Angående vissa ändringar av bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor, m. m
1932-02-26 · 54 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 53 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:200, Angående vissa ändringar av bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor, m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar av
bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor, m. m.; given
Stockholms slott den 26 februari 1932.
•
Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd.
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anför:
I anslutning till ett utav jordbruksutredningen den 22 januari 1930 avgivet
betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden framlade
Kungl. Maj:t i proposition till 1930 års riksdag (nr 268) vissa förslag angående
åtgärder för främjande av jordbrukets kreditkasserörelse. Sedan
riksdagen med smärre ändringar bifallit förslagen (skr. nr 378), utfärdade
Kungl. Majit i anledning av riksdagens sålunda fattade beslut den 3 juli
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. Ilis hafi. (Nr 200.)
Inledning.
Grunddragen
av jordbrukskasseorganisationen
enligt
1930 ars riksdagsbeslut.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
1930 dels förordning om jordbrukets kreditkassor (nr 317), dels ock förordning
angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor (nr 318).
Genom dessa förordningar, som trädde i kraft den 1 oktober 1930, upphävdes,
med den inskränkning som föranledes av vissa övergångsbestämmelser,
kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det
allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit, kungörelsen den
18 juni 1915 (nr 237) angående godkännande från det allmännas sida av
vissa jordbrukskassor och kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597) angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.
Den kreditorganisation, som sålunda reglerats, består av jordbrukskassor
såsom lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar
med hänsyn till verksamhetsområdet av minst 10 jordbrukskassor,
samt, såsom ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,
Svenska jordbrukskreditkassan.
Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse
genom att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över
sådana kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet. Därest jordbrukskreditkassans
förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess
egna tillgängliga medel, äger jordbrukskreditkassan infordra erforderliga
tillskott från centralkassorna. För jordbrukskreditkassans förbindelser
svara centralkassorna i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna
kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Kan
en centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av
denna ansvarighet åligger centralkassan, äro övriga centralkassor efter
nyssnämnda grund ansvariga för bristen. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan
har staten ställt till förfogande svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till
ett nominellt belopp av 15 miljoner kronor. Obligationerna tillhöra fortfarande
staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem,
så länge jordbrukskreditkassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.
Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet skall anskaffas
genom upplåning. Sammanlagda beloppet av jordbrukskreditkassans
upplåning får emellertid icke uppgå till mer än fem gånger beloppet
av nämnda grundfond. Grundfonden, som är avsedd att tjäna som
säkerhet för kassans upplåning, får av jordbrukskreditkassans styrelse,
efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret, tillfälligtvis anlitas
för fullgörande av kassans förbindelser, därvid dock skall iakttagas, att
grundfonden efter plan, som av fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes,
inom feni år skall återställas till sin förutvarande storlek. Jordbrukskreditkassan
är skyldig gottgöra staten, vad staten till följd av kassans åtgärd
nödgas utgiva i ränta å obligationerna. Hava grundfondsobligatio
-
Kungl. Majlis proposition Nr 200.
3
ner tagits i anspråk till belopp av nominellt en miljon kronor, får jordbrukskreditkassan
icke verkställa ytterligare upplåning med mindre
Kungl. Majit, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, därtill
lämnar tillstånd. Jordbrnkskreditkassan skall förvaltas av en på visst
sätt utsedd styrelse. För tiden intill dess kassans första ordinarie ombudsstämma
hölls i juni 1931 ombesörjdes förvaltningen emellertid av en särskilt
tillsatt interimsstyrelse.
Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med
begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna hava till uteslutande
syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas uteslutande
ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma
syfte. För att jordbrukskassa skall kunna erhålla kredit från
centralkassa liksom för att centralkassa i sin ordning skall kunna få kredit
från Svenska jordbrukskreditkassan fordras, att den kreditsökande
kassan vunnit godkännande av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse
har sitt säte. Godkännande lämnas allenast under förutsättning, att
kassan uppfyller vissa i det följande angivna krav i fråga örn ansvarighet
och insatser med mera. Då godkännande meddelas åt centralkassa,
skall länsstyrelsen tillika förordna ett ombud att å det allmännas vägnar
öva tillsyn över centralkassans och till densamma anslutna jordbrukskassors
förvaltning och verksamhet, vilket ombud skall deltaga i den årliga
revisionen av centralkassans förvaltning och är berättigat att även eljest
taga kännedom örn centralkassan och till densamma anslutna jordbrukskassors
protokoll och bokföring samt värdehandlingar och kassabehållning.
Till medlem i jordbrukskassa får icke antagas annan än i Sverige bosatt
svensk undersåte eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål
att idka jordbruk. Medlems insats får icke understiga 5 kronor för
varje andel, som medlem äger i kassan. Antalet andelar, varmed medlem
får vara delaktig i kassan, är på visst sätt begränsat uppåt. Av de såsom
insatser tecknade belopp skola 70 procent sammanföras under benämningen
jordbrukskassans insatskapital. Tili den del, insats tillförts insatskapitalet,
skall den återgäldas vid medlems utträde ur kassan.
Den personliga ansvarigheten får i jordbrukskassas stadgar icke bestämmas
lägre än till 50 kronor för varje andel. Medlemmarna i kassan skola
vid behov vara underkastade uttaxering i viss omfattning. Från kassans
årsvinst skall efter vissa närmare angivna grunder avsättning göras till
reservfond. I den mån årsvinsten icke åtgår för sagda ändamål, kan till
medlemmarna återgäldas belopp, som enligt vad nyss nämnts under något
föregående år å dem uttaxerats. I den män årsvinsten icke skall avsättas
till reservfond eller användas till återgäldande av tidigare uttaxering, kan
jordbrukskassa lämna medlemmarna utdelning å deras insatser, till den
del desamma tillförts insatskapitalet, dock ej efter högre räntefot än medlemmen
skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet i stället under året inne
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
stått å sparkasseräkning i centralkassan, och i varje fall icke efter högre
räntefot än 5 procent.
Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad till medlemmarna. Det
högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av sådan kassa beredas
en och samma medlem, (medlems lånemaxiinum) skall vara i stadgarna
bestämt och får ej sättas högre än till 200 kronor för varje andel,
varmed medlemmen är delaktig i kassan. Utan hinder härav kan dock
medlem i vissa fall erhålla lån mot säkerhet av inteckning, i den mån
inteckningens kapitalvärde ligger inom 6/io av den intecknade fastighetens
jordbruksvärde enligt gällande taxering. — Någon inlåningsrörelse
får kassan icke för egen räkning bedriva.
Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att i fråga örn den allmänna
skötseln av sin rörelse och räkenskapsföring ställa sig centralkassans anvisningar
till efterrättelse samt att lämna av centralkassan utsedd revisor
de tillfällen att taga del av sina höcker och värdehandlingar m. m., som
erfordras för att revisorn skall kunna ordentligt fullgöra sitt uppdrag.
Till medlem i centralkassa kan enligt förordningen örn jordbrukets kreditkassor
endast intagas godkänd jordbrukskassa. Genom förordningen
angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor har emellertid berens
möjlighet till medlemskap i centralkassa även för andra inom centralkassans
verksamhetsområde lokaliserade ekonomiska föreningar, vilkas
medlemmar äro personligen ansvariga för dess förbindelser och vilka
hava till ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon till jordbruket
hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av genom jordbruket
med tillhörande binäringar vunna produkter.
Beträffande jordbrukskassas anslutning till centralkassa gäller, att jordbrukskassa,
som ingår i centralkassa, skall för varje fullt tal av 20 i jordbrukskassan
tecknade andelar teckna en insats å 10 kronor i centralkas
san. Insats skall inbetalas kontant och tillföres oavkortad en särskild
fond, benämnd centralkassans säkerhetsfond, till vilken jämväl såsom regel
centralkassans hela årsvinst, sedan avdrag skett för täckande av möjligen
förefintlig brist från föregående år, skall föras. Insats får icke av
jordbrukskassan återbekommas vid utträde ur centralkassan, och utdelning
å insats får icke lämnas.
Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor
för varje i jordbrukskassan tecknad andel. Centralkassas kreditgivning
får icke äga rum till andra än medlemmar, och jordbrukskassa får icke
beredas kredit till högre belopp än som motsvarar det sammanlagda lånemaximum,
som gäller för kassans medlemmar, dock med visst undantag
för lån mot säkerhet av inteckning. — I motsats mot jordbrukskassa äger
centralkassa även driva inlåningsrörelse. — Centralkassa är skyldig vidtaga
erforderliga åtgärder för sakkunnig uppsikt över och revision av
anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning. Å andra sidan är
centralkassan underkastad tillsyn och revision av jordbrukskreditkassan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
5
Yad angår förenämnda andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
skola de vid anslutning till centralkassa ingå med minst en andel ä
10 kronor. Av insatserna skola 20 procent överföras till centralkassans
säkerhetsfond. Återstoden skall sammanföras under benämningen andelsföreningars
insatskapital. Förening, som bär avses, ansvarar för centralkassans
förbindelser med 200 kronor för varje andel, föreningen äger i
kassan. I avgörandet av kassans angelägenheter äger föreningen deltaga
allenast med Vio röst. Kredit till förening får icke beviljas annat än mot
fullgod säkerhet och högst till ett belopp av 1,000 kronor för varje i kassan
tecknad andel. Centralkassas sammanlagda utlåning till sådana föreningar
får icke överstiga Vao av det sammanlagda lånemaximum, som
gäller för medlemmarna i de till kassan anslutna jordbrukskassorna. I
övrigt äro dessa föreningar i fråga örn rättigheter och skyldigheter likställda
med till centralkassorna anslutna jordbrukskassor.
För närvarande finnas sex centralkassor, nämligen Mälarprovinsernas
centralkassa, med verksamhetsområde omfattande Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands och viss del av Uppsala län, Malmöhus läns centralkassa,
omfattande Malmöhus län, Södra Sveriges centralkassa, omfattande
Kristianstads, Blekinge, Kronobergs, Kalmar och Hallands län, Skaraborgs
läns centralkassa, omfattande Skaraborgs och Älvsborgs län, Gävleborgs
läns centralkassa, omfattande Gävleborgs län och viss del av Uppsala
län, samt Mellersta Norrlands centralkassa, omfattande Jämtlands
och Västernorrlands län.
I skrivelse till Kungl. Majit den 24 januari 1931 har interimsstgrelsen
för Svenska jordbrukskreditkassan föreslagit, dels att förberörda, centralkassorna
medgivna rätt till inlåning måtte i angivna avseenden utsträckas,
dels ock att viss ändring måtte vidtagas i bestämmelserna rörande
jordbrukskassas insats i centralkassa.
I skrivelse till Kungl. Majit den 30 januari 1931 har jordbr uksutredningen
föreslagit vissa ändringar i förordningen angående rätt för centralkassa
för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor i syfte att möjlighet att bliva medlem i
centralkassa må beredas jämväl för ekonomiska föreningar utan personlig
ansvarighet.
I anledning av nämnda skrivelser hava under februari och mars månader
1931 utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, statskontoret, bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksgäldsfullmäktige oell riksbanksfullmäktige
samt länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs
och Jämtlands län. Sistnämnda länsstyrelse har vid sina utlåtanden
fogat yttranden från Jämtlands läns hushållningssällskap. Jämväl Överståthållarämbetet
har, efter remiss, inkommit med yttranden iiver förslagen,
i fråga örn jordbruksutredningens skrivelse dock allenast av det inne
-
Inkomna
framställ
ningar.
Gällande bestämmelser.
6 Kungl. May.ts proposition Nr 200.
håll, att, enär förslaget icke vore av nämnvärd betydelse för ämbetets verksamhetsområde,
ämbetet icke hade något att i anledning av förslaget anföra.
Emellertid har Överståthållarämbetet vid sistnämnda yttrande fogat
ett av ämbetet infordrat utlåtande från Mälarprovinsernas centralkassa.
Vidare hava utlåtanden avgivits över interimsstyrelsens förslag av jordbr
uksutredningen samt över jordbruksutredningens förslag av interimsstyrelsen
och av Sveriges allmänna lantbrukssällskap.
Sedermera har Svenska jordbrukskreditkassan i skrivelse den 21 januari
1932 hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder till säkerställande
åt jordbrukskreditkassan av en upplåning under budgetåret 1932/1933
till ett belopp av 10 miljoner kronor.
Över sistnämnda skrivelse hava utlåtanden avgivits av riksgäldsfullmäktige
och riksbanksfullmäktige samt jordbruksutredningen.
T. Förslaget om utvidgad inlåningsrätt för centralkassa.
Enligt lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit äger Kungl. Majit på villkor, som
prövas lämpliga, giva godkänd sådan kassa tillstånd att från allmänheten
mottaga insättningar å sparkasseräkning så ock, i den mån särskilda omständigheter
föranleda därtill, å viss eller vissa andra bankmässiga räkningar
av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala
insatt belopp. Lagen tillkom i samband med omförmälda, nu upphävda
kungörelser den 18 juni 1915 (nr 236 och 237). Genom berörda lagstadgande
har möjlighet berette att utöka den inlåningsrörelse, vartill
centralkassorna redan därförutan kunde berättigas på grund av deras karaktär
av ekonomiska föreningar, nämligen i fråga örn insättningar från
egna medlemmar och från underföreningars medlemmar.
I § 29 i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets kreditkassor
stadgas, att centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning
å sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning samt
av anslutna jordbrukskassor och deras medlemmar dessutom å checkräkning.
I fråga örn sparkasseräkning gäller, att en och samma insättares
tillgodohavande icke får annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver 4,000 kronor, och att kassan icke får ikläda sig
skyldighet att återbetala insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning,
styrelsen dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan
olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång. Beträffande depositions- och kapitalräkning har
Kungl. Majit genom särskilda beslut förordnat, att en och samme insättares
sammanlagda tillgodohavande å sistnämnda båda slag av räkningar
icke får annorledes än genom å kapitalräkning upplupen räntas läggande
till å sådan räkning innestående kapital ökas utöver 15,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. 7
Enligt § 31 i samma förordning får centralkassas inlåning å bankmässiga
räkningar icke överskrida ett belopp, motsvarande två gånger den
ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt
liava för centralkassans förbindelser. Enligt § 30 skall centralkassa
vara skyldig redovisa viss kassareserv i vissa i stadgandet närmare
angivna värdehandlingar eller fordringar.
Såsom förut nämnts äger jordbrukskassa icke för egen räkning driva inlåningsrörelse.
Jordbrukskassa kan emellertid, i den ordning som av
Svenska jordbrukskreditkassans styrelse bestämmes, såsom ombud för den
centralkassa, till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga medel för
insättning i centralkassan.
Utöver vad som framgår av det nyss anförda är centralkassas för jordbrukskredit
möjlighet till inlåning begränsad dels genom bestämmelserna
i 58 § i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet och
59 § i lagen av samma dag (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad, enligt
vilka kommuns penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära
förestående utbetalningar, skola för kommunens räkning insättas hos
bank eller å postgirokonto, dels ock på grund av stadgandena i lagen den
27 juni 1924 (nr 320) örn förmynderskap och därmed sammanhängande författningar,
enligt vilka hinder föreligga för insättande i centralkassa av
förmyndarmedel.
Före tillkomsten av nu gällande förordningar rörande kreditkassor välförhållandet
delvis annorlunda. Enligt 1915 års kungörelse angående jordbrukskassor
kunde till medlem i sådan kassa intagas icke blott, såsom nu
är fallet, i Sverige bosatt svensk undersåte och här i landet registrerat
aktiebolag med ändamål att idka jordbruk utan även här registrerad ekonomisk
förening och svensk kommun. Jordbrukskassa ägde för egen räkning
bedriva inlåning å sparkasseräkning från sina medlemmar och från
medlemmar i anslutna ekonomiska föreningar ävensom öppna kreditivräkning
eller löpande räkning med medlem i kassan för vissa låneändamål.
Enligt 1915 års kungörelse angående eentralkassor kunde inlåning till
dessa kassor ske från anslutna jordbrukskassor å sparkasseräkning, depositionsräkning,
upp- och avskrivningsräkning samt löpande räkning. Från
anslutna jordbrukskassors medlemmar kunde inlåning ske å sparkasseräkning.
På grund av särskilda enligt förenämnda lag med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit lämnade medgivanden ägde
centralkassorna därjämte rätt till inlåning från allmänheten å sparkasse-,
depositions- och kapitalräkniiig.
I det förut omförmälda betänkande, som ligger till grund för 1930 års
förordningar i ämnet, föreslog jordbruksutredningen på skäl, vartill jag
återkommer i annat sammanhang, att ekonomiska föreningar icke måtte
Tidigare bestämmelser.
.7 or dbruksutredningen
är 1930.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Yttranden
över jordbrulcsut
redningens
förslag
1930.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
få ingå sorn medlemmar i jordbrukskassa. Beträffande möjligheten för
svensk kommun att ingå som medlem i dylik kassa framhöll jordbruksutredningen,
att motivet till denna möjlighet huvudsakligen torde ligga dari.
att kommuner därigenom skulle få intresse av att gynna kassan genom insättningar.
Emellertid vore det enligt jordbruksutredningen ovedersägligt,
att jordbrukskassornas inlåningsrörelse under tiden från tillkomsten
av 1915 års författningar icke utvecklats till sådan omfattning, som man
haft anledning hoppas vid kassornas tillkomst. Då man sannolikt icke heller
kunde förvänta, att denna inlåningsrörelse skulle inom överskådlig tid
bliva av sådan storlek, att det kapital, som på denna väg hopbragtes, kunde
bliva av större betydelse vid kreditbehovets tillgodoseende, och då inlåningsrörelsen
i hög grad komplicerade jordbrukskassornas organisation
och verksamhet, syntes det jordbruksutredningen, att inga skäl talade för
att kassornas rätt till inlåning bibehölles. Enligt jordbruksutredningens
mening borde inlåningen koncentreras hos centralkassorna, vilka därvid
med fördel kunde anlita de till dem anslutna lokala kassorna såsom ortsombud
för uppsamling av sparmedel. Vid sådant förhållande ansåg jordbruksutredningen
tillräckliga skäl icke föreligga att bibehålla möjligheten
för kommuner att vinna medlemskap i jordbrukskassa. I stället borde enligt
jordbruksutredningens förmenande centralkassornas inlåningsrätt sä
utvidgas, att centralkassorna medgåves rätt att mottaga medel å checkräkning
även från anslutna jordbrukskassors medlemmar samt från kommuner
och andra samfälligheter. Vidare förordade jordbruksutredningen,
att centralkassorna beträffande rätten att mottaga förmyndarmedel likställdes
med sparbankerna, och att härför erforderliga författningsändringai
\ idtoges. I sammanhanget bör nämnas, att jordbruksutredningen,
på framställning av representanter för centralkassorna, tillstyrkte, att, för
att centralkassorna skulle beredas större möjligheter till inlåning från
kommuner och andra samfälligheter, centralkassornas utlåningsrätt, vilken
då, i likhet med vad nu är fallet, allenast omfattade medlemmar, utvidgades
att gälla även kommuner och andra samfälligheter.
LTti infordrade yttranden över jordbruksutredningens betänkande anfördes
bland annat följande.
. Kank- och fondinspektionen ansåg, att överhuvudtaget ingen bankmässig
inlåning från allmänheten borde förekomma inom jordbrukskasseorganisationen.
Örn denna inlåningsverksamhet upphörde, skulle bland
annat det ofta såsom särskilt eftersträvansvärt framhållna samarbetet
med sparbankerna befrämjas. För den händelse inlåning skulle förekomma,
borde densamma allenast avse inlåning på fasta räkningar men däremot
icke på å vista-räkningar. Medel insatta på sistnämnda slags räkning
kunde nämligen icke påräknas disponibla för sådan utlåning, för
vilken jordbrukskasserörelsen ursprungligen tillkommit, vartill bomme,
att förandet av dylika räkningar vanligen föranledde större omkostnader.
