Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för lindraiide av jordbrukets kreditsvårigheter

1932-05-13 · 57 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:256, Angående åtgärder för lindraiide av jordbrukets kreditsvårigheter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 256.

1

Nr 256.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående åtgärder för lindraiide

av jordbrukets kreditsvårigheter; given Stockholms slott

den 13 maj 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av Magda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 maj 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anför:

I skrivelse till Kungl. Majit den 22 december 1931 hemställde jordbruksutredningen,

efter redogörelse för vissa av utredningen verkställda undersökningar

rörande den rådande jordbrukskrisens art och räckvidd, att

skyndsamma åtgärder måtte vidtagas för beredande av kreditlättnader

åt sådana jordbrukare, som därav vore i särskilt trängande behov, samt

att närmare utredning rörande ifrågavarande kredithjälps lämpliga åvägabringande

och praktiska genomförande måtte verkställas.

Sedan i anledning av berörda skrivelse Kungl. Majit den 8 januari 1932

uppdragit åt jordbruksutredningen att snarast upprätta och inkomma

med utformade förslag i den i skrivelsen avhandlade frågan, har jord
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 21''t haft. (Nr 256.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

bruksutredningen utarbetat och den 12 april 1932 avgivit betänkande med

förslag i ämnet (st. off. utr. 1932:12). Däri har jordbruksutred nili gen

dels föreslagit:

att lönebidrag måtte medgivas jordbrukare, som genom jordbrukskrisen

kommit på ekonomiskt obestånd, för underlättande av ackordsuppgörelser

på det sätt och enligt de grunder, som framginge av ett vid betänkandet

fogat förslag till kungörelse angående utlämnande av stödlån till jordbrukare,

att för ändamålet måtte anvisas ett statsanslag av 10 miljoner

kronor för budgetåret 1932/1933, samt att skydd mot exekutiva åtgärder

måtte beredas ackordslåntagare i enlighet med ett vid betänkandet fogat

förslag till lag angående tillämpning av vissa bestämmelser i lagen den

13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling

om underhandsackord åt jordbrukare;

att till mindre jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen hotades avekonomiskt

obestånd och som åtoge sig utförandet av vissa förbättringsarbeten

å sina jordbruk, räntefria lån (förbättringslån), för vilka återbetalningsskyldigheten

bortfölle efter nyssberörda arbetens utförande, måtte

utlämnas på det sätt och enligt de grunder, som framginge av omförmälda

kungörelseförslag, samt att för ändamålet ett statsanslag av 9 miljoner

kronor måtte anvisas för budgetåret 1932/1933; samt

att möjlighet måtte öppnas för sparbankerna att i och för anskaffningav

för jordbrukskredit erforderliga medel erhålla långfristiga lån mot

förstklassiga inteckningar eller annan säkerhet antingen hos postsparbanken

eller i någon redan befintlig statlig fond eller ock i en särskild för

ändamålet upprättad lånefond, att i sistnämnda fall ett belopp av 5 miljoner

kronor måtte avsättas till fonden för budgetåret 1932/1933 samt att

för här avsedda upplånings möjliggörande erforderlig ändring i sparbankslagen

måtte provisoriskt genomföras;

dels framhållit angelägenheten av:

att genom Sveriges allmänna hypoteksbanks och hypoteksföreningarnas

försorg sådana förbättringar vidtoges i avseende å liypoteksföreningsrörelsens

upplysningsverksamhet och organisation, som erfordrades för att

jordbrukarna skulle mer än hittills uppmärksamma de med hypotekslånen

förenade fördelarna samt för att underlätta jordbrukarnas tillgång till

dylika lån särskilt i landets nordliga delar;

att sparbankerna genom belåning eller försäljning av inköpta obligationer,

ökat samarbete i fråga örn tillgängliga medels disponering, omplacering

av lån från sparbanker med knapp kapitaltillgång till kapitalstarkare

sparbanker eller till hypoteksföreningar, användning av disponibelt

kapital företrädesvis för kreditgivning inom det egna verksamhetsområdet

samt andra lämpliga åtgärder förbättrade sina förutsättningar

att tillgodose jordbrukets kreditanspråk och att Kungl. Majit fäste

vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att

följa och granska sparbankernas verksamhet med hänsyn till föreskriften

i sparbankslagens 26 §; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

3

att stöd lämnades jordbrulcskasserörelsen i den utsträckning, som föreslagits

genom proposition i ämnet till innevarande års riksdag.

Ledamoten av jordbruksutredningen Nils Adler Ilar i särskilt yttrande

(sid. 42—43) förklarat sig icke kunna biträda förslaget, i vad det avsåge

de s. 1c. förbättringslånen.

Över jordbruksutredningens betänkande liava yttranden avgivits av

statskontoret, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

riksrälcenskapsverket, statens egnahemsstyrelse, generalpoststyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,

fullmäktige för riksbanken, fullmäktige för riksgäldskontoret, samtliga

länsstyrelser efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank, styrelsen

för svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska

sparbanksföreningen.

Innan jag närmare ingår på de föreliggande förslagen, torde jag få Jordbruksutnågot

uppehålla mig vid jordbruksutredningens förenämnda skrivelse den g^els^den

22 december 1931, vilken är vidfogad betänkandet (sid. 44—59). Enligt 22 december

vad i skrivelsen angives hava däri omförmälda av jordbruksutredningen ,931- verkställda undersökningar huvudsakligen bestått i vissa förfrågningar

dels hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott dels ock hos kreditinrättningar

i skilda delar av landet. Av jordbruksutredningens sammanfattningsvis

lämnade redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de yttranden,

som i anledning av nämnda förfrågningar inkommit, framgår i

huvudsak följande.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava genomgående betecknat

jordbrukets och dess binäringars nuvarande läge såsom synnerligen

bekymmersamt, vilket ansetts bero på ett flertal samverkande orsaker,

såsom 1931 års svaga skörd, rådande låga priser på animalislca produkter,

försvårade avsättningsförhållanden för dylika produkter såväl inom landet

som utomlands, höga skatter och utskylder, höga räntor, höga pris

på jordbrukets arbetslöner oell å dess produkter samt i skogsområdena det

starka prisfallet å skogsprodukter och de med depressionen på trävarumarknaden

och importen av ryskt virke sammanhängande inskränkningarna

i skogsavverkningarna. Här berörda och andra ogynnsamma faktorer

hade medfört, att jordbrukets förut svaga räntabilitet ytterligare försämrats

och att jordbrukarna i vida kretsar måst tillgripa ökad skuldsättning

för att kunna bestrida räntor, amorteringar, skatter och andra

nödvändiga löpande utgifter. För de svårast skuldsatta vore det, örn en

vändning till det bättre ej snart inträdde, endast en tidsfråga, när ekonomiskt

sammanbrott komme att ske och vederbörande måste lämna sina

jordbruk. Svårigheterna kunde anses mest tryckande för större och medelstora

gårdar, enär man här, på grund av beroendet av främmande arbetskraft

m. m., icke ägde samma möjligheter att nedbringa utgifterna

som vid de mindre jordbruken. I fråga om de senare hade det visat sig,

att nian genom sänkning av levnadsstandarden och inskränkande av utgifterna

i övrigt till det allra nödvändigaste kunnat i viss mån anpassa

sig efter det försvårade läget. Stora grupper funnes emellertid även av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

smärre jordbrukare, vilka befunne sig i kritiskt läge, särskilt ett stort antal

egil alic mslån tagare, vilka hade svårt att komma ut med räntor oell

amorteringar å sina lån, samt småbrukare i skogsbygderna, framför allt

Norrland, vilka för sin utkomst vore beroende av inkomster av skogsförsäljningar

eller skogsarbeten. Såsom bevis på jordbrukarnas ekonomiska

trångmål bar från skilda håll bland annat framhållits, att exekutiva

auktioner a jordbruksegendomar och lagsökningar ökats liksom även

restantierna å hypoteks-, egnahems- och andra låneräntor. Likaledes visade

uttagningarna på jordbrukarnas sparkasseräkningar m. m. ökning.

Av samtliga hypoteksföreningar, som inkommit med yttranden, GevleDala

hypoteksförening undantagen, har uppgivits, att år 1931 utmärkts av

ökade kreditanspråk från jordbrukarnas sida. Ökningen hade dock ej varit

lika stark inom alla föreningars områden. Beträffande jordbrukarnas

inbetalning av förfallna annuiteter har av flertalet hypoteksföreningar

uppgivits, att läget på senaste tiden i hög grad försämrats. Flera föreningar

hava jämväl framhållit, att i samband med restantiernas ökade omfattning

en stark ökning av antalet lagsökningar för deras indrivning inträtt.

Samtliga föreningar hava förklarat, att den av jordbrukskrisen förorsakade

nedgången av jordbrukets fastighetsvärden icke föranlett föreningarna

att påkalla extraordinär amortering av inteckningslån eller att vidtaga

särskilda restriktioner med avseende på beviljandet av lån. Samtidigt

har dock allmänt framhållits, att föreningarna vid utlämnande av

nya lån framginge med ökad försiktighet vid bestämmandet av egendomarnas

belåningsvärden.

Centralkassorna för jordbrukskredit hava meddelat, att jordbrukarnas

kreditanspråk på senaste tiden i större eller mindre grad ökats, särskilt

beträffande revers- och växellån, delvis sammanhängande med tillkomsten

av nya jordbrukskassor. I avseende å likvideringen av förfallna

växlar samt räntor och amorteringar å lån hava samtliga centralkassor

uppgivit, att ökade svårigheter gjort sig gällande synnerligast under senare

hälften av år 1931. Centralkassorna hava vidare uppgivit, att det

i större omfattning än tidigare förekomma, att växlar och lån omsattes

utan avbetalning eller med endast obetydlig sådan. I allmänhet hava

centralkassorna förklarat, att lagsökningar för indrivning av förfallna,

ej fullgjorda inbetalningar på senare tiden måst tillgripas i ökad omfattning.

Någon extraordinär amortering av inteckningslån på grund av

den nedgång av egendomsvärdena, som jordbrukskrisen medfört, hava

centralkassorna, enligt vad de anfört, icke påfordrat. Ett dylikt krav

hade ej heller ansetts möjligt att genomföra under rådande krisläge. Däremot

hade kraven skärpts beträffande säkerheterna vid utlämnandet av

nya lån.

Ett 40-tal sparbanker i olika delar av landet hava jämväl inkommit

med yttranden. Vad först beträffar sparbanker i mellersta Sverige har

i flertalet yttranden från sagda banker uppgivits, att någon ökning av

jordbrukarnas kreditbehov under senaste tiden icke förmärkts, medan däremot

i några yttranden en motsatt uppfattning framförts. I allmänhet

har ansetts, att det på senaste tiden mött större svårigheter för jordbrukarna

än förut att fullgöra räntebetalningar och amorteringar, och vissa

av nu ifrågavarande banker hava anfört, att de varit nödsakade att i

större utsträckning än tidigare bevilja anstånd med förfallna räntors och

amorteringars erläggande. Lagsökningar och dylika åtgärder för indrivning

av fordringar hava dock i allmänhet ansetts icke hava tagit större

omfattning än tidigare. Av sparbanker i norra och mellersta Småland

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

har uppgivits, i stort sett, att nämnvärd ökning av jordbrukarnas kreditbehov

icke ägt rum samt att några avsevärda kreditsvårigheter ej framträtt.

I södra Sveriges mera utpräglade jordbruksbygder synas dylika

svårigheter däremot hava gjort sig gällande. Vissa sparbanker i södra

Sverige hava jämväl meddelat, att åtgärder för indrivning av fordringar

hos jordbrukarna, i trots av att betalningsanstånd m. m. i möjligaste mån

medgivits, måst vidtagas i större omfattning än eljest. Från sparbanker

i västra Sverige har i allmänhet uttalats, att ökning av jordbrukarnas

kreditanspråk på senaste tiden förmärkts liksom att svårigheterna för

jordbrukarna att verkställa förfallna inbetalningar tilltagit, ehuru dock

icke i mera utpräglad grad. Någon mera anmärkningsvärd ökning av

antalet lagsökningar har enligt uppgift från sistnämnda sparbanker icke

förekommit. Från sparbankshåll i Norrland har meddelats, att jordbrukarnas

kreditanspråk i någon mån ökats på sista tiden, och att det tydligt

kunde märkas, att svårigheterna för jordbrukarna att inbetala förfallna

räntor och amorteringar ökats hösten 1931. Anstånd med dylika inbetalningar

hade måst medgivas i större utsträckning än tidigare, och det

kunde förväntas, att i början av år 1932 lagsökningar och dylika åtgärder

måste tillgripas mer än vanligt. — Från flertalet sparbanker i olika delar

av landet bär slutligen uppgivits, att jordbrukarna i ökad grad uttagit

sina hos sparbankerna innestående medel, vilket ansetts tyda på

en skärpning av jordbrukskrisen.

Genom Svenska bankföreningen hava yttranden rörande jordbrukets

kreditförhållanden till jordbruksutredningen inkommit från olika affärsbanker

i Östergötland, Skåne oell Västergötland, varjämte några allmänna

upplysningar meddelats rörande förhållandena i Norrland. De från Östergötland

inkomna uttalandena hava gått i delvis divergerande riktning.

Medan sålunda vissa bankkontor förklarat, att ökning av jordbrukarnas

kreditanspråk elior större svårighet att infria förfallna förbindelser icke

förmärkts, har i yttranden från andra kontor uttalats, att kreditanspråken

tilltagit, särskilt beträffande växelkrediten, att ökade svårigheter tydligt

gjort sig gällande i fråga örn likvideringen av förfallna växlar, räntor

och amorteringar, att avbetalningar å lan och växlar i allmänhet vore

obetydliga och ofta helt utebleve, samt att svårigheterna för lanthandlare

och andra jordbrukets leverantörer att erhålla betalning av lantmännen

ökats. Genomgående har gjorts gällande, att jordbrukarnas tillgodohavande

å sparkasse- och annan bankräkning visat fortgående minskning. I

yttrandena från bankkontoren i Skåne har jordbrukets ekonomiska läge

i allmänhet betecknats såsom mycket bekymmersamt. Av de utav bankkontor

i Västergötland avgivna yttrandena gå flertalet i den riktningen,

att några bestämda tecken till en mera avsevärd försämring av jordbrukarnas

ekonomiska läge på senaste tiden icke framträtt. Vissa bankkontor

hava emellertid framhållit jordbrukets läge såsom väsentligt försämrat,

jämfört med förhållandena 3930. Av bankkontor i Norrland bär meddelats,

att jordbrukarna i skogsdistrikten icke syntes hava att kämpa

med samma svårigheter som jordbrukarna i de mera utpräglade jordbruksdistrikten,

närmast av den anledningen, att de norrländska jordbruken

huvudsakligen vore inriktade på självförsörjning.

De upplysningar, jordbruksutredningen, pa sätt nu nämnts, inhämtat,

fann utredningen ådagalägga, att landels jordbrukare i villa kretsar

hade att kämpa med stora ekonomiska svårigheter. Jordbruksutredningen

ansåg det nödvändigt, ali extraordinära åtgärder vidloges för att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

bereda jordbrukarna lättnad oell andrum i deras ekonomiska betryck.

Vid övervägande av olika utvägar, som syntes kunna ifrågasättas, kom

jordbruksutredningen till den uppfattningen, att det förelåge synnerligt

behov av särskilda stödåtgärder bland annat på jordbrukskreditens område.

Beträffande sättet för den ifrågasatta kredithjälpens anordnande

inskränkte sig emellertid jordbruksutredningen till vissa allmänna uttalanden.

j?edninSen8 Sedan jordbruksutredningen av Kungl. Majit erhållit förenämnda uppbetänkande

dia» att upprätta och inkomma med förslag i ämnet, har utredningen

och förslag, till en början verkställt undersökning rörande de stödåtgärder i avseende

å jordbrukskrediten, som genomförts i vissa främmande länder. Beträffande

denna undersökning, för vilken redogöres i betänkandet, tillåter

jag mig hänvisa till detta (sid. 6—12). I betänkandet har vidare givits

en kort översikt över den svenska jordbrukskreditens art och omlattning,

vartill jag jämväl får hänvisa (sid. 12—19). Jordbruksutredningen

har icke funnit tiden medgiva att genom statistiskt material och liknande

uppgifter närmare klarlägga kreditsvårigheternas art, räckvidd

och yttringar men har å andra sidan ej heller ansett ett dylikt klarläggande

nödvändigt, enär ifrågavarande svårigheter enligt utredningens

åsikt därförutan vore tillräckligt kända och omvittnade. En sammanställning

över antalet i konkurs sökta eller försatta jordbrukare under

perioderna 1 oktober—31 december 1930 och 1931 samt 1 januari—15 febru1^*11

och 1932 har dock intagits i betänkandet (sid. 20). Nv sammanställningen

framgar, att för riket i dess helhet antalet konkursansökningar,

avseende jordbrukare, stigit från 169 under perioden 1 oktober—31 december

1930 till 302 under motsvarande period 1931, eller således med 79 procent,

samt från 106 under perioden 1 januari—15 februari 1931 till 209 under

motsvarande period 1932, eller således med 97 procent.

För bedömande av i vad mån jordbrukets kreditbehov kunde fyllas genom

landets nuvarande kreditanordningar eller måste säkerställas genom

särskilda åtgärder, har jordbruksutredningen först upptagit till prövning

frågan örn jordbrukets behov av primärkredit (lån mot fastighetsinteckning)

och annan långfristig kredit samt dess tillgodoseende. Jordbruksutredningen

konstaterar, att genom jordbrukets starkt försämrade

ekonomi ett extraordinärt behov av långfristig kredit uppstått.

Jordbruksutredningen erinrar, att hypoteksföreningarna och sparbankerna

för närvarande vore de kreditinrättningar, som i främsta rummet

av jordbrukarna anlitades för kredit av nu ifrågavarande slag. Utredningen

är också av den uppfattningen, att i synnerhet hypoteksföreningarna

men i stort sett även sparbankerna tillhandahölle kredit på sådana

ränte- och andra villkor, att de borde anses tillfredsställa skäliga

anspråk från jordbrukets sida. På grund härav kunde enligt utskottets

åsikt ett anlitande av berörda kreditinstitutioner för fyllande av nyssnämnda

kreditbehov anses önskvärt, och avgörande för frågan om be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256. 7

hovet av extraordinära åtgärder för sagda ändamål syntes därför bliva

huruvida inrättningarna med hänsyn till kapitaltillgångar och andra

förutsättningar intoge den ställning, att de kunde fylla ifrågavarande

ökade krav.

Vad liypoteksföreningarna beträffar uppgiver jord b r uksu tr e d n i u gen,

att den hos Sveriges allmänna hypoteksbank inhämtat, att svårigheter långivning.

hittills icke mött att på förmånliga villkor uppbringa erforderligt kapital

för föreningarnas utlåningsrörelse, ävensom att en ökad omfattning av

ifrågavarande rörelse sannolikt icke skulle medföra ändring i anföi da

förhållande. Däremot finner utredningen, att föreningarna icke alltid

ägde den lokala utbredning och organisation, som erfordrades för att

jordbruket skulle i ökad grad genom föreningarna kunna erhålla tillgång

till primärkredit. Särskilt vad Norrland beträffade framstode det såsom

önskvärt, att en effektivare organisation av föreningarnas verksamhet

åstadkommes, samt att andra åtgärder vidtoges, i syfte att göra hypotekslåneinrättnin

gen mera känd och använd av jordbrukarna. Enligt vad

utredningen inhämtat syntes även kunna förväntas, att berörda institution

bomme att vidtaga anstalter för ifrågavarande syftemåls vinnande.

Utredningen har under dylika förhållanden ansett sig icke böra framlägga

särskilda förslag på förevarande område utan begränsat sig till att framhålla

den synnerliga vikt. som från synpunkten av jordbrukets tillgodoseende

med primärkredit läge däruppå, att nämnda anstalter bleve av

tillräckligt verksam art och bomme till genomförande med största möjliga

skyndsamhet.

Vad sparbankerna angår har jordbruksutredningen funnit den verk- Sparbankerställda

undersökningen giva vid handen, att sparbankerna pa senaste ti- ning*

den i viss utsträckning kommit i det läge, att tillräckliga likvida medel

saknats för fyllande av jordbrukarnas kreditbehov. Utredningen anser

det uppenbart, att i den mån sparbankerna icke förmådde att i tillfredsställande

omfattning upprätthålla sin verksamhet på jordbrukskreditens

område, måste härav följa en avsevärd skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter,

och utredningen finnér- det nödvändigt, att åtgärder för

avhjälpande av ifrågavarande svårigheter av ena eller andra slaget vidtoges.

Till en början är utredningen härvid av den uppfattningen, att

sparbankerna redan utan hjälp från statsmakternas sida skulle vara i

stånd att i viss mån förbättra jordbrukets kreditmöjligheter. Utredningen

an flir härutinnan:

Det syntes jordbruksutredningen, som om sparbankerna själva borde

äga vissa möjligheter att genom lämpliga anordningar tillförsäkra sig

ökad tillgång på kapital för utlåning till jordbrukare. Sålunda torde

exempelvis i vissa fall betydande obligationsinnehav stå till deras förfogande,

vilka utan att bankernas likviditet därigenom sattes i fara torde

kunna tillfälligt belånas i andra kreditinrättningar och stundom försäljas.

Vidare torde åtskilligt kunna vinnas genom förbättrat samarbete

mellan sparbanker med samma verksamhetsområde pa så sätt, att spar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

bank med god tillgång på medel antingen tillfälligtvis utlånade kapital

till eller övertoge lån från sparbank, som tede brist på medel. Framhållas

finge bär även, att sparbankerna i händelse av otillräcklig egen

kapitaltillgång för bär åsyftade ändamål torde kunna förbättra sina förutsättningar

att tillgodose kreditbehovet genom omplacering av jordbrukarlån

till hypoteksföreningarna.

Även i ett annat avseende syntes sparbankerna böra kunna anpassa sig

efter jordbrukets ökade kreditbehov. Förut meddelade uppgifter rörande

fördelningen av sparbankernas medel gåve vid handen, att berörda

medel till vida övervägande delen disponerades för kredit utanför jordbruket.

