Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelse)'' örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län m. m

79 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 71 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:5, Med förslag till lag med särskilda bestämmelse)'' örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

1

Nr 5.

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelse)'' örn delning av jord å landet inom

vissa delar av Kopparbergs län m. m.; given Stockholms slott

den 11 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom

vissa delar av Kopparbergs län; i

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av

jord å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327)

örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn delning av

jord å landet; och

4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

5 höft (Nr 5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län.

Med ändring av vad lagen om delning av jord å landet oell lagen om

sammanläggning av fastigheter å landet innehålla häremot stridande förordnas,

att inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län skola i nedan angivna hänseenden gälla

följande särskilda bestämmelser, nämligen beträffande laga skifte till

rubbning av storskifte 1—18 §§, beträffande laga skifte å sådant skifteslag,

som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning av jord å landet avses, 19—23 §§

och beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan, 24—

26 §*.

Om laga skifte till rubbning av storskifte.

1 §.

För vinnande av lämpligt och redigt skifte må, där det finnes kunna

ske utan någon delägares förfång, ett skifteslag uppdelas i flera skifteslag,

flera skifteslag sammanföras till ett skifteslag ävensom områden av

olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag, såframt det prövas kunna

äga rum utan hinder för lämplig ägoanordning inom övriga delar av

skifteslagen. Har område av skifteslag frånskilts detta för gemensamt

skifte med annan mark, skall återstoden av skifteslaget utgöra ett skifteslag

för sig.

Ändå att det ej kräves för ernående av det i första stycket angivna syftet,

må, för begränsande av skiftes omfattning, från skifteslag, däri bys

heminägor ingå, till byn hörande utskog, fäbodemark och annat till heminägor

ej hänförligt område genom avskiljande till ett eller flera skifteslag

uteslutas från delningen, såframt det finnes kunna ske utan någon delägares

förfång och utan att lämpligt och redigt skifte hindras.

2 §.

Har skifte blivit behörigen sökt och finnes vid förrättningens företagande

hinder mot skiftet icke möta av anledning, varom i 1 kap. 10 §

första stycket lagen örn delning av jord å landet sägs, upptaga förrättningsmännen

frågan örn jämkning i skifteslagets omfång.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Martts proposition Nr 5.

Yppas därvid skäl att med skifteslag, varå skifte sökts, sammanföra

annat skifteslag eller område av sådant, uppskjutes frågan till nytt sammanträde,

till vilket lantmätaren, genom kungörelse och kallelse på sätt

och inom tid sorn örn laga skiftes företagande är stadgat, skall inkalla

delägarna i sistnämnda skifteslag eller område. Kan vid det nya

sammanträdet frågan örn skifteslagets omfång ej utan uppskov bringas

till slut, skall, därest dag för frågans vidare handläggning ej kan

tillkännagivas innan sammanträdet upplöses och överenskommelse beträffande

tillkännagivandet av tid och ställe för förrättningens fortsättande

ej träffas vid sammanträdet, vad i 3 kap. 4 § andra stycket lagen

örn delning av jord å landet stadgas äga tillämpning även beträffande

nämnda delägare.

3 *.

Fråga örn tillämpning av 1 § första stycket avgöres av förrättningsmännen

efter överläggning med delägarna.

Innefattar förrättningsmännens beslut, att till ett skifteslag skola sammanföras

flera skifteslag eller delar därav, skall skiftet, såvitt angår

ägor, varå skifte ej är sökt, anses hava blivit börjat den dag, beslutet örn

sammanförandet meddelades.

4 *.

Yrkar delägare, att med tillämpning av 1 § andra stycket ett eller

flera områden skola frånskiljas skifteslaget, och prövas hinder ej möta,

varom i nämnda lagrum sågs, varde frågan beträffande varje område

eller grupp av områden, som förrättningsmännen finna kunna avskiljas

till särskilt skifteslag, avgjord genom omröstning efter huvudtalet mellan

närvarande ägare av jordbruksfastighet inom det eller de områden

omröstningen avser; och skall beslut örn dylikt avskiljande anses hava

fattats, örn minst två tredjedelar av rösterna utfalla för sådan åtgärd.

Vid beräkning av antalet röstande delägare skola de, vilka med samäganderätt

innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas såsom en

delägare; och må ej heller den, som äger flera fastigheter, tillerkännas

mera än en röst.

5 §.

Sedan skifteslagets omfång blivit bestämt, avgöres genom omröstning

mellan delägarna, huruvida skifte skall äga rum.

Bestrides skifte av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslaget, vilka

till antalet, beräknat på sätt i 4 § sägs, utgöra minst två tredjedelar av

närvarande ägare av dylika fastigheter, vare frågan örn skifte i anledning

av den föreliggande ansökningen förfallen. Utfalla åter minst två

tredjedelar av rösterna för skifte, gives dem vitsord.

Uppgå ej rösterna å någondera sidan till antal, som nu nämnts, beräk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

nas, huru stor del av jordbruksfastigheternas sammanlagda ägobelopp

inom skifteslaget som enligt den vid storskiftet verkställda uppskattningen

innehaves av dem, vilka bestritt skifte. Finnas därvid dessa innehava

minst sex tiondelar av ägobeloppet, vare lag som i andra stycket

första punkten sägs, men i annat fall skall skiftet fortgå.

Förfaller fråga örn skifte, vare därförinnan enligt 3 och 4 §§ fattade

beslut utan verkan.

6 §.

Fiågan örn skifteslagets omfång må icke underställas ägodelningsrättens

prövning, förrän sådan omröstning, varom i 5 § sägs, ägt rum. Har

därvid skifte beslutats, skall underställning alltid ske. I annat fall

skall underställning äga rum allenast såframt yrkande därom senast

å det sammanträde, då utgången av omröstningen tillkännagives, framställes

av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslag, varå skifte är

sökt.

7 $.

Har genom omröstning enligt 5 § fråga örn skifte förfallit och sökes

inom tio ar därefter ånyo skifte å det skifteslag, som med ansökningen

örn skifte vid det förra tillfället avsetts, vare sökanden, därest skifte ej

kommer till stånd, pliktig gälda alla å förrättningen uppkomna kostnader.

Lag samma vare, därest område enligt 1 § andra stycket avskilts till

särskilt skifteslag samt inom tio ar därefter skifte å området sökes men

ej kommer till stånd.

8 *.

Vid skifte å skifteslag, däri bys heminägor ingå, skall lantmätaren över

utskog, fäbodemark eller annat område, som från byn avskilts till särskilt

skifteslag, upprätta karta, upptagande vad som finnes nödigt för att tydligt

utmärka gällande gränser mellan olika fastigheter eller ägoinnehav,

ävensom i anslutning härtill upprätta beskrivning.

9 $.

Ingå bys heminägor i skifte, skall lantmätaren verkställa noggrann

utredning örn äganderättsförhållandena inom samtliga till byn hörande

ägor. Kunna därvid delägares rätta andelstal inom hemman eller del

av hemman ej med säkerhet utrönas, må frågan mellan dem, vilkas rätt

därav beröres, avgöras genom förening, örn det finnes uppenbart, att

rätt, som tillkommer innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjutes på

grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras

genom föreningen.

Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar

och övriga uppgifter, som erfordras för utredningens verkställande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

5

Lantmätaren skall över utredningen upprätta redogörelse, innefattande

besked rörande vad som tillkommer en var delägare inom byn, och sedermera

å sammanträde, till vilket samtliga delägare i den mark, redogörelsen

omfattar, skola inkallas genom kungörelse och kallelse på sätt och

inom tid som örn laga skiftes företagande är stadgat, föredraga redogörelsen

för delägarna samt föra till protokollet de anmärkningar, som

framställas mot densamma.

Redogörelsen bör av delägarna underskrivas. Vägrar delägare sin underskrift,

skall sådant ävensom skälet till vägran, där det uppgivits eller

eljest kunnat utrönas, i protokollet anmärkas.

Yppas under skiftet tvist angående de förhållanden, redogörelsen avser,

skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning.

10 %.

Ingå bys heminägor i skifte, skola, där laga hinder ej möter, till byn

hörande fastigheter så ock i skiftet ingående övriga fastigheter, som äro

i en ägares hand, i den uti 12 och 33 §§ stadgade ordning under skiftet

sammanläggas till en fastighet; dock må sammanläggning ej äga rum,

såframt ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför.

11 $.

I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande

särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet till by, vars heminägor ingå i skiftet, skall, ändå att

fastigheten är belägen inom område, som frånskilts skifteslaget, i avseende

å förutsättningarna för dess sammanläggande med i skiftet ingående

fastighet så anses, som om densamma inginge i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 § andra stycket lagen örn sammanläggning

av fastigheter å landet för sammanläggning stadgade förutsättningar ej

äro för handen, må i skiftet ingående fastighet inom by, som under 1

sägs, sammanläggas med fastighet, tillhörande sådan by, så ock med annan

fastighet, såframt denna med alla sina ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten, enligt vad särskilt är stadgat, beslutat utfärda kungörelse

därom, att utredning rörande äganderättsförhållandena blivit vid

skiftet verkställd, må fastighet, som omfattas av utredningen, göras till

föremål för sammanläggning utan hinder av att ägaren ej erhållit lagfart

å densamma.

12 %.

Sedan äganderättsförhållandena blivit utredda och erforderliga handlingar

införskaffats, skall lantmätaren för delägarna föredraga frågan

om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden och verkan av

sådan åtgärd. Efter det delägarna lämnats tillfälle uttala sin mening,

skola förrättningsmännen avgiva yttrande, vari för varje särskilt fall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

angives, huruvida sammanläggning anses böra äga rum eller ej och skälen

härför.

Äro fastigheter, vilka avses skola ingå i sammanläggning, sådana, att

lagen angående uppsikt å vissa jordbruk därå äger tillämpning, skall i

yttrandet redogöras för de omständigheter, å vilka förrättningsmännen

grundat sin ståndpunkt, varjämte till yttrandet skall fogas sådan beskrivning

över fastigheterna, som i 10 § andra stycket lagen örn sammanläggning

av fastigheter å landet sägs.

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i sammanläggningsfrågan jämte övriga

handlingar i ärendet ävensom i fall, som i 12 § andra stycket sägs, karta

över fastigheterna skola av lantmätaren insändas till ägodelningsdomaren.

Sedan denne införskaffat utlåtande från överlantmätaren och den ytterligare

utredning, vartill omständigheterna må föranleda, ävensom vidtagit

de övriga åtgärder, som enligt lagen örn sammanläggning av fastigheter

å landet ankomma å ägodelningsdomaren före ärendes slutliga

avgörande, överlämne han detsamma till ägod elningsrätten, varefter

med ärendet vidare så förf ares, som örn till ägodelningsrätten hänskjutits

prövning av ansökan örn sammanläggning enligt nämnda lag

av de i 10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan meddelat beslut örn sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan örn skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, anteckning göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken samt i fall, varom i 20 § andra stycket

lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet sägs, jämväl i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken.

14 §.

Sker ägoutbyte, må förrättningsmännen, när skäl därtill äro, efter överläggning

med delägarna besluta att med tillträde av områden, vilka erhållas

vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda

ägolotterna tillträdas. Har beslut om dylikt uppskov fattats, skola ej

mindre i lag stadgade eller enligt särskilda beslut gällande inskränkningar

i rätten att under skiftet nyttja skifteslagets mark tillämpas jämväl

beträffande därutom belägen mark, som ingår i ägoutbytet, än även

av ägoutbytet föranledda likvider bestämmas samtidigt som motsvarande

likvider vid skiftet.

15 §.

Ändå att i skifte ingående ägor inneliavas på grund av sämjedelning,

som kommit till stånd efter 1928 års ingång, må genom förening av närvarande

delägare innehavet antagas till delningsgrund, dock endast såframt

hinder mot ägornas avskiljande icke möter i vad örn avstyckning

är stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

16 $.

Uppstår vid skifte fråga om delning av vid tidigare lantmäteriförrättnfng

utlagd lott, som är oskiftad, oell finnes därvid, att för viss delägare

ej kan utläggas ägolott i enlighet med vad i 1 kap. 8 § första stycket lagen

örn delning av jord å landet föreskrives, må delningen likväl utan hinder

härav äga rum, såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans

med annan honom eller hans make tillhörig jord, örn vilken är

grundad anledning antaga, att den kommer att ligga i sambruk med ägolotten,

bildar en brukningsdel av beskaffenhet, som för ägolott är i sagda

lagrum föreskriven.

17 i

Ej må delägare mot sitt bestridande förpliktas att ur by utflytta.

18 §.

Då skifte, vari bys heminägor ingått, blivit slutligen fastställt, skall

domaren i domsagan därom genast underrättas.

Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning

av jord å landet avses.

19 §.

Har område delats genom klyvning, varom i 94 § första stycket sista

punkten i stadgan örn skiftesverket i riket den 9 november 1866 sägs,

eller genom ägostyckning enligt lagen den 25 april 1924 örn ägostyekning

inom vissa delar av Kopparbergs län, som prövats lagligen beskaffad,

må området sedan icke för sig underkastas laga skifte annat än under

enahanda villkor, som i 1 kap. 11 § lagen örn delning av jord å landet

beträffande där omförmälda skifteslag stadgas.

20 §.

Vid laga skifte å skifteslag, vartill höra ägor inom dels område, som

varit föremål för laga skifte till rubbning av storskifte, och dels område,

som ligger i storskifte, må delägare för sin andel i förstnämnda område

icke mot sitt bestridande tilldelas ägor inom sistnämnda område. Åro

delägarna därom ense, skall skiftet begränsas till fastighetens ägor inom

det område, som undergått laga skifte.

21 §.

Vid skifte av ägor inom område, som ligger i storskifte, skall bestämmande

av gräns mot andra ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare

eller rågranne. Skiftesförrättning, vid vilken gränsbestämning sålunda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. May.ts proposition Nr 5.

ej ägt runi, skall under de i lagen, om delning av jord å landet för fastställelse

av skifte angivna förutsättningarna förklaras lagligen beskaffad;

och skall i fråga om handläggning av dylikt ärende och örn fullföljd

av talan mot beslut däri, så ock örn verkan av förklaring, som nu nämnts,

gälla vad i samma lag finnes i motsvarande hänseende stadgat beträffande

fastställelseprövning av skifte.

22 §.

Vid skifte av ägor inom område, som ligger i storskifte, skall gälla

vad i 15 § är stadgat örn rätt i visst fall för delägare att träffa föreningom

delningsgrund.

23 §.

Därest vid förrättning för laga skifte jämlikt 1 kap. 8 § första stycket

lagen örn delning av jord å landet inom by, vars heminägor ligga i storskifte,

finnes, att för viss delägare ej kan utläggas ägolott i enlighet med

vad i nämnda lagrum föreskrives, må skiftet utan hinder härav äga rum,

såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans med

annan honom eller hans make tillhörig jord, örn vilken är grundad anledning

antaga, att den kommer att ligga i sambruk med ägolotten, bildar

en brukningsdel av beskaffenhet, som för ägolott är i sagda lagrum föreskriven.

Vad ovan sägs skall lända till efterrättelse jämväl då vid skifte fråga

uppstår örn delning av inom skifteslaget vid tidigare lantmäteriförrättning

utlagd lott, som är oskiftad.

Örn avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan.

24 §.

Inom område, som ligger i storskifte, må från mark, som tillagts fastighet

genom sämjedelning, avstyckning ske oberoende av tiden för sämjedelningens

tillkomst; och må, när skäl därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.

25 §.

Finnes grundad anledning antaga, att efter avstyckning inom by, vars

heminägor ligga i storskifte, den avstyckade ägovidden kommer att läggas

i sambruk med annan samma ägare eller hans make tillhörig jord

till en brukningsdel av beskaffenhet, som i 19 kap. 3 § lagen örn delning

av jord å landet sägs, må avstyckningen äga rum utan villkor av sammanläggning,

ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras.

Den omständigheten, att efter avstyckning inom by, som nu sagts, stamfastigheten

ej varder så beskaffad som i sagda lagrum föreskrives, skall

ej lända till hinder för avstyckningen, därest stamfastigheten ligger i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

sambruk med annan dess ägare eller hans make tillhörig jord och jämte

denna bildar en brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda fordringar

å stamfastighet.

26 $.

Sker avstyckning från fastighet, till vilken hörer mark, som tillagts

fastigheten genom sämjedelning och som är belägen inom område, varom

i 24 § sägs, skall, där ej annat av sakägare påyrkas, å karta över avstyckningen

upptagas allenast avstyckat område jämte den mark, som undantages

för gemensamt ändamål, ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,

att varje kartlagt områdes läge i förhållande till stamfastigheten

bliver fullt bestämt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Beträffande förrättning enligt lagen örn delning av jord å landet, som

dessförinnan påbörjats, skola bestämmelserna i denna lag, örn så ske kan,

tillämpas å där avhandlade frågor, som vid förrättningen förekomma till

behandling efter lagens ikraftträdande.

Har vid förrättning enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga

skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län ägoområden med stöd av 2 § 2) i nämnda

lag uteslutits från delningen, vare så ansett som örn de jämlikt 1 § första

stycket denna lag avskilts såsom särskilt skifteslag.

Genom denna lag upphävas lagen den 9 mars 1928 med särskilda bestämmelser

angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län

och lagen den 3 maj 1929 med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla

laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

5 hiift. (Sr 3.)

Biliana 07/ riksdagens protokoll 1932.

/ sand.

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition Kr 5.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning

av Jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å landet

skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

Har, då laga skifte övergår skifteslag, delägare tidigare genom tegskifte

eller storskifte eller genom sådan delning, som i 11 § omförmäles,

eller genom klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten i stadgan

örn skif tes ver ket i riket den 9 november 1866 eller genom ägostyckning

enligt lagen den 25 april 1924 örn ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs

län eller genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller

genom avstyckning erhållit alla sina ägor i så lämplig anordning att genom

nytt skifte mot kostnaden därför svarande nytta icke kan beredas

honom, vare han ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån sådant erfordras

för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig ägoanordning,

som belägenheten medgiver. Var den äldre delningen tegskifte,

skall dock vad nu är sagt gälla allenast i händelse innehavet enligt

tegskiftet skall utgöra delningsgrund.

Utjordar---ägoutbyte.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

11

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 827)

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning

av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen örn delning av jord å landet

skall upphöra att gälla, dels ock att 6 § samma lag skall i nedan angiven

del erhålla följande ändrade lydelse:

6 $.

Genom nya lagen upphävas:

12 kap.---sådan allmänning;

kungl, brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande

laga skifte i Gävleborgs län; samt kungörelsen den 18 februari 1859 örn

förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i

Stora Kopparbergs län;

tillika med---lagens bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Förslag

till

läg med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Med ändring av vad förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom innehåller häremot stridande förordnas som följer:

1 $.

Sker inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län å bys heminägor laga skifte till rubbning

av storskifte, skall rätten, där det ej med hänsyn till förhållandena

inom byn finnes obehövligt, för det ändamål, som med denna lag avses,

utfärda kungörelse därom att utredning rörande äganderättsförhållandena

inom byn blivit vid skiftet verkställd.

2 $.

Sedan föreskriven redogörelse över äganderättsutredningen för byn

upprättats, skall lantmätaren vid sammanträde med delägarna lämna

dessa tillfälle uttala sig i frågan örn utfärdande av kungörelse enligt

denna lag, varefter lantmätaren till rätten översänder handlingarna i

ärendet jämte förrättningsmännens yttrande däri för den åtgärd, varom

i 1 § sägs.

3 $.

Beslutas kungörelse, varde densamma genom rättens försorg såväl en

gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten som ock

tre gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för församling,

där skifteslaget är beläget.

Kungörelsen jämte sammandrag av redogörelsen, utvisande vad som

enligt densamma tillkommer en var delägare inom byn, skall, likaledes

genom rättens försorg, anslås å rättens dörr samt i sockenstugan eller å

annan lämplig plats inom kommunen.

I kungörelsen skall tillkännagivande lämnas örn den i 5 § angivna

rättsverkan, så ock därom att redogörelsen finnes hos rätten tillgänglig

för granskning.

4 *.

Sedan skiftet blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista

kungörandet, skall på grund av skiftet med äganderättsutredningen lag
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition Nr 5.

fart sökas av en var, som därvid redovisats såsom ägare av fast egendom

inom byn.

Är ej lagfart sökt sist å den rättegångsdag för lagfartsärenden, som mfaller

näst efter sex månader från det skyldighet, efter vad i första stycket

sägs, inträtt, äge rätten genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra

sitt åliggande.

5 §.

Har sökanden vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom, som

i jordregistret skall upptagas såsom särskild fastighet eller som utgör

kvotdel av dylik fastighet, skall, där ej nedan annorlunda stadgas, lagfart

på grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas honom å

nämnda fastighet eller fastighetsdel. Hinder mot lagfart å sådan fastighet

eller fastighetsdel möter ej därav, att i densamma efter sammanläggning

ingår fast egendom tillhörande by, som ej med sina heminägor ingår

i skiftet.

6 $.

Är fast egendom, varå lagfart sökes, ej av den beskaffenhet, som i 5 §

sågs, förklara rätten ansökningen vilande, till dess sådant förhållande

visas hava inträffat att egendomen skall i jordregistret upptagas såsom

särskild fastighet. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för beviljande

av lagfart å avsöndring, som skett före den 1 januari 1897.

7 i

Sökes lagfart samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom avses,

eller efteråt, vare ansökningen vilande till dess det visas, att laga

kraft ägande dom finnes i den sak, varom anteckning blivit gjord.

Avser anteckning ej hela den fastighet, varå lagfart sökes, skall, örn

anteckningen gäller kvotdel av fastigheten, vad nu sagts tillämpas allenast

beträffande nämnda kvotdel, men eljest beträffande hela fastigheten.

Varder i sistnämnda fall det som anteckningen avser lagfartssökanden

frånvunnet, må lagfart å återstoden ej meddelas, förrän det

frånvunna blivit från fastigheten lagligen utbrutet,

8 *.

Efter den i 4 § första stycket angivna tid må ej lagfart, som därförinnan

meddelats, läggas till grund för beviljande av lagfart å efterföljande

fång eller av inteckning.

Har genom äganderättsutredningen blivit utrönt, att fast egendom,

varå viss delägare innehaft fång, rätteligen tillkommer annan, vare, sedan

lagfart meddelats den senare, med avseende å verkan av i egendomen

meddelade inteckningar så ansett, som örn densamma genom klander

frånvunnits den förre.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 5 höft. (Nr 5)

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

9$.

I kungörelseärendet uppkomna kostnader skola gäldas efter samma

grunder som skifteskostnad.

10 $.

Har rätten beslutat, att kungörelse ej skall utfärdas, må talan mot beslutet

fullföljas ej mindre av envar i äganderättsutredningen upptagen

ägare av fast egendom eller hans rättsinnehavare än även av lantmätaren.

Över beslut att kungörelse skall utfärdas må klagan ej föras.

11 §.

Har beslut meddelats örn utfärdande av kungörelse enligt 1 §, skall

därom, så ock, efter det skifte, varom i nämnda paragraf sägs, blivit

slutligen fastställt, örn tiden för fastställelsen anteckning göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Den äger tillämplighet jämväl

där laga skifte förrättats enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa

laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län. Är sådant skifte å bys heminägor

vid denna lags ikraftträdande avslutat, skall överlantmätaren skyndsamt

förordna lantmätare att vid sammanträde med delägarna inom

byn föredraga frågan örn utfärdande av kungörelse enligt denna lag och

att vidare förfara i enlighet med vad i 2 § i lagen föreskrives. Tillkännagivande

örn sådant sammanträde skall ske på sätt och inom tid som örn

laga skiftes företagande är stadgat.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 11 september 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, av Dalautredningen den 25

augusti 1931 avgivet betänkande,1 innehållande, bland annat, förslag till följande

lagar: •

1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å landet;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327) örn vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen, örn delning av jord å landet;

samt

4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över berörda lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Birger Brandt.

1 Statens off. utredningar 1931:19.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 5 käft. (Nr 5.)

4

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 december

1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 september

1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å landet;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327) örn

vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn delning av jord å landet;

samt

4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Karl-Gustaf Hjärne.

Lagrådet yttrade:

Förslagen i allmänhet.

Att åstadkomma ordnade jordförhållanden i Dalarna har under en tidrymd

av mer än ett sekel utgjort föremål för de lagstiftande och förvaltande myndigheternas

särskilda strävanden, oavsett vad samtidigt åtgjorts beträffande

landet i dess helhet. Då det åsyftade målet dock allt hitintills icke nåtts, kan

orsaken härtill icke sägas ligga däri, att de sålunda vidtagna åtgärderna varit

i och för sig otjänliga eller mindre väl utförda. Att resultatet ej motsvarat

förväntningarna torde snarare hava berott därpå, att målet från början satts

utan tillräckligt beaktande av vad med hänsyn till inbyggarnas nedärvda betraktelsesätt

och sedvänjor kunde vara genomförbart. Därför har ock den

enskilda handeln och vandeln med jord väsentligen fortgått såsom förut.

Då nu ett förnyat försök från de lagstiftande myndigheternas sida gjorts

att genom en särskild utredningsnämnd, Dalautredningen, söka vinna klarhet

örn de vägar, på vilka ordning i jordförhållandena kunde stå att vinna, har

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

17

detta främst föranletts av insikten därom, att utvecklingen ej längre kan utan

våda fortgå. Såsom tydligt framgår av Dalautredningens nu framlagda betänkande,

har dess strävan varit att med beaktande av föreliggande fastighetsförhållanden

samt befolkningens särskilda behov och åskådningar söka åstadkomma

en ordning, som kan förväntas bliva i praktiken tillämpad och vars resultat

jämväl framdeles blir bestående.

Det är å två särskilda önskemål utredningen härvid måst inriktas, nämligen

dels hävande av den nuvarande oerhörda ägosplittringen genom sammandragning

av ägorna å marken för en var delägare, dels ock en ny anordning för

fastigheternas redovisning, även möjliggörande lagfarts vinnande å desamma.

Att dessa båda syften kunna förverkligas allenast i samband med varandra,

synes till fullo ådagalagt genom den verkställda utredningen.

Vid granskningen av förevarande lagförslag har det från början för lagrådet

stått klart, att de egenartade förhållanden, som här föreligga, samt förslagens

ovanberörda karaktär och syfte måste påkalla vissa eftergifter i fråga

örn kraven på samstämmighet och konsekvens inom lagstiftningen. I vad mån

dylika eftergifter erfordras, är av naturliga skäl icke för lagrådet möjligt att

till fullo självständigt bedöma. Lagrådet har härvid haft att lita till de av

Dalautredningen vunna, på fleråriga ingående undersökningar grundade erfarenheterna,

ej minst på utfallet av de s. k. provskiften som därunder inom

olika orter pågått enligt särskilda provisoriska stadganden, vilka till stor del

upptagits i de föreliggande lagförslagen. I det såvitt nu kan bedömas gynnsamma

resultatet av dessa provskiften ser lagrådet det bästa stödet för de

förhoppningar, som må kunna knytas vid en definitiv lagstiftning sådan som

den föreslagna.

De byaskiften, som med förslagen åsyftas, och därmed förbundna utredningar

rörande äganderättsförhållandena inom de särskilda byarna komma

otvivelaktigt att draga så stora kostnader, att dessa, örn delägarna skulle

själva vidkännas dem i eljest stadgad omfattning, säkerligen skulle verka tillbakahållande

å skiftesverksamheten i sådan grad, att lagens verkningar måste

befaras bliva illusoriska. Det allmänna lärer därför ej kunna undgå att härvid

träda emellan och påtaga sig en väsentlig del av de med dessa skiften

förenade kostnaderna. Detta har ock Dalautredningen för sin del uttryckligen

framhållit, ehuru den ej funnit sig i förevarande sammanhang böra framkomma

med utarbetat förslag härutinnan.