Av enahanda beskaffenhet vore även de medel, som kommuner och
samfälligheter skulle kunna ställa till centralkassornas disposition. Dessa
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
torde nämligen undantagslöst vara sådana, som endast tillfälligtvis skulle
placeras hos kassorna i avvaktan på användning för sitt egentliga ändamål.
Den föreslagna rätten till inlåning å checkräkning från kommuner
och samfälligheter avstyrktes därför av inspektionen. — Rörande förslaget
örn rätt för centralkassa att mottaga förmyndarmedel, erinrade
inspektionen, att för att sparbank skulle kunna anförtros förmynderskapsdepositioner
i regel fordrades, att densamma kunde erbjuda erforderliga
säkerhetsanordningar bland annat i fonn av kassavalv samt att den närmaste
vården av depositionerna handhades av härför kvalificerad personal.
För att centralkassa skulle kunna på ett tillfyllestgörande sätt fylla
anspråken i nämnda hänseende — man kunde nämligen icke tänka sig en
förvaltning av myndlingens kontanta medel genom en centralkassa medan
hans värdehandlingar förvaltades av annan penninginrättning — skulle
centralkassan enligt inspektionens uppfattning helt visst få underkasta
sig kostnader, vilka knappast kunde tänkas komma att uppvägas av inkomster
för medelsförvaltningen.
Sparbanksinspektionen hade för sin del kommit till den slutsatsen, att
centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten borde bibehållas.
Däremot ansåg sparbanksinspektionen den föreslagna utvidgningen av
inlåningsrätten icke tillräckligt motiverad.
Statens egnahemsstyrelse gjorde gällande, att ett bedrivande av inlåning
å checkräkning näppeligen vore lämpligt för ett kreditinstitut, som
hade till syfte att tillgodose ett sådant i viss mån konstant lånebehov
som jordbrukarnas driftkredit.
Fullmäktige i riksbanken ansågo, att vid en omorganisation centralkassorna
liksom andra ekonomiska föreningar borde medgivas rätt till inlåning
endast från egna medlemmar och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor.
Däremot borde deras rätt till inlåning från allmänheten
upphöra. Utredningens förslag örn rätt för centralkassa att mottaga dels
förmyndarmedel till förvaltning, dels ock insättning å checkräkning från
medlemmar i de anslutna jordbrukskassorna samt från kommuner och
andra samfälligheter kunde fullmäktige icke biträda.
Vid den föredragning inför Kungl. Majit, som föregick avlåtandet till Propositioner,
riksdagen av propositionen i ärendet 1930, uttalade chefen för nr -6*!1930- jordbruksdepartementet sin anslutning till jordbruksutredningens förslag
örn upphävande av inlåningsrätten för jordbrukskassorna samt örn förbud
för ekonomiska föreningar och kommuner att ingå som medlemmar i sådana
kassor. Beträffande den föreslagna utvidgningen av centralkassornas
utlåningsrätt till att avse även kommuner och andra samfälligheter
avstyrkte departementschefen förslaget i denna punkt under framhållande
av att en dylik kreditgivning måste anses falla utom ramen för kasseorganisationens
uppgifter. I anslutning härtill och under åberopande av
vad bank- och fondinspektionen beträffande rätten för centralkassorna
till inlåning å checkräkning från kommuner och samfälligheter anfört
därom, att härvid till övervägande delen skulle bliva fråga örn tillfälliga
medelsplaceringar, vilka för jordbrukskasserörelsens egen kreditgivning
skulle bliva av ringa betydelse, avstyrkte departementschefen jämväl att
rätt av sistnämnda slag medgåves centralkassorna. Däremot förklarade
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Riksdagen
1930.
Interimsstyrelsen
för
Svenska jordbrukskreditkassan.
departementschefen sig icke hava något att erinra mot förslaget örn rätt
för centralkassa att mottaga insättningar å checkräkning jämväl från
medlemmarna i till kassan anslutna jordbrukskassor, då denna utvidgning
stöde i samband med förslaget örn slopandet av jordbrukskassornas
inlåningsrätt. Departementschefen ansåg sig, på av bank- och fondinspektionen
anförda skäl, icke kunna, åtminstone för det dåvarande, tillstyrka,
att centralkassorna beträffande rätten att till förvaltning mottaga
förmyndarmedel likställdes med sparbankerna.
Över det förslag till förordning örn jordbrukets kreditkassor, som, avfattat
i överensstämmelse med chefens för jordbruksdepartementet vid
föredragningen uttalade mening, därefter genom förenämnda proposition
avläts till riksdagen, avgav särskilda utskottet utlåtande (nr 4/1930),
därvid utskottet samtidigt upptog till behandling en i anledning av propositionen
i andra kammaren väckt motion, nr 538, örn ändrad lydelse av
vissa stadganden i Kungl. Maj:ts förslag. Ändringsförslaget avsåg, såvitt
nu är i fråga, att giva fortsatt giltighet åt den enligt 1915 års kungörelse
angående jordbrukskassor gällande ordningen, att ekonomisk förening
och svensk kommun kunde antagas till medlem i sådana kassor.
Utskottet yttrade i utlåtandet, att utskottet, på i propositionen härutinnan
anförda skäl, icke kunde biträda den i. motionen i nämnda hänseenden
gjorda hemställan. Oavsett vissa detaljer, vilka, såsom nu ovidkommande,
här icke berörts, godkände utskottet Kungl. Majrts förslag i alla
delar. Utskottet framhöll emellertid, att utskottets tillstyrkande av detta
förslag icke givits utan principiella betänkligheter på grund av det jämförelsevis
svaga säker hetsunder lag, på vilket den ifrågavarande kreditrörelsen
skulle bygga. Angelägenheten utav att jordbruket bereddes erforderlig
hjälp till självhjälp för kreditförhållandenas ordnande på ett
mera tillfredsställande sätt — vilket ändamål förslaget syntes utskottet
väl ägnat att verksamt befrämja — vore emellertid enligt utskottets mening
så trängande, att betänkligheterna mot förslaget fått vika.
Sedan riksdagen antagit förslag örn jordbrukets kreditkassor i enlighet
med utskottets förslag, blev, såsom förut nämnts, i överensstämmelse härmed
nu gällande förordning utfärdad.
1 nterimsstyreisen för Svenska jordbrukskreditkassan har — enligt vad
styrelsen uppgiver efter framställning från bland annat samtliga centralkassor
för jordbrukskredit — föreslagit, att centralkassornas inlåningsrätt
måtte utvidgas i två avseenden, nämligen dels sålunda att möjlighet
beredes för centralkassa att mottaga insättningar på checkräkning från
kommuner och andra dylika samfälligheter, dels ock på det sätt, att möjlighet
meddelas centralkassa att i viss utsträckning mottaga insättning
av förmyndarmedel.
Beträffande frågan om inlåning från kommuner och andra sådana sam
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
fälligheter anför interimsstyrelsen — sedan styrelsen erinrat om den förändring
i förut bestående förhållanden, som inträtt därigenom, att kommuner
icke vidare kunna antagas till medlemmar i jordbrukskassa, samt
efter redogörelse för den utredning i ämnet, vilken föregick tillkomsten
av 1930 års förordning av jordbrukets kreditkassor — följande.
Det hade redan hunnit visa sig, att det avbrytande av de förutvarande
förbindelserna mellan kommunernas och samfälligheternas förvaltningsorgan
å ena sidan samt jordbrukskasserörelsens organ å andra sidan, som
de nya bestämmelserna föranlett, vore ägnat att hämma rörelsens sunda
utveckling. Härvid komme icke endast i betraktande den direkta utlåningen
till och inlåningen från kommunerna och samfälligheterna. Av
lika stor betydelse vore, att kontakten mellan de ledande personerna inom
landsbygdens kommunala förvaltningar äventyrades, vilket måste befaras
komma att, såsom i viss mån redan inträffat, menligt inverka på utvecklingen
av inlåningen i allmänhet. Då inlåningen med hänsyn till den
därmed förbundna, relativt låga räntan enligt interimsstyrelsens meningmåste
tillmätas den största betydelse för kapitalanskaffningen, örn rimliga
räntor vid utlåningen till jordbrukarna skulle kunna tillämpas, hemställde
interimsstyrelsen örn åtgärder för ändring av nu gällande bestämmelser
i syfte att bereda centralkassorna möjlighet att mottaga_ insättningar
på checkräkning från kommuner och andra dylika samfälligheter.
Yad departementschefen anfört om att kommunernas och samfälligheternas
medelsplaceringar hos centralkassorna skulle komma att bliva endast
tillfälliga och därför av ringa betydelse för bred itgi vllin gen. syntes
ej böra utgöra hinder för att medgiva dylika placeringar, då, såsom nyss
framhållits, önskvärdheten av att bereda centralkassorna ökad möjlighet
att mottaga insättningar från kommunerna och samfälligheterna till
stor del betingades av de fördelar i avseende å inlåningen i allmänhet,
som därigenom skulle vinnas.
Den av interimsstyrelsen föreslagna åtgärden förutsatte ändring av
''§ 29 i förordningen den 3 juli 1930. Därjämte syntes jämväl gällande
föreskrifter örn disposition av de kommunernas penningmedel, som ej
erfordrades för verkställande av nära förestående utbetalningar, böra
kompletteras. Då det för jordbrukskasserörelsen närmast vore förbindelsen
med landskommunerna, som vore av betydelse, syntes härvid emellertid
endast stadgandena i 58 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet
böra komma i betraktande. Slutligen torde i detta sammanhang även
§ 2 i lagen den 18 juni 1915 innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor
för jordbrukskredit böra kompletteras.
Vidkommande frågan örn beredande av möjlighet för centralkassorna
att verkställa inlåning av förmyndarmedel anför interimsstyrelsen bland
annat följande.
Givetvis vore den omständigheten att förmyndarmedel icke linge insättas
hos centralkassorna för jordbrukskredit men väl hos affärs- och
sparbankerna ägnad att nedsätta förtroendet för centralkassorna i orterna
och att därigenom i allmänhet verka hämmande på den för jordbrukskasserörelsens
kapitalanskaffning så betydelsefulla inlåningen. Enligt
interimsstyrelsens mening vore därför en ändring av ifrågavarande
förhållanden i hög grad påkallad.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Dock ansåge iuterimsstyrelsen icke. med hänsyn bland annat till förut
återgivna erinringar av bank- och fondinspektionen, att man för närvarande
borde sträcka sig så långt, som jordbruksutredningen syntes hava
tänkt sig. Ändamålet, att stärka förtroendet för centralkassorna, syntes
i avsevärd mån kunna vinnas genom sådan ändring av lagen om förmynderskap,
att förmyndare bereddes möjlighet att göra omyndigs penningmedel
räntebärande genom insättning för längre tid hos centralkassa för
jordbrukskredit. Denna ändring förutsatte viss komplettering av § 29
i förordningen den 3 juli 1930 örn jordbrukets kreditkassor ävensom vissa
rent formella ändringar av lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar,
kungörelsen med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet,
kungörelsen med särskilda bestämmelser rörande förmyndarkammarens
i Stockholm verksamhet, samt förordningen med särskilda bestämmelser
örn anbringande av omyndigs medel.
Yttranden
över int er it lissly
t elsen v
förslag.
Utlåtandena över interimsstyrelsens förslag uti nu ifrågavarande delar
gå i avvisande riktning med undantag för jordbruksutredningens,
lantbruksstyrelsens, överståthållarämbetets och Jämtlands läns hushållningssällskaps,
varjämte två reservanter bland riksgäldsfullmäktige, ledamoten
av riksdagens första kammaren E. A. Hallin och ledamoten av
riksdagens andra kammare G. H. Andersson i Rasjön, tillstyrkt bifall till
förslaget.
Jord b r u ks u t reel n ingen, som hänvisar till, att utredningen i sitt betänkande
föreslagit än mer vittgående bestämmelse!* än de nu av interimsstyrelsen
förordade, säger sig vara av den uppfattningen, att ett realiserande
av ifrågavarande förslag'' även i den mera begränsade form, som
av interimsstyrelsen avses, bör vara ägnat att befrämja jordbrukskasserörelsens
medelsanskaffning och stärka allmänhetens förtroende för rörelsen.
Jordbruksutredningen anser därför, att de nu föreslagna åtgärderna
snarast möjligt böra förverkligas.
Lantbruksstyrelsen anför, att ur de intressen, styrelsen speciellt har att
företräda, styrelsen icke har något mot förslaget att erinra.
Överståthållarämbetet har, under påpekande av att interimsstyrelsens
hemställan örn beredande av möjlighet för centralkassor att lämna kredit
åt kommuner och andra dylika samfälligheter huvudsakligen angår landsbygden.
ansett sig böra avstå från att uttala något vidare omdöme i
denna fråga. — Beträffande förslaget i Arnd det avser rätt för förmyndare
att göra omyndigs penningmedel räntebärande genom insättning
för längre tid hos centralkassa anför Överståthållarämbetet, att det synes
ämbetet uppenbart, att den omständigheten, att förmyndarmedel icke få
insättas hos centralkassorna, måste vara ägnad att nedsätta förtroendet
för dessa kassor och därigenom verka hämmande på jordbrukskasserörelsens
kapitalanskaffning. Överståthållarämbetet anser det därför önskvärt,
att förslaget i denna del Ahlmer gillande. Något hinder häremot
av principiell natur anser ämbetet icke föreligga.
Jämtlands läns hushållningssällskap tillstyrker, med åberopande av interimsstyrelsens
motivering, förslaget i vad det a\rser inlåning å checkräkning
från kommuner och andra samfälligheter, men avstyrker, att
tillåtelse meddelas centralkassorna att mottaga insättning aAr förmyndarmedel,
därvid sällskapet hänvisar till bank- och fondinspektionens Ahtrande
år 1930.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 200.
13
Bank- och fondinspektionen anför, under avstyrkande av de föreslagna
författningsändringarna, bland annat följande.
Den år 1930 genomförda nyordningen inom jordbrukskasserörelsen
innebar främst ett försök att trygga kapitalanskaffningen för rörelsen.
Denna nyordning trädde i tillämpning den 1 oktober 1930. Då någon närmare
erfarenhet örn verkningarna av densamma näppeligen ännu kunde
hava vunnits, syntes det vara för tidigt att redan nu börja rucka på regler,
som så nyligen efter ingående prövning befunnits vara lämpliga och
riktiga, då det gällde jordbrukskasserörelsens medelsanskaffning. — Inspektionen
kunde för övrigt i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,
hurusom inspektionen vid flera tidigare tillfällen givit uttryck för
den meningen, att den bankmässiga inlåningen inom jordbrukskasserörelsen
icke kunde väntas komma att nä en sådan omfattning, att densamma
bleve av någon väsentlig betydelse för nämnda rörelse.
Vad särskilt anginge inlåning av kommunala å-vista-medel vidliölle
inspektionen sill tidigare uttalade uppfattning, att dylika medel på grund
av placeringens tillfälliga karaktär icke lämpade sig såsom underlag för
rörelsens utlåningsverksamhet.
Beträffande vidare inlåning av förmyndarmedel kunde interimsstyrelsens
förslag, som inskränkts till fasta räkningar, under det att jordbruksutredningens
förslag avsåg inlåning även å å-vista-räkningar, icke rubba
inspektionens tidigare hävdade mening i ämnet. Fastmera skulle det
av den sålunda föreslagna inskränkningen föranledda tvånget för förmyndare
att vända sig till annan penninginrättning icke blott i fråga örn
förvaltning av eventuella värdehandlingar utan även för insättning av
å-vista-medel komma att än mera verka hämmande på den åsyftade inlåningen.
Det torde även böra framhållas, att man, enligt vad inspektionen
erfarit, vid meddelande av rätt för sparbanker — med vilka i denna
del jämförelse närmast borde ske — att till förvaltning mottaga förmyndarmedel
framgått med mycket stor försiktighet.
Även fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att den nuvarande organisationen
av jordbrukskasserörelsen ägt bestånd under så kort tid, att
redan av denna anledning betänkligheter måste resas mot vidtagande av
ändringar av de författningar, som reglera rörelsen. Vidare anföra fullmäktige:
Vägande
sakliga invändningar kunde ock enligt fullmäktiges mening
anföras mot den föreslagna utvidgningen av centralkassornas inlåningsrätt
från kommuner och dylika samfälligheter. En sådan utvidgning
måste vara ägnad att i sin mån skärpa konkurrensen mellan centralkassorna
och sparbankerna ä respektive orter. Såvitt fullmäktige kunde
finna, vore det emellertid av stor betydelse, att sådan konkurrens i möjligaste
man undvekes och att ett gott samarbete bomme till stånd mellan
sparbankerna och jordbrukskasserörelsen, vilken sistnämnda i så fall
måhända kunde påräkna stöd från sparbankerna genom beredande av
möjlighet till upplåning hos dessa. Vid sådant förhållande holle fullmäktige
före, att övervägande skäl snarare talade för en inskränkning i centralkassornas
inlåningsriitt jin för dennas utökning.
Av fullmäktiges nu antydda ståndpunkt följde, att fullmäktige ej heller
kunde tillstyrka den utvidgning av centralkassornas inlåningsriitt, som
ett medgivande för dessa att såsom insättning mottaga förmyndarmedel,
skulle innebära. Då den största säkerhet borde krävas vid placering av
sådana medel, syntes det fullmäktige för övrigt, med hänsyn till vad som
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''JOO.
under de senare åren inträffat inom sparbanksväsendet, snarare kunna
ifrågasättas, huruvida ej bestämmelserna angående placeringen av omyndigas
medel borde underkastas en ändring i restriktiv riktning.
Fullmäktige i riksbanken förklara sig icke hava haft anledning att
ändra den principiella ställning i frågan, som av dem intagits i utlåtandet
över jordbruksutredningens betänkande. Fullmäktige påpeka, att
de nuvarande bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen i ett avseende
innebära en utvidgning av rörelsens inlåningsmöjligheter före tillkomsten
av 1930 års förordningar, nämligen så tillvida, att centralkassa av
anslutna jordbrukskassors medlemmar äger mottaga medel å checkräkning.
Fullmäktige avstyrka följaktligen bifall till hemställan, att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att bereda centralkassorna möjlighet att mottaga
insättningar på checkräkning från kommuner och andra dylika samfälligheter.
Beträffande förslaget att centralkassorna måtte erhålla rätt att såsom insättning
mottaga förmyndarmedel anföra fullmäktige bland annat följande:
Enligt fullmäktiges mening torde det kunna ifrågasättas, huruvida ej
gällande bestämmelser angående anbringandet av omyndigs medel erhållit
en alltför vid omfattning. Vissa de senare åren inträffade händelser
inom sparbanksväsendet syntes giva stöd åt uppfattningen, att det
hade varit önskvärt, att placeringsmöjligheterna för dylika medel begränsats
något mera än som skett. Med nu gällande förmynderskapslagstiftning
oell då centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten bibehållits,
kunde det synas befogat, att centralkassorna i fråga örn inlåning
av omyndigs medel likställdes med sparbankerna. Enligt fullmäktiges
förmenande torde dock med ifrågavarande utvidgning av inlåningsrätten
böra tillsvidare anstå. Fullmäktige förutsatte nämligen, att det
ännu ej varit möjligt för Svenska jordbrukskreditkassan att förskaffa sig
en noggrann kännedom örn centralkassornas ställning och att i detalj
organisera en fortlöpande kontroll av deras verksamhet. Först när så
skett, syntes tidpunkten vara inne att taga den begärda utvidgningen av
inlåningsmöjligheterna under övervägande.
Sparbanksinspektionen anför i huvudsak följande.
Beträffande inlåningen å checkräkning innebure de nuvarande bestämmelserna
för jordbrukskasserörelsen den utvidgning av rörelsens inlåningsrätt,
att centralkassorna ägde att å checkräkning mottaga insättningar
från anslutna jordbrukskassors medlemmar. Oavsett de nya bestämmelserna
i kommunallagarna hade nämnda utvidgning ej kommit
att omfatta kommuner, enär kommun ej numera kunde antagas till medlem
i jordbrukskassa. Något avbrytande av förbindelserna med kommunerna
syntes dock ej kunna hava inträffat, därigenom att dessa ej kommit
i åtnjutande av en utvidgning av centralkassornas inlåningsrätt. Att
ytterligare utvidga jordbrukskasserörelsens rätt till inlåning därhän, att
den skulle komma att omfatta jämväl inlåning å checkräkning från kommuner,
syntes sparbanksinspektionen ej hava blivit tillfredsställande motiverat.