Ifrågavarande förhållande syntes gälla även sparbanker i jordbruksbygderna

och kunde i viss mån betecknas såsom ett uttryck för den

kapitalsugning från landsbygden till handels- och industriorterna, som

utmärkt de senare årtiondenas utveckling. Här berörda placeringsförfarande

måste för närvarande anses otillfredsställande ur jordbrukets synpunkt,

enär detsamma kunde antagas bidraga till nuvarande knapphet

på medel för kreditbehovets tillgodoseende i vederbörande sparbankers

hemorter, och syntes även stå i strid med föreskriften i sparbankslagens

26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse bankens

verksamhetsområde. Jordbruksutredningen ansåge därför, att ett strängare

iakttagande av denna föreskrift i nuvarande läge vore påkallat för

vinnande av en förbättring i fråga om kapitaltillgången hos sparbankerna

för jordbrukskreditens tillgodoseende. För att så vitt möjligt befrämja

här avsedda förändring i utlåningsprinciperna syntes det erforderligt,

att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet på

angelägenheten av att jämväl ur förevarande synpunkt följa och granska

sparbankernas verksamhet.

Jordbruksutredningen förmenar emellertid, att sparbankerna jämväl

vore i behov av det allmännas stöd för att kunna fylla sin uppgift på

jordbrukskreditens område. Härom anför utredningen:

De stödåtgärder, jordbruksutredningen här ville förorda, skulle bestå

däld, att möjlighet öppnades för berörda banker att genom rebelåning av

förstklassiga inteckningar (dier mot annan säkerhet erhålla långfristiga

lån på gynnsamma villkor, i den mån dylik upplåning erfordrades för tillgodoseende

av jordbrukets kreditanspråk. Upplåningen i fråga syntes

böra kunna ske antingen hos postsparbanken eller i någon redan befintlig

fond, t. ex. pensionsförsäkringsfonden, eller ock i en särskild för ändamålet

upprättad, av riksbanken förvaltad lånefond. Skulle upplåningen ske

hos postsparbanken eller i någon redan befintlig fond, torde särskilda direktiv

i ämnet böra av Kungl. Majit meddelas vederbörande förvaltande

myndigheter. Därest det sista alternativet, en särskild lånefond, skulle

anses vara att föredraga, syntes viss avsättning av medel till fonden i

fråga böra ske lör budgetåret 1932/1933. I avseende å avsättningens erforderliga

storlek saknades naturligen hållpunkter för någon tillförlitlig beräkning.

Jordbruksutredningen ansåge emellertid, att ett belopp av 5

miljoner kronor borde lör ifrågavarande ändamål anvisas, vilket belopp

syntes böra täckas av lånemedel. Vid fondens anlitande för belåning syntes

räntan icke böra bestämmas högre, än att den ungefärligen motsvarade

den ränta, vartill förstklassiga obligationer kunde belånas i riksbanken.

hör att sparbankerna skulle kunna använda sig av den förordade lånemöjligheten

syntes det behövligt att såsom ett av jordbrukskrisen föranlett

provisorium stadga viss undantagsbestämmelse i avseende å nu
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

varande föreskrift i sparbankslagens 22 § första stycket. Enligt berörda

föreskrift finge sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning,

dock att sparbank finge för fyllande av tillfälligt penningbehov

begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller

inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån. Då anförda stadgande

syntes förhindra en upplåning av den art, jordbruksutredningen ifrågasatt,

ansåge jordbruksutredningen, att till nyssnämnda paragraf i sparbankslagen

borde fogas en provisorisk tilläggsbestämmelse av det huvudsakliga

innehåll, att bär anförda stadgande icke skulle utgöra hinder för

sparbanks upptagande av långfristiga lån lios postsparbanken eller i

statlig fond, i den mån det gällde för beredande av medel för jordbrukskredit

erforderlig upplåning. Dylikt låneärende torde böra prövas och

avgöras av den myndighet, under vars förvaltning postsparbanken, respektive

den statliga fonden vöre ställd, varvid yttrande torde böra inhämtas

från sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i det län, inom vilket lanesökande

sparbank hade sitt verksamhetsområde.

Vad angår jordbrukets behov av löpande drifts- och affärskredit finner

jordbruksutredningen erforderligt, att vissa stödåtgärder vidtoges även på

detta område. Berörda åtgärder borde enligt jordbruksutredningen

inriktas på en ytterligare utveckling av jordbrukskasserörelsen. Emel

lertid erinrar utredningen, att Kungl. Majit redan i proposition till

innevarande års riksdag, nr 200, för säkerställande av Svenska jordbrukskreditkassans

upplåning framlagt förslag örn en ökning av kassans

grundfond med 10 miljoner kronor. Utredningen anför, att därest förslaget

bifölles, stöd för jordbrukskasserörelsens utveckling syntes hava berette

i den utsträckning, som för närvarande erfordrades.

De ekonomiska svårigheter, vari jordbrukarna till följd av den rådande

krisen råkat, äro enligt jordbruksutredningens åsikt av den art, att,

även elter utnyttjande av de möjligheter, utredningen, på sätt nämnts,

anvisat för underlättande av jordbrukets tillgång till kredit, särskilda

hjälpåtgärder från det allmännas sida måste anses påkallade å området.

Jordbruksutredningen föreslår härutinnan, dels att för främjande av

aokordsuppgörelser mellan jordbrukare och deras fordringsägare staten

skulle under budgetåret 1932/1933 lämna vederbörande jordbrukare lånebidrag

(ackordslån) att utgå efter vissa grunder, dels ock att jordbrukare,

som på grund av trängande förfallna skulder hotades av ekonomiskt sammanbrott,

måtte av staten under nyssnämnda tid beredas penninghjälp i

form av lån, som ej behövde återbetalas örn visst förbättringsarbete utfördes

(förbättringslån). De närmare bestämmelserna angående dessa

lån, vilka med ett gemensamt namn kallas stödlån, har jordbruksutredningen

tänkt sig sammanförda i en kungörelse angående utlämnande av

stödlån till jordbrukare. Förslag till dylik kungörelse bär uppgjorts av

jordbruksutredningen, som i särskild motivering lämnat ingående upplysning

rörande de synpunkter, vilka varit avgörande för bestämmelsernas

utformning (sid. 70—94). En sammanfattning av innehållet i nämnda bestämmelser

samt av de till grand härför anförda motiv torde här få

lämnas.

Jordbrukets

driftskredit.

Särskilda

stödlån.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Ackord8ldn.

Vad först angår förutsättningarna för erhållande av

ackordslån innebär förslaget följande. Ackordslån kan beviljas

allenast om vederbörandes ekonomiska ställning är sådan, att skulderna

överstiga tillgångarna oell orsaken härtill kan tillskrivas rådande jordbrukskris.

Uttryckligt förbud stadgas mot beviljande av ackordslån åt

den, som senare än den 1 maj 1931 tillträtt den av honom brukade fastigheten.

Vidare har såsom villkor för erhållande av ackordslån föreskrivits,

att det med hänsyn till ackordets beskaffenhet samt omständigheterna i

övrigt skall synas sannolikt, att gäldenären efter ackordets genomförande

skall kunna fortsätta att driva jordbruket och därunder göra rätt för

sig. Beträffande ackordet hava i anslutning härtill lämnats vissa närmare

föreskrifter, som måste uppfyllas för att ackordslån skall kunna

beviljas. Sålunda skola gäldenärens skulder genom ackordet så nedbringas,

att efter ackordets genomförande skuldsumman icke överstiger

tillgångarnas uppskattade värde. Med hänsyn därtill att ovillkorlig återbetalningsskyldighet

icke skall föreligga för mer än halva lånebeloppet

skall vid nyssnämnda beräkning endast hälften av ackordslånet inräknas

bland skulderna. Ehuru ackordet i regel bör omfatta alla oprioriterade

fordringar, har detta likväl ej uppställts såsom en ovillkorlig förutsättning,

enär man ansett särskilda förhållanden kunna betinga undantag

härifrån. Däremot fordras, att även prioriterade borgenärer under vissa

förhållanden godtaga ackord. Borgenär, som till säkerhet för sin fordran

har realsäkerhet i form av inteckning i gäldenärens egendom eller egendom

såsom pant, skall sålunda, i den mån täckning för fordringen ej kan

beräknas erhållas av säkerheten, för överskjutande del av fordringen

deltaga i ackordet. I detta avseende måste således frivillig uppgörelse

träffas med vederbörande borgenär. För att ej äventyra gäldenärens

möjlighet att efter ackordets genomförande fortsätta sin rörelse har å

andra sidan föreskrivits, att vissa prioriterade fordringar skola kontant

betalas i samband med ackordet, nämligen utskyld och arrendeavgift

samt ränta å intecknad eller liknande gäld, i den män säkerheten

beräknas förslå även till gäldandet av räntan. Dock kan dylik ränta

få innestå, örn borgenären utfäster sig att under två år från ackordslånets

beviljande ej indriva densamma. Av sociala skäl har vidare uttryckligen

stadgats, att tjänstehjons och arbetares lönefordran ej genom

ackordsuppgörelsen får nedsättas till lägre belopp än som i händelse av

konkurs kunnat beräknas med förmånsrätt eller eljest utdelas å fordringen.

Borgenärer, som enligt vad nyss sagts skola deltaga i ackordet, få däri

icke erhålla mera än 60 procent å sina fordringar. Ehuru, såsom förut

anmärkts, med inteokningshavarna skall träffas uppgörelse av innebörd,

att efter ackordets genomförande den intecknade gälden ej får överstiga

fastighetens värde, har till ytterligare tryggande av gäldenärens möjligheter

att efter ackordet behålla sitt jordbruk föreskrivits, att innehavare

av inteckningar liggande över två tredjedelar av fastighetens uppskattade

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition Nr 256.

värde skola utfästa sig att under två år från ackordslånets beviljande

icke indriva fordringen, såvida utfäst ränta erlägges utan väsentligt

dröjsmål och säkerheten ej genom gäldenärens förvållande märkligt försämras.

Detta skall dock ej gälla beträffande lån från statens utlåningsfonder,

varjämte undantag medgives för fall, då, såsom beträffande sparbanker,

laga hinder möter för avgivande av dylik utfästelse.

Under de förutsättningar, som sålunda angivits, kan ackordslån beviljas

för genomförande av såväl underhandsackord som tvångsackord utan konkurs

och ackord i konkurs.

Storleken av ackordslån skall delvis vara beroende av värdet

å den fastighet gäldenären brukar. Sålunda får lån ej överstiga fyrahundra

kronor ökat med tjugo procent av fastighetens taxeringsvärde enligt

den för 1932 gällande taxeringen. Av statsfinansiella skäl har emellertid

för ackordslån bestämts ett maximibelopp av tiotusen kronor. I

syfte att förhindra, att oprioriterade borgenärer genom ackordslånet

oskäligt gynnas, har stadgats, att ackordslån ej får utgå med så högt

belopp, att dylika borgenärer därigenom kunna erhålla mer än fem procent

av fordringsbeloppet utöver vad de med hänsyn till boets ställning

beräknas kunna få. Beträffande ackordslånets storlek är i övrigt

att erinra, att, såsom framgår av vad förut anförts, gäldenärens tillgångar

efter ackordets genomförande skola bereda täckning för, förutom annan

efter ackordet kvarstående gäld, minst hälften av ackordslånet.

Vid bestämmande av lånevillkoren har hänsyn tagits till låntagarnas

behov av det allmännas stöd och till ovissheten örn jordbrukskrisens

utveckling i fortsättningen. Sålunda hava alltför stränga krav ej

ansetts böra uppställas å den säkerhet, som bör ställas för lånen. Beträffande

självägande jordbrukare skall därför såsom säkerhet godtagas

inteckning i gäldenärens jordbruksfastighet med rätt efter de inteckningar,

som efter ackordets genomförande skola kvarstå. Beträffande

arrendator skall borgen eller annan säkerhet för lånets halva belopp

godtagas. Låntagaren skall i varje fall förbinda sig att icke innan lånet

guldits utan Kungl. Maj:ts medgivande låta meddela inventarie- eller

förlagsinteckning i sin egendom. Dylik inteckning å halva lånebeloppet

skall dock få lämnas till borgensman såsom säkerhet för borgen för lånet.

Skyldigheten att återbetala lånet har i viss mån gjorts beroende av konjunkturerna

inom jordbruksnäringen. Hälften av ackordslånet skall under

alla förhållanden återbetalas; resten däremot endast i den mån förhållandena

inom jordbruksnäringen framdeles förbättras. I brist på

lämpligare norm för bestämmandet härav har taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter

ansetts böra vara avgörande. Örn således jordbruksvärdet

enligt 1938 års fastighetstaxering å samtliga jordbruksfastigheter

inom länet överstiger motsvarande vid 1933 års fastighetstaxering fastställda

jordbruksvärde med minst tio procent, skall hela lånet återbetalas,

varemot, örn stegring inträffar med mindre än tio procent, utöver half
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

ten av länet skall återbetalas endast mot stegringen svarande del av den

andra hälften. Vid denna jämförelse skall dock hänsyn ej tagas till taxeringsvärdet

å jordbruksfastigheter, som ägas av svenska aktiebolag eller

bankbolag. Sedan 1938 års fastighetstaxering avslutats, skall Kungl.

Majit i enlighet härmed för varje län bestämma hur stor del av ackordslånen,

som skall återbetalas. Återbetalning av ackordslån skall ske med

en femtedel örn året under fem år med början 1939. Lånet skall under de

två första åren vara räntefritt; därefter skall erläggas ränta efter fem

procent örn året å halva lånebeloppet, och sedan det bestämts hur stor

del av lånet, som därutöver skall återbetalas, jämväl å denna del. Ackordslån

skall emellertid i vissa fall vara omedelbart förfallet till betalning,

nämligen örn låntagaren låter väsentligt dröjsmål komma sig till last med

fullgörande av amortering eller räntebetalning å lånet, örn han bryter

mot utfästelse att icke låta meddela inventarie- eller förlagsinteckning i

sin egendom, örn han gör sig skyldig till vanskötsel av jordbruket, örn genom

hans förvållande den för lånet ställda säkerheten märkligt försämras

eller örn han upphör att driva jordbruk. I dylika fall skall hela

ackordslånet inbetalas, såvida ej dessförinnan blivit bestämt, att återbetalningsskyldighet

föreligger beträffande endast en del därav.

Jordbruksutredningen har, såsom i det följande kommer att närmare beröras,

föreslagit, att för handläggning av ärenden angående

ackordslån och förbättringslån skall inrättas en särskild organisation,

bestående av dels s. k. stödlånenämnder — i regel en i varje tingslag —

samt dels s. k. länsnämnder — en i varje län. Ansökan örn ackordslån skall

ingivas till stödlånenämnden i den ort, där jordbruket drives. Därest stödlånenämnden

efter preliminär undersökning av sökandens förhållanden

ej finner uppenbart, att ackordslån icke kan beviljas, skall nämnden meddela

beslut, att låneärendet upptages till behandling. Att formligt beslut

härom ansetts böra meddelas beror därpå, att efter ansökningens upptagande

till behandling skall, såsom i annat sammanhang kommer att beröras,

gälla viss inskränkning i borgenärs möjlighet att erhålla utmätning

i gäldenärens egendom eller göra ansökan örn hans försättande i konkurs.

Mot beslut, varigenom stödlånenämnd vägrat till behandling upptaga ansökan

örn ackordslån, skall sökanden äga klagorätt hos länsnämnden. Då

låneärende upptagits, skall nämnden låta upprätta förteckning över gäldenärens

skulder och tillgångar eller, örn sökanden själv föranstaltat örn

sådan, kontrollera riktigheten av densamma. Tillgångarna skola därvid

upptagas till saluvärdet, dock får fastighet ej åsättas värde, som med mer

än tjugo procent avviker från det under 1932 gällande taxeringsvärdet. Visar

bouppteckningen brist i boet, skall stödlånenämnden vara gäldenären behjälplig

med åvägabringande av ackord på sådana villkor, att ackordslån

kan erhållas. Därvid skall i första hand försök göras att få till stånd frivillig

ackordsuppgörelse och först örn detta strandat ackordsförhandling

utan konkurs inledas, örn skäl härför föreligga. Är gäldenären i konkurs,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

skall nämnden söka få till stånd ackord i konkursen på villkor som nyss

sagts. Kan nämnden ej åstadkomma ackord, förfaller låneärendet. För

den händelse uppgörelse örn underhandsackord träffas, skall låneärendet

hänskjutas till länsnämnden för slutlig prövning. Har aekordsförliandling

utan konkurs eller förhandling örn ackord i konkurs inletts, skall länsnämnden

beredas tillfälle att före borgenärssammanträdet för ackordsfrågans

prövning meddela besked, huruvida ackordslån kan beviljas under

förutsättning att det ifrågasatta ackordet antages. I dylika fall skall

emellertid det definitiva beslutet meddelas först sedan rätten fastställt

ackordet och beslutet härom vunnit laga kraft. Länsnämnden skall äga

att definitivt avgöra ansökningar örn ackordslån och således även att bevilja

sådana lån. Länsnämnden skall även ombesörja meddelande av inteckning,

som skall utgöra säkerhet för lånet, ävensom erforderliga dödnings-

och nedsättningsåtgärder beträffande äldre inteckningar. Kostnaden

härför skall bestridas av statsmedel. Av gäldenären utfärdad

skuldförbindelse å lånet jämte tillhöriga säker hetshandlingar skola därefter

jämte protokoll över länsnämndens beslut översändas till statskontoret,

som skall utanordna lånet och översända lånemedlen till länsnämnden

för utbetalning till borgenärerna.

I anslutning till förslaget örn ackordslånen framhåller jordbruksutredningen,

att det för ett lyckligt genomförande av en aekordsförliandling

vore av vikt, att möjligheten att mot gäldenären företaga exekutiva åtgärder

eller att göra ansökan örn hans försättande i konkurs inskränktes, medan

dylik förhandling påginge. Jordbruksutredningen erinrar örn de bestämmelser

till gäldenärens skyddande mot utmätning och konkursansökan,

som äro upptagna i 12 § första punkten och 13 § lagen den 13 maj

1921 örn ackordsförhandling utan konkurs, samt föreslår, att sagda bestämmelser

göras tillämpliga jämväl å förhandlingar örn underhandsackord

i samband med ansökan örn ackordslån. Utredningen har utarbetat

förslag till lag härutinnan. Enligt detta skall, sedan stödlånenämnd

eller länsnämnd beslutat upptaga jordbrukares ansökan örn ackordslån

till behandling och intill dess frågan härom blivit avgjord, dock högst under

tre månader, beträffande ansökan örn jordbrukarens försättande i konkurs,

som göres av borgenär, vars fordran uppkommit innan nämndens

beslut meddelats och icke är förenad med förmånsrätt, samt i fråga örn

utmätning till gäldande av fordran, som uppkommit innan samma beslut

meddelats, vad i nyssnämnda bestämmelser i ackordslagen funnes stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Beträffande f örutsättning a r n a för erhållande a v fö rbättringslån

ävensom storleken av och villkoren för dylika

lån har föreslagits följande: Förbättringslån får ej beviljas jordbrukare,

som senare än den 1 maj 1931 tillträtt jordbruket. Från rätt att erhålla förbättringslån

skall undantagas egnahemslåntagare. Den brukade fastigheten

Anstånd med

exekutiva åtgärder

m. m.

Förbättrings
lån.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

får vidare ej hava högre taxeringsvärde än 15,000 kronor enligt den

för ar 1932 gällande taxeringen. Beträffande arrendator, som arrenderar

del av fastighet, för vilken del särskilt taxeringsvärde ej finnes

bestämt, får den odlade jordens areal ej överstiga tio hektar. Förbättringslån

får beviljas endast örn sökanden är i behov av penningar

för att kunna erlägga förfallna utskylder, räntor eller andra före

den 1 juli 1932 uppkomna skulder, som han antigen ådragit sig för

jordbruksdriften eller, där han i väsentlig mån varit beroende av biförtjänster,

nödgats på grund av att sådana ej kunnat erhållas ikläda

sig för sitt och sin familjs uppehälle. Vidare skall sökanden hava utnyttjat

de möjligheter, som stått honom till buds, att annorledes upplåna

erforderliga medel eller att genom arbete åt annan eller eljest erhålla inkomster

Örn penningbehovet får anses självförvållat eller förorsakat av

jordbruksdriften ovidkommande omständigheter, kan förbättringslån ej erhållas.

Ej heller får sådant beviljas, örn det med hänsyn till sökandens

ekonomiska ställning eller förhållandena i övrigt måste antagas, att han

i allt fall blir nödsakad lämna sitt jordbruk. Sökanden skall förbinda sig

att å den av honom brukade fastigheten utföra visst arbete, ägnat att förbättra

densamma. Såsom exempel å dylika förbättringsarbeten angivas:

dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, stenbrytning,

åtgärder för skogskultur och vägarbete. Arbetet skall vidare vara

sådant, att sökanden ej för anskaffande av redskap och materialier behöver

hava utgift å högre belopp än femtio kronor. Ej heller får sökanden för

arbetets utförande hava erhållit lån från statens eller hushållningssällskaps

lånefonder eller bidrag av allmänna medel. Lån får utgå med högst

två tredjedelar av den uppskattade arbetskostnaden. Kräves för arbetets

utförande redskap eller materialier, som sökanden ej äger eller utan kostnad

kan anskaffa, får lånebeloppet dock utöver vad nyss sagts ökas med högst

femtio kronor. Let högsta belopp, varmed förbättringslån kan utgå, skall

emellertid vara fyrahundra kronor. Vid beloppets bestämmande skall hänsyn

tagas till sökandens ekonomiska förhållanden samt jordbrukets storlek.

För förbättringslån skall säkerhet ej fordras. Har låntagare inom förelagd

tid utfört åtaget förbättringsarbete, är han, sedan arbetet blivit i

föreskriven ordning godkänt, fri från skyldighet att återbetala lånet. I

annat fall är han skyldig omedelbart återbetala lånebeloppet jämte fem

procent årlig ränta därå från utbetalningsdagen. Undantag härifrån gäller

dock örn låntagarens underlåtenhet i nämnda avseende beror på sjukdom,

olyckshändelse eller annan omständighet, var över han ej kunnat råda;

i dylika fall kan uppskov med arbetets fullgörande beviljas honom. Återbetalningsskyldighet

inträder även, örn låntagare uppenbarligen missbrukat

lånebeloppet.

