Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden m. m

183 sidor, varav 181 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 181 av 183 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:217, Med förslag till lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

1

Nr 217.

Kwngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden m. m.; given

Stockholms slott den 18 mars 1932.

Under åberopande av bi lagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden; och

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212).

Under Hans Majlis

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Bihang till riksdagens protokoll 1988

1 sami.

18b haft. (Nr SI 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Ma;:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lapp

^marker med flera områden.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län belägen skogsmark skall, med undantag som i

2 § sägs, vara underkastad denna lags bestämmelser.

2 §.

1 morn. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

inom Särna och Idre socknar vid storskifte avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;
3)

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skyddsskogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen

ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord; samt

7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger

tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

3 §■

Uppsikt över denna lags efterlevnad skall utövas av skogs vårdsstyrelsen.

4 §.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 217.

3

2 kap. Om avverkning.

5 §.

Avverkning av barrträd så ock avverkning av lövträd ovan odlingsgränsen

må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov

bedrivas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen; dock vare dylikt

tillstånd ej erforderligt för verkställande av för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring i sådana bestånd av yngre skog, vilka vid avverkningsplans

upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt angivits vara under

planens giltighetstid i behov av gallring.

6 §•

Yngre skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med

hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning.

7 §.

1 mom. Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan.

Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog avkastningen

ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande

avverkningar, må dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav, att

avverkningsplan ej upprättats.

2 mom. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet samt

angiva den myckenhet virke, som må under viss tid avverkas.

Vid avverkningsplans upprättande skall tillses, dels att skadad eller överårig

skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog, som

i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast avverkas,

dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en så vitt möjligt jämn

virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som erfordras för att

skogen må inom skälig tid komma i sådant skick, att skogsmarkens alstringsförmåga

varder på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.

3 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom

skogsvårdsstyrelsens försorg, fastighetsägaren obetaget att själv genom sakkunnig

person ombesörja planens upprättande.

Avverkningsplan skall, sedan fastighetsägaren, örn han ej själv ombesörjt

planen, beretts tillfälle yttra sig över därtill uppgjort förslag, för att bliva gällande

granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fastställd plan skall,

så snart ske kan, tillställas fastighetsägaren.

A morn. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller

flera fastigheter, för vilka awerkningsplaner blivit fastställda, må under viss

tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet. Salunda

tillkommen brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på ansökan hävas,

där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny

ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

5 morn. Närmare föreskrifter rörande awerkningsplan och dess tillämpning

meddelas av Konungen.

8 §■

Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1 april,

och åligger det styrelsen tillse, att slutligt beslut i anledning av ansökningen

meddelas före den 1 påföljande oktober; dock må i särskilt fall, då ärendet ej

utan synnerlig olägenhet kan inom sagda tid avgöras, uppskov äga rum till den

1 november.

Beslutet skall så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

9 §.

1 mom. Tillstånd, som meddelas enligt awerkningsplan, skall, där ej avverkning

i mindre omfattning äskas, avse den awerkning, som belöper å en tid

av fem år; dock må, när särskilda skäl därtill äro, skogsvårdsstyrelsen medgiva,

att tillståndet må avse awerkning för ytterligare högst fem år. Frågan

örn dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Konungen.

2 mom. Grundas ej tillståndet å awerkningsplan, må, såvitt fråga är örn

skog, vilken icke är att anse såsom yngre, awerkning medgivas på en gång i så

stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock med iakttagande

att därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en

god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden.

3 mom. I awerkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom

vilken avverkningen skall vara verkställd.

10 §.

1 morn. Då tillstånd till avverkning meddelas enligt awerkningsplan, skall,

där ej annat följer av 2 morn., utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande

länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig

person. De utsynade träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens

försorg.

2 mom. Meddelas tillstånd till avverkning annorledes än enligt awerkningsplan,

må, där så finnes tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling,

allenast anvisning äga rum av viss trakt, där awerkningen får företagas; skolande

därvid gränserna tydligt utmärkas och närmare föreskrifter lämnas angående

sättet för awerkningen. Vad nu sagts skall ock gälla, där tillstånd enligt

awerkningsplan meddelas till avverkning av yngre skog eller av i yngre

skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog.

Virke av barrskog, som enligt bestämmelserna i detta moment awerkats

annorledes än genom gallring i bestånd av yngre skog, må, örn awerkningsplan

för fastigheten fastställts, icke bortföras fran skogen, innan det stämplats

genom förrättningsmannens försorg.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ts proposition nr 217.

5

3 mom. Vid förrättning enligt denna paragraf böra av fastighetsägaren

gjorda framställningar rörande awerkningstrakt och sättet för uttagande av avverkningsbelopp

beaktas, i den mån sådant överensstämmer med en god skogsvård.

Om tiden för förrättningen skall sökanden och, örn fastigheten äges av annan,

jämväl denne senast åtta dagar därförut underrättas.

11 §•

Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning nödigt,

att vissa träd överhållas såsom fröträd, åge styrelsen därom utfärda föreskrift.

Fröträden skola genom styrelsens försorg förses med tydligt märke

och må sedermera icke avverkas utan styrelsens tillstånd.

12 §.

Verkställer någon avverkning, som enligt denna lag ej ma ske utan tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen, vare han pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgandet i 6 § eller mot anvisning''

eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats, eller finner

skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av skog eller eljest

skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid

mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift, varom nyss sagts,

äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å

den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, utan styrelsens

tillstånd verkställa avverkning, med rätt för styrelsen att begränsa förbudet

att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränka

förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetens ägare samt,

där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle

ått yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den

ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och intill delss

annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan

hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande

av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är

av synnerlig vikt, att awerkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Örn sålunda

meddelat förbud gore tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens

ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I den

mån dylikt förbud ej inom tjugo dagar från den, då det delgavs, den dagen

oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

14 §.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg awerkningsplan upprättas eller i

anledning av bestämmelserna i denna lag utsyning eller stämpling verkställes

eller anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig

hantlangning. övriga kostnader för sådan förrättning skola, där ej förrättningen

på sökandens begäran verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen

anställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

15 §.

Där vid avverkning ej kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt

en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,

skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt

inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området.

Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess den nått sådan utveckling,

att den ej längre är att räkna som plantskog.

Därest nu stadgad skyldighet skulle i särskilt fall bliva synnerligen betungande,

äger skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

1 mom. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 15 § föreskrivits

örn vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter

avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt

sagda paragraf ej föreligger.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för återväxtens

betryggande icke fordras till större kostnad, än som motsvarar värdet

av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren

tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de

ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggande av nöjaktig

återväxt borttagas, jämte den ersättning, markägaren i anledning av skadan

uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. angivna skyldigheten bliva synnerligen

betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig

begränsning därav.

3 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsvårds-''

styrelsen att medgiva den avverkning, som av skadegörelsen påkallas.

Sker på grund av dylikt medgivande avverkning av barrträd, skall hänsyn

härtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning meddelas.

17 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande

av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. Är tvist örn äganderätten

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

till marken, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk innehar

densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av awerkningsrättsinnehavare,

vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna

för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas, men må

han av markens ägare söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit, därest

éj annat blivit avtalat eller, vad angår awerkningsrättsinnehavare, han genom

överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att

åtgärderna måst vidtagas.

18 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt

denna lag påkallade, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga

för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse örn samtliga de åtgärder,

som för berörda ändamål böra vidtagas, och örn den tid, inom vilken envar

av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas sknft
Varder

ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där

den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen påkalla

undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnad anledning

härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode

män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän

eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter av häradsnämnd,

å stället undersöka förhållandet. Örn tiden för förrättningen skola genom

förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare

ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna,

bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva

redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande

skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika meningar, varde

de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan undersökning

hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse, som ovan sagts.

Kan ej överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till

domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,

som av’ förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda

föreskrivits skall vara fullgjort.

19 §.

Vad enligt 18 § blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt

samt örn tiden därför vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken.

2° §.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 18 § bestämda tid gått till

ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, läte skogsvårdsstyrelsen

genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Dylik

besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen

förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 18 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

omförmäla^. Till sådan förrättning skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen

avser att gentemot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för

återväxtkostnaderna, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas.

Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, ej av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta örn vidtagande av åtgärd, som

enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

21 §.

_ -^ar åtgärd blivit enligt 20 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande

vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och

kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda

beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan därom

till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet ägt rum

eller, därförutan, betalning skett med förbehåll örn rätt för gäldenären att

söka återvinning.

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

22 §.

1 moni. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks

omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller

till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen

den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag

för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av odling

å visst område.

2 mom. Vill fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda åtgärder

anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill söka

skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

För prövning^av ansökan örn sådant tillstånd äger styrelsen, där detta av

förhallandena pakallas, verkställa undersökning samt därvid jämväl inhämta

utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning

skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. Finner skogsvardsstyrelsen

den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma

tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet.

Fullgöres ej inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan av

skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande

av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna örn

markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför

skall vidtagas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

9

I fråga om föreläggande eller annat förordnande, som enligt detta moment

meddelats, åge vad i 19 § stadgats motsvarande tillämping.

3 mom. Har i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för vilken

avverkningsplan finnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål än

fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov, skola träden, innan

de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd till

avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas till vad sålunda

stämplats.

5 kap. Ansvarsbestämmelser.

23 §.

1 morn. Företager någon avverkning i strid mot bestämmelserna i 5 § eller

22 § 2 mom. eller mot föreskrift eller awerkningsförbud, som enligt denna

lag meddelats, straffes med dagsböter.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket,

där det ligger å skogen kvar eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,

är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning

med belopp, motsvarande värdet av virket. Har efter avverkningen avverkningsförbud

återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet beslut

upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må ej virke dömas förbrutet

eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat

fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket, varde

ock den påföljd ådömd.

2 mom. Varder i fall, där jämlikt 22 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras

för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen,

men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd efter

vad i nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med tio till och

med trehundra kronor; dock vare, där under den föresätta tiden flera varit för

åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava i avsevärd

grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

3 mom. Den, som bryter mot bestämmelserna i 10 § 2 mom. andra stycket

eller 22 § 3 mom. eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse jämlikt

12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till och med etthundra

kronor.

24 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala

förseelser, varom i 23 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas

förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommer jämväl länsjägmästare eller

annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning, skolande

i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton

dagar anmälas hos någon av de åtalsbe rätti gade.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal

anhängiggjörts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

25 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom är stadgat.

Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets

ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,

överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess

förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket

skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där

han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom

riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva

svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas örn auktionen

minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här

ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

26 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått

beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan

därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning i bankinrättning

vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

27 §•

Saknas medel till gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles,

skall-förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

6 kap. Om fullföljd av talan.

28 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av

skogvårdsstyrelsen, åge han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I fall,

som i 13 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt. I

andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna före klockan tolv

å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del. Underrättelse

härom skall i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller finner

länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen

en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11

med biträde av två sådana gode män, som i 18 § omförmälas, å stället undersöka

förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning

skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men

kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, örn han påkallat

undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 mern. över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom

besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

29 §.

Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär,

ändå att talan ej föres örn ansvar.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 21 § sågs,

må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934 samt gäller till och med den 31

december 1943. I fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet begången

förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av förseelsen

fortfarande gälla.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden, dock att förordningen fortfarande skall äga tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom

de sex norra länen.

Vid lagens tillämpning skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före lagens ikraftträdande, skola

förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något

fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar lagens

ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning

för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande av fröträd

eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av föreskrift, som

nu sagts, bedömes efter äldre lag.

3) Vad i nya lagen stadgas örn skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande

av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av lagen sägs, gäller

icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat örn befogenhet eller skyldighet

för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta örn

viss åtgärd, skall efter lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller

enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i

stället gälla örn skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i beslag

virke, som skall anses förbrutet, jämväl örn hos denna anställd befattningshavare

med skoglig utbildning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15 juni

1923, sådan denna punkt lyder enligt lagen den 17 april 1925 (nr 94), skall

erhålla följande ändrade lydelse:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen örn vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

eller lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden, ävensom skogar

å kronohemman och krononybyggen, beträffande vilka förordningen angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden fortfarande äger tillämpning;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

13

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 26 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström, anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Under tidernas lopp har uppstått behov av lagbestämmelser för den ena kate- Inledning.

gorien skogar efter den andra. Då bestämmelsernas inpassning i någon redan

gällande författning därvid icke varit möjlig eller lämplig, har resultatet blivit

en mångfald olika skogsförfattningar. De mest betydelsefulla av dessa äro

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket, förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden samt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). Därjämte

finnas emellertid ett flertal andra skogsförfattningar, såsom lagen den 24 juli

1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar, förordningen den 24 juli 1903 (nr

79 s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar, lagen den 5 juni 1909

(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden och förordningen

den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län.

Den fråga, för vilken jag här påkallar uppmärksamhet, gäller ändrad lagstiftning

för de under 1915 års förordning angående utsyning å viss skog inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, den s. k.

lappmarkslagen, lydande skogarna. Innan jag ingår på denna fråga och därvid

till en början redogör för det huvudsakliga av nuvarande bestämmelser i

ämnet, torde jag till jämförelse få lämna en kortfattad översikt över innehållet

i de två andra förutnämnda viktigaste skogsförfattningama, 1894 års förordning

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket och 1923

års skogsvårdslag.

Förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger 1894 års

tillämpning å kronoparker, häradsallmänningar, skogar, tillhörande kronans förordning.

utarrenderade jordbruksdomäner, boställsskogar, skogar å allmänna inrättnin
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1923 års

kogsvårdslag.

gars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, samt skogar å kronooch

allmänna inrättningars hemman, som innehavas med stadgad åborätt. Avverkningen

å berörda skogar regleras genom hushållningsplaner, vilka fastställas

av domänstyrelsen. Å kronoparker, utarrenderade jordbruksdomäner, boställsskogar

samt sådana häradsallmänningar och icke under stadgad åborätt

innehavda allmänna inrättningars hemman, vilka stå under skogsstatens vård

och förvaltning, ävensom å kronohemmans eller krononybygget områden, kronoöverloppsmarker,

oavvittrade skogar och sågverkens mot skogsränta utbrutna

områden i de sex norra länen skall all avverkning annorledes än för

husbehov ske efter utsyning av jägmästare eller skogsbetjänt. Enligt stadgande

i förordningens § 58 får vid utsyning dels inom de sex norra länen å kronohemmans

och krononybygget åt åbor upplåtna områden samt å områden, som

upplåtits åt sågverksägare i ersättning för privilegierad stockfångst, dels ock å

kronoöverloppsmarker och oavvittrade skogar skogen ej hårdare anlitas, än

med dess bestånd i framtiden är förenligt, och bör utsyningen helst så inskränkas,

att skogen fortfarande kan lämna enahanda årliga tillgång på träd, som

äro användbara till timmer eller bräder. Fullmogen skog får dock ej sparas

så länge, att den av ålder eller eljest tager skada.

Skogsvårdslagen omfattar flertalet enskilda skogar inom riket med undantag

för de inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna

och Idre söel nar av Kopparbergs län belägna. Grundtanken i denna lag är,

att det icke får bero på den enskilde jordägarens gottfinnande om honom tillhörig

skogsmark skall utnyttjas till produktion, utan att det skall åligga honom

en skyldighet härutinnan. Denna tanke uttryckes i lagen sålunda, att skogsmark

skall användas till skogsbörd. För tillgodoseende av lagens syfte stadgas

att yngre skog såsom regel icke får avverkas annorledes än genom för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring, samt att avverkningen av äldre

skog icke får så bedrivas, att återväxten äventyras. Vidare föreskriven

skyldighet att, örn så erfordras, sedan avverkning skett eller örn skogen

skadats genom naturhändelse eller annat, vidtaga åtgärder för återväxt.

Skärpta bestämmelser gälla beträffande skogsmark, vilken av länsstyrelse

eller Konungen förordnats skola anses såsom svårföryngrad. Sådant förordnande

kan meddelas där i någon trakt på grund av skogsmarks belägenhet i

havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge det i allmänhet

måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt

skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle

bliva oskäligt sen eller underhaltig. Avverkning i svårföryngrad skog för annat

ändamål än husbehov får äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelse,

därvid i allmänhet utsyning och stämpling skall företagas. — Lagen

äger icke tillämpning å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten

uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda

åtgärder. Lagen medgiver, att skogsmark under vissa förutsättningar,

utan hinder av lagens stadganden, får omläggas till trädgård, åker, byggnads1omt,

väg eller annat liknande ändamål eller till betesmark. Uppsikt över

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15

lagens efterlevnad utövas av den skogsvårdsstyrelse, som jämlikt förordningen

den 15 juni 1923 (nr 213^ angående skogsvårdsstyrelser skall finnas inom

vederbörande landstingsområde.

Vad lappmarkslagen beträffar äger densamma, efter däri genom förordningen

den 14 juni 1929 (nr 172), vilken trätt i kraft den 1 maj 1930, vidtagen

ändring, tillämpning å alla skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatteoch

frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, dock med undantag för husbehovsoch

allmänningsskogar, vilka äro underkastade förenämnda lag den 5 juni 1909

(nr 53 s. 1) och förordning den 18 juni 1920 (nr 331) eller, vad angår allmänningsskog

i Särna och Idre socknar, s. k. besparingsskog, särskilda av

Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Lappmarkslagen avser vidare även vissa

allmänna skogar, nämligen skogar å sådana under stadgad åborätt upplåtna

kronohemman och krononybyggen, vilka äro belägna inom de sex norra länen.

Enligt lappmarkslagen skall skogshushållningen så anordnas, att icke blott

skogsvårdens krav utan även ett av hänsyn till nuvarande och framtida skogsägares

ekonomiska intressen betingat krav på uthålligt skogsbruk tillgodoses.

Lappmarkslagen skiljer sig alltså härigenom från skogsvårdslagen, vilken, på

sätt nämnts, utgår från allenast den synpunkten, att skogsmarken skall användas

till skogsbörd, så att ett mot markens produktionsförmåga svarande

skogskapital utvinnes. Delvis såsom en följd av principen örn uthålligt skogsbruk

stadgar lappmarkslagcn, i olikhet mot skogsvårdslagen, obligatorisk utsyning

såsom regel. Utgående från principerna örn uthålligt skogsbruk och utsyningstvång

upptager lappmarkslagen i huvudsak följande bestämmelser:

Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov får icke bedrivas annat än efter utsyning

och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman. Detsamma gäller

lövträd ovan odlingsgränsen. Utsyning skall verkställas i enlighet med upprättad

avverkningsplan. Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas

på sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt

skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga örn borttagande

av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.

Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd

eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i

avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan upprättas i allmänhet

av vederbörande skogstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran men

kan jämväl genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättas av

annan sakkunnig person än vederbörande skogstjänsteman. För att i sistsagda

fall planen skall erhålla giltighet erfordras, att densamma efter granskning

av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Ändring i myndighets beslut

rörande avverkningsplan kan sökas genom besvär hos högre myndighet. Utsyning

skall verkställas för en tid av tre år; dock äger domänstyrelsen medgiva

utsyning därutöver för högst tre år. Fråga örn utsyning för längre tid

framåt prövas av Konungen. — Beträffande avverkningsplan och utsynings

verkställande upptagas ytterligare vissa detaljbcstämmelser i lagen, och där
-

1915 års

lappmarkslag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utöver återfinnas föreskrifter i dessa ämnen i det av domänstyrelsen utfärdade

tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal den 22 september

1924. — Lappmarkslagen innehåller även vissa bestämmelser för tryggande

av återväxten efter avverkning. I detta avseende föreskrives, att i protokoll

över utsyningsförrättning skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande

å utsyningsområdet, som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits

såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken

föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas,

att, därest vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa träd tillsvidare

överhållas såsom fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen

samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg

försetts med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande

skogstjänsteman. Lagen saknar däremot bestämmelser, varigenom

föreskrivna återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd, som kan

förekomma vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra meddelade

föreskrifter med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning i utsyningsbeloppet

vid kommande utsyningar. —— I övrigt innehåller lagen vissa

stadganden örn skogsmarks uppodling till åker eller äng m. m. ävensom föreskrifter

örn fullföljd av talan, örn överträdelse av lagens bestämmelser samt örn

lapparnas rätt till bete.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna i de

revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem underlydande

skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i förevarande

avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och domänstyrelsen.

Kostnaderna för lagens handhavande bestridas av domänfonden, som erhåller

ersättning härför dels genom särskilda, under nionde huvudtiteln anvisade statsanslag,

dels ock genom inflytande utsyningsavgifter. Grunderna för erläggandet

av sagda avgifter äro angivna i kungörelsen den 19 november 1915 (nr

451) angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall

inom de sex norra länen m. m.

Ifrågasatta Vid flera tillfällen hava framställningar och förslag angående ändringar i

ZtT laPPmarkslagen varit föremål för statsmakternas prövning. De ifrågasatta

markslagen, ändringarna hava gällt dels lagens tillämpningsområde dels ock dess innehåll.

Reagen Enligt den ursprungliga lydelsen omfattade lappmarkslagen förutom de

skogar, som numera, efter 1929 års ändring, därav beröras, jämväl vissa inom

Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt inom Västernorrlands och

Jämtlands län spridda enskilda skogar, de s. k. ströhemmanen. Dessa utgjordes

av skogar till sådana inom berörda områden belägna skattehemman,

som avsågos i förordningen den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten

över skogen å vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, samt

skogar å till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmäldes i Kungl.

Maj :ts skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående dispositionen

av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunde användas vare sig

till kronoparker eller till anläggning av nya hemman, m. m. och i kungörelsen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr SIV. 17

den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av

grundskatt m. rm I utlåtande nr 1 över Kungl. Maj:ts proposition nr 104 vid

1923 års riksdag med förslag till nuvarande skogsvårdslagen uttalade särskilda

utskottet såsom önskvärt, att en undersökning komme till stånd rörande

överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen av de under den förra

lagen lydande skogar, som läge spridda inom Västerbottens och Norrbottens

läns kustland samt nedom Västerbottens län. Vad utskottet i angivna hänseende

anfört godkändes av riksdagen och åberopades i den skrivelse, nr 278.

däri riksdagen anmälde sitt beslut rörande skogsvårdslagen.

Sedan Kungl. Maj:t i anledning av vad sålunda vid 1923 års riksdag förekommit

låtit verkställa viss utredning i frågan, förelädes denna utredning

1924 års riksdag i proposition nr 95, därvid åtgärder för överförande av omförmälda

skogar från lappmarkslagen till skogsvårdslagen under åberopande

av utredningens resultat avstyrktes. I sitt med anledning av propositionen

avgivna utlåtande, nr 30, anförde jordbruksutskottet, att även utskottet funne

den förebragta utredningen klarlägga, att vissa skäl talade mot att då överföra

skogarna i fråga. För det dåvarande syntes alltså, enligt utskottets förmenande,

ej förutsättningar föreligga för åtgärder i denna riktning. Riksdagen

godkände vad utskottet sålunda anfört.

I skrivelse den 22 december 1923 väckte domänstyrelsen förslag örn vissa

ändringar i lappmarkslagen, avseende upptagande i lagen av dels bestämmelse

att avverkningsplan, som upprättats av skogstjänsteman, ej finge tillämpas

förrän den fastställts av vederbörande Överjägmästare, dels ock stadganden angående

skyldighet för vederbörande markägare att efter avverkning till avsalu

vidtaga erforderliga reproduktionsåtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med

motsvarande föreskrifter i skogsvårdslagen.

I skrivelse den 3 april 1925 föreslog domänstyrelsen ytterligare sådan ändring

i lappmarkslagen, att å fastighet, där skogstillgången ej vore större än

som erfordrades till husbehov, utsyning skulle kunna äga rum utan att avverkningsplan

för fastigheten upprättats.

Vid domänstyrelsens sistberörda skrivelse var fogad en den 10 april 1925

dagtecknad skrivelse från domänfullmäktige, vilka bland annat upptogo till

behandling frågan huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för- hela sitt dåvarande

giltighetsområde samt framställde förslag örn att sådana under lappmarkslagen

lydande mer godartade skogsmarker i bättre geografiskt läge, som

funnos insprängda i eller som i föryngringshänseende voro likvärdiga med de

områden, där skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, skulle undantagas

från utsyningstvång samt inordnas under skogsvårdslagen. Under

iappmarkslagen lydande svårföryngrade skogar samt skogar, som voro av

skyddsskogs karaktär, skulle däremot enligt fullmäktiges förslag kvarstå under

denna lag.

Sedan med ledning av avgivna yttranden frågan örn ändring i olika hänseenden

av lappmarkslagen varit föremål för beredning inom jordbruksdepartemen
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 18h käft. (Nr t! 17.) 2

Riksdagen

1924.

Domänstyrelsen

1923 och

1925.

Domän
fullmäktige
1925.

Riksdagen

1927.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 217.

tet, framlade Kungl. Majit i proposition nr 43 till 1927 års riksdag förslag till

ny lappmarkslag. Någon ändring beträffande förevarande lagstiftnings tilllämpningsområde

ifrågasattes ej i förslaget. I flera andra hänseenden skilde

det sig däremot från 1915 års lappmarkslag. Å ena sidan innefattade sålunda

förslaget en utsträckning av utsyningstvånget till att avse avverkning även

av lövträd nedom odlingsgränsen, varemot å andra sidan en viss frihet från utsyningstvång

lämnades när det gällde gallring i yngre skog. Den väsentligaste förändrngen

bestod emellertid däri, att skyldighet stadgades att å skogsmark

nedom odlingsgränsen efter avverkning för annat ändamål än husbehov eller vid

uppkommen skada vidtaga erforderliga återväxtåtgärder i huvudsaklig överensstämmelse

med föreskrifterna rörande reproduktionsplikt beträffande svårföryngrade

skogar enligt skogsvårdslagen. Vården av de skogar, vilka berördes

av förslaget, skulle liksom enligt lappmarkslagen handhavas av skogsstatens

personal. Utsyningsavgifter skulle däremot icke vidare utgå. I stället skulle

skogsvårdsavgifter erläggas på sätt är stadgat beträffande flertalet andra skogar

i riket genom förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift.

I utlåtande nr 63 hemställde jordbruksutskottet, att det i propositionen framlagda

förslaget måtte avslås, samt att till utskottet hänvisade, i anledning av

propositionen väckta och i sammanhang med propositionen av utskottet behandlade

motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vidare hemställde

utskottet, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla dels om skyndsamt

framläggande av förslag rörande överförande till 1923 års skogsvårdslag

av sådana utom lappmarkslagens giltighetsområde belägna, under sistnämnda

lag lydande enskilda skogar, beträffande vilka ur skogsbiologisk synpunkt

hinder därför icke motte, dels ock örn verkställande av utredning och framläggande

snarast möjligt av förslag till ny skogslag för inom lappmarkerna belägna

enskilda skogar, under beaktande å ena sidan att i möjligaste mån de principer

följdes, varpå skogsvårdslagen vore byggd, samt å andra sidan att tillbörlig

hänsyn toges till i dessa trakter föreliggande svårigheter till föryngring

ävensom till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska skäl fördela

avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid. Utskottet anförde,

att utskottet utginge från den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning

av här ifrågavarande art icke borde till sin reella innebörd göras strängare

eller till giltighetsområdet vidare än som för tillgodoseende av det därmed

avsedda syftet kunde anses nödvändigt. I antydda avseenden kunde enligt utskottets

menng framställas berättigade erinringar mot det framlagda lagförslaget.

Vidare anförde utskottet bland annat följande:

Det torde icke kunna förnekas, att åtskilliga av de anmärkningar, som från

rent skogliga och ekonomiska synpunkter riktats mot den nuvarande lappmarkslagen,

äga reellt fog, och dessa anmärkningar synas i viktiga delar bibehålla

sin giltighet även beträffande det föreliggande lagförslaget. Det ligger

sålunda i sakens natur, att det enligt lagförslaget under alla förhållanden obligatoriska

utsyn ngstvånget med dess ofrånkomligt stela former måste lägga hinder

i vägen för önskvärd anpassning av skogsbruket efter såväl ekonomiska förhållanden

och konjunkturlägen som skogsvårdens krav. Även örn för framti
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr #/7.

19

den större uppmärksamhet skulle ägnas åt att undvika olägenheter av detta slag,

torde dessa dock i huvudsak komma att i praktiken kvarstå. Och härigenom

förringas enligt utskottets mening i väsentlig grad den överlägsenhet i skogligt

hänseende, som lappmarkslagen, på sätt gjorts gällande, skulle äga framför

den allmänna skogsvårdslagen.

Vid övervägande av de skäl, som anförts för och emot en inskränkning av

lappmarkslagens giltighetsområde, Ilar utskottet ansett sig i princip böra ansluta

sig till den ståndpunkten, att en sådan inskränkning bör äga rum, där hinder

från skogsbiologisk synpunkt icke möter. Utskottet får här erinra, att någon

närmare undersökning — såsom av 1923 års riksdag ifrågasatts — vilka

skogar under lappmarkslagen som äro att hänföra till den ena eller andra kategorien

icke kommit till stånd med hänsyn till Kungl. Maj:ts principiella ståndpunkt

till den omhandlade frågan. Det torde emellertid få anses såsom ostridigt,

att de i Norrlands kustland och i Jämtlands län belägna skogarna, vilka

ligga spridda bland skogar under skogsvårdslagen, äro av dylik beskaffenhet.

— Möjligen kan i detta avseende en viss tvekan råda i fråga örn de nordligaste

delarna av kustlandet, vilket även torde gälla de inom Särna och Idre socknar

av Kopparbergs län belägna skogarna. Beträffande från vissa håll uttalade farhågor

för att befolkningen i nu ifrågavarande trakter skulle komma att missbruka

den i allmänna skogsvårdslagen medgivna fria avverkningsrätten torde

det vara tillräckligt erinra om de bestämmelser, som denna lag innehåller till

förhindrande av dylikt missbruk, och med avseende å förmågan att rätt tilllämpa

lagens bestämmelser torde goda skäl finnas för antagandet, att denna befolkning

äger lika stora förutsättningar som den i de under lagen nu lydande

delarna av Norrland.

Även örn enahanda skäl, som anförts för överförande till skogsvårdslagen av

ovanberörda skogar utom lappmarkerna, principiellt äga giltighet jämväl beträffande

lappmarksskogarna, torde dock i stort sett enighet råda därom, att

en viss särlagstiftning, av beskaffenhet att mera säkerställa uthållighet i skogsbruket,

för dessa senare skogar är erforderlig. Härför tala med styrka fortfarande

de skäl, som på sin tid föranledde lappmarkslagens införande, nämligen

nödvändigheten av en jämn hushållning med virkeskapitalet i dessa karga,

i fråga örn utkomstmöjligheter illa gynnade trakter. De skogsbiologiska förhållandena

synas onekligen här påkalla alldeles särskild varsamhet, helst som

återväxtproblemet för dessa trakters vidkommande torde anses vara i huvudsak

olöst. I detta sammanhang kan framhållas, att de i förevarande lagförslag

upptagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet i vissa avseenden synas

förutsätta gynnsammare föryngringsmöjligheter än man på många håll inom

lappmarkerna torde kunna hava att räkna med. En avverkning i stor skala

skulle vid angivna förhållanden kunna för framtiden äventyra skogens bestånd.

Från skilda håll har emellertid framhållits önskemålet, att jämväl skogsvårdslagstiftningen

för lappmarkerna i möjligaste mån måtte avfattas i anslutning

till den allmänna skogsvårdslagen och i dess anda men med bibehållande dock

av den avverkningskontroll, som i anslutning till vad ovan nämnts kan anses

nödvändig med hänsyn till såväl i dessa trakter föreliggande återväxtsvårigheter

som ock till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska skäl fördela

avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid. I detta sammanhang

kan erinras därom, att jordbruksutskottet vid 1924 års riksdag i sitt

av riksdagen godkända utlåtande nr 30 i fråga örn den redan då tilltänkta utredningen

rörande lindring i lappmarkslagen i syfte att förskaffa densamma

större möjligheter för återväxtens betryggande framhöll, att därvid även borde

undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte kunde gagnas genom att beträffande

dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Utskottet delar uppfattningen, att denna lagstiftningsfråga bör lösas i nu

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

antydd riktning, men underskattar därvid ingalunda de svårigheter, som i olika

avseenden möta. Det torde härvid böra uppmärksammas, att jämväl inom lappmarkerna

förekomma skogar av sådan mera godartad beskaffenhet, att det för

dessa skogars vidkommande icke torde vara uteslutet att inom den av utskottet

ifrågasatta särlagstiftningens ram medgiva vissa lättnader.

Utskottet får slutligen framhålla, att vad utskottet här anfört uteslutande

hänför sig till de enskilda skogar, som lyda under lappmarkslagen. Vidkommande

de allmänna skogar, som lyda under förordningen, så kan ej ifrågasättas

att överföra dem till den allmänna skogsvårdslagen, men de åtgärder,

utskottet ovan ifrågasätter, komma givetvis även att framkalla ett nytt övervägande

av skogsvårdsbestämmelser för dessa skogar.

Riksdagen biföll vad utskottet föreslagit utom såvitt angick dess hemställan

om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn vissa nya utredningar och förslag.

Beträffande sistberörda fråga stannade nämligen kamrarna i olika beslut,

varför frågan förföll.

Tillkallande. Den 2 september 1927 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdea$kogs8ak-S

Partementet att tillkalla sakkunniga att inom departementet verkställa utredkunniga

för ning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för de under lappmarkslappmar

en. jagen lydande skogarna och i samband därmed stående administrativa och ekonomiska

frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen

samma dag såsom sakkunniga dåvarande landshövdingen i Västerbottens

län N. G. Ringstrand, dåvarande byråchefen i domänstyrelsen friherre

T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagens första kammare N. Gabrielsson i

Teg, ledamoten av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren i Nyborg, länsjägmästaren

K. E. Kallin i Umeå, jägmästaren M. Carlgren i Djursholm och

nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare P. J. Näslund i Västernoret.

Sakkunniga, vilka konstituerade sig under benämningen »1927 års skogssakkunniga

för lappmarken», upptogo i första hand till prövning frågan huruvida

de s. k. ströhemmanen fortfarande borde inbegripas i lappmarkslagens tilllämpningsområde.

Såsom resultat av denna prövning avgåvo sakkunniga den

15 november 1928 betänkande med förslag till förordning örn inskränkning i

tillämpningen av lappmarkslagen. Förslaget innebar, att skogarna å ströhemmanen

skulle frigöras från lappmarkslagen samt bliva underkastade skogsvårdslagens

bestämmelser.

Sakkunniga hemställde vidare i skrivelse den 7 december 1928, att Kungl.

Majit ville taga i övervägande att till 1929 års riksdag framlägga förslag till

sådan ändring i lappmarkslagens 10 §, att däri meddelade bestämmelser om undersökning

samt prövning av länsstyrelse rörande skogsmarks lämplighet för

odling och avverkning av därför hinderlig skog icke skulle äga tillämpning å

odling, som i vederbörlig ordning föreskrivits som ersättning för till kronan indragen

ströäng.

I proposition nr 197 framlade Kungl. Majit för 1929 års riksdag förslag i

enlighet med vad sakkunniga sålunda hemställt. Förslaget godkändes av riksdagen

och förordning i ämnet utfärdades den 14 juni 1929 (nr 172).

Sakkunniga*

förslag

1928.

Riksdagen

1929.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

21

Sedan sakkunnigas arbete avslutats, hava sakkunniga den 31 mars 1931 av- Sakkunnigas

givit slutligt betänkande med förslag till dels lag örn vård av vissa skogar inom betänkande

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, dels förord- och förslag.

ning örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i förordningen den 15 juni 1923 angående

skogsvårdsstyrelser dels ock förordning örn upphävande av 5 § i förordningen

den 11 oktober 1912 örn skogsvårdsavgift (Statens offentliga utredningar

1931: 10). Jag anhåller nu att få redogöra för sakkunnigas förslag till

ny lappmarkslag.

Sakkunniga hava icke varit eniga. Icke mindre än fyra reservationer hava

avgivits, varför sålunda sammanlagt fem olika förslag till frågans lösning

föreligga. Jag torde till en början få redogöra för det förslag, vilket avgivits

av majoriteten, bestående av herrar Gabrielsson, Lövgren, Carlgren och

Näslund. Ifrågavarande förslag, här benämnt majoritetsförslaget, upptager

i huvudsak följande synpunkter och bestämmelser.

Till följd av såväl sociala som skogliga förhållanden nödvändiggöres även i Majoritetsfortsättningen

en reglering ej blott i kvalitativt utan även i kvantitativt hän- fö,sta9etseende

av avverkningen å ifrågavarande skogar. Skogen indelas i två klasser,

å ena sidan sådan skog, som icke bör bliva föremål för annan avverkning

än en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, icke mogen skog, och

å andra sidan sådan skog, som kan och eventuellt bör föryngringshuggas, mogen

skog. Den kvantitativa regleringen skall i första hand ske därigenom, att

i en av myndighet godkänd avverkningsplan fastställes den myckenhet virke

av barrskog, som under viss tid får utöver husbehovet uttagas å fastigheten av

mogen skog. Vid awerkningsplans uppgörande bör såvitt möjligt tillses, att

en viss jämnhet i avkastningen från skogen upprätthålles samtidigt som skogsskötsel

så ordnas, att markens produktionsförmåga utnyttjas. Med hänsyn

till det stora förråd av övermogen, mogen och skadad skog, som finnes å ifrågavarande

marker bör härvid beaktas, att avverkningen av det äldre, awerkningsmogna

virkesförrådet bedrives i avsevärt snabbare takt än som enligt

nu gällande grunder i allmänhet tillämpas. Vid den intressekonflikt, som kan

uppstå mellan å ena sidan kravet på jämnhet i avkastningen och å andra sidan

skogsvårdskravet, bör, örn sistnämnda krav uppenbarligen så fordrar, hänsynen

till den jämna avkastningen vika. — Vad angår behovet av kvalitativ

reglering av avverkningen, vilket enligt lappmarkslagen tillgodoses genom bestämmelsen

om utsyningstvång, stadgar majoritetsförslaget, i överensstämmelse

med 1923 års skogsvårdslag, att avverkning icke får företagas på sådant

sätt, att återväxten därigenom äventyras ävensom, beträffande icke mogen

skog, att avverkning icke må ske annorledes än genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring. Utsyning eller därmed ur skogsvårdssynpunkt

till sin betydelse likartad åtgärd föreskrives vid avverkning av barrträd

å sådana marker, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas och där

följaktligen alltför stora risker för föryngringen kunde uppkomma, örn man

lämnade avverkaren fria händer. Sistnämnda bestämmelse medför, att vid

avverkningsplanemas uppgörande skogsmarken måste delas i två kategorier,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

dels svårföryngrad mark, därå avverkning ej får företagas annat än efter särskilt

tillstånd av vederbörande myndighet och dels icke svårföryngrad mark,

å vilken inom avverkningsplanens ram avverkning fritt får ske. Till utsyningsförrättare

skall enligt förslaget kunna förordnas även i skogsägarens tjänst

anställd sakkunnig person. — Den reglering av avverkningen, som i kvantitativt

hänseende föreslagits, nödvändiggör, att, i de fall, då icke utsyning sker,

kontroll över virkeskapitalets uttagande annorlunda anordnas. I sådant hänseende

stadgas anmälningsskyldighet rörande tillämnad avverkning och deklarationsplikt

beträffande avverkad myckenhet skog. — I likhet med vad som

gäller enligt skogsvårdslagen skall enligt majoritetsförslaget skogens ägare

principiellt vara ansvarig för skogens återväxt samt sålunda pliktig att vidtaga

nödiga åtgärder härför. Handhavandet av lagen skall anförtros åt skogsvårdsstyrelserna

i respektive län. Förordningen om skogsvårdsavgift skall

utsträckas att gälla även ifrågavarande skogar, och gottgörelse till statsverket

för utsyning skall följaktligen icke vidare utgå.

Tre av de sakkunniga, vilka medverkat till majoritetsförslaget, hava anmält

i väsentliga hänseenden från förslaget avvikande meningar.

I gemensam reservation anföra herrar Lövgren och Carlgren, att enligt deras

åsikt skogslagstiftningen för de enskilda skogarna i lappmarkerna samt Särna

och Idre socknar borde vila på samma principer som skogsvårdslagen. Begreppet

svårföryngrad mark enligt nämnda lag tarvade emellertid en ingående

revision, varvid borde utgås från den grundprincipen, att såsom svårföryngrad

avskildes mark, där på grund av naturförhållanden ett med hänsyn till föryngringen

ändamålsenligt avverkningssätt måste på särskilt sätt betryggas

(genom utsyning). Reservanterna anföra, att vid den avgörande voteringen

om den för lagen grundläggande principen, fri avverkning eller icke, flertalet

av de sakkunniga anslöto sig till den mening, att avverkningarnas storlek skulle

av myndighet bestämmas i avverkningsplan. Ehuru enligt reservanternas

uppfattning det allmännas intresse skulle vara tillgodosett, örn de för skogsvårdslagen

gällande principerna lades till grund för lagstiftningen, hade reservanterna

ansett sig böra deltaga i utarbetandet av ett lagförslag, som inom

den sålunda beslutade ramen i största möjliga mån anslöte sig till skogsvårdslagen.

Reservanterna göra emellertid gällande, att förberedelser snarast möjligt

borde vidtagas för utarbetande av en lagstiftning för lappmarksområdena

på grundval av skogsvårdslagens principer. För den händelse denna reservanternas

principiella ståndpunkt icke skulle vinna beaktande, anse de, att

framför en lagstiftning, baserad såsom den nuvarande på ransonering och utsyningstvång,

borde föredragas en friare lagstiftning i överensstämmelse med

majoritetsförslaget. Reservanterna förklara vidare, att om den av dem i

första hand förordade utredningen omedelbart igångsattes, borde ett därpå grundat

lagförslag kunna se dagen inom sådan tid, att någon anledning till införande

av ett provisorium icke förelåge. Såsom sådant borde eljest, enligt reservanternas

förmenande, majoritetsförslaget kunna erbjuda sig.

Herr Näslund anför, att han, i likhet med herrar Lövgren och Carlgren,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

23

ansåge, att i princip en särlagstiftning för enskildas skogar inom lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar icke vore motiverad. Dock anser han, med hänsyn

till skogsbeståndets inom ifrågavarande områden onormala fördelning på

mogenhets- och åldersklasser, en direkt övergång från lappmarkslagen till en

lagstiftning i överensstämmelse med skogsvårdslagen icke tillrådlig. Han

tillstyrker därför en viss övergångstid, under vilken en skogslag, avfattad i

enlighet med majoritetsförslaget, borde tillämpas. Sagda lag borde alltså få

en provisorisk karaktär.

En minoritet, bestående av herrar Ringstrand, friherre Hermelin och Kallin,

har framlagt ett förslag, i det följande benämnt minoritetsförslaget, som, ehuru

det i vissa hänseenden överensstämmer med majoritetsförslaget, avviker från

detta i betydelsefulla punkter. I likhet med majoriteten utgår minoriteten från

att avverkningen bör regleras i såväl kvantitativt som kvahtativt avseende.

Beträffande den praktiska tillämpningen av denna princip gå emellertid de

båda förslagen isär. Minoritetsförslaget tager sålunda till en början avstånd

från förslaget örn uppdelning av virkesförrådet i mogen och icke mogen skog

samt förordar i stället de genom skogsvårdslagen införda begreppen yngre

och äldre skog. I de avverkningsplaner, som enligt minoritetsförslaget skola

uppgöras, skall angivas den myckenhet virke av barrskog, som, husbehovsvirke

inbegripet, under viss tid får uttagas förutom genom gallring i bestånd

av yngre skog. Jämväl minoriteten hävdar, att vid avverkningsplanernas upprättande

såväl kravet på ändamålsenlig skogsvård som angelägenheten av att

erhålla en såvitt möjligt jämn virkesavkastning bör beaktas. Emellertid bör

enligt minoritetsförslaget, örn intressekonflikt uppkommer, skogsvårdens krav

stå tillbaka för fordran på jämnhet i virkesavkastningen. Även minoriteten

framhåller likväl härvid, att uppmärksamhet måste ägnas åt, att skog, som

genom att kvarstå avtager i användbarhet, må komma till avverkning hastigare

än lappmarkslagen av dess handhavare ansetts medgiva. Majoritetsförslagets

kontrollföreskrifter betecknas av minoriteten såsom otillfredsställande. Enligt

minoritetens förmenande måste, för vinnande av en enkel och effektiv kontroll,

utsyning eller därmed till sin betydelse likartad myndighetsåtgärd föreskrivas

såsom regel. Vissa undantag härifrån anses dock kunna medgivas.

Sålunda föreslås att för skogens utveckling ändamålsenlig gallring skall

fritt få företagas i sådana bestånd av yngre skog, som vid avverkningsplans

upprättande förklarats vara i behov av dylik gallring. Minoriteten håller

vidare före, att genom bibehållande av utsyningsbestämmelser, väsentligen

motsvarande de i lappmarkslagen stadgade, frågan örn avverkningens kvalitativa

reglering löses på det mest ändamålsenliga sättet. En uppdelning av

markerna, såsom i majoritetsförslaget förutsattes, i svårföryngrade och icke

svårföryngrade låter sig enligt minoritetens förmenande icke göra. Minoriteten

föreslår i likhet med majoriteten att till utsyningsförrättare skola kunna

förordnas även i enskild tjänst anställda skogssakkunniga personer. Liksom

majoritetsförslaget skiljer sig slutligen minoritetsförslaget från nu gällande

Minoritets
förslaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Yttranden.

bestämmelser bland annat därutinnan, att enligt förslaget reproduktionsplikt

principiellt skall åligga skogsägarna, att lagens handhavande skall överlämnas

åt skogsvårdsstyrelser samt att skogsvårdsavgifter skola utgöras i stället

för utsyningsavgifter.

Friherre Hermelin har reserverat sig mot minoritetsförslaget i vad det avser

överflyttande av tillsynen över ifrågavarande lagbestämmelsers efterlevnad

på skogsvårdsstyrelserna. Enligt reservantens förmenande bör lagens handhavande

ankomma på domänstyrelsen med underlydande personal.

Över sakkunnigas betänkande och förslag hava, efter remisser, yttranden

avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret,

länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och

Kopparbergs län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges

skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund. Från domänstyrelsen

hava till Kungl. Maj :t jämväl överlämnats utlåtanden i ärendet av överjägmästarna

i de distrikt, vilka beröras av förslagen, samt av jägmästarna i Särna

och Idre revir. Länsstyrelsernas yttranden hava avgivits efter hörande av

landstingen och hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt sedan kommunala

myndigheter beretts tillfälle att yttra sig. De till länsstyrelserna inkomna

yttrandena hava överlämnats till Kungl. Maj :t. Vidare hava inkommit

skrivelser i ärendet från De extra jägmästarnas förbund, Nils Holmgren

i Skansholm och N. P. Langström i Snesudden. Slutligen har Skogsägareföreningarnas

förbund, representerande Sveriges samtliga skogsägareföreningar,

å förbundsstämma i Stockholm den 10 december 1931 i en till Kungl.

Majit ställd skrivelse gjort vissa uttalanden i ämnet.

En sammanfattande redogörelse för det mottagande betänkandet rönt torde

här få i korthet lämnas.

Domänstyrelsen ansluter sig beträffande majoritetsförslaget till den kritik

mot detsamma, som genom minoritetsförslaget framförts. Vidkommande sistnämnda

förslag anser styrelsen, att icke heller detta vore ägnat att helt genomföras

såsom ny och förbättrad skogslagstiftning för de fastigheter, varom här

är fråga. Några principiella betänkligheter mot minoritetsförslaget har styrelsen

likväl icke anfört.

Lantbruksstyrelsen och kammarkollegium hava allenast yttrat sig beträffande

sådana delar av sakkunnigas förslag, som röra intressen, vilka sagda

ämbetsverk hava att företräda. Något tillstyrkande eller avstyrkande av förslagen

i deras helhet har sålunda icke skett.

Statskontoret anser, med hänsyn till de skilda meningar, vari sakkunniga

stannat, betänkandet utvisa, att stora svårigheter förelåge att för närvarande

kunna avgöra, hur en ny lappmarkslag borde gestaltas. Statskontoret anför,

att under sådana omständigheter knappast någon möjlighet funnes att till genomförande

förorda något av de i betänkandet avgivna förslagen. Även örn ur

rent skogliga synpunkter något av sakkunnigas förslag kunde godtagas, anser

emellertid statskontoret, under åberopande av Kungl. Maj:ts cirkulär den

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

25

12 juni 1931 angående sträng återhållsamhet i avseende å framställningar örn

anslagsäskanden att föreläggas 1932 års riksdag, sig icke kunna medverka till

dess genomförande.

Vad länsstyrelserna beträffar har länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört,

att betänkandet icke givit anledning till någon dess erinran. Länsstyrelsen i

Västerbottens län har tillstyrkt minoritetsförslaget att gälla provisoriskt till

och med den 30 juni 1944, och länsstyrelsen i Norrbottens län har givit sitt

förord åt minoritetsförslaget utan inskränkning i avseende å tiden.

Minoritetsförslaget har i princip jämväl tillstyrkts av skogsvårdsstyrelserna

i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, av Västerbottens och Norrbottens

läns landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av

överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt. Inom Västerbottens läns landsting

har dock en stark minoritet uttalat sig till förmån för majoritetsförslaget.

Även centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund förordar minoritetsförslaget

men förutsätter därvid, att den tillstyrkta lagstiftningen kommer att

gälla allenast under en viss övergångstid för att sedan ersättas av en lag,

grundad på skogsvårdslagens principer.

Norrlands skogsvårdsförbund bar uttalat sig för, att i lappmarkerna samt

Särna och Idre socknar infördes enahanda skogslagstiftning som den, vilken

gäller i övriga delar av landet, men att under en kortare övergångstid en provisorisk

lag i huvudsaklig överensstämmelse med minoritetsförslaget bleve gällande.

Sveriges skogsägareförbund anser starka skäl tala för att införa skogsvårdslagen

i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Förbundet biträder därför

herrar Lövgrens och Carlgrens reservationsvis framförda yrkande. Till denna

ståndpunkt ansluter sig även Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

överjägmästarna i Härnösands och Skellefteå distrikt avstyrka samtliga förslag

men hemställa, att örn lagändring likväl ansåges böra ske, friherre Hermelins

reservation godtoges. Till friherre Hermelins reservation ansluta sig

jämväl överjägmästarna i Nedre Norrbottens och Umeå distrikt.

Av betänkandet (sid. 349—371) framgår, att sakkunniga under sommaren

1928 för att komma i kontakt med skogsägarna företagit resor inom Västerbottens

och Norrbottens län samt Särna och Idre socknar, därvid å mera betydande

orter befolkningen lämnats tillfälle att å sammanträden inför de sakkunniga

framföra sina synpunkter. Sakkunnigas redogörelse för dessa sammanträden

utvisar, att från de därvid närvarande skogsägarnas sida tämligen

allmänt framställts krav på lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen

eller med en lagstiftning, byggd på principerna i sistnämnda lag.

I anledning av nyssnämnda redogörelse anför överjägmästaren i Nedre

Norrbottens distrikt, att de slutsatser, sakkunniga möjligen dragit, och den

erfarenhet, de fått vid mötena med lappmarksbefolkningen, icke helt varit

överensstämmande med de verkliga förhållandena, överjägmästaren franthåller,

att missnöjet med lappmarkslagen icke vore så samstämmigt, som äv

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

redogörelsen syntes framgå. Vad Nedre Norrbottens distrikt beträffade fÖrholm

det sig nämligen så, att bolagen organiserat mötena, och att det framför

allt vore deras synpunkter, som kommit fram med instämmanden av vissa hemmansägare,

särskilt sådana som själva dreve virkesaffärer. De hemmansägare

däremot, vilka ej stått i opposition till lappmarkslagen, hade, även örn de närvarit

vid mötena men icke kunnat gilla där fattade beslut, icke kunnat göra

sig gällande, då de, enligt vad åtskilliga av dem senare uttalat, icke kunnat

upptaga diskussionen med storbolagens representanter. Det funnes bland hemmansägarna

farhågor för att ett lösgivande av lappmarksskogarna skulle förorsaka

prisfall å virket.

överjägmästaren i Skellefteå distrikt uppgiver, att, ehuru åtskilliga hemmansägare

vid sammanträden inför de sakkunniga i Sorsele, Malå, Arjeplog

och Arvidsjaur yrkat, att lappmarkslagen skulle ersättas med skogsvårdslagen,

så hade, sedan kännedom vunnits därom, att sakkunniga ej föreslagit

införande av sistnämnda lag utan en lag, där utsyningsförrättningarna åtminstone

delvis skulle handhavas av tjänstemän i länens skogsvårdsstyrelser, talrika

uttalanden gjorts, att denna förändring ej vore önskvärd utan att gällande

utsyningsordning lika väl kunde bibehållas.

Sedan i anledning av Kungl. Maj:ts remisser länsstyrelserna i Kopparbergs,

Västerbottens och Norrbottens län berett vederbörande kommunala myndigheter

tillfälle att yttra sig, hava i ärendet avgivits yttranden, beslutade å kommunalstämmor

med Särna, Idre och Örträsks socknar samt vid sammanträden

med kommunalfullmäktige i Malå, Lycksele, Stensele, Sorsele, Vilhelmina,

Dorotea, Åsele, Fredrika, Arjeplog och Arvidsjaur. Av berörda yttranden

framgår följande.

Särna och Idre kommuner anse, att de enskilda skogarna inom Särna och

Idre socknar, oavsett hur lagstiftningen beträffande övriga skogar under lappmarkslagen

gestaltades, så snart som möjligt borde läggas under skogsvårdslagen.

Sorsele, Vilhelmina, Örträsks och Arvidsjaurs kommuner yrka, att lappmarkslagen

måtte helt upphävas och ersättas med skogsvårdslagen. Vid yttrandet

från Vilhelmina kommun är fogad skriftlig förklaring av 148 fastighetsägare,

att de instämde i berörda yrkande.

Malå kommun anför, att den ifrågasatta skogslagstiftningen borde givas en

utformning, som i möjligaste män underlättade ett framtida övergående till

skogsvårdslagen.

Lycksele, Dorotea och Arjeplogs kommuner uttala sin anslutning till Lövgrens

och Carlgrens reservation.

Stensele och Åsele kommuner förorda majoritetsförslaget. Stensele kommun

anser dock, att en lagstiftning enligt sagda förslag borde erhålla allenast

provisorisk karaktär. Av yttrandena framgå, att nu ifrågavarande båda

kommuner förmena, att en lagstiftning, byggd på principerna i skogsvårdslagen,

skulle varit den lyckligaste lösningen av frågan, men att en dylik lagstiftning

icke för närvarande hade utsikter att kunna genomföras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

27

Fredrika kommun slutligen uttalar sig för bibehållande av lappmarkslagen.

I detta sammanhang torde vidare böra nämnas, att länsstyrelsen i Västerbottens

län, då inom länet meningarna visat sig så starkt delade, och då länsstyrelsen

ansett det av denna anledning kunna befaras, att frågans snara lösning

till förfång för lappmarken komme att äventyras, funnit sig böra undersöka,

huruvida möjligheter förelåge att åstadkomma någon enighet bland lappmarkens

jordbrukande skogsägare kring ett förslag, som kunde hava utsikt att

vinna statsmakternas beaktande och påskynda det avgörande, som enligt länsstyrelsens

förmenande av ett starkt övervägande flertal av de intresserade

eftersträvades. I sådant syfte har länsstyrelsen den 24 oktober 1931 i Lycksele

köping hållit ett sammanträde, till vilket 123 jordbrukande skogsägare

från olika delar av länet inbjudits. Av de inbjudna tillstädeskommo 89. De

närvarande beslöto med 56 röster mot 27 att uttala sig för antagande av minoritetsförslaget

såsom en provisorisk lag att gälla under tolv år. Minoriteten

röstade för, att skogsvårdslagen skulle tillämpas i lappmarken.

Skogarna under lappmarkslagen äro till större delen av enskild natur. Vad Departeangår

de allmänna skogar, vilka jämväl lyda under lagen, äro dessa förhål- m en''

landevis obetydliga såväl till antal som areal. Det torde därför vara naturligt,

att vid en undersökning, i vad mån ändringar i gällande bestämmelser

kunna anses påkallade, i främsta rummet tänka på skogar av först omförmält

slag.

De principer örn utsyningstvång och uthålligt skogsbruk, på vilka, såsom

förut nämnts, lappmarkslagen är uppbyggd, hava kommit till uttryck redan

i tidigare lagstiftning rörande de under nämnda lag lydande enskilda skogarna.

Genom omförmälda förordning den 29 juni 1866 föreskrevs, att å sådana

skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, som uppkommit av nybyggen,

vilka efter den 29 juni 1866 från kronan upplåtits, eller av sådana äldre nybyggen,

för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit

behörigen fullgjorda, skatteman ej skulle äga annan rätt över skogen än att

han därifrån finge dels, utan utsyning, till husbehov hämta nödigt virke och

bränsle dels ock, efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman,

fritt taga eller försälja vad därutöver kunde med bevarande för framtiden

av skogens bestånd årligen avverkas. De i sagda förordning meddelade bestämmelserna

örn utsyningstvång utsträcktes genom stadgan den 30 maj 1873

(nr 26 s. 1) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

att gälla för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna med

avseende å dem vid avvittring tilldelad jord. Sedermera blev genom Kungl.

Maj:ts skrivelse till länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 angående

grunder för avvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag

föreskrivet, att jordägarna därstädes ej skulle äga vidsträcktare dispositionsrätt

över den skiftade skogen än nyssnämnda, i 1866 års förordning stadgade.

Understundom har gjorts gällande, att, då bestämmelserna örn utsyningstvång

och uthålligt skogsbruk tillkommit i samband med kronans upplåtelse

av skogarna åt enskilda, berörda bestämmelser skulle innebära en inskränkning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

i själva äganderätten till skogarna i fråga, som icke utan kompensation borde

av staten eftergivas. Sakkunniga hava i sitt betänkande (sid. 206) häremot

uttalat den åsikten, att bestämmelserna icke avsett annat än ett betryggande

av skogens bestånd och goda vård, och att de sålunda måste anses vara av uteslutande

skogsvårdslags natur. Själv är jag böjd att ansluta mig till sakkunnigas

uppfattning härutinnan. Emellertid har enligt mitt förmenande denna

fråga huvudsakligen historiskt intresse och bör icke tillmätas större betydelse,

då det gäller taga ställning till spörsmålet örn skogsskötselns ordnande

på mest ändamålsenliga sätt uti nu förevarande trakter. Jag torde härvid

jämväl få hänvisa till den uppfattning, som tog sig uttryck vid överförandet

av de s. k. ströhemmanen från lappmarkslagen till skogsvårdslagen.

Sedan under ar 1924 förordningen den 18 juni 1915 örn förekommande av

överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken, den s. k. dimensionslagen, och under

år 1925 lagen den 13 juni 1908 angående vård av enskildes skogar inom Gotlands

län blivit upphävda, samt sedan den 1 maj 1930 omförmälda ändring

i lappmarkslagen, varigenom ströhemmanen undantogos från dess tillämpningsområde,

trätt i kraft, intaga de enskilda fastighetsägarna inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar ensamma en

särställning i skogligt hänseende i riket. Förfoganderätten över skogskapitalet

är, på sätt framgår av det förut anförda, avsevärt mera inskränkt inom

berörda områden än i övriga landsdelar. Detta förhållande har också på många

håll alstrat missnöje och förstämning, bottnande såväl i en känsla av orättvis

behandling och motvilja mot det tvång, varpå lappmarkslagen är uppbyggd,

som i det resultat, lagen ur ekonomiska och skogsvårdssynpunkter haft att

uppvisa. Bland befolkningen inom lappmarkerna samt Särna—Idreområdet

har tämligen allmänt kommit till uttryck en önskan örn övergång till friare

avverkningsformer.

Att lappmarkslagen ur flera synpunkter är i behov av revision synes mig

icke kunna vara föremål för tvekan. Lagens avverkningsregler hava i vissa

fall föranlett ett oekonomiskt och skogligt sett olämpligt sparande av skadade

och övermogna virkesförråd. En väsentlig brist i lagen är vidare särskilt, att

den saknar effektiva återväxtbestämmelser. I berörda hänseenden torde ändringar

vara nödvändiga, Ytterligare torde skäl, som jag i annat sammanhang

kommer att närmare beröra, tala för inordnande av jämväl ifrågavarande skogar

under skogsvardsstyrelser. Sakkunnigas flertal hava också i princip varit

eniga örn ändrade bestämmelser i de punkter, som nu av mig angivits.

De ändringar av lappmarkslagen, vilka sålunda torde få anses påkallade, äro

av den art, att möjligheterna för tillämpningen av skogsvårdslagen även å de

enskilda skogarna inom lappmarkerna samt inom Särna och Idre socknar torde

böra tagas under allvarligt övervägande. Givetvis vore det en vinst, örn särlagstiftning

kunde undvikas. Det vore överensstämmande med billighetens

krav, om landets samtliga enskilda jordägare underkastades samma bestämmelser

med avseende å handhavandet av sin skog, och skogsvårdslagen har inom

de delar av landet, där den gäller, haft gynnsamma verkningar. En enhetlig

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

29

skogslagstiftning är därför också enligt mitt förmenande det mål, mot vilket

bör siktas. Då jag emellertid, i likhet med flertalet av de sakkunniga, anser

mig icke kunna förorda ett omedelbart övergående till skogsvårdslagens principer,

beror detta främst på den ojämna fördelning i mogenbets- och åldersklasser,

som virkesförrådet i förevarande skogar utvisar. Såsom jag senare

vill vidare utveckla torde skadad och övermogen samt avverkningsmogen skog

inom lappmarkerna samt Särna oell Idre socknar finnas i förhållandevis så

stor myckenhet, att avverkningarna icke kunna, på sätt sker i de under skogsvårdslagen

lydande skogarna, lämnas kvantitativt oreglerade. I likhet med

reservanten Näslund finner jag, att, innan införande av sistnämnda lag

i lappmarkerna samt Särna—Idreområdet kan ifrågakomma, skogarna därstädes

måste hava erhållit en mera jämn sammansättning. Det synes sålunda

nödvändigt med en övergångsperiod, varunder icke vare sig 1915 års förordning

eller skogsvårdslagen utan en efter de särskilda förhållandena anpassad,

från såväl den ena som den andra av förenämnda författningar i vissa hänseenden

avvikande lagstiftning tillämpas. Den provisoriska lag, som sålunda blir

erforderlig, torde lämpligen kunna givas en giltighetstid av tio år. Det förefaller

mig, som borde under sagda tid det skogliga tillståndet kunna icke obetydligt

förbättras. Vidare hinna skogsvårdsstyrelserna komma väl in i arbetet

med ifrågavarande skogar och skogsägarna vänja sig att lita till styrelsernas

sakkunskap för skogarnas ändamålsenliga skötsel.

Förutom att, på sätt anförts, nyssnämnda skogliga förhållanden torde nödvändiggöra

en särlagstiftning för lappmarkernas samt Särna—Idreområdets

skogar under ytterligare någon tid framåt, synes en dylik lagstiftning av provisorisk

karaktär kunna ur annan synpunkt bliva av värde. Vid inordnande

av berörda skogar under skogsvårdslagen torde, såsom reservanterna Lövgren

och Carlgren framhållit, erfordras, att sådana skogar, där på grund av naturförhållanden

föryngringssvårigheterna äro mera avsevärda, underkastas vissa

från sistnämnda lags allmänna principer avvikande bestämmelser, avseende

att trygga ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt avverkningssätt.

Det avskiljande av i berörda mening svårföryngrade skogar, som sålunda måste

ske, förutsätter ingående kunskaper örn de föryngringsförhållanden, vilka råda

i lappmarkerna samt inom Särna och Idre socknar. Vid statens skogsförsöksanstalt

hava under de senaste femton åren pågått vissa undersökningar rörande

norrlandsskogarnas föryngring. Undersökningarna hava i stort sett åsyftat

att giva en vidgad kännedom om dels grundbetingelserna för barrskogens självföryngring

dels ock de lämpligaste arbetsmetoderna och ungefärliga kostnaderna

vid föryngring genom skogskultur i de vanligaste beståndstyperna. Resultatet

av utredningen torde komma att framläggas inom en nära framtid. Emellertid

torde den synnerligen invecklade norrländska föryngringsfrågan därmed

ingalunda vara slutgiltigt löst. Av vikt torde särskilt vara, att de vunna

resultaten i praktiken omsättas och ytterligare prövas. Under den provisoriska

lagens giltighetstid möjliggöres att erhålla vidgad kunskap om hithörande

spörsmål. Det är härvid att beakta, att därest ifrågavarande skogar

läggas under tillsyn av skogsvårdsstyrelser, en följd därav blir, att skogs
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 217.

A) Den nya

lagstiftningens

giltig hetsområde.

Sakkunniga.

ägarna kunna få del av den på statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag

grundade bidragsverksamheten.

Den lag, som enligt mitt förmenande under berörda övergångstid bör ersätta

lappmarkslagen, torde, på skäl som jag senare vill utveckla, böra utformas

i nära anslutning till minoritetsförslaget. Den nya lagen synes lämpligen

böra träda i kraft först den 1 januari 1934. Att stadga en tidigare

dag i detta avseende torde icke kunna ske med hänsyn särskilt till den genomgripande

förändring, som den förordade överflyttningen av domänverkets överinseende

verksamhet på skogsvårdsstyrelser innebär. Något anslagskrav till

innevarande års riksdag föranledes således icke av den nya lagstiftningen. Det

av statskontoret åberopade statsfinansiella skälet mot att ändringar i gällande

bestämmelser för närvarande företagas, förlorar härigenom i styrka.

I det nu anförda har, såsom nämnts, närmast tagits sikte på de enskilda

skogarna. Under lappmarkslagen lyder emellertid, på sätt förut erinrats, även

ett antal allmänna skogar, nämligen skogar å under stadgad åborätt upplåtna

kronohemman och krononybyggen i de sex norra länen. Frågan huruvida de

nya lagbestämmelserna böra vinna tillämpning även beträffande sistberörda

skogar torde få bedömas ur delvis andra synpunkter än spörsmålet om sagda

bestämmelsers tillämpning å skogarna under enskild äganderätt. Innan jag

övergår till en närmare undersökning av de principer, på vilka den nya lagen

bör bygga, torde frågan örn lagens giltighetsområde få upptagas till behandling.

Enligt vad sakkunniga uppgiva finnas kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt, lydande under lappmarkslagen, numera — bortsett från

ett mindre kronohemman i Västernorrlands län, Indalslidens socken —- allenast

inom Västerbottens och Norrbottens län. Av den arealredogörelse, sakkunniga

lämnat (sid. 38—46) framgår, att utmarksarealen till samtliga fastigheterna

under lappmarkslagen utgör tillhopa 2,759,370 hektar, varav 1,633,534

hektar eller 59.2 procent skogsproduktiv mark. Huvuddelen är belägen inom

lappmarkerna eller 2,604,166 hektar med en skogsproduktiv areal av 1,534,725

hektar. Fastigheterna inom Särna—Idreområdet hava en totalareal utmark

av 96,626 hektar, varav 65,868 hektar utgöra skogsproduktiv mark. De under

lappmarkslagen lydande kronohemmanen och krononybyggena under stadgod

åborätt hava en sammanlagd utmarksareal av 485,104 hektar, därav

192,664 hektar skogsproduktiv mark. Av nämnda sammanlagda utmarksareal

ligga 58,515 hektar inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland, 63

hektar inom Västernorrlands län samt återstoden, eller 426,526 hektar, inom

lappmarkerna. Den skogsproduktiva marken fördelar sig å sistberörda tre områden

med respektive 32,884 hektar, 57 hektar och 159,723 hektar.

Frågan huruvida de föreslagna nya lagbestämmelserna borde tillämpas även

å kronohemmanen och krononybyggena under stadgad åborätt har, med hänsyn

till att lagens handhavande tänkts skola överflyttas från skogsstatens

tjänstemän till särskilda skogsvårdsstyrelser, hos sakkunniga vållat en viss

tveksamhet. Emellertid hava sakkunniga stannat för att icke föreslå någon

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

31

ändring beträffande förevarande lagstiftnings giltighetsområde. Sakkunniga

anföra härom följande:

Man kan icke komma ifrån, att kronan fortfarande är formell ägare till

sistnämnda fastigheter, och det kan kanske förefalla egendomligt, att då staten

har ett speciellt organ för vården av sina skogar, icke detta organ får

taga hand örn jämväl nu ifrågavarande skogar av krononatur. Härtill kommer

att ifrågakomna kronohemman icke liksom de skattehemman det nu gäller

ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna samt Särna—

Idreområdet utan ligga spridda förutom i lappmarkerna inom Västerbottens och

Norrbottens läns kustland, där lappmarkslagen eljest numera icke äger giltighet.

Det finnes ju flera möjligheter till frågans lösning. Man kan låta

den nuvarande lappmarkslagen fortfarande behålla giltighet för nu ifrågavarande

kronohemman eller låta förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket bliva tillämplig därvidlag. I

båda fallen skulle ju skogsstaten fortfarande få hand örn skötseln av skogarna.

Emellertid torde vid frågans bedömande bliva avgörande, huruvida dessa kronohemman

under stadgad åborätt verkligen äro att jämställa med andra kronohemman

eller om icke de hellre böra jämställas med skattehemman. Befolkningen

själv torde närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen i fråga.

Detta är så mycket mer förklarligt, som innehavarna av åborätten äro berättigade

att när som helst utan särskild kostnad få hemmanen skatteomförda

samt därigenom förvärva äganderätt till dem. Att åborna icke i någon större

utsträckning begagna sig av denna rätt torde nog delvis hava sin orsak däri

att, så länge en åbo ännu icke förvärvat äganderätt till sin fastighet, han är

urståndsatt att utnyttja den i kredithänseende och sålunda besitter fastigheten

under åborätt med större trygghet, än vad fallet skulle vara, därest han

innehade den med äganderätt. Men denna känsla av frivilligt kvarstannande

under åboskapet medför också, att åborna känna sig som verkliga ägare till

fastigheten. Såsom tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit

i den allmänna uppfattningen kan omnämnas, att i flera fall laga delning ägt

rum å dylika fastigheter. Sakkunniga hava vid övervägande av dessa olika

omständigheter funnit övervägande skäl tala för att likställa kronohemmanen

under åborätt med skattehemmanen samt sålunda stannat för att låta de nya

lagbestämmelserna bliva gällande jämväl för kronohemmanen i fråga. Till

detta beslut har jämväl bidragit den omständigheten, att sakkunniga icke ansett

lämpligt, att frågan örn den myndighet, som skulle handhava skötseln

av skogen, bleve beroende på åbons gottfinnande, allt efter som denne funne

för gott att söka skatteomföring eller icke. Den möjlighet, som med avseende

å de utom lappmarkerna liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att,

i likhet med vad som 1929 skedde med de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman

komma under 1923 års skogsvårdslag, hava sakkunniga av principiella

skäl icke velat förorda.

Kammarkollegium förordar i sitt över sakkunnigas förslag avgivna utlåtande,

att kronohemman och kronön,ybyggen under stadgad åborätt icke inrymmas

under den föreslagna nya lagstiftningen utan hänföras under 1894 års

förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Kollegium

anför härvid:

I utlåtande den 7 december 1923 i anledning av väckt fråga örn utsträckning

av 1923 års skogsvårdslag att gälla för Västerbottens och Norrbottens

kustland erinrade kollegiet, bland annat, följande: Vad beträffade huvudkategorien

av de under tillämpningen av lappmarkslagen fallande skogarna

eller sådana som, vare sig efter försäljning med förbehåll örn inskränkt
-

Kammar
kollegium.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr SI7.

förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll, kommit

i enskildas ägo, finge anses ådagalagt, att de i nämnda lag upptagna bestämmelserna

örn utsyningstvång å dylika skogar måste anses äga naturen

av rena skogsvårdsföreskrifter. De av lappmarkslagen berörda kronohemmanen

intoge åter givetvis en särställning Då till lappmarkslagens giltighetsområde

hänlades kronohemman och krononybyggen under åborätt icke blott

inom avvittrade delar av lappmarken utan även i övriga avvittrade delar av de

sex norra länen, åberopades av departementschefen såsom motiv härför allenast

praktiska skäl. Det principiellt berättigade i sagda anordning, varigenom berörda

grupp av kronan tillhöriga hemman utbröts ur den allmänna skogsordningen,

vari densamma dittills behandlats, syntes åter kunna med fog ifrågasättas.

Så länge kronan icke genom skatteköp eller omföring efter fullgjorda

odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig äganderätten till sina under åborätt

upplåtna hemman och lägenheter, syntes betydelsen av de därå tillämpade

skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad till desammas egenskap av ren

skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter

därjämte hade en såväl principiell som reell fiskalisk innebörd. Häremot

syntes icke kunna invändas, att kronan, så länge åboförhållandet bestode,

ej själv, för egen räkning, uttoge något av dylika skogars avkastning. Ty

icke blott genom åborättens förverkande utan jämväl vid åboledighet, som på

annan grund inträffade, kunde kronan tänkas komma att återinträda i den fulla

dispositionsrätten till här ifrågavarande slag av fastigheter.

