Sök i Ratio Lex

Angående anslag till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond

61 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:201, Angående anslag till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till lindring

av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond;

given Stockholms slott den 11 mars 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jcmdbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen

anför chefen för .jordbruksdepartementet, statsrådet

von Stockenström:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att,

i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd,

för budgetåret 1932/1933 beräkna dels under nionde huvudtiteln

(punkten 88) till lindring av fraktkostnader för kalk m. in. ett extra förBihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 169 hafi. (Nr 261.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

slagsanslag av 250,000 kronor, dels ock under utgifter för kapitalökning

(bil. 5, punkten 15) såsom kapital för kalkbrukslånefonden ett reservationsanslag

av 800,000 kronor.

Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla dessa anslagsärenden

och vad därmed sammanhänger.

Till en början må erinras, att riksdagen frän och med 1908 årligen anvisat

anslag för lindring av fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och

märgel för jordbrukets behov. Anslagen, som tidigare till beloppen väsentligt

växlat, hava för ett vart av budgetåren 1926/1932 uppförts med

600,000 kronor såsom förslagsanslag. Gällande bestämmelser för anslagets

användning äro, i huvudsaklig anslutning till beslut av 1930 års riksdag

(prop. nr 270; R. skr. nr 394), intagna i Kungl. Majlis brev till järnvägsstyrelsen

den 19 december 1930 (Sv. förf.-saml. nr 436) angående

statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m. för jordbrukets behov.

Vidare må erinras örn vissa av riksdagen begärda utredningar rörande

kalkfrågan.

I skrivelse den 31 maj 1924, nr 228, anhöll riksdagen, i anledning a\

motionen 1:109, att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning på vad

sätt de i landets olika delar befintliga kalktillgångar skulle kunna på

bästa sätt tillgodogöras det svenska jordbruket samt örn framläggande

för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.

Av nyssnämnda motion framgår, att utredningens syfte borde

vara att skaffa material till belysande av den utav riksdagen ofta behandlade

frågan angående lindring av kalkfrakterna; och borde därför närmare

undersökas, i vad mån befintliga kalkförekomster inom olika delar

av landet kunde utnyttjas för traktens behov av jordbrukskalk för undvikande

av genom fraktlindring framkallad onödigt lång kalktransport.

Den 13 juni 1924 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen att i samråd

med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i förenämnda

riksdagsskrivelse oinförmälda utredningen och därmed ävensom med det

förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma till

Kungl. Majit. Vidare uppdrog Kungl. Majit den 8 augusti 1930 åt lantbruksstyrelsen

att verkställa, bland annat, en av riksdagen i skrivelse den

5 juni 1930, nr 394, begärd utredning, huruvida och på vad sätt statens

medverkan erfordrades för att kalkfyndigheterna vid Högdal och vid

Masugnsbyn med fördel för såväl jordbruket som det allmänna skulle

kunna tillgodoföras lantbruket. Slutligen anbefallde Kungl. Majit den

5 juni 1931 lantbruksstyrelsen att, under beaktande av vad därom anförts

i riksdagens skrivelse den 30 maj 1931. nr 317, avariva yttrande med förslag

rörande frågan, huruvida statsbidrag för kalkfrakter i fortsättningen

borde beräknas jämväl å banavgifter.

Efter verkställande av de jämlikt Kungl. Majits nyssnämnda beslut anbefallda

utredningarna, hava lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska

undersökning i ett den 9 november 1931 dagtecknat, till jordbruksdeparte
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

mentet den 13 januari 1932 ingivet utlåtande framlagt resultatet av utredningsarbetet

samt tillika framstam lörslag dels rörande ändrade grunder

i avseende å statsbidrag till lindring av fraktkostnader för kalkningsmedel

samt anvisande av anslag för ändamålet lör budgetåret

1932/1933, dels örn inrättandet av en tond, benämnd statens kalkbrukslånefond,

lör utlämnande av lån till utlörande av anläggningar för kalkl örekomsters

utnyttjande för tillgodoseende av jordbrukets kalkbehov, dels

ock örn utförande av vissa fortsatta utredningar i kalkfrågan. Vid utlåtandet

är fogad en av kartor och diagram åtföljd omfattande redogörelse

för en inom Sveriges geologiska undersökning verkställd utredning

rörande det svenska jordbrukets kalkförsörjning.

Ämbetsverkens utlåtande den 9 november 1932 torde såsom bilaga fogas

till detta protokoll.

Över ifrågavarande utlåtande hava infordrade yttranden avgivits den

8 februari 1932 av statskontoret, den 11 februari 1932 av järnvägsstyrelsen

och den 24 februari 1932 av kommerskollegium, som överlämnat av kollegium

inhämtade yttranden från Sveriges industriförbund och Sveriges

kemiska industrikontor. Vidare har Svenska järnvägsföreningen i skrivelse

den 23 februari 1932 yttrat sig i anledning av lantbruksstyrelsens

och geologiska undersökningens förslag.

Ytterligare må i detta sammanhang anmälas, att Dämmans kalkbruk

och aktiebolaget Kinnekulle kalk i gemensam skrivelse den 2 november

1931 gjort framställning örn att statsbidrag måtte utgå även för omlastnings-

och täckningskostnader vid kalktransporter. Häröver har lantbruksstyrelsen

den 11 november 1931 avgivit infordrat utlåtande samt

därvid under hänvisning till sitt förenämnda utlåtande den 9 november

1931 avstyrkt sistberörda framställning.

Slutligen har Stockholms rederiförening den 8 februari 1932 gjort framställning

örn fraktlindring vid transport sjöledes av kalk och konstgödsel,

över vilken framställning lantbruksstyrelsen den 15 samma månad

yttrat sig.

Jag torde först få närmare beröra den del av ärendet, som avser frågan

örn statsbidrag till lindring av kalkfrakter.

I. Statsbidrag till lindring'' av kalkfrakter.

Körande innebörden av nu gällande, i Kungl. Majlis förenämnda brev

den 19 december 1930 (nr 436) intagna bestämmelser för beräkning av

statsbidrag till fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och märgel för

jordbrukets behov må framhållas följande.

Statsbidrag kan utgå vid transporter å statens eller enskilda järnvägar

samt å statens antomobillinje Övertorneå—Pajala, vilken därvid betrak
-

Oällande

bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majda proposition Nr 201.

tas såsom eu del av statens järnvägars linjer. Statsbidraget beräknas alltid

på en iraktsats, som gäller för vagnslast örn minst 10 ton. Detta beräkningssätt

tillämpas även vid en mindre viktmängd, kalk än 10 ton,

dock måste sändningens vikt uppgå till minst 5 ton. Understiger sändningens

vikt 5 ton, utgår alltså intet statsbidrag. Vidare utgår statsbidrag

endast beträffande fraktbelopp, som överstiger 50 öre för 100 kilogram.

Då tariff 13 i statens järnvägars taxa (den tariff enligt vilken kalk

i 10-tonslaster fraktbelägges) är 50 öre vid en väglängd av 120 kilometer,

utgår således statsbidrag vid transport å statens järnvägar endast i

det fall, att transportvägen överstiger 120 kilometer. Statsbidraget, som

vid 125 kilometer utgör 1 öre för 100 kilogram, utgår sedan efter en med

avståndet stigande skala, så att bidraget vid exempelvis 200 kilometer

uppgår till 13 öre och vid 300 kilometer till 26 öre. Bruttofrakt, statsbidrag

och nettofrakt (d. v. s. frakten enligt tariff 13 minus statsbidraget)

för några fritt valda avstånd i statens järnvägars egen trafik framgå av

följande uppgifter.

Väglängd Bruttofrakl Statsbidrag Nettofrakt

(kilometer) (öre för 100 kilogram)

120 ......................

..................... 50

—

50

125 .......................

.................... 51

1

50

140 .......................

.................... 55

3

52

160 .......................

..................... 60

7

53

200 .......................

..................... 69

13

56

250 .......................

..................... 80

20

60

300 .......................

..................... 90

26

64

400 .......................

..................... 108

37

71

600 ......................

..................... 144

58

86

800 .......................

..................... 180

79

101

1,000 .......................

..................... 216

100

116

1,500 .......................

.................... 306

152

154

2,000 .......................

..................... 396

205

191

Da transporten framgår över mer än en järnväg, ökas frakten med en

övergångsavgift av 8 öre för varje övergång mellan två järnvägar, men

samtidigt ökas också statsbidraget med samma belopp, varför nettofrakten

blir densamma, som örn transporten berört blott en järnväg. För ett

avstånd av exempelvis 200 kilometer i samtrafik mellan två banor är frakten

69 + 8 = 77 öre och statsbidraget (jämför föregående tablå) 13 -f- 8

= 21 öre, varför nettofrakten i detta fall blir 56 öre eller densamma som

vid transport 200 kilometer å statens järnvägar. Vissa enskilda järnvägar

få emellertid i samtrafik, utöver samtrafiksfrakten, uttaga en extra

avgift, benämnd banavgift, vilken utgår med olika belopp för skilda järnvägar.

Tidigare fick statsbidraget inbegripa även dessa banavgifter, men

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201. 5

enligt nu gällande bestämmelser får blott halva banavgiftsbeloppet ingå

i statsbidraget. Örn således i det nyss anförda exemplet den ena järnvägen

bar en banavgift av t. ex. 10 öre, blir bruttofrakten 69 + 8 + 10 =

87 öre och statsbidraget 13 -f 8 -{- 5 = 26 öre, varför nettofrakten i detta

fall blir 63 öre eller 5 öre högre än örn transporten uteslutande berört

statens järnvägar. I nu ifrågavarande fall blir emellertid statsbidraget

vid samtrafik 26 öre mot allenast 13 öre, örn transporten uteslutande berört

statens järnvägar. Vid sidan av tariffen liggande särskilda avgifter

för omlastning, vagnars införande å hamn- eller sidospår o. d. få icke

tagas i beräkning vid statsbidragets bestämmande.

För kalktransporter inom de fyra nordligaste länen gäller viss bestämmelse

örn maximering av nettofrakten. Sålunda skall i fråga om transport

från station belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands

och Jämtlands län till station inom något av nämnda län statsbidraget,

beräknat på förut angivet sätt, utgå med så stort belopp, att den fraktkostnad,

som trafikanten skulle få betala vid fraktens debitering enligt

tariff 13, efter avdrag av statsbidraget, icke understiger 50 öre för 100

kilogram och ej heller överstiger 65 öre för 100 kilogram.

I avseende å ordningen för statsbidrags erhållande gäller i huvudsak

följande, önskar mottagare av en sändning av ifrågavarande slag komma

i åtnjutande av fraktlindring på grund av statsbidrag, skall han å

formulär, som tillhandahålles å mottagningsstationen, uppgiva socknens

och gårdens namn, egendomens åkerareal och transporterad myckenhet

kalk samt på heder och samvete intyga, att varan är avsedd att användas

till kalkning av hans jord, varvid ändamålet, vartill varan skall användas

(till kalkning av träda, till nyodling å fastmarks- eller mossjord,

till hagmarkslörbättring eller dylikt), skall närmare angivas. Denna

handling skall uppvisas för hushållningssällskapets ombud i vederbörande

socken eller för kommunalnämndens ordförande för att av nämnda ombud,

respektive ordförande, förses med intyg, att jordbrukaren enligt intygsgivarens

åsikt är berättigad att erhålla fraktlindring för varumängden

i fråga samt att de lämnade uppgifterna, såvitt känt, äro riktiga. Den

sålunda påtecknade handlingen skall därefter avlämnas till mottagningsstationen

för utbekommande av statsbidraget. Är mottagaren en förening

eller hava förutom mottagaren jämväl andra jordbrukare del i sändningen,

skola nyss angivna uppgifter avgivas för varje konsument, varjämte

skall intygas, att varan är avsedd att användas till kalkning av jord,

brukad av de namngivna personerna. Avdrag för statsbidragets belopp

skall, därest järnvägsstyrelsen icke för visst fall annorlunda föreskriver,

göras vid fraktens betalande å vederbörande järnvägsstation.

Såsom närmare framgår av lantbruksstyrélsens och Sveriges geologiska

under sök tihl g s utlåtande i ämnet hava ämbetsverken, efter att hava

redogjort för jordbrukets kalkbehov och nuvarande kalkförbrukning samt

Lantbruksstyrelsen

och

Sveriges geologiska

undersökning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Kungl, Muj:ts proposition Nr 201.

iör kalkproduktionen oell avsättningsförhållandena för kaik, undersöKt

\ cixningama av de liittills avT statsmedel utgående kalkimktlindringarna.

Ämbetsverken liava därvid gjort gällande, att genom ifrågavarande

bidiagsvensamhet åstadkommits en avsevärd förskjutning av gränserna

för olika kalkproducenters naturliga avsättningsområden samt skapats

möjligheter till ökad produktion för vissa kalkproducenter pä andra producenters

bekostnad. Vidare linna ämbetsverken det genom utredningen

vara påvisat, att mer än hälften av de under de senare åren till fraktlindring

utanordnade statsbidragen tagits i anspråk för andra syften än

dem, som föranlett statsmakternas beslut, samt att jordbrukets kalkbehov

lionie vid ett rationellt utnyttjande av landets kalkförekomster kunna

tillgodoses utan anlitande av järnvägstransporter i den omfattning, som

skett. Sammanfattningsvis hava ämbetsverken härutinnan anfört, att

det genom utredningen torde fa anses klart ådagalagt, att nuvarande bestämmelser

örn kalkfrakt lindring varken ur statsiinansiell eller jordbrukets

synpunkt verka på ett tillfredsställande sätt, att, då produktionskostnaderna

iör jordbrukskalk under olika förhållanden ej vore avsevärt olika,

jordbrukets behov av kalk, under förutsättning att kalkproducenterna tilllämpade

en lojal prissättning, borde kunna tillgodoses genom ett avsevärt

mindre statsbidrag, att inom landets olika delar förefunnes betydande, ur

jordbrukets synpunkt fullt användbara, outnyttjade kalkiörekomster,

samt att, därest dessa förekomster i tillräcklig omfattning utnyttjades,

behovet av anslag till kalkfraktlindring skulle kunna inskränkas till ett

avsevärt mindre belopp.

Ämbetsverken hava härefter övervägt de åtgärder, som från det allmännas

sida borde vidtagas för att underlätta jordbrukets kalkförsörjning.

Dylika åtgärder kunde inriktas antingen på att fortfarande genom

fraktlindring bidraga till förbilligande av jordbrukskalken, i den mån

sådant kunde anses erforderligt, eller på att underlätta tillgodogörandet

av kalkförekomsterna i landets olika delar i syfte att såmedelst utan

alltför betungande frakter säkerställa tillgång på i prisavseende konkurrenskraftig

jordbrukskalk eller ock pä dessa båda vägar samtidigt.

A ad angar frågan örn fraktlindringen hava ämbetsverken —• med hänsyn

till att den nuvarande ordningen föranlett utnyttjande av statsmedel

för helt andra syften, än som därmed avsetts, och medfört en till synes

fullkomligt onödig transport av kalk långa sträckor samt synts hava

motverkat kalkproduktionens rationella utveckling —- övervägt frågan,

huruvida icke kalkfraktlindringsbidrag för framtiden borde alldeles indragas.

De olägenheter, som en sådan åtgärd skulle vålla vissa, örn också

jämförelsevis få jordbrukare, hava emellertid synts ämbetsverken vara

av den betydelse, att de icke för närvarande velat förorda sådan åtgärd.

Emellertid hade det synts ämbetsverken vara klart, att bidragen borde

kunna ställas på avskrivning för att, när produktionen av jordbrukskalk

natt önskad allsidig utveckling, begränsas till ett minimum. Nödvändigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 201. 1

syntes dock vara, att bidragen för framtiden utginge efter sådana grunder,

att statsmedel icke anlitades i större utsträckning, an som oundgängligen

vore med hänsyn till jordbrukets intressen nödvändig, och att detta

skedde på sådant sätt, att intresset för ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna

i landets olika delar icke motverkades.

För dessa syften hava ämbetsverken till en början föreslagit, att frakt- r*ng8bidrag

lindringen mätte tillmätas i förhållande till den mängd ren kalk (CaO), bör ^

magnesia inräknat, som befraktningen avser. Då fraktkostnaderna per procent aT {

enhet ren kalk ställde sig större, ju lågprocentigare kalkningsmedlet vore, sändningen ininnebure

nämligen en iraktlindring, sådan som den hittillsvarande, utan » kalk

hänsyn till kalkhalten en nackdel ur statsfinansiell synpunkt, emedan bidragets

storlek stege med sjunkande kalkhult. Även ur jordbrukets synpunkt

vore det betänkligt att såsom hittills skett gynna, transporter och

produktion av lågprocentig vara i konkurrensen med högprocentig kalk.

Därest i offerter, noteringar och fakturor priset per ton CaO vid mottagarens

järnvägsstation angåves, skulle det icke såsom nu vara möjligt att

dölja ett högt pris på ren kalk med ett lågt pris per ion kalknmgsmedel.

Upplysning örn det verkliga kalkpriset vid köp av kalk med fraktlindringsbidrag

syntes lätt att genomföra genom en bestämmelse, att priset

per ton CaO vid mottagningsstationen skulle angivas på den köpsedel,

som skulle insändas till järnvägsstyrelsen för erhållande av fraktbidrag.

Härigenom linge köparen av kalkningsmedel garanti för värdet av den

vara, han arhölle. Då det emellertid icke kunde förutsättas, att samtliga

jordbrukare ägde kännedom örn marknadsläget, förutsätter förslaget även

tillskapandet av en effektiv notering på ren kalk fritt barnvagn vid ett antal

representativa stationer. Denna notering borde med lämpliga mellanrum

kungöras i ortspressen. Viss kontroll borde anordnas däsöver,

att säljarnas garanti förpliktelser i fråga örn kalkhalten fullgjordes. Kostnaderna

för denna kontroll hava ämbetsverken uppskattat till ungefäi

1,800 kronor för år och ansett böra utgå ur förslagsanslaget till kalkfraktlindring.

Ämbetsverken hava vidare uttalat, att för uppnående av en skalig differentiering

av den verkligen erlagda fraktkostnaden jämväl 10 procent

av den fraktkostnad, som tariffenligt belöpte sig på den rena kalken,

borde betalas av befraktaren och fraktlindringen sålunda utgå beträffande

00 procent av den frakt, som livi öp te sig på den rena kalken.

Ämbetsverken hava vidare framhållit, att landet borde med hänsyn

till kalktillgångar och kalkningsbehov uppdelas i fyra naturliga produk- vissa produktions-

och avsättnings-områden, nämligen 1) Skåne. 2) Götaland i övrigt

jämte Värmland, 3) Svealand med undantag av Värmland ävensom Gävle- områden,

borgs län samt 4) de fyra nordligaste länen. Något behov av fraktlindring

för transporter från det ena till det andra av dessa områden syntes i regel

icke föreligga. Värmland hade dock behov av att kunna fylla sitt behov

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunni. Maj:ts proposition Nr 201.

av jordbrukskalk antingen från Västergötland eller fran Närke. De fyra

nordligaste länen intoge nied hänsyn till kalkfrågan en särställning, och

statsmakterna hade genom vissa åtgärder sökt underlätta tillförseln av

kalk till dessa läns jordbrukare och stimulera den lokala kalkproduktionen

därstädes.

I ändamål att få till stånd viss distriktsindelning i avseende å kalktransporter

hava ämbetsverken förordat en bestämmelse av innebörd, att

kalkfraktlindring icke må utgå beträffande transport av kalk från Götaland

till konsumtionsort inom Svealand, med undantag dock för Värmland,

samt dels Gävleborgs län.

Beträffande de fyra nordligaste länen hava ämbetsverken framhållit,

att därstädes för närvarande funnes allenast ett fåtal kalkproducenter"

vilkas produktionskapacitet dock syntes kunna tillfredsställa kalkbehovet

mom orten. Enligt ämbetsverkens mening gällde det att få till stånd en

sådan överenskommelse med dessa kalkbruk angående priset å jordbrukskalk

i Norrland, att konkurrensen från sydligare kalkproduktionscentra

förhindrades.

bör^ef åtgå å . -^-mketsverken hava häreftet behandlat frågan, huruvida fraktlindring

banavgifter, i fortsättningen borde utgå även å banavgifter. Därvid har anförts, att

frakt1- d? enskikla järnvägarna tidigare torde hava saknat rätt att vid befraktväg

inom 120 av jordbrukskalk uttaga sådana avgifter som de nuvarande lian■rinktionsort™''

avgifterna- Först på senare tider och till följd av de ekonomiska svårigheter,

vari de enskilda järnvägarna råkat, skulle sådan rätt hava medgivits,

ett medgivande som, enligt ämbetsverkens förmenande, i praktiken

kunnat utnyttjas endast till följd därav, att dessa banavgifter i regel

kommit att täckas av statsbidrag till kalkfraktlindring. Ur statsfinansiell

* synpunkt syntes fraktlindringshidrag helst böra borttagas å såväl

banavgifter som övergångsavgifter. Därigenom skulle varje möjlighet

att i illojal konkurrens utnyttja statsbidraget vara utesluten och kalkkonsumenterna

vara hänvisade till sina naturliga produktionsområden.

Ämbetsverken, som i detta sammanhang ansett sig hava att taga hänsyn

till förhållandena på området uteslutande ur jordbruks- och statsfinansiell

synpunkt, skulle icke tvekat att föreslå en sådan förenkling av kalkfraktlindringsfrågan,

därest icke därigenom vissa betydande jordbruksorter,

framför allt inom Småland och Dalsland, vilka vore helt och hållet

hänvisade till enskilda hanor i hemorten, skulle komma att allt för hårt

belastas. Det hade därför synts ämbetsverken önskvärt att finna en form,

som skapade största möjliga rättvisa jämväl åt de ur kalkförsörjningssynpunkt

illa belägna jordbruken, utan att därigenom möjlighet öppnades

för kalkbruk att genom utnyttjande av fraktlindring göra intrång

på andras naturliga avsättningsområden. En sådan form hade ämbetsverken

ansett sig finna i ett system, som toge hänsyn icke endast till

fraktkostnaden utan jämväl beaktade, i vad män denna kostnad folie inom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition Nr 201. K

produktions- eller konsumtionsområdets rayon. Till den torra rayonen

borde bänlöras de enskilda järnvägar, som lillie inom de 120 kilometers,

fraktväg, som låge närmast avsändningsstationen.

Såsom allmän regel liava ämbetsverken därför föreslagit, att — utöver

gällande sandra!ikstaxa — inga extra avgifter, som belöpa sig på de närmast

produktionsorten liggande 120 kilometer fraktväg, må medräknas

vid utmätande av statlig fraktlindring. Alla fraktavgifter, utom överförings-

och omlastningsavgifter, men med inberäknande av sådana banavgifter,

vilka belöpa sig på fraktväg, liggande utom nyss angiven gräns,

skulle inräknas bland de kostnader, för vilka fraktlindring må utgå. Att

låta statsbidrag utgå jämväl för omlastningsavgift, vilken avgift icke

ingår i samtrafikstaxan, hava ämbetsverken icke ansett sig kunna förorda.

Ämbetsverken hava vidare framhållit såsom ett önskemål, att kalkbefraktning

så vitt möjligt skedde i fulla vagnslaster, då befraktning kunde

ske enligt tarin 14. Enligt vad ämbetsverken inhämtat hos järnvägsstyrelsen

mötte emellertid en obligatorisk användning av denna tariff vid

statsbidragets beräknande vissa tekniska svårigheter. Ämbetsverken

hava därför föreslagit, att frakten liksom hittills beräknades efter tariff 13,

men att fraktgränsen för statsbidrags utgående, nu 50 öre per 100 kilogram,

av statsfinansiella skäl sattes till 60 öre per 100 kilogram, ett belopp

som närmast motsvarade en lägsta fraktgräns av 50 öre vid befraktning

enligt tariff 14.

