Sök i Ratio Lex

Angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m

15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:10, Angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition Nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utvidgad rätt till

ersättning för skada av björn m. m.; given Stockholms slott

den 23 december 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 december 1932.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 februari 1928 har Norrbottens läns

jaktvårdsförening hemställt, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande

författningar, att full ersättning av statsmedel erhölles för av björn,

lo eller örn förorsakad skada å tamdjur, vare sig skadan skedde å enskild

eller å kronans mark, samt att rätt till dödande av björn utan att länsstyrelsens

tillstånd därtill behövde inhämtas medgåves i de fall. då människa

eller tamdjur bevisligen anfallits.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 10.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds proposition Nr 10.

Vidare Ilar riksdagen i skrivelse den 19 maj 1928, nr 211, under åberopande

av jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning av en inom riksdagen

väckt motion, II: 301, anhållit örn utarbetande av ändrade bestämmelser

rörande rätt att döda björn, i syfte att renvårdande lapp bleve

utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring tillerkänd dylik rätt,

samt örn framläggande för riksdagen, i den mån så kunde befinnas erforderligt,

av förslag i ämnet.

Yttranden i ämnet hava under åren 1928 och 1929 avgivits dels med anledning

av Norrbottens läns jaktvårdsförenings framställning av domänstyrelsen,

statskontoret och vetenskapsakademien, länsstyrelserna i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i nämnda län, lappfogdarna i Västerbottens och Norrbottens

län, vederbörande Överjägmästare, revirförvaltarna i Västerbottens,

län samt Västerbottens läns jaktvårdsförening, dels ock i anledning av

riksdagsskrivelsen av domänstyrelsen, vetenskapsakademien, länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt vederbörande

lappfogdar.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak

dels i lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt, sådan denna

lag lyder enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan

den 25 november 1927 (nr 439), dels i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)

angående nationalparker med däri genom lagen den 25 november 1927 (nr

435) vidtagna ändringar, dels ock i kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 345)

angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag.

Lagen örn rätt till jakt, i dess lydelse enligt förenämnda lag den 25

november 1927 (nr 434), innehåller, såvitt här är av betydelse, följande

stadganden. Enligt 1 § tillkommer jakträtt som regel envar jordägare

på honom tillhörigt område. Är jord upplåten åt någon till brukande,

äger, enligt 6 §, brukaren — med vissa undantag för jakt å älg — där ej

annorledes avtalats nyttja den jakt, som hör till jorden. I 13 § föreskrives,

att örn, som inkommer i gård eller trädgård, får av den, som där bor eller

trädgården innehar, ävensom av deras folk dödas och behållas. Likaledes

får lo, som inkommer i gård eller trädgård, av nämnda personer dödas.

Enligt 12 § skall björn eller lo, som dödas eller fångas, alltid tillkomma

kronan, örn ej av Konungen annorledes förordnas. Även fallvilt av björn

och lo skall, enligt stadgande i 16 §, tillkomma kronan.

Jaktstadgan föreskriver i dess 2 § 1 mom. och 3 § 1 morn., att björn, lo

och örn å kronans mark icke må under någon tid av året jagas, dödas eller

fångas utan Kungl. Majrts tillstånd. Enligt 2 § 2 mom. får dock björn

eller lo, som anfallit människa eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn

dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen. Den, som dödat eller fångat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maurts proposition Nr 10.

3

björn eller lo, är, enligt 12 §, pliktig att därom ofördröjligen underrätta

vederbörando polismyndighet eller jägmästare. Enligt 10 § skall, örn

inom kronans område av björn eller lo förorsakas skada å tamdjur, vilka

för betning må dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet

vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av statsverket. Slutligen

föreskrives, såvitt här är i fråga, i jaktstadgans 25 §, att föreskrifterna i

nämnda stadga icke skola äga tillämplighet beträffande nationalpark, i

den mån särskilda bestämmelser äro stadgade för sådan park.

Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan

tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt

döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp

å person eller egendom. I lagens 2 §, sådan denna lyder enligt lagen

den 25 november 1927 (nr 435), stadgas emellertid, att berörda förbud ej

skall leda till inskränkning i de rättigheter till jakt, som äro lapparna medgivna,

dock att jakt å björn eller lo ej får äga rum. Tillika föreskrives i

sistnämnda paragraf, att örn inom nationalparks område av björn eller

lo förorsakas skada å renar, vilka där må föras å bete, sådan skada skall,

örn den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning, ersättas av

statsverket. Enligt 3 § äger med avseende å varje särskild nationalpark

Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas,

som må finnas nödiga bland annat för utövande av den jakt, som prövas

utan olägenhet kunna medgivas. — Genom reglementet rörande nationalparkernas

förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) efter däri genom

kungörelsen den 27 november 1927 (nr 438) vidtagen ändring är medgiven

rätt för vetenskapsakademien att, där inom nationalpark viss djurart nått

en för naturlivets jämnvikt störande utveckling, beträffande sådan djurart

upplåta rätt till jakt inom parken med den inskränkning, att jakt å

björn och lo ej må äga larm utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Jämlikt 1 § i 1932 års kungörelse angående tillfälliga fridlysningstider

för vissa djurslag är i hela riket tillsvidare intill utgången av år 1935 förbjudet

att jaga. döda eller fånga lo eller örn. Förbudet innebär, enligt

stadgande i 2 § 1 morn., ej inskränkning i rätten att döda lo eller örn, dels,

enligt stadgandet i 13 § lagen örn rätt till jakt, örn djuret inkommer i gård

eller trädgård, dels ock efter sådant särskilt tillstånd, varom förmäles i

jaktstadgan. I kungörelsens 2 § 2 mom. föreskrives, att örn ä annan mark

än nationalpark skada av lo förorsakas å tamdjur, vilka för betning må

dit inkomma, skadan skall, örn den icke är att tillskriva vårdslöshet vid

djurens bevakning, ersättas av statsverket.