Sin sålunda i utlåtandet den 7 december 1923 angivna uppfattning har kollegiet

icke funnit anledning att övergiva. Kollegiet vill i detta sammanhang

ytterligare erinra, att sakkunnigas uppgift, att åbo vore berättigad att »när

som helst» utan särskild kostnad få hemman av ifrågavarande slag omfört till

skatte och därigenom förvärva äganderätt till detsamma, givetvis icke är riktig,

vare sig för de allmänna kronohemmanens eller nybyggenas del.

Redan av angivna skäl vill det synas kollegium kunna med fog ifrågasättas,

huruvida det är riktigt, att åbo erhåller den frihet till avverkning, som

i majoritetsförslaget förutsättes. För åbofastigheternas bibehållande under

skogsvårdsbestämmelser med en snävare dispositionsrätt över skogen än den

som skulle tillkomma ägare av fastigheter, varå den nya lagen i övrigt skulle

få tillämpning, lärer för övrigt kunna åberopas en omständighet av alldeles

speciell innebörd.

Sakkunniga hava starkt understrukit det förhållandet, att åborna själva

skulle betrakta sig som — i realiteten —• ägare till sina åbofastigheter. Det

må emellertid erinras örn att denna känsla av äganderättsligt anspråk, särskilt

1 vad gäller nybyggena, icke synnerligen väl förlikes med dessa fastigheters

ställning i civilrättsligt hänseende. Jämlikt Kungl. Maj :ts brev den

2 juni 1876 och kollegii kungörelse den 7 juli samma år gäller beträffande

nybygge fortfarande punkt 4 i Kungl. Maj:ts brev den 5

februari 1808 och kollegii kungörelse den 29 februari samma år angående

besittningsrätt å kronohemman, vilket innebär, att åbos överlåtelse av

åborätt till annan än närmaste åboberättigade skyldeman faller för talan av

denne. Denna regel har visserligen i enlighet med sitt ursprungliga syfte varit

av betydelse såsom ett medel att trygga kontinuiteten och slutförandet av ett

påbörjat uppodlingsarbete. Där arbetet slutförts och fastigheten till sin yttre

beskaffenhet är av samma art som ett angränsande skattehemman av likartat

ursprung, kan det däremot icke anses motsvara det allmännas intresse, att

åbon genom att uraktlåta att söka skatteomföring kan uppehålla ett slags fidekommissinstitut

till förfång för vissa av sina arvingar. En annan konsekvens av

de speciella rättsregler, som gälla nybyggesfastigheterna, har blivit, att i rättspraxis

åbos rätt till dessa ansetts icke kunna tagas i mät för åbos gäld. Förhållandet

lär i vissa fall hava lett till rättsförluster för en dylik åbos godtro
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

33

ende fordringsägare. Fastighetsinnehavet är sålunda för åbons vidkommande

i väsentlig utsträckning fritt från det ekonomiska ansvar, som åvilar ägare av

enskild jord.

Det förefaller kollegiet vara ett allmänt intresse, att denna — man lär vara

berättigad säga -— jordrättsliga anomali bringas att upphöra. Ett verksamt

medel för detta syftes vinnande skulle påtagligen erhållas, därest själva skatteomföringen

bleve förbunden med en så väsentlig förmån för åbon, att rätten

till skatteomföring, där förutsättningarna härför äro för handen, också i regel

kan förväntas bliva tagen i anspråk. Ett dylikt incitament till skatteomföringsrättens

begagnande skulle tydligen vinnas, därest den av sakkunnigmajoriteten

föreslagna vidgade dispositionsrätten till skogen gåves åbon först

i och med skatteomföringen och icke oberoende av denna.

Kollegiet får på grund av det anförda såsom sin mening uttala, att åbofastigheterna

— kronohemman och krononybyggen -— i de sex norra länen

icke böra inrymmas under den föreslagna nya lagstiftningen. Då ett bibehållande

av bestämmelserna i lappmarkslagen enbart för åbofastigheternas del icke

torde kunna förordas, synas dessa fastigheter böra helt hänföras under tilllämpningen

av kap. VI i 1894 års skogsordning.

Från kollegiets uttalande angående den ställning, kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt borde intaga i förhållande till den nya lagstiftningen,

har generaldirektören Lennart Berglöf anmält avvikande mening.

Generaldirektören Berglöf anför:

Ur förvaltningsenhetlig synpunkt och av de skäl, sakkunniga i övrigt anfört,

synes intet vara att erinra emot, att de nya bestämmelserna, som grunda

sig å skogsförhållandena inom de i Norrbottens och Västerbottens län belägna

lappmarkerna och de med dem jämställda Särna och Idre socknar i Kopparbergs

län, vinna tillämpning såväl för enskilda tillhöriga fastigheter som omförmälda

kronofastigheter inom lappmarkerna — fastigheter av sistnämnda

slag torde icke förekomma inom Särna och Idre socknar. Mindre lämpligt

synes däremot vara att använda samma bestämmelser jämväl å berörda kronofastigheter

inom de utom lappmarkerna belägna delarna av de sex norra länen,

där förutsättningarna för skogsskötsel äro helt andra. Med de grunder,

som av de sakkunniga anförts för en likställighet av nämnda fastigheter med

enskildas hemman, synes hava varit mera överensstämmande att för kronofastigheterna

utom lappmarkerna föreslagits deras underordnande under 1923

års där gällande allmänna skogsvårdslag. Frågan om ett jämställande i förevarande

hänseende av kronohemman och krononybyggen under åborätt med

enskilda tillhöriga hemman synes emellertid icke böra upptagas till avgörande

innan en närmare utredning skett rörande förutsättningarna härför, därvid

jämväl bör behandlas kronofastigheter av sagda natur inom sydligare delar

av landet.

Till belysande av den betydelse dessa fastigheter böra tillmätas i föreliggande

sammanhang må här anmärkas några siffror rörande deras antal i landet.

Enligt en preliminär uppskattning utgör detta i ungefärliga tal:

Krononybyggen; Kronohemman;

Norrbottens län: brukningsdelar brukningsdelar

inom lappmarkerna....................... 1,160 40

utom » ....................... 162 10

Västerbottens län:

inom lappmarkerna....................... 496 14

utom > ....................... 17 —

Västernorrlands län

1 Ovisst synes vara, örn överhuvud nigot krononybygge finnes inom Västernorrlands län.

Ihhang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 184 käft. (Nr 217.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Kronony byggen; Kronohemman:

brukningsdelar brukningsdelar

Jämtlands län....................... — _

Kopparbergs län...................... — —

Gävleborgs län....................... — 31

Återstående delar av landet................. — 193

Utom angivna hemman och nybyggen finnes ett ej obetydligt antal kronolägenheter.

Dessa omfatta jämförelsevis obetydliga arealer och torde, möjligen

med något undantag, på sin höjd lämna sina innehavare husbehovsskog.

Lägenheterna falla ej under lappmarkslagen, förmodligen av den anledning

att enligt i övrigt gällande bestämmelser lägenhetsinnehavarna få till husbehov

utan särskilda regler använda sig av skogen. Beträffande rätten till skogen

å omförmälda kronohemman inom »Återstående delar av landet» gäller

VI kap. i 1894 års skogsordning, enligt vars stadganden skogen må användas

till husbehov samt i viss angiven ordning och med iakttagande av upprättad

hushållningsplan jämväl till avsalu.

Ovan angivna siffror torde snarast vara att betrakta såsom maximisiffror.

Åtskilliga av de därunder ingående fastigheterna torde under senare tid vara

skatteköpta eller skatteomförda, varjämte en del lära vara obefintliga eller på

grund av 20-årig hävd efter vunnen lagfart hava förlorat sin krononatur.

Skulle vid en grundligare undersökning sifferuppgifterna visa sig ungefärligen

riktiga, vill det synas som örn redan på grund av fastigheternas fåtalighet

en särlagstiftning för dem må vara opåkallad såvitt angår de i Västernorrlands,

Jämtlands, Kopparbergs och Gävleborgs län ävensom de i Västerbottens

län utanför länets lappmarker belägna fastigheterna. Även inom kustlandet

i Norrbottens län samt i de söder örn de sex nordliga länen liggande trakterna

av landet äro de med betraktande av områdenas omfattning till antalet föga

betydande.

Statens särskilda intressen med avseende å dessa fastigheter torde numera,

även beträffande de inom Norrbottens län och Västerbottens läns lappmark

belägna, vara ringa och framstår helt annorlunda i våra dagar än på den tid

dylika fastigheter naturligt anslöto sig till det tillämpade ekonomiska systemet.

Statens utsikter att för egen del draga ekonomisk nytta av fastigheterna

äro synnerligen små. Endast i händelse vid undersökning konstateras att

vanhävd föreligger eller åbostammen utslocknar, kunna de återfalla till kronan.

Dylika indragningar förekomma mycket sällan. Å andra sidan förlorar

kronan varje rätt till fastighet, vars innehavare begagnar sig av den honom

alltid öppen stående möjligheten att skatteköpa eller, vad angår krononybygge^

låta skatteomföra fastigheten, där vanhävd ej föreligger. Endast bolag

äro undantagna fran en dylik förman. En särlagstiftning rörande skogsvården

a dessa vitt kringspridda fastigheter förorsakar kronan varjehanda omgång

och ej obetydliga kostnader. Erinras kan sålunda att för närvarande, vad

beträffar fastigheterna i de sex nordligaste länen, avverkning utom för husbehov

ej må ske utan hushållningsplan och utsyning, båda åtgärderna vidtagna

genom statens skogstjänsteman, samt vidkommande övriga delar av riket

endast i anslutning till av dylik tjänsteman upprättad hushållningsplan. Vidare

skola författningsenligt å fastigheterna hållas ekonomiska besiktningar,

å kronohemman minst vart femte år och å krononybyggen minst vart tredje år.

De olägenheter, som för såväl staten som de enskilda äro förenade med den

nuvarande lagstiftningen rörande skogens handhavande å ifrågavarande fas
1

Av dessa tre hemman har i ärende, som är beroende på kollegiets prövning, ett föreslagits

1/1*00 s^sora obefintligt nteslntas nr jordaboken. Beträffande de två återstående, som utgöra resp.

1/12o mantal och 1/64 mantal, torde vara osäkert, örn de äro av krono natur.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

35

tigheter, synas helt överväga det värde det för staten må äga att för dem upprätthålla

en särskild skogsordning, en fördel som ej heller torde utgöra tillräcklig

motivering för ett statens anspråk på en annan skötsel av skogen å

dessa fastigheter än som godkänts för skogsvården å enskilda tillhöriga hemman.

överhuvud synas starka skäl kunna anföras för att ifrågavarande kronofastigheter

ej allenast beträffande skogsvården utan jämväl i övriga avseenden

givas samma ställning som de fastigheter, vilka innehavas med äganderätt.

Den utredning, som bör föregå en nyreglering, rörande, såvitt nu är fråga,

skogsvården å kronofastigheterna under åborätt, bör avse åvägabringande av

i möjligaste mån fullständiga upplysningar rörande nu förefintliga fastigheter,

därvid utgallring bör ske av i jordeboken upptagna men i realiteten obefintliga

fastigheter och överförande till skatte av de fastigheter, vilka redan förlorat

sin krono natur. Vid utredningen böra särskilt angivas de fastigheter,

som tillhöra bolag. Tillika bör upprättas förslag till fastigheternas ställning

i skogsvårdsavseende.

En dylik utredning torde kunna utföras på jämförelsevis kort tid. Skulle

den emellertid icke hinna avslutas innan förslag rörande ny skogslagstiftning

för lappmarkerna må föreläggas riksdagen och frågorna sålunda icke kunna

samtidigt prövas, synes lappmarkslagen böra tillsvidare fortfarande vinna tilllämpning

beträffande alla kronohemman och krononybyggen inom de sex nordligaste

länen. Sagda lag står, såvitt angår dylika fastigheter, i anslutning

till 1894 års skogsordnings bestämmelser men innehåller därutöver vissa för

tillämpningen betydelsefulla tillägg. En omedelbar tillämpning å kronohemman

och krononybyggen inom lappmarkerna av för skogsvården å de enskildas

marker därstädes antagna nya stadganden, under det att lappmarkslagen

skulle gälla för åboma å dylika kronofastigheter inom övriga delar av de sex

norra länen, skulle bereda de förra en oberättigad förmån i förhållande till

de senare.

I likhet med sakkunniga finner jag kronohemman och krononybyggen under

stadgad åborätt vara i mycket att jämställa med sådana fastigheter, som innehavas

av enskilda med äganderätt. Därav skulle, synes det mig, såvitt nu

är i fråga närmast följa, att berörda kronofastigheter i skogligt hänseende

erhölle samma behandling som den, vilken tillkommer enskildas fastigheter

under enahanda biologiska betingelser. Kronohemmanen och krononybyggena

inom lappmarkerna skulle således läggas under den för lappmarkerna samt

Särna—Idreområdet gällande särlagstiftningen, medan kronofastigheter under

stadgad åborätt i övriga delar av landet underordnades skogvårdslagen.

Emellertid synes, på skäl som generaldirektören Berglöf anfört, en nyreglering

rörande skogsvården av fastigheterna under stadgad åborätt icke böra komma

till stånd, förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna härför verkställts.

En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter under stadgad

åborätt i riket, bör därför ske. Intill dess utredningen slutförts och de därvid

vunna resultaten hunnit bliva föremål för omprövning, synes någon rubbning

icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande ifrågavarande

fastigheter i förevarande hänseende. Vad angår inom de sex norra länen belägna

kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt torde sålunda

lappmarkslagen tillsvidare böra där fortfarande tillämpas.

Departe
mentschefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

B) Behov ar

kvantitativ

reglering.

Sakkunniga
-

Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de principiella spörsmål,

vilka påkalla särskild uppmärksamhet, då det gäller skogslagstiftningen

för lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Till en början torde jag härvid

få uppehålla mig vid frågan örn behovet av kvantitativ reglering av avverkningarna

uti förevarande skogar.

Sakkunniga hava varit eniga i den principiella uppfattningen, att skogsägaren

i behandlingen av sin skog borde åtnjuta den största möjliga frihet,

som kunde förenas med det allmännas intresse. Frågan huruvida tillgodoseendet

av sagda intresse nödvändiggör att, liksom enligt lappmarkslagen, en

reglering i kvantitativt hänseende med avseende å avverkningen av skogen

äger rum, har av flertalet sakkunniga besvarats jakande. Såväl majoritetsförslaget

som minoritetsförslaget utgår såsom nämnts från, att i regel avverkning

icke får ske utan att plan för avverkningens bedrivande upprättats och

av myndighet fastställts. Inom majoritetspartiet har ju dock den åsikt, som

sålunda tagit sig uttryck, allenast en reservationslös anhängare.

Behovet av avverkningens reglerande genom avverkningsplan har av sakkunniga

motiverats såsom härledande sig dels av skogliga dels ock av sociala

förhållanden. Sakkunniga hava verkställt en jämförelse rörande det i allmänhet

rådande skogstillståndet mellan å ena sidan lappmarkerna samt Särna och

Idre socknar och å andra sidan övriga delar av Norrland och Kopparbergs

län (sid. 47—58). Av intresse är härvidlag en av sakkunniga uppgjord sammanställning

(sid. 56), avseende bland annat fördelningen å mogenhetsklasser

av virkesförrådet i de under lappmarkslagen lydande skogarna. Sammanställningen

grundar sig på uppgifter vid skogstaxeringar för upprättande av avverkningsplaner

åren 1920—1927. Vid kubikmassans fördelning å mogenhetsklasser

har i sammanställningen, i enlighet med domänstyrelsens föreskrifter

att iakttagas vid skogsindelning, utvecklingsbar, ung och medelålders

skog betecknats med 1, äldre, ekonomiskt mera avverkningsmogen men i huvudsak

frisk skog betecknats med 2 samt sådan starkt övermogen och skadad

skog, som passerat den från teknisk och, biologisk synpunkt lämpligaste avverkningstidpunkten,

varigenom den vid fortsatt kvarstående t. o. m. kan beräknas

avtaga i användbarhet, betecknats med 3. Sammanställningen utvisar,

att av hela kubikmassan barrskog, barken medräknad, tillhöra inom Norrbottens

läns lappmark 27.8 procent mogenhetsklass 1, 46.6 procent klass 2 och

25.6 procent klass 3, inom Västerbottens läns lappmark 30.1 procent klass 1,

41.3 procent klass 2 och 28.6 procent klass 3 samt inom Särna och Idre socknar

33.1 procent klass 1, 43.4 procent klass 2 och 23.5 procent klass 3.

Det resultat, vartill sakkunniga sålunda kommit, avviker icke oväsentligt

från en annan i betänkandet lämnad sammanställning (sid. 54), grundad på

redogörelse, som riksskogstaxeringsnämnden den 29 september 1928 till sakkunniga

avlämnat rörande skogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt

sistberörda sammanställning gestaltar sig kubikmassans inom bark procentiska

fördelning å mogenhetsklasser för de under lappmarkslagen lydande

skogarna inom sagda läns lappmarker nedom odlingsgränsen sålunda.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

37

Område

(nedom odlingsgränsen)

Trädslag

K

u b i k

mass

a

i dimensionsklass 0—45 cm

i dimensionsklass 10—45 cm

Mogenhetsklass

1

2

3

1

2

3

Västerbottens läns lappmark

Tall

46.3

30.5

23.2

43.9

32.4

23.7

Gran

37.5

27.1

35.4

32.2

30.3

37.5

Tall och gran tillsammans

37.2

31.2

31.5

Norrbottens läns lappmark

Tall

36.5

25.8

37.7

31.3

28.5

40.2

Gran

22.8

29.6

47.6

15.3

32.9

51.8

Tall och

gran tillsammans

25.8

30.0

44.2

Såsom förklaring i viss mån av olikheterna mellan varandra motsvarande

uppgifter i berörda båda sammanställningar hava sakkunniga anfort, att riksskogstaxeringsnämndens

redogörelse, varå sist omförmälda sammanställning

grundats, gällde allenast trakterna nedom odlingsgränsen, varjämte kubikmassan

skog angivits med avdrag för bark, medan däremot förstnämnda sammanställning

avsåge samtliga inom lappmarkerna belägna skogar under lappmarkslagen,

varjämte virkesmassan redovisats med bark.

Till jämförelse torde vidare ur betänkandet få återgivas följande utdrag av

en utav sakkunniga verkställd sammanställning (sid. 48) av uppgifter ur

riksskogstaxeringsnämndens redogörelser för skogstillståndet över huvud inom

Norrland och Dalarna.

Kubikmassa barrskog,

procentiskt fördelad i

olika mogenhetsklasser

Kopparbergs

län

Gävle-

borgs-

län

Väster-

norr-

lands

län

Jämt-

lands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

Särna-

Idre

området

N:a Sil- jans

området

kust-

landet

lapp-

marken

kust-

landet

lapp-

marken

Klass 1........

18.5

46.8

58.5

51.6

48.1

56.1

35.2

50.0

27.0

> 2........

55.5

24.9

28.3

30.0

31.5

31.8

28.6

33.8

26.1

> 3........

26.0

28.3

13.2

18.4

20.4

12.1

36.2

16.2

46.9

Beträffande den fördelning av virkesmassan, som sålunda uppgivits föreligga,

hava sakkunniga bland annat anfört:

Örn än uppgifterna i sammanställningarna rätt väsentligt skilja sig från

varandra, äro de dock däri samstämmiga, att förrådet övermogen och skadad

skog, som vid ett fortsatt kvarstående kan beräknas avtaga i användbarhet

(mogenhetsklass 3), ingår i bestånden till en myckenhet, som måste påkalla

särskild uppmärksamhet. Enligt det på verkställda skogstaxeringar grundade

sammandraget upptager kubikmassan virke i 3:e mogenhetsklassen 25.6, 28.6

och 23.5 % av hela virkesförrådet å de skogar inom respektive Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar, som lyda under

lappmarkslagen. Vid beräkning av virkesförrådet har därvid medräknats

träd intill 10 cm diameter vid brösthöjd. Då den sammanlagda massan av nu

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ifrågavarande övermogen och skadad virkestillgång beräknas till ej mindre än

omkring 21.4 miljoner kbm, är uppenbart, att vare sig på hushållningen med

detta virkesförrad läggas rent nationalekonomiska eller privatekonomiska synpunkter,

detsamma icke längre bör sparas och därigenom delvis så småningom

bliva värdelöst, utan att det bör avverkas så snart ske kan.

Det torde visserligen kunna antagas, att den vid skogstaxeringsförrättningarna

verkställda fördelningen av det äldre virkesförrådet å mogenhetsklasserna

2 och 3 i viss mån påverkats av skilda förrättningsmäns subjektiva uppfattning,

men med hänsyn till det procentuellt stora undersökningsmaterialet

och det avsevärda antalet förrättningsmän lärer få anses sannolikt, att beträffande

landsdelarna i deras helhet eventuella felaktigheter i huvudsak utjämnats.

I avseende pa virkesförrådets fördelning i mogenhetsklasser bör jämväl uppmärksammas,

att sammanlagda förrådet av mera gammal skog, mogenhetsklasserna

2 och 3 — vilkets särskiljande från skog i mogenhetsklassen 1 icke

torde möta större svårighet — mycket väsentligt överstiger, vad som rimligen

borde finnas i_en välskött, närmelsevis normalt sammansatt skog. En ej obetydlig

del dylik äldre skog utgöres emellertid av träd av så små dimensioner,

att de icke kunna ekonomiskt avverkas, eller ock hava de ej förrän under senare

åren erhållit sådan efterfrågan, att de enskilda skogsägarna funnit sig

kunna avverka dem, även örn ur skogsvårdande synpunkt behov därav förelegat.

-För de sociala förhållandena i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar

hava sakkunniga redogjort å sid. 70—80 i betänkandet. Av redogörelsen framgår,

att enligt beräkningar, uppgjorda på grundval av 1920 års folkräkning,

78.6 procent av hela befolkningen i Särna och Idre socknar hava sin utkomst

av jordbruk med binäringar, samt att motsvarande siffror för Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker — med bortseende från nomader och befolkningen

i gruvsamhällena — äro 76.6 och 65.8. Åkerarealen utgör i medeltal på

brukningsdel i Särna och Idre socknar 1.36 hektar, i Västerbottens läns lappmark

2.20 hektar och i Norrbottens läns lappmark 2.09 hektar. Ängsbruket intager

en dominerande ställning i jordbruksdriften. Sålunda är i Särna och

Idre socknar arealen äng ungefär fem gånger så stor som åkerarealen, under

det att den i Västerbottens läns lappmark är i det närmaste åtta gånger och i

Norrbottens läns lappmark tretton gånger arealen åker. Örn ängsarealen med

begagnande av vissa relativtal, avsedda att uttrycka ängsmarkens lägre värde

i förhållande till åkermark, reduceras till åker, uppgår enligt sakkunnigas beräkningar

summan av verklig åker och till åker sålunda reducerad äng i medeltal

pa brukningsdel till i Särna och Idre socknar 1.75 hektar, i Västerbottens

läns lappmark 2.88 hektar och i Norrbottens läns lappmark 4.26 hektar. Av

sakkunniga verkställd undersökning rörande summan produktiv skogsmark

för fastigheter under lappmarkslagen utvisar, att på varje fastighet kommer

i medeltal en skogsmarksareal av inom Särna och Idre socknar 64 hektar, inom

Västerbottens läns lappmark 141 hektar och inom Norrbottens läns lappmark

170 hektar. Beträffande Särna och Idre socknar anmärka de sakkunniga, att

den för fastigheterna inom dessa socknar angivna, jämförelsevis ringa skogsmarksarealen

beror på att skogsmarken är uppdelad på ett stort antal småfastigheter,

av vilka oftast två eller flera höra till en och samma av nyss berörda

brukningsdelar. Fördelades skogsmarken på antalet brukningsdelar,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr SI7.

39

skulle på en var av dessa komma att belöpa omkring fyra gånger större skogsmarksareal

än nyss angivits. Liknande undersökningar för de båda nordligaste

länens kustland visa, att brukningsdelarna i Västerbottens läns kustland

hava i medeltal en areal åker och till åker reducerad äng av 5.05 hektar

och skogsmark av 59 hektar, medan motsvarande tal för Norrbottens läns kustland

äro 4.36 och 76 hektar. Medeltalet verklig åker för brukningsdel utgör

inom Västerbottens läns kustland 4.92 hektar och inom Norrbottens läns kustland

3.73 hektar.

Av sakkunnigas utredning framgår vidare, att antalet individer, som äro

sysselsatta i eller hava sitt uppehälle av jordbruk med binäringar, uppgår

på varje jordbruksfastighet inom Västerbottens läns lappmark till 6.4 och

inom Norrbottens läns lappmark till 7. Motsvarande siffror för sagda läns

kustland äro 4.6 och 5.3.

Antalet hästar och nötkreatur är i medeltal på brukningsdel, oaktat den jämförelsevis

ringa åkerarealen, ungefär lika stort inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker som inom kustlandet. Anledningen härtill torde, enligt

vad sakkunniga anföra, kunna sökas dels i den omständigheten, att innehav

av dragare lämnar ägaren möjlighet till arbetsförtjänst vid skogsdrivning

under den del av året, då jordbruksarbetet i stort sett ligger nere, dels ock

däri, att jordbrukslägenhetema i dessa trakter ofta ligga vitt spridda, varigenom

ägarna ej bliva i tillfälle att under den korta tid, som dragare behövas

för jordbruksdriften, leja sådana. Sakkunniga förmena, att skogsbrukets

omfattning i nu omhandlade trakter också utgör en viss säkerhet för hästägarna,

att de skola finna sysselsättning för sina dragare vid skogskörslorna

vintertid. Enligt sakkunnigas utredning (sid. 41) utgör sammanlagda arealen

skogsproduktiv mark i Särna och Idre socknar 256,900 hektar, i Västerbottens

läns lappmark 1,939,800 hektar och i Norrbottens läns lappmark 2,123,600

hektar.

De under lappmarkslagen lydande fastigheternas fördelning a olika innehavare

är i detta sammanhang jämväl av intresse. Enligt sakkunnigas uppgifter

(sid. 42—43) innehavas fastigheter under lappmarkslagen inom Norrbottens

läns lappmark med en total utmarksareal av 309,963 hektar och en

areal produktiv skogsmark av 172,436 hektar utav bolag samt återstoden sådana

fastigheter inom länet med en total utmarksareal av 913,377 hektar och

en areal produktiv skogsmark av 444,432 hektar utav enskilda personer. Motsvarande

siffror äro för Västerbottens läns lappmark: bolag 605,198 och 411,286

samt enskilda personer 775,628 och 506,571 och för Särna och Idre socknar:

bolag 53,189 och 38,740 samt enskilda personer 43,437 och 27,128. — De allmänna

skogarna — däri inbegripna även allmänningar och städers skogar men

ej kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt — hava enligt sakkunnigas

uppgifter (sid. 46) en areal av inom Norrbottens läns lappmark

2,797,800 hektar, därav skogsproduktiv mark 1,412,000 hektar, inom Västerbottens

läns lappmark 1,925,300 hektar, därav skogsproduktiv mark 895,200

hektar, samt inom Särna och Idre socknar 338,200 hektar, därav skogsproduktiv

mark 191,000 hektar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Lövgrens

och Carlgrens

reservation.

Sammanfattningsvis anföres i betänkandet, vilket härutinnan torde få anses

giva uttryck för uppfattningen hos samtliga de sakkunniga, vilka anse en

kvantitativ reglering av avverkningarna erforderlig, angående nu berörda spörsmål

följande:

Undersökningen giver vid handen, att den övervägande delen av befolkningen

i de båda nordligaste länens lappmarker samt i Särna och Idre socknar är

för sin utkomst hänvisad till jordbruk och skogsbruk. Jordbruket är ett typiskt

småbruk, som med en ringa areal åker till stor del bygger på ett omfattande

ängsbruk för försörjning av en kreatursbesättning, i vilken ingår ett

i förhållande till åkerarealen och jordbrukets eget behov av dragare stort antal

hästar.. Skogsbruket utgör den näring, vilken kan lämna den av »jordbruket

med binäringar» beroende delen av befolkningen det ekonomiska stöd, vilket

i dessa trakter såsom, regel är för dem erforderligt. Detta stöd lämnar

skogsbruket dels genom virkesförsäljning från hemmanen tilldelad skog, dels

genom arbetstillfällen å såväl hemmansskogama som ock å skogar, tillhöriga

staten eller andra skogsägare, vilka icke disponera egna arbetskrafter eller dragare.

. Det är önskvärt och i flertalet fall även nödvändigt, att möjligheten

till jordbrukets stödjande genom virkesförsäljning och arbetsinkomst från egen

skog bevaras genom en sådan hushållning med skogstillgångarna, att de, på

sätt jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag uttalat, lämna en möjligast jämn

avkastning.

Sakkunniga hava övervägt, huruvida berörda jämnhet i skogsavkastningen

skulle kunna anses tillräckligt tryggad, därest bestämmelserna i 1923 års

skogsvårdslag ägde tillämpning även på nu ifrågavarande skogar i lappmarkerna

och. Särna—Idreområdet. Så kunde i viss grad sägas vara fallet under

förutsättning, att skogstillstandet vöre sådant, att det i avseende på virkesförrådets^

sammansättning och beskaffenhet kunde anses närmelsevis normalt.

I skogsvårdslagen stadgat skydd för yngre skog samt de i samma lag meddelade.

bestämmelserna örn skogsägare åvilande reproduktionsplikt skulle i nyss

angivna fall i stort sett lä,gga hinder i vägen för sådant tillfälligt förödande

av skogskapitalet, att därigenom en kommande skogsägare bleve i avsaknad

a,v det stöd från skogsbruket, som även för honom vore önskvärt och i allmänhet

nödvändigt.

Med de förhållanden i avseende på virkesförrådets beskaffenhet, som för närvarande

råda å ifrågavarande skogar, i det att tillgången å gammal, delvis

övermogen skog är betydande, under det att förrådet ung och medelålders är

jämförelsevis obetydligt, skulle emellertid, därest skogarna stöde under 1923

års skogsvårdslag, hinder icke föreligga för sådan omfattande avverkning av

icke yngre skog, att i.stort antal fall förberörda jämnhet i skogsavkastningen

komme att för lång tid framåt äventyras, även örn skogsägaren iakttoge lagens

stadganden i fråga örn skogens återväxt och åtgärder för dennas betryggande.

Sakkunniga anse. därför,, att skogsvårdslagens bestämmelser icke äro sådana,

att de böra vinna tillämpning på ifrågavarande skogar i lappmarkerna samt i

Särna och Idre socknar, utan hålla före, att dessa skogar böra underställas

en särskild skogslag med sådana för skogshushållningen reglerande avverkningsbestämmelser,

att full trygghet .vinnes för att.den av i främsta rummet

sociala hänsyn önskvärda jämnheten i skogsavkastningen upprätthålles.

Reservanterna Lövgren och Carlgren hava icke ansett den utredning, som

av sakkunniga verkställts angående jordbrukets ställning, innefatta tillräcklig

bevisning örn att lappmarkerna samt Särna och Idre socknar vore i behov av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

41

ransonering av skogen till stöd för sitt svaga jordbruk framför andra delar

av Norrland. Reservanterna erinra, att åkerarealen per brukningsenhet inom

Norrbottens och Västerbottens län visserligen vore endast ungefär hälften så

stor i lappmarkerna som i kustlandet, men att antalet kreatur per brukningsenhet

vore ungefär detsamma i båda områdena, samt att antalet nötkreatur till

och med vore något större i lappmarkerna än i kustlandet på grund av brukandet

av naturlig äng i stor omfattning. Enligt reservanternas förmenande

skulle en utredning på bredare basis än den verkställda och omfattande särskilt

skogsbygderna i det övriga Norrland och Dalarna hava uppvisat, att i

stora delar av dessa skogsbruket vore av lika stor och avgörande betydelse för

befolkningens levnadsstandard som i lappmarkerna. Vidare framhålla reservanterna,

att om jordbruket i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i stort

sett kunde sägas intaga en sämre ställning än jordbruket i övriga Norrland

och Dalarna, så bjödes befolkningen i förstnämnda landsdelar en kompensation

i den mer betydande skogsarealen.

Angående den risk för överavverkning, som ansetts föreligga, om ransoneringstvånget

slopades, anföra reservanterna i huvudsak följande:

Medan de allmänna skogarna upptaga i Västernorrlands, Gävleborgs och

Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland endast 8—17 % av den skogsprodukt^

arealen, uppgå motsvarande procentsiffror för Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker samt Särna—Idre till 69.46 och 74 respektive.

För samtliga dessa allmänna skogar är den tillbörliga jämnheten i avkastningen

betryggad genom i lag stadgade hushållningsplaner. Endast Norrbottens

läns kustland närmar sig Västerbottens läns lappmark i nämnda hänseende,

i det att de allmänna skogarna där innehålla 42 % av den skogsprodukti va marken.

Bondeskogarna av skatte- och krononatur under lappmarkslagen upptaga

i Norrbottens lappmark 22 % (skogar under husbehovslagen 0.5 %), i Västerbottens

lappmark 26 % (skogar under husbehovslagen 6.5 %), i Särna—

Idre 11 % av den skogsproduktiva marken. Sammanställer man dessa siffror

med det förhållandet, att 20 % av antalet fastigheter i lappmarkerna under

lappmarkslagen hava en skogsprodukt^ areal icke överstigande 20 hektar samt

att på kronoparkerna i lappmarkerna sitta c:a 1,300 skogstorpare, odlingslägenhetsinnehavare

och kolonister, inses, att för hela den huvudsakligen i

jordbruk och skogsbruk sysselsatta befolkningen i lappmarkerna skogsbrukets

alldeles övervägande betydelse ligger i dess förmåga att lämna arbetstillfällen.

Ett ytterligare stöd för denna sats finner man vid en undersökning örn bolagsskogarnas

roll i skogsbruket. Bolagsskogarna under lappmarkslagen intaga

i Norrbottens lappmark 8 % av den skogsproduktiva marken, i Västerbottens

lappmark 21 %, i Särna—Idre 15 %. Det torde numera få sägas vara ett allmänt

erkänt förhållande, att skogsskötseln å bolagsskogarna i de delar av

Norrland, där 1923 års lag tillämpas, i stort sett är tillfredsställande och flerstädes

intager en hög ståndpunkt. Bolagens avverkningspolitik i dessa områden

syftar otvivelaktigt till ett hastigare realiserande av den s. k. 3-skogen

än vad den nuvarande lappmarkslagen tillåter. På trakter med ännu riklig

förekomst av dylik skog kunna på den grund avverkningarna väsentligt överstiga

tillväxten. Å andra trakter med bättre tillgång på 1-skog och gynnsammare

åldersklassfördelning hos virkesförrådet väga avverkning och tillväxt

tämligen jämnt eller eventuellt överstiger tillväxten avverkningen. Samtidigt

bedrivas beståndsvårdande huggningar, hyggesrensningar och andra

skogsvårdsåtgärder för tillväxtens höjande och föryngringens påskyndande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Bolagens eget intresse bjuder deni för övrigt att så hushålla med det mogna

virkeskapitalet å deras skogar, att de icke under en längre eller kortare period

bliva allt för beroende av köpvirke från kronans och hemmansägarnas skogar.

Med en sådan skötsel komma bolagsskogarna att erbjuda en i det stora hela

jämn, i framtiden stigande tillgång till arbetstillfällen. Det finnes all anledning

antaga, att bolagen skulle sköta sina skogar i lappmarkerna och Särna-—

Idre enligt samma principer, om de hade fri dispositionsrätt till skogen. Då

de allmänna skogarna och bolagsskogarna tillsammans innehålla 77 % av den

skogsproduktiva marken i Norrbottens lappmark, 67 % i Västerbottens lappmark

och 89 % i Särna—-Idre, synas, om man även tager hänsyn till ett permanent

behov av arbetskraft för bondeskogarna, farhågor för den jämna arbetstillgången

i framtiden i dessa orter sakna fog, allt under förutsättning att

de på trä såsom råvara byggande industrierna skola förmå upprätthålla sin

hittillsvarande ställning. Skulle åter dessa industrier, gamla eller nytillkommande,

mot förmodan icke kunna motsvara dessa förväntningar, bortfaller ju

därmed även varje anledning att sörja för skogshushållningen medelst ransonering.

Då antagandet om »våldsam överavverkning» på vissa enskilda skogar såsom

en följd av lappmarkslagens slopande ofta intager en framskjuten plats i

argumenteringen för lappmarkslagens bibehållande, vilja vi i korthet angiva

vår mening i detta avseende. Allmogen är i allmänhet mån örn sin skogstillgång.

Skulle man mot dem i deras awerkningspolitik rikta någon anmärkning,

är den närmast till hands, att de ofta äro alltför konservativa i sin skogshushållning.

Slopas lappmarkslagen, kan man emellertid å de enskilda skogar,

vilkas ägare befinna sig i ekonomiskt trångmål, otvivelaktigt förvänta

en betydande ökning av avverkningarna. Möjligen visar sig till en början en

ökning även å andra hemmansägares skogar. Så snart de ekonomiskt svaga

fått sin ställning förbättrad och virkespriserna visa tendens att sjunka på grund

av alltför stor tillgång på rundvirke i förhållande till industriens behov, inträder

sannolikt åter i stort sett en jämnhet i avverkningarna från bondeskogarna.

Man torde visserligen böra antaga, att avverkningarna därvid bliva

större än nu. Med hänsyn till skogstillståndets beskaffenhet är emellertid denna

ökning av godo. Dess värre kan befaras, att efterfrågan på grövre rundvirke

med hänsyn till sågverksindustriens läge kommer att minskas.

Yttranden. Såsom framgår av den sammanfattande redogörelsen för inkomna yttranden

i ärendet hava meningarna varit delade rörande behov av fortsatt reglering

av avverkningsbeloppens storlek i de under lappmarkslagen lydande skogarna.

Flertalet yttranden utgå från, att dylikt behov, åtminstone några år

framåt, föreligger. En motsatt uppfattning har emellertid framförts av Sveriges

skogsägareförbund, Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och större antalet av de kommuner, vilka uttalat sig i frågan. De

skilda åskådningarna hava bland annat utvecklats på följande sätt.

Över- över jägmästaren i Umeå distrikt framhåller, att det utan tvivel vore av stor

jägmästare. lagstiftningen för de enskilda skogarna inom landets olika delar bleve

i största möjliga mån likformig. Emellertid finner överjägmästaren, på grund

av den erfarenhet, han förvärvat angående skogsförhållandena i lappmarken,

att det åtminstone icke för närvarande vore rådligt att inom ifrågavarande områden

medgiva samma frihet beträffande rätten till avverkning som den enligt

skogsvårdslagen medgivna, överjägmästaren anför härom:

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

43

Bland annat råder ett i jämförelse med landets övriga delar abnormt förhållande

beträffande den växande skogens ålderssammansättning. Detta bestyrkes

genom den statistik, som de sakkunniga framlagt i sitt betänkande.

Därav framgår, att den växande skogen till omkring 70 % av kubikmassan

utgöres av s. k. mogen och övermogen skog och endast till omkring 30 % av

s. k. utvecklingsbar skog.

De bestämmelser angående rätt till avverkning, som 1923 års skogsvårdslag

innehåller, skulle medgiva skogsägaren frihet att på en gång avverka och

tillgodogöra sig icke blott all »mogen» och »övermogen» skog utan även en

del av den »utvecklingsbara», nämligen den del, som icke vore att hänföra till

»yngre skog», allt under förutsättning, att respektive fastigheter icke komme

att lida brist på husbehovsskog.

Då de nyss relaterade procentsiffrorna utgöra medeltal för hela området,

är det självklart, att trakter finnas, där förhållandena i nu nämnda avseende

äro än mera abnorma, och för enstaka hemman kan det rent av befaras, att de

under nu angiven förutsättning göras praktiskt taget skoglösa för långa tider

framåt.

För att befolkningens framtida utkomstmöjligheter må bliva bevarade, synes

det vara en viktig förutsättning, att en jämnare hushållning med virkeskapitalet

kommer till stånd än som låter sig förenas med införande av 1923 års

skogsvårdslag.

Även i fråga örn möjligheterna att efter avverkning erhålla ny återväxt

intaga de berörda områdena i viss mån en särställning gentemot landets övriga

delar, i det att återväxtproblemet för vissa delar av dessa områden allt fortfarande

måste betraktas som i stort sett olöst.

Sådana förutsättningar föreligga alltså icke inom de av lagförslaget berörda

områdena, att 1923 års skogsvårdslag kan förordas att gälla jämväl här,

varför det måste anses ofrånkomligt, att en särlagstiftning med viss ransonering

av virkesuttagen allt fortfarande bibehålies, åtminstone till dess virkesförrådet

av mogen och övermogen skog hunnit nedbringas till mera normal omfattning,

och återväxtproblemet blivit bättre klarlagt, än som nu är fallet.

Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt hävdar, att skogsvårdslagen

endast hindrade de grövsta formerna av skogsskövling och ingalunda tryggade

någon rationell skogsskötsel eller uthållig avkastning. Han anför vidare:

Lappmarksbönderna behöva oavvisligen stödet av ett uthålligt skogsbruk,

med de jämna inkomster ett sådant tillför hemmansägarna i dessa trakter.

Jordbruket är i lappmarken relativt obetydligt och allmogen kan ej existera

därå med mindre inkomster kunna erhållas från skogen. Borttages utsyningstvånget,

blir följden den, att skogen av många realiseras på kort tid till oskäligt

låga priser, ty kontanter äo alltid begärliga. När den saludugliga skogen uttagits,

kunna vederbörande ej betala sina skatter till stat och kommun, och de

senare få än svårare att åstadkomma för nödvändiga utgifter behövliga medel.

Lappmarksbönderna, liksom för övrigt bönderna i allmänhet i dessa trakter,

förstå ej att uppskatta virkets verkliga värde. Det har visat sig, att vid exempelvis

leveranser till statens järnvägar och Bodens garnison bönder offerera

ved till priser, som med 1 a 2 kronor pr kbm understiga dem reviren beräkna

erforderliga för erhållande av skäligt rotnetto. Detta beror på att bönderna

ej räkna med något rotvärde å vedskogen utan nöja sig med att erhålla betalning

för nedlagt arbete. Ungefär samma betraktelsesätt gör sig gällande

ifråga örn den mera värdefulla skogen av timmerdimension. Skulle skogen

helt frigivas från utsyningstvång, bleve följden därför den, att avverkningarna

ökades, samtidigt med att priserna sjönko. De inkomster, som komme

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lappmarkens hemmansägare till del skulle visserligen till en början, tack vare

det ökade kapitaluttaget ur skogen, bliva större än nu men skulle icke kunna

uppväga det minskade värdet å skogen och det därmed minskade värdet å hemmanet

i dess helhet. I allmänhet torde nämligen vara föga troligt -— detta

har visat sig i många fall vid erhållna större förskottsutsyningar — att en

motsvarande minskning av nuvarande skulder samtidigt skulle åstadkommas,

liksom det ej heller är troligt, att de ökade inkomsterna komme att användas

till förbättringar å jordbruk och byggnader i tillräcklig omfattning.

Ett påstående att avverkningarna ej i nämnvärd grad skulle kunna ökas

inom lappmarkerna, enär brist på arbetskraft skulle uppstå, håller vid närmare

skärskådande icke streck annat än möjligen för det fall att en starkt ökad avverkning

samtidigt skulle igångsättas å kronoparker och andra allmänna skogar.

Att ett snabbt exploaterande av de inom lappmarken belägna bondskogarnas

virkeskapital ej behöver stöta på svårigheter på grund av brist på arbetsfolk

är alldeles givet. På grund av den begränsade konsumtionen av virke

komme en motsvarande minskning i utdrivningarna att ske dels å kronoparkerna,

dels även å hemmansskogar inom kustlandet, och de körare och huggare,

som normalt varit sysselsatta där, komme att förlägga sin verksamhet

till lappmarkens bondskogar.

Överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt anför, att alla skäl syntes tala

för att skogshushållningen på de olika enheterna planlades för en längre tid i

avverkningsplaner. över jägmästaren åberopar dels det stränga klimatets inverkan

på skogsväxten, som nödvändiggjorde, att skogsbruket bedreves på

lång sikt och med tillbörlig försiktighet vid huggningarna, dels ock det nuvarande

virkesförrådets abnorma sammansättning, vilken ställde skogshushållningen

inför alldeles speciella problem, samt lappmarksbefolkningens absoluta

beroende av skogsbruket. Såsom ytterligare skäl för avverkningarnas reglering

framhåller överjägmästaren skogsägarnas intresse av att virkesmarknaden

icke fullständigt övermättades genom ökade virkesutbud, vilket enligt överjägmästarens

förmenande med stor säkerhet kunde antagas ske vid en fullständig

frigivning av det för avverkning tillgängliga virkesförrådet.

Skogsvårds- Skogsvårdsstyreisen i Västerbottens län anser de av sakkunniga angivna nastyrelser.

turförhållandena, särskilt skogarnas nuvarande sammansättning, utgöra vägande

motiv för att tillsvidare en särlagstiftning tillämpades inom lappmarkerna.

Sedan skogarna därstädes kommit i ett mera normalt tillstånd, torde emellertid

enligt styrelsens mening tidpunkten vara inne att överväga, huruvida icke

en reviderad, för samtliga enskildas skogar i landet gällande, skogslag skulle

kunna tillämpas även inom nu ifrågavarande områden.

Ledamoten av styrelsen disponenten V. F. Ernberg har uttalat en från det

nu sagda avvikande mening. Reservanten anför, att, bortsett från svårföryngrade

marker, några som helst biologiska förhållanden, vilka ur skogsvårdssynpunkt

kunde betinga en särlagstiftning för lappmarkerna, icke kunnat påvisas.

Vad angår farhågorna för överavverkning, därest icke en reglering av avverkningarnas

storlek ägde rum, förmenar reservanten, att det näppeligen torde

vara försvarligt ur vare sig skogsvårdande, ekonomisk eller social synpunkt

att söka genom i lag stadgad ransonering av ett mindervärdigt, för att icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

45

säga värdelöst, virkesförråd förlänga den tid, inom vilken normala förhållanden

kunde inträda. Reservanten anför vidare:

Vad en dylik befarad överavverkning angår är det framför allt här utredningen

varit minst verklighetstrogen. Den katastrofala omvälvning, som nu

skett och av allt att döma ännu icke nått botten inom så gott som alla grenar

av de industrier, som hämta sin råvara från skogen, kommer utan allt tvivel

att verka mer hämmande i awerkningshänseende än någonsin är att förvänta

av en aldrig så rigorös skyddslagstiftning. Ett genom den befarade överavverkningen

tänkt prisfall på råvaran, en minskad tillgång på arbetstillfällen

och ett förringande av utkomstmöjligheterna för den jordbrukande befolkningen

i lappmarken måste av var och en, som nu tvingats anpassa sig

efter dessa så från grunden förändrade förhållanden, frånerkännas det hänsynstagande

man tillförene måhända bort tillmäta desamma vid en lagstiftning

av denna art. Det behov av grovt sågtimmer, för vilket våra enskilda

lappmarksskogar ansetts vara en erforderlig reserv, föreligger numera icke

för den svenska sågverksindustrien och kommer aldrig mer att föreligga, så

som utvecklingen av denna industri numera ter sig, och i övrigt hava vi i våra

kronoparker mer än en tillräcklig dylik reserv örn förhållandena mot all förmodan

åter skulle ändra sig. Att slutligen frånerkänna invånarna i lappmarken

en mindre grad av ekonomiskt sinne eller förmåga att handhava sin

egendom på ett rätt sätt liksom att påbörda dem ett bristande intresse för

skogsvård är ävenledes ett alltför verklighetsfrämmande påstående för att av

mig kunna biträdas. Givetvis kan dock även här befaras att en eller annan

ekonomiskt svag skogsägare kan falla för frestelsen att äventyra sitt skogsinnehav,

men torde utan svårighet vederbörande myndighet kunna stävja dylika

undantagsfall.

Då sålunda icke några som helst reella skäl rättvisligen kunna andragas

för behovet av en särlagstiftning för lappmarksskogarna, synes den för övriga

landet gällande 1923 års allmänna skogsvårdslag även kunna tillämpas här

med undantag för de s. k. svårföryngrade markerna, för vilka särskilda föreskrifter

må av Kungl. Majit kunna utfärdas.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, vilken, såsom förut nämnts, tillstyrkt

minoritetsförslaget, har utvecklat sina synpunkter angående behovet av en

kvantitativ reglering av avverkningarna i lappmarksskogen bland annat sålunda

:

Det har påståtts, att orsaken till den abnormt stora förekomsten av gammal

skog inom lappmarken skulle bero på den nu gällande lappmarkslagen. Till

viss del är detta måhända sant, men övervägande orsaken får nog tillskrivas

andra förhållanden.

För c:a 80—100 år sedan övergicks kustlandets skogar av vittomfattande

skogseldar, varvid väldiga vidder äldre skog nedbrändes. Dessa skogseldar

torde till stor del hava anlagts av nybyggare, som med hänsyn till att skogen

då ej hade något värde antände densamma för åstadkommande av ett bättre

skogsbete. Inom lappmarkerna hava nämligen skogseldar ej förekommit i

tillnärmelsevis samma omfattning. A dessa brännland inom kustlandet förefinnas

nu vidsträckta 00—100-åriga ungskogar av mycket god växtlighet.

Förekomsten av dessa ungskogar i kustlandet är alltså ej att tillskriva de skilda

skogslagarna för lappmark och kustland, eftersom orsaken till ungskogarnas

uppkomst inträffat före dessa lagars tillkomst. Därjämte hava givetvis avsättningsmöjligheterna

för virke, på grund av att flottlederna så småningom utbyggts

från kusten och inåt landet, tidigare uppstått och förbättrats för kust
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Västerbottens

läns

landsting.*}

landet än för lappmarksområdena. Från lappmarksskogarna kunde småvirke

börja avsättas först för c:a 20 år sedan. Tack vare omfattande utbyggnader av

flottlederna, som under senare år verkställts, råder numera icke så stor skillnad

i avsättningsmöjligheter mellan lappmark och kustland.

Från många håll har framhållits, att ett frigivande av avverkningen å lappmarksskogarna

skulle resultera i så kraftiga uttag av här förefintlig äldre skog,

att hård konkurrens skulle uppstå gentemot landets övriga skogsägare. Att

virkespriserna i någon mån skulle komma att falla är antagligt, likasom att

någon inskränkning i avverkningarna till en tid kanske måste vidtagas å andra

skogsmarker. Kan icke hela det övermogna virkesförrådet utförsäljas annat

än till sänkta priser, måste man ju finna sig uti en sådan prissänkning. Att

låta stora virkesförråd stå och försämras för att uppehålla prisen å virke i

andra landsdelar, kan icke vara riktigt. Genom ökad avverkning ökas ju arbetsmöjligheterna

inom landet, vilket måste hava sin stora betydelse. Skulle

priserna bliva allt för låga, kan förutses en spontan inskränkning i avverkningarna

av de mera växtliga skogarna utanför lappmarken. Som jämväl den

äldre delen av dessa skogar (2-skog) besitter en jämförelsevis god tillväxt, är

ju ur nationell synpunkt riktigast, att nödvändig inskränkning i avverkningarna

företages inom dessa skogar, som utan fara för att nedsättas i värde kunna

överhållas åtskilliga årtionden. Därjämte är att märka, att inom 30 ä 40

år kommer kustlandets nuvarande stora vidder av medelålders skog att vara

mogna för slutskörd. Huvudavverkningarna i kustlandet komma då att öka

betydligt mot nu. Det vore utan tvivel fördelaktigt om lappmarkens förråd av

övermogen skog till dess vore i huvudsak avverkat. För övrigt torde icke den

forcerade avverkning, som komme att inträffa vid ett frigivande av lappmarksskogarna,

bliva av så revolterande betydelse, som i allmänhet anses. Dels torde

nämligen bristande tillgång på arbetskraft omöjliggöra ett allt för hastigt

exploaterande av lappmarkernas gamla virkesförråd, dels komme skyldigheten

att inom skälig tid anskaffa återväxt i de avverkade skogarnas ställe att verka

återhållande.

Ett fullständigt frigivande jämlikt skogsvårdslagen av den äldre skogen å

lappmarkshemmanen kan däremot enligt styrelsens uppfattning bliva av ödesdiger

verkan för många av lappmarkernas hemmansbrukare själva. Ett avsevärt

antal av dessa hemmansskogar bestå av nästan uteslutande gammal skog.

Vid en eventuell frigivning komme med säkerhet många av dessa skogar att i

sin helhet säljas, kanske slumpas bort. Stora summor skulle visserligen inflyta

på en gång, men efter relativt kort tid torde efter vad erfarenheten giver

vid handen dessa pengar vara förbrukade, och sedan bleve det för visso ganska

svårt för dessa hemmansägare, vana som de äro vid en jämn återkommande avkastning

från skogen, att reda sig. Att svårigheterna i dylikt fall bliva större

för jordbrukare inom lappmarken än i kustlandet, torde vara allmänt erkänt.

Detta förhållande var också på sin tid den huvudsakliga anledningen till lappmarkslagens

antagande och enligt styrelsens förmenande är denna synpunkt

på frågan aktuell även i denna dag.

Västerbottens läns landsting, vilket med knapp röstövervikt beslutat förorda

minoritetsförslaget, anför:

Landstinget uttalade år 1925: »Grundsatsen örn uthålligt skogsbruk, som

utgör det bärande underlaget för lappmarkens skogslagstiftning och som tillförsäkrar

skogsägarna en på vissa tider regelbundet återkommande inkomst av skogen,

synes landstinget fortfarande äga oförminskad bärkraft ej minst med hänsyn

till att jordbruket inom lappmarken alltjämt behöver det stöd som hemmanets

skogstilldelning varit avsedd att skänka.» Uttalandet äger alltfort giltig
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

47

het och landstinget anser, att det vore den största olycka för lappmarken, om

grundsatsen i fråga nu skulle upphävas. Jordbruket inom lappmarken är inom

betydande områden i utveckling. Härtill bidrager väsentligt lagstiftningen

om ströängars indragande till kronan, varigenom betydande nya odlingsområden

skapas. Allt fortfarande gäller emellertid att jordbruket icke är i det läge,

att det kan undvara stöd av skogsbruket. De sociala förhållandena göra det

ävenledes önskvärt och nödvändigt, att på de skilda orterna alltid finnes skog

i sådan omfattning, att en någorlunda jämn tillgång på arbetstillfällen för

den av skogsbruket beroende befolkningen finnes. Dessa förhållanden göra det

nödvändigt, att de skogliga förhållandena i dessa områden underkastas reglering.

Minoriteten inom landstinget, vilken reserverat sig till förmån för majoritetslörslaget,

anför beträffande förevarande fråga följande:

De yrkanden örn lappmarkslagens ersättande med den allmänna skogsvårdslagen,

som från olika håll framställts, kunna icke biträdas. En övergå,ng från

en mera extrem och restriktiv skogslagstiftning till en från skogsägarnas synpunkt

mera liberal och ur skogsvårdssynpunkt mera modern sådan, får icke

givas en sådan utformning, att det möjliggöres för den nu levande generationen

att avverka hela den under lappmarkslagens tillämpning uppsparade övermogna

skogen och lämna en kommande generation utan tillgång till avverkningsbar

skog under den långa tidrymd, som åtgår för en ungskogs uppväxt

till mogenhet för avverkning. Av sociala skäl är det nödvändigt, att kravet

på möjligaste jämnhet i avkastningen upprätthålles i jämnbredd med kravet

på god skogsvård i överensstämmelse med den förstuga vetenskapens och de

praktiska skogsmännens senaste rön.

Särna och Idre sockenmän anföra:

De under lappmarkslagen lydande enskilda skogarna i Särna och Idre socknar

utgöra ej fullt fyra procent av lappmarkslagens nuvarande hela giltighetsområde

och endast en fjärdedel av den totala produktiva skogsmarksarealen i

Särna och Idre socknar. Av denna areal äga aktiebolagen 59 procent och de

enskilda jordägarna 41 procent. På de enskilda jordägarna komma sålunda

blott 27,128 hektar produktiv skogsmark, under det att den nuvarande lappmarkslagen

omfattar inalles 1,633,534 hektar produktiv mark.

De enskilda skogarna i Särna och Idre socknar intaga ur såväl bonitets- som

andra synpunkter ett gynnsammare läge än de stora allmänna skogarna därstädes.

Ett överflyttande av riksskogstaxeringens relativa resultat för samtliga

skogar inom Särna och Idre socknar, omfattande en skogsproduktiv areal

uppgående till 256,900 hektar, att med allmängiltighet avse endast de enskilda

skogarna därstädes låter sig sålunda knappast göra.

överflyttandet av de enskilda skogarna i Särna och Idre socknar till 1923

års skogsvårdslag bör enligt vårt förmenande ingalunda betyda ett förödande

vare sig av skogskapitalet å dessa skogar eller av den framtida arbetstillgången

i skogarna. De nuvarande mindre goda avsättningsförhållandena torde länge

komma att utgöra en spärr mot en alltför hastig realisation av det mogna och

(ivermogna virkesförrådet å dessa enskilda skogar, och den betydande omfattningen

i dessa båda socknar av allmänna skogar, inalles omkring tre fjärdedelar

av socknarnas totala produktiva skogsmarksareal, borgar helt för rika

arbetstillfällen i skogarna åt den bofasta befolkningen. Avverkningspolitiken

å dessa allmänna skogar är enligt vår mening av ofantligt mycket större betydelse

härstädes för den framtida arbetstillgången i skogarna än vad en befarad

alltför hastig realisation av det mogna och övermogna virkesförrådet å de till

arealen relativt obetydliga enskilda skogarna innebär, vadan vi finna sakkun
-

Kommuner.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

nigas utredning rörande den sociala sidan av ifrågavarande lagstiftningsfråga

ofullständig och otillfredsställande.

Då det är vår bestämda uppfattning att icke några som helst vare sig sociala

eller andra risker därigenom kunde befaras, anse vi att de enskilda skogarna i

Särna och Idre socknar, oavsett huru för övriga under nuvarande lappmarkslagen

lydande skogar kommer att lagstiftas, så snart som möjligt böra överföras

till 1923 års skogsvårdslag.

Under sådana förhållanden böra emellertid enligt vårt förmenande områden,

utgörande s. k. svårföryngrad skogsmark avsättas enligt bestämmelserna i 1923

års skogsvårdslag.

Kommunalfullmäktige i Malå anföra, att det viktigaste för dem varit och

vore åstadkommande snarast möjligt av en för lappmarken god och ändamålsenlig

skogslagstiftning. Principiellt borde man därvid enligt fullmäktiges förmenande

eftersträva införande av 1923 års skogsvårdslag, framförallt emedan

någon särställning i fråga örn dispositionsrätten till skogen beträffande lappmarkens

skogsägare i längden icke kunde upprätthållas. ''Då emellertid virkesförrådet

icke för närvarande vore av normal beskaffenhet men det å andra sidan

kunde förväntas bliva så i framtiden, borde, enligt fullmäktiges åsikt, den

ifrågasatta skogslagstiftningen givas en utformning, som i möjligast högsta

mån underlättade ett framtida övergående till skogsvårdslagen. Fullmäktige

anföra till utveckling av sin mening bland annat:

Vad i betänkandet anförts örn skogsbrukets dominerande betydelse för näringslivet

i denna landsända är odisputabelt. Den stora frågan gäller blott

sättet för skogens bästa utnyttjande till största båtnad för lappmarksbefolkningen,

nu och i framtiden. I fråga örn dess inkomster från skogsbruket synes

det oss då klarläggande att uppdela dessa i två principiellt skarpt skilda delar,

nämligen dels belöpande sig på skogens rotvärde, dels på arbetsförtjänster från

skogen. Den senare innefattar då även arbetsinkomst från egen skog, då den

utdrives eller förädlas med egen arbetskraft. Den förra är ett råvaruvärde,

den senare en arbetslön.

Vi vilja då bestämt framhålla, att det är den senare inkomstkällan, arbetsförtjänsterna,

som för lappmarksbefolkningen är den ojämförligt viktigaste.

Även vid försäljning från egen skog torde i genomsnitt en väsentligt större del

av inkomsten falla på en normalt beräknad arbetsinkomst än på råvaruvärdet.

Det förefinnes också en allmänt utbredd tendens bland lappmarksbönderna att

vid försäljning från egna skogar förbehålla sig mesta möjliga av därifrån utfallande

arbetsförtjänst. Detta sker antingen genom att sälja virket framfört

till vattendrag eller genom att själv förädla det medelst småsågar eller på

annat sätt.

Örn man tänker sig ransoneringstvånget helt borttaget, så skulle på grund av

nämnd orsak en övervägande del av lappmarksbönderna troligen icke realisera

sin tillgång på mogen och övermogen skog fortare, än att de med egen arbetskraft

kunde tillgodogöra sig de därmed förenade arbetstillfällena. ^Detta

särskilt som rotvärdet vid hänsyn tagen till normala arbetskostnader mångenstädes

är mycket lågt och på allra sista tiden dessutom väsentligt nedgått.

Med visshet torde emellertid kunna antagas, att för åtskilliga år framåt avverkningarna

å lappmarkens bondskogar i stort sett komme att okas. Det härpå belöpande

råvaruvärdet torde till stor del komma att användas till betalande av

skulder, då skuldsättningen är allmän och betydande. Att den till någon del

komme att användas till ökad konsumtion på framtidens bekostnad torde visserligen

icke kunna undgås och är givetvis en nackdel.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

49

Kunde man emellertid nied säkerhet antaga, att dessa ökade virkesuttag komme

att helt eller till största delen kompenseras genom en motsvarande minskning

i avverkningarna å allmänna och bolagsskogar, så vore visserligen ingen

större skada skedd. Att så komme att ske beträffande bolagsskogarna har man

dock ingen garanti för. Skulle motsatsen inträffa •— vilket man i händelse av

konjunkturförbättring har all anledning förmoda —- så skulle detta få mycket

svåra följder. Efter några år med god tillgång på arbetstillfällen (och kanske

avsevärd import av arbetskraft) skulle följa motsvarande knapphet på arbetstillfällen

under många år. Under alla förhållanden skulle bolagen troligen av

praktiska skäl komma att koncentrera stora avverkningar till en trakt i sänder,

vilket för den befolkning, som varit van vid jämn tillgång å arbetstillfällen med

virkesutdrivning från bolagsskogarna, skulle ställa sig ytterst olägligt.

Kommunalfullmäktige i Stensele anföra, att lappmarkslagen, med den utveckling

och den betydelse, skogshushållningen under de senaste 15 åren fått

för skogsägarna, befunnits oekonomisk och opraktisk och därför åstadkommit

en nära nog allmän misstämning. Tillkallandet av sakkunniga för utredande,

av frågan örn ny skogsvårdslag för lappmarken hade, anföra fullmäktige, väckt

allmän tillfredsställelse. Den prägel av särlagstiftning, som vidlådde sakkunnigas

förslag, hade däremot framkallat besvikelse. Enligt fullmäktiges förmenande

vore de skäl, som enligt sakkunnigas utredning talade för avvikelse

från 1923 års skogsvårdslag, icke av den dominerande betydelse, att de motiverade

avvikelsen. Fullmäktige anföra härom följande:

Sakkunniga hava i sitt förslag sökt tillgodose saväl skogsvardskravet som

begreppet uthålligt skogsbruk, vilka begrepp enligt nuvarande^ skogsförhållanden

inom lappmarken stå i motsatsförhållande till varandra. Då det just är det

uthålliga skogsbruket, som lappmarkslagen är byggd på, och som vållat dess

nu nästan allmänt förklarade olämplighet, synes det oss, att sakkunniga icke

skulle i sitt förslag tagit hänsyn härtill i vidare mån än de sociala intressena

nödvändigt påkallat. Sakkunniga framhålla att jämnheten i virkesavkastningen

är nödvändig av sociala hänsyn, och att detta rättfärdigar begreppet uthålligt

skogsbruk i lappmarken. Det ligger då nära till hands att göra sig den

frågan, örn ej samma sociala synpunkter göra sig gällande i övriga delar av

landet.

En social våda, som icke tillräckligt beaktats, är däremot det förhållandet,

att det uthålliga skogsbruket konserverat en större kvantitet övermogen och

skadad skog, som efter nuvarande kvalitetsfordnngar knappast är avsättningsbar.

Under de senaste åren hava kvalitetsfordringarna skärpts i så ovanlig

grad, att numera avverkning av övermogen och skadad skog till Umeälvens

vattendrag, knappast betalar arbetskostnaderna. En granskning. hos tumningsföreningen

av de två senaste årens tumsedlar för Ume- och Vindelälvens

lappmarksområden skall helt säkert bestyrka detta förhållande, och ändock

påstås ytterligare skärpningar vid inmätningen vara att ^emotse. För detta sociala

missförhållande bär det allmänna skulden, och da nu ändring härutinnan

ifrågasatts, borde enligt vårt förmenande steget tagits fullt ut och alla restriktioner,

som sikta på det uthålliga skogsbruket, uteslutits.

Det har befarats, att en frigörelse av skogen inom lappmarken skulle åstadkomma

en våldsam överavverkning under första tiden. Fullmäktige dela

emellertid icke denna uppfattning i dess allmänna betydelse, utan vilja framhålla,

att lappmarkens skogsägande befolkning i allmänhet är utrustad med god

ekonomisk blick och helt säkert icke kommer att missbruka den tillgång, som

deras skog representerar. Givetvis komma de nu onormala skogsbestånden att

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 184 käft. (Nr 217.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Sveriges

skogsägare
förbund.

befordra en avsevärt ökad avverkning under de första åren, men då enskilda

icke äga ens halva skogsarealen, borde staten med sina skogar kunna reglera

marknaden under övergångsåren.

Vi anse i övrigt, att ortens befolkning skulle beredas jämnare och rikligare

tillfällen till arbete örn skogen helt frigjordes. Det säger sig självt, att en jordbrukare,

som har skog till stöd för sitt jordbruk, skulle försöka ställa det så,

att han varje år hade arbetstillfällen och kunde bereda sig inkomst från sin

egen skog. Undantag härutinnan komme de mest skuldbundna skogsägarna att

utgöra, men vi ifrågasätta, örn ej den sociala vådan är större, örn dessa, oaktat

tillräckliga tillgångar förefinnas i deras skog, skulle vara tvungna avträda sin

egendom till borgenärerna och under ogynnsamma förhållanden ändra levnadsbana,

än örn överavverkning av skogen ägde rum.

Från vad kommunalfullmäktige i Stensele anfört har fullmäktiges ordförande

F. E. Holmner i Gunnarn i särskilt yttrande uttalat avvikande mening

samt hävdat, att med hänsyn till jordbrukets ringa utveckling i lappmarkerna

och de därstädes rådande sociala förhållandena det vore nödvändigt, att principen

örn uthålligt skogsbruk alltjämt upprätthölles. Beträffande det av sakkunnigreservanterna

Lövgren och Carlgren gjorda påpekandet, att, ehuru åkerarealen

per brukningsdel visserligen vore mindre i lappmarkerna än i Västerbottens

och Norrbottens läns kustland, antalet kreatur per brukningsdel likväl

vore ungefär lika stort inom båda områdena, anför Holmner, att en jämförelse

mellan kreatursstocken inom lappmarken och den i kustlandet vore fullkomligt

missvisande såsom grund för bedömande av jordbrukets ställning, då nämligen

lappmarken stödde sin kreatursutfodring till mycket betydande del på köpfoder,

under det kustlandet producerade ett betydande överskott av foder.

Holmner framhåller, att örn utfodringen i lappmarken skulle baseras uteslutande

på därstädes frambragt foder, kreatursstocken måste avsevärt reduceras.

Sveriges skogsägareförbund gör gällande, att de i sakkunnigas betänkande

anförda motiven för en särskild lagstiftning för under lappmarkslagen lydande

skogar vore föga hållbar. Förbundet utvecklar sina synpunkter på frågan

om behov av avverkningarnas reglering i kvantitativt hänseende i huvudsak

på följande sätt:

En av hörnstenarna i sakkunnigas bevisföring är jordbrukets undantagsställning

och svaghet i lappmarken. Redan riktigheten av denna tes torde få

ifrågasättas. Visserligen är klimatet i lappmarken i flera hänseenden ogunstigt,

vilket nödgar jordbrukarna därstädes att arbeta med färre slags kulturväxter

än längre söderut. Hektarskördama i lappmarken äro däremot enligt

utredningar, verkställda av statistiska centralbyrån, icke mindre än i kringliggande

trakter av Norrland. Det statistiska material, på vilket sakkunniga

stödja sina uttalanden örn lappmarkens jordbruk, är synnerligen knapphändigt

och föga beviskraftigt. Det berör endast brukningsdelarnas storlek och

djurantalet; skördens av olika kulturväxter storlek förbigås däremot fullständigt,

ehuru, som ovan sagts, ett värdefullt material finnes att tillgå därom.

Ej heller hava sakkunniga framlagt något statistiskt jämförelsematerial från

övriga trakter av Norrland (med undantag för Norr- och Västerbottens läns

kustland) samt norra Svealands skogsbygder. En dylik statistik skulle emellertid

hava visat, att brukningsdelarna och kreatursstocken per enhet i stora

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

51

delar av inre Norrlands samt till och med i norra Dalarnas, Värmlands och

Bergslagens skogsbygder icke äro större än i Lappland.

Sakkunnigas utgångspunkt vid deras sociala överväganden, nämligen att

lappmarken jordbrukstekniskt utgör ett avgränsat, mindervärdigt område, vars

befolkning för sin utkomst är oundgängligen hänvisad till skogsförtjänster, är

därför ej riktig. Det är sant, att den jordbrukande befolkningen i Lappland

ej kan leva endast på jordbruket utan att den behöver inkomster även från

skogen, men det är icke sant, att detta gäller enbart Lappland. Samma förhållande

råder nämligen i hela norra Sveriges skogsbygder, måhända vissa

särskilt gynnade orter undantagna. I Jämtlands och Västernorrlands län,

inom övre delarna av Gävleborgs och Kopparbergs län samt i stora trakter av

norra Värmland och Bergslagen har skogsbygdens befolkning behov av skogsförtjänster

på enahanda sätt som i lappmarken. Något motiv för bibehållandet

av en speciell skogslagstiftning i sistnämnda landskap kan därför knappast

hämtas från dettas jordbrukstekniska förhållanden. Med samma rätt

skulle man kunna göra gällande, att hela nordvästra Sverige vore i behov av

en skogslag, garanterande uthålligt skogsbruk.

Ett annat, måhända än mer betydande fel hava, enligt förbundets förmenande,

sakkunniga gjort sig skyldiga till vid diskussionen av lappmarkens

skogligt sociala problem. Deras utgångspunkt har, som framhållits, varit,

att befolkningen måste hava inkomster från skogen till fyllnad i försörjningen.

Riktigheten av denna utgångspunkt erkänner förbundet, men har påvisat, att

den i lika mått gäller hela Nord- och Mellansveriges skogsbygder. Vid frågans

vidare behandling hava emellertid sakkunniga begått det stora misstaget, att

de ansett, att de behövliga skogsförtjänsterna endast skulle med tillräcklig pålitlighet

kunna erhållas från den jordbrukande befolkningens egna fastigheter.

Sakkunniga hava i skogsekonomiskt hänseende velat göra lappmarkens

nämnda befolkning till »självhushållare». Hela deras diskussion av ämnet är

byggd på den grunden, att skogsavkastningen från varje särskild jordägares

fastighet skall vara uthållig och sålunda kunna kontinuerligt lämna just de

på den fastigheten boende personerna det behövliga tillskottet till försörjningen.

Denna uppläggning av frågan är enligt förbundets förmenande för trång

samt leder till felaktiga slutsatser, såväl av allmänt ekonomisk som av skoglig

art. Statsmakternas uppgift i nu förevarande hänseende är att se till, att

skogspolitiken ledes på sådant sätt, att försörjningsmöjligheterna för lappmarkens

befolkning i dess helhet bevaras. För ernående av detta syfte kräves

först och främst en skogslagstiftning, som befrämjar skogsvården och höjer

produktionen. Ty i det långa loppet är det endast produktion av nya värden

men icke ransonering av befintliga, som skänker försörjningsmöjligheter för en

landsdels befolkning. Vad sedan beträffar själva ransoneringen under den tid,

som förflyter, till dess skogsvården hunnit skapa nya värden, böra statsmakterna

se till, att för landsdelen i dess helhet förtjänst- och arbetsmöjligheterna

bevaras. Att därvid gå fram med lagtvång gentemot den särskilda fastigheten

och dess ägare bör, enligt förbundets förmenande, icke komma i fråga, därest

ej ett oavvisligt nödtvång kan visas föreligga. Det stämmer illa med den moderna

näringsfrihetens grundsatser att binda den enskilde med lagföreskri flor

rörande hans egen förmögenhetsförvaltning, örn ej hänsyn till allmänt väl absolut

så kräver.

