Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län

11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:7, Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926

örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län;

given Stockholms slott den 23 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen

den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa

län.

GUSTAF.

N. Gärde.

A -i ■

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 7 käft. (Nr 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om

inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten

till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari 1933, skall

äga fortsatt giltighet från och med sistnämnda dag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 18 december 1931.

N äivarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»Beträffande rätten till gruvdrift å odisponerad kronojord, det vill säga sådan

kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe, hava sedan år 1902 provisoriska lagbestämmelser varit gällande

för de nordligaste delarna av landet. Berörda bestämmelser, vilka från början

avsågo endast Norrbottens län men år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens

och Jämtlands län, voro ursprungligen av det innehåll, att å jord av

dylik natur inmutning finge ske endast för kronans räkning. Detta inmutningsförbud,

som årligen erhöll förlängd giltighet, begränsades år 1918 genom en

likaledes provisorisk lag till att avse jämmalmsfyndighet. Sistnämnda lag —

vari beträffande ifrågavarande kronojord därjämte upptogos en del särskilda

bestämmelser angående verkan av inmutning samt örn det inbördes förhållandet

mellan inmutare och jordägare — ägde efter årligen skedd prolongering giltighet

till den 1 maj 1926, då lagen den 28 april samma år (nr 88) trädde i

kraft. Däri stadgades, att inom nyssnämnda tre län inmutning för annans än

kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj :ts för

särskilt fall givna tillstånd. I förhållande till de före 1918 års lag gällande

bestämmelserna innefattar alltså 1926 års lag den nyheten, att Kungl. Majit

erhållit befogenhet att medgiva dispens från lagens tillämpning. 1926 års

lag, som skulle upphöra att gälla den 1 januari 1928, såframt ej Kungl. Majit

med riksdagen annorlunda förordnade, har genom särskilda författningar prolongerats

och gäller nu till den 1 januari 1933.

Sedan i skrivelse den 4 september 1931 länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, chefen för Sveriges geologiska undersökning samt

kommerskollegium anmodats att, sistnämnda ämbetsverk efter hörande av bergmästaren

i norra bergmästardistriktet, till justitiedepartementet inkomma med

yttrande, huruvida förordnande örn fortsatt tillämpning av lagen borde meddelas,

ävensom angående den tid ett dylikt förordnande eventuellt borde avse,

s. 4 Kontrollera mot PDF

Bergmästaren

i norre

bergmästare

distriktet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

hava dessa yttranden numera inkommit. Jag anhåller nu få lämna redogörelse

för deras innehåll.

Bergmästaren i norra bergmästardistriktet C. I. Asplund har i yttrande till

(kommerskollegium uttalat, att beträffande Jämtlands och Norrbottens län någon

särskild lagstiftning örn rätten till inmutning knappast syntes honom av

behovet påkallad. I detta hänseende har Asplund huvudsakligen anfört följande:
Under

tiden 1 oktober 1923—30 juni 1931 hade för kronans räkning inga mutsedlar

uttagits å kronojord i Norrbottens eller Jämtlands län. I Norrbottens

län hade under de två sista åren däremot å enskild jord för statens räkning

uttagits sammanlagt 20 mutsedlar, därav i Mertainens malmfält för Mertainens

gruvaktiebolag, vari staten ägde alla aktier, 17 inmutningar, å vilka lagts 15

utmål, avseende att bevara inmutarerätten till malmfältet å nivåer, där malmens

fortsättning mot djupet folie utanför de äldre utmålen, samt i Leveäniemi

malmfält 3 inmutningar å utanför de äldre utmålen och statsgruvefältet fallande

malmpartier. Av enskilda hade i detta län å kronojord inmutats under

åren 1926—1928 endast 1 ny fyndighet samt under åren 1929—1931 8 nya och

3 sönade fyndigheter. Inom Jämtlands län hade efter ikraftträdandet av

ifrågavarande lag icke begärts någon mutsedel av enskild å kronojord. För

dessa båda län syntes det alltså vara tämligen obehövligt att bibehålla några

särbestämmelser eller restriktioner beträffande rätten till inmutning å kronojord.