Beträffande förfarandet i ärenden angående för bättringslån

har föreslagits, att ansökan örn förbättringslån skall inlämnas

till ordföranden eller någon ledamot i stödlånenämnden. I ansökningen

skall lämnas uppgift bland annat om det tilltänkta förbättringsarbetet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition Nr 256.

15

Dessutom skall ingivas en av sökanden under edlig förpliktelse underskriven

uppgift om kans tillgångar och skulder. Ordföranden eller ledamot

av nämnden skall innan ärendet behandlas av nämnden företaga undersökning,

huruvida skäl föreligga för lånets beviljande, och därvid även

taga kännedom örn det ifrågasatta förbättringsarbetet. Upptages ansökningen,

skall nämnden föranstalta örn beskrivning över förbättringsarbetet

och uppskattning av arbetskostnaden. Dylik beskrivning och uppskattning

förutsättes i regel kunna göras av nämnden med ledning av upplysningar

från ordföranden eller ledamot, som verkställt den förberedande undersökningen.

Ansökningen skall slutligt prövas av länsnämnden. Därvid

skall nämnden bestämma det förbättringsarbete sökanden skall utföra

samt tid, då arbetet senast skall vara avslutat. Tiden må bestämmas till

högst två år eller undantagsvis till högst två och ett halvt år från lånets

beviljande. Länsnämnden äger även föreskriva, att lånebeloppet helt eller

delvis skall utbetalas direkt till viss borgenär. Förbättringslån utanorduas

av länsstyrelsen, vilken det jämväl skall åligga att ombesörja lånets indrivande,

örn låntagaren ej inom viss kort tid efter den för arbetets avslutande

bestämda tiden inkommer med bevis av ordföranden i stödlånenämnden,

att arbetet utförts och godkänts.

Enligt jordbruksutredningens förslag skall för handläggningen av stödlåneärenden

inrättas särskilda allmänna organ, nämligen de förut omnämnda

stödlånenämnderna och länsnämnderna.

Utöver befattningen med ärenden angående stödlån skall stödlånenämnderna

även utan samband med ansökan örn dylika lån hava att tillhandagå

jordbrukare med råd och biträde i fråga örn ordnande av uppkomna betalningssvårigheter.

Länsnämnd skall bestå av ordförande och tre ledamöter, samtliga förordnade

av Kungl. Majit. Därvid har förutsatts, att ordföranden i regel

skall vara jurist, ehuru detta icke uppställts såsom en ovillkorlig förutsättning.

Av ledamöterna skall en vara jordbrukare, en, som skall utses

på förslag av vederbörande handelskammare, äga praktisk erfarenhet i

fråga örn jordbrukarnas kreditförhållanden, och en, som skall utses på

förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, besitta teknisk sakkunskap

rörande jordbruksfrågor. Sistnämnde ledamot skall emellertid

endast deltaga i handläggningen av ärenden angående förbättringslån,

under det att den på förslag av handelskammare utsedde ledamoten endast

skall deltaga i behandlingen av ärenden angående ackordslån. Länsstyrelsen

kan, där så finnes nödigt, förordna särskild sekreterare hos

nämnden.

Stödlånenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden

utses av länsstyrelsen, och en av ledamöterna utses av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Såsom tredje* ledamot skall inträda ett s. k.

stödlåneombud. Stödlåneombud, som utses av länsnämnden, i regel för varje

Organisa
tionen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Medelsbehov

m. m.

Reserva
tionen.

Yttranden.

Angående

förslaget i

allmänhet.

16 Kungl. Mattts proposition Nr 256.

kommun, skall deltaga i handläggning av ansökningar örn stödlån från

jordbrukare inom ombudets distrikt.

Ordförande och ledamöter av länsnämnd och stödlånenämnd skola erhålla

ersättning av statsmedel.

Finansieringen av den förordade låneverksamheten föreslår jordbruksutredningen

skola ske sålunda, att för budgetåret 1932/1933 statsanslag

anvisas för uppläggande av två särskilda lånefonder, ställda under statskontorets

förvaltning. Beträffande storleken av dessa fonder har jordbruksutredningen

på anförda skäl (sid. 34 och 35 respektive sid. 37) beräknat,

att för ackordslånen skulle krävas ett anslag av ungefär 10 miljoner

kronor, medan för förbättringslånen skulle erfordras i runt tal

9 miljoner kronor. Utredningen anför, att anslagen med hänsyn till det

statsfinansiella läget torde få tagas av lånemedel, därest icke vid statsmakternas

omprövning av frågan annan utväg kunde befinnas framkomlig.

I den vid betänkandet fogade, av herr Adler avgivna reservationen bar

såsom skäl mot genomförande av förslaget till förbättringslån huvudsakligen

anförts följande:

I vissa delar av landet saknades tillgång till de arbetsmöjligheter,_ vilka

utgjorde en förutsättning för att lån skulle kunna erhållas. Alla jordbrukare

i sådan ställning skulle sålunda utan vidare uteslutas från hjälpen.

Även örn vederbörande jordbrukare ägde tillgång till erforderlig arbetsmöjlighet,

vore det emellertid ej lämpligt att förbinda hjälpen med utförande

av dylikt arbete. Det vore vid slättbygdernas jordbruk, där svårigheterna

vore störst, så gott som omöjligt för den mindre jordbrukaren

att inom föreskriven tid medhinna förbättringsarbetet vid sidan av sitt

egentliga jordbruksarbete. Följden skulle bliva, att staten antingen måste

indriva den genom lånets utlämnande uppkomna fordran eller efterskänka

beloppet. Det vore då bättre att från början avstå från att uppställa villkor

av angiven art. Dylikt villkor ledde också till en betydande förtyngning

av den förberedande utredningen, då i viss mån preciserade planer

för arbetenas utförande måste skriftligen upprättas. Vidare vore det svårt

att få personer, lämpade att handhava låneverksamheten. Förbättringslånens

utdelning, förbättringsarbetenas planläggning och avsyning med

mera syntes därjämte komma att draga kostnader av den storlek, att de

sannolikt ej komme att stå i rimligt förhållande till den utdelade hjälpens

betydelse. Stor ovisshet rådde slutligen örn företagets konsekvenser i

statsfinansiellt hänseende, då jordbruksutredningens beräkning på denna

punkt i huvudsak torde äga karaktären av en gissning.

I de över jordbruksutredningens betänkande och förslag avgivna yttrandena

har allmänt vitsordats, att jordbruket för närvarande befunne

sig i ett bekymmersamt läge. I stort sett har också enighet rått därom,

att åtgärder, ägnade att mildra den rådande jordbrukskrisens verkningar,

vore önskvärda. Ehuru meningarna varit delade angående lämpligheten

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

av de åtgärder, som i angivet hänseende föreslagits av jordbruksutredningen,

har dock i övervägande antalet yttranden uttalats anslutning till

förslagen, helt eller delvis. Samtidigt har emellertid tämligen allmänt

understrukits, att genom de föreslagna åtgärderna allenast tillfällig hjälp

bereddes. I ett stort antal yttranden har framhållits, att någon varaktig

förbättring icke kunde vinnas, därest ej priserna å jordbrukets produkter

bragtes i sådant förhållande till produktionskostnaderna, att jordbruksnäringen

bleve lönande. Åtgärder i dylik riktning hava ansetts påkallade.

Innan jag redogör för inställningen till de särskilda förslag, jordbruksutredningens

betänkande innehåller, torde några allmänna uttalanden

här få i korthet återgivas.

Statskontoret har, utan att dock avstyrka vad jordbruksutredningen

föreslagit, framhållit följande:

Ehuru statskontoret vore fullt på det klara med det allvarliga läge, vari

jordbruksnäringen för närvarande befunne sig, måste ämbetsverket dock

såsom sin mening uttala, att jordbruksutredningens i föreliggande betänkande

framlagda undersökning knappast varit ägnad att bibringa statskontoret

den uppfattningen, att förhållandena borde föranleda till så omfattande

och extraordinära stödåtgärder, som nu ifrågasattes. Statskontoret

måste ställa sig betänksamt, huruvida åtgärder av den art utredningen

föreslagit över huvud taget borde genomföras. Ämbetsverket vore

för övrigt mycket tveksamt, huruvida åtgärderna kunde för jordbrukarna

medföra en hjälp, som stöde i rimligt förhållande till de svårigheter,

staten under nuvarande finansiella situation hade att för ändamålet bereda

medel. De avsevärda anslagsbelopp, som den föreslagna stödaktionen

skulle göra erforderliga, ingåve också allvarliga betänkligheter.

Lantbruksstyrelsen, som i huvudsak tillstyrkt jordbruksutredningens

förslag utom vad angår förbättringslånen, har anfört bland annat:

Lantbruksstyrelsen kunde för sin del vitsorda, att ett starkt behov förelåge

såväl av ett underlättande av jordbrukets allmänna kreditmöjligheter

som även av en mera individuellt betonad hjälp, så långt detta läte

sig göra, för förekommande av ekonomiskt sammanbrott. De jordbrukare,

som i första hand blivit lidande av den rådande jordbrukskrisens verkningar,

vore de, som tillträtt jordbruk under krigstiden med dess låga penningvärde

och på grund därav högt uppskruvade jord- och inventarievärden.

Härtill kunde anmärkas, att jordbrukare, som med anlitande av

lånevägen sökt i största möjliga utsträckning rationalisera sina jordbruk

i syfte att intensifiera driften, ofta råkat särskilt illa ut. Då Sveriges

bästa jordbruksdistrikt — såsom Skåne och Östergötland — gått i spetsen

för sådan rationalisering, syntes också krisens verkningar där göra sig

starkast gällande till stor skada för hela jordbruksproduktionen. Det syntes

av kända och omvittnade förhållanden vara ställt utom allt tvivel, att

särskilt i landets bästa jordbruksdistrikt i många fall den gräns vore

nådd, då innehavare av skuldbelastade jordbruk icke länge kunde undgå

ekonomiskt sammanbrott. Lantbruksstyrelsen biträdde därför, med angivna

undantag, jordbruksutredningens förslag. Styrelsen villo emellertid

framhålla, att de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna endast

torde få anses såsom en tillfällighetsanordning. Endast genom åt
Ilihang

till riksdagens protokoll 19.12. I sami. 21 b höft. (Nr 2.r>6.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Martts proposition Nr 256.

gärder, varigenom priserna å jordbrukets produkter bragtes i ett mera

riktigt förhållande till priserna å övriga varor, kunde enligt styrelsens

förmenande jordbruket lyftas ur sitt nuvarande betryck.

Bank- och fondinspektionen har anfört:

De förslag angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditförhållanden,

sorn. framförts, bure i vissa delar prägel av svårigheterna att

finna en rationell väg ut ur jordbrukets allt mer skärpta nödläge. Härvid

syftades särskilt på de s. k. ackords- och förbättringslånen. Inspektionen

hade i annat sammanhang tidigare framhållit, att på jordbruksnäringens

såväl som på alla andra områden för ekonomisk verksamhet borde såsom

en grundförutsättning för kreditgivning gälla, att det kapital, som utlånades,

kunde erhålla förräntning från den näring, i vilken kapitalet investerades.

Detta uttalande ägde i huvudsak sin tillämpning med avseende å

de föreliggande förslagen. Därest från statens sida kreditgivning

skedde till jordbruksnäringens utövare, borde denna ordnas efter för kreditgivning

i allmänhet vedertagna grunder. Därest staten på grund av

bristande räntabilitetsmöjligheter hos jordbruksnäringen funne sig böra

bereda dess yrkesutövare direkta understöd, borde detta i varje fall icke

ske under former, som gåve åtgärden sken av en annan innebörd, än den

i verkligheten hade.

Riksräkenskapsverket: Stora statsfinansiella risker måste anses förbundna

med ett godtagande av jordbruksutredningens förslag till stödlån.

Vad ackordslånen beträffade talade nämligen sannolikheten för, att de

ekonomiska svårigheter, som nu ansetts motivera utlämnande av dylika

lån, skulle göra sig kännbara under en följd av år. Ehuru i fråga örn förbättringslånen

förhållandena syntes något gynnsammare, måste enligt

riksräkenskapsverkets uppfattning anvisandet för budgetåret 1932/1933 av

statsanslag för förevarande understödsverksamhet antagas medföra en

högst avsevärd belastning under ett flertal år framåt.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har anfört:

Det torde kunna förväntas, att de föreslagna åtgärderna skulle komma

att i viss mån lindra jordbrukets kreditsvårigheter. Såsom utredningen

själv framhållit kunde emellertid åtgärder av detta slag icke skapa förbättrade

ekonomiska betingelser för jordbruksnäringen såsom sådan. Den

avgörande förutsättningen för ett verkligt upphjälpande av jordbrukets

ekonomi vore uppnåendet av ett sådant prisläge för jordbruks- och skogsprodukter

— i förhållande till produktionskostnaderna — att jordbruksnäringen

kunde bereda sina utövare en skälig bärgning.

Svenska bankföreningen har anfört följande:

Att, på sätt i betänkandet framhållits, vårt lands jordbruk vore svårt

lidande av den ekonomiska krisen vore lika otvivelaktigt som att även

större delen av vårt övriga näringsliv befunne sig i ett mycket bekymmersamt

läge. Beträffande jordbruket vore emellertid läget därutinnan

säreget, att å ena sidan vägen tillbaka till goda förhållanden tedde sig örn

möjligt dunklare än beträffande andra delar av näringslivet, medan å

andra sidan i jordbrukets natur funnes en inneboende seghet, som icke

vore tillfinnandes överallt annorstädes. Denna seghet vore dock hållbar

allenast till vissa gränser och givet vore, att med fortsatt skärpning av

krisen uthålligketsgränsen hotade allt närmare. Att åstadkomma utvägar

till stödjande av det svenska jordbruket i dess svåra läge vore ett intresse

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

för hela vårt folk och hela vårt näringsliv. — Jordbruksutredningens betänkande

vore ägnat åt den särskilda frågan om tillfälligt stöd åt jordbruket

genom åstadkommande av lättnad i dess kreditsvårigheter. Att

under en kris av sådan beskaffenhet och varaktighet som den rådande

söka skaffa lindring åt en näring genom att helt enkelt öppna vidgade

kreditmöjligheter åt densamma, skulle givetvis vara ägnat att väcka stor

betänksamhet. Ett dylikt remedium skulle i längden förvärra sjukdomstillståndet

i stället för motsatsen. Jordbruksutredningens förslag hade i

stort sett icke dylik inriktning.

Vad beträffar länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

ävensom övriga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar,

vilkas yttranden nu ej återgivits, torde deras närmare inställning till

förevarande förslag framgå av den redogörelse, jag i det följande vill

lämna rörande de synpunkter, som i yttrandena anlagts på de särskilda

i betänkandet avhandlade spörsmålen. Jag torde nu få övergå till denna

redogörelse.

Vidkommande till en början frågan örn hypoteksföreningarnas verksamhet

har i de avgivna yttrandena icke framställts invändningar mot vad

jordbruksutredningen härutinnan anfört. Följande uttalanden torde emellertid

höra återgivas.

Fullmäktige för riksbanken hava anfört, att jordbruksutredningens undersökning

givit vid handen, att föreningarna torde äga möjlighet att i

ökad grad bereda jordbruket tillgång till primärkredit. En omplacering

torde sålunda i första hand vara beroende på jordbrukarnas egen inställning

till frågan, huruvida de föredroge en dyr kredit i en affärsbank, som

de kunde avveckla med kort uppsägningstid, eller en mera hunden men

billigare kredit i en hypoteksförening. Fullmäktige hava förklarat sig

givetvis tillstyrka, att de förbättringar i avseende å hypoteksföreningarnas

upplysningsverksamhet och organisation, som jordbruksutredningen

förordat, bleve vidtagna.

Länsstyrelsen i VÖsterbottens län har ansett det vara alldeles tydligt,

att utlämnande av hypotekslån inom länet ej ägt rum i den omfattning,

som bort kunna ske, detta givetvis beroende därpå, att fastighetsägarna

saknat kännedom örn denna lånemöjlighet eller funnit formerna för låns

erhållande för omständiga. Enligt styrelsens åsikt kunde förhållandena

på detta område ej ordnas på annat sätt, än att en hypoteksförening bildades

för de båda nordligaste limén.

VÖsterbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit

önskvärdheten av att hypotekshelåningens möjligheter och fördelar

komme länet till godo i större omfattning än vad dittills skett. Utskottet

har ansett en uppdelning av Norrlands hypoteksförening härför vara erforderlig.

Styrelsen för Sveriges allma,mm hypoteksbank har allenast hänvisat till

sitt i jordbruksutredningens betänkande (sid. 25 och 26) återgivna yttrande.

Angående

hypoteks
föreningarna.

Vad härefter angår jordbruksutredningens förslag rörande anskaffande Angående

av kapital åt sparbankerna för utlåning till jordbrukare må till en början sParbankema.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

anmärkas, att i fråga örn några län framhållits, att någon brist i före

varande hänseende ännu icke gjort sig gällande. Uttalanden i sådan riktning

hava gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, örebro, Gävleborgs oell

Västerbottens län samt av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I flera yttranden bar en avvisande hållning kommit till uttryck rörande

förslaget till ändring av 22 § sparbankslagen för möjliggörande att

sparbankerna skulle under vissa förutsättningar kunna upptaga lån för

nyss nämnda ändamål.

Sålunda bar sparbanksinspektiorien avstyrkt förslaget, därvid inspektionen

anfört:

Bestämmelsen i 22 § första stycket sparbankslagen utginge ifrån, att

inlåningen av sparmedel vore sparbankens primära uppgift. Utlåningen

tillgodosåges, i den mån inlåningen ställde medel till förfogande. Minskades

insättningarna genom klientelens försämrade ekonomi, och vöre ej

nedgången av tillfällig natur, borde detta föranleda motsvarande minskning

av utlåningen. Enligt spar banksinspektionens mening innebure bestämmelserna

örn sparbankernas upplåningsmöjligheter en viktig och, sasorn

erfarenheten visat, lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefribet

i detta avseende. En sparbanks rörelse borde vara fri från varje spekulativt

inslag. Rätt till mera fast upplåning skulle möjliggöra för en

sparbank att i större utsträckning än nu vore fallet göra spekulativa placeringar,

exempelvis i värdepapper. Vidare syntes det tänkbart, att möjlighet

att öka rörelsemedlen genom ej tillfällig upplåning på sina båll

kunde medföra en benägenhet att driva upp utlåningen på ett sätt, som

medförde avsevärt större risk än som torde följa med en utlåningsrörelse,

sorn tillväxte långsamt och under gallring bland ett stort antal placeringsmöjligbeter.

Många sparbanker vore visserligen numera av en sådan storleksordning,

att de bade mycket god tillgång på medel och sålunda en

stor rörelsefrihet redan inom ramen av gällande lagstiftning. I stort sett

torde dock gälla, att de nuvarande bestämmelserna örn upplåningen medförde

en sund begränsning av sparbankernas tillgång på medel. Sparbanksinspektionen

ansåge därför, att en bestående ändring av sparbankslagstiftningen

i berörda avseende i varje fall borde grundas på en meia

ingående prövning av frågan, än som kommit densamma till del i jordbruksutredningens

betänkande. Emellertid måste den av jordbruksutredningen

nu föreslagna ändringen anses vara av mindre omfattning''^ Den

fasta upplåningen skulle begränsas till fem miljoner kronor, ett i förhållande

till sparbankernas antal och omslutning ganska obetydligt belopp.

Vidare skulle upplåningen ske bos en bestämd långivare, postsparbanken

eller en statlig fond. Såsom en tillfällig åtgärd skulle sparbanksinspektionen

därför trots sin principiella inställning till spörsmålet ej vilja avstyrka

den ifrågasatta åtgärden, örn mot densamma ej kunde invändas

annat än att den innebure ett av särskilda övergående orsaker betingat

avsteg från en hittills gällande princip för sparbankslagstiftningen. Enligt

inspektionens mening läge dock frågan ej till på sådant sätt. Det

syntes nämligen inspektionen, som örn den ifrågasatta åtgärden skulle medföra

en försämring av ställningen för de sparbanker, som komme att begagna

sig av den nya upplåningsmöjligheten, och därigenom minska säkerheten

för insättarna. De medel, sparbank komme att mera fast upplåna,

skulle enligt förslaget disponeras för »primärkredit» till jordbrukare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Med primärkredit syntes emellertid i betänkandet likställas överhuvudtaget

all långfristig kredit, oberoende av säkerhetens beskaffenhet. Möjligen

utginge man ifrån, att för långfristig kredit säkerheten alltid måste

utgöras av fastighetsinteckning, men man toge uppenbarligen ej hänsyn

till inteckningens läge, medan däremot för sparbanker, liksom för hypoteksföreningar,

i enlighet med gängse språkbruk gällde, att såsom primärkredit

betraktades lån mot säkerhet av inteckning, belägen inom högst

50—60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Av vad nu anförts framginge,

att de medel, som sparbank skulle fast upplåna mot säkerhet av

fastighetsinteckningar eller obligationer, skulle användas till utlåning mot

sämre säkerhet än den, som pantförskrivits till sparbankens långivare.

Det torde kunna förutsättas, att långivarna komme att fordra den bästa

säkerhet, sparbanken kunde prestera. För sparbankens övriga fordringsägare,

insättarna, bleve säkerheten försämrad, dels genom att sparbanken

säkerställde en särskild borgenär, och dels på grund av de ökade risker,

som komme att finnas i sparbankens låneportfölj. Utlåning till jordbrukare

mot annan säkerhet än primär fastighetsinteckning syntes för närvarande

vara förenad med mera än sedvanlig risk. Den risk, som vöre

förenad med stödåtgärder av det ena eller andra slaget, borde läggas på

andra än de enskilda sparbankerna. Ej minst för jordbrukarna själva

torde det vara av stor vikt, att förtroendet för sparbankerna ej rubbades.

