Sök i Ratio Lex

Angående statsförvärv av Härnösand—Sollefteå järnväg m. m

1932-03-11 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:210, Angående statsförvärv av Härnösand—Sollefteå järnväg m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 810.

1

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsförvärv av

Härnösand—Sollefteå järnväg m. m.; given Stockholms

slott den 11 mars 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

Jag torde nu till behandling få upptaga frågan örn statsförvärv av Härnösand—Sollefteå

järnväg.

Å. nämnda järnväg, som har en spårvidd av l''43ö meter, beviljade Kungl.

Majit koncession den 4 maj 1888. Sedan koncessionen överlåtits å Härnösand

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. 177 käft. (Nr 810.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

—Sollefteå jämvägsaktiebolag, beviljade Kungl. Maj:t den 15 september 1893

bolaget koncession å sidospår vid Kramfors till Kramfors brädgård. Järnvägen,

som har en längd av 102 kilometer, öppnades för allmän trafik den 12

december 1893. I Sollefteå har järnvägen anslutning till statsbanorna och i

Härnösand till Ostkustbanan.

Genom resolution den 1 april 1892 anvisade Kungl. Majit såsom lån till bolaget

ett av 1891 års riksdag för ändamålet beviljat belopp av 2 350 000 kronor,

att lyftas med hälften år 1892 och med andra hälften påföljande år. Den

beräknade kostnaden för järnvägsföretaget uppgick till 4 713 523 kronor. Till

säkerhet för lånet skulle lämnas inteckning med bästa förmånsrätt i järnvägen.

För tillgodonjutande av lånet stadgades, bland andra, följande villkor:

Annuiteten för lånets återbetalande beräknades till fem procent å ursprungliga

försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras ränta efter

fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra avbetalning

därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs för tre år från

lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, den 1 oktober 1894, då

järnvägen enligt den meddelade koncessionen senast skulle vara färdig och öppnad

för trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd

sålunda medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna

all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden och

kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande

skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta, med vars erläggande

anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen

skulle vidtaga den 1 oktober 1897 och i samband därmed gottgörelse ske av

dessförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov med densammas erläggande

icke beviljats, och skulle annuiteten sedermera erläggas samma dag

varje år, till dess försträckningen och ali därå upplupen ränta blivit till fullo

gulden. Därest till betalning förfallet belopp icke blivit i föreskriven ordning

erlagt, skulle bolaget därå gälda sex procent årlig ränta, intill dess samma

belopp bleve behörigen inbetalt.

Sedermera har 1897 års riksdag (skrivelse nr 56) medgivit, att den ränta,

som enligt gällande föreskrifter bör till riksgäldskontoret erläggas å uteblivna

inbetalningsbelopp för lån till understödjande av enskilda järnvägsanläggningar,

från och med år 1898 skall å alla dylika lån beräknas efter fem procent

om året.

I en till Kungl. Majit ingiven skrift den 26 juni 1931 hembjöd Härnösand—

Sollefteå järnvägsaktiebolag till staten övertagandet av bolagets järnväg jämte

övriga tillgångar samt förklarade sig önska träda i förhandling örn villkoren

för detta övertagande.

Till motivering av sin framställning anförde bolaget, bland annat, följande:

Frånsett det till 2 128 750 kronor uppgående aktiekapitalet utgjorde bolagets

skulder vid årsskiftet 1930/1931:

Kronor

Statslån, inklusive räntor.................. 1 970 973: 17

Obligationslån genom A.B. Svenska handelsbanken Ser. A. . . . 211 000: —

& • > » » B. ... 243 000: —

» » Sundsvalls enskilda bank....... 32 000: —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

5

Reversskuld till Härnösands stad.

Kapital.................... 311 790: —

Upplupen ränta............... 74 829:60

Reversskuld till A.B. Svenska handelsbanken,

Kapital.................... 157 890: —

Upplupen ränta............... 37 893: 60

Kronor

386 619: 60

195 783: 60

Förutom skuld för samtrafiksmedel och obetalda räkningar

utgjorde följaktligen skulderna vid årsskiftet

sammanlagt ..................................

Mot dessa skulder svara bolagets tillgångar:

J ärnvägsanläggningen ...........................

Rullande materiel ...............................

Inventarier

Automobilrörelsen ...............................

Kronor 3 039 376:37

5 118 716:26

809 301:85

23 303:44

25 561:30

Summa 5 976 882:85

Härå hade under åren till förnyelsefonden avsatts 810 751 kronor 35 öre;

enligt normala grunder borde hava avsatts cirka 2 590 000 kronor.

Med avdrag av sistnämnda belopp skulle järnvägens anläggning vid nämnda

årsskifte hava varit värd cirka 3 386 000 kronor.

Trafiköverskottet hade utgjort:

År Kronor År Kronor

1921 ..... 113 026''36 1926 170 697T1

1922 ..... 254 135’80 1927 180 473''84

1923 ..... 218 078’15 1928 133 554’43

1924 ..... 265 006-19 1929 145 934''25

1925 ..... 116 637"63 1930 50 659"58

Järnvägsbolagets ekonomi hade emellertid alltid varit dålig. Den ^rådande

ekonomiska depressionen hade ökat järnvägsbolagets svårigheter. Då därtill

sedan den 1 januari 1931 järnvägen måst tillämpa en av Kungl. Maj:t fastställd

lägre taxa i godssamtrafik samt sänkt banavgift i godssamtrafik och

då järnvägen vidare gått miste örn den förut innehavda transitotrafiken^ för

gods mellan å ena sidan Sundsvall och å andra sidan stationer norr örn Långsele

samt till sist måst tillämpa nya föreskrifter angående godssamtrafik, hade

bolagets ställning blivit än mer försämrad. Fortsatte nedgången i trafiken,

komme bolaget i brist på medel inom kort bliva tvunget att träda i likvidation.

Då bolaget sålunda råkat i ekonomiska svårigheter och ökad kredit icke stöde

att uppbringa, hade bolagsstämman den 3 juni 1931 beslutat uppdraga åt styrelsen

att hembjuda banan till staten. Det syntes vara lämpligast, att banan

införlivades med statens järnvägar och detta icke blott för den täta befolkningen

i trakten och den i Ådalen varande industrien utan även i någon mån

för statens järnvägar, som därigenom skulle kunna återfå samtrafiksvägen

över Sollefteå för gods mellan å ena sidan järnvägens egna mellanstationer

och å andra sidan stationer i södra Sverige, vilket sam trafiksgods statens järnvägar

från den 1 januari 1931 mistat.

Ett nedläggande av järnvägsdriften på banan vore otänkbart, då banan ginge

genom ett av Sveriges livligaste industriområden, vilket hade stort behov av

järnväg både sommar och vinter, och dessutom Ådalen vore en av Norrland»''

mest tätbefolkade trakter.

Då det sålunda skulle vara orimligt att nedlägga banan, finge bolaget till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

staten erbjuda överlämnandet av bolagets samtliga tillgångar på de villkor,

som genom underhandlingar kunde ernås. Såsom önskemål vid nämnda avträdande

framhölles dock, att järnvägens skulder måtte övertagas, att järnvägen

fullständigt mförlivades med statens järnvägar med tillämpning av för

dessa gällande taxor och föreskrifter samt att jämvägspersonalens och pensionärernas

intressen på vid dylika överlåtelser vanligt sätt säkerställdes.

I utlåtande den 21 juli 1931 yttrade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

bland annat, att utsikterna för att järnvägen skulle kunna reda sig visserligen

fjär närvarande vore små, men att för bolagets del närmast syntes erfordras,

att det bereddes möjlighet att verkställa som nödigast ansedd förnyelse. Styrelsen

kunde icke inse, att för närvarande anledning skulle föreligga till förstatligande

av järnvägen.

Järnvägsstyrelsen anförde i utlåtande den 26 oktober 1931 i huvudsak följande

:

Man syntes i nu förevarande sammanhang kunna helt bortse från driftsresultatens

storlek under åren före år 1925. Räknades med, att en avsättning till

förnyelsefond med årligen 78 000 kronor — beloppet beräknat som minimibelopp

enligt de för enskilda järnvägar införda nya bokföringsbestämmelserna

— varit erforderlig för upprätthållande av järnvägens sakvärde, erhölles

följande belopp för järnvägens driftöverskott för åren 1925—1930, bortsett

från räntor och avskrivningar:

„ Korrigerat

Ar driftöverskott

Kronor

1925 ...................+ 38 638

li''26 ...................+ 92 697

1927 ...................+ 102 474

1928 ...................+ 55 554

1029........•..........+ 67 934

1930 ...................— 27 340

Sa 1925—1930 + 329 957

I medeltal per år + 54 993

Därest sistnämnda driftöverskott kapitaliserades efter 5 procent, skulle erhållas

ett med ledning av tidigare affärsresultat beräkningsbart affärsvärde

för järnvägen av omkring 1 100 000 kronor.

Det syntes emellertid i varje fall synnerligen ovisst, örn järnvägen framdeles

i enskild regi kunde erhålla ens mot ett affärsvärde av l l miljon kronor

svarande avkastning. Under det första halvåret 1931 hade järnvägens inkomster

nedgått med 108 000 kronor, och man syntes sålunda få räkna med, att

inkomsterna för år 1931 i dess helhet skulle understiga 1930 års inkomster med

omkring 200 000 kronor, varvid en betydande driftförlust ej syntes kunna undvikas.

Berörda nedgång i trafikinkomsterna berodde i huvudsak dels på

ikraftträdandet av ny taxa med sänkta avgifter, dels på att järnvägen i samband

med samtrafikens nyordning måst återlämna viss genomgångstrafik, som

järnvägen efter Ostkustbanans tillkomst tillfälligt under några år innehaft,

enligt styrelsens uppfattning utan sakligt berättigande, dels på fortgående

skärpning av automobilkonkurrensen och dels på ytterligare försämring av konjunkturerna

för näringslivet. Flertalet av dessa faktorer syntes få räknas bliva

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 210.

5

bestående. När depressionen kunde komma att vika, så att näringslivet i Ådalen

uppnådde sin förra blomstring, vore helt ovisst. Införandet av allt för höga

taxor kunde icke bringa någon hjälp ; ett högt taxeläge syntes vara ägnat att

förkväva trafiken eller avleda den till andra håll.

Även örn vid en avsevärd bättring av konjunkturerna järnvägens affärsresultat

i egen regi kunde komma att så förbättras, att efter debitering av nödiga

avsättningar till förnyelsefond något överskott eventuellt kunde erhållas,

som skulle ge järnvägen visst mindre affärsvärde, så framginge dock av

gjorda beräkningar, att driftens upprätthållande i statlig regi — främst som

följd av härvid inträdande betydande taxesänkningar men även med hänsyn

till lönekostnadernas successiva höjning — måste komma att resultera i årliga

driftförluster.