Genom 1927 års författningsändringar och utfärdandet i samband därmed

av jaktstadgan den 25 november 1927 skedde i åtskilliga hänseenden

avvikelser från de regler, vilka förut tillämpats på ifrågavarande område.

Sålunda gällde tidigare, att björn och lo, som dödades eller fångades, ävensom

falhult av sådant djur, skulle tillkomma jakträttsinnehavaren. Er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sättningsskyldighet för kronan vid skada, förorsakad av björn eller lo,

var ej för något fall föreskriven. Kungl. Majit torde dock hava tillämpat

att, då tamdjur blivit rivna av björn å kronomark och stundom även då

sådan skada skett å mark därinvid, betala gottgörelse. För lapparnas

vidkommande inneburo 1927 års bestämmelser avsevärda inskränkningar

i den jakträtt, som tidigare medgivits dem. Vad angår annan kronomark

än nationalpark mötte sålunda förut ej något hinder för lapp att inom område,

där han ägde uppehålla sig med sina renar, idka jakt efter björn och

lo. Inom dylikt område å nationalpark ägde lapp rätt att utan tillstånd

döda lo. Angående rätten att å nationalpark döda björn gällde detsamma

som nu. För annan än lapp var jakt å björn å kronomark beroende av

Kungl. Majits tillstånd, dock att personal vid skogsstaten ägde att å annan

kronomark än nationalpark efter tillåtelse av den skogsstatstjänsteman,

under vars tillsyn marken var ställd, döda björn, som anfallit människa

eller tamdjur. Lo fick å annan kronomark än nationalpark utan tillstånd

av Kungl. Majit jagas av skogsstatens personal. Enligt 1911 års reglemente

rörande nationalparkernas förvaltning i dess lydelse före 1927

ägde vetenskapsakademien befogenhet att medgiva jakt å lo inom sådan

park. Örn var vid tillkomsten av 1927 års bestämmelser genom kungörelsen

den 15 oktober 1926 örn fortsatt tillämpning av kungörelsen den 27

september 1924 (nr 435) angående förbud mot jakt å örn fridlyst tillsvidare

inom hela riket. I övrigt gällde beträffande jakt å örn samma föreskrifter

som angående jakt å lo. Genom kungörelsen den 25 november 1927 (nr

440) angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag blevo såväl

örn som lo fridlysta inom hela riket tillsvidare intill utgången av år 1930.

Sistnämnda kungörelse har följts av ett flertal kungörelser i ämnet, senast

av kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 345).

Framställningen från Norrbottens läns jaktvårdsförening och de däröver

avgivna yttrandena.

Såsom nämnts fordras enligt gällande bestämmelser för att skada, som

av björn eller lo orsakats å tamdjur, skall ersättas av statsmedel, att skadan

skett inom område, dit sistnämnda djur må för betning inkomma,

samt att skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning.

Ersättning utgår under dessa förutsättningar dels för skada, som av björn

eller lo orsakats å kronan tillhörig mark, därvid är att märka, att inom

nationalparks område allenast renar må föras å bete, dels ock, på grund

av stadgande i 1932 års kungörelse angående tillfälliga fridlysningstider

för vissa djurslag, för skada, som av lo förorsakas å annan mark. Skada

av örn ersättes ej.

Till stöd för sitt yrkande, att ersättningsrätten måtte utvidgas att gälla

skada å tamdjur å all mark och vare sig skadan orsakades av björn, lo

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Marits proposition Nr 10.