Örn sålunda tillfälle beredes inbyggarna uti ifrågavarande trakter att erhålla

en nödvändig nyordning av fastighetsförhållandena, såväl å marken som

i lagfartshänseende, blir det en billig fordran, att vunna resultat hållas vid

makt och icke genom åtgöranden vid sidan av lagen ånyo förryckas och delvis

omintetgöras. Det må ock vara att förvänta, att insikten om det nuvarande

tillståndets ohållbarhet vunnit sådant insteg hos befolkningen, att fasthållandet

vid gamla sedvanor icke skall äventyra vad genom lagstiftningen vinnes.

Med hänsyn till vad nu anförts finner sig lagrådet böra för sin del tillstyrka,

att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de remitterade förslagen

måtte komma till stånd för ifrågavarande delar av Dalarna.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

4 §•

Sedan förrättningsmännen med hänsyn tagen till de i 1 § första stycket

angivna omständigheter för sin del träffat avgörande örn skifteslagets omfång,

äger delägare framställa yrkande örn uteslutande från delningen av visst

till heminägor ej hänförligt område. På förrättningsmännen ankommer därefter

att pröva, huruvida och i vad mån sådant uteslutande är förenligt med de

i 1 § sista stycket därför stadgade förutsättningarna, eller att det kan ske

utan någon delägares förfång och utan att lämpligt och redigt skifte därigenom

hindras. De hava därvid att tillse, såväl att den tillämnade delningen icke

lider genom uteslutningen som ock att avskilda områden äro av beskaffenhet

att sedermera kunna för sig undergå delning. Dessa områden skola nämligen

avskiljas såsom särskilda skifteslag — ett eller flera enligt förrättningsmännens

beprövande — ehuru naturligtvis med möjlighet öppen att vid uppkommande

fråga örn skifte å dylikt skifteslag därå tillämpa bestämmelserna i 1 §

första stycket. Vid prövning av yrkandena kunna förrättningsmännen exempelvis

finna, att hinder möter mot avskiljande av visst område, enär detta ej

ensamt för sig kan med fördel undergå delning, men att därest ett annat område,

vars uteslutande från delningen jämväl påyrkats, avskiljes till ett skifteslag

gemensamt med det förra, hinder i angivna avseende ej längre förefinnes.

Det tillkommer tydligen förrättningsmännen att med hänsynstagande

även till sådana förhållanden avgöra, vilka yrkanden äro av beskaffenhet att

kunna göras till föremål för omröstning bland delägarna och huru dessa yrkanden

böra sammanställas. Hava sålunda yrkanden framställts örn avskiljande

av två områden till särskilda skifteslag men förrättningsmännen finna

dessa områden med hänsyn till bestämmelserna i 1 § sista stycket kunna avskiljas

allenast till ett gemensamt skifteslag, skall endast fråga örn avskiljande

av områdena till ett skifteslag ställas under omröstning. Annat torde ej åsyftas

med uttrycket i förevarande paragraf, att omröstningen skall avse varje

område eller grupp av områden, som förrättningsmännen finna lämpligen kunna

avskiljas till särskilt skifteslag. Då emellertid detta uttryck måhända kan

föranleda den missuppfattningen av stadgandets innebörd, att förrättningsmännen

vid sin prövning äga taga hänsyn till andra omständigheter än huruvida för

frånskiljande av visst område möter hinder, varom sägs i 1 § sista stycket,

hemställer lagrådet örn sådan jämkning av stadgandets avfattning, att ordet

»lämpligen» därur uteslutes.

9 §''

Då det i förevarande paragraf första stycket heter, att örn delägares rätta

andelstal inom visst hemman eller del därav ej kunna med säkerhet utrönas,

frågan dem emellan må avgöras genom förening, utsäger detta stadgande icke,

mellan vilka förening skall träffas för att bliva gällande. Det lärer visserligen

ligga i sakens natur, att samtliga delägare, vilkas rätt beröres av frågan,

måste biträda föreningen, men ett tydliggörande härav i lagtexten synes dock

önskvärt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19

Såväl i det fall att förening, varom ovan nämnts, ej kommer till stånd som

eljest, då tveksamhet är för handen beträffande äganderättsfråga inom byn,

är det uppenbarligen avsett, att lantmätaren skall fatta ståndpunkt i frågan.

Redogörelsen över äganderättsutredningen skall ju vara utgångspunkt för

eventuell klandertalan och, i den mån sådan ej anställes, erhålla betydelsefulla

rättsverkningar. Det är därför oundgängligt, att redogörelsen upptager en

fullständig fördelning mellan angivna personer av all jordäganderätt inom

byn; att lämna därhän, huruvida den ene eller andre äger bättre rätt i något

avseende, måste vara uteslutet. Vad sålunda är åsyftat synes böra klart uttalas.

Detta torde kunna ske genom infogande i paragrafens andra stycke av

ett stadgande därom, att redogörelsen skall innefatta besked rörande vad som

tillkommer en var delägare inom byn.

Enligt paragrafens sista stycke skall äganderättstvist, som yppas »vid förrättningen»,

underställas ägodelningsrättens prövning. De citerade orden torde

lämpligen böra utbytas mot »under skiftet». Härigenom skulle angivas, att

häradsrätten måste avvisa varje dylik tvist, som dit instämts efter det skiftet

påbörjats men innan det avslutats. Delägare, som vill tvista med annan i någon

icke redan underställd äganderättsfråga, bör under nämnda tid vara hänvisad

att vända sig till lantmätaren med begäran örn underställning eller att,

om sådan ej sker, gå till ägodelningsrätten för att få frågan där upptagen.

10 §.

Vid de provskiften, som förrättas på grund av lagen den 30 april 1925 (nr

102), gäller, enligt 28 § i förordningen den 18 juni 1926 (nr 362), att sammanläggning

av en delägare tillhöriga fastigheter ej far ske mot bans bestridande,

örn han visar skäl härför. Dalautredningen har i sitt betänkande (s.

165), meddelat, att vid de provskiften, där sammanläggningsfrågan hittills

hunnit bliva behandlad, sammanläggning kunnat verkställas i sådan omfattning,

att delägarna i ett övervägande antal fall utgå ur skiftena med en enda

fastighet och i det fåtal fall, då inteckningsförhållandena eller andra omständigheter

lagt hinder i vägen för en sådan sammanföring, vanligen med endast

två fastigheter. Det torde kunna antagas, att till det sålunda vunna gynnsamma

resultatet i ej oväsentlig mån bidragit den nämnda bestämmelsen, att ett bestridande

icke utan vidare hindrar sammanläggning.

Enligt förevarande paragraf skall emellertid vid framtida laga skiften redan

ett enkelt bestridande medföra, att sammanläggning ej må äga rum. Till stöd

härför bar i betänkandet (s. 186) åberopats, icke någon vid provskiftena vunnen

erfarenhet därom, att den för dessa gällande bestämmelsen — vilken, såsom

samtidigt framhållits, ej innebär, att de av delägaren andragna skälen mot

sammanläggning skola strängt nagelfaras — visat sig vara mindre lycklig eller

väckt berättigat missnöje, utan i huvudsak allenast det förhållandet, att berörda

skäl mången gång kunna vara av beskaffenhet att ej lämpligen böra

dryftas vid lantmäterisammanträde. Vad sålunda anförts synes lagrådet knappast

innefatta tillräcklig anledning att frångå provskiftesbestämmelsen. Med

rätta har i betänkandet (s. 164) med styrka hävdats den utomordentliga bety
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

delsen därav, att sammanläggning kommer till stånd i största möjliga utsträckning.

Skulle ett bestridande utan något så när giltiga skäl äga vitsord,

kunde följden härav blott alltför lätt bliva den, att sammanläggning ej finge

verkställas i ett större antal fall, där eljest intet hindrade sådan. Väl torde

stadgandet i 16 § understundom medföra, att delägare funne sig föranlåten att

avstå från ett obefogat bestridande, men detta synes dock icke innebära erforderlig

trygghet i förevarande avseende.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet om sådan ändring av förevarande

paragraf, att sammanläggning i där angivna fall skall ske, såframt ej laga

hinder därför möter eller ock åtgärden av fastighetsägaren bestrides samt skäl

härtill finnes vara för handen. Godtages denna hemställan, lärer 12 § första

stycket andra punkten böra sålunda jämkas, att i förrättningsmännens yttrande

skall för varje särskilt fall angivas, huruvida sammanläggning anses böra äga

rum eller ej och skälen härför.

Pör att sammanläggning av fastigheter skall kunna äga rum fordras såväl

enligt de här föreslagna bestämmelserna som enligt lagen örn sammanläggning

av fastigheter å landet, att fastigheterna ''äro i en ägares hand. Huru denna

föreskrift skall tolkas i fråga örn makars egendom, lärer i rättstillämpningen

hava varit föremål för olika meningar. Vad angår de fall, då äldre giftermålsbalken

gäller beträffande makars förmögenhetsförhållanden, synes någon bestämd

slutsats för frågans bedömande icke kunna dragas därav, att enligt

skiftesstadgan en enda ägolott ansetts böra vid skifte utläggas för makar utan

hänsyn till de olika andelarnas natur. Sålunda har vid klyvning av hemman,

däri makar ägde var sitt skattetal såsom enskild egendom, för dem utlagts en

enda ägolott.1 Att ej ens i sådant fall delning mellan makarna ansetts böra

äga rum, synes förklarligt med hänsyn därtill, att enligt äldre giftermålsbalken

i regel rättshandlingar ej kunna slutas eller talan föras mellan makar

under bestående äktenskap. Ehuru en enda ägolott utlägges, består emellertid

vardera makens hemmansdel fortfarande såsom honom enskilt tillhörig egendom

och kan särskilt intecknas, om lagfart å densamma föreligger. Vid besvarande

av frågan, i vilken utsträckning sammanläggning kan ske av fastigheter,

tillhöriga makar å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är

tillämplig, mäste beaktas, att mellan dem egendomsgemenskap är rådande med

undantag för fast egendom, som före äktenskapet förvärvats eller därunder

ärvts, samt för egendom, som genom äktenskapsförord eller vid gåva eller genom

testamente förbehållits ena maken enskilt. Då föreskriften, att fastigheterna

skola vara i en ägares hand, uppenbarligen betyder allenast att fastigheterna

skola tillhöra samma ägare, möter naturligen ej hinder mot sammanläggning av

fastigheter, som ingå i den äktenskapliga egendomsgemenskapen. Däremot

mäste av nämnda föreskrift följa, att sammanläggning ej kan ske av fastighet,

som tillhör makarna samfällt, med ena makens enskilda fastighet, lika litet

som sammanläggning kan ske av vardera maken enskilt tillhöriga fastigheter.

1 Jfr N. J. A. 1916 s. 200 och där anförda äldre rättsfall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

21

Fastighet, som tillhör makarna samfällt, och make enskilt tillhörig fastighet äro

ej i samma ägares hand.

Då nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga örn makars förmögenhetsförhållanden,

är vardera maken ensam ägare till den egendom han vid äktenskapets

ingående har eller sedermera förvärvar. Sammanläggning av ena

maken tillhörig fastighet med fastighet, som tillhör den andra, är darfor

utesluten, vare sig de olika fastigheterna äro giftorättsgods eller enskild egendom.

Vad åter angår ena maken tillhörig egendom, är det uppenbart, att sammanläggning

kan ske av fastigheter, som tillhöra honom enskilt, liksom av

fastigheter, som tillhöra honom såsom hans giftorättsgods. Däremot synes

med hänsyn till bestämmelserna i 5 § sammanläggningslagen det ej vara tillåtet

att sammanlägga fastighet, som är ena makens giftorättsgods, med fastighet,

som tillhör samma make enskilt. Ehuru han är ensam ägare jämväl av förstnämnda

fastighet, kan han dock på grund av andra makens giftorättsansprak

ej anses innehava den med samma rätt som den enskilda egendomen. Andra

maken har under äktenskapet visserligen ej en delrätt i hans giftorättsgods,

men giftorätten är dock en för andra maken från äktenskapets ingående uppkommen

rättighet i hans gods, medförande begränsning i förfoganderätten

över godset under äktenskapet och anspråk på del i godset vid äktenskapets

upplösning. .

Skulle vid sammanläggning av två samma make såsom giftorättsgods tillhöriga

fastigheter den ena vara besvärad av inteckning för gäld, medför sammanläggningen,

att inteckningen kommer att belasta jämväl den andra fastigheten.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke i sådant fall enligt stadgandena

i 6 kap. 4 § nya giftermålsbalken den andra makens samtycke till

sammanläggningen erfordras. Emellertid kunna dessa stadganden särskilt med

hänsyn till innehållet i nämnda paragraf andra stycket icke direkt äga tilllämpning.

Då vidare — örn det vid sammanläggningslagens tillkomst varit

avsett, att krav på andra makens samtycke i förevarande fall skulle uppställas,

ett krav som med hänsyn till 5 § 6 mom. lagen örn införande av nya giftermålsbalken

skulle hava gällt jämväl i avseende å samfälld egendom i äldre

äktenskap — ett dylikt krav bort föranleda upptagande av närmare bestämmelser

därom i sammanläggningslagen, synes en analog tillämpning av bestämmelserna

i 6 kap. 4 § nya giftermålsbalken icke böra äga rum i avseende

å förevarande i senare lagstiftning grundade rättsärende. Hu\udprincipen, att

värdera maken äger fri förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods, bör upprätthållas,

i den mån ej genom lagstiftningen undantag därifrån verkligen kan anses

vara gjort.

Om hindret mot sammanläggning av enskild fastighet och fastighet med

natur av giftorättsgods eller samfälld egendom borttoges, skulle en blivande

bodelning kunna medföra behov av återställande av gränsen mellan de olika

egendomsslagen. Emellertid måste det medgivas, att ett sadant behov vid

äktenskapets normala upplösning genom dödsfall ofta ej skulle komma att föreligga.

A andra sidan medför det nu befintliga hindret mot sammanläggning

av olika egendomsslag den olägenheten, att i äldre äktenskap arvejord ej kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sammanläggas med jord, som köpts från medarvingar. En utredning, örn denna

olägenhet är av sådan betydelse, att särskilda bestämmelser böra givas, är måhända

påkallad. Enligt lagrådets mening synas större betänkligheter möta mot

att i fall, då nya giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,

tillåta sammanläggning av ena makens fastighet med den andras.

Dessa spörsmål beröra emellertid främst den allmänna sammanläggningslagen

och kunna ej i detta sammanhang upptagas till särskild behandling.

I samband härmed torde böra erinras, att örn en var av två makar, å vilkas

förmögenhetsförhållanden nya giftermålsbalken äger tillämpning, har andel i

samma registerfastighet, makarna äro jämlikt 13 kap. 11 och 13 §§ jorddelningslagen

berättigade att fa gemensam ägolott utlagd, örn de äro ense därom.

I fall, då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,

föranleda nämnda lagrum ej till annan ståndpunkt i förevarande hänseende

än den, som enligt vad ovan berörts intagits vid tillämpnigen av skiftesstadgan.

Utan särskild lagbestämmelse torde, där makar var för sig erhålla en eller

flera registerfastigheter, vederbörande skiftesförrättare såvitt möjligt lägga

makarnas ägolotter intill varandra, örn grundad anledning finnes att antaga,

att lotterna komma att ligga i sambruk.

•Vad angar förhallandena i förevarande delar av Kopparbergs län, synes

vidare, när det finnes anledning antaga att make tillhörig jord skall komma att

ligga i sambruk med jord, som tillhör andra maken, detta böra beaktas vid

bedömandet av de frågor, som behandlas i 16, 23 och 25 §§. Lagrådet får därför

hemställa, att i de under nämnda paragrafer föreslagna stadganden vidtages

den ändring, att vid bedömandet av fråga, huruvida enligt 16 eller 23 §

skifte eller enligt 25 § avstyckning må ske, hänsyn skall tagas till möjligheten

av sambruk ej endast med fastighetsägarens egen utan ock med hans

makes jord.

12 §.

Här erinras örn vad lagrådet vid 10 § yttrat rörande jämkning i förevarande

paragraf första stycket andra punkten.

13 §.

Då den i slutet av förevarande paragraf införda relativsatsen synes kunna

föranleda en för vissa fall olämplig begränsning av ägodelningsrättens yttrande

beträffande de till dess prövning hänskjutna sammanläggningsfrågoma,

hemställer lagrådet, att berörda sats måtte utgå.

Därest under skifte skett sammanläggning av fastigheter men skiftet sedermera

av någon anledning ej bringas till fullbordan, lärer även sammanläggningen

böra förfalla; denna är ju -—- med eftergivande av det i sammanläggningslagen

uppställda kravet på lagfart å fastigheterna — grundad å äganderättsutredningen,

som under den antagna förutsättningen kommer att sakna

varje laga verkan. Att ett skifte, som fortskridit så långt som här förutsatts,

icke slutföres, mäste visserligen i betraktande därav, att den väsentligaste delen

av skifteskostnaderna da redan är nedlagd, antagas bliva mycket sällsynt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23

Otänkbart är det dock ingalunda, och för sådant, fall finner lagrådet en bestämmelse

motsvarande den i 5 § sista stycket intagna vara erforderlig. I saknad

av ett dylikt stadgande torde det kunna sättas i fråga, huruvida ej de vid

skiftet verkställda sammanläggningarna fortfarande äga giltighet. Örn en

sådan uppfattning bleve gällande, skulle den uppenbarligen kunna leda ej blott

till en betänklig oreda i skifteslagets fastighetsförhållanden utan även till avsevärt

förfång för fastighetsägarna. Den föreslagna bestämmelsen torde kunna

få sin plats såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

15 §•

Stadgandet i denna paragraf avser att meddela bestämmelser allenast beträffande

sämjedelning, som kommit till stånd efter 1928 års ingång, eller således

för fall, då enligt jorddelningslagen vid delningsgrundens bestämmande hänsyn

icke får tagas till sämjedelning. Såsom villkor för sämjedelningens beaktande

uppställes i paragrafen, att hinder mot ägornas avskiljande icke möter

i vad örn avstyckning är stadgat, varvid man enligt motiveringen har att

tillämpa jorddelningslagens regler örn avstyckning med de avvikelser därifrån,

som upptagits i förslaget. Är åter sämjedelningen äldre, gäller stadgandet i

9 kap. 3 § jorddelningslagen, enligt vilket för sämjedelningens godkännande

kräves, att vid tiden för dess tillkomst hinder icke enligt för orten gällande särskilda

bestämmelser förelåg för ägornas avskiljande genom ägostyckning eller

jordavsöndring. Dylika särskilda bestämmelser hava funnits meddelade för nu

ifrågavarande delar av Kopparbergs län, såsom i 20 § 1 mom. lagen den 27 juni

1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring enligt dess lydelse

genom lagen den 31 augusti 1907 samt i lagen den 25 april 1924 om ägostyckning

inom vissa delar av Kopparbergs län.

16 §.

Vid 10 § har lagrådet hemställt om sådan ändring däri, att sammanläggning

av en delägares fastigheter skall äga rum oberoende av ett bestridande, för

vilket skäl ej finnes vara för handen. Vinner denna hemställan bifall, följer

därav, att allenast sådan delägare, som haft godtagbart skäl att bestrida sammanläggning,

kommer att bliva i avsaknad av den förmån, som innefattas i

den uti förevarande paragraf införda undantagsbestämmelsen. Det synes näppeligen

överensstämma med rättvisans krav att beröva delägare, som nyss

nämnts, förmånen i fråga. I allt fall är det ej utan vikt, att arrondering av

brukningsdelarna kommer till stånd i så stor utsträckning som möjligt. Lagrådet

tillstyrker därför, att örn 10 § undergår ändring i ovan angivna riktning,

ur förevarande paragraf uteslutes vad däri yttras örn sammanläggning.

Tillika erinras om lagrådets hemställan vid 10 § rörande viss ändring i förevarande

paragraf.

21 §.

Enligt första punkten i förevarande paragraf skall vid skifte (klyvning) av

ägor inom område, som ligger i storskifte, bestämmande av gräns mot andra

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare eller rågranne. I anledning

kärav må erinras om det förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre

ägogränser, varöver lagrådet den 23 september 1931 avgivit utlåtande. Den

föreslagna ägogränslagen stadgar i 2 §, att under en tid av tio år från lagens

ikraftträdande — avsett att äga rum den 1 januari 1933 — bestämmande vid

skifte av ägogräns, tillkommen vid lantmäteriförrättning vilken fastställts eller

eljest blivit lagligen gällande före nämnda tidpunkt, icke skall ske, där det ej

påfordras å någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till

osäkerhet örn den sträckning, vari gränsen i laga ordning blivit utmärkt å

marken. Således skola enligt ägogränslagen förrättningsmännen i sist angivna

fall hava både rätt och skyldighet att verkställa gränsbestämning oberoende

av partsyrkande, och nämnda lag innefattar följaktligen ett mindre långt

gående eftergivande av eljest gällande föreskrifter örn gränsbestämning än den

nu förevarande dalalagen. Ägogränslagen blir emellertid enligt sin föreslagna

lydelse tillämplig även å gränser inom skifteslag i de delar av Kopparbergs

län, som avses i dalalagen, och det kan därför ur lagteknisk synpunkt ifrågasättas

att från tillämplighetsområdet för 2 § ägogränslagen undantaga skiften,

som avses i förevarande paragraf. Även örn — vid det förhållandet, att

dalalagen redan på grund av sin lokalt begränsade räckvidd kan anses skola

inom sitt område gälla framför ägogränslagen — något undantagande, som

nyss nämnts, icke skulle vara på den anförda grunden oundgängligt, torde saken

ställa sig annorlunda i betraktande därav, att ägogränslagen, som på sätt

ovan framgår är avsedd att träda i kraft först ett halvt år efter den föreslagna

dagen för dalalagens ikraftträdande den 1 juli 1932, enligt ordalydelsen av

sin ingress medför ändring av vad i lag eller särskild författning finnes mot

ägogränslagen stridande. Lagrådet anser sig fördenskull böra hemställa, att

till ägogränslagen göres ett tillägg av ovan antydd innebörd. Tillägget synes

kunna infogas i 2 § såsom ett nytt stycke i denna,

I detta sammanhang må framhållas, att ägogränslagen lärer äga tillämplighet

jämväl beträffande de ägogränser, som vid de statsunderstödda storskiftena

inom Kopparbergs län uppdragits mellan de därvid bildade skifteslagen.

Vid utgången av den i 1 § ägogränslagen omförmälda preklusionstiden av tio

år från lagens ikraftträdande bliva alltså jämlikt samma paragraf berörda

gränser, där ej tvist yppats, fastlåsta vid de sträckningar, vari gränserna blivit

utmärkta å marken, och därest under preklusionstiden skifte enligt dalalagen

övergår något av skifteslagen, är 2 § ägogränslagen tillämplig beträffande skifteslagets

gränser. Vid dylikt skifte torde förrättningsmännen i allmänhet komma

att, åtminstone såvitt angår mera viktiga gränser, finna gränsbestämning

böra äga rum även i det fall, att något yrkande därom ej framställts.

Andra punkten i förevarande paragraf synes lämpligen böra utgå. Det

har icke ansetts nödigt att i jorddelningslagen eller annorstädes införa någon

motsvarande bestämmelse i fråga örn fastställelse av skifte, vid vilket huvudregeln

i 2 § ägogränslagen kommit till användning, och skäl torde ej förefinnas

att i nu avsett fall intaga en därifrån avvikande ståndpunkt. Stadgandena i

1 kap. 19 § jorddelningslagen och 2 § andra stycket i kungörelsen den 25 no
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

25

vember 1927 (nr 418) äro emellertid tillämpliga även å förrättning, varom’

förmäles i förevarande paragraf.

23 §.

Det lärer bliva ett blott mera sällan förekommande fall, att vid skifte, som

i förevarande paragraf avses, delägares andel i en fastighet finnes hava kunnat

—- enligt sammanläggningslagen —- sammanläggas med annan honom tillhörig

fastighet. För övrigt bör här liksom i fråga örn 16 § arronderingssynpunkten

tillerkännas en viss vikt. Påpekas må dessutom, att det ifrågavarande

villkoret för andels utbrytande ej upptagits i lagen den 3 maj 1929 (nr 73).

På grund härav hemställer lagrådet, att ur förevarande paragraf utgår vad

däri sägs örn sammanläggning.

Vidare åberopar lagrådet sitt yttrande vid 10 § beträffande behovet av viss

ändring i förevarande paragraf.

25 §.

Vad angår behövligheten av viss ändring i förevarande paragraf hänvisar

lagrådet till sitt uttalande vid 10 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning

av jord å landet.

Ehuruväl den ändring, som enligt förslaget vidtages i förevarande paragraf

i jorddelningslagen, icke för sin tillämpning är beroende av att övriga av

Dalautredningen föreslagna stadganden trätt i kraft, lärer dock sådan tilllämpning

icke ifrågakomma annat än i samband med laga skifte, som därefter

äger rum. Vid sådant förhållande hemställer lagrådet, att för vinnande av

likformighet även nu ifrågavarande lag må träda i kraft den 1 juli 1932.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

(nr 327) örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning

av jord å landet.

Detta förslag lämnas utan anmärkning.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall.

I fråga örn lagförslagets rubrik hemställer lagrådet, att i densamma måtte

-— såsom i rubriken till förslaget till lag med särskilda jorddelningsbestämmelser

för Kopparbergs län — angivas lagens tillämplighetsområde. 1

1 §•

Enligt vad i den allmänna motiveringen till de framlagda lagförslagen närmare

utvecklats föreligger inom de på bekostnad eller med understöd av staten

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

storskiftade delarna av Kopparbergs län förutom den betydande ägosplittringen

jämväl en synnerligen allmän oreda i äganderättsförhållandena. Örn för

lagfart krav på lagligen beskaffad fångeshandling och styrkt åtkomst för

fångesmannen upprätthålles, skulle äganderätts- och lagfartsförhållandenas

ordnande i samband med laga skifte enligt den nya lagstiftningen icke kunna

genomföras i anslutning till den genom skiftet skapade och i jordregistret upptagna

nya fastighetsindelningen. I förevarande lagförslag har därför skiftet

jämte den i 9 § av förslaget till lag med särskilda jorddelningsbestämmelser för

Kopparbergs län omförmälda äganderättsutredningen erkänts såsom grundval

för lagfart å de fastigheter, som höra till den by, vars heminägor ingå i skiftet,

och som följaktligen omfattas av äganderättsutredningen. Förutsättning härför

är dock, att lagfartsdomstolen utfärdar kungörelse därom att utredning rörande

äganderättsförhållandena inom byn blivit vid skiftet verkställd. Med

avseende å vad av Dalautredningen visats rörande de i dessa orter rådande missförhållanden

beträffande jorddelning och lagfart, torde i regel lagfartsväsendets

ordnande utan anlitande av skiftet jämte äganderättsutredningen såsom

grundval för lagfart möta utomordentliga svårigheter. I allmänhet lärer därför

kungörelse, som i förevarande paragraf avses, böra av rätten utfärdas. Endast

i undantagsfall, exempelvis då i byn finnes ett fåtal delägare och dessa i

huvudsak innehava fullständiga och lagliga fånges- och åtkomsthandlingar,

samt rätten därför finner, att lagfarter för dem kunna utan större svårigheter

komma till stånd enligt de allmänna stadgandena örn lagfart, bör kungörelse av

rätten vägras. Med hänsyn härtill hemställer lagrådet, att den i förevarande

paragraf föreslagna bestämmelsen erhåller det innehåll, att rätten skall utfärda

kungörelse, där det ej med hänsyn till förhållandena inom byn finnes obehövligt.

