betänkligheterna överdrivna och anser

mig hava anledning att hoppas, att centralrådets förslag skall visa sig

lämpligt och effektivt även i de pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden.

Emellertid har under ärendets beredning i departementet från sakkunnigt

håll påpekats, att centralrådets förslag på en speciell punkt kunde föra till

ett icke önskvärt resultat. Centralrådet har nämligen föreslagit att i varje pastorat,

där det funnes en boställsskog — något undantag för de minsta skogarna har

ej ifrågasatts —- skulle anställas en skogsförvaltare med skoglig utbildning,

d. v. s. med skogvaktar-, forstmästar- eller jägmästarutbildning.

Vid flertalet boställsskogar skulle förvaltarbefattningen givetvis bliva

en bisyssla. Då emellertid lämplig person med skoglig utbildning säkerligen

i de flesta pastoraten icke skulle stå till förfogande, bleve pastoraten enligt

centralrådets förslag mycket ofta tvungna att till förvaltare utse en person,

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Marits proposition nr 187.

som icke vore medlem av pastoratet. Bortsett från de kostnader, detta skulle medföra

för pastoraten, innebure det, att en väsentlig del av de med decentralisationen

åsyftade fördelarna icke kunde uppnås och att pastoratsbornas delaktighet

i förvaltningen på ett mindre lämpligt sätt inskränktes. Jag har därför vidtagit

en modifikation i centralrådets förslag, åsyftande en effektivare decentralisation.

I mitt förslag avses, att i de mindre och medelstora boställsskogarna

skall till förvaltare kunna brukas en av stiftsintendenten godkänd pastoratsmedlem

med nöjaktig kännedom örn skogsskötsel. Han kan utses inom eller utom

kyrkorådet eller boställsstyrelsen. Innehar han nyssnämnda förutsättning för

sitt uppdrag, kommer han snart att av stiftsintendentens och dennes biträdens

anvisningar inhämta reglerna för sin verksamhet. Vården av de större

skogarna torde däremot i regel kräva en förvaltare med skoglig utbildning.

För att emellertid skogsskötseln på boställsskogarna icke skall försämras,

då den lägges i händerna på icke skogligt utbildade förvaltare, erfordras givetvis,

att de icke lämnas helt utan stöd av fackmän, till vilka de vid behov kunna

vända sig med förfrågningar och som kunna tillkallas för att tillsammans med

förvaltaren överlägga örn det lämpligaste sättet för skogens skötsel. Denna uppgift

att fungera såsom ett slags skogskonsulent torde kunna fyllas av de av de

sakkunniga föreslagna stiftsintendenterna, vilka ju enligt centralrådets förslag

skulle befrias från det direkta deltagandet i utstämplingsarbetet. Då stiftsintendenterna

emellertid få åtskilliga andra uppgifter, nämligen upprättandet av avverkningsplaner,

fastställandet av normalvärdeuppskattningar, förvaltningen av

boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, samt slutligen —

varom mera i det följande — handhavandet av kontrollen över skogsskötseln,

lära de till biträde behöva i varje stift åtminstone en, i de skogrikare stiften

måhända två medhjälpare, vilka dock, då de ju förutsättas arbeta under stiftsintendentens

ledning, icke torde behöva hava mer än skogvaktarutbildning.

De ecklesiastika boställsskogarna äro icke underkastade föreskrifterna i 1923

års skogsvårdslag, vilken gäller enskilda skogar. När det nu ifrågasättes att

överlåta förvaltningen av boställsskogarna till pastoraten under så fria former,

som mitt förslag innebär, måste det givetvis sörjas för en kontroll, som i fråga

örn effektivitet åtminstone är jämbördig med den kontroll, som enligt skogsvårdslagen

utövas av skogsvårdsstyrelserna över de enskilda skogarna. I själva

verket bör kontrollen beträffande boställsskogarna syfta något längre, nämligen

till att skogsskötseln åtminstone blir lika bra som för närvarande. I övrigt

erinras örn den anledning till kontroll, som ligger i kyrkofondens intresse av

att avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar icke minskas.

Mot förslaget, att avverkningsplan för skogarna skall vara obligatorisk, synes

mig intet vara att erinra. Även vid rationell skötsel av enskilda skogar

plägar ju sådan plan upprättas. Planen erfordras för övrigt för beräknande

av skogsavkastningens normalvärde, vilket i sin tur skall ligga till grund

vid fastställandet av pastoratets behov av tillskott ur kyrkofonden. Slutligen

erinras örn att hushållningsplan är obligatorisk i fråga om åtskilliga andra

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. May.ts proposition nr 187.

skogar, vilka i viss mån. kunna jämställas med de ecklesiastika, exempelvis

allmänningsskogar och besparingsskogar samt stadskommunernas skogar. Beträffande

häradsallmänningarna, vilka enligt framlagt förslag skola förvaltas

av delägarna, har icke heller ifrågasatts annat än att hushållningsplaner

skola upprättas och fastställas under myndighets medverkan. Enligt min mening

är det i de sakkunnigas förslag väl sörjt för att pastoraten få medverka

vid avverkningsplanernas fastställande och därvid göra sina intressen och

synpunkter gällande.

I övrigt bör enligt min åsikt kontrollen i huvudsak anordnas i analogi med

den kontroll, som skogsvårdsstyrelserna utöva över enskilda skogar, därvid

dock vissa särskilda anordningar erfordras, främst för tillvaratagande av kyrkofondens

intresse av att avkastningen av de ecklesiastika skogarna icke nedgår

eller blir alltför ojämn. De kontrollbefogenheter, som ifrågakomma, synas mig

böra anförtros stiftsintendenten, vilken ju har åtskilliga andra uppgifter beträffande

boställsskogarna. På detta sätt åstadkommes en koncentration av

de rådgivande och kontrollerande uppgifterna, vilken på ett lyckligt sätt befrämjar

enhetligheten i tillsynen över skogsskötsel.

På grund av den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, har jag låtit omarbeta

sakkunnigförslaget. Mitt förslag innebär i huvudsak följande.

Den för upprättande av avverkningsplan nödvändiga skogstaxeringen och

det därtill anslutna siffermässiga arbetet utföres genom stiftsintendentens försorg.

För skogstaxeringen torde lämpligen böra anlitas särskild fackman. Avverkningsplanen,

som upprättas av stiftsintendenten, fastställes '' därefter av

denne i samförstånd med pastoratet eller, i händelse av oenighet mellan dem,

av boställskommissionen. Det förutsattes, att avverkningsplanen vid de talrika

små boställsskogarna blir helt summarisk och av särskilt enkel beskaffenhet

i alla de fall, då dessa skogar bestå av huvudsakligen yngre skog. Härigenom

undvikes, att dessa skogar betungas med onödiga kostnader. All avverkning

sker efter utstämpling. Utstämplingarna skola å pastoratets vägnar utföras av

en förvaltare, vilken pastoratet skall anställa för den omedelbara vården av

skogen. Förvaltaruppdraget torde i regel bliva en bisyssla. Valet av förvaltare

skall underställas stiftsintendentens prövning och godkännande. Förvaltarens

kompetens beror på skogens storlek. Det uppställes icke såsom oeftergivligt

krav, att förvaltaren skall vara skogligt bildad. I de fall, då stiftsintendenten

anser, att pastoratets skogsförvaltare icke är fullt kompetent att på

egen hand sköta utstämplmgen, skall intendenten antingen själv inställa sig

för att handleda honom eller ock sända en skogvaktare att närvara och lämna

anvisningar för utstämplingen. Stiftsintendenten skall äga befogenhet att förhindra

att utstämpling sker på ett sätt, som äventyrar en god skogsvård. Sedan

utstämpling skett — i vanliga fall utan medverkan av stiftsintendent —

skall förvaltaren i regel därom underrätta stiftsintendenten, vilken därefter

skall hava en månad på sig att, örn han så önskar, kontrollera, att utstämplingen

icke omfattar mer än som enligt avverkningsplanen må uttagas och

opaginerad Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

icke verkställts på sätt, som strider mot en god skogsvård Det kan icke förväntas,

att stiftsintendenten skall kunna hinna att kontrollera alla anmälda

utstämplingar utan torde han få inskränka sig till att utvälja vissa av dem.

Örn anmärkning mot utstämplingen icke framställes före utgången av malmdén

skall pastoratet äga förfoga över det utstämplade virket. Viss mindre,

årlig virkesmängd, avsedd för tillfälliga behov, skall emellertid undantagas

från anmälningsskyldigheten. Över detta virkesbelopp skall pastoratet alitsa

äga förfoga omedelbart efter utstämpla. Även eljest äger stiftsintendenten,

där han finner lämpligt, medgiva undantag från sayldigheten att anmäla verkställd

utstämpling. Den föreskrivna väntetiden av en månad lärer icke valla

pastoraten någon svårighet, då ju i regel viss tid förflyter mellan ^stämpling

till avsalu och avverkningen av det utstämplade. Stiftsmtendentens kontrollbefogenheter

i övrigt skola vara i huvudsak desamma, som enligt skogsvårdslagen

tillkomma skogsvårdsstyrelse i förhållande till enskilda jordägare.

Med förslaget avses att giva stiftsintendenten möjlighet att kontrollera at

uthålligt skogsbruk verkligen bedrives, samt att giva en tillförlitlig grund or

uppskattning av boställsskogarnas normalavkastning, utan att dock inkra a pa

pastoratens självstyrelse mer än som är oundgängligen nödvändigt. _

I anledning av de redan nämnda invändningarna, att genom sakkunniglorslaget

den statliga kontrollen över boställsförvaltningen skulle otillbörligt inskränkas,

vill jag påpeka, att domkapitlen icke i det förslag, som av mig

framlägges, erhållit någon som helst ny befogenhet i fråga örn skogsforvaltningen.

Stiftsintendenten, vilken tillsättes av Kungl. Maj:t, fattar alla sina

beslut i skogsärenden fullt självständigt, och besvär över hans beslut anföras

hos den föreslagna boställskommissionen. Hans verksamhet såsom biträde

åt domkapitlen bär icke avseende å skogar under pastorats förvaltning.

Anordningen med särskilda stiftsintendenter kan också medföra fördelar därigenom,

att denne befattningshavare vid kommande reformer kan tagas i anspråk

för förvaltningen av vissa andra grupper av ecklesiastik jord, exempelvis

biskopslönejord.

Efter att i det nu anförda hava uppehållit mig vid de lokala kontrollorganen

(uppsikten) övergår jag till överinseendet över boställsförvaltningen.

1931 års sakkunniga hava föreslagit, att överinseendet närmast skulle anförtros

en ecklesiastik boställskommission, så sammansatt att den representerar

en allsidig insikt i de ämnen, som äro av betydelse för dess uppgift att

övervaka boställsförvaltningen och därvid bistå pastoraten med råd och dåd

ävensom vara mellaninstans i boställsmål, som icke handlaggas av bostallsnämnd.

Kommissionen skulle följaktligen bestå av tre på olika områden kunniga

personer. Den skulle fungera endast under tiden för den nya ordningens

första införande och, sedan praxis erhållit en viss fasthet och pastoratsorganen

blivit förtrogna med sina nya uppgifter, ersättas med en inspektor med huvudsaklig

uppgift att hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kommissionens behövlighet under övergången från det nuvarande systemet

till det nya lärer icke kunna betvivlas. Jag erinrar örn det gagn, som stadskommunerna

haft av fastighetsregisterkommissionen.

Gentemot förslagen örn att anförtro de kommissionen tillämnade arbetsuppgifterna

åt domänstyrelsen och kammarkollegiet kan anföras, att det här i

främsta rummet är fråga örn att i råd och dåd tillhandagå pastoraten vid omhändertagandet

av boställena samt att denna uppgift tydligen är av helt annan

art än de uppgifter, som eljest möta ämbetsverken och för vilka deras arbetsformer

äro avpassade. Att en väsentlig del av den arbetsbörda, som nu påvilar

domänstyrelsen och kammarkollegiet, avlyftes ämbetsverken, torde icke vara

annat än en fördel, ej minst ur synpunkten att därigenom ej oväsentliga besparingar

skulle ernås.

Skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd påyrkar förstärkning av den föreslagna

boställskommissionen och anför till stöd härför, att en skogligt sakkunnig

ledamot icke ensam kan hinna inspektera samtliga stiftsintendenter. Det

förefaller mig visserligen föga sannolikt, att det för inspektion av 11 intendenters

arbete skulle behövas mer än en person, men därest detta skulle visa sig

vara fallet, bör enligt min mening en assistent anställas för att biträda den

skogligt utbildade ledamoten. Emellertid torde det vara lämpligt att icke ställa

den ledamot i kommissionen, vilken företräder den förstuga sakkunskapen, alldeles

ensam, utan bör man enligt mitt förmenande hava möjlighet att vid behandling

i kommissionen av viktigare skogsfrågor tillkalla mer eller mindre

tillfälliga ledamöter, representerande exempelvis domänverket, skogsvetenskapen

och skogvårdsstyrelserna. Till denna fråga återkommer jag vid granskningen

av lagförslagen.

Förutom av kommissionen kommer visst överinseende över boställsförvaltningen

givetvis att utövas av Kungl. Maj :t och även i någon mån av justitiekanslern.

Denna överuppsikt kommer naturligtvis i regel att avse endast ärenden,

som äro av beskaffenhet att tillhöra Kungl. Maj :ts avgörande. Åtskilliga föreskrifter

härom finnas i lagförslagen. Intet hindrar emellertid att Kungl. Maj:t

även i andra fall ingriper, därest ett grövre missförhållande skulle yppas.

Kungl. Maj :ts befogenhet enligt förslaget att utfärda tillämpningsföreskrifter

till boställsordningen kan uppenbarligen användas i detta syfte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har givit uttryck åt farhågor för att kyrkofondens

intressen i avseende å utlämnade byggnadsförskott icke under den nya

ordningen skulle komma att bevakas på ett tillfredsställande sätt. Enligt min

mening komma dessa intressen att bliva minst lika väl tillgodosedda som för

närvarande. Jag återkommer till denna fråga vid den närmare redogörelsen för

mitt förslag till lag örn kyrkofond.

Beträffande härefter den av domänstyrelsen väckta frågan om ersättning

till domänfonden i anledning av att domänverket nödgas avlöna tjänstemän,

som efter den föreslagna förvaltningsreformen bliva övertaliga, torde kravet

på sadan ersättning enligt min mening ej kunna frånkännas ett visst berätti
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

201

gande. Något spörsmål av större vikt är detta naturligtvis icke, ty den besparing

för domänfonden och därigenom indirekt för statsverket, som skulle vinnas

genom ersättningen, motsvaras av en lika stor kostnad för kyrkofonden. Detta

innebär, då kyrkofonden enligt mitt förslag skulle bliva effektivt utnyttjad

till lättande av avgiftsskyldigheten inom församlingarna, att sagda kostnad

ytterst skulle drabba de inom församlingarna avgiftsskyldiga. Vad som vunnes

å kronodebetsedeln, förlorades alltså åter på kommunalskattesedeln. Men då

domänverket är ett affärsdrivande verk, som har att förränta domänfondens

kapital, finner jag det naturligt, att domänstyrelsen framställt önskemål därom,

att dessa kostnader ej måtte drabba domänverket.

Ersättningen torde böra vara så stor, att den täcker de förluster, som domänfonden

i verkligheten nödgas vidkännas i anledning av förvaltningsreformen.

Givetvis bör vid bestämmandet av ersättningen förfaras, såsom i analoga fall

redan har skett. Sålunda synes hänsyn böra tagas till att vissa av verkets befattningshavare

måhända mot befrielse från all tjänstgöringsskyldighet för

sin återstående tjänstetid nöja sig med reducerade löneförmåner. Vidare är det

självklart, att ersättning icke bör utgå för tjänstemän, som vinna anställning

såsom stiftsintendenter, som skogvaktare under dem eller som skogsförvaltare

i pastoratens tjänst.

Med hänsyn till det anförda är det omöjligt att ens tillnärmelsevis på förhand

beräkna den verkliga förlusten. På grund härav och då domänfondens rätt

till ersättning synes böra komma till uttryck i den ifrågasatta lagstiftningen,

föreslår jag, att det i denna föreskrives befogenhet för Kungl. Majit att bestämma

beloppet av ersättningen.

Till ytterligare belysning av mitt förslag i fråga örn skogsförvaltningen och Skogsförvaltkontrollen

däröver får jag anföra följande. ningens ali
Målet

för skogsförvaltningen är att utvinna bästa möjliga ekonomiska resul- tion.

tat ej blott för stunden utan även på lång sikt. Enligt vad jag från sakkunnigt

håll inhämtat bör man härvid, på sätt inom modern skogsförvaltning är vanligt,

rätta behandlingen efter skogens tillstånd och söka efter bästa förmåga utnyttja

den föreliggande situationen. Ekonomiska uppoffringar i syfte att nå ett eftersträvat

normaltillstånd böra ej ifrågakomma. Men medvetandet örn alla kalkylers

osäkerhet bör föranleda, att man undviker större rubbningar i avverkningens

jämnhet, som icke uppenbarligen äro motiverade av ekonomiska skäl.

På grund av förutstående allmänna grundsatser lägges huvudvikten vid att

varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till de rådande förhållandena

ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Det finnes emellertid ingen möjlighet

att under utstämplingens gång räkna sig till vilken behandling som är den

bästa. Räkningen skall vara gjord förut på lämpliga typfall, och genom den

upplysning, som därvid erhålles, skapas en känsla för vad som är riktigt, vilken

blir utslagsgivande under arbetets gång. Dylika typstudier säga framför

allt, vilken utveckling av beståndet, som i ett givet fall bör eftersträvas. De

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ge också anvisning örn det behandlingssätt, som i typfallet leder till det så

uppställda målet. Emellertid är de lokala förhållandenas inflytande i dessa avseenden

så stort, att man ständigt måste pröva sig fram och vid varje nytt ingrepp

iakttaga följderna av föregående åtgärder. Även den skickligaste skogsman

måste oupphörligt och under hela sitt liv lära av erfarenheten.

De nu anförda synpunkterna böra få ett bestämmande inflytande på organiserandet

av en skogsförvaltning av den storleksordning som den förevarande. Förvaltningen

måste hava en i verklig mening sakkunnig ledare, som förmår omsätta

den samtida kunskapen på skogsskötselns område i praktiskt användbara

riktlinjer, vilka kunna tjäna som stöd för de i skogen arbetande skogsmannen.

Med avseende på vissa huvuddrag bliva väl dylika riktlinjer bestående under

lång tid, men detaljanvisningarna böra oupphörligt anpassas efter nya biologiska

rön och ändrad uppfattning örn de ekonomiska förutsättningarna.

I det nu föreliggande fallet torde en skogligt sakkunnig ledamot av boställskommissionen

böra fungera som ledare för hela skogsvårdsarbetet. Enligt

förestående uppfattning bör han alltså utarbeta riktlinjer för skogsskötseln.

På grund av skogsforskningens outvecklade läge måste han därvid i många avseenden

lita till sitt eget omdöme. Riktlinjerna få sålunda en personlig karaktär,

för vilken ledaren blir ansvarig.

Vid skogsvårdsarbetets utförande inom ramen för den fastställda avverk - ningsplanen bör emellertid varken ledaren gentemot stiftsintendenterna eller

dessa senare gentemot pastoratens skogsförvaltare utöva något tvång, annat än

för att förhindra det som uppenbarligen är felaktigt. Såsom förut framhållits

måste nämligen vid arbetets utförande den skogliga intuitionen vara vägledande,

och för denna kan man ej utfärda föreskrifter. Däremot finnes inom de gränser,

som markeras av det uppenbart oriktiga, rikligt utrymme för en upplysande och

övertygande verksamhet, på vars kvalitet hela framgången kommer att bero.

De planer, som skola upprättas för de ecklesiastika skogarna, böra vara enkla,

så att deras ledande grundtankar kunna förstås av pastoratens representanter.

De behöva därför icke och böra ej heller bliva schablonmässiga, såsom fallet i

stor utsträckning varit med de tidigare hushållningsplanema. Man måste sätta

sig in i, att upprättandet av en god plan, som är så lagd, att den kan vinna

pastoratsrepresentanternas intresse och förtroende, är en svår sak, vilken fordrar

en mobilisering av allt vår tids vetande örn skogsbrukets biologiska och ekonomiska

förutsättningar. Det kan icke begäras, att de personer, vilka kunna förvärvas

som stiftsintendenter, skola vara kompetenta att lösa sådana uppgifter

på egen hand, utan särskilt sakkunnig ledning. Även för detta arbete erfordras

riktlinjer, vilka böra utarbetas av boställskommissionens skogligt sakkunniga

ledamot.

Vid tioårsperiodens slut skall planen revideras. Genom att skogen därvid

uppskattas på nytt vinnes en erfarenhet örn den under perioden tillämpade hushållningens

verkningar, som kan giva hållpunkter för en justering av de förut

använda riktlinjerna. För att ett sådant följande av erfarenhetens anvisningar

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. May.ts proposition nr 187.

skall bliva möjligt, måste man emellertid äga kännedom örn de under perioden

företagna avverkningarna och örn hushållningens ekonomiska resultat.

Överhuvud taget måste det sagås, att en organisation icke kan i längden befrämja

utvecklingen av ett ekonomiskt skogsbruk, örn den själv är avskuren

från varje kontakt med det ekonomiska resultatet. Det synes därför vara nödvändigt.

både ur sistnämnda allmänna synpunkt och särskilt med tanke på en

smidig anpassning av planarbetet, att i de administrativa tillämpningsföreskrifterna

pastoratens skogsförvaltare klagges att lämna tillräckligt upplysande

rapporter örn företagna åtgärder och dessas ekonomiska resultat.

De ecklesiastika skogarna höra till landets mest svårskötta. De hysa i betydande

omfattning stora och värdefulla virkesförråd, men genom otillräcklig

gallring under långa tider äro de ofta ömtåliga för ingrepp. En ovarsam övergång

till i och för sig riktigare, mer ingripande behandlingsmetoder kan här

spoliera mycket stora värden. Å andra sidan kan i dylika fall den egentliga

skogsskötseln börja först sedan de överslutna bestånden genom lämpliga huggningar

härdats, så att de tåla en friare behandling. Enligt vad jag tror mig veta,

hava under de senare åren kraftiga ansatser gjorts för att få sådana förberedande

huggningar i gång över stora arealer, där de behövts. Mycket återstår dock säkerligen

att göra i detta avseende.

Stiftsintendents och hans biträdes upplysande och rådgivande verksamhet i

fråga örn virkets avverkning, aptering till lämpliga sortiment, mätning, behandling

under lagring och försäljning är av största betydelse. Härigenom utjämnas

på ett lyckligt sätt stiftsintendentens arbete över hela året, bandet knytes fastare

mellan honom och pastoraten och, framför allt, det ekonomiska resultatet

förbättras. Även i denna del av sin verksamhet bör stiftsintendenten kunna påräkna

initiativ och ledning från boställskommissionen.

Liksom hittills bör pastorat äga talerätt för boställe, som är prästlönetillgång

för pastoratet. För domkapitlets talerätt har jag tidigare redogjort.

Enligt femte punkten i prästerskapets privilegier äger jämväl länsstyrelsen

att i vissa fall förordna kronoombud vid rättegångar, som röra prästlönejord.

Dock har genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 december 1863 föreskrivits,

att sådant ombud skall förordnas endast, då det på grund av särskilda förhållanden

kan anses av omständigheterna påkallat. Att nu borttaga möjligheten att

förordna kronoombud har icke från något håll ifrågasatts.

Kammaradvokatfiskalens insats i rättegångar om ecklesiastik jord har varit

av stor betydelse, särskilt genom att advokatfiskalen kunnat tillhandahålla

krono- och konsistorieombudeu arkivutredningar och utredningar om innehållet

i äldre rätt. Även i framtiden torde bistånd i dessa hänseenden vara erforderligt

vid utförande av talan för boställena.

Kammarkollegiet och statskontoret hava åberopat, att riksdagen i skrivelse

den 12 juni 1918 (nr 368) skulle hava givit uttryck åt önskemål örn centralisering

av den rättsliga vården av den offentliga egendomen. Av riksdagsskrivelsen

Den rättsliga

vården av

boställena.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kostnadsbe
räkningar.

och däröver avgivna yttranden har jag inhämtat, att riksdagen endast begärt

utredning örn önskvärdheten av nämnda centralisering, att riksdagen icke ifrågasatt,

att centraliseringen skulle omfatta all offentlig egendom, vartill ju även

den kommunala räknas, utan endast kronojorden, att så gott som alla fastighetsförvaltande

centrala verk motsatt sig den ifrågasatta reformen, samt att slutligen

kammarkollegiet, varifrån förslaget ursprungligen kommit, i utlåtande

den 28 december 1929 självt frånfallit förslaget. I avvaktan å frågans generella

lösning torde man icke böra företaga någon ändring i representationen för den

ecklesiastika egendomen och jag föreslår därför icke någon sådan.

De av utredningsmännen verkställda jämförande kostnadsberäkningarna,

enligt vilka den nuvarande boställsförvaltningen skulle draga en personalkostnad

av 1.10 million kronor årligen och motsvarande kostnad vid en centralisering

i enlighet med 1927 års sakkunnigas förslag skulle vara 1.58 million kronor,

medan enligt mitt förslag kostnaderna för stiftsintendenterna, dem underställda

skogstjänsteman samt boställskommissionen kunna beräknas till blott

0.31 million kronor årligen, hava utsatts för kritik i vissa avseenden, och man har

velat göra gällande, att besparingarna genom det föreslagna sättet för boställsförvaltningen

icke skulle bliva så betydande som utredningsmännen antagit.

De framställda anmärkningarna synas endast till någon del vara befogade.

Att länsstyrelserna äro så överbelastade med arbete, att befrielsen från boställsärendena

icke skulle resultera i någon indragning samt att andra uppgifter

skulle komma att träda i stället för dem, från vilka länsstyrelserna befrias,

innebär visserligen, att hela besparingen måhända icke skulle kunna omedelbart

realiseras, men hindrar icke, att, sett på längre sikt, en besparing verkligen

vinnes, även om vinsten består däri, att en eljest oundviklig personalökning kan

undgås.

Utredningsmännens uppskattning av kostnaderna för en centraliserad förvaltning

kan måhända vara föremål för olika meningar. Ingen synes dock vilja

påstå, att en sådan förvaltning skulle bliva billigare än den nuvarande.

Vad härefter angår påståendet, att de genom decentraliseringen vunna besparingarna

skulle uppvägas av att de kommunala förtroendemännen skulle

göra anspråk på arvode för sitt sysslande med boställsförvaltningen, så håller

jag detta påstående för ytterst överdrivet. Det kan nämligen ingenstädes i

pastoraten råda någon brist på personer, som äro både fullt kompetenta att

omhänderhava förvaltningen av ett medelstort jordbruk eller en medelstor skog

och villiga att åtaga sig ordförande- eller ledamotskap i en boställsstyrelse utan

att fordra särskild ersättning därför.

Huru stor kostnaden för pastoraten för de anställda skogs förvaltarna kan

bliva, är svart att beräkna, men man synes kunna gå ut från att den föreslagna

anordningen erbjuder det billigaste möjliga sättet att anskaffa erforderlig

arbetskraft. Jag vill erinra örn, att Kungl. Majit, med tillämpning av

6 § 4 mom. lagen örn kyrkofond, fastställt vissa tillsvidare gällande grunder för

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

205

ersättning för skogsstatens bestyr med prästskogarna samt i detta sammanhang

bestämt ersättningsbelopp, uppgående i avseende å 1930 års verksamhet till omkring

775,000 kronor. De sålunda använda beräkningsgrunderna avvika enligt

min mening icke väsentligt från de grunder, som i propositionen till 1910 års

riksdag och skrivelsen till samma års kyrkomöte angåvos. Då man vidare beaktar

fluktuationen i penningvärdet och den sedan 1910 väsentligt intensifierade

skogsskötseln jämte ökningen av sagda skogars avkastning, torde ersättningsbeloppet

vara att anse såsom ett genom justering i enlighet med tidsförhållandena

omräknat belopp. Men det i detta sammanhang betydelsefulla är,

att sagda ecklesiastika skogsvård genom domänverket hädanefter måste ersättas

av kyrkofonden med omkring 500,000 kronor årligen mera än förut.

Av det anförda framgår, att jag med angivet undantag ansluter mig till de

av 1931 års sakkunniga föreslagna grunderna för boställsförvaltningen. Även

förslagets detaljer anser jag i stort sett lämpade att läggas till grund för en

lagstiftning i ämnet. För de avvikelser från förslaget, sorn, utöver vad redan

angivits, föranletts av de avgivna yttrandena, ämnar jag redogöra i sammanhang

med föredragningen av förslaget till ny ecklesiastik boställsordning.

Jag övergår härefter till redogörelsen för förslag om reformer i vissa avseenden

av sättet för gäldande av prästlönekostnaderna.

B.

I vilken ordning skola församlingarnas lönetillgångar tagas i anspråk oell för vilka

ändamål skola kyrkans gemensamma medelstillgångar anlitas!

Till kyrkofonden ingå för närvarande överskotten å de lokala avlöningstillgångarna.

Denna inkomstpost har stor finansiell betydelse för kyrkofonden på

grund av den nu gällande bestämmelsen, att ett pastorat icke äger använda

avkastningen av sina prästlöneboställen och avlöningsfonder till prästerskapets

löner, förrän för ändamålet uttaxerats 30 öre för skattekrona (3 öre för fyrk;

den s. k. första treöringen).

Sistnämnda anordning har sitt ursprung i en vid 1908 års riksdag av Olof

Jonsson i Elof avgiven reservation. I reservationen avsåg densamma dock allenast

skogsavkastningen utöver behovet av virke in natura. Först i 1909 års sakkunnigas

förslag har anordningen fått tillämpning å all boställsavkastning. De skäl,

som dessa sakkunniga anföra såsom motiv för anordningen, kunna sammanfattas

sålunda. Trots befintligheten av boställe, huru detta än tillkommit, hade församlingen

alltid varit skyldig att utgöra tionde och övriga församlingsbidrag. Då

tionden och övriga dittills utgående skattebidrag skulle avlyftas och ersättas

bland annat med församlingsavgifter, utgående på samma sätt som kommunalutskylder,

skulle icke full rättvisa skipas, om till följd av en förändring, som

åsyftade allenast beskattningens omläggning och skattebördans jämnare fördelning,

vissa församlingar skulle på den grund, att boställsavkastningen täckte

prästlönekostnaden, komma att undgå församlingsavgifter.

Deli s. k.

första treöringen.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utrednings
männen.

Utredningsmännen hava angående ifrågavarande anordning anfört:

Grunden synes hava varit en önskan att bibehålla det historiskt givna rättsläget,

enligt vilket boställsavkastning och bidrag av skattemedel skulle vid sidan

av varandra och utan företräde för någondera användas till prästlönernas

bestridande. För att undvika, att en ändring i detta förhållande skulle inträda

genom att endast boställsavkastning användes för ändamålet, föreslogo

de sakkunniga emellertid en anordning, vilken — såsom de själva påpekat —

kunde medföra och i verkligheten i ej få pastorat medfört, att löneutgifterna

kommit att gäldas med endast skattemedel. Ur teoretisk synpunkt •— och i

ett flertal fall även ur billighetens — synes detta resultat vara lika otillfredsställande

som det, vilket 1909 års sakkunniga velat undvika.

Huvudbeståndsdelen av den äldre beskattningen för prästlöneändamål, tionden,

skulle visserligen avskrivas men dock årligen ersättas av statsverket.

På grund härav kan det med ett visst fog påstås, att tiondeersättningen, åtminstone

delvis, utgår av skattemedel. Även de pastorat, som kunna täcka

sina prästlönekostnader med boställsavkastning, deltaga i utgörandet av dessa

medel och bliva därför alldeles icke befriade från att gälda skatt för prästlöneändamål.

Betydelsefullt är, att de sakkunniga icke motiverade anordningen med kyrkofondens

behov av medel; de bagatelliserade snarare dess finansiella betydelse.

Anordningen med den första treöringen har, såsom nyss anförts, i ett flertal

fall fört till obilliga resultat, i det att vissa pastorat, som innehava boställen, det

oaktat nödgats täcka sina prästlöneutgifter i deras helhet med skattemedel samt

inleverera hela boställsavkastningen till kyrkofonden. Även örn ett sådant förhållande

vore — åtminstone historiskt -—- förklarligt, då fråga är om boställen,

som enligt tidigare lagstiftning kunde indragas till kyrkans gemensamma avlöningstillgångar,

så framstår den angivna följden av lagstiftningen såsom

högst otillfredsställande i normalfallet, då boställe donerats till församling eller

anskaffats av densamma.

Även ur organisatorisk synpunkt har anordningen medfört betydande olägenheter,

såsom dubbla årliga avräkningar mellan pastoraten och kyrkofonden

med allt därtill anknutet tidsödande och besvärligt granskningsarbete för kontraktsprostar

och länsstyrelser.1

Anordningen står enligt utredningsmännens mening illa samman med den

ställning till prästlönejorden, som pastoraten av ålder intaga, och synes icke

heller uppbäras av ett mera allmänt rättsmedvetande.

Då anordningen med den första treöringen således ur angivna synpunkter

är mindre väl grundad, framstår det såsom ett önskemål, att densamma icke

bibehålies. I stället torde pastoraten berättigas att i första hand använda avkastningen

av sina prästboställen och övriga lokala avlöningstillgångar till

prästlönerna.

Då en reform i denna riktning emellertid inverkar på kyrkofonden såtillvida,

att överskottsmedlen bliva mindre, torde i detta sammanhang böra undersökas

i vad mån reformen ur finansiell synpunkt kan genomföras.

Av den i 1909 års sakkunnigbetänkande intagna finansplanen framgår, att

de sakkunniga beräknat de till fonden ingående överskotten av lokala avlöningstillgångar

till allenast 29,181 kronor. De sakkunniga framhålla också, såsom

ovan anmärkts, anordningens ringa praktiska betydelse.

Utvecklingen, särskilt skatteunderlagets betydande tillväxt, har emellertid

medfört, att boställsavkastning i betydligt större utsträckning än som från

1 Se närmare i kvrkofondskommitténs huvudbetänkande s. 194 f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 4U7

början beräknats kommit att ingå till fonden. I detta avseende kunna belysande

uppgifter hämtas ur 1927 års sakkunnigas betänkande.

Ur »1926 års avlöningstabell» (s. 32—33) kolumn 12 kan således noteras,

att lokala överskott av arrenden, avgälder och räntor då inlevererats till fonden

till ett belopp av 299,077 kronor. Under räkenskapsåret 1929—30 har dock

influtit allenast 255,903 kronor 81 öre.1 Av kolumn 5 i avlömngstabellen framgår

vidare, att skogsmedelsbeloppen enligt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen

uppgått till ett sammanlagt belopp av 2,179,827 kronor, varav enligt

kolumn 9 endast 1,476,210 kronor utbetalats till pastoraten. Ett ärligt skogsmedelsbelopp

av 703,617 kronor har alltså tillgodoförts kyrkofonden. Fran

församlingarnas avlöningstillgångar har således omkring en million kronor kommit

kyrkofonden till godo och de årliga överskotten uppgå alltså till ett mer än

trettiodubbelt högre belopp än från början beräknats. -inne °

På grundval av det statistiska material, som legat till grund lör 1926 ars

avlöningstabell, hava utredningsmännen verkställt beräkning, huru stort det

överskott skulle bliva, som kunde återstå efter en reform, enligt vilken pastoraten

berättigas att i första hand använda boställsavkastningen till prästlön. Beräkningen

har givit till resultat, att överskottet likväl skulle uppgå till omkring

400,000 kronor, varför kyrkofondens inkomstminskning i följd av reformen

skulle inskränka sig till ungefär 600,000 kronor.

Under sådana förhållanden synes den nu kritiserade anordningen för närvarande

icke vara av sådan finansiell betydelse, att dess bibehållande kan motiveras

därav. Denna synpunkt vinner givetvis i styrka, örn man betänker, att

kyrkofondens nuvarande årliga tillväxt uppgår till iner än fyra gånger sa

stort belopp som den inkomstminskning, vilken skulle bliva en följd av den föreslagna

reformen att lägga boställsavkastningen i botten.

1931 års sakkunniga hava ansett, att de lokala avlöningstillgångarna böra 1931 års sak»läggas

i botten» och pastoraten således äga omedelbart taga avkastningen i

anspråk till täckande av sina prästlönekostnader.

Förslaget att lägga boställsavkastningen »i botten» har icke avstyrkts av yttranden,

någon av dem, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

Förslaget att lägga avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar »i bot- Departements°

\ chefen.

ten» biträdes av mig.

Genom en sådan åtgärd komma alla de pastorat, vilka för närvarande inleverera

sådan avkastning till kyrkofonden, att erhålla en lättnad i sin avgiftsskyldighet

för avlönande av pastoratets prästerskap, emedan avkastningen kan

helt eller delvis avlösa från nuvarande första utdebiteringen (den s. k. första

3-öringen). Denna lättnad kommer huvudsakligen de leveranspliktiga — ibland

skattetyngda — landspastoraten till del. Vinsten blir naturligtvis mindre

för de större stadspastoraten, eftersom dessa i allmänhet för närvarande

inleverera inga eller obetydliga belopp.

Utredningsmännen hava i sitt betänkande på

skaffas för de uppgifter, som liro gemensamma

av dem, anfört följande:

tal örn huru medel böra an- Allmän

för alla pastorat eller en del

Utrednings
männen.

'' Statskontorets tryckta räkenskapsutdrag. Budgetåret 1930/1931 265,9(>5 kronor.

s. 208 Kontrollera mot PDF

1931 års sakkunniga.

208

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.

Det torde vara naturligast, att utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål

täckas genom bidrag, som utmätas med hänsyn till de särskilda pastoratens

förmåga att deltaga i dem. Det vore visserligen möjligt att beträffande

en eller annan grupp av sådana utgifter fördela kostnaderna efter den nytta,

som det särskilda pastoratet åtnjuter i följd av utgiften, men i de flesta fall,

såsom i fråga om olika slag av adjunktsarvoden, är detta praktiskt taget ogenomförbart.

Utredningsmännen hava ansett sig sakna anledning att ingå på

frågan örn en reform i denna riktning.

Det är uppenbart, att det nuvarande systemet med indragning av överskott

av boställs- och fondavkastning icke motsvarar fordringarna på en beskattning

efter förmåga. Utredningsmännen få till stöd för detta uttalande

hänvisa till nedanstående tabell, vars siffror angående indraget överskott hämtats

ur 1926 års avlöningstabell:

Pastorat

Stockholms samtliga församlingar

Ramsele .....................

Helgum .......................

Föllinge.......................

Hällesjö.......................

Rätan.........................

Malmö samtliga församlingar . . .

Fosie .........................

Tygelsjö .....................

Gårdstånga ...................

Bårslöf .......................

Ingelstorp .....................

Skattekronor

8,709,994

12,660

9,211

11,746

15,834

10,794

1,399,616

33,952

14,527

7,398

6,264

6,131

Överskott,

som tillfallit

kyrkofonden

5,683: —

47,278: —

10,957: —

36,188: —

8,166: —

26,052: —

575: —

4,717: —

3,732: —

5,192: -—

4,658: —

8,393: —

Det från Stockholm inlevererade beloppet härstammar icke från de egentliga

centrala storstadsförsamlingarna, vilka alls icke inleverera något till kyrkofonden,

utan från några församlingar i stadens yttre delar. Pensioneringen av

Stockholms^ prästerskap och avlöningen av adjunkter, som tjänstgöra i denna

stad, kan således ur nu ifrågavarande synpunkt sägas vara bekostade av landsortsförsamlingarna,

ett förhållande som knappast synes vara rättvist.

Utredningsmännen föreslå, att därest kyrkofondens inkomster, efter gäldandet

av tillskotten till pastoraten, icke förslå för täckandet av''fondens utgifter

för pastoratens gemensamma ändamål, medel härtill anskaffas genom

uttagande från de särskilda pastoraten av en allmän kyrkoavgift, som fördelas

efter pastoratens förmåga att bära densamma.

Denna allmänna avgift synes böra utgå efter samma grunder, som 1927 års

sakkunniga föreslagit i fråga örn den av dem förordade allmänna skatten till

kyrkofonden. Varje pastorat bör alltså erlägga ett visst, över hela riket lika

högt belopp för skattekrona, att inbetalas till kyrkofonden.

1931 års sakkunniga hava anslutit sig till utredningsmännens framställning

av skälen för att det nuvarande sättet för finansieringen av pastoratens gemensamma

uppgifter bör utbytas mot finansiering genom en allmän kyrkoavgift.

I visst avseende hava dock de sakkunniga utformat föreskrifterna örn kyrkoavgiften

på annat sätt än utredningsmännen. Jag återkommer härtill vid granskningen

av lagförslagen.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

209

Mot införandet av en allmän kyrkoavgift har invändning icke gjorts av Yttranden,

någon av dem, som förordat bibehållande av prästlöneväsendet såsom en pastoratens

angelägenhet. Kammarrätten har emellertid under hänvisning till det

tidsödande arbete, uträkningen och debiteringen av avgiften skulle medföra,

ifrågasatt lämpligheten av densamma. Bortsett härifrån synes kammarrätten

icke hava något att erinra mot avgiften.

Enligt min mening är det icke överensstämmande med rättvisa och billighet, Departementsatt

storstadspastoraten, vilka med ytterst låga församlingsavgifter kunna

gälda sina prästlönekostnader, skola bidraga till utgifterna för pastoratens

gemensamma ändamål, exempelvis det prästerliga pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen,

med lägre belopp än skattetyngda landspastorat. Detta är

emellertid, såsom av den av utredningsmännen meddelade tablån framgår, för

närvarande fallet.

Då den berörda obilligheten skulle avlägsnas genom införandet av den föreslagna

allmänna kyrkoavgiften, tvekar jag icke att biträda detta förslag.

Till frågan örn den närmare utformningen av bestämmelserna örn den föreslagna

allmänna kyrkoavgiften återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen,

därvid jag även skall beröra spörsmålet om hur den av kammarrätten

påtalade olägenheten skall undvikas.

Såsom jag ovan anfört, kan det beräknas, att den allmänna kyrkoavgiften

för närvarande behöver uttagas med ett belopp av 9 öre för skattekrona.

Utredningsmännen hava anfört:

En påtalad brist i det nuvarande systemet är kyrkofondens stora tillväxt.

Konden har, från att vid sin tillkomst den 1 januari 1914 uppgå till 8,140,883

kronor, under sin tillvaro mångdubblats, så att den vid utgången av budgetåret

1929/1930 uppgick till 52,864,664 kronor. En sådan tillväxt var ej från

början avsedd. Lagbestämmelserna i ämnet åsyftade tvärtom, att fondens inkomster

och utgifter skulle i det närmaste balansera. I följd av det sätt, på

vilket prästlöneväsendet anordnades, har emellertid den åsyftade jämvikten icke

kunnat upprätthållas. Härtill hava flera omständigheter bidragit, främst ökningen

av skatteunderlaget i pastoraten.

Utredningsmännen anse, att man för framtiden bör söka upprätthålla jämvikt

i kyrkofonden.

Jämvikt i

kyrkofonden.

Utrednings
männen.

1931 års sakkunniga hava anslutit sig till tanken på att genom särskilda 1931 års sakanordningar

upprätthålla jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter kunniga,

samt i lil § av sitt förslag intagit bestämmelser i detta syfte.

De sakkunniga hava härom anfört:

Enligt de sakkunnigas mening bör den allmänna kyrkoavgiften icke utgå

med högre belopp än som erfordras för täckande av de kostnader, varför avgiften

upptages, och möjlighet bör därför finnas att avpassa avgiftens storlek

efter skatteunderlaget.

För närvarande gäller, att tillskott från kyrkofonden lämnas pastorat, om

och i den mån pastoratet till gäldande av sitt prästerskaps avlöning nödgas

uttaxera mer än 60 öre för skattekrona, vilket alltså utgör den högsta uttaxe
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ring för prästlöneändamål, som behöver ifrågakomma i något pastorat. Därest

maximum för uttaxeringen sänktes något, t. ex. till 50 öre för skattekrona,

erfordrades givetvis större tillskott ur kyrkofonden. Enligt de sakkunnigas

mening bör maximum för försam lingsavgifterna sättas så lågt, att pastoratens

gemensamma prästlönemedel årligen komma till användning i sin helhet, därvid

givetvis bör iakttagas, att endast kyrkofondens inkomster men, såvitt möjligt,

icke dess kapital tågås i anspråk. Detta förutsätter givetvis, att maximum

för församlingsavgifterna är föränderligt, ty behovet av tillskott vid ett givet

maximum växlar med förändringar i skatteunderlaget inom pastoraten.

Enligt de sakkunnigas förslag finnas två medel för jämviktens uppehållande,

nämligen dels förändring i maximum för församlingsavgifterna, genom vilken

förändring storleken av tillskotten till pastoraten kan regleras, dels ock förändring

i den kvotdel, som uttages av den allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp.

Förslagets lil § ger föreskrifter, när och i vilken mån det ena

och det andra av dessa medel till jämvikt skall brukas. Principen i detta avseende

är, att de medel, som enligt sin natur äro avsedda till avlönande av

församlingsprästerna, skola användas för tillskott till pastoraten för att av

dem brukas för just detta ändamål, medan kyrkofondens övriga utgifter, vilka

avse pastoratens gemensamma behov, skola bestridas med den allmänna

kyrkoavgiften.

Herrar Emil Andersson och Bärg hava i avgiven reservation anfört:

Vi betvivla lämpligheten av att frångå det nuvarande systemet med den

»första treöringen», därest kyrkoavgiften, som de sakkunniga föreslå, skall

i likhet med församlingsavgiften göras rörlig. Kyrkofondens uppdelning i olika

avdelningar med skilda uppgifter anse vi icke påkallad av hänsyn till uppgifternas

egen natur utan fastmera åstadkommen på konstlat sätt för att ge

stöd åt syftet att undvika en fast allmän kyrkoavgift. Då denna avgift tänkts

så låg som 10 öre per skattekrona, anse vi densamma böra utgå oförändrad

och endast församlingsavgiften göras rörlig. Jämkning av församlingsavgiften

med hänsyn till kyrkofondens ställning torde böra ske vart femte år. Att

kyrkoavgiften enligt vårt förslag kommer att verka i skatteutjämnande riktning

anse vi endast vara till fördel.

Vi kunna således icke ansluta oss till de sakkunnigas förslag i denna del

utan påyrka en fast kyrkoavgift att utgå med 10 öre per skattekrona.

De sakkunnigas förslag innebär, att kyrkofondens inkomster fördelas i två

grupper, nämligen de som äro avsedda för

1) det församlingsmässiga prästlöneväsendet och

2) det gemensamma prästlöneväsendet.

Till första gruppen skulle hänföras kyrkofondens nuvarande inkomster. Dessa

medel skulle användas såsom tillskott till pastoraten. Till den andra gruppen

av inkomster skulle den allmänna kyrkoavgiften hänföras. Med denna skulle

utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål gäldas. Fondens inkomster

och utgifter bleve på detta sätt uppdelade på två stater, och jämvikt skulle

enligt sakkunnigförslaget upprätthållas inom varje stat för sig, beträffande

den första staten genom att storleken av tillskotten till pastoraten reglerades

genom höjningar och sänkningar av församlingsavgifterna samt i fråga om den

andra staten genom att under ett vart år, uttoges endast den kvotdel av den

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18*!.

211

allmänna kyrkoavgiftens i lagen bestämda grundbelopp, vilken för det året

erfordrades för täckande av de i denna stat upptagna utgifterna. Fondens kapitalbelopp

skulle givetvis stå utanför denna uppdelning och dess avkastning

i sin helhet tjäna det församlingsmässiga prästlöneväsendet.

Förslaget att bevara jämvikten i kyrkofonden genom ändringar både i den

allmänna kyrkoavgiftens höjd och i maximum för församlingsavgifterna avstyrkes

av länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

Det är uppenbart, att avkastningen av de lokala lönetillgångarna jämte .avkastningen

från kyrkofonden, efter avdrag för utgifter för gemensamma ändamål,

icke räcker till löneutgifterna för pastoraten. Såsom regel skulle detta

gälla, även örn skogsavkastningen tillfölle de särskilda pastoraten. De i 1929

års betänkande sid. 32 ff. gjorda sammanställningarna äro i detta avseende

belysande. Av samma betänkande framgår jämväl, att belastningen av pastoraten

genom de för närvarande föreskrivna församlingsavgifterna är synnerligen

ojämn och att särskilt landspastoraten som regel blivit illa lottade i jämförelse

med stadspastoraten. Då en utdebitering för kyrkliga ändamål även

framdeles är nödvändig, är det önskvärt, att utdebiteringen förläggas så, att

den örn möjligt befrämjar och i varje fall icke försvårar skatteutjämningen.

Härvid är att märka, att beräkningarna i utredningsmännens finansplan i

viktiga avseenden förefalla osäkra. Med det föreslagna systemet för lönereglering

beror utgiftssumman på tillämpningen. På inkomstsidan är boställsavkastningen

oviss. Det synes dock vara tydligt, att tillskotten till pastoraten komma

att uppgå till väsentligt högre belopp än utgifterna för det gemensamma löneväsendet.

Då de förra utgifterna, enligt utredningsmännens och de sakkunnigas

förslag, skola bestridas med församlingsavgifter och de senare med den allmänna

kyrkoavgiften, måste församlingsavgifterna bliva högre än kyrkoavgifterna.

Den omedelbara verkan härav synes bliva, att städerna fortfarande

komma att bliva gynnade i jämförelse med landsbygden. Det må erinras, att

i avrundade tal skattekronornas antal enligt 1930 års taxering utgjorde för

landsbygden 17,626,000 kronor och för städerna 30,050,000 kronor. I detta

sammanhang må också påminnas örn att naturaförmånernas bortfallande medför

ökade kontanta löneutgifter för landspastoraten. Den belastning på landsbygdens

kommuner, som härigenom bibehålies eller skärpes, kan icke till fullo

uppvägas genom den allmänna skatteutjämningen, vilken för närvarande endast

berör kommuner med högre utdebitering än 10 kronor.

Länsstyrelsen anser således nödvändigt, att maximum höjes för kyrkoavgiften

och sänkes för församlingsavgifterna. Därav följer, att uppdelningen av kyrkofondens

inkomster och utgifter på två stater icke bör äga rum.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

_ Församlingarnas bidragsskyldighet — utöver vad som utgår genom avkastningen

av fastigheter och fonder — har enligt de föreliggande betänkandena

ansetts böra utkrävas på två olika grunder, nämligen dels genom församlingsavgifter,

i den mån sådant vore behövligt för prästlönernas utfyllande utöver

vad som gäldades genom avkastningen av fastigheter och fonder (jfr 110 §)

och dels genom en allmän, lika kyrkoavgift (108 §). Församlingsavgifterna

motsvara i huvudsak de nuvarande, i 19 § 1 och 5 mom. prästlöneregleringslagen

omförmälda församlingsavgifterna. Den allmänna kyrkoavgiften kan

sägas delvis motsvara de i nysshcrörda författningsrum nämnda avgifterna men

har så till vida fått en ny karaktär, som den skulle uttagas lika, efter skattekrona

räknat, inom rikets samtliga reglerade pastorat.

Yttranden.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

''Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

Denna klyvning av församlingarnas bidragsskyldighet vilja ämbetsverken

— för den händelse prästerskapets avlönande förblir en pastoratets angelägenhet

i första hand — icke motsätta sig. Anordningen innebär att varje

pastorat skulle inom skälig ram bidraga till bestridandet av kostnader, som

äro gemensamma för samtliga pastorat, nämligen vad som erfordrades för gäldande

av emeritilöner, adjunktsarvoden, semestermedel, särskild kyrklig verksamhet

m. m.

Ämbetsverken hava icke funnit anledning till erinran mot att dessa avgifter

göras »rörliga» i den mening förslagen avse, d. v. s. att maximum för församlingsavgiften

och storleken av kyrkoavgiften skulle kunna intill vissa

gränser växla under olika år.

Jag biträder förslaget, att maximum för församlingsavgifterna göres rörligt

i syfte att de inom pastoraten för prästlönernas gäldande uttagna församlingsavgifterna

må bliva så låga, som tillgången på medel att utdelas såsom tillskott

medgiver.

Såsom jag tidigare anfört, ansluter jag mig till grundsatsen, att prästlöneväsendet

skall vara i första hand en pastoratens angelägenhet. Härav följer,

att jag även omfattar principen, att avgifter av ett pastorats medlemmar icke

skola användas för avlönande av prästerskapet i ett annat pastorat. Mot sistnämnda

princip, vilken ligger till grund både för 1862 och 1910 års författningar

örn prästlöneväsendet, strider givetvis icke, att pastoraten fa eventuellt

med skattemedel bestrida utgifter, som äro gemensamma för en större eller

mindre grupp, såsom till pensionsväsendet, stiftsadjunkter, kontraktsprostar,

den reserv av prästerlig arbetskraft, som pastorsadjunkterna utgöra, samt stiftsintendenterna.

Till sådana ändamål — och endast till dem — bör den allmänna

kyrkoavgiften användas. Därest den göres fast, kan den emellertid vid tillväxt

i antalet skattekronor komma att avkasta mer än som åtgår för pastoratens

gemensamma ändamål. Överskottet skulle i sadant fall, enligt vad som synes

vara- åsyftat med yrkandena på fast avgift, användas såsom tillskott till pastoraten.

Detta innebär, att i strid med nyssnämnda princip avgifter från ett

pastorat användas till avlönande av präster i ett annat. Jag kan därför icke

ansluta mig till förslaget örn en fast kyrkoavgift utan anser i likhet med de

sakkunniga, att avgiften bör vara rörlig.

Vid en fast kyrkoavgift skulle en del av landsbygdens prästlönekostnad

kunna överflyttas på städerna, därest skatteunderlaget i dessa växte. I motsatt

fall skulle landsbygdens befolkning få bära allt större del av kostnaderna

för de gemensamma ändamålen. Även örn det första alternativet förefaller mera

sannolikt, åtminstone för det närmaste tiotalet år, är det tydligt, att en fast

kyrkoavgift kan komma att få helt andra följder, än dess förespråkare måhända

tänkt sig. Under hänvisning till vad jag tidigare i dag anfört angående förslagen

att åstadkomma skatteutjämning på prästlöneväsendets område, får jag

såsom min mening framhålla, att ökad skatteutjämning på ett rationellare sätt

vinnes genom utbyggande av den allmänna skatteutjämningen än genom att

göra kyrkoavgiften fast.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

213

Kap. II. Försiiljningsfrågor.

Jag övergår till frågan om försäljning av kyrklig jord.

Av ålder har ansetts, att den kyrkliga jordegendomen icke må avyttras annat

än i ytterligt nödfall.

1686 års kyrkolag föreskriver sålunda i 26 kap. 6 §, att kyrkans fasta

jordagods må ingen föryttra utan högsta nödtorft eller nytta samt Konungens

vetskap och tillåtelse.

Beträffande särskilt prästerskapets boställen föreskrives i 1723 års prästerliga

privilegier, att alla präster i gemen ma oförändrat njuta och behålla efter

gammal hävd sina hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar

vid deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställen, utjordar,

ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen med alla deras tillhöriga ägor och

lägenheter, vad namn de hava, som antingen urminnes hävd är på, eller av andra

lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda.

Så länge de prästerliga befattningshavarna själva innehade sina boställen,

kunde på grund av prästerskapets privilegier boställe eller del därav icke avhändas

innehavaren utan hans samtycke. Försäljningar voro ock sällsynta, och

då de förekommo, var syftet vanligen blott att utbyta bostället mot ett mera

välbeläget sådant. Byten voro i äldre tid icke ovanliga.

Enligt § 77 regeringsformen har Konungen icke befogenhet att avhända kronan

henne tillhörig fast egendom. Utan riksdagens samtycke kan Konungen

alltså icke förordna örn eller godkänna försäljning av boställen, som äro kronan

tillhöriga. På grund av den annorstädes behandlade, hos de administrativa

myndigheterna länge förhärskande åsikten, att även ecklesiastika boställen i

allmänhet vore kronans och endast i undantagsfall tillkommit annorledes än

genom förläning eller anslag från kronan, har man länge ansett riksdagens

samtycke erforderligt för försäljning av så gott som all boställsjord.

Ehuru prästerskapets privilegier efter ordalagen blott tillförsäkra de enskilda

prästerliga befattningshavarna bibehållandet av de till deras befattningar knutna

egendomarna, så har man i senare tid ofta uppfattat privilegierna såsom

en till hela den svenska kyrkan riktad försäkran.1 I enlighet med denna uppfattning

har man också ansett kyrkomötets bifall erforderligt för avhändande

av kyrklig jord.

Det ligger i sakens natur, att det måste kännas onödigt tyngande att för

1 Se t. ex. prästeståndets uttalande vid 1859—60 års riksdag under förarbetena till 1862 års

förordning i bilaga Å till utredningsmännens betänkande.

Historik.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Förslag om

vidsträcktare

försäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

varje avhändelse fran ecklesiastikt boställe av även de minsta markområden till

väganläggmngar o. d. nödgas inhämta samtycke av såväl riksdagen som det i

regel endast vart femte år sammanträdande kyrkomötet.

En förenkling härutinnan infördes också i samband med 1910 års lagstiftning.

I 62 § i den ecklesiastika boställsordningen, som tillkommit under medverkan

av kyrkomötet, inrymdes salunda at Kungl. Maj:t befogenhet att örn

prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet vore olämpligt

belägen eller boställe eller del därav eljest på grund av särskilda omständigheter

ej kunde bibehållas för sitt ändamål utan synnerlig olägenhet

eller utarrenderas mot skälig avgift, bostället eller del därav finge efter

Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas.

Detsamma gällde, där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller

invid stad eller stadsliknande samhälle kunde med synnerlig fördel styckas

till tomter.

Den möjlighet att i administrativ ordning giva tillstånd till avhändande av

boställsjord, som sålunda öppnades, avsåg emellertid icke någon realisation

av den kyrkliga jorden. Tvärtom betonades vid stadgandets tillkomst gentemot

da framfört förslag om allmän försäljning av de ecklesiastika boställena, att

möjligheten att medgiva försäljning borde användas med stor sparsamhet! De

åsyftade uttalandena (av det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag och av

1910 års riksdag) återgivas i utredningsmännens betänkande sidorna 63 och 64,

vartill jag tillåter mig hänvisa.

I praxis har försäljningsmöjligheten enligt 62 § boställsordningen tillämpats

i ett icke obetydligt antal fall. Därjämte har ock förekommit, att avhändande

av kyrklig jord ägt rum i ursprungligen gällande ordning, nämligen efter

särskilt medgivande av riksdag och kyrkomöte.

s ^unsl- Majit har icke förordnat örn försäljning annat än då pastorat begärt

sådan eller, då ansökan skett från annat håll, vederbörande pastorat icke motsatt

sig försäljning.

. Genom laSen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig

jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt vidgades

möjligheterna att avyttra boställsjord. Jämte det de dittills gällande stadgandena

i 62 § boställsordningen upptogos i nämnda lag under 2 § i huvudsak oförändrade,

upptogs nämligen i lagen under 3 § även ett stadgande örn friköp av

lägenheter å bl. a. prästlönejord. Motivet härför var detsamma som för den

s. k. ensittarlagen.

Under de sistförfluten årtiondena hava åtskilliga yrkanden framställts, åsyftande

en vidsträcktare försäljning av kyrklig jord. En närmare redogörelse

härför har lämnats av 1927 års sakkunniga i deras betänkande, del II, bilagorna

4 och 5, varför jag här redogör blott för några huvudpunkter.

I skrivelse den 4 maj 1920 (nr 179) anhöll riksdagen i anledning av väckta

motioner, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn utredning, i vad mån den

ecklesiastika jorden inom riket måtte kunna i vidsträcktare omfattning än vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

som för det dåvarande vore författningsenligt möjligt styckas och upplåtas i

och för nybildning av mindre men självständiga jordbruk. Därvid uttalade

riksdagen, dels att vida kraftigare åtgärder än dittills borde från statens sida

vidtagas för att bereda tillgång på jord för egnahemsändamål och att darvi

först och främst krono- och annan publik jord borde komma i fråga, dels och

att en eventuell lagstiftning örn styckning av den ecklesiastika jorden i forsta

band borde avse sådan jord, som i avseende på läge och andra omständigheter

kunde anses lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet vore svar

att utarrendera, samt att ur skogsvårdssynpunkt det allmännas intresse beaktades.

„„ „ . . , .

Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, i anledning

av en inom riksdagen väckt motion och under åberopande av ett av andra

lagutskottet över motionen avgivet utlåtande, att Kungl. Majit tacktes låta

utreda, under vilka betingelser i vidare mån än då vore medgivet möjlighet

måtte beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen, samt

för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen föranleddes. I utskottsutlåtandet

anfördes, bland annat, att avfattningen av 62 § ecklesiastik boställsordning

ej medgåve tillgodoseende av behovet av markupplåtelse för tomtbehov

å ecklesiastika boställen, varför det syntes önskligt, att en utvidgning av lagrummets

tillämplighetsområde kunde för ändamålet åvägabringas. Under förutsättning

att vid bestämmelsernas utformande tillfredsställande garantier bereddes,

för att desamma ej komme till användning utom då en under utveckling

redan varande eller eljest av förhållandena starkt betingad samhällsbildning

krävde en dylik markupplåtelse, syntes den ifrågasätta utvidgningen

av tillämplighetsområdet för lagrummet ej behöva komma i strid med det

prästerliga avlöningsväsendets ekonomiska intressen. Vid utredningen borde

beaktas, att för marken erhölles ett vederlag, som motsvarade dess tomtvärde.

I skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, i anledning av två inom riksdagen väckta

motioner och under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända

utlåtande hemställde riksdagen därefter, att Kungl. Majit måtte skyndsamt

föranstalta om utredning rörande beredandet av större mojligheter for

upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för

riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas. I utskottsutlatandet

erinrades till en början örn 1920 års riksdagsskrivelse, och uttalades

vidare, att vad i riksdagsskrivelsen anförts om statens intresse att främja upplåtelse’

av egna hem och självständiga mindre jordbruk agde. ökad giltighet, att

den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet i övrigt gjorde den särdeles

lämplig för sådana upplåtelser samt att en försäljning av den ecklcsia

stikå jorden, på grund av de otillfredsställande förhållanden i avseende å

boställenas bebyggande och hävd, som förelåge å de ecklesiastika boställena, i

många fall vore förmånligare än deras fortsatta utarrendering. I första hand

borde därför ifrågakomma upplåtelser från löneboställen, beträffande vilka av

angivna orsaker en dylik disposition syntes vara den ekonomiskt bästa utvägen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Emellertid borde jämväl annan ecklesiastik jord kunna tagas i anspråk för tillgodoseende

av det ändamål, varom då vore fråga. Beträffande upplåtelserna

syntes i huvudsak kunna läggas till grund liknande principer med dem, som i

motsvarande avseende gällde eller komme att gälla beträffande kronans domäner.

Vid den ifrågasatta utredningen borde emellertid beaktas bland annat,

att avhändande icke ägde rum till förfång för ett rationellt utnyttjande av

värdefulla skogsmarker, som förefunnes å många av dessa egendomar.

Sniga. 1927 årS sakkunni°a hava framställt följande förslag i försäljningsfrågan:

A. Eör undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlönejord

bör sådan jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett bliva föremål

för försäljning. I sådant syfte böra dels härför nu gällande grunder förtydligas

eller utvidgas, dels ock en fast ordning skapas till reglering såväl av initiativet

till som av förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord.

De allmänna grunderna för försäljning av löneboställe eller del av sådan

egendom upptagas i lag och böra innefatta bemyndigande för Kungl. Maj :t att

i angivna fall förordna örn sådan försäljning.

I. Såsom allmän förutsättning för försäljning skall gälla, att den nettoavkastning,

egendomen såsom arrendefastighet lämnar och under en överskådlig

tid framåt kan förväntas lämna, i avsevärd mån understiger normal ränta å

egendomens saluvärde. Såsom en ungefärlig norm för den härvid nödiga jämförelsen

antages, att arrendeavkastningen understiger den angivna räntan med

30 procent.

Åtgärder för försäljning i här angivna fall av jord tillhörande löneboställe

inriktas i första hand på föryttring av:

a) torp och andra bebyggda mindre lägenheter, vilka lämpligen kunna frånskiljas

resp. huvudfastigheter:

b) obebyggda utjordar, utmarksskiften och andra dylika ägor, vilka, såsom

avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan fastighets ägoområde,

icke med fördel kunna brukas tillsammans med huvudgården;

c) i stad eller i annat samhälle med tätare bebyggelse belägna jordområden,

som pa giund av denna sin belägenhet hava särskilt högre saluvärde såsom tomtmark;

samt

d) hela egendomar, som sakna åbyggnader eller å vilka befintliga byggnader

äro ofullständiga eller i dåligt skick.

Styckning av löneboställe för försäljning i lotter må icke företagas på sådant

sätt och under sådana förhållanden, att befintligt byggnadsbestånd icke kan

ekonomiskt utnyttjas.

Huruvida och i vad mån vid försäljning av särskild styckningslott befintlig

skogsmark skall ingå i försäljningen, är — för de fall, att i det till försäljning

avsedda området ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark — reglerat

genom bestämmelser i gällande lag.

Därest vid styckning av boställe för försäljning all befintlig skogsmark

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187.

217

icke skulle komma att — med föranledande av berörda bestämmelser — tillläggas

lotten eller lotterna, bör, för den händelse överbliven skogsmark, med

hänsyn till obetydlig areal och därav förorsakad relativt högre förvaltningskostnad,

befinnes icke böra lämpligen bibehållas i allmän ägo, jämväl sådan skogsmark

försäljas.

II. Försäljning av jord tillhörande löneboställe och, i fall som nedan i a)

avses, jämväl prästgård, må härförutom äga rum:

a) då prästgård, med hänsyn till tjänstinnehavarens verksamhet, är olämpligt

belägen och ny prästgård skall av pastoratet av sådan anledning

anskaffas;

b) för friköp, i huvudsaklig överensstämmelse med härom för närvarande

gällande bestämmelser, av lägenhet, varå lägenhetsinnehavaren är ägare av

husen (ensittarlägenheter);

c) för beredande av möjlighet för kyrklig eller borgerlig kommun att tillösa

sig äganderätt till sådana tomt- och andra mindre områden, vilka tidigare blivit

för varjehanda ändamål till kommunen med nyttjanderätt upplåtna (ändamålsupplåtelser);

samt

d) då behov framdeles uppkommer för kyrklig eller borgerlig kommun att

för ändamål, som densamma har att tillgodose, taga i anspråk antingen sådana

mindre områden, som under c) avses, eller ock löneboställe i dess helhet eller

större del därav.

Befinnes löneboställe eller del därav böra under förutsättning, som angives

under I, försäljas, skall menighet, i fall, varom i II d) sägs, äga företräde till

förvärv av fastigheten framför arrendator, som eljest skulle varit berättigad att

därå erhålla hembud.

III. I fråga om initiativet till åtgärd för försäljning av jord tillhörande löneboställe,

då framställning härom icke göres av kommun eller enskild, ävensom

vad angår förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord skall i huvudsak

gälla vad som i motsvarande hänseende finnes stadgat beträffande kronoegendom.

B. Köpeskillingar för försåld jord tillhörande löneboställe ingå till en särskilt

bildad, för riket gemensam fond, benämnd prästlönejordsfonden. Till

denna fond överföras de för närvarande lokalt förvaltade penningmedel, som utgöra

vederlag för tidigare avhänd prästlönejord (köpeskillingar, expropriationsersättningar

m. m.).

Prästlönejordsfondens uppgift skall vara att bereda möjlighet till en placering

av omförmälda slag av medel i en värdebeständigare valuta än penningar.

I sådant syfte skola för de till fonden överförda och dit eljest inflytande medlen

inköpas skogs fastigheter, så belägna, att de i görligaste mån komma att

utgöra sammanhängande och avrundade skogskomplex.

Beslut i fråga örn inköp av sådana fastigheter meddelas av Kungl. Majit på

förslag av domänstyrelsen.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid sidan av prästlönejordsfondens räkenskaper skall uppläggas en särskild

liggare, upptagande för varje församling såväl varje till fonden inlevererat belopp

som ock namnet å den boställsfastighet, varifrån medlen härröra.

Till möjliggörande av att de fastighetsförvärv, som här nämnts, må kunna

äga rum i prästlönejordsfondens namn och för dess räkning gives åt densamma

ställningen såsom särskilt bildat rättssubjekt. Fondens penningbehållning förvaltas

av statskontoret, dess fastigheter av domänverket. I mål, som röra fonden,

skall kammaradvokatfiskalsämbetet äga tala och svara.

I min följande framställning behandlar jag först spörsmålet örn försäljning

för bildande av egna hem, småbruk, tomter, mark för kommunala behov m. m.

Därefter övergår jag till frågan örn försäljning av kyrklig jord på grund av

att jorden icke är räntabel.

Egna hem, I det första spörsmålet hava 1927 års sakkunniga anfört:

småbruk, o

tomter, mark Man har på vissa håll, då riksdagens ovan nämnda skrivelser kommit under

f6rlt°behov~ diskussion, givit uttryck för farhågan, att avyttring av prästlönejord i det

nam. m.°V jordsociala syfte, som i skrivelserna förordas, skulle medföra risk såväl för

1927 års oekonomiska styckningar av bostadsfastigheter som ock i övrigt för ett avsakknnniga.

handande till underpris av de värden, denna jord i befintligt skick representerar.

Egnahemsväsendet vore, har man framhållit, värt allt understöd från statens

och det allmännas sida, men främjandet av denna angelägenhet borde icke få

ske på bekostnad av det ekonomiska intresse, som är knutet vid prästlönejorden.

De sakkunniga hålla före, att någon grund för farhåga i förstnämnda hänseende

icke förefinnes. Enligt de sakkunnigas förslag har man att räkna med

att prästlönejorden redan från rent ekonomiska synpunkter måste komma att

i avsevärd utsträckning bliva föremål för försäljning. Av boställsnämndsordförandes

uttalanden framgår, att ett stort antal boställsegendomar väl lämpa

sig att med ekonomisk fördel styckas till självständiga mindre jordbruk. Särskilt

torde detta vara fallet med obebyggda boställen eller sådana boställen,

som äro i saknad av de viktigare byggnaderna, ävensom de i det föregående

omnämnda till boställen hörande utägor samt torp och andra bebyggda lägenheter.

Det synes kunna på goda grunder antagas, att den boställsjord, som

sålunda skulle komma att utbjudas till försäljning, skall — om man härjämte

räknar med den kronojord, som årligen göres för sådant ändamål disponibel

— för lång tid framåt förslå för ett tillgodoseende från det allmännas sida av

efterfrågan på egnahemslägenheter.

Vad härefter angår den framförda farhågan för ett avhändande till underpris

av prästlönejord må i detta sammanhang erinras örn följande.

Nu gällande bestämmelser örn huru saluvärdet för kronoegendom skall bestämmas

finnas intagna i kungl, förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående

försäljning i vissa fall av kronoegendomar m. m. I nämnda förordning

stadgas, bland annat, att till grund för saluvärdet skall läggas »i orten gängse

skäligt pris». Vid försäljning av jordbruksfastighet efter hembud till vederbörande

arrendator eller utan hembud för egnahemsändamål skall hänsyn

jämväl tagas till »vad egendomen kan bära». Av de sakkunniga -—• de s. k.

kronojordssakkunniga •—■, som avgåvo förslag till de i den omförmälda förordningen

intagna bestämmelserna, anfördes i fråga om värderingsgrunderna,

bland annat, hurusom det läge mycken vikt uppå att saluvärderingen skedde

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 219

på ett i alla avseenden riktigt sätt. Uppenbart vore sålunda, att det måste

tillses, att statens rätt icke träddes för nära genom att värdet sattes lägre

än skäligt vore. Men å andra sidan vore det också av stor social betydelse, att

egendomen ej heller åsattes sådana värden, att det av köparen investerade kapitalet

omöjligen kunde förräntas genom det å egendomen bedrivna jordbruket.

Av vad här anförts torde framgå, att icke ens beträffande sådana kronoegendomar,

vilkas försäljning skall äga rum för främjande av egnahemsväsendet,

några värderingsgrunder må tillämpas, som kunna leda till ett avhändande

av egendomarna i fråga till underpris. Följas de för kronoegendomarna meddelade

bestämmelserna i ämnet jämväl viel försäljning av prästlönejord —

vilket från enhetlighetens synpunkt lärer vara att förorda — torde någon försäljning

till underpris av sådan, till intrång för det intresse densamma har

att tillgodose, icke behöva befaras.

Vad särskilt angår det markbehov, varå riksdagen i sin förberörda skrivelse

av år 1923 riktat uppmärksamheten, synes, med de allmänna riktlinjer för

ett vidgat försäljningsförfarande med avseende å prästlönejorden, som ovan

uppdragits, fullt tillräcklig möjlighet beredas att tillgodose efterfrågan på

tomtmark i där åsyftade fall. Ty därest verkligt gynnsamma betingelser för

en samhällsbildning föreligga, torde detta medföra en stegring av jordvärdet

å den därför erforderliga marken i sådan grad, att boställsmarkens dittillsvarande

användning blir oekonomisk. Under här angivna förutsättningar lärer

kravet på markens tagande i anspråk för tomtupplåtelser sammanfalla med

strävandet efter högsta möjliga ränta å markvärdet.

Utredningsmännen hava i ämnet anfört följande:

Det torde icke möta hinder — — -—• — — att genom ett tillägg till

2 § i 1927 års kyrkliga försäljningslag bemyndiga Konungen att på framställning

meddela pastorat tillstånd att avhända sig prästlönejord för sociala

ändamål. Emellertid följer av prästlönejordens rättsliga beskaffenhet — den

väsentligaste delen därav är donerad — att avhändelse i dylika fall icke kan

tillåtas annat än mot fullt vederlag. Då emellertid lika lämplig jord torde stå

till buds i öppna marknaden, saknas anledning att utvidga försäljningsmöjligheterna

i detta avseende. Utredningsmännen föreslå därför ingen ändring i

2 § i den kyrkliga försäljningslagen.

1931 års sakkunniga hava anfört:

De sakkunniga anse, att 1927 års kyrkliga försäljningslag i stort sett tillfredsställande

reglerar de fall, i vilka tillstånd till frivillig försäljning av prästlönejord

må medgivas. De sakkunniga ifrågasätta emellertid, att någon utvidgning

av Kungl. Maj:ts befogenhet att utan samtycke i varje särskilt fall

av riksdag och kyrkomöte meddela sådant tillstånd må kunna genomföras.

I sådant avseende vilja de sakkunniga betona, att de nuvarande formerna för

beviljande av tillstånd till försäljning, nämligen samfällt beslut av Konungen,

riksdagen och kyrkomötet, visat sig lägga hinder i vägen för försäljning till

innehavarna av mindre, med innehavaren ej tillhöriga hus bebyggda lägenheter

samt av odlingsmark å kyrklig jord. I dessa avseenden synes ett starkt socialt

intresse tala för att tillstånd skall kunna meddelas utan besvärande formaliteter.

De sakkunniga anse sig emellertid icke kunna framlägga något förslag

i ämnet.

Ur inkomna utlåtanden må anföras:

Länsstyrelsen i Gävleborgs län befarar, att de nuvarande försäljningsföreskrifterna,

vilka hittills ur såväl allmänt samhälleliga som rent ekonomiska synpunk
-

1931 års

prästlöncutredning.

1931 åra

sakkunniga.

Yttranden.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

ter visat sig praktiskt taget fullständigt ofruktbara, genom en deciderat kyrklig

särförvaltning skulle bliva om möjligt ännu mer illusoriska.

Ett par länsstyrelser påpeka, att de av riksdagen framställda önskemålen

icke tillgodosetts av de sakkunniga.

Kammarkollegiet1; Vad angår frågan om de grunder, som böra tillämpas

med avseende å försäljning av kyrklig boställsjord, håller kollegiet före, att

tillräcklig anledning saknas för ett kvarstående vid den för närvarande tilllämpade

restriktiva politiken. För närvarande är försäljning av kyrklig jord

— örn man bortser från friköp av ensittarlägenlieter — medgiven allenast när

försäljningen påkallas för visst kyrkligt ändamål eller en försäljning prövas

från boställets egen synpunkt önskvärd därigenom att jorden på grund av särskilda

omständigheter icke kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet

eller mot skälig avgift utarrenderas eller ock jorden kan med synnerlig

fördel styckas till tomter. Även örn sålunda ett anbud av enskild person

att få inköpa dylik jord skulle vara synnerligen fördelaktigt för bostället, kan

det icke bifallas, därest ej, på sätt nyss nämnts, särskilda omständigheter föreligga.

Vidkommande särskilt de strävanden, vilka såväl från statens som sammanslutningars

och enskildas sida framträda att tillfredsställa de krav på

mark för bildande av självständiga jordbruk eller bostadslägenheter, som må

föreligga i samhället, förmenar kollegiet att den kyrkliga jorden icke bör, på

sätt hittills skett, undanhållas berörda verksamhet. Visserligen inbjuda de för

närvarande rådande förhållandena på jordbrukets område i mindre grad till

upprättande av nya jordbruk. Men även nu omsättas i ej ringa utsträckning

särskilt mindre lägenheter, varjämte må erinras, att den nyreglering rörande

förevarande kyrkliga tillgång, varom nu är fråga, är avsedd att vinna tilllämpning

för en längre framtid; och torde kunna emotses att större efterfrågan

åter skall uppkomma. Det torde vara så mycket mindre anledning att den för

ändamålet ofta synnerligen välbelägna kyrkliga jorden undantages från att

lämna sitt bidrag till en dylik utveckling, som ej annat bör ifrågasättas än

att full ersättning lämnas för jorden, samt att inflytande försäljningsmedel

böra placeras i annan värdebeständig egendom, särskilt skogsfastighet. Genom

upprättandet av den av de sakkunniga föreslagna fastighetsfonden, dit dylika

medel skulle inflyta, skulle upplåtelser av ifrågavarande slag och motsvarande

inköp väsentligen underlättas. Emellertid anser kollegiet, att de regler som av

de sakkunniga uppställts för försäljningssystemet äro alltför stela. En närmare

utredning i detta ämne synes påkallad.

Det spörsmål, varom det i förevarande sammanhang rör sig, är, huruvida

man genom ändring i kyrkliga försäljningslagen bör utvidga kretsen av fall,

i vilka Konungen (eller eventuellt annan myndighet) -— utan samtycke i varje

särskilt fall av riksdag och kyrkomöte -—- äger medgiva tillstånd till försäljning

av kyrklig jord.

Innan jag ingår på detta betydelsefulla spörsmål, vill jag endast i förbigående

erinra, att den hittillsvarande möjligheten att med nyttjanderätt erhålla ecklesiastik

mark till tomt för eget hem naturligtvis kommer att fortfarande finnas.

Genom tillkomsten av 1927 års kyrkliga försäljningslag hava framkomna

önskemål om åtgärders vidtagande för att främja uppkomsten av småbruk och

1 I utlåtande Sver 1927 års sakkunnigas betänkande, vilket utlåtande kollegiet åberopat i sitt

senare utlåtande.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. May.ts proposition nr 187.

egna hem i betydande omfattning blivit tillgodosedda, främst genom införande

av bestämmelser om friköp av vissa områden, som förut varit upplåtna med

nyttjanderätt. Att icke åtgärder med än vidare syftning föreslogos riksdagen,

berodde på, såsom framgår av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,

att frågan av flera skäl ansågs synnerligen svårlöst och bland annat

avhängig av såväl pågående utredning rörande förändrad och förbättrad förvaltning

av prästlönejorden, som ock spörsmålet om de grunder, varefter en

förestående ny lagstiftning angående det prästerliga avlöningsväsendet kunde

tänkas bliva utformad.

Utan tvivel föreligger emellertid ett mycket betydande socialt intresse av att

tillgång till jord, lämplig för inrättande av egna hem och småbruk, icke saknas.

Jag vill erinra om, att en utvidgning av möjligheten att för detta ändamål utnyttja

den kyrkliga jorden står i full samklang med de sedan många år pågående

strävandena att vinna en förbättring av de sociala förhållandena inom stora

samhällslager av vårt folk genom egnahemsbildning och bildande av

smärre jordbruk såsom ett led i en sund, lugn och naturlig samhällsutveckling.

Visserligen föreligger under förhandenvarande betryckta läge för

jordbruksnäringen i dess helhet, jämväl för det mindre jordbruket, icke någon

större efterfrågan på jord för sådana smärre fastigheter. Fastmer anses

stora ansträngningar, även från det allmännas sida, vara av nöden för

att genom kreditlättnader säkerställa de redan bildade smärre jordbruken

i sina nuvarande ägares fortsatta besittning. Jag erinrar örn det föreliggande

förslaget rörande statlig hjälpaktion at vissa egnahemslantagaie. Emellertid

och då man givetvis måste för framtiden hoppas pa en omsvängning

i konjunkturläget jämväl för jordbruksnäringen och särskilt för det mindre

jordbruket, synes det mig vara självfallet, att den lagstiftning, som nu är

å bane, bör taga hänsyn även till antydda framtidsmöjligheter.

Jag behöver här ej närmare utveckla den utomordentliga vikten av åtgärder,

som motverka folkinflyttningen till städer och industriorter samt i stället

öka den självständiga jordbrukarklassen genom främjande av nybildning av

mindre jordbruk. Man Ilar under diskussionen av denna fråga framfört tanken

på att skrida till lagstiftning i syfte att genom expropriation förvärva enskild

jord för nygrundande av mindre jordbruk. Ett sadant förfarande bör emellertid

näppeligen ifrågasättas på sådana orter, där annan jord är disponibel

för sådant ändamål. Att av de betydande jordkomplex, som den kyrkliga

jorden representerar, en förhållandevis icke obetydlig del skulle kunna avskiljas

till egna hem och smärre jordbruk är sannolikt. Det har också gjorts gällande,

att medan nya småbruk med stora kostnader och ovissa framtidsutsikter

ofta måste bildas i trakter, som mindre väl lämpa sig för jordbruk, kyrklig jord

skulle finnas, som sedan långliga tider legat under odling, men å vilken

hävd och byggnader på ett betänkligt sätt eftersatts. Såsom 1924 ars

jordbruksutskott anfört, är den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet

sådan, att den särdeles väl lämpar sig för upplåtelse till egna

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hem och mindre jordbruk. Denna jord är i allmänhet väl belägen med avseende

å kommunikationer samt ofta av god beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt.

Möjligheterna för egnahemsbyggare att på lägenheter, upplåtna från sådan jord,

erhålla sin bärgning, torde därför vara mycket goda. Jag vill dock här göra ett

inpass för att icke bliva missförstådd. De kyrkliga jordbruksfastigheterna höra

icke till storgodsens kategori. De representera tvärt örn det medelstora och det

mindre jordbruket. De kunna med avseende å storleksordning rent av sägas

representera ett optimum i ekonomiskt och socialt avseende. De äga den storlek

och i regel lämpliga ägoblandning, vilken lämpar sig för det slag av jordbruk,

som väl föder en familj utan extra biförtjänster, men icke heller för sin drift erfordrar

alltför stor arbetskraft utöver den, som brukaren själv och hans familj

förfogar över.

I detta sammanhang vill jag vidare betona, att i hittillsvarande administrativ

praxis det icke — åtminstone icke avsiktligt — förekommit, att tillstånd till

försäljning givits utan att köpeskillingen motsvarat det försåldas fulla värde,

därvid jag naturligtvis bortser från värdet å anläggningar, som bekostats av

köparen i egenskap av nyttjanderättshavare. Från intet håll torde heller, såvitt

jag vet, yrkats, att ecklesiastik jord skulle tagas i anspråk för sociala ändamål

annat än mot full ersättning. Det sociala intresse, som skulle tillgodoses genom de

ifrågasätta försäljningarna, är icke i första hand intresset av att bereda jord för

underpris åt personer, som icke med egna eller av det allmänna tillhandahållna

medel kunna betala jordens verkliga värde, utan intresset att i trakter, där utbud

av jord, lämplig för egnahemsbildning, är för litet i förhållande till efterfrågan,

bereda ökad tillgång till sådan jord.

Församlingarnas intresse av att ernå största möjliga avkastning å sitt i boställena

nedlagda kapital kommer givetvis att bliva en drivfjäder för församlingarna

att taga initiativ till försäljning av sådan jord, varå arrendeavkastningen

är för låg i förhållande till kapitalvärdet. En sådan drivfjäder har i stor utsträckning

hittills saknats. Jag erinrar örn 1927 års sakkunnigas uttalande att

det i själva verket icke föreligger stor anledning till farhåga, att församlingarna

skulle visa sig ovilliga att biträda från ekonomisk synpunkt välgrundade försäljningsförslag.

Enligt den erfarenhet, som hittills vunnits, hade församlingarna

tvärtom i allmänhet varit benägna att förorda föryttring av prästlönejord i

långt större utsträckning än som -—- på grund av den gällande lagstiftningen —

kunnat i administrativ ordning medgivas. Med de utvidgade försäljningsmöjligheter,

som jag förordar, torde vara att förvänta, att de sociala intressena ännu

mera än hittills komma att bliva tillgodosedda genom församlingarnas medverkan.

Av det anförda framgår, att det synes mig påkallat — och häri nödgas jag

intaga en gent emot 1931 års sakkunniga avvikande ståndpunkt — att för underlättande

särskilt av egnahemsbildningen åvägabringa vissa lättnader i formerna

för den kyrkliga jordens försäljning. Jag anser mig därför böra i huvud
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

223

saklig överensstämmelse med de i detta hänseende av 1927 års sakkunniga framlagda

förslagen föreslå, att Konungen må kunna medgiva att kyrklig jord försäljes

för bildande av smärre jordbruk och egna hem eller för främjande av

annan samhällelig fördel, då fråga är örn dels tomtmark i eller invid

stad eller annan ort med tätare bebyggelse eller i grannskap till större industriell

anläggning, dels bebyggda jordbrukslägenbeter, såsom torpställen eller

nyodlingar, dels utjordar eller utmarksskiften, som äro avskilt belägna, dels ock

andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet till

vilken de höra, under förutsättning i övrigt, att vederlaget icke får understiga i

orten gängse skäligt pris samt att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna.

Vid bestämmande av detta pris skall hänsyn icke tagas till värdet av

förbättringar, vilka jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som köparen i

egenskap av nyttjanderättshavare nedlagt å densamma. Vad särskilt angår de

nyssnämnda torpställena, så är det att märka, att innehavarna av dem, vilka

ofta lång tid, ibland i flera generationer, brukat dem, i icke få fall uppodlat

dem eller å dem nedlagt kapital och arbete, vilkas frukter icke skulle komma

dem själva till godo, därest de icke få förvärva äganderätten till torpen. Det

synes därför vara billigt och rättvist att möjlighet till inlösen av torpen beredes.

Vad vidare beträffar den av 1931 års sakkunniga omnämnda odlingsmarken

torde densamma inrymmas under den ovan uppräknade kategorien av

till försäljning lämpliga boställsägor. Jag finner det rimligt, att i de fall, då

pastoraten icke själva vilja uppodla den, möjlighet beredes annan att göra den

fruktbringande.

Den kyrkliga försäljningslagen upptager, såsom jag redan nämnt, i 3 §

bestämmelser, enligt vilka under vissa närmare angivna förutsättningar friköp

av lägenheter å prästlönejord kan medgivas. Jämlikt 5 § samma lag lämnas

medgivandet av kammarkollegiet. Förutsättningarna äro, att någon, som

för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å kyrklig jord, äger

därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar

nöjaktig bostad åt honom och hans familj, och att icke med hänsyn till

olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig

fastighet eller eljest för det allmänna försäljning anses ej böra ske. Såsom

ytterligare förutsättning stadgas, dels att lägenhetsinnehavaren tillhörigt boningshus

av beskaffenhet, som nyss sagts, fanns å området uppfört den 1

januari 1926, och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå

befintliga byggnader äger, belöper å lägenhetshavarens byggnader.

Dessa förutsättningar äro något avvikande från dem, som gälla i fråga örn

lösningsrätt enligt den s. k. ensittarlagen. Enligt ensittarlagen fordras, att

området skall vara upplåtet på innehavarens livstid eller hava under tio år

innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan

än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal örn

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Arronderingar,

åtgärder

beträffande

oräntabel

egtndomm.m.

nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år. Någon motsvarande fordran

uppställes ej av den kyrkliga försäljningslagen.

Vidare fordras enligt ensittarlagen, att bostadshus fanns uppfört den 1 januari

1919, medan motsvarande dag i kyrkliga försäljningslagen är den 1

januari 1926.

I dessa två avseenden är alltså den kyrkliga försäljningslagen mera välvillig

mot lägenhetshavarna än ensittarlagen. Å andra sidan är den kyrkliga

försäljningslagen snävare i det hänseendet, att den endast medgiver, att tillstånd

må under vissa betingelser meddelas till avhändelse och alltså -— i motsats

mot ensittarlagen — icke medför någon rätt för lägenhetshavaren att

inlösa. Denna åtskillnad torde emellertid i praktiken icke böra tilläggas alltför

stor vikt. Tendensen vid prövning av friköpsärenden torde gå i riktning mot att,

då tvekan uppstår örn förutsättningarna för friköp föreligga, lagens tillämpning

i möjligaste mån anpassas efter motsvarande rättsliga avgöranden beträffande

tillämpningen av ensittarlagen.

Utredningsmännen hava framhållit, att ensittarlagen, som enligt sin 19 §

icke är tillämplig å kronan tillhörig jord, i stor omfattning gäller för den

kyrkliga jorden, enär det övervägande flertalet av prästboställena vore donerade

av enskilda eller anskaffade av församlingarna och alltså icke tillhörde

kronan. I anslutning härtill hava utredningsmännen föreslagit, bland annat,

för att uppnå ett förenklat förfarande för friköpen, att ensittarlagen skulle

göras tillämplig även å de av kronan anslagna boställena och att sålunda den i

kyrkliga försäljningslagen och därtill ansluten kungörelse stadgade ordningen

för friköp av lägenheter å kyrklig jord icke längre skulle bibehållas.

De sakkunniga hava icke funnit skäl att vidtaga ändring i fråga örn ensittarlagens

och den kyrkliga försäljningslagens tillämpningsområden i förevarande

hänseende men däremot föreslagit, att friköpsförfarandet, såvitt anginge

kyrklig jord, skulle decentraliseras och närmare anknytas till den ordning,

som gäller om friköp enligt ensittarlagen. För att möjliggöra detta hava

de sakkunniga föreslagit, att det skulle överlämnas åt Konungen att i administrativ

väg bestämma proceduren. De sakkunnigas förslag innebär, att kammarkollegiets

befattning med dessa ärenden skulle upphöra.

En förenkling av det nuvarande friköpsförfarandet, när det gäller lägenheter

å kyrklig jord, är också enligt min mening önskvärd. Sådan förenkling

torde emellertid i betydande mån kunna åstadkommas genom ändringar

i kungörelsen örn tillvägagångssättet vid dessa ärendens handläggning. För

närvarande finner jag ej heller skäl att föreslå borttagande av kammarkollegiets

befattning med friköpen. De sakkunnigas förslag till ändring i bestämmelserna

om friköp har därför icke upptagits av mig.

Jag övergår till frågan örn försäljning av kyrklig jord, som icke,

är räntabel. I sådant hänseende kunna ifrågasättas dels åtgärder för

avskiljande av vissa ägoområden — alltså arronderingsåtgärder — dels också

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

225

genom försäljning och köp skeende omplacering, eventuellt sammanförande av

ecklesiastika förvaltningsobjekt. Det spörsmål, som jag nu behandlar, gäller

alltså försäljning, som åsyftar att göra de kyrkliga avlöningstillgångarna i

högre grad än för närvarande skickade att fylla det med dem avsedda ändamålet,

nämligen att bidraga till prästerskapets avlöning och utvecklingen av

den kyrkliga organisationen och verksamheten samt att lindra den för dessa

ändamål nödvändiga beskattningen.

I fråga om dessa skäl, räntabilitetsskälen, hava 1927 års sakkunniga påpekat,

att intresset att bevara en kommande jordvärdestegring för det ändamål, prästlönejorden

tjänade, icke vore ett bärande skäl mot försäljning i de fall, då

jorden icke lämnade en tillfredsställande ränteavkastning, i det förlusterna på

den dåliga räntabiliteten inom kort bleve större än värdestegringsvinsten. Tilllika,

hava de sakkunniga framhållit, att därest köpeskillingsmedlen för försåld

prästlönejord återplacerades i värdebeständig valuta på sätt de föreslagit, det

sist angivna skälet förlorade ännu mer av sin betydelse.

Utredningsmännen hava, efter omnämnande av de på räntabilitetsskäl stödda

yrkandena örn försäljning, vidare anfört:

Man stöder sig härutinnan på det förhållandet, att den ecklesiastika jordegendomen

för närvarande mångenstädes icke lämnar så stor avkastning, som

köpeskillingen för densamma kan förväntas giva, därest jorden försåldes. Gentemot

denna synpunkt har anförts, att den omständigheten, att boställenas avkastning

icke utgör skälig förräntning av deras saluvärden, icke så mycket

är ett skäl för försäljning som fastmer för reform av sättet för förvaltningen.

Till denna åsikt giva också utredningsmännen sin anslutning och hysa därvid

övertygelsen, att det av dem föreslagna sättet för boställenas förvaltning

kommer att förbättra dessas räntabilitet.

Utredningsmännen anse dock, att man överdrivit räntabilitetens betydelse

i detta sammanhang. Vid all förinögenhetsplacering ställes man inför valet

mellan hög avkastning och större grad av trygghet. Mycket räntabla placeringar

äro vanligen förenade med betydande risk, medan uppnåendet av riskfri

placering förutsätter eftergifter i anspråken på avkastningens storlek. Enligt

utredningsmännens mening bör placeringens säkerhet vara det avgörande

vid bedömandet av frågan örn placeringsobjekt för den kyrkliga förmögenheten.

Från denna synpunkt är placering i jord att föredraga framför varje

annan placerings form. Till utveckling av dessa påståenden få utredningsmännen

erinra örn att den kyrkliga förmögenhetens nuvarande placering har möjliggjort

dess bevarande för sitt ändamål sedan elfte och tolfte seklen. Trots

alla förändringar i tidsförhållandena, krig, revolutioner och andra omvälvningar,

trots de växlande konjunkturerna för jordbruk och skogsbruk fyller

den kyrkliga jorden ännu i dag samma uppgift i kyrkans tjänst som under

medeltiden. Att nu vidtaga åtgärder, som äventyra den kyrkliga förmögenhetens

säkerhet i syfte att bereda högre avkastning för stunden, synes ur

anförda synpunkter icke försvarligt, och anse utredningsmännen därför, att

kyrkans verksamhet bäst tillgodoses därigenom, att prästlönejorden bibehålies

oförändrad, där ej av andra än räntabilitetsskäl försäljning av sådan jord

påkallas.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 höft. (Nr 187.)

1927 åra

sakkunniga.

1931 års

prästlöneutredning.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1931 års

sakkunniga.

Myndig
heterna.

1931 års sakkunniga hava icke upptagit förslaget om att i större omfattning

än hittills medgiva försäljning av boställen, vilkas avkastning är otillfredsställande.