Redan nuvarande jordbruksengagemang kunde .möjligen för en eller annan

sparbank innebära riskmoment, som, såvitt inspektionen nu kunde bedöma,

ej torde medföra någon våda för sparbankens insättare, men som

dock ej borde ytterligare skärpas. Den föreslagna lagstiftningen örn inventariebelåning

kunde för en sparbanks utlåning mot borgen av jordbrukare

medföra avsevärt ökad risk. Sparbanksinspektionen kunde därför

ej tillstyrka sådan ändring av sparbankslagen, att sparbank på sätt

som föreslagits erhölle rätt till upplåning av ej tillfällig natur.

Fullmäktige för riksbanken hava förklarat, att de ställde sig synnerligen

tveksamma till den föreslagna lagändringen, samt anfört:

Avsikten hade uppenbarligen aldrig varit, att en sparbanks verksamhet

skulle finansieras genom upplåning utan genom insättningar av sparmedel.

Vid en bristande kapitaltillgång, som beräknades vara av övergående

natur, kunde sparbank begagna sig av den enligt gällande bestämmelser

medgivna rätten att upptaga tillfälliga lån. En fortsatt minskning av

insättningarna borde däremot föranleda motsvarande nedgång av utlåningen.

Rätt till en långfristig upplåning syntes i ett ej oväsentligt avseende

förändra karaktären av sparbankernas medelsanskaffning. Det

skulle därigenom bliva möjligt för sparbankerna i allmänhet att driva en

mera aktiv utlåningsrörelse än för närvarande därigenom att de själva

kunde i viss mån reglera tillförseln av kapital. Med hänsyn till sparbankernas

uppgift och ställning såsom i första hand sparinstitutioner syntes

detta kunna medföra allvarliga olägenheter, och fullmäktige avstyrkte

därför bestämt en definitiv lagstiftning i den ifrågasatta riktningen. Givetvis

hyste fullmäktige ej samma betänkligheter mot en provisorisk lagstiftning

i ämnet, i synnerhet örn den erhölle en begränsad räckvidd. I enlighet

med vad utredningen ifrågasatt, kunde exempelvis föreskrivas, att

den långfristiga upplåningen ej finge överskrida ett sammanlagt belopp

av fem miljoner kronor. Vidare kunde den nya lagstiftningen möjligen

begränsas till sin giltighetstid. Från en annan synpunkt kunde dock in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

vändningar framföras även mot en lagstiftning av sist angiven innebörd.

En rätt till långfristig upplåning medförde givetvis, att sparbankerna mot

pantsättning av sina bästa säkerheter komma att utöka sin utlåning till

jordbrukare mot säkerheter, som vore sämre än dem, som sparbanken pantförskrivit

för de upptagna lånen. Under nuvarande krisläge syntes med

skäl kunna ifrågasättas, örn statsmakterna borde befrämja en dylik utveckling.

Även svenska bankföreningen har intagit en betänksam hållning samt

ifrågasatt i stället för den föreslagna åtgärden sänkning av postsparbankens

inlåningsränta. Föreningen har sålunda anfört bland annat:

Genom den av jordbruksutredningen föreslagna anordningen skulle lätteligen

kunna åstadkommas, att sparbankerna komme att ikläda sig ansvarssummor,

som ej stöde i riktigt förhållande till deras storlek och styrka.

Förslaget torde böra ses i belysning av det förhållandet, att under

nuvarande kris, som ju även i vårt land endels hade karaktären av förtroendekris,

allmänhetens sparmedel med ökad styrka runne till de statliga

eller statligt betonade inrättningarna, som mottoge sådana, därav

främst postsparbanken. Detta för sparbankerna och därmed ock för jordbruket

i dess egenskap av sparbankernas kredittagare vådliga försvagande

av deras möjligheter att i normal omfattning tillgodose näringslivets kreditbehov

borde emellertid kunna hejdas genom en åtgärd med samma

syfte, som den föreslagna men mera naturlig än denna. Härvid avsåges

postsparbankens räntesättning. Ej minst under en tid som den nuvarande

borde det från alla synpunkter vara riktigt, att postsparbankens

ränta bleve reducerad så pass mycket, som funnes erforderligt för att i

möjligaste mån åstadkomma sparmedlens behållande i de strömfåror, från

vilka desamma kunde av näringslivet direkt tillgodogöras.

Svenska sparbanksföreningen har ställt sig avvisande samt anfört:

Motiveringen till de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna

grundade sig helt och hållet på den uppfattningen, att sparbankerna under

rådande krisförhållanden icke förmådde att med tillgängliga medel

i erforderlig omfattning tillgodose jordbrukets kreditanspråk och att fördenskull

särskilda utvägar måste anlitas för att bereda dem tillgång till

kapital, utöver vad den egentliga rörelsen kunde ställa till förfogande.

Rent principiellt sett kunde mot denna motivering mycket vägande invändningar

anföras. En alldeles bestämd gensaga måste sålunda först

och främst riktas mot den uppfattning, som däri syntes hava kommit till

uttryck, att sparbankernas uppgift skulle förskjutas i så mån, att kreditgivningen

skulle bliva normgivande för verksamheten. Sparbankerna vore

givetvis i främsta rummet sparinrättningar, kreditgivningen vore således

en uppgift, som endast kunde hava den omfattning, som befunnes

vara önskvärd och förenlig med insättarnas säkerhet. Från denna grundsats,

som genomginge hela vår sparbankslagstiftning, finge givetvis något

avsteg ej ske.

Enligt föreningens mening innebure bestämmelserna örn sparbankernas

upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom erfarenheten visat, i regel

lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet i detta avseende, vari

ändring ej borde ske. Sparbankerna vore säkerligen ur det allmännas synpunkt

villiga att, även örn dessa bestämmelser bibehölles, behjärta jordbrukets

kreditsvårigheter och i mån av förmåga på sina respektive orter

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

ställa erforderliga medel till förfogande, dock att detta ej finge ske på

bekostnad av säkerheten.

Att sparbank skulle rebelåna sina prima säkerheter för erhållande av

tillgång till ny kreditgivning förefölle från denna senare synpunkt högst

betänkligt. Därigenom kunde nämligen sparbankens likviditet och möjligen

solvens utsättas för påfrestningar.

Annorlunda ställde sig frågan, örn t. ex. postsparbanken skulle efter

sparbanksinspektionens tillstyrkande och vederbörande länsstyrelses tillstånd

genom insättning i en viss kapitalbehövande sparbank underlätta

dennas möjlighet att tillgodose jordbrukets primära kreditbehov.

Föreningen ansåge sig emellertid böra framhålla, att det endast undantagsvis

förekomme, att åtminstone våra större sparbanker behövde avvisa

kreditansökningar från jordbrukare, örn säkerheten vore tillfredsställande.

Att jordbruket konsumerat endast en mindre del av sparbankernas

insättarkapital berodde helt och hållet av bristande efterfrågan på

kredit för jordbruksändamål.

I sådana fall, där sparbank ej ägde medel för att tillgodose behov av

kredit för jordbruksändamål, kunde även det alternativet övervägas, att

sparbanken till postsparbanken översände låneansökningar med sitt yttrande,

varefter postsparbanken prövade, huruvida den ville själv bevilja

lån. I övrigt syntes det vara uppenbart, att disponerandet av statliga medel

för jordbrukskreditändamål vore en uppgift, som ur olika synpunkter

sett borde i första hand ankomma på jordbrukskasserörelsen.

Även vissa av de förvaltningsutskott och länsstyrelser, som yttrat sig i

frågan, hava givit till känna betänkligheter. Sålunda anser Kalmar läns

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, att vad som föreslagits

ej vore ägnat att hjälpa de mest betyngda jordbrukarna, då dessa ej vore

i stånd att för ökad kredit lämna godtagbara säkerheter. För övrigt vore

det tveksamt, örn sparbankerna komme att inlåta sig på en kreditgivning,

som innebure kapitalanskaffning mot goda säkerheter och utlåning av det

anskaffade kapitalet mot de mycket svaga säkerheter, som de lånebehövande

jordbrukarna för närvarande vore i stånd att lämna. Örebro läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej något att erinra mot förslaget,

under förutsättning att sparbankerna icke avhände sig sina

bästa säkerheter för att sedan utlämna det upplånade kapitalet mot

sämre säkerheter. Länsstyrelsen i örebro län avstyrker förslaget, enär

detta vore ägnat att försvaga sparbankernas likviditet. Även länsstyrelsen

i Skaraborgs län samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

intaga en avvisande hållning. De framhålla risken för att insättarnas

förtroende för sparbankerna kunde minskas, med påföljd att sparbankernas

möjlighet att tillgodose jordbrukarnas lånebehov bleve mindre än

nu samt att den ifrågasatta anordningen komme att på sparbanksförvaltningen

ställa krav, som en stor del av dem knappast kunde förutsättas

vara vuxna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att stor försiktighet

måste iakttagas. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill visserligen ej

avstyrka förslaget men erinrar örn risken för att sparbankernas likvidet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

kunde försvagas. Bestämmelserna örn långivningen borde därför bliva

sådana, att garanti häremot vunnes. Även länsstyrelsen i Kristianstads

län ställer sig tveksam, ehuru den ej vill avstyrka förslaget.

Övriga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig beträffande

denna fråga, hava ej haft något att erinra mot förslaget.

Frågan var sparbankerna skulle kunna för tillgodoseende av jordbrukets

kreditbehov erhålla långfristiga lån har i några yttranden upptagits

till behandling.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att ur principiell synpunkt erinran

ej torde kunna göras mot förslaget att postsparbanken skulle utlåna

pengar till sparbanker för att dessa skulle kunna ekonomiskt stödja jordbruket.

Styrelsen vore också villig att, i den mån postsparbankens penningtillgångar

det medgåve, lämna sparbanker, som kunde vara i behov

därav, sådan kredit, särskilt som detta torde kunna ske inom ramen av

bestämmelser i gällande reglemente angående de i postsparbanken innestående

medel (Sv. f. sami. 1922:522). Vidare har styrelsen anfört:

Det torde, såvitt nu kunde förutses, icke möta svårighet för postsparbanken

att under loppet av ett år lämna sådan kredit till ett sammanlagt

belopp av åtminstone 5 miljoner kronor. Det vore önskvärt, att smålån

från postsparbanken i möjligaste mån undvekes och att postsparbanken i

stället finge på en gång ställa en något större kredit till vederbörande

sparbanks förfogande. Härav följde, att styrelsen förutsatte, att postsparbanken

skulle kunna mottaga andra förstklassiga säkerheter än dem, som

jordbrukare-låntagare överlämnat till sparbanker. För av postsparbanken

till sparbank utlämnat lån torde räntan böra sättas relativt låg, och syntes

lämpligen kunna tillämpas de villkor, som gällde postsparbankens till

Svenska jordbrukskreditkassan lämnade krediter, nämligen 3/4 procent

över postsparbankens inlåningsränta, dock lägst 4 Va procent, alltså för

närvarande 4 */, procent. Härvid syntes den låntagande sparbanken böra

förbinda sig att i fråga örn de lån, som sparbanken i sin tur utlämnade

till jordbrukare och vilka kreditgivningar möjliggjorts genom upplåning

från postsparbanken, tillämpa en räntesats, som med högst 1/2 procent

överstege den ränta, som postsparbanken betingat sig. Postsparbanken

ägde för närvarande icke utlämna inteckningslån annat än mot 6 månaders

ömsesidig uppsägning. Det vore önskvärt, att någon undantagsbestämmelse

icke gjordes i fråga örn här ifrågasatta kredit. Även utan sådan

ändring torde eventuella inteckningslån få kvarstå i postsparbanken

så länge respektive sparbank fullgjorde sina förpliktelser gent emot postsparbanken.

Ur postsparbankens synpunkt mötte givetvis icke något

hinder för banken att från sparbank definitivt övertaga kommunlån eller

sådana förstklassiga värdeobjekt, som postsparbanken hade rätt att själv

innehava, örn och i den mån sparbank genom ett dylikt överlåtande skulle

vilja öka sin kontanta penningtillgång.

Riksförsäkringsanstalten har beträffande upplåning ur olyoksfallsförsäkringsfonden

intagit en mera avvisande hållning samt framhållit, att hinder

av formell art visserligen ej kunde anses möta mot utlåning till sparbanker

mot säkerhet av goda inteckningar eller obligationer men att, åt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

minstone vad anninge utlåning mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastighet,

sådan utlåning i de fall, där lån ej kunde erhållas i hypoteksinrättning,

icke vore lämplig för riksförsäkringsanstaltens del. Till närmare

motivering av sin ståndpunkt har anstalten anfört bland annat:

Bestämmelserna i reglementet för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens

olycksfallsförsäkringsfond den 29 juni 1917 (§ 3 mom. 1) torde ej

utgöra hinder för att av olycksfallsförsäkringsfondens medel lån lämnades

till sparbank mot sådana säkerheter som vissa förstklassiga obligationer

eller fastighetsinteckningar inom 50 procent av taxeringsvärdet eller 60

procent av sådant värde, som fastställdes av riksförsäkringsanstalten efter

särskild värdering, eller, med Konungens medgivande, inom två tredjedelar

av taxeringsvärdet eller särskilt fastställt värde. Beträffande lån

mot säkerhet av inteckning hade riksförsäkringsanstalten emellertid hittills

endast beviljat sådana mot säkerhet av inteckning i fast egendom i

Stockholm. För anstalten måste det givetvis medföra stora svårigheter

att kunna bedöma värdet av jordbruksfastigheter ur lånesynpunkt samt

verkställa för ändamålet erforderliga värderingar ävensom övervaka, att

säkerhetens värde icke försämrades. Hänsyn måste vid dylik utlåning

även tagas till den låntagande sparbankens egen ställning, vilken anstalten

ofta ej hade möjlighet att bedöma. Jämväl med hänsyn till anstaltens

ändamål och åligganden måste utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet

vara ägnad att väcka betänkligheter. Riksförsäkringsanstalten

torde i varje fall icke komma att belåna inteckningar i sämre förmånsrättsläge,

än att de kunde belånas hos hypoteksföreningarna, dit också

den ifrågavarande kreditgivningen rätteligen borde höra. Riksförsäkringsanstalten

ville i detta sammanhang bestämt hävda, att anstalten

borde äga full frihet att bedöma frågor örn placering av fondmedel med

hänsyn endast till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna

lånevillkor utan att några för fonden främmande synpunkter finge göra

sig gällande. Rörande grunderna för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens

fondmedel hade riksdagen i skrivelse den 6 juni 1917, nr 229,

uttalat bland annat, att dessa fondmedel borde förvaltas uteslutande med

hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts, samt att vad placeringen

av fondens medel anginge, denna givetvis måste anordnas så, att den erbjöde

säkerhet mot förluster och att som regel så stor avkastning vunnes,

som med behörigt aktgivande på säkerhetssynpunkten befunnes möjlig.

Olycksfallsförsäkringsfondens medel kunde ej anses som statsmedel. Fonden

hade bildats uteslutande genom arbetsgivarnas försäkringsavgifter,

och enligt reglementet finge fondens medel användas endast till med

olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstalten sammanhängande ändamål.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden hava motsatt sig utlåning

från fonden till sparbanker mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet.

Fullmäktige hava härutinnan anfört:

Enligt 4 § mom. 1 reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

den 17 juni 1916 torde formellt sett hinder icke möta att

ur fonden utlämna lån till sparbanker mot sådana säkerheter, som av

jordbruksutredningen avsåges. Emellertid hade statsmakterna vid fastställande

av grunderna för fondens förvaltning och även sedermera intagit

den principiella ståndpunkten, att fonden, som icke vore att hän
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

föra till statsmedel i egentlig- mening, borde förvaltas med hänsyn till

det ändamål, för vilket medlen fonderades, varvid för pensionsförsäkringen

främmande synpunkter icke finge göra sig gällande. Vid prövning

av ärenden angående lån ur fonden till sparbanker kunde uppenbarligen

icke utan åsidosättande av denna principiella ståndpunkt andra

grunder följas än dem, som tillämpades vid normala placeringar, beträffande

vilka i främsta rummet krävdes, att säkerheten vore fullt betryggande

och avkastningen skälig med hänsyn till marknadsläget. Jordbruksutredningen

hade bland annat ifrågasatt, att inteckningar i jordbruksfastigheter

skulle lämnas såsom säkerhet för lånen. För bedömande

av dylika lånefrågor erfordrades icke endast en omfattande fastighetsvärdering,

förlagd till vitt skilda delar av landet, utan ock en fortlöpande

granskning av vederbörande sparbankers ekonomiska ställning. Alldeles

frånsett de med en sådan värdering och granskning förenade praktiska

svårigheterna, vore ifrågavarande säkerheter ofta av så svårbedömlig

art, att de icke väl lämpade sig som plaoeringsobjekt för en folkförsäkringsfond.

_ Såväl principiella som praktiska skäl syntes därför tala

mot att pensionsförsäkringsfonden belastades med en sådan lånerörelse.

Däremot borde i förekommande fall hinder icke möta, att sparbanker tillhandahölles

medel ur fonden mot säkerhet av antingen sådana obligationer,

som avsåges i § 4 mom. 1, 1)—3) i det för fonden gällande reglementet,

eller och kommunal garanti. Givetvis måste dock vid dylik utlåning

liksom vid alla andra placeringar full handlingsfrihet förbehållas fullmäktige,

som sålunda skulle liava att i varje särskilt fall pröva, huruvida^

ett sökt lån med hänsyn till den erbjudna säkerheten och tillgången

på likvida medel kunde beviljas. — Då det läge i fondens intresse att

erhålla långfristiga placeringar, syntes det icke möta någon svårighet

för fonden att i avseende å lånetidens längd tillgodose det uttalade önskemålet

örn långfristiga lån. Beträffande räntan kunde enligt den principiella

ståndpunkt, för vilken förut redogjorts, andra synpunkter icke anläggas

än dem, som gällde för fondens placeringar i övrigt. En långivning

till sparbankerna mot lägre ränta än den, som placeringen normalt

betingade, skulle i realiteten innebära en subventionering, som — därest

den ansåges vara av behov påkallad — icke borde åvila pensionsförsäkringsfonden

utan det allmänna. Vare sig säkerheten utgjordes av obligationer

eller kommunal garanti, torde man därför böra räkna med samma

ränta, som vid tiden för respektive låns beviljande av fonden tillämpades

för lån till kommuner för motsvarande lånetid. Sistnämnda ränta

överensstämde i stort sett med den normala räntan för långfristiga lån

å den allmänna lånemarknaden. Därest enligt jordbruksutredningens alternativa

förslag staten skulle med lånemedel upprätta en särskild lånefond

för ifrågavarande ändamål, torde medel härför kunna i viss utsträckning

tillhandahållas av pensionsförsäkringsfonden på i huvudsak de villkor,

som tillämpades vid utlåning från fonden till riksgäldskontoret.

I fråga örn de övriga åtgärder, som jordbruksutredningen förordat till

främjande av sparbankernas möjlighet att tillgodose jordbrukets kreditbehov

— såsom belåning eller försäljning av sparbanks obligationer, samarbete

mellan sparbanker och mellan sparbanker och hypoteksföreningar i

fråga örn tillgängliga medels disponering och omplacering av lån m. m.

har i flera yttranden uttalats anslutning till jordbruksutredningens

förslag, därvid dock från vissa håll erinrats, att dylika åtgärder vore

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

beroende av sparbanksstyrelsernas eget beprövande. Från flera håll bär

emellertid framhållits angelägenheten av att åtgärder ej vidtoges, som

kunde försvaga sparbankernas likviditet. Sålunda har sparbanksinspektionen

särskilt understrukit vikten av att försäljning av obligationer och

omläggning av kreditgivning ej skedde i sådan omfattning, att likviditeten

märkligt påverkades. Man finge nämligen ej bortse från, att det

nuvarande krisläget helt oväntat kunde framkalla större anspråk än vanligt

på sparbankernas betalningsberedskap. Fullmäktige för riksbanken

och länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs och Gävleborgs län hava

givit uttryck åt samma tanke.

Vad angår jordbruksutredningens uttalande att sparbankernas kreditgivning

ej till förfång för jordbrukarna i orten borde utsträckas utom

sparbankens verksamhetsområde hava däri instämt flera av de myndigheter

och sammanslutningar, som yttrat sig i frågan. Emellertid har

länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, att i nämnda län många sparbanker

hade sådana verksamhetsområden, att de omfattade både land och stad, i

vilka fall det alltid stötte på svårigheter att avgöra örn sparbanken tillgodosåge

lånebehov från staden till förfång för landsbygdsområdet eller

tvärtom. I detta sammanhang har sparbanksinspektionen förklarat, att

dess granskning av sparbankernas verksamhet givetvis alltid skedde med

hänsyn jämväl till föreskriften i 26 § sparbankslagen, att sparbanks utlåningsrörelse

företrädesvis skulle avse sparbankens verksamhetsområde.

Svenska sparbanksföreningen har beträffande de av jordbruksutredj

ningen framförda önskemål örn vidtagande av ytterligare åtgärder utöver

den föreslagna ändringen i 22 § sparbankslagen — i syfte att förbättra

sparbankernas förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov,

framhållit, att deras förverkligande givetvis vore i främsta rummet

beroende av de ansvariga sparbanlcsledningarnas prövning från fall till

fall. Vidare har föreningen anfört:

Med den talrika representation av jordbrukare i sparbankernas styrelser

och huvudmanskorporationer, som vore utmärkande för alla egentliga

jordbruksbygder, syntes man härvidlag med säkerhet kunna utgå från

att jordbrukets kreditbehov hade att påräkna största möjliga tillmötesgående

från sparbankernas sida, under förutsättning att soliditet och likviditet

ej genom dess tillgodoseende försvagades. Att så ej skedde vöre

givetvis av allra största vikt, icke minst ur synpunkten av jordbrukar ebefolkningens

eget välförstådda intresse av att sparbankernas betalningsberedskap

vore under alla förhållanden säkerställd.

Den föreslagna åtgärden, att Kungl. Maj:!, i och för tillgodoseende av

att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis avsåge sparbankens verksamhetsområde,

skulle utfärda direktiv till vederbörande tillsyningsmyndigheter

att ur denna synpunkt följa och granska sparbankernas verksamhet,

syntes ej påkalla särskilt yttrande från föreningens sida.

Jag övergår nu till en sammanställning av de rörande jordbruksutredningens

förslag örn stödlån och därmed sammanhängande åtgärder gjorda

uttalanden.

