Med förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen
1932-03-11 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:196, Med förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen; given
Stockholms slott den 11 mars 1932.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet hållna protokoll vill Kungl. Majit
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande
Förslag
till
ändrad
lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen.
§2.
4:o. I grund---som helst.
Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen iakttagas:
Att protokoll,---icke uppenbara.
Att ej---femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner---skriften konfiskeras.
Att, där---skriften konfiskeras.
Att, då---sexton skillingar.
Att, i---femtio riksdaler.
Det skall---sexton skillingar.
Att protokoll---sexton skillingar.
Att ingen---sexton skillingar.
Att läkares---sexton skillingar.
Att handlingar---sexton skillingar.
Att till---sexton skillingar.
Att utdrag---femtio riksdaler.
Att till--— trehundra riksdaler.
Att uppgifter — — — femtio riksdaler.
Att för---trehundra riksdaler.
Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 16h käft. (Nr 196.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Att följande handlingar, nämligen:
till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker och försäkringsanstalter inkomna
handlingar, därifrån utgångna skrivelser samt där förda protokoll och
anteckningar, samtliga i vad de röra enskildas förhållanden till bank, sparbank
eller försäkringsanstalt,
till tillsynsmyndigheten över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
inkomna handlingar, därifrån utgångna skrivelser samt där förda protokoll och
anteckningar, samtliga i vad de röra vederbörande yrkesutövares enskilda affärer
eller andra personers ekonomiska förhållanden,
icke ma utlämnas, förrän femton år förflutit från handlingens datum, därest
icke vederbörande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar
nödigt. Den häremot bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylik handling,
vilken obehörigen utlämnats, bote femtio riksdaler.
Att ansökning — — — femtio riksdaler.
Att i---skriften konfiskeras.
Att av — — — skriften konfiskeras.
Att handlingar---skriften konfiskeras.
Att sådant,---själva huvudsaken.
I övrigt,---stadgat är.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
N. Gärd*.
Kungl. May.ts proposition nr 196.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprhisen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn skydd
mot offentliggörande av vissa sparbanksinspektionens och för säkring sinspektionens
handlingar m. m. samt anför:
»Den i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen fastslagna grundsatsen örn allmänna
handlingars tillgänglighet för envar med rätt att utgiva dem i tryck
är underkastad vissa inskränkningar. En av dessa avser bank- och fondinspektionens
handlingar. Sålunda stadgas i nyssnämnda moment, att följande brev
och handlingar icke må utlämnas, förrän femton år förflutit från brevets eller
handlingens datum, nämligen från bankinspektionen ■ till bank avlåtna ämbetsbrev,
de handlingar, varå desamma grundas, och svarsskrivelser å sådana ämbetsbrev,
samtliga i vad de röra enskildas förhållanden till bank, ävensom från
tillsynsmyndigheten över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet till
vederbörande yrkesutövare avlåtna ämbetsbrev, de handlingar, varå desamma
grundas, och svarsskrivelser å sådana ämbetsbrev, samtliga i vad de röra sagda
yrkesutövares enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden.
För den, som bryter mot nämnda förbud, så ock för den, som i tryck offentliggör
dylik handling, vilken obehörigen utlämnats, stadgas straffpåföljd (böter
femtio riksdaler).
I den proposition (nr 230) till 1929 års riksdag, vari till stärkande av tillsynen
över sparbankerna genom länsstyrelserna och av dessa förordnade allmänna
ombud framlades förslag om inrättande av en central tillsynsmyndighet,
sparbanksinspektionen, uttalade chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet,
att i likhet med vad som gällde beträffande bankinspektionen
stadgande torde böra införas i tryckfrihetsförordningen i syfte att vissa handlingar,
som rörde enskildas förhållanden till sparbank, icke finge utlämnas från
tillsynsmyndighet. Departementschefen fann emellertid avlåtande av förslag
örn sådan ändring redan till samma års riksdag icke vara erforderligt.
