Angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m
15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:10, Angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m
Dokumentets text
Kungl. Martts proposition Nr 10.
1
Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utvidgad rätt till
ersättning för skada av björn m. m.; given Stockholms slott
den 23 december 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 december 1932.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Sköld, anför:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 februari 1928 har Norrbottens läns
jaktvårdsförening hemställt, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande
författningar, att full ersättning av statsmedel erhölles för av björn,
lo eller örn förorsakad skada å tamdjur, vare sig skadan skedde å enskild
eller å kronans mark, samt att rätt till dödande av björn utan att länsstyrelsens
tillstånd därtill behövde inhämtas medgåves i de fall. då människa
eller tamdjur bevisligen anfallits.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 10.
I
2
Kungl. Majds proposition Nr 10.
Vidare Ilar riksdagen i skrivelse den 19 maj 1928, nr 211, under åberopande
av jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning av en inom riksdagen
väckt motion, II: 301, anhållit örn utarbetande av ändrade bestämmelser
rörande rätt att döda björn, i syfte att renvårdande lapp bleve
utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring tillerkänd dylik rätt,
samt örn framläggande för riksdagen, i den mån så kunde befinnas erforderligt,
av förslag i ämnet.
Yttranden i ämnet hava under åren 1928 och 1929 avgivits dels med anledning
av Norrbottens läns jaktvårdsförenings framställning av domänstyrelsen,
statskontoret och vetenskapsakademien, länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i nämnda län, lappfogdarna i Västerbottens och Norrbottens
län, vederbörande Överjägmästare, revirförvaltarna i Västerbottens,
län samt Västerbottens läns jaktvårdsförening, dels ock i anledning av
riksdagsskrivelsen av domänstyrelsen, vetenskapsakademien, länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt vederbörande
lappfogdar.
Gällande bestämmelser.
Nu gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak
dels i lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt, sådan denna
lag lyder enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan
den 25 november 1927 (nr 439), dels i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)
angående nationalparker med däri genom lagen den 25 november 1927 (nr
435) vidtagna ändringar, dels ock i kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 345)
angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag.
Lagen örn rätt till jakt, i dess lydelse enligt förenämnda lag den 25
november 1927 (nr 434), innehåller, såvitt här är av betydelse, följande
stadganden. Enligt 1 § tillkommer jakträtt som regel envar jordägare
på honom tillhörigt område. Är jord upplåten åt någon till brukande,
äger, enligt 6 §, brukaren — med vissa undantag för jakt å älg — där ej
annorledes avtalats nyttja den jakt, som hör till jorden. I 13 § föreskrives,
att örn, som inkommer i gård eller trädgård, får av den, som där bor eller
trädgården innehar, ävensom av deras folk dödas och behållas. Likaledes
får lo, som inkommer i gård eller trädgård, av nämnda personer dödas.
Enligt 12 § skall björn eller lo, som dödas eller fångas, alltid tillkomma
kronan, örn ej av Konungen annorledes förordnas. Även fallvilt av björn
och lo skall, enligt stadgande i 16 §, tillkomma kronan.
Jaktstadgan föreskriver i dess 2 § 1 mom. och 3 § 1 morn., att björn, lo
och örn å kronans mark icke må under någon tid av året jagas, dödas eller
fångas utan Kungl. Majrts tillstånd. Enligt 2 § 2 mom. får dock björn
eller lo, som anfallit människa eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn
dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen. Den, som dödat eller fångat
Kungl. Maurts proposition Nr 10.
3
björn eller lo, är, enligt 12 §, pliktig att därom ofördröjligen underrätta
vederbörando polismyndighet eller jägmästare. Enligt 10 § skall, örn
inom kronans område av björn eller lo förorsakas skada å tamdjur, vilka
för betning må dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet
vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av statsverket. Slutligen
föreskrives, såvitt här är i fråga, i jaktstadgans 25 §, att föreskrifterna i
nämnda stadga icke skola äga tillämplighet beträffande nationalpark, i
den mån särskilda bestämmelser äro stadgade för sådan park.
Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan
tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt
döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp
å person eller egendom. I lagens 2 §, sådan denna lyder enligt lagen
den 25 november 1927 (nr 435), stadgas emellertid, att berörda förbud ej
skall leda till inskränkning i de rättigheter till jakt, som äro lapparna medgivna,
dock att jakt å björn eller lo ej får äga rum. Tillika föreskrives i
sistnämnda paragraf, att örn inom nationalparks område av björn eller
lo förorsakas skada å renar, vilka där må föras å bete, sådan skada skall,
örn den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning, ersättas av
statsverket. Enligt 3 § äger med avseende å varje särskild nationalpark
Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas,
som må finnas nödiga bland annat för utövande av den jakt, som prövas
utan olägenhet kunna medgivas. — Genom reglementet rörande nationalparkernas
förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) efter däri genom
kungörelsen den 27 november 1927 (nr 438) vidtagen ändring är medgiven
rätt för vetenskapsakademien att, där inom nationalpark viss djurart nått
en för naturlivets jämnvikt störande utveckling, beträffande sådan djurart
upplåta rätt till jakt inom parken med den inskränkning, att jakt å
björn och lo ej må äga larm utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Jämlikt 1 § i 1932 års kungörelse angående tillfälliga fridlysningstider
för vissa djurslag är i hela riket tillsvidare intill utgången av år 1935 förbjudet
att jaga. döda eller fånga lo eller örn. Förbudet innebär, enligt
stadgande i 2 § 1 morn., ej inskränkning i rätten att döda lo eller örn, dels,
enligt stadgandet i 13 § lagen örn rätt till jakt, örn djuret inkommer i gård
eller trädgård, dels ock efter sådant särskilt tillstånd, varom förmäles i
jaktstadgan. I kungörelsens 2 § 2 mom. föreskrives, att örn ä annan mark
än nationalpark skada av lo förorsakas å tamdjur, vilka för betning må
dit inkomma, skadan skall, örn den icke är att tillskriva vårdslöshet vid
djurens bevakning, ersättas av statsverket.