Stödlånen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Ackordsidnen. Vad härvid först ackordslånen angår hava olika meningar kommit till

synes. Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig

härom, hava dock anslutit sig till tanken, att stödåtgärder skulle kunna

ske i form av dylika lån, ehuru från flera håll uttalats betänkligheter och

i olika hänseenden framställts erinringar mot jordbruksutredningens förslag.

Lantbrukstyrelsen har, på sätt framgår av det förut sagda, anslutit sig

till förslaget, och statens egnahemsstyrelse har trots starka betänkligheter

tillstyrkt detsamma, varemot bank- och fondinspektionen intagit

en avvisande ståndpunkt. Därvid har i huvudsak anförts följande:

Lantbruksstyrelsen: Det syntes ur praktisk synpunkt riktigt, att statens

eventuella stöd till jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen

kommit på obestånd, gåves en sådan utformning, att avvecklingen skedde

efter allmänt vedertagna linjer. Ett ackordsförfarande torde här såsom

i många andra fall vara ur såväl fordringsägarens som gäldenärens

synpunkt lämpligt. Emellertid torde för genomförande av ett ackordsförfarande

för jordbrukare möta större svårigheter, än då fråga vore örn

andra näringsutövare, till följd av den olikhet, som förefunnes mellan

olika slag av jordbruksskulder, och osäkerheten, i vad mån intecknad

eller på annat sätt pantsatt egendom lämnade tillgång till täckande

av den gäld, som inteckningen eller pantsättningen avsåge. Med

den osäkerhet beträffande jordbrukets ekonomiska utsikter, som för närvarande

förelåge, ökades givetvis svårigheterna för ett ackordsförfarande

i fråga örn jordbruk. Statens mellankomst för avlyftande av en del

utav den risk, som eljest skulle påvila de kvarstående fordringsägarna,

syntes lantbruksstyrelsen därför motiverad. Principiellt anslöte sig styrelsen

till förslaget.

Statens egnahemsstyrelse: Styrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida

förslaget vilade å en sund och bärande grund. Under förutsättning

att ackordslån ej utginge till andra jordbrukare än sådana, vilkas skulder

väsentligt överstege tillgångarna, syntes resultatet av hjälpen ytterst

komma fordringsägarna till godo. Stora svårigheter mötte även att utskilja

fall, där hjälp vore befogad, från fall, där tveksamhet därutinnan

förelåge. Ehuru styrelsen alltså funne den föreslagna vägen svårframkomlig,

ansåge styrelsen, med utgångspunkt från att styrelsen ej kunde

anvisa annan utväg, sig böra tillstyrka förslaget.

_ Bank- och fondinspektionen: Ändamålet med ackordslånen vore visserligen

behjärtansvärt. Men den utredning, som av jordbruksutredningen

lämnats, gåve icke tillräcklig ledning för bedömande av varken effektiviteten

av den ifrågasatta stödaktionen eller den slutliga omfattning,

vari staten skulle komma att engageras genom densamma. Och den föreslagna

förvaltningsorganisationen för stödaktionen skulle helt visst komma

att draga kostnader, vilka icke torde stå i rimligt förhållande till det

eventuella gagnet av aktionen.

Svenska jordbrukskreditkassan har i princip ej haft något att erinra

mot förslaget.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava de flesta icke ansett

sig böra avstyrka införandet av ackordslåneformen. Tio förvaltningsutskott

(i Stockholms läns och stads, Jönköpings läns, Kalmar läns

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

norra och Kalmar läns södra, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Västernorrlands läns hushållningssällskap)

hava sålunda tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma

utan erinran. Två förvaltningsutskott (i Malmöhus läns och Värmlands

läns hushållningssällskap) tillstyrka förslaget under uttalande av

tvekan. Åtta förvaltningsutskott (i Södermanlands, Uppsala, Östergötlands,

Gotlands, örebro, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens

läns hushållningssällskap) uttala sig visserligen ej avstyrkande beträffande

möjligheten att av statsmedel bevilja jordbrukare ackordslån men

hava vissa erinringar, delvis av väsentlig art, att göra mot förslaget. Ett

förvaltningsutskott (i Jämtlands läns hushållningssällskap) ställei sig

synnerligen tveksamt till förslaget. Ett annat förvaltningsutskott (i

Blekinge läns hushållningssällskap) giver på flera avgörande punkter uttryck

för avvikande mening. Förvaltningsutskotten i tre hushållningssällskap

(Kronobergs läns, Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns

södra hushållningssällskap) hava uttalat sig i helt avstyrkande riktning.

Överståthållarämbetet förklarar sig ej vilja avstyrka förslaget. Av

länsstyrelserna tillstyrka sju (i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,

Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län) förslaget

eller lämna detsamma utan erinran. Fem länsstyrelser (i Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Gotlands och Västerbottens län) uttala sig

visserligen i tillstyrkande riktning men under förordande av vissa ändringar

av delvis ingripande art. Likaså uttalar länsstyrelsen i Blekinge

län på flera punkter avvikande mening. Fyra länsstyrelser (i Uppsala,

Kristianstads, Värmlands och Gävleborgs län) tillstyrka med tvekan,

varjämte en länsstyrelse (i Jämtlands län) förklarat sig trots stark tvekan

ej vilja avstyrka. Sex länsstyrelser (i Kronobergs, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro samt Västmanlands län) avstyrka

förslaget eller uttala sig i avstyrkande riktning.

De förvaltningsutskott och länsstyrelser, som ställt sig avvisande, hava

såsom skäl för sin ståndpunkt anfört bland annat:

Det vore förenat med stora svårigheter att på ett praktiskt sätt sköta

denna understödsverksamhet. Sålunda vore det svårt att med någon tillförlitlighet

bedöma vederbörande sökandes ekonomiska ställning samt avgöra

vilka fordringsägare, som skulle deltaga i ackordet. Även med noggrannaste

iakttagande av de föreslagna bestämmelserna torde man ej

heller hava säkerhet för att ackordslånen skulle leda till därmed åsyftad

verkan eller att en låntagare skulle för framtiden bliva bibehållen vid sitt

jordbruk. Ett ackordslön skulle snarare innebära, att staten övertoge

en del av de förluster, som eljest skulle drabba borgenärerna utan säkerhet

för att gäldenären framdeles kunde bibehålla sitt jordbruk. Utsikterna

för staten att återfå någon del av lånen syntes även med de föreslagna

bestämmelserna örn säkerheten ytterst ringa. Statens stödåtgärder

borde mindre inrikta sig på att rädda bankruttmässiga företag från ruin

än på att i likviditetssvårigheter hjälpa företag, vilkas ekonomiska re
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

surser ej voro uttömda. Med hänsyn till begränsningen av ackordslänens

storlek skulle de mindre jordbrukarna orättvist gynnas.

Svenska bankföreningen giver uttryck åt vissa betänkligheter utan att

dock avstyrka förslaget. Föreningen anför därvid bland annat:

Det vore givet, att förslaget, som i och för sig borde betraktas såsom

ett uttryck för krisens synnerliga allvar, icke kunde undgå att giva anledning

till vägande invändningar av varjehanda slag. Härutinnan skilde

sig den föreslagna anordningen icke från andra statliga stödåtgärder,

som i nödläge vidtoges för näringslivets bevarande. Det kunde sålunda

invändas, att jordbruksutredningen, ehuru det framhölles, att svårigheterna

vore mest tryckande för de större och medelstora gårdarna, funnit

sig av ekonomiska hänsyn böra uppdraga sådana gränser för stödlånen,

att dessa näppeligen bomme att få någon avsevärd betydelse för andra

än de små jordbruken. Givet vore för övrigt, att, huru gränsen än droges,

några säkra beräkningar för statsverkets kostnader för förslagets realiserande

icke kunde uppdragas. Det torde icke kunna undvikas, att vid

tillämpningen ofta måste förekomma gränsfall, vilkas avgörande bomme

att från rättvisans synpunkt synas föga tilltalande, även örn man icke

kunde undgå att räkna med förekomsten av verkliga missbruk från olika

intressenters sida. Framför allt vore det betänkligt, att ackordsuppgörelser

ofta nog vore frågor, som vore mycket komplicerade och svåra att

bedöma,

Rörande förslagets utformning har, såsom framgår av det

föregående, även av dem, som ej uttalat sig i avstyrkande riktning, anmärkningar

i olika avseenden framställts.

Vad först angår förutsättningarna för erhållande av ackordslån

har sålunda från flera håll framhållits, att även den, som

hade något större tillgångar än skulder men kommit i likviditetssvårigheter,

kunde vara i lika stort behov av hjälp som den, vars skulder överstege

tillgångarna, och att utsikten att hjälpen skulle bliva till nytta då oftast

vore större. I några yttranden (Blekinge läns hushållningssällskap och

länsstyrelsen i Blekinge län) har därför ifrågasatts, att möjlighet borde

beredas att efter särskild prövning bevilja ackordslån även då skulderna

ej uppginge till, men närmade sig tillgångarnas värde. — I ett yttrande

(Södermanlands läns hushållningssällskap) har framhållits, att en välförtjänt

jordbrukare borde äga rätt att få hjälp, även örn hans obestånd

ej direkt uppkommit till följd av jordbrukskrisen. — I några yttranden

(länsstyrelsen och hushållningssällskapen i Älvsborgs län) göres gällande,

att ackordslån borde lämnas för genomförande av allenast tvångsackord

utan konkurs och ackord i konkurs och således ej för underhandsackord,

detta bland annat därför, att underhandsackord kunde medföra risk för

oreda och godtycke samt innebära frestelse för gäldenär att undandölja

tillgång, då gäldenärsed ej förekomme. — Även länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Uppsala län giva uttryck åt betänkligheter på denna

punkt. Vid underhandsackord skulle nämligen någon säkerhet ej kunna

åstadkommas för att samtliga fordringsägare och fordringar foges med i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

beräkningen vid ackordsförslagets uppgörande. Något kungörelseförfarande

till tjänst för borgenärerna vore icke föreslaget. Allt berodde således

på vaksamheten hos det organ, som skulle handhava ackordsuppgörelsen,

ävensom jordbrukarens egen tillförlitlighet. Det kunde därför tänkas,

att ackordslån, som ställdes till gäldenärens förfogande, sedermera

visade sig otillräckligt i händelse nya borgenärer uppträdde. Det skulle

därför kunna ifrågasättas att tillämpa ackordslånen endast vid ackordsförhandling

i konkurs eller utan konkurs enligt 1921 års lag örn ackordsförhandling

utan konkurs. För ett sådant förfarande syntes emellertid

förslaget icke vara avpassat. Såväl konkurslagen som lagen örn ackordsförliandling

förutsatte, att allenast oprioriterade borgenärer finge deltaga

i beslut örn ackord. Vidare måste ackord enligt nyssnämnda lagar giva

borgenärer minst 50 procents betalning. — Med avseende å föreskriften,

att gäldenärens skulder genom ackordet skulle så nedbringas, att efter ackordets

genomförande skuldsumman jämte hälften av ackordslånet ej

finge överstiga tillgångarnas beräknade värde, hava några erinringar

gjorts. Sålunda hava bland andra länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Blekinge län gjort gällande, att en sådan ekonomisk ställning ej

skulle innebära tillräcklig garanti för att gäldenären skulle kunna fortsätta

sitt jordbruk, såvida icke en snar konjunkturförbättring inträdde.

I stället borde stadgas, att skulderna jämte hela ackordslånet ej finge

överstiga 90 procent av tillgångarnas värde. — Svenska jordbrukskreditkassan

erinrar mot bestämmelsen att ränta å intecknad gäld skulle kunna

vid ackordet få innestå, örn borgenären medgåve att den »bundes» under

två år, att borgenär knappast kunde beräknas lämna dylikt medgivande,

då därigenom med hänsyn till bestämmelsen i 18 § 1 mom. inteckningsförordningen

hans möjlighet att ur fastigheten utfå hela sin räntefordran

kunde äventyras. — Statens egnahemsstyrelse finner det tveksamt, huruvida

så hög utdelning i ackordet som 60 procent borde godkännas; i varje

fall borde detta ske endast i undantagsfall. — Vidare har länsstyrelsen i

Kalmar län förordat någon uppmjukning av bestämmelserna rörande förutsättningarna

för beviljande av ackordslån så att de lånebeviljande

myndigheterna skulle få större rörelsefrihet, särskilt i fråga örn låntagarens

ekonomiska ställning. — Länsstyrelsen oell hushållningssällskapet

i Östergötlands län framhålla slutligen, att hushållningssällskapen ej

torde med gällande föreskrifter kunna godkänna ackord med avseende å

lån, som av dem utlämnats från statens utlåningsfonder mot säkerhet av

borgen, samt ifrågasätta därför ändring i nämnda bestämmelser.

Vad angår ack ordslå Hens storlek framhålles av länsstyrelsen

och hushållningssällskapet i Östergötlands län samt av örebro läns hushållningssällskap,

att maximibeloppet med hänsyn till de större jordbrukarna

borde höjas. Hushållningssällskapet i Västernorrlands län anser,

att bestämmelsen att oprioriterad borgenär ej skulle få erhålla, utöver

vad han skulle kunna få i utdelning utan ackordslån, mer än 5 procent av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

fordringsbeloppet, i extrema fall kunde hindra ackordsuppgörelse, och föreslår

därför, att procenttalet höjdes till minst 10. Norrbottens läns hushållningssällskap

anmärker mot att ackordslånets storlek satts i förhållande

till fastighetens värde och framhåller, att de heslutande organen

borde hava större möjlighet att vid lånebeloppets bestämmande giva utrymme

åt behovsprincipen.

Beträffande lånevillkoren har man i allmänhet ej gjort någon erinran

mot att återbetalningsskyldigheten skulle förklaras vara beroende

av konjunkturförbättring för jordbruksnäringen.

Lantbruksstyrelsen är emellertid i detta hänseende av annan mening än

jordbruksutredningen. Styrelsen anför sålunda bland annat:

Bestämmelsen att halva lånebeloppet skulle göras beroende av resultatet

av 1938 års jordbrukstaxering vore ur flera synpunkter, ej minst statens,

betänklig och, såvitt utvecklingen nu kunde bedömas, ur jordbrukets

synpunkt knappast nödvändig. Vad som för närvarande vore av nöden

vore en konsolidering av sådana jordbrukares affärer, som icke därförutan

kunde fortsätta sin verksamhet och beträffande vilka förutsättningar för

en framgångsrik sådan vore för handen. Örn en sådan konsolidering kunde

komma till stånd genom statens ingripande, syntes det allmänna därmed

hava räckt den hjälpande hand, som i förevarande avseende kunnat vara

att påräkna. Såsom förslaget, såvitt anginge säkerheten för lånen, utformats,

syntes denna hjälp innebära icke obetydliga riskmoment för staten.

Att därutöver redan från början ställa i utsikt en eventuell avskrivning

av halva lånebeloppet, syntes medföra konsekvenser, som nu knappast

kunde överblickas. Skulle emellertid den ekonomiska utvecklingen på jordbrukets

område bliva sådan, att en viss avskrivning av lämnade ackordslån

framdeles kunde befinnas nödvändig för låntagares fortsatta verksamhet,

syntes denna fråga fastmera böra upptagas till omprövning vid den

tidpunkt, då svårigheterna verkligen kunde konstateras.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att frihet från återbetalningsskyldigheten

beträffande hälften av ackordslånet icke borde inträda, örn

det funnes uppenbart, att låntagarens ekonomiska ställning — oavsett konjunkturförändring

inom jordbruksnäringen — så väsentligt förbättrats,

att hela ackordslånet utan olägenhet borde kunna återbetalas. Åt enahanda

uppfattning har hushållningssällskapet inom länet givit uttryck.

Även lantbruksstyrelsen har framhållit, att ett efterskänkande av statens

fordran knappast kunde äga rum med behörigt iakttagande av rättvisa

och billighet, utan att en ingående prövning av de särskilda fallen kom me

till stånd.

I flera yttranden har framhållits, att det i varje fall vore olämpligt att

göra återbetalningsskyldigheten beroende av 1933 och 1938 års fastighetstaxeringar.

Sålunda anför lantbruksstyrelsen bland annat:

Förutsättningen för att dessa taxeringar skulle kunna tillmätas en sådan

betydelse måste vara den, att dessa riktigt återspeglade det vid taxeringstillfället

rådande ekonomiska läget på jordbruksområdet. Att så

verkligen bleve förhållandet, torde med starka skäl kunna dragas i tvi
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256. 33

velsmål. Det syntes sålunda knappast kunna förväntas, att vid den fastighetstaxering,

som komme att äga rum år 1933, en nedsättning av taxeringsvärdena

till det läge, som betingades av jordbrukets nuvarande räntabilitet,

skulle komma till stånd. Å andra sidan torde det icke heller vara

att förvänta, att vid taxeringen år 1938 en eventuell förbättring i jordbrukets

läge komme att helt återspeglas. Skulle bestämmelser angående

eventuell befrielse från skyldighet att till fullo återbetala ackordslån redan

nu böra anses komma till stånd, syntes det därför lantbruksstyrelsen

lämpligare att göra återbetalningsskyldigheten beroende av fluktuationerna

uti vissa lämpligt valda indextal å lantbrukets förnödenheter och

produkter.

Mot bestämmelsen, att ackordslån förfaller till betalning, örn låntagaren

upphör ätt driva jordbruk, invänder Malmöhus läns hushållningssällskap,

•att det vid dödsfall, sjukdom eller hög ålder hos låntagare kunde uppstå

situationer, då det skulle vara uppenbart obilligt att indriva lånet.

Beträffande amorteringstiden ifrågasätter statskontoret, örn det

ej vore lämpligt, att avbetalningen av ackordslån började något tidigare

än som föreslagits och att amorteringstiden i stället förlängdes. Med allt

för kort amorteringstid kunde nämligen möta svårigheter för låntagare

att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Lantbruksstyrelsen giver uttryck

åt samma uppfattning, därvid styrelsen ifrågasätter en förlängning

av amorteringstiden från 5 till 10 år.

Beträffande förslaget till lag angående tillämpning av vissa bestämmelser

i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling örn underhandsackord

åt jordbrukare har Svenska jordbrukskreditkassan framhållit,

att den föreslagna inskränkningen i möjligheterna att mot sökande

av ackordslån företaga exekutiva åtgärder eller att försätta honom i konkurs

torde vara nödvändig för att syftet med aekordslånen skulle kunna

vinnas.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Uppsala län avstyrka emellertid

förslaget, enär det sannolikt skulle lända jordbrukarna till skada.

Därvid framhålles:

Förslaget innebure ett moratorium under tre månader för skuldsatta

jordbrukare under allt för lätt åstadkomna förutsättningar. Det finge

anses synnerligen tvivelaktigt, örn en sådan åtgärd gagnade jordbrukarna.

Snarare kunde det befaras, att den närmaste följden av en sådan lagstiftning

skulle bliva, att alla affärsbanker och sparbanker, vilka innehade

jordbrukslån, som i någon mån ansåges osäkra, omedelbart komme att

uppsäga dessa till betalning samt att, sa länge lagstiftningen skulle gälla,

kreditanskaffningen för jordbrukare bleve försvårad.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt än längre

gående inskränkningar än som föreslagits. Sålunda framkastas, örn icke

utmätning, som ägt rum någon kortare tid innan vederbörande nämnd

fattat sitt beslut örn låneansökningens upptagande till behandling, borde

förklaras utan verkan, därest låneansökningen sedermera bleve bifallen.

{Hilane/ lill riksdagens pral akall 11)111. 1 sand. lii haft- (Nr !!><>./

Förslaget till

lag angående

tillämpning a T

vissa bestämmelser

i lagen

om ackordsförhandling

utan konkurs

å förhandling

om nnderhandsackord

åt jordbrukare.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Förbättrings■

lånen.

Vidare framhållen, att det i varje fall måste anses olämpligt, att utmätning

under alla förhållanden skulle kunna med full laga verkan äga rum,

sedan låneansökning inkommit till stödlånenämnden men innan nämnden

hunnit taga ståndpunkt till densamma. Härigenom framtvingades nämligen

ett forcerat och i följd därav kanske icke alltid väl avvägt avgörandefrån

nämndens sida.

I detta sammanhang må omnämnas, att riksförbundet landsbygdens

folk till Kungl. Majit inkommit med framställning örn vidtagande av

lagstiftningsåtgärder i det av jordbruksutredningen med ifrågavarande

förslag avsedda syfte.

Även beträffande förbättringslånen hava, såsom framgår av det redan

förut sagda, meningarna rörande lämpligheten och genomförbarheten av

jordbruksutredningens förslag varit delade. Kent avslag å förslaget har

yrkats av lantbruksstyrelsen, av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och

Västmanlands län samt av Kalmar läns södra och Älvsborgs läns norra

hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Jag torde lämpligen först få

återgiva innehållet i yttrandena från dessa myndigheter.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen till fullo behjärtade de motiv,

som föranlett förslaget, men att det syntes styrelsen som örn förslagets

genomförande skulle stöta på alltför stora svårigheter och som om

dess betydelse ur jordbrukets synpunkt knappast kunde beräknas motsvara

vare sig de förväntningar, jordbruksutredningen tycktes hysa, eller

de med detsamma förenade kostnaderna. De statsmedel, som kunde ställas

till förfogande för understödjande av jordbrukare, som råkat i betalningssvårigheter,

torde enligt styrelsens förmenande bliva till större nytta, örn

de i sin helhet bomme till användning vid det föreslagna ackordsförfarandet,

vilket torde kräva betydande belopp, örn det skulle väl fylla sitt ändamål.

Styrelsen, som förklarat sig anse de av herr Adler framförda synpunkterna

tungt vägande, har vidare anfört bland annat följande.

Den möjlighet till hjälp, som enligt föreliggande förslag skulle lämnas

jordbrukets idkare, begränsades på ett sätt, som icke torde kunna anses

fullt tillfredsställande. Det förelåge nämligen knappast någon verklig

grund för det antagandet, att jordbrukare, vars jordbruks taxeringsvärde

läge under 15,000 kronor, skulle under nuvarande förhållanden, då saluprisen

på jordbrukets produkter ofta icke ens täckte produktionskostnaderna,

ifråga örn likvida medel vara sämre ställda än jordbrukare, som

vore innehavare av jordbruk med något högre taxeringsvärde, men där

fastigheten vore skuldbelastad kanske långt över detta värde. Att så

ofta vore fallet hade lantbruksstyrelsen varit i tillfälle att konstatera vid

den ständigt återkommande granskningen av ansökningar örn understöd

från elever vid statsunderstödda lägre lantbruksundervisningsanstalter.