Efter det nämnda proposition av riksdagen bifallits och sparbanksinspektio
-
4
Kungl. May.ts proposition nr 196.
nen trätt i verksamhet, har sparbanksinspektören under åberopande av berörda
uttalande till statsrådsprotokollet i en den 7 december 1929 dagtecknad skrivelse
hos Kungl. Maj :t hemställt, att Kungl. Maj :t måtte avlåta proposition till
riksdagen med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen, avseende införandet
av bestämmelse, att ämbetsbrev mellan tillsynsmyndigheterna över sparbankerna
eller från tillsynsmyndighet till de allmänna ombuden och till sparbank
så ock de handlingar, varå breven grundades, tillika med svarsskrivelser
å sådana ämbetsbrev ävensom berättelser och brev från allmänna ombud till tillsynsmyndighet,
samtliga i vad de rörde enskildas förhållanden till sparbank,
icke finge utlämnas förrän femton år förflutit från brevets eller handlingens
datum. I skrivelsen har framhållits, att en dylik bestämmelse skulle i hög
grad underlätta sparbanksinspektionens handläggning av dess arbetsuppgifter.
Vidare har försäkringsinspektionen i skrivelse till Kungl. Majit den 22
februari 1932 under hänvisning till tidigare framställningar i ämnet hemställt,
att försäkringsinspektionen måtte i avseende å handlingars offentlighet
likställas med bank- och fondinspektionen. Till stöd för framställningen har
inspektionen framhållit, bland annat, att den fortgående utvecklingen av försäkringsväsendet
hade skärpt behovet av de påkallade ändringarna — något
som ej minst gällde kreditförsäkringsbranschen, som till sin karaktär vore
nära förbunden med kreditväsendet i bankerna och i betydande utsträckning
berörde enskildas förhållanden — samt att, sedan till lagen örn försäkringsrörelse
fogats bestämmelser örn skyldighet för försäkringsbolag att hos försäkringsinspektionen
inhämta medgivande till slutande av vissa återförsäkringsavtal,
införande av nyssnämnda stadganden i tryckfrihetsförordningen
än mer nödvändiggjorts.
Innan jag går in på frågan örn utsträckning av skyddet mot offentliggörande
till att omfatta jämväl vissa sparbanksinspektionens och försäkringsinspektionens
handlingar, torde något närmare beröras tillkomsten av gällande
sekretessbestämmelser rörande bank- och fondinspektionens handlingar samt de
ändringar däri, som sedermera funnits böra ifrågasättas.
Bank- och
fondinspektionens
handlingar.
Tillkomsten
av gällande
sekretessbestämmelser
rörande
bankinspektionens
handlingar.
1902.
Fråga örn införande av sekretessbestämmelser med avseende å bankinspektionens
handlingar väcktes redan vid 1902 års riksdag, då proposition (nr 44)
härom framlades. Därvid framhölls, bland annat, att det vore en konsekvens
av det i banklagstiftningen intagna stadgandet örn förbud att för allmänheten
yppa enskildas förhållanden till bank att ej heller skriftväxling mellan bankinspektionen
och bank, såvitt däri berördes enskildas förhållanden till banken,
finge offentliggöras. Saknaden av sekretessbestämmelse vore även ägnad att
förlama bankinspektionens verksamhet, eftersom det kunde befaras, att bankinspektionen
hellre skulle underlåta att, åtminstone i ringare fall, framställa
anmärkning med avseende å en banks skötsel än riskera, att inspektionens framställningar
och åtgärder, som kanske endast varit av förberedande natur, bleve
offentliggjorda. Det framlagda förslaget antogs med viss ändring av riksdagen
såsom vilande men vid följande års riksdag förkastades det av andra kammaren.
Att frågan fick denna utgång torde hava berott bland annat därpå, att
Kungl. May.is proposition nr 196.
5
den föreslagna sekretessen ansågs hava för stor omfattning; den avsåg nämligen
även handlingar, vari enskildas förhållanden till hank icke berördes.
Vid 1905 års riksdag fördes emellertid frågan ånyo fram, denna gång genom 1905 och
enskild motion (andra kammaren nr 198). Det då föreslagna stadgandet innebar,
att från bankinspektionen till bank avlåtna ämbetsbrev och de handlingar,
varå desamma grundades, ävensom svarsskrivelser å sådana ämbetsbrev icke
skulle få utlämnas, örn enskildas förhållanden däri berördes. Såsom skäl för att
sekretessen endast skulle avse skriftväxling mellan inspektionen och banker
samt de handlingar varå denna grundades anfördes, att i dylik skriftväxling,
vilken ofta avsåge utredning av frågor, som uppstode till följd av en inspektion
eller i anledning av bankernas månadsrapporter och årsredogörelser, måste enskildas
förhållanden ofta vidröras. Sådana skrivelser borde därför icke kunna
dragas under offentligheten och såsom en given följd därav icke heller de handlingar,
å vilka bankinspektionens skrivelse till bank grundades, såsom t. ex. förteckning
över bankens engagemanger eller andra anteckningar, som vid inspektion
gjorts ur bankens böcker. Däremot borde memorial, som avgåvos till chefen
för finansdepartementet av den då under departementschefen lydande bankinspektören,
samt de framställningar, bankinspektören gjorde hos länsstyrelse såsom
lokal tillsynsmyndighet över bank, kunna så avfattas, att enskildas förhållanden
till banken däri icke berördes; sådana memorial och ämbetsbrev krävde
därför intet skydd mot offentligheten. I motsats till vad konstitutionsutskottet
förordat 1902 föreslogs icke någon tidsbegränsning för sekretessens upprätthållande.