3 §•

Med anledning av äganderättsutredningen kan klander komma att instämmas

jämväl sedan mer än ett år förflutit efter sista kungörandet. Då det vidare

torde vara nödvändigt för rätten att — även efter det lagfartsförhållandena

ordnats i överensstämmelse med den genom skiftet skapade och i jordregistret

upptagna nya fastighetsindelningen — hava tillgång till de i redogörelsen för

äganderättsutredningen upptagna fastighetsledningar och följaktligen ett särskilt

exemplar av redogörelsen synes böra utskrivas att behållas av rätten, hemställer

lagrådet, att den i förevarande paragraf tredje stycket upptagna tidsbegränsningen

måtte utgå.

4 och 5 §§.

Såsom ovan omförmälts har i förevarande lagförslag skiftet jämte äganderättsutredningen

erkänts såsom grundval för lagfart, såframt kungörelse utfärdas

enligt 1 §. Sedan skiftet fastställts och ett år förflutit efter sista kungörandet,

förlorar lagfart, som tidigare meddelats å fastighet inom den by, vars

heminägor ingå i skiftet, såtillvida sin verkan, att den ej längre kan läggas till

grund för beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av inteckning, med

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27

mindre den äldre lagfarten befunnits överensstämma med äganderättsutredningen

och anteckning därom verkställts. Där lagfart icke föreligger, skall

lagfart meddelas på grund av skiftet jämte äganderättsutredningen, såframt

ej klander instämts eller eljest anledning förekommer att annan äger bättre rätt

till fastigheten.

De närmare bestämmelserna örn meddelande av ny lagfart och om anteckning

rörande äldre lagfart äro givna i 4 och 5 §§. Dessa bestämmelsers innebörd

torde vara följande.

Örn den, som i enlighet med äganderättsutredningen vid skiftet redovisats

såsom ägare till en fastighet, vilken skall upptagas i jordregistret, ej har lagfart

å den eller de i densamma ingående fastigheterna eller fastighetsdelama, är han

skyldig söka lagfart sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan

skiftet fastställts och ovanberörda kungörelsetid utgått. Lagfart skall för honom

beviljas å den nya registerfastigheten, örn icke klander instämts eller anledning

eljest förekommer att annan äger bättre rätt till den eller de ingående fastigheterna

eller fastighetsdelama.

Därest åter fastighetsägaren förut har lagfart å »fastigheten eller del

därav», äger han enligt 5 § erhålla anteckning och bevis örn förhållandet. Den

föreslagna bestämmelsen torde innebära, att örn han har lagfart å samtliga i

den nya registerfastigheten ingående fastigheter eller fastighetsdelar och enligt

äganderättsutredningen vid skiftet upptagits såsom ägare till desamma

möjligen med vissa rättelser och jämkningar, anteckning skall verkställas därom,

att han har lagfart å den nya registerfastigheten. Har han lagfart allenast

å någon eller några av de i den nya registerfastigheten ingående fastigheterna

eller fastighetsdelama, torde efter jämförelse med äganderättsutredningen

anteckning böra meddelas, att han äger lagfart å den nya registerfastigheten,

såvitt den belöper å de i densamma ingående fastigheter eller fastighetsdelar,

å vilka äldre lagfart föreligger. I protokollet skola angivas de rättelser

och jämkningar, som vid skiftet vidtagits beträffande de i den nya registerfastigheten

ingående fastigheterna eller fastighetsdelama. Ansökningen örn anteckning

skall beviljas, örn icke klander instämts eller eljest anledning förekommer,

att annan äger bättre rätt till den eller de ingående fastigheterna eller

fastighetsdelama. Intill dess anteckning skett, må äldre lagfart icke läggas

till grund för beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av inteckning.

Horst när fastigheten eller del därav övergått å annan person eller fråga örn

inteckning uppkommer, erfordras således ombesörjande av anteckning enligt 5 §.

Då äldre lagfart finnes å vissa i en nybildad registerfastighet ingående fastigheter

eller fastighetsdelar men icke å andra, synes av bestämmelsen i 5 §

följa, att lagfart enligt 4 § skall meddelas å den nya registerfastigheten, såvitt

den belöper å de i densamma ingående fastigheter eller fastighetsdelar, å vilka

äldre lagfart icke föreligger. I fråga om dessa skola naturligen i protokollet

antecknas de rättelser och jämkningar, som gjorts vid skiftet.

Har före skiftets fastställande och kungörelsetidens utgång lagfart sökts

men ej meddelats, torde det vara avsett, att ny lagfartsansökan skall göras på

grund av skiftet med äganderättsutredningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj :ts proposition nr 5.

Lagfart direkt hänförande sig till den genom skiftet skapade och i samband

därmed i jordregistret upptagna fastighetsbildningen kommer således att meddelas

allenast i det fall, då äldre lagfart icke föreligger å någon av de i den

nya registerfastigheten ingående fastigheterna eller fastighetsdelarna. Målet

— lagfartsförhållandenas ordnande i anslutning till den nya fastighetsbildningen

— kommer att i samband med skiftet vinnas endast i nämnda fall.

Eljest kommer lagfartsförhållandenas ordnande i enlighet med den nya fastighetsbildningen

att ske först i den mån anteckning rörande äldre lagfarter påkallas

i samband med nya fång eller med inteckning. Särskilt i fråga örn det

synnerligen vanliga fall, att en nybildad fastighet består av såväl lagfarna som

olagfarna fastigheter eller fastighetsdelar, skulle detta medföra avsevärda olägenheter.

Dels skulle den uppdelning på flera ärenden, som i dylikt fall

kunde uppstå, kunna komma att medföra en upprepad genomgång av äganderättsutredningen,

såvitt den avser samma nya jordregisterfastighet, och sålunda

orsaka ett besvärande dubbelarbete. Dels är resultatet — meddelande

av lagfart eller anteckning örn lagfart å den del av en nybildad fastighet, som

belöper å vissa i densamma ingående fastigheter eller fastighetsdelar — oegentligt

och kan verka vilseledande. Det synes vidare uppenbart, att större trygghet

vinnes för fullt tillförlitlig handläggning av uppkommande frågor, örn

lagfartsförhållandenas ordnande i överensstämmelse med äganderättsutredningen

verkställes i ett sammanhang under tiden närmast efter skiftet.

Lagfartsförhållandenas ordnande i samband med skiftet synes kunna ske

på två vägar, antingen sålunda att i nära anslutning till förslaget skillnaden

mellan ny lagfart och anteckning örn äldre lagfart upprätthålles men föreskrift

meddelas örn skyldighet att inom viss tid efter skiftets fastställande och

kungörelsetidens utgång söka anteckning eller örn skyldighet för rätten att

verkställa anteckning ex officio, eller ock sålunda att skyldigheten att söka lagfart

inom samma tid utsträckes till att avse all fast egendom inom byn, vare

sig äldre lagfart föreligger eller icke.

Skulle den förstnämnda vägen anlitas, torde föreskrift jämväl böra meddelas,

att för det fall, då i en ny registerfastighet ingå såväl lagfarna som olagfarna

fastigheter eller fastighetsdelar, en slutanteckning skall verkställas och bevis

givas därom, att lagfart föreligger å hela den nya registerfastigheten, så att

även för sådant fall i fastighetsbokföringen full formell anslutning vinnes till

den nya fastighetsbildningen. Med bibehållandet av skillnaden mellan ny lagfart

och anteckning om äldre skulle dock bland annat den olägenheten komma

att kvarstå, att i rättstillämpningen en gräns måste dragas mellan dessa fall,

vilket ej sällan kan möta svårigheter.

Örn åter den sistnämnda vägen beträdes — vilket av lagrådet förordas —

skulle en väsentlig förenkling vinnas främst därigenom, att i omförmälda

vanliga fall, då i en nybildad fastighet ingå såväl lagfarna som olagfarna fastigheter

eller fastighetsdelar, lagfartsfrågan skulle bliva föremål för enhetlig

behandling i ett enda ärende. Alltför stora betänkligheter synas ej möta

mot denna väg. Enligt förslaget skall ju skiftet med den därtill hörande äganderättsutredningen

godkännas såsom grundval för ny lagfart och tillika hava

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 5.

29

vitsord emot äldre lagfart, i den mån denna icke överensstämmer med äganderättsutredningen,

vare sig lagfarten meddelats för den däri angivna ägaren eller

för annan person. Förslaget intager således —- för visso med rätta — den

ståndpunkten, att en tidigare för annan person meddelad lagfart skall vika för

lagfartsförhållandenas materiella och formella anpassning efter det på äganderättsutredningen

grundade skiftesresultatet, trots de konsekvenser i fråga örn

redan beviljade inteckningar som därav kunna uppstå. I jämförelse härmed

synes det vara ett ringa steg, att samtidigt som man, på sätt sker i förslaget,

jämväl berövar den för ägaren tidigare beviljade lagfarten dess väsentliga rättsverkningar,

man i enkelhetens intresse icke låter densamma — lika litet som en

tidigare för annan person meddelad lagfart — hindra ny lagfart på grund av

skiftet jämte äganderättsutredningen å den genom skiftet skapade och i jordregistret

upptagna nya fastigheten. Örn detta steg tages, bör den nya lagfarten,

såvitt den avser de delar av den nya registerfastigheten å vilka lagfart

förut meddelats, ej hava annan verkan än skiftets fastställande och kungörelsetidens

utgång medföra enligt förslaget, nämligen hinder mot lagfart och inteckning

på grundval av den äldre lagfarten. Sålunda skall exempelvis i fråga om

tjuguårig hävd hänsyn tagas till de äldre lagfarterna. I lagfartsprotokollet

bör naturligtvis anteckningen rörande de i den nya fastigheten ingående fastigheterna

eller fastighets delarna innehålla upplysning, huruvida lagfart å dem

tidigare meddelats. Vidare bör i lagfartsboken från det rum, där lagfarten å

den nybildade fastigheten antecknas, hänvisning ske till de rum, där de äldre

lagfarterna finnas upptagna, på samma sätt som då anteckning örn äldre lagfart

skulle göras enligt 5 § i förslaget. Någon fara för att upplysning ej

komme att vinnas örn befintliga gravationer skulle således ej uppstå.

Med en sådan ordning skulle lagfart i vissa fall komma att beviljas fastighetsägare,

som redan har lagfart å all i den nya fastigheten ingående jord.

Detta synes icke vara ägnat att väcka större betänkligheter. Även sådan fastighetsägare

torde i regel finna det helt naturligt, att han efter skiftet erhåller

ett lagfartsbevis, som ansluter sig till den genom skiftet uppkomna fastighetsindelningen.

Vad angår kostnaderna för fastighetsägarna lärer, även örn

någon gång kostnaderna för ny lagfart skulle komma att överstiga utgifterna

för den föreslagna anteckningen örn äldre lagfart, i allt fall skillnaden bliva

obetydlig. Och i flertalet fall torde — enär var fastighetsägare i allmänhet

har flera fång till den nya fastigheten — kostnaderna för ny lagfart bliva

mindre. Vare sig den ena eller andra vägen väljes, bör detta ej inverka på frågan

örn lagfartsstämpelns beräknande, i vilket ämne särskilda bestämmelser

avsetts skola utfärdas.

Beträffande den omfattning, i vilken lagfart skall kunna meddelas på grund

av skiftet jämte äganderättsutredningen, synes någon erinran ej vara att framställa

mot förslaget. All till den by, vars heminägor ingå i skiftet, hörande

jord avses med äganderättsutredningen och bör kunna bliva föremål för lagfart,

i den mån hinder ej möter på grund därav att erforderlig utbrytning ej

skett. Därest inom områden, som uteslutits från delningen, förekomma av vissa

bestämda ägor bestående fastigheter, vilka ej blivit skilda från sina stamfastig
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Heter på sådant sätt, att de enligt gällande regler kunnat upptagas såsom särskilda

registerfastigheter, kan lagfart å dem beviljas, först när sådan åtgärd

— exempelvis avstyckning — vidtagits, att de kunna införas i registret.

Bestämmelse torde därför först och främst böra upptagas örn skyldighet för

en var, som vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn, att

söka lagfart på grund av skiftet med den därtill hörande äganderättsutredningen.

Då såsom grundval för lagfart angives skiftet med äganderättsutredningen,

avses äganderättsutredningen såsom den slutligen föreligger, sedan prövning

skett av de tvister, som enligt 9 § sista stycket i förslaget till lag med

särskilda jorddelningsbestämmelser för Kopparbergs län underställts ägodelmngsrätten,

likasom av sådana tvister, som före skiftets påbörjande anhängiggjorts

vid häradsrätten. Förrän slutlig prövning av dessa tvister föreligger,

kan skiftet ej avslutas.

Vidare erfordras bestämmelser rörande vilandeförklaring av lagfartsansökan,

dels ifall ansökningen avser annan fast egendom än sådan, som skall i jordregistret

upptagas såsom särskild fastighet eller som utgör kvotdel av dylik

fastighet, och dels ifall anteckning skett, att klander instämts, eller eljest anledning

förekommer att annan äger bättre rätt till den fasta egendom ansökningen

avser.

Skulle instämd klandertalan avse allenast någon eller några i en ny registerfastighet

ingående fastigheter eller fastighetsdelar, kan, innan detta hinder

mot lagfart a den nya registerfastigheten undanröjts, ansökningen icke till någon

del bifallas, med mindre vad som är oklandrat utgör kvotdel av registerastigheten

_ I sådant fall skall ansökningen beviljas, såvitt angår nämnda

kvotdel, och i övrigt förklaras vilande. Örn klandertalan bifalles och det frånvunna

ej utgör kvotdel av registerfastigheten, kan lagfart å återstoden ej be
bliSt’ff°rran

fa+ fale fe meddelats å förrättning, varigenom det frånvunna

blivit fran registerfastigheten utbrutet.

Slutligen torde böra märkas, att därest i en vid skiftet bildad fastighet på

grund aj sammanläggning ingår fastighet tillhörande annan by, den senare

lustigheten ej ar inbegripen i äganderättsutredningen. Vid sådant förhållande

inneL7f°rära^ bestämmelse därom> att nämnda omständighet ej

innefattar hinder för lagfart å den nybildade fastigheten. Erinras må att

“Iagf;ne 1 ''6t 7 anglVna fallet förutsätter, att ägaren av den nybil
heten.

^ ^ ägde kgfart å den tiU annan brande faste
-

llr protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

31

Utdrag av protokollet över ju st itiedepartemen t sär ende n, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 december 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 3

december 1931 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 11 september

samma år remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn

delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län med flera

lagförslag och anför:

»Redan tidigt stod det klart, att den före jorddelningslagen gällande

skiftesstadgans bestämmelser icke voro i allo lämpade för Dalarnas egenartade

jordförhållanden. Åtskilliga förslag till särskilda åtgärder framkommo

ock, dock utan att föranleda någon åtgärd. Under förarbetena

till den nu gällande jorddelningslagstiftningen visade sig, att icke heller

denna lämpligen kunde i alla delar givas ett för dalaförhållandena lämpat

innehåll. Vid övervägande av vilka åtgärder borde vidtagas inriktades

tankarna till en början å ett dessförinnan framkommet uppslag att verkställa

ny skifteslagindelning inom de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna av länet, och den 27 februari 1920 tillkallades

tre sakkunniga, den s. k. kommissionen för Dalarnas indelning i

skifteslag, att vid sammanträden med vederbörande rättsägare inom nämnda

orter utreda möjligheten att därstädes verkställa skifteslagsindelning

såsom förberedande åtgärd till genomförande av laga skiften. Kommissionen

skulle utarbeta förslag till sådan indelning, i den mån kommun eller

del därav förklarat sig icke hava något att erinra däremot. Sammanträden

höllos under år 1920 inom 11 av de 31 socknar, som berördes av utredningen.

I den mån saken bragtes till slutligt avgörande inom socknarna,

motsatte man sig företagande av indelningsåtgärder utom i två socknar,

beträffande vilka kommissionen emellertid efter undersökning fann, att

skifteslagsindelning icke kunde där upprättas utan att även beröra socknar,

som motsatt sig förslags uppgörande. Den huvudsakliga anledningen

till motståndet torde hava varit den, att en indelning i skifteslag väntades

föra med sig ett påtvingande av laga skiften mot delägarnas vilja. KomBihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 5 hafi. (Nr ö.) 5

Dalautredningens

tillkomst

och

verksamhet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

missionens arbete i oell för en sådan indelning kom till följd härav att ligga

nere från och med juni 1921 oell inställdes genom Kungl. Maj:ts beslut

den 30 november 1922.

Frågan örn en särskild utredning angående jordförhållandena i Kopparbergs

län återupptogs år 1923, då Kungl. Majit i den till riksdagen avlåtna

propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret

1923/1924 föreslog riksdagen att bevilja anslag till bestridande av

kostnaderna för en sådan utredning. Sedan riksdagen enligt skrivelse deli

28 februari 1923, nr 40, bifallit denna framställning, förordnade Kungl.

Majit den 27 juli 1923 dels dåvarande justitierådet Erik xinshelm Berglöf

till ledare av ifrågavarande utredningsarbete, dels ock numera hovrättsrådet

K.-G. Hjärne och överlantmätaren W. Nordenstedt att från och med

den 11 augusti samma år tillsvidare biträda Berglöf vid utförandet av

det honom meddelade uppdraget. I anslutning till ett av riksdagen i dessförenämnda

skrivelse gjort uttalande att för utredningsarbetet även borde

anlitas den praktiska sakkunskap, som ägde erfarenhet örn och förtrogenhet

med länets säregna jordförhållanden och som uppbures av den jordbrukande

befolkningens förtroende, förordnade Kungl. Majit vidare den 29

september 1923 riksdagsmannen Gustaf Andersson i Rasjön, nämndemannen

Johannes Beus i Mora, hemmansägaren Nils Kristiansson i Skålö och

nämndemannen Åhlmans Olof Olsson i Holen att såsom sakkunniga deltaga

i arbetet. De sålunda till uppdraget utsedda personerna hava antagit

benämningen Dalautredningen. Efter det Berglöf den 8 februari 1930

avlidit, uppdrog Kungl. Majit den 28 mars samma år åt generaldirektören

Torsten Nothin att vara ledare av utredningen. På framställning av

Nothin föreskrev Kungl. Majit slutligen den 2 maj 1930, att de i utredningsarbetet

såsom sakkunniga eller biträden deltagande personerna

därefter skulle i egenskap av ledamöter deltaga i Dalautredningens

överläggningar och i avgivande av de slutliga förslag, till vilka

det åt densamma anförtrodda uppdraget kunde giva anledning.

De av Dalautredningen nu avgivna förslagen grunda sig på ingående

undersökningar och hava föregåtts av överläggningar med ortsbefolkningen

och myndigheter inom länet.

Under resor, som Dalautredningen under första tiden av sin verksamhet

företog till skilda delar av länet för inhämtande av ortsbefolkningens synpunkter

och önskemål, väcktes tanken att genom ett antal laga skiften

(provskiften) få tillfälle att praktiskt pröva vissa grundläggande riktlinjer

för det slutliga lagstiftningsarbetet samt att i övrigt vinna erfarenhet

till vägledning för utredningen. I anledning av ett utav Dalautredningen

framlagt förslag i ämnet föreslog Kungl. Majit genom proposition den 23

januari 1925, nr 21, riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Förslaget blev

med allenast en mindre jämkning antaget av riksdagen, och lag i över
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

ensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30 april 1925 (nr 102).

Sedan från delägarna i ett antal skifteslag inkommit ansökningar örn företagande

av laga skiften enligt ifrågavarande lag, igångsattes under år 1926

laga skiften inom tolv delvis genom sammanslagning av byar bildade

skifteslag. Jämlikt i lagen lämnat bemyndigande har Kungl. Majit efter

förslag av Dalautredningen vid olika tillfällen meddelat särskilda föreskrifter

rörande sättet för provskiftenas verkställande. I mån dylika föreskrifter

ej lämnats, har skiftesstadgan tillämpats.1

Jämsides med utförandet av de förberedande arbetena i och för uppdragets

slutliga fullföljande bär Dalautredningen avgivit vissa partiella

förslag, vilka lett till utfärdandet av följande lagar, nämligen:

1) den 29 februari 1924 (nr 26) örn ändrad lydelse av 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14 och

17 §§ i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter;

2) den 25 april 1924 (nr 82) örn ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs

län;

3) den 9 mars 1928 (nr 31) med särskilda bestämmelser angående avstyckning

inom vissa delar av Kopparbergs län; och

4) den 3 maj 1929 (nr 73) med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla

laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.

De av Dalautredningen nu avgivna förslagen bygga i väsentliga delar

på den erfarenhet, som vunnits från provskiftena. Under våren 1930 hade

dessa fortskridit så långt, att de kunde ägna sig som grund för den slutliga

prövningen av frågan örn definitiva särbestämmelser på jorddelningsväsendeta

och fastiglietsredovisningens område. Överläggningar

Milos med representanter för de olika provskifteslagen samt sedermera

med förrättningslantmätarna vid provskiftena och häradshövdingarna i

länet. Efter det preliminära förslag till författningar i ämnet jämte motiv

till desamma utarbetats samt Dalautredningen erhållit Kungl. Maj:ts

bemyndigande att ombesörja införskaffande av yttranden över förslagen

från de ämbetsverk och myndigheter, utredningen kunde finna erforderligt,

avgåvos sådana yttranden efter remiss av lantmäteristyrelsen

efter hörande av överlantmätaren och distriktslantmätarna i Kopparbergs

län, vidare av kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statens

egnahemsstyrelse efter hörande av egnahemsnämnden i Kopparbergs

län, häradshövdingarna och vissa häradsrätter eller ledamöter av häradsrätt

inom Kopparbergs län, samt av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och''

ledamöter av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län.

Tillfälle hade därjämte beretts Dalarnas skogsägareförening att avgiva

yttrande i ärendet men hade sådant icke inkommit.

1 do avgivna yttrandena lämnades förslagen til! sina huvudgrunder

praktiskt taget utan erinringar.

1 Närmare redogörelse lör de beträffande provskiftena meddelade föreskrifter och de vid

skiftena gjorda iakttagelser har lämnats i Dalautredningens betänkande säsom bil. III.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 5.

På grundval av det sålunda föreliggande utredningsmaterialet upprättades

därefter de slutliga förslag i ämnet, som nu blivit föremål, för

lagrådets granskning, jämte vissa förslag till därmed sammanhängande

administrativa författningar.

Jordförhållandena

i

Dalarna.

Innan jag övergår till att angiva lagförslagens innehåll, vill jag

något redogöra för de av Dalautredningen omnämnda förhållanden, vilka

föranlett behovet av en särskild reglering av .jorddelnings- och fastig-- hetsväsendet för Dalarna.

I hela provinsen förekom redan tidigt en livlig hemmausklyvnings- och

De statsunderstödda

. . .

storskiftenas jordstycknmgsverksamhet. Statsmakternas alltsedan 1400-talet ofta uppgenomförande.

repade förbud mot hemmanens minskning upprätthölls ej. I övre dalalaget

— nuvarande Ovan-Siljans och Nedan-Siljans domsagor samt Nås

och Malungs domsaga — gick denna uppdelning av jorden vida djupare än

annorstädes i provinsen och vållade en oerhörd ägosplittring. Förhållandet

hade sin grund väsentligen i en gammal fast rotad sedvänja, som ännu

i mycket sätter sin prägel på fastighetsbildningen och därmed även på

skiftesfrågan i denna bygd, nämligen den att vid arvskifte envar arvinge

tog lott i den arvfallna jorden. Fastigheterna blevo härigenom mycket

små. Knapphet på jord uppkom, och till följd härav blev den, som behövde

öka ut sin jord, hänvisad att köpa där tillfälle erbjöd sig. På

detta sätt samt genom arv och gifte samlades ett flertal ägor på skilda

ställen under gemensam brukning. Vanligen kommo såmedelst brukningsdelarna

att bestå av ett stort antal långa och smala tegar, och dessa voro

ofta icke belägna endast inom en by eller inom byar, som angränsade till

varandra, utan voro spridda här och var inom hela socknen. Till ägosplittringen

bidrog i hög grad, att vid delning av arv dödsbodelägarna

ofta togo lott i varje dödsboet tillhörigt ägoområde. Vid 1800-talets ingång

torde hava varit vanligt, att jordinnehav örn 6—8 tunnland åker och

äng var splittrat i 50—60 tegar, understundom på flera mils avstånd från

varandra. Uppgift förekommer därom att jordägare kunde hava jord på

över 300 vitt åtskilda ställen inom socknen. Skogsmarken var samfälld

för socknen.

Sedan gammalt voro gårdarna förenade i stora, tätt sammanbyggda

byar. Möjligt är, att jorden ursprungligen varit uppdelad mellan byarna.

Om några gränser mellan byarnas inägoområden någonsin funnits,

blevo dessa dock genom de ständiga ändringarna i besittningen av de

olika ägorna snart nog utplånade, och byanamnen blevo endast beteckningar

för de olika bosättningarna. På 1600-talet hade upprättats en

jordebok, men sambandet mellan däri upptagna enheter och de verkliga

innehaven gick snart alldeles förlorat. Bestämd hemmansindelning

saknades. Ingen form av legal delning tillämpades; ali klyvning och

styckning skedde sämjevis.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. May.ts proposition Nr 5.

För att råda bot på missförhållandena igångsattes i början av 1800- talet en över hela socknar sig sträckande storskiftesverksamhet, som fortgick

till och metl år 1894, då verket var fullbordat. Storskiftena utfördes

enligt särskilda författningar, kungl, breven den 9 februari 1802 och den

17 augusti 1804. I organisatoriskt hänseende ombesörjdes delningsverksamheten

av Storskiftes- och Avvittringsverket i Dalarna. Som ledare

fungerade en styresman, under vilken ett antal lantmätare utförde de särskilda

arbetena. Hela verksamheten Indes under landshövdingens särskilda

uppsikt, ledning och ansvar. För storskiftenas genomförande beviljades

av allmänna medel anslag, varmed bekostades styresmannens och lantmätarnas

arvoden och resekostnader, men övriga utgifter fingo jordägarna

själva vidkännas. På dessa villkor skiftades samtliga socknar inom OvanSiljans

och Nedan-Siljans domsagor samt inom Nås och Malungs domsaga

med undantag av Säfsnäs socken, ävensom Svärdsjö socken (numera

Svärdsjö, Enviken och Svartnäs) inom Falu domsaga. Förutom

nämnda bygder blevo jämväl vissa andra orter skiftade enlig! de för

Dalarna gällande storskiftesförfattningarna, nämligen Säters socken

inom Hedemora domsaga samt Gustafs, Stora Tuna och Silvbergs socknar

jämte vissa delar av Vika och Torsångs socknar inom Falu domsaga.

Vid dessa skiften åtog sig emellertid icke statsverket att helt

svara för vissa förrättningskostnader utan bestämdes, olika för de särskilda

socknarna, ett bidrag till visst bestämt belopp i ett för allt.

Storskiftena skedde sockenvis. Inom var socken vidtogos vissa preliminära

åtgärder i ett sammanhang för hela socknen, medan den slutliga

delningen mellan joixlägarna verkställdes etappvis inom mindre, för ändamålet

indelade områden.

