Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder, avseende hjälp åt egnahemslåntagare

1933-02-10 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:140, Angående vissa åtgärder, avseende hjälp åt egnahemslåntagare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 140.

1

Är 140.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder,

avseende hjälp åt egnahemslåntagare; given Stockholms slott

den 10 februari 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Jag torde få anmäla vissa förslag, avseende hjälp åt egnahemslåntagare.

1. Inledning.

Till en början torde jag få erinra, att 1932 års riksdag — med anledning

av en vid riksdagen väckt motion, 1:201, vari hemställts, att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i gällande

uppbördsreglemente, att amortering och ränta å egnahemslån, som skattskyldig

hade att erlägga, finge uppdelas på två betalningsterminer — i

Bihang lill riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 1U0.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 140.

skrivelse nr 339 anhållit, att Kungl. Majit ville verkställa närmare utredning

rörande de åtgärder, som kunde befinnas böra vidtagas för tillgodoseende

av det i motionen avsedda syftet, samt, i den mån så kunde vara

påkallat, förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning.

Vidare får jag anmäla, att sociala jordutredningen (ledamöterna av

riksdagens första kammare, professorn K. G. Westman, lantbrukaren Elof

B. Andersson i Fältenborg och jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, ledamoten

av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Helmer Molander

samt sekreteraren hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

redaktören Hemming Sten) i ett den 27 december 1932 avgivet betänkande

framlagt förslag angående beviljande av uppskov för egnahemslåntagare

att erlägga ränta och amortering å egnahemslån (stat. off. utr.

1932: 39).

Ytterligare bar statens egnahemsstyrelse i skrivelse den 16 januari

1933 hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att besluta nedsättning

av räntan å den stående delen av bostadslån från egnahemslånefonden,

vilka beviljats för år 1920 eller senare år och för vilka amorteringsskyldigbet

förelåge, till 3.8 procent för år 1933.

Slutligen får jag nämna, att från ett stort antal egnahemslåntagare

i skilda delar av landet inkommit framställningar örn lättnader i villkoren

för egnahemslån och hjälp i övrigt åt egnahemslåntagare såsom genom

nedskrivning av oguldna lån till belopp, som bättre än vad för närvarande

vore fallet överensstämde med taxeringsvärdet å vederbörande

fastighet, sänkning av låneräntan, avskrivning av förfallna, oguldna annuiteter,

moratorium med erläggande av annuiteter, inställande av exekutiva

åtgärder, uppdelning av inbetalningen av annuiteterna å flera

betalningsterminer samt beviljande av stödlån åt nödställda egnahemsläntagare.

Innan jag ingår på frågan huruvida behov av stödåtgärder föreligger,

vill jag erinra örn följande.

Egnabemslånerörelsen bar pågått sedan 1905. Vid 1904 års riksdag

beslöts inrättande av egnabemslånefonden i syfte att bereda tillfälle för

mindre bemedlade personer att erhålla lån på fördelaktiga villkor för

förvärvande på landsbygden av egna hem. Egnahemslån kunna avse

dels jordbrukslägenhet (jordbrukslån) dels bostadslägenhet (bostadslån).

Låneverksamheten handbaves under överinseende av statens egnahemsstyrelse

av låneförmedlare, vilka på ansökan bos Kungl. Majit årligen

tilldelas statslån ur egnahemslånefonden (egnahemsstatslån) att av

dem användas för utlämnande av egnahemslån till enskilda. Låneförmedlarna

utgöras av hushållningssällskapen, kommuner samt vissa aktiebolag

och ekonomiska föreningar. Hushållningssällskap utövar verksamheten

genom särskild egnahemsnämnd. Låneförmedlare, som erhål
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

3

lit egnahemsstatslån, ansvarar gentemot staten för lånets förräntning

och återbetalning. Med avseende å återbetalningen delas statslånet i en

amorteringsdel och en stående del, vilken sistnämnda i regel icke kan av

staten uppsägas förrän amorteringsdelen till fullo guldits. Amoteringsskyldighet

inträder först vissa år efter utgången av det kalenderår, för

vilket lånet beviljats. Vad beträffar egnahemslåntagarna äro deras

skyldigheter gentemot vederbörande låneförmedlare av motsvarande

innebörd som låneförmedlarens skyldigheter mot staten.

De närmare reglerna för lånerörelsen hava under årens lopp varit föremål

för jämkningar. Gällande bestämmelser innefattas huvudsakligen i

tre kungörelser av den 8 juni 1928, nämligen nr 217 angående allmänna

grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, nr 218 med

reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne-

och premielåneverksamheten samt nr 219 med reglementariska föreskrifter

rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

Kungörelsen nr 218 har undergått vissa ändringar

genom kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 249).

För att hjälpa egnahemslåntagarna i rådande krisläge hava statsmakterna

under år 1932 vidtagit vissa åtgärder.

Sålunda har Kungl. Maj:t, efter medgivande av riksdagen, genom kungörelse

den 17 juni 1932 (nr 247) förordnat, att i fråga örn statslån från

egnahemslånefonden, som för år 1920 eller senare beviljats eller beviljas

för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, räntan

skall för åren 1932 och 1933 nedsättas från 4 procent till 3.7 procent å

statslån, varför amorteringsskyldighet ej föreligger, och från 4.3 procent

till 3.3 procent å den stående delen av statslån, varför amorteringsskyldighet

föreligger, allt under villkor att låneförmedlare medgiver innehavare

av egnahemslån från ifrågakommande statslån enahanda nedsättning

av räntan.