Vad Norrbottens län särskilt beträffade, kunde det vara av någon betydelse

för arbetslöshetens bekämpande, särskilt inom Gällivare och Jukkasjärvi

lappmarkskommuner med därinom befintliga vidsträckta, ännu mycket ofullständigt

undersökta malmförande områden, örn inmutningsrätten å kronojord

frigjordes. Visserligen torde under en avsevärd tid framåt exporten av järnmalm

bliva så starkt inskränkt, att intet behov förelåge för öppnande av nya

malmfält. Men detta hindrade icke, att det vore synnerligen betydelsefullt att

redan under de närmaste åren söka fastställa, huruvida det lage några realiteter

i form av ännu ej uppdagade större järnmalmsfyndigheter i Norrbotten

bakom de stora förhoppningar i detta avseende, som man förut begagnat som

argument för en alltjämt ökad malmexport. I

I fråga örn Västerbottens län har däremot bergmästaren Asplund framhållit,

hurusom restriktionerna verkat därhän, att efter ikraftträdandet av 1926

års lag malmletningen från såväl statens som enskildas sida ensidigt inriktats

på enskild mark, medan intresset för undersökningar på kronojord starkt avtagit.

I denna del har Asplund anfört:

Under tiden 1 oktober 1923—30 april 1926 (A-perioden) eller alltså före lagens

ikraftträdande hade inom Västerbottens län å kronojord inmutats av kronan

19 och av enskilda 142 nya fynd, medan motsvarande tal utgjort för tiden

1 maj 1926—30 november 1928 (B-perioden) respektive 28 och 19 samt för

tiden 1 december 1928—30 juni 1931 (C-perioden) respektive 9 och 18. I procent

av alla nya inmutningar — ommutningar av äldre fynd borde av olika

skäl ej tagas med i jämförelsen — å såväl krono- som enskild jord inom länet

utgjorde dessa siffror för A-perioden 41.1 % men för B-perioden endast 6.7 %

och för C-perioden 12.2 %. Då före införandet av restriktionerna för malmletning

å kronojord malmletningen och de gjorda nyinmutningarna å kronojord

syntes hava stått i någorlunda överensstämmelse med fördelningen av de malmförande

områdenas areal å kronomark och enskild mark, måste de lägre siffrorna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

från B- och C-perioderna tyda på en stark avsvalning i det enskilda intresset för

malmletning på kronomark. Den starkt ökade tendensen till en intensivare

letning å enskild mark även från Sveriges geologiska undersöknings sida skulle

också kunna härledas från restriktionernas införande, varigenom dess malmletning

å kronojord med mindre risk kunde skjutas undan till framtiden. Men å

andra sidan vore de vackra fynd, som Sveriges geologiska undersökning gjort å

enskild jord i Kuorbevaretrakten, en tillräcklig förklaringsgrund härtill. Höjningen

från 6.7 % till 12.2 % under C-perioden, samtidigt som antalet nya fynd

å kronojord nedgått från 28 + 19 = 47 till 9 + 18 = 27, kunde ej tagas som

bevis för ett åter ökat intresse för kronojorden utan berodde helt enkelt därpå,

att efter den intensifierade letningen på enskild jord åren 1926—1928 (562 nya

fynd) denna börjat bliva mera genomletad. Sålunda hade antalet nya fynd å

enskild mark nedgått till 109 under C-perioden, vilket åstadkommit höjning av

procenttalet för nya fynd å kronojord. Denna avmattning beträffande den enskilda

jorden framginge tydligt vid en jämförelse mellan antalet av de nyinmutningar,

som inom Västerbottens län gjorts av staten, å ena, samt Skellefteå,

Västerbottens och Bolidens gruvaktiebolag, å andra sidan, i det att bolagens

nya fynd å enskild jord nedgått i antal från 171 under B-perioden till 49 under

C-perioden, medan kronans nya fynd å enskild jord under båda perioderna hållit

sig i nästan samma antal, respektive 89 och 86, givetvis på grund av Kuorbevarefynden.

Under åberopande av vad sålunda framhållits har bergmästaren Asplund såsom

sin uppfattning uttalat, att därest rätten till inmutning å ifrågavarande

kronojord ej kunde frigivas, den Kungl. Majit tillkommande dispensrätten i allt

fall borde regleras genom särskilda lagbestämmelser. Vad Asplund till närmare

utveckling av sin mening anfört är av huvudsakligen följande innehåll:

Det skulle vara mindre lyckligt, örn vissa stora delar av de malmförande

trakterna bleve ofullständigt undersökta endast därför att de tillhörde kronan,

medan utbyggandet av viktiga kommunikationsleder påginge i stor omfattning

på malmgeologiskt ej undersökta områden, där hänsyn ej kunde tagas

till önskemålet, att särskilt järnvägarna lades lämpligt i förhållande till malmfyndigheter

av större betydelse. Med hänsyn härtill och till de goda resultat,

som på vissa håll framkommit genom malmletning å enskild jord, där inga

restriktioner funnits, vidhölle Asplund vad han i yttrande den 30 november

1928 i anledning av fråga om prolongering av ifrågavarande lag anfort1, eller

att örn ej inmutningsrätten kunde helt frigivas på kronojord eller kravet på

dispens eftergivas med vissa förbehåll beträffande skyldighet för inmutare

att underkasta sig ny gruvlagstiftning m. m. •— exempelvis i enlighet med

av Asplund vid hans nyssnämnda yttrande fogat förslag, alternativ II —, så

borde åtminstone, för åstadkommande av större visshet för en malmletare beträffande

vilka rättigheter som kunde tillerkännas honom till ett eventuellt

fynd å kronojord, vissa allmänna bestämmelser härom införas i den provisoriska

lagen. I sådant hänseende förordades av anförda skill ett förslag till

lag örn inskränkning i inmutningsrätten i ungefärlig överensstämmelse med

Asplunds förslag, alternativ I, i hans berörda yttrande. Giltighetstiden torde

lämpligen kunna sättas till tre år.

Förhoppningar syntes icke förefinnas, att ett slutligt förslag till definitiv

gruvlag skulle kunna föreligga på ännu ett tiotal år. Att för så lång tid

framåt bygga villkoren för inmutningsrätt å kronojord inom de tre nordligaste

länen icke på av riksdagen godkända, låt vara provisoriska lagbestämmelser

Se Kungl. Majtts prop. 1929: 114.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Länsstyrelserna

i

Jämtlands,

Västerbottens

och

Norrbottens

län.

Chefen för

Sveriges

geologiska

undersökning.

Kommers
kollegium.

utan på en praxis, som finge utveckla sig från fall till fall under årens lopp,

syntes knappast vara lämpligt. Särskilt med hänsyn till den långa tid, som

måste åtgå för utarbetande och framläggande av en definitiv gruvlag, måste

det vara synnerligen behövligt, att en viss stabilitet och likhet inför lagen, örn

än genom provisoriska lagbestämmelser, skapades i fråga örn rätten till inmutning

även å kronojord i de tre nordligaste länen, liksom fallet vore inom

övriga län och på ali enskild jord.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat: Sedan den 1 maj 1926, då ifrågavarande

lag trätt i kraft, hade någon mutsedel å fyndighet å kronojord icke

blivit till länsstyrelsen ingiven. Frågan örn inmutningsförbudets kvarstående

i Jämtlands län torde därför icke för närvarande hava någon egentlig betydelse.

Länsstyrelsen hade emellertid intet att erinra mot att bestämmelserna

i 1926 års lag gåves fortsatt tillämpning under förslagsvis ytterligare

tre år i avbidan på ny gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som förmält sig hava tagit del av bergmästaren

Asplunds yttrande, har anfört: övervägande skäl syntes länsstyrelsen

tala för att vad detta län beträffade tills vidare upprätthålla inmutningsförbudet.

Då av vad bergmästaren anfört syntes framgå såsom sannolikt,

att ännu ett avsevärt antal år komme att förflyta, innan ett slutligt förslag

till definitiv gruvlag skulle kunna föreligga, funne länsstyrelsen i likhet med

bergmästaren, dels att lagen nu lämpligen borde givas fortsatt tillämpning

under ytterligare en treårsperiod, dels ock att i en författning måtte inrymmas

särbestämmelser rörande inmutning å nu ifrågavarande kronojord av innehåll,

som av bergmästaren föreslagits.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig i allt väsentligt ansluta

sig till bergmästaren Asplunds yttrande.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har yttrat: De skäl, som föranlett

tillkomsten av den ifrågavarande lagen, syntes allt fortfarande tala

emot ett frigivande av inmutningsrätten å kronans mark inom de av densamma

berörda nordliga länen. Det syntes icke heller tillräckligt motiverat

att under avvaktan på den nya gruvlag, som i alla händelser torde komma

till stånd inom närmare framtid, företaga någon ändring av den provisoriska

lagen, vilken från synpunkten av de intressen, Sveriges geologiska undersökning

hade att företräda, i det hela syntes hava fungerat tillfredsställande.

Därför föresloges, att lagen ytterligare förlängdes, antingen till dess ny gruvlag

komme till stånd eller på ytterligare två år.