Ur utlåtandena över förslaget må anföras följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län kan icke finna, att det är god ekonomisk politik

att behålla sådana boställen, som äga ringa eller ingen avkastningsförmåga

men likväl förorsaka förvaltningskostnader till stundom stora belopp.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Huruvida lagstiftningen bör medgiva, att ecklesiastik

jord säljes i större utsträckning än hittills, blir en lämplighetsfråga.

Den i 1929 års betänkande förebragta utredningen och de sedermera inkomna

yttrandena över samma betänkande synas giva vid handen, att ett antal ecklesiastika

fastigheter finnas, vilka för närvarande och för överskådlig framtid

lämna alls ingen eller så låg avkastning, att de icke lämpligen böra bibehållas

såsom avlöningstillgång. Den av utredningsmännen (I sid. 65) framställda

anmärkningen, att det här skulle gälla val mellan en hög avkastning och en

större grad av trygghet, synes knappast träffande. Här skulle ju endast vara

fråga örn att bereda möjlighet till försäljning av alltför oförmånliga fastigheter

för att i stället verkställa arrondering av ecklesiastika skogar eller eljest

inköp av skogbärande mark. Visserligen bör, såsom länsstyrelsen redan i yttrandet

den 4 juli 1930 framhållit och nu behöver än starkare betona, stor varsamhet

med hänsyn till växlande konjunkturer iakttagas och församlingens

eller socknens blivande behov av mark uppmärksammas. Men även med iakttagande

härav återstår säkerligen ett avsevärt antal fall, då boställsjord bör

säljas.

Beträffande förutsättningarna för försäljningen hava i 1929 års betänkande

framställts vissa förslag, vilka torde kunna tjäna till ledning vid avgörandet

av de individuella fallen. Särskilt vill länsstyrelsen framhålla, att onödiga

byggnadskostnader med ytterligare kapitalutlägg för kyrkofonden böra undvikas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Bevarandet av den ecklesiastika jorden i det

allmännas ägo har varit och är allt fortfarande ägnat att lända till kyrkans och

dess prästerskaps fromma, och varsamhet i dess avhändande bör förty iakttagas.

Länsstyrelsen i Hallands län påyrkar försäljning av löneboställen av helt obetydlig

storlek, vilkas förvaltning med syner och besiktningar samt därav föranledda

dyrbara resor vore i hög grad oekonomisk, varjämte byggnadskostnaderna

ofta åte upp hela arrendet lång tid framåt. De små spridda boställsskogarna

borde enligt länsstyrelsen säljas eller bortbytas, varvid i många fall

en lämplig reglering torde kunna åstadkommas genom byte med skogar, som

tillhörde domänfonden. Länsstyrelsen anser nämligen, att en ändamålsenlig

reglering av den ecklesiastika jordegendomen vore en nödvändig förutsättning för

att avvinna densamma tillfredsställande avkastning och nedbringa förvaltningskostnaderna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Även örn länsstyrelsen icke delar på sina håll

hysta önskningar om försäljningar av ecklesiastik jord i större omfattning, vill

länsstyrelsen än en gång framhålla lämpligheten av underlättade former för

försäljning av obebyggda utjordar, utmarksskiften eller andra dylika ägor,

vilka, såsom avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan

fastighets ägoområde, icke utan olägenhet kunna brukas tillsammans med

huvudgården och vilkas utarrendering såsom särskilda arrendelotter ställer sig

oekonomisk.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

227

Domänstyrelsen anser vägande skäl — arrondering av jorden samt tillgodoseendet

av sociala intressen — tala för att försäljning må kunna komma till

stånd i större omfattning än hittills.

I övrigt hänvisar jag till utlåtandena över 1927 års förslag i det tryekta

sammandraget sidorna 535—576.

Enligt min åsikt bör problemet om försäljning av prästlönejord, vars avkastning

är alltför låg i förhållande till jordens kapitalvärde, icke ses endast

ur synpunkten av det hittillsvarande driftresultatet. Den otillfredsställande

avkastningen torde nämligen i icke ringa grad bero på det nuvarande sättet

för förval trången. Jag erinrar i detta hänseende om de för arrendatorerna synnerligen

betungande och äventyrliga arrendevillkoren, vilka icke kunnat undgå

att inverka på arrendeavgifterna. Dessutom hava under den gångna tiden boställena

till största delen nybyggts i en utsträckning, som icke kan förekomma

i framtiden. Därest, sedan nybyggnadsperioden inom kort är slut, boställena

överlämnas till en förvaltning, vilken bättre än den nuvarande är anpassad

efter boställenas ofta ringa storlek och spridda belägenhet, torde man kunna

förvänta att avkastningen av de hittills oräntabla boställena i många fall blir

normal. I varje fall synes det knappast vara välbetänkt att, innan man vunnit

erfarenhet om verkningarna av det ifrågasatta förbättrade sättet för boställsförvaltningen,

i större omfattning försälja boställen, vilka under det äldre förvaltningssättet

varit mindre räntabla.

Emellertid är det sannolikt, att även med den reformerade förvaltningen

vissa boställen eller delar av sådana på grund av ogynnsamma förhållanden

eller förändringar i jordvärde eller i jordbrukstekniken bliva oräntabla. Detta

kommer med säkerhet att bliva fallet exempelvis med utjordar på längre

avstånd ifrån boställets huvuddel men även med åtskillig annan jord. Redan

den nuvarande lagstiftningen giver emellertid möjligheter till försäljning i

nu avsedda fall. En betydande utvidgning av de äldre möjligheterna till försäljning

av kyrklig jord anser jag emellertid även här böra äga rum. Nu stadgas

i 2 § kyrkliga försäljningslagen, att kyrklig jord må försäljas, utom i särskilt

angivna fall, då den eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke

kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot skälig

avgift utarrenderas. Jag föreslår nu en förändring av detta stadgande till att

jorden skall kunna, utom i samma fall som enligt den äldre lagstiftningen,

försäljas, då den eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke

lämpligen kunna för sitt ändamål bibehållas eller mot skälig avgift utarrenderas.

Det är min övertygelse, att möjligheterna till försäljning av oräntabel boställsjord

komma att utnyttjas i långt större utsträckning än för närvarande,

därest pastoraten omhändertaga boställsförvaltningen. De föreslagna stiftsintendenterna

komma säkerligen i de fall, då boställsjorden visar sig oräntabel,

att både taga initiativ till försäljning och anvisa lämpliga fastigheter — väl i

Departements
chefen.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

regel skogsmark — till inköp i stället för det försålda, varigenom också en

arrondering av jorden ofta kan ernås, eventuellt i samarbete med andra pastorat.

Även i den nu omhandlade frågan angående köp och försäljning för arrondering

samt beträffande oräntabel egendom är det givetvis av betydelse, att

pastoraten lämna sin intresserade medverkan. Redan under nuvarande förhållanden

hava myndigheterna tillämpat en praxis, som vid köp och försäljning

av kyrklig jord fästat avseende vid pastoratens mening och omdöme. Ett

avbrott i denna praxis torde icke vara att förvänta, därest pastoraten, under

det nu föreslagna förvaltningsskicket, skola nedlägga besvär och kostnader på

förbättring av löneboställena. Av betydelse i detta sammanhang är givetvis den

ståndpunkt, som riksdagen intagit vid antagandet av 1927 års kyrkliga försäljningslag.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ANDRA HUVUDAVDELNINGEN.

Författningsförslagen.

Sedan jag angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit mig böra in- Dcpartementstaga

till de framlagda förslagen, torde jag få övergå till en detaljgranskning

av de föreslagna lagbestämmelserna. Såsom framgår av vad jag anfört i 1

huvudavdelningen, har jag med vissa undantag anslutit mig till de principer

för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna,

som kommit till uttryck i 1931 års sakkunnigas förslag. I stort sett

anser jag också de särskilda anordningar, som på dessa områden föreslagits

av bemälda sakkunniga, vara lämpliga.

Då emellertid i de sakkunnigas förslag bestämmelserna om förvaltning av

prästlönetillgångar och finansiering av prästlönekostnader sammanförts med

stadgandena örn lönereglering för prästerskapet i en enda lag samt jag av skäl,

som förut anförts, icke anser mig kunna förorda, att löneregleringsfrågan nu

upptages, har det blivit nödvändigt att vidtaga en genomgripande omredigering

av lagtexten. Därvid har det befunnits lämpligt att, i anslutning till vad

nu gäller, uppdela ifrågavarande bestämmelser på två lagar, nämligen en

ecklesiastik boställsordning och en lag örn kyrkofond. I samband härmed hava

övergångsbestämmelserna, vilka av de sakkunniga inrymts i en särskild lag,

uppdelats å de två författningarna. Åtskilliga paragrafer i de sakkunnigas förslag

hava underkastats en huvudsakligen formell överarbetning, varjämte lag- ■

texten disponerats på annat sätt än i förslaget.

Den av 1931 års sakkunniga intagna ståndpunkten till frågan om försäljning

av ecklesiastik jord har jag, som förut anförts, icke kunnat dela. I följd

härav och då 1927 års sakkunniga, till vilkas ställningstagande jag i det väsentliga

anslutit mig, icke avlämnat något förslag till lagtext, har jag låtit

utarbeta nytt förslag till lag om ändring i den så kallade kyrkliga försäljningslagen.

De nu omförmälda lagförslagen föranleda en del ändringar i vissa andra med

prästlöneväsendet sammanhängande lagar, som äro avsedda att bibehållas.

Enär det är angeläget att snarast möjligt erhålla lagrådets yttrande över

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

de lagförslag, som skola underkastas dess granskning, torde jag för närvarande

fa inskränka mig till en redogörelse för dessa förslag, nämligen

1) förslaget till ecklesiastik boställsordning (bil. 1 A);

2) förslaget till lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt (bil. 1 B); samt

3) förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (bil. 1 C).

Sedan lagrådets yttrande inkommit, anhåller jag att få, samtidigt med att

nyssnämnda yttrande anmäles, fortsätta detaljgranskningen med övriga författningsförslag.

Jag kommer i det följande att särskilt uppehålla mig vid sådana bestämmelser,

beträffande vilka invändningar framkommit från myndigheter och sammanslutningar,

som yttrat sig i ärendet, eller eljest givit anledning till erinringar

från min sida; i övrigt hänvisas till motiveringen i de sakkunnigas betänkande.

Följande förkortningar komma att begagnas:

prästlöneregleringslagen eller P. L. = lagen den 9 december 1910 om reglering

av prästerskapets avlöning;

nuvarande boställsordning = ecklesiastik boställsordning av samma dag;

nuvarande kyrkofondslag - lagen samma dag örn kyrkofond;

S. K. = de sakkunnigas förslag till lagtext.

Förslaget till ecklesiastik boställsordning.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Motsvarar 1 och 2 §§ i nuvarande boställsordning.

Departements- Paragrafen innehåller allenast definitioner. En terminologisk nyhet, förechefen.

stavad av praktiska skäl, är, att de boställen, vilkas avkastning i sin helhet

ingår till kyrkofonden, i förslaget icke kallas löneboställen utan allmänna kyrkohemman.

Då i förslaget talas örn löneboställe, avses alltså endast de av de nuvarande

löneboställena, som äro lönetillgång för visst pastorat.

2 §.

Motsvarar 54 § 1—3 mom. S. K.

Denna paragraf innehåller de grundläggande stadgandena rörande den reform

av förvaltningen av prästlönetillgångarna, som föreliggande lagförslag åsyftar.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I annat sammanhang har redogjorts för de allmänna uttalanden dessa stadganden

givit anledning till bland myndigheter och andra, som yttrat sig i ämnet,

och vilka uttalanden nu vid detaljgranskningen av paragrafen kunna förbigås.

Här må endast omnämnas en detaljanmärkning av länsstyrelsen i Kalmar Yttranden.

län, vilken i princip tillstyrkt förvaltningsreformen. Länsstyrelsen har framkastat,

att pastorat, som uppenbarligen missvårdade löneboställe, skulle kunna

fråntagas förvaltningen, vilken i stället skulle uppdragas åt domkapitlet.

I betraktande av de tvångsmedel, som enligt förslaget kunna komma tiU Bepartementa

användning mot pastoraten, torde ett stadgande av den innebörd länsstyrelsen

föreslår knappast vara behövligt. Härtill kommer, att förslaget saknar regler

för den tilltänkta fastighetsförvaltningen genom domkapitlen. Att överlåta åt

Konungen att bestämma därom liksom beträffande förvaltningen av de allmänna

kyrkohemmanen, torde icke vara lämpligt, och det lärer vara opraktiskt att

nu utarbeta särskilda bestämmelser rörande en förvaltningsorganisation, som

skulle sätta domkapitlen i stånd att i omförmält fall övertaga den direkta förvaltningen

av löneboställen. Att en sådan särskilt anordnad förvaltning mäste

ställa sig ganska dyrbar är också en avhållande faktor.

3 §.

Motsvarar 115 § S. K. Paragrafen har underkastats en formell omredigering.

Ur de sakkunnigas motiv må återgivas följande: kunniga.

I förslaget givas icke detaljerade föreskrifter, hur pastoraten skola utöva

sin beslutanderätt i förvaltningsfrågor och hur pastoratens beslut i sådana

frågor skola bringas till verkställighet. Avsikten är, att lagen örn församlingsstyrelse

härutinnan skall lända till efterrättelse. Beslutanderätten

kommer alltså — åtminstone i frågor av större betydelse — att utövas av

kyrkostämma eller kyrkofullmäktige och verkställigheten att ombesörjas av

kyrkorådet. . .

Då kyrkorådet emellertid icke alltid kan förväntas bliva sammansatt med

hänsyn till den förvaltning av fast egendom, som salunda skall ankomma pa

rådet, anse de sakkunniga, att om pastorat finner erforderligt att tillsätta särskilt

organ för boställsförvaltningen, detta skall få ske. I anledning härav

hava de sakkunniga i förevarande paragraf intagit bestämmelser om ett sådant

organ, vilket — i analogi med benämningen fortsättningsskolestyrelse och biblioteksstyrelse

—- förslagsvis kallats boställsstyrelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att boställsstyrelsen borde Yttranden,

göras obligatorisk, enär man då enligt länsstyrelsens uppfattning skulle hava

bättre garanti för att förvaltningen bomme i händerna pa pastoratets kunnigaste

och mest intresserade män.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit det vara en olägenhet, att

boställsstyrelsens sammansättning kunde bliva beroende av växlande majoriteter

å kyrkostämmorna.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

^partert6- Att göra boställsstyrelsen obligatorisk — vilket för övrigt skulle förutsätta

ändring i lagen om församlingsstyrelse — synes icke böra ifrågakomma,

då ju med all sannolikhet fastighetsförvaltningen i många pastorat är av den

enkla beskaffenhet, att dylik särskild styrelse icke är behövlig. Pastoraten

torde själva vara bäst i stånd att bedöma behovet därav.

4 §.

Motsvarar 89 § S. K.

Yttrande. Domkapitlet i Göteborg har örn denna paragraf anfört:

Mot föreskrifterna i denna paragraf har domkapitlet intet att anmärka, men

domkapitlet måste i detta sammanhang framhålla, att domkapitlen icke förfoga

över medel att kunna bestrida de kostnader, som utövandet av den föreslagna

kontrollen och eventuellt beivrande av överträdelser mot gällande bestämmelser

betinga. Domkapitlet anser därför, att i denna paragraf bör införas bestämmelse

om, att domkapitlet för bestridande av utgifter av här ifrågavarande slag

äger från kyrkofonden erhålla såväl gottgörelse för havda kostnader som ock

erforderligt förskott. Tillika synes det domkapitlet böra i denna paragraf närmare

angivas, på vilket sätt den erforderliga kontrollen bör utövas.

En liknande tankegång förekommer i yttrande av domkapitlet i Linköping.

Departements- Förut har betonats, att föreliggande förslag icke innefattar någon avsevärd

chefen. utvidgning av domkapitlens befogenheter. Den omedelbara kontrollen av pastoratens

boställsförvaltning skall sålunda utövas av boställsnämnderna och stiftsintendenterna;

blott i fråga örn fondförvaltningen får domkapitlet enligt 22 § P. L.

tillfälle till mera omedelbar kontroll. Den möjlighet till ingripande, som närmast

står domkapitel till buds, när det gäller t. ex. hävden av ett löneboställe, är att

förordna örn ekonomisk besiktning. Det kan icke förväntas och är ej heller avsett,

att domkapitlen skola lägga sig i förvaltningens detaljer. Men överträdelser av

meddelade bestämmelser kunna lämpligen till domkapitlen inrapporteras av stiftsintendenterna;

skyldighet härutinnan kan inryckas i instruktionen för dem.

I övrigt giver paragrafen domkapitlen tillfälle att ingripa, då till deras vetskap

kommer, att organ, som närmast har kontrollen örn hand, icke uppfyller sina

åligganden. Det bör särskilt beaktas, att örn i något fall domkapitels ombud

finner ekonomisk besiktning otillfredsställande, det endast erfordras hänvändelse

till domaren i orten för omprövning genom laga syn. Det torde

därför mycket sällan bliva fråga örn ett sådant utförande av talan i formlig

rättegång fran domkapitlens sida, som domkapitlen i Göteborg och Linköping

möjligen hava i tankarna, och i de undantagsfall, där sådant kan förekomma,

lärer stiftssekreterarens kvalifikationer förslå; denne skall ju vara juridiskt

bildad.

Några domkapitel hava berört frågan örn behovet av en med speciell sakkunskap

i boställsärenden utrustad föredragande i domkapitlen. Enligt min mening

föreligger behov av en sådan föredragande. Då emellertid domkapitlens arbete

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

233

med boställsärenden kommer att minskas, synes det icke påkallat att inrätta

en ny befattning för ändamålet utan det torde vara lämpligast, att stiftsintendenten

erhåller till biuppgift att lämna domkapitlet erforderligt biträde. Föreskrift

härom bör intagas i instruktionen för stiftsintendenterna.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Mitt förslag avviker i så måtto från nuvarande boställsordningen och S. K., Departementsatt

föreskrifterna örn ordningen för bestämmande, hur prästgård skall vara an- cl>efen.

ordnad och hur löneboställe skall bebyggas, skiljts från de materiella bestämmelserna

i ämnet och sammanförts i en enda paragraf, 28 §.

Om prästgård.

Bestämmelserna örn prästgård motsvara i allt väsentligt nuvarande stadganden.

Ehuru åtskilliga av nu gällande föreskrifter örn prästgård te sig föråldrade,

har jag dock i likhet med de sakkunniga ansett ändring däri böra företagas

endast med försiktighet. Praxis har nämligen visat sig, oberoende av

lagrummens formulering, följa utvecklingen på hithörande område på ett lyckligt

sätt. Ett ytterligare skäl till varsamhet har varit, att flertalet av landets

prästgårdar uppförts enligt de gamla föreskrifterna.

I det följande kommer jag endast att uppehålla mig vid de paragrafer, som

upptaga nyheter av större vikt eller som eljest föranlett erinringar. I övrigt

hänvisas till motiven i de sakkunnigas betänkande. Några i de sakkunnigas

betänkande anförda allmänna synpunkter torde dock här böra återgivas:

Förmånen av fri bostad åtnjutes i regel i form av prästgård. De nuvarande De sakstadgandena

örn prästgård förete i mångt och mycket drag, som härleda sig från kunniga,

den tid, då prästerna ännu innehade jordbruksboställen. Sålunda återfinnas

stadgandena i en »boställsordning», vari prästen kallas för »boställshavare».

Åtskilliga äldre stadganden angående boställshavares rättigheter och skyldigheter

anses också tillämpliga på prästerna. Då ombyte av präst äger rum, kan

sålunda i vissa fall hållas av- och tillträdessyn å prästgården, därvid likvid

mellan den avträdande och tillträdande prästen uppgöres. Vid ekonomisk besiktning

å prästgård undersökes icke blott, huru pastoratet utan också huru

prästen fullgjort sina skyldigheter, och örn ett område av en prästgård tages i

anspråk för annat ändamål, t. ex. genom expropriation, anses prästen berättigad

till ersättning o. s. v.

Å andra sidan har i de betydelsefullaste avseendena prästens ställning som

boställshavare upphört redan genom 1910 års lagstiftning, i det att pastoratet

ålagts hela nybyggnads- och underhållsskyldigheten beträffande prästgårdsbyggnaderna.

Prästen har således därigenom i dessa avseenden likställts med

en person, vilken enligt tjänstavtal tillförsäkrats fri bostad såsom löneförmån.

Enligt de sakkunnigas mening bör prästen ej heller i övriga avseenden längre

betraktas som boställshavare.

De sakkunniga föreslå därför, att av- och tillträdessynen å prästgård av
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttrande.

Departements
chefen.

Yttrande.

Departements
chefen.

Yttranden.

skaffas samt att vid ekonomisk besiktning å prästgård boställsnämnden skall

konstatera befintliga brister utan att ingå i prövning av frågan, huruvida de

uppkommit genom prästens vanvård. Skulle prästen eller annan, som eljest

uppbär de med tjänsten förenade löneförmånerna, göra sig skyldig till vanvård

eller åverkan, blir förhållandet att bedöma närmast enligt samma regler

som äro tillämpliga i fall av vanvård av hyresgäst. Å andra sidan skola

prästens rättigheter icke sträcka sig längre än till att erhålla prästgård av lagstadgad

beskaffenhet. Han skall alltså vara skyldig att finna sig i förändringar

i prästgården och dess område, blott därvid iakttages, att förmånerna

icke bliva mindre, än lagen avser att tillförsäkra honom.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Ämbetsverken finna sig ej övertygade örn lämpligheten att vidtaga ändring

i prästens ställning som boställshavare.

De komplicerade bestämmelser, som gälla för boställshavare, torde icke behöva

tillämpas på innehavare av prästgård. Jag ansluter mig därför till de

sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende.

5 §.

Motsvarar närmast 55 § första och andra styckena i S. K. samt 3 § i nuvarande

boställsordning.

I fråga örn platsen för förläggande av ny prästgård har länsstyrelsen i Uppsala

län invänt:

Enligt förslaget skall ny prästgård förläggas å löneboställe eller å annat

område, »som av pastoratet erbjudes». Exempel saknas icke på att från pastoratets

sida föreslagits prästgårdstomt, som, antingen på grund av sin naturliga

beskaffenhet eller grannskapet, varit olämplig för ändamålet. Boställsnämnden

bör därför erhålla friare händer även i avseende å förläggningen av prästgården.

Förläggningen synes böra av domkapitlet godkännas.

Jag ansluter mig till S. K. Den passus i lagtexten, mot vilken länsstyrelsen

i Uppsala län vänder sig, återfinnes i gällande bestämmelse, och det kan icke

anses ådagalagt, att en förändring är av behovet påkallad.

6 §.

Motsvarar 56 § S. K. och 4 § i nuvarande boställsordning.

Bestämmelsen att, där sådant prövas erforderligt, garage må inrättas är

nytillkommen.

Domkapitlet i Luleå har anfört, att örn garage skall motsvara sitt ändamål

det måste vara ombonat, så att det kan hållas varmt om vintern, samt yrkat,

att bestämmelse därom måtte införas i lagen.

Domkapitlet i Linköping har uttalat, att till komministers laga hus borde

räknas såväl visthus som tvättstuga, enär intet skäl kunde anföras, varför icke

komminister lika väl som kyrkoherde vore i behov av sådana hus.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 187.

235

Stadgandet i 9 § 2 morn., att andra laga hus än boningshus — om vilket Departemeutsnärmare

föreskrifter lämnas i första stycket — skola uppföras efter ortens

sed av ändamålsenliga byggnadsämnen är tillämpligt även å garage. Härav

torde följa, utan att särskilt stadgande därom erfordras, att garage skall uppföras

på sätt som motsvarar behovet.

I anledning av det av domkapitlet i Linköping framförda önskemålet vill

jag till en början understryka, att enligt paragrafens ordalydelse visthus och

tvättstuga å komministersgård må uteslutas endast, örn de prövas kunna undvaras,

vilket icke torde inträffa, örn icke nödigt utrymme för förvaring av livsförnödenheter

o. dyl. samt möjlighet till tvätt på annat sätt beredes komministern,

låt vara att anordningarna härför bliva av enklare slag. För övrigt lärer vid

uppförande av nya prästgårdar för kyrkoherdar mera sällan förekomma att

visthus och tvättstuga byggas såsom särskilda hus, utan tendensen i

byggnadssättet går snarare mot ett sammanbyggande av de olika lokalerna.

För min del är jag icke beredd att övergiva den nuvarande principen att förmånerna

för högre tjänst skola vara något större än för lägre tjänst. Till slut

må ånyo betonas vad förut inledningsvis framhållits, att landets flesta prästgårdar

redan uppförts enligt hittillsvarande föreskrifter. Jag har sålunda ej

funnit skäl att ändra S. K.

7 §.

Motsvarar 57 § S. K.

S. K. upptager endast stadgandet i 1 morn., vilket motsvarar 5 § nuvarande

boställsordning.

Då det numera mångenstädes anses lämpligt att i boningshusets källarvåning

inrätta tvättstuga och andra utrymmen, som tidigare plägat uppföras fristående,

har den nu gällande inskränkningen i rätten att sammanbygga laga hus

borttagits.

Prästföreningen har hemställt, att det uttryckligen måtte medgivas stads- Yttrande,

pastorat att, där särskilda förhållanden sådant motiverade, bereda bostad för

flera präster i samma prästgårdsbyggnad.

Då önskemålet att kunna inrätta tjänstebostäder åt två präster i samma bygg- Departementsnad

synes mig berättigat beträffande städer och stadsliknande samhällen, har chefen,

jag såsom 2 mom. tillfogat en föreskrift, att Konungen äger lämna tillstånd till

inrättande därstädes av dylik kombinerad tjänstebostad. Det torde icke möta

större svårigheter för boställsnämnden att träffa avgörande, huru denna i övrigt

skall vara inrättad, med ledning i tillämpliga delar av föreskrifterna om huru

bostäderna för vardera befattningshavaren skola vara beskaffade.

8 §.

Motsvarar 58 § S. K. och 6 § i nuvarande boställsordning.

S. K. saknar i båda momenten orden »eller kapprum», oell 1 mom. S. K. upptager

i sista punkten oförändrat nu gällande stadgande: »Där vid ny- eller

s. 236 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ombyggnad av boningshus ett brandfritt valv finnes vara av behovet påkallat,

skall sådant inrättas.»

Yrkanden hava framställts örn åtskilliga tillägg till paragrafen enligt dess

lydelse i S. K. Sålunda har domkapitlet i Visby yttrat:

I § 58 mom. 1 bör efter expeditionsrum tilläggas: »som möbleras av pastoratet».

Även om prästen jämväl för sitt enskilda behov begagnar expeditionsrummet,

är det ej mer än rätt och billigt, att pastoratet, som också begagnar

rummet, bekostar möbleringen, då ju prästen får bekosta städningen och uppvärmningen.

Sådan fördelning av kostnaderna för hållande av expeditionsrummet

i ordentligt skick torde också tämligen väl överensstämma med gällande

rättsuppfattning på förevarande punkt.

Domkapitlet i Lund har anfört:

Bestämmelserna örn prästgård böra göras tänjbarare. Man får i annat fall

den uppfattningen, att prästgård allenast skall hava till ändamål att bereda

prästen bostad. I stället bör åt dessa bestämmelser givas den avfattningen, att

lokal för konfirmationsundervisningen och för det frivilliga kyrkliga arbetet

ävenledes bör beredas inom prästgården. Och helst på ett sådant sätt, som uppmuntrar

vederbörande byggnadsskyldig till inredande av dylika lokaler. Mångenstädes

är ju svårt att få lämpligt rum till konfirmationsundervisningen — icke

alltid kan skollokaler stå till förfogande, särskilt nu när prästens självskrivenhet

tili ordförandeskapet i skolrådet är borttagen och konflikter alltså kunna

antagas uppstå örn sådant disponerande av skollokaler.

Vidare har domkapitlet i Luleå uttalat:

Föreskrifterna i 58 § rörande boningshus för kyrkoherde respektive komminister

innehålla bl. a. bestämmelsen om »en eller två förstugor» men däremot

intet örn kapprum eller klosettanordning. Dessa senare bekvämligheter torde

visserligen få anses inbegripna i orden »erforderliga garderober», men detta

är visst icke självfallet, och då en ny lag nu föreslås, synas föreskrifterna i

dessa stycken böra förtydligas, då därigenom tvister vid syneförrättningar

kunna förebyggas. En förstuga på en nutida prästgård kan väl icke tänkas.

I stället för »en eller två förstugor» bör stå »nödiga jförstugor», och tydlig föreskrift

bör tillfogas örn kapprum, som kan uppvärmas, och om klosettanordning.

Önskemål örn inrättande av brandfria valv hava framkommit från ett pär

håll. Domkapitlet i Växjö har velat utvidga den föreslagna bestämmelsen därhän,

att där pastorsexpedition är inrymd i redan uppförd prästgård eller skall inrymmas

i tillämnad prästgård, brandfritt valv skall vid ny- eller ombyggnad

av sådant boningshus inrättas. Riksarkivet har efter inhämtande av yttranden

i ämnet från landsarkivarierna anfört:

Då i 1910 års ecklesiastika boställsordning, 6 §, infördes bestämmelsen, att

vid behov brandfritt valv skall inrättas vid ny- eller ombyggnad av prästgårdsbyggningar,

innebar detta ett stort framsteg till kyrkoarkivens skydd

mot eldfara. Emellertid har det, såsom framgår av några i landsarkivariernas

skrivelser anförda exempel, i många fall visat sig, att bestämmelserna icke efterföljts,

eller att de tillämpats på ett opraktiskt och ineffektivt sätt. Boställsordningens

ersättande med en prästlönelag bereder nu ett tillfälle, som icke

torde böra lämnas obegagnat, till förtydligande av dessa bestämmelser och till

ytterligare förbättrande av kyrkoarkivens lokalförhållanden.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

237

Enligt riksarkivets uppfattning behöver i lagen utsägas, att syftet nied det

brandfria valvets inrättande är arkivaliers skydd. Vidare synes det nödvändigt

att intaga bestämmelser, som giva säkerhet, att vid behov, alltså då ej på annat

sätt, exempelvis genom brandsäkra dokumentskåp, är sörjt för arkivaliernas

brand- och fuktfria förvaring, dylika lokaler verkligen bliva på ett tillfredsställande

sätt inrättade. Detta torde bäst ske genom föreskrift örn obligatoriskt

samråd i ämnet med vederbörande arkivmyndighet.

Vad stadsarkivarien i Stockholm anfört örn lämpligheten att giva bestämmelserna

en form, som passar även för förhållandena i huvudstaden och som

medgiver användning av andra betryggande arkivlokaler än valv, synes samtidigt

böra uppmärksammas.

Riksarkivet får alltså i underdånighet hemställa, att slutet av 58 § mom. 1

måtte få en lydelse av i huvudsak följande innehåll:

»---en eller två förstugor. Vid ny- eller ombyggnad av boningshus

eller annan lokal inom vilken kyrkoarkivalier förvaras, skall, där ej fullt

brandsäkra, för arkivet i dess helhet tillräckligt rymliga skåp av vederbörande

arkivmyndighet anses tillfyllestgörande, arkiwalv eller annan brand- och

fuktfri arkivlokal efter samråd med nämnda myndighet inrättas, där så ske

kan i omedelbar anslutning till expeditionen.»

I landsarkivariernas åberopade yttranden har framhållits, bl. a., att brister

med avseende å vården av kyrkoarkivalierna ofta påtalats och förstörelse genom

brand eller skada genom fukt ej sällan förekommit samt att, även där brandfria

valv inrättats, dessa i flera kända fall på grund av valvens förläggning,

ibland avlägset från expeditionen, eller genom användande av olämpligt material

visat sig på grund av fukt eller eljest mindre användbara eller oanvändbara.

Det av domkapitlet i Lund framställda förslaget om mera tänjbara bestäm- Departements

dlofCQ

melser örn prästgård anser jag av flera skäl icke genomförbart. Säkert är

att man kan räkna med starkt motstånd från pastoratens sida mot detta förslag.

Till frågan örn uppvärmning och städning av pastorsexpedition har jag anledning

återkomma vid 12 §.

Domkapitlets i Luleå anmärkningar har jag funnit mig kunna tillmötesgå

så tillvida, att i lagtexten efter orden »en eller två förstugor» tillagts orden

»eller kapprum». Med kapprum lärer nämligen enligt gängse terminologi avses

en omedelbart innanför ingångsdörr belägen tambur eller liknande utrymme,

och där sådant finnes, förefaller förstuga onödig; dennas huvudsakliga funktion

är väl egentligen att tjänstgöra såsom vindfång. Vad åter angår anordnandet

av klosett påpekas att, där hemlighus icke uppföres såsom särskild byggnad,

detsamma i stället måste ingå i, d. v. s. sammanbyggas med boningshuset

i form av klosettanordning.

Frågan örn inrättande av arkivlokal kan tydligen här upptagas endast såvitt

angår prästgård. Enligt gällande författningar av år 1924 är landet indelat i

landsarkivdistrikt, dock att i Gotlands län finnes en s. k. arkivdepå. I arkivstadgan

den 8 september 1924 stadgas bl. a. beträffande kyrlcoarkivalier, att

arkivets vårdare har att övervaka, att arkivalierna förvaras på ett fullt be
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttrande.

Departements
chefen.

tryggande sätt och skyddas mot fukt och brandfara, att handlingar, som erfordras

för handläggning av löpande tjänstärenden, må förvaras i befattningshavarens

expeditionslokal med iakttagande av lämpliga åtgärder för deras

vård samt att arkiv må inrymmas i enskild bostad, endast örn och i den mån

sådant på grund av särskilda förhållanden befinnes nödvändigt, samt under de

villkor, som efter framställning av arkivets vårdare och sedan, där så anses

behövligt, riksarkivets yttrande inhämtats, för sådant fall bestämmes av vederbörande

konsistorium. Då det torde vara synnerligen lämpligt att vid sådan

örn- och nybyggnad, som nu avses, arkivmyndigheten, d. v. s. vederbörande

landsarkiv eller arkivdepå, får tillfälle att yttra sig örn behovet av särskild

arkivlokal — alltså något, som måste beaktas vid själva byggnadsarbetet —

har jag låtit omarbeta paragrafens sista punkt för att möjliggöra detta, men

beträffande den formella beslutanderätten undvikit uttryckssätt, som kunna

synas stå i strid mot vad arkivstadgan innehåller om domkapitlets befogenhet

därvidlag. I detta sammanhang lärer icke finnas tillräcklig anledning att ingå

på spörsmålet örn anskaffande av flyttbara arkivskåp, vilken fråga ju enligt

arkivstadgan i regel tillkommer domkapitlet att bedöma.

9 §•

Motsvarar 59 och 60 §§ S. K. samt 7 och 8 §§ i nuvarande boställsordning.

Föreskriften örn inledande av elektrisk belysning är nytillkommen, men

i rättspraxis har skyldighet redan förut ålagts pastorat att bekosta anordningar

för inledande av elektrisk ström i prästgård.

Domkapitlet i Luleå har erinrat:

I 59 § vid sista styckets slut synes böra föreskrivas, att vattenledning skall

indragas i boningshuset, vid behov försedd med lämplig pumpanordning, och i

samband därmed avloppsledning anläggas, örn sådant lämpligen kan ske. Då

inledandet av vatten faller under villkoret i samma stycke »så framt sådant

utan oskälig kostnad kan ske» och vatten- och avloppsledning numera finnas

i många allmogehem, lärer bestämmelse därom för prästgård icke få anses

oberättigad.

Vid tillkomsten av 1910 års boställsordning hade lagstiftaren sin uppmärksamhet

riktad på frågan örn prästgårds förseende med vatten, och ansågs då

tillfyllest att införa den föreskrift, som nu återfinnes i 6 § i författningsförslaget,

att, där sådant prövas nödigt, brunn skall finnas. En ovillkorlig skyldighet

för pastoratet att inrätta vattenledning (eller avloppsledning) ålades sålunda

icke pastoratet. De skäl jag inledningsvis vid detta kapitel anfört mot

vidtagande av alltför genomgripande förändringar i nu gällande föreskrifter på

detta område — bl. a. den omständigheten att flertalet av landets prästgårdar

byggts enligt bestämmelserna i 1910 års lag — synas mig äga giltighet beträffande

domkapitlets yrkanden.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

239

10 §.

Motsvarar 61 § S. K. och 9 § nuvarande boställsordning.

11 §.

I S. K., där paragrafen motsvaras av 62 §, förekommer endast första stycket,

vilket i sak överensstämmer med 10 § i nuvarande boställsordning.

I andra stycket har intagits bestämmelsen i 54 § 4 mom. i S. K., att pastoraten

skola hålla de laga husen brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i S. K. Åtskilliga yrkanden hava emellertid Yttranden,

framställts avseende kostnaderna för möblering m. m. av pastorsexpedition.

Sålunda hava domkapitlen i Uppsala, Göteborg och Växjö samt prästföreningen

yrkat, att i lagen måtte intagas föreskrift örn skyldighet för pastoratet att bekosta

uppvärmning av pastorsexpedition med tillhörande lokaler, även då dessa

äro inrymda i prästgård. Domkapitlet i Växjö har dessutom hemställt, att pastoratet

skulle åläggas bekosta även renhållning och städning av samma lokaler.

Förslagsställarna synas utgå ifrån att åtminstone skyldighet att uppvärma

pastorsexpedition redan nu får anses åligga pastoratet.

Denna fråga har varit föremål för regeringsrättens bedömande. Särskilt äro Departementstvå

rättsfall av intresse, refererade i regeringsrättens årsbok, det ena år 1922 nr chefeD''

39 och det andra år 1928 nr 20. I det första fallet, där det var fråga om ett till

pastorsexpedition använt rum, som icke blivit särskilt anordnat för sådan expedition

utan samtidigt begagnades som boningsrum, ansågs pastoratet icke skyldigt

att — såsom yrkats — bekosta uppvärmning och städning av lokalen. I det

andra fallet gällde det däremot en av pastoratet särskilt anordnad, med egen

ingång försedd expeditionslokal, som icke ingick i prästens bostad. Utom expeditionsrummet

funnos inrättade brandfritt valv, garderob för förvaring av

mässkrud, prästkappa m. m. samt tambur. Lokalen var möblerad av pastoratet.

Regeringsrätten ansåg lika med underinstansen, att pastoratet var skyldigt bestrida

kostnaderna för uppvärmning, städning och renhållning av lokalen med

tillhörande utrymmen. För undvikande av missuppfattning och framtida tvister

har det synts mig riktigast att i lagen intaga stadgande, som överensstämmer

med rättsläget på detta område. Uttrycket städning torde vara liktydigt med

renhållning.

13 §.

I 64 § S. K. har stadgandet följande lydelse:

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till trädgård.

Det åligger pastoratet att å trädgårdsområdet, efter vad boställsnämnden

prövar skäligt, ombesörja nödig stenbrytning, röjning och dikning.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

Yttranden.

Där anlagd och planterad trädgård tillhandahålles präst, skall han väl vårda

och vidmakthålla densamma. Eftersätter prästen vad sålunda åligger honom,

är han skyldig att ersätta pastoratet uppkommen skada. Jämväl eljest åligger

det prästen att hålla prästgårdsområdet i ordnat skick.

I sina motiv anföra de sakkunniga:

Första punkten upptager ett stadgande, som nu återfinnes i 3 § ecklesiastik

boställsordning. Andra punkten överensstämmer med 14 § första stycket ecklesiastik

boställsordning.

Angående stadgandena om trädgård å prästgård anförde lagrådet i utlåtande

den 16 juni 1910:

De i 14 § boställsordningen förekommande bestämmelserna rörande område för trädgårds

anläggande och. örn boställshavares skyldighet att vårda och vidmakthålla trädgård

lede i viss mån av otydlighet. Det vore nämligen ej tydligt, huruvida, när ett till

trädgård förut icke använt område blivit i sådant skick, som paragrafen förutsatte,

överlämnat till boställshavaren, denne vore pliktig att därå vidtaga de ytterligare anordningar,

som tarvades för trädgårds åstadkommande; och erforderliga bestämmelser

saknades även för bedömande av rättsförhållanden, som emellan en dylik boställshavare

och hans efterträdare kunde uppstå i anledning av åtgärder, som den förre vidtagit för

att bringa trädgård till stånd. Vad sålunda blivit erinrat borde emellertid enligt lagrådets

mening icke utgöra hinder för förslagets godkännande, då den ändring i förslaget,

som vore av nöden, torde kunna komma till stånd under den tid av flera år, som komme

att förflyta innan tillämpning av omförmälda bestämmelser kunde äga rum.

De sakkunniga hava för att avhjälpa de brister, som lagrådet sålunda påtalat,

föreslagit förtydligande bestämmelser. Därvid hava de sakkunniga med

vissa modifikationer anslutit sig till vad som enligt boställsordning den 18

september 1918 gäller för folkskollärare.

Andra möjliga lösningar av förevarande fråga, som de sakkunniga övervägt,

hava visat sig olämpliga. Antingen hade nämligen i dessa fall prästens ställning

som boställshavare måst bibehållas och i följd därav av- och tillträdessyn

äga rum vid ombyte av präst, eller ock hade pastoratet måst åläggas underhållsskyldighet

i fråga örn trädgården.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Linköping och Härnösand samt prästföreningen

hava ansett, att pastoratet borde bekosta plantering i trädgård. Domkapitlet

i Växjö föreslår, att detta sker i den formen, att prästen tillhandahålles visst

anslag för anläggning och planering av trädgården samt för kostnaderna för

plantering i densamma av sådana alster, som vederbörande vid avflyttning

från bostället icke kan föra med sig, såsom fruktträd, bärbuskar m. m. Liknande

förslag har framställts av domkapitlet i Linköping. Domkapitlet i Härnösand

håller före, att pastoratet skall bekosta även grusning i trädgården.

Kammarkollegiet och statskontoret — vilka velat motsätta sig, att prästen

får ersättning för plantering o. d. — hava framhållit, att, örn denna ersättningsrätt

borttages, frågan örn nyanlagd trädgårds förseende i skälig utsträckning med

fruktträd och bärbuskar, eventuellt prydnadsträd, icke vore löst samt påyrkat

en omarbetning.

Domkapitlet i Linköping har vidare hemställt örn uttrycklig bestämmelse

örn att gårdsplanen skall grusas och i övrigt underhållas av pastoratet för undvikande

av ovisshet därutinnan. Enligt vad domkapitlet uppgivit skulle inom

stiftet hava uppkommit tveksamhet, huruvida det ålåge pastoratet eller tjänst
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

241

innehavaren att grusa och underhålla såväl gårdsplanen som den inom prästgårdsområdet

belägna uppfartsvägen.

I fråga örn trädgård föreslogs i proposition nr 163 till 1910 års riksdag ett Departementsstadgande

av innehåll att, örn å prästgård trädgård saknades eller vore otillräck- chefen''

lig, borde, där så lämpligen kunde ske, pastoratet anlägga ny trädgård eller

utvidga den gamla efter vad synerätt prövade skäligt. Riksdagen ansåg emellertid

den föreslagna skyldigheten för pastoratet att anlägga trädgård alltför vittgående

och inskränkte därför skyldigheten till att avse ombesörjande av nödig

dikning, röjning och stenbrytning.

Då således förslaget att ålägga pastoratet att bekosta trädgårdsanläggning

redan en gång fallit i riksdagen, anser jag mig icke nu åter böra upptaga detsamma,

därvid jämväl de skäl, sorn, enligt vad förut framhållits, tala emot större

förändringar överhuvudtaget i gällande bestämmelser angående anordnande

av prästgård, torde äga giltighet. Frågan bör likväl ses i sammanhang med det

föreslagna stadgandet i 17 § rörande, å ena sidan, skyldighet för präst att till

pastoratet till inlösen hembjuda av honom planterade träd och buskar m. m.

och, å andra sidan, möjligheten för honom att antingen erhålla ersättning av

pastoratet därför eller bortföra vad han planterat. Denna bestämmelse kan nämligen

tänkas gynna uppkomsten av trädgård i pastoratets ägo, i det att prästen

åtminstone i någon mån uppmuntras till plantering och pastoratet beredes möjlighet

att för en säkerligen betydligt mindre kostnad, än pastoratet skulle fått

vidkännas för anläggning av trädgård, förvärva planterad sådan.

Ehuru detta icke är utsagt i nu gällande boställsordning, förefaller det mig

tämligen klart, att pastoratet bör hava skyldighet att å prästgårdsområde anlägga

och underhålla gårdsplan och tillfartsväg till denna; vägen kan alltefter

behovet vara körväg eller endast gångväg. För att bringa klarhet i dessa

förhållanden har jag låtit omarbeta den av de sakkunniga föreslagna paragrafen.

Till underhållet torde räknas erforderlig grusning, men däremot icke

nödig skyffling för att hålla sandgångarna fria från ogräs, krattning o. d.,

utan dessa åtgärder synas mig ingå i prästens skyldighet att hålla området i

ordnat skick.

Andra stycket i S. K. har inarbetats i 15 §.

14 §.

Paragrafen, som motsvarar 65 § S. K., ansluter sig till 15 § i nu gällande

boställsordning.

Det torde böra framhållas, att medan 13 § innehåller bestämmelser örn väg Departementspå

prästgårdsområdet, förevarande paragraf upptager stadganden om väg chefen

till områdets gräns. Anordnande av enskild väg uteslutande för prästgårdens

behov är en angelägenhet, som ligger under boställsnämndens

bedömande. Uttryckligt stadgande, att pastoratets skyldighet att underhålla

sådan väg även omfattar öppenhållande vintertid, har infogats i paragrafen.

Är fråga örn enskild väg, som är gemensam för flera fastigheter, följer av

Bihang till riksdagens protokoll 103S. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Do sakkunniga.

Yttranden.

lagen om enskilda vägar, att skyldigheten att öppenhålla vägen vintertiden

är delad mellan dem, som i övrigt hava att underhålla vägen.

15 §.

I paragrafen har sammanförts bestämmelser, som innehållas i 63 § och 64 §

andra stycket i S. K. De motsvara 12 § och 14 § andra stycket i nu gällande

boställsordning. I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid 13 §.

16 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 18 § första och andra styckena nu

gällande boställsordning, motsvarar 66 § S. K., vilken har följande lydelse:

Prästgård avträdes vid första fardag efter frånträdandet av övriga löneförmåner

vid den tjänst, varmed prästgården är förenad. Det åligger avträdaren

att intill fardagen väl vårda prästgårdens laga hus och trädgård ävensom att åt

den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare

tillträder densamma, upplåta erforderligt utrymme i prästgården.

Pardagar äro den 1 april och den 1 oktober.

Ur de sakkunnigas motiv må återgivas följande:

Till de sakkunniga har överlämnats en framställning från allmänna svenska

prästföreningens centralstyrelse, att åtgärder måtte vidtagas för att icke vid

ledighet å tjänst prästgårdsträdgård skall förfaras. Redan enligt gällande lag

är visserligen sörjt för att det ständigt finnes någon som är vårdnadsskyldig

i fråga örn sådan trädgård, men det har visat sig vara förenat med svårighet

att få vårdnadsskyldigheten ordentligt fullgjord. Särskilt har detta varit fallet,

då prästgård skolat avträdas under vegetationsperioden. I anledning härav föreslå

de sakkunniga den ändring i nu gällande bestämmelser, att prästgård skall

avträdas å fardagarna den 1 april eller den 1 oktober. Härigenom vinnes, förutom

att prästgård icke byter innehavare under vegetationsperioden, jämväl

att avträdaren lättare kan anskaffa ny bostad. För tillträdaren, vilken väl i

allmänhet innehar antingen annan prästgård eller förhyrd lägenhet, bör det

ej erbjuda alltför stor svårighet att vänta med inflyttningen till nästa fardag.

Stadgandet innebär icke blott rätt att kvarsitta i prästgården utan ock

skyldighet att intill fardagen vårda byggnader och trädgård.

Mot de föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser örn tiden för avträde

av prästgård hava anmärkningar framställts av domkapitlen i Uppsala,

Linköping, Skara och Härnösand samt präst förening en, vilka hava anfört:

Domkapitlet i Uppsala:

Den tid, då prästgård skall avträdas, bestämmes i § 66; och skola den 1

april och den 1 oktober vara fardagar. Upphöjande av den sålunda föreslagna

bestämmelsen till lag skulle enligt domkapitlets mening vara högst betänkligt

och kunna komma att förorsaka många besvärligheter och komplikationer. Om

till exempel en kyrkoherde avlidit under april och nyutnämnd efterträdare

äger att tillträda tjänsten den 1 november, skulle det dröja hela fem månader,

innan han kan taga sin prästgård i besittning, då ju företrädarens familj inne
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

243

har besittningsrätten till den 1 påföljande april, låt vara med skyldighet att

till den nye innehavaren upplåta erforderligt utrymme i prästgården. Har

denne familj, så skulle två familjer inrymmas i prästgården under fem månader,

som kunna bliva allt annat än angenäma för vederbörande nytillträdande.

Bestämmelserna härutinnan äro ingalunda tillfredsställande. Antingen

bör enligt domkapitlets mening fardagsbestämmelsen helt uteslutas eller ock

bestämmelse utfärdas att ordinarie prästerlig tjänst skall tillträdas å den fardag,

som infaller närmast efter den dag, då tjänsten eljest på grund av laga

kraftvunnet val eller andra omständigheter skolat av den nye innehavaren tillträdas.

Men en sådan bestämmelse kan väl svårligen ifrågakomma. Ty huru

skulle det förhållas med löneförmånerna i det ovan anförda exemplet, där en

kyrkoherde antages vara död. Sterbhuset har icke rätt till lönen längre än sex

månader, fem månader återstå till den nye kyrkoherden äger tillträda, men

vem skall uppbära lönen under tiden. Härvid kan varken prästerskapets änkeoch

pupillkassa eller sterbhuset ifrågakomma. Återstår alltså pastoratet, som

kunde tänkas få disponera lönen efter de i § 391 stadgade grunder. Emellertid

skulle, enligt vad det anförda exemplet visar, med en sådan anordning, vakansen

vid en tjänst betydligt utsträckas, något som bleve än mer olägligt, örn sterbhuset

vöre nådårsberättigat och sålunda ägde uppbära inkomsterna i 18 månader.

Då syftet med tjänstårets inskränkning till sex månader var förhindrandet av

långvarig vakans, skulle detta syfte omintetgöras genom den i senare alternativ

här ovan antydda förändring av tillträdestiden. Varje tanke i sådan riktning

bör därför enligt domkapitlets mening förfalla.

Då det för domkapitlet icke mött avsevärda svårigheter att få frågan örn

vården av prästgårdsträdgård under vakans ordnad vid vakanser och domkapitlet

icke kan dela de sakkunnigas uttalade mening, att det för tillträdaren,

vilken väl i allmänhet innehar antingen annan prästgård eller förhyrd lägenhet,

ej bör erbjuda alltför stor svårighet att vänta med inflyttningen till nästa

fardag, får domkapitlet hemställa, att de sakkunnigas förslag örn fardagar

icke måtte godkännas.

Domkapitlet i Linköping:

De i 66 § föreslagna bestämmelserna angående tid för prästgårds avträdande

synas vara förestavade av omsorgen örn prästgårdsträdgårdarna, men torde

för visso komma att giva anledning till många svårigheter och tvister mellan

avträdare och tillträdare, då det ju kan tänkas inträffa, att en tjänst skall tillträdas

t. ex. den 1 maj, men prästgården i fråga icke får tillträdas av tjänstinnehavaren

förrän den 1 påföljande oktober.

Domkapitlet i Skara:

Med anledning av förslaget i § 66, att prästgård icke skall få tillträdas förr

än å fardagen närmast efter den dag, då tjänsten tillträdes, vill domkapitlet

påpeka, att denna anordning ej sällan skulle komma att vålla stora svårigheter.

Domprosten Berglund, domkapitlet i Skara, skiljaktig:

De sakkunnigas förslag i § 66 bör enligt min mening ersättas med en föreskrift

därom, att fardag för tillträde av ordinarie prästerlig tjänst är 1 april

och 1 oktober eller kanske hellre 1 maj och 1 november. Platsen finge då tillträdas

å nästa fardag efter den dag, tillträde enligt nu gällande bestämmelser

skall ske. För det prästerliga arbetet i församlingarna skulle det hava sin be
1

39 § i S. K. innehöll föreskrift, att prästlön vid suspension skulle disponeras för avlönande

av vikarie. Överskott skalle under nästkommande år användas till prästlön.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

tydelse, att ombyte av tjänsteinnehavare bomme att äga ruin antingen på våren

eller på hösten. Särskilt vore det förmånligt, att ombyte ej behövde ske under

de tider, då konfirmandundervisning brukar äga rum.

Domkapitlet i Härnösand:

Domkapitlet finner bestämmelsen örn prästgårds av- och tillträdande å de

vanliga fardagarna den 1 april och den 1 oktober ändamålsenlig, men den förutsätter

egentligen för att bli fullt lämplig att tillträdestiden till de prästerliga

tjänsterna sättes till samma dagar. Då ecklesiastikåret numera förlorat sin

betydelse och då det ur flera synpunkter såväl för av- och tillträdare som för

pastoratet kan vara önskvärt att ha vissa lagbestämda tillträdestider till prästerliga

tjänster, kunde ett fastslående av nämnda två dagar såsom tillträdesdagar

synas påkallat. Andra synpunkter motsäga emellertid en sådan anordning.

Spörsmålet förtjänar dock ingående beaktande.

Prästföreningen:

Bestämmelserna angående den tid, då prästgård skall avträdas, innebär bl. a.,

att en kyrkoherde kan komma att tillträda sin tjänst t. ex. den 1 januari, men

att företrädarens familj äger disponera bostaden intill den 1 april. Detta förhållande

är icke tillfredsställande. Över huvud taget synes det centralstyrelsen

lämpligt att, sedan numera ecklesiastikåret förlorat sin ursprungliga innebörd,

sådana bestämmelser utfärdas, att ordinarie prästerlig tjänst tillträdes å den

fardag, som infaller närmast efter den dag, då tjänsten eljest på grund av laga

kraft vunnet val eller andra omständigheter skolat av den nya innehavaren

tillträdas. Under alla förhållanden synes det vara synnerligen lämpligt ur arbetssynpunkt,

detta ej minst med hänsyn till konfirmationsundervisningen och

kyrkobokföringsarbetet, att utbyte av tjänstförrättande präster inom ett pastorat

sker just den 1 april eller 1 oktober.

Slutligen har domkapitlet i Göteborg erinrat, att åläggandet för avträdaren

att väl vårda prästgårdens laga hus och trädgård även borde utsträckas till att

hålla prästgårdsområdet i övrigt i ordnat skick.

På grund av den kritik, som framförts mot S. K., och då det enligt min

mening skulle på ett otillbörligt sätt inkräkta på pastoratens intressen, om man

läte en prästerlig tjänst stå vakant längre än nödigt, förordar jag, att det äldre

stadgandet bibehålies. Skyldigheten att ansvara för prästgårdens behöriga

skötsel och vård omfattar otvivelaktigt allt, som hör till denna, således även

trädgården och prästgårdsområdet i övrigt.

Stadgandet i sista stycket av 18 § i nu gällande boställsordning innehåller,

att domkapitlet, örn det vid tiden för avträdande av prästgård icke är bestämt,

vem som kommer att tillträda densamma, skall föranstalta, att prästgården varder

behörigen vårdad, intill dess tillträdare kan övertaga dess skötsel och vård.

Föreskriften förklaras av att prästerskapets änke- och pupillkassa under vakans

äger rätt till behållen inkomst vid prästsysslan mot den vårdnadsskyldighet, som

eljest åligger tjänstinnehavaren. I sådant fall handlar domkapitlet å kassans

vägnar. Den nya ställning till prästlönejorden, som pastoratet intager enligt

mitt förslag, medför, att pastoratet självt under vakans omhänderhar vården

av prästgården. Av 18 § i mitt förslag följer, att pastoratet äger rätt till ersätt
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187.

245

liing av kassan för kostnaderna för prästgårdens skötsel och vård under ifrågavarande

tid. På grund härav har jag ansett stadgandet böra utgå.

17 §.

Motsvarar 67 § S. K.

S. K. upptager i stället för orden »träd eller buskar» orden »fruktträd, bärbuskar

eller prydnadsträd».

Enligt S. K. skall vidare pastoratet inom en månad efter hembud giva besked,

örn pastoratet vill lösa, och är den föreslagna tiden, inom vilken vad som påkostats

prästgården skall vara bortfört, tre månader efter frånträdandet av prästgården.

De sakkunniga hava beträffande denna paragraf i sitt betänkande anfört:

67 § ersätter 13 § ecklesiastik boställsordning. Paragrafen har med beaktande

av lagrådets vid 64 §x återgivna yttrande omarbetats bland annat

i syfte att bereda avträdande präst ersättning även för plantering i prästgårdens

trädgård. I övrigt har paragrafen avfattats i nära anslutning till 2 kap. 18 §

allmänna nyttjanderättslagen.

De sakkunniga erinra, att frågan om elektrisk belysning i prästgård av de

sakkunniga behandlats i annat sammanhang.

Då skyldigheten att gälda ersättning för byggnadsämne, som från boställe

tagits till överloppshus, redan under förarbetena till 1910 års lagstiftning

ansågs kunna såsom saknande praktisk betydelse uteslutas ur lagtexten, hava

de sakkunniga ansett onödigt att här intaga föreskrift därom.

Mot den föreslagna bestämmelsen örn rätt för präst att vid avträdet tillgodogöra

sig vad han planterat i trädgården hava erinringar framställts av domkapitlen

i Uppsala och Göteborg samt kammarkollegiet och statskontoret. Sålunda

har domkapitlet i Uppsala anfört:

Bestämmelserna i § 67 böra omarbetas. Domkapitlet kan nämligen icke finna

det lämpligt, att en avflyttande präst skall äga rätt att ur prästgårdsträdgården

borttaga fruktträden och bärbuskarna, även örn han själv har planterat dem. På

det sättet kan ju en prästgårdsträdgård spolieras gång på gång. Domkapitlet

har föreslagit, att pastoratet skall vara skyldigt att ombesörja plantering vid

nyanläggning. Vinner detta förslag framgång, tillhöra de sålunda planterade

fruktträd och bärbuskar pastoratet och få av ämbetsinnehavaren disponeras på

samma sätt som prästgården. Vill sedan en präst plantera flera träd och buskar,

är detta hans ensak, men han bör ha klart för sig vid detta arbetes utförande,

att han vid eventuell avflyttning icke äger rätt att bortföra, vad han planterat.

Kan han träffa överenskommelse med pastoratet eller efterträdaren om inlösen

av det planterade, må så vara, men huvudsaken är, att trädgården får stå i fred.

Domkapitlet i Göteborg har yttrat:

En bestämmelse beträffande överloppsbyggnad torde nog vara behövlig;

däremot ifrågasätter domkapitlet, huruvida övriga bestämmelser angående

plantering av fruktträd m. m. äro nödvändiga eller nyttiga. Bestämmelsen örn

1 Under 13 § i departementschefens förslag

De sakkunniga.

Yttranden.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hembud och lösen av träd och bärbuskar m. m. icke blott kan gynna småaktighet

utan till och med förorsaka trassel och ledsamheter. Skulle pastoratet icke

reflektera på ett hembud, skall avträdaren, därest det styrkes, att han gjort

mer än honom ålegat enligt dessa föreskrifter, icke ens ha rätt att bortskänka

fruktträd och buskar utan måste bortföra dem och återställa jorden i förut

befintligt skick. Det synes domkapitlet vara både bäst och enklast, att dessa

bestämmelser helt utgå.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett, att för vad präst i ifrågavarande

hänseende påkostat torde han i de flesta fall, där hans tjänstetid ej

varit alltför kort, haft valuta i form av avkomst eller trevnad, men samtidigt

framhållit — vad som redan vid 13 § här ovan omnämnts — att, om ersättningsrätten

borttoges, frågan örn trädgårdens förseende med träd och buskar

icke vore löst.

Beträffande bestämmelsernas utformning i övrigt hava ävenledes vissa önskemål

framkommit. Sålunda har domkapitlet i Härnösand yttrat:

Med den utformning, som givits åt denna §, torde pastoratet, när det gäller

av prästen utförda överloppsplanteringar, i realiteten alltid kunna räkna med

att få dessa utan att behöva utge ersättning. Pastoratet behöver blott vägra att

lösa desamma. Avträdaren lärer nämligen endast i rena undantagsfall kunna

begagna sig av sin rätt att bortföra desamma och efter tre månader från dagen

för frånträdet tillfalla de sedan pastoratet utan lösen. En omarbetning i syfte

att bättre tillvarataga avträdarens intresse torde vara erforderlig. Den i paragrafen

stadgade hembudstiden bör räknas från den nye tjänstinnehavarens

tillträde till prästgården.

Domkapitlet i Luleå har ansett paragrafen tarva någon omredigering, då

den i andra stycket angivna tiden av en månad torde vara för kort för hörande

av kyrkoråd och kyrkofullmäktige, vilka senare knappast kunde tänkas böra

sammanträda enbart för här avsett ärendes handläggning, och då, örn prästgård

frånträdes den 1 oktober, bärbuskar eller fruktträd icke lämpligen alltid kunde

bortföras från trädgård inom tre månader därefter, åtminstone icke i övre Norrland.

Slutligen har centralstyrelsen för prästföreningen anfört:

Bestämmelserna i denna paragraf synas lida av en viss oklarhet. Örn pastor

exempelvis i prästgårdsträdgården har undanröjt en del äldre bärbuskar och i

stället planterat fruktträd, så äger han vid avflyttning bortföra vad han sålunda

påkostat. Men hur skall det bliva honom möjligt att efterkomma bestämmelsen

»återställe dock jord i det skick, vari han mottog den»? Å andra

sidan kan följande situation tänkas: pastor har uppfört vissa byggnader eller

utfört en kostbar plantering i trädgården. När han flyttar, är i många fall

icke ännu känt, vem som blir hans efterträdare. Han har alltså endast att hänvända

sig till pastoratet med förslag till inlösen. Pastoratet förklarar sig icke

villigt därtill. Då har han enligt § 67 andra stycket rätt att bortföra vad han

påkostat blott det sker inom tre månader efter frånträdandet av prästgården.

Men enligt tredje stycket i samma § 67 äger han icke denna rätt. utan ärendet

skall avgöras av skiljemän. Denna paragraf kräver uppenbarligen en omarbetning

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och centralstyrelsen tillåter sig därvid framhålla önskvärdheten av att dylika

ärenden alltid i förekommande fall av tvistighet måtte avgöras av skiljeman,

samt att således möjlighet icke måtte givas att t ex skövla en vacker prastgårdsträdgård,

men å andra sidan skälig rättvisa alltid matte vederfaras pastor

med hänsyn till vad han under sin tjänstetid påkostat prästgården och prastgårdsträdgården.

Enär de föreslagna nya bestämmelserna örn rätt för prästen att vid avträdet DeparWntstillgodogöra

sig vad han planterat i trädgården enligt min uppfattning, pa satt

jag redan vid 13 § utvecklat, snarast kunna förväntas gynna uppkomsten av

trädgårdsanläggning i pastoratets ägo, anser jag mig icke böra frångå S. K.

i detta avseende. Som enligt mitt förmenande undantag ej bör göras för exempelvis

rosenbuskar och andra prydnadsbuskar, har jag utbytt S. K:s snavare begrepp

mot orden »träd eller buskar». Jag erinrar för övrigt örn lagrådets vid 13 §

återgivna yttrande. Beträffande de av de sakkunniga föreslagna tiderna för

pastoratets besked örn det vill lösa samt för bortförandet av planterade buskar

och träd torde emellertid finnas giltiga skäl för betydlig jämkning utan att någon

olägenhet kan anses förbunden därmed, och jag har därför företagit en omarbetning

av föreskrifterna i denna riktning. Lika med domkapitlet i Härnösand har

jag funnit lämpligt att låta terminen, inom vilken rätten att bortföra vad som

påkostats prästgården skall begagnas, börja löpa först från det ny tjänstinnehavare

tillträtt prästgården — där ej fristen skall börja löpa från senare tidpunkt,

nämligen då anspråk på inlösen slutligen ogillats ty det förefaller

icke otänkbart att, örn pastoratet icke vill lösa vad avträdande prästen planterat,

den nye tjänstinnehavaren kan befinnas villig att för egen trevnads skull medverka

till att det nyplanterade får stå kvar genom att till avträdaren gälda någon

ersättning, varmed denne åtnöjes hellre än att underkasta sig kostnaderna

för bortförande av sin egendom. Resultatet i dylikt fall torde bliva en kompro

iniss mellan de båda prästernas intressen, av vilken visserligen pastoratet samtidigt

får nytta, då ju pastoratet blir ägare av ifrågavarande träd och buskar.

I anledning av en erinran av domkapitlet i Göteborg framhålles, att paragrafen

icke ålägger avträdaren någon skyldighet att bortföra vad pastoratet icke

vill lösa.

Vad centralstyrelsen för prästföreningen anmärkt mot avfattningen

av paragrafen torde icke förtjäna avseende. Paragrafen är i formellt avseende

avfattad med 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen såsom förebild, och tilllämpningen

av det föreslagna stadgandet torde icke möta större svårigheter än

tillämpningen av nyssnämnda lagrum. På grund av den i 15 § föreskrivna

skyldigheten att vidmakthålla tillhandahållen trädgard, har prästen icke rätt

att bortföra träd och buskar, som han planterat i stället för äldre sådana. Att

belasta lagtexten med föreskrifter för vissa speciella tillämpningsfall synes

icke motiverat. Centralstyrelsens anmärkning, att paragrafens innehåll i visst

avseende skulle vara motsägande, är icke befogad. En uppmärksam läsning av

lagtexten giver vid handen, att det i sista stycket angivna skiljemannaförfaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

det endast kail förekomma, när pastoratet vill lösa men överenskommelse icke

kan träffas örn vad pastoratet bör ntgiva i lösen. Har däremot pastoratet, såsom

styrelsen förutsätter, förklarat sig icke vilja lösa, är ju prästen enligt andra

stycket berättigad bortföra vad han pakostat. Styrelsens förslag att ytterligare

utsträcka skiljemannaförfarandet kan jag ej biträda.

Om löneboställe.

I 1 huvudavdelningen kap. I har jag redogjort för innebörden av

de förändringar med avseende å fastighetsförvaltningen, som nu föreslås,

samt den kritik, som av åtskilliga myndigheter riktats mot detta förslag.

Vid förevarande detaljgranskning av lagförslaget kan det emellertid vara

på sin plats att såsom en kort rekapitulation av de sakkunnigas och min ståndpunkt

ur deras specialmotiv återgiva vissa partier till bättre förståelse av de

detaljanmärkningar, vilka här böra upptagas till särskild behandling.

Inledningsvis anföra de sakkunniga vid detta kapitel:

Hittillsvarande myndighetsförvaltning av ifrågavarande löneboställen, frånsett

skogen, har egentligen gått ut på att i samband med utarrendering tillförbinda

arrendatorerna att sörja för löneboställenas bebyggelse och hävd.

Någon sådan skyldighet har däremot icke ålegat vare sig pastoraten eller de

utarrenderande myndigheterna. Skogen har stått under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning.

Genom den nu föreslagna reformen kommer vederbörande pastorat att i

stort sett utöva en ägares befogenheter med avseende å löneboställenas förvaltning.

Pastoratet, som sålunda enligt förslaget principiellt kommer att hava

bestämmanderätten i fråga örn löneboställenas utnyttjande, skall alltså å ena

sidan äga uppbära all avkastning av desamma, men å andra sidan bliva skyldigt

att vidkännas bl. a. kostnaderna för löneboställenas bebyggelse och hävd

samt skogens vard. Det förtjänar framhållas, att denna omläggning av förvaltningen

icke innebär en ny tunga för pastoraten, då ju löneboställena liksom

hittills skola vara självförsörjande.

Som det emellertid är ett allmänt intresse, icke minst för kyrkofondens vidkommande,

att det i löneboställena nedlagda kapitalet, vilket i viss mån kan

jämställas med stiftelseegendom, såvitt möjligt bibehålies oförminskat och vid

god avkastningsförmåga, har det icke ansetts lämpligt att giva pastoraten

fullt fria händer beträffande löneboställenas skötsel, utan givas i förslaget för

tillgodoseende av nämnda intresse vissa positiva föreskrifter rörande sagda förvaltning,

vilka närmast gå ut på viss kontroll av densamma.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 68 § 2 mom. i S. K., och 20 § har sin motsvarighet i 68 § 3

mom. S. K. Den i S. K. intagna bestämmelsen om boställsnämndens befogenhet

att meddela föreskrifter rörande löneboställes bebyggelse har flyttats till 28 §.

I övrigt hava stadgandena undergått formell omredigering.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

249

Be sakkunniga anföra:

Tidigare voro i lag tämligen noggranna bestämmelser givna angående vilka

»laga hus», som skulle finnas å boställena. I ecklesiastik boställsordning i dess

ursprungliga lydelse förekommo även stadganden om insyning av vissa andra

byggnader å löneboställe, vilka icke betecknades såsom laga hus, nämligen å

torp, fäbodställe, nyodling samt kvarnplats, beträffande vilka dock i huvudsak

gällde samma föreskrifter som örn laga hus. Genom 1925 års reform av

ecklesiastik boställsordning slopades emellertid dessa bestämmelser och

ersattes med stadgande, att vid utarrendering av löneboställe skulle bestämmas

vilka hus, benämnda »skyldighetshus», skulle finnas å bostället, samt om

husens storlek, inredning och övriga beskaffenhet. Vidare föreskrevs, att löneboställets

bebyggande skulle ske på ett i förhållande till boställets storlek och

avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla

skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgåve. Föreskrifter

örn vilka »laga hus» eller »skyldighetshus» skola finnas har också

meddelats för alla boställen, beträffande vilka ecklesiastik boställsordning

trätt i kraft. I en del fall har därvid bestämts, att löneboställe skall vara obebyggt.

Huvudregeln i de sakkunnigas förslag är nu i anslutning till vad vid detta

kapitel inledningsvis anförts, att de byggnader, som enligt äldre föreskrifter

skola finnas å löneboställe, fortfarande skola såsom laga hus bibehållas, dock

att på yrkande av pastoratet boställsnämnden eller, då fråga är örn viss synnerligen

vittgående inskränkning av bebyggelsen, domkapitlet skall äga att,

när skäl därtill äro, meddela ändrade föreskrifter därutinnan.

Vid sådana beslut skall, liksom för närvarande, iakttagas, att bebyggelsen

avpassas efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. Endast i det fall

att en sådan inskränkning i bebyggelsen på ett löneboställe ifrågasättes, att

därstädes bedrivet självständigt jordbruk icke vidare kail bedrivas såsom sådant,

bör enligt de sakkunnigas mening beslutanderätten förbehållas domkapitlet.

I enlighet med den i förslaget hävdade ståndpunkten, att förvaltningen

skall tillkomma pastoratet och att boställsnämnden och domkapitlet endast

skola vara kontrollerande organ, få enligt den föreslagna avfattningen av 2

mom. nämnden och domkapitlet icke av eget initiativ föreskriva ökning av

antalet laga hus å löneboställe, vilket ju skulle medföra ett tvång för pastoratet

att investera nytt kapital. Vill pastoratet, vilket dock endast undantagsvis

torde förekomma, bygga flera hus än som i gällande ordning prövats erforderliga

för löneboställes utnyttjande, äro dessa att anse såsom överloppshus,

såvida icke pastoratet begär deras insynande såsom laga hus. Å andra sidan

fordras medgivande av nämnden respektive domkapitlet för att pastoratet skall

kunna ernå befrielse från skyldigheten att vidmakthålla byggnad, som i vederbörlig

ordning bestämts skola vara laga hus. Av bestämmelsen följer ock,

att boställsnämnd vid prövning av sådant ärende icke är bunden av föreskrift,

som en föregående nämnd under andra förhållanden meddelat.

Det bör uppmärksammas, att definitionen på laga hus i 2 mom. även omfattar

i hittills gällande ordning lill utförande föreskrivna »skyldighetshus»,

vilka, då nya lagen träder i kraft, ännu icke kommit till utförande. Jämlikt

grunderna för stadgandet i momentets andra stycke äger sålunda, för att taga

ett exempel, domkapitlet, när synnerliga skill därtill föreligga, helt befria

pastoratet från skyldighet att å obebyggt löneboställe uppföra föreskriven

arrendegård.

Då pastoratet under förhållanden, som angivas i 3 morn., blir ägare av bygg
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

Departements
chefen.

nåder, vilka icke kunnat bliva föremål för insyning i den ordning, som gällt i

fråga örn vid nya lagens ikraftträdande föreskriven bebyggelse, bör enligt de

sakkunnigas åsikt boställsnämnden äga rätt företaga sådan insyning oberoende

av yrkande från pastoratets sida. Det förtjänar framhållas, att köp av

ny, till löneboställe avsedd fastighet, knappast torde förekomma annorledes än

med anlitande av medel, som influtit vid försäljning av förutvarande löneboställe.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat tvivel, örn icke begränsningen i

pastoratens byggnadsskyldighet kunde föranleda, att utnyttjandet av boställsjorden

icke komme att följa med jordbrukstekniken. Länsstyrelsen i Blekinge

län har anfört, att de laga husen borde i lagen uppräknas och hänvisning ej ske

till förut gällande eller upphävda bestämmelser.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Det synes oklokt och opåkallat att beröva de kontrollerande myndigheterna

initiativ i frågor örn ändrade bestämmelser örn boställes bebyggande.

De sakkunniga hava för de hus, som enligt föreskrifter, meddelade i den ordning

lagförslaget innehåller, skola finnas å löneboställe, bibehållit uttrycket laga

hus. Detta uttryck synes vilseledande då fråga är örn ett utarrenderat löneboställe,

vars bebyggande bestämmes på enskild väg. En bestämmelse, motsvarande

den i 20 § ecklesiastik boställsordning intagna angående lämpligheten

att under viss förutsättning hålla boställe obebyggt, synes böra upptagas i den

föreslagna lagen. Efter vad erfarenheten visat är det förenat med svårighet

att få bestämmelser rörande löneboställes bebyggande begränsade på ett sätt

som tillgodoser kravet på att bostället måtte på bestående sätt lämna bästa

ekonomiska utbyte. Måhända skulle detta ändamål befrämjas genom att åt

sista delen av 2 mom. andra stycket gåves formen av ett förbud mot boställes

bebyggande med skyldighetshus som till storlek, inredning och övrig beskaffenhet

överstege vad som strängt fordrades med hänsyn till löneboställets storlek

och avkastningsförmåga. Man bör i varje fall undvika bestämmelser som

mana till eftergifter mot krav på att överloppshus måtte insynas som skyldighetshus.

Å andra sidan är det angeläget att tillse att löneboställe, som för att

tjäna sitt ändamål bör vara fullbyggt, också hålles försett med därför avpassade

byggnader.

Enligt S. K. skola pastoraten bibehålla de av dem förvaltade löneboställena

i tillfredsställande skick. Detta innebär, att den i boställena — såväl i jorden

som i bebyggelsen — nedlagda förmögenheten skall bevaras. Beträffande bebyggelsen

innebär detta först och främst, att en del av boställsavkastningen

varje år användes för nödiga underhållsarbeten. Därutöver måste ytterligare en

del av den årliga avkastningen reserveras för att, sedan en byggnad blivit så

gammal, att den måste utdömas, användas till byggande av en ny i den gamlas

ställe. Endast den avkastning, som härefter återstår, blir tillgänglig för prästlön.

Förslagen att tillerkänna de kontrollerande myndigheterna initiativ i byggnadsfrågor

syfta längre, nämligen till att dessa myndigheter skulle erhålla befogenhet

att ålägga pastoraten att uppföra byggnader, som tidigare icke funnes

å vederbörande boställe. De för ett sådant byggnadsföretag erforderliga medlen

skulle, örn anordningen infördes, antingen tagas ur boställsavkastningen, i vil
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 251

ket fall pastoraten finge lägre sådan avkastning till bestridande av sin prästlönekostnad,

eller också anskaffas av pastoraten genom uttaxering eller upplåning.

Enligt min mening skulle den föreslagna anordningen bliva alltför betungande

för pastoraten, och jag har därför icke ansett mig böra frångå S. K.

i förevarande avseende.

Det av de sakkunniga från den ursprungliga boställsordningen återupptagna

uttrycket »laga hus» synes mig väl försvarligt — särskilt med hänsyn till att det

dock från viss synpunkt sett är fråga örn allmän egendom — samt är att föredraga

framför det i boställsordningen och arrendeförordningen år 1925 införda

ordet »skyldighetshus».

Länsstyrelsens i Blekinge län yrkande, att i lagtexten skulle uppräknas

vilka hus, som vore laga hus, beror uppenbarligen på bristande aktgivande

på stadgandets innebörd och torde därför icke tarva bemötande.

21 §.

Första stycket motsvarar 68 § 1 mom. S. K. Andra stycket har hämtats från

54 § 4 mom. S. K.

Jag hänvisar till mitt uttalande vid 19 och 20 §§.

22 §.

Första och andra styckena motsvara 69 § S. K. I andra stycket har inskjutits

ordet »kapell», vilket icke förekom i S. K.

Tredje stycket har hämtats från 70 § S. K.

De sakkunniga hava anfört:

Medan den kontroll över löneboställes förvaltning, som utövas av boställsnämnd,

av naturliga skäl huvudsakligen kommer att inrikta sig på tillsyn

över boställenas hus och hävd — den löpande tillsynen — och därför lämpligen

bör begränsas härtill, synes kontrollen, då fråga blir örn substansuttag

utöver husbehovet eller väsentlig förändring i sättet för brukande av löneboställe,

böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat att tillvarataga

intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsättes, att domkapitlet,

åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller åtminstone dess ordförandes

yttrande i nu avsedda frågor. Dessutom har ju domkapitlet enligt

förslaget i sin stiftsintendent tillgång till biträde med sakkunskap.

Enligt paragrafen skall domkapitlets tillstånd inhämtas, så snart antingen

en väsentlig förändring i sättet att använda löneboställe eller del därav skall

företagas eller substans bortföras därifrån. I jämförelse med vad nu gäller

innebär förslaget i denna del decentralisation och en betydande förenkling.

För närvarande skola nämligen frågor örn upplåtelse med nyttjanderätt av

område å bostället för församlingsändamål samt för kommunalt eller annat

allmänt ändamål (»ändamålsupplåtelse») ävensom frågor örn substansupplåtelser

avgöras av kammarkollegiet, vilket sker efter ett omständligt remissförfarande.

Hittills har föreskrift örn fondering av inflytande inkomst av substansupplåtelser

i varje särskilt fall meddelats i sammanhang med upplåtelsen eller

genom särskilt efterföljande beslut av kammarkollegiet. Då enligt de sak
-

De sakkunniga.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kunnigas förslag befogenheten att medgiva substansupplåtelser decentraliserats

till domkapitlet, har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse, att domkapitlet

vid meddelandet av sadant tillstånd må föreskriva, att influten inkomst

skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Det förutsattes

härvid, att fondering icke föreskrives annat än då substansuttaget är så

omfattande, att det inverkar på löneboställets saluvärde. I annat fall får uttaget

anses såsom avkastning av bostället. — Att domkapitlet såsom villkor

för tillstånd till substansuttag kan föreskriva, att uttaget begränsas till viss

årlig myckenhet, har ansetts självklart och ej behöva utsägas i lagtexten.

Det har ansetts rimligt, att pastoratet utan särskilt tillstånd får använda

substans fran löneboställe för de i andra stycket i paragrafen angivna ändamålen.

Härvid ifrågakommer ingen fondering; jämför 25 § i nuvarande boställsordning.

Vill pastoratet däremot tillgodogöra sig substans för andra ändamål,

exempelvis för framställning av tegel till avsalu, erfordras tillstånd av domkapitlet,

och substansens värde får i sadant fall anses såsom inkomst, vilken

bör fonderas.

«... mark av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, ålägger

föi närvarande kammarkollegiet församlingen att betala avgäld för marken till

pastoratets prästlönekassa. Enligt förslaget skall någon sådan avgäld icke vidare

förekomma.

Domkapitlet i V österås har rörande den av de sakkunniga sist berörda frågan

erinrat:

Aud en detalj vill domkapitlet sätta ett frågetecken. Det gäller den i sakkunnigas

lagförslag § 69, första stycket, förutsatta grundsatsen, att, då mark

av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, någon avgäld härför

icke såsom hittills skall från pastoratets sida erläggas till dess prästlönekassa.

Da de ifrågavarande boställena äro avsedda för prästerskapets avlöning, synes

det domkapitlet icke riktigt, att delar därav, som eventuellt kunna bliva ganska

betydande, skola kunna utan ersättning för all framtid — helt annorlunda

ställer det sig, när det gäller pastorats rätt att disponera över eventuellt uppkommande

överskott på avkastningen, där domkapitlet snarast skulle i likhet

med utredningsmännen vara benäget att gå något längre än de sakkunniga —

undandragas detta sitt egentliga ändamål.

Även domkapitlet i Lund förutsätter, att vid ifrågavarande upplåtelse av

mark för församlingsändamål avgäld fastställes att tillgodokomma prästlönetillgångarna,

likaså länsstyrelsen i Blekinge län, som anser, att avgiftsfri upplåtelse

för ändamålet strider mot de sakkunnigas principståndpunkt att skydda

prästlönetillgångarna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i ämnet yttrat:

Den decentralisation till domkapitlen av viss beslutanderätt, som föreslagits

enligt förevarande paragraf, anse ämbetsverken icke vara fördelaktig. Avgörandet

av här ifrågavarande ärenden bör träffas av den myndighet som har

överinseendet över prästlönejorden.

Uppfattningen därom att avgäld icke vidare skall förekomma, då mark av

löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, dela icke ämbetsverken.

»Prästlönekassan» och dess ändamål böra strängt särhållas från församlingens

(pastoratets) ekonomi i övrigt. Uppfattningen strider mot grundsatsen örn att

en till prästlöneändamal anvisad fastighet skall bibehållas för just detta ända
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

253

mål. Ett godkännande av uppfattningen kan leda till säkert ej avsedda konsekvenser.

Ett boställe skulle t. ex. kunna tagas helt i anspråk för att anvisas

som avlöningstillgång åt klockare, ringare, kyrkovaktare och dödgrävare, varigenom

kostnaden för dessa församlingsändamål kunde komma att faktiskt överflyttas

på kyrkofonden genom åtgärd av pastorat och domkapitel. Ämbetsverken

måste på det bestämdaste motsätta sig bestämmelser, som skulle fritaga

församling (pastorat) från skyldighet att erlägga avgäld för mark, som från

prästlönejord tages i anspråk för församlingsändamål.

Av motiveringen framgår ej örn de sakkunniga åsyftat att avgälder, som

redan blivit av Kungl. Majit eller kammarkollegium bestämda, skulle efter den

föreslagna lagstiftningens genomförande upphöra att utgå. Är detta meningen,

kan det än mindre av ämbetsverken tillstyrkas. Vad en sådan eftergift skulle

betyda i penningar finnes ej ens antytt.

Boställes exploatering i större eller mindre utsträckning för annat än sitt

egentliga ändamål bör ej få äga rum utan vederbörligt tillstånd. Bestämmelse

härom bör införas i paragrafen.

Ämbetsverken hava vidare ifrågasatt införande av bestämmelser örn upplåtelse

av löneboställe med vattenfallsrätt.

De framställda erinringarna mot borttagande av avgäld för markupplåtelse Departementstill

församlingsändamål komma att behandlas i sammanhang med redogörelsen

för bestämmelserna örn uppskattning av löneboställes normalavkastning.

Antages föreliggande förslag, torde detta medföra, att av Kungl. Majit och

kammarkollegiet förut bestämda avgälder icke vidare skola utgå.

Upplåtelse av vattenfallsrätt kan enligt 4 kap. 10 § allmänna nyttjanderättslagen

äga rum beträffande vattenfall, som tillhöra kronan. Det förefaller icke

behövligt eller ens lämpligt att här erinra örn detta förhållande, och anledning

saknas att i detta sammanhang ingå på frågan, huruvida bestämmelserna örn

vattenfallsrätt i nämnda lag böra utvidgas till att omfatta kyrklig jord, som

icke tillhör kronan.

23 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i S. K.

Åtskilliga myndigheter, i främsta rummet sådana, som utgå ifrån att pasto- Yttranden,

raten icke kan anförtros att själva utan bistånd och löpande kontroll av

domänintendent, boställsnämnd eller annan myndighet sköta utarrenderingen

och i övrigt omhänderhava förvaltningen av löneboställena, hava framställt

olika förslag till reglementerande föreskrifter för denna förvaltning. Sålunda

har länsstyrelsen i Uppsala län, — utan att dock närmare utföra, hur länsstyrelsen

tänker sig den föreslagna ordningen genomförd i praktiken — ansett

bl. a., att pastoratens förvaltning i allt fall borde kontrolleras av domänintendenter,

vilka vid prövningen av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde

behöva stöd av lokal myndighet, att »redovisningen från församlingen» skulle

ingå till domänintendenten och av denne befordras till en byrå i domänstyrelsen

samt att med avseende å »uppskattning», förslag beträffande byggnadsskyldighetens

fullgörande och tillsynen över densamma m. m. boställsnämnderna

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements

chefen.

torde bibehållas. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som emellertid förordar

decentraliseringslinjen, håller före att, örn församlingens egna organ helt skulle

bestämma över innehållet i arrendeavtalen, det icke vore uteslutet, att arrendevillkoren

skulle påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande omständigheter

samt för den skull föreslagit, att utarrenderingar skulle ske under

medverkan av ecklesiastik domänintendent. Länsstyrelsen i Kristianstads län

befarar, att pastoratens utarrenderingar icke komma att ske med erforderlig

oväld och opartiskhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län tänker sig möjligheten

av att pastoraten kunna upplåta arrenderätten på livstid mot hög engångsavgift

och låga årliga avgifter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förmenar, att

det vore välbetänkt att även framdeles i särskild författning sammanföra föreskrifter

för utarrenderingen, motsvarande dem som återfinnas i nuvarande

ecklesiastika arrendeförordningen. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att

slopandet av av- och tillträdessyner vore ett missgrepp, som kunde vålla avsevärda

olägenheter. Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit önskvärt,

att det stöde pastorat och arrendator till buds att kunna påyrka av- och tillträdessyn

av boställsnämnd.

Slutligen hava kammarkollegiet och statskontoret, som ävenledes velat bibehålla

av- och tillträdessyn av boställsnämnd, anfört:

Även för det fall att man anser löneboställenas förvaltning lämpligen kunna

överlämnas till pastoraten synes det önskvärt att som allmän regel uppställa

att boställena skola genom pastoratet och under medverkan av boställsnämnden

utarrenderas. Anses det åter böra vara beroende på pastoratets bestämmande

örn boställe må utarrenderas lärer ett uttryckligt medgivande därtill böra meddelas

pastoratet. I annat fall svävar talet om arrendator i förevarande paragraf

och andra paragrafer i luften. Enligt de sakkunnigas mening skulle för

ett eventuellt arrendeförhållande gälla allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser.

Några dessa bestämmelser kompletterande föreskrifter hava knappast

lämnats i lagförslaget. Då för det nuvarande systemet med utarrendering genom

myndighets försorg ansetts nödigt att utfärda en hel del kompletterande

föreskrifter, synes det mindre välbetänkt att så helt och hållet som skett överlämna

villkorens bestämmande till pastoratens godtycke.

Av paragrafens ordalag synes vara avsett att även boställen, vilkas avkastning

tillkommer präst utöver lönen, skulle förvaltas av pastoraten. Motiven

upplysa dock intet härom; och det kan ifrågasättas örn ej prästen bör ensam

övertaga ansvaret för förvaltningen, givetvis under kontroll.

De framställda erinringarna föranleda mig att åter understryka, att lagförslaget

vilar på grundsatsen, att pastoraten själva skola få bestämma, huru

löneboställena på mest ekonomiska sätt skola utnyttjas och sålunda även huruvida

och i vilken omfattning de böra bebyggas — dock med skyldighet att

bibehålla vissa befintliga hus — samt huruvida och på vilka villkor de böra utarrenderas

eller på annat sätt göras inkomstbringande. Det är alltså följdriktigt,

att förslaget icke upptager åläggande för pastoraten att utarrendera löneboställena.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Däremot har jag ansett lämpligt att lata komma till synes i lagtexten, att

örn löneboställe utarrenderas, allmän lag skall tillämpas i allt som ej regleras

av boställsordningen. Stadgandet härom utgör en parallell till 19 § 2 mom. i nuvarande

boställsordning.

Huvudanmärkningarna innefatta i själva verket yrkanden, att pastoratens

förfogande över jorden skall i detalj regleras i lag eller genom myndighets beslut,

vilket skulle göra pastoratens förvaltningsbefogenhet ganska illusorisk

och omintetgöra syftet med de föreslagna förvaltningsbestämmelserna, nämligen

att man skulle komma ifrån de nuvarande, tyngande byråkratiska formerna.

De flesta motförslagen bottna för övrigt i en allmän misstro mot pastoratens

förmåga att själva omhänderhava sina ekonomiska angelägenheter. Talet att

de icke komma att visa erforderlig »opartiskhet» är svårförståeligt, då ju pastoraten

givetvis böra sträva efter att på bästa sätt tillgodose sina egna intressen.

Vad angår förslaget att, åtminstone fakultativt, låta boställsnämnderna hålla avoch

tillträdessyner vid ombyte av arrendatorer bör till en början beaktas, att

en dylik anordning är oförenlig med en tillämpning av allmänna nyttjanderättslagens

bestämmelser i ämnet. Den föreslagna anordningen innebure säkerligen

ett första steg i riktning mot tillskapande av en ny ecklesiastik arrendeförordning

av det slag föreliggande lagförslag vill undvika. De uppgifter,

lagförslaget i övrigt tillägger boställsnämnd med avseende a löneboställenas

förvaltning, äro dessutom helt olika dem, som tillkomma synemän enligt allmänna

nyttjanderättslagen, i det att boställsnämnden enligt lagförslaget skall

hava skyldighet att kontrollera pastoratens skötsel av löneboställena och föreskriva

vissa positiva åtgärder, medan däremot berörda synemän hava att i penningar

uppskatta befintliga brister till stöd för en ekonomisk uppgörelse mellan

jordägare och arrendator.

Kammarkollegiets och statskontorets förslag, att när fråga är örn löneboställe,

vars avkastning enligt donation skall tillkomma präst utöver lönen,

prästen själv skulle övertaga förvaltningen, kan jag icke biträda utan anser

lämpligast, att pastoratet förvaltar även sådant boställe.

24 §.

Paragrafen motsvarar ett stadgande i 68 § 1 mom. S. K.

De sakkunniga hava anfört, att de funnit lämpligt att i lagtexten inrycka en

erinran om att pastoratet kan tillförbinda arrendatorn att i förhållande till

pastoratet svara för pastoratet åliggande skyldigheter beträffande förvaltning

av löneboställe.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Den i paragrafen intagna erinran örn rätt för pastorat att tillförbinda arrendator

att i förhållande till pastoratet ansvara för nybyggnadsskyldighet strider

uppenbart mot de grunder de sakkunniga angivit i motiven beträffande förvaltningsfrågans

ordnande för erhållande av tillfredsställande avkastning.

De sakkunniga.

Yttrande.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements- 1 S'' K'' överlämnas det> enligt min mening med rätta, åt pastoraten att avgöra,

huruvida de anse sig kunna ernå den mest tillfredsställande avkastningen

genom att tillförbinda arrendatorn att utföra nybyggnad eller genom att själva

ombesörja densamma.

Stadgandet innebär givetvis icke, att pastoraten och deras arrendatorer skulle

vara förhindrade att inom de i allmän lag uppdragna gränserna avtala, att

även andra skyldigheter än de i paragrafen angivna överflyttas å arrendatorn.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 72 § i S. K., vilken dock saknar de nu föreslagna

o och 6 mom. Ordet »måg» har utbytts mot »barns make». Smärre redaktionella

ändringar hava företagits.

Om optionsrätten hava de sakkunniga i betänkandet anfört:

För närvarande äger arrendator av löneboställe under vissa förutsättningar

optionsrätt till nytt arrende av bostället. Ehuru enligt de sakkunnigas förslag

rättsförhållandet mellan pastoratet och arrendatorn i allmänhet skall regleras

av allmänna nyttjanderättslagen, hava de sakkunniga ansett bibehållandet

av bestämmelsen örn optionsrätt vara av sådant värde för både boställenas

hävd och arrendatorernas välfärd, att det motiverat en avvikelse från den

allmänna nyttjanderättslagen beträffande löneboställena. I förevarande paragraf

har därför införts en bestämmelse, som avser att med inskränkning av

pastoratets förvaltningsbefogenheter inrymma åt arrendatorn en av kontraktsvillkor

oberoende företrädesrätt till förnyat arrende av bostället.

Beträffande förutsättningarna för optionsrätt ansluter sig förslaget till vad

som för närvarande gäller enligt 5 § i ecklesiastik arrendeförordning.

I fråga örn sättet för utövande av optionsrätten hava de sakkunniga företagit

några modifikationer, sammanhängande med att förvaltningsbefogenheterna

överflyttats från statlig myndighet till pastoratet. Hittills förekommande

hembud och underrättelse, att optionsrätt icke anses äga rum, hava ersatts

med skyldighet för såväl pastoratet som arrendatorn att inom bestämda

tider giva varandra vissa meddelanden i fråga örn arrendets förnyande. Fatalietiderna

äro valda med hänsyn till att pastoratet, därest optionsrätten icke

utövas, skall hava tid att anskaffa ny arrendator.

I avseende å optionsrättens omfattning hava i 3 och 4 mom. upptagits bestämmelser,

som i huvudsak motsvara dem som för närvarande gälla.

Optionsrätten skall, liksom för närvarande, bestå i företrädesrätt att övertaga

lönebostället till nytt arrende på villkor, som bestämmas av boställets förvaltare.

Enligt förslaget blir det alltså pastoratet, som bestämmer villkoren

för det nya arrendet.

Rörande arrenden, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, föreslå

de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser.

Yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat farhåga att, då pastoraten hädanefter

skulle bliva obundna i fråga örn uppställande av arrendevillkor, den

kontinuitet i boställenas brukande, som optionsrätten torde avse att bevara, genom

pastoratens åtgöranden skulle i otid brytas. Länsstyrelsen i Kronobergs län

har funnit den föreslagna optionsrätten ganska illusorisk, då närmare villkor

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

257

för dess åtnjutande icke funnes angivna. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört

betänkligheter mot att församling genom att övertaga brukningen av löneboställe

skulle kunna beröva optionsberättigad arrendator möjlighet att få sin

arrenderätt förnyad. Länsstyrelsen i Kristianstads län samt domkapitlet i Lund

befara, att personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrkostämma mången

gång skola göra optionsrätten i hög grad illusorisk; domkapitlet föreslår därför,

att, örn kontrahenterna ej kunna enas örn nya arrendevillkor, frågan skall

avgöras av länsstyrelsen och domkapitlet. Slutligen hava kammarkollegiet och

statskontoret framkommit med synpunkter liknande de nu anförda, varjämte

ämbetsverken anmärkt, att av lagen icke uttryckligen framginge, att bestämmelserna

om optionsrätt skulle vara av tvingande natur.

Såsom de sakkunniga antytt har ändring icke företagits i den hittillsvarande Departements - principen, att arrendevillkoren vid förnyat arrende skola bestämmas av den för-* chefen,

valtande myndigheten. Då nu förvaltningen lägges i pastoratens händer, är det

naturligt och ofrånkomligt att pastoraten få fatta beslut örn arrendevillkoren.