eller örn, Ilar Norrbottens läns jaktvårdsförelling anfört, att i de glest

befolkade trakter upp emot fjällen, där ifrågavarande rovdjur, åtminstone

björn och örn, huvudsakligen förekomma, utgjorde den enskilda marken

endast en ringa del av den sammanlagda arealen. De enskilda ägorna

läge vanligen som små avskilda områden, helt omgivna av kronomark. Då

kronan skyddade rovdjuren och beredde dem en fristad, vad björnen anginge,

på all kronomark och, vad de övriga beträffade, å såväl krono- som

enskild mark, borde kronan tillse, att detta skyddande ej medförde skada

och förlust för enskilda. Då skada å tamdjur förorsakades, borde kronan

till fullo ersätta skadan, oavsett var densamma inträffade. Ehuru rätt att

döda björn å annan mark än kronomark förelåge, vore möjligheterna härtill

mycket små med hänsyn till vad nyss sagts angående den enskilda

markens belägenhet och förhållandevis ringa areal. Härtill bomme att

även örn den skadegörande björnen dödades å enskild mark, bytet av björnen

ej utgjorde någon ersättning för förlusten av dödade tamdjur, enär

enligt gällande bestämmelser björnen skulle tillkomma kronan. Det kunde

väntas, att på grund av rådande fridlysning rovdjuren, åtminstone på

vissa avlägsna trakter, bomme att kraftigt öka i antal. Såväl björn som

örn syntes redan på vissa håll i Norrbottens län förekomma i ganska stort

antal. — Jaktvårdsföreningen har vidare anfört, att bestämmelsen, enligt

vilken ersättning för skada å tamdjur utginge allenast om skadan orsakats

inom område, dit djuren ägde inkomma för betning, borde, såvitt anginge

kronomark, upphävas. Förhållandena uti ifrågavarande trakter vore sådana,

att det lätt kunde inträffa, att tamdjur utan ägarens förvållande inkomme

på kronomark, beträffande vilken betesrätt ej förefunnes.

Till stöd för yrkandet, att rätt måtte medgivas till dödande av björn

utan inhämtande dessförinnan av länsstyrelsens tillstånd, i fall då människa

eller tamdjur bevisligen anfallits, har jaktvårdsföreningen anfört,

att innan dylikt tillstånd erhållits, det bästa tillfället för björnens dödande

som regel vore försuttet. Någon olägenhet har föreningen icke

funnit förenad med en sådan rätt, helst som dödande icke kunde ske av

vinstbegär, då björnen under alla förhållanden skulle tillkomma kronan.

I yttrande den 23 november 1928 har domänstyrelsen, på de av jaktvårdsföreningen

anförda skäl, tillstyrkt, att skada av björn ersattes av

statsmedel, oberoende av den plats, där skadegörelsen ägt rum. Domänstyrelsen

har vidare ansett följdriktigt, att, så länge örn praktiskt taget

icke under någon tid av året finge fångas eller dödas, ersättning för skada,

som bevisligen av örn förorsakades å tamdjur, utbetalades av statsverket.

Huruvida och under vilka förhållanden dylik ersättning borde utgå även

örn den totala fridlysningen av örn upphörde, borde, framhåller domänstyrelsen,

framdeles tagas under övervägande. Beträffande lo däremot

har domänstyrelsen anfört, att detta djurs fredande på kronans mark icke

torde vara till väsentligt hinder för dess behöriga efterhållande inom ort,

där det uppträdde skadegörande å tamdjur. Domänstyrelsen har därför

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ansett, att, om än den för enskildas marker gällande fridlysningen av lo

icke förnyades vid fridlysningstidens utgång, ersättning ej borde utgå för

skada, som av lo orsakades tamdjur å enskild mark. — Jaktvårdsföreningens

hemställan om utvidgning av rätten att döda björn har domänstyrelsen

funnit icke böra bifallas. Styrelsen har härutinnan anfört, att intresset

att döda björn visserligen icke torde vara så stort, då djuret skulle

tillfalla kronan, men att det dock torde kunna befaras, att den ifrågasatta

rätten att döda björn utan särskilt medgivande skulle komma att missbrukas

på så sätt, att, där björn anfallit människa eller tamdjur, vilken björn

som helst i orten bomme att dödas. Kontrollen över dels att den skadegörande

björnen och ej någon annan bleve fälld, dels att vederbörande fullgjorde

den i 12 § jaktstadgan föreskrivna anmälningsplikten och att dödad

björn tillgodofördes kronan skulle enligt domänstyrelsens åsikt betydligt

försvåras, örn för fällandet icke erfordrades särskild tillåtelse.

Statskontoret, som icke yttrat sig angående frågan örn ändring av bestämmelserna

rörande rätten att döda björn, har i utlåtande den 27 februari

1929 beträffande ersättningsspörsmålet biträtt vad domänstyrelsen

härutinnan föreslagit. Emellertid har statskontoret -— under erinran att

praxis dittills varit, att Kungl. Majit anvisat förekommande ersättningsbelopp

från nionde huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter

— ifrågasatt, örn icke ansökningar örn utfående av förevarande, relativt

obetydliga ersättningar borde prövas och avgöras av domänstyrelsen i

stället för av Kungl. Majit. Ansökningarna borde då ingivas till domänstyrelsen

genom vederbörande länsstyrelser. Statskontoret har vidare

gjort gällande, att, örn statskontorets förslag bifölles, för utbetalande

av ersättningsbeloppen borde i riksstaten under nionde huvudtiteln uppföras

ett särskilt förslagsanslag, som lämpligen kunde bestämmas till

1,000 kronor.

Vetenskapsakademien har i yttrande den 13 februari 1929 åberopat ett

av dess naturskyddskommitté den 6 i samma månad avgivet utlåtande.

Kommittén har, under framhållande att de flesta björnarna vore trängda

tillbaka till fjälltrakterna, där kronan vore den huvudsakliga markägaren,

samt, då dödad björn skulle tillfalla kronan, den som dödat björnen

ej hade någon inkomst av det fällda djuret, ansett rimliga skäl föreligga

för att ersättning från statsverkets sida utginge för skada, vållad

av björn även å enskild mark. I fråga örn ersättning för skador av lo

och örn har kommittén däremot avstyrkt jaktvårdsföreningens hemställan.

