Angående anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg m. m
1932-03-11 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:213, Angående anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
1
Nr 213.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg m. m.; given
Stockholms slott den 11 mars 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
D. Hansén.
Utdrag av protokollet över bandelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Re gent en i statsrådet å Stockholms slott
den 11 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén:
Under punkt 59 i tionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i
ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra
reservationsanslag av 10,000 kronor. Jag anhåller nu att ånyo få anmäla
denna fråga för Kungl. Maj:!
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 180 höft. (Nr 213.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
i»3i års I anledning av två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner
riksdag. (I; 107 och. 11:244), vari hemställts örn utredning angående dels statens
övertagande av fiskefyrar, dels ock tillgodoseendet genom statens försorg
av fiskerinäringens behov av övriga säkerhetsanstalter till sjöss,
har riksdagen i skrivelse den 29 april 1931, nr 167, bland annat uttalat,
att riksdagen icke kunnat undgå att finna de för en dylik utredning anförda
skälen värda beaktande. Riksdagen har härvid särskilt framhållit
de små ekonomiska förhållanden, vari fiskarbefolkningen levde och som
gjorde det hart när omöjligt för flertalet av dem att själva bekosta de
säkerhetsanstalter, varom fråga vore. Det ville på grund härav synas
riksdagen skäligt och billigt, att statsmakterna trädde hjälpande emellan,
och riksdagen förutsatte, att Kungl. Maj:! hade sin uppmärksamhet riktad
på spörsmålet. Riksdagen ansåge sig alltså kunna förvänta, att
Kungl. Majit läte genom vederbörande myndigheter undersöka, i vilken
omfattning och på vad sätt staten borde lämna bidrag för ändamålet.
Sedan jag på grund av riksdagens berörda uttalande den 21 maj 1931
anmodat lotsstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa
utredning rörande det av riksdagen avsedda spörsmålet samt därefter
till handelsdepartementet inkomma med yttrande och det förslag, som
kunde av utredningen föranledas, hava ämbetsverken den 1 februari 1932
avgivit betänkande med förslag i förevarande ämne. Därvid hava ämbetsverken
även utlåtit sig över framställningar från Varbergs distrikts
fiskareförening örn inrättande av en mistsignalstation å Subbeberget vid
inloppet till Varberg, från Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening
örn anordnande av mistsignalering å Väderöbod, från Falkenbergs distrikts
fiskareförening örn inrättande av mistsignalering vid Morups Tånge fyr
ävensom från Blekinge läns havsfiskeförening örn anordnande av tillfredsställande
fyrbelysning till ledning för inseglingen till samhällena i
Ronneby västra skärgård.
lotsstyrelsen Efter en redogörelse för nu förefintliga fyrar, som äro till gagn särför
fiskare, upptaga ämbetsverken till en början till behandling
frågan örn vilka säkerhetsanstalter till sjöss för fiskerinäringens behov,
som böra komma i åtnjutande av statshjälp. I anledning av motionärernas
uttalande att det ur praktisk synpunkt icke vore lämpligt, att
staten övertoge de minsta fiskefyrarna av starkt begränsad lokal karaktär,
framhålla ämbetsverken, att det stora flertalet fiskefyrar endast
hade betydelse för ett fåtal fiskare. I vanliga fall vore dessa fiskefyrar
tända endast de nätter, fiskarena vore ute på fiske. De vore ofta av
mycket enkel beskaffenhet. Vanligen bestode de av en på en påle anbragt
fotogenlykta och vore de synnerligen billiga i underhåll och drift.
Dessa fyrar syntes enligt ämbetsverkens mening böra såsom hittills bekostas
av fiskarena själva.
Vidare funnes ett antal fiskefyrar, som vore att betrakta såsom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 3
rena hamn fyrar. Dylika fyrar funnes i fiskehamnar, som byggts
antingen helt och hållet av staten, statens fiskehamnar, eller med bidrag
av staten och respektive orter, statsunderstödda fiskehamnar, vartill
komme en del fiskefyrar, tillhörande kommuner eller enskilda sammanslutningar,
i icke statsunderstödda hamnar. Av statens fiskehamnar
vöre för närvarande 14 och av de statsunderstödda fiskehamnarna 9 försedda
med fyrbelysning. Beträffande sistnämnda båda slag av hamnar
hade avsetts, att kostnaderna för fyrarnas underhåll och drift skulle täckas
av inflytande hamnavgifter. Därest dessa avgifter icke räckte till
för ändamålet, hade i förra fallet staten och i det senare vederbörande
ort att svara för sagda kostnader. Orterna i fråga hade nämligen före
hamnbyggnadens utförande förbundit sig att bekosta hamnens underhåll.
Ämbetsverken holle före, att fiskefyrar, som tillika vore hamnfyrar, i
regel framdeles borde bekostas på samma sätt som hittills. Endast i
sådant fall, där en hamnfyr kunde sägas hava särskild betydelse även
för fiskare utanför orten, borde det ifrågakomma, att staten skulle lämna
bidrag till dylik hamnfyr eller helt bekosta dess drift och underhåll.