Skäl att införa sådan ansågs nämligen ej föreligga, om sekretessen
begränsades till att omfatta allenast den bankinspektionens korrespondens med
bankerna, som berörde enskildas förhållanden.
Detta förslag tillstyrktes av konstitutionsutskottet med två modifikationer.
Utskottet ansåg sålunda, att förbudet mot offentliggörande av de ifrågavarande
skrivelserna och handlingarna skulle gälla endast i den mån enskildas förhållanden
till bank däri berördes. Handling, i vilken enskildas förhådlanden berördes,
borde således ej i sin helhet undanhållas offentligheten utan endast till
den del däri upptoges enskildas namn samt detaljuppgifter om deras förhållanden
till bank. Vidare ansåg utskottet, att sekretessen borde upphöra, sedan
femton år förflutit från handlingens datum, enär efter så lång tids förlopp ett
offentliggörande icke kunde lända till men.
I enlighet med vad konstitutionsutskottet sålunda föreslagit antogs vid 1905
och 1906 års riksdagar ännu gällande bestämmelse rörande sekretess av bankinspektionens
handlingar.
Sedan Kungl. Majit år 1909 tillkallat kommitterad.e att biträda med revision X912 års
av tryckfrihetsförordningen, hemställde bankinspektionen i infordrat utlåtande,
att alla från bankinspektionen till bank avlåtna ämbetsbrev och de handlingar, till ny
varå dessa grundades, samt svarsskrivelser å sådana ämbetsbrev måtte i sin helhet
bliva hemliga, och detta utan begränsning till tid. Vidare hemställdes, att
även de mellan bankinspektionen och de allmänna ombuden hos bankerna växlade
skrivelserna borde hänföras till handlingar, som sålunda icke Unge utlämnas.
I sitt år 1912 avgivna betänkande förklarade kommitterade, att de
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
icke funnit si g böra förorda frångående av den princip, som vid tillkomsten av
det nuvarande stadgandet kraftigt hävdats, eller att sekretessen icke borde
sträcka sig utöver enskildas förhållanden till bank. Däremot funno de sakkunniga
det uppenbart, att den skriftväxling, sorn ägde rum mellan inspektionen
och de allmänna ombuden vid bankerna, borde likställas med de skrifter, som
inspektionen växlade med bankerna själva. Men då sekretessen vore begränsad
till enskildas förhållanden till bank, syntes detsamma böra gälla örn alla
övriga in- och utgående skrivelser och om de hos bankinspektionen befintliga
handlingar i allmänhet. Sekretessbestämmelsen borde sålunda avse till bankinspektionen
inkomna handlingar, därifrån utgångna skrivelser samt där förda
protokoll och anteckningar försåvitt de rörde enskildas förhållanden till bank.
Med hänsyn till de betänkligheter, som anförts mot sekretessens begränsande
till viss tid, föreslogs en förlängning av denna tid från femton till tjugofem
år. Förbudet att utlämna handlingar av nyss nämnt slag skulle dock ej vara
ovillkorligt; utlämnande skulle kunna ske, därest inspektionen för fullgörande
av siu uppgift så prövade nödigt. Kommitterade framhöllo nämligen, att örn
det för fullgörande av bankinspektionens uppgift under särskilda omständigheter
skulle vara erforderligt att bringa till en större eller mindre allmänhets
kännedom något som folie under sekretessbestämmelserna, torde avgörandet
härutinnan lämpligast överlämnas åt bankinspektionen själv. Faran för att en
dylik frihet skulle missbrukas torde vara alltför ringa för att man av denna
hänsyn skulle avhållas från att medgiva den.