Genom 1927 års författningsändringar och utfärdandet i samband därmed
av jaktstadgan den 25 november 1927 skedde i åtskilliga hänseenden
avvikelser från de regler, vilka förut tillämpats på ifrågavarande område.
Sålunda gällde tidigare, att björn och lo, som dödades eller fångades, ävensom
falhult av sådant djur, skulle tillkomma jakträttsinnehavaren. Er
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
sättningsskyldighet för kronan vid skada, förorsakad av björn eller lo,
var ej för något fall föreskriven. Kungl. Majit torde dock hava tillämpat
att, då tamdjur blivit rivna av björn å kronomark och stundom även då
sådan skada skett å mark därinvid, betala gottgörelse. För lapparnas
vidkommande inneburo 1927 års bestämmelser avsevärda inskränkningar
i den jakträtt, som tidigare medgivits dem. Vad angår annan kronomark
än nationalpark mötte sålunda förut ej något hinder för lapp att inom område,
där han ägde uppehålla sig med sina renar, idka jakt efter björn och
lo. Inom dylikt område å nationalpark ägde lapp rätt att utan tillstånd
döda lo. Angående rätten att å nationalpark döda björn gällde detsamma
som nu. För annan än lapp var jakt å björn å kronomark beroende av
Kungl. Majits tillstånd, dock att personal vid skogsstaten ägde att å annan
kronomark än nationalpark efter tillåtelse av den skogsstatstjänsteman,
under vars tillsyn marken var ställd, döda björn, som anfallit människa
eller tamdjur. Lo fick å annan kronomark än nationalpark utan tillstånd
av Kungl. Majit jagas av skogsstatens personal. Enligt 1911 års reglemente
rörande nationalparkernas förvaltning i dess lydelse före 1927
ägde vetenskapsakademien befogenhet att medgiva jakt å lo inom sådan
park. Örn var vid tillkomsten av 1927 års bestämmelser genom kungörelsen
den 15 oktober 1926 örn fortsatt tillämpning av kungörelsen den 27
september 1924 (nr 435) angående förbud mot jakt å örn fridlyst tillsvidare
inom hela riket. I övrigt gällde beträffande jakt å örn samma föreskrifter
som angående jakt å lo. Genom kungörelsen den 25 november 1927 (nr
440) angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag blevo såväl
örn som lo fridlysta inom hela riket tillsvidare intill utgången av år 1930.
Sistnämnda kungörelse har följts av ett flertal kungörelser i ämnet, senast
av kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 345).
Framställningen från Norrbottens läns jaktvårdsförening och de däröver
avgivna yttrandena.
Såsom nämnts fordras enligt gällande bestämmelser för att skada, som
av björn eller lo orsakats å tamdjur, skall ersättas av statsmedel, att skadan
skett inom område, dit sistnämnda djur må för betning inkomma,
samt att skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning.
Ersättning utgår under dessa förutsättningar dels för skada, som av björn
eller lo orsakats å kronan tillhörig mark, därvid är att märka, att inom
nationalparks område allenast renar må föras å bete, dels ock, på grund
av stadgande i 1932 års kungörelse angående tillfälliga fridlysningstider
för vissa djurslag, för skada, som av lo förorsakas å annan mark. Skada
av örn ersättes ej.
Till stöd för sitt yrkande, att ersättningsrätten måtte utvidgas att gälla
skada å tamdjur å all mark och vare sig skadan orsakades av björn, lo
5
Kungl. Marits proposition Nr 10.
