Sök i Ratio Lex

Angående beredande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden

1932-03-16 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:229, Angående beredande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande

av rätt till s. k. rekreationsresor för viss

personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i

Boden; given Stockholms slott den 16 mars 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majtts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. llundqvist.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Earsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:

I sitt den 15 mars 1923 avgivna betänkande och förslag rörande revision

av Sveriges försvarsväsende anförde försvarsrevisionen (del. I, sid. 594) i

samband med behandling av frågan örn vidtagande av åtgärder för säkerställande

av officersrekryteringen vid i övre Norrland och särskilt i Boden

förlagda truppförband, att det borde tagas under omprövning lämpligheten

av att bereda officerare och underofficerare vid de i övre Norrland förlagda

Bihang till riksdagens protokoll 1232. 1 sami. 131 haft. (Nr 229.) om 32 ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

truppförbanden förmånen av att jämte deras familjer en gång örn året på

statens bekostnad företaga resa till landets sydligare delar.

I proposition (nr 20) till 1924 års riksdag angående försvarsväsendets

ordnande föreslogs — förutom andra åtgärder, avsedda att bidraga till en

gynnsam rekrytering av officers- oell underofficerskårerna vid i Boden förlagda

truppförband — att officerare och underofficerare med vederlikar, tillhörande

sagda truppförband och formationer, jämte deras familjemedlemmar

skulle tillförsäkras rätt till en årlig fri resa å järnväg till sydligare delar

av landet.

Riksdagen, som ansåg Kungl. Maj:ts i berörda proposition framlagda

olika förslag till säkerställande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna

vid de i Boden förlagda truppförbanden böra prövas i samband

med frågan örn införande av ett s. k. passagesystem vid ifrågavarande truppförband,

anhöll, att förslag till tryggande av omförmälda rekrytering snarast

möjligt måtte föreläggas riksdagen.

I proposition till riksdagen angående försvarsväsendets ordnande den 20

februari 1925, nr 50, anförde föredragande departementschefen i samband

med framläggande av förslag rörande vidtagande av vissa åtgärder till säkerställande

av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna vid i Boden

förlagda truppförband (däribland införande av passägesystem vid Norrbottens

regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens artillerikår), att det i

1924 års försvarsproposition framlagda förslaget örn tillförsäkrande av rätt

för officerare och underofficerare med vederlikar vid i Boden förlagda truppförband

jämte deras familjemedlemmar till en årlig fri resa till sydligare

delar av landet syntes departementschefen vara väl befogat och i och för

sig tilltalande samt ägnat att i avsevärd mån bidraga att skapa gynnsamma

levnadsförhållanden för personalen. Ehuruväl denna åtgärd otvivelaktigt

skulle bidraga till rekryteringens underlättande, funne departementschefen

sig dock med hänsyn till de konsekvenser, en sådan anordning skulle medföra

i fråga örn andra grupper av statens befattningshavare, icke böra framlägga

något förslag härom. Däremot syntes det böra tagas under övervägande,

huruvida icke här nämnd personal jämte familjemedlemmar kunde

beredas rätt att mot vanlig avgift för militärbiljett företaga en resa årligen

till sydligare delar av landet.

Riksdagen lämnade departementschefens berörda uttalande utan erinran.

Sedan chefen för generalstaben i anslutning till de av 1925 års riksdag

godkända grunder för säkerställande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna

vid vissa i Boden förlagda truppförband avgivit förslag rörande

passagesystem för Norbottens regemente, Bodens artilleriregemente

och Norrbottens artillerikår m. m. samt vederbörande myndigheter häröver

avgivit utlåtanden, meddelade Kungl. Majit den 13 januari 1928 vissa bestämmelser

i ämnet, varjämte Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles

taga under omprövning frågan örn beredande av rätt för vissa militära beställningshavare

i Boden att jämte familjemedlemmar företaga vissa resor

söderut mot avgift för militärbiljett.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 229.

Genom brev den 15 november 1928 medgav Kungl. Maj:t, att officerare

och underofficerare jämte vederlikar med beställning på aktiv stat vid Norrbottens

regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens artillerikår

jämte deras hustrur och sådana hemmavarande barn, som icke fyllt 18 år,

finge vid en resa årligen i rekreationssyfte, när resan å statens järnvägar

skedde till Bollnäs eller söder därom belägen station, färdas å nämnda

järnvägar mot avgift för person och tariffzon av 37.5 öre för person, som

fyllt 12 år, samt hälften av nämnda avgift för barn, som fyllt 3 men icke

12 år, ävensom för barn, som icke fyllt 3 år men för vilket särskild plats

begärdes; och skulle under resor av angivet slag ifrågavarande personal

äga rätt att utan särskilt medgivande färdas å snälltåg, varjämte beträffande

sagda resor i tillämpliga delar skulle gälla de bestämmelser, vilka innehölles

i § 5 mom. 5—7 och § 6 i militärtaxan, med iakttagande av att officerare

med vederlikar skulle, örn utrymmet så medgåve, äga färdas i andra och

underofficerare med vederlikar i tredje klassens vagn, samt att vederbörande

familjemedlemmar skulle äga färdas i samma vagnsklass som familjefadern.