Beträffande lo har kommittén härvid framhållit samma synpunkter

som domänstyrelsen. Vad örnarna angår har kommittén anfört, att

på grund av deras fåtalighet och förekomst, som regel, långt från människoboningar,

deras skadegörelse å tamdjur vore tämligen ringa. Vidare

förväxlades ofta andra rovfåglar med örn. Då svårigheter förelåge

att klargöra, huruvida verkligen skada vållats av örn, torde det enligt

kommitténs mening bliva svårt att förebygga missbruk av en rätt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 7

till ersättning för sådan skada. — Jaktvårdsföreningens framställning

om utvidgning av rätten att döda björn Ilar naturskyddskommittén bestämt

avstyrkt. Kommittén har dels funnit en dylik utvidgning onödig

med hänsyn till de möjligheter att döda skadebjörnar, som redan

funnes, dels ansett, att bifall till framställningen skulle kunna hava vådliga

verkningar i fråga örn björnbeståudets bevarande, då den oundvikliga

praktiska följden skulle bliva, att vem som helst bomme att jaga björn

å kronans mark, örn det blott kunde visas, att björn någonstädes i trakten

rivit ett tamdjur av något slag.

Av länsstyrelserna hava de i Västerbottens och Norrbottens län oförbehållsamt

tillstyrkt bifall till jaktvårdsföreningens förslag. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har ansett skäligt, att rätten till ersättning av

statsmedel för skada av björn utvidgades på sätt föreningen hemställt,

samt har icke haft något att erinra mot förslaget örn rätt att utan tillstånd

döda skadebjörn. Beträffande lo och örn har sistnämnda länsstyrelse

anfört, att, såvitt styrelsen kunnat inhämta, under senare år icke

inom länet förekommit några fall, där ersättning för skada av sådana

djur påkallats. — Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i omförmälda

län hava intagit samma ståndpunkt som vederbörande länsstyrelser.

Lappfogden i Västerbottens län har tillstyrkt jaktvårdsföreningens

framställning i vad den avser ersättning för skada av björn och lo. Vad

åter angår skada, förorsakad av örn, har framställningen härutinnan

avstyrkts på i huvudsak samma skäl, som vetenskapsakademiens naturskyddskommitté

i denna del anfört. Likaledes har avstyrkts yrkandet

■örn rätt att döda skadebjörn utan tillstånd. Till stöd för sist berörda

ståndpunkt har lappfogden anfört, att han ej vore övertygad att, såsom

föreningen framhållit, bestämmmelsen, att dödad björn tillf olle kronan,

skulle verka återhållande på björnjakten. Det funnes nämligen för den

bofasta befolkningen stora möjligheter att dölja en skjuten björn för att

senare avyttra skinnet antingen i Finland eller i Norge. Lappfogden

har vidare dels åberopat förefintligheten av nödvärnsrätt, dels framhållit,

att tillstånd att döda en skadebjörn tämligen snabbt torde kunna

erhållas. — Lappfogdarna i Norrbottens södra och i Norrbottens norra

distrikt hava biträtt jaktvårdsföreningens yrkanden med det tillägget,

att rätt att utan tillstånd döda skadebjörn borde medgivas, även örn det

icke kunde bevisas, att anfall från björnens sida å människa eller tamdjur

skett. Med hänsyn till svårigheten för en avsides boende nybyggare

att förete fullt laga bevis, borde det vara tillräckligt med blotta

uppgiften, att dylikt anfall ägt rum. Vad örnarna beträffar har lappfogden

i Norrbottens södra distrikt anfört, att erfarenheten visade, att

skadorna, förorsakade av örnar, åtminstone inom sistnämnda distrikt ej

vore ringa, enär ett avsevärt antal späda renkalvar årligen bleve deras byte.

De Överjägmästare, vilka yttrat sig i ärendet, hava samtliga avstyrkt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

utvidgning av rätten att döda björn. Vad ersättningsfrågan beträffar

hava däremot meningarna varit delade. Över jägmästarna i Härnösand»

och i övre Norrbottens distrikt hava helt tillstyrkt framställningen härutinnan.

Även överjägmästaren i Skellefteå distrikt har tillstyrkt framställningen

men under den ovillkorliga förutsättningen, att samtliga ifrågavarande

rovdjur bleve fredade jämväl på enskild mark. Överjägmästarna

i Umeå samt i nedre Norrbottens distrikt hava på de av jaktvårdsföreningen

anförda skäl ansett, att för skada, som av björn eller lo förorsakades

å tamdjur, borde utgå ersättning av statsmedel, oavsett örn skadan ägde

rum å kronans eller å enskilds mark. Vad åter angår skada av örn hava

sistnämnda båda Överjägmästare på de av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté

härutinnan anförda skäl avstyrkt framställningen örn

rätt till ersättning för sådan skada, över jägmästaren i mellersta Norrlands

distrikt slutligen har anfört, att det icke ens då fråga vore om

skada av björn syntes behövligt eller välbetänkt att utsträcka ersättningsrätten

till att gälla all enskild mark. Åtminstone inom norra delen

av Jämtlands län, där björn förekomme, funnes nämligen så stora

sammanhängande enskilda markområden, att jordägarna borde kunna

utan olägenhet tillräckligt begränsa björnstammen. Vidkommande yrkandet

örn ersättning för skada av örn har sistnämnde Överjägmästare

framhållit, att örnen förekomme till mycket ringa antal, och att skador

å hemdjur av denna fågel vore så sällsynta, att någon ändring av gällande

bestämmelser icke vore påkallad.

