Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 25-k

1932-05-17 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:254, Kungl. Maj:ts proposition nr 25-k

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25-k.

1

Nr 254.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag med

särskilda bestämmelser örn konkurs; given Stockholms

slott den 17 maj 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932

1 sami. 212 käft. (Nr #5-4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn konkurs.

Härigenom förordnas sorn föijer;

1 §•

Där det med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gäldenärs till

konkurs avträdda bo prövas nödigt för tillgodoseende av borgenärernas rätt och

bästa, äger Konungen förordna, att ■—- jämte bestämmelserna i konkurslagen

såvitt de ej strida mot vad här nedan stadgas — följande särskilda bestämmelser

skola lända till efterrättelse beträffande konkursen.

2 §•

Antalet konkursförvaltare bestämmes av Konungen. Av förvaltarna utser

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar en eller flera; den eller

de återstående väljas av borgenärerna på sätt i konkurslagen stadgas.

Förvaltare, som utsetts av Konungen eller enligt Konungens bemyndigande,

skall, ändå att borgenärerna ej valt förvaltare, omedelbart övertaga förvaltningen

av boet. Har förvaltare utsetts enligt 43 § konkurslagen, skall denne därvid

frånträda befattningen.

Örn delning av förvaltningen finnes böra äga rum, ankomme på Konungen

att därom förordna.

3 §•

Finnas i den allmänna rörelsen av gäldenären utgivna löpande förskrivningar,

som utgöra särskilda delar av skuldbelopp, vare icke erforderligt, att beträffande

sådan skuld i bouppteckningen intages uppgift å borgenärerna, ej

heller att dessa borgenärer upptagas i förteckning, som avses i 54 § andra stycket

konkurslagen.

Fordringar, som grundas å sådana förskrivningar, skola anses vara i konkursen

bevakade, ändå att de icke inom den för bevakning utsatta tiden anmälts

av borgenärerna.

På konkursdomaren ankommer att pröva, huruvida kallelsebrev enligt 20 §

konkurslagen skola utsändas till nu nämnda borgenärer. Utan hinder av vad

i 103, 129, 156, 160, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives örn utsändande

av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25-''f.

3

i dessa meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren

efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna bestämmes, bringas till

omförmälda borgenärers kännedom.

4 §.

Lös egendom, som hör till konkursboet, må ej, ändå att borgenär har panträtt

i egendomen, utmätas för gäldenärens skuld. Har utmätning skett å sådan

egendom, skall utmätningsmans befattning med egendomen upphöra, utan

så är att egendomen blivit försåld. Yad i denna paragraf är sagt skall dock ej

gälla i fråga örn fartyg eller gods i fartyg.

5 §.

Utan hinder av vad i 60, 61, 62, 64 och 65 §§, 67 § andra stycket samt 77 §

konkurslagen är stadgat äga förvaltarna, efter ty i varje fall finnes lämpligt

samt med borgenärernas fördel mest förenligt, efter samråd med rättens ombudsman

fortsätta eller återupptaga av gäldenären idkad rörelse, försälja egendom

i boet, ändå att första borgenärssammanträdet ej hållits, samt låta med försäljning

av egendom och med indrivning av fordringar anstå.

6 §.

Försäljning, varom stadgas i 73 § första stycket konkurslagen och som avser

annan egendom än fartyg eller gods i fartyg, må ej utan förvaltarnas samtycke

äga rum tidigare än sex månader efter första borgenärssammanträdet.

När synnerliga skäl därtill äro, må konkurs domaren på framställning av förvaltarna

och efter hörande av rättens ombudsman, antingen för särskilda fall

eller ock i fråga örn panter i allmänhet, medgiva den förlängning av nyssnämnda

tid, som av omständigheterna påkallas, dock högst med ett år. Beslut, varigenom

av förvaltarna gjord framställning bifallits, lände till efterrättelse utan

hinder därav att beslutet ej äger laga kraft.

7 §•

Där egendom, vari borgenär har panträtt, innéhaves av någon för borgenärens

räkning, må den ej utan förvaltarnas samtycke utlämnas till borgenären

eller annan under tid, då egendomen ej utan sådant samtycke må försäljas.

8 §•

Förvaltarna äga utan hinder av vad i 78 § konkurslagen stadgas efter samråd

med rättens ombudsman träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång.

9 §•

Medgiva förvaltarna vid sammanträde enligt 108 § konkurslagen, att anmärkning

mot bevakad fordran må förfalla, eller inskränka de densamma, och

lämna vid sammanträdet närvarande borgenärer, som framställt anmärkningen,

sitt samtycke, äger annan ej därå tala.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Träffas vid handläggning inför rätten av anmärkning mot bevakad fordran

förlikning mellan borgenären och förvaltarna, och biträdes den av de borgenärer,

som framställt anmärkningen, skall förlikningen gälla.

10 §.

Konkursdomaren äger, i den mån så prövas nödigt, besluta förlängning av

följande i konkurslagen stadgade tider, nämligen: den tid, inom vilken enligt

19 § tredje stycket bevakningar böra ske; den tid, inom vilken enligt 54 §

andra stjmket förteckning å borgenärerna skall tillställas konkursdomaren;

den tid, för vilken enligt 56 § berättelse över boets förvaltning skall upprättas,

så ock de tider, inom vilka berättelsen skall avlämnas till rättens ombudsman

samt av denne granskas och ingivas till konkursdomaren; den tid, för vilken

enligt 58 § tredje stycket räkning över boets inkomster och utgifter skall upprättas,

så ock den tid, inom vilken räkningen skall avlämnas till rättens ombudsman;

den tid, inom vilken enligt 103 § andra stycket sammanträde inför

rättens ombudsman skall hållas; de tider, inom vilka enligt lil § tredje stycket

anmärkningar må framställas mot efterbevakning och sammanträde inför

rättens ombudsman skall hållas; samt den tid, inom vilken enligt 130 § första

stycket klander mot utdelningsförslag skall anmälas.

11 §•

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare skall utgå enligt bestämmelser,

som meddelas av Konungen.

12 §.

Har gäldenären med stöd av lag åtnjutit anstånd med gälds betalning, skall

kostnad för nödig utredning av boet under anståndstiden och för tillsyn i anledning

av anståndet anses såsom konkurskostnad.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet och gäller till och

med den 28 februari 1933. Har Konungen förordnat, att lagen skall beträffande

viss konkurs lända till efterrättelse, skall i avseende å den konkursen

lagen gälla jämväl efter nämnda dag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 25b.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:

»Den senaste tidens tilldragelser på det ekonomiska området hava i vårt land

framkallat åtskilliga rättsliga spörsmål, som hittills i stort sett varit för vår

lagstiftning främmande. Sålunda yppades i anledning av de betalningssvårigheter,

som sedan någon tid förelegat för ett av våra största finansföretag,

Aktiebolaget Kreuger & Toll, och vilka vid ingenjören Ivar Kreuger

död blevo alltmer överhängande, behovet av en särskild moratorielagstiftning.

För tillgodoseende av detta behov föreläde Kungl. Maj:t genom

proposition den 12 mars 1932 (nr 198) riksdagen förslag till lag örn anstånd

i särskilt fall med gälds betalning, vilket förslag vann riksdagens bifall. Lag

i ämnet utfärdades den 14 mars 1932 (nr 45).

Enligt nämnda lag äger Kungl. Maj:t, där det med hänsyn till svår penningkris

prövas oundgängligen nödigt för tillgodoseende av allmänt väl, efter

hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, medgiva gäldenär

det anstånd med gälds betalning, som av omständigheterna påkallas.

Med stöd av sålunda givet bemyndigande medgav Kungl. Maj :t genom förordning

den 14 mars 1932 (nr 46) Aktiebolaget Kreuger & Toll och vissa detta

företag närstående bolag och enskilda dylikt anstånd, att gälla intill utgången

av samma mars månad. Förlängt anstånd beviljades genom förordningar den

31 mars (nr 61) och den 29 april (nr 94); enligt sistnämnda förordning gäller

anståndet tills vidare högst intill utgången av innevarande maj månad.

Ändamålet med det sålunda medgivna moratoriet har varit att, innan full

utredning förelåge angående nämnda företags ekonomiska ställning och utsikter,

förhindra att exekutiva åtgärder vidtoges från någon särskild borgenärs sida

till skada såväl för övriga borgenärer som ock — med hänsyn till de betydande

intressen, som vore i fråga — för det allmänna.