Uti två vid 1929 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 124 och II: 312)

hemställdes, att riksdagen måtte besluta,

a) att den jämlikt kungl, brevet den 15 november 1928 medgivna rätten

för personal å aktiv stat (jämte familjemedlemmar) vid vissa i Boden förlagda

truppförband att mot nedsättning i eljest utgående biljettpris för resa

å statens järnvägar i rekreationssyfte företaga en resa årligen till Bollnäs

eller söder därom belägen station måtte utsträckas att omfatta jämväl motsvarande

personal vid samtliga staber, truppförband och anstalter i Boden

å aktiv stat, eller på förordnande, eller i arvodesbefattning, ävensom personal

på övergångsstat, vilken toges i anspråk för ständig tjänstgöring;

b) att vid sådan rekreationsresa vederbörande skulle äga rätt att efter

eget val färdas i andra eller tredje klass å järnväg samt därvid inom respektive

vagnsklass åtnjuta nedsättning i eljest utgående ordinarie biljettpris med

50 procent för person, som fyllt 12 år, samt hälften av den sålunda reducerade

avgiften för barn, som fyllt 3 men icke 12 år, ävensom för barn, som icke

fyllt 3 år men för vilket särskild plats begärdes, samt att under resor av

angivet slag ifrågavarande personal skirlle äga rätt att utan särskilt medgivande

färdas å snälltåg.

Efter därom av riksdagens statsutskott gjord framställning anbefallde

Kungl. Majit järnvägsstyrelsen och försvarsväsendets lönenämnd att till utskottet

avgiva yttrande i anledning av berörda motioner.

Järnvägsstyrelsen anförde, bland annat, att vad beträffade omfattningen

av den till Boden förlagda militärpersonal, som borde komma i åtnjutande

av ifrågavarande biljettprisnedsättning, syntes det styrelsen vara riktigast,

att nedsättningen, så länge densamma tillämpades, finge tillgodonjutas ej

blott av officerare och underofficerare jämte vederlikar med beställning på

aktiv stat vid Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens

artillerikår utan av alla till Boden förlagda officerare och under
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

officerare med vederlikar (jämte hustrur och vissa barn), som toges i anspråk

för ständig tjänstgöring därstädes.

För svar sväsendets lönenämnd framhöll, bland annat, att Kungl. Majit vid

meddelandet av bestämmelserna i brevet den 15 november 1928 syntes hava

utgått från, att det i betraktande av ifrågavarande förmåns ändamål att utgöra

ett led i åtgärderna att säkerställa personalbehovet i Boden icke vore

påkallat att utsträcka densamma till annan personal, än den som vore fast

knuten till i Boden förlagda truppförband. Enligt lönenämndens mening

borde också denna synpunkt tillmätas avgörande betydelse. Skulle man

lämna densamma ur sikte och endast med hänsyn till de av motionärerna

påpekade svåra tjänstgörings- och klimatiska förhållandena i Boden medgiva

i motionerna avsedd personal rätt att komma i åtnjutande av förmånen i

fråga, kunde detta beträffande annan personal, såväl vid som utom försvarsväsendet,

medföra konsekvenser, vilka det icke syntes vara möjligt att för

närvarande överskåda. På grund av det anförda ansåge sig lönenämnden

icke böra tillstyrka bifall till motionärernas ifrågavarande förslag.

I skrivelse den 14 maj 1929, nr 164, förklarade sig riksdagen ej hava

något att erinra mot, att ifrågavarande resekostnadsförmån utsträcktes att

jämväl omfatta personal å aktiv stat eller övergångsstat vid samtliga staber,

truppförband och anstalter i Boden. Däremot funne riksdagen icke skäl

föreligga att medgiva sagda förmån åt sådan i Boden tjänstgörande personal,

som icke vore anställd på vare sig aktiv stat eller övergångsstat. Vidare

funne riksdagen, då föreskrifterna angående nedsättning i biljettpriset vid

ifrågavarande rekreationsresor icke syntes tillfredsställande, en förändring

av dessa bestämmelser i av motionärerna angiven riktning vara påkallad.