Det torde nämligen enligt inspektionens mening få anses rimligt,
att jordbrukskasserörelsen först organiserades och utbyggdes inom
ramen av de nya bestämmelserna, vilket under den tid, som förflutit,
sedan dessa trädde i kraft, knappast torde hava medhunnits, innan
man övervägde att ytterligare utöka möjligheterna till inlåning av medel
från allmänheten. Därtill komme, att berörda förslag avsåge check
-
Kungl. Majds proposition Nr 200. 15
räkning, en inlåuingsform, som före elen 1 oktober 1930 ej varit centralkassa
medgiven.
Vad beträffade rätten att mottaga insättningar av omyndigs medel,
syntes det vara av särskild vikt, att innan en dylik rätt medgåves, Svenska
jordbrukskreditkassan hunnit förskaffa sig en noggrann kännedom
om centralkassornas förhållanden och organisera en fortlöpande kontroll
av deras verksamhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, finge sparbanksinspektionen avstyrka
bifall till förslaget örn ändrade bestämmelser i fråga örn jordbrukskasserörelsens
inlåningsrätt.
Statskontoret ansluter sig beträffande förslaget örn rätt till inlåning
från kommuner och andra dylika samfälligheter till den uppfattning, som
kommit till uttryck i bank- och fondinspektionens yttrande över jordbruksutredningens
betänkande, och anser för den skull någon ändring i
hithörande bestämmelser icke böra företagas. — Beträffande rätten att
mottaga förmyndarmedel till insättning framhåller statskontoret, att, då
någon förvaltning av sådana medel hos centralkassa icke skulle förekomma,
det syntes som örn interimsstyrelsens förslag i denna del icke skulle
bliva av större praktisk betydelse. Statskontoret ifrågasätter därför, huruvida
tillräckliga skäl kunna anses föreligga att vidtaga de härutinnan
föreslagna författningsändringarna.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:
Jordbrukets kreditkassor åtnjöte vissa förmåner från statens och det
allmännas sida. På grund härav och med hänsyn till dessa kreditinrättningars
särskilda organisation torde deras verksamhet böra begränsas
till sådana områden, som folie inom ramen för deras egentliga uppgifter.
En utvidgning av deras rättigheter, vilken, örn den förevarande ansökningen
bifölles, sannolikt komme att efterföljas av nya framställningar
i liknande syfte, skulle enligt länsstyrelsens mening innebära en av det
allmänna gynnad, olämplig konkurrens med affärsbanker och sparbanker.
Länsstyrelsen kunde följaktligen icke tillstyrka bifall till framställningen
i denna del.
Av samma anledning ansåge länsstyrelsen någon ändring för möjliggörande
av insättande i centralkassorna av förmyndarmedel icke böra vidtagas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Ehuru genom den nya lagstiftning, som under år 1930 kommit till stånd
beträffande jordbrukets kreditkassor, vunnits bättre garantier än tillförne
för ifrågavarande kassors ekonomiska konsolidering, hyste dock
länsstyrelsen starka betänkligheter i fråga örn lämpligheten att utöka
kassornas rätt till inlåning från allmänheten. Kontrollväsendet inom
kasseorganisationen torde enligt länsstyrelsens mening ännu icke hava
nått en närmelsevis tillfredsställande utveckling. Särskilt då fråga vore
örn inlåning av kommuners och omyndigas medel, för vilkas förvaltning
vissa restriktioner gällde och där alltså största möjliga garantier för tryggandet
av ägarnes rätt och bästa borde sökas, måste skillnaden i kontrollhänseende
mellan centralkassa och bank bliva påfallande. Länsstyrelsen
avstyrkte därför bifall till framställningen i nu berörda delar.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län framhålla synpunkter
av liknande slag som de, vilka av övriga avstyrkande myndigheter i sådan
riktning åberopats.
Departementschefen.
16 Kungl. Majus proposition Nr 200.
Såsom framhållits i utlåtanden från olika myndigheter voro de spörsmål,
vilka nu framförts av interimsstyreisen, under år 1930 föremål för
riksdagens prövning. Vid övervägande av synpunkterna för och emot
bifall till förslag av i huvudsak samma innehåll, som det av interimsstyrelsen
framlagda, fann riksdagen sig höra stanna vid de bestämmelser
i ämnet, vilka innehållas i gällande författningar. Att under
dessa omständigheter starka skäl måste krävas för vidtagande av de utav
interimsstyrelsen föreslagna åtgärderna synes utan vidare klart. Sådana
skäl torde icke lia va förebragts. De farhågor, interimsstyrelsen yttrat
beträffande avbrytandet av förutvarande förbindelser mellan kommunernas
ledande män och kreditkasserörelsens organ, synas överdrivna. Bland
annat kan anmärkas, att ledningen inom kommunalförvaltningen på landet
synnerligen ofta ligger i händerna på jordbrukare. Dessas intresse
för kasserörelsen torde icke minskas därigenom, att kommunerna hållas
utanför densamma. Likaledes synes mig troligt, att interimsstyrelsen
överskattat betydelsen för rörelsens anseende av möjligheten till inlåning
av förmyndarmedel. I varje fall är det emellertid av vikt att, innan
sådan möjlighet beredes, kontrollväsendet och organisationen inom kassorna
över huvud vunnit större stadga än den hittills uppnådda. Samma
skäl, som år 1930 talade mot inlåning såväl av medel å checkräkning från
kommuner och andra liknande samfälligheter som av förmyndarmedel,
torde därför fortfarande äga giltighet.
II. Förslaget örn viss ändring i bestämmelserna rörande jordbrukskassas
insats i centralkassa.
Enligt 1915 års kungörelse angående centralkassor skulle jordbrukskassas
insats i centralkassa lyda å minst 10 kronor. Vid inträdet skulle tecknas
insatser för minst 500 kronor.
I sitt betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden förordade
jordbruksutredningen, att jordbrukskassornas insats i centralkassa ordnades
så, att den sattes i viss proportion till den insats, som de enskilda kassemedlemmarna
hade att betala till jordbrukskassan. Av sistnämnda insats,
vilken föreslogs till 5 kronor per andel, borde, enligt jordbruksutredningen,
1(io användas som jordbrukskassans insats i centralkassan, och
för åstadkommande av reda och enkelhet borde med avseende å insatsernas
inbetalning till centralkassan stadgas, att en insats å 10 kronor skulle
erläggas för varje fullt tal av 20 i jordbrukskassan tecknade andelar. Något
högre minimibelopp för insatsen, motsvarande det i 1915 års kungörelse
stadgade, ansåg jordbruksutredningen icke erforderlig.
Det till riksdagen framlagda författningsförslaget avfattades i enlighet
med vad jordbruksutredningen sålunda hemställt. Någon anmärkning
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
i utskottet mot förslaget i denna del förekom icke, och riksdagen antog
förslaget härutinnan i oförändrat skick. Bestämmelserna återfinnas i § 21
i förordningen örn jordbrukets kreditkassor.
luterimsstyrelsen har anfört, att det från centralkassehåll enstämmigt
framhållits, att ifrågavarande stadgande i tillämpningen vore ägnat att
bereda onödiga svårigheter för jordbrukskassorna och centralkassorna,
och att det skulle vara mera ändamålsenligt att bestämma jordbrukskassas
insats i centralkassa till 50 öre för varje i jordbrukskassan tecknad andel.
Även interimsstyrelsen har ansett sistnämnda beräkningsgrund mera
ägnad att åstadkomma enkelhet och reda vid insatsbeloppens bestämmande
än den nu gällande. Interimsstyrelsen har därför föreslagit, att § 21
i förordningen örn jordbrukets kreditkassor måtte ändras i enlighet med
de sålunda anförda synpunkterna.
Någon erinran mot detta förslag har icke framkommit i de infordrade
utlåtandena.
Då de föreslagna åtgärderna, som icke torde innebära någon ändring i
sak av gällande bestämmelser i ämnet, med hänsyn till vad interimsstyrelsen
anfört synas medföra vissa praktiska fördelar, biträder jag interimsstyrelsens
förslag i denna del. I enlighet härmed uppgjort förslag till
ändrad lydelse av § 21 i förordningen örn jordbrukets kreditkassor torde
få såsom bilaga fogas till detta protokoll.
III. Förslaget örn beredande av möjlighet för ekonomiska föreningar
utan personlig ansvarighet att vinna inträde i centralkassa.
Såsom förut nämnts kunde enligt 1915 års författningar till medlem i
jordbrukskassa även antagas här i landet registrerad ekonomisk förening.
I centralkassa för jordbrukskredit kunde däremot enligt nämnda författningar
icke ingå andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Ekonomisk
förenings medlemskap i jordbrukskassa var emellertid närmast
att betrakta såsom av allenast understödjande art. Möjligheten för föreningen
att erhålla lån var nämligen, med hänsyn till den snäva begränsning
av de ändamål, för vilka lån enligt 1915 års kungörelse örn jordbrukskassor
kunde lämnas, så gott som utesluten, därest icke föreningen själv
drev jordbruk.
I anledning härav gjordes under år 1917 framställningar till Kungl.
Majit dels örn utvidgning av jordbrukarnas andelsföreningars lånerätt i
jordbrukskassa, dels ock örn sådan ändring i de gällande bestämmelserna,
att såsom medlemmar i centralkassa tillätes ingå, förutom jordbrukskassor,
även andra ekonomiska föreningar med uppgift att för sina medlemmars
räkning anskaffa förnödenheter för lantbrukets drift såsom småbrukare-,
mejeri-, elektriska distributions- och andra därmed likställda
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 168 haft. (Nr 200.) 2
Departement riche
fen.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
föreningar. Likartade önskemål framfördes i motioner till 1918 års riksdag.
inis arts På gx-und av, bland annat, vad sålunda förekommit lät cliefen för jordnksdag
m. m. ^ru^gdepartementet upprätta förslag till bestämmelser angående rätt för
centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor. Förslaget blev år 1918 av
Kungl. Majit underställt riksdagen (prop. nr 415/1918), som godkände
detsamma. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Majit framhöll
departementschefen de fördelar i avseende å kasserörelsens utveckling,
som skulle vinnas genom att centralkassornas verksamhet utvidgades
till att avse kreditgivning åt ej blott jordbrukskassor utan även
övriga kooperativa sammanslutningar inom jordbruket. Ä andra sidan
förefunnes emellertid, enligt departementschefens åsikt, ett hinder mot
en dylik utveckling däri, att största delen av ifrågavarande sammanslutningar
här i landet vore ekonomiska föreningar utan personlig ansvarighet.
Departementschefen ansåg det stöta på oövervinneliga svårigheter
att inpassa dylika föreningar i ett system, som alltifrån grunden vore uppbyggt
på den personliga ansvarigheten, och anförde, att nämnda föreningar
visserligen i stor utsträckning sökt ersätta den personliga ansvarigheten
med särskilda ansvarsförbindelser av medlemmarna, men att dessa
ansvarsförbindelser, vilka i motsats till den personliga ansvarigheten kunde
preskriberas även under tiden för respektive föreningars bestånd,
givetvis icke kunde lämna samma fasta grund för organisationen som
den sistnämnda. Emellertid borde, enligt departementschefens mening,
vad som utan att uppriva det en gång antagna systemet kunde göras för
att bereda möjlighet för centralkassorna att utsträcka sin verksamhet
till att omfatta kreditgivning även åt andra jordbruksföreningar än
jordbrukskassor också göras. Departementschefen föreslog därför, att
genom särskilda bestämmelser möjlighet måtte öppnas för centralkassor
att till medlemmar intaga även andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
under villkor, att de voro organiserade såsom ekonomiska
föreningar med begränsad personlig ansvarighet. I samband härmed
anförde departementschefen, att visserligen genom nämnda villkor den
största delen av de redan bildade jordbrukarföreningarna hindrades att
omedelbart begagna sig av möjlighet till anslutning av kasseverksamheten,
men att dels alltjämt nya föreningar bildades, dels ock det icke syntes
möta oöverstigliga hinder för förening, som önskade bliva medlem av
centralkassa, att ombilda sig till en förening med begränsad personlig
ansvarighet.
I anslutning till ifrågavarande förslag utfärdade Kungl. Majit den 11
juli 1918 kungörelse angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
(nr 597), vilken kungörelse, med däri år 1925 vidtagna ändringar,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. 19
var gällande till den 1 oktober 1930, då nuvarande förordningen i ämnet
trädde i kraft.
De förut anförda önskemålen rörande utvidgning av andelsföreningars
lånerätt i jordbrukskassa tillgodosågos år 1925 genom sådan ändring i förutvarande
hithörande bestämmelser, att de i kungörelsen angående jordbrukskassorna
upptagna ändamål, för vilka lån dittills allenast kunde
erhållas, endast omnämndes såsom exemplifiering.
Förordningen den 3 juli 1930 (nr 318) angående rätt för centralkassa för
jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar
än jordbrukskassor, för vars innehåll förut redogjorts, är avfattad i huvudsaklig
överensstämmelse med av jordbruksutredningen i dess betänkande
framlagt förslag. De ändringar, som därigenom vidtagits i tidigare
gällande hithörande bestämmelser, hava i huvudsak allenast gått ut på
att för andra ekonomiska föreningars än jordbrukskassor delaktighet i
centralkassa åstadkomma regler, i stort sett motsvarande dem, vilka gälla
för jordbrukskassas anslutning till centralkassa.
Samtidigt har, såsom redan nämnts i annat sammanhang, genom förordningen
örn jordbrukets kreditkassor skett den ändringen i fråga örn
andelsföreningars anslutning till kreditkasserörelsen, att föreningarnas
rätt till delaktighet i jordbrukskassa borttagits. Ekonomisk förening
utan personlig ansvarighet är sålunda numera helt utestängd från möjligheten
till medlemskap av sagda rörelse. Enligt övergångsstadgande
i sistnämnda förordning äger emellertid förening, som var medlem i jordbrukskassa,
när förordningen trädde i kraft, tillsvidare kvarstå, dock
högst under tre år från ikraftträdandet.
I sitt betänkande den 22 januari 1930 anförde jordbruksutredningen beträffande
hithörande spörsmål bland annat följande.
Därest en ordnad avsättning av jordbrukets produkter skulle kunna
komma till stånd i förening med en för producenten mera tillfredsställande
avkastning, måste nödigt kapital ställas till förfogande som rörelsemedel
åt jordbrukets andelsföreningar.
Det kreditbehov, som förelåge särskilt för jordbrukets inköps- och försäljningsloreningar,
vore för närvarande högst avsevärt, beroende dels på
att den enskilde lantmannen å ena sidan själv begärde kredit vid sina
inköp genom andelsföreningarna och å andra sidan måste kräva kontant
likvid vid avyttring av sina produkter genom för detta ändamål
bildade försäljningsföreningar, dels på den omständigheten att andelsföreningarna
själva arbetade med otillräckliga egna medel. I sistnämnda
hänseende rådde inom jordbrukets andelsrörelse verkliga missförhållanden,
i det att medlemmarnas kontanta insatser i föreningarna oftast
stannade vid en ren obetydlighet, medan den övervägande delen av de
tecknade insatserna gäldades medelst s. k. ansvarsförbindelser. Dessa förbindelser,
som ofta löpte utan ränta, måste av föreningarna belånas för
anskaffande av erforderligt rörelsekapital.
1930 ån
bestämmeUer.
Jordbrukautred
r lingen
ar 1930.
20
Kutig!. Majus proposition Nr 200.
Det vöre givet, att andelsföreningarnas behov av kredit skulle komma
att minskas i samma mån som de enskilda jordbrukarna kunde genom
en välordnad och med tillräckligt rörelsekapital försedd kreditorganisation
erhålla nödigt driftkapital. Vad man pä detta sätt skulle vinna, vore
en större koncentrering av kreditgivningen till ett företag — jordbrukskassan
— som vore i stånd att få en överblick över den enskildes kreditvärdighet
och ägde möjlighet att närmare följa hans verksamhet. Men
även örn så kunde ske genom reformer inom jordbrukskasserörelsen, vilka
hade till följd att lantmännen i större omfattning anslöte sig till kasseorganisationen
och därifrån finge sitt behov av driftkredit tillgodosett,
finge man självfallet icke förvänta, att andelsföreningarnas kreditbehov
därmed skulle helt bortfalla. Kvar skulle alltid komma att stå behovet
av affärskredit i sådan omfattning, som vore förbundet med varje slag av
affärsverksamhet, d. v. s. en sund växelkredit för likvidering av gjorda
köp oell försäljningar. Dessutom skulle man alltjämt hava att räkna med
behovet av mera fasta lån för sådana andelsföreningar, vilkas rörelse omfattade
produktions- eller förädlingsverksamhet, t. ex. mejeriföreningar
och slakteriföreningar eller föreningar för tillverkning av olika förnödenheter
för jordbrukets drift. Behovet av nu avsedda kredit måste fyllas,
om den svenska andelsrörelsen på jordbruksområdet skulle kunna utvecklas
till vad som vore önskvärt och möjligt: en effektivt arbetande
kommersiell organisation i jordbrukets tjänst.
Vid behandlingen av frågan örn reformer inom jordbrukskasserörelsen
hade det därför varit helt naturligt, att jordbruksutredningen ägnat synnerlig
uppmärksamhet åt, huruvida och på vad sätt andelsrörelsens kreditbehov
jämväl skulle kunna i detta sammanhang tillgodoses. Därvid
läge nära till hands att tänka sig ett sammanförande i organisatoriskt
hänseende av kreditgivningen till andelsföreningarna med den utlåningsverksamhet,
som genom särskilda organ ägde rum till enskilda jordbrukare.
Det förelåge i själva verket så mycket större skäl härför som jordbrukarnas
andelsföreningar av skilda slag väsentligen skulle bestå av
samma personer, som erhölle kredit från jordbrukskasseorganisationen.
Örn kreditgivningen bleve förenad på en hand, skulle därvid bättre kontroll
kunna hållas över de enskildas kreditvärdighet med hänsyn till den
ansvarighet, de åtagit sig för respektive andelsföreningars förbindelser,
liksom bättre förutsättningar skulle uppkomma att bedöma andelsföreningarnas
soliditet, då en på personkännedom grundad kunskap örn de
enskilda föreningsmedlemmarnas ansvarighetskapacitet förefunnes.
Hedan vid sina första överläggningar rörande nu förevarande spörsmål
hade jordbruksutredningen emellertid kommit till den uppfattningen,
att man vid en sådan kombination av kreditgivningen åt enskilda jord
brukare genom kooperativa kreditorgan med en kreditgivning åt jordbrukets
andelsföreningar måste framgå med stor försiktighet på grund
av den större risk, som otvivelaktigt vore förenad med krediten åt andelsföreningarna.
Det stöde sålunda klart, att, örn kreditgivningen åt
dessa föreningar skulle i större omfattning omhändertagas av jordbruks
kasseorganisationen, detta måste föranleda särskilda bestämmelser, som
kunde bereda skydd mot att den enskilde kassemedlemmen med sin per
sonliga ansvarighet skulle få svara jämväl för på andelsföreningarna
uppkomna affärsförluster. Likaså borde den fondering, som ägt rum
inom jordbrukskassorna och centralkassorna på grundval av kreditrörel
sen för de enskilda kassemedlemmarnas del. rimligen hållas fri från att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
21
tagas i anspråk för förluster, som uppstått på de kooperativa affärssam
manslutningarna. Det kunde också befaras, att en kombinerad kreditrörelse
av nu avsett slag skulle medföra svårigheter för kapitalanskaffning
till kreditorganisationen på sådana villkor, som vore för den enskilde
jordbrukaren till fördel. Som ett resultat av sina överläggningar
hade jordbruksutredningen kommit till den uppfattningen, att, därest kreditgivningen
åt andelsföreningarna skulle i organisatoriskt hänseende
kombineras med utlåningen till enskilda jordbrukare, detta kunde ske allenast
under den förutsättningen, att de båda grenarna av kreditrörelsen
hölles helt skilda från varandra såväl i vad avsåge kapitalanskaffningen
som ifråga örn fonderingen till mötande av uppkommande förluster.