Genom tillkallade särskilda utredningsmän har under anståndstiden sådan

utredning företagits. Utredningen, vilken berör jämväl vissa andra företag,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25-k.

påg-år alltjämt. Vad vid utredningen framkommit torde oförtydbart giva vid

handen, att bolaget är på sådant obestånd, att enligt lag bolaget icke längre

äger fortsätta sin verksamhet. Vid sådant förhållande inställer sig spörsmålet

om det lämpligaste sättet för avvecklingen av bolagets rörelse och tillgodoseende

av borgenärernas intressen. Att denna avveckling bör ske genom avträdande

av bolagets egendom till konkurs torde vara ofrånkomligt. Jag är ock

av den uppfattningen, att konkurslagen härvid bör i stort sett äga tillämpning.

Men det kan å andera sidan icke bortses ifrån, att dess bestämmelser icke äro

avfattade med tanke på så säregna förhållanden som de föreliggande. Redan

omfattningen av bolagets rörelse, med dess förgreningar i ett flertal länder, är

ägnad att skapa stora svårigheter vid avvecklingen. Härtill kommer, att den

nu rådande depressionen å det ekonomiska livets alla områden skulle i hög

grad göra sig gällande vid realisationen av bolagets tillgångar, i synnerhet örn

en sådan realisation framtvingades inom en jämförelsevis kort tid.

Örn sålunda vissa avvikelser från konkurslagens regler torde vara påkallade,

är det dock av vikt, att dessa avvikelser icke erhålla större räckvidd än som

betingas av ett påvisbart behov. Vid bedömandet av denna fråga har jag

funnit det vara särskilt angeläget, att någon rubbning icke sker i de rättsprinciper,

som reglera konkursförfarandet. Dessa principer torde väsentligen innefattas

i borgenärs rätt till återvinning av konkursboet tillhörig egendom samt

hans befogenhet att påkalla prövning av bevakade fordringar. Uppenbarligen

kan eller bör ej heller någon begränsning ske av borgenärs rätt att föra ansvarstalan

i anledning aV begången konkursförbrytelse.

Med denna min inställning till frågan torde särlagstiftningen kunna begränsas

till att avse vissa stadganden angående avträdd egendoms förvaltning, framför

allt bestämmelserna örn förvaltningsorganens anordnande och reglerna örn

egendomens försäljning. Därjämte torde vissa detaljföreskrifter böra jämkas.

Även örn de särskilda bestämmelserna närmast krävas med hänsyn till det av

mig berörda företagets obestånd, torde de dock böra så avfattas, att de kunna

vinna tillämpning jämväl å annan konkurs, där denna är av synnerligen säregen

omfattning och beskaffenhet. Lagstiftningen lärer lämpligen kunna utformas

på det sätt, att de från konkurslagen avvikande reglerna upptagas i en

särskild lag, vars tillämplighet göres beroende av förordnande utav Kungl.

Majit i varje förekommande fall.

I enlighet med de av mig nu anförda grunder har inom departementet utarbetats

förslag till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.

I fråga örn förslagets närmare innehåll får jag framhålla följande.

1 §-

I denna paragraf har upptagits det för lagstiftningen grundläggande stadgandet,

att Kungl. Majit äger, där det med hänsyn till omfattningen och

beskaffenheten av gäldenär till konkurs avträdda bo prövas nödigt för tillgodoseende

av borgenärernas rätt och bästa, förordna, att de i lagen upptagna

särskilda bestämmelserna skola lända till efterrättelse beträffande konkursen.

Den erinran lagtexten innehåller, att konkurslagens stadganden skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.

1

jämsides gälla, i den mån de icke strida mot särbestämmelserna, utesluter

uppenbarligen icke tillämpning av konkursrättsliga bestämmelser i andra lagar,

såsom boskillnadslagen och urarvagörelseförordningen,

Stadgandet förutsätter, att då Konungen förordnar örn tillämpning av lagen,

beslut om egendomsavträde föreligger. Framställning från gäldenären eller

annan kräves icke för meddelande av dylikt förordnande. För att syftet med

lagen skall kunna vinnas, måste uppenbarligen förordnandet meddelas i nära

anslutning till beslutet örn egendomsavträde. Av ifrågavarande lagstiftnings

karaktär torde emellertid följa, att något hinder icke föreligger för meddelande

av förordnande, som i lagen avses, jämväl i fråga örn en före lagens ikraftträdande

inledd konkurs.

2 §•

Enligt gällande konkurslag ombesörja borgenärerna i princip själva förvaltningen

av boet genom en eller flera av dem utsedda förvaltare. Konkursdomaren

skall visserligen, då konkurs inträtt, utse förvaltare, men denne fungerar

endast tills första borgenärssammanträdet hållits. Å detta sammanträde välja

borgenärerna förvaltare att i mterimsförvaltarens ställe omhänderhava konkursboet.

Antalet förvaltare bestämmes av konkursdomaren; i övrigt har konkursdomaren

i avseende å förvaltarvalet egentligen endast att tillse, att icke någon,

på vilken borgenärernas val fallit, är obehörig eller olämplig. Den uppsikt

över förvaltningen, som ur allmän synpunkt kan anses pakallad, utövas av rättens

ombudsman, vilken utses av konkursdomaren. Genom särskilda av borgenärerna

utsedda granskningsmän kunna dessa tillika själva övervaka förvaltningen.

Frågan örn lämpligaste sättet för anordnande av en tillfredsställande konkursförvaltning

var föremål för särskild uppmärksamhet under förarbetena till gällande

konkurslag. Därvid yppade sig starka meningsmotsättningar, huruvida

det i främsta rummet borde ankomma på borgenärerna att utse det organ, som

skulle handhava förvaltningen, eller örn det ej fastmera borde överlämnas åt

konkursdomaren att därom träffa avgörande. De synpunkter, som därvid anlades

på frågan, torde här vara av intresse.

I motiven till 1911 års kommittéförslag — däri konkursdomaren tillerkändes

övervägande inflytande på tillsättningen av konkursförvaltare uttalades

sålunda, att erfarenheten syntes hava ådagalagt, att den borgenärerna tillkommande

befogenheten att själva utse gode män och syssloman icke innebure någon

trygghet för att borgenärernas intressen behörigen tillvaratoges. Det vore

ett obestridligt sakförhållande, att borgenärerna oftast ej själva träffade anstalter

för erhållande av lämpliga konkursförvaltare; de läte initiativet tågås

av utomstående, vilka så snart konkurs inträffat, stundom till och med dessförinnan,

erbjöde sig att i konkursen föra vederbörande borgenärs talan samt,

sedan de på detta sätt hopsamlat ett så stort antal fullmakter, att de kunde

bestämma borgenärernas beslut, utsåge sig själva till konkursförvaltare. Av konkursens

väsen kunde ej härledas några bestämda regler för förvaltningen. Huru

denna skulle ordnas, vore uteslutande ett ändamålsenlighetsspörsmål. Den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 254.

stundom framträdande asikten, att det vore nied sakens natur överensstämmande,

att förvaltningen handhades av organ, som borgenärerna utsett, och att en

annan anordning innebure ett ingrepp i en borgenärernas rätt, vore icke grundad.

Att borgenärerna intresserades för förvaltarevalet kunde emellertid för

visso mången gång vara ägnat att främja en fördelaktig utredning. Det vore

med hänsyn därtill icke klokt att utestänga dem från möjligheten att påverka

detta val. Man hade därför sökt att mellan domaren och borgenärerna dela

befogenheten att tillsätta förvaltare på sadant sätt, att borgenärernas intresse

behörigen tillvaratoges.

I 1919 ars förslag till konkurslag — vilket i huvudsak ligger till grund för

nuvarande bestämmelser i ämnet — bibehöllos borgenärerna vid den rätt de

enligt den då gällande konkurslagstiftningen ägde att utse förvaltare för konkursens

huvudstadium men upptogos vissa stadganden i syfte att förhindra att

denna rätt missbrukades. Då förslaget, efter viss omarbetning inom justitiedepartementet,

remitterades till lagrådet för yttrande, framhöll departementschefen,

att örn man ville råda bot för de olägenheter, varmed förvaltarevalet enligt

det dåvarande systemet vore förbundet, det syntes ligga närmast till hands att

antaga, att den mest effektiva utvägen vore att fråntaga borgenärerna allt inflytande

pa förvaltningsorganets tillsättande oöh helt överlåta denna angelägenhet

a domaremakten. Det kunde dock med skäl ifrågasättas, huruvida icke en

sådan anordning, för att medföra önskat resultat, krävde en omläggning av

domstolsväsendet i konkursmål. En sådan omläggning kunde för det dåvarande

icke komma under övervägande. I yttranden över tidigare konkurslagförslag

hade det praktiska livets män sa gott som enhälligt velat bibehålla borgenärernas

bestämmande inverkan pa förvaltarevalet. I fråga örn utseende av förvaltare

anslöt sig därför departementschefen i huvudsak till 1919 års förslag.