I yttrande över 1912 års betänkande förklarade bankinspektionen, att förslaget
i vissa avseenden innebure en förbättring i förhållande till gällande stadgande.
1 detta hänseende framhölls bland annat, att stadgandets tillämpningsområde
utvidgats till att omfatta jämväl skriftväxling mellan bankinspektionen
och allmänna ombuden, att tiden för publicerandet av hemliga handlingar
utsträckts till tjugofem år, samt att sekretessen uttryckligen förklarats icke få
utgöra hinder för fullgörande av bankinspektionens uppgift. Emellertid vidhölle
inspektionen sin förut uttalade mening, att alla handlingar av ifrågavarande
slag i sin helhet borde hänföras till sådana, som icke finge utlämnas.
Sekretessens I anledning av tillkomsten av lagen den 16 maj 1919 örn fondkommissionsUning1
till rörelse och fondbörsverksamhet, enligt vilken dylik rörelse eller verksamhet
»fondin- skall stå under uppsikt av särskild tillsynsmyndighet (bank- och fondin
8handlingar,
sPektionen), utvidgades år 1921 ifrågavarande sekretessbestämmelse i tryckfrihetsförordningen
till att omfatta jämväl från bank- och fondinspektionen
till utövare av fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet avlåtna ämbetsbrev,
de handlingar, varå desamma grundades, och svarsskrivelser å sådana ämbetsbrev,
samtliga i vad de rörde sagda yrkesutövares enskilda affärer eller
andra personers ekonomiska förhållanden.
Motion 1934. Vid 1924 års riksdag väcktes genom motion fråga örn en ändring i tryckfrihetsförordningens
bestämmelser rörande hemlighållande av bank- och fondinspektionens
handlingar. I motionen framhölls, att genom denna bestämmelse
vore, sedan bankinspektionen utbrutits från finansdepartementet år 1907 och
blivit ett självständigt ämbetsverk, så gott som samtliga bankinspektionens åt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
7
gärder för kontroll över bankerna undandragna allmänhetens granskning, vik
ket icke förutsetts vid bestämmelsens tillkomst. Syftet med stadgandet vore
att från publicitet undandraga sådana meddelanden från bankinspektionen till
banker, som rörde enskilda personers kreditförhållanden. Detta syfte borde
på ett tillfredsställande sätt kunna vinnas därigenom att från publicitet undantoges
endast den del av ämbetsbrev och handlingar, som angåve kredittagarens
namn och kreditbeloppets storlek.
Konstitutionsutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande avstyrkte
motionen, erinrade bland annat om konstitutionsutskottets uttalande vid
1905 års riksdag att det i de ifrågavarande handlingarna blott vore enskildas
namn samt detaljuppgifter örn deras förhållanden till bank, som ej finge lämnas
åt offentligheten. Örn stadgandet i tillämpningen kommit att verka annorlunda
än vid dess tillkomst avsetts, vore tänkbart, att genom någon förtydligande
jämkning i stadgandet det allmännas intresse av offentlighet på det ifrågavarande
området skulle kunna bättre än nu tillgodoses utan att därmed berättigade
enskilda intressen åsidosattes eller bankinspektionens möjligheter till effektiv
kontroll kringskures. Då emellertid 1921 års riksdag (skrivelse nr 315) hos
Kungl. Maj :t anhållit örn en allmän revision av tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser,
torde jämväl det ifrågavarande spörsmålet komma under omprövning.
Sedan Kungl. Majit den 5 december 1924 uppdragit åt numera professorn 1997 års
Nils Herlitz att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga örn ändrade best.