Enligt ämbetsverkens mening borde den allmänna principen uppställas,
att fiskefyrar och andra för fisket nödvändiga säkerhetsanstalter
till sjöss borde helt eller delvis bekostas av statsverket endast då de betjänade
ett mera avsevärt antal fiskare även utanför den ort, där fyren
eller anstalten vore belägen.
Vad därefter angår den lämpligaste formen för statens hjälpverksamhet
på detta område synes det ämbetsverken ur vissa synpunkter ändamåls-,
enligt, att staten helt övertoge anordnandet och skötseln av de avsedda
säkerhetsanstalterna. Sålunda hade staten för ändamålet till sitt förfogande
lotsstyrelsen, som vore speciellt sakkunnig på området i fråga.
Men å andra sidan förhölle det sig så, att de statliga säkerhetsanstalterna
till sjöss icke i sin helhet tillhörde lotsverkets arbetsområde. Sålunda
sorterade dylika anstalter i väsentlig omfattning under vattenfallsstyrelsens
förvaltning — i farleden Göteborg—Vänersborg och Södertälje
kanal — i mindre omfattning under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— fiskehamnsfyrar —- samt i enstaka fall under järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen och flottan. Innan dylik anstalt av nämnda
styrelser och flottan finge anordnas, skulle emellertid vederbörande förslag
granskas och godkännas av lotsstyrelsen. Med nuvarande personal
och arbetsuppgifter torde det emellertid icke bliva möjligt för lotsstyrelsen
att påtaga sig ett mera omfattande arbete med säkerhetsanstalter
till sjöss för fiskets behov. Ämbetsverken föreställde sig också, att utgifterna
för ändamålet skulle bliva lägre, om fiskarena eller deras sammanslutningar
vöre direkt intresserade i anläggnings- och underhållskostnaderna.
Då anspråken på statliga anstalter i regel ställdes högre
än å enskilda sådana, kunde man nämligen befara, att de i enskild ägo
befintliga, jämförelsevis enkla och billiga fiskefyrarna i många fall
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213
knappast skulle av de ntav fyrlbelysningen intresserade näringsutövarna
anses tillfredsställande, i händelse staten vore ägare av fyrarna.
Den lämpligaste formen för statens insats på förevarande område syntes
därför ämbetsverken vara, att skötseln av ifrågavarande säkerhetsanstalter
för fiskets behov allt framgent handhades av de nuvarande
ägarna och att staten överlämnade bestämda bidrag till kostnaderna härför.
Emellertid borde sådana säkerhetsanstalter för fiskerinäringen,
vilka ansåges vara av betydelse även för den allmänna sjöfarten, lämpligen
övertagas av lotsverket.
Beträffande spörsmålet örn i vilken grad staten bör åtaga sig dessa
kostnader framhålla ämbetsverken, att olika vägar kunna tänkas. Å
ena sidan skulle staten kunna lämna ett bidrag, som motsvarade viss del
av hela kostnaden för säkerhetsanordningarnas drift och underhåll. Därigenom
hade man ett medel att hålla kostnaderna för statsverket så låga
som möjligt. Å andra sidan torde kunna sägas, att fiskerinäringen, som
i stort sett arbetade under tryckta ekonomiska förhållanden — samtidigt
som den vore för landet betydelsefull — väl vore förtjänt av det stöd från
statens sida, som skulle ligga däri, att staten uti förevarande avseende
iklädde sig hela kostnaden. Detta torde vara så mycket mera skäligt, som
enligt ämbetsverkens förslag ett stort antal små fiskefyrar icke skulle
komma i fråga till någon hjälp från statens sida. Vare sig man valde
den ena eller andra vägen, måste dock alla kostnadsberäkningar och på
staten ställda anspråk noggrant granskas och prövas. Även örn staten
komme att i regel ikläda sig hela kostnaden, bleve utgifterna för staten
med den lösning av frågan, som ämbetsverken komme att föreslå, ganska
blygsamma. För sin del hava ämbetsverken föreslagit, att staten i regel
åtager sig hela kostnaden för ifrågavarande ändamål. Fall torde dock
kunna tänkas, där omständigheterna vore sådana, att endast ett bidrag
vore den riktiga formen för statens hjälp. Statens åtagande borde därför
prövas från fall till fall. Nya anspråk på statens hjälp på ifrågavarande
område kunde givetvis framdeles förväntas. Även behövligheten
av sålunda framställda anspråk och kostnaderna därför borde i varje
särskilt fall omsorgsfullt prövas.
Beträffande de fyrar, som sålunda komme att bekostas av staten, borde
föreskrivas, att de årligen skulle vara tända en bestämd tid, som skulle
angivas i fyrlistan.