eller örn, Ilar Norrbottens läns jaktvårdsförelling anfört, att i de glest
befolkade trakter upp emot fjällen, där ifrågavarande rovdjur, åtminstone
björn och örn, huvudsakligen förekomma, utgjorde den enskilda marken
endast en ringa del av den sammanlagda arealen. De enskilda ägorna
läge vanligen som små avskilda områden, helt omgivna av kronomark. Då
kronan skyddade rovdjuren och beredde dem en fristad, vad björnen anginge,
på all kronomark och, vad de övriga beträffade, å såväl krono- som
enskild mark, borde kronan tillse, att detta skyddande ej medförde skada
och förlust för enskilda. Då skada å tamdjur förorsakades, borde kronan
till fullo ersätta skadan, oavsett var densamma inträffade. Ehuru rätt att
döda björn å annan mark än kronomark förelåge, vore möjligheterna härtill
mycket små med hänsyn till vad nyss sagts angående den enskilda
markens belägenhet och förhållandevis ringa areal. Härtill bomme att
även örn den skadegörande björnen dödades å enskild mark, bytet av björnen
ej utgjorde någon ersättning för förlusten av dödade tamdjur, enär
enligt gällande bestämmelser björnen skulle tillkomma kronan. Det kunde
väntas, att på grund av rådande fridlysning rovdjuren, åtminstone på
vissa avlägsna trakter, bomme att kraftigt öka i antal. Såväl björn som
örn syntes redan på vissa håll i Norrbottens län förekomma i ganska stort
antal. — Jaktvårdsföreningen har vidare anfört, att bestämmelsen, enligt
vilken ersättning för skada å tamdjur utginge allenast om skadan orsakats
inom område, dit djuren ägde inkomma för betning, borde, såvitt anginge
kronomark, upphävas. Förhållandena uti ifrågavarande trakter vore sådana,
att det lätt kunde inträffa, att tamdjur utan ägarens förvållande inkomme
på kronomark, beträffande vilken betesrätt ej förefunnes.
Till stöd för yrkandet, att rätt måtte medgivas till dödande av björn
utan inhämtande dessförinnan av länsstyrelsens tillstånd, i fall då människa
eller tamdjur bevisligen anfallits, har jaktvårdsföreningen anfört,
att innan dylikt tillstånd erhållits, det bästa tillfället för björnens dödande
som regel vore försuttet. Någon olägenhet har föreningen icke
funnit förenad med en sådan rätt, helst som dödande icke kunde ske av
vinstbegär, då björnen under alla förhållanden skulle tillkomma kronan.
I yttrande den 23 november 1928 har domänstyrelsen, på de av jaktvårdsföreningen
anförda skäl, tillstyrkt, att skada av björn ersattes av
statsmedel, oberoende av den plats, där skadegörelsen ägt rum. Domänstyrelsen
har vidare ansett följdriktigt, att, så länge örn praktiskt taget
icke under någon tid av året finge fångas eller dödas, ersättning för skada,
som bevisligen av örn förorsakades å tamdjur, utbetalades av statsverket.
Huruvida och under vilka förhållanden dylik ersättning borde utgå även
örn den totala fridlysningen av örn upphörde, borde, framhåller domänstyrelsen,
framdeles tagas under övervägande. Beträffande lo däremot
har domänstyrelsen anfört, att detta djurs fredande på kronans mark icke
torde vara till väsentligt hinder för dess behöriga efterhållande inom ort,
där det uppträdde skadegörande å tamdjur. Domänstyrelsen har därför
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
ansett, att, om än den för enskildas marker gällande fridlysningen av lo
icke förnyades vid fridlysningstidens utgång, ersättning ej borde utgå för
skada, som av lo orsakades tamdjur å enskild mark. — Jaktvårdsföreningens
hemställan om utvidgning av rätten att döda björn har domänstyrelsen
funnit icke böra bifallas. Styrelsen har härutinnan anfört, att intresset
att döda björn visserligen icke torde vara så stort, då djuret skulle
tillfalla kronan, men att det dock torde kunna befaras, att den ifrågasatta
rätten att döda björn utan särskilt medgivande skulle komma att missbrukas
på så sätt, att, där björn anfallit människa eller tamdjur, vilken björn
som helst i orten bomme att dödas. Kontrollen över dels att den skadegörande
björnen och ej någon annan bleve fälld, dels att vederbörande fullgjorde
den i 12 § jaktstadgan föreskrivna anmälningsplikten och att dödad
björn tillgodofördes kronan skulle enligt domänstyrelsens åsikt betydligt
försvåras, örn för fällandet icke erfordrades särskild tillåtelse.
Statskontoret, som icke yttrat sig angående frågan örn ändring av bestämmelserna
rörande rätten att döda björn, har i utlåtande den 27 februari
1929 beträffande ersättningsspörsmålet biträtt vad domänstyrelsen
härutinnan föreslagit. Emellertid har statskontoret -— under erinran att
praxis dittills varit, att Kungl. Majit anvisat förekommande ersättningsbelopp
från nionde huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter
— ifrågasatt, örn icke ansökningar örn utfående av förevarande, relativt
obetydliga ersättningar borde prövas och avgöras av domänstyrelsen i
stället för av Kungl. Majit. Ansökningarna borde då ingivas till domänstyrelsen
genom vederbörande länsstyrelser. Statskontoret har vidare
gjort gällande, att, örn statskontorets förslag bifölles, för utbetalande
av ersättningsbeloppen borde i riksstaten under nionde huvudtiteln uppföras
ett särskilt förslagsanslag, som lämpligen kunde bestämmas till
1,000 kronor.
Vetenskapsakademien har i yttrande den 13 februari 1929 åberopat ett
av dess naturskyddskommitté den 6 i samma månad avgivet utlåtande.
Kommittén har, under framhållande att de flesta björnarna vore trängda
tillbaka till fjälltrakterna, där kronan vore den huvudsakliga markägaren,
samt, då dödad björn skulle tillfalla kronan, den som dödat björnen
ej hade någon inkomst av det fällda djuret, ansett rimliga skäl föreligga
för att ersättning från statsverkets sida utginge för skada, vållad
av björn även å enskild mark. I fråga örn ersättning för skador av lo
och örn har kommittén däremot avstyrkt jaktvårdsföreningens hemställan.