ummelser rörande allmänna handlingars offentlighet, avlämnade Herlitz år ^nä ‘kand-''
1927 betänkande i frågan.1 Beträffande arten av de bank- och fondinspektio- tinnars
nens handlingar, som skulle hemlighållas, intog Herlitz samma ståndpunkt som
kommitterade 1912; hemlighållandet borde avse icke endast såsom i gällande
rätt ''från bankinspektionen till bank avlåtna ämbetsbrev, de handlingar, varå
desamma grundas, och svarsskrivelser å sådana ämbetsbrev’ utan ''till bankinspektionen
inkomna handlingar, därifrån utfärdade expeditioner samt där förda
protokoll och anteckningar’. Dylika handlingar skulle emellertid hemlighållas
endast i den mån de avsåge enskildas förhållanden till bank. I detta avseende
föreslogs bibehållande av det i gällande bestämmelse använda uttrycket ’i vad
de röra enskildas förhållanden till bank’, vilket ansågs med full tydlighet uttrycka
den avsedda innebörden med stadgandet. Med anledning av konstitutionsutskottets
uttalande vid 1924 års riksdag framhölls, att örn stadgandet någon
gång tolkats annorlunda, syntes missförståndet vara så påtagligt, att lagändring
ej behövdes för dess undanröjande. I anslutning till 1912 års förslag
föreslogs, att ifrågavarande handlingar finge offentliggöras, därest inspektionen
''för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt’. Därvid påpekades,
att även utan dylikt förbehåll upplysningar, som funnes i hemliga handlingar,
torde kunna av myndigheten själv utan hinder av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser offentliggöras. Förbehållet ansågs dock böra upptagas
för att bereda möjlighet att utlämna själva den hemliga handlingen. Beträffande
sekretesstidens längd föreslogs ett bibehållande av den nuvarande be
1
Statens oft''. utreda. 1927: 2.
8
Kungl. Maurts proposition nr 196.
stämmelsen om femton år, enär i de infordrade yttrandena ingen anledning givits
för en utsträckning av tiden. Liknande bestämmelser föreslogos ifråga örn
handlingar hos tillsynsmyndighet över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.
I yttrande över Herlitz’ förslag har bank- och fondinspektionen icke gjort
någon annan erinran mot förslaget än att sekretesstiden syntes inspektionen
böra bestämmas till tjugofem år.
Sparbanks- I det av Herlitz år 1927 avgivna betänkandet upptogs till behandling
tionens jämväl frågan angående skydd för handlingar hos tillsynsmyndighet över sparhandlingar
banker. Denna fråga hade i yttrande i anledning av Herlitz’ utredningsuppm‘
m'' drag berörts av länsstyrelsen i Gotlands län, som ifrågasatt, huruvida icke vad
som stadgades i tryckfrihetsförordningen angående bank- och fondinspektionen
borde äga motsvarande tillämpning i fråga örn länsstyrelse i egenskap
av tillsynsmyndighet över sparbanker. Därvid framhölls, att det visserligen
stadgades i instruktionen för allmänna ombud med uppdrag att övervaka
sparbankers förvaltning, att ombudet, örn säkerhet för lån ansåges icke
vara betryggande, vid anmälan härom skulle utmärka lånet allenast med dess
nummer, men att detta icke uteslöte, att i förklaringar, som länsstyrelsen infordrade
från sparbanker, vilka varit föremål för anmärkning, personliga förhållanden
kunde komma att beröras.
Med anledning av den sålunda väckta frågan framihölls i betänkandet, att -—
örn ock ett stadgande angående ifrågavarande tillsynsmyndighet syntes mindre
angeläget — det dock principiellt finge anses riktigast att behandla där förekommande
handlingar på samma sätt som bankinspektionens handlingar. I enlighet
härmed upptogs i det i betänkandet framlagda förslaget enahanda bestämmelser
i fråga örn tillsynsmyndighet över sparbanker som beträffande bankinspektionen.
Sedermera har, på sätt framgår av den inledningsvis berörda propositionen
(1929: 230) med förslag bland annat örn inrättande av en särskild sparbanksinspektion
och sparbanksinspektörens år 1929 i ämnet ingivna framställning,
behovet av sekretessbestämmelser i överensstämmelse med 1927 års förslag
framträtt med ökad styrka.
Försäk- I den proposition till 1902 års riksdag, där frågan örn sekretess för bankspekUonéns
inspektionens handlingar först väcktes, föreslogs även förbud mot utlämnande
handlingar, av handlingar hos försäkringsinspektionen. Till stöd härför anfördes i propositionen,
att, då vad i fråga örn bankinspektionen anförts ägde väsentligen
samma giltighet beträffande inspektionen över försäkringsanstaltema, den
beträffande bankinspektionen ifrågasatta föreskriften syntes böra omfatta även
handlingar tillhörande försäkringsinspektionen.
Konstitutionsutskottet avstyrkte emellertid förslaget i denna del, därvid utskottet
anförde:
Utskottet hyste rörande denna fråga en annan uppfattning än den, som uttalats
av chefen för justitiedepartementet. Försäkringsanstalter vore nämligen
icke, såsom departementschefen gjort gällande, uti nu ifrågavarande hänseende
fullt jämförliga med bankerna, utan borde i regel vara underkastade största
Kungl. Majlis proposition nr 190.