Från bolagets sida hade gjorts gällande, att järnvägens införlivande med

statsbanenätet även för statens järnvägar skulle vara till fördel, i det att härav

skulle följa viss omläggning till statens järnvägars förmån av samtrafiksvägarna

för det gods, som befordrades mellan Härnösandsbanans mellanstationer

och stationer i södra Sverige. Styrelsen funne dock denna omständighet icke

vara av sådan storleksordning, att den kunde böra föranleda övertagandet av

de betydande ekonomiska risker, som vore förbundna med införlivandet av

Härnösand—Sollefteå järnväg i statsbanenätet. .

Att beakta vore, att statens kostnader vid övertagande av ifrågavarande järnväg

icke begränsades till årlig täckning av de driftförluster, varmed man syntes

nödgad att räkna, utan därtill komme betydande kapitalutlägg för nödiga bantekniska

förbättringar, för vilka någon förnyelsefond icke funnes samlad.

Av det anförda framginge således, att av ett införlivande av berörda järnväg

med statsbanenätet skulle följa dels sannolik nedgång i de årliga överskott

som statens järnvägar, därest banan icke övertoges, komme att kunna

inbetala till statsverket, dels ock nödvändigheten att i blivande riksstad^ upptaga

anslag för järnvägens iståndsättande att utgå till större eller mindre del

även av andra statsinkomster än lånemedel. Statens järnvägars överskott hade

emellertid, sedan omfattande taxesänkningar blivit genomförda, under depressionens

tryck samt på grund av stegrad konkurrens från andra samfärdsmedel

så reducerats, att den största varsamhet måste iakttagas, när fråga väcktes,

att statens järnvägar skulle ikläda sig nya förpliktelser. Beträffande statens

budget syntes motsvarande förhållanden rada. Styrelsen funné därför den dåvarande

tidpunkten icke lämplig för upptagande av förhandlingar örn villköl''

för statens övertagande av Härnösand—Sollefteå järnväg.

Icke heller syntes förutsättningar finnas för att sådana förhandlingar örn

de upptoges, skulle kunna leda till resultat, som från järnvägsstyrelsens eller,

såvitt styrelsen kunde förstå, från statsmakternas sida kunde godtagas. Bolagets

styrelse''hade som ett av sina önskemål anfört, att staten måtte övertaga aven

bolagets skulder till enskilda. Med hänsyn till de svaga af får sresultat, som

framdeles måste beräknas, även örn järnvägen bibehölles som enskild, ävensom

därtill att de inteckningar, vilka läge som säkerhet för de enskilda, lanen hade

förmånsrätt efter av staten innehavda inteckningar, kunde anförda önskemal,

därest affärsmässiga synpunkter anlades, icke till någon del tillmötesgås. Det

affärsvärde för järnvägen, som med ledning av numera berakningsbara driftsresultat

vore att räkna med, uppginge icke tillnärmelsevis ens till ett belopp,

svarande mot den statens fordran, till säkerhet för vilken inteckningar med

bästa förmånsrätt i järnvägen lämnats. Styrelsen utginge darfur och med

hänsyn till de oöverskådliga konsekvenser, sorn de affärsmässigt sett värdelösa

skuldernas övertagande skulle kunna föra med sig, fran att statsmakterna

icke skulle befinnas villiga att vid ett övertagande av Härnösand—Sollefteå

järnväg övertaga ens bolagets obligationsskuld. I värjo fall måste järnvägs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 210.

styrelsen, därest sådant övertagande dock skulle ifrågakomma, bestämt hävda,

att statens järnvägars kapitalkonto saväl för lånemedel som för annat kapital

lämnades opåverkat därav. Någon frivillig överenskommelse om järnvägens

avträdande till staten syntes emellertid nog icke kunna träffas, såvida ej obligationslånet

infriades eller övertoges. Vore det från början tydligt, att detta

villkor ej kunde uppfyllas, sa saknades ock anledning att gå i förhandling örn

järnvägens frivilliga avträdelse till staten.

j ^ bolaget icke se sig i stand att upprätthålla trafiken å järnvägen, så

hade bolaget att träda i likvidation. Järnvägsstyrelsen, som visserligen funne

ifrågavarande järnväg äga sådan allmän betydelse, att dess fortsatta trafikering

borde säkerställas, ansage dock att med prövning av sättet huru så —

genom statens mellankomst — skulle kunna ske borde kunna anstå

till dess att det även av bolaget förutsedda likvidationstillståndet inträtt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde järnvägsstyrelsen, att

ifrågavarande framställning icke matte till någon Kungl. Maj :ts åtgärd föranleda.

Fullmäktige i riksgäldskontoret yttrade sig i ärendet den 5 november 1931

och hemställde på i huvudsak samma skäl, som i järnvägsstyrelsens förut återgivna

utlåtande anförts, att bolagets framställning ej måtte till någon Kungl.

Maj:ts åtgärd föranleda.

I anledning av vad i de avgivna utlåtandena anförts inkom järnvägsbolaget

med en skrift, däri bolaget efter en närmare utveckling i vissa avseenden av

vad bolaget förut anfört upprepade sin hemställan örn utseende av underhandlingsdelegerade.

Genom beslut den 4 december 1931 har Kungl. Majit uppdragit åt järnvägsstyrelsen

samt anmodat fullmäktige i riksgäldskontoret att gemensamt efter

den utredning, som kunde finnas erforderlig, med bolaget upptaga förhandlingar

örn statens övertagande av bolagets järnväg, därvid skulle iakttagas, att

köpeskillingen ej finge överstiga statens fordran på grund av statslån för järnvägens

anläggning, ävensom att till Kungl. Majit inkomma med det förslag,

vartill förhandlingarna kunde giva anledning.

De förhandlingar, som med anledning av Kungl. Majlis sålunda meddelade

beslut förts mellan ombud för järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige, å

ena sidan, samt representanter för bolaget och dess övriga större fordringsägare,

Härnösands stad och Aktiebolaget Svenska handelsbanken, å den andra,

hava resulterat i ett den 17 december 1931 upprättat förslag till villkor för

statsinlösen av ifrågavarande järnväg, som sedermera godkänts å extra stämma

den 25 januari 1932 med delägarna i järnvägsbolaget samt den 26 i samma

månad av bolagets nyssnämnda båda fordringsägare.

I särskilda skrivelser den 18 respektive den 19 februari 1932 hava fullmäktige

i riksgäldskontoret och järnvägsstyrelsen anmält det sålunda framkomna

förhandlingsresultatet samt yttrat sig örn detsamma. Vid järnvägsstyrelsens

skrivelse hava fogats nyssnämnda förslag till inlösningsvillkor jämte motivering,

beräkning av inkomster och utgifter å järnvägen efter dess förstatligande

samt en inom järnvägsstyrelsen utarbetad promemoria angående komplette
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 210.

7

rings- och förstärkningsarbeten å järnvägen efter införlivande med statens järnvägar.

Förslaget till inlösningsvillkor har följande innehåll:

Järnvägsbolaget överlåter till staten sin järnväg melian Härnösand och Sollefteå

med rullande materiel och vad i övrigt till järnvägen hörer ävensom alla

sina övriga tillgångar, på följande villkor:

1. Ovannämnda egendom tillträdes av staten den 1 juli lJo2.

2. Staten övertager bolagets å tillträdesdagen befintliga skulder och övriga

förbindelser, med undantag av skulden för bolagets obligationslån samt skulderna

till Härnösands stad och aktiebolaget Svenska handelsbanken; dock äger

Handelsbanken att i avräkning å sin fordran hos järnvägsbolaget av staten a

tillträdesdagen utbekomma ett belopp av 62 000 kronor.

3. Det åligger järnvägsbolaget att å tillträdesdagen till kungl, järnvägssty
relsen

överlämna alla järnvägen besvärande inteckningar utom den, som beviljats

till säkerhet för statslånet och samtrafiksmedlen, eller ock att å nämnda

dag medelst gravationsbevis styrka, att järnvägen icke häftar för andra inteckningar

än för statslånet och samtrafiksmedlen. .

4. Staten förbinder sig att bestrida kostnaderna för bolagets likvidation och

UP5.1°SJärnvägen skall omedelbart efter tillträdesdagen införlivas med statens

järnvägar, och vid dessa gällande taxor och föreskrifter skola utan inskränkning

tillämpas på järnvägen. .

6. Beträffande järnvägsbolagets personal och pensionärer skola samma bestämmelser

tillämpas som tidigare meddelats vid statens övertagande av andra

enskilda järnvägar, senast Norra Södermanlands järnväg.

7. Järnvägsbolaget äger ej att använda sina kontanta tillgångar för andra

ändamål än järnvägsdriftens normala uppehållande. Ej heller må bolaget anställa

personal i stället för avgående sådan.

Ur statens förhandlingsdelegerades motivering till detta förslag må här åter
-

givas följande:

Bolagets skulder utöver statslånet kunna lämpligen indelas i fyra huvudslag,

vilka jämte på dem enligt balansräkning vid 1930 års utgång fallande belopp

äro:

Obligationslån, av vilka vid 1930 års utgång kvarstod

oinlöst ett belopp av................

Reversskulder till Härnösands stad och A.B. Svenska handelsbanken

....................

Samtrafiksmedel....................

Växelskulder m. fl. till driften hänförliga skulder ■ ■ ■ •

Summa egentliga skulder 1 219 460 28 3

486 000 kronor

582 403‘20 3

114 825‘42 »

36 231‘66 »

Obligationerna till bolagets obligationslån innehavas enligt uppgift samtliga

av Härnösands stad och A.-B. Svenska handelsbanken, till vilka jämväl bolagets

reversskulder äro ställda. Stadens och bankens ombud vid förhandlingarna

hava med hänsyn till det av Kungl. Maj:t givna direktivet och bolagets svaga

ekonomiska ställning funnit sig försatta i sadant tvångsläge, att de för sin del

ansett sig böra tillstyrka, att staten må övertaga järnvägen utan att samtidigt

övertaga bolagets obligationslån eller, med visst i det följande angivet undantag,

dess reversskulder. Av Härnösands stad och Svenska handelsbanken innehavda

fordringar i obligationer och reverslån skulle härvid avskrivas. Emellertid

erinrades, att Svenska handelsbanken, där järnvägsbolaget hade sina rörelsemedel

innestående, för denna skuld hade kvittningsrätt mot förfallen ford
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

rall å reverskontot. Från denna sin rätt kunde banken icke utan vidare avstå.

Järnvägsbolagets till betalning förfallna skuld till banken å nämnda konto uppgick

vid dagen för förhandlingarna till cirka 62 000 kronor, och ett häremot

ungefär svarande belopp innestod samma dag å bolagets checkräkning i banken.