I detta sammanhang torde fa erinras örn vissa avvikelser från regeln örn

borgenärernas rätt att utse konkursförvaltare, vilka föreligga i fall av bankers

och försäkringsbolags konkurs. Om solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag

råkat i konkurstillstånd, skall sålunda bankinspektionen förordna

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen

stadgas. Avträdes sparbanks egendom till konkurs, har Konungens

befallningshavande att förordna ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen

av konkursboet. Där försäkringsbolags egendom avträdes till konkurs,

förordnar Konungen, örn så finnes erforderligt, ett allmänt ombud att såsom

konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning. Beträffande försäkringsbolag,

som driver livförsäkringsrörelse, är särskilt stadgat, att. örn bolaget

trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall, för tillvaratagande

av livförsäkringstagarnas rätt, en särskild administration inträda. Förvaltningen

av administrationsboet åligger försäkringsinspektionen.

De betydande uppgifter, som komma att åvila konkursförvaltningen i fall,

varom här är fråga, torde visserligen icke påkalla ändring i den nuvarande

förvaltningsorganisationen såsom "sadan. Anordningen med särskilda för ända
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.

9

målet utsedda förvaltare, rättens ombudsman och granskningsmän synes sålunda

kunna bibehållas. Däremot måste betryggande garantier skapas för att

till förvaltare utses personer, som besitta den skicklighet och det omdöme, som

måste fordras av dem, helst det torde bliva nödvändigt att åt förvaltare i en sådan

konkurs inrymma en vida större rörelsefrihet än den vid konkursavveckling

vanliga. I detta hänseende torde den nuvarande befogenheten för borgenärerna

att själva utse förvaltare icke erbjuda den trygghet för tillgodoseendet av borgenärernas

rätt och bästa, som skäligen kan krävas. Redan det betydande antalet

borgenärer med den mångfald av stridiga intressen, som därav följer, kan

lätt medföra, att tillfälligheter bliva avgörande för valets utgång. Ur nu anförda

synpunkter och med hänsyn jämväl till det intresse, som kan föreligga för det

allmänna, synes det lämpligt, att Kungl. Maj:t erhåller inflytande på tillsättandet

av förvaltare. Emellertid torde borgenärerna icke böra helt utestängas

från förvaltarevalet. I överensstämmelse härmed har föreslagits, att antalet

förvaltare skall bestämmas av Kungl. Majit samt att Kungl. Majit eller den

Kungl. Majit därtill bemyndigar skall utse en eller flera förvaltare, varemot

den eller de återstående skola väljas av borgenärerna på sätt i konkurslagen

stadgas.

Utan särskilt stadgande torde vara klart, att de i konkurslagen givna bestämmelserna

örn utfärdande av förordnande för förvaltare, örn utseende av efterträdare

åt avgången förvaltare, örn förvaltares skiljande från befattningen och

liknande föreskrifter icke skola äga tillämpning å förvaltare, som utsetts av

Kungl. Majit eller enligt Kungl. Majits bemyndigande.

Enligt 43 § konkurslagen skall konkursdomaren, då konkurs uppstått, utse

förvaltare att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträdet

förvaltare valts och, där annan än interimsförvaltaren utsetts, denne tillträtt

befattningen. I fall, som avses i denna lag, torde i allmänhet konkursförvaltare

komma att av Kungl. Maj it eller enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande utses i

nära samband med beslutet örn egendomsavträde. Uppenbarligen bör sådan förvaltare

omhändertaga boet och inträda i utövandet av förvaltningsbefogenheteroa

omedelbart och utan avvaktan på borgenärernas val å första borgenärssammanträdet

av ytterligare förvaltare. Har interimsförvaltare utsetts, skall

denne därvid frånträda sin befattning. I enlighet härmed har andra stycket

av förevarande paragraf avfattats.

Enligt 41 och 52 §§ konkurslagen tillkommer det konkursdomaren att träffa

avgörande örn delning av konkursboets förvaltning. Då enligt lagen åt Kungl.

Maj :t inrymts befogenhet med avseende å bestämmandet av antalet förvaltare

och utseende av sådana, är det en naturlig konsekvens, att fråga om delning

av förvaltningen jämväl bör avgöras av Kungl. Majit. Bestämmelse härom

återfinnes i tredje stycket av 2 §.

I fråga örn beslut av förvaltarna skola — i den mån delning av förvaltningen

ej skett — tillämpas bestämmelserna i 52 § tredje stycket konkurslagen. Då i

förslaget användes ordet ''förvaltarna’, avses icke att häri göra någon ändring.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.

3 §•

I 54 § konkurslagen stadgas nied avseende å bouppteckning, bland annat, att

den skall innehålla uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress.

Detta stadgande torde böra jämkas för fall att gäldenäten utgivit obligationer

eller s. k. participating debentures, d. v. s. förbindelser, som åtnjuta rätt

till andel i bolagets tillgångar efter övriga fordringar och med hänsyn till räntan

äro beroende av bolagets bestämmande eller verksamhetens resultat. Redan

den omständigheten, att dessa förbindelser i regel äro ställda till innehavaren,

medför, att borgenärens namn i allmänhet icke kan angivas. Då vidare,

såsom jag ämnar tillstyrka, fordran, som grundas å dylik löpande förskrivning,

skall anses bevakad, ändå att den icke blivit anmäld av borgenären inom

den för bevakning utsatta tiden, finnes knappast någon anledning att i de undantagsfall,

där det är möjligt, uppgift i bouppteckningen intages örn borgenären

beträffande ifrågavarande slags förbindelser. På grund därav har i förevarande

paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att örn i den allmänna rörelsen

finnas av gäldenären utgivna löpande förskrivningar, som utgöra särskilda

delar av skuldbelopp, det icke är erforderligt att i bouppteckningen redovisa

sådan gäld i vidare mån än genom upptagande av skuldbeloppet utan angivande

av borgenärernas namn.

Av enahanda skäl, som nu sagts, föreslås vidare, att uppgift å ifrågavarande

borgenärer ej heller skall behöva upptagas i den borgenärsförteckning, som det

enligt 54 § konkurslagen åligger förvaltaren att tillställa konkursdomaren, där

det möter hinder att inom föreskriven tid avlämna bouppteckningen.

Konkurslagens allmänna föreskrift, att borgenär för tillgodönjutande av rätt

till betalning är skyldig att bevaka sin fordran i konkursen, är för vissa fall

modifierad. Sålunda innehåller bankkonkurslagen, jämte föreskrift örn skyldighet

för förvaltarna att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka enligt

bankens räkenskaper hava fordran hos banken på grund av insättning å

depositions-, upp- och avskrivnings- eller annan räkning eller ock enligt sparbanksbok,

tillika stadgande, att fordran, som upptagits å förteckningen, skall

anses vara i konkursen bevakad, såsom hade borgenären själv inom dea för

fordringars bevakning utsatta tid anmält densamma. I viss överensstämmelse

med nämnda stadgande föreslås i andra stycket av denna paragraf, att fordringar,

som grunda sig på nyssberörda slag av löpande förskrivningar, icke

skola behöva bevakas.

Att borgenären för utövande av rösträtt i konkursen och för uppbärande av

utdelning däri måste styrka sin egenskap av borgenär torde icke behöva framhållas.

I nära anslutning till 4 § femte stycket bankkonkurslagen har i tredje stycket

av förevarande paragraf upptagits ett stadgande, att konkursdomaren skall

äga besluta, att kallelsebrev enligt 20 § konkurslagen icke skola utsändas till

ifrågavarande borgenärer, liksom ock att innehållet i vissa meddelanden och

handlingar må bringas till omförmälda borgenärers kännedom i annan än i

konkurslagen angiven ordning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maurts proposition nr 254.

11

4 §.