Påtagligt vore, att man genom dispositioner av nyss antytt slag skulle
i väsentlig mån frångå den kooperativa grundidén. Men även örn man
kunde bortse härifrån och örn nöjaktiga garantier till skydd för de enskilda
medlemmarna i jordbrukskassorna kunde i angivna hänseenden
uppställas, måste dock enligt jordbruksutredningens mening framstå som
en given förutsättning för att det allmänna skulle vidtaga särskilda åtgärder
för ordnande på angivet sätt av andelsföreningarnas kreditförhållanden,
att dessa föreningar till sin organisation och soliditet vore av
tillfredsställande beskaffenhet.
Jordbruksutredningen förmälde vidare, att, för vinnande av erforderlig
kännedom i berörda hänseenden, jordbruksutredningen påbörjat utredning
beträffande andelsverksamhetens organisation. Jordbruksutredningen
gjorde gällande, att frågan örn andelsrörelsens kreditförhållanden lämpligast
borde upptagas till behandling i samband med nämnda utredning,
vilken icke ännu vore avslutad. Emellertid framhöll jordbruksutredningen,
att det knappast torde vara lämpligt att i avvaktan härå vidtaga sådan
förändring i gällande bestämmelser örn ekonomiska föreningars möjlighet
till anslutning till jordbrukskasseorganisationen, att denna möjlighet
helt försvunne. Det syntes dock jordbruksutredningen under alla förhållanden
olämpligt, att jordbrukets andelsföreningar finge ingå som
medlemmar i jordbrukskassa. Jordbruksutredningen framhöll i detta
hänseende, att den kredit, varav andelsföreningarna vore i behov, i betydande
utsträckning ägde karaktären av ren affärskredit, och att det då
syntes mera lämpligt att koncentrera denna kreditgivning till centralkassorna,
vilka torde vara bättre rustade att bedöma föreningarnas kreditvärdighet
och handhava den löpande kreditgivningen. Som ytterligare
skäl mot att kreditgivningen åt andelsföreningar ombesörjdes av lokala
kassor åberopade jordbruksutredningen den omständigheten, att samma
personer ofta torde komma att deltaga i ledningen av såväl jordbrukskassan
som av på orten bildade andelsföreningar. Jordbruksutredningen
föreslog därför, att ekonomiska föreningar icke tillätes ingå som medlemmar
i jordbrukskassa. Däremot borde den rätt, som genom 1918 års reform
lämnats centralkassorna att som medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor, upprätthållas. Härom anförde jordbruksutredningen
bland annat följande.
1SS0 årj,
riksdag
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Dea möjlighet till utvidgning av jordbrukskasserörelsens verksamhet,
som avsågs med ifrågavarande reform, hade i verkligheten endast i ringa
utsträckning kommit att tagas i anspråk. Hittills hade icke mera än nio
dylika föreningar vunnit anslutning till centralkassorna. Den förnämsta
orsaken härtill torde vara att söka i den omständigheten, att vårt lands
lantmannaföreningar till övervägande delen vore uppbyggda på principen
utan personlig ansvarighet. En ändring därutinnan torde icke vara
lätt att åstadkomma. Beträffande denna personliga ansvarighet finge
visserligen medgivas, att den kunde äga sitt värde som en grund för föreningens
kreditvärdighet. Men vad som vore av vida större betydelse för
andelsrörelsens utveckling vore otvivelaktigt, att föreningarna förskaffade
sig ett större kontant underlag för sin verksamhet genom insatsernas
ökning och kontanta inbetalning samt framför allt genom en kraftig
fondering. Det vore på de förhållanden, som i detta hänseende kännetecknade
en förening, och på verksamhetens skötsel i allmänhet, som det
borde bliva beroende, huruvida föreningen borde vinna anslutning till
kasserörelsen och få sitt kreditbehov fyllt genom centralkassornas försorg.
Då frågan örn jordbrukets andelsrörelse emellertid skulle av jordbruksutredningen
upptagas till behandling i annat sammanhang, i anslutning
vartill spörsmålet örn andelsrörelsens kreditförhållanden skulle
närmare övervägas, hade jordbruksutredningen icke funnit sig böra för
det dåvarande påkalla någon ändring i de gällande bestämmelserna, i
vad de uppställde personlig ansvarighet hos föreningsmedlemmarna såsom
villkor för anslutning till centralkassor.
I samband med Kungl. Maj:ts proposition i ärendet år 1930 var,
såsom i annat sammanhang erinrats, frågan örn bibehållande av möjligheten
för ekonomisk förening att bliva medlem i jordbrukskassa föremål
för riksdagens prövning även pä grund av särskild motion. Motionen
vann, såsom jämväl förut anmärkts, i denna punkt icke riksdagens bifall.
Vid behandlingen av det förslag till nu gällande förordning angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, som Kungl. Majit i nämnda
proposition föreläde riksdagen till antagande, underströk särskilda utskottet
vad jordbruksutredningen anfört rörande betydelsen för andelsrörelsens
utveckling av att föreningarna skaffade sig större kontant underlag
för sin verksamhet genom insatsernas ökning och kontanta inbetalning
samt genom en kraftig fondering. Utskottet anförde, att det vore
på de förhållanden, som i sådant hänseende kännetecknade en förening,
och på verksamhetens skötsel i allmänhet, som det borde bliva beroende,
huruvida föreningen borde vinna anslutning till kasserörelsen och få sitt
kreditbehoA7 tillgodosett genom centralkassornas försorg. Utskottet ansåg,
att det Amre av betydligt större A7ikt att en omsorgsfull piening aA7
en förenings ekonomiska förhållanden i nu angina hänseenden företoges,
då fråga Amre örn inträde i centralkassa, än att föreningens medlemmar
ägde personlig anSA7arighet för dess förbindelser. Under betonande av
nu anförda synpunkter tillstyrkte utskottet det av Kungl. Majit framlagda
författningsförslaget att tillsvidare gälla såsom ett provisorium.
Förslaget antogs i oförändrat skick aA- riksdagen.
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2U0.
I sin f örenämnd a skrivelse den 30 januari 1931 hemställer jordbruks- jordbruks
utredningen, att förordningen angående rätt för centralkassa att till med- utref^^9''
lommar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor måtte
ändras i så måtto, att möjlighet att bliva medlem i centralkassa beredes
jämväl föreningar utan personlig ansvarighet, ävensom att i samband
därmed vissa ändringar i förordningen måtte vidtagas i fråga örn delaktighetsgrund,
ansvarsbelopp med mera. Jordbruksutredningen föreslår,
att till medlem i centralkassa må kunna intagas ekonomisk förening,
som har till ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon till jordbruket
hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av genom
jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, oavsett huruvida
föreningens medlemmar äro personligen ansvariga för dess förbindelser
eller icke;
att ekonomisk förening, som medgives inträde i centralkassa, skall ingå
med minst en andel å 5 kronor samt äga rätt att förvärva högst det antal
andelar, att mot varje andel svarar ett belopp av 50 kronor av föreningens
efter vissa grunder beräknade egna kapital (eget behållet insatskapital
och fonder av den art, att de icke kunna disponeras utan föreningsstämmans
för varje gång inhämtade medgivande);
att föreningen härvid som eget insatskapital må räkna även tecknat
insatskapital, vilket ej influtit till föreningen men för vars inbetalande
sådan plan fastställts, att inbetalning verkligen kommer att ske;
att förening icke må medgivas rätt att teckna andelar i centralkassa
för den del av det egna kapitalet, som må hava betalats eller skall betalas
för andelar, som föreningen tecknat i annan andelsförening än centralkassa;
att
kredit av centralkassa må kunna medgivas förening till högst 200
kronor för varje av föreningen i kassan tecknad andel;
att föreningens ansvarighet för centralkassas förbindelser bestämmes
till 50 kronor för varje av föreningen i kassan tecknad andel;
att centralkassans sammanlagda utlåning till anslutna ekonomiska föreningar
icke må överstiga en femtedel av det sammanlagda lånemaximum,
som gäller för medlemmarna i de till kassan anslutna jordbrukskassorna,
dock med befogenhet för Kungl. Majit att i särskilda fall medgiva
undantag från nu angivna begränsning;
att av ekonomiska föreningars i centralkassa tecknade insatskapital 30
procent skola tillföras kassans säkerhetsfond;
att å återstående 70 procent av berörda insatskapital utdelning må kunna
lämnas under förutsättningar och enligt grunder, motsvarande de för
utdelning till delägare i jordbrukskassa stadgade; samt
att övriga nuvarande bestämmelser beträffande anslutningen av ekonomiska
föreningar m. b. p. a. till eentralkassor utsträckas att gälla även
ekonomiska föreningar u. p. a.
24
Allmänna
synpunkter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Jordbruksutredmngen framhåller i sin skrivelse, att det förslag till ordnande
av jordbrukets kreditorganisation, som av utredningen framlades
i 1930 års betänkande, endast innebar ett provisorium, såvitt gällde
jordbrukets andelsrörelse, och anför vidare, att det av tillgängligt utredningsmaterial
synes framgå, att jordbrukskooperationen företrädesvis
är organiserad i föreningar utan personlig ansvarighet, samt att
enligt jordbruksutredningens förmenande utvecklingen tenderar mot
ökad tillämpning av denna föreningsform. Under sådana förhållanden
anser jordbruksutredmngen det tydligt, att gällande bestämmelser, enligt
vilka allenast föreningar med begränsad personlig ansvarighet kunna
vinna inträde i centralkassa för jordbrukskredit, äro ägnade att avstänga
den övervägande delen av jordbrukets andelsrörelse från en välbehövlig
förbättring av kreditmöjligheterna. Efter omnämnande av
vissa önskemål, som från för jordbrukskasserörelsen intresserade fram
kommit beträffande snara ändringar i de gällande bestämmelserna, fortsätter
jordbruksutredmngen sålunda:
Jordbruksutredmngen hade även för sin del ansett tiden nu vara inne
för en prövning av frågan örn ett mera definitivt ordnande av jordbruks»
kooperationens anslutning till jordbrukets kreditorganisation. Vissa
för frågans utredning vägledande uppgifter rörande andelsföreningarnas
ekonomiska förhållanden kunde sålunda nu hämtas ur föreliggande preliminära
resultat av den undersökning rörande jordbrukskooperationen,
som Kungl. Majit efter framställning från jordbruksutredmngen och 1928
års bolagsskatteberedning uppdragit åt statistiska centralbyrån att verkställa.
Vidare torde det organisationsarbete, som på senaste tiden bedrivits
å det jordbrukskooperativa området och varvid även jordbruksutredningen
i vissa avseenden medverkat, få anses hava klarlagt grundlinjerna
för andelsrörelsens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter i
den grad, att frågan örn rörelsens anknytning till jordbrukskasseorganisationen
kunde till sin innebörd bättre än tidigare överskådas. Givetvis
vore jordbruksutredmngen även livligt medveten örn betydelsen för landets
jordbruk av att förevarande fråga skyndsammast möjligt bragtes till
en mera slutgiltig lösning.
_ För att närmare utreda frågan hade jordbruksutredningen dels skriftligen
hänvänt sig till Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna
för jordbrukskredit med anhållan örn yttrande bland annat beträffande
förutsättningarna och sättet för en anslutning av andelsföreningar
u. p. a. till jordbrukskasserörelsen, dels haft muntliga överläggningar i
frågan med representanter för nämnda rörelse. I anledning av berörda
hänvändelse hade yttranden avgivits av samtliga centralkassor. I yttrandena
uttalades som ett enstämmigt önskemål, att å jordbruksområdet
verksamma ekonomiska föreningar u. p. a. bereddes möjlighet att ansluta
sig till jordbrukskasserörelsen, varvid den uppfattningen syntes vara
övervägande, att anslutningen borde ske direkt till centralkassa. Det
framhölls, att så länge lagstiftningen icke medgåve jordbruksekonomisk
förening av vilken organisationsform som helst sådan anslutning, kunde
ett enhetligt ekonomiskt samarbete föreningarna emellan icke åväga
-
25
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 200.
bringas, och deras ekonomiska intressen förbleve splittrade, vilket försvagade
sammanhållningen bland jordbrukarna. Jordbrukskasserörelsen
betecknades såsom synnerligen väl lämpad att tillgodose det kreditbehov
och omhänderhava den penningcirkulation, varom här vore fråga,
då rörelsens ledande män genom sina goda förbindelser med jordbrukare
å skilda orter borde hava relativt lätt att bedöma olika lantmannaföretags
kreditvärdighet och att taga erforderlig hänsyn till de olika faktorer,
som härvid borde beaktas. Att föreningar u. p. a. vore avstängda från
jordbrukskasserörelsen, ansågs desto mera anmärkningsvärt, som flertalet
av jordbrukarnas föreningar tillhörde denna grupp, varvid särskilt
hänvisades till det stora antalet av solida mejeriföreningar och elektriska
distributionsföreningar, som ägde ifrågavarande organisationsform och
vilkas betydande penningomsättning nu icke kunde ledas genom jordbrukskasseorganisationen.
Flera sådana föreningar, som tidigare anslutit
sig till nämnda organisation och där placerat sina medel, ansågs, så
snart nuvarande övergångsbestämmelser upphörde att gälla och föreningarna
därmed utestängdes, komma att även bortflytta sina hos jordbrukskassorna
innestående medel.
Jordbruksutredningen erinrar i det följande örn sina i betänkandet
framlagda synpunkter med avseende på ekonomiska föreningars anslutning
till jordbrukskasserörelsen och betonar vad därvid framhållits om,
att icke den personliga ansvarigheten hos föreningsmedlemmarna utan
föreningens kontanta underlag och verksamhetens allmänna skötsel borde
vara utslagsgivande vid avgörandet, huruvida föreningen skulle anses
tillräckligt solid för att få sitt kreditbehov fyllt genom jordbrukets kreditkassor.
Härefter anför jordbruksutredningen:
Jordbruksutredningen ville nu förorda, att ekonomiska föreningar
u. p. a., verksamma inom jordbruket och därmed sammanhörande näringar,
vilka i förut berörda avseenden befunnes så uppbyggda, att de på ett
effektivt sätt fyllde sina uppgifter och i övrigt motsvarade fordringarna
på en sund och väl skött andelsrörelse, bereddes möjlighet att vinna inträde
i jordbrukets kreditorganisation. Härvid förutsattes givetvis, att
ansökan örn sådant inträde icke beviljades utan föregående noggrann undersökning
av föreningens ekonomiska förhållanden eller utan att därvid
framgått, att föreningen vore grundad på solida ekonomiska principer
och kunde anses äga tillräckliga förutsättningar att bedriva sin verksamhet
på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt.
I likhet med vad som för närvarande gällde örn föreningar m. b. p. a.
syntes u. p. a.-föreningars anslutning böra ske direkt till centralkassa
för jordbrukskredit. Anslutningen direkt till centralkassa syntes nämligen
erbjuda vissa fördelar bland annat i organisatoriskt avseende, enär
centralkassa torde kunna förutsättas vara dels mera kvalificerad för
prövning av kreditvärdighet m. m. än jordbrukskassa, dels i allmänhet
mindre bunden av särskilda personliga eller andra lokala hänsyn.
Med avseende på de närmare villkoren och formen för ekonomiska
föreningars medlemskap i centralkassorna vore jordbruksutredningen av
den principiella uppfattningen, att föreningar m. b. p. a. och u. p. a. borde
vara likställda. Visserligen kunde anses gillia, att medlemmarnas per
-
26
Kungl. Majlis proposition Nr 200.
sonliga ansvarighet kunde innebära en viss — om än olikvärdig — säkerhet
för förenings kreditvärdighet, men, då det torde medföra praktiska
olägenheter att för de båda föreningskategorierna tillämpa skiljaktiga
grunder vid avgörandet av frågor örn anslutning, syntes ifrågavarande
avgörande genomgående böra bliva beroende av andra i det föregående
berörda ekonomiska förhållanden, såsom insatskapitalets och fondernas
storlek samt verksamhetens allmänna skötsel och räntabilitet
m. m. Till den personliga ansvarigheten borde däremot givetvis hänsyn
tagas vid kreditgivning till föreningarna.
Till belysande av de frågor, vilka beröras i jordbruksutredningens förslag,
har statistiska centralbyrån efter remiss lämnat vissa i tabellform
sammanförda uppgifter rörande jordbrukets andelsrörelses ekonomiska
och andra förhållanden. Uppgifterna härröra från den undersökning angående
jordbrukskooperationen, som Kungl. Majit efter framställning
från jordbruksutredningen och 1928 års bolagsskatteberedning uppdragit
åt centralbyrån att verkställa. Centralbyrån framhåller i den skrivelse,
med vilken tabellerna överlämnats, att utredningen icke omfattar mejeri-,
avels- och jordbrukskasseföreningar, samt att utredningens resultat ännu
endast är preliminärt. Vidare påpekar centralbyrån, att åtskilliga brister
föreligga dels i det avseendet, att centralbyrån icke på långt när kunnat
erhålla uppgifter från alla föreningar, dels i så måtto, att de inkomna
uppgifterna i många fall äro ofullständiga eller på annat sätt otillfredsställande.
Enligt föreliggande uppgifter äro inom jordbruket av centralbyrån
kända 5,546 ekonomiska föreningar, därav 1,363 inköpsföreningar, 1,348
maskinföreningar och 1,896 elektriska distributionsföreningar.
Till belysande av huru ett antal föreningar med olika verksamhetsart,
vilka lämnat uppgifter till centralbyrån, år 1929 fördelade sig efter organisationsformen
u. p. a. och m. b. p. a., har centralbyrån uppgjort
följande tabell. (Däri intagna uppgifter angående mejeriföreningar,
vilka som nämnts stå utanför centralbyråns utredning rörande jordbrukskooperationen,
äro av byrån hämtade ur andra källor.)
Av 486 undersökta föreningar, därav 229 föreningar u. p. a. och 257 föreningar
m. b. p. a., utgöra enligt statistiska centralbyråns tabeller föreningarnas
u. p. a. insatskapital och reservfonder sammanlagt 3,932,240
kronor. Motsvarande siffra för föreningarna m. b. p. a. är 980,320 kronor.
I denna undersökning ingå icke elektriska distributionsföreningar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
27
Föreningarnas fördelning efter ansvarighet.
Föreningsgrupp
Antal för- eningar, som
lämnat upp- gift angående
ansvarighet
d ä
a v
u. p. a.
m. b. p. a.
Inköps forén ingar
Riksförbundet jämte tillhörande centralföreningar
18
4
14
Fristående centralföreningar.............................
6
4
2
Lokalföreningar anslutna till riksförbundets cen- tralföreningar ...........................................
366
38
328
Lokalföreningar anslutna till fristående central- föreningar ...................................................
24
10
14
Fristående lokalföreningar ..............................
46
34
12
Maskin föreningar
Tröskföreningar .............................................
59
51
8
Kvarnföreningar .............................................
18
13
5
Stenkrossföreningar .....................................
2
2
—
Sagföreningar .............................................
41
38
3
Torvströföreningar ............................................
39
34
5
| Slakteriföreningar ............................................
24
22
2
Ägg försäljnings föreningar..................................
63
62
1
| Bränneriföreningar............................................
22
14
8
! Potatismjölsföreningar .......................................
27
23
4
Exportföreningar..............................................
4
4
—
Elektriska distributionsföreningar ......................
377
302
75
Diverse föreningar
Andelsbetesföreningar.......................... ............
3
2
1
Betodlareföreningar .......................................
11
ii
—
Biodlareföreningar ..........................................