Vad revirförvaltarna beträffar föreligga, såsom nämnts, yttranden

allenast från Västerbottens län. I flertalet av sagda yttranden hava

jaktvårdsföreningens förslag i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Tre revirförvaltare hava avstyrkt, att ersättning av statsmedel

utginge vid skada av örn. Yrkandet örn utvidgning av rätten att

döda björn har helt avstyrkts i fyra yttranden. Av två revirförvaltare

har föreslagits, att rätt till dödande av björn utan tillstånd måtte medgivas

allenast för det fall, att björn bevisligen anfallit människa.

Västerbottens läns jaktvårdsförening har biträtt förevarande framställning,

i vad den avser skadeersättning. Vad däremot beträffar yrkandet

örn rätt till dödande av skadebjörn utan inhämtande av tillstånd,

har detta yrkande ansetts icke kunna tillstyrkas. Gentemot detsamma

har åberopats dels att björn aldrig, örn han blott finge vara i fred, anfölle

människan, dels ock att medgivandet av en dylik rätt skulle innebära,

att alla björnar ånyo bleve fredlösa.

Framställningen från 1928 års riksdag och de i anledning därav avgivna

yttrandena.

I förenämnda motion vid 1928 års riksdag, II: 301, hemställdes, att riksdagen

måtte dels besluta örn sådan ändring av 2 § lagen örn nationalparker,

att rätt till jakt å björn inom nationalparks område bleve lap
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

parna medgiven, dels ock hos Kungl. Maj :t anhålla om sådant tillägg

till stadgandet i 2 § jaktstadgan, att hinder icke mötte för renvårdande

lapp att för tryggande av sin näring döda björn utan tillstånd av Kungl.

Majit eller länsstyrelse.

Över motionen avgåvos i vederbörlig ordning utlåtanden av länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Vid dessa utlåtanden

voro fogade yttranden av vederbörande lappfogdar. Samtliga

uttalanden gingo i tillstyrkande riktning. Beträffande björnarnas förekomst

och skadegörelse inom länen anförde lappfogden i Jämtlands län,

att inom de till sistnämnda län börande renbeteslanden björn huvudsakligen

inom Frostvikens socken förekomme ganska talrikt. Årligen anställde

björnen där större eller mindre förödelse bland såväl lapparnas renar

som de bofastas kreatur. Största skadan gjorde han å renkalvarna, men

allt emellanåt dödade han också fullvuxna renar. För de bofasta vore

det vanligtvis får och getter, som dödades av björnen, och detta ofta

strax invid gårdarna. Lappfogden i Västerbottens län anförde, att den

ganska kraftiga björnstam, som funnits inom sistnämnda län framför

allt i Dorotea och Sorsele socknar samt i Vilhelmina socken söder örn

Ångermanälven, under de senaste åren ökats, samt att björnar börjat

visa sig i Vilhelmina socken norr örn Ångermanälven ävensom i Tärna

och, troligen, Åsele socknar. Inom länet dödades årligen minst 150 späda

renkalvar och dessutom minst 50 fullvuxna renar. Lappfogden i Norrbottens

norra distrikt anförde med instämmande av lappfogden i södra

distriktet, att den skada, björnarna årligen gjorde å de renskötande lapparnas

hjordar, vore högst betydande. Sålunda hade lapparna uppgivit,

och något skäl att betvivla dessa uppgifter funnes ej, att björnen under

senare år enbart inom Jokkmokks socken årligen dödat över 200 renkalvar

samt en del äldre renar.

I de yttranden, vilka sedermera avgivits med anledning av 1928 års riksdags

skrivelse i ärendet, hava vederbörande såväl länsstyrelser som lappfogdar

vidhållit den uppfattning, som kommit till uttryck i de över motionen

avgivna utlåtandena. Länsstyrelsen i Norrbottens län och lappfogdarna

därstädes hava härvid ytterligare utvecklat sina synpunkter och framkommit

med vissa ändringsförslag utöver de i motionen väckta. Sistnämnda

länsstyrelse har sålunda anfört, att jaktstadgans medgivande,

att skadebjörn finge dödas efter tillstånd av länsstyrelsen, vore helt utan

värde för lapparna. Björnen anfölle nämligen renarna på kalvningslanden

och sommarbetesmarkerna i fjällen upp mot norska gränsen, därifrån

en resa ned till länsstyrelsen toge en vecka eller mera i anspråk.

Skadedjur, som ginge till angrepp mot lapparna eller deras renar måste

enligt länsstyrelsens åsikt få oskadliggöras, och av förhållandenas egen

natur följde, att detta måste ske på färsk gärning. Erkändes riktigheten

härav, måste även förbudet att döda skadebjörn på nationalparkerna

tagas bort, ty eljest skulle på dessa vidsträckta marker, oundgängliga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

som vår- och sommarbetesland för lapparna, fredas en alltmer växande

björnstam. Vidare vore enligt länsstyrelsens förmenande rätten till ersättning

av statsmedel för skada av björn icke mycket värd för lapparna,

så länge såsom villkor för utbekommande av sådan ersättning fordrades,

att skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid renarnas bevakning.