Biksdagen anhölle alltså, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande

vad i förenämnda motioner föreslagits i fråga örn ytterligare åtgärder

för underlättande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna i

Boden.

Genom brev den 1 november 1929 fann Kungl. Majit, med upphävande

av brevet den 15 november 1928, gott medgiva, att officerare och underofficerare

jämte vederlikar på aktiv stat med förläggningsort i Boden samt

till övergångsstat tvångsvis överförda beställningshavare, vilka förordnats

att i Boden uppehålla befattningar, som enligt gällande organisation skulle

bestridas av pensionerad personal, eller eljest toges i anspråk för ständig

tjänstgöring i Boden, ävensom nu nämnda beställningshavares hustrur och

sådana hemmavarande barn, som icke fyllt 18 år, finge vid en resa årligen

i rekreationssyfte, när resan å statens järnvägar skedde till Bollnäs eller

söder därom belägen station, färdas å nämnda järnvägar i, efter eget val,

andra eller tredje vagnsklassen mot avgift motsvarande för person, som

fyllt 12 år, hälften av det för tariffzon i allmän trafik gällande biljettpris

för den vagnsklass, som för resan i verkligheten begagnades, samt för barn,

som fyllt 3 men icke 12 år, ävensom för barn, som icke fyllt 3 år men för

vilket särskild plats begärdes, hälften av den avgift, vilken för dylik resa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 229.

enligt vad här ovan sagts, skulle erläggas av person, som fyllt 12 år; och

skulle under resor av angivet slag den resande äga rätt att utan särskilt

medgivande färdas å snälltåg, varjämte beträffande sagda resor i tillämpliga

delar skulle gälla de bestämmelser, vilka innehölles i § 5 mom. 5—7 och

§ 6 i militärtaxan.

Uti en vid 1931 års riksdag väckt motion (II: 240) hemställdes, att den

genom kungl, brevet den 1 november 1929 viss personal i Boden beviljade

rätten till s. k. rekreationsresor måtte utsträckas att omfatta även de i Boden

ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän vid lantförsvaret, vilkas

avlöning m. m. utginge enligt kungörelsen den 22 juni 1928 (S. F. S. nr

215/1928).

Efter därom av vederbörande utskott gjord framställning anbefallde Kungl.

Maj:t arméförvaltningen att till utskottet avgiva yttrande över den ifrågavarande

motionen.

Arméförvaltningen anförde, bland annat, att ämbetsverket icke hade något

att erinra mot, att den jämlikt kungl, brevet den 1 november 1929 viss personal

i Boden beviljade rätten att företaga vissa rekreationsresor mot nedsatt

avgift utsträcktes att gälla för de i motionen avsedda extra ordinarie

tjänstemännen vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. m. utginge enligt kungörelsen

den 22 juni 1928. Därest medgivande härtill lämnades, ansåge

dock arméförvaltningen rättvisan kräva, att motsvarande förmån bereddes

även sådan i Boden ständigt tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal,

som avsåges i 4 kap. av nämnda kungörelse.

Uti skrivelse den 6 maj 1931, nr 174, yttrade riksdagen, att riksdagen i

likhet med arméförvaltningen intet hade att erinra mot att, på sätt i motionen

föreslagits, rätten till s. k. rekreationsresor utsträcktes att omfatta de

uti motionen avsedda, i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän

vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. m. utginge enligt kungörelsen den

22 juni 1928 (nr 215). I anslutning till vad arméförvaltningen i sitt berörda

yttrande anfört hade riksdagen därjämte ansett skäl föreligga för beredande

av motsvarande förmån jämväl åt sådan i Boden ständigt tjänstgörande

kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avsåges i 4 kap. av nyssnämnda

kungörelse. Riksdagen finge alltså anmäla, att riksdagen i anledning

av ifrågavarande motion medgivit, att den genom kungl, brevet den

1 november 1929 viss jmrsonal i Boden beviljade rätten till s. k. rekreationsresor

utsträcktes att omfatta i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie

tjänstemän vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. 11. förmåner utginge enligt

kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215), ävensom sådan i Boden ständigt

tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avsåges i 4 kap.

av nämnda kungörelse.