9
möjliga publicitet. Då i propositionen för övrigt icke anförts några skäl till
stöd för förslaget samt då i allt fall med den ifrågasatta ändringen i tryckfrihetsförordningen,
i den mån sådan kunde anses erforderlig, utan olägenhet
torde kunna anstå, till dess väntad lagstiftning angående f ö rsäkri ngs an s tal tema
romme under omprövning, hade utskottet ansett sig sakna skäl att tillstyrka
bifall till propositionen i denna del.
Sedan kommitterade år 1909 tillkallats för revision av tryckfrihetsförordningen,
hemställde försäkringsinspektionen i infordrat utlåtande samma år, att
i tryckfrihetsförordningen måtte angående försäkringsinspektionens handlingar
införas ett stadgande av liknande innehåll som det, vilket år 1906 införts beträffande
bankinspektionen. Försäkringsinspektionen anförde härom:
Uti 135 § av lagen örn försäkringsrörelse den 24 juli 1903 vore stadgat, att
vad försäkringsinspektionen vid granskning av räkenskaper och handlingar eller
vid bolagsstämma kunde hava erfarit angående enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden ej finge för allmänheten yppas, varjämte stadgades
straffpåföljd för brott däremot. Den tystnadsplikt, som härigenom ålades försäkringsinspektionen,
kunde, sedan år 1909 i tryckfrihetsförordningen införts
förbud att under viss tid utlämna för officiell statistik lämnade uppgifter, under
nämnda tid iakttagas beträffande sådana enskildas förhållanden, som i dessa
uppgifter berördes, exempelvis enskildas av bolagen erhållna inteckningslån
och dylikt. Men beträffande övriga till inspektionen inkomna handlingar kunde
förenämnda tystnadsplikt icke iakttagas, då dessa handlingar utan undantag
vore att betrakta såsom offentliga. Detta hade även haft till följd, att
inspektionen ansett sig icke kunna med sitt arkiv införliva exempelvis avskrifter
av försäkringsbolagens återförsäkringskontrakt, då härvidlag i förhållande
till bolaget motparten torde vara att betrakta såsom enskild. Återförsäkringskontraktens
bestämmelser örn provisioner och dylikt vöre även av den natur,
att ett offentliggörande av desamma skulle vara synnerligen olämpligt. Skriftliga
berättelser från de av inspektionen i enlighet med 135 § försäkringslagen
utsedda revisorerna omöjliggjordes dessutom i de fall, då i desamma enskildas
förhållanden vidrördes. Särskilt beträffande återförsäkringskontrakten hade
omöjligheten av att kunna undantaga vissa inspektionens handlingar från offentligheten
visat sig medföra avsevärda olägenheter, vilka naturligen bleve
större ju mera omfattande inspektionens verksamhet bleve.
I 1912 års betänkande föreslogs i fråga örn försäkringsinspektionens handlingar
enahanda regler som för bankinspektionens handlingar. Härom anförde
kommitterade:
På sätt försäkringsinspektionen framhållit, förelåge tydligen en i ögonen
fallande oegentlighet i den rådande bristen på överensstämmelse mellan 135 §
i lagen örn försäkringsrörelse och gällande tryckfrihetsförordning. Att den nu
jämlikt sistnämnda förordning rådande offentlighetsprincipen understundom
faktiskt lade hinder i vägen för ifrågavarande ämbetsverk i dess verksamhet
torde icke heller kunna förnekas. I och för sig enskilda förhållanden, som,
så länge de endast rörde vederbörande försäkringsanstalt, ansåges böra hemlighållas,
syntes icke heller böra bliva helt underkastade offentlighet endast
därför, att de, merendels alldeles utan den enskildes förskyllan, måste på ett
eller annat sätt blottas inför en inspekterande myndighet. Kommitterade kunde
icke heller finna, att en utsträckning av vad för bankinspektionen under motsvarande
förhållanden gällde även till nu ifrågavarande ämbetsverk skulle med
iakttagande av samma försiktighet som i fråga örn det förra verka det offentliga
granskningsintresset till skada.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 1 6 4 käft. (Nr 196.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Departe
ments
chefen.