Beträffande lo har kommittén härvid framhållit samma synpunkter
som domänstyrelsen. Vad örnarna angår har kommittén anfört, att
på grund av deras fåtalighet och förekomst, som regel, långt från människoboningar,
deras skadegörelse å tamdjur vore tämligen ringa. Vidare
förväxlades ofta andra rovfåglar med örn. Då svårigheter förelåge
att klargöra, huruvida verkligen skada vållats av örn, torde det enligt
kommitténs mening bliva svårt att förebygga missbruk av en rätt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 7
till ersättning för sådan skada. — Jaktvårdsföreningens framställning
om utvidgning av rätten att döda björn Ilar naturskyddskommittén bestämt
avstyrkt. Kommittén har dels funnit en dylik utvidgning onödig
med hänsyn till de möjligheter att döda skadebjörnar, som redan
funnes, dels ansett, att bifall till framställningen skulle kunna hava vådliga
verkningar i fråga örn björnbeståudets bevarande, då den oundvikliga
praktiska följden skulle bliva, att vem som helst bomme att jaga björn
å kronans mark, örn det blott kunde visas, att björn någonstädes i trakten
rivit ett tamdjur av något slag.
Av länsstyrelserna hava de i Västerbottens och Norrbottens län oförbehållsamt
tillstyrkt bifall till jaktvårdsföreningens förslag. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har ansett skäligt, att rätten till ersättning av
statsmedel för skada av björn utvidgades på sätt föreningen hemställt,
samt har icke haft något att erinra mot förslaget örn rätt att utan tillstånd
döda skadebjörn. Beträffande lo och örn har sistnämnda länsstyrelse
anfört, att, såvitt styrelsen kunnat inhämta, under senare år icke
inom länet förekommit några fall, där ersättning för skada av sådana
djur påkallats. — Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i omförmälda
län hava intagit samma ståndpunkt som vederbörande länsstyrelser.
Lappfogden i Västerbottens län har tillstyrkt jaktvårdsföreningens
framställning i vad den avser ersättning för skada av björn och lo. Vad
åter angår skada, förorsakad av örn, har framställningen härutinnan
avstyrkts på i huvudsak samma skäl, som vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
i denna del anfört. Likaledes har avstyrkts yrkandet
■örn rätt att döda skadebjörn utan tillstånd. Till stöd för sist berörda
ståndpunkt har lappfogden anfört, att han ej vore övertygad att, såsom
föreningen framhållit, bestämmmelsen, att dödad björn tillf olle kronan,
skulle verka återhållande på björnjakten. Det funnes nämligen för den
bofasta befolkningen stora möjligheter att dölja en skjuten björn för att
senare avyttra skinnet antingen i Finland eller i Norge. Lappfogden
har vidare dels åberopat förefintligheten av nödvärnsrätt, dels framhållit,
att tillstånd att döda en skadebjörn tämligen snabbt torde kunna
erhållas. — Lappfogdarna i Norrbottens södra och i Norrbottens norra
distrikt hava biträtt jaktvårdsföreningens yrkanden med det tillägget,
att rätt att utan tillstånd döda skadebjörn borde medgivas, även örn det
icke kunde bevisas, att anfall från björnens sida å människa eller tamdjur
skett. Med hänsyn till svårigheten för en avsides boende nybyggare
att förete fullt laga bevis, borde det vara tillräckligt med blotta
uppgiften, att dylikt anfall ägt rum. Vad örnarna beträffar har lappfogden
i Norrbottens södra distrikt anfört, att erfarenheten visade, att
skadorna, förorsakade av örnar, åtminstone inom sistnämnda distrikt ej
vore ringa, enär ett avsevärt antal späda renkalvar årligen bleve deras byte.
De Överjägmästare, vilka yttrat sig i ärendet, hava samtliga avstyrkt
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
utvidgning av rätten att döda björn. Vad ersättningsfrågan beträffar
hava däremot meningarna varit delade. Över jägmästarna i Härnösand»
och i övre Norrbottens distrikt hava helt tillstyrkt framställningen härutinnan.
Även överjägmästaren i Skellefteå distrikt har tillstyrkt framställningen
men under den ovillkorliga förutsättningen, att samtliga ifrågavarande
rovdjur bleve fredade jämväl på enskild mark. Överjägmästarna
i Umeå samt i nedre Norrbottens distrikt hava på de av jaktvårdsföreningen
anförda skäl ansett, att för skada, som av björn eller lo förorsakades
å tamdjur, borde utgå ersättning av statsmedel, oavsett örn skadan ägde
rum å kronans eller å enskilds mark. Vad åter angår skada av örn hava
sistnämnda båda Överjägmästare på de av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
härutinnan anförda skäl avstyrkt framställningen örn
rätt till ersättning för sådan skada, över jägmästaren i mellersta Norrlands
distrikt slutligen har anfört, att det icke ens då fråga vore om
skada av björn syntes behövligt eller välbetänkt att utsträcka ersättningsrätten
till att gälla all enskild mark. Åtminstone inom norra delen
av Jämtlands län, där björn förekomme, funnes nämligen så stora
sammanhängande enskilda markområden, att jordägarna borde kunna
utan olägenhet tillräckligt begränsa björnstammen. Vidkommande yrkandet
örn ersättning för skada av örn har sistnämnde Överjägmästare
framhållit, att örnen förekomme till mycket ringa antal, och att skador
å hemdjur av denna fågel vore så sällsynta, att någon ändring av gällande
bestämmelser icke vore påkallad.