Kommerskollegium har — med överlämnande av bergmästaren Asplunds

yttrande och under förmälan, att kollegium tagit del av chefens för Sveriges

geologiska undersökning samt länsstyrelsernas i Västerbottens och Norrbottens

län yttranden — anfört följande:

Då frågan om förlängning av lagens giltighetstid senast varit före, hade

bergmästaren alternativt förordat förlängning av inmutningsförbudet med den

därtill knutna dispensrätten för Kungl. Majit eller frigivande av inmutningsrätten

men tillika föreslagit, att för båda fallen skolat gälla lagstadgade villkor

för åtnjutande av sådan inmutningsrätt. I skrivelse av den 7 december

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

7

1928 hade kollegium uttalat sig för det förstnämnda alternativet, dock med

vissa erinringar i avseende å villkoren.

Under den tid, som förflutit, sedan kollegium senast yttrat sig i detta ämne,

hade samtliga av Kungl. Maj :t meddelade inmutningsdispenser förbundits med

villkor, som stöde i överensstämmelse med de av kollegium den 7 december 1928

omnämnda och som huvudsaklig förebild för de då ifrågasatta författningsbestämmelserna

förordade villkoren för tillstånd till inmutning.

Någon olägenhet av att i en ny författning fastlåsa dispensvillkoren skulle

att döma härav alltså ej uppkomma. Att en sådan författning icke kommit till

stånd syntes huvudsakligen hava berott på en åsikt örn dess obehövlighet. Sedan

praxis numera stabiliserat sig, ville kollegium ingalunda bestrida, att ur

juridisk synpunkt frågan, huruvida lagen borde förlängas oförändrad eller

ny författning, upptagande dispensvillkoren, borde utfärdas, blivit av endast

ringa vikt. Det hela hade numera blivit huvudsakligen en skriv- och kostnadsfråga,

som torde kunna genom samarbete mellan de därav berörda myndigheterna

få någon lämplig lösning.

Huruvida utsikt förefunnes för att ny gruvlagstiftning skulle komma till

stånd inom en icke alltför avlägsen framtid undandroge sig ju kollegii bedömande,

men da kollegium åtminstone för närvarande icke såge någon anledning

till frigivande av inmutningsrätten på den i lagen avsedda kronojorden,

syntes det kollegium även saknas anledning att fortfarande giva lagen tilllämplighet

endast för viss kortare tid. Detta vore så mycket mera fallet som

en endast temporär giltighet för lagen icke torde komma att anses som något

hinder för ett upphävande av densamma, innan giltighetstiden utlupit, örn sådana

förhållanden inträffade, att inmutningsrätten åter borde lösgivas. Kollegium

finge därför hemställa, att inmutningsförbudets förlängning, vare sig

denna skedde i den ena eller andra formen, icke förbundes med tidsbegränsning

för författningens giltighet.

Att 1926 års lag, liksom den förut gällande speciallagstiftningen för de tre

nordligaste länen, erhållit allenast provisorisk giltighet, har haft sin orsak i

de sedan ett flertal ar pågående förarbetena till en fullständig omarbetning av

gruvlagstiftningen. Beträffande denna frågas nuvarande läge får jag erinra

om följande. Sedan det av särskilda sakkunniga år 1923 avlämnade betänkandet

jämte de av vissa myndigheter och sammanslutningar däröver avgivna

yttrandena överlämnats till socialiseringsnämnden, har nämnden i augusti

1927 inkommit med utlåtande, över detta utlåtande har kommerskollegium

efter samtliga bergmästares hörande den 31 januari 1928 avgivit

yttrande, varjämte ingenjörsvetenskapsakademien, järnkontoret, svenska teknologföreningen

och Sveriges industriförbund, vilka därtill beretts tillfälle,

yttrat sig över utlåtandet. Nämnda lagstiftningsärende är nu beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. I anseende lill dess vidlyftiga beskaffenhet och

de skiftande uppfattningar i fråga örn den blivande lagstiftningens innehåll,

som kommit till uttryck i avgivna yttranden, samt med hänsyn jämväl till

ovissheten örn vilken utveckling gruvdriften kan komma att undergå i följd av

Departe
ments
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

rådande förhållanden, lärer det icke för närvarande vara möjligt att närmare

angiva den tidpunkt, då frågan kan föreläggas riksdagen.