Det torde icke kunna komma i fråga, att länsstyrelsen och domkapitlet eller

någon annan utomstående myndighet skulle få besluta därom, varigenom pastoraten

skulle fråntagas en av deras viktigaste förvaltningsbefogenheter och därmed

också ansvaret och intresset för förvaltningen; i realiteten skulle därmed

för visso förvaltningsreformen till väsentlig del omintetgöras. Lika otänkbart

vore att fastslå, att arrendatorerna allt framgent skulle få arrendera på oförändrade

villkor. Skall man överhuvud bibehålla optionsrätten för framtiden

—• och därtill förefinnas åtskilliga skäl — kan denna sålunda enligt

min uppfattning icke få annat innehåll än den nu föreslagna. I praktiken

lärer en skötsam arrendator icke löpa någon större risk att bliva åsidosatt

vid förnyad utarrendering, utan torde hans intresse sammanfalla med pastoratets

att få behålla honom som arrendator. Det förtjänar understrykas, att även

i gällande lagstiftning uttryckligt stadgande finns därom, att optionsrätt icke

föreligger för det fall, att lönebostället eller del därav icke efter utgången av

löpande arrendetid kommer att ånyo utarrenderas. Det säger sig självt, att i de

undantagsfall, där pastoratet finner fördelaktigt att utnyttja löneboställe på

annat sätt än genom utarrendering, den enskildes intresse måste vika för det

allmänna intresset.

För att undanröja varje tvekan örn att stadgandena örn optionsrätten äro av

tvingande natur har jag infört erinran därom i ett nytt 5 mom. Föreskriften i

6 mom. har tillkommit närmast med hänsyn till att enligt förslaget det är arrendatorn,

som viss tid före arrendets slut skall anmäla örn han önskar begagna sig

av sin optionsrätt.

26 §.

Paragrafen överensstämmer med 71 § S. K.

Bihang lill riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Majlis proposition nr 187.

De sakkunniga.

Departementschefen.

Yttranden.

Om boställsnämnd oell dess uppsikt över boställsförvaltning-en.

I de sakkunnigas specialmotiv förekommer följande allmänna uttalande

rörande uppsikten:

De sakkunniga föreslå icke någon genomgripande reform av kontrollen över

förvaltningen av löneboställena. Såväl boställsnämndernas som domkapitlens

befogenheter i fråga örn kontrollen bibehållas i huvudsak att utövas i samma

former som hittills. Icke heller beträffande sättet för klagan över kontrollorganens

beslut föreslå de sakkunniga några väsentliga förändringar.

Genom att boställsnämndens befattning med arrendeuppskattningar, vilka

varit ett led i myndigheternas förvaltning av löneboställena, samt av- och

tillträdessynerna i deras hittillsvarande gestaltning enligt de sakkunnigas förslag

upphöra, komma nämnderna att i huvudsak bliva rena kontrollorgan. Att

domkapitlet enligt de sakkunnigas förslag bibehålies vid sin ställning såsom part

inför nämnden med rätt att överklaga dess beslut har sin förklaring däri, att

nämnden endast har att efterse, att gällande föreskrifter angående boställsförvaltningen

efterlevas, varemot domkapitlet tillika tillvaratager de speciellt

kyrkliga intressena ävensom kyrkofondens, d. v. s. alla pastorats samfällda,

intresse av att fonden icke blir oskäligt betungad med utgifter till visst

pastorat.

Icke heller synerättens befattning med kontrollen över förvaltningen av boställena

strider mot vad som eljest är vedertaget. Domstolarna hava sig nämligen

ålagda åtskilliga kontrolluppgifter, bland vilka tillsynen över förmyndarna

är mest jämförlig med kontrollen över boställsförvaltningen. Liksom

personer, vilka hava intressen att bevaka i förmynderskapsärenden, äga uppträda

och föra talan vid förmynderskapsdomstolen, även när fråga icke är

örn tvistemål utan örn utövande av kontroll, samt fullfölja talan mot domstolens

avgörande, äger domkapitlet föra talan vid boställsnämnden och

synerätten, då dessa kontrollera boställsförvaltningen.

Bestämmelserna örn boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen

överensstämma i huvudsak med vad som för närvarande gäller. Endast ett fåtal

erinringar hava framställts mot förslaget i denna del. Eör dem skall redogöras i

det följande. Beträffande icke särskilt omnämnda avvikelser från gällande rätt

torde jag få hänvisa till de sakkunnigas motivering.

27 §.

Motsvarar 92 § S. K. och ansluter sig nära till 82 § 1 mom. första t. o. m.

fjärde styckena i nu gällande boställsordning.

D omkapitlen i Uppsala, Göteborg och Härnösand samt prästföreningen hava

ansett, att ordföranden i boställsnämnden borde utses av domkapitlet och icke,

såsom för närvarande, av länsstyrelsen; sistnämnda domkapitel har tillika

framhållit lämpligheten av att dugliga nämndordförande skulle kunna fungera

såsom ordförande i flera nämnder samt föreslagit, att andre nämndledamoten

skulle utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

259

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förmenat, att ordförandena borde utses

för större områden, exempelvis länen, varvid arvodena skulle tillmätas så pass

höga, att dessa personer kunde ägna sin huvudsakliga tid åt ifrågavarande

uppgifter, vilka dock enligt länsstyrelsens förslag skulle bliva av annat slag

än lagförslaget avser. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund är

slutligen av den åsikten, att redan med nämndernas nuvarande uppgifter föreskriften

att en boställsnämnd skall finnas för varje tingslag icke är lämplig,

enär de särskilda nämndernas tjänsteförrättningar ofta bliva alltför fåtaliga,

för att nämnderna skola bliva tillräckligt förtrogna med sina arbetsuppgifter.

Lika med de sakkunniga anser jag, att länsstyrelserna fortfarande böra utse Departementsordförande

i boställsnämnderna, bl. a. av det skäl, att boställsnämnds beslut

ju får överklagas av vederbörande domkapitel — som äger hava ombud närvarande

vid förrättning — varför det är önskvärt, att nämnden intager en

ganska fri ställning gent emot domkapitlet, liksom även mot pastoratet. Vidare

torde man kunna antaga, att länsstyrelsen i följd av sin mera mångsidiga verksamhet

lättare än domkapitlet kommer i kontakt med personer, som speciellt

lämpa sig för ifrågavarande viktiga uppdrag. För övrigt har det vid uppgörandet

av förevarande förslag varit en ledande grundsats att icke föreslå

en förändring av det nedärvda förhållandet mellan kyrkan och staten. Det

synes därför olämpligt att beröva den ekonomiska besiktningen den statliga

karaktär, som den av ålder baft. I detta sammanhang må erinras örn att enligt

de sakkunnigas förslag vid boställsnämnds uppskattning av skogens normalavkastning

den av Konungen utnämnde stiftsintendenten inträder såsom

ledamot i boställsnämnden. Stadgande härom har intagits i förslaget till lag örn

kyrkofond.

Av yttrandena framgår, att det mångenstädes är ett önskemål, att boställsnämndernas

ordförande få större verksamhetsområden, än de för närvarande

hava. Dessa önskemål äro säkerligen ofta väl motiverade. Lika säkert är emellertid,

att det i andra fall och troligen i regel är lämpligt att bibehålla de nuvarande

tjänstgöringsdistrikten. En viss frihet att anpassa distriktens storlek efter ortsförhållandena

och tillgången på lämpliga och villiga personer torde därför vara

på sin plats och stadgandet i sista stycket i paragrafen giver också möjlighet

till sådan anpassning. I viss mån föreligger redan nu dylik möjlighet även för

länsstyrelserna, eftersom de kunna förordna samma person till ordförande inom

flera områden. Ett hinder däremot utgör emellertid den omständigheten, att i

sådant fall fullt ordförandearvode icke utgår för båda förordnandena. Ändring

i denna bestämmelse synes böra ske vid utfärdande av de administrativa tilllämpningsföreskrifterna

till boställsordningen.

28 §.

I paragrafen har sammanförts bestämmelser, som i S. K. innehållas i 55 §

tredje stycket, 68 § 2 mom. samt 97 §.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

Yttranden

De sakkunniga hava ifråga om anordnande av prästgård anfört:

För närvarande är beslutanderätten angående hur prästgård skall vara anordnad

fördelad mellan boställsnämnd och synerätt. De sakkunniga anse med

hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av boställsnämndernas hittillsvarande

verksamhet, att denna beslutanderätt i dess helhet med trygghet kan anförtros

boställsnämnderna. Synerätten blir enligt de sakkunnigas förslag endast

klagoinstans. Med nu föreslagna anordning uppnås även en större enhetlighet

i boställsärendenas behandling.

Beträffande boställsnämndens beslutanderätt ifråga örn löneboställes bebyggelse

hava de sakkunniga vidare anfört:

Till närmare utveckling av skälen till de sakkunnigas förslag beträffande

boställsnämnds och domkapitels befattning med ifrågavarande bebyggelse må

anföras följande. Före 1925 års reform var beslutanderätten angående de laga

husens antal anförtrodd synerätten. Husens storlek och övriga beskaffenhet

ävensom byggnadsplats kunde däremot föreskrivas vid ekonomisk besiktning.

Då denna anordning visade sig medföra, att ofta alltför kostsam bebyggelse

föreskrevs för boställena, förlädes vid reformen beslutanderätten till de utarrenderande

myndigheterna. Enligt de sakkunnigas mening bör beslutanderätten

angående de laga husens antal, storlek, inredning och övriga beskaffenhet

väl kunna anförtros boställsnämnden. De sakkunniga föreslå därför, att

befogenheten att besluta örn ändring i meddelade föreskrifter i nämnda hänseenden

förlägges till boställsnämnden.

I inkomna yttranden hava bland myndigheter, som förutsätta att boställsnämnderna

skola bibehållas, meningarna örn de befogenheter, som borde tillkomma

dessa nämnder, starkt brutit sig mot varandra.

Domkapitlet i Strängnäs haller före, att någon utvidgning av boställsnämndens

befogenheter icke bör äga rum. Domkapitlet i Västerås, som hyser någon

betänklighet mot sådan utvidgning, har ifrågasatt ett närmare samarbete mellan

nämnden och stiftsintendenten även beträffande jordbruksärendena. Enligt

domkapitlets i Visby asikt borde boställsnämndsordförandena erhålla utvidgad

befogenhet att när som helst göra sig underrättade örn prästgårdars och jordbruksboställens

hävd och i sadant avseende meddela erforderliga anvisningar.

Domkapitlet i Härnösand har uttalat vissa betänkligheter mot den föreslagna

utvidgningen av boställsnämndens befogenhet med avseende å prästgårdsbyggnad

men förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har, såsom förut omnämnts, velat avskaffa boställsnämnderna

och i stället införa ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Blekinge

län har däremot tillstyrkt den föreslagna utsträckningen av boställsnämndens

befogenhet till att handlägga alla byggnadsfrågor i första instans. Medan

t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län funnit åtskilligt att anmärka på boställsnämndernas

nuvarande kompetens, har länsstyrelsen i Skaraborgs län förordat,

att nämnderna erhölle befogenhet att föreskriva förbättringsarbeten såsom

täckdikning, betesanläggning o. dyl. samt förmenat, att jordbruket eljest icke

komme att följa med sin tid utan komme att lämna allt sämre avkastning.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har gått ännu ett steg längre och ansett, att

över huvud beslutanderätten rörande förvaltningen borde läggas hos boställsnämnderna

och att närmast överordnade myndighet endast skulle hava. att pröva

besvär mot dylika beslut; endast i fall, då part uttryckligen i sina besvär begärde

häradssyn, skulle besvären ställas till domaren i orten, eljest skulle nyssnämnda

myndighet hava att besluta, örn häradssyn skulle påkallas eller icke.

Åtskilliga myndigheter hava uttalat sin tillfredsställelse med boställsnämndernas

verksamhet och förordat deras bibehållande för framtiden.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Med hänsyn till prästgårdens egenskap av löneförmån synes önskvärt att

synerätt bibehålies vid befogenheten att bestämma prästgårdsområdets omfattning

och bebyggande, detta senare åtminstone vad angår sätesbyggningens —

»boningshusets» — beskaffenhet. De i 55 § föreslagna bestämmelserna synas

i än högre grad än för närvarande kunna giva anledning till missbruk genom

att tillägga prästgård större område än som överensstämmer med grunderna

för 1910 års lagstiftning och de grunder, som i denna del fortfarande böra äga

giltighet, nämligen att prästen skall hava tomt och trädgård men ej område

för småbruk.

Vad myndigheterna sålunda anfört har icke föranlett mig att frångå S. K. DepartemcntsKammarkollegiets

och statskontorets farhåga att de föreslagna bestämmelserna

skulle i högre grad än för närvarande kunna giva anledning till att prästgård

skulle tilläggas större område än tillbörligt, är enligt min uppfattning

ogrundad.

29 §.

Motsvarighet till första stycket finnes i 90 § i S. K. Andra stycket är hämtat

från 93 § andra stycket i S. K. och motsvarar 32 § 2 mom. i nuvarande boställsordning.

30 §.

Stadgandena om tiden för hållande av ekonomisk besiktning återfinnas i 90 §

S. K. och 31 § nuvarande boställsordning.

De sakkunniga yttra örn denna paragraf, att de ansett, att befogenheten att De sakförordna

örn avvikelse från de i paragrafen stadgade tiderna för ekonomisk

besiktning bör decentraliseras från Konungen till domkapitlet.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn decentralise- Departcmentsring

till domkapitlet av viss i paragrafen nämnd beslutanderätt. Paragrafen har chefenomredigerats

i förtydligande syfte.

31 §.

Motsvarar 91 § S. K.

Den i 31 § under e) upptagna föreskriften, som ej återfinnes i S. K., är

föranledd av förut omtalade omredigering av 13 §; punkterna f) och g) äro

följaktligen i S. K. betecknade med resp. e) och f).

s. 262 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

Yttranden.

262 Kungl. May.ts proposition nr 18 7.

De sakkunniga yttra om dessa stadgande^ bland annat:

91 § ansluter sig till 37 § ecklesiastik boställsordning.

a) motsvarar de äldre punkterna a) och b).

Då den ekonomiska besiktningen riktar sig mot pastoratet och icke mot

arrendatorn, hava åtskilliga uppgifter för boställsnämnden kunnat upphöra.

Det synes sålunda. icke vara lämpligt att ålägga nämnden att kontrollera,

huruvida pastoratet i sitt arkiv förvarar de handlingar angående lönebostället,

som pastoratet fått mottaga. Icke heller förekommer vidare någon kontroll

över husröte- och brandskadeersättningar eller skola andra medel »för boställets

räkning» redovisas. Årsbelopp komma icke att inflyta. Kvar står kontrollen

över brandförsäkringen och över att förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar

och andra åtgärder blivit verkställda. Då enligt förslaget pastoratet

får sig ålagd skyldighet att hålla byggnaderna å prästgård brandförsäkrade,

kommer kontrollen att avse också fullgörande av denna skyldighet.

b) motsvarar den äldre punkten c).

Då synerätten enligt förslaget endast är överinstans, har orden »eller syn»

utgått. I övrigt äro endast redaktionella ändringar vidtagna.

c) motsvarar punkterna d) och g) i den nu gällande paragrafen.

I paragrafen hava de ändringar vidtagits, som betingas dels av att det enligt

55 och 68 §§1 är boställsnämnden, som i regel har avgörandet angående vilka

laga hus som skola finnas å prästgård och löneboställe, dels ock av att besiktningen

enligt förslaget blott riktar sig mot pastoratet och alltså icke längre

har att befatta sig med frågan, »huruvida anmärkta bristfälligheter kunna

anses hava^ uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe, arrendatorns

vanvård». Förmenar pastoratet, att vanvård föreligger och att det på

grund därav äger rätt till skadestånd av prästen eller arrendatorn, och träffas

icke uppgörelse i godo, får pastoratet efter stämning till domstol framställa

sina yrkanden härom. Då husröteersättningar icke vidare komma att utdömas

av boställsnämnden, har det icke ansetts nödvändigt att utsätta kostnad för

föreskriven bättring.

d) motsvarar punkterna e) och f) i den nuvarande paragrafen.

Ändringarna äro föranledda av att, såsom ovan nämnts, beslutanderätten i

^byggnadsfrågor anförtrotts boställsnämnden. Se härom specialmotiven till

55 och 68 §§.1

e) 2 motsvarar nuvarande punkten h).

Då enligt de sakkunnigas förslag boställsnämnden icke skall meddela föreläggande

för prästen samt pastoratets skyldigheter i avseende å trädgård å

prästgård icke sträcka sig längre än till stenbrytning, röjning och dikning, hava

de sakkunniga uteslutit föreskrifterna örn tillsyn å prästgårds trädgård.

Liksom i punkten c) har föreskriften om utsättande av kostnad för föreskriven

åtgärd utgått. I övrigt hava endast redaktionella ändringar företagits.

f) 3 motsvarar nuvarande punkten i).

Då.besiktningen enligt förslaget riktar sig endast mot pastoratet, har pastoratet

i stället för »vederbörande» angivits såsom den förpliktade.

I fråga örn brandförsäkring av byggnader har domkapitlet i Lund föreslagit,

att brandförsäkringsvärdet skulle fastställas av boställsnämnd vid ekonomisk

1 Motsvara 28 § i departementschefens förslag.

Motsvarar punkten f) i det till lagrådet remitterade förslaget.

Motsvarar punkten g) i det till lagrådet remitterade förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G3

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

besiktning och att under mellantiden mellan besiktningarna även domkapitlet

skulle kunna meddela beslut därom.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i avgivet yttrande anfört bl. a.:

I det föregående hava ämbetsverken angivit som sin mening att det borde tillkomma

synerätt att bestämma storleken, inredningen och övriga beskaffenheten

av bostadshuset å prästgård. I händelse av bifall härtill böra erforderliga jämkningar

företagas i förslagets 91 §. Ämbetsverken kunna ej finna skal för att

på sätt förslaget i 91 § innebär, pastoratet skulle befrias fran kontroll över

att vederbörliga boställshandlingar finnas i behåll och fran redovisning rörande

eventuella husröte- och brandskadeersättningar. Såsom ämbetsverken förut

uttalat bör skyldighet att uppföra hus utöver dittills befintliga kunna Maggas

pastorat även mot dess bestridande. Bärande skal för att fran ekonomisk b

siktning utesluta prästgårdens trädgård har icke anförts Med hänsyn till

pastoratets och kyrkofondens inbördes förhållande framställer det sig sorn ett

fullt berättigat krav från det allmännas sida att pastoratets eventuella försummelser

beträffande underhåll icke måtte komma att fa bårås av kyrko onden

vilket kunde tänkas ske så att belopp, som rätteligen vöre att betrakta

som husröte- eller vanhävdsbelopp, vid en förnyad uppskattning av normalavkastningen

räknades som nybyggnads- eller förbättringskostnader. Benna

synpunkt förefaller ej vara tillräckligt beaktad vid redigeringen av förevarande

91 §, som bland annat icke upptager bestämmelse örn utsattande av kostnad

för föreskriven bättring. ...... .

En revidering av ifrågavarande paragrafer bör enligt ämbetsverkens mening

företagas med beaktande av nu gjorda erinringar. I allmänhet bör vid en revidering

av förslaget iakttagas att bestämmelsernas innehåll och utformning lampas

därefter att pastoraten i fråga örn boställena äro uppdragstagare.

Kontrollen över att brandförsäkringsvärdena äro tillfredsställande har i förslå- Departementsget

förlagts till boställsnämnden genom föreskriften i a). Denna kontroll torde chefenvara

tillfyllest. Då kammarkollegiet och statskontoret fasthålla vid, att till boställsnämnden

skall lämnas »redovisning» för husröte- och brandskadeersättningar,

förbise ämbetsverken att, sedan boställsnämnd enligt den nya ordningen ålagt

pastoratet att ombesörja erforderliga underhålls- och byggnadsarbeten, pastoratet

har att utföra dessa med de medel, pastoratet finner lämpligt taga i anspråk härför,

och att det således icke finnes utrymme för inspektion av några for andamalet

avskilda medel. Icke heller synes det vara angeläget, att boställsnämnden kontrollerar,

huruvida pastoratets handlingar, vilka ju förvaras under tjänstemannaansvar,

finnas i behåll.

Föreskriften om skyldighet för nämnden att besiktiga av pastoratet anlagd

gårdsplan och väg å prästgårdsområde sammanhänger med redigeringen av 13 §.

I likhet med de sakkunniga finner jag det konsekvent att fasthålla vid, att

boställsnämnden är ett organ för kontrollen av att pastoratet uppfyller sina

skyldigheter med avseende å boställenas vidmakthållande och att det får ankomma

på pastoratet att självt tillse, att prästen uppfyller sina skyldigheter

mot pastoratet beträffande underhållet av en av pastoratet tillhandahållen trädgård

— helst som ekonomisk besiktning å prästgård i regel ej sker oftare .in

s. 264 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

Yttranden.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vart tionde år. Och vad prästen möjligen vid besiktningstillfället kan hava

eftersatt med avseende å skyldigheten enligt 15 § att hålla prästgårdsområdet

i ordnat skick -— sålunda väl närmast åtgärder för att hålla tomten fri från

bråte, torra kvistar o. dyl. — torde näppeligen vara av beskaffenhet att böra

föranleda formligt föreläggande i ett besiktningsinstrument.

Vidkommande slutligen kammarkollegiets och statskontorets farhåga för att

pastorats försummelse i fråga om underhåll skall gå ut över kyrkofonden erinras,

att vid uppskattning av löneboställes normalavkastning bedömas även kostnaderna

för boställets underhåll under uppskattningsperioden, varvid bl. a. senast

upprättade protokoll över ekonomisk besiktning i regel torde komma att

tjäna till ledning, samt att det för det tänkta fall, att pastoratet trots åläggande

underlåter att sörja för löneboställets hävd och arbetena ej heller tvångsvis i

vederbörlig, ordning bliva på pastoratets bekostnad utförda, berörda kostnader

självfallet icke få vid ny normaluppskattning åter avdragas. Icke heller får

avdrag göras för nybyggnad, som blivit nödvändig på grund av pastoratets

vanvård av äldre byggnader. Att belasta lagtexten med en erinran härom synes

opåkallat.

32 §.

Motsvarar 119 § S. K., i vad detta lagrum har avseende å beslut av boställsnämnd.

En viss motsvarighet till denna paragraf återfinnes i 56 § nuvarande boställsordning,

enligt vilken anmälan örn fullgörandet av föreskrivna underhållsoch

nybyggnadsarbeten skall göras hos vederbörande kontraktsprost, vilken i

händelse sådan anmälan försummas, har att anmäla förhållandet till domkapitlet.

I motiven anföra de sakkunniga:

Uteblir anmälan, finnes anledning att undersöka, huruvida försummelse föreligger.

I instruktionerna för stiftsintendenten och den honom underställda personalen

torde lämpligen inryckas ett åläggande för dessa personer att biträda

domkapitlen jvid kontrollerandet av att föreskrivna nybyggnads- och underhållsarbeten

å de av pastoraten förvaltade löneboställena behörigen fullgöras.

Kontrollen kan med minsta omgång utövas i samband med att tjänstemännen

i andra ärenden besöka löneboställena.

Ben nu förefintliga möjligheten att i exekutiv väg bereda säkerhet för husrotebelopp

har icke ansetts behöva bibehållas gentemot pastoratet och därför

slopats. Däremot har möjligheten att få föreskrivna underhålls- och nybyggnadsarbeten

utförda på den försumliges bekostnad bibehållits. De sakkunniga

öresla nu, att samma utväg far anlitas för verkställande av skogsvårdsåtgärder,

som föreskrivits av stiftsintendent.

Domkapitlet i Skara har ansett, att anmälan rörande verkställda arbeten

borde, såsom nu vore fallet, ske hos vederbörande kontraktsprost, som finge

anses hava lättare än domkapitlet att utöva nödig kontroll.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

265

Domkapitlet i Linköping har ävenledes yrkat, att sagda anmälan skulle ske

hos kontraktsprosten och i följd därav, att denne också skulle få del av alla

syneinstrument och kontrakt rörande boställena inom hans distrikt. Enligt domkapitlets

förslag skulle det sålunda åligga kontraktsprosten att vaka över att

anmälan örn fullgörandet i behörig ordning inkommer, granska densamma och

med eget yttrande insända densamma till domkapitlet. Enligt domkapitlets åsikt

uteslöte icke förhandenvaron av en stiftsintendent att domkapitlet kunde behöva

anlita kontraktsprostens sakkunskap och draga nytta av honom såsom mellaninstans

mellan pastoraten och domkapitlet.

Kontraktsprosten Kuné, vilken såsom sakkunnig deltagit i förarbetena till Departements
•

• chefen

lagförslaget, har i ett till länsstyrelsen i Värmlands län avgivet yttrande anfört,

att borttagandet av kontraktsprostarnas befattning med ifrågavarande kontroll

innebär bl. a. en kostnadsbesparing. Det torde också bliva fallet för den

händelse kontraktsprostarna icke blott inskränka sig till att, såsom gällande bestämmelse

bjuder, göra anmälan hos domkapitlet örn uteblivande av underrättelse

örn att föreskrivna arbeten utförts utan även företaga inspektionsresor för

att utröna, huruvida och i vad mån arbetena bliva fullgjorda. I vilken ordning

kostnaderna för en dylik resa skola gäldas finnes icke föreskrivet. Utövande

av kontroll genom kontraktsprostarna måste i allt fall anses vara

en nödfallsutväg, som enligt min mening icke längre, när stiftsintendent

finnes att tillgå, bör anlitas. Stiftsintendentens kontroll torde, såsom de sakkunniga

antytt, lämpligen kunna äga rum i samband med andra förrättningar

å bostället i fråga eller i dess grannskap, och må härutöver tilläggas, att det

måste anses synnerligen lämpligt, att stiftsintendenten på detta sätt förvärvar

sig kunskap örn de olika boställenas tillstånd och behov.

33 §.

Paragrafen motsvarar 93 § första och tredje styckena i S. K.

34 §.

Motsvarar 95 § S. K. och 35 § i nuvarande boställsordning.

35 §.

Saknar direkt motsvarighet i S. K. och nuvarande boställsordning. Skyldigheten

för ordföranden att kalla övriga ledamöter hava de sakkunniga tydligen

ansett följa av föreskriften att förrättning påkallas hos ordföranden.

36 §.

Motsvarar 94 § S. K. och 33 § nuvarande boställsordning.

Kammarkollegiet och statskontoret hava såsom sin uppfattning anfört, att Yttrande,

medlemskap i pastoratet skulle grunda jäv för ledamot i boställsnämnd vid

förrättning för uppskattning av löneboställes normalavkastning.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

De sakkunniga.

Yttrande.

Departementschefen
-

Jag kan icke dela ämbetsverkens uppfattning i anmärkta hänseende, då medlemskap

i kommun icke anses grunda domarjäv i rättegång, vari kommunen

är part.

37 §.

Motsvarar 96 § S. K. och 36 § i nuvarande boställsordning.

38 §.

Motsvarande stadgande återfinnes i S. K. i 55 § tredje stycket och 91 § d).

De sakkunniga hava framhållit, att pastoratets rätt att i byggnadsfrågor

framlägga förslag till ritningar och arbetsbeskrivning avser att bereda pastoratet

tillfälle att framlägga förslag, som i ekonomiskt avseende ställa sig förmånliga

för pastoratet.

Domkapitlet i Linköping har ansett, att då fråga uppstått örn ny- eller ombyggnad

av prästgård, borde icke blott pastoratet beredas tillfälle inkomma

med ritningar m. m. utan även tjänstinnehavaren, eller örn sådan ej finnes,

kontraktsprosten lämnas tillfälle yttra sig.

Något tillägg till lagtexten av det innehåll domkapitlet i Linköping antytt

anser jag icke erforderligt. Såväl tjänstinnehavaren som konsistorieombud få

underrättelse örn boställsnämndens sammanträde och äga därvid yttra sig över

förslaget; finnes vid tiden för ritningars uppgörande tjänstinnehavare utnämnd,

lärer han för övrigt alltid hava tillfälle att under hand till vederbörande inom

pastoratet framföra sina önskemål.

39 §.

Stadgandet har hämtats från 103 § S. K. Jag återkommer härtill vid redogörelsen

för 45 §.

40 §.

Stadgandet är hämtat från 98 § S. K.

41 §.

Jag hänvisar till 55 § fjärde stycket och 68 § 2 mom. andra stycket i S. K.

samt 59 § i nuvarande boställsordning.

Om laga syn.

42 §.

Motsvarar ett stadgande i 98 § första stycket S. K. samt i 37 § 1 mom. k) i

nuvarande boställsordning.

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. May.ts proposition nr 187.

43 §.

Motsvarar 99 § andra punkten S. K.

Då laga syn lämpligen torde kunna hållas av domare och endast två nämn- Departementsdemän,

anser jag lika med de sakkunniga obehövligt att bibehålla möjligheten

att kalla mer än två nämndemän.

44 §.

Motsvarar 101 § S. K.

45 §.

Stadgandet har hämtats från 103 § S. K. Jämför 39 § i mitt förslag. Departements
Bestämmelsen

återfinnes i 38 och 52 §§ nuvarande boställsordning, såvitt

angår rätt för domare å landet och rådstuvurätt i stad att till rättens biträde

vid syn, där så finnes behövligt, tillkalla byggnadskunnig person. Någon motsvarande

rätt är för närvarande icke tillagd ordförande i boställsnämnd annat

än i fråga örn av- och tillträdessyn enligt 43 § gällande boställsordning. Enligt

35 § samma boställsordning har domkapitlet befogenhet att förordna sakkunnig

person att å domkapitlets vägnar närvara vid ekonomisk besiktning.

Enligt de sakkunnigas mening, vilken jag biträder, bör boställsnämndens

ordförande tillerkännas rätt att vid varje förrättning av nämnden, där så finnes

behövligt, tillkalla biträde av byggnads- eller eljest sakkunnig person. Härigenom

torde vara sörjt för att tillräcklig sakkunskap finnes att tillgå vid dessa

förrättningar. Det har därför icke funnits påkallat att upptaga något stadgande

örn rätt för domkapitlet att förordna sakkunnig person att närvara vid ekonomisk

besiktning. Naturligtvis står det likväl domkapitlet fritt att vid sådan besiktning,

liksom vid varje annan förrättning av boställsnämnd, låta sig representeras

av ombud.

46 §.

Motsvarar 102 § S. K. samt 51 § 2 mom. nuvarande boställsordning.

Om förrättningskostnad.

47—49 §§.

Motsvara 104 § S. K.; 47 § motsvarar 1 morn.; 48 § motsvarar 2 och 3 morn.;

49 § motsvarar 4 mom.

Angående 48 § första stycket yttra de sakkunniga: De sak_

• • • kunniga

Stadgandet motsvarar 54 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning samt 37 § 2

mom. ecklesiastik arrendeförordning, sådant sistnämnda författningsrum lyder

enligt kungl, kungörelse den 13 december 1929 (nr 389).

Det i arrendeförordningen förekommande stadgandet, att ordförande i boställsnämnd

för uppdrag, som icke föranleder resa, kan efter länsstyrelsens

beprövande erhålla särskilt arvode med sex kronor för dag, har, sedan ord
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttrande.

Departements
chefen.

förandena erhållit årligt arvode, förlorat i praktisk betydelse. Då härtill kommer,

att de i arrendeförordningen angivna uppdrag, för vilka berörda dagarvoden

i främsta rummet varit avsedda att utgöra gottgörelse, enligt de sakkunnigas

förslag skola upphöra, har arvodet icke av dem bibehållits.

Domkapitlet i Göteborg har anmärkt:

Till såväl innehåll som form är denna bestämmelse hämtad ur ecklesiastik

arrendeförordning. Icke desto mindre synes uttrycket »när förrättning föranleder

resa» vara mindre tillfredsställande. Skall uttrycket tolkas i överensstämmelse

med 17 § i allmänna resereglementet skulle detta medföra, att såväl

ordförande som ledamot i boställsnämnd i många fall icke skulle erhålla någon

som helst ersättning för förrättningen, även örn denna skulle kräva en hel dag.

Då ledamot i boställsnämnd, som icke är ordförande, icke uppbär arvode, synes

det vara rimligt, att han tillförsäkras dagtraktamente även örn förrättning

icke föranleder resa.

I betraktande av att resekostnads- och dagtraktamentsersättning enligt resereglementet

utgår, så fort förrättning föranleder förflyttning 3 kilometer från

bostadsorten samt resekostnadsersättning vid färd över en kilometer, torde det

ytterst sällan inträffa, att dylik ersättning icke utgår till ledamot i boställsnämnd.

I de undantagsfall, då vederbörande bor helt nära intill bostället i fråga,

kan emellertid besväret att deltaga i synegången knappast anses större än vad

många medborgare utan gottgörelse underkasta sig t. ex. i det kommunala

livet. På grund av det anförda finner jag praktiskt behov icke föreligga av en

ändring i sak.

Bestämmelserna örn reseersättningens storlek hava uteslutits, enär de ansetts

hava sin rätta plats i tilläggsbestämmelserna till resereglementet.

3 kap. Om lönebostiilles skog.

Beträffande huvudgrunderna för förslaget örn pastoratens förvaltning av boställsskogarna

hänvisar jag till vad jag anfört därom i 1 huvudavdelningen

(kap. I sid. 195 och 201). Såsom jag där utvecklat, har jag låtit omarbeta ifrågavarande

del av sakkunnigförslaget i huvudsaklig anslutning till de synpunkter,

som framförts av skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd. Förslaget har samtidigt

undergått en formell överarbetning.

50 §.

Stadgandet i denna paragraf örn anställande hos pastoratet av särskild förvaltare

såsom biträde vid skogsskötseln saknar motsvarighet i S. K. Utöver

vad jag på förut angiven plats i 1 huvudavdelningen anfört beträffande dessa

förvaltare må här tilläggas följande. Förvaltarens huvudsakliga uppgift skulle

bliva att under pastoratets inseende ombesörja utstämplingar, avverkningar och

skogsvårdsåtgärder samt biträda vid försäljning av virke. I regel torde det

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 269

ligga i pastoratets intresse att före val av förvaltare rådgöra med stiftsintendenten,

som därvid får tillfälle att ej blott angiva huru stora krav, som böra

ställas på kompetensen hos förvaltaren, utan även giva råd rörande anställningsvillkoren.

Där icke lämplig person utan ersättning ställer sig till förfogande,

får förvaltaren avlönas av pastoratet med belopp, varom kontrahenterna

överenskomma. Stiftsintendenten har ingen beslutanderätt i detta avseende

men bör naturligtvis stå pastoratet till tjänst med råd angående avlöningens

skäliga belopp. För att icke pastoraten skola kunna vid bestämmandet

av avlöning åt sina förvaltare obehörigen gynna dessa på kyrkofondens

bekostnad, bör boställsnämnden vid fastställande av normalavkastningen pröva

avlöningens skälighet.

Vad beträffar anställningstidens längd är det angeläget att söka undvika,

att pastoratet blir bundet av avtal med förvaltare, som visar sig icke fylla måttet

för uppdraget. I detta hänseende har stiftsintendenten möjlighet att godkänna

anställning av förvaltare endast för den tid han anser behövlig för

att mannens duglighet skall hinna prövas. Klart är, att då till förvaltare med

heltidstjänst utses exempelvis en jägmästare, som för att kunna mottaga sysslan

måste med familj bosätta sig på orten, denne kan hava berättigade anspråk

på längre avtalstid, än när fråga är örn en i orten bosatt person, som

kan utöva uppdraget såsom bisyssla.

Förvaltare lärer i utövningen av sin befattning vara underkastad det ansvar,

som i 25 kap. strafflagen stadgas för tjänsteman.

Av bestämmelserna örn pastoratens skogsförvaltning framgår, att skogen

icke får utarrenderas och att avverkningsrätt må upplåtas endast till utstämplad

skog; det har icke ansetts nödigt att uttryckligen angiva detta i lagtexten.

51 §.

Stadganden motsvarande de i denna paragraf avhandlade återfinnas i 116 §

S. K. Sistnämnda paragraf upptager även bestämmelser örn skyldighet för

stiftsintendenten dels att biträda domkapitlet vid handläggning av ansökningar

i de ämnen, som i föreliggande förslag omnämnas i 19 § sista punkten och 22 §,

ävensom i övrigt vid domkapitlets kontroll av pastoratens förvaltning av prästgårdar

och löneboställen, dels ock att biträda vid förvaltningen av de s. k. allmänna

kyrkohemmanen, vilken enligt 69 § i förslaget skall ombesörjas av

domkapitlet. Jag kommer därför att i detta sammanhang beröra även dessa

uppgifter för intendenten.

Enligt S. K. skulle stiftsintendenten vara ordinarie tjänsteman, och skulle

såsom biträde åt honom vid behov kunna anställas extra ordinarie tjänstemän,

nämligen en assistent med i regel jägmästareutbildning samt en eller flera skogvaktare,

varjämte i Lunds stift skulle få anställas en assistent med agronomutbildning.

Av de sakkunnigas motiv kan följande tjäna till ledning för bedömande av

föreliggande förslag.

I)c sakkunniga
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Marits proposition nr 187.

Yttranden.

Benämningen stiftsintendent, vilken är analog med domänintendent, Ilar

ansetts lämpligare än de av utredningsmännen ifrågasatta benämningarna stiftsjägmästare

och stiftsekonom. Den förra benämningen är icke användbar i

Lunds stift, där en väsentlig del av tjänstemannens arbete torde komma att

ägnas till kyrkofonden indragna boställen. Den senare benämningen, som visserligen

härleder sig från äldre förhållanden, synes mindre lämplig, då den

numera brukar förutsätta handelsutbildning. Kompetensfordringarna för stiftsintendents

befattning överensstämma med dem som gälla för länsjägmästartjänst.

I vissa fall torde en stiftsintendent kunna tjänstgöra hos två domkapitel.

I Lunds stift torde böra finnas en assistent med jordbruksutbildning

i stället för skogsutbildning. Hans förnämsta uppgift kan nämligen förväntas

bliva att biträda vid förvaltningen av nyssnämnda till kyrkofonden indragna

löneboställen. De sakkunniga hava icke ansett det möjligt eller lämpligt

att i lagen bestämma antalet befattningshavare. Innan den föreslagna personalstaten

fixeras, torde nämligen först nödig erfarenhet av behovet av arbetskraft

böra vinnas. De sakkunniga vilja därför lämna denna fråga öppen och

föreslå, att beslutanderätten härutinnan överlämnas till Konungen. Därvid

förutsätta de sakkuniga givetvis, att all nödig sparsamhet kommer att iakttagas.

Beträffande avlöningarna till ifrågavarande tjänstemän hava de sakkunniga

tänkt sig, att stiftsintendent bör placeras i lönegraden B 28 i civila avlöningsreglementet,

assistent i B 18 och skogvaktare i B 7. I övrigt böra för dessa

tjänstemän gälla motsvarande bestämmelser, som gälla för statens civila befattningshavare.

De sakkunniga hava emellertid velat undvika, att i lagen hänvisa

till avlöningsreglementet för sistnämnda befattningshavare, ty efter sådan

hänvisning bleve det nödvändigt att så fort reglementet förändrades, varom

förslag redan föreligger, vidtaga ändring även i prästlönelagen. De sakkunniga

föreslå därför, att avlöningsförmånerna bestämmas i författning, som utfärdas

i administrativ ordning. Det blir då möjligt att utan större svårighet anpassa

avlöningsbestämmelserna efter vad som gäller för statstjänstemännen.

Ur inkomna yttranden rörande stiftsintendentens biträde åt domkapitlen

m. m. må i detta sammanhang återgivas följande uttalanden:

Domkapitlet i Västerås:

Överhuvud faller det i ögonen, att de sakkunniga i sitt förslag rörande stiftsintendentens

uppgifter och utbildning på ett från tidigare förslag i samma riktning

avvikande sätt lagt den allt avgörande tonvikten på skogsförvaltningens

krav. Domkapitlet, som väl behjärtar de motiv, som härvid för de sakkunniga

varit bestämmande, har dock, med hänsyn till det nyss sagda och med tanke

på de nya uppgifter, som jämväl i fråga om jordbruksdomänerna enligt förslaget

skola tillkomma domkapitlet, icke kunnat värja sig för intrycket, att

här en viss ensidighet föreligger. I övrigt vill domkapitlet, som--■— -—

•— -------—■ — på det livligaste ansluter sig till själva grund
tanken

i förslaget, endast betona nödvändigheten av, att de med detta ämbete,

på vilket i själva verket det rätta fungerandet av hela det föreslagna förvaltningssystemet

i första hand kommer att bero, förbundna löneförmånerna

bliva sådana, att det kan draga till sig de yppersta krafter som på området

stå till buds.

Domkapitlet i Lund:

Kör Lunds stifts vidkommande synes en avvikelse böra ske från vad som

föreslagits såsom kompetens för stiftsintendentsbefattning eller skoglig ut
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

bildning. Med hänsyn till att Lunds stift allenast rymmer ett fåtal ecklesiastika

skogar, som knappast kunna lämna åt stiftsintendenten full sysselsättning, och

till att stiftsintendenten skall stå till domkapitlets förfogande beträffande övrig

förvaltning av den ecklesiastika jorden — omkring 800 utarrenderingsenheter,

varjämte kommer ett högst avsevärt antal lägenheter, jakt- och fiskerätter

-—■ synes en annan kompetens nödvändig än i rikets övriga stift. För

att bereda domkapitlet nödig kompetens att självständigt handlägga dessa nya

göromål, måste därför i domkapitlet anställas en fullt sakkunnig person på

dessa områden. Stiftets skogsärenden kan lätt tänkas bliva handlagda av stiftsintendenten

i Göteborg, örn han erhåller biträde av en assistent. Stiftsintendenten

i Lund kan därför tillsättas utan hänsyn till förfarenhet i skogsförhållanden.

Kompetensbestämmelserna böra i stället avfattas så, att domkapitlet

kan hos Kungl. Maj:t till befattningen föreslå en med stiftets jordbruksförhållanden

synnerligen kunnig och erfaren man, som under förtroendefullt samarbete

med boställsnämndsordföranden kan medverka till ett lyckligt resultat

av den nya lagstiftningen. Som biträde åt honom bör en assistent med agronomutbildning

anställas, vilket för övrigt förslaget också avser. En viss förstärkning

av arbetskrafterna å domkapitelexpeditionen torde säkerligen visa sig

nödvändigt. Därom torde dock ej något för närvarande med bestämdhet kunna

sägas, detta beroende på huru följdförordningarna till denna lag komma att

avfattas.

Domkapitlet i Härnösand:

Vid sin sida skulle domkapitlen få en forstligt utbildad stiftsintendent såsom

rådgivare och i de flesta skogsfrågor ensam avgörande. Även örn önskligt

är, att den nye funktionären jämväl skulle ha agronomutbildning, så torde

vid personvalet hänsyn kunna tagas till insikter och förfarenhet på jordbruksområdet

samt på så sätt denna sida av saken kunna tillgodoses. Det torde emellertid

icke vara lämpligt att, såsom utredningsmännen tänkt sig, göra stiftsintendenten

till föredragande i domkapitlet i boställsärenden. Denna uppgift

kräver andra kvalifikationer än de som äro önskvärda för stiftsintendentens

praktiska skogs- och jordbruksverksamhet. Med hänsyn till omfattningen av

berörda expeditionsgöromål — en hel arbetskraft torde erfordras — är också

en sådan anordning ej gärna tänkbar. Utredningsmännens berörda förslag, som

ej heller synes hava upptagits av de sakkunniga, skulle sålunda_ uppenbarligen

komma att verka förryckande på stiftsintendentens egentliga, till det praktiska

området förlagda, synnerligen viktiga uppgift. Anordningen är även

onödig, då domkapitlen redan förfoga över personal med utbildning för omförmälda

uppgift.

Domkapitlet i Visby och länsstyrelsen i Gotlands län hava betonat behovet

av särskild stiftsintendent för Gotland, ehuru möjligen med lägre kompetens

än för stiftsintendenter i allmänhet skulle erfordras.

Enligt min mening är det icke behövligt att giva stiftsintendenten ställning Departementsav

ordinarie tjänsteman. Föreskrifterna i S. K. örn assistenter och skogvaktare

hava av mig ersatts med den smidigare bestämmelsen, att stiftsintendenten skall

till sitt förfogande erhålla erforderliga biträden.

Såsom förut flera gånger framhållits kommer enligt lagförslaget domkapitlens

befattning med förvaltningsärenden att bliva betydligt mindre än åt
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skilliga myndigheter föreställa sig. De ärenden rörande pastoratens fastighetsförvaltning,

som skulle handläggas av domkapitlen, äro så pass fåtaliga och

av så exceptionell natur, att dessa ärenden icke kunna utöva något nämnvärt

inflytande på domkapitlens arbetsbörda. I regel torde ej heller den domkapitlen

tillagda uppgiften att ombesörja förvaltningen av boställen, vilkas avkastning

direkt ingår till kyrkofonden, bliva särdeles betungande, då dessa hemman

i de flesta stift, där sådana förekomma, torde vara fåtaliga och dessutom

kunna förväntas bliva utarrenderade på lång tid. Det är egentligen endast i Lunds

stift, som dylika hemman förekomma i stort antal och förvaltningen blir mera

maktpåliggande. Såsom domkapitlet i Härnösand framhållit står alltid den utvägen

öppen att vid val av stiftsintendent taga hänsyn till insikter även på jordbruksområdet,

vilka nöjaktigt förslå för de uppgifter, som på detta område kunna

vänta honom. Enligt nu föreliggande förslag kan emellertid, örn detta visar sig

erforderligt, anställas ett agronomutbildat biträde åt stiftsintendenten med

huvudsaklig uppgift att ägna sig åt jordbruksfrågorna. Intet hindrar att man t. ex.

kan låta en för två stift gemensam stiftsintendent hava inseende över skogsvården

och en för samma stift gemensam agronom sköta jordbruksärendena.

En sådan anordning förefaller synnerligen lämplig i Skåne. Särskilt beaktande

förtjänar också domkapitlets i Härnösand anmärkning, att det icke

vore lämpligt att göra stiftsintendenterna till föredragande i domkapitlen.

Med avseende å ärenden, som skola avgöras av domkapitlen, torde ibland

vara tillräckligt med ett tjänsteutlåtande av stiftsintendenten, men under

vissa förhållanden kan naturligtvis en föredragning av denne vara på sin

plats. Huvudsaken är, att hans tid icke över hövan tages i anspråk för expeditionsgöromål,

som ligga på sidan örn hans praktiska verksamhet. I detta

sammanhang vill jag betona, att då stiftsintendenternas arbetsbörda kan komma

att växla åtskilligt i olika stift — en fullständig utjämning kan knappast

åstadkommas genom sammanslagning av tjänstgöringsdistrikt -—- följden förmodligen

kommer att bliva, att lönerna för dessa befattningshavare böra bestämmas

något olika inom olika stift, en anordning, som dock enligt min uppfattning

snarast är till fördel, då däri ligger en sporre för dugande fackmän

att söka arbeta sig upp till de ansvarsfullaste och bäst avlönade posterna.

Då såsom från flera håll understrukits, bl. a. av centralrådet för skogsvård

sstyrelsernas förbund, skogsförvaltningens effektivitet i hög grad blir beroende

av stiftsintendenternas intresse och duglighet, böra också, såsom domkapitlet

i Västerås hävdat, lönerna så bestämmas, att dessa poster förmå draga

till sig fullt kvalificerad arbetskraft. I övrigt torde erfarenheten få giva anvisning

om behovet av stiftsintendenter inom de olika stiften och huru deras

tjänstgörings- och avlöningsförhållanden i detalj böra ordnas. Att märka är, att

till förberedelse av nya boställsordningens och nya kyrkofondslagens ikraftträdande

ett avsevärt arbete, med anlitande av skogligt utbildade personer, måste

företagas för upprättande av awerkningsplaner, uppskattning av skogens normalavkastning

m. m. — allt förberedande åtgärder, vilka Konungen enligt

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

273

lagförslagen äger besluta — och att dessa arbeten helt säkert komma att lämna

gott material till bedömande såväl av kvalifikationerna hos de för ändamålet

anlitade fackmän, som sedermera kunna komma att söka anställning inom skogsförvaltningen,

som ock av organisationen i dess helhet.

Ytterligare ett skäl att icke i lag fixera antalet stiftsintendenter och biträden

är, att en del frågor örn förvaltningsreform beträffande annan ecklesiastik jord

än prästboställen vänta på sin lösning och att det måhända kan visa sig praktiskt

att låta stiftsintendenterna taga befattning även med denna jord.

På grund av den utredning, som förebragts av utredningsmännen och de sakkunniga,

anser jag mig dock böra i finansplanen räkna med 11 stiftsintendenter

och 18 skogvaktare. Några biträden motsvarande de i S. K. omnämnda assistenterna

lära icke bliva erforderliga, såvitt angår skogsvården, varemot, såsom

förut antytts, ett biträde med agronomutbildning torde böra anställas i

Lunds stift.

Av stadgandet att Konungen äger förordna angående biträden åt stiftsintendent

samt bestämmelsen i 74 § örn rätt för Konungen att utfärda nödiga tilllämpningsföreskrifter

till boställsordningen följer bl. a., att Konungen äger bestämma

i vilken ordning sådana biträden skola förordnas. Biträde med agronomutbildning

lärer lämpligen förordnas av Konungen, varemot det torde finnas

goda skäl för att, sedan Konungen bestämt antalet biträden för skogsvården och

avlöningen åt dem, överlämna åt stiftsintendenterna att utvälja och förordna

personerna.

I detta sammanhang vill jag betona, att för de fall, då stiftsintendent jämlikt

69 § biträder domkapitlet vid förvaltningen av allmänt kyrkohemman,

denne bör beredas samma ställning gentemot domkapitlet som stiftssekreteraren

intager på grund av bestämmelserna i arbetsordningen den 5 juni 1931 (nr

220) för domkapitlens expeditioner. Han bör sålunda erhålla befogenhet att deltaga

i domkapitlets överläggningar samt att, då beslut ej överensstämmer med

av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Bestämmelse härom

bör inflyta i instruktionen för stiftsintendenten.

Det bör framhållas, att enligt det framlagda förslaget pastoraten, i motsats

till vad de sakkunniga föreslagit, icke skola utgiva någon ersättning till kyrkofonden

för stiftsintendentens arbete och resor; pastoraten skola endast vara skyldiga

att ersätta vissa biträden åt denne samt biträde vid utstämplingar enligt

65 § andra stycket.

Lagförslaget innehåller nu ingen uttrycklig föreskrift örn skyldighet för

stiftsintendenten att biträda domkapitlet vid dess uppsikt över pastoratens förvaltning

av prästgårdar och löneboställen, men i anslutning till vad ovan anförts

förutsättes, att sådant åläggande likväl får intagas i instruktionen för

honom.

Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 155 haft (Nr 187.)

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

De sakkunniga.

52 §.

Paragrafen motsvarar 73 § andra stycket S. K., som stadgar, att vården avskogen

skall handhavas så, att ur skogen kan utvinnas den största avkastning,

som är förenlig med uthålligt skogsbruk.

Stadgandet har i mitt förslag omformulerats i anslutning till den åsikt angående

syftemålet för förvaltningen av boställsskogarna, varåt jag givit uttryck

i 1 huvudavdelningen. I sakligt avseende torde föreskriften icke skilja

sig ifrån vad de sakkunniga åsyftat med sitt förslag. När i paragrafen talas

örn jämn avkastning, menas icke i främsta rummet jämn avkastning varje

år utan utjämningen kan likaväl avse längre tidsperioder.

Mot den av mig föreslagna formuleringen kan invändas, att man vet för

litet örn framtiden för att kunna bedöma, vilken behandling av skogen som i

ett givet fall är ekonomiskt fördelaktigast. Erfarenheten har emellertid visat,

att man kommer längst i skogsbruket genom att låta sitt handlande bestämmas

av ekonomiska synpunkter, även om de antaganden rörande framtiden,

som därvid måste göras, vanligen äro behäftade med viss osäkerhet. Om utvecklingen

varaktigt slår in på andra vägar än dem man antagit, får man

tid efter annan korrigera sin uppfattning och anpassa skogens behandling

därefter.

Den föreslagna formuleringen skulle, såsom jag tidigare antytt, göra slut

på de oklara föreställningar örn ett eftersträvat normalt skogstillstånd, som

så ogynnsamt påverkat den tidigare hushållningen. Man får taga skogen sådan

den är och efter bästa förstånd utnyttja den i varje särskilt fall föreliggande

situationen. Men medvetandet om alla kalkylers osäkerhet bör föranleda,

att man därvid undviker större rubbningar i avverkningens jämnhet, som

icke uppenbarligen äro motiverade av ekonomiska skäl.

Det förtjänar framhållas, att uthålligt skogsbruk i egentlig mening knappast

kan förekomma å de minsta skogarna, utan torde en tillämpning av 52 §

i avseende å dem komma att ungefär motsvara den behandling av skogen, som

eftersträvas med 1923 års skogsvårdslag.

53 §.

Första stycket. Motsvarar 77 § S. K.

Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen har i visst avseende ändrats till

närmare överensstämmelse med skogsvårdslagens avfattning.

Till kostnader, som på grund av denna paragraf uppkomma för pastorat,

skall givetvis hänsyn tagas såväl vid redovisning av överskott till kyrkofonden

som vid beräknande av tillskott av kyrkofonden till pastoratet.

De sakkunniga hava i förevarande hänseende anfört:

Stiftsinten den tens befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder är i

paragrafen inskränkt till att avse dels bibehållande av skogsbestånd i god

kultur, vilket framför allt förutsätter gallring, dels ock återväxt å område,

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7. 275

där avverkning ägt ruin. Han skall alltså icke äga föreskriva markförbättringar

och andra åtgärder, som kunna tvinga pastoratet till investering av nytt

kapital.

Centralrådet för skogvårdsstyrelsernas förbund har anfört:

Dessa bestämmelser synas enligt centralrådets mening ur skogsvårdssynpunkt

ej vara i alla avseenden tillfredsställande. För de av ålder kala skogsmarker,

som till äventyrs finnas å de ecklesiastika boställsskogarna, kan sålunda, för

att taga ett exempel, stiftsintendent ej föreskriva skogsodling. En sådan begränsning

av hans befogenhet synes mindre lämplig, då väl i förslaget till förändrad

förvaltningsorganisation även bör ligga en strävan att å boställsskogarna

åstadkomma bästa möjliga skogsvård. Örn stiftsintendent utrustas med

nu ifrågasatta befogenhet, kan dock denna lämpligen begränsas genom uppställandet

av de villkoren, att företagets i fråga skogsproduktiva båtnad minst

skall täcka kostnaden samt att han ej skall äga föreskriva åtgärder, vars utförande

skulle draga kostnader, som i förhållande till avkastningens från skogen

storlek vore oskäligt höga.

Vad slutligen angår den föreslagna ordningen vid torrläggning av försumpade

marker, myrar och kärr, synes enligt centralrådets mening även behovet

av dylika åtgärder bäst bedömas av stiftsintendenten. Centralrådet anser

följaktligen, att det bör ankomma på denna tjänsteman att föreskriva åtgärder

av ifrågavarande slag, för vilkas utförande — i likhet med vad föreslagits

beträffande skogsodling av gamla kalmarker eller liknande åtgärder —

dock bör gälla som villkor, att den skogsproduktiva båtnaden av företaget

minst täcker kostnaden, och att denna ej är av oskälig höjd. För räntabilitetens

kalkylerande vid nu berörda skogsvårdsåtgärder kunna lämpligen de normer

tillämpas, som användas av skogsvårdsstyrelserna vid upprättandet av förslag

till åtgärder, avsedda att understödjas medelst bidrag från statens skogsutdiknings-

och skogsodlingsanslag.

Stiftsintendenternas arbete i nu ifrågavarande avseenden kan säkerligen förväntas

komma att i betydande grad underlättas av de lokala skogsförvaltarna,

i vilkas intresse det måste ligga att bringa av dem omhänderhavda skogar i

bästa möjliga skick. Den av centralrådet föreslagna ökade befogenheten för

stiftsintendenterna torde ej behöva befaras komma att minska församlingarnas

intresse för skogarnas skötsel.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län, domänstyrelsen samt kammarkollegiet

och statskontoret hava givit uttryck åt liknande synpunkter.

Enligt min mening kan man förvänta, att pastoraten, sedan de fått ekonomiskt

intresse av boställsförvaltningen, komma att frivilligt företaga åtgärder

för förbättring av skogsavkastningen. Ett gynnsamt inflytande i denna

riktning kommer också säkerligen att utövas av skogsförvaltarna och stiftsintendenterna

samt av anordningen med så kallade frihetsår. På grund härav anser

jag icke erforderligt att pastoraten tvingas till åtgärder, som erfordra investering

av nytt kapital.

Andra stycket. Motsvarar 78 § S. K.

Ur de sakkunnigas motivering må anföras:

Yttranden,

Departements
chefen.

De sakkunniga.

s. 276 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Stadgandet innebär en inskränkning i den i föregående stycke stiftsintendenten

^ tillagda befogenheten att föreskriva vissa skogsvårdsåtgärder. Däremot

^får stadgandet icke förstås så, att bete å skogsmark får förekomma endast

å sådant område, som anvisats i den i paragrafen angivna ordningen. De

sakkunniga utgå nämligen från att bete skall förbjudas endast å områden, där

på grund av särskilda förhållanden, t. ex. sådd eller plantering, skada kan

förväntas uppkomma genom betande kreatur.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hemställer, att förbud mot bete å skogsmark

ma kunna meddelas i varje fall, där det för rationellt skogsbruk är påkallat.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund yrkar, att stiftsintendenten

skall äga föreskriva i vilken omfattning skogsbete må utnyttjas.

- Bestämmelsen i första stycket innebär bland annat, att stiftsintendenten äger

förbjuda bete å skogsmark i den mån detta finnes vara erforderligt för skogsbruket.

Härvid måste han givetvis taga hänsyn till pastoratets ekonomiska förhållanden,

så att t. ex. icke förlusten i följd av betesförbudet blir större än den

vinst för skogen, som kan förväntas därav. Den i förevarande paragraf stadgade

rätten för pastoratet att erhålla mark till beteskultur avser givetvis, att ett

därtill lämpligt område, väl i regel hagmark, skall avskiljas från skogsmarken

och reserveras för bete. På detta område ifrågakommer sedan icke något skogsbruk.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att de i yttrandena framförda önskemålen

äro fullt tillgodosedda i förslaget.

54 §.

Motsvarande huvudstadgande återfinnes i 119 § S. K., enligt vilket emellertid

anmälan örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdsåtgärder skulle ske hos

domkapitlet som även skulle äga föranstalta örn verkställighetsåtgärder.

Anmälan örn fullgörandet av de åtgärder stiftsintendenten föreskrivit synes

mig lämpligen böra ställas till denne, varjämte det också torde böra ankomma

på honom att föranstalta örn erforderliga verkställighetsåtgärder. I enlighet med

denna uppfattning har lagtexten av mig avfattats.

55 §.

Enahanda stadgande förekommer i 79 § S. K.

56 §.

Motsvarar 74 § S. K.

I föreliggande lagförslag användes beteckningen awerkningsplan med hänsyn

till att denna plan innefattar något mindre än den hittills ganska allmänt

begagnade beteckningen hushållningsplan, vilken även förekommer i den

till årets riksdag framlagda propositionen med förslag till lag örn häradsallmänningar.

Frågan örn vidtagande av erforderliga skogsvårdsåtgärder, vil
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

277

ken hittills plägat behandlas i hushållningsplanerna, löses enligt föreliggande

förslag genom att stiftsintendenten, jämlikt 53 §, gives befogenhet att i viss

omfattning föreskriva sådana åtgärder.

Avverkningsplanen skall utgöra ledning för utnyttjandet av skogen under

den tioårsperiod, planen omfattar. Då vid uppgörande av planen såväl

forstligt-tekniska som ekonomiska synpunkter böra beaktas, skall planen uppgöras

av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Därest dessa icke

kunna enas, synes fastställandet av planen böra ankomma på högre myndighet.

På grund härav föreslås, att avverkningsplanen, i händelse pastoratet

och stiftsintendenten icke kunna enas därom, fastställes av den kommission,

som enligt förslaget skall leda den nya ordningens genomförande. Uppgiften

synes lämpligen kunna, sedan kommissionen slutfört sin uppgift, överflyttas

på den befattningshavare eller institution, som övertager kommissionens övriga

uppgifter. Föreskrift härom återfinnes i 68 §.

Enligt ordalagen i S. K. skulle avverkningsplanen utvisa de virkesbelopp,

som årligen i genomsnitt finge uttagas under planens giltighetstid. Detta har

av mig ändrats till att planen skall utvisa den virkesmängd, som under nämnda

tid får uttagas. Det torde nämligen icke vara lämpligt eller behövligt att

uppställa en allmän regel av förstnämnda innehåll; det bör i normala fall

kunna vara tillfyllest, att planen angiver storleken av den sammanlagda virkesmängd,

som får tillgodogöras under perioden. Beträffande tidpunkten för

uttaget bör pastoratet äga all frihet, som icke äventyrar en god skogsskötsel.

I anledning av det sagda har ur lagtexten utgått vad i S. K. 75 § stadgas örn

särskilt tillstånd till utstämpling av virkesmängd, som motsvarar mer än fem

års avverkning.

I ovannämnda förslag till lag örn häradsallmänningar finnas intagna bestämmelser

av innebörd, att avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning,

skall i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning och

att denna extra avkastning i regel skall användas för sådana grundförbättringar

å allmänningen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen; sådan avkastning

må dock enligt förslaget utdelas till delägarna, där det finnes nödigt för

att bereda dem en i möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen.

Vad beträffar prästskogarna torde det av flera skäl icke vara behövligt

att i lagen intaga liknande bestämmelser. Jag erinrar örn vad jag förut yttrat

angående företrädet för de ekonomiska synpunkterna vid skogsskötselns handhavande.

I den mån det anses vara ur ekonomisk synpunkt lämpligt att i avverkningsplan

medgiva uttag av ett uppsamlat virkesförråd, synes detta sålunda

icke kunna med fog betecknas såsom extra avkastning utan bör det i

sin helhet få tillgodogöras av pastoratet. Tvingas pastoratet åter genom vindfälle

eller annan olyckshändelse att uttaga större virkesmängd än i planen

angivits, är pastoratet skyldigt att av de influtna inkomsterna bestrida kostnaderna

för skogskulturåtgärder, som bliva erforderliga i följd av det inträffade

olycksfallet. Huruvida eventuellt återstående del av sådan inkomst skall

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

användas för grundförbättringar eller annan kapitalkrävande åtgärd å skogsmarken,

bör pastoratet självt få bedöma. Härvid må erinras örn de föreslagna

bestämmelserna i 55 § samt föreskrifterna i förslaget till ny kyrkofondslag

rörande s. k. frihetsår till uppmuntran av torrläggningsföretag å skogen.

Han lärer för övrigt hava anledning att hysa förhoppningar, att stiftsintendenten

och skogvaktarnas upplysande och handledande verksamhet, även utan

tvingande föreskrifter, skall medföra intresse för sådana åtgärder.

Slutligen bör uppmärksammas, att avkastningen från prästskogarna — i

motsats till avkastningen från skog å häradsallmänningar — i intet fall kan

utgöra någon privatekonomisk vinst utan är avsedd att komma gemensamma

församlingsändamål tillgodo, varför man här icke har att räkna med att

ett enskilt vinstintresse skall kunna framdriva en överdriven avverkning.

57 §.

Bestämmelserna i denna paragraf hava viss motsvarighet i 80 § sista stycket

i S. K.

58—60 §§.

Utom föreskriften att avverkning skall ske efter utstämpling, som återfinnes

i 75 § S. K., sakna bestämmelserna i ifrågavarande paragrafer motsvarighet i

S. K.

Huvudbestämmelsen är att utstämplingarna skola ombesörjas av pastoratens

förvaltare. Övriga stadganden avse i främsta rummet att innefatta garantier

för att eftergiften av kravet på skoglig utbildning hos förvaltarna icke skall

medföra risker för skogsvården och kyrkofonden. Jag hänvisar till vad jag i 1

huvudavdelningen anfört härom. I detta sammanhang vill jag tillägga följande.

Biträde av skogstjänsteman vid utstämpling bör företrädesvis lämnas, då en

av pastoratet anställd förvaltare ännu icke förvärvat tillräcklig erfarenhet

för att på egen hand kunna utföra utstämplingen tillfredsställande, samt innan

stiftsintendenten förvissat sig örn förvaltarens kompetens. I dylika fall måste

tydligen — i motsats till vad eljest gäller — utstämplingen på förhand anmälas

till stiftsintendenten. Befogenheten för den vid utstämpling närvarande

skogstjänstemannen att lämna anvisningar för utstämplingen är avsedd att användas

för att förhindra ur skogsvårdssynpunkt felaktigt förfarande. Skogstjänstemannen

bör däremot icke giva anvisningar, som skulle lända till inskränkning

i pastoratets rätt att inom gränserna för en god skogsvård bestämma,

huru pastoratet vill utnyttja skogen. Tjänsteplikt att följa anvisningar

av stiftsintendenten underställd skogstjänsteman föreligger endast, då denne

förordnats närvara vid utstämpling.

Det förutsättes, att stiftsintendenten skall äga avfordra förvaltarna eller

pastoraten vissa årliga statistiska uppgifter angående företagna utstämplingar,

avverkningar, skogsvårdsåtgärder och försäljningar, på det att stiftsintendenten

skall kunna få önskvärd överblick över skogsskötseln i stiftet.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Skyldigheten att anmäla verkställda utstämplingar avser att bereda stiftsintendenten

tillfälle att kontrollera, att utstämplingarna icke utförts på sådant

sätt, att skogsvården äventyras, eller att de överskrida vad som enligt avverk - ningsplanen får uttagas. Det sista är av vikt särskilt med hänsyn till kyrkofondens

intressen.

Undantag från anmälningsskyldigheten göres för den i 60 § första punkten

omförmälda årliga virkesmängd, vilken är avsedd för tillfälliga behov. Avsikten

med detta undantag är, att pastoratet icke i fråga om virke, som erfordras för

de behov, som lämpligen kunna tillgodoses in natura, skall nödgas avvakta den

i paragrafen stadgade fristen av en manad. Även i andra fall kan stiftsintendenten

medgiva undantag från anmälningsskyldigheten, t. ex. beträffande vissa

utstämplingar av högt kvalificerade skogsförvaltare.

Att pastoratens förfoganderätt över utstämplat virke i regel inträder först en

månad efter anmälan, torde, då merendels längre tid förflyter mellan utstämpling

och avverkning, icke medföra någon olägenhet för pastoraten för övrigt

lärer i brådskande fall medgivande till tidigare förfogande utan svårighet kunna

erhållas. Lagtexten lägger för övrigt icke hinder i vägen för stiftsintendent att

inom stiftet medgiva kortare väntetid än en manad. Det blir givetvis omöjligt för

stiftsintendenten och hans medhjälpare att kontrollera varje utstämpling. Lndast

stickprov kunna tagas. Av vikt är emellertid, att pastoratens skogsförvaltare

vid utstämplingsarbetet äro medvetna örn att kontroll kan komma att utövas.

Endast under förutsättning, att nu föreslagna möjlighet till kontroll föreligger,

torde man kunna överlåta den direkta förvaltningen av de smärre och medelstora

boställsskogarna åt personer, som sakna skoglig utbildning, utan att därigenom

risk uppstår, att skogsskötseln försämras och kyrkofondens intressen

trädas för nära.

Sedan pastoratet erhållit förfoganderätt över utstämplat virke kan pastoratet

försälja skogen, använda den för löneboställets husbehov, till prästgårdsbyggnad

eller för vilka andra ändamål som helst. Därest pastoratet skall redovisa överskott

av boställsavkastning till kyrkofonden, måste pastoratet naturligtvis även

redovisa värdet av virke, som det tillgodogjort sig annorledes än genom försäljning,

därvid avdrag dock tillåtes för vissa rättigheter till virke in natura.

61 §.

Motsvarar 76 § S. K.

För närvarande finnas ett flertal rättigheter att erhålla virke in natura

från boställsskogarna. Enligt kungörelsen den 9 december 1910 angående grunder

för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar gäller salunda,

att skog å löneboställe i första rummet skall användas till boställets

husbehov samt att därutöver från boställets skog ma erhallas dels av vederbörande

tjänstinnehavare ved till husbehov, dels ock i ordning därefter virke av pastoratet

till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård

samt, örn tillgång jämväl därtill finnes, av församling till kyrkobyggnad. Av

s. 280 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

Yttranden.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

de angivna rättigheterna skall enligt mitt förslag tjänstinnehavarens rätt till

husbehovsved upphöra, medan rättigheterna till virke för boställets husbehov och

för prästgårdsbyggnad skola uppgå i pastoratets rätt till det utstämplade virket.

Vid redovisning av överskott till kyrkofonden och vid bestämmande av tillskott

från samma fond skall dock hänsyn tagas till sist angivna rättigheter.

De sakkunniga hava anfört:

Den återstående rättigheten, församlings rätt till virke för kyrkobyggnad,

bör enligt de sakkunnigas mening bibehållas. Denna rättighet har i förevarande

sammanhang förbehållits vederbörande församling. Församlingens rätt har

emellertid hittills fått stå tillbaka för rätten till husbehovsvirke för bostället

och till byggnads- och hägnadsvirke för prästgård. Denna förmånsrättsordning

har bibehållits i de sakkunnigas förslag.

Vilken församling, som är berättigad till virke för kyrkobyggnad från

visst boställe, har hittills icke uttryckligen utsagts och kan anses tvivelaktigt.

De sakkunniga hava emellertid icke velat göra någon ändring i vad som för

närvarande må gälla i detta avseende och föreslå därför blott, att förut innehavd

rätt till virke för kyrkobyggnad bibehålies.

I praxis har rätten till virke för byggande och underhåll av kyrka hittills

ansetts sa snävt begränsad, att utstämpling medgivits endast, då fråga varit

örn byggande eller underhåll av själva församlingskyrkan, men icke för uppförande

eller underhåll av klockstapel, stängsel omkring kyrkan eller kapell.

Denna snäva tolkning, vilken torde bero på stadgandets ordalag, synes de

sakkunniga alltför sträng, och hava de sakkunniga därför avfattat stadgandet

så, att därav tydligt framgår, att det omfattar virke även för sistnämnda

ändamål. Med det i detta sammanhang av de sakkunniga använda ordet kyrkogård

avses såväl det inhägnade området omkring församlingskyrka och kapell

som ock därifrån avskilda begravningsplatser.

I en till 1927 års sakkunniga överlämnad underdånig skrivelse den 3 mars 1925

har riksantikvarien hemställt örn sadan ändring av 1910 års kungörelse, att

församling skulle berättigas till virke jämväl för restaurering och underhåll

av ödekyrkor, kastaler, tiondelador och dylika fordomdags för kyrkliga ändamål

nyttjade byggnader. Såsom motiv härför har riksantikvarien huvudsakligen

anfört, att genom den föreslagna lagändringen strävandena att bevara

de åsyftade kulturminnesmärkena skulle väsentligen underlättas.

Visserligen anse de sakkunniga det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande

kyrkliga minnesmärken bevaras, men finna det dock betänkligt, att för ändamålet

anlita tillgångar, vilka främst hava till syfte att tjäna det egentliga

kyrkliga arbetet. De sakkunniga hava därför icke i sitt förslag upptagit

bestämmelser i det av riksantikvarien ifrågasatta syftet.

Domkapitlet i Uppsala har i avgivet yttrande anfört:

Örn denna bestämmelse tolkas efter ordalydelsen, blir följden den, att i pastorat

med flera församlingar endast den, inom vilken boställets skog är belägen,

får disponera skogen till angivna ändamål. Men som bostället med skog skall

utgöra pastoratets gemensamma avlöningstillgång, varav följer att alla församlingar

inom pastoratet böra i förevarande hänseende vara lika berättigade,

bör till undvikande av missförstånd uttrycket församling utbytas mot ordet

pastorat.

I sammanhang härmed tillåter sig domkapitlet uttala önskemålet, att virke till

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 281

byggande och underhåll av församlingshem även finge under de i § 76 angivna

förutsättningar tagas från boställsskogen.

Domkapitlet i Växjö förordar, att virke ställes till förfogande även för restaurering

och underhåll av ödekyrkor och andra tidigare kyrkobyggnader. Domkapitlet

i Visby anser, att virke bör få tagas till församlingshus.

Rik santikvarien har anfört:

Genom den föreslagna formuleringen synes icke med full klarhet framgå,

huruvida till underhållet av exempelvis fristående stigluckor eller andra till

kyrkan hörande och fortfarande i bruk varande byggnader av kulturhistoriskt

värde såsom gravkor, utsynat virke skall kunna erhållas. I sin berörda skrivelse

har riksantikvarien emellertid tänkt sig, att rätten till utsyning av virke

skulle omfatta alla sådana kyrkliga byggnader, för vilka församling är byggnads-

och underhållsskyldig.

I anslutning till de av de sakkunniga framförda synpunkterna synes det

icke uteslutet, att virkesutsyning skulle kunna medgivas för restaurering av

ödekyrka, vilken vore avsedd att av församlingen åtminstone i viss utsträckning

tagas i bruk för gudstjänständamål. Enligt riksantikvariens mening torde

likväl det ur skilda synpunkter lämpligaste sättet att bispringa kulturminnesvårdens

uppgifter alltjämt vara att rätten till virkesutsyning utsträckes i hela

den omfattning riksantikvarien tidigare föreslagit.

Jag ansluter mig till den begränsning av de till virke berättigande ändamå- Departementslen,

som föreslagits av de sakkunniga. Samtliga de kyrkliga byggnader, chefen

vilka församling är skyldig bekosta, få anses inbegripna i stadgandet. Till förtydligande

av lagtexten har jag emellertid tillagt, att rätten till virke även

avser byggande och underhåll av kapell. En viss tvekan har jag

hyst därom, huruvida de till kyrkobyggnadsvirke berättigade församlingarna

utpekats med erforderlig tydlighet i paragrafen, men inför svårigheten att

finna ett uttryck, som med säkerhet kan anses täcka det nuvarande rättsläget,

har jag funnit mig böra godkänna de sakkunnigas formulering.

62 §.

Denna paragraf förekommer ej i S. K. Den har en viss motsvarighet i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 och är avsedd att giva stiftsintendenten ett snabbt

verkande maktmedel mot förvaltare eller pastorat, som icke följer avverkningsplan

eller meddelade anvisningar eller som i övrigt överskrider sina befogenheter

med avseende å skogsavverkningen.

63 och 64 §§.

Motsvara 81 § och 82 § första och andra styckena i S. K. I detta samman- Departementehang

upptager jag även granskningen av 70 § i mitt förslag, som har sin mot- lhefen

svårighet i 82 § sista stycket och 118 § sista stycket i S. K.

Liksom i allmänhet vid klagan över administrativ myndighets beslut bör

besvärstiden räknas från delfåendet. Klagotiden Ilar i förslaget satts till 45

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departementschefen.

dagar med hänsyn till att pastoratet i sin egenskap av menighet bör få åtnjuta

sedvanlig förlängning med 15 dagar av den i regel stipulerade besvärstiden,

30 dagar, och det synts opåkallat att stadga kortare besvärstid för domkapitlet

än för pastoratet. Den sedan äldre tid kvarstående förlängningen av

besvärstiden för de norra länen har slopats i likhet med vad som skett i skogsvårdslagen.

Förslaget innehar, att endast pastorat och domkapitel skola äga fullfölja

talan i nu ifrågavarande förvaltningsärenden och att följaktligen fullföljdsrätt

icke skall tillkomma enskild medlem av pastorat. Dessa ärenden hava nämligen

ansetts vara av sådan art, att klagorätt icke bör medgivas enskilda församlingsmedlemmar,

vartill kommer, att det givetvis är synnerligen önskvärt,

att proceduren med delgivning av myndigheternas beslut i möjligaste mån

förenklas. Enligt 70 § i förslaget ifrågakommer sålunda icke uppläsande av sådant

beslut i pastoratets kyrkor, utan skall pastoratet anses hava behörigen erhållit

del av beslutet, då detta tillställts ordförande i kyrkofullmäktige, respektive

kyrkostämman. Om pastoratet består av två eller flera församlingar, skall

beslutet självfallet delgivas ordföranden i den gemensamma kyrkostämman (pas

toratskyrkostämman) eller, örn kyrkofullmäktige finnas utsedda för pastoratet

— vilket i regel blir fallet, örn pastoratet utgör kyrklig samfällighet —

ordföranden hos dessa. Det har icke avsetts, att delgivningen skall ske genom

stämningsman eller eljest i viss form utan att det skall vara tillräckligt t. ex.

att ordföranden skriftligen erkänner mottagandet av beslutet.

I detta sammanhang må erinras därom, att när fråga är om förrättningar av

boställsnämnd, vid vilka ofta handläggas ärenden av långt större ekonomisk

betydelse än de i förevarande paragrafer åsyftade ärenden, pastoratet enligt gällande

rätt — och i detta avseende upptager förslaget bestämmelser av samma

sakliga innebörd — anses vederbörligen kallat till förrättningen, då meddelande

därom tillställts kyrkostämmans ordförande eller i vissa fall ordföranden

hos kyrkofullmäktige, samt att tiden för fullföljd av talan mot boställsnämnds

beslut vid sådan förrättning löper från dagen för beslutets avkunnande.

Något till de enskilda medlemmarna av pastoratet riktat tillkännagivande

örn förrättningens företagande förekommer ej, ehuru de visserligen

kunna erhålla vetskap därom i samband med kyrkostämmas behandling av fråga

örn utseende av ombud för pastoratet att närvara vid förrättningen. Nyssnämnda

form för delgivning med pastoratet av kallelse till förrättning ansluter

sig för övrigt nära till föreskriften i 11 kap. 16 § rättegångsbalken örn

sättet för delgivning av stämning å socken. Boställsnämndens beslut bringas

icke på något sätt till enskilda pastoratsmedlemmars kännedom.

65 §.

Första stycket upptager bestämmelser, som återfinnas i 116 § S. K.

Bestämmelsen i andra stycket har delvis annat innehåll än i S. K., där motsvarande

paragraf, 80 §, avfattats i enlighet med de sakkunnigas, från det nu

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187. 288

framlagda avvikande förslag till skogsförvaltning. Stadgandet utgör en tillämpning

av regeln, att boställena skola vara självförsörjande. Enligt denna

regel böra boställena bära kostnaderna för sin förvaltning och alltså även för

upprättande av avverkningsplaner och för biträde vid utstämplingar.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66—68 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i S. K. av 117 §.

Enligt S. K. skulle kommissionen bestå av tre personer.

De sakkunniga hava härom i sina motiv, utöver vad i 1 huvudavdelningen jannis*,

kap. I därav återgivits, anfört:

Såsom förebild för bestämmelserna om kommissionen har fastighetsregisterkommissionen

tjänat.

Då sammansättningen av kommissionen torde bliva beroende på tillgången

på personer, som äro skickade att genomföra kommissionens grannlaga arbetsuppgifter,

hava de sakkunniga icke intagit några utförliga bestämmelser därom

i lagförslaget. De sakkunniga förutsätta emellertid, att såväl erfarenhet av den

kommunala självstyrelsen som juridisk och skogsteknisk sakkunskap bliva vederbörligen

företrädda inom kommissionen. De närmare föreskrifterna angående

kommissionens verksamhet och formerna därför torde böra meddelas i administrativ

ordning.

Bland de sakkunniga hava herrar A. W. Gustafson i Kasenberg och Per

Persson i Trången haft en mot de övriga avvikande mening, som framgår av

följande av dem avgivna reservation:

Beträffande den ecklesiastika boställskommissionen, som omförmäles i 117 §

i förslaget till prästlönelag, anse vi, att kommissionen icke bör utgöra mellaninstans

för prövning av besvär. Kommissionen bör enligt vårt förmenande endast

vara ett kontrollerande och rådgivande organ av provisorisk _ natur och

fungera allenast under reformens genomförande. I de fall, då stiftsintendenten

och pastoraten icke kunna enas, är det lämpligare, att kommissionen avgiver

yttrande i ärendet, innan stiftsintendenten meddelar beslut, samt att besvär

över sådant beslut få anföras hos Kungl. Maj :t direkt.

Som jag tidigare återgivit och bemött framställda erinringar i anledning av Yttranden,

förslaget att inrätta ifrågavarande kommission, torde nu endast återstå att

omnämna, att domkapitlen i Västerås och Göteborg instämt i det reservationsvis

framställda yrkandet, att kommissionen ej måtte göras till besvärsinstans.

Av det föregående torde framgå, att jag vid bedömandet av det föreliggande Dopartementsförslagets

sannolika verkningar lägger en avgörande vikt vid valet av boställs- thelen,

kommissionens skogligt sakkunnige ledamot. Denne torde nämligen i sin tur fa

ett betydande inflytande på valet av stiftsintendenter, och det blir säkerligen

hans anda, som kommer att prägla hela den nya organisationens skogliga verk
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samhet. Särskilt vid verksamhetens startande och under en viss övergångstid

därefter torde anspråken på honom bliva betydande. Att man på denna post får

en fullt kompetent och genom sina personliga egenskaper lämplig man, är därför

av synnerlig vikt. Emellertid blir det enligt min mening icke så lätt

att finna en för denna uppgift fullt kvalificerad kraft. Det kan då vara klokt

att vid organiserandet av boställskommissionen skapa möjlighet för erhållande

av impulser och kritik från närgränsande skogliga arbetsområden. I sådant

syfte torde det vara lämpligt att i en eller annan form bereda plats i kommissionen

för representanter för t. ex. domänverket, skogsvårdsstyrelserna och den

skogliga forskningen. Jag vill därför, isynnerhet som från första början stor

vikt måste läggas vid utformningen av riktlinjerna för vården av de ecklesiastika

skogarna, föreslå, att Konungen får rätt att vid behov utöka det av de sakkunniga

föreslagna medlemsantalet med ytterligare två personer, vilka skulle

hava till uppgift att tillföra kommissionen värdefull och möjligast allsidig sakkunskap

i nämnda hänseende. Dessa personer förutsättas icke bliva tillkallade

annat än när vissa specialfrågor sådant påkalla, varom närmare bestämmelser

torde få inflyta i instruktionen för kommissionen.

Det ligger nära till hands att antaga, att den skogligt utbildade ledamot,

vilken på ett mera stadigvarande sätt skulle vara förbunden med kommissionens

verksamhet, kommer att utväljas med hänsyn tagen till vederbörandes

lämplighet att vid kommissionens upplösning övertaga uppgiften såsom inspektör

och chefsmyndighet över stiftsintendenterna.

Mot herrar Gustafsons och Perssons förslag synas mig allvarliga invändningar

kunna göras, icke minst från praktiska synpunkter. Det innebär

bl. a., att stiftsintendent aldrig skall kunna meddela något beslut

i de frågor, som nu avses, utan att först efterhöra örn pastoratet åtnöjes

därmed, och vid minsta divergens i önskemålen skall, innan stiftsintendenten får

meddela beslut, yttrande inhämtas av kommissionen i Stockholm, vilket förmodligen

måste föregås åtminstone av skriftväxling med båda parterna. Som

antagligen icke sällan åtminstone någon skiljaktighet i uppfattningarna mellan

intendent och pastorat kan förväntas uppkomma, skulle denna anordning enligt

min uppfattning leda till stor tidsutdräkt och omgång och belasta kommissionen

med detaljarbete i den grad, att man med fog kan befara, att denna till följd

därav sväller ut till ett litet ämbetsverk. Om stiftsintendenterna däremot genast

få meddela beslut, kan man säkerligen förvänta, att pastoraten i regel låta

därvid bero, även örn de helst skulle önskat någon modifikation i beslutets innehåll.

Då man numera på allt sätt söker begränsa de högsta instansernas arbetsbörda,

synes det icke heller tilltalande att låta stiftsintendenternas beslut överklagas

direkt hos regeringsrätten. Särskilt är att märka, att, såsom de sakkunniga

antyda, här närmast är fråga om ärenden av skogsteknisk eller i allt fall

av rent förvaltnings-ekonomisk natur och icke egentligen av judiciell beskaffenhet,

vilka icke lämpa sig för ett omedelbart avgörande i andra instans hos regeringsrätten.

Boställskommissionen, respektive en blivande inspektör, som ju skall

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

söka främja största möjliga enhetlighet i hithörande förhållanden, är däremot

ett fackorgan, speciellt utrustat för att åtminstone såsom mellaninstans

bedöma dylika ärenden. Det lärer också vara något exceptionellt att tilllåta

ett överklagande av ett fackmannabeslut av denna natur direkt hos Kungl.

Maj:t. Jag ansluter mig därför till S. K. i detta avseende.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Bestämmelsen i första stycket är hämtad ur S. K. 54 § 1 mom.

Domkapitlet i Lund har ansett, att nu ifrågavarande kyrkohemman borde Yttrande,

förvaltas på samma sätt som de av pastoraten förvaltade löneboställena.

Den omständigheten att avkastningen av vissa boställen ingår direkt till Departementskyrkofonden,

måste uppenbarligen föranleda en mera centraliserad förvaltning cl>efen.

av samma boställen. I vad mån det kan finnas lämpligt att ordna denna förvaltning

efter mönstret av de för pastoratens löneboställen föreslagna förvaltningsformerna

torde bliva en senare fråga, som enligt förslaget Konungen får avgöra.

Innehållet i andra stycket har jag berört vid redogörelsen för 51 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Om denna paragraf har jag yttrat mig vid 64 §.

71 §.

Paragrafen överensstämmer med 121 § i S. K.

Boställsordningen använder konsekvent begreppet pastorat för att, i överens- Departementsstämmelse

med gängse terminologi, beteckna den primära territoriella enheten c e

för prästlönekostnadens utgörande, vilken enhet sammanfaller med tjänstgöringsområdet

för en kyrkoherde. Pastorat kan alltså omfatta en eller flera

församlingar. Förevarande paragraf syftar närmast på den sammanslutning av

flera stadspastorat, som omtalas i 67 § gällande boställsordning och som enligt

nu gällande lagstiftning örn församlingsstyrelse normalt får formen av kyrklig

samfällighet. En dylik samfällighet utgör t. ex. pastoraten i Göteborg (svensk

författningssamling år 1931 nr 201). För att förebygga missförstånd har det

ansetts lämpligt att uttryckligen föreskriva, att vad i boställsordningen sägs örn

pastorat skall äga tillämpning å sådan samfällighet. Däremot torde det vara

överflödigt att i lagtexten angiva, att i dylikt fall vad i boställsordningen sägs

s. 286 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

Yttrande.

Departements
chefen.

De sakkunniga.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

om kyrkoråd, boställsstyrelse, kyrkostämma och kyrkofullmäktige skall hava

avseende å de för samfälligheten gemensamma organen och icke dem, som

kunna finnas utsedda för de särskilda pastoraten eller församlingarna.

72 §.

Motsvarar 118 § S. K.

Ur de sakkunnigas motiv till denna paragraf må anföras följande:

För närvarande är kammarkollegiet mellaninstans i boställsmål, vilka handläggas

av länsstyrelse eller domkapitel. Anordningen synes i främsta rummet

vara motiverad av att de mångahanda avgöranden i förvaltningsfrågor, som

nu meddelas av nämnda myndigheter, föranleda ett jämförelsevis stort antal

överklaganden. Enligt förslaget skall, frånsett en kortare övergångsperiod,

länsstyrelsernas befattning med hithörande förvaltningsfrågor helt upphöra, och

de förvaltningsärenden, som skola avgöras av domkapitlen, bliva icke på långt

när så många som hittills. De sakkunniga anse därför, att ingen väsentlig

olägenhet kan förväntas av att klagan över domkapitels beslut får föras direkt

hos Kungl. Majit.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett bärande skäl icke hava anförts

för åtgärden att borttaga kammarkollegiet såsom mellaninstans i ifrågavarande

mål.

Därest nu framlagda lagförslag vinner riksdagens bifall, kommer den gamla

myndighetsförvaltningen att i stort sett upphöra. Därmed kommer också, såsom

förut påvisats, kammarkollegiets uppgifter att i väsentlig grad inskränkas.

Vad särskilt angår de i denna paragraf åsyftade ärenden, vilka skola handläggas

av domkapitlen, torde dessa ärenden, såsom närmare framgår av vad

som anförts tidigare, icke bliva av den betydenhet, att de påkalla kammarkollegiets

bibehållande såsom mellaninstans, utan synas dessa mål utan olägenhet

kunna få fullföljas hos Kungl. Majit direkt.

73 §.

Motsvarar 122 § i S. K.

74 §.

Denna paragraf motsvaras i S. K. av 123 §.

De sakkunniga hava i motiven härom yttrat:

De tillämpningsbestämmelser, som komma att utfärdas, torde huvudsakligen

komma att utgöra instruktioner i olika avseenden för statskontoret, domkapitlen,

stiftsintendenterna och boställsnämnderna. I fråga örn pastoraten torde tillämpningsföreskrifter

utfärdas endast såvitt fråga är om det närmare ordnandet

av samarbetet med de kontrollerande myndigheterna. Det skulle nämligen strida

mot den föreslagna lagens grunder att genom föreskrifter av administrativ natur

kringskära den frihet i förvaltningen av prästlönetillgångarna, som enligt lagen

tillägges pastoraten.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

287

Kammarkollegiet och statskontoret hava i anledning härav erinrat: Yttrande.

Oberoende av vilken åsikt man må hysa rörande arten och omfattningen av

den rätt, som tillkommer ett pastorat i avseende å de till pastoratets disposition

stående prästlönetillgångarna, måste från det allmännas sida framstå fullt befogat

anspråk på att betryggande former stadgas rörande den förvaltning, som

är anförtrodd åt pastoraten. Även för den som må anse pastoraten lagligen berättigade

att utöva förvaltningen av prästlöneboställena måste det framstå som

naturligt krav att för denna förvaltning uppställas sådana garantier att boställenas

bibehållande vid högsta avkastningsförmåga icke äventyras. Genom de

förändringar rörande det prästerliga avlöningsväsendet, som genomfördes genom

1910 års ecklesiastika lagstiftning och enligt den nu föreslagna lagstiftningen

skulle ytterligare utvecklas, har för övrigt boställenas, inklusive boställsskogarnas,

utnyttjande efter ekonomiska linjer fått en — frånsett det nationalekonomiska

intresset — vidgad och mera allmän betydelse, därigenom att pastoraten

numera icke längre äro »självförsörjande» i avseende å prästerskapets avlönande.

Ämbetsverken anse alltså, att, därest, emot ämbetsverkens avstyrkande, den

omedelbara vården av löneboställena (vare sig med eller utan skog) överlämnas

till pastoraten, erforderliga föreskrifter rörande grunderna för förvaltningen

måtte varda meddelade.

Jag instämmer helt i de sakkunnigas tankegång. För att icke hela förvalt- Departementsningsreformen

skall bliva förfelad är av vikt att hålla i sär förvaltningen och

kontrollen av densamma och noga tillse, att icke genom tillkomsten av en rad

administrativa föreskrifter kontrollen övergår till att bliva en i detalj reglerad

myndighetsförvaltning av den typ, som de gångna årens erfarenhet synes hava

utdömt och föreliggande förslag därför söker avskaffa.

I de sakkunnigas förslag till prästlönelag i de delar, som motsvara det

av mig nu framlagda lagförslaget, hava åtskilliga stadganden i nu gällande,

till upphävande föreslagna boställsordning utelämnats. I en del fall

hava skälen härför angivits i sammanhang med behandlingen av de särskilda

delarna av lagförslaget. I andra fall torde stadgandenas bortfallande icke tarva

uttrycklig motivering. Beträffande en tredje grupp hava de sakkunniga angivit

skälen för utelämnandet och tillåter jag mig att i detta avseende hänvisa till

motiven i deras betänkande.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

I det följande skall lämnas redogörelse för framställda erinringar mot S. K.

— i de delar som motsvara föreliggande författningsförslag -— frånsett sådana

önskemål beträffande lagtextens avfattning, som vid dess slutliga redigering

vunnit beaktande och icke torde tarva närmare motivering. De sakkunnigas

motivering kommer att beröras i den mån nyssnämnda redogörelse sådant påkallar.

Beträffande specialmotiven till övriga stadganden, som icke mött någon

erinran, får jag hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

75 §.

Motsvarar 1 och 17 §§ i de sakkunnigas förslag till lag om införande av

prästlönelagen (S. K.).

De sak- Om dessa paragrafer hava de sakkunniga anfört:

kunniga.

De sakkunniga föreslå, att den nya lagen skall träda i kraft samtidigt för

alla pastorat, där lönereglering skett enligt 1910 års prästlöneregleringslag.

Det lärer knappast låta sig göra att i lag bestämma dagen för ikraftträdandet.

Innan nya lagen kan börja tillämpas, måste nämligen åtskilliga förarbeten

verkställas. Sålunda måste bland annat en del tillämpningsförfattningar utfärdas

och avverkningsplaner uppgöras för de boställsskogar, som skola förvaltas

av pastoraten, ävensom uppskattning av löneboställenas normalavkastning ske.

Det är ännu ovisst, huru lång tid, som erfordras för dessa arbeten. De sakkunniga

föreslå därför, att det överlämnas åt Konungen att bestämma, när nya

lagen skall träda i kraft. Nämnda åtgärder måste utföras med anlitande av särskilt

förordnade, skogligt utbildade personer, vartill kommer, att förrättningarna

måste äga rum under sådana former, att de bliva bindande mot pastoraten

och kyrkofonden. I dessa och andra tänkbara fall, då förberedande åtgärder

måste vidtagas, bör Konungen tillika äga möjlighet utfärda erforderliga föreskrifter.

Då det synes vara ett allmänt kyrkligt intresse, att nya lagens införande

blir på nöjaktigt sätt förberedd, anse de sakkunniga det vara motiverat, att

kyrkofonden får bära kostnaden för åtgärderna.

Det torde bliva ofrånkomligt att från nya lagens tillämpningsområde tillsvidare

undantaga pastorat, för vilket lönereglering, tillkommen enligt bestämmelserna

i 1862 års förordning, ännu gäller, då nya lagen i övrigt skall börja

tillämpas. Undantaget betingas bland annat av sambandet med tiondeavskrivningens

begynnelse. Efter den 1 maj 1934 återstår endast ett oreglerat pastorat,

nämligen Hassela pastorat i Uppsala stift. Det förefaller icke otänkbart,

att man på överenskommelsens väg skall kunna bringa den äldre löneregleringen

i detta pastorat till upphörande i förtid, så att nya lagen omedelbart kan vinna

tillämpning även därstädes.

Yttrande. Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, att samtliga bestämmelser i de

sakkunnigas förslag till prästlönelag — icke blott däri upptagna avlöningsbestämmelser

— skulle kunna vinna successiv tillämpning i de olika pastoraten

alltefter utgången av gällande löneregleringsperioder.

Departementa- Någon anledning att låta de nya bestämmelserna örn boställenas förvaltning

chefen. träda i tillämpning allenast successivt inom de olika pastoraten torde icke föreligga,

varför jag lämnat S. K. orubbat i detta avseende.

76 §.

Paragrafen motsvarar 2 och 3 §§ i S. K. i de delar, som hava avseende å

bestämmelserna i nu föreslagna boställsordning.

77 §.

Motsvarar 10 § S. K.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

289

78 och 79 §§.