Då här behandlade säkerhetsanstalter avsåge fiskets behov och det icke
vore fråga örn att staten skulle övertaga deras skötsel, syntes det vara
lämpligast, att lantbruksstyrelsen handhade statens verksamhet på detta
område. Det skulle sålunda ankomma på denna styrelse att årligen utreda
och pröva framkommande anspråk samt därefter, örn den verkställda
utredningen därtill gåve anledning, till Kungl. Majit göra vederbörlig
framställning innehållande jämväl förslag till villkor för erhållande
av statshjälp i varje särskilt fall. Såsom en förutsättning för lantbruks
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
styrelsens övertagande av denna verksamhet borde dock gälla, att lotsstyrelsen
skulle, i den mån så erfordrades, hava att bistå lantbruksstyrelsen
vid uppgörande av kostnadsberäkningar och utförandet av tekniska
utredningar. Vidare borde lotsstyrelsen genom sin personal vid
förefallande behov verkställa nödig kontroll vid anordnandet av anstalterna
i fråga. Slutligen borde ook kunna förutsättas, att från lotsverket,
när så kunde ske utan eftersättande av andra viktigare tjenstegöromål,
biträde lämnades vid sådant arbete, som krävde särskilda anordningar,
t. ex. intagning och utläggning av större lysbojar.
För erhållande av bidrag av staten borde enligt vad ämbetsverken framhålla
såsom villkor gälla, att på respektive orter bildades sammanslutningar
av fiskare, med vilka lantbruksstyrelsen kunde förhandla och
vilka kunde svara såväl för användningen av mottagna medel som för
fyrarnas skötsel.
Ämbetsverken ingå härefter på en närmare prövning av föreliggande behov.
Med förmälan att för erhållande av erforderligt material för frågans
bedömande genom lotsstyrelsen försorg från samtliga lotskaptener infordrats
upplysningar örn de inom varje lotsdistrikt befintliga fiskefyrarna
och dessas beskaffenhet, hava ämbetsverken i avseende härå anfört bland
annat följande.
Övre norra lolsdistriktel.
Inom detta distrikt funnes fem fiskefyrar. Icke någon av dessa fyrar
syntes vara av sådan beskaffenhet, att statshjälp till dem borde ifrågakomma.
D8 båda fyrarna å Sandskär vore av betydelse endast för ett fåtal
båtlag och fiskarenas antal hade uppgivits avtaga. Fyrarna vid
Storrebben hade också begränsad betydelse och torde komma att ersättas
med ny fyrbelysning i samband med där pågående, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ombesörjd hamnbyggnad. Byvikens fyr underhölles
såsom en statens fiskehamnsfyr av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Nedre norra lotsdistriktet.
Inom distriktet funnes sju fiskefyrar, av vilka tre läge i Enångers skärgård
och två par ensfyrar på Gräsö utanför Öregrund. De tre förstnämnda,
Våtnäs udde, Gillingsören och Haganäs, vore i främsta rummet till
nytta för de platser, där de vore belägna, men även fiskare från kringliggande
fiskelägen såsom Bergö, Revelsön och Vitören samt enstaka, i
Enångers skärgård boende fiskare hade ledning och nytta av dessa fyrar.
Ämbetsverken ansåge därför, att dessa fyrar borde understödjas av staten.
De vore av enkel beskaffenhet, bestode av fotogenlyktor på ställningar
samt vore tända endast under tiden från den första juli till fiskesäsongens
slut de nätter, då fisket påginge. Enligt de uppgifter lotskaptenen i
distriktet införskaffat, skulle sammanlagda årskostnaden för dessa fyrar
belöpa sig till omkring 350 kronor, och hade lotskaptenen ifrågasatt ett
årsbidrag av 100 kronor för vardera fyren.
De båda fyrparen å Gräsö, som vore av samma enkla beskaffenhet, syntes
vara av så starkt begränsad lokal karaktär, att statshjälp till kostnaderna
för dem icke borde utgå.
6
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 213.
Mellersta lotsdistriktet.
För närvarande funnes 33 fiskefyrar inom distriktet, varav 30 på Gotland
och 3 i Stockholms läns skärgård. Av gotlandsfyrarna vore fyren i
Herrevik belägen i statens härvarande fiskehamn. De övriga fiskefyrarna
på Gotland vore av mycket enkel beskaffenhet och bestode vanligen
av fotogenlyktor på stolpar. De vore nästan alltid ensfyrar för att leda
in till hamnarna och hölles i regel tända endast den mörka årstiden under
de nätter, då fiskarena vore ute på fiske. Deras betydelse vore av rent
lokal karaktär. Lotskaptenen i detta distrikt hade visserligen funnit önskvärt,
att något bidrag till drift och skötsel av ifrågavarande fyrar kunde
utgå av statsmedel, men i enlighet med de riktlinjer, ämbetsverken angivit
för statshjälp på här behandlade område, funne ämbetsverken, att
dylik hjälp icke borde utgå för dem.
De tre fyrarna i Stockholms län, Tvikubb, Ängsö och Vindbådan vore
agafyrar. De vore av stor betydelse för fiskarena i trakten och staten
syntes därför böra ikläda sig kostnaderna för deras drift och underhåll.