Vidare har 1932 års riksdag bemyndigat Kungl. Majit att efter prövning

i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter bevilja

låneförmedlare, som medgivit egnahemslåntagare betalningsanstånd,

anstånd under högst tre månader med erläggande helt eller delvis

av föreskriven ränta och kapitalavbetalning till egnahemslånefonden.

Kungörelse i ämnet har av Kungl. Majit utfärdats den 47 juni

1932 (nr 248).

Slutligen har för budgetåret 1932/1933 anvisats ett anslag å 1,100,000

kronor för utlämnande av stödlån till egnahemslåntagare. Närmare bestämmelser

beträffande dessa lån äro lämnade i kungörelsen den 17 juni

1932 (nr 296) örn stödlån åt egnahemslåntagare.

Jag vill också erinra örn det anslag å 15,000,000 kronor, som för innevarande

budgetår anvisats för utlämnande, enligt kungörelsen den 30

juni 1932 (nr 366), av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. Enligt be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

stämmelserna i sistnämnda kungörelse har möjlighet beretts även innehavare

av jordbruksegnahem att komma i åtnjutande av dylika lån, dock

att förhud stadgats för innehavare av stödlån enligt forénämnda kungörelse

den 17 juni 1932 (nr 296) att jämväl erhålla stödlån enligt nu

ifrågavarande kungörelse.

2. Frågan örn behovet av ytterligare hjälpåtgärder.

över vissa av förutnämnda från egnahemslåntagare inkomna framställningar

har egnahemsstyrelsen avgivit yttrande. Vid ett av dessa

yttranden, avgivet i skrivelse den 15 november 1932, hava fogats utlåtanden

från samtliga hushållningssällskap och några andra större låneförmedlare.

En redogörelse för innehållet i berörda skrivelse samt i låneförmedlarnas

utlåtanden återfinnes i sociala jordutredningens förevarande

betänkande (sid. 14—18). Såväl egnahemsstyrelsen som låneförmedlarna

hava vitsordat, att åtskilliga egnahemslåntagare fortfarande

befunne sig i bekymmersamma ekonomiska omständigheter. Samtidigt

har emellertid uttalats varningar mot att staten ställde i utsikt ekonomiskt

stöd i sådan utsträckning, att låntagare därigenom tillägnade sig

den uppfattningen, att även örn han själv underläte att göra vad på honom

ankomme, det allmänna trädde hjälpande emellan för att skydda

honom i besittningen av fastigheten, eller med andra ord att låntagarens

ansvarskänsla för de för egnahemsföretaget ingångna förbindelserna

så uppmjukades, att han utan uppbjudande av egna krafter överläte

åt staten att bära krisens svårigheter.

På min anmodan har egnahemsstyrelsen med skrivelse den 15 november

1932 till mig överlämnat viss utredning till belysande av egnahemslåntagarnas

ställning. Det väsentligaste av denna utredning har

sociala jordutredningen sammanfattningsvis låtit ingå i sitt betänkande

(sid. 18—20). Följande av sociala jordutredningen utarbetade sammanställning

av egnahemsstyrelsens uppgifter torde här få återgivas.

Restantierna utgjorde beträffande lån, som utlämnats av hushållningssällskapen,

vid nedanstående tidpunkter följande belopp:

den x/i 1928 jordbrukslån 221 840 kr

den V, 1929 » 252 034 »

den ''/, 1930 » 214 767 »

den x/i 1931 » 327 035 »

den 7, 1932 » 525 890 »

( 6‘0 2 %) bostadslån 44 487 kr. (3‘0 9 %)

( 6-03 %) » 52 895 » (3->2 %)

( 5-28 %) » 58 080 » (3-07 %)

( 6*f>4 %) » 64 599 » (3-1 o %)

(10-22%) » 101091 » (4-60 %)

Motsvarande siffror voro beträffande lån, som utlämnats av de större

enskilda låneförmedlarna:

den */, 1928 jordbrukslån 20 258 kr. ( 9-25 %) bostadslån 11 774 kr. (3-63 %)

den 7, 1929 » 27 166 » (IP21 %) » 10 137 » (3-oi%)

den 7, 1930 » 32 939 » (12*7 3 » 12015 » (3-42 %)

den 7, 1931 » 41 349 » (15-26%) » 11 722 » (3*i f» %)

den 7, 1932 » 43 196 » (12*i 1 %) » 10 768 » (2-65%)

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 140.