Vad revirförvaltarna beträffar föreligga, såsom nämnts, yttranden
allenast från Västerbottens län. I flertalet av sagda yttranden hava
jaktvårdsföreningens förslag i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Tre revirförvaltare hava avstyrkt, att ersättning av statsmedel
utginge vid skada av örn. Yrkandet örn utvidgning av rätten att
döda björn har helt avstyrkts i fyra yttranden. Av två revirförvaltare
har föreslagits, att rätt till dödande av björn utan tillstånd måtte medgivas
allenast för det fall, att björn bevisligen anfallit människa.
Västerbottens läns jaktvårdsförening har biträtt förevarande framställning,
i vad den avser skadeersättning. Vad däremot beträffar yrkandet
örn rätt till dödande av skadebjörn utan inhämtande av tillstånd,
har detta yrkande ansetts icke kunna tillstyrkas. Gentemot detsamma
har åberopats dels att björn aldrig, örn han blott finge vara i fred, anfölle
människan, dels ock att medgivandet av en dylik rätt skulle innebära,
att alla björnar ånyo bleve fredlösa.
Framställningen från 1928 års riksdag och de i anledning därav avgivna
yttrandena.
I förenämnda motion vid 1928 års riksdag, II: 301, hemställdes, att riksdagen
måtte dels besluta örn sådan ändring av 2 § lagen örn nationalparker,
att rätt till jakt å björn inom nationalparks område bleve lap
-
9
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
parna medgiven, dels ock hos Kungl. Maj :t anhålla om sådant tillägg
till stadgandet i 2 § jaktstadgan, att hinder icke mötte för renvårdande
lapp att för tryggande av sin näring döda björn utan tillstånd av Kungl.
Majit eller länsstyrelse.
Över motionen avgåvos i vederbörlig ordning utlåtanden av länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Vid dessa utlåtanden
voro fogade yttranden av vederbörande lappfogdar. Samtliga
uttalanden gingo i tillstyrkande riktning. Beträffande björnarnas förekomst
och skadegörelse inom länen anförde lappfogden i Jämtlands län,
att inom de till sistnämnda län börande renbeteslanden björn huvudsakligen
inom Frostvikens socken förekomme ganska talrikt. Årligen anställde
björnen där större eller mindre förödelse bland såväl lapparnas renar
som de bofastas kreatur. Största skadan gjorde han å renkalvarna, men
allt emellanåt dödade han också fullvuxna renar. För de bofasta vore
det vanligtvis får och getter, som dödades av björnen, och detta ofta
strax invid gårdarna. Lappfogden i Västerbottens län anförde, att den
ganska kraftiga björnstam, som funnits inom sistnämnda län framför
allt i Dorotea och Sorsele socknar samt i Vilhelmina socken söder örn
Ångermanälven, under de senaste åren ökats, samt att björnar börjat
visa sig i Vilhelmina socken norr örn Ångermanälven ävensom i Tärna
och, troligen, Åsele socknar. Inom länet dödades årligen minst 150 späda
renkalvar och dessutom minst 50 fullvuxna renar. Lappfogden i Norrbottens
norra distrikt anförde med instämmande av lappfogden i södra
distriktet, att den skada, björnarna årligen gjorde å de renskötande lapparnas
hjordar, vore högst betydande. Sålunda hade lapparna uppgivit,
och något skäl att betvivla dessa uppgifter funnes ej, att björnen under
senare år enbart inom Jokkmokks socken årligen dödat över 200 renkalvar
samt en del äldre renar.
I de yttranden, vilka sedermera avgivits med anledning av 1928 års riksdags
skrivelse i ärendet, hava vederbörande såväl länsstyrelser som lappfogdar
vidhållit den uppfattning, som kommit till uttryck i de över motionen
avgivna utlåtandena. Länsstyrelsen i Norrbottens län och lappfogdarna
därstädes hava härvid ytterligare utvecklat sina synpunkter och framkommit
med vissa ändringsförslag utöver de i motionen väckta. Sistnämnda
länsstyrelse har sålunda anfört, att jaktstadgans medgivande,
att skadebjörn finge dödas efter tillstånd av länsstyrelsen, vore helt utan
värde för lapparna. Björnen anfölle nämligen renarna på kalvningslanden
och sommarbetesmarkerna i fjällen upp mot norska gränsen, därifrån
en resa ned till länsstyrelsen toge en vecka eller mera i anspråk.
Skadedjur, som ginge till angrepp mot lapparna eller deras renar måste
enligt länsstyrelsens åsikt få oskadliggöras, och av förhållandenas egen
natur följde, att detta måste ske på färsk gärning. Erkändes riktigheten
härav, måste även förbudet att döda skadebjörn på nationalparkerna
tagas bort, ty eljest skulle på dessa vidsträckta marker, oundgängliga
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
som vår- och sommarbetesland för lapparna, fredas en alltmer växande
björnstam. Vidare vore enligt länsstyrelsens förmenande rätten till ersättning
av statsmedel för skada av björn icke mycket värd för lapparna,
så länge såsom villkor för utbekommande av sådan ersättning fordrades,
att skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid renarnas bevakning.