Motsvara 11 och 12 §§ S. K. 79 § upptager innehållet i 66 § gällande boställsordning

till den del sistnämnda paragraf ännu har praktisk betydelse.

Skånska prästerskapets byggnadskassa har hemställt, att enär efter ny Yttrande,

pastoratsindelning tvist yppat sig därom, vilket pastorat, som vore ansvarigt

för avgifternas erläggande till kassan, föreskrift matte intagas i förevarande

paragraf, att betalningsskyldigheten skulle åvila det pastorat, inom vilket

bostället vore beläget, till dess efter byggnadskassans hörande annorlunda förordnades.

Vid nypTflyttning av förevarande bestämmelse från äldre boställsordningen Dcpartementatill

ny författning lärer det icke kunna ifrågakomma att giva bestämmelsen

ett innehåll, som möjligen kan visa sig stå i strid mot innebörden i den gamla

avfattningen. Den uppkomna tvisten örn tillämpningen av stadgandet i visst

fall torde få lösas i annan ordning.

80 §.

Motsvarar 14 § S. K. 5 punkten i S. K., som tillhör övergångsbestämmelserna

till ny kyrkofondslag, har här utgått.

Det har befunnits erforderligt att genom tillägg till nya 5 punkten

till boställsnämndens prövning även hänföra fråga, som nu omhandlas i 17 §

6 mom. ecklesiastik arrendeförordning, nämligen huruvida hus, som av arrendator

byggts större eller dyrbarare än som föreskrivits, finge godkännas såsom

skyldighetshus och likställas med laga hus enligt nya boställsordningen.

I samband med denna paragraf torde böra behandlas en framställning av Yttrande.

kammarkollegiet och statskontoret i fråga örn dispositionen av uppsamlade årsbelopp

för uppskattad nybyggnadskostnad. Ämbetsverken hava i detta avseende

yttrat:

Enligt mom. 1) skola årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad under

de i paragrafen angivna förutsättningarna erläggas till pastoratet. Varken

här eller eljest i lagförslagen finnes angivet huru sålunda inflytande eller redan

influtna årsbelopp skola, efter det att då löpande arrendeperiod upphört, disponeras.

Det synes ämbetsverken vara med det föreslagna systemet bäst överensstämmande

att årsbeloppsfonder skola bibehållas såsom särskilda fonder och

göras räntebärande, med rätt för pastoratet att vid kommande byggnadsföretag

å lönebostället använda medlen för ändamålet. Sådana fonder böra givetvis

tagas i beräkning vid uppskattningen av boställes normalavkastning, därest

sådan uppskattning blir föreskriven. Nu kan inträffa att vid ett obebyggt

boställe fonderats årsbelopp i tanke att framdeles, sedan fonden stigit till

erforderligt belopp, använda dem till löneboställets bebyggande, men att pastoratet

finner med sin fördel förenligt att uppgiva tanken på bebyggandet. I

sådant fall bör fonden enligt förordnande i behörig ordning förklaras vara

avlöningsfond. I dessa hänseenden synas bestämmelser böra meddelas i promulgationslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Anordningen att låta en viss del av arrendeavgiften utgå i förra av s. k. årsbelopp

för uppskattad nybyggnadskostnad, avsedda att i mån av utförd bebyggelse

återbetalas till arrendatorn, är en konsekvens av den ståndpunkt,

nu gällande rätt intager, att ansvaret för löneboställes behöriga bebyggelse

åvilar arrendatorn men icke pastoratet. Efter avveckling av de före nya boställsordningens

ikraftträdande ingångna arrendeavtalen har denna anordning sålunda

intet existensberättigande. För närvarande gäller, att årsbeloppen skola förvaltas

och förräntas av kyrkorådet och efter bestämmelser, som meddelas av länsstyrelsen,

användas för bestridande av kostnader för nybyggnad. Vid ekonomisk

besiktning skall boställsnämnden avfordra pastoratet redovisning för årsbelopp,

som skolat inbetalas till kyrkorådet. Av förevarande paragraf följer, att alla

i fråga örn arrendeupplåtelser, ingångna före nya boställsordningens ikraftträdande,

förut tillämpliga bestämmelser — med vissa angivna undantag — fortfarande

skola gälla intill avtalstidens slut. Bl. a. bibehålies sålunda arrendators

rätt att av kyrkorådet ur uppsamlade årsbelopp erhålla ersättning för fullgjord

Nybyggnad — nybyggnad skall dock ej längre föreskrivas av länsstyrelsen —,

samt pastoratets skyldighet att bevara och vid behov tillhandahålla honom inbetalda

årsbelopp. Beträffande dessa arrendeförhållanden skall dessutom den ekonomiska

besiktningen i dess nuvarande gestalt, såsom riktande sig i främsta rummet

mot arrendatorn, bibehållas och följaktligen även skyldigheten för boställsnämnden

att avfordra pastoratet redovisning för uppsamlade årsbelopp. Ämbetsverkens

anmärkning avser nu, huru skall förfaras med de årsbelopp, som

vid arrendetidens slut möjligen icke äro förbrukade för avsett ändamål. Såsom

nyss antytts finns emellertid, därest föreliggande förslag bifalles, intet skäl

att bibehålla dylika årsbeloppsfonder, då ju för framtiden, oberoende av

befintligheten av uppsamlade årsbelopp från äldre arrenden, ansvaret för löneboställes

bebyggelse primärt åligger pastoratet. Då härtill kommer, att dessa

medel i själva verket icke äro annat än uppsamlad avkastning av lönebostället

av alldeles samma karaktär som de blivande arrendeavgifterna, över vilka

pastoratet äger förfoga, synes det mig icke motiverat, att ålägga pastoratet

någon förpliktelse att för framtiden bevara dessa medel såsom särskilda fonder

med ty åtföljande redovisningsskyldighet, utan torde pastoratet äga rätt att

förfoga däröver såsom över annan behållen boställsavkastning.

81 §.

Denna paragraf saknas i S. Iv. Den har tillkommit med hänsyn till att den

första tiden efter nya boställsordningens genomförande det på sina håll, där

rikligt med överårig skog finnes, kan visa sig behövligt att företaga ganska omfattande

genomhuggningar av skogen.

82 §.

Om syftet med stadgandet i denna paragraf, vilken ej förekommer i S. K.,

har jag förut talat i 1 huvudavdelningen.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

291

Förslaget till lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Utbrytandet ur de sakkunnigas förslag till prästlönelag av de föreskrifter,

som nu upptagas i förslag till ny ecklesiastik boställsordning, har föranlett en

redaktionell jämkning i slutorden av S. K:s text.

Enligt förslaget till ny boställsordning skola domkapitlen och ecklesiastika

boställskommissionen hava beslutanderätt i vissa ärenden, som beröra förvaltningen

av löneboställen. Dessa ärenden torde vara av sådan natur, att prövningen

av desamma i högsta instans lämpligen bör ske hos regeringsrätten.

Kammarkollegiet och statskontoret hava antagit, att omnämnandet i S. K:s Yttrande,

lagtext av ecklesiastika boställskommissionen och domkapitlen skett för att

fastslå instansordningen samt, då de funnit anledning härtill hava saknats

och det för övrigt rörde sig örn en provisorisk kommission, föreslagit, att tilllägget

borde erhålla lydelsen »mål angående förvaltningen av prästlönetillgång,

som avses i prästlönelagen». Som ämbetsverken avstyrkt inrättandet av

kommissionen, yrkades i allt fall dess uteslutning ur paragrafen.

Enligt vad jag inhämtat av de sakkunniga är ämbetsverkens antagande icke Departementsriktigt.

Att målen skola härröra från ecklesiastika boställskommissionen eller chefen''

domkapitel hava de sakkunniga icke angivit för att fastslå instansordningen utan

i syfte att avskilja den stora grupp mål angående förvaltningen av boställen, som

i första instans skola handläggas av boställsnämnd och sedermera i händelse av

överklagande bedömas av synerätt, hovrätt och högsta domstolen, exempelvis

rörande åläggande för pastorat att vidtaga vissa nybyggnads- eller underhållsarbeten.

Med den av ämbetsverken föreslagna avfattningen skulle man icke nå

detta syftemål. Jag har därför ansett mig böra bibehålla S. K:s formulering i

anmärkta hänseende. Att kommissionen är avsedd att sedermera avlösas av annan

myndighet torde icke kunna vara något avgörande hinder för dess omnämnande

i detta sammanhang. När denna avlösning sker, måste ändring i boställsordningen

vidtagas, i samband varmed motsvarande ändring torde få vidtagas i

lagen örn regeringsrätt.

Avsikten är att förevarande lag skall träda i kraft samma dag som den

föreslagna nya boställsordningen.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4

januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning ay kyrklig jord

i vissa fall samt till upplåtelse ay sådan jord under tomträtt.

Såsom framgår av vad som i 1 huvudavdelningen kap. II anförts avviker det

nu framlagda förslaget (bil. 1 C) i väsentlig mån från motsvarande, av de sakkunniga

uppgjorda förslag till lag örn ändring i vissa delar av kyrkliga försäljningslagen,

nämligen såvitt angår avhändelse av jord enligt 2 §.

2 §■ För att på förut angivet sätt främja nybildning av smärre jordbruk och egna

hem har jag omarbetat nuvarande 2 §. Uppmärksammas bör, att förändringarna

åsyfta all kyrklig jord och ej allenast de s. k. prästboställena. Närmare motivering

till lagtexten i dessa delar synes icke erforderlig utom så till vida, att jag

i detta sammanhang jämväl föreslår ett tillägg till försäljningslagen av innehåll,

att Konungen tillerkännes befogenhet att ensam medgiva försäljning av

kyrklig jord för de i 1 § av expropriationslagen angivna ändamål. Det synes

nämligen praktiskt att i expropriationsfall frivillig överenskommelse mellan

pastoratet och expropriationssökanden må kunna äga rum. Erinras må, att i

nämnda paragraf av expropriationslagen förekommer ett stadgande, som bereder

möjlighet till inrättande i socialt syfte av egna hem och tryggade bostadsförhållanden

inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge

eller å annan ort med större sammanträngd befolkning.

1 och 6 §§. I 1 § nämnda lag föreslås allenast, att hänvisning till lagrum i äldre boställsordningen

ersättes med hänvisning till motsvarande lagrum i den föreslagna

boställsordningen.

Beträffande 6 § föreslås i sak ingen annan ändring än inskjutande av det i

andra stycket av den nu föreslagna paragrafen upptagna stadgandet. Detta överensstämmer

med S. K.

De sak- De sakkunniga hava beträffande det nu angivna andra stycket i sina motiv

kunmsa'' anfört:

Hittills hava frågor örn disposition av köpeskillings medel för kyrklig jord

avgjorts av kammarkollegiet, där ej Kungl. Maj :t för visst fall i sammanhang

med meddelande av tillstånd till försäljning lämnat föreskrifter i ämnet. Kammarkollegiets

beslut hava, då fråga varit om pastorats prästlönejord, alltid

gått ut på, att köpeskillingen skolat fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång

i pastoratet. De sakkunniga hava funnit det mera praktiskt att intaga

föreskrift härom i lagen, varigenom ett omständligt administrativt förfarande

undgås. Förbehåll om Kungl. Maj:ts rätt att för visst fall föreskriva annan

användning av medlen''har emellertid bibehållits i förslaget.

Med föreskriften avses ej, att varje köpeskilling skall utgöra en särskild

fond, utan flera köpeskillingar kunna sammanföras till en gemensam fond, åtminstone

om de härröra från samma boställe.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

293

I avgivet yttrande hava kammarkollegiet och statskontoret beträffande det Yttrande,

föreslagna stycket anfört:

Ämbetsverken ville framhålla, att en allmän föreskrift om mellangifts eller

köpeskillings fonderande för att utgöra prästlönetillgång icke synes lämplig.

Det förekommer ej sällan att avvikelser så till vida äga rum, att arrendator

berättigas att under arrendeperioden uppbära räntan å köpeskilling eller

del därav såsom ersättning för mistning av förut av honom åtnjuten avgäld.

Enligt förslaget vore det väl Konungen förbehållet att förordna annorlunda än

i lagförslaget angives som regel, men en sådan bestämmelse torde komma att

bliva tämligen illusorisk, enär friköpsärenden ej passera Konungen, och den

ej angivna myndighet, som komme att avgöra friköpsärende, icke kan förutsättas

alltid uppmärksamma när dispositionsfrågan skall underställas Konungen.

Vad ämbetsverken anfört föranleder mig icke att frångå S. K. Den omstän- Departements
chefen
digbeten

att friköpsärenden icke i det enskilda fallet passera Konungen torde

enligt mitt förmenande icke komma att hindra att Konungen, örn så finnes

lämpligt, lämnar vissa allmänna föreskrifter örn dispositionen av influtna friköpsmedel.

Med säkerhet torde man kunna antaga, att kammarkollegiet, vilket

fortfarande skall handlägga friköpsärenden, kommer att underställa Konungen

de fall, då särskilda föreskrifter örn disposition av köpeskillingsmedel erfordras.

Arrendatorn kan i varje fall ej bliva lidande av fonderingen, ty skulle t. ex.

en arrendator å löneboställe, som förvaltas av pastorat, till följd av ett friköp

gå miste örn honom tillkommande avgäld, blir enligt vanliga civilrättsliga

regler pastoratet skyldigt gottgöra honom skadan genom avdrag å arrendet eller

annorledes. Motsvarande skyldighet åligger envar annan, som upplåter jord till

arrendator.

Den nu föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft samtidigt med den nya

ecklesiastika boställsordningen.

Departementschefen uppläser härefter förslagen till ecklesiastik boställsord- Hemställan,

ning, lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt

samt lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt och hemställer, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas

genom utdrag av detta protokoll.

Statsrådet Hamrin anför härefter:

De sakkunniga, vilka haft till uppgift att förbereda ifrågavarande proposition,

hava utarbetat dels förslag till ny lönereglering för prästerskapet och dels förslag

om ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden ävensom i samband

därmed ändrade bestämmelser rörande bestridande av kostnaderna för

prästerskapets avlöning. Såsom framgår av utredningen, äro dessa olika frågor

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Majlis proposition nr 187.

förbundna nied varandra. Det föreliggande förslaget till proposition upptager

blott den sistnämnda delen av utredningsmännens förslag.

Då, såsom departementschefen framhåller, tiden ännu icke är inne att upptaga

frågan om och genomföra en ny reglering av prästerskapets avlöning, finner

jag redan på grund härav det icke vara ändamålsenligt och följdriktigt att

föreslå så genomgripande ändringar beträffande förvaltningen av prästlönetillgångarna

som förslaget innebär.

Jag finner det vidare olämpligt att, såsom förslaget avser, skapa en ny tjänstemannakår,

vilken torde komma att visa sig bliva större än som beräknats. Statsverket

förfogar redan nu över tillräcklig och väl kvalificerad personal för ifrågavarande

ändamål. Även i andra hänseenden måste förslagets genomförande komma

att medföra större kostnader än vad utredningen angiver.

Slutligen finner jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna den

föreslagna uppsiktsmyndigheten — domkapitlen — sakna kompetens för utövande

av nämnda uppsikt. Även i övrigt anser jag förslaget icke i sitt nuvarande

skick böra remitteras till lagrådet för att därefter genom proposition

föreläggas riksdagen.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande

departementschefen och behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall till Arnd denne hemställt.

Ur protokollet:

H. B. Hammar.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

295

Bil. 1 A.

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som

är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller

som donerats till prästänkesäte.

Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsordning

prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning at prästerskapet i visst

pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning

i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2 §•

1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad

i denna boställsordning stadgas.

De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets

ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet.

2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §.

Pastorat äger, där så finnes lämpligt, uppdraga åt en särskild boställsstyrelse

att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de

åligganden, som eljest tillkomma kyrkorådet.

Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock

må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem.

Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes

påkallat, vice ordförande.

4 §•

Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställsförvaltning

efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet ina, da domkapitlet

finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters beslut

angående boställsförvaltningen.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård ock löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta

kapitel föreskrives.

Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Konungens

bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller

ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6 §.

Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3)

hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där sådant

prövas erforderligt, garage samt brunn.

Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera uteslutas,

när de prövas kunna undvaras.

7 §.

1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i

den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att

eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras

eller onödigt fördyras.

2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver,

prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall

skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta

kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8 §.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex,

högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte

kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapprum.

Då fråga uppkommer örn ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vilket

kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande landsarkiv

eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv

eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall

sådan inrättas.

2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra.

högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller

två förstugor eller kapprum. Vad i 1 mom. stadgas om expeditionsrum

och arkivlokal i boningshus a prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget

ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

9 §■

.1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem decimeters

höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ändamålsenligt

byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som finnas

lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämpliga

anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster,

gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och

fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning a väggarna.

2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen.

Tvättstuga skall vara försedd med panna.

3. För boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed

tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas.

4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola,

såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas

i prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §.

Vid bestämmandet av storleken, inredningen och beskaffenheten i övrigt

av laga hus å prästgård skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varaktighet

och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan,

att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda

mer än nödigt betungande.

11 §.

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av

pastoratet.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Har pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition,

vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, skall pastoratet bekosta

möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen.

13 §.

Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla

gårdsplan och väg till denna från områdets gräns.

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till trädgård.

För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning

skall pastoratet ombesörja.

14 §.

Pastoratet åligger att, där så prövas erforderligt, uppföra och underhålla

stängsel kring prästgård, såvida ej hägnad skall hållas av granne.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall anläggas

och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snöfall

öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den

på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll

av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §.

Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla

prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom,

väl vårda och vidmakthålla denna.

Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig

ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §.

Prästgård avträdes samtidigt med frånträdande! av övriga löneförmåner

vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas

vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till

nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodelägarna

kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem

att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård

än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap

av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §.

Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller

har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar,

skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder prästgården.

Vill ej pastoratet lösa eller har pastoratet ej inom tre månader efter det

hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra

vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han

mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja

bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården

eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillats, tillfaller det pastoratet utan

lösen.

Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2

kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

18 §.

Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade

löneförmåner.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Om löneboställe.

19 §•

Laga lius å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad

med stöd av äldre lag, skolat finnas å lönebostället vid tiden för pastoratets

övertagande av förvaltningen.

Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet

ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga lius, som skola finnas, deras

storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse anpassas

efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt

jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas så,

att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20 §.

Har pastoratet genom köp eller byte förvärvat fast egendom att utgöra löneboställe,

skola såsom laga hus insynas å egendomen befintliga byggnader, som

finnas erforderliga för egendomens ändamålsenliga utnyttjande såsom löneboställe.

21 §.

Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga löneboställes laga hus,

så ock städse hålla boställets åker och äng samt därtill hörande anstalter i

fullgott stånd.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §.

Vill pastoratet å löneboställe taga mark i anspråk för begravningsplats eller

andra församlingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kommunala

behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, skall

pastoratet därtill inhämta tillstånd av domkapitlet.

Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än

byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till prästgård

hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförbara naturtillgångar.

Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att inkomsten

skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.

Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §.

I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, jämte vad i 24 och

25 §§ stadgas, tillämpas allmän lag.

24 §.

Arrendator må tillförbindas att i förhållande till pastoratet ansvara för

de skyldigheter, som enligt 21 § åvila pastoratet.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

25 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt

väl brukat lönebostället, skall arrendatorn eller, örn han avlidit, hans änka

och barn äga företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera

bostället, ånyo arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom

framställes hos pastoratet minst nio månader före arrendetidens utgång.

Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före

arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke

ämnar utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej

heller, där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn,

för honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende

anses vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke

inom en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat

överenskommelse med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten förfallen.

2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit

arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger

vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten,

för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder

företrädaren varit i besittning av arrendet.

3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till någon

del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett arrende

med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger

arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla

någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upplåtas

i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av

dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han

fortfarande vill bruka.

4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas

för jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes

skogsmark.

5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arrendator

betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

6. Bestämmelserna om arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas

i arrendekontraktet.

26 §.

Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap

av prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sådant boställe, skall

tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Om boställsnämnd oell dess uppsikt över boställsförvaltningen.

27 §.

För uppsikt över förvaltningen av prästgård och löneboställes jordbruksdel

skall finnas särskild boställsnämnd, en för varje tingslag på landet jämte

de städer, som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola

därmed förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad.

Boställsnämnden skall bestå av tre i orten boende, i lantbruks- och därmed

sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Två ledamöter jämte

lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande,

av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet. Såsom tredje ledamot i boställsnämnden

inträder en av dem, vilka till ett antal av en för varje till

tjänstgöringsområdet hörande pastorat skola pastoratsvis, likaledes för tre

år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid vad örn valbarhet till

nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i

varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som

ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet.

Konungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde

och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda

än nu sagts.

28 §.

Boställsnämnd åligger att med tillämpning av de i detta kapitel givna

bestämmelser meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande och löneboställes

bebyggande, så ock att öva tillsyn å prästgårds och löneboställes

hävd till hus och jord.

Stanna boställsnämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta

säga. Har var sin särskilda mening och kan jämkning ej ske, gäller ordförandens.

29 §.

Boställsnämnds tillsyn över prästgård och löneboställe utövas genom ekonomisk

besiktning.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordförande

ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra

omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet därtill

lämnar medgivande. Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas

fråga om utdömande eller insyning av laga hus.

30 §.

Ekonomisk besiktning skall på föranstaltande av domkapitlet hållas, å

prästgård inom utgången av tionde året och å löneboställe, där ej domkapitlet

för visst löneboställe annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter

det, då ekonomisk besiktning näst förut förrättats å fastigheten; domkapitlet

obetaget att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk

besiktning.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

31 §.

Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande:

a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade

och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut föreskrivna

nybyggnader, bättringar och andra åtgärder blivit verkställda.

b) Är efter senaste ekonomiska besiktning hus, som skall finnas å prästgård

eller löneboställe, nybyggt, skall nämnden tillse, huruvida det är i överensstämmelse

med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med

omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt

skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhjälpta,

insynas. Kan huset icke godkännas, lämnas föreskrift angående därav

påkallade åtgärder.

c) Emnås å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida bristfälligheterna

lämpligen kunna genom allenast bättrande avhjälpas eller nybyggnad

är nödig. Erforderliga bättringar skola föreskrivas.

d) Anser nämnden erforderligt, att laga hus ersättes med nytt, skall nämnden

ålägga pastoratet att verkställa nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva

byggnadens storlek, inredning och beskaffenhet.

e) Nämnden skall i fråga om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastoratet

anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen

underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga.

f) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående

de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel

och vård, hägnaden och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses

begagnande. Erforderliga åtgärder och bättringar skola föreskrivas.

Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för

bostället, skall nödig rättelse föreskrivas.

g) Tid skall utsättas, inom vilken vid förrättningen föreskriven nybyggnad,

bättring eller annan åtgärd bör vara verkställd av pastoratet.

32 §.

Har boställsnämnd vid ekonomisk besiktning eller eljest meddelat föreskrift

örn utförande av nybyggnads- eller underhållsarbeten å prästgård eller löneboställe,

skall pastoratet inom en månad efter utgången av den för arbetenas

verkställande utsatta tiden ingiva anmälan örn fullgörandet till domkapitlet.

Hava föreskrivna arbeten icke fullgjorts inom utsatt tid, äger domkapitlet

hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess bekostnad

verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga

medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger överexekutor

låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

33 §.

Ekonomisk besiktning och annan boställsnämndens förrättning pakallas hos

ordföranden.

Förrättning hålles under tjänlig årstid å tid och plats, som ordföranden

bestämmer, därvid skall iakttagas, att, örn sa ske kan, förrättningar i samma

ort verkställas omedelbart efter varandra.

34 §.

Örn tiden för förrättnings hållande skall boställsnämndens ordförande minst

en månad förut underrätta domkapitlet och ordföranden i kyrkostämman eller,

i pastorat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem. Om mottagandet

av underrättelse skall bevis genast av vederbörande tillställas boställsnämndens

ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen

kallas till densamma.

Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första stycket

åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för

förrättningens företagande.

35 §.

Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning,

skall ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

36 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part

i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot

domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller

om ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag,

som nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta

synnerlig nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyreise.

Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar

rättegång med part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom

något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det

må ej räknas för jäv.

2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga

förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalie han i sitt ställe den för honom

utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon

av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos

ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare.

o. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållandet

göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle

förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. May.ts proposition nr 187.

37 §.

Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden det

vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av

annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv,

som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare

för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget

att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning

ogillats.

38 §.

Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle

beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskrivning.

39 §.

Boställsnämndens ordförande må, där så finnes nödigt, kalla byggnads- eller

eljest sakkunnig person att biträda vid förrättning.

40 §.

Över boställsnämnds förrättning skall upprättas särskilt instrument. I instrumentet

skall intagas vad den, som är missnöjd med förrättningen, har att

iakttaga för bevarande av sin talan.

Nämndens ordförande åligger att inom fjorton dagar efter förrättningens

avslutande sända förrättningsinstrumentet i huvudskrift eller avskrift till

samtliga parter.

41 §.

Utan hinder av beslut, som boställsnämnd meddelat, äger nämnden, där

ändrade förhållanden det föranleda, annorlunda förordna.

Om laga syn.

42 §.

Den, som ej åtnöjes med boställsnämnds förrättning, äger att, vid förlust

av rätt till vidare talan, inom en månad efter förrättningens avslutande

anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med

begäran örn laga syn.

Anmälan bör vara åtföljd av instrument över förrättningen.

43 §.

Laga syn förrättas på landet av domaren jämte två nämndemän samt i stad

av rådstuvurätten.

44 §.

Då laga syn skall hållas, åligger det domaren eller rätten att utsätta tid

för densamma, varjämte domaren skall kalla nämnd.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

305

Beträffande parters kallelse till laga syn skall vad i 34 § är stadgat beträffande

förrättning av boställsnämnd äga motsvarande tillämpning, med

iakttagande av att vad där stadgas örn ordförande i boställsnämnd skall gälla

domaren eller rätten.

45 §.

Synerättens ordförande må, där så finnes nödigt, tillkalla byggnads- eller

eljest sakkunnig person att biträda vid syn.

46 §.

Är, då missnöje mot förrättning av boställsnämnd blivit anmält, klagan tilllika

förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnden gjort jäv

ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall

ny förrättning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter,

vilka av omständigheterna finnas påkallade.

Om förrättiiingskostnad.

47 §.

Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med belopp,

som Konungen bestämmer.

48 §.

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekostnads-

och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd

eller synerätt.

49 §.

Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i

fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat.

Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, skall den

skyldige, i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastoratet

å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om lönebostiilles skog.

50 §.

För den omedelbara vården av löneboställes skog skall hos pastoratet vara

anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig

kännedom örn skogsskötsel.

Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den

stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

51 §.

För att tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över

skogsskötseln skall inom varje stift finnas en stiftsintendent. I särskilda fall

må för två eller flera stift utses gemensam stiftsintendent. Till stiftsintendentens

förfogande skola ställas erforderliga biträden.

Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets

högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i särskilt

fall till stiftsintendent antagas den, som avlagt avgångsexamen från

skogsinstitutets lägre kurs eller skoghögskolans forstmästarekurs.

Stiftsintendent utses av Konungen, som ock förordnar angående anställande

av biträde. Instruktion för stiftsintendenten utfärdas av Konungen.

52 §.

Vid skogsförvaltningen skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning

erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens

tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat.

53 §.

För bibehållande av skogsbestånd i god kultur och för återväxt å område,

där avverkning ägt rum eller skada å skogen uppkommit genom brand, storm,

snöbrott, insektsbärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av

hemdjur eller genom åverkan, skall pastoratet vidtaga de åtgärder, stiftsintendenten

finner skäligt föreskriva.

För tillgodoseende av löneboställes behov av betesmark äger pastoratet efter

godkännande av stiftsintendenten från skogsvårdande åtgärder undantaga

för beteskultur lämpligt område.

54 §.

Örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder skall stiftsintendenten

underrättas sist inom en månad efter utgången av den för åtgärdernas

verkställande utsatta tid.

Hava föreskrivna åtgärder ej fullgjorts inom utsatt tid, äger stiftsintendenten

hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess bekostnad

verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga

medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger

överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

55 §.

Vill pastoratet för ernående av ökad skogsavkastning torrlägga försumpad

mark, myr eller kärr eller utföra annat sådant företag, har stiftsintendenten

att på begäran av pastoratet upprätta erforderlig plan och arbetsbeskrivning.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

56 §.

Avverkning av skog skall ske i enlighet nied avverkningsplan, som upprättas

och fastställes av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Kunna

stiftsintendenten och pastoratet ej enas örn avverkningsplan, förfares så sorn

i 64 § sägs.

Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio ar. Den skall utvisa den virkesmängd,

som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må

före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, förändrad

plan.

57 §.

Vid förrättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverkningsplan

skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling.

Utstämpling skall ombesörjas av pastoratets förvaltare. Då stiftsintendenten

finner det påkallat, äger han föreskriva, att utstämpling skall ske i närvaro

av honom underställd skogstjänsteman. Vid utstämpling har förvaltaren

att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som stiftsintendenten eller

nu nämnd skogstjänsteman finner erforderligt meddela.

Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §.

Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han senast

inom en månad efter det han erhållit underrättelse om dess verkställande

tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hänseenden

rättelse hör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller

medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må

därefter avverkning och försäljning ske.

60 §.

I avverkningsplanen må upptagas viss virkesmängd, över vilken pastoratet

för tillfälliga behov skall äga årligen förfoga omedelbart efter verkställd utstämpling.

Stiftsintendenten äger medgiva pastoratet att jämväl eljest genast

förfoga över utstämplat virke.

I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §.

Församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur löneboställes

skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar tillgång

sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande

och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byggande

och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

62 §.

Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling

verkställts i strid mot fastställd awerkningsplan eller lämnade anvisningar, äger

stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa

avverkning, honom obetaget att med hänsyn till föreliggande omständigheter

begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst

sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där

avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle

att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej

kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess

annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §.

Örn beslut i ärende angående tillsättande av förvaltare, vidtagande av skogsvårdande

åtgärder, undantag av område för beteskultur, fastställande av avverkningsplan,

förordnande av skogstjänsteman att närvara vid utstämpling

samt meddelande av avverkningsförbud skall stiftsintendenten, så snart ske

kan, tillställa pastoratet och domkapitlet skriftligt besked.

64 §.

Över stiftsintendents beslut må pastoratet och domkapitlet föra klagan genom

besvär hos ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande

kapitel. Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande

före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll

del av beslutet.

Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn awerkningsplan,

skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen.

Klagan över kommissionens beslut må föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan

tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

65 §.

Avlöning till stiftsintendent jämte biträde åt honom skall bestämmas av

Konungen samt utgå ur kyrkofonden. Konungen äger tillika bevilja erforderliga

anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för stiftsintendentens

verksamhet.

Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av awerknings
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

plan eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, åligger

det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta

kyrkofonden för härav uppkommen kostnad.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66 §.

För genomförande av de förändringar i den hittillsvarande boställsförvaltningen,

vilka i denna boställsordning föreskrivas, skall finnas en kommission,

ecklesiastika boställskommissionen, bestående av minst tre och högst fem per-,

söner, vilka utses av Konungen.

Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissionen

enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §.

Kommissionens medlemmar äga åtnjuta ersättning ur kyrkofonden. Ersättningens

storlek bestämmes av Konungen, som tillika äger bevilja erforderliga

anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för kommissionens

verksamhet.

68 §.

Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvudsak

avslutat, skall kommissionen upphöra och dess uppgifter övertagas av den

myndighet, som i lag bestämmes.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning

enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar.

Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant

hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Pastorat skall anses hava behörigen erhållit del av beslut, som avses i denna

boställsordning, då beslutet tillställts kyrkostämmans ordförande eller, i pastorat

där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

71 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av angelägenhet,

som avses i denna boställsordning, en kyrklig samfällighet, skall vad

däri stadgas örn pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

72 §.

Över domkapitels beslut i ärende,'' som angår pastorats boställsförvaltning,

må pastoratet föra klagan hos Konungen.

73 §.

'' Yad örn domkapitel i denna boställsordning är stadgat gäller även örn

Stockholms stads konsistorium.

74 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna boställsordning,

meddelas av Konungen.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

75 §.

Denna boställsordning skall lända till efterrättelse från och med den dag.

Konungen bestämmer; dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning

av bestämmelserna i denna boställsordning meddela de föreskrifter och föranstalta

örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse av boställsordningens

införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för bestridande

av kostnaderna för sagda åtgärder.

I fråga örn pastorat, för vars prästerskap vid denna boställsordnings ikraftträdande

är gällande lönereglering, som fastställts på grund av förordningen den

11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, skall, intill

dess sagda lönereglering bringats till upphörande, fortfarande tillämpas vad

äldre lag stadgar i de ämnen, som avses i denna boställsordning.

76 §.

Genom denna boställsordning upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42);

kungörelsen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 40) angående grunder för

ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar;

lagen den 31 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, såvitt angår

arrendatorer av löneboställen, som avses i denna boställsordning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill eller

som tillkommit med stöd av nu upphävda författningar;

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sä ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna

i denna boställsordning.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna boställsordning, skall sistnämnda bestämmelse

i stället tillämpas.

77 §.

Dä för prästerskapet i pastorat, som avses i 75 § andra stycket, lönereglering

enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall

syn hållas å varje inom pastoratet beläget boställe, vilket utgör bostadsboställe

för präst eller eljest innehaves av sådan, i den ordning och med tillämpning av

de föreskrifter i övrigt, som angivas i 64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen,

med iakttagande av att hänvisningen i sagda paragraf till äldre boställsordningen

i nu avsett fall skall gälla nya boställsordningen.

78 §.

Laga hus å prästgård, vilka blivit uppförda innan denna boställsordning

träder i kraft, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända

eller antagliga, utdömas därför att de ej överensstämma med denna boställsordning.

79 §.

I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bostadsboställe

för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsordningen

blivit tillämplig å bostadsbostället, varit delägare i skånska prästerskapets

byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter,

vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §.

Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid

boställsordningens ikraftträdande ägt tillämplighet beträffande dessförinnan tillkomna

arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrkohemman

eller delar därav -—- vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kontrakt

eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan

mån än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av

pastorat eller domkapitel.

Vad angår före boställsordningens ikraftträdande tillkomna arrendeupplåtelser

av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestämmelserna:

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybyggnadsköstnad

skola av arrendatorn erläggas till pastoratet.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd ankommer

på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i

5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas

av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av

pastoratet.

3) Då arrendator vid ekonomisk besiktning i hittills gällande ordning ålagts

utföra vissa arbeten, äger, förutom domkapitlet, jämväl pastoratet mot honom

söka sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § äldre boställsordningen.

4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter honom

jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring i

avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden komma

i åtnjutande av samma förmån.

5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad

än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och

4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare

äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående arrendetiden

uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med anspråk pä

att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator, innan

denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande av hus,

som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under arrendetiden,

pa sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller dyrbarare än

som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall godkännas såsom

skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk besiktning eller av- och

tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna förutsättningar för

bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta finnes vara förhållandet,

insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga hus.

6) Vid arrendets upphörande skall efter förordnande av domkapitlet med tilllämpning

av hittills gällande bestämmelser boställsnämnden hålla av- och tillträdessyn

å lönebostället, därvid pastoratet med avseende å rättigheter och

skyldigheter gent emot avträdande arrendatorn skall intaga samma ställning

som nytillträdande arrendator. Det skall jämväl ankomma på boställsnämnden

att vid denna syn pröva befogenheten av anspråk, som arrendatorn med stöd

av 31 § ecklesiastik arrendeförordning kan komma att framställa.

7) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning optionsrätt tillkommer

arrendator eller dennes rättsinnehavare, skola, under förutsättning att lönebostället

eller del därav fortfarande skall utarrenderas samt pastoratet och arrendatorn

icke träffa överenskommelse örn villkoren för nytt arrende, dessa

villkor fastställas i den ordning 4 § ecklesiastik arrendeförordning föreskriver,

varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom

i arrendekontraktet eller eljest a arrendeförhållandet tillämplig författning finnes

stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

81 §.

Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna boställsordnings

ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82 §.

Nödgas domänverket vidkännas kostnad för avlönande av skogsstatstjänstemän,

som genom införandet av denna boställsordning bliva övertaliga, skall

kostnaden i den omfattning och med belopp, som bestämmes av Konungen, ersättas

statens domäners fond ur kyrkofonden.

Bil. 1 B.

Förslag

till

Lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maurts regeringsrätt, vilket lagrum erhållit sin nuvarande lydelse genom lag

den 14 juni 1928 (nr 181), skall fogas ett tillägg av följande lydelse:

mål örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga,

som avses i ecklesiastik boställsordning;

Denna, lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bil. 1 C.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning. av kyrklig jord i vissa tall samt

Iltill upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av''

sådan jord under tomträtt skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels sådan fast egendom, som omförmäles

i 1 § ecklesiastik boställsordning (prästboställen), dels fastigheter, som

äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman och

klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering av sådana befattningshavares

löner bildad fond, dels ock den fasta egendom, som besittes av

domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.

2 §.

Då samhällelig fördel, såsom uppkomsten av smärre jordbruk och egna

hem, därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning av kyrklig

jord, som nedan sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden i eller invid stad eller annan ort med tätare

bebyggelse eller i grannskap till större industriell anläggning;

b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom torpställen eller nyodlingar;

c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet,

till vilken de höra.

Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas:

då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917

om expropriation;

eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister

med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i anledning

därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas;

eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes

icke lämpligen kunna för sitt ändamål bibehållas eller mot skälig avgift utarrenderas.

Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att

avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar

jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris, därvid hänsyn icke skall tagas

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som

den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat

enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum

av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av boställe,

vars avkomst ingår till biskopslöneregleringfonden, skall den behållna

mellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond.

Sker utbyte eller försäljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång

för visst pastorat, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där

ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång

för pastoratet.

Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts, sådan mellangift

eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den

kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt är stadgat eller av

Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga 2.

Utredningsmännens utredning om församlingarnas ställning till

prästlönejorden.

Z)e medeltida Inom1 den kanoniska rätten fanns redan före tiden för kristendomens inställenas

förande 1 vårt land en rättsregel, enligt vilken biskop icke ägde inviga kyrka,

rättsliga be- förrän det var sörjt för att kyrkan utrustats med prästbol.1 2 Meningen härmed

skaff enhet, var att erhålla garanti för att gudstjänsten i församlingen skulle kunna upprätthållas.

I vårt land liksom i övriga germanska länder ägde under den första kristna

tiden det s. k. privatkyrkosystemet ett icke obetydligt utrymme. Det gäller i

första hand om Västergötland och det till Danmark hörande Skåne, från vilka

landskap redan i början av 1200-talet klagades över kyrkornas alltför stora

talrikhet.3 Privatkyrkosystemet innebar, att stormännen och storbönderna

själva läto uppföra kyrkor på sina egendomar närmast för sitt eget och sitt

husfolks samt sina landbönders bekvämlighet. Sannolikt är dock, att redan

på detta stadium av utvecklingen dessa kyrkobyggare fått finna sig i den

kanoniska regeln örn prästbords tillhandahållande, i den mån den anställde

prästen icke hade karaktären av enbart gårdskaplan. I varje fall hava vid

privatkyrkornas övergång till församlingskyrkor prästborden fått behållas eller

nya prästbord anskaffats.

Från våra. landskapslagars tid, 1200- och 1300-talen, då privatkyrkosystemet

redan övergivits,4 har man tämligen noggranna underrättelser örn sättet för

prästbordens tillkomst och förökande. Kyrkobalkarna stadga nämligen, att

prästbordet skulle överlåtas till kyrkan genom en formell äganderättsöverlåtelse,

med en för den nordiska rätten gemensam term kallad skötning. Örn

innebörden härav har i senare tid på sina håll en missuppfattning gjort sig

gällande i strid med både rättshistoriska och språkvetenskapliga fakta. Man har

nämligen trott ordet skötning innebära, att prästbordet åstadkommits genom

sammanskjutning, sammanskott (jfr sammanskjuta, sköt) av jordägarna, som

1 De äldre partierna av historiken hava genomsetts, granskats och kompletterats av professorn

vid Stockholms högskola Nils Ahnlund.

2 Non sit ecclesia, nisi de dote provisum ei fuerit, consecranda. Decretal. Gregor. IX lib. III

tit. XL cap. VIII.

3 H. Hildebrand, Sveriges medeltid, III, s. 75—76; jfr örn Gotland s. 82. — Även i Mälarlandskapen

torde de ursprungliga privatkyrkorna hava varit talrika. Ett exempel erbjuder Botkyrka,

där enligt den såsom historiskt trovärdig allmänt ansedda Botvidslegenden den äldsta kyrkan

anlades av Botvids broder på släktens arvegods (in patrimonio ipsorum): Scriptores remm suecicarum

11, 1, s. 382.

4 Även senare har förekommit, att enskilda personer uppfört kyrkor på egen bekostnad. År

1690 vittnade en råd gamla män i Stenbrohults församling, Småland, att riddaren Karl Tokasson

bekostat byggandet av därvarande kyrka och jämväl donerat både prästgård och präststom, ehuru

handlingarna förkommit i danska kriget 1611. Traditionen har genom nyare forskningar gjorts

i hög grad sannolik. Jfr G. Virdestam, Hur Stenbrohults första kyrka kom till, Växjö 1922.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ämnade bilda församling.1 I sammanhang härmed har även den meningen

gjorts gällande, att de medeltida prästborden tillkommit genom ett på socknens

jordägare lagt allmänt onus, varifran man sedan velat sluta, att dessa

boställen närmast vore att jämställa med boställen, som upplåtits a,v kronan.1 2

Varken ordet eller begreppet skötning ger något som helst stöd för en sådan

uppfattning. Vid överlåtelse av jord till enskilda utbredde nämligen den som

skulle mottaga jorden sin mantel framför sig, och den som överlät jorden

kastade en torva av samma jord i en flik (sköt) därav. Denna symboliska

rättshandling kallas skötning.3

Vid överlåtelse av prästbord tillgick i regel så, att vid kyrkans invigning

torvan lädes å kyrkans altare. Att den påvliga kurian tidigt uppfattat skötn

ingen som en specialform för donation till kyrkan i de nordiska länderna

framgår av en Innocentius lilis bulla till Lunds ärkestift 1198, som för

dylika ändamål eftertryckligt anbefaller skötning i syfte att fastslå oåterkalleligheten

av överlåtelsen.4

Skötningen är således en form av överlåtelse (tradition) av fast egendom.

Ett skött boställe kan mycket väl hava tillkommit genom sådan donation av

enskild person, varpå icke alldeles få urkundligt bestyrkta exempel finnas

från medeltiden. Val är det känt, att i vissa fall boställen tillkommit genom

sammanskott och alltså genom en mer eller mindre samfälld donation. Intet

antyder emellertid, att det såsom ett allmänt onus ålegat socknens jordägare

att genom sammanskott bilda prästbol.

Såsom belysande exempel å sammanskott av boställe intages här en redogörelse

för ett sådant fall, hämtad ur regeringsrådet G. Thulins verk örn de

ecklesiastika boställena i Gävleborgs län: »Då ärkebiskop Olof den 26 mars

1324 höll visitation vid det nyanlagda kapellet i Bergvik, kommo, efter vad ett

hans brev angiver, sedan kyrkogården invigts, Hanebo socknemän, vilka fortfarande

synas haft en del ägor i denna trakt, fram och skänkte i vittnens

närvaro åt kapellet till evärdlig egendom den grund, varpå detsamma var

beläget, jämte åker och äng, liggande nedanför sjön Bergviken åt norr och

Ylvos ägor åt söder, med två bäckar å ömse sidor, och erhöll, på sätt en på

baksidan av sagda brev införd anteckning utvisar, kapellet tillika: av Ylvo ett

1 »De från medeltiden härrörande oreducerade kyrkoherdeboställena, tillkomna i den av landskapslagarna

anvisade ordning genom sammanskott elter skötning av socknarnas jordägare ...»

>Och beträffande den ojämförligt största anparten av kyrkoherdeboställena — dem, vilkas tillkomst

förskriver sig från medeltiden — föreligger otvivelaktigt den generella presnmtionen, att

de tillkommit genom sammanskott (skötning).* Se 1927 års sakkunnigas betänkande, s. 149,

306 n. Jfr Förslag till förordning angående presterskapets boställen 1879, s. 6: *Den skötning

eller det kirkiobol, som till bostad åt presten upläts, bär sedermera blifvit kalladt prestbol eller

prestgård...» (Kursiveringarna gjorda här).

2 Denna tanke framträder, bland annat, i ett av kammarkollegiet den 23 januari 1924 avgivet

utlåtande, vari anföres: »Kollegium kan för sin del icke medgiva, att man haft för avsikt att

hänföra skötuingsboställena till den grupp, beträffande vilka särskilda bestämmelser rörande

skogsavkastningens disposition skulle gälla.» Efter att hava omnämnt, att ifrågavarande boställen

i jordeboken redovisas under krono titel, anför kollegiet vidare: »Det synes också i och för

sig föreligga goda skäl för en bestämd åtskillnad mellan dessa boställen, å ena, samt de boställen,

löningshemman och löningsjordar, å andra sidan, som sedermera, och då helt naturligt i

regel genom köp, lörvärvats och anslagits av församling. Anskaffandet av prästbol ålåg nämligen,

redan på grund av bestämmelser i särskilda landskapslagar, församlingen såsom ett slag av allmänt

onus och utgjordo villkor för själva församlingsbildandet. Till hänförandet av de medeltida,

icke av enskilda donerade prästbolet! till kronogruppen har givetvis ytterligare medverkat

den omständigheten, att bevisning i egentlig och strängare mening rörande sättet för dessa boställens

tillkomst endast i undantagsfall möjliggöres.»

3 Amira, Altschwcd. Obligationenrccht, s. f»12 ff. I dansk och norsk rätt är ordet sköde, respektive

skjöte ännu benämning för vissa urkunder beträffande äganderätt till fast egendom. I

svenska dialekter förekommer ett ord skötning, liktydigt nied laga fasta.

4 Diplomatarium suecanum I, nr 109.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Majlis proposition nr 187.

melisland odlad jord bredvid kyrkans åker inemot kapellet, av Olof i Svedja

fjärdedelen av en äng, kallad Sandeng, som denna köpt för 12 pund humle, av

ärkebiskopen ett jordstycke, kallat ’Svidh’, som denne köpt av Sigvast, Östmans

broder, nämligen allt vad denne ägt mellan en inhägnad kallad ''Hagh’

och Bergaån, vid östra sidan av sagda å, samt av bemälde Östman det jordstycke,

som låg mellan berörda ’Svidh’ och inhägnaden på södra sidan, nära

stranden å den norra samt mellan Bergaån på västra sidan och en Östman

tillhörig bergssluttning på den östra. Redan förut hade efter samma anteckning

Herr Arnold givit kapellet allt vad han ägde mellan de båda bäckarna

och Herr Anders i Norrala ett torp, kallat Straterne.» — Man finner alltså, att

vid sammanskottet medverkat jämväl ärkebiskopen och två präster från Hälsingland.

Fallet är sällsynt tydligt och synes direkt motsäga antagandet, att

socknemännen såsom en allmän tunga varit skyldiga att anskaffa prästbol.

Fastmera framträder här klart frivilligheten i överlåtelsen. Ärkebiskopens jordförvärv

till förmån för det njm kapellet är icke minst anmärkningsvärt.

Skötning (lat. scotatio) enskilda emellan blev efterhand mindre vanlig, sedan

man börjat använda urkunder.1 Regelbundnare har skötningen bibehållit sig i

fråga örn egendom, som överlämnats till kyrka, otvetydigt på den grund, att

man ville vara viss örn att kyrkoegendomen i motsats mot förlänad sådan för all

framtid skulle tillhöra kyrkan.1 2

Aven örn man kunde antaga, att skötningen förutsatt sammanskott av jord

samt att ett rättsbud funnits, som tvingat socknemän att anskaffa jord till

prästbord, och alltså anse, att boställena tillkommit såsom ett allmänt onus, vore

det dock ingalunda givet, att de på sådan grund skulle vara att anse som kronoegendom.

3 I detta sammanhang erinras om att fast egendom, exempelvis folkskolebyggnader,

sjukhus m. m., som i enlighet med särskilda lagföreskrifter

uppbringats genom kommunal beskattning, ändock anses tillhöra vederbörande

kommun.

Här torde även böra beröras frågan, huruvida kronojord kan antagas hava

under medeltiden upplåtits till prästbord.

Konungen innehade från forntiden ett komplex av fastigheter, kallat Uppsala

öd, vars avkastning var anslagen till konungamaktens behov såsom dess

viktigaste inkomsttitel. Fastigheterna lågo kringströdda i olika landsändar. Vid

sidan av dessa gods, ibland mer eller mindre sammanblandade med dem, kunde

också finnas konungaättens eller konungens egna privata jordegendomar. Under

de första kristna århundradena, då ivern att grundlägga nya församlingar och

offervilligheten för detta ändamål synas hava varit stora, hava konungarna

säkerligen ofta deltagit i kyrkobyggandet och även upplåtit jord till prästbord.

I allmänhet har det sannolikt då varit fråga örn konungens enskilda egen
-

1 Att ifrågavarande överlåtelseform ansågs särskilt högtidlig och bindande visar hl. a. det förhållandet,

att den tillämpades hösten 1343 vid do skånska landskapens övergång i svensk ägo i

samband med konungarna Valdemars och Magnus’ sammankomst i Varberg. Dipl suec. 3741 och

3747 (minu propria scotasse et in sinum tradidigse). Jfr Tunberg, Äldre medeltiden, s. 212.

2 Enligt den till Västgötalagen fogade konuneralängden (omkr. 1240) har Olof Skötkonung

omedelbart efter sitt dop skött jord till Skara biskopsbord.

3 Man jämföre ett uttalande av en auktoritet på kyrkolagfarenhetens område, L. G. Rabenius

i Lärobok i svenska Kyrko-lagfarenheten (1836), s. 210: »Häraf följer, att Socknemenigheten, ej

Kronan, ålegat att förse Presterskapet med Kyrkoherde-bohl: att de, såsom varande Socknemenighetens

egendom, aldrig varit reductioner underkastade: att Sockne-menigheterna, ej Kronan,

till dem innehafver dominium directum.» Efter att ha anfört kungl, brevet den 16 april 1617

och resolutionen på presterskapets besvär 1672 som uttryck för uppfattningssättets förändringar

tillägger samme förfaitare med märkbar ironi: >Af Socknernes ursprunglige rätt är dock så mycket

bibehållet, att de kostnader, som äga rum vid uppkomne rättegångar angående Prestebohl, icke af

Kronan eller Kyrkoherden, utan af Kyrkan och Socknen dragas skola.»

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

319

dom.1 Magnus Ladulås donerade t. ex. för olika kyrkliga ändamål både jordagods,

tillhörande Folkungaättens arvejord, och av honom särskilt förvärvade

hemman.

I fråga örn Uppsalaödsgodsen och andra senare tillkomna kronogods förekom

i landslagen en bestämmelse, säkerligen av gammalt ursprung, enligt vilken

konungen icke ägde minska denna egendom till förfång för efterträdaren.

Denna bestämmelse var ingalunda ett tomt lagbud utan tillämpades både under

medeltiden och även därefter, ända till och med reduktionstiden. Lagbudet

gjordes gällande även mot de kyrkliga institutionerna, t. ex. vid drottning

Margaretas och Karl Knutssons räfster.1 2 Därvid tillämpades bestämmelsen

jämväl på så sätt, att det icke ansågs tillåtligt för ägare av jord, som var skattskyldig

till konungen, skattejord, att donera denna till kyrkliga institutioner.

Genom en sådan donation skulle skattejorden nämligen komma in under det

andliga frälset och konungen alltså gå miste örn skatten. Där sådana donationer

ändock gjordes, dömdes jorden på yrkande av konungens fogde åter till

givarna. Härom lämna talrika bevarade räfstetingsdomar besked.

Ehuru konungen alltså icke ägde för alltid avhända sig kronogodsen, kunde

han dock såsom förläning upplåta dem till frälsemän eller till kyrkliga institutioner

och befattningshavare. Sådana förläningar, vilka hörde samman

med det feodala förvaltningssystemet, inneburo ingen äganderättsöverlåtelse

utan kunde återkallas, örn ej förr, så av nästa konung. Förläningar av kronojord

till sockenkyrkan såsom prästbord torde icke hava förekommit, enär för

ändamålet fordrades, att jorden överläts med full äganderätt. Däremot har

förläning av jord skett till biskopar, kaniker, domkyrkor och kloster m. fl.

Sedan Konung Gustaf I omorganiserat statsförvaltningen, hava förläningarna

i allmänhet försvunnit.

I fråga om de medeltida till prästens underhåll disponerade fastigheter, som

icke voro prästbol i egentlig mening, nämligen de landbohemman (mensalhemman

med flera s. k. löningshemman), vilka bortlegdes för prästens räkning,

gäller, så vitt man vet, att de i regel tillkommit genom gåvor och testamenten

i avsikt att antingen tillförsäkra donator själamässor till hans eller hans anhörigas

frälsning, eller tillgodose andra ändamål, hörande till den kyrkliga

kulten.

När man har att göra med ett från medeltiden härstammande boställe, örn

vars tillkomst närmare underrättelse saknas, kan man med hänsyn till vad ovan

anförts så gott som säkert utgå från att detsamma donerats av enskild egendom.

Den inom statsförvaltningen alltsedan reduktionstiden tillämpade presumtionen

— varom mera nedan •— att medeltida boställen, tills annat visats,

anses vara upplåtna av kronan och kronan fortfarande tillhöriga, är sålunda

icke historiskt grundad.3

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltidsrätten

betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom över
1

Anmärkningsvärt är, att så få Husby-socknar varit regala; jfr H. Hildebrand, Sveriges

medeltid, s 75.

2 Aven senare. Sålunda finnes en räfstetingsdom av år 1477, varigenom Sten Sture d. ä. till

kronan återdömde jord (Bällsta i Bromma socken), som kommit under en kyrklig institution.

Stockholms stads tänkeböcker 1474—83 utgivna av E. Hildebrand, s. 125.

8 Då konung Knut Eriksson (1167—1196) upplät ett kronohemman och ett eget hemman till

Julita kloster, gjorde han don skillnaden dem emellan, att han upplät kronohemmanet mot avgäld

(pro prceio temporär) men överlät sitt eget hemman såsom gåva (omnis prorsus conditionis

nccessitate remota). Då konung Magnus Eriksson år 1353 donerade en till Bjälbogodsct hörande

patronatsrätt till ett kloster, betonade han att godset oj tillhörde kronan utan var arvegods.

Diplomatarium suecanum I, nr 67, och Riksarkivets pärmebrev år 1353, nr 135; jfr E. Schalling:

Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige, akademisk avhandling, Uppsala 1920, s. 27 och 32.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lä.ts till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till prästbordet.

Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till församlingen,

får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom härledande

sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borgerliga

rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all framtid

säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På denna

grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med avseende

å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende formella

äganderätt blir av underordnad betydelse.1 Att kyrkan och icke församlingen

betecknades som ägare, torde även böra lättas som en yttring av det sakförhållandet,

att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen utan att

densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Under medeltiden framträdde en tendens att uppdela kyrkoegendomen i två

grupper, å ena sidan den egentliga kyrkoegendomen (fabrica), vilken skulle

användas till kyrkans underhåll och smyckande, samt å andra sidan prästämbetets

egendom (mensa), avsedd till prästerskapets underhåll. Örn båda

grupperna gäller emellertid, att egendomen var avsedd att säkerställa själavården

i församlingen.

Redan rinder medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en anmärkningsvärt

hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter på

det kyrkliga området. Nyare, visserligen ingalunda uttömmande undersökningar

hava framhävt det verkliga omfånget av denna församlingssjälvstyrelse,

vilken alltså icke, såsom understundom gjorts gällande, är av relativt sent

ursprung.2 Den medeltida svenska församlingen ägde sålunda kontrollera kyrkoekonomien

och genom valda förtroendemän deltaga i den kyrkligt ekonomiska

förvaltningen. Dessa befogenheter voro i vårt land vidsträcktare än enligt den

kanoniska rättens regler.3 Fullt tydligt är, att de inhemska kyrkliga myndigheterna

aktivt befordrat denna utveckling.4 Enligt uppgift av biskop Hans

Brask till Konung Gustaf I år 1525 — då konungen från stiften indrev en gärd

av kyrkotionden — var det sed i Linköpings stift, att »tolv män av varje socken

regera kyrkans ärenden med kyrkovärdarna», varför någon gärd ej »med god

lämpa» kunde utgöras »utan socknens vetskap och samtycke».5 Exemplen kunna

1 Från protestantismens tidigaste genombrottsår finnes ett uttalande av reformatorn Laurentius

Andrea;, som bär må anföras i översättning från det latinska brevet (till munkarna i Vadstena

den 20 febr. 1524); »Fastän namnet kyrka i våra dagar användes örn själva det yttre huset, vari

den sannskyldiga kyrkan, d. v. s. ''menigheten’ (populus), plägar församlas — vilket hus i varje

fall är byggt av menigheten och för menigheten — vem är den som då icke inser, att en sådan

kyrka och därmed också dess penningar är menighetens, även om vi präster i Guds namn beröva

menigheten desamma och använda dem till vår fria disposition, som örn de icke längre vöre

andras egendom utan vår egen, eller så att vi vilja ge oss sken av att vara icke förvaltare av

penningar utan herrar över dem.» Brevet tryckt av E. M. Fant i disputationsserien Acta et

litter* ad historiam reformationis in Suecia, Uppsala 1806.

2 Se Ragnar Gullstrand: Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600- talet, akademisk avhandling, Stockholm 1923. Gullstrands översikt*över medelt da förhållanden

har närmast naturen av ett utkast, och hans behandling av 1600-talet begränsas i huvudsak till

ett par stift. Otvivelaktigt finnes här ett rikt fält för nya forskningar.

Beträffande 1600- och 1700-talen har — från andra utgångspunkter och närmast med hänsyn

till prästens sociala ställning -— en intressant redogörelse lämnats av G. Suolahti i hans verk

Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen. Helsingfors 1927.

8 Schalling säger härom, s. 60: »Då sockenkyrkans förmögenhet i lagarna förutsättes hava uppkommit

genom socknemännens sammanskott och samfällda arbete, är det naturligt, att församlingen

får ett stort inflytande på förvaltningen av den kyrkliga förmögenheten». Nära överensstämmande

härmed W. Sjögren i Tidskrift for Retsvidenskab, 1904, s. 174 ff. — Jfr kammarkollegiets

uttalande i utlåtande över 1927 års sakkunniges förslag (sammandraget s. 304 och 305).

4 Gullstrand, s. 20.

6 Linköping den 26 mars 1525. Gustaf I:s registratur II, s. 273.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

flerfaldigas. Stadgar för kyrkorna i Hälsingland och Jämtland av år 1425

inskärpa socknemännens rätt att vid prästerlig vakans tillse, att inventariet

över den kyrkliga egendomen stämde, och icke tillåta, att något av prästens

tillhörigheter bortfördes, innan kontroll ägt rum.1 Församlingsinflytandet

framträder i bevarade källor mindre beträffande prästlönejorden — helt naturligt,

då dennas tillgodogörande var överlämnat till prästen. Dock märkes

bl. a. ett stadgande i yngre västgötalagen :1 2

»Ej må kyrkans jord säljas eller bytas utan biskopens tillåtelse och prästens

och socknemännens vilja, utom det som gives till kyrkans bebyggande; sådan

jord må socknemännen sälja, när kyrkan behöver byggning.»

En avmattning i församlingssjälvstyrelsen synes visserligen hava inträtt på

1500-talet under Gustaf Vasas regering, beroende på att föremålen för den kyrkliga

förmögenhetsförvaltningen förringats, men under 1600-talet upplever självstyrelsen

en ny blomstringsperiod. Denna självstyrelse, vilken visserligen ägde

rum i samverkan med de kyrkliga myndigheterna och under dessas kontroll,

framträder i åtskilliga stadganden, av vilka här må anföras följande, som visa,

huru församlingsrepresentanterna ägt rätt ingripa i fråga örn prästlönejorden.

I biskop J. Kylanders stadga3 — linköpings stift omkring 1619 — säges:

»Efter det icke är allenast kyrkoherdens utan församlingens gagn, att de

ägor, som höra till präste- och klockaregården och av ålder därtill legat hava,

bliva där stadigt under, såframt präst och klockare skola hava sin föda och

icke nödgas övergiva sin tjänst och förse sig annorstädes, ty skall frågas örn

han (församlingsbo, som av pastor föreslagits till medlem av kyrkans nämnd)''4

vill hjälpa till att försvara samma ägor, örn så omträngas kunde.»

I en sexmansstadga från 1617, uppenbarligen emanerande från riksdagen i

Örebro samma år, föreskrives om kyrkans bok:

»Skall här icke mindre vara inskrivet prästgårdens inventarium singulariter,

som successor emottager och bör efter sig leverera, därnäst prästgårdsåker, äng,

skog, fiskevatten, kvarnstrand och torpställe med hagar och annat tillydande,

vilket allt i sexmännens närvaro bör levereras och kvitteras i kyrkoboken med

dess förbättring.» Och vidare: »Skola pastor och sexmännen vara varandra till

hjälp och påminnelse, såsom ock hava ett grant inseende på varandra örn församlingens

bistånd och plikt i prästgården och dess laga hus och vad därpå tidligen

kan brista, det tillbota, särdeles med tak och golv och det där angår. Såsom

ock med var andre påse, huru kyrkoherdens omkostnad med byggande

hålles vid makt var efter andra, såsom ock prästgårdsägor, att de icke försnillas

eller borthävdas, prästgården till men och skada. Örn någondera parten

häremot bryter och tillrådd icke bättrar sig, skall den riktigt sådant vid böter

angiva prosten eller biskopen och kapitlet. — Äro de (sexmännen) och pastor

pliktige erfara och förfråga av de gamla om vad till kyrkan, prästgården och

klockargården av ålder tillegat haver och huru det är avkommet, på det sådant

genom höga överhetens makt och hjälp kan restituerat bliva, förr än gammal

och urminnes hävd åkommer, genom barn eller orättvisa grannar och åbor.»

De nu anförda stadgandena, som utan tvivel väsentligen innebära ett fastslående

av hävdvunnen praxis, visa, att församlingen ägt talerätt i fråga örn

prästboställena samt även ägt föra talan mot prästen, därest han icke fullgjorde

sina skyldigheter mot boställena.5

1 J. Gummerus, Synodal statuter och andra kyrkorättsliga aktstycken från den svenska medeltidskyrkan,

Uppsala 1902, s. 39, 43.

2 Kyrkohagen LXVI1.

8 Det följande efter bilagor i Gui.lstrårds arbete, s. 140 ff.

4 För valet av den föreslagne fordrades församlingens samtycke.

6 Annorlunda kammarkollegiet i utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag (sammandraget s.305)

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. 155 käft. (N:r 187.) 21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Nyare tiden. Reformationen medförde, att påven upphörde att vara överhuvud för den

svenska kyrkan och att denna uppgift i stället övertogs av konungen. Detta

blev av betydelse för den kyrkliga egendomen, vilken i stor utsträckning indrogs

till kronan. Dock skonades så gott som undantagslöst kyrkoherdarnas

bostadsboställen liksom även ett stom- eller annexhemman i varje annexförsamling.

Konungens nya maktställning kom emellertid icke blott att lända de kyrkliga

intressena till förlust utan medförde, tillika, att statsmakten ansåg sig böra

sörja för den kyrkliga organisationens uppehållande och utveckling. Detta

framträdde särskilt under det karolinska enväldet, då kronan genom reduktionen

och annorledes erhållit god tillgång på jord. Under denna tid anslog

kronan sålunda ett icke obetydligt antal hemman till boställen för innehavarna

av de efter reformationen tillkomna komministerstjänsterna. De anslagna hemmanen

voro emellertid oftast små och icke sällan i dåligt skick. Bland dem

förekommo sålunda åtskilliga ödeshemman och skattevrak.

I enstaka fall anslogos också hemman till boställen eller löningsjord åt kyrkoherdar

i nybildade pastorat. Kronolägenheter anvisades också i en del fall till

förbättring av bestående kyrkoherdeboställen.

Beträffande den från medeltiden härstammande prästlönejord, som icke indrogs

till kronan, medförde reformationen en viss förändring i fråga örn den

frälserätt, som tidigare tillkommit denna jord, det andliga frälset. Skattefriheten

bibehölls visserligen, utvidgades till och med, men åtskilliga av frälserätten

följande höghetsrätter, vilka under den katolska tiden innehafts av

biskopen, övergingo till kronan, vilken i dessa avseenden alltså fick i huvudsak

samma ställning till den kyrkliga jorden som till skattejorden, d. v. s. den

egentliga bondejorden.

Under 1600-talet medförde utifrån hämtade feodalistiska och kameralistiska

rättsåskådningar, att böndernas äganderätt till sina hemman sattes i fråga. I

kammarkollegiet och hos reduktionsmyndigheterna gjordes den uppfattningen

gällande, att ali jordäganderätt egentligen hade sin yttersta grund i ett förfogande

från kronans sida och att vid sidan av kronans egentligen ingen annan

full äganderätt funnes än äganderätten till frälsejord.1 Skattebonden betraktades

närmast såsom en nyttjanderättshavare. Man sammanblandade skatt och avrad.

Bördorna å skattejorden tenderade att få privaträttslig karaktär. Denna tendens

att betrakta skattebonden såsom avradsgivare i likhet med krono- eller frälsebonde

fann stöd inom adeln, som i stor utsträckning genom köp, pant eller

förläning kommit i besittning av grundskatter från skattejord (skattefrälseräntor).

Skattebonden ville man jämställa med frälsets egna eller kronans landbönder.

Då denna mening emellertid icke kunde framföras till seger, utformades

teorien örn den delade äganderätten. Man ansåg jordäganderätten till skattejord

vara uppdelad mellan skattebonden och kronan eller den frälseman, som

förvärvat rätten att uppbära skatten av jorden, frälseräntan. Skattebondens

äganderätt degraderades. Jordäganderätten eller bördsrätten var icke fullständig,

den var av lägre valör än statens eller frälsemannens äganderätt,

ränteäganderätten. Denna åskådning härskade inom centralförvaltningen med

större eller mindre styrka ända till det liberala genombrottet i den allmänna

£ ! 1 Den följande framställningen t. o. m. s. 341 är delvis hämtad nr ett ännu otryckt, av kammarrådet

Axel Klockhoff författat arbete om Danviks hospital, vilket arbete av författaren

ställts till utredningsmännens förfogande.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 323

rättsuppfattningen under 1800-talets första årtionden, och den gjordes alltjämt

gällande i kamerala handböcker från århundradets förra del.1

Till läran örn den delade äganderätten anslöt sig läran om jordnaturerna.

Teoretiskt sett funnos allenast två jordnaturer: krono och frälse. Kronoskattenaturen

var liksom frälseskatte- eller skattefrälsenaturen allenast att uppfatta

såsom speciella slag av krono- respektive frälsenaturen. Genom skatteköp vare

sig av krono- eller frälsejord förändrades icke jordnaturen, tagen i ovan angivna

vidsträckta mening. Genom reduktionen fastlåstes vidare jordens fördelning

i dessa två jordnaturer. Kronojord kunde icke övergå till frälsejord eller

frälsejord till kronojord annorledes än genom byte mot fullt vederlag, då

vederlaget iklädde sig bytesgodsets natur. Härav följde, att kronans benifika

upplåtelser av jord ad plös usus till kyrkliga eller kyrkligtsociala ändamål icke

kunde uppfattas såsom upplåtelser av ett dominium plenum, av en full äganderätt.

Den hos reduktionsmyndigheterna och inom kammarkollegiet härskande

kamerala doktrinen ville i dylika fall på sin höjd erkänna en förläning, vars

innehåll var att uppfatta som en avkomsträtt. En konsekvens av denna uppfattning

blev, att kronan fann sig oförhindrad att för egen räkning skattesälja

börds- eller jordäganderätten med förbehåll örn räntans fortsatta utgörande

till vederbörande institution. Så skedde exempelvis med åtskilliga av Uppsala

universitets hemman enligt kungl, brev till kammarkollegiet den 10 december

1716 och likaledes av Vadstena krigsmanshushemman enligt kungl, brev

den 16 december 1717, trots energiska protester från universitetets och krigsmanshusets

sida. Dessa under kronans finansnöd under Karl XII vidtagna

och på de yttersta konsekvenserna av den härskande feodalrättsteorien grundade

drastiska åtgärder inhiberades genom den nya förordningen örn skatteköp

den 19 september 1723. Här föreskrevs, att akademiers, gymnasiers med

flera och hospitals hemman icke finge säljas utan vederbörande föreståndares

åstundan, och att köpeskillingen skulle tillfalla vederbörande institution. Genom

1723 års skatteköpsförordning måste kronan definitivt anses hava avstått från

anspråket att fritt förfoga över börds- eller jordäganderätten till ad pios usus

upplåtna ursprungliga kronohemman.

Med detta anspråk, som utgjorde den yttersta konsekvensen av den härskande

feodalrättsteorien, sammanhängde i viss mån en under reduktionstiden framträdande

presumtion, att fast egendom, som disponerades för kyrko-, skoleller

välgörenhetsändamål, ursprungligen var under förläningsrätt upplåten

av kronan. Allenast under förutsättning att annat förhållande kunde visas, var

man benägen erkänna, att egendomen förvärvats för sitt ändamål genom ett

vanligt privaträttsligt fång. Huru denna föreställning uppkommit och huru

man rättsligt och historiskt velat grunda densamma är icke fullt klart. Måhända

stod den i visst sammanhang med de patrimoniala föreställningar om

konungens rätt över riket, dess menigheter och enskilda undersåtar, som utgjorde

reformationsårhundradets statsrättsliga signatur och i kraft varav härads-

och sockenmenigheterna på landet samt städernas borgerskap med sin

egendom gledo in under ett feodalrättsligt dominium. När sålunda Gustaf II

Adolf i ett ofta citerat brev av den 16 april 1617 förordnade om åtgärder i

syfte, att ett en socken olagligen avhänt klockarbol skulle återställas, »alldenstund

sådana jordar äro skänkta till kyrkorna och således ingen annan utan

oss tillhöra», har man utan tvivel att göra med en annan äganderätt än den

1 Teorien om den delade äganderätten gir igen hos L. G. Rabenius, Lärobok i svenska kamerallagfarenhcten

(2:dra uppl. Örebro 1832) s. 126 och 148 ff. Jfr Botin, Beskrifning om svenska

hemman och jordagods II s. 1 ff.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

moderna. Måhända föreligger här ett uttryck för nyss antydda patrimoniala

dominium över den kyrkliga egendomen alldeles oberoende av sättet för dess

tillkomst.1

Att den ursprungliga och medeltida delen av denna egendom icke tillkommit

enbart genom kronans förfogande, därom var man emellertid på sina håll

icke okunnig. Det gjordes tvärt örn gällande från prästerskapets sida under

ståndsstriderna vid 1682 års riksdag, att, särskilt vad angår de medeltida prästgårdarna,

dessa icke på sin tid kunde hava upplåtits av kronan. Vid denna

riksdag ingav prästeståndet sålunda till Kungl. Maj:t en skrift, däri, bland

annat, följande anfördes:

»Är Hans Kungl. Majit så nådig och rättvis som hela världen vet, att han

intet vill rygga de gods, som kyrkorna och prästborden, besynnerligen de gamla,

av kronan aldrig hava njutit eller undfått; ty det är kunnigt att hela detta

landet var vid kristendomens första hitkomst skatte och frälse, så att var och

en var jorddrott till den grunden han åbodde; fördenskull är likmätigt att

socknarna hava var för sig, med biskoparnas och de andligas råd, sanmmanskjutit

och givit den jord till prästbordet, som sedan städse därtill legat haver.

Detta stadfästes därmed, att själva konungarna ej hade annat gods än Uppsala

öde, vilket kong Magnus Ladulås i sin tid 1285 klagade vara för litet till hans

konungsliga hovhåll och fick därför någon tillökning. Ja, uti Upplandslagen

Kon. B. Cap. 1 & 3 nämnes ej heller något kronogods eller annan riksens egendom

än Uppsala öde; men sedan Kolkungarnas (1296) samt andras ägodelar,

dem de genom uppror och otrohet hade förverkat, item mycket danaarv och

de främmandes kvarlåtenskap hemföll kronan, då begyntes kronogods därtill

samlas och ökännas, varutav, när man ljusliga ser 1) att prästegårdarne ej äre

komne av Uppsala öde, ty Konungen hade det aldrig bort eller velat minska;

2) ej heller av kronogodsen, ty sådana voro då inga, utan äro i senare tider tillkomne;

så kan man icke skäligen sluta, att prästeborden kunna i slikt anseende

återkallas eller indragas.»2

Även om de skäl, som då anfördes till stöd för denna mening, numera icke

kunna i allo godtagas såsom bindande, var man i allt fall inne på en riktig

tankegång, när man fäste uppmärksamheten på att oförytterlighetsgrundsatsen

i landslagens konungabalk beträffande kronans gods och inkomster just utgjorde

hinder för att antaga motsatsen.

Förhållandet var ju, att 1527 års riksdagsbeslut i Västerås hade föregåtts av

tidigare överläggningar i Vadstena år 1524 rörande konungens befogenhet att

återkalla kronoförläningar. Konungen hade då föreslagit, att register skulle

stiftsvis upprättas såväl över krono- och skattebönder som över frälselandbönder

för att erhålla underrättelse om »vad riket tillhörer eller bortkommer». 1 1527

års recess stadgades, att skattejord skulle, med undantag för de norrländska

prästborden, gå tillbaka, huru länge den än varit borta; och detta stadgande

kommenteras i propositionerna till 1529 års riksdag i Strängnäs med orden:

»Men att skattejord skall gå tillbaka det håller lagboken, ty ingen må förminska

kronones ränta.» Givetvis gällde detsamma och i än högre grad den rena

kronojorden. Förutsättningen för 1527 års riksdagsbeslut var i själva verket att

1 D. Nehrman, Inledning till den svenska jurisprud. civilem, Lund 1729 s. 101: »Av desse

bonis Baeris och ecclesiasticis tillkommer nyttan hela menigheten--— — men dominium

direetum är hos överheten efter Gust. Adolfs brev den 16 april 1617.» Nehrmans tolkning av

hrevet är av intresse såsom uttryck för den juridiska uppfattningen i ämnet under 1700-talets

förra del.

8 »Prästerskapets bevis att dess löningar och inkomster ej kunna efter höglovliga ridderskapets

förslag rubbas och minskas, utan fastmera efter Guds ord och världslig lag oklandrade

hägnas och bibehållas» hos J. H. Lidén, Handl, örn riksdagen 1682, Norrköping 1788, s. 242.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

325

först skulle kronans upplåtelser till kyrkan återgå i kraft av landslagen. Av det

rena kyrkofrälse, som därefter återstod uti vissa kyrkliga institutioners besittning,

skulle kronans ränta på angivet sätt upphjälpas. Att 1527 års riksdagsbeslut

är att uppfatta på detta sätt, är desto tydligare, som förfaringssättet icke

var någon nyhet. Till vår tid bevarade räfstetingsdomar visa, såsom i det föregående

antytts, att under hela 1400-talet oförytterlighetsgrundsatsen i landslagen

alltjämt upprätthålles, jämväl gentemot kyrkan och institutioner av kyrklig

karaktär. Räfs t e ti n gs d o m a r n a i anledning av 1396 års recess i Nyköping

och de, vilka meddelades vid de under Konung Karl Knutsson på 1450-talet

hållna räfstetingen, avsågo i icke ringa utsträckning att i kraft av landslagen

återbringa under kronan krono- och skattejord, som kommit under kyrkofrälset.

Aven från senare delen av unionstiden föreligga ju dylika räfstetingsdomar.

Vad nu anförts bestyrker vad tidigare uttalats, nämligen att historiskt sett

stark presumtion föreligger för att det medeltida jordinnehav, som efter reformationens

genombrott ännu visade sig vara i kyrkans eller kyrkliga anstalters

besittning, icke härrör av kronoupplåtelser, alldeles oavsett att vad vi veta örn

kyrkans medeltida godsförvärv näppeligen giver stöd för antagandet, att kronan

i någon större utsträckning skulle hava uppträtt såsom kyrkans donator.

När under Karl Nlis tid den direkt motsatta presumtionen först kom till Kyrkogodsets

uttryck, skedde det i kronans räkenskapsväsende, vilket vid denna tid blev jordeboksföremål

för åtskilliga reformer. Man ville göra den till länsräkenskaperna redovisning.

hörande jordeboken fullständigare men på samma gång förenkla dess uppställning.

De äldre jordeböckerna upptogo allenast sådana fastigheter, av vilka

årlig ränta i en eller annan form utgick till kronan. Följaktligen voro där

icke upptagna adelns sätesgårdar samt kyrkliga eller kyrkliga anstalters avelsgårdar

ävensom prästgårdar. För reduktionsverkets säkra slutförande ansågs

det »högnödigt att intet må bliva förbigånget av hemman och andra lägenheter,

som under reduktionskommissionens skärskådan komma böra». Genom

kungl, brev den 9 oktober 1685 förordnades i anledning härav, att en fullständig

jordebok, upptagande alla fastigheter utan undantag, skulle upprättas

efter en viss angiven metod. Denna jordebok, den s. k. reduktionsjordeboken,

var avsedd för ett särskilt ändamål och utgjorde icke någon beståndsdel av

länsräkenskaperna. Med åberopande av att Kungl. Majit resolverat, att intet

finge uteslutas ur jordeböckerna, »varken litet eller mycket», föranläts emellertid

kammarkollegiet genom cirkulärbrev, dagtecknat den 8 juni 1686, anmoda

rikets landshövdingar att beordra vederbörande att i kronans jordeböcker

upptaga adelns sätesgårdar. Därefter skulle »alla prästgårdar, stommar,

kapellans- och klockarbol med därpå belägna torp varda för krono antecknade

med sin fulla ränta». Det kan anses ovisst, huruvida föreskriften,

att de ecklesiastika fastigheterna skulle antecknas såsom krono, vilade på

någon bestämd föreställning, att kronan i allmänhet upplåtit desamma. En

anteckning i kammarkollegiets protokoll under den 9 juni 1686 är av följande

lydelse: »Vidare örn prästegårdarne, som än tillförene aldrig varit införde i

kronones jordeböcker; resolverades: ''Kollegium fann det nödigt att alla prästgårdar

bliva införde, efter de äre publike och kronones gods’---.» Må
hända

var det här prästboställenas ostridigt publika natur som motiverade

deras redovisning såsom krono i jordeböckerna. Så var däremot icke förhållandet

med de senare tillkomna föreskrifterna för jordeböckernas uppläggning och

förande. Här synas föreskrifterna grunda sig på antagandet, att kronan, då

ej annat visats, varit den ursprungliga upplåtaren.

I ett till Karl XI den 11 november 1696 av kammarkollegiet och reduktionsdeputerade

gemensamt avgivet yttrande med förslag till vissa föreskrifter örn

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Majlis proposition nr 187.

nya jordeböckers upprättande och förande föreslogs bland annat upprättande

av nya s. k. uppbördsjordeböcker enligt en ny förenklad metod. I stället för

de många jordebokstitlarna, varunder de särskilda egendomarna dittills varit

förda, föreslog man följande fyra titlar nämligen kungs- och ladugårdar, kronohemman,

skattehemman och frälsehemman. Kronotiteln upptogs omedelbart

efter titeln kungs- och ladugårdar och skulle enligt förslaget »alla kyrko-,

kloster-, prebende-, förbrutne-, arv- och egne med desslike gods, eftersom de

nu äre pure kronogods under denne titulen att inskrivas». Sist under kronotiteln

skulle med mindre faktur införas »alla gamla ifrån publico komna präste-,

kapellans- och klockarbol, emedan de som andra kronogods stå under Eders

Kungl. Maj:ts disposition, och prästerskapet eller kyrkornas betjänte, likasom

andra betjänte, dem på lön och underhåll åtnjuta; men de nya kapellansbol

bliva som tillförene ståendes bland kronohemman eftersom kapellanerna

intet hava därpå så stor frihet som på de gamla».

Detta förslag, godkände konungen den 20 november 1696 och åtgärder vidtogos

för nya jordeböckers uppläggande enligt den nya metoden. Emellertid

inföll kriget år 1700 och det hela avstannade. Frågan återupptogs under Karl

XII:s regering. I ett den 12 april 1716 avgivet utlåtande örn räkenskapernas

förkortande samt en ny jordeboks inrättande återupptog kammarkollegiet sitt

förslag av år 1696. Härå erhölls kungligt godkännande den 13 december 1717

och för åtskilliga län upprättades också under år 1718 jordeböcker enligt de

utfärdade föreskrifterna — 1718 års s. k. jordeboksmetod —, men med konungens

död och den därefter följande omvälvningen avbröts ånyo arbetet med de

nya jordebpckerna.

Erågan örn förenkling av länsräkenskaper och jordeböcker återupptogs vid

1723 års riksdag. Det föreslogs, att jordeböckerna skulle upptaga allenast tre

titlar, nämligen skatte, krono och frälse, i nu anförd ordning och angivna i

tre särskilda kolumner. För Skåne skulle dock införas en fjärde kolumn för insockne

frälse. Förslaget vann bifall i kammar- och ekonomideputationen, sedan

likväl av ledamöterna från prästeståndet erinrats, »att fast ej alla titlar uppå

hemmansnaturer uti jordeboken utföras till korthetens vinnande, så borde likväl

uti detta mål för posteriteten och åtskilliga oförmodeliga händelsers skull

prästgårdar, akademi- och gymnasiehemman samt andra av allehanda beskaffenhet

men till pios usus anslagne lägenheter ej i jordeböckerna stå simpliciter

för kronohemman». Efter överläggning härom i deputationen beslöts,

»att uti de instruktioner, som för landsbetjän terna komma att författas, såväl

som ock i själva rubriken av detta deputationens betänkande sådant kommer

att anmärkas».1

.Deputationens betänkande vann bifall i bonde- och borgarstånden och preliminärt

även hos ridderskapet och adeln. I prästeståndet uppstodo däremot betänkligheter.

Ståndet utsåg särskilda kommitterade för granskning av den

föreslagna jordeboksmetoden.2 Den företagna granskningen föranledde, att

prästeståndet för sin del antog följande förslag till påminnelser i anledning av

deputationens betänkande:

»Det haver Riksens Ständers kammar- och ekonomideputation till räkenskapernas

avkortande uti dess betänkande i den 5 § behagat föreslå att allenast

3:ne hemmansnaturer i jordeböckerna uti 3.-ne särskilta linjer böra införas,

nämligen krono, skatte och frälse. Dock uti projektet över räkenskaperne

‘ Kammar- och ekonomidepntationena protokoll den S9/i 1723 (Utah. handl. 1723 nr 30 RA).

Prästeståndets protokoll den 28/& 1723. Kommitterade vörö prostarna Wallerius, Livin,

Fegreus, Croning och Corvin.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

i Skåne lägges den 4:de linjen till som är frälse-insockne, uteslutande alltså de

många titlar som på hemman härtill varit brukelige och ibland dem prebende,

kyrko hospitals, preste och biskopshemman, vilka alla skulle komma härefter

under titul av krono uti linjen att uppföras. Ehuruväl nu detta kunde

tjäna till någon räkenskapernas avkortning, skulle man dock oförgripeligen

därvid snart falla på den tanken, att sådana till kyrkor, hospitaler eller prästerskapet

lydande hemman lätteligen skulle bliva försatte uti annat tillstånd och

natur än vartill de i begynnelsen blivit anordnade. Man har exempel att efter

sådana titlar åtskilliga hemmans natur sig med tiden haver förvandlat och emot

deras rätta egenskap åtskilliga resolutioner igenom sådana tillfallen aro utfärdade.

Det är oförnekeligit att sådane hemman till den minsta delen någonsin

varit krono eller burit namn av krono, såsom ock prästerskapets förklaring

på riksdagen 1682 utvisar. Domkyrkan i Skåne och hospitalen^ hava siria egna

gods, större delen under frälsefrihet. Mensal- och annexhemmanens frihet är

ock av en annan beskaffenhet, både till sin uppkomst och deras urgamla hävd.

Skulle sådana dragas under titul av krono, skulle således ali annan naturlig

frihet i framtiden dem förgås, vilkom deras disposition tillkommer. Ja, det

kunde ock gå så vida, att de även till andra usus torde angripas. Vilket dock

egentligen strider såväl mot Hans Kongl. Maj :ts allernadigst givne försäkring

som ock prästerskapets privilegier. Och ehuruväl uti höglovl. kammar- _ och

ekonomideputationens betänkande anföres att igenom liggaren, som vart sjätte

år kommer att upprättas med sina vanliga titlar, sådant förfarande skulle

synas bliva förtagit, såväl som igenom annotationen över avkortningarna och

anordningarna; är det likväl allt så mycket mindre att lita uppå, som därvid

åtskilliga ting i framtiden kunna antingen förändras eller eftersättas; görandes

det icke heller tillfyllest, att förtaga den irring, som genom en general titul

av krono i framtiden kunde uppväxa. Man måtte kalla den sedermera vad man

ville, antingen kyrko- eller hospitals- eller prebende- eller mensal-, så bomme

det dock under en generale conceptu av krono att begripas; till att förtiga att

det, förmedelst vilket några av höglovl. ridderskapet och adeln sig tillägna

jura patronatus, ginge dem således undan händerna. Fördenskull^ är prästeståndets

oförgripeliga mening att alla sådana gods och hemman måtte få tillsammans

en linje eller titul av kyrkogods och hemman, såsoin även 1642 års

riksdagsbeslut § 81 en sådan delning av ali jord i riket, nämligen till skatte,

kyrko, krono och frälse bestyrker, kunnandes uti annotationen över avkortoch

anordningarna efter det upprättade projekt vidare desse i gemen så kallade

kyrkohemmans beskaffenhet åtskiljas, antingen de äro kyrkor, akademier,

gymnasier, skolor eller hospitaler tillhöriga.»1 2

När prästerskapets påminnelser delgåvos de övriga stånden, vidblevo emellertid

bonde- och borgarstånden sina redan fattade beslut. Däremot anslöt sig

adeln till prästeståndets uppfattning och ansåg att för de nu ifrågavarande

1 Det åberopade författningsrummet innehåller endast följande: >Så är ock gott funnet och

beslutat, att man härefter icke allenast den vuxne gamle ek- och hökeskogen samt apel och

andre bärande träd skall låta bliva i värje och ohuggen, och ofördärvat: Med mindre man haver

av ägaren lov för sig: utan där man än får lov för sig, att man då är förtänkt likväl att hålla

skogarna vid makt med nya planteringar av samma slags träd: Nämligen att emot vart och ett

som avhugges och nyttjas, med Konungens tillförordnade ämbetsmäns ja och samtycke på allmänningarna,

skatte-, kyrko- och kronojord: Och med ägarens minne på frälse jord, man åter

planterar dem av samma art träd och dem för boskapen värjer intill dess de bliva så stora och

starka, att de ingen fara hava att av boskapen skadade varda, på det varken bärande skogen må

fördärvas och uthödas, och där något står bondens åker för när. det likväl utan avsaknad avrödjas

måtte. Vilket allt vi underdånigst begäro, att Hennes Kungl. Maj:t med ett special mandat

vidaro och bättre till allas rättelse förklara villo.

2 Utskottshandl. 1723 nr 59 pag. 361 (RA.).

s. 328 Kontrollera mot PDF

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hemmanen skulle i jordaboken införas en särskild titel: donerade hemman ad

pios usus.1

Då sålunda stånden stannat i skiljaktiga meningar — två stånd mot två —

hänsköts saken till regeringen. I sin skrivelse till Kungl. Majit den 16 oktober

1723 anförde ständerna under punkt 5:

»I stället för de många titlar, som på hemmanen i jordeboken härtills varit

brukliga, komma hädanefter allenast irenne slags hemmansnaturer att införas,

nämligen skatte, krono och frälse, dock underställes Eders Kungl. Maj :ts nådiga

beprövande med råds råde, sedan vederbörande kollegier äro däröver hörde, att

förordna, om uti en sådan jordebok den fjärde kolumnen för hemman av åtskillig

natur och sådana, som kyrkor, skolor och hospital äro underlagde, behöves

införas eller ej.»2

Regeringen inhämtade gemensamt utlåtande av kammarkollegiet och kammarrevisionen,

vilka ämbetsverk förklarade sig finna den ifrågasatta fjärde

kolumnen onödig under anförande:

. »Och vad de till akademier, skolor och hospitaler i gamla och senare tider

givne och förlän te hemmanen angår; så emedan samma hemman finnas antingen

av kronan eller ock av frälseman vara skänkte till bern :te usus, så skulle

kollegium och kammarrevisionen underdånigst hålla före, att de förra, av kronan

skänkte hemmanen, böra behålla deras natur och i jordeboken stå under

kronotitulen, sammaledes de senare, vilka såsom frälse äre givne, under frälsetitulen

sättas, och att alle dessa hemman sedan uti avkortningen avföres på

de stater eller usus, vartill de äro bortgivne och förlänte.»3

Genom kungl, brev den 8 december 1724 godkändes ämbetsverkens hemställan,

varefter kammarkollegiet genom cirkulärbrev kungjorde de nya bestämmelserna

örn länsräkenskapernas och jordeböckernas förande att träda i

tillämpning under år 1725.

Prästeståndets motstånd mot den föreslagna jordeboksmetoden hade utan

tvivel föranletts av färska erfarenheter under enväldet. Säkerligen hade man

i minnet adelns försök under 1682 års riksdag att draga prästerskapets och

kyrkans inkomster in i den stora reduktionen till kronan. Till dessa erfarenheter

hörde utan tvivel också den på kammarkollegiets initiativ företagna tvångsförsäljningen

av Uppsala universitets hemman. De långt gående fiskaliska

teorierna bland personalen hos kammarkollegiet och reduktionsmyndigheterna

voro. alltså ägnade att inge grundade farhågor. Å andra sidan stod den av

de fiskaliska myndigheterna och i 1725 års jordeboksmetod hävdade grundsatsen,

att egendom, som disponerades för kyrkligt eller kyrkligt-socialt ändamål,

skulle redovisas såsom krono eller frälse, allt efter dess ursprung, utan

tvivel i full överensstämmelse med den i det föregående berörda teorien, att

den kvantitativa relationen mellan jordnaturerna krono och frälse icke finge

rubbas. Krono- eller kronoskattejord, som kommit i kyrkliga menigheters eller

fromma stiftelsers ägo, bibehöll, enligt denna teori, alltjämt sin natur, ty över

denna jord ägde kronan alltjämt åtminstone ett dominium directum. På samma

sätt var det med frälsejorden. Den kunde icke till sin sammanlagda kvantitet

minskas, utan bibehöll sin natur, även örn den kommit i menighets eller stiftelses

ägo. Patronaträttsförhållandet var uttrycket för det dominium, som alltjämt

bibehölls i donators och hans släkts hand. Man erinrar sig, att genom

försäljning till annan än frälseman kunde frälsejord icke kvantitativt minskas.

En försäljning av frälsejord kunde ske allenast i sammanhang med förbe
1

Kidderskapets och adelns tryckta prot. II, 1 s. 454.

SKA. ser. 2 I s. 660. Jfr s. 664 noten.

3 Jfr kammarkollegiets protokoll för d. 24/11 1724 s. 5155.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

håll om frälseränta, då fastigheten såsom frälseskatte ju alltjämt bibehöll sin

frälse natur. c

Det inses utan vidare, att jordeboksmetoden mäste leda till att praktiskt

sett all i vidsträckt mening kyrklig jord kom att redovisas^ såsom krono, försavitt

icke i något enstaka fall det var känt, att jorden upplåtits av enskild. Det

var givetvis icke ifrågasatt eller ens möjligt för de kamerala myndigheterna

att utreda denna jords ursprung. Man hade att välja° antingen att redovisa ali

kyrklig jord såsom frälse eller också att anse den såsom av krono natur. Det

faller av sig sjävt, att de fiskaliska myndigheter, som hade kronans räkenskaper

örn hand, skulle stanna för det senare alternativet. Praktiskt, ehuru

icke uttryckligt, hade föreskrifterna i kungl, brevet den 8 december 1724 den

innebörd, att de kamerala myndigheterna nödgades i kronans räkenskaper antaga

presumtionen örn den kyrkliga jordens natur av krono. Hade kronobeteckningen

allenast inneburit, att herrligheten, det dominium som på sm tid

otvivelaktigt tillkom biskoparna över det medeltida kyrkofrälset, nu tillhörde

kronan, skulle den genom det föreskrivna redovisningssättet framtvungna presumtionen

knappast inneburit någon olägenhet eller risk för de intressen prästeståndet

företrädde. Men då man samtidigt hävdade den kamerala grundsatsen,

att menigheter, inrättningar och stiftelser allenast kunde innehava till dem upplåten

kronojord under förläningsrätt, kom presumtionen att tillika innebära, att

icke blott »herrligheten», dominium directum, utan ock själva jordäganderätten

tillkom kronan, vars fria förfoganderätt visserligen vöre inskränkt

genom prästerskapets privilegier, men icke genom privaträttsliga hinder.

Att den nya jordeboksmetodens redovisningssätt kom att stå i strid med den

allmänna rättsuppfattningen bland dem, som måste anses ägt närmare insikt

i det verkliga rättsläget, framgår av de upprepade försök som under det följande

århundradet gjordes för att få rättelse till stånd.

Redan 1725 inkom prästerskapet i Lunds stift till regeringen med anhållan,

att alla gods och hemman, som till prästbord, mensal- och annexhemman, kyrkor,

akademier, gymnasier och skolor kunde vara av urminnes tider anslagna

och tillförene under titel av geistlige, hospitals etc. hemman varit uppförda i

gamla jordeboken, måtte redovisas i en särskild kolumn i den nya jordaboken.