I yttrande, som infordrats sedan åt Herlitz uppdragits att utarbeta förslag
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, framhöll
försäkringsinspektionen, att det i 1912 års betänkande föreslagna stadgandet
rörande försäkringsinspektionens handlingar vore erforderligt till vinnande av
överensstämmelse mellan tryckfrihetsförordningen och bestämmelsen i 227 §
lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse, att vad försäkringsinspektionen
eller dess ombud vid granskning av böcker, räkenskaper och handlingar eller
vid bolagsstämma kunde hava erfarit angående enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden ej finge yppas för allmänheten.
I det av Herlitz avgivna betänkandet föreslogs samma bestämmelse i fråga
örn försäkringsinspektionens handlingar som beträffande bankinspektionens.
Försäkringsinspektionen uttalade i avgivet yttrande sin anslutning till detta
förslag.
Frågan om skydd mot offentliggörande av handlingar på detta område har
sedermera, såsom inledningsvis framhållits, ånyo framförts av försäkringsinspektionen,
som med styrka understrukit angelägenheten av tillkomsten av
bestämmelser i nu angiven riktning.
De ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om skydd mot offentliggörande
av vissa handlingar, som påkallats från sparbanksinspektionens och
försäkringsinspektionens sida, innebära såsom framgår av det anförda, att bestämmelser
motsvarande de för bank- och fondinspektionens handlingar gällande
meddelas jämväl i fråga örn handlingar hos tillsynsmyndighet över sparbanker
och försäkringsanstalter. Det kunde visserligen synas naturligast, att
dessa frågor behandlades i samband med spörsmålet örn en allmän revision av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet,
varom riksdagen i skrivelse år 1921 hemställt. Nämnda spörsmål har,
sedan tillkallad sakkunnig verkställt utredning i ämnet och avgivit betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser, vid olika tillfällen varit föremål för
övervägande inom justitiedepartementet. Hinder har likväl hittills mött att
taga slutlig ställning till detta förslag. Från sparbanksinspektionens och försäkringsinspektionens
sida har emellertid gjorts gällande, att det med hänsyn
till dessa myndigheters verksamhet vore högst nödigt, att de av dem äskade
ändringarna i tryckfrihetsförordningen snart komme till stånd. Frågan härom
lärer ock kunna utan olägenhet behandlas fristående. Med hänsyn härtill har
jag för att proposition rörande eventuella ändringar i tryckfrihetsförordningen
i nämnda avseenden må kunna föreläggas årets riksdag, vilken är den sista
under innevarande valperiod, ansett mig böra till särskild behandling upptaga
dessa frågor.
Vad först angår handlingar hos tillsynsmyndighet över sparbanker får jag
erinra örn att redan i den proposition till 1929 års riksdag, vari föreslogos de
numera genomförda ändringarna i sparbankslagen, avseende skärpning av tillsynen
över sparbankerna bland annat genom sparbanksinspektionens inrättande,
av vederbörande departementschef framhållits, att i tryckfrihetsförordningen
torde böra införas bestämmelser till förhindrande att handlingar hos tillsyns
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
11
myndighet över sparbanker bleve tillgängliga för allmänheten, såvitt enskildas
förhållanden till sparbank däri berördes. Skäl föreligger ej heller att låta sparbanksinspektionens
handlingar i förevarande avseende vara underkastade andra
bestämmelser än dem, som gälla i fråga örn handlingar hos bank- och fondinspektionen.
Lagen örn sparbanker innehåller i likhet med lagen örn bankrörelse
förbud mot att i oträngt mål yppa enskilds förhållande till banken och
det är då föga ändamålsenligt, att allmänheten äger rätt att ur handlingar,
som förvaras hos sparbanksinspektionen, taga del av där förefintliga upplysningar
rörande dylika förhållanden, medan dessa kunna antagas ännu vara aktuella.
Det synes också naturligt, örn sparbanksinspektionen med hänsyn härtill
finner det betänkligt att från sparbanker och allmänna ombud infordra
skriftliga upplysningar rörande sådana frågor, som ej böra vara tillgängliga
för allmänheten. Att bristen på sekretessbestämmelser därför, såsom framhållits
från inspektionens sida, är ägnad att försvåra dess arbete, synes mig uppenbart.
Yad nu är sagt i fråga örn sparbanksinspektionen torde med hänsyn till
den tillsyn över sparbankerna, som enligt sparbankslagen åvilar länsstyrelserna,
äga sin tillämpning även å dem.