Antalet på grund av utmätning försålda lägenheter voro beträffande

lägenheter, som belånats hos hushållningssällskapen:

år 1929 jordbrukslägenheter 103 (Omo %); bostadslägenheter 22 (Oms %)

år 1930 » 141 (0-5 o %) » 37 (0*27 %)

år 1931 » 135 (Oms %) » 32 (0*2 8 %)

år 1932 t. o. m. 30/9 » 150 (0''47 %) » 31 (0*i9 %)

Motsvarande siffror voro beträffande lägenheter, som belånats hos de större

enskilda låneförmedlarna:

år 1929 jordbrukslägenheter 1 (0-09 %''); bostadslägenheter 1 (0mi %)

år 1930 » 3 (0*2s %) » 2 (0*2 2 %)

år 1931 » 4 (0-36 %) » 3 (0*32 %)

år 1932 t. o. m 3% » 3 (0*2 6 %) » 5 (0*3o %)

Antalet på grund av konkurs försålda lägenheter voro beträffande lägenheter,

som belånats hos hushållningssällskapen:

år 1929 jordbrukslägenheter 13 (0-os %); bostadslägenheter 1 (0*oi %)

år 1930 » 17 (0*06 %) » 12 (0-os %)

år 1931 » 31 (0mo %) » 12 (0*os %)

år 1932 t. o. m. 3% » 37 (0M2 %) » 16 (0mo %)

Motsvarande siffror voro beträffande lägenheter, som belånats hos de större

enskilda låneförmedlarna:

år 1929 jordbrukslägenheter 0 bostadslägenheter 0

år 1930 » 2 (O-ie %) » 1 (O-oe %)

år 1931 » 1 (0-os %) » 2 (0-n %)

år 1932 t. o. m. 8% » 3(0-23%) » 0

- Enligt uppgifter, som numera kommit mig tillhanda från egnahemsstyrelsen,

uppgingo restantierna den 1 januari 1933 till följande

belopp: å jordbrukslån, som utlämnats av hushållningssällskap,

1,038,799 kronor, fördelande sig på 4,617 låntagare, å bostadslån, som utlämnats

av hushållningssällskap 166,866 kronor, fördelande sig på 966

låntagare, å jordbrukslån, som utlämnats av andra låneförmedlare,

50,944 kronor, fördelande sig på 103 låntagare, samt å bostadslån, som

utlämnats av sådana låneförmedlare, 8,026 kronor, fördelande sig på 36

låntagare.

Från egnahemsstyrelsen hava till mig vidare överlämnats vissa uppgifter,

avsedda att belysa den under 1932 bedrivna stödlåneverksamheten

för egnahemslåntagarnas vidkommande. Av dessa uppgifter inhämtas,

att stödlån ur anslaget å 1,100,000 kronor sökts av sammanlagt 13,923

egnahemslåntagare. Lån hava ur förenämnda anslag beviljats 3,199

personer, nämligen 2,761 jordbrukslåntagare med tillhopa 971,349 kronor

och 438 bostadslåntagare med tillhopa 128,651 kronor. Vad de övriga

lånesökandena beträffar hava 3,964 ansökningar avslagits och 6,760 sökande

hänvisats att göra framställning örn erhållande av stödlån ur an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

slaget till ackords- och stödlån åt jordbrukare å 15,000,000 kronor. Med

anledning av denna hänvisning hava stödlån ur sistnämnda anslag sökts av

5,007 egnahemslåntagare, som förut sökt lån ur anslaget på 1,100.000 kronor.

Redan dessförinnan hade emellertid stödlån ur anslaget åt jordbrukare

sökts av 2,750 egnahemslåntagare, därav 1,713, vilka ansökt jämväl

örn lån ur anslaget på 1,100,000 kronor. Sammanlagt hava stödlån ur

anslaget till jordbrukare beviljats 6,163 egnahemslåntagare med ett belopp

av tillhopa 2,990,385 kronor.

Den förebragta utredningen torde giva vid handen, att vissa egnahemslåntagares

ställning, trots den hjälp, som statsmakterna under år 1932

lämnat, alltjämt är svår. På många håll synes läget nu till och med

mera bekymmersamt än det var vid motsvarande tidpunkt föregående

år. Härpå tyder särskilt den oerhörda stegringen av restantier å egnahemslånen,

framför allt jordbrukslånen, i fråga örn vilka sistnämnda

summan restantier den 1 januari 1933 var nära dubbelt så stor som den

1 januari 1932 och nära fyra gånger så stor som den 1 januari 1930. På

min föredragning har Kungl. Majit tidigare i dag beslutat avlåta proposition

till riksdagen med hemställan örn ytterligare anslag för utlämnande

av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. Även egnahemslåntagare,

som driva jordbruk, avses skola kunna erhålla lån från sagda anslag. Bifaller

riksdagen berörda förslag, torde åtskilliga egnahemslåntagare

kunna bliva hjälpta ur de mest överhängande svårigheterna. Emellertid

har jag ej ansett mig böra stanna härvid. Det har synts mig nödvändigt

att överväga vidtagande jämväl av hjälpåtgärder, vilka taga

direkt sikte på de ekonomiska besvärligheter, varmed egnahemslåntagarna

i denna deras egenskap hava att kämpa. Även bortsett därifrån att

innehavare av bostadsegnahem ej avses skola komma i åtnjutande av lån

från ackords- och stödlåneanslaget torde, i förliandenvarande krisläge

med dess brist på arbetstillfällen och svårigheter att anskaffa kontanta

medel, anledning finnas att bereda egnahemslåntagaren någon lättnad i

hans strävan att förränta och amortera sitt egnahemslån. Väl torde

hjälpåtgärderna ej böra givas sådan utsträckning, att egnahemslåntagarens

ansvarskänsla avtrubbas och den uppfattningen vinner insteg hos

honom, att staten skulle hava skyldighet att träda hjälpande till, så snart

egnahemslåntagaren ej förmår vederbörligen fullgöra sina förpliktelser

enligt låneavtalet. En dylik utveckling skulle säkerligen lända egnahemsrörelsen

till stor skada. Behörig hänsyn härtill måste därför tagas.