Då banken när som helst genom spärrning kunde förhindra bolaget att disponera

berörda belopp, ville man som villkor för bankens avstående i övrigt från

sina fordringar å bolaget göra anspråk på, att sagda innestående belopp överlämnades

till banken vid järnvägens avträdande till staten.

Järnvägsbolaget är genom en i kontrakt angående reverslånen intagen bestämmelse

skyldigt att, så länge någon del av lånen är obetald, hos banken insätta

alla inflytande medel, i den mån de ej behöva tagas i anspråk för bolagets

löpande utgifter. I banken å förhandlingsdagen innestående belopp var lägre

än som motsvarande dag under andra månader plägat i banken innestå av järnvägsbolagets

rörelsemedel. Under anförda förhållanden hava vi funnit bankens

berörda anspråk kunna godkännas.

Sam trafikmedlen utgöras av andra järnvägar tillhöriga fraktinkomster, vilka

ännu icke blivit i avräkningsväg fördelade. De äro sålunda till sin natur snarare

omhänderhavda medel än skuld i egentlig mening. Största fordringsägare

beträffande järnvägens samtrafiksmedel äro statens järnvägar. Från järnvägsbolagets

sida har framhållits angelägenheten, att staten vid övertagande av järnvägen

även övertager bolagets ansvar för omhänderhavda samtrafiksmedel. Att

Härnösands stad eller annan skulle övertaga sådant ansvar vore uteslutet. Samtrafiksnämnden

hade emellertid yrkat, att bättre säkerhet skulle ställas för

ifrågavarande medel än den nuvarande, vilken endast utgöres av inteckningar i

bolagets järnväg med förmånsrätt efter dem, vilka ligga som säkerhet för statslån,

obligationslån och reversskuldcr. Fara förelåge, att verkställande förvaltningen

för järnvägs,raas godssamtrafik skulle, då sådan bättre säkerhet icke

kunde anskaffas, komma att avstänga järnvägen från uppbörd av samtrafiksmedel,

varav avsevärda svårigheter skulle följa. Romme i förslaget till uppgörelse

att intagas en bestämmelse, att staten vid övertagandet av järnvägen

även övertoge bolagets saintrafiksskuld. kunde man emellertid förvänta, att verkställande

förvaltningen läte sig tills vidare nöja med nuvarande säkerhet.

Berörda fråga torde böra prövas i samband med den, huru skall förfaras

med dels den järnvägens egendom, som ej tillhör järnvägsfastigheten, och dels

järnvägens hittills ej berörda skulder.

Enligt förordningen deli 15 oktober 1880 anses såsom tillhörigheter till den

fasta egendomen, d. v. s. själva järnvägen, för dess drift anskaffad, under järnvägarnas

värjo varande lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd. Endast rörande

villkoren för övertagande av järnvägen med tillhörigheter har av Kungl.

Majit direktiv lämnats. Inteckningar i järnvägsegendomen ligga ock som säkerhet

för statslånet. Den egendom, över vilken bolaget i övrigt förfogar, samt

dess fordringar och disponibla penningmedel utgjordes vid 1930 års utgång enligt

bolagets balansräkning av:

Kronor

Aktier i Ostkustbanans a.-b., nom. 33 300 kr.......... 1._

Automobilrörelsen...................... 25 561.30

Diverse fordringar...................... 1 123.40

Checkräkning i A.B. Svenska handelsbanken.......... 66 040.17

Uppbördskonto och kassabehållning.............. 26 704.60

Summa 119 430.63

Avdrages o<äet belopp av 62 000 kronor, som Svenska handelsbanken skulle

äga att behålla, kvarstår en bokförd tillgång, ej hörande till järnvägen, av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

9

57 430 kronor, varav emellertid det för automobilrörelsen bokförda beloppet måhända

överstiger ifrågavarande egendoms verkliga värde.

Den till järnvägen ej hänförliga egendomen samt fordringar och penningmedel

kunna sägas å balansräkningens skuldsida motsvaras av förenämnda samtrafiksmedel

och diverse skulder å tillsammans 151057 kronor. Av sistnämnda

belopp belöpte 114 825 kronor på samtrafiksmedel; det återstående till diverse

skulder hänförliga beloppet, 36 232 kronor, hade till största delen vid dagen

för förhandlingarna blivit guldet. Såvitt av den dåvarande ställningen kan

dömas angående förhållandena å en blivande avträdesdag, torde sålunda de utanför

järnvägen liggande tillgångarna efter avdrag av de 62 000 kronor, som

skulle tillkomma Svenska handelsbanken, täcka utom bolagets diverse skulder

även en icke oväsentlig del av bolagets skuld för samtrafiksmedel. Enligt verkställd

utredning torde statens järnvägars andel i samtrafiksmedlen uppgå till

omkring 80 procent.

Under anförda förhållanden har synts lämpligast, att staten övertager bolagets

ansvar för samtrafiksmedlen och dess diverse skulder och som ersättning

erhåller bolagets till järnvägen ej hörande tillgångar. Vid sådant förfaringssätt

underlättas bolagets likvidation och förebygges den risk för konkurs, som

måhända kvarstår, därest den uppgörelse, som träffas, icke kommer att omfatta

bolagets samliga tillgångar och skulder.

Förslaget till villkor för statsinlösen av Härnösand—Sollefteå järnväg är

sålunda, i vad frågans ekonomiska sida angår, grundat på de av Kungl. Maj:t

givna direktiven med de modifikationer och tillägg, som enligt vad nu angivits

visat sig erforderliga. För övriga i förslaget intagna bestämmelser torde

icke tarvas någon motivering.

I sin nyssnämnda skrivelse den 19 februari 1932 anför järnvägsstyrelsen till

en början i anslutning till inledningen och de fyra första punkterna i förberörda

förslag till inlösningsvillkor i huvudsak följande:

Enligt avtalsförslaget skulle icke blott järnvägen med tillhörigheter enligt

1880 års förordning, i vilken egendom staten innehar första inteckning som

säkerhet för sin fordran, utan jämväl bolagets övriga tillgångar övertagas av

staten. Dessa senare motsvaras i viss mån av smärre, huvudsakligen till driften

hänförliga skulder, av vilka den största omfattar järnvägens uppbörd av

samtrafiksmedel. Förslaget innebär, att staten mot erhållande av till järnvägen

ej hörande tillgångar skulle övertaga betalningsansvaret för nämnda smärre

skulder. Dessa överstiga emellertid ifrågavarande tillgångar.

Järnvägsbolagets största fordringsägare, Härnösands stad och Aktiebolaget

Svenska handelsbanken, vilka enligt lämnad uppgift även inneha bolagets

samtliga utelöpande obligationer, skulle enligt avtalsförslaget, som i dessa

delar blivit av fordringsägarna godkänt, avstå från sina fordringar, banken

dock med undantag för ett belopp av 62 000 kronor.

I betraktande av de i motiveringen till inlösningsvillkoren anförda omständigheterna

torde enligt järnvägsstyrelsens mening den avvikelse från Kungl.

Maj:ts direktiv, som avtalsförslaget sålunda innebär, få anses vara av förhållandena

påkallad.

Enligt det framlagda avtalsförslaget skulle staten övertaga järnvägen med

tillhörigheter mot statslånet och likvidering av 62 000 kronor, samt, örn man

utgår från de vid årsskiftet 1930/1931 kända siffrorna, bolagets övriga tillgångar,

bokförda till 119 430 kronor, mot övertagande av betalningsansvaret

för en skuldsumma av 151 057 kronor. Av detta belopp torde omkring 50 000

kronor utgöra skuld till statens järnvägar. Anförda siffror komma att vid

ett eventuellt övertagande av järnvägen den 1 juli 1932 bliva ändrade, men

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

det finnes icke anledning antaga, att ändringarna kunna bliva av större betydelse

för bedömandet av nu föreliggande fråga.

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på de i förenämnda förslag under punkterna

5 och 6 intagna bestämmelserna rörande taxe- och personalförhållandena

samt anför härom:

I dessa punkter hava intagits motsvarande bestämmelser, som gällt vid

under senare tid företagna förvärv av enskilda järnvägar.

Mot bestämmelsen att statens järnvägars taxa vid ett statsförvärv skall omedelbart

komma till tillämpning, lärer med hänsyn till erfarenheten om att

något annat endast kan gälla någon kortare tidsfrist icke någon erinran kunna

vara att göra. Vid antagande av en sådan taxenivå inträda också betydande

taxesänkningar såväl i person- som i godstrafik, vilka komma järnvägens trafikanter

till godo och måste vara ur allmän synpunkt eftersträvansvärda. På

grund härav torde visserligen järnvägens trafik komma att i statlig regi något

ökas, men den härvid beräkningsbara inkomstökningen lärer dock icke komma

att motsvara den av taxesänkningen föranledda inkomstminskningen för tidigare

trafik. En väsentlig ytterligare försämring av järnvägens ekonomiska

slutresultat måste därför beräknas inträda, och denna skulle bliva särskilt stor,

därest icke jämväl vissa järnvägens utgifter kunde vid en förening med statens

järnvägars driftssystem nedskäras.

Ingående undersökningar, i vad mån så kan vara möjligt, hava genom järnvägsstyrelsens

försorg verkställts. Det har härvid visat sig, att den nu anställda

personalen icke blir i sin helhet behövlig i statlig regi. Järnvägsstyrelsen

måste därför, till förebyggande av allt för stora driftunderskott vid ett

eventuellt övertagande av järnvägen betinga sig möjlighet att reducera den

efter en driftsgemenskap allt för talrika personal, som har anställning vid

järnvägen. En sådan reduktion är så mycket mera nödvändig, som den övertagna

personalen i statens järnvägars tjänst efter hand beredes väsentligt ökade

löneförmåner i jämförelse med dem, som personalen nu åtnjuter eller vid järnvägens

fortsatta egenskap av enskild bana kan beräknas framdeles erhålla.

Järnvägsstyrelsen måste därför och med hänsyn till vissa andra i det följande

nämnda förhållanden kräva, att till avtalsförslagets punkt 6, vars för personalen

förmånliga huvudbestämmelse bibehålies, fogas vissa förtydliganden och restriktioner.