Man bör i denna diskussion noga åtskilja de lagbestämmelser, som avse

skogsvården, från dem som sikta till en ransonering av avkastningen. De förra

äro produktionsbefrämjande, hava sålunda rent nationalekonomiskt motiv,

böra därför gälla alla fastigheter samt hava även ansetts böra lagfästas för

riket i dess helhet. Ransoneringsbestämmelserna däremot få sägas vara hin
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

colliga för en rationell produktion. De böra därför ej tillämpas mot de särskilda

fastigheterna, så vitt ej ett socialt nödtvång föreligger. Förbundet

skall i det följande visa, att så icke är fallet, utan att den för lappmarken i

dess helhet behövliga jämnheten i skogsavkastning och folkförsörjning med

full säkerhet kommer att förefinnas, även örn man icke gör de särskilda jordägarna

var för sig till självhushållare beträffande fyllnadsförtjänsterna från

skogen.

Av de arealtabeller, som äro införda i betänkandet (sid. 42 och 46), fram- går, att den skogsproduktiva marken i lappmarkerna fördelar sig på olika

ägare på följande sätt:

Norrbottens

Västerbottens

lappmark

lappmark

kvkm

kvkm

Allmänna skogar........

.........14,120

8,952

Enskilda skogar tillhörande bolag .

......... 1,724

4,113

Enskilda skogar tillhörande privata ägare...... 4,444

5,066

S:a 20,288

18,131

Uträknad i procent blir samma

arealfördelning:

Norrbottens

Västerbottens

lappmark.

lappmark.

Allmänna skogar........

...........70 *

53 *

Bolag.............

21 %

Privata ägare.........

...........22 *

26 %

Denna arealfördelning motsvaras tämligen noggrant av jord-

■ och skogsvär-

denas fördelning mellan kronan,

bolagen och enskilda enligt

sista allmänna

fastighetstaxeringen. För Norrbottens lappmark te sig dessa värdesiffror på

följande sätt:

Skogsvärdet:

Kronan.............

72 *

Bolag ............

......... 3,043,500 >

10 *

Enskilda ...........

......... 5,420,600 >

18 *

S:a 30,252,400 Kr.

Totala jordbruksvärdet:

Kronan............

......... 11,489,900 Kr.

42 *

Bolag............

......... 2,275,600 >

8 %

Enskilda.......... .

......... 13,696,400 »

50 *

S:a 27,461,900 Kr.

I jordbruksvärdet ingående värde å skogsmark:

Kronan............

......... 8,318,900 Kr.

72 %

Bolag.............

......... 1,187,400 >

10 sä

Enskilda............

......... 2,021,400 >

18 sä

S:a 11,527,700 Kr.

Man torde få förutsätta, att staten som skogsägare städse kommer att hushålla

med virkestillgångarna på sådant sätt, att avkastningen åtminstone blir

i någon mån uthållig. Domänverket kommer säkerligen icke att realisera sina

stora virkesförråd i lappmarken i så snabb takt, att brist på awerknmgsmogen

skog under någon period behöver befaras. Detsamma gäller bolagen. Med

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

53

hänsyn till sina dyrbara industrianläggningars trygga råvaruförsörjning och

betydelsen av att å egna fastigheter besitta utjämnande råvarureserver bedriva

dessa numera en försiktig och på lång sikt inställd hushållning med sina, skogstillgångar.

Detta har av statsmakterna själva erkänts samt torde få anses

ostridigt.

Man kan sålunda av sakkunnigas eget siffermaterial utläsa, att 74 % (Västerbotten)

ä 78 % (Norrbotten) eller alltså i runt tal tre fjärdedelar av den

produktiva skogsarealen inom lappmarken innehavas av sådana jordägare, som

— vare sig lagtvång därom förefinnes eller icke ■— bedriva en planmässig

och uthållig hushållning med sina skogstillgångar. Det vittnar örn brist på

sinne för proportioner, när sakkunniga i starka ord utmåla de ekonomiska och

sociala vådor, som kunna förväntas uppkomma, örn skogshushållningen frigåves

på den sista fjärdedelen av lappmarksskogarna.

Förbundet förmenar för sin del, att även örn ett frigivande av avverkningarna

i lappmarken skulle medföra ett relativt snabbt realiserande av den fjärdedel

av skogstillgångarna därstädes, som äges av allmogen, kan detta icke medföra

några nämnvärda sociala eller ekonomiska rubbningar för landskapet i

dess helhet. En dylik realisation, vilken även den av drivningstekniska . och

industriella orsaker säkerligen skulle kräva minst 20 ä 30 år, skulle nämligen

föranleda, att den skogsägande industrien och staten under samma period holle

tillbaka sina avverkningar. Sedan de mogna och övermogna virkesförråden å

bondehemmanen tillgodogjorts, komme de å statens och industriens fastigheter

besparade tillgångarna att under långa perioder kunna vidmakthålla avverkningarna

vid det normala, så att några periodiska rubbningar inom skogsbruket

ej behövde befaras.

Den av de sakkunniga framkonstruerade virkesrealisationen å bondejorden

finge sålunda på sin höjd till följd, att bönderna såsom »självhushållare» i

skogsekonomiskt hänseende komme i ett något ändrat läge. Lappmarkens

skogsbruk som helhet betraktat bleve säkerligen föga förändrat. Vid sådant

förhållande behöva förvisso icke några mer djupgående sociala vådor befaras

av en friare skogslagstiftning.

Förbundet vill emellertid i detta sammanhang uttala, att det j motsats till

de sakkunniga är fullt övertygat därom, att en dylik omläggning av Lapplands

skogslagstiftning ej ens å bondejorden skulle föranleda någon mer allmän

realisation av skogstillgångarna. Skogsvårdsstyrelserna i rikets olika delar

hava i sina årsberättelser i senare tid ofta framhållit, att även de mindre

jordägarna numera i betydande omfattning bedriva en försiktig och framsynt

hushållning med sina skogstillgångar samt frivilligt anlita styrelsernas biträde

ej blott vid stämpling utan även för hela hushållningens planläggning på

lång sikt. Det finnes förvisso ingen anledning att antaga, att lappmarkens

skogsägande bönder i detta hänseende skulle förhålla sig annorlunda. Går

man emellertid det oaktat så långt, att man exempelvis antar, att vid fall av

utsyningstvångets borttagande i lappmarken hälften av de mindre jordägarna

därstädes skulle under en relativt kort period avyttra sin mogna skog, så innebure

alltså detta, att cirka 12 % av landskapets förråd av sådan skog, som dock

ur s k o g s v å r ds syn puri k t absolut bär bort, komme att mer hastigt exploateras.

Det innebär uppenbarligen en grov överdrift att påstå, att försörjningsmöjligheterna

för Lapplands befolkning härigenom skulle kunna äventyras.

Nu torde här möjligen komma att framställas den invändningen, att skogsbruket

i Lappland som helhet betraktat måhända ej kommer att påverkas av

en övergång till en friare skogslag, just emedan slaten och bolagen äga huvudparten

av arealen, men att den jordbrukande befolkningens egna existensmöjligheter

komma att starkt försämras, sedan denna befolkning exploaterat

sin egen mogna skog. Tillgången till skogsförtjänster å egen jord (självhus
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 217.

hållaresynpunkten) skulle alltså vara särskilt värdefull med hänsyn till försörjningen.

Förbundet vill gentemot en dylik erinran med skärpa framhålla,

att de intäkter från skogen, som ur allmänt social synpunkt äro av den största

betydelsen för lappmarkens befolkning, bestå av arbetsinkomsterna från de tre

fjärdedelar av skogsarealen, som ligga under rationellt skogsbruk i kronans

och bolagens ägo. De avverkningar, som regelbundet och uthålligt uttagas

fran berörda skogar, betyda med hänsyn till lapplandsbefolkningens uppehälle

mycket mer än de relativt obetydliga virkesskördarna från bondeskogarna.

Man bör observera, att av lappmarkens bondehemman äga inemot hälften skog

blott till husbehov eller till avsalu endast i synnerligen ringa mängd. Med den

fortgående starka jorddelningen kommer antalet bondehemman med avsaluskog

att ytterligare minskas. Vidare bör man ej förbise, att de inkomster,

skogen skänker befolkningen, vinnas ej enbart genom avverkningar. Å de

rationellt skötta skogsbruken utföras dikningar, röjningar, skogsodlingar, vägbyggnader

m. m. Härtill åtgår en betydande mängd arbete, som medför förtjänstmöjligheter

för befolkningen. Dessa förtjänster stå emellertid att hämta

endast pa bolags- och kronojorden. Örn bonden dikar och röjer på egen

mark, så skänker, detta^ visserligen för hans barn ökad skogsavkastning, men

icke för honom själv några kontanta inkomster (möjligen med undantag för

de smärre belopp, som kunna erhållas som statsbidrag till vissa arbeten). Det

är alitsa det rationella skogsbruket å statens och bolagens egendomar, som har

den övervägande största betydelsen för den lappländska jordbruksbefolkningens

förseende med erforderliga kontanta inkomster.

I detta sammanhang får förbundet till sist framhålla, att den av sakkunmga

förordade ransoneringen av mogen och övermogen skog är av rent kvantitativ

art. Jordägarna tillerkännas ett visst antal kubikmeter per år under

ransoneringsperioden. Man har emellertid förbisett, att den sociala nyttan av

berörda ransonering är helt beroende, icke av antalet kubikmeter utan av sammanlagda

värdet å dessa. Nu är emellertid förhållandet det, att det ransonerade

virkesförrådet utgöres av mogen, övermogen och till mycket stor del skadad

skog, vilken ytterligare starkt försämras för varje år, som gär. Redan

nu få i många orter ända upp till 25 ä 35 % av det ransoneringsvis utstämplade

virket kasseras på grund av skador. Får ransoneringen pågå länge, finnes

sålunda utsikter för, att jordägarna av den ransonerande myndigheten tilldelas

endast värdelös skog. Att de bliva socialt hulpna härav kan ifrågasättas.

.. Emellertid kunna även andra skäl och främst då av ekonomisk art anföras

för att särlagstiftning ej längre är behövlig. Sakkunnigas hela tankegång

beträffande de skogligt sociala vådorna av en lagstiftningsändring är byggd

på det gamla betraktelsesättet, att övre Norrland huvudsakligen skall alstra

grov timmerskog, för vars produktion kräves minst 150-årig omloppstid. Vidhåller

man en dylik uppfattning, är det förklarligt, att ett snabbare utnyttjande

än hittills av lappmarkens mogna och övermogna skog kan väcka viss

betänksamhet. Ty det kräves ju en betydande tidsperiod, innan nya skogar

kunna växa upp till dylika dimensioner i de nu skördade beståndens ställe.

Under tiden skulle då en ur social synpunkt farlig mellanperiod nied reducerade

avverkningsmöjligheter kunna uppstå.

Förbundet tillåter sig här framhålla, att den ekonomiska utvecklingen visar

hän på, att lappmarkens skogsbruk i fortsättningen ej kommer att inriktas på

timmer- utan på pappersvedsproduktionen samt att de hittills tillämpade 150- ånga omloppstiderna komma att utbytas mot 100—120-åriga på Lapplands

medelgoda marker och 80- ä 90-anga pa de bättre markerna. Exploateringen

av östra Europas stora tillgångar av grovt virke av hög kvalitet i förening

med en påtagligt minskad förbrukning av sågat virke i de stora konsumtions
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

55

länderna Ilar rubbat Sveriges ställning som producent av dylikt virke. Den

svenska sågverksindustrien bär av marknadstekniska skäl tvingats till inskränkningar

samt befinner sig måhända på tillbakagång. Däremot torde man

även i fortsättningen kunna hoppas på en expansion av cellulosaindustrien.

Sakkunniga hava förbisett, att dessa betydande förändringar i marknadsläget

för skogarnas produkter måste få återverkningar ej blott beträffande själva

skogsskötseln utan även i fråga örn den awerkningspolitik, som bör^ föras.

Örn skogen utväxer till ur avsättningssynpunkt önskvärd dimension på föga

mer än hälften av den tid, som hittills ansetts utgöra lämplig omloppstid i

övre och inre Norrland, då har avverkningsläget blivit i grunden omgestaltat.

Ett betydligt snabbare avverkningstempo beträffande mogen och övermogen

skog kan då användas utan risk för att en period med brist på avverkningsbara

dimensioner skall behöva uppstå.

Vad ovan sagts gäller övervägande största delen av lappmarken. Förbundet

förbiser emellertid icke, att det finnes smärre områden inom landskapet, varest

ogynnsamma flottningsförhållanden även i fortsättningen kunna nödga till

skogsbrukets baserande på grövre dimensioner. Dessa områden äro emellertid

icke av större omfattning samt sakna betydelse i ekonomiskt hänseende. Att

vid lagstiftningens utformande taga särskild hänsyn till dem är näppeligen behövligt.

Förbundet anser, enligt vad ovan sagts, att de förändrade avsättningsförhållandena

för skogsprodukter på världsmarknaden så helt omgestaltat det avverkningspolitiska

läget i lappmarken, att även av denna anledning en ransonering

vid den mogna skogens utnyttjande därstädes ej längre är behövlig.

Vid behandlingen av de ekonomiska förhållandena vill förbundet även framhålla,

att den av lappmarkslagstiftningen framtvnngna ransoneringen orsakar

ett oekonomiskt utnyttjande av landskapets nät av mindre flottleder. För

flottningens rationella och ekonomiska bedrivande i dessa kräves avverkningarnas

koncentration till vissa år, under vilka flottlederna bliva fullt belagda

och kostnaden därigenom låg. Nu sprider ransoneringen ut virket över alla år.

Det flottas årligen men med små mängder och dyra kostnader, vilket ger lågt

netto för skogsägarna. Ransoneringen ödelägger faktiskt härigenom betydande

värden.

Norrlands skogsvårdsförbund anför, att för jordbruket såväl inom lappmarken

som inom stora delar av det norrländska inlandet i övrigt ett verksamt ekonomiskt

stöd från skogsbruket vore oundgängligen erforderligt. Lappmarksbefolkningens

behov av dylikt stöd tillfredsställdes emellertid, enligt förbundets

åsikt, i främsta rummet genom de arbetsförtjänster, som vore att hämta

från statens och de större skogsägarnas skogsbruksarbeten. Under åberopande

av det i betänkandet förebragta siffermaterialet erinrar förbundet, att i runt

tal tre fjärdedelar av lappmarkens produktiva skogsareal bestode av allmänna

skogar och bolagsskogar. Förbundet gör gällande, att under sådana förhållanden

den för lappmarken i dess helhet behövliga jämnheten i skogsavkastning

och folkförsörjning med sannolikhet komme att förefinnas, även om en

del av de mindre skogsägarna skulle relativt snabbt uttaga å egna fastigheter

befintlig äldre skog. Ehuru därför enligt förbundets uppfattning några påtagliga

risker icke ur social synpunkt torde vara att befara vid en likartad

skogslagstiftning för hela Norrland, framhåller emellertid förbundet, att, på

grund av det abnorma överskottet av 2:dra och 3:dje klassens skog, försiktig
-

Norrlands

skogsvårds
förbund.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

heten syntes bjuda, att skogsvårdslagen icke omedelbart infördes i lappmarken,

utan att berörda överskott under en kortare övergångstid genom kontrollerad

ransonering nedbragtes till mera normal omfattning. Förbundet förordar

alltså en under en kortare övergångstid gällande provisorisk lag, möjliggörande

en väsentligt hastigare avverkning av 2 :dra och 3 :dje klassens skog samt

medgivande beståndsvårdande huggningar i yngre bestånd under fullt fria

former.

Skogsägare- Skogsägareföreningarnas förbund slutligen framhåller, att avverkningen uti

J nas för- ifrågavarande trakter alltid borde ske med hänsyn till skogens stora betydelse

hund. för folkförsörjningen, och att för den skull kravet på viss uthållighet i skogsskötseln

borde bibehållas.

*mentte ^en utredning, sakkunniga framlagt, visar hän på, att ett missförhållande är

chefen. rådande i fråga om fördelningen i olika mogenhetsklasser av virkesförrådet

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna Och

Idre socknar. Även örn uppgifterna variera, torde framgå, att skog, tillhörande

mogenhetsklass 3, eller övermogen och skadad skog, vilken icke hör hemma i

ett välskött skogsbruk, förekommer i icke ringa mängd. Också det till mogenhetsklass

2 hänförliga virkesförrådet, eller awerkningsmogen men i huvudsak

trisk skog, uppgår till oproportionerligt stora myckenheter. Sakkunnigas sammanställning

av riksskogstaxeringsnämndens redogörelser för de norrländska

länen samt Kopparbergs län utvisar en sammanlagd myckenhet barrskog, tillhörande

klasserna 2 och 3, av inom Västerbottens läns lappmark 64.8 procent,

inom Norrbottens läns lappmark 73 procent samt inom Särna och Idre socknar

81.5 procent utav hela virkesförrådet inom vederbörande område. Motsvarande

procenttal utgöra enligt nämnda sammanställning för Västerbottens läns

kustland 43.9, för Norrbottens läns kustland 50, för »Norra Siljansområdet»

av Kopparbergs län 53.2, för Gävleborgs län 41.5, för Västernorrlands län 48.4

och för Jämtlands län 51.9. Då riksskogstaxeringsnämndens uppgifter hänföra

sig till åren 1924—1927 och ej heller sakkunnigas egna undersökningar

sträcka sig längre fram i tiden än t. o. m. sistnämnda år, kunna visserligen under

tiden därefter förskjutningar i virkets fördelning å mogenhetsklasser hava

ägt rum. Det föreliggande materialet synes mig emellertid giva grund för

den bestämda uppfattningen, att sammanlagda förrådet av sådan skog, som

med hänsyn till att densamma vid kvarstående kan beräknas avtaga i användbarhet

snarast bör avverkas, samt skog, som nått sådan utveckling, att den

enligt skogsvårdslagen skulle kunna omedelbart uttagas, fortfarande inom

lappmarkerna samt Särna och Idre socknar är abnormt stort. Att så är förhållandet

vinner också bekräftelse av de utlåtanden, vilka i anledning av sakkunnigas

förslag avgivits.

Motståndarna till avverkningarnas reglering i kvantitativt avseende hava

icke velat bestrida, att skogsbruket är för befolkningen inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av mycket

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

57

stor betydelse. Icke heller torde någon förneka, att ett omedelbart uttagande

av allt det virke, som enligt vad nyss sagts dels bör dels ock såsom avverkningsmoget

kan uttagas, skulle hava i dessa trakter ödesdigra följder, då sedermera

under många år framåt virke, moget att avverka, icke skulle finnas att

tillgå annat än i ringa utsträckning. Skogsbrukets största betydelse för befolkningen

torde ligga i dess förmåga att bereda arbetstillfällen. Markens fördelning

å olika slag av innehavare blir, såsom, framhållits, härvidlag av intresse.

Enligt vad utredningen giver vid handen omfatta inom Norrbottens läns

lappmark allmänna skogar — med undantag av skogar å kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt -— jämte allmännings- och husbehovsskogar

sammanlagt 70 procent samt under lappmarkslagen lydande bolagsskogar 8 procent

och skogar, vilka innehavas av enskilda personer, 22 procent av hela den

produktiva skogsarealen. Motsvarande siffror utgöra för Västerbottens läns

lappmark 53, 21 och 26 samt för Särna—Idreområdet 75, 15 och 10. De allmänna

skogarna samt allmännings- och husbehovsskogar beröras icke av den

utav mig förordade lagstiftningen. Vad bolagsskogarna beträffar borde visserligen

kunna förväntas att, örn än avverkningsbeloppens storlek lämnades oreglerade

av lagbestämmelser, bolagen mestadels komme att så hushålla med sina

skogar, att avkastningen bleve någorlunda jämn. Uteslutet synes dock icke

att, därest konjunkturerna visade sig härför förmånliga, avverkningar understundom

komme att verkställas i sådan skala, att vissa trakter sedermera i

saknad av awerkningsmogen skog under längre tider icke kunde bliva föremål

för vidare avverkning.

Örn också antages, att till följd av de allmänna och därmed ur hushållningssynpunkt

jämställda skogarnas storlek tillgången till skogsarbete i sedvanlig

omfattning icke skulle äventyras genom avverkningarnas frigivande i kvantitativt

hänseende, kvarstår, att ett dylikt frigivande otvivelaktigt skulle innebära

en fara för överdriven avverkning å vissa skogar. Denna fara torde icke böra

till sin betydelse underskattas. Även örn många skogar icke torde i större

utsträckning lämna arbetsmöjligheter åt andra än vederbörande fastighetsägares

eget arbetsfolk, hava de likväl dels genom den sysselsättning, de sålunda bereda,

dels ock genom det stöd, fastighetens skogsbruk i ekonomiskt hänseende utgör

för jordägaren, en viktig uppgift att fylla. Det vore ur dessa synpunkter

olyckligt, örn vissa skogsägare genom att på en gång uttaga all avverkningsmogen

skog försatte sina fastigheter i ett praktiskt taget skoglöst tillstånd för

kanske lång tid framåt. De mindre goda avsättningsförhållanden, vilka för

närvarande råda på virkesmarknaden, torde visserligen verka hämmande på avverkningarna,

men såsom någon tillförlitlig eller i varje fall varaktig garanti

mot skogskapitalets förödande torde de icke böra betraktas.

Möjligheten att ett alltför hastigt realiserande av de betydande förråden avverkningsmogen

skog skulle inverka oförmånligt på virkespriserna synes vidare

icke böra förbises. Ej heller torde få lämnas obeaktad risken för att skogarna,

därest avverkningarna icke vidare kvantitativt reglerades, komme i händerna

på skogsspekulanter, vilkas enda intresse vore att, utan hänsyn till en god

skogshushållnings krav, hastigt utvinna största möjliga virkesmassa.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 817.

På grund av vad sålunda anförts synes, såsom också från de flesta håll gjorts

gällande, försiktigheten bjuda, att en reglering av avverkningarna i kvantitativt

hänseende under ytterligare någon tid framåt sker genom den överinseende

myndighetens försorg. Endast sålunda torde trygghet vinnas för att avverkningarna

bedrivas på ett ur social synpunkt önskvärt sätt. Härvid är emellertid

att märka, att regleringen allenast torde behöva omfatta barrskogen.

Något annat har heller icke ifrågasatts vare sig av sakkunniga eller i de över

sakkunnigas förslag avgivna utlåtandena. Lövskogen är för skogsbruket i

dessa trakter av underordnad betydelse.

Frågan efter vilka grunder avverkningsbeloppen skola bestämmas under den

av mig förordade lagstiftningens giltighetstid torde i anslutning till vad jag

nu anfört böra upptagas till behandling.

Enligt lappmarkslagen skall, såsom förut nämnts, avverkning av barrträd

Lappmarks- samt av lövträd ovan odlingsgränsen bedrivas enligt avverkningsplan, så upplagni.

rättad att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk

med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga örn borttagande

av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.

Närmare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning

meddelas av domänstyrelsen.

Inom den s. k. Norrländska skogsvårdskommittén, vars år 1912 avgivna betänkande

ligger till grund för lappmarkslagens bestämmelser, voro meningarna

delade angående vilken hushållningsprincip, som vid avverkningsplans upprättande

borde komma till tillämpning. Kommitténs majoritet hyllade den

s. k. skogsränteteorien, enligt vilken den största möjliga nettoavkastningen,

uppkommen genom tillväxt såväl i massa som kvalitet, borde utvinnas per ytenhet

av marken. Ett skogsbestånd borde sålunda enligt denna teori icke avverkas,

så länge det lämnade högre avkastning i värde än förut, även om

denna avkastning vore mindre än den, som ägaren av beståndet skulle bekomma,

örn beståndet varit förvandlat i penningar. Kommitténs minoritet åter

anslöt sig till den s. k. markränteteorien, enligt vilken avverkning borde företagas

så snart ett virkeskapital på grund av beståndets alltför ringa tillväxt

vore oräntabelt.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 februari 1915 av förslaget till

lappmarkslagen yttrade chefen för jordbruksdepartementet, att icke vare sig

den ena eller den andra teorien kunde strängt fasthållas. Departementschefen

erinrade, att ifrågavarande skogar i regel vore naturskogar, som dittills ej varit

föremål för ordnad hushållning, och som bestode till en mycket stor del av såväl

torkande och torra som dåligt växande träd. Det syntes departementschefen som

örn för tämligen lång tid framåt det viktigaste målet vore att omföra skogarna

till fullt dugliga bestånd, och att ett medel, som i mycket hög grad skulle främja

målets vinnande, vore att genom ökade avverkningar befria skogarna ej

blott från torkande och torra utan även från överåriga och skadade eller eljest

dåligt växande träd. Enligt departementschefens mening komme det bästa

och säkraste resultatet att vinnas, örn man å ena sidan strävade efter den

C) Grunder

för bestämmande

av

avverkningsbeloppens

storlek.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr S17.

59

högsta värdeavkastning, som skogarna förmådde uthålligt lämna, men å andra

sidan bedreve avverkningarna så, att skogsägarens krav på någorlunda skälig

ränta å virkeskapitalet i möjligaste mån tillfredsställdes, samt örn därvid

särskild uppmärksamhet ägnades åt höjande av skogens alstringsförmåga.

Sedan förslaget förelagts 1915 års riksdag för godkännande, förklarade riksdagen

beträffande förevarande spörsmål, att riksdagen lika med departementschefen

funne någon viss teoretisk hushållningsprincip icke böra komma till uttryck.

Riksdagen, som godkände de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna,

framhöll, att riksdagen uppfattade uttrycket skogsägare såsom åsyftande

även blivande ägare av skogen, att riksdagen i uttrycket uthålligt skogsbruk

icke lade annat än skogens bevarande för framtiden, samt att med sistnämnda

uttryck, så tolkat, väl läte förena sig en strävan att med så stor skyndsamhet,

som en god skogshushållning medgåve i dessa trakter med hänsyn till

möjligheterna för naturlig återväxt, avverka överåriga eller skadade träd och

på så sätt omföra ifrågavarande skogar till ordnade bestånd.

I tjänstgöringsreglemente den 22 september 1924 för skogsstatens förvaltande

personal har domänstyrelsen föreskrivit, att avverkningsplan skall upprättas

för en tid av 20 år. Vid planens upprättande skola i tillämpliga delar

lända till efterrättelse styrelsens den 27 maj 1916 utfärdade föreskrifter angående

de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning.

Enligt berörda föreskrifter skall skogen uppdelas i de tre mogenhetsklasser,

1-skog, 2-skog och 3-skog, för vilkas innebörd tidigare redogjorts. För varje

skog eller hushållningsenhet bestämmes, med hänsyn tagen till hushållningens

allmänna mål, en omloppstid, varmed förstås den genomsnittliga ålder, vid vilken

bestånden normalt böra slutawerkas. Därest en efter ekonomiska principer

beräknad omloppstid kan väntas medföra framtida olägenheter genom

markens försämring, återväxtens felslående, skogsgränsens tillbakagång i fjälltrakter

eller dylikt, bör omloppstiden modifieras så att dylika vådor i möjligaste

mån avvärjas. Såväl vid avverkningsplanens uppgörande som ock sedermera

vid utsyningen i skogen särskiljas avverkningarna i två grupper, huvudavverkning

och föravverkning. Till huvudavverkning hänföres avverkning av

sådan skog, som vid avverkningstillfället uppnått en ålder av minst tre fjärdedelar

av den bestämda omloppstiden. Till föravverkning räknas uttag av

virke genom gallring i bestånd av yngre åldrar. Vid bestämmande av huvudavverkningens

storlek bör eftersträvas, att virket kommer till avverkning vid

ekonomiskt lämplig tidpunkt, att återväxtmöjligheterna betryggas och att föreskriven

fordran på jämnhet i avkastningen i möjligaste mån tillgodoses. Såvida

ej andra, mera detaljerade eller eljest väl motiverade beräkningsmetoder

anses böra komma till användning, må huvudavverkningen under första tredjedelen

av omloppstiden beräknas omfatta hela virkesförrådet av mogenhetsklasserna

2 och 3 samt hälften av den s. k. »utvecklingsbara» skogens massa, sedan

avdrag därifrån gjorts med det ungefärliga virkesbelopp, som utgöres av

skog med en ålder under en fjärdedel av omloppstiden. Därest åldersklassförhållandet

å skogen ej är alltför abnormt, fördelas det sålunda för en tredjedel

av omloppstiden beräknade avvcrkningsbeloppet i lika stora årsavverkningar,

varefter beloppet för indelningsperioden erhålles genom multiplicering

med periodens årantal. Skulle däremot råda abnorm åldersfördelning, böra

lämpliga förskjutningar göras i årliga avvcrkningsbeloppet, så att detsamma,

allt eftersom förhållandena sådant påkalla, kommer att stegras eller avtaga

från det ena decenniet till det andra. Omfattningen av föravverkningar bör

bestämmas uteslutande med hänsyn till beståndens behov av gallring samt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Sakkunniga.

möjligheten att tillgodogöra virket. Beräkning över den utfallande virkesmassan

bör grunda sig på vid taxeringen verkställda provuppskattningar eller

uppgöras nied ledning av erfarenhet om vad som under liknande förhållanden

kunnat uttagas. Den gallringsvis uttagna skörden av »utvecklingsbara» åldersgrupper

ingår som ett tillägg till den bestämda huvudavverkningen. Förawerkningsbeloppet

beräknas för indelningsperioden i dess helhet. Skogsägaren

äger beträffande nu ifrågavarande skogar bestämma, vid vilket eller vilka

tillfällen för utsyning av huvudavverkning det beräknade föravverkningsbeloppet

helt eller delvis skall utsynas.

Sakkunniga hava varit eniga örn att avverkningen av äldre, avverkningsmoget

virkesförråd borde bedrivas i en avsevärt snabbare takt än den, som

enligt gällande grunder i allmänhet tillämpades. Av sakkunnigas redogörelse

(sid. 80—89) framgår, att under åren 1916—1920 en ökning, jämfört med

föregående femårsperiod, inträtt i avverkningarnas omfattning vad beträffar

Västerbottens läns lappmark. Sedermera hava avverkningarna ökat jämväl

inom Norrbottens läns lappmark samt inom Särna och Idre socknar. De i medeltal

för åren 1926—1929 utsynade virkesbeloppen överstego sålunda motsvarande

belopp i medeltal för åren 1911—1915 med inom Norrbottens läns

lappmark 72.5 procent, inom Västerbottens läns lappmark 112.8 procent samt

inom Särna och Idre socknar 19.4 procent. Sakkunniga anföra härom, att bestämmelserna

i lappmarkslagen och domänstyrelsens föreskrifter angående

upprättande av avverkningsplan och verkställande av utsyning visserligen verkat

till ökning av avverkningsbeloppen, men att den betydande avverkningsökningen

till avsevärd del torde hava berott på de under de senaste årtiondena

uppkomna större möjligheterna att ekonomiskt tillvarataga smärre virkessortiment

även från avlägset och med hänsyn till avsättning ogynnsamt belägna

skogar. Därjämte torde, enligt vad sakkunniga framhålla, avverkningarnas

ökade omfattning på senare år i viss grad hava förorsakats av förskottsutsyningar,

eller således utsyningar för tid utöver de tre år, för vilka

utsyning enligt lappmarkslagen som regel skall verkställas.

Sakkunniga hava sökt beräkna den tid, inom vilken det enligt föreliggande

uppgifter befintliga förrådet av 2-skog och 3-skog skulle vara uttömt, under

förutsättning att de enligt avverkningsplanerna bestämda årliga huvudawerkningsbeloppen

kontinuerligt komme att utgå endast av skog, redovisade i dessa

förråd. Enligt beräkningen skulle 3-skogen, eller således den starkt övermogna

och skadade skogen kunna antagas vara i huvudsak avverkad i Västerbottens

läns lappmark inom 30 ä 35 år och i Norrbottens läns lappmark inom

40 ä 45 år härefter. Återstående förråd av nu äldre mera avverkningsmogen

skog, 2-skog, skulle därjämte vara avverkad i Västerbottens läns lappmark

inom 40 ä 45 år samt i Norrbottens läns lappmark inom 55 ä 60 år.

Sakkunniga finna det påtagligt, att 3-skog icke hörde hemma i ett välskött

skogsbruk utan att dylik skog fortast möjligt borde avverkas. Man borde

därför enligt sakkunnigas åsikt ej åtnöja sig med att avverkningen av skog i

berörda mogenhetsklass utsträcktes över en så lång tidsperiod, som med tilllämpning

av nu gällande avverkningsplaner beräknats vara erforderlig. Sakkunniga

göra gällande, att, även örn svårigheter kunde möta såväl ur praktisk
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

61

ekonomisk synpunkt som ock i någon mån med hänsyn till föryngrings- och

återväxtförhållandena att tillgodogöra hela det nu befintliga totala virkesförrådet

av 3-skog på väsentligt kortare tid än omkring 30 år, torde hinder

icke föreligga för en beträffande huvudmassan av densamma avsevärt kortare

realisationstid. Att bestämma en viss för samtliga nu ifrågavarande fastigheter

lika lång tidsperiod, under vilken berörda skogstillgång skulle tillgodogöras,

låter sig enligt sakkunnigas förmenande icke göra. Denna tid måste,

anföra sakkunniga, bliva beroende på rådande förhållanden å varje särskild

fastighet, och sakkunniga framhålla härvid befintligheten av skogar, som

med hänsyn till sin belägenhet närmast äro att betrakta såsom skyddsskogar

och därför i avverkningshänseende måste behandlas med särskild varsamhet.

Sakkunniga understryka vidare vikten av att man vid realiserandet av det

skadade och övermogna virkesförrådet tillser, att skogens föryngring icke därigenom

väsentligt försvåras eller kanske praktiskt taget omöjliggöres. Fara

härför kan, enligt sakkunniga, tänkas uppstå i fall skogstillgång, varom nu

är fråga, förefinnes i samlade bestånd av jämförelsevis stor omfattning i särskilt

exponerade lägen eller där i övrigt synnerliga föryngringssvårigheter

råda. Även om virkesvärdet helt spolieras anse sakkunniga det i sistnämnda

fall kunna vara lämpligt att överhålla träd, som på grund av tekniska skador

hänförts till mogenhetsklass 3, men som i övrigt äro av sådan beskaffenhet,

att de kunna antagas bidraga till ökad fröproduktion. Sakkunniga framhålla,

att, örn det också sålunda vore tydligt, att den övermogna och skadade skogen

icke kunde helt utrensas, det å andra sidan vore otvivelaktigt, att en avsevärd

förbättring i förevarande hänseende borde kunna genom ändrade bestämmelser

åstadkommas, enär det icke torde kunna bestridas, att lappmarkslagen och

därförut gällande stadganden verkat återhållande på skogarnas överförande

från »urskogar» till skogar av mera normal sammansättning.

Där såväl den skadade som den väsentligt övermogna skogen kan tillgodogöras

inom en jämförelsevis kort tidsperiod, bör enligt sakkunnigas förmenande

även tillses, att det nuvarande, förhållandevis alltför stora, förrådet av

2-skog i skälig grad nedsättes. En avsevärd del av detta förråd utgöres nämligen,

enligt sakkunniga, av skog, som avsätter endast obetydlig massatillväxt,

och som ej heller kan förväntas förkovras i kvalitativt hänseende.

Sakkunniga anföra vidare:

Det har av sociala skäl ansetts erforderligt att söka upprätthålla viss jämnhet

i avkastningen från skogen. Därvid måste dock jämväl beaktas det lika

viktiga kravet på sådant ordnande av skogsskötseln, att skogsmarkens produktionsförmåga

tillgodogöres. Under de skogliga förhållanden, som för närvarande

i allmänhet råda i förevarande skogar, kunna emellertid båda dessa

synpunkter i regel icke samtidigt fullt tillgodoses. Det bör alltså eftersträvas

att å fastigheterna söka ernå, så fort ske kan, sådant skogligt tillstånd, att

ovannämnda krav jämsides med varandra kunna till fullo beaktas. Men även

under den för olika fastigheter längre eller kortare övergångstid, som måste

förflyta, innan det eftersträvade skogliga tillståndet kan sägas vara uppnått,

måste tillses, att skogen och de skilda bestånden bliva föremål för all den omvårdnad,

som är möjlig, utan att den uppställda fordran på viss jämnhet i avkastningen

i högre grad tillbakasättes.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Det skogstillstånd, som efter vad nu sagts bör eftersträvas, kan sägas vara

för handen, då marken är upptagen av ett med hänsyn till ståndorten skäligt

stort virkesförråd med i huvudsak sådan fördelning på skilda ålders- eller mogenhetsklasser,

att vid ordnad skogsskötsel en för framtiden uthållig jämn avkastning

kan erhållas. ^ Inom vilken tid ett dylikt skogstillstånd närmelsevis

kan vara att emotse på skilda fastigheter, är uppenbarligen beroende av nuvarande

skogliga förhållanden därstädes. En mera hastig avverkning av det

jämförelsevis betydande förrådet gammal skog, åtföljd av energiska åtgärder

för uppdragande av nya bestånd dels å uppkommande hyggen, dels å skogsmarker,

som efter tidigare företagna avverkningar antingen ligga skoglösa

eller ock äro upptagna av glesa, otillfredsställande bestånd, genom vilka markens

produktionsförmåga allenast i ringa grad kan tillgodogöras, skulle visserligen

relativt snabbt leda till ett sådant skogligt tillstånd, att markens produktionsförmåga

kunde tillgodogöras. Med ett dylikt förfaringssätt komme

emellertid önskemålet att även under övergångstiden upprätthålla viss jämnhet

i skogsavkastningen i allmänhet att i högre grad åsidosättas, varjämte den

tidpunkt, då virkesförrådet kunde antagas vara mera jämnt fördelat på skilda

ålders- eller mogenhetsklasser, i regel komme att framskjutas, övergångstiden

skulle bliva längre ju större del av det befintliga virkesförrådet utgjordes

av gammal skog. När nämligen de bestånd, som grundlädes inom närmaste

framtiden allt eftersom den förutsatta mera hastiga realisationen av moget

och övermoget virke genomfördes, en gång uppnådde en sådan ålder och utveckling,

att de skäligen mera allmänt borde bliva föremål för föryngringshuggning,

vore sannolikt tillgången av mogen skog i allmänhet fortfarande

abnorm, även örn det kunde förväntas, att i högre grad övermogen eller skadad

skog då icke skulle förefinnas eller åtminstone endast i ringa omfattning. För

uppnående av det eftersträvade framtidsmålet, att skogarna kunna lämna en

jämn avkastning till stöd för efterkommande generationer, är sålunda erforderligt,

att det nu befintliga förrådet av mogen skog avverkas successivt under

en med hänsyn till befintlig mängd och beskaffenhet av ännu icke mogen skog

lämpligt avvägd tidsperiod.

Inom vilken tid det nuvarande mogna och övermogna virkesförrådet å skilda

fastigheter bör med hänsyn tagen till såväl skogsvårdens som jämnhetens intresse

tillgodogöras, blir sålunda beroende av dels dess beskaffenhet dels ock

myckenheten därav, såväl absolut som även i jämförelse med annan skogstillgång,

som ännu icke på grund av ålder, beskaffenhet och tillväxtenergi skäligen

behöver eller bör bliva föremål för föryngrings- eller slutawerkning.

Ehuru sakkunniga sålunda äro eniga örn att en ökning av avverkningsbeloppens

storlek för framtiden måste medgivas, hava sakkunniga likväl stannat

i olika uppfattningar rörande de principer, efter vilka fastställandet av sagda

belopp borde ske.

Majoritetsförslagets bestämmelser i frågan äro upptagna under dess 5 och

8 §§. I 5 § stadgas, att fastighets skogsmark skall användas till skogsbörd

och därå växande skog så behandlas, att såvitt möjligt jämn virkesavkastning

kan från fastigheten erhållas. I 8 § 1 mom. föreskrives, att i awerkningsplan,

vilken skall fastställas att gälla visst antal awerkningsperioder, av vilka

var och en i regel bör omfatta fem avverkningsår, skall bestämmas den myckenhet

barrskog (avverkningsbelopp), som utöver husbehovet för den eller de

fastigheter planen avser får under varje period uttagas av skog, som nått så
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

63

dan utveckling, att den kan anses mogen (huvudavverkning). Å fastighet,

där skogstillståndet icke är sådant, att markens produktionsförmåga kan med

jämn virkesavkastning tillgodogöras, skola avverkningsbeloppen —■ med beaktande

av att ett dylikt skogligt tillstånd skall eftersträvas — bestämmas

på det sätt, att en jämn virkesavkastning av mogen skog må erhållas, i den

mån detta kan ske utan att skogsvårdens krav uppenbarligen åsidosättas. Därvid

skall hänsyn tagas särskilt till behovet av avverkning i sådana bestånd,

där virkeskvaliteten avsevärt försämras eller produktionen är oskäligt låg i

betraktande av markens produktionsförmåga, ävensom .där utvecklingen av icke

mogen skog genom den mogna skogens kvarstående förhindras.

I sin motivering till förenämnda bestämmelser anför majoriteten, att den i

likhet med vad som skett i skogsvårdslagen måst göra en uppdelning av skogen

med hänsyn till huruvida densamma nått den utveckling, att den lämpligen

kunde bliva föremål för föryngringshuggning, d. v. s. sådan avverkning,

som utgör ett led i åtgärderna för skogens föryngring. Majoriteten förklarar,

att den härvid dragit upp en gräns mellan mogen och icke mogen skog, därvid

med mogen skog avsåges sådan, som kunde och eventuellt borde föryngringshuggas,

varemot med icke mogen skog menades skog, som icke borde

bliva föremål för annan avverkning än en för utvecklingen ändamålsenlig förawerkning.

Denna uppdelning sammanfaller enligt majoriteten formellt icke

med skogsvårdslagens uppdelning i äldre och yngre skog, men majoriteten gör

gällande, att sistnämnda uppdelning nog i allmänhet tillämpats på ett sätt,

nära överensstämmande med majoritetens förslag. Majoriteten förmenar, att

någon föryngringshuggning som regel icke borde förekomma annorstädes än i

2-skog och 3-skog samt förlägger i anslutning till denna uppfattning gränsen

mellan icke mogen och mogen skog på sådant sätt, att den sammanfaller

med gränsen mellan 1-skog och 2-skog. Angående hur gränsen i mera tvivelaktiga

fall skall bestämmas lämnas vissa närmare direktiv (sid. 218—219).

Vad angår awerkningsbeloppens storlek anför majoriteten, att det vid dessas

fastställande särskilt vore två krav, till vilka hänsyn måste tagas, nämligen

dels att markens produktionsförmåga utnyttjades, eller skogsvårdskravet, dels

ock att den eftersträvade jämnheten i virkesavkastningen erhölles. Majoriteten

framhåller, att med hänsyn till den sammansättning, virkesförrådet i

allmänhet hade uti ifrågavarande skogar, berörda synpunkter komme i ett

visst motsatsförhållande till varandra i det sådana förhållanden, som föranledde

ett alltför svagt utnyttjande av markens produktionsförmåga, såsom

riklig förekomst av 3-skog och dåligt växande 2-skog, komme att verka höjande

på avverkningsbeloppen, medan strävan till jämnhet i virkesavkastningen

i allmänhet komme att verka sänkande på desamma. Enligt majoritetens förmenande

hade missnöjet med lappmarkslagen till väsentlig del berott därpå,

att vid intressekonflikter mellan skogsvårdskravet och kravet på jämnhet i

avkastningen hänsynen till jämnheten blivit utslagsgivande. Majoriteten erinrar

häremot, att enligt dess förslag hänsynen till den jämna avkastningen skulle

vika, där skogsvårdskravet uppenbarligen så fordrade.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Vidare anför majoriteten:

När det gäller att tillgodose skogsvårdens krav, blir frågan närmast koncentrerad

på spörsmålet rörande den ålder eller utvecklingsgrad, vid vilken

bestånden med hänsyn till föreliggande biologiska och ekonomiska förutsättningar

(föryngringsförhållanden, tillväxtmöjlighet, virkespriser, räntefot

o. s. v.) lämpligast böra föryngringshuggas. Kalkyler härom himna uppgöras,

men någon absolut visshet om denna tidpunkt torde icke därmed kunna vinnas,

då de förutsättningar, på vilka kalkylerna komma att grundas, delvis

ännu äro otillräckligt kända, delvis alltid torde komma att förbliva diskutabla.

Den gräns, det här är fråga örn, är emellertid densamma som mellan

mogen och icke mogen skog, vars bestämmande i allmänhet icke i praktiken

möter större svårigheter. Betydelsen av att nyssnämnda teoretiska kalkyler

göras ligger däri, att de giva ett fast underlag för det bedömande, som sker

ute i skogen.

Emellertid finnes det omständigheter, som göra, att en skogsägare kan

finna med sin fördel förenligt att dröja med föryngringsawerkningen av den

mogna skogen utöver nyssnämnda gräns. Även från det allmännas sida kan

det föreligga intressen, som tala för att skogen i viss mån sparas. Det finnes

dock härvidlag en gräns för sparandet, där detta i allmänhet icke längre kan

anses försvarligt, nämligen då hänsyn till skogsvården uppenbarligen kräver,

att beståndet avverkas för att giva plats för en ny generation. Vid denna

gräns står man, exempelvis då virkeskvaliteten i beståndet avsevärt försämras

eller då beståndets produktion i förhållande till markens produktionsförmåga

är oskäligt låg, eller då icke mogen skog, ägnad att ersätta det gamla beståndet,

tager skada på grund av dettas kvarstående.

Man finner sålunda två tidpunkter, en, då beståndet kan lämpligen avverkas

för föryngring, och en, då beståndet måste avverkas. Det är uppenbart, att

det allmänna icke bör för vinnande av jämnhet i virkesavkastningen tvinga

en skogsägare att spara skogen utöver den övre av dessa båda gränser. Tvärtom

måste från det allmännas sida förutsättas, att bestånden komma att avverkas,

innan denna gräns överskridits. Detta är något, som ^en god skogsvård

ovillkorligen kräver. Med utgångspunkt från nämnda båda tidpunkter

kan man därför för lösandet av de konflikter, som kunna uppkomma^ mellan

skogsvård sk ra vet samt kravet på jämnhet i virkesavkastningen, fastsla såsom

princip, att skogsvårdskravet ovillkorligen innebär, att skog, som uppnatt denna

övre gräns, icke längre sparas, samt att för astadkommande av största inöjliga

jämnhet i virkesavkastningen allenast må användas marginalen mellan

nämnda båda tidpunkter, nämligen då ur skogsvårdssynpunkt sett bestånden

sannolikt lämpligast böra avverkas för föryngring och då desamma måste avverkas
För

att kunna ingå på en beräkning, i vad mån en hushållning med någorlunda

jämn virkesavkastning under närmaste och_ därpå följande indelningsperioder

(= de olika avverkningsplanernas giltighetstider) skall kunna

upprätthållas, måste i första hand en undersökning göras ^rörande den icke

mogna skogens kubikmassa, dess ungefärliga fördelning på åldersklasser samt

tillväxtmöjligheter. Med ledning av dessa uppgifter beräknas därefter den tid,

som kan förflyta — övergångstiden — innan den ^befintliga och efter föryngring

uppkommande icke mogna skogen lämnar en någorlunda jämn och i förhållande

till markens produktionsförmåga nöjaktig avkastning.

Därefter måste ett överslag göras rörande den kvantitet jnogen skog, som

kan beräknas finnas å fastigheten under denna s. .k. övergångstid. Man har

därvid att räkna med dels det befintliga mogna virkesförrådet med dess be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

65

räknade tillväxt, dels ock det virkesförråd, som vid olika tidpunkter under övergångstiden

från klassen icke mogen skog växer in i klassen mogen skog. Det

virkesförråd mogen skog, som sålunda beräknas finnas å fastigheten under

övergångstiden, kan såsom ett första led i beräkningen tänkas jämnt fördelat

på de olika indelningsperioderna under övergångstiden. Den uppdelning, som en

dylik enkel division giver, torde emellertid i de flesta fall, särskilt då övergångstiden

kan beräknas bliva lång, icke kunna vidhållas, utan jämkningar måste

ske med hänsyn till skogsvårdskravet. Såsom nyss framhållits, fordrar en

god skogsvård, att bestånden avverkas för föryngring, innan de överskrida

den nyss nämnda övre gränsen. Det virkesbelopp, som må under varje indel - ningsperiod uttagas av mogen skog, måste sålunda bestämmas till minst ett

så stort belopp, att ali skog, som uppnått eller under indelningsperioden kan

uppnå denna övre gräns, verkligen kan bliva uttagen under perioden. Härigenom

fixeras faktiskt ett visst minimum för perioden, vilket icke får understigas.

Följden härav blir, att nyssnämnda jämna, enligt matematiska regler

gjorda fördelning av virkesförrådet på de olika indelningsperioderna måste

jämkas med hänsyn till det på nyssnämnda sätt för perioden fixerade minimibeloppet,

i den mån detta nämligen är högre. Därest så skulle inträffa, att

minimibeloppet för en senare indeiningsperiod skulle komma att beräknas bliva

högre än minimibeloppet för en tidigare period, bör, så framt de båda minimibeloppen

äro så höga, att den matematiska kvoten icke överstiger dem, jämväl

en jämkning örn möjligt äga rum för att vinna ökad jämnhet emellan avverkningsbeloppen.

Inom första indelningsperioden fördelas det sålunda bestämda beloppet på

avverkningsperioder i huvudsak enligt samma grunder, som angivits för fördelningen

mellan indelningsperioder. En konsekvens härav blir, att till avverkning

under första awerkningsperioden (= 5 första a verkningsåren) såsom ett

minimum anslås ett belopp motsvarande den del av förrådet, som redan uppnått

eller tilläventyrs passerat övre gränsen.

Från de principer, vilka enligt vad sålunda anförts omfattas av majoritetsförslaget,

intager minoritetsförslaget en i väsentliga delar avvikande ståndpunkt.

Sistnämnda förslags bestämmelser angående awerkningsbeloppens beräknande

innehållas i dess 8 §. Enligt sagda paragrafs 1 mom. skall för varje

särskild fastighet uppgöras avverkningsplan, som skall avse viss tid samt angiva

den myckenhet virke av barrskog, som förutom genom gallring i bestånd

av yngre skog må under planens giltighetstid avverkas å fastigheten. Enligt

2 mom. av samma paragraf skall vid awerkningsbeloppets bestämmande tillses,

att dels såväl skadad eller övermogen skog, som vid kvarstående kan

väntas avtaga i användbarhet, som ock annan äldre skog, som i högre grad

förhindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast avverkas, dels i

övrigt äldre skog kommer till avverkning i den omfattning, som, utan åsidosättande

av fordran på en såvitt möjligt jämn virkesavkastning, finnes skälig

för att å fastigheten inom rimlig tid må uppnås sådant skogligt tillstånd, att

markens produktionsförmåga på ändamålsenligt sätt tillgodogöres.

I motiveringen till minoritetsförslaget göres till en början majoritetens uppdelning

av skogen i mogen och icke mogen skog till föremål för ingående kritik.

Avståndstagandet från berörda uppdelning har föranletts huvudsak
-

5

Minoritets
förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 181} käft. (Nr 217.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ligen av två skäl. I första rummet framhålles, att begreppen yngre och äldre

skog vunnit hävd i svensk skogsterminologi och detta efter långvariga diskussioner,

vilka föregingo utarbetandet av skogsvårdslagen. Under sådana förhållanden

synes det minoriteten olämpligt att införa ett nytt begrepp, som

enligt minoritetens åsikt endast skulle verka förvillande för såväl dem, vilka

ägde skog både inom och utom lappmarken, som ock för tjänstemän, vilka hade

sin verksamhet förlagd till olika delar av de landstingsområden, för vilka

såväl den föreslagna lagen som skogsvårdslagen skulle gälla, och som därför

kunde få att tillämpa än en, än en annan princip vid virkesförrådets uppdelning.

Såsom ett andra skäl mot fastställande av majoritetens uppdelningsförslag

anför minoriteten, att en direkt konsekvens av förslaget vore, att föravverkningarna,

vilka enligt gällande bestämmelser, som också syntes hava

fog för sig, uttagits vid sidan av och utöver huvudavverkningarna, komme att

röra sig inom en större del av det totala virkesförrådet, i det de komme att

omfatta ej blott yngre utan även medelålders skogsbestånd. Minoriteten gör

gällande, att den friare behandling, som sålunda kunde komma de medelålders

bestånden till del, vore av tvivelaktigt värde, enär gallringen i nuvarande

medelålders bestånd, som icke varit föremål för tidigare beståndsvårdande

avverkningar, vore en ofta ömtålig åtgärd, som väl kunde behöva stå under

den tränade skogsmannens ledning.

Minoriteten finner sig icke heller kunna godtaga den i majoritetsförslaget

hävdade principen, att vid konflikt mellan skogsvårdens intressen och kravet

på jämnhet i skogens avkastning sagda krav skulle stå tillbaka. Med denna

princip fästes enligt minoritetens förmenande alltför ringa vikt vid synpunkten,

att vid avverkningarnas reglering även blivande ägares intressen måste

beaktas. Då de förhållanden, vilka majoriteten angivit såsom närmast bestämmande

vid bedömandet av skogsvårdens krav, enligt majoritetens eget

medgivande delvis ännu voro otillräckligt kända, delvis alltid torde komma att

förbliva diskutabla, finner minoriteten vidare yrkandet, att hänsynen till den

jämna avkastningen skulle vika, där skogsvårdens krav uppenbarligen så fordrade,

vara fotat på alltför lösliga grunder.

Beträffande vad majoriteten rörande tidpunkten för ett bestånds föryngringsawerkning

anfört därom, att det förelåge dels en tidpunkt, då sådan

avverkning kunde dels ock en, då den måste verkställas, anför minoriteten, att

den tidpunkt, då ett bestånd kunde avverkas, givetvis bleve beroende av skogshushållningens

uppgift i skilda fall. Minoriteten framhåller sålunda, att, örn

vid undersökning befunnits, att produktion av massaved vore i visst fall ändamålsenligast,

så inträdde sistnämnda tidpunkt tidigare än örn grövre sortiment

skulle framställas. De tillfällen, då bestånden måste avverkas på grund

av otillfredsställande produktion, bleve då, påpekar minoriteten, även oftare

förekommande. Minoriteten finner detta kunna leda till mycket stora avverkningar

i indelningsperiodens början.

Vad majoriteten i övrigt anfört angående avverkningsbeloppens bestämmande

för de olika indelnings- och avverkningsperioderna har även föranlett

bemötande från minoritetens sida. Minoriteten anför härutinnan följande:

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

67

För att kunna ingå på en beräkning om möjligheten att upprätthålla jämnhet

i avkastningen under närmaste och därpå följande indelningsperioder har

majoriteten ansett, att vissa undersökningar måste göras. Det vill förefalla,

som örn majoriteten med dessa undersökningar avsåge att blicka längre in i

framtiden, än det strängt taget kan vara nödvändigt -—• och möjligt. Till den

uppfattningen måste man komma, när man finner, att undersökningen skall

lämna svar på frågan ej blott när den befintliga utan även den efter föryngring

uppkommande — d. v. s. nu obefintliga — »icke mogna» skogen skall

kunna lämna en någorlunda jämn avkastning. Det arbete, som nedlägges på

dylika spekulationer, vilkas resultat influeras av en mångfald för oss okända

faktorer, kan helt visst användas på mer närliggande och mer fruktbärande

uppgifter.

På grund av dylika osäkra faktorer skall man emellertid beräkna den tid,

som kan förflyta, innan en någorlunda jämn och i förhållande till markens

produktionsförmåga nöjaktig avkastning kan erhållas. Det tal, som betecknar

längden av denna tid — »övergångstid» benämnd ■—• utgör divisor i en avverkningsberäkning,

där dividenden är sammansatt av de tal, som angiva storleken

av den nu »mogna» skogen, dess tillväxt och den »icke mogna» skog, som under

övergångstiden utväxer till »mogen». Man har icke rätt att förvåna sig

över utan kan fastmer väl förstå, att majoriteten förutser, att kvoten i en division,

där såväl divisor som dividend äro resultat av på mer eller mindre lösa

grunder gjorda beräkningar, kan behöva underkastas jämkningar, såsom majoriteten

i det följande anmärker. Men man kan med full rätt fråga: vad

tjänar hela denna mödosamt uppgjorda och osäkra kalkyl för nyttigt ändamål?

— Emellertid anser sig majoriteten på denna väg hava funnit ett uttryck för

avverkningens storlek under »övergångstiden» och upptager härefter till behandling

frågan örn avverkningens storlek under indelningsperioden, d. v. s.

i regel de närmaste tjugu åren. Denna avverkning får ej understiga det virkesbelopp,

som uppnått eller under indelningsperioden kan uppnå den i det föregående

omnämnda övre gränsen, d. v. s. måste avverkas. Majoriteten lämnar

emellertid ej skogsvårdsstyrelse eller skogsägare någon vägledning för beräknande

av det virkesbelopp, som under indelningsperioden »kan uppnå»

denna övre gräns. Denna underlåtenhet är förståelig, ty de faktorer, som här

äro de bestämmande -— »då virkeskvaliteten i beståndet avsevärt försämras,

eller då beståndets produktion i förhållande till markens produktionsförmåga

är oskäligt låg, eller då icke mogen skog, ägnad att ersätta det gamla beståndet,

tager skada på grund av dettas kvarstående» — undandraga sig

varje beräkning, som gör anspråk på objektivitet. Varje avverkningsberäkning,

som sträcker sig över en tidsrymd av tjugu år framåt, inrymmer moment

av ovisshet på grund av att den icke kan taga hänsyn till framtida förändrade

förhållanden. Men dessa ovissa faktorer få ej inryckas i beräkningarna, när

dessa uppgöras. Vid det tillfället får hänsyn tagas endast till då kända

förhållanden. Skogsägaren, som har besvärsrätt över förrättingsmannens förslag

till avverkningsberäkning, har en ovillkorlig rätt att fordra, att dessa

beräkningar verkligen kunna granskas. Han löper i annat fall fara att bliva

rättslös, och det är i den ställningen, som majoritetens förslag i detta — liksom

även i andra — fall försätter honom.

Från behandlingen av frågan örn avverkningsbeloppets storlek under indelningsperioden

övergår majoriteten till framläggande av förslag om avverkning

under första avverkningsperiodon, d. v. s. under indelningsperiodens första

fem år. Under dessa skall såsom ett minimum avverkas ett belopp, »motsvarande

den del av förrådet, som redan uppnått eller tilläventyrs passerat

övre gränsen». Förutom att till denna kategori måste räknas all vid taxeringen

till mogenhetsklass 3 hänförd skog, så ingår däri även, såsom av ovan

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

anförda citat ur majoritetens motivering framgår, sådan skog, vars tillväxt

i förhållande till markens produktionsförmåga redan nu är oskäligt låg, och

sådan, vars kvarstående är till skada för icke mogen skog. För närvarande

saknas varje som helst uppgift å storleken av de virkesbelopp, vilka kunna

antagas tillhöra sistnämnda båda klasser, men vår kännedom örn skogstillståndet

i de trakter, vilka av denna fråga beröras, säger oss, att deras sammanlagda

kubikmassa måste vara mycket stor. På den skog, som är att hänföra

till 3-skog, hava vi däremot uppgift, grundad — vad lappmarkerna angår

—• på såväl riksskogstaxeringens material som av jägmästare utförda taxeringar

och, beträffande Särna—Idreområdet, på uppgifter av sistnämnda art

(sid. 56). Enbart dessa siffror giva vid handen, att mycket stora avverkningar

äro förestående i dessa trakter, örn detta majoritetens förslag vinner

beaktande.

De synpunkter, vilka, under beaktande samtidigt av hänsynen till skogsvårdens

krav och av fordran på jämnhet i virkesavkastningen, enligt minoritetens

förmenande böra anläggas vid avverkningsplanernas uppgörande och avverkningsbeloppens

uttagande, hava i motiveringen till minoritetsförslagets 8 §

angivits sålunda:

Avverkningsplanen uppgöres med hänsyn till å skogen rådande förhållanden,

såväl beträffande det befintliga virkesförrådets storlek, fördelning å trädslag,

ålders- och mogenhetsklasser samt tillväxt, som ock ifråga örn markens

beskaffenhet, såsom dennas produktionsförmåga samt allmänna tillstånd med

hänsyn till skogsföryngringen. Efter sammanställning av verkställda utredningar

i förenämnda avseende beräknas den kubikmassa, som i första hand

under planens giltighetstid må avverkas för uppnående i sinom tid av det mål,

som uppställts för hushållningen. Fastställandet av ett för viss tidsperiod

bestämt awerkningsbelopp utgör ett första led i strävandet att erhålla en

såvitt möjligt jämn virkesavkastning från fastigheten. På grund av förevarande

skogars av flera orsaker ofta mindre goda allmänna tillstånd med ett

förhållandevis stort förråd av äldre och ej sällan avsevärt övermogen skog

lärer vara oundvikligt, att avverkningsbeloppet för närmaste tiden framåt i

allmänhet bestämmes större än det, som skäligen kan avverkas under därpå

följande period. Då emellertid de högre åldersklasserna av den yngre skogen

eller sådan skog, som i första hand skall ingå i huvudavverkningen i mån, som

den nuvarande äldre skogen avverkats, i regel nu äro sämst representerade,

måste avverkningen av äldre skog i allmänhet utsträckas på längre tidsperiod,

än som betingas av enbart önskemålet att snarast uppnå sådant skogligt tillstånd,

att skogsmarkens produktionsförmåga fullt utnyttjas. Bortsåge man

härifrån, bleve flerstädes följden, att fastighetsinnehavaren under en ofta lång

mellantid icke hade att påräkna väsentligt stöd av skogsbruket. Vid avverkningsbeloppens

fastställande måste alltså iakttagas, att realisationstiden för

överskott av äldre skog utsträckes längre, där brist råder å medelålders eller

mera försigkommen yngre skog, varvid dock naturligen bör beaktas, att, såvitt

möjligt, skadad och i högre grad övermogen skog må kunna avverkas, innan

den ytterligare nedgår i värde. Den tid, varunder nuvarande förråd av^ äldre

skog bör tillgodogöras, blir sålunda i första hand beroende på skogsbeståndets

å skilda fastigheter sammansättning och beskaffenhet.

Sedan avverkningsbeloppet för viss tidsperiod fastslagits. med tillbörligt

beaktande av alla därpå inverkande faktorer, är det av ej mindre vikt, huru

och i vilken ordning avverkning därav företages. Att väsentligt skadad eller

i högre grad övermogen skog i främsta rummet bör tillgodogöras, där så kan

ske, är naturligt. Men dessutom måste beaktas, att avverkning i första hand

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

69

inriktas på dels bestånd eller träd, som avsätta svag tillväxt och hava ringa

utvecklingsmöjlighet, dels sådana huggningar, som befordra kvarvarande bestånds

tillväxt, ävensom att vid avverkning av bestånd, som på grund av beskaffenhet

och allmänt tillstånd böra föryngringshuggas, största uppmärksamhet

ägnas åt möjligheten att genom ändamålsenligt awerkningssätt erhålla

naturlig föryngring.

I yttrandena över sakkunnigas förslag anföres beträffande förevarande Yttranden.

fråga bland annat följande.

Domänstyrelsen förklarar, att styrelsen vore enig med sakkunniga därom, Domänatt

3-skog icke hörde hemma i ett välskött skogsbruk, och att man icke kunde stVrelsenåtnöjas

med att avverkningen av sådan skog utsträcktes över en tidrymd av

30—35 år, som enligt sakkunnigas beräkning skulle med tillämpning av gällande

avverkningsplaner erfordras. I likhet med sakkunniga anser dock även

domänstyrelsen, att vid beaktande av kravet på ett snabbt tillgodogörande av

det övermogna virkeskapitalet en viss måttfullhet borde iakttagas med hänsyn

till föryngrings- och återväxtsvårigheter. Efter att hava omnämnt sakkunnigas

påpekande att också förrådet av 2-skog borde i skälig grad nedsättas,

anför styrelsen vidare, att styrelsen delade de sakkunnigas uppfattning angående

önskvärdheten att snarast möjligt åstadkomma en mera jämn sammansättning

av virkesförrådet å ifrågavarande skogar. Styrelsen anmärker likväl

härtill, att det torde vara nödvändigt att angiva inom vilken tid detta skulle

kunna ske.

Ytterligare framhåller styrelsen, att frågan örn ett bättre och snabbare

tillgodogörande av den övermogna och skadade skogen under de senare åren

varit föremål för styrelsens särskilda uppmärksamhet inom lappmarkslagens

ram, och att styrelsen redan tillämpat ett snabbare uttag av den övermogna

skogen, varigenom realisationstiden väsentligen förkortades. Styrelsen anför,

att sådana principer borde följas vid avverkningen å lappmarkshemmanen, att

skogen för varje särskilt fall vårdades på ur biologisk och ekonomisk synpunkt

bästa sätt. Styrelsen angiver härvid såsom sin uppfattning, att den övergångstid,

under vilken skogen å under lappmarkslagen hörande enskilda fastigheter

skulle kunna omföras till mera jämn sammansättning, borde kunna förkortas

till 20 år. Under antagande av en sådan 20-årig omföringstid, under vilken

3-skogen uttoges och förrådet av 2-skog reducerades till en kvantitet, som

borde finnas, örn förrådet bleve sammansatt av enbart 1-skog och 2-skog, borde

enligt styrelsens åsikt avverkningen lämpligen bedrivas så, att alla gallringsbara

och äldre bestånd under 20-års perioden genomgingos med beståndsvårdande

huggningar och de delar av skogen, som vore beväxta med huvudsakligen

3-skog, föryngringshöggos. Under perioden borde vidare, enligt styrelsen,

den produktiva skogsmarken övergås i sin helhet med utsyningar av skilda

slag, fördelade sålunda, att en fjärdedel av arealen överginges under loppet

av en 5-års period.

Emellertid anför styrelsen, att även vid följande av en sadan avverkningspolitik

som den nyss angivna komme efter 20 år icke all 3-skog att vara slut
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

avverkad, enär det nog kunde befinnas dels nödvändigt att vid föryngringshuggning

särskilt å exponerade och svårföryngrade lägen icke på en gång

borttaga ali 3-skog dels ock ofrånkomligt, att en avsevärd del av 3-skogen

såsom saknande saluvärde ej kunde avsättas. Styrelsen åberopar i detta sammanhang

följande av styrelsen gjorda sammanställning av uppgifter, belysande

skogstillståndet dels å skogar under lappmarkslagen dels ock å enskildas

skogar inom Gävleborgs och Västernorrlands län.

Norrbottens läns lappmark .

Västerbottens läns lappmark

Särna och Idre socknar . .

Gävleborgs län......

Västernorrlands län ....

I.

2.

3.

4.

5.

6.

Totalt vir- kesförråd

10—45 cm

Virkesförråd

i mog.-klass 3

10—45 cm

Virkesför- råd i mog.- klass 3

10—14 cm

2.

i %

av

1.

3.

i %

av

1.

3.

i %

av

2.

22,790,059

5,821,629

* 747,857

25.6

3.3

12.8

52,005,353

14,892,756

* 972,151

28.6

1.9

6.5

3,104,472

728,007

* 28,038

23.5

0.9

3.9

93,463,000

12,829,000

1,794.000

13.7

1.9

14.0

88,801,000

17,883,000

3,415,000

20.1

3.8

19.1

De med * betecknade siffrorna äro enligt vad styrelsen förmäler approximativa och beräknade

enligt den förutsättningen, att den procentuella fördelningen av mogenhetsklasser är å enskilda

skogar enahanda som för samtliga skogar inom respektive län.

Styrelsen anför angående nyssberörda sammanställning vidare följande:

För skogar inom Gävleborgs och Västernorrlands län äro uppgifterna i sammanställningen

hämtade ur riksskogstaxeringsnämndens tabeller, avseende

samtliga skogar inom länen, varvid tillägg för bark har gjorts med ledning

av riksskogstaxeringsnämndens preliminära barkprocenter. Fördelningen

av enskilda och allmänna skogars areal är, enligt de sakkunniga, inom länen

89.5 och 10.5 %, respektive 91.6 och 8.4 %.

Med hänsyn till den ringa förekomsten av allmänna skogar hava kubikmassorna

å enskilda skogar framdeducerats ur kubikmassorna för samtliga skogar

genom reduktion med respektive arealprocenter.

För lappmarkerna samt Särna och Idre socknar äro uppgifterna angående

kubikmassor hämtade ur sakkunnigas betänkande.

De i kolumnerna 1, 2 och 3 såsom absoluta beräknade olika virkesförråden

kunna givetvis vid jämförelse inbördes giva anledning till en del reflexioner,

men för detta ändamål äro de i kol 4, 5 och 6 angivna relativa talen av större

intresse och giva en bättre inblick i skogsförhållandena inom ifrågavarande

delar av landet. Enligt kol. 4, som angiver 3-skogens kubikmassa i procent

ay virkesförrådet, synes det som förhållandena på skogsvårdens om
råde

beträffande de enskilda skogarna inom Västernorrlands län efter denna

jämförelse kunna göras till föremål för klander lika väl som i fråga örn de enskilda

skogar, som beröras av lappmarkslagen. Ett ordnat skogsbruk å till

arealen betydande bolagsdomäner och skogsvårdsstyrelsens omvårdnad örn

böndernas skogar, under mer än 25 år hava sålunda inom Västernorrlands län

icke kunnat förhindra, att av virkesförrådet alltjämt cirka 20 % utgöres av

3-skog. Motsvarande siffror äro för Norrbottens läns lappmark 25.6 %, för

Västerbottens läns lappmark 28.6 % och inom Särna och Idre socknar 23.5 %.

Undersökes vidare, hur stor procent av hela förrådet 3-skog dimensionsklassen

10—14 cm. utgör, synas förhållandena inom Norrbottens läns lappmark

vara fullkomligt likartade med de inom Västernorrlands län. Inom

Västerbottens läns lappmark samt Gävleborgs län äro motsvarande siffror

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 217.

71

fullt identiska. Kol. 6 utvisar slutligen, att förrådet av nu befintlig 3-skog

inom Västerbottens läns lappmark samt Idre och Särna socknar i åtskilligt

större omfattning än beträffande övriga, i detta sammanhang berörda delar

av landet, är förlagt till 15-cm:s och grövre dimensionsklasser.

Sett mot bakgrunden av vad här anförts beträffande dels skogsskötsel inom

berörda delar av landet, samt därvid å ena sidan skogar under skogsvårdslagen

och å andra sidan skogar under lappmarkslagen, dels avsättningsförhållandena

inom respektive landsdelar, torde det kunna påstås, att vid tidigare mer offentliga

bedömanden av de olika skogslagstiftningarna och de för de särskilda

fallen framlagda uppgifterna örn befintligt virkesförråd och dess sammansättning

allt för mycket avseende fästats vid de nakna siffrorna utan hänsynstagande

till deras reella innebörd vid ekonomiskt skogsbruk. Statistiska

beräkningar hava utvisat, att stora tillgångar av 3-skog finnas å skogar under

lappmarkslagen, men statistik och praktik hava samtidigt visat, att även å

skogar, som ej lyda under denna lag och som hava ett i avsättningshänseende

bättre läge, ända upp till 20 % av hela virkesförrådet utgöres av mer eller

mindre värdelös 3-skog.

Öv erjägmästaren i Umeå distrikt anför, att, enär minoritetsförslaget bättre mästarna

än majoritetsförslaget tillgodosåge de krav på en såvitt möjligt jämn hus-Jjjrjmeå och

hållning med virkesförrådet, vilka under rådande skogsförhållanden icke kun- Öv™^Korrde

lämnas åsido, förstnämnda förslag avgjort syntes böra förordas. distrikt.

Över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt förordar likaledes minoritetsförslaget

samt anför:

Beträffande beräkningen av den i plan tillåtna avverkningen giver intetdera

förslaget annat än allmänna riktlinjer. Majoritetsförslagets formulering

synes mig dock vara mera svårtydd och giva rum för skilda tolkningar. Av

motiveringen (s. 222 o. f.) framgår att majoriteten tänkt sig en avverkning

under de 5 första åren av all nu befintlig skadad och övermogen skog samt dessutom

en avsevärd del av den avverkningsmogna skogen. Enligt betänkandets

bil. 2 uppgår den förra kategorien till 27 % och den senare till 43 % eller tillsammans

70 / av hela kubikmassan, varför den för de första fem åren planerade

avverkningen synes vara avsedd att omfatta hälften eller mera av det nu

befintliga virkesförrådet. Att detta tyder på en för lappmarkens skogsfrågor

allt för verklighetsfrämmande uppfattning är uppenbart.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län hemställer örn beaktande av vissa Skogsvårdssynpunkter

rörande gallring av ungskog och tillvaratagande av övermoget Kopparskogskapital.