Med denna inskränkning torde emellertid statens ingripande böra ske i

den omfattning, nöden kräver och den statsfinansiella situationen medgiver.

Jag vill i det följande framlägga de förslag, som från dessa utgångspunkter

enligt min mening böra komma till genomförande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

7

3. Förslag om uppdelning av annuiteterna å flera inbetalningsterminer

jämte därmed sammanhängande frågor.

Enligt § 18 moni. 4 kungörelsen angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten skola ränta och amortering å

statslån från egnahemslånefonden för varje år av vederbörande låneförmedlare

inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande

år. Enligt § 9 kungörelsen med reglementariska föreskrifter

rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten

må den tid, inom vilken ränta och amortering å av låneförmedlare

utlämnade egnahemslån skola vara till låneförmedlaren erlagda, ej i det

rörande egnahemslånet upprättade lånekontraktet bestämmas tidigare

än till november månad det år, för vilket betalningen utgår. På framställning

av låneförmedlare äger, enligt § 10 sistnämnda kungörelse, vederbörande

länsstyrelse ombesörja, att räntor och avbetalningar å egnahemslån

varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes

försorg debiterade, uppburna och redovisade.

Enligt uppbördsreglementet den 14 december 1917 (nr 838) §§ 9 och 11,

sådana dessa paragrafer lyda enligt kungörelsen den 13 november 1931

(nr 382), vilken trätt i kraft den 1 januari 1932, skall den årliga allmänna

uppbörden av kronoutskylder försiggå å landet under två allmänna

uppbördsterminer och i stad vid två allmänna uppbördsstämmor. Uppbördsterminerna

omfatta, den första tiden från och med den 10 till och

med den 20 november taxeringsåret, och den andra tiden från och med

den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år. Uppbördsstämmorna

äga rum, den första viss eller vissa dagar under tiden från och med

den 5 till och med den 20 november taxeringsåret, och den andra viss

dag eller vissa dagar under tiden från och med den 25 april till och med

den 5 maj nästföljande år. Under förutsättning att vad den skattskyldige

å kronodebetsedel påföres i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

utjämningsskatt, landstingsskatt samt, vad beträffar uppbörden å landet,

vägskatt och tingsbusmedel uppgår till sammanlagt minst 10 kronor,

förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp

under vardera uppbördsterminen eller uppbördsstämman. Vad eljest

den skattskyldige å kronodebetsedel påföres förfaller till betalning under

första uppbördsterminen eller uppbördsstämman.

I en vid 1931 urs riksdag väckt motion, II: 411, hemställdes, att bland de

delbara utskyldstitlarna å kronodebetsedeln även måtte uppföras annuiteter

å egnahemslån. Denna motion avstyrktes emellertid av bevillningsutskottet

(betänkande nr 36) på anförda skäl, bland annat, att vid

bifall till motionen annuiteterna å egnahemslån icke komme att i sin helhet

inbetalas inom föreskriven tid eller före mars månads utgång. Riksdagen

godkände bevillningsutskottets betänkande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I det betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnaliemslåntagare

(stat. off. utr. 1931:37), som den 27 november 1931 avgavs

av 1931 års egnahemsutredning, upptogs frågan örn uppdelning av egnahemslåneannuiteterna

å flera inbetalningsterminer ånyo till behandling.

Av betänkandet inhämtas, att 9 egnahemsnämnder inkasserade annuiteterna

genom kronouppbörden, medan uppbörden i övriga 17 fall handhades

av låneförmedlarna själva. I sistberörda fall skedde inleveransen till

låneförmedlarna antingen kontant eller i postapvisning, över postgiro eller

genom inlösande av postförskott. Egnahemsutredningen, som från

hushållningssällskapen och övriga större låneförmedlare inhämtat yttranden

i ämnet, anför i betänkandet, att de flesta egnahemsnämnder

icke för det dåvarande ansåge sig böra påkalla någon ändring av gällande

bestämmelser rörande uppbörden. Utredningen ville emellertid framhålla,

att frågan örn sättet för annuiteternas inbetalning vore av mycket

stor vikt, när det gällde att söka utvägar för att underlätta låntagarnas

möjligheter att reda sig. Klart vore enligt utredningens mening, att ju

smidigare uppbördssystemet verkade, ju större möjligheter det gåve att

taga hänsyn till den enskilde låntagarens förmåga att å. olika tider betala,

dess bättre måste resultatet bliva. Ur dessa synpunkter ansåge sig

utredningen böra förorda, att på grund av frågans stora vikt för låntagarna

annuiteterna borde i de fall, då inbetalningen skedde i samband

med kronouppbörden, uppdelas på två terminer. Genom en sådan åtgärd

skulle ernås, att dessa låntagare i ifrågavarande hänseende komme i en

ställning, jämförlig med låntagarnas ställning i de fall, där låneförmedlaren

själv handhade uppbörden.

I yttrande den 28 januari 1932 över nyssnämnda betänkande förklarade

sig statskontoret icke hava något att erinra mot en uppdelning av annuiteterna

å egnahemslån under förutsättning, att uppbördsmyndigheterna

redovisade inbetalningarna till vederbörande låneförmedlare i så god tid,

att dessa kunde inom föreskriven tid fullgöra dem författningsenligt åliggande

inbetalningsskyldighet.