Genom brev den 26 juni 1931 förordnade Kungl. Majit, i överensstämmelse

med riksdagens beslut, att den genom brevet den 1 november 1929

viss personal i Boden beviljade rätten till s. k. rekreationsresor skulle utsträckas

att omfatta i riksdagens skrivelse omförmälda personalkategorier.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Framställ- Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, dagtecknad den 10 september

n''svenska 1^31, Ilar svenska under officers förbundet gjort framställning angående bereunderofficers-

dande av rätt till s. k. rekreationsresor åt pensionerad personal i arvodesforbundet.

befattning vid försvarsväsendet nied tjänstgöringsort i Boden. Till stöd för

framställningen bär förbundet anfört bland annat:

Genom det av 1931 års riksdag lämnade medgivandet bade rätten till

s. k. rekreationsresor i icke obetydlig omfattning utvidgats utöver den gräns,

som angivits av motionärerna vid riksdagen år 1929, varvid dock fortfarande

den lilla personalgrupp i Boden, som utgjordes av pensionerad personal i

arvodesbefattning oell som motionärerna år 1929 föreslagit till erhållande

av rätt till rekreationsresor, blivit ställd utanför denna möjlighet. Genom

beslutet år 1931 att medgiva rätt till rekreationsresor även åt sådan personal,

till vilken avlöningen utginge enligt kungörelsen den 22 juni 1928,

syntes riksdagen hava frånträtt meningen vid beslutet örn s. k. rekreationsresor

år 1929, att sagda förmån borde vara medgiven endast för personal

på aktiv stat och övergångsstat.

Erfarenheterna från tiden efter det bestämmelserna örn vissa befattningars

upprätthållande av pensionerad personal varit gällande hade bestyrkt, att

möjligheterna till besättande av nämnda befattningar med pensionerad personal

varit förenade med svårigheter. Personal på övergångsstat, förordnad

att upprätthålla arvodesbefattningar i Boden, hade vid uppkommen ledighet

i sådan befattning till truppförband och anstalter sökt sig söderut, till dess

Kungl. Majit den 11 oktober 1929 utfärdat bestämmelser därom, att för

minskande av genom dylika transporter uppkommande avsevärda flyttningskostnader

skulle vederbörande myndighet utfärda förlängt förordnande att

gälla, så länge vederbörande kvarstode såsom tvångsvis överförd beställningshavare

på övergångsstat; allt för så vitt icke Kungl. Majit på framställning

i särskilt fall annorlunda förordnade. Härav framginge sålunda,

att svårigheterna för rekryteringen av arvodesbefattningarna i Boden varit

så betydande, att särskilda åtgärder ansetts erforderliga till förhindrande av

icke önskvärda täta ombyten. Dessa svårigheter komme sannolikt att ånyo

göra sig förnimbara, när övergångsstatspersonal icke längre funnes att tillgå

för besättandet av arvodesbefattningarna i Boden. Svårigheterna att då

rekrytera dessa befattningar genom pensionerad personal kunde befaras

bliva ändå större, därest nämnda personal funne sig berövad den under

tjänsten på aktiv stat tidigare ägda rätten till rekreationsresa. Med hänsyn

till underlättandet av rekryteringen av arvodesbefattningarna i Boden med

pensionerad personal syntes alltså samma skäl för rätt till rekreationsresor

åt dem kunna åberopas som för den aktiva personalen. Sedan riksdagen

numera medgivit, att rätten till s. k. rekreationsresor även finge tillkomma

personal, som vunnit sin anställning efter ansökan och som sålunda i nämnda

hänseende vore jämförlig med pensionerad personal i arvodesbefattning,

syntes rättvisan kräva, att nämnda förmån även finge tillkomma den lilla

personalgrupp i Boden, vilken såsom pensionerad bestrede arvodesbefattning

därstädes. De skäl, som av motionärerna till 1931 års riksdag åberopats

för den extra ordinarie personalen i fråga örn vinnande av rätt till

förmån av rekreationsresor, kunde även åberopas för pensionerad personal

i arvodesbefattning. Då icke heller arméförvaltningen haft något att erinra

mot utsträckandet av rätten till rekreationsresor till den extra ordinarie

personalen, utan dessutom ansett rättvisan kräva, att denna rätt utsträcktes

till att omfatta sådan personal, vilken av motionärerna i deras motion icke

medtagits, en mening som riksdagen för sin del även godkänt, syntes detta

giva ytterligare stöd för uppfattningen, att sagda förmån jämväl borde tillkomma

pensionerad personal i arvodesbefattning, tjänstgörande i Boden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229. 7

Chefen för generalstaben, som den 9 oktober 1931 avgivit utlåtande i ärendet,

har — under framhållande av att rättvisa och billighet krävde, att förmånen

av rätt till s. k. rekreationsresor även tillkomme ifrågavarande pensionerade

personal — tillstyrkt framställningen.