Efter det all socknens mark av lantmätare kartlagts och graderats, beräknades

de olika jordägarnas ägoanspråk genom den s. k revningen. Av

jordägarna utsedda förtroendemän, benämnda revkarlar, uppmätte alla

hävdetegarna i arealmåttet snesland (1.27 ar eller cirka V40 tunnland) och

handland (Ilo snesland), och i en av revskrivare för socknen förd revbok

upplades ett konto för var jordägare, däri angavs den av honom hävdade

arealen jämte dess på grundval av den verkställda graderingen uträknade

uppskattningsinnehåll. I proportion efter det sålunda uppskattade innehavet

inägor erhöll därefter var jordägare andel i all mark. De i revboken redovisade

beloppen snesland och handland reducerad jord och de däremot

svarande beloppen vid skiftet tilldelad inägojord, uttryckta i tunnland och

kappland reducerad jord, blevo härigenom verkliga jordtal, medelst vilka

alla vid storskiftet utbrutna fastigheter inom socknen kunde jämföras med

varandra.

Då revboken var färdig, verkställdes en reglering av inägojorden mellan

byarna. Härvid bestämdes först till vilken by var jordägare inom socknen

skulle med sin jord förläggas; sedan delades inägorna upp mellan byarna

så, att till var by Indes den uppskattade myckenhet jord som svarade mot

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

de dit hänförda jordägarnas ägoanspråk på grund av deras innehav av

åker och äng inom socknen. Sålunda bildades inom socknen mindre, av

hy eller byalag bestående skifteslag, inom vilka delningen därefter kunde

försiggå mellan de dit sammanförda jordägarna (den s. k. åbodelningen).

Vrid åbodelningen av inägorna indelades skifteslaget i besuttenbeter, beräknade

att kunna föda visst minimiantal kreatur av olika slag. Dock utlades

oberoende härav åbolott för var delägare, men de lotter, vilka icke

vörö besuttna, sammanfördes såväl till beteckningen som i avseende å läget

på marken i grupper, vilka var för sig, sedan därinom redovisade

lotter kommit i en band, skulle utgöra en besuttenhet.

Vid skogsmarkens skiftande bestämdes med hänsyn till dess storlek och

besuttenheternas behov av skogsanslag, örn och i vilken omfattning mark

skulle genom* avvittring avskiljas för kronans räkning. Sedan avvittring.

där sådan ifrågakom, blivit verkställd, uppdelades återstoden på samma

sätt som inägorna först mellan byarna och därefter inom dessa mellan

delägarna. Storskiftesverket utförde dock endast .skiftet mellan byarna.

Åbodelningen inom dessa åter verkställdes såsom vanliga lantmäteriförrättningar

på delägarnas egen bekostnad. I regel utlades för var by tre

komplex hemskog, fäbodeskog och utskog. Vid de tidigare verkställda

storskiftena blev hela det socknen tillerkända skogsanslaget fördelat mellan

byarna, men i de senare skiftade socknarna undantogs viss del för att avsättas

såsom ''besparingsskog’ under gemensam förvaltning och allmän

uppsikt.

Fastighetsbokldringen för övriga delar av landet bär grundats å den av

jordeböckerna återgivna fastighetsindelningen. Så kunde icke ske beträffande

nu ifrågavarande orter, för vilka någon användbar jordebok ej funnits.

Emellertid erbjöd storskiftet en god grundval för fastighetsböckers

upprättande. Såsom förut nämnts indelades därvid socknarna i skifteslag,

och dessa uppdelades i sin tur i abolotter, vilka praktiskt taget samtliga

erhöllo alla sina ägor med undantag av andelar i för samfällt behov

undantagna områden utbrutna på marken. Åbolotterna (ingo här en be

tydelse motsvarande hemman i andra landsdelar. 1 kungörelsen den 38

mars 1887 örn införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna

i Kopparbergs län bestämdes ock, att i fastighetsböekerna skulle

såsom särskild enhet å eget upplägg upptagas varje vid storskifte i delningsbeskrivningen

såsom särskild ägolott (åbolott) redovisad fastighet.

Det blev alltså, till skillnad mot landet i övrigt, en vid skifte åstadkommen

uppdelning, som skulle anses enhetsbildande och koni att ligga till

grund för fastighetsindelningen.

\id införandet av jordregister i landet uppkom i viss man samma situation,

som då det gällde inrättande av ett fastighetsbokssystem. Även i

jordregistret Inigo enligt en särskild förordning den 25 april 1913 skifteshandlingarna

ersätta jordeböckerna. De voro ock synnerligt lämpade därtill,

då de lämnade ett nära nog katasterliknande underlag för fastighetsredovisningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maurts proposition Nr 5.

Såsom ett generellt omdöme kail örn de statsunderstödda storskiftena .lordfoMi.

sägas, att de voro efter tidsförhållandena väl gjorda. Helt naturligt kunde varande gt_

de senast utförda storskiftena bygga på en större erfarenhet rörande möj- stauning inom

ligheterna för en rationell ägosammandragning och inrättas efter den örn- deu™der^igd

läggning i brukningsmetoderna, som skedde mot 1800-talets mitt. Till ett storsUftade

bättre resultat vid dessa skiften bidrog även den omständigheten, att de trånerna.

jämlikt kungörelsen den 18 februari 1859 örn förändrade föreskrifter i avseende

å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län utfördes

i huvudsaklig överensstämmelse med gällande skiftesstadga, medan

den allmänna storskiftesförfattningen av år 1783 tillämpades vid de tidigare

storskiftena. Icke i någon av socknarna ger storskiftets beskaffenhet

ensamt för sig anledning till omreglering.

Avsikten med storskiftenas genomförande torde hava varit att, med undanröjande

av de gamla missförhållandena, försätta jordväsendet i sådant

skick, att utvecklingen därefter, utan vidare reglering eller särbehandling,

skulle kunna följa samma linjer som i andra delar av landet. Att en sådan

likställdhet icke åvägabragts har till någon del sin grund däri, att man

redan i utgångsläget hade att bygga på ett egenartat skiftes- celi fastighetsväsen.

Främsta orsaken ligger dock djupare och får sökas i det förhållandet

att de faktorer, vilka givit upphov till det tidigare rådande svåra

tillståndet och framtvingat de allmänna storskiftena, i viss mån kvarstått

även därefter och påverkat utvecklingen; även en tidvis rådande

mindre lycklig lagstiftning har satt sitt märke på de nuvarande jordförhållandena.

Gårdarna äro fortfarande i allmänhet samlade i mer eller mindre tätt Bosättningen,

byggda byar. Vid de tidigare storskiftena förekom ej gårdsflyttnmg i

nämnvärd omfattning. Vid de senare verkställda skiftena tillämpades

skiftesstadgans bestämmelser örn tvångsflyttning, och utflyttning av

gårdar förekom i icke obetydlig utsträckning, dock ej i sådan omfattning

att i allmänhet de gamla byarna blevo söndersprängda. Under

tidernas lopp uppkomna nya gårdar hava i regel uppbyggts på lediga

platser inom byaområdet eller i omedelbar anslutning till detsamma. Det

förhållandet att jordägarna vilja ’bo i by’ är ej blott ett utslag av vanans

makt. Särskilt i övre dalalaget äro jordägarna genomgående småbrukare,

som icke kunna hämta sin utkomst helt av jordbruket utan vid sidan därav

idka hantverk och andra sysselsättningar, för vilka ett tätare sammanboende

utgör en gynnsam förutsättning.

I allmänhet hava byarna sedan gammalt egen organisation för behandling

av byamännens gemensamma angelägenheter. Beslut meddelas av

byamännen å bystämma, där sådana frågor avhandlas som ordningsväsendet

inom byn, vägars anläggande och underhåll och vad i övrigt kan vara

av samfällt intresse. På bystämma utses byföreståndaren, vilken tjänstgör

såsom ett verkställande organ för stämman. För flera byar finnas

.gamla, av rätten fastställda byordningar, där formerna för utövande av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

byns gemensamma angelägenheter regleras; även på senaste tid hava

flera sådana reglementen tillkommit.

Såsom förut nämnts förekommer icke någon verklig tendens till utspridande

av bosättningen. Snarare hava de ökade anspråken på bekvämlighet

i avseende å kommunikationer, ledningssystem och annat fastare knutit

joi dägare till den bebyggda byn. En del byar, såsom vissa kyrkbyar,

hava utvecklats till större samhällen med egen kommunal organisation.

Men även bland dem, vilka bibehållit sin ursprungliga karaktär med övervägande

jordbrukarebefolkning, kunna många uppvisas, som bestå av 100

gårdar och däröver, sammanförda till en enda klunga eller understundom

fördelade på ett par tre klasar. Bland annat ändrade brukningsmetoder

med mera skrymmande hjälpmedel har medfört att tomtutrymmena på

sina håll äro knappa. Ytterligtgående exempel på trängsel mellan tomter

kunna ock påvisas, men torde emellertid icke kunna betecknas såsom en

allmän företeelse.

.^blandning. Vad som i väsentlig grad ger jordväsendets nuvarande tillstånd inom de

storskiftade orterna dess karaktär är den inom en större del av desamma

rådande ägoblandningen. Sådan förekommer såväl mellan socknar inbördes

som ock inom socken mellan byarna och till dem hörande lotter. Förhållandet

har i vissa fall sitt ursprung från äldre tider före storskiftenas genomförande

men har även uppkommit genom sättet för storskiftenas verkställande

och senare administrativa åtgärder. Av mera avgörande betydelse

än denna kamerala ägoblandning är dock den splittring av brukningsdelarnas

ägor, som uppkommit på privaträttslig väg genom omsättningen

av fastigheter och fastighetsdelar samt dessas uppdelning.

Beträffande ägoblandningen mellan socknar må nämnas, att då jordägare

i en socken besutto ägor i en annan, de områden, som för dessa innehav

utbrötos, i åtskilliga fall betraktats som tillydenheter till hemman i

förstnämnda socken. En mera omfattande ägoblandning har emellertid

uppkommit, då byar utbrutits från en socken för att bilda egen socken eller

för att överföras till annan socken; utbrytningen eller överföringen har då

omfattat byarnas alla ägor, således även deras på olika trakter belägna

utmarker. Härav hava uppkommit anmärkningsvärda geografiska oregelbundenheter

än med enklaver och enklaver inom enklaver, än med trakter

där ägorna till byar inom olika socknar ligga lott örn lott hopblandade

med varandra.

Aven byarna emellan inom en och samma socken är ägoblandningen inom

stora delar av storskiftesområdet avsevärd. I synnerhet gäller detta inas01''

och skogsmark i fäbodar. Inom vissa orter skedde den med storskiftet

åsyftade ägosammandragningen såtillvida ofullständigt, att de jordägare,

som intogos i en by, i regel fingo fäbode jord utbruten i samma fäbodevallar

som de förut använt samt därefter fäbodeskogsmark utlagd intill

dessa vallar. Där så skett är icke ovanligt, att by för olika därunder

hörande lotter har del i mellan 10 och 20 fäbodeställen, i vilka jämväl andra

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 5.

byar, även från annan socken, hava del och där lotterna från de olika byarna

ligga skiftesvis omblandade med varandra. Liknande förhållande

råder beträffande de i vissa socknar talrikt förekommande s. k. myrslogarna

— i skogen liggande oinhägnade ängar och gräsbärande myrar, vilka

vid storskiftet i regel bibehöllos efter deras naturliga, ofta synnerligen oregelbundna

gränser av deras förra innehavare utan hänsyn till Arni'' dessa

erhöllo lott för sina övriga ägor.

Såsom förut nämnts bär emellertid den övervägande ägosplittringen

uppkommit på privaträttslig väg. Obesuttna lotter blevo ej, såsom i storskiftesförfattningarna

var avsett, sammanförda; tvärtom klövos såväl besuttna

som obesuttna lotter djupare. Den gamla seden att uppdela arvfallen

jord mellan alla dödsbodelägarna bibehölls även efter storskiftenas

genomförande. Denna klyvning skedde länge på ett sätt, som ledde till vida

större splittring än som var betingad av delägarnas önskan att få en

andel var, i det arvingarna ej nöjde sig med att taga sin kvot i det hela

utan skulle hava andel i var särskild i kvärk!tenskapen ingående fastighet

och snart sagt i varje teg inom dessa. Efter några generationer kunde

denna upprepade klyvning leda till en verklig ’pulvrisering’ av jorden.

På senare tid har man dock Aud arvsdelningarna sökt till varje lott lägga

samlade ägor.

Med denna förhållandenas utveckling har helt naturligt det ursprungliga

önskemålet att så småningom få till stånd bärkraftiga jordbruk ej

gått i uppfyllelse. I den s. k. mellanbygden, omfattande en större del av

de före år 1859 storskiftade socknarna, hava, enligt \Terkställd beräkning,

ungefär hakva antalet brukningsdelar mindre än 2 hektar åker och endast

mellan 2 och 3 % av brukningsdelarna representeras av sådana, som hava

mer än 10 hektar åker. I skogs- och fjällbygden äro brukningsdelarna i

medeltal än mindre.

Ehuru många ytterlighetsfall finnas, äro dock brukningsdelarna genomsnittligt

icke mindre nu än vid tiden för storskiftena. Detta sammanhänger

med att ägor sällan avyttras såsom fristående jordbruk utan i allmänhet

förvärvas avr sådana, som förut äga jord i samma trakt Omsättningen

av fastigheter innebär följaktligen så gott som undantagslöst en överföring

av ägor från en brukningsdel till annan. Därvid tillgår ofta så, att

saluförd egendom ej hålles samman utan olika delar eller ägor skingras

för att införlivas med ett flertal andra brukningsdelar. Upplåtelser från

fastighet avse vanligen ej rena kvotdelar utan vissa bestämda ägor såsom

en åkerteg, en äng, ett utskogsskifte, eller en andel av hel fastighet men

efter olika proportion för de särskilda ägoslagen. Denna karakteristiska

fonn för fastiglietsomsättningen, vilken i väsentlig mån får tillskrivas

den rådande knappheten på jord, har i stort sett neutraliserat den fortgående

klyvningens inverkan på brukningsdelarnas storlek, men dessa båda

faktorer hava jämsides ökat splittringen av brukningsdelarnas ägor.

Den vid storskiftena skapade indelningen i brukningsdelar eller åbolotter

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition Nr 5.

bär brutits sönder; åbolotterna inneliavas vanligen av ett flertal delägare,

vilka var för sig hava del jämväl i andra åbodotter. Byar finnas, där medeltalet

fastigheter för delägare överstiger 10, och exempel finnas å delägare,

som innehava fastigheter i över ett hundratal hemman.

Fastighets- Vid storskiftena erhölls genom regleringen mellan byarna och dessas

redo™Bringen. upp(lelning i åbolotter, för vilka utbröts mark att enskilt hävdas för praktiskt

taget hela deras ägobelopp, en verklig fastighetsindelning. Genom

denna kongruens mellan fastigheter och storskifteslotter skapades förutsättningar

för en mönstergill ;fastiglietsredovisning. Flera omständigheter

bidrogo emellertid till att denna gynnsamma utgångspunkt ej kom att

utnyttjas, och för närvarande företer fastighetsväsendet inom stora delar

av de storskiftade orterna ett så otillfredsställande tillstånd, att det framstått

lika angeläget att råda bot härför som att få till stånd en bättre ägoanordning

på marken. De nuvarande, av ägor inom ett flertal hemman

bestående brukningsdelarna hava i allmänhet icke blivit i laga ordning

utbrutna, och vanligen lämna fångeshandlingarna alldeles otillräckliga

och många gånger rent missvisande upplysningar angående ägornas omfång

och läge.

Åstadkommandet av besuttenlieter hade betraktats som en huvuduppgift

för storskiftena. Brevet av år 1804 innehöll ock stränga bestämmelser för

syftets uppnående. Ingen finge efter storskiftes verkställande sälja obesutten

lott till annan än den som ägde sådan jord, varmed lotten avsågs

skola sammanföras till en besutenhet. Två eller flera i obesutten ägares

hand sammankomna obesuttna hemmansdelar finge icke heller sedermera

åtskiljas. Lagfart å sådana smärre jorddelar skulle icke få meddelas. All

klyvning under full besutenhet förbjöds, och allt vad därifrån avveke

skulle anses som en nullitet. Därest ej inom högst tjugu år efter storskiftets

avslutande obesuttenlieter, som vid storskiftet blivit föreslagna att

bliva en besutenhet, sammansmält till en sådan, skulle innehavarna lotta

örn besittningen örn det hela. Dessa bestämmelser inneburo praktiskt taget

ett förbud mot laga utbrytning av ideella andelar. Sådan kunde ske

endast om åbolott var så stor eller genom odlingar blivit så förbättrad, att

den kunde klyvas i lotter, vilka fyllde besuttenhetsmåttet. Vid de upprepade

arvsdelningarna torde lotterna sällan eller kanske aldrig motsvarat

denna fordran. Det låg därför nära till hands, att den delningsform, sämjedelning,

med vilken jordägarna redan från tiden före storskiftet varit

förtrogna, skulle bliva flitigt tagen i bruk även därefter.

Sämjedelningarna hava vanligen avsett ren klyvning i lika proportion

av de särskilda ägoslagen, men det har ock förekommit, att fördelningen

skett efter annat förhållande, såsom då en delägare föredragit att få övervägande

skogsmark, en annan inägor, eller då den ungefärliga proportionen

mellan olika ägoslag visserligen i det hela iakttagits men icke inom

var i delningsmassan ingående fastighet för sig. Härigenom hava uppkommit

sämjelotter av samma typ som ägostyckningslotter. Många sam
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

jedelningar liava utförts väl. I stor utsträckning huva dock misstag och

felaktigheter förekommit. Helt naturligt har också den omständigheten

att delningens giltighet varit beroende av godkännande från alla delägare

mången gång menligt påverkat sättet för dess utförande, och ovidkommande

förhållanden hava fått öva inflytande, såsom då vederlag i jord

lämnats för ståndskog, hävd, gröda, plantering, åbyggnad, någon gång även

för privata penningfordringar. Synnerlig oreda har uppkommit genom

det på senare tid ofta tillämpade sättet för arvsdelning, att var delägare en

ligt arvskiftesinstrumentet tilldelats en andel i var i kvarlåtenskapen ingående

fastighet men på marken erhållit sammanförda ägor, t. ex. övervägande

i en av fastigheterna. Vid överlåtelse av dylik arvslott har det upplåtna

betecknats utgöra än de i arvskiftet angivna fastigheterna, vilka

hävdas av andra än säljaren, än de av säljaren hävdade ägorna, å vilka

återigen andra än han hava skriftligt fång. Vanligen har vid sämjedelningarna

icke upprättats vare sig karta eller någon skriftlig handling, utAusande

huru sämjedelningarna utförts.

Bestämmelserna i 1804 års brev örn klyvning och obesuttna lotters behandling

blevo mildrade i 1859 års kungörelse, och genom förordningen den

(i augusti 1881 angående liemmansklyvning och jordavsöndring blevo de

storskiftade dalaortarna beträffande rätten att klyva helt likställda med

landet i övrigt. Även därefter har emellertid sämjedelningsformen varit

förhärskande. Härtill torde hava bidragit de konsekvenser en laga klyvning

inom ett hemman ofta medför i avseende å förhållandena inom andra

hemman. Inom det hemman, som ifrågasättes skola klyvas, kan nämligen

hava förekommit ett flertal sämjedelningar från olika tider, vilka var fdisig

omfattat olika grupper av även andra hemman. I sådant fall medför

en omläggning av hävden genom laga klyvning inom ett av hemmanen

ofta en rubbning av förutsättningarna för sämjedelningarna inom de övriga

hemmanen. De laga klyvningarna, vilka för övrigt icke kunnat till

erkännas mera bindande verkan än imnliga sämjedelningar, hava ock under

här rådande förhållanden blivit föga ägnade att råda bot på den alltmer

överhandtagande ägosplittringen och därför tett sig mer eller mindre

såsom ett provisorium, och i synnerhet på senare tid hava kostnaderna för

dessa förrättningar framstått såsom oskäligt stora i förhållande till

nyttan. Överhuvudtaget har klyvningsformen minskat i betydelse sedan

upplåtelser från fastigheter alltmer och på senare tid nästan undantagslöst

kommit att avse vissa bestämda ägor.

Vad nu nämnts örn bristen på behörig bestämning ai7 klyvmingslotterna

gäller i örn möjligt jin högre grad fastigheter, tillkomna genom läng a vissa

bestämda ägor. Antalet sådana fastigheter är stort; numera förekomma

knappast andra, rena hemmansdelar än arvslotter. Praktiskt taget alla

fastigheter med jordtalsrätt, tillkomna genom arealfång, sakna lagligen bestämda

gränser. Någon form för utbrytning av dylika fastigheter har

nämligen icke funnits förrän i och med tillkomsten av 1924 års ägostyck
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

ningslag. Bland avsöndrade lägenheter torde, särskilt inom vissa socknar,

endast ett mindretal vara behörigen bestämda. Avsöndring var förbjuden

före år 1859 men blev då tillåten under de för landet i övrigt gällande

villkoren. Avsöndringsförfarandet, som var särskilt lämpat för den här

karakteristiska formen för fastighetsomsättningen och tillika var det praktiskt

taget enda tillgängliga delningsinstitutet, kom emellertid att anlitas

i en utsträckning vida utöver ramen för gällande bestämmelser, varför det

ansågs tämligen lönlöst att påkalla prövning av avsöndringarna för godkännande

eller fastställelse.

Helt naturligt har redan det förhållandet, att den djupa klyvningen och

styckningen sålunda endast i mindre mån blivit föremål för legal redovisning,

vållat otrygghet i de faktiska besittningsförhållandena. Denna

skulle emellertid icke hava blivit så kännbar, örn fångeshandlingar

funnits, ur vilka nöjaktig ledning kunnat hämtas för bedömande av

jordägarnas inbördes rätt. Så är dock icke fallet. Fångeshandlingarna

lämna i stor utsträckning otydliga eller rent felaktiga uppgifter örn

fastigheternas omfattning och beskaffenhet, och ej sällan saknas varje

som helst skriftlig handling till stöd för innehavet.

Härutinnan må särskilt nämnas den oreda, som uppkommit av det allmänna

bruket att i fången uttrycka fastigheterna, av vad slag de än äro,

medelst det vid storskiftet använda uppskattade inägomåttet. På grund

av sättet för storskiftenas utförande har inägornas uppskattade innehåll

kunnat brukas som mätare å fastighets andel jämväl av övriga

ägoslag i förhållande till andra fastigheter inom socknen. Vid

upplåtelse av vissa bestämda ägor hava dessa allmänt efter den

vid storskiftet verkställda graderingen omräknats i detta jordtal, som därefter

angivits i fångeshandlingen utan uppgift örn ägornas läge. Vid denna

omräkning hava ofta fel uppkommit, och merendels framgår ej tydligt, örn

upplåtelsen avsett andel eller inneburit arealförvärv och örn med arealupplåtelse

åsyftats en jordtalsrätt eller en avsöndring. En med jordtalsbet

eehn in gens användande vid arealförvärv förknippad olägenhet, som särskilt

faller i ögonen, är att skogsmarken icke inverkar på jordtalets storlek

utan betraktas såsom ett bihang till inägorna. Ofta synes ej av fångeshandlingen

huruvida skogsmark åtföljer det upplåtna, och på grund av

missförstånd örn jordtalets innebörd hava i stort antal fall skogsmark och

andra tillydenheter till jordtalet angivits åtfölja i annan omfattning än

den mellan kontrahenterna åsyftade.

Till den nu förefintliga oredan har ock bidragit, att vid upplåtelse inom

ett hemman såsom åtkomst ofta åberopats säljarens från olika fång inom

hemmanet hämtade jordtalsbelopp eller blott den del därav, varå lagfart

föreligger; härigenom har bland annat uppkommit ovisshet örn gravationsförhållandena.

Vanligen har vid försäljning av avsöndring ett mot avsöndringen

svarande jordtal frånräknats stamhemmanet. Detta har dock ej

skett konsekvent, och de djupt uppdelade hemman, där andel i avsöndrings

l

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

jord till avräknats å vissa hemmansdelar, men icke å alla, förete ett rent

kaotiskt tillstånd. Dylika förhållandena jämte talrika felräkningar vid

jordtalsuppskattning och arvs fördelningar, dubbelföringar eller borttappande

av fastighetsdelar hava i ett stort antal fall givit anledning till

bristande överensstämmelse mellan ett hemmans och summan av därunder

hörande fastigheters i fången angivna mått. Den allmänna användningen

av jord talsbeteckningar bär emellertid lett till att även i de

hemman, där överensstämmelse i nämnda hänseende råder, fången mången

gång giva en oriktig bild av delägarnas inbördes rätt.

Härutöver må nämnas, att äldre fångeshandlingar icke sällan sakna

uppgift örn det hemman, varunder det upplåtna lior, och att förväxling

skett mellan olika hemmanslittera. Det på storskiftet grundade fastighetssystemet

har ock i vissa hänseenden givit anledning till missförstånd,

så i fråga örn myrslogarnas behandling och den rätt innehavet av urfjällsjordar

medfört.

Underlåtenhet att upprätta skriftlig fångeshandling var förr ganska

vanlig. Före storskiftena behandlades de små tegarna såsom en handelsvara

vilken som helst. Detta förfaringssätt kunde efter storskiftenas genomförande

endast långsamt bortarbetas. Härtill torde hava bidragit en

viss obenägenhet hos jordägarna att uppenbara upplåtelserna, vilka praktiskt

taget alla stredo mot 1804 års bestämmelser. Upplåtelser skedde sålunda

ofta utan skriftlig handling eller man nöjde sig med en formlös anteckning

till stöd för minnet eller ett kvitto på att köpeskillingen betalts.

Åtskilliga innehav torde ursprungligen hava grundats å mer eller mindre

formlös pantsättning av jord, som sedan icke återlösts. Underlåtenhet att

upprätta skriftlig fångeshandling kan numera betecknas såsom undantag.

Särskilt beträffande de nuvarande innehaven av äldre datum förekommer

dock i ej ringa utsträckning, att skriftligt fång ej kan uppvisas. Och

följderna av tidigare försummelser kvarstå ännu i så måtto, att nu gällande

fångs behörighet i ett stort antal fall ej kan styrkas.

Nu omnämnda missförhållanden av varjehanda art äro icke överallt och

jämsides för handen. Såsom ett allmänt omdöme kan sägas, att utvecklingen

till det sämre i fastiglietsväsendet gått jämsides med ägosplittringens

utbredning, så att äganderättsförhållandena äro sämst, däi ägosplittringen

nått längst. Orter, där laga delning i större utsträckning gått

fram, kännetecknas i allmänhet av bättre ordning. Dock bär erfarenheten

visat, att klyvningsförrättningar och undantagsdelningar i vissa fall varit

ägnade att försvåra ett tillrättaläggande av förhållandena på grund

bland annat därav, att delägarna erhållit lott lör felaktiga andelstal och

att för delägare en lott utlagts för flera fastigheter av olika beskaffenhet

utan att vid förrättningen fången angivits eller eljest redovisats efter

vilka grunder delägarens ägoanspråk beräknats.

Mot vad man kunnat vänta hava äganderätlstvisterna varit jämförelsevis

få. Härutinnan må nämnas, att vid provskiftena företagits synnerli
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

gen djupgående och alla fastigheter inom byalagen omfattande äganderättsutredningar,

men att oaktat samtliga förrättningar utom en fortskridit

därhän, att eventuella tvistigheter bort hava yppat sig, underställning

av äganderättstvist ifrågakommit endast i ett fall.

Ovan skildrade förhållanden hava återverkat även på lagfartsväsendet.

Örn antalet vilande lagfarter gav en för ett tiotal år sedan verkställd undersökning

inom Ovan-Siljans och Nedan-Siljans domsagor vittnesbörd.