Enligt av lotskaptenen inhämtade upplysningar belöpte sig driftkostnaderna
—• alltså underhålls- och tillsyningskostnaderna oberäknade — till
446 kronor per år. Fyrarna vore nybyggda, varför underhållet hittills icke
tordo hava krävt några kostnader, liksom ej heller gasbehållare ännu behövt
nyanskaffas i stället för kasserade sådana. För lotsverkets mindre
agafyrar beräknades den genomsnittliga årskostnaden för varje fyr till
omkring 200 kronor, i vilken siffra inginge markarrende med 10 kronor
och kostnad för slitage av gasbehållare med 60 kronor, eller exklusive
dylikt arrende och slitage alltså till 130 kronor per år. För det närmaste
året torde med hänsyn till att fyrarna vore nybyggda ett belopp av 450
kronor för dessa tre fyrar tillhopa vara tillräckligt.
Östra lotsdistriktet.
Utav de i detta distrikt befintliga fyra fiskefyrarna tillhörde en, Grönhögens
fyr, statens därvarande fiskehamn och de övriga tre, Stensö fyrar,
Kalmar stad. Statshjälp syntes här icke böra ifrågakomma.
Södra lotsdistriktet.
Inom detta distrikt funnes ett flertal fiskefyrar, varav de flesta dock
vore hamnfyrar eller eljest av rent lokal karaktär. Följande fyrar syntes
böra komma ifråga till statshjälp.
De två fyrparen norra och södra Rönneskär samt norra och södra Kittelskär
hade betydelse för samtliga båtlag på respektive östra och västra
sidan av Hasselö i östra Blekinge skärgård. Båtlagens antal på vardera
sidan uppginge till omkring tjugo. Fyrarna vore av enkel beskaffenhet
och hölles tända endast från första augusti till årets slut under den tid
fisket påginge. Till dessa fyrar torde böra utgå ett anslag av statsmedel
med tillsammans ungefärligen 400 kronor. Beträffande Rönneskärsfyrarna
hade lotskaptenen i distriktet påpekat behovet av att dessa fyrar ersattes
med en agafyr på Sävestenen. Frågan därom torde dock böra anstå
för närmare utredning.
Saltärna fyr, som ledde in till Ronneby västra skärgård, vore enligt
lotskaptenens uppgift halvt raserad. I skrivelse till lantbruksstyrelsen
hade Blekinge läns havsfiskeförenings arbetsutskott gjort framställning
örn att åtgärder måtte vidtagas för anordnande av en fullt tillfredsställande
fyrbelysning för insegling till samhällen uti Ronneby västra skärgård.
Denna framställning motiverades huvudsakligen därmed, att med en
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
7
bättre fyrbelysning kunde nämnda insegling angöras under vilket väder
som helst. Då farvattnet däromkring vore uppfyllt med grund, föreläge
med nuvarande dåliga fyrbelysning stor risk, att olyckor vid storm skulle
inträffa. Flera sådana tillbud hade också förekommit. Hitintills hade
fiskarena själva haft en enklare fyrbelysning anordnad på ön Saltärna.
Denna fyrbelysning vore dock icke ändamålsenlig. Dessutom vore fyren
gammal och i behov av reparation. I stället för denna fyr borde anordnas
en ny ändamålsenlig fyrbelysning på ön Saltärna. Härtill erfordrades
emellertid myndigheternas bistånd, enär fiskarenas ekonomiska ställning
omöjliggjorde realiserandet av detta förslag. För att fiskarena i samhällena
utmed farleden skulle i görligaste mån kunna bedriva sin näring
och till förhindrande av olyckor, vore det ett oundgängligt behov, att fyrbelysningen
å Saltärna bleve på ett betryggande sätt ordnad.
I infordrat yttrande hade vederbörande fiskeriintendent vitsordat behovet
av en ny fyrbelysning och förordat bifall till framställningen. På
framställning av lantbruksstyrelsen hade därefter lotsstyrelsen den 12
juni 1931 efter hörande av lotskapten!! i södra lotsdistriktet och chefen
för sjökarteverket avgivit yttrande i ärendet och därvid med bifogande av
kostnadsberäkningar för olika typer av fyrar i enlighet med lotskaptenens
förslag förordat anordnande på ostligaste udden av ön Saltärna av en med
sektorer försedd sjätte ordningens agafyr utan ständig bevakning, vilken
fyr borde givas ungefärligen sex meters fokalhöjd över vattenytan. Även
lantbruksstyrelsen funne det av lotsstyrelsen förordade förslaget tillfredsställande.
Kostnaden för en sådan fyr beräknades till 5,700 kronor. Då
det torde taga åtskillig tid, innan den nya fyren bleve iordningställd,
syntes det vara tillräckligt att till driften m. m. för nästa budgetår beräkna
en kostnad av ungefärligen 100 kronor. Ämbetsverken föreslå, att
staten iklädde sig såväl anläggnings- som drift- och underhållskostnaderna
för denna fyr enligt nu gjord beräkning.