Då gendrivandet av ett påstående örn att dylik vårdslöshet förelegat

ställde sig mycket svårt, samt inställelse till förhör och utredning

i saken måste förorsaka kostnader och dyrbar tidsuppoffring, borde berörda

villkor bortfalla. Slutligen borde bestämmelsen i 12 § jaktstadgan

örn skyldighet för den, som dödat hjörn, att därom ofördröjligen underrätta

vederbörande polismyndighet eller jägmästare så ändras, att

sådan underrättelse icke behövde ske förrän så snart omständigheterna

medgåve det. — Lappfogdarna i Norrbottens län hava framfört i huvudsak

samma synpunkter och förslag som länsstyrelsen i länet.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 17 januari 1929 anfört, att de principer,

som legat till grund för bestämmelserna i lagen angående nationalparkei'',

enligt domänstyrelsens åsikt borde lämnas oförkränkta i nu

ifrågavarande avseende. Då möjlighet funnes att erhålla Kungl. Maj:ts

tillstånd att döda björn å nationalpark även annorledes än till försvar

mot angrepp å person eller egendom, och då skada ersattes av statsverket,

syntes den skada, som av björn vållades å renar, då de uppehölle

sig å nationalpark, i vilket avseende huvudsakligen endast Stora Sjöfallets

och Sarjeks nationalparker hade något intresse, icke kunna bliva

av sådan betydenhet, att den föreslagna ändringen i lagen angående nationalparker

borde godkännas. Ett bland de vägande skälen vid avsättandet

av nämnda båda nationalparker hade varit den därigenom vunna

möjligheten att erhålla ett tillräckligt stort reservat för skyddande av

björnen. Däremot hade domänstyrelsen intet att erinra mot sådan ändring

av 2 § jaktstadgan, att renvårdande lapp erhölle rätt att utan särskilt

tillstånd för tryggande av sin näring döda björn å sådan annan

kronomark än nationalpark, där lapparna enligt lagen örn de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige vore berättigade till jakt. — Då det

enligt domänstyrelsens mening väl torde inträffa, att renskötande lapp

vore uppenbart vårdslös vid renarnas bevakning, ansåge domänstyrelsen

skäl icke föreligga till sådan ändring i gällande ersättningsbestämmelser,

som av länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagits. Ej heller

syntes det domänstyrelsen föreligga behov av den ifrågasatta ändringen

i 12 § jaktstadgan. Föreskriften att, då björn eller lo dödats, underrättelse

till polismyndighet eller jägmästare skulle ske ofördröjligen, torde

enligt domänstyrelsens uppfattning ej kunna innebära annat än att underrättelsen

skulle lämnas så fort ske kunde. Att ett till skyndsamhet

kraftigt manande uttryck användes syntes lämpligt, då det vore av vikt,

att omhändertagandet för kronans räkning av det dödade djuret skedde

snarast, innan detsamma förstördes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 11

Vetenskapsakademien Ilar i utlåtande den 13 februari 1929 åberopat

ett av dess naturskyddskommitté den 6 i samma månad avgivet yttrande i

ärendet. I berörda yttrande har vidtagande av ändringar i det i motionen

angivna syfte avstyrkts. Vad först angår den ifrågasatta rätten för

lapparna att i vissa fall utan tillstånd jaga björn å nationalpark har naturskyddskommittén

anfört, att björn, såvitt känt vore, egentligen blott

förekomme på tre nationalparker, nämligen Sonfjällets, Stora Sjöfallets

och Sarjeks. På den förstnämnda hade, åtminstone då den avsattes, lapparna

icke någonsin betat sina renar, varför det ej torde finnas något

behov för dem att där skjuta björn. Något stort antal björnar funnes

med säkerhet ej inom nationalparkerna. Enär enligt lagen örn nationalparker

dels rätten att döda djur, då det skedde till försvar mot angrepp

å person eller egendom, vore erkänd, dels skada, som förorsakades av

björn å renar, skulle ersättas av statsverket, dels ock, örn mot all

sannolikhet björnstammen inom nationalparkerna komme att otillbörligt

förökas, Kungl. Majit kunde förordna örn anställande av björnjakt,

syntes lapparnas intressen på nationalparkerna gentemot björnen vara

till fullo tillgodosedda. Skulle lapparna få utsträckt befogenhet att döda

björn på nationalpark, innebure detta med säkerhet detsamma som björnarnas

fullständiga utrotande därstädes. Beträffande härefter frågan

örn rätt för lapparna att döda björn å annan kronomark än nationalpark

har naturskyddskommittén anfört, att det naturligtvis vore obestridligt,

att björn stundom toge en del renkalvar, men att det också

vore en väl känd sak, att, i synnerhet efter svåra vintrar, åtskilliga renkalvar

doge på grund av mödrarnas svaghet. Dessa självdöda renkalvar

omhändertoges och uppåtes av björn och andra rovdjur. Då lapparna

såge, att rovdjur uppätit en renkalv, räknade de med, att rovdjuret

också dräpt kalven, vilket långt ifrån alltid vore fallet. Det vore

sannolikt, att de höga siffrorna på dödade renkalvar i viss mån kunde

finna sin förklaring härigenom. Att, såsom föreslagits, lämna det helt

fritt åt lapparna att, utan att begära tillstånd av myndigheterna, döda

björn till tryggande av sin näring, syntes orimligt. En sådan bestämmelse

skulle i realiteten medföra, att fridlysningen av björnen helt upphävdes.