Efter att hava siffermässigt belyst verkningarna av do sålunda föreslagna

ändringarna, hava ämbetsverken verkställt en överslagsberäkning

rörande de kostnader, som en kalkfraktlindring enligt förslaget

skulle komma att medföra, slutande å 272,000 kronor. Detta belopp bär

av ämbetsverken betecknats såsom varande snarare för högt än för lågt,

varför beloppet avrundats till 250,000 kronor.

I avseende å frågan örn kalkfraktlindringar utmynnar ämbetsverkens

utlåtande i hemställan, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till

lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg samt å statens

automobillinje i norra Tornedalen av kalkningsmedel för jordbrukets

behov m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med av ämbetsverken föreslagna

grunder anvisa för budgetåret 1932 1933 ett extra förslagsanslag

av 250,000 kronor, med rätt för Kungl. Majit att därav bevilja ersättning

för undersökning i kontrollsyfte av kalkhalten i saluhallen vara.

Jag övergår nu att redogöra för det huvudsakliga innehållet i de i

ärendet avgivna yttrandena, i vad de angå frågan örn kalkfraktlindring.

Statskontoi''et har anfört, att då de av lantbruksstyrelsen och Sveriges

geologiska undersökning nu föreslagna grunderna för fraktlindringar

syntes ägnade att råda bot för de missförhållanden, som vidlådde det

Befraktningsgränsen

för

fraktlind ringsutgående

bör

höjas från 50

till 60 öre

per 100 kg.

Erforderligt

anslagsbelopp

m. m.

Yttranden.

Statskontoret.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Sveriges industriförbund.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

nuvarande systemet, utan att jordbrukarnas utgifter för kalk bleve alltför

betungande, statskontoret ansett sig för sin del böra tillstyrka genomförandet

av de föreslagna grunderna. Vad anslagsberäkningen anginge

syntes den av de båda ämbetsverken antagna utgångspunkten —

att kalkförbrukningen inom olika delar av landet stöde i likformig relation

till det beräknade kalkningsbehovet — göra beräkningen tämligen

oviss, men då någon tillförlitligare beräkningsgrund för närvarande icke

stöde till buds, hade statskontoret intet att erinra mot att förslaget även

i denna del godtoges, intill dess förutsättningar för en tillförlitligare beräkning

kunde föreligga.

Av de utav kommerskollegium överlämnade yttrandena från Sveriges

industriförbund och Sveriges kemiska industrikontor inhämtas

bland annat följande.

Sveriges industriförbund har framhållit, att en strävan att genom rationellt

utnyttjande av förefintliga kalkförekomster och genom omläggning

av grunderna för statsbidragets utgående förhindra oekonomiska

transporter självfallet borde på allt sätt understödjas. Uppenbart vore

dock, att uppkomsten av ny kalkproduktion borde vara helt och hållet

avhängig av att kalken kunde framställas till konkurrensmässiga priser.

Härutinnan hade lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen

varit anmärkningsvärt optimistiska.

De framlagda förslagen utginge nämligen från förutsättningen, att

produktionskostnaderna per ton ren kalk vore i stort sett desamma vid

olika produktionsformer. Någon bevisföring hade emellertid icke presterats

för riktigheten av denna utgångspunkt, och det material, som lämnats

för bedömandet av denna för förslaget centrala fråga, förefölle

alltför knapphändigt. Förbundet hade från ett företag, som framställde

både alunskifferbränd och schaktugnsbränd kalk, införskaffat produktionskostnadsuppgifter,

vilka gåve vid handen, att kostnaden per kilogram

ren kalk för den alunskiffer brända endast vore ungefär 72 procent

av kostnaden för den schaktugnsbrända vid en kalkhalt av i förra

fallet 75 procent och i senare fallet 85 procent. Skillnaden i produktionskostnaden

berodde huvudsakligen på att schaktugnsbränningen för att

arbeta billigt måste bedrivas kontinuerligt, vilket svårligen läte sig göra

vid ett företag, som framställde jordbrukskalk, enär å ena sidan leveranserna

ej vore jämnt fördelade under året utan huvudsakligen förlagda

till två tämligen korta säsonger, samt å andra sidan lagring av kalk

ej kunde ifrågakomma. Härtill komme, att anläggningskostnaderna för

en schaktugn Amre mycket stora i förhållande till de relativt. låga utgifterna

för anskaffning av en ren fältugn.

Problemet örn mesans användning för kalkframställning i större skala

vore, så vitt förbundet hade sig bekant, ännu ej ekonomiskt löst. Icke

heller vore frågan örn tilUerkning av kalkstensmjöl till konkurrensdugliga

priser ännu tillfredsställande klargjord utan föremål för utredningar.

Ämbetsverken hade anfört, att utförda försök ådagalagt, att kalken

hade samma verkan, vare sig den tillfördes jorden i form av bränd kalk

eller såsom karbonat, under förutsättning att samma mängd ren kalk

komme till användning. Enligt Arnd som framhållits för förbundet från

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majda proposition Nr 201.

kalkbrukshåll, hade man emellertid inom jordbrukskretsar en helt annan

uppfattning, nämligen att på styvare och kallare jordar samt på odlingar,

varest förmultningen behövde påskyndas, bränd kalk vore lämpligast,

medan ä lättare och varmare jordar, särskilt sandjordar, kolsyrad

kalk vore att föredraga.

Av det anförda syntes enligt förbundets mening framgå, att ämbetsverkens

förslag i förevarande del byggde på förutsättningar, som dels

icke kunde anses förefintliga, dels vore föremål för fortsatta undersökningar.

Att med stöd av dylikt ofullständigt material förorda en genomgripande

omläggning av en sedan många år bestående ordning i

fråga örn kalkproduktion och kalkförsörjning, kunde icke vara tillrådligt.

Förbundet kunde för den skull för närvarande icke tillstyrka ämbetsverkens

föreliggande förslag.

Vad särskilt beträffade de ifrågasatta ändringarna i principerna för

fraktlindring hade visserligen, enligt vad förbundet kunnat finna, enskilda

järnvägar i vissa fall medgivit kalkbruk rabatter, som icke gått

till förbrukarna, men torde de utbetalta beloppen sedermera i mycket

stor utsträckning hava tillgodoförts konsumenterna i form av prisnedsättningar.

Det borde icke vara förenat med några s\Tårigheter att, örn

så ansåges lämpligt, träffa underliandsuppgörelser med närmast avsedda

enskilda järnvägar om sättet för eventuella framtida fraktrabatters

utbetalning. Dylika uppgörelser torde för övrigt redan vara träffade

med Anssa enskilda järnvägar.

Förslaget att fraktlindring endast skulle komma i fråga för banavgifter,

som belöpte sig på sträckor över 120 kilometer, torde komma att

för järnvägarna medföra ökat arbete och besvär ATid fastställande av

fraktbidragen utan att någon verklig lösning av problemet erhölles. Förbundet

ställde sig avvisande till förslaget även i denna del.

Enligt förbundets uppfattning torde det kunna ifrågasättas, huruvida

det vore möjligt att fullständigt kunna förhindra oekonomiska

transporter med mindre fraktlindringsbeloppen gjordes beroende endast

av transportaA7ståndet och att följaktligen hail- och övergångsavgifter

icke ersattes med medel från statsbidraget. En dylik omläggning skulle

emellertid medföra en avgjord försämring i frakthänseende för sådana

jordbrukare, som för sina kalktransporter vore beroende av mer än en

järnväg. Ifrågavarande olägenhet skulle dock kunna i A7iss utsträckning

bortelimineras genom att den nedre gränsen för statsbidragens utgående

något sänktes, exempel\Tis till 80 kilometer. Den fraktgräns, vid

vilken fraktlindring började inträda, skulle i så fall komma att ligga

vid 42 och 50 öre för transporter ÖA''er respektive en och tvä järnvägar.

Lämpligt torde vara, att även en maximigräns (ej över 800 kilometer)

fastställdes för statsbidragets utgående i syfte att förhindra alltför

langa transportvägar. Ändrades principerna för fraktrabatternas utgående

i enlighet härmed torde lika Adil som vid en ändring enligt ämbetsverkens

förslag statsbidraget kunna avsevärt nedsättas.

Förslaget att fraktlindringsbidragen endast skulle utgå för ren kalk i

sändningen torde av praktiska skäl icke kunna genomföras. Kalkhalten

kunde inom samma kalkbrott variera högst avsevärt, varför varje

sändning mäste analyseras, örn garanti på kalkens renhetsgrad skulle

kunna utfärdas. Härför skulle erfordras anställandet av en analystagare

vid praktiskt taget varje kalkbrott, vilket skulle ställa, sig alltför kostsamt

för såväl kalkbruk som jordbrukare. Möjligt vore, att ämbets-ver
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

Sveriges

kemiska indu•

trikolor.

Kommers
kollegium.

ken endast avsett, att en genomsnittshalt för de olika kalkbrotten skulle

efter verkställda prov fastställas. Ett dylikt system syntes emellertid

icke säkerställa det avsedda ändamålet och icke bjuda nämnvärda fördelar

i jämförelse med nuvarande förhållanden, men däremot komplicera

och försvåra fraktberäkningen, varför industriförbundet ej heller

funne en sådan lösning tilltalande.

Sveriges kemiska industrikontor har ansett det föreslagna systemet om

fraktlindringens beroende av halten utav ren kalk vara så opraktiskt

och dyrbart, att det icke kunde anses genomförbart. En analys av kalken

genom provtagning vid ugn eller å järnvägsvagn skulle åsamka en

så billig vara som kalk alltför stora extra kostnader. Att åsätta de olika

kalkbrotten en viss medelkalkhalt inom tämligen vida gränser innebure

inga fördelar emot nuvarande försäljningssysteni men däremot uppenbara

nackdelar därigenom, att fraktberäkningen avsevärt komplicerades.

— I avseende å frågan örn förändrade grunder för statsbidragens utgående

har Sveriges kemiska industrikontor anslutit sig till den av Sveriges

industriförbund framförda uppfattningen.

För egen del har kommerskollegium anfört i huvudsak följande.

Ehuru de förslagsställande ämbetsverken icke varit i tillfälle att framlägga

en fullt avslutad undersökning av jordbrukets kalkförsörjningsfråga,

torde den framställning de givit av föreliggande spörsmål vara

övertygande i så måtto, att det nuvarande subventionssystemet för kalkningskostnadernas

minskning genom fraktlindring medelst statsanslag

synbarligen vore moget för en förändring, innebärande nedskrivning avanslaget

till väsentligt lägre belopp. Tanken att för jordbrukets betjänande

med kalk taga i anspråk lokala kalkförekomster i sådan utsträckning,

att beredningen av jordbrukskalk ej som nu i väsentlig grad förbehölles

åt ett fåtal centralt belägna kalkförekomster, vilkas leveranser till

avlägsna delar av vårt land möjliggjordes genom statsunderstöd, innebure

en rationalisering av- naturtillgångarnas användning, som i och för

sig måsta anses berättigad. Kommerskollegium hade därför i princip

icke något att erinra mot en utveckling i den riktning, sagda förslag angåve.

Det nya system, som skulle träda i stället för hittills tillämpade grunder

för fraktlindringen, vore icke i detalj utformat. Emellertid innefattade

det redan i befintligt skick vissa moment, som syntes ägnade att ingiva betänklighet.

Bland de grundläggande förutsättningar, som angåves såsom utgångspunkter

för beräkningen, inginge sålunda det antagandet, att produktionskostnaderna

per ton ren kalk under olika produktionsformer i stort

sett kunde anses lika stora. Industriförbundet hade anfört en avvikande

mening härom, under åberopande av vissa faktiska omständigheter, som

syntes ställa saken i en annan dager. Även kollegium funne sagda antagande

icke förenligt med erfarenheten, åtminstone vid sådan intermittent

drift, som framställningen av jordbrukskalk måste räkna med.

Vidare vore det tänkt, att fraktlindringen endast skulle gälla för varje

sändnings halt av ren kalk (CaO) och att vuss kontroll häröver skulle anordnas.

Kollegium trodde för sin del, att en sådan bestämmelse skulle

i hög grad komplicera hela understödsförfarandet och visa sig ytterst besvärande

för alla parter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition Nr 201. 13

Ehuru det icke för kollegium varit möjligt att fullt överblicka de praktiska

konsekvenserna av den ifrågasatta reformen, förefolie det påtagligt,

att såväl kalkleveranser som kalktransporter skulle komma att undergå

en genomgripande omläggning, som icke kunde undgå att starkt

beröra de delar av näringslivet, vilka vore engagerade i hithörande verksamhet.

Kollegium tilläte sig därför erinra, att under nu rådande krisläge

varje mera betydande rubbning inom produktion och transportväsen

lätt kunde medföra ekonomiska och sociala verkningar, som i väsentlig

grad motverkade den fördel för det allmänna, en anslagsbesparing i

och för sig medförde.

Vad nu anförts, rubbade visserligen icke kollega uppfattning, att reformförslaget

till sin grundidé syftade åt rätt håll. Ej heller torde de

omnämnda svårigheterna kräva vidhållande till alla delar av hittills tilllämpade

produktions- och transportförhållanden samt därtill anknutna

fraktlindringsförfarande för jordbrukskalk. Men kollegium funne, ur

synpunkten av de intressen kollegium närmast hade att företräda i denna

fråga, nämligen industriens och handelns, starka skäl tala för en ordning,

som möjliggjorde en mjukare övergång från det rådande systemet

till ett mera rationellt och för statsverket mindre dyrbart. Det torde för

övrigt icke vara osannolikt, att ett alltför hastigt systemskifte på detta

område i själva verket skulle visa sig mindre fördelaktigt även för avnämarna

av jordbrukskalk.

I fråga örn sättet att anordna en tillräcklig smidig övergångsform saknade

kollegium tillräckliga hållpunkter för ett mera preciserat förslag och

hade ej heller under den korta tid, som stått till förfogande för remissens

besvarande, kunnat utföra den kompletterande undersökning, som härför

varit erforderlig. Emellertid ville kollegium ifrågasätta, huruvida icke

en antaglig lösning skulle, åtminstone för nästkommande budgetår, kun

na bestå däri, att tills vidare de fyra nordligaste länen avskiljdes som ett

särskilt produktionsområde och jordbruket inom detsamma skyddades

mot oskälig prisförhöjning å kalk genom en överenskommelse med därvarande

producenter av jordbrukskalk. Enligt lantbruksstyrelsens och

geologiska undersökningens uttalade uppfattning vore dessa producenter

redan nu i stånd att leverera sagda landsändas behov av sådan kalk. Sedan

erfarenhet vunnits örn resultatet av en sådan partiell reform, kunde

tiden vara inne att gå vidare steg för steg.

Kollegium vore givetvis icke i tillfälle att beräkna med vilket belopp

det extra förslagsanslaget för kalkfraktlindring med utgångspunkt från

kollegii förslag borde upptagas i riksstaten för nästkommande budgetår,

men föreställde sig, att i så fall en förstärkning av det ursprungligen

tänkta beloppet. 250,000 kronor, måste ske. Därvid torde dock böra bemärkas,

att enligt uppgift av järnvägsstyrelsen för år 1931 utbetalats

fraktlindring för kalktransporter med 538,000 kronor, alltså avsevärt

mindre än för budgetåret 1931/1932 beräknade 600,000 kronor, och att med

hänsyn till det skärpta krisläget inom jordbruksnäringen anledning tol - de vara att förutse en fortsatt inskränkning av jordbrukarnas kalkinköp

och därmed en ytterligare minskning av sagda utgiftspost i riksstaten,

även utan ändring av fraktlindringssystemet.

Järnvägsstyrelsen har granskat lantbruksstyrelsens och geologiska undersökningens

förslag närmast ur taxeteknisk synpunkt samt anfört i

huvudsak följande.

•lärnvägrt
styrolaen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanyl. Maj:ts proposition Nr ''''01.

Dea frakt, som järnvägarna debiterade för jordbrukskalk, kunde efter

tillkomsten av bestämmelserna rörande fraktbidrag av statsmedel sägas

var avsedd att betalas till en del av respektive mottagare och till en del

av statsverket. Fraktlättnaden vore alltså avsedd att tillgodokomma uteslutande

vederbörande konsumenter. Emellertid hade de båda ämbetsverken

i sin skrivelse framhållit, att statsbidraget i dess nuvarande form

fått tjäna andra syften, än vad med detsamma egentligen avsetts, i det

att banavgifternas inräkning i statsbidraget med deras halva belopp möjliggjort

för vissa banor (ämbetsverken hade närmast tagit sikte på kalkjärnvägarna

i Västergötland) att tillgodoföra kalkbruken det i statsbidraget

innehållna banavgiftsbeloppet. Med anledning härav finge järnvägsstyrelsen

erinra, att styrelsen i en skrivelse den 10 oktober 1931 till

chefen för kommunikationsdepartementet rörande en framställning örn

slopande av banavgifterna för sändningar av jordbrukskalk meddelat,

att de kalkbruken sålunda tillgodoförda banavgiftsbeloppen i viss utsträckning

av bruken överlämnats till respektive mottagare, och att

nämnda belopp således, örn också indirekt, dock kommit jordbruket tillgodo.

Då emellertid förfaringssättet icke medgåve någon kontroll över

att vederbörande belopp verkligen bomme konsumenterna tillgodo, hade

så gott som alla de västgötska kalkjärnvägarna träffat en sådan anordning,

att den del av dessa järnvägars banavgifter, som inginge i statsbidraget,

av ifrågavarande järnvägar restituerades direkt till mottagaren

vid fraktens erläggande. Kvar stöde dock givetvis alltid det förhållande,

att banavgifternas (örn också blott till 50 procent) inräkning i statsbidraget

möjliggjorde, att längre bort belägna kalkbruk kunde genom en relativt

ringa sänkning av priset slå ut närmare konsumenten belägna kalkbruk

med påföljd, att statsanslaget bleve hårdare beskattat än eljest varit

nödvändigt.

Det syntes dock styrelsen, som örn ämbetsverken i någon män överskattat

banavgifternas betydelse för konkurrensen bruken emellan. Under år

1931 hade nämligen i statsbidrag utbetalts 538,000 kronor, därav 61,000

kronor för transporter i statens järnvägars egen trafik och 477,000 kronor

i övrig trafik (d. v. s. i enskilda järnvägars lokala trafik och i samtrafik

mellan enskilda järnvägar inbördes samt mellan enskilda banor och

statens järnvägar). Av sistnämnda stimma belöpte sig 95,000 kronor eller

20 procent på banavgifter. Då den viktmängd, för vilken dessa banavgifter

beräknats, uppgått till 96,000 ton, hade således det hanavgiftsbelopp,

som ingått i statsbidraget, i medeltal belöpt sig till 1 krona per ton.

Enär nu en del av denna banavgift fallit på den mottagande järnvägen,

hade således den del, som av avsändningsbanorna kunnat restitueras till

kalkbruken, i medeltal icke uppgått till 1 krona per ton. Någon större

inverkan på konkurrensförhållandena syntes därför banavgifterna i regel

icke kunna hava.

Ämbetsverken ifrågasatte nu och även 1931 års riksdag hade ifrågasatt,

att banavgifterna helt och hållet skulle undantagas från statsbidraget.

Emellertid hade ämbetsverken funnit, att en dylik åtgärd skulle i allt

för hög grad öka jordbrukets kalkfrakter, varför ämbetsverken här gått

en medelväg och föreslagit, att de banavgifter, som folie på den närmast

avsändningsstationen liggande delen av transportsträckan, icke till

någon del skulle inräknas i statsbidraget, men att däremot de banavgifter,

som folie på den återstående delen av transportsträckan, skulle till fullt

belopp inräknas. Som gräns hade valts avståndet 120 kilometer, antag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

15

ligen därför att detta avstånd utgjorde minimiavståndet för statsbidraget

å statens järnvägar för närvarande. Örn emellertid enligt ämbetsverkens

lörslag minimiirakten höjdes från 50 till 60 öre, bleve iöljden,

att statsbidraget i statens järnvägars egen trafik komme att utgå först

för transporter över en större våglängd än 160 kilometer. Det kunde

ifrågasättas, huruvida icke detta förhållande borde föranleda en ändring

i den föreslagna avståndsgränsen. En större inverkan på anslagsbeloppets

storlek kunde emellertid berörda klyvning av det för en viss

transportsträcka debiterade banavgiftsbeloppet icke få. Visserligen skulle

därigenom avsändningsbanornas banavgifter i många fall försvinna ur

statsbidraget, men i stället komme i ungefär lika mångå fall de mottagande

järnvägarnas banavgifter att med hela sitt belopp inräknas i statsbidraget.

Det statsunderstöd till jordbruksnäringen, som nu under en följd av år

utgått i form av bidrag till kalkfrakterna, bade vållat järnvägarna mycket

extra arbete och besvär i form av invecklade fraktberäkningar samt

särskild redovisning och kontroll. Då detta understöd egentligen vöre

en järnvägarna ovidkommande sak, kunde det själas rimligt, att systemet,

med statsbidrag till fraktlindring gåves så enkla former, att järnvägarnas

extra arbete med dessa statsbidrag bleve så litet betungande som

möjligt. Detta kunde emellertid icke sägas vara fallet med det nu föreslagna

systemet. Förfaringssättet enligt detta bleve nämligen det följande:
Statsbidrag

utginge endast beträffande den del av frakten, som överstege

60 öre (för närvarande 50 öre), men icke på bela denna del utan

blott på den del, som kvarstode efter avdrag av de banavgifter, som belöpte

sig på den eller de järnvägar, vilka till bela sin sträckning folie

inom 120 kilometer från avsändningsstationen. Själva statsbidraget skulle

sedan utgöra vissa procent, olika för olika kalksorter, av 90 procent av

det statsbidragsberättigade beloppet. Förfaringssättet omfattade således

två moment: 1) uträkning av det statsbidragsberättigade fraktbeloppet,

2) uträkning av själva statsbidraget.

Styrelsen ville först taga det första momentet i betraktande. Här gällde

det för mottagningsstationen att taga reda på, bur stort banavgiftsbelopp,

som folie på de närmast avsändningsstationen liggande 120 kilometerna.

Detta vore ett arbete, för vars utförande stationen saknade ett

lätt tillgängligt material, varför detta arbete erbjöde vissa svårigheter.

Visserligen kunde avsändningsstationen med större lätthet utföra detta

arbete, men dess resultat borde kontrolleras av mottagningsstationen. Då,

såsom styrelsen redan framhållit, banavgifternas betydelse i statsbidragshänseende

åtskilligt överskattats, och då det nuvarande systemet och

det föreslagna beträffande banavgifternas andel i statsbidraget i stort

sett vore likvärdiga, syntes det styrelsen lämpligare att bibehålla det nuvarande

sjTstemet, enligt vilket 50 procent av det å hela transportsträckan

utgående banavgiftsbeloppet ingingo i statsbidraget, I varje fall måste

styrelsen avstyrka det av ämbetsverken föreslagna sättet för statsbidragets

fördelning på de olika järnvägarna, enär detta fördelningssätt ej

skulle komma att verka rättvist.