Styrelsen åberopar härutinnan ett sitt yttrande till protokollet bergs län.

efter en år 1929 företagen resa, berörande vissa enskilda skogar i Särna och

Idre socknar. I berörda yttrande framhölls till en början, att inom styrelsens

verksamhetsområde funnes större trakter med skogsmark, som lydde under

skogsvårdslagen, vilka vore som beståndstyper betydligt underlägsna Särna

och Idre socknars hemmansskogar, samt att förhållandet mellan normalskogstyper

och skogarnas i nämnda socknar verkliga beskaffenhet beträffande åldersklassernas

fördelning syntes hava snarare försämrats än förbättrats under

de sista 60 åren. Vidare anfördes i yttrandet följande:

Med anledning av vad nu framhållits, vill styrelsen, utan att på något vis uttala

sig för huruvida dessa skogar böra bibehållas under särlagsstiftning eller

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl Maj:ts proposition nr 217.

läggas under allmänna skogsvårdslagen, som sin åsikt uttala, att därest bestäm

melserna örn uthålligt skogsbruk för dessa skogar skola bibehållas och planer

för skogsskötseln å skogarna allt framgent komma att upprättas med därnå

grundade avverkningsberäkningar, dessa böra utgå från ett virkeskapital, i

vilket icke döende och med^ topptillväxten avslutade trädindividers lika litet

som för de yngre skogsbeståndens ändamålsenliga utveckling hinderliga trädindividers

kubikmassor inräknas. Dessa delar av den utvuxna skogen likaväl

som av den yngre skogens kubikmassor böra fritt få disponeras och på begäran

av skogsägaren och på tid, som han själv i egenskap av skogens ägare

bestämmer,_ av vederbörande skogstjänsteman utstämplas som s. k. extra avverkning,

liggande utom i planen angivna awerkningsbelopp.

Likaledes bör vid avverkningsberäkningens upprättande särskild hänsyn

tagas till den överåriga skogens realisation inom lämplig övergångstid.

rådet för Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, vilket, på sätt nämnts, anskogsvards-

ser en särlagstiftning för lappmarkernas enskilda skogar nödvändig under

8tförbund18 visS övergångstid för att efter sagda tids förlopp efterträdas av skogsvårdslagen,

kompletterad och omarbetad med sikte på lappmarksförhållandena, uppställer

beträffande berörda särlagstiftning bland annat det krav, att den borde

tillstädja snabbast möjliga avverkning av den skadade och övermogna skogen,

därvid förutom skogsvårdssynpunkter jämväl sociala hänsyn borde beredas

nödigt inflytande. Vad den nuvarande lappmarkslagen angår finner

centralrådet det vara allmänt känt och erkänt, att densamma ur skogsvårdssynpunkt

lämnade ett otillfredsställande resultat, då den bland annat lett till

ett oekonomiskt sparande av skadade och oväxtliga virkesförråd. Vidkommande

majoritetsförslaget anför centralrådet, att den kritik, som av saltkunnigas

minoritet riktats mot detsamma, i det stora hela måste anses övertygande.

Vad minoritetsförslaget beträffar förmenar centralrådet, att sistnämnda

förslags awerkningsbestämmelser vore av den beskaffenhet, att de syntes möjliggöra

en förnuftig exploatering av lappmarkernas mogna och övermogna skogar.

Emellertid förklarar centralrådet sig icke kunna i allt godtaga den motivering,

varmed minoriteten beledsagat det i 8 § 2 mom. av förslaget upptagna

stadgandet rörande grunderna för avverkningsbeloppets bestämmande.

Centralrådet anför härom följande:

, Emot formuleringen av det för avverkningsberäkningens upprättande grundläggande

stadgandet i 8 § 2 mom. vill centralrådet ej framföra någon principiell

erinran. Med hänsyn till reservanternas motivering av ifrågavarande avverkningsregel

finnér, sig centralrådet dock hava skäl att som sin mening uttala,

att vid avverkningsberäkningens upprättande kravet på en så vitt möjligt

jämn virkesavkastning fran fastigheten ej bör få leda därhän, att sådan

skog, som pa. grund av för hög alder, skador o. dyl. är underkastad värdeminskning,

emot fastighetsägarens vilja kvarhålles, örn detta ej kan ur skogsvårdssynpunkt

anses nödvändigt. Centralrådet förmenar, med andra ord, att det

uteslutande bökvara skogsvårdssynpunkter, som skola vara avgörande vid bedömandet

av, pa vilket sätt och i vilken omfattning den övermogna skogen må

uttagas. Centralrådet vill samtidigt uttala, att, så vitt man nu kan bedöma

den framtida utvecklingen på virkesmarknaden, denna sannolikt ej kommer att

medföra bekymmer för den övervakande myndigheten i fråga örn att i skälig

omfattning begränsa avverkningarna av övermogen skog, utan torde det i stäk

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

73

let, ur ren skogsvårdssynpunkt, bliva av intresse för sagda myndighet att förmå

ägarna till avverkning av dylik skog, som med nutida stegrade kvalitetsanspråk

på virket ej torde komma att lämna sådan behållning, att den i alltför

hög grad lockar till avverkning.

Centralrådet, som således ej kan ansluta sig till reservanternas uppfattning,

att den övermogna skogen bör göras till föremål för viss ransonering, för att

därigenom en så vitt möjligt jämn virkesavkastning från varje fastighet må

ernås, vill dock ej motsätta sig, att förutom skogsvårdssynpunkter även sociala

förhållanden beredas inflytande vid bestämmande av avverkningshastigheten

av sådan mogen skog, som ej löper risk att försämras, örn dess avverkning uppskjutes.

Centralrådet håller före, att det är av vikt, att nyssagda synpunkter i fråga

örn den övermogna skogens avverkning vinna beaktande i de föreskrifter rörande

avverkningsplan och dess tillämpning, vilka enligt lagförslagets 18 § skola

meddelas av Konungen.

Kommunalfullmäktige i Malå göra gällande, att husbehovsvirke borde få

avverkas utan att inräknas i awerkningsplanen.

Den kritik, som av sakkunnigas minoritet riktats mot majoritetsförslagets

upptagande av begreppen mogen och icke mogen skog synes mig berättigad.

Det torde på skäl, som minoriteten anfört, icke vara lämpligt att vid nu förevarande

lagstiftning frångå den genom skogsvårdslagen fastställda fördelningen

i yngre och äldre skog.

Vad minoritetsförslaget beträffar finner jag förut återgivna, i dess 8 § 2 mom.

upptagna bestämmelser giva ett i huvudsak godtagbart uttryck för de principer,

efter vilka avverkningsbeloppen böra beräknas. Det skogstillstånd, som bör eftersträvas,

torde, på sätt sakkunniga anfört, få anses förefinnas, då marken är

upptagen av ett virkesförråd av skälig storlek med hänsyn till ståndorten och

med i huvudsak sådan fördelning på skilda ålders- eller mogenhetsklasser, att

vid ordnad skogsskötsel en för framtiden uthållig jämn avkastning kan erhållas.

Någon viss tid, inom vilken ett dylikt tillstånd bör kunna uppnås, torde, såsom

sakkunniga jämväl framhållit, icke kunna angivas. Berörda tid måste för varje

särskild fastighet bliva beroende av där rådande skogliga förhållanden.

Vidkommande awerkningsbeloppens storlek finner jag, vad först angår skog,

hänförlig till mogenhetsklass 3, lika med centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, att avverkning av skog, vilken vid kvarstående löper risk att

försämras, icke bör mot ägarens önskan hindras annat än där så är nödvändigt

eller önskvärt ur skogsvårdssynpunkt. Detta torde kunna vara händelsen

exempelvis i de av sakkunniga angivna fall, då med hänsyn till skogens

exponerade läge eller eljest särskilda föryngringssvårigheter råda. Uppmärksamhet

torde ur berörda synpunkt sådan skog påkalla, vilken till följd av sin

belägenhet närmast är att betrakta såsom skyddsskog.

Jämväl avverkning av skog, tillhörande mogenhetsklass 2, bör, såsom sakkunniga

funnit, medgivas i större omfattning än för närvarande sker. Vid

bestämmande av avverkningsbeloppet av dylik skog måste emellertid det tidigare

berörda kravet på upprätthållande av jämnhet i virkesavkastningen beaktas.

Det synes därvid rimligt, att hänsyn tages icke blott till det å fastig
-

Kommunalfullmäktige

i Malå.

Departe
ments
chefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl Maj:ts proposition nr 217.

heten förefintliga förrådet av 2-skog utan även till den myckenhet skog av

mogenhetsklass 3, som under den period, för vilken awerkningsbeloppet skall

fastställas, kan uttagas å fastigheten. Skogsvårdsstyrelsens i Kopparbergs

län hemställan att vid avverkningsplanernas uppgörande skog av mogenhetsklass

3 icke alls skulle behöva medräknas, torde sålunda näppeligen kunna

tillmötesgås. Bifall till berörda hemställan skulle hava till följd att betydande

virkesförråd, på sina håll hälften av hela skogstillgången, folie utanför

regleringen. Däremot synes vid avverkningsbeloppens bestämmande hänsyn

böra få tagas till svårigheter, vilka kunna föreligga, att, på grund av ogynnsam

belägenhet eller eljest, avsätta det mindre värdefulla virket. Ett ökat

uttag av 2-skog synes böra av sådan anledning kunna medgivas. Att vid avverkningsplanernas

uppgörande hänsyn måste tagas jämväl till virke, avsett

för husbehovet, finner jag naturligt.

För övrigt biträder jag de synpunkter, vilka, på sätt framgår av den lämnade

redogörelsen, sakkunnigas minoritet anfört i motiveringen till 8 § i sitt

förslag.

D) Behov av Lappmarkslagen bygger, såsom jag förut angivit, förutom på principen örn

ellei^dlr- uthålligt skogsbruk jämväl på principen örn utsyningstvång.

med lik- Med utsyning avses i lappmarkslagen ett utväljande från myndighetens

ai<ligtiéts-U" s^a av varJe träd, som får vid avverkningen uttagas. Varje sålunda bestämt

åtgärd, träd stämplas. Utsyning och stämpling skall enligt lagens 2 § med undantag

beträffande avverkning för skogsmarks uppodling till åker eller äng, föregå

all avverkning av barrträd ävensom av lövträd ovan odlingsgränsen, då avverkningen

ej sker för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov. Ej heller husbehovsawerkningen är dock helt oinskränkt.

Enligt 8 § kan förordnas att vissa träd skola överhållas såsom fröträd, och

få de då ej avverkas utan skogstjänstemannens tillstånd.

Genom lappmarkslagens utsyningsbestämmelser möjliggöres dels en kontroll

över avverkningarna i kvalitativt hänseende, ett övervakande att de i avverkningsplanen

fastställda awerkningsbeloppen uttagas på ett sätt, som lämnar

säkerhet för att skogsvårdens fordringar beaktas och föreliggande möjligheter

till naturlig föryngring tillvaratagas, dels ock kontroll däröver att

avverkningsplanernas kvantitetsbestämmelser behörigen efterlevas.

Den innebörd, som, på sätt nämnts, ''begreppet utsyning erhållit i lappmarkslagen,

äger det även enligt skogsvårdslagen. Då jag nu går att redogöra för

sakkunnigas ställning till frågan örn och i vilken utsträckning behov föreligger

att upptaga bestämmelser, likartade med lappmarkslagens utsyningsstadganden,

i den föreslagna nya lagen samt för de synpunkter, som i de avgivna

yttrandena framkommit rörande denna fråga, torde jag få förutskicka, att,

när i berörda redogörelse talas örn utsyning och utsyningstvång, icke därmed

ovillkorligen avses det förfarande, som utsyning enligt lappmarkslagen och

skogsvårdslagen innebär. Enligt majoritetsförslaget innefattas nämligen i begreppet

utsyning icke blott ett myndighetens utväljande av varje särskilt träd

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

75

utan även sådan myndighetens åtgärd, varigenom allenast anvisas viss trakt

för avverkningens bedrivande, därvid dock jämväl i övrigt föreskrifter rörande

avverkningen kunna lämnas. I principdiskussionen örn utsyningsinstitutets

ställning i förevarande lagstiftning torde begreppet utan olägenhet generellt

kunna tagas i denna vidsträcktare mening. Det gäller nämligen här i främsta

rummet icke det sätt, varpå myndighetens ingripande företages, utan frågan

örn dylikt ingripande över huvud bör såsom regel förekomma eller örn skogsägarna

böra lämnas frihet att —- med den begränsning givetvis, som förut omförmälda

kvantitativa reglering i och för sig innebär — verkställa avverkningarna

enligt de riktlinjer, de själva finna för gott utan särskilt tillstånd av

vederbörande myndighet. — Vid behandlingen av förevarande spörsmål tages

i första hand sikte på barrskogsavverkningen. Lövskogen är såsom nämnts av

underordnad betydelse.

Såsom redan anförts hava sakkunniga stannat för olika meningar beträf- Sakkunniga.

fande ifrågavarande spörsmål. Majoritetsförslaget utgår sålunda från att

skogsägaren principiellt skall äga rätt att själv sköta sin skog, och att utsyningsförfarande

skall vara erforderligt allenast i vissa undantagsfall. Minoritetsförslaget

däremot bibehåller utsyningsförfarande såsom regel. Enligt

sakkunnigas enhälliga åsikt är det ofrånkomligt, att vid avverkning å skogsmark,

där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas, direktiv för avverkningen

lämnas av vederbörande myndighet närmast i form av utsyning. Medan

emellertid sakkunnigas majoritet med utgångspunkt härifrån vill göra en

uppdelning av skogsmarkerna med hänsyn till föryngringsförhållandena och

föreskriva utsyning huvudsakligen allenast i trakter av svårföryngrad art,

anser minoriteten, att någon tillfredsställande sådan uppdelning icke kan ske.

De sakkunnigas olika uppfattning i utsyningsfrågan bottnar vidare i skilda

åsikter rörande utsyningsförfarandets betydelse såsom medel att kontrollera

den kvantitativa regleringen av avverkningarna. Enligt minoritetens förmenande

skapas genom utsyningstvånget den i berörda hänseende enklaste och

mest effektiva kontrollen, varemot majoriteten håller före, att lämplig kontroll

kan utan sådant tvång på annat sätt anordnas.

Sakkunniga hava lämnat en ingående redogörelse för föryngringsförhållandena

i de skogar, varom här är fråga. Angående innehållet i denna redogörelse

torde jag få hänvisa till betänkandet (sid. 90—143).

I betänkandet äro vidare intagna yttranden (sid. 377—396) av chefen för Statens

statens skogsförsöksanstalt professor Henrik Hesselman samt föreståndaren g^g^nsialt

för anstaltens norrlandsavdelning jägmästare Edvard Wibeck, avgivna under

våren 1929 i anledning av framställning från sakkunniga örn en redogörelse

för de resultat och synpunkter, till vilka anstalten under sitt forskningsarbete

i den norrländska föryngringsfrågan kommit i de avseenden, som kunde vara

av betydelse för sakkunnigas utredningsarbete. Jag torde ur jägmästare Wibecks

yttrande få återgiva följande sammanfattande uttalande:

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Barrskogens förnyelse på naturlig väg möter i lappmarken gradvis stegrade

svårigheter, ju närmare mot trädgränsen i väster och norr man kommer. Inom

ett bälte längs denna gräns sker den naturliga besåningen med grobart frö

blott under särskilt gynnsamma år, skilda av mångåriga intervall. En mycket

ansenlig del av Lapplands skogsområde också nedanför nyssnämnda bälte

får anses vara svårföryngrat. Någon enkel och samtidigt någorlunda riktig

gränslinje mellan de svårföryngrade och mindre svårföryngrade markerna kan

icke dragas, då områden av olika slag ofta mosaikartat omväxla, men de svårföryngrade

markerna anses avgjort dominera i det skogsmarksområde, som

ligger ovanför en höjd över havet, som i sydligaste delen av Västerbotten börjar

vid omkring 430 m, men efter hand sänker sig mot norr, så att samma gräns

överst i Norrbotten ligger på endast 300 m höjd eller kanske ännu något lägre.

Också nedanför, d. v. s. öster örn nämnda nivå finnas naturligtvis områden,

vilka av skilda anledningar äro svårföryngrade, men i stort sett anses mindre

svårföryngrade typer av skogsmark förhärska på lägre nivåer inom lappmarkens

östligaste del.

Wibeck framhåller vidare, bland annat, att örn blivande lagförslag skulle

byggas på gränser av antydd beskaffenhet det vore nödvändigt dels att begreppet

svårföryngrad och eventuella grader därav, fattat efter speciella lappmarksförhållanden,

till sitt omfång och sakliga innehåll ytterst noga och allsidigt

teoretiskt genomdebatterades, dels ock att samtidigt eller efteråt omfattande

rekognosceringar ute å fältet företoges, direkt inriktade på att klarlägga,

huru avgränsningen mellan områdena, tillhörande de olika teoretiskt urskilda

kategorierna praktiskt gestaltade sig. Först då klara och ute i terrängen prövade

principer för särskiljande av mark av olika slag föreligga kunna enligt

Wibecks förmenande någorlunda riktiga och enhetliga gränslinjer uppdragas.

Professor Hesselman anför i anslutning till Wibecks yttrande, att enligt

såväl dennes som Hesselmans eget förmenande lappmarkens skogar kunde indelas

i tre regioner, nämligen en inre, mot fjällen gränsande, som bestode av

ett fåtal från bestämda fröår härstammande generationer, en öster därom belägen,

som utan att vara beroende av ett fåtal fröår dock visade stora föryngringssvårigheter,

samt mellan denna och lappmarksgränsen en tredje region,

som i stort sett visade samma skogliga förhållanden som Västerbottens

och Norrbottens läns kustland. Sedan Hesselman vidare bland annat erinrat,

att verksamheten vid den av Wibeck förestådda avdelningen av skogsförsöksanstalten,

vilken avdelning tillsatts år 1916 för studiet av de norrländska skogarnas

föryngring, bestämts till 15 år, och att man således kunde under år

1931 vänta en översiktlig och klarläggande redogörelse för hittills vunna resultat,

anför Hesselman sammanfattningsvis följande:

I södra och sydöstra lappmarken samt utmed den östra gränsen finnes en omfattande

skogsregion, som i stora drag är av samma natur och har samma föryngringsmöjligheter

som skogarna i de inre delarna av de s. k. kustlandskapen,

där den allmänna skogsvårdslagen är gällande. En eventuell förändring av

nu gällande lappmarkslag skulle emellertid kunna baseras på ett avsevärt säkrare

grundlag, örn frågan upptages sedan nu vid anstalten pågående undersökningar

hunnit avslutas och de vunna resultaten diskuterats.

s. 77 Kontrollera mot PDF

i

Kunni. Maj:i$ proposition nr 217. 77

Man kan också beräkna, att riksskogstaxeringen under de närmaste åren

bearbetar det i lappmarksskogarna insamlade observationsmaterialet och framlägger

detta till allmän diskussion.

Ehuru vissa biologiska skäl kunna anföras för en förändring av lappmarkslagens

nuvarande giltighetsområde, synes mig tiden ännu ej vara mogen härför,

utan bör man vänta till dess nu av staten igångsatta undersökningar, som

behandla dessa skogar, hunnit vederbörligen avslutas.

Majoritetsförslaget stadgar i 10 § såsom huvudregel för avverkningarnas be- Majoritetsdrivande,

att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att skogens åter- f°,sla9etväxt

härigenom äventyras, ävensom att icke mogen skog ej får utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd avverkas annat än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring. Då tillstånd till avverkning meddelas må, enligt 13 §,

örn så prövas erforderligt föreskrivas utsyning eller lämnas annan föreskrift

rörande avverkningen.

Förutom de inskränkningar i förfoganderätten över skogen, som följa dels

av berörda stadganden dels ock av förut omförmälda bestämmelser rörande

reglering i avverkningsplaner av den mogna barrskogens uttagande, har i majoritetsförslaget,

oaktat förslagsställarnas önskan att bereda skogsägarna största

möjliga frihet vid avverkningarnas bedrivande, åtskilliga inskränkningar

härutinnan gjorts. Sålunda torde till en början böra nämnas att, enligt 11 §

2 mom. i förslaget, å fastighet, för vilken avverkningsplan icke fastställts — och

enligt förslagets 6 § 2 mom. erfordras icke avverkningsplan, örn fastigheten

icke har sådan belägenhet eller dess tillgång av barrskog icke är av den storlek

och beskaffenhet, att skogsavkastningen lämpligen kan tillgodogöras genom

regelbundet återkommande avverkningar — avverkning av barrskog för

annat ändamål än husbehov icke får företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Beträffande fastighet, för vilken avverkningsplan fastställts, fordras

enligt 11 § 1 mom. andra stycket dylikt tillstånd för uttagande av avverkningsbelopp

utöver det, som för tiden till och med löpande avverkningsperiod

blivit i planen bestämt. Vidare äger, enligt 8 § 2 morn., skogsvårdsstyrelsen,

därest under avverkningsplans giltighetstid grunderna för planen skulle bliva

väsentligt rubbade, förordna örn erforderlig ändring och därvid, örn genom avverkning

skogstillståndet försämrats, tillika föreskriva, att under den fortsatta

giltighetstiden avverkning av mogen barrskog för annat ändamål än husbehov

får företagas allenast med styrelsens tillstånd. I fråga örn avverkning av

mogen barrskog gäller enligt 8 § 1 mom. fjärde stycket ytterligare den inskränkningen,

att avverkning för annat ändamål än husbehov icke får ske annat än

efter utsyning i trakter rörande vilka, på grund av förekomst i större utsträckning

av föryngringssvårigheter, vid avverkningsplans upprättande så föreskrives.

En liknande bestämmelse har upptagits beträffande icke mogen barrskog. Enligt

förenämnda 8 § 1 mom. fjärde stycket skola sålunda i avverkningsplan

även fastställas de skogsbestånd, i vilka med hänsyn till beståndets beskaffenhet

avverkning av icke mogen skog (föravverkning) för annat ändamål än

husbehov får företagas allenast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr $217.

För avverkning av lövskog ovan odlingsgränsen för annat ändamål än husbehov

skall enligt majoritetsförslagets 12 § alltid erfordras skogsvårdsstyrelsens

tillstånd.

Förutom i nu nämnda fall stadgas i majoritetsförslaget tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

dels för avverkning av fröträd, som i samband med avverkningstillstånds

meddelande eller vid utsyning förklarats skola överhållas

(15 §), dels för avverkning vid omläggning i vissa fall av skogsmark till åker,

betesmark eller äng (30 § 2 mom.) dels ock för avverkning efter avverkningsförbud,

som enligt förslaget kan meddelas av skogsvårdsstyrelse eller tjänsteman,

som styrelsen därtill bemyndigat, örn avverkning sker i strid mot förslagets

bestämmelser eller mot föreskrifter, som av vederbörande myndighet

enligt förslaget meddelats, eller örn skälig anledning finnes antaga, att avverkning

planlagts, som skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter

(20 §).

I majoritetsförslagets 18 och 19 §§ hava intagits bestämmelser, avsedda att

möjliggöra kontroll dels angående sättet för avverkningarnas utförande dels

ock över virkesuttaget i kvantitativt hänseende. I 18 § föreskrives skyldighet

att viss tid före tillämnad avverkning för annat ändamål än husbehov göra

anmälan därom till skogsvårdsstyrelsen, därest icke avverkningen företages

antingen i enlighet med stämpling, verkställd vid utsyning eller eljest med

styrelsens biträde, eller också efter särskilt tillstånd. Anmälan skall göras

.skriftligen samt innehålla uppgift örn avverkningstrakt ävensom angiva, huruvida

avverkningen är att betrakta såsom huvudavverkning eller föravverkning.

I 19 § stadgas att den, som för annat ändamål än husbehov avverkar

eller tillgodogör sig mogen barrskog, skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som kunna hava meddelats för utövande av kontroll över avverkningen,

ävensom, i den mån avverkning icke företagits i enlighet med stämpling,

verkställd vid utsyning eller eljest med skogsvårdsstyrelsens biträde, lämna

uppgift (deklaration) på heder och samvete rörande den myckenhet skog, som

avverkats.

Såsom de ur principiell synpunkt viktigaste av förenämnda i den enskildes

skogshushållning ingripande bestämmelser torde få anses föreskrifterna dels

i 10 §, att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att skogens återväxt

därigenom äventyras, samt att icke mogen skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

allenast får avverkas genom ändamålsenlig gallring, dels ock i 8 §

1 mom. fjärde stycket, varigenom tillstånd av skogsvårdsstyrelse och utsyning

stadgats såsom villkor för bedrivande av avverkning inom vissa i avverkningsplan

särskilt utmärkta trakter eller bestånd.

Jag torde här få något närmare redogöra för de synpunkter, vilka för sakkunnigas

majoritet varit bestämmande vid utformandet av berörda föreskrifter.

Sakkunniga finna det framgå av den förebragta utredningen rörande föryngringsförhållandena

uti ifrågavarande skogar, att, därest föryngringen skulle

i tillbörlig grad främjas genom lagbestämmelser, sådana bestämmelser erfordrades

såväl beträffande förfaringssättet vid avverkningens utförande som

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

79

i fråga om vidtagande av åtgärder efter avverkningen. I sistberörda hänseende

bär, på sätt jag i annat sammanhang kommer att vidare utveckla, föreslagits

stadganden i huvudsaklig överensstämmelse med skogsvårdslagens reproduktionsbestämmelser.

Vad åter angår först omförmälda spörsmål hava

sakkunniga till en början övervägt, huruvida och i vilken utsträckning utsyningstvång

vore för återväxtens tryggande erforderligt. Sakkunniga förklara

härvid det vara deras bestämda mening, att utsyningstvång icke i sig självt

hade det värde, att det principiellt borde bibehållas, samt anföra vidare:

Med ett generellt utsyningstvång avskär man en livsnerv, som går från skogen

till dess ägare, nämligen känslan av ansvar för hur skogen skötes. Ju

mer av ansvaret man avlyfter från skogsägaren, ju mer man berövar honom tillfällen

att känna tillfredsställelsen av sina egna insatser eller lära av sina felgrepp,

desto mindre av hans intresse för skogen blir det i regel kvar. Den i

längden enda säkra vägen att vinna målet, en god skogsvård på de enskildas

marker, är enligt de sakkunnigas bestämda mening att locka fram och taga

vara på den enskildes intresse för denna uppgift. Det bör här erinras örn, att

i det enskilda fallet en ändamålsenlig behandling av beståndet ofta kan vinnas

på olika vägar. Det finnes ofta ej endast ett sätt att stämpla »rätt», något

som en av lagen med behöriga maktresurser utrustad myndighet har lätt

att glömma. I den mån det generella utsyningstvånget kan anses innebära

ett moment av uppfostran för den enskilde, lärer intet vidare vara att vinna

med en ytterligare förlängning av den nu c:a 60-åriga lärotiden. Sakkunskapens

uppgift utan utsyningstvång blir ej mindre viktig och maktpåliggande.

Den skall råda och övervaka den enskilde i hans behandling av skogen, inlägga

sitt veto och rätta till, när lagens fordringar på den enskildes skogsvård

genom hans åtgärder bliva hotade. Endast för de fall, där detta veto, det föreslagna

avverkningsförbudet, icke kan anses tillräckligt att i tid hindra en för

föryngringen ödesdiger avverkning från den enskildes sida, bör den obligatoriska

utsyningen bibehållas. I överensstämmelse med denna uppfattning anse

sakkunniga sålunda, att generellt utsyningstvång i lappmarkerna och Särna—

Idre icke bör föreskrivas.

Enligt sakkunnigas mening bör däremot, i överensstämmelse med vad som

skett i skogsvårdslagen, såsom en huvudprincip för avverkningarnas bedrivande

stadgas, att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten

därigenom äventyras. Ett sådant äventyrande av återväxten kan dock, enligt

sakkunnigas uppfattning, förekomma endast när det gäller skogsmark, där

särskilda svårigheter förefinnas i fråga örn föryngringen. Sakkunniga utveckla

sin åsikt sålunda:

Så snart det är fråga om område, där man regelmässigt genom sådd eller

plantering kan åstadkomma nöjaktig föryngring, bortfaller från det allmännas

sida kravet på reglering av avverkningarna i kvalitativt hänseende. Visserligen

kunna ju avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn

till återväxten, men då skogsägaren i allmänhet skall vara ansvarig för

att nöjaktig återväxt därstädes åstadkommes, blir detta mer en ekonomisk

fråga för honom. Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda

som förmyndare för skogsägaren. Den uti nu ifrågavarande hänseende

föreslagna bestämmelsen, att avverkning skall ske på sådant sätt, att skogens

återväxt icke därigenom äventyras, innebär därför, att å mark, där på grund av

vissa naturförhållanden kan antagas vara praktiskt taget omöjligt eller mera

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ovisst, att föryngring av nöjaktig omfattning och beskaffenhet inom skälig

tid medelst kultur kan åstadkommas, möjligheterna till en naturlig föryngring

skola i största möjliga utsträckning tillvaratagas.

Att i varje fall avgöra hur en avverkning skall utföras för att möjligheterna

till naturlig föryngring i största utsträckning skola bliva tillvaratagna kan

emellertid, enligt vad sakkunniga medgiva, erbjuda stora svårigheter. Principen

att avverkning icke får så bedrivas, att återväxten äventyras, leder därför,

framhålla sakkunniga, därhän, att skogsvårdsstyrelsernas sakkunskap

måste omhänderhava avverkningarna å sådana marker, där särskilda föryngringssvårigheter

förefinnas, och där alltför stora risker för föryngringen kunde

uppkomma, örn man som regel lämnade skogsägaren fria händer. Med berörda

utgångspunkter hava sakkunniga kommit fram till kravet på en uppdelning

av skogsmarkerna med hänsyn till föryngringsmöjligheterna. Efter redogörelse

för Hesselmans och Wibecks yttranden angående lappmarksskogarnas

olika beskaffenhet ur föryngringssynpunkt anföra sakkunniga bland annat:

Någon utredning ägnad att utgöra grundval till direktiv för ett begreppsmässigt

fixerande av sådan mark, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas,

eller för bestämmandet av dess geografiska fördelning har icke varit

möjligt att för närvarande erhålla från statens skogsförsöksanstalt. Av lätt

insedda skäl har det icke heller varit de sakkunniga möjligt att utan stöd av

skogsförsöksanstalten utarbeta dylika direktiv. Emellertid torde man vara berättigad

antaga, att skogsförsöksanstalten inom en icke alltför avlägsen framtid,

då tillräckligt material föreligger, anser sig kunna till mer slutgiltig behandling

upptaga frågan örn den i yttrandena omförmälda regionindelningen

med hänsyn tili föryngringsförhållandena. Då de sakkunniga, såsom tidigare

framhållits, å ena sidan äro av den allmänna uppfattningen, att en skogsägare

i största möjliga utsträckning själv skall äga att handhava skogsskötseln, och

å andra sidan förmena, att myndighetens utsyning torde vara nödvändig i fråga

örn marker, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga, hava de sakkunniga

med hänsyn till sakens vikt ansett sig böra gå in för ett provisoriskt avskiljande

av svårföryngrade marker.

Beträffande de allmänna grunder, efter vilka ett provisoriskt avskiljande

av svårföryngrade marker borde ske, uttala de sakkunniga, att såsom svårföryngrad

mark borde avskiljas större sammanhängande trakter, där på grund

av mera konstanta, naturbestämda förhållanden en med hänsyn till den naturliga

föryngringen icke ändamålsenligt verkställd föryngringsavverkning

måste anses medföra, att en nöjaktig föryngring inom skälig tid omöjliggjordes

eller väsentligen försvårades. En undersökning av de olika slags marker,

i fråga örn vilka skärpt kontroll i form av utsyning före avverkningens företagande

kunde synas påkallad för tryggande av en tillfredsställande föryngring,

giver enligt sakkunniga vid handen, att såsom svårföryngrade i den mening,

sakkunniga anfört, borde provisoriskt avskiljas dels vissa mossrika råhumusmarker

(marker, där jordprofilens övre skikt består av ett utav svamphyfer,

mycelietrådar eller högre växter filtartat sammanvävt lager), dels vissa

tallhedar och dels vissa örtrika fjällskogar (sid. 151—157).

Det ankommer enligt majoritetsförslaget på vederbörande skogsvårdsstyrelse

att temporärt avgöra, huruvida å visst område utsyningstvång med hän
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

81

syn till särskilda föryngringssvårigheter bör tillämpas. Avgörandet skall enligt

förslaget träffas i samband med avverkningsplanens fastställande. Hur

därvid skall tillgå har av sakkunniga angivits sålunda:

Varje fastighet undersökes med avseende på förekomsten av i lagens mening

svårföryngrad mark. I regel kommer detta att ske i sammanhang med den taxering^och

avfattning, som föregår avverkningsplans uppgörande. Därvid böra

förhållandena ses i stort, så att de såsom svårföryngrade avsatta markerna lätt

hållas i sär från de övriga. Örn smärre arealer av svårföryngrad mark komma

att ligga insprängda i icke svårföryngrad eller tvärtom, är detta av mindre

betydelse. Där icke hela fastigheten lämpligen kan hänföras till den ena

eller andra kategorien, kan ofta så ske med det ena eller andra skiftet. »Fjällskiftet»

kan bliva svårföryngrad mark och »hemskogen» lättföryngrad. I

övrigt, böra helst naturliga begränsningar väljas, såsom efter myrkanter, bäckar,

sjöstränder, vägar etc. Saknas sådana, bör gränsen tydligt utmärkas på

marken. Den svårföryngrade. marken skall för skogsägarens aktgivande likaledes

på kartan tydligt angivas.

Sakkunniga föreslå, att hos skogsvårdsstyrelserna i vardera Norrbottens och

Västerbottens län anställas särskilda taxeringsledare med uteslutande uppgift

att övervaka och leda taxatorernas arbete. På grund härav och då sakkunniga

vidare förutsätta gemensamma bestämmelser i reglementena för nämnda

och Kopparbergs läns skogsvårdsstyrelser, förmena sakkunniga, att enhetligheten,

så långt den vore möjlig att för närvarande åstadkomma, i principerna

för avskiljandet vore tillräckligt betryggad.

Sakkunniga anföra vidare bland annat:

Emot denna mer provisoriska anordning för en uppdelning av skogsmarken

med hänsyn till föryngringssvårigheterna har framförts bland annat den anmärkingen,

att man rent principiellt icke borde företaga någon dylik uppdelning,

förrän klara och bestämda linjer för särskiljandet kunde uppdragas,

men att detta icke kunde ske för närvarande, då vetenskapsmännen ännu icke

fattat slutgiltig ståndpunkt i frågan. Så länge man icke hade dylika klara

linjer, skulle uppdelningen bliva i huvudsak beroende på det subjektiva omdömet

hos olika förrättningsmän. Tillämpningen skulle lämna ojämna resultat

och föranleda misstro från allmänhetens sida.

Frånsett den. omständigheten, att en säkrare kunskap örn den naturliga föryngringens

betingelser under senare tid vunnits, kunde den framställda anmärkningen

likväl sägas hava ett visst fog för sig, örn nämligen det gällde

att definitivt för framtiden fastslå en skogsmarks natur. Men detta är ju

icke meningen. Här gäller det att för en kortare tid, motsvarande planens

giltighetstid, uppdraga riktlinjerna för det allmännas kontrollerande verksamhet

i fråga örn återväxtens betryggande. Hur nian än anordnar denna

kontroll, kommer man ju aldrig ifrån, att det allmännas organ måste, förr

eller senare, fatta ståndpunkt till frågan örn föryngringsmöjligheterna i de

skilda skogsbestånden. Bibehåller man t. ex. utsyningstvånget, måste ju

förrättningsmannen vid utsyningsförrättningen ingå i prövning av denna fråga

och verkställa utsyningen med hänsyn till det resultat han kommit till vid frågans

prövning. de områden, som lyda under 1923 års lag, har frågan lösts

på det sätt, att Kungl. Majit efter särskilda sakkunnigas hörande för framtiden

fastslagit de olika skogsmarkernas beskaffenhet uti ifrågavarande hänseende.

Därigenom har man vunnit det eftersträvade målet av enhetlighet.

Nu kan ju detta icke för närvarande ske beträffande lappmarkerna med hänsyn

till att grunderna för ett sådant särskiljande ej kunna sägas föreligga

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 18h käft. (Nr 217.)

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

klara. Men det blir då frågan om att göra bästa möjliga av föreliggande

förhållanden och söka få fram en enhetlighet så långt sig göra låter. Det

måste väl då under förefintliga omständigheter vara en vinst, örn redan i

samband med uppgörandet och fastställandet av avverkningsplanerna, vilka

komma att åtminstone inom varje landstingsområde bliva enhetligt behandlade,

det fastslås, huruvida å de olika skogsområdena större eller mindre

svårigheter föreligga för att erhålla föryngring. Nog måste på detta sätt

enhetligheten bliva bättre tillgodosedd, än örn enbart de olika förrättningsmännen

först vid utsyningarna skola pröva föryngringsförhållandena.

Vad angår den icke mogna skogen hava sakkunniga, med utgångspunkt från

att dylik skog måste skyddas för skovling, på sätt förut nämnts föreslagit

såsom allmän regel, att avverkning icke finge ske annorledes än genom för

skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Sådan gallring åter borde enligt

sakkunnigas förmenande i princip få företagas utan utsyning eller tillstånd

av myndighet. Sakkunniga anföra härom följande:

I allmänhet torde det enligt sakkunnigas mening vara tillräckligt, att

skogsvårdsstyrelsen genom sina tjänstemän övervakar, att föravverkningarna

ske på ändamålsenligt sätt. Vad gäller skogsbolagen, hava ju dessa så gott

som undantagslöst till sitt förfogande sakkunnigt folk, och någon avsiktlig

skovling av den icke-mogna skogen kan ej heller gärna tänkas ifrågakomma

från bolagens sida. Vad beträffar övriga enskilda skogsägare, torde jämväl

dessa numera äga ett sådant skogligt intresse och sådan insikt i skogliga

förhållanden, att icke heller från deras sida ett skövlande kan rfrågasättas.

Man har snarare anledning att vänta, att de komma att ådagalägga alltför stor

försiktighet vid genomförandet av föravverkningarna. Så snart en skogsägare

känner sig tveksam om sättet för föravverkningens utförande, äger han ju

alltid rätt att hos skogsvårdsstyrelsen erhålla sakkunnigt biträde. Sakkunniga

hava överhuvud taget ansett sig sakna anledning antaga, att befolkningen

inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar skulle vara mindre

lämpad att sköta sin skog än befolkningen i de delar av Norrland, där 1923

års skogsvårdslag äger giltighet.

Från regeln örn fri föravverkning har emellertid, såsom tidigare framhållits

— förutom i de mera speciella fall, då avverkningsplan icke blivit upprättad

eller när det är fråga örn lövskog ovan odlingsgränsen — undantag

gjorts beträffande avverkning i sådana bestånd av icke mogen skog, vilka

med hänsyn till sin beskaffenhet fordra iakttagande av särskild försiktighet.

För dylik avverkning skall enligt majoritetsförslaget skogsvårdsstyrelsens

tillstånd till för avverkningen inhämtas. Sakkunniga anföra rörande ifrågavarande

bestämmelse:

Försiktighet kan tänkas böra iakttagas, då föravverkning skall ske i vissa

medelålders bestånd å mark, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga.

En oriktigt utförd avverkning kan här leda till att det kvarstående beståndet

fullständigt raseras genom t. ex. storm. Denna eventualitet hava de sakkunniga

velat undvika. Även hava de sakkunniga tänkt på vissa olikåldriga

bestånd så sammansatta, att en ändamålsenlig föravverkning i 1-skogen låter

sig företaga endast efter eller i samband med gammalskogens uttagande. Gallras

i dylika mera ömtåliga fall ungskogen först, föreligger fara för dess rasering

vid den efterföljande gammalskogsavverkningen och sedermera för vindfällning.

Skogsvårdsstyrelsen bör därför äga möjlighet att förhindra en dylik

olämpligt anordnad föravverkning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

83

Frågan huruvida särskilt tillstånd till föravverkning skall vara erforderligt

eller icke, skall, enligt vad sakkunniga tänkt sig, avgöras i samband med avverkningsplanens

fastställande. I planen skall sålunda angivas de trakter, där

dylikt tillstånd skall erfordras, varjämte dessa områden skola utmärkas å den

i samband med planen upprättade kartan.

I olikhet med 1923 års lag hava sakkunniga icke ansett nödigt att såsom

regel föreskriva särskilt tillstånd för bedrivande av föravverkning å mark

av sådan beskaffenhet, att föryngringssvårigheter föreligga. Vid en ändamålsenlig

gallring i ett skogsbestånd äventyras ju icke återväxten och, även

örn gallringen icke skulle verkställas på fullt ändamålsenligt sätt, torde i

regel därigenom icke någon fara för återväxten uppkomma. Det skulle endast

vara under den förutsättningen, att gallringen utfördes så, att skogsbeståndet

därigenom kunde komma att fullständigt skövlas, som en verklig fara för återväxten

kunde uppkomma. Men, som tidigare framhållits, man behöver enligt

sakkunnigas mening knappast befara, att en gallring avsiktligt kommer att

företagas på sådant sätt, och för de mer riskfyllda fallen finnes ju möjlighet

att i samband med awerkningsplanens upprättande föreskriva utsyning.

I motsats mot de principer, vilka kommit till uttryck i majoritetens förslag,

stadgas i minoritetsförslagets 6 § första stycket såsom allmän regel,

att avverkning av barrträd eller av lövträd ovan odlingsgränsen för annat

ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov icke får

bedrivas annat än efter i vederbörlig ordning meddelat tillstånd. Då tillstånd

meddelas, skall enligt 11 § utsyning verkställas, varvid de utsynade

träden skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke. I vissa fall må

dock, där så anses tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling efter besiktning

lämnas anvisning med tydliga föreskrifter angående avverkningstrakt

och sättet för avverkningens utförande.

Från nyssberörda allmänna regel i 6 § första stycket stadgas i andra stycket

av samma paragraf det undantag, att utan tillstånd får företagas avverkning

genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring i sådana bestånd

av yngre skog, som vid upprättande av avverkningsplan tydligt utmärkts å

karta och mark samt särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov

av dylik gallring. Å andra sidan följer av bestämmelse i förslagets 13 §

1 morn., att annan avverkning i yngre skog än genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring överhuvud ej får äga rum, där ej för särskilt fall

med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet skogsvårdsstyrelsen finner

skäl lämna medgivande därtill. Vidare stadgas i 14 § den inskränkningen

i rätten till fri husbehovsavverkning vad angår äldre skog, att förrättningsman

vid meddelande av tillstånd till avverkning kan förordna, att vissa träd

skola överhållas såsom fröträd, och att dylika träd icke sedermera få avverkas

utan tillstånd.

Kravet på regelmässigt utsyningsförfarande har minoriteten, på sätt förut

antytts, funnit betingat av huvudsakligen två anledningar. Dels håller minoriteten

före, att genom utsyning frågan örn den kvalitativa kontrollen eller

övervakandet av att avverkningen bedrives på det sätt, som lämnar största

säkerhet för tillgodoseende av skogsvårdens fordringar och tillvaratagande av

Minoritets
förslaget.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

föreliggande möjligheter för naturlig föryngring, bäst löses. Dels anser minoriteten

utsyning innebära den enklaste och effektivaste kontrollen över avverkningsplanernas

efterlevnad.

Vad först beträffar den kvalitativa kontrollen, anför minoriteten, att därest

majoritetens förslag örn markernas uppdelande på svårföryngrade och icke

svårföryngrade varit möjligt att realisera, så hade den del av lagens övervakande,

som avsåge sättet för avverkningarnas utförande, kunnat tänkas

ordnad genom bestämmelser örn långt gående avverkningsförbud, när anledning

därtill förelåge. En sådan uppdelning kan emellertid enligt minoritetens

förmenande icke genomföras. Minoriteten anför härom, att det måste

starkt betonas, att de marker, som i majoritetsförslaget betecknades såsom

svårföryngrade, icke vore att jämställa med svårföryngrade marker i skogsvårdslagens

mening. Minoriteten erinrar, att medan enligt nämnda lag svaret

på frågan huruvida skogsmarken vore svårföryngrad eller icke, vore beroende

av markens belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat

läge, vore enligt majoritetsförslaget biologiska faktorer i huvudsak

utslagsgivande. Den svenska skogslagstiftningen skulle således enligt minoritetens

förmenande, därest majoritetens förslag förverkligades, få ett begrepp

svårföryngrad nied olika innebörd, alltefter som det hänförde sig till skogar

under den föreslagna nya lagen eller under skogsvårdslagen. Vad i övrigt

angår majoritetens förslag till provisoriskt avskiljande av markerna i svårföryngrade

och icke svårföryngrade förklarar minoriteten, att det vore svårt

tänka sig ett mera lösligt förfaringssätt vid uppdragande av gränserna för

skogsägarens handlingsfrihet i fråga örn förvaltningen av hans skogsegendom,

samt anför vidare följande:

Den nära till hands liggande invändningen, att sättet för markernas avskiljande

skulle komma att bliva i hög grad beroende av förrättningsmännens subjektiva

omdöme, möter majoriteten dels med en hänvisning till sitt förslag, att

uppdelningen har provisorisk karaktär och giltighet endast den tid awerkningsplanen

gäller, dels med en erinran örn att det allmännas organ, örn ej förr så vid

stämplingen, måste intaga ståndpunkt till frågan örn föryngringsmöjligheterna

å de skilda skogsområdena.

Enligt vårt förmenande blir hela förslaget ej mer välbetänkt därför, att det

är provisoriskt. Konsekvenserna av en så beskaffad lagstiftning te sig synnerligen

egendomliga. Ehuru vi för vår del hålla före, att majoriteten dragit

väl så långt gående slutsatser av professor Hesselmans uttalanden, när dessa

tolkas såsom innebärande en halv utfästelse, att statens skogsförsöksanstalt

ganska snart skall kunna lämna direktiv för markernas uppdelning, så vilja

vi dock antaga, att detta verkligen blir förhållandet. Men örn ett mer positivt

uttalande än det, som lämnats nu, kan göras om låt oss säga 5 å 10 år, så är

det ännu mer visst, att detta icke blir skogsförsöksanstaltens sista ord i denna

fråga. Vetenskapen vilar som bekant ej. Allt efter som den kommer till större

klarhet, ändras direktiven för markernas uppdelning, men de nya, som framkomma,

kunna ej vinna tillämpning, förr än den för varje hemman gällande avverkningsplanen

löpt ut och ny skall upprättas. Vi få säkerligen under årens

lopp en nog så brokig samling av uppdelningar. Och på marken, där gränserna

skola tydligt markeras, örn en naturlig avgränsning ej kan erhållas, hava vi

all utsikt att få ett virrvarr av uppmålade gränslinjer. Denna framtidsbild

är ingen konstruktion av en livlig fantasi utan avspeglar endast de förhållan
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 217.

85

elen, som måste bliva resultaten av ett opraktiskt och föga genomtänkt förslag

—• om det vinner beaktande. Att skogsägarna, som i praktiken få erfara dess

verkningar, komma att ställa sig undrande, varest man skall finna den ledande

principen i en lagstiftning, som på somliga skogar gör uppdelningen efter

en linje men på andra efter en annan, kan icke förvåna.

Sitt förslag örn ett provisoriskt avskiljande av de svårföryngrade markerna

har majoriteten måhända hämtat från den allmänna skogsvårdslagens bestämmelse,

att Konungens befallningshavande må meddela förordnande örn svårföryngrade

markers avskiljande, intill dess Konungen i ärendet beslutat. Ar denna

vår förmodan riktig, så bär majoriteten förbisett tvenne högst väsentliga

saker. I de fall, som allmänna skogsvårdslagen avser, föreligger från skogsvårdsstyrelse

en framställning, grundad på en förberedande, undersökning, och

Konungens befallningshavandes beslut har en helt tillfällig karaktär. Allmänna

skogsvårdslagens bestämmelser i detta avseende synas ej rimligen kunna

åberopas som stöd för ett provisorium av den art, som majoriteten föreslagit.

Skulle ett Konungens befallningshavandes beslut enligt skogsvårdslagens 18 §

vid prövning av Konungen rubbas, så kan någon olägenhet härav icke gärna

hava uppstått. Förhållandet skulle givetvis bliva ett helt annat, därest, sedan

skogsförsöksanstalten i framtiden fattat .ställning till frågan örn skogsmarkernas

klassificering i svårföryngrade och icke svårföryngrade, detta, skulle föranleda,

att vid det nu tänkta provisoriets utgång marker, som nu icke ansetts

vara svårföryngrade och blivit behandlade i enlighet härmed, bleve hänförda

till svårföryngrade. Under den tid provisoriet varat kunna, åtgärder hava underlåtits,

som varit skogligt sett påkallade, eller andra vidtagits, som varit

mindre önskvärda.

När nu majoriteten, såsom bevis för att dess förslag ej lider av svagheten

att vid sin tillämpning tolkas olika efter olika förrättningsmäns subjektiva

uppfattning, anför, att samma subjektivitet kommer att göra sig gällande vid

varje utsyningsförrättning, örn utsyningstvånget bibehålles, så kan man endast

förvåna sig över att majoriteten ej inser den grundväsentliga skillnaden mellan

de båda fallen. Det är givet, att varje skogsman, som utför en stämpling på

vilken skog som helst, verkställer arbetet med utgångspunkt från sin uppfattning

örn det föreliggande fallet, bedömt med ledning av hans allmänna skogliga

kunskaper. Men räckvidden av det beslut, som han fattar,, är begränsad till

detta strängt isolerade område. Inför en helt annan. uppgift ställes förrättningsmannen

av majoriteten. För en tid framåt av i regel 20 år skall hail

avgöra, huruvida skogsägaren skall tillerkännas en långt utsträckt frihet vid

handhavande av hushållningen med sina skogstillgångar, eller örn han i sina

göranden och låtanden skall vara underkastad en ingående kontroll av statens

organ. Då i fråga om Norrlandsskogarnas föryngringsförhållanden. vitt skilda

uppfattningar äro rådande, lärer det ej vara något som helst tvivel underkastat,

att dessa tjänstemäns avverkningsplaner komma att uppvisa många

skiftande synpunkter rörande markernas uppdelning. Detta är helt naturligt.,

och uttalandet innebär intet som helst nedsättande omdöme angående den undervisning,

som de unga skogsmannen erhållit. Dennas uppgift har ej. varit

någon annan än att skapa förutsättningar för ett bedömande av de på skogens

liv inverkande naturföreteelserna. Så växlande som dessa äro inom de

skilda områden, där skogsmannen få sitt verksamhetsfält förlagt, föranleda de

med naturnödvändighet, att de olika individernas erfarenhetsrön bliva långt

ifrån enhetliga. Vid tillämpningen av majoritetens lagförslag kommer detta

att föranleda en mången gång olika behandling av skogsägarna. Å ena fastigheten

kan utsyningstvånget komma att bibehållas och å en annan — kanske

närbelägen — med åtminstone för allmänheten ej märkbar skillnad i de skogliga

förhållandena tillämpas åter fri avverkning. Detta kommer att starkt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

framhäva förmynderskapet över den skogsägare, vilkens hemman fortfarande

belägges med utsyningstvång.

Nu synes majoriteten förmena, att den olika uppfattning rörande graden

av svårföryngrighet, som dessa skogsmän kunna hysa, ej skall komma till

uttryck i deras sätt att handlägga förrättningarna: över dem står en taxeringsledare

med uppgift att leda deras arbete, och gemensamma bestämmelser

skola införas i de för skogsvårdsstyrelserna gällande reglementena. Härigenom,

säger majoriteten, »synes enhetligheten, så långt den är möjlig att

för närvarande åstadkomma, i principerna för avskiljandet vara tillräckligt

betryggad». Vi kunna givetvis ej annat än med tillfredsställelse konstatera,

att majoriteten genom det sist anförda uttalandet själv förklarat sig vara medveten

örn att den trygghet för skogsägarna att komma i åtnjutande av den

lika behandling inför lag, som är varje medborgares rätt, är skäligen relativ.

Detta borde hava varit skäl nog att ej framlägga förslaget om en uppdelning

av markerna. Vi vilja emellertid påstå, att även den av majoriteten i utsikt

ställda relativa tryggheten är illusorisk. Den taxeringsledare, som enligt de

sakkunnigas förslag skall tillsättas inom ett vart av Västerbottens och Norrbottens

län, får sitt verksamhetsfält inom ett så stort geografiskt område, att

han endast kan i mycket stora drag angiva riktlinjerna för föriättningsmännens

arbete. I Västerbottens läns lappmark omfatta skogar under lappmarkslagen

1,380,800 hektar, spridda över en yta, bortsett från oavmätta fjällmarker,

av 3,540,800 hektar, under det att motsvarande siffror för Norrbottens

län utgöra respektive 1,223,300 och 4,059,300 hektar. Härutöver hava vederbörande

taxeringsledare att övervaka arbetena å kronohemman på kustlandet,

för Västerbottens län 2.721 hektar och för Norrbottens län 55,794 hektar. Dessa

siffror borde vara tillräckliga för att visa, att taxeringsledarens arbete måste

inskränka sig till ett angivande av de stora dragen, enligt vilka uppdelningen

av markerna skall göras. Man kunde därför tänka sig, att, örn fråga vore

örn en regionindelning, hans insats kunde bliva av något verkligt värde och

befordra ett enhetligt resultat. Uppdelningen skall emellertid enligt förslaget

ske hemmansvis, och gränserna mellan olika slag av marker skola tydligt

utmärkas^, där naturliga gränser saknas. Här ifrågasättes sålunda ett

arbete, som måste bliva i hög grad detaljerat. För ett sådant arbete har skogsförsöksanstalten

ej kunnat lämna anvisningar och ej heller förslagsställarna.

Dessa senare fordra däremot, att taxeringsledaren, som dock får antagas ej

vara i besittning av de vid skogsförsöksanstalten arbetandes vetenskapliga utrustning

och hjälpmedel, skall finna problemets lösning. Och de regler för

arbetet, som varken skogsförsöksanstalt eller förslagsställare kunnat uppställa,

vänta de att finna i reglementen för skogsvårdsstyrelserna, som i sista hand

skola övervaka arbetet, utan att dock angiva den källa, ur vilken skogsvårdsstyrelserna

skola hämta sitt vetande.

De skäl, vilka anförts mot bibehållande av utsyningstvång uti ifrågavarande

skogar, lida enligt minoritetens förmenande alla av den svagheten att vara

känslobetonade. Minoriteten anför härom vidare:

Skogsägarna i de nu ifrågavarande trakterna hava — säger man — full

äganderätt till sina fastigheter; under sextioårig lärotid hava de åtnjutit undervisning

angående sättet för utsyningamas verkställande och .lärotiden behöver

ej förlängas; med ett generellt utsyningstvång avskär man den livsnerv,

som går från skogen till dess ägare; det är ett oförtjänt misstroende mot lappmarksbonden,

att frånkänna honom förmågan att själv handhava sin egendom

o. s. v. Vi hava i vår uppfattning örn rätta sättet för lösande av en teknisktekonomisk

fråga ej kunnat påverkas av dessa och liknande synpunkter. Ett

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

87

iner objektivt betraktelsesätt är av nöden, om man skall nå fram till ett sakligt

gott resultat. — Det har ofta gjorts gällande, att när bonden på de båda

norra länens kustland har den fria dispositionsrätt till skogen, som 1923 års

allmänna skogsvårdslag medgiver, så bör även hans medbroder i lappmarken

förunnas en liknande rätt. För att kravet på dylik likställighet skall vara

berättigat, måste utgångsläget i de båda fallen vara ett och detsamma. Och

då det här är fråga örn ett skogligt problem, så är det de skogliga förhållandena

— och inga andra — som skola jämföras med varandra. Genom nksskogstaxeringens

utredningar hava vi material till en sådan jämförelse. Vad

som i detta sammanhang är av intresse är att undersöka, i vad mån skogsbeståndens

beskaffenhet — d. v. s. virkesmassans fördelning på mogenhetsklasser

— i de båda fallen är lika eller skiljaktig.

Nedanstående tabells siffror lämna svar på denna fråga. ■

Kubikmassan barrskog å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens län,

10 cm och däröver vid brösthöjd, procentiskt fördelad pa mogenhetsklasser.

Länsdel

..

Västerbottens län

Norrbottens län

Mogenhetsklass

1

2

3

1

2

3

Kustlandet.............

Lappmarken (nedom odlingsgränsen) . .

56

37

34

31

10

32

59

26

29

30

12

44

Dessa siffror giva otvetydigt vid handen, att de skogliga problemen i lappmarken

och på kustlandet icke äro ensartade. Att till ett ordnat skogsbruk

överföra skogar med en så abnorm sammansättning, att från en tredjedel till

inemot hälften av förrådet utgöres av skog i mogenhetsklass 3, är en helt annan

uppgift än att behandla bestånd, där motsvarande siffra är en tiondedel, och

där det huvudsakligen gäller att utföra visserligen mycket viktiga, men dock

i jämförelse med föryngringshuggningarna mindre krävande föravverkningar

inom en ram av nära 60 % av virkesmassan.

De svårigheter, som föryngringshuggningarna i lappmarkssko.garna kunna

bereda skogsägaren, om han enligt majoritetens förslag lämnas frihet att själv

planlägga och utföra dem, synas ej bereda majoriteten några som helst bekymmer.

Örn avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn

till återväxten, så blir detta en ekonomisk fråga för skogsägaren, som är

ansvarig för att nöjaktig återväxt åstadkommes. »Det allmänna har däremot

ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogsägaren.»

I fortsättningen av sin behandling utav denna viktiga fråga uttalar majoriteten,

att möjligheterna till en naturlig föryngring skola i största möjliga utsträckning

tillvaratagas, där det kan antagas vara praktiskt taget omöjligt

eller mera ovisst, att föryngring av nöjaktig omfattning och beskaffenhet inom

rimlig tid kan åstadkommas medelst kultur. Denna begränsning av de tillfällen,

då de naturliga föryngringsmöjligheterna skola i största utsträckning

tillvaratagas, är svår att förstå och kan knappast sägas vara i överensstämmelse

med de åsikter, som göra sig gällande i våra dagars skogsbruk. På samma

gång, som man inom detta mer och mer vaknat till insikt örn den nuvarande

generationens plikt att grunda nya bestånd^ de avverkades ställe, har man

insett vikten utav att detta krav uppfylles på ett sådant sätt, att omkostnaderna

i möjligaste måtto begränsas. Detta är liktydigt med att möjligheter

till erhållande av naturlig föryngring noga skola tillvaratagas under alla för
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl Maj:ts proposition nr 217.

halJaiidcn och alltså ej endast — såsom majoriteten gör gällande — för de fall

da föryngring genom kultur är omöjlig eller mera oviss. Det torde vara svårt

att angiva några som helst fall, då detta senare är förhållandet, örn man väljer

en mot de biologiska förutsättningarna för skogsproduktionen svarande

kulturmetod.

Vad angår majontetsförslagets anmälnings- och deklarationsföreskrifter göras

även dessa av minoriteten till föremål för ingående kritik (sid. 283—289).

De förklaras brista i fråga örn såväl enkelhet som effektivitet samt vara ägnade

att motverka det goda samarbete mellan skogsvårdsstyrelse och skogsägare,

som vore en nödvändig förutsättning för åstadkommande av ett stegrat skogsvårdsintresse

hos allmänheten. Då minoriteten icke kunnat utfinna någon ny

metod, ägnad att tillfredsställa krav på en enkel och effektiv kontroll över

avverkningsplanernas efterlevnad, har i minoritetsförslaget bibehållits lappmarkslagens

föreskrifter örn obligatorisk utsyning, dock att i vissa fall undantag

härifrån medgivits.

letti anden. I samtliga inkomna yttranden med undantag för yttrandena från Kopparbergs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund

och flertalet kommunala myndigheter hävdas, att principen örn obligatorisk

utsyning såsom regel borde, åtminstone tillsvidare, tillämpas beträffande

skogarna å ifrågavarande marker. Omförmälda förvaltningsutskott och

förbund hava, såsom tidigare nämnts, anslutit sig till herrar Lövgrens och

Carlgrens reservation. Av kommunerna hava två uttalat sin anslutning till

majoritetsförslaget, tre förordat Lövgrens och Carlgrens reservation, sex yrkat

på övergång till skogsvårdslagen och en velat bibehålla lappmaakslagen.

Ur yttrandena torde jag få återgiva följande.

styrelsen v DomänsWsen anser det nödvändigt, att utsyning verkställdes genom fackligt

utbildad personal, icke så mycket ur kontrollsynpunkt som fast hellre med

hänsyn till att avverkningarna kunde väntas i mycket stor utsträckning få

karaktären av föryngringshuggningar. Styrelsen understryker betydelsen av

att verklig sakkunskap komme till användning vid dylika avverkningar, då

därvid grundell lades för beståndets föryngring.

Jägmästare Jägmästarna i Särna och Idre revir anföraoch

över- tv i

jägmästare. uppdragande efter avverkning av fullt nöjaktig återväxt i de av lapp
marksiagen

berörda områdena ännu till stor del är ett olöst problem, är det av

storsta vikt, att utsymngarna inom dessa områden handhavas med verklig sakkunskap.

Med ett oförsiktigt och olämpligt avverkningsförfarande kan nämligen

ej oväsentliga arealer av lappmarksskogarna för lång framtid läggas så

gott som utan egentlig produktion och till och med för en eller annan mansålder

Iramat givas karaktären av rent impediment. Även örn genom vederbörande

myndighet noggranna avverkningsföreskrifter — utan utsyningstvång — lämnas

för varje brukningsenhet, bliva svårigheterna vid ett övervakande av desammas

efterlevnad sa besvärliga och kostsamma, att inga garantier givas för

uppnående av det mal, nian härmed åsyftar, nämligen skogens framtida fortbestånd.

Endast genom ett fortsatt bibehållande av utsyningstvång, vange
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

89

nom avverkningsåtgärderna automatiskt regleras i biologiskt rätt riktning,

torde lappmarksskogarnas bästa i möjligaste mån bliva tillgodosett.

Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck rörande nödvändigheten

av utsyningstvångets bibehållande, delas av tillförordnade överjägmästaren- i

Dalarnas distrikt, Martin Rasch, som tillägger, att därest berörda tvång skulle

bortfalla bleve följden utan tvivel den, att skogen å de mest välbelägna skiftesdelarna

komme att så utglesnas, att virkesproduktionen därstädes nedbragtes

till ett minimum, under det att gammal skog finge ruttna ned å skogsskiftenas

bakre delar.

Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt förklarar sig oförbehållsamt

ansluta sig till den kritik, som av sakkunnigas minoritet riktats mot majoritetsförslagets

uppdelning av markerna i sådana av svårföryngrad och av icke

svårföryngrad natur. Den för lappmarkerna utmärkande korta vegetationsperioden,

den låga medeltemperaturen, den långa tid, som förflyter mellan de

oregelbundet återkommande fröåren, fröets dåliga grobarhet och dess svaga

groningsenergi, uppfrysningsfenomen, snötryck, isbränna, svampangrepp m. fl.

faktorer inverka enligt överjägmästaren i hög grad ogynnsamt på föryngringen.

Överjägmästaren framhåller, att marker med kraftigt utvecklat råhumustäcke

samt torra, magra tallhedar vore särskilt svårföryngrade, men att dessa

läge icke koncentrerade till vissa geografiska områden utan blandade med de

marker, varest mera godartade föryngringsförhållanden rådde, vadan några

i praktiken godtagbara gränser svårligen kunde preciseras. Till frågan om

nödvändigheten av utsyningstvångets bibehållande anför överjägmästaren vidare

följande:

Intresset för skogsvård bland lappmarkens hemmansägare måste dessvärre

fortfarande sägas vara i stort sett ringa, undantagandes hos de skogsägande

trävarubolagen. Det har oftast visat sig svårt att få vid utsyning föreskrivna

skogsvårdsåtgärder utförda. Av riksdagen årligen sedan år 1924 anvisade

anslag till främjande av. skogsvården å enskildes skogar i lappmarkerna hava

endast i ringa utsträckning tagits i anspråk, åtminstone vad beträffar Nedre

Norrbottens distrikt, och detta trots det att bidrag med intill 65 % av beräknade

kostnaden kunnat erhållas, varjämte plan för arbetena kostnadsfritt uppgjorts

genom vederbörande revirförvaltning. Kännedom om dessa skogsvårdsbidrag

har spritts dels genom annonsering i ortspressen, dels direkt genom

revirpersonalen. Detta till trots har tills dato (den 29 augusti 1931) icke utbetalats

hela anslaget för budgetåret 1928—1929, varjämte kvarstå oanvända

anslagen för 1929—1930 och 1930—1931. En orsak till att detta anslag i så

ringa grad anlitats torde vara, att bidrag till hela den beräknade kostnaden ej

här beviljas, vilket däremot, ibland åtminstone, torde vara fallet vid skogsvårdsstyrelsens

beviljande av bidrag till skogsvårdsåtgärder. Men är intresset

för skogsvården så ringa hos hemmansägarna, att de fordra full ersättning

av statsmedel för de arbeten de nedlägga på förbättring av sina egna marker,

så torde väl detta kunna tagas som bevis för att det ej är så särdeles lätt att

slå in på den enligt sakkunnigemajoritetens bestämda mening i längden enda

säkra vägen att ernå en god skogsvård på de enskildas marker, nämligen att

locka fram och taga vara på den enskildes intresse för denna uppgift.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

Över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt anför bland annat:

Det torde möta betydande svårigheter att kontrollera efterlevnaden av en

avverkningsplan, med mindre den övervakande myndigheten får verkställa huvudparten

av utsyningarna. Därmed vinnes också andra fördelar. Återväxten

å lappmarksskogarna måste bland annat av ekonomiska skäl i regel baseras på

naturlig föryngring, vilken i första hand beror av avverkningens rätta utförande,

varigenom dyrbara misstag kunna undvikas. Vidare måste det närmaste

målet för skogshushållingen vara ett rätt hanterande av det nu befintliga

virkesförrådet, då den efter föryngringshuggningar uppkommande skogen

först i en avlägsen framtid kan spela någon roll i virkesförsörjningen.

Detta mål torde ej kunna vinnas på annat sätt än att avverkningarnas förläggande

sker med största omsorg.

Majoriteten synes mena, att det är tillfyllest örn endast avverkningsplanen

angiver trakt och belopp för avverkningen. Majoritetsförslaget beaktar då ej

till fullo de avsevärda fördelar, som vinnas genom en obligatorisk utsyning av

därtill skickade personer, såväl i myndighetens som i skogsägarens tjänst. Det

är nämligen uppenbart, att, då all avverkningsbar skog varken kan eller bör

omedelbart komma till avverkning, genom ett lämpligt förläggande och utförande

av utsyningarna en avsevärd tillväxtökning kan vinnas å den skog,

som tillsvidare måste överhållas. Majoritetsförslagets bestämmelse, att avverkning

ej får ske så, att återväxten äventyras, är således här ej tillräcklig; frågan

gäller den växande avverkningsbara skog, som ej omedelbart bör uttagas.

Vad angår det av sakkunnigas majoritet föreslagna avskiljandet av vissa

svårföryngrade marker framhåller samme Överjägmästare, att begreppet svårföryngrad

mark icke vore klart definierat, samt att ifrågavarande bestämmelse

komme att vålla stora svårigheter vid avverkningsplanernas utarbetande.

De nuvarande planerna kunde, förmenar över jägmästaren, tydligen ej användas,

utan lagen skulle pålägga skogsägarna bördan att snarast upprätta nya

planer. Utredning saknades örn vilka kostnader detta arbeta komme att medföra.

Enligt minoritetsförslaget borde däremot förefintliga planer kunna efter

en tämligen enkel revision komma till användning. Överjägmästaren framhåller,

att sistnämnda förslag även syntes honom vara både klarare i utformningen

och lättare att tillämpa.

Beträffande majoritetsförslagets kontrollföreskrifter anför överjägmästaren:

Det kan ifrågasättas, örn den enskilde skogsägaren i regel äger förmåga att

fullgöra den ifrågasatta deklarationsplikten, som huru som helst blir betungande

och inbjuder till lagöverträdelser av såväl uppsåtlig som ouppsåtlig art.

Då det är förenat med ytterligt stora svårigheter att kontrollera uppgiften

örn den avverkade massan, sedan virket väl avforslats från skogen, synes kontrollen

bliva både dyr och bristfällig samtidigt som den kan giva anledning till

konflikter mellan skogsägarne och den övervakande myndigheten. Den är i

varje fall icke ägnad att skapa ett samförstånd mellan dessa. Det är också

uppenbart, att kontrollsystemet brister i de — troligen enstaka men dock

förekommande — fall, då myndigheten har med en illojal skogsägare att göra.

Slutligen torde utsyningen vara den både mera tilltalande och effektivare kontrollen.

Skogsvårds- Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller beträffande länets lappstyrelsen

i marksskogar, att den övervägande delen av desamma vore belägen å sådan

län. höjd, att de klimatiska betingelserna för skogens föryngring och tillväxt bleve

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 91

helt andra och betydligt sämre än för landets övriga skogar. Styrelsen anför:
De

skogar, frågan här gäller, äro belägna mellan fjällgränsen i väster och

det lägre liggande kustlandet i öster. Örn man å en höjdkarta följer gränsen

mellan lappmarken och kustlandet, befinnes att densamma i huvudsak går fram

i ett höjdläge mellan 200—300 meter ö. h. och oftast närmare 300 metersgränsen.

Så gott som allt land ovanför 300 meter befinner sig alltså väster

om lappmarksgränsen. Ett undantag härifrån utgör dock kustlandets sydvästliga

hörn, där en rätt vidsträckt höjdplatå örn över 300 meters höjd är belägen

inom kustlandet. Skogarna inom detta område av kustlandet förete

också typisk lappmarkskaraktär. Efter varje älv- och adal skjuter emellertid

det lägre landet in mot väster i stora bukter. Som lappmarksgränsen skär

över dessa inbuktningar komma härigenom rätt vidsträckta områden lägre land

med skogar av typisk kustlandskaraktär att ligga inom lappmarken. Enligt

riksskogstaxeringens uppgifter ligga dock endast 16.2 % av lappmarkens skogar

under 300 meter ö. h. medan inom länets kustland ej mindre än 93.1 % av

skogsmarken äro belägna under denna höjdgräns. Då föryngringssvårigheterna

inom detta län synas väsentligt stegras över en höjdgräns, som allt efter

lokala förhållanden svänger omkring 300 meter ö. h., inses att föryngringsförhållandena

inom lappmarksskogarna bliva mera växlande och i allmänhet

ogynnsammare än inom kustlandets skogar. Orsaken till de föryngringssvårigheter,

som inom Norrbottens län förefinnas i höjdlägena över 300 meter ö. h.,

torde dels få tillskrivas den brist på rikligare fröår, som på grund av det kallare

klimatet bevisligen föreligger å de högre lägena, dels den å dessa lägen

långsamma och ofullständiga förmultningen av råhumustorven. Inom länets

nordligaste delar ligger gränsen mellan svårföryngrad och lättföryngrad skog

än lägre. Sålunda har skogsvårdsstyrelsen funnit, att föryngringssvårigheter

inom kustlandets nordligaste del anses föreligga vid en höjdgräns mellan 200

—250 meter ö. h. På framställning av skogsvårdsstyrelsen hava också största

delen av dessa högre liggande delar av kustlandets norra område av Kungl.

Majit förklarats såsom svårföryngrade.

Efter omnämnande av de olika förslag, som av sakkunniga framlagts, anför

styrelsen vidare:

De synpunkter, som av sakkunnigemajoriteten framförts, synas skogsvårdsstyrelsen

vara värda allt beaktande. Utgående från den principen, att man icke

skall ingripa i den enskildes förfoganderätt över sin egendom till större omfattning

än som av förhållandena betingas, måste majoritetsförslaget anses vara

teoretiskt hållbart. Men skola lagbestämmelserna bliva till avsedd nytta, måste

Tiven möjligheterna att övervaka lagens efterlevnad hållas inom praktiskt genomförbara

gränser. Härutinnan förefinnas enligt styrelsens mening väsentliga

brister i majoritetens förslag.

För att förebygga alla ödesdigra missgrepp beträffande skogarnas föryngring

skola enligt majoritetsförslaget alla skogsmarker, varå föryngringssvårigheter

kunna anses föreligga, i resp. hushållningsplaner tydligt angivas. Med

hänsyn till de säregna skogliga förhållandena inom lappmarkerna jämfört med

landets övriga skogar samt till den ringa erfarenhet, som faktiskt ännu förefinnes

beträffande föryngringsmöjligheterna i dessa höga och tillika nordliga

lägen, kan med visshet förutses, att större delen av dessa skogsmarker komme

att avdelas såsom svårföryngrade. Enligt majoritetens mening skulle avskiljandet

ske i mera stora drag och alltså icke beståndsvis. Detta skulle givetvis

underlätta uppdelningen, men de som lättföryngrade avsatta delarna komme

härigenom att ännu mera inskränkas till sin omfattning. Att den subjektiva

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. May.ts proposition nr 217.

uppfattningen Lös indelningsförrättarna ävenledes måste komma att i hög grad

influera på uppdragandet av en så svårbestämbar gräns, som här avses, är

uppenbart.