I anslutning till det anförda föreslår järnvägsstyrelsen följande lydelse av

punkten 6:

»Beträffande järnvägsbolagets personal och pensionärer skola samma bestämmelser

tillämpas, som tidigare meddelats vid statens övertagande av Norra

Södermanlands järnväg, varvid dock skall iakttagas:

a. att järnvägens personal under de tre första månaderna efter statens

övertagande av banan — liksom ock personal, vilken enligt mom. b. uppsäges

utan eller med rätt till förtidspension, under hela sin återstående tjänstgöringstid

— skall i tillämpliga delar vara underkastad tidigare gällande anställningsoch

lönevillkor;

b. att statens järnvägar förbehålla sig rätt att under i mom. a nämnda tid

dels jämlikt för personalen gällande avtal uppsäga sådan icke ordinarie eller

till ordinarie åren 1931—1932 befordrad personal, som befinnes vara för den

övertagna järnvägens drift i statens järnvägars regi icke erforderlig, dels mot

skälig förtidspensionering entlediga äldre personal i ordinarie befattning än

ovan angivna, som med hänsyn till antingen sjuklighet eller lyte eller ock arten

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 11

av innehavande tjänstebefattning icke lämpligen kan övertagas i statens järnvägars

tjänst;

c. att personal, som efter förloppet av i mom. a nämnda tre månader vinner

anställning enligt för statens järnvägar gällande anställnings- och lönevillkor,

skola hava att åtnöjas med sådana — mot deras löneförhållanden så vitt möjligt

svarande — befattningar, som kungl, järnvägsstyrelsen anser lämpligt

anförtro dem;

d. att den enskilda järnvägens vid statens järnvägars övertagande av densamma

i tjänst varande personal, som efter förloppet av i mom. a nämnda tre

månader icke vinner anställning enligt vid statens järnvägar gällande lönevillkor

samt banans redan pensionerade personal, ävensom pensionsberättigade familjemedlemmar

efter personal av nämnda båda kategorier icke skola få komma

i åtnjutande av andra pensionsförmåner eller understöd, frånsett dem som intill

pensionsålderns inträdande kunna komma att tillerkännas personal, som förtidspensionernas

enligt mom. b, än som skulle tillkommit vederbörande, därest

banan ej övergått i statens ägo.»

Till motivering av detta förslag anför järnvägsstyrelsen:

Genom i mom. a föreslagen bestämmelse skulle statens järnvägar beredas

tillfälle att ytterligare ingående pröva personalbehovet vid järnvägen i statlig

regi och överväga, huruvida anställning kan beredas i de särskilda fallen.

Det torde ur principiell synpunkt icke kunna anses annat än skäligt, att statens

järnvägar vid banans övertagande förbehåller sig samma rätt till uppsägning

av personalen som den, vilken nuvarande arbetsgivare avtalsmässigt äger.

Järnvägsstyrelsen har dock icke framlagt ett sa långt gående yrkande, utan

i morn. b endast velat förbehålla sig rätt att under viss kortare prövningstid

uppsäga icke erforderlig personal, som ej innehar ordinarie anställning eller

som under senaste tid vunnit sådan, samt att förtidspensionera icke erforderlig

annan ordinarie personal. Att uppsägningsrätten utsträckts även till

viss på senaste tid tillkommen ordinarie personal beror härvid på att det i ett

antal fall förekommit, att personal vid järnvägen — och detta. ä,ven så sent

som under senaste delen av år 1931 — befordrats till ordinarie tidigare än vid

statens järnvägar numera plägar äga rum. Därest anställning av olika i mom.

b anförda anledningar icke kan beredas äldre ordinarie personal,, finner, styrelsen

det vidare vara att föredraga, att sådan personal förtidspensioneras,

framför att den skall få öka statens järnvägars redan stora stock av^övertalig

och svårplacerad personal. Härvid uppkommande kostnad måste, då andra

utvägar saknas, få lov att bäras av statens järnvägar, men kostnadsbördan

bör givetvis bliva mindre på dylikt sätt, än örn berörda personal kvarstode i

tjänst. Några grunder för beräkning av de pensionsförmåner, sorn. härvid skulle

tillkomma vederbörande från statens järnvägar under tiden intill, dess han i

egenskap av delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa eller i visst fall annan

pensionskassa erhåller pension, hava dock ännu icke kunnat framläggas,

men styrelsen tänker sig, att de, på sätt beträffande trafikchefen vid Mellersta

Södermanlands järnväg i annat yttrande föreslås, skulle utgå med^ belopp, svarande

mot vederbörandes pensionsförmåner vid uppnådd pensionsålder, varvid

statens järnvägar under tiden för förtidspensionens utgående .skulle till vederbörande

pensionskassa inbetala de avgifter, som skulle ålegat järnvägen, därest

den förtidspensionerade bibehållits i tjänst.

Bestämmelsen enligt mom. c har föreslagits till klargörande av att personalen

icke alltid kan göra sig räkning på att i statens järnvägars tjänst erhålla

samma tjänsteställning, som vid den enskilda järnvägen innehafts. Innehavda

löneförmåner och icke innehavd tjänsteställning synas böra vara normgivande

vid personalens inrangering i statens järnvägars personalstat, helst som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tjenste värdet av lika benämnda befattningar vid statens och vid enskilda

järnvägar kan vara ganska olika.

De i mom d föreslagna pensionsbestämmelserna avse att förebygga anspråk

från däri avsedda pensionärer att komma i åtnjutande av dyrtidstillägg på sina

pensioner eller vissa fasta tilläggsförmåner såsom pensionstillägg och dylikt på

den grund att den järnväg, vid vilken personalen arbetat, övergått till statsbana.

Beträffande det ekonomiska resultatet av järnvägens drift i statens regi samt

nödiga åtgärder till förbättrande av järnvägen anför järnvägsstyrelsen:

Även örn viss möjlighet genom vad nyss föreslagets beredes järnvägsstyrelsen

att begränsa personalens storlek, så mäste dock utgifterna för järnvägens

drift i statlig regi bliva större än förut, beroende på dels de lönekostnadsökningar,

som följa av ändrade lönevillkor, och dels på att en tidigare uraktlåten

avsättning till förnyelsefond måste vidtagas. Noggranna utredningar, vid

vilka man räknat med en reducerad personal, hava fastställt, att så blir fallet.

Då därjämte inkomsterna, enl:gt vad förut angivits, komma att på grund av

taxesänkningar undergå minskning, så måste järnvägen, vars driftresultat även

frånsett räntor och avskrivningar för år 1931 torde bliva negativt, beräknas

komma att i statlig drift bliva starkt förlustbringande. Enligt en skrivelsen bilagd

sammanställning av beräknade inkomster och utgifter i statlig regi skulle

järnvägens drift i statens hand komma att medföra en årlig förlust av omkring

234 000 kronor.

Härvid hava inga räntor beräknats, då järnvägsstyrelsen utgår från att statens

järnvägar icke skola nödgas övertaga järnvägen på något annat villkor,

än att det i järnvägen bundna statslånet visserligen skall, till belopp, som av

fullmäktige i riksgäldskontoret anses skäligt, i statens järnvägars räkenskaper

uppföras såsom kapitalökning men härvid icke till någon del med ökning av

det enligt vedertagna normer i första hand räntepliktiga lånekapitalet. Emellertid

tarvar järnvägen för sitt iståndsättande betydande medel, vilka jämlikt

en skrivelsen bilagd, inom järnvägsstyrelsen upprättad promemoria beräknas

till ett belopp av 1 680 000 kronor. Av detta belopp falla enligt promemorian

850 000 kronor på åtgärder, vilka till möjliggörande av driftens rationalisering

behöva vidtagas för att höja järnvägens kapacitet till likvärdighet med vissa

angränsande statsbanelinjer. Efter förbättringsarbetenas genomförande skola

statens järnvägars lokomotiv kunna framföras å banan, varvid viss reducering*

av driftkostnaderna vinnes, varjämte tåghastigheten kan ökas, i samband varmed

järnvägen vinner ökad konkurrenskraft gent emot automobiltrafiken. Berörda

kapitalinvestering kan alltså anses affärsmässig och synes böra kunna ske

genom anslag av räntepliktiga lånemedel. Vid nyssnämnda inkomst- och utgiftsberäkningar

har emellertid räknats med en rationaliserad drift, varför räntekostnaden

för ifrågavarande lånekapUal, efter 4-5 procent uppgående till

38 250 kronor, bör tilläggas förut angivna driftförlust.

Återstående kostnadsbelopp, beräknat till 830 000 kronor, faller åter på sådant

järnvägens iståndsättande, som tarvas på grund av förut eftersatt underhåll

och som under normala förhållanden bör bekostas av trafikmedel. Anslag

av lånemedel för ifrågavarande kostnaders bestridande böra alltså härvid

icke ifrågakomma. Principiellt riktigast vore enligt järnvägsstyrelsens uppfattning,

att anslag av andra statsinkomster härtill bleve beviljade, men då

detta vid nuvarande, i varje fall så ansträngda budgetläge väl icke gärna kan

ske, återstår endast den möjligheten, att statens järnvägar vid ett eventuellt

statsförvärv själva övertaga den del av kostnaden för järnvägens iståndsättande,

som faller på uppskjutet underhåll. För att emellertid i så fall berörda

kostnad icke skall i allt för hög grad belasta visst års affärsresultat för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

13

statens järnvägar, har järnvägsstyrelsen härvid tänkt sig tillgripa en i tidigare

liknande fall använd utväg, nämligen att kostnaden bokföringsmässigt förskotteras

av statens järnvägars rörelsemedel, och lämnat förskott amorteras av

trafikmedel — för banavdelningen driftkostnadsstat — under ett antal år.

Förfares på så sätt, ökas emellertid för vissa år framåt den årliga driftförlusten

av Härnösandsbanan i statlig regi. Med bortseende från denna eventuellt tillkommande

kostnad av tillfällig karaktär, beräknas sålunda den sammanlagda

årliga driftförlusten och räntekostnaden för Härnösandsbanan i statlig

regi till omkring 272 000 kronor.

Slutligen anför järnvägsstyrelsen:

Därest järnvägsstyrelsen ägde affärsmässig handlingsfrihet och kunde få bedöma

frågan örn Härnösandsbanans införlivande med statsbanenätet endast efter

vad för statens järnvägar och för dess trafikanter vore förmånligt, skulle

järnvägsstyrelsen, med förestående beräknade negativa affärsresultat tor ögonen,

givetvis bestämt avstyrka det ifrågasatta statsförvärvet, Styrelsen befinner

sig emellertid i stället i ett tvångsläge. Redan i det yttrande, som styrelsen

den 26 oktober 1931 avgivit i anledning av Härnösandsbanans hembjudan till

staten, har styrelsen uttalat, att ifrågavarande järnväg måste anses äga sådan

allmän betydelse, att dess fortsatta trafikering måste säkerställas, och härför

fordras tydligen statens mellankomst. Ifrågasättas kunde då möjligen, att sådan

skedde i form av ekonomiskt stöd åt järnvägsbolaget, som dock härvid

icke kunde begränsas till enbart avskrivning av statslån och statslåneräntor,

utan nog måste utsträckas till även kontanta driftkostnadsunderstöd av varierande

och svårkontrollerbar storlek. En tilldelning av sådana torde i varje

fall också få väntas medföra svåröverskådliga konsekvenser beträffande andra

järnvägar, vilka jämväl äro i ekonomiskt betryck. Främst torde böra beaktas,

att järnvägen först i statens hand kan komma att erbjuda nödig trygghet och

jämnhet i driftsförloppet och med hänsyn till inträdande lättnader i taxehänseende

m. m. för trafikområdet kan bliva till beståndande och större gagn.