Kommerskollegium har i sitt nu avgivna utlåtande förklarat sig åtminstone

för närvarande icke se någon anledning till frigivande av inmutningsrätten på

ifrågavarande kronojord samt hemställt, att inmutningsförbudets förlängning

icke måtte förbindas med tidsbegränsning. Chefen för Sveriges geologiska undersökning

har uttalat sig för fortsatt giltighet av lagen och därvid alternativt

föreslagit, att densamma göres gällande till dess ny gruvlag kommit till

stånd. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava funnit lagen

kunna, i avbidan på ny gruvlagstiftning, givas förlängd tillämpning under ytterligare

tre år. Däremot synes bergmästaren Asplund, i vilkens yttrande länsstyrelsen

i Norrbottens län utan särskild motivering instämt, närmast vara

benägen förorda ett upphävande av inmutningsförbudet.

Att, såsom bergmästaren Asplund framhållit, tillkomsten av 1926 års lag

skulle hava inverkat hämmande på malmletningen å kronojord inom Västerbottens

län, synes mig icke ådagalagt. Det torde givas andra förklaringsgrunder

till den relativa nedgången i antalet av staten tagna inmutningar å

sådan mark. Enligt vad jag erfarit, har från statens sida malmletningen

alltjämt bedrivits med samma intresse på kronojord som på enskild mark,

ehuruväl av de mera lovande fyndigheterna under tiden efter lagens tillkomst

ett jämförelsevis större antal legat å enskild mark än förut varit fallet. Ej

heller från enskildas sida lärer inom Västerbottens län malmletningen hava bedrivits

mindre intensivt på kronojord efter lagens ikraftträdande än tidigare,

även örn verksamheten där icke resulterat i förhållandevis lika talrika inmutningar

som på enskild mark. Tillstånd till inmutning torde ej i något fall förvägrats

en upptäckare, som ägt förutsättningar att göra ett nyttigt bruk av sina

fynd.

Lika litet lärer grundad anledning föreligga till farhågor för att en fortsatt

tillämpning av lagen skulle hava nämnda ogynnsamma inverkan. Snarare synas

mig lagens bestämmelser ägnade att i så måtto främja ett sunt bedrivande

av malmletningsverksamheten, att ett visst önskvärt skydd därigenom beredes

mot hinder eller störning genom inmutningar, som företagas i rent spekulationseller

instängningssyfte.

Under angivna förhållanden synes det mig ställt utom tvivel, att förevarande

lagstiftning bör erhålla fortsatt giltighet. Goda skäl torde ock tala för att

densamma nu gives definitiv karaktär. Av allt att döma kommer frågan örn

revision av gruvlagstiftningen icke att på ännu åtskilliga år vinna sin slutliga

lösning. Såväl för statens administrativa organ som för den allmänhet,

vars intressen beröras av ifrågavarande lagstiftning, är det av värde, att denna

erhåller största möjliga stadga.

Vidkommande det av bergmästaren Asplund framställda förslaget, att i lagen

måtte införas bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Majit tillkommande

dispensrätten, vill jag erinra, att jämväl detta spörsmål förelegat till

bedömande vid de tidigare tillfällen, då frågan örn prolongering av 1926 års

lag varit föremål för riksdagens behandling, samt att Kungl. Majit och riks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

dagen därvid funnit anledning ej förekomma att i gruvlagstiftningsfrågans dåvarande

läge genomföra en mera utförlig lagstiftning. Rörande de skäl, som

ligga till grund för denna uppfattning, tillåter jag mig hänvisa till propositionen

vid 1928 års riksdag samt första lagutskottets utlåtande i ärendet. Anledning

torde icke föreligga att nu frångå den av statsmakterna sålunda intagna

ståndpunkten. Den omständigheten, att jag nu förordar en förlängning

av lagens giltighet utan tidsbegränsning, synes mig icke föranleda ändring

härutinnan, helst en fast praxis numera utvecklat sig i fråga örn de villkor,

som föreskrivas vid beviljande av tillstånd till inmutning.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att förordnande meddelas örn fortsatt

giltighet av 1926 års lag jämväl för tiden efter utgången av år 1932.

I enlighet med av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28

april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

k

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 7 Käft. (Nr t.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 december

1931.

N ärvaiande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakominet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18 december

1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88)

om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av tillförordnade

ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

11

1

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 december 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets den

21 december 1931 avgivna yttrande över det den 18 december 1931 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28

april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa ländärvid

föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

1932 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1LU 1932:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till s. 1 i texten
  2. Rskr. 1932:24 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning a1 i texten