Därvid framkom ett antal av i Mora socken 13,000 och för hela Ovan-Siljans

domsaga, till vilken dock höra de sent storskiftade socknarna Älvdalen,

Särna och Idre, icke mindre än cirka 26,000. I Nedan-Siljans domsaga

var siffran för hela domsagan närmare 19,000, därav i Rättviks socken cirka

6,000 och i Leksands socken omkring 4,000. Ett betydande antal fastigheter

torde överhuvudtaget icke hava blivit föremål för någon lagfartsbehandling.

Där lagfart emellertid meddelats, har denna ofta icke kunnat

på ett tillfredsställande sätt ge uttryck åt ägarens verkliga rätt. Det

har näppeligen kunnat undvikas, att förut omnämnda fel och oklarheter

rörande fångens föremål, såsom maskeringen av upplåtelses natur och därav

föranledd oriktig jordtalsbeteekning samt ovisshet angående omfattningen

av tillydande skogsmark m. nu, i viss mån återupprepats vid lagfarandet,

som måst grundas å den i fångeshandlingarna nyttjade fastighetsangivningen.

En del i fångeshandlingarna förekommande felaktigheter

hava visserligen kunnat korrigeras. Kontrollen har dock försvårats

såväl genom den brist pä överskådlighet, som fastighetsböckerna efter djupare

sönderstyökning av och livligare omsättning inom hemmanen företett,

som ock på grund av att direkt jämförelse mellan ett hemmans

mått och därunder hörande fastigheters ej kunnat ske i det vanliga fallet,

att fastighetsböckerna icke lämna uppgift örn samtliga dessa fastigheter.

Jämförelsen mellan fången har ytterligare försvårats därigenom!

att fastighetsförhållandena i dessa orter inbjudit till ett flitigt användande

av det i 10 § lagfartsförordningen omnämnda kungörelseförfarandet. Ofta

visar sig omöjligt att klargöra örn och i vad mån tidigare lagfarna jordtal

konsumerats genom en på sådan grund meddelad lagfart, och förhållandet

leder lätt till att lagfart jämsides efter skilda linjer meddelas på

ett och samma jordtal.

Fastighetsväsendets tillstånd har även återverkat på jordregistret. Då

den djupa klyvningen och styckningen endast i ringa mån skett i sådan

ordning, att fastigheterna kunnat upptagas i jordregistret, har detta hittills

ej tillnärmelsevis kunnat återge jordens faktiska fördelning mellan

jordägarna. I många fall hava i jordregistret endast hemmanen — jordregisterenheterna

— kunnat angivas, medan de särskilda fastigheterna

inom hemmanen i ingen mån blivit individualiserade. En påfallande bristfällighet

är oek att stamfastigheterna till ett övervägande antal av de i

jordregistret införda avsöndringarna icke kunnat upptagas i jordregistret,

på den grund att de icke blivit lagligen utbrutna. Den för stadga i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

fastighetsredovisningen oundgängliga fordran å en successiv registrering

av den fortlöpande delningsverksamlieten från större till mindre enheter

och nummer har ei kunnat uppfyllas, då sålunda uppdelningen av en enhet

på enstaka punkter registrerats men upplysning saknas örn mellanliggande

led.

Laga skiftesformen kiev för de storskiftade orterna tillgänglig först ge- Laga skiftesnom

1859 års kungörelse. Storskifte kunde därefter rubbas genom verksamheten,

laga skifte. Dock uppställdes särskilda villkor för skiftesvitsord. Medan

enligt skiftesstadgan varje enskild delägare kunde påkalla rubbning av

storskifte, gällde enligt 1859 års kungörelse, att örn jordägare, innehavande

minst två tredjedelar av skifteslagets skattetal, förenade sig örn nytt skifte,

skiftet borde företagas; att om nytt skifte bestreds av delägare, som innehade

mer än hälften av skifteslagets skattetal, frågan för den gången vore

förfallen och ej finge ånyo väckas inom tio år därefter, såvida icke minst

två tredjedelar av delägarna förenade sig i ny ansökan örn skifte; samt att,

i fall rösterna för eller emot icke uppgingo till förut nämnda antal, frågan

gjordes beroende av en prövning av förrättningsmännen. Jämlikt 8

§ i promulgationslagen till 1926 års jorddelningslag gälla alltjämt dessa

särbestämmelser om skiftesvitsord.

Blott ett fåtal laga skiften hava verkställts. Endast ett skifteslag, en liten

by örn två hemman, har omdelats inom de senare storskiftade socknarna.

Vad de tidigare skiftade socknarna beträffar har, örn man bortser

från de nu pågående provskiftena, laga skifte ej övergått någon by inom

Siljanssocknarna, där dock behovet av omdelning starkast framträtt, och

samma är förhållandet i åtskilliga andra socknar. Till någon del torde

den visade obenägenheten mot laga skifte haft sitt ursprung i ovilja mot

skifte överhuvudtaget såsom medförande en med misstro motsedd rubbning

i bestående förhållanden, och fruktan för vad skiftet kunde komma

att innebära har helt visst tagit onödigt stora proportioner och på sina

Imil förknippats med vanföreställningar, som kunnat ostört frodas i brist

på vederläggande exempel hur vid laga skifte verkligen tillgår och vad

därmed kan vinnas. Men grundade anledningar hava ock funnits till

motståndet mot omdelning. Skiftesstadgans regler voro icke avpassade för

dalaförhållandena. Lämpliga skiften kunde i många fall icke genomföras

med bibehållande av skiftesstadgans fasta skifteslagsbegrepp. Icke utan

fog var ock farhågan för följderna av en strikt tillämpning av utflyttningsbestämmelserna.

Att skiftesstadgans fordran å all marks medtagande

i delningen i sin man bidragit till obenägenheten mot skifte är likaså

förklarligt. Även andra av de allmänna bestämmelserna voro mindre lyckliga.

Icke minst torde förrättningskostnaderna, vilka på grund av ägosplittringen

och andra omständigheter här bliva i förhållande till ytvid

den ovanligt dryga, hava verkat avskräckande. Att i allmänhet ej ens

något försök att få till stånd laga skifte gjorts, tordedelvis haft sin förklaring

däri att innebörden av 1859 års vitsord sbestämmelse av befolkningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Trakter där

statsunderstödda

storskiften

icke

ägt rum.

Oal autredningens

lagförslag.

4° Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

missförståtts. Bestämmelsen har förmenats uppställa vida sprängare villkor

för skiftes genomförande än den i verkligheten gör.

Inom de delar av Dalarna, vilka ej storskiftats med understöd av staten,

har utvecklingen följt andra linjer. I sydöstra delen, bestående av socknarna

inom Hedemora domsaga med undantag av Säters socken och inom

Västerbergslags domsaga, utvecklades bybildningen och skiftesförhållandena

på i huvudsak enahanda sätt som i angränsande län. Byarna hava

av ålder haft sina bestämda områden såväl i inrösnings- som avrösningsjord,

och skifteslagens delning byamännen emellan har skett genom storskifte

och sedermera laga skifte samt genom klyvning och ägostyckning

efter i huvudsak samma regler, som gällt i övriga delar av riket. Allmänna

författningar hava ock i stort sett varit tillämpliga inom denna del av

länet. Större delen därav har nu undergått laga skifte.

Bergfrälsebygden kring Falun — Kopparbergs, Sundborns och Aspeboda

socknar samt delar av Vika och Torsångs socknar — uppvisar andra karaktärsdrag.

h öre laga skiftets tillkomst har där icke förekommit någon

form av fastighetsbildande skifte. Någon egentlig fastighetsindelning

har icke heller funnits; åkrar, ängsstycken, hagar och skogstegar hava

gått i handeln var för sig såsom särskilda fastigheter. Arvsdelning har

icke skett på det för de storskiftade orterna säregna sättet; utlösen av

arvingar har varit allmän. Tillgången på jord har därför varit jämförelsevis

god, vilket möjliggjort arrondering genom köp och byten av tegarna.

Brukningsdelarna torde i allmänhet hava bildats och sammanförts genom

en serie dylika förvärv av mindre ägoområden. Stora områden av bergfrälsebygden

äro nu laga skiftade och hava därmed blivit jämställda meri

andra delar av riket. Övriga områden -— frånsett vissa enstaka egendomar,

vilka blivit avmätta och kartlagda — hava i brist på all fastighetsbildning

icke kunnat upptagas i fastighetsböckerna eller i jordregistret.

Säl lagstiftning har ej ansetts erforderlig för de delar av Kopparbergs

län, vilka icke storskiftats enligt de särskilda dalaförfattningarna. Sydöstra

delen är, såsom förut nämnts, i förevarande hänseende i stor sett

jämförlig med landet i övrigt. Visserligen förete några ännu i storskifte

liggande byar viss oreda i fastighetsförhållandena på den grund att fastighetsböckerna

ej upplagts i överensstämmelse med rådande ägoindelning.

Ett tillrättaläggande i detta hänseende torde höra ske i samband

med laga skiften. Behov av särskilda regler i avseende å sättet för dessas

utförande föreligger emellertid ej.

Bristen å sådan fastighetsindelning inom vissa delar av bergfrälsebygden,

att fastighetsböcker och jordregister kunna uppläggas, kan beträffande

en del egendomar redan med stöd av gällande bestämmelser hävas genom

egendomarnas uppmätning och kartläggning. För ernående av ett

stadgat fastighetsväsende i övriga områden torde laga skifte vara det

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

47

rätta medlet. I denna ordning har frågan redan lösts för en övervägande

del av bergfrälsebygden. Vad här kommer mest till synes är visserligen

behovet av bestämd fastighetsbildning'' och klara ägoskillnader, medan ar

ronderingsfrågan träder mera i bakgrunden. Det har också övervägts

huruvida ändamålet kunde lämpligen nås genom något slags enklare förrättning

utan samband med ägosammandragning. Då emellertid icke

utan tvingande skäl bör införas ett helt särskilt förfarande för ett område

av den obetydliga omfattning, varom här är fråga, samt nämnvärda

fördelar genom en sådan anordning så mycket mindre synas kunna vinnas,

som arronderingsmomentet ingalunda är överflödigt, hava bärande

skäl icke ansetts föreligga till en avgränsning av förrättningarna för tillgodoseende

enbart av fastighetsredovisningsintresset. I avseende å sättet

för laga skiftes genomförande finnes här lika litet som beträffande sydöstra

delen av länet anledning till avvikelser från jorddelningslagens bestämmelser.

Särlagstiftning har sålunda ansetts erforderlig endast beträffande de

med statsunderstöd storskiftade dalabygderna. Vad dessa angår har redan

från början trätt i förgrunden frågan örn vad som bör åtgöras för ernående

av bättre ägoförhållanden på marken. Härutinnan hava tidigare

framkommit förslag, innefattande synnerligen vittgående åtgärder, såsom

genomdrivande av ny besuttenhetsreglering och nya allmänna skiften över

hel socken. Med hänsyn till därmed förknippade avsevärda olägenheter

har man nu i stället inriktat sig på att jämna vägen för en allt efter behovet

och övriga föreliggande omständigheter successivt skeende omreglering

av ägoförhållandena medelst skiften, omfattande mindre och med

hänsyn till rådande ägoblandnings beskaffenhet och utsträckning lämpligt

avgränsade områden. I första hand har härvid gällt att tillse i vad mån

från de allmänna bestämmelserna avvikande regler böra införas för att

blivande skiftesverksamhet, där sådan kommer till stånd, må i avseende

å sättet för dess utförande bliva efter ortens förhållanden så ändamålsenlig

som möjligt. Efter de med den nya jorddelningslagen genomförda

ändringarna hava emellertid de olägenheter, som en tillämpning på de

speciella dalaförhållandena av vissa ritav de allmänna skiftesbestämmelserna

tidigare medfört, delvis undanröjts eller minskat i betydelse. Dock

kvarstå alltjämt frågor, vilka kräva en särbehandling, såsom om bestämmande

av skifteslags omfång och örn tillstånd till skifte jämte omröstning

därtill, örn villkoren för utbrytning inom oskiftad mark och örn

utflyttning.

Det icke minst viktiga ledet i arbetet ä förbättrade jordförhållanden i de

storskiftade bygderna är åvägabringande av reda i fastighetsväsendet.

Verklig ordning i jordredovisningen kan ej uppnås med anlitande endast

av de medel, som med nu gällande bestämmelser stå till förfogande. Härför

fordras mera genomgripande åtgärder i olika hänseenden. Föreliggande

förslag utgå ifrån att vad som härutinnan kräves icke kan på ett

Bihang till riksdagens protokoll 1932 I sami. haft. (Nr 5.) <>

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition Nr .5.

rationellt sätt genomföras annorledes än genom de erforderliga åtgärdernas

verkställande i ett sammanhang över större områden i anslutning till

fastighetsbildande skiften. Särskilda bestämmelser hava därför upptagits

rörande utredning örn delägarnas inbördes rätt, örn sammanläggning

av fastigheter i samband med skifte av by samt om lagfarande av

fastigheterna inom by, som skiftas. Av Dalautredningen upprättade förslag

till administrativa författningar upptaga tillika regler för fastighetsbokföringens

och jordregistreringens anknytande lill den genom skiftet

skapade indelningen.

Emellertid måste man vid en successiv omreglering räkna med att byar

under avsevärd tid ännu komma att ligga i storskifte. Beträffande den

sekundära delningsverksamheten i sådana byar har visat sig att nu gällande

regler, tillämpade på de speciella dalaförhållandena, väsentligt begränsa

möjligheterna till utbrytning och göra de sekundära skiftena oskäligt

kostsamma. I avsikt att så långt möjligt få till stånd legal redovisning

av de hävdade ägorna och gynna en önskvärd fastighetsbildning daipa

den grund förslag upptagits om en efter orten anpassad modifiering

av villkoren för utbrytning samt örn viss förenkling i sättet för förrättningarnas

utförande.

Bestämmelser hava salunda föreslagits huvudsakligen örn laga skifte

till rubbning av storskifte och örn åtgärder i samband därmed för åvägabringande

av en ordnad fastighetsredovisning samt örn sekundära delningar

inom område, som ligger i storskifte. Däremot har ansetts att, sedan

en gång ett tillrättaläggande på marken skett och en stadgad fastighetsredovisning

åstadkommits, därefter skeende delningsverksamhet bör i

huvudsak regleras efter de för landet i övrigt gällande grunderna. Tillräckliga

skäl att härutinnan göra avsteg för de områden, vilka med tilllämpning

av skiftesstadgan redan omdelats, har icke ansetts föreligga.

An mindre finnes anledning att tillerkänna undantagsställning åt byar.

som framdeles bliva lagda i laga skifte.

Under övervägande har varit huruvida fog funnes för ett särskiljande i

lagstiftningsväg mellan tidigare och senare storskiftade socknar. I de

sistnämnda har ägosplittringen i allmänhet icke nått samma omfattning

som i de förra, och i stort sett äro även äganderättsförhållandena mindre

orediga. Någon egentlig karaktärsskillnad råder dock icke; de säregna

jordförhållandena hava sin rot i omständigheter, som känneteckna även

de senare storskiftade orterna. Även de äro småbrukarbygder med knapp

tillgång på jord. Hushållningsform samt seder och bruk äro i mycket desamma;

arvfallen jord har också där i stor utsträckning delats upp mel

lan arvingarna. Gemensam för alla socknarna har varit den egendomliga

formen för uppbyggande av nuvarande fastighetssystem och fördelningen

av sockenområdet. Olikheten mellan socknarna grundar sig huvudsakligen

därpå, att förut omnämnda utveckling på jorddelnings- och fastighetsväsendets

område pågått under olika lång tid och därför nu befinner

sig på skilda stadier. Då emellertid beträffande de senare storskiftade

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

49

socknarna enahanda synpunkter som för övriga orter göra sig gällande i

avseende å sättet för omreglerings verkställande, där sådan ifrågakommer,

har det icke ansetts lämpligt att, även om i visst fall ägosplittringen

för tillfället icke nått den omfattning att en omdelning vore motiverad,

nu giva några av ifrågavarande socknar en särställning i förhållande till

övriga socknar, vilken den ej förut innehaft.

Det har sålunda ej ansetts påkallat att göra skillnad mellan de olika orter,

där allmänna storskiften gått fram. Ett undantag har dock gjorts,

i det Hamra kapellag, som genom beslut år 1863 överfördes från Orsa

socken till Los socken i Gävleborgs län, icke inbegripits i den föreslagna

särlagstiftningen. I kapellaget skedde såväl by aregler in g som åbodelning

av inägojorden inom byarna enligt de särskilda dalaförfattningarna

såsom ett led i storskiftet inom Orsa socken. Fastigheterna inom kapellaget

blevo härigenom formellt likställda med dem inom de storskiftade

delarna av Kopparbergs län. Jordförhållandena hava emellertid efter

storskiftet utvecklats efter samma linjer som i landet i övrigt. De legalt

utbrutna fastigheterna äro allmänt i en ägares hand. Arvsutlösen har

tillämpats, varför åbolotterna i regel äro odelade. Frågan örn rådande

ägodelnings beskaffenhet blev beträffande fyra av kapellagets 14 byar

prövad för ett tiotal år sedan, och därvid förklarades, att vid storskiftet

borde oförändrat förbliva. Förhållandet torde vara likartat även inom

de övriga byarna. För kapellagets vidkommande synes därför icke i något

hänseende finnas anledning till avvikelse från de för landet i allmänhet

gällande bestämmelserna.

De nu föreslagna bestämmelserna äro huvudsakligen innefattade i förslaget

till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län, där stadganden äro upptagna under

tre avdelningar, en örn laga skifte till rubbning av storskifte, en örn laga

skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning av jord å

landet avses, och en örn avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan.

I nämnda förslag hava ock inarbetats erforderliga lagbestämmelser på fastighetsredovisningens

område med undantag av dem som avse lagfartsväsendet,

vilka upptagits i ett särskilt lagförslag.

Beträffande förslagens innehåll vill jag i det följande närmare redogöra

för de huvudsakliga bestämmelserna. Körande detaljerna i förslagen

får jag hänvisa till Dalautredningens betänkande.

Enligt 1 kap. 10 § jorddelningslagen må skifteslag, som delats genom

storskifte, underkastas laga skifte på yrkande av enskild delägare. Bestrides

skifte av någon delägare, skola förrättningsmännen dock först pröva

behovet och nyttan av omdelning. Resulterar prövningen i att det

sökta skiftet ej skall äga rum, må skifteslaget sedan icke underkastas skifte

annat än under enahanda villkor, som i 1 kap. 11 § stadgas beträffande

där omförmälda skifteslag. T denna paragraf föreskrives bland annat.

Skiftes omfattning

och

omrö8tnin g

till skifte.

Om skiftebvitsord.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

att skifteslag, som delats genom fastställt laga skifte, icke må underkastas

laga skifte med mindre i framställt yrkande därom ena sig jordägare,

som inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda

värde enligt senast verkställda fastighetstaxering motsvarar mera än

hälften av summan av taxeringsvärdena å skifteslagets samtliga jordbruksfastigheter,

och tillika enligt senast upprättade mantalslängd eller

eljest tillgängliga upplysningar till antalet utgöra minst hälften av

ägarna av dylika fastigheter inom skifteslaget. Därjämte har skiftets

verkställande ställts beroende av sådan prövning, som ovan nämnts.

Enligt 8 § promulgationslagen till jorddelningslagen gälla för nu ifrågavarande

orter, såsom förut nämnts, alltjämt de i 1859 års kungörelse upptagna

skiftesvitsordshestämmelserna, vilka giva delägarna medinflytande

på frågans avgörande. Att särskilda bestämmelser sålunda ansetts böra

bibehållas innebär ett hänsynstagande till de egenartade jordförhållandena

i dessa orter, för vilka den gällande jorddelningslagstiftningen ansetts

ej vara till alla delar väl avpassad.

Även i nu förevarande förslag har åt delägarna tillerkänts medbestämmanderätt.

Visserligen kunde synas att i deri nian en särlagstiftning

beaktar de speciella förhållanden, som kunna inverka på frågan örn sättet

för skiftes verkställande, det i samma mån ej längre föreligger anledning

att upprätthålla någon särställning i avseende å rätten att påkalla

nytt skifte. Emellertid skulle införandet av ett ovillkorligt skiftesvitsord

mottagas med oförståelse av befolkningen och hos denna väcka

oro och förstämning. Även bland de för skiftens genomförande mest intresserade

torde de flesta vara obenägna tillstyrka en dylik åtgärd. Redan

på denna grund måste en undantagsbestämmelse anses vara påkallad.

Det lärer nämligen icke böra ifrågasättas, att i en särlagstiftning

till beredande av ordnade jordförhållanden åt befolkningen i denna landsända

införa stadganden, som av befolkningen själv anses skadliga och

äventyrliga. Denna befolkningens uppfattning kan emellertid ej heller

frånkännas ett sakligt berättigande. På grund av såväl ökade anspråk

på noggrannhet vid lantmäteriförrättningars utförande som även. de omfattande

likvider, vilka föranledas av ett nutida större laga skifte, medför

detta väsentligt större olägenheter för delägarna än tidigare var fallet.

Betydelsen härutinnan av åbyggnaders och andra anläggningars samt

ej minst den växande skogens ökade värde i förhållande till jorden gör

sig särskilt gällande beträffande den egentliga Siljansbygden och därmed

jämförliga delar av Dalarna med dess stora byar och jämförelsevis ringa

åkerbruk. Att under dylika omständigheter just för dessa bygder införa

ett obegränsat skiftesvitsord, som nu icke finnes, har ej synts tillrådligt,

utan bör alltjämt, när inom en by en allmän mening är mot skifte, ett

sådant ej heller påtvingas delägarna.

Frågan örn styrkan av den opinionsyttring i ena eller andra riktningen,

som bör fordras för att sökt skifte skall komma till stånd eller inställas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

5]

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

är delvis beroende av huru bestämmandet av skifteslagets omfång regleras,

varför jag först senare återkommer till nämnda spörsmål.

För ernående av rediga ägoförhållanden är frågan örn skiftes lämpliga

omfattning en av de viktigaste. Jorddelningslagen anger i 1 kap. 3 och 4 möjligheter till

§§ två vägar för reglering av skifteslags omfång. Den ena går ut på att skiitesUgsinom

större trakt i ett sammanhang verkställa indelning i skifteslag. En- r''rlenng''

ligh den andra avgöres frågan om skifteslags omfång från fall till fall i

samband med sökt skifte.

Såsom ursprungligt skifteslag, vilket vid rubbning av storskifte bör,

där ej annat bestämmes, i ett sammanhang göras till föremål för delning,

torde inom de storskiftade dalabygderna vara att anse by eller byar, som

tillsammans undergått åbodelning. På grund av rådande ägoblandning

kan emellertid lämpligt skifte ofta ej vinnas, med mindre två eller flera

byar samgå i skifte eller område av en by intages i skifte å annan b>.

Särskilt inom en del trakter blir det ur samma synpunkt nödvändigt att

vid skifte å by utesluta vissa ägor, som ligga omblandade med andra byars

ägor och följaktligen böra vid en eventuell delning sammanföras med

dessa. På grund av den allmänna förekomsten av dylika förhållanden inriktades

tankarna tidigare, såsom jag förut omnämnt, på att såsom särskilda

förrättningar utan samband med skifte traktvis verkställa fullständiga

skiftesindelningar. I betraktande av de med denna linje förenade

olägenheter av skilda slag -— främst den att de ägoförhållanden, vilka övat

inflytande på delningens utförande, kunna avsevärt förändras under den

tilläventyrs långa tidrymd, som efter indelningens genomförande kan

komma att förflyta intill dess frågan örn skifte blir aktuell — har nämnda

anordning övergivits. I stället har förslaget byggt vidare på den andra

av jorddelningslagen angivna vägen: att för varje särskilt fall bestämma

skifteslagets omfång i samband med sökt skifte.

För reglering av skifteslags omfång i sistnämnda ordning uppställer

jorddelningslagen i 1 kap. 4 § i första hand såsom förutsättning, att regleringen

fordras för vinnande av lämpligt och redigt skifte och finnes kunna

ske utan någon delägares förfång. Den kan ske antingen så, att ett

skifteslag uppdelas i flera, eller ock så, att flera skifteslag eller delar av

olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag. Emellertid är sammanföring

av olika skifteslag eller delar av sådana beroende av att skifte sökes

och frågan om skiftes företagande avgöres i vart skifteslag för sig,

varjämte för delvis sammanföring av skifteslag kräves, att åtgärden påyrkas

av behöriga delägare inom varje skifteslag. Aro dessa förutsättningar

ej för handen, blir beslutat skifte att företaga ä ursprungligt skifteslag

utan sammanföring med annat.

Dessa senare villkor för sammanföring av skifteslag eller dela]- av sådana

hava i förslaget eftergivits. Har inom en by fråga väckts örn skifte,

kan alltså enligt förslaget, därest omständigheterna därtill föranleda, för

rättningen utsträckas att avse jämväl annan by eller del av sådan, obe
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

loende a\ Ilin livida skifte a sistnäinuda by blivit sökt oell örn åtgärden påyrkats

a\ delägare. Den. förut omnämnda ägoblandningen förekommer

nämligen så allmänt och i sådan omfattning, att hela ändamålet med skifte

mången gång skulle äventyras, därest icke en reglering av skifteslagets

omfång skedde. Ofta äro omständigheterna sådana, att en dylik reglering

måste uppställas såsom villkor för att sökt skifte överhuvud må få

komma till stånd. Frågan bör alltså kunna upptagas på förrättningsmännens

eget initiativ.

Förslaget öppnar härjämte möjlighet att begränsa skiftes omfattning

genom uppdelning av ursprungligt skifteslag, även där åtgärden ej är betingad

ur skiftestekniska synpunkter. Någon motsvarighet härtill finnes

ej i jorddelningslagen. Beträffande provskiftena gäller enligt lagen den

30 april 1925 (nr 102), att under vissa förutsättningar i fäbod belägen inrösningsjord

samt skogsmarken må, även där sådant eljest icke är enligt

lag eller annan författning medgivet, helt eller delvis uteslutas från delningen.

Såsom regel torde skiftesbehovet vara påtagligast beträffande heminägorna.

Även i fäbodarna råder på sina håll betydande ägosplittring, men

den uppfattningen torde dock vara allmän, att ett skifte å fäbodejorden

för närvarande i regel ej medför en mot kostnaden svarande nytta.

Vad skogsmarken angår är det visserligen uppenbart, att ägosplittringen

försvårar en rationell skogsvård och att den förekommande uppdelningen

av skogsmarken i långa smala remsor lätt leder till ovisshet eller misstag

ifråga örn gränsernas sträckning och även kail vara på olika sätt till men

vid avverkningarna.

Hos stora delar av befolkningen råder emellertid obenägenhet mot att i

nytt skifte i deras helhet inbegripa de vanligtvis synnerligen vidsträckta

och på skilda trakter belägna utmarkerna. Även inom byar, där intresset

för nytt skifte eljest är stort, torde delägarna, inför utsikten att i delningen

bomme att inbegripas även alla utägor, i vissa fall ställa sig betänksamma

mot åtgärdens vidtagande. Delningens utsträckande till

samtliga dessa omfattande områden medför ökad tidsutdräkt och kostnad,

och fördelarna framstå i vissa fall för delägarna såsom mindre betydande

i förhållande till kostnaderna. Härtill komma andra skäl, såsom fruktan

för stora ståndskogslikvider och dylikt. Även örn befolkningens farhågor

i olika hänseenden i många fall äro överdrivna, måste dock invändningarna

mot en ovillkorlig regel örn utmarkernas medtagande i delningen

tillerkännas ett visst berättigande. Örn man för framtiden å ena sidan

vill bibehålla en viss självbestämningsrätt för ortsbefolkningen i fråga

örn skifte eller icke skifte och samtidigt befrämja tillkomsten av omskifte

å inägojorden, har det för övrigt ansetts ofrånkomligt att skänka

beaktande åt befolkningens önskemål att få i större eller mindre utsträckning

undantaga skogs- eller därmed jämförlig mark från delningen även i

andra fall än där åtgärden är betingad av att skifte å berörda mark på

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

grund av radande ägoblandning bör ske i annat sammanhang. Ett strängt

fasthållande vid principen om all marks medtagande i delningen mot en

utpräglad mening bland delägarna torde knappast heller nämnvärt be

fordra ägoregleringar inom skogsmarken; i många fall bleve följden med

all säkerhet blott att skifte överhuvudtaget på grund av den föreliggande

ansökningen förfölle. Å andra sidan har ej synts lämpligt medgiva, att

med heminägornas uteslutande övrig mark först delas, såframt ej uppdelning

av skifteslaget påkallas av skiftestekniska skäl.