Örn- någon förändring av gällande bestämmelser skulle göras,

vore det av nöden, att denna föreginges av en noggrann undersökning,

utförd av opartiska och därtill kompetenta personer. Skulle därvid visa

sig, att på någon trakt en minskning av björnstammen i allmänhet eller

genom bortskjutning av vissa individer behövde äga rum, torde det finnas

betryggande former för dylika åtgärders vidtagande utan att lämna

allt åt lapparnas godtycke.

För egen del är jag av den uppfattningen, att de bestämmelser, för

vilka jag i början av mitt anförande redogjort, äro, såvitt här är i fråga,

i stort sett ändamålsenliga, även i vad de avse tillgodoseende av de en
-

Departe
mentschefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis ''proposition Nr 10.

skilda intressen, som därav beröras. Emellertid torde enligt vad den i

ärendet förebragta utredningen giver vid handen ändringar kunna anses

i vissa hänseenden påkallade. Beträffande till en början frågan örn

utvidgning av rätten till ersättning av statsmedel för skadade tamdjur

biträder jag sålunda det av Norrbottens läns jaktvårdsförening framförda

förslaget, att ersättning för skada av björn å tamdjur bör utgå av

statsmedel, även då skadan förorsakats på enskild mark. De skäl, vilka

härutinnan anförts, synas mig bärande. Förslaget har också tillstyrkts

av nära nog samtliga, vilka däröver avgivit yttrande. Vad angår skada

av lo ersätter statsverket för närvarande, på grund av kungörelsen den

22 juni 1932 angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag,

dylik skada, oavsett örn den förorsakats å kronans eller å enskild mark.

Någon anledning torde icke finnas att nu fatta ståndpunkt till huruvida

för det fall, att fridlysningen av lo å enskild mark upphäves, ersättning

av statsmedel det oaktat bör utgå för skada å sådan mark. Vidkommande

slutligen föreningens yrkande, att jämväl skada, som förorsakas

av örn, skall gottgöras av statsverket, har jag icke funnit tillräckliga

skäl förebragta för bifall härtill. Av utredningen framgår, att synnerliga

svårigheter möta vid avgörande av huruvida viss skada orsakats av

örn eller av något annat rovdjur. Då vidare den skada, som tilläventyrs

åstadkommes av örnarna, synes vara av tämligen ringa betydenhet, torde

föreningens framställning i denna del icke böra föranleda vidare åtgärd.

De förslag till ändringar i gällande ersättningsbestämmelser, vilka i

övrigt framkommit i ärendet, eller dels att ersättning av statsmedel borde

utgå för skada å tamdjur inom kronan tillhörigt område, oberoende av

örn djuren där finge föras å bete, dels ock att rätten till ersättning för

skada av björn å renar icke såsom nu borde bindas vid den förutsättningen,

att skadan ej vore att tillskriva vårdslöshet vid bevakningen, har

jag icke funnit anledning biträda. Ej heller torde, såsom från vissa håll

ifrågasatts, ändring påfordras av föreskriften i 12 § jaktstadgan, att underrättelse,

som där avses, skall ske ofördröjligen. De synpunkter, domänstyrelsen

härutinnan framhållit i sitt yttrande den 17 januari 1929, finner

jag riktiga.

Ersättningen för skada, som förorsakas av björn eller lo, utgår för närvarande

från nionde huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter

och anvisas av Kungl. Majit. Antalet årliga ansökningar har hittills varit

ringa och de belopp, som ifrågakommit, hava varit tämligen små. Huruvida

den av mig förordade utvidgningen av rätten till dylik ersättning

kommer att medföra någon avsevärdare ökning av ansökningarnas antal

eller av det sammanlagda årliga ersättningsbeloppets storlek kan icke nu

med visshet fastställas. Innan erfarenhet härutinnan vunnits synes ej

erforderligt eller lämpligt att för ändamålet anvisa något särskilt anslag.

Ärendenas prövning och avgörande torde också tillsvidare alltjämt böra

ankomma på Kungl. Majit.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition Nr 1U.

Jag övergår nu till frågan om rätt att jaga björn utan inhämtande av

tillstånd från Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Vad härvid först beträffar