Det vore, framhölls det,

»alldeles ogörligt att vid alla sådana hemman kunna veta var ifrån de kommit,

ty en del äro av urminnes tider till desse bruk lagde, att man av vem

eller från vem de kommit ganska liten eller alls ingen underrättelse varken

haver eller få kan, utan vad som så i jordeboken kommer att uppföras, det

måste allenast efter gissning ske. Dels ock synes det eftertänkligt att uttaga

de gamla vissa titlar, som i så mångå, långa och urminnes tider varit vid sådana

gods bruklige och utan all tvivel varit med flit av höga överheten dem

påsatte till så mycket större och viktigare upplysning och till att hindra allt

intrång och abalienationer, och insätta igen en titel, örn vars visshet man

osäker är. Dels ock prästerskapet stor orsak hava att frukta, det sådan ändring

kunna i framtiden giva anledning till mycken oreda och villervalla: Enär de,

som nu leva och beskaffenheten därom veta, döde äre, och androm tillkommer

sådana gods’ förvaltning och nyttjande, som icke i ringaste måtto av beskaffenheten

någon kunskap hava, utan den de ifrån kanslierne av den där liggande

underrättelse med möda och besvär hämta skola: Vårföre våra deputerade,

som till senaste riksdagen ifrån detta stiftet avskickade voro, berätta,

att de jämte hela prästeståndet sina oförgripliga påminnelser i så mål angående

projektet till denna nya jordeboken i all ödmjukhet gjort hava. Och fördenskull

bönfaller till Eders Kungl. Majit samtliga prästerskapet i djupaste un
-

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

derdånighet, att såsom vid bemälte nya jordebok krono, skatte och frälse bliver

var till sin natur och art annoterat, så att intetdera för när sker eller i tillkommande

tider ske kan, det måtte ock desse bemälte gods, som ad pios usus

äro anslagne, ävenväl få varda till sin natur och urgamla beskaffenhet annoterade,

att de all fara och äventyr för abalienationer, åtal och varjehanda förändringar

nu och i tillkommande tider må kunna säkre bliva.»1

Kammarkollegiet och kammarrevisionen avgåvo infordrat utlåtande över

framställningen den 24 november 1725, däri ämbetsverken hemställde om avslag

å densamma. I utlåtandet anfördes, bland annat, att prästerskapet icke

därav något kunde lida »att de dem förlänte hemman under förbemälte tvenne

titlar irppföras, emedan hemmanen ändå lika fullt förblive vid sine stater

och räntan under avkortningen avskriven samt privilegierne således alldeles

orubbade; varandes ändamålet med deras införande efter det projekterade

formuläret ej något annat, än att vid kammarkollegiet hava en säker efterrättelse,

av vem de givne hemmanen först äro förlänte och av vad natur de

ifrån första början varit, vilken underrättelse ingen till förfång eller osäkerhet

i framtiden lända kan.» Genom kungl, resolution den 1 februari 1726 blev

prästerskapets framställning avslagen. Vid 1751—52 års riksdag förnyade

prästeståndet sin framställning under anhållan att kyrko-, annex- och mensalhemman,

som sedan år 1718 blivit införda i jordeboken under titel av krono,

måtte komma under sin gamla titel av kyrko-geistlige. Framställningen avslogs

genom kungl, resolution den 7 juli 1752, 10 §, likväl med det tillägg, att prästerskapet

för övrigt kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman

och lägenheter genom jordebokens inrättande icke ombytte den natur, som

efter privilegierna tillkomme desamma. Frågan förekom ånyo vid riksdagen i

Norrköping år 1800 i samband med klagomål från prästerskapets sida över att

storskiftesförfattningarna för Finland tillämpats så, att ägor och lägenheter

under namn av överloppsjord frångått prästborden i strid mot bestämmelserna

i kungl, resolutionen den 31 augusti 1786 i avseende å prästborden i Västerbotten.

Prästeståndet erinrade

»hurusom församlingarnas prästbord och flere ecklesiastika lägenheter, vilka

i äldre tider uti jordeböckerna infördes i en särskild kolumn under namn av

kyrko-geistlige, genom den i senare tid skedda förändring — att de i kronokolumnen

blivit införde — fått vidkännas varjehanda dem icke tillhörande

publike onera samt även ibland skilde blivit från den dispositionsrätt av de

under dem lydande skogar, isynnerhet vad ek och bok beträffar, som dem av

ålder, såsom varande av frälse natur, varit förund». Prästeståndet anhöll, »att

Kungl. Majit täcktes dels tillåta, antingen att alla så väl prästbord som andra

kyrkan och ecklesiastika stater tillhörige gods och gårdar måge få i kronans

jordeböcker återupptagas under sin egen av ålder så kallade geistlige eller

fjärde linea, eller ock att den krono-linea, varuti ecklesiastika godsen nu stå

i jordeböckerna införde, måtte hädanefter få nämnas med överskrift av krono

och geistlige, dels låta erinra vederbörande Kungl. Maj:ts och rikets kollegier

och ämbetsmän, att låta slike ecklesiastika hemman och prästgårdar, ej mindre

vid storskiften och awittringar, än vid alla slags publike utskylders utgörande

få till godo njuta de förmåner och rättigheter, som enligt urminnes hävd och

privilegiernas uttryckliga lydelse med rätta tillkomma.»

Genom resolution härå den 3 februari 1803, kungjord av kammarkollegiet

den 15 mars s. å., fann Kungl. Majit, såvitt avsåg det ifrågasatta nya redovis
-

1 Originalsuppliken i kammarkoll. arkiv bland handlingar, vilka fordom tillhört registratorskontoret

därstädes.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

331

ningssättet i jordeboken och dispositionen av de ecklesiastika skogarna, »att

prästeståndet i dessa delar har att trygga sig vid vad kungl, resolutionen på

prästerskapets besvär den 7 juli 1752 i 10 § föreskriver, saint att prästeståndet

har att ställa sig till efterrättelse vad skogsordningen nied flere författningar

tillräckligen i dessa fall utstaka».1 Yttermera blev under 1700-talet genom

kungl, resolutionen på allmogens besvär den 29 november 1756, § 79,1 2 sättet

för den kyrkliga egendomens redovisning i jordeboken i enlighet med 1724 års

metod fastslagen.

Det framgår av ovan berörda, av prästeståndet vid riksdagen år 1800 framburna

besvärsskrift, att den kyrkliga jordens redovisning i jordeböckerna under

krono titel icke var fullt så oskyldig som den lugnande förklaringen i

1752 års resolution, att jordens privilegierade natur icke komme att rubbas,

syntes giva vid handen. Otvivelaktigt förelåg hos de administrativa myndigheterna

en tendens att i möjligaste mån för tillgodoseende av fiskaliska intressen

utnyttja detta, såsom i det föregående påvisats, av praktiska skäl —

räkenskapernas förkortande — tillkomna redovisningssätt. Jordeboksnaturen

ansågs vara ett utryck för en odelad, modern äganderätt. Ett dominium, som

enligt äldre uppfattning må anses hava tillkommit kronan, översattes i kammarkollegiet

utan vidare till full äganderätt med bortseende från den feodalrättsliga

termens dubbla betydelse. Man var benägen att giva jordeboksredovisningen

fullt vitsord i fråga örn äganderätten, och denna benägenhet sträckte

sig ända därhän, att man ej ens ville låta detta vitsord falla för full motbevisning.

Det utbildades sålunda en mer eller mindre orubblig kameral presumtion

beträffande den medeltida, av Gustaf I icke sekulariserade egendomen,

som kom att stå i fullkomlig motsättning till det juridiskt och historiskt

sannolika. Då denna motsättning kom att framträda med allt större

skärpa, föranleddes prästeståndet att vid 1823 års riksdag ännu en gång -—

den sista — draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning.

I underdåning skrivelse till Kungl. Majit den 29 juli 1823 erinrade prästeståndet,

att under den vid reformationstiden gjorda reduktion av kyrkogodsen

samt genom flera senare kungl, resolutioner församlingarnas prästbord och

andra ad pios usus anslagna hemman blivit bibehållna vid de dem tillkommande

urminnes rättigheter av andligt frälse, varmedelst de från alla slags kronohemman

blivit avskilda, och i följd därav, då de efter hand i kronans jordeböcker

infördes, till förekommande av all olaga inkräktning, erhöllo sin särskilda

kolumn, under namn av »geistliche linien». Vid den sedermera vidtagna

förändring med jordeböckernas inrättande hade dessa hemman småningom förlorat

deras egen kolumn och blivit upptagna i kronohemmans kolumnen till

räkenskapernas lättande och förkortande, varvid Kungl. Majit genom resolutioner

den 1 februari 1726 och den 7 juli 1752 uttryckligen försäkrat, att dessa

hemman alldeles icke skulle ombyta den natur, som dem efter privilegierna

av ålder tillkomme. Dessa kungl, beslut och försäkringar hade till alla delar

blivit upplivade och stadfästade genom Kungl, Maj :ts resolution den 3 februari

1803, som till allmän kännedom befordrats genom kammarkollegiets kungörelse

den 15 mars sistnämnda år. Detta allt oaktat hade kyrkogods och prästgårdar,

ehuru bevisligen av frälsenatur, likväl dragits under samma egenskap med

vanligt krono. Exempel gåves, att säterier, av enskild riddersman skänkta till

boställen åt församlingars prästerskap för evärdlig tid, icke desto mindre blivit

av kronans åklagare och allmänna domare behandlade alldeles i likhet med

1 Efter vidimerad kopia av originalresolution bland kammarkollegiets registratorskontors handlindar.

2 Modée VI. s. 4172.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kronans lägenheter. Prästeståndet hade nyligen haft tillfälle erfara, huru

kammarkollegiet, fastän det på nådig befallning kungjort berörde kungl, resolution

av år 1803, likväl givit ett officiellt utslag, att ett pastorsboställe vore

av krononatur, ehuru originala gåvobrev styrkte, att det vore säteri, givet av

en man av vapen till församlingens och dess prästerskaps nyttjande. Av detta

allt hade prästeståndet funnit den från längre tid befarade sammanblandning

av. krono- och kyrkogods, medelst den ursprungliga så kallade »geistliche

liniens» försvinnande utur jordeböckerna, redan hava inträffat, och fruktade

prästeståndet än vidare att denna sammanblandning skulle med tiden, som

bringade allt i glömska, fullkomnas, varigenom icke allenast innehavare av

präste- och kyrkohemman, utan även församlingarna skulle orättvist bliva förnärmade

i deras lagliga rätt. — Av dessa anledningar och då även de tydligaste

föreskrifter kunde i längden varda åsidosatta så väl av mindre noggranna ämbetsmän

som av mera eftergivna boställsinnehavare, hade prästeståndet anhållit

om nådigt förordnande, att alla ecklesiastika hemman och lägenheter i

likhet med vad av ålder varit övligt, åter måtte upptagas i jordeböckerna under

sin särskilda kolumn av »geistliche linien», såsom det enda i prästeståndets

tanke säkra medel att för framtiden trygga prästerskapet och församlingarna

i denna del.

Över denna prästeståndets framställning avgav kammarkollegiet underdånigt

utlåtande den 13 augusti 1823.

Kollegiet uttalade den förmodan, att något dess särskilda yttrande icke ansåges

nödigt därom, huruvida det borde antagas eller icke, att vid reduktionen

av kyrkogodsen och genom de därefter utkomna resolutioner, församlingarnas

prästbord och andra ad pios usus anslagna hemman blivit bibehållna med urminnes

rättigheter av andligt frälse. Varken 1675 eller 1723 årens prästerskapet

förunte privilegier tilläde samma stånd anslagna boställen och hemman

någon frälseegenskap eller frihet vidare än för biskopars och superintendenters

biskopssäten och ämbetsgårdar enligt 12 punkten och § 8 i dessa privilegier.

Sedan kollegiet därefter redogjort för resolutionerna på prästerskapets besvär

åren 1726, 1752 och 1803, anförde kollegiet vidare:

i astan prästerskapet i riket fortfore att utgöra ett särskilt riksstånd, upphörde

icke därigenom dess egenskap att vara statens ämbets- och tjänstemän.

Det vöre i denna senare egenskap som prästerskapet innehade och besutte icke

med någon ägande- utan endast nyttjanderätt under tjänstetiden, lika som alla

andra statens ämbets- och tjänstemän, de hemman och lägenheter, vilka prästerskapet

såsom boställen eller till begagnande under flera andra namn blivit

anslagna. Största delen därav hade kronan eller staten av sina tillgångar anordnat,

och örn också några riddersman och andra enskilda personer av särskilda

anledningar försett akademiska och andra ecklesiastika inrättningar

samt en och annan prästman i församlingarna med anslag av några få egna

hemman och lägenheter, och dessa då bestått av säteri- eller annan frälseeller

ock av kronoskattenatur, hade likväl även sådana i en viss mån därigenom

förändrat de egenskaper, som annars åtföljde frälse- och skattejorden, nämligen.

ägande-, fri förvaltnings- samt däribland försäljnings- och överlåtelserättigheten

från beställningen till annor man eller annat bruk. Vid detta förhållande

och då sådana hemman och lägenheter enligt Kungl. Maj:ts åberopade

resolutioner icke ombytte deras natur eller förlorade de dem i övriga

delar tillkommande friheter fran vissa utskylder och besvär därigenom att

de fördes i den jordebokskolumn, dit de enligt deras natur rätteligen hörde,

så vöre destomindre behov att uppställa dessa senare uti någon annan eller

särskild kolumn, som anslaget genom annotation in margine av jordeboken

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

333

för vart och ett särskilt antecknades och, därest en sådan annotation skulle

saknas, ägde vederbörande med gåvobrev eller andra behöriga handlingar visa

den tillkomna egenskapen och få den antecknad, eller därest den skulle anses

ofullständigt bevisad eller vara tvistig, av behörigt ämbetsverk prövad och

bestämd; varefter prästerskapet hade full säkerhet för åtnjutande av alla de

friheter och rättigheter, som hemman eller lägenheter av sådan natur enligt

författningarna tillkomme. — Även inom de indelta militär- och civilstaterna

i riket funnes både kungsgårdar och säterier anslagna åtskilliga därå upptagna

ämbetsmän såsom boställen och i avräkning på deras löner. Dessa hemman

upptoges likväl i kronokolumnen av jordaboken, utan att någon klagan

däröver blivit förd, eller saknad av de därmed förenade friheters tillgodonjutande

uppstått. På samma grund, som prästeståndet för detta yrkat och ännu

sökte rättighet att få sina boställs- och anslagshemman i en särskild jordebolcskolumn

uppförd, kunde förenämnda militära och civila ämbetsmän begära de

dem anslagna kungsgårdar och boställen med säterifrihet upptagna i en för

dem avskild kolumn; ävensom innehavare av krono- och skattesäterier samt

krono- och skattesäteri rusthåll hade lika anledning med prästerskapet att

för sådana hemmans uppförande söka inrättning av en ytterligare tillökt särskild

kolumn. ■— På alla dessa skäl ansåge kammarkollegiet sig sakna behörig

anledning att tillstyrka bifall till prästeståndets då för fjärde gången förnyade

und. ansökning örn de detsamma å tjänsten eller till ecklesiastika inrättningar

anslagna hemmans och lägenheters uppförande i en därtill inrättad

särskild jordebokskolumn. Kollegiet ifrågasatte, huruvida med anledning av

nådiga brevet den 18 februari 1782 det däruti givna förordnande att när

Kungl. Majit tvenne gånger prövat skäligt att avslå någon ansökning, densamma

sedermera icke borde uti Kungl. Maj :ts kansli till föredragning emottagas,

finge i avseende på prästeståndets då förevarande ansökning tillämpas

och för framtiden sättas i verkställighet till förekommande av otillåten frihet

att Kungl. Majit därmed ytterligare onödigtvis besvära.

Slutligen anmärkte kammarkollegiet, huruledes prästeståndet uti dess nu

ifrågavarande ansökan bland annat anfört, att kollegiet, som på befallning

kungjort Kungl. Majits förut omförmälda resolution av den 3 februari 1803,

likväl utfärdat ett officiellt utslag, som skulle innehålla, att ett pastorsboställe

vore av krono natur, ehuru originala gåvobrev skulle styrka, att det vore säteri,

givet av en man av vapen till församlingens och prästerskapets nyttjande. Då

prästeståndet varken uppgivit, vilket det hemman varit, varom detta beslut

blivit fattat, eller tiden, då detta senare vore utfärdat, saknade väl kammarkollegiet

tillfälle att vederlägga detta påstående eller visa de skäl, som till

kollegiets beslut härom kunnat föranleda. Kollegiet ansåge sig icke försatt i

någon förlägenhet, att, när det rätteligen fordrades, kunna ådagalägga sådana

omständigheter, som blevo tillräckliga att rättfärdiga kollegiets förfarande

härutinnan, ehuru även hos upplysta och redliga ämbetsmän skiljaktiga meningar

örn det rätta i mål av dylik beskaffenhet ej sällan kunde uppstå. Emellertid

hade kollegiet fått dela den tillvitelse, som av prästeståndet jämväl blivit

gjord kronans åklagare och så kallade allmänna domare i och för behandling

av prästboställens friheter och rättigheter; men kollegiet kände dock för sin

särskilta del den tillfredsställelse att efter bästa övertygelse och med oförryckt

rättvisa hava avgjort det anmälda, fastän till sitt namn obestämda målet;

varvid den omständigheten, att anslaget skall blivit gjort av en man av vapen,

icke utgjorde något säkert bevis, att samma anslag bestått av ett säteri, då

liven sådana miin kunde äga eller besitta fastigheter av annan och däribland

jämväl av krono och skatte natur. Om prästeståndet fortfore i den tänka, att

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. May.ts proposition nr 187.

därmed oriktigt tillgått, torde detta stånd eller vederbörande boställsinnehavare

icke underlåta, att inför Kungl. Majit i behörig ordning däröver anföra

und. besvär och söka ändring. Intill dess sådant skett och sig visat, huruvida

Kungl. Majit funne skäl att förklara kollegiets beslut för lagstridigt samt

förordna däruti rättelse, vore framställningen av kollegiets förfarande på det

obevista sätt, som blivit uppgivet, förtidig samt till det åsyftade ändamålets

vinnande varken lämplig eller ledande.

Genom brev till kammarkollegiet den 8 oktober 1823 gav Kungl. Majit tillkänna,

att Kungl. Majit icke nu mer än förr funnit något skäl att till den

ifrågavarande und. ansökningen lämna nådigt bifall; utan ägde prästerskapet

att i ovanberörda avseende trygga sig vid de tillförene och senast år 1803

givna kungliga försäkringar, vilka Kungl. Majit ville till alla delar hava

förnyat.

Det speciella mål, som prästeståndet i sin nyss refererade framställning av

den 29 juli 1823 uppenbarligen hade åsyftat och som även kammarkollegiet

något berört i sitt utlåtande över framställningen, gällde den rätta naturen

av kyrkoherdebostället Ekenäs i Stora Kils församling inom Karlstads stift.

Då den slutliga prövningen av detta mål hos Kungl. Majit kom att i väsentliga

delar innebära ett underkännande av de meningar, för vilka kollegiet i utlåtandet

gjort sig till tolk, och målets handläggning i kollegiet måste anses särdeles

belysande för den åskådning, som i förevarande ämne vunnit insteg hos

den kamerala chefsmyndigheten, torde det anses lämpligt att i detta sammanhang

något redogöra för vad som i detta mål förekommit.

Enligt ett av biskopen i Skara den 22 maj (tisdagen näst efter St. Eriks

konungs dag) 1431 utfärdat brev skänkte väpnaren Alexander Torstensson och

hans ^hustru Ingeborg Torbjörnsdotter till evärdlig ägo med förbehåll örn vissa

förmåner under makarnas livstid m. m. till prästbord och boställe åt prästen i

Kil sätesgården Ekenäs med vissa därtill hörande landbogårdar och torp, vilken

egendom Ingeborg och hennes make lagligen ärvt efter sin fader, väpnaren

Torbjörn Stath och hans hustru; och skulle enligt biskopens föreskrift kyrkoherdarna

i Kil till erkänsla och gengäld för så stor gåva varje månad hålla

en själamässa för givarnas, deras föräldrars och alla kristna själar »till

evig tid».

På anmälan av kyrkoherden Anders Olai, att gåvan blivit klandrad av

»några frälsemän i Västergötland», »gillade och stadfäste» Konung Gustaf I

gåvan genom brev den 9 augusti (S:t Laurentii afton) 1535, »efter Vi icke

annat förnimme kunne än att samme gård lagligen given var och för så mång

år sedan utöver Västerås recess och ordinantia».

I anledning av ett vid häradsrätten i orten anhängiggjort mål örn ansvar å

boställshavaren för nyttjande av boställets skog till avsalu, däri fråga uppstått

örn boställets natur, anhöll boställshavaren, innehavaren av Stora Kils

prebendepastorat, biskopen Olof Bjurbäck om kammarkollegiets beslut i den

sålunda uppkomna frågan, huruvida bostället vore ett krono- eller frälsehemman.

Genom utslag den 11 februari 1823 inskränkte sig kammarkollegiet

till att förklara naturen av bostället vara utredd och bestämd genom en från

kammararkivet den 10 januari 1822 utgiven undersökning, däruti efter jordeböckernas

föranledande Ekenäs upptoges såsom kronohemman.

Häröver anförde såväl boställshavaren som församlingen besvär hos Kungl.

Majit, däruti klagandena med åberopande, förutom av annat, av donationsbrevet

av år 1431 och Konung Gustaf lis stadfästelsebrev av år 1535 påstodo

att bostället, ehuru i jordeboken uppfört under kronotiteln, vore av frälse

natur.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Över besvären avgav kammarkollegiet den 19 augusti 1823 till Kungl. Maj:t

infordrat utlåtande. Häri anförde kollegiet:

Då det åberopade donationsbrevet av år 1431 samt Konung Gustaf I:s därå

givne stadfästelsebrev blivit företedda endast i avtryck från huvudskrifter,

vilka varken i kollegiet under det målet på dess prövning berodde eller sedermera

hos Kungl. Majit blivit framviste, och dessa avtryck dessutom saknade

egenhändig namnteckning av den person som föregåves hava intygat deras

överensstämmelse med originalen, så hade kollegiet icke kunnat antaga så

beskaffade handlingar såsom laga bevis och jäv mot kronans jordeböcker, vilka

från äldre tider år från år upptoge Ekenäs såsom krono med ingen annan

anteckning än att innehavaren åtnjöte det fritt samt med anförande av Konung

Gustaf lis brev av år 1535, att Ekenäs vore pa 1400-talet skänkt till prästbol.

Kollegiet anmärkte vidare, att örn man än antoge tillvaron av ^original till de

besvärshandlingarna bilagda avtrycken, så uppstode ändå den frågan vad bevisning

för hemmanets natur därav kunde hämtas, emedan den i donationsbrevet

så kallade man av vapen, vilket skulle betyda en sådan som genom rustning

frälst sin jord eller förvärvat den större frihet än som vanligen åtföljde odaleller

skattejorden, möjligen varit ägare till annan jord än den han genom

rustning frälst, utan att just Ekenäs varit den jord, som genom åtagen rustning

övergått till frälset. Det i donationsbrevet förekommande ordet »sätesgård»

bevisade ej annat än att givaren varit å Ekenäs boende och där haft sitt

säte, men ingalunda att hemmanet vore av säteri natur, helst tillkomsten av

egentliga säterier tillhörde ett senare tidevarv. Örn Ekenäs också varit verkligt

frälse, kunde detsamma liksom många andra hemman av varjehanda orsaker

hava övergått till krono natur. Kollegiet ansåg således klagandena onödigtvis

och utan ändamål hava besvärat Kungl. Majit med denna sak.

Klagandena inkommo med påminnelser, därvid församlingsombudet företedde

originalen av donationsbrevet på Ekenäs samt Konung Gustaf lis stadfästelsebrev

därå. Till ytterligare stöd för sin talan företeddes från församlingens

sida i original stadfästelsebrev å donationen, utfärdade år 1561 av

Konung Erik XIV, år 1582 av Konung Karl IX i egenskap av hertig i Södermanland

och Närke samt år 1621 av Karl Tilip, likaledes såsom hertig av

samma landskap.

Med anledning av de sålunda företedda huvudskrifterna och vad klagandena

vidare andragit i sina påminnelser hördes kammarkollegiet ånyo genom remiss

den 29 oktober 1823. I und. utlåtande den 25 därpå följande november anmälde

kollegiet, att varken de företedda donationshandlingarna eller vad i övrigt

andragits givit kollegiet anledning att frånträda vad som yttrats i dess tidigare

utlåtande, vilket alltså till hela dess vidd åberopades ävensom i tillämpliga

delar vad som innefattades i kollegiets betänkande av den 13 augusti 1823

rörande prästeståndets anhållan om ecklesiastika lägenheters uppförande uti

en särskild kolumn i kronans jordeböcker.

Besvärsmålet förekom hos rikets allmänna ärenders beredning den 24 januari

1824. I sitt enhälliga utlåtande yttrado beredningen, förutom annat, som

i detta sammanhang saknar intresse, att den omständigheten, att Ekenäs uti

jordeböckerna upptoges såsom kronohemman så mycket mindre bevisade något

emot dess uråldrige frälse egenskap sorn, efter vad hävderna upplyste, alla

prästbord utan åtskillnad på krono eller frälse blivit uti de efter »1724» ars

riksdag förändrade jordeböcker uppförda uti kronokolumnen, men vore dock

antingen krono eller frälse, allt efter som de av kronan eller frälseman vore

skänkta, därom också flere konungaförsäkran!- blivit lämnade, såsom ibland

andra, uti kungl, resolutionerna på prästerskapets besvär den 1 februari 1726,

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Majda proposition nr 187.

den 7 juli 1752 och den 3 februari 1803 samt på allmogens besvär den 29 november

1756 och den 1 september 1771 (?). Vidkommande själva saken anförde

beredningen att då jordebok icke osvikligen ägde vitsord utan kunde och borde

ändras och rättas, när därtill förekomme laga bevis, vartill nödvändigt måste

höra lagligt gåvobrev, bekräftat eller stadfästat av flere framlidne konungar,

hade allmänna beredningen trott sig äga de mest grundade skäl hemställa, att

Kungl. Majit, med upphävande av kammarkollegiets ifrågavarande utslag,

varigenom anteckningen i jordeböckema i avseende å prästbordet Ekenäs blivit

godkänd, täcktes anbefalla kollegiet att låta i jordeboken överföra berörda

prästbord från krono till frälse kolumn.

Kungl. Majit, som biträdde den av beredningen hävdade meningen, yttrade

i utslag den 12 maj 1824 att då jordebok icke kunde äga vitsord, när däremot

förekomme laga bevis, ansåge Kungl. Maj :t det vara tillräckligen upplyst och

utrett, att pastorsbostället Ekenäs icke vore något krono utan purt frälse hemman;

vadan ock Kungl. Majit prövade rättvist att, med upphävande av kammarkollegiets

utslag, varigenom anteckningen i jordeboken i avseende å prästbordet

Ekenäs blivit godkänd, förklara att kollegiet borde låta uti jordeboken

överföra prästbordet ifrån krono till frälse kolumn.

I särskilt brev till kommarkollegiet samma dag förständigades kollegiet i anledning

av en av rikets allmänna ärenders beredning framställd anmärkning,

»att Vår uppmärksamhet icke undfallit, hurusom I ej allenast vid prövningen

och avgörandet av ansökningen hos Eder utan ock sedermera i anledning av

underdåniga besvären över Edert meddelade beslut vid avgivandet av Edra

und. utlåtanden och särdeles det senare av den 23 sistlidne november till följd

av kungl, remissen av den 29 föregångna oktober månad, vilken hade till

föremål att erhålla en närmare undersökning och fullständig utredning av en

fråga, där stridighet sig visade mellan jordeböckema, å ena sidan, och äganderättshandlingar,

medelst flera konungaförsäkringar bekräftade, å den andra,

icke ingått uti den allvarliga och noggranna handläggning av målet, som Vi

av Eder förväntat och sakens vikt påkallade.»

Samma dag rikets allmänna ärenders beredning handlade frågan om rätta

naturen av kyrkoherdebostället Ekenäs hade beredningen förehaft åtskilliga

besvärsmål angående frågan örn äganderätten till vissa hemman under Harplinge

kyrka. Åborna å dessa hemman hade hos länsstyrelsen i Hallands län

gjort ansökning om livstidsstädja i syfte att sedermera få skatteköpa desamma.

Till stöd för sin ansökan hade de åberopat hemmanens redovisning i jordeboken

under krono titel ävensom 1569 års s. k. landebok för Lunds stift, enligt

vilken skulle framgå att kronan ägde dominium över hemmanen. Länsstyrelsen,

som ansåg att hemmanen tillhörde Harplinge kyrka, hade genom särskilda

beslut avslagit framställningarna, varemot kammarkollegiet på besvär av

åborna förklarade länsstyrelsen berättigad att jämlikt ett kungl, brev av den

22 maj 1819 antaga åbor å hemmanen. Såsom skäl för denna mening åberopade

kollegiet i huvudsak, att enligt 1569 års landebok kronan haft dominium

över hemmanen redan under den danska tiden och att kronan så mycket mindre

kunnat avhända sig desamma, som två av hemmanen blivit donerade till grevskap

åt greve Axel Lilja med undantag av vad till kyrkan blivit förlänat i

smörränta. Över kollegiets beslut anfördes hos Kungl. Majit underdåniga besvär

å Harplinge kyrkas vägnar. Vid föredragning av besvären i rikets allmänna

ärenders beredning yttrade föredraganden, förste expeditionssekreteraren

Prinzencreutz:

»Kammarkollegiet har uti detta och de tre efterföljande besvärsmålen (alla

angående Harplinge kyrkas hemman) efter min underdåniga tanka orätt till
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lämpat kungl, brevet av den 22 maj 1819, dareti Kungl. Majit uttryckligen

stadgat en generell grund för avgörandet av tvister av den ifrågavarande beskaffenheten.

_

Denna grund, bestämt förklarad, innehåller att kyrkorna i Halland icke

kunna frånskiljas städjerätten till dessa hemman under annat villkor, än visas

kan, det kyrkorna obehörigt sig tillegnat dispositionsrätten över samma hemman

sedan de danska tiderna. En sådan bevisning, som efter en laglig rättegångsordning

måtte tillhöra den kärande att förete, är icke satt i fråga, mindre

åstadkommen från deras sida, vilka hos Kungl. Maj :ts befallningshavande

velat frånvinna de ifrågavarande kyrkorna den uråldriga och jämväl med de

äldsta jordeböckerna överensstämmande dispositionsrätt, som kyrkorna oklandrat

utövat allt ifrån den tid Halland lades under svenska kronan; och har icke

heller kammarkollegium genom någon handling från dess arkiv kunnat styrka

att Kungl. Majit och kronan äger dispositionsrätten över hemmanen.

Den omständigheten att uti de senare eller yngre jordeböckerna desse hemman

upptagas uti kronokolumn, kan så mycket mindre verka till någon rätt

bevisning uti det ifrågavarande avseendet som flere kungl, resolutioner och

särdeles den uppå prästerskapets besvär av den 7 juli 1752 uti 10 § försäkrar,

att jordeboksförändringen icke förändrar naturen av hemmanen.

Att. vid detta förhållande frånkänna kyrkorna i Halland det dominium,

som desamma under seklers tid innehaft över de så kallade kyrkohemmanet

anser jag därför icke blott rakt stridande mot vad Kungl. Majit redan genom

kungl, brevet av den 22 maj 1819 i avseende på sa beskaffade hemman i nader

stadgat, utan även innefatta icke mindre än ett ingrepp uti helgden av urminnes

hävd och en laglig äganderätt.»

Föredraganden tillstyrkte alltså upphävande av kammarkollegiets utslag och

fastställande av länsstyrelsens beslut.

I föredragandens mening instämde beredningens pluralitet.1 Två ledamöter

ville på anförda skäl tillstyrka fastställande av kollegiets utslag.2

Genom beslut den 29 mars 1825 biträdde Kungl. Majit den mening, som

omfattats av pluraliteten, och prövade rättvist att med upphävande av kammarkollegiets

utslag fastställa de av länsstyrelsen meddelade besluten. I det

kungl, brev härom, som avläts till kammarkollegiet, anförde Kungl. Majit,

bland annat:

»Av åtskilliga danska förordningar och örn den tidens kameralverk befintliga

underrättelser vore sannolikt att ordet dominium icke betydde städselrätt utan

att denna rätt åtföljde landgillet, som vore detsamma som i Sverige jordeboksränta.

Dominium vore en översättning av danska ordet »herrlighed» och »höijhed»

och utmärkte en särskild slags rättighet såsom birketing, jus patronatus,

fördel av jakt, fiske, skog och så vidare. Den av kollegiet från landeboken

hämtade bevisning, huru dess mening än tyddes, förfölle likväl genom den i

saken företedda 77 år yngre handling, kronans jordebok för år 1646, enligt

vilken hemmanen vid Hallands avträdande till svenska kronan vore kyrko
-

1 Kammarrättsrådet Billberg, krigsrådet Stolpe, kanslirådet Hegardt, envoyén von Brinkman

och generallöjtnanten greve de la Gardie.

* Lagmannen Stahl och kanslirådet Netzel. Stahl anförde i sitt votum bland annat: — —

»Alltså och då i fråga om äganderätt till rikets jord som emellan staten och allmänna inrättningar

eller stiftelser yppas, den grundsats bör efter min övertygelse följas, att enär ej visas kan att staten

själv till dem överlåtit äganderätten till jorden, eller att enskild man, som därav förut varit innehavare,

sådan överlåtelse gjort, jordäganderätten bör anses tillhöra staten, finner jag densamma

omständigheten, att Skintaby i 1646 års jordebok är antecknad såsom kyrkohemman, icke utgöra

något tillförlitligt bevis för kyrkans påstådda dominium över hemmanet.» Denna mening återger

utan tvivel den kamerala doktrin, som tidigare allmänt omfattats.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hemman. Denna natur och egenskap av kyrkohemman kunde de icke anses

hava förlorat därigenom, att de år 1725 blivit införda i kronokolumnen, emedan

kungl, resolutionen på prästerskapets besvär den 7 juli 1752, § 10, innehöll den

försäkran, att de ecklesiastika hemmanen genom jordebokens nya inrättning

ej skulle ombyta den natur, som dem efter privilegierna tillkom, vilken försäkran

Kungl. Majit, uppå prästeståndets vid sista riksdag gjorda underdåniga

anhållan, den 8 oktober 1823 förnyat.»1

Den bestämda reaktion mot de inom kammarkollegiet härskande föreställningarna,

vilken kan utläsas ur Kungl. Maj :ts båda nyss omförmälda utslag av år

1824 angående kyrkoherdebostället Ekenäs och år 1825 angående Harplinge

kyrkas jordar, står utan tvivel i ett visst sammanhang med den nya liberala

åskådning i fråga örn jordäganderätt och jordbeskattning, som efter det nya

statsskickets genomförande bröt igenom i Sverige. För denna nya åskådning,

som starkt betonade betydelsen av den privata jordäganderätten, framstodo de

inom administrationen härskande regalistiska och feodala rättsidéerna såsom

hörande till en främmande och förgången föreställningsvärld.1 2 Det är också

känt, att dessa idéer aldrig kommit att helt upptagas av och införlivas med

den borgerliga rättsordning, som tillämpades av de allmänna domstolarna.

Prästeståndets sedan år 1682 upprepade gensagor emot föreställningen, att

kronan skulle vara ägare till eller ursprunglig upplåtare av den jord, som vid

reformationen alltjämt kvarblev i de kyrkliga institutionernas besittning, är i

och för sig ett bevis för att denna föreställning aldrig kom att slå igenom i den

allmänna rättsåskådningen.

Belysande äro uttalandena i allmänna besvärs- och ekonomiutskottets vid 1812

års riksdag i Örebro avgivna memorial den 18 juni 1812 i anledning av väckt

motion om rätt för åbor å domkyrko-, kyrko-, skol-, akademi-, annex- med flere

ad pios usus anslagna hemman att skatteköpa desamma. I detta memorial, som

vann bifall inom de olika stånden, avstyrktes den väckta motionen med anförande

av — förutom andra — följande skäl:

»Utskottet har av äldre nu tillgänglige författningar, särdeles kungl, breven

den 23 november 1694, den 28 augusti 1745 och den 18 februari 1747 trott sig

med säkerhet finna, att kyrko- och akademie- med flere ad pios usus anslagne

hemman blivit sådane inrättningar tid efter annan i allmänhet förlänte dels av

framlidne konungar, dels av enskilde personer till försäkrande örn sådane nyttige

inrättningars bestånd: Varav också följer, att desse inrättningar iklätt sig

samma rättigheter, som förre ägarne innehaft, och att desse donationer av

framfarne regenter genom de bekräftelser av sådane konungar och jämväl

riksens ständer därå sedermera tillkommit, innebär för dess inrättningar en så

osviklig grund för äganderätten därav i allmänhet, att sådane kronohemman

i följd därav icke kunnat eller bliva inbegripne uti de annars generelle senare

stadganden örn lösen av kronojord till skatte, eller vid prövningen av uppkomne

lösningstvister kunnat tillämpas, enär desse inrättningars styrelser sträckt sin

omtanka till försvar mot ingrepp uti desse inrättningars på äganderätten således

grundade förmåner.»

»På desse skäl finner utskottet ej anledning att tillstyrka någon ändring i

allmänhet uti de författningar, som försäkrar förr berörde inrättningar, genom

deras styrelses vård och inseende, om full äganderätt av slike hemman och lägen
-

1 1825 års kungl, beslut finnes avtryckt i Backmans’ Lagsamling, II, s. 509 f.

2 Ett representativt uttryck för ilen nya liberala åskådningen finner man i ett uttalande av

lagkommittén i dess år 1826 avgivna Förslag till allmän civillag å s. 131 f.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

339

heter samt därav beroende bortarrenderings-rättighet, samt i följd därav icke

heller någon rättighet för åboar i allmänhet att söka eller vinna förmån till

skattelösen av sådane lägenheter.»

De anförda uttalandena i utskottsmemorialet synas giva vid handen, att man

redan år 1812 frigjort sig från uppfattningen, att varje jordupplåtelse av kronan

till stiftelse eller allmän inrättning nödvändigtvis måste anses hava skett

under förutsättning, att själva jordäganderätten alltjämt var förbehållen kronan.

De kungliga donationerna jämställdes med enskildas. I bägge fallen utgår utskottet

från att inrättningen förvärvat äganderätt genom donationen och att

denna rätt icke var sämre än den förre ägarens. Av den feodalrättsliga förläningsteorien

finnes i utskottets argumentering intet spår.

Genom upphävandet av styrelseverkens domsrätt i vissa mål vanns ytterligare

utrymme för den av de allmänna domstolarna omfattade privaträttsliga åskådningen.

Under 1800-talet stadgade sig exempelvis den uppfattningen, att vad

städerna av kronan bekommit i s. k. donationsjord av städerna i regel innehades

under äganderätt, ehuru visserligen med inskränkning i den fria förfoganderätten.

På samma sätt har skett med de halländska och skånska kyrkohemmanen.

Beträffande särskilt de sistnämnda är kungl, brevet den 31 maj 1867 av intresse.

Av handlingarna i åtskilliga under Kungl. Maj:ts prövning dragna

besvärsmål, där tvist förevarit örn kronan eller vissa kyrkor vore ägare till

jord, införd i jordebokens kronokolumn, ävensom av ett av kammarkollegiet

till Kungl. Majit avgivet utlåtande i ämnet hade inhämtats, att olika åsikter

understundom gjort sig gällande i avseende därå, huruvida sådana tvister borde

handläggas av domstolar eller av förvaltande ämbetsverk och myndigheter.

Efter högsta domstolens hörande fann Kungl. Majit genom nyssnämnda brev

skäl förklara, att vad i 8 § 3 punkten av den för kammarkollegiet den 16

februari 1838 utfärdade instruktionen innehölles om behörighet för kollegiet

att besluta i frågor angående de i jordebokens kronokolumn upptagna hemmans

och lägenheters egenskap av bland annat kyrkohemman, icke borde så

förstås, att tvister därom, huruvida äganderätten till jord av berörda beskaffenhet

tillkomme antingen kronan eller någon viss kyrka, finge av kollegiet

prövas och avgöras.1

Samtidigt med utfärdandet av det kungl, brevet undanröjde Kungl. Majit

ett antal av kammarkollegiet meddelade utslag, varigenom kollegiet mot vederbörande

församlingars eller kyrkoråds bestridande förklarat kronan vara

ägare till vissa kyrkohemman i Skåne samt bemyndigat länsstyrelsen att antaga

åbor å desamma.

Utslagen undanröjdes emedan i målen tvistats, huruvida äganderätten till

hemman tillhörde kronan eller viss församlings kyrka.

Den i 1867 års brev av Kungl. Majit givna förklaringen är av intresse i ett

pär hänseenden. Genom brevet måste anses hava blivit fastlaget, att administrativ

myndighet icke äger befogenhet att pröva och avgöra äganderättstvister

mellan kronan, å ena, och de kommunala eller därmed likställda rättssubjekt, å

andra sidan, varom hiir är fråga, även örn tvistemålet allenast är ett led i en

jordeboksfråga eller annan förvaltningsfråga. Vidare måste anses vara fast
-

sy. förf. sami. nr 45/1867 s. 1. Jfr högsta domst. prot. d. Vt 1867. H. D:« flesta ledamöter

— ansågo med stadgandena i 10 kap. 14 § RB. och 8 § 3 p. i den för kammarkoll. d. 10/j 1838

utf. instr. överensstämma, att tvister mellan kronan, å ena, samt kyrkan, å andra sidan’ angående

äganderätt till jord, då fråga uppstår örn densamma rätteligen är i kronokolumnen i jordebok1;11,

upptagen, prövas av domstol, men däremot fråga om bättre rätt till sådana av krononatur

ostridigt varande hemman och lägenheter, som blivit till kyrkan disponerade, avgöras av administrativ

myndighet.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

slaget, att i tvister av detta slag kronan och församlingskyrkan eller de församlingsorgan,

som företräda kyrkan, framstå såsom fullt jämställda parter, varav

torde följa, att kronan saknar befogenhet att genom sin förvaltning, mot vederbörandes

bestridande, träffa sådana anstalter, att kronans ställning såsom part

i målet skulle komma att gynnas på motpartens bekostnad. Slutligen torde såsom

en konsekvens av brevet följa, att de äganderättstvister, som här åsyftas,

skola bedömas efter privaträttsliga regler, vilket väl torde innebära, att örn

bevismedel och bevispresumtioner skola gälla samma regler som i den allmänna

civilprocessen.

Frågan örn ecklesiastika fastigheters beteckning såsom kronoegendom har

jämväl under senare tid varit föremål för kritik. I en under 1920 års kyrkomöte

av förutvarande statsrådet, häradshövdingen Hugo von Sydow med instämmande

av regeringsrådet G. Thulin och hovrättsrådet K. J. Ekman väckt

motion hemställdes,

»att sådana åtgärder varda vidtagna, att anmärkt praxis i avseende å taxeringslängdernas

avfattning såvitt möjligt varder förebyggd, samt i offentliga

handlingar de ecklesiastika fastigheterna erhålla sådan beteckning, som utmärker,

att de tjäna ett ecklesiastikt ändamål.»

I motiveringen erinrade motionären örn innehållet i 1718 och 1724 årens

jordeboksmetoder rörande redovisningen av den kyrkliga egendomen, de framställningar,

som på sin tid gjordes från prästerskapets sida för vinnande av

rättelse av de olägenheter, som därav uppstått eller väntats uppstå, samt slutligen

de lugnande förklaringar, som i anledning därav vid särskilda tillfällen

givits från Kungl. Maj:ts sida. Därefter anförde motionären:

»Det har sålunda många gånger från statens sida kraftigt betonats, att upptagandet

av de kyrkliga och ecklesiastika fastigheterna under kronotitel i jordaboken

icke har någon betydelse för bedömandet av äganderätten till dessa

fastigheter. Tillmätande av sådan betydelse åt detta förhållande skulle ock stå

i strid med lagens allmänna regler för fastighets förvärv. Icke förty måste

det betecknas som en missvisande oegentlighet att dessa fastigheter upptagas

under sådan titel i jordeboken. Då emellertid förhållandet så länge fortfarit

och dess ändrande säkerligen icke skulle kunna ske utan mycken omgång och

stora kostnader, torde i detta sammanhang något yrkande om ändrade föreskrifter

för jordebokens förande icke böra göras.

Däremot är det av en viss vikt att tillse att jordebokens missvisning i avseende

på dessa fastigheters rättsliga natur icke må sträcka sina verkningar till

områden utanför jordeboken. Visas benägenhet att använda enbart den missvisande

kronobeteckningen på dessa fastigheter i andra offentliga handlingar

än jordeboken och vad därmed har omedelbart sammanhang, böra kyrkans

målsmän icke försumma att reagera däremot.»

Efter att hava fäst uppmärksamhet på att de ecklesiastika fastigheterna i

taxeringslängderna ofta utan vidare angåves såsom tillhörande staten, anförde

motionären vidare:

»Jordebokens missvisande kronotitel för de ecklesiastika fastigheterna börjar

således tränga in på andra områden och till och med föranleda den misstolkning

av kronobenämningens betydelse, som 1700-talets och 1800-talets kungl,

resolutioner och brev kraftigt velat förebygga. Att utan motsägelse låta ett sådant

förhållande fortgå och utveckla sig är icke utan fara. Får den missvisande

benämningen på dessa fastigheter genom ofta återkommande bruk nötas in

i allmänhetens föreställning, kan den uppfattningen i sinom tid bliva allmän,

att dessa fastigheter intaga samma rättsliga ställning som kronans verkliga

egendom. En sådan utveckling bör förebyggas i tid. Missuppfattning av sådan

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. May.ts proposition nr 187.

fastighets rättsliga ställning kan, om elen blir allmän, verka undergrävande för

styrkan av kyrkans rätt till fastigheterna. Ty en allmän uppfattning, lat vara

felaktig, är dock en makt att räkna med.»

Motionen vann kyrkomötets bifall, i anledning varav kyrkomötet den lo

november 1920 avlät skrivelse till Kungl. Maj:t. Kyrkomötets skrivelse har

enligt beslut den 9 oktober 1925 icke föranlett någon Kungl. Marits åtgärd.

Det framgår av de ovan citerade uttalandena i motionen, att man numera

anser redovisningen av den ecklesiastika jorden under krono titel sakna bevisvärde.

Därmed är emellertid icke sagt, att redovisningssättet skulle alldeles

sakna betydelse. Särskilt inom administrationen föreligger en benägenhet att i

vissa hänseenden jämställa den ecklesiastika jorden nied statens jord, som utan

tvivel har sin grund i detta redovisningssätt. I åtskilliga fall har denna benägenhet

säkerligen medfört rättsförluster för vederbörande, som icke varit i

tillfälle eller på grund av kostnaderna dragit sig för att söka vinna rättelse

genom rättegång vid allmän domstol.

Beträffande prästboställena föreligga tryckta redogörelser för de norrländska

länen samt Värmlands och Kopparbergs län.1 Ur dessa redogörelser hava utredningsmännen

sammanställt nedan intagna tablå, därvid med visst angivet

undantag den av författarna använda rubriceringen följts.

Om man i likhet med utredningsmännen anser anledning föreligga till antagande,

att de i kolumn 5 redovisade boställena, vilka i regel torde härstamma

från medeltiden, icke äro upplåtna av kronan, synas alltså bland samtliga i

angivna län befintliga boställen de av församlingar anskaffade eller. av enskilda

donerade boställena utgöra det övervägande flertalet eller minst 80

procent.

Värmlands län.....

Kopparbergs län ....

Gävleborgs län.....

Västernorrlands län . . .

Jämtlands län.....

Västerbottens län ....

Norrbottens län ....

1

2

3

4

5

Av kronan

anslagna

boställen

Av fond- medel in- köpta bo- ställen

Av försam- ling anskaf- fade och av

enskilda

donerade

boställen

Boställen,

vilkas till- komst genom

församling

eller donation

ansetts san- nolik

Boställen av

hittills ont- rett ursprung

471 2

10

9

7

5

8

16

12

1

5

3

52

50

49

35

20

28

19

7

12

30

9

1

75

25

45

41

33

11

11

102

21

253

59

241

312

553

Förhållandena i de angivna limén kunna emellertid icke anses typiska för

riket i dess helhet. Bebyggelsen i dessa län har ju varit relativt sen, och för
-

1 Redogörelse för de ecklesiastika boställena, I, Gävleborgs län, Stockholm 1904, II, Västernorrlands

län, Stockholm 1906, III, Jämtlands län, Stockholm 1909, IV, Västerbottens och Norrbottens

län, Stockholm 1915, V, Värmlands län, Stockholm 1922, VI, Kopparbergs län, statens

offentliga utredningar 1929:5.

2 19 stomhemman hava dessutom av redogörelsens författare ansetts anslagna av kronan, emedan

de, ehuru av medeltida ursprung, antagits hava indragits till kronan samt därefter anslagits

till sitt förra ändamäl. Dessa redovisas här i kol. 5.

Statistiska

uppgifter.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samlingsbildningen har därför i många fall där försiggått under andra förhållanden

än inom rikets sydligare trakter. Beträffande sistnämnda trakter

hava utredningsmännen låtit genom amanuensen hos kammarkollegiet F. H.

Morssing verkställa en utredning om tillkomsten av där befintliga boställen.

Undersökningen har emellertid med hänsyn till den korta tid, som för densamma

stått till buds, måst begränsas till endast några län, som ansetts representativa,

nämligen Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands

och Skaraborgs län. Undersökningen har icke heller kunnat sträckas längre än

till de äldre jordeböckerna, de s. k. prästverken m. fl. mera lättillgängliga källor.

Resultatet av Morssings undersökning kan sammanfattas sålunda:

Bostads- och Våning sboställen för kyrkoherdar.

I Södermanlands län finnas 55 boställen av icke närmare utrett men gammalt,

sannolikt medeltida ursprung samt 6 veterligen donerade boställen, varav

3 härstamma från medeltiden och 3 från nyare tiden. Några kyrkoherdeboställen,

som i sin helhet upplåtits av kronan, hava icke påträffats i länet. Däremot

har utrönts, att åtminstone i ett fall ett kronohemman upplåtits till

förbättring av ett prästbord.

I Jönköpings län finnas 57 bostadsboställen av icke närmare utrett men gammalt,

sannolikt medeltida ursprung, ett veterligen donerat och ett av kronan

upplåtet boställe. I ett stort antal fall hava bostadsboställen förbättrats genom

att andra fastigheter tillagts. Det är sannolikt, att av dessa sistnämnda en del

upplåtits av kronan. Andra av dem äro veterligen donerade. Troligen förekomma

bland dem också äldre löningslägenheter. — I 1660 års jordebok för

länet redovisas 35 stomhemman, därav 17 bland kronohemman, 2 bland sämjehemman,

14 bland kyrkohemman och 2 bland klosterhemman. Senare hava tillkommit

ett skattehemman och ett under krono titel redovisat hemman. I ett

fall har utrönts, att ett under kronotitel upptaget stomhemman upplåtits av

kronan. Huruvida övriga såsom krono redovisade stomhemman hava sådant

ursprung, har måst lämnas därhän.

1 Gotlands län synas samtliga 45 kyrkoherdeboställen och 47 annexhemman

härstamma från gammal tid.

I Malmöhus län har undersökningen icke i mer än två fall givit anledning

till antagande, att boställe eller löningshemman anslagits av kronan. Beträffande

.20 lägenheter och 3 boställen har utredning icke verkställts, och frågan,

huruvida bland dem finnas några av kronan upplåtna, har sålunda lämnats

obesvarad.

I Hallands län finnas 76 kyrkoherdeboställen och 11 mensalhemman av medeltida

ursprung. 3 hava upplåtits av danska kronan. Beträffande ytterligare

5 boställen föreligga anteckningar, som tyda på kronoursprung. 6 stomhemman

synas hava tillkommit efter reformationen men under den danska tiden. Deras

ursprung har icke kunnat närmare utredas.

I Skaraborgs län synas 81 kyrkoherdeboställen vara av gammalt ursprung. 3

boställen hava veterligen upplåtits av kronan varjämte 2 boställen sannolikt

härstamma från kronan. Ursprunget till 4 under boställen inlagda hemman är

okänt. Av länets stomhemman äro 68 av medeltida ursprung, 9 kunna ifrågasättas

vara upplåtna av kronan och 7 hava veterligen anslagits av kronan.

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 343

Komministersboställen.

I Södermanlands län hava 38 upplåtits av kronan, medan 17 synas hava tillkommit

på annat sätt. Ett boställe har donerats från kronojord under ständigbesittningsrätt.

I Jönköpings län hava 63 upplåtits av kronan, 2 donerats av enskilda och 1

inköpts av socknemännen.

I Gotlands län äro där befintliga 9 boställen anslagna av kronan.

I Malmöhus län redovisas inga komministersboställen.

I Hallands län äro samtliga där befintliga 16 boställen av kronoursprung.

I Skaraborgs län äro 93 anslagna av kronan, medan ett boställe torde vara

del av ett gammalt kyrkoherdeboställe.

Såsom sammanfattning torde kunna sägas, att i de av Morssing undersökta

länen 18 kyrkoherdeboställen, stom- och annexhemman upplåtits av kronan,

728 tillkommit på annat sätt1 samt 66 synas vara av mera ovisst ursprung,

medan 219 komministersboställen anslagits av kronan och 23 tillkommit annorledes.

Av samtliga dessa boställen hava således 237 anslagits av kronan och

728 tillkommit på annat sätt. Uppkomsten av återstående 66 boställen har icke

ens med sannolikhet kunnat utrönas.

Även i rikets sydligare delar synas alitsa de pa annat sätt än genom anslag

av kronojord tillkomna boställena utgöra det övervägande flertalet, även örn

deras övervikt icke är så stor som längre norrut. Som synes är det huvudsakligen

komministersboställena, som i större omfattning anslagits av kronan,

medan kyrkoherdeboställen samt stom-, annex- och mensalhemman i allmänhet

tillkommit på annat sätt. Detta förhållande synes vara särskilt utpräglat i

Svealand och Götaland. Såsom utredningsmännen förut anmärkt, vörö de av

kronan anslagna komministersboställena oftast små — de utgjordes ibland av

ödeshemman och skattevrak. _

Vid mitten av 1800-talet kom frågan örn församlingarnas ställning till sina

boställen i ett nytt läge. Utvecklingen hade medfört en betydande ojämnhet i

avlöningsavseende prästerskapet emellan, i det att nämligen prästerskapet i

ett pastorat var väl tillgodosett, medan avlöningen i ett annat pastorat var

otillfredsställande. Nu framträdde en strävan att verkställa en utjämning i

förevarande hänseende mellan pastoraten. Det yrkades från ett och annat håll

t. o. m„ att alla medel, som vore avsedda till prästerskapets avlöning, skulle

indragas till statsverket, av vilket sedermera till prästerskapet skulle utbetalas

utjämnade löner.

Såsom närmare framgår av den redogörelse för dessa frågor, som lämnats i

en bilaga till detta betänkade (bilaga A), avvisades tanken på ett förstatligande

av avlöningstillgångarna. Däremot vann strävandet efter en utjämning

så till vida beaktande, att genom lagstiftningen medgavs överflyttning i

viss begränsad omfattning av avlöningstillgångar från ett pastorat till ett

annat. c

Den första bestämmelsen angående överflyttande av prästlönemedel_ fran ett

pastorat till ett annat innehölls i 9 § av kungl, förordningen den 11 juli 1862

angående allmänt ordnande av prästerskapets avlöning. Såsom av detta för1''attningsrum

framgår, tilläts överflyttning av avkastning fran boställe dock

ej från bostadsboställe -—- då bostället anslagits av kronan.

Bestämmelsen innefattar uppenbarligen en viss eftergift i prästerskapets

privilegier, i vad de avse att trygga vissa prästerliga tjänster vid innehav av

Boställenas

bundenhet

^ vid visst

~ pastorat.

1 Hit hava de medeltida boställena räknats.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vissa fastigheter. Däremot har man anledning antaga, att rättigheter, som med

avseende å ifrågavarande löningsboställen tillkommit församlingar, av 1862 års

lagstiftning lämnats orubbade och att således hinder mot överflyttning med

hänsyn till dylika rättigheter måhända i en del fall förelegat. Till rättigheter

av antydd beskaffenhet torde böra räknas sådana, som åtnjuta skydd enligt

§ 77 regeringsformen.1

Lämnade, såsom ovan anförts, 1862 års förordning församlingarnas rättigheter

till deras boställen orubbade, så gäller detta ej mindre örn 1866 års och

1894 års skogsordningar.

Vid de löneregleringar, som verkställdes med stöd av 1862 års förordning,

fingo pastoraten behålla sådana av kronan upplåtna löningsboställen, som prövades

behövliga för avlöning av pastoratens prästerskap. Prästlöneregleringskommittén

däremot föreslog i sitt 1903 avgivna betänkande angående reglering

av prästerskapets avlöning, II: IV, att pastoraten skulle skiljas även från

sistnämnda boställen och att all avkastning från dem skulle ingå till en särskild

fond. kyrkofonden. Kommittén föreslog därjämte, att skogsavkastning

från bostadsboställe, som anvisats av kronan, skulle ingå till samma fond,

medan skogsavkastningen från sådant boställe då delvis tillföll boställshavare^

örn skogen stod under hans förvaltning.

Av visst intresse är, att kommittén i motiveringen till sitt författningsförslag,

II: IV s. 90, föiutsatte, att då skogsavkastningen av boställe, som anskaffats

av församling, översteg pastoratets behov av prästlönemedel, överskottet

skulle användas till främjande av andra kyrkliga ändamål inom

pastoratet.

Vid infordrande av utlåtanden över kommitténs förslag väcktes av chefen

för ecklesiastikdepartementet frågan om lämpligheten att till kyrkofonden indraga

även jordbruksavkastningen från bostadsboställen, som anvisats av kronan,

men denna tanke vann icke genklang hos kammarkollegiet med flera, som

yttrade sig över förslaget, och förslag i sådant syfte upptogs icke heller i den

till 1908 års riksdag avlämnade propositionen i ärendet. Vid propositionens behandling

i riksdagen framträdde starkt motstånd även mot de av kommittén

föreslagna indragningarna, och dessa godkändes ej heller. Till utgången hava

säkerligen medverkat de uppfattningar rörande församlingarnas rätt till boställena,

som under förarbetena till 1910 års lagstiftning kommo till uttryck,

såsom att alla slag av boställen tillhörde församlingarna och att det i många

fall vore förenat med svårigheter att förebringa bevisning i fråga om sättet

för boställenas tillkomst.

En princip, som var främmande för såväl den äldre rätten som kommittén,

var den vid riksdagarna med skärpa hävdade och genomdrivna grundsatsen,

att ingen skillnad i avseende på sättet för dispositionen skulle göras mellan

skogsavkastning och jordbruksavkastning. Den äldre rätten hade i avseende på

skogsavkastningen utvecklat sig under intrycket av uppfattningen, att inskränkningen

av boställshavarens rätt till skogen till allenast husbehovet inneburit,

att överskottet av skogens avkastning skulle vara kronan förbehållet. I själva

1 Paragrafen lyder »Kungsgårdar och kungsladugårdar nied därtill lydande hemman och lägenheter,

kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken och andra kronans

fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan riksdagens samtycke genom

försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt, kronan avhända. De skola förvaltas

efter de grunder, riksdagen därom föreskriver; dock att de personer och menigheter (här

kurs.), som, efter hittills gällande författningar, sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller

nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna

må i vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna till

skatte försäljas.»

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

verket visar en granskning av de utfärdade bestämmelserna om inskränkning

av boställshavarnas rätt till skogsfång, att dessa bestämmelser tillkommit allenast

i syfte att säkerställa en efterträdande boställshavares intresse av att

skogen även under hans tid skulle kunna giva tillgång till husbehovsvirke. De

äldre inskränkande bestämmelserna äro alltså att anse såsom skogsvårdsföreskrifter.

En anordning, varom förslag uppkom vid 1908 års riksdag vid behandling av

prästlöneregleringsfrågan och som upptogs och närmare utformades av de s. k.

1909 års prästlöneregleringssakkunniga i deras förslag^ samt slutligen vann

riksdagens bifall, var, att boställsavkastningen icke fick atnjutas av pastoraten

för prästavlöning, med mindre för sådant ändamål först uttaxerats visst belopp

och detta visat sig vara otillräckligt. Anordningen innebar även, att boställsmedel,

som icke kommo till användning i pastoraten, s. k. överskott, skulle tillföras

kyrkofonden. Denna anordning kan icke uppfattas såsom ett upphävande

av församlingarnas rätt till boställena men är dock att betrakta som en inskränkning

av samma rätt.

En njdiet i 1909 års sakkunnigas förslag är bestämmelsen i 19 § 2 momentet

prästlöneregleringslagen, jämförd med 3 § kyrkofondslagen, enligt vilken pastoratets

rätt till avkastningen av sina boställen inskränktes till sådana, som äro

belägna inom pastoratet eller, ehuru belägna utom pastoratet, icke upplåtits av

kronan.

Det resultat av utvecklingen, som föreligger i 1910 års lagstiftning, innebär

i rättsligt avseende en seger för reaktionen mot de tidigare strävandena

att överflytta eller indraga boställsavkastning. De med tillämpning av 9 § i

1862 års förordning faktiskt indragna boställena återställdes visserligen ej,

men ytterligare indragningar tillätos icke annat än i nyss angivna undantagsfall.

Detta innebar en stark beskärning av indragningsrätten i jämförelse med

1862 års förordning. 1910 års lagstiftning medförde således en utvidgning

av den grupp av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt, och kan

därför sägas åtminstone i detta avseende hava förstärkt pastoratens ställning

till prästlönejorden.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga 3.

Kammarkollegiets kritik ay utredningsmännens framställning angående

församlingarnas ställning till prästlönejorden.

Främst i utredningsmännens betänkande har intagits en av dem verkställd

utredning beträffande församlingarnas ställning till prästlönejorden. Det får

antagas att denna redogörelse haft en central betydelse för utredningsmännens

och de sakkunnigas förslag, särskilt i avseende å frågan om förläggande till

pastoraten av förvaltningen av de till prästerskapets avlöning avsedda boställena.

Efter ämbetsverkens1 mening kan berörda förvaltningsfråga eller eljest

frågan örn ändrad ecklesiastik lönelagstiftning icke annat än i ringa mån påverka

den uppfattning, vartill man må komma i avseende å det spörsmål, som

behandlats i omförmälda utredning.

Detta oaktat har kammarkollegium, som det närmast tillkommer att ingå i

bedömande av utredningen, ansett sig böra något beröra densamma.

Statskontoret har å sin sida funnit den fråga, som är föremål för sagda utredning,

icke falla inom området för sin ämbetsverksamhet, varför statskontoret

icke deltagit i utredningens bedömande.

Med hänsyn till den korta tid, som stått utredningsmännen till buds för en

undersökning av den stora omfattning och den invecklade beskaffenhet varom

här är fråga, kan ej förväntas att den skulle vara fullt uttömmande och allsidig.

För kollegium, som likaledes för utlåtandes avgivande har sig förelagd en synnerligen

begränsad tid, har det ej heller varit möjligt att annat än jämförelsevis

ytligt ingå i granskning av utredningen. En mera ingående kritik hade tvivelsutan

varit önskvärd, ty vissa sidor av problemet synas vara icke alls eller

icke tillräckligt belysta.

Frågan örn en fullständig överflyttning till pastoraten av boställsförvaltningen

och det i sammanhang därmed föreslagna upphörandet av den över

prästlöneboställena utövade permanenta statskontrollen, vilken sammanhänger

med den prästerliga organisationens karaktär av nationell institution, rullar

upp det invecklade problemet om förhållandet mellan stat och kyrka över

huvud. Av ålder hava de kyrkliga myndigheterna och organen åtnjutit en

vidsträckt självstyrelse i andliga frågor. De ekonomiska och administrativa

däremot ha alltsedan reformationen kontrollerats av statsmakten. I dessa

yttre eller »världsliga» angelägenheter är också förbindelsen mellan stat och

kyrka i överensstämmelse med lutherska grundsatser mycket nära. Problemet

har i själva verket en avgörande betydelse för frågan örn den statliga kontrollens

umbärlighet. Härvidlag kan ej åberopas, att i Finland boställsförvaltningen

överlämnats till pastoraten utan någon egentlig kontroll av statsförvaltningen,

ty den finska kyrkan är på grund av speciellt finska förhållanden

en fullt utbildad korporation, ett juridiskt samfund med egen beskattningsrätt,

med rätt att mottaga gåvor och testamenten samt att kära och svara i rättegång

(Jfr Finlands kyrkolag § 455). Så är icke fallet i Sverige, där enligt 1686

års kyrkolag den kyrkliga verksamhetens uppehållande är en plikt och uppgift

1 Kammarkollegiet och statskontoret.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

för staten. Om ett införande av den finska ordningen åsyftas, synes den riktiga

behandlingsordningen vara, att kyrkan först — i grundlagsväg 1 konstitueras

såsom ett rättsligt samfund med pastoraten och församlingarna, såsom

underavdelningar, varvid kyrkans såsom helhet och dess delars rättigheter

kunna avgränsas dels gent emot staten, dels inbördes. De sakkunnigas förslag

innebär att, utan en sådan avgränsning, på pastoraten ^ under kontroll endast

av kyrkliga myndigheter överflytta ett fastighetsbestånd, delvis av kronoanslags

natur, med ett värde av inemot 200 miljoner kronor, samt i huvudsak

rätten till avkastningen av kyrkofonden, 55 miljoner kronor, och dit ingående

statsanslag å omkring 5 miljoner kronor årligen.

I redogörelsen för utredningsmännens ifrågavarande undersökning — anmärkningsvärt

nog har en väsentlig del därav (s. 14—35)“ hämtats ur en pa

uppdrag av ena parten i en tvistig rättsfråga verkställd, icke publicerad utredning

— saknas en systematisk utredning och behandling av det problem, som

utredningsmännen torde hava haft att i enlighet med direktiven i departementschefens

uttalande den 23 januari 1931 söka lösa, nämligen »den synnerligen

viktiga frågan om församlingarnas av ålder bestående ställning till den

del av kyrkoförmögenheten varom fråga är». I den verkställda utredningen

lämnas lösryckta exempel och exkurser över vissa nog så intressanta specialfrågor,

dock utan direkt betydelse för frågan om församlingarnas äganderätt

till prästlönejorden. Vilken natur den rätt har, som pastoratet enligt utredningsmännen

och de sakkunniga äga till boställena, synes oklart. Ehuru i

argumenteringen en uppenbar sammanblandning ägt rum av privaträttsliga och

offentligrättsliga begrepp, synas emellertid —• då ju en offentligrättslig rätt

ej har längre varaktighet eller större räckvidd än den författning, varå den

grundas — utredningsmännen och de sakkunniga utgå från att pastoraten hava

en privaträttslig (äganderättslig) rätt till de boställen, som äro använda för

prästerskapets avlöning. Denna argumentering torde bygga på en antagen

ursprunglig rätt för församlingarna såsom sådana till deras präster anslagna

boställen, framför allt till de av församlingarna själva anskaffade. I ett i

1929 års betänkande (I. sid. 150) anfört rättsfall bär denna uppfattning år

1916 underkänts av högsta domstolen. I själva verket synes den gjorda argumenteringen

mera tjäna till ett ådagaläggande av karaktären av den offentligrättsliga

dispositionsrätten (jfr sid. 11).1 2 3

Vad angår utdömandet (s. 15)4 av den inom statsförvaltningen sedan reduktionstiden

och till jämförelsevis sen tid tillämpade presumtionen, att medeltida

boställen, tills annat visats, vore att anse såsom upplåtna av kronan,

vill kollegium, utan att taga bestämd ståndpunkt till denna svåra och invecklade

fråga, allenast erinra, att under den första kristna tiden här i landet konungarna

ostridigt byggde kyrkor och uppläto prästbol (utr.-männen s. 10).5

Oförytterlighetsgrundsatsen beträffande kronogodset, som förmenas utgöra ett

hinder för antagandet att kronoegendom i väsentlig omfattning härvid kommit

1 Jfr Justitiorådct Öhr. Naumanns yttrande till högsta domstolens utlåtande över förslag till

ny kyrkolag 1873: >— — — bör icke lämnas ur sikte, att det är vår svenska statskyrka, för

vilken här skall rcglementeras, helst nu icke rimligen kan vara fråga om att genom grundlagsändringar

tillvägabringa en skilsmässa mellan kyrkan och staten utan fasthellrc med iakttagande

av den varsamhet, som särskilt i detta maktpåliggande ämne är oavvislig, söka förebygga lika

mycket införandet av en högkyrklig hierarki med sina romcrskt-katolska tendenser som statskyrkans

förvandling till en presbyterianförsamling» (Naumanns tidskr. 1878 s. 77).

2 8. 322—341 i bilaga 2.

3 8. 319 och 320 i bilaga 2.

4 S. 323 i bilaga 2.

6 S. 318 och 319 i bilaga 2.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

till användning, förekommer först i yngre Västgötalagen (från tiden 1250—

1300) och avser här blott det äldsta kronogodset, Uppsala öd. Vid lagens uppteckning

torde församlingsbildningen i stora delar av riket hava varit i

huvudsak avslutad, i varje fall var detta förhållandet i Västergötland. Något

hinder att i dessa delar av landet kronogods kommit till användning för boställenas

bildande föreligger alltså icke. Ett allmänt förbud mot minskning

av kronans rätt förekommer först i Magnus Erikssons landslag (omkring

1350). Återkallelse av kronojord, anslagen kyrkliga ändamål, sträckte sig

varken vid drottning Margaretas eller konung Karl Knutssons räfster eller

Gustaf I:s reduktion längre tillbaka än till år 1363, det år då konung Albrekt

inkom i riket. Det synes alltså, vilken uppfattning man än har örn kronogodsupplåtelsernas

natur, uppenbart, att den ifrågavarande förvaltningstraditionen

ej helt saknat historisk grund. Den torde dessutom hava stått i överensstämmelse

med den officiella åskådning, som gällde vid tillkomsten av 1686 års

ännu giltiga kyrkolag. Beträffande de boställen, vilka under medeltiden tillkommit

i sammanhang med församlingsbildandet, bör ej förbises, att deras

anskaffande och överlåtande till lokalkyrkan genom en formlig äganderättsöverlåtelse

innebar en såsom förutsättning för församlingsbildandet uppställd

prestationsskyldighet, som ursprungligen utkrävts av de kyrkliga myndigheterna,

vilka utövade en rätt vittgående befogenhet att för kj^rkans räkning ålägga kyrkomenigheterna

skatter och besvär, samt att efter reformationen Konungen övertagit

kyrkans befogenheter i detta och andra avseenden. Önskvärt hade varit att få en

kort men klar bild av den kamp, som efter reformationen ägde rum mellan å ena

sidan den prästerliga uppfattningen och å den andra den världsliga statsmaktens

åskådning i fråga om den till prästerskapets underhåll brukade fasta egendomen.

1 I utredningen lämnas val en del upplysningar om prästeståndets mening

och anspråk men icke något örn de övriga riksståndens och regeringsmaktens

ställningstagande. Särskilt hade det givetvis varit av intresse att få utrett

eller åtminstone belyst vilken uppfattning rörande de kyrkliga menigheternas

på privaträttslig grund vilande rättigheter till prästborden och annan

prästlönejord kan anses hava framträtt under utförandet av Gustaf Vasas nydaningsarbete

och vid lagstiftning och förvaltning under tiderna därefter.

Utredningsmännen uttala (s. II)1 2 att anordningen att göra överlåtelsen av

prästbolet till sockenkyrkan och icke till församlingen vore (»få anses vara»)

mera av formell beskaffenhet såsom härledande sig från en tid, då församlingen

såsom sådan ännu icke av den borgerliga rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Man blir villrådig vad utredningsmännen här avse. Av ordalagen att döma

avses transaktionens innebörd enligt nu gällande privaträttsliga regler. Vad

som är av betydelse är dock först och främst innebörden av densamma vid

tiden för överlåtelsen. Såsom allmänt torde vara erkänt, hade formen en helt

annan och reell innebörd iin utredningsmännen torde mena. Grunden var den

kanoniska rättens och de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden

skulle formligen övergå från givarnas till ett kyrkligt instituts, här sockenkyrkans,

ägo. Där församlingsborna skjutit samman jorden, måste denna alltså

hava upphört att vara deras tillhörighet. Det var efter medeltida åskådning

ej församlingens utan kyrkans behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas.

Församlingen var endast den kyrkliga verksamhetens objekt. Örn utredningsmännen

hade velat fullständigare citera den av dem delvis avtryckta

1 Rörande denna fråga torde kunna hänvisas bland annat till Otto S. Holmdahls arbete

> Stud ier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden* I och II; Oscar

Hippel. Kyrkolagskommittén 1824—1846; P. O. Gränström, Prästeståndets sista strid.

2 S. 320 i bilaga 2

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

prästeståndets framställning till Kungl. Majit år 1682 (s. 16)1 skulle därav

hava framgått att ståndet ingalunda menade att församlingarna vore ägare

till boställsjorden. Det heter härutinnan i framställningen bland annat:

»Söka vi dock med all underdånighet att försvara prästegårdarna, ej såsom

vår enskylte egendom, vilken kan våra barn ärfteligen tillfalla, utan sorn en

varaktig och omistelig och allmän rättighet, den de alla måste nyttja, vilka

till gudstjänsten och det heliga predikoämbetet i alle efterkommande tider

skulle brukade varda. ---—-Vad---■ förslaget vidkommer att lägga

några kyrkosocknar tillsammans under ett gäll, på det att de. övriga prästeborden

måge till Kungl. Maj:ts och kronans behov besparde bliva, så vilje vi

det alles rättsinnige omdöme hemställa 1) om det rätteligen ske kan - - - .

Att det ingalunda kan ske synas dessa viktiga skäl förhindra: 1. Att lika som

själva kyrkan är Guds lius, så är jämväl all dess tillhörighet Guds egendom;

ty ej allenast det rum, på vilket templet skulle byggas, utan ock all den mark,

som avmättes till prästernas hus, var Herranom heligt. Såsom då kyrkan hörer

Gud till, så hörer prästegården kyrkan till, och farligt är att röra något, som

Gud vill hava sig förbehållit--—.» (Lidén, Handl, örn riksdagen 1682,

s. 244, 245.)

Såsom kollegium i sitt underdåniga utlåtande den 31 oktober 1930 över

1929 års förslag närmare utvecklat, är den prästerliga . boställsjord, som ej

anvisats av kronan, på få undantag när att anse såsom stiftelseegendom under

statens kontroll och garanti. Föreställningen att församlingarna, såsom sådana

äro ägare torde hava mera allmänt gjort sig gällande först omkring 18.00-talets

mitt och då i politiskt sammanhang. Någon inverkan på det privaträttsliga läget

har denna omständighet ej kunnat få.

Församlingarnas rätt är i varje fall ej starkare än intressenternas för en

stiftelse. Den är såtillvida svagare än i vanliga stiftelser som, på sätt prästeståndet

år 1682 erinrat, prästerskapet, ej församlingarna, av ålder varit intressenter

-—- se t. ex. de prästerliga privilegierna, sorn, från att. hava varit

överenskommelser mellan regenten och prästeståndet, ar 1723 fingo karaktären

av allmän lagstiftningsakt. — Först genom 1910 års lagstiftning hava

pastoraten, som i grund och botten blott äro enheter för fullgörande av vissa

offentliga skyldigheter, prästerskapets avlönande och viss. byggnadsskyldighet,

insatts såsom mera direkt intresserade. Men vid sådant .förhållande

måste hänvisningen i motiveringen (s. 90) till § 77 R.f., vilket

lagrum i åsyftad del otvivelaktigt avser privaträttsliga rättigheter, vara alldeles

oriktig. Intressenterna för en stiftelse lia en rätt, att avkastningen skall

orubbat tillkomma dem i enlighet med givna normer. Det karaktäristiska för

prästlönejorden och sammanhängande med dess offentligrättsliga ställning är,

att genom organisatoriska förändringar i administrativ väg tjänsters .sammanslagning,

indragning eller inrättande, eller genom ändringar i församlings- och

pastoratsindelning, intressenternas krets, vad varje stiftelse beträffar, principiellt

kan ändras. Permutationsinstitutet har här större utrymme än i fråga

örn de rent privaträttsliga stiftelserna. Ifråga örn stiftelser över huvud är det

icke begreppsenligt, att intressenterna på sin rätt att njuta viss avkomst skulle

kulina grunda ett anspråk att övertaga stiftelsens förvaltning. Vad beträffar

boställsstiftelserna, som ha en ej blott privaträttslig utan ock offentligråttslig

ställning, gäller detta omdöme så mjmket mera, som ett dylikt anspråk helt

strider mot de historiska förutsättningarna. S.

S. 324 i bilaga 2.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utredningsmännen synas anse, att en privaträttslig rätt till prästlönejorden

från början tillkommit den kyrkliga primärkommunen, församlingen, i denna

dess egenskap. Huru denna rätt kan hava övergått från den särskilda församlingen

på det för kyrkligt administrativa ändamål bildade pastoratsförbandet,

som oftast består av flera församlingar, är med denna utgångspunkt oförklarligt.

Ännu egendomligare skulle vara om en donation av enskild person utan

vidare övergått till »en rättighet af fullt privaträttslig natur» för pastoratet,

»ibland äganderätt, ibland besittningsrätt eller rätt till afkomst» (s. 66),

utan att donationshandlingen har bestämmelse härom.

Ej ens någon förvaltningsrätt i avseende å prästboställe har under protestantisk

tid, och sannolikt ej heller under katolsk, tillkommit församlingen. Det

är ägnat att förvåna, att utredningsmännen (s. 13),1 synbarligen till stöd för

pastoratens förvaltningsbefogenhet i äldre tid, ansett sig kunna åberopa en

»sexmansstadga från 1617», enligt utredningsmännen »uppenbarligen emanerande

från riksdagen i Örebro samma år». Om denna stadga varit autentisk,

skulle församlingens sexmän bland annat haft till uppgift att jämte kyrkoherden

taga viss rättslig vård örn prästboställena (»såsom ock prästgårdsägor

att de icke försnillas eller borthävdas, prästgården till men och skada») och

alltså utgjort det enda belägget för förvaltningsbefogenhet för församling i

avseende å prästlönejord. Av det av utredningsmännen själva åberopade arbetet

(H. Gullstrand, Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia

under 1600-talet s. 59 f.) framgår emellertid, att denna s. k. stadga aldrig

utfärdats. Anledning finnes att antaga, att texten i densamma härrör från de

biskopliga kretsar, som på 1600-talet sökte bland annat genom organiserande

och stärkande av församlingarnas självstyrelse i görligaste mån befria den

kyrkliga förvaltningen från statens kontroll eller från risken för befarade

övergrepp från regeringsmaktens sida, strävanden som slutligen avvisades genom

1686 års kyrkolag (jfr anf. arb. s. 54, 57, 109).1 2 I den av utredningsmännen

citerade delen strider aktstycket såväl mot föregående som efterföljande

författningar, såsom Gustaf I:s brev den 26 maj 1538 samt 1650,

1675 och 1723 års prästerliga privilegier. De efter reformationen tillkomna

och gällande författningar, som tillägga församlingar förvaltningsbefogenheter

över kyrklig egendom, hänföra sig helt till kyrkornas underhålls gods.

När utredningsmännen (s. 38—40,3 66) och de sakkunniga (s. 42, 434) tala

örn pastoratens (eller rättare församlingars) »rättigheter» eller »lagstadgade

rätt», hava de alltså icke kunnat uppvisa, att dessa rättigheter, om därmed avses

privaträttsliga rättigheter, hava något reellt innehåll. En argumentering

som rör sig med rättigheter utan sådant innehåll måste verka vilseledande.

Sakläget ändras ej därav, att i undantagsfall församlingar och, beträffande

prästerliga bostadslägenheter enligt 1910 års lagstiftning (»prästgårdar»),

pastorat kunna på grund av eget förvärv hava en privaträttslig rätt, som dock,

så länge fastigheterna användas för sitt ändamål, icke är aktuell.

I den mån utredningsmännen och de sakkunniga må anses hava velat genom

den ifrågavarande utredningen förebringa bevis om påstående örn församlingarna

såsom privaträttsliga ägare av prästlönejorden och därigenom giva stöd

för här nedan närmare behandlade förslag om överlåtande till pastoraten att

omhänderhava förvaltningen av den prästlönejord, som är lokal avlönings
1

S. 321 i bilaga 2.

2 Den av utredningsmännen sid. 13 (s. 321 i bilaga 2) citerade biskop J. Kylanders stadga för

Linköpings stift hör till de s. k. stiftsstadgor, som vissa biskopar utfärdade för stiftets präster.

3 S. 343—345 i bilaga 2.

4 S. 122 bär ovan.

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

351

tillgång, Ilar kammarkollegium icke blivit övertygat av vad utredningsmännen

och de sakkunniga anfört. Det torde därför alltjämt föreligga fullgiltig anledning

att vid övervägande av frågorna örn församlingarnas rätt till den icke

av kronan upplåtna prästlönejorden och dess avkastning samt örn dispositionen

och förvaltningen därav utgå från uppfattningen örn denna egendoms egenskap

av stiftelseegendom.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bil. 4.

P. M.

Undertecknade, förutvarande utredningsmän, som tagit del av kammarkollegiets

granskning av det i vårt betänkande intagna inledande historiska kapitlet

angående församlingarnas ställning till prästlönejorden, hava på förekommen

anledning ansett sig böra anföra följande.

Den felaktiga Kollegiet, vars ifrågavarande granskning finnes intagen i ett utlåtande, som

utgångs- £ övrigt avgivits gemensamt med statskontoret, gör sig redan med hänsyn till

pnn en. ya(j utredningen avser att bevisa skyldigt till ett allvarligt missförstånd.

Kammarkollegiet utgår från den tänkta möjligheten att utredningsmännen

och de sakkunniga kunna anses hava velat genom ifrågavarande utredning

förebringa bevis örn församlingarna såsom privaträttsliga ägare av prästlönejorden

och därigenom giva stöd för förslag örn överlåtande till pastoraten

att omhänderhava förvaltningen av densamma. Kammarkollegiet har

på detta antagande sedan byggt en motargumentering. Men detta antagande är

felaktigt. I själva verket har frågan, huruvida den formella äganderätten tillkommer

församlingarna eller »lokalkyrkan» eller tilläventyrs någon självständig

eller icke självständig stiftelse inom församlingen icke haft något omedelbart

intresse för utredningsmännen, då detta spörsmål är betydelselöst för den

huvudfråga, som förelagts utredningsmännen till besvarande. Det har varit högeligen

angeläget att hålla spörsmål av detta slag utanför den historisk-juridiska

utredningen rörande församlingarnas ställning till prästboställena av det

naturliga skälet bl. a., att på nämnda speciella spörsmål icke torde kunna givas

något generellt svar. Detta för utredningen i sin helhet onödiga spörsmål

skulle heller icke kunnat besvaras utan en vidlyftig kritisk vetenskaplig undersökning.

Den fråga utredningsmännen velat i möjligaste mån klarlägga är den, som

innefattas i det alternativ, som 1862 års prästlöneförfattning uppställer beträffande

användningen av pastoratens avlöningstillgångar. Där var stadgat, att

avkastningen av de av församlingen köpta eller på annat sätt av församlingen

anskaffade eller av enskilda donerade boställena icke finge användas till avlöning

av annan församlings prästerskap. På sådant sätt kunde däremot avkastningen

av de av kronan upplåtna boställena disponeras. Frågan är alltså, vilka boställen

hava upplåtits av kronan eller örn denna fråga — såsom fallet är med de

medeltida boställena — icke kan exakt avgöras, vad kan anses vara sannolikt

ifråga örn denna sistnämnda kategori av boställen? Huruvida församlingarna i

strängt juridisk-teknisk mening blivit ägare till de av dem själva anskaffade

eller av enskilda personer för uppehållande av gudstjänst inom församlingen

skänkta jordarna, är alltså en ovidkommande fråga ur synpunkten av de spörsmål,

utredningsmännen haft att dryfta.

Då sålunda kammarkollegiet riktar sig mot en ståndpunkt, som av utredningsmännen

ej intagits, har följden rimligtvis blivit, att i kritiken anförda data

och slutsatser icke träffa utredningsmännen. Den av kollegiet åberopade kung
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

353

liga domen av år 1916 saknar sålunda värde såsom bidrag till den frågeställning,

som sysselsatt utredningsmännen, då domen, såsom riktigt anmärkts av

1927 års sakkunniga, icke heller kan tagas till intäkt för uppfattningen, att

kronan vore att betrakta såsom ägare i fråga om boställen tillkomna genom

skötning.

Sedan härmed uppvisats oriktigheten i den utgångspunkt, som kammarkol

legiet lagt till grund för sin granskning av nu ifrågavarande utredning, förefinnes

anledning att, med användande av ordningsföljden i kammarkollegiets

framställning, belysa vissa uttalanden, som icke synas vara riktiga.

Kammarkollegiet gör gällande att den permanenta statskontrollen över prästlöneboställena

åsyftas skola upphöra, samt att denna förmodade avsikt icke

överensstämmer med lutherska grundsatser. Till båda sina delar är detta påstående

felaktigt.

Det förslag, som utredningsmännen och de sakkunniga hava framlagt, innebär

intet försvagande, än mindre något upphörande, av den statliga kontrollen

över prästboställena. Boställsnämnden bibehålies och dess ordförande utses

av länsstyrelsen. Domkapitlets befogenheter bevaras oförändrade, och dess ordförande

jämte ledamöter samt sekreterare utses i laga ordning av Konungen.

Stiftsintendenten handhar fullt självständigt tillsynen över skogs förvaltningen

och tillsättes av Konungen, som jämväl utfärdar instruktion både för honom

och för hans biträden. Boställskommissionen, som övervakar och leder förvaltningens

successiva omläggning, tillsättes av Konungen och får av honom instruktion.

Kontrollen över förvaltningen av prästboställena är till effekten

intensifierad, men den är fortfarande statlig i fullt betryggande omfattning.

Varje påstående i motsatt riktning är missvisande.

Vad åter angår det av kammarkollegiet gjorda inkastet örn lutherska grundsatsers

förhållande till denna fråga, så torde inblandningen av denna synpunkt

vara alldeles opåkallad. De lutherska grundsatserna i detta hänseende kunna,

praktiskt taget, sammanfattas i övertygelsen att formerna för statens och kyrkans

samboende bör överlåtas åt folkets och historiens fria gestaltning, förutsatt att

kyrkans religiösa arbetsuppgifter icke förryckas eller förtryckas. Ofta uttalat

från luthersk sida är att överheten såsom den mäktigaste kyrkomedlemmen bör

framför andra hava vårdnad örn kyrkan. Men formerna för denna vårdnadsplikts

utövande äro icke på något sätt fastslagna eller stelnade. Det kan exempelvis

erinras att den av kammarkollegiet nämnda lutherska kyrkan i Finland

ingalunda är mindre luthersk än den svenska kyrkan, ehuru den följer andra

regler för sitt beroende av staten än den svenska kyrkan.

De argument, som kammarkollegiet anfört i syfte att försvaga utredningsmännens

på historiska skäl grundade påstående, att de medeltida boställena i

regel icke kunna ha tillkommit genom förfogande av kronan, synes ämbetsverket

självt, av vissa svävande uttryck att döma, ej tillmäta större bevisvärde.

Kollegiet söker göra gällande, att grandsatsen om kronogodsets egenskap att

vara oförytterligt först förekommer i yngre Västgötalagen (1250—1300) och

här blott avsåge det äldsta kronogodset eller Uppsala öd ävensom att församlingsbildningen

i riket vid tiden för lagens uppteckning var avslutad. I brist

på direkta belägg åtnöjer sig kollegiet därefter med att under hänvisning särskilt

till förhållandena i Västergötland under den äldsta kristna tiden förklara:

»Något hinder att i dessa delar av landet kronogods kommit till användning för

boställenas bildande föreligger alltså icke.» Nu förhåller det sig så, att oföryttcrlighetsgrundsatsen

med avseende å kronodomänerna uppenbarligen icke var

någon nyhet för yngre Västgötalagen. Grundsatsen har av skäl, som i detta

Den permanenta

statakontroUen.

i (förytterlighet

strand

satsen

angående de

medeltida

kronogodsen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1977. 7 sami. löö haft. (Nr 187.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

854

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sammanhang skulle vara alltför vidlyftigt att utveckla, utan tvivel funnits i

Sverige alltifrån den tid då egendomskomplexet Uppsala öd bildades. Det anmärkes

vidare — såsom i utredningen också påvisats •— att just i Västergötland

systemet med privatkyrkor under äldsta kristen tid är mer än i andra

svenska landskap påtagligt.

Vidare lämnar kollegiet den uppgiften att återkallelse av kronojord, anslagen

till kyrkliga ändamål, sträckte sig varken vid drottning Margaretas eller konung

Karl Knutssons räfster eller Gustav I:s reduktion längre tillbaka än till år

1363, det år, då konung Albrecht inkom i riket. Det är riktigt, att drottning

Margaretas räfst enligt 1396 års Nyköpingsrecess var med avseende å indragningen

av kronans egendom på angivna sätt begränsad. Förhållandet var att

varje regent fritt disponerade kronogodset under sin regeringstid. Den överenskommelse,

som den 20 september 1396 träffades på herredagen i Nyköping,

avsåg endast att till kronan återföra gods, som orättmätigt kommit under frälset

alltsedan drottningens företrädare, konung Albrecht, inkom i riket. Någon skillnad

gjordes icke mellan andligt och världsligt frälse, utan åsyftade man ailä

gods och hemman (även skattejord), som frångått kronan. Rättsreglerna örn

kronogodsets oförytterlighet och örn frihet för kronans del från invändning örn

talerättspreskription eller hävd korrespondera med varandra. Det föreligger

ringa sannolikhet för att herredagen skulle hava avsett att upphäva för framtiden

en rättsregel av grundläggande betydelse för den statliga hushållningen.

I varje fall åberopas år 1527 kronans frihet från invändning örn hävd såsom

självklar, vilket skall framgå av det följande.

Att vid de återvinnings rättegångar avseende kronogods, som må ha ägt rum

under Karl Knutssons tid, skulle tillämpats en dylik talerättspreskription är

något nytt. Uppgiftens riktighet undandrager sig emellertid prövning, då kollegiet

icke ens antyder, varpå densamma stöder sig. Utan vidare kan emellertid

konstateras, att kollegiets motsvarande uppgift i fråga örn Gustav I:s reduktion

är felaktig. Såsom redan påvisats i utredningen framgår det av 1527 års

Västeråsrecess jämförd med de kungliga propositionerna till 1529 års riksdag,

att kronojorden skulle återgå, huru länge den än varit borta. Kollegiets framhävande

av årtalet 1363 eller tiden för konung Albrechts regeringstillträde synes

i detta sammanhang för övrigt ganska oförklarligt, då det ju icke kan antagas

att kronans rätt dessförinnan icke skulle hava bevakats.

Prastbostäl- Sedan kollegiet av ovan till sitt värde kritiserade uppgifter dragit den i och

lenas tillkomst för sjg begränsade slutsatsen, att hinder icke förelåge att kronogods kommit till

oih natur, användning för boställenas bildande, utvidgar kollegiet omedelbart därefter

denna slutsats till att innefatta ett historiskt stöd för den av utredningsmännen

kritiserade och numera övergivna presumtionen att medeltida boställen, tills annat

visats, vore att anse såsom upplåtna av kronan.

Om sättet för prästboställenas tillkomst har kammarkollegiet (presidenten

Munthe, kammarråden Rydin, Åberg, Nehrman, Björkman, Dyberg och adjungerade

ledamoten Dufwa) tidigare i underdånigt utlåtande den 20 januari

1905 angående ifrågasatt indragning av vissa prästboställen till svenska kyrkans

gemensamma avlöningstillgångar yttrat följande:

»De äldsta prästboställen här i landet utgjorde, såsom bekant är, delar af

ilen jord, socknemännen på grund af de gamla landskapslagarne skulle anskaffa

till sin kyrka, och därå prästen skulle hafva sin bostad. Enär från början inom

hvarje svensk kyrkoförsamling fanns allenast en präst, kyrkoherden — i samma

lagar kallad sockenprästen eller endast prästen —. var alltså ordet prästgård

ursprungligen beteckningen för kyrkoherdens bostad.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Under katolska tiden förökades ofta prästgårdarne genom gåfvor och testamenten

af enskilda personer. Af de prästgårdar, som efter reformationen bildades

i sammanhang med pastoratsdelmngar, hafva åtskilliga blifvit upplatna af

kronan, andra åter inköpts af menigheter eller donerats af enskilda. Dessutom

hafva, än före. än efter reformationen, vid sammanslagning af pastorat åt kyrkoherdarne,

till förbättring i deras lönevillkor, stundom anslagits de hemman, som

förut varit prästgårdar i sådana församlingar, hvilka inlagts under andra pastorat:

och pläga dessa hemman kallas, i gamla Sverige, stomhemman samt, i nya

Sverige, annexhemman.

Sedan efter katolicismens afskaffande anspråken på prästens verksamhet med

predikan och undervisning blifvit större än tillförne samt kyrkoherdarne därför

fått behof af medhjälpare, anställdes, i synnerhet i större och besvärligare gäll,

till deras tjänstebiträden särskilda präster, benämnda kapellaner eller komministrar.

Till en början voro dessa enskildt aflönade af kyrkoherdarne. Småningom

lämnade emellertid socknemännen bidrag till komministrarnes aflöning,

hvarförutom regeringen åt dem upplät antingen gamla klockarebol, mot förpliktelse

för komministrarne att ansvara för klockaretjänsternas uppehållande,

eller ock, särdeles sedan tillgången på kronohemman genom Carl den elftes

reduktion blifvit rikligare, dylika hemman. Af församlingar och enskilda personer

hafva väl ock någon gång anordnats boställen åt komministrar eller med

dem likställda präster.»

Man finner att denna redogörelse i allt väsentligt överensstämmer med den

uppfattning, för vilken utredningsmännen gjort sig till tolk.

Av kammarkollegiets nuvarande, från dess uttalande av år 1905 avvikande

ståndpunkt vill det synas som vore kollegiet benäget ansluta sig till den tidigare

gällande ohistoriska irppfattning, som sedan lång tid tillbaka allmänt övergivits.

Med konstaterande härav skola i det följande endast upptagas vissa sammanhang,

som det synes påkallat att tillrättalägga, då de i kammarkollegiets yttrande

på ett missvisande sätt berörts.

Det utdrag ur en framställning av prästeståndet vid 1682 års riksdag, varmed

kollegiet velat komplettera utredningsmännens citat från samma källskrift,

röjer ju framför allt, att boställenas anknytning till viss sockenkyrka utgjorde

hinder för deras disposition för ändamål utanför socknen. Att detta argument

godkändes vid höjdpunkten av reduktionen visar, om något, styrkan av den

församlingarnas rätt, som utredningen velat betona, oberoende av frågan, örn

denna rätt är att uppfatta som äganderätt eller ej. Att parallellt därmed ett

prästerligt ståndsintresse förelegat minskar ej värdet av detta vittnesbörd.

Vid kammarkollegiets följande icke särdeles lättförståeliga argumentering

beträffande giltigheten av § 77 R. F. gör man sig den fråga, vilka menigheter

då enligt kollegiets mening skulle åtnjuta skydd enligt samma paragraf,

och vilka menigheter skulle vara fritagna från administrativt ingripande i organisatoriskt

hänseende. Att städerna enligt antydda åsikt icke skulle med avseende

å donationsjordar kunna åtnjuta skydd enligt denna paragraf i regeringsformen,

är uppenbart. Man synes därför kunna efterspörja, huruvida kollegiet

tillfullo överblickat räckvidden av sin ståndpunkt beträffande tillämpligheten

av stadgandet i § 77 R. F. i den del, varom nu är fråga, eller att menigheter,

»som efter hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava

eller nyttja må njuta laglig rätt härå till godo».

Med avseende på den i utredningen åberopade sexmansstadgan från 1617 gör

sig kollegiet skyldigt till förbiseenden. Det har i utredningen ingalunda gjorts

gällande, att denna stadga utfärdats som kunglig förordning, och uttrycket

Församlingens

rätt att kära

och »varn för

präst, boställe.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

»uppenbarligen emanerande från riksdagen i Örebro saluma år» valdes just

med hänsyn härtill» Såväl den omedelbara sammanställningen med biskop Nylanders

stadga för Linköpings stift som den anförda karakteriseringen av författningen

antyder skäligen klart, att dokumentet av utredningsmännen uppfattats

på väsentligen samma sätt som av kammarkollegiet, d. v. s. som en yttring

av den prästerliga lagstiftning å det kyrkliga området, som under denna

tidrymd jämförelsevis oinskränkt kunde göra sig gällande som ett uttryck

jämväl av allmän åskådning. Angående stadgans sammanhang med riksdagen

i Örebro kan nämnas att den historiske fackman, som formuleringen varit underställd,

sedan år tillbaka är sysselsatt med utgivandet av riksdagsakterna från

ifrågavarande period. Givetvis är det utredningsmännens mening, att sexmansstadgan

äger samband med prästeståndets praktiskt kyrkliga lagstiftning i dess

viktiga, men i sina olika yttringar på grund av bristande material ofullständigt

kända egenskap av consistorium regni. Om stadgan ägt karaktären av en

i vederbörlig form utfärdad kunglig förordning skulle den för övrigt varit

ägnad att förringa utredningens allmänna värdesättning av den kyrkliga självstyrelsens

styrka. Stadgans ursprung från prästeståndet måste för övrigt i belysning

av dess innehåll mer än tydligt anses visa, att ståndet ingalunda ansåg

sig ensamberättigat till jorden.

