Kungl. May.ts proposition Nr 49
1932-01-22 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:49, Kungl. May.ts proposition Nr 49
Dokumentets text
Kungl. May.ts proposition Nr 49.
1
Nr 49.
Kungl. Mayts proposition tiU riksdagen angåonde pension åt statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter A. W. Norgren och P.
Larsson; given Stockholms slott den 22 januari 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Felix Hamrin.
Utdrog av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anföi
chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin:
Med eget utlåtande av den 25 juli 1981 har statens inspektör för fattigvård
och barnavård överlämnat särskilda framställningar från statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i tredje respektive sjunde distriktet
August Wilhelm Norgren och Pontus Larsson om beredande åt dem av pension
av statsmedel.
Norgren, som är född den 7 juni 1865, och Larsson, som är född den o oktober
1864, förordnades den 13 december 1918 av Kungl. Maj:t att från och
med den 1 januari 1919 tills vidare vara fattigvårdskonsulenter i tredje
respektive sjunde distriktet. Jämlikt stadgandet i 20 § andra stycket lagen
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saml. ''>0 höft. (Nr i!) 50.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 49.
den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård hava de från och med
lagens ikraftträdande den 1 januari 1926 innehaft jämväl befattningarna
såsom barnavårdskonsulent inom berörda distrikt. Genom beslut den 19
juni 1931 har Kungl. Maj:t medgivit, att Norgren och Larsson må kvarstå
i tjänst intill den 1 juli 1932.
I enlighet med grunder, som angivas i kungl. brev den 18 oktober 1918 och
den 13 juni 1919, åtnjuta Norgren och Larsson vardera lön för år räknat
med 3,000 kronor, varifrån avdrages ett mot pensionsavgift svarande
belopp av 200 kronor, samt tjänstgöringspenningar med 1,500 kronor ävensom
två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor. Härutöver uppbära de tillfällig
löneförbättring med 1,000 kronor för år, varav 700 kronor skola anses
såsom lön och 300 kronor såsom tjänstgöringspenningar, ävensom dyrtidstillägg
enligt för oreglerade verk gällande grunder. Genom omförmälda
brev den 18 oktober 1918 har bestämts, att för åtnjutande av däri angivna
avlöningsförmåner skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som
stadgats i kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 255) angående avlöningsförmåner
åt folkskolinspektörer m. m., dock med vissa tillägg och ändringar,
varom nu icke är fråga.
Beträffande Norgrens och Larssons verksamhet före den 1 januari 1919
inhämtas av handlingarna i ärendet, bl. a., beträffande Norgren, att han
under åren 1884—1892 varit anställd vid Andra livgardet och därunder avlagt
examen i underofficersskolans högre kurs samt befordrats till korpral
år 1887 och till distinktionskorpral med underofficers tjänstgöring år 1888,
att han under åren 1895—1900 innehaft anställning såsom tillsyningsman
vid åkerbrukskolonien Hall, att han under åren 1904—1911 varit föreståndare
vid Umeå stads fattiggård samt att han under åren 1912
—1918 varit anställd såsom fattigvårdskonsulent i svenska fattigvårdsförbundet;
samt beträffande Larsson, att han under åren 1907—1912 varit
föreståndare för Backa ålderdomshem i Nyed ävensom under tiden därefter
och intill utgången av år 1918 varit föreståndare för Umeå stads ålderdomshem.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i ärendet anfört huvudsakligen
följande:
De till statsinspektionen för fattigvård och barnavård hörande konsulenterna
hade alltsedan inspektionens tillkomst varit uppförda på extra stat.
Dessa befattningshavare kunde alltså icke utan vidare komma i åtnjutande
av pension vid avgång ur tjänsten.
Frågan om befattningarnas förvandling till ordinarie hade under
den tid, som förflutit, sedan konsulentverksamheten tagit sin början, vid
åtskilliga tillfällen varit på tal mellan konsulenterna och inspektören. Av
olika anledningar hade emellertid tiden ej ansetts mogen för en dylik åtgärd.
Redan under förberedelserna till den nya barnavårdslagstiftningen
hade framgått, att planer vore å bane att anlita fattigvårdskonsulenterna
för vissa uppdrag beträffande barnavården. Med vetskap härom hade det
ej kunnat komma i fråga att framkomma med förslag om ordinarie an
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr i!>.
3
ställning åt konsulenterna förr än visshet vunnits om och i vad mån deras
ursprungliga verksamhet komme att utökas genom lagen om samhällets
barnavård. När verksamheten sedermera vidgats i samband med berörda
lags ikraftträdande, hade det ansetts lämpligt, att någon tids erfarenhet om
arbetets omfattning först erhölles, innan frågan om den ordinarie anställningsformen
fördes fram. ,
I skrivelse den 2 maj 1929 hemställde emellertid samtliga^ dåvarande fattigvårds-
och barna vårdskonsulent er, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om att de snarast möjligt erliölle ordinarie anställning.