Beträffande det andra av förenämnda moment, nämligen själva statsbidragets

uträknande, sedan det statsbidragsberättigade beloppet blivit

fastställt, finge styrelsen framhålla följande:

Statsbidraget skulle enligt förslaget utgå med olika belopp alltefter va
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Majlis proposition Nr 201.

rans halt av ren kalk och dessutom icke beräknas på hela det statsbidragsberättigade

beloppet utan blott på 90 procent därav. Detta betydde, altför

kalk, som holle 70 procent ren sådan, statsbidraget skulle utgöra 70

procent av 90 procent av det statsbidragsberättigade beloppet. För en

kalksort med 90 procent ren kalk bleve motsvarande statsbidrag 90 procent

av 90 procent av det statsbidragsberättigade beloppet o. s. v. För

att stationerna skulle kunna komma till rätta med dessa uträkningar erfordrades

gärna en särskild tabell, som emellertid kunde upprättas inom

järnvägsstyrelsen. I denna tabell borde dock, då de i utlåtandet angivna

procenttalen 70 procent och 90 procent CaO endast vore exempel och

kalklialten kunde variera betydligt mellan 60 procent och 90 procent, för

undvikande av alltför stor vidlyftighet endast hela 5-tal procentsatser

införas, sålunda 60, 65, 70, 75 etc, procent. Den verkliga kalkhalten torde

därvid i erforderliga fall böra avrundas nedåt.

Då i förslagsskrivelsen såsom en tänkt möjlighet angåves ett undantagande

från statsbidraget icke blott av banavgifterna i dessas helhet

utan även av övergångsavgifterna och då denna tanke syntes bottna i en

missuppfattning av sistnämnda avgifters karaktär, tilläte styrelsen vidare

framhålla följande:

Övergångsavgifterna vore icke avgifter, som uttoges särskilt av de enskilda

järnvägarna eller helt tillf olle dessa. De vore integrerande delar

av den ordinarie samtrafiksfrakten och fördelades mellan de olika järnvägarna

tillsammans med frakten, varför en del av dessa avgifter till - folie statens järnvägar, då dessa deltoge i transporten. Ifrågavarande

avgifter vore för övrigt endast avsedda att täcka de extra kostnader, som

en samtrafikstransport förorsakade de deltagande järnvägarna på grund

av vagnarnas överförande å övergångsstationerna från den ena järnvägen

lill den andra. De skäl, som kunde tala för banavgifternas slopande,

förelåge därför icke beträffande övergångsavgifterna.

Även örn styrelsen för sin del biträdde ämbetsverkens uppfattning, att

statsbidraget till fraktbetalning för jordbrukskalk så småningom borde

borttagas, syntes det dock styrelsen, att detta borttagande icke borde ske

på sätt ämbetsverken tänkt sig, d. v. s. genom att som ett steg på den

vägen låta i en framtid såväl banavgifter som övergångsavgifter undantagas

från statsbidraget, ty därigenom komma de jordbrukare, som vöre

nödsakade använda sig av samtrafikstransporter — och dessa utgjorde

huvudparten av landets jordbrukare — att drabbas av en betydlig fraktförliöjning,

under det att do jordbrukare, som kunde använda sig av enbart

statens järnvägar, fortfarande skulle få åtnjuta de lägre frakterna.

Enligt förslaget skulle statsbidrag i regel icke utgå för transporter

från det ena produktionsområdet till det andra utan endast för transporter

inom de respektive områdena. Vissa undantag skulle dock medgivas,

nämligen för transporter från Skåne till övriga Götaland samt från västgötabruken

till Värmland. Ehuru icke direkt utsagt, syntes det, som örn

ämbetsverken tänkt sig respektive länsgränser som gränser mellan de

olika områdena, exempelvis Kristianstads läns norra gräns som gräns

mellan Skåne och övriga Götaland. Ur järnvägssynpunkt sett vore emellertid

detta rätt opraktiskt och skulle nödvändiggöra upprättandet av en

särskild tabell, angivande inom vilka län de olika järnvägsstationerna

vore belägna. Ur järnvägens synpunkt vore det därför bättre, att gränserna

droges utmed vissa järnvägslinjer, exempelvis mellan Skåne och

•övriga Götaland utmed järnvägslinjen Sölvesborg—Älmhult—Hässleholm

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

17

—Markaryd—Veinge. Gränsen mellan Svealand och Götaland kunde förslagsvis

dragas utefter linjen Åhy—Katrineholm—Laxå—Kristinehamn

—Mora. Härigenom bomme bland annat Värmland att erhålla statsbidrag

för kalk från Västergötland. Som gräns mot Norrland kunde ifrågasättas

linjen Söderhamn—Bollnäs—Orsa—Mora—Älvdalen. Vad beträffade

de stationer, som läge å själva gränslinjerna, så kunde mottagarna

vid dessa stationer givas rätt till statsbidrag för kalksändningar från

håda de angränsande områdena. Någon större inverkan på transporterna

och statsbidragets storlek torde den nu angivna ändringen av områdesgränserna

icke kunna få.

I anslutning till vad styrelsen nu anfört beträffande begränsningen i

anseende till produktionsområden kunde styrelsen icke underlåta att framhålla

den betydande inkomstminskning, som ett genomförande av ämbetsverkens

förslag i denna del komme att tillskynda vissa järnvägar, särskilt

kalkbanorna i Västergötland, samt de vid dem belägna kalkbruken.

Denna inkomstminskning komme måhända att äventyra såväl nämnda

kalkbanors ekonomiska stabilitet som vederbörande kalkbruks existens.

Vad slutligen beträffade anslagsbeloppets föreslagna storlek, 250,000

kronor, kunde järnvägsstyrelsen här icke göra något uttalande redan

på grund av den kalktransporternas betydande omläggning, som skulle

bliva en följd av den föreslagna produktionsområdesindelningen.

Svenska järnvägsföreningen har anfört huvudsakligen följande.

I ämbetsverkens utredning anfördes, att de enskilda järnvägarna i

Västergötland skulle utnyttja medgiven banavgift till fraktrestitution

åt vid järnvägarna belägna kalkbruk och att lantbruksstyrelsen skulle

föreslagit, att banavgift icke skulle av järnväg få uttagas för kalktransport.

Föreningen ville först framhålla, att den i ämbetsverkens utredning

lämnade uppgiften örn fraktrestitutioner till kalkbruken vore oriktig,

ity att de fraktrestitutioner, som lämnades av Västergötland—Göteborgs,

Lidköping—Skara—Stenstorps, Skara—Timmerdala, Hjo—Stenstorps,

Tidaholms och Skövde—Axvalls järnvägar, icke tillf olle kalkbruken

utan godsemottagaren, såsom framginge av statens järnvägars författningssamling,

särtryck nr 223 a. Lantbruksstyrelsens förslag att banavgift

icke skulle få utgå för kalktransport tydde på bristande kännedom

örn motivet för banavgift. Den banavgift, som Kungl. Majit tillerkänt

en järnväg, vore erforderlig för att järnvägen skulle erhålla behövliga

inkomster och vore givetvis i främsta rummet behövlig för sådant gods,

som transporterades i de lägsta tarifferna, såsom t. ex. kalk.

Kungl. Majit hade medgivit alla järnvägar att göra fraktnedsättningar

på sin fastställda godstaxa i egen trafik och i samtrafik, och dylika

fraktnedsättningar lämnades givetvis icke i annat fall än att järnväg

an så ge sig nödsakad därtill för att bibehålla en gammal trafik eller för

att söka skaffa sig ökad trafik. Svenska järnvägsföreningen ville kraftigt

avstyrka lantbruksstyrelsens förslag att borttaga banavgift för kalktransport.

Vad föreningen dessutom och med bestämdhet villo framhålla vore, att

de enskilda järnvägarna i Västergötland skulle komma att lida en väsentlig

trafikminskning, örn förslaget genomfördes. Till belysande av kalktransporternas

betydelse för Västgötabanorna kunde nämnas, att vikten

å i samtrafik under år 1931 transporterad jordbrukskalk uppgått till å

Västergötland—Göteborgs järnvägar 18,945, å Lidköping—Skara—Stens
Bihang

till riksdagens protokoll 19.12. 1 saini. 109 hafi. (Nr 201) 2

Svenska

järnvägs
föreningen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

torps järnväg 11,971, å Skara—Timmersdala järnväg 8,801 samt å Hjo—■

Stentorps järnväg till cirka 14,000 ton ock beräknades inkomsterna härför,

sedan av järnvägarna medgivna rabatter avdragits, till minst cirka

68,000, 31,000, 9,500 och 36,000 kronor respektive.

Givet vore, att en minskad fraktlindring enligt förslaget skulle föranleda

till, att mottagarens realfrakt för sändningar från kalkbruken vid

de enskilda järnvägarna i Västergötland, jämförd med frakten från kalkbruk

vid statens järnvägar eller inom annat produktionsområde, skulle

komma att ställa sig så ofördelaktigt, att transporter från de förstnämnda

bruken praktiskt taget komme att omöjliggöras. Enligt Västgötabrukens

utredning skulle dessa kalkbruk komma att förlora cirka 63 procent

av sin marknad, därest ämbetsverkens förslag bleve verklighet, och detta

komme i sin tur att minska Västgötabanornas trafik i oerhörd grad. Då

dessa banors vagnslasttrafik av kalk i samtrafik uppginge till för Västergötland—Göteborgs

järnväg 14 procent, Lidköping—Skara—Stenstorps

järnväg 36 procent, Skara—Timmersdala järnväg 58 procent av bela

vagnslasttrafiken, så framginge det tydligt, vilken stor skada och förlust

sagda järnvägar skulle komma att lida. Det torde även böra framhållas,

att den avsevärda del av järnvägarnas vagnpark, som utgjordes av kalkvagnar,

bleve till väsentlig del värdelös.

Ämbetsverkens förslag att fraktlindring ej skulle tillämpas, där ej frakten

uppginge till 6 kronor per ton i stället för nuvarande 5 kronor per

ton, innebure ju ett direkt fördyrande av kalkfrakten för de flesta jordbrukare

med 1 krona per ton. I nuvarande för lantbruket så brydsamma

tider torde en dylik åtgärd vara mindre välbetänkt. Givetvis komme den

icke att verka stimulerande till ökad förbrukning samt därmed följande

ökade transporter å såväl statens som enskilda järnvägar, utan komme

den tvärtom att föranleda ytterligare stagnation i produktion, konsumtion

och transport av jordbrukskalk.

Föreningen tilläte sig framhålla, att de föreslagna bestämmelserna för

statsbidrags utgående först vid transportlängdens överstigande av 120

kilometer samt att bidraget skulle hänföra sig endast till 90 procent av

ren kalk skulle komma att vålla ökat arbete under många svårigheter och

oreda för de järnvägsstationer, som skulle uträkna frakten, och finge föreningen

i detta avseende liksom i allt det övriga, som järnvägsstyrelsen

anfört i sitt utlåtande i ärendet den 11 februari 1932, till fullo instämma

i sagda utlåtande.

Då ett realiserande av ämbetsverkens förslag skulle utom andra väsentliga

olägenheter få en ruinerande inverkan på Västgötabanornas redan

nu svaga ekonomi, finge svenska järnvägsföreningen hemställa, att sagda

förslag icke måtte vinna Kungl. Maj:ts bifall, utan att nu gällande bestämmelser

angående statsbidrag för jordbrukskalk måtte oförändrade få

tillämpas även under tiden från och med den 1 juli 1932 och tillsvidare.

Frågan om I sin förenämnda skrivelse den 8 februari 1932 har Stockholms rederifrakthndrmg

förening framhållit, att vid transport å statens eller enskilda järnvägar

«a/| tTCXTlSDOTL

sjöledes av a v kalk och konstgödselmedel utbetalades statsbidrag till fraktkostnaderkaik.

na tili betydande belopp. Statsbidragen hade fått en, såsom föreningen

förmodade, icke avsedd verkan, nämligen att till transport järnvägsledes

överflyttats godspartier, som eljest skolat transporteras sjöledes, antingen

hela sträckan från avsändaren av varan till mottagaren eller ock större

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

eller mindre del av denna sträcka. Överflyttningarna hade inom vissa

delar av landet uppgivits beröra en betydande del av konsumtionen av

dessa varor och hade bland dem, som arbetade inom sjöfarten, väckt en

icke ringa uppmärksamhet. Därest jordbruket befunnes alltjämt böra

stödjas genom statsbidrag till fraktkostnaderna för kalk m. m., borde,

enligt föreningens förmenande, dylikt bidrag på enahanda villkor som

vid järnvägstransport få utgå såväl vid transporter sjöledes som vid kombinerade

transporter per fartyg och järnväg.

Lantbruksstyrelsen har avstyrkt denna framställning samt därvid anfört

bland annat följande.

Med hänsyn till varierande tariffer och transporterade kalkmängder

förelåge stora, måhända oöverkomliga svårigheter att för sjötransport

av kalk finna ett i praktiken användbart fraktlindringssystem. Lantbruksstyrelsen

ville även erinra örn sitt och Sveriges geologiska undersöknings

i skrivelse den 9 november 1931 framlagda förslag örn äskande

av anslag hos riksdagen till lindring av fraktkostnader för kalkningsmedel

m. m. Enligt detta förslag skulle landet indelas i kalkbefraktningsområden,

och fraktlindring utgå allenast å fraktavgifter, överstigande 6

kronor per ton. Med de till följd av konkurrensmöjligheterna i allmänhet

tämligen korta avstånden för transport sjöledes inom nämnda områden

torde fraktavgiften endast sällan överstiga sagda minimibelopp, såvitt

transporten icke fortsattes på järnväg. Med hänsyn till de omlastningskostnader,

som härvid vore ofrånkomliga, torde dock dylik kombinerad

båt- och järnvägstransport av kalk förekomma blott i begränsad

omfattning. Sålunda förekomme enligt vad lantbruksstyrelsen hade sig

bekant vid transport av kalk t. ex. från Öland i allmänhet omlastning

ej till järnväg utan direkt till lastbil, Under sådana förhållanden syntes

ifrågavarande fraktlindringssystem, även örn detsamma kunde genomföras,

icke bliva av någon större betydelse för sjötransporter.

Det av lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning, efter

långvariga och ingående utredningar rörande jordbrukets kalkfråga, nu

framlagda betänkandet giver ett starkt intryck av att statens hittillsvarande

understödsverksamliet i avseende å kalkfrakter icke i allo varit ändamålsenlig

samt att grundad anledning föreligger till revision av bestämmelserna

för denna verksamhet. Ämbetsverken hava gått så långt,

att de ansett det nuvarande systemet, varigenom oekonomiska och onödigt

långa kalktransporter tillkommit på grund av fraktlindringsbestämmelserna,

hava motverkat kalkproduktionens och kalkförsörjningens rationella

utveckling. De nuvarande bestämmelserna för kalkfraktslindring,’

vilka givetvis tillkommit uteslutande i syfte att förbilliga jordbrukets

kalkningsmedel, uppgivas hava medfört, att de för ändamålet anvisade

statsanslagen till mycket stor del kommit att tillgodose helt andra syften

än det av statsmakterna avsedda. De av ämbetsverken till missförhållandenas

undanröjande framlagda förslagen hava mött motstånd från håll.

som stå vissa enskilda järnvägar nära, ävensom från industrikretsar.

Sålunda har givits uttryck för den mening, att ett frångående, på sätt

Departements
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition Nr 201.

ämbetsverken ifrågasatt, av det nuvarande systemet för kalkfraktlindring

skulle till stor del gå ut över vissa enskilda järnvägar ock kalkbruk,

särskilt de inom Västergötland belägna, samt därigenom även över de

vid dessa företag sysselsatta arbetarna.

För egen del finner jag vad i ärendet förekommit utvisa, att ett bibehållande

i oförändrat skick av nuvarande grunder för statsbidrag till

lindring av kalkfrakter varken ur jordbrukets eller statsfinansiell synpunkt

kan anses försvarligt. En ändring i den riktning, som ämbetsverken

tänkt sig, synes mig i stort sett vara ägnad att befrämja ett mera rationellt

utnyttjande av landets kalkproduktion utan åsidosättande av

jordbrukets berättigade intressen samt med väsentliga besparingar för

statsverket. Att en omläggning i enlighet med ämbetsverkens förslag

skulle komma att ogynnsamt inverka på kalkproduktionen särskilt i Västergötland

och med denna industri förbundna olika intressen synes emellertid

vara sannolikt. Då den nuvarande ordningen i avseende å produktionen

och avsättningen av jordbrukskalk till icke oväsentlig del torde hava

uppkommit såsom en följd av det hittillsvarande fraktlindringssystemet

samt då det under rådande tidsförhållanden och icke minst med hänsyn till

arbetstillfällenas bevarande måste vara ett allmänt intresse att i möjligaste

mån förebygga nedgång i redan existerande näringsföretags drift,

har jag, ehuru jag funnit ämbetsverkens förslag i princip vara riktigt,

stannat för att på sätt jag strax skall angiva förorda en något mjukare

övergång, än ämbetsverken tänkt sig.

Då jag nu övergår till förslagets detaljer, vill jag först uppehålla mig

vid frågan, huruvida och i vad mån fraktlindring i fortsättningen bör

utgå även å banavgifter. Denna fråga har under flera år tilldragit sig

stor uppmärksamhet. Medan statsbidrag tidigare utgick till täckning

av hela banavgiften, med påföljd att åtskilliga enskilda järnvägar

genom lämnande av fraktrestitution till närliggande kalkbruk möjliggjorde

för dem att öka sin omsättning, vidtogs vid 1930 års riksdag den ändring,

att statsbidrag skulle utgå endast å hälften av förekommande banavgifter.

Denna åtgärd angavs vara början till avskrivning av det indirekta

stöd, som dittills genom statsbidraget lämnats en del på grund av

sitt läge mindre konkurrenskraftiga kalkbruk, samt betecknades vara ägnad

att befordra övergången till en naturligare fördelning av kalkomsättningen.

Emellertid ifrågasatte redan 1931 års riksdag, huruvida icke

statsbidrag å banavgifter borde helt bortfalla.

Lantbruksstyrelsens och geologiska undersökningens nu förevarande

förslag innebär i detta hänseende, att banavgifter, som belöpa sig på de

närmast produktionsorten liggande 120 kilometer fraktväg, icke få medräknas

vid utmätande av statsbidrag till fraktlindring. Banavgifter, som

belöpa sig på fraktväg, liggande utom nyss angivna gräns, skall däremot

enligt förslaget helt inräknas bland de fraktkostnader, för vilka fraktlind
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

ring må utgå. Såsom järnvägsstyrelsen antytt skulle emellertid dylik

uppdelning vålla vissa, dock ej oöverkomliga svårigheter vid beräknandet

av statsbidraget.

För egen del anser jag det vara mest rationellt och tillika enklast, att

statsbidrag för täckande av banavgifter belt borttages. Skulle man, på

sätt ämbetsverken föreslagit, icke utgiva statsbidrag för banavgifter å

den närmast produktionsorten liggande väglängden men väl täcka dylika

avgifter å ändsträckan, torde detta komma att för de enskilda järnvägar,

som ligga närmast kalkbruken och äro mest beroende av kalktransporterna,

framstå såsom mindre rättvist. Ur jordbrukets synpunkt torde

ett borttagande helt av statsbidrag å banavgifter i stort sett icke medföra

några större olägenheter. För statskassan innebär det av mig förordade

förslaget uppenbara fördelar. Då härtill kommer, att härigenom

borde ernås en bestående och slutlig lösning av den segslitna tvistefrågan

örn fraktlindring för banavgifter, vill jag alltså tillstyrka, att statsbidrag

icke hädanefter må utgå å banavgifter.

Mot ämbetsverkens förslag, att fraktgränsen för statsbidrags utgående,

nu 50 öre för 100 kilogram, skall höjas till 60 öre för 100 kilogram har

jag intet att erinra.

Lantbruksstyrelsens och geologiska undersökningens förslag, att statsbidraget

skall tillmätas i förhållande till den mängd ren kalk (CaO), magnesia

inräknat, som innehålles i den befraktade mängden kalkningsmedel,

torde grunda sig på en principiellt riktig tanke. Varken ur jordbrukets

eller statsfinansiell synpunkt kan det vara lämpligt, att transport och avsättning

av ett parti kalkningsmedel med stor halt av föroreningar understödes

med statsbidrag till samma belopp som ett lika stort parti

högprocentig vara. Jag skulle därför ej hava tvekat att helt tillstyrka

ämbetsverkens förslag, att statsbidrag skulle utgå endast för den i sändningen

ingående rena kalken samt blott med 90 procent härav, örn icke

från flera håll i de uti ärendet avgivna yttrandena häremot framställts

erinringar av den art, att jag ej kunnat undgå att taga hänsyn till dem.

Sålunda har av såväl Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges industriförbund

som kommerskollegium, vilka alla torde besitta sakkunskap

i här berörda avseende, gjorts gällande, att de för den föreslagna bestämmelsens

tillämpning nödvändiga analyserna vid kalktillverkningen och

kalktransporterna skulle vålla sådana kostnader samt bliva av den betungande

art, att förslaget av dessa anledningar betecknats såsom praktiskt

taget ogenomförbart. Det är givetvis icke lätt att här göra ett bestämt

uttalande i denna fråga. Men då jämväl järnvägsstyrelsen funnit

förslaget i denna del ägnat att komplicera den redan förut ganska invecklade

proceduren för fraktlindringsbidragens uträknande, har jag ansett

mig icke kunna för närvarande förorda, att lantbruksstyrelsens och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Marits proposition Nr 201.

geologiska undersökningens förslag i förevarande del oförändrat lägges till

grund för beslut i ämnet.

Ett steg i den riktning, ämbetsverken tänkt sig, synes mig emellertid

redan nu kunna och böra tagas. Av utredningen i ärendet framgår, att

man i avseende å kalkningsmedlens balt av ren kalk torde kunna särskilja

huvudsakligen två olika kvaliteter, nämligen — i stort sett — dels

västgöta- och närkekalken samt i regel annan fältugnbränd kalk, dels

ock schaktugnbränd kalk. Halten av ren kalk angives av lantbruksstyrelsen

och geologiska undersökningen i genomsnitt utgöra ungefär 70

procent i förra fallet och omkring 90 procent i senare fallet. Från andra

håll, såsom bland annat i industriförbundets yttrande, uppgives skillnaden

vara mindre, i det alunskifferbränd kalk skulle hålla nära 75 och

schaktugnbränd kalk omkring 85 procent ren kalk. Det synes mig för

närvarande böra vara tillfyllest att beträffande fraktlindringsbidragets

utgående med hänsyn till mängden ren kalk verkställa en tudelning i anslutning

till de sålunda förekommande huvudtyperna på så sätt, att kalkningsmedel

med förslagsvis mindre än 80 procent ren kalk, magnesia inräknat,

hänföras till en grupp (lågprocentiga kalkningsmedel) samt kalkningsmedel

med förslagsvis 80 procent ren kalk eller däröver hänföras

till den andra gruppen (högprocentiga kalkningsmedel). En dylik uppdelning

bör i praktiken kunna lätt verkställas och tarvar givetvis i allmänhet

intet särskilt analysarbete från kalkbrukens sida. Genom den av mig

sålunda förordade tudelningen uppnås visserligen icke till fullo det av

lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen avsedda syftet, men

åtgärden synes mig dock vara en lämplig början till inslåendet på den

väg, ämbetsverken anvisat.

Vad angår storleken av det statsbidrag, som bör utgå beträffande transport

av en var de båda typerna av kalkningsmedel, vill jag, i viss anslutning

till ämbetsverkens förslag, förorda, att fraktlindringsbidraget beräknas,

då fråga är örn lågprocentiga kalkningsmedel, efter 70 procent

samt, då fråga är örn högprocentiga kalkningsmedel, efter 85 procent av

den fraktkostnad, som enligt i övrigt gällande grunder får tagas i betraktande

vid fraktlindringens bestämmande.