I 23 och 24 §■§ konkurslagen regleras förhållandet mellan konkurs och specialexekution

(utmätning). Paragraferna bygga på den uppfattningen, att konkurs

bör hindra specialexekution. Under konkurs får således ej ske utmätning

för gäldenärens skuld. Har utmätning skett före konkursen, men är

egendomen ej såld, skall utmätningsmans befattning med egendomen upphöra.

Från dessa regler stadgas emellertid i 23 § andra stycket och 24 § första

stycket undantag för borgenär, som har panträtt. Denne äger enligt förstnämnda

lagrum — under förutsättning att utmätning enligt allmänna regler

kan ske för fordringen -— utan hinder av konkurs erhålla utmätning av egendom,

vari panträtten gäller. Har sådan utmätning skett före konkursen, skall

enligt 24 § första stycket verkställigheten fortgå.

Genom stadgandet i 23 § andra stycket är borgenär, som har panträtt, i

tillfälle att -—- oberoende av de bestämmelser, som i övrigt gälla angående tiden

för vidtagande av försäljningsåtgärder — när som helst under konkursen genom

att begära utmätning åvägabringa försäljning av den egendom, vari panträtten

gäller. En dylik befogenhet för borgenären står icke i överensstämmelse

med lagstiftningens syfte, att en för realisation förmånlig tidpunkt må kunna

avvaktas. Såvitt angår fast egendom samt fartyg och gods i fartyg, torde dock

knappast finnas någon anledning befara, att denna befogenhet skall kunna leda

till en icke önskvärd realisation. Beträffande annan egendom, vari panträtt

gäller, torde utan olägenhet borgenärs rätt till utmätning kunna helt borttagas

och försäljning av sådan egendom böra ske i den ordning, som eljest stadgas

i konkurslagen beträffande realisation av boets tillgångar. Har utmätning skett,

bör utmätningsmans befattning med egendomen upphöra, utan så är att egendomen

redan blivit försåld; där utmätningen avsett handpant och utmätningsmannen

tagit denna i förvar, skall panthavaren således äga återfå panten. I

enlighet med vad sålunda anförts har 4 § avfattats.

Till sist torde böra framhållas att då i lagförslaget stadgas vissa inskränkningar

i de befogenheter, vilka enligt konkurslagen tillkomma borgenärer, som

hava lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, dessa inskränkningar

komma att gälla jämväl med avseende å retentionsrättshavare;

enligt konkurslagen äro dessa nämligen likställda med nyssnämnda panthavare.

5 §.

Av lagstiftningens huvudsyfte att åstadkomma garantier för en lugn avveckling

torde följa, att förvaltarna böra erhålla större befogenhet än som

tillkommer dem enligt konkurslagen att besluta, när egendomen i boet skall

säljas samt andra med avvecklingen sammanhörande åtgärder skola vidtagas.

De bestämmelser i konkurslagen, som här påkalla särskild uppmärksamhet, äro

60, 61, 62, 64, 65, 67 och 77 §§.

Rätten för förvaltare att fortsätta gäldenärs rörelse eller, om den nedlagts,

ånyo upptaga densamma är enligt 60 § i ej ringa mån begränsad. Påpekas

må särskilt, att rörelsen ej må fortsättas längre tid än ett år från första

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 25A.

borgenärssammanträdet, där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst

fyra femtedelar av de i ärendets prövning deltagande borgenärernas fordringar,

därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en,

fjärdedel av de röstande. Avvikelse härifrån förekommer emellertid i visst

fall. Enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter

angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga

örn förvaltning av järnväg under konkurs, skall, örn järnväg, som begagnas

för allmän trafik, avträdes till konkurs, konkursförvaltaren besörja trafikens

uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest prövas lämpligt

samt med borgenärernas fördel mest förenligt.

Med den uppfattningen, att en avveckling bör kunna ske på längre sikt,

låter uppenbarligen icke väl förena sig att så starkt som i konkurslagen skett

begränsa rätten för förvaltarna att fortsätta eller ånyo upptaga av konkursgäldenär

driven rörelse. I sådant hänseende böra förvaltarna äga att träffa avgörande

utan att vara bundna av annan norm än den att i möjligaste mån tillgodose

borgenärernas rätt och bästa. I detta liksom i åtskilliga andra avseenden

måste tryggheten för ett riktigt avgörande ligga däri, att förvaltningen

omhänderhaves av fullt kompetenta personer. På grund av det nu anförda föreslås

i denna paragraf, att förvaltarna utan hinder av vad i 60 § konkurslagen

är stadgat skola äga fortsätta eller återupptaga av gäldenären idkad rörelse.

Enligt 61 § konkurslagen må i allmänhet försäljning av egendom i boet ej

äga rum före första borgenärssammanträdet. Då till undvikande av förlust

för borgenärerna behov av försäljning mången gång kan föreligga dessförinnan

och, såsom redan framhållits, förvaltare i regel torde komma att av Kungl.

Maj:t eller enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utses redan vid konkursens

början, har förevarande inskränkning i förvaltarens befogenhet att realisera

egendomen icke ansetts böra upprätthållas i fall, varom här är fråga.

I en vanlig konkurs går förvaltarens verksamhet ut på en snabb utredning

och avveckling. Vad särskilt försäljningen av boets egendom angår, stadgas

i 62 § konkurslagen, att denna skall äga rum så snart ske kan, där ej annat

föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64 och 66 §§, 70 § andra stycket samt

149 § andra stycket samma lag. Av särskilt intresse är i detta sammanhang

stadgandet i 64 § första stycket. Enligt detta lagrum äga, örn av förvaltare

väckes fråga örn uppskov med försäljning av egendom i boet eller örn framställning

därom göres hos rättens ombudsman av gäldenär eller borgenär, ombudsmannen

och förvaltaren besluta, att med försäljningen skall anstå viss tid,

dock ej utöver sex månader från första borgenärssammanträdet. Örn ombudsmannen

och förvaltaren ej kunna enas eller örn någon borgenär eller gäldenären

är missnöjd med deras beslut eller örn längre uppskov än nyss sagts blivit påyrkat,

skola borgenärerna kallas till sammanträde för att besluta i ärendet.

Uppskov må dock icke bestämmas till längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet,

där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra

femtedelar av sammanlagda beloppet av de i ärendets prövning deltagande bor
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.

13

genäremas fordringar, därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra

minst en fjerdedel av de röstande.

I bankkonkurslagen och j''ärnvägsförordningen har förhållandenas natur

föranlett eftergivande av de sålunda uppställda fordringarna för att uppskov

med försäljning må äga rum. I bankkonkurslagen stadgas, att för beslut

av borgenärerna örn uppskov med försäljning av boets egendom eller med indrivning

av dess fordringar icke erfordras den särskilda röstövervikten enligt

64 § konkurslagen, med mindre fråga är örn uppskov för längre tid än

tre år från första borgenärssammanträdet. Enligt järnvägsförordningen gäller,

att då uppskovsförslag förekommer till prövning, borgenärerna skola

besluta, örn och på huru lång tid uppskov nied järnvägens försäljning skall

äga rum, vilken tid dock ej må sättas längre än fem år från beslutets dag,

ävensom, där så anses nödigt, bestämma de villkor, på vilka järnvägen må

föryttras även före den beslutade uppskovstidens förlopp. Såsom beslut gäller

härvid den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas

fordringar utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte

utgöra minst en fjärdedel av de röstande.

Bestämmelserna i konkurslagen syftande till en snabb avveckling av boet

lämpa sig uppenbarligen icke för konkurs, varom här är fråga. Möjlighet måste

öppnas för en realisation av tillgångarna å tid, som kan finnas med borgenärernas

fördel mest förenlig, även om konkursens avslutande därigenom

skulle fördröjas. Då det icke gärna låter sig göra att i detalj reglera hithörande

frågor i lag, torde det i princip böra överlämnas åt förvaltarna att härutinnan

träffa avgörande. I enlighet härmed föreslås i denna paragraf, att

förvaltarna utan hinder av vad i 62, 64, 65 och 67 §§ konkurslagen stadgas

skola äga låta med försäljning av egendom anstå.

Enligt 77 § konkurslagen äro förvaltarna pliktiga att så snart ske kan vidtaga

nödiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Uppskov med

indrivning må emellertid beslutas i den ordning, som i 64 § är stadgad beträffande

uppskov med försäljning av boets egendom. Av enahanda skäl, som föranlett,

att förvaltarna tillerkänts rätt att låta anstå med försäljning av egendom,

torde de böra erhålla rätt att uppskjuta indrivning av utestående fordringar.