I enlighet härmed tillätes enligt förslaget att, för begränsande av skiftes

omfattning, från skifteslag, däri bys heminägor ingå, till byn hörande utskog.

fäbodemark och annat till heminägor ej hänförligt område genom

avskiljande från skifteslaget uteslutes från delningen, ändå att det ej

erfordras för det med dylik skifteslagsuppdelning eljest avsedda syftet.

Med hänsyn till ändamålet med frånskiljande av områden, som här avses,

har åt delägarna överlämnats att bestämma, huruvida sådan åtgärd skall

vidtagas. Åtgärden kan dock ske endast örn anslutning i viss ordning,

till vilken jag senare återkommer, visas föreligga från ett större flertal av

delägarna. Uppdelning av skifteslag i nu angivna syfte har emellertid i

första hand ställts beroende av att densamma finnes kunna ske utan någon

delägares förfång och utan att lämpligt och redigt skifte hindras.

Prövningen härutinnan tillkommer förrättningsmännen, vilka hava att

beakta de verkningar åtgärden skulle få ej blott för det ifrågasatta skiftet

utan ock i avseende å den mark, som därifrån uteslutes. Förrättningsmännen

äga exempelvis förhindra frånskiljande av hemskog, som med oregelbundna

gränser ansluter till heminägorna. Likaså kan det, där särskilda

omständigheter göra en överföring i större utsträckning av ägoinnehav

mellan olika områden önskvärd och möjlig, visa sig olämpligt att

från skiftet utesluta något av dessa områden.

Uteslutas flera områden från delningen, kunna de enligt förslaget avskiljas

vart för sig till särskilt skifteslag. Genom en sådan anordning

vinnes bland annat, att örn delägare framdeles vill väcka yrkande örn

skifte å något av dessa områden, som lämpligen kan för sig delas, han ej

behöver avhållas från ansökan örn skifte av farhågor för att detta kommer

att få större omfattning än som avsetts. I förrättningsmännens nyssnämnda

prövning ingår emellertid att granska jämväl huruvida område,

som delägare önska utesluta från delningen, kan ensamt för sig bilda

skifteslag. Det kan exempelvis befinnas, att hinder möter mot avskiljande

av visst område, enär detta ej kan ensamt för sig undergå delning, men

att därest ett annat område, vars uteslutande från delningen jämväl påyrkats,

avskiljes till ett skifteslag gemensamt nied det förra, hinder i

angivna hänseende ej längre förefinnes.

Med avseende å den ordning, 5 vilken frågorna örn skifteslagets omfång

och örn skiftes företagande skola behandlas, må nämnas, att enligt skif

tesstadgan avgörandet av själva skiftesfrågan formellt föregått frågan

Förfarandet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Omröstning.

Kungl. Maj:ts proposition Xr 5.

om skiftets omfattning. Enligt jorddelningslagen behandlas frågorna i

ett gemensamt utlåtande av förrättningsmännen. Före utlåtandets avgivande

måste dock vara konstaterat, att de formella förutsättningarna

för tillstånd till skifte föreligga. Sålunda bör dessförinnan omröstning

mellan delägarna, där sådan ifrågakommer, hava skett. Vad nu ifrågavarande

orter angår har erfarenheten emellertid visat, att jordägarna i

allmänhet tillmäta frågan örn skiftets omfattning en mycket stor betydelse.

I många fall torde delägarnas ställning för eller mot skifte bliva helt beroende

av i vilken riktning nyssnämnda fråga beräknas bliva löst.

Med hänsyn härtill har skifteslagets omfång föreslagits skola först bestämmas,

så att vid röstningen örn skiftets företagande inga ovisshetsmoment

förligga utan delägarna då hava fullt klart för sig, vilka områden

förrättningen kommer att avse, därest skifte blir beslutat. Då skifte å by

blivit sökt, skola förrättningsmännen först undersöka, huruvida överhuvud

inom byn föreligger sådant behov av skifte, att åtgärden är motiverad,

i innes skifte påkallat, verkställa de undersökning, örn ägoblandning

med annan by förekommer i sådan omfattning att byarna böra eller med

fördel kunna skiftas i ett sammanhang. Finnes därvid önskvärt att få till

stånd gemensamt skifte, helt eller delvis, med annan by, kalla förrättmngsmannen

jämväl delägarna i den andra byn till fortsatt sammanträde

i förrättningen. Efter att hava inhämtat även deras uppfattning i

frågan bestämma förrättningsmännen huruvida den by, varå skifte sökts,

skall, i händelse skifte kommer till stånd, undergå skifte för sig eller örn

förrättningen bör utsträckas till att avse gemensamt skifte med den andra

byn. Vidare utredes huruvida mark skall frånskiljas och ställas utanför

delningen på grund av skiftestekniska skäl. Förrättningsmännen meddela

härutinnan beslut, gående ut på antingen att någon begränsning ej av

nyssberörda anledning tarvas eller ock att visst eller vissa områden skola

på nämnda grund frånskiljas, därest skifte kommer till stånd. Slutligen

företages frågan, huruvida ett eller flera områden skola genom beslut av

delägarna frånskiljas skifteslaget. Delningsområdets omfattning är härmed

bestämt. Omröstningen i själva skiftesfrågan företages därefter och

kan då begränsas till delägarna i sistnämnda område Förrättningsmännens

och delägarnas beslut örn skifteslagets omfång äro till sin giltighet

beroende av att skifte därefter beslutas. Kommer skifte ej till stånd, förläna

alltså även besluten örn skifteslagets omfång.

Vad härefter angår själva omröstningen må nämnas, att i 1859 års kungörelse

jordtalet användes såsom röstberäkningsgrund. Även enligt jorddelningslagen

kan omröstning förekomma: rösternas värde mätes där

efter fastigheternas taxeringsvärde och huvudtalet.

Beträffande nu ifrågavarande orter är vid valet av beräkningsgrund att

beakta, att man måste räkna med skifteslag av olika typer: de gamla byarna

och särskilt bildade skifteslag (t. ex. fäbodelag); sådana skifteslag,

där inägorna dominera, och sådana som väsentligen bestå av skogsmark.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

55

Tillita måste hänsyn tagas till att fastigheterna ofta ieke komma att

ingå i delningen med hela sitt ägovälde. Det är fördenskull önskvärt att

få en norm, som gör det möjligt att i de olika fallen med fördel tillämpa

en enhetlig grund. Den omständigheten, att delägarna kunna hava att

besluta örn skifteslagets omfång och att alltså omröstning i omgångar är

tänkbar, understryker därjämte kravet på att resultatet av en omröstning

må kunna utläsas utan vidlyftiga beräkningar av rösternas värde.

Ur olika av dessa synpunkter hava såväl jordtalet som taxeringsvärdet

ansetts mindre lämpliga såsom måttstock å röstvärdet. Jordtalet, vilket

beräknats efter inägornäs uppskattade innehåll, bestämdes såsom röstgrund

under en tid, då fastigheterna som regel innefattade ett jordtal med

därå proportionellt belöpande åtföljder i skogsmark och annat. Numera

hävdas avsevärda jord- och skogsområden såsom avsöndringar utan jordtal.

Ägarna till dessa områden komrne sålunda ej att få deltaga i avgörandet.

Och örn jordtalet toges till röstgrund, skulle undantagsbestämmelser

bliva nödvändiga beträffande sådana områden, vilka till övervägande

del bestode av avrösningsjord. Vad taxeringsvärdet angår, skulle

detsamma i många fall ej kunna direkt användas som röstgrund. Det torde

nämligen ofta komma att inträffa, att en omröstning avser endast en

del av fastigheternas ägor; i sådana fall skulle tarvas en uppskattning av

huru stor del av varje fastighets taxeringsvärde belöper å dess ägor inom

olika för åtskiljande tänkbara områden. En dylik uppdelning av taxeringsvärdena

skulle för förrättningsmännen bliva en uppgift av grannlaga

natur och mycket tidsödande.

I förslaget har i stället såsom röstmätare valts ägobeloppet, vilket

innebär att delägarna rösta efter det uppskattningsinnehåll deras

inom röstningsområdet belägna ägor representera enligt storskifteshandlingarna.

Denna röstgrund har Wand annat det företrädet, att uppdelningen

på skilda områden av en fastighets ägobelopp sker på rent objektiva

grunder; dess storlek inhämtas av eller uträknas med ledning av

storsint teshandlingarna. Där seriegradering för inrösnings- och avrösningsjord

ej använts vid storskiftet, måste visserligen ett jämförelsetal

mellan dessa bestämmas i och för omröstningen. Att bedöma förhållandet

mellan inrösnings- och avrösningsjord ligger dock inom ramen för

lantmätarens uppgifter även enligt jorddelningslagen, och ett en gång

bestämt jämförelsetal kan användas för bestämmandet av alla delägarnas

ägobelopp, medan uppdelningen av taxeringsvärdena fordrar ett bedömande

för varje särskilt fall.

Till undvikande av vidlyftigare utredningar skall emellertid omröstningsresultatet

under vissa förutsättningar i första hand bedömas efter

huvudtalet. Om man tillerkänner avgörande inflytande åt en inom skifteslaget

mera allmänt rådande mening i frågan skifte eller icke skifte,

torde det nämligen också vara naturligt, att örn en omröstning efter huvudtalet

ger ett mera påtagligt utslag i ena eller andra riktningen, vid

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts proposition Nr 5.

(let därvid erhållna resultatet kail förbli. Denna enkla beräkningsgrund

låter sig tillämpas oberoende av röstningsområdets beskaffenhet, och vid

röstning i omgångar undvikes en eljest av växling i röstningsområden

betingad omräkning av varje delägares rösttal. Enligt förslaget är fråga

örn skifte i anledning av den föreliggande ansökningen förfallen, örn

två tredjedelar av närvarande delägare efter lmvudtalet rösta mot skifte.

Örn åter samma majoritet uppnås för skifte, skall skifte äga rum.

A ena sidan är denna majoritet så betydande, att den kan anses ge uttryck

åt en mera allmän mening inom skifteslaget; å andra sidan hava

anspråken på kvalificerad majoritet ej ställts högre än att redan omröstningsresultatets

bedömande efter huvudtalet kan förväntas i måhända

flertalet fall leda till ett slutligt avgörande.

Först därest föreskriven majoritet efter huvudtal icke å någondera sidan

uppnås, uppkommer anledning att beräkna rösternas värde efter

ägobelopp. Kungörelsen av år 1859 innebär för motsvarande fall, att frågan

örn skifte anses förfallen endast örn skifte bestrides av delägare, vilka

innehava mer än hälften av skifteslagets hela jordtal, d. v. s. omröstningens

resultat framgår ej av de däri deltagandes röststyrka å ömse sidor

utan av de mot skifte avgivna rösternas värde i förhållande till skifteslagets

samlade röstvärde. Bestämmelsen torde hava tillkommit i syfte

att trygga en opinion mot skifte, vilken ernått en viss stadga. Men

denna har ej ansetts manifesterad blott därigenom att anslutningen för

skifte är obetydlig, utan lagstiftaren har krävt det opinionen mot skifte

skall, för att respekteras, positivt ådagaläggas. Denna grundtanke har

synts riktig och därför upptagits i förslaget. Då emellertid i särlagstiftningen

tagits erforderlig hänsyn till ortens egenartade förhållanden

och redan genom den föreslagna beräkningen efter huvudtal öppnats

en möjlighet, vilken ej tidigare förefunnits, att avvisa ansökan örn skifte,

har dock kravet på majoritet mot skifte något skärpts. Med hänsyn till

att ett ej obetydligt ägobelopp förblir orepresenterat vid skiftessammanträden,

kan dock ej uppställas krav på alltför stor majoritet mot skifte,

örn överhuvud delägarnas beslutanderätt skall bibehållas. Såsom lämpligt

avvägd har bestämts en majoritet av sex tiondelar.

I röstningen deltaga liksom enligt jorddelningslagen endast ägare av

jordbruksfastigheter. Blott de som hava del i det slutligen bestämda delningsområdet

äga rösta, och vid beräkning efter ägobelopp skall hänsyn

tagas allenast till ägor, vilka äro belägna inom nämnda område. Till skillnad

mot jorddelningslagen betraktas delningsområdet i dess helhet, även

örn det utgöres av flera ursprungliga skifteslag eller delar därav, såsom

en röstningsenhet. I annat fall kunde nämligen tillfälligheter leda till

stötande resultat. Då exempelvis fråga är före örn gemensamt skifte av

ett fäbodelag, däri hemman från flera skifteslag hava ägor liggande örn

varandra, skulle tilläventyrs en enda delägare såsom ende representanten

från ett av skifteslagen kunna mot en överväldigande majoritets uttalan
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition Nr 5.

57

de för gemensamt skifte fastlåsa sina här och var inom fäbodlaget belägna

områden till avsevärt men för de övriga.

Förberedande omröstning örn uteslutning av mark från skifte sker enligt

förslaget efter huvudtalet mellan närvarande ägare av jordbruksfastighet

inom det eller de områden omröstningen avser. Avskiljande från

skiftet anses beslutad, örn minst två tredjedelar av rösterna utfalla för

sådan åtgärd. Det har ej synts påkallat att här verkställa beräkning av

röstetalen efter ägobelopp; något avgörande i frågan örn skifte skall

komma till stånd eller ej träffas nämligen ej vid sådan omröstning, utan

det skall allenast bestämmas, huruvida den slutliga omröstningen i skiftesfrågan

skall omfatta den mark, vars uteslutande ifrågasättes. Har

yrkande örn uteslutning väckts beträffande flera områden, kan mer än

en omröstning tänkas förekomma. Omröstning skall avse det eller de

områden, vilka förrättningsmännen funnit kunna efter deras avskiljande

bilda ett skifteslag för sig.

Frågan örn skifteslagets omfång skall, örn skifte beslutats, obligatoriskt

underställas ägodelningsrättens prövning. Jorddelningslagen

lämnar en motsvarande föreskrift endast för det fall att skifteslagsreglering

enligt 1 kap. 4 § samma lag beslutats. Förslagets avvikande ståndpunkt

har ansetts påkallad med hänsyn till att frågan örn skifteslagets

omfång kan bliva av prejudieerande betydelse jämväl beträffande omfånget

av angränsande skifteslag; underlåtenhet att vidtaga en av omständigheterna

påkallad ändring av skifteslaget kan menligt inverka på möjligheten

till ägosammandragning av utom skifteslaget liggande mark,

vars ägare icke äro i tillfälle att vid förrättningen göra sin mening

gällande. I

I fråga örn utflyttning vid skifte har i förslaget utan ändring upptagits

den bestämmelse, som gäller för provskiftena, eller att delägare ej må mot

sitt bestridande förpliktas att ur by utflytta. Denna bestämmelse tillkom,

medan ännu skiftesstadgan gällde.

Obenägenheten hos befolkningen i nu ifrågavarande orter mot laga skifte

torde till väsentlig del hava framvuxit ur farhågan för tvångsutflyttningar

och söndersprängning av de gamla byarna. Denna betänksamhet

mot utflyttningar har redan ur rent ekonomisk synpunkt varit väl grundad.

Med hänsyn till den obetydliga areal odlad jord, som i genomsnitt

belöper å varje brukningsdel, representera åbyggnaderna i regel ett så

stort värde i förhållande till inägojorden, att nyttan av den genom utflyttning

ökade möjligheten till ägosammandragning i allmänhet endast i ringa

mån skulle komma att motsvara därav föranledda kostnader. Detta

förhållande har under senare tid blivit än mer markerat genom de kostnader,

som nedlagts å anläggningar för gemensamma ändamål, såsom ledningar

för vatten, telefon, ljus och kraft, gemensamma motorer och tröskverksanordningar

m. m. Genom jordbrukets otillräcklighet hava dess
-

Örn utflyttning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition Nr 5.

utom bydelägarna i stor utsträckning blivit för sin utkomst beroende avhantverk

och andra dylika sysselsättningar, för vilka ett tätare samman

boende utgör en gynnsam förutsättning.

Skiftesstadgans stränga regler örn utflyttning hava emellertid sedermera

mildrats. Jorddelningslagen föreskriver i 13 kap. 15 §, att örn för begränsning

av antalet skiften eller för åstadkommande av förmånlig ägoanordning

i övrigt erfordras, att en eller flera delägare utflytta, och de

fördelar, som av utflyttningen vinnas, med hänsyn till brukningsförhållandena

inom skifteslaget prövas vara av större betydelse än de med

nämnda åtgärder förenade kostnader och olägenheter, då skall utflyttning

ske i den utsträckning sådan prövas nödig.

Det kan antagas att i en bygd, där jorden är långt uppdelad och där

jordägarna i stor utsträckning äro för sin bärgning beroende av arbetsinkomster

vid sidan av jordbruket, kostnaderna och olägenheterna av en utflyttning

i allmänhet ej kunna uppvägas av de fördelar ur jordbrukssynpunkt,

som en sådan skulle medföra, och att följaktligen skillnaden i resultatet

av blivande laga skiften i regel ej bleve så stor, örn desamma förrättades

med tillämpning av de nu föreslagna från 1925 års lag hämtade

utflyttningsbestämmelserna eller av motsvarande stadgande i jorddelningslagen.

Örn således den föreslagna bestämmelsen ej innebär

någon mera betydande eftergift i sakligt hänseende från jorddelningslagens

föreskrifter, har densamma i annat hänseende åter ansetts

vara av större vikt. Den är nu till sin innebörd känd av ortsbefolkningen,

som anser densamma i stort sett väl avvägd. En fortsatt skiftesverksamhet

kommer ej att hindras av farhågor för en allt för långt gående utflyttning.

Skulle återigen någon undantagsbestämmelse ej införas, kan

det befaras att fruktan för tvångsutflyttningar ur byn komme att avhålla

befolkningen från att söka skiften, som den eljest skulle önska och som

vore väl behövliga. Ehuru sedan provskiftesbestämmelsens tillkomst i

viss mån ändrade förutsättningar inträffat, har därför de övervägande

skälen ansetts tala för att göra den tillämplig jämväl å framtida skiften.

Rörande undantagsbestämmelsens innebörd må nämnas, att densamma

ej lägger hinder i vägen för exempelvis av den nya skiftesläggningen betingade

flyttningar av ängslador eller för mindre betydande husflyttningar

för lämplig reglering av tomterna. Ender vissa förutsättningar

kan även hel boplats mot ägarens bestridande ändras, såvitt flyttningen

sker till annan plats inom byn. Bestämmelsen avser nämligen endast

flyttning ’ur by’. Dessa ord inflöto i lagen om provskiftena med föranledande

av en hemställan av andra lagutskottet vid 1925 års riksdag,

som i utlåtande nr 23 framhöll, att fall kunde tänkas förekomma, då en

lämplig tomtanordning skulle ytterligt försvåras, därest ej möjlighet

funnes till flyttning icke blott av ett eller annat hus inom byn utan jämväl

av en hel gård till annan obebyggd tomt eller lucka inom det bebyggda

området eller till plats, belägen i omedelbar anslutning till detsamma.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

59

Redan före jorddelningslagens tillkomst gällde för vissa län, däribland

Kopparbergs län, särskilda bestämmelser till motverkande av att genom

arealfång uppkomme för deras ändamål olämpligt beskaffade fastigheter.

I jorddelningslagen infördes allmängiltiga föreskrifter i ämnet, oell den

na kontroll över fastighetsbildningen utsträcktes samtidigt till att avse

även skifteslotter. Sålunda skall enligt 19 kap. 3 § jorddelningslagen viss

till gränserna bestämd ägovidd, för att kunna utbrytas, vara i olika hänseenden

så beskaffad, att den kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt

sätt användas för det med avstyckningen avsedda ändamålet eller

ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet

gemensamt med denna. Vidare stadgas att avstyckning ej får ske så, att

stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. Dessutom

förekomma beträffande jordbruksfastigheter vissa villkor i avseende

å, bland annat, tilldelning av skogsmark. Dessa bestämmelser skola

enligt 13 kap. 11 § sista stycket iakttagas även då fråga örn utbrytning

uppkommer i samband med laga skifte. Samma tanke ligger till grund

för de beträffande fastighets uppdelning genom skifte uppställda villkoren.

Dessa, som upptagas i 1 kap. 8 §, gå i huvudsak ut på att skifte å

skifteslag, som ej förut delats genom lantmäteriförrättning, må äga rum

endast örn för var delägare kan utläggas ägolott, som kan på varaktigt

sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet. Kan sådan

ägolott utläggas allenast för sökanden eller, jämte honom, viss eller

vissa delägare, må emellertid skiftet äga rum, för såvitt å andra delägare

belöpande andelar kunna utläggas i gemensam ägolott av nyssnämnd beskaffenhet.

Dessa villkor gälla även, då vid omskifte av skifteslag fråga

uppkommer örn delning av vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd lott,

som är oskiftad.

Trots att dessa bestämmelser giva stort rum för en skälighetsprövning,

hava de för nu ifrågavarande orter visat sig i tillämpningen bereda betydande

svårigheter. Såsom jag förut nämnt bestå brukningsdelarna där

i regel av ett flertal fastigheter inom olika hemman. Visserligen hava

brukningsdelarna genom den karakteristiska omsättningen av smärre

ägor i allmänhet "blivit väl sammansatta av olika ägoslag och efter ortens

små anspråk tillräckliga för ägarens behov vid sidan av andra förvärvskällor,

och det har även på senare tid strävats efter att genom förut omnämnda

kompletteringsförvärv ernå en sammanföring av de ägor, vilka

skola brukas ihop. Men de skilda fastigheter, varav en brukningsdel sålunda

blir sammansatt, motsvara i ett övervägande antal fall icke var för

sig de för utbrytning uppställda fordringarna, och den eljest vid avstyckning

till buds stående möjligheten att upphjälpa förhållandet genom sam

manläggning kan endast komma till ringa användning i byar, som ännu

ligga i storskifte.

Ett fasthållande vid kravet å var särskild i en brukningsdel ingående

fastighets beskaffenhet vore emellertid föga ägnat att befordra det egent
-

Vid felning

utlagd lott4

beskaffenhet

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

liga syftet med bestämmelserna, som otvivelaktigt är att förhindra uppkomsten

av icke önskvärda brukningsdelar. Örn vid skifte fastighet, som

brukats eller är avsedd att brukas ihop med andra dess ägare tillhöriga

fastigheter, inbegripes i en för flera delägare gemensam ägolott, innebär

detta snarast ett försvagande av den faktiskt redan befintliga bruknings

delen. Och vid avstyckning komme bestämmelserna att antingen motarbeta

ägoförvärv, avsedda att förstärka redan bildade brukningsdelar, eller

ock leda till att ägorna hävdades till brukningsdelen utan legal redovisning.

De allmänna bestämmelserna hava inneburit ett så allvarligt hinder mot

all önskvärd ny fastighetsbildning inom de storskiftade dalabygderna, att

provisoriska särbestämmelser genomförts i avvaktan å en definitiv lagstiftning

för dessa orter. De äro upptagna i lagarna den 9 mars 1928 (nr

31) med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av

Kopparbergs län och den 3 maj 1929 (nr 73) med särskild bestämmelse arn

gående rätt att erhålla laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.

I dessa lagar upptogs en i lagen den 25 april 1924 (nr 82) örn ägostyckning

inom vissa delar av Kopparbergs län uttryckt grundtanke, att kon

trollen över den nya fastighetsbildningen skulle inriktas på en prövning av

brukningsdelarnas beskaffenhet. Sålunda stadgas i 2 § i 1928 års

lag, att örn grundad anledning finnes antaga, att efter avstyckning av

ägovidd, som överlåtits till annan, denna kommer att läggas i sambruk

med annan samma ägare tillhörig jord till en brukningsdel av beskaffenhet,

som i 19 kap. 3 § jorddelningslagen sägs, avstyckningen får äga rum

utan villkor av sammanläggning, ändå att sådan enligt nämnda lagrum

erfordras. Och den omständigheten, att efter avstyckning stamfastigheten

ej blir så beskaffad, som i nyssnämnda lagrum föreskrives, skall enligt

lagen ej lägga hinder för avstyckningen, därest stamfastigheten ligger i

sambruk med annan dess ägare tillhörig jord och jämte denna bildar en

brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda fordringar å stamfastighet.

Liknande bestämmelse upptogs i 1929 års lag. Där stadgas, att örn

vid förrättning för laga skifte enligt 1 kap. 8 § första stycket jorddelnings

lagen finnes, att för viss delägare ej kan utläggas ägolott i enlighet med

vad i nämnda lagrum föreskrives, skiftet utan hinder härav må äga rum,

såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans med

annan honom tillhörig jord, örn vilken är grundad anledning antaga att

den kommer att ligga i sambruk med ägolotten, bildar en brukningsdel av

beskaffenhet, som för ägolott är i sagda lagrum föreskriven. Denna regel

skall även gälla, då vid skifte fråga uppstår örn delning av inom skifteslaget

vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd lott, som är oskiftad.

Då särbestämmelser i nu angivna hänseenden även för framtiden äro av

behovet påkallade, hava sådana upptagits jämväl i nu föreliggande för

slag. De äro i huvudsak av samma innehåll som de provisoriska bestäm

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

melserna. Beträffande sekundära delningar (klyvningar och avstyckningar)

äro undantagsbestämmelserna enligt förelaget tillämpliga endast vid

utbrytning inom by, vars heminägor ej undergått laga skifte. Efter dessas

omskiftande bliva förutsättningarna för sammanläggningsinstitutets användning

inom byn så väsentligt förbättrade, att fullgiltiga skäl till eftergift

från jorddelningslagens fordringar ej synts föreligga beträffande därefter

skeende utbrytningar.

För områden, där ordnade jordförhållanden åvägabragts genom laga

skiften, har behov av eftergift från jorddelningslagens bestämmelser örn

sekundära delningsförrättningar icke ansetts föreligga. Beträffande åter

byar, som ligga i storskifte, hava vissa avvikelser föreslagits. Mer än i

måhända någon annan del av landet hava i de storskiftade dalabygderna

sämjevis skett såväl klyvningar som arealupplåtelser till väsentligt men

för ordningen i fastighetsredovisningen. Förutsättningen för att i stället

laga delningsformer skola komma till användning är i första hand, att för

laga jorddelning icke uppställas sådana villkor, att de i orten rådande förhållandena

i verkligheten lägga oöverstigliga hinder i vägen, samt att

kostnaderna för förrättningarna göras överkomliga.