Vad härefter angår ämbetsverkens förslag örn viss uppdelning av landet

i olika distrikt, varemellan kalktransporter med åtnjutande av statsbidrag

i regel ej skulle få ske, anser jag, att med genomförandet av detta

förslag bör något anstå, tills verkningarna av de utav mig i övrigt förordade

ändringarna kunna överblickas. Genom förslagen örn borttagande

av statsbidrag å banavgifter och bidragets utgående i visst förhållande

till kalkhalten ävensom det förslag till inrättande av en kalkbrukslånefond,

jag strax skall framlägga, synes mig bliva sörjt för, att de kalkbruk, som

till förfång för annan kalkproduktion och med utnyttjande av statsanslaget

kunnat bedriva stark konkurrens utanför sina naturliga avsättningsom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

råden, få sina möjligheter i dylikt hänseende så beskurna, att den ifrågasatta

distriktsindelningen icke redan nu lämpligen behöver vidtagas.

Betäffande förenämnda framställning att statens ifrågavarande bidragsverksamhet

skulle utvidgas att avse även sjötransporter är jag icke beredd

att härom nu framställa något förslag.

Vad slutligen angår det belopp, vartill statsanslaget till lindring av

kalkfrakter bör upptagas för nästkommande budgetår, möter det givetvis

svårigheter att verkställa några säkrare beräkningar. Ämbetsverken hava

funnit, att ett genomförande av de utav dem föreslagna ändrade grunderna

skulle möjliggöra anslagets nedbringande till 250,000 kronor. Ehuru

det av mig nu förordade förslaget i vissa delar avviker från ämbetsverkens

förslag — avvikelser som verka både i den ena och den andra

riktningen — finner jag mig emellertid, bland annat i betraktande av den

minskning i anslagets belastning, som förmärkts under det senast gångna

året, sakna anledning att ifrågasätta annat anslagsbelopp, än det av ämbetsverken

föreslagna. Anslaget, som liksom hittills bör hava förslagsanslags

natur, synes alltså för budgetåret 1932/1933 böra uppföras till belopp

av 250,000 kronor.

Därest riksdagen godtager de av mig föreslagna ändrade grunderna för

anslagets användning, torde det få ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig

överensstämmelse härmed utfärda förnyade bestämmelser i ämnet.

II. Kalkbrukslånefonden.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning hava i sitt förberörda

utlåtande den 9 november 1931 anfört i huvudsak följande rörande

inrättandet av en kalkbrukslånefond.

Därest, såsom ämbetsverken förutsatt, statens omkostnader för fraktlindring

för jordbrukskalk efterhand skulle kunna minskas för att eventuellt

slutligen alldeles upphöra, vore det emellertid oundgängligt, att befintliga,

utnyttjningsbara kalkförekomster i landets olika delar komme till användning.

Det torde vara både ett jordbruks- och statsintresse, att åtgärder i

syfte att utnyttja sådana fyndigheter underlättades. Då anläggningar för

tillgodogörande av sådana fyndigheter krävde avsevärda kapital, syntes

det ligga närmast till hands, att statsverket genom tillhandahållande av

lånemedel till skälig ränta underlättade den erforderliga kapitalanskaffningen.

Som skälig ränta ville ämbetsverken i detta fall föreslå den ränta,

som tillämpades vid lån från statens mejerilånefond eller 4a/2 procent.

Lån från en sådan fond borde enligt ämbetsverkens förmenande kunna

utgå för alla slag av anläggningar i syfte att tillgodogöra för lantbrukets

behov förefintliga kalkförekomster, således jämväl mesaförekomster, ävensom

till utbyggande av förefintlig, i förhållande till producents försäljningsområde

otillräcklig anläggning.

Bestämmelserna angående lån från fonden syntes med hänsyn till lånens

allmänna betydelse i huvudsak böra överensstämma med föreskrifterna

angående lån från mejerilånefonden. Dylika lån, som syntes böra beviljas

av Kungl. Majit, borde emellertid kunna utgå såväl till kooperativ sam
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

manslutning bland, lantmännen som till bolag eller enskild företagare,

som vöre villig att underkasta sig av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.

Sistnämnda villkor syntes böra föreskrivas med hänsyn till önskvärdheten

av att statsmedel endast utnyttjades för anläggningar, vilkas ägare

vore villiga att medarbeta vid fullföljandet av det allmännas planer för

en rationell kalkförsörjning av jordbruket.

Någon verklig beräkning av den omfattning, vari en sådan fond skulle

komma att tagas i anspråk, vore givetvis omöjlig att verkställa. Enligt

ämbetsverkens bedömande borde emellertid för budgetåret 1932/1933 för

ändamålet avsättas högst 1,000,000 kronor.

Av de yttranden, som avgivits i ärendet, inhämtas bland annat följande.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke den föreslagna räntesatsen

4.5 procent under förhanden varande förhållanden vore väl låg, men örn

en så låg räntesats ansåges nödvändig för vinnandet av det med fonden avsedda

ändamålet, ville statskontoret dock icke motsätta sig förslaget i denna

del. Det syntes vidare lämpligt, att föreskrifterna rörande lån ur mejerilånefonden

i tillämpliga delar toges till förebild vid utarbetandet av

bestämmelserna för den nya fonden. Statskontoret ansåge sig emellertid

beträffande säkerheten för ur fonden beviljade lån böra framhålla

angelägenheten av att, därest inteckning i vederbörande anläggning vore

avsedd att kunna godkännas såsom säkerhet för lånesumman, bestämmelse

härom meddelades, då det syntes sannolikt, att statskontoret eljest svårligen

skulle kunna godtaga en dylik säkerhet.

Beträffande avsättningen till fonden för budgetåret 1932/1933 finge statskontoret

framhålla, att någon reducering av det föreslagna beloppet,

1.000.000 kronor, syntes påkallad särskilt med hänsyn till att under nu rådande

tryckta ekonomiska förhållanden igångsättandet av nya och utvidgandet

av gamla industriella företag torde kunna förväntas äga ruin i

mindre utsträckning än under mera normala förhållanden. I varje fall

torde avsättningen ifråga ej böra överstiga det i statsverkspropositionen

för innevarande år för ändamålet beräknade beloppet, 800 000 kronor.

Därest det skulle befinnas önskligt, att fondens förvaltning uppdroges

åt statskontoret, vore ämbetsverket berett emottaga uppdraget ifråga.

Sveriges kemiska industrikontor har avstyrkt åtgärder från statens sida

för uppmuntrande av nya produktionsföretag på området. Kalkbränning

vore för närvarande icke någon nämnvärt lönande produktion. Någon ny

kalkproduktion kunde för närvarande icke byggas på mesans utnyttjande.

Inrättandet av en kalkbrukslånefond avstyrktes.

Sveriges industriförbund bär bestämt avrått från upprättandet av en

kalkbrukslånefond. Emot en dylik åtgärd talade bland annat de stora ekonomiska

riskerna i att för närvarande investera kapital i en rad nya kalkbruk.

Ämbetsverken förutsatte visserligen, att användningen av kaik skulle

kunna väsentligt utökas, men icke heller på denna punkt förefunnes några

säkra utgångspunkter. Ämbetsverkens förslag att stimulera till ny kalkproduktion

har förbundet alltså ansett ej böra genomföras.

Kommerskollegium har ansett, att vid den långsammare avveckling av

statens understöd för fraktlindring av kalkfrakter, som kollegium förordat.

med inrättandet av en kalkbrukslånefond kunde tillsvidare anstå.

Under tiden uppstående aktuellt behov av statsmedel för befrämjande av

nya kalkbruks tillkomst syntes kollegium kunna tillgodoses medelst användande

av industrilånefonden.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition Nr 201. 25

För egen del kan jag även beträffande frågan om inrättandet av en kalkbrukslånefond

i stort sett ansluta mig till vad lantbruksstyrelsen och geologiska

undersökningen med instämmande i huvudsak av statskontoret föreslagit.

Det synes mig nämligen angeläget, att de möjligheter till kalkproduktion,

som finnas i olika delar av landet, bliva utnyttjade för tillgodoseende

i görligaste mån av traktens behov av jordbrukskalk. Genom

dylik utveckling förebyggas oekonomiska kalktransporter. För min del

anser jag emellertid, att brådstörtade åtgärder i berörda hänseende icke

böra vidtagas, utan bör allenast en successiv och på bärig drift grundad

uppkomst av nya företag understödjas. En av staten stödd verksamhet på

området torde följaktligen böra igångsättas med stor försiktighet och till

en början blott i begränsad omfattning. Den av mig sålunda nu intagna

ståndpunkten sammanfaller med vad jag förut i avseende å grunderna för

fraktlindringsbidrag vid kalktransporter uttalat, nämligen att en övergång

från den nuvarande ordningen å kalkfrågans område bör ske under något

mjukare form, än vad lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen

ifrågasatt.

I avseende å villkoren för lån från den föreslagna kalkbrukslånefonden

finner jag ej anledning till annan erinran mot ämbetsverkens förslag, än

att räntan å lån från fonden torde böra bestämmas till 5 procent. Såsom

säkerhet för lånen torde böra kunna få godtagas inteckning med bästa förmånsrätt

i vederbörande fastighet. Fonden torde böra förvaltas av statskontoret.

Det kapitalbelopp, som torde böra anvisas för fondens bildande, synes

med hänsyn till de av mig nyss anförda allmänna synpunkterna samt ovissheten

örn det påräkneliga lånebehovet böra begränsas till 400,000 kronor.

III. Vissa ifrågasatta ytterligare utredningar i kalkfrågan.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning hava i sitt

meraberörda utlåtande slutligen hemställt, att Kungl. Majit måfte uppdraga

dels åt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet att

verkställa fullständig utredning angående lönsamheten av åkerjordens

kalkning under olika förhållanden, dels ock åt ingenjörsvetenskapsakademien

att verkställa undersökning rörande lämpligaste sättet för ekonomiskt

tillgodogörande av mesaförekomster för jordbrukets kalkbehov.

För egen del finner jag det visserligen vara av stort värde, att utredningar

i de hänseenden, ämbetsverken sålunda angivit, verkställas. Det

är emellertid att märka, att olika avsnitt av kalkfrågan under en lång följd

av år gjorts till föremål för så omfattande utredningar, att tvekan möjligen

kan råda örn lämpligheten att redan nu upptaga nya, örn än så viktiga

delar av denna fråga till förnyade utredningar. Innan ståndpunkt tages

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

till berörda utredningskrav, torde i allt fall yttranden böra inhämtas av

centra]anstaltens styrelse och av ingenjörsvetenskapsakademien. Sedan

åsyftade yttranden föreligga, torde denna del av ärendet få ånyo anmälas

för Kungl. Majit.

Under åberopande av det anförda hemställer jag nu, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

1) att till lindring av fraktkostnaderna för kalk m. m. anvisa för budgetåret

1932/1933 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av 250,000

kronor; ävensom

2) att

dels besluta, att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skall inrättas,

från vilken lån må utlämnas till utförande av anläggning för kalkförekomsts

utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov,

dels medgiva, att lån ur sagda fond må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig i det föregående tillstyrkt förslag,

dels ock såsom kapital för statens kalkbrukslånefond anvisa för budgetåret

1932/1933 under utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder,

ett reservationsanslag av 400,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

27

Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska

undersökning, angående proposition

till riksdagen om anslag till

lindring av iraktkostnaderna för kalkningsmedel

m. m.

Ink. till jordbruksdepartementet

den 13 januari 1932.

Bilaga.

Till Konungen.

I skrivelse den 31 maj 1924, nr 228, anhöll riksdagen i anledning av en

inom riksdagen väckt motion, 1:109, att Kungl. Majit ville föranstalta örn

utredning, på vad sätt de i landets olika delar befintliga kalktillgångarna

skulle kunna på bästa sätt tillgodogöras det svenska jordbruket samt örn

framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Genom beslut den 13 juni 1924 anbefalldes därefter lantbruksstyrelsen att

i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa nämnda utredning

och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill utredningen

kunde giva anledning, inkomma till Kungl. Majit

Vidare bar Kungl. Majit genom beslut den 5 juni 1931 anbefallt lantbruksstyrelsen,

att — under beaktande av vad 1931 års riksdag anfort, i

skrivelse nr 317 angående anslag till bidrag till fraktkostnaderna vid

transport å järnväg samt å statens automobillinje i norra Tornedalen av

kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov — i samband med

anslagsäskande för budgetåret 1932/1933 angående statsbidrag till fraktavgifter

för kalk m. m. avgiva yttrande med förslag rörande frågan, huruvida

nämnda statsbidrag i fortsättningen borde beräknas jämväl å banavgifter.

Vid samråd mellan lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning

har befunnits, att huvuddelen av den anbefallda utredningen lämpligen

borde utföras inom sistnämnda ämbetsverk; och hava ämbetsverken

enats örn att i ärendet gemensamt anföra följande.

En närmare precisering av innebörden utav förstnämnda, ämbetsverken

lämnade uppdrag återfinnes i omförmälda, av ledamoten av riksdagens

första kammare And. Pers avgivna motion örn utredning angående tillgodogörande

av landets kalktillgångar. Av motionen framgår, att utredningens

syfte borde vara att skaffa material till belysande av den utav riksdagen

ofta behandlade frågan angående lindring av kalkfrakterna; och borde

därför närmare undersökas, i vad mån befintliga kalkförekomster inom

olika delar av landet kunde utnyttjas för traktens behov av jordbrukskalk

för undvikande av genom fraktlindring framkallad onödigt lång kalktransport.

Syftet med utredningen skulle sålunda, såsom ämbetsverken fattat frågan,

vara att undersöka, i vad mån och på vad sätt möjlighet föreligger att

minska statsverkets betungande utgifter för fraktlindring för kalk m. m.,

utan att jordbrukets intresse att äga tillgång till kalk i tillräcklig mängd

och till skäligt pris därigenom äventyrades.

Härvid hava ämbetsverken ansett sig nödsakade att till undersökning utredningens

upptaga jordbrukets kalkfråga i hela dess vidd och således undersöka dels omfattning.

behovet av kalk för jordbruksändamål, fördelat på olika områden, dels pro
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Tryckning av

geologiska

undersökningens

utredning.

Redogörelse

för geologiska

undersökningens

utredning.

Jordbrukets

kalkbehov.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

duktionen av kalk i olika former och produktionskostnaderna därför jämte

de naturliga avsättningsområdena för olika kalkproduktionscentra, dels

verkningarna av de hittills av statsmedel utgående kalkfraktlindringarna

och dels förefintligheten av för brytning och tillgodogörande lämpliga

kalkförekomster och kalkfyndigheter.

Ifrågavarande undersökningar, som äga intimt samband med varandra,

hava såsom ovan antytts, ansetts böra utföras inom Sveriges geologiska

undersökning och i första hand uppdragits åt statsgeologen S. Johansson

och geologen J. Eklund.

I syfte att möjliggöra en jämförelse av produktionskostnaderna för kalk

i olika former har under utredningens gång befunnits önskvärt att bringa

till stånd en närmare utredning av kostnaderna för tillverkning av kalkstensmjöl.

Då den härför erforderliga sakkunskapen saknas inom ämbetsverken,

ställde Kungl. Majit genom beslut den 24 oktober 1930 till geologiska

undersökningens förfogande ett belopp av 5,000 kronor till bestridande

av kostnaderna för undersökningen, vars verkställande uppdrogs åt

professorn vid tekniska högskolan G. Bring och bergsingenjören E. Rothelius.

De för utredningen erforderliga undersökningarna äro emellertid

ännu icke fullt avslutade.

Resultatet av den inom geologiska undersökningen vei’kställda utredningen

— bortsett från nyssnämnda produktionskostnadsundersökning — föreligger

nu i form av en omfattande utredning rörande det svenska jordbrukets

kalkförsörjning, åtföljd av diagram och kartor, vilken utredning härmed

överlämnas.

Utredningen har krävt ett betydande arbete. Särskilt den noggranna

inventeringen av landets kalkförekomster har varit av så tidsödande natur,

att den långa tid, utredningen tagit i anspråk, därav får sin naturliga förklaring.

Enligt ämbetsverkens förmenande föreligger emellertid härmed

en allsidig belysning av landets kalkförhållanden och en utredning av bestående

värde av stort intresse för såväl jordbrukets idkare som kalkindustrien.

Ämbetsverken förutsätta därför att densamma, sedan den fullständigats

med resultaten av förenämnda produktionskostnadsundersökning

beträffande kalkmjöl, genom statsverkets försorg tryckes och sålunda

bringas till allmänhetens kännedom.

Innan ämbetsverken övergå till en närmare undersökning av de åtgärder,

som från statsmakternas sida skäligen böra vidtagas med anledning av

föreliggande utrednings resultat, anse sig ämbetsverken böra i största korthet

redogöra för densamma.

Såsom redan anförts, har det ansetts önskvärt, att spörsmålet örn jordbrukets

verkliga behov av kalk, i den mån så ske kunde, bleve klarlagt.

En verklig, på undersökning grundad inventering av åkerjordarnas kalkbehov

är ett arbete av så vittutseende omfattning, att en sådan icke nu

kunde komma ifråga. Ämbetsverken anse sig emellertid böra framhålla

betydelsen därav, att en sådan inventering efterhand kommer till stånd.

Föreliggande uppskattning av jordbrukets kalkbehov grundar sig på

resultaten av vissa noggranna lokalundersökningar på området. Med ledning

av sålunda vunna undersökningsresultat och kännedomen örn jordarterna

i landets olika delar har uppskattningen i övrigt verkställts. Ehuru

approximativ torde dock denna uppskattning vara av grundläggande betydelse

för bedömandet av föreliggande fråga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Rimpi. Maj:ts proposition Nr 201.

Vid. undersökningarna kar det av vissa skäl ansetts lämpligt att behandla

landets fastmarksjordar och torvjordar var för sig. Resultatet utgöres

dels av tvenne kalkbeliovskartor — en för lastmarkerna och en för torvmarkerna

(kartorna I och II) — varå med särskild beteckning angivits det

större eller mindre kalkbehovet hos respektive jordarter inom olika delar

av landet, dels av en på grund av dessa kartor å karta III gjord sammanställning

av det sammanlagda kalkbehovet i landets olika delar, dels ock

av tabell III, som sammanställer den beräknade erforderliga kalkmängden

länsvis. Slutsumman av åkerjordens årliga kalkbehov uppgår till 628,000

ton ren kalk (CaO), varav 571,000 ton för fastmarkerna och 57,000 ton för

torvmarkerna. Anmärkas bör emellertid, att vid dessa beräkningar hänsyn

icke tagits till betesvallars och trädgårdars kalkbehov, för vars beräknande

varje underlag saknas.

Till jämförelse må anföras, att jordbrukets årliga behov av ren kalk av

de s. k. konstgödselsakkunniga i betänkande den 10 mars 1921 angående det

svenska jordbrukets kalkfråga uppskattningsvis beräknats till 570,000 ton

och av jordbruksavdelningen vid statens centralanstalt för försöksväsendet

på jordbruksområdet till 547,000 ton.

Av en undersökning utav jordbrukets årliga kalkförbrukning under tiden

1900—1929 — vars resultat grafiskt klarlägges å till utredningen fogad

fig''. II — framgår, att förbrukningen endast utgör en bråkdel av det beräknade

behovet. Så uppgick förbrukningen 1900 till endast cirka 60,000

ton för att under åren 1916 och 1917 stiga till 260.000 ton. Sedan denna tid

bär jordbrukets kalkförbrukning efterhand nedgått och kan för 1929 beräknas

till knappt 170,000 ton.

De betydande växlingarna ifråga örn jordbrukets kalkförbrukning

synas i första hand vara beroende av konjunkturläget på jordbruksområdet.

Till belysande härav hava de årliga relationerna mellan de två för

jordbrukets ekonomi viktigaste faktorerna —- skördevärdet och arbetskostnaderna

— sammanställts och med ledning därav å nämnda grafiska

framställning inlagts jämväl en konjunkturindex. Den sålunda åstadkomna

indexen angiver i huvuddrag jordbrukets ekonomiska läge vid olika

tidpunkter. Emellertid måste det erkännas, att detta läge icke till fullo

markeras, då hänsyn icke kunnat tagas till alla de ekonomiska faktorer,

som härutinnan äro grundläggande. Av sammanställningen framgår

emellertid tydligt, att toppförbrukningen av kalk sammanfaller med det

jordbruksekonomiska höjdläget under kristiden. Givet är, att växlingarna

inom kalkförbrukningen för jordbruksändamål måste tillskrivas jämväl

andra faktorer än det allmänna konjunkturläget på jordbrukets område.

Den starka stigningen i förbrukningen av jordbrukskalk, som ägde

rum i början av 1900-talet, sammanhänger tydligen med den då med iver

bedrivna upplysningsverksamheten ifråga örn kalkens betydelse för jordbruket

samt de åtgärder från det allmännas sida, som vidtagits för att underlätta

jordbrukets kalkförsörjning, speciellt genom kalkfraktlindring.

Det allmänna konjunkturläget kan dock icke helt tillskrivas den starka

nedgång i kalkförbrukningen, som under de senare åren ägt rum. Skulle

så vara fallet, borde samma företeelse framträda jämväl ifråga örn förbrukningen

av konstgödsel. Detta är emellertid ingalunda händelsen. Av

i ovannämnda grafiska framställning inlagda kurvor över förbrukningen

av de olika slagen utav konstgödselmedel framgår, att denna under de senare

åren i stället för att nedgå ständigt stigit. Särskilt i ögonen fallan
-

Jordbrukets

kalk för brukning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kalkproduktionens

olika

former.

Kalkföre
komsterna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

de är detta ifråga om förbrukningen av kvävehaltiga gödselmedel. Delvis

måste detta förhållande jämväl tillskrivas ekonomiska faktorer, då konstgödseln

på ett helt annat sätt än kalken drabbats av den allmänna prisnedgången

efter högkonjunkturläget. Under det att konstgödselprisen

numera nedgått till och i vissa fall understiga dem, som rådde före 1914,

är nämligen priset på kalk fortfarande ungefär dubbelt så högt som då.

I viss mån torde emellertid utvecklingen på detta område sammanhänga

därmed, att konstgödselfrågan under senare tiden blivit föremål för alltmer

ökat intresse från deras sida, som handhava jordbruksförsök och jordbruksupplysningsverksamhet.

Intresset för jordbrukets kalkfråga synes

under senare tid hava i högre grad ägnats metoderna för fastställandet av

kalkningsbehovet än kalkens betydelse i jordbruksproduktionen. Å vissa

håll har till och med på senare tiden gjorts gällande, att kalkens betydelse

såsom ekonomisk produktionsfaktor överskattats, att konstgödsel i ekonomiskt

avseende spelar den avgörande rollen vid produktionen, samt att

således en ökad användning av konstgödsel ofta i betydligt högre grad bidrager

till att sänka produktionskostnaderna än en ökad kalktillförsel.

Under utredningens gång har således kunnat konstateras, att frågan örn

kalkens användning i jordbruksproduktionens tjänst bör ytterligare klarläggas.

Särskilt synas omfattande och allsidiga försök böra anställas i

syfte att utröna kalkningens ekonomiska lönsamhet under olika förhållanden.

Det torde icke få anses uteslutet, att en fortgående undersökning av den

svenska jordens relativa kalkbehov och kalkningens lönsamhet under olika

förhållanden kan föranleda en revidering av det vid föreliggande utredning

konstaterade behovet av jordbrukskalk.

Efter det att jordbrukets kalkbehov, i den mån sådant kunnat ske, belysts,

har under utredningens gång till granskning upptagits frågan örn

produktionen av kalk i dess olika för jordbruksändamål användbara

former.