Jämväl befogenhet i detta avseende har således tillagts förvaltarna i

denna paragraf.

Vid samtliga de avgöranden, som enligt de nu behandlade bestämmelserna

ankomma på förvaltarna, skola de samråda med rättens ombudsman.

6 §.

Borgenär, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i

handom, kan under konkurs för realisation av sin panträtt ej begagna sig

av vare sig stadgandet i 10 kap. 2 § handelsbaden eller med pantägaren

överenskomna särskilda regler. Avgörande bliva i stället — bortsett från

det fall att borgenären kan erhålla utmätning för fordringen — föreskrifterna

i 73 § konkurslagen. Enligt dessa äger panthavaren under vissa förutsättningar

försälja panten. Minst en vecka, innan han vidtager åtgärd för pan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 25A.

tens försäljning, skall lian emellertid hembjuda den till inlösen åt förvaltaren.

Löses icke panten, är den allmänna regeln den, att panthavaren äger

besörja pantens försäljning å auktion eller, då fråga är örn å fondbörs noterat

värdepapper, genom fondkommissionär till gällande börspris, dock må

sådan försäljning ej utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra

veckor efter första borgenärssammanträdet. Har försäljning skett i annan än

exekutiv ordning, är borgenären pliktig att för förvaltaren redovisa för vad

som influtit. Skulle panthavaren ej vilja föranstalta örn försäljningen, äger

förvaltaren besörja densamma. Härvid må egendomen ej utan samtycke av

borgenären säljas annorledes än å auktion eller genom fondkommissionär till

gällande börspris, såframt hans rätt är därav beroende.

Vad sålunda är stadgat lärer i det väsentliga få anses även vid konkurs

av ifrågavarande art vara ägnat att lösa de intressekonflikter, som föreligga

mellan panthavare och övriga borgenärer. Att till de senares förmån helt

utesluta panthavarens rätt att besörja försäljning lärer icke vara med billighet

överensstämmande. Såtillvida har emellertid önskemålet att vinna en

avveckling utan forcering synts böra föranleda en modifikation i gällande

regler, att tidsfristen fyra veckor efter första borgenärssammanträdet föreslås

förlängd till sex månader. Med hänsyn till det ovissa konjunkturläget torde

emellertid en sådan regel icke alltid vara tillräcklig för att förhindra en för

konkursboet oförmånlig realisation. Möjlighet har synts icke böra helt saknas

för förvaltarna att utverka ett ytterligare anstånd. Ur denna synpunkt har i

förslaget ansetts böra upptagas ett stadgande av innehåll, att där synnerliga skäl

därtill äro konkursdomaren, på framställning av förvaltarna och efter hörande

av rättens ombudsman, må antingen för särskilda fall eller ock i fråga om panter

i allmänhet medgiva den förlängning av sexmånadersfristen, som av örn-,

ständigheterna påkallas, dock med högst ett år. Beslut, varigenom framställning

örn förlängning av tidsfristen bifallits, bör gälla, ändå att det ej vunnit

laga kraft.

Från tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna torde böra undan’

tagas fartyg och gods i fartyg.

Under övervägande har varit att i lagen uttryckligen angiva påföljden av

ett åsidosättande av vad för utövande av panthavarens realisationsrätt är

föreskrivet. Det har ifrågasatts, att lagen borde innehålla ett stadgande örn

atf vid beräkning av förlust, som genom sådan försäljning tillskyndats konkursboet,

ersättningen skulle bestämmas med hänsyn tagen till det belopp,

varmed vid den tid, då panthavaren ägt utan förvaltarnas samtycke sälja egendomen,

priset å sådan egendom må hava överstigit köpeskillingen. Man torde

emellertid kunna räkna med att i rättstillämpningen även utan särskild bestämmelse

i ämnet dylikt åsidosättande kommer att medföra skadeståndsplikt

och att ersättningsskyldighetens omfång kommer att beräknas med hänsyn till

förhållandena vid fristens utgång. Längre gående påföljder av sådant åsidosättande

hava dessutom varit under omprövning, övriga borgenärers intresse

har emellertid förmenats vara tillräckligt tillgodosett genom panthavarens

skadeståndsplikt.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet, rör för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

15

valtarnas rätt att lösa panten för konkursboets räkning. Uppenbarligen äga

förvaltarna utbekomma panten, därest pantbavaren erhåller full betalning för

sin fordran. Bjuda förvaltarna ett lösenbelopp, som understiger fordringen,

föreligger enligt nu gällande bestämmelser icke någon skyldighet för panthavaren

att gå med på inlösning. Med de låga värden, som råda under en

ekonomisk kris, kan det inträffa, att förvaltarna finna, att det skulle vara

för boet förmånligt att antaga ett underhandsbud på panten från tredje man,

ehuru anbudet understiger fordringen. Det skulle kunna ifrågasättas att, för

undvikande av omgång, panthavaren borde i dylikt fall vara skyldig avstå

från panten mot erhållande av det för panten bjudna beloppet. Pbr tryggande

av panthavarens ställning borde då åt honom samtidigt inrymmas rätt att

i stället själv övertaga panten mot avräkning å hans fordran av det bjudna

beloppet. Det torde emellertid få antagas, att även utan en bestämmelse av

antytt innehåll uppgörelse i allmänhet skall kunna träffas med panthavaren.

Detta synes så mycket mera sannolikt, som det ju står förvaltarna öppet att

å auktion eller genom fondkommissionär låta försälja egendomen. I panthavarens

intresse ligger det uppenbarligen icke att, ehuru ett fördelaktigt underhandsbud

erhållits, framtvinga sådan försäljning.

7 §•

För borgenärerna i allmänhet är det av vikt, att icke förfoganden vidtagas

med pant, genom vilka det övervärde, som densamma kan representera, undandrages

dem. Detta kan framför allt bliva händelsen, örn panten förflyttas

på sådant sätt, att möjlighet skapas för realisation i strid med konkurslagens

bestämmelser.

Mot åtgärder i sådant avseende av panthavaren själv lärer visserligen tillräckligt

skydd finnas i det i 6 § upptagna stadgandet och den skadeståndsplikt,

som är förenad med dess åsidosättande. Läget är i viss mån ett annat,

örn egendom, vari borgenär har panträtt, innehaves av någon för borgenärens

räkning, och av denne utlämnas till borgenären eller annan på förut berört sätt.

Utan förbud i lagen lärer pantvårdaren icke kunna vägra att ställa sig en

anmodan därutinnan till efterrättelse. Ett efterkommande av sådan anmodan

torde därför ej heller kunna för honom medföra skadeståndsskyldighet, örn

förlust därigenom tillskyndas borgenärerna.

Till förebyggande av de risker, som sålunda skulle kunna inträda för borgenärerna,

föreslås i förevarande paragraf, att om egendom, vari borgenär har

panträtt, innehaves av någon för borgenärens räkning, densamma icke må utan

förvaltarnas samtycke utlämnas till borgenären eller annan. Förbudet har begränsats

till tiden i överensstämmelse med vad som skett beträffande försäljning

i 6 §.

Beträffande påföljden vid åsidosättande av det i denna paragraf meddelade

förbudet göra sig enahanda synpunkter gällande, som utvecklats beträffande

motsvarande fråga vid rättsstridig försäljning av pant.

8 §■

Enligt 78 § konkurslagen kräves för antagande av förlikningsanbud angående

osäker eller tvistig tillgång, att förvaltarna erhålla samtycke till anbudets

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 25-4.

antagande av borgenärerna, då tillgången utgöres av fast egendom, och eljest

av rättens ombudsman. Örn ombudsmannen ej godkänner anbudet, äga förvaltarna

hänskjuta frågan till borgenärerna. Därjämte inrymmes genom samma

paragraf visst inflytande åt gäldenären.

I anslutning till de ökade befogenheter, som i konkurs, varom här är fråga,

tillagts förvaltarna beträffande försäljning av egendom, har det synts lämpligt

att förvaltarna jämväl må kunna, efter samråd med rättens ombudsman,

träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång.

9 §.

Första stycket i denna paragraf avviker från 108 § tredje stycket andra

punkten konkurslagen därutinnan, att stadgandet örn samtycke av samtliga

närvarande utbytts mot krav på samtycke av förvaltarna och de vid förlikningssammanträdet

närvarande borgenärer, som framställt anmärkningen. Liksom

förvaltarnas befogenhet att träffa förlikning angående osäker eller tvistig

tillgång ansetts kunna och böra givas en större utsträckning än enligt konkurslagen,

har det förmenats vara ägnat att befrämja syftet med denna lagstiftning,

örn förlikning vid sammanträdet inför rättens ombudsman underlättades.