Järnvägens införlivande i statsbanenätet, i vilket det skulle utgöra en naturlig

förbindelseled till havet för vidsträckta, numera med statsbanor utrustade

områden, torde därför få anses utgöra den bästa lösningen för en statens hjälpaktion.

Under anförda förhållanden och då järnvägsbolagets ^största enskilda

fordringsägare under förutsättning av ett statsförvärv avstå från att göra

sina fordringsanspråk gällande, ser sig styrelsen nödgad att finna sig i järnvägens

inkorporering i statens järnvägsnät, trots därav följande, låt vara relativt

ej alltför betydande, försämring i statens järnvägars ekonomiska ställ
niIyid

järnvägens övertagande enligt avgivet förslag till avtal kommer visserligen

staten att, även örn av järnvägsstyrelsen yrkade modifikationer beträffande

personalförhållandena införas, få övertaga järnvägen med större till

densamma knutna förpliktelser särskilt beträffande personalen än som vöre

behövligt, därest järnvägen vid konkursauktion inropades för statens räkning.

Då emellertid förfaringssättet härvid anknyter till tidigare praxis och icke

strider mot av Kungl. Majit givna direktiv, vill styrelsen häremot icke göra

någon erinran, utan får tillstyrka, att det av förhandlingsmännen framlagda

och av övriga parter godkända avhildörslaget. av Kungl. Majit biträdes, dock

endast under förutsättning, att de av styrelsen yrkade tilläggen till punkt 6 i

avtalsförslaget bliva av Kungl. Majit beaktade.

1 anslutning till vad järnvägsstyrelsen sålunda yttrat anföra fullmäktige i

riksgäldskontoret i sin förut nämnda skrivelse den 18 februari 1932 följande:

Fullmäktige anse sig kunna instämma i vad järnvägsstyrelsen anfört i fråga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds proposition nr 210.

om inledningen oell punkterna 1—4 i avtalsförslaget och finna sålunda de föreslagna

avvikelserna från Kungl. Maj:ts direktiv för underhandlingarna vara

fullt motiverade av föreliggande förhållanden.

Avtalsförslagets punkt 5 har ej heller givit fullmäktige anledning till någon

erinran.

Vid förhandlingarnas inledande förutsatte fullmäktige, att beträffande Härnösand—Sollefteå

järnvägsaktiebolags personal och pensionärer skulle tillämpas

samma bestämmelser, som tidigare meddelats vid statens övertagande av

andra enskilda järnvägar, senast Norra Södermanlands järnväg. Med förmälan,

bland annat, att den vid järnvägen anställda personalen ej i sin.helhet kommer

att bliva behövlig efter statens övertagande av järnvägen har järnvägsstyrelsen

emellertid föreslagit, att till avtalsförslagets punkt 6, avfattad i enlighet

med vad förut angivits, skola fogas vissa förtydligande och inskränkande

bestämmelser. Fullmäktige, som anse sig sakna anledning att ingå i närmare

prövning av denna fråga, vilja endast uttala, att, då införandet av berörda

kompletterande bestämmelser utgöra ett bestämt krav från järnvägsstyrelsens

sida, fullmäktige ej vilja motsätta sig detsamma.

Under uttalande av att järnvägens drift i statens hand kommer att medföra

en betydande årlig förlust, även örn någon ränta ej beräknas, har järnvägsstyrelsen

förklarat sig utgå från, att det i järnvägen bundna statslånet visserligen

skall till belopp, som av fullmäktige i riksgäldskontoret anses skäligt, i

statens järnvägars räkenskaper uppföras såsom kapitalökning, men ej medföra

ökning av det enligt vedertagna normer i första hand räntepliktiga lånekapitalet.

I detta avseende vilja fullmäktige erinra örn, att vid statsförvärv

av enskilda järnvägar under de senaste åren bestämts, att regleringen mellan

allmänna järnvägslånefonden och statens järnvägars fond skulle ske på så sätt,

att från den förra fonden till den senare skulle överföras ett belopp, motsvarande

statens kvarstående kapitalfordran för respektive bolags lån. Så bör

enligt fullmäktiges mening ske även i nu förevarande fall och statens kvarstående

kapitalfordran hos Härnösand—Sollefteå järnvägsaktiebolag, 1 543 171

kronor 64 öre, alltså överföras till statens järnvägars fond. Senaste gången en

dylik överflyttning ägde rum, nämligen år 1931 i fråga om Norra Södermanlands

järnväg, bestämdes tillika, att viss del av statens kapitalfordran efter ett

antal år skulle i järnvägsstyrelsens räkenskaper överföras till lånekapital. I nu

ifrågavarande fall kunde måhända ifrågasättas en liknande anordning eller

ock att spörsmålet om eventuell framtida förräntning av någon del av statskapitalet

i järnvägen tills vidare hålles öppen och upptages till avgörande framdeles.

Med hänsyn till osannolikheten att järnvägen inom överskådlig tid

skall bliva i stånd att förränta ens någon del av däri nedlagt kapital, anse sig

fullmäktige emellertid ej böra framställa något yrkande i sådan riktning.

Fullmäktige hava ej något att erinra mot, att av det enligt järnvägsstyrelsens

beräkning för iståndsättande av järnvägen Härnösand—Sollefteå erforderliga

beloppet, 1 680 000 kronor, 850 000 kronor, avseende åtgärder för rationalisering

av driften för höjande av järnvägens kapacitet till likvärdighet med

vissa angränsande statsbanelinjer, beviljas genom anslag å riksstaten av lånemedel

samt att återstående 830 000 kronor förskotteras av statens järnvägars

rörelsemedel och under ett antal år amorteras av trafikmedel.

I betraktande av vad järnvägsstyrelsen anfört i fråga om det beräknade

ekonomiska resultatet av driften å järnvägen efter dess införlivande med statens

järnvägar hade även fullmäktige givetvis helst sett, att något statsförvärv

ej behövt ifrågakomma. Då emellertid bolagets ekonomiska ställning är

sådan, att fortsatt enskild drift synes utesluten och järnvägen enligt järnvägsstyrelsens

uttalande äger sådan allmän betydelse, att dess fortsatta trafikering

måste säkerställas, torde det ej finnas någon annan utväg än att järnvägen för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

15

värvas av staten och införlivas med statens järnvägar. Beslutas ej statsförvärv

nu, kommer järnvägsbolaget att nödgas träda i konkurs, varvid riksgäldskontoret

för bevakande av statens intecknade fordran för statslånet måste för

statens räkning inropa järnvägen å exekutiv auktion.

Med anledning av vad järnvägsstyrelsen i sin skrivelse anfört beträffande

järnvägens personal och pensionärer samt styrelsens i anslutning därtill framställda

förslag till ändring av inlösningsvillkoren har järnvägsbolagets styrelse

vid sammanträde den 29 februari 1932 gjort följande uttalande:

Styrelsen finner det av kungl, järnvägsstyrelsen yrkade tillägget till det

redan överenskomna avtalsförslaget kunna medföra ytterst menliga konsekvenser

för en del av den vid järnvägen anställda personalen. Härmed skulle ock

den stora arbetslöshet, som för närvarande i så hög grad betungar såväl Härnösands

stad som Ädalskommunerna, ytterligare ökas. Styrelsen vill därför

uttala det önskemålet att, därest det ändrade förslaget till överenskommelse

ändock fastställes, avskedande av personal måtte ske endast i de fall, där kungl,

järnvägsstyrelsen finner sådant absolut ofrånkomligt, samt i varje fall med

allra största varsamhet och att särskild hänsyn därvid fagers till extra linjejiersonal

och verkstadsarbetare, som under en lång följd av år tjänstgjort hos

järnvägen, ävensom till familjeförsörjare samt sådana befattningshavare, som

skaffat sig egna hem och för dessa satt sig i skuld. Med hänsyn till nu rådande

stora svårigheter för personalen att på annat verksamhetsområde förskaffa sig

utkomstmöjlighet vill styrelsen hemställa, att den i punkt a. av kungl, järnvägsstyrelsens

ändringsförslag upptagna tiden av tre månader för all personals

kvarstannande måtte för den personal, som avskedas utan förtidspensionering,

utsträckas till om möjligt tolv månader, så att icke denna personal bliver ställd

utan arbete under nästkommande vinter.

Under framhållande av dessa önskemål anser sig järnvägsbolagets styrelse

emellertid för sin del nödd och tvungen att icke motsätta sig det av kungl,

järnvägsstyrelsen föreslagna tillägget till det förut preliminärt antagna förslaget

till överenskommelse.

I yttrande den 26 februari 1932 hava Härnösands stadsfullmäktige härutinnan

anfört, bland annat, följande:

Få städer i landet, om ens någon, torde haft att vidkännas så stora ekonomiska

uppoffringar för erhållande av järnväg som Härnösands stad. Stadens

kostnader för ifrågavarande bana uppgå i runt tal till 2 500 000 kronor. Det

synes därför stadsfullmäktige icke vara med rättvisa och billighet förenligt

att, i enlighet med kungl, järnägsstyrelsens förslag, frångå den praxis, som

hittills gällt vid statens övertagande av andra enskilda järnvägar, senast Norra

Södermanlands järnväg.

I det preliminära avtal, som uppgjorts av delegerade tor bland andra kungl,

järnvägsstyrelsen, har också enighet vunnits därom, att järnvägsbolagets personal

och pensionärer icke skulle komma i ogynnsammare ställning än personal

vid annan av staten tidigare övertagen järnväg. Därest de föreslagna tillläggsbestämmelserna

komina att antagas, skullo detta för Härnösands stads

vidkommande medföra vittgående konsekvenser. Härigenom skulle staden, som

sedan många år tillbaka har mycket stor arbetslöshet, utöver förenämnda redan

havda kostnader få vidkännas ökad arbetslöshet i den mån här mantalsskriven

järnvägspersonal komme att avskedas. Stadsfullmäktige kunna därför icke

anse några skäl tala för bifall till det av kungl, järnvägsstyrelsen gjorda tor
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

slaget om ändring av det förut uppgjorda preliminära avtalet såvitt detsamma

berör järnvägsbolagets personal.

Skulle emellertid vad stadsfullmäktige här anfört icke komma att vinna

Kungl. Maj:ts beaktande vid ärendets avgörande, vilja stadsfullmäktige dock,

med hänsyn till förhandenvarande förhållanden, för sin del godkänna de föreslagna

tilläggsbestämmelserna under uttalande av den förvissningen, att Kungl.

Majit i varje fall kommer att taga all den hänsyn till stadens och järnvägspersonalens

bästa, som omständigheterna medgiva.

Aktiebolaget Svenska handelsbanken har för sin del icke haft något att erinra

mot järnvägsstyrelsens förslag till ändring i inlösningsvillkoren men har

uttalat den förhoppningen, att oavsett de vidtagna ändringarna personalens

intressen i största möjliga utsträckning bliva tillgodosedda.