Därvid har till en början konstaterats, att utförda försök ådagalagt, att

kalken har samma verkan, vare sig den tillföres jorden i form av fri bas

(bränd kalk) eller bunden vid kolsyra (karbonat), under förutsättning att

samma mängd ren kalk (CaO) kommer till användning. En förutsättning för

att den kolsyrade kalken skall hava full kalkningsverkan är emellertid, att

den tillföres jorden i finfördelad form. Kalk bunden vid svavelsyra (gips)

-— en form som i viss utsträckning förekommer hos den med alunskiffer

brända kalken -— är däremot ur jordbrukssynpunkt jämförelsevis värdelös.

En med kalken likvärdig verkan äger emellertid den i kalk med dolomitiskt

ursprung förekommande magnesian.

För jordbrukets kalkförsörjning tillgängliga förekomster utgöras i första

hand av kalkrika bergarter (silurisk kalksten, urkalksten, krita m. fl.)

samt den vid sulfatfabrikerna såsom avfall förefintliga mesan, ett kalkslam,

som erhålles i form utav avfall vid cellulosafabriker, som arbeta enligt

den s. k. sulfatmetoden. Såsom kalkningsmedel kunna emellertid omnämnas

jämväl slamkalk (en avfallsprodukt från sockerbruken), märgel

och skalgruset. Dessa sistnämnda kalkningsmedel med låg halt av ren

kalk äro emellertid endast av lokal betydelse och kunna i detta sammanhang

lämnas ur räkningen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

31

Kalkstensfyndigheterna måste för att kunna tillgodogöras antingen genom

bränning förvandlas till bränd kalk eller finmalas.

För tillverkning av bränd kalk för jordbruksändamål har av gammalt använts

silurisk kalksten, där denna kunnat brännas med anlitande av den

med kalkstenen samlagrade alunskiffern såsom bränsle. På grund av detta

förhållande hava de stora produktionscentra för jordbrukskalk i Västergötland

och Närke uppstått. Den siluriska kalkstenen på dessa orter är

emellertid jämförelsevis oren, varför sålunda framställd jordbrukskalk enligt

för geologiska undersökningen tillgängligt material i genomsnitt icke

kan beräknas innehålla mera än cirka 70 procent ren kalk. Denna produktionsforms

överlägsenhet vid framställning av billig jordbrukskalk har

emellertid i och med arbetskraftens fördyring och fallande kolpriser alltmer

rubbats.

Tekniken på kalkbränningens område har också efterhand förbättrats,

särskilt ifråga örn schaktugnar för kalkbränning med kol eller andra vanliga

bränsleslag. Härigenom har såväl produktionen per arbetare ökats

som besparingar i bränslekostnaderna uppstått. Det torde därför kunna

sägas, att den schaktningsbrända kalken under rådande förhållanden drager

ungefär samma produktionskostnader som den alunskifferbrända, per

ton ren kalk räknat. Härtill bidrager i hög grad det förhållandet, att

schaktugnen kan förläggas till kalkfyndigheter, där kalkstenen är betydligt

renare än silurkalkstenen. Den här framställda jordbrukskalken blir

därför betydligt mera högprocentig, ofta med en halt ren kalk av 90 procent

eller däröver. Erinras bör i detta sammanhang, att den högprocentiga

kalken jämväl i befraktningshänseende ställer sig gynnsammare för

förbrukaren.

Tillverkningen av kalkstensmjöl — en form av jordbrukskalk, som för

närvarande produceras särskilt av kritkalksten — torde, enligt vad som

av hittills föreliggande uppgifter synes framgå, i kostnad per producerad

ton ren kalk ställa sig ungefär lika med kalkbränningen. Denna fråga är

emellertid, som redan anförts, föremål för fortsatt utredning, en utredning,

som avser att klarlägga produktionskostnaderna för fullgott kalkstensmjöl

vid användning av olika slag utav råmaterial. Avsikten därmed

är att utröna, huruvida genom rationella metoder vid tillverkning av kalkstensmjöl

tillgodogörandet av kalkförekomsterna kan förbilligas. Kalkstensmjöl

med dess jämförelsevis låga halt av ren kalk kommer dock alltid

att ur befraktningssynpunkt ställa sig ogynnsammare för förbrukaren,

varför detsamma torde kunna komma till användning endast inom en mindre

rayon kring produktionsorten.

På senare tiden har den kalkförekomst, som förefinnes i avfallet från

sulfatfabrikerna — den s. k. mesan — tilldragit sig allt större uppmärksamhet,

ehuru den hittills endast i obetydlig omfattning utnyttjats inom

jordbruket. Verkställda försök hava emellertid till fullo ådagalagt, att

den i mesan förefintliga kalken ur jordbrukssynpunkt är jämställd med

jordbrukskalk i andra former.

Mesan förekommer inom vissa delar av landet, framför allt i det norrländska

kustlandet och Värmland, där naturliga kalkfyndigheter äro sällsynta.

Ett tillgodogörande av denna ansenliga kalktillgång skulle därför

vara av stor betydelse för jordbrukets kalkförsörjning. Mesan är i rått

tillstånd rik på fuktighet och därför ur såväl befraktnings- som spridningssynpunkt

mindre tjänlig för jordbruksändamål. Dess användning i

oförarbetat skick kan därför tydligen endast få rent lokal betydelse. Me
-

Kalktillverkning

och

produktionskostnader.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Frakt- och

avsättningsförhållanden.

san torde emellertid kunna tillgodogöras för användning i större omfattning

dels genom lufttorkning, varvid en spridningsbar produkt med en

halt av cirka 33 procent ren kalk kan utvinnas, dels genom artificiell torkning

till ett vattenfritt pulver med en halt av cirka 50 procent ren kalk,

dels ock genom bränning, varvid uppstår en produkt, som är jämförlig med

vanlig bränd kalk. Tydligt är, att frågan örn lämpligaste sättet för mesans

beredning för jordbruksändamål kräver närmare utredning. Frågan torde

vara av ett visst intresse jämväl för den industri, som skulle draga fördel

av ett ekonomiskt utnyttjande av en nu värdelös avfallsprodukt. På grund

av utförda försök och kända förhållanden torde det kunna förutsättas, att

en artificiell behandling av mesan i syfte att göra den tjänlig såsom jordbrukskalk

icke kommer att ställa sig dyrare per ton ren kalk än produktionen

av sådan kalk på annat sätt. Vid utredningens verkställande har

under sådana förhållanden hänsyn tagits jämväl till mesaförekomsterna.

Såsom av det anförda framgår, kunna produktionskostnaderna per ton

ren kalk under olika produktionsformer i stort sett anses lika stora. Detta

förhållande har i betydlig grad förenklat utredningen.

Tyngdpunkten av utredningen har således kunnat läggas på en undersökning

av fraktförhållandena och de på grund därav naturliga avsättningsförhållandena

för kalk från olika kalkproduktionscentra. Å karta

III återfinnes resultatet av nämnda undersökning. Kartan är uppgjord

under förutsättning, att ingen fraktlindring med anlitande av statsmedel

förekommer och att landets kalkförekomster i lämplig omfattning komma

till utnyttjande. Vid valet av produktionscentra, vartill de olika producenterna

böra hänvisas, har fraktkostnaden såväl på järnväg som sjö- och

landsväg beräknats per ton ren kalk. En överblick av resultatet utav undersökningen

giver tydligt vid handen, att vid ett rationellt utnyttjande

av landets kalkförekomster, jordbrukets kalkbehov bör kunna tillgodoses

utan anlitande av järnvägsfrakter i den omfattning, som nu sker.

På kartan har, förutom de naturliga kalkproduktionsområdena, genom

särskilda beteckningar angivits varje landsdels läge med hänsyn

till kalkfrakter. Därvid har en uppdelning skett efter fyra grader, nämligen,

orter, dit kalkfrakten per ton ren kalk understiger 10 kronor, där

denna uppgår till 10—14 kronor, 14—18 kronor eller överstiger sistnämnda

siffra. Siffran 10 kronor per ton ren kalk motsvarar cirka 7 kronor

per ton västgötakalk och torde få anses lämpligt avvägd i förhållande

till gällande grunder för kalkfraktslindring.

Redan en hastig blick på ifrågavarande karta visar, att vid ett rationellt

utnyttjande av landets kalkfyndigheter kalkfrakterna spela en

jämförelsevis mindre roll. Den absolut största delen av jordbrukets

kalkbehov faller inom sådana områden, där kalkfraktkostnaden icke behöver

överstiga 10 kronor per ton ren kalk. Närmare uträknat skulle

jordbrukets kalkbehov med hänsyn till fraktkostnaderna per ton ren

kalk fördela sig på följande sätt:

Ton ren

kalk

Procent av det

beräknade

kalkbehovet

Fraktkostnad under 10 kronor

.............. 522,000

83.i

» mellan 10 — 14 kronor .............

............... 90,000

14.3

» » 14—18 » ..............

............... 15,000

2.4

» över 18 » ..............

............... 1,000

0.2.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Närmaste programpunkt vid utredningen har gällt en undersökning av

kalkfraktlindringens verkningar. Vid. fullföljande av denna del utav

utredningen hava bestämmelserna rörande kalkfraktlindring, sådana dessa

gälla efter 1930 års riksdags beslut i ämnet, tjänat som utgångspunkt.

Kalkfraktlindringarnas verkningar med hänsyn till kalkproduktionen

bär härvid först blivit föremål för omprövning. Genom att undersöka,

vilken inverkan ifråga örn de olika produktionscentras avsättningsområden,

som ett införande av gällande kalkfraktlindringar skulle få, därest

kalkproduktionen vore ordnad på sätt som förutsatts vid den beräkning

av avsättningsområdena, som förut omförmälts och som framgår

av karta III, vinnes en klar uppfattning, huru dessa lindringar i praktiken

verka. Eesultatet av undersökningen framgår av den utredningen

bifogade kartan IV. Denna visar i flera fall en avsevärd förskjutning

av gränserna för avsättningen och därmed möjlighet till ökad produktion

för vissa kalkproducenter på andra producenters bekostnad. Närmare

belysas dessa förhållanden siffermässigt genom tabell V i utredningen.

Särskilt ölandskalkbruken få genom fraktlindringarna sin produktion

beskuren med över 40 procent, under det att jämtlandskalkbruken

få sin produktionsmöjlighet ungefär fördubblad.

Då kalkfraktlindringarna, sådana dessa för närvarande äro fastställ

da, även vid det här förutsatta rationella utnyttjandet av landets kalkförekomster

få ett sådant inflytande, synes det ligga i öppen dag, att, så

som kalkproduktionen för närvarande är ordnad, fraktlindringarnas in

verkan på de olika produktionsorternas avsättningsmöjligheter äro avsevärt

större.

En granskning av fraktlindringarnas verkningar ur jordbrukets synpunkt

giver ett synnerligen starkt belägg för denna uppfattning. I syfte

att klarlägga frågan örn kalkfraktlindringarnas betydelse ur jordbrukssynpunkt

har undersökts, i vad mån kalkfraktlindringarna enligt

gällande grunder skulle bidraga till att förbilliga kalken för landets jordbrukare

under förutsättning av ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna.

Resultatet av undersökningen visar, att under sådana förhållanden

endast ifråga örn en femtedel av all kalk, som det svenska jordbruket

konsumerar, fraktlindring skulle behöva förekomma, motsvarande vid nuvarande

förbrukning av 170,000 ton ren kalk en mängd av 34,000 ton kalk

eller cirka 50,000 ton kalkningsmedel, beräknat efter 70-procentig vara.

Fraktlindringarna skulle vidare enligt utredningen medföra ett förbilligande

av kalken för jordbruket med sammanlagt 86,000 kronor, vilket sålunda

skulle utgöra jordbrukets totala vinst av fraktlindringarna. Vid

en förbrukning av jordbrukskalk i hela den utsträckning, som ovan beräknats

utgöra jordbrukets kalkbehov, skulle jordbrukets vinst uppgå

till 258,000 kronor. Dessa belopp sammanfalla emellertid av naturliga

skäl icke med de belopp, vartill kalkfraktlindringarna skulle uppgå.

Fraktsträckorna för kalk påverkas nämligen genom fraktlindringarna

på grund av förskjutningarna i do olika produktionsorternas avsättningsområden.

Enligt tabell VII skulle omkostnaderna för fraktlindring uppgå

lill respektive 115,700 kronor vid nuvarande kalkförbrukning och

347,000 kronor vid förbrukning i den utsträckning, som med hänsyn till

jordbrukets kalkbehov vore önskvärd.

För en detaljerad undersökning av i vad män frakti indringsbidrage

under nu rådande förhållanden verkligen kommit jordbruket till godo elBihang

till riksdagens protokoll 19''I2. 1 sami. tolt hafi. (Nr ''201J 3

Kalkfraktlindringens

verkningar.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Slutsatser.

Behov av

ytterligare

utredning.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 201.

ler belopp detta bort uppgå, därest befraktningarna skett på ett

ur jordbrukets och statsfinansernas synpunkter ändamålsenligt sätt, saknas

erforderligt underlag. Av föreliggande utredning kunna emellertid

ganska bestämda slutsatser, särskilt med avseende på den senare frågan,

dragas.

Den rationalisering av kalkförekomsternas tillgodogörande, som sålunda

förutsatts, innebär dels ett utnyttjande av mesaförekomsterna,

dels ett upptagande av några nya fyndigheter eller utbyggande av redan

förefintliga sådana. Förändringarnas verkningar äro emellertid icke av

sådan omfattning, att do icke kunna överblickas. Tillgodogörandet av

mesaförekomsterna kan således enligt utredningen tämligen säkert beräknas

medföra en minskning av kalkfraktlindringskostnaderna enligt

nuvarande grunder med cirka 80,000 kronor och förändringarna av produktionen

i övrigt hava uppskattningsvis beräknats medföra ytterliga

re dylik minskning till belopp, som i varje fall understiger 100,000 kronor.

Sammanslås dessa belopp med den ovan beräknade fraktlindringskostnaden

av 115,000 kronor, erliålles en summa av 250,000 å 300,000 kronor,

vartill fraktlindringarna bort uppgå, därest de nuvarande produktionsorterna

på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt kommit

till utnyttjande. Mer än hälften av de under senare åren till fraktlindring

utanordnade statsbidragen hava således tydligen tagits i anspråk

för andra syften än dem, som föranlett statsmakternas beslut.

Kalkfraktlindringens kanske största betydelse har varit att under tider,

då kalkproduktionen var begränsad till ett fåtal platser, verka prisreglerande.

I och med den rationalisering, som på senare tid skett på

kalktillverkningsindustrins område, i det att ny produktion med konkurrenskraftig

tillverkning kommit till stånd, har emellertid denna betydelse

blivit väsentligt mindre.

Utredningens senare del utgöres av en beskrivning av Sveriges kalkförekomster

och kalkfyndigheter samt åtföljes av belysande karta däröver.

Av den sålunda refererade utredningen torde få anses klart ådagalagt,

att nuvarande bestämmelser örn kalkfraktlindring varken ur statsfinansiell

eller jordbrukssynpunkt verka på ett tillfredsställande sätt;

att. då produktionskostnaderna för jordbrukskalk under olika förhålladen

ej äro avsevärt olika, jordbrukets behov av kalk, under förutsättning

att kalkproducenterna tillämpa en lojal prissättning, borde kunna

tillgodoses genom ett avsevärt mindre statsbidrag;

att inom landets olika delar förefinnas betydande, ur jordbrukets synpunkt

fullt användbara, outnyttjade kalkförekomster; samt

att, därest dessa förekomster i tillräcklig omfattning utnyttjas, behovet

av anslag till kalkfraktlindring skulle kunna inskränkas till ett avsevärt

mindre belopp.

Vidare har under utredningens gång befunnits, att jordbrukets kalkfråga

bör bliva föremål för vidare undersökning ur såväl jordbruks- som

produktionssynpunkt. Särskilt hava följande spörsmål ansetts tarva

närmare utredning:

jordbrukets behov av kalk — för klarläggande härav erfordras bland

annat närmare inventering av åkerjordarnas reaktionsförhållanden;

kalkningens lönsamhet under olika förhållanden; samt

vilka metoder, som lämpligen böra komma till användning för tillgodogörandet

av kalkmesan vid landets sulfatcellulosafabriker.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. May.ts proposition Nr SOL

Då ämbetsverken nu övergå till en undersökning av de åtgärder, vartill

den verkställda utredningen kan anses föranleda från det allmännas

sida i syfte att underlätta jordbrukets kalkförsörjning, har det synts

ligga i öppen dag, att dylika åtgärder i lörsta hand kunna inriktas antingen

på att fortfarande genom fraktlindring bidraga till förbilligande

av jordbrukskarl!, i den mån sådant kan anses erforderligt, eller på att

underlätta tillgodogörandet av kalkförekomsterna i landets olika delar

i syfte att såmedelst utan alltför betungande frakter säkerställa tillgång

på i prisavseende konkurrenskraftig jordbrukskalk eller på dessa håda

åtgärder samtidigt.

Vid övervägande av frågan örn fraktlindring för jordbrukskalk har, såsom

av vad redan anförts framgår, befunnits, att kalkfraktlindring enligt

hittills tillämpade grunder icke under numera rådande förhållanden

kan anses ändamålsenligt ordnad. Såsom dessa fraktlindringsbidrag nu

utgå, möjliggöra de ett utnyttjande av statsmedel för helt andra syften,

än som därmed avsetts, och medföra en till synes fullkomligt onödig

transport av kalk ofta på långa sträckor, framför allt över sträckor med

talrika övergångar och höga banavgifter. Genom fraktlindringens starka

inverkan på dylika befraktningar kan det ifrågasättas, huruvida åtgärden

icke motverkat kalkproduktionens rationella utveckling, därigenom

att den möjliggjort en konkurrens, som hindrat upptagande av kalkproduktion

på nya platser.

Därigenom att fraktlindringen beräknas lika, oberoende av det befraktade

kalkningsmedlets kalkhalt, synes den vidare hava bidragit att gynna

producenterna av lågprocentig vara i konkurrensen med producenter

av högprocentig kalk. Ur jordbrukets synpunkt måste detta anses betänkligt.

Då härtill kommer, att den jordbrukande allmänheten i regel

torde i allt för ringa grad beakta olika kalkningsmedels olika värde, föreligger

anledning till det antagandet, att i många fall jordbrukarna vid

sina kalkinköp icke tillvaratagit eller ens varit i stånd att tillvarataga

sina egna ekonomiska intressen, det vill säga icke inköpt de kalkningsmedel,

som med hänsyn till fraktförhållanden, kalkhalt och pris varit per

enhet ren kalk billigast. Då fraktkostnaderna per enhet ren kalk alltid måste

ställa sig större, ju lågprocentigare kalkningsmedlet är, innebär ur

statsfinansiell synpunkt en fraktlindring utan hänsyn till kalkhalten i

kalkningsmedlet alltid en nackdel, emedan bidragets storlek måste stiga

med sjunkande kalkhalt.

Ämbetsverken hava med hänsyn till de svårigheter, som synts föreligga,

övervägt frågan, huruvida icke kalkfraktlindringsbidrag för framtiden

må kunna alldeles indragas. De olägenheter, som en sådan åtgärd

skulle vålla vissa, örn också jämförelsevis få jordbrukare, hava emellertid

synts av den betydelse, att ämbetsverken icke för närvarande velat

förorda en sådan åtgärd. Emellertid synes det ämbetsverken vara klart,

att bidragen böra kunna ställas på avskrivning, för att, när produktionen

av jordbrukskalk nått den allsidiga utveckling, ovan refererade utredning

angivit såsom önskvärd och möjlig, örn också icke helt indragas

dock begränsas till ett minimum. Nödvändigt synes dock vara, att kalkfraktlindringsbidragen

för framtiden utgå efter sådana grunder, att

.statsmedel icke anlitas i större utsträckning än som oundgängligen armed

hänsyn till jordbrukets intressen nödvändig, och att detta sker på

sådant sätt, att intresset för ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna.

i landets olika delar icke motverkas.

Olika åtgärder

för tillgodoseende

av

jordbrukets

kalkbehov.

Frakt
lindring.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

För tillfredsställande av dessa syften synes det nödvändigt, att sådana

bestämmelser utfärdas för kalkfraktlindringsbidrag, att fraktlindringen

tillmätes i förhållande till den mängd ren kalk, magnesia inräknat,

som bef ränningen avser. Givet är, att, därest dessa synpunkter skola

kunna tillgodoses, bidraget icke, såsom för närvarande är fallet, kan utgå

enbart i relation till erlagd frakt utan måste tillmätas i förhållande till

i varje särskilt fall betraktad mängd ren kalk. Någon svårighet för beräkning

av bidragets storlek torde härvid icke möta, under förutsättning

att visst procenttal kan fastställas, efter vilket kalkhalten skall beräknas

för de från olika produktionsorter levererade kalkningsmedel. En

förutsättning för att så skall kunna ske är, att vederbörande producent,

som önskar komma i åtnjutande av fraktlindring vid transport av levererade

kalkningsmedel, garanterar viss kalkhult i produkten. Ett genomförande

av en sådan ordning skulle, förutom den fördel detta skulle innebära

vid ett rationaliserande av bestämmelserna angående kalkfraktlindringsbidragets

utnyttjande jämväl ur jordbrukets synpunkt medföra

betydande fördelar, i det att varje köpare av kalkningsmedel ägde garanti

för värdet av den vara, han erhåller.

Från jordbrukets synpunkt är den kalk fördelaktigast, vars pris per

ton ren kalk hos konsumenten är lägst. Genom att konsumenten erhåller

upplysning örn kalkningsmedlets kalkhult, blir det honom möjligt att uträkna

kostnaden pr ton CaO och jämföra olika anbud. Den nuvarande

prissättningen är sådan, att de liögprocentiga bruken i de flesta fall rätta

sig efter alunskifferbrukens priser och underbjuda dessa något för att

erhålla leveranserna inom sitt eget naturliga avsättningsområde. Att de

det oaktat ej alltid få leverera kalk beror därpå, att konsumenterna till

följd av bristande kännedom örn kalkhalterna föranledas att välja den

skenbart billiga kalken. Härigenom uppkomma oekonomiska leveranser

av långväga, lågvärdig kalk.

Anledningen till de flesta för jordbruken oekonomiska kalkinköpen,

som i många fall medfört onödigt långa frakter, anse ämbetsverken bero

på bristande kännedom örn prisbildningen på kalkmarknaden. Örn jordbrukaren

kände de olika brukens pris per ton ren kalk vid mottagningsstationen,

skulle han säkerligen inköpa sin kalk från det för honom billigaste

bruket. Därest i offerter, noteringar och fakturor priset per ton

CaO vid mottagarens järnvägsstation angåves, skulle det icke såsom nu

vara möjligt att dölja ett högt pris på ren kalk med ett lågt pris per ton

kalkningsmedel.

Upplysning örn det verkliga kalkpriset vid köp av kalk med fraktlindringsbidrag

synes lätt att genomföra genom en bestämmelse, att priset

per ton CaO vid mottagningsstation skall angivas på den köpsedel, som

skall insändas till järnvägsstyrelsen för erhållande av fraktbidrag.

Då det emellertid icke kan förutsättas, att samtliga jordbrukare äga

kännedom om marknadsläget, förutsätter förslaget även tillskapandet av

en effektiv notering på ren kalk fritt banvagn vid ett antal representativa

stationer. Denna notering borde med lämpliga mellanrum kungöras

i ortspressen. Även noteringen kan fastställas med hjälp av köpsedlarna.