I skrivelse den 10 februari 1932 hemställde statens egnahemsstyrelse, att

förslag måtte föreläggas riksdagen, att å egnahemsstatslån för varje år belöpande

räntor och amorteringar finge av låneförmedlarna inbetalas i två

poster året därpå, den ena före utgången av mars och den andra före utgången

av september månad. Till stöd för sin hemställan anförde egnahemsstyrelsen

bland annat:

För att underlätta för ekonomiskt svagare låntagare att fullgöra sina

betalningsskyldigheter för egnahemslånen hade åtskilliga låneförmedlare,

som ej använde kronouppbördssättet, i den mån det varit dem möjligt, antingen

medgivit låntagarna anstånd med inbetalningen av annuiteterna

— helt eller delvis — eller låtit dem verkställa betalning i flera uppbördsterminer

eller ock infört sådant avbetalningssystem, att endast mindre

poster med jämna mellantider, eller när det bäst passat, behövt av låntagarna

betalas. Då emellertid låneförmedlarna vore skyldiga till statskontoret

verkställa inbetalning av förfallna annuiteter å erhållna egnahemsstatslån

senast före mars månads utgång året efter det, betalningen

avsåge, saknade låneförmedlarna i regel ekonomiska möjligheter att ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

9

över denna tid medgiva låntagarna utsträckt betalningstid i någon större

omfattning. Svårigheter för låneförmedlarna att särskilt under rådande

depressionstid kunna under den korta uppbördstid, som sålunda stöde dem

till buds, inkassera annuiteterna, torde visserligen i främsta rummet föreligga

beträffande innehavare av jordbruksegnahem. Den rådande arbetslösheten

hade emellertid även medfört betalningssvårigheter för åtskilliga

bostadslåntagare. En anordning med inleverans till statskontoret två

gånger årligen i stället för en skulle med säkerhet innebära lättnad för

låneförmedlarna i deras strävan att bereda låntagarna största möjliga betalningsanstånd.

I yttrande den 19 februari 1932 anförde härefter statskontoret bland annat

följande:

För att låneförmedlarna skulle kunna i vederbörlig ordning fullgöra

sina förpliktelser gentemot statskontoret borde uppbörden å egnahemslånen

vara verkställd före den 31 mars året efter det år, å vilket förfallna

belopp belöpte. Då emellertid låneförmedlarna kunde förlägga uppbörden

till terminer under såväl låneåret som under tiden intill den 31 mars påföljande

år, torde något hinder att verkställa uppbörden halvårsvis eller

oftare icke föreligga med gällande bestämmelser. Enbart för möjliggörande

av att egnahemslåntagarna finge erlägga förfallna belopp genom

periodiska avbetalningar torde sålunda tvenne betalningsterminer för å

egnahemsstatslånen förfallna räntor och annuiteter icke vara erforderliga.

Vad som skulle vinnas genom ett bifall till egnahemsstyrelsens förslag

vore sålunda endast möjlighet för låneförmedlarna att för sina låntagare

utsträcka lånetiden med ett halvt år på så sätt, att uppbörden av annuiteter

för ett år — exempelvis för år 1932 — kunde fördelas under loppet av

ungefär ett och ett halvt år. Ett generellt anstånd, på sätt egnahemsstyrelsens

förslag innebure, torde icke vara av behovet påkallat.

Den 26 februari 1932 anmäldes ärendet för Kungl. Maj:t av dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet, som därvid avstyrkte såväl 1931 års

egnahemsutrednings som statens egnahemsstyrelses omförmälda förslag.

Departementschefen anförde härutinnan i huvudsak:

Beträffande först frågan örn uppdelning av annuiteterna å två terminer

i de fall, då inbetalning skedde i samband med kronouppbörden, ville departementschefen

allenast hänvisa till det beslut i ämnet, som fattades

1931. Därest allvarliga olägenheter för någon låneförmedlare ansåges förknippade

med nuvarande kronouppbördssystem, stöde det denne fritt att

övergå till annan ordning för egnahemsannuiteternas uppbörd. I fråga

om de låneförmedlare, som ej anlitade kronans uppbörd, torde av de till

egnahemsutredningen avgivna yttrandena framgå, att flertalet låneförmedlare

icke påkallade någon ändring av nuvarande uppbördssystem. Såsom

från flera låneförmedlare framhållits, komrne givetvis en anordning

med två särskilda uppbördsterminer att förorsaka ökat arbete med indrivning

och bokföring. Hos hushållningssällskapen torde uppbördssättet i

allmänhet vara tillrättalagt till låntagarnas förmån på så sätt. att sällskapen,

där så erfordrades, till statskontoret förskotterade utebliven betalning

av räntor och amorteringar.

Departementschefen erinrade emellertid, att för en och annan enskild

låneförmedlare under förhanden varande betalningssvårigheter den situ

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 140.

ationen kunde uppkomma, att låneförmedlaren ej såge sig i i stånd att till

statskontoret förskottera utebliven betalning från låntagarna. Departementschefen

hemställde, att för sådant undantagsfall Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att, efter prövning i varje

särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter, bevilja låneförmedlare,

som därom ansökte och visade sig hava medgivit egnahemslåntagare

betalningsanstånd, anstånd under högst 3 månader med erläggande

helt eller delvis av föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar till

egnahemslånefonden.