Slutligen hava representanter för personalen vid Härnösand—Sollefteå järnväg

beträffande järnvägsstyrelsens ändringsförslag anfört i huvudsak:

De mest vägande orsakerna till järnvägsföretagets iråkade belägenhet i

ekonomiskt avseende, nämligen Ostkustbanans tillkomst, omnibusskonkurrensen

och trafikavledningen, hade företrädesvis och till mycket övervägande del

tillkommit genom statens egna dispositioner, varöver företagets ledning icke

haft någon möjlighet att inverka. Då härigenom uppkommit visst nödtvång

för staten att med det egna järnvägsnätet införliva nämnda företag,

hade den i företaget anställda personalen trott sig äga skälig anledning förvänta,

att i fråga örn sin utkomst i fortsättningen inom järnvägsdriften bliva

föremål för enahanda omsorger, som vid tidigare skedda överföranden i statens

ägo av enskilda järnvägsföretag i berörda avseende befunnits skäliga och

lämpliga. Med allmän tillfredsställelse hade personalen också funnit ådagalagt,

att statsmakternas representanter, vartill i detta avseende hänfördes jämväl

dem, som å järnvägsstyrelsens vägnar förhandlat örn banans övertagande,

med välvilja och förståelse funnit denna förväntan rimlig. Åtskilliga av de i

ursprungliga villkorsförslaget intagna bestämmelserna utgjorde resultatet av

kompromisser, varvid av personalombuden framförda önskemål i en betydande

utsträckning måst underordnas den starkare partens intressen, men då personalen

likväl funnit ifrågavarande bestämmelser för sin del antagliga, hade

detta skett med tillbörligt beaktande av den belägenhet, vari personalen kommit

genom banföretagets iråkade obestånd. Personalombuden och därmed jämväl

personalen i övrigt hade haft all anledning förmoda, att den sålunda träffade

överenskommelsen skulle oförändrad tillvinna sig statsmakternas gillande.

Då järnvägsstyrelsen funnit sig böra tillstyrka Kungl. Majit att vid planerat

övertagande av Härnösand—Sollefteå järnväg föreskriva tillämpning

av helt andra principer än dem, som tidigare i sådant avseende ägt tillämpning,

ville personalen i anledning av nämnda förslag inför Kungl. Maj :t giva uttryck

för sin stora oro och allvarliga bekymmer.

Personalens representanter hemställa, att övertagande av Härnösand—Sollefteå

järnväg må genomföras i enlighet med de bestämmelser, som finnas intagna

i förberörda, den 17 december 1931 upprättade förslag till inlösningsvillkor.

Riksräkenskapsverket har avgivit utlåtande den 29 februari 1932 och däri

beträffande regleringen mellan allmänna järnvägslånefonden och statens järnvägars

fond samt i fråga örn sättet för anskaffande av medel för iståndsättande

av den till inköp föreslagna järnvägen anfört följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

17

I förstnämnda fråga vill riksräkenskapsverket hänvisa till den principiella

uppfattning ämbetsverket utvecklat i utlåtanden den 27 januari 1931 angående

reglering av Norra Södermanlands järnvägsaktiebolags skuldförhållanden

till staten och den 28 maj 1931 angående reglering av kapitalöverflyttningar

mellan statens myndigheter. I enlighet med den i utlåtandena angivna ståndpunkten,

vilken ståndpunkt riksräkenskapsverket alltjämt vidhåller, böra vid

nu ifrågavarande överflyttning av statskapital från riksgäldskontoret till statens

järnvägar de i statens järnvägars fond redovisade kapitaltillgångarna ej

uppskrivas med högre belopp än som motsvarar den berörda järnvägens allmänna

affärsvärde. Med tillämpande härav och under hänvisning till järnvägsstyrelsens

beräkning rörande järnvägens framtida avkastningsförmåga synes

järnvägen i statens järnvägars räkenskaper lämpligen böra upptagas till ett

belopp av förslagsvis 100 000 kronor, och bör detta belopp hänföras till annat

kapital än lånemedelskapital.

Ehuru den av riksräkenskapsverket hävdade uppfattningen tidigare blivit

av riksdagen underkänd och även örn från statens järnvägars synpunkt det ansetts

betydelselöst, med vilket belopp det icke förräntningsbara kapitalet ingår

i verkets bokföring, måste riksräkenskapsverket anse det vara sin plikt att ånyo

framhålla, att den allmänna ståts-bokföringen blir direkt felaktig och missvisande,

örn i densamma införas värden, som konstaterats icke äga något materiellt

underlag.

Täckning av den i samband med statens förvärv av den nu ifrågavarande

järnvägen å allmänna järnvägslånefonden redovisade lånemedelsförlusten torde

—• såsom också riksgälds fullmäktige synas förutsätta — böra ske genom anlitande

av fonden för statsskuldens amortering.

Vad därefter angår anskaffningen av de medel, som erfordras för järnvägens

iståndsättande och som av järnvägsstyrelsen beräknats till 1680 000 kronor,

vill riksräkenskapsverket såsom sin mening uttala, att medlen såsom hänförande

sig till investering av nytt kapital i järnvägen böra anvisas- å riksstaten. Att

i enlighet med järnvägsstyrelsens förslag låta täcka en del av det erforderliga

medelsbehovet med anlitande av trafikmedel och. sålunda genom innehållande

under kommande år av vinstmedel tillföra statens järnvägar nytt kapital strider

direkt mot de budgettekniska principer, som genom 1911 års budgetrefonn blivit

fastslagna.

Enär järnvägen jämväl efter verkställd ny kapitalinvestering beräknas icke

lämna något driftöverskott för förräntning av det nytillkomna kapitalet, ^bör

berörda anslag anvisas att i sin helhet utgå av andra statsinkomster än lånemedel.

Skulle i rådande ansträngda budgetläge täckning för anslaget icke kunna

erhållas genom skattebudgetens löpande inkomster, torde med hänsyn till

föreliggande omständigheter en naturlig utväg vara, att för ändamålet erforderligt

belopp tages i anspråk från fonden för statsskuldens amortering, vilket

belopp alltså bör redovisas över budgeten.

Till följd av remiss har järnvägsstyrelsen den 11 mars 1932 ånyo yttrat sig

i ärendet. Järnvägsstyrelsen anför därvid till en början beträffande personalfrågan

:

I sitt yttrande den 19 februari 1932 hade järnvägsstyrelsen, örn ock med

tvekan och ställd inför ett tvångsläge, tillstyrkt visst av utsedda förhandlingsmän

framlagt förslag till villkor för statsinlösen av Härnösand—Sollefteå

järnväg, dock endast under förutsättning att vissa av styrelsen yrkade tillägg

till punkt 6 i avtalsförslaget bleve av Kungl. Majit beaktade.

övriga i berörda avtal deltagande parter hava numera genom särskilda beslut

var för sig biträtt de av styrelsen äskade ändringarna, varför hinder icke

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sami. 177 haft. (Nr 210.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 210.

möter, att beslut från statsmakternas sida fattas örn Härnösand—Sollefteå

järnvägs inköp av staten och införlivande med statens järnvägar på de av järnvägsstyrelsen

yrkade villkoren.

Emellertid hava av sagda parter vissa önskemål härvid uttalats. I anledning

av dessa önskemål, vilka samtliga utgå från billighetshänsyn, vill styrelsen

till en början erinra, att styrelsen, ehuru ett avskedande av personal i större

utsträckning vore ur driftsekonomiska skäl motiverat och de för personalen nu

gällande avtalen stadga rätt till uppsägning för all personal, dock icke krävt

rätt till uppsägning av annan personal än icke ordinarie sådan eller till ordinarie

åren 1931—1932 befordrad personal, som befinnes vara för den övertagna

järnvägens drift i statens järnvägars regi icke erforderlig. Hedan härav torde

få anses framgå, att styrelsen vid den personalinskränkning, som vid järnvägens

förvandling till statsbana är ofrånkomlig, vill framgå med varsamhet

och visa nödig hänsyn till personalens intressen. Givetvis kommer järnvägsstyrelsen

också att vid tillämpningen av i mom. b till punkt 6 föreslagna tillläggsbestämmelser

taga den hänsyn till personalens personliga förhållanden,

som kan vara med styrelsens ansvar förenligt, men det kan icke vara lämpligt

att härvid binda sig vid vissa på individuella hänsyn grundade normer, på sätt

av Härnösandsbanans styrelse ifrågasatts.

Beaktas må ock, att den extra linjepersonal med flera, som nu har fast anställning,

torde, i mån personliga förutsättningar finnas, en tid framåt kunna

beredas arbete som banarbetare under åtminstone stora delar av året vid de

omfattande kompletterings- och ändringsarbeten, som äro behövliga för att

sätta banan i stånd och giva den en mot närmast liggande statsbanelinjes svarande

kapacitet. Beträffande verkstadspersonalen har från järnvägens sida

uppgivits, att densamma tillförsäkrats viss pension vid avsked. I mån för den

enskilda järnvägen bindande sådana bestämmelser finnas, bliva de ock bindande

för statens järnvägar. Vid anförda förhållanden synes icke finnas anledning

att, på sätt bolagsstyrelsen ifrågasatt, under ett helt år kvarhålla i fast anställning

sådan personal, som styrelsen finner böra uppsägas. Enligt gällande

avtal är uppsägningstiden för extra personal begränsad till en månad. Redan

utsträckningen till minst tre månader innebär sålunda en betydande förmån.

Längre kan ej vara lämpligt utsträcka tiden.

Styrelsen får slutligen fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att några

önskemål icke uttalats om ändrad lydelse av momenten c och d i styrelsens

tilläggsförslag.

Från järnvägens personal har till Kungl. Maj:t ingivits en skrivelse, vari

personalen under framförande av den uppfattningen, att Härnösandsbanans

iråkade obestånd föranletts av vissa statliga åtgärder och att det av vissa

statsmyndigheters förhandlingsmän biträdda förslaget till överenskommelse

örn villkor för Härnösandsbanans avträdande till staten borde få gälla, hemställt

örn antagande av detta förslag i oförändrat skick. I anledning härav

får styrelsen anföra följande.

Kungl. Majit har i brev av den 4 december 1931 lämnat det direktivet, att

statens köpeskilling för Härnösand—Sollefteå järnväg ej må överstiga statens

fordran på grund av lämnade statslån, varvid alltså förutsattes, att enskilda

fordringsägare i företaget skulle utan ersättning avstå från sina fordringar.