Önskvärt vore även, att CaO-priset vid konsumentens järnvägsstation

angåves i alla offerter. Exempel saknas icke, att åtgärder av liknande

art föreslagits i andra länder. Ämbetsverken vilja i detta hänseende erinra,

att i Danmark kalkfraktlindring endast utgår för vara, som levereras

av producent, som efter avgivna garantier ifråga om varans värde

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositioyi Nr 201 37

och pris medgivits rätt att leverera fraktlindringsberättigad vara. Åtgärden

skulle också, enligt ämbetsverkens förmenande, stå i full överensstämmelse

med de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits

genom införandet av deklarationsplikt med viss garantiskyldighet ifråga

örn utsädesvaror av frö. I likhet med vad sorn är fallet ifråga örn utsädesvaror,

torde en åtgärd av här föreslagen art kräva anordnandet av

viss kontroll över att åtagna garantiförpliktelser ifråga örn kalkhalten

verkligen också fullgöras. Till detta spörsmål återkomma emellertid

ämbetsverken senare.

Det ovan angivna systemet med uppgivande av kalkningsmedlens kalkhalt

såsom villköl- för utbetalande av fraktlindring skulle medföra möjlighet

att låta fraktlindring utgå endast per ton fraktad ren kalk, varigenom

risken för staten att subventionera oekonomiska frakter ytterligare

skulle minskas.

I här nedan föreslaget system för fraktlindring har liksom i det hittillsvarande

den principen tillämpats, att staten skulle lindra den frakt,

som överstiger ett visst minimibelopp, dock endast den del av fraktbeloppet,

som motsvarar kalkningsmedlets innehåll av ren kalk. Sålunda bör

köparen betala, förutom en viss minimifrakt, all frakt som beräknas falla

på den i kalkningsmedlet ingående »oarten» (föroreningen) och vidare

någon del av den frakt, som kommer på den rena kalkens fraktkostnad.

Köparens uppmärksamhet skulle därigenom eftertryckligt fästas på betydelsen

av kalkningsmedlets kvalitet.

Var sedan gränsen för fraktbidragets inträdande (minimigränsen) skall

sättas, beror givetvis på, i vilken utsträckning staten anser kalkbefraktning

böra understödjas. Den hittills följda principen har varit att giva

understöd i de fall, då kalken på grund av lång frakt, talrika övergångar

eller höga banavgifter skulle ställa sig allt för dyr för jordbrukaren.

Vid utarbetande av ett system, varefter fraktlindring bör utgå, synas

två huvudprinciper böra fasthållas. För det första, att kalken skall förbilligas

för jordbrukarna inom de områden, där den på grund av höga

fraktkostnader skulle ställa sig allt för dyrbar. Den andra principen är,

att brukens avsättningsområden utan fraktlindring så vitt möjligt bibehållas.

I sistnämnda avseende har nuvarande fraktlindringssystem verkat

synnerligen ofördelaktigt, i det staten lätt utgiva onödigt stora belopp

för att nå därmed avsett syfte, billig kalk åt jordbrukarna.

För att kunna uppställa ett bättre system måste de olika förhållandena

vid kalkdistributionen inom olika delar av landet noga vägas mot varandra.

Det kan myckt väl inträffa, att ett system, som skulle passa väl

inom ett område, inom ett annat skulle visa sig olämpligt genom att antingen

avsevärt fördyra kalken eller åsamka staten för stora utlägg.

Man mäste därför analysera läget på kalkmarknaden inom olika områden

och i det konkreta fallet pröva, huru olika fraktlindringssystem

skulle verka.

Till en början anse sig ämbetsverken böra undersöka det nuvarande

fraktlindringssystemets inverkan på distributionen av västgötakalk i Anssa

konkreta fall.

Fall 1. Kalk fraktas till Lessebo järnvägsstation i Småland dels från

Torbjörntorp vid statens järnvägar, dels från ett bruk på Kinnekulle,

alltså ett bruk på längre avstånd och inom ett system av enskilda järnvägar.

Fraktkostnaden med och utan fraktlindring i de båda fallen undersökes.

Horm fOr

kalkfraktlindring.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

, n ta,bel !rar1 deuria bråkning utförd. Av nämnda tabell framgår, att

kalk fran Torbjörntorp i frakt utan statsbidrag kostar konsumenten 9

kronor 80 ore per ton, under det frakten från Haggården kostar 16 kroma

6° ore. Frakten ar alltså i det senare fallet 6 kronor 80 öre dyrare.

Med nuvarande fraktlindring får konsumenten betala 6 kronor 10 öre för

trakten fran Torbjörntorp, det vill säga ban bar fått 3 kronor 70 öre i

statsbidrag. För kalken från Haggården får han nu betala 8 kronor 60

ore i frakt och har lått 8 kronor i bidrag. Den stora ursprungliga skillnaden

i fraktkostnad mellan kalk från Torbjörntorp och Haggården 6

kronor 80 ore, har genom fraktlindringen sjunkit till 2 kronor 50 öre

Därigenom uppstår tydligen möjlighet för bruk vid Haggården att i Lessebo

konkurrera med Torbjörntorp. Bruket vid Haggården behöver en

däst bjuda under Torbjörntorp med 2 kronor 50 öre per ton. och detta torde

Juta sig gora, då fraktnedsättning i de flesta fall torde kunna

erila lias pa de narmaste korta, smalspåriga järnvägssträckorna med deras

talrika overgangsaygifter och höga banavgifter. I detta fall hava

västgöta banorna erhållit 2 kronor 70 öre i statsbidrag. Därmed kunna

(le genom fraktnedsättning understödja Haggården för att möjliggöra befraktning.

Staten asamkas därigenom en utgift, som med 4 kronor 30

ore överstiger den strängt taget nödvändiga. Härtill kommer, att Torbjorntorp

forlorar leveranser inom sitt naturliga avsättningsområde

, ljes ett annat exempel från ett dyrområde västerut, exempelvis

tran Billingsfors i Dalsland, och antages, att en jordbrukare i Billingsfors

har att välja pa kalk från bruk vid Gössäter, Kinnekleva på Kinnekulle elier

Torbjörntorp, i Falbygden, visar en utsträckning av fraktkostnaderna

annu större möjlighet att utnyttja statsbidraget i icke önskad riktning än i

det torsta fallet. Tabell 3 upptager fraktkostnaderna utan och nied statsbidrag.

Utan statsbidrag belöper sig fraktkostnaden för 1 ton kalk från

Kinnekleva till 15 kronor 70 öre, men från Gössäter och Torbjörntorp till

reskeptive 11 kronor och 10 kronor 60 öre. Kinnekleva kail sålunda icke

komma i truga som leverantör per järnväg till Billingsfors. Den naturliga

leverantören är Torbjörntorp, därnäst Gössäter. Med den nuvarande

fraktlindringen ställer sig förhållandet annorlunda. Redan då kalken

från Kinnekleva kommit till Lidköping eller efter en fraktad sträcka

av endast 18 kilometer börjar fraktlindring utgå, och vid Billingsfors är

fraktkostnaden på kalk från Kinnekleva lindrad med ända till 7 kronor

30 öre per ton, så att frakten uppgår till endast 8 kronor 40 öre mot

15 kronor 70 öre utan fraktlindring. Gössäterkalken beredes en fraktlindring

av 3 kronor 90 öre och Torbjörntorpkalken 4 kronor 35 öre. Med

fraktlind r i n gsb id ra g belöpa sig fraktkostnaderna för konsumenten i dessa

senare fall till respektive 7 kronor 10 öre och 6 kronor 25 öre. Skillnaden

mellan li aktkostnaderna fran Kinnekleva och Torbjörntorp reduceras

alltså till 2 kronor 15 öre. Då de samlade statsbidragen i övergångs-

och banavgifter till de närmast bruket liggande järnvägarna

uppgå till 3 kronor 35 öre, synes möjlighet föreligga för järnvägarna att

med anlitande av statsbidraget sänka fraktkostnaderna för Kinneklevabruket,

sa att detta kan konkurrera med Torbjörntorp. Härigenom har

■staten orsakats en onyttig merutgift på 2 kronor 95 öre.

Huvudorsakerna till dessa missförhållanden synas vara att söka däruti,

att kalkfraktlindringarna, frånsett det förhållandet, att vid senaste regleringen

av bidragen halva lianavgifterna frånräknats, beräknats på erlagd

frakt utan hänsyn till den sträcka, befraktningen avser. Harige
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

39

nom bär fraktlindring kommit att utgå även vid befraktning ä banor,

liggande nära produktionsorten. Vid en rationell reglering av fraktlindringsbidragen

synes det nödvändigt att så avväga bestämmelserna,

att respektive kalkförbrukare, för så vitt så ske kan, utan att kalken i

allt för hög grad fördyras, hänvisas till sin naturliga produktionsort

för kalk.

Eu granskning av den inom geologiska undersökningen verkställda ut- Naturligaproredningen

giver vid banden, att inom landet fyra större produktionsom- dukHo™- och

raden kunna särskiljas, nämligen: områden.

1) Skåne,

2) Götaland,

3) Svealand, med undantag för Värmland, samt Gävleborgs län,

4) de fyra nordligaste länen.

Skåne är med hänsyn till kalktillgäng så väl rustat, att någon fraktlindring

för kalk genom statens hjälp för tillförsel till ort inom detta

landskap från utanför liggande produktionsort icke torde vara av behovet

påkallad.

Götaland hyser inom sig de synnerligen välbelägna kalkproduktionscentra

i Väster- och Östergötland samt torde därför i fråga örn kalk få

anses vara som helhet betraktad självförsörjande. Statsbidrag för kalkfraktlindring

från produktionsort inom andra delar av landet synes därför

icke vara av behovet påkallat.

Svealand utgör tillsammans med Gävleborgs län likaledes ett natur

ligt produktionsområde för kalk. Inom detta område förekommer produktion

dels av lågprocentig, billig alu nskifferkalk, dels av högprocentig

urkalk. Någon transport av kalk från Götaland för att fylla jordbrukets

kalkbehov inom bär ifrågavarande område synes icke vara behövlig

i sådan utsträckning, att bidrag för ändamålet bör utgå av statsmedel.

Ett undantag utgör emellertid Värmland. Detta landskap har

endast närmast sin östra gräns några kalkförekomster och är för fyllande

av sitt behov av jordbrukskallc huvudsakligen hänvisat till Närke eller

Västergötland. Någon begränsning till ettdera av dessa landskap synes

knappast skäligen kunna göras. Örn, såsom ämbetsverken finna lämpligt,

sådana bestämmelser utfärdas, att kalkfraktlindringsbidrag icke må

utgå för frakt av kalk från Götaland till konsumtionsort inom Svealand

och Gävleborgs län, bör således undaptag göras i fråga örn Värmland.

De fyra nordligaste länen utgöra med hänsyn till kalkfrågan en del av

landet för sig. Genom särskilda åtgärder bär det allmänna söht att i

möjligaste mån underlätta tillförseln av kalk till dessa läns jordbruksidkare.

Särskilt hava åtgärder vidtagits i syfte att stimulera den lokala

kalkproduktionen.

Såsom framgår av föreliggande utredning, är denna del av landet ingalunda

fattig på kalkförekomster. Det gäller endast att på ett ändamålsenligt

sätt tillgodogöra dessa. Hittills hava, trots de åtgärder, som vidtagits

från statens sida, betydande mängder kalk med anlitande ay statens

fraktlindringsbidrag fraktats söderifrån till dessa orter. För att

få Norrlands kalkfråga ordnad, synes det ämbetsverken vara nödvändigt,

att det allmänna genom lämplig fraktpolitik och jämväl på annat sätt

stöder do norrländska kalkproducenterna samt uppmuntrar tillgodogörandet

av ännu icke utnyttjade kalkförekomster i denna del av landet.

Förhållandena på kalkmarknaden i de sydligare delarna av landet ha
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

va tydligen hittills verkat reglerande på kalkpriset i Norrland. Att utan

vidare genom andrad kalkfraktlindringspolitik utestänga kalken från de

hetsve Produ^tlonsoentra mom landets sydligare delar skulle enligt ämbetsverkens

förmenande vara att utsätta det norrländska jordbruket för

fara att exploateras av kalkproducenterna i Norrland. Emellertid svnes

ienom avLT 011 lösaing av denna *>rde kunna ernL

h.‘aa a o a'' t‘, 1 . kristragan med nu förefintliga kalkproducenter inom

ifrågavarande del av landet. Inom de fyra nordligaste länen finnes för

närvarande ett fatal kalkproducenter, vilkas produktionskapacitet dock

ide kunna tillfredsställa kalkbehovet inom orten. Överenskommelse

iaed dessa kalkbruk borde kunna träffas örn tillämpande av sådant kalklin

f aff?n llg h0Jrimg av kalkkostnaden för jordbruket icke kom
me

till stand. Redan nu konkurrera de norrländska braken framgångsrikt

med producenter från Södra Sverige på kalkmarknaden i Norrland

Enligt ämbetsverkens förmenande gäller det alltså att träffa en sådan

överenskommelse örn priset å jordbruksar inom Norrland, att konkurrens

tran sydligare kalkproduktionscentra skulle förhindras

Inom geologiska undersökningen har gjorts en överslagsberäkning angående

det kalkpris, som under rådande förhållanden borde anses ur denna

synpunkt skäligt Såsom utgångspunkt bär därvid tagits priset å kalk

^Västergötland, vilket enligt 1930 års statistik fritt respektive bruk försaijningskostnader

oberäknade, utgjorde 1 krona 8 öre per hektoliter'' Den

rar^noT-i119 natlT varierande vikten per hektoliter har här beräknats

till 100 kilogram och halten CaO till 70 procent.

Undersökningen visar följande resultat:

Pris per 1,000 kilogram CaO vid västgötabruk (Torbjörntorp) kronor 15- 40

Nettofrakt enligt tariff 14 per 1,000 kilogram CaO Torbjörntorp-Bräcke

......................................................

1,000 kilogram CaO från Torbjörntorps bruk kosta sålunda i

Bräcke ...................................................

Frakt per 1,000 kilogram CaO .Mattmar-Bräcke .

Mattmars pris fritt bruket vid konkurrens per ton CaO

11: 85

27: 25

5:- 22:25,

motsvarande ett pius av cirka 20 kronor per 1,000 kilogram nittioprocentig

varm ler ton CfiO utgör således prisskillnaden mellan norrlandskalken

och vastgotakalken å produktionsorten 6 kronor 85 öre eller i lamt tal 7

kronor.

Skulle mot förmodan någon överenskommelse angående kalkprisen i

ovre Norrland icke kunna träffas, beräkna ämbetsverken kostnaderna för

u.?Pr^, kallande av konkurrens på Norrland genom tillförande av kalk

söderifrån uppgå till 10,000—20.000 kronor årligen i form av ökade kalkfraktlmdringsbidrag.

Som sagt avser det i statistiken redovisade priset för s. k. västgötakalk

priset a produktionsorten utan hänsyn till försäljningskostnader och därmed

förenade rabatter. Enlig! vad ämbetsverken inhämtat spela dessa

»mellanhandskostnäder» ur kalkkonsumenternas synpunkt en betydande

roll. lill belysande härav kan anföras, att under år 1930 Mattmars kalkbruk

i konkurrens med västgötakalken tillämpade ett bruttopris per ton

nittioprocentig kalk av 29 kronor fritt banvagn braket. I detta pris hava

inberäknats alla försäljningskostnader och rabatter till mellanhänder

och köpare.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Kr 201.

41

Därest elen av ämbetsverken med hänsyn till jordbrukets kalkförsörjning

föreslagna distriktsindelningen kommer till ständ, medför detta givetvis

en avsevärd inskränkning av den transport på statens bekostnad,

som hittills ägt rum. Då ämbetsverken emellertid med hänsyn till förhållandena

inom de olika distrikten finna det ur jordbrukets synpunkt erforderligt,

att staten fortfarande träder emellan och genom fraktlindring

underlättar kalkanskaffning till särskilt ogynnsamt belägna jordbruksfaktor,

har det synts nödvändigt att undersöka, vilka åtgärder, som kunna

på detta område vidtagas, utan att statsverket alltför mycket betungas.

De svårigheter, som möta vid prövning av här förevarande frågor, sammanhänga

så gott som uteslutande därmed, att kostnaderna för befraktning

av kalk ställa sig så olika, allt efter som de i större eller mindre grad

beröra enskilda järnvägar. Vid samtrafik mellan statens och enskilda

järnvägar tillkomma — utöver den i förhållande till den befraktade vägsträckan

gällande samtrafiktaxan — särskilda, de enskilda järnvägarna

tillkommande extra frakttillägg av olika slag, nämligen banavgifter och

övergångsavgifter. Vid övergång från smalspårig till bredspårig järnväg

eller tvärtom kommer härtill omlastningsavgift. Dessa avgifter spela en

betydande roll för fraktkostnaden för kalk.

De s. k. övergångsavgifterna eller de gamla ordinarie banavgifterna

hava städse inräknats bland de fraktavgifter, varå fraktlindring finge beräknas.

Jämväl banavgifterna -— förr benämnda extra banavgifter —

hava, sålänge dylika avgifter- fått uttagas vid befraktning av jordbrukskalk,

varit föremål för fraktlindring. 1930 års riksdag beslutade emellertid,

att fraktlindring finge utgå endast å halva banavgifterna. Som redan

anförts, har 1931 års riksdag ifrågasatt borttagandet av rätten till

fraktlindring jämväl å den återstående delen av banavgifterna.

Om ämbetsverken icke äro oriktigt underrättade, saknade de enskilda

järnvägarna tidigare rätt att vid befraktning av jordbrukskalk uttaga

extra banavgifter. Först på senare tider och till följd av de ekonomiska

svårigheter, vari de enskilda järnvägarna råkat, torde sådan rätt

hava medgivits, ett medgivande, som i praktiken kunnat utnyttjas endast

till följd därav, att dessa banavgifter i regel kommit att täckas av statsbidrag

till kalkfraktlindring.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet hava Hj. Nilsson

m. fl. -— under framhållande, att de enskilda järnvägarna i Västergötland

utnyttjade medgiven banavgift genom, fraktrestitution åt vid

dessa järnvägar belägna kalkbruk, varigenom en illojal konkurrens möjliggjordes

— hemställt, att de enskilda järnvägarnas rätt att uttaga banavgifter

vid transport av kalk måtte helt indragas. Av handlingarna i

ärendet framgår, att länsstyrelsen i Mariestad är av samma uppfattning.

Lantbruksstyrelsen, som denna dag i ärendet avgivit infordrat yttrande,

har däri aniört, att då ifrågavarande banavgifter tydligen av de järnvägar,

för vilka de skulle spela största rollen, icke användes för avsett ändamål,

rätten att uttaga dessa avgifter borde indragas.

Ämbetsverken finna, att en indragning av rätten att uttaga dessa banavgifter

ur jordbrukets synpunkt skulle vara i hög grad önskvärd. Därigenom

skulle lättnad vinnas vid kalktransport jämväl pä kortare avstånd,

samtidigt som frågan örn statsbidrag till dessa banavgifter bragtes ur

världen.

. Omlastningskostnaderna hava aldrig ingått bland de fraktkostnader,

s. 42 Kontrollera mot PDF

Ämbets
verkens
förslag.

42 Kungl. Martts proposition Nr 201.

varå fraktlindring kunnat utgå. Framställningar i syfte att sä måtte ske,

hava emellertid vid olika tidpunkter gjorts. Så föreligger för närvarande

en hos jordbruksdepartementet gjord framställning härom från Dammans

kalkbruk och aktiebolaget Kinnekulle kalk, en framställning, varöver lantbruksstyrelsen

genom särskild remiss anbefallts att avgiva yttrande.

Ur kalkbefraktningssynpunkt spela alla dessa extra fraktkostnader givetvis

en viktig roll. Så som kalkfraktlindringarna för närvarande utgå, hava

de ur jordbrukssynpunkt med undantag för omlastningsavgifterna mindre

intresse, då de i huvudsak täckas av statsmedel. Ur statsekonomisk synpunkt

är deras roll däremot så mycket mera betydelsefull. Det ur statsfinansiell

synpunkt enklaste sättet att lösa frågan vore givetvis att taga

steget fullt ut och borttaga alla fraktlindringsbidrag på extra fraktavgifter,

således icke blott, såsom av riksdagen ifrågasatts, på de s. k. banavgifterna,

utan jämväl på övergångsavgifterna. Genom en sådan åtgärd

skulle givetvis varje möjlighet att i illojal konkurrens utnyttja statsbidraget

vara utesluten och kalkkonsumenterna vara hänvisade till sina

naturliga produktionsområden. Ämbetsverken, som i detta sammanhang

anse sig hava att taga hänsyn till förhållandena pä området uteslutande

ur jordbruks- och statsfinansiell synpunkt, skulle icke tveka att föreslå

en sådan förenkling av kalkfraktlindringsfrågan, därest icke därigenom

vissa betydande jordbruksorter, framför allt inom Småland och Dalsland,

vilka äro helt och hållet hänvisade till enskilda banor i hemorten, skulle

komma att allt för hårt belastas. Det har därför synts ämbetsverken önskvärt

att finna en form, som skapar största möjliga rättvisa jämväl åt de ur

kalkförsörjningssynpunkt illa belägna jordbruken, utan att därigenom

möjlighet öppnas för kalkbruk att genom utnyttjande av fraktlindring göra

intrång på andras naturliga avsättningsområden. En sådan form hava

ämbetsverken ansett sig finna i ett system, som tager hänsyn icke endast

till fraktkostnaden utan jämväl beaktar, i vad mån denna kostnad faller

inom produktions- eller konsumtionsområdets rayon. Ämbetsverken hava

därvid ansett sig till den förra rayonen böra hänföra de enskilda järnvägar,

som falla inom de 120 kilometers fraktväg, som ligga närmast avsändningsstationen.

En sådan skulle i hög grad medverka till ett bibehållande

av kalkbrukens naturliga avsättningsområden.

Såsom allmän regel vilja ämbetsverken föreslå, att — utöver gällande

samtrafikstaxa -— inga extra avgifter, som belöpa sig på de närmast produktionsorten

liggande 120 kilometer fraktväg, må medräknas vid utmätande

av statlig fraktlindring. Alla fraktavgifter, utom överförings- och omlastningsavgifter,

men med inberäknande av sådana banavgifter, vilka belöpa

sig på fraktväg, liggande utom ovan angiven gräns, skulle inräknas

bland de kostnader, för vilka fraktlindring må utgå. Att låta statsbidrag

utgå jämväl för omlastningsavgift, vilken avgift icke ingår i samtralikstaxan,

möter enligt uppgift från järnvägsstyrelsen synnerligen stora praktiska

svårigheter, varför ämbetsverken icke anse sig kunna föreslå en dylik

åtgärd.

För närvarande är den befraktningsgräns, under vilken statsbidrag icke

får utgå, bestämd till 5 kronor per ton kalkningsmedel, beräknat efter tariff

13. Enligt ämbetsverkens förmenande är det visserligen ur statlig

synpunkt önskvärt, att kalkbefraktning så vitt möjligt skor i fulla vagnslaster,

då befraktning kan ske efter tariff 14. Enligt vad ämbetsverken inhämtat

hos järnvägsstyrelsen möter emellertid en obligatorisk användning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

av clemia tariff vissa tekniska svårigheter. Ämbetsverken vilja därför

föreslå, att frakten liksom hittills beräknas efter tariff 13, men att fraktgränsen

för statsbidrags utgående med hänsyn till statsfinansiella synpunkter

sättes till 6 kronor, ett belopp som närmast motsvarar en lägsta

fraktgräns av 5 kronor vid befraktning enligt tariff 14.