Den föreslagna begränsningen av rätten att erhålla förbättringslån syntes

lantbruksstyrelsen därför godtyckligt vald. Redan detta förefölle betänkligt.

Ifrågavarande begränsning bomme vidare att verka olika i skilda delar

av landet, beroende på taxeringsvärdenas olika läge, ett läge, som betin
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

gats bland annat av vid taxeringsförfarandet rådande ekonomiska förhållanden,

alltså vid en tidpunkt, då jordbruksprodukternas prisläge vöre

ett helt annat än nu. De höga taxeringsvärden, som allmänt åsatts jord

i södra Sverige — speciellt i Skåne — ställde därigenom jordbrukarna i de

delar av landet, där krisens verkningar visat sig mest kännbara, i ett undantagsläge.

Största betydelsen skulle den föreslagna anordningen givetvis

få för Norrland med dess jämförelsevis låga taxeringsvärden å jordbruksfastigheterna.

En hjälp för denna landsdels jordbrukare vore visserligen

också väl behövlig, framför allt enär möjligheten för det mindre

jordbrukets utövare till arbetsinkomst vid sidan av jordbruket till följd

av prisläget för skogsprodukterna starkt beskurits. Jämväl i denna landsdel

torde emellertid en begränsning av rätten till hjälp, grundad på taxeringsvärde,

kunna verka i hög grad orättvis. Taxeringsvärdena påverkades

nämligen här starkt av skogstillgången, en tillgång som under nuvarande

förhållanden icke såsom under mera normala tider läte förvandla

sig i likvida medel.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande måste rätten till kristidshjälp

av denna art, därest rättvisa skulle skipas och avsett ändamål ernås, grundas

endast på en undersökning av det verkliga behovet. Den naturliga

begränsningen till det mindre och medelstora jordbrukets utövare bomme

alltid att vinnas därigenom, att endast dessa vore i tillfälle att med eget

och familjemedlemmarnas arbete lämna den motprestation i form av förbättringsarbete,

som skulle utgöra en förutsättning för hela anordningen.

Den allmänt rådande bristen på likvida medel utgjorde ett förhärskande

moment i den nu rådande jordbrukskrisen. Detta förhållande gjorde, att

synnerligen starka anspråk torde komma att ställas på hjälp till mildrande

av denna brist, därest åtgärder härför vidtoges från det allmännas

sida. En anordning efter den linje, som möjligen vore att anse som den

lämpligaste, eller behovsprincipen, skulle därför antagligen komma att

medföra högst betydande ekonomiska konsekvenser för statsverket.

Enligt förslaget skulle lånetilldelningen helt anförtros lokala myndigheter

utan att bestämda andelar av beviljade medel ställts till dessas förfogande

för ändamålet. En sådan anordning vore alltid i viss mån betänklig,

då trots än så noggranna bestämmelser olika tillämpning därav

städse kunde ifrågakomma. Särskilt betänklig funne lantbruksstyrelsen

anordningen i detta fall vara, då såsom en vägande detalj vid prövningen

av de inkomna låneansökningarna inginge ett alltid mer eller mindre subjektivt

bedömande av det verkliga lånebehovet, å andra sidan syntes den

förhandsbedömning av inom olika landsdelar förefintligt lånebehov, som

utgjorde en förutsättning för en uppdelning av beviljade medel på de

olika länen, så gott som utesluten.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande

biträtts av länsstyrelsen i länet, har anfört bland annat följande:

Det finge till en början erinras, att jordbrukarnas ekonomi icke torde

kunna förbättras genom ökad skuldsättning. Det måste också konstateras,

att förbättringslånen till sin innebörd vore understöd mot en viss arbetsprestation.

Någon fordran att denna prestation skulle vara av sådan art,

att jordbrukets avkastning därigenom skulle stegras, uppställdes icke enligt

förslaget oell torde knappast kunna uppställas. Nationalekonomiskt

torde lånen således få betraktas såsom en icke räntebärande utgift. Det

torde också få betraktas såsom visst, att i de fall, då arbetsprestationen icke

fullgjordes, möjligheten att indriva Jarlen vore utesluten. Örn man sloge

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

in på en sådan understödsverksamliet, torde det, hur mycket än dess tillfälliga

karaktär betonades, vara åtminstone mycket svårt att avbryta den

en gång inledda verksamheten, därest krisen inom jordbruket fortsatte

och kanske skärptes samt antalet nödställda jordbrukare i följd därav

tilltoge. Utskottet ansåge det nödvändigt att framhäva dessa starka betänkligheter

mot förbättringslånen, trots det förvaltningsutskottet hade

noggrann kännedom örn att ett avsevärt antal innehavare av både större

och mindre jordbruk för närvarande resterade med utskylder och räntor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. och länets norra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava ansett, att grundligare övervägande vore erforderligt

än det, som kunde komma ärendet till del, örn det nu framlades

för riksdagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig dela de betänkligheter

mot förslaget, vilka anförts i den vid jordbruksutredningens betänkande

fogade reservationen, och även Kalmar läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har som skäl för sitt avslagsyrkande i allt

väsentligt åberopat de synpunkter, vilka kommit till uttryck i sagda reservation.

Vad övriga myndigheters och de i ärendet hörda sammanslutningarnas

ställning till förbättringslånen beträffar hava vissa betänkligheter, som

i de inkomna yttrandena gjorts gällande mot förevarande form av hjälpverksamhet,

redan tidigare angivits. Härutöver har emellertid på sina

håll tvekan angående förbättringslånens lämplighet över huvud uttalats.

De betänkligheter, som i sådant hänseende framhållits, hava i stort

sett varit samma som de, vilka andragits i herr Adlers reservation och

i lantbruksstyrelsens yttrande. Betänksamma mot förslaget utan att likväl

direkt avstyrka detsamma hava särskilt ställt sig länsstyrelserna i

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt

Jämtlands län ävensom förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra och

Jämtlands läns hushållningssällskap. I övriga yttranden har antingen

förslaget uttryckligen tillstyrkts eller i varje fall möjligheterna för och

lämpligheten av dess genomförande erhållit gynnsammare omdömen än

de nyss berörda.

Angående förslagets närmare utformning hava vissa ändringar,

delvis av väsentlig beskaffenhet, ifrågasatts i de av jordbruksutredningen

utarbetade bestämmelserna. Till en början torde jag få redogöra

för framställda erinringar mot de i förslaget uppställda förutsättningarna

och villkoren för förbättringslåns erhållande.

I anledning av förslagets bestämmelse att förbättringslån icke skulle

få utlämnas till den, som brukade fastighet med högre taxeringsvärde

enligt nu gällande taxering än 15,000 kronor, har statens egnahemsstyrelse

anfört, att egnahemslån kunde erhållas för jordbruksfastighet med

värde upp till 20,000 kronor. Enligt styrelsens åsikt borde överensstämmelse

råda mellan ifrågavarande båda slag av lån härutinnan. Södermanlands

läns hushållningssällskapg förvaltningsutskott har framhållit,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

att den hjälp, som ifrågasatts för de mindre jordbrukarna, torde vara

mera nödvändig för jordbrukare vid större gårdar, där man vore beroende

av lejd arbetskraft. Även länsstyrelsen i Malmöhus län oell länets

hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava funnit det mindre lämpligt,

att lånegränsen satts så lågt som vid 15,000 kronors taxeringsvärde.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har från liknande

synpunkter föreslagit, att maximibeloppet för taxeringsvärde a

fastighet, som kunde ifrågakomma, borde höjas till 30,000 kronor. — Norrbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att

fastighetens taxeringsvärde eller dess areal odlad jord icke vore enbart

mätare av jordbrukarens trångmål och behov av hjälp till följd av krisen.

Ytterligare faktorer, som inverkade på jordbrukarens ekonomi, vore

tillgången på skog, fiske och dylikt, hans försörjningsplikt, hans hustrus

och hans egna förutsättningar som jordbrukare med mera. Även avsättningsförbållandena

vore av betydelse. Det syntes därför utskottet som

örn de stödjande åtgärderna icke för snävt borde bindas vid värde- och

arealbestämningarna, utan att de beslutande organen borde hava möjlighet

att vid understödens fördelning giva mera utrymme åt behovsprineipen.

Beträffande föreskriften, att förbättringslån ej finge beviljas, örn sökanden

innehade egnahemslån, har Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anfört, att då egnahemslåntagarens nödläge vore

detsamma och förorsakat av samma orsaker som beträffande övriga

mindre jordbrukare, en dylik föreskrift vore principiellt oriktig. Hallands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt, att innehav

av egnahemslån ej borde utgöra hinder för erhållande av förbättringslån,

om egnahemslånet erhållits före 1923, då särskilda premielån

ej förekomme, eller därest han i samband med senare erhållet egnahemslån

ej fått premielån.

Bestämmelserna angående den motprestation från låntagarens sida, som

skulle krävas för låns erhållande, hava i olika hänseenden blivit föremål

för anmärkningar. Sålunda har på sina håll lämpligheten av att över

huvud dylikt villkor uppställdes ifrågasatts. I andra yttranden åter

har gjorts gällande, att förbättringslån borde kunna utlämnas även för

ändamål och under betingelser, som icke upptagits i jordbruksutredningens

förslag. Statens egnahemsstyrelse har härom anfört, att utförande

av förbättringsarbete icke borde uppställas såsom oeftergivligt villkor.

Såsom skäl för denna åsikt har styrelsen hänvisat till vad reservanten

inom jordbruksutredningen andragit. Enligt styrelsens mening borde lånen

i stället anordnas i överensstämmelse nied det förslag angående utlämnande

av stödlån åt egnahemslåntagare, som framlagts i propositionen

nr 149 till innevarande års riksdag. Lån, där förbättringsarbete

ej ifrågakomma, borde således löpa med 3 års amorteringsfrihet samt

därefter återbetalas med V? årligen t ilis slutbetalning skett. För lånets

återbetalande skulle sökanden anskaffa bästa möjliga sakel het. Benäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3S

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

ningen förbättringslån borde i anslutning härtill utbytas mot benämningen

stödlån. — Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att planen

över förbättringsarbetena och nödig kontroll över arbetena i många fall

komme att draga så avsevärda kostnader, att det med lånet vunna resultatet

näppeligen komme att motsvara, vad man därmed velat ernå. Ehuru

hjälp i form av kontant understöd principiellt icke knnde anses önskvärd,

syntes därför kunna ifrågasättas, om icke under rådande förhållanden,

då jordbrukarnas lediga tid framför allt syntes böra ägnas åt

direkt förvärvsarbete, fordringen på motprestation av förevarande slag

borde eftersättas. Det förefölle länsstyrelsen lämpligare, att ifrågavarande

stöd gåves i form av räntefria lån, att återbetalas efter vissa år,

då jordbrukets ekonomiska förhållanden förbättrats. Skulle det vid tiden

för återbetalandet i något fall visa sig svårt för vederbörande att

fullgöra betalningen, borde då tagas under övervägande, huruvida och i

så fall under vilka villkor återbetalningsskyldigket skulle bortfalla, eventuellt

mot utförande av motprestation av ifrågavarande slag. — Även

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort

gällande, att någon motprestation icke borde uppställas som villkor för

Iåns erhållande. Utskottet förmenar, att därest jordbrukaren bleve hjälpt

genom lånet, de önskvärda arbetena ändock komme att utföras, örn de

vore av behovet påkallade. — Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har anfört, att det kunde inträffa, att innehavare

av ett s. k. mönsterjordbruk, varå lämpligt förbättringsarbete icke

återstode att utföra, kunde sakna lämpliga föremål för förbättringsarbete

enligt jordbruksutrednigens förslag. Brukaren skulle följaktligen bliva

utesluten från möjlighet att erhålla hjälp även för trängande skulder,

som han kunde hava åsamkat sig för utförande av förbättringsarbete av

samma natur som det, för vilket förbättringslån kunnat utbekommas, om

arbetet uppskjutits. Utskottet ansåge därför, att förbättringslån borde

kunna beviljas även för under de senaste fem åren utfört arbete, som

varit av den art, att brukaren fått skuldsätta sig vid dess verkställande.

Vidare syntes enligt utskottets mening för stort avseende i förslaget fästas

vid att prestationen skulle utgöras av arbete. Där behövliga dragare

saknades eller där avelsdjur av sämre beskaffenhet funnes, torde enligt

utskottets åsikt avhjälpandet av dylik brist vara till större fördel än

exempelvis uppodling av ytterligare markområde. Utskottet förmenade

på grund härav, att medel till inköp av erforderliga inventarier, företrädesvis

avelsdjur, skulle kunna utgå i de fall, där brukare på grund av

skuldsättning eller eljest hade svårighet att anskaffa sådana djur, att

brukningsdelens avkastning kunde till fullo utnyttjas.

Mot stadgandet att förbättringsarbetet skulle vara sådant, att sökanden

för anskaffande av redskap och materialier ej hade utgift å högre

belopp än 50 kronor, har Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anmärkt, att detta belopp vore alldeles för lågt, örn i material
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.

kostnaden skulle medtagas byggnadsvirke eller tegelrör för täckdikning.

— Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett

det över huvud taget lämpligt, att hjälp lämnades även för arbeten, som

krävde anskaffande av redskap och materialier för högre belopp än det

nyss nämnda. — Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har erinrat, att för exempelvis stenbrytning nödigt sprängämne ofta icke

kunde tillhandahållas för 50 kronor. — Jönköpings läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har, under åberopande av likartade synpunkter

som de nu angivna, föreslagit, att kostnaderna för redskap och materialier

måtte höjas till 100 kronor.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,

bland annat, att låneformen tydligen vore uppbyggd efter mönster

av den premielåneverksamhet, som hushållningssällskapen utövade,

ävensom efter de nyodlings- m. fl. bidrag, som utginge till ofullständiga

.jordbruk. I Västerbottens län hade brist på medel tillbakasatt verksamheten.

Utlämnandet av nyodlingsbidrag hade sålunda fördröjts två eller

flera år, där man ej rent av måst avslå eljest formellt berättigade ansökningar.

En utbyggnad på den grund, som redan lagts, eventuellt tillika

■en utvidgning till nya ändamål och med lindrigare villkor, kunde under

sådana förhållanden ansetts naturligare än jordbruksutredningens förslag.

Skulle detta dock anses lämpligt att genomföra, syntes emellertid

ett övertagande av en viss del av redan planlagda, men av brist på medel

icke beviljade ansökningar örn nyodlingsbidrag vara på sin plats.

Den föreslagna tiden för fullbordande av det med förbättringslånet avsedda

arbetet, högst två och ett halvt år, har av länsstyrelsen i Blekinge

län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansetts väl

knapp. Tiden föreslås skola ökas med åtminstone ett år, för att en mindre

jordbrukare, utan åsidosättande av sitt ordinarie arbete å gården, skulle

kunna hinna utföra tillräcklig arbetsprestation för ett lån på 300 å 400

kronor. Även Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

.anser att, enligt vad utskottet funnit vid förmedling av andra statsbidrag

och lån, den av jordbruksutredningen föreslagna tiden i många fall vore

otillräcklig.

Angående förbättringslånens storlek har statens egnahemsstyrelse

erinrat, att i förenämnda proposition, nr 149, till årets riksdag

stödlån för egnahemslåntagare föreslagits skola utgå med högst 750 kronor.

Styrelsen har framhållit såsom kimligt, att maximibeloppet för förbättringslånen

fastställdes så att jämnställdhet mellan egnahemslåntagare

och andra jordbrukare ernåddes i nu ifrågavarande hänseende. Styrelsen

har vidare föreslagit, att förbättringslån måtte utgå med hela det

belopp, vartill arbetskostnaden för förbättringsarbetets utförande uppskattades.

— Även länsstyrelsen i Kalmar län och Västmanlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava ansett, att lånebeloppens storlek

borde ökas, för att bidragen skulle kunna bliva jordbrukarna till

s. 40 Kontrollera mot PDF

Organisa
tionen.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

verklig hjälp. Förvaltningsutskottet erinrar, att liknande understöd i

form av s. k. premielån, kunde utgå till egnahemslåntagare med belopp

intill 1,500 kronor.

Slutligen bör nämnas, att Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ställt sig tveksam inför bestämmelsen, att föreskrift kumlemeddelas

därom, att lånebelopp skulle helt eller delvis utbetalas direkt

till angiven borgenär. Utskottet har anfört, att med en dylik bestämmelse

i många fall fara torde föreligga, att de avsedda arbetena icke kommeatt

bliva slutförda eller att för arbetets utförande ny skuldsättning måstp

ske. Utskottet förmenar nämligen, att många mindre jordbrukare, närmast

sådana som för sin utkomst vore beroende av arbetsförtjänst liosandra,

icke torde, då de upptoges av till tiden begränsade förbättringsarbeten

vid hemmen, förmå utan anlitande av ny kredit genomföra de med

lånen förenade arbetena, om de icke kunde påräkna lånebeloppen till underhåll

åt sig och sina familjer under den tid, samma arbeten påginge.

Jordbruksutredningens förslag till organisation för liandhavandet av

ackords- och förbättringslånerörelsen har i de avgivna yttrandena gjortstill

föremål för genomgripande kritik. Lämpligheten av att för ifrågavarande

verksamhet tillskapa helt nya organ har i allmänhet starkt dragits

i tvivelsmål. Den föreslagna förvaltningsformen har ansetts dels komma

att förorsaka statsverket onödiga och dryga kostnader dels ock vara alltför

invecklad och jämväl i övrigt mindre lämpad för ändamålet. I flertalet

yttranden har framhållits, att liandhavandet av stödverksamheten

borde anknytas till någon redan befintlig förvaltningsorganisation, och

har i sådant hänseende främst ansetts, att hushållningssällskapen med

deras egnahemsnämnder och övriga förvaltningsorgan borde kunna utnyttjas.

\ issa yttranden, däri förevarande frågor mera ingående behandlats,

torde här få återgivas.

Statskontoret har framhållit, att då de ifrågasatta åtgärderna vore att

anse såsom en mera tillfällig anordning, det syntes angeläget, att den för

åtgärdernas genomförande erforderliga organisationen gjordes så litet

omfattande som möjligt. Jordbruksutredningens förslag härutinnan torde,,

enligt statskontoret, kunna väsentligt förenklas. Statskontoret har härutinnan

anfört följande:

För statskontoret syntes det ligga närmast till hands att undersöka, huruvida

icke möjlighet skulle förefinnas att vinna hushållningssällskapens,

medverkan vid genomförandet av de föreslagna lijälpåtgärderna. Med.

hänsyn till den ställning, sällskapen intoge till landets jordbrukande befolkning

och det intresse, som utan tvivel vore tillfinnandes hos sällskapen

att i föreliggande svåra läge för jordbrukets utövare träda hjälpande

emellan, samt med den ingående kunskap, sällskapen givetvis besutte i

fråga örn jordbrukets olika förhållanden inom deras förvaltningsområden,,

och den personalkännedom, de ägde eller förmodligen utan större svårighet

kunde förskaffa sig, torde hushållningssällskapen med sina underl}''-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

danile tjänstemän vara särskilt skickade att handhava organisationen av

ifrågavarande lånerörelse.

De arbetsuppgifter, som härigenom skulle påläggas hushållningssällskapen,

skulle givetvis kunna bliva rätt betungande. Då man emellertid torde

kunna antaga, att den av sällskapen handhavda egnaliemslånerörelsen

under den närmaste tiden komme att minska i omfattning på grund av att

efterfrågan å småbruk under nuvarande tryckta förhållanden torde

komma att avtaga, skulle sällskapen härigenom beredas en lättnad i deras

nuvarande arbetsbörda. Beträffande sistnämnda slag av lånerörelse ville

statskontoret i detta sammanhang icke underlåta att såsom sin mening

framhålla lämpligheten av ett tillfälligt inställande under jordbrukskrisens

fortvaro av ifrågavarande utlåning för jordbrukslägenheter.

För de bestyr, hushållningssällskapen skulle hava med den ifrågasatta

hjälpverksamheten, torde ersättning av statsmedel böra beredas sällskapen.

Jämväl torde, därest så befunnes erforderligt, juridisk arbetskraft

böra ställas till sällskapens förfogande.

Skulle det möta praktiska svårigheter att till hushållningssällskapen

förlägga handhavandet av de påtänkta stödåtgärderna, torde det icke återstå

annan utväg än att följa de av jordbruksutredningen uppdragna riktlinjerna,

varvid dock enligt statskontorets förmenande, en viss förenkling

borde kunna vidtagas. För ifrågavarande lånerörelse — utlämnande av

ackordslån och förbättringslån — hade jordbruksutredningen föreslagit

inrättandet av tvenne nämnder, dels en central nämnd i varje län, länsnämnden,

och dels nämnder för mera begränsade områden, tingslag eller

viss del av tingslag, stödlånenämnder. Denna organisation syntes statskontoret

alltför vidlyftig. Ämbetsverket föreställde sig, att det skulle

kunna överlämnas åt en nämnd, en något förstärkt länsnämnd, att sköta

lånerörelsen och därmed förenade uppgifter. Statskontoret ifrågasatte,

att länsnämnden bleve, såsom föreslagits, sammansatt av fyra, av Kungl.

Majit utsedda ledamöter, därav en ordförande, vilken statskontoret förmenade

borde äga juridisk sakkunskap. Två andra ledamöter borde besitta

de kvalifikationer, som jordbruksutredningen ansett böra hos en var

av dem vara tillfinnandes. Jämte dessa ledamöter syntes kunna i länsnämnden

insättas en ytterligare, av nämnden utsedd ledamot, motsvarande

det av utredningen föreslagna stödlåneombudet i stödlåneniimnden.

För varje kommun eller, där så funnes lämpligt, för viss del av kommun

eller för flera kommuner skulle sålunda utses ett ombud att såsom ledamot

i länsnämnden deltaga i behandlingen av ärenden, som avsåge jordbruk

inom det område, för vilket ombudet utsetts.