I det utlåtande, inspektören avgivit över framställningen, hade anförts
bland annat, att, sedan erfarenhet dåmera under längre tid än tre ar vunnits
om lämpligheten av det dittills tillämpade systemet, intet skal syntes
föreligga för att längre undanskjuta lönereglenngsfrågan. Inspektören
hade därför tillstyrkt bifall till framställningen. .
Sedan yttranden därjämte avgivits av statskontoret, allmanna civilförvaltningens
lönenämnd samt de inom socialdepartementet tillkallade s. k.
organisationssakkunniga, hade dåvarande chefen för socialdepartementet
anmält framställningen inför Kungl. Majrt i samband med avlatande av
statsverkspropositionen till 1930 års riksdag (femte huvudtiteln punkt 3b).
Med hänsyn till de av de hörda myndigheterna omförmälda pågående omfattande
utredningarna på den sociala hjälpverksamhetens område både
departementschefen emellertid för det dåvarande icke ansett lämpligt att
upptaga spörsmålet om konsulenternas ordinarieblivande till närmare
T) r övnin ££.
Statskontoret hade i sitt utlåtande beträffande värdet för konsulenterna
av en ordinarie anställnings erhållande anfört, att åtskilliga fördelar darigenom
skulle uppstå. I sammanhang därmed hade emellertid statskontoret
framhållit, att den av konsulenterna själva anförda pensionsfrågan i
allt fall syntes kunna, såsom i många andra fall under de senaste aren
skett, lösas genom beslut av riksdagen i varje särskilt fall.
Då alltså konsulenternas ordinarie anställning för närvarande vore ställd
på framtiden, hade statsmakterna att i varje särskilt fall till prövning upptaga
frågan om pensionering av konsulenter, som avginge ur tjänsten.
För egen del kunde fattigvårdsinspektören ej finna annat än att starka
skäl talade för att konsulenterna Norgren och Larsson, som på grund av
sin levnadsålder snart syntes komma att lämna sina befattningar, bereddes
statspension. .
I detta sammanhang ville fattigvårdsinspektören erinra darom, att enligt
beslut av 1930 års riksdag avlidne fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i nionde distriktet A. T. Gullbergs änka tillerkänts pension av statsmedel.
, , .. . ., , ,
Såväl Norgren som Larsson hade städse med synnerligt nit och le
vande intresse ägnat sig åt sina omfattande och krävande uppgifter samt
nedlagt ett betydande och fruktbärande arbete på fattigvårdens och barnavårdens
utveckling inom sina verksamhetsområden. På grund harav ochgenom
sitt förhållande i övrigt hade de fullgjort sina åligganden till inspektörens
och övriga vederbörandes fulla tillfredsställelse.
Beträffande de belopp, med vilka pensioner borde utgå, syntes det icke
tillkomma fattigvårdsinspektören att avgiva förslag, men tilläte sig inspektören
hemställa, att vid pensionsbeloppets beräknande hänsyn måtte
tagas till följande förhållanden.
Då statens fattigvårdsinspektion i samband med fattigvårdslagen av år
HUS trädde i tillämpning den 1 januari 1919, hade ej inom statsförvalt
-
4
Kungi. May.ts proposition Nr 49.
ningen funnits personer, som ägde utbildning eller erfarenhet i sådant arbete,
som skulle tillkomma de nya befattningshavarna. På grund härav
hade rekryteringen måst ske bland personer, som på annat håll förskaffat
sig de nödiga kunskaper, som vore oundgängliga för verksamheten.
\ ad nu särskilt konsulenterna beträffade, vilka skulle lämna fattigvårdsstyrelserna
upplysningar och råd i allt vad som rörde kommunernas
fattigvård, hade det varit nödvändigt att anställa personer, vilka tidigare''
arbetat på området och som tillika vore i besittning av moget omdöme samt
ägde förmåga att genom klokt och sansat uppträdande väcka förståelse och
intresse ute i bygderna för de nya idéer och tankar, vilka vore utmärkande
för den nya fattigvårdslagen. Mot den rekrytering av konsulenter, som
verkställdes 1918, hade ej heller några anmärkningar framställts, trots att
deras ställning många gånger varit mycket ömtålig. På det hela taget
torde kunna sägas, att konsulenterna lyckats att i mycket hög grad vinna
såväl de ledande fattigvårdsmännens som understödstagarnas förtroende.
Konsulenternas omfattande skriftväxling med såväl den ena som den andra
av dessa grupper lämnade också fullgoda bevis för detta förtroende.