Kungl. Majit har härmed beträffande det i järnvägen insatta kapitalet på förhand

underkänt eventuella anspråk på ersättning på grund av skada, som företaget

kan hava lidit genom Ostkustbanans tillkomst m. m. Häri hava berörda

fordringsägare nödgats finna sig. Det torde vara tydligt, att järnvägens Personal

med vida mindre rätt än järnvägens fordringsägare kan göra anspråk

på ersättning av nämnda art. Det kan icke finnas fog för, att statens järnvägar

skola vid banans övertagande nödgas underhålla en obehövlig personal

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

19

av det skäl, att staten lämnat bidrag till byggande av Ostkustbanan, eller av

andra anförda anledningar.

Det förslag till avtal, som av utsedda förhandlingsmän utarbetats, har vidare

icke den karaktär, som personalen önskar giva detsamma. Några »grundliga

detaljundersökningar eller uttömmande överläggningar» angående de r

avtalsförslagets punkt 6 intagna personalbestämmelserna förekommo vid angående

avtalsförslaget förda förhandlingar icke. Med förhandlingarna avsågs

vid detta tillfälle i främsta rummet att få sådan uppgörelse till stånd, varigenom

fordringsägare i järnvägsbolaget vid en statsinlösen avstode fran sina fordringar.

Av statens järnvägars förhandlingsman uttalades i personalfrågan

endast, att han, som icke kunde ingå i svaromål på från personalens ombud

gjorda detaljfrågor, utgick från förutsättningen, att personalens intressen

skulle tillgodoses på sätt vid liknande statsförvärv varit brukligt, och punkten

6 avfattades i enlighet härmed. Närmare utredningar rörande personalförhållandena

kunde först längre fram vidtagas. Det visade sig då, att järnvägspersonalen

i statsdrift kunde väsentligt begränsas, och vissa tillägg till

avtalsförslagets punkt 6 blevo då nödvändiga. Då personalen gör gällande, att

ett ryggande av avtalsförslaget ej bör tillåtas, synnerligast som den i ämnet

träffade uppgörelsen måste anses grundad på åtminstone, moraliskt ansvar för

ömsesidigt respekterande av överenskommelsen ifraga, intar personalen, som

ju dock ej är avtalsslutande part och väl alltså icke har någon talan, en annan

ståndpunkt än de avtalsslutande själva. För dem samtliga har det tydligen

stått klart, att det vid berörda förhandlingar utarbetade avtalsförslaget icke

vore på något sätt bindande för förhandlingsmännens uppdragsgivare.

Styrelsen får, under hänvisning i övrigt till vad i det föregående uttalats i

anledning av från järnvägsbolagets styrelse med flera framförda önskemål

örn hänsynsfull tillämpning av tilläggsbestämmelserna till. punkt 6, hemställa,

att personalens yrkanden icke må till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Av fullmäktige i riksgäldskontoret den 18 februari 1932 avgivet yttrande

har ej, yttrar styrelsen vidare, givit anledning till uttalande av järnvägsstyrelsen,

som sålunda biträder fullmäktiges uppfattning, att vid Härnösandsbanans

införlivande med statens järnvägar ett belopp av 1 543 171 kronor 64 öre överföres

till statens järnvägars fond och i statens järnvägars räkenskaper härvid

upptages under rubrik »annat kapital».

I anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört i fråga örn sättet för tillgodoseende

av det vid övertagande av järnvägen uppkommande medelsbehovet

yttrar järnvägsstyrelsen:

I fråga örn sättet för anskaffning av medel till dels järnvägens anpassning

för framtida driftshushållning efter vid angränsande linjer rådande tekniska

.standard och dels det järnvägens iståndsättande, som tarvas på grund av eftersatt

underhåll, kan styrelsen ur verkets intressesynpunkt givetvis icke hava

något att erinra mot riksräkenskapsverkets förslag, varigenom statens järnvägars

i första hand förräntningspliktiga kapital icke skulle behöva ökas med

cirka 850 000 kronor samt statens järnvägars budget för ett antal år framåt

skulle undgå att belastas med till en förfluten tid hörande underhållskostnader

för den övertagna banan, till ett sammanlagt belopp av cirka 830 000 krolior.

Styrelsen har ock i sitt tidigare yttrande uttalat, att principiellt rikti•rast

vore, att av budgetskäl sistnämnda kostnad bestredes genom anslag, men

Förutsatt, att så icke kunde ske. Även riksräkenskapsverket synes antaga, att

ifrågavarande anslag å sammanlagt 1 680 000 kronor icke kan erhållas genom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skattebudgetens löpande inkomster. Verket hänvisar emellertid till utvägen

att för ändamålet erforderligt belopp tages i anspråk från fonden för statsskuldens

amortering.

Angeläget vore, yttrar styrelsen vidare, att av de belopp, som enligt verkställd

utredning erfordrades för ifrågavarande arbeten, så stora andelar komme

att vid järnvägens övertagande stå till omedelbart förfogande för budgetåret

1932/1933, som under detta år borde för ett rationellt bedrivande av ändringsoch

kompletteringsarbeten finna användning. Därest beslut om statsförvärv

av Härnösand—Sollefteå järnväg fattas vid nu pågående riksdag, borde därför

i riksstaten för 1932/1933 visst anslag härtill uppföras. Skulle statsmakterna

vilja följa riksräkenskapsverkets förslag och bevilja anslag till icke blott

banans anpassning utan även till det istandsättande, som erfordrades på grund

av eftersatt underhåll, så krävdes härvid enligt beräkning ett anslag för sagda

budgetår av 800 000 kronor.

Örn det åter, på sätt järnvägsstyrelsen tidigare ifrågasatt, befunnes lämpligt,

att järnvägsstyrelsen av egna trafikmedel bestrede kostnaden för järnvägens

iståndsättande, tarvades dock ett anslag till höjande av järnvägens kapacitet

och anpassning efter statens järnvägars driftsförhållanden, vilket för budgetåret

1932/1933 beräknades till 400 000 kronor.

Från järnvägsbolaget har införskaffats balansräkning för år 1931, av vilken

jag här torde få återgiva ett sammandrag per den 31 december:

Tillgångar: . Kronor.

Anläggningar för järnvägsrörelsen, inklusive rullande materiel

och inventarier...................... 6 163 529 54

Automobilrörelsen..................... 26 082''46

Aktier i Ostkustbanans aktiebolag, nominellt 33 300 kr..... r_

Rörelsemedel:

Kassa..................... 26 549 63

Bankräkning.................. 27 074''74

Fordran å egna stationer............. 2 689''08

Fordran hos Ostkustbanans aktiebolag......21149''40

Diverse räkningshavare............. 341‘

Förråd.....................89 177-64 166 98F49

Underskott för räkenskapsåret........... 136 980’01

Skulder:

Statslån .......................... 2 048 612"01

Obligationslån ....................... 441000"_

Reverslån av Härnösands stad............... 344 430"_

» » Aktiebolaget Svenska handelsbanken...... 157 890"—

Svävande skulder:

Räntor å obligationslån............ 7 945’

Övriga räntor................ 131 782"40

Skuld för samtrafik .............. 121 790''69

övriga svävande skulder........... 27 849"08 289 367''17

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 21

Kronor

Aktiekapitalet....................... 2 128 750''—

Reservfond......................... 64 806''22

Förnyelse fond:

För järnvägsrörelsen............. 1 006 570''64

j> automobilrörelsen........... 12148''46 1018 719‘10

Summa kronor 6 493 574‘50

Det såsom skuld på grund av statslån upptagna beloppet fördelar sig på

kapital och räntor på sätt framgår av följande från riksgäldskontoret inhämtade

uppgift:

Icke förfallen skuld Förfallen skuld Summa

Kapital.......... 1392 414''76 150 756 88 1 543 171''64

Ränta........... 15 490''61 201 74312 217 23313

Överränta......... — 21 982''29 21 982''29

Anståndsränta....... 266 224''35 — 266 224''35

Summa 167412912 374 482''29 2 048 612''01

Den förfallna skulden utgöres av, förutom överränta, 1929—1931 års annuiteter.

Enligt bolagets vinst- och förlusträkning för år 1931 har den egna järnvägsrörelsen

under året medfört ett driftunderskott av i rundat tal 37 300

kronor.

I likhet med åtskilliga andra järnvägar i landet har Härnösand—Sollefteå

järnväg tungt drabbats av den rådande ekonomiska depressionen och samtidigt

fått allt starkare känning av konkurrensen från motorfordonstrafiken. Härtill

komma kännbara verkningar av de nya taxebestäm melserna och av föreskrifterna

angående godssamtrafik, vilka sistnämnda medfört trafikavledning

från järnvägen. Dessa omständigheter hava medfört, att järnvägsbolagets ekonomi,

som alltid varit svag, alltmer försämrats. Redan år 1929 kunde bolaget

icke fullgöra den för statslånets förräntning och amortering föreskrivna annuiteten,

uppgående till 117 500 kronor; av statslånets kapitalbelopp, ursprungligen

2 350 000 kronor, återstår numera oguldet något mer än 1 543 000

kronor. Såvitt nu kan bedömas, förefinnas icke utsikter att bolaget skall kunna

återupptaga annuitetsbetalningarna å statslånet. Fastmera synas förhållandena

vara sådana, att bolaget snart nog nödgas träda i likvidation eller konkurs,

därest icke särskilda åtgärder vidtagas.

I detta läge ansåg sig bolaget böra hembjuda järnvägen och bolagets övriga

tillgångar till staten samt hemställde örn upptagande av förhandlingar angående

villkoren för ett dylikt övertagande.

Då järnvägsdriftens fortsatta upprätthållande i enskild regi var allvarligt

äventyrat och ett nedläggande av järnvägen i betraktande av dennas trots allt

stora betydelse för orten borde undvikas samt en lättnad i betalningsskyldigheten

till staten, hur omfattande den än gjordes, uppenbarligen icke syntes giva

tillräcklig ekonomisk grundval för järnvägens fortsatta bestånd såsom fristående

företag, fann jag för min del vid bedömande av den gjorda framställning
-

” Departementschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 210.

en annan lösning näppeligen vara möjlig än ett förstatligande av järnvägen, hur

föga tilltalande detta än vore; även efter en dylik åtgärd komme nämligen banan,

såsom i den här lämnade redogörelsen återgivna kalkyler visa, att åtminstone

under mjmket lång tid framåt utvisa driftunderskott. Efter övervägande

av de skilda, på frågan inverkande omständigheterna ansåg jag mig därför böra

tillstyrka bolagets framställning örn inledande av förhandlingar örn villkoren

för järnvägens införlivande med statsbanorna. En utgångspunkt för förhandlingar

härom ansåg jag dock böra vara, att köpeskillingen ej finge överstiga

statens fordran på grund av statslånet. Med anledning av Kungl. Maj:ts i

enlighet härmed fattade beslut hava förhandlingar ägt rum mellan representanter

för järnvägsstyrelsen och fullmäktige i riksgäldskontoret, å ena, samt

bolaget och dess övriga större fordringsägare, å andra sidan. Dessa förhandlingar

hava resulterat i det förslag till villkor för statsinlösen av järnvägen, vilket

i det föregående återgivits.