Även lantbruksstyrelsen har föreslagit, att handhavandet av ifrågavarande

stödåtgärder bleve anförtrott hushållningssällskapen. Styrelsen

har härvid förutsatt, att staten vid prövningen av låneärenden företräddes

av ett utav vederbörande länsstyrelse utsett sakkunnigt ombud med

vetorätt i sådana fall, där förutsättningarna för erhållande av lån enligt

ombudets mening icke kunde anses tillfredsställande. Vid ackordsförfarandet

borde bouppteckning och underhandlingar med fordringsägarna

verkställas av vederbörande jordbrukare själv, eventuellt med anlitande

av den sakkunskap, som eljest stöde till förfogande för detta ändamål. En

dylik anordning skulle enligt styrelsens åsikt medföra större möjligheter

s. 42 Kontrollera mot PDF

Medelsanskaffningen

m. m.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

för förslagets praktiska genomförande. Endast om svårigheter yppade sig

att ena fordringsägarna, skulle direkta underhandlingar mellan lånenämnden

och dessa behöva ifrågakomma.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar,

att jordbruksutredningen ej beaktat, att hushållningssällskapen

omorganiserats på sådant sätt, att de ägde organ i de olika orterna. Utskottet

har skisserat två förslag, enligt vilka hushållningssällskapen skulle

handhava ifrågavarande stödaktion samt härom anfört följande.

Alt. I. För behandlingen av frågor angående ackordslån och förbättringslån

skulle hushållningssällskapens förvaltningsutskott tillsätta särskilda

utskott. I dessa skulle länsstyrelsen äga utse representanter, mot

vilkas veto stödlån ej finge beviljas. Ordförande eller ledamöter i hushållningssällskapens

underavdelningar skulle tjänstgöra såsom stödlåneombud.

Alt. II. Handläggningen av ackordslån och förbättringslån skulle

uppdragas åt hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Vid dessa

frågors behandling i nämnderna skulle ombud för länsstyrelserna närvara

och hava vetorätt. Då statsintresset redan förut hade två representanter

i varje nämnd, torde detta bliva tillräckligt representerat. I de

län, som i likhet med Stockholms hade egnahemskommittéer i flertalet

socknar samt egnabemsombud i övriga socknar, syntes organisationen

för stödlåneärendenas handläggning vara med förenämnda komplettering

av nämnden utan vidare klar. Där egnahemslånerörelsen ej vore

på detta sätt organiserad, kunde hushållningssällskapens underavdelningar

träda i funktion som egnahemsnämndernas organ i likhet med alternativ

I.

De beslut, som av nämnderna eller utskotten fattats eller som föranletts

äv att länsstyrelsens ombud begagnat sin vetorätt, borde kunna

överklagas hos lämplig myndighet. En dylik komplettering av sällskapens

organisation skulle på ett enklare och billigare sätt lösa organisationsfrågan

än uppbyggandet av en ny organisation från grunden. Utgifter

för förhyrande av expeditionslokaler m. m. behövde då ej förekomma.

Det gällde endast för sällskapen att få sina merkostnader täckta.

Det effektivaste sättet att begränsa statsutgifterna för administreringen

av stödåtgärderna vore givetvis att giva sällskapen viss ersättning för

varje behandling. Härigenom undvekes även varje tvist eller oklarhet

beträffande fördelningen av resekostnader och andra utgifter mellan

denna och sällskapens övriga verksamhet.

I detta sammanhang torde slutligen få nämnas, att jämväl den tanken

kommit till uttryck, att de föreslagna stödlånenämndernas uppgifter

skulle kunna skötas av kommunalnämnderna.

Vad angår frågan örn anskaffahde av de för den föreslagna hjälpverksamheten

erforderliga medlen och därmed sammanhängande spörsmål

har i yttrandena väsentligen framkommit följande.

Statskontoret har erinrat, att anslagsbeloppen vore enligt jordbruksutredningen

avsedda att utgå av lånemedel. En sådan disposition av dylika

medel skulle strida mot den sedan gammalt tillämpade grundregeln i

svenska statens lånepolitik, att upplånade medel skulle användas endast

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

för produktiva ändamål av den beskaffenhet, att full förräntning å det

investerade kapitalet kunde påräknas. Statskontoret föreställde sig nämligen,

att, även örn beträffande ifrågavarande lånerörelse vissa ränte- och

återbetalningsföreskrifter komme att meddelas, resultatet av lånerörelsen

bleve sådant, att varken återbetalning eller förräntning av upplånade

medel i större utsträckning kunde äga rum. Man måste hysa stora betänkligheter

mot ett frångående av de sunda ekonomiska principer, staten

sålunda tillämpat i fråga örn dispositionen av upplånade medel. Under

nu rådande förhållanden torde emellertid någon utväg att för ändamålet

anlita andra statsinkomster knappast förefinnas. — För täckande av

organisationskostnaderna torde erfordras uppförande av ett förslagsanslag

å riksstatens nionde huvudtitel.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att de för realiserande av jordbruksutredningens

förslag nödvändiga medlen måste erhålla förslagsanslags natur.

Beträffande ackordslånen har styrelsen som skäl härför anfört, att

enär de medelstora och större jordbruken, som nödgades anlita lejd arbetskraft,

varit och vore mest utsatta för krisens verkningar, och då dessa

verkningar varit svårast inom de delar av landet, där jordbruket stöde

högst och taxeringsvärdena därför också vore höga, styrelsen holle för antagligt,

att de gjorda kostnadsberäkningarna icke komme att visa sig hållbara.

Ackordslånen skulle utgå efter bestämda grunder. En anordning,

som skulle medföra, att endast vissa låneberättigade jordbrukare, nämligen

de som begärde och erhölle lån, innan eventuellt anslag förbrukats,

bleve delaktiga av ifrågavarande statshjälp, måste innebära en orimlighet.

Vad angår förbättringslånen har styrelsen anmärkt, att den förhandsbedömning,

som utgjorde en förutsättning för en uppdelning av beviljade

medel på de olika länen, syntes så gott som utesluten.

Riksräkenskap sverket har anfört: Genomförandet av förslaget örn

ackordslån nödvändiggjorde upprättandet av en särskild lånefond, vartill

medel borde anvisas såsom anslag under utgifter för kapitalökning. Med

hänsyn till förslagets bestämmelser örn återbetalningsskyldighet och förräntning

borde åtminstone 60 procent av anslagsbeloppet täckas av andra

statsinkomster än lånemedel. Anslaget till förbättringslån borde i sin helhet

utgå av andra statsinkomster än lånemedel samt anvisas såsom verklig

utgift under nionde huvudtiteln, i likhet med anslaget till premielån

till egnahemslåntagare. Båda anslagen borde anvisas såsom reservationsanslag.

Till hindrande av deras överskridande borde bestämda belopp ställas

till varje länsnämnds förfogande. — Kostnaden för organisationen

samt för inteckningsåtgärder borde bestridas från ett under nionde huvudtiteln

uppfört särskilt förslagsanslag.

Fullmäktige för riksgäldskontoret hava anfört i huvudsak följande: Förlustriskerna

vid utlämnande av ackordslön och förbättringslån torde komma

att visa sig så stora, att det riktigaste utan tvivel vore, att anslagen

till ifrågavarande lånerörelse i sin helhet anvisades att utgå av andra

statsinkomster än lånemedel. Svenska staten hade sedan länge tillämpat

den regeln, att upplånade medel skulle användas för produktiva ändamål.

Lånemedel hade således av riksdagen under senare år vid beviljande av anslag

till statens utlåningsfonder anvisats endast till så stor del, att inflytande

räntor å utlämnade lån beräknats komma att fullt täcka statens

egna ränteutgifter å de för respektive fond upplånade medlen. Lånemedelsandelen

borde med andra ord vara i största möjliga grad riskfri. Ett upprätthållande

av nyssnämnda regel skulle i varje fall ej medgiva använ
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

(lande mer än till en viss mindre del av lånemedel till anslagen för utlämnande

av förevarande stödlån. Därest emellertid lånemedel ändock

skulle komma att tagas i anspråk för ifrågavarande utlåningsrörelse,

ville fullmäktige understryka vikten av att Kungl. Majit ock riksdagen

uttalade sig för en återbetalning av sagda medel, så snart lämpligen ske

kunde, förslagsvis inom 10 år, genom anvisande å kommande riksstat^’

av erforderliga belopp av andra statsinkomster än lånemedel. Ett sådant

förfarande skulle ansluta sig till vad som ägt och alltjämt ägde rum beträffande

de betydande belopp av lånemedel, som ställts till Kreditkassans

av 1922 förfogande.

mitsche fen -Jordbruks!! tred ilin gens förevarande betänkande oell de däröver avgivna

yttrandena ådagalägga med tydlighet, att jordbrukarna mångenstädes i

vårt land till följd av jordbrukskrisens hårda tryck och långvarighet drabbats

av allvarliga ekonomiska bekymmer, icke minst i avseende å kreditförhållandena.

Det starka prisfallet å jordbruks- och skogsprodukter har

medfört en inkomstminskning, som för jordbrukarna försvårat möjligheterna

att förränta och amortera sina skulder — särskilt i sådana fall, då

jordbruket övertagits vid ett väsentligt högre prisläge än det nuvarande

— samt nödvändiggjort ökad skuldsättning. För sådana mindre jordbrukare,

som äro i behov av förtjänster vid sidan av jordbruket, har bristen

på arbetstillfällen i skogarna m. m. förvärrat ställningen. Visserligen

besitter jordbruket stor inre motståndskraft, och jordbrukarna äro kända

för att under hårda tider kunna inskränka sina behov och utgifter, med

eftersättande understundom av erforderliga förbättringsarbeten å jordbruksfastigheterna,

men allmänt vitsordas av dem, som nu yttrat sig i

ärendet, att de ekonomiska svårigheterna hota att bliva mången jordbrukare

övermäktiga.

Den situation, som sålunda uppkommit, gör, att möjligheten och lämpligheten

att genom särskilda stödåtgärder bereda hjälp åt jordbrukare,

som på grund av krisen råkat i ekonomiskt betryck, måste tagas under

allvarligt övervägande. Det föreliggande betänkandet angiver vissa

riktlinjer för en dylik stödverksamhet. I de över betänkandet avgivna

utlåtandena har ej rått mer än en mening därom, att statsmakterna i görligaste

mån måste söka förbättra läget för jordbruksnäringen och lindra

svårigheterna för dess utövare. Tillika har emellertid framhållits, att, såsom

också redan jordbruksutredningen betonat, den avgörande förutsättningen

för en verklig och varaktig förbättring av jordbrukarnas ekonomi

vore, att sådana priser erhölles å jordbruks- och skogsprodukter, att jordbruket

kunde bereda dess utövare en skälig bärgning. Att uppnåendet av

ett förbättrat prisläge är av grundläggande betydelse för jordbruksnäringen

finner även jag ligga i öppen dag. Statsmakternas möjligheter att härutinnan

öva direkt inflytande äro emellertid på grund av det ekonomiska

livets lagar ganska begränsade. I detta sammanhang vill jag erinra, att

statsmakterna dock vidtagit extra ordinära åtgärder för stödjande av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

45

Tiktiga grenar av jordbruksproduktionen såsom beträffande brödsäds- och

sockerbetsodlingen. Kungl. Maj:t har också tidigare i dag på min föredragning

beslutat att till riksdagen avlåta ett betydelsefullt förslag, avseende

åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk oell mejeriprodukter

i riket.

Ehuru de åtgärder, vilka, på sätt antytts, vidtagits eller föreslagits till

främjande av vissa jordbrukets produktionsgrenar, äro ägnade att förbättra

prisbildningen å ifrågavarande jordbruksprodukter och sålunda,

sett på längre sikt, förhjälpa jordbrukarna till gynnsammare ekonomiska

förhållanden, torde emellertid i ett stort antal fall nödläget vara så överhängande,

att, till hindrande av ekonomiskt sammanbrott, ytterligare och

omedelbar hjälp är av behovet påkallad. Med hänsyn till de vittgående

och ödesdigra följder ett dylikt sammanbrott i större utsträckning bland

den jordbrukande befolkningen i olika hänseende skulle hava, torde staten

icke böra undandraga sin medverkan till att, där så lämpligen kan ske,

nödigt andrum i svårigheterna beredes dem, som därav visa sig i trängande

behov och kunna anses förtjänta. Det torde böra framhållas, att

Kungl. Majit i liknande fall ansett sig böra föreslå lijälpåtgärder, såsom

i fråga örn egnahemslåntagare, innehavare av lägenheter å kronomark

inom de sex norra länen samt arrendatorer å kronojord och ecklesiastik

jord.

Vad beträffar den form, statsmakternas ingripande å ifrågavarande område

lämpligen borde erhålla, föreligga, på sätt även framgår av betänkandet,

olika möjligheter. Närmast i den av mig nyss antydda riktningen

gå de av jordbruksutredningen framlagda förslagen örn ackords- och förbättringslån

eller, såsom de med ett gemensamt namn betecknas, stödlån.

I samband härmed har emellertid utredningen förordat vidtagande av

ett flertal åtgärder, avseende att främja tillgodoseendet av jordbrukarnas

olika slag av kreditbehov. Jag torde till en början få något uppehålla

mig vid vad betänkandet i sistberörda hänseende innehåller.

I syfte att jordbrukarna vid behov av långfristig kredit skulle i vidsträcktare

mån än hittills skett komma i åtnjutande av de med liypotekslånen

förenade förhållandevis fördelaktiga ränte- och andra lånevillkoren,

har jordbruksutredningen ansett angeläget, att hypoteksföreningarnas

upplysningsverksamhet och organisation förbättrades. Till vad utredningen

härutinnan anfört kan jag helt ansluta mig. Enligt vad utredningen,

efter vederbörandes hörande, själv framhållit torde också kunna förväntas,

att Sveriges allmänna hypoteksbank och hypoteksföreningarna komma

att vidtaga anstalter för vinnande av ifrågavarande syftemål. Något vidare

uttalande i denna fråga synes därför ej här erforderligt.

Vid sidan av hypoteksföreningarna kunna enligt jordbruksutredningen

sparbankerna anses vara de kreditinstitut, vilka i främsta rummet borde

av jordbrukarna anlitas vid behov av långfristig kredit. För att sparhan
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition Nr 256.

kerna skola sättas i stånd att i tillfredsställande grad fylla de anspråk på

dylik kredit, som kunde uppkomma, har utredningen funnit vissa åtgärder

påkallade. Vad härvid först beträffar förslaget örn beredande av möjlighet

för sparbankerna att genom upplåning i postsparbanken eller någon

statlig fond anskaffa för jordbrukskredit erforderliga medel, bar detta

avstyrkts såväl av sparbanksinspektionen som av svenska sparbanksföreningen,

och i ett flertal andra uttalanden, däribland av fullmäktige för

riksbanken och svenska bankföreningen, hava allvarliga betänkligheter

mot förslaget framkommit. Det förtjänar tillika uppmärksammas att, enligt

vad sparbanksföreningen anfört, i varje fall de större sparbankerna

endast undantagsvis hittills behövt av brist på medel avvisa låneansökningar

från jordbrukare. Efter samråd med chefen för finansdepartementet

finner jag — med hänsyn bland annat till de avstyrkande uttalandena

från sparbankernas egen sida — förslaget icke böra föranleda vidare

åtgärd.

Vidkommande härefter vad jordbruksutredningen framhållit angående

angelägenheten därav, att sparbankerna själva genom lämpliga åtgärder

förbättrade sina förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov,

samt att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet

på angelägenheten av att följa och granska sparbankernas verksamhet

med hänsyn till föreskriften i 26 § sparbankslagen, finner även jag det

önskvärt, att sparbankerna, där så kan visa sig erforderligt och med iakttagande

av att sparbankernas likviditet icke därigenom försvagas, söka

inom gränsen för en sund kreditgivning i görligaste mån så ordna sin

verksamhet, att det av jordbruksutredningen angivna syftet uppnås. Förverkligandet

av detta önskemål är, såsom i flera utlåtanden erinrats, beroende

av vederbörande sparbanksledning. Av sparbanksföreningens

yttrande att döma torde emellertid kunna förväntas, att jordbrukarnas

kreditanspråk skola från sparbankernas sida komma att påräkna största

möjliga tillmötesgående. Att, på sätt i 26 § sparbankslagen föreskrives,

sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis begränsas till sparbankens

verksamhetsområde synes härvidlag vara av vikt.

I anledning av jordbruksutredningens anförande angående jordbrukskasserörelsens

betydelse för jordbrukets löpande kredit och angelägenheten

av sagda rörelses stödjande, torde vara tillräckligt erinra, att Kungl.

Maj:ts, av utredningen i detta sammanhang omförmälda, till årets riksdag

avlåtna proposition, nr 200, numera blivit av riksdagen bifallen.

Såsom det mest betydelsefulla resultatet av utredningens arbete framstår

otvivelaktigt dess förslag örn stödlån. I utlåtandena har denna del

av betänkandet blivit föremål för mycket skilda meningar. Angående

de olika åsikter, som härutinnan kommit till uttryck, torde jag få hänvisa

till den utförliga redogörelse, jag i det föregående lämnat. Utan

att här ingå på någon närmare granskning av den kritik, som så
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

lunda ägnats förslaget, vill jag såsom min uppfattning framför allt

betona, att statens mellankomst, där sådan bör äga rum, måste kunna

ske snabbt samt under möjligast enkla och praktiska former. Ur

dessa synpunkter synas mig de anmärkningar, som riktats mot den

föreslagna organisationen av stödlåneverksamheten, i stort sett berättigade.

Särskilt med hänsyn till hjälpanordningens karaktär av tillfällig

torde, på sätt anmärkts, jordbruksutredningens förslag härutinnan

få anses väl invecklat och dyrbart. Men jämväl vissa av de övriga erinringar,

som beträffande ackords- och förbättringslånen framförts, hava

synts mig befogade. I främsta rummet gäller detta ackordslånen. De

betänkligheter, vilka från flera håll kommit till uttryck gent emot de av

jordbruksutredningen uppställda förutsättningarna för erhållande av dylikt

lån, eller att sökandens skulder skola överstiga tillgångarna, kan jag

ej annat än dela. Såsom i åtskilliga utlåtanden över förslaget anförts

torde i många fall de jordbrukare, vilkas skulder icke överstiga värdet

av tillgångarna, men vilka det oaktat råkat i betalningssvårigheter,

vara i lika trängande behov av hjälp som de, vilka avses i förslaget,

och ofta nog torde i förstnämnda fall bättre utsikter att hjälpen skall

bliva till varaktig nytta förefinnas. Beträffande såväl ackords- som även

förbättringslånen synes över huvud särskilt den anmärkningen äga fog,

att de lånebeviljande myndigheterna vid prövningen av låneansökningarna

allt för snävt bundits vid vissa bestämda regler. Ehuru å andra sidan

jordbruksutredningens förslag otvivelaktigt, på sätt också erkänts i utlåtandena,

innehåller mycket, värt att taga fasta på, förefaller det mig

som vore en förenkling av det utav utredningen uppbyggda lånesystemet

och en uppmjukning av formerna önskvärd. Det synes mig därför, att

man, med utnyttjande i väsentliga delar av jordbruksutredningens förslag,

bör framgå på en något annorlunda väg än den utredningen förordat.

Jag torde i det följande få angiva de riktlinjer, som enligt min mening

härvid i huvudsak böra följas.

Såsom jordbruksutredningen föreslagit torde statens mellankomst i förevarande

krisläge böra ske i form av tillhandahållande åt nödställda jordbrukare

av kontanta medel på billiga villkor. Härvid bör givetvis, liksom

enligt jordbruksutredningens förslag, med jordbrukare förstås icke

blott den, vilken brukar sin egen jord, utan en var, som bereder sig utkomst

huvudsakligen genom att driva jordbruk. Såsom grundförutsättning

för hjälps erhållande synes, jämväl i anslutning till vad jordbruksutredningen

föreslagit, böra gälla, att den hjälpsökandes svårigheter

skola haATa uppkommit till följd av krisen. Angående innebörden av denna

förutsättning har utredningen (sid. 70 och 71 i betänkandet) framfört

vissa synpunkter, till vilka jag helt kan ansluta mig. Däremot har jag

icke funnit övertygande skäl tala för förslaget, att jordbrukare, som

tillträtt sin fastighet senare än den 1 maj 1931, skulle vara ovillkorligen

utesluten från hjälp. Det synes lämpligt, att möjlighet till fri prövning

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Martts proposition Nr 256.

härutinnan förbehålles den myndighet, åt vilken kandhavandet av hjälpverksamheten

kan komma att anförtros.

På sätt jag förut framhållit torde över huvud taget förutsättningarna

för erhållande av hjälp icke böra fastlåsas vid alltför snäva regler. Generellt

synes böra gälla, att vederbörande jordbrukare skall vara i trängande

behov av det bistånd, varom han ansöker. Vidare torde en naturlig

förutsättning för statens ingripande vara, att vederbörande själv

gjort vad man av honom rimligen kunnat begära för att övervinna svårigheterna.

Den hjälpsökande synes därjämte böra även eljest vara känd

såsom arbetsam och skötsam samt sålunda och med hänsyn till övriga

omständigheter förtjänt av bistånd. Uppenbarligen bör hjälp icke lämnas

i sådana fall, där det finnes anledning befara, att därigenom tidpunkten

för ett ekonomiskt sammanbrott allenast skulle uppskjutas eller att

hjälpen eljest icke skulle bliva av någon verklig betydelse för sökanden

och hans möjligheter att fortsätta jordbruksdriften. Statens mellankomst

bör tydligen endast ske, örn det synes sannolikt, att sökanden skall

bliva i stånd att kvarstanna vid och sköta sitt jordbruk. Enahanda synpunkter,

som de här senast berörda, hava jämväl anlagts av jordbruksutredningen.