I utlåtande den 16 oktober 1931 har arméförvaltningens civila departement

anfört, att departementet, i likhet med vad chefen för generalstaben uttalat,

ansåge det vara med rättvisa och billighet förenligt att, utöver den i breven

den 1 november 1929 och den 26 juni 1931 omförmälda personal, jämväl

pensionerad i arvodesbefattning tjänstgörande personal med placering i Boden

erhölle rätt att företaga s. k. rekreationsresor mot nedsatt avgift. Med hänsyn

härtill och då några konsekvenser icke syntes kunna föranledas av bifall

till framställningen, hade departementet, jämväl i betraktande av önskvärdheten

att rekryteringen av i Boden befintliga arvodesbefattningar underlättades,

icke något att erinra mot, att proposition avlätes till riksdagen i det i

framställningen avsedda syfte.

Järnvägsstyrelsen och statskontoret hava i utlåtanden den 15 respektive den

30 december 1931 icke funnit anledning till erinran mot svenska underofficersförbundets

ifrågavarande framställning.

Försvarsväsendets lönenämnd, som den 9 februari 1932 avgivit utlåtande i

ärendet, har anfört, bland annat, att lönenämnden med hänsyn till den utvidgning,

som vid skilda tillfällen ägt rum beträffande rätten att tillgodonjuta

förmånen av s. k. rekreationsresor — i likhet med de i ärendet hörda

myndigheterna — icke hade något att erinra mot bifall till den ifrågavarande

framställningen.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, dagtecknad den 19 december

1931, har vidare försvarsväsendets underh efälsför hund hemställt, att fast anställt

manskap vid de i Boden förlagda truppförbanden måtte medgivas rätt

till s. k. rekreationsresor enligt enahanda grunder som stadgades i förenämnda

brev den 1 november 1929. Förbundet har anfört bland annat:

Rätten till rekreationsresor hade numera utsträckts att omfatta även personal,

som i löneliänseende vore ställd efter åtminstone fast anställt underbefäl,

och det syntes därför förbundet vara skäligt, att samma rätt också

medgåves det fast anställda manskapet eller i vart fall beställningshavare

med underbefäls grad. Medan statsmakterna vidtagit åtgärder i syfte att

säkerställa rekryteringen av bland annat officers- och underofficerskårerna

vid de i Boden förlagda truppförbanden, hade inga särskilda åtgärder vidtagits

för att säkerställa rekryteringen av det fast anställda manskapet vid

samma truppförband, och dock hade under åtminstone vissa tider stora

svårigheter förelegat att rekrytera det fast anställda manskapet där. Det

införda passagesystemet gynnade icke underbefälet, örn det tillämpades i

full utsträckning; tvärtom kunde underbefälet därigenom ställas sämre, örn

t. ex. en äldre underofficer erhölle transport till ett truppförband söderut

och i hans ställe en yngre underofficer transporterades upp till truppförbandet

i Boden. Det syntes dock vara ett givet intresse för försvarsväsendet

att vidtaga åtgärder, som kunde befrämja rekryteringen av det fast anställda

manskapet, ty en god rekrytering av underofficerskåren befrämjades därigenom,

att manskapskadern och då främst furirkåren liölles kvalitativt högt.

Framställning

från

försvarsväsendets

■underbefälsförbund.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij:ts proposition nr 229.

Det mäste sålunda föreligga skäl att även tillgodose furirerna på sådant sätt,

att de icke begagnade första tillfälle att lämna tjänsten. I varje fall borde

manskapspersonalen i Boden därför beredas förmånen av billigare resor i

likhet med vad som medgivits för andra beställningshavare.

Manskapspersonalen viel de i Boden förlagda truppförbanden härstammade

i stor utsträckning från sydligare delar av landet, och givetvis önskade även

denna personal som regel företaga en resa årligen till sin hemtrakt. Med

hänsyn till deras löneställning borde de då medgivas att företaga denna resa

mot erläggande av samma biljettpris som det, vilket fastställts för beställningshavare

med större löneförmåner, helst som dessa senare beställningshavare

järnväg ägde rätt att efter vissa års tjänst i Boden erhålla transport söderut,

vilket icke vore fallet beträffande manskap i annan mån, än att samma rätt

också tillkomna dem efter erhållen befordran till underofficerare, men sådan

befordran vunnes ju endast av ytterst få. Bör gifta beställningshavare av

manskapet vore förmånen av billigare resor särskilt värdefull med hänsyn

till familjemedlemmarna, för vilka de nu måste erlägga avgift efter den vanliga

taxan, d. v. s. dubbel avgift mot den, som t. ex. en underofficer hade

att_ erlägga för sina familjemedlemmar. Nu kunde en underofficer en gång

årligen tillsammans med sin hustru resa t. ex. Boden—Stockholm—Boden

för en sammanlagd kostnad av 63 kronor i III klass, medan en furir för

samma _ resa för sig och sin hustru måste betala kronor 110: 25 (47: 25 för

egen militärbiljett + 63: —).