Genom proposition nr 149 föreslog Kungl. Majit 1932 års riksdag bland

annat att bifalla det förslag, örn vars avlåtande departementschefen hemställt.

Över propositionen avgav jordbruksutskottet utlåtande, nr 88. Utskottet

upptog samtidigt till behandling såväl den i början av mitt anförande omnämnda

motionen Ii 201 örn ändring i uppbördsreglementet som en vid

riksdagen väckt motion, Ii 202, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn sådan ändring av § 18 i

kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,

att låneförmedlare skulle för varje år inbetala hälften

av ränta och amortering före utgången av februari och hälften före utgången

av juni månad nästföljande år. I utlåtandet anförde utskottet, att,

beträffande först det i motionen Ii 201 framställda förslaget örn uppdelning

av annuiteterna å egnahemslån i två terminer i fall då inbetalning

skedde i samband med kronouppbörden, utskottet holle före, att

egnahemslåntagarna borde — särskilt i betraktande av det svåra ekonomiska

läget — i förevarande avseende beredas de lättnader, som kunde

vara möjliga. Utskottet, som sålunda ansåge det i motionen avsedda syftet

förtjänt av beaktande, vore emellertid icke berett att omedelbart taga

ståndpunkt till själva förslaget, men ansåge, att en närmare undersökning

borde komma till stånd för klarläggande av vilka åtgärder, som lämpligast

borde vidtagas för vinnande av sagda syfte. Vidkommande motionen

Ii 202 erinrade utskottet örn det genom propositionen begärda bemyndigandet

för Kungl. Majit att medgiva låneförmedlare visst betalningsanstånd.

Genom en sådan anordning, vilken utskottet tillstyrkte,

torde enligt utskottets mening det med sistberörda motion avsedda syftet

i stort sett bliva tillgodosett. Emellertid framhöll utskottet, att detta icke

uteslöte, att jämväl det i denna motion väckta förslaget kunde upptagas i

samband med den utredning, utskottet förordat. Under åberopande av

det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte dels bifalla ifrågavarande

genom propositionen nr 149 framlagda förslag, dels med anledning

av motionen Ii 201 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville verkställa närmare utredning rörande de åtgärder, som kunde

befinnas böra vidtagas för tillgodoseende av det i motionen avsedda syftet

samt, i den mån så kunde vara påkallat, förelägga riksdagen det för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

11

slag, vartill utredningen kunde giva anledning, dels ock besluta, att motionen

I: 202 finge anses besvarad genom vad utskottet sålunda anfört och

hemställt.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I den med anledning av riksdagens beslut i anståndsfrågan av Kungl.

Majit utfärdade, tidigare omnämnda kungörelsen den 17 juni 1932 (nr

248) angående anstånd med erläggande av ränte- och kapitalavbetalningar

till egnahemslånefonden har föreskrivits, att låneförmedlare, som önskar

erhålla sådant anstånd, skall därom före den 1 mars det år, varunder inbetalningen

skall verkställas, till statens egnahemsstyrelse ingiva till

Kungl. Majit ställd ansökning, åtföljd av uppgifter örn det belopp, med

vars erläggande låneförmedlare medgivit egnahemslåntagare anstånd,

samt örn tiden för sålunda medgivna anstånd. Tillika har stadgats skyldighet

för egnahemsstyrelsen att före den 15 nämnda mars månad med

eget yttrande till Kungl. Majit överlämna de inkomna ansökningarna

jämte därvid fogade handlingar. Anstånd enligt kungörelsen kan medgivas

under en tid av högst 3 månader.

Av en utav chefen för statens egnahemsstyrelse upprättad, den 5 oktober

1932 dagtecknad promemoria inhämtas, att under år 1931 egnahemsnämndernas

uppbörd av annuiteterna å egnahemslån var anordnad sålunda,

att 5 låneförmedlare begagnade sig av postförskott, 3 använde postanvisning

eller upptogo kontant likvid, 8 använde postgiro, 6 läto uppbörden

verkställas i samband med uppbörden av kronoutskylderna och 4 upptogo

betalning i samband med uppbörden av kronans arrenden eller i särskild

uppbörd under mars månad. Under år 1932 har en av sist omförmälda fyra

låneförmedlare, som tidigare anlitat kronans uppbörd, övergått till uppbörd

genom postverket. En promemorian vidfogad uppställning utvisar

de belopp, vartill annuiteterna å egnahemslån i olika fall uppgå. Till belysning

av vilka belopp det här är fråga örn, må nämnas, att för jordbrukslån,

beviljat åren 1920—1927, annuiteten regelmässigt uppgår, örn lånet är

ä 2,500 kronor, till 128 kronor 75 öre, örn lånet är å 5,000 kronor, till 257

kronor 50 öre och örn lånet är å 7,500 kronor, till 386 kronor 25 öre. För bostadslån,

beviljat under nämnda år, utgör motsvarande annuitet 146 kronor

88 öre, 293 kronor 75 öre och 440 kronor 63 öre. Med anledning av förut

omförmälda av 1932 års riksdag medgivna räntenedsättning uppgår emel

lertid för åren 1932 och 1933 annuiteten å jordbrukslån, som beviljats för

år 1920 eller senare, till ett något mindre belopp, än som med tillämpning

av de allmänna reglerna skulle varit fallet. De annuiteter, vilka för åren

1932 och 1933 skola utgöras för jordbrukslån av den storlek, nyss angivits,

och beviljade under den i samband därmed angivna tidsperioden utgöra

sålunda respektive 116 kronor 25 öre, 232 kronor 50 öre och 348 kronor

75 öre.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

12 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 140.