Kollegiet söker göra gällande att 1G17 års stadga skulle stå i strid med 1650,

1675 och 1723 års prästerliga privilegier samt ett kungl, brev av år 1538.

Då kollegiet icke ens antytt, vilka bestämmelser i prästerskapets nämnda privilegier,

som skulle strida mot 1617 års stadga, är man urståndsatt att till dryftande

upptaga kollegiets påstående i denna del, men vad 1538 års brev angår,

förhåller det sig så, att detsamma i sin art och sitt tidssammanhang snarare styrker

motsatsen till den ståndpunkt kollegiet intagit. Brevet har karaktären av ett

återupprepande av en redan vid reformationsriksdagen 1527 tillkommen bestämmelse

örn forum vid bördsklander enligt tredje punkten i Västerås recess. Regeln

innehöll, att i fall, då man ville göra bördsklander gällande i avseende å

sådan jord, som kommit under kyrklig institution efter Karl Knutssons räfst,

bevisning örn rätta börden skulle i svarandens närvaro efter lagen förebringas

på härads- eller landsting, men att själva avgörandet av klandret skulle underställas

Konungens prövning. Man finnér av enskilda kända fall, då denna

procedur iakttagits, att just församlingen hos konungen bevakat sina intressen

med hänsyn till boställsjorden och även av konungen erkänts vara härtill

behörig: se t. ex. Thulin, Redogörelse för de ecklesiastika boställena i

Gäfleborgs län, s. 230 (Alfta 1535, 1545). Fallet i fråga är i övrigt lärorikt

nog och ställer i rent negativ belysning hållbarheten av kammarkollegiets

teori örn menigheternas saknad av rättsliga anspråk till boställsjorden. Ena

gången befinnes sockenmenigheten ha framställt klagomål hos konungen över

att ett boställshemman frångått kyrkan; andra gången, sedan den uppgivne

donators arvingar återbördat samma hemman, hänvisar konungen antingen

prästen eller socknen att i mån av ytterligare bevisning underställa saken

konungens prövning.

Från konung Gustav lis tid kunna ytterligare uttalanden anföras. Så avslutas

exempelvis 1559 ars Ordning, huru den årliga uppbörden, som landsprestomen

tillkommer, av deras gäld bytas må emellan honom eller hans arvingar, som

något gäld släpper eller dör och honom som där vid igen taga skall med hänvisning

till vederbörande av- och tillträdare att, där så ske kan, träffa förlikning,

»så att båda parterna lata sig väl åtnöja, och att prästebolet eller socknene

uti inga måtto sker förnär» (Schmedemans justitieverk s. 32). Uttryck
-

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

357

ligare kan socknens ställning av rättsägare näppeligen angivas. Detta uttryckliga

erkännande av socknen såsom rättsägare beträffande prästboställena är

ordagrant intaget i 1571 års kyrkoordning. Det återfinnes också i biskop Laurelii

kyrkolagsförslag från 1600-talets mitt och har sannolikt ansetts vara tillämpligt

jämväl efter tillkomsten av 1686 års kyrkolag.

Till vår tid bevarade upplysningar från reformationstiden visa, att det fortfarande

var församlingarnas sak att i första hand förse sina präster med boställen.

Belysande är konung Gustav I:s brev den 18 april 1544 till ärkebiskop

Laurentius Petri angående vissa förhållanden i Ununge församling.

Soeknemännen hade begärt att ett och annat prästbol skulle »stiftas».

»Det kunna vi väl lida», svarar konungen, »var socknen eljest hade där någon

råd till. Men det Vi skulle stifte eller beställe är icke i vår lägenhet, förty Vi

havé mycket annat att skaffa. Så är Oss icke heller vitterligit, vad landbor

eller lägenhet där är till kyrkan, därför må socknen själv tänkie där till.»

Konungens svar ger, för att använda kollegiets .eget uttryckssätt, »en kort men

klar bild» av den världsliga statsmaktens åskådning i fråga örn socknens förhållande

till den till prästerskapets underhåll brukade fasta egendomen.

De regalistiska föreställningarna om kyrkans jord och församlingarnas ställning

till densamma härstamma icke från reformationstiden utan från ett senare

århundrade. De voro vid 1600-talets slut gängse mindre inom domstolarna

än inom förvaltningen, särskilt i de delar av densamma, som voro sysselsatta med

statens räkenskapsväsende. Utredningsmännens utredning ger vid handen att

sättet att redovisa kyrkans jord under kronotitel i jordeboken och den i samband

därmed uppkomna felaktiga presumtionen, att denna jord ursprungligen

upplåtits av kronan, bottnade i ett bokhålleriintresse, intresset av kronoräkenskapernas

förenkling. De regalistiska föreställningarna levde kvar även efter

reduktionstiden hos kammarkollegiet men under växande motstånd och ogillande,

icke blott från enskilda utan också från regeringsmakten. Utredningsmännen

hava erinrat örn den reprimand, som av Kungl. Majit år 1824 riktades mot

kollegiet i anledning av den uppseendeväckande handläggningen av ett jordeboksärende

rörande ett ecklesiastikt boställe. Utan tvivel stod sättet för kollegiets

handläggning av ärendet i god överensstämmelse med den regalistiska

och fiskaliska åskådning, som traditionsenligt fanns hos ämbetsverket och som

givetvis var av icke ringa betydelse för ett effektivt fullgörande av verkets arbetsuppgifter.

Däremot var denna åskådning näppeligen ägnad att göra ämbetsverkets

uttalanden och beslut ur opartiskhetens synpunkt särdeles pålitliga vid

förefallande tvister mellan kronan, å ena sidan, samt menigheter och enskilda

personer, å den andra. Detta förhållande har också givit anledning till åtskilliga

till kollegiet riktade påminnelser och instruktioner. Man kan erinra örn det förständigande,

som riktades till kollegiet i kungl, brev av den 20 maj 1754.

Kungl. Majit, som tyckt sig finna att kollegiet ville i det då förevarande ärendet

»genom antagna uttydningar av de uti suveränitetstiden (kungliga enväldet)

inkomne kungl, brev» göra enskildas rätt mindre bevarad än kronans, fann sig

i anledning därav föranlåten förklara »att som Vi draga till Eder det nådiga

förtroende, det I vid alla tillfällen med trohet och nit förekomma och avvända

Vår och kronans skada; Så*vilja Vi ock av en ej mindre faderlig kärlek än

konungslig riittvisa för alla Våra undersåtare, att dem i ingen måtto med kronans

vinning må sko för när, oell att det således åligger Eder vid ansvars tillgörande

att i alla inål där kronan bär något att skaffa och dela med undersåtarena,

nied icke mindre ömhet och rättrådighet anse, utröna och befordra undersåtarenas

än kronans ridt och säkerhet, så att utfärdade kungl, brev och lie
-

pe fiskaliska

synpunkternas

tillbakavisande.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

.Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fällningar ej måge till privatorum nackdel längre extenderas eller annorlunda

uttydas än de i bokstaven lyda eller efter en otvungen tillämpning billige och

skälige både för den ena och den andra sidan äro, på det undersåtarena måge

vara förvissade att dem i handel med kronan skall ske all den rätt, som de

sins emellan efter lag och laga stadgar kunna begära och påstå.» Ovannämnda

citat utvisar att statsmakten redan vid mitten av 1700-talet fullt frigjort sig

från den fiskala och regalistiska inställning, som den kamerala myndigheten

av förklarliga skäl kommit att intaga.

En allmoge, som under sekler förstått att hävda traditioner av självstyrelse

trots perioder av motigheter, har förvärvat sig rätt att i tidsenliga former bliva

bibehållen vid självstyrelsens principer även på det kyrkliga kommunala område,

varom nu är fråga.

O. BERGQVIST.

Ph. Aastrup.

L. Alb. Rune.

G. Prawits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

35!»

Bil. 5.

Vid skatteutjänniiiigsberedningens utlåtande fogad promemoria, innefattande

vissa synpunkter med avseende å den skatteutjämnaude effekten

av 1929 och 1931 års sakkunnigas förslag i fråga örn reglering av

prästerskapets avlöning m. m.

I.

Enligt1 1929 års sakkunnigförslag skulle kyrkofonden erhålla ställning såsom

centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet. Till kyrkofonden skulle

med vissa undantag ingå pastoratens samtliga nuvarande avlöningstillgångar

såsom avkastning av boställen m. m., varemot ur kyrkofonden skulle bestridas

samtliga prästlönekostnader med undantag av utgifterna för tillhandahållande

av bostad. Förvaltningen av löneboställena skulle helt överlämnas till domänstyrelsen.

Präst, som åtnjöte tjänstebostad, skulle av lönen avstå viss procentuell

del. lönens bostadskvot. Prästlönekostnaderna skulle i princip helt utjämnas

mellan de kyrkliga kommunerna, och skulle utjämningen avse ej blott penninglönen

utan även den del därav, som motsvarade bostadskvoten. Denna kvot

skulle tillfalla vederbörande pastorat. Från den allmänna utjämningen skulle

således undantagas allenast pastoratens verkliga kostnader för tjänstebostad åt

präst, i den mån dessa överstege bostadskvoten. För bestridande av prästlönekostnaderna,

i den mån de skulle bliva föremål för utjämning, skulle statens

ersättning för prästerskapets indragna tionde, all för närvarande för prästlöneändamål

disponerad förmögenhet i fast egendom och fonder samt avkastningen

av den uppsamlade förmögenheten i första band och i sin helhet tagas i anspråk.

Ytterligare erforderliga medel skulle anskaffas genom en kyrkligtk

om immal beskattning, som proportionellt belastade de särskilda församlingarna

i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

1931 års sakkunnigförslag bygger på en vidsträckt decentralisering av prästlönejordens

förvaltning. Enligt detta förslag skulle förvaltningen av de till

pastoraten bundna boställena, såväl jordbruksförvaltningen som skogsförvaltningen,

läggas till pastoraten och deras förvaltningsorgan, kyrkoråden. För

prästerskapets avlöning skulle boställenas beräknade avkastning och pastoratens

övriga avlöningstillgångar läggas i botten och alltså i första hand tagas i

anspråk. För gemensamma utgifter såsom prästerskapets pensionering m. m.

skulle uttagas en lägre allmän kyrkoavgift efter skattekrona. Därest pastoratets

avlöningstillgångar lämnade överskott, sedan prästerskapets löner guldits,

.skulle överskottet ingå till kyrkofonden. Örn däremot för prästerskapets avlöning

erfordrades mer än som täcktes dels av pastoratets avlöningstillgångar,

dels ock därutöver av ett belopp motsvarande en uttaxering per skattekrona av

30 öre eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t för året bestämt, skulle pastoratet

för vad ytterligare erfordrades erhålla tillskott ur kyrkofonden. Den allmänna

kyrkoavgiftens grundbelopp skulle vara 10 öre per skattekrona. Kungl. Majit

1 De till promemorian fogade noterna hava tillagts inom departementet i syfte att ytterligare

belysa frågan.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skulle årligen bestämma huru stor del av grundbeloppet, som skulle uttagas för

året.

Av den här lämnade kortfattade redogörelsen rörande huvudpunkterna av

finansieringssystemet enligt 1929 och 1931 års sakkunnigförslag torde framgå,

att båda förslagen innebära en utjämning av prästlönekostnaderna utöver vad

som för närvarande gäller.

1931 års sakkunniga hava mot 1929 års förslag i samma ämne erinrat, att

en isolerad utjämning på ifrågavarande område i det enskilda fallet kunde

tänkas medföra en skärpning av den nu rådande olikheten i pastoratens totala

skattebörda, Det vore nämligen enligt de sakkunnigas mening ingalunda säkert,

att de pastorat, som hade den tyngsta totala skattebördan, också vore de mest

betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.

Vissa undersökningar hava i anledning därav utförts angående verkningarna

ur skatteutjämningssynpunkt av ett bifall till 1929 års sakkunnigförslag. Undersökningarna

avse ecklesiastikåret 1928—1929, det senaste år, för vilket detaljerade

siffror finnas tillgängliga i den officiella statistiken.

Fördelningen av rikets landskommuner och köpingar efter utdebiteringen

per skattekrona till prästerskapets avlöning under nämnda ecklesiastikår framgar

av nedanstående tablå:

Av denna tablå framgår, att endast ett ringa fåtal landskommuner haft en

utdebitering, understigande 30 öre per skattekrona, medan det övervägande

flertalet måst vidkännas en utgift motsvarande maximibeloppet, 60 öre per

skattekrona.

Vad städerna beträffar hade 59 en utdebitering understigande 30 öre per

skattekrona. Övriga städer fördelade sig i utdebiteringshänseende på sätt framgår

av nedanstående sammanställning.

II.

0—30 5re

53>

30—59 öre

643s

60 öre och därutöver

1,7183

Vimmerby

Borgholm

Oskarshamn

Värnamo

Vetlanda

Tranås

Vadstena

Mjölby

Nässjö

Söderköping

Motala

Torshälla

Strängnäs

Nyköpings östra

Katrineholm

Enköping

30 — 5 9 öre

Ronneby

Hässleholm

Laholm

Falkenberg

Kongsbacka

Kungälv

Marstrand

Strömstad

Alingsås

Ulricehamn

Skara

Skövde

Hjo

Tidaholm

Falköping

Filipstad

Askersund

Nora

Lindesberg

Sala

Köping

Arboga

Säter

Hedemora

Avesta

Hudiksvall

Sollefteå

Piteå

Boden

Summa 45

60 öre och därutöver

Östhammar

Öregrund

Sigtuna

Mariefred

Trosa

Skänninge

Gränna

Skanör och Falsterbo

Haparanda

Summa 9

Därav 5 köpingskommuner.

» 26

> 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

861

Flertalet städer oell däribland särskilt de större städerna befinna sig alltså

i lägsta gruppen, medan endast 9 småstäder befinna sig i den bogsta. Av dessa

sistnämnda städer hade endast Trosa, Skänninge och Haparanda en utdebitering

av egentliga kommunalutskylder, överstigande 10 kronor per skattekrona.

Behandlar man de landskommuner, inklusive köpingar, vilka under år 1928

hade en utdebitering per skattekrona av minst 10 kronor, såsom en grupp för

sig, fördelade sig dessa med avseende å utdebiteringen till prästerskapet på

sätt nedanstående tablå utvisar:

Län

Utdebitering per skattekrona

Anmärkningar

högst

30 öre

30-59

öre

60 öre eller

därntöver

Stockholms..........

l1

29

1 Ösmo jämte Nynäshamns

Uppsala...........

—

2

11

köping.

Södermanlands........

—

—

14

Östergötlands.........

—

—

17

Jönköpings..........

—

2

4

Kronobergs..........

—

—

6

Kalmar...........

—

3

28

Gotlands...........

—

—

36

Blekinge...........

—

—

22

Kristianstads.........

—

4

22

Malmöhus..........

—

1

3

Hallands...........

—

1

25

Göteborgs och Bohus.....

I2

1

43

2 Lane-Ryr, som ingår i

Älvsborgs ..........

—

1

56

Uddevalla pastorat.

Skaraborgs ..........

—

4

54

Värmlands..........

I3

4

16

3 Karlstads landsförsam-

Örebro............

—

1

1

ling, som tillhör Karlstads

Västmanlands ........

—

1

9

stadsförsamlings pastorat.

Kopparbergs.........

I4

1

—

4 Ludvika landskommun,

Gävleborgs..........

—

3

10

som ingår i Ludvika

Västernorrlands........

—

7

17

pastorat.

Jämtlands..........

—

4

15

Västerbottens.........

—

1

7

Norrbottens..........

—

2

19

Summa

4

43

464

Av denna tablå framgår, att endast i fyra av rikets 511 under år 1928 mest

skattetyngda landskommuner utdebiteringen för ifrågavarande ändamål understigit

30 öre per skattekrona} Samtliga dessa fall utgöras av landskommuner,

vilka ingå i stads- eller köpingspastorat, och där alltså landskommunen beträffande

utdebiteringen till prästerskapet dragit fördel av stadens eller köpingens

rikare skatteunderlag. Detsamma gäller i huvudsak de 43 landskommuner,

inom vilka utdebiteringen kunnat hållas mellan 30 öre och 60 öre per

skattekrona. Även dessa kommuner ingå i allmänhet i pastorat, vilka omfatta

städer eller samhällen med ett relativt högt skattekrontal per innevånare. T

omkring 9/10 delar av de undersökta landskommunerna har däremot utdebiteringen

uppgått till eller överstigit 60 öre per skattekrona.

Nu är det emellertid också möjligt att -— ehuru i 1931 års sakkunnigbetänkande

ej nämnts något därom — landskommuner med låg total utdebitering

kunna hava hög utdebitering till prästerskapet, och att på grund härav 1929

1 I två av dessa kommuner inträder ingen skatteökning enligt departementschefens förslag. I

de två övriga blir skatteökningen 9 öre för skattekrona.

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

års förslag skulle ytterligare gynna dessa kommuner. För att utröna hur härmed

förhölle sig, har undersökts de landskommuner inom varje län, som hava

den lägsta utdebiteringen. Resultatet av denna undersökning framgår av nedanstående

sammanställning:

Län.

Antal

kommu-

ner

Total utde- bitering per

skattekrona,

högst

Utdebitering till prästerskapets avlö- ning per skattekrona

högst

30 öre

30-59

öre

60 öre och

därutöver

Stockholms.........

10

5:-

5(2)

2

3

Uppsala..........

6

5: —

1

—

5

Södermanlands.......

15

5:50

—

8(1)

7

Östergötlands........

10

5: 50

—

4

6

Jönköpings.........

17

5: —

—

7

10

Kronobergs.........

8

5:-

2

3

3

Kalmar...........

8

6: —

2

4(1)

4

Gotlands..........

11

6: —

—

11

Blekinge..........

9

9: —

1

1

7

Kristianstads........

17

5:-

—

13(1)

4

Malmöhus..........

23

4: —

2

20

1

Hallands..........

9

5:50

1

1

7

Göteborgs och Bohus.....

9

7: —

2

1

6

Älvsborgs ..........

24

5:-

1

12

11

Skaraborgs.........

28

5:-

—

8

20(1)

Värmlands.........

10

6: —

1

6

3

Örebro...........

9

5:50

_

5

4

Västmanlands........

9

6: —

—

3

6

Kopparbergs........

10

5: —

—

5

5

Gävleborgs.........

7

6:-

—

6

1

Västernorrlands.......

8

6: —

—

5

3

Jämtlands.........

6

6: —

_

5

1

Västerbottens........

7

7:50

1

3

3

Norrbottens.........

5

10: —

1

1

3

Summa

275

18(2)

128(3)

134(1)

Siffrorna inom parentes angiva antalet köpingar.

Denna tablå utvisar, att bland de minst skattetyngda landskommunerna och

köpingarna antalet kommuner inom den sista debiteringsgruppen omfattar nära

hälften av hela antalet undersökta kommuner. Anledningen härtill torde vara

att söka däri, att, såsom också framgår av en av ovanstående tablåer, landskommunerna

i allmänhet hava hög utdebitering för sitt prästerskap. En fullständig

utjämning av prästlöneutgifterna enligt 1929 års förslag skulle alltså

gynna ett rätt stort antal kommuner, vilka redan förut hava låga kommunalutskylder.

1 Då 1931 års förslag förutsätter en maximal församlingsavgift för

ändamålet av 30 öre per skattekrona, skulle emellertid utjämningen enligt detta

1 1927 års sakkunniga hade motiverat sitt förslag mellden skatteutjämning, som därigenom

skulle åstadkommas. I sin kritik av detta förslag anförde 1931 års sakkunniga:

>Vad beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för avlönande av prästerskapet, så

anse de sakkunniga, att frågan om skatteutjämning mellan kommunerna bör lösas för alla kommunala

utgiftsområden samfällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom

utjämningsskatten och de därmod gäldade bidragen till skattetyngda kommuner. Denna skatteutjämning

omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstadkomma en längre gående skatteutjämning

mellan kommunerna, torde man enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga

den allmänna skatteutjämningen. En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot

icke vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olikheten pastoraten

emellan av den totala skattebördan.»

Den i promemorian intagna utredningen bestyrker tillfullo detta uttalandes riktighet.

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. May.ts proposition nr 187.

förslag verka på samma sätt, och ju lägre denna maximisiffra sättes, desto

flera skulle de fall bliva, då kommuner med låg utdebitering gynnades.1

Göras motsvarande undersökningar i fråga örn städerna, befinnes, att de

städer, till antalet 13, vilka år 1928 hade en utdebitering av egentliga kommunalutskylder

av 10 kronor per skattekrona eller därutöver med avseende å

utdebiteringen till prästerskapet fördelade sig på följande sätt:

högst 30 öre 30—59 öre 60 öre eller därutöver

4 5 5

De städer, vilka samma år hade en utdebitering av högst 7 kronor per skattekrona,

utgjorde sammanlagt 27. Dessa fördelade sig med avseende å utdebiteringen

till prästerskapets avlöning på följande sätt:

högst 30 öre 30—59 öre 60 öre eller därutöver

13 10 4

I fråga örn städerna gör i ovanstående sammanställningar det förhållandet

sig gällande, att städerna i allmänhet hava relativt låg utdebitering till sitt

prästerskap. Av sammanställningarna framgår, att i nio av de mest skattetyngda

städerna utdebiteringen till prästerskapets avlöning understeg 60 öre per skattekrona.

I fyra av dessa städer uppgick utdebiteringen till högst 30 öre per

skattekrona. För dessa fyra sistnämnda städer skulle en utjämning av prästlönekostnaderna

enligt såväl 1929 som 1931 års sakkunnigförslag förmodligen

innebära, att de skulle få vidkännas en ökning i utdebiteringen.

Beträffande de fyra städer med låga kommunalutskylder, som haft en utdebitering

till prästerskapet av 60 öre eller därutöver, skulle dessa liksom de

landskommuner, i vilka liknande förhållanden äro rådande, bliva i högre grad

gynnade av en utjämning än övriga kommuner.1 2

m.

Mot 1931 års förslag har i avgivna yttranden under hänvisning till utdebiteringsprocentens

sannolika storlek anmärkts, att pastoraten, i motsats till vad i

kakkunnigbetänkandet förutsatts, mycket sällan skulle hava något ekonomiskt

intresse att utvinna största möjliga avkastning av löneboställena, bland

annat av den anledningen att de i allt fall skulle drabbas av den föreslagna

maximiutdebiteringen per skattekrona (30 öre eller lägre belopp).3 I anledning

1 1931 års sakkunnigförslag utgör sig icke för att vara ett skatteutjämningsförslag och drabbas

därför icke av de i promemorian framställda anmärkningarna. Att i ett stort antal fall en

skatteutjämning blir följden av detta förslag, beror på huvudsakligen två omständigheter, nämligen

dels att medel, som för närvarande till ett belopp av 2.5 millioner kronor årligen fonderas

i kyrkofonden, enligt förslaget tagas i anspråk för en effektiv skatt elin äring, dels ock att skyldigheten

att deltaga i kostnaden för pastoratens gemensamma uppgifter, såsom pensionsväsendet,

samt arvoden åt kontraktsprostar och adjunkter, fördelas rättvisare än tidigare, så att storstadspastoraten

få bära en skälig andel i dessa kostnader, vilket icke är fallet för närvarande.

1 detta sammanhang må påpekas, att i promemorian hänsyn icke tagits till den föreslagna

allmänna kyrkoavgiften. Promemorians uppgift, att 1931 års förslag verkar på samma sätt som

1929 års förslag, är på grund härav icke riktig. Då utjämningen av prästlöneutgifterna i 1929

års förslag är total men i 1931 års förslag endast partiell, är det tydligt, att 1929 års förslag skulle

gynna flera kommuner med låg utdebitering av kommunalutskylder än vad 1931 års förslag gör.

2 Alla kommuner, där utdebiteringen för prästlön är 60 öre, gynnas uppenbarligen lika mycket.

Det är därför icke riktigt att säga, att kommuner med låga kommunalutskylder bliva mera

gynnade av reformen än andra kommuner.

• 3 Den omständigheten, att pastorat nödgas utdebitera maximum för församlingsavgifter, utesluter

icke pastoratets intresse för att uppdriva boställsavkastningen. Örn nämligen avkastningen

höjes över den normalavkastning, som enligt förslaget skall uppskattas för att ligga till grund

för beräknandet av tillskotten från kyrkofonden, får pastoratet behålla överskottet att användas

för andra pastoratets ändamål eller för skattelindring.

Då promemorieförfattaren underlåtit att taga hänsyn till anordningen med uppskattande av

normala vkastningen av boställena, torde de under lil i promemorian intagna beräkningarna

sakna allt intresse.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Majlis proposition nr 187.

härav Ilar en undersökning verkställts rörande storleken av den utdebitering

av församlingsavgifter till prästerskapets avlöning, som skulle hava erfordrats

för ecklesiastikåret 1928—1929, därest finansieringssystemet skulle ordnas

enligt 1931 års sakkunnigas förslag. Resultatet av denna undersökning framgår

av bilagda tab. I.

Beträffande denna tablå må påpekas, att densamma icke omfattar sådana

pastorat vilka utgöra delar av en kommun, detta på grund därav, att den officiella

statistiken i allmänhet icke innehåller uppgift om huru antalet skattekronor

inom dylika kommuner fördela sig på de olika pastoraten. I tablån äro sålunda

exempelvis^ Stockholmspastoraten m. fl. storstadspastorat icke medräknade.

Av tablån framgar, att i 54 pastorat någon utdebitering av församlingsavgifter

till prästerskapets avlöning icke skulle hava erfordrats. Utdebiteringen

skulle hava uppgått till högst 30 öre per skattekrona i 225 pastorat, 31—40 öre

i 80 pastorat, 41—50 öre i 82 pastorat och 51—59 öre i 52 pastorat. I 899

pastorat skulle utdebiteringen hava uppgått till eller överstigit 60 öre per skattekrona.

1

I tab. II har slutligen verkställts en undersökning rörande utdebiteringens

storlek för det fall, att boställenas avkastning genom en ändamålsenlig förvaltning

kunnat höjas. Med hänsyn till de bekymmersamma framtidsutsikterna

för landets jordbruk har därvid icke ansetts böra beräknas någon förhöjning

av jordbrukets avkastning. Däremot har skogsavkastningen genomgående beräknats

ökad med 20 %.

Av tablån framgår, att antalet pastorat, i vilka någon utdebitering icke behövt

förekomma, härigenom skulle hava ökats från 54 till 66 eller med 12

pastorat. Utdebiteringen skulle hava uppgått till högst 30 öre per skattekrona i

238 pastorat (ökning 13 pastorat), 31—40 öre i 88 pastorat (ökning 8 pastorat).

4i—50 öre i 80 pastorat (minskning 2 pastorat) och 51—59 öre i 49 pastorat

(minskning 3 pastorat). I 883 pastorat skulle utdebiteringen hava uppgått till

eiler överstigit 60 öre per skattekrona.

Beträffande dessa bada sista tablaer torde böra påpekas, att, eftersom siffrorna

avse ecklesiastikåret 1928—1929, hänsyn icke kunnat tagas till den löneförhöjning,

som från och med år 1930 tillkommit prästeskapet enligt lagen den 13

december 1929 örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i

nyreglerade pastorat. Utdebiteringen till prästerskapets avlöning kan därför antagas

för närvarande vara något högre, än tablåerna utvisa. Av tablåerna torde

vidare framgå, att de pastorat (54 respektive 66), vilka icke skulle behöva utdebitera

några församlingsavgifter för avlönande av sitt prästerskap, icke gärna

kunna hava något på utdebiteringen inom det egna pastoratet grundat intresse

av att uppdriva avkastningen av sina boställen.2 I den mån de av de sakkunniga

oreslagna^ maximala utdebiteringsbeloppen kunna sänkas, torde även antalet

av de pastorat för vilka boställsavkastningen är av ekonomisk betydelse med

hänsyn till utdebiteringen för prästerskapet, ytterligare minskas.3

. ntd®blte""Se“ en Jgt de sakkunnigas förslag aldrig skulle överstiga 30 öre för skatte
krona

(plus högst 10 ore allman kyrkoavgift), äro uppgifterna i texten missvisande.

lis aSif"™1"5 Saffar icke departementschefens förslag, enär enligt detta pastoraten alltia

ta behålla hälften av uppkommande överskott.

’ Detta “fd°“e beror På {^biseende av att i''desea fall boställsavkastning utöver normalavkastningen

får behållas av pastoratet..

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18

365

Tablå I. Pastoratens fördelning med hänsyn till storleken av utdebiteringen till

prästerskapets avlöning ecklesiastikåret 1928—1929, under förutsättning att pastoratens

egna avlöningstillgångnr lagts i botten.

Län

0

1—

5

6—

10

11—

15

16—

20

21—

25

26-

30

31—

35

Bö-

lö

41—

45

46-

50

51—

55

56-

59

60-

S:a

Stockholms ....

6

3

6

3

1

2

1

1

1

48

72

Uppsala......

—

—

1

—

—

2

3

2

2

1

1

—

—

36

48

Södermanlands . .

1

—

—

1

—

—

3

1

1

2

4

1

2

41

57

Östergötlands . . .

1

—

—

2

1

3

3

1

2

6

1

3

—

70

93

Jönköpings ....

6

1

1

1

—

1

5

3

3

2

1

—

2

39

65

Kronobergs ....

6

—

—

1

—

—

1

—

—

1

1

1

2

38

51

Kalmar......

2

—

—

1

—

1

1

1

2

3

1

2

—

56

70

Gotlands.....

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

34

35

Blekinge.....

—

—

—

1

—

1

1

1

—

—

—

—

—

22

26

Kristianstads . . .

2

—

—

—

2

2

4

—

5

3

6

3

1

51

79

Malmöhus.....

4

3

2

5

2

9

8

8

8

5

3

9

1

52

119

Hallands.....

—

—

—

1

—

2

1

2

—

—

—

1

—

39

46

Göteborgs och Bohus

—

—

—

—

1

2

1

1

1

—

1

1

—

30

38

Alvsborgs.....

—

—

—

1

1

2

3i

1

3

—

5

1

—

53

70

Skaraborgs ....

—

—

1

—

1

2

2

—

1

2

1

1

—

77

88

Värmlands ....

3

—

—

—

3

4

—

2

1

1

2

2

1

31

50

Örebro......

2

—

—

1

2

1

2

1

1

4

4

1

1

24

44

Västmanlands . . .

—

—

—

1

1

1

1

2

5

3

1

3

—

38

56

Kopparbergs ....

4

—

—

1

2

2

3

5

2

5

1

2

1

20

48

Gävleborgs ....

7

—

1

—

2

3

3

1

2

—

2

2

1

17

41

Västernorrlands . .

8

1

—

1

2

4

4

3

1

1

2

1

—

26

54

Jämtlands.....

7

1

2

—

2

—

—

—

1

—

1

2

—

17

33

Västerbottens . . .

1

—

1

—

2

—

2

—

—

—

2

2

—

19

29

Norrbottens . . . .

—

—

—

1

—

1

—

2

1

—

—

—

—

21

26

Summa

51

6

9

25

27

19

55

38

42

41

41

39

13

899|l338

Tablå II. Pastoratens fördelning med hänsyn till storleken av utdebiteringen till

prästerskapets avlöning ecklesiastikåret 1928—1929, under förutsättning att pastoratens

egna avlöningstillgångnr, därav boställenas skogsavkastning ökad med

20 lagts i botten.

Län

0

1—

5

6—

10

11—

15

16—

20

21—

25

26-

30

31—

35

36—

40

41—

45

46-

50

51—

55

56-

59

60-

S:a

Stockholms ....

1

6

3

5

3

1

1

2

1

1

48

72

Uppsala......

—

—

1

—

1

3

2

3

1

1

—

—

—

36

48

Södermanlands . .

i

—

—

1

—

1

2

1

2

2

3

3

—

41

57

Östergötlands . . .

3

—

—

1

1

2

3

2

3

5

2

1

—

70

93

Jönköpings ....

8

—

1

1

2

1

5

3

2

1

1

X

2

—

38

65

Kronobergs ....

6

1

—

—

1

—

1

1

—

—

—

2

3

36

51

Kalmar......

2

—

—

1

—

1

1

2

2

3

2

1

—

55

70

Gotlands.....

1

34

35

Blekinge.....

—

—

—

1

—

1

1

1

—

—

—

—

—

22

26

Kristianstads . . .

2

—

—

—

2

2

4

—

5

3

6

3

1

51

79

Malmöhus.....

4

3

2

5

2

10

7

8

8

5

3

9

2

51

119

Hallands.....

—

—

—

1

—

2

1

2

—

—

—

1

1

38

46

Göteborgs och Bohus

—

—

—

—

1

2

1

1

1

—

1

1

—

30

38

Älvsborgs .....

—

—

—

1

1

2

3

1

3

1

4

1

'' -

53

70

Skaraborgs ....

—

—

1

—

1

2

2

—

1

2

2

1

1

75

88

Värmlands ....

3

—

2

1

3

2

—

1

1

3

1

2

1

30

50

Örebro......

2

—

1

1

2

1

1

1

1

4

6

1

—-

23

44

Västmanlands . . .

1

—

1

1

1

2

1

2

3

2

2

3

—

37

56

Kopparbergs . . .

5

1

1

1

1

3

2

5

5

2

2

1

2

17

48

Gävleborgs . .

8

—

—

3

2

2

2

2

3

1

—

1

—

17

41

Västernorrlands . .

10

—

3

1

1

1

5

2

2

1

2

—

—

26

54

Jämtlands.....

10

—

1

—

1

—

1

1

2

2

—

15

33

Västerbottens . . .

1

1

—

—

2

1

1

—

—

—

2

2

—

19

29

Norrbottens ....

—

—

—

1

—

1

—

2

1

—

—

—

—

21

26

Summa

60

6

15

27

28

47

4!)

42

40

38

42

88

883 1 338

Ökning resp. minskning

+12'' + 0

+ 6

+ 2

+ 1

- 2

- 6

+ 4

+ 4

- 3

+ 1

— 1

-2

-16

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Majlis proposition nr 187.

t

Protokoll, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 7 mars 1932.

Närvarande:

Justitieråden Christiansson, Edelstam, Stenbeck, regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet den 20 februari 1932 tillhandakommet utdrag av protokollet

över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 5

februari 1932, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till ecklesiastik boställsordning, lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj

1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt samt lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och

6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig

jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av sekreteraren juris doktorn Gunnar Prawitz.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till ecklesiastik boställsordning.

Den reform, som år 1910 kom till stånd med avseende å förvaltningen av den

ecklesiastika jordegendomen och som tillika innebar en genomgripande omdaning

av det prästerliga avlöningssystemet, lärer numera ganska allmänt betraktas

såsom i väsentliga stycken förfelad. Då nu efter omfattande förarbeten

förslag framlägges till ny lagstiftning i ämnet, synes behovet av en förändring

vara tämligen enstämmigt vitsordat, örn ock likasom tillförne meningarna visat

sig vara vitt skilda örn lämpligaste sättet för åvägabringande av förbättrade förhållanden.

Det förslag, som förelegat till lagrådets granskning, berör icke omedelbart

den del av detta ämne, vari en lagrevision länge framstått såsom ett särskilt

trängande önskemål, nämligen grunderna för prästerskapets avlöning.

Förslaget hänför sig uteslutande till frågan örn den ecklesiastika jordens förvaltning

men innefattar även med denna begränsning en reform av stor räckvidd

och betydelse. Bedömandet av förslagets lämplighet och praktiska företrädeframför

nuvarande ordning innesluter en mångfald spörsmål såväl av allmänt

ekonomisk som av organisatorisk och förvaltningsteknisk natur. Det har för

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj As proposition nr 187.

367

lagrådet uppenbarligen varit uteslutet att låta prövningen mera djupgående

sträcka sig till överväganden av nämnda slag. Ett sådant förbehåll gäller icke

blott vissa av förslagets allmänna förutsättningar utan jämväl åtskilliga av dess

detaljbestämmelser, vilka efter sitt innehåll närmast tillhöra området för den

administrativa lagstiftningsmakten. Förslaget kvarstår emellertid såtillvida

på grundvalen av gällande rätt, att någon rubbning icke sker med avseende å

den ifrågavarande jordegendomens bevarande eller tillgodogörande för kyrkliga

ändamål.

Vid sin granskning av de särskilda bestämmelserna och deras förhållande

till allmänna lagens stadganden har lagrådet ansett sig böra framställa vissa

erinringar.

17 §.

Beträffande överloppshus å prästgård gäller enligt 13 § i nuvarande boställsordning,

att tillträdaren — den nye tjänstinnehavaren — äger att från

avträdaren lösa detsamma. Utövas ej lösningsrätten, må avträdaren bortföra huset;

underlåter han detta, tillfaller huset tillträdaren utan lösen.

Av förslagets ståndpunkt, att prästgård förvaltas av pastoratet, har blivit en

följd, att lösningsrätten till överloppshus skall tillkomma pastoratet i stället för

den nye tjänstinnehavaren. Bestämmelse därom har meddelats i förevarande

paragraf, dock allenast såvitt angår byggnad, som den frånträdande tjänstinnehavaren

själv uppfört. Ett övergångsstadgande synes erforderligt av innehåll,

att motsvarande skall — vid det första ombytet av tjänstinnehavare efter det

nya boställsordningen trätt i kraft — gälla i fråga örn överloppshus, som blivit

av den frånträdande tjänstinnehavaren löst eller som tillfallit honom utan lösen.

Skulle efter nya boställsordningens ikraftträdande ny tjänstinnehavare — i det

fall att pastoratet ej velat lösa överloppshus, träd eller buskar — lämna någon

ersättning i ändamål att undgå deras bortförande, medför denna åtgärd icke

någon rätt för honom att vid tjänstens frånträdande erhålla lösen för eller bortföra

det sålunda ersatta; detta är pastoratets tillhörighet.

I händelse inlösen ej kommer till stånd skall, enligt föreskrift i förevarande

paragraf andra stycket andra punkten, det bortförande, vartill den frånträdande

tjänstinnehavaren jämlikt styckets första punkt är berättigad, äga rum inom

viss tid efter det den nye tjänstinnehavaren — vare sig denne är ordinarie

innehavare av tjänsten eller blott s. k. långvakansvikarie å densamma — tillträtt

prästgården eller »anspråk på inlösen» slutligen ogillats. Föreskriften ansluter

sig till ett stadgande i 2 kap. 18 § tredje stycket lagen om nyttjanderätt till

fast egendom. I motsats till vad där gäller är emellertid i det nu förevarande

fallet icke fråga örn någon lösningsplikt; pastoratet avgör självt, huruvida inlösen

skall ske eller ej. Ett »anspråk på inlösen» skulle således här kunna förekomma

allenast i det helt visst ytterst sällsynta fall, att pastoratet önskar lösa

något, som den avgående tjänstinnehavaren vill bortföra under förmenande, att

det icke utgör föremål för hembudsskyldighet. Vid angivna förhållanden finner

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagrådet föreskriften i nu avsedd del lämpligen böra uteslutas. Efterföres ej

denna hemställan, torde i allt fall uttrycket »anspråk på inlösen» böra i tydlighetens

intresse ändras till »anspråk på rätt till inlösen», varjämte en omformulering

av föreskriften synes erforderlig jämväl till förekommande av det missförstånd,

att vid ogillande av anspråket den tid av sex månader, inom vilken bortförandet

skall hava verkställts, räknas från beslutets meddelande, även örn ny

tjänstinnehavare då ännu icke tillträtt prästgården.

18 §.

Enligt denna paragraf skall vad i förslaget stadgas örn tjänstinnehavare äga

motsvarande tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade

löneförmåner. Härmed avses dels en avliden tjänstinnehavares nådårsberättigade

efterlevande dels ock prästerskapets änke- och pupillkassa, då denna

innehar prästgård. Då enligt 17 § den tid, inom vilken avträdande innehavare

äger bortföra vissa enskilda tillhörigheter, skall räknas från det ny tjänstinnehavare

tillträtt prästgården, lärer emellertid med uttrycket ny tjänstinnehavare

avses endast en sadan verklig efterträdare i tjänsten, varom ovan under 17 §

föimälts, och icke nyssnämnda, allenast tillfälliga innehavare av prästgården,

något som torde vara uppenbart redan av det syfte, i vilket omförmälda stadgande

enligt remissprotokollet tillkommit.

23 och 24 §§.

Förvaltningen av löneboställe tillkommer enligt förevarande lagförslag pastoratet.

Det skall jämlikt 21 § åligga pastoratet att underhålla och vid behov

nybygga löneboställes laga hus, så ock att städse hålla boställets åker och äng

samt därtill hörande anstalter i fullgott stånd. Tillsyn över boställets hävd skall

utövas genom ekonomisk besiktning av boställsnämnd, varom stadgas i 27 §.

Sadan besiktning skall förrättas i regel vart femte år, och boställsnämnden skall

därvid, i den mån brister befinnas föreligga i avseende å jord eller laga hus,

jämlikt 31 § ålägga pastoratet att vidtaga erforderliga åtgärder för bristernas

avhjälpande. Örn föreskrivna arbeten ej fullgöras inom utsatt tid, kan verkställighet

enligt 32 § pa pastoratets bekostnad äga rum genom överexekutors

försorg.

I 23 och 24 §§ föreslås, att arrendator må tillförbindas att i förhållande till

pastoratet ansvara för de skyldigheter, som enligt 21 § åvila pastoratet, samt

att i fråga örn upplåtelse av löneboställe på arrende skall — förutom den i 25 §

upptagna bestämmelsen om optionsrätt — tillämpas allmän lag.

Enligt förslaget är frågan örn utarrendering av löneboställe helt överlämnad

till pastoratets eget avgörande. Det är ej avsett, att närmare bestämmelser örn

sadan utarrendering skola utfärdas, motsvarande dem som nu återfinnas i ecklesiastika

arrendeförordningen. Förslagets ståndpunkt är, att pastoratet skall

äga att, med bibehållande av sitt ansvar gentemot det allmänna för löneboställets

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hävd i avseende å såväl jord som laga hus, enligt den allmänna lagstiftningens

bestämmelser örn arrende utarrendera bostället och därvid med arrendatorn fritt

överenskomma örn arrendevillkoren. Även örn härav kunna följa vissa vådor för

pastoraten, anser sig lagrådet dock med hänsyn till vad i remissprotokollet anförts

såsom skäl för en sådan ordning ej böra framställa erinran däremot, att

— örn förvaltningen av löneboställena överlämnas till pastoraten — dessa erhålla

den handlingsfrihet beträffande löneboställenas utarrendering, som sålunda

avsetts.

Däremot synes det icke vare sig från praktisk eller lagteknisk synpunkt tillfredsställande,

att vid utformandet av ovanberörda bestämmelser örn löneboställes

förvaltning och tillsynen över löneboställe det lämnats utan beaktande,

att lönebostället kan vara utarrenderat och i regel också kommer att vara utarrenderat.

När löneboställe utarrenderas, måste det ligga i sakens natur, att

arrendatorn ikläder sig åtminstone skyldigheten att fullgöra pastoratets förpliktelser

i avseende å jordens hävd. I allmänhet torde det även vara av praktiska

skäl påkallat, att pastoratet tillförbinder arrendatorn att fullgöra dess

förpliktelser i avseende å underhållet av boställets laga hus, i varje fall företagandet

av sådana mindre reparationer, som avses i 2 kap. 48 § allmänna nyttjanderättslagen.

Och understundom kan det vara lämpligt för pastoratet, att

genom överenskommelse nybyggnadsskyldighet åtminstone i viss omfattning

ålägges arrendatorn. Men även örn enligt 24 § förevarande lagförslag arrendatorn

genom arrendekontraktet i avsevärd män tillförbundits att fullgöra pastoratets

förpliktelser i avseende å boställets hävd, skall enligt förslaget, då vid ekonomisk

besiktning boställsnämnden prövar brister föreligga till följd av försummelse

från arrendatorns sida, åläggande att vidtaga åtgärd för bristernas avhjälpande

meddelas pastoratet. Detta äger därefter enligt de allmänna reglerna

för arrende att av arrendatorn påkalla rättelse och örn sadan ej sker uppsäga

arrendeavtalet. Vid tvist, som med anledning därav kan uppkomma mellan

pastoratet och arrendatorn, tillkommer avgöranderätten domstol, som avdömer

tvisten utan att därvid vara bunden av boställsnämndens prövning. Och om

nian — på sätt med förslaget lärer vara avsett — skulle anse bestämmelserna

i 31 § medföra, att pastoratet, i strid mot vad som i allmänhet gäller, skulle

äga under löpande arrendetid självt vidtaga sådana av boställsnämnden föreskrivna

åtgärder, som enligt arrendekontraktet ankomma på arrendatorn, uppstå

ersättningsanspråk, som ej kunna finna sin lösning enligt allmänna nyttjanderättslagens

grundsats örn arrendators skyldighet att vid försummelse i avseende

å den arrenderade fastighetens hävd ersätta skillnaden i brister, som fastställts

vid tillträdes- och vid avträdessyn. En olägenhet är även, att ehuru vid

den ekonomiska besiktningen prövningen i själva verket i stor utsträckning avser

att utröna, i vad mån skyldigheter, som arrendatorn tillförbundits fullgöra,

blivit eftersatta, denne vid besiktningen kan föra talan endast såsom mellankommande

part (biintervenient).

Vill man behålla förslagets utgångspunkt — arrendeförhållandets bedömande

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 saini. 155 haft. (Nr 187.) 24

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. May.ts proposition nr 187.

enligt allmän lagstiftning -— synes det krav skäligen böra uppställas, att de

särskilda spörsmål, som uppkomma till följd av boställsordningens egna bestämmelser,

besvaras i boställsordningen. Ett överlämnande av sådana frågor

till en för den allmänna arrendelagstiftningen främmande avtalsmässig reglering

torde ej medföra tillfredsställande resultat. Erämst lärer detta gälla i fråga

örn de spörsmål, vartill bestämmelserna örn boställsnämndens tillsyn över löneboställe

giva anledning. Boställsnämndens uppsikt synes icke erhålla tillbörlig

betydelse, med mindre dess beslut — då löneboställe är utarrenderat ■— blir

bindande ej blott för pastoratet utan även för arrendatorn. Betta enligt lagrådets

uppfattning viktiga önskemål lärer lämpligen kunna vinnas sålunda, att

då påsynade brister äro beroende av försummelse från arrendatorns sida, åläggande

att utföra erforderlig åtgärd för bristernas avhjälpande meddelas arrendatorn.

På grund av vad ovan anförts anser lagrådet i 23 § böra upptagas ett stadgande

av innehåll, att i fråga örn upplåtelse av löneboställe på arrende allmän

lag skall tillämpas, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna boställsordning.

Beträffande det i 24 § föreslagna stadgandet erinras, att då löneboställe

är utarrenderat, av arrendeförhållandets natur följer, att det måste ankomma

på arrendatorn att fullgöra pastoratets förpliktelser i avseende å jordens

hävd. Skyldighet för arrendatorn i berörda hänseende torde därför böra stadgas

i nämnda paragraf. Vad åter angår pastoratets förpliktelser i avseende å underhåll

och nybyggnad av boställets laga hus är det visserligen tydligt, att det

bör bero på avtal mellan pastoratet och arrendatorn, örn och i vilken mån nybyggnadsskyldigheten

skall åvila pastoratet eller arrendatorn. Däremot synas

övervägande skäl tala för att skyldighet att avhjälpa brister å boställets laga

hus, vilka föranleda blott sådan mindre reparation, som avses i 2 kap. 48 §

allmänna nyttjanderättslagen, ålägges arrendatorn, medan skyldighet för honom

att svara jämväl för större reparationer blir beroende av särskilt förbehåll i

arrendekontraktet. Även i den mån de pastoratet enligt 21 § åvilande förpliktelser

på grund av stadgande i 24 § eller särskilt avtal skola fullgöras av arrendatorn,

bör dock i överensstämmelse med förslagets ståndpunkt pastoratet fortfarande

i förhållande till det allmänna vara ansvarigt för att dessa förpliktelser

ej eftersättas. Lagrådet hemställer, att 23 och 24 §§ omarbetas i

överensstämmelse med vad sålunda angivits.

Örn skyldigheten att fullgöra pastoratets förpliktelser beträffande jordens hävd

och mindre reparationer å laga hus ålägges arrendatorn, bör såsom ovan framhållits,

då boställe är utarrenderat, föreskrift, som med anledning av brister i

berörda hänseenden meddelas av boställsnämnden, avse arrendatorn. Föreläggandet

att vidtaga föreskrivna åtgärder bör således gälla arrendatorn. Härigenom

erhåller arrendatorn den ställning av part vid den ekonomiska besiktningen, som

naturligen tillkommer honom, i den omfattning ifrågavarande förpliktelser

åvila honom, ehuru, med hänsyn till pastoratets skyldighet att svara för att

dessa förpliktelser ej eftersättas, självständig talerätt även i dessa hänseenden

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

371

måste tillkomma pastoratet. Arrendatorn kommer följaktligen att i sådant fall

jämte pastoratet äga såväl föra talan vid den ekonomiska besiktningen som

fullfölja talan mot boställsnämndens beslut. I den mån arrendatorn genom arrendekontraktet

tillförbundits att fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter i

avseende å annan än mindre reparation, ombyggnad eller nybyggnad av boställets

laga hus eller brandförsäkring av husen, bör vad nu är sagt gälla jämväl

i vad angår fullgörandet av nämnda skyldigheter. Lagrådet hemställer därför

örn upptagande i 31 § av ett stycke med särskilda bestämmelser av omförmälda

innehåll för det fall, att löneboställe är utarrenderat.

Skulle arrendatorn underlåta att utföra vad honom ålagts av boställsnämnden,

torde vad som eftersatts böra verkställas genom överexekutors försorg på

pastoratets bekostnad. Även då sådan försummelse ligger arrendatorn till last,

lärer i enkelhetens intresse det i 32 § andra stycket föreslagna förfarandet böra

komma till användning. Det sjmes ej antagligt, att örn pastoratet hos överexekutor

ger anvisning å lämplig person, som för ett skäligt belopp är villig

åtaga sig arbetets utförande, överexekutor skulle underlåta att därvid fästa

tillbörligt avseende. Någon olägenhet av att vid försummelse från arrendatorns

sida tillfälle ej genom särskilt stadgande beredes pastoratet att låta utföra föreskrivna

åtgärder torde därför icke vara att befara.

Har föreskrivet arbete, vars utförande rätteligen ankommit på arrendator av

boställe, verkställts på pastoratets bekostnad, skall pastoratet äga söka sin kostnad

åter av arrendatorn. Dennes ställning såsom part vid den ekonomiska besiktningen

kommer därvid att medföra, att han ej äger göra gällande, att de av

boställsnämnden påsynade brister i avseende å jordens hävd eller husens underhåll

eller det av nämnden fastställda behovet av ombyggnad eller nybyggnad ej

förelegat eller att de föreskrivna åtgärderna ej varit erforderliga. Däremot bör,

i den mån arrendatorn genom arrendekontraktet tillförbundits att svara för

större reparation, ombyggnad eller nybyggnad eller för brandförsäkring, arrendatorn

kunna göra gällande, att av boställsnämnden föreskrivna åtgärder i berörda

hänseenden ej enligt kontraktet ankommit på honom. Förmenar pastoratet

eller arrendatorn, att föreskriven nybyggnad, ombyggnad eller större reparation

eller brandförsäkring, som utförts eller bekostats av den ene, av nämnda grund

rätteligen bort utföras eller bekostas av den andre, bör ock rätt finnas till regresstalan.

Bestämmelser härom torde böra upptagas i 32 §.

I den mån underhålls- eller nybyggnadsskyldighet åligger pastoratet, lärer det

utan särskild bestämmelse vara uppenbart, att pastoratet även under löpande

arrendetid äger befogenhet att å bostället utföra det arbete, sorn för fullgörande

av sådan skyldighet är erforderligt.

Skulle genom åtgärder, som av arrendatorn vidtagits enligt föreskrift av boställsnämnden,

boställets skick vid avträdet vara förbättrat, kan ersättningsrätt

föreligga för arrendatorn enligt bestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen.

Slutligen erinras därom, att i samband med den begränsning i avtalsfriheten

beträffande skyldighet för arrendator att utgöra tjänstbarheter, som genom la
-

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts -proposition nr 187.

gen den 27 juni 1927 vidtogs i 2 kap. 7 § allmänna nyttjanderättslagen, undantag

från bestämmelsernas tillämplighet gjordes -— i paragrafens sista stycke —

i fråga om upplåtelse från ecklesiastikt boställe. Detta förbehåll befanns erforderligt

med hänsyn därtill, att ecklesiastika arrendeförordningen förutsatte,

att vissa tjänstbarheter av annan art än de i allmänhet medgivna kunde av

arrendator av löneboställe utgöras till präst i församlingen i enlighet med

åtagande i arrendekontraktet.

Efter upphävandet av ecklesiastika arrendeförordningen är det avsett att dylika

tjänstbarheter ej vidare skola förbehållas. Någon skyldighet för pastoratet

såsom innehavare av lönebostället att utgöra naturaprestationer till prästerskapet

ifrågakommer icke och följaktligen heller intet behov att vid boställets utarrendering

betinga sådana av arrendatorn. Ovannämnda undantag från allmänna

nyttjanderättslagens tvingande föreskrifter lärer därför från förevarande synpunkt

ej längre vara påkallat, och någon anledning att i detta hänseende låta

avvikande bestämmelser gälla vid arrende av ecklesiastikt boställe förefinnes

uppenbarligen icke vidare. Till förekommande av en icke avsedd tillämpning av

berörda undantagsstadgande synes detsamma böra upphävas.

27 §.

Enligt 51 § skall tillsyn över förvaltningen av löneboställes skog utövas av

en stiftsintendent. Allenast i övriga delar skall löneboställe stå under uppsikt av

boställsnämnd. Då således boställsnämndens uppsikt skall avse ej blott den del

av boställe, därå jordbruk drives, utan även sådan till boställets skog ej hörande

mark, som användes eller upplåtes till annat ändamål än jordbruk, hemställes,

att det i förevarande paragraf använda uttrycket »löneboställes jordbruksdel»

ersättes med uttrycket »löneboställe med undantag för dess skog». Skulle bibehållandet

av den i lagtexten använda benämningen synas vara av värde av

hänsyn till blivande tillämpningsföreskrifter, torde den möjligen kunna upptagas

inom parentes.

29 §.

Örn —- på sätt under 23 och 24 §§ hemställts — ekonomisk besiktning å utarrenderat

löneboställe tillerkännes rättsverkan jämväl mot arrendatorn, lärer

sådan besiktning icke skäligen kunna förrättas av boställsnämndens ordförande

ensam, utan att medgivande därtill lämnats ej blott av pastoratet utan även av

arrendatorn. Härav påkallad jämkning av stadgandet i förevarande paragraf

torde därför böra vidtagas.

31 och 32 §§.

Här erinras örn vad som yttrats vid 23 och 24 §§.

34 §.

I förevarande paragraf föreskrives, huru domkapitel och pastorat skola underrättas

örn tiden för förrättning av boställsnämnd. Tillika meddelas stadgande

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

om kallelse av annan part. Härmed avses, exempelvis vid ekonomisk besiktning

av prästgård, vederbörande tjänstinnehavare. Ar löneboställe utarrenderat, skall,

örn ekonomisk besiktning tillerkännes rättsverkan mot arrendatorn och denne

således erhåller ställning av part vid förrättningen, jämväl arrendatorn kallas

till densamma.

38 §.

Med anledning av det i förevarande paragraf upptagna stadgandet eiinras,

att örn på grund av åtagande vid arrende av löneboställe ombyggnad eller nybyggnad

skall utföras av arrendator, denne bör höras över förslag, som här

avses.

62 §.

Med den lydelse, som givits åt förevarande paragraf första stycket första

punkten, äger stiftsintendenten, där utstämpling å löneboställes skog verkställts

i strid mot awerkningsplan eller anvisningar, meddela avverkningsförbud, jämväl

då enligt 59 § pastoratet på grund av utebliven anmärkning från stiftsintendenten

eller av honom lämnat medgivande blivit berättigat att medelst avverkning

och försäljning förfoga över det utstämplade virket. Lagrådet har visserligen

funnit förslagets ståndpunkt härutinnan kunna medföra vissa olägenheter

men har dock ej ansett sig böra framställa anmärkning mot densamma.

63 och 64 §§.

Av bestämmelserna i 3 kap. följer, att till löneboställe hörande skog skall sta

under pastoratets omedelbara vård och förvaltning. Vid utarrendering av löneboställe

kan rätt till skogseffekter för boställets husbehov tillförsäkras arrendatorn

allenast inom ramen av den pastoratet enligt dessa bestämmelser tillkommande

avverkningsrätt samt rätt till bete i skogen endast i den mån betning ej

hindras genom föreskrifter till skydd för skogen. I den man av stiftsintendent

meddelat beslut rörande hushållningen med boställes skog är av beskaffenhet

att inverka på arrendatorns rätt, synes denne böra äga jämte pastoratet föra

klagan. Detsamma bör gälla annan innehavare av pastoratets rätt, exempelvis

person, till vilken pastoratet upplåtit avverkningsrätt till utstämplad skog, i

fall då avverkningsförbud meddelats på den grund, att utstämplingen förmenas

vara verkställd i strid mot fastställd awerkningsplan. Örn beslut, som avses i

63 §, bör besked således tillställas jämväl sådan pastoratets rättsinnehavare, vars

rätt beröres av beslutet, såframt han är känd för stiftsintendenten. Med anledning

av vad sålunda erinrats hemställes örn därav påkallade ändringar i förevarande

paragrafer.

68 §.

Därest ett uttalande av här angivet innehåll överhuvud anses lämpligen böra

ingå i en lag, torde åt paragrafen kunna givas den avfattning, att sedan arbetet

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvudsak avslutat och i lag

är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas av annan myndighet,

kommissionen skall upphöra.

73 §.

I kungl, instruktionen den 16 december 1668 för Stockholms stads konsistorium

uttalas, att detta konsistorium skall »hava samma rättighet, anseende och

myndighet, som andra konsistorier i riket nu hava, och ingen utan ärkebiskopen

allena undergiven vara, vilken bliver, som förr varit haver, den förnämste

preses». Kungl. Maj:ts förordning den 11 februari 1687 meddelar under rubriken

»huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas» föreskrift jämväl

med avseende å Stockholms stads konsistorium, och i efterföljande kyrkorättslig

lagstiftning har i regel under beteckningen domkapitel utan särskilt omnämnande

otvetydigt inbegripits nämnda konsistorium (jfr t. ex. lagen den 8 mars

1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och lagen den 9 december 1910 angående

tillsättning av prästerliga tjänster). Att, på sätt 1931 års sakkunniga

erinrat, någon gång i lag konsistoriets likställdhet med domkapitel ansetts böra

utmärkas genom särskilt stadgande, lärer ej heller vara att uppfatta såsom uttryck

för att detta förhållande antagits kunna i och för sig dragas i tvivelsmål.

Formell konsekvens synes bäst befordras genom att i förekommande fall

en dylik bestämmelse icke upptages, och i enlighet härmed hemställer lagrådet,

att förevarande paragraf måtte utgå.

Förslaget till lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Enligt förslaget skola besvär i samtliga mål och ärenden, i vilka jämlikt boställsordningen

domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen meddelat

beslut, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Undersökes närmare

arten av dessa besvärsmål, lärer det vara ovedersägligt, att en sådan fullföljdsföreskrift

icke kan undgå att komma i motsättning till grundsatser, vilka hittills

i allmänhet iakttagits vid fastställandet av området för regeringsrättens jurisdiktion.

I vissa fall kunna nämnda mål otvivelaktigt innefatta en verklig rättstillämpning,

och emot deras förläggande till regeringsrätten såsom besvärsinstans

finnes då principiellt intet att erinra. Men till betydande del torde dessa avgöranden

hänföra sig till praktiska lämplighetsfrågor eller till utövningen av en

rent administrerande befogenhet, såsom exempelvis åtskilliga beslut och

åtgärder av stiftsintendent i fråga örn handhavandet av skogsvården. En besvärsprövning

måste i dylika fall te sig främmande för regeringsrättens egentliga

verksamhet och stämmer föga överens med den ordning, som gäller för

andra jämförliga förvaltningsområden.

Ehuru det alltså synts önskligt. att vissa grupper av mål, vilka enligt före
-

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

375

varande förslag bliva hänvisade till regeringsrätten, kunnat redan från begynnelsen

avskiljas från handläggning i denna ordning, anser sig lagrådet dock

icke böra göra någon erinran i förevarande hänseende. Vid fullföljdsordningens

fastställande är att beakta det sammanhang, som råder icke blott mellan de

här närmast ifrågavarande målen inbördes utan även mellan vissa av dessa mål

samt åtskilliga å pastoratet ankommande beslut, emot vilka talan fullföljes

efter kommunalrättsliga grunder i sista hand till regeringsrätten. Med hänsyn

härtill torde en skiljelinje knappast med full säkerhet kunna dragas, innan någon

erfarenhet föreligger från den praktiska tillämpningen. Vid den förnyade

prövning, som snart nog kan bliva nödvändig, synes jämväl böra komma under

övervägande, huruvida det verkligen kan vara erforderligt att medgiva en obegränsad

rätt till klagan över boställskommissionens beslut. Det torde kunna

ifrågasättas att låta kommissionen vara sista instans dels i vissa ärenden av rent

praktisk natur, vilka i särskild grad kräva ett snabbt avgörande och för vilkas

behandling kommissionen kan anses besitta fullt tillräcklig sakkunskap, och

dels i sådana mål, vilkas bagatellkaraktär borde utesluta dem från fullföljd till

regeringsrätten.

Det föreslagna stadgandet synes lämpligare böra erhålla plats bland bestämmelserna

i 2 § 9:o) regeringsrättslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4

januari 1927 (nr 1).

De ändringar, som föreslås i förevarande lag, avse förnämligast en utvidgning

av det i 2 § upptagna stadgandets tillämpningsområde i syfte särskilt att

främja uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk. Däremot innebär förslaget

icke någon rubbning av grunderna för ifrågavarande lagstiftning. Med

densamma avsågs vid dess tillkomst ej att lösa spörsmålet örn äganderätten till

kyrklig jord, och lagens rubrik erhöll på hemställan av lagrådet ändrad avfattning

till tydligt utmärkande av att fråga allenast var örn tillstånd till försäljning

av sådan jord. I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande

i ämnet framhölls ock, att örn det i något fall skulle förekomma, att den lokala

kyrkliga menigheten under påstående om äganderätt till kyrklig fastighet motsatte

sig försäljning, det måste förutsättas, att vederbörande myndighet enligt

allmänt vedertagna förvaltningsgrundsatser icke skrede till försäljning, där den

företagna utredningen gåve vid handen, att menighetens äganderättsanspråk

möjligen kunde vinna godkännande av domstol.

Med den föreslagna ordningen för ecklesiastikt boställes förvaltning synes

— på sätt även framliålles av departementschefen — än starkare skäl föreligga

för beaktande av pastoratets önskningar vid uppkommande fråga örn försäljning

av jord från sådant boställe. Pastoraten, som kunna förväntas komma att i eget

intresse nedlägga omsorg och kostnader å denna förvaltning, böra icke vara

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utsatta för att deras måhända på en längre sikt lagda beräkningar rubbas genom

försäljningsåtgärder. Hänsyn till deras önskningar synes därför böra tagas även

frånsett de grunder, som kunna åberopas till stöd för en viss församlings eller

lokalkyrkas äganderättsanspråk.

Å andra sidan må ej heller förbises möjligheten av att ett pastorat — särskilt

under tider, då i följd av jordbruksnäringens betryckta läge boställes avkastning

väsentligen nedgår — kunde frestas att för vinnande av tillfällig högre

inkomst söka tillstånd att avyttra bostället, ehuru detta med hänsyn till framtiden

kunde innebära en försämring även rent ekonomiskt. I dylika fall skulle

en försäljning icke vara förenlig med lagens ståndpunkt och pastoratet helt

visst heller icke erhålla det Konungens tillstånd, som enligt lagen utgör och

måste utgöra en förutsättning för dylik avyttring.

Lagrådet har icke någon saklig erinran att framställa mot de i förslaget upptagna

särskilda bestämmelserna.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

377

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

samt, i vad angår ifrågasatt ändring i kommunalskattelagen, med chefen

för finansdepartementet anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Städener, ånyo frågan örn förändrad lagstiftning rörande förvaltningen

av den till prästerskapets avlöning avsedda egendomen m. m. Föredragande

departementschefen redogör för lagrådets den 7 mars 1932 avgivna

utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 februari 1932 till lagrådet

remitterade förslagen till ecklesiastik boställsordning, lag örn tillägg till 2 § 2 :o)

lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt samt lag örn ändrad

lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord

under tomträtt.

Härefter anför föredraganden:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har lagrådet framställt vissa

erinringar mot avfattningen av några detaljbestämmelser i förslaget till ecklesiastik

boställsordning samt föreslagit viss redaktionell jämkning i förslaget

till lag örn ändring av lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Mot vad lagrådet föreslagit har jag icke funnit något att erinra. Jag har

följaktligen låtit vidtaga därav betingade ändringar i de två sistnämnda lagförslagen.

Bland annat har 73 § i det remitterade förslaget till boställsordning

fått utgå, vilket föranlett omnumrermg av 74—77 §§ i samma förslag. Under

ny 77 § i boställsordningen har i enlighet med vad lagrådet förordat upptagits

ett till 17 § samma författning anslutet övergångsstadgande. I enlighet med vad

lagrådet förordat framlägger jag vidare ett förslag till upphävande av 2 kap.

7 § femte stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Dessutom hava vissa mindre redaktionella jämkningar vidtagits i nu ifrågavarande

författningsförslag.

Av de ändringar, som lagrådet föreslagit, torde allenast en vara av beskaffen
-

s. 378 Kontrollera mot PDF

Tionde
avskrir
ningcn.

Historik.

378 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

het att påkalla ett närmare omnämnande. Den angår förslaget till ecklesiastik

boställsordning.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till boställsordning, vilket uti

ifrågavarande del bygger på 1931 års sakkunnigas förslag, skulle den genom

boställsnämnden utövade kontrollen över boställsförvaltningen uteslutande rikta

sig mot pastoratet. Detta skulle gälla även för det fall, att pastoratet utarrenderat

boställe. Då vid ekonomisk besiktning konstaterades brister, som orsakats

av arrendatorns försummelse att fullgöra honom enligt lag eller arrendekontraktet

åliggande skyldigheter i avseende å underhållet av byggnader eller

hävden av boställets ägor, skulle föreläggandet att avhjälpa dessa brister riktas

mot pastoratet och icke mot arrendatorn. Anledningen härtill var, att då den

sistnämnde antoges av pastoratet, vilket ensamt prövade hans lämplighet och

av honom erbjuden säkerhet, det även borde vara pastoratets sak att tillse, att

arrendatorn fullgjorde sina av arrendeförhållandet föranledda skyldigheter.

Mot den sålunda föreslagna anordningen har lagrådet framställt anmärkning

huvudsakligen i följande två avseenden. Bestämmelserna i förslaget kunde i vissa

fall giva anledning till ersättningsanspråk, som ej kunde finna sin lösning enligt

allmänna nyttjanderättslagen. Det vore också olämpligt, att ehuru vid den

ekonomiska besiktningen prövningen i själva verket i stor utsträckning avsåge

att utröna, i vad mån skyldigheter, som arrendatorn tillförbundits utgöra, blivit

eftersatta, denne vid besiktningen icke kunde föra självständig talan.

Lagrådet har jämväl i sitt utlåtande anvisat en utväg att undgå de påpekade

olägenheterna. Vad lagrådet i sådant avseende föreslagit har synts mig beaktansvärt

och jag har därför låtit omarbeta förslaget till boställsordning i

enlighet med lagrådets förslag.

Innan jag i anslutning till vad jag förut (sid. 229) anfört fortsätter detaljgranskningen

av mina återstående lagförslag, torde först böra redogöras för tre

specialfrågor, som varit föremål för uppmärksamhet i sammanhang med präst - löneregleringsfrågan.

Vissa specialfrågor.

Ifrågavarande spörsmål angå påskyndat avskrivande av den till statsverket

indragna prästtionden, skyldighet för pastoraten att bekosta skrivbiträden å

pastorsexpeditionerna samt lämpligheten av att med anslag ur kyrkofonden understödja

de rikssvenska utlandsprästernas verksamhet.

Det förslag till prästlöneregleringsfrågans lösning, som förelädes 1908 års

riksdag, upptog stadgandet, att de till statsverket indragna tionde- och övriga

fastighetsavgifterna skulle avskrivas under en tid av 30 år. Avskrivningen

skulle äga rum sålunda, att av avgifterna skulle erläggas under de första tio

åren 60 procent, under de därpå följande fyra åren 50 procent, under de därpå

följande fyra åren 40 procent, under därpå följande fyra år 30 procent, under

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

379

därpå följande fyra år 20 procent och under de sista fyra åren 10 procent,

varefter från och med det trettioförsta året återstoden skulle eftergivas.

I åtskilliga motioner vid samma års riksdag yrkades, att de ifrågavarande

grundskatterna skulle omedelbart avskrivas i och med utgången av tiden för

den äldre löneregleringen i varje särskilt pastorat eller, om detta icke ansåges

kunna ske, att avskrivningstiden åtminstone väsentligen förkortades. Motionerna

understöddes såtillvida av det för prästlöneregleringsfrågan tillsatta särskilda

utskottet, att utskottet förordade en förkortning av avskrivningstiden

till tjugo år, därvid avskrivningen borde försiggå enligt sådan plan, att under

de första tio åren erlades 60 procent av avgifterna, under de därpå följande

fem åren 40 procent och under de sista fem åren 20 procent, varefter från och

med det tjuguförsta året återstoden eftergåves. Till stöd för utskottets förslag

åberopades huvudsakligen, å ena sidan, vikten av att den ifrågavarande föråldrade

skatteformen snarast möjligt avlägsnades ur skattesystemet och, å den

andra, att betydelsen för budgeten av den tillökning i utgifter, som komme att

föranledas av prästtiondens successiva efterskänkande, syntes hava blivit i

någon mån överskattad.

Propositionen till 1909 års riksdag anslöt sig till utskottets nämnda förslag,

varvid föredragande departementschefen särskilt framhöll, det anledning ej

syntes föreligga till tvivel örn statens förmåga att i en jämförelsevis avlägsen

framtid bära de utgifter, som stöde i samband med prästtiondens successiva

eftergivande, även om denna reform skulle något påskyndas.

I en motion vid sistnämnda års riksdag (A. K. nr 209) fullföljdes yrkandet

å en omedelbar avskrivning av tiondeavgifterna, så snart då gällande löneregleringar

för de särskilda pastoraten förfallit. I en annan motion (F. K.

nr 63) påyrkades denna förmån blott för de tiondegivare, vilkas avgifter ännu

icke den 30 april 1944 upphört att utgå. Det särskilda utskottet erkände, att

genom ett bifall till den förstberörda motionen den eftersträvade likställigheten

i avseende å jordbeskattningen uppenbarligen skulle i hög grad främjas

och att dessutom besväret med uppbörd och redovisning av de efter indragningen

till avskrivning successivt förfallande tiondeavgifterna skulle kunna undvikas.

Med hänsyn till statens finanser ansåg sig utskottet dock nödsakat vägra

samma motion sitt understöd men tillfogade, att utskottet ansåge den möjligheten

ingalunda vara utesluten, det förhållandena i en måhända nära liggande

framtid kunde hava så utvecklat sig, att ett förkortande av avskrivningsperioden

då icke skulle möta större svårigheter ur finansiell synpunkt. Yad åter

angick det i motionen nr 63 framförda yrkandet hade utskottet beräknat, att

statsverkets kostnad enligt denna motion skulle belöpa sig till allenast 185,416

kronor mer än om det av Kungl. Majit föreslagna förfarandet med en tjuguårig

avskrivningstid iakttoges utan några jämkningar. Utskottet ansåg denna

merkostnad överhuvud taget föga avsevärd och tillstyrkte fördenskull bifall till

motionen såvitt nu är i fråga.

Det förslag till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av pras
-

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1927 års

sakkunniga.

terskapets tionde och om ersättning därför, som framlades för 1910 års riksdag,

var till innehållet lika med det av Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag framlagda,

endast med den skillnad, att, i enlighet med vad särskilda utskottet

vid sistnämnda riksdag förordat, tillagts ett stadgande därom, att vad av

tiondeavgiftema icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skulle omedelbart

avskrivas.

Yrkandet i den förberörda motionen nr 209 framfördes åter i en motion vid

1910 års riksdag. Även det särskilda utskottet vid denna riksdag avstyrkte

motionen men yttrade i anslutning till utskottets anförande vid den föregående

riksdagen, att örn förhållandena framdeles skulle så utveckla sig, att ett förkortande

av avskrivningstiden kunde ske utan större svårighet ur finansiell

synpunkt, riksdagen då syntes vara oförhindrad att därom besluta. Genom

riksdagens beslut godkändes Kungl. Maj:ts förslag.

Indragningen till statsverket av de ifrågavarande fastighetsavgifterna kan

numera betraktas såsom praktiskt taget fullbordad. Sammanlagda beloppet

av de avgifter, som den 1 maj 1929 ännu icke blivit föremål för indragning,

kan beräknas till i runt tal 80,000 kronor. Då summan av de till samma dag

indragna avgifterna uppgår till cirka 4.ö millioner kronor, utgör sålunda den

då ännu oindragna resten endast 1.78 procent av totalbeloppet. Men avskrivningen

av dessa avgifter fortgår enligt den i 5 § tiondeavskrivningslagen stadgade

planen och blir, om denna plan i fortsättningen följes, icke fullständigt

genomförd förrän den 30 april 1944.

Till belysning av denna avskrivnings fortgång hänvisar jag till en tablå,

varav framgår, hurusom hittills kunnat fram till år 1929 med de indragna

fastighetsavgifterna bestridas mer än hälften av den till kyrkofonden utgående

ersättningen. Efter den nämnda tidpunkten Ilar statsverket att, under fastighetsavgifternas

ständiga avtagande, alltjämt öka tillskotten av egna medel för

att tillgodose anspråket från omförmälda fond. Den 30 april 1944 kan av

nämnda avgifter beräknas återstå ett belopp av endast omkring 51,300 kronor,

vilket belopp då skulle komma att omedelbart avskrivas.

1927 års sakkunniga hava i denna fråga anfört:

På sätt framgår av frågans behandling vid riksdagarna 1908, 1909 och

1910, har planen för prästtiondens avskrivning varit ett spörsmål av övervägande

statsfinansiell natur. Den större eller mindre hastighet, varmed avskrivningen

genomfördes, kunde i själva verket icke bliva annat än en lämplighetsfråga.

Fördelen för innehavarna av de tiondeskyldiga fastigheterna av en

nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande av de förevarande gamla

skatterna kunde nämligen icke vinnas med mindre än att samhällets övriga

medlemmar påtoge sig en ökad skattebörda. Och för intresseavvägningen härutinnan

funnes givetvis inga objektiva normer.

De skäl, som vid frågans behandling vid riksdagarna åren 1908, 1909 och

1910 anfördes för en tidigare avveckling av den ifrågavarande föråldrade skatteformen

än som med den nu gällande lagstiftningen blev fallet, torde icke

hava förlorat sin giltighet. Det lärer i själva verket kunna sägas, att dessa skäl

komme att vinna i styrka, om man nu, i enlighet med vad de sakkunniga

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

381

Tablå, utvisande statsverkets årliga kostnad för fullgörande av dess ersättningsskyldighet

till kyrkofonden i anledning av Molidens oell övriga fastighetsavgifters

indragning.

År

''

Indragen tionde

m. m. under

året

Kr.

Statsverket beta- lar till kyrkofon- den såsom ersätt- ning för indragen

tionde m. in.

Kr.

De skattskyldiga

betala, efter av- skrivning, till

statsverket

Kr.

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden för

indragen tionde

m. m.

Kr.

19 L4........

32,585

19,600

1915........

99,747

164,926

79,400

85,526

1916........

353 683

485 988

291,600

194,388

1917........

588,590

1,074,711

644,800

429,911

1918........

684,366

1,758,668

1,032,000

726,668

1919........

644,401

2,397,509

1,431,000

966,509

19:20........

692,130

3,090,012

1,841,000

1,249,012

1921........

582,254

3,665,843

2,176,100

1.489,743

1922 ........

405,020

4,087,292

2,476,100

1,611,192

1923 ........

256,291

4,076,990

2.577,000

1,499,990

1924 ........

77,194

4,592,288

2,646.500

1,945,788

1925 ........

45,459

4,488,534

2,648,700

1,839,834

1926 ........

30,518

4,501,814

2,596,500

1,905,314

1927 ........

26,074

4,517,392

2,493,000

2,024.392

1928 ........

7,254

4,539.022

2,363,500

2,175,522

1929 ........

11.126

4,536,700

2,234,500

2,302,200

1930 ........

8,510

4.545.210

2,081,800

2,463,410

1931........

12,727

4,557,937

1,902,000

2,655,937

1932 ........

13,424

4,571,361

1,711,300

2,860,061

1933 ........

19.656

4,591,017

1,535,000

3,056,017

1934 ........

10,369

4,601,386

1,390,400

3,210,986

1935 ........

—

4.601,386

1,223,000

3,378,386

1936 ........

—

4,601,386

1,029,600

3,571,786

1937 ........

—

4,601,386

825,700

3,775,686

1938 ........

—

4,601,386

636,100

3,965,286

1939 ........

—

4,601,386

489,600

4,111,786

1910........

—

4,601,386

340,300

4,261,086

1941........

—

4,601,386

215,200

4,386.186

1942 ........

2,241

4,603,627

127,700

4,475,927

1943 ........

—

4,603,627

70,000

4,533,627

1944 ........

—

4,603,627

—

4,603,627

föreslå, skrider till en förnyad omläggning av beskattningen för prästlönernas

finansiering. Det kan med visst fog sägas vara ett irrationellt förhållande,

om berörda avskrivning skulle komma att pågå även sedan en förnyad lagstiftning

på ifrågavarande område trätt i tillämpning. Vad den ifrågasatta tidigare

avskrivningen ur statsfinansiell synpunkt betyder framgår därav, att.

därest tiden för den slutliga avskrivningen förkortades sålunda, att de avgifter,

som icke förfallit till betalning den 1 januari 1935, skulle eftergivas, detta

skulle för statsverket betyda en inkomstminskning av tillhopa cirka 5 millioner

kronor, fördelad på nio år.

Frågan huruvida avskrivningstiden skall kunna förkortas till exempelvis

nyss angivna tidpunkt den 1 januari 1935, då en ny lagstiftning på det prästerliga

avlöningsväsendets område väl tidigast kunde tänkas träda i tillämpning,

måste i sista hand bliva beroende av statsverkets förmåga att underkasta sig

den med en dylik hastigare avskrivning förbundna uppoffringen. Ehuru sistnämnda

fråga i det hela torde ligga utom området för de sakkunnigas övervägande,

anse de sig dock vara befogade att uttala den förmodan, att enbart statsfinansiella

skäl icke skulle behöva resa avgörande hinder mot avskrivningstidens

förkortning på sätt här nämnts.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

Emellertid hava de sakkunniga funnit sig böra framföra ett förslag till anordning,

varigenom en förkortning av avskrivningstiden skulle kunna åvägabringas,

utan att denna åtgärd skulle behöva medföra någon uppoffring från

statsverkets sida. Förslaget innebär, att statsverket skall av kyrkofondens

kapitalbehållning erhålla full ersättning för den inkomstminskning, sorn åtgärden

skulle komma att medföra för statsverkets del.

Till närmare motivering av detta förslag må anföras följande.

På ett annat ställe hava de sakkunniga ställt i fråga, huruvida icke — i

betraktande av den natur av i realiteten fonderade skattemedel, som den huvudsakliga

delen av kyrkofondens kapital påvisats hava — någon del av fondens

kapitaltillgångar må kunna disponeras för det löpande behovet av avlöningsmedel

eller för annat nära liggande ändamål. En sådan användning av

fondens medel syntes då, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, böra syfta

till beredandet av en skattelindring åt den generation skattebetalare’eller åtminstone

någon grupp av dem, som genom sina för högt beräknade församlingsavgifter

bidragit till fondens överskott.

Överhuvud mäste det enligt de sakkunnigas mening framstå såsom en angelägenhet

av vikt att söka i det väsentliga bevara de kapitaltillgångar, som

kommit att uppsamlas i kyrkofonden. Denna uppsamling Ilar dock ägt ram i

en formellt oangriplig ordning. Och fondens behållning kommer att utgöra ett

värdefullt stöd vid. genomförandet av det föreslagna finansieringssystemet. Skall

sålunda en disposition i antytt syfte, ledande till förbrukning av någon del

utav fondens kapital, vara tillrådlig, måste i och för sig starka skäl tala för

en dylik åtgärd. Sådana skäl synas dock föreligga beträffande det förevarande

av de sakkunniga framförda förslaget. Såsom i detta betänkande på flera ställen

framhållits, måste nämligen det gällande systemet för prästlönernas finansiering

anses hava särskilt missgynnat landsbygden, enkannerligen de redan

förut i ekonomiskt hänseende svagast ställda landsförsamlingarna. Då fråga

nu är att genom en hastigare avskrivning av tiondeavgifterna bereda en lättnad

för den grupp av skattedragare å landsbygden, som under avskrivningstiden

haft att fullgöra den dubbla skyldigheten att utgöra dels berörda, visserligen

successivt minskade avgifter och dels därutöver de i gällande löneregleringslag

stadgade församlingsavgifterna, måste det sägas ligga en påtaglig

rättvisa däri, att den med beredandet av nämnda lättnad förbundna uppoffringen

i sista hand stannar å kyrkofonden, vilken tillgodogjort sig det betydande

överskott, som uppkommit genom de för högt beräknade församlingsavgifterna

av sistnämnda slag.

Något hinder möter givetvis icke mot, att den ersättning från kyrkofonden

ti 11^ statsverket, som här föreslagits, erlägges genom årliga likvider under

nioårsperioden 1935—1943. Mest praktiskt torde dock vara, att överföringen

sker på en gång vid utgången av år 1934. Ett belopp, motsvarande sammanlagda

dåvarande värdet av de tiondeavgifter, som komma att under åren 1935

1943 frångå statsverket, bör da, diskonterat efter en räntefot av förslagsvis

5 procent, överföras från kyrkofonden till statsverket.1 Beloppet hämtas som

förut angivits från kyrkofondens kapitalbehållning och synes därefter böra för

statsverkets räkning av statskontoret fonderas och göras räntebärande för att i

sin helhet successivt användas för de närmast följande årens statsregleringar.

Vid avgivande av utlåtanden över 1927 års sakkunnigas betänkande tillstyrktes

deras förslag i nu ifrågavarande del endast av styrelsen för svenska

1 Diskonterad efter en räntefot av 5 procent uppgår kapitalersättningen till 4,260,000 kronor.

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 187.

383

landskommunernas förbund och länsstyrelsen i Malmöhus län samt några kontraktsprostar

men avstyrktes däremot av kammarkollegiet, statskontoret, allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, länsstyrelserna i Uppsala,

Kalmar och Västmanlands län, flertalet domkapitel, Stockholms stads konsistorium,

en boställsnämndsordförande samt åtskilliga kontraktsprostar. Jag hänvisar

till det tryckta sammandraget över yttrandena sidorna 289—295.

1931 års sakkunniga hava anfört: 1931 års sak
Ehuru

de sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att tiondeavgifterna sna- kunniga.

rast möjligt bringas att upphöra, anse de dock, att kyrkofondens medel både

på grund av sin rättsliga natur och, enär de erfordras för att kyrkofonden skall

kunna fylla sina uppgifter enligt de sakkunnigas förslag, icke böra anlitas för

ifrågavarande ändamål.

Herrar Nilsson och Persson hava i en reservation till de sakkunnigas betänkande

förordat, att återstående till statsverket utgående tiondeavgifter helt

avskreves vid den av de sakkunniga föreslagna nya löneregleringens ikraftträdande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i sitt utlåtande anfört: Yttrande.

Beträffande prästerskapets till statsverket indragna tionde ansluter sig styrelsen

till den reservationsvis framförda åsikten, att fullständig avskrivning

av denna skatt bör ske vid den nya löneregleringslagens ikraftträdande. Såsom

1927 års prästlöneregleringssakkunniga framhöllo, betyder kyrkofondens snabba

tillväxt, att skatter uttagits av församlingarna till större belopp än nödigt

och att dessa skatter samlats i kyrkofonden. Då det framför allt är landsbygdens

församlingar, som sålunda måst bidraga med för höga skatter, synes

det vara en påtaglig rättvisa, att skattedragarna där erhålla kompensation genom

befrielse från utgörande av ifrågavarande skatt.

Jag saknar all anledning att motsätta mig förslaget örn påskyndat avskri- Departevande

av den indragna prästtionden. Önskemålet härom är naturligt och för- mentschefen.

tjänt av allt tillmötesgående, som kan komma det till del.

Däremot anser jag icke, att motiveringen för förslaget att låta kyrkofonden

ersätta statsverket den förlust, som genom påskyndandet av avskrivningen

skulle uppkomma, är bärande. De medel, som tillförts kyrkofonden och som

nu utgöra fondens kapital, äro enligt grunden för 1910 års lagstiftning avsedda

att lindra avgiftsskyldigheten till prästerskapet för medlemmarna i de

av sådan skyldighet mest betungade pastoraten. Enligt min mening är det

därför ofrånkomligt, att dessa fonderade medel användas till lättande av

avgiftsskyldigheten genom att räntan av dem tages i anspråk för tillskott

till pastoraten. Härigenom kommer, såsom av det följande skall framgå,

maximum för avgiftsskyldigheten att kunna sättas lägre än vad eljest vore möjligt,

varigenom de fonderade medlen slutligen skulle komma sitt egentliga ändamål

till godo på ett särdeles effektivt sätt.

På grund härav måste jag avstyrka förslaget om att ifrågavarande ersättning

skall utgå ur kyrkofonden.

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Skyldighet

för pastoraten

att avlöna

biträden

å pastorsexpeditionerna.

1927 års sakkunniga.

Det enda riktiga är enligt min mening, att den förlust, som den påskyndade

avskrivningen medför, håres av statsverket. Endast genom ett dylikt förfarande

handlar man i överensstämmelse med vad som uttalades i sammanhang med tillkomsten

av den nuvarande lagstiftningen.

Det torde emellertid icke ankomma på mig att framlägga förslag i ämnet, utan

det torde närmast tillhöra chefen för finansdepartementet att bedöma, när det

statsfinansiella läget tillåter avskrivningen, och att då framlägga förslag därom.

Med den syn jag har på denna fråga äger densamma nämligen intet

som helst sammanhang med prästlönelagstiftningen utan är en rent statlig

skattefråga.

Erågan örn beredandet av arbetshjälp åt prästerna genom anställande vid

mera arbetstyngda pastorsexpeditioner av skrivbiträden har tidigare satts i

sammanhang med frågan örn en omorganisation av klockartjänsterna. En sådan

kombinering av de båda frågorna skedde sålunda i det förslag till lag angående

kantorer jämte därmed sammanhängande författningsförslag, som av särskilda

sakkunniga, vilka år 1919 inom ecklesiastikdepartementet tillkallats för utredning

av frågan örn ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen, framlades

i betänkande den 6 mars 1920. Ett på nämnda betänkande grundat förslag

till lag örn kantorer förelädes 1921 års riksdag i proposition nr 22,

men blev propositionen av riksdagen avslagen. Därefter hava från åtskilliga

kyrkliga sammanslutningar framställningar gjorts örn vidtagande av

åtgärder för anställandet av skrivbiträden vid pastorsexpeditioner med

större arbetsbörda. Dessa framställningar jämte däröver av vederbörande

myndigheter avgivna yttranden hava överlämnats till 1927 års sakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. I del II

bil. 14 av deras betänkande (s. 156 o. f.) lämnas en närmare redogörelse för

innehållet i och den vidare behandlingen av 1920 års sakkunnigförslag ävensom

för nämnda framställningar och yttranden, till vilken redogörelse hänvisas.

1927 års sakkunniga hava anfört:

Genom vad i denna fråga tidigare förekommit ävensom genom eljest vunna

upplysningar finna de sakkunniga det ådagalagt, att det expeditionsarbete, som

åligger prästerna, under de senare åren fått en sådan omfattning, att det mångenstädes

blivit till verkligt hinder för prästens församlingsvårdande verksamhet.

De sakkunniga anse det förty angeläget, att i sådana pastorat, där de

tjänstgörande prästerna icke kunna utan åsidosättande av övriga dem åliggande

uppgifter medhinna de å pastorsexpeditionen förekommande skrivgöromålen,

biträde för dessa göromåls utförande på lämpligt sätt beredes dem. Härvid

torde även vara att beakta, att det måste betraktas som en misshushållning att

använda prästerliga arbetskrafter för sådana uppgifter av mera mekanisk art.

för vilkas utförande mindre kvalificerad och således billigare arbetskraft lika

väl kan användas, ävensom att anordnande av skrivhjälp å pastorsexpeditionerna

i svårskötta pastorat kommer att frigöra prästerskapet för mera kvalificerat

arbete, vilket i sin tur i många fall torde onödiggöra eljest måhända erforderlig

utökning av de prästerliga befattningshavarnas antal.

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

385

Enligt av de sakkunniga från vederbörande pastorsämbeten inhämtade uppgifter

hava redan i åtskilliga församlingar, företrädesvis större stadsförsamlingar,

för beredande åt prästerskapet av erforderlig lättnad med avseende å expeditionsarbetet

vidtagits särskilda anordningar, antingen genom beviljandet

av anslag för anställandet av särskilda skrivbiträden eller oek genom stadgande

av skyldighet för klockare att biträda å expeditionen. Sålunda utgå i

137 församlingar och pastorat, därav 102 stadsförsamlingar, anslag under år

1929 till anställandet av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna. Folkmängden

i nämnda församlingar och pastorat utgör över 20,000 personer i 30, 10—20,000

i 55, 5—10,000 i 30 samt mindre än 5,000 i 22. De anslagna beloppen uppgå

sammanlagt till omkring 236,000 kronor, därav 230,000 kronor anslagits av

vederbörande kyrkostämmor att utgå av uttaxerade medel och 6,000 kronor

jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda medgivanden utgå av pastoraliefonder. I 12

församlingar förekommer det förhållandet, att skrivbiträdesbefattningen är förenad

med eller ingår i kyrkvaktmästartjänst. I ett femtiotal församlingar har

klockaren skyldighet att i växlande omfattning utan särskild ersättning biträda

pastor å expeditionen. Jämte det biträde, som sålunda lämnas av klockaren,

hava i åtskilliga av dessa församlingar särskilda skrivbiträden anställts.

Berörda av vissa församlingar vidtagna anordningar äro emellertid en vederbörande

församlings frivilliga sak. Någon garanti vinnes följaktligen icke

härigenom för att i pastorat, där behov av skrivhjälp å pastorsexpeditionen

föreligger, därför erforderliga anordningar verkligen vidtagas. Det torde förty

vara nödvändigt, att det i lagstiftningsväg föreskrives, under vilka förutsättningar

skrivhjälp skall beredas prästerna, ävensom bestämmes, i vilken ordning

kostnaden därför skall gäldas.

En tillfredsställande lösning av frågan örn anordnandet av skrivhjälp å

pastorsexpeditionerna torde enligt de sakkunnigas mening kunna utan samband

med den förra frågan, erhållas genom den tidigare föreslagna och såsom

komplement till klockarens (kantors) tjänstgöringsskyldighet å pastorsexpeditionen

avsedda anordningen med anställandet av särskilda skrivbiträden.

För det fall, att de å pastorsexpedition tjänstgörande prästerna med biträde

av klockaren, där sådan skyldighet för honom föreligger, ej utan åsidosättande

av övriga dem åliggande göromål kunna medhinna arbetet å expeditionen, synes

det således böra åligga den eller de församlingar pastorsexpeditionen omfattar

att ställa erforderliga medel till förfogande för anlitande av skrivhjälp å expeditionen.

Att i författning närmare angiva de fall, då skrivhjälp skall anordnas,

torde knappast vara möjligt. Redan vid ett invånarantal av 5,000 personer

torde visserligen behov av skrivbiträde i allmänhet göra sig gällande,

särskilt där befolkningen är mera rörlig, men den å pastorsexpeditionen förekommande

arbetsmängden i församlingar med samma folkmängd kan vara

mycket växlande med hänsyn till olika förhållanden i andra avseenden. Behovet

av särskilt skrivbiträde är jämväl till väsentlig grad beroende av det antal

präster, som tjänstgöra å expeditionen, samt därav huruvida och i vilken omfattning

biträde lämnas av klockare.

I överensstämmelse med vad som förutsattes i det år 1920 framlagda sakkunnigförslaget

lärer sålunda frågan örn anställandet av skrivbiträde böra

bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I fråga örn

sättet för sakens prövning förorda dc sakkunniga jämväl nämnda förslag, enligt

vilket vederbörande församling i första hand skall hava att besluta

om anställandet av skrivbiträde samt därvid jämväl bestämma om avlöningens

belopp och anställningens ari. Endast därest församling vägrar

Bihang till riksdagens protokoll 1082. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 25

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att ställa för ändamålet erforderliga medel till förfogande, bör sålunda frågan

prövas av statlig myndighet. I sådant syfte bör det åligga pastor att med

bifogande av redogörelse för arbetet å pastorsexpeditionen hos domkapitlet

göra den framställning i ämnet, som av omständigheterna påkallas. Finner

domkapitlet framställningen böra bifallas, har domkapitlet att underställa frågan

Kungl. Maj:t, som förordnar, huruvida skrivbiträde skall anställas å pastorsexpeditionen,

samt bestämmer det belopp, som för ändamålet bör utgå..

Åläggande i lag för församling att under viss förutsättning anordna skrivhjälp

å pastorsexpeditionen har allmänt ansetts böra förbindas med rätt för

församlingen till bidrag av allmänna medel för kostnadens gäldande, och

ovanberörda förslag i ämnet upptog även bestämmelse i detta hänseende. De

sakkunniga förorda också, att sådant bidrag skall utgå. Då med ifrågavarande

anordning avses att bereda prästerna behövlig arbetshjälp i vissa dem åliggande

göromål synes det riktigt, att bidraget skall utgå från kyrkofonden och kostnaden

därför således gäldas på samma sätt som skall gälla beträffande kostnaderna

för prästlönerna.