Understödstagarna på ålderdomshemmen kände sig också ha ett stöd i konsulenterna,
till vilka de vid besöken i ålderdomshemmen vände sig med
sina bekymmer av olika slag.
Då de egenskaper, som just vore erforderliga för konsulentbefattningarnas
innehavare, såsom förut nämnts ej kunnat förvärvas i statstjänst,
hade den första uppsättningen konsulenter omöjligen kunnat för vinnande
av pension intjäna i lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
omnämnt antal tjänstår. Detta förhållande måste, om ej särskild hänsyn
toges därtill, medföra, att isynnerhet de konsulenter, varom nu vore
fråga, hade att tillgodoräkna sig endast ett jämförelsevis ringa antal
tjänstår i statens tjänst. På grund härav tillstyrkte fattigvårdsinspektören,
att Norgren och Larsson finge för erhållande av högsta möjliga pension
tillgodoräkna sig tjänstetid även i kommunal eller enskild tjänst, då
de vant sysselsatta i fattigvårdsarbete, samt att sådant tillgodoräknande
finge ske i erforderlig omfattning för bekommande av pension till belopp,
motsvarande det de skulle hava erhållit i hel pension, om befattningarna
varit uppförda på ordinarie stat.
Statskontoret har den 19 augusti 1931 avgivit infordrat utlåtande i ärendet
och därvid anfört:
Då befattningarna såsom fattigvårds- och barnavårdskonsulenter icke
vore uppförda på ordinarie stat, vore innehavarna av dessa befattningar
författningsenligt icke berättigade att erhålla pension vid avgång ur
tjänsten.
Såsom statskontoret i ett den 23 maj 1931 avgivet utlåtande angående
sökandenas framställningar om anstånd med avgång från förordnande såsom
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter erinrat i anledning av en av
sökanden Larsson samtidigt gjord ansökan om pension, plägade emellertid
i fall, där vederbörande länge innehaft anställning i statstjänst, tillses,
att vid avgang skälig pension bereddes.
Även beträffande nu ifrågavarande befattningshavare syntes skäl föreligga
för beredande åt dem av pension av statsmedel vid deras avgång
från sina befattningar. Härtill syntes så mycket större anledning förefinnas,
som befattningarna ifråga allenast med hänsyn till pågående om
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 49.
fattande utredningar på den sociala hjälpverksamhetens område ännu ej
uppförts på ordinarie stat.
Vidkommande frågan om storleken av de pensionsförmåner, som borde
tillerkcännas dem, ville statskontoret erinra, att fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
uppbure lön med 3,000 kronor, efter avdrag likväl av
ett belopp, motsvarande pensionsavgift, samt tjänstgöringspenningar
med 1,500 kronor, allt för år räknat. Efter 5 ^ år kunde lönen
böjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor. Då såväl
Norgren som Larsson kommit i åtnjutande av bägge dessa avlöningsförhöjningar,
både, därest befattningarna varit uppförda på ordinarie
stat, pensionsunderlaget för dem utgjort 4,000 kronor. Efter omräkning
enligt de för s. k. nyreglerad pension gällande grunderna i kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 280) skulle underlaget bliva 4,752 kronor, vilket belopp
syntes böra tagas till utgångspunkt för beräknande av sökandenas
pensioner. Beträffande övriga omständigheter, som borde tjäna till ledning
vid beräknandet av storleken av ifrågavarande pensioner, ville statskontoret
vid det förhållande, att enligt brev den 18 oktober 1918 för åtnjutande
av nyssberörda avlöningsförmåner skulle lända till efterrättelse
i tillämpliga delar bestämmelserna i kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr
255) angående avlöningsförmåner åt folkskolinspektörer m. m., dock med
vissa tillägg och ändringar, som icke vore av intresse i detta sammanhang,
och då ifrågavarande konsulentbefattningar alltså i detta hänseende
närmast jämställts med folkskolinspektörer, framhålla lämpligheten av
att även i pensionshänseende jämföra fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
med dessa befattningshavare.
Enligt gällande pensionslag ägde folkskolinspektör rätt att komma i
åtnjutande av hel pension vid 65 levnads- och 25 tjänstår. Såsom av handlingarna
i ärendet framginge, kunde emellertid varken Norgren eller
Larsson räkna 25 tjänstår. Sålunda uppginge Norgrens sammanlagda anställning
i statens tjänst endast till 22 år och Larssons till 13 år. Därest
befattningarna varit uppförda på ordinarie stat, hade följaktligen sökandenas
pensioner med tillämpning av nyssberörda bestämmelser kommit
att uppgå för Norgren till 22/,5 och för Larsson till 13/25 av förenämnda
pensionsunderlag.