I enlighet härmed föreslås eftergivande av samtycke från gäldenären

och sådana närvarande borgenärer, som icke framställt anmärkning mot

bevakningen.

Enligt 108 § fjärde stycket konkurslagen skall frågan örn1 anmärkning, varom

förlikning ej blivit träffad, hänskjutas till rätten. Tillika bestämmes i

110 § konkurslagen, att förlikning ej må ingås annorledes än i 108 § sägs,

utan så är att alla, vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

I viss överensstämmelse med den tankegång, som nyss utvecklats beträffande

första stycket i paragrafen, föreslås i dess andra stycke, att förlikning skall

gälla, örn sådan träffas mellan borgenären och förvaltarna samt den biträdes av

de borgenärer, som framställt anmärkningen. I olikhet mot vad förhållandet är

enligt första stycket har här synts böra krävas samtycke jämväl av frånvarande

borgenärer, som framställt anmärkning. Då förlikning icke kunnat träffas

vid sammanträde enligt 108 § och frågan därför kommit inför rätten, lärer

nämligen anmärkande borgenär böra kunna räkna med att icke utan hans hörande

förlikning träffas.

10 §.

Konkurslagen innehåller åtskilliga bestämmelser, som föreskriva, att åtgärd

skall vidtagas, sammanträde hållas eller handling ingivas inom viss tid. I en

del fall tillåtes emellertid konkursdomaren att förlänga den i konkurslagen

utsatta tiden. I 19 § tredje stycket, som föreskriver, att första borgenärssammanträdet

skall hållas icke tidigare än tre och icke senare än fem veckor från

det beslutet örn egendomsavträde meddelades, stadgas sålunda tillika, att konkursdomaren

må, där det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet

prövas oundgängligen nödigt, utsätta sammanträdet att hållas senare.

Enligt 103 § andra stycket skall tiden för framställande av anmärkningar

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

17

mot bevakade fordringar bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens

utgång, men konkursdomaren äger, där det prövas oundgängligen

nödigt, fastställa längre anmärkningstid. Mål angående tvistiga fordringar

skall enligt tredje stycket i samma paragraf förekomma vid rätten inom

viss tid eller under visst ting men må, där det i särskilt fall befinnes nödvändigt,

utsättas till senare tidpunkt.

I en sådan konkurs, å vilken förevarande lagstiftning kan vinna tillämpning,

torde med hänsyn till det stora antal borgenärer, som kan förväntas komma

att deltaga i konkursen, konkursens omfattning i övrigt eller särskilt invecklade

rättsförhållanden kunna uppkomma behov av förlängning av jämväl andra

tider. I 10 § föreslås därför, att konkurs domaren, i den mån så prövas nödigt,

skall äga besluta förlängning av vissa angivna tider. Bland de tider, konkursdomaren

sålunda skall äga förlänga, hava upptagits jämväl den tid, för vilken

skall avgivas berättelse enligt 56 § konkurslagen, och den tid, för vilken skall

avlämnas räkning över inkomster och utgifter enligt 58 §. Det har nämligen

ansetts kunna vara tillfyllest, örn dessa handlingar upprättas och avlämnas,

berättelsen för år och räkningen för helt eller halvt år.

Man torde få räkna med att bouppteckningen i en sådan konkurs som här

avses måste bliva synnerligen omfattande och att dess upprättande således kan

draga avsevärd tid. I 54 § andra stycket konkurslagen stadgas, att då bouppteckning

upprättas av förvaltaren, ett exemplar därav skall tillställas konkursdomaren

inom en vecka från det beslutet örn egendomsavträde meddelades. I

samma lagrum stadgas emellertid vidare, att örn i något fall hinder möter

härför, det skall åligga förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren

förteckning å borgenärerna samt att därefter så snart ske kan inkomma

med bouppteckningen. Då konkurslagen sålunda förutsett, att bouppteckningen

ej hinner upprättas inom den normala tiden av en vecka från konkursutbrottet,

och för sådant fall allenast föreskrivit, att den skall färdigställas så

snart ske kan, kräves icke i nu förevarande lag någon bestämmelse i detta

ämne.

11 §.

Konkurslagens stadganden angående arvode till rättens ombudsman och förvaltare

torde i vissa avseenden mindre väl lämpa sig för konkurs av här ifrågavarande

slag. Arvodena föreslås därför skola utgå enligt bestämmelser, som

Konungen meddelar.

12 §.

Gäldenär, som medgivits specialmoratorium, torde icke kunna undgå kostnader

för utredning av sin ekonomiska ställning. Om undersökningen av denna

visar, att obestånd föreligger, och konkurs inträffar, uppstår fråga, med vilken

rätt kostnad för undersökningen av boet under anståndstiden bör utgå i konkursen.

Med hänsyn till den betydelse för konkursboets utredning, dylikt arbete

måste anses äga, har sådan kostnad ansetts skäligen böra åtnjuta samma rätt

som konkurskostnad. Lika med utredningskostnad har behandlats kostnad för

tillsyn under anståndstiden från det allmännas sida.

Bihang till riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 21% käft. (Nr 25-4.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr %5h.

Lagen torde böra erhålla provisorisk karaktär och föreslås skola gälla

till och med den 28 februari 1933. Har Kungl. Maj:t meddelat förordnande

örn lagens tillämpning å viss konkurs, bör lagen gälla beträffande den konkursen

jämväl efter nämnda dag.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag med särskilda bestämmelser

örn konkurs av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer,

att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.

19

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn konkurs.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där det med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gäldenärs till

konkurs avträdda ho prövas nödigt för tillgodoseende av borgenärernas rätt och

bästa, äger Konungen förordna, att — jämte bestämmelserna i konkurslagen

såvitt de ej strida mot vad bär nedan stadgas — följande särskilda bestämmelser

skola lända till efterrättelse beträffande konkursen.

2 §.

Antalet konkursförvaltare bestämmes av Konungen. Av förvaltarna utser

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar en eller flera; den eller

de återstående väljas av borgenärerna på sätt i konkurslagen stadgas.

Förvaltare, som utsetts av Konungen eller enligt Konungens bemyndigande,

skall, ändå att borgenärerna ej valt förvaltare, omedelbart övertaga förvaltningen

av boet. Har förvaltare utsetts enligt 43 § konkurslagen, skall denne därvid

frånträda befattningen.

Örn delning av förvaltningen finnes böra äga rum, ankomme på Konungen

att därom förordna.

3 §.

Finnas i den allmänna rörelsen av gäldenären utgivna löpande förskrivningar,

som utgöra särskilda delar av skuldbelopp, vare icke erforderligt, att beträffande

sådan skuld i bouppteckningen intages uppgift å borgenärerna, ej

heller att dessa borgenärer upptagas i förteckning, som avses i 54 § andra stycket

konkurslagen.

Fordringar, som grundas å sådana förskrivningar, skola anses vara i konkursen

bevakade, ändå att de icke inom den för bevakning utsatta tiden anmälts

av borgenärerna.

Konkursdomaren äger besluta, att kallelsebrev enligt 20 § konkurslagen icke

skola utsändas till nu nämnda borgenärer. Utan hinder av vad i 103, 129, 156,

160, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives örn utsändande av meddelanden

samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i dessa meddelanden

och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren efter sam
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 25-i.

råd med rättens ombudsman och förvaltarna bestämmes, bringas till omförmälda

borgenärers kännedom.

4 §.

Lös egendom, som hör till konkursboet, må ej, ändå att borgenär har panträtt

i egendomen, utmätas för gäldenärens skuld. Har utmätning skett å sådan

egendom, skall utmätningsmans befattning med egendomen upphöra, utan

så är att egendomen blivit försåld. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga

örn fartyg eller gods i fartyg.

5 §.

Utan hinder av vad i 60, 61, 62, 64, 65, 67 och 77 §§ konkurslagen är stadgat

äga förvaltarna, efter ty i varje fall finnes lämpligt samt med borgenärernas

fördel mest förenligt, efter samråd med rättens ombudsman fortsätta eller återupptaga

av gäldenären idkad rörelse, försälja egendom i boet, ändå att första

borgenärssammanträdet ej hållits, samt låta med försäljning av egendom och med

indrivning av fordringar anstå.