Av stort allmänt gagn för fisket vore även fyren på Listershuvuds
östra udde. Den ägdes av Listers härads fiskeriförening, utgjordes av en
elektrisk fyrlykta på en halvt raserad fyrbyggnad, visade vitt fast sken,
hölles tänd de nätter under tiden 1 september—30 april, då fiskarena vore
ute på fiske, och ansåges av lotskaptenen vara högst otillfredsställande.
Enligt utredning av lotsstyrelsen och lotskaptenen skulle förbättringen av
denna fyr utföras så, att en järnkur uppsattes å ett murverksfundament å
fyrens nuvarande plats, att det fasta fyrskenet utbyttes mot intermittent,
att fyren gåves olikfärgade fyrsken och att ljusstyrkan förstärktes. Fyrens
elektriska belysning skulle bibehållas. Lotskaptenen hade uppgjort
förslag till lysvinklar, mot vilket förslag chefen för sjökarteverket förklarat
sig icke hava något att erinra. Kostnaden för den ifrågasatta ändringen
hade beräknats till omkring 5.000 kronor. Då det torde taga åtskillig
tid, innan den nya fyron bleve iordningställd, syntes det vara
tillräckligt att till driften m. m. för nästa budgetår beräkna en kostnad av
ungefärligen 100 kronor. Den föreslagna fyranordningen skulle i första
hand bliva av stort värde för fiskarena i Hörviken m. fl. fiskehamnar i
trakten, men skulle även bliva till gagn för den mindre sjöfarten. På
grund härav föreslå ämbetsverken, att av statsmedel beviljades 5,000 kronor
till en ny fyranordning å Listershuvuds östra udde och erforderliga
medel till drift m. m. av fyren under nästa budgetår.
Inom detta lotsdistrikt hade även framkommit åtskilliga andra önskemål
örn förbättrade säkerhetsanordningar för fiskets behov. Bland dessa
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
önskemål vore att märka en av Karlshamnsortens fiskeriidkareförening
gjord framställning örn statshjälp till inrättande och drivande av en ljudsignalstation
å Tärnö för underlättande av inseglingen till Karlshamn vid
dimma. Då behovet av en ljudsignalanordning för fisket vid Tärnö vore
stort, hemställa ämbetsverken, att statsmedel beviljades för anskaffande
och utläggande av en klockboj vid denna plats. Kostnaden för en dylik
boj kunde beräknas till 3,500 kronor. Däremot torde kostnaderna för underhåll
och skötsel bliva så ringa, att de kunde bestridas av fiskarena
själva.
Beträffande övriga i detta distrikt framkomna önskemål till förbättring
av säkerhetsanstalterna till sjöss krävdes ytterligare utredning.
Västra lot sdistrikt et.
Inom detta distrikt funnes åtta fiskefyrar, som icke tillhörde statsverket.
Fyren å Krogstadsudde hade för närvarande endast lokal betydelse och
de båda fyrarna å Smögen vore rena hamnfyrar. Beträffande de återstående
fem fyrarna, Måholmen, Hönöhuvud, Höneklåva, Valskär och Stora
Oset hade Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening i skrivelse den 16
juni 1930 anhållit, att Kungl. Majit måtte föreslå 1931 års riksdag, att
driften av dessa fyrar måtte övertagas av lotsverket samt kostnaderna därför
gäldas av statsmedel. Sedan lotsstyrelsen däröver avgivit utlåtande,
hade Kungl. Majit funnit framställningen icke föranleda någon åtgärd.
Av dessa fyrar hade emellertid fyren Stora Oset sådan betydelse för
den allmänna sjöfarten, att den enligt ämbetsverkens mening lämpligen
borde övertagas av staten och skötas av lotsverket. Denna fyr användes
snart sagt av alla fiskefartyg, inberäknat ångtrålare, som trafikerade
Göteborg, och dessutom av ett icke ringa antal handelsfartyg. Det hade
därjämte under vissa isförhållanden inträffat, att Göteborgs stads isbrytare
kunnat hålla öppen isränna för trafik på Göteborg endast vägen förbi
Stora Oset. Fyren, som ägdes av Öckerö fiskare gemensamt, vore en agafyr
i järnkur med fyra gasbehållare och hade i anläggning kostat 6,000
kronor. Såsom villkor för fyrens övertagande och skötsel borde dock föreskrivas,
att fyren skulle utan ersättning överlämnas till statsverket och
att för densamma icke något markarrende behövde erläggas. Den årliga
kostnaden för drift och underhåll hade av lotskaptenen uppgivits belöpa
sig till 350 kronor. Något särskilt anslag för täckande av denna kostnad
behövde ej äskas, då kostnaden borde ersättas från ordinarie förslagsanslag
till lotsverket.