Ifrågavarande förmån hade utsträckts att omfatta bl. a. kvinnlig sjukvårds-

och ekonomipersonal. En del av denna personal hade en löneställning,

som vöre lägre än till och med den nyanställde volontärens, och ingen

hade så hög löneställning som en furir med lön efter 84 månaders tjänst.

Billighet och rättvisa krävde därför, att samma rätt tillerkändes manskapspersonalen

— i värjo fall innehavare av underbefälsbeställningar — helst

som inga särskilda kostnader åsamkades statsverket genom ett dylikt medgivande;

tvärtom kunde det antagas, att statens järnvägar härigenom komme

att erhålla större inkomster genom att manskapspersonalen, och främst då

familjeförsörjarna bland dessa, härigenom finge ekonomisk möjlighet att

företaga någon resa söderut, medan de nu mången gång på grund av sina

små löneförmåner måste avstå därifrån.

Chefen för generalstaben har i utlåtande den 21 januari 1932 förklarat sig

icke hava funnit något att erinra mot ifrågavarande framställning.

Arméförvaltningens åvila departement, som den 29 januari 1932 avgivit

utlåtande i ärendet, har anfört följande:

I anledning av nu föreliggande framställning ansåge departementet sig

böra framhålla, att ifrågavarande förmån knappast syntes böra ställas i relation

till de olika personalgruppernas ställning på löneskalan utan till de

olika anställningsförhållanden, som vore rådande för skilda personalgrupper.

I. sistnämnda hänseende förelåge väsentliga skiljaktigheter mellan, å ena

sidan, det fast anställda manskapet och, å andra sidan, officerare och underofficerare

med vederlikar samt extra ordinarie tjänstemän och kvinnlig sjukvårds-

och ekonomipersonal. Vad den sistnämnda gruppen beträffade, vilkens

löneställning särskilt berörts i den föreliggande framställningen, finge

departementet erinra, att denna personal jämlikt kungörelsen den 22 juni

1928, nr 215, anställdes mot skriftligt antagningsbevis. Enligt 30 § jämförd

med 4 § 2 mom. av kungörelsen skulle entledigande av personalen av annan

anledning än tjänstefel ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt

borde ske. senast tre månader före anställningens upphörande. Ifrågavarande

personal innehade således en anställning, som normalt förutsattes komma

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

att pågå, intill dess befattningshavaren uppnådde sådan ålder, att pension

kunde komma att utgå till vederbörande. I olikhet härmed innehade det

fast anställda manskapet kontraktsanställning på viss begränsad tid. Enligt

kungörelsen den 24 mars 1916, nr 146, angående antagande och avskedande

av volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag av musikvolontär,

avd. I mom. 3, skulle tiden för den första anställningen såsom volontär

enligt regements-(kår-)cliefs beprövande bestämmas till 2, 3 eller 4 år.

Vid kontraktstidens utgång upphörde anställningen automatiskt, för såvitt

icke förnyat tjänsteavtal träffades. Dylikt avtal finge enligt åberopade kungörelsen

avd. I mom. 6 omfatta en tid från omkring 1/2 till högst 2 år räknat

från utgången av förut avtalad tjänstetid. Medan enligt vad ovan antytts

den icke-ordinarie personalen förutsattes kvarstå i tjänst tillsvidare,

intill dess vederbörande kunde komma i åtnjutande av pension, finge enligt

kungörelsen nr 146/1916 avd. II mom. 8 volontär icke bibehållas i volontäranställning

längre än till den 1 november det år, under vilket menig volontär

uppnådde 28 år och underbefäl av manskapet 34 år.

De sålunda påvisade olikheterna i anställningsförhållandena mellan ickeordinarie

befattningshavare och fast anställt manskap torde i och för sig

utesluta en sådan jämförelse mellan de båda personalgrupperna, som i framställningen

kommit till synes. I förevarande hänseende syntes manskap icke

heller kunna jämföras med den i departementets utlåtande den 16 oktober

1931 avsedda personalen.

För att förmånen att mot nedsatt avgift företaga rekreationsresor skulle

kunna av den därtill berättigade utnyttjas, torde vidare förutsättas, att vederbörande

vore tillförsäkrad viss semesterrätt. Så vore fallet beträffande

den icke-ordinarie personal, som åtnjöte avlöning enligt kungörelsen nr 215

år 1928, medan åter det fast anställda manskapet författningsenligt icke ägde

rätt till semester. I stället ägde manskapet jämlikt 5 § i manskapsavlöningsreglementet,

nr 128/1928, att under tjänstledighet av annan anledning

än sjukdom eller tjänsteförhinder på grund av giltigt förfall bibehålla oavkortad

lön under sammanlagt högst 20 söckendagar av ett och samma anställningsår.

