Angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring
1932-01-29 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:63, Angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
1
Nr 63.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till vissa personer i anledning av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring; given Stockholms
slott den 29 januari. 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—4:o hemställt.
GUSTAF.
A. Rundqvist.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 januari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel,
statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist anför:
Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), vilken
förordning trätt i kraft den 1 januari 1928. Genom ifrågavarande förordning
har förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, upphävts, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats före den 1 januari 1928, skall bedömas enligt äldre bestämmelser.
Bihang till riksdagens protokoll 1332. 1 sand. 52 höft. (Nr 63—64.) mas
2
Ang.
ersättning
till R. M.
Johansson.
Kangl. Maj:ts proposition nr 63.
I 1 § av förordningen den 18 juni 1909 stadgas, att därest under militärtjänstgöring
i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig,
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, varder skadad, eller därest person, som nu nämnts, skadas
under tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning jämlikt vissa i förordningen
stadgade grunder. Dylik ersättning utgives jämväl, om sjukdom
med därav följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring
och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till sjukdomen bidragit.
Vidare föreskrives i 11 § av nämnda förordning, bland annat, att därest
skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt de i
förordningen meddelade ersättningsbestämmelserna föranleder ersättning,
undersökning ofördröjligen skall hållas rörande skadans uppkomst samt
läkarbetyg anskaffas angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;
att sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,
föranstaltas av vederbörande befälhavare; samt att läkarbetyg, undersökningsprotokoll
och övriga till ärendet hörande handlingar skola, om
önskan att utbekomma ersättning anmäles, så snart ske kan överlämnas till
vederbörande regements- eller kårchef eller stationsbefälhavare. Denne har
därefter att till riksförsäkringsanstalten göra framställning om ersättningens
bestämmande.
Göres ej framställning om ersättning i anledning av skada inom två år
efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i anledning av
dödsfall, från det döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen av
12 § i omförmälda förordning, rätten till ersättning förverkad.
I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)
vidtagits den ändring, att, beträffande skada, som yppats efter ingången av
år 1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning om ersättning
i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig
tjänstgöringen samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, anställningen upphörde eller från den
senare tidpunkt, då skadan yppades, eller, där fråga är om ersättning i anledning
av dödsfall, från det döden inträdde.
Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 46 mom. 1 värnpliktslagen
omförmälda invalid- och pensionsfond.
l:o.
I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift, dagtecknad den 14 februari
1930, gjorde Eedvan Markus Johansson från Klackarp, Forserum, framställning
om ersättning i anledning av sjukdom, som han ådragit sig under
militärtjänstgöring år 1918. Då berörda framställning icke gjorts inom den
i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, stadgade tid, fann anstalten enligt beslut
den 9 september 1930 sådan ersättning icke kunna tillerkännas Johansson.
3
Kttngl. Maj:ts proposition nr 63.
Hos Kungl. Maj:t har Johansson sedermera i en den 21 oktober 1930
dagtecknad skrift anhållit att, utan hinder därav att hans framställning ieke
blivit gjord inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning i anledning
av ovanberörda sjukdom.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson under fullgörande av
sin värnpliktstjänstgöring vid förutvarande Jönköpings regemente i juni
månad 1918 under pågående gymnastikövning ådragit sig en skada (traumatisk
gonit) i höger knä; att han för nämnda skada vårdats å regementets sjukhus
under tiden 19 juni—1 september 1918 och i kvarter under tiden 2—6 september
samma år; att han den 7 nämnda september blivit förklarad såsom
icke vapenför; att han under tidsperioderna 11—28 september och 26 oktober
—22 no.vember 1918 vårdats å Jönköpings lasarett för ifrågavarande knäskada,
vilken då visat sig hava övergått i kroniskt stadium; att, enligt ett av
läkaren vid nämnda lasarett L. Bergström den 14 november 1930 utfärdat
intyg, knäledsaffektionen numera utvecklat sig till en deformerande arthrit
i högra knäleden med häremot svarande nedsättning i Johanssons arbetsförmåga;