de yrkanden, vilka gå ut därpå, att vem som helst skulle äga att

utan tillstånd döda skadebjörn å kronomark, kunna dessa yrkanden icke

av mig tillstyrkas. För den bofasta befolkningens del torde, såsom också

från flera håll erinrats, en dylik jakträtt å kronans mark icke vara av

behovet påkallad. Särskilt örn, på sätt jag föreslagit, ersättning av statsmedel

beredes även för skada, som av björn förorsakas å enskild mark,

torde utan ytterligare ändringar de bestämmelser, vilka redan nu finnas

till tryggande av enskilda jordägares och arrendatorers berättigade intressen,

vara fullt tillräckliga. Förutom nödvärnsrätt, som givetvis tillkommer

alla även å kronomark, äger sålunda envar obehindrat jaga

björn inom eget jaktområde, och skulle omständigheterna anses därtill

föranleda, kan tillstånd erhållas att döda viss skadebjörn jämväl å kronans

mark utan att nödvärnssituation föreligger. Örn på grund av det

egna jaktområdets ringa areal eller belägenhet omedelbart intill vidsträckta

kronomarker den enskilde jakträttsinnehavaren skulle sakna

möjligheter att förhindra en icke önskvärd tillväxt av björnstammen,

torde Kungl. Majit få taga under omprövning att vidtaga särskilda åtgärder

för björnantalets begränsning. En lämplig utväg härvid torde

vara, att Kungl. Majit genom domänverket med anlitande av vederbörande

skogsstatspersonal låter ombesörja bortskjutande å kronomarken av

de björnar, vilka finnas icke önskvärda. Genom en dylik anordning torde

garantierna för att björnstammens reducering dels hålles inom skäliga

gränser dels ock i första hand drabbar skadebjörnarna bliva större, än om

jakten skulle anförtros åt enskilt initiativ.

För lapparnas vidkommande synas förhållandena emellertid i viss mån

gestalta sig annorlunda. För sina renbeten begagna sig lapparna, så vitt

angår de trakter där skadegörelse genom björn plägar inträffa, huvudsakligen

av kronans marker. De säregna omständigheter, varunder lapparna

därstädes leva och driva sin näring, torde berättiga till att för lapparnas

del avsteg sker från de principer, som i fråga örn den bofasta

befolkningen ansetts riktiga. Beträffande nationalparkerna synes dock

någon ändring i gällande bestämmelser ej böra vidtagas. Nationalparkernas

syfte att bland annat tjäna som reservat för björnen, torde, såsom

domänstyrelsen framhållit, lätt komma att äventyras, örn dödande av

björn därstädes utan tillstånd finge ske annat än, på sätt nu är tilllätet,

till försvar mot angrepp å person eller egendom. Erinras må,

att de bestämmelser, som alltsedan den 1 januari 1910, då lagen angående

nationalparker trädde i kraft, gällt i fråga örn dödande av björn

inom nationalparks område, år 1927 utvidgades att avse även lo. Framhållas

må också, att lapparna sistnämnda år tillerkänts rätt till ersättning

för skada, som av björn förorsakas deras renhjordar inom nationalparkerna.

Dylik skada synes åtminstone Ditti lis icke hava skett i större

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

omfattning. Skalle björnarna så tillväxa i antal, att de kunde anses

innebära en verklig fara för renvården, torde Kungl. Majit komma att

föranstalta örn beskattning av stammen.

Beträffande åter annan kronomark än nationalpark förefaller det mig

som skulle någon lättnad i nuvarande föreskrifter skäligen kunna medgivas

lapparna. Såsom nämnts medförde, vad sådan mark angår, 1927 års

författningsändringar, att lapparna förlorade den befogenhet, de förut

ägt, att å sagda mark utan tillstånd idka jakt å björn, varemot i stället

medgavs dem rätt till ersättning för skada, som av björn förorsakades.

För att underlätta för lapparna att skydda sina renar mot björn synas

1927 års bestämmelser böra något uppmjukas. Jag anser mig sålunda

böra förorda, att renvårdande lapp gives befogenhet att, utan inhämtande

av särskilt tillstånd, å annan kronomark än nationalpark döda björn,

som anfallit människa eller tamdjur. Däremot kan jag ej tillstyrka en

så allmänt hållen bestämmelse som den i ärendet ifrågasatta, att de renvårdande

lapparna skulle äga rätt att utan tillstånd döda björn till skyddande

av sin näring. Farhågan för att med stöd av ett dylikt stadgande

lapparna skulle anse sig befogade att döda varje björn, som befunne sig

inom de områden, varest lapparna bruka uppehålla sig med sina renar,

är säkerligen välgrundad. Rätten att utan särskilt tillstånd döda skådetorn

torde vidare, såsom domänstyrelsen framhållit, böra begränsas till

att avse sådan kronan tillhörig mark, med undantag för nationalpark,

varest lapparna enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige äro berättigade att jaga.

I fråga örn örn synes icke finnas skäl till ändring i gällande bestämmelser,

enligt vilka sådant djur ej får dödas utan särskilt tillstånd annat

än i gård eller trädgård.

Bifall till de av mig föreslagna utvidgningarna såväl av rätten till

ersättning av statsmedel vid skada av björn som av lapparnas rätt att

döda björn utan särskilt tillstånd föranleder vissa ändringar i jaktstadgan.

Ändringarna torde icke böra vidtagas, innan riksdagen beretts tillfälle

att yttra sig i ärendet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att medgiva,

dels att även i fall, där björn å annan mark än kronan

tillhörig förorsakar skada å tamdjur, vilka för

betning må dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva

vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada

må ersättas av statsverket,

dels ock att renvårdande lapp må utan hinder av

gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än

nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige äger jaga, utan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

15

särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa

eller tamdjur.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen

bifall och förordnar, att proposition i ämnet av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar»

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m. ävensom en i ämnet väckt motion a1 i texten
  2. JoU 1933:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn ni. m. ävensom i ämnet väckt motion. s. 3 i texten