Ehuru denna förmån till sina verkningar vore nära likställd

med semester, torde det dock på grund av utbildnings- och andra tjänstgöringsförhållanden

icke kunna förutsättas, att manskapet som regel kunde

erhålla dylik tjänstledighet i sammanhängande tidsföljd.

Med hänsyn till sålunda anförda förhållanden måste civila departementet

ställa sig tveksamt gentemot en utsträckning av ifrågavarande förmån till

det fast anställda manskapet. I varje fall kunde departementet icke tillstyrka,

att vid avlåtande av förslag i ämnet till riksdagen detsamma skulle

innebära, att förmånen skulle tillkomma allt manskap. Skulle en utsträckning

över huvud taget komma till stånd, syntes den böra begränsas till

innehavare av på stat uppförda furirsbeställningar. Såsom villkor för förmånens

åtnjutande syntes vidare böra föreskrivas, att vederbörande uppnått

viss ålder. Sålunda syntes i viss anslutning till ovannämnda stadgande i

avd. II mom. K av kungörelsen nr 146/1916 böra föreskrivas, att förmånen

finge åtnjutas först från och med det kalenderår, varunder vederbörande

uppnådde 29 års ålder.

Järnvägsstyrelsen har i avgivet utlåtande den 16 februari 1932, under åberopande

av vad arméförvaltningens civila departement i ärendet anfört, ansett

sig böra avstyrka bifall till framställningen. Därjämte har järnvägsstyrelsen

— i likhet med vad som varit fallet, då styrelsen yttrat sig över förslag till

do föreskrifter, vilka sedermera upptagits i förenämnda brev den 15 november

1928 och den 1 november 1929 — hemställt, att därest den begärda ned
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 191 käft. (Nr 229.) 632 32 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements
chofen.

10 Kungl. Majus proposition nr 229.

sättningen skulle komma att beviljas, statens järnvägar måtte av statsmedel

erhålla ersättning för den därav föranledda minskningen i järnvägarnas biljettinkomst.

I utlåtande den 1 mars 1932 har statskontoret anfört, att statskontoret i

likhet med järnvägsstyrelsen instämde i vad arméförvaltningens civila departement

anfört i sitt i ärendet avgivna utlåtande och ville dessutom för

egen del tillägga, att i ärendet intet framkommit, som gåve vid handen, att

några svårigheter förelåge med avseende å rekryteringen av manskapet vid

trujjpförbanden i Boden. Statskontoret funné sig därför icke kunna tillstyrka

bifall till den gjorda framställningen.

Försvarsväsendets lönenämnd har slutligen den 7 mars 1932 avgivit utlåtande

i ärendet och därvid anfört följande.

Den 9 februari 1932 hade lönenämnden avgivit utlåtande över en av

svenska underofficersförbundet gjord framställning angående beredande av

rätt till viss resekostnadsförmån för pensionerad personal i arvodesbefattning

vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden. I sagda utlåtande

hade lönenämnden erinrat bland annat örn, att nämnden i utlåtande den 21

februari 1929 till riksdagens statsutskott beträffande rätten till s. k. rekreationsresor

för i Boden tjänstgörande militär personal uttalat sig för ifrågavarande

förmåns begränsande till personal, som vore fast knuten till i Boden

förlagda truppförband. Vidare hade lönenämnden redogjort för den utvidgning,

som emellertid sedermera vid skilda tillfällen ägt rum i fråga örn

rätten att tillgodonjuta berörda förmån. Med hänsyn till denna utvidning

hade lönenämnden förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till

svenska underofficersförbundets framställning.

Vad anginge den nu remitterade framställningen, hade visserligen de däröver

hörda myndigheterna i allmänhet ställt sig avvisande mot densamma.

De skäl, som härvid anförts, syntes emellertid lönenämnden knappast tillräckliga

för att i åsyftade hänseende ställa nu ifrågavarande personalgrupp

överlag i en sämre ställning än övrig försvarsväsendet tillhörande, i Boden

tjänstgörande personal. Fastmera ville det förefalla lönenämnden, att de

synpunkter, som dikterat lönenämndens ståndpunkt i ovanberörda ärende,

talade för att åtminstone i viss utsträckning tillmötesgå jämväl föreliggande

framställning. Nära till hands skulle det måhända härvid ligga att låta förmånen

i fråga komma allt underbefäl i furirsbeställning till del. Då emellertid

tidpunkten för furirsbefordran vore ganska växlande, syntes det lönenämnden

lämpligare att göra rätten till förmånens åtnjutande beroende av

viss tids föregående anställning. Efter övervägande av olika på frågan inverkande

omständigheter hade lönenämnden därför stannat för att föreslå,

att förevarande framställning måtte på det sätt bifallas, att underbefäl, som

räknade minst fyra anställningsår vid truppförband i Boden, ''berättigades

att åtnjuta här avsedda förmån.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avsåg rätten att komma i