samt att Johansson, som är jordbruksarbetare, har svårt men av
sin sjukdom i sitt arbete.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 6 februari
1931 anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna
skäligt, att Johansson, utan hinder därav att framställning om ersättning i
förevarande fall icke gjorts inom föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt
grunderna för förordningen den 18 juni 1909, därest hans militärtjänstgöring
skäligen kunde antagas hava bidragit till hans ifrågavarande sjukdom, hade
riksförsäkringsanstalten verkställt utredning i sistnämnda hänseende. Härvid
hade anstalten funnit Johansson hava ådragit sig sjukdomen under sådana
förhållanden, att anstalten, därest framställning om ersättning gjorts
inom föreskriven tid, skulle hava tillerkänt honom ersättning jämlikt berörda
förordning.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som den 19 februari
1931 avgivit utlåtande i ärendet, hava anfört, att oaktat Johansson författningsenligt
icke vore berättigad till ersättning av statsmedel för den knäskada,
han ådragit sig under värnpliktstjänstgöring år 1918 och varav han fortfarande
lede, syntes det likväl departementet och sjukvårdsstyrelsen, med
hänsyn därtill att Johansson icke torde hava haft kännedom om gällande
förordning rörande anmälan och ersättning i dylika fall samt i betraktande
av att han genom knäskadan otvivelaktigt lidit ett avsevärt ekonomiskt avbräck
i sin utkomst, som om billigheten fordrade, att ersättning bereddes
honom jämlikt grunderna för förordningen den 18 juni 1909. Att statsverket
borde ikläda sig dylik ersättningsskyldighet torde så mycket mera böra ske,
som, enligt vad av handlingarna i ärendet syntes framgå, någon sådan undersökning,
varom förmäldes i 11 § av sagda förordning, icke blivit verkställd
i anledning av Johanssons knäskada. Hade dylik undersökning skett, vore
Departements
chefen.
Ang.
ersättning till
E. R. M.
Wahlberg.
4 Kungl. Majits proposition nr 63.
det högst sannolikt, att Johansson för länge sedan tillerkänts ersättning av
statsmedel för knäskadan. Departementet ock styrelsen finge i berörda
hänseende erinra om, att i ett flertal fall — senast genom riksdagens skrivelse
den 4 juni 1930, nr 369, punkterna 6 ock 7 — medgivits, att, där anledning
funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till skadans eller
sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt där omständigheterna givit vid
lianden, att sådan undersökning, varom förmäldes i 11 § av förordningen
den 18 juni 1909, bort äga rum, men av vederbörande militärbefäl underlåtits,
ersättning i enlighet med förordningens föreskrifter finge utbetalas
utan hinder av däri stadgade preskriptionsbestämmelser. På grund av vad
sålunda anförts hemställde departementet och sjukvårdsstyrelsen, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till Johansson finge,— utan
hinder därav att framställning om ersättning icke blivit gjord inom föreskriven
tid — från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för ovannämnda förordning den
18 juni 1909 kunde anses berättigad.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Johansson icke kunnat tillerkännas
någon ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909, enär ansökning
därom icke gjorts inom behörig tid. Emellertid har förut, där särskilda
omständigheter förelegat, dispens från förordningens preskriptionsbestämmelser
medgivits. Sa har skett i, bland andra, sådana fall, då förhållandena
givit vid handen, att undersökning, varom förmäles i 11 § av förordningen,
bort äga rum. I förevarande fall synas omständigheterna hava bort giva
anledning till dylik undersökning. På grund härav och då, enligt vad riksförsäkringsanstalten
meddelat, Johansson ådragit sig ifrågavarande sjukdom
under sådana förhållanden, att ersättning enligt bestämmelserna i förutnämnda
förordning kunnat tillerkännas honom, därest framställning därom
gjorts inom föreskriven tid, finner jag billigt, att han får komma i åtnjutande
av ersättning enligt i förordningen angivna grunder. Ersättningen torde böra
utgå från och med den 1 januari 1932.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Redvan Markus Johansson må — utan hinder därav
att framställning om ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1932 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses
berättigad.
2:o.
I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift, dagtecknad den 20 december
1930, anhöll förre furiren vid Norrbottens regemente Eric Rudolf
Magnus Wahlberg från Pitea att komma i åtnjutande av ersättning i anled
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 63. 5
ning av sjukdom, som lian ådragit sig under militärtjänstgöring under tiden
1 mars 1925—31 oktober 1927. Då berörda framställning icke gjorts inom
den tid, som stadgats i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med den ändrade
lydelse nämnda förordning erhållit genom förordningen den 4 juni 1920,
fann anstalten enligt beslut den 20 mars 1931 sådan ersättning icke kunna
tillerkännas Wahlberg.