1
i
—
Fruktodlareföreningar ...................................
14
14
—
Frörenseriföreningar .....................................
2
2
—
Humleodlareföreningar ....................................
2
2
Vattenreglerings- och strandägareföreningar .....
3
3
—
Fröodlingsföreningar .......................................
1‘*
10
—
Övriga föreningar .........................................
5
ö
Tillsammans
1,187
705
482
Mejeriföreningar ................................................
363
207
156
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Följande tabell lämnar en översikt över vissa inköpsföreningars ekonomiska
ställning med hänsyn till varulagrets, varufordringarnas och
varuskuldernas storlek i förhållande till 1929 års omsättning.
Inköpsföreningar, föreningarnas fördelning efter varulagrets, respektive varufordringarnas
och varusknldernas procentuella andel av omsättningen år 192D.
Varulager,
resp varu- fordringar
och varu- skulder i %
av omsätt- ningen
Riksför- bundet och
dess central- föreningar
Fristående
c^ntral-
föreningar
Lokal- föreningar an- slutna till riks- förbundetscen- tralföreningar
Lokal- föreningar an- slutna till fri- stående cen- tralföreningar
Fristående
lokal-
föreningar
Samtliga
Antal föreningar, för vilka varulagret, resp. varufordringarna och
utgjorde motstående % av omsättningen
varuskulderna
Varulager
Varu-
fordringar
Varuskulder
Varulager
Varu-
fordringar
Varuskulder
<
p
—t
p
rq
<t
Varu-
fordringar
Varuskulder
Varulager
Varu-
fordringar
Varuskulder
Varulager
Varu-
fordringar
Varuskulder
Varulager
Varu-
fordringar
-<1
P
*-s
C
00
£
TD
•t
Föreningar utan personlig ansvarighet
(u.l
■>. a.)
0
—
—
-
2
2
2
14
2
6
8
7
7
17
15
18
41
26
33
0.1— 5.0
11
2
5
—
—
—
8
2
4
19
4
9
5.1—10. o
—
1
—
2
i
—
4
2
2
1
—
i
7
1
3
14
5
6
10.1—20.0
3
1
—
—
i
1
5
4
2
—
1
—
—-
4
6
8
ii
9
20.1—30. o
—
1
-
—
—
1
—
5
4
—
1
—
—
6
—
—
13
5
30.1—40. o
2
1
1
1
2
6
3
40.1—50. o
1
—
—
—
—
3
3
—
—
i
—
2
—
—
5
5
50.1—60. o
—
1
1
—
—
—
—
2
2
—
—
—
—
2
1
—
5
4
60.1—70.o
—
—
—
—
—
—
—
3
2
—
-
—
—
—
—
—
3
2
över 70.o
—
—
2
—
—
—
—
6
7
-
—
—
1
i
—
i
7
9
Tillsammans
1 5
1 5
1 ö|
4
4
4
34
34
34
9
9
9
33
33
Bo
1 85
1 83
1 85
Föreningar med begränsad personlig ansvarighet (m.
b. p.
a.)
0
95
34
46
8
4
6
6
3
3
109
41
55
O.i— 5.o
1
2
—
1
—
-
36
8
10
3
—
—
3
—
—
44
10
10
5.1 —lO.o
7
3
1
1
—
1
32
17
19
—
1
—
—
2
2
40
23
23
10.1—20.0
2
7
o
—
1
—
19
55
41
1
4
3
2
i
2
24
68
51
20.1—30. o
2
1
3
—
1
—
5
38
32
—
2
2
—
3
2
7
45
39
30.1—40.o
2
1
2
—
—
1
2
13
19
—
i
i
—
1
2
4
16
25
40.1—50. o
—
—
2
—
—
—
2
9
6
-
—
—
—
1
—
2
10
8
50.1—60. o
—
—
2
—
—
—
—
10
5
—
—
—
—
—
—
—
10
7
60.1—70. o
—
—
—
—
—
—
—
1
2
—
—
—
—
—
—
—
1
2
över 70. o
—
—
1
—
—
—
—
7
c
—
—
-
—
—
-
—
7
10
Tillsammans
14
14
is|
2
2
.1
191
192
192
12
12
12
ii
11
n
230
231
230
Häri ingår även ett aktiebolag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
29
Till belysande av i huru stor utsträckning inköpsföreningarnas rörelse
finansierats med eget kapital, har statistiska centralbyrån upprättat
följande tabell, baserad på de i balansräkningarna för år 1929 meddelade
uppgifterna rörande det egna kapitalets storlek.
Inköpsfö reningar Föreningarnas fördelning efter andelskapitalets och fondernas
procentuella andel a? omslutningen år 1929.
Andelskapital
(inbetalt och
fonder i %
av omslut- ningen
Riksförbun- det och dess
central- föreningar
Fristående
central-
föreningar
Lokal-
föreningar an- slutna tili
Riksförbun- dets central- föreningar
Lokal- föreningar an- slutna till
fristående
central- föreningar
Fristående
central-
föreningar
Samtliga
Föreningar utan personlig ansvarighet (u. p
a.)
0
1
i
4
5
17
28
0.1— 5.0
2
—
3
—
2
7
5.1—lO.o
i
—
3
2
—
6
0
©
01
l
d
i
—
9
—
3
13
20.1—30.o
—
i
5
—
2
8
30.1—40. o
—
i
2
—
2
5
40.1—50.o
—
i
—
i
2
50.1—60.0
—
—
—
i
i
60.1—70.o
-
—
2
—
—
2
70.1—80. o
—
—
2
i
i
4
80.1—90.0
—
—
3
—
i
4
över 90. o
—
i
1
i
4
7
Tillsammans
1 5
4
35
9
34
1 87
Föreningar med begränsad personlig ansvarighet (m. b. p. a.)
0
1
—
67
9
3
80
O.i— 5.o
8
—
37
—
1
46
5.1—lO.o
3
1
30
—
1
35
10.1—20.o
1
1
19
—
5
26
| 20.1—30. o
—
—
15
1
—
16
j 30.1—40. o
1
—
11
1
i
14
'' 40.1—50. o
—
—
6
—
—
6
50.1—60. o
—
—
.3
-
i
4
60.1—70. o
—
—
1
—
—
1
70.1—80.o
—
—
3
1
—
4
80.1—90. o
—
—
5
—
—
5
över 90. o
—
—
i
1
Tillsammans
14
2
198
12
12
238
1 Häri ingår även ett aktiebolag.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Enligt vinst- och förlusträkningarna för åren 1927, 1928 och 1929 utvisade
under år 1927 av 85 inköpsföreningar u. p. a. 70 föreningar nettoöverskott
och 11 föreningar underskott. Motsvarande siffror för år 1928
voro 68 och 13. För år 1929 hade av 84 inköpsföreningar u. p. a. 64 överskott
och 17 underskott. Av 229 inköpsföreningar m. b. p. a. redovisades
för år 1927 överskott av 193 och underskott av 24 föreningar. För år 1928
hade av 230 inköpsföreningar m. b. p. a. 186 överskott och 32 underskott,
och för år 1929 voro motsvarande siffror 165 och 53.
Beträffande frågan, om över huvud anslutning till jordbrukets kreditorganisation
av ekonomiska föreningar utan personlig ansvarighet bör
tillåtas, anföres i de inkomna utlåtandena över jordbruksutredningens
förslag följande.
luterimsstyrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har tillstyrkt förslaget,
då detsamma enligt styrelsens förmenande synes ägnat att öka kasserörelsens
omslutning genom inlåning från föreningarna och deras medlemmar
samt genom kreditgivning till föreningarna. För jordbrukskasserörelsens
utveckling vore en sådan ökad omslutning av stor betydelse.
Detta gällde i första hand och utan förbehåll i avseende å inlåningen,
genom vilken billigast möjliga kapital ställdes till rörelsens förfogande
Att bereda föreningarna och deras medlemmar möjlighet att insätta medel
i centralkassorna innebure sålunda för kasserörelsen en otvivelaktig
fördel. Vad åter kreditgivningen till föreningarna anginge torde rätten
för föreningarna att erhålla kredit från centralkassorna utgöra en nödvändig
förutsättning för att inlåning i större utsträckning från dem och
deras medlemmar skulle kunna påräknas.
De fyra i ärendet hörda länsstyrelserna och Jämtlands läns hushållningssällskap
tillstyrka likaledes jordbruksutredningens förslag, därvid
länsstyrelsen i Skaraborgs län emellertid föreslår, att bland villkoren för
anslutning till centralkassa av ekonomisk förening av förevarande slag
upptages vad av jordbruksutredningen i dess motivering till framställningen
angives såsom förutsättning för sådan anslutning eller att, innan
ansökning örn anslutning beviljas, noggrann undersökning skall verkställas
av föreningens ekonomiska förhållanden samt att ansökningen icke
må bifallas utan att vid sådan undersökning framgått, att föreningen är
grundad på solida ekonomiska principer och kan anses äga tillräckliga
förutsättningar att bedriva sin verksamhet på ett ur ekonomisk synpunkt
tillfredsställande sätt.
Statskontoret, som jämväl tillstyrker förslaget, ifrågasätter, om icke
prövningen och avgörandet av ansökning av annan ekonomisk förening
än jordbrukskassa örn inträde i centralkassa borde, efter hörande av
denna kassa, ske genom Svenska jordbrukskreditkassan. Statskontoret
anser, att därigenom större garantier kunde vinnas för ett mera allsidigt
bedömande av föreningens ekonomiska soliditet och andra på frågan örn
medgivande till inträde inverkande förhållanden samt även en önskvärd
enhetlighet i behandlingen av dessa ärenden ernås.
Bank- och fondinspektionen anför följande.
Den utvidgning av området för jordbrukskreditväsendet, som jordbruksutredningen
föreslagit, vore enligt inspektionens mening av ganska
ingripande betydelse. Jordbrukskreditväsendet hade hittills varit i huvudsak
byggt på grundvalen av den personliga ansvarigheten hos de an
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
31
slutna jordbrukarna. Detta gällde även i den mån ekonomiska föreningar
vunnit anslutning. Medlemmarna, vare sig de utgjorts av enskilda jordbrukare
eller föreningar, torde därjämte hava i huvudsak representerat
ren jordbruksverksamliet. I och med ett medgivande för ekonomiska föreningar
utan personlig ansvarighet att vinna anslutning till jordbrukskasserörelsen
infördes i denna företag, vilkas verksamhet i regel hade en
annan karaktär. Enligt vad erfarenheten givit vid handen vore dylik
förenings verksamhet ofta mera industriellt betonad och sålunda mera
beroende av konjunkturerna. Vanligen vore även dess kapitalbehov av
jämförelsevis mera betydande omfattning. Med hänsyn därtill och då
för övrigt dessa föreningar ofta dreve en rörelse, med vilken följde en betydande
penningomsättning, ställde sig inspektionen tveksam, huruvida
jordbrukskreditväsendet ännu kunde anses hava vunnit den utveckling,
att ett upptagande i densamma jämväl av ekonomiska föreningar av nu
ifrågavarande slag borde äga rum. Inspektionen medgåve dock, att de
allmänna förutsättningar för dessa föreningars anslutning, som jordbruksutredningen
uppställt, vore i viss mån ägnade att minska denna
tveksamhet, i den mån den rörde kreditgivningen. Inspektionen ville därför
icke avstyrka, att jämväl föreningar utan personlig ansvarighet bereddes
möjlighet att ansluta sig till jordbrukskasserörelsen, därvid villkoret
dock måste vara, förutom insatsernas ökning och kontanta inbetalande
samt kraftig fondering hos föreningen, att »ansökan örn inträde
icke beviljas utan föregående noggrann undersökning av föreningens
ekonomiska förhållanden eller utan att därvid framgått, att föreningen
är grundad på solida ekonomiska principer och kan anses äga tillräckliga
förutsättningar att bedriva sin verksamhet på ett ur ekonomisk synpunkt
tillfredsställande sätt», samt att ansluten dylik förening ställdes
under regelbunden och fackmässig tillsyn från vederbörande centralkassas
sida.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför:
Att de nu gällande bestämmelserna uteslöte möjlighet för den största
gruppen av ekonomiska föreningar, nämligen u. p. a.-föreningarna, att
vinna anslutning till centralkassorna och hos dem tillgodose sitt kreditbehov,
torde lägga hinder i vägen såväl för jordbrukskasserörelsens utveckling
som för ett intimt samarbete mellan jordbrukets ekonomiska förningar
och kreditkassorna. Jordbruksutredningens förslag, som avsåge
att undanröja dessa hinder, kunde sällskapet för sin del tillstyrka.
Beträffande frågan örn anslutningen av ekonomiska föreningar u. p. a.
till jordbrukskasserörelsen, hade jordbruksutredningen erinrat, att den
personliga ansvarigheten hos medlemmarna i ekonomisk förening visserligen
ägde sitt värde som grund för föreningens kreditvärdighet, men
att denna omständighet icke borde vara ensam avgörande, då det gällde
att taga stiillning till denna fråga. Härtill ville sällskapet tillägga, att
medlemskap i cn centralkassa ingalunda innebure rätt för föreningen att
till högsta medgivna belopp erhålla kredit hos kassan, utan att kreditens
beviljande i sista hand berodde på centralkassornas styrelse och framförallt
på beskaffenheten av den säkerhet för lånet, föreningen presterade.
Då kreditens säkerhet borde vara det avgörande momentet vid kreditbeviljningen
från centralkassan, syntes det icke medföra nämnvärt ökade
risker, att även u. p. a.-föreningar erhölle möjligheter att tillgodose sitt
kreditbehov bos centralkassorna, naturligtvis under förutsättning, att de
32
Kungl. Maj:is proposition Nr 200.
på ett effektivt sätt fyllde sina uppgifter och i övrigt motsvarade fordringarna
på en sund och väl skött andelsrörelse.
Ifrågavarande föreningars anslutning till centralkassorna vore emellertid
av betydelse icke blott för tillgodoseende av dessa föreningars kreditbehov.
Genom att föreningarna kunde öppna löpande räkning bos centralkassorna
vore det nämligen att förvänta, att föreningarnas löpande
tillgångar av likvida medel i största möjliga omfattning genom jordbrukskasserörelsen
kunde komma jordbrukets kreditbehov till godo.
Örn ifrågavarande bestämmelser bleve ändrade i föreslagen riktning,
vore det emellertid att förvänta, att krediterna till de ekonomiska föreningarna
komme att intaga en betydande plats i centralkassornas utlåning.
Det vore därför även av vikt från kreditgivarens sida, att nödig
kontroll över föreningarnas verksamhet och ekonomiska förvaltning utövades
i likhet med den kontroll, som de till centralkassa anslutna jordbrukskassorna
bleve underkastade. Det syntes därför böra stadgas som
villkor för centralkassas kreditgivning till ifrågavarande ekonomiska föreningar,
att dessa skulle vara underkastade fackrevision genom för ändamålet
auktoriserad revisor.
Lantbruksstyrelsen ställer sig betänksam beträffande lämpligheten av
att genom varjehanda lättnader i fråga örn ansvarigheten och vad därmed
sammanhänger söka framkalla större anslutning till ifrågavarande
kreditorganisation. Därest alla ekonomiska föreningar utan personlig
ansvarighet genom en allmän bestämmelse beredas tillfälle att vinna inträde
i jordbrukskreditkassor, anser styrelsen i varje fall, att särskilda
krav böra fastställas i fråga örn den säkerhet, dylik ekonomisk förening
har att ställa för sina förbindelser till kreditkassa och beträffande prövningen
av sådan säkerhet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret erinra, att staten genom riksgäldskontoret
ställt till förfogande av statsobligationer bestående grundfonder
till olika belopp för — frånsett Svenska jordbrukskreditkassan —
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan och Svenska skeppshypotekskassan
ävensom att samtliga dessa institutioner utom den sistnämnda tillhandahålla
lån till föreningar, anslutna till institutionerna, vilka föreningar i
sin tur idka utlåningsrörelse till sina medlemmar. Fullmäktige framhålla,
att föreningarnas medlemmar i sista hand äro personligen ansvariga
för föreningarnas förbindelser, och att denna personliga ansvarighet
ansetts vara av grundläggande betydelse för institutionernas sunda
utveckling. På grund härav och då enligt fullmäktiges mening vissa
viktiga frågor, vilka sammanhänga med förslaget örn ekonomiska föreningars
u. p. a. anslutning till centralkassor för jordbrukskredit ej blivit
tillräckligt utredda, anse sig fullmäktige ej kunna tillstyrka, att denna
princip för jordbrukskasserörelsens vidkommande brytes genom medgivande
för föreningar u. p. a. att inträda såsom medlemmar i nämnda centralkassor.
Riksgäldsfullmäktige E. A. Hallin och G. H. Andersson tillstyrka i ett
reservationsvis avgivet yttrande jordbruksutredningens förslag.
Fullmäktige i riksbanken avstyrka förslaget. I motiveringen framhålla
de, efter att hava erinrat örn vad jordbruksutredningen i sitt år
1930 avgivna betänkande anfört rörande jordbrukets andelsrörelse och
dess kreditbehov, i huvudsak följande.
Enligt fullmäktiges mening vore det icke möjligt att utan närmare
kunskap örn ifrågavarande andelsrörelses ekonomiska tillstånd, livsdug
-
Kungl. Majlis proposition Nr 200.
33
lighet oell kreditbehov taga ståndpunkt till det av jordbruksutredningen
framlagda förslaget. Jordbrukskasserörelsen torde knappast ännu hava
hunnit organisera sig efter de nya bestämmelser, som trädde i kraft den
1 oktober 1930. Än mindre torde man under den korta tid, som sedan
dess förflutit, hava kunnat förskaffa sig erfarenhet örn, huru de nya
bestämmelserna komme att verka i tillämpningen. I varje fall torde dessa
bestämmelser ännu ej hava föranlett, att jordbrukskasserörelsen nått sådan
omfattning och ekonomisk styrka, att det utan vidare utredning därom
kunde antagas, att jordbrukskasserörelsen vore i stånd och väl avpassad
att fungera som kreditgivare åt jordbrukets affärsandelsrörelse.
Såsom jordbruksutredningen själv framhållit i sitt år 1930 avgivna betänkande,
torde andelsrörelsens kreditbehov vara högst avsevärt, och
åtminstone beträffande vissa grenar hade rörelsen, såsom känt vore, ej
undgått att allvarligt påverkas bland annat av den nuvarande, särskilt
för jordbruket kännbara ekonomiska depressionen.
Även örn jordbruksutredningen räknade med, att jordbrukskasserörelsen
endast småningom skulle i praktiken övertaga funktionen som kreditgivare
åt affärsandelsrörelsen, kunde man ej bortse ifrån, att dess förevarande
förslag åsyftade att principiellt och organisatoriskt lägga grunden
till en verksamhet, som enligt förslagsställarens åsikt — förr eller
senare — torde bliva av en mycket betydande omfattning. Med hänsyn
därtill syntes, såsom jordbruksutredningen själv tidigare framhållit, alla
skäl tala för att man framginge med stor försiktighet och att man ej
endast på grund av önskemål, som framhållits av jordbrukskasserörelsens
representanter, utan ingående prövning vidtoge åtgärder, som bland annat
i väsentlig mån skulle förändra den kooperativa grundidén hos jordbrukskasserörelsen,
något som även berörts av jordbruksutredningen i
dess förenämnda betänkande.
Att ytterligare utredning tarvades, syntes fullmäktige för övrigt framgå
redan därav, att jordbruksutredningen ej angivit, huru den tänkt sig,
att inom jordbrukskasserörelsen det särskiljande — beträffande såväl
kapitalanskaffning som fondering — av kreditgivningen till andelsföreningar
och utlåningen till enskilda jordbrukare skulle äga rum, som
jordbruksutredningen i sitt omförmälda betänkande angav såsom en nödvändig
förutsättning för en kombinering av nämnda utlåningsgrenar.