Med avseende å handlingar hos försäkringsinspektionen har från denna myndighets
sida vid flera tillfällen framhållits behovet av bestämmelser örn skydd
mot handlingars offentliggörande, liknande dem för bank- och fondinspektionens
handlingar gällande. Därvid har erinrats örn den bristande överensstämmelse,
som finnes mellan lagen örn försäkringsrörelse och tryckfrihetsförordningen.
Medan förstnämnda lag stadgar förbud att för allmänheten yppa vad försäkringsinspektionen
eller dess ombud vid granskning av försäkringsbolags böcker,
räkenskaper och handlingar eller vid bolagsstämma erfarit angående enskildas
personliga och ekonomiska förhållanden, medgiva tryckfrihetsförordningens bestämmelser
envar rätt att ur försäkringsinspektionens handlingar — med undantag
av uppgifter, som inkommit för statistiskt syfte, beträffande vilka särskilda
sekretessbestämmelser meddelats — inhämta dylika för allmänheten ej avsedda
upplysningar. Även har framhållits, att bortsett från de olägenheter, som härav
kunde följa för den enskilde, förhållandet vore ägnat att försvåra inspektionens
verksamhet, vilken olägenhet med den fortgående utvecklingen av försäkringsväsendet
och försäkringsinspektionens verksamhet allt mer framträtt. Att
sekressbestämmelser på förevarande område numera äro erforderliga lärer icke
kunna jävas, och förslag härom har senast framlagts i det år 1927 avgivna
betänkandet. Då sekretessen bör begränsas till enskildas förhållanden till försäkringsanstalt,
torde den av konstitutionsutskottet 1902 framhållna synpunkten,
att försäkringsanstalterna böra vara underkastade största möjliga publicitet,
härigenom ej trädas för nära.
De erforderliga bestämmelserna torde i fråga örn såväl tillsynsmyndighet
över sparbanker som i fråga om försäkringsinspektionen böra upptagas i anslutning
till stadgandena rörande bank- och fondinspektionens handlingar.
Härvid lära emellertid dessa stadganden böra undergå någon jämkning. Såsom
framgår av det föregående har bank- och fondinspektionen vid skilda
tillfällen framhållit angelägenheten av att sekretessbestämmelsernas till
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
lämpningsområde utvidgades till att avse alla hos inspektionen förvarade
handlingar, därvid bland annat understrukits vikten av att jämväl skriftväxlingen
mellan inspektionen och de allmänna ombuden komme att inbegripas
under skyddet. Såvitt sparbanksinspektionen angår är motsvarande skriftväxling,
enligt vad jag erfarit, av än större betydelse för fullgörande av dess
uppgift och behovet av skydd för samma skriftväxling följaktligen särskilt
trängande. Försäkringsinspektionen har för sitt vidkommande påpekat betydelsen
av att berättelser från de av inspektionen utsedda revisorerna icke bliva
föremål för offentlighet samt jämväl i övrigt framhållit angelägenheten av
att upplysningar örn enskildas förhållanden icke finge inhämtas ur försäkringsinspektionens
handlingar överhuvud taget. I anslutning till vad nämnda
myndigheter sålunda förordat och på sätt jämväl föreslagits i 1912 och 1927
års betänkanden torde bestämmelserna böra avse samtliga till respektive tillsynsmyndigheter
inkomna eller därifrån utgångna skrivelser så ock där förvarade
andra handlingar, i vad de röra vissa enskilda förhållanden.
I fråga örn sekretesstidens längd har bank- och fondinspektionen hemställt,
att denna måtte utsträckas från nuvarande femton år till tjugofem år, vilket
föreslagits i 1912 års betänkande. Från sparbanksinspektionens och försäkringsinspektionens
sida har någon ändring i gällande tidsbegränsning icke
ifrågasatts. Då 1921 års riksdag vid sin anhållan örn en allmän revision av
tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser uttalat, att en omprövning
borde företagas, huruvida icke en förkortning kunde ske av nu stadgade sekretesstider,
har jag icke ansett mig böra i samband med förevarande partiella
ändring i dessa bestämmelser föreslå en rubbning i denna del.
I likhet med vad som föreslagits i betänkandena 1912 och 1927 har jag funnit
lämpligt att stadgande införes därom, att meddelad sekretessbestämmelse icke
utgör hinder för respektive tillsynsmyndighet att offentliggöra handlingar,
därest myndigheten för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.
I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till ändrad lydelse av § 2 i:o tryckfrihetsförordningen.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag samt hemställer, att förslaget
måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
320891
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1932:30 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr SO s. 1 i texten