Då gendrivandet av ett påstående örn att dylik vårdslöshet förelegat
ställde sig mycket svårt, samt inställelse till förhör och utredning
i saken måste förorsaka kostnader och dyrbar tidsuppoffring, borde berörda
villkor bortfalla. Slutligen borde bestämmelsen i 12 § jaktstadgan
örn skyldighet för den, som dödat hjörn, att därom ofördröjligen underrätta
vederbörande polismyndighet eller jägmästare så ändras, att
sådan underrättelse icke behövde ske förrän så snart omständigheterna
medgåve det. — Lappfogdarna i Norrbottens län hava framfört i huvudsak
samma synpunkter och förslag som länsstyrelsen i länet.
Domänstyrelsen har i utlåtande den 17 januari 1929 anfört, att de principer,
som legat till grund för bestämmelserna i lagen angående nationalparkei'',
enligt domänstyrelsens åsikt borde lämnas oförkränkta i nu
ifrågavarande avseende. Då möjlighet funnes att erhålla Kungl. Maj:ts
tillstånd att döda björn å nationalpark även annorledes än till försvar
mot angrepp å person eller egendom, och då skada ersattes av statsverket,
syntes den skada, som av björn vållades å renar, då de uppehölle
sig å nationalpark, i vilket avseende huvudsakligen endast Stora Sjöfallets
och Sarjeks nationalparker hade något intresse, icke kunna bliva
av sådan betydenhet, att den föreslagna ändringen i lagen angående nationalparker
borde godkännas. Ett bland de vägande skälen vid avsättandet
av nämnda båda nationalparker hade varit den därigenom vunna
möjligheten att erhålla ett tillräckligt stort reservat för skyddande av
björnen. Däremot hade domänstyrelsen intet att erinra mot sådan ändring
av 2 § jaktstadgan, att renvårdande lapp erhölle rätt att utan särskilt
tillstånd för tryggande av sin näring döda björn å sådan annan
kronomark än nationalpark, där lapparna enligt lagen örn de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige vore berättigade till jakt. — Då det
enligt domänstyrelsens mening väl torde inträffa, att renskötande lapp
vore uppenbart vårdslös vid renarnas bevakning, ansåge domänstyrelsen
skäl icke föreligga till sådan ändring i gällande ersättningsbestämmelser,
som av länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagits. Ej heller
syntes det domänstyrelsen föreligga behov av den ifrågasatta ändringen
i 12 § jaktstadgan. Föreskriften att, då björn eller lo dödats, underrättelse
till polismyndighet eller jägmästare skulle ske ofördröjligen, torde
enligt domänstyrelsens uppfattning ej kunna innebära annat än att underrättelsen
skulle lämnas så fort ske kunde. Att ett till skyndsamhet
kraftigt manande uttryck användes syntes lämpligt, då det vore av vikt,
att omhändertagandet för kronans räkning av det dödade djuret skedde
snarast, innan detsamma förstördes.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 11
Vetenskapsakademien Ilar i utlåtande den 13 februari 1929 åberopat
ett av dess naturskyddskommitté den 6 i samma månad avgivet yttrande i
ärendet. I berörda yttrande har vidtagande av ändringar i det i motionen
angivna syfte avstyrkts. Vad först angår den ifrågasatta rätten för
lapparna att i vissa fall utan tillstånd jaga björn å nationalpark har naturskyddskommittén
anfört, att björn, såvitt känt vore, egentligen blott
förekomme på tre nationalparker, nämligen Sonfjällets, Stora Sjöfallets
och Sarjeks. På den förstnämnda hade, åtminstone då den avsattes, lapparna
icke någonsin betat sina renar, varför det ej torde finnas något
behov för dem att där skjuta björn. Något stort antal björnar funnes
med säkerhet ej inom nationalparkerna. Enär enligt lagen örn nationalparker
dels rätten att döda djur, då det skedde till försvar mot angrepp
å person eller egendom, vore erkänd, dels skada, som förorsakades av
björn å renar, skulle ersättas av statsverket, dels ock, örn mot all
sannolikhet björnstammen inom nationalparkerna komme att otillbörligt
förökas, Kungl. Majit kunde förordna örn anställande av björnjakt,
syntes lapparnas intressen på nationalparkerna gentemot björnen vara
till fullo tillgodosedda. Skulle lapparna få utsträckt befogenhet att döda
björn på nationalpark, innebure detta med säkerhet detsamma som björnarnas
fullständiga utrotande därstädes. Beträffande härefter frågan
örn rätt för lapparna att döda björn å annan kronomark än nationalpark
har naturskyddskommittén anfört, att det naturligtvis vore obestridligt,
att björn stundom toge en del renkalvar, men att det också
vore en väl känd sak, att, i synnerhet efter svåra vintrar, åtskilliga renkalvar
doge på grund av mödrarnas svaghet. Dessa självdöda renkalvar
omhändertoges och uppåtes av björn och andra rovdjur. Då lapparna
såge, att rovdjur uppätit en renkalv, räknade de med, att rovdjuret
också dräpt kalven, vilket långt ifrån alltid vore fallet. Det vore
sannolikt, att de höga siffrorna på dödade renkalvar i viss mån kunde
finna sin förklaring härigenom. Att, såsom föreslagits, lämna det helt
fritt åt lapparna att, utan att begära tillstånd av myndigheterna, döda
björn till tryggande av sin näring, syntes orimligt. En sådan bestämmelse
skulle i realiteten medföra, att fridlysningen av björnen helt upphävdes.