åtnjutande av nedsättning i resekostnaderna till en början allenast officerare

och underofficerare jämte vederlikar med beställning på aktiv stat vid de tre

passagetruppförbanden Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente

och Norrbottens artillerikår. Sedermera har i enlighet med särskilda av

riksdagen åren 1929 och 1931 fattade beslut rätt till färd mot viss nedsatt avgift

(s. k. rekreationsresor) tillerkänts dels samtliga officerare och underofficerare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 229.

jämte vederlikar på aktiv stat med förläggningsort i Boden samt till övergångsstat

tvångsvis överförda beställningshavare, vilka förordnats att i Boden

uppehålla befattningar, som enligt gällande organisation skola bestridas av

pensionerad personal, eller eljest tagas i anspråk för ständig tjänstgöring i

Boden, dels ock i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän

vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. fl. förmåner utgår enligt kungörelsen

den 22 juni 1928 (nr 215), ävensom sådan i Boden ständigt tjänstgörande

kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avses i 4 kap. av nämnda

kungörelse. En betydande utvidgning beträffande rätten att tillgodonjuta

ifrågavarande förmån har sålunda under de senaste åren ägt rum. Förslag

hava nu framkommit örn ytterligare utvidgning av berörda förmån.

Vad beträffar den av svenska underofficersförbundet gjorda framställningen

angående beredande av rätt till rekreation sresor åt den pensionerade

personalen i arvodesbefattning vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort

i Boden, hava samtliga i ärendet hörda myndigheter tillstyrkt bifall

till densamma. I likhet med myndigheterna finner jag intet vara att erinra

mot ett bifall till denna framställning.

Vad åter angår försvarsväsendets underbefälsförbunds hemställan örn utsträckande

av rätten till rekreationsresor att jämväl omfatta det fast anställda

manskapet vid i Boden förlagda truppförband, hava de över denna

framställning hörda myndigheterna givit uttryck åt olika uppfattningar. Sålunda

hava arméförvaltningens civila departement, järnvägsstyrelsen och

statskontoret ställt sig avvisande mot ett bifall till framställningen, medan

chefen för generalstaben tillstyrkt densamma och försvarsväsendets lönenämnd

föreslagit, att framställningen måtte på det sätt bifallas, att underbefäl,

som räknar minst fyra anställningsår vid truppförband i Boden, berättigas

att åtnjuta här avsedd förmån.

Att helt avvisa underbefälsförbundets hemställan synes mig icke vara

med rättvisa och billighet förenligt. Å andra sidan torde tillräckliga skäl

icke föreligga att låta allt fast anställt manskap i Boden komma i åtnjutande av

ifrågavarande förmån. En förutsättning för förmanens åtnjutande synes

mig böra vara, att anställningen blivit av mera varaktig natur. Lönenämndens

förslag, att rätten till företagande av resor mot nedsatt avgift skulle

göras beroende av fyra års anställningstid i Boden samt av vunnen befordran

till underbefäl, synes mig innebära en godtagbar lösning av förevarande

spörsmål. Ett bifall till förslaget torde vara ägnat att bidraga

till befrämjande av manskapsrekryteringen i Boden. Visserligen föreligga

på grund av rådande arbetslöshet för närvarande icke några nämnvärda

svårigheter med avseende å rekryteringen. Vid en återgång till mera normala

förhållanden å arbetsmarknaden torde man emellertid hava att räkna med,

att dylika svårigheter, i likhet med vad tidigare varit fallet, skola uppstå.

Järnvägsstyrelsens förut omförmälda hemställan om ersättning för minskning

i statens järnvägars biljettinkomst finner jag mig med hiinsyn till den

ståndpunkt statsmakterna tidigare intagit till förevarande spörsmål icke böra

förorda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majit» proposition nr 229.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att rätt till företagande av vissa rekreationsresor mot nedsatt

avgift enligt enahanda grunder, som stadgats i Kungl.

Majis brev den 1 november 1929 angående sådan rätt för viss

i Boden tjänstgörande personal, må beredas dels pensionerad

personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort

i Boden, dels ock underbefäl, som räknar minst fyra

anställningsår vid truppförband i Boden.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Tor Ericsson-Ärje.

Stockholm 1982. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet m s. 11 i texten
  2. SU 1932:72 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet med tjänstgörin s. 1 i texten