Genom proposition, nr 149, till årets riksdag har Kungl. Majit föreslagit,

att egnahemslåntagare skulle under angivna förutsättningar kunna erhålla

hjälp av staten i form av lån på vissa fördelaktiga villkor, s. k.

stödlån. Då denna lijälpanordning, ehuru avseende allenast egnahemslåntagare,

till sitt syftemål väsentligen överensstämmer med den av mig nu

föreslagna, torde den jordbrukare, som erhåller dylikt stödlån, icke böra

kunna komma i åtnjutande av hjälp jämväl i den form, varom här är

fråga. Att, på sätt skulle följa, därest man tillämpade de synpunkter,

jordbruksutredningen anlagt beträffande förbättringslånen, generellt utesluta

egnahemslåntagarna från varje möjlighet att bliva delaktiga av nu

ifrågavarande hjälpverksamhet, synes mig däremot ej riktigt. Mot jordbruksutredningens

berörda förslag hava också i yttrandena framställts

erinringar.

För de flesta jordbrukare i ekonomiskt betryck torde en pressande skuldbörda,

som de sakna medel att avlasta sig, vara det mest kännbara uttrycket

för svårigheterna. Särskilt för en småbrukare, vars jordbruk icke avkastar

stort mer än som åtgår till en nödtorftig bärgning för brukaren och

hans familj, kan även en ganska liten skuld, i all synnerhet örn den är

oförmånligt placerad, bliva ett allvarligt bekymmer. Då den ekonomiska

motståndskraften redan från början är svag, kan påfrestningen bär lätt

bliva övermäktig och vederbörande bliva urståndsatt att fortsätta sin

näring. I dylika fall kan även ett jämförelsevis ringa belopp bliva till

stort gagn och därför statens mellankomst anses väl befogad. Men den

statliga hjälpverksamheten torde icke böra begränsas härtill. Även andra

jordbrukare än de nu nämnda synas böra kunna i viss utsträckning på
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

49

räkna bistånd, i sitt betryckta läge. Det torde härvid icke vara lämpligt

att ställa hjälpens utgående i ovillkorligt beroende av taxeringsvärdet å

den brukade fastigheten eller av visst inkomststreck. Den ståndpunkt, jag

sålunda intager, sammanhänger med vad jag tidigare anfört därom, att

största möjliga utrymme bör lämnas åt den individuella behovsprövningen.

Av vad jag nu anfört framgår, att betalning av gäld är ett av de ändamål,

vartill i förevarande fall hjälp bör kunna ifrågakomma. I anslutning

till vad jordbruksutredningen föreslagit synes emellertid hjälp även

böra kunna utgå för genomförande av ackord och liknande gäldreglering.

På sätt följer av det redan sagda bör i sistnämnda fall bistånd icke

lämnas annat än där förutsättningar synas finnas, att den reglering, för

vilken hjälp begäres, också skall komma till stånd. Som regel synes därför

lämpligt, att beloppet i dylikt fall icke utbetalas, innan sökanden

visat, att uppgörelse med borgenärerna träffats eller att ackordet blivit

av domstol fastställt. I detta sammanhang torde jag även få beröra

det av jordbruksutredningen framlagda förslaget till lag angående tilllämpning

av vissa bestämmelser i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs

å förhandling örn underhandsackord åt jordbrukare. Mot den föreslagna

lagstiftningen har från vissa håll icke utan fog anmärkts, att den

kunde vara ägnad att rubba jordbrukarnas bestående kreditförhållanden

och försvåra kreditanskaffningen åt jordbrukarna. Härtill kommer, att

förslaget vilar å den förutsättningen, att förhandling örn underhandsackord

i förevarande fall alltid skedde under medverkan och kontroll av

de låneförmedlande nämnderna. Härutinnan har jag emellertid icke ansett

mig böra förorda bindande regler. Med hänsyn härtill och då det

torde ligga i borgenärernas eget intresse att ej motsätta sig erforderligt

anstånd, har jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, ansett,

att lagstiftningsåtgärder i nämnda avseende icke nu böra ifrågasättas.

Krisens verkningar taga sig emellertid ofta nog uttryck även annorledes

än i svårigheter att betala uppkommen skuld. Avsaknad av medel till

inköp av nödiga kreatur och redskap torde mången gång för jordbrukaren

innebära en nära nog lika allvarlig fara som överhängande gäld. Jag

tänker härvid bland annat på det fall, att en jordbrukare nödgats för betalning

av trängande skulder avhända sig dragare, mjölkkor eller dylikt.

Det synes mig alltså vara en angelägenhet av vikt, att bistånd i detta sammanhang

lämnas även för anskaffande av såväl levande som döda inventarier,

vilka äro för brukandet av vederbörande hjälpsökandes fastighet

oundgängligen erforderliga.

Vad angår hjälpens storlek torde, med hänsyn till ändamålet med densamma

samt från de synpunkter, som i övrigt av mig i det föregående angivits,

det belopp, som till en och samma jordbrukare högst bör kunna

utgå, skäligen kunna bestämmas till 2,000 kronor.

Av principiella skäl synes det mig mest tilltalande, att den hjälp, jordBihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 21U hafi. (Nr 256.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

brukaren sålunda erhåller, icke lämnas honom utan vederlag. Hjälpen

torde därför böra få karaktären av lån, i det följande benämnt stödlån.

I anslutning till jordbruksutredningens förslag torde emellertid låntagare

böra genom utförande av förbättringsarbete å den av honom brukade

fastigheten kunna i viss utsträckning fritagas från återbetalningsskyldigr

het. Genom att fastigheten förbättras ökas jordbrukarens försörjningsmöjligheter

och minskas hans behov av hjälp från det allmännas sida. Dylikt

arbete blir således även nationalekonomiskt av betydelse. Principen att såsom

vederlag för lämnad hjälp kräva utförande av förbättringsarbete å den

hjälpsökandes jordbruk har också tagit sig ett flertal uttryck å områdena

för statens understödjande verksamhet. Det torde likväl ej vara lämpligt

att i nu förevarande fall ett förhållandevis så stort belopp som det,

vartill enligt det förut sagda stödlån högst skulle kunna bestämmas,

eller 2,000 kronor, i sin helhet på angivet sätt gäldas genom

arbete. Ej heller torde böra förbises de erinringar, vilka från flera

håll framförts, att en ovillkorlig fordran på förbättringsarbete skulle från

möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utesluta jordbrukare, å vilkas

fastigheter dylikt arbete icke funnes att tillgå. Jag har därför vid övervägande

av spörsmålet funnit den bästa lösningen ligga däri, att låntagaren

visserligen berättigas att, örn han själv så önskar, få intill ett visst

belopp såsom betalning å lånet tillgodoräkna sig kostnaden för förbättringsarbete,

som vid lånets beviljande blivit bestämt, och som han sedermera

visar sig hava inom föreskriven tid utfört å fastigheten, men att,

därest lånet överstiger berörda belopp, överskjutande delen av lånet

skall kontant återbetalas. Det högsta belopp, låntagaren bör på angivet

sätt få tillgodoräkna sig genom arbete, synes skäligen kunna bestämmas

till 750 kronor eller samma belopp, som i propositionen nr 149

föreslagits såsom maximum för stödlån åt egnahemslåntagare. Med förbättringsarbete

torde i huvudsaklig anslutning till jordbruksutredningens

förslag och förslaget i nyssnämnda proposition böra förstås dränering

eller annan dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete,

anläggning för gödselvård eller för ensilering, stenbrytning, åtgärder för

skogskultur, vägarbete eller liknande. Då lånet beviljas, bör, på sätt

följer av vad förut anförts, fastställas viss tid, inom vilken arbetet skall

vara verkställt. Jordbruksutredningen har i sådant hänseende föreslagit

en tid av högst två år eller, i undantagsfall, två och ett halvt år från

lånets beviljande. Då i några yttranden berörda tid ansetts väl knappt

tillmätt och arbetet kan enligt mitt förslag bliva något mera omfattande

än enligt jordbruksutredningens, torde vara lämpligt medgiva, att

tiden för arbetets fullbordande må kunna bestämmas till högst tre år

från det lånet beviljades.

Vad angår lånebelopp, som skall kontant återbetalas, torde syftet med

lånets utlämnande föranleda, att någon amortering av detsamma icke bör

ifrågakomma under de närmaste åren. I likhet med vad som i visst fall

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

föreslagits beträffande förenämnda stödlån åt egnaliemslåntagare synes

frihet från amortering böra åtnjutas till och med tredje året efter utgången

av det år, varunder lånet beviljats. Därefter torde lånet, i den

mån det ej skall anses guldet genom förbättringsarbete, böra återbetalas

med en sjundedel årligen. För att stödlånet skall bliva så litet betungande

som möjligt synes någon ränta därå som regel icke böra erläggas. Missbrukas

lånet eller inträffar eljest sådana omständigheter, att låntagaren

skäligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma, bör det kunna av

låneförmedlaren uppsägas till omedelbar betalning, och torde för sådant

fall låntagaren jämväl vara skyldig att gälda ränta från och med uppsägningsdagen.

Avskrivning, helt eller delvis, av utlämnat stödlån torde

icke böra ske utan Kungl. Maj:ts medgivande.

För lånet torde böra ställas säkerhet, som med hänsyn till föreliggande

omständigheter må kunna godtagas. Som exempel på säkerheter, vilka

synas kunna ifrågakomma, vill jag nämna inteckning i sökandens fastighet,

inventarieinteckning och borgensförbindelse. Tydligen kunna fordringarna

beträffande säkerhetens beskaffenhet ej ställas höga. Såsom

allmän regel synes böra gälla, att man nöjer sig med den bästa säkerhet,

sökanden kan bjuda, varav således å andra sidan följer, att en sämre

säkerhet ej får godtagas, för den händelse sökanden anses äga möjlighet

att prestera någon bättre.

I överensstämmelse med vad jordbruksutredningen föreslagit synas

stödlån böra i förekommande fall utlämnas direkt till vederbörande fordringsägare.

De skäl, vilka i ärendet anförts för en motsatt uppfattning,

finner jag icke bärande. Ur redovisningssynpunkt torde vidare vara lämpligt,

att vid stödlåns beviljande bestämmes viss tid, inom vilken lånet skall

vara till fullo uppburet, vid äventyr att rätten till innestående belopp eljest

blir förverkad.

Det vore på skäl, som tidigare anförts, synnerligen önskvärt, att handkavandet

av verksamheten med lånens förmedling kunde anförtros åt

någon redan bestående organisation. Såsom i yttrandena allmänt framhållits

torde hushållningssällskapen med deras förvaltningsorgan vara väl

lämpade för ifrågavarande uppdrag. Särskilt genom sina egnahemsnämnder,

vilka beträffande spörsmål, likartade med dem det nu gäller,

samlat en rik fond av erfarenhet, torde hushållningssällskapen äga möjlighet

att på ett snabbt, praktiskt och i övrigt lyckligt sätt handlägga

ärenden av den natur, varom här är fråga. Att döma av de inkomna yttrandena

torde det också kunna förväntas, att örn statsmakterna så önska,

hushållningssällskapen icke skola undandraga sig detta arbete. Med hänsyn

till de ökade kostnader, som därav för sällskapen kunna föranledas,

synes det rimligt, att någon ersättning av statsmedel beredes dem.

Dylik ersättning torde böra utgå med belopp, som Kungl. Majit

må äga bestämma, förslagsvis femton kronor för varje beviljat lån.

Erinras må, att i andra, liknande fall, såsom vid utlämnande av egnahems
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

lån, täckdikningslån, skogsodlings- oell skogsutdikningsanslag, de förmedlande

organen åtnjuta förvaltningsbidrag av statsmedel. — Skulle mot

förmodan något hushållningssällskap icke vilja åtaga sig här avsedd låneförmedling,

torde det få ankomma på Kungl. Majit att utse annan lämplig

låneförmedlare.

Det för stödlånen erforderliga statsanslaget torde böra till beloppet

begränsas. Oavsett vad förut anförts kunna stödlån sålunda icke beviljas

i vidare mån än anslaget medgiver. Med hänsyn härtill är

det för en rättvis fördelning av anslaget av vikt, att samtliga låneansökningar

så vitt möjligt kunna på en gång företagas till avgörande.

Viss tid, inom vilken ansökningar örn stödlån böra vara ingivna till låneförmedlarna,

torde därför böra föreskrivas. Då riksdagens beslut i anslagsfrågan

icke kan föreligga förrän i juni 1932, torde, ehuru det givetvis

är av intresse, att hjälpen kommer jordbrukarna till godo med det

snaraste, tidsfristen icke lämpligen kunna bestämmas kortare än till den

1 augusti 1932. I den mån tillgängliga medel icke redan disponerats,

torde dock lån höra kunna beviljas även i anledning av ansökningar, som

ingivas efter nämnda dag. Sedan ansökningarna kommit låneförmedlarna

till handa, bör det ankomma på dessa att hos Kungl. Majit göra

framställning örn tilldelning av erforderligt anslagsbelopp.

Angående låneärendenas handläggning och vederbörande förvaltningsorgans

åligganden torde i övrigt höra i huvudsak gälla motsvarande bestämmelser

som de, vilka i allmänhet tillämpas, då fråga är örn utlämnande

av statsbidrag åt jordbrukare.

I anslutning till vad jag i det föregående anfört har jag låtit inom

jordbruksdepartementet utarbeta förslag till kungörelse om stödlån till

jordbrukare, vilket torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Vad angår härefter den med förenämnda förslag sammanhängande

frågan örn medelsbehov och medelsanskaffning, torde jag till en början få

erinra örn jordbruksutredningens beräkningar angående storleken av de

anslagsbelopp, som skulle erfordras för de av utredningen föreslagna

ackords- och förbättringslånen. Vad först ackordslånen beträffar har

utredningen utgått från att antalet jordbruk av den storlek, att de kunde

antagas representera innehavarnas huvudsakliga näring, kunde uppskattas

till omkring 350,000. Under antagande att cirka 2 procent av dessa

vore eller under nästa budgetåret komme att bliva insolvent^ samt i

övrigt uppfyllde villkoren för ackordslåns erhållande, kommer utredningen

till det resultatet, att dylika lån skulle erfordras för omkring 7,000 jordbrukare.

Då lånens genomsnittliga storlek beräknats till 1,500 kronor, skulle totalbeloppet

bliva ungefär 10 miljoner kronor. Beträffande förbättringslånen

har jordbruksutredningen uppskattat antalet jordbruk av den storleksgrupp,

till vilken dessa lån skulle vara begränsade, till ungefär 300,000.

De jordbrukare, vilka kunde förväntas komma att använda sig av lånen,

hava beräknats till cirka 10 procent av sistnämnda antal eller alltså om
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

kring 30,000. Under antagande att de utdelade lånebeloppen skulle uppgå

till i medeltal 300 kronor, kommer jordbruksutredningen fram till ett

anslagsbehov för förbättringslånen av i runt tal 9 miljoner kronor. —

Det säger sig självt, att beräkningar av den natur, det bär gäller, mäste

bliva i större eller mindre grad osäkra. Jag har efter övervägande

av olika på frågan inverkande faktorer ansett mig böra stanna vid

ett anslagskrav å 15 miljoner kronor. Av ifrågavarande belopp torde

jämväl bora gäldas de i det föregående omförmälda förvaltningsbidragen

till låneförmedlarna samt andra till äventyrs uppkommande särskilda

omkostnader för verksamhetens skötsel, tillhopa förslagsvis beräknade

till 300,000 kronor. Förutsätter man, att varje stödlån kommer att i medeltal

utgå med 750 kronor, skulle med det av mig föreslagna anslagsbeloppet

hjälp kunna beredas inemot 20,000 jordbrukare eller mer än 5 procent

av det uppgivna antalet samtliga jordbrukare i riket. Anslaget

torde böra anvisas såsom extra reservationsanslag under nionde huvudtiteln.

Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för finansdepartementet att i

annat sammanhang framställa förslag angående beredande av medel för

det av mig nu ifrågasatta anslaget.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att

ärendet synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder av att

den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade

tid gått till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag nu, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i

det föregående angivna riktlinjer, av stödlån åt jordbrukare för budgetåret

1932/1933 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag

av 15,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om stödlån till jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

Jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit i ekonomiska

svårigheter, kan, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, av

statsmedel erhålla lån att gäldas genom utförande av förbättringsarbete

eller genom återbetalning (stödlån), under förutsättning

att han finnes vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd;

att han kan antagas hava själv gjort vad på honom skäligen ankommit

för övervinnande av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av

bistånd; samt

att det synes sannolikt, att han, örn stödlån erhålles, skall kunna fortsätta

att driva sitt jordbruk.

Den, som erhållit stödlån enligt för egnahemslåntagare utfärdade särskilda

bestämmelser, må ej beviljas lån enligt denna kungörelse.

2 §.

Stödlån må beviljas för betalning av gäld eller för genomförande av

ackord eller liknande gäldreglering, så ock för anskaffande av för fastighetens

fortsatta brukande oundgängligen nödiga levande eller döda inventarier.

Jordbrukare må i stödlån erhålla högst tvåtusen kronor.

3 $.

Å stödlån erlägges, med nedan angivet undantag, ej ränta.

Där låntagare åtagit sig att enligt plan och kostnadsberäkning, som av

låneförmedlaren godkänts, utföra förbättringsarbete å den av låntagaren

brukade fastigheten, skall så stor del av lånet, som motsvarar beräknade

kostnaden för arbetet, dock ej mer än sjuhundrafemtio kronor, anses gulden,

då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen utförts. Med förbätt
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

55

ringsarbete förstås dränering eller annan dikning, nyodling, röjning, betesförbättring,

byggnadsarbete, anläggning för gödselvård eller för ensilering,

stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller liknande.

Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas

längre än till dess tre år förflutit från lånets beviljande.

I den mån stödlån ej enligt vad i andra stycket sägs skall anses guldet

genom förbättringsarbete, skall lånet från och med fjärda året efter utgången

av det kalenderår, varunder lånet beviljats, återbetalas med en

sjundedel årligen.

Stödlån må uppsägas till omedelbar betalning, därest det befinnes, att

låntagaren använt lånebeloppet för annat ändamål, än som avsetts, örn

han visar försumlighet att erlägga föreskriven avbetalning eller örn

sådana förhållanden inträffat, att han med hänsyn till det med stödlånet

avsedda syfte uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Sker

uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall gäldas jämväl ränta å

lånet efter fem procent örn året från och med uppsägningsdagen.

4 $.

Innan någon del av stödlånet utbetalas, skall låntagaren utfärda skuldförbindelse,

vari skola upptagas hans åtaganden i fråga örn lånets användande

och återbetalning ävensom andra lånevillkor. För lånet skall lämnas

säkerhet, som låneförmedlaren finner sig kunna godtaga.

Låneförmedlare skall vid beviljande av stödlån bestämma viss tid,

inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget vid äventyr att rätten

till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad.

Stödlån må i förekommande fall utbetalas direkt till vederbörande fordringsägare.

5 §.

Ansökan örn stödlån göres hos vederbörande låneförmedlare, som efter

erforderlig utredning äger i mån av tillgång till för ändamålet anvisade

medel bevilja lån.

Ansökan örn stödlån bör inlämnas före den 1 augusti 1932.

6 $.

Verksamheten som låneförmedlare utövas av vederbörande hushållningssällskap

genom dess egnahemsnämnd eller annan inom hushållningssällskapet

tillsatt nämnd.

7 $.

Låneförmedlare, som önskar erhålla anslag för utlämnande av stödlån,

skall senast den 15 augusti 1932 till statens egnahemsstyrelse ingiva

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. May.ts proposition Nr 256.

till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av styrelsen fastställt formulär,

och åligger det egnahemsstyrelsen att så snart ske kan med eget utlåtande

överlämna inkomna ansökningar till Kungl. Majit.

8 §.

Stödlåneanslag, som av Kungl. Majit beviljats låneförmedlare, må av

låneförmedlaren lyftas hos statskontoret mot avlämnande av en av låneförmedlaren

utställd, av statskontoret godkänd förbindelse att använda

erhållet stödlåneanslag enligt därför gällande föreskrifter samt att till

statskontoret eller order återbetala stödlåneanslaget eller del därav under

de förutsättningar och i den ordning, som stadgas i 11 och 12 §§.

9 $.

Låneförmedlare skall föra särskilda räkenskaper över stödlånerörelsen.

10 §.

Låneförmedlare skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå

under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse.

Årligen före februari månads utgång skall låneförmedlare till egnahemsstyrelsen

avgiva redogörelse enligt av egnahemsstyrelsen fastställt

formulär över av låneförmedlaren under nästföregående kalenderår bedriven

verksamhet.

Det åligger egnahemsstyrelsen att efter granskning av ingivna redogörelser

snarast möjligt och senast den 15 april meddela statskontoret

erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare har att

jämlikt 11 och 12 §§ inbetala till statskontoret.

11 §.

Vad av anvisat stödlåneanslag icke vid utgången av 1932 blivit till

stödlån disponerat skall inbetalas till statskontoret före den 1 maj 1933,

där ej Kungl. Majit efter ansökan av låneförmedlaren annorlunda förordnar.

Belopp, som inbetalas å utlämnade stödlån, så ock lånebelopp,

som icke av låntagare inom föreskriven tid uttages, skola före den 1 maj

året efter det, då inbetalningen skedde eller då rätten till lånets utbekommande

förföll, av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret.

12 §.

Finnes låneförmedlare hava i strid mot gällande föreskrifter disponerat

belopp, som erhållits i stödlåneanslag, är låneförmedlaren skyldig

att, enligt Kungl. Majit® bestämmande, omedelbart till statskontoret inbetala

motsvarande belopp.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

57

13 $.

Anser låneförmedlare avskrivning böra ske å utlämnat stödlån, skall

låneförmedlaren genom statens egnahemsstyrelse underställa frågan Kungl.

Majit, som beslutar rörande den ifrågasatta avskrivningsåtgärden.

14 §.

Efter hörande av statens egnahemsstyrelse meddelar Kungl. Majit de

närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av

denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 2U haft• (Nr 256.)

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:367 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, dels ock vissal i ämnet s. 1 i texten
  2. 1LJoU 1932:14 Sammansatt första lag- och jordbruksutskotts memorial Nr 14. 1 s. 1 i texten
  3. BU 1932:71 Utlåtande, i anledning av väckt motion angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, i vad den avser viss ändring i lagen örn sparbanker m. s. 1 i texten
  4. 1LJoU 1932:10 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kredit svårigheter, dels ock vissa i ämnet väckta motione s. 1 i texten
  5. JoU 1932:87 Memorial i anledning av remiss från andra kammaren av väckt motion angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter i vad den avser viss ändring s. 1 i texten