Nu utgående fraktlindringsbidrag växa progressivt efter särskild, av

Kungl. Majit fastställd skala. Såsom redan framhållits finna ämbetsverken

det med hänsyn till nödvändigheten, att den lågprocentiga kalken

icke på statens bekostnad beredes en privilegierad ställning, nödvändigt,

att fraktlindringsbidrag beräknas endast på den del av frakten, som avser

ren kalk (CaO). För lågprocentig kalk kommer detta att medföra en i stort

sett skälig anpassning av fraktkostnaden efter fraktvägen. Emellertid

synas starka skäl tala för, att ytterligare endel av fraktkostnaden må falla

på befraktaren. Ämbetsverken hava efter noggrann prövning kommit till

den uppfattningen, att, för uppnående av en skälig differentiering av den

verkligen erlagda fraktkostnaden, jämväl 10 procent av den fraktkostnad,

som tariffenligt belöper sig på den rena kalken, bör betalas av befraktaren

och fraktlindringen sålunda utgå med 90 procent av den frakt, som belö^

per sig på den rena kalken.

Ett sådant system för fraktlindringens utgående bör enligt ämbetsverkens

förmenande i praktiken ställa sig jämförelsevis enkelt. Vid frakt av

t. ex. ett kalkningsmedel med en balt av 70 procent CaO skulle fraktlindringen

utgå med 70 procent av 90 procent eller 63 procent av den fraktkostnad,

varmed frakten överstiger den lägsta fraktgräns, vid vilken fraktlindringsbidrag

utgår. Vid befraktning av ett kalkningsmedel med en

halt av 90 procent CaO skulle fraktlindringen utgå med 90 procent av 90

procent eller 81 procent av samma fraktkostnad. Av bilagda fig. I, varå

verkningarna av det nu föreslagna systemet, jämfört med det nu tillämpade,

klargjorts medelst kurvor, torde framgå, att för den sjuttioprocentiga

kalken (västgötakalk) det förra systemet till sina verkningar nära ansluter

sig till det senare. För dem åter, som använda mera högprocentiga kalkningsmedel,

medför det nu föreslagna systemet, såsom kurvorna jämväl angiva,

givna fördelar, om man frånser den särställning, som under senaste

tiden gällt ifråga örn kalkbefraktning inom Norrland, en särställning som

enligt ämbetsverkens förmenande skulle upphöra i och med genomförandet

av den ovan föreslagna uppdelningen av landet i särskilda kalkdistrikt.

Redan förut hava ämbetsverken i korthet berört verkningarna av det

system för fraktlindring, som här framförts. För att närmare belysa frågan

bar inom geologiska undersökningen uppgjorts en del tabeller med

utgångspunkt från såväl gällande som ovan föreslagna bestämmelser med

en lägsta fraktgräns av 6 kronor per ton, men i övrigt med tillämpning av

tariff 13.

Till en början bar bär en jämförelse gjorts vid befraktning å statens

järnvägar, det vill säga, vid tillämpning av enbart gällande samtrafikstaxa.

Jämförelsen göres enklast genom en grafisk framställning, fig. I,

som utvisar dels den totala fraklkostnaden på olika distanser, dels ock

fraktbeloppets storlek med fraktlindring (konsumentens frakt) efter det

nuvarande och efter det föreslagna systemet. Kostnaderna vid befrakt

ning av två kalksorter, nämligen med en balt av 70 procent respektive 90

procent ren kalk. äro illustrerade. Kostnaden är beräknad per ton ren

kalk (CaO).

Jämförelse

mellan de

olika fraktlindringssystemena

verkningar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Marits proposition Nr 201.

Efter det nuvarande systemet börjar fraktlindringen vid en minimifrakt

av 5 kronor enligt tariff 13. För 70 procent vara har köparen då betalt

7 kronor 14 öre per ton CaO, och för 90 procent vara 5 kronor 56 öre. Vid

dessa belopp börjar fraktlindring utgå och konsumentens fraktutlägg för

vidare befraktning framgå av de blå kurvorna.

Enligt det föreslagna systemet är minimifrakten föreslagen till 6 kronor

enligt tariff 13, vilket motsvarar 8 kronor 57 öre per ton CaO för 70 procent

vara och 6 kronor 67 öre 90 procent. Här vidtager fraktlindring och

konsumentens frakt per ton CaO framgår av de röda kurvorna.

För att illustrera de mera invecklade förhållanden, som inträda, då övergångar

till olika järnvägar förekomma, synes det lämpligt att utvälja konkreta

fall.

Fall 1. Örn kalk antages fraktad till Lessebo från Haggården på Kinnekulle

och från Torbjörntorp å Falbygden och konsumentens frakt vid olika

punkter å sträckan uträknas för de båda systemen, framgår resultatet av

beräkningen utav tab. 2.

Såsom synes bär konsumentens fraktkostnad ökats i Lessebo för Torbjörntorp

med 1 krona 30 öre per ton kalkningsmedel men för Kinnekullekalken

från Haggården med 3 kronor 30 öre. Konkurrensmöjligheterna för

Kinnekulle hava blivit försämrade i förhållande till det nuvarande systemet.

De naturliga avsättningsförhållandena hava återställts.

Fall 2. Örn kalk antages fraktad till Billingsfors i Dalsland från Falbygden

och Kinnekulle, är motsvarande beräkning framställd i tab. 4.

Enligt det nuvarande systemet är frakten från Torbjörntorp billigast.

Den är något dyrare från Gössäter och Kinneklevakalken hava fått ett så

avsevärt statsbidrag, att den icke blir mer än omkring 2 kronor dyrare än

Torbjörntorpkalken i frakt. Med det föreslagna systemet bliva Torbjörntorpkalk

och Gössäterkalk ungefär jämställda, men Kinneklevakalken har

blivit så dyr, att den ej är konkurrensduglig.

Fall 3. Som tredje fall har valts ett dyrområde i Östergötland. Förutsättning

är, att kalk från olika bruk fraktats till Västervik. De antagna

bruken äro: Torbjörntorp, Borghamn, Doverstorp och Vreta kloster. I tab.

5 är fraktkostnaden Titan och med fraktlindring enligt nuvarande system

uträknad. Tab. 6 upptager en jämförelse av frakten mellan det nuvarande

systemet och det föreslagna.

Av förstnämnda tabell framgår, att utan fraktlindring, örn däri angiven

frakt uträknas per ton CaO, vilket i detta exempel är riktigast, då halten

ren kalk är olika för respektive bruk. Doverstorpkalken är den billigaste

i Västervik. Torbjörntorpkalken kan över huvud taget icke ifrågakomma,

emedan fraktkostnaden ställer sig nära dubbelt så dyr.

Med fraktlindring enligt det nuvarande systemet är fortfarande Doverstorpkalken

billigast, men den stora skillnaden av cirka 8 kronor mellan

Torbjörntorpkalk och Doverstorpkalk reduceras till knappast 4 kronor.

Kalk från Vreta kloster och Borghamn blir jämnställd, under det att utan

fraktlindring en skillnad på 1 krona 20 öre föreligger.

En jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna systemet utvisar,

att fraktkostnaden enligt det senare systemet blir något större eller

omkring 50 öre för Doverstorpkalk och omkring 1 krona 10 öre för Torbjörntorpkalk.

Fraktkostnaderna enligt det föreslagna systemet stå emellertod

i en bättre relation till kostnaderna utan fraktlindring än enligt det

nu gällande systemet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

En exakt beräkning av de kostnader, som en kalkfraktlindring enligt

ovan framlagda förslag skulle komma att medföra, är av lätt insedda skäl

icke möjlig att utföra.

Inom geologiska undersökningen Ilar dock en överslagsberäkning verkställts,

grundad på det antagandet, att kalkförbrukningen inom olika delar

av landet står i likformig relation till det beräknade kalkningsbekovet.

Efter en uppskattning av de mängder kalk, som inom varje område kunna

beräknas bliva fraktade från mera avlägset belägna produktionsorter

(fraktlindrad kalk), och sådan, som hämtats från mera närbelägna produktionsorter,

har följande beräkning angående statens sannolika utgifter för

kalkfraktlindring uppgjorts:

För västgötakalk, fraktad till:

Västergötland........................

Dalsland-Bohuslän................

Halland ................................

Jönköpings län

Kronobergs » ................

Blekinge » ................

Kalmar » ................

Östergötlands » ................

Värmlands » ................

För skånsk kalk

» östgötakalk............................

» kalk från bruk i Svealand

» jämtlandskalk

kronor 8,000

» 31,000

» 17,000

» 9,000

» 23,000

» 8,000

» 30,000

» 12,000

» 30,000 kronor 168,000

................ » 4,000

........................ » 2,000

........................ » 40,000

......................... » 58,000

Summa kronor 272,000.

Vissa av dessa siffror torde vara väl låga, andra åter väl höga; slutsumman

torde snarare vara för hög än för låg. En noggrannare beräkning

skulle tvivelsutan hava kunnat utföras med ledning av järnvägarnas

uppgifter örn transporten av jordbrukskalk till de enskilda stationerna.

En bearbetning av hela detta material skulle emellertid säkerligen hava

blivit särdeles tidsödande och resultatet därav knappast motsvarat det

därmed förenade arbetet.

Givet är, att med nu föreslagen beräkningsgrund för fraktlindringsbidrag

en del av de förbrukare utav jordbrukskalk, som nu erhålla fraktlindringsbidrag,

icke vidare skulle komma i åtnjutande därav. Skall en

avskrivning och reglering av fraktlindringsbidragen kunna genomföras,

är detta emellertid oundvikligt. Ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt

innebär det föreslagna förfaringssättet den stora fördelen, att priset å

jordbrukskalk ingenstädes skulle komma att ställa sig abnormt högt.

För en fullständig jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna

systemets verkningar är det icke enbart tillräckligt att såsom i det föregående

jämföra statsutgifterna och fraktkostnaderna, utan hänsyn måste

även tagas till jordbrukets merutgifter på grund av kalkprisets sannolika

förändringar.

Den genomsnittsfördyring, som det föreslagna systemet kan väntas medföra,

torde kunna uppskattas till omkring 1 krona per ton CaO, huvudsakligen

beroende på ökad fraktkostnad. Anmärkningsvärt undantag utgör

västra Sverige, där fördyringen sannolikt skulle komma att uppgå till 2

kronor. T Skåne åter, där nuvarande bestämmelser örn kalkfraktlindring

Erforderligt

statsanslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Garanti av

kalkhalt och

kontroll däröver.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

icke inverka på kalkpriset, är det föga troligt, att någon som helst förändring

skulle komma att inträffa.

Den direkta fraktökningen för .jordbruket genom det minskade statsbidraget

har beräknats till cirka 90,000 kronor. Skulle vissa bruk, särskilt

mellansvenska, böja sina kalkpris på grund av ändrade konkurrensförhållanden,

kan jordbruket härigenom komma att få vidkännas en ytterligare

fördyring med omkring 20,000 kronor.

Då det statsanslag, som vid genomförande av det föreslagna systemet

skulle erfordras, eller omkring 272,000 kronor, beräknats i överkant, anse

ämbetsverken, att beloppet lämpligen kan bestämmas till 250,000 kronor.

På grund av sin natur lärer anslaget i likhet med vad som nu är fallet,

böra anvisas i form av extra förslagsanslag.

Anmärkas må, att vid ifrågavarande beräkningar jämväl banavgifter,

som falla utom 120 kilometersgränsen medtagits. Skulle, såsom ovan ifrågasatts,

järnvägarnas rätt att för jordbrukskalk uttaga banavgifter bortfalla,

bomme detta att medföra en avsevärd inskränkning av anslagsbehovet.

Såsom redan anförts innebär bär föreliggande förslag en viss avskrivning

av systemet med fraktlindringsbidrag, bland annat genom förhöjning

i den lägsta fraktgränsen för fraktlindringsbidrags utgående. Ämbetsverken

hava övervägt lämpligheten av att med hänsyn till den nuvarande

statsfinansiella situationen och den sparsamhet, som med anledning därav

anbefallts, föreslå en ytterligare förhöjning av denna lägsta fraktgräns.

Skulle denna gräns höjas med ytterligare 50 öre eller till 6 kronor

50 öre per ton CaO, skulle detta enligt av geologiska undersökningen gjorda

beräkningar möjliggöra en sänkning av det erforderliga anslagsbeloppet

med 100,000 kronor, varigenom sålunda endast cirka 150,000 kronor

skulle erfordras. Med hänsyn till jordbrukets allmänna tryckta läge hava

ämbetsverken dock icke nu velat föreslå en sådan ytterligare begränsning.

Såsom ett betydelsefullt led i det av ämbetsverken ovan framlagda förslaget

ingår, att vederbörande kalkproducenter skulle åtaga sig vissa garantier

ifråga örn kalkhalten i levererade kalkningsmedel, samt att uppfyllandet

av sålunda åtagna förpliktelser skulle underkastas kontroll. Deli

för en sådan kontroll från det allmännas sida erforderliga provtagningen

av levererad jordbrukskalk, synes -— på sätt som sker ifråga örn kontrollen

över efterlevnaden av bestämmelserna ifråga örn utsädesvara av frö

— kunna uppdragas åt hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter eller

vandringsrättare. Ämbetsverken förutsätta, att hushållningssällskapen

beredvilligt skola ställa sina tjänstemän till förfogande för ändamålet,

då dessas arbete med ifrågavarande provtagning synes bliva av ringa

omfattning och i allmänhet kunna utövas i samband med i tjänsten företagna

resor i annat syfte. Dylik provtagning borde emellertid kunna verkställas

jämväl genom den kemiska kontrollanstalt, som skulle hava att undersöka

de tagna proven, det vill säga de statsunderstödda kemiska stationerna

och kemisk växtbiologiska anstalten i Luleå.

Å statsverket torde ifråga örn förevarande kontroll endast ankomma att

i analogi med vad som är fallet med vissa andra liknande kontrollåtgärder

—• exempelvis ostkontrollen — ersätta kostnaderna för verkställandet

av de kemiska undersökningarna. Kostnaderna härför synas icke behöva

bliva betydande. Antalet producenter av jordbrukskalk torde icke överstiga

ett sextiotal. Om varje producents produkter beräknas bliva prov
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 201.

tagna ett tiotal gånger årligen, skulle hela antalet analyser, för vilka staten

hade att gälda kostnaden, uppgå till 600. Då ersättningen torde

kunna fastställas till det belopp för varje undersökt prov, som taxeenligt

skall utgå, eller 3 kronor, skulle hela kostnaden icke behöva uppgå till

mer än cirka 1,800 kronor. Något särskilt belopp för detta ändamål synes

ämbetsverken knappast behöva äskas, utan endast medgivande för Kungl.

Maj:t böra av riksdagen utverkas, att i män av behov jämväl för detta

ändamål anlita anslaget till kalkfraktlindring.

Säljare av kalk, för vilken fraktlindring skulle kunna utgå enligt förestående

förslag, bör åläggas att tillställa vederbörande järnvägsstation en

enligt fastställt formulär upprättad följdsedel, undertecknad av såväl säljare

som köpare och innehållande uppgift bland annat angående såväl

kalkningsmedlets kalkhalt som pris per ton ren kalk. Förslag till formulär

för sådan följdsedel bifogas (bil. 7). Vederbörande järnvägsstation

skulle hava att insända respektive loljdsedlar till järnvägsstyrelsen, genom

vars förmedling lantbruksstyrelsen eller annan lämplig myndighet

bör få del av de angivna prisuppgifterna. Med ledning härav skulle utarbetas

en lokal prisstatistik, som skulle genom vederbörande hushållningssällskap

undan för undan offentliggöras.

Därest, såsom ämbetsverken i det föregående förutsatt, statens omkostnader

för fraktlindring för jordbrukskalk efterhand skola kunna minskas

för att eventuellt slutligen alldeles upphöra, är det emellertid, såsom av

det ovan anförda torde framgå, oundgängligt, att befintliga, utnyttjningsbara

kalkförekomster i landets olika delar komma till användning. Det

torde vara både ett jordbruks- och statsintresse, att åtgärder i syfte att

utnyttja sådana fyndigheter underlättas. Då anläggningar för tillgodogörande

av sådana fyndigheter kräva avsevärda kapital, synes det ligga

närmast till hands, att statsverket genom tillhandahållande av lånemedel

till skälig ränta underlättar den erforderliga kapitalanskaffningen. Som

skälig ränta vilja ämbetsverken i detta fall föreslå den ränta, som tillämpas

vid lån från statens mejerilånefond eller 4 1I„ procent.

Lån från en sådan fond bör enligt ämbetsverkens förmenande kunna

utgå för alla slag av anläggningar i syfte att tillgodogöra för lantbrukets

behov förefintliga kalkförekomster, således jämväl mesaförekomster, ävensom

till utbyggande av förefintlig, i förhållande till producents försäljningsområde

otillräcklig anläggning.

Bestämmelserna angående lån från fonden synas ämbetsverken med

hänsyn till lånens allmänna betydelse i huvudsak böra överensstämma

med föreskrifterna angående lån från mejerilånefonden. Dylika lån, som

synas böra beviljas av Kungl. Maj:t, böra emellertid kunna utgå såväl till

kooperativ sammanslutning bland lantmännen som till bolag eller enskild

företagare, som är villig att underkasta sig av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.

Sistnämnda villkor synes böra föreskrivas med hänsyn till

önskvärdheten av att statsmedel endast utnyttjas för anläggningar, vilkas

ägare äro villiga att medarbeta vid fullföljandet av det allmännas planer

för en rationell kalkförsörjning av jordbruket.

Någon verklig beräkning av den omfattning, vari en sådan fond — som

synes böra benämnas statens kalkbruk släne fond -— skulle komma att tagas

i anspråk, är givetvis omöjlig att verkställa. Enligt ämbetsverkens

bedömande bör emellertid för budgetåret 1932/1933 för ändamålet avsättas

högst 1.000.000 kronor.

Kalkbruks
Idne/ond.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Ifrågasatta

ytterligare

utredningar.

48 Kungl. Majus proposition Nr 201.

I det föregående hava ämbetsverken redan framhållit, att vissa frågor,

som beröra jordbrukets kalkiörsörjning, tarva ytterligare utredning.

Sålunda bar framhållits behovet av en mera omfattande inventering av

den svenska åkerjordens reaktionslörhållanden i sylte att möjliggöra en

rationellare kalkning. Helst borde enligt ämbetsverkens förmenande all

svensk åkerjord underkastas en systematisk undersökning i förevarande

avseende. En sådan skulle emellertid kräva årtionden och medföra så betydande

kostnader, att ämbetsverken i detta sammanhang och under nuvarande

förhållanden måste inskränka sig till att påvisa önskvärdheten

därav.

Av örn möjligt ännu större ekonomisk betydelse synes en utredning av

lönsamheten utav åkerjordens kalkning under olika lörhållanden vara.

Av vad redan aniörts och ytterligare iramgår av den inom geologiska undersökningen

verkställda utredningen, torde vara ådagalagt, att denna

fråga icke kan anses tilliredsställande löst, utan tarvar noggrann, på omfattande

försök grundad utredning. Enligt ämbetsverkens förmenande

lärer det närmast böra ankomma på centralanstalten för försöksväsendet

på jordbruksområdet att verkställa en sådan utredning, ävensom att, därest

utredningen icke kan verkställas med anlitande av anstaltens ordinarie

anslag, utverka särskilt anslag för ändamålet.

Med hänsyn till den betydande roll, mesaförekomsterna kunna komma

att spela lör jordbrukets kalkiörsörjning, synes, såsom redan aniörts, en

utredning angående lämpligaste sättet lör dessa lörekomsters tillgodogörande

nödvändig. Denna fråga är av mera rent teknisk än jordbrukstek - nisk art. Den sakkunskap, en sådan utredning kräver, torde enligt ämbetsverkens

förmenande närmast falla inom ingenjörsvetenskapsakademiens

verksamhetsområde. Ämbetsverken hava sig emellertid icke bekant, vilka

ekonomiska möjligheter, som tilläventyrs stå akademien till buds för

utförande av en dylik utredning. Uteslutet synes icke vara, att den industri,

som möjligen skulle draga ekenomisk fördel av mesans tillgodogörande,

nämligen sulfatindustrin, kunde hava intresse av att ekonomiskt

stödja en undersökning av denna art. Skulle emellertid ingenjörsvetenskapsakademien

erhålla uppdrag att verkställa den här ifrågasatta utredningen,

torde det givetvis ankomma på akademien att undersöka de ekonomiska

förutsättningarna för dess genomförande och, därest så skulle visa

sig erforderligt, göra framställning örn erforderliga medel.

I anslutning till vad sålunda aniörts och — för lantbruksstyrelsen del

— under hänvisning till styrelsens skrivelse den 31 augusti 1931 till Kungl.

Majit angående anslagsäskanden hos 1932 års riksdag, punkterna 55 och

81, få ämbetsverken hemställa, att Kungl. Majit täcktes

dels föreslå riksdagen

att till lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg samt å

statens automobillinje i norra Tornedalen av kalkningsmedel för jordbrukets

behov m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med ovan anförda grunder

anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra förslagsanslag av 250,000 kronor,

med rätt för Kungl. Majit att därav bevilja ersättning för undersökning

i kontrollsyfte av kalkhalten i saluhållen vara,

att besluta, att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skall inrättas,

från vilken fond lån må utlämnas till ekonomisk förening, bolag

eller enskild företagare till utförande av anläggningar för kalkförekomsters

utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

49

stt medgiva, att lån ur statens kalkbrukslånefond må utlämnas i huvud

säl lig överensstämmelse med ovan angivna grunder, samt

att såsom kapital för statens kalkbrukslånefond anvisa å riksstaten för

bu Igetåret 1932/1933 bland utgifter för kapitalökning under rubrik stater

s utlåningsfonder ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor,

dels uppdraga åt centralanstalten för försöksväsendet på jordbrukson! - råc et att verkställa fullständig utredning angående lönsamheten av åkerjor

iens kalkning under olika förhållanden,

o?h dels uppdraga åt ingenjörsvetenskapsakademien att verkställa un

dersökning rörande lämpligaste sättet för ekonomiskt tillgodogörande av

mesaförekomster för jordbrukets kalkbehov. v

Handlingarna i ärendet bifogas.

Stockholm den 9 november 1931.

Underdånigst

för lantbruksstyrelsen:

Erik Insulander.

för Sveriges geologiska undersökning:

Axel Gavelin.

Elis Bjurstedt.

Simon Johansson

Georg von Zweigbergk.

. I.

Bihang till riksdagens protokoll 1932 1 sami 169 haft (Nr 201.)

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Tabell 1. Avgifter1 lör transport av

i - (.) '' :1 «J . : :

Längd i km.

Avgifter i kr./ton

Kalkbruk

, y .1: J

: i.;

;) "i. ■, Järnivägssträcka ,

a::"

: ■ i■ • v ’!■;

Ägare

(jvab eller staten)

Spår-

vidd

m.

ifråga-

va-

rande

sträcka

tillhopa

med

före-

gående

sträckor

ban-

avgift

avgift för

omlastning

till jv med

annan

spårvidd

Haggår-

den

Haggården — Kinne- malma

Malma— Kinnekulle

0.600

2

2

—

''

(Malma—Skara)

Västerg.—Göteborgs

0.891

23

25

1.00

0 50

(Skara)—Stenstorp

Lidköping—Skara—

Stenstorp

0.891

28

53

2.20

0.50

(Stenstorp)—Alvesta

Staten

1.485

214

267

2.2 0

1.00

(Alvesta)—Växjö

Växjö—Alvesta

1.485

18

285

2.2 0

1.00

(Växjö) — Lessebo

Karlskrona—V äx jö

1.485

34

319

2.20

1.00

:: Haggården^ Lessebo

''

319

2.20

1.00

Tornbjörn

torp

Tornbjobntörp^ Fal- köping

Staten

1.48b

''••''7

198

7

_

(Falköping) -Alvesta

;* »

1.435

205.