I förra hänseendet får jag erinra örn de av mig'' nyss berörda föreslagna

bestämmelserna med avseende å beskaffenheten av de lotter, som må utläggas

vid klyvning och avstyckning. Även på en annan punkt har emellertid

avvikelse föreslagits från jorddelningslagens regler, nämligen örn

möjligheterna till avstyckning från sämjevis utlagd fastighet. Härutinnan

stadgar nämnda lag i 19 kap. 2 §, att mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, ej får avstyckas med mindre sämjedelningen kommit

till stånd före lagens ikraftträdande. Och i dylikt fall får högst en femtedel

av marken avstyckas. Då i nu ifrågavarande orter fastigheterna i

stor utsträckning äro endast sämjevis utlagda samt från de flesta hemman

eller hemmansdelar redan avsöndringar skett, vanligtvis av åtminstone ett

eller annat skogsskifte, utgörande ensamt för sig mer än en femtedel av

stamfastigheten, skulle jorddelningslagens nyssberörda regel innebära

en synnerligen kraftig beskärning i möjligheterna till legal utbrytning.

Olägenheterna härav framträda så mycket mer som arealförvärven i dessa

orter intaga en dominerande ställning och även kunna betecknas såsom en

för där rådande brukningsförhållanden särskilt lämpad upplåtelseform.

Då jorddelningslagens regler syntes kunna leda till en verklig stagnation

i fastighetsbildningen, upptogs i den förut omnämnda provisoriska lagen

den 9 mars 1928 (nr 31) en undantagsbestämmelse, enligt vilken tillätes att

från mark, som före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,

får, när skäl därtill äro, ske avstyckning utan begränsning till viss

areal. Denna bestämmelse har upptagits jämväl i nu förevarande förslag

och därvid utsträckts till att gälla även, där sämjedelningen tillkommit

Sekundära

jorddelnings
förrättningar
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

efter 1928 års ingång. Klyvningarna hava nämligen visat sig medföra

ringa förmån i förhållande till kostnaden, främst med hänsyn till att därvid

ej kan åstadkommas en effektiv sammandragning av delägarnas av

andelar i flera hemman bestående brukningsdelar. Man måste därför

räkna med att sämjedelningsformen alltjämt kommer att begagnas, intill

dess laga skifte ågått. Att påfordra laga delningar blott såsom förutsättning

för avstyckning har synts vara alltför omständligt, och örn avstyckning

ej medgåves därförutan, torde den sannolika följden allenast bliva

den, att arealförsäljningar utan utbrytning komme att fortsätta.

Såsom jag nyss antydde, utgöra de höga kostnaderna för de sekundära

skiftena ett allvarligt hinder för dessa delningar. Härutinnan må erinras,

att på grund av eventuella laga skiften å byalagen jordägarna måste räkna

med att sekundära skiften inom storskifteslagen komma att erhålla en

till tiden jämförelsevis begränsad giltighet, varför redan på denna grund

en viss tvekan måste göra sig gällande, därest kostnaderna belöpa sig till

mera avsevärda belopp. Därtill kommer, såsom jag nyss nämnde, att

möjligheterna till ägosammandragning vid klyvningar äro skäligen

små.

Att klyvningarna inom här avsedda orter draga stora kostnader beror

på flera omständigheter, bland annat på den i förhållande till arealen djupa

uppdelningen av hemmanen och på den tidsödande utredning örn delägarnas

inbördes rätt, som i allmänhet kräves. Möjligheterna att genom

förenklingar minska kostnaderna bliva emellertid rätt begränsade, örn

skiftena skola till sin beskaffenhet kunna uppfylla rimliga krav. Dalautredningen

har därför stannat vid att föreslå — förutom viss eftergift i

mätningsföreskrifterna, varom nu ej är fråga — ett undantag från jorddelningslagens

regler örn gränsbestämning.

Enligt 7 kap. 1 § jorddelningslagen skall alltid vid laga skifte sammanträde

hållas för bestämmande av rågångarna kring skifteslagets ägor.

Nödvändigheten att alltid företaga gränsbestämning har väsentligt bidragit

till de höga klyvningskostnaderna i de storskiftade områdena. Då

hemmanen i allmänhet hava flera från varandra vitt skilda områden, ofta

på ett 20- å 30-tal platser kringspridda på stundom flera mils avstånd

från varandra, samt till följd av den rådande ägosplittringen i regel ett

flertal fastigheter angränsa, blir redan på denna grund rågångsbestämningen

tidsödande och tyngande. Därtill kommer emellertid, att undersökningen

ofta måste utsträckas till att avse hela byrutan, vilket ytterligare

ökar kostnaden. Kostnaderna för rågångsbestämningen kring hemmanen,

vilkas areal i regel till den ojämförligt största delen representeras

av skogsmark, hava i vissa fall sprungit upp till eller överstigit ett belopp

för hektar mark, motsvarande genomsnittliga hektarvärdet på skogsmarken.

Emellertid medför den obligatoriska gränsbestämningen även andra

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr o. 63

olägenheter vid dessa klyvningar. Felaktigheter i fråga om gränsernas

sträckning inom byarnas skogsområden äro vanliga, men hos jordägarna

förefinnes ofta ingen önskan till rubbning åtminstone för det närvarande

av innehavet å marken. Då emellertid en gränsbestämning vid klyvning

till följd av dylika felaktigheter visat sig ofta leda till genomgående förskjutning

av gränserna inom hela byn, orsakar härigenom en klyvning

av hemman icke åsyftade och icke önskade konsekvenser, oell hos jordägarna

förspörjes med hänsyn härtill en ökad obenägenhet att begagna

sig av denna delningsfonn. Vid uppdelning av storskifteslotter inom nu

ifrågavarande orter förefinnes ej heller samma anledning till ett noggrant

fastställande av gränserna som vid klyvning av hemman inom område,

som undergått laga skifte eller därmed till orubbligheten jämförlig

delning. Det kan förväntas att förr eller senare dessa gränser i allt fall

komma att utplånas genom laga skifte å hela byalaget. Vad jordägarna

åsyfta med ett skifte å en storskifteslott är i allmänhet också endast en

tillfredsställande uppdelning av deras nuvarande innehav.

Med hänsyn härtill har föreslagits, att vid skifte av ägor inom område,

som ligger i storskifte, bestämmande av gräns mot andra ägor icke skall

ske, där det ej påfordras av delägare eller rågranne. I detta sammanhang

vill jag erinra örn att ett motsvarande stadgande upptagits i det

förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser, som jag

tidigare i dag anmält. De båda bestämmelserna äro ej till sitt innehåll

helt sammanfallande, i det bestämmelsen i den föreslagna ägogränslagen

innefattar ett mindre långt gående eftergivande av eljest gällande föreskrifter

örn gränsbestämning än det nu förevarande förslaget och är avsedd

att gälla allenast under viss tid efter lagens ikraftträdande, medan

den föreslagna dalabestämmelsen blir att tillämpa intill dess laga skifte

till rubbning av storskifte ågått.

Såsom jag förut nämnt har jämsides med behovet av ägosammandragning

och med snart sagt lika styrka nödvändigheten att åvägabringa bättre

ordning och reda samt enkelhet i fastighetsredovisningen gjort sig gällande.

För ändamålet erfordras, att fastigheternas rätta storlek och

beskaffenhet fullt klargöras, att ägor under en och samma brukningsdel

så långt möjligt sammanföras till en fastighet samt att lagfartsväsendet

och den i jordregistret återgivna fastighetsbildningen bringas i samstämmighet

med de faktiskt föreliggande förhållandena.

Härför erforderliga åtgärder hava föreslagits skola ske i samband med

laga skifte å by. De skola sålunda verkställas i ett sammanhang över ett

större område. Vad förut anförts därom, att brukningsdelarna i regel bestå

av andelar i ett flertal hemman, angående uraktlåten eller felaktig an

givning i fången av hemmanslittera, örn fördelning av arvfallna fastigheter

Fastighetsredovisning*>

>t„

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. höft. (Sr .V>

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Utredning.

efter andra grunder på marken än i handlingarna m. m. visar nämligen,

att en tillförlitlig oell allsidig utredning bäst åstadkommes, örn tillfälle

beredes att på en gång överblicka äganderättsförhållandena inom ett

större område. Att man härför valt det tillfälle, då laga skifte övergår

by, grundar sig bland annat på att, där äganderättsförhållandena råkat

i sådan oreda att särskilda åtgärder däremot blivit påkallade, samtidigt

så gott som undantagslöst föreligger ett behov av ägosammandragning,

som väl motiverar ett laga skifte. Den för vinnande av stadga i fastighetsväsendet

erforderliga utredningen, som i allmänhet kräver ett synnerligen

omfattande och tidsödande arbete — ett års arbete för en person

torde ej bliva ovanligt — blir i väsentliga delar nödvändig även för

ernående av ett rättvist skifte, och det är därför av intresse, att av utredningsarbetet

icke blott hämtas den vinst av övervägande formell art, som

uppordnandet av den kamerala sidan av jordfrågan representerar, utan

ock att detta arbete tillgodogöres för ett tillrättaläggande -av förhållandena

på marken. Även för sammanläggningsfrågan blir sammankopplingen

med skifte av stor betydelse, då nämligen fastigheternas splittrade*

läge oell bristen på fastighetsbildning i allmänhet skulle lägga hinder i

vägen för sammanläggning utan samband med skifte. Med hänsyn till

arealupplåtelsernas dominerande ställning blir det därjämte för en förbättring

av lagfartsväsendet av vikt att kunna som grund lägga ett skifte,,

varigenom ernås deli fastighetsbildning, som i dessa fall alltid måste utgöra

en ofrånkomlig förutsättning för beviljande av lagfart.

I enlighet nied vad som föreslagits rörande skifteslags omfattning skulle

emellertid en bys alla ägor ofta ej bliva i ett sammanhang föremål för

laga skifte. Frågan örn fastighetsredovisningens ordnande bör dock ej,

där uppdelning i skifteslag skett, företagas till behandling inom vart

nybildat skifteslag för sig. Till fastigheterna komma nämligen i regel

att höra ägor inom mer än ett av skifteslagen. Då det är inrösningsjördensutbrytande

som blir avgörande för den av jordregistret återgivna fastighetsbildningen

samt hemina gorna utgöra huvudkomplexet av inrösningsjorden

och dessutom i regel först av alla ägor inom byn bliva föremål

för skifte, har föreslagits, att de särskilda redovisningsåtgärderna skola

i ett sammanhang för hela byn företagas vid det skifte, som övergår

heminägorna.

Vad angår de särbestämmelser på fastighetsredovisningens område,

vilka enligt förslaget skola tillämpas vid skifte å bys heminägor, vill jag

först nämna något örn den utredning, som ansetts erforderlig till klarläggande

av delägarnas inbördes rätt till byamarken. Jorddelningslagen

lämnar i 3 kap. 10 § föreskrift örn utredning och antecknande i skiftesprotokollet

rörande delägarnas andelar i skiftesområdet och anmärkande

av deras fångeshandlingar, och i 4 kap. 6 § stadgas, att vid uppdelning av

skifteslag eller sammanföring av områden från olika skifteslag i skiftes
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 5.

65

handlingarna skall med angivande av ägarens namn oell fastighetens registerbeteckning

redovisas fastighet eller del därav, varav bildats särskilt

skifteslag eller som sammanförts med annat tidigare befintligt skifteslag

eller del av sådant.

Vid nu förevarande skiften måste ske en utredning, som e.i blott möjliggör

ett rättvist skifte oell bevarandet för framtiden av sambandet mellan

ägolotterna oell deras tillliörigheter utom skifteslaget, utan ock är ägnad

att läggas till grund för en allmännare tillämpning av sammanläggningsförfarandet

oell för beviljande av lagfart. Denna utredning blir vida mer

djupgående lili den, som eljest sker vid skiften. Därvid bör klargöras

bland annat, huruvida fången avse rena andelar eller till läget bestämda

områden pa marken, örn och i vad mån i upplåtelser av jordtal inbegripits

till jordtalet hörande åtföljder, vidare att rätta i fångeshandlingarna

förekommande felräkningar och andra misstag samt genom jämkningar

och justeringar bringa samstämmighet mellan hemmanen och summan

av fastigheter inom desamma, ävensom att vid behov genom härledning

bakåt i tiden söka grunden till de nuvarande innehaven.

Man kan härvid ej, såsom eljest sker, begränsa sig till en mera summarisk

utredning beträffande de områden av byn, vilka genom avskiljande

från skifteslaget ställas utanför delningen. Till ett övervägande antal av

de i skiftet ingående fastigheterna komma att höra ägor utom delningsområdet,

och för att dessa fastigheter må kunna göras till föremål för

sammanläggning måste fordras, att varje fastighets rätt även inom de

skifteslaget frånskilda områdena fullt klargöres, på det ovisshet icke

sedan må uppkomma angående de genom sammanläggningen bildade fastigheternas

från olika fång komna tillliörigheter vid sidan av de genom

skiftet utbrutna lotterna. En utredning av samma art som beträffande

de i skiftet ingående ägorna blir för ändamålet så mycket mer nödvändig

som förekommande otydligheter och felaktigheter i fastighetsangivningen

ofta hänföra sig just till frågan om omfattningen av jordtalet

åtföljande andel av skogsmark och andra utägor. Därest utredningen ej

erhåller den utsträckning nu nämnts, blir den ej heller ägnad som grund

för ett förbättrat lagfartsväsende.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som enligt kungörelsen den

29 oktober 1926 (nr -149) gäller för provskiftena har i förslaget upptagits

föreskrift, att lantmätaren vid laga skifte å bys heminägor skall verkställa

noggrann utredning örn äganderättsförhållandena inom samtliga

till byn börande ägor. Över resultatet av utredningen jämte gången av

densamma med alla de omständigheter och skäl, som inverkat på bedömandet

av delägarnas inbördes rätt, skall upprättas en redogörelse sorn

genomgås med delägarna. Mot redogörelsen, som bör av delägarna underskrivas,

äga delägarna framställa och få till protokollet antecknade de

erinringar, vartill de anse sig befogade. Med hänsyn till skiftets avsedda

betydelse för lagfartsfrågan och även för beredande av en möjligast

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Sammanläggning

av

fastigheter.

utsträckt användning av sammanläggningsförfarandet Ilar vidare stadgats,

att alla tvister angående de förhållanden redogörelsen avser — alltså

även sådana som icke äro av betydelse för skiftets behöriga verkställande

— skola, om de yppa sig under skiftet, underställas ägodelningsrättens

prövning.

Vid provskiftena bar kännedomen örn hävdeförhållandena visat sig få

en anmärkningsvärt stor betydelse för äganderättsutredningen. Vad angår

ägorna inom delningsområdet erhålles dylik kännedom genom hävdeförteckningen.

Då emellertid för en betryggande utredning kännedomen örn

delägarnas hävd i de från delningen uteslutna ägorna är lika nödvändig,

lämnades i nyssnämnda kungörelse föreskrift örn upprättande av en enklare

karta över dessa ägor, upptagande i huvudsak gällande ägogränser

och hävdelinjer, jämte en beskrivning i anslutning härtill. En dylik

redovisning av den utom delningen ställda marken har ock föreskrivits

i nu förevarande förslag. Den ökade stadga, som fastighetsredovisningen

beredes genom detta komplement till äganderättsutredningen, underlättar

väsentligt möjligheten att praktiskt utnyttja skiftet för lösandet av sammanläggnings-

och lagfartsfrågorna.

Förut har omnämnts, hurusom brukningsdelarna i de storskiftade orterna

i allmänhet utgöras av ägor under ett flertal hemman. Denna

splittring torde vara särskilt påfallande i Siljansbygderna, där det ej är

ovanligt, att till en mindre brukningsdel örn ett par tre hektar öppen jord

hävdas ägor under ett tjugu- å trettiotal hemman. Örn ock denna så att

säga kamerala sönderstyckning i det stora hela ej nått så långt i övriga

orter, är dock förhållandet karakteristiskt för hela det storskiftade området,

och det får betecknas som undantag, att ägorna till en brukningsdel

höra under endast ett hemman.

Olägenheterna härav äro uppenbara, och de göra sig så mycket mer

gällande, som här i allmänhet är fråga örn rena småbruk. Sönderstyckningen

verkar synnerligen tyngande i jordredovisningen och medför oskäligt

stora kostnader för lagfarande och andra fastigheterna avseende

rättshandlingar. Men olägenheterna hava även framträtt i andra hänseenden.

Sålunda har vid arvfall delningsobjektets beskaffenhet bidragit

till en mångdubbelt större uppdelning av hemmanen än som i och för sig

varit betingad av arvingarnas önskan att få en andel var. Brukningsdelarnas

nuvarande sammansättning är ock till förfång för all vidare

jorddelningsverksamliet. Vid skifte måste enligt jorddelningslagen delägarnas

andelar i olika jordregisternummer redovisas såsom särskilda

ägolotter. Detta skulle under här rådande förhållanden innebära, att

varje delägare i allmänhet finge sitt ägobelopp redovisat i karta och handlingar

under ett större antal, ofta flera tiotal laga skifteslotter, vilka var

för sig sannolikt bleve av mindre god beskaffenhet. Vid upplåtelse från

en av flera sådana lotter bestående brukningsdel komme ofta hinder mot

en utbrytning på legal väg att möta därutinnan att den lott, under vil
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

ken de upplåtna ägorna böra, icke ensamt för sig skulle därefter kunna

bestå såsom särskild fastighet. Dä det är ej hemmanens utan brukningsdelarnas

ägor, som lämpligen böra sammandragas, blir det fördenskull

av största betydelse, att man vid framtida skiften genom sammanläggning

så långt möjligt gör sig oberoende av den vid storskiftet uppkomna,

numera fiktiva hemmansindelningen och därmed även undviker en både

kostsam och tidsödande men skäligen värdelös redovisning i karta och

handlingar av alla de olika andelar, varå delägarnas ägoanspråk grundats.

Nu gällande bestämmelser örn sammanläggning i samband med skifte

äro ej tillfyllest för att vid här ifrågavarande skiften få till stånd sammanläggning

i den utsträckning förhållandena påkalla. Visserligen har

skiftes inverkan å möjligheterna för sammanläggning i sakligt hänseende

beaktats i sammanläggningslagen, men i avseende å förfarandet har frågan

icke fastare knutits tili skiftesförrättningen. Frågan föredrages visserligen

vid förrättningen, men det ankommer på vederbörande delägare

att själva taga initiativ till och, vid sidan av förrättningen, i vanlig ordning

ombesörja åtgärden.

Vid bär avsedda skiften utgör emellertid sammanläggning ett så viktigt

led i arbetet å ett förbättrat fastighetsväsende, att förfarandets tilllämpning

ej kan, såsom eljest, behandlas uteslutande som en enskild angelägenhet.

Att sammanläggning tillåtes är ej nog. Det allmänna intresset

av att sammanläggningsförfarandet verkligen ock i görligaste mån kommer

till användning kräver för sitt tillgodoseende sådana anordningar,

att garanti erhålles mot att förefintliga tillfällen till sammanläggning

försummas. Uppenbart är, att det härutinnan ej kan vara tillfyllest att

enbart lita till den enskildes initiativ. Härtill kommer, att sammanläggningsåtgärderna

måste grundas å den vid skiftet verkställda äganderättsutredningen

med iakttagande av därvid skedda jämkningar och rättelser

i fastighetsbeteckningarna och andra förskjutningar i avseende å den i

fångeshandlingarna angivna rätten till fastigheterna. De olika sammanläggningsfrågorna

måste därför behandlas i ett sammanhang och företagas

på ett jämförelsevis sent stadium av skiftesförrättningen. Även på

denna grund kan frågan alltså ej såsom eljest undan för undan allt

efter ansökan inkommer, upptagas under skiftets gång oell med ledning

av företedda fångeshandlingar bedömas såsom ett för var särskild delägare

isolerat ärende.

På dessa skäl bar i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter,

som i förordning den 18 juni 1926 (nr 362) meddelats för provskiftena,

sammanläggningsförfarandet i förslaget inarbetats såsom ett moment i

själva skiftesförrättningen. Sedan äganderättsförhållandena blivit utredda

och erforderliga handlingar införskaffats, skall lantmätaren, oberoende

av initiativ från de enskilda delägarna, för varje särskilt fall, där

flera fastigheter äro i en ägares hand, utreda huruvida sammanläggning

opaginerad Kontrollera mot PDF

6S Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

kan ske. Efter frågans föredragande för delägarna skola förrättningsmännen

därvid avgiva yttrande, som översändes till ägodelningsrätten.

Sedan erforderliga förberedande åtgärder genom ägodelningsdomarens

försorg vidtagits, meddelar ägodelningsrätten beslut i sammanläggningsärendet.

Sammanläggning skall enligt förslaget äga rum i alla de fall,

där laga hinder ej möter, under förutsättning att ägaren ej direkt bestrider

åtgärdens vidtagande.

Även beträffande de sakliga förutsättningarna för sammanläggning

hava i förslaget en del avvikelser gjorts från vad eljest gäller. Med hänsyn

till de verkningar i olika avseenden, som förknippas med skiftet å

heminägorna — detta blir beträffande fastighetsindelningen inom byn

av motsvarande betydelse som den storskiftet på sin tid ägde — är det av

vikt, att brukningsdelarnas sammanförande så långt möjligt verkställes

i ett sammanhang vid nämnda tillfälle. Då vid lieminägornas skiftande

andra områden ej sällan komma att frånskiljas skifteslaget och i dylikt

fall flertalet fastigheter i regel kommer att hava del i dessa områden,

skulle emellertid nyttan av skiftet å heminägorna för sammanläggningsfrågans

ordnande bliva tämligen ringa, såframt förfarandets räckvidd ej

utsträcktes till byns alla ägor. Vad angår de utom delningsområdet belägna

ägorna hava för ändamålet vissa lättnader föreslagits i sammanläggningslagens

fordringar å fastighetsbildning och beskaffenheten i övrigt

av de i sammanläggning ingående ägor.

I ytterligare ett hänseende har eftergift föreslagits från de nu gällande

sakliga villkoren för sammanläggning. För sammanläggning av fastigheter

uppställer sammanläggningslagen den fordran, att innehavaren av

fastigheterna skall hava erhållit lagfart å desamma. För sammanläggning

vid provskiftena gäller ej detta villkor. Det har ock i förevarande

förslag uteslutits. Lagfartsfrågan har i förslaget lösts genom ett kompletterande

kungörelseförfarande, vars verkningar emellertid icke kunna

inträda förrän efter skiftets slutliga fastställande. Den härmed förbundna

sammanläggningsfrågan åter måste enligt sakens natur avgöras under

pågående skiftesförrättning. Då lagfartsförliållandena alltså vid tiden

för sammanläggningsfrågans avgörande ännu befinna sig i sitt forna

skick, skulle, där äganderättsförhållandena överhuvudtaget äro sådana

att särskilda åtgärder för bristernas avhjälpande äro motiverade, ett fasthållande

av sammanläggningslagens ovillkorliga fordran å lagfart synbarligen

göra det i skiftet inarbetade sammanläggningsförfarandets praktiska

betydelse tämligen illusorisk. Det har därför ansetts nödvändigt att

i sammanläggningsärendet bortse från nämnda villkor. Det har ej heller

synts oeftergivligt i betraktande av att det intresse, som närmast torde

hava förestavat villkorets uppställande — förekommande av att i sammanläggning

inbegripes fastighet, rätteligen tillhörande annan än sökanden

— vid förevarande skiften på annat sätt tillgodoses, i det samman
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5. 69

däggningsfrågans behandling grundas å en av delägarna godkänd eller

utan erinran lämnad eller ock i vederbörlig ordning godkänd eller justerad

utredning örn äganderättsförhållandena. Självfallet bör dock en eftergift

från sammanläggningslagens fordran ej givas större utsträckning än förhållandena

påkalla. Tillämpning av den föreslagna särbestämmelsen har

därför begränsats till de fall, där det särskilda lagfartsförfarandet användes

och där alltså visshet föreligger örn att lagfartsfrågans ordnande är

inom nära räckhåll.

Målet för arbetet å tillfredsställande lagfartsförhållanden är ej blott att

söka med betryggande medel utfylla de stora luckorna mellan de lagfarna

fastigheterna. Ej mindre viktig blir uppgiften att över lag bringa lagfarandet

i samstämmighet med de faktiska förhållandena och den genom

skiftet tillskapade fastighetsindelningen. För en rationell lösning av denna

fråga äro ej nu tillgängliga, av lagfartsförordningen anvisade vägar

tillräckliga under de förhållanden, som gemenligen råda i här ifrågavarande

orter. Ett ständigt återkommande fall torde bliva att äganderättsutredningen

ger anledning till korrigering av fångeshandlingarnas uppgifter

örn andelstal samt åtföljder och annat. Förefintlig felaktighet, synnerligast

örn elen uppkommit i ett längre bakåt i tiden liggande led i fångeskedja,

förorsakar i allmänhet jämkning på flera håll, och understundom

stannar det icke A''id mindre än en genomgående förskjutning i ena

eller andra riktningen beträffande gällande fång över lag inom ett

hemman.

Med nu gällande regler är visserligen, där ett tillskott befunnits böra

tillkomma delägare utöver vad fångeshandling anger, i enstaka fall tänkbart

att lagfart å nämnda tillskott kan beviljas genom kungörelse, efter

det fastigheten övergått i ny ägares hand. Denna omgång kan dock ej

anses medföra någon nämnvärd ökad garanti för att lagfart beviljas rätter

ägare och är ej ägnad att medföra redigare fastighetsförhållanden.

Förfarandet bomme dessutom ej att bliva praktiskt utnyttjat i de talrika

fall, då fråga är örn mindre tillsatser i fastighetsmåtten och där de icke

obetydliga kostnaderna för kungörelse m. m. ofta skulle täcka eller överstiga

föremålets värde. I allmänhet bleve denna väg ej ens framkomlig.

Då jämkning uppåt i fastighetsmål föranletts av omständigheter, vilka

betinga en däremot helt eller delvis svarande förskjutning i motsatt riktning

beträffande en eller flera andra fastigheter, låter saken sig ej ordnas

med mindre rättelse sker å ömse håll. Frågan ställes på sin spets, då rättelse

skulle föranleda rubbning i redan beviljad lagfart. Med gällande

lagstiftning torde andra utvägar ej stå till buds än överlåtelse eller dom

i äganderättstvist. Båda erbjuda emellertid svårigheter, i vissa fall praktiskt

sett oöverkomliga, och de skulle i övrigt bliva sa tidsödande och

kostsamma i förhållande till de mindre rättelsei,

fråga, att man helt kan bortse från möjligheten att såmedelst bringa lag
-

Lagfar täler—

hållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' 1 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

farandet i samstämmighet med de faktiska förhållandena. Det kan oek

med skäl sägas, att det bör stå Dämmande föx* en lagstiftning i ämnet att

lita till dylika formella arrangemang, där i ena fallet ej föreligger verklig

överlåtelse oell i det andra skulle bliva fråga örn en hvist’ mellan

eniga parter.

De inflätade äganderättsförhållandena och det beroende, i vilket de olika

lagfaitsfrågorna stå till varandra, kräva att ett tillrättaläggande sker i

ett sammanhang över hela linjen. Då rättelse betingar överföring av

andelstal, måste komplettering och tillägg på ett håll samtidigt få sin motsvarighet

i en minskning på andra punkter. Då heminägornas skiftande

blii grundläggande för fastighetsindelningen inom byn och den under

nämnda skifte verkställda sammanläggningen av fastigheter bygger på

den föiutsättningen, att lagfartsfrågan regleras, är ock av vikt, att detta

sker i näimaste samband med skiftet a heminägorna. För åvägabringande

av en sådan genomgående behandling av lagfartsväsendet och det

samul betande av de olika frågorna, sorn här kräves, har föreslagits ett .särskilt

förfarande, varigenom lagfarandet grundas å själva skiftet med den

därvid verkställda äganderättsutredningen. Med beaktande av den framträdande

plats, som fastighetsredovisningen föreslagits skola beredas vid

förevarande skiften, kan ock näppeligen tvekan råda därom, att de äro

väl ägnade som en betryggande grund för lagfarandet. Omfattningen av

delägarnas inbördes rätt klarlägges genom en under tjänstemannaansvar

av därtill skickad person och i ett sammanhang över hel by verkställd

utredning, som i översiktlig omfattning och grundlighet torde fylla högt

ställda anspråk. Och lagfarandet är avsett att bygga på denna utredning

allenast i den mån delägarna ej hava erinran att göra mot dess resultat.