Örn- någon förändring av gällande bestämmelser skulle göras,
vore det av nöden, att denna föreginges av en noggrann undersökning,
utförd av opartiska och därtill kompetenta personer. Skulle därvid visa
sig, att på någon trakt en minskning av björnstammen i allmänhet eller
genom bortskjutning av vissa individer behövde äga rum, torde det finnas
betryggande former för dylika åtgärders vidtagande utan att lämna
allt åt lapparnas godtycke.
För egen del är jag av den uppfattningen, att de bestämmelser, för
vilka jag i början av mitt anförande redogjort, äro, såvitt här är i fråga,
i stort sett ändamålsenliga, även i vad de avse tillgodoseende av de en
-
Departe
mentschefen.
12
Kungl. Majlis ''proposition Nr 10.
skilda intressen, som därav beröras. Emellertid torde enligt vad den i
ärendet förebragta utredningen giver vid handen ändringar kunna anses
i vissa hänseenden påkallade. Beträffande till en början frågan örn
utvidgning av rätten till ersättning av statsmedel för skadade tamdjur
biträder jag sålunda det av Norrbottens läns jaktvårdsförening framförda
förslaget, att ersättning för skada av björn å tamdjur bör utgå av
statsmedel, även då skadan förorsakats på enskild mark. De skäl, vilka
härutinnan anförts, synas mig bärande. Förslaget har också tillstyrkts
av nära nog samtliga, vilka däröver avgivit yttrande. Vad angår skada
av lo ersätter statsverket för närvarande, på grund av kungörelsen den
22 juni 1932 angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag,
dylik skada, oavsett örn den förorsakats å kronans eller å enskild mark.
Någon anledning torde icke finnas att nu fatta ståndpunkt till huruvida
för det fall, att fridlysningen av lo å enskild mark upphäves, ersättning
av statsmedel det oaktat bör utgå för skada å sådan mark. Vidkommande
slutligen föreningens yrkande, att jämväl skada, som förorsakas
av örn, skall gottgöras av statsverket, har jag icke funnit tillräckliga
skäl förebragta för bifall härtill. Av utredningen framgår, att synnerliga
svårigheter möta vid avgörande av huruvida viss skada orsakats av
örn eller av något annat rovdjur. Då vidare den skada, som tilläventyrs
åstadkommes av örnarna, synes vara av tämligen ringa betydenhet, torde
föreningens framställning i denna del icke böra föranleda vidare åtgärd.
De förslag till ändringar i gällande ersättningsbestämmelser, vilka i
övrigt framkommit i ärendet, eller dels att ersättning av statsmedel borde
utgå för skada å tamdjur inom kronan tillhörigt område, oberoende av
örn djuren där finge föras å bete, dels ock att rätten till ersättning för
skada av björn å renar icke såsom nu borde bindas vid den förutsättningen,
att skadan ej vore att tillskriva vårdslöshet vid bevakningen, har
jag icke funnit anledning biträda. Ej heller torde, såsom från vissa håll
ifrågasatts, ändring påfordras av föreskriften i 12 § jaktstadgan, att underrättelse,
som där avses, skall ske ofördröjligen. De synpunkter, domänstyrelsen
härutinnan framhållit i sitt yttrande den 17 januari 1929, finner
jag riktiga.
Ersättningen för skada, som förorsakas av björn eller lo, utgår för närvarande
från nionde huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter
och anvisas av Kungl. Majit. Antalet årliga ansökningar har hittills varit
ringa och de belopp, som ifrågakommit, hava varit tämligen små. Huruvida
den av mig förordade utvidgningen av rätten till dylik ersättning
kommer att medföra någon avsevärdare ökning av ansökningarnas antal
eller av det sammanlagda årliga ersättningsbeloppets storlek kan icke nu
med visshet fastställas. Innan erfarenhet härutinnan vunnits synes ej
erforderligt eller lämpligt att för ändamålet anvisa något särskilt anslag.
Ärendenas prövning och avgörande torde också tillsvidare alltjämt böra
ankomma på Kungl. Majit.
13
Kungl. May.ts proposition Nr 1U.