Även sparbanksinspektionen avstyrker förslaget. I likhet med riksbanksfullmäktige
anser inspektionen, att ytterligare utredning erfordras,
innan frågan om kreditgivning åt andelsföreningarna genom jordbrukskasseorganisationens
försorg definitivt löses. Inspektionen förmenar
sålunda, att frågan, huruvida andelsföreningarna till sin organisation
och soliditet äro av tillfredsställande beskaffenhet, icke blivit uttömmande
besvarad. Ej heller föreligger enligt inspektionens åsikt svar på spörsmålet,
i vad män kreditgivning åt andelsföreningarna, organiserad på sätt
som föreslagits, kan anses försvaga säkerheten för centralkassornas insättare
och medföra ökad risk för staten. Inspektionen framhåller vidare,
att i jordbruksutredningens framställning icke berörts, huruvida någon
kunskap vunnits örn storleken av andelsföreningarnas kreditbehov och
huruvida föreningarna genom anknytning till jordbrukskasserörelsen
kunna förväntas erhålla billigare kredit än do för närvarande åtnjuta.
För övrigt synes det inspektionen lämpligt, att jordbrukskasserörelsen
utan tillskott av nya uppgifter tillsvidare får utveckla sig inom ramen
av de bestämmelser, som trädde i kraft år 1930.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sand. 168 höft. (Nr 200.)
3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Departementschefen.
Den kreditorganisation, varom nu är fråga, tillkom i syfte att bringa
vårt lands jordbrukare en efter deras förhållanden mera lämplig form
för driftkredit än den, varav de dittills måst begagna sig. Organisationens
tillkomst torde emellertid samtidigt få betraktas såsom ett led i strävandena
mot ökad kooperativ verksamhet och organisatorisk koncentration
inom jordbruksnäringen. Föreningsväsendet har bland jordbrukarna
hos oss icke utvecklats med samma snabbhet som i vissa andra länder.
Med den allt mer tilltagande kollektiva verksamhetsformen inom
andra näringsgrenar har emellertid insikten örn nyttan och nödvändigheten
för jordbrukarna att sluta sig samman för bevakande av sina intressen
vuxit sig starkare även här. Såsom framgår av statistiska centralbyråns
uppgifter, finnas numera utbredda över landet ett ganska stort
antal andelsföreningar på jordbrukets område, genom vilkas skapande
jordbrukarna sökt sörja för ett rationellt ordnande av inköp oell försäljning,
billigare driftkostnader m. m.
De möjligheter i avseende på snabbare utveckling och ökad bärighet,
som ansågos kunna vinnas för jordbrukskasserörelsen genom anslutning till
densamma av dylika andelsföreningar, i samband med de fördelar i kredithänseende,
som föreningarna därigenom skulle erhålla, ledde till tillkomsten
av 1918 års kungörelse i ämnet. Att man då icke tog steget fullt
ut och medgav inträde i centralkassorna jämväl för föreningar utan personlig
ansvarighet berodde, såsom den förut lämnade redogörelsen härutinnan
utvisar, framför allt därpå, att man ansåg, att en sådan åtgärd
skulle vara oförenlig med den i fråga örn kreditkassorna tillämpade principen
örn personligen ansvariga medlemmar. Man hoppades jämväl, att
andelsrörelsen skulle för framtiden mera gå i riktning mot föreningar
med begränsad personlig ansvarighet. Denna förhoppning har icke infriats.
Enligt det förut återgivna statistiska materialet är det övervägande
antalet jordbruksföreningar organiserade såsom föreningar utan
personlig ansvarighet. Detta gäller icke minst beträffande en för jordbrukarna
så betydelsefull föreningsgrupp som de elektriska distributionsföreningarna.
Vikten av ett fasthållande vid principen örn personlig ansvarighet
torde även hava överskattats. Svårigheterna såväl vid bedömandet
av värdet av den personliga ansvarigheten hos en förenings olika
medlemmar som även utkrävandet av denna ansvarighet äro icke oväsentliga.
För min del ansluter jag mig till de synpunkter, som framförts
därom, att vid bedömandet av huruvida en andelsförening bör medgivas
inträde i centralkassa tyngdpunkten måste läggas på frågan, icke
örn föreningens medlemmar äro personligen ansvariga för föreningens
skulder utan örn föreningens insatskapital och fonder äro av den storlek
och art, att föreningens ekonomi kan anses solid. Givet är, att med tilllämpning
av sistberörda princip föreningens anslutning till centralkassan
måste föregås av en omsorgsfull undersökning av föreningens ekonomiska
förhållanden, ävensom att kassan sedermera måste tillse, att föreningen
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
underkastas regelbunden och sakkunnig revision. Under dessa förutsättningar
skulle anslutningen till ifrågavarande kreditorganisation jämväl
av föreningar utan personlig ansvarighet kunna bliva till fromma icke
blott för organisationen i sig själv utan även för jordbrukets hela andelsrörelse
och jordbruksnäringen över huvud.
Då riksdagen år 1930 antog den nuvarande ordningen för anslutning till
centralkassorna av andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, betonades
uttryckligen dennas karaktär av provisorium. Man avvaktade
jordbruksutredningens bebådade vidare utredning och förslag i ämnet.
Visserligen omfattar den utredning och det material, som nu föreligger,
icke alla på ifrågavarande spörsmål inverkande faktorer. Icke heller
har jordbruksutredningen kunnat fullfölja den tanke, som i dess betänkande
uttalades, att, därest kreditgivningen åt andelsföreningarna i organisatoriskt
hänseende kombinerades med utlåningen åt enskilda jordbrukare,
de båda grenarna av kreditrörelsen borde hållas helt skilda från
varandra beträffande kapitalanskaffning och fondering till mötande av
uppkommande förluster. Emellertid skulle ett sådant särskiljande säkerligen
i praktiken möta synnerligen stora svårigheter. Därest rätten till
inträde i kreditkasseorganisationen och erhållande av lån därstädes i betryggande
utsträckning omgärdas med säkerhetsföreskrifter till förebyggande
av ökad förlustrisk för kasserörelsen och dess intressenter, synas
mig i varje fall de hinder mot en lösning av förevarande problem, vilka i
förutberörda hänseenden ansetts föreligga, icke vara av sådan art, att de
böra medföra, att det största antalet exisierande jordbruksföreningar uteslutas
från möjlighet att vinna anslutning till kreditkassorna. Jag biträder
därför förslaget örn sådan ändring i gällande bestämmelser, att jämväl
föreningar utan personlig ansvarighet kunna vinna inträde uti ifrågavarande
organisation.
Lämpligheten av att, på sätt nu är fallet beträffande föreningar med
begränsad personlig ansvarighet, vid anslutning till kasserörelsen av även
föreningar utan personlig ansvarighet låta sistnämnda föreningar direkt
ansluta sig till centralkassa finner jag, på de av jordbruksutredningen
därutinnan anförda skäl, icke behöva dragas i tvivelsmål. Lika med jordbruksutredningen
är jag vidare av den åsikten, att villkoren och formerna
för medlemskap i centralkassa böra vara desamma för samtliga andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, oavsett medlemmarnas personliga
ansvarighet.
Prövningen av ansökan örn inträde i centralkassa synes mig i första
hand böra ankomma på kassans styrelse. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att, enligt jordbruksutredningens, av mig härutinnan biträdda
förslag, villkoren för vinnande av medlemskap i centralkassa för föreningar,
varom nu är fråga, skola regleras genom bestämmelser, enligt vilka
antalet andelar, varmed sådan förening högst kan ingå i kassan, sättes i
Delaktig
heten.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
förhållande till föreningens behållna tillgångar. Vidare föreslås, att föreningens
kreditmöjligheter ställas i beroende av antalet andelar i kassan.
Genom dessa bestämmelser, till vilka jag senare återkommer, torde ett
ganska betydande skydd vinnas mot anslutning till centralkassorna av
föreningar med svag ekonomi ävensom mot att kasserörelsens intressen
genom olämplig kreditgivning äventyras. Därmed är emellertid icke sagt,
att, så snart enligt berörda bestämmelser medlemskap skulle kunna vinnas,
vederbörande förening jämväl bör medgivas inträde i centralkassan.
Jag förutsätter, att, såsom förut nämnts, en omsorgsfull prövning av föreningens
skötsel och allmänna ekonomiska förhållanden äger rum, därvid
särskild hänsyn synes böra tagas till sådana bestämmelser i föreningens
stadgar, som äro ägnade att främja föreningens kapitalbildning. Föreskrift
i sådant avseende torde böra inflyta i en blivande författning i
ämnet. Än vidare torde, på de av statskontoret anförda skäl, böra fordras,
att beslut, varigenom inträde i centralkassa meddelats här avsedd
förening, godkännes av styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan.
Beträffande frågan, huru de närmare bestämmelserna för anslutningen
till centralkassorna av andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
borde utformas, anför jordbruksutredningen, att nu gällande bestämmelser,
även frånsett villkoret örn föreningsmedlemmarnas personliga ansvarighet,
icke genomgående lämpa sig för fortsatt tillämpning. För det första
anser jordbruksutredningen ändring böra ske i fråga örn grunderna för
förenings förvärvande av andelar i centralkassa. Jordbruksutredningen
anför därutinnan, att bestämmelserna å förevarande område böra vara av
den innebörd, att de dels motverka anslutning till kreditkasseorganisationen
av föreningar med alltför svag ekonomi, dels sporra föreningarnas
intresse och ansträngningar för det egna kapitalets ökning och därmed
för stärkandet av deras ekonomiska ställning. Rätten att förvärva andelar
i centralkassa bör därför, enligt jordbruksutredningens förmenande,
ställas i förhållande till storleken av föreningens eget kapital.
Enligt gällande bestämmelser skall förening, som beviljas inträde i centralkassa,
ingå med minst en andel å 10 kronor. Någon begränsning av
det antal andelar, som kan tecknas, är icke stadgad.
Jordbruksutredningen föreslår, att, för vinnande av likformighet med
motsvarande bestämmelser för jordbrukares andel i jordbrukskassa, förenings
insats för varje andel i centralkassa fastställes till 5 kronor samt
att i överensstämmelse med jordbruksutredningens förut återgivna synpunkter
förening icke tillätes förvärva flera andelar än att mot varje andel
svarar ett belopp av 50 kronor av föreningens efter vissa grunder beräknade
egna kapital. Jordbruksutredningen anför härom vidare:
Med eget kapital torde i detta sammanhang böra förstås dels föreningens
insatskapital, dels förekommande fonder av den art, att de icke kunna
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
disponeras utan föreningsstämmans för varje gång inhämtade medgivande.
Som insatskapital syntes böra få räknas även sådant tecknat insatskapital,
vilket ej influtit till föreningen, men för vars inbetalande sådan
plan fastställts, att inbetalning verkligen komme att ske, enär sådant utestående
kapital från synpunkten av dess betydelse för föreningens ekonomiska
ställning och kreditvärdighet i regel torde kunna anses praktiskt
taget likvärdigt med det inbetalda. Å andra sidan torde det vara tydligt,
att förening icke borde medgivas rätt att teckna andelar för den del av
det egna kapitalet, som eventuellt betalats eller skulle betalas för andelar,
som föreningen förvärvat i annan andelsförening, då ju följden i motsatt
fall kunde bliva, att samma kapital komme att ligga till grund för flera
föreningars andelsteckning i centralkassa. Ifrågavarande inskränkning
borde dock icke gälla med avseende på det egna kapital, som av förening
användes för förvärvande av andelar i centralkassa.
Mot vad jordbruksutredningen sålunda föreslagit har bank- och fondinspektionen
gjort den anmärkningen, att enligt inspektionens mening allenast
det insatskapital, som kontant inbetalts i föreningen, borde få utgöra
underlag för andelsteckning i centralkassa. Inspektionen åberopar, att
en grundförutsättning för att en förening skulle äga ansluta sig till centralkassa
av jordbruksutredningen uppgivits vara, att insatserna kontant
inbetaltes. Vidare anser inspektionen, att det skulle möta svårigheter
att upprätta en under alla förhållanden hållbar plan för insatsernas inbetalning,
samt framhåller, att insatskapitalet, i den mån det utgör underlag
för andelar i centralkassan, även skall utgöra ansvarighetsunderlag
för centralkassans förbindelser. — Inspektionen fäster slutligen uppmärksamheten
därå, att den av jordbruksutredningen föreslagna bestämmelsen,
att förening icke skulle medgivas rätt att teckna andelar i centralkassa
för den del av det egna kapitalet, som må hava betalts eller skall betalas
för andelar, som föreningen tecknat i annan andelsförening än centralkassa,
icke enligt inspektionen åsikt i sin avfattning står i god överensstämmelse
med gällande stadgande i § 3 i förevarande förordning, enligt
vilket en ekonomisk förening aldrig kan vara medlem i mer än en central
kassa. Bestämmelsen synes vidare inspektionen böra kompletteras i syfte
att förhindra, att förening genom att efter inträde i centralkassa teckna
andelar i annan förening giver anledning till en sådan situation, som jordbruksutredningen
med den ifrågavarande bestämmelsen velat förebygga.
Jämväl fullmäktige i riksbanken och länsstyrelsen i Malmöhus län förmena,
att förening icke bör medgivas rätt till andelar i centralkassa för i
föreningen tecknade insatser, som ännu ej influtit. Riksbanksfullmäktige
anse för sin del, att såsom eget kapital i förevarande sammanhang allenast
bör anses dels föreningens reservfond, dels ock den del av insatskapitalet,
som blivit kontant inbetald.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra, att för godtagande av jordbruksutredningens
förslag om medräknande även av tecknade men icke
guldna insatser bör krävas, att erforderliga garantier ställas för inbetalningarnas
verkställande.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att icke under några förhallanden
rätten att medräkna allenast tecknade och ej influtna insatser bör utsträckas
längre än till halva beloppet av dessa insatser.
Jordbruksutredningens förslag i nu förevarande hänseende vill jag i Departementshuvudsak
biträda. Förslaget synes mig viii ägnat att motverka den ökade rhe/''en
-
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
förlustrisk, som anslutningen till kreditkasserörelsen av jordbrukets andelsföreningar
möjligen kan innebära, och varemot man hittills sökt vinna
skydd genom bestämmelsen örn personlig ansvarighet hos vederbörande
förenings medlemmar såsom oeftergivligt villkor för föreningens medlemskap
i centralkassa. Vad som av jordbruksutredningen åsyftas med
eget kapital av beskaffenhet att enligt förslaget ligga till grund vid bestämmandet
av delaktighet i centralkassa synes, i anslutning till bestämmelsen
i 18 § lagen örn ekonomiska föreningar, lämpligen kunna angivas
såsom den del av föreningens tillgångar utöver skulderna, vilken
motsvarar insatskapitalet och egna fonder av i förslaget angiven art.
Ehuru jag i likhet med flera i ärendet hörda myndigheter hyser vissa
betänkligheter beträffande lämpligheten av att vid bestämmandet av det
antal andelar, varmed förening må tillåtas ingå i centralkassa, hänsyn
tages jämväl till i föreningen tecknade men ännu ej inbetalta insatser,
har jag icke velat ställa mig avvisande mot tanken, att sagda insatser
medräknas. Emellertid synes mig böra fordras, att vederbörande insatstecknare
lämnat föreningen förbindelse å det tecknade beloppet. Genom
uppställande av detta krav skulle i fråga örn sagda belopp ernås viss motsvarighet
till vad som gäller beträffande ansvarsbeloppet i föreningar
med begränsad personlig ansvarighet. Ställningen, sedd ur synpunkten
av möjligheterna för beloppets uttagande, är ju t. o. m. så tillvida sämre
beträffande belopp av sistnämnda slag än vad som med den föreslagna
anordningen skulle bliva fallet i fråga örn oguldet insatsbelopp, som den
personliga ansvarigheten först kan göras gällande i föreningens konkurs.
Jordbruksutredningens fordran, att för de allenast tecknade insatsbeloppens
inbetalande skall finnas fastställd plan av beskaffenhet att inbetalningen
verkligen kommer att ske, torde kunna i sak tillgodoses genom
införande av ett stadgande av innebörd, att plan för insatsernas erläggande
skall vara uppgjord, samt att planen godkännes av centralkassans
styrelse. Vid den granskning, som måste föregå detta godkännande, torde
det vara särskilt angeläget att tillse, att den tid, inom vilken insatserna
skola inbetalas, icke blivit alltför rundligt tillmätt. På grund av de
skilda förhållanden, till vilka vid bedömandet av sistberörda fråga hänsyn
måste tagas, torde det dock icke vara lämpligt att författningsvis
uppställa någon under alla omständigheter gällande tidsbegränsning.
Såsom jordbruksutredningen föreslagit torde bestämmelser böra införas
i syfte att förhindra, att samma kapital lägges till grund vid beräknandet
av flera föreningars möjlighet till delaktighet i centralkassa. I nämnda
syfte torde böra meddelas ett stadgande av innehåll, att förening icke
äger ingå i centralkassa för sådan del av föreningens tillgångar, som utgöres
av andelar i annan förening. Hinder i berörda hänseende torde
dock endast böra möta för det fall, att sistnämnda förening är medlem
i centralkassa, samt allenast örn och i den mån berörda medlemskap grundas
å de för sagda andelar tecknade insatserna i föreningen. Detta stad
-
39
Kungl. May.ts proposition Nr 200.
gande torde emellertid, på de av bank- och fondinspektionen anförda skäl,
böra kompletteras med ett förbud mot att vid bestämmandet av förenings
delaktigbetsbelopp i centralkassa hänsyn tages till insatser i föreningen,
vilka svara mot andelar, som i föreningen förvärvats av annan förening.
Undantag synes böra medgivas, örn det klart framgår, att sistnämnda
andelar icke legat till grund för insatsteckning i centralkassa. Närmast
torde ett undantag av denna art hava betydelse för det fall, att andelsägaren
är förening, som icke avses uti ifrågavarande förordning, eller
förening, som eljest icke är medlem i centralkassa.
Enligt gällande bestämmelser skall, såsom förut nämnts, annan förening
än jordbrukskassa ansvara för centralkassans förbindelser med 200 kronor
för varje andel, föreningen äger i kassan. Kredit får icke beviljas annat
än mot fullgod säkerhet och högst till ett belopp av 1,000 kronor för varje
andel, dock att centralkassans sammanlagda utlåning till sådana föreningar,
som nyss sagts, icke får överstiga 1/io av det sammanlagda lånemaximum,
som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna.
Enligt jordbruksutredningens förslag skola dessa bestämmelser på det
sätt ändras, att föreningens ansvarighet för centralkassans förbindelser
fastställes till allenast 50 kronor för varje föreningens andel i kassan, att
kreditmöjligheten nedsättes till 200 kronor för andel, samt att centralkassa
medgives rätt till en sammanlagd utlåning av 1/s av det sammanlagda
lånemaximum, som gäller för medlemmarna i anslutna jordbrukskassor.
Förslaget örn sänkning av ansvarighetsbeloppet och minskning av
kreditmöjligheten för de särskilda föreningarna anser jordbruksutredningen
vara motiverat av den ändring, som föreslagits skola ske beträffande
föreningarnas insatsbelopp från 10 kronor till 5 kronor för andel.
Jordbruksutredningen framhåller, att genom de förordade åtgärderna
skulle även uti nu ifrågavarande avseenden förening bliva likställd med
jordbrukare i jordbrukskassa. Enligt jordbruksutredningens uppfattning
är inskränkningen av lånemöjligheterna per andel ägnad att såväl
motverka för långt gående kreditgivning som stimulera föreningarna till
åtgärder för kreditmöjligheternas förbättring genom ökning av det egna
kapitalet. Jordbruksutredningen påpekar, att enligt anförda grunder för
kreditgivningen skulle förening kunna beviljas lån upp till 80 procent av
dess kapitalbehov, medan återstående 20 procent skulle tillgodoses genom
egna insatser och, i förekommande fall, fonder, vilken proportion jordbruksutredningen
anser motsvara skäliga anspråk på kreditmöjligheter.
Dessutom påpekas, att, örn bestämmelserna på förut föreslaget sätt göras
enhetliga, därmed skulle vinnas en för deras praktiska tillämpning värdefull
förenkling.