—

(Alvesta) — Växjö''

Växjö—Alvesta

1.485

18

223

—

-

(Växjö)—Lessebo

Karlskrona — Växjö

1.486

34

257

—

Tornbjörnlorp—Les- sebo

—

hyiLi

•'' y, ry). •

■257

1 '' ..

1 Kumulativ beräkning. — 5 Silfran inom parentesen anger det statsbidrag, som skulle

Tabell 2. Fraktbidrag av statsmedel i kr/ton enligt

I

Kalkbruk

Järnyägsst.räcKa

Längd i

km. till- hopa med

föregående

sträckor

Banavgift

å ifråga- varande

sträcka

Avgift

för omlast

ning till

jv med

annan

spårvidd

Totalfrakt

utan

statsbidrag

Stats-

bidrag

enligt

nuvarande

system

Haggården

Haggården—Kinnemalma

2

_

_

1.60

_

1

(Malma)—Skara

25

1.00

0.50

4.40

1 (1.30)

(Skara) — Stenstorp

53

1.20

—

7.50

12.10(2.70)

(Stenstorp) — Alvesta

267

—

0.6 0

14.oo

5.80

(Alvesta!— Växjö

285

—

—

15.20

6.80

(Växjö)—Lessebo

319

—

—

16.60

8.oo

Haggården—Lassebo

319

2.20

1.00

16.60

8.oo

Tornbjörnlorp

Tornbjörntorp—Falköp.

7

—

—

1.60

—

(Falköping)—Alvesta

205

—

—

7.20

1.50

(Alvesta)—Växjö

223

—

—

8.40

2.60

(Växjö)—Lessebo

257

—

—

9.80

3.70

Tornbjörntorp—Lassebo

257

•

—

—

9.80

3.70

’ Siffran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle utgå om frakten uppgått till

fraktlindrad avgift.

^ \\\* \''<* V\b.i! .lii''i VVV\ \t> Vo *u;\ UlS

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201

51

kalk på järnväg till Lessebo från

enligt gällande taxor

Statsbidrag i

kr./ton till

Konsumentens frakt- avgift i kr./ton

summa

ban- och

omlast- nings- avgifter

frakt

enligt

tariff

13

summa

av-

gifter

ban-

avgift

avgift vid

övergång

till jv till- hörande

annat jvab

summa

ban- och

övergångs-*

avgifter

frakt-

avgift

Summa

stats-

bidrag

utan stats- bidrag

med

stats-

bidrag

_

1.00

1.60

—

—

—

1.60

—

1.60

2.»o

4.4 0

*(0.60)

s(0.80)

*(1.30)

*(1.30)

4.40

2.70

4.80

7.5o

*(1.10)

2(1.60)

2.10

2 (2.7 0)

2.io

2 (2.70)

7.50

5.40 j

3.20

10.80

14.oo

1.10

2.40

3.50

2.80

5.80

14.00

8.20

3.20

12.oo

15.2 0

1.10

3.20

4.80

2.6 0

6.80

15.2 0

8.4 0

3.2 0

13.40

16.60

1.10

4.oo

5.io

2.90

8.oo

16.00

8.6 0

3.20

13-40

16.60

1.10

4.oo

S.io

2.90

8.oo

16-60

8.60

-

1.60

1.60

—

—

~

—

—

1.60

-

_

7.2 0

7.20

_

4_

_

1.50

1.50

7.20

5.70 j

—

8.40

8.40

—

O.so

0.80

1.80

2.6 0

8.40

5.80 !

—

9.80

9.80

—

1.60

1.60

2.10

3.70

9.80

6.io 1

—

9.80

9.80

—

1.60

1.60

2.io

3.70

9.80

6.io

utgått, om kalken transporterats tor statsbidrags utgående stadgad minimisträcka.

olika system vid kalktransport till Lessebo från

Statsbidrag enligt nya systemet

Konsumentens fraktavgift

leke fraktlindrade avgifter

Frakt-

lind-

rad

avgift2

Kalk- medlets

halt av

CaO

Frakt-

Sats-

med

med

transport-

och

övergångs-

avgifter

ban-

avgift

omlast-

nings-

avgift

summa

lindrad

avgift

pr ton

CaO

bidrag

(90 % av

nästföreg.

belopp)

utan

. stats-,

bidrag

statsbi- drag enl.

nuvarande

system

statsbi- drag enl.

nya

systemet

1.60

. ^ . . - > :

1.60

70

1.60

_

2.90

1.00

0.50

4.4 0

—

70

—

--

4.40

—

—

4.80

2.20

0.50

7.50

—

70

—

—

7.50

5.40

—

6.oo

2.20

1.00

9.2 0

4.S0

70

3.36

3.02

14.00

8.2 0

10.98

6.oo

2.20

1.00

9.20

6.oo

70

4.20

3.78

15.20

8.40

11.42

6.oo

2.20

1.00

9.20

7.40

70

5.18

4.66

16.60

8.60

11.94

6.oo

2.20

1.00

9.20

7.40

70

5.1 s

4.66

16.60

8.60

11.94

1.60

_

_

1.60

_

70

—

—

1.60

—

—

6.oo

—

6.oo

(3.80)

1.20

70

0.84

0.7 5

7.20

5.7 0

6.45

6.oo

—

6.oo

(3.80)

2.4 0

70

1.68

1.56

8.40

5.80

6.8 5

6.oo

—

—

6.oo

(3.80)

3.80

70

2.66

2.8 9

9.80

6.io

7.41

6.oo

—

6.oo

(3.80\

3.80

70

2. ss

2.39

9.80

6.io

7.41

studgat minimibelopp. — '' Kraktlindrad fraktavgift = totalfrakt utan statsbidrag minus icke

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Moj:ts proposition Nr 201.

Tabell 3. Avgifter1 för transport av kalk

Längd i km.

Avgifter i kr./ton

Kalkbruk

Järnv ägssträck a

Ågare

jvab. eller staten)

Spår-

vidd

m.

ifrå-

gava-

rande

sträcka

tillhopa

med

före-

gående

sträckor

ban-

avgift

avgift för

omlastning

till jv med

annan

spårvidd

Kinnekleva

Kinnekleva—Källby

Lidköpings stad

0.8 91

9

9

1.50

(Källby)—Lidköping

Vestergötl.— Göteb.

0.891

9

18

2.50

—

(Lidk.)—Håkantorp

Lidköpings stad

0.8 91

28

46

3.50

—

(Håkantorp)—Öxne- red

Uddev.— Vänersb.—

Herrlj.

1.435

-11

87

4.oo

0.50

(Öxnered)—Mellerud

Bergslagernas jv.

1.435

41

128

4.oo

0.60

(Mellerud)—Billings- fors

Dal—Västra Värm- land

1.435

38

166

5.oo

0.50

Kinnekulle—Billings- fors

—

—

—

166

5.oo

0.60

Gössäter

Gössäter—Troll- hättan

V Östergötl.—Göte- borg

0.891

110

ilo

1.00

(Trollhättan)—Melle- rud

Bergslagernas jv.

1.485

51

161

1.00

0.50

(Mellerud)—Billings- fors

Dal—Västra Värm- land

1.435

38

199

2.oo

0.50

Gössäter —Billings- fors

—

- :

—

199

2.oo

0.60

T orbjör ri- torp

Torbjörntorp" Herr- ljunga

Staten

1.435

41

41

—

(Herrlj.)—Öxnered

Uddev.—Vänersb.—

Herrlj.

1.485

69

ilo

0.50

(Öxnered) - Mellerud

Bergslagernas jv.

1.485

41

151

0.50

- ; j

(Mellerud)—Billings- fors

Dal—Västra Värm- land

1.435

38

189

1.50

~ j

Torbjörn!. — Billings- fors

—

; ~

189

1.60

~ |

1 Kumulativ beräkning. — * Siffran inom parentesen anger det statsbidrag, som skulle

)

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl, Majlis proposition Nr 201.

53

på järnväg till Billingsfors från

enligt gällande taxor

Statsbidrag

i kr./ton

Summa

stats-

bidrag

Konsumentens frakt- avgift i kr /ton

summa

ban- och

omlast- nings- avgifter

■

frakt

enligt

tariff 13

summa

av-

gifter

ban-

avgift

avgift vid

övergång

till jv. till- hörande

annat jvab.

summa

ban- och

övergångs- avgifter

frakt-

avgift

utan

stats-

bidrag

•

med

stats-

bidrag

1.50

1.60

3.io

2 (0.7 5)

7(0.7 5)

_

7(0.7 5)

3.io

1_L

2.60

2.70

5.2 0

2(1.25)

7(0.8 0)

2 (2.05)

—

*v2.05)

5.20

—

3.50

4.60

8.oo

7(1.75)

7(1.60)

ä(3.8 5)

—

(3.10 3.85)

8.oo

4.90

4.50

6.60

11.10

2.oo

2 40

4.40

—

4.40

11.10

6.7 0

4.50

8.60

13.oo

2.oo

3.20

5.2 0

0.20

5.40

13.oo

7.60

5.50

10.20

15.70

2.50

4.00

6.50

0.80

7.80

15.7 0

8.40

5.60

10-20

15.70

2.50

4.oo

6-60

0-so

7.30

15.70

8-40

1.00

4.80

5.80

0.50

—

0.50

0.50

5.80

5.80

1.60

6.90

8.40

O.öo

0.8O

1.80

0.80

2.io

8.40

6.80

2.50

8.50

11.00

1.00

1.60

2.60

1.80

3.90

11.00

7.10

2.60

8.50

11-00

1.00

1.60

2.60

1.30

3.90

11.00

7.io

—J

2.80

2.80

i .ii:; 1.1 ;i ,

ni a

. i V J:i

i :

2.80 -■

U.-; _

0.50

5.60

6.io

7(0.2 6)

7(0.80)

7(1.05)

—

1.007(1.05)

6.10

5.io

0.60

7.50

8.oo

0.2 5

1.60

1.85

0.6 0

2.45

8.oo

5.65

1.50

9.io

10.60

0.75

2.40

3.15

1.20

4.85

10.60

6.25

1.50

9.io

10.60

0.76

2.40

3.16

1.20

4.36

10.60

6.26

utgått, om kalken transporterats för statsbidrags utgående stadgad minimisträcka.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Tabell 4. Fraktbidrag av statsmedel i kr./tou enligt olika

Kalkbruk

■lär » vägs.st räcka

•

Längd i

km. till- hopa med

föregående

sträckor

Banavgift

å ifråga- varande

sträcka

Avgift för

omlast- ning till

järnväg

med annan

spårvidd

Total-

frakt

utan

stats-

bidrag

Stats- bidrag

enligt nu- varande

system

Kinnekleva

Kinnekleva—Källby

9

1.50

3.io

1 (0.76)

Källby) —Lidköping

18

1.00

—

5.20

1 (2.06)

(Lidköping!—Håkantorp

46

1.00

—

8.oo

3.io1(3.S5)

(H åkantorp)—Öxnered

87

0.60

0.50

11.10

4.40

(Öxnered''—Mellerud

128

—

—

13.oo

5.40

(Mellerud)—Billingsfors

166

1.00

—

15.10

7.30

Kinnekleva—Billingsfors

166

6.oo

Oso

15.70

7.so

Gössäter

Gössäter—Trollhättan

110

1.00

_

5.80

0.60

i Trollhättan)— Mellerud

161

—

0.6 0

8.40

2.io

(Mellerud) — Billingsfors

199

1.00

—

11.00

3.90

Gössäte i—Billingsfors

199

2.oo

Oso

11.00

3.so

Torbjörntorp

T orbjörntorp—H err ljunga

41

_

_

2.80

_

Herrljunga)—Öxnered

ilo

O.so

—

6.io

l.00*(1.05)

(Öxnered» —k llund

151

—

—

8.oo

2.46

(Mellerud) —Billingsf ors

189

1.00

—

10.60

4.86

\

Torbjörntorp—Billing lors

189

1.50

—

10.60

4.35

1 Sitlran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle utgå, örn kalken transporterats

* Fraktlindrad avgift = totalfrakt utan statsbidrag minus icke fraktlindrad avgift.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 201

55

system för kalktransport till Billingsfors från

Statsbidrag enligt nya systemet

Konsumentens fraktavgift

icke fraktlindrade avgifter

Frakt-

Stats-

med stats- med stats-

omlast-

Frakt-

ival K*

lindrad

bidrag

utan

bidrag

bidrag

ban-

nings-

lindrad

avgift

(90% av

stats-

enligt nu-

enligt

av-

summa

avgift5

CaO

per ton

nästföreg

bidrag

varande

nya

avgifter

gift

gift

CaO

belopp)

system

systemet

1.60

1.60

3.io

_

70

3 10

2.70

2.5 0

—

5.20

—

70

—

—

5.20

--

—-

4.5 0

3.50

—

8.oo

—

70

—

—

Ö.oo

4.90

—

6.oo

4.oo

0.50

10.50

0.60

70

0.42

0.87

11.10

6.70

10.78

6.oo

4.oo

0.50

10.50

2.60

70

1.75

1.57

13.oo

7.60

11.48

6.oo

4.oo

0.50

10.50

5.2 0

70

3 64

3.27

15.70

8.4 0

12.43

6.oo

4.00

0.BO

10 BO

5.20

70

3.64

3.27

16.70

8.40

1243

4.80

1.00

_

5.80

_

70

—

—

5.80

5.30

—

6.oo

1.00

0.50

7.50

0.90

70

0.68

0.66

8.40

6.80

7.84

6.oo

1.00

0.50

7.60

3.50

70

2.4 5

2.20

11.00

7.10

8.80

6.oo

1.00

0.BO

T.BO

3.BO

70

2.46

2.20

11.00

7.io

.

8.80

2.80

_

_

2.80

_ •

70

—

—

2.80

—

—

5.60

0.50

—

6.io

—

70

—

—

6.10

5.io

—

6.oo

0.50

—

6.60

1.50

70

1.05

0.94

8.oo

5.56

7.06

6.oo

0.60

—

6.60

4.10

70

2.87

2.58

10.6 0

6.26

8.02

6.oo

0.BO

-

6.BO

4.io

70

2.87

2. B 8

10.60

6.26

8.02

minimiväglängden eller frakten uppgått till stadgad minimiavgift.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Tab. 5. Avgifter 1 för transport av kalk

Längd i km.

Avgifter i kr./ton

Kalkbruk

Järnvägsstfäcka

Ägare

(jvab. eller staten)

Spår-

vidd

m.

ifrå-

gava-

rande

sträcka

tillhopa

med

före-

gående

sträckor

ban-

avgift

avgift för

omlastning

till jv. med

annan

spårvidd

Doverstorp

Doverstorp—Nors- holm

Norra Östergöt- lands

0.891

21

21

| 0.50

•_

(Norsholm)—Väster- vik

Norsholm—Väster- vik—Hultsfred

0.891

118

139

1 2.60

. _

Doverstorp— Väster- vik

—

—

139

2.r,o

—

Borghamn

Borghamn—Rings- torp

Mellersta Östergöt- lands

0.891

84

84

0.50

—

(Ringstorp) —Väster- vik

Norsholm —Väster- vik—Hultsfred

0.891

105

189

! 2.50

—

Borghamn—Väster- vik

—

—

—

189

2.so

—

Vreta-

kloster

V retakloster—Rings

torp

Mellersta Öster- götlands

0.891

31

31

0.50

—

(Ringstorp)—Väster- vik

Norsholm - Väster- vik—Hultsfred

0,891

105

136

2.5P

} ,. -TT,.

Vretakloster Väster- vik

. '' : : : ...-;;j” i •. >

‘ -

136

2. BO

•;:.. Y Lii:ji.'' •

j Torbjörn- torp

Torbjörntorp—

Nässjö

Staten

1.43 5

119

119

—

—

[

(Nässjö)—Hultsfred

Nässjö—Oskars- hamn

1.485

83

202

—

|

(Hultsfred) —Väster- vik

Norsholm—Väster- vik—Hultsfred

0.891

70

272

2.oo

0.50

Torbjörntorp—

Västervik

—

—

—

272

2.oo

0.5 O

1 Kumulativ beräkning. — ’ Siffran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle ut
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

på järnväg till Västervik från

enligt gällande taxor

Statsbidrag i

kr./ton till

1

Summa

stats-

bidrag

Konsumentens frakt

avgift i kr./ton

summa

ban- och

oralast- : nings-

avgifter

frakt

enligt

tariff

13

summa

av-

gifter

1

ban-

avgift

avgift vid

övergång

till jv. till- hörande

annan ägare

summa ban- och över- gängs- avgifter

frakt-

avgift

utan

stats- ''

bidrag

med

stats-

bidrag

0.50

2.io

2.G0

2 (0.25)

*(0.25)

—

*10.25)

2.60

-

2.50

6.8 0

8.so

1.2 5

0.8 0

2.05

0.30

2.86

8.80

6.45

2.60

6.30

8.80

1.25

0.80

2.05

0.30

2.35

8-80

6-45

0.5 0

4.1 o

4.60

*(0.2 5)

—

2 (0.25)

—

*10.2 5)

4.60

. —

2.50

/ .50

lO.oo

1.25

0.60

2.0 5

1.20

3.2 5

lO.oo

0.7 5

2.60

7.5 0

lO.oo

1.25

0.80

2.05

1.20

3.25

lO.oo

6- 75

0.5 0

2.40

2.oo

* (0.2 5)

—

*(0.25)

—

*(0.2 5)

2.oo

—

2.50

0.8 0

8.80

1.2 5

0.60

2.0 5

0.8 0

2.8 6

8.80

6.45

jr: :

2.50

6.30

8.80

1.25

0-80

2.05

0-30

2.3 5

8.80

6.45

—

5.oo

5.oc

—

-

-

5.oo

—

—

8.oo

8.oo

—

0.8 0

0.80

1.50

2.3 0

8.oo

5.7 0

2.50

10.20

12.70

1.00

1.60

2.«o

2.4 0

5.oo

12.70

7.70

2.50

10.20

12.70

1.00

1.60

2.60

1 o

j 2.40

o.oo

12.70

7.70

gatt, om kalken transporterats för statsbidrags utgående stadgad miniiniväglängd.

Mimny till riksdagen» protokoll 1932. I soini. It>9 höft. (Nr ‘201.1

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Marits proposition Nr 201.

Tabell 6. Fraktbidrag i kr./ton av statsmedel enligt

Kalkbruk

Järn vägssträeka

Längd i

km. till- hopa med

föregående

sträckor

Banavgift

å ifråga- varande

sträcka

Avgift för

omlast- ning till

järnväg

med annan

spårvidd

Total-

frakt

utan

stats-

bidrag

Stats- bidrag

enligt nu- varande

system

Doverstorp

Doverstorp—N orshol m

21

0.50

2.60

1 (0.2 6)

(Norsholm)—Västervik

139

2.oo

—

8.so

2.»5

1

Doverstorp— Västervik

139

2.50

—

8.80

2.35

Borghamn

Borghamn—Ringstorp

84

0.60

_

4.60

1 (0.26)

(Ringstorp)—Västervik

189

2.oo

—

lO.oo

3.26 j

Borghamn—Västervik

189

2.50

lO.oo

3.se

Vretakloster

V retakloster — Ringstorp

31

0.50

_

2.90

'' (0-26) 1

(Ringstorp)—Västervik

136

2.oo

—

8.80

2.85

Vretaklostei— Västervik

136

2.50

—

8-80

2.35

. Torbjörntorp

Torbjörntorp—Nässjö

119

_

_

5.oo

(Nässjö^ —Hultsfred

202

—

8.oo

2.80

(Hultsfred)—Västervik

272

2.oo

0.6 0

12.70

5.oo

Torbjörntorp— Västervik

272

2.oo

0.BO

12.70

5.00

, Siffran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle utgå, om kalken transporterats

Fraktlindrad avgift = totalfrakt utan statsbidrag minus icke fraktlindrad avgift (minst

‘k,.\

Vl.O.tl, /.t!

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201

59

olika system för kalktransport till Västervik från

Statsbidrag enligt nya systemet

Konsumentens fraktavgift

Icke fraktlindrade avgifter

Kalk-

Frakt-

Stats-

med stats-

med stats-

transport

omlast-

Frakt-

lindrad

bidrag

utan

bidrag

bidrag

ban-

lindrad

avgift

(90 % av

stats-

enligt nu-

enligt

av-

summa

avgift ’

per ton

föregåen-

bidrag

varande

nya

avgifter

gift

gift

Ca 0

de belopp)

system

systemet

2.10

0.60

2.60

90

2.60

_

6.oo

0.50

—

6.50

2.30

90

2.0 7

1.86

8.80

6.45

6.94

6.oo

0.BO

—

6. BO

2.30

90

2.07

1.86

8.80

6.4B

6.94

4.io

0.50

_

4.60

_

70

_

—

4.60

—

—

6.oo

0.50

—

6.50

3.50

70

2.45

2.20

lO.oo

6.7 5

7.80

6.oo

0.BO

—

6.BO

3. bo

70

2.4 B

2.30

lO.oo

6.7 B

7.80

2.4 0

0.6 0

_

2.90

_

70

_

—

2.90

—

—

6.00

0.60

—

6.50

2.80

70

1.61

1.44

8.80

6.4 5

7.36

6.oo

0.BO

—

6.BO

2.30

70

1.61

1.44

8.80

6.45

7.36

5.oo

_

_

_

70

_

—

5.oo

—

—

6.oo

—

—

6.00

2.oo

70

1.40

1.26

8.oo

5.70

6.74

6.oo

—

0.50

6.5 0

6.20

70

4.34

3.90

12.70

7.7 0

8.80

6.oo

—

0.50

6.BO

6-30

70

4.34

3.90

12.70

7.70

8.80

minimiväglängden eller fraktavgiften uppgått till stadgat minimibelopp.

5.50 kr.).

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maurts proposition Nr 201.

Kilag» ~j.

Formulär

till fbljdsedel vid befraktning av kalk på järnväg.

Undertecknad har den ................................................................ år .................. från

.................................................................................................................. kalkbruk

försålt ett parti jordbrukskalk, levererat i banvagn vid ..................................................

..................................................... järnvägstation.

Partiets storlek .............................. to„

Partiets halt av ren kalk (CaO) 1 procent

Partiets innehåll av ren kalk .............................. ton

Total järnvägslrakt utan fraktbidrag för ifrågavarande parti .............................. kronor

Fraktbidrag av statsmedel kronor

Köparens fraktkostnad kronor

Totalkostnad för ovanstående parti vid köparens järnvägsstation

.............................. kronor

Beräknat pris vid köparens järnvägsstation, pr ton ren kalk .............................. kronor

Att verkningsgraden för ovanstående parti kalkningsmedel motsvarar en halt av ren

kalk (CaO) av lägst ................................. procent betygas.

.......................................... den ....................... 19......

för.................................................................. kalkbruk

Att ovanstående parti kalkningsmedel, ............................. ton, är avsett att användas

för jordbruksändamål betygas på heder och samvete.

.......................................... den ........................ 19......

(Köpare)

(Köparens adress)

Som ren kalk får uti förekommande fall jämväl räknas i partiet ingående magnesia (Algo)

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

61

Utan frakt!*''nöring 70%

Konsumentens frakt

per ton CaO i

skifferbränd 70^0-ig och

Utan FrokUi nöring 90 %

Tariff* 13^

utan Övergång

Nuvarande

Frök t) in d''ringssystem 90%

Nuvarande Fro k ti indringssyate->

/ ovre Norrland 90 °/o

Hi lorn eter transport!ängd

/OOO

70%

Bihang till riksdagens protokoll 1932. t sami. 169 haft. (Nr 201.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:381 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefo s. 1 i texten
  2. JoU 1932:96 Memorial angående kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande en kalkbrukslånefond. l:o. Statsbidrag t s. 1 i texten
  3. JoU 1932:84 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond jämte i ämne s. 11 i texten