Hos Kungl. Maj:t har Wahlberg sedermera i en den 6 juni 1931 dagtecknad
skrift anhållit att, utan hinder därav att hans framställning icke
blivit gjord inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning i anledning
av ovanberörda sjukdom.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Wahlberg under tiden 1 mars
1925—31 oktober 1927 varit fast anställd vid Norrbottens regemente; att
hos honom under åren 1925 och 1926 konstaterats vissa lungförändringar
ävensom körtlar å halsen; att han i februari 1928 opererats för tuberkulösa
körtlar; att han i juli månad sistnämnda år intagits å garnisonssjukhuset
i Boden, där han vistats till den 1 augusti 1929, då han överflyttats
till Apelvikens kustsanatorium; att han under sjukhusvistelsen företett symtom
på lung-, körtel- och ryggradstuberkulos; samt att vederbörande regementsläkare
såsom sin åsikt uttalat, att det syntes sannolikt, att Wahlberg
under militärtjänsten endera ådragit sig tuberkulos infektion eller fått en
latent dylik infektion aktiverad.
Hiksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 18 augusti
1931 anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna
skäligt, att Wahlberg utan hinder därav, att framställning om ersättning icke
gjorts inom föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen
den 18 juni 1909, därest hans militärtjänstgöring skäligen kunde
antagas hava bidragit till hans ifrågavarande skada, hade riksförsäkringsanstalten
prövat ärendet i sistnämnda hänseende. Härvid hade anstalten
funnit skadan hava ådragits under sådana förhållanden, att anstalten, därest
framställning om ersättning gjorts inom därför föreskriven tid, skulle hava
tillerkänt Wahlberg ersättning jämlikt berörda förordning.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava den 13
oktober 1931 avgivit yttrande i ärendet och därvid på i huvudsak samma
skäl, som departementet och styrelsen anfört i sitt under punkten l:o omförmälda
utlåtande, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Wahlberg finge — utan hinder därav att framställning om
ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid — från beväringsmanskapets
invalid- och peusionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt
grunderna för förordningen den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.
6
Departements
chefen.
Ang.
ersättning till
S. R. 0.
Landberg.
Kungl. Mhj:ts proposition nr 63.
Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Eric Rudolf Magnus Wahlberg må — utan hinder
därav att framställning om ersättning icke blivit gjord inom
den tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring — från och med den 1 januari 1932 från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den
ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
3:o.
I en till riksförsäkringsanstalten ingiven, den 17 september 1918 dagtecknad
skrift anhöll Sune Ragnar Olof Landberg i Stockholm att komma
i åtnjutande av ersättning i anledning av sjukdom (lungtuberkulos), som han
ådragit sig under militärtjänstgöring vid Upplands artilleriregemente under
tiden 1 november 1908—31 oktober 1910. Då berörda framställning icke
gjorts inom den tid, som stadgats i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, fann
anstalten enligt beslut den 30 september 1918 sådan ersättning icke kunna
tillerkännas honom.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1920 anhöll härefter Landberg,
att, enär han under fältmanöver i Norrland hösten 1909 ådragit sig lungtuberkulos,
kronisk luftrörskatarr och muskelreumatism, Kungl. Maj:t måtte
i anledning härav tilldela honom viss ersättning.
Av handlingarna i ärendet inhämtades, att Landberg innehaft anställning
såsom volontär vid Upplands artilleriregemente från och med den 1 november
1908 till och med den 31 oktober 1910, då han erhållit avsked på
grund av sjukdom; att han under militärtjänstgöringen upprepade gånger
varit sjukskriven; att han år 1910 dels genomgått difteri, dels ådragit sig
ett flertal bronchiter; samt att det den 20 oktober 1910 konstaterats, att
Landberg lede av bronchitis tuberkulosa.
I över Landbergs berörda ansökning avgivet utlåtande den 11 maj 1920
anförde riksförsältringsanstalten, bland annat, följande:
I sin förevarande ansökan hade Landberg uppgivit, att han till följd av
förkylning under fältmanöver i Norrland hösten 1909 åsamkats lungtuberkulos,
kronisk luftrörskatarr och muskelreumatism, ävensom att han sedermera
alltjämt lidit svårt av sagda sjukdomar. Riksförsäkringsanstalten, som
i ärendet inhämtat yttrande från vederbörande läkare inom anstalten, hade
med ledning av utdrag ur den vid vid regementet rörande Landberg förda
sjukjournalen funnit Landbergs militärtjänstgöring skäligen kunna antagas
hava bidragit till den lungtuberkulos, som han ådragit sig. Däremot gåve
handlingarna i ärendet icke stöd för antagandet, att sagda tjänstgöring bidragit
till uppkomsten eller utvecklingen av den luftrörskatarr och muskelreumatism,
varav Landberg uppgivit sig lida. På grund härav skulle, för
såvitt ifrågavarande ersättningsanspråk icke varit preskriberat, Landberg
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
hava tillerkänts ersättning från riksförsäkringsanstalten jämlikt förordningen
•den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, för den tid, efter det lian upphört att åtnjuta underhåll
och vård genom militär myndighets försorg eller den 31 oktober 1910, under
vilken hans arbetsförmåga till följd av förstnämnda sjukdom varit nedsatt
med minst en tiondel, varemot någon ersättning i anledning av sistberörda
sjukdomar icke skulle hava utgått.