Med hänsyn till den relativt ringa vinst i frihet, som alltså kan förväntas

komma att uppstå för skogsägarna åtminstone inom detta läns lappmarker, synes

fördelen av den i och för sig behjärtansvärda tanken med skogarnas uppdelning

såsom majoriteten föreslagit, icke komma att uppväga de svårigheter, som

måste uppstå icke blott vid uppdelningens genomförande utan även vid övervakandet

av efterlevnaden av en härpå uppbyggd skogsvårdslag.

Majoritetsförslagets kontrollföreskrifter baseras på anmälningsskyldighet beträffande

tillämnade avverkningar samt deklarationsplikt för avverkad virkesmassa.

Teoretiskt är ju en dylik anordning tänkbar att kunna tillämpas, men

i praktiken torde helt säkert stora besvärligheter komma att yppa sig, såsom

också av minoriteten utförligt klarlagts.

Det är måhända möjligt såsom i majoritetsförslaget även framhållits, att

större delen av de enskilda skogsägarna komma att utnyttja den möjlighet till

utsyning genom vederbörande myndighets försorg, vartill de enligt lagförslaget

äro berättigade, varigenom de skulle undslippa såväl anmälningsskyldigheten

som den för dem besvärliga deklarationsplikten. För de hemmansägare, som

komma att anlita denna utväg, blir emellertid friheten från utsyningstvång

utan värde.

Vid tillämpandet av det i minoritetens förslag upptagna obligatoriska utsyningstvånget

förfaller alldeles frågan om skogarnas uppdelning i svårföryngrade

och lättföryngrade, varjämte övervakandet av lagens efterlevnad blir synnerligen

förenklad och lätt att genomföra.

Centralrådet Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avhandlar tämligen ingåvårdsstyrel

en<^e fraSan huruvida skogsvårdslagens bestämmelser, varigenom skogsägarsemas

för- na i princip lämnas fria händer med avseende å avverkningarnas bedribund.

vande, äro lämpade att omedelbart införas inom lappmarkerna samt Särna—

Idreområdet. Frågan besvaras av centralrådet nekande. En övergångsperiod

är enligt centralrådets förmenande nödvändig. Centralrådet, som förutsätter,

att omfattande avverkningar av skadat och övermoget virke under berörda

period komma till stånd, anser det vara av vikt, att lagens övervakare därvid

förbehållas makt att så tillvida påverka avverkningarna, att de ur skogsvårdssynpunkt

bliva utförda på lämpligaste sätt, och att de i första hand komma

att omfatta bestånd, som taga största skadan av ett kvarhållande. Efter att

hava erinrat, att ett dylikt inflytande på avverkningarnas förläggning med

avseende å mogen och övermogen skog icke skänktes vederbörande myndighet

i skogsvårdslagen, anför centralrådet vidare:

Det är ju allmänt känt, att skogens föryngring erbjuder vissa vanskligheter

i lappmarken. I Västerbottens och Norrbottens läns kustland måste man i allmänhet

anse barrskogen vara synnerligen lättföryngrad. Däremot har gjorts

gällande, att detta ej skulle vara förhållandet i sagda läns lappmarker. Då

skogens utveckling och föryngringsduglighet i visst geografiskt läge röner

direkt inflytande av markens höjd över havet, på så sätt nämligen, att de klimatiska

betingelserna för skogens utveckling försämras med stigande höjd över

havet, är för en jämförelse mellan ståndortsförhållandena i kustlandet och lappmarkerna

den skogsproduktiva markens höjdförhållanden i dessa områden av

stort intresse. Härom lämna de sakkunnigas utredningar bland annat följande

besked.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

93

H ö j

d o m r

å d e n

Län och länsdelar

under

166 m

166—

300 m

s:a ander

300 m

300- 500 ni

500-

%

%

%

%

%

Norrbottens län,

lappmarken..........

... 1.2

15.0

16.2

68.4

15.4

kustlandet..........

. . . 55.0

38.1

93.1

6.9

—

Västerbottens län,

lappmarken..........

... —

13.7

13.7

66.7

19.6

kustlandet..........

. . . 43.7

48.3

92.0

8.0

—

Beträffande Norrbottens län torde man kunna säga, att i stort genomsnitt

barrskogen besitter goda utvecklings- och föryngringsmöjligheter i lägen under

300 m över havet. Sammanställningen visar, att av den skogsproduktiva

marken i Norrbottens läns lappmark endast 16.2 % äro belägna under sagda

300-meters nivå, under det att i samma läns kustland motsvarande procentsiffra

uppgår till icke mindre än 93.1.

I Västerbottens län, där man måhända kan angiva ungefärliga gränsnivån för

skogens lättföryngrighet till 400 m över havet, äro förhållandena i nu ifrågavarande

avseende, örn än något gynnsammare än i Norrbottens län, dock i stort

sett enahanda. Även om den skogsproduktiva markens fördelning å höjdområden

ej redovisats på sådant sätt, att man direkt kan avläsa hur stor del, som

är belägen under sagda 400-meters gräns, torde dock det förhållandet, att i

Västerbottens läns lappmark endast 13.7 °/> av den skogsproduktiva marken äro

belägna under 300 m över havet, medan i kustlandet ifrågavarande procenttal

är 92.0, giva belägg för riktigheten av sagda uppfattning.

Nu är visserligen förhållandet, att lappmarkernas enskilda skogar i ifrågavarande

hänseende äro något bättre belägna än kronoparkerna. Av den skogsproduktiva

marken å enskilda skogar nedom odlingsgränsen förefinnas nämligen

i Norrbottens läns lappmark 39.4 % i lägen under 300 m över havet och i

Västerbottens län 16.4 %. Detta något gynnsammare förhållande utjämnar

dock endast i ringa grad olikheterna i nu ifrågavarande avseende mellan kustland

och lappmarker.

Centralrådet måste alltså konstatera, att lappmarkernas skogar genomsnittligt

måste anses vara mera svårföryngrade än kustlandsskogarna och detta i en

grad, som för närvarande enligt centralrådets mening ej gör en tillämpning av

1923 års lag å ifrågavarande områden tillrådlig.

Skogsvårdslagens bestämmelser örn svårföryngrade skogar, vilka, om lagen

kommer till användning i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, måste

förutsättas där bliva tillämpade i stor omfattning, torde för dylikt ändamål

tarva viss omarbetning och komplettering. En sådan omarbetning, med sikte

särskilt på lappmarksförhållandena, synes emellertid ej lämpligen böra ske

förrän skogsförsöksanstalten blivit i tillfälle publicera resultaten av nu pågående

undersökningar rörande de lappländska skogarnas biologi.

Även ett annat skäl kan andragas emot ett omedelbart utsträckande av skogsvårdslagen

till lappmarkerna. Centralrådet syftar härvid på det förhållandet,

att de lappländska skogsägarna ännu i mycket ringa grad kommit i åtnjutande

av skoglig upplysning. Ännu för relativt kort tid sedan voro hemmansägarnas

skogar i allmänhet belastade med avverkningsrättigheter, inköpta

av de träförädlande bolagen. Man torde hava anledning förutsätta, att under

då rådande förhållanden skogsägarna ej skulle i nämnvärd grad intressera sig

för sina skogar. Under den tid, som förflutit sedan avverkningsrättigheterna

blivit avlösta, kan centralrådet ej holler hålla för troligt, att i allmänhet skogsägarnas

skogliga intresse haft möjligheter till nämnvärd utveckling, enär ett

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Västerbottens

läns

landsting.

lagstadgat utsyningstvång utan kombination med en brett lagd understödjande

och rådgivande verksamhet från den övervakande myndighetens sida knappast

kunnat medverka härtill. Man måste därför förutsätta, att lappmarkernas samt

Särna och Idre socknars skogsägare av hemmansägareklass i gemen ej för närvarande

äro skickade att själva taga sådan vård örn sina skogar, att samhällets

intresse i fråga örn skogarnas rationella skötsel bliver tillgodosett.

Vid härefter företagen granskning av de förslag, sakkunniga framlagt, förklarar

centralrådet beträffande till en början majoritetsförslaget, att dettas

praktiska genomförande torde komma att erbjuda stora svårigheter. Centralrådet

anför, att det syntes som örn de sakkunniga, vilka utarbetat berörda

förslag, i sin strävan att ernå största möjliga frihet för skogsägarna slagit in

på vägar, som ledde till svåröverskådliga förhållanden. Den kritik, som ägnats

förslaget från minoritetens sida, finner centralrådet i det stora hela övertygande,

och centralrådet förmenar, att särskilt de svårigheter, som skulle uppstå

för den övervakande myndigheten att kontrollera lagens bestämmelser,

icke gärna läte sig övervinnas.

Vad angår minoritetsförslaget finner centralrådet visserligen ej heller detta

av beskaffenhet att kunna i oförändrat skick godtagas, men de anmärkningar,

vilka av centralrådet riktas mot detsamma, äro ej av betydelse i nu förevarande

sammanhang. Förslaget förordas av centralrådet till antagande, sedan

de ändringar, vartill centralrådets anmärkningar kunde föranleda, vidtagits.

Västerbottens läns landsting gör gällande, att den frihet från tvång, som

skulle utgöra grundvalen för majoritetsförslaget, vore mera skenbar än verklig

samt anför vidare:

Majoritetsförslaget förutsätter ett särskiljande av markerna i svårföryngrade

och lättföryngrade ej blott avseende en större regionsindelning, utan även inom

den enskildes skogsskiften. Frånsett det för hemmans- eller skogsägaren naturligen

mindre tilltalande uti att olika delar av skogsskiftena skulle lyda under

olika skogslagar, synes grunderna för en lämplig och rättvis indelning ännu vara

så omtvistade och oklara, att denna indelning icke lärer kunna göras ens närmelsevis

objektivt och resultatet måste befaras komma att giva anledning till icke

önskvärt missnöje och klander. Att å marken utmärka dessa indelningar så att

ingen tvist eller tvekan sedan behöver förekomma om gränserna, synes också

vara förenat med betydande praktiska svårigheter. Slutligen förutsätter majoritetsförslaget

ett kontrollsystem, vilket i tillämpningen oftast måste vara synnerligen

betungande och i många fall fullständigt omöjligt att strikt efterfölja

samt dessutom av mycket tvivelaktigt värde.

Minoritetsförslaget löser dessa spörsmål på ett både enkelt och fullt effektivt

sätt, genom att göra utsyningsplikten för huvudavverkningama obligatorisk.

Att skogsägaren på detta sätt alltid erhåller den erfarne skogsmannens råd och

hjälp vid uttagande av skogsavkastningen, bör enligt landstingets mening betecknas

såsom en fördel, då han ju härigenom tillförsäkras största möjliga garanti

för bästa möjliga resultat av avverkningen särskilt ur skogliga synpunkter.

De ledamöter av landstinget, vilka, på sätt förut nämnts, reserverat sig mot

landstingets förordande av minoritetsförslaget och i stället anslutit sig till det

av sakkunnigas majoritet framlagda förslaget, framhålla i särskilt yttrande,

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

95

att enligt deras mening borde en god skogsvårdslag vara så avfattad, att den

väckte ett levande intresse hos skogsägarna själva för skogens rätta vård och

skötsel. Reservanterna anföra, att en lagstiftning, ägnad att framkalla och

vidmakthålla ett sådant intresse hos den skogsägande befolkningen, ägde i denna

sin egenskap en avgörande förtjänst, även örn den måste röra sig med en del

vaga och obestämda distinktioner och definitioner, som medförde att tyngdpunkten

komme att läggas mer på lagens tillämpning i praktiken än på fixerade

och klara direktiv i lagtexten. Med de ytterst växlande förhållanden, som

man inom skogsbruket måste räkna med, förmena reservanterna det närmast

vara att anse som en påtaglig fördel, örn lagens bestämmelser icke vore alltför

stela och schematiska utan lämnade ett väl tilltaget utrymme för anpassning

efter praktiskt bedömande i varje särskilt fall. Reservanterna framhålla som

ett huvudönskemål, att obligatorisk utsyning, vad beträffade »normal» skogsmark

icke föreskreves i en ny lag för de nu under lappmarkslagen lydande

skogarna. Reservanterna förklara sig övertygade om, att de påtalade svårigheterna

att enligt majoritetsförslagets bestämmelser avskilja de svårföryngrade

markerna i praktiken skulle visa sig ganska lätt överkomliga. Vidare

anföra reservanterna följande:

I fråga örn själva tillämpningen av lagstiftningens direktiv på ett ur skogsägaresynpunkt

riktigt sätt, medför osäkerheten örn markens egenskaper lika

stora svårigheter vare sig den ena eller andra lagen skall tillämpas. Och örn,

såsom en del befarat, majoritetsförslaget skulle medföra, att man i avvaktan på

ett säkrare resultat av skogsförsöksanstaltens verksamhet hänförde så stora arealer.

som möjligt till svårföryngrade marker, komme ju detta icke att medföra

värre följder än att skogen å denna mark icke finge avverkas utan föregående

utsyning. Det synes icke vara så avskräckande och borde vara det än mindre

för dem, som kräva tvångsutsyning för ali mark, även där några föryngringssvårigheter

icke förefinnas. Det är för övrigt att antaga, att utvecklingen i

lappmarken kommer att gå i samma riktning som den visat sig gå i kustlandet,

att skogsägarna i stor utsträckning påkalla skogsvårdsstyrelsens biträde för

utsyning av den för avverkning avsedda skogen. Ett sådan frivilligt anlitande

av sakkunskapen har en helt annan karaktär och leder till ett långt bättre resultat

än det påtvungna »förmynderskap», som utsyningstvånget anses innebära.

En annan anmärkning som gjorts mot majoritetsförslaget är den, att den

däri skogsägaren medgivna rätten till avverkning utan föregående, av skogsvårdstjänsteman

verkställd utsyning, kräver kontrollbestämmelser _ till förebyggande

av överträdelser och missbruk, som nödvändigtvis bliva invecklade

och svåra att i praktiken tillämpa. Även dessa farhågor torde vara i hög grad

överdrivna. Skogsavverkning är icke någon hantering, som kan bedrivas i hemlighet.

Medvetandet örn den alltid föreliggande risken, att en avverkning mot

skogsvårdsstyrelsens förbud eller ett överskridande av i gällande avverkningsplan

fastställd kvantitet lätteligen kan komma till skogsvårdsstyrelsens kännedom,

kommer, jämte vetskapen om de dryga efterräkningar, som kunna följa

på en sådan överträdelse, utan tvivel att verka därhän, att skogsägarnas överväldigande

flertal undvika dylika överträdelser. I regel torde för kvantitetsbestämningen

nödiga uppgifter utan större besvär kunna erhållas av det avverkade

virkets köpare. I undantagsfall kan det visserligen förekomma, att erforderliga

uppgifter på detta sätt ej kunna åtkommas, men åtskilliga andra

kontrollmöjligheter kunna tänkas, och i nödfall återstår alltid utvägen att på

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

marken räkna stubbarna efter den bedrivna avverkningen och på så vis få en

ganska säker grund för beräkning av avverkningens omfattning.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig icke dela uppfattningen om behov

med hänsyn till föryngringen av utsyningstvång å all mark. Förbundet anför

till utveckling av sin ståndpunkt följande:

Förvisso hava föryngringssvårigheterna i Lappland tidigare i ej ringa grad

överskattats. Särskilt har en pessimistisk uppfattning gjort sig gällande i

fråga om tillgången av groningsdugligt frö. Såsom resultat av de omfattande

förundersökningar och groningsprov, som utförts av statens skogsförsöksanstalts

norrlandsavdelning, har hävdats den meningen, att tallfröets bruksvärde

i Norrbottens lappmark blott skulle utgöra 11 % och i Västerbottens lappmark

14 % av bruksvärdet av tallfrö i södra Norrland och norra Svealand.

För granfröet hava motsvarande procenter angivits till 24 och 45. Vidare har

anförts, att med hänseende till fröförhållandena lappmarkens föryngringsmöjligheter

blott skulle utgöra en femtedel av kustlandets i fråga örn tall samt

en tredjedel i fråga om gran. Förbundet tillåter sig framhålla, att dessa relativa

talvärden, vilka skulle illustrera »svårföryngrigheten» i lappmarken och

vilka i de skogspolitiska diskussionerna tillmätts en mycket stor betydelse, äro

ägnade att skapa en alldeles falsk föreställning rörande föryngringsmöjligheterna.

Dessa bestämmas nämligen icke av den relativa tillgången utan av

den absoluta frömängden. Och denna lärer i allmänhet vara fullt tillräcklig för

skapandet av en nöjaktig återväxt. Naturen slösar i oerhört hög grad i sin

fröproduktion till och med i biologiskt mer vanlottade trakter. Under ett någotsånär

gynnsamt fröår är kanske fröproduktionen så stor, att miljontals frön

utströs över varje hektar. Örn då fröets relativa brukningsvärde skulle vara

så lågt som t. o. m. blott 10 % av det normala, spelar detta ingen som helst

roll. _ Besåningen blir ändock fullt tillräcklig. Att det i verkligheten förhåller

sig på detta sätt, visas bäst därav, att även på erkänt svårföryngrade marker

oftast finnes ett rikligt plantuppslag. Det är icke brist på frö, som gör

vissa lappländska marker svårföryngrade, utan det är svårigheten för detta

frö att nå lämplig grobädd samt alla de vanskligheter, vilka möta de unga

plantorna, som utgöra det verkliga skälet.

Med förestående vill förbundet ej hava sagt, att icke föryngringssvårigheter

i vissa orter möta i lappmarken, men väl att dessa svårigheter hittills blivit

avsevärt överskattade. Inom landskapets högre belägna delar, särskilt på råhumusmarkerna,

samt jämväl å tallhedar av vissa typer få emellertid så pass

stora vanskligheter anses möta vid anskaffandet av duglig återväxt, att det

kan vara befogat, att det allmänna förbehåller sig en särskild kontroll över

att huggningarna därstädes göras på sådant sätt, att alla möjligheter för ernående

av naturlig föryngring bliva sorgfälligt utnyttjade.

Denna kontroll kan knappast utövas i annan form än genom utsyningstvång.

Förbundet biträder sålunda sakkunnigas mening härutinnan, att föryngringssvårigheterna

i vissa delar av lappmarken motivera införandet av ett dsdikt

tvång. Förbundet kan emellertid ej tillstyrka majoritetens förslag, att avskiljandet

av berörda svårföryngrade marker skall ske från fall till fall vid

upprättandet av avverkningsplanerna. Detta redan av den anledningen, att

förbundet anser en ransonering av avverkningen i lappmarken obehövlig. Avverkningsplaner

behöva då ej alls upprättas genom det allmännas försorg.

Även i övrigt är förbundet av den meningen, att majoritetens förslag örn avsättande

av svårföryngrad mark hemmansvis är opraktiskt och svårgenomförbart.

Förbundet anser i stället, att berörda arbete bör ske på det sätt, som använts

vid tillämpningen av motsvarande stadganden i 1923 års lag och skydds
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

97

skogslagen; d. v. s. en kommission av sakkunniga utarbetar under resor ute i

marken förslag till de områden, som skola förklaras för svårföryngrade. Detta

förslag utställes därefter för yttrande av intresserade parter och myndigheter,

varefter det prövas och fastställes av Kungl. Majit.

Av det sagda torde framgå, att enligt förbundets mening den särskilda kontroll

över avverkningen å svårföryngrad mark, som kan befinnas nödvändig,

mycket val kan anordnas under tillämpning av skogsvårdslagen.

Förbundet framhåller vidare, att minst lika stor vikt inom lappmarkens

skogsbruk som föryngringsfrågan måste spörsmålet om skötseln och vården

av de utvecklingsdugliga skogarna tillmätas. Förbundet anför härom bland

annat följande:

Den intensiva beståndsvården skall hava till uppgift att driva upp produktionen

i förefintliga utvecklingsdugliga bestånd samt inom stavaskogama, så

att nya virkestillgångar bliva skördedugliga i samma mån som det gamla förrådet

av mogen och skadad skog blir exploaterat. Det är förvisso inga obetydliga

arealer det här rör sig örn. Enligt riksskogstaxeringens siffror upptages

i Västerbottens lappmark 47 % av arealen av 1—80-årig skog samt 15 %

av 80—120-årig skog. Inom Norrbottens lappmark äro motsvarande siffror

37 resp. 15 %. Härtill kommer, att oväxtliga stavaskogar över 120 års ålder

ej sällan kunna genom rationella huggningar omföras till produktivt skick samt

relativt hastigt utvecklas till användbara dimensioner.

När sålunda 50 ä 60 % av arealen i lappmarken äro beklädda med skog, vars

produktion genom lämpliga åtgärder kan högst väsentligt stegras, synes det

böra vara en given sak, att lagstiftningen utformas på sådant sätt, att berörda

åtgärder icke hållas tillbaka utan i stället drivas fram. Frågan blir alltså,

i vad mån lagstiftningen kan tänkas påverka intensiteten i beståndsvården.

Förbundet får då framhålla, att gallringar och därmed jämförbara huggningar

icke kunna åläggas en skogsägare genom lagtvång. Beståndsvården måste

alltid bliva beroende av frivillig verksamhet från skogsägarens sida, vid

behov handledd eller understödd av det allmännas organ. Härav följer, att

en lagstiftning, som verkar väckande eller höjande på de enskilda jordägarnas

skogsvårdsintresse är bäst ägnad att få till stånd de beståndsvårdande arbetena.

Man torde vara berättigad säga, att skogsvårdslagen i nu förevarande

hänseende visat sig vara den restriktiva lagstiftningen i lappmarken avsevärt

överlägsen. Dennas utsyningstvång har icke kunnat väcka något intresse

för skogsvård överhuvud taget samt då ej heller för rationella gallringar.

Med allmänna skogsvårdslagen har förhållandet varit rent motsatt. I

de trakter, där denna gällt, har skogsvårdsintresset befunnit sig i oavlåtlig

stegring och har även utlösts i ett växande intresse för beståndsvårdande huggningar,

ej minst å allmogens fastigheter. Såsom exempel härpå må anföras

nedanstående siffror örn skogsvårdsstyrelsernas i kustlandet insatser till

skogsvårdens höjande under de sista åren.

Är

Anvisning för bestindsvård inom kustlandet

Norrbotten

Västerbotten

A r

eal i hektar

gallring

hygges-

rensn.

utan

stämpl.

gallring

hygges- re nan.

utan

stämpl.

1930 ................ 10,589

1929 ................: 7,676

1928 ...............! 9,026

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1

4,065

2,566

1,290

ami. 7

6,625

2,477

2,165

84 haft

11,148

. 11,513

! 12,911

(AV 2

6,749

5,506

3,578

17.)

538

481

591

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

Av det sagda torde framgå, att man äger rätt att vänta, att införandet av

en friare skogslagstiftning i lappmarken skall därstädes såväl som i rikets övriga

delar (givetvis under medverkan av skogsvårdsstyrelser) medföra, att rationella

beståndsvårdsarbeten komma i gång i oavlåtligt stegrad omfattning.

En dylik friare lagstiftning skulle sålunda stegra produktionen hos landskapets

utvecklingsdugliga skogar, föra dessa fram till avverkningsdugliga dimensioner

på kortare tid än eljest samt därigenom effektivt motverka de befarade

sociala olägenheterna av en snabbare exploatering av de nu förefintliga

överåriga skogstillgångarna.

Av den utredning, sakkunniga verkställt, torde framgå, att skogens föryngring

inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar är beroende av åtskilliga

andra omständigheter än de, vilka beaktats vid de svårföryngrade skogarnas

definiering i skogsvårdslagen. Förutom höjden över havet och ett i övrigt exponerat

läge torde sålunda, särskilt för lappmarksskogarna, föryngringssvårigheter

möta i markens beskaffenhet, i den korta vegetationstiden och låga

medeltemperaturen samt i den förhållandevis dåliga frötillgången och fröets

ringa grobarhet. Enighet torde i stort sett råda om nödvändigheten därav, att

inom de delar av lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, där dylika föryngringssvårigheter

äro mer avsevärda, genom myndighets försorg tillses, att

avverkningarna bedrivas på ett sådant sätt, att föryngringsmöjligheterna i

görligaste mån tillvaratagas. Tillika torde man vara ense örn att berörda tillsyn

måste utövas antingen genom utsyningsförrättningar, motsvarande dem,

vilka äga rum enligt lappmarkslagen, eller i annan sådan form, att därigenom

myndigheterna beredas tillfälle att lämna föreskrifter rörande avverkningarnas

företagande och garanti vinnes, att sagda föreskrifter lända till efterföljd.

Att, på sätt sakkunnigas majoritet föreslagit, i samband med avverkningsplanernas

fastställande göra för varje särskild fastighet en uppdelning av skogen,

allteftersom svårigheter med avseende å föryngringen föreligga eller

ej, samt med avseende å de sålunda avskilda svårföryngrade markerna

uppställa särskilda regler, avsedda att trygga en ur föryngringssynpunkt

ändamålsenlig avverkning, finner jag lika med sakkunnigas minoritet icke

lämpligen böra ske. Härmed vill jag ej hava uttalat, att ett avsättande

av svårföryngrade marker över huvud icke skulle låta sig göra inom ifrågavarande

landsdelar. Jag förutsätter, såsom jag tidigare framhållit, att vid en

framdeles skeende övergång till skogsvårdslagens principer viss mark måste

såsom svårföryngrad fortfarande vara underkastad särskilda strängare bestämmelser.

Den uppdelning av skogsmarken, som därvid kommer att ske, synes

emellertid närmast böra få karaktären av en regionsindelning i stort, icke ett

avskiljande från fall till fall av varje fastighets svårföryngrade mark. Förfaringssättet

härvid torde, såsom Sveriges skogsägareförbund angivit, kunna bliva

likartat med det, vilket nu användes vid avsättande av svårföryngrade skogar

enligt skogsvårdslagen. Det torde också, på sätt jag redan i annat sammanhang

erinrat, kunna förväntas, att med de ökade insikter rörande föryngringsproblemet,

vilka från år till år förvärvas, större möjligheter än vi för när
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 217.

99

varande besitta skola något längre fram förefinnas för en tillfredsställande

sådan regionsindelning, som nyss nämnts.

Ur anförda synpunkter synes mig nödvändigt, att tillsvidare såsom huvudregel

obligatorisk utsyning, motsvarande den i lappmarkslagen stadgade, bibehålies

beträffande samtliga här förevarande skogar eller i varje fall möjlighet

annorledes beredes skogsmyndigheten att meddela föreskrifter av tvingande

natur rörande sättet för avverkningarnas bedrivande.

Till det sagda kommer att, såsom minoriteten framhållit, utsyning torde

innebära den effektivaste och enklaste formen för den kontroll, som för genomförande

av avverkningarnas kvantitativa reglering får anses erforderlig. Majoritetsförslagets

bestämmelser i sådant avseende synas, på sätt från åtskilliga

håll erinrats, vara såväl otillräckliga för sitt ändamål som svåra att efterleva.

Ytterligare en anledning att bereda myndigheterna inflytande över sättet för

avverkningarnas bedrivande uti ifrågavarande skogar utgör den omständigheten,

att en betydande ökning i avverkningarnas omfattning kan väntas äga

rum under den närmaste tiden efter den nya lagens ikraftträdande. Det är, såsom

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund erinrat, uppenbarligen av

vikt att därvid tillses, att avverkningarna bliva utförda på ur skogsvårdssynpunkt

mest lämpliga sätt. Centralrådet har vidare erinrat därom, att skogsägarna

i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar under de förhållanden,

som hittills varit rådande, icke alltid kunnat förvärva det mått av skogliga

kunskaper och erfarenhet, som tarvas för en rätt vård av dessa ofta mycket

svårskötta skogar. Detta uttalande får givetvis ej tolkas såsom något underkännande

av skogsägarnas lämplighet i och för sig att driva ett ändamålsenligt

skogsbruk. Icke minst därigenom att skogsägarna genom skogarnas ställande

under skogsvårdsstyrelsernas överinseende komma i åtnjutande av sagda styrelsers

rådgivande och understödjande verksamhet, torde kunna förväntas, att

såväl intresset för som förmågan att driva en god skogshushållning skall ytterligare

utvecklas.

Sveriges skogsägareförbund har framhållit, att införandet av en friare skogslagstiftning

skulle verka främjande på skogsvårdsintresset och därmed hava

till följd, att rationella bståndsvårdsarbeten, såsom gallringar och därmed

jämförliga huggningar, vilka icke kunde åläggas skogsägarna, komme till stånd

i ökad omfattning. Ehuru förbundets anmärkning icke torde sakna fog, har

den icke kunnat rubba den uppfattning i utsyningsfrågan, till vilken jag på

nyss anförda skäl kommit. Jag vill i detta sammanhang nämna, att vissa undantag

från eller lättnader i de nuvarande utsyningsreglerna enligt mitt förmenande

böra i anslutning till vad minoriteten härutinnan föreslagit kunna

medgivas. Till detta spörsmål torde jag emellertid få återkomma senare.

Såsom ett led i spörsmålet angående skogarnas föryngring ingår frågan om E) Åtgärder

reproduktionsskyldighet. Sakkunniga hava varit eniga i den principiella upp- yäxtenMiéfattningen,

att åtgärder för återväxtens betryggande i huvudsaklig anslutning tryggande,

till stadgandena i skogsvårdslagen borde föreskrivas jämväl i fråga örn fastig
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Lappmarks
lagen.

Sakkunniga.

hetema under lappmarkslagen. De av sakkunniga härutinnan föreslagna bestämmelserna

innebära väsentliga ändringar i vad nu gäller beträffande sagda

fastigheter.

I lappmarkslagens 9 § stadgas, att i protokoll över utsyningsförrättning skall

intagas uppgift på det utsynade virkesbeloppets storlek, de åtgärder för skogsvårdens

befrämjande å utsyningsområdet, som blivit i avverkningsplan eller eljest

föreskrivna såsom villkor eller angivna såsom behövliga, samt den tid, inom

vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Enligt lappmarkslagens

5 § andra stycket skola sådana skogsområden, där i följd av markens

försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt

är väsentligt försvårad, i avverkningsplan behandlas för sig. Beträffande

berörda områden hade Norrländska skogsvårdskommittén i sitt förslag upptagit

ett stadgande av innehåll, att erhållande av utsyning å dylikt område finge

göras beroende av att trygghet vunnes för vidtagande av erforderliga åtgärder

för återväxt därå. I det förslag till lappmarkslag, som genom proposition

nr 69 förelädes 1915 års riksdag, uteslöts detta stadgande, enär dess bibehållande,

enligt vad föredragande departementschefen anförde, syntes kunna

föranleda den misstolkningen, att, då fråga vore örn annat område än nyssnämnda,

vederbörande icke skulle vara berättigad att t. ex. för medgivande av förhöjning

i den ordinarie utsyningen stadga såsom villkor, att åtgärder för återväxten

vidtoges. Departementschefen erinrade, att enligt dåvarande praxis förhöjning

kunde medgivas i den ordinarie avverkningen, därvid dock alltid krävdes,

att fastighetsägaren förpliktade sig att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder

å det område, där avverkningen skett. Departementschefens sålunda gjorda

uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Av departementschefens yttrande framgår, att meningen icke var, att uteslutandet

av det utav Norrländska skogsvårdskommittén föreslagna stadgandet

skulle innebära någon ändring i den av kommittén föreslagna behandlingen

av förenämnda ur återväxtsynpunkt ogynnsammare ställda områden. Lappmarkslagens

bestämmelser torde alltså böra så tolkas, att beträffande ifrågavarande

områden må, för erhållande överhuvud taget av utsyning, de åtgärder,

som finnas erforderliga för tryggande av återväxt efter utförd avverkning,

föreskrivas, medan däremot beträffande övriga marker dylika åtgärder kunna

stadgas allenast såsom villkor för erhållande av förhöjning i det ordinarie avverkningsbeloppet.

Enligt de av sakkunniga i reproduktionshänseende föreslagna bestämmelserna

skall skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder inträda dels efter företagen

avverkning, dels ock i vissa fall då skada uppkommit å skogen. Sakkunniga

hava vidare i nära överensstämmelse med skogsvårdslagens föreskrifter föreslagit

stadganden angående sättet för reproduktionsåtgärdernas bestämmande

samt angående förfarandet vid verkställighet av de åtgärder, som sålunda beslutats.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 217.

101

Sakkunniga anföra, att olika meningar framkommit rörande frågan, huruvida

tidpunkten vore inne för mera effektiva återväxtbestämmelser än de för

närvarande gällande. Sakkunniga erinra, att från deras sida, som i detta hänseende

varit tveksamma eller som besvarat frågan nekande, framhållits, att

föryngringsbetingelserna i de inre delarna av Norrland och särskilt i lappmarkerna

alltjämt vore för litet studerade och kända, samt att det vore obilligt att

tvinga de enskilda skogsägarna till reproduktionsåtgärder, örn vilkas effektivitet

man ännu måste känna sig osäker. Emellertid framhålla sakkunniga häremot,

att på en stor del av de föryngringshyggen, som årligen uppkomme på

de enskilda skogarna i lappmarkerna och Särna—Idre, relativt enkla och billiga

skogsvårdsåtgärder skulle kunna vidtagas till otvivelaktig nytta för föryngringen.

I främsta rummet nämna sakkunniga härvid hyggesrensningar. För

föryngringsarbeten av detta slag liksom även för markberedning, kulturer och

dikningar finnes, enligt sakkunnigas förmenande, en fond av praktisk erfarenhet,

vunnen under ett skogsvårdsarbete av delvis betydande mått såväl å de

enskilda som å de allmänna skogarna. Sakkunniga anföra, att då förutsättningarna

för skogsbrukets bedrivande inom områden av stor utsträckning i det

övriga Norrland vore likartade med förutsättningarna för lappmarkerna samt

Särna—Idre, det torde kunna sägas, att de åtgärder, som befunnits ändamålsenliga

för återväxtens befrämjande i de förra, med framgång torde kunna tilllämpas

även i lappmarkerna och Särna—Idre. Riktigheten av detta antagande

finna sakkunniga även prövad och bestyrkt av erfarenheten. Sakkunniga

anföra emellertid vidare:

Under de två sista årtiondena har ett intensivt och i mycket epokgörande

studium i de norrländska föryngringsfrågorna av vetenskapens och skogens

män bedrivits. På grund härav kan man också våga påstå, att riktlinjerna för

ett målmedvetet och effektivt skogsvårdsarbete i Norrlands och Dalarnas skogar

särskilt med hänsyn till föryngringen hava väsentligen klarnat. På grund

av den gjorda utredningen och vad här ytterligare framhållits föreslå sakkunniga,

att i lagen intagas bestämmelser örn reproduktionsskyldighet å de

enskilda skogarna även i lappmarkerna och Särna—Idre. Sakkunniga vilja

emellertid i detta sammanhang särskilt framhålla, att lagförslagets bestämmelser

i allmänhet och jämväl bestämmelserna örn återväxt endast gälla skogsmark

och alltså icke avse sådan mark, som enligt bruklig skoglig terminologi är

att anse såsom impediment, även örn den är trädbevuxen.

Vid övervägande, vilken utsträckning denna skyldighet lämpligen bör givas,

hava de sakkunniga icke ansett hinder möta att giva reproduktionsskyldigheten

principiell likhet med den 1923 års lag innehåller. Emellertid finnes

enligt de sakkunnigas mening särskild anledning att för nu ifrågavarande fastigheter

beakta den begränsning med hänsyn till skogsbrukets bärighet, som

skogsbrukets bedrivande i enlighet med sunda ekonomiska principer i allmänhet

kräver ifråga om nedläggande av kostnader på återväxten.

Sakkunniga hava härefter till närmare behandling upptagit en del med reproduktionsskyldigheten

sammanhängande spörsmål. Sålunda erinras, att, enligt

22 § skogsvårdslagen, samma lag icke äger tillämpning å försumpad

skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr S17.

oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder. Under framhållande

av att fragan här gäller vad som i den skogliga terminologien benämnes försumpad

skogsmark och icke impediment (myr), anse sakkunniga emellertid ett

dylikt stadgande obehövligt. Sakkunniga anföra, att i de mera sällsynta fall,

då det verkligen kunde påvisas, att en märkbar försumpningsprocess påginge

exempelvis genom översilning — som även kunde anses bliva påskyndad

genom den utförda avverkningen, syntes det böra åligga skogsägaren att verkställa

skyddsdikning eller upprensning av avlopp för vatten. Enligt sakkunnigas

förmenande torde man likväl i de flesta fall icke kunna göra gällande,

att försumpningen ökades genom den utförda avverkningen. Sakkunniga anföra

härom vidare:

Sannolikt medför avverkningen i vissa fall en upptorkning av marken i stället

för en ökad försumpning, i det att beståndets beskuggning av marken avlögsnäs,

varav följer högre direkt vattenavdunstning. Självföryngring inträder

ofta ganska lätt just a försumpad skogsmark, och man har vanligen icke

anledning antaga, att uppkommen föryngring icke skulle uppväxa till bestånd

av den slutenhet och beskaffenhet, som kan anses nöjaktig med hänsyn till den

odikade markens boniten Dikning av försumpad mark är i de flesta fall i själva

verket tämligen meningslös, örn den icke utföres i den omfattning, att en

verklig bonitetsförbättring inträder. Men till en åtgärd, som direkt syftar till

en sådan förbättring av boniteten, torde skogsägaren icke böra tvingas, därför

att han verkställt avverkning på platsen. Härtill kommer, att om man undantager

vissa iörsumpade marker från all reproduktionsskyldighet, en å dessa understundom.

nyttig hyggesrensning icke heller kan framtvingas.

. Sakkunniga ansluta sig emellertid till den meningen, att en effektiv dikning

av försumpad skogsmark, da denna mark efter sådan åtgärd ofta uppnår

en mycket god bonitet, är en nyttig och ur produktionssynpunkt synnerligen

önskvärd _ skogsvårdsåtgärd. Just därför att enligt sakkunnigas uppfattning

sådana dikningar endast mera sällan kunna åläggas skogsägaren, synes det

vara en angelägenhet av vikt, att de ändock i önskvärd utsträckning komma till

stånd genom beviljande av bidrag från skogsvårdskassan eller statens skogsdikningsanslag.

Sakkunniga hava vidare berört spörsmålet huruvida, på sätt ifrågasatts då

reproduktionsfrågan tidigare varit föremål för behandling, markerna ovan odlingsgränsen

borde undantagas från reproduktionsbestämmelsernas tillämpning.

Spörsmålet besvaras av sakkunniga nekande. Enligt sakkunnigas förmenande

äro nämligen dessa marker i allmänhet efter avverkning otvivelaktigt i behov

av vissa aterväxtatgärder, och då, såsom i det följande kommer att närmare

beröras, sakkunniga föreslagit, att skälig nedsättning i reproduktionsskyldigheten

finge ske, därest densamma bleve synnerligen betungande, anse sakkunniga

anledning saknas att generellt undantaga ifrågavarande marker från reproduktionsplikt

Däremot framhålla sakkunniga, att, såsom ifrågavarande

skogar vore beskaffade och belägna, särskild anledning funnes att å dem vid

reproduktionsskyldighetens utkrävande anlägga nyssnämnda skälighetsprövning.

Sakkunniga hava ansett, att reproduktionsskyldighet borde inträda ej blott

efter avverkning till avsalu utan även efter avverkning för tillgodoseende av

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

103

husbehovet. I sin motivering anföra sakkunniga, att det måhända kunde synas

hårt, i vissa fall, att skogsägarens reproduktionsplikt skulle inträda även örn

avverkningen skedde till husbehov. Sakkunniga finna det emellertid riktigt,

att fasthålla principen om reproduktionsplikt, oavsett avverkningens ändamål.

I fråga örn husbehovsavverkning i större omfattning torde enligt sakkunnigas

förmenande någon tvekan icke kunna råda örn riktigheten av denna principiella

ståndpunkt, och beträffande dylik avverkning i ringa omfattning anse sakkunniga,

att den i regel kunde ordnas så, att något behov av särskilda reproduk - tionsåtgärder icke komme att förefinnas.

Såsom nyss nämnts hava sakkunniga föreslagit, att skälig nedsättning i

reproduktionsskyldigheten finge ske, örn denna eljest skulle bliva synnerligen

betungande. Den föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i skogsvårdslagen,

i vidare mån än att enligt 10 § 2 mom. i sagda lag dylik nedsättning

kan medgivas i fråga örn återväxtåtgärder efter å skogsmark uppkommen skada,

vilken ej orsakats av ägaren vare sig uppsåtligen eller genom åsidosättande

av någon honom åliggande skyldighet och ej heller uppstått genom betning

av hemdjur. Sakkunniga hava såsom skäl för den av dem förordade begränsningen

av reproduktionsplikten anfört:

Virkesutbytet från avverkningarna å ifrågavarande fastigheter med deras i

regel hopade förråd av gammal skog är i allmänhet i tekniskt avseende mindre

värdefullt än å andra enskilda skogar. I allmänhet bliva därjämte flottningskostnaderna

i lappmarkerna och Särna—Idre liksom i det norrländska inlandet

i övrigt av naturliga skäl relativt höga. Särskilt gäller detta bivattendragen.

Vidare är att märka, att det nu framlagda lagförslaget till skillnad från 1923

års lag vilar på principen örn kvantitativ reglering av avverkningen. Till den

inskränkning i förfoganderätten till skogen, som därmed även i fortsättningen

föreskrives, torde hänsyn böra tågås. Därvid bör särskilt erinras, att nied begränsade

avverkningsbelopp framförallt på de mindre fastigheterna ofta

uppstå små hyggen, där föryngringsåtgärderna, räknade i kostnad per hektar,

bliva relativt dyra.

I vissa fall kan virkesutbytet hilva synnerligen lagvardigt, särskilt da avverkningen

bedrivits i form av rensningshuggning å äldre hyggen, å vilka den

enskilde med hänsyn till det tillämpade utsyningstvånget i vissa fall icke kan

anses bära ansvaret för behovet av sådan rensning.

Det i stora delar av Norrland ännu allmänt förekommande gemensamhetsbetet

utgör mångenstädes obestridligen ett för föryngringen i hög grad försvårande

hinder. Då gällande lagbestämmelser icke kunna sägas lämna skogsägaren

det skydd mot dylik skadegörelse av främmande kreatur, varpå han synes

skäligen kunna göra anspråk, hava de sakkunniga ansett även detta förhållande

böra föranleda, att han i vissa fall får möjlighet till beskärning av den reproduktionsplikt,

som eljest skulle föreligga.

Frågan örn gemensamhetsbete har föranlett ytterligare en olikhet i sakkunnigas

förslag till reproduktionsbestämmelser, jämförda med motsvarande bestämmelser

i skogsvårdslagen. Medan enligt sistnämnda lag skyldighet att vidtaga

åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt föreligger efter skada genom

såväl naturhändelse som betning av hemdjur och åverkan, hava sakkunniga ansett,

att så länge staten tilläte gemensamhetsbete å skogen, ansvar icke skäligen

kunde i regel utkrävas för genom betning uppkommen skada å område, där

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majlis proposition nr 211.

allmän betning varit tilläten. Däremot hava sakkunniga icke funnit berörda

synpunkt böra inverka begränsande pa av dem föreslagen, från skogsvårdslagen

hämtad föreskrift, att sedan ny skog uppvuxit å område, därå avverkning

skett eller skada uppkommit, denna skog skulle vidmakthållas till dess

densamma natt den utveckling, att den ej längre vore att räkna som plantskog.

De aterväxtatgärder, som enligt sakkunnigas åsikt i allmänhet kunna tänkas

bliva i större eller mindre utsträckning ålagda skogsägarna, äro hyggesrensning

(röjning), markberedning, kultur och dikning. Sakkunniga påpeka,

att vid lagens tillämpning återväxtåtgärder och särskilt dyrbara sådana, icke

borde utkrävas, när de på föreliggande mark vöre till sin effekt otillräckligt

kända. Inom sakkunniga har varit under överläggning, huruvida man

borde lämna den naturliga föryngringen företräde framför kulturer. Sakkunniga

hava beträffande denna fråga kommit till den uppfattningen, att

i princip icke något företräde borde lämnas den ena eller andra formen för

åstadkommande av återväxt. Härvid framhålla sakkunniga emellertid, att

en annan sak naturligtvis vore, att i sådana fall, där man hade anledning antaga,

att kulturer hade föga utsikt att lyckas, man måste tillvarataga möjligheterna

för naturlig föryngring. Med hänsyn till biologiska förhållanden

inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde man dock enligt sakkunnigas

förmenande i allmänhet komma att söka tillgodogöra sig berörda möjligheter.

Hortsett från smärre formella olikheter, avvika majoritets- och minoritetsförslagets

reproduktionsbestämmelser från varandra i allenast ett hänseende.

Majoriteten har, i nära anslutning till stadgandet i 17 § skogsvårdslagen, föreslagit

(29 §), att där avverkning företagits på sådant sätt, att återväxtåtgärder

komme att erfordras i mer betydande omfattning eller till jämförelsevis

hög kostnad, skogsvårdsstyrelsen skulle äga fordra ställande av säkerhet

för de beräknade kostnaderna. Dylik föreskrift saknas i minoritetens

förslag. I sin motivering till bestämmelsen i fråga framhåller majoriteten,

att en viss tid måste förflyta efter det avverkning verkställts, innan återväxtåtgärder,

särskilt kulturer, lämpligen borde vidtagas, och att enligt majoritetens

förmenande denna tid komme på grund av biologiska förhållanden att

utsträckas utöver vad som i regel vore fallet för landet i övrigt. Majoriteten

anför, att då myndigheten under berörda tid icke kunde påkalla återväxtåtgärders

vidtagande, det mäste vara nödvändigt att lämna myndigheten möjlighet

att säkerställa sig för eventuella reproduktionskostnader.

Minoriteten anför häremot följande:

Då vi för vår del icke ansett nödigt i förslaget upptaga nämnda bestämmelser,

hör detta närmast samman med att vi funnit angeläget vara att skapa

garantier för att avverkningarna utföras ej endast till riktiga belopp utan

även så, att detta belopp lösgöres ur skogen på rätt sätt. Sistnämnda mål

hava vi ansett oss kunna vinna enklast och bäst genom att fastighetsägarna

åläggas att i regel ansöka om tillstånd till utförande av avverkning. Då detta

tillstånd meddelas genom anvisning eller utsyning av skogssakkunnig person,

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

105

synes oss tillräcklig säkerhet erhållas för att föryngringssynpunktema beaktas

vid planläggningen av avverkningarna. Att därvid de naturliga föryngringsbetingelserna

i första hand skola tillvaratagas torde vara påtagligt. Även i •

de fall, då skogsägaren eventuellt skulle vara angelägen att utföra kultur,

synes försiktigheten bjuda, att — där möjlighet därtill föreligger — fröträd

kvarlämnas å hygget, att detta begränsas till lämplig storlek o. s. v. Visserligen

hava vi i 12 § 3 mom. intagit en bestämmelse, som innebär, att förrättningsmannen

skall taga hänsyn till fastighetsägarens önskningar bl. a.

med avseende å sättet för avverkningarnas utförande, men då därvid förutsatts,

att dessa i så fall ej få strida mot en god skogsvårds fordringar, måste detta

bl. a. anses innebära, att förrättningsmannen nogsamt beaktar och i första hand

tillvaratager de naturliga föryngringsbetingelserna. Med hänsyn till nu omnämnda

förhållanden, och då avverkningsplanerna verka begränsande på föryngringsytomas

omfattning, synes oss icke erforderligt föreslå någon bestämmelse

av den innebörd, som här avhandlats.

Frågan örn införande av reproduktionsskyldighet beträffande de under lapp- Tidigare

markslagen lydande skogarna har tidigare varit föremål för statsmakternas förs^a9- prövning. Sålunda föreslogos i förut omförmälda proposition nr 43 till 1927

års riksdag reproduktionsbestämmelser, vilka väsentligen överensstämde med

de av sakkunniga nu föreslagna. De huvudsakliga olikheterna voro följande:

Bestämmelserna skulle icke äga tillämpning ovan odlingsgränsen samt ej heller

beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark, där

skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunde utan oskäliga kostnader

tryggas genom särskilda åtgärder. Eeproduktionsskyldighet skulle ej

gälla vid avverkning till husbehov. Begränsning av reproduktionsskyldighet

finge medgivas, örn densamma skulle bliva särskilt betungande, dels då det

gällde vidmakthållande av plantskog dels ock då återväxtåtgärderna erfordrades

i anledning av uppkommen skada å skogen. Däremot medgavs ej någon

dylik begränsning beträffande åtgärder för åstadkommande av återväxt efter

avverkning. Sistberörda förhållande torde sammanhänga därmed att enligt

det genom sagda proposition framlagda förslaget avverkning som regel

skulle få ske allenast efter myndighets tillstånd och utsyning, samt att tillstånd

till avverkning i sådan omfattning, att särskilda åtgärder borde vidtagas

för återväxtens betryggande, skulle få medgivas allenast örn sådana åtgärder

kunde utföras utan oskälig kostnad. Vidare torde i samband härmed

böra ses ett i samma proposition upptaget, från skogsvårdslagens bestämmelser

angående svårföryngrade skogar hämtat stadgande av innehåll, att i

avverkningstillstånd förrättningsmannen skulle föreskriva de återväxtåtgärder,

med vilkas vidtagande reproduktionsskyldigheten skulle anses fullgjord,

samt den tid, inom vilken en var av berörda åtgärder skulle vara verkställd.

I olikhet mot vad sakkunniga nu hävda gjordes därjämte i propositionen gällande,

att ansvar för återväxtens betryggande borde föreligga jämväl då skada

å skog orsakats genom betning av hemdjur. Vad angår frågan örn skyldighet

att ställa säkerhet för återväxtkostnader anslöt sig propositionen till den ståndpunkt,

som nu intages i majoritetsförslaget.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang erinra om 1927 års propositions förhistoria.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Såsom tidigare nämnts föreslog domänstyrelsen i skrivelse den 22 december

1923 bland annat sådan ändring i lappmarkslagen, att skyldighet stadgades

för markägare att vidtaga reproduktionsåtgärder efter avverkning till avsalu

i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i skogsvårdslagen.

I yttrande över domänstyrelsens skrivelse anförde Sveriges skogsägareförbund

bland annat följande.

Det rådde icke något som helst tvivel därom, att icke direkta åtgärder för

anskaffande av återväxt vore synnerligen behövliga inom Norr- och Västerbottens

läns lappmarker. Hade förhållandet varit sådant, att inom sagda område

metoderna för uppdragandet av återväxten varit lika säkra och beprövade

som inom landets övriga delar, så hade givetvis icke något skäl förelegat

att icke till lappmarken utsträcka den reproduktionsskyldighet, som

gällde för skogsägarna i rikets övriga delar. Den omständigheten, att lappmarkslagen

stadgade utsyningstvång, borde naturligtvis icke i och för sig utgöra

det minsta hinder för att lagen även skulle kunna omfatta betryggande

återväxtföreskrifter. Ett reellt hinder mot en sådan utvidgning av lagen läge

däremot i att några verkligt pålitliga metoder för uppdragandet av återväxten

i de båda nordliga länens lappmarker dessvärre ännu icke vore kända. Man

torde få erkänna, att föryngringsproblemet för Norr- och Västerbottens läns

lappmarker ännu långt ifrån vore löst. Örn man undantoge de gynnsammaste

och mest lättföryngrade lokaliteterna, vore förhållandet snarare det, att varken

vetenskapsmännen eller praktici på det skogliga området ännu kunnat

anvisa några verkligt pålitliga, under alla förhållanden bäriga metoder för

återväxts uppdragande i dessa landsdelar. Förbundet kunde därför ej tillstyrka,

att full reproduktionsskyldighet enligt skogsvårdslagen infördes efter

alla avverkningar i lappmarken. Svårigheten att därstädes med framgång

utföra skogsodling omöjliggjorde en sådan bestämmelse. Däremot torde det

böra tagas under övervägande, örn icke redan nu ett första steg på den av

domänstyrelsen föreslagna vägen skulle kunna tågås på det sätt, att i lappmarkslagen

inrymdes föreskrift, att efter avverkning jordägaren skulle vara

skyldig utföra sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras till befrämjande

av uppkomsten av naturlig återväxt.

Beträffande reproduktionsföreskrifterna i skogsvårdslagen framhöll förbundet

särskilt, att stadgandet i 9 § andra punkten av lagen, enligt vilket

jordägaren vore skyldig vidmakthålla uppkommen återväxt, tills densamma

nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, i varje

fall icke kunde tillämpas i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete bedrevs

därstädes.

I skrivelse den 3 april 1925 bemötte domänstyrelsen skogsägareförbundets

yttrande samt utvecklade vidare sina synpunkter.

Domänstyrelsen föreslog bland annat, att vissa områden, däri särskilda svårigheter

mötte för erhållande av återväxt borde undantagas från reproduktionsskyldighet.

Så borde enligt styrelsens förmenande ske med skogar, belägna

ovan odlingsgränsen, ävensom med annan skogsmark, som vöre av skyddsskogs

natur eller å vilken, på grund av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga

eller exponerat läge skogens föryngring ej kunde tryggas

utan oskäliga kostnader. Vidare anförde styrelsen, att med hänsyn till de

stora skogsanslag, som tilldelats fastigheterna under lappmarkslagen, samt

sättet för husbehovsavverkningens utförande och den rätt långa föryngringstid,

som man under alla förhållanden måste räkna med, det för det dåvarande

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

107

knappast torde vara erforderligt att utsträcka reproduktionsskyldigheten att

gälla jämväl avverkning för husbehov.

Den i 9 § av skogsvårdslagen upptagna regeln, att uppkommen skog skulle

vidmakthållas, till dess den nått den utveckling, att den ej längre vore att

räkna såsom plantskog, borde enligt domänstyrelsens förmenande, såsom synnerligen

viktig för skogarnas framtid, upptagas även i lappmarkslagen. Emellertid

föreslog styrelsen, att undantag från denna regel skulle kunna medgivas,

örn skyldigheten uti ifrågavarande hänseende bleve synnerligen betungande.

Dylika fall kunde, menade styrelsen, föreligga vid skadegörelse

av beteskreatur och renar samt vid angrepp av snöskyttesvampen. Att såsom

skogsägarförbundet driva den satsen, att förenämnda skyldighet ej alls skulle

kunna påläggas skogsägarna i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete där

finge äga rum, ansåg styrelsen däremot falla på sin egen orimlighet. Styrelsen

erinrade, att dylik skyldighet påvilade skogsägarna inom Jämtlands

och Västernorrlands län samt inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland,

inom vilka trakter gemensamhetsbete bedreves i minst samma omfattning,

som inom lappmarkerna.

I anledning av skogsägarförbundets yrkande, att reproduktionsskyldigheten

skulle inskränkas till åtgärder för främjande av naturlig återväxt, anförde

styrelsen bland annat, att en dylik inskränkning icke kunde av styrelsen tillrådas.

Den skulle enligt styrelsens förmenande hava till följd, att olika meningar

städse skulle uppstå därom, huruvida naturlig återväxt vore möjlig

att erhålla på den eller den platsen, dels ock verka därhän, att på i övrigt

lättföryngrad mark, där bristen på fröträd omöjliggjorde naturlig föryngring,

markägaren kunde undandraga sig de ej särskilt betungande kostnaderna

för hyggets besåning. Emellertid hemställde styrelsen örn upptagande

av föreskrift, att avverkning skulle planeras och utföras så, att alla förutsättningar

för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges.

I flertalet av de yttranden, vilka avgivits i anledning av sakkunnigas för- Yttranden i

slag, har reproduktionsfrågan icke särskilt berörts. Vederbörandes ståndpunkt av^akkunnitorde

i dessa fall få anses framgå av den tillkännagivna allmänna inställnin- gas hegén

till förevarande lagstiftning. På sina håll har emellertid frågan blivit ^"kande.

föremål för en något närmare behandling.

Domänstyrelsen åberopar sålunda professor Hesselmans i annat samman- Domänstyhang

omförmälda uttalande till sakkunniga rörande de vid skogsförsöksan- ,e en"

staken pågående undersökningarna av lappmarksskogarnas föryngringsförhållanden

samt anför i anslutning härtill, att det syntes styrelsen som om tills

vidare i avvaktan på anstaltens resultat åtgärderna att föryngra de lappländska

skogarna borde praktiskt inriktas på att följa naturens anvisningar och i

huvudsak bygga på naturlig föryngring. Ytterligare anför styrelsen, att styrelsen

visserligen i princip anslöte sig till sakkunnigas uppfattning örn skyldighet

för avverkare att svara för säkerställande av återväxt, men att, då styrelsen

utginge från, att under den övergångstid, varunder det överåriga skogskapitalet

på lappmarksskogarna borde exploateras, utsyningarna komme att

verkställas av fackligt utbildad personal och, där utsyningarna avsåge föryngringshuggning,

inställas på ett tillvaratagande av alla förutsättningar för

en sådan, det syntes styrelsen som örn nyssberörda princip borde för sagda tid

utformas att avse allenast sådana efter avverkningen erforderliga åtgärder

som hyggesröjning, vattenavledning och annan markvård.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Jägmästarna

i Särna

och Idre revir

samt t. f.

överjägmästaren

i

Dalarnas

distrikt.

Kommunalfullmäktige

i Malå.

Sveriges

skogsägare
förbund.

Departe
mentschefen.

Jägmästarna i Särna och Idre revir förmena, att det icke borde kunna åläggas

markägarna att vidtaga andra reproduktionsåtgärder än markberedning

och röjning samt utveckla denna sin åsikt sålunda:

Det framgår av hittills vunnen erfarenhet — många misslyckade kulturer

å lappmarksskogarna — att det icke är möjligt att ålägga markägaren någon

skyldighet utföra kulturarbeten i form av sådd eller plantering å dessa områden,

där återväxtens åstadkommande, såvitt man nu kan bedöma, uteslutande

är beroende av ett lämpligt utsyningsförfarande. Den enda åtgärd, som

efter verkställd avverkning med fördel skulle kunna företagas för påskyndande

och upphjälpande av föryngringen torde vara, att ■—- såsom hittills skett

— företaga markberedning och röjningsåtgärder. Dessa arbeten, som knappast

betinga några större kostnader, skulle lämpligen genom lagen åläggas

vederbörande markägare, så mycket mera som kontrollen av här avsedda åtgärder

icke kommer att bereda samma svårigheter, som eftersynen av sådd eller

planteringsåtgärder. En markberedning och röjning är nämligen inom

dessa områden -—• utöver stämplingsförfarandet — den enda möjliga ekonomiskt

bäriga åtgärden med hänsyn till de sällan förekommande fröåren och

markens i stort sett ringa benägenhet för gräsbindning.

Tillförordnade överjägmästaren i Dalarnas distrikt, Martin Rasch, förklarar

sig i huvudsak ansluta sig till nyss återgivna anförande med tillägg dock att

även dikning av försumpad skogsmark och med plantskog beväxta bättre myrar

samt rensning av igenväxta och försumpade bäckar borde kunna åläggas

markägare.

Kommunalfullmäktige i Malå anföra, att då befolkningen — visserligen väl

i allmänhet mera med tanke på rättigheterna än skyldigheterna — krävt införande

av skogsvårdslagen, så vore egentligen intet att anmärka i fråga örn

den av sakkunniga föreslagna reproduktionsskyldigheten. Emellertid anse

fullmäktige, att bestämmelserna säkerligen komme att verka betungande i förhållande

till de nuvarande. I varje fall borde enligt fullmäktiges förmenande

reproduktionsskyldigheten begränsas till åtgärder för naturlig återväxt.

Sveriges skogsägareförbund har icke något att erinra gentemot de av sakkunniga

föreslagna reproduktionsbestämmelserna. Förbundet anför i denna

fråga följande:

Förbundet vill först uttala, att det anser tillämpandet i lappmarken av effektiva

lagstadganden till återväxtens betryggande önskvärt. Lagstiftningen

bör i varje fall syfta till införandet av en rationell skogsvård, och i en dylik

ingår återväxtens tryggande såsom en oeftergivlig del. Likaså får förbundet

framhålla, att reproduktionsbestämmelserna i skogsvårdslagen i stort sett torde

vara lämpade för lappmarken. Man torde fä förutsätta, att de myndigheter,

i vilkas händer tillämpningen av berörda lagbestämmelser läggas, handhava

sin uppgift med klokhet och gott omdöme. De biologiska förhållandena

samt skogsbrukets relativt svaga bärkraft i lappmarken orsaka, att arbetena

till återväxtens betryggande därstädes stundom måste bliva av annan art än

i landets sydligare delar.

Lappmarkslagens avsaknad av uttryckliga och verksamma reproduktionsbestämmelser

torde vara en av denna lags väsentligaste brister. Såsom

nämnts kunna för närvarande vad angår skogsmark med normala återväxtför
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

109

hållanden vidtagande av återväxtåtgärder föreskrivas allenast såsom villkor

för erhållande av förhöjning i det ordinarie awerkningsbeloppet. Beträffande

åter skogsmark, där till följd av markens försumpning eller brist på fröträd

eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, må visserligen

utförande av erforderliga reproduktionsåtgärder föreskrivas såsom villkor

för erhållande överhuvud taget av utsyning. Emellertid saknas bestämmelser

om hur föreskrivna åtgärder skola verkställas. Att en ändring av lappmarkslagen

i förevarande hänseenden är av behovet påkallad har heller icke

bestritts av någon, som haft att taga ställning till detta för en rationell skogsvård

betydelsefulla spörsmål.

Angående omfattningen av den reproduktionsskyldighet, som sålunda torde

böra införas beträffande enskildas skogar inom lappmarkerna samt Särna och

Idre socknar, ansluter jag mig helt till sakkunnigas förslag. Någon erinran

mot sagda förslag i berörda hänseende har icke heller i de avgivna yttrandena

gjorts i vidare mån än att vissa betänkligheter anförts mot möjligheten att föreskriva

andra reproduktionsåtgärder än sådana, som vore ägnade att underlätta

den naturliga föryngringen. Visserligen torde enligt mili mening i första rummet

både böra eftersträvas och i många, ja kanske de flesta fall, kunna emås

föryngring genom självsådd, men jag finner dock vad i denna fråga andragits

icke vara av den beskaffenhet, att till följd därav skogsvårdsstyrelserna böra uteslutas

från varje befogenhet att i förekommande fall föreskriva även kulturåtgärder.

Jag vill åberopa vad domänstyrelsen år 1925 anförde i anledning av

Sveriges skogsägareförbunds då gjorda invändningar mot genomförande av reproduktionsskyldighet,

omfattande jämväl skogsodling-, eller att en inskränkning

av sagda skyldighet till åtgärder för främjande av naturlig återväxt skulle

verka därhän, att på i övrigt lättföryngrad mark, där bristen på fröträd

omöjliggjorde naturlig föryngring, markägaren kunde undandraga sig de ej

särskilt betungande kostnaderna för hyggets besåning. Numera har också

skogsägareförbundet frånträtt sin år 1925 intagna ståndpunkt. Vidare torde

jag i detta sammanhang få erinra örn den möjlighet, som enligt sakkunnigas

förslag föreligger till begränsning av reproduktionsskyldigheten i fall, där den

skulle bliva synnerligen betungande, ävensom till den garanti mot alltför kostsamma

återväxtåtgärder, som torde ligga däri, att enligt det av mig förordade

förslaget avverkning som regel får företagas allenast efter tillstånd av skogsvårdsmyndigheten

och enligt av sakkunnig person givna direktiv. Emellertid

vill jag understryka vad sakkunniga framhållit, att återväxtåtgärder och framför

allt dyrbara sådana icke böra utkrävas, när de på den mark, varom fråga

är, äro till sin verkan otillräckligt kända.

Vad angår frågan huruvida i anslutning till skogsvårdslagens bestämmelser

skogsvårdsstyrelsen bör äga att av vederbörande avverkningsföretagare

fordra säkerhet för återväxtkostnader, biträder jag vad minoriteten härutinnan

anfört. Något stadgande i enlighet med det av majoriteten i förenämnda hänseende

föreslagna synes sålunda icke böra upptagas.

Jag torde nu få övergå till spörsmålet örn den myndighet, åt vilken handhavandet

av den ifrågasatta nya lagen lämpligen bör anförtros.

F) Myndighet

för lafrenz

handhavande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Lappmarks
lagen.

Sakkunniga.

Såsom redan angivits stå för det närvarande här avsedda skogar under

skogsstatens överinseende. Kostnaderna för lappmarkslagens handhavande bestridas,

såsom jämväl tidigare nämnts, ur domänfonden, som emellertid erhåller

ersättning härför dels genom särskilda av vederbörande förrättningssökande

erlagda utsyningsavgifter, dels ock genom statsanslag.

Enligt av sakkunniga lämnade uppgifter hava utsyningsavgifterna under

åren 1926—1929 uppgått till i medeltal för år närmare 78,000 kronor. Beräkningen

av anslagsbeloppen grundades före år 1926 därå, att domänfondens

kostnader för lappmarkslagens handhavande beträffande skogar i lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar ansågs motsvara 40 procent av de avlöningar

och dyrtidstillägg, som utgingo till skogsstatspersonalen i de revir, där dylika

skogar funnos. Efter av domänstyrelsen verkställd utredning har emellertid

från och med år 1926 beräkningen skett efter ett procenttal av 25 i stället för

40. Efter dessa grunder har 1931 års riksdag för budgetåret 1931—-1932

anvisat för ifrågavarande ändamål att använda under kalenderåret 1931, jämte

utsyningsavgifter, beräknacje till 90,000 kronor, dels ett ordinarie förslagsanslag,

avseende avlöningar, å 370,700 kronor, dels ock ett extra förslagsanslag,

avseende dyrtidstillägg, å 47,000 kronor, eller anslag å tillhopa 417,000

kronor. I statsverkspropositionen till 1932 års riksdag hava utsyningsavgifterna

beräknats till 84,000 kronor samt äskats såsom ordinarie förslagsanslag

till avlöningar enahanda belopp som för innevarande budgetår eller 370,700

kronor och såsom extra förslagsanslag till dyrtidstillägg, beräknade för första

halvåret 1932 efter 12 procent och därefter efter 11 procent, 41,000 kronor, eller

tillhopa 411,700 kronor.

Sakkunniga, med undantag av friherre Hermelin, hava föreslagit, att handhavandet

av den nya lagen skulle ankomma på skogsvårdsstyrelser. Sakkunniga

anföra härutinnan inledningsvis följande:

Vid omarbetningen av den nuvarande lagstiftningen för de enskilda skogarna

inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet hava sakkunniga strävat efter

att åstadkomma en stegrad intensitet i skogsvården. Uppenbart är emellertid,

att detta icke kan åstadkommas enbart genom lagföreskrifter. Härtill fordras

jämväl, att skogsägarna komma till insikt om skogsvårdens betydelse samt

att hos dem väckes ett verkligt skogsvårdsintresse. Men för att så skall ske,

kräves upplysningsverksamhet. De sakkunniga utgå därför ifrån, att den

myndighet, som får sig anförtrott att handhava lagen, också skall verka. såsom

undervisande och för skogsvården intresseväckande organ. Vid ställningstagandet

till frågan vilken organisationsform, som bör användas, har man därför

ej endast att taga i betraktande ekonomiska och praktiskt-administrativa förhållanden,

utan jämväl att tillse, att myndigheten blir så organiserad, att den

även nöjaktigt kan fylla sin uppgift att verksamt bidraga till skogsvårdsintressets

höjande. En organisation, som bättre än andra äger förutsättningar att

åstadkomma ett dylikt resultat, bör, nationalekonomiskt sett, även örn den skulle

föranleda en något ökad kostnad, anses vara förmånligare än en organisation,

som visserligen är något billigare men så utformad, att den allenast förmår

övervaka, att lagens restriktiva bestämmelser ej överträdas, men intet eller föga

därutöver.

Sakkunniga erinra i fortsättningen, att den Norrländska skogsvårdskommittén

i sitt år 1912 avgivna betänkande föreslagit sådan arbetsfördelning mel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

lil

lan skogsstatens olika tjänstemän, att skötseln av kronans skogar, å ena, och

tillsynen över de enskildas skogsvård uti ifrågavarande trakter, å andra sidan,

komme att uppdragas åt olika tjänstemän. För tillsynen över de enskilda skogarna

hade kommittén föreslagit inrättande av två särskilda tjänstemannaklasser,

skogsingenjörer och skogsinspektörer. Vidare hade kommittén — av

anförda skäl, bland annat, att så länge ledningen utav en förvaltning med det

omfång, som statens skogsadministration hade, vore sammanförd med överinseendet

över tillämpningen av lagar rörande enskildas skogshushållning, det

utan vidare förklaring torde vara givet, att ett av de båda uppdragen måste

bliva ställt i andra hand — föreslagit, att domänstyrelsens göromål med avseende

å de enskilda skogarna skulle överflyttas på ett inom jordbruksdepartementet

inrättat skogskontor.

Efter att hava framhållit, att vid utformandet av en lämplig organisation

för den nya lagens handhavande tre olika utvägar kunde tänkas, nämligen antingen

ett bibehållande av det nuvarande systemet med tjänstemän, som både

hade att övervaka skötseln av de enskilda skogarna och att förvalta statens

skogsegendomar, eller också ett system, uppbyggt på en särskild tjänstemannakår

för de enskilda skogarna, eller slutligen en kombination av båda förenämnda

system d. v. s. en partiell uppdelning av lagens tillämpningsområde inom respektive

län på sådant sätt, att inom vissa geografiskt begränsade trakter nuvarande

ordning bibehölles, under det att inom andra områden särskild personal anställdes

för tillsynen över de enskilda skogarna, anföra sakkunniga bland annat

följande:

När 1912 års norrländska skogsvårdskommitté kom till den slutsatsen, att

det icke vore lämpligt att fortfarande ålägga den skogsstatspersonal, som hade

sig anförtrott att sköta statens skogar, att jämsides därmed handhava skogslagen

för de enskilda skogarna, grundade kommittén denna sin uppfattning

huvudsakligen på den olikhet i själva arbetets art, som förefunnes mellan skötseln

av kronoskogarna samt övervakandet av skogsskötseln å de enskilda skogarna.

Detta skäl synes de sakkunniga ännu vara bärande. Men än mer

avgörande för de sakkunniga, när de gått in för att med avseende å de olika

slagen skogar tillstyrka ett särskiljandé i organisationshänseende, har varit

den synpunkten, att revirtjänstemännens huvudsakliga uppgift måste bliva att

sköta statsskogarna och att från dessa avvinna högsta möjliga avkastning. De

komma därför alltid av naturliga skäl att få sitt huvudintresse fäst vid statens

skogar. Mer eller mindre medvetet kommer arbetet för den enskilda skogsskötseln

i andra rummet. Dessutom kommer den arbetskoncentration, som måste

krävas för ett framgångsrikt arbete, att riskeras genom den mångfald av uppgifter,

som komma att åvila revirförvaltarna, om dessa allt fortfarande skola

syssla med skötseln av de enskilda skogarna. Principiellt synes det vara riktigast,

att skogsstatens personal befrias från tillsynen över de enskilda skogarna

för att bliva i tillfälle att helt få ägna sig åt den viktiga uppgiften att

sköta och på ett för det allmänna inkomstbringande sätt förvalta kronans

värdefulla skogsegendomar.

En ytterligare omständighet, som torde böra andragas i detta sammanhang,

är, att ett framgångsrikt arbete för den enskilda skogsvården fordrar av vederbörande

tjänstemän en speciell läggning att kunna intressera och rycka med

sig skogsägaren. En sådan förmåga har mindre betydelse för de tjänstemän,

som i huvudsak hava sig en ekonomisk skogsförvaltning anförtrodd. Vid tillsättandet

av revirförvaltartjänster i lappmarkerna torde emellertid de egenska
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

per, som göra en tjänsteman mer lämplig att handhava tillsynen över de enskilda

skogarna, näppeligen komma att lämnas företräde framför andra intjänade

meriter.

Vad härefter beträffar påståendet, att en uppdelning av arbetet efter dess

art på olika tjänstemän skulle verka fördyrande på lagens handhavande, vilja

de sakkunniga framhålla, att även örn så bleve förhållandet, har man anledning

förvänta, att den arbetskoncentration, som en uppdelning av arbetsuppgifterna

måste medföra, skall giva ett kvalitativt bättre arbetsresultat. En dylik arbetskoncentration

är för övrigt påkallad i samma mån som möjligheterna för

bedrivandet av intensivt skogsbruk ökas. Man torde vidare hava anledning

antaga, att, i den mån intensiteten i statens skogsskötsel i lappmarkerna med

tiden stiger, en viss arbetsfördelning mellan tjänstemännen icke kommer att

kunna i praktiken undvikas. Den fast anställda revirpersonalen torde säkerligen

allt mer bliva upptagen med arbetena på statens skogar och arbetet på

hemmansskogarna komma att överlämnas till extra personal. Härigenom komma

återigen resorna för såväl den fast anställda som den extra personalen att

bliva längre och dyrbarare, än vad en strängt genomförd geografisk uppdelning

av skogsstatstjänstemännens arbeten egentligen borde påkalla. I övrigt torde

kunna påpekas, att kommunikationerna avsevärt förbättrats inom de trakter

här är fråga om, varför kostnaderna för de eventuellt ökade resorna icke torde

bliva på något sätt anmärkningsvärda.