6 §.

Försäljning, varom stadgas i 73 § första stycket konkurslagen och som avser

annan egendom än fartyg eller gods i fartyg, må ej utan förvaltarnas samtycke

äga rum tidigare än sex månader efter första borgenärssammanträdet.

När synnerliga skäl därtill äro, må konkursdomaren på framställning av förvaltarna

och efter hörande av rättens ombudsman, antingen för särskilda fall

eller ock i fråga örn panter i allmänhet, medgiva den förlängning av nyssnämnda

tid, som av omständigheterna påkallas, dock högst med ett år. Beslut, varigenom

av förvaltarna gjord framställning bifallits, lände till efterrättelse utan

hinder därav att beslutet ej äger laga kraft.

7 §•

Där egendom, vari borgenär har panträtt, innehaves av någon för borgenärens

räkning, må den ej utan förvaltarnas samtycke utlämnas till borgenären

eller annan under tid, då egendomen ej utan sådant samtycke må försäljas.

8 §.

Förvaltarna äga utan hinder av vad i 78 § konkurslagen stadgas efter samråd

med rättens ombudsman träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång.

9 §.

Medgiva förvaltarna vid sammanträde enligt 108 § konkurslagen, att anmärkning

mot bevakad fordran må förfalla, eller inskränka de densamma, och

lämna vid sammanträdet närvarande borgenärer, som framställt anmärkningen,

sitt samtycke, äger annan ej därå tala.

Träffas vid handläggning inför rätten av anmärkning mot bevakad fordran

förlikning mellan borgenären och förvaltarna, och biträdes den av de borgenärer,

som framställt anmärkningen, skall förlikningen gälla.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 254.

21

10 §.

Konkifrsdomaren äger. i den mån så prövas nödigt, besluta förlängning av

följande i konkurslagen stadgade tider, nämligen: den tid, inom vilken enligt

19 § tredje stycket bevakningar böra ske; den tid, inom vilken enligt 54 §

andra stycket förteckning å borgenärerna skall tillställas konkursdomaren;

den tid, för vilken enligt 56 § berättelse över boets förvaltning skall upprättas,

så ock de tider, inom vilka berättelsen skall avlämnas till rättens ombudsman

samt av denne granskas och ingivas till konkursdomaren; den tid, för vilken

enligt 58 § tredje stycket räkning över boets inkomster och utgifter skall upprättas,

så ock den tid, inom vilken räkningen skall avlämnas till rättens ombudsman;

den tid, inom vilken enligt 103 § andra stycket sammanträde inför

rättens ombudsman skall hållas; de tider, inom vilka enligt lil § tredje stycket

anmärkningar må framställas mot efterbevakning och sammanträde inför

rättens ombudsman skall hållas; samt den tid, inom vilken enligt 130 § första

stycket klander mot utdelningsförslag skall anmälas.

11 §•

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare skall utgå enligt bestämmelser,

som meddelas av Konungen.

12 §.

Har gäldenären med stöd av lag åtnjutit anstånd med gälds betalning, skall

kostnad för nödig utredning av boet under anståndstiden och för tillsyn i anledning

av anståndet anses såsom konkurskostnad.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet och gäller till och

med den 28 februari 1933. Har Konungen förordnat, att lagen skall beträffande

viss konkurs lända till efterrättelse, skall i avseende å den konkursen

lagen gälla jämväl efter nämnda dag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 25å.

*

Utdrag av protokollet, hållet i Kongl. Maj:ts lagråd den 16 maj

1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

kallet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 10 maj

1932, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag med särskilda bestämmelser om konkurs.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Gustaf

Axel Eriksson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Om det moratorium, som enligt lagen den 14 mars 1932 meddelats för Aktiebolaget

Kreuger & Toll samt åtskilliga detta bolag närstående företag och personer,

avlöstes av ett konkursförfarande enligt den allmänna konkurslagstiftningen

utan däri av förhållandena påkallade jämkningar, skulle på grund av

omfattningen och beskaffenheten av tillgångar och skulder otvivelaktigt under

den nu rådande depressionen ej blott väsentliga olägenheter kunna uppstå för

stora grupper av borgenärer inom och utom landet utan även vidsträckta ekonomiska

intressen äventyras utanför borgenärernas krets. Den nu föreslagna

lagstiftningen lärer sålunda vara erforderlig såväl för tillgodoseende av konkursborgenärernas

rätt och bästa som även av hänsyn till de ekonomiska störningar

av betydande räckvidd, som under nuvarande förhållanden skulle kunna

bliva följden av en brådstörtad avveckling. På grund av omfattningen

och beskaffenheten av de ekonomiska intressen, varom här är fråga, och den

allmänna betydelse dessa därför äga synas betänkligheter ej möta mot det sär
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25Jf.

23

skilda ingripande i enskildas rättsförhållanden en speciallagstiftning i ämnet

innefattar. Förslaget framträder även såsom väl avvägt därutinnan, att det i

väsentlig utsträckning bevarat konkurslagens stadganden och sökt inom dess

ram tillgodose behovet av särregler.

Att de från konkurslagens föreskrifter avvikande bestämmelserna, på sätt

föreslagits, sammanföras i en särskild lag, vars tillämplighet göres beroende av

förordnande av Kungl. Maj :t i varje förekommande fall, synes ock vara lämpligt.

I 1 § av förslaget har såsom förutsättning för dylikt förordnande upptagits,

att Kungl. Majit med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gäldenärs

till konkurs avträdda bo prövar förordnandet nödigt för tillgodoseende

av borgenärernas rätt och bästa. Enligt lagrådets mening bör ett ingripande

— vilket skall kunna ske även utan att det påkallats från borgenärernas sida

-—- icke äga rum, med mindre i fråga örn en viss konkurs verkningarna av ett

konkursförfarande hava den stora räckvidd och betydelse, som ovan angives.

Det torde ej heller vara avsett. Örn emellertid förordnande meddelas rörande

en dylik konkurs, bör förordnande ock kunna givas beträffande konkurser,

vilka stå i sådant samband med den förstnämnda, att för vinnande av det avsedda

syftet samma bestämmelser måste gälla jämväl i fråga örn de senare,

även örn dessa icke i och för sig äga den betydelse, som ovan utvecklats. Med

hänsyn härtill och till beskaffenheten av den aktuella situation, för vilken den

föreslagna, till sin giltighetstid begränsade lagen närmast är avsedd, har lagrådet

icke ansett sig böra framställa erinran mot avfattningen av den i 1 § upptagna

grundläggande bestämmelsen.

1 §•

Lagrådet:

Under de i denna paragraf angivna förutsättningarna äger Kungl. Majit

förordna, att de i 2—12 §§ upptagna bestämmelserna skola lända till efterrättelse

beträffande en vis® konkurs eller vissa särskilda konkurser. Kungl. Maj :t

äger härvid ej begränsa förordnandet till att avse allenast en del av nämnda

bestämmelser. Det är avsett, att förordnandet skall meddelas i nära anslutning

till beslutet örn egendomsavträde. I remissprotokollet framhålles vidare, att

förordnande bör kunna meddelas jämväl i fråga örn en före lagens ikraftträdande

inledd konkurs. Häremot har lagrådet intet att erinra, men av vad nyss

anförts följer, att ett förordnande icke kan meddelas senare än att de i 2—12

§§ upptagna bestämmelserna kunna, från det förordnandet meddelats, efter

sitt innehåll bringas till tillämpning d. v. s., med hänsyn till bestämmelserna

i 2 §, icke efter det första borgenärssammanträdet hållits. Det är vidare uppenbart,

att lagen icke kan tillämpas samtidigt som de särskilda bestämmelserna

om banks eller försäkringsbolags konkurs.

2 §•

Justitierådet Edelstam:

Enligt förevarande paragraf första stycket skola av förvaltarna — vilkas

antal bestämmes av Konungen — en eller flera utses av Konungen eller den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Konungen därtill bemyndigar samt den eller de återstående väljas av borgenärerna.

Såsom skäl för denna anordning åberopas i remissprotokollet, att

det synts lämpligt att giva Kungl. Majit inflytande på tillsättandet av förvaltare

men att borgenärerna dock icke torde böra helt utestängas från

förvaltarevalet. Av vad sålunda och i övrigt anförts till stöd för anordningen

lärer oförtydbart framgå såsom avsett, att de genom Kungl.