Eiksförsäkringsanstalten ville emellertid i detta sammanhang erinra om,
att det förslag rörande ändrade bestämmelser angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, som av riksförsäkringsanstalten
med biträde av utsedda sakkunniga avgivits den 30 december
1918, i avseende å preskription innehölle den föreskrift, att, för såvitt fråga
vore om fast anställd, hos vilken sjukdom yppats under sådan tjänstgöring,
rätten till ersättning skulle vara förverkad, därest icke inom en tid av tre
år från det anställningen upphört, viss underrättelse, anmälan eller anhållan
om ersättning blivit gjord. Även om de sålunda föreslagna preskriptionsbestämmelserna
skulle hava tillämpats å förevarande fall, skulle alltså rätten
till ersättning varit förverkad.
På grund av vad sålunda anförts ansåge sig riksförsäkringsanstalten icke
kunna tillstyrka bifall till Landbergs förevarande framställning.
Genom beslut den 18 mars 1921 fann Kungl. Maj:t Landbergs ansökning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I en till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ställd, den 26
januari 1931 dagtecknad skrift har ledamoten av riksdagens andra kammare
E. G. E. Eriksson i Stockholm gjort framställning om understöd åt Landberg.
Sedan skrivelsen överlämnats för yttrande till riksförsäkringsanstalten,
har ämbetsverket föranstaltat om vederbörlig undersökning rörande Landbergs
hälsotillstånd. Läkarundersökningen har verkställts av anstaltens
biträdande läkare, överläkaren A. Gullbring, som i ett den 12 februari
1931 utfärdat intyg anfört, att några hållpunkter för att lungtuberkulos
skulle föreligga icke förefunnes, men att vissa omständigheter talade för
att den åkomma, som nu besvärade Landberg, vore bronchiektasier, med
stor sannolikhet härrörande från de många bronchiter han icke minst under
militärtjänsten ådragit sig; att på grund av lungåkomman Landberg vore
duglig endast till lättare arbete; att då erfarenheten visat, att de kroniska
broncliiterna icke sällan ogynnsamt påverkades av klimatiska förändringar,
hans arbetsförmåga tidvis torde vara än ytterligare nedsatt; samt att Landbergs
allmäntillstånd vore väsentligt nedsatt huvudsakligast beroende på
umbäranden och att nervsystemet vore upprivet.
lliksför säkring sanstalten har för egen del i avgivet utlåtande den 17
februari 1931 anfört, att anstalten med stöd, bland annat, av förenämnda
läkarutlåtande numera funne ådagalagt, att samband förelåge mellan Landbergs
militärtjänstgöring och den sjukdom, utvidgning av bronkerna, varav
han nu lede.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som härefter
hörts i ärendet, hava i utlåtande den 24 februari 1931 anfört:
Såsom framginge av riksförsäkringsanstaltens den 17 februari 1931 avgivna
utlåtande torde det numera få anses ådagalagt, att samband förelåge
mellan Landbergs militärtjänstgöring och den sjukdom, utvidgning av bronkerna,
varav Landberg nu lede. Hithörande ersättningsfråga hade följaktligen
kommit i ett annat läge, än den hade vid den tidpunkt, då Kungl.
Maj:t förklarade en av Landberg år 1920 gjord ansökning om ersättning i
anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vid sådant förhållande och då Landberg genom
sin sjukdom otvivelaktigt åsamkats ett avsevärt ekonomiskt avbräck i sin
utkomst samt i betraktande av att han levde i mycket fattiga omständigheter,
ansåge departementet och sjukvårdsstyrelsen det vara med rättvisa
och billighet överensstämmande, att något årligt understöd av statsmedel
bereddes Landberg, trots att framställning om ersättning icke blivit gjord
inom den tid, som stadgades i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Departementet
och styrelsen finge erinra därom, att riksdagen i ett flertal fall medgivit,
att, där anledning funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till
sjukdomens uppkomst eller utveckling, ersättning finge utgå enligt förordningens
föreskrifter, oaktat framställning om ersättning i anledning av sjukdomen
icke gjorts inom föreskriven tid. På grund av vad sålunda anförts
hemställde departementet och sjukvårdsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva, att till Landberg finge — utan hinder därav att
framställning om ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid — från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för ovannämnda förordning den 18 juni 1909
kunde anses berättigad.