Enligt sakkunnigas mening torde icke någon tvekan böra råda därom, att

tillsynen över de enskilda skogarna bör anförtros åt en särskild personal, som

får detta värv till sin direkta och närmaste uppgift.

Sakkunniga övergå härefter till frågan, huruvida personalen för tillsyn över

de enskilda skogarna borde inrymmas under domänverket eller organiseras såsom

en särskild institution i likhet med vad som skett beträffande skogsvårdsstyrelsema.

Till utrönande av det inflytande, ett frigörande av skogsstatspersonalen

från arbetet med de enskilda skogarna skulle utöva på skogsstatens

rekryteringsförhållanden hava sakkunniga härom inhämtat domänstyrelsens

yttrande.

Domänstyrelsen har i skrivelse till sakkunniga den 26 april 1929 anfört i

huvudsak följande:

Domänstyrelsen, som ansett sig i ärendet böra höra de Överjägmästare, vilkas

distrikt berördes av den ifrågasatta utredningen, får härmed lämna en sammanfattning

av de avgivna yttrandena. Enligt överjägmästarnas uppfattning

skulle ett realiserande av förutsättningen för utredningen resultera uti att följande

skogsstatspersonal måste entledigas, nämligen 2 ordinarie jägmästare, 9 e. o.

jägmästare, 21 extra jägmästare med en årlig tjänstgöringstid av 1 månader, 31

ordinarie kronojägare, 12 e. o. kronojägare samt 12 extra kronojägare med en

årlig tjänstgöringstid av 6 månader. Vid avgivandet av dessa beräkningar

hava överjägmästarna i regel utgått från viss tidsstatistik angående personalens

sysselsättande med olika arbetsuppgifter samt framhållit, att den teoretiskt

verkställda utredningen givit vid handen, att ett ej ringa antal ytterligare

befattningshavare av skilda kategorier borde kunna lösgöras. Överjägmästarna

hava emellertid icke för sin del velat ifrågasätta denna ytterligare

indragning av personal med hänsyn till skogsvårdens krav beträffande kronoparkerna

inom de skilda förvaltningsområdena. Domänstyrelsen, som med hänsyn

till den föreliggande frågans rätt så ovissa och outredda läge icke för närvarande

vill taga bestämd ståndpunkt till huruvida ytterligare personal utöver

den av överjägmästarna föreslagna bör kunna indragas, därest lappmarkslagens

tillämpning avlyftes från domänverket, vill emellertid hålla för tro
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

113

ligt, att personalindragningen icke kommer att stanna vid den av över jägmästarna

här ovan i siffror beräknade. Överjägmästarna och jägmästarna hava

nämligen funnit sin uppgift i fråga örn åstadkommande av ovanberörda

utredning begränsad till respektive tjänstgöringsområden. Betraktar man åter

lappmarken såsom en enhet, är det icke uteslutet, att ytterligare personalindragning

kan ifrågakomma under nämnda förutsättning. Enligt av styrelsen

verkställd utredning synes den utav överjägmästarna till indragning föreslagna

personalen uppbära en årlig avlöning av sammanlagt c:a 330,000 kronor.

I detta belopp ingår icke resepenningar eller dagtraktamenten. För närvarande

erhåller domänverket såsom ersättning för befattningstagandet med lappmarkslagen

årligen c:a 520,000 kronor i form av dels visst statsanslag, dels

utsyningsavgifter för virke utstämpla! i skogar under sagda lag. Hade det

varit möjligt att i motsvarande omfattning, som skogsstatens arbetsbörda med

lappmarkslagens handhavande avlyftes, frigöra sig från övertalig arbetskraft,

borde rent teoretiskt sett, genom ifrågasatt åtgärd och ersättningsbeloppets slopande,

domänverkets ekonomi ur ren budgetsynpunkt icke påverkas. Så blir

emellertid i realiteten icke fallet, enär domänverket nödgas behålla viss personal,

till vars avlöning styrelsen ej vidare skulle erhålla bidrag genom nyssberörda

anslag och utsyningsavgifter. •—- Långt mera betydelsefulla än dessa

ekonomiska konsekvenser av domänverkets frigörande från lappmarkslagens

tillämpning anser emellertid styrelsen följderna ur administrativ synpunkt

bliva, ty även om man, vilket styrelsen finner vara absolut ofrånkomligt, skulle

från verket helt skilja det personalbestånd, som överjägmästarna under förut

angiven förutsättning ansett bliva övertaligt, kommer rekryteringen av såväl

den förvaltande som i synnerhet den bevakande personalen att högst menligt

därav påverkas. De redan nu synnerligen dåliga befordringsförhållandena

inom skogsstaten skulle härefter bliva till den grad svåra, att i en del fall

tjänsteinnehavare vid uppnådda 65 levnadsår icke skulle kunna erhålla Lill

pension, enär anställning i statstjänst vunnits så sent, att föreskrivna minimitjänsteår

icke kunna erhållas. Detta ur personalens synpunkt. Ur verkets

synpunkt skulle emellertid den stora olägenheten uppkomma, att den tjänsteförrättande

personalen till övervägande del bestode av personer med betydligt

framskriden ålder, vilka icke kunde förutsättas i den utsträckning, som är

erforderlig särskilt för det förvaltningsarbete, som här är i fråga, besitta såväl

kroppslig som andlig vigor. Rent ekonomiskt torde också en sådan ordning

medföra, att särskilt de extra ordinarie tjänstemännen i oproportionerligt hög

grad under en lång följd av år skulle kvarstå i högsta löneklassen.

De betänkligheter, domänstyrelsen framställt, hava sakkunniga icke funnit

vara av den natur, att de kunde anses utgöra hinder för inrättande av en organisation

för lagens handhavande av sådan beskaffenhet, att densamma icke vore

direkt avhängig av domänverket. Sakkunniga utveckla sina synpunkter sålunda

:

En dylik anordning synes i verkligheten ingalunda behöva medföra de konsekvenser

för verkets personal, som domänstyrelsens utredning kan giva. anledning

att befara. De sakkunniga utgå nämligen ifrån såsom helt naturligt, att

en ny organisation skulle hos sig med fördel inrangera en stor del av den personal,

som inom domänverket skulle bliva övertalig. I övrigt torde böra Damhållas,

att de nackdelar av övergående natur, som kunna beräknas uppstå vid

övergång från en organisationsform till en annan, icke böra tillåtas förhindra

en dylik övergång, örn man därmed vinner avsevärda fördelar av bestående

natur för såväl de enskilda som det allmänna.

Ytterligare vilja sakkunniga framhålla, att även örn man har anledning för
Tiihang

till riksdagens protokoll JOSS. 7 sami. 18-i käft. (Ar 217). 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

vänta ett intresserat arbete av en särskild skogsstatstjänstemannakår, vilken

skulle hava sig ålagd att handhava en skogslag i lappmarkerna och i Särna

och Idre socknar, man dock har all anledning förmoda, att dessa tjänstemän,

såväl av högre som lägre grad, skulle betrakta sina befattningar såsom etapper

till förvaltaretjänster inom skogsstaten och, så snart tillfälle gåves, söka

sig till andra skogsstatsbefattningar av förvaltningsnatur. Man skulle således

riskera, att alltför täta ombyten av distriktstjänstemännen skulle komma att

verka störande på det goda samarbetet med befolkningen. De sakkunniga vilja

i detta sammanhang ej underlåta att omnämna, att de under sina resor i lappmarkerna

och i Särna—Idreområdet fingo intryck av att missnöjet med lappmarkslagen

till stor del härflöte från det sätt, varpå lagen tillämpats av

statens organ. Visserligen har denna tillämpning under senare tid gjorts betydligt

smidigare och tjänstemännen synas i allmänhet hava, så långt de ansett

sig kunna, sökt tillmötesgå skogsägarnas önskningar vid utsyningarna,

men minnena från en tidigare mer byråkratisk tillämpning av lagen leva dock

i allmänhet kvar och göra tanken på fortsatt statsförmynderskap under domänverkets

personal mindre tilltalande. Denna uppfattning tog sig understundom

uttryck vid de möten, som de sakkunniga under ovanberörda resor höllö med

skogsägarna, ehuruväl även uttalanden i motsatt riktning förekommo.

Vad slutligen beträffar möjligheten för domänverket att under sommarhalvåret

uppbringa nödigt antal extra tjänstemän, så förmena de sakkunniga, att

även annan myndighet än domänverket genom vissa praktiska anordningar

lika väl skall kunna uppbringa denna erforderliga extra personal. I detta hänseende

kan påpekas möjligheten att åvägabringa ett periodiskt utbyte av tjänstemän

mellan tumningsföreningarna i länet och skogsvårdsmyndigheten. Ett

dylikt utbyte, som sedan några år ägt rum mellan skogsvårdsstyrelsen och tumningsföreningar

i Västerbottens läns kustland, har medfört fördelar för alla

de däri intresserade, såväl organisationer som tjänstemän.

I och med det att skogslagstiftningen från att i huvudsak endast verka återhållande

på avverkningarnas storlek övergår till att syfta till ett mera effektivt

befordrande av god skogsvård, mäste enligt de sakkunnigas mening organisationsformen

så ordnas, att lagens handhavande överlämnas at en personal,

som mer konstant och med odelat intresse ägnar sig åt de uppgifter, som

föreligga. Detta är första villkoret för att arbetsresultaten skola bliva goda.

Ett ytterligare villkor för ett gott arbetsresultat är att denna personal \ inner

skogsägarnas fulla förtroende. Man kan därvidlag icke° bortse ifrån att en institution,

där skogsägarna hava egna representanter, måste hava bättre förutsättningar

för ett framgångsrikt samarbete med skogsägarna än en rent statlig

myndighet. _ ...

Såsom framgår av vad sakkunniga nu anfört, kunna de. sakkunniga lene

förorda det tredje alternativ för organisationsfrågans lösning, som tidigare

omnämnts, eller att göra en partiell uppdelning av lagens tillämpningsområde

inom respektive län på så sätt, att inom vissa geografiskt begränsade trakter,

där kronans egendomar upptoge den övervägande arealen, tillsynen över de enskilda

skogarna skulle handhavas av revirföryaltarna, under det att i ovng

övervakandet skulle uppdragas åt särskilda tjänsteman.

Med den ståndpunkt sakkunniga i föreliggande fråga intagit, finnes ingen

anledning att icke, när den organisationsform, skogvårdsstyrelserna utgöra, hittills

visat ett synnerligen gott resultat, jämväl härvidlag använda sig av denna.

Skogsvårdsstyrelseorganisationen äger förutsättningar att i sin verksamhet

för införande av god skogsvård a enskilda snogar nå goda resultat pa

grund av det sätt, varpå ledamöterna utses och styrelsen funktionerar. Skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet har också blivit allt mer uppskattad bland skogsägarna.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

115

Sakkunniga hava funnit uppenbart, att de under lappmarkslagen lydande

skogarna inom Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län icke borde stå

under tillsyn av en gemensam skogsvårdsstyrelse, utan att olika styrelser borde

finnas för de olika länen. Vid övervägande av frågan örn anledning bunde

finnas att inrätta särskilda skogsvårdsstyrelser för de olika områdena inom

nämnda län eller örn det borde uppdragas åt de i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland samt Kopparbergs län redan befintliga skogsvårdsstyrelserna

att förutom hittillsvarande uppgifter jämväl handhava den nya skogslagen,

hava sakkunniga funnit starka skäl tala för det sistnämnda alternativet. Sakkunniga

hava med hänsyn härtill föreslagit, att det måtte uppdragas åt skogsvårdsstyrelsema

i sagda län att, efter viss komplettering av respektive styrelsers

sammansättning, övertaga tillsynen över skogarna i fråga.

Utvidgningen av omförmälda skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden bomme

uppenbarligen att föranleda vissa merutgifter för styrelsernas administration.

Sakkunniga hava beräknat dessa merutgifter till för skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens län 317,000 kronor, för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län

242,000 kronor och för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län 33,000 kronor

eller tillhopa 592,000 kronor. Beloppen äro till övervägande del en följd av

föreslagen personalökning. För närvarande äro under hela året anställda hos

skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län 1 länsjägmästare, 2 biträdande länsjägmästare,

11 länsskogvaktare1 och 5 extra länsskogvaktare, hos skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län 1 länsjägmästare, 2 biträdande länsjägmästare, 11

länsskogvaktare, 6 extra länsskogvaktare och 2 assistenter samt hos länsstyrelsen

i Kopparbergs län 1 länsjägmästare, 1 biträdande länsjägmästare, 17

länsskogvaktare och 2 assistenter. Sakkunniga finna, att, därest den ifrågasatta

ökningen av skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda ägde rum, utöver nuvarande

befattningshavare följande tjänstemän skulle under hela året erfordras,

nämligen hos skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län 1 länsjägmästareassistent,

3 biträdande länsjägmästare, 3 assistenter åt dessa, 11 länsskogvaktare,

8 extra länsskogvaktare, 1 taxeringsledare och 12 taxeringsassistenter, hos

skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län 1 länsjägmästareassistent, 3 biträdande

länsjägmästare, 1 assistent åt biträdande länsjägmästare, 9 länsskogvaktare,

4 extra länsskogvaktare, 1 taxeringsledare och 7 taxeringsassistenter samt hos

skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län 1 assistent, 1 länsskogvaktare och 2

taxeringsassistenter. Sakkunniga hava vidare räknat med att under kortare

eller längre tider årligen skulle behöva ytterligare anställas dels assistenter

åt de biträdande länsjägmästarna dels ock annan extra personal till biträde

vid stämplingsförrättningar och taxeringar. De biträdande länsjägmästarna

hava föreslagits skola erhålla var sitt särskilda tjänstgöringsområde, benämnt

skogsvårdsdistrikt. Västerbottens läns lappmark har i sådant hänseende förslagsvis

indelats i ett östra distrikt, omfattande Lycksele, Örträsks och Malå

socknar, ett västra distrikt, omfattande Vilhelmina, Stensele och Sorsele socknar

samt ett södra distrikt, omfattande Åsele, Fredrika och Dorotea socknar.

Norrbottens läns lappmark har föreslagits uppdelad i ett norra distrikt,'' omfattande

Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare socknar, ett mellersta distrikt,

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

Friherre

Hermelins

reservation.

omfattande Jokkmokks socken samt ett södra distrikt, omfattande Arvidsjaurs

och Arjeplogs socknar.

Beträffande i övrigt frågan örn skogsvårdsstyrelsernas personalbehov och

arbetsfördelningen mellan de olika tjänstemännen torde jag få hänvisa till betänkandet

(sid. 179—182).

Å de ifrågasatta nya helårstjänsterna hava sakkunniga föreslagit skola utgå

grundlön med följande belopp: för länsjägmästareassisent 6,200 kronor, för biträdande

länsjägmästare 8,200 kronor, för assistent åt biträdande länsjägmästare

4,200 kronor, för länsskogvaktare 2,900 kronor, för extra länsskogvaktare

1,900 kronor, för taxeringsledare 7,500 kronor och för taxeringsassistent 3,600

kronor. För länsjägmästarna hos skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län har föreslagits en grundlön av 11,000 kronor. Till grundlönerna

komma dyrtidstillägg, av de sakkunniga beräknade efter 17 procent.

Till jämförelse kan nämnas, att för närvarande betalas en grundlön av hos

skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län till länsjägmästaren 9,000 kronor, till

den ene biträdande länsjägmästaren 6,500 kronor och till den andre 6,000 kronor,

till länsskogvaktare 2,700 kronor och till extra länsskogvaktare 1,700 kronor,

hos skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län till länsjägmästaren 9,000 kronor,

till biträdande länsjägmästare 6,500 kronor, till länsskogvaktare 2,700

kronor och till extra länsskogvaktare 1,700 kronor samt hos skogsvårdsstyrelsen

i Kopparbergs län till länsjägmästaren 9,000 kronor och till biträdande länsjägmästare

6,000 kronor. Härtill komma emellertid ålderstillägg, personliga

lönetillägg och dyrtidstillägg till växlande, delvis ganska avsevärda belopp.

Angående de principer, efter vilka sakkunniga gått vid löneförslagets uppgörande,

anföra sakkunniga följande:

Som underlag för beräkningen av de löner, som skäligen borde utgå till såväl

fast anställda som extra tjänstemän, har lagts de löner, som för närvarande

utgå till tjänstemännen hos skogsvårdsstyrelserna i de norrländska länen.

Emellertid har vid fastställandet av lönerna för länsjägmästarna i Västerbottens

och Norrbottens län viss hänsyn ansetts böra tagas till det förhållandet,

att skogsvårdsstyrelseområdena i nämnda län komma att efter deras utökning

med respektive lappmarker utgöra de största skogsvårdsstyrelseområdena i

landet samt även komma att innesluta de nordligaste och i stor utsträckning

jämväl de i klimatiskt hänseende ogynnsammaste landsdelarna. Till sagda

förhållande synes hänsyn jämväl böra tagas vid fastställandet av lönerna till

den del av personalen i övrigt, som kommer att hava sin enda eller huvudsakligaste

tjänstgöring inom lappmarkerna.

Rörande det närmare innehållet i sakkunnigas kostnadsförslag torde jag få

hänvisa till betänkandet (sid. 182—187).

Friherre Hermelin har icke biträtt sakkunnigas förslag i nu förevarande

delar utan förordat, att tillsynen över skogarna jämväl i fortsättningen skulle

ankomma på domänstyrelsen med underlydande personal.

Som skäl för sin berörda åsikt anför reservanten, att örn skogsvårdsstyrel
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

117

sema inom Norrbottens, "Västerbottens och Kopparbergs läns landstingsområden

skulle, jämte utövande av uppsikten över skogsvårdslagens efterlevnad inom

de delar av länen, där denna lag ägde giltighet, handhava även tillämpningen

av den utav sakkunniga föreslagna lagen, syntes ofrånkomligt, att ifrågavarande

styrelser ställdes under en särskild skoglig centralmyndighet. De bestämmelser

av delvis skogligt-vetenskaplig, delvis skogligt-ekonomisk art, som

funnit uttryck i förslagen till ny lappmarkslag, fordrade, menar reservanten,

prövning i långt högre grad än de, till vilka skogsvårdsstyrelserna hade att

taga ståndpunkt vid tillämpningen av skogsvårdslagen. Emellertid torde enligt

reservantens förmenande det icke finnas möjlighet att på ändamålsenligt

sätt ordna en central myndighet av nämnda slag och därför enbart på detta

skäl tillsynen över ifrågavarande skogar icke böra överlämnas till skogsvårdsstyrelser.

Vidare anser reservanten mot sakkunnigas förslag tala dels den

ökning av skogsvårdsstyrelsernas kostnader, som beräknades uppkomma vid

ett överförande å styrelserna av tillsynen över ifrågavarande skogar, dels ock

den omfattning, styrelsernas inom Norrbottens och Västerbottens län verksamhetsfält

skulle erhålla, och vilken skulle omöjliggöra, att en länsjägmästare

inom vartdera länet skulle, förutom mycket annat, på någorlunda nöjaktigt

sätt kunna handhava övervakandet av lagen. Såsom ett ytterligare skäl framhåller

reservanten, att vissa skogar av krononatur jämväl voro avsedda att underställas

den föreslagna lagen, samt att det å ena sidan syntes i hög grad principvidrigt

att ställa dessa allmänna skogar under uppsikt av annan än domänstyrelsen

med underlydande personal men å andra sidan givetvis ej borde ifrågakomma

att uppdraga tillsynen över de olika slag av skogar, som lydde under

en och samma lag, åt två skilda myndigheter. Reservanten anför ytterligare

bland annat följande:

Det har ofta påtalats, att de tjänstemän, som äro anställda hos domänverket

och i huvudsak verkställa de förrättningar, som föranledas av nu gällande

lappmarkslag, äro unga och oerfarna, samt att den tjänsteman, som ena året

å viss skog handlägger exempelvis en utsyningsförrättning, mera sällan återkommer

till samma skog, när örn några år ny dylik förrättning handlägges.

Givetvis vore önskvärt, att vid utsyningsförrättningar vid skilda tillfällen å

viss fastighet en och samma förrättningsman funnes att tillgå. Att så icke

alltid kan vara möjligt är dock enligt min uppfattning av icke alltför stor betydelse.

Dylika förrättningar å samma skog förekomma i allmänhet ej. oftare

än vart tredje, ej sällan vart sjätte år, och torde förrättningsmannen ej på

grund av hågkomsten från senaste utsyningstillfället hava särskilt klar uppfattning

örn skogsförhållandena å skogen. Men han har karta med beskrivning

samt vederbörande skogsägares upplysningar ävensom mången gång en

med orten väl känd kronojägares meddelanden till stöd vid bedömandet av det

skogliga läget å fastigheten.

Under år 1930 funnos sammanlagt 25 fast anställda revirassistenter inom

lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Dessas medelålder uppgick till

38 år, tjänstgöringstiden i domänverkets Ijänst var i medeltal 12.5 år och desamma

hade i medeltal varit anställda på respektive revir i 6.1 år. Dessas arbetstid

under sommarmånaderna utnyttjas till övervägande del å skogar under

lappmarkslagen. Det torde icke kunna påstås, att ovan angivna tal vittna örn

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

befattningshavarnas ungdom och brist på skoglig erfarenhet. Emellertid måste

med hänsyn till den prägel av säsongarbete, som självfallet karakteriserar

förrättningar enligt lappmarkslagen, ett avsevärt antal extra, allenast för sommarmånaderna

anställda assistenter jämväl sysselsättas med nu ifrågavarande

slags förrättningar. Dessa äro i regel yngre, dock numera sällan under 29 ä

30 år, samt hava i allmänhet praktisk erfarenhet i skogsyrket efter avlagd

examen vid skogshögskolan, uppgående till en tid av minst 4 å 5 år.

Vid utsyning å skogar under lappmarkslagen hava förrättningarna i regel

handlagts av ovannämnd skogshögskolebildad personal, örn än erfarna kronojägare

ej sällan självständigt lett gallrings- och rensningshuggningar.

Vid en jämförelse mellan ovanstående personal och dess kvalifikationer

samt den personal, som varit anställd hos vederbörande skogsvårdsstyrelser i

Västerbottens och Norrbottens läns kustland, finner man av dessa styrelsers

berättelser för 1928 och 1929, att sådana arbeten, som i huvudsak avsett planläggning

av avverkning och utsyning, handlagts inom respektive länsdelar av

efterföljande personalgrupper under i medeltal för år angivna förrättningsdagar,

inklusive resedagar.

Länsjäg- mästare 0.

Fast anställda

Extra läns- skogvaktare

Tillfälliga

''

biträdande

länsjäg-

länsskog-

vaktare

stämplings-

förmän

Summa dagar

mästare

Västerbottens län ....

127

433

632

2 843

4 035

Norrbottens » ....

102

663

235

4 055

5 055

Nu ifrågavarande arbeten i de två nordligaste länens kustland synas sålunda

hava handlagts till omkring 2.5 % av högeskolebildad personal och till ej

mindre än omkring 76 % av »tillfälliga stämplingsfÖrman».

Vad angår detaljerna i sakkunnigas förslag anmärker reservanten, att indelningen

av Västerbottens läns lappmark i allenast tre skogsvårdsdistrikt icke

kunde godtagas. Reservanten erinrar, att på varje distrikt skulle i medeltal

komma en areal produktiv skogsmark av omkring 306,000 hektar samt en totalvidd

utmark av omkring 460,000 hektar, under det att motsvarande tal för

vart och ett av de tre distrikten inom Norrbottens läns lappmark, där skogsförhållandena

likväl vore sämre, skulle utgöra 206,000 och 408,000 hektar.

Minskning i antalet distrikt inom Norrbottens läns lappmark anser reservanten

icke kunna ifrågakomma, enär området vore alltför vidsträckt. Vidare

anför reservanten, att uppmärksamhet borde ägnas åt den i avlöningshänseende

höga ställning, som givits länsjägmästaren, vilkens grundlön föreslagits

till ett belopp, som med omkring 1,000 kronor överstege överjägmästares

i högsta lönegrupp, samt de i jämförelse med skogsstatspersonalen höga

traktamentsersättningar, som föreslagits för olika slag av tjänstemän. De föreslagna

taxeringsledarna anser reservanten icke erfordras under annan förutsättning

än att majoritetsförslaget med dess avskiljande av skogsmark i svårföryngringshänseende

godtoges.

Hur förevarande organisationsfråga enligt reservantens förmenande borde

lösas, angives av honom sålunda:

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 217.

119

Uppsikten över lagens efterlevnad tillkommer domänstyrelsen med underlydande

personal. Lappmarkerna samt Särna och Idre socknar indelas med avseende

på de enskilda skogarna i lämpligt antal skogsvårdsområden och ett

vart, av dessa i bevakningsområden. Skogsvårdsområdet förestås av skogsingeniör;

den direkta tillsynen inom varje bevakningsområde utövas av en skogsingenjören

underställd tillsyningsman. För upprättande av avverkningsplaner,

verkställande av utsynings- m. fl. förrättningar, som icke skäligen kunna medhinnas

av ovannämnd ordinarie personal,, anställas för längre eller kortare tid

extra skogsingeniörer och extra tillsyningsman samt tillfälliga biträden. Tillsynen

över skogar till krononybyggen och kronohemman under stadgad åborätt

inom de sex norra länen förutom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar

ankommer på vederbörande jägmästare, var och en inom sitt revir. Inspektion

och kontroll över att den för skogar under lagen anställda eller förordnade

personalen fullgör vad den i. sådant avseende, tillhör utövas av vederbörande

Överjägmästare, en var för sitt distrikt, där ej i särskilt fall med hänsyn

till skogsvårdsområdenas omfattning annorlunda bestämmes..

Den ordinarie personalen, skogsingeniörer och tillsyningsman, likställas i avlöningshänseende

med respektive jägmästare och kronojägare, dock att, med

hänsyn till tjänstgöringsområdenas i regel betydande omfattning, det fasta

respenningsanslaget i allmänhet bör höjas. Avlöning och ersättning till icke

ordinarie personal utgår även enligt i huvudsak samma grunder, som äro gällande

för annan motsvarande personal i domänverket.

I övervägande större antalet av de i ärendet avgivna yttrandena uttalas anslutning

till den ståndpunkt, sakkunnigas flertal i frågan örn lagens liandhavande

intagit. Till reservantens åsikt, att tillsynen över skogarna alltjämt

borde utövas av domänstyrelsen ansluta sig emellertid överjägmästama i Härnösands,

Umeå, Skellefteå och Nedre Norrbottens distrikt. Statskontoret avstyrker,

såsom nämnts, av kostnadsskäl varje ändring i nuvarande organisation.

Domänstyrelsen, överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt och De extra jägmästarnas

förbund hava haft vissa erinringar och betänkligheter, vilka torde

framgå av det följande.

Statskontoret anför bland annat:

Sakkunnigas förslag, som åsyftar en överflyttning i betydlig utsträckning

av arbetsuppgifter från domänverket till vissa skogsvårdsstyrelser, beräknas

medföra en anslagsökning av 380,000 kronor årligen, förutom vissa, engångskostnader.

Denna kostnadsökning skulle visserligen, åtminstone delvis, komma

att uppvägas av en kostnadsminskning i domänverket, men det torde'' ligga i

sakens natur, att verket icke med ens kan helt frigöra sig från den genom överflyttningen

umbärliga personalen och att i varje fall under en övergångsperiod

en ej obetydlig kostnadsökning kommer att förorsakas .statsverket. Härtill

kommer, att den av de sakkunniga gjorda kostnadsberäkningen utgår fran allenats

det antal tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna, som kommer att erfordras,

då styrelserna börja sin nya verksamhet. Det synes .knappast kunna råda något

tvivel örn, att kostnaderna för den nya organisationen med denna utgångspunkt

blivit mycket lågt beräknade, och att i en ej avlägsen framtid ökade krav

på bidrag av statsmedel komma att framställas.

Beträffande sakkunnigas detaljberäkningar anför statskontoret bland annat

följande:

Yttranden.

Stats
kontoret.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Zl 7.

Domän
»tyrelsen.

Statskontoret anser sig böra göra det uttalandet, att, i den mån statsverkets

bidrag till skogsvårdsstyrelserna okas, staten jämväl bör hava anledning

fordra, att avlöningen till skogsvårdsstyrelsernas personal i högre grad

än hittills bringas till överensstämmelse med statens egna tjänstemäns lönenivå.

I det föreliggande fallet möter det visserligen svårighet att avgöra

med vilka statstjänstemän vederbörande befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna

med hänsyn till arbetets art närmast äro att jämföra, men det vill

dock förefalla statskontoret, som örn, åtminstone vad de bättre avlönade tjänstemännen

i skogsvårdsstyrelserna beträffar, lönebeloppen blivit väl högt tillmätta.

Samma förhållande synes rada även beträffande reseersättning och

traktamenten. Sålunda erhålla exempelvis befattningshavare i 5—7 lönegraderna

vid domänverket (kronojägare, skogsrättare m. fl.) enligt resereglementet

den 20 juli 1925 (S. F. S. nr 377) reseersättning, varierande mellan 60 och

600° kronor för år, under det att länsskogvaktare enligt förslaget genomgående

erhålla 900 kronor för år. Reseersättningen för domänverkets tjänstemän i

11—12 ^lönegraderna (jägmästare m. fl.) uppgår till lägst 240 och högst 2,400

kronor årligen och för de° i förslaget upptagna biträdande länsjägmästarna till

3,000 kronor för år. Någon anledning att, såsom skett, beräkna dyrtidstillläggen

efter så högt procenttal som 17 synes slutligen ej heller föreligga.

Domänstyrelsen förmenar, att frågan endast gällde huruvida under en övergångstid,

som kunde befinnas nödvändig, en ny organisation skulle inrättas

eller den redan befintliga skulle fortsätta att fungera. Denna fråga vore, anför

styrelsen, närmast en lämplighets- och kostnadsfråga. Styrelsen uttalar

härvid, att lämpligheten av att kontrollen av skogsskötseln å viss kronojord,

eller kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra

länen, förlädes till skogsvårdsstyrelser kunde ifrågasättas. I övrigt har styrelsen

inskränkt sig till att behandla förevarande spörsmål ur kostnadssynpunkt,

därvid styrelsen inledningsvis framhåller, att friherre Hermelins reservation,

som återupplivade den genom den s. k. dimensionslagens upphörande den 1

januari 1925 avskaffade skogsmgenjörsinstitutionen, icke borde komma i betraktande,

varför valet borde stå mellan övriga sakkunnigas förslag och nuvarande

organisation.

Beträffande nämnda förslag anför styrelsen, att ehuru det ej direkt frampå

av sakkunnigas beräkningar, det dock ville synas som om dessa utgått

ifrån, att nya avverkningsplaner skulle upprättas för samtliga skogar, som

skulle behandlas enligt plan. Det värdefulla material för bedömande av skogstillståndet

och virkesförrådet å dessa skogar, som av skogsstatspersonalen hopbragts

i under de senare åren upprättade avverkningsplaner, skulle således

lämnas outnyttjat. Styrelsen föreställde sig emellertid, att därest sagda material

komme till användning, en ej så ringa minskning komma att uppstå i de

av sakkunniga beräknade kostnaderna för indelningspersonalen. Vidare anför

styrelsen:

Skulle sakkunnigas förslag vinna statsmakternas gillande, uppstå vissa

konsekvenser för domänverket, nämligen i form av betydande personalindragningar.

Styrelsen har, sedan frågan aktualiserats genom betänkandets offentliggörande,

verkställt ny utredning beträffande personalindragningen och kommit

till den uppfattningen att, därest domänverket befrias från handhavandet

av lappmarkslagen, följande ordinarie befattningar måste indragas, nämligen

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

121

7 jägmästar- oell 46 kronojägartjänster. Härtill kommer viss extra ordinarie

personal, nämligen 4 jägmästare och 11 kronojägare, och slutligen följande

extra personal eller 21 jägmästare och 12 kronojägare. Nämnda extra personal

tjänstgör emellertid endast cirka 7 respektive 6 månader per år. Uti den

tidigare utredningen har beräknats en indragning av 2 ordinarie och 9 extra

ordinarie jägmästare, alltså lika stort antal förvaltande personal i fast anställning,

. som den sista utredningen givit vid handen, ehuruväl med avsevärd

förskjutning emellan de båda kategorierna. Beträffande den bevakande personalen

ifrågasattes nu en indragning av 46 ordinarie kronojägare mot 31 enligt

tidigare beräkning samt 11 årsförordnade extra ordinarie kronojägare mot

förut beräknade 12. Av extra personal räknar styrelsen med samma antal

såväl jägmästare som kronojägare som år 1929. Utgående från vissa medeltal

beträffande såväl löneklass som lönegrupp för den ordinarie personalen samt

motsvarande gruppering för den extra ordinarie har styrelsen beräknat, att

nu till indragning ifrågakommande 7 ordinarie jägmästare, 4 extra ordinarie

jägmästare, 46 ordinarie kronojägare och 11 extra ordinarie kronojägare uppbära

en sammanlagd avlöning per år av 283,279 kronor, därvid dyrtidstillägg

beräknats efter 12 %. Till sagda personal utgår i medeltal per år i traktamenten

och resekostnädsersättning 93,066 kronor, vilket utgör tillsammans en summa

av 376,345 kronor. Härtill komma avlöningsförmåner, d. v. s. arvode, dagtraktamenten

och resekostnädsersättning för den extra personal, som jämväl

skulle bliva övertalig, nämligen 21 jägmästare och 12 kronojägare, eller 119,094

kronor enligt 1929 års utredning. Styrelsen har här ej funnit anledning till

någon ändring i tidigare beräkningar på grund av ändrade dyrtidstillägg, enär

tjänstgöringstiden för denna extra personal för år 1931 ej ännu kunnat fastställas.

De direkta avlöningsförmånerna till den personal, som skulle bliva

övertalig under viss angiven förutsättning, stiga sålunda till cirka 495,439

kronor, vilken summa å andra sidan skulle kunna sägas representera de direkta

kostnaderna för domänverket för lappmarkslagens handhavande.

Därest nyss angivna förutsättning skulle bliva verklighet, får nyssnämnda

antal ordinarie och extra ordinarie personal, som icke vidare kan beredas

sysselsättning i domänverkets tjänst, icke utan vidare avskedas utan måste

ställas på indragningsstat. Beträffande åter den extra, under sommarsäsongen

anställda, personalen lärer densamma icke vidare kunna påräkna sysselsättning

i domänverkets tjänst i annan mån än för rekrytering av personalen

i övrigt.

Då den nuvarande organisationen för lappmarkslagens handhavande tillskapades

genom statsmakternas beslut år 1915, medförde detta en betydande

utökning av såväl den förvaltande som den bevakande personalen. Skulle nu

statsmakterna besluta en ändrad organisation för lappmarkslagens handhavande,

synes billighet och rättvisa kräva, att staten ekonomiskt säkerställer

de tjänstemän, som bliva övertaliga. Domänverket kan för sin affärsverksamhet

och statsskogarnas skötsel icke absorbera detta antal övertaliga tjänstemän,

utan måste styrelsen för sin del och under hänsyn till dessa tjänstemäns

ekonomiska intressen och det arbete desamma utfört, bestämt hävda, att desamma

måste överföras på indragningsstat, vilken bekostas av särskilt statsanslag.

Styrelsen kan nämligen icke giva vitsord åt vad de sakkunniga anfört

om de risker för domänverkspersonalens rekrytering styrelsen uttalat i sin

skrivelse till de sakkunniga den 26 april 1929. Erfarenheterna från det tillfälle,

då den s. k. dimensionslagen i Norrbottens och Västerbottens läns kustland

ersattes med 1923 års skogsvårdslag och de nybildade skogsvårdsstyrelserna

organiserade sin verksamhet, hava nämligen tydligt givit vid handen,

att icke vare sig påtryckningar från högre ort eller ett i vackra ord manifesterat

intresse från skogsvårdsstyrelsernas sida att upptaga den genom åtgärden

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj :ts proposition nr 217.

övertaliga skogsstatspersonalen haft någon egentlig påföljd. Denna beklagliga

utgång av löften och förespeglingar har resulterat uti att domänverket

dels får betala avlöning till tjänstemän, som kvarstå å den gamla staten och icke

äro pliktiga att tjänstgöra, dels måste genom tillfälliga arrangemanger draga

försorg örn att ännu, sju år efter nämnda organisationsförändring, en övertalig

personal utför åtminstone något arbete för den avlöning densamma är tillförsäkrad.

Som en direkt följd av att en rätt avsevärd kontingent av såväl förvaltande

som bevakande personal vid nyssnämnda tillfälle blev övertalig har befordringsåldern

inom nästan alla tjänstegrader blivit högst avsevärt framflyttad. Vilken

inverkan detta haft på vederbörandes tjänsteduglighet, är lätt förståeligt,

då befordring till ordinarie förvaltande tjänst numera oftast inträder vid så

hög ålder, att tjänstemannens förmåga till initiativ och självständig verksamhet

ej sällan har passerat kulmen. Det är därför speciellt för de norrländska revirens

vidkommande, där tjänstgöringen ställer särskilt stora krav på fysisk

spänstighet, ett oeftergivligt villkor att vederbörande såväl förvaltande som

bevakande personal befordras till ordinarie tjänst åtskilligt tidigare än vad

nu är fallet. Styrelsen anser sig därför nödsakad att ännu en gång understryka,

att det på samma gång är ett skäligt och ofrånkomligt krav från

domänverkets sida gentemot statsmakterna, att därest förenämnda personal

blir övertalig, motsvarande antal befattningar ställas på indragningsstat, och

att styrelsen bemyndigas föreslå de tjänstemän av motsvarande grad, vilka

böra överföras på nämnda indragningsstat.

Örn därför berättigande gives åt de synpunkter och önskemål, som styrelsen

här nyss framlagt, bör vid jämförelse av kostnaderna för en reviderad lappmarkslags

handhavande å ena sidan genom skogsvårdsstyrelser och å den andra

genom domänverket med dess nuvarande organisation, till den av de sakkunniga

beräknade kostnaden för det förra alternativet läggas den beräknade

kostnaden för överförande på indragningsstat av det antal ordinarie och extra

ordinarie personal, som styrelsen här förut angivit såsom blivande övertalig,

eller i runt tal 283,000 kronor, vilket sistnämnda belopp dock minskas undan

för undan i den mån indragna tjänstemän pensioneras och avlida.

Domänstyrelsen har vidare till belysande av förevarande spörsmål åberopat

en till styrelsen från Sveriges kronojägareförbund inkommen skrivelse, däri

förbundet framhållit såsom billigt och rättvist, att staten gottgjorde de förluster,

vilka genom den ifrågasatta omregleringen tillskyndades sådana kronojägare,

som skulle bliva nödsakade att flytta till annan ort. Dylika förluster

kom me enligt förbundet ett flertal befattningshavare att lida därigenom att de

åt sig byggt bostäder, vilka vanligen läge avsides och i de flesta fall icke

kunde försäljas utan kännbar förlust. Förbundet anhöll, att domänstyrelsen

ville i beräkningen angående kostnaderna vid en avveckling av lappmarkslagen

upptaga förslag å den skadeersättning, som av berörda anledning borde

utgå.

Från vad domänstyrelsen anfört angående sakkunnigas organisationsförslag

har byråchefen i styrelsen K. II. Wahlestedt uttalat en i viss mån avvikande

mening. Enligt Wahlestedt hade i styrelsens yttrande bort erinras, att ur

kostnadssynpunkt friherre Hermelins förslag ställde sig fördelaktigare än öv
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr SI7.

123

riga sakkunnigas, samt att vid ett genomförande av friherre Hermelins förslag

det icke torde bliva erforderligt, att några av domänverkets tjänstemän överfördes

på indragningsstat.

Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt anför, under förmälan att han Oywjäg- .

anser friherre Hermelins organisationsförslag avgjort vara att föredraga fram- ]$ecire Norr.

för övriga sakkunnigas, bland annat följande: .. bottens,

Ett missförhållande, som ofta påtalats av speciellt allmänna skogsvårdslagens

anhängare, men som i och för sig icke beror på lappmarkslagen, är att

utsyningarna efter denna senare lag oftast utförts av unga, oerfarna jägmästare,

mer eller mindre tillfälligt anställda extra tjänstemän. Detta kanske

kan hava varit riktigt — nu äro förhållandena annorlunda. Av under år 1931

inom Nedre Norrbottens distrikt anställda 5 s. k. sommarassistenter äro 2

Övre Norrbottens

och

Umeå

distrikt.

antagna till e. jägmästare år 1924 samt 1 vardera av åren 1928, 1929 och 1930.

Häremot må ställas det faktum att även inom exempelvis Norrbottens läns

kustland, där den allmänna skogsvårdslagen gäller, numera ojämförligt största

delen av virkesavkastningen utsynas av stämplingsförrättare, vilka till allra

största delen dels äro än mera lösligt anställda och dels ännu yngre än de extra

jägmästare, som i allmänhet handhava lappmarkslagen, samt dessutom sakna

dessas skogliga utbildning. Under sådana omständigheter måste man fråga

sig örn dessa skogsvårdsstyrelsens tillfälligt anställda personer äro mera

kompetenta att verkställa utsyningar än ovan nämnda extra jägmästare.

Över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt framhåller, att därest statsmakterna

vid prövning av föreliggande förslag skulle finna att lagens handhavande

borde frånskiljas domänverket och anförtros skogsvårdsstyrelser, åtgärder

ovillkorligen måste vidtagas för att de tjänstemän, inom domänverket,'' vilka

därigenom bleve övertaliga, fördes på övergångsstat, i den mån de ej vunne

anställning hos skogsvårdsstyrelserna.

Liknande synpunkter framföras av överjägmästaren i Umeå distrikt.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län, som uttalat sig för att en särlag- Skog svår dsstiftning

i anslutning till minoritetsförslaget tillsvidare måtte tillämpas i lapp- 1

markerna, anför, att de av friherre Hermelin åberopade skälen mot övriga sak- bottens län.

kunnigas förslag till organisationsfrågans lösning icke vore av den art, att de

övertygade örn sistberörda förslags olämplighet. Styrelsen förmäler vidare:

Styrelsen anser, att den föreslagna nya lappmarkslagen bör tillämpas under

en viss tidsperiod framåt, och att en friare lagstiftning, byggd på 1923 års

skogsvårdslags principer, bör kunna införas, då förhållandena i framtiden anses

medgiva detta. Det av styrelsen tillstyrkta lagförslaget är också ett steg

fram mot en lagstiftning, som innebär mindre strängt förmynderskap fränhet

allmännas sida. Med denna grundåskådning på skogslagstiftningsfrågan måste

skogsvårdsstyrelsen för sin del hålla före, att det måste vara olämpligt att nu

åvägabringa en helt ny organisation i skogsstaten, vilken organisation helt säkert

inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att utbytas mot en annan organisationsform

— skogsvårdsstyrelseinstitutionen. Den ifrågasatta övergången

i framtiden till en för hela landet gällande allmän skogsvårdslag under

skogsvårdsstyrelserna synes förenklas och underlättas, örn det redan nu upp
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

dragés åt skogsvårdsstyrelser att handhava tillsynen över lappmarkslagens

efterlevnad.

Styrelsen kan icke finna, att skogsvårdsstyrelsernas övertagande av befattningen

nied lappmarkslagen måste föranleda till inrättandet av en centralmyndighet

över skogsvårdsstyrelserna. Det torde allmänt erkännas, att skogsvårdsstyrelserna

hittills på ett förtjänstfullt sätt handhaft sitt uppdrag att vara

organ för den enskilda skogsvården och att deras arbete lett till en bättre vård

av landets enskilda skogar. Att så är förhållandet torde i mycket hög grad

kunna tillskrivas den mycket självständiga ställning, som de olika styrelserna

intaga. ^För övrigt torde kunna framhållas, att det sedan år 1925 fungerande

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund är ägnat att fylla de uppgifter,

som skulle kunna ankomma på en central myndighet. Förbundet verkar ju för

åstadkommande av en viss likformighet i lagtillämpningen, sammanför och

bearbetar skogsvårdsstyrelsernas yttranden i diverse skogsfrågor och tjänstgör

således i stort sett som ett centralt organ för den enskilda skogsvården. Detta

centralråd, möjligen något utökat och kompletterat efter det skogsvårdsstyrelserna

övertagit befattningen med lappmarksskogarna, bör sålunda i sin verksamhet

kunna ersätta ett centralt ämbetsverk.

De bestämmelser av skogligt-vetenskaplig och skogligt-ekonomisk art, som

den föreslagna lappmarkslagen innehåller, synas ingalunda vara av den art, att

skogsvårdsstyrelseinstitutionen måste underkännas som organisationsform. De

skogligt-vetenskapliga frågor, som skola avgöras, torde lika väl kunna bedömas

av skogsvårdsstyrelsens biträdande länsjägmästare och länsjägmästare som av

skogsingeniörer och Överjägmästare, och vad beträffare de skogligt-ekonomiska

frågorna så synes skogsvårdsstyrelsernas sammansättning av med ortens skogstroll

ortsförhållanden förtrogna och väl i regel även i ekonomiska frågor förståndiga

män samt styrelsernas tillgång till skogligt utbildade fackmän kunna utgöra

garanti för att dessa frågor bliva vederbörligen beaktade.

Vad härefter beträffar reservantens framhållande av den övermänskliga arbetsbörda,

som länsjägmästarna i Västerbottens och Norrbottens län skulle få,

örn tillsynen över lappmarkslagen överflyttades till på visst sätt kompletterade

skogsvårdsstyrelser, tillåter sig styrelsen framhålla, att uppdelningen av arbetet

i respektive län på en eller två länsjägmästare är en rent inre organisationsfråga,

som näppeligen kan vara avgörande för huruvida själva organisationsformen

såsom sådan är lämplig eller icke. I övrigt anser sig styrelsen endast

böra hänvisa till de sakkunnigas förslagsvis framförda uppläggning av

organisationsplanen. Av densamma framgår, att de sakkunniga tänkt sig anställandet

dels av en läns jägmästareassistent å vardera skogsvårdsstyrelseexpeditionen

i Norrbottens och Västerbottens län, dels en taxeringsledare hos

vardera styrelsen, dels ock ett flertal biträdande länsjägmästare. Under sådana

förhållanden och i betraktande av de numera i allmänhet goda kommunikationerna

i lappmarkerna kan arbetsbördan för länsjägmästarna i en på föreslaget

sätt utökad skogsvårdsstyrelseorganisation, ehuru krävande, dock näppeligen

behöva betecknas som övermänsklig.

Styrelsen förklarar härjämte, att friherre Hermelin i sin reservation på

grund av ett missförstånd kommit att lämna en i visst hänseende felaktig uppgift.

Styrelsen anför härom följande:

Reservanten gör en jämförelse mellan den skogliga utbildningen hos den personal,

som domänverket anlitar för arbetena i skogar under lappmarkslagen och

den personal, som varit anställd hos skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län under åren 1928 och 1929. Efter att hava uppdelat ifrågavarande

personal på följande grupper, nämligen länsjägmästare och biträdande

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

125

länsjägmästare, fast anställda länsskogvaktare, extra länsskogvaktare och tillfälliga

stämplingsförmän anser sig reservanten kunna konstatera, att arbeten,

som i huvudsak avsett planläggning av avverkning och utsyning, handlagts till

endast omkring 2.5 % av högskoleutbildad personal. Häremot vill styrelsen invända,

att denna siffra är alldeles för låg, beroende på att reservanten ej haft

kännedom örn att i personalgruppen »tillfälliga stämplingsförmän» inräknats

en hel del från skogshögskolans såväl högre som lägre kurs utexaminerade tjänstemän.

Dessa hava ej medtagits i reservantens beräkning.

Något bevisvärde för påståendet örn skogsvårdsstyrelseorganisationens olämplighet

som organ för lappmarkslagens handhavande torde ett påpekande, att

skogsvårdsstyrelsen i de båda länen i stor utsträckning använt sig av tillfälliga

stämplingsförmän, icke hava. Såvitt styrelsen har sig bekant, har något missnöje

nämligen icke förmärkts i någotdera av kustlanden med det sätt, varpå den

extra personalen under länsjägmästarnas och de biträdande länsjägmästarnas

kontroll verkställt sina förrättningar.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hävdar, att den viktigaste Centralförutsättningen

för åstadkommande av en rationell vård av lappmarkernas skogar

vöre, att uppsikten över skogarna anförtroddes åt skogsvårdsstyrelser. styrelsernas

Till utveckling av denna sin uppfattning anför centralrådet: förbund.

Centralrådet anser, att den nu grundligt prövade skogsvårdsstyrelseorganisationen

överhuvud taget har väsentligt större förutsättningar än domänstyrelsen

med underlydande tjänstemän eller en särskilt för ändamålet organiserad

domänverkstjänstemannakår att åstadkomma goda resultat med avseende på

den enskilda skogsvården. Detta är i första hand beroende på den frihet och

självständighet i arbetet, som är tilldelad skogsvårdsstyrelserna, ävensom, givetvis,

skogsvårdsstyrelsernas sammansättning av, bland andra, representanter

för vederbörande ortsmyndigheter, vilket ger styrelserna en synnerligen

värdefull, lokal förankring.

Vidare är befrämjandet av den enskilda skogsvården skogsvårdsstyrelsernas

huvuduppgift, för vars lämpliga utövande ett rikt mått av erfarenheter nu står

till buds. Denna erfarenhet har, bland annat, tydligt givit vid handen, att goda

resultat med avseende på skogsvården framförallt äro betingade av, att hand i

hand med lagens övervakande går en på bred basis uppbyggd upplysnings- och

understödsverksamhet. Ett grundvillkor för uppryckning av bondeskogarnas

skötsel i lappmarkerna blir därför, att denna sistnämnda verksamhet kommer

till utövande i en betydligt mera vidgad utsträckning, än vad hittills varit möjligt,

vilket bäst torde kunna ske genom att skogsvårdsstyrelser få taga hand

om saken. Bliva de enskilda lappmarksskogarna underlagda skogsvårdsstyrelsers

tillsyn, måste en följd därav bliva, bland annat, att den på statens skogsutdiknings

och skogsodlingsanslag grundade bidragsverksamheten utsträckes

till dessa skogar. Ifrågavarande skogars beskaffenhet bör föranleda till ett

med dessa anslag understött, omfattande skogsvårdsarbete.

Ån vidare finner centralrådet, att de enskilda lappmarksskogarnas ställande

under skogsvårdsstyrelser är ett grundvillkor för realiserandet, snabbast möjligt,

av önskemålet om införandet jämväl i lappmarkerna av skogsvårdslagens

principer. En förutsättning för att så må kunna ske är nämligen, enligt centralrådets

uppfattning, att skogsvårdsstyrelser snarast möjligt bliva i tillfälle

att verka i ifrågavarande områden, varigenom styrelserna lära känna skogarna

och dessas ägare. Icke mindre viktigt är, att dessa senare bliva underkunniga

om styrelsernas arbetsmetoder och därjämte delaktiga av den skogliga upplysning,

styrelserna hava till uppgift att på olika sätt sprida. Skogsvårdssty
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Sveriges

skogsägare
förbund.

relsernas verksamhet bör, med andra ord, skapa erforderliga förutsättningar

för den större frihet med avseende på skogarnas skötsel, lappmarkernas såväl

som Särna och Idre socknars enskilda skogsägare i likhet med landets övriga

snarast möjligt böra åtnjuta.

På grund av det nu anförda finner centralrådet alltså, att stora fördelar för

den enskilda skogsvården äro förenade med ett införande av skogsvårdsstyrelser

i'' ifrågavarande områden.

I likhet med de sakkunniga anser centralrådet det jämväl vara riktigt, att

icke särskilda skogsvårdsstyrelser inrättas för lappmarkerna. Bortsett från de

administrativa fördelar, som måste uppkomma av att ej ett och samma landstingsområdes

skogar uppdelas på olika skogsvårdsstyrelser, finner centralrådet

det vara av vikt, att på alla de punkter, där detta är möjligt, enhetlighet

vinnes vid tillämpningen av en ny lappmarkslag och 1923 års skogsvårdslag.

Ävenså bör det förhållandet, att en och samma skogsvårdsstyrelse har uppsikt

över såväl kustland som lappmark, bidraga till att öka förutsättningarna för

övergång, snarast möjligt, till en enhetlig lagstiftning för samtliga landstingsområdes

enskilda skogar.

Beträffande sakkunnigas beräkningar av personalbehov anför centralrådet

allenast, att därest skogsvårdsstyrelserna vid uppgörande av avverkningsplan i

första hand sökte utnyttja de taxeringshandlingar, som upprättats genom domänverkets

försorg, det av sakkunniga beräknade antalet taxeringspersonal syntes

kunna i någon mån minskas.

Sveriges skogsägareförbund finner skogsvårdsstyrelsernas kompetens att

handhava lappmarkernas skogslagstiftning lika stor som domänverkets samt

anför vidare:

Avsikten med lagstiftningens omläggning är att få till stånd en positiv

skogsvård. Det är på denna punkt, som det hittills brustit i lappmarken. Avverkningen

har visserligen ransonerats efter uthållighetsprincip och den avverkning,

som fått ske, stämplats enligt skogsvårdens krav. Därutöver har

emellertid föga åtgjorts, örn man frånser några av de större skogsbolagen, som

genom egen personal utfört skogsvårdande arbeten. Man måste sålunda säga,

att de beståndsvårdande huggningarna särskilt å allmogens hemman, äro mycket

eftersatta i lappmarken. För återväxtens befrämjande har föga åtgjorts*

och skogsdikningarna hava ej nått närmelsevis så stor omfattning som i Norrlands

övriga delar. Förbundet tvekar icke att uttala, att denna påtagliga efterblivenhet

hos Lapplands skogsbruk får skrivas på lappmarkslagens och den

hittillsvarande organisationens konto. Man får ju icke förutsätta, att befolkningen

skulle vara slöare och mer otillgänglig för skogsvårdssträvanden i

lappmarken än i rikets övriga delar. När man då kan konstatera, att skogsvården

å enskild mark just inom nämnda landskap är avsevärt svagare än annorstädes,

så måste det bero av de därstädes tillämpade undantagsförhållandena

i skogsvårdshänseende.

För förbundet står det alldeles klart, att lappmarkslagen och den för dess

handhavande nu tillämpade organisationen måste få dylika verkningar. Redan

den omständigheten, att skogens ekonomiska nyttiggörande knappast i

någon mån är beroende av skogsägarens egna önskningar och dispositioner,

utan helt regleras av lagbestämmelserna och den tillämpning, skogsstatstjänstemännen

finna för gott giva dessa, är ägnad att minska jordägarens intresse

för att så vårda och förvalta sin skog, att dess avkastning höjes. Såsom sakkunnigas

majoritet riktigt framhållit, kan ett skogsvårdsintresse hos befolk
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

127

ningen icke arbetas fram, när rätten till självverksamhet för denna befolkning

samt känslan av eget ansvar belt bortskura av det nuvarande

systemet. Förnekas kan ej heller, att den personal, som hittills haft lagens

tillämpande om hand, saknat både tid och möjlighet att nedlägga något arbete

på själva skogsvårdens höjande i lappmarken. Att få till stånd en effektiv

propaganda bland bönderna för väckandet av deras skogsvårdsintresse har

ej ens försökts. Kurser, föredrag, exkursioner, möten, utläggandet av provytor

efter vägarna, spridandet av populär skogslitteratur, m. m. vilket allt

sker i hela Sverige utanför lappmarken, därom vet man i lappmarken intet.

Förbundet anser, att enda möjligheten att få till stånd en ändring i berörda

förhållanden är att inrätta skogsvårdsstyrelser i lappmarken. Har skogsstatspersonalen,

trots ett mer än halvsekellångt arbete samt trots allt som under senare

år skrivits både i dags- och fackpressen örn behovet av skogsvård därstädes,

ej lyckats få till stånd några insatser i dylik riktning, då lärer det under

skogsstatens regi ej heller bliva någon ändring i fortsättningen.

Å andra sidan finnes det ingen anledning att antaga, att icke skogsvårdsstyrelser

under tillämpning av allmänna skogsvårdslagen skulle kunna i lappmarken

på enahanda sätt, som tidigare skett i rikets övriga delar, snabbt arbeta

fram ett levande skogsintresse hos befolkningen samt med stöd av detta få

till stånd ett positivt arbete till skogsvårdens höjande.

Norrlands skogsvårdsförbund anför:

Oberoende av vilken skogslagstiftning, som under olika skeden gäller för

lappmarken, vill förbundet fastslå det mycket betydelsefulla förhållandet, att

den positiva effekten av lagstiftningen i hög grad betingas av att lagens handhavande

utövas av ett organ, som äger förmåga att under förtroendefullt samarbete

med skogsägarna väcka intresse för det produktiva skogsvårdsarbetet.

I likhet med de sakkunniga (sid. 175) anser förbundet, att den institution, som

i övrigt har att övervaka tskogsvårdslagars efterlevnad av enskilda och där

skogsägarna hava egna representanter, måste hava bättre förutsättningar för

ett framgångsrikt samarbete med skogsägarna än en rent statlig myndighet.

I det senare fallet saknas nämligen den organiska grund, på vilken ett dylikt

samarbete kan växa fram. De sakkunniga hava redogjort för alla de skäl, som

kunna åberopas för införande av skogsvårdsstyrelsernas befogenheter jämväl

inom lappmarken, och biträder förbundet till alla delar de synpunkter, som de

sakkunniga härvid anfört.

Mot förslaget örn tillsyn genom skogsvårdsstyrelser hava emellertid vissa invändningar

framställts, och vill förbundet i det följande upptaga de viktigaste

av dessa till närmare skärskådande.

Sålunda har framhållits, att skogsvårdsstyrelserna sådana de av sakkunniga

föreslagits för lappmarksskogarna, ej skulle bliva så organiserade, att de

kunde motsvara de krav, som böra ställas på dem. Dessa styrelser bomme vad

beträffar lappmarksskogarna att ställas inför helt nya uppgifter, som hitintills

ej åvilat skogsvårdsstyrelser. Sådana nya uppgifter vore upprättande av

avverkningsplaner och övervakande av hushållningen med den äldre skogen.

Då emellertid enligt sakkunnigas förslag omhänderhavandet av dessa uppgifter

skall åvila tjänstemän med högsta skogliga utbildning, vill förbundet som

sin mening uttala, att den föreslagna skogsvårdsstyrelseorganisationen måste

förutsättas komma att behärska även dessa nya uppgifter.

Det har även påpekats, att en nöjaktig fond av sakkunskap rörande de speciella

lappmarksförhållandena måste finnas hos skogsvårdsstyrelsernas personal.

Förbundet har vid sitt ställningstagande till frågan givetvis förutsait

att skogsvårdsstyrelseorganisationens sammansättning skall ske med utnytl
-

Xor r land»

skogsvårdsförbund.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Vissa ledamöter

av

Norrlands

skogsvårdsförbund.

jande av all erforderlig och tillgänglig sakkunskap på det skogliga området,

och vill förbundet i denna del endast ytterligare uttala önskvärdheten av att

plats inom blivande organisation i största möjliga man beredes för den sakkunskap

och erfarenhet örn lappmarksförhållandena, som finnes representerad

hos nuvarande förvaltande och bevakande personal inom skogsstaten.

Vidare har anmärkts att skogsvårdsstyrelsen saknar en i egentlig mening

central ledning för ernående av den grad av likformighet vid lagtillämpningen,

som de sakkunnigas majoritet ansett av omständigheterna påkallad. Skogsvårdsstyrelserna

äga likväl redan nu ett centralorgan i centralstyrelsen för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, och då man därjämte torde kunna förutsätta

ett intimt samarbete skogsvårdsstyrelserna emellan rörande lagtillämpningen,

har förbundet icke ansett denna invändning vara av bärande art.

Förbundet uttalar sig därför för att tillsyn genom skogsvårdsstyrelserna

omedelbart införes inom lappmarken samt Särna och Idre socknar i enlighet

med de sakkunnigas förslag.

De fyra ledamöter bland Norrlands skogsvårdsförbund, vilka utsetts bland

statens skogstjänsteman, nämligen överjägmästaren i Skellefteå distrikt Sune

Hederström, i Övre Norrbottens distrikt J. Wallmark, i Mellersta Norrlands

distrikt P. O. Welander och i Stockholm—Gävle distrikt And. Holmgren hava

uttalat en från de synpunkter, vilka kommit till uttryck i förbundets yttrande,

avvikande mening. Bemälda ledamöter ansluta sig till friherre Hermelins förslag

under anförande, bland annat, att domänverket vore ojämförligt bäst kvalificerat

för uppgiften att handhava en skogslag, som i sina huvuddrag ej nämnvärt

avveke från den för lappmarkerna nu gällande. De framhålla, att nuvarande

skogsstatstjänstemäns kunskaper örn förhållandena uti ifrågavarande

skogar utgjorde en tillgång av skoglig insikt och erfarenhet, som det icke

vore välbetänkt att avstå, samt att med den personal, som domänstyrelsen

hade till sitt förfogande, kunde erhållas en sakkunnig och enhetlig ledning

och kontroll över lagens tillämpning, som icke torde kunna vinnas genom annan

organisation. Vidare anföra reservanterna bland annat följande:

Åskådningen, att verksamheten för skogsvårdsintressets höjande hos skogsägare

är det huvudsakliga och att frågan örn organisationen och personalen

även skall bedömas från samma synpunkt, kan vara berättigad i fråga örn

1923 års lag, enligt vilken lag skogsägaren har frihet att själv sköta sitt skogskapital.

Men det är att på ett skevt sätt framställa hela frågan, då man vill

lägga enahanda synpunkt på handhavandet av den föreslagna lappmarkslagen.

Man förbiser härvid den grundväsentliga skillnaden mellan dessa båda lagar.

Enligt sistnämnda lagförslag är skogsägarens förfogande över sin egendom

starkt begränsad, i det att såväl bestämmandet av avverkningsbeloppet av utvuxen

skog som sättet för dennas avverkning och åtgärder för föryngringen

hava överlåtits åt den organisation, som handhar lagen, varigenom denna får

ett''avgörande inflytande på skogens ekonomiska förvaltning och måste bära

ansvaret härför. På organisationen såväl i fråga örn den ledande myndigheten

som dess underlydande personal måste därför ställas det kravet, att denna besitter

tillräcklig erfarenhet och insikt för sin förvaltande uppgift. Vid sådant

förhållande blir fordran på praktisk, skoglig duglighet och på förmåga

att bedriva upplysande verksamhet två fullt likvärdiga krav då det gäller

lappmarkslagen.

Men lägger man denna, enligt vår mening riktiga, synpunkt på organisa
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

129

tionsfrågan, är uppenbart, att sakkunnigas och Norrlands skogsvårdsförbunds

liela argumentering med ett ensidigt framhållande av det undervisande momentet

som det viktigaste, blir av ringa värde.

Uppgiften att handhava en så restriktiv lag som lappmarkslagen är en helt

ny uppgift för skogsvårdsstyrelserna och det vore ödesdigert att på dem omedelbart

överlåta skötseln av ifrågavarande skogar och därmed anknutna för

skogsvårdsstyrelser och dess personal främmande bestyr av ekonomisk art och

detta så mycket mer som skoglig sakkunskap icke förutsattes bliva representerad

inom skogsvårdsstyrelserna. Det torde icke av någon som vill fördomsfritt

bedöma denna fråga kunna förnekas, att denna uppgift bör kunna fyllas

bättre av domänstyrelsen med den sedan många år i lappmarkerna med skogsförvaltning

sysselsatta skogspersonalen av högre och lägre grad.

I en till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse hemställer De

extra jägmästarnas förbund, att uppmärksamhet måtte ägnas åt de stora företräden

med avseende å domänverkets personalfråga, som en organisation inom

detta verk för handhavande av ifrågavarande lag ovedersägligen erbjöde.

Förbundet anhåller, i överensstämmelse med de synpunkter vilka framförts

av bland andra domänstyrelsen, att, därest en från domänverket fristående organisation

för berörda ändamål bomme till stånd, åtgärder måtte vidtagas för

avskiljande från domänverket av såväl ordinarie som extra ordinarie och extra

tjänstemän till ett antal motsvarande det, som kunde anses vara sysselsatt

med lappmarkslagens handhavande, samt att dessa tjänstemän genom överförande

på indragningsstat eller genom annan därmed jämförbar anordning

måtte hållas ekonomiskt skadeslösa. Efter att hava erinrat hur i samband

med framläggande inför 1924 års riksdag av förslag örn den s. k. dimensionslagens

upphävande, varigenom tillsynen över de enskilda skogarna i Norrbottens

och Västerbottens läns kustland fråntogs domänstyrelsen och lades

under skogsvårdsstyrelser, dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i proposition

nr 97 framhöll, att det torde kunna förväntas, att en stor del av den

för dimensionslagens tillämpning anställda personalen komme att övergå i de

blivande skogsvårdsstyrelsernas tjänst även örn dessa icke borde åläggas någon

skyldighet att anställa samma personal, anför förbundet bland annat:

Departementschefens förslag godkändes av riksdagen. I verkligheten hava

emellertid förhållandena utvecklat sig på ett sätt, som står i skarp kontrast

mot departementschefens optimistiska uttalande. Av de förutvarande 11 skogsingenjörema

erhöll sålunda endast 1 tjänst i skogsvårdsstyrelse medan 9 överflyttades

till andra befattningar inom domänverket och 1 såsom kvarstående

på gammal lånesta! avböjde annan tjänst. I befordringshänseende medförde

dimensionslagens slopande därför icke blott att antalet ordinarie statstjänster

minskades med 11 utan därjämte att vid dc övertaliga skogsingenjörernas placering

9 tjänster undanrycktes den extra personal, som eljest stått i tur att

befordras, varigenom sammanlagt 20 befordringsmöjligheter undandragits den

obefordrade förvaltande personalen.

Följderna av en dylik kraftig beskärning av befordringsmöjligheterna fölen

kår bestående av endast 190 icke-ordinarie tjänstemän hava ej heller låtit

vänta på sig. Under de 7 åren 1922—1928 kunde sålunda endast 8 extra jägmästare

vinna befordran till ordinarie tjänst, och befordringsåldern till revirförvaltare

steg under samma period från 37 till 42 år i medeltal. De förvaltande

tjänstemännens medelålder under perioden 1919—1930 har varit i oav
Bihang

till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 18b haft. (Nr lil.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Kommunalfullmäktige

i Malå.

Skrivelse av

landshövding

Ringstrand.

brutet stigande för alla slag av befattningshavare och uppgick år 1930 för

extra ordinarie revirassistenter till icke mindre än 39 år.

Överföringen till domänverkets övriga arbetsområden av den personal, som

tidigare omhänderhaft dimensionslagens tillämpning, medförde dessutom ett

absolut tillskott av personal, som på ett kännbart sätt förhindrat verkets normala

rekrytering av högskoleutbildade tjänstemän. Under åren 1925, 1926

och 1927 kunde således inga extra jägmästare nyantagas, vilket medfört en

brist av rekryteringspersonal i de yngsta åldrarna och en, beträffande åldersfördelningen,

onormalt sammansatt rekryteringskår.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle otvivelaktigt medföra

en ny stagnation i fråga örn såväl befordringar som nyrekrytering inom domänverket,

vilken till sina verkningar skulle bliva långt mera ödesdiger än

den, som inträdde i samband med dimensionslagens upphävande. Det är nämligen

ett ofrånkomligt faktum, att utgångsläget nu är ofantligt mycket ogynnsammare

än år 1924, från vilken tid medelåldern för exempelvis extra ordinarie

revirassistent stigit med ej mindre än 5 år. Enligt förbundets uppfattning

finnes det därför ingen möjlighet att frigöra domänverket från lappmarkslagen

utan att samtidigt från verket avskilja det antal ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän i skilda grader, som beräknas svara mot verkets arbete med

lagens handhavande.

Förbundet framhåller ytterligare, att det torde vara högst osannolikt, att

någon enda ordinarie jägmästare skulle frivilligt utbyta sin med möjlighet till

transport förenade fasta anställning i domänverket mot en mera osäker anställning

såsom biträdande länsjägmästare i lappmarkerna. Enligt förbundets

mening torde det ej heller vara givet, att skogsvårdsstyrelserna alls anställde

förutvarande skogsstatstjänstemän, och syntes det i varje fall troligt,

att yngre tjänstemän med lägre löneanspråk i första hand toges i anspråk.

Jag torde vidare böra nämna, att kommunalfullmäktige i Malå intagit en

till frågan örn skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden avvikande ståndpunkt

i förhållande till övriga uttalanden i ärendet. Fullmäktige förmena sålunda,

att med hänsyn till det arbetsfält, som vardera av Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker representerade, särskilda skogsvårdsstyrelser borde

inrättas för sagda lappmarker.

Slutligen får jag anmäla, att landshövding Ringstrand i skrivelse till chefen

för jordbruksdepartementet den 27 januari 1932 anfört, att han efter ingående

undersökningar kunde göra det uttalandet, att den tillfälliga personal, som av

skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län använts vid utsyningars utförande, erhållit

sin utbildning vid skogshögskolan eller skogsskola eller haft längre anställning

i statstjänst såsom stämplingsförrättare. Ringstrand har vidare uppgivit,

att när tjänsten som länsjägmästare i Västerbottens län anslogs till ansökan

ledig, ingen av de vid dimensionslagens upphävande ledigblivna skogsingenjörerna

anmälde sig såsom sökande. Alla skogsfogdar eller tillsyningsman,

som sökte anställning hos skogsvårdsstyrelsen i sagda län, bereddes, enligt

vad Ringstrand ytterligare anfört, plats, med undantag av en, som av

särskilda skäl ej kunde antagas. En, som styrelsen beslutat anställa, återtog

sin ansökan. Då länsjägmästartjänsten i Norrbottens län skulle tillsättas,

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 217.

131

blev densamma ej ledig-förklarad, utan erbjöds den äldste av de genom dimensionslagens

upphävande ledigblivna ordinarie skogsingenjörerna i länet, vilken

också utnämndes till länsjägmästare. Ringstrand åberopar vidare en skrivelse

från skogsvårdsstyrelsen i sistnämnda län, varav framgår, att tjänsten såsom

biträdande länsjägmästare i länet icke sökts av någon skogsingenjör, samt

att länsskogvaktarebefattningarna sökts av två förutvarande skogsfogdar,

som båda anställts, samt fem tillsyningsman, av vilka tre icke anställts, varav

två på grund av svag hälsa och en av andra skäl.

De skäl, vilka anförts för att handhavandet av den föreslagna nya lagen Dcpartebör

överlämnas åt skogsvårdsstyrelser, finner jag bärande. Fördelarna för c}emensc e"

enskilda skogarna därav att tillsynen över desamma anförtros särskild personal,

som häri får sin egentliga uppgift, torde icke kunna bestridas. Örn också

ett plikttroget och gagnande arbete utförts av befattningshavarna under domänstyrelsen,

torde det, såsom sakkunniga anfört, icke kunna bortses från, att med

nuvarande organisation måste för den övervakande personalen intresset för statens

skogar komma i främsta rummet, medan arbetet för den enskilda skogsvården

blir ställt i andra hand. Men bör sålunda särskild personal anställas

för handhavandet av uteslutande nu ifrågavarande skogslag, torde övervägande

skäl tala för att sagda personal inordnas under skogsvårdsstyrelser. Såsom

jag tidigare framhållit bör enligt mitt förmenande förevarande lagstiftning

taga sikte på att förmedla övergången till en lagstiftning i enlighet med skogsvårdslagens

principer. Det är då, såsom bland andra centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund påpekat, en fördel, att skogsvårdsstyrelserna snarast

sättas i tillfälle att verka uti ifrågavarande skogar och sålunda lära känna dessa

och deras ägare. Skogsvårdsstyrelsernas uppgift att befrämja den enskilda

skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel, beviljande av

bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur samt vidtagande i övrigt av

åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning, synes vidare kunna

bliva av stort gagn för skogsbruket i de trakter, för vilka lagen är avsedd

att gälla. Ej heller torde man, såsom på vissa håll synes ske, böra underskatta

den psykologiska betydelse, som ett överförande på skogsvårdsstyrelserna av

skogsstatens övervakande verksamhet torde äga. Skogsvårdsstyrelserna åtnjuta

befolkningens förtroende och hava visat förmåga att under samarbete med

skogsägarna väcka intresse för en rationell skogsskötsel.

Jag har förut anfört, att kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt icke torde, åtminstone för det närvarande, böra inordnas under den nya

lagen. Friherre Hermelins anmärkning rörande det principvidriga i att berörda

allmänna skogar ställdes under annan uppsikt än domänstyrelsens torde därför

här kunna lämnas obeaktad. De skäl, friherre Hermelin i övrigt åberopat mot

att uppsikten över den föreslagna lagens efterlevnad överlämnades åt skogsvårdsstyrelser,

hava blivit bemötta genom vad skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län häremot anfört. De synpunkter, berörda skogsvårdsstyrelse framhållit,

biträdas av mig. Härav framgår bland annat, att jag icke finner vad

av jämväl reservanterna inom Norrlands skogsvårdsförbund anförts rörande de

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

särskilda svårigheter, vilka skulle vara förbundna med överinseendet över

ifrågavarande skogar, av den beskaffenhet, att till följd därav icke sagda överinseende

skulle kunna anförtros skogsvårdsstyrelser. Jag vill emellertid i

detta sammanhang framhålla såsom synnerligen önskvärt, att vederbörande

skogsvårdsstyrelser i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig den sakkunskap

beträffande nämnda skogar, som besittes av nuvarande förvaltande

och bevakande personal inom skogsstaten. Detta önskemål torde vara beaktansvärt

även med hänsyn därtill att, på sätt framgår av domänstyrelsens yttrande,

ett icke obetydligt antal skogsstatspersonal blir genom den föreslagna organisationsförändringen

övertaligt.