Av handlingarna i ärendet framginge, att Norgren under åren 1895—
1900 varit anställd som tillsyningsman vid åkerbrukskolonien Hall och
under åren 1904—1911 varit föreståndare vid Umeå stads fattiggård. Sökanden
Larsson både under åren 1907—1912 varit föreståndare för Backa
ålderdomshem i Nyed och under tiden därefter och intill utgången av år
1918 varit föreståndare för Umeå stads ålderdomshem.
Beträffande fråga om tillgodoräknande i pensionshänseende av utom
statens tjänst fullgjort arbete, ville statskontoret erinra, att det under
senare år i åtskilliga fall förekommit, att riksdagen med hänsyn till
av vederbörande utom statens tjänst utfört arbete, som varit av direkt
allmännyttig beskaffenhet och till särskilt gagn för deras arbete i statstjänst,
beviljat befattningshavare tilläggspensioner utöver dem författningsenligt
tillkommande pensionsbelopp.
Med hänsyn till vad statens fattigvårdsinspektör anfört i ärendet och i
betraktande av de särskilda omständigheter, som måste anses föreligga i
förevarande fall, funne sig statskontoret böra förorda, att vid bestämmandet
av sökandenas pensionsförmåner biinsyn toges till den tid. varunder
Departements
chefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 49.
de före tillträdandet av innehavande förordnanden utfört arbete i fattigvårdens
tjänst.
Därest sökandena finge tillgodoräkna */3 av sistberörda tid, skulle Norgren
uppnå mer än 25 tjänstår för pension och sålunda böra erhålla pension
till ett årligt belopp av 4,752 kronor. Larsson däremot, som innehade
blott 13 tjänstår och tidigare sysslat med fattigvårdsarbete i 12 år, skulle
efter tillgodoräkning av 2A> av sistnämnda tid eller sålunda 8 år, kunna
för pension räkna endast 21 tjänstår. Hans pension syntes därför böra
beräknas till 21/»5 av 4,752 kronor, eller sålunda till 3,984 kronor.
Vid avpassande av pensionsbelopp för icke-ordinarie befattningshavare
i fall, där man utgått från jämförelse med pensionsunderlaget för motsvarande
ordinarie befattningshavare, plägade vidtagas viss reduktion av det
beräknade pensionsbeloppet av anledning att pensionsavgifter icke erlagts.
I nu förevarande fall, där vederbörande fått å avlöningen vidkännas avdrag,
som uttryckligen angivits motsvara pensionsavgift, ville statskontoret
icke påyrka vidtagande av någon sådan reduktion.
På grund av vad sålunda anförts har statskontoret hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Norgreu och Larsson finge
från och med månaden näst efter den, varunder de avginge från sina befattningar,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension, Norgren
av 4,752 kronor och Larsson av 3,984 kronor.
På grund av de i ärendet upplysta omständigheterna anser jag, att Norgren
och Larsson böra — trots den jämförelsevis korta tjänstetiden såsom
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter — komma i åtnjutande av
pension vid avgången från konsulentbefattningarna ävensom att vid beräkningen
av pensionerna hänsyn bör tagas till det arbete, som de före
befattningarnas tillträdande utfört i fattigvårdens eller barnavårdens
tjänst, genom tillgodoräknande av intill två tredjedelar av tiden för sådan
verksamhet. Däremot synes mig tveksamt, huruvida tillräcklig anledningföreligger
att vid bestämmandet av den pension, som av billighetsskäl sålunda
må böra beviljas, tillgodoräkna Norgren, på sätt statskontorets förslag
innebär, tiden för den militära tjänstgöringen. Då emellertid Norgren
— förutom den av statskontoret omförmälda verksamheten i fattigvårdens
och barnavårdens tjänst — kan åberopa sju års tjänstgöring såsom svenska
fattigvårdsförbundets konsulent omedelbart före den statliga konsulentbefattningens
tillträdande, vid vilken tjänstgöring avseende synes böra
fästas i nu förevarande hänseende, finner jag mig likväl kunna biträda
statskontorets förslag om pension åt Norgren. beräknad efter fullt antal
tjänstår.
Då de av statskontoret i övrigt vid beräkningen av pensionerna tillämpade
grunderna synas mig med nuvarande bestämmelser i fråga om fattigvårds-
och barnavårdskonsulenternas löne- och övriga anställningsförhållanden
kunna lämnas utan erinran, får jag alltså hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 49.
att statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
August Wilhelm Norgren och Pontus Larsson må från
och med månaden näst efter den, varunder de avgå
från sina befattningar, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära årliga pensioner,
Norgren till belopp av 4,752 kronor och Larsson till
belopp av 3,984 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar
Hans Maj:t Konungen, att proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Hjalmar Ekengren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1932:30 Utlåtande, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragnimgsstaterna. Bankoutskottet får härmed s. 60 i texten