Majits försorg tillsatta förvaltarna skola utgöra flertalet och därigenom kunna

utöva ett avgörande inflytande å förvaltningen av konkursboet. Att sådana

förvaltare bliva de bestämmande, lärer ock med hänsyn till lagstiftningens

främsta syfte — tillvaratagandet på bästa möjliga sätt av samtliga borgenärers

rätt och bästa — vara oundgängligt. När jag för min del likväl finner

den föreslagna anordningen mindre tillfredsställande, är det således icke

därför, att jag skulle anse någon ändring vara påkallad i riktning mot en

vidgad befogenhet för borgenärerna i fråga örn förvaltarevalet; det är tvärtom

så, att jag finner övervägande skäl tala till förmån för den meningen, att

Kungl. Majit bör äga att, själv eller genom annan, tillsätta samtliga förvaltare.

I detta sammanhang må anmärkas, att något hinder ej torde föreligga för

Kungl. Majit att under konkursens lopp vid förefallande behov utöka förvaltarnas

antal (jfr 48 § konkurslagen) eller att till förvaltare förordna utlänning.

Huru en konkursförvaltning skall ordnas torde — såsom i 1911 års i remissprotokollet

citerade kommittébetänkande yttrats — uteslutande vara ett

ändamålsenlighetsspörsmål. Kommittén ansåg, att konkursdomaren borde erhålla

stort inflytande på^ förvaltarevalet. Denna åsikt blev dock icke av lagstiftaren

godtagen; gällande konkurslag av år 1921 bibehåller borgenärerna

vid rätten att själva välja förvaltare, med undantag allenast av s. k. interimsförvaltare

enligt 43 §. Att konkurslagen härutinnan icke är lämpad för den

nu inträdda, vid lagens tillkomst oförutsebara situationen, är blott alltför tydligt.

Det synes mig därför berättigat att bortse från konkurslagens ståndpunkt

i berörda hänseende och bedöma den föreliggande frågan helt fristående.

Vid dylikt bedömande har jag känt mig övertygad därom, att förvaltningen

av ett sådant konkursbo, sorn] här avses, bör leda till det bästa resultatet, örn

alla förvaltarna förordnas på Kungl. Majits föranstaltande. Det synes även

sannolikt, att en sådan anordning — med det goda och allsidiga personval, som

måste förutsättas därmed följa — skulle vara ägnad att tillvinna förvaltningen

det önskvärda förtroendet såväl här i riket som i utlandet. Genom anordningen

skulle undgås de praktiska svårigheter, som torde bliva förknippade med

ett förvaltareval från borgenärernas sida, måhända sedermera överklagat vid

rätten; jag erinrar härvid exempelvis örn de tvivelsmål, som med hänsyn till

Aktiebolaget Kreuger & Thils ekonomiska ställning måste förefinnas beträffande

frågan, huruvida innehavare av s. k. participating debentures överhuvud

komma att äga rösträtt i bolagets förutsedda konkurs (se lagrådets yttrande

vid 3 §). Vidare skulle undvikas de för förvaltningens lugna fortgång störande

stridigheter, som kunna antagas uppsta mellan förvaltare av olika kategorier,

helst örn den ena av dessa kategorier, såsom lätt kan bliva fallet, valts

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

25

blott av en viss grupp borgenärer (jfr 45 § konkurslagen). Slutligen kan

framhållas, att de av borgenärerna valda förvaltarna komma att inträda såsom

sådana först på ett så sent stadium av konkursen, att de övriga förvaltarna redan

torde hava vidtagit en mängd betydelsefulla förvaltningsåtgärder. Det

må dessutom erinras därom, att borgenärerna äro oförhindrade att jämlikt 46 §

konkurslagen välja granskningsmän för att övervaka förvaltningen.

På sålunda anförda grunder och med hänvisning till att i Norge år 1930

genomförts en lagändring, varigenom borgenärernas rätt att välja konkursförvaltare

upphävts samt valet i stället lagts i offentlig myndighets hand, hemställer

jag örn sådan ändring i första stycket av förevarande paragraf, att

samtliga förvaltare förklaras skola utses av Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigar. Vid bifall till denna hemställan erfordras ändring jämväl i

paragrafens andra stycke.

3 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet påpekas, att borgenär, som i denna paragraf avses, för

utövande av rösträtt i konkursen måste styrka sin egenskap av borgenär. Med

anledning av detta uttalande torde i fråga örn innehavarna av sådana fordringar,

för vilka i konkursen åtnjutes betalnings rätt först efter övriga fordringar,

böra erinras, att de enligt 180 § första stycket konkurslagen lära sakna rösträtt,

såframt det av kända förhållanden uppenbarligen framgår, att boets ställning

är sådan att de icke kunna erhålla utdelning i konkursen.

Då med bestämmelsen i förevarande paragraf tredje stycket första punkten

icke torde avses, att konkurs domaren skall fatta beslut, huruvida kallelsebrev enligt

20 § konkurslagen skola till nu ifrågavarande borgenärer utsändas eller

icke, utan att konkursdomaren skall äga efter sitt beprövande utsända eller underlåta

utsända kallelsebrev till sådan borgenär, synes den föreslagna bestämmelsens

lydelse böra något jämkas. I fall, då gemensamt ombud finnes för

ett större antal fordringsägare, torde lämpligen kallelse av ombudet ske. Eljest

lärer till undvikande av onödig kostnad för konkursboet kallelsebrev till

särskild borgenär i allmänhet ej böra utsändas.

5 §•

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skola förvaltarna erhålla en vidsträckt befogenhet

att utan hinder av vissa i konkurslagen givna stadganden efter samråd

med rättens ombudsman bestämma tidpunkten för försäljning av egendom

i boet. Däremot skola i fråga örn sättet för försäljning konkurslagens regler

vara bindande. Vad i 71, 72 och 74—76 §§ konkurslagen är stadgat skall således

gälla även i en sådan konkurs, varom nu är fråga. I den mån förvaltarna

begagna sin befogenhet att föranstalta örn försäljning före första borgenärssammanträdet,

skola naturligen de i nämnda paragrafer upptagna stadgandena

äga tillämpning å försäljningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 212 haft. (Nr 254.) o

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 25-4.

Undantag har i förevarande paragraf ej gjorts från bestämmelserna i 63 och

66 §§. Då dessa bestämmelser ej skola utgöra hinder för försäljning, som enligt

61 § må äga rum jämväl före första borgenärssammanträdet, synes hänvisningen

till 67 § böra inskränkas till att avse 67 § andra stycket.

6 §.

Lagrådet:

Då en panthavare före utlöpandet av den i förevarande paragraf stadgade

fristen sålt panten utan att hava utverkat förvaltarnas samtycke därtill, skulle

enligt remissprotokollet den konkursboet tillkommande ersättningen bestämmas

med hänsyn tagen till det belopp, varmed vid fristens utgång pantens pris må

hava överstigit köpeskillingen. I anledning av detta uttalande torde böra

framhållas, hurusom fall kunna tänkas, då ersättningen kan vara att beräkna

med utgångspunkt från annan tid än den angivna. Hava exempelvis förvaltarna

under fristen förklarat sig vilja sälja panten jämlikt 71 § konkurslagen

och har panten då befunnits redan vara av panthavaren utan förvaltamasi samtycke

såld, lärer ersättningen böra bestämmas med ledning av pantens pris

vid tiden för den av förvaltarna tillämnade försäljningen. Även i händelse

förvaltarna gjort framställning enligt 73 § nämnda lag örn lösen av panten

för konkursboets räkning, torde det kunna inträffa, att ersättning, varom här

är fråga, kan bliva att beräkna efter annat pris å panten än det, som gällde vid

fristens utlöpande.

Det torde bemärkas, att därest den, som av panthavaren köpt panten, vid

köpet ägde eller borde äga kännedom örn saknaden av förvaltarnas samtycke

till försäljningen, denna är ogiltig och underkastad återgång.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 maj 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärenden friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets den 16

maj 1982 avgivna utlåtande över det den 10 maj 1982 till lagrådet remitterade

förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.

Under förmälan, att de erinringar av huvudsakligen formell natur, vilka av

lagrådet framställts beträffande 3 och 5 §§ i förslaget, blivit iakttagna, samt

att dessutom i förslagets 4 § vidtagits en redaktionell jämkning, hemställer

föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:245 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om konkurs. a1 i texten
  2. 1LU 1932:44 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag, till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs. s. 1 i texten