Lika med sakkunniga anser jag, att handhavandet av den nya lagen bör anförtros

de redan befintliga skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens

och Kopparbergs län. Viss ökning av antalet styrelseledamöter torde härav

föranledas. Detta spörsmål torde jag emellertid få senare underställa Kungl.

Maj :ts prövning.

Att kostnaden för en organisation med skogsvårdsstyrelser kommer att uppgå

till högre belopp än det, som för närvarande beräknas utgå för lappmarkslagens

handhavande, synes uppenbart. Såsom tidigare framhållits torde, då den

nya lagen icke avses skola träda i kraft förrän den 1 januari 1934, anslagsfrågan

icke böra nu upptagas till behandling. De av sakkunniga verkställda beräkningarna

synas därför tillsvidare kunna godtagas såsom ägnade att giva en

någorlunda riktig föreställning angående de merutgifter för vederbörande

skogsvårdsstyrelser, som av organisationsförändringen föranledas. Möjligen

torde någon jämkning nedåt av vissa belopp befinnas genomförbar. Såsom

framgår av den lämnade redogörelsen hava sålunda de av sakkunniga föreslagna

lönerna och dyrtidstilläggen ävensom traktamenten och reseersättningar på

sina håll ansetts väl höga. Måhända kunna också, på sätt domänstyrelsen och

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund antytt, därest skogsvårdsstyrelserna

i görligaste utsträckning utnyttja före den nya lagens ikraftträdande

upprättade avverkningsplaner — något man givetvis äger förvänta — de beräknade

utgifterna för taxeringspersonal minskas. Å andra sidan inträder en

ökning i de av omorganisationen föranledda kostnader, örn den skogsstaten tillhöriga

personal, vilken genom berörda omorganisation blir övertalig, överföres

på indragnings- eller övergångsstat. Vad till förmån för en dylik åtgärd

anförts äger enligt min mening fog. Frågan torde framdeles böra bliva

föremål för närmare övervägande. Utan att nu taga slutgiltig ställning till

densamma torde jag emellertid böra nämna, att av de tjänster, vilka enligt domänstyrelsens

utredning skulle behöva indragas, fyra revirförvaltarebefattningar

och tio bevakningstjänster äro i avvaktan pa. en sedan någon tid motsedd

ändring av lappmarkslagen tillsatta allenast på förordnande.

Jämväl i andra än här berörda avseenden äro jämkningar i de av sakkunniga

beräknade kostnadsbeloppen tänkbara. Ifrågavarande spörsmål synes böra i sin

helhet avgöras i samband med den prövning av anslagsfrågan som, örn föreliggande

förslag till skogslag nu antages, torde ankomma på 1933 års riksdag.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

133

Jag torde i detta sammanhang få upptaga till behandling frågan om de grun- (^Grunder

der, efter vilka skogsvårdsstyrelsernas kostnader för överinseendet över ifråga- daude ar

varande skogar böra bestridas.

Tidigare har redogjorts för hurusom kostnaderna för domänverkets tillsyn handöver

skogarna under lappmarkslagen bestridas dels genom utsyningsavgifter dels liayande.

ock genom statsanslag. Enligt sakkunnigas förslag skola kostnaderna för den

nya lagens handhavande täckas dels genom särskilda statsanslag dels ock genom

upptagande av skogsvårdsavgifter i likhet med vad som sker i fråga örn

skogarna under skogsvårdslagen.

Enligt förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift skall Gällande besådan

avgift erläggas för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxe
-

rats till skogsaccis, med 1.3 procent av virkets taxerade rotvärde. Avgiften skall

erläggas av den, som enligt lagen örn skogsaccis är skyldig att för det avverkade

virket utgöra dylik accis. Avgiften debiteras, uppbäres och redovisas i sammanhang

med kronoutskylderna. Av de genom avgiften inom varje landstingsområde

inflytande medel skola — med undantag av medel, som härröra från

skyddsskogarna -—- 90 procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelserna inom landstingsområdet

och 10 procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj :t

i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Förordningen gäller, enligt stadgande i dess 5 §, icke virke, som avverkats inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker eller i sådana utom lappmarken

belägna skogar, vilka lyda under lappmarkslagen.

Skogsaccis skall enligt lagen den 28 september 1928 örn skogsaccis utgöras

vid avverkning av skog — med undantag huvudsakligen beträffande husbehovsavverkning

— till den kommun, inom vilken skogen är belägen. Accisen

utgår i förhållande till virkets genom taxering fastställda rotvärde och skall

erläggas av avverkaren, varmed förstås den, som, då virket är att anse såsom

avverkat, ägt förfoga över detsamma; dock att, där annan ägt rätt till avfallsvirke,

denne skall anses såsom avverkare i fråga örn sådant virke.

om skogsvårdsavgifter.

Sakkunniga beräkna de sammanlagda årliga kostnaderna efter den före- Sakkunniga.

slagna omregleringen för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län till 502,200

kronor, därav personalomkostnader 462,700 kronor samt övriga förvaltnings- och

allmänna kostnader 39,500 kronor, och för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens

län till 417,100 kronor, därav personalomkostnader 381,400 kronor samt övriga

förvaltnings- och allmänna omkostnader 35,700 kronor. Då nuvarande

sammanlagda årskostnaderna utgöra för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län cirka 185,000 kronor och för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län omkring

175,000 kronor, uppgå kostnadsökningarna för dessa styrelser, på sätt

tidigare nämnts, till respektive 317,000 kronor och 242,000 kronor. — Beträffande

skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län beräkna sakkunniga dess ökade

kostnader i anledning av utvidgningen till för personal 29,000 kronor och för

förvaltningen i övrigt 4,000 kronor eller, såsom jämväl förut nämnts, tillhopa

33,000 kronor.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Angående frågan om sättet för anskaffande av medel till skogsvårdsstyrelsemas

verksamhet anföra sakkunniga:

Vad beträffar frågan örn medelsanskaffningen synas skäl föreligga för ett

bibehållande av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad

skola bidraga till administrationens upprätthållande. Det ligger då närmast till

hands att jämväl beträffande nu ifrågakomna förhållanden följa de bestämmelser,

som gälla för skogarna under 1923 års skogsvårdslag. Där gäller nämligen,

att särskilda skogsvårdsavgifter, beräknade efter vissa normer, skola utgå för

sådant avverkat virke, som taxeras till skogsaccis. I anslutning till de allmänna

riktlinjer, efter vilka de sakkunniga trott sig hava funnit en lämplig lösning

på föreliggande lagstiftnings- och organisationsfråga, anse sig de sakkunniga

sålunda böra föreslå, att förordningen örn skogsvårdsavgift utsträckes att gälla

även för de skogar, beträffande vilka den nya skogslagen skall äga tillämpning,

samt att som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande

skogar (utsyningsavgifter) därefter icke skall utgå.

Med ledning av de uppgifter på skogsvärdena för avverkat virke inom respektive

Västerbottens och Norrbottens län, för vilka deklarationer till skogsaccis

avlämnats under åren 1927—1929, men för vilka jämlikt gällande bestämmelser

skogsvårdsavgifter ej utgått, hava de sakkunniga beräknat, att örn

för dessa skogsvärden dylika avgifter erlagts, dessa i medeltal skulle hava

utgått inom Västerbottens län till omkring 104,000 kronor och inom Norrbottens

län till omkring 54,000 kronor. Med hänsyn dels till att år 1928 ändring vidtagits

i dittills gällande grunder för taxering till skogsaccis, dels till att de''

årliga avverkningarna torde, under förutsättning att det av de sakkunniga utarbetade

förslaget göres till lag, komma att ej oväsentligt ökas inom lagens

tillämpningsområde, böra under en följd av år skogsvårdsavgifterna från nu

ifrågavarande skogar kunna beräknas inom Västerbottens län till omkring

130.000 kronor och inom Norrbottens län till omkring 80,000 kronor. De sakkunniga

hava vidare antagit, att skogsvårdsavgifterna från de enskilda skogarna

i Särna och Idre socknar komma att uppgå till omkring 3,000 kronor.

Med avdrag för de 10 % av skogsvårdsavgifternas totalbelopp, som skola inlevereras

till statskontoret för att fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket,

skulle således skogsvårdsavgifter till följande belopp komma att direkt inflyta

till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län,

nämligen respektive 117,000, 72,000 och 2,700 kronor.

Förut har angivits, att skogsvårdsstyrelsens i Västerbottens län merutgifter

för administrationen efter här ifrågavarande utökning av verksamheten beräknats

skola uppgå till omkring 317,000 kronor. Då emellertid direkt till

skogsvårdsstyrelsen inflytande skogsvårdsavgifter från skogar inom lappmarkslagens

tillämpningsområde beräknas komma att uppgå till ett belopp av 117,000

kronor, skulle skillnaden, 200,000 kronor, behöva ersättas av statsmedel och

av andel i de till statskontoret inlevererade skogsvårdsavgifterna.

För Norrbottens län har merkostnaden efter verksamhetens utökande beräknats

till i avrundat tal 242,000 kronor. Som de direkt inflytande skogsvårdsavgifterna

från skogar, som för närvarande lyda under lappmarkslagen, beräknats

till 72,000 kronor, kommer skillnaden, 170,000 kronor, att behöva ersättas

av statsmedel och av andel i de till statskontoret inlevererade skogsvårdsavgiftsmedel.

Vad beträffar Kopparbergs län har merkostnaden därstädes beräknats till

33.000 kronor, under det skogsvårdsavgifter från skogar under lappmarkslagen

beräknats inflyta till ett belopp av 2,700 kronor. Skillnaden 30,300

kronor behöver sålunda täckas.

En sammanställning av den ökning i anslagsbehovet, som kan antagas upp
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

135

stå hos skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs

län efter föreslagen utvidgning av verksamheten, giver sålunda till resultat en

slutsumma på i runt tal inalles 400,000 kronor. Under antagande att dessa

skogsvårdsstyrelser vid fördelningen av till statskontoret inlevererade andelar

av skogsvårdsavgiftsmedlen härrörande från skogar under lappmarkslagen

återfå i stort sett samma belopp som inlevererats, omkring 20,000 kronor, synes

resterande belopp 380,000 kronor höra täckas av härför särskilt anvisade

statsanslag.

Skogsvårdsstyrelsernas utökade verksamhet kommer givetvis att under första

året föranleda nyuppsättningar av möbler och inventarier, blankettryck m. m.

Dessa kostnader beräkna sakkunniga till 15,000 kronor för vardera skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens och Norrbottens län samt till 2,000 kronor för styrelsen

i Kopparbergs län. Korsta året synas salunda för angivna ändamål

av statsmedel böra anvisas, förutom nyss angivna belopp, ytterligare 32,000

kronor.

I anslutning till vad sålunda anförts hava sakkunniga föreslagit att 5 § i

förordningen örn skogsvårdsavgift, varigenom, på sätt förut nämnts, virke, som

avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker eller a sådana

utom lappmarkerna belägna skogar, vilka lyda under lappmarkslagen, undantages

från förordningens tillämpning, skulle upphöra att gälla.

Friherre Hermelin har i sin reservation intagit en till frågan örn skogs- Fribert^

vårdsavgift i visst hänseende avvikande ståndpunkt i förhållande till övriga reservation.

sakkunniga. Han anför härutinnan:

I likhet med de sakkunniga i övrigt anser jag att för organisationens uppehållande

erforderliga medel böra anvisas av statsmedel i den mån sådana icke

inflyta genom av sakkunniga föreslagna skogsvårdsavgifter. Beträffande dessa

senare synes dock domänverket böra av särskilda statsmedel gottgöras _ för de

belopp, som härröra från kronoskogar. Det kan nämligen icke vara riktigt,, att

ett av statens affärsdrivande verk, som bär att årligen redovisa för den vinst,

som under året uppstått av rörelsen, belastas med utgifter för skogsskötsel å

vissa enskilda skogar. När statsmakterna anse det vara erforderligt att ur allmän

synpunkt pålägga innehavarna av dessa skogar vissa restriktioner i fråga

örn skogarnas skötsel, torde även de därmed förenade kostnaderna, i den mån

de icke kunna täckas av de skäliga belopp, som lämpligen kunna påläggas skogsägarna,

böra bestridas av för ändamålet direkt anvisade statsmedel.

Frågan huruvida över huvud skogsvårdsavgift borde utgå från statens sko- Förut

gar har tidigare vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas ^

prövning. En översikt över frågans behandling under de senare åren torde statsskogar.

... ... nas undanhj

bora lumnäs. _ tagande

Förslag örn stats skoga raas undantagande från utgörande av skogsvårdsav- fran skylgift

väcktes av domänstyrelsen redan i det yttrande, som styrelsen dm 6 juni

l1921 avgav över skogslagstiftningskommitténs år 1918 avgivna betänkande, slcogsvårdsI

sagda yttrande gjorde styrelsen gällande, att samtliga skogar, för vilka hus- avgift.

hållningsplaner kunde och borde tillämpas, till vilka skogar bl. a. statens

skogar vore att hänföra, borde befrias från erläggande av skogsvårdsavgift.

Styrelsen anförde till stöd härför, att nyssangivna skogar vore av den storlek

och beskaffenhet, att skogsbruket å dem kunde bära sina omkostnader, var
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för desamma i allmänhet icke vöre i behov av understöd. Därest efter berörda

skogars undantagande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift de medel,

som genom sagda avgift komme att inflyta, icke skulle räcka till för den enskilda

skogsvårdens understödjande, återstode ju alltid att anvisa statsanslag

härtill såsom för närvarande tillginge i viss omfattning. Ett sådant förfaringssätt

syntes vara mera rättvist än att såsom nu betunga en gren av statens

affärsverksamhet med att ensam utbetala ett sådant statsbidrag utan att

på något sätt gottskrivas härför.

I de förslag till vissa ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, som

i samband med förslaget till ny skogsvårdslag genom proposition nr 161 förelädes

1923 års riksdag, bibehölls emellertid skyldigheten att utgöra skogsvårdsavgift

jämväl för statens samt övriga i domänstyrelsens berörda utlåtande

avsedda skogar. Till stöd för förslagets ståndpunkt härutinnan anförde

föredragande departementschefen:

Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist, att dess affärsverksamhet

skall betungas med att ensam utbetala ifrågavarande statsbidrag

utan att gottskrivas därför, därom är jag fullt ense med styrelsen.

Emellertid är jag tveksam örn, huruvida skogsvårdsstyrelserna även med den

minskning i skogsvårdskassorna, som skulle ske genom de allmänna skogarnas

befriande från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande förhållanden

skulle hava tillräckliga medel till sitt förfogande. Med hänsyn härtill har jag

ansett det böra för närvarande anstå med en ändring i antydd riktning.

Förslaget blev i denna del bifallet av riksdagen, som lämnade departementschefens

berörda motivering utan erinran.

Frågan örn statsskogamas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift

upptogs av domänstyrelsen ånyo i det yttrande, som styrelsen

år 1923 avgav med anledning av riksdagens samma år gjorda framställning

örn skogsvårdslagens utsträckande att gälla i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland. I berörda yttrande gjorde styrelsen gällande, att förordningen

örn skogsvårdsavgift, vilken var avsedd att erhålla tillämpning i kustlanden

samtidigt med skogsvårdslagen, borde erhålla giltighet allenast beträffande sådana

inom kustlandet belägna skogar, som lydde under den s. k. dimensionslagen

och vore avsedda att föras under skogsvårdslagen, varemot därstädes

befintliga allmänna skogar borde undantagas från förordningens tillämpning.

Styrelsen hemställde i sammanhang härmed, att det måtte tagas under övervägande,

huruvida ej sådan genomgående ändring i nyssnämnda förordning

borde vidtagas, att skogsvårdsavgift skulle utgå allenast för virke från de

skogar, vilka stöde under skogsvårdsstyrelsemas uppsikt, samt från skyddsskogarna.

Ej heller domänstyrelsens sistberörda framställning föranledde någon åtgärd.

I samband med framläggande inför 1924 års riksdag av förslaget om

dimensionslagens upphävande och ersättande med skogsvårdslagen föreläde

Kungl. Majit genom proposition nr 96 riksdagen förslag örn utsträckande av

förordningen örn skogsvårdsavgift till Västerbottens och Norrbottens läns

kustland. Förslaget förutsatte, att samtliga inom kustlandet belägna skogar

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

137

— med undantag blott av dem, som lödo under lappmarkslagen — och sålunda

flertalet av de därstädes befintliga allmänna skogarna skulle underkastas

skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift.

I förslagets motivering erinrade föredragande departementschefen om den

ståndpunkt, statsmakterna år 1923 intagit till frågan örn statsskogarnas undantagande

från nyssangivna skyldighet, och örn dåvarande departementschefens

yttrande härutinnan samt tilläde:

Även jag finner det nödigt, att, innan frågan örn ändring i förordningen

örn skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna riktning upptages

till avgörande, närmare utredning verkställes angående dess ekonomiska konsekvenser

för skogsvårdsstyrelserna. På grund härav och då en dylik utredning

ej lämpligen kan äga rum, förrän erfarenhet vunnits örn de krav, som till

följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning komma att ställas på skogsvårdskassorna,

finner jag domänstyrelsens framställning i förevarande avseende

för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Beträffande domänstyrelsens förslag, att de i kustlanden belägna allmänna

skogarna skulle vid förordningens utsträckning dit undantagas från dess tilllämpning,

framhöll departementschefen, att det syntes vara i överensstämmelse

med den grundsats, som i allmänhet följts inom skogsvårdslagens dåvarande

giltighetsområde ifråga örn skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift för virke

från statens skogar, att förordningen erhölle giltighet även beträffande dylika

skogar i kustlanden.

Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl godkände den av departementschefen

därför anförda motivering. I

I anledning av ett utav hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län framställt förslag, att skogsvårdsavgifter skulle erläggas för virke

från samtliga i lappmarkerna belägna skogar, anförde domänstyrelsen i sin

i annat sammanhang omförmälda skrivelse den 3 april 1925, bland annat, att

det strede mot styrelsens uppfattning örn sin uppgift som affärsdrivande verk

att utan ersättning i någon form låta av styrelsen förvaltad egendom beskattas

för att staten skulle kunna därigenom lämna anslag för visst ändamål. I

skrivelse den 5 december 1925 anförde styrelsen till utveckling av sin ståndpunkt

ytterligare bland annat följande:

Styrelsen har intet att erinra mot att skogsvårdsavgifter utgå för de under

lappmarkslagen lydande skogar i syfte att understödja skogsskötseln å desamma.

Beträffande åter statsskogarna kan styrelsen icke underlåta att framhålla,

hurusom avkastningen från dem reduceras därigenom, att därå anställd

personal redan förut är belastad med en mängd uppgifter för det allmänna,

för vilka ingen eller ganska ringa ersättning erhålles, och hurusom en ytterligare

pålaga genom införande av skogsvårdsavgift för virke från kronoskogarna

i lappmarkerna kommer att ytterligare betunga skogsbruket å desamma.

Redan genom skogarnas geografiska läge och mindre gynnsamma biologiska

förhållanden intaga dessa skogar en synnerligen ogynnsam ställning i jämförelse

med kronoskogarna i övriga delar av landet.

Vad styrelsen sålunda anfört vann icke beaktande. Det förslag till ny skogslag

för lappmarkerna med flera områden, som framlades genom propositionen

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Yttranden

över sakkunnigas

förslag.

Domän
styrelsen.

nr 43 till 1927 års riksdag, utgick från, att skogsvårdsavgift^ skulle uppbäras

såväl från under lappmarkslagen lydande enskilda och allmänna skogar

som även från övriga allmänna skogar inom lappmarkerna samt därstädes belägna

allmännings- och husbehovsskogar. Föredragande departementschefen

anförde härom den 5 februari 1926 följande:

Vid föreskrivande av reproduktionsskyldighet för de under lappmarkslagen

lydande skogar torde skogsvårdsavgifter böra upptagas i de trakter, där lagen

gäller, för främjande av skogsvård å dessa skogar.

Beträffande de delar av landet, där reproduktionsskyldighet tidigare stadgats

för enskilda skogar, gäller såsom allmän princip, att skogsvårdsavgifter

skola utgöras för virke såväl från dessa som från allmänna skogar. Dessa

avgifter användas dels för främjande av skogsvårdsåtgärder å de enskilda

skogarna dels ock som bidrag till bestridande av kostnaderna för handhavandet

av skogsvårdslagstiftningen för samma skogar. Någon del av dessa avgifter

kommer sålunda ej de allmänna skogarna till godo.

Vid stadgande av skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter för de trakter,

där lappmarkslagen gäller, synas tillräckliga skäl ej föreligga att frångå nyssangivna

princip. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, härvid från sådan

skyldighet undantaga de inom lappmarkerna belägna statsskogar, vars avkastning

kommer det allmänna tillgodo, skulle i själva verket innebära ett ståndpunkttagande

till principfrågan, huruvida skogsvårdsavgifter överhuvudtaget

böra utgöras från sådana statsskogar, som nyss sagts. Såväl 1923 som 1924

hava emellertid statsmakterna under hänvisning därtill, att denna fråga krävde

särskild utredning, avböjt att taga ställning till densamma, och synes uppenbart.

att detta ej heller bör ske i förevarande sammanhang. I överensstämmelse

med den uppfattning, som jag uttalat år 1923 vid framläggande av förenämnda

förslag till ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, finner jag

det visserligen alltjämt vara önskvärt, att en utredning av berörda fråga kommer

till stånd, men torde, på sätt framhållits i motiveringen till propositionen

nr 96 till 1924 års riksdag, en dylik utredning ej lämpligen böra verkställas,

förrän närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av de kostnader, som

tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag kommer att medföra för vederbörande

skogsvårdsstyrelser.

På grund av vad sålunda anförts, torde, därest reproduktionsskyldighet

stadgas för de under lappmarkslagen lydande enskilda och allmänna skogar,

förpliktelse att erlägga skogsvårdsavgifter böra föreskrivas ej blott i fråga

örn dessa skogar utan jämväl beträffande övriga allmänna skogar inom lappmarkerna

samt därstädes belägna allmänningsskogar. I samband härmed

torde enahanda förpliktelse böra stadgas för de skogar, som lyda under lagen

örn husbehovsskogar.

Riksdagen avslog såsom förut nämnts förslaget till ny lappmarkslag och

därmed föll även frågan örn ändring i förordningen angående skogsvårdsavgifter.

I de över sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har frågan örn medelanskaffningen

på ett undantag när icke berörts. Allenast domänstyrelsen har

upptagit frågan till behandling.

Domänstyrelsen anför, att styrelsen vad angår förslaget, att skogsvårdsavgifter

skulle uttagas från samtliga inom lappmarkerna belägna skogar, helt

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

139

ställde sig på samma ståndpunkt som friherre Hermelin. Styrelsen erinrar,

att styrelsen vid upprepade tidigare tillfällen, då fråga uppkommit örn ändring

i förordningen av skogsvårdsavgift, framhållit, att det vore synnerligen

orättvist att till den enskilda skogsvårdens fromma uttaxera ett statsbidrag

allenast på statens skogar. Vidare åberopar styrelsen chefens för jordbruksdepartementet

av mig förut återgivna yttrande i propositionen nr 161 till 1923

års riksdag. I anslutning härtill anför styrelsen följande:

För så vitt styrelsen kan finna, får berörda yttrande tolkas så, att Kungl.

Majit i princip godkänt styrelsens åsikt i frågan, men att något avgörande i

ena eller andra riktningen icke kunnat ske på grund av hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas

ekonomi. Styrelsen kan emellertid för sin del icke finna ett sådant

skäl fullt bärande. Är principen riktig, att ett statsanslag till den enskilda

skogsvården icke bör uttagas å en viss kategori av statsegendomar, synes konsekvensen

böra medföra, att ett särskilt statsanslag anvisas för täckande av

den utgift, som pålagts dessa egendomar och är för deras uppgift helt ovidkommande.

Till belysande av vilka belopp det här rör sig örn, får styrelsen

meddela, att statsskogarna under åren 1928, 1929 och 1930 belastats med en

årlig utgift för den enskilda skogsvården i landet av i medeltal 233,000 kronor

samt att, därest skogsvårdsavgift under samma tid skulle hava utgått

för domänfondens skogar inom lappmarkerna, detta skulle hava medfört en

ökad sådan utgift av i medeltal per år 116,000 kronor.

De sakkunniga synas emellertid hava belt förbisett, att deras förslag till

ändring av ifrågavarande förordning medför, att för virke avverkat å skogar,

varå lagen den 5 juni 1909 (nr 53) angående husbehovsskogar inom

vissa områden äger tillämpning, skall utgå skogsvårdsavgift. Nyss berörda

kategori av skogar, å vilka virket i regel äger så ringa rotvärde

att skogsägarna ansetts böra i största möjliga utsträckning befrias från kostnader

till staten för dessas skötsel, synas emellertid örn möjligt i ännu högre

grad än statsskogarna kunna göra anspråk på att icke lämna bidrag till skötseln

av enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Styrelsen får

hemställa, att vid en eventuell ändring av förordningen hänsyn måtte tagas

till vad styrelsen nu anfört.

En naturlig följd av att en enligt de riktlinjer, som av mig i det föregående Departeangivits,

utarbetad skogslag införes för lappmarkerna samt Särna och Idre nientsc^efensocknar

synes vara, att från de under lagen lydande skogarna skola utgå

skogsvårdsavgifter i likhet med vad fallet är beträffande skogarna under

skogsvårdslagen. Vad angår frågan huruvida dylika avgifter böra utgå jämväl

från övriga skogar i de trakter, där den nya lagen är avsedd att gälla,

ansluter jag mig till den ståndpunkt, som intagits av mina företrädare i ämbetet

i omförmälda propositioner till riksdagarna 1923 och 1927. Lika med

domänstyrelsen finner jag det sålunda icke rättvist, att den under styrelsens

förvaltning stående grenen av statens affärsverksamhet skall betungas med

att utbetala ifrågavarande avgifter utan att därför på något sätt gottgöras.

Ett undantagande, på sätt domänstyrelsen föreslagit, av de i lappmarkerna belägna

statsskogar, vars avkastning kommer det allmänna till godo, från skyldighet

att erlägga skogsvårdsavgift skulle emellertid, såsom i propositionen

till 1927 års riksdag anfördes, innebära ett ställningstagande till frågan örn

dylika avgifter överhuvudtaget borde utgå från sådana statsskogar. Berörda

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

fråga synes icke lämpligen kunna avgöras utan vidare utredning, avseende

särskilt den ekonomiska betydelsen för skogsvårdsstyrelserna av statsskogarnas

utgörande av skogsvårdsavgifter. Den ändring av förordningen örn skogsvårdsavgift,

som, oavsett utredningens resultat, synes i anledning av lagförslaget

påkallad, torde därför lämpligen böra anstå till år 1933.

Förslaget till Såsom framgår av det anförda ansluter jag mig i väsentliga delar till det

laJissa skogar lagförslag, sakkunnigas minoritet framlagt. Emellertid bär jag icke kunnat

"b°tt ^äSte‘iti~ £0<^a®a det ^ oförändrat skick. På grund härav har jag låtit inom jordbruksNorrbottens

departementet underkasta förslaget viss omarbetning såväl i formellt hänseläns

lappende som beträffande en del sakliga spörsmål. Jag torde nu få övergå till en

flera områden, redogörelse för det sålunda inom departementet utarbetade lagförslaget, vilket

torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

Rubrik. Den rubrik, sakkunniga föreslagit, har jag ansett lämplig att bibehålla, oaktat

departementsförslaget, i anslutning till den uppfattning, jag tidigare hävdat,

icke avser andra än enskilda skogar inom lappmarkerna samt Särna och

Idre socknar. Rubriken synes hava den förtjänsten, att den kan oförändrad

kvarstå, oavsett huruvida efter den utredning, vilken, på sätt förut nämnts, bör

verkställas rörande kronohemmanen och krononybyggena under stadgad åborätt,

vissa av berörda hemman och nybyggen finnas böra inordnas under den

föreslagna lagen. 1

1 och 2 §§.

Major, oell minor. 1—3 §§,

Förslaget avser, på sätt sakkunniga förordat (sid. 160, 211—212), allenast

skogsmark. Det överensstämmer härutinnan med skogsvårdslagen, medan däremot

lappmarkslagen gäller även annan mark. Begreppet skogsmark bör

uppenbarligen givas samma innebörd, som det äger i förstnämnda lag.

Bestämmelserna i 1 § och 2 § 1 mom. motsvara stadgandena i lappmarkslagens

1 §. De innebära med visst undantag beträffande skyddsskogar ej någon

annan ändring i förevarande lagstiftnings tillämpningsområde, än som följer

därav, att de inom de sex norra länen belägna kronohemmanen och krononybyggena

under stadgad åborätt fått kvarstå under lappmarkslagen. Den avfattning,

bestämmelserna erhållit, har närmast föranletts av erinran från kammarkollegium.

Kollegium har nämligen anmärkt, att den metod, enligt vilken

de gamla jordeboksnaturerna •— krono, frälse och skatte — finge tjäna som

uppdelningsgrund, då det gällde att skilja mellan fastigheter under publik och

enskild äganderätt, syntes icke längre böra komma till användning. Såsom skäl

härför har kollegium anfört, att det funnes anledning antaga, att en fortsatt

redovisning av landets jord under de gamla jordbokstitlarna inom en nära framtid

ltomme att upphöra. Kollegium har vidare förklarat, att de gällande jordeböckernas

uppgifter i förevarande hänseende i en säkerligen icke ringa ut
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

141

sträckning vore otillförlitliga. På grund härav har kollegium ifrågasatt, huruvida

icke den föreslagna lagens tillämpningsområde skulle kunna angivas i närmare

anslutning till den metod, som i motsvarande hänseende följts vid utformandet

av skogsvårdslagen.

Enligt sakkunnigas uppfattning skulle det icke erfordras, att särskilda

skyddsskogar avsattes i förevarande trakter. Då det emellertid synts mig

lämpligt att, för den händelse avsättande av dylika skogar likväl skulle framdeles

finnas nödvändigt, frågan örn tillämpning av 1903 års skyddsskogslags

bestämmelser å skog under den nya lagen reglerades, och då dylik reglering

synts böra gå i den riktningen, att skyddsskogslagen för angivet fall bleve ensam

tillämplig å skogarna, har, i motsvarighet till vad som skett enligt skogsvårdslagen,

skyddsskogar undantagits från den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Stadgandet i 2 § 2 mom. motsvarar bestämmelsen i såväl majoritets- som minoritetsförslagets

3 §.

3 §.

Major. 5 § andra stycket oell minor. 5 §.

Angående stadgandet i denna paragraf hänvisas till vad jag förut (avd. F)

anfört vid behandlingen av frågan örn myndighet för lagens handhavande.

4 §•

Major, och minor. 4 §.

Denna paragraf motsvarar lappmarkslagens 19 §.

5 §•

Major. 8 § 1 mom. fjärde stycket och 2 morn., 11 § 2 mom. och 12 § samt minor. 6 §.

Förevarande paragraf kan sägas innehålla den grundläggande avverkningsregeln

för ifrågavarande skogar. Jag har i annat sammanhang (avd. D) redogjort

för sakkunnigas olika inställning till spörsmålet rörande behov av utsyning

eller därmed likartad myndighetsåtgärd samt de förslag, sakkunniga härutinnan

framlagt. Jag har därvid även angivit min principiella ståndpunkt

till sagda spörsmål. Såsom därav framgår bör enligt mitt förmenande såsom

regel vederbörande myndighet beredas möjlighet att genom utsyning eller annorledes

öva inflytande på sättet för avverkningarnas bedrivande. För att detta

skall kunna ske kräves uppenbarligen, att myndigheten, innan den tillämnade

avverkningen påbörjas, därom underrättas, samt att avverkningen blir

beroende på myndighetens beslut. Enligt förevarande stadgande skall sådan

underrättelse ske i den form, att tillstånd till avverkningen begäres. Avverkning

utan tillstånd, i fall då sådant erfordras, medför ansvar enligt 23 §.

Till den tidigare lämnade redogörelsen för sakkunnigas olika uppfattningar Sakkunniga.

i utsyningsfrågan, av vilken redogörelse också torde framgå deras inställning

till frågan huruvida avverkningstillstånd skall erfordras eller ej, vill jag nu

blott foga följande.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Om avverkning.

Majoriteten Ilar föreslagit (12 §), att avverkning av lövskog ovan odlingsgränsen

icke skulle för annat ändamål än husbehov få verkställas utan tillstånd

av vederbörande myndighet. Avverkningen av lövskog nedom odlingsgränsen

har däremot, med undantag, som under 6 § kommer att närmare beröras, ansetts

böra liksom hittills obehindrat få företagas. I sin motivering (sid. 235)

för den sålunda i fråga örn lövskogen intagna ståndpunkten har majoriteten

anfört:

Det torde vara uppenbart, att i allmänhet icke något ingripande från det

allmännas sida är erforderligt, när det gäller lövskogen. Denna kommer ju

också i form av bränsle huvudsakligen till användning för tillgodoseende av

husbehovet. Ett annat förhållande inträder, när skogen får karaktär av

skyddsskog mot fjällgränsen. Björkskogen utgör ju i regel i fjälltrakterna

den yttersta förposten mot kalfjället, och det är naturligtvis ett oavvisligt

krav, att denna därstädes bibehålies så långt sig göra låter. Ehuruväl en reglering

av avverkningarna i lövskogen principiellt är erforderlig allenast ovan

barrskogsgränsen, har likväl som gräns härvidlag antagits odlingsgränsen,

detta med hänsyn därtill, att någon annan praktiskt användbar gräns ännu

icke finnes utlagd för de olika trakterna.

Vad angår majoritetsförslagets bestämmelser om barrskogsavverkning torde

jag få hänvisa till min tidigare redogörelse (avd. D).

Minoriteten delar majoritetens uppfattning, att avverkning av lövskog ovan

odlingsgränsen som regel icke borde få verkställas utan tillstånd, varemot avverkning

av lövskog nedom sagda gräns borde i allmänhet få fritt företagas.

Beträffande barrskogen anser minoriteten, att avverkningen av sådan skog icke

borde annat än i undantagsfall få ske utan myndighets särskilda tillstånd.

Utan tillstånd bör enligt minoritetsförslagets 6 § andra stycket avverkning

få företagas genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring i sådana

bestånd av yngre skog, som vid upprättande av avverkningsplan å karta och

mark tydligt utmärkts samt särskilt angivits vara under planens giltighetstid

i behov av dylik gallring. Angående ifrågavarande bestämmelse anföres i motiven

följande:

Awerkningsplanen har bland annat till ändamål att åvägabringa en viss

ransonering av det virke, som uttages genom huvudavverkning, på så sätt, att

vissa avverkningsbelopp fastställas för avverkning under planens giltighetstid.

Kontrollsynpunkter kräva därför, att skogsägarna, innan de företaga huvudavverkning,

inhämta skogsvårdsstyrelsens tillstånd därtill. Vad beträffar

föravverkning i yngre bestånd kan i planen icke fastställas några avverkningsbelopp.

Däremot synes det lämpligt, att awerkningsplanen till ledning

för skogsskötsel lämnar anvisning på de bestånd, som äro eller under perioden

anses bliva i behov av föravverkning genom för beståndens utveckling ändamålsenlig

gallring. Därvid synas vissa anvisningar örn sättet för gallringarnas

utförande lämpligen kunna lämnas. Då sålunda å ena sidan någon kontroll

från skogsvårdsstyrelsens sida över storleken av virkesuttagen i yngre

skogar ej erfordras, och å andra sidan awerkningsplanen tydligt angiver, vilka

bestånd av yngre skog under perioden böra bliva föremål för beståndsvårdande

awerkning, hava vi ansett tillstånd till nämnda avverkningar icke erforderligt.

För att från skogsägarens sida ingen som helst tvekan skall be
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

143

hova råda angående gränserna å marken för skogsbestånd, som i avverkningsplanen

och å kartan hänförts till sådan yngre skog, hava vi föreslagit, att dessa

gränser skola tydligt utmärkas.

Mot det av oss sålunda framlagda förslaget örn fri avverkning i vissa yngre

bestånd skulle vissa anmärkningar kunna riktas.

Ej utan fog skulle kunna framhållas, att de uppväxande skogsbeståndens

sakkunniga behandling är av utomordentlig betydelse för den framtida avkastningen

från hemmanet, och att ett frångående av hittills gällande bestämmelser

om utsyning genom myndighets försorg skulle kunna medföra risker

för att de yngre bestånden i stor utsträckning skulle bliva föremål för mindre

väl utförda huggningar eller kunde komma att spolieras. Man skulle kanske

till och med kunna göra gällande, att riskerna härför måste bliva större inom

lappmarkslagens än inom den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde,

enär inom förstnämnda område tillstånd skall inhämtas vid all annan avsaluavverkning,

vilket däremot icke erfordras inom sistnämnda område. Denna

olikhet i lagstiftningen skulle kunna tänkas ha till följd, att en hemmansägare

i lappmarkerna eller Särna—Idre, som av ekonomiskt trångmål eller liknande

omständigheter såge sig nödsakad hårt anlita skogen, kanske skulle förlägga

dessa huggningar till bestånd, för vilkas avverkning tillstånd ej erfordras, om

han tidigare utnyttjat möjligheten att erhålla förskottsutsyning av huvudavverkning.

Beståndsvården är utan tvivel av utomordentlig betydelse för skogsbruket,

och vi vilja därför understryka vikten av att i den mån avsättningsmöjligheter

för småvirke förefinnas eller uppstå, gallringshuggningarna få ökad omfattning

å hemmansskogarna.

Vi förmena emellertid, att, då avverkningsplanen med tillhörande karta tydligt

angiver, vilka bestånd som äro att hänföra till yngre skog av den beskaffenhet,

att den under perioden bör underkastas för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring, skogsägarna i regel skola komma att följa gällande föreskrifter.

Vi förutsätta också, att förrättningsmännen vid uppgörandet av

planerna giva skogsägarna muntliga anvisningar örn de bestånd, som föreslagits

till fri avverkning genom gallring och sättet för dennas utförande. Uppenbara

försyndelser mot i planen lämnade anvisningar och mot gällande lag torde

därför komma att höra till undantagen. Man synes till och med hava anledning

antaga, att större misstag vid avverkningar i yngre skogar skola bliva

mer sällsynta inom lappmarkslagens tillämpningsområde än i landet i övrigt.

Sålunda måste ju avverkningsplanerna med deras bestämda fixerande av beståndstyper

(yngre eller äldre skog) och deras anvisningar örn behandlingsmetoder

(gallringsstyrka etc.) tjäna skogsägarna i lappmarkerna och Särna—•

Idre till ledning, under det skogsägarna i landet i övrigt i regel sakna några

på föregående undersökningar grundade anvisningar och direktiv örn huru avverkningarna

i olika beståndstyper böra bedrivas. Vi ha även anledning förmoda,

att skogsägarna i stor utsträckning komma att söka skogsvårdsstyrelsens

biträde med planläggningar av avverkningar i dessa yngre bestånd.

Vidare är att märka, att förutsättningen för att skogsägaren skall äga frihet

till avverkning i yngre skog är, att bestånden vid avverkningsplanens uppgörande

å karta och mark tydligt utmärkts och särskilt angivits vara under

planens giltighetstid i behov av dylik gallring. Där så ej skett, eller där avverkning

är avsedd att företagas i yngre skog å hemman, för vilket avverkningsplan

ej finnes upprättad, gäller den allmänna regeln om rätt till avverkning

först efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sålunda kommer det endast

att bliva vissa yngre skogar, som av fastighetsägarna få avverkas utan tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Om meddelande

av

tillstånd.

Yttranden.

Sakkunnigas såväl majoritet som minoritet ilar vidare utgått från, att vissa

undantag från de i respektive förslag upptagna regleringsbestämmelserna borde

medgivas, örn avverkningen skedde till husbehov. Enligt lappmarkslagen fordras

för att avverkning skall få företagas utan tillstånd, att den avser tillgodoseende

av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov. Sakkunniga hava föreslagit att ordet »oundgängliga» borde uteslutas.

Enligt sakkunnigas mening torde det i praktiken sakna betydelse,

vilket uttryckssätt, som härvidlag användes, men sakkunniga hava ansett skäl

tala för att ansluta sig till skogsvårdslagens terminologi (sid. 235). Härutöver

har emellertid majoriteten föreslagit den ändringen i gällande bestämmelser

angående husbehovsawerkning, att ett sambruk mellan två fastigheter

i och för sig icke skulle medföra rätt för den ena fastigheten att få sitt husbehov

av virke tillgodosett från den andra. Angående motiven till detta förslag,

vilket sammanhänger med majoritetsförslagets från minoritetsförslaget

avvikande bestämmelser angående avverkningsplan, tillåter jag mig att hänvisa

till betänkandet (sid. 234).

I de fall, då enligt majoritetens förslag tillstånd erfordras för avverknings

företagande, skall detta lämnas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Enligt

minoritetens förslag åter skall avverkningstillstånd å styrelsens vägnar meddelas

genom länsjägmästare, biträdande länsjägmästare eller genom annan av

styrelsen därtill förordnad sakkunnig person. Minoriteten anför härom följande:
Genom

denna anordning hava vi brutit mot den princip, som enligt den allmänna

skogsvårdslagen gäller för tillstånds meddelande, nämligen att, när

avverkning är beroende på skogsvårdsstyrelsens tillstånd, styrelsen själv skall

meddela sådant. De i nämnda lag angivna bestämmelserna örn avverkningstillstånds

meddelande förutsätta, att samtliga avverkningstillstånd av

skogsvårdsstyrelsen vid sammanträde protokollföras, varefter sökandena i

form av protokollsutdrag erhålla del av styrelsens beslut. I praktiken

torde emellertid bestämmelserna så tillämpas, att styrelsens tjänstemän,

sedan ansökan inkommit till styrelsen, verkställa undersökning av avverkningstrakten

och i samband därmed förrätta utsyning eller meddela anvisning

örn sättet för avverknings utförande, varefter förrättningarna av vederbörande

länsjägmästare anmälas vid nästa styrelsesammanträde och sanktioneras

som ett skogsvårdsstyrelsens belut. I nära anslutning till sålunda

tillämpad praxis hava vi genom vår formulering av paragrafen velat möjliggöra

för styrelsen att uppdraga åt vissa dess befattningshavare att å dess

vägnar i samband med förrättningen meddela tillstånd till avverkning. Då förrättningen

således verkställes på skogsvårdsstyrelsens uppdrag, är avverkning,

som utföres i enlighet med förrättningsmannens utsyning eller anvisning, att

anse såsom laglig. Förslaget är således av rent praktisk innebörd och ägnat

att i hög grad underlätta för skogsägarna att få ansökningsärendena örn avverkningstillstånd

snabbt avgjorda.

I anledning av sakkunnigas förslag till reglering av lövskogsavverkningen

har överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt ifrågasatt, huruvida lagen

borde gälla även lövskog, överjägmästaren har härutinnan framhållit, att husbehovsavverkningen

ej föreslagits skola på något sätt inskränkas, och att den

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

145

i detta fall mindre betydande avverkningen för avsalu då ej heller torde behöva

regleras. Likartad uppfattning har uttalats av Norrlands skogsvårdsfUrband.

Mot stadgandet i minoritetsförslagets 6 § andra stycket har domänstyrelsen

anmärkt, att det skulle möta synnerligen stora svårigheter och medföra betydande

kostnader att å marken uppgå gränserna för sådana bestånd av yngre

skog, varom i stadgandet förmäles.

Norrlands skogsvårdsförbwnd har beträffande sistberörda fråga anfört, att •

bestånden borde utmärkas allenast å karta, enär deras utmärkande å marken

icke kunde anses nödvändigt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avstyrker minoritetens förslag,

att awerkningstillstånd skulle meddelas icke av skogsvårdsstyrelsen utan

å styrelsens vägnar av därtill förordnad sakkunnig person. Centralrådet anför

härom följande:

Centralrådet finner sig böra ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna principens

införande i lagstiftningen för lappmarkernas skogar. Endast mycket

vägande skäl, synes det centralrådet, böra föranleda till, att från skogsvårdslagen

avvikande principer läggas till grund för en ny lappmarkslag. De av reservanterna

anförda skälen synas emellertid centralrådet ej vara av den natur,

att de motivera ifrågavarande avvikelse. Örn de sakkunnigas förslag med avseende

på organisationen av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län bliva genomförda, måste man även enligt centralrådets mening förutsätta,

att handläggningen av nämnda styrelsers arbetsuppgifter kommer att

i många avseenden bliva synnerligen krävande. Detta torde med all sannolikhet

komma att nödvändiggöra, att styrelserna ofta bliva inkallade till sammanträde,

måhända regelbundet varje månad eller än oftare. Tidsutdräkten

med ett avverkningstillstånds meddelande eller godkännande torde under sådana

förhållanden ej behöva bliva av sådan längd, att den förorsakar vederbörande

skogsägare olägenhet.

Då de praktiska fördelarna av förslaget i fråga ej torde bliva av större betydelse,

synes det centralrådet oklokt att offra en hävdvunnen princip, särskilt

då denna princip måste anses utgöra en av de grundläggande i skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelserna hava stor makt och ett betydande ansvar. Att

hittills fall av maktmissbruk sällan eller aldrig förekommit torde med visshet

kunna tillskrivas skogsvårdsstyrelsernas sammansättning av med ortens förtroende

utrustade och med ortens förhållanden väl förtrogna män. Just denna

skogvårdsstyrelsernas sammansättning har väl även varit den främsta anledningen

till, att statsmyndigheterna velat förläna skogsvårdsstyrelserna den

makt och frihet de besitta. Då detta förhållande förvisso är till båtnad för

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, anser centralrådet det vara av största vikt

att därom värna. Centralrådet vill därför ej tillstyrka, att beslutanderätten i

de hänseenden, varom nu är fråga, överflyttas från skogsvårdsstyrelserna till

vissa av deras tjänstemän eller andra sakkunniga personer.

Av den ståndpunkt, jag i det föregående intagit till utsyningsspörsmålet, eller Departeatt

utsyning, eller i varje fall därmed likartat förfarande, såsom regel bör rnentschefen.

föregå avverkning uti ifrågavarande skogar, följer, att enligt mitt förmenande

vederbörande myndighets tillstånd i allmänhet måste inhämtas innan sådan avverkning

företages. Från denna regel torde, av skäl sakkunniga framhållit,

kunna undantagas lövskog nedom odlingsgränsen, för såvitt fråga icke är örn

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 18h käft. (Nr 217.) 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

yngre skog, då bestämmelsen i 6 § blir tillämplig. Att, såsom över jägmästaren

i övre Norrbottens distrikt och Norrlands skogsvårdsförbund föreslagit,

jämväl undantaga lövskog ovan odlingsgränsen, kan jag icke tillstyrka. Jag

ansluter mig härutinnan till vad sakkunnigas majoritet anfört rörande vikten

av att fjällgränsens nedgående förhindras. Berörda synpunkt åberopades redan

då vid lappmarkslagens tillkomst bestämmelserna i dess 2 § erböllo sin

nuvarande avfattning, och den torde alltfort böra beaktas.

Skogsägaren har sedan gammalt ansetts böra äga rätt att fritt taga ut av

sin skog vad han behöver till husbehov. Dylik rätt synes även nu böra förbehållas

honom. Det torde härvid saknas anledning att frångå den princip, som

givits uttryck i lappmarkslagen, att avverkning utan tillstånd får företagas

för tillgodoseende av husbehovet icke blott för den fastighet, varå skogen är

belägen, utan även för därmed sambrukad fastighet. Mot sakkunnigas förslag

örn borttagande av den inskränkning i husbehovsrätten, som följer av

lappmarkslagens bestämmelse, att avverkningen, örn den skall fritt få bedrivas,

måste avse det oundgängliga husbehovet, har jag intet att erinra. Det

torde nämligen vara önskvärt, att beträffande ifrågavarande fastigheter, där

tillstånd erfordras för all avverkning utöver husbehovet, omfattningen av sagda

behov icke bedömes alltför snävt. Att märka är härvidlag, att, jämlikt

6 §, avverkning i yngre skog icke heller för tillgodoseende av husbehovet får

annorledes än genom gallring företagas utan särskilt tillstånd.

På skäl, minoriteten anfört, torde böra medgivas, att avverkning, även örn

den icke sker till husbehov, får utan tillstånd företagas genom ändamålsenlig

gallring i sådana bestånd av yngre skog, som vid awerkningsplans upprättande

angivits vara i behov av dylik gallring. Att å marken utmärka dessa

bestånd torde dock möta stora svårigheter. Man synes såsom Norrlands skogsvårdsförbund

föreslagit kunna åtnöjas med deras tydliga utmärkande å karta.

Enär enligt departementsförslaget awerkningsplanema skola avse allenast barrskog,

torde nu ifrågavarande bestämmelse huvudsakligen bliva av betydelse

beträffande sådan skog. Där emellertid, såsom ofta är fallet, lövträd förekomma

i bestånd av huvudsakligen barrskogs karaktär, må, örn beståndet i

anslutning till vad nyss sagts får gallras utan tillstånd, uppenbarligen även

lövträden fritt avverkas, i den mån avverkningen kan anses ingå som ett led i

gallringen.

Vad minoriteten anfört till stöd för sin åsikt att avverkningstillstånd borde

å skogsvårdsstyrelsens vägnar meddelas genom länsjägmästare, biträdande länsjägmästare

eller annan av styrelsen därtill förordnad person har icke övertygat

mig örn lämpligheten att frångå de regler, som enligt skogsvårdslagen gälla

för meddelande av dylika tillstånd i fall då sådana enligt sagda lag erfordras.

Ansökningar örn avverkningstillstånd synas sålunda böra prövas och avgöras

av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Jag torde härutinnan få åberopa de skäl,

vilka framförts av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, och vilka

synas mig bärande.

I anslutning till vad jag nu anfört, har departementsförslagets 5 § utarbetats.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

147

6 §.

Major. 10 § andra stycket och minor. 13 § 1 morn..

Lappmarkslagen avser icke lövskog nedom odlingsgränsen. Vad angår lövskog

ovan odlingsgränsen samt barrskog gäller enligt lappmarkslagens 2 §, att

avverkning även av dylik skog får fritt företagas, örn den sker till husbehov.

För sistberörda fall lämnas avverkningen oreglerad jämväl örn den avser yngre

skog.

Enligt minoritetsförslagets 13 § 1 mom. får avverkning av yngre skog över Sakkunniga.

huvud icke, således varken örn det gäller lövskog nedom odlingsgränsen eller

sker till husbehov, utan särskilt tillstånd bedrivas annorledes än genom för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring. Motsvarande stadgande har upptagits

i andra stycket av majoritetsförslagets 10 § men avser där, i överensstämmelse

med den indelning av skogen, majoriteten förordat, s. k. icke mogen skog.

Båda förslagen ansluta sig i nu förevarande hänseende i huvudsak till bestämmelserna

i 3 § skogsvårdslagen. De av sakkunniga föreslagna stadgandena

äro dock strängare än nyssnämnda bestämmelser, i det sakkunniga icke

ansett nödigt att, på sätt skett i nämnda lag, stadga undantag från den allmänna

regeln för det fall, att husbehovsvirke icke lämpligen kan erhållas från

annan skog än yngre. Såsom anledning till, att dylikt undantag icke föreslagits,

hava sakkunniga framhållit, att skogstillgången uti ifrågavarande trakter

alltid torde vara så riklig, att man icke gärna kunde tänka sig, att husbehovet

icke skulle kunna tillgodoses utan att yngre skog behövde tillgripas. Emellertid

hava sakkunniga ansett, att skogsvårdsst3rrelsen borde äga att, i särskilt

fall, med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet, medgiva avverkning

även annorledes än genom gallring.

Jag har i denna fråga i sak helt anslutit mig till vad minoriteten föreslagit. DeparteAll

anledning torde föreligga, att beträffande de skogar, vilka av ifrågavaran- mentschefen.

de lagförslag omfattas, stadga minst lika effektiva bestämmelser till den yngre

skogens skydd som de, vilka gälla för yngre skogar under skogsvårdslagen.

Majoritetens uppdelning av skogarna i mogna och icke mogna skogar, har jag,

på skäl som i annat sammanhang anförts, ansett icke böra ifrågakomma. Huruvida

viss skog är att anse såsom yngre eller icke torde få bedömas efter den

praxis, som utbildat sig under skogsvårdslagens tillämpningstid. Erfarenheten

därifrån utvisar, att sagda bedömande som regel icke möter alltför stora svårigheter.

Angående den ordning, vari avverkningstillstånd skall sökas och meddelas,

hava längre fram i förslaget närmare bestämmelser givits. Att tillstånd icke

erfordras för avverkning, vilken ingår såsom ied i viss omläggning av skogsmark,

följer av stadgandet i 22 § 1 mom.

7 §.

Major. 6—9 §§ och minor. 7—9 och 18 §§.

I denna paragraf hava förslagets bestämmelser om avverkningsplan sammanförts.

De motsvara föreskrifterna i 3—5 §§ lappmarkslagen men förete

i flera hänseenden avvikelser från dessa.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majlis proposition nr 217.

1 mom. Det tillstånd till avverkning, som utsyning enligt lappmarkslagen innebär,

skall jämlikt stadgande i 3 § av sagda lag meddelas enligt avverkningsplan.

För närvarande måste således dylik plan upprättas för varje fastighet, å vilken

lagen äger tillämpning, örn avverkning för annat ändamål än husbehov

därå skall — bortsett från avverkning av lövskog nedom odlingsgränsen -—

kunna företagas.

Enligt 7 § i minoritets för slag et skall allenast tillstånd till avverkning av

barrträd meddelas enligt avverkningsplan. Vidare stadgas i sistnämnda paragraf

rätt för skogsvårdsstyrelsen att medgiva undantag även från denna bestämmelse,

för den händelse nämligen, att fastighetens tillgång av barrskog

icke är av den storlek och beskaffenhet, att skogsavkastningen lämpligen kan

tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar.

Även majoritetsförslaget utgår från att i avverkningsplan allenast barrskogsavverkningen

skall regleras. Ej heller enligt detta förslag (6 § 2 mom.) behöver

avverkningsplan upprättas, örn fastighetens tillgång av barrskog icke

är större än nyss sagts. Majoriteten har emellertid ytterligare föreslagit, att

avverkning utan att avverkningsplan upprättats skulle få ske också å så belägen

fastighet, att dess avkastning ej lämpligen kunde tillgodogöras genom regelbundet

återkommande avverkningar. Majoriteten anför i sina motiv följande:

Det är uppenbart, att det icke lämpligen går att genomföra uthålligt skogsbruk

å alla fastigheter. Skogstillgången på en fastighet måste vara av en viss

omfattning och av en viss beskaffenhet, för att det praktiskt och ekonomiskt

skall löna sig att verkställa regelbundet återkommande avverkningar. Man

kan ju icke tänka sig att t. ex. genomföra regelbundet återkommande avverkningar

på en fastighet, där årligen finge uttagas allenast ett fåtal kubikmeter.

Även om saken ordnades på sådant sätt, att tio eller femton årsbelopp kunde

uttagas på en gång samt man därigenom finge en avverkning av tillräcklig

storlek, skulle man ändock knappast kunna tala örn att genomföra jämnt återkommande

avverkningar å fastigheten. Fördelen för det allmänna av en dylik

anordning torde också vara skäligen illusorisk, medan nackdelen för den

enskilde är påtaglig. Samma förhållande, som föreligger å dessa fastigheter

med ringa skogstillgång, inträder, därest visserligen skogstillgången är av tillräcklig

omfattning men belägenheten är sådan, att en avverkning av den mogna

skogen icke är ekonomiskt möjlig under annan förutsättning än att avverkningen

sker samtidigt med avverkning å närbelägna skogar. Det finnes t. ex.

enskilda skogar så belägna, att drivnings- och flottningskostnaderna för närvarande

ställa sig så höga och inom överskådlig tid kunna beräknas så förbliva,

att, därest icke utdrivningen sker samtidigt med avverkning å närbelägna

kronoskogar, ett skäligt rotvärde på skogen icke kan erhållas. För sådant

fall är ju nödvändigt, att avverkningarna kunna smidigt anpassas efter föreliggande

förhållanden, och någon periodicitet i avverkningarna med reglerade

, awerkningsbelopp bör icke lämpligen da förekomma.. Någon risk^för missbruk

härvidlag torde icke heller förefinnas, då ju i varje fall skogsvårdsstyrelsens

tillstånd till avverkning erfordras och styrelsen i samband med tillstånds

meddelande äger förordna om utsyning eller meddela andra nödiga föreskrifter.

Man torde för övrigt kunna förutse, att de fall, då avverkningsplan av

sistnämnda orsak icke upprättas, torde bliva mera sällsynta.

Enligt vad minoriteten i motiveringen till 7 § i sitt förslag anför, har den

av majoriteten föreslagna bestämmelsen örn rätt att med hänsyn till fastig
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

149

hetens belägenhet erhålla tillstånd till avverkning av barrträd, oaktat avverkningsplan

ej upprättats, av minoriteten ansetts icke erforderlig, enär möjlighet

alltid förelåge för skogsägare att efter ansökan hos skogsvårdsstyrelsen

och Kungl. Majit erhålla förskottsutsyning för en eller flera perioder. Minoriteten

framhåller vidare, att de sålunda hopsparade avverkningsbeloppen kunde,

då det här gällde större fastigheter, bliva relativt stora, och att skogsägaren

dessutom kunde uttaga dem samtidigt som större avverkningar till samma

flottledsdistrikt utfördes av kronan och enskilda, varigenom flottningskostnaderna

för hans virke förbilligades.

Att den nu gällande regeln, att avverkningstillstånd skall meddelas enligt ^^tschefen

avverkningsplan, icke i fortsättningen skall behöva tillämpas annat än beträffande

avverkning av barrskog, därom är jag enig med de sakkunniga. Den

kvantitativa reglering, upprättande av avverkningsplan innebär, torde emellertid

vidare, på sätt sakkunniga funnit, icke lämpligen kunna genomföras beträffande

alla fastigheter. Angående den utsträckning, i vilken undantag uti

förevarande hänseende böra medgivas, ansluter jag mig till majoritetens förslag.

Det synes mig, oavsett vad minoriteten däremot erinrat, på av majoriteten

anförda skäl lämpligt, att icke blott skogens tillstånd och beskaffenhet utan

även fastighetens belägenhet tillmätes betydelse vid bedömande av fragan,

huruvida avverkningsplan skall fordras eller icke. Vid avgörande av ansökan

örn tillstånd till avverkning å viss fastighet utan hinder därav att plan för

fastigheten icke upprättats, torde emellertid hänsyn böra tagas även till andra

faktorer än de nu nämnda. Vederbörande fastighetsägares innehav jämväl av

annan närbelägen fastighet med lämplig skogstillgång synes sålunda exempelvis

understundom skäligen böra föranleda, att ansökningen avslås. På

grund härav torde icke böra stadgas någon ovillkorlig rätt för fastighetsägaren

att under vissa omständigheter erhålla undantag från huvudregeln örn avverkningsplan

såsom grundläggande för avverkningstillstånd. Det bör allenast

beredas skogsvårdsstyrelserna möjlighet att, örn angivna omständigheter

föreligga, medgiva dylikt undantag, över skogsvårdsstyrelses beslut, varigenom

avverkningstillstånd vägras, torde dock besvär böra få anföras i den uti

28 § stadgade ordning.

De synpunkter, jag nu anfört, hava vunnit beaktande i 1 mom. av 7 §.

7 § 2 morn. överensstämmer, bortsett från vissa redaktionella jämkningar, 2 mom.

i huvudsak med minoritetsförslagets 8 §.

Liksom enligt 4 § lappmarkslagen skall enligt departementsförslaget avverkningsplan

upprättas särskilt för varje fastighet. Däremot har icke, såsom i

lappmarkslagens nämnda paragraf skett, upptagits någon bestämmelse om sammanförande

av flera fastigheter under gemensam plan. Ett med lappmarkslagens

berörda bestämmelse till sina verkningar likartat stadgande finnes emellertid

infört under 7 § 4 mom. Genom detta stadgande, till vilket jag torde få

återkomma, torde syftet med ett av Norrlands skogsvårdsförbund väckt yrkande,

att gemensam avverkningsplan skulle få upprättas för grupp av fastigheter

under samma skifteslag, bliva i erforderlig mån tillgodosett.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3 mom.

4 mom.

1 överensstämmelse med de regler, vilka, på sätt i annat sammanhang omförmälts

(avd. C), för närvarande gälla rörande avverkningsplans innehåll,

torde planens uppgift enligt den nya lagen i främsta rummet bliva att angiva

den myckenhet virke av barrskog, som, förutom genom gallring i bestånd av

yngre skog, må under planens giltighetstid avverkas å fastigheten (huvudavverkning).

Därjämte torde i awerkningsplanen böra förslagsvis beräknas den

virkeskvantitet, som är avsedd att uttagas genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring (föravverkning). Denna beräkning, som tydligen endast

kan bliva ungefärlig, är blott avsedd till ledning för bedömande av skogens

avkastningsförmåga. Föravverkning bör således få utföras oberoende av den

härutinnan beräknade kvantiteten. Barrträd av äldre skog åter, vilka, sedan

avverkningsplan upprättats, tillgodogöras från fastigheten, skola, även örn de

användas till husbehov, avräknas från den virkesmängd, vilken i planen bestämts

för huvudavverkning. Avverkas yngre skog annorledes än genom

gallring — vilket exempelvis kan förekomma enligt 6 § eller vid omläggning

av skogsmark enligt bestämmelserna i 22 § — torde det böra ankomma på

skogsvårdsstyrelsen att med hänsyn till föreliggande omständigheter från fall

till fall besluta huruvida dylik avräkning skall ske.

Angående de grunder, efter vilka beräkningen av den virkeskvantitet, som

ma uttagas genom huvudavverkning, skall verkställas, torde jag få hänvisa

till vad jag härutinnan förut anfört (avd. C).

Bestämmelserna i 7 § 3 mom. äro avfattade i nära anslutning till minoritetsförslagets

9 § 1 mom.

Vid uppgörande och fastställande av awerkningsplaner enligt den nya lagen

böra uppenbarligen de enligt lappmarkslagen upprättade planerna med

deras värdefulla material för bedömande av skogstillståndet och virkesförrådet

å ifrågavarande skogar i tillbörlig mån utnyttjas. Det torde finnas anledning

antaga, att vissa äldre planer äro av den beskaffenhet, att de kunna i oförändrat

skick användas även efter den nya lagens ikraftträdande.

Det sammanförande av flera fastigheter under gemensam avverkningsplan,

varom, på sätt jag förut nämnt, stadgas i lappmarkslagens 4 §, får enligt berörda

stadgande endast äga rum i fråga örn närbelägna fastigheter, som ägas

av samma person. Av förarbetena till lagen framgår, att förordnande örn dylikt

sammanförande, vilket meddelas av domänstyrelsen, allenast äger giltighet

så länge de fastigheter, som förordnandet avser, innehavas av den ägare,

vilken gjort ansökan örn gemensam plan.

Sakkunniga (9 § majoritetsförslaget, 9 § 2 mom. minoritetsförslaget) hava

föreslagit, att i den nya lagen måtte upptagas en bestämmelse av innehåll, att

skogsvårdsstyrelsen skulle äga efter ansökan förordna, att fastigheter, för vilka

awerkningsplaner blivit fastställda, finge, oavsett belägenhet och äganderättsförhållanden,

under viss tid vid avverknings företagande behandlas såsom

en brukningsenhet. Under det emellertid majoriteten förmenar, att den

genom sammanslagningen uppkomna gemenskapen skulle när som helst av

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

151

skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna upplösas, om skäl därtill funnes föreligga,

anser minoriteten, att ett villkor för upplösning före den bestämda tidens

utgång borde vara, att någon av fastigheterna bote ägare.

Sakkunnigas förslag innebär, att de i planerna för de särskilda fastigheterna

fastställda awerkningsbeloppen kunna sammanslås samt det sålunda uppkomna

beloppet uttagas som örn någon uppdelning å olika fastigheter icke

förefunnes. Till skydd mot missbruk av den möjlighet att koncentrera hela

avverkningen till en fastighet, som härigenom yppas, har majoriteten i sitt förslag

(11 § 1 mom. tredje stycket) upptagit den inskränkande bestämmelsen,

att sammanlagda awerkningsbeloppet icke finge uttagas pa sadant sätt, att a

någon fastighet det därstädes för avverkningsplanens giltighetstid fastställda

beloppet överskredes. Dylikt stadgande återfinnes icke i minoritetsförslaget.

Såsom framgår av bestämmelserna i förevarande moment, ansluta sig de- Departe,

, _ , nM i , meniscneje

samma till vad minoriteten härutinnan iorordat.

Den fara för överdrivna avverkningar å viss fastighet, som av sakkunnigas

majoritet beaktats, bör visserligen icke förbises. Emellertid får enligt departementsförslaget,

i olikhet mot vad majoriteten föreslagit, avverkning som regel

ske först efter utsyning. Det kommer alltså an på skogsvårdsstyrelsema och

deras förrättningsmän att ordna avverkningarna så, att missförhållanden av

det slag, majoriteten åsyftat, icke inträda. I nu gällande tjänstgöringsreglemente

för skogsstatens förvaltande personal är föreskrift meddelad av innehåll,

motsvarande det som enligt majoritetens förslag skulle upptagas i lagen.

Har domänstyrelsen på ansökan förordnat, att vissa fastigheters skogar tillsvidare

skola utgöra en hushållningsenhet och gemensam avverkningsplan för

dessa sålunda upprättas, skall enligt berörda reglemente iakttagas, att under

indelningsperioden icke å någon av de sammanförda fastigheterna uttages större

avverkningsbelopp, än som skulle belöpt a fastigheten i fråga, örn avverkningsplan

upprättats enbart för densamma. Det torde i anslutning härtill vara

lämpligt att, om föreliggande lagförslag vinner statsmakternas godkännande,

majoritetens förslag i förevarande avseende beaktas i reglementariska föreskrifter

för skogsvårdsstyrelsema. Jag torde vidare i detta samband fa understryka

vikten av att — såsom också majoriteten i sina motiv framhållit sådana

sammanslagningar, som här åsyftas, icke drivas så långt, att därigenom

rubbas den jämna tillgång till arbetstillfällen för ortsbefolkningen, som lagförslaget

avser att trygga.

Brukningsgemenskap, varom nu är fråga, torde, i anslutning till vad minoriteten

föreslagit, såsom regel icke böra upplösas före utgången av den tid,

som av skogsvårdsstyrelsen bestämmes, då ansökan örn dylik gemenskap beviljas.

Undantag torde dock, på sätt minoriteten jämväl förutsatt, böra medgivas

för det fall, att någon av fastigheterna förvärvas av en person, som icke

redan förut är ägare till en eller flera av de i gemenskapen ingående fastigheterna.

Komma samtliga fastigheterna i samme nye ägares hand, bör upplösning

icke kunna äga rum. För att upplösning skall ske bör vidare fordras, att

någon utav vederbörande fastighetsägare därom ansöker.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

5 mom.

1 och 2 mom.

Utfärdande av närmare föreskrifter rörande avverkningsplan, vilka jämlikt

lappmarkslagens 5 § sista stycket skola meddelas av domänstyrelsen, torde enligt

den nya lagen böra ankomma på Konungen. Stadgandet överensstämmer

med vad sakkunniga härutinnan föreslagit (majoritetsförslagets 8 § 1 mom.

femte stycket och minoritetsförslagets 18 §).

8 §.

Major. 14 § 3 morn. första och tredje styckena samt minor. 10 § första stycket och 15 §.

Stadgande av motsvarande syfte som det i första stycket av denna paragraf

upptagna förekommer i lappmarkslagens 6 § första stycket. Ifrågavarande bestämmelse

är icke av ovillkorligt tvingande natur. Den kan genom överenskommelse

mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare

sättas åsido. Skulle ansökan om avverkningstillstånd inkomma

efter den 1 april, förefinnes sålunda intet hinder för styrelsen att upptaga

densamma. Mot styrelsens bestridande äger däremot sökanden icke att få ansökningen

prövad förrän påföljande år. Likaledes kan, om sökanden så medgiver,

styrelsen uppskjuta det slutliga avgörandet av en i rätt tid inkommen

ansökan till senare tidpunkt än den i stadgandet föreskrivna.

I andra stycket av paragrafen har, i överensstämmelse med vad enligt 7 § 2

mom. och 19 § skogsvårdslagen gäller för det fall, att avverkning enligt sagda

lag icke får företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, föreskrivits, att styrelsens

slutliga beslut i ärende rörande avverkningstillstånd skall så fort ske

kan bevisligen tillställas sökanden. Stadgandet motsvaras i lappmarkslagen

av bestämmelsen i dess 9 § angående expedieringen av skogsstatstjänstemans

förrättningsprotokoll. Enär enligt departementsförslagets 10 § då tillstånd

meddelas skall verkställas utsyning eller lämnas anvisning angående den trakt,

där avverkningen får bedrivas, ävensom närmare föreskrifter örn sättet för avverkningens

utförande, följer av förevarande stadgande i förslagets 8 § att besked

örn vad vid dylik förrättning förekommit måste genom protokollsutdrag

eller annorledes i samband med nyssnämnda beslut bringas till sökandens kännedom.

Det har ansetts onödigt att i förslaget, på sätt skett i lappmarkslagen,

upptaga utförligare bestämmelser örn beslutets innehåll. Jag vill erinra, att sådana

bestämmelser icke heller återfinnas i skogsvårdslagen.

9 §.

Major. 11—13 §§ och minor. 12 § 1 och 2 morn.

Enligt 7 § lappmarkslagen skall utsyning verkställas för en tid av tre år,

dock att domänstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill föreligga, medgiva, att

utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år. Fråga örn utsyning

för längre tid framåt skall prövas av Konungen.

Sakkunniga hava föreslagit, att avverkningstillstånd, som meddelades enligt

avverkningsplan, skulle avse fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, när

särskilda skäl förelåge, medgiva tillstånd för ytterligare fem år. Tillstånd

för längre tid borde prövas av Konungen (majoritetsförslagets 11 § 1 mom.

samt minoritetsförslagets 12 § 1 morn.). Genom awerkningsperiodernas ut
-

\

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 217.

153

sträckande till att omfatta en tidrymd av fem år hava, enligt vad sakkunniga

anföra, de velat beakta ett från skogsägarehåll ofta framfört önskemål.

,Vad angår avverkningstillstånd i andra fall än nyss nämnts har majoriteten

föreslagit, att avverkning av barrskog finge medgivas i så stor utsträckning,

som med skogens återväxt och kravet på framtida tillgång å lämpligt

husbehovsvirke vore förenlig (11 § 2 morn.), samt att avverkning av lövskog

finge medgivas i så stor utsträckning, som vore förenlig med skogens återväxt

och framtida bestånd (12 §).

Minoriteten (12 § 2 mom.) har för sin del beträffande nyssnämnda såväl

barrskogs- som lövskogsavverkning föreslagit, att sådan avverkning borde me''dgivas

i så stor utsträckning, som med skogens återväxt vore förenlig, ehuru

med iakttagande av att, därest icke avverkningen föranleddes av skogens beskaffenhet

eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom

avverkningen komme att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens

förhållanden. Med avseende å ifrågavarande förslag har minoriteten anfört

följande:

Härmed avse vi, att skogsägaren i dessa fall skall vid utsyningstillfället

kunna få hela sin skogsareal övergången med avverkning, varvid utsyningen

skall omfatta allt det virke, som kan uttagas från fastigheten utan risk för

återväxten eller det framtida husbehovet. Att utsyningen i övrigt icke får strida

mot grunderna för en god heståndsvård, hava vi ansett onödigt särskilt framhålla.

Då vi i motsats till majoriteten ej ansett erforderligt i lagtexten intaga

någon bestämmelse, avsedd att garantera lövskogens ovan odlingsgränsen

»framtida bestånd», är detta beroende på, att vi förmena föga risk föreligga, att

avsaluawerkningar till så stor omfattning komma att bedrivas i fjällområdena,

att fjällgränsens nedgående därigenom kan riskeras. Omsorgen om återväxten

i dessa trakter torde i övrigt kräva en viss försiktighet vid utsyningama,

vilket måste leda till att större kalytor undvikas.