Jag övergår nu till frågan om rätt att jaga björn utan inhämtande av
tillstånd från Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Vad härvid först beträffar
de yrkanden, vilka gå ut därpå, att vem som helst skulle äga att
utan tillstånd döda skadebjörn å kronomark, kunna dessa yrkanden icke
av mig tillstyrkas. För den bofasta befolkningens del torde, såsom också
från flera håll erinrats, en dylik jakträtt å kronans mark icke vara av
behovet påkallad. Särskilt örn, på sätt jag föreslagit, ersättning av statsmedel
beredes även för skada, som av björn förorsakas å enskild mark,
torde utan ytterligare ändringar de bestämmelser, vilka redan nu finnas
till tryggande av enskilda jordägares och arrendatorers berättigade intressen,
vara fullt tillräckliga. Förutom nödvärnsrätt, som givetvis tillkommer
alla även å kronomark, äger sålunda envar obehindrat jaga
björn inom eget jaktområde, och skulle omständigheterna anses därtill
föranleda, kan tillstånd erhållas att döda viss skadebjörn jämväl å kronans
mark utan att nödvärnssituation föreligger. Örn på grund av det
egna jaktområdets ringa areal eller belägenhet omedelbart intill vidsträckta
kronomarker den enskilde jakträttsinnehavaren skulle sakna
möjligheter att förhindra en icke önskvärd tillväxt av björnstammen,
torde Kungl. Majit få taga under omprövning att vidtaga särskilda åtgärder
för björnantalets begränsning. En lämplig utväg härvid torde
vara, att Kungl. Majit genom domänverket med anlitande av vederbörande
skogsstatspersonal låter ombesörja bortskjutande å kronomarken av
de björnar, vilka finnas icke önskvärda. Genom en dylik anordning torde
garantierna för att björnstammens reducering dels hålles inom skäliga
gränser dels ock i första hand drabbar skadebjörnarna bliva större, än om
jakten skulle anförtros åt enskilt initiativ.
För lapparnas vidkommande synas förhållandena emellertid i viss mån
gestalta sig annorlunda. För sina renbeten begagna sig lapparna, så vitt
angår de trakter där skadegörelse genom björn plägar inträffa, huvudsakligen
av kronans marker. De säregna omständigheter, varunder lapparna
därstädes leva och driva sin näring, torde berättiga till att för lapparnas
del avsteg sker från de principer, som i fråga örn den bofasta
befolkningen ansetts riktiga. Beträffande nationalparkerna synes dock
någon ändring i gällande bestämmelser ej böra vidtagas. Nationalparkernas
syfte att bland annat tjäna som reservat för björnen, torde, såsom
domänstyrelsen framhållit, lätt komma att äventyras, örn dödande av
björn därstädes utan tillstånd finge ske annat än, på sätt nu är tilllätet,
till försvar mot angrepp å person eller egendom. Erinras må,
att de bestämmelser, som alltsedan den 1 januari 1910, då lagen angående
nationalparker trädde i kraft, gällt i fråga örn dödande av björn
inom nationalparks område, år 1927 utvidgades att avse även lo. Framhållas
må också, att lapparna sistnämnda år tillerkänts rätt till ersättning
för skada, som av björn förorsakas deras renhjordar inom nationalparkerna.
Dylik skada synes åtminstone Ditti lis icke hava skett i större
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
omfattning. Skalle björnarna så tillväxa i antal, att de kunde anses
innebära en verklig fara för renvården, torde Kungl. Majit komma att
föranstalta örn beskattning av stammen.
Beträffande åter annan kronomark än nationalpark förefaller det mig
som skulle någon lättnad i nuvarande föreskrifter skäligen kunna medgivas
lapparna. Såsom nämnts medförde, vad sådan mark angår, 1927 års
författningsändringar, att lapparna förlorade den befogenhet, de förut
ägt, att å sagda mark utan tillstånd idka jakt å björn, varemot i stället
medgavs dem rätt till ersättning för skada, som av björn förorsakades.
För att underlätta för lapparna att skydda sina renar mot björn synas
1927 års bestämmelser böra något uppmjukas. Jag anser mig sålunda
böra förorda, att renvårdande lapp gives befogenhet att, utan inhämtande
av särskilt tillstånd, å annan kronomark än nationalpark döda björn,
som anfallit människa eller tamdjur. Däremot kan jag ej tillstyrka en
så allmänt hållen bestämmelse som den i ärendet ifrågasatta, att de renvårdande
lapparna skulle äga rätt att utan tillstånd döda björn till skyddande
av sin näring. Farhågan för att med stöd av ett dylikt stadgande
lapparna skulle anse sig befogade att döda varje björn, som befunne sig
inom de områden, varest lapparna bruka uppehålla sig med sina renar,
är säkerligen välgrundad. Rätten att utan särskilt tillstånd döda skådetorn
torde vidare, såsom domänstyrelsen framhållit, böra begränsas till
att avse sådan kronan tillhörig mark, med undantag för nationalpark,
varest lapparna enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige äro berättigade att jaga.
I fråga örn örn synes icke finnas skäl till ändring i gällande bestämmelser,
enligt vilka sådant djur ej får dödas utan särskilt tillstånd annat
än i gård eller trädgård.
Bifall till de av mig föreslagna utvidgningarna såväl av rätten till
ersättning av statsmedel vid skada av björn som av lapparnas rätt att
döda björn utan särskilt tillstånd föranleder vissa ändringar i jaktstadgan.
Ändringarna torde icke böra vidtagas, innan riksdagen beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att medgiva,
dels att även i fall, där björn å annan mark än kronan
tillhörig förorsakar skada å tamdjur, vilka för
betning må dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva
vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada
må ersättas av statsverket,
dels ock att renvårdande lapp må utan hinder av
gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än
nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige äger jaga, utan
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
15
särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa
eller tamdjur.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen
bifall och förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar»
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1933:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m. ävensom en i ämnet väckt motion a1 i texten
- JoU 1933:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn ni. m. ävensom i ämnet väckt motion. s. 3 i texten