Nämnda förslag innebär i två avseenden avvikelser från det i Kungl. Maj:ts

nyssnämnda beslut givna direktivet för underhandlingarna, nämligen dels därutinnan

att statsverket skulle påtaga sig betalnings skjddigheten för vissa bolagets

smärre skulder mot övertagande jämväl av utanför järnvägsfastigheten

liggande tillgångar, dels ock därutinnan att Aktiebolaget Svenska handelsbanken

skulle av sin fordran hos järnvägsbolaget utbekomma 62 000 kronor. Gentemot

dessa avvikelser från direktivet har i de i ärendet föreliggande yttrandena

icke gjorts erinran, och ej heller för min del har jag med hänsyn till vad i ärendet

blivit upplyst — jag hänvisar härutinnan till den lämnade redogörelsen —

velat motsätta mig förslaget i berörda avseenden.

Med hänsyn till de ekonomiskt ogynnsamma förutsättningarna för driften av

hanan och under framhållande att en avsevärd del av järnvägsbolagets personal

icke bleve behövlig vid statsdrift av järnvägen, har järnvägsstyrelsen framlagt

förslag örn i huvudsak sådan ändring i de av förhandlingsdelegerade föreslagna

inlösningsvillkoren, att järnvägsstyrelsen skulle äga rätt att dels förtidspensionera

och entlediga viss äldre personal, dels ock jämlikt för järnvägspersonalen

gällande avtal uppsäga sådan icke-ordinarie eller till ordinarie under

åren 1931 och 1932 befordrad personal, som hefinnes vara för den övertagna

järnvägens drift i statens järnvägars regi icke erforderlig. Beslut därutinnan

skulle av järnvägsstyrelsen meddelas under de tre första månaderna efter statens

övertagande av banan. Enligt av bolaget ingivna, i januari 1932 upprättade

tablåer utgjorde antalet befattningshavare vid järnvägen 201, varav 57

icke-ordinarie eller under år 1931 ordinarieblivna och 16 verkstadsarbetare -—

under år 1932 hade enligt tablåerna ingen befordran till ordinarie ägt rum —

samt antalet pensionärer 37. Enligt i tablåerna lämnade uppgifter skulle emellertid

under år 1932 5 och under år 1933 3 befattningshavare vara berättigade

att avgå med pension.

Med avseende å förtidspensioneringen av äldre personal synes icke någon invändning

vara att göra mot järnvägsstyrelsens förslag. Mot förbehållet örn

rätt till uppsägning av den i statsdrift obehövliga icke-ordinarie och den på senaste

tiden till ordinarie befordrade personalen hava erinringar och önskemål

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £10.

23

framställts såväl av bolagsstyrelsen och personalens representanter som av de

förutom statsverket största fordringsägarna, Härnösands stad och Svenska handelsbanken;

bolagsstyrelsen har dock icke ansett sig i förevarande läge kunna

motsätta sig förslaget, och såväl staden som banken hava likaledes godkänt detsamma.

Ehuru det med hänsyn till läget å arbetsmarknaden givetvis vore önskvärt,

att personalen i sin helhet kunde beredas fortsatt sysselsättning vid järnvägen

efter dess förstatligande, synas, såsom järnvägsstyrelsen närmare utvecklat,

förhållandena i detta fall icke vara sådana, att ett övertagande av all personal

rimligtvis kan ske, helst vid statens järnvägar i övrigt personalindragningar

icke kunnat undvikas. Jag har alltså, med hänsyn till föreliggande omständigheter

och då den av järnvägsstyrelsen hävdade ståndpunkten innebär endast

ett begränsat ianspråktagande av järnvägsbolagets avtalsenliga uppsägningsrätt,

ansett mig böra biträda järnvägsstyrelsens mening. Vid detta ståndpunktstagande

har jag särskilt beaktat järnvägsstyrelsens uttalande, att styrelsen

vid blivande personalinskränkning vill framgå med varsamhet och visa

nödig hänsyn till personalens intressen. I den mån så lämpligen kan ske, torde

entledigad personal böra — såsom järnvägsstyrelsen också lärer avse — erhålla

arbete vid de planerade arbetena å banan.

Vad järnvägsstyrelsen i övrigt föreslagit beträffande personal och pensionärer

vid järnvägen har icke föranlett erinran från dem, som yttrat sig i ärendet,

och torde böra bifallas.

I fråga örn den reglering mellan allmänna järnvägslånefonden och statens

järnvägars fond, som vid ett statsförvärv av ifrågavarande järnväg bör äga

rum, ansluter jag mig till det av fullmäktige i riksgäldskontoret framlagda

och av järnvägsstyrelsen biträdda förslaget. Detta förslag, som överensstämmer

med statsmakternas under de senaste åren fattade beslut i liknande fall och

med vad som föreslagits i proposition nr 127 till pågående riksdag angående

statsförvärv av Mellersta Södermanlands järnväg, innebär att från järnvägslånefonden

skulle till statens järnvägars fond överföras ett belopp av 1 543 171

kronor 64 öre, motsvarande statens kapitalfordran hos bolaget. Ej heller har

jag funnit anledning frångå järnvägsstyrelsens förslag, att det sålunda överförda

beloppet redovisas såsom annat kapital än lånekapital.

Täckning av nyssnämnda belopp torde i sinom tid beredas riksgäldskontoret

ur fonden för statsskuldens amortering. Vad av statens fordran hos bolaget

överstiger kapitalbeloppet skulle omedelbart avskrivas.

Såsom av det föregående framgår, har järnvägsstyrelsen ansett omfattande

förbättrings- och underhållsarbeten å järnvägen erforderliga efter järnvägens

införlivande med statsbanorna. Sammanlagda kostnaden härför har beräknats

till 1 680 000 kronor, varav 850 000 kronor beräknats belöpa å arbeten för höjande

av järnvägens kapacitet till likvärdighet med angränsande statsbanors

samt återstoden, 830 000 kronor, på utförande av iståndsättningsarbeten, som

tarvas på grund av eftersatt underhåll av banan. Enligt den vid järnvägsstyrelsens

skrivelse den 19 februari 1932 fogade promemorian ingå bland er
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

forderliga arbeten utbyte av broöverbyggnader och räls, åtskilliga arbeten

till bankroppens iordningställande, såsom påfyllning av sjunkande bankar,

förstärkning av slänter och stödmurar samt spårisoleringsarbeten till förebyggande

av tjälskjutning i banan, ävensom ökande av fria höjden genom

omsprängning av tunnlar. Dessa och andra åtgärder av liknande art åsyfta,

bland annat, att möjliggöra användandet av statens järnvägars lokomotiv med

deras driftkostnadsbesparande bromsutrustning m. m.

Ifrågavarande arbeten äro av den angelägna art, bland annat för järnvägsdriftens

rationalisering, att de efter statsförvärv av järnvägen böra, åtminstone

till en på lämpligt sätt begränsad del, komma till utförande redan under

nästkommande budgetår. Även ur den synpunkten, att vid dessa arbeten

skulle i viss utsträckning kunna sysselsättas härför skickad personal, som i

enlighet med vad förut sagts må kunna bliva uppsagd av järnvägsstyrelsen,

synes det lämpligt att redan under nästa budgetår igångsätta arbetena.

Vad angår medelsbehovet för eftersatta underhållsarbetens utförande, torde

detta enligt min mening icke behöva tillgodoses medelst anvisande av anslag å

riksstaten, utan lära erforderliga medel kunna upptagas i de driftkostnadsstater,

som Kungl. Maj :t årligen fastställer. Av de nu ifrågavarande underhållsarbetena

är det, enligt vad jag erfarit från järnvägsstyrelsen, i främsta rummet behövligt

att få företaga en genomgående komplettering av ballastningen av linjen

genom påfyllning av grus ävensom en del spårisoleringsarbeten till förekommande

av alltför besvärande tjälskjutningar i banan. Det belopp, som kan prövas erforderligt

under år 1932 för utförande i nödig omfattning av nyssnämnda arbeten,

enligt uppgift omkring 150 000 kronor, synes lämpligen kunna av Kungl.

Majit anvisas i samband med fastställande av det tillägg till den för samma

år gällande driftkostnadsstaten, vilket vid ett statsförvärv av banan under alla

förhållanden måste göras.

Jämväl med avseende å medelsbehovet för höjande av järnvägens kapacitet

har jag inhämtat närmare uppgifter från järnvägsstyrelsen. Av dessa uppgifter

framgår, att vad som härvidlag anses vara mest angeläget är ombyggandet

av vissa svagt konstruerade järnbroar, så att statens järnvägars lokomotiv

skola kunna införas å bandelen och därmed möjligheter vinnas för ett

rationellt utnyttjande av den rullande materielen i samband med trafiken på

de angränsande statsbanelinjema. I de av järnvägsstyrelsen till sammanlagt

850 000 kronor beräknade kostnaderna för denna grupp av arbeten ingår ett

belopp av 480 000 kronor för nyssnämnda broars ombyggande. Detta belopp

anser sig järnvägsstyrelsen, örn så befinnes önskvärt, kunna fördela på de

tvenne budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 med 240 000 kronor på vartdera

budgetåret. Till övriga förbättringsarbeten av ifrågavarande slag, närmast

avseende bangårdar, signal- och säkerhetsanläggningar samt vattenstationer,

skulle järnvägsstyrelsen i mån av behov framdeles begära medel i samband

med övriga anslagsäskanden för statens järnvägar. Nu ifrågavarande medelsbehov

synes vara att jämställa med dem, som tillgodoses medelst kapitalökringsanslag

under rubriken nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade

järnvägar; dessa anslag pläga alltid anvisas att utgå av lånemedel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

25

Något avgörande skäl att i detta fall förfara annorlunda synes mig knappast

föreligga. Jag vill alltså tillstyrka, att till förbättringsarbeten å ifrågavarande

bana äskas ett anslag för budgetåret 1932/1933 av 240 000 kronor, att

utgå av lånemedel.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

ej mindre medgiva, att Härnösand—Sollefteå järnväg må av

staten förvärvas i enlighet med av mig här förut förordade

grunder;

än även, vid bifall härtill,

dels till förbättringsarbeten å nämnda bana för budgetåret

1932/1933 under utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag,

att utgå av lånemedel, av......kronor 240 000;

dels ock höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1932/

1933 under rubriken »E. Lånemedel» upptagna inkomstposten

»övriga lånemedel» med ett belopp av 240 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

bihang till riksdagens protokoll 193$. 1 samt. 177 haft. (Nr 810.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:165 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Härnösand—Sollefteå järnväg m. m. a1 i texten
  2. SU 1932:66 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Härnösand—Sollefteå järnväg m. m. jämte två i ämnet väckta motioner. s. 13 i texten