I yttrande över sakkunnigas förslag hava jägmästarna i Särna och Idre revir Yttranden.

anfört, att någon generell föreskrift beträffande den tid, för vilken tillstånd

varje gång finge meddelas, icke syntes lämplig. Den erfarenhet, man hittills

haft av en sådan begränsning, hade givit vid handen, att särskilt för de små

brukningsenheterna ett ekonomiskt och även många gånger skogsbiologiskt

riktigt förfarande därigenom äventyrades.

Överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt föreslår, att möjlighet måtte

beredas skogsägare att erhålla utsyning även för kortare tid än fem år. Det

vore enligt överjägmästarens förmenande också önskvärt, att, i stället för förskottsutsyning

för längre tid, ett visst virkesbelopp vid trängande fall finge

utsynas för att sedermera avräknas genom fördelning på planens återstående

giltighetstid.

Enär avverkningsplan skall angiva den virkesmängd, som må avverkas å Departefastigheten

under viss tid, synes det, för att skogsvårdsstyrelsen, då tillstånd ment8chefen.

skall meddelas enligt avverkningsplan, må hava största möjliga nytta av planen,

önskvärt, att även tillståndet går att hänföra till viss tid. Denna tid,

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vilken för närvarande mestadels skall utgöra tre år, torde, i enlighet med vad

sakkunniga föreslagit, böra enligt den nya lagen bestämmas till i allmänhet

fem år. Därest sökanden begär tillstånd till avverkning, avseende kortare

tid, synes han dock böra kunna erhålla sådant. Oaktat önskvärdheten, som nyss

framhållits, därav att tillstånd hänför sig till viss tid, torde det vidare vara

obilligt, att i de undantagsfall, då sökanden kan vilja uttaga något icke på viss

tid belöpande belopp, förvägra honom detta. Sådant fall kan exempelvis tänkas

förekomma i fråga örn avverkning av yngre skog enligt 6 § eller beträffande

avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka

träd av äldre skog. Den princip angående uthålligt skogsbruk, på vilken förevarande

lagförslag i viss mån bygger, kräver, att avverkningstillstånd, avseende

längre tid än fem år, icke bör annat än på särskilda skäl meddelas. Jag

torde i detta sammanhang få erinra, att Norrländska skogsvårdskommittén i

sin motivering till lappmarkslagens 7 § såsom exempel på dylika skäl angav,

att jordbruket drabbats av missväxt, eller att hemmansägaren av andra ekonomiska

orsaker såge sig nödsakad att för sin bärgning på en gång uttaga större

del av skogsavkastningen än som med tillämpning av den rena uthållighetsprincipen

borde ske, eller att flottningsförhållandena gjorde ett större virkesuttag

på en gång önskligt, eller att därigenom avlösning av hemmanet graverande

avverkningsrätt möjliggjordes. Befogenhet, motsvarande den som i förevarande

hänseende enligt lappmarkslagen tillkommer domänstyrelsen, torde,

på sätt sakkunniga, föreslagit, enligt nya lagen böra utövas av skogsvårdssty

reisen.

Avser tillståndet avverkning av skog, som icke beräknats i avverkningsplan,

synas däremot andra grunder för tillståndets meddelande böra tillämpas än

de nu nämnda. Jag har härutinnan i huvudsak anslutit mig till vad sakkunnigas

minoritet föreslagit. Emellertid har jag ansett undantag böra göras för

yngre skog. De grunder, enligt vilka tillstånd till avverkning av sådan skog

annorledes än genom gallring skall meddelas, hava nämligen redan reglerats genom

6 §. Stadgandet i 2 morn. av 9 § avser sålunda dels äldre barrskog å

fastighet, beträffande vilken skogsvårdsstyrelsen finner avverkningsplan icke

behöva upprättas, dels ock äldre lövskog ovan odlingsgränsen. Det intresse,

som, enligt vad jag vid 5 § angivit, torde föreligga att skydda sistnämnda skog

mot olämplig avverkning, synes genom stadgandet bliva tillgodosett.

3 mom. Lappmarkslagen innehåller ej någon bestämmelse örn tiden för giltigheten av

det avverkningstillstånd, en utav skogsstatstjänsteman förrättad utsyning innebär.

I tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal bar

emellertid i detta avseende föreskrivits, att, sedan fem år förflutit efter en vid

utsyning verkställd stämpling, kvarstående utsynade träd icke må avverkas,

innan ansökan därom ingivits till vederbörande jägmästare och ärendet prövats

av domänstyrelsen. Grunden till denna föreskrift torde närmast vara, att stämpelmärkena

i allmänhet ej kunna tydligt urskiljas efter sagda tids förlopp.

Emellertid synes det över huvud icke lämpligt, att ett avverkningstillstånd

gäller för all framtid. Sakkunnigas majoritet bar också framställt anmärk
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

155

ning härutinnan, därvid sakkunniga erinrat, att tillståndet lämnades under vissa

förutsättningar, vilka vore underkastade förändringar. Majoriteten har i sitt

förslag (13 §) upptagit en begränsning av tillståndets giltighetstid till fem

år i överensstämmelse med stadgandet i 7 § 2 mom. skogsvårdslagen. Jag har

ansett mig böra följa vad sålunda föreslagits.

10 §.

Major. 13 och 14 §§ samt minor. 11 § och 12 § 3 morn.’

Då tillstånd till avverkning meddelas enligt lappmarkslagen skall, såsom il och 2 morn.

annat sammanhang nämnts, enligt dess 2 § varje särskilt träd, som enligt

skogsstatstjänstemannens beslut får avverkas, utsynas och stämplas.

Sakkunniga hava intagit en härifrån avvikande ståndpunkt, i det enligt de- Sakkunniga.

ras förslag, då direktiv för avverkningens bedrivande ansetts erforderliga, dessa

icke nödvändigtvis behöva givas i form av ett utsyningsförfarande, sådant som

det i lappmarkslagen stadgade. I stället för dylik utsyning må enligt såväl

majoritets- som minoritetsförslaget understundom allenast lämnas anvisning

av viss trakt, där avverkningen får företagas, med rätt dock för myndigheten

att, örn så anses lämpligt, därvid meddela jämväl andra föreskrifter rörande

avverkningen (majoritetsförslagets 14 § 2 mom. och minoritetsförslagets 11 §

2 morn.). Enligt majoritetsförslaget (13 §) skall det därjämte ankomma på

skogsvårdsstyrelsen att avgöra, örn det över huvud skall vara erforderligt att

utsyning sker eller att föreskrifter angående avverkningen eljest meddelas.

Enligt minoritetsförslaget åter måste alltid, i de fall då avverkningstillstånd

erfordras, ettdera av förut angivna förfaringssätt komma till användning.

Båda sakkunnigförslagen utgå från, att utsyning och annan dylik förrättning

skola kunna företagas icke blott av skogsvårdsstyrelsens egna tjänstemän

utan även av i styrelsens tjänst icke anställda sakkunniga personer. Majoriteten

anför härom följande:

Utsyningen skall verkställas på skogsvårdsstyrelsens ansvar, som därvid i

allmänhet torde komma att använda sig av sin i mer stadigvarande tjänst anställda

personal. Emellertid finnes ju sakkunskapen representerad även utanför

skogsvårdsstyrelsens tjänstemannakår, särskilt hos skogsbolagens tjänstemän,

och för att denna sakkunskap skall komma till användning och därigenom

skogsvårdsstyrelsens arbete och kostnader nedbringas, har i lagförslaget förutsatts,

att skogsvårdsstyrelsen skall kemna meddela förordnande jämväl för annan

sakkunnig än styrelsens egen tjänsteman att verkställa en utsyningsförrättning.

Den förordnade kommer därvid naturligtvis att handla under tjänstemannaansvar

och i sådant hänseende vara underkastad bestämmelserna i

25 kap. strafflagen. Sakkunniga hava sålunda tänkt sig, att skogsbolagen

skulle i huvudsak komma att med egen personal ombestyra utsyningama på

sina skogar, varvid faran för missbruk bleve undanröjd därigenom att vederbörande

förrättningsman handlade under tjänstemannaansvar. Samma möjlighet

att utverka sådant särskilt förordnande föreligger naturligtvis för annan

skogsägare, som själv är sakkunnig eller önskar anlita annan än i skogsvårdsstyrelsens

tjänst anställd sakkunnig person.

Enligt majoritetsförslaget ankommer det på forrättningsmannen eller skogsvårdsstyrelsen

att bestämma, om utsyning och stämpling i lappmarkslagens me
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ning skall företagas eller om allenast anvisning av viss avverkningstrakt skall

ske. — Enligt minoritetsförslaget däremot skall utsyning i förening med

stämpling kunna ersättas med meddelande av anvisning, allenast örn avverkningens

omfattning ej är beroende av ett i avverkningsplan fastställt awerkningsbelopp

och sålunda uppmätning av trädens diametrar ej erfordras, samt

för det fall, att avverkningen avser i yngre skog förekommande spridda grupper

eller enstaka träd av äldre skog. Beträffande sistnämnda fall bar minoriteten

emellertid, då ifrågavarande träd skola avräknas från ett i avverkningsplan

fastställt awerkningsbelopp, ur kontrollsynpunkt ansett nödigt fordra,

att sålunda avverkat virke förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, innan

det bortföres från skogen.

Stämpling, som vid utsyningsförrättningen verkställes, skall enligt majoritetsförslaget

ske genom trädens förseende med stämpelmärke såväl vid roten

som å stammen vid brösthöjd. — Minoriteten åter har ansett, att närmare bestämmelser

örn stämplingens utförande knappast hörde hemma i lagtexten.

Mot intagande i lagtexten av ett stadgande örn ovillkorligt anbringande av rotstämpel

har därjämte minoriteten anfört, att fall kunde förekomma, då åsättande

av rotstämpel kunde bliva synnerligen besvärligt, såsom då det gällde

gallringsstämpling i klenvuxen skog eller stämpling vid djup snö, vilket kunde

inträffa örn utsyningsförrättningama något år utsträcktes utöver den normala

tiden. I

I likhet med sakkunnigas minoritet finner jag skäl föreligga att i fråga örn

avverkning, vars omfattning icke regleras i avverkningsplan, medgiva, att avverkningstillstånd

må kunna meddelas, utan att därvid utsyning och stämpling

äger rum. All avverkning av lövskog ävensom av barrskog å sådana fastigheter,

beträffande vilka avverkningsplan enligt stadgandet i 7 § 1 mom. andra stycket

icke erfordras, bör sålunda kunna få verkställas efter allenast anvisning

av avverkningstrakt, därvid gränserna emellertid böra tydligt utmärkas och

i övrigt föreskrifter lämnas angående sättet för avverkningarnas bedrivande.

Detsamma gäller avverkning genom ändamålsenlig gallring i yngre barrskogsbestånd

även å fastighet för vilken plan finnes upprättad. Praktiska

skäl torde tala för att låta likartade bestämmelser bliva tillämpliga också

för sistnämnda slag av fastigheter, då tillstånd enligt 6 § medgives till avverkning

av yngre barrskog annorledes än genom ändamålsenlig gallring eller

avverkningsmedgivande lämnas beträffande sådana överståndare och mindre

rester av äldre barrskog, vilka stå insprängda i ungskogarna. Ur kontrollsynpunkt

är emellertid härvid — såväl då tillståndet meddelas enligt

6 § som då det avser äldre träd — nödvändigt att virket, innan det bortföres

från skogen, förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke. Vid berörda

stämpling bör virke av äldre skog givetvis uppmätas och avräknas å

den virkeskvantitet, som enligt awerkningsplanen må uttagas. Huruvida även

virke av yngre skog skall sålunda avräknas torde, på sätt jag anfört under

7 § 2 morn., ankomma på skogsvårdsstyrelsen att i varje särskilt fall avgöra.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

157

I andra än nu nämnda fall torde, då avverkningstillstånd meddelas, utsyning

och stämpling böra företagas. Härför torde tala samma skäl, som av mig

åJberopats vid behandlingen av frågan örn över huvud utsyning eller annan liknande

åtgärd borde göras obligatorisk beträffande förevarande skogar. Jag

torde få hänvisa till vad jag i detta avseende förut anfört (avd. D).

Att utsyningsförrättning (bör, efter skogsvårdsstyrelsens förordnande, få

verkställas även av andra än i styrelsens tjänst anställda personer, därom är

jag fullt ense med sakkunniga. Denna uppfattning har också vunnit gillande

i skogsvårdslagen, där bestämmelse av sådan innebörd förekommer.

Stämpling torde i regel böra ske genom åsättande å träden av skogsvårdsstyrelsens

stämpelmärke såväl vid roten som vid brösthöjd. I likhet med

sakkunnigas minoritet anser jag det dock icke lämpligt, att, såsom majoriteten

föreslagit, i lagen intagas bestämmelser angående sättet för stämplingens

utförande. Dylika bestämmelser återfinnas nu i domänstyrelsens tjänstgöringsreglemente.

Om föreliggande lagförslag godtages, synas de böra erhålla

formen av reglementariska föreskrifter för skogsvårdsstyrelserna.

Från nu angivna utgångspunkter hava bestämmelserna i 1 och 2 mom. av

10 § utarbetats. Stadganden av motsvarande innehåll, avseende svårföryngrade

skogar, äro upptagna under skogsvårdslagens 20 §.

Av stadgandena i 3 mom. motsvarar föreskriften i andra stycket bestäm- 3 mom.

melsén i lappmarkslagens 6 § andra stycket, varemot stadgandet i första stycket

saknar motsvarighet i lappmarkslagen. Stadgandena ansluta sig i huvudsak

till vad sakkunniga härutinnan föreslagit (majoritetsförslagets 14 § 1

mom. och 3 mom. andra stycket samt minoritetsförslagets 11 § 3 mom. och

12 § 3 morn.).

11 §•

Major. 15 § och minor. 14 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § lappmarkslagen.

I överensstämmelse med sin uppfattning att avverkningstillstånd borde meddelas

av en utav skogsvårdsstyrelsen utsedd förrättningsman, har minoriteten

föreslagit, att förrättningsmannen även borde tilläggas befogenhet att föreskriva

örn överhållande av fröträd. De synpunkter, vilka legat till grund för

min i frågan örn avverkningstillstånd från minoritetsförslaget avvikande mening,

har jag emellertid ansett böra också här tillmätas avgörande betydelse.

Stadgandet i förevarande paragraf har därför avfattats i nära anslutning till

motsvarande bestämmelse i 19 § 1) skogsvårdslagen.

12 §.

Major. 19 § och minor. 16 §.

Stadgandet motsvarar bestämmelsen i 11 § lappmarkslagen.

Liknande stadgande har föreslagits av sakkunnigas minoritet, med huvudsakligen

den avvikelsen, att behörighet att meddela kontrollföreskrifter skulle tillkomma

skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Majoriteten har ansett dylika föreskrifter

erforderliga allenast vid avverkning av mogen barrskog.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Martts proposition nr 211.

13 §.

Major. 20 § och minor. 13 § 2 och 3 morn.

Flertalet av förslagets avverkningsbestämmelser äro av den art, att deras

åsidosättande bör omedelbart föranleda straffpåföljd. Ett undantag härifrån

utgör stadgandet i 6 §, att yngre skog icke må utan tillstånd avverkas

annorledes än genom ändamålsenlig gallring. Då detta stadgande nödvändiggör

ett bedömande av skogliga faktorer oell förhållanden, torde överträdelse

av detsamma, enligt de principer, vilka ligga till grund för skogsvårdslagen,

och vilka synas, då så låter sig göra, böra tillämpas även å förevarande

lagstiftning, icke böra direkt kriminaliseras. I stället bör vederbörande

myndighet erhålla möjlighet att förhindra eller tillrättalägga sådan avverkning,

som står i strid mot berörda stadgande. Dylik möjlighet beredes

genom förevarande paragrafs bestämmelser örn avverkningsförbud. Samtidigt

utgör dylikt förbud underlag för straffstadgande.

Med hänsyn till angelägenheten av att kunna hindra och på rätt väg leda

in en avverkning, som påbörjats eller planlagts under åsidosättande av anvisningar

eller andra föreskrifter, meddelade enligt första stycket av 10 § 2 morn.,

synes avverkningsförbud även i nu angivna fall böra kunna komma till användning.

Ett åsidosättande som nyss nämnts bör emellertid därjämte föranleda

omedelbar ansvarspåföljd. Betänkligheter, motsvarande dem, vilka,

på sätt antytts, kunna anföras mot upptagande av dylik påföljd vid överträdelse

av stadgandet i 6 §, föreligga icke härvidlag.

Bestämmelserna i förevarande paragraf hava avfattats i nära överensstämmelse

med vad minoriteten härutinnan föreslagit och i anslutning till föreskrifterna

örn avverkningsförbud i skogsvårdslagens 8 §. Från nämnda föreskrifter har

dock efter förslag av sakkunniga gjorts den avvikelsen, att, med hänsyn till de

långa avstånden och ofta mindre goda postförbindelserna, den tid, inom vilken ett

interimistiskt förbud skall fastställas, bestämts till tjugu dagar i stället för såsom

i skogsvårdslagen tio dagar. Däremot har jag icke funnit anledning följa

av minoriteten framställt förslag, att skogsvårdslagens bestämmelse, att interimistiskt

förbud får meddelas i fall, då det är av synnerlig vikt att förbud

kommer till stånd, innan skogsvårdsstyrelsen hinner sammanträda, skulle utbytas

mot stadgande av innehåll, att sådant interimistiskt förbud finge meddelas,

då det vore av synnerlig vikt, att förbud skyndsamt komme till stånd. Berörda

förslag har motiverats därmed, att ehuru det vore av en viss betydelse,

att skogsvårdsstyrelsens ledamöter vid behandling av frågor rörande avverkningsförbud

sammanträdde på ett och samma rum för gemensam överläggning

och besluts fattande, detta likväl icke borde vara ovillkorligen nödvändigt.

Minoriteten har ansett praktiska skäl tala för, att ett styrelsens beslut borde

kunna göras giltigt på så sätt, att handlingarna i ärendet per post sändes mellan

styrelsens ledamöter, vilka i denna ordning kunde undersöka och eventuellt

godkänna det interimistiska förbudet. Då jag utan avseende å vad minoriteten

sålunda anfört ansett mig böra bibehålla skogsvårdslagens uttryckssätt,

har detta främst föranletts av en önskan att låta lagförslagets förbudsbestäm
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

159

melser i största möjliga utsträckning ansluta sig till skogsvårdslagens. Emellertid

är jag icke heller övertygad örn lämpligheten av, att skogsvårdsstyrelsena

beslut fattas under de lösliga former, minoriteten angivit. Ledamöternas sammankomst,

därvid skäl för och emot kunna framläggas och ärendena i övrigt

grundligt genomdiskuteras torde innebära större garantier för en omsorgsfull

prövning och en tillfredsställande lösning av uppkommande spörsmål än det

av minoriteten antydda förfaringssättet. Sakkunnigas majoritet har också i

sina bestämmelser angående awerkningsförbud anslutit sig till skogsvårdslagens

stadganden.

14 §.

Major. 21 § och minor. 17 §.

Majoriteten har i sitt förslag upptagit stadgande av innehåll, att hantlangning

skall utgöras av sökanden, varemot i övrigt kostnad för förrättning, varom

i förevarande paragraf är fråga, skall utgå av skogsvårdsstyrelsens medel.

Emellertid innehåller majoritetsförslaget tillika den bestämmelsen, att sökande

må kunna förpliktas återgälda dylik kostnad, därest på förslag av honom annan

än hos skogsvårdsstyrelse anställd tjänsteman varit förordnad att verkställa

förrättningen eller denna föranletts av ett meddelat awerkningsförbud.

Ytterligare må enligt majoritetens förslag sådan betalningsskyldighet kunna

åläggas sökande vid utsynings- eller stämplingsförrättning å fastighet, för

vilken awerkningsplan upprättats, därest å fastigheten tidigare under en och

samma av de femårsperioder, till vilka planens awerkningsberäkningar hänföra

sig, två gånger verkställts dylik förrättning på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

I motiven anför majoriteten följande:

Vid förrättning föranledd av en till myndigheten gjord framställning, skall

sökanden vara pliktig att utan ersättning utgöra nödig hantlangning. Är det

frågan om annan förrättning, blir det myndighetens sak att själv ombesörja

hantlangningen. Begreppet hantlangning är härvid avsett att tagas i en inskränkt

bemärkelse, så att man t. ex. icke får till hantlangarna räkna de s. k.

prickarna vid en stämplingsförrättning.

Beträffande förrättningskostnadema frånsett kostnaderna för hantlangningen

hava sakkunniga utgått från den allmänna regeln, att dessa skola gäldas

av skogsvårdsstyrelsen med medel, som av denna förvaltas. Emellertid har

från denna allmänna regel gjorts undantag för vissa fall, i vilka skogsvårdsstyrelsen

skall äga att, örn den så finner skäligt, av sökanden återkräva, vad

den nödgats utgiva.

Det har ju förutsatts, att till förrättningsmän skola kunna förordnas andra

än i skogsvårdsstyrelsens tjänst anställda personer. Så kan t. ex. ett bolags

tjänsteman erhålla förordnande att verkställa utsyning å bolagets mark. Det

skulle emellertid vara mindre tilltalande och kan väl icke heller gärna tänkas,

att bolagstjänstemannen i sådant fall skulle uppbära ersättning av skogsvårdsstyrelsen

för förrättningen. Att kostnaden därvidlag bör stanna på skogsägaren

är uppenbart. Sakkunniga hava därför föreslagit bestämmelse örn att

skogsvårdsstyrelsen skall kunna av sökanden uttaga ersättning för förrättningskostnaderna,

därest på förslag av sökanden annan än hos skogsvårdsstyrelsen

anställd tjänsteman varit förordnad som förrättningsmän.

Det kan icke heller vara tilltalande, att när en skogsägare så handskas med

sin skog, att skogsvårdsstyrelsen nödgats tillgripa ett awerkningsförbud emot

honom, styrelsen skall få vidkännas utgifterna för de förrättningar, som för
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

anledas av förbudet. Jämväl för detta fall skall skogsvårdsstyrelsen därför

kunna utkräva ersättning.

Slutligen kava sakkunniga ansett, att skogsägarnas rätt att av skogsvårdsstyrelsen

kräva utsyning och stämplingsbiträde på ett eller annat sätt måste

regleras. Härvidlag har emellertid icke ansetts lämpligt att tillgripa vare sig

någon begränsning i fråga om antalet ansökningar under viss tidsperiod eller

någon reglering genom viss minimikvantitet för utsyningen eller stämplingen.

Sakkunniga hava i stället stannat för att låta en reglering ske allenast därigenom,

att skogsägaren riskerar att, när det gäller fastighet, för vilken avverkningsplan

upprättats, själv få vidkännas kostnaderna, därest han två gånger

förut under löpande avverkningsperiod erhållit utsyning eller stämplingsbiträde

å den eller de fastigheter avverkningsplanen omfattar. När det gäller

fastigheter, för vilka plan icke blivit fastställd, torde inga restriktioner härvidlag

vara erforderliga, då å dessa fastigheter inga mer regelbundet återkommande

avverkningar förekomma.

Minoriteten, vars förslag till bestämmelser i förevarande hänseende överensstämmer

med departementsförslaget, har å sin sida anfört:

I likhet med majoriteten hava vi ansett, att sökanden skall utgöra nö;dig

hantlangning vid utsyning och stämpling, samt då awerkningsplan upprättas

eller besiktning äger rum. Övriga kostnader för nu nämnda förrättningar

skola gäldas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, dock att, då avverkningsplan

upprättas genom fastighetsägarens eller åbons försorg, liksom

ock då utsyningsförrättning verkställts på förordnande av skogsvårdsstyrelsen

av fastighetsägarens egen tjänsteman eller ombud, samtliga kostnader för förrättningen

skola bestridas av fastighetsägaren eller åbon.

I motsats till majoriteten hava vi icke funnit anledning att i lagtexten införa

någon bestämmelse örn återgäldande till skogsvårdsstyrelsen av kostnader

för förrättning, som på sökandens förslag efter skogsvårdsstyrelsens förordnande

utförts av annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman, ej

heller av kostnader, som föranletts av ett meddelat awerkningsförbud. I förstnämnda

fallet torde styrelsen nämligen icke behöva förskjuta några förrättningskostnader,

då dessa böra direkt bestridas av sökanden. Ett awerkningsförbud

kan här anses innebära, att den frihet till avverkning inom vissa skogsbestånd,

som fastighetsägaren eller åbon lämnades vid avverkningsplanens

fastställande, återkallas, varigenom den allmänna skyldigheten att ansöka örn

tillstånd till avverkning därefter inträder. Då efter en dylik ansökan utsyning

eller stämpling verkställes, synes oss den för dessa förrättningar gällande regeln

även böra i detta fall tillämpas, nämligen att alla kostnader med undantag

av hantlangningskostnaderna skola bestridas av skogsvårdsstyrelsen.

Någon begränsning i rätten för fastighetsägare eller åbo att efter ansökan

erhålla biträde av skogsvårdsstyrelsens tjänsteman till utförande av utss^ningsförrättning

utöver den, som 12 § angiver, hava vi ej funnit anledning föreslå.

Då av 12 § i vårt lagförslag framgår, att för fastigheter, för vilka awerkningsplaner

fastställts, tillstånd till avverkning skall avse en tid av fem år, kan

för avverkning å dylika fastigheter utsyning endast förekomma vart femte år.

Eör övriga fastigheter synes oss ingen anledning föreligga att föreslå några

begränsningar i skogsägarnas rättighet att söka biträde av skogsvårdsstyrelsen.

Någon sådan begränsning synes oss från kostnadssynpunkt ej erforderlig,

då väl å hemman med så ringa virkesförråd, att awerkningsplan ej lämpligen

ansetts böra upprättas, föga risk kan föreligga för att utsyningsansökaingar

återkomma besvärande ofta.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

161

Att sökande skall utgöra nödig hantlangning vid de förrättningar, varom här Departeär

fråga, överensstämmer med hittills tillämpade principer. Stadgande av mentschefen

denna innebörd återfinnes således i andra stycket av lappmarkslagens 12 §.

Enligt första stycket av sagda paragraf skola kostnaderna även i övrigt för

omförmälda förrättningar, utom sådana, vilka avse upprättande av avverkningsplan,

gäldas av sökanden. Så synes däremot icke böra ske enligt den

nya lagen. På sätt jag i annat sammanhang anfört (avd. G), torde nämligen

förordningen om skogsvårdsavgift böra utsträckas att gälla jämväl ifrågavarande

skogar, och det synes mig innebära en obillighet att, såsom förevarande

lagförslag gestaltats, uttaga såväl skogsvårdsavgifter som ersättning för nyssnämnda

kostnader. Å andra sidan torde dock sökanden böra själv vidkännas

kostnad för förrättning, som på hans begäran verkställes av annan än hos

skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman. Föreskrift härom torde till undvikande

av missförstånd böra, på sätt majoriteten föreslagit, upptagas i lagen.

Majoritetens förslag, att sökande skulle kunna förpliktas återgälda kostnaden

för utsynings- eller stämplingsförrättning, örn denna föranletts av ett awerkningsförbud,

eller örn tidigare under samma avverkningsperiod två dylika förrättningar

hållits, finner jag däremot, i anslutning till de synpunkter, minoriteten

härutinnan framfört, icke böra följas. Visserligen torde vad minoriteten

erinrat rörande den innebörd ett awerkningsförbud enligt dess förslag,

och således även enligt departementsförslaget, skulle äga icke kunna tillmätas

generell giltighet. Ett förbud kan nämligen exempelvis komma att omfatta

även husbehovsawerkning, vartill ju principiellt icke erfordras myndighetens

tillstånd. Men dylika undantag torde icke i praktiken hava den betydelse, att

de böra föranleda avsteg från den allmänna regeln, att sökanden ej skall svara

för andra förrättningskostnader än de med hantlangningen förenade. Av enahanda

anledning torde nämnda regel ej heller behöva till följd därav inskränkas,

att enligt departementsförslaget tillstånd till avverkning må å samma fastighet

kunna meddelas oftare än, såsom minoriteten förutsatt, allenast en gång

vart femte år.

15 §.

Major. 22 § och minor. 19 §.

Förevarande paragraf angiver reproduktionsskyldighetens omfattning efter

avverkning. Bestämmelser av i sak samma innehåll hava föreslagits av sakkunnigas

såväl majoritet som minoritet. Vid paragrafens avfattning har, på

sätt också skett vid utarbetandet av departementsförslagets övriga reproduktionsbestämmelser,

skogsvårdslagen tagits till formell förebild. Begagnandet

av andra uttryckssätt än de i nämnda lag använda, då olikhet i sak icke åsyftats,

har ansetts lätt kunna föranleda misstolkningar.

Stadgandet motsvarar bestämmelsen i 9 § skogsvårdslagen och företer från

denna ej någon annan avvikelse än att, på skäl sakkunniga anfört, och vilka

jag tidigare berört (avd. E), skogsvårdsstyrelsen tillerkänts befogenhet att i

fall då reproduktionsskyldigheten skulle bliva synnerligen betungande medgiva

skälig begränsning av densamma.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 18h käft. (Nr 217.) 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande tolkningen av en del i förevarande paragraf från skogsvårdslagen

hämtade uttryck torde, med hänsyn till frågans stora betydelse, följande

uttalande av sakkunnigas majoritet böra återgivas:

Med uttrycket »rådande naturförhållanden», vilket liksom ordet »nöjaktig»

är hämtat från 1923 års lag, avses samtliga de naturförhållanden såsom mark,

klimat o. s. v., vilka tillsammans direkt eller indirekt bestämma grundförutsättningarna

å ståndorten för skogsbeståndets utveckling och tillväxt. Dessa

grundförutsättningar kunna naturligtvis utnyttjas i skogsbruket på ett mer

eller mindre ändamålsenligt sätt. Under antagande, att ett för ståndorten

normalt bestånd behandlas enligt normer, som ur produktionssynpunkt måste

anses ändamålsenliga, gör man en beräkning av beståndets årliga medeltillväxt

i kubikmeter och får på detta sätt fram ett uttryck för markens »bonitet»

på ståndorten i fråga. Ej sällan möter det emellertid särskilda svårigheter

att något så när riktigt bedöma markens verkliga bonitet. På vissa tallhedar

kan t. ex. markens produktionsförmåga, sådan den betingas av naturförhållandena,

på grund av upprepade hårda skogseldar vara avsevärt nedsatt till sjmes

för en lång tid framåt. Boniteten torde här böra bedömas efter förhållandena,

sådana de vid avverkningen föreligga, d. v. s. med hänsyn tagen till den genom

skogseldarna nedsatta produktionsförmågan. Svårbedömd är även boniteten

å de mossrika starkt råhumusbesvärade markerna, bevuxna i stor utsträckning

med överåriga och dåliga bestånd, där markens verkliga produktionsförmåga

ofta är avsevärt större än beståndet kan giva anledning att tro. Produktionen

i yngre bestånd av motsvarande skogstyper och i motsvarande höjdlägen

får i dessa fall bliva vägledande för bonitetsbedömningen. För attavara

nöjaktig bör sålunda den efter avverkningen kvarstående skogen vara. sådan,

att den, med hänsyn till sin täthet ävensom tekniska beskaffenhet och tillväxtförmåga,

kan utvecklas till ett bestånd, som med ändamålsenlig skötsel lämnar

en mot boniteten närmelsevis svarande avkastning. Är emellertid det kvarstående

beståndet icke sådant, utan har awerkningsingreppet varit så starkt och

beståndet genom avverkningen utglesnats i den grad, att markens produktionsförmåga

med de kvarstående träden icke kan tillgodogöras, måste föryngringsmomentet

anses hava inträtt, och krav på återväxtåtgärder kunna resas gentemot

skogsägaren. Nu är i många fall redan före avverkningen beståndet

sådant, att markens produktionsförmåga icke tillgodogöres till fullo. Vid

dylikt förhållande kan en viss svårighet uppkomma att bedöma, när vid företagen

avverkning man skall anse föryngringsmomentet hava inträtt. Uppenbart

är emellertid, att detta icke kan anses hava skett genom att ett eller

annat träd uttagits. Avverkningen måste hava skett i så pass stor omfattning,

att den verkligen i någon mån influerat på det sätt, varpå markens produktionsförmåga

tillgodogöres.

När det gäller att bedöma, huruvida don naturliga återväxt, som kan förväntas

komma, skall anses såsom tillfredsställande, mäste man anlägga samma

synpunkter som med avseende å den kvarstående skogen. Jämväl därvidlag

får man sålunda söka klargöra, örn den uppkommande återväxten kan bliva

sådan, att den med hänsyn till täthet, teknisk beskaffenhet och tillväxtförmåga

kan utvecklas till bestånd, som i rimlig grad motsvarar boniteten. En

tillfällighet, sådan som att det avverkade beståndet varit av dålig beskaffenhet,

bör sålunda icke öva något inflytande på bedömandet av vad som kan anses

vara nöjaktig återväxt.

Frågan i vad mån återväxt av lövskog bör godtagas såsom nöjaktig återväxt,

vilken fråga var föremål för överläggning under förarbetena till 1923

års skogsvårdslag, har jämväl behandlats av sakkunniga. Da barrskogen innehåller

de trädslag, tall och gran, som i stort sett äro de värdefulla, och då

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

163

lagförslaget syftar att i möjligaste mån trygga barrskogskapitalets vidmakthållande

och förkovran, måste enligt sakkunnigas mening kravet på nöjaktig

återväxt i första hand avse återväxt av barrskog. Denna omständighet lärer

dock icke ■—- lika litet som återväxtkravet enligt 1923 års lag — få anses innebära,

att återväxt av huvudsakligen lövskog icke skulle kunna godtagas på

ståndorter, som lämpa sig för dylika trädslag, och där regelmässigt lika god

avsättning finnes för lövskog som för barrskog.

Som nämnts förefinnes krav icke blott på att en tillfredsställande återväxt

skall komma utan jämväl på att denna skall förefinnas inom skälig tid å det

avverkade området. Tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 1923 års

lag har i allmänhet icke mött svårigheter eller föranlett konflikter mellan vederbörande

myndighet och skogsägare. Förhållandet torde komma att bliva

detsamma inom nu ifrågavarande lagstiftningsområde. När avverkning skett

och därefter påkallad hyggesrensning verkställts, behöva hyggena ligga ett

större eller mindre antal år, innan de äro »mogna» för föryngring. Främst

sammanhänger denna bekanta företeelse med humustäckets beskaffenhet vid

avverkningen men även i viss mån med fröträdens — där de finnas —- behov

av den förbättrade kronutveckling, som möjliggöres genom den ökade ljustillgången,

och som merendels är ett villkor för en rikare kottsättning. _ Å

vissa ståndorter —■ exempelvis granskog av den våta Dryopteris-typen, vissa

tallhedar o. s. v. — omfattar denna mognadstid några få år. Å andra ståndorter

t. ex. i vissa granbestånd av hög ålder av den råhumusrika Vacciniumtypen

i högt läge kan den däremot uppgå till 20 år eller mera. Visserligen

kan i många fall denna långa föryngringstid väsentligen förkortas genom

hyggesbränning. Då emellertid alltjämt olika meningar råda örn vilka hyggen

böra brännas eller icke, och då hyggesbränningen ovedersägligen alltid

innebär risker för skogseld eller förstörande av befintliga plantor och efter

avverkningen kvarstående underbestånd, som kan utvecklas till ett. dugligt

fröträdsbestånd, hava sakkunniga ansett, att skogsägaren icke lämpligen^ bör

kunna åläggas bränning och att någon hänsyn till den tidsvinst, som i många

fall genom bränning kan vinnas, sålunda icke heller bör tågås vid bedömandet

av den så att säga normala mognadstiden. Örn den för olika fall växlande

mognadstiden äger man för övrigt redan nu en ganska god erfarenhet, och

denna kommer med stöd av vetenskapens rön alltmera att tillväxa. Under hänvisning

till vad ovan anförts vilja sakkunniga uttala, att den skäliga tid,

inom vilken nöjaktig föryngring skall kunna fordras, icke bör sättas kortare

än den normala mognadstid, som nyss angivits. Däremot torde den föryngringstid,

som kan anses skälig, böra utsträckas utöver denna mognadstid i de

täll, då fröförsörjningen kan anses tryggad genom t. ex. förekomsten av fröträdsbestånd,

ehuru detta ännu icke fullgjort sin tjänst. Ett uteblivande av

återväxt i dylikt fall på grund av dröjsmål med förekomst av fröår kan salunda

icke föranleda till att skogsägaren skulle bliva pliktig vidtaga kulturer.

T allmänhet torde de läll, där vid avverkning kulturer mäste tillgripas för

åstadkommande av föryngring, komma att inskränka sig till hyggen i överånga

rena granskogsbestånd av Vaccinium-typ. Där saknas ofta träd, som

med hänsyn till ställning i beståndet och kronans beskaffenhet lämpligen kunna

lämnas såsom fröträd vid avverkningen. Saknas då även ett underbestånd

av den beskaffenhet, att det efter avverkningen kan utvecklas till ett fröträdsbestånd,

blir föryngringstiden oskäligt lång: hygget mognar, men deri

naturliga granföryngringen dröjer av brist på fröträd. Under dylika förhållanden

äro kulturer uppenbarligen på sin plats och böra kunna åläggas skogsägaren

.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Uppträdandet på hygget av lövskogsföryngring, särskilt av björk, antyder

ofta hyggets mognad i de mossrika skogstyperna. Det har visat sig, att, under

förutsättning att fröförsörjningen från barrträd på naturlig väg är tryggad,

denna först kommande återväxt av lövskog är en för barrskogsföryngringen

gynnsam faktor. Det händer likväl understundom, att detta plant- respektive

ungskogsbestånd av löv blir så tätt, att barrskogsföryngringen blir svag eller

helt uteblir. Lövskogen kommer under sådana förhållanden att upptaga marken

under minst en generation. Endast örn lövskogen kan anses komma att

i tillfredsställande grad ekonomiskt tillgodogöras å ståndorten i fråga, torde

efter vad som nyss sagts den uppkomna återväxten av lövskog kunna anses

såsom en i och för sig själv nöjaktig återväxt. I annat fall torde — för att föryngringstiden

ej skall bliva oskäligt lång — åtgärder såsom röjning eventuellt

i förening med kultur böra vidtagas för att få fram en återväxt, som

kan godtagas.

Sakkunnigas minoritet har anslutit sig till vad majoriteten anfört utom beträffande

frågan i vilken utsträckning återväxt av huvudsakligen lövskog

borde godtagas som nöjaktig föryngring. Minoriteten har härutinnan framhållit,

att enligt dess förmenande lövskogsåterväxt kunde godtagas endast under

villkor, att lövskog kunde avsättas med lika gott resultat som barrskog.

För egen del har jag icke funnit anledning till erinran mot vad sakkunnigas

n'' majoritet anfört. Beträffande frågan i vilken utsträckning återväxtåtgärder

böra åläggas torde jag i övrigt få åberopa vad härutinnan tidigare anförts

(avd. E).

16 §.

Major. 23 § och 11 § 1 morn. fjärde stycket samt minor. 20 §.

1 och 2 mom. Bestämmelserna motsvara föreskrifterna i skogsvårdslagens

10 § men avvika därifrån dels såtillvida, att reproduktionsskyldighet icke

stadgats för den händelse att skada uppkommit genom betning av hemdjur,

örn icke skadegörelsen är att anse såsom åverkan, dels ock därutinnan, att möjlighet

till begränsning av reproduktionsskyldigheten lämnats i alla de fall,

då sådan skyldighet kan föreligga. Såsom skäl för berörda avvikelser får jag

åberopa vad sakkunniga enligt min tidigare redogörelse (avd. E) härutinnan

anfört, vilket jag, på sätt därvid nämnts, funnit övertygande.

3 morn. Vid inträffad skada bör skogsägaren äga rätt att företaga av skadegörelsen

påkallad avverkning. Emellertid synes även för detta fall skogsvårdsstyrelsens

tillstånd böra fordras för avverkning i skog, som enligt de allmänna

awerkningsreglema ej må avverkas utan dylikt tillstånd. Styrelsen

bör nämligen beredas tillfälle att undersöka örn och i vad mån avverkningen

kan anses påkallad av den övergångna skadan. Vid prövning av ansökning

om tillstånd till avverkning i nu avsedda fall kan styrelsen naturligtvis icke

vara bunden av de allmänna bestämmelserna angående de grunder, enligt vilka

awerkningstillstånd skall meddelas. Emellertid böra uppenbarligen, örn barrträd

vid avverkningen tillgodogöras, dessa, i den mån så skolat ske, därest avverkningen

ej varit påkallad av skadegörelsen, avräknas från i awerkningsplan

fastställt avverkningsbelopp. Har avverkningsbeloppet för planens hela

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

165

giltighetstid redan uttagits, när skadan sker, kan detta dock ej hindra avverkningen,

ehuru densamma då kommer att falla utom regleringen.

17 §.

Major. 24 § och minor. 21 §.

Denna paragraf är ordagrant lika lydande med 11 § skogsvårdslagen.

18 §.

Major. 25 § och minor. 22 §.

Motsvarande stadganden innehållas i 12 och 13 §§ skogsvårdslagen. Departementsförslaget

avviker emellertid från sistsagda stadganden i två hänseenden.

Sålunda hava bestämmelserna angående den krets, varur gode män

må tillkallas, erhållit en något mindre tung formulering än den i lagen för

motsvarande fall använda. Vidare har, i överensstämmelse med såväl majoritetens

som minoritetens förslag, upptagits föreskrift örn att skogsvårdsstyrelsen

och fastighetens ägare ävensom annan för reproduktionskostnaderna ansvarig

skola genom förrättningsmannens försorg underrättas örn tiden för

sådan undersökning av awerkningsområdet, som påkallas till utrönande av behovet

av återväxtåtgärder.

19—21 §§.

Major. 26—28 §§ och minor. 23—25 §§.

Motsvarande föreskrifter finnas i skogsvårdslagen upptagna i dess 14—16 §§.

22 §.

Major. 30 § och minor. 26 §.

Enligt 10 § lappmarkslagen skall fastighetsägare, därest han för omlägg-1 och 2

ning av skogsmark vill fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets husbehov, härtill inhämta tillstånd av länsstyrelsen. Dylikt

tillstånd må lämnas allenast, därest omläggningen avser skogsmarkens

uppodling till åker eller äng, och vid tillståndets meddelande skall utsättas

viss tid, inom vilken, vid vite, som länsstyrelsen bestämmer, omläggningsföretaget

skall vara fullbordat. Vill fastighetsägaren omlägga skogsmark, som är

kal eller blott bevuxen med lövskog, eller vill han omlägga ett område, varå

tillgången på barrskog är så ringa, att han lämpligen kan tillgodogöra densamma

för husbehov, må han verkställa omläggningen utan tillstånd och för

vilket ändamål som helst. På grund av den ändrade lydelse, paragrafen enligt

förordningen den 14 juni 1929 (nr 172) erhållit, må, utöver vad som följer

av det nu sagda, avverkning av barrträd även annorledes än tili husbehov utan

särskilt tillstånd bedrivas för omläggning av sådant skogsområde, beträffande

vilket jämlikt lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan bestämts,

att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst

bekostande av odling å området.

Sakkunniga hava föreslagit från sålunda gällande rätt i åtskilliga hänseenden

avvikande bestämmelser. De hava ansett fastighetsägaren böra äga oin
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Majlis proposition nr 217.

skränka frihet i fråga om omläggning av skogsmark till trädgård, byggnadstomt,

väg eller annat liknande ändamål ävensom — i likhet med vad i lappmarkslagen

är stadgat — vid omläggning för åstadkommande av odling såsom

ersättning för indragen ströäng. Då fråga uppkomme om omläggning av

skogsmark i annat fall än de nyss berörda, skulle däremot alltid fordras

skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Då tillstånd meddelades, skulle bestämmas de

åtgärder, som kunde erfordras för omläggningens genomförande ävensom de

tider, inom vilka de olika åtgärderna skulle vara vidtagna.

Majoriteten har härutöver föreslagit, att domstol skulle på yrkande av skogsvårdsstyrelsen

kunna antingen förelägga vederbörande ny tid för fullgörande

av nödiga åtgärder eller förordna, att marken åter skulle försättas i skogbärande

skick samt föreskriva de återväxtåtgärder, som härför kunde vara erforderliga.

I sitt över sakkunnigas förslag avgivna yttrande bar lantbruksstyrelsen anfört:
Enligt

lantbruksstyrelsens förmenande bar särskilt inom ifrågavarande

delar av landet vidgandet av den till åker, äng och kultiverat bete använda

arealen en sådan betydelse, att någon begränsning i fastighetsägares rätt

att för sådant ändamål utnyttja jorden icke bör stadgas. Det synes lantbruksstyrelsen

därför som örn odling till åker och äng borde jämställas

med sådan användning, varom i 1 mom. omförmäles. I fråga örn skogsmarks

omläggande till bete i andra fall, torde även enligt lantbruksstyrelsens förmenande

vissa bestämmelser kunna vara av behovet påkallade till förhindrande

av att betes anordnande utnyttjas såsom motiv för avverkning. Emellertid

anser lantbruksstyrelsen det föreliggande förslaget även på denna punkt skjuta

något över målet. Det syfte, som tydligen avses, torde kunna nås därigenom att

rätten till att utan särskilt tillstånd anordna bete inskränkes till sådan betesanläggning,

som verkställes enligt plan, som godkänts av hos hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent eller vandringsrättare.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. av förevarande paragraf hava avfattats

i nära anslutning till vad sakkunnigas majoritet föreslagit. Avvikelser därifrån

hava dock skett i två hänseenden, nämligen dels i fråga örn skogsmarks

omläggning till åker dels ock genom upptagande av bestämmelsen i sista stycket

av 2 mom.

Anledningen till att fastighetsägaren såväl i sakkunnigas förslag som i departementsförslaget

medgivits oinskränkt frihet, när det gäller omläggning av

skogsmark till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål, har

varit, att det härvidlag endast kan bliva frågan örn obetydliga områden, och

att faran för missbruk av berörda frihet är ringa. Detsamma torde uti de

delar av landet, förevarande lagstiftning avser, äga giltighet vad beträffar

skogsområdes uppodling till åker. Det synes mig därför riktigt att icke heller

för sistnämnda fall kräva tillstånd av myndighet. Däremot har jag icke ansett

mig böra på sätt lantbruksstyrelsen hemställt frångå sakkunnigas förslag

jämväl i fråga om omläggning till äng eller betesmark. Det rör sig här ofta

örn så stora arealer, att det synes angeläget bereda skogsvårdsstyrelsen möjlighet

att med hänsyn till alla de omständigheter, som därvid äro av bety
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

167

delse, pröva huruvida omläggningen bör få företagas. För utrönande av den

uppgivna markens läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet för ändamålet

torde såsom regel erfordras, att skogsvårdsstyrelsen låter verkställa besiktning

å densamma.

Då enligt skogsvårdslagen tillstånd meddelas för omläggning av skogsmark,

skall tillika angivas den tid, högst fem år, för vilken tillståndet skall gälla.

Har inom den angivna tiden omläggningen icke skett, förfaller tillståndet och

skyldighet att föranstalta örn återväxt inträder. Sakkunniga hava icke ansett

nödvändigt att begränsa ett tillstånds giltighet till viss tid. Då jag härutinnan

anslutit mig till sakkunniga, har jag funnit desto större anledning föreligga

att, i enlighet med majoritetens förslag, upptaga stadgande därom, att

för den händelse de av skogsvårdsstyrelsen föreskrivna odlingsåtgärderna icke

inom bestämd tid fullgöras, domstol skall äga att antingen föreskriva ny

tid härför eller ock förordna örn markområdets återförsättande i skogbärande

skick. Domstols föreskrift eller förordnande, som här avses, liksom också

skogsvårdsstyrelses åläggande örn vidtagande av åtgärder för odlingens genomförande

torde böra gälla även mot framtida ägare av fastigheten på enahanda

sätt som i 19 § stadgats beträffande återväxtföreskrifter enligt 18 §. Erinran

härom har intagits som ett sista stycke i 2 mom.

Av den avfattning, stadgandet i 12 § erhållit, torde framgå, att den skogsvårdsstyrelsen

enligt berörda stadgande tillkommande befogenheten att meddela

kontrollföreskrifter även gäller avverkning, som utföres på grund av tillstånd

till omläggning av skogsmark.

Bestämmelserna i 3 mom. överensstämma i tillämpliga delar med föreskrifterna

i tredje stycket av 10 § lappmarkslagen. Det torde vara tydligt, att,

därest i samband med omläggning av skogsmark företages avverkning av barrträd,

avräkning härför bör ske i awerkningsplanen i samma utsträckning som

örn avverkningen ägt rum enligt bestämmelserna i 2 kap. Vidare synes ur

kontrollsynpunkt nödvändigt att träden stämplas genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, innan de bortföras. Detta gäller naturligtvis dock icke träd, som å

omläggningsområdet avverkas för husbehov. Avverkning för berörda ändamål

får ske oberoende av tillståndet och grundar sig sålunda ej å detta. Av stadgandet

i 14 § följer, att sökanden vid stämpling, som nu sagts, skall utgöra

nödig hantlangning.

23 §.

Major. 31—33 §§ samt minor. 27 §.

Varken lappmarkslagen eller skogsvårdslagen stadgar annat straff än böter.

Straffmaximum är enligt 14 § första stycket lappmarkslagen 500 kronor och

enligt 25 § 1 mom. skogsvårdslagen 5,000 kronor. Sakkunniga hava föreslagit,

att den nya lagens straffbestämmelser borde bringas i överensstämmelse med

skogsvårdslagens. Sedan sakkunnigas betänkande avgavs, har emellertid dagsbotssystemet

införlivats med vår strafflagstiftning. Straffet för såväl olaga

avverkning, i fall då densamma i anslutning till de synpunkter, jag anfört un
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

der 13 §, bör föranleda omedelbar ansvarspåföljd, som avverkning i strid mot

föreskrifter, vilka enligt lagen meddelats, eller mot avverkningsförbud har

med anledning härav i departementsförslaget bestämts till dagsböter.

24—27 §§.

Major. 34—37 §§ och minor. 28—31 §§.

Bestämmelserna överensstämma med stadgandena i skogsvårdslagens 26—

29 §§.

28 och 29 §§.

Major. 38 och 39 §§ samt minor. 32 och 33 §§.

Motsvarande föreskrifter förekomma i skogsvårdslagens 30 och 31 §§.

Grille1 och Tl<Jen för den nya lagens ikraftträdande torde, på sätt jag tidigare anfört,

övergångs- köra bestämmas till den 1 januari 1934, då följaktligen lappmarkslagen skall

bestämmel- upphöra att gälla utom för de inom de sex norra länen belägna kron ohemmanen

och krononybyggena under stadgad åborätt.

Vid tillämpningen av den nya lagen erfordras vissa övergångsbestämmelser.

1) Av allmänna regler torde, såsom också av sakkunniga framhållits, följa,

att rättsförhållanden, som uppkommit före nya lagens trädande i kraft, böra

bedömas enligt den vid tiden för avverkningarnas verkställande gällande lagen.

Denna grundsats innebär a ena sidan, att något krav å reproduktionsåtgärder

ej kan framställas med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan följer

därav dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens

befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverkningen, dels

ock att överträdelser av lappmarkslagen, som ägt rum vid berörda avverkningar,

böra straffas efter sagda lag jämväl efter nya lagens ikraftträdande.

2) Hava utsyning och stämpling enligt lappmarkslagen ägt rum och äro

dessa gällande vid den nya lagens trädande i kraft, synes deras giltighet icke

böra därav rubbas. Detsamma torde böra gälla i fråga örn sådant tillstånd

till avverkning för skogsmarks uppodling samt sådana föreskrifter rörande

överhållande av vissa träd såsom fröträd eller för utövande av kontroll över

avverkning, som meddelats enligt lappmarkslagen. Därest utsyning och tillstånd,

som nyss nämnts, förlänas fortsatt giltighet efter den nya lagens ikraftträdande,

torde dylik giltighet tillkomma även föreskrifter om utförande av

återväxtåtgärder samt vitesföreskrifter, som meddelats i samband med utsyningen

eller tillståndet.

Överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt lappmarkslagen,

torde denna lag böra tillämpas. Det torde ock vara klart, att beträffande

avverkning, som verkställes enligt utsyning, varom förut sagts, den nya lagens

återväxtbestämmelser ej böra tillämpas. Företages avverkning i större utsträckning

än som vid utsyningen eller genom tillståndet medgivits, blir åter

avverkningen i den del, den sålunda olovligen verkställts, att i såväl alvarsson!

återväxthänseende bedöma enligt nya lagen.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

169

I anslutning till den i förslaget intagna ståndpunkten rörande den längsta

tid, varunder avverkningstillstånd äger giltighet, torde böra föreskrivas, att

avverkning på grund av utsyning, varom nu är fråga, ej må verkställas senare

än inom fem år från utsyningsförrättningen. Självfallet är, att, därest vid sagda

förrättning föreskrivits kortare tid för avverkningens slutförande, berörda

föreskrift, skall lända till efterrättelse.

Den omständigheten, att, då nya lagen träder i kraft, utsyningsförrättning,

verkställd enligt lappmarkslagen, fortfarande äger giltighet, eller att efter nya

lagens ikraftträdande avverkning enligt dylik förrättning skett, bör icke utgöra

hillder för skogsvårdsstyrelsen att, på ansökan, medgiva avverkningstillstånd

enligt den nya lagens bestämmelser. Då sådant tillstånd lämnas, bör

dock behörig hänsyn tagas till virkesbelopp, som, på sätt nyss angivits, utsynats

eller avverkats å fastigheten.

Har tillstånd till odlingsföretag lämnats enligt lappmarkslagen men har avverkning

enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då den nya lagen träder i kraft,

och finner sökanden lämpligare att utföra företaget med tillämpning av sistnämnda

lags föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att hos länsstyrelsen

återkalla sin ansökan med verkan att tillståndet förfaller.

Vad jag nu anfört rörande giltigheten av före nya lagens ikraftträdande

verkställd utsyning, innebär en avvikelse från vad sakkunniga härutinnan föreslagit.

I såväl minoritets- som majoritetsförslaget har intagits bestämmelser

av innehåll, att örn utsyning verkställts enligt lappmarkslagen men avverkning

ej utförts före den dag, lagen trädde i kraft, avverkning skulle få jämlikt

förut gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare

än fem år från det utsyningsförrättningen avslutats.

I sin motivering till berörda stadgande hava sakkunniga anfört, att en utsyningsförrättning,

som verkställts enligt lappmarkslagen av skogsstatstjänsteman,

utan att avverkning därefter företagits, icke borde komma att sakna

betydelse. En sådan utsyning borde få giltighet så tillvida, att avverkning i

enlighet med utsyningen och med iakttagande av de i samband därmed till

äventyrs lämnade föreskrifter finge äga rum inom viss begränsad tid, varvid

gamla lagens och icke nya lagens föreskrifter bleve med avseende å avverkningen

tillämpliga. Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där utsyning

ägt rum, avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsyningsprotokollet

meddelade föreskrifter frånträdas, borde uteslutande nya lagens bestämmelser

med därav föranledd reproduktionsskyldighet komma till tillämpning

beträffande avverkningen.

Med majoritetens utgångspunkter, enligt vilka avverkning principiellt får

företagas utan tillstånd av myndighet, torde en övergångsbestämmelse av det

innehåll, sakkunniga förordat, vara försvarlig. Sådant däremot departementsförslaget,

i nära anslutning till minoritetsförslaget, utformats, skulle en dylik

övergångsbestämmelse leda till obilligheter. Sålunda skulle därav följa, att i

de många fall, då avverkning icke får ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

en •— även förhållandevis ringa — överträdelse av en skogsstatstjänstemannens

vid utsyningen lämnade föreskrift skulle medföra, att avverkningen bleve

att anse såsom i sin helhet olaglig och avverkaren hemfallen under den nya lagens

straffbestämmelser.

3) Därest skada, som omförmäles i departementsförslagets 16 §, uppkommit

å här avsedd skog före den nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna

regler lagens återväxtbestämmelser ej böra vinna tillämpning å skadan.

Ehuru föreskrift i detta avseende icke föreslagits av sakkunniga och behövligheten

av ett uttryckligt sådant stadgande synes kunna ifrågasättas, torde dock,

då dylikt stadgande upptagits bland de övergångsbestämmelser, vilka föreskrevos

vid inordnande under skogsvårdslagen av de tidigare under dimensionslagen

lydande skogarna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, en motsvarande

föreskrift böra även i detta fall meddelas.

4) En del av de bestämmelser i lappmarkslagen, som enligt vad förut nämnts

böra förlänas fortsatt giltighet efter den nya lagens ikraftträdande, förutsätta

vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten. Likaledes

förutsättes i lappmarkslagen, att vid utförande av odlingsföretag, vartill tillstånd

enligt samma lag meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av skogsstatstjänsteman

eller genom dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter det den

nya lagen vunnit tillämpning å nu ifrågavarande fastigheter icke vidare bör

tagas i anspråk för berörda uppgifter, synas dessa uppgifter, såsom också sakkunniga

föreslagit, efter nyssnämnda tidpunkt böra ankomma på vederbörande

skogsvårdsstyrelser samt deras befattningshavare.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående framhållit, hava

departementsförslagets övergångsbestämmelser utarbetats.

Sakkunniga hava härutöver föreslagit, att föreskrift måtte meddelas jämväl

därom, att örn fastighet vore besvärad av före nya lagens ikraftträdande upplåten

avverkningsrätt, avverkningsrättsinnehavaren icke finge efter berörda

tidpunkt utan medgivande av fastighetens ägare företaga avverkning annorledes

än efter utsyning, som genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg

verkställdes i enlighet med förut tillämpade utsyningsregler.

Vad sålunda föreslagits beträffande till en början den omfattning, vari här

avsedd avverkningsrätt skulle få tillgodogöras efter nya lagens ikraftträdande,

eller att avverkningsrättsinnehavaren, därest ej annorlunda överenskommits,

icke skulle äga företaga avverkning i större utsträckning än som kunnat ske

med tillämpning av hittills gällande bestämmelser, torde enligt min mening

icke böra föranleda särskilt stadgande. En dylik kvantitativ begränsning av

avverkningsrätten följer redan av allmänna avtalsregler. Det synes därför icke

vara behövligt eller ens lämpligt att meddela en uttrycklig föreskrift i detta

hänseende. Visserligen kunde en dylik föreskrift måhända i viss mån vara

ägnad att förekomma tvister mellan fastighetsägare och avverkningsrättsinne
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 217.

171

havare, men å andra sidan måste befaras, att föreskriften komme att föranleda

den missuppfattningen, att däri stadgades något annat än vad som eljest skulle

gälla och sålunda bliva föremål för oriktig tillämpning. Av sistberörda skäl

blev någon övergångsbestämmelse av angiven innebörd heller icke föreskriven,

då de under dimensionslagen lydande skogarna lades under skogsvårdslagen.

Vad därefter angår förslaget att för tillgodogörande av ifrågavarande avverkningsrätt

skulle erfordras utsyning genom skogsvårdsstyrelse, kunde föreskrift

i sådant hänseende hava fått en viss betydelse, därest majoritetsförslaget

lagts till grund för den nya lagstiftningen. För sådant fall skulle nämligen

avverkningsrättsinnehavaren utan dylik bestämmelse som regel haft fria

händer med avseende å avverkningens förläggande å de olika delarna av skogen,

vilket kunde lett till missförhållanden. Enligt departementsförslaget däremot

blir stadgandet onödigt. Det synes vidare — även från majoritetens ståndpunkt

— i visst hänseende oberättigat. Någon anledning torde sålunda ej

kunna åberopas, varför icke även i förevarande fall avverkning skulle, pa

sätt vid övergångsbestämmelsen under 2) anförts, få företagas enligt en av

skogsstatstjänsteman jämlikt lappmarkslagen verkställd utsyningsförrättning.

Den föreslagna lagstiftningen torde påkalla viss ändring av stadgandet i

2 § 1 mom. skogsvårdslagen. I berörda moment är intagen en förteckning å

de skogar, som äro undantagna från skogsvårdslagens tillämpning. Enligt

denna förteckning punkt 1) äger lagen bland annat ej tillämpning å skogar

under lappmarkslagen. Då enligt förslaget lappmarkslagen fortfarande skall

gälla beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt inom de sex norra länen men övriga skogar under sistnämnda lag skola

inordnas under den nya lagen, torde denna senare lag böra i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen

nämnas vid sidan av lappmarkslagen. Jag har inom jordbruksdepartementet

låtit utarbeta förslag till ändring av skogsvårdslagen härutinnan,

vilket förslag torde få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll.1

Departementschefen uppläser härefter dels ifrågavarande inom departementet

utarbetade förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden, dels ock det i anledning av

detta lagförslag inom departementet uppgjorda förslag till lag örn ändrad lydelse

av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) samt

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna

bifall.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

1 Penna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag i ämnet,

har här uteslutits.

Ändrad lydelse

av 2 £

1 mom. skogsvårdslagen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Majda proposition nr SI7.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Inom Yästerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län belägen skogsmark skall, med undantag som i

2 § sägs, vara underkastad denna lags bestämmelser.

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

inom Särna och Idre socknar vid storskifte avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden

;

3) skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skyddsskogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen

ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord; samt

7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger

tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

3 §.

Uppsikt över denna lags efterlevnad skall utövas av skogsvårdsstyrelsen.

4 §•

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

173

2 kap. Om avverkning.

5 §.

Avverkning av barrträd eller av lövträd ovan odlingsgränsen må för annat

ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov bedrivas

allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen; dock vare dylikt tillstånd ej

erforderligt för verkställande av för skogens utveckling ändamålsenlig gallring

i sådana bestånd av yngre skog, vilka vid avverkningsplans upprättande blivit

å karta tydligt utmärkta och särskilt angivits vara under planens giltighetstid

i behov av gallring.

6 §.

Yngre skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med

hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning.

7 §-

1 mom. Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt awerkningsplan.

Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog avkastningen

ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande

avverkningar, må dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav, att

awerkningsplan ej upprättats.

2 mom. Awerkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet samt

angiva den myckenhet virke, som må under viss tid avverkas.

Vid awerkningsplans upprättande skall tillses, dels att skadad eller överårig

skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog, som

i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast avverkas,

dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning,

äldre skog uttages i den omfattning, som erfordras för att skogen

må inom skälig tid komma i sådant skick, att skogsmarkens alstringsförmåga

varder på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.

3 mom. Awerkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom

skogsvårdsstyrelsens försorg, fastighetsägaren obetaget att själv genom sakkunnig

person ombesörja planens upprättande.

Awerkningsplan skall, sedan fastighetsägaren, örn han ej själv ombesörjt

planen, beretts tillfälle yttra sig över därtill uppgjort förslag, för att bliva gällande

granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fastställd plan skall,

så snart ske kan, tillställas fastighetsägaren.

-f mom. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller

flera fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss

tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda

tillkommen brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på ansökan hävas,

där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny

ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

5 morn. Närmare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning

meddelas av Konungen.

8 §.

Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1 april,

och åligger det styrelsen tillse, att slutligt beslut i anledning av ansökningen

meddelas före den 1 påföljande oktober; dock må i särskilt fall, då ärendet ej

utan synnerlig olägenhet kan inom sagda tid avgöras, uppskov äga rum till den

1 november.

Beslutet skall så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

9 §.

1 mom. Tillstånd till avverkning, som meddelas enligt avverkningsplan,

skall, där ej avverkning i mindre omfattning äskas, avse en tid av fem år; dock

må, när särskilda skäl därtill äro, skogsvårdsstyrelsen medgiva, att tillståndet

må därutöver avse en tid framåt av högst fem år. Frågan örn dylikt tillstånd

för längre tid framåt prövas av Konungen.

2 mom. Grundas ej tillståndet å avverkningsplan, må, såvitt fråga är örn

skog, vilken icke är att anse såsom yngre, avverkning medgivas på en gång i så

stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock med iakttagande

att därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en

god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma att

för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden.

3 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom

vilken avverkningen skall vara verkställd.

10 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan, skall,

där ej annat följer av 2 morn., utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande

länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig

person. De utsynade träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens

försorg.

2 mom. Meddelas tillstånd till avverkning annorledes än enligt awerkningsplan,

må, där så finnes tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling,

allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen får företagas; skolande

därvid gränserna tydligt utmärkas och närmare föreskrifter lämnas angående

sättet för avverkningen. Vad nu sagts skall ock gälla, där tillstånd enligt

avverkningsplan meddelas till avverkning av yngre skog eller av i yngre skog

förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog.

Virke av barrskog, som enligt bestämmelserna i detta moment avverkats

annorledes än genom gallring i bestånd av yngre skog, må, örn avverkningsplan

för fastigheten fastställts, icke bortföras från skogen, innan det stämplats

genom förrättningsmannens försorg.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

175

3 mom. Vid förrättning enligt denna paragraf böra av fastighetsägaren

gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande av

awerkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer med en god

skogsvård.

Örn tiden för förrättningen skall sökanden och, örn fastigheten äges av annan,

jämväl denne senast åtta dagar därförut underrättas.

11 §•

Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning nödigt,

att vissa träd överhållas såsom fröträd, åge styrelsen därom utfärda föreskrift.

Fröträden skola genom styrelsens försorg förses med tydligt märke

och må sedermera icke avverkas utan styrelsens tillstånd.

12 §.

Verkställer någon avverkning, som enligt denna lag ej må ske utan tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen, vare han pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgandet i 6 § eller mot anvisning

eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats, eller finner

skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av skog eller eljest

skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid

mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift, varom nyss sagts,

äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å

den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, utan styrelsens

tillstånd verkställa avverkning, med rätt för styrelsen att begränsa

förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt

inskränka förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetens ägare

samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas

tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att

den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och intill

dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan

hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande

av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är

av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud a styrelsens vägnar. Örn salunda

meddelat förbud gore tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens

ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I den

mån dylikt förbud ej inom tjugo dagar från den, då det delgavs, den dagen

oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Majlis proposition nr 217.

14 §.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg avverkningsplan upprättas eller i

anledning av bestämmelserna i denna lag utsyning eller stämpling verkställes

eller anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig

hantlangning. övriga kostnader för sådan förrättning skola, där ej förrättningen

på sökandens begäran verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen

anställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

3 kap. Örn åtgärder för betryggande av återväxt.

15 §.

Där vid avverkning ej kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt

en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,

skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig

återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess den nått

sådan utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Därest nu stadgad skyldighet skulle i särskilt fall bliva synnerligen betungande,

äger skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

1 monn. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 15 § föreskrivits

om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter

avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt

sagda paragraf ej föreligger.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder till återväxtens

betryggande icke fordras till större kostnad, än som motsvarar värdet

av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren

tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej

böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggande av nöjaktig

återväxt borttagas, jämte den ersättning, markägaren i anledning av skadan

uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. angivna skyldigheten bliva synnerligen

betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig

begränsning därav.

3 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsvårdsstyrelsen

att medgiva den avverkning, som av skadegörelsen påkallas.

Sker på grund av dylikt medgivande avverkning av barrträd, skall hänsyn

härtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning meddelas.

17 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande

av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. ''Är tvist om äganderätten

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 317. 177

till marken, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk innehar

densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av awerkningsrättsinnehavare,

vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna

för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas, men må

han av markens ägare söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit, därest

ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom

överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att

åtgärderna måst vidtagas.

18 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt

denna lag påkallade, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga

för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder,

som för berörda ändamål böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar

av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där

den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen påkalla

undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i anledning

härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode

män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som valts till ledamöter i

ägodelningsrätt eller häradsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning

i orten, å stället undersöka förhållandet. Örn tiden för förrättningen skola genom

förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare

ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna,

bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva

redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande

skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika meningar, varde

de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan undersökning

hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse, som ovan sagts.

Kan ej överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till

domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,

som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda

föreskrivits skall vara fullgjort.

19 §•

Vad enligt 18 § blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt

samt om tiden därför vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken.

20 §.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 18 § bestämda tid gått till

ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, läte skogsvårdsstyrelsen

genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Dylik

besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen

förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 18 §

Bihang till riksdagens protokoll 19S3. 1 sami. lHh haft. (Nr 317.) 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

omförmälas. Till sådan förrättning skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen

avser att gentemot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för

återväxtkostnaderna, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas.

Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, ej av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta örn vidtagande av åtgärd, som

enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

21 §.

Har åtgärd blivit enligt 20 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande

vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta bos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och

kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda

beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan därom

till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet ägt rum

eller, därförutan, betalning skett med förbehåll örn rätt för gäldenären att

söka återvinning.

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

22 §.

1 morn. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks

omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller

till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen

den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag

för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av odling

å visst område.

2 mom. Vill fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda åtgärder

anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill söka

skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

För prövning av ansökan örn sådant tillstånd äger styrelsen, där detta av

förhållandena påkallas, verkställa undersökning samt därvid jämväl inhämta

utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning

skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. Finner skogsvårdsstyrelsen

den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma

tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet.

Fullgöres ej inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan av

skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för

fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna

örn markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför

skall vidtagas.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

179

I fråga om föreläggande eller annat förordnande, som enligt detta moment

meddelats, åge vad i 19 § stadgats motsvarande tillämpning.

3 mom. Har i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för vilken

avverkningsplan finnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål än

fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov, skola träden, innan

de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd till

avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas till vad sålunda

stämplats.

5 kap. Ansvarsbestämmelser.

23 §.

1 morn. Företager någon avverkning i strid mot bestämmelserna i 5 § eller

22 § 2 mom. eller mot föreskrift eller avverkningsförbud, som enligt denna

lag meddelats, straffes med dagsböter.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket,

där det ligger å skogen kvar eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,

är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning

med belopp, motsvarande värdet av virket. Har efter avverkningen avverkningsförbud

återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet beslut

upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må ej virke dömas förbrutet

eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat

fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket, varde

ock den påföljd ådömd.

2 moni. Varder i fall, där jämlikt 22 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras

för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen,

men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd efter vad

i nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med tio till och med

trehundra kronor; dock vare, där under den föresätta tiden flera varit för åtgärdens

vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad

bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

3 mom. Den, som bryter mot bestämmelserna i 10 § 2 mom. andra stycket

eller 22 § 3 mom. eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse jämlikt

12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till och med etthundra

kronor.

24 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala

förseelser, varom i 23 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas

förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommer jämväl länsjägmästare eller

annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning, skolande

i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton

dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Majda proposition nr £17.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal

anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

25 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom är stadgat.

Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats, virkets

ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,

överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess

förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket

skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där

han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom

riket har känt ombud, som äger för honom mottaga stämning och avgiva svaromål,

ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas örn auktionen

minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan

sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

26 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått

beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan

därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning i bankinrättning

vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

27 §.

Saknas medel till gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles,

skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

6 kap. Om fullföljd av talan.

28 §.

1 mom. År någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av

skogsvårdsstyrelsen, åge han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I fall,

som i 13 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt. I

andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna före klockan tolv

å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse

örn vad klagande sålunda har att iakttaga i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller finner

länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen

en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt,

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

181

med biträde av två sådana gode män, som i 18 § omförmälas, å stället undersöka

förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning

skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men

kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, örn han påkallat

undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 mom. över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom

besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

29 §.

Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär,

ändå att talan ej föres örn ansvar.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 21 § sägs,

må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934 samt gäller till och med den 31

december 1943.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden, dock att förordningen fortfarande skall äga tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom

de sex norra länen.

Vid lagens tillämpning skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före lagens ikraftträdande, skola

förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något

fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar lagens

ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning

för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande av fröträd

eller utövande av kontroll över avverkning. Överträdelse av föreskrift, som

nu sagts, bedömes efter äldre lag.

3) Vad i nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande

av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av lagen sägs, gäller

icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat örn befogenhet eller skyldighet

för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta örn

viss åtgärd, skall efter lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller

enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i

stället gälla örn skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i beslag

virke, som skall anses förbrutet, jämväl örn hos denna anställd befattningshavare

med skoglig utbildning.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Majda proposition nr 217.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1932.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den

28 februari 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden samt till lag örn ändrad lydelse av 2 §

1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Knut Elis Elliot.

Lagrådet fann förslagen ej föranleda annan erinran än att i övergångsbestämmelserna

till den nya lappmarkslagen borde, då lagen vore av provisorisk

natur, infogas — lämpligen i bestämmelsernas första stycke — en föreskrift av

innehåll, att i fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,

som i lagen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av förseelsen

fortfarande gälla.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI7.

183

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 18 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström lagrådets den

16 mars 1932 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1932 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbotte^is läns lappmarker med flera områden samt lag om ändrad lydelse av

2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Efter redogörelse för utlåtandet meddelar föredraganden, att av lagrådet ifrågasatt

tillägg infogats i övergångsbestämmelserna till den föreslagna nya lappmarkslagen

samt att därutöver i samma lagförslag vidtagits vissa mindre jämkningar

av redaktionell natur; och hemställer föredraganden, att omförmälda

båda förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet :

Joh.s Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition med förslag tiU lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker a1 i texten
  2. JoU 1932:72 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med fler s. 1 i texten