Angående bidragets belopp synes detta i enlighet med vad i denna del föreslogs

i 1920 års sakkunnigförslag skäligen kunna bestämmas till en tredjedel

av skrivbiträdets avlöning. Församlingarna skola sålunda själva få vidkännas

de andra två tredjedelarna av kostnaden. Häri lärer i regel ligga en viss garanti

för att allmänna medel komma att tagas i anspråk till anställandet av skrivbiträden

allenast i fall, då sådant är av verkligt behov påkallat. Såsom ytterligare

garanti mot obehörig användning av sådana medel torde det böra bestämmas

visst belopp för varje tusental av folkmängden inom de församlingar,

pastorsexpeditionen omfattar, som bidraget från kyrkofonden icke får överstiga.

Med ledning av de uppgifter, som inhämtats rörande kostnaden för nu

anställda skrivbiträden inom vissa församlingar, föreslå de sakkunniga, att detta

belopp bestämmes till 25 kronor.

Såsom ovan nämnts, har i vissa församlingar klockaren ålagts skyldighet

att utan särskild ersättning i viss omfattning biträda med skrivgöromål å

pastorsexpeditionen. Då vid fastställandet av klockarens lön hänsyn måste

hava tagits till omfattningen av de klockaren åliggande göromål och sålunda

även till nämnda tjänstgöring, får givetvis församlingen, därest särskild kontant

avlöning av församlingen utgöres till klockaren, ändock vidkännas kostnaden

för denna tjänstgöring. Sådan tjänstgöringsskyldighet, varom nu är fråga,

torde i regel kunna förutsättas icke vara klockare ålagd annat än i sådana

fall, då särskild skrivhjälp å pastorsexpeditionen varit av verkligt behov påkallad.

Det synes fördenskull billigt och rättvist, att församling under enahanda

förutsättningar och begränsningar, som här ovan föreslagits i fråga örn

bidrag till särskilt anställda skrivbiträden, erhåller bidrag från kyrkofonden

till gäldandet av den del av klockarens kontanta avlöning, som kan motsvara

vederlaget för tjänstgöringen å pastorsexpeditionen. Samma torde förhållandet

vara, då i kyrkvaktmästares åligganden ingår att biträda med skrivgöromål å

sådan expedition. Då emellertid i sådana fall den faktiska kostnaden icke är

känd, utan beloppet av densamma måste efter skälighetsgrunder uppskattas,

samt då, särskilt vad klockares tjänstgöring å pastorsexpeditionen angår, densamma

i vissa fall icke torde vara av den beskaffenhet eller omfattning, att

särskilt bidrag torde vara påkallat, synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t

att i varje särskilt fall avgöra, huruvida och med vilket belopp bidrag

skall utgå.

Däremot torde tillämpningen av de i övrigt föreslagna bestämmelserna

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

387

om bidrag från kyrkofonden till anställandet av skrivbiträden icke lämna,

rum för något bedömande ur skälighetssynpunkter, utan lärer prövningen av

de framställningar, som härutinnan komma att göras av församlingarna, enbart

bliva av formell natur. Denna prövning torde fördenskull böra ankomma på

domkapitlen (i Stockholms stad dess konsistorium).

1931 års sakkunniga hava icke biträtt förslaget örn bidrag ur kyrkofonden 1931 års

till avlönande av skrivbiträdena utan ansett, att det borde ankomma på pasto- sakkunni9araten

att, där så erfordras, avlöna sådana biträden.

För min del har jag icke den uppfattningen, att arbetet på pastorsexpeditionen Departeskulle

utgöra en betydelselös eller mindervärdig del av prästens uppgift. Tvärt- ment8cliefen

örn motsvarar det säkerligen både hans eget behov av omväxling i tjänstgöringen

och församlingens behov av ett försynt och väl kvalificerat handhavande av bokföringen

angående dess medlemmar.

Men givetvis omfattar arbetet på de större pastorsexpeditionerna ett flertal

enbart mekaniska uppgifter. Skrivbiträden böra därför finnas å dylika expeditioner.

Detta hava också pastoraten i allmänhet börjat behjärta. Det är att

förmoda att, då numera i alla större pastorat kyrkofullmäktige övertagit ansvaret

för medelsanvändningen, det ännu här och där obeaktade behovet av skrivbiträde

till pastorsexpeditionen skall snart bliva insett och avhjälpt.

Att ur kyrkofonden anslå medel till detta ändamål synes uteslutet, såväl ur

synpunkten av fondmedlens rättsliga art som särskilt emedan kyrkofonden enligt

det förslag, jag framlägger, kommer att tagas i anspråk i mycket högre

grad än tidigare. Jag hemställer, att förslaget örn bidrag ur kyrkofonden till avlönande

av skrivbiträdena icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Under

sådana förhållanden anser jag det icke lämpligt att föreslå någon lagstiftning

om skyldighet för pastorat eller församling att avlöna sådana biträden,

utan torde denna angelägenhet tillsvidare med förtroende få överlämnas till de

särskilda kyrkliga kommunernas eget avgörande.

Jag övergår härmed till frågan om utbrytande ur riksstaten av vissa an- Anslag till

slag, som för närvarande utgå därifrån såsom bidrag till avlönande av svenskt verh
prästerskap

utomlands, samt överförande av dessa anslag å kyrkofonden. Jag samhet,

syftar härvid på pastorerna i de svenska församlingarna i Paris, Berlin, Köpenhamn

och Helsingfors, ävensom på de vid sjömansvården i utländska hamnstäder

anställda prästmännen.

Jag vill här först lämna en kort orientering över våra utlandsförsamlingar,

till vilka, förutom de nyssnämnda, även höra de svenska församlingarna i London

och Oslo.

Församlingen i Paris räknar sin tillvaro från 1626, då den svenska ambassadkyrkan

därstädes, för övrigt den första lutherska kyrkan i Paris, grundades.1

Kyrkan erhöll fastare organisation 1679, då där anställda präster, en svensk

1 Att en luthersk kyrka under rådande konfessionella förhållanden i Frankrike överhuvud

tilläts bör nog väsentligen tillskrivas det då för Sverige och dess intressen särskilt gynnsamma

I. Utlandsförsamlingarna.

Historiska

data.

Paris.

Sofiaförsam
lingcn.

utrikespolitiska läget.

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. May.ts proposition nr 187.

London.

Ulrika Eleonoraförsam1

ingen.

och en tysk, utarbetade en kyrkoordning, upplade ministerialböcker för antecknande

av förrättade dop och vigslar m. m. samt även i andra hänseenden införde

mera ordnade förhållanden. Verksamheten avbröts 1806, då efter fredsbrottet

mellan Gustav IV Adolf och Napoleon kyrkans dåvarande pastor lämnade

Paris, men återupptogs 1859, då en svensk legationspredikant förordnades

vid den svensk-norska beskickningen därstädes. 1877 bildades en svensk

församling och en egen kyrka uppfördes å en av staden Paris inköpt tomt vid

Boulevard Ornano. Medel härtill hade till en del insamlats genom kollektör i

Sverige men huvudsakligen erhållits genom av svenska kolonien i Paris —

kolonien uppgick då till omkring 2,000 personer -— på enskild väg gjorda insamlingar.

Kyrkan invigdes den 1 november 1878. I likhet med vad som förut

skett med tomten överläts kyrkobyggnaden med alla därtill hörande lokaler

den 16 april 1882 till svenska staten såsom dess egendom. Kyrkoordning för

församlingen fastställdes av Kungl. Maj:t den 23 juni 1882 (ändrad i vissa

delar 1902, 1907 och 1913). Efter det kyrkokomplexet i enlighet med Kungl.

Maj:ts beslut den 30 december 1905 försålts, inköptes 1908 en ny tomt vid

Rue Guyot, där av insamlade medel och med bidrag av statsmedel — 1910

års riksdag beviljade till kyrka och församlingshus m. m. 125,000 kronor —

ett nytt byggnadskomplex uppfördes, innehållande kyrka, föreläsningssal, läsrum,

asyl samt bostadslägenheter för pastor och lärarinna m. fl. Den nya kyrkan

invigdes den 16 april 1913. Pastor i församlingen är tillika sjömanspräst

i vissa nordfranska hamnar (Calais, Dunkerque).

Församlingen i London stiftades den 1 mars 1710. Privilegium att där bygga

kyrka och hålla gudstjänst enligt hemlandskyrkans bekännelse hade dock redan

1673 utverkats av dåvarande engelske konungen Karl II. Den första

svenska kyrkan uppfördes å en 1727 av insamlade medel förvärvad tomt Aud

Prince’s Square i östra London, i närheten av de äldsta dockorna, och invigdes

den 29 september 1728.1 Tomten utökades 1764 genom förvärv av vissa

till densamma gränsande områden. Sedan sjöfarten dragit sig längre nedåt

Themsen och de fast boende svenskarna sökt sig bostäder i andra stadsdelar,

varigenom kyrkans läge blivit mindre lämpligt, förvärvades på grund av

kyrkostämmans beslut den 1 december 1907 en tomt vid Harcourt street,

Marylebone Road W., där en ny kyrka jämte föreläsningssal, pastorsbostad,

skolrum, läsrum och bibliotek m. m. uppfördes. 1908 års riksdag beviljade till

församlingshus ett bidrag av 100,000 kronor och 1913 erhöll församlingen avstatsmedel

ett räntefritt lån å 60,000 kronor till gäldande av sin skuld för

den nya kyrkobyggnaden.1 2 Kyrkan invigdes den 26 februari 1911. Den första

1 Läget hade, såsom angives i församlingens skrivelse till ärkebiskopen lbh 1771, valts i syfte

att kunna med verksamheten nå även de svenska sjBmän, som besökte hamnen.

2 En stor del av det äldre kyrkonmrådet användes ända till 1856 såsom begravningsplats, en

omständighet, som jämte viss osäkerhet i besittningsförhållandena till en början utgjort hinder

för områdets försäljning. Sedan emellertid besittningsförhållandena 1894 ordnats samt numera

samtliga gravar flyttats, har området kunnat säljas och även försålts, nämligen till Londons

stad. Köpeskillingen har använts till återbetalning av det för kyrkobyggnaden erhållna statslånet.

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kyrkoordningen för församlingen är dagtecknad den 30 november 1778, den

senaste fastställdes av Kungl. Maj:t den 3 november 1911.

Efter en till ärkebiskopen ställd petition av ett antal svenskar i Berlin, dag- -^torhfctecknad

den 2 april 1901, sände svenska kyrkans missionsstyrelse dit en svensk församlingen,

prästman. Denne var under de första åren tillika sjömanspräst i Stettin. En

svensk församling i Berlin bildades den 7 juni 1903. Kyrkoordning för församlingen

fastställdes av Kungl. Majit den 10 februari 1905 (ändrad i vissa

delar 1907 och 1910). Efter att för gudstjänster och därmed sammanhängande

annan verksamhet hava nödgats anlita den ena eller andra främmande kyrkolokalen,

förvärvades 1920 förmedelst insamlade medel en fastighet vid Landhausstrasse

33—34, som sedermera ombyggts till församlingshus, inrymmande kyrka,

läsrum, skolsal, bibliotek, expeditionslokaler, pastorsbostad m. m. (Församlingens

framställningar 1913 och 1921 örn bidrag av statsmedel till församlingshuset

föranledde ingen åtgärd.) Kyrkan invigdes den 18 juni 1922.

Sedan under några år svensk gudstjänst anordnats av tillfälliga krafter fran Köpenhamn.

Sverige i än den ena än den andra kyrkan i Köpenhamn, erhöll missionssty- församlingen.

reisen genom nådigt brev den 5 november 1900 bemyndigande att från 1901

års ingång förordna en svensk prästman med uppgift att bereda i Köpenhamn

vistande landsmän religiös och sedlig omvårdnad. Den första egna lokalen förhyrdes

1902 i en fastighet vid Rysenstensgade. Den 28 januari 1903 bildades

den svenska kyrkoföreningen med uppgift att arbeta för sammanslutning pa

kyrklig grund av i Köpenhamn boende svenskar. Omkring denna förening

grupperade sig andra föreningar och verksamhetsgrenar för tillgodoseende av

sociala och kulturella behov bland landsmännen. Kyrkoföreningen ombildades

genom beslut den 6 och den 24 november 1912 till svenska Gustafsförsamlingen.

Kyrkoordning för församlingen hade redan dessförinnan, nämligen den 3

november 1911 (ändrad 1912) fastställts av Kungl. Majit. Sedan den danska

regeringen åt kyrkoföreningen anvisat ett större tomtområde i närheten av

Östbanestationen på den s. k. Grönlands bastion,1 lades där den 4 juni 1908

grundstenen till en egen kyrka. Den invigdes den 1 juni 1911. 1909 års riksdag

beviljade till kyrka och församlingshus m. m. ett bidrag av 80,000 kronor.

Övriga medel hade insamlats. Byggnadskomplexet innehåller, förutom

kyrkan, salar för föreläsningar och samkväm, läsrum för sjömän, poliklinik,

sjukrum, diverse bostäder, däribland pastorsbostad, och expeditionslokaler.

Efter flera års förhandlingar förordnade missionsstyrelsen en svensk präst- Oslo.

man att från den 1 september 1911 utöva kyrklig verksamhet bland svenskar

i Oslo med omnejd och angränsande hamnar. Denne anknöt sitt arbete till den

religiösa, sociala och kulturella verksamhet, som förut utövats av skilda sammanslutningar

bland landsmännen i Oslo. Även här bildades en kyrkoförening,

enligt uppgift 1912, med ändamål att inom den stora svenska kolonien börja

'' Tinder Karl X Gustafs försök i februari 1G59 att genom stormning intaga Köpenhamn stod

på denna plats strid mellan svenskar och danskar.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ett församlingsarbete enligt svenska kyrkans ordning. Medel insamlades för

ett kyrkobygge och 1917 års riksdag beviljade till kyrka och församlingshus

ett bidrag av 125,000 kronor. Stadsfullmäktige i Oslo uppläto en tomt å Ham■»

u . mersborg, där kyrkan uppfördes. Den invigdes den 20 december 1925. Kyrkoordning

för en svensk församling fastställdes av Kungl. Maj:t den 13 november

1925. Församlingen konstituerades den 4 oktober 1931.

Helsingfors. Efter framställning till missionsstyrelsen frän representanter för olika svenOlaus-Petri-

ska föreningar i Helsingfors förordnades en svensk prästman från och med

den 1 oktober 1919 att vara pastor därstädes, med uppgift tillika att utöva

kyrklig verksamhet bland svenska sjömän i Helsingfors hamn och på andra

platser. Liksom skett i Köpenhamn, Oslo och Berlin, bildades även här en

kyrkoförening, nämligen den 17 november 1919, med syfte att åstadkomma

sammanslutning av i Finland boende svenskar och att för detta ändamål understödja

svenska kyrkans arbete i Helsingfors samt att tillika arbeta för bildandet

av en rikssvensk församling med egen kyrka. Den 17 maj 1920 konstituerades

en rikssvensk församling. Kyrkoordning för densamma fastställdes

av Kungl. Maj:t den 19 maj 1922 och stadfästes av finska statsrådet den 19

oktober samma år. Den 13 februari 1924 uppläto stadsfullmäktige i Helsingfors

kostnadsfritt en tomt i stadsdelen Tölö för en rikssvensk kyrka. Medel till

kyrkobyggnaden, som ännu icke fullbordats, hava insamlats och 1930 års riksdag

beviljade till kyrka med samlingslokaler m. m. ett bidrag av 75,000 kronor.

Församlin- Såsom jag i det föregående nämnt har Kungl. Maj:! för en var av ifrågagani#ation.

a varan(^e sex församlingar fastställt en kyrkoordning. Kyrkoordningarna äro i

det stora hela överensstämmande med varandra och dess stadganden äro i väsentliga

delar hämtade från vad som gäller beträffande församlingarna i Sverige.

De hava i likhet med hemlandets församlingar kyrkostämma, kyrkoråd,

kyrkovärdar och andra organ, som handhava församlingarnas religiösa och övriga

uppgifter. Anslutningen till dem är dock frivillig. Församlingen utgöres

av svenskar, vilka tillhöra svenska kyrkan, eller beträffande vissa församlingar

även annat evangeliskt kyrkosamfund och hos pastor anmält sin önskan att inträda

i församlingen. Dessa församlingsmedlemmar äro dels sådana, som, efter

att ifrån sin förra hemort hava uttagit vederbörligt flyttningsbetyg, blivit i vanlig

ordning kyrkobokförda i församlingen, dels ock sådana, som, ehuru de fortfarande

äro kyrkobokförda i Sverige, för en längre eller kortare tid uppehålla sig i vederbörande

land och därunder vilja, såvitt ske kan, komma i åtnjutande av de förmåner,

som den svenska kyrkliga verksamheten erbjuder. Eättighet att deltaga

i kyrkostämmas överläggningar och beslut tillkommer envar av församlingens

till myndig ålder komna medlemmar, som sedan viss tid varit inskriven

i församlingen och erlagt förfallna årsavgifter till densamma. Församlingarna

höra alla under domkapitlet i Uppsala.

Pastor i församlingarna har att i sin egenskap av präst i den svenska evangeliskt-lutherska

kyrkans tjänst i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vad Sveriges kyrkolag och författningar bjuda och är enligt kyrkoordningarna

med avseende å skyldigheter och rättigheter i allmänhet likställd med svenska

kyrkans övriga kyrkoherdar. Pastor lyder i sin ämbetsutövning under, ärkebiskopen

och domkapitlet i Uppsala. Är pastorsbefattning ledig, sökes densamma

hos Kungl. Maj :t, som, efter det ärkebiskopen och församlingen blivit

hörda, till pastor utnämner en bland de sökande, för vilken fullmakt utfardas.

Ärkebiskopen förordnar vid vakans vikarie.

I processuellt hänseende — underställning av beslut, besvär m. m. gäller

den allmänna regeln att för de fall, där kyrkoordningen ej^ lämnar föreskrifter,

vad i svensk lag är stadgat, i tillämpliga delar och såvitt ske kan,

skall tagas till rättesnöre och gälla, intill dess nödiga bestämmelser varda av

Kungl. Majit i särskilda frågor och efter vederbörandes framställning givna

eller ock såsom tillägg till kyrkoordningen till församlingens efterlevnad föreskrivna.

Beslut, som böra underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,

insändas av Kungl. Majrts minister till Kungl. Majit. Besvär över kyrkostämmas

eller kyrkoråds beslut ställas till domkapitlet i Uppsala och insändas av

beskickningen till nämnda domkapitel. Ministern har visst överinseende över

församlingens handhavande av sina angelägenheter. Över ministerns och domkapitlets

beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t.

Prästerna hava rätt till prästerlig tjänstårsberäkning och äga efter viss tids

tjänstgöring s. k. extra ansökningsrätt. De äro delägare i prästerskapets änkeoch

pupillkassa. I sin ämbetsutövning äro de berättigade att med laga verkan

utföra alla slags vanliga kyrkliga förrättningar såsom dop, vigsel och begravning.

De hava vanlig kyrkobokföring.

Prästerskapets änke- och pupillkassa har genom vissa Kungl. Maj:ts beslut

(se kungl, breven den 12 juli 1889 och den 31 december 1902) tillerkänts befogenhet

att vid vissa ledigheter uppbära inkomst av befattningar.

Såsom regel torde även beträffande utlandsförsamlingarna gälla att de skola. Avlöning

själva avlöna sin pastor och i övrigt bestrida kostnaderna för sin verksamhet.

Emellertid har denna regel icke kunnat i allo löljas. Förhållandena hos dessa

församlingar äro nämligen sådana — frivillig anslutning, många mindre bemedlade

medlemmar o. s. v. — att församlingarna trots anmärkningsvärt stor

offervillighet icke mäktat uppbringa för ändamålet erforderliga medel. Nödiga

bidrag hava därför måst anskaffas från annat håll, och de svenska statsmakterna,

som behjärtat den stora betydelse församlingarna hava för våra

landsmän i utlandet, hava under en lång följd av år bidragit till att uppehålla

verksamheten. I det föregående har jag nämnt de summor, varmed riksdagen bidragit

till byggande av egna kyrkor och församlingshus, och erinrar nu även

om att kollektör i hemlandets kyrkor tid efter annan upptagits för att understödja

församlingarnas verksamhet. I det följande vill jag giva en kort överblick

över de bidrag av statsmedel, som gått till församlingarna för avlönande

av deras prästerskap.

Från och med 1879 har i riksstaten varit upptaget anslag till understöd åt Pari»

s. 392 Kontrollera mot PDF

London

392 Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

svenska kyrkan i Paris. Anslaget,1 som till en början utgjorde 1,800 kronor,

höjdes från och med 1887 till 2,950 kronor. Härjämte utgick under åren 1893——

1913 jämlikt riksdagens medgivande av de under utrikesdepartementets förvaltning

stående s. k. Peramedlen2 årligen visst belopp till avlöningsförbättring

at pastor i församlingen, nämligen till och med 1899 864 kronor och därefter

ett mot 1,625 francs svarande belopp av 1,169 kronor. Från och med

1914 indrogs sistnämnda belopp och anslaget å riksstaten till svenska kyrkan

i Paris höjdes i stället med motsvarande summa till 4,119 kronor. Detta anslag

utgick till och med 1927. Vid regleringen för budgetåret 1928—1929 av

utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel uppfördes i riksstaten ett nytt

anslag med titel: pastor i svenska Sofiaförsamlingen i Paris, och anslaget höjdes

samtidigt till 6,000 kronor. Detta anslag har sedermera oförändrat utgått.

Pastor i församlingen, som tillika är sjömanspräst i de nordfranska hamnarna

Calais och Dunkerque, och härför av statsmedel genom svenska kyrkans

missionsstyrelse uppbär ett årligt belopp av 1,500 kronor, förut 2,500 kronor,

åtnjuter å löneförmånerna dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare

gällande grunder. Pastor har fri bostad jämte lyse och värme, vartill torde

komma visst kontant tillskott av församlingen.

Församlingen i London intager i förevarande hänseende en särställning i

förhållande till övriga utlandsförsamlingar, i det att densamma för sitt underhåll

erhållit en skatteförläning i form av rätt att uppbära vissa skeppsavgifter.

Genom en kungl, kungörelse av år 17163 bestämdes, att av alla svenska

Se bl. a. 1928 VIII h. t. p. 43 och 1913 VIII h. t. p. 43. Anslaget har tidigare varit anvisat

till underhåll av svenska kyrkan i London men överflyttades från och med 1879, di kyrkan

i London ansågs hava tillräcklig inkomst av tonnageavgifter — angående dessa, se nedan

under London — till understöd för den svenska kyrka, som med tillhörande skolor för svenska

barn väntades bli fullbordad under loppet av 1878 och som för sitt bestånd och gudstjänstens

upprätthållande icke Lande havn att påräkna några fördelar, liknande dem, som kyrkan i London

en längre tid åtnjutit (se 1878 prop. 1 bil. 2 c).

a Angående Peramedlen se K. prop. 29/o 1863, II K. prat. 1S67 s. 231. Motion II K. 1868 nr

141, K. prop. Is/i 1892. Ar 1757 inköptes för medel, som genom stamböcker, kollektör och eljest

insamlats i Sverige, Tyskland, Finland m. fl. länder (intet statsbidrag), en fastighet i Konstantinopel

i stadsdelen Pera för att där uppföra en luthersk kyrka. (I en handels- och sjöfartstraktat

mellan Sverige och Turkiet 10/i 1737, Art. 16, hade svenskarna tillförsäkrats religionsfrihet i

Turkiet). Å fastigheten uppfördes ett kapell, som ännu finnes. I samband med fastighetens anskaffande

anmäldes av dåvarande svenska ministern i Konstantinopel att det >i anseende till

turkarnas fanatism och den dåvarande stränga regimen i Turkiet ej gått an att angiva huset

såsom kyrkans egendom eller där anordna en mera lysande kyrk oinrättning» (kapellet ligger ej

vid gatan). A fastigheten inreddes även bostad för beskickningen. Beskickningshuset nedbrann

1818. På tomten uppfördes ett nytt beskickningshns, varjämte i egendomens gräns mot Porsgatan

inrättades bodlägenheter för uthyrning. Sedan ett för nybyggnaden erhållet lån blivit genom

influtna hyror till fullo betalt, anmäldes vid reglering av statsverkets utgifter för 1887, att särskilt

statsanslag för underhåll av fastigheten kumle för framtiden undvaras. 1890 uppnåddes

överskott i räkenskaperna. Q-2/o 1892 lörordnade Kungl. Majit att för överskottsmedlen skulle

bildas en fond under benämningen »Medel, inflntna från kronans fastighet i Konstantinopel,

till framtida disposition». Fonden skulle förvaltas av utrikesdepartementet. Av densamma ha

60,000 kronor år 1900 tagits i anspråk för ett nytt beskickningshns i Paris. I övrigt har vad

som ursprungligen synes hava givits för en rent kyrklig angelägenhet uteslutande — bortsett

bl. a. från bidraget till pastor i Paris — kommit vårt lands utrikesrepresentation till godo.

Fastigheten anses f. n. hava ett byggnadsvärde av 400,000 kronor. Bruttoavkastningen beräknas

till omkring 20,000 kronor, nettot — efter avdrag av underhållskostnader, skatter m. m. — till

mellan 7,000 och 8,000 kronor årligen. Den i det föregående omnämnda s. k. Perafonden har nnmerå

avvecklats. Svenska präster hava endast i ringa utsträckning varit verksamma i Konstantinopel.

3 Församlingens första präst uppgives hava besökt Karl XII i Stralsund 1715 för att förhandla

örn uppförande av en svensk kyrka i London.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

393

handelsfartyg, som ankomme till London, skulle till den svenska kyrkans underhåll

därstädes erläggas 3 pence för läst. Med bibehållande av denna avgift

förordnades genom kungl, kungörelsen av den 4 maj 1814, att av svenska

handelsfartyg, som anlände till någon annan hamn i Storbritannien, skulle erläggas

2 pence för läst.

Sedan kyrkan efter föreningen med Norge börjat anlitas även av norska

sjömän, vilka sökte hjälp av kyrkans medel, erhöll kyrkan från den 20 juli

1824 ett årligt bidrag av norska staten av £ 100,1 och sedan år 1845 har kyrkan

därjämte erhållit ett årligt bidrag av Finland å £ 100.2 Även från Sverige

lämnades tidigare bidrag, nämligen dels i form av anslag å ministerstaten under

benämning av legationspredikantens lön £ 220 årligen, dels ock ett annat bidrag

å £ 100. Sistnämnda bidrag överflyttades, såsom förut nämnt, från och

med 1879 till Paris för underhåll av svenska kyrkan därstädes. Legationspredikantslönen

indrogs från och med 1875, dock att pastor i den svenska församlingen,

som fortfarande benämnes legationspredikant, från utrikesdepartementet

erhöll £ 60 årligen, som utgick av de till departementets extra utgifter

anvisade medel. Detta bidrag upphörde från och med den 1 januari 1902.

Efter jämkningar genom kungl, kungörelserna den 26 oktober 1871 och den

5 mars 1875 utgå skeppsavgifterna för närvarande enligt kungl, kungörelsen

den 16 mars 1877 sålunda, att till kyrkan i London erlägges av svenska handelsfartyg,

som ankomma till London, 0.6 penny för ton och av dylika fartyg,

som ankomma till någon annan hamn i Storbritannien, 0.3 penny för ton.

Skepps- eller tonnageavgift erlägges allenast en gång för varje år och endast

av fartyg, som lossar eller lastar. För fartyg, som först anlöper annan hamn

än London och där erlagt den lägre avgiften, erlägges, om detsamma under

samma år sedermera anlöper London, mellanskillnaden i avgift. Tonnageavgifterna

inbringade ex. under 1913—1915 15,000 kronor örn året, sjönko 1917 och

1918 till respektive 5,000 och 8,000 kronor, men stego därefter åter. De uppgingo

1929 till c:a 20,574 kronor och 1930 till c:a 19,404 kronor. Tar man

del av församlingens stat ex. för 1925, då tonnageavgifterna uppgingo till

17,000 kronor, finner man att dessa avgifter då utgjorde c:a 60 % av församlingens

samlade inkomstbelopp. Deras betydelse för församlingens ekonomi

blir ännu större örn man tar i betraktande att andra inkomsttitlar äro ovissa

till sina belopp. Församlingsavgifter och frivilliga gåvor uppgingo sålunda för

1929 till 2,934 kronor för att 1930 sjunka till 1,764 kronor. Pastor i församlingen,

som har fri bostad, uppbar 1930 i grundlön £ 460 eller efter en kurs

av 18 kronor för pund 8,280 kronor, i dyrtidstillägg £ 200 eller 3,600 kronor,

sammanlagt 11,880 kronor, vartill för hans personliga del kom ett ålderstillägg

å £ 15 eller 270 kronor.

Till pastor i Berlin har beviljats anslag å riksstaten sedan 1908 med 6,000

kronor årligen.3 Anslaget upptogs såsom ordinarie första gången i 1924—1925

1 I)ot norska bidraget upphörde nied utgängen av 1898.

! Av detta bidrag nvstitr församlingen viss del till finska sjömansmissionen i London.

* Pastor där var under de första åren sjömanspräst i Stettin.

Berlin.

s. 394 Kontrollera mot PDF

Köpenhamn.

Oslo.

Helsingfors.

Departementschefen.

394 Kungl. Marits proposition nr 187.

års riksstat. Därtill kommer dyrtidstillägg. Pastor Ilar fri bostad av församlingen.

Pastor i Köpenhamn1 har av anslaget till sjömanspräster under ett vart av

åren 1901—1916 uppburit 4,000 kronor och för 1917 5,000 kronor. Ordinarie

anslag till honom upptogs första gången i 1918 års riksstat med 6,000 kronor,

vartill kommer dyrtidstillägg. Detta anslag har sedermera utgått oförändrat.

Pastor har fri bostad av församlingen.

Till pastor i Oslo1 2 har sedan 1913 utgått lön från anslaget till sjömanspräst

ter, först med 4,500 kronor för år, sedermera med 5,000 kronor. Därtill kommer

dyrtidstillägg. Detta belopp utgår för närvarande. Pastor har fri bostad

av kyrkoföreningen.

Till pastor i svenska församlingen i Helsingfors har från och med budgetåret

1924—1925 å riksstaten anvisats ett anslag av 6,000 kronor årligen. Det

upptogs såsom ordinarie från och med budgetåret 1931—1932. Å beloppet

utgår dyrtidstillägg.

År 1924, då fråga var att av riksdagen äska anslag till avlöning åt pastorn

i en viss utlandsförsamling anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

bland annat följande:3

»Det arbete, som utföres av de svenska utlandsförsamlingarna och deras präster,

måste tillmätas stor betydelse. Först ur religiös synpunkt, då våra landsmän

i utlandet därigenom få tillfälle till gudstjänst på modersmålet och kunna

få erforderliga kyrkliga förrättningar utförda enligt svenska kyrkans ritual.

En förmån av viss betydelse är även möjligheten för i utlandet vistande svenskar

att bliva kyrkobokförda i utlandsförsamlingarna. Därtill kommer, att

genom dessa församlingar en omfattande hjälpverksamhet bedrives bland fattiga

och sjuka landsmän. En mångfald olika grenar av social verksamhet hava koncentrerat

sig kring församlingsprästen och därigenom erhållit större effektivitet

än när enskilda föreningar tagit hand därom. Genom anordnande av föredrag,

församlingsaftnar och andra nationella samkväm har sammanhållningen

mellan landsmännen i utlandskolonierna främjats. Överhuvud hava församlingarna

blivit centra för det nationella arbetet bland utlandssvenskarna. Förbindelsen

med hemlandet hålles på så sätt uppe, och verksamheten bidrager

mäktigt till att en mängd utflyttade landsmän fortfarande känner sig såsom

svenskar och förbliva detta.»

I vad sålunda yttrats örn utlandsförsamlingarnas stora betydelse i religiöst,

socialt, nationellt och kulturellt hänseende för våra landsmän i utlandet kan

jag till alla delar instämma.

Av den redogörelse för församlingarnas tillblivelse, som jag i det föregående

lämnat, framgår, hurusom de vuxit fram till sin nuvarande gestaltning på

1 Pastor där var till en början sjömanspräst.

2 Pastor där uppbär fortfarande avlöning av anslaget till sjömanspräster.

s Se 1924 VIII h. t. p. 32: Olans-Petriförsamlingen i Helsingfors.

s. 395 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.87.. 395

grund av stor offervillighet såväl från kyrkligt intresserade kretsar i hemlandet

som ock i synnerhet hos landsmän, som varit bosatta i de städer, där församlingarna

nu finnas. Församlingarnas inre organisation är i huvudsak densamma

som hos församlingarna i hemlandet — dock med vissa av förhållandena

påkallade avvikelser — och i yttre hänseende hava utlandsförsamlingarna

inordnats under en gemensam kyrklig myndighet i Sverige, domkapitlet

i Uppsala. Fastän församlingarna sålunda tillhöra den svenska kyrkan, föreligger

likväl en viss skiljaktighet, i det att bidrag till avlönande av församlingarnas

prästerskap anvisas å riksstaten eller ock, såsom i London, utgå i form

av skatteförläning. Jag anser tiden nu vara inne att även i detta hänseende

åstadkomma rättelse. Alldenstund prästlöneväsendet är att betrakta som en

församlingens eller kyrkans angelägenhet, torde det enligt min mening icke

böra ifrågakomma att, såsom hittills, för avlönande av visst prästerskap å budgeten

uppförda statsmedel tagas i anspråk. Såsom jag angivit, äro de svenska

församlingarna utomlands en form för den svenska kyrkans verksamhet. Jag

finner det därför vara en följdriktig utveckling, att bidragen till utlandsförsamlingarnas

prästlönekostnader finansieras av samma medel, som stå till buds för

avlönande av det icke territoriella prästerskapet i hemlandet, nämligen av den

allmänna kyrkoavgiften, och detta så mycket mera, som det måste anses vara

en gemensam uppgift för hemlandet att i förevarande hänseende understödja

de i utlandet befintliga svenska församlingarna. Frånsett det enligt min

mening principiellt riktiga i detta tillvägagångssätt, vill jag erinra örn, att en

ej oväsentlig lättnad härigenom beredes i statsregleringen. Varder sålunda en

dylik omläggning genomförd, torde bestämmandet av de särskilda beloppen ej

längre behöva i varje fall hänskjutas till Kungl. Majit och riksdag, utan

torde, såsom fallet är beträffande det icke territoriella prästerskapet i hemlandet,

t. ex. stifts- och kontraktsadjunkter, kunna avgöras av Kungl. Majit, som

givetvis lärer i varje fall bedöma beloppen såväl med hänsyn till den motsvarighet,

som liknande prästmäns avlöningsförhållanden i hemlandet kunna erbjuda,

som ock till de särskilda förhållanden, som kunna vara till finnandes å de särskilda

orterna utomlands.

Jag har i det föregående nämnt, att församlingen i London för sitt underhåll

har fått till sitt förfogande vissa skepps- eller tonnageavgifter av svenska

handelsfartyg, som anlöpa hamn i Storbritannien. Denna rätt till skatteuppbörd

av sjöfarten härleder sig, såsom förut anförts, från 1716 och grundar

sig på ett av Kungl. Majit därtill genom särskild författning meddelat tillstånd.

Den motiverades med det intresse och den nytta den svenska sjöfarten,

enkannerligen de svenska sjömännen, hade av den svenska församlingens verksamhet

i England. Den första svenska kyrkans läge vid de äldsta dockorna i

London betingades bland annat av hänsyn till sjömansvården. Sedan kyrkan

flyttats till annan plats i staden, som för sjömansvården kan synas mindre

gynnsam, har dock församlingens intresse för denna gren av kyrklig verksam
-

London

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

Parit, Berlin,

Köpenhamn,

Helsingfors.

het ingalunda upphört. Den närmaste vården av de svenska sjömännen i England

har visserligen övertagits av andra organisationer, svenska kyrkans missionsstyrelse

och evangeliska fosterlandsstiftelsen, men den svenska församlingen

i London har av sina inkomster, däribland skeppsavgifterna, bidragit

till uppförande av bl. a. den svenska sjömanskyrkan i London och har även

lämnat samt lämnar fortfarande hjälp till verksamheten såväl vid denna kyrka

som till sjömansvården å andra orter i England. Det förekommer att församlingen

till sjömanskyrkorna i andra hamnar, såsom West Hartlepool, Grimsby,

Liverpool, restituerar därifrån inflytande skeppsavgifter.

Det har vid flera tillfällen ifrågasatts att avskaffa skeppsavgifterna. Eörslag

härom framställdes av en av Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 tillsatt kommitté

för behandling av vissa, sjöfartsnäringen och den utrikes handeln rörande frågor.

Kommittén, som avgav utlåtande den 15 maj 1900, ansåg, att svenska

kyrkan i London borde av statsmedel erhålla skälig ersättning för de inkomster,

som genom skeppsavgifternas upphörande bomme att frångå densamma, och

föreslog med hänsyn till kyrkans dåvarande ekonomiska ställning ersättningen

till 6,000 kronor årligen att utgå tillsvidare, så länge verksamheten

där var i behov av understöd.1 Till detta förslag anslöt sig kommerskollegium

i utlåtanden den 7 november 1904 och den 4 mars 1909. Domkapitlet i Uppsala

hävdade i utlåtande den 23 oktober 1912 den meningen att vederlaget för

fartygsavgiftema borde, utan reduktion, bestämmas till det belopp, vartill de

under de senare åren i medeltal uppgått och i riksstaten uppföras såsom ordinarie

anslag.2 Kommitténs förslag föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Den 23 mars 1927 avgåvo vissa av kommerskollegium med Kungl. Maj:ts

tillstånd tillkallade sakkunniga ett betänkande angående sjöfartsavgifter,3 i

vilket de sakkunniga såsom sin mening uttalade, att den omständigheten, att

avgifterna ägde karaktären av skatteförläning — en understödsform, som torde

vara alldeles oförenlig med nutida uppfattning -— gjorde det särskilt motiverat,

att avgifterna bleve avskaffade. De föreslogo att, i den mån fortsatt understöd

av allmänna medel ansåges böra beredas svenska kyrkan i London, anslag härför

i vanlig ordning borde uppföras i riksstaten. Ej heller detta förslag har hittills

föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Då frågan örn skeppsavgifternas bibehållande eller avskaffande lärer i annat

sammanhang bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, saknar jag anledning

att nu ingå på densamma, och håller jag före, att i avvaktan på frågans lösning,

det nuvarande sättet för avlöning av pastorn vid den svenska församlingen i

London tills vidare bör bibehållas.

Beträffande de svenska församlingarna i Paris, Berlin, Köpenhamn och Helsingfors

är det betydligt enklare att i det avseende, varom nu är fråga, fas
1

Skeppsavgifterna uppgingo under åren 1896—1898 i medeltal till omkring 9,000 kronor,

under åren 1902—1911 till omkring 11,800 kronor.

1 Skeppsavgifterna hava med undantag för åren 1917, 1918 och 1921 varit i stigande. De uppgingo,

såsom förut nämnts, 1929 till c:a 20,574 kronor och 1930 till c:a 19,404 kronor.

3 Statens offentliga utredningar (handelsdep.) 1927: 7.

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 397

lare sammanknyta dem med kyrkan i hemlandet. Efter noggrann prövning

från statsmakternas sida av dessa församlingars behov av bidrag till sina prästlönekostnader

har år efter år i riksstaten uppförts anslag härtill å 6,000 kronor

för en var församling. Anslagen äro upptagna såsom ordinarie. Att bidragen

även framdeles äro behövliga torde vara ställt utom tvivel. Jag föreslår att

anslagen från riksstaten överflyttas till kyrkofondens stat. Överflyttningen bör

lämpligen ske från och med budgetåret 1933/1934. Jag förutsätter härvid, att

såsom hittills skett även dyrtidstillägg skall utgå och att härför erforderligt

belopp likaledes upptages å kyrkofondens stat.

Vad angår den svenska församlingen i Oslo finnes i riksstaten icke upplört

något anslag till densamma. Däremot utgår å riksstaten under titeln: »religiös

och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder» ett extra

anslag till en svensk sjömanspräst i Oslo å 5,000 kronor, vartill även anvisats

dyrtidstillägg.

I det föregående har jag nämnt, att den svenska församlingen i Oslo bildats

den 4 oktober 1931, medan kyrkoordning för densamma fastställts redan den

13 november 1925.

T de övriga utlandsförsamlingarna, där kyrkoföreningar bildats i syfte att

förbereda församlingsbildningen, hava dessa föreningar, sedan församlingarna

konstituerats, uppgått i de sistnämnda. Så har icke skett i Oslo. Där finnes

fortfarande en kyrkoförening och en församling vid sidan örn varandra.

Kyrkoföreningen i Oslo anhöll på sin tid i en den 29 augusti 1925 dagtecknad

framställning —• efter att hava erinrat att densamma förut anhållit

om tillstånd att bilda en svensk församling och örn stadfästelse av ett förslag

till kyrkoordning för densamma — att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder

för fastställande av lön för pastor i den blivande församlingen. I framställningen

anfördes, att den svenska pastorn i Oslo i egenskap av sjömanspräst därstädes

av svenska staten uppbar en årlig lön av 5,000 kronor samt att den

dåvarande innehavaren av befattningen av svenska kyrkans missionsstyrelse

garanterats en årlig lön av 6,000 kronor och för den skull såsom tillskott till

den av staten tillerkända lönen erhållit ett årligt bidrag av 1,000 kronor, varefter

kyrkoföreningen förklarade sig anse, att ett fastställande av lönen till

6,000 kronor syntes under förhandenvarande tidsförhållanden väl motiverat.

I yttrande över framställningen, dagtecknat i september 1925, anförde

missionsstyrelsen — jämte det styrelsen förordade bifall till densamma — att

styrelsen för sin del icke såge sig i stånd att för framtiden binda 1,000 kronor

för svenska församlingens i Oslo räkning.

Statskontoret yttrade i utlåtande den 1 oktober 1925 följande:

Såvitt statskontoret har sig bekant, har Kungl. Majit ännu icke meddelat

beslut angående den i nu förevarande framställning omförmälda ansökningen

om tillstånd att få bilda en svensk statskyrkoförsamling i Oslo. Därest

sådant tillstånd lämnas, synes intet vara att erinra mot att lönen för pastor

i församlingen fastställes till det av svenska kyrkoföreningen därstädes

Oslo.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Majlis proposition nr ]87.

föreslagna beloppet av 6,000 kronor. Av framställningen att döma synes föreningen

utgå från att denna avlöning skall bestridas av statsmedel och torde

hämta stöd för denna uppfattning av den omständigheten, att för närvarande

statsverket bidrager med ett belopp av 5,000 kronor årligen till avlöning

åt en svensk sjömanspräst i Oslo, vilken enligt den föreslagna kyrkoordningen

är avsedd skola bestrida pastorstjänsten i församlingen, intill dess densamma

blivit med ordinarie innehavare besatt.

I detta avseende bör emellertid märkas, att i en svensk statskyrkoförsamling

det normalt åligger församlingen att avlöna sitt prästerskap och att,

när det gäller en utlandsförsamling, statsverket väl i vissa fall helt eller

delvis övertagit avlöningen, men att detta skett först efter det att genom

ingående utredningar ådagalagts, att församlingen icke mäktat bestrida avlöningen.

Så var senast fallet beträffande svenska Olaus Petriförsamlingen

i Helsingfors. I den nu förevarande framställningen finnes ingen som helst

utredning angående den blivande församlingens ekonomiska ställning, och av vad

som kan inhämtas av de i sådant avseende lämnade, ytterst knapphändiga uppgifterna

i ansökningen örn tillstånd till församlingsbildandet synes närmast

framgå, att församlingen bör kunna själv avlöna sin pastor. Visserligen lärer

man icke böra framdeles räkna med något bidrag från svenska kyrkans missionsstyrelse,

då det — oavsett att nämnda styrelse förklarat sig ur stånd att

för framtiden binda det nuvarande lönebidraget, 1,000 kronor årligen, för församlingens

räkning — icke kan anses lämpligt, att avlöningen till pastor i en

statskyrkoförsamling göres beroende av bidrag från en enskild sammanslutning,

men det vill dock synas, som om den i handlingarne omförmälda underhålls-

och driftsfonden å cirka 200,000 norska kronor borde göra det möjligt

för församlingen att utan utdebitering av alltför tyngande medlemsavgifter bestrida

ifrågavarande utgift.

I avbidan på närmare utredning härutinnan och med hänsyn till att, örn

församlingsbildningen icke komme till stånd, det allt framgent torde finnas

behövligt att hava en med statsbidrag avlönad svensk sjömanspräst anställd

i Oslo, vill statskontoret emellertid icke motsätta sig, att sistnämnda statsbidrag

tillsvidare disponeras för avlöning åt pastor i den svenska församlingen.

I så fall torde i riksstaten böra uppföras ett särskilt extra anslag till

nämnda ändamål å 5,000 kronor och anslaget till sjömanspräster minskas med

samma belopp. Att för ersättande av bidraget från missionsstyrelsen bevilja

ytterligare 1,000 kronor och sålunda bestämma det förstnämnda extra anslaget

till 6,000 kronor, kan statskontoret för närvarande icke tillstyrka.

Framställningen föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Dock fastställde

Kungl. Majit genom resolution den 13 november 1925 kyrkoordning för den

svenska församlingen.

Kyrkoföreningen förnyade i ansökning den 8 december 1926 sin föregående

hemställan. Densamma föranledde ingen åtgärd.

Sedan församlingen den 4 oktober 1931 konstituerats, har dess kyrkoråd i

en den 25 i samma månad dagtecknad ansökning anhållit att lön åt en kyrkoherde

i församlingen måtte fastställas och att denna lön måtte bestämmas till

6,000 kronor årligen.

I utlåtande den 2 november 1931 yttrade statskontoret i anledning av den

nya framställningen:

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

399

I underdånigt utlåtande den 1 oktober, 1925 angående en då föreliggande

framställning av ungefär enahanda art som den nu ifrågavarande förklarade

sig statskontoret ej vilja motsätta sig, att statsbidraget till avlönande av

en svensk sjömanspräst i Oslo, 5,000 kronor, tillsvidare disponerades för avlöning

åt pastor i den svenska församlingen därstädes, i vilket fall ett särskilt

extra anslag borde uppföras för ändamålet. Förslaget framställdes i avbidan

på att närmare utredning angående församlingens förmåga att själv

avlöna sin pastor förebragtes. En då begärd höjning av anslagsbeloppet till

6,000 kronor kunde statskontoret för det dåvarande icke tillstyrka.

I utlåtandet hade statskontoret påtalat den bristfälliga utredning angående

församlingens ekonomi, som då förelåg. Samma anmärkning måste göras

beträffande den nu föreliggande framställningen. Den enda uppgift, som

lämnas härutinnan, är, att inkomsterna för församlingen såsom sådan torde

komma att röra sig omkring 1,500 kronor per år. Icke ens församlingens medlemsantal

är uppgivet. Däremot lämnas vissa uppgifter angående Svenska

kyrkoföreningens i Oslo inkomster och utgifter åren 1929 och 1930. Av dessa

uppgifter ävensom vad i framställningen i övrigt anföres kan dragas slutsatsen,

att det är avsett, att kyrkoföreningen, som i sig innesluter samtliga församlingsmedlemmar,

skall i huvudsak bestrida församlingsutgifterna, frånsett

avlöningen till pastor. Föreningens största inkomstpost utgöres av avkastningen

av den i statskontorets förenämnda utlåtande omförmälda underhålls- och

driftsfonden. Föreningen är jämväl ägare till församlingskyrkan med tillhörande

egendom.

Att en svensk statskyrkoförsamlings ekonomi är ordnad på sätt som nu

angivits, måste betecknas såsom synnerligen otillfredsställande, och det synes

icke föreligga skäl för statsverket att, så länge dessa förhållanden fortfara,

anvisa särskilt anslag för avlöning av pastor. Mot det begärda beloppet,

6,000 kronor, lärer visserligen intet vara att i och för sig erinra, men såsom

förutsättning för dess beviljande bör först och främst krävas, att församlingen

och icke föreningen blir ägare till kyrkoegendomen och driftsfonden och vidare

dels att en förslagsvis uppgjord inkomst- och utgiftsstat för församlingen

framlägges, varav särskilt framgår beloppet av medlemsavgifterna och den

grund, efter vilken desamma äro beräknade, dels ock att av den ekonomiska

utredningen framgår, att församlingen icke själv är i stånd att avlöna pastor.

Statskontoret, som med hänsyn till de numera föreliggande upplysningarna

i ärendet icke anser sig böra vidhålla sitt i förenämnda utlåtande den 1 oktober

1925 gjorda uttalande om dispositionen av statsbidraget till avlönande

av en svensk sjömanspräst i Oslo, får alltså i underdånighet hemställa, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t finna framställningen icke för närvarande föranleda

någon Eders Kungl. Majlis åtgärd.

Vad sålunda och i övrigt i denna fråga förekommit giver vid handen, att

organisationen av den svenska församlingen i Oslo ännu icke är på ett fullt

tillfredsställande sätt utformad. Därjämte synes råda en viss oklarhet i fråga

örn dess ekonomiska ställning. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag i

likhet med statskontoret det icke gärna kunna ifrågakomma att för närvarande

tillmötesgå församlingens önskan. Jag anser, att församlingen bör lämnas tid

att ordna sin organisation på ett tillfredsställande sätt och i sammanhang därmed

även tillfredsställande utreda sin ekonomiska ställning.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

II. Sjömansvården

i utländska

hamnstäder.

Historiska

data.

Utlandsförsamlingarnas verksamhet kompletteras i betydelsefulla hänseenden

av ett annat kyrkligt arbete utomlands, nämligen sjömansvården. Anslag

härtill utgå för närvarande å riksstatens åttonde huvudtitel under rubriken:

religiös och social verksamhet bland svenskar i utländska hamnstäder.

Jag vill här lämna en kort överblick över detta arbete.

Redan i äldre tider var uppmärksamheten fäst vid förhållandena bland

svenskt sjöfolk å fartyg, som anlöpte främmande hamnar. Jag erinrar bl. a.

örn den första svenska kyrkan i London, som tillkom i syfte särskilt att bereda

svenska sjömän i denna hamn nödig omvårdnad i olika hänseenden. Mera allmän

blev verksamheten dock först i senare tid. Den upptogs år 1869 av evangeliska

fosterlandsstiftelsen1 och någon tid därefter av svenska kyrkan. I det

följande uppehåller jag mig endast vid den sjömansvård, som handhaves av

den sistnämnda.

Impulsen till kyrkans verksamhet bland svenska sjömän i utländska hamnar

gavs i en vid 1873 års kyrkomöte av biskopen E. G. Bring väckt motion, som

föranledde kyrkomötet att i skrivelse till Kungl. Maji hemställa om åtgärder

för beredande av själavård å större utländska handelsplatser i vidsträcktare

mån än hittills skett för svenska sjömän.2 Efter närmare utredning av frågan

framlades proposition i ämnet vid 1875 års riksdag, som för ändamålet beviljade

8,000 kronor att utgå i mån av behov under året 1876. Anslaget disponerades

med 2,500 kronor till en svensk präst i Kiel och med 3,500 kronor till

en svensk präst i West Hartlepool å Englands ostkust, varjämte visst belopp

anvisades för prästerlig verksamhet i Dunkerque, Calais och Boulogne.

Svenska kyrkans sjömansvård, som sålunda begynte nyssnämnda år, har därefter

betydligt utvidgats och anslag därtill har av riksdagen år efter år beviljats.

Enligt svenska kyrkans missionsstyrelses berättelse till 1929 års kyrkomöte

funnos vid angivna tid stationer för sjömansvård, förutom å nyssnämnda

platser, även i London, Middlesborough, Hull, Antwerpen, Rotterdam, Stettin,

Köpenhamn, Oslo, Helsingfors med Åbo, Reval, Skagen med Shetlandsöarna,

Johannesburg i Sydafrika, Melbourne, Genua med Marseille, Danzig med

Gdynia och Buenos Aires. Å åtskilliga av dessa orter såsom i Kiel, Oslo, Helsingfors,

Reval och Johannesburg samt i någon mån även i Buenos Aires och

Melbourne domineras dock verksamheten av arbetet bland där bosatta landsmän.

Utgifterna för sjömansvårdens och diaspora-verksamhetens räkning uppgingo

enligt samma berättelse i runt tal 1926 till 219,700 kronor, 1927 till

193,600 kronor och 1928 till 224,300 kronor. Enligt missionsstyrelsens ekono
1

Fosterlandsstiftelsen hade under åren 1930 och 1931 stationer för sjömansvård i Hamburg,

Lubeck, Bremen, Grimsby och Liverpool. Kostnaderna härför, uppbringade på frivillighetens väg,

uppgingo i runt tal under 1930 till 49,700 kronor och under 1931 till inemot 50,000 kronor.

2 I en annan vid samma kyrkomöte av friherre F. P. Hierta väckt motion fästes uppmärksamheten

på att å ön S:t Barthelemy i Västindien, sedan 1781 svensk besittning, befolkningen

— svenska nndersåtar — i stort sett saknade andlig omvårdnad från hemlandet. I anledning

av motionen hemställde kyrkomötet i sin nyssnämnda skrivelse även örn åtgärder för

beredande av nödig själavård för den evangeliskt-lutherska kyrkans bekännare å ön. Kolonien

återlämnades 1878 till Frankrike.

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

401

miska rapporter för 1929 och 1930 voro utgifterna under dessa år i runt tal

resp. 241,000 kronor och 242,000 kronor. Å inkomstsidan märkas, förutom

statsbidragen, till vilka jag strax återkommer, av Kungl. Majit för sjömansvården

medgivna kollekter i rikets kyrkor, som i runt tal inbringade 1929

30.430 kronor och 1930 32,825 kronor.

Statsbidragen till sjömansvården hava utgjort årligen 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1876—1878 ..........

..... 8,000

kronor

1879—1900 ..........

. . . . . 10,000

» 1

1901—1907 ..........

.....15,000

9

1908—1912 ..........

..... 25,000

> 3

1913—1916..........

..... 34,000

» 4

1917.............

..... 35,000

» 5

1918—1920 ..........

..... 34,500

» 0

1921—1926/1927 ......

.....41,500

» 7

1927/1928 .........

..... 46,500

» 8

1928/1929—1930/1931 ....

..... 45,500

» 9

1931/1932 .........

..... 50,500

> 10

Sistnämnda anslag har disponerats på följande sätt, nämligen till

1)

en

sjömanspräst

i Kiel...........

4,500 kronor

2)

3>

» West Hartlepool......

5,000

>

3)

»

T>

» Calais-Dunkerque, tillika pas-

tor i svenska församlingen

i Paris.........

1,500

>

4)

> Stettin..........

4,500

»

5)

2>

»

» London ..........

5,000

6)

>>

» Antwerpen ........

5,000

»

7)

»

» Rotterdam.........

5,000

8)

2>

»

> Oslo............

5,000

»

9)

» Hull...........

5,000

5

10)

>

» Buenos Aires.......

5,000

»

11)

>

» Danzig-Gdynia ......

5,000

T>

50,500 kronor

1 Höjningen motiverades med behovet av ökning av de utgående arvodena.

2 Höjningen motiverades med behovet av en sjömanspräst i Köpenhamn.

3 Höjningen motiverades med behovet av assistenter åt sjömansprästerna i London, West

Hartlepool och de nordfranska hamnarna samt av en särskild sjömanspräst i Stettin.

4 Två nya sjömanspräster tillkommo, en i Rotterdam och en i Kristiania.

5 I detta belopp ingick ett anslag till avlönande av en av svenska kyrkans missionsstyrelse

förordnad prästman i Köpenhamn, pastor vid svenska Gustafsförsamlingen där.

6 Pastorn i Köpenhamn uppfördes å ordinarie stat. En sjömanspräst i Hull tillkom.

7 Höjningen motiverades med behovet av ökning av arvodena.

8 En sjömanspräst i Buenos Aires tillkom.

9 Anslaget till en sjömanspräst i Calais-Dunkorque å 2,500 kr. minskades till 1,500 kr.

10 En sjömanspräst i Danzig-Gdynia tillkom.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

2(1

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departe
mentschefen.

Dyrtidstillägg beviljades av riksdagen första gången för år 1922 och har

jämväl sedermera beviljats, för budgetåret 1931/1932 med 16,500 kronor, att

utbetalas i enlighet med de grunder, som gälla för befattningshavare vid statens

icke nyreglerade verk.

Under mer än ett tiotal år handhades den centrala ledningen av svenska

kyrkans sjömansvård av ärkebiskopen. På framställning av 1888 års kyrkomöte

bemyndigade emellertid Kungl. Maj :t i brev den 7 december samma år

svenska kyrkans missionsstyrelse,1 vars verksamhet från början uteslutande

avsåg kyrkligt arbete bland icke-kristna folk, att ägna sin verksamhet även

åt svenska sjömän i utländska hamnar.2 På grund av detta nådiga brev bär

alltså ledningen av svenska kyrkans sjömansvård övergått till missionsstyrelsen,

som i följd av den ökade omfattning arbetet erhållit tillsatt särskilda sjömansvårdssekreterare

och inrättat ett särskilt sjömansvårdsutskott.3

Sjömansprästerna förordnades att börja med av ärkebiskopen, men förordnas

numera, sedan missionsstyrelsen fått hand örn den kyrkliga sjömansvården,

av denna styrelse. I likhet med kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna

hava sjömansprästerna rätt till prästerlig tjänstårsberäkning och äro

delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa. De hava även efter viss tids

tjänstgöring s. k. extra ansökningsrätt.

Sjömansvården fullföljer i huvudsak samma syften som verksamheten i utlandsförsamlingarna.

Även sjömansvården avser att i religiöst, socialt, kulturellt

och nationellt hänseende bringa landsmän utomlands det bistånd, vistelsen i

främmande länder påkallar. Medelpunkten för arbetet är även här den svenska

prästmannen. Medan emellertid i utlandsförsamlingarna finnas fasta organisationer

som stöd för prästens verksamhet i angivna hänseenden, sker prästens

arbete i de utländska hamnarna i mera lösa former. Visserligen finnas å

stationerna särskilda sjömanskyrkor, sjömanshem eller andra samlingslokaler,

men givetvis kan där i arbetet icke uppnås samma församlingsmässiga stadga

som å sådana orter, där landsmännen äro bosatta för längre eller kortare tid.

Det rörliga i den kategori av landsmän, som här är i fråga, jämte andra omständigheter,

medför, att arbetet övervägande får karaktären av en mera tillfällig

kristlig-social omvårdnad örn svenskt sjöfolk. Jag anser mig icke böra hysa.

någon tvekan örn att betrakta sjömansvården såsom en kyrklig uppgift. Det är

med hänsyn härtill som jag, i anslutning till vad jag ifrågasatt beträffande utlandsförsamlingarna,

nu framlägger förslag örn att de bidrag till sjömansvården,

som hittills utgått å riksstaten, hädanefter upptagas å kyrkofondens stat. Samma

skäl, som föranlett mitt förslag att finansiera bidragen till utlandsförsamlingarna

med anslag fran kyrkofonden, torde gälla även beträffande ifrågavarande bidrag

till sjömansvården. Under förutsättning av bifall härtill skulle riksstaten kunna

1 Missionsstyrelsen inrättades efter hemställan frän kyrkomötet genom kongl, brev ”/» 1874.

2 Genom nådigt brev den 13 oktober 1899 utsträcktes missionsstyrelsens verksamhet även till

landsmän, som utflyttat till främmande orter.

3 Den tanken bar även dryftats att inrätta en särskild styrelse, gemensam för hela den verksamhet,

som av svenska kyrkan utövas bland landsmän utomlands, såväl sjömän som i utlandet

bosatta svenskar.

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

minskas med ett ej oväsentligt belopp, 67,000 kronor enligt riksstaten för budgetåret

1931/1932. I likhet med vad jag ifrågasatt beträffande avlöningen åt

kyrkoherdarna i utlandsförsamlingarna, torde ersättningarna åt nu förevarande

sjömanspräster böra bestämmas av Kungl. Majit, och lära därvid hittillsvarande

ersättningsbelopp komma att i huvudsak bibehållas.

De nya utgifter, som skulle komma att bestridas av kyrkofonden, därest

de förut nämnda bidragen till utlandsförsamlingarna och till sjömansvården

uppföras å fondens stat, torde kunna för närvarande beräknas på följande sätt,

nämligen:

1) lönebidrag till 4 församlingspräster ä 6,000 kronor 24,000 kronor

2) dyrtidstillägg därå förslagsvis.......... 3,500 >

3) lönebidrag till sjömanspräster.......... 50,500 »

4) dyrtidstillägg därå............... 16,500 __

94,500 kronor

I sistnämnda summa ingår ett belopp av 5,000 kronor jämte dyrtidstillägg

därå till en svensk sjömanspräst i Oslo. Givetvis måste man räkna med att,

sedan de i det föregående omnämnda förhållandena beträffande Osloförsamlingen

tillfredsställande ordnats, avlöning till en sjömanspräst därstädes icke vidare

bliver erforderlig, varemot avlöning måste beredas åt församlingens pastor. Den

framtida gestaltningen i övrigt av kyrkans arbete bland landsmännen utomlands

måste givetvis rätta sig efter behovet, och torde därvid nedskärning likaväl som

ökning av prästerlig arbetskraft kunna ifrågakomma.

*

Härefter övergår jag till detaljgranskningen av återstående, av mig framlagda

lagförslag, nämligen av:

1) förslag till ny lag örn kyrkofond;

2) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december

1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning;

3) förslag till lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående

krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra

ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner;

4) förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925

(nr 455) angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift;

5) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november

1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat;

6) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926

(nr 526) om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av

nådårsrättens upphörande m. m.;

7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december

1929 (nr 382) örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar

i nyreglerade pastorat m. m.; och

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Yttranden.

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 187.

8) förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928.

Förslaget till lag om kyrkofond.

1 1 huvudavdelningen i protokollet den 5 februari 1932 (sid. 205 o. f.) har

jag redogjort för innebörden i mitt förslag till omläggning av nu gällande ordning

för finansieringen av prästlönekostnaderna. Förslaget åsyftar bl. a. att

åvägabringa jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter. Reglerna

härom avvika så väsentligt från bestämmelserna i gällande lag om kyrkofond

— nedan betecknad med K. L. -— att jag funnit lämpligt föreslå, att denna lag

upphäves och ersättes med en ny lag örn kyrkofond.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Motsvarar 105 § S. K. och 1 § K. L.

Ilå kyrkofonden redan är bildad, har den nu i lagtexten förekommande

definitionen av fonden ansetts kunna utgå.

2 § K. L. har såsom handlande örn bildandet av kyrkofonden icke ansetts

böra inflyta i den nya lagen.

Domkapitlet i Härnösand har ansett, att kyrkofonden borde garderas mot

penningvärdets fall genom årlig avsättning av viss bråkdel av ränteavkastningen

till fondens kapital.

Kammarkollegiet och statskontoret hava funnit det önskvärt, att kyrkofondens

realvärde uppehölles genom att dess nominella värde ökades i mån av

penningvärdets fall.

De avsättningar till ökning av fondens kapital, som påyrkats, skulle nödvändiggöra

en ytterligare belastning av de skattedragande. I tider av sjunkande

penningvärde kan dylik avsättning synas berättigad, men då penningvärdet åter

stiger och fondens realvärde av sig självt okas. är en sådan extra kapitalökning

icke befogad och måste verka betungande, isynnerhet örn räntefoten samtidigt

sjunker. Man kan mahända förvänta, att under tidernas lopp en utjämning

sker mellan rörelserna i bägge riktningarna. En bestämmelse av den innebörd

kammarkollegiet och statskontoret åsyfta lärer knappast vara praktiskt genomförbar.

Jag anser mig därför icke kunna förorda förslaget att lägga viss del av

räntan till kapitalet.

2 §.

Definitionen i första stycket innebär ingen avvikelse från vad nu gäller och

de sakkunniga föreslagit.

Den i andra stycket upptagna definitionen på prästlönekostnader för visst

pastorat motsvaras i S. K. av en i 107 och 110 §§ förekommande hänvisning till

de i 24 och 29 §§ S. K. angivna utgifter, som pastoratet enligt de sakkunnigas

s. 405 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

405

förslag till lönereglering skulle hava att vidkännas för löner, arvoden och resanslag

till kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt. Såsom jag förut anmält

upptager jag icke de sakkunnigas förslag till lönereglering. Med det i föreliggande

lagförslag använda begreppet prästlönekostnad avses de utgifter pastoratet

enligt gällande bestämmelser — med viss av mig föreslagen ändring

•— har att vidkännas för löner, arvoden och resanslag åt nämnda präster. Ändringen,

för vilken jag kommer att närmare redogöra vid ett följande förslag till

ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning

(P. L.), avser avlösning av kyrkoherdes och komministers rätt till husbehovsbränsle

med viss kontant ersättning.

De prästlönekostnader, som nu åsyftas, äro följande:

fastställd lön till kyrkoherde och komminister enligt P. L., däri inräknat

lönebelopp, som fastställes enligt 9 eller 10 § samma lag, ävensom bidrag till

bränslekostnad jämlikt 11 § 4 mom. i dess föreslagna nya lydelse, vilket bidrag

är att anse såsom en kontant löneförmån;

ersättning för bostad och vivre samt arvode åt ständig adjunkt;

ödebygdstillägg åt nu nämnda präster enligt lagen den 21 november 1925

angående sådana tillägg vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och

Luleå stift;

fast resanslag åt kyrkoherde och komminister enligt lagen den 21 november

1925 örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat;

lönetillägg åt kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt enligt lagen den

17 december 1926 örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande m. m.; samt

provisorisk tilläggslön eller tilläggsarvode till samma befattningshavare enligt

lagen den 13 december 1929 örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och

komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och kungörelsen samma dag örn

provisoriskt tilläggsarvode åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster

m. m.

Det bör uppmärksammas, att, då kyrkoherde och komminister tillkommande

bostadsförmån jämlikt 11 § 2 mom. P. L. utbytes mot hyresersättning, denna

icke anses utgöra lön och sålunda ej heller är att hänföra till prästlönekostnad

enligt förevarande paragraf. Till sådan kostnad kan ej heller hänföras förmån,

som tjänstinnehavare jämlikt 7 § P. L. erhåller utöver fastställd lön. Slutligen

må framhållas, att den allmänna kyrkoavgift, som pastoratet enligt 5 §

har att gälda, faller utanför begreppet prästlönekostnad i 2 §.

Om kyrkofondens inkomster.

3 §.

Paragrafen motsvarar 106 § S. K. och 3 § K. L. samt redogör för kyrkofondens

årliga inkomster.

I 2 punkten i S. K. angavs ej beloppet av ifrågavarande ersättning.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 187.

Do sakkunniga.

Yttranden.

Departements

chefen.

I)e sakkunniga hava anfört:

3 mom. i förslaget motsvarar 3 mom. i den nuvarande paragrafen men omfattar

även skogsavkastningen av de till fonden indragna boställena. Momentets

ordalag äro valda så, att hinder icke lägges i vägen för återvinning av

boställe, som till äventyrs kan vara indraget till kyrkofonden utan stöd av den

tidigare lagstiftningen. Enligt denna kunde nämligen endast av kronan upplåtna

boställen indragas. Då det, såsom utredningsmännen visat, kan presumeras,

att boställen, som tillkommit redan under medeltiden, icke upplåtits

av kronan, men detta förhållande måhända icke var tillfullo insett, då indragningarna

skedde, är det icke uteslutet, att misstag begåtts.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att kyrkofonden icke kunde hava

någon nämnvärd fördel av att avkastningen av vissa löneboställen inginge till

fonden, då motsvarande belopp måste i de flesta fall utbetalas till församlingarna

såsom bidrag till prästerskapets avlöning.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Den i andra momentet förekommande från 4 § kyrkofondslagen hämtade

bestämmelsen örn den grund, efter vilken årliga ersättningen för anslag i kronotionde

m. m. skall utgöras, bör utgå. Hela det anslag, varom i momentet förmäles,

är nämligen nu bestämt i penningar och fixt. Hela momentet skulle

kunna kortare och fullt riktigt avfattas sålunda: årlig ersättning av statsverket

för anslag, varom förmäles i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond.

Tredje momentet i förslaget, vilket moment motsvarar 3 mom. i 3 § kyrkofondslagen

men omfattar även skogsavkastningen av de till fonden indragna

boställena, bar erhållit en avfattning vald så »att hinder icke lägges i vägen

för återvinning av boställe, som till äventyrs kan vara indraget till kyrkofonden

utan stöd av den tidigare lagstiftningen». Bestämmelsen i sagda moment

av kyrkofondslagen avser sådana boställen, vilka på grund av stadgande i förordningen

den 11 juli 1862 enligt beslut av Kungl. Maj:t varit före utgången

av år 1913 antingen indragna till dåvarande prästerskapets löneregleringsfond

eller anvisade till löneförbättring åt präst i annat pastorat än det, inom vilket

bostället är beläget. Enligt stadgandet i kyrkofondslagen hava statens lagstiftande

myndigheter förbehållslöst och således oavsett, huruvida olika meningar

kunde göra sig gällande örn överflyttningen av sådana boställen skett

»rätteligen» eller ej, förklarat arrenden av sådana boställen skola ingå till

kyrkofonden. Att nu i lagstiftningsväg söka med ifrågasättande av rättmätigheten

av åtskilliga av Kungl. Maj :t med stöd av de på sin tid gällande författningar

och rättsåskådningar meddelade beslut och med åberopande av nya

ingalunda obestridda åskådningar upphäva den rättsverkan ett lagrum medfört

och inbjuda till rättegångar synes vara opåkallat och olämpligt. Ämbetsverken

tillstyrka fördenskull att momentet erhåller det innehåll att till kyrkofonden

skall ingå avkomst av boställen varom förmäles i 3 § 3 mom. lagen den 9 december

1910 örn kyrkofond.

I anledning av kammarkollegiets och statskontorets anmärkning mot 2 punkten

har denna underkastats en mindre omredigering. Därvid bär jag emellertid

ansett lämpligare att i stället för den föreslagna hänvisningen till gällande

kyrkofondslag, vilken ju föreslås upphävd, i lagtexten införa beloppet av ifrågavarande

fixa anslag.

Beträffande 3 punkten stå mot varandra yrkanden å ena sidan, att samtliga

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 407

de boställen, vilkas avkastning direkt ingår till kyrkofonden, skola återställas

till pastoraten samt å andra sidan att av den pastoraten i S. K. förbehållna

möjligheten att återvinna boställen, som indragits av misstag, måtte borttagas.

Såsom länsstyrelsen i Kalmar län påpekat lärer frågan icke annat än undantagsvis

hava någon nämnvärd ekonomisk betydelse. Örn emellertid i något fall ett

misstag förelupit vid indragningen och vederbörande pastorat i detta fall av

ekonomiska grunder eller av pietetsskäl önskar, att bostället ater knytes till

sitt gamla ändamål — en önskan, som åtminstone beträffande de boställen,

vilkas avkastning efter år 1913 förklarats skola inga till kyrkofonden, för

närvarande kan realiseras — synes det mig böra fa ske. Jag förordar alitsa,

att 3 punkten i anmärkta hänseende bibehålies vid sin lydelse enligt S. K. Här

har även införts benämningen allmänna kyrkohemman för nu åsyftade boställen.

4 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 107 § S. K. och 3 § 5 mom. Iv. L. Enligt

S. K. skulle pastoratet till kyrkofonden inleverera överskottet i dess helhet,

såvida det kunde ske utan förnärmande av pastoratets rätt.

Rörande dispositionen av överskott å lokala avlöningstillgångar hava utredningsmännen

anfört:

Olika meningar hava gjort sig gällande i frågan, huruvida ett pastorat, där

_sedan prästlönerna täckts — överskott uppkommer, bör få behålla överskottet

och använda detsamma till andra kyrkliga ändamål inom pastoratet eller, liksom

nu, avlämna överskottet.

Från något håll har yrkats, att pastoratet borde få behålla hela överskottet,

från annat håll, att pastoratet borde få behålla någon del av överskottet.

Redan vid 1910 års riksdag gjorde sig Olof Jonsson i Hof och J. Ericsson

i Vallsta till talesmän för sistnämnda tanke (motionerna nr 71 i första kammaren

och nr 256 i andra kammaren) men vunno icke gehör för sina förslag

(se särskilda utskottets utlåtande nr 1 s. 71). Vid 1929 års riksdag framfördes

i motioner nr 279 och 280 i andra kammaren samma tanke. I en särskild

motion nr 38 i andra kammaren väcktes förslag, att Ore^ församling skulle

berättigas använda till kyrkofonden influten avkastning från sitt boställe till

reparation av sin kyrka. I detta ärende gav kammarkollegiet i utlåtande den

18 september 1929 (B IV nr 138) sin anslutning till tanken, ehuru kollegiet

ansåg dess förverkligande förutsätta lagändring.

Det står givetvis bättre i överensstämmelse med pastoratets rättsliga ställning

till prästlönejorden att pastoratet får behålla överskottet. Särskilt gäller

detta beträffande boställen, som donerats till församling eller anskaffats av

densamma. Utredningsmännen finna det därför naturligt, att pastorat, som

har överskott å sina lokala avlöningstillgångar, berättigas att ur överskottet

täcka sin allmänna kyrkoavgift, och beträffande resten av överskottet hava

utredningsmännen funnit sig böra föreslå, att pastoratet resp. församlingen

berättigas att använda densamma åtminstone till täckande av större kostnad

för uppförande av prästgård, byggande eller reparation av kyrka eller annan

lokal för kyrklig verksamhet, anläggande av begravningsplats och anskaffande

av inventarier för kyrkligt bruk m. m.

Utrednings
männen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

Yttranden.

De sakkunniga hava anfört:

h ör närvarande medgives intet undantag från bestämmelsen örn att överskott

skola ingå till kyrkofonden. Det har emellertid framstått såsom obilligt,

att pastorat, som kanske helt nyligen -— självt åt sig anskaffat ett boställe

i syfte att därmed avlöna sin präst, tvungits att, ehuru ägare till bostället,

avstå från den del av dettas avkastning, som icke funnit användning till

avlönande av prästen. Även i andra fall kan det tänkas inträffa, att pastorat

innehar sådan rätt till bostället, att det framstår såsom en rättskränkning att

fråntaga pastoratet avkastning därav, exempelvis då boställe donerats till

pastoratet eller då pastoratet innehar bostället med sådan rätt, som omförmäles

i § 77 regeringsformen.

Att genom uttryckligt lagstadgande närmare angiva, i vilka fall överskott

må behållas av pastoraten, är knappast möjligt och icke behövligt, utan torde

fråga härom böra avgöras genom domstols prövning enligt allmänna rättsgrundsatser.

Att överskott skall av pastoratet redovisas till domkapitlet för att därifrån

inlevereras till kyrkofonden, har icke ansetts behöva utsägas i lagtexten utan

torde böra inflyta i en tillämpningskungörelse.

Åtskilliga myndigheter hava anmärkt, att uttrycket »utan förnärmande av

pastoratets rätt» vore alltför vagt och icke uteslöte olika tolkningar samt därför

kunde väntas giva upphov till tvister.

Domkapitlet i VÖsterås har förklarat sig benäget att gå något längre än de

sakkunniga i fråga örn pastorats rätt att disponera överskott.

Domkapitlen i Lund och Härnösand hava framhållit, att då pastorat ägde

tillgodoräkna sig överskott, detta borde användas för kyrkliga ändamål inom

församlingen.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Det år 1910 antagna lönesystemet vilar bland annat på en kompromiss så till

vida som det medgavs a ena sidan att vissa inkomster -— nämligen skogsavkastningen

vid boställen, som icke blivit av församling anskaffade eller av enskilda

donerade finge, i stället för att såsom förut ingå till de gemensamma avlöningstillgångarna,

räknas som lokal avlöningstillgång och således tillgodokomma

vederbörande pastorat, samt å andra sidan att även avkomsten av boställen,

som blivit av församling anskaffade eller av enskilda donerade, finge,

i den mån den ej erfordrades för avlöning av pastoratets prästerskap, inbetalas

till de gemensamma avlöningstillgångarna. Beslutet härutinnan fattades med

awisande av motioner asyftande att avkomsten av lönetillgångar av sistnämnda

slag icke skulle ingå till de gemensamma avlöningstillgångarna utan tillgodoföras

kyrkorådet att användas för andra kyrkliga ändamål än prästerskapets

avlöning. I detta avseende torde kunna hänvisas till särskilda utskottets (nr 1)

utlåtande nr 1, s. <1 (återgivet i utredningsmännens betänkande s. 190). Vad

utskottet sålunda anfört lärer få anses äga fortfarande giltighet. I varje fall

synes detlef böra ifrågakomma att, med bibehållande av den ena sidans eftergift,

avstå från den å andra sidan lämnade förmånen.

Ämbetsverken hava hemställt, att redovisningen till kyrkofonden borde ske

på grundval av boställes normalavkastning, samt att orden »såvida det kan

ske utan förnärmande av pastoratets rätt» skulle utgå ur paragrafen.

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

409

Frågan om dispositionen av ifrågavarande överskottsmedel äro onekligen av Pepartemcntsmycket

svårlöst beskaffenhet. Såväl de inom riksdagen framkomna önskemålen chefen''

som ock utredningsmännens och de sakkunnigas uttalanden och förslag äro

synnerligen beaktansvärda. Mot de sakkunnigas förslag, som går längst till

förmån för pastoraten, kan emellertid riktas den anmärkningen, att detsamma

förutsätter en ingående utredning om, huru de olika boställena kommit att utgöra

prästiönetillgång för pastoraten och vilken rätt, äganderätt eller annan,

pastoraten innehava med avseende å dessa boställen. Utredningsmännens framställning

örn rättsförhållandena på detta område torde giva vid handen, att

sagda utredning i praktiken skulle möta stora svårigheter och ofta nog icke

leda till något tillförlitligt resultat. Erinras må också, att man vid 1910 års

lagstiftning icke gjorde någon principiell åtskillnad mellan de boställen, som

anslagits av kronan, och andra, utan lät pastoraten komma i åtnjutande av

samma förmåner beträffande båda slagen av boställen.

Då enligt förslaget till ny ecklesiastik boställsordning förvaltningen av alla

hithörande boställen skall omhänderhavas av pastoraten, måste tillses, att pastoratens

intresse av en god förvaltning hålles vid makt. Det bör därför icke ifrågakomma

att fråntaga dem all rätt till överskott, som kan uppkomma å boställen,

vilka anslagits av kronan.

Vid lösningen av föreliggande spörsmål gäller det sålunda att tillgodose olika

synpunkter. För att nå detta syfte har jag funnit lämpligt att gå en medelväg

mellan framkomna förslag och föreslår, att pastoraten skola få behålla hälften

av överskottsmedlen. Denna i praktiken lätt tillämpliga regel synes mig kunna

tillfredsställa såväl pastoratens som det allmännas berättigade intressen. Huru

pastoratens redovisning skall tillgå torde böra regleras genom närmare föreskrifter,

utfärdade av Konungen med stöd av 17 §. Förmodligen kommer det att

visa sig praktiskt att låta redovisningen omfatta en viss årsperiod, så att erforderlig

utjämning kan ske mellan resultaten under olika år.

Då den föreslagna paragrafen, i motsats mot vad för närvarande gäller,

avser även skogsavkastning, har avräkning medgivits för de rättigheter till

virke in natura, som, ehuru icke avseende prästlön och fast resanslag, likväl

i huvudsak i samma omfattning, som i förslaget till ny boställsordning föreslås,

enligt hittills gällande rätt fått åtnjutas å boställsskogarna, nämligen

rättigheterna till virke för byggande och underhåll av prästgård och kyrka

m. m.

Enär pastoratens uppgifter äro uteslutande kyrkliga, faller det av sig självt,

att vad pastoraten få behålla av överskotten kommer att användas till kyrkliga

ändamål. Något särskilt stadgande härom i förevarande lag torde icke

vara erforderligt.

Enligt min mening är det icke utan fog, som de sakkunniga föreslagit, att

redovisningen skall avse det verkliga överskottet och icke ett uppskattat överskott.

Det rör sig nämligen i ett par fall om betydande belopp (se utredningsmännens

betänkande sid. 86), som skola redovisas av ekonomiskt mindre viii

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

ställda pastorat. Att ålägga ett sådant pastorat att till kyrkofonden inleverera

icke det verkliga utan ett uppskattat överskott, skulle, i händelse av ogynnsamma

konjunkturer, kunna medföra skyldighet för pastoratet att inbetala

högst avsevärda belopp, som i verkligheten icke influtit, vilket uppenbarligen

skulle kunna äventyra pastoratets hela ekonomi. Förhållandena äro här helt

andra än när fråga är örn beräkning av tillskott från kyrkofonden. I sistnämnda

fall kan ju skillnaden mellan den beräknade och verkliga avkastningen icke

uppgå till summor av sådan storlek, att de kunna vara ödesdigra för pastoraten.

5 §.

Paragrafen motsvarar 108 § och lil § första stycket S. K.

I S. K. hade 108 § följande lydelse:

Allmän kyrkoavgift skall inom pastorat, som i denna lag avses, utgöras

av en var, vilken har att till pastoratet, där så erfordras, erlägga församlingsavgifter.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Konungen bestämmer

årligen, hur stor del av grundbeloppet skall för det året uttagas.

Kyrkoavgiften skall inom varje församling debiteras och uppbäras i samma

ordning som avgifter till församlingen samt årligen senast den 1 november

inbetalas till domkapitlet.

Vad i lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning

är stadgat om där avsedda avgifter skall äga motsvarande tillämpning

beträffande den allmänna kyrkoavgiften.

De sakkunniga hava anfört:

I likhet med 1927 års sakkunniga och utredningsmännen hava 1931 års

sakkunniga föreslagit, att avgiften skall utgå efter skattekronor samt av

pastoraten uppbäras och redovisas till kyrkofonden.

De sakkunniga anse emellertid, i motsats mot 1927 års sakkunniga, att avgifterna

böra utdebiteras å pastoratens medlemmar samt av pastoraten redovisas

i den mån de inflyta. Anordningen överensstämmer med vad som tidigare

gällde i fråga örn den kommunala progressivskattens utjämningsandel.

De sakkunniga hava ansett, att avgiften icke bör uttagas med högre belopp

än som erfordras för täckande av de utgifter, för vilka avgiften avses. De sakkunniga

föreslå därför efter mönster från utjämningsskatten, att av kyrkoavgiftens

i lagen bestämda grundbelopp efter Konungens bestämmande uttages

endast så stor kvotdel, som erfordras för nämnda ändamål.

De olägenheter, som beträffande den kommunala progressivskattens utjämningsandel

yppade sig, torde kunna undvikas genom att kyrkoavgiften årligen

bestämmes före debiteringen.

Närmare föreskrifter angående uppbörd och redovisning torde böra meddelas

av Konungen.

Då rättvisan torde kräva, att samma lättnad beredes främmande trosbekännare

i fråga om kyrkoavgiften som vid erläggande av församlingsavgifter,

har ett stadgande därom intagits i paragrafen. Stadgandet innebär icke, att

statsverket såsom beträffande församlingsavgifterna skall ersätta kyrkofonden

den avgift, som belöper på främmande trosbekännare.

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Inom de sakkunniga hava herrar Emil Andersson och Bärg ansett, att kyrkoavgiften

bör vara fast, d. v. s. utgå nied ett oföränderligt belopp för skattekrona.

Jag hänvisar vidare till utredning vid 7 §.

I avgivna utlåtanden yrkas, dels av domkapitlet i Uppsala och präst föreningen,

att avgiftens höjd icke måtte bestämmas årligen utan med längre mellantider,

dels av länsstyrelsen i Uppsala län, att grundbeloppet skall sättas

högre än som föreslagits, dels av sistnämnda länsstyrelse, att avgiften skall

inlevereras till länsstyrelserna, vilka genom sin tillgång till taxeringshandlingarna

skulle hava större möjlighet än domkapitlen att öva kontroll a redovisningen,

dels av länsstyrelsen i Jönköpings län, att avgiften skall uppbäras

på samma sätt som utjämningsskatten, d. v. s. i samband med kronouppbörden,

dels ock av länsstyrelsen i Kalmar län, att avgiften skall debiteras genom

häradsskrivarna.

Några av de myndigheter, som yttrat sig i ämnet, hava framhållit, att det

icke framginge av lagtexten, huruvida pastoraten skola inleverera de influtna

beloppen eller de debiterade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Av skattens natur att avse för hela kyrkan gemensamma utgiiter bör följa,

att den bör drabba alla skattskyldiga lika. En konsekvens härav blir, att avgiften

icke bör påföras pastoraten såsom sådana i förhållande enbart till den

av prövningsnämnderna bestämda taxeringen. En likhet i skattebelastningen

olika pastorat emellan kräver sålunda dels att de ändringar i skatteunderlaget,

som bliva en följd av senare beslut av beskattningsmyndigheter (särskilda

prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrätten) iakttagas, dels att pastoraten

icke göras redovisningsskyldiga för mera av den debiterade skatten ån söm

inflyter. Att ordna uppbördsförfarandet i likhet med det för kommunala progressivskattens

utjämningsandel på sin tid tillämpade, är visserligen ett konsekvent

utförande av denna tanke, men möter i praktiken alltför stora hinder. För

progressivskattens utjämningsandel kunde uppbörden ordnas genom kommunerna

utan alltför vidlyftig kontrollapparat, emedan det gällde en i mycket

få fall utgående skatt. Då kyrkoavgiften däremot skall påföras alla till kommunen

skattskyldiga, skulle uppbörd av avgiften i nu nämnd ordning i realiteten

medföra att kontrollmyndigheten, domkapitlet, skulle granska hela den

kommunala uppbörden. Den enklaste uppbördsformen är obetingat den för utjämningsskatten

bestämda: uppbörd i samband med kronouppbörden.

Länsstyrelsen i Kalmar har vidare anfört:

Genom att låta avgiften utgå oförändrad med 10 öre för skattekrona kan,

förutom enkelhet vid debiteringen, vinnas även en annan sak, som icke är

utan betydelse. Debiteringsbesväret skulle kunna avlyftas från församlingarna

och överlåtas å häradsskrivarna utan att förorsaka dem något nämnvärt extra

arbete. De båda kolumnerna i formulären till uppbördsbok med rubrik »enligt

kommunalskattelagen påförda skattekronor och skatteören» skulle kunna

ersättas med en kolumn »kyrkoavgifter». Efter dessa avgifter kunde häradsskrivaren

sedan debitera landstingsmedel och tingsbyggnadsmedel och lättare

än nu kontrollera, att dessa medel debiterades rått.

Yttranden.

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

Kammarrätten har yttrat:

Då den föreslagna allmänna kyrkoavgiften med ett i allmänhet obetydligt

belopp skall utdebiteras å ett mycket stort antal skattskyldiga, synes uträkningen

och debiteringen av densamma komma att medföra ett tidsödande arbete.

I anledning härav kan lämpligheten av denna från avgifter till församlingen

fristående avgift ifrågasättas. Bortsett härifrån har emellertid kammarrätten

intet att erinra mot de i 108 § föreslagna bestämmelserna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Ämbetsverken anse någon sänkning av maximibeloppet icke böra vidtagas

och hava således intet emot att detta belopp bestämmes till 10 öre för skattekrona.

I varje fall bör finnas en marginal tillräckligt vid för att göra det

möjligt att tillmötesgå framtida behov av medel för den kyrkliga organisationens

utveckling.

Av motiveringen framgår att förslaget avser att — i motsats mot vad förhållandet

är beträffande det belopp för vilket pastorat skall svara enligt 21 §

prästlöneregleringslagen — varje pastorat skall till kyrkofonden redovisa allenast

det belopp, som genom utdebiteringen inflyter. Härav och då av nyssnämnda

finansplan framgår att kyrkofondens beräknade utgifter för »det gemensamma

prästlöneväsendet» skulle till fullo bestridas med anlitande av

kyrkoavgiften, följer att den del av kyrkoavgiftens grundbelopp, som enligt

Konungens bestämmande skall för året uttagas, måste sättas så mycket högre

än det behövliga beloppet, som restantierna beräknas motsvara. Anmärkningsvärt

är att det blir pastoratet, som äger bestämma om avkortningar rörande en

kyrkofondens inkomst.

Efter vad i motiveringen vidare angives innebär det föreslagna stadgandet

icke att statsverket såsom beträffande församlingsavgiften skulle ersätta kyrkofonden

den avgift, som belöpte på främmande trosbekännare. Någon grund för

denna skiljaktighet synes knappast kunna åberopas.

■Då det kan förväntas att en stor del av den utdebiterade kyrkoskatten icke

kommer att inflyta kan ifrågasättas om ej avsikten att till kyrkofonden skall

inbetalas allenast det belopp som inflyter bör frångås och i stället stadgas

åläggande för pastoratet att till kyrkofonden som kyrkoavgift årligen inbetala

ett sammanlagt belopp motsvarande för varje skattekrona av pastoratets hela

inkomstbelopp tio öre eller det mindre öretal Konungen för året bestämmer.

Angående skälen för införande av allmän kyrkoavgift och dennas användande

till vissa i paragrafen angivna ändamål hänvisas till vad jag förut (sid. 209 f.)

därom anfört, ävensom till de sakkunnigas betänkande. Frågan om kyrkoavgiftens

maximering till 10 öre skall jag ytterligare beröra i sammanhang

med finansplanen för kyrkofonden (sid. 442).

Vad angår spörsmålet, huruvida pastoraten skola vara skyldiga att inleverera

hela det å dess skatteunderlag belöpande avgiftsbeloppet eller blott den

del därav, som faktiskt inflyter, synas mig övervägande skäl tala för det förra

alternativet, vilket omfattats av såväl 1927 års sakkunniga och utredningsmännen

som kammarkollegiet och statskontoret. Skälen äro av både principiell

och praktisk natur.

Att såsom 1931 års sakkunniga föreslagit lägga kyrkoavgiften direkt på

den enskilde och låta pastoraten inleverera, blott vad som inflyter i avgifter,

s. 413 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 1S7.

413

står icke viii samman med den eljest i förslaget genomförda principen, att

pastoratet är enheten för prästlönernas utgörande. Då kyrkoavgiften skall användas

till bestridande av pastoratens gemensamma utgifter, synes det sålunda

vara riktigast, att kyrkoavgiften lägges direkt å pastoraten.

Jag erinrar örn att samma princip, som jag nu förordar, enligt 21 § prästlöneregleringslagen

för närvarande tillämpas vid uträknandet av tillskott ur

kyrkofonden till pastoraten. I 110 § S. K. har principen bibehållits av 1931

års sakkunniga. Jag föreslår icke heller någon ändring därutinnan. Under sådana

förhållanden synes det vara lämpligt, att samma princip godtages även

i nu förevarande avseende.

Såsom i yttrandena påpekats, är det icke heller ur praktisk synpunkt lämpligt,

att låta pastoratsorganen för kyrkofondens räkning debitera och uppbära

samt till fonden redovisa den allmänna kyrkoavgiften. Enklast synes vara

att påföra varje pastorat den mot dess skatteunderlag svarande kyrkoavgiften.

Därigenom vållas intet nämnvärt besvär för pastoratsorganen, ty avgiften kan

helt enkelt upptagas såsom en utgiftspost i pastoratets stat.

En fördel med det av mig förordade alternativet är, att, då ändringar av

kammarrätten eller Kungl. Majit företagas i skatteunderlaget inom ett pastorat,

motsvarande ändring i kyrkoavgiftens belopp låter sig verkställa med

mindre omgång än enligt S. K.

Jag förbiser icke, att det av mig förordade alternativet medför, att pastorat

med stora restantier komma i en sämre ställning än pastorat med små sådana,

men jag anser, att fördelarna med detta alternativ äro så stora, att de

uppväga denna nackdel. Det kan ju för övrigt icke röra sig örn några betydande

belopp.

Väljes det av mig förordade alternativet, blir hänvisningen till lagen den

16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

överflödig. Lagen, liksom också stadgandena om ersättning från statsverket

för inkomstminskning i följd av lindringen, är nämligen direkt tillämplig

å församlingsavgifterna till pastoraten. Någon ökning av statsverkets utgifter

orsakas näppeligen av den nu föreslagna ändringen.

Bestämmelsen i S. K. att kyrkoavgiften skall före den 1 november inlevereras

till domkapitlet har jag låtit utgå, enär sättet för redovisningen av samma

avgift lämpligen bör regleras i särskilda, av Konungen utfärdade tillämpningsbestämmelser.

Örn kyrkofondens utgifter.

6 §.

Denna paragraf, som har viss motsvarighet i 6 § K. L., handlar örn kyrkofondens

årliga utgifter och ansluter sig nära till 109 § i S. K. I det följande

skall redogöras för skiljaktigheterna mot S. K.

1 och 2 punkterna motsvara 1—6 punkterna i S. K., vilka .senare avfattats Departementspå

grundval av de sakkunnigas förslag till ny lönereglering. Innehållet i 1 chefen
-

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

punkten i mitt förslag överensstämmer med 6 § 7 punkten K. L., sådan denna

punkt lyder enligt lag den 21 november 1925, med det tillägg, som föranledes

av tillkomsten av lagen den 13 december 1929 örn provisorisk tilläggslön åt

kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. samt kungörelsen

samma dag örn provisoriskt tilläggsarvode åt kontraktsprostar och vissa extra

ordinarie präster m. m. De tilläggsarvoden, som enligt berörda författningar tillerkänts

kontraktsprostar och extra ordinarie prästmän, skola jämlikt föreskrifter

i samma författningar gäldas av kyrkofonden. 2 punkten i mitt förslag upptager

ett stadgande av i sak samma innehåll som 6 § 9 punkten K. L.

3 punkten i föreliggande förslag förekommer ej i S. K., där dyrtidstilläggen

inarbetats i lönerna. Stadgandet avviker från gällande bestämmelser därutinnan,

att medan enligt dessa (svensk författningssamling nr 281 för år 1930) dyrtidstillägg

åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skola betalas

av vederbörande pastorat, sådana tillägg jämlikt förevarande punkt skola gäldas

av kyrkofonden. I överensstämmelse härmed föreslår jag en ändring i 4 §

i 1918 års lag örn krigstidsunderstöd åt präster.

Dyrtidstilläggen åt kontraktsprostar och andra extra ordinarie präster än

ständiga adjunkter betalas redan nu ur kyrkofonden. Detta gäller även dyrtidstillägg

å förhöjning av arvode åt adjunkt, som tjänstgör vid två ordinarie

befattningar, oaktat arvodesförhöjningen skall betalas av de ordinarie befattningshavarna

till hälften vardera. Å andra sidan åligger det pastoratet att

gälda dyrtidstillägg jämväl å ålderstillägg till ordinarie präster och ständiga

adjunkter samt skjutsersättningar enligt 11 § 3 mom. P. L., ehuru dessa ålderstillägg

och ersättningar skola utgå ur kyrkofonden.

Enligt min åsikt är det mest rationellt att låta samtliga dyrtidstillägg, så

länge dessa kvarstå, utgå ur kyrkofonden. För denna anordning, som innebär

ett utjämningsförfarande, torde kunna åberopas åtskilliga skäl. Dyrtidstilläggen,

sådana de för närvarande äro konstruerade, utgöra i själva verket ett slags kristidshjälp,

betingad av rubbad stabilitet hos den prisnivå, som får anses hava

legat till grund för bestämmande av de grundbelopp, å vilka tilläggen beräknas.

Redan denna omständighet torde kunna lämna visst stöd för att dyrtidstilläggen

utgöras kooperativt av alla pastorat eller med andra ord gäldas av kyrkofonden.