Genom bemyndigandet för Kungl. Maj:t att medgiva låneförmedlarna

anstånd under högst tre månader med fullgörandet av dem åliggande inbetalningsskyldighet

till statsverket med avseende å annuiteterna å statslån

från egnahemslånefonden har beretts möjlighet för låneförmedlarna

att i sin tur i ömmande fall medgiva innehavare av egnahemslån motsva

rande anstånd med erläggande av ränta och amortering å sistnämnda lån.

Ehuru värdet av denna möjlighet givetvis icke bör underskattas, måste

dock erinras, att tillämpningsområdet är i viss mån begränsat. På sätt

framgår av det förut anlörda avser bemyndigandet sådana fall, där egnahemslåntagarens

betalning till låneförmedlaren enligt av denne meddelade

föreskrifter rätteligen skolat erläggas före utgången av mars månad, men

där låneförmedlaren medgivit uppskov med betalningen och såsom en

följd av att annuiteterna å egnahemslånen sålunda ej inflyta inom bestämd

tid får svårt att i behörig ordning verkställa de låneförmedlaren

åliggande inbetalningarna å statslånet. Däremot torde under bemyndigandet

ej inbegripas det fall, att låneförmedlaren redan från början delat

uppbörden av egnahemslåneannuiteterna å två eller flera terminer, därav

den eller de sista infalla efter den 31 mars, och på grund härav viss del av

likviden, utan att anstånd meddelats, icke kommer att erläggas förrän

efter sistnämnda dag. Bemyndigandet torde vidare sakna större betydelse

i fråga örn sådana egnahemslån, för vilka annuiteterna uppbäras

i samband med kronans uppbörd.

Den vid chefens för egnahemsstyrelsen promemoria fogade uppställnin

gen utvisar, att annuiteterna å egnahemslån uppgå till jämförelsevis betydande

belopp. Det torde få anses otvivelaktigt, att en uppdelning å flera

betalningsterminer för egnahemslåntagaren innebär en stor lättnad. Ali

deles särskilt gäller detta under nu rådande ekonomiska förhållanden.

Gällande bestämmelser bereda emellertid icke i den utsträckning, som kan

anses önskvärd, möjlighet för låneförmedlaren att medgiva dylik upp

delning. Då det måste ligga i statsmakternas eget intresse att, i den mån

statens berättigade anspråk på räntelikvid och amortering ej därigenom

åsidosättas, underlätta för egnahemslåntagarna att fullgöra sina förpliktelser,

synes viss ändring av berörda bestämmelser påkallad. Jag övergår

att redogöra för de åtgärder, som härutinnan enligt min mening böra vidtagas.

Det åligger såsom nämnts, jämlikt § 18 mom. 4 i kungörelsen angående

allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, låneförmedlarna

att till statskontoret inbetala räntor och amorteringar å av

dem uppburna egnahemsstatslån senast den 31 mars året efter det år, å

vilket beloppen belöpa. Förutsättning för att låneförmedlarna skola kunna.

utan att därigenom tvingas att förskottera för sina låntagare, förlägga

uppbörden av annuiteterna å egnahemslån till tiden efter nämnda dag.

är alltså, att den tid, inom vilken redovisningen till statskontoret skall

ske, utsträckes. Hänsyn torde emellertid härvid böra tagas till angelägen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

13

heten av att någon förskjutning ej äger rum av de för varje budgetår påräkneliga

ränte- och kapitalinbetalningarna till egnahemslånefonden. Låneiörmedlarnas

inbetalningar torde därför lämpligen icke böra verkställas

senare än den 30 juni. Genom en förlängning av inbetalningstiden för

ränta och amortering å statslånen till utgången av juni månad torde dock

en ej oväsentlig lättnad kunna av låneförmedlarna beredas egnahemslåntagarna.

Med hänsyn härtill synes stadgandet i berörda § 18 mom. 4 böra

sålunda ändras, att inbetalningen av annuiteter å statslån ej behöver vara

fullgjord förrän den 30 juni året efter det år, för vilket de utgå. Jag förutsätter

emellertid, att även i fortsättningen viss del av annuiteterna å egnahemslånen

kommer att inflyta till låneförmedlarna redan inom den nu

stadgade tiden. Det torde ej finnas anledning medgiva låneförmedlarna

rätt att hava sistberörda belopp hos sig inneliggande och att därå tillgodogöra

sig ränta ända till den 30 påföljande juni. Jag vill i förevarande

hänseende därför föreslå ett stadgande av innehåll, att till statskontoret

skola före mars månads utgång inlevereras de annuiteter för nästföregående

år, som inflyta inom sådan tid, förslagsvis den 25 mars, att dylik

leverans är möjlig.