De övriga fiskefyrarna, Måholmen, Hönöhuvud, Hönöklåva och Valskär
vore agafyrar och hade stor allmän betydelse för de talrika fiskarena i
trakten och i vissa fall även för den mindre sjöfarten. Enligt ämbetsverkens
mening borde statsmedel anvisas till årskostnaderna för dessa
fyrar. Enligt uppgift från lotskaptenen i distriktet belöpte sig sagda
kostnader till följande belopp: för Måholmen till 300, för Hönöhuvud till
250 samt för Hönöklåva och Valskär till 300 kronor.
Vad detta distrikt anginge, förelåge även åtskilliga andra framställningar
örn förbättrade säkerhetsanstalter till sjöss för fiskets behov.
Sålunda hade Falkenbergs distrikts fiskareförening den 3 juli 1930 hos
Kungl. Majit hemställt, att en mistsirén eller annat hudsystem måtte
inrättas vid Morups Tånge fyr. Efter erhållen remiss förklarade lotsstyrelsen
i utlåtande den 28 november 1930. att styrelsen icke hade något
att erinra mot utläggande av en lys- och ljudboj utanför grundet Skorren,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
9
samt hemställde, att Kungl. Majit ville, därest förslag örn anvisande av
medel för anskaffning av en dylik boj skulle komma att föreläggas riksdagen,
begära medel därför från annat anslag än det, som avsåges att
ställas till lotsstyrelsens förfogande till förbättring av säkerhetsanstalterna
för sjöfarten. Med denna fråga torde få anstå för närmare utredning.
Vidare hade Varbergs distrikts fiskareförening i skrivelse av december
1929 hos Kungl. Majit gjort framställning örn inrättande av en mistsignalstation
å Subbeberget. Efter remiss hemställde lotsstyrelsen i utlåtande
den 28 november 1930 — med överlämnande av dels yttrande i
ärendet av lotskaptenen, dels ock en från direktionen för kustsanatoriet
Apelviken till lotskaptenen avlåten skrivelse, vari protest anförts mot
ifrågasatta signalanordning — att, enär anordnandet av mistsignalering
vid inloppet till Varberg vore en stadens enskilda angelägenhet, den
gjorda framställningen måtte lämnas utan bifall.
Ytterligare hade Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening i skrivelse
den 16 juni 1930 hos Kungl. Majit gjort framställning örn framläggande
för 1931 års riksdag av förslag örn anordnande av mistsignalering å Väderöbod.
I häröver den 29 augusti 1930 avgivet utlåtande hade lotsstyrelsen
— med förmälan att ett stort antal för den allmänna sjöfarten ytterst
betydelsefulla förslag till förbättring av mistsignaleringen vid rikets
kuster förelåge — hemställt, att Kungl. Majit måtte, därest förslag örn
anvisande av medel för mistsignalering å Väderöbod skulle föreläggas
1931 års riksdag, tillika föreslå riksdagen, att erforderliga medel skulle
utgå av annat anslag än de, som kunde komma att ställas till lotsstyrelsens
förfogande till förbättring av säkerhetsanstalterna för sjöfarten.
Enär Väderöbod läge i ett grunduppfyllt vatten — särskilt norr, öster
och söder därom förekomme talrika grund — vore platsen icke särskilt
lämpad för uppsättande av en anordning för luftmistsignalering. Ämbetsverken
ansåge sig i allt fall icke nu böra framlägga förslag i ämnet.
Utöver de nu omförmälda förelåge inom detta distrikt ytterligare två
framställningar, nämligen örn förbättring av mistsignaleringen å Hållö
fyr och örn ersättande av lys- och ljudbojen å Grisbådarne med annan,
med kraftigare mistsignalanordning försedd säkerhetsanstalt. Förstnämnda
spörsmål vore för närvarande föremål för utredning inom lotsstyrelsen.
Inom den allra närmaste framtiden komme lotsstyrelsen att
avgiva utlåtande över den beträffande nuvarande säkerhetsanstalten vid
Grisbådarne gjorda framställningen.
De av ämbetsverken sålunda förordade beloppen till säkerhetsanordningar
till sjöss för fiskets behov uppgå tillhopa till 14,200 kronor för
nyanläggningar och 2,200 kronor till skötsel och underhåll. Emellertid
torde det enligt ämbetsverkens mening vid anvisande av medel för sistnämnda
ändamål icke vara lämpligt att för varje fyr angiva ett fixerat
belopp. Det kunde nämligen inträffa, att någon fyr icke krävde hela
det beräknade beloppet, under det att en annan kunde behöva ett större
belopp än som beräknats, exempelvis för förnyelse av gasbehållare. Det
syntes därför lämpligt, att för de angivna fyrarna anvisades ett gemensamt
anslag av 2,200 kronor.
Ämbetsverkens utlåtande utmynnar i hemställan, att Kungl. Majit Ämbetsverken
måtte föreslå 1932 års riksdag, att dels anvisa till ombyggnad av fiskefyren hemställan.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ISO hafi. (Nr 213.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
Statskontoret.
Departements
chefen.