Såsom ett ytterligare skäl härtill kan åberopas det förhållandet, att den provisoriska

tilläggslön, som 1929 tillerkändes bl. a. kyrkoherdar, komministrar och

ständiga adjunkter — å vilken dyrtidstillägg också beräknas •— utmätts med

samma belopp, 2,100 kronor för alla kyrkoherdar och komministrar, samt 900

kronor för ständiga adjunkter, utan hänsyn till pastoratens växlande storlek

och skatteförmåga. Vidare torde kunna förväntas, att då förhållandena i en

framtid stabiliserat sig och behov av de variabla dyrtidstilläggen icke längre

är för handen, tiden är mogen för en lönereglering för prästerskapet, vid vilken

frågan om införande av ålderstillägg för prästerna måste antagas vinna sin

lösning. Dessa ålderstillägg böra enligt min mening — såsom också 1931 års

sakkunniga föreslagit — bestridas av kyrkofonden och skulle därigenom komma

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 415

att intaga dyrtidstilläggens plats såsom en prästerskapets gemensamma, fonden

åvilande utgiftspost.

4 punkten ansluter sig till vad som för närvarande gäller enligt lagen

den 22 april 1927 (nr 115) örn gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift,

belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön, samt lagen den

13 mars 1931 (nr 37) örn ändrad lydelse av nämnda lag.

5 punkten motsvarar 11 punkten i S. K., vilken därstädes har följande lydelse:
Anslag,

som Konungen må finna skäligt bevilja för särskild kyrklig verksamhet

inom riket, dock att för ändamålet icke under något år må användas

mer än sammanlagt 300,000 kronor.

Motsvarande stadgande återfinnes i 6 § 8 punkten kyrkofondslagen, som

enligt ordalagen avser anslag, som Konungen »till främjande av den kyrkliga

organisationens utveckling må finna skäligt bevilja präst för särskild prästerlig

tjänstgöring».

Örn förevarande punkt hava de sakkunniga anfört :

Av detta anslag har Konungen anvisat medel för avlöning åt stifts- och

kontraktsadjunkter ävensom arvode åt andra präster för särskild prästerlig

verksamhet. Häri avse de sakkunniga icke att göra någon ändring. Emellertid

har momentets nuvarande avfattning på sina håll ansetts lägga hinder i vägen

för beviljande av anslag till avlöning åt de hos svenska kyrkans diakonistyrelse

anställda sekreterarna.1

De sakkunniga, som anse, att den av diakonistyrelsens sekreterare utövade

verksamheten är en prästerlig tjänstgöring, som på ett lyckligt sätt supplerar

församlingsprästernas verksamhet, samt i realiteten är till sin art föga skild

från det arbete, som utföres av stifts- och kontraktsadjunkter, föreslå i följd

härav en ny formulering av momentet i avsikt att undanröja tvivlen om momentets

tillämplighet i nu ifrågavarande fall.

Anslagen hava ansetts böra begränsas till 300,000 kronor årligen.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

I ll2 mom. hava de sakkunniga med viss ändring upptagit bestämmelsen

i 6 § 8 mom. kyrkofondslagen enligt dess nuvarande lydelse. Ändringen består

bland annat däri att orden »anslag, som Konungen till främjande av den kyrkliga

organisationens utveckling må finna skäligt bevilja präst för särskild prästerlig

tjänstgöring» utbytts mot »anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja

för särskild kyrklig verksamhet inom riket». Den har angivits närmast åsyfta

att momentet skulle bliva tillämpligt för beviljande av anslag till avlöning åt

diakonistyrelsens sekreterare. Det förefaller ämbetsverken som ifrågavarande

ändring skulle kunna syfta väsentligt längre än som varit avsett med den nuvarande

bestämmelsen och även längre än i motiveringen angivits som eftersträvat.

Det torde få erinras därom att Kungl. Majit genom beslut den 1 april 1921

och den 26 mars 1926 funnit särskilda av kyrkomötet gjorda framställningar

örn ändring i kyrkofondslagen i syfte att möjliggöra anvisande bland annat

av bidrag åt svenska kyrkans diakonistyrelse till avlönande av prästmän, som

vöre anställda som sekreterare hos denna styrelse, icke föranleda någon Kungl.

De saki

kunniga.

Yttrande.

1 Se kammarkollegiet nnd. utlåtande den 15 april 1931 över en framställning i ämnet.

5 5 punkten i departementschefens förslag.

s. 416 Kontrollera mot PDF

Departements
cheten.

416 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Marits åtgärd, samt att efter det diakonistyrelsen gjort förnyad framställning

i ärendet, över vilken kammarkollegium den 15 april 1931 avgivit underdånigt

utlåtande, sistnämnda framställning torde vara beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

Då diakonistyrelsen fått sig anvisat att utöva sin verksamhet i samarbete

med präster i församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna samt dess

verksamhet i åtskilligt sammanfaller med församlingsprästernas och understöder

dessas verksamhet, synes någon större betänklighet icke böra möta mot

beredande av möjlighet att ur kyrkofonden anvisa medel som bidrag till den

verksamhet, som diakonistyrelsens prästerliga sekreterare utföra i samförstånd

med svenska kyrkans stiftsstyrelser och prästerskap. Örn en sådan möjlighet

anses böra öppnas bör dock, med hänsyn särskilt till att diakonistyrelsen icke

är ett den svenska kyrkans organ, detta enligt ämbetsverkens mening ske genom

en på sak gående bestämmelse och ej genom ett så oklart och tänjbart stadgande

som det föreslagna.

Ämbetsverken anse förty att bestämmelsen i 6 § 8 mom. kyrkofondslagen

bör med sin nuvarande lydelse överflyttas till förevarande moment (gärna med

uteslutande av orden »i den mån fondens tillgångar det medgiva») samt eventuellt

att i ett särskilt moment upptages bland kyrkofondens utgifter anslag,

som Konungen må finna skäligt bevilja som bidrag åt svenska kyrkans diakonistyrelse

till avlönande av där anställda präster för sådan verksamhet, som sker

i samförstånd med stiftsstyrelserna.

Det av de sakkunniga beträffande 11 mom. föreslagna maximibeloppet

300,000 kronor, om vars beräkning inga uppgifter föreligga, synes opåkallat

högt. För senaste budgetåret har redovisats en utgiftssumma av 92,633 kronor

92 öre. Emellertid bär tillkommit ett antal nya stiftsadjunkter. Ämbetsverken

föreställa sig att ett belopp av 200,000 kronor måste anses fullt tillräckligt för

det ändamål, som avses i 11 morn., således inbegripet bidraget till diakonistyrelsen.

Enligt min mening är den ifrågavarande anslagsposten av synnerlig betydelse

för den kyrkliga verksamhetens tidsenliga bedrivande. Den äldre kyrkliga

organisationen, vilken visserligen i allt väsentligt ännu fyller sin uppgift i

kyrkolivet, är icke rustad att möta alla de krav, som en senare tid ställer

på kyrkan. Uppkomsten av nya samhällen och nya medborgargrupper med

särskilda religiösa behov, andra företeelser att förtiga, gör det ofta nödvändigt

att tillfälligtvis sätta in prästerliga arbetskrafter på bestämda ställen, ibland

för att bistå församlingsprästerna i en krävande situation, ibland för att på

egen hand utföra ett angeläget arbete. Av vikt är, att de möjligheter till en

snabb och effektiv insats i det kyrkliga arbetet, som detta anslag bereder, icke

bindas genom detaljerade föreskrifter utan att det lägges i Konungens hand

att vid varje nytt behov förordna på sätt, som finnes lämpligast. Jag har därför,

i likhet med de sakkunniga, icke i förslaget upptagit några detaljerade stadganden

örn hur anslaget skall användas.

Anslaget har hittills i främsta rummet använts att täcka utgifterna för stiftsoch

kontraktsadjunkternas verksamhet. Enligt vad jag förut (sid. 395 och 402)

utvecklat anser jag, att de utgifter för avlönande av utlands- och sjömanspräster,

vilka för närvarande täckas medelst anslag å riksstaten, böra över
-

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

417

flyttas å kyrkofondens stat. Dessa utgifter, vilka uppgå till över 90,000 kronor

årligen, torde lämpligen böra utgå av förevarande anslag, i följd varav

de i S. K. förekommande orden »inom riket» utgått ur lagtexten. Anslagets

högsta belopp har i anledning av nu nämnda nya användning av anslaget satts

100,000 kronor högre än i S. K.

Den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av punkten innebär en icke

obetydlig utvidgning av kretsen av de ändamål, till vilka bidrag skulle kunna

utgå från anslaget. Med hänsyn till den nödvändiga begränsningen av anslaget

synes de sakkunnigas avfattning vara alltför vidsträckt. Jag har därför omarbetat

paragrafen, så att den närmare ansluter sig till det gällande stadgandet

i ämnet. Jag anser emellertid icke, att punkten med den lydelse, som

nu föreslås, i och för sig lägger hinder i vägen för utgivande av bidrag till

den i de av Kungl. Maj:t den 9 december 1910 utfärdade stadgarna för Svenska

kyrkans diakonistyrelse omnämnde sekreteraren, i den mån han utövar prästerlig

tjänstgöring. Detsamma torde gälla i fråga örn bidrag ur kyrkofonden till

den i de av Kungl. Maj:t den 31 december 1915 fastställda stadgarna för Svenska

kyrkans missionsstyrelse omförmälde sekreteraren, i den mån han utövar

prästerlig tjänstgöring. Från missionsstyrelsen har den 15 februari 1932 till

departementet inkommit en hemställan. Huruvida bidrag för nu nämnda ändamål

böra och inom anslagets ram kunna lämnas är en fråga, som det sedermera

tillkommer Konungen att avgöra.

Att, såsom kammarkollegiet och statskontoret förordat, sätta maximum för

anslaget lägre än de sakkunniga föreslagit, skulle enligt min mening vara att

alltför snävt begränsa utgifterna för här åsyftade ändamål. Sammanhållas utgifterna

för avlönandet av stifts- och kontraktsadjunkterna, kostnaderna för utlands-

och sjömansprästerna samt den nödiga medelsåtgången framdeles för

oavvisliga behov av liknande slag, torde det i lagförslaget av mig nämnda

maximum för anslaget få anses vara en snarast ganska trång ram för den

åsyftade kyrkliga verksamheten.

6 punkten motsvarar 6 punkten i 109 § S. K. Enär stiftsintendenternas och

ecklesiastika boställskommissionens verksamhet i huvudsak är av kontrollerande

art, har jag ansett kostnaderna för samma verksamhet böra bestridas av kyrkofonden.

Föreskrifter härom finnas intagna i 65 och 67 §§ förslaget till ny

boställsordning. Jag erinrar dock örn att pastoraten enligt 65 § i sistnämnda

förslag i vissa fall skola utgiva ersättning till kyrkofonden för biträde vid

upprättande av avverkningsplan och vid utstämpling.

7 punkten ansluter sig till 47 § förslaget till ny boställsordning, 109 § 9

punkten S. K. och 6 § 10 punkten K. L., sådan denna punkt lyder enligt lag

den 13 december 1929 (nr 387).

8 punkten. Bestämmelsen anknyter närmast till ett stadgande i 54 § 1 mom.

i gällande boställsordning, enligt vilket konsistorieombud vid förrättning av

boställsnämnd eller synerätt äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt bestämmelserna i gällande resereglemente, varvid ombudet skall

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 27

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Majlis proposition nr 187.

likställas med nämndeman, där han icke på grund av innehavande befattning

är berättigad till högre ersättning. Jämlikt 55 § samma boställsordning skall

kostnaden, olika för olika förrättningar, gäldas antingen helt av pastoratet eller

helt av arrendator å löneboställe eller ock av båda med viss fördelning mellan

dem.

Enligt min uppfattning är det riktigast, att ifrågavarande kostnad betalas av

kyrkofonden. Det torde också böra ankomma på Konungen att bestämma, efter

vilka grunder ersättningen skall utgå. I enlighet med denna uppfattning har

punkten av mig avfattats.

9 punkten, som även förekommer i S. K., upptager kostnader, som redan nu

belasta kyrkofonden.

10 punkten motsvarar 12 punkten i S. K. Då enligt 69 § i förslaget till ny

ecklesiastik boställsordning de boställen, vilkas avkastning direkt ingår till

kyrkofonden, s. k. allmänna kyrkohemman, skola förvaltas av domkapitlen för

fondens räkning, hava kostnaderna för denna förvaltning påförts fonden.

11 punkten motsvarar 13 punkten i S. K.

De sakkunniga.

I sammanhang med förevarande paragraf erinrar jag om att åtskilliga av

de av mig den 5 februari 1932 anmälda, till departementet inkomna

framställningarna avse anslag ur kyrkofonden —- exempelvis för avlönande av

vissa assessorer i domkapitlen och för avlösning av prästerskapets änke- och

pupillkassas rätt till vakansår. Jag har emellertid icke ansett mig kunna förorda

andra av dessa framställningar än dem, som redan nämnts. Kyrkofonden

kommer nämligen enligt mitt förslag att tagas i anspråk i högre grad än förut

och varje ytterligare krav på fonden, som icke är oavvisligt, måste därför tilis

vidare anstå.

7 §•

Motsvarar 110 § och lil § andra stycket S. K. samt närmast 21 § P. L.

De sakkunniga hava anfört:

Då de sakkunnigas förslag icke innehåller några föreskrifter örn huru de

medel skola åvägabringas, som det åligger pastoratet att utöver avkastningen

av prästlönetillgångarna anskaffa för avlöning av prästerskapet, utan vad lagen

om församlingsstyrelse stadgar härom skall tillämpas, hava de sakkunniga

formulerat sitt förslag så, att det icke såsom villkor för tillskott från kyrkofonden

uppställer fordran på att viss uttaxering verkligen skett utan blott att

det av pastoratet åvägabragta beloppet motsvarar viss uttaxering. Tillskott

kan således erhållas, även om prästlönekostnaderna täckts med exempelvis besparingsskogsmedel.

Då hänsyn till rättigheter till virke in natura från löneboställenas skogar

tages redan vid uppskattning av skogarnas normalavkastning, erfordras i detta

sammanhang icke något stadgande härom.

Genom de föreslagna anordningarna kunna tillskotten till pastoraten uträknas

redan vid räkenskapsårets början och utbetalningen genast verkställas.

För att icke utbetalningen av tillskott skall fördröjas av ovisshet om huru

stora fondräntor pastorat har till sitt förfogande, har ett normalvärde å fondernas

avkastning jämväl föreslagits.

s. 419 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

419

De sakkunniga hava vidare framhållit betydelsen av att jämvikt upprätthålles

mellan kyrkofondens inkomster och utgifter. Efter att hava redogjort förde

medel, varmed den åsyftade jämvikten enligt S. K. skall åstadkommas, nämligen

uppdelning av kyrkofondens inkomster och utgifter i två grupper — en

för det församlingsmässiga prästlöneväsendet och en för det gemensamma prästlöneväsendet

— vilka grupper var för sig bringas att balansera, anföra de sakkunniga

vidare:

Tveksamt kan vara till vilken grupp den i 106 § 2)1 omförmälda ersättningen

skall hänföras. Denna omfattar nämligen tillgångar, avsedda både för

typiskt gemensamma behov, t. ex. prostetunnor, och för avlönande av församlingspräster,

t. ex. vederlagsspannmål. De sakkunniga, som icke ansett en

uppdelning av ersättningen efter dess beståndsdelar lämpligen böra ske, hava

valt att efter naturen av större delen av ersättningen hänföra den till de inkomster,

som skola användas för tillskott till pastoraten.

Då den i paragrafen avsedda regleringen sker i förväg, kan resultatet aldrig

helt stämma med det åsyftade. Föreskrifterna äro emellertid så formulerade,

att uppkommande överskott å kyrkoavgiften eller besparingar å tillskotten

tillfalla kyrkofonden, medan brist i avgiften eller överskridande av det för

tillskotten beräknade beloppet täckes av fonden.

Domkapitlet i Uppsala har föreslagit, att maximum för församlingsavgifterna

skulle bestämmas för fem- eller tioårsperioder.

Domkapitlet i Härnösand påyrkar förenklingar i anordningen.

Länsstyrelsen i Kalmar har ansett, att vid ansökningar om tillskott ur kyrkofonden

borde uppgivas den verkliga avkastningen av de av pastoratet förvaltade

fonderna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Enligt prästlöneregleringslagen 19 och 21 §§ samt kungörelsen den 24 juli

1914 (nr 128) är pastoratet för den händelse, att för bestridande av prästerskapets

avlöning »såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större

belopp, än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp», berättigat att av kyrkofondens medel åtnjuta

ersättningen för det överskjutande beloppet utom beträffande lönebelopp

som församling särskilt förbundit sig att utgöra. Detta medför att pastoratet

får självt bära så stor del av sex-öres-utdebiteringen, som icke inflyter. Ordalagen

i 110 § angiva ej tydligt örn ett motsvarande förfarande är avsett att

tillämpas enligt denna paragraf. Särskilt i belysning av vad de sakkunniga i

motiveringen till 108 § i förslaget yttrat därom att pastorat skall av den

utdebiterade kyrkoavgiften inbetala allenast så stor del som inflyter, synes

det ej vara uteslutet att pastoraten enligt förevarande 110 §, liksom enligt 108 §

skulle vara befriade från skyldigheten att redovisa belopp som ej inflyta.

I förra delen av sitt utlåtande hava ämbetsverken angivit som sin mening

att maximum för församlingsbidraget och kyrkoavgiften tillsammans borde

sättas till 60 öre för skattekrona. Under 108 § har såsom maximum för kyrkoavgiften

tillstyrkts ett belopp av 10 öre för skattekrona. I följd härav lärer

maximum för de i 110 § omförmälda församlingsavgifterna böra bestämmas

till 50 otc för skattekrona.

Yttranden.

1 3 § 2 i departementschefens förslag.

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

På grund av det anförda anse ämbetsverken senare delen av förevarande paragrafs

första stycke lämpligen kunna erhålla lydelsen: »dels ock därutöver av

ett sammanlagt belopp, motsvarande för varje skattekrona av pastoratets hela

inkomstbelopp femtio öre eller det mindre öretal Konungen för året bestämmer,

skall pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden».

I lagförslaget saknas beträffande de i förevarande paragraf avsedda församlingsavgifterna

en bestämmelse motsvarande den som i 108 § första stycket

givits i fråga örn den allmänna kyrkoavgiften. Detta torde bero därpå att man

ansett skyldigheten att utgöra församlingsavgift och grunden för densamma

följa av prästlönelagens 24, 29 och 110 §§, jämförda med 1, 2, 3 och 57 §§

lagen om församlingsstyrelse.

Det kan dock möjligen ifrågasättas örn det i 57 § lagen örn församlingsstyrelse

meddelade stadgandet kan anses utan supplerande bestämmelse i prästlönelagen

äga tillämpning på de avgifter, vilkas utgörande ålägges genom nyssnämnda

paragrafer i prästlönelagen.

Fastställande i lag eller eljest genom en för alla pastorat gemensam bestämmelse

av ett »normalvärde» å fondernas avkastning synes kunna leda till ohållbara

konsekvenser.

Givetvis är det, såsom i utredningsmännens betänkande (s. 83) anföres,

önskvärt att församlingarnas hela bidrag till prästlöneändamål, nämligen uttaxeringen

till eget prästerskap och den allmänna kyrkoavgiften, icke överstiger

maximum för de nuvarande församlingsavgifterna eller 60 öre för skattekrona.

De sakkunniga hava emellertid ytterligare begränsat bidragsskyldigheten,

i det att de föreslagit att församlingarnas samtliga bidrag icke skulle överstiga

40 öre för skattekrona, nämligen församlingsbidragen till det egna prästerskapet

30 öre och allmänna kyrkoavgiften 10 öre för skattekrona. Någon annan

redogörelse för anledningen till denna starka begränsning än den, som synes

framgå av anmärkning 9 till finansplanen för kyrkofonden (s. 120), har icke

lämnats av de sakkunniga. Kyrkoavgiftens maximering till 10 öre synes grundas

på den å sid. 118 och 119 intagna finansplanen för kyrkofonden, vilken

visar att utgifterna för det gemensamma avlöningsväsendet beräknats till

3.900,000 kronor, vilket belopp skulle gäldas genom en kyrkoavgift å 9 öre för

skattekrona. Av avlöningstabellen å sid. 117 inhämtas att församlingsavgifterna

beräknats till 6,265,000 kronor. Av nyssnämnda anmärkning 9 synes framgå

att en utdebitering efter ett maximibelopp av 25 öre för skattekrona ansetts

erforderlig för att giva denna summa. Ämbetsverken, vilka icke äro i tillfälle

att vidtaga de tidsödande undersökningar, som äro erforderliga för beräknandet

av det högsta maximibelopp, som skäligen må fastställas för församlingsavgifterna,

äro följaktligen icke i stånd att bedöma huruvida de av de sakkunniga

föreslagna maximibeloppen må kunna godkännas.

Ämbetsverken måste därför inskränka sig till att framhålla vådan av att

sätta maximibeloppet allt för snävt. Med hänsyn till omöjligheten att förutse huru

de för närvarande ytterst osäkra ekonomiska förhållandena komma att utveckla

sig, låter det ej göra sig att med någon grad av sannolikhet beräkna storleken

av de inkomst- och utgiftsposter, varav det prästerliga avlöningsväsendets ekonomi

är beroende. Frånsett det ovissa i huru den föreslagna uppskattningen av

löneboställenas »normalavkastning» komme att förlöpa, måste man, örn de sakkunnigas

förvaltningsförslag genomföres, räkna bland annat med risken av

s. 421 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

421

nedsatt arrendevärden och minskade försäljningspris för skogsprodukterna.

En eventuell nedgång i räntefoten skulle ej obetydligt inverka på ränteinkomsternas

storlek. Redan av dessa skäl måste man hava en ganska vid marginal,

inom vilken man kunde röra sig vid bestämmandet av det belopp för

skattekrona, som skulle utdebiteras inom pastoratet. I samma riktning verkade

behovet av möjlighet att tillgodose åtgärder för utveckling av den kyrkliga

organisationen. På grund härav och med hänsyn till de erfarenheter, som den

gångna tiden i rikt mått lämnat, anse ämbetsverken det vara nödvändigt att

maximibeloppet för församlingarnas bidrag efter skattekrona beräknat, givetvis

inom gränsen för det nu stadgade beloppet, sättes tillräckligt högt för att bereda

erforderlig rörelsefrihet. Ämbetsverken hava ej förbisett att man i nödfall

skulle hava att gå in på kyrkofondens kapital; men en sådan åtgärd lärer böra

undvikas. Ämbetsverken vilja följaktligen uttala sig för att maximum för församlingsbidraget

och kyrkoavgiften tillsammans sättes till 60 öre för skattekrona.

Någon äventyrlighet att bestämma ett örn också möjligen för högt maximibelopp

kan icke anses föreligga, då ju vad som årligen skulle uttagas komme

att bestämmas efter då föreliggande omständigheter.

Rörande de sakkunnigas förslag att lägga avkastningen av pastoratens av-1)cpartornentslöningstillgångar

»i botten» och att göra maximum för församlingsavgifterna chefen''

rörligt har jag förut uttalat mig (sid. 212) och därvid biträtt förslagen. Detta

kommer jämväl till synes i mitt förslag till ny lydelse av 19 § P. L. Därest

avkastningen av berörda avlöningstillgångar icke förslår till gäldande av pastoratet

åliggande utgifter för prästlön och reseanslag samt pastoratet saknar

andra medel för ändamålet, får pastoratet uttaxera vad som erfordras inom

det för ifrågavarande församl ingsavgifter föreslagna maximum, därvid 57 §

församlingsstyrelselagen blir tillämplig. Erinras må, att utöver den utdebitering

av församlingsavgifter, som avses i förevarande paragraf, tillkommer den utdebitering,

som föranledes av den i 5 § stadgade skyldighet för pastoratet att

gälda allmän kyrkoavgift intill där angivet belopp för skattekrona av pastoratets

samlade skatteunderlag.

De föreslagna anordningarna torde medgiva en tämligen enkel handläggning

av ifrågavarande ärenden. Vid årsskiftet, då maximum för församlingsavgifterna

skall fastställas för det kommande året, har man kännedom om huru stora

belopp, som under det förflutna året utbetalats i tillskott, vilka pastorat, som

åtnjutit tillskott, samt mellan de två åren inträdd förändring i antalet skattekronor.

På grundval härav är det möjligt att utan större besvär göra en tillräckligt

noggrann överslagsberäkning av huru lågt högsta församlingsavgiften

kan sättas. Sedan detta fastställts, kan ett biträde hos domkapitlet med tillhjälp

av en matrikel över prästlönerna, en längd över skatteunderlaget i stiftets pastorat,

en liggare över normalvärdena å avkastningen av löneboställena och uppgifterna

från pastoraten örn avlöningsfondernas kapitalbelopp lätteligen räkna ut, hur

stora tillskotten bliva, varefter de utsändas i postanvisning eller check. Att

ytterligare förenkla detta förfarande torde vara omöjligt. Då skatteunderlaget

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

i pastoraten årligen växlar, måste nämligen, även örn högsta församlingsavgiften

fixeras för fleråriga perioder, tillskotten årligen uträknas.

För stadgandet örn ett normalvärde å fondavkastning tala enligt min mening

samma skäl, som föranlett en sådan anordning beträffande boställsavkastningen.

Enligt min mening framgår det med all önskvärd tydlighet av de sakkunnigas

formulering av paragrafens första stycke — i vilket endast företagits en

obetydlig redaktionell jämkning — att pastoratet har att självt täcka prästlönekostnaderna

till hela det uttaxerade, och således icke blott det influtna

beloppet. Denna ordning, som överensstämmer såväl med gällande rätt som med

vad jag föreslagit i fråga örn den allmänna kyrkoavgiften, torde man icke kunna

frångå, utan att råka ut för allvarliga praktiska svårigheter.

Att pastorat använder andra tillgängliga medel än församlingsavgifter till

täckande av sin andel i prästlönerna inom pastoratet, inverkar ej på beloppet

av pastoratets tillskott ur kyrkofonden.

Beträffande framställda förslag att maximum för församlingsavgifterna

skulle kunna få stiga över 30 öre för skattekrona och den allmänna kyrkoavgiftens

grundbelopp skulle sättas högre än 10 öre för skattekrona, så hänvisar

jag till den finansplan för kyrkofonden, som jag låtit uppgöra (sid. 440), samt

till vad jag kommer att anföra vid redogörelsen för sagda plan.

Örn uppskattning'' av lönebostäiles norniulavkastning.

Såsom tidigare närmare utvecklats utgör det förfarande, som regleras i

8—13 §§, ett led i den föreslagna nya ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna.

8 och 11 §§.

Paragraferna motsvara 85 § S. K.

Domkapitlet i Lund har erinrat:

Uppskattning av boställes normalavkastning bör enligt domkapitlets förmenande

ske vid samtliga löneboställen. Detta med hänsyn framför allt till uppgörelserna

med kyrkofonden. För bringande av ordning och reda i hithörande

spörsmål synes sådan uppskattning alltså vara nödvändig. Ett pastorat skall

kanske ett år Ira tillskott ur kyrkofonden ett annat år ej. Kyrkofondens årliga

belastning måste ju bland annat bestämmas med hänsyn till avkastningen av

löneboställena. Och för ett riktigt beräknande härav böra tillförlitliga siffror

ligga till grund. Härtill kommer att en beräkning av kyrkofonden eventuellt

tillkommande överskott av boställsavkastning icke kan göras tillförlitlig utan

sådan uppskattning. Genom en sådan uppskattning vinnes också erforderlig kontroll

över pastoratens förvaltning.

Domkapitlet i Härnösand har föreslagit, att med hänsyn till de osäkra penningförhållandena

normalavkastningen borde beräknas till hälften i penningar

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 423

och till hälften i naturapersedlar att evalveras i penningar enligt elen årliga

markegången.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att det torde vara nödvändigt, att vid

ifrågavarande uppskattningar sakkunniga kronoombud finge närvara och bevaka

kyrkofondens rätt samt ombestyra, att förrättning bleve överklagad, örn

skäl därtill förefunnes. Länsstyrelsen i Malmöhus län hyser farhåga för att,

med hänsyn till växlingarna i konjunkturerna, normalvärdesuppskattningen,

även om den största sakkunskap bleve anlitad, komme att resultera i motsatsen

till normal avkastning och föreställer sig, att uppskattningen vore onödig,

eftersom den verkliga avkastningen enligt länsstyrelsens förmenande måste anses

reellare än den uppskattade. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har

givit uttryck åt liknande betänkligheter som nyssnämnda länsstyrelse beträffande

resultatet av normalvärdesuppskattningen.

Domänstyrelsen har understrukit svårigheten att på förhand tillnärmelsevis

riktigt uppskatta avkastningen, särskilt av skogen, och uppgivit, att denna beräkningsmetod,

där den tidigare förekommit inom domänstyrelsen, numera övergivits

och ersatts med avkastningsberäkningar grundade på förelupna verkliga

utgifter och inkomster.

Slutligen hava kammarkollegiet och statskontoret i ämnet anfört:

Enligt 107 § skall pastorat under viss förutsättning inleverera till kyrkofonden

överskott å prästlönetillgångarna. Det finnes ej angivet efter vilka grunder

pastoratets redovisning härutinnan skall äga rum. Det förefaller riktigast att

berörda inleverering bör ske efter grunder liknande dem som äro bestämda för

utbetalning enligt 110 § av bidrag från fonden. Om till grund för denna utbetalning

bör läggas bland annat ett uppskattat värde å löneboställes normalavkastning,

synes sådant värde böra åsättas boställe även för fall att inleverering till

kyrkofonden som ovan nämnts kan väntas böra äga rum. I omförmälda händelse

bör förevarande 85 § i enlighet härmed omredigeras. Uppdraget att verkställa de

uppskattningar, varom förmäles i 85—87 §§, är av mycket både maktpåliggande

och vansklig beskaffenhet. I avseende å beloppets bestämmande föreligga

två mot varandra stridiga intressen, pastoratets och kyrkofondens. Det

vore, såsom tidigare i utlåtandet framhållits, förklarligt örn vid beloppets fastställande

synnerlig hänsyn toges till att beräkningarna utfördes så att risken

för att pastoratet komme att göra en förlust fullständigt eliminerades. Uppskattningens

överlämnande till boställsnämnden torde befrämja en dylik utgång

av uppskattningen, till vilken utgång tvivelsutan även komme att medverka

den uppfattning rörande prästlönejordens rättsliga ställning, vartill de

sakkunnigas starka framhävande av de privaträttsliga synpunkterna säkerligen

komme att giva anledning inom församlingarna. -— -— —----—

Missnöje mot boställsnämnds beslut fullföljes genom begäran örn laga syn,

vars beslut kan överklagas hos hovrätt och högsta domstolen. Det kan ej sägas

att uppskattningsärenden av ifrågavarande slag lämpa sig för judiciell

handläggning. Det torde vara att förvänta att uppskattning komme att visa

sig obehövlig endast i ett jämförelsevis litet antal fall. Antagligt synes vara

att förslaget rörande fastställande av boställes normalavkastning är ett led i

strävandet att för avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden erhålla fasta

siffror till förekommande av det rekvisitionssystem, som nu är föreskrivet.

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Afaj:ts proposition nr 187.

Departements''

chefen.

Det måste ifrågasättas om för vinnande av den åsyftade förenklingen denna

oformliga och osäkra uppskattning av normalavkastningen må anses vara den

bästa utvägen. Ämbetsverken anse för sin del det ej möjligt att i det föreslagna

nya systemet införa nu ifrågavarande anordning.

Uppskattningen av ett normalvärde å boställsavkastningen tjänar framför

allt ändamålet att möjliggöra, att tillskotten ur kyrkofonden till pastoraten

bliva oberoende av den större eller mindre omsorg, som pastoraten nedlägga på

boställs förvaltningen. Detta innebär, att ett pastorat får tillgodogöra sig den

meravkastning utöver den uppskattade normalavkastningen, som pastoratet kan

bereda sig genom en omsorgsfull boställsförvaltning, och bära de förluster, som

uppkomma genom försummelser i samma förvaltning. Örn man lade den verkliga

avkastningen till grund för beräkningen av tillskotten, komme kyrkofonden

att taga vinsterna av pastoratens omsorger samt att lida förlusterna i

följd av deras försummelser. Genom den föreslagna anordningen vinnes jämväl,

att avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden — vilket för

närvarande trots det omfattande arbete, som det kräver, dock icke fungerar

tillfredsställande -— helt kan upphöra.

Beträffande det i inkomna yttranden framställda förslaget att även i de

fall, då överskott å boställsavkastning enligt 4 § skall inlevereras till kyrkofonden,

till grund för redovisningen lägga icke den verkliga avkastningen utan

en uppskattad normalavkastning, har jag redan yttrat mig vid behandlingen

av nämnda paragraf. Här må endast påpekas, att med överskott i samma paragraf

sålunda förstås icke överskott utöver normalavkastningen utan vad som

återstår, sedan prästlönekostnaden täckts.

Det framställda yrkandet att beräkna halva normalavkastningen i spannmål

att årligen evalveras i penningar efter markegång torde med hänsyn till

denna uppskattnings syfte icke vara tillräckligt motiverat.

Vid uppskattningsförrättningarna äger konsistorieombud närvara och föra

talan, därvid ombudet givetvis har att tillse, att kyrkofondens rätt icke eftersättes.

Enligt 34 punkten i Kungl. Maj:ts förklaring den 23 mars 1807 över

allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m. m. skulle visserligen

också ett kronoombud närvara vid förrättningar å prästlönejord, men genom

kungörelse den 30 december 1863 föreskrevs med ändring av berörda förklaring,

att kronoombud skulle förordnas endast då det kunde anses av omständigheterna

påkallat. Jag anser icke, att det är lämpligt att nu vidtaga någon ändring i

dessa föreskrifter. Kronoombud bör alltså enligt min mening närvara vid uppskattningsförrättning

endast då länsstyrelsen finner detta vara påkallat av särskilda

omständigheter.

Vad härefter angår kammarkollegiets och statskontorets anmärkning, att

uppskattningen icke skulle lämpa sig för handläggning av domstolarna, så vill

jag blott framhålla att, då synerätt kan sammanträda på bostället, denna instans

kan grunda sitt avgörande på omedelbara iakttagelser, medan detta icke lärer

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 187. 425

bliva möjligt för överinstansen, om man låter klagan i uppskattningsmål föras i

administrativ väg.

Vad slutligen beträffar de framkomna farhågorna, att uppskattningarna icke

skola bliva tillförlitliga, så bottna de väl i allmänhet mindre i fruktan, att

boställsnämnderna icke skola kunna rätt bedöma boställenas avkastningsförmåga,

än i tanken, att avkastningen under uppskattningsperiodens lopp kan

komma att förändras till följd av växling i konjunkturerna. Det rör sig alltså

här om frågan, huruvida det är pastoraten eller kyrkofonden, som böra få inhösta

vinsten av en gynnsam konjunktur och lida förlusten av en ogynnsam

sådan. Enligt min mening är det riktigast att vinstmöjligheterna och risken förläggas

till den, som har hand örn förvaltningen. För varje särskilt pastorat

torde risken icke bliva så kännbar, helst som förslaget innebär en betydande

minskning av prästlönebördan för de svagare pastoraten, men anordningen medför,

att kyrkofonden vinner trygghet mot eventuella försök från illojala pastorat

att under förebärande av dålig konjunktur tillskansa sig större tillskott än de

egentligen äro berättigade till.

Vad särskilt jordbruksförvaltningen angår, har pastoratet möjlighet sitt

genom utarrendering på längre tid skydda sig mot följderna av konjunkturväxlingarna.

För arrendatorn åter lära arrendeavtalen enligt den nya ordningen

bliva mindre riskfyllda än för närvarande, då ansvaret för den arrenderade fastighetens

bebyggelse m. m. helt åvilar arrendatorn.

9 §.

Paragrafen motsvarar 86 § S. K. Första punkten i sistnämnda paragraf saknar

de här tillagda orden »därvid även skall beräknas skäligt vederlag för upplåtelse

av mark till annat församlingsändamål än kyrkogård».

I specialmotiven hava de sakkunniga angående denna paragraf yttrat:

1) Utredningsmännen hava föreslagit, att normalvärdet å den del av löneboställets

avkastning, som icke härrör från skogen, bör uppskattas för en tid

av 25 till 30 år. De sakkunniga föreslå tiden begränsad till 20 år.

2) Uppskattningen sker för en kommande tidsperiod eller alltså i förväg,

och det gäller således att verkställa en beräkning av såväl intäkter som utgifter

under samma tid. Nämnden har att taga hänsyn till dels intäkter

av upplåtna jordbruks- och bostadslägenheter, dels intäkter av grustag, torvmosse

och andra naturtillgångar på inägor och skogsmark, i den mån intäkterna

icke skola fonderas, dels intäkter av jakt och fiske, dels ock avgälder

för områden, som pastoratet upplåtit för andra särskilda ändamål, såsom till

skolhus, industri, lastageplats och sågverk.

Vid uppskattningen skall man utgå ifrån den brukningsmetod, som för

tillfället användes, och således icke taga i betraktande förändring däri, som

möjligen kan framdeles inträda, exempelvis därigenom att mark upplåtes till

byggnadsändamål eller dylikt. Vad nu sagts får icke så förstås, att om pastoratet

låter bostället eller viss del därav, som bör kunna göras inkomstbringande,

ligga outnyttjat, uppskattning av normalavkastning icke skall ske, utan bör

uppskattning även i detta fall liga rum.

De sakkunniga.

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Från avkastningen avdragas alla utgifter, som kunna föranledas av boställsavkastningen

under uppskattningsperioden. Avsikten är att erhålla ett värde

på, den nettoavkastning, lönebostället anses kunna lämna genom förvaltning

på mest ekonomiska sätt. Endast nettoavkastningen kan komma pastoratet tili

godo för täckande av prästlönekostnad.

Vid nu ifrågavarande uppskattning liksom för övrigt även vid uppskattning

enligt 87 § bör givetvis förfaras försiktigt för undvikande av att den verkliga

avkastningen, även med omsorgsfull förvaltning, kommer att understiga den

uppskattade normalavkastningen.

Det har ansetts nödvändigt att i vissa avseenden uppdraga gränsen mellan

skogsavkastning och annan avkastning. Den allmänna regeln är, att all skogsavkastning,

oavsett dess användning, skall värderas i ett sammanhang. Vid

uträkningen av nettoinkomsten av skogen skall avdrag icke göras för husbehovsvirke

till löneboställe. I enlighet härmed skall vid beräkningen av utarrenderat

löneboställes inkomster och utgifter hänsyn icke tagas därtill, att

virke för boställets behov kan erhållas ur boställsskog. Örn sålunda arrendatorn

tillförsäkras rätt att av pastoratet erhålla ved till husbehov, skall den del

av arrendet, som anses utgöra vederlag för denna förmån, icke tagas i betraktande

såsom inkomst, då ju denna ökning av arrendet motsvaras av förpliktelsen

för pastoratet att anskaffa ved. Å andra sidan skall alltid, vare sig pastoratet

självt eller arrendator ombesörjer nödiga underhålls- och nybyggnadsarbeten

å lönebostället, rotvärdet av det för ändamålet erforderliga virke, som

uttages ur skogen, räknas som omkostnad för pastoratet. Vidare bör i detta

sammanhang uppmärksammas, att därest pastoratet tillförbinder arrendator

att i förhållande till pastoratet svara för underhålls- eller nybyggnadsskyldigheten

eller bådadera och arrendet i följd härav blir lägre, än om sådan

förpliktelse icke ålagts arrendatorn, minskningen i pastoratets inkomst uppväges

av minskad omkostnad för pastoratet för arbetenas utförande. Att gränsen

mellan skogsavkastning och annan avkastning uppdragits på nu angivet

sätt, har berott bland annat därpå, att man måste räkna med det fall, att

pastoratet kan finna lämpligt försälja hela virkesskörden och inköpa husbehovsvirke.

Inom de sakkunniga hava herrar Elof B. Andersson och Pålsson framfört

följande skiljaktiga mening:

Den i 86 § 1) förslaget till prästlönelag stadgade tid av 20 år, för vilken uppskattning

av normalvärdet av annan avkastning av löneboställe än skogsavkastning

skall äga rum, är enligt vår mening för lång. Uppskattningsperioden

bör icke vara längre än att löneboställena lämpligen kunna utarrenderas för tid,

som sammanfaller med perioden.

Domkapitlet i Skara har ifrågasatt, örn icke uppskattningstiden borde avse

kortare tid än 20 ar. Denna tid har ansetts vara för lång av länsstyrelserna i

Östergötlands län och Blekinge län samt svenska landskommunernas förbund;

förstnämnda länsstyrelse föreslår tiden begränsad till 10 år.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Anmärkningsvärt är att uppskattningen är friställd från frågan örn huru

dispositionen av lönebostället kommer att läggas under tid, för vilken uppskattningen

skall bliva gällande, eller åtminstone icke ställd i direkt samband

därmed. Uppskattningen kan därför komma att röra sig med förutsättningar

s. 427 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

427

som aldrig inträffa. Exempelvis kan den för uppskattningen betydelsefulla

byggnadsfrågan komma att lösas efter helt andra grunder än den som uppskattningsmännen

antagit.

Man torde kunna utgå från, att intet pastorat tager risken att utarrendera Departementssina

boställen för längre tid än uppskattningsperioden. Denna bör därför icke ''hc,cu''

bestämmas kortare än önskvärd arrendetid. Vid arrende av bolagsjord är den

kortaste tillåtna arrendetiden 15 år. Det synes icke lämpligt att framtvinga

kortare arrendetider vid prästboställena. Uppskattningsperioden bör därför

icke vara kortare än 15 år. Å andra sidan synes det mig icke heller lämpligt

att genom att bestämma uppskattningsperioden till detta minimum omöjliggöra

eller i allt fall försvåra utarrendering för längre tid än 15 år. Jag har därför

icke velat frångå den av de sakkunniga föreslagna uppskattningsperioden.

Till undvikande av missförstånd påpekas, att vid uppskattning enligt denna

paragraf avdrag får göras för skatter, som belöpa på löneboställets jordbruksdel,

medan skatter, belöpande å skogsvärdet och inkomst av skogsbruk, få avdragas

vid uppskattning enligt 10 §.

Den av kammarkollegiet och statskontoret framkastade frågan, huruvida hänsyn

vid uppskattningen bör tagas till sannolika förändringar i brukningssättet,

synes mig böra besvaras nekande på sätt skett i S. K. Härigenom förbehålles

nämligen åt pastoratet vinsten av de förbättringar i brukningssättet, som vidtagas

under uppskattningsperioden, något som givetvis kommer att uppmuntra

till sådana förbättringar. I detta sammanhang erinras örn att enligt av mig nu

framlagda förslag boställsnämnden både verkställer uppskattningen och beslutar

i byggnadsfrågor.

Vid denna paragraf skall jag slutligen återupptaga den vid 22 § i förslaget

till ecklesiastik boställsordning berörda frågan om borttagande av avgäld för

markupplåtelse till församlingsändamål; vid nämnda paragraf hava återgivits

vissa framkomna erinringar mot de sakkunnigas förslag därutinnan.

Dessa erinringar torde hava fog för sig, under förutsättning att avgäldens

borttagande skulle komma att gå ut över kyrkofonden, vilket skulle bliva fallet,

därest vid uppskattning av löneboställes normalavkastning hänsyn icke

skulle tagas till dylik vederlagsfri upplåtelse. Genom ett förtydligande tillägg

till 9 § 2) har jag emellertid velat klargöra, att vid berörda uppskattning bör

räknas med skäligt vederlag för upplåtelse av omhandlat slag; dock har jag

ansett rimligt, att mark får upplåtas till kyrkogård utan att vederlag därför

beräknas. Med nu föreslagna förfarande uppnår man det egentliga syftet med

den nuvarande i och för sig ganska egendomliga anordningen, att ett pastorat

ålägges betala till sig självt eller i varje fall att en församling ålägges betalningsskyldighet

till pastoratet.

10 §.

Paragrafen motsvarar 87 § S. K.

Ordalagen i S. K. 2) hava undergått mindre jämkningar, som i huvudsak

opaginerad Kontrollera mot PDF

Be safckeaniga.

Yttranden.

Departements

chefen.

4^8 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sammanhänga med att skogsförvaltningen enligt det nu framlagda förslaget

anordnas något annorlunda än de sakkunniga föreslagit.

Om denna paragraf hava de sakkunniga framhållit följande:

1) De sakkunniga hava, med avvikelse från vad utredningsmännen föreslagit,

ansett lämpligare, att normalavkastningen från skogen bestämmes med

ledning av avverkningsplanen än att den anslutes till utstämplingen. Den förra

anordningen lämnar nämligen pastoratet större frihet i det ekonomiska utnyttjandet

av virkesskörden.

För att ernå en betryggande uppskattning av skogsavkastningens normalvärde

föreslå de sakkunniga, att uppskattningen verkställes av boställsnämnden.

Denna skall emellertid vid sådan uppskattning hava annan sammansättning

än eljest, i det stiftsintendenten inträder som ledamot i stället för den

av domkapitlet utsedda ledamoten.

2) Såsom redan omnämnts i motiveringen till 86 § 2) skall från virkets

rotvärde icke dragas värdet av virke för löneboställets husbehov. Däremot

måste avdrag göras för husbehovsvirke till prästgård och kyrka. I övrigt

skola alla av skogsförvaltningen föranledda kostnader för pastoratet avdragas.

Från de sakkunnigas ståndpunkt har herr Bärg anmält avvikande mening

så tillvida, att han ansett, att värdesättning av den för tioårspeiioder bestämda

uppskattningen av skogsavkastningen bör ske minst vart femte år; detta för

att hålla avkastningens värde så nära det verkliga som möjligt även under tider

med starkt fluktuerande priser.

Svenska landskommunernas förbund har funnit den för avverkningsplanen

avsedda 10-årsperioden för lång för nu ifrågavarande uppskattning.

Såsom framgår av domänstyrelsens under 8 § återgivna yttrande har styrelsen

ansett förhandsuppskattningen av skogsavkastningen förenad med stora

vanskligheter. I samma riktning hava även kammarkollegiet och statskontoret

uttalat sig.

Såsom jag förut anfört är uppskattningens anknytning till avverkningsplanen,

vilken icke rimligen kan avse en kortare tid än tio år, en förutsättning

för den av mig föreslagna anordningen av kontrollen över förvaltningen av

boställsskogarna, vilken medgiver pastoraten större frihet vid skogsförvaltningen

än de skulle erhållit enligt S. K. På grund härav kan jag icke giva min anslutning

åt förslagen örn en kortare period för fastställandet av normalavkastningen

å skogarna.

Framhållas bör, att till utgifterna skall hänföras den gottgörelse till pastoratets

skogsförvaltare, som skäligen kan anses motsvara dennes arbete med utstämplingar

och skogsvårdsåtgärder, men däremot icke ersättning för arbetet

med avverkningar och försäljning av virke. Skulle pastoratet hava tillerkänt

förvaltaren oskäligt hög ersättning för hans arbete, är boställsnämnden ej

bunden därav utan skall räkna med skälig gottgörelse.

12 §.

Enahanda stadgande återfinnes i 88 § S. K. Enär ifrågavarande beslut utgör

ett led i uppskattning av löneboställes normalavkastning, följer av stadgandet

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Matris proposition nr 187.

429

i 11 § andra stycket, att boställsnämnden vid bestämmande av frihetsår för

företag å skogen skall hava den sammansättning, som i samma stycke sägs.

13 §.

Föreskrifterna i denna paragraf överensstämma med de sakkunnigas förslag.

Undantagsbestämmelsen beträffande ersättning åt stiftsintendent, då denne är

ledamot i boställsnämnden, har emellertid tillagts i förtydligande syfte och

sammanhänger med att enligt mitt förslag kostnaderna för denne tjänstemans

resor och förrättningar skola enligt grunder, som Konungen bestämmer, gäldas

av kyrkofonden utan skyldighet för pastoraten att gottgöra fonden sådan

kostnad.

Om byggnadsförskott.

14 §.

Enligt S. K. har motsvarande paragraf, 113 §, följande lydelse:

För fullgörande av nybyggnad å löneboställe, som av boställsnämnd föreskrives,

eller för kostnader, som uppkomma då löneboställe tvångsanslutes till

företag enligt vattenlagen eller lagen örn enskilda vägar eller till lantmäteriförrättning,

äger pastoratet erhålla förskott av kyrkofonden.

Sådant förskott skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden ur avkastningen

från lönebostället.

Motsvarighet till de föreslagna stadgandena örn byggnadsförskott ur kyrkofonden

finnes i lagen och kungörelsen den 21 november 1925 örn dylika förskott.

I kungörelsen tillägges länsstyrelserna rätt att fatta beslut örn byggnadsförskott.

De sakkunniga hava framhållit, att deras förslag innebure en väsentlig utvidgning

av rätten att erhålla förskott samt därutinnan hänvisat till utredningsmännens

betänkande. Dessa yttra härom:

För att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen förenade

skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. Förskott

bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som

av boställsnämnd prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Boställsnämnden

skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera utanordnas

på anmälan av pastoratet. Även då boställe tvångsanslutes till företag

enligt vattenlagen, lagen örn enskilda vägar eller jorddelningslagen, bör

förskott erhållas för kostnader, som i följd härav uppkomma för bostället.

Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbetalning

av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestämmas

efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för

kommunala lån. Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena

gälda annuiteterna för förskotten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län befarar, att pastoraten icke skola vara

kompetenta att tillämpa bestämmelserna rörande amortering av erhållna bygg
-

De sakkunniga.

Yttranden

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

nadsförskott oell länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att om pastoraten

skola bekomma byggnadsförskott, kyrkofondens förvaltande ämbetsverk måste

utbyggas för att kunna utöva en effektiv kontroll.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Bestämmelsen örn rätt för pastorat att erhålla vissa förskott ur kyrkofonden

synes icke stå i god överensstämmelse med de sakkunnigas grunduppfattning

rörande pastoratens rätt till sina boställen. Efter denna uppfattning borde det

tillhöra pastoratet att bära ansvaret för de kostnader varom här är fråga. Ämbetsverken

vilja dock ur sina synpunkter icke motsätta sig att pastorat må

kunna för ifrågavarande ändamål erhålla förskott ur kyrkofonden. Bestämmelsen

i 113 § innebär emellertid sådan den är avfattad stora äventyrligheter för

kyrkofonden. Redan det att kyrkofonden tvångsvis på begäran av pastoratet

skall vara skyldig att tillhandahålla förskott, såsom det vill synas utan rätt

att ur långivaresynpunkt granska placeringens godhet, synes anmärkningsvärt.

Någon pastoratets ansvarighet för återbetalningen är ej tal örn i vidare mån än

att förskott jämte ränta skulle gottgöras ur avkastningen från lönebostället.

Men om denna avkastning ej räcker synes förskottsgivaren komma att i övrigt

stå rättslös. Någon säkerhet för sin fordran i det fall att bostället skulle

säljas är — i olikhet med vad i 3 § i lagen den 21 november 1925 (nr 448) örn

förskott stadgas —- ej heller tillförsäkrad kyrkofonden. Under alla förhållanden

bör genom lagen tillförsäkras kyrkofonden, under förutsättning att förskottssystemet

godkännes, sakrätt i det boställe, till vars nytta förskottet lämnats.

Där ej i överensstämmelse med 1925 års lag och kungörelse allmänna normer

för förskottets storlek givas, bör viss prövningsrätt tillerkännas kyrkofondens

förvaltare. Ingen beräkning har meddelats angående storleken av det sannolika

förskottskrav som kan vara att förvänta. Tvivelsutan kommer det att

röra sig örn ett stort antal miljoner kronor. Vilken inverkan detta kan medföra

för fondens likviditet kan ej nu bedömas. En genomgripande omarbetning

av paragrafernas innehåll är alltså nödvändig för att det meddelade stadgandet

må kunna godkännas. Vid denna omarbetning bör även beaktas att

— utöver vad som följer av S. K. 15 §x promulgationslagen — fortfarande

säkerhet tillerkännes kyrkofonden för förskott, som redan blivit utlämnade

såväl på grund av 1925 års lag som enligt särskilda av Kungl. Maj:t i vissa

fall lämnade medgivanden, samt för investeringar, som må hava skett före

den nya lagens ikraftträdande och som helt eller delvis ej blivit fonden gottgjorda.

Misstro till pastoratens vilja och förmåga att rätt sköta amorteringarna av

erhållna förskott synes mig icke befogad. I ett avseende är jag emellertid av samma

uppfattning som kammarkollegiet och statskontoret nämligen därutinnan, att

det knappast kan anses tillrådligt att tillämpa ett alldeles fritt rekvisitionssystem

i fråga örn byggnadsförskotten utan att, liksom nu är förhållandet, en

viss prövning och sovring av inkomna framställningar örn sådana förskott bör

äga rum. Jag erinrar om att i motiven till nu gällande författningar i ämnet

det framhållits såsom naturligt, att myndigheterna icke borde betungas med

att under en följd av år handskas med förskott av alltför bagatellartad storlek

samt att gränsen i förevarande avseende synts lämpligen kunna sättas till

1 8 punkten i övergängsbestännnelserna i förslaget till ny kyrkofondslag.

s. 431 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

431

3,000 kronor. Mig förefaller lämpligt, att Konungen fastställer vissa grunder

och villkor för utlämnande av byggnadsförskott oell att förvaltaren av kyrkofonden,

statskontoret, med ledning härav får pröva inkomna ansökningar. 1

enlighet härmed har första stycket av paragrafen omredigerats.

De båda ämbetsverkens ståndpunkt beträffande kyrkofondens rättsställning

gent emot låntagaren samt behovet att tillskapa en »sakrätt» till säkerhet för

fondens fordringar finner jag däremot svårförståelig. I nu gällande författningar

om byggnadsförskott angives icke, att någon viss person såsom låntagare häftar

i personligt ansvar för återbetalning av erhållet byggnadsförskott, som kommit

till användning för avsett ändamål. Att det skulle vara pastoratet, finnes

intet som tyder på. Närmast till hands vore att antaga, att förste arrendatorn

skulle hava sådant ansvar, men detta synes ej heller vara avsett, enär

amorteringstiden förutsättes kunna omfatta 40 år eller således två 20-åriga

arrendeperioder. I allt fall givas inga uttryckliga föreskrifter om gäldansvaret.

Den enda säkerhet för återbetalningen kyrkofonden för närvarande har

ligger sålunda i bestämmelserna, att förskott skall gottgöras kyrkofonden ur

avkastningen från bostället och att det åligger länsstyrelsen — som ombesörjer

uppbörden av arrendeavgifter -— att årligen till kyrkofonden inleverera föreskrivet

amorteringsbelopp. Denna förpliktelse för länsstyrelsen är emellertid ingen

sakrätt i juridisk bemärkelse, och kyrkofonden är i varje fall för återbekommande

av förskott helt beroende av att arrendemedel inflyta. Medan kyrkofondens

rättsliga ställning i ifrågavarande avseende sålunda för närvarande

knappast kan sägas vara på ett tillfredsställande sätt ordnad, blir den åtskilligt

starkare enligt föreliggande förslag, ty nu uppträder pastoratet såsom låntagare

för boställets räkning. Bestämmelsen att förskott skall återgäldas ur avkastningen

av lönebostället har av mig förtydligats därhän, att förskott skall i

första hand gäldas ur nämnda avkastning, varigenom inskärpes att amorteringen

till kyrkofonden — såsom skulle varit fallet, örn förskottet varit intecknat •—

skall gäldas, innan pastoratet för egna ändamål tillgodogör sig inflytande arrendemedel.

Ämbetsverken lämna för övrigt ingen upplysning örn, huru den av

dem påyrkade sakrätten skall vara beskaffad för att kunna inordnas under den

svenska rättens regler på det sakrättsliga området.

Rörande återbetalningen av b5rggnadsförskott, som redan utlämnats enligt

1925 års lag, givas föreskrifter i övergångsbestämmelserna till förevarande

lagförslag. Vad slutligen angår återbetalningen av förskott, som lämnats utan

stöd av nämnda lag, så innefattar detta ett ämne, som icke nu kan göras till

föremål för lagstiftning, utan torde man härvidlag få hålla sig till innehållet

i de villkor, vilka beledsagat besluten örn förskott, oell tillämpa dessa på sätt.

omständigheterna i varje särskilt fall föranleda.

Skulle vid försäljning av löneboställe, för vars bebyggelse byggnadsförskott

enligt nu föreslagna lag utlämnats, särskilda föreskrifter anses erforderliga

för säkerställande av återbetalningen, oaktat pastoratet är därför ansvarigt,

torde, då Konungen beviljar tillstånd till försäljningen, sådana föreskrifter

s. 432 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

432 Kungl. Maurts proposition nr 187.

böra meddelas, exempelvis att oguldet förskott skall återgäldas ur köpeskillingen.

15 §.

Paragrafen överensstämmer med 114 § S. K. och 4 § i lagen örn förskott ur

kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika lönebostäilen.

Särskilda bestämmelser.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer upptaga bestämmelser motsvarande dem, som återfinnas i

121 och 123 §§ S. K.

Övergångsbestämmelser.

Utöver vad de sakkunnigas motivering innehåller rörande de hithörande

övergångsbestämmelser, till vilka motsvarighet finnes i S. K., torde här endast

böra tilläggas följande angående bestämmelserna i 7 och 8 punkterna.

7 punkten. I åtskilliga fall har Kungl. Maj:t på därom gjorda ansökningar

medgivit, att sedan tjänstinnehavare i löneregleringsresolution tillerkänts rätt

att från boställsskog erhålla utsyning av hela eller viss del av vedbehovet, sådan

tjänstinnehavare finge, mot avstående av utsyningsrätten, från kyrkofonden

uppbära viss årlig ersättning.1 Då det synes mig bäst överensstämma med

de principer för finansieringen av prästlönekostnaderna, som komma till uttryck

i de nu framlagda lagförslagen, att nämnda ersättningar gäldas av pastoratet,

har jag här intagit ett stadgande av denna innebörd. Enär denna ersättning

kommer att få samma natur som bidraget till bränslekostnad enligt 11 §

4 mom. P. L., i momentets av mig föreslagna nya lydelse, och sistnämnda

bidrag skall få tågås i betraktande vid beräknande av tillskott ur kyrkofonden

till pastoratet, torde det även utan uttryckligt stadgande vara klart, att också

nu ifrågavarande ersättning är att anse såsom prästlönekostnad, vilken kan föranleda

tillskott ur kyrkofonden.

Erinras må, att i de fall och för den tid, då enligt övergångsstadgandet till

mitt förslag till ändring av vissa paragrafer i P. L. bränsleförmånen fortfarande

utgår in natura, värdet av denna förmån enligt samma stadgande skall

avdragas vid uppskattning av löneboställes normalavkastning. Därest, efter

det sådant avdrag skett, förmånen under uppskattningsperioden avlöses med

kontant ersättning, får dock denna ersättning icke under samma tid tagas i

betraktande vid beräkning av tillskott ur kyrkofonden, emedan pastoratet då

skulle erhålla dubbel kompensation från fonden.

8 punkten. Vid 14 § har redogjorts för de erinringar kammarkollegiet och

statskontoret framställt rörande de i S. K. föreslagna bestämmelserna örn bygg
-

1 Se 1927 års sakkunnigas betänkande sid. Hl och 79.

s. 433 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 433

nadsförskott, vilka erinringar även avsett återbetalningen av förskott, som utlämnats

enligt 1925 års lag. Av vad där anförts framgår, att kyrkofonden för

återbekommande av utlämnat förskott för närvarande är hänvisad till de amorteringar

länsstyrelsen har att göra medelst inflytande arrendemedel från lonebostället

ifråga och att dessa amorteringar för framtiden i stället skulle verkställas

av pastoraten, fortfarande med anlitande av avkastningen från lönébostället.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 9 december

1910 angående reglering av prästerskapets avlöning.

De föreslagna förändringarna i denna lag äro i huvudsak föranledda av det

av mig framlagda förslaget till ny kyrkofondslag, med däri vidtagen omläggning

av reglerna om finansiering av prästlönekostnaderna, och torde i dessa

delar icke behöva närmare motiveras.

Undantag utgöra de föreslagna ändringarna av 11 § 4 moni. och 22 §, för

vilka jag nu skall redogöra.

11 § 4 mom.

Momentets nuvarande lydelse är följande:

Ved och bränntorv till husbehov äger vederbörande tjänstinnehavare, efter

Konungens bestämmande, avgiftsfritt, men på egen bekostnad, bekomma å löneboställe,

när tillgång därtill finnes.

De sakkunniga hava föreslagit, att ifrågavarande naturaförmån skall avlösas

med penningar, samt i sina motiv härom anfört:

Enligt 11 § 4 mom. prästlöneregleringslagen äger ordinarie präst, efter

Konungens bestämmande, avgiftsfritt men på egen bekostnad, å löneboställe

bekomma ved och bränntorv till husbehov, när tillgång därtill finnes. Förmånen

omfattar endast rätt till virke å rot och torv å mossen samt alltså icke

kostnad för beredning och transport av bränslet. Då tillgång till ved eller

bränntorv icke finnes, brukar prästen i stället vid löneregleringen med tillämpning

av bestämmelserna i 4 § prästlöneregleringslagen få sig tillerkänt ett

årligt ersättningsbelopp av i genomsnitt 200 kronor för kyrkoherde och 160

kronor för komminister.

De nu gällande bestämmelserna hava icke visat sig lämpliga. I ett icke obetydligt

antal fall hava prästerna sålunda anhållit att få utbyta sin rätt till

vedfång mot kontant ersättning. I fall, där fyllnadsbelopp enligt 4 § prästlöneregleringslagen

av andra orsaker utgått med högsta medgivna beloppet,

har ersättning med hänsyn till behovet att köpa bränsle icke kunnat tillerkännas

prästen, och denne har därför i sådana fall kommit i ett sämre läge än örn

tillfälle till vedfång funnits.

För undvikande av dessa olägenheter ävensom för att uppnå en förenklad

ordning för utsyning av skogseffekter och en bättre användning av det utsynade

virket, hava utredningsmännen föreslagit, att pastoraten skulle åläggas

att tillhandahålla prästerna fritt bränsle. De sakkunniga hava emellertid

funnit det mindre lämpligt att pålägga pastoraten denna nya förpliktelse,

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 28

De sakkunniga.

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Yttranden.

Departements

chefen.

vilken nödvändigtvis måste bereda besvär. Det måste också anses tidsenligare

att i detta avseende övergå från natura- till penningavlöning. De sakkunniga

föreslå därför, att prästerskapets rätt till bränslefång ersättes med

kontant betalning. För att emellertid förändringen icke skall framstå såsom

en minskning av prästerskapets rättigheter, föreslå de sakkunniga, att den

kontanta ersättningen icke sammanföres med lönens grundbelopp utan utgår

såsom ett särskilt fyllnadsbelopp. För enhetens skull torde detta böra fixeras

till 200 kronor för kyrkoherde och 160 kronor för komminister.

De myndigheter, som berört denna fråga, hava alla, med undantag av domkapitlet

i Visby, gillat förslaget att avlösa bränsleförmånen med penningar.

Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Växjö, Härnösand, Göteborg, Linköping och

Luleå, länsstyrelsen i Kronobergs län, prästföreningen ävensom enskilda

prästmän hava emellertid ansett, antingen att beloppen äro i och för sig

för låga eller ock att i fall, då fråga är örn särskilt stora prästgårdar eller

det gäller platser, där vedprisen äro högre än annorstädes eller de klimatiska

förhållandena särskilt stränga, möjlighet borde beredas att höja ersättningsbeloppen.

Domkapitlet i Härnösand har hemställt örn inrättande av 3 olika

behovsgrader med ersättningar å 200, 250 och 300 kronor för kyrkoherdar och

160, 200 och 240 kronor för komministrar. Domkapitlet i Uppsala har föreslagit

höjning av beloppen till minst 250 respektive 200 kronor. Kammarkollegiet och

statskontoret samt länsstyrelsen i Kalmar län hava förordat S. K:s belopp men

föreslagit, att de skulle sammanslås med grundbeloppen.

Då enligt min uppfattning många vägande skäl kunna anföras för avlösning

av förevarande husbehovsrätt även utan samband med ny lönereglering för

prästerskapet, har jag funnit mig böra upptaga de sakkunnigas förslag i denna

del. I likhet med de sakkunniga föreslår jag, att bidrag till uppvärmning av

tjänstebostad tilldelas samtliga kyrkoherdar och komministrar. Jag erinrar om,

att i ett flertal fall bränsleförmånen redan blivit genom särskilda beslut av

Kungl. Majit ersatt med kontant ersättning samt att de ordinarie präster, vilka

icke åtnjuta bränsleförmån eller särskild gottgörelse därför, i stället pläga

erhålla kompensation vid fastställande av fyllnadsbelopp enligt 4 § P. L.1

Vid avfattningen av förslaget till ecklesiastik boställsordning har jag också

utgått ifrån, att berörda husbehovsrätt icke längre skall bibehållas såsom sådan.

Som emellertid de präster, örn vilka nu är fråga, under giltighetstiden för

löpande löneregleringsperioder böra bibehållas vid de förmåner, som jämlikt

samma resolutioner eller eljest genom särskilda beslut tillförsäkrats dem, föreslås,

att förändringen skall inträda beträffande varje särskild kyrkoherde- och

komministerstjänst först i och med tillkomsten av ny löneregleringsresolution

efter det förevarande lag i övrigt trätt i kraft. Ett ytterligare skäl för denna

anordning är nyss berörda omständighet, att det föreslagna bidraget skall

tillkomma även de ordinarie tjänstinnehavare, som för närvarande icke åtnjuta

bränsleförmån eller särskild gottgörelse därför. För att sistnämnda präster icke

genom tillkomsten av bränslebidraget skola erhålla en icke avsedd löneför
1

Se 1927 års sakkunnigas betänkande sid. 59. 79, 170.

s. 435 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 435

höjning, bör i stället en justering göras i det fyllnadsbelopp, som fastställes

jämlikt 4 § P. L.

Vad beträffar beloppet av bidraget frambålles, att vad som skall ersättas

endast är rotvärdet av ved respektive värdet av bränntorv å mossen. Enär dessa

värden torde vara betydligt mindre än man i allmänhet föreställer sig — i

Norrland måhända lägre än annorstädes — och de växlande forslingskostnaderna

m. m. icke öva något inflytande härvidlag, finner jag ej anledning att

frångå de sakkunnigas värdering. Eftersom enligt mitt förslag dyrtidstillägg

kunna utgå å ersättningsbeloppen, kan dock detta förslag medföra någon höjning

av beloppen i jämförelse med S. K. ,

22 §.

22 § P. L. lyder nu:

De i denna lag omförmälda avlöningsmedel för kyrkoherdar och komministrar

ävensom adjunkter, om vilka i 14 § 3 mom. sägs, skola, i den mån de ej omedelbart

till tjänstinnehavare utbetalas, särskilt för sig av vederbörande kyrkoråd

förvaltas och göras räntebärande.

För medlens bibehållande till avsett ändamål är pastoratet ansvarigt, och äger

domkapitlet däröver hålla hand.

De sakkunniga hade i sitt förslag till prästlönelag föreslagit upphävande av

22 § P. L. och dess ersättande med de i föreliggande nya paragraf upptagna

bestämmelserna. Första momentet motsvarar 120 § andra stycket S. K., andra

momentet 83 § S. K. och tredje momentet 84 § S. K.

De sakkunniga hava i sina motiv angående sina 83 och 84 §§ yttrat:

I kapitlet avses fonder, som äro prästlönetillgång för visst pastorat. Vilka

dessa fonder äro, får bedömas enligt de i specialmotiven vid 53 § och 54 § 2

mom. antydda grunder.

Någon allmän bestämmelse örn i vilka fall fondering skall ske har ej föreskrivits.

I 69 § har emellertid upptagits befogenhet för domkapitlet att i vissa

fall föreskriva fondering, i 120 § lämnas föreskrift örn fondering av expropriationsersättning,

och i lagen örn tillstånd till försäljning av kyrklig jord m. m.

skall enligt de sakkunnigas förslag en föreskrift intagas om fondering av

kontant vederlag vid byte eller försäljning av löneboställe eller del därav.

För närvarande gäller angående förvaltning av fonder enligt 22 § prästlöneregleringslagen,

att de skola särskilt för sig av vederbörande kyrkoråd

förvaltas och göras räntebärande, att pastoratet är ansvarigt för medlens bibehållande

till avsett ändamål samt att domkapitlet äger däröver hålla hand.

Huru vidsträckt pastoratets skyldighet att ansvara för medlens bibehållande

till avsett ändamål får anses vara, är måhända osäkert. Det är knappast sannolikt,

att pastoratet är skyldigt ersätta fond, som utan dess förvållande gått

förlorad. Under sådana förhållanden har bristen på föreskrifter angående

sättet för fondernas placering gjort sig kännbar; fall av förskingring och förluster

på grund av banks insolvens hava förekommit.

I underdånigt utlåtande den 4 april 1922 angående den framtida förvaltningen

av vissa ecklesiastika fonder, vilka förvaltades av statskontoret och domkapitlen,

föreslog kyrkofondskommittén dels att uttrycklig föreskrift skulle

meddelas, att varje under kyrkorådets förvaltning stående prästerlig avlöningsfond

skulle bokföras och redovisas särskilt för sig, därvid dock alla från samma

De sakfe

anni ga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

43tl

boställe liärflytande fonder, vilkas avkastning skulle disponeras jämlikt 19 §

3 mom. prästlöneregleringslagen, borde få sammanföras till en fond, dels att

en allmän föreskrift skulle utfärdas därom, att fonderna skulle placeras mot

betryggande säkerhet, dels ock att kyrkoråden skulle få sig ålagt att samtidigt

med den i kungl, kungörelsen den 31 oktober 1919 omförmälda, i enlighet

med formulär litt. A upprättade uppgiften nr 2 (tablå nr 2) till kontraktsprosten

insända upplysningar rörande en var av de under kyrkorådets

förvaltning stående, till avlöning åt pastoratets prästerskap anslagna fonderna,

avseende vederbörande fonds inkomster och utgifter under föregående räkenskapsår,

dess kapitalbehållning vid årets början och slut samt sättet för fondens

placering. Uppgiften skulle sedermera insändas till domkapitlet.

Över detta förslag avgav kammarkollegiet och statskontoret utlåtande den

12 december 1924. Ämbetsverken anslöto sig därvid till vad kommittén föreslagit

men framlade därjämte i vissa avseenden längre gående förslag. Sålunda

föreslogo ämbetsverken, att större fonder, förslagsvis över 25,000 kronor, skulle

undantagas från kyrkorådens förvaltning samt att mindre fonder, som uppginge

till eller överstege 5,000 kronor, skulle placeras i obligationer eller

fordran, som inskreves eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlånas mot

säkerhet i inteckning i fast egendom, därvid i fråga örn de obligationer, som

Unge^ inköpas, och örn beskaffenheten av den inteckningssäkerhet, varemot

utlåning finge ske, skulle gälla vad Konungen föreskrivit eller komme att föreskriva

i fråga om omyndigs medel.

Handlingarna i ärendet hava överlämnats till de sakkunniga för att tagas

i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag.

De sakkunniga anse det vara oförenligt med den decentralisering, som är

ledande grundsats i deras förslag, att fråntaga pastoratsorganen förvaltningen

av ifrågavarande fonder men hålla före, att föreskrifter angående sättet för

fondernas placering böra meddelas i den riktning, ämbetsverken föreslagit.

Jämväl en viss uppgiftsskyldighet till domkapitlet angående fonderna torde

vara . erforderlig för underlättande av domkapitlens kontroll över fondförvaltningen.

Bestämmelser i nu förevarande avseenden hava intagits i kapitlet.

De sakkunniga hava ej funnit skäl att i lagförslaget upptaga föreskrift örn

att viss bråkdel av ränteavkastningen skall läggas till fonds kapital, en föreskrift,

som hittills plägat meddelas i sammanhang med beslut örn fondering.

Fråga örn placering av fonder i »värdebeständig valuta», företrädesvis genom

inköp av fastigheter, har tidigare väckts i olika sammanhang. De sakkunniga

hänvisa till redogörelsen härför i 1929 års betänkande (s. 272 off.).

De förslag till frågans lösning, som i betänkandet framställts, kunna icke förenas

med en decentraliserad förvaltning av prästlönetillgångarna, och de sakkunniga

hava därför icke kunnat göra dem till sina. Enligt de sakkunnigas

mening bör det överlämnas åt pastoraten att taga initiativ till placering av

nu antytt slag. Såsom en påminnelse örn angelägenheten av sådan placering

har i 83 § intagits ett stadgande i ämnet.

Domkapitlet i Lund har anfort, att domkapitlet icke vore ense med de sakkunniga

därom, att viss avsättning av fonders ränteavkastning till mötande av

en framtida försämring av penningvärdet numera skulle upphöra. Domkapitlet

funne det tvärtom ligga i sakens natur, att dylika fonder fullt likvärdiga av

den nu levande generationen lämnades i arv till en kommande. En årlig ökning

av fondernas kapital med en tiondedel av ränteavkastningen syntes därför

domkapitlet nödvändig.

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 437

Samma yrkande har framställts av domkapitlet i Härnösand.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som likväl icke yttrat sig örn de sakkunnigas

förslag till förvaltning och kontroll av ifrågavarande fonder, har framkastat, att

effektiv kontroll möjligen icke kunde ske på annat sätt än att förvaltningen

överflyttades till länsstyrelsen.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i ämnet anfört i huvudsak.

Det förslag till frågans lösning, som de sakkunniga framställt, anse ämbetsverken

ingalunda tillfredsställande, framför allt därest man antager att församling

eller pastorat icke vore skyldigt att under alla förhållanden ersätta

under deras ansvar stående prästlönetillgångar, som gått förlorade. En bestämmelse

om fondernas placering »på sätt om omyndigs medel är stadgat» är

i sig ganska oklar, då därav ej framgår örn det menas sådan placering som får

ske utan eller måste ske med överförmyndarens godkännande. Men den trygghetsanordning,

som finnes föreskriven för bevarande av omyndigs tillgångar,

nämligen förvaring hos bank med vad därmed sammanhänger, har ingen motsvarighet

i förslaget. Ämbetsverken kunna ej godkänna de sakkunnigas uppfattning

att det vore oförenligt med den ifrågasatta decentraliseringen att

pastoratsorganen fråntages förvaltningen av ifrågavarande fonder. Efter ämbetsverkens

mening bör det avgörande för frågans ordnande vara huru man

bäst tillgodoser kravet att behålla dessa fonder — av vilka många äro mycket

stora, några synnerligen betydande, uppgående till ett eller flera hundratusen

kronor — oskingrade. Detta krav kan ej tillfredsställas genom de sakkunnigas

förslag annat än möjligen under förutsättning att pastoraten tilllika

finge sig uttryckligen ålagd skyldighet att ansvara för fondernas fortbestånd

till kapitalet. I skrivelse den 5 april 1928 föreslog kammarkollegium

meddelande av föreskrifter varigenom kyrkoråden ålades dels att i öppet förvar

hos bank nedsätta de värdehandlingar, vari fonderade prästlönemedel placerats,

med villkor att nedsatt värdehandling ej finge utan domkapitlets medgivande

uttagas, dels ock att till domkapitlet omedelbart insända bevis örn verkställd

nedsättning, allt med undantag för fall, då prästlönemedlen i fråga understege

visst lågt belopp. Ämbetsverken vilja emellertid ifrågasätta huruvida

icke största säkerhet skulle vinnas därigenom att fonderna överflyttades till förvaltning

av statskontoret, möjligen med den begränsning som angivits i kollega

skrivelse den 5 april 1928. De sakkunniga hava, efter vad de förmält, ej funnit

skäl i lagförslaget upptaga föreskrift örn att viss bråkdel av ränteavkastningen

skall läggas till fonds kapital. Häremot synes någon allvarlig erinran

ej böra göras, under uttrycklig förutsättning dock att även för framtiden iakttages

att vid beslut örn medels fondering föreskrift i alla de fall då sådant anses

lämpligt meddelas om kapitalisering av viss del av ränta. Realiserandet

av det av riksdagen år 1926 (skr. nr 329) framställda önskemålet örn placering

av försäljningsmedel för ecklesiastik jord i s. k. värdebeständig valuta skulle

givetvis komma att försvåras örn befogenhet till initiativ i sådant hänseende

skulle överlämnas åt pastoraten. Befogenhet att lämna medgivande till sådan

placering bör förbehållas Kungl. Majit eller möjligen överlämnas till centralt

ämbetsverk. Erforderliga bestämmelser härom synas böra meddelas i sammanhang

med den nu ifrågasatta lagstiftningen. Härvid bör även beaktas frågan

örn uppsamlande i en särskild fond av försäljningsmedel från samtliga boställen

för dessa medels placering i värdebeständig valuta.

Hänvisningen i andra momentet till vad om omyndigs medel är föreskrivet

avser stadgandet i 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap samt den i anslutning

Departements
chefen.

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

härtill utfärdade förordningen den 21 november 1924 med särskilda bestämmelser

örn anbringande av omyndigs medel. Liknande hänvisning förekommer i 4

kap. 5 § lagen örn testamente. Avvikelser från huvudregeln kunna medgivas av

domkapitlet.

Enligt min mening äro de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande

förvaltningen och kontrollen av fonderna tillfyllestgörande. Att kammarkollegiet

och statskontoret hävda centraliseringstanken torde sammanhänga

med deras allmänna inställning till spörsmålet örn förvaltningen av prästlönetillgångarna.

Frågan huruvida viss del av räntan skall läggas till kapitalet är

ju diskutabel, men de skäl, jag vid 1 § i förslaget till lag örn kyrkofond anfört

mot en sådan åtgärd beträffande kyrkofonden, synas mig äga motsvarande giltighet

i avseende å nu ifrågavarande fonder. Jag har följaktligen icke funnit

anledning att frångå de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande hänseende liksom

ej heller beträffande befogenheten att taga initiativ till placering av medel i

s. k. värdebeständig valuta.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett, att efter införande i lagen av nu

föreslagna stadganden de äldre bestämmelserna i 22 § kunna undvaras. Vad

särskilt angår ansvarigheten för fond, som förvaltas av pastoratsorgan, lärer

allmänna rättsgrundsatser därutinnan böra komma i tillämpning.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 angående

krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra

ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Rörande anledningen till ändringen av 4 § har jag redan yttrat mig vid 6 §

3) förslaget till lag örn kyrkofond. Upphävandet av 5 § står i samband med

omläggningen av finansieringen av prästlönekostnaderna.

Förslagen till

lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 angående

särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar

inom Härnösands och Luleå stift;

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 örn

resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat;

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1920 om

vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i''anledning av nådårsrättens

upphörande m. m.; och

lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december

1929 om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade

pastorat m. m.

Ändringarna äro alla påkallade av de nya bestämmelserna om sättet för

prästlönekostnadernas gäldande och örn tillskott ur kyrkofonden. Lagförslagen

torde icke tarva närmare motivering.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928.

Ändringen är föranledd av de föreslagna nya bestämmelserna i förslaget till

ny ecklesiastik boställsordning, som innebära, att pastoratet såsom förvaltare av

såväl prästgårdar som löneboställen skall anses såsom innehavare av dessa eller,

för att använda en äldre terminologi, såsom boställshavare.

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Efter den nu företagna detaljgranskningen skall jag meddela några siffror Finansägnade

att belysa de ekonomiska och finansiella verkningarna av de av mig Planer m*

föreslagna bestämmelserna. Jag utgår därvid från nuvarande prästlönekostnader

(med undantag av dyrtidstilläggen, som beräknas efter förhållandena

nästa ecklesiastikår), skattekronornas antal år 1930 samt de belopp, som redovisats

i avkastning av fast egendom ecklesiastikåret 1926—1927 (med undantag

beträffande skog, där senare siffror använts).

Avlöningstabell för det församlingsmässiga prästlöneviisendet.

Pastoratens prästlönekostnader1................ 16,778,000

Pastoratens prästlönekostnader bestridas med^

a) avkastning av pastoratens prästlönetillgångar......

b) församlingsavgifter efter högst 20 öre för skattekrona . . .

c) tillskott ur kyrkofonden.................

Summa

4.291.000

4.810.000

7.677.000

16,778,000

Totalavkastningen av pastoratens prästlönetillgångar* ..... 4,715,000

Sedan därifrån dragits avkastning, som enligt ovanstående skulle

användas till pastoratens prästlönekostnader,1 * 3 uppstår ett överskott

av......................... 424,000

Finansplan.

Inkomster.

Fastoratens inkomster.

Avkastning av prästlönetillgångar i den mån den an
-

vändes till prästlönekostnad inom pastoraten . . . 4,291,000

Församlingsavgifter................ 4,810,000 9,101,000

Kyrkofondens inkomster.

a) för det församlingsmässiga prästlöaeväsendet. . 7,677,000

b) för det gemensamma prästlöneväsendet..... 4,131,000 11,808,000

Summa 20,909,000

Utgifter.

al för det församlingsmässiga prästlöneväsendet

av pastoraten................. 9,101,000

av kyrkofonden................ 7,677,000 16,778,000

b) för det gemensamma prästlöneväsendet..... 4,131,000 4,131,000

Summa 20,909,000

1 Enligt 1927 Sirs sakkunnigas betänkande I s. 347 knndc ifrågavarande prästlönekoatnad, inbegripna

provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg enligt dittills meddelade beslut, beräknas till

19,128,000 kronor. Dyrtidstillägget hade därvid beräknats efter 14 procent till 2,3o0,000 kronor

(se pröp. nr 178 till 1929 års riksdag, B. 34).

‘ Arrenden avgälder och fondräntor hava upptagits efter 1926 års avlbnmgstabell samt skogsavkastningen

''med fastställda belopp enligt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen, där sådana

fnnnits, och i övriga fall enligt avlöningstabellen.

3 Jfr nästa sida not 3.

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Finansplan för

, . a) Det för samling smässiq a

Inkomster.

Ersättning för prästerskapets tionde (3 § l.)1 .

Ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde m. m

(3 § 2.)...................

Avkastning från allmänna kyrkohemman (3 § 3.) efter

avdrag av förvaltningskostnaden (6 § 10.)2 .

Från pastoraten inlevererade överskott (3 § 4.)3

Ränta och annan vinst å fondens tillgångar (3 § 7.)4

Diverse5........

b) Det gemensamma

Allmän kyrkoavgift (3 § 6.)° ä 9 öre för skattekrona 4,131,000

4.604.000

301.000

350.000

212.000

2.186.000

24,000 7.677.000

4,131,000

Summa 11,808,000

Anmärkningar till finansplanen för kyrkofonden.

1 Tiondeersättningen har upptagits efter 1929 års finansplan i 1929 års betänkande

s. 338.

2 Enligt utredningsmännens betänkande s. 78.

3 Det har upptagna beloppet utgör hälften av det belopp av 424,000 kronor som

upptagits å föregående sida. Sistnämnda belopp har uppkommit på grund av beräkning,

som departementschefen låtit verkställa. Jfr utredningsmännens betänkande

s. 86.

4 Enligt senaste fondredovisning.

Enligt 1929 års betänkande s. 34. Posten redovisades budgetåret 1929—30 med

28,414 kronor 82 öre och budgetåret 1930—31 med 16,195 kronor 76 öre.

3 Utgifterna under b) utgöra 4,131,000 kronor. Detta belopp skall enligt 5 §

andra stycket kyrkofondslagen avägabringas genom allmän kyrkoavgift, i den män

detta är möjligt med kyrkoavgift av 10 öre för skattekrona. För detta ändamål

erfordras en utdebitering av sådan avgift å 9 öre för skattekrona.

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

441

kyrkofonden.

prästlöneväsendet.

Tillskott till pastoraten (6 § 11.)7

Utgifter.

7,677,000

7,677,000

prästlöneväsendet

Ålderstillägg till ordinarie präster (6 § l.)8 . . . . 53,000

Arvoden till kontraktsprostar (6 § l.)8 ...... 107,000

Arvoden till pastorsadjunkter (6 § l.)9 ....... 580,000

Resekostnader och resanslag (6 § 1, 2 och 8.) 10 * . . 100,000

Emeritilöner (6 § 1.)11.............. 1,100,000

Dyrtidstillägg till kyrkoherdar, komministrar och

ständiga adjunkter (6 § 3.)........... 1,410,000

Pensionsavgifter (6 § 4.)12............. 15,000

Anslag för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 5.) . 400,000

Avlöning m. m. till stiftsintendenterna och boställskommissionen

(6 § 6.) efter avdrag för kostnadsersättningar

(3 § 5.)13 ............... 306,000

Arvoden till boställsnämndernas ordförande (6 §7.)14 60,000

Anslag till prästgårdar i Härnösands och Luleå stift

(6 § 9.)15.................. — 4,131,000

Summa 11,808,000

7 Inkomsterna under a) utgöra 7,677,000 kronor. Detta belopp står till förfogande

att användas för tillskott till pastoraten. Det är för att hela beloppet skall finna

användning för ändamålet, som maximum för församlingsavgifterna i avlöningstabellen

beräknats till 20 öre för skattekrona.

8 Enligt senaste fondredovisningen, med korrigering för ändring i dyrtidstillägget.

9 Denna utgiftspost var i senaste fondredovisningen 570,356 kronor 41 öre. I

posten ingår jämväl sjukledighetsarvode. Denna utgiftspost torde komma att förhöjas

på grund av att prästbristen upphör.

10 Det tillfälliga resanslaget utgick under senaste budgetåret med 14,750 kronor

51 öre. Därjämte utgick resekostnadsersättning till adjunkter samt till präster, som

tjänstgöra i flera pastorat, med 51,044 kronor 41 öre. Enligt förslaget kommer härtill

resekostnadsersättning till konsistorieombud. Slutligen torde det tillfälliga res
anslaget

bliva något mera anlitat, sedan samtliga präster, som ännu åtnjuta skjuts
bidrag,

fått detta utbytt mot resanslag. Med hänsyn till vad nu anförts, har resan
slagen

och resekostnaderna upptagits till sammanlagt 100,000 kronor.

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11 Posten uppgick enligt senaste fondredovisningen till 758,889 kronor 84 öre.

Enligt 3 § emeritilönelagen kan högst en million kronor användas till emeritilöner.

Härtill kommer dyrtidstillägg.

12 Posten uppgick i senaste budgetredovisningen till 5,568 kronor 69 öre men har

enligt upplysningar från prästerskapets änke- och pupillkassa växlat mellan 9,856 och

12,749 kronor. Den kan förväntas stiga något och har med hänsyn härtill upptagits

till 15,000 kronor.

13 Utgiften för en stiftsintendent kan beräknas sålunda:

Lön (B 28)................. 10,020

Dyrtidstillägg................ 1,050

Resekostnad................. 4,000

Summa 15,070

Utgiften för en skogvaktare kan beräknas sålunda:

Lön (B 7) 2,460

Dyrtidstillägg......... 270

Resekostnad................. 1,600

Summa 4,330

Den sammanlagda kostnaden kan då beräknas på följande sätt:

11 stiftsintendenter........ 166,000

18 skogvaktare........... 78,000

Expenser m. m................ 12,000

Arvoden till ledamöterna i boställskommissionen . . 35,000

Kommissionens biträden m. m.......... 25,000

Summa 316,000

Ersättningar av pastorat för biträde vid utstämpling upptages förslagsvis med

10,000 kronor. — Då kyrkofondens utgifter för tillfälligt biträde vid upprättande

av avverkningsplan helt och hållet skola täckas av bidrag enligt 65 § andra stycket

förslaget till ecklesiastik boställsordning, kunna de här förbigås.

14 Enligt senaste fondredovisning.

15 Posten uppgick i senaste fondredovisning till 76 909 kronor 75 öre. Då hithörande

utgifter emellertid i framtiden torde bliva sporadiska, har intet belopp upptagits

här.

Kyrkofondens utgift enligt 82 § förslaget till ecklesiastik boställsordning är övergående.

Den har därför icke upptagits i finansplanen. Utgiften beräknas kunna mer

än väl täckas av de överskott, som för fonden uppkomma under tiden intill den

nya boställsordningens ikraftträdande.

Av de nu angivna tabellerna vill jag särskilt framhålla, att med det skatteunderlag

och de förutsättningar i övrigt, från vilka jag utgått, den allmänna

kyrkoavgiften skulle kunna sättas till 9 öre för skattekrona och maximum för

församlingsavgifterna till 20 öre för skattekrona. Kan man på detta sätt beräkna

den allmänna kyrkoavgiften och maximum för församlingsavgifterna,

skulle avgifterna till prästlönerna ingenstädes behöva beräknas till mer än

29 öre för skattekrona.

Därest skatteunderlaget eller boställsavkastningen stiger, komma avgifterna

att sjunka. Minska däremot skatteunderlaget och boställsavkastningen, komma

s. 443 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

443

avgifterna att stiga. I sistnämnda avseende märkes, att enligt verkställda

beräkningar en samtidig nedgång med omkring 20 procent av såväl skatteunderlag

som boställsavkastning i de pastorat, som åtnjuta tillskott, fordras för att

den i 7 § förslaget till ny kyrkofondslag föreskrivna 30-öresgränsen skulle

uppnås. Först i en ännu värre krissituation skulle det bliva nödvändigt att

finansiera en del av tillskotten ur fondens kapital. En så avsevärd nedgång i

boställsavkastningen är emellertid föga sannolik med hänsyn till att de nybygg - nadsbelopp som för närvarande gälldas med sådan avkastning, efterhand bliva

slutamorterade. Vad den allmänna kyrkoavgiften angår, skulle en nedgång

med 10 procent i skatteunderlaget icke behöva medföra beskärning av utgifterna

till det gemensamma prästlöneväsendet. Skulle skatteunderlaget minskas ytterligare,

lära motsvarande utgiftsminskningar antingen automatiskt inträda eller

böra åvägabringas.

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förutstå- Hemställan.

ende anförande avfattade förslag till

1) ecklesiastik boställsordning,

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36, sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt,

4) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt,

5) lag örn kyrkofond,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141,

sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning,

7) lag örn ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd

åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster

och innehavare av prästerliga emeritilöner,

8) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående

särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar

inom Härnösands och Luleå stift,

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449)

örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr

526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens

upphörande m. m.,

11) lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929

(nr 382) örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade

pastorat m. m.,

s. 444 Kontrollera mot PDF

444 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

12) lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928;

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av sitt anförande till statsrådsprotokollet av den 5 februari

detta år förklarar härefter chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin,

att han för sin del icke kan tillstyrka propositionens framläggande för riksdagen.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande

departementschefen, och förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

med bifall till föredragandens hemställan, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Enar Sahlin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen............................ 1

Förslag till ecklesiastik boställsordning ............ 3

1 kap. Allmänna bestämmelser.................. 3

2 kap. Örn prästgård och löneboställe............... 4

3 kap. Örn löneboställes skog...... 14

4 kap. Örn ecklesiastik boställskommission....... 18

5 kap. Örn allmänt kyrkohemman............ 18

6 kap. Särskilda bestämmelser.............. 18

7 kap. övergångsbestämmelser..................19

Förslag till lag om ändring av allmänna nytt] ander ättslag en.......23

Förslag till lag om ändring av regeringsrättslagen............24

Förslag till lag om ändring av kyrkliga försäljning slagen ........25

Förslag till lag örn kyrkofond....... 27

Förslag till lag örn ändring av prästlöneregleringslagen .........34

Förslag till lagar örn smärre ändringar i sex särskilda lagar.......36

Statsrådsprotokoll den 5 februari 1932 vid remiss till lagrådet.......39

Frågans upprinnelse och utredning ..................39

Fdrsta huvudavdelningen. Allmänna synpunkter ............53

Kap. I. Förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen av präst
lönekostnaderna

........■............53

A.

Tidigare och gällande lagstiftning.................53

Statistiska uppgifter.......................70

Kritik av den gällande lagstiftningen................72

Reformförslag..........................93

Kyrkofondskommittén s. 93. — 1927 års sakkunniga s. 93. — Socialiseringsnämnden

s. 104. — 1931 års prästlöneutredning s. 105. — 1931

års sakkunniga s. 121.

Yttranden över 1931 års sakkunnigas förslag............125

Allmän översikt s. 125. — Myndigheternas yttranden s. 129.

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Innehåll.

Sid.

Departementschefen .......................179

Kritiken av den nuvarande förvaltningen s. 179. — Kritiken av det nuvarande

sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna s. 180. —

Boställsförvaltningen s. 181. — Församlingarnas ställning till prästlönejorden

s. 186. — Församling och pastorat s. 188. — Utjämning av

församlingsavgifterna s. 189. — Kontrollen över boställsförvaltningen

s. 192 (Jordbruket s. 192. — Skogen s. 195. — Överuppsikten s. 199).

— Skogsförvaltningens allmänna funktion s. 201. — Den rättsliga vården

av boställena s. 203. — Kostnadsberäkningar s. 204.

B.

Den s. k. första treöringen....................205

Allmän kyrkoavgift.......................207

Jämvikt i kyrkofonden......................209

Kap. II. Försäljningsfrdgor.....................213

Historik............................213

Förslag om vidsträcktare försäljning................214

Egna hem, småbruk, tomter m. m..................218

Arronderingar m. m........................224

Andra huvudavdelningen. Författningsförslagen.............229

Förslaget till ecklesiastik boställsordning................230

1 kap. Allmänna bestämmelser..................230

2 kap. Örn prästgård och löneboställe...............233

3 kap. Örn löneboställes skog...................268

4 kap. Örn ecklesiastik boställskommission.............283

5 kap. Örn allmänt kyrkohemman.................285

6 kap. Särskilda bestämmelser..................285

7 kap. Övergångsbestämmelser..................287

Förslaget till lag om tillägg till regeringsrättslagen...........291

Förslaget till lag örn ändring av kyrkliga försäljningslagen........292

Hemställan............................293

Bil. 1. Till lagrådet remitterade författning sförslag...........295

Bil. 2. Utredningsmännens utredning örn församlingarnas ställning till präst
lönejorden.

......................316

Bil. 3. Kammarkollegiets kritik av utredningsmännens framställning angående

församlingarnas ställning till prästlönejorden.......346

Bil. 4. P. M. (i anledning av bil. 3).................352

Bil. 5. Vid skatteutjämning sberedning ens utlåtande fogad promemoria . . . 359

Lagrådets protokoll............................

Förslaget till ecklesiastik boställsordning...............366

Förslaget till lag örn tillägg till regeringsrättslagen..........374

Förslaget till lag om ändring av kyrkliga försäljningslagen.......375

s. 447 Kontrollera mot PDF

Innehåll. 447

Sid.

Statsrådsprotokoll den 11 mars 1932 vid beslut om proposition.......377

I anledning av lagrådets utlåtande..................377

Vissa specialfrågor.........................378

Tiondeavskrivningen.......................378

Skyldighet för pastoraten att avlöna biträden å pastorsexpeditionerna . . 384

Anslag till utlandsprästernas verksamhet..............387

I. Utlandsförsamlingarna s. 387. — II. Sjömansvården i utländska hamnstäder

8. 400.

Förslaget till lag om kyrkofond............. 404

Förslaget till lag om ändring av prästlönereglering slag en.........433

Övriga författningsförslag......................438

Finansplaner m. m.........................439

Hemställan............................443

Stockholm 1932. Kungl. Hovboktryckcriot Iduns Tryckeri A.-B.

319627

Doktrin (1)

  1. Gunnar Prawitz, Prästboställena och pastoratregleringen, FT 1957 nr 3 s. 113, på s. 125 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:361 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:Is proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
  2. 2LJoU 1932:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1957 s. 113 Gunnar Prawitz, Prästboställena och pastoratregleringen s. 125 i texten