I fråga örn utvidgningen av centralkassas sammanlagda utlåning till
Ansvarighet
och lånemaximum.
Departements
chefen.
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor anför jordbruksutredningen
allenast, att nuvarande begränsning av sagda utlåning torde bliva
alltför snäv med den ökade anslutning av ekonomiska föreningar, som
torde få väntas bliva följden, därest även föreningar utan personlig ansvarighet
beredas möjlighet till medlemskap.
Mot förslaget i denna del hava bank- och fondinspektionen samt länsstyrelsen
i Malmöhus län anmärkt, att det vore att gå väl långt att höja
lånemaximum för de till centralkassan anslutna andelsföreningarna till
1h av det sammanlagda lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de
till kassan anslutna jordbrukskassorna. Nämnda myndigheter föreslå,
att man stannar vid Vio av sistberörda lånemaximum.
Mälarprovinsernas centralkassa anför:
Jordbruksutredningens förslag syntes bland annat avse att så vitt möjligt
fastställa liknande normer för ifrågavarande ekonomiska föreningars
anslutning till och lånemöjlighet hos centralkassa, som gällde för enskilda
jordbrukares medlemskap och kredit i jordbrukskassa. Det vore
då märkligt, att jordbruksutredningen icke ansett sig i förslaget
böra bereda ekonomisk förening möjlighet att utöver den på tecknade
andelar formellt öppnade kreditmöjligheten hos centralkassa erhålla kredit
mot säkerhet av primärinteckningar i föreningen tillhörig fastighet.
Även örn en stor del av jordbrukarnas ekonomiska föreningar kunde mot
primära fastighetsinteckningar erhålla lån i olika av staten därför upprättade
fonder, komme säkerligen — och exempel därpå förelåge redan
— formella bestämmelser att i vissa fall avstänga fullt kreditvärdiga
lantmannasammanslutningar från dessa statslån. Skulle då andra av
staten likaledes uppställda formella villkor hindra jordbrukarnas egna
kreditorganisationer att mot fullgoda säkerheter giva jordbrukarföreningar
erforderlig kredit?
Enligt jordbruksutredningens förslag skulle ekonomisk förening kunna
erhålla kredit upptill 4 gånger föreningens egna fonder, varvid även
tecknat, men ej inbetalt insatskapital på visst angivet villkor kunde medräknas.
Centralkassan delade visserligen jordbruksutredningens åsikt, att jordbrukarnas
ekonomiska föreningsrörelse i väsentligt större utsträckning
än hittills måste bygga på egna fonder, men ansåge dock, att särskilt för
nystartade föreningar nyssnämnda proportion mellan egna fonder och
upplånat kapital icke vore lämplig. Under den självklara förutsättningen,
att den långivande centralkassan ingående prövade för lån erbjuden säkerhet,
syntes inga sakskäl kunna tala mot att kredit till nyansluten
förening skulle kunna lämnas upptill 9 gånger föreningens egna fonder.
För att sedan under föreningens fortsatta verksamhet befordra den så
önskliga fondbildningen, kunde ju genom av Svenska jordbrukskreditkassan
utfärdade bestämmelser centralkassa åläggas att i samband med kreditgivningen
uppställa härför erforderliga villkor.
Den av jordbruksutredningen föreslagna avvägningen av ansvarsbelopp
och kreditmöjlighet per andel i centralkassa synes mig välgrundad.
Det förslag, som från Mälarprovinsernas centralkassa framkommit därom,
att förening skulle, utöver en kredit av 200 kronor för andel i central
-
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
kassan, kunna beredas ytterligare lån mot säkra inteckningar, anser jag
mig icke kunna biträda. Dels torde man icke böra gå för hastigt fram
vid öppnande av möjligheter till kreditgivning på det nya fält för kreditkassornas
verksamhet, som här föreligger. Dels får man icke underskatta
den betydelse för befrämjandet av föreningarnas fondbildning, som ligger
däri, att lånerätten ställes i absolut beroende av det antal andelar, som
föreningen äger i centralkassan, då sagda antal i sin ordning bestämmes
i proportion till storleken av föreningens kapital. För övrigt vill jag
betona, att försiktighet måste iakttagas vid kreditgivning till föreningarna
och stora fordringar ställas på arten av den säkerhet, mot vilken
lån utlämnas. Redan vid den långivning, som enligt jordbruksutredningens
förslag kan förekomma, torde således, därest säkerheten utgöres av
inteckningar, dessa helst böra vara av den fullgoda beskaffenhet, Mälarprovinsernas
centralkassa avser.
Med den ökade anslutning, som kan väntas ske till centralkassorna av
jordbrukets andelsföreningar, erfordras uppenbarligen en utvidgning av
centralkassas sammanlagda utlåningsmöjlighet, såvitt gäller dessa föreningar.
Att, såsom jordbruksutredningen föreslagit, fyrdubbla det nuvarande
lånemaximum torde dock, innan närmare erfarenhet vunnits
rörande omfattningen av berörda anslutning, vara att gå väl långt. Jag
vill för min del förorda, att man tillsvidare, i överensstämmelse med
förslaget från bank- och fondinspektionen och länsstyrelsen i Malmöhus
län, stannar vid ett fastställande av centralkassas sammanlagda utlåning
till föreningar av nu ifrågavarande slag till Vio av det sammanlagda lånemaximum,
som gäller för de till centralkassan anslutna jordbrukskassornas
medlemmar. Jag förutsätter dock härvid, att, på sätt jordbruksutredningen
föreslagit, Kungl. Maj:t för särskilda fall äger medgiva ytterligare
utlåningsrätt.
Av de insatsbelopp, som erläggas till centralkassa av annan dit anslu- Fondering.
ten ekonomisk förening än jordbrukskassa, skola enligt nuvarande stadganden
20 procent överföras till centralkassans säkerhetsfond samt återstoden
sammanföras under benämningen andelsföreningars insatskapital.
Jordbruksutredningen föreslår, att den del av föreningens insats i centralkassa,
som skall tillföras säkerhetsfonden, ökas till 30 procent, samt
erinrar, att därmed skulle vinnas överensstämmelse med de grunder, som
i förevarande avseende tillämpas för jordbrukares insatser i kasserörelsen.
Vidare föreslås såsom skäligt, att föreningarna å återstående 70
procent av insatsbeloppen må kunna beredas utdelning under förutsättningar
och enligt grunder, motsvarande de för utdelning till delägare i
jordbrukskassa nu stadgade.
Mot förslaget i denna del hava några erinringar i de inkomna utlåtandena
icke gjorts.
Departement achefen.
Övriga bestämmelser.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
För mili del finner jag den föreslagna höjningen av den del av insatsbeloppen,
som skall tillföras centralkassans säkerhetsfond, önskvärd och
lämplig. Vad angår jordbruksutredningens förslag örn rätt för föreningarna
till utdelning får jag erinra, att, enligt § 24 första stycket i förordningen
örn jordbrukets kreditkassor, centralkassas behållna årsvinst, sedan
avdrag skett för täckande av brist från föregående år, i sin helhet
skall tillföras kassans säkerhetsfond. Emellertid stadgas i andra stycket
av förenämnda paragraf, att, sedan säkerhetsfonden uppgått till visst
angivet belopp, centralkassan äger bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten
skall för annat ändamål disponeras. På grund av sistberörda
stadgande föreligger redan nu möjlighet för centralkassa att bereda andra
medlemmar i kassan än jordbrukskassor utdelning å den del av deras insatser,
som icke skall tillföras säkerhetsfonden. Samma befogenhet torde
centralkassa även i fortsättningen böra äga.
Utöver vad förut nämnts, erfordras enligt jordbruksutredningens förslag
icke någon omredigering av nu gällande bestämmelser utan böra
desamma allenast utsträckas att i oförändrat skick avse även ekonomiska
föreningar utan personlig ansvarighet.
Icke heller de inkomna utlåtandena innehålla, i vidare mån än förut
berörts, några av anslutningen till centralkassorna av föreningar utan
personlig ansvarighet dikterade ändringsförslag. Bank- och fondinspektionen
anför emellertid följande.
Enligt bestämmelse i § 5 i förordningen angående rätt för centralkassa
för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor må kredit till ansluten ekonomisk förening
icke beviljas annat än mot »fullgod» säkerhet. I det av jordbruksutredningen
avgivna förslag, som låg till grund för den nu ifrågavarande
författningen, hade nämnda bestämmelse samma avfattning. I jordbruksutredningens
samtidigt avgivna förslag till förordning örn jordbrukets
kreditkassor hade ävenledes ifråga örn säkerhet i några fall använts
liknande uttryck. Inspektionen framhöll i sitt över dessa förslag avgivna
utlåtande, att för dessa fall samma fordran borde ställas på säkerhetens
kvalitet, och inspektionen föreslog i enlighet därmed, att i de båda författningarna
de åsyftade bestämmelserna måtte ändras till att angiva, att
säkerheten skulle av vederbörande styrelse hava prövats betryggande.
Ändringar i denna riktning skedde också på vederbörliga ställen i förordningen
örn jordbrukets kreditkassor, under det att i förordningen angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor uttrycket ifråga
bibehölls oförändrat. Då inspektionen alltjämt vore av den uppfattningen,
att i samtliga fall samma fordran borde ställas på säkerhetens
kvalitet, och då olikheten i uttryckssätt icke lämpligen borde få giva anledning
till en förmodan, att så icke behövde vara förhållandet, syntes vid
en omarbetning av sistnämnda förordning i § 5 uttrycket »fullgod säkerhet»
böra utbytas mot det i förordningen örn jordbrukets centralkassor
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
använda uttrycket »säkerhet, som av centralkassans styrelse prövats fullt
betryggande».
I likhet med jordbruksutredningen anser även jag, att gällande bestäm- Dep“^”en<s’
melser rörande anslutning till centralkassa av andra ekonomiska föreningar
än jordbrukskassor lämpligen kunna, med de ändringar, som av
mig förut förordats, fortfarande tillämpas jämväl därest sådan anslutning
beredes föreningar utan personlig ansvarighet. Att § 5 i förordningen
angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor uti det
av bank- och fondinspektionen anmärkta hänseende erhållit annan lydelse
än motsvarande stadganden i förordningen örn jordbrukets kreditkassor,
§§ 9 och 49, torde icke med fog kunna tolkas på så sätt, att man vid kreditgivningen
till andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor skulle
äga uppställa lägre fordringar i avseende på säkerheten än vid utlåningen
till centralkassa och jordbrukskassas medlemmar. För åvägabringande
av likformighet i samtliga förevarande bestämmelser och då
det är av synnerlig vikt, att centralkassornas styrelser icke göra sig skyldiga
till någon underlåtenhet uti nu ifrågavarande hänseende utan såväl
vid lånets beviljande som sedermera, så länge detsamma äger bestånd,
noga pröva säkerhetens beskaffenhet, synes det emellertid lämpligt att
vidtaga en omformulering av förevarande stadgande uti den av bankoch
fondinspektionen föreslagna riktningen.
Innan de ändringar, vilka här förordats, kunna träda i tillämpning, Övergångsmåste
ändringar hava vidtagits i vederbörande centralkassas stadgar. Pelser.
Med hänsyn till den långa tid, som på grund av bestämmelserna i 42 och Vepartements.
44 §§ i lagen örn ekonomiska föreningar kan beräknas åtgå för dessa stad- chefen.
geändringar, torde det vara nödvändigt att, liksom skedde vid tillkomsten
av gällande förordningar angående kreditkasserörelsen, bereda redan
bestående centralkassor en relativt lång övergångstid. Under förutsättning
att de föreslagna nya bestämmelserna träda i kraft under innevarande
år, vill jag föreslå, att för redan bestående kassor undantag medgives
för tiden till den 1 januari 1935.
Ekonomiska föreningar, som erhållit eller innan stadgeändringarna
vidtagits erhålla lån i centralkassa till högre belopp än som skulle kunna
medgivas enligt de nya bestämmelserna, torde vidare böra beredas viss
övergångstid för kreditens anpassning efter de nya förhållandena. Beträffande
lån, som lämnats på viss tid. kan man icke rimligen fordra, att
de indragas före förfallodagen. För lån med viss uppsägningstid synes
skäligen böra stadgas en övergångsperiod av 3 år, räknat från den dag,
då de nya stadgarna senast måste vara färdiga.
Den del av centralkassornas insatskapital, som överstiger vad anslutna
Svenska jordbrukskrediU
kassan.
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
föreningar skola erlägga i insatser enligt de nya bestämmelserna, skall
givetvis vid övergången till den nya ordningen återbetalas till föreningarna.
Särskilt stadgande härom erfordras icke.
Med hänsyn till omfattningen av de föreslagna ändringarna synes det
för överskådlighetens skull lämpligast att helt ny författning i ämnet
utfärdas. I överensstämmelse med de grunder, för vilka jag i det föregående
redogjort, har jag låtit uppgöra förslag till sådan författning,
vilket förslag torde såsom bilaga fogas till detta protokoll.
IV. Förslaget om säkerställande åt Svenska jordbrukskreditkassan av
viss upplåning under budgetåret 1932/1933.
Vid inrättandet av Svenska jordbrukskreditkassan förutsattes, att det
för dess lånerörelse erforderliga kapitalet skulle till viss del kunna upplånas
i postsparbanken samt från pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond. Bestämmelser till möjliggörande
härav infördes genom särskilda kungörelser den 17 oktober 1930
(nr 372—374) i de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för förvaltningen
av de i postsparbanken innestående medel (1922: 522), pensionsförsäkringsfonden
(1916: 232) och riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond
(1917:473). Motsvarande lånemöjligheter förelågo enligt förut
gällande bestämmelser för centralkassa för jordbrukskredit, som vunnit
godkännande från det allmännas sida.
Svenska jordbrukskreditkassan har, såsom förut nämnts, i skrivelse den
21 januari 1932 gjort framställning örn vidtagande av åtgärder till säkerställande
åt kassan av viss upplåning under budgetåret 1932/1933. I skrivelsen
anföres huvudsakligen följande:
Jordbrukskreditkassan hade i enlighet med givna direktiv och med stöd
av för sådant ändamål beviljade statsanslag igångsatt en omfattande upplysnings-
och instruktionsverksamhet, som givit det resultat, att under år
1931 antalet centralkassor''ökats från 5 till 6, antalet jordbrukskassor från
187 till omkring 290 samt antalet jordbrukskassemedlemmar från omkring
14,000 till omkring 19,000, och som i fortsättningen kunde väntas föranleda
ännu hastigare tillväxt av antalet kassor och kassemedlemmar. Denna utvidgning
av rörelsen medförde för jordbrukskasseorganisationen ett växande
kapitalbehov, för vars tillgodoseende organisationen hade att lita till inlåningen
hos centralkassorna och till jordbrukskreditkassans upplåning.
Som kapitalbehovet växte väsentligt hastigare än vad som vore möjligt att
räkna med beträffande inlåningen, måste större delen av det nya behovet
tillgodoses genom upplåning.
Av förhandlingar, som jordbrukskreditkassan fört med riksförsäkringsanstalten,
hade framgått, att därifrån ej kunde påräknas lån till nämnvärda
belopp. Riksbanken hade förklarat sig ej kunna tillhandahålla medel
mot växlar, utställda eller accepterade av jordbrukskreditkassan. Spar
-
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
banker och andra penningiörvaltande institutioner (försäkringsanstalter
m. fl.), vilka skulle kunna tänkas mot skälig ränta lämna lån av den lasta
art, som vore för jordbrukskasseorganisationen nödvändig, vore av gällande
bestämmelser förhindrade att godtaga jordbrukskreditkassans reverser
och syntes för övrigt knappast kunna antagas benägna att tillhandahålla
kassan lån mot enbart revers, även örn de formella hindren
därför undanröjdes.
Under sådana förhållanden hade jordbrukskreditkassan i huvudsak ej
haft andra institutioner att vända sig till för erhållande av lån än postsparbanken
och pensionsstyrelsen, vilka även tidigare varit kasseorganisationens
huvudsakliga långivare.
Jordbrukskreditkassans nuvarande upplåning hos postsparbanken och
pensionsstyrelsen utgjorde, vad förstnämnda institution beträffade 5.5 miljoner
och vad anginge sistnämnda institution 6.5 miljoner kronor. Jordbrukskreditkassan
kunde emellertid i närvarande läge ej räkna med att
från postsparbanken och pensionsstyrelsen erhålla ytterligare kredit i
den omfattning, som betingades av den växande anslutningen till kasseorganisationen.
Generalpoststyrelsen hade nämligen förklarat, att ytterligare
lån från postsparbanken ej kunde påräknas, med mindre jordbrukskreditkassan
för dem ställde full säkerhet i form av statsobligationer eller
andra likvärdiga värdepapper, och pensionsstyrelsen hade meddelat, att
jordbrukskreditkassans kredit hos pensionsförsäkringsfonden under nuvarande
förhållanden icke kunde ökas med mer än 1 miljon kronor samt
att för därutöver ökad kredit förutsattes en utsträckt statsgaranti, eventuellt
statens direkta garanti för varje ny kredit, eller pantsättning av
statsobligationer eller därmed jämförliga värdehandlingar.
För tryggandet av jordbrukskasserörelsens framtida utveckling vore det
emellertid nödvändigt, att jordbrukskasseorganisationens upplåning säkerställdes.
Skedde ej detta, syntes den nu av jordbrukskreditkassan bedrivna
upplysnings- och organisationsverksamheten, i vad den avsåge kasserörelsens
utbredning, böra avbrytas. Att uppmuntra till ökad anslutning till
organisationen utan möjligheter att tillgodose nyinträdande medlemmars
lånebehov, vore ägnat att misskreditera rörelsen hos jordbrukarna.
Jordbrukskreditkassan hade funnit det närmaste upplåningsbehovet kunna,
under förutsättning av fortsatt upplysnings- och organisationsverksamhet,
beräknas till omkring 10 miljoner kronor för år 1Ö32 och till enahanda
belopp för år 1933. Det beräknade upplåningsbehovet för första
halvåret 1932, omkring 5 miljoner kronor, kunde anses nödtorftigt täckt
genom dels redan verkställd upplåning av 3 miljoner kronor, dels det belopp
av 1 miljon kronor, som syntes vara att ytterligare påräkna från
pensionsförsäkringsfonden, dels de mindre belopp, som kunde upplånas hos
hushållningssällskapen eller andra eller erhållas genom ökad inlåning.
Åtgärder syntes därför nu i första hand påkallas för ordnande av upplåningsfrågan
under budgetåret 1932/1933.
Den under budgetåret 1932/1933 erforderliga upplåningen syntes i anslutning
till vad förut anförts kunna beräknas till omkring 10 miljoner
kronor. Säkerställdes denna upplåning, torde jordbrukskreditkassan, även
örn upplåningsbehovet sedermera skulle visa sig något för lågt beräknat,
i allt fall vid sin utlåning till centralkassorna genom lämpligt avvägd ransonering
av det till förfogande stående beloppet utan större olägenhet
kunna hålla sig inom ramen för detsamma. Den ökade möjlighet till kapitalanskaffning,
som eventuellt kunde beredas jordbrukskasseorganisa
-
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
tionen för den händelse de gjorda framställningarna om utvidgad inlåningsrätt
för centralkassa och beredande av möjlighet för ekonomiska
föreningar utan personlig ansvarighet att vinna inträde i centralkassa
skulle vinna statsmakternas bifall, kunde icke beräknas bliva av sådan betydelse
under den närmaste tiden därefter, att den kunde minska jordbrukskreditkassans
upplåningsbebov under budgetåret 1932/1933.
Jordbrukskreditkassans för budgetåret 1932/1933 erforderliga upplåning
torde — då postsparbanken och pensionsstyrelsen syntes vara de enda kreditgivande
institutioner, som vore att räkna med för närvarande — ej
kunna säkerställas, med mindre antingen möjlighet bereddes för tillgodoseende
av de utav dessa institutioner uppställda kraven på säkerhet eller
medel från en lånefond av statsmedel tillhandahölles jordbrukskreditkassan.