Saltärna 5,700 kronor, till ombyggnad av fiskefyren å Listershuvuds östra
udde 5,000 kronor, till utläggande av en klockboj vid Tärnö 3,500 kronor
samt till underhåll och drift av följande fiskefyrar: Våtnäsudde, Gilliugsören
och Haganäs inom nedre norra lotsdistriktet, Tvikuhh, Ängsö och
Vindbådan inom mellersta lotsdistriktet, norra och södra Eönneskär, norra
och södra Kittelskär samt de föreslagna fyrarna Saltärna och Listershuvuds
östra udde inom södra lotsdistriktet ävensom Måholmen, Hönöhuvud,
Hönöklåva och Valskär inom västra lotsdistriktet 2,200 kronor, dels
ock besluta, att fiskefyren Stora Oset i västra lotsdistriktet på förut angivna
villkor skall övertagas av statsverket.
I häröver avgivet utlåtande den 5 mars 1932 har statskontoret ej funnit
något att erinra mot den föreslagna omfattningen av statens understödjande
verksamhet på förevarande område liksom ej heller mot den
ifrågasatta ordningen för statsbidragens utbetalande och kontrollen över
deras användning.
Det ligger i sakens natur, att idkarna av fiske vid rikets kuster även
hava gagn av de fyrar och andra säkerhetsanstalter, som genom lotsverkets
försorg därstädes finnas anordnade. Emellertid måste fiskarena
vid yrkets bedrivande ofta taga sig fram i farvatten, som ligga utanför
de allmänna sjöfartslederna. Härvid har framstått som ett oavvisligt
behov för dem att äga vägledning av fyrar och andra säkerhetsanstalter.
Som framgår av den i ämnet verkställda utredningen är det också ett betydande
antal fyrar, som kommit till stånd huvudsakligen av hänsyn till
fiskets behov. Det sammanlagda antalet sådana fyrar uppgår till 105.
Till stor del hava kostnaderna för anordnandet av dessa fyrar liksom för
deras drift och underhåll åvilat fiskarena själva. Ehuru ifrågavarande
kostnader förhållandevis icke uppgå till några stora belopp, är det särskilt
med hänsyn till det betryckta ekonomiska läge, vari fiskarebefolkningen
som regel befinner sig, förenat med kännbara ekonomiska uppoffringar
för dessa yrkesutövare att vidmakthålla och i erforderlig omfattning
utbygga de sjösäkerhetsanordningar, varav de för sitt yrke äro i
oundgängligt behov. På grund härav finner jag motiverat, att staten
på ett eller annat sätt träder hjälpande emellan i vad gäller kostnaderna
för fiskefyrarnas anordnande och skötsel samt för andra säkerhetsanstalter
till sjöss för fiskerinäringens behov.
I ämbetsverkens utlåtande i ämnet hava angivits vissa principiella synpunkter
beträffande den omfattning, i vilken staten skulle lämna sådan
ekonomisk medverkan. I enlighet med dessa synpunkter skulle de minsta
fiskefyrarna av starkt begränsad lokal karaktär i detta avseende lämnas
åsido. Kostnaderna för dylika fyrar skulle alltså liksom hittills bäras av
fiskarena själva. Vidare skulle kostnaderna för vissa hamnfyrar, som
tjäna fiskets behov, bestridas enligt hittills tillämpade grunder. Enligt
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
ämbetsverkens uttalande borde statens ekonomiska medverkan avse endast
sådana säkerbetsanstalter till sjöss för fiskets behov, som betjäna
ett mera avsevärt antal fiskare även utanför den ort, där vederbörande
fyr eller säkerhetsanordning är belägen.
Mot dessa principiella utgångspunkter för bedömande av omfattningen
utav statens stödjande verksamhet på nu förevarande område har jag
icke någon erinran att göra. Vad särskilt beträffar de förut omnämnda
fiskefyrarna av starkt begränsad lokal betydelse, äro dessa som regel av
så enkel beskaffenhet, att kostnaderna för deras anordnande och underhåll
icke torde i detta sammanhang behöva tagas i betraktande.
Beträffande formen för statens hjälpverksamhet på detta område är
ämbetsverkens förslag av den principiella innebörd, att sådana fyrar, som
enbart tjäna fiskets behov, skulle kvarbliva i deras ägo och vårdnad, som
nu innehava fyrarna i fråga, men att från statens sida skulle utgå bidrag
till täckande helt eller delvis av fyrarnas drift- och underhållskostnader.
Däremot skulle sådana säkerhetsanstalter, som äro av betydelse även för
den allmänna sjöfarten, övertagas av lotsverket. Vad angår statsbidragens
storlek, hava ämbetsverken föreslagit, att bidragen som regel skulle utgå
med ett mot hela kostnaden svarande belopp. Emellertid kunde fall även
tänkas, då bidragen borde göras mindre, varför förekommande ansökningar
borde ägnas en noggrann prövning från fall till fall.