Förekommer sadan, blir frågan under skiftet avgjord av domstol.

I avseende å förfarandet kunde visserligen ifrågasättas, att det på skiftet

grundade lagfarandet finge utan iakttagande av särskilda former

ske så snart skiftet blivit fastställt. Med hänsyn till möjligheten av att

fastighet rätteligen äges av person, som ej varit vid skiftesförrättningen

känd, har dock lagfarts beviljande med stöd av skiftet ansetts böra ställas

beroende av att kungörelse utfärdats samt viss tid därefter förflutit utan

att klander instämts. Detta kungörelseförfarande har reglerats i förslaget

till lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall. Sedan äganderättsutredningen

verkställts, skall enligt förslaget lantmätaren vid sammanträde

med delägarna lämna dessa tillfälle uttala sig i frågan örn

kungörelses utfärdande och därefter överlämna handlingarna i ärendet

jämte yttrande av förrättningsmännen till rätten, som, när förhållandena

prövas därtill föranleda, utfärdar kungörelse örn att utredning rörande

äganderättsförhållandena inom byn blivit vid skiftet verkställd. Kungörandet

sker på det i 10 § lagfartsförordningen angivna sätt. Dessutom

skall kungörelsen jämte sammandrag av redogörelsen över äganderätts
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 5. 71

utredningen anslås å rättens dörr samt i sockenstugan eller å annan lämplig

plats inom kommunen, varjämte redogörelsen skall hållas för granskning

tillgänglig hos rätten.

I fråga örn de sakliga verkningarna av kungörelsen innehåller förslaget,

att örn klander icke instämts och ej heller eljest anledning förekommer

att annan äger bättre rätt till fast egendom, som enligt redogörelsen

för äganderättsutredningen tillkommer viss person, då må, sedan skiftet

slutligen fastställts och minst ett år förflutit efter sista kungörandet, för

honom beviljas lagfart a sådan enligt redogörelsen honom tillkommande

eller i överensstämmelse med densamma för honom vid skiftet redovisad

fastighet, som i jordregistret skall upptagas såsom särskild fastighet eller

utgör viss kvotdel av sådan.

Då kungörelsetiden sålunda ansetts kunna begränsas till ett år, må

framhållas, att redan den viktiga och vitt bekantgjorda händelse, som ett

i allmänhet under ett flertal år pågående skifte å by innebär, utgör en

kraftig anmaning för vederbörande rättsinnehavare att göra sina anspråk

gällande och att en stark garanti mot oegentligheter erhålles genom den

kungörandet förutgående äganderättsutredningen. I övrigt må erinras,

att tidsfristen i allmänhet blir längre än ett år och mången gång, särskilt

när talan fullföljts mot avslutad skiftesförrättning, kommer att ej oväsentligt

överstiga den i lagfartsförordningen för motsvarande fall angivna

tid av tre år.

Förfarandets verkningar sträcka sig till alla fastigheter inom den hy,

som med sina heminägor ingått i skiftet; samtliga dessa fastigheter hava

omfattats av äganderättsutredningen. Örn emellertid en genom arealupplåtelse

tillkommen fastighet, som är helt belägen utom delningsområdet,

ej är utbruten och ej heller ingått i sammanläggning med fastighet inom

delningsområdet, måste enligt förutnämnda bestämmelse med dess lagfarande

anstå, till dess utbrytning skett; för dylik fastighet medför skiftet

nämligen ej någon utbrytning.

Då lagfarandet grundas på skiftet, följer härav, att tidigare, från skiftesresultatet

mer eller mindre avvikande lagfartsbehandling icke kan få

bibehålla sin självständiga betydelse efter den tid, då kungörelsens verkningar

inträda. Frågan har i förslaget lösts på det sättet, att den, som

redan tidigare beviljats lagfart, visserligen icke skall söka ny lagfart på

grund av skiftet, men den tidigare lagfarten får ej läggas till grund för

beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av inteckning utan en förutgången,

av rätten verkställd granskning rörande lagfartens överensstämmelse

med äganderättsutredningen vid skiftet. Till den del tidigare

lagfart avser fast egendom, som vid skiftet befunnits rätteligen tillkomma

annan, kan lagfarten ej vidare åberopas i nyssnämnda hänseende. Men

överensstämmer den med skiftesresultatet, gör rätten anteckning örn förhållandet

i lagfartsprotokollet och lagfartsboken samt meddelar bevis därom,

varefter lagfarten får åberopas på vanligt sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

överarbetning

inom

justitiedepartementet.

r- Kunni. Maj:ts ''proposition Nr 5.

Enligt 60 § inteckningsförordningen aro vissa rättsverkningar förknippade

nied den omständigheten, att fastighet genom klander frånvinnes

innehavaren. Det lärer vara att förvänta, att vid nu förevarande skiften

■ett avgörande av uppkommen äganderättsfråga skall i allmänhet kunna

komma till stånd utan att saken hänskjutes till domstols prövning. Uppenbarligen

hör den, som därvid rätteligen tillerkännes viss fastighet eller

fastighetsdel, icke ställas i sämre ställning i förhållande till inteckningshavare

än örn äganderättstvisten hänskjutits till domstols prövning. På

den grund har i förslaget utsagts, att örn genom äganderättsutredningen

vid skiftet blivit fastslaget, att fastighet eller del av sådan, varå viss delägare

innehaft fång, rätteligen tillkommer annan, skall, sedan den senare

erhållit lagfart å fastigheten eller fastighetsdelen, med avseende å verkan

av däri skedda inteckningar så anses, som örn fastigheten eller fastighetsdelen

genom klander frånvunnits den förre.»

Härefter redogör departementschefen för innehållet i lagrådets utlåtande

och anför därvid:

»Lagrådet har funnit sig höra för sin del tillstyrka, att en lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med de remitterade förslagen måtte komma

till stånd för de med statsunderstöd storskiftade delarna av Kopparbergs

län. Även jag ansluter mig till de principer, å vilka förslagen

grundats. Emellertid Ilar lagrådet mot några få detaljer gjort erinringar,

vilka vid den överarbetning jag låtit underkasta förslagen i det

mesta iakttagits.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län har i 10 § såsom förutsättning

för sammanläggning av fastigheter i där stadgad ordning angivits,

att vederbörande delägare ej bestritt åtgärden. Det av lagrådet gjorda

ändringsförslaget, att bestridandet skall respekteras endast örn skäl till

detsamma finnes vara för handen, innebär en återgång till vad som enligt

28 § förordningen den 18 juni 1926 (nr 362) gäller för provskiftena. Visserligen

torde erfarenheten från dessa icke giva stöd för antagandet, att

det härutinnan bomme att göra större skillnad örn den ena eller andra

linjen följdes, men man synes dock ej för framtiden böra lämna helt ur

räkningen den möjligheten att delägare av ovidkommande skäl motsätta

sig en önskvärd och nyttig sammanläggning. Då emellertid tvång för

en delägare att foga sig i en sammanläggning med dess civilrättsliga

verkningar synes mig böra föreskrivas endast för det fall att bestridandet

är uppenbart ogrundat, hava ordalagen i det föreslagna stadgandet i

överensstämmelse härmed jämkats.

I 12 § första stycket bär vidtagits en av ändringen i 10 § betingad

jämkning.

I enlighet med lagrådets hemställan har den i slutet av 13 § införda

relativsatsen uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Under sistnämnda paragraf har lagrådet berört frågan huru skall förfaras,

om skiftet efter sammanläggnings verkställande av någon anledning

ej hringas till fullbordan, och därvid framhållit önskvärdheten av

ett uttryckligt stadgande, att sammanläggningen i sådan händelse skall

förfalla. I betraktande av att sammanläggningsfrågan upptages å ett

sent stadium av dessa i regel synnerligen omfattande byaskiften och att

nyssnämnda eventualitet fördenskull knappast någonsin torde inträffa,

synes man visserligen utan våda kunna bortse från densamma. Även i

nu gällande lagstiftning saknas stadgande i ämnet, ehuru sammanläggning

med stöd av skifte där förutsättes kunna ske när som helst efter

skiftets början och det alltså ingalunda är otänkbart, att skiftet inställes

efter verkställd sammanläggning. Jag vill emellertid ej motsätta mig,

att i nu förevarande sörlag upptages ett stadgande i ämnet. Örn det

mot all förmodan skulle inträffa att ett nästan slutfört skifte inställdes,

torde nämligen — i saknad av bestämmelse i motsatt riktning —

dessförinnan skedda sammanläggningar det oaktat bliva fortfarande gällande,

vilket skulle, såsom lagrådet framhållit, kunna vålla betänklig

oreda med hänsyn till att sammanläggningarna grundats på äganderättsutredningen,

som under den antagna förutsättningen blir utan verkan.

Såsom ett andra stycke i 13 § har därför upptagits bestämmelse, att

örn skifte inställes, dessförinnan meddelat beslut örn sammanläggning

skall förfalla. I anslutning härtill har lämnats föreskrift angående anteckningar

örn förhållandet, motsvarande de i 20 § sammanläggningslagen

angivna. Det torde böra erinras, att under de i förevarande orter

rådande förhållandena fastighetsärenden, grundade å sammanläggning

under skifte, i allmänhet ej kunna komma i fråga förrän efter skiftets

fastställande. Örn emellertid t. ex. inteckning under skiftet beviljats i

en genom sammanläggning av lagfarna fastigheter bildad fastighet, föranleder

den omständigheten, att sammanläggningsbeslutet därefter förfaller,

ej till annat än att inteckningen är att anse såsom gemensam för

de fastigheter, vilka ingått i sammanläggningen men nu åter rättsligen

bestå var för sig.

Under förutsättning att 10 § undergår den ändring lagrådet under

nämnda paragraf förordat, har lagrådet ansett vad i 16 § yttrats örn sammanläggning

kunna uteslutas. Då den där stadgade begränsningen av

paragrafens tillämpning i avseende ä fastigheter, vilka kunnat lagligen

bliva föremål för sammanläggning, synes bliva överflödig jämväl efter den

jämkning i 10 §, som av mig ifrågasatts, har nämnda begränsning uteslutits.

På lagrådets hemställan har även den ändringen vidtagits i paragrafen,

att vid bedömandet huruvida ägolott kan utläggas för viss deliigares

andel hänsyn må under de i paragrafen angivna förutsättningar tagas ej

blott till annan delägaren tillhörig jord utan även till sådan, som tillhör

hans make.

Andra punkten i 21 § bär lagrådet ansett böra utgå. Där utsugs, att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

skiftesförrättning, vid vilken gränsbestämning med stöd av första punkten

i paragrafen ej ägt rum, icke skall fastställas utan i stället under de

för fastställelse stadgade förutsättningarna förklaras lagligen beskaffad.

Härmed har ej åsyftats någon saklig skillnad. Ändamålet Ilar varit allenast

att undvika förväxling med skiften, vid vilka vederbörlig gränsbestämning

ägt rum. Lagrådet har framhållit, att det icke ansetts nödigt

införa någon motsvarande bestämmelse i fråga örn fastställelse av

skifte, vid vilket huvudregeln i 2 § i det av mig förut omnämnda förslaget

till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser kommit

till användning och att skäl ej torde förefinnas att i nu avsett fall intaga

en därifrån avvikande ståndpunkt.

Förhållandena synas mig emellertid icke vara alldeles likartade i de

båda fallen. I ägogränslagen har eftergift från jorddelningslagens regel

örn obligatorisk gränsbestämning vid skifte gjorts endast där sådan bestämning

ej finnes nödig med hänsyn till osäkerhet om den sträckning, vari

gränsen blivit utmärkt å marken. Ägogränslagens bestämmelse innebär, att

till grund för skiftet ej får läggas annan sträckning än den som, därest

tvist ej yppas, på grund av preklusionsregeln i lagens 1 § blir den för framtiden

gällande. Då man endast i undantagsfall torde behöva räkna med

den möjligheten att ändring i gränsens sträckning påkallas under preklusionstiden,

vinner alltså den vid skiftet antagna sträckningen i allmänhet

samma orubblighet, som örn den tillkommit genom vederbörlig

gränsbestämning. Den lucka i skiftesförrättningen, som underlåtenheten

att göra gränsbestämning innebär, blir följaktligen utan särskild åtgärd

fylld i och nied att viss begränsad tid förgått. Under sådana förhållanden

har i ägogränslagens fall ansetts överflödigt markera skillnad mellan

de förrättningar, där gränsbestämning verkställts, och dem, där så

«j skett.

Dalalagens bestämmelse åter går längre i eftergift från eljest gällande

föreskrifter. Där förutsättes nämligen den sträckning, efter vilken gränsen

hävdas, kunna läggas till grund för skiftet, även örn densamma — vilket

understundom kan inträffa — ej överensstämmer med den, som efter

preklusionstidens utgång blir den på marken gällande. Dalalagens bestämmelse

kommer härigenom att kunna tillämpas även efter preklusionstidens

utgång, så länge delningsområdet ligger i storskifte. Man kan ej

här med samma fog som i ägogränslagen utgå ifrån att skillnaden mellan

skiften med och utan gränsbestämning kommer att utplånas inom

viss kortare tid; den kan kvarstå under obestämd tid i avvaktan på det

allmänna uppordnande av förhållandena, som sker när hela byn sedermera

omskiftas. Behovet ur praktisk synpunkt att till upplysning för

framtiden hava på ett iögonenfallande sätt angivit, att delningsförrättningen

ej utförts med den fullständighet som eljest utgör villkor för skiftes

fastställande, gör sig härigenom mer gällande i datalagen än i ägogränslagen.

På den grund och med hänsyn till den särställning ifråga
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5. 75

varande orter i övrigt komma att intaga i skifteslagstiftningen Ilar fog

synts mig icke saknas för bibehållandet av andra punkten i 21 oaktat någon

motsvarande bestämmelse ej upptagits för ägogränslagens fall.

Av lagrådet under 23 § framställda erinringar hava föranlett motsvarande

ändringar som i 16

Rörande prövningen av stamfastighets och avstyckad ägovidds beskaffenhet

har i 25 §, på sätt lagrådet föreslagit, vidtagits en jämkning av

samma art som i 16 och 23 §§.

I förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning

av jord å landet har i anledning av lagrådets erinran bestämts samma

dag för lagens ikraftträdande som för övriga föreslagna lagar.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall

har rubriken jämkats på sätt lagrådet förordat.

Vad lagrådet vid 1 § anfört har föranlett en jämkning av det innehåll,

varom lagrådet hemställt.

Enligt 3 § tredje stycket skall i kungörelsen lämnas tillkännagivande

bland annat därom, att redogörelsen för äganderättsutredningen finnes

hos rätten tillgänglig för granskning intill dess ett år förflutit efter sista

kungörandet. Lagrådet har hemställt, att nämnda tidsbegx-änsning måtte

utgå. En dylik ändring föranleder visserligen en extra kostnad för utskrivande

för rättens räkning av ett särskilt exemplar av redogörelsen,

som i allmänhet blir en ganska omfattande handling. Dess tillhandahållande

hos rätten är emellertid av betydelse ej blott till upplysning

under kungörelsetiden för eventuella rättsägare. Redogörelsen skall efter

nämnda tid ligga till grund för alla framdeles uppkommande fastighetsärenden;

det är ej heller uteslutet, att fråga örn klander med anledning

av äganderättsutredningen uppkommer även efter det lagfart meddelats

med stöd av densamma. Då det således är av vikt att rätten jämväl

efter kungörelsetidens slut äger ständig tillgång till redogörelsen, anser

jag mig böra tillstyrka den föreslagna ändringen.

1 avseende å de under 1 och 5 §§ upptagna sakliga verkningarna av

kungörelseförfarandet har lagrådet framhållit vissa med dessa bestämmelser

förenade olägenheter. Härvid syftas på den föreslagna anordningen,

att det nya, på skiftet grundade lagfarandet skall avse allenast

fastighet eller del av fastighet, varå lagfart ej förut finnes, medan

i avseende å lagfaren fastighet eller fastighetsdel sker ett särskilt an

teckningsförfarande, varmed dock kan anstå till dess lagfart å nytt fång

eller inteckning sökes. Av denna uppdelning följer, att lagfart direkt

hänförande sig till den genom skiftet skapade och i samband därmed i

jordregistret upptagna fastighetsbildningen kommer att meddelas allenast

i det fall, då äldre lagfart icke föreligger å någon av de i den nya

registerfastigheten ingående fastigheterna eller fastiglietsdelarna.

Olägenheterna med systemet att göra skillnad mellan ny lagfart oell

anteckning om äldre lagfart kunde visserligen enligt lagrådet delvis

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

undvikas, därest föreskrift meddelades om skyldighet att inom viss tid

efter skiftets fastställande ot‘h kungörelsetidens utgång söka anteckning

eller örn skyldighet för rätten att verkställa anteckning ex officio. Även

borde då föreskrivas att för det fall, då i en ny registerfastighet ingå

såväl lagfarna som olagfarna fastigheter eller fastighetsdelar, en slutanteckning

skall verkställas och bevis givas därom, att lagfart föreligger

å hela den nya registerfastigheten. Med bibehållandet av skillnaden

mellan ny lagfart oell anteckning örn äldre skulle dock bland annat den

olägenheten komma att kvarstå, att i rättstillämpningen en gräns måste

dragas mellan dessa fall, vilket ej sällan kunde möta svårigheter. Lagrådet

har med hänsyn härtill förordat en annan väg för frågans lösning,

sträckande sig något längre i avvikelse från gällande rätt än det remitterade

förslaget. Den går ut på att skyldigheten att på grund av skiftet

med den därvid verkställda äganderättsutredningen söka lagfart inom

den angivna tiden efter skiftets fastställande och kungörelsetidens utgång

utsträckes till att avse all fast egendom inom byn, vare sig äldre

lagfart föreligger eller icke.

I betraktande av de betydande praktiska fördelar, som den av lagrådet

föreslagna vägen erbjuder, anser jag densamma vara att föredraga.

Åstadkommandet av reda i fastighetsväsendet synes väsentligt underlättas,

örn sålunda lagfarandet sker över hela linjen i omedelbart samband

med skiftet och direkt anknytes till den genom skiftet skapade fastighetsbildningen.

Och i de förut omför mälda synnerligen vanliga fall,

då i en nybildad fastighet ingå såväl lagfarna som olagfarna fastigheter

eller fastighetsdelar, vinnes, såsom lagrådet framhållit, en betydande förenkling

därigenom att lagfartsfrågan blir föremål för enhetlig behandling

i ett enda ärende. Även undvikes meddelande av lagfarter och anteckningar

örn lagfart å efter skiftet ej längre rättsligen för sig bestående

delar av nybildad fastighet, vilket kunde vara ägnat att vilseleda.

Kostnaderna bliva ock i allmänhet mindre för delägarna. Jag har därför

låtit omarbeta förslaget i denna del i överensstämmelse med den av

lagrådet förordade linjen. De nya bestämmelserna, vilka nära anslutits:

till lagfartsförordningens uppställning, hava upptagits under fem paragrafer,

4—8 §§. Härav har betingats en omnumrering av det remitterade

förslagets tre sista paragrafer.

Rörande de bestämmelser, som ersatt ursprungliga 4 och 5 §§, må nämnas

följande.

Såsom 4 § har upptagits stadgande örn skyldighet för en var, som vid

skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn, att på grund

av skiftet med äganderättsutredningen söka lagfart, sedan skiftet blivit

slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet. Ny lagfart

skall således sökas av alla, även av den som tidigare sökt eller erhållit

lagfart å någon honom enligt äganderättsutredningen tillkommande

egendom. Vidare har under denna paragraf lämnats en föreskrift,

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

77

motsvarande 3 § la g fartsför ordningen. I här förevarande fall har rätten?

ansetts böra äga på eget initiativ vidtaga erforderliga åtgärder i syfteatt

snarast bringa lagfartsväsendet i överensstämmelse med den nya fastighetsindelningen.

Den i det remitterade förslagets 4 § uttalade huvudprincipen, att Ingfald

skall beviljas med stöd av skiftet med äganderättsutredningen, har

upptagits i 5 §. Lagfart skall avse registerfastighet eller kvotdel av sådan,

det senare i händelse delägaren ej äger hel register fastighet. Härmed

har betonats, att i det allmänt förekommande fall, då ur skiftet

gående fastighet bildats genom sammanläggning av ett flertal genom

olika fång förvärvade andelar i byn, lagfarandet ej får ske i olika ärenden

såsom avseende de särskilda fången i anslutning till tidigare lagfartsbehandling.

Den i det remitterade förslagets 4 § för uttryckande av

lagfartssökandens behörighet som ägare gjorda hänvisningen till vad

redogörelsen för äganderättsutredningen utvisar har till undvikande av

missförstånd ersatts med att sökanden skall hava vid skiftet redovisats

såsom ägare av vederbörande fasta egendom. Det resultat i fråga örn.

delägarnas inbördes rätt, som den vid kungörelsens utfärdande föreliggande

redogörelsen utvisar, kan nämligen tänkas bliva ändrat vid prövning

av uppkommen tvist eller ock vid skiftets granskning, exempelvis

därigenom att en mellan delägare ingången förening örn jämkning i

andelstal, varå äganderättsutredningen grundats, befinnes vara oriktig.

Det för lagfartsbehandlingen grundläggande har helt naturligt avsetts.

vara äganderättsutredningen i dess slutgiltiga skick vid skiftets fastställande.

— Rörande det fall att i fastighet eller fastighetsdel, varå lagfart

sökes, ingår fast egendom inom by, som ej omfattats av äganderättsutredningen,

har såsom sista punkt i paragrafen intagits en erinran

av det innehåll lagrådet föreslagit.

Av de angivna grunderna för lagfarts beviljande följer, att där visst

till gränserna bestämt område upplåtits, lagfart å fånget ej kan meddelas,

med mindre egendomen är av beskaffenhet att böra upptagas i

jordregistret såsom särskild fastighet. Så är fallet, örn ägolott utlagts

vid skiftet, men ej exempelvis örn ägorna helt ligga utom delningsområdet

oell ej blivit föremål för någon forin av utbrytning. Med llän.syn

till förslagets i övrigt från gällande lagstiftning avvikande regler har

synts i förslaget böra, såsom ock lagrådet förutsatt, uttryckligen uttalas,

att där egendomen ej är av den beskaffenhet nyss nämnts, lagfartsansökningen

skall förklaras vilande, till dess sådant förhållande visas

huva inträffat att egendomen skall upptagas såsom särskild fastighet i

jordregistret. Stadgande härom har införts såsom (i §. Av föregående

paragraf torde utan särskilt stadgande följa, att för lagfart å kvotdel

av arealfastighet ej är nödvändigt att nämnda del är utbruten,

blott fastigheten i dess helhet uppfyller det angivna villkoret. Det

må erinras, att då ansökan örn lagfart å arealfastighet enligt den

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

Jia paragraf förklaras vilande, fastigheten dock omfattas av kungörelseförfarandet

och dess verkningar i övrigt för lagfarandet. Fastigheten

kommer sålunda att angivas i överensstämmelse med äganderättsutredningen,

och andra eventuellt förekommande hinder mot lagfart än det

att utbrytning ej skett, såsom bristande åtkomst och dylikt, förfalla.

För lagfart å avsöndring, tillkommen före år 1897, fordras ej enligt

gällande rätt, att avsöndringen skall hava fastställts eller i annan ordning

utbrutits. Något annat har ej heller varit avsett vid lagfarande i

nu angiven ordning. Till undvikande av missförstånd har en uttrycklig

erinran härom gjorts i 6 §.

I 4 § i dess urpsrungliga skick upptogs såsom förutsättning för lagfart,

att klander icke instämts. Motsvarande bestämmelse i det omarbetade

föi slaget återfinnes i 7 §. Till uppnående av överensstämmelse i

denna del med lagfartsförordningen har verkan av hinder gjorts beroende

av att sådan anteckning skett, som avses i 13 § nämnda förordning.

Av samma skäl, som i 6 § angivits för där avsedda fall, har ock uttryckligen

uttalats, att lagfartsansökningen i dylik händelse skall förklaras

vilande. Örn verkan av anteckning, sorn ej avser hela den fastighet,

Arna, lagfart sökes, hava såsom ett andra stycke i 7 § upptagits närmare

bestämmelser av det innehåll lagrådet föreslagit.

Såsom förutsättning för lagfart har än vidare i det ursprungliga förslaget

a ligh its, att ej heller annan anledning än klanders instämmande

föreligger till att annan äger bättre rätt än lagfartssökanden. Dalautredningen

har i sina motiv (sid. 209) härutinnan uttryckligen framhållit,

att mot lagfartsansökningen icke kan åberopas den omständigheten

i och för sig, att i fastigheten ingår ett audelstal, som inbegripits i lagfart,

tidigare meddelad för annan delägare, varifrån sökanden ej härleder

sitt anspråk. Såsom skäl för bestämmelsen har huvudsakligen påpekats,

att äganderättsredogörelsen icke bör kunna åberopas, där i visst

fall dess resultat efter underställning rubbats och följaktligen lagfarandet

bör grundas å det avgörande, som därvid träffats. Bestämmelsen

bär således ansetts påkallad närmast av den omständigheten, att enligt

det ursprungliga förslagets formulering redogörelsens innehåll lagts till

grund för lagfarandet. I och med att, såsom jag förut nämnt, härutinnan

vidtagits en redaktionell ändring, varigenom framgår att det avgörande

för lagfarandet är äganderättsutredningens slutgiltiga skick vid

skiftets fastställande, förfaller det åberopade skälet för uppställandet

av den nu angivna förutsättningen för lagfart. Då densamma dessutom

synes i tillämpningen kunna ge anledning till missförstånd, har den vid

omarbetningen av förslaget uteslutits.

Slutligen har såsom 8 § upptagits bestämmelser, motsvarande de 1

•'') § i dess ursprungliga skick förekommande. Med den verkställda omläggningen,

som innebär att något anteckningsförfarande beträffande

äldre lagfarter ej sker utan i stället ny lagfart på grund av skiftet sö
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

79

kes, följer att äldre lagfart i intet fall får läggas till grund för beviljande

av lagfart å senare fång eller av inteckning efter den tid, då kungörelsens

verkningar inträda. Däremot bibehåller äldre lagfart, i likhet

med vad som avsågs i det remitterade förslaget, den betydelse densamma

må hava i andra hänseenden. Sålunda skall, såsom lagrådet påpekat,

hänsyn tagas till de äldre lagfarterna exempelvis i fråga örn tjuguårig

hävd.

Lagrådets övriga erinringar, vilka avse förtydliganden men icke innefatta

sakliga avvikelser från vad med förslagen åsyftats, hava iakttagits.

Därutöver hava i förslagen vidtagits några smärre jämkningar

av redaktionell art.»

Föredraganden hemställer, att de sålunda överarbetade lagförslagen

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas 1932

års riksdag till antagande.

1

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit

Konungen, att till nästkommande års riksdag skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Erik H:son Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

5 höft. (Nr 5.)

s

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1932:44 Memorial angående arvode m. m. åt särskilda sakkunniga, tillkallade för att inom andra lagutskottet biträda vid behandlingen av vissa ärenden. a1 i texten
  2. 2LU 1932:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m. s. 13 i texten