På grund av det anförda hemställer jordbrukskreditkassan, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för säkerställande åt jordbrukskreditkassan
av en upplåning under budgetåret 1932/1933 till ett belopp av 10 miljoner
kronor antingen genom ökning av statsgarantien för upplåningen från
15 till 25 miljoner kronor jämte medgivande för jordbrukskreditkassan att
i erforderlig utsträckning belåna de statsobligationer, som skulle motsvara
ökningen av statsgarantien, eller genom inrättande för ändamålet
av en statslånefond örn 10 miljoner kronor, eller ock på annat sätt, som
Kungl. Majit kunde finna lämpligt.
Yttranden
över Svenska
jordbrukskreditkassans
framställning.
I de över Svenska jordbrukskreditkassans framställning avgivna utlåtandena
anföres följande.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra: Fullmäktige funne den ståndpunkt,
som generalpoststyrelsen och pensionsstyrelsen intagit ifråga örn
vidare utlåning till jordbrukskreditkassan från postsparbanken och pensionsförsäkringsfonden,
fullt naturlig och riktig. Då jordbrukskreditkassan
torde sakna möjlighet att genom upplåning å annat håll anskaffa för
rörelsen erforderliga medel, syntes det bliva nödvändigt, att, därest Kungl.
Majit och riksdagen funne kassans utveckling böra säkerställas, staten,
utöver vad redan skett genom tillhandahållandet av en garantifond å 15
miljoner kronor, trädde emellan genom att ställa ytterligare säkerhet för
kassans fortsatta upplåning. Beträffande sättet därför ansåge fullmäktige
ej gärna böra ifrågakomma att öka den av staten lämnade garantifondens
storlek med rätt för kassan att i erforderlig utsträckning belåna
de statsobligationer, som skulle motsvara ökningen av garantien. Den
lämpligaste utvägen för frågans lösande syntes fullmäktige istället vara,
att staten intill det belopp, som efter prövning för varje budgetår kunde
befinnas erforderligt för täckande av jordbrukskreditkassans medelsbehov,
iklädde sig direkt garanti för kassans upplåning.
Fullmäktige i riksbanken anföra: Det läge i sakens natur, att jordbrukskreditkassans
utlåningsrörelse borde bedrivas fullt bankmässigt. Medlemskap
i en jordbrukskassa finge därför icke i och för sig berättiga till
kredit, utan avgörande hänsyn måste vid bedömande av en låneansökan
tagas dels till beskaffenheten av erbjuden säkerhet och dels till sökandens
personliga kvalifikationer. Den förhandenvarande situationen borde dessutom
mana till försiktighet vid kreditgivningen. Den risk, som staten
47
Kungl. Maj:ts proposition N) 200.
iklätt sig genom den nuvarande garantien för jordbrukskreditkassan, hade
givetvis ökats, i den mån den ekonomiska ställningen försämrats för de
jordbrukare, till vilka jordbrukskassornas utlåning ägde rum, men statens
risk begränsades å andra sidan helt naturligt därav, att jordbrukskreditkassans
utlåningsrörelse på grund av svårigheterna att uppbringa kapital
ej erhållit den omfattning, som förutsattes vid jordbrukskreditkassans inrättande.
Med hänsyn därtill och under förutsättning att jordbrukskreditkassans
utlåningsrörelse bedreves fullt bankmässigt oell med nödig försiktighet,
syntes hinder ej böra möta för en tillfällig höjning av statens
garanti. Huruvida ett utvidgat stöd från statens sida borde givas formen
av en tillfällig ökning av det nuvarande garantibeloppet eller inrättande
av en särskild lånefond, varur kassan för budgetåret 1932/1933 kunde erhålla
erforderlig kredit, syntes fullmäktige vara av mindre betydelse.
Vare sig de nya medel, som ställdes till jordbrukskreditkassans förfogande,
erhölles hos postsparbanken eller pensionsförsälcringsfonden eller av staten
direkt uppbringades på lånemarknaden, minskades tillgången på kapital
för andra ändamål. Denna synpunkt liksom önskvärdheten av att
genom statens mellankomst jordbrukskasserörelsen ej alltför snabbt forcerades
till men för rörelsens inre kraft och organisation, borde givetvis
beaktas vid avpassandet av det nya stöd, som kunde komma att lämnas
rörelsen.
Jordbruksutredningen anför: Det av jordbruksutredningen år 1930 framlagda
och samma år i huvudsak genomförda förslaget angående jordbrukets^
kreditförhållanden byggde på den grundprincipen, att statens garanti
för jordbrukskreditkassans upplåning skulle avse viss del av riskmarginalen
men icke totalupplåningen. I den av jordbrukskreditkassan nu gjorda
framställningen liksom i de däröver avgivna utlåtandena av fullmäktige i
riksgäldskontoret och i riksbanken syntes en annan grunduppfattning göra
sig gällande. Av berörda framställning framginge, att jordbrukskreditkassans
upplåning hittills icke överskridit garantibeloppet och att för upplåning
utöver detta skulle erfordras däremot svarande ökning av statsgarantien.
Fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken syntes intaga
samma ståndpunkt. Jordbruksutredningen funne denna ståndpunkt innebära
en avvikelse av stor principiell och praktisk betydelse från det ursprungliga
förslaget till jordbrukskasseväsendets omorganisation och förutsättningarna
vid dess genomförande. Det torde vara tydligt, att, örn
staten iklädde sig garanti för jordbrukskreditkassans totala upplåning
eller på annat sätt ställde de för dess verksamhet erforderliga medlen till
förfogande, jordbrukskasserörelsen skulle erhålla karaktären av en statlig
kreditorganisation i stället för att. såsom förutsattes vid dess nyligen
genomförda reorganisation, bliva en i huvudsak självständigt och med egen
upplåning arbetande kooperativ institution. Jordbruksutredningen ville
ifrågasätta, huruvida en dylik utveckling borde anses ändamålsenlig och
gagnande för jordbrukskasseväsendet. Beträffande jordbrukskreditkassans
framställning finge jordbruksutredningen i övrigt uttala, att, då
andra utvägar för anskaffande av medel på skäliga villkor för dess rörelse
syntes stängda eller otillräckliga, jordbruksutredningen, icke minst med
hänsyn till de rådande krisförhållandena inom jordbruket, ansåge det vara
nödvändigt, att staten trädde emellan med lämpliga åtgärder för de erforderliga
medlens åvägabringande.
Frågan örn kapitalanskaffningen till jordbrukskasseorganisationens kreditrörelse
ägnades vid 1930 års omorganisation av jordbrukskasseväsendet
Departement tick
c fen.
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
en ingående uppmärksamhet. Det av jordbruksutredningen framlagda förslaget
örn inrättande av Svenska jordbrukskreditkassan tillmättes därvid
särskild betydelse. I propositionen till 1930 års riksdag åberopade sålunda
föredragande departementschefen såsom skäl för jordbrukskreditkassans
inrättande i första rummet, att anordnandet av ett för bela jordbrukskasserörelsen
gemensamt centralorgan krävdes för att kapital i erforderlig
utsträckning skulle kunna tillföras jordbrukskasseorganisationen.
För att säkerställa jordbrukskreditkassans upplåning av kapital till
erforderligt belopp ansågs det likväl nödvändigt, att medverkan lämnades
från det allmännas sida. Jordbruksutredningen föreslog härutinnan, att
till jordbrukskreditkassan skulle såsom grundfond överlämnas statsobligationer
till ett belopp av 30 miljoner kronor. Departementschefen förordade
emellertid, att statsgarantien i den av jordbruksutredningen föreslagna
formen i stället skulle bestämmas till 15 miljoner kronor. I enlighet härmed
avfattades propositionen till riksdagen. Särskilda utskottet uttalade i sitt
över propositionen avgivna utlåtande, att det syntes utskottet vara en
naturlig konsekvens av den ståndpunkt, som statsmakterna tidigare intagit
i fråga örn jordbrukskasserörelsen, att staten genom en effektiv medverkan
sökte säkerställa kapitaltillförseln till jordbrukskasseorganisationen, samt
framhöll tillika, att tillkomsten av det föreslagna centralorganet med en
till detsamma knuten statsgaranti syntes utskottet skola kunna väsentligen
underlätta kapitaltillförseln till kreditorganisationen. Genom riksdagens
beslut ställdes statsobligationer till det i propositionen föreslagna beloppet
till jordbrukskreditkassans förfogande såsom grundfond för kassan.
Med hänsyn till beskaffenheten av den kreditvärdighet, som jordbrukskasseorganisationen
skulle erhålla efter omorganisationens genomförande,
ansåg man sig kunna räkna med att jordbrukskreditkassan skulle kunna
erhålla kredit, motsvarande fem gånger beloppet av grundfonden för
kassan, eller alltså med 75 miljoner kronor. För jordbrukskreditkassans
upplåning hava emellertid åtskilliga svårigheter mött, och jordbrukskreditkassan
har enligt vad dess förevarande skrivelse utvisar i själva verket
hittills icke kunnat erhålla lån utöver grundfondens belopp.
De huvudsakliga långivarna åt jordbrukskreditkassan hava varit postsparbanken
och pensionsförsäkringsfonden, vilka även tidigare bidragit
till ordnandet av kapitaltillförseln till jordbrukskasseorganisationen. Jordbrukskreditkassans
nuvarande upplåning uppgår, enligt vad kassan uppgivit,
i postsparbanken till omkring 5.5 miljoner kronor och hos pensionsförsäkringsfonden
till omkring 6.5 miljoner kronor. Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
hava dessutom ställt i utsikt en ytterligare kredit
för jordbrukskreditkassan å 1 miljon kronor. För utlämnande av lån utöver
nu angivna belopp hava generalpoststyrelsen och nämnda fullmäktige
emellertid uppställt krav på vissa säkerheter. Kredit av större betydelse
hos andra långivare torde för närvarande icke stå jordbrukskreditkassan
till buds. Jordbrukskreditkassan synes sålunda ej heller från
49
Kungl. Maj:ts preposition Nr 200.
riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond kunna påräkna lån
till nämnvärda belopp.
Det av jordbrukskreditkassan för första halvåret 1932 beräknade upplåningsbehovet,
omkring 5 miljoner kronor, förklarar kassan sig kunna täcka
med de nu föreliggande kreditmöjligheterna. För säkerställande av det
beräknade upplåningsbehovet för senare halvåret 1932 och förra halvåret
1933, som kassan angivit til! 10 miljoner kronor, har kassan däremot funnit
sig nödsakad att påkalla särskilda åtgärder från statsmakternas sida.
Nödvändigheten av att det för jordbrukskreditkassans lånerörelse oundgängligen
erforderliga kapitalet står till kassans förfogande torde ligga
i öppen dag. Det framgår av jordbrukskreditkassans skrivelse, att jordbrukskasserörelsen
efter omorganisationen — säkerligen ej minst tack
vare den upplysnings- och organisationsverksamhet, som av jordbrukskreditkassan
medelst statsunderstöd bedrivits — vunnit ökad anslutning
samt att man synes kunna förvänta, att jordbrukskasserörelsen under
den närmaste framtiden skall komma att ytterligare utvecklas. Statsmakterna,
som med all rätt funnit jordbrukskasserörelsen vara av stort
värde för lösningen av jordbrukets kreditfråga, torde under sådana förhållanden
ej böra undandraga sig att nu vidtaga erforderliga åtgärder
för säkerställandet av jordbrukskreditkassans upplåning.
Jordbrukskreditkassan har i sin skrivelse förslagsvis angivit vissa utvägar
för säkerställandet av kassans upplåning under den närmaste tiden.
Dessa innefatta, att antingen grundfonden för jordbrukskreditkassan
skulle ökas från 15 till 25 miljoner kronor eller också för ändamålet
skulle inrättas en statslånefond örn 10 miljoner kronor. Fullmäktige i
riksbanken hava anfört, att det syntes dem vara av mindre betydelse,
huruvida ett utvidgat stöd åt jordbrukskreditkassan från statens sida gåves
den ena eller den andra av de sålunda föreslagna formerna. Fullmäktige
i riksgäldskontoret åter hava funnit den lämpligaste utvägen för
den föreliggande frågans lösning vara, att staten intill det belopp, som
kunde befinnas erforderligt för täckande av jordbrukskreditkassans medelsbehov
iklädde sig direkt garanti för kassans upplåning. Med anslutning
i huvudsak till de av jordbruksutredningen i dess utlåtande över
jordbrukskreditkassans framställning anförda synpunkter har jag för
egen del funnit det vara lämpligast att öka grundfondens belopp i enlighet
med vad jordbrukskreditkassan föreslagit. Härigenom sker ej rubbning
i det nuvarande systemet för statens understödjande av kassans
upplåning. Ansvaret för återbetalningen av do utav kassan upplånade
medlen kommer alltjämt att i första hand åvila kassan. Med den av mig
sålunda ifrågasatta förstärkningen av .jordbrukskreditkassans grundfond,
vilken härigenom uppnår ett belopp av 25 miljoner kronor, bör kassan
kunna med fog påräkna att erhålla de för dess lånerörelse erforderliga
ytterligare medlen.
Biliana lill riksdagens protokoll 10.12. I sami. Ilis hafi. Xr Puij
■I
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Hemttällan. På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att
dels antaga såsom bilagor till detta protokoll fogade förslag till
l:o) förordning angående ändrad lydelse av § 21 förordningen den 3 juli
1930 (nr 317) örn jordbrukets kreditkassor, samt
2:o) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att
till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;
dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska jordbrukskreditkassan
för ökning av dess grundfond överlämnas svenska statens
fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan
att enligt bestämmelserna i förordningen om jordbrukets kreditkassor
förfoga över obligationerna.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
51
Bilaga.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av § 21 förordningen den 3 juli 1930
(nr 317) om jordbrukets kreditkassor.
Härigenom förordnas, att § 21 förordningen den 3 juli 1930 om jordbrukets
kreditkassor skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 21.
För varje i jordbrukskassa tecknad andel skall sådan kassa teckna en
insats å 50 öre i centralkassan. Insats skall kontant inbetalas. Den tillföres
oavkortad centralkassans säkerhetsfond och må icke av jordbrukskassan
återbekommas vid utträde ur centralkassan. Utdelning å insats må
icke lämnas.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1932.
52
Kungl. Majlis proposition Nr 200.
Bilaga.
Förslag
tili
förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till
medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.
Härigenom förordnas som följer:
§ 1.
Utan hinder av bestämmelserna i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317)
örn jordbrukets kreditkassor må på de villkor, som nedan i §§ 2—7 sägs,
godkännande från det allmännas sida kunna lämnas centralkassa för jordbrukskredit,
enligt vars stadgar även andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor kunna intagas såsom medlemmar. På samma villkor
må godkännande ock kunna lämnas å sådan ändring i stadgarna för redangodkänd
centralkassa, att till medlemmar må kunna intagas även andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.
§ 2.
I stadgarna för centralkassa, som i § 1 avses, skola finnas intagna bestämmelser
av det innehåll, som i §§ 3—7 här nedan stadgas.
§ 3.
Till medlem i centralkassa må ej intagas annan ekonomisk förening
än sådan, som har till ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon
till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av
genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter och vars
styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde.
§ 4.
Annan till centralkassa ansluten ekonomisk förening än jordbrukskassa
må vara delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal
av femtio kronor av så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna,
som ihotsvarar föreningens insatskapital jämte egna fonder av
sådan beskaffenhet, att de icke kunna anlitas utan därom för varje gång
å föreningssammanträde fattat beslut.
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Vid beräkningen av det belopp, för vilket förening, som ovan avses,
må tillåtas ingå i centralkassa, skall iakttagas,
att såsom insatskapital må räknas jämväl tecknad men ej gulden insats
i föreningen, därest insatstecknaren lämnat skriftlig förbindelse å
beloppet samt för insatsens inbetalande fastställts plan, som av centralkassans
styrelse godkännes;
att delaktighet i centralkassan icke får medgivas för insatser i föreningen,
vilka svara mot andelar, som förvärvats i föreningen av annan
ekonomisk förening, örn och i den mån sagda andelm* legat till grund
för andelsteckning i centralkassa; samt
att såsom tillgång av beskaffenhet att utgöra underlag för delaktighet
i centralkassan icke må räknas andelar, vilka föreningen förvärvat i annan
ekonomisk förening, örn och i den mån de mot dessa andelar svarande
insatser legat till grund för andelsteckning i centralkassa.
Inträde i centralkassa må icke beviljas förening, som nu avses, med’
mindre kassans styrelse finner föreningen väl ägnad att kunna bedriva
sin verksamhet på ett ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt.
Beslut, varigenom inträde i centralkassa meddelats föreningen, må icke
vinna tillämpning, med mindre det godkännes av styrelsen för Svenska
jordbrukskreditkassan.
§ 5.
Insats av förening, som i § 4 avses, skall utgöra fem kronor för varje
föreningens andel i centralkassan. Av insatsbeloppen skola trettio procent
överföras till centralkassans säkerhetsfond. I övrigt skola insatserna
sammanföras under benämningen andelsföreningars insatskapital.
Sådan förening, som nu avses, skall vara ansvarig för centralkassans
förbindelser med femtio kronor för varje andel, föreningen äger i kassan,
Såsom medlem av centralkassa skall föreningen äga deltaga i avgörandet
av kassans angelägenheter med allenast en tiondels röst.
§ 6.
För kredit till förening, som i § 4 avses, skall finnas säkerhet, som av
centralkassans styrelse prövas fullt betryggande. Kredit må beredas en
och samma förening till så stort sammanlagt belopp, som av centralkassans
styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra ifrågakommande
omständigheter prövas lämpligt, dock högst till ett belopp
av tvåhundra kronor för varje av föreningen i kassan tecknad andel.
Centralkassas sammanlagda utlåning till sådana föreningar, som nyss
sagts, må icke överstiga en tiondel av det sammanlagda lånemaximum.
som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbruks
kassorna, Kungl. Majit dock obetaget att för särskilt fall medgiva un
dantag från denna begränsning.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ICS höft. (Nr 200.)
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
§ 7.
I allt, varom ej i enlighet med ovan meddelade bestämmelser särskilt
stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 4 avses, vara såväl i fråga
örn rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan
ansluten jordbrukskassa.
Centralkassa skall vara berättigad att från sådan förening eller från
dess medlemmar mottaga medel till förräntning å checkräkning.
§ 8.
Genom vad härovan stadgats göres ej ändring uti vad i § 20 av ovannämnda
förordning den 3 juli 1930 föreskrives i fråga örn det minsta antal
jordbrukskassor, som skola hava anslutit sig till centralkassa, för att
denna må vinna godkännande från det allmännas sida, eller uti stadgandet
i § 36 av samma förordning därom, att åt centralkassa lämnat godkännande
kan återkallas, örn antalet anslutna jordbrukskassor nedgår under
tio och bristen ej inom viss tid fylles.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1932, då förordningen
den 3 juli 1930 (nr 318) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
skall upphöra att gälla, dock att sistnämnda förordning skall äga
fortsatt tillämpning till den 1 januari 1935 beträffande centralkassa, som
före den 1 oktober 1932 vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådan
kassa vare, vid äventyr att godkännandet återkallas, pliktig att före den
1 januari 1935 hos vederbörande länsstyrelse visa, att kassans stadgar
överensstämma med vad i denna förordning föreskrives.
Har centralkassa före den 1 januari 1935 i enlighet med de för kassan
gällande stadgar utlämnat lån på viss tid, vare kassan i intet fall pliktig
att på grund av denna förordning och därav föranledda stadgeändringar
indraga lånet före förfallodagen. Har i nyssnämnda ordning lån utlämnats
med förbehåll örn viss uppsägningstid, vare kassan i intet fall pliktig
att på grund av denna förordning och därav föranledda stadgeändringar
uppsäga lånet till betalning före utgången av år 1937.
3 2074 7. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:226 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar av bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor m. m. a1 i texten
- JoU 1932:68 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar av bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor, m. m. s. 1 i texten