Med utgångspunkt från nu angivna principer hava ämbetsverken, som
förut nämnts, för budgetåret 1932/1938 beräknat ett anslagsbehov av dels
14,200 kronor till ombyggnad respektive nyanskaffning av två fyrar och
en klockboj, vilka säkerhetsanstalter skulle utan ersättning överlåtas på
vederbörande intressenter, dels ock 2,200 kronor till drift och underhåll
av sammanlagt 16 fiskefyrar i enskild ägo. Allenast en fyr — Stora Oset
i västra lotsdistriktet, vilken nu äges av Öckerö fiskare gemensamt —
skulle enligt förslaget övertagas av statsverket, vilket skulle ske på villkor
att den avstodes utan ersättning och utan att markarrende behövde erläggas.
Årskostnaden för sistnämnda fyr skulle täckas av lotsverkets ordinarie
förslagsanslag.
Enligt förslaget skulle hithörande spörsmål omhänderhavas av lantbruksstyrelsen
med biträde i vissa angivna hänseenden av lotsverket.
Den sålunda verkställda utredningen och det förslag, som av ämbetsverken
avgivits, hava av statskontoret lämnats utan erinran. För egen
del finner jag emellertid vissa kompletterande utredningar vara erforderliga,
varjämte enligt min mening det framlagda förslaget i vissa hänseenden
bör bliva föremål för ytterligare överväganden, innan ett slutligt
ställningstagande till den föreliggande frågan kan äga rum. Framhållas
må sålunda, att utredningen icke lämnar material till ett fullständigt bedömande
av behovet av fiskefyrar och andra sjösäkerhetsanstalter för
fisket. Icke heller på alla de punkter, där framställning föreligger om
förbättrade dylika säkerhetsanstalter, hava ämbetsverken för närvarande
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
ansett sig kunna framlägga förslag eller beräkningar, ägnade att möjliggöra
en överblick över de ekonomiska konsekvenserna av statens medverkan
på området enligt av ämbetsverkan angivna principer. Den i utlåtandet
hävdade meningen, att staten i regel borde påtaga sig liela kostnaden
för fiskefyrarnas drift och underhåll, synes mig icke utan vidare
kunna godtagas. Det vill snarare förefalla rimligt, att fiskarena själva
som regel finge bära någon del av drift- och underhållskostnaden och att
statens medverkan alltså begränsades till bidrag till dessa kostnaders täckande.
Lämpligheten utav att fyrar och andra säkerhetsanstalter ombyggas
respektive anskaffas med anlitande av statsmedel för att sedermera,
såsom ämbetsverken synas ha förutsatt, överlåtas till de enskilda intressenterna,
synes mig ock kunna ifrågasättas. Slutligen ställer jag mig
tveksam till förslaget örn att hithörande frågor skulle i första hand omhänderhavas
av lantbruksstyrelsen. Så vitt nu kan bedömas förefaller det
mera ändamålsenligt, örn lotsstyrelsen, som i egenskap av centralt förvaltningsorgan
för fyrväsendet besitter erforderlig sakkunskap på området,
övertoge ansvaret för dessa frågors närmaste handläggning med biträde
av lantbruksstyrelsen i vad avser de speciella synpunkter, som för fiskets
vidkommande äro att taga i betraktande.
Ehuru ytterligare utredningar och övervägande rörande hithörande
spörsmål sålunda torde vara i skilda hänseenden erforderliga, innan ett
slutligt ställningstagande kan äga rum, torde med hänsyn till önskvärdheten
att snarast kunna i särskilt trängande fall bereda fiskarebefolkningen
sådana lättnader, som nu avses, likväl böra av nu pågående riksdagäskas
medel för ändamålet. Jag utgår därvid ifrån, att ett beslut av riksdagen
angående anvisande av sådant anslag icke föregriper prövningen
av frågan, huruvida och på vad sätt staten skall framdeles lämna ekonomiskt
stöd på ifrågavarande område.
Under nu angivna förutsättning tillstyrker jag, att förslag förelägges
riksdagen att ställa medel till Kungl. Maj:ts förfogande för lämnande av
bidrag, på sätt Kungl. Majit efter närmare prövning må finna lämpligt
och ändamålsenligt, till drift och underhåll av fiskefyrar eller andra sjösäkerhetsanstalter
för fiskets behov samt för vidtagande av förbättringar
å dylika anstalter.
Vad angår storleken av det anslag, som bör för ändamålet av riksdagen
begäras, synes mig detta böra begränsas till det belopp, 10,000 kronor, som
i statsverkspropositionen beräknats för budgetåret 1932/1933. Inom ramen
av detta belopp torde de mest framträdande behoven av bidrag till driftoch
underhållskostnader för fiskefyrar under nästa budgetår liksom av
förbättringsarbeten kunna rymmas.
Mot ämbetsverkens förslag örn statens övertagande på vissa villkor av
fyren Stora Oset har jag intet att erinra.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
dels till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 10,000 kronor,
dels ock medgiva, att fiskefyren Stora Oset i västra lotsdistriktet må på
angivna villkor övertagas av statsverket.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami
180 höft. (Nr 213.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:173 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Ma.jts proposition angående anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg m. m. a1 i texten
- SU 1932:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg m. m. s. 1 i texten