I en den 26 maj 1931 dagtecknad skrift har sedermera Landberg hos
Kungl. Maj:t anhållit att, utan hinder därav att hans framställning icke
blivit gjord inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning i anledning
av förenämnda sjukdom.
Departements- Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att
chefen. Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Sune Ragnar Olof Landberg må — utan hinder därav
att framställning om ersättning icke blivit gjord inom den
tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring — från och med den 1 januari 1932 från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den
ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
4:o.
Ang. I en till försvarsdepartementet den 23 april 1931 inkommen skrift har
F^j^Bengts- J°han Bengtsson från Yästra Broby, Ormastorp, hos Kungl. Maj:t
son.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 9
gjort framställning om ersättning i anledning av skada, som han ådragit sig
under militärtjänstgöring vid flottan år 1912.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Bengtsson under fullgörande av
värnpliktstjänstgöring vid flottan skadats i högra handen den 24 juli 1912
under salutskjutning ombord å pansarkryssaren Fylgia; att vederbörande
fartygsläkare i ett påföljande dag avgivet intyg uttalat, att mjukdelarna å
högra handens ryggsida vore avslitna motsvarande andra, tredje och fjärde
mellanhandsbenen, sträcksenorna å högra handens ryggsida avslitna och
främre delen av fjärde mellanhandsbenet krossad, att framtida men komme att
följa samt att graden av invaliditet för det dåvarande ej kunde avgöras; att
Bengtsson för ifrågavarande iskada vårdats å flottans sjukhus i Karlskrona
under tiden 26 juli—14 oktober 1912; att Bengtsson enligt egen uppgift
sedermera på grund av handskadan haft avsevärda svårigheter att erhålla
arbete; att enligt ett av e. provinsialläkaren i Bjuv Y. Jernmark den 26 mars
1931 avgivet intyg Bengtssons högra hand vid företagen undersökning befunnits
förete ett flertal svåra förändringar; samt att kasernläkaren vid
flottans station i Karlskrona A. R. Prag den 28 maj 1931 intygat, att militärtjänstgöringen
måste anses hava bidragit till uppkomsten och utvecklingen
av Bengtssons handskada.
IliJcsförsälcringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 19 juni 1931
anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna skäligt,
att Bengtsson utan hinder därav, att framställning om ersättning icke gjorts
inom därför föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen
den 18 juni 1909, hade riksförsäkringsanstalten i sistnämnda hänseende
prövat ärendet. Härvid hade anstalten funnit skadan hava ådragits
under sådana förhållanden, att anstalten, därest framställning om ersättning
gjorts inom föreskriven tid, skulle hava tillerkänt Bengtsson ersättning jämlikt
berörda förordning.
Marinförvaltningen, som den 16 juli 1931 avgivit utlåtande i ärendet, har
anfört, att i ett flertal liknande fall — senast enligt riksdagens beslut jämlikt
dess skrivelse den 16 maj 1931 nr 202 — medgivits att, där anledning
funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens uppkomst
och utveckling, ersättning i enlighet med föreskrifterna i förordningen den
18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
finge utbetalas utan hinder av däri stadgade preskriptionsbestämmelser.
Vidare syntes omständigheterna i här föreliggande fall bort
giva anledning till särskild undersökning enligt 11 § i berörda förordning.
Någon dylik undersökning syntes icke hava blivit verkställd. På grund av
vad sålunda anförts hemställde marinförvaltningen, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva, att till Bengtsson finge — utan hinder därav, att
framställning om ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid — från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, var
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
till han enligt grunderna för ovannämnda förordning den 18 juni 1909 kunde
anses berättigad.
Departements- Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att
chefen. Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Fritz Johan Bengtsson må — utan hinder därav att
framställning om ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1932 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
Yad departementschefen ovan under punkterna l:o
—4:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. Lindman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1932:30 Utlåtande, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragnimgsstaterna. Bankoutskottet får härmed s. 18 i texten