Vad låneförmedlarnas uppbörd av räntor och amorteringar å utlämnade

egnahemslån beträffar, synes någon ändring ej böra ske i den regel, som

gäller enligt § 9 kungörelsen med reglementariska föreskrifter rörande den

statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten, att låneförmedlare

ej äger påfordra annuitetsbetalning tidigare än i november

månad det år. för vilket betalningen utgår. Däremot torde böra föreskrivas,

att uppbörden skall verkställas i flera terminer, sålunda att halva

annuitetsbeloppet kommer att uppbäras under tiden november—mars och

den återstående hälften upptages under därpå följande april—juni. Inom

nu angivna ram torde låneförmedlarna böra äga frihet att ordna uppbörden

å lämpliga tider. Härvid bör naturligtvis tillses, att två uppbörder

ej äga rum för nära på varandra. Vid en första uppbörd i november synes

exempelvis lämpligen en andra uppbörd kunna ske i april—maj. Vill låneförmedlaren

fördela annuiteterna å flera än två uppbörder, bör hinder

däremot ej möta. Å andra sidan torde egnahemslåntagaren hava rätt att,

örn han så önskar, vid en tidigare uppbörd erlägga jämväl belopp, som

belöper å en senare.

Beträffande statslån, som utlämnas efter ikraftträdande av de föreslagna

ändringarna, bliva de nya bestämmelserna naturligtvis bindande

för vederbörande låneförmedlare. Vad angår vid berörda tidpunkt redan

beviljade statslån, torde rätten för låneförmedlaren att fullgöra sina inbetalningar

till statskontoret efter den 31 mars böra göras beroende av att

låneförmedlaren anordnar uppbörden av annuiteterna å från lånen utlämnade

egnahemslån i överensstämmelse med de av mig härutinnan föreslagna

reglerna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Den ordning, vari kronans uppbörd för närvarande sker, omöjliggör till

lämpning av de bestämmelser, jag nu förordat, då, såsom i viss, ehuru jämförelsevis

ringa utsträckning är fallet, låneförmedlare för upptagande av

egnahemslåneannuiteterna anlitar sagda uppbörd. Uppbörden av krono

arrenden verkställes allenast en gång årligen, nämligen under mars månad.

Vad uppbörden av kronoutskylder beträffar är denna visserligen,

såsom tidigare nämnts, för vissa utskyldstitlar delad på två terminer

eller uppbördsstämmor. Så är dock ej förhållandet i fråga örn egna

liemslåneanuuiteterna. Det har, på sätt jag förut anfört, föreslagits,

att jämväl berörda annuiteter borde upptagas bland de delbara utskyldstitlarna.

Emellertid förefaller det mig som vore hela det

system, enligt vilket uppbörden av egnahemslåneannuiteter sammanbindes

med uppbörden av kronans arrenden eller utskylder, mindre

lyckligt. En uppbörd, som sker genom länsstyrelsens försorg och

med anlitande av dess underordnade tjänstemän, medgiver ej det hänsynstagande

till varje särskilt fall, som beträffande egnahemslånen synes

önskvärt och lämpligt. Mången gång torde uppbördsmyndigheten i sina

försök att indriva förfallna annuiteter gå väl hårt fram. Enligt vad egnahemsstyrelsen

uppgivit hava inom några län landsfiskalerna i regel beslutat

utmätning för restantier å egnahemslån utan att höra vederbörande

låneförmedlare. Det synes mig uppenbart, att ett dylikt förfarande

icke är vare sig ändamålsenligt eller eljest lämpligt. Exekutiva åtgärder

för uttagande av förfallna egnahemslåneannuiteter torde böra tillgripas

allenast såsom en yttersta utväg. Sker uppbörden — och indrivningen —

genom vederbörande låneförmedlares egen försorg torde möjliggöras en

smidigare anpassning efter omständigheterna än då arbetet anförtros

utomstående. Under åberopande av vad jag sålunda anfört vill jag föreslå

upphävande av stadgandet i § 10 kungörelsen med reglementariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten,

enligt vilket låneförmedlare äger låta debitering, uppbörd

och redovisning av ränta och avbetalningar å egnahemslån verkställas genom

länsstyrelsens försorg i samband med någon kronans uppbörd. Dä

emellertid förberedande åtgärder på sina håll redan torde vara vidtagna

för uppbörden i november—december innevarande år, bör ändringen vinna

tillämpning först i fråga örn de annuiteter, vilka förfalla till betalning efter

den 31 december 1933.

I anslutning till vad nu anförts har inom jordbruksdepartementet utarbetats

förslag till dels kungörelse örn ändrad lydelse av § 18 mom. 4

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten dels ock kungörelse örn ändring

i vissa delar av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Förslagen torde få såsom bilagor fogas vid detta

protokoll.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Enligt 1932 års riksdags bemyndigande och den i anslutning därtill utfärdade

kungörelsen angående anstånd med erläggande av ränte- och kapitalavbetalningar

till egnahemslånefonden kan för närvarande medgivas

dylikt anstånd längst intill den 1 juli året efter det år, för vilket betalningarna

utgå. Vid genomförande av de föreslagna ändringarna i egnahemskungörelserna

blir möjligheten att medgiva ett sålunda begränsat

anstånd utan betydelse. Med hänsyn till vad förut anförts angående angelägenheten

av att undvika förskjutning av de för varje budgetår beräknade

ränte- och kapitalinbetalningarna till omförmälda fond torde det å andra

sidan icke lämpligen låta sig göra att medgiva anstånd till senare tidpunkt

än den 1 juli. Förstnämnda kungörelse synes därför, örn de av mig

framlagda förslagen bifallas, böra, i samband med utfärdande av därav

föranledda bestämmelser, av Kungl. Maj:t upphävas från och med dagen

för berörda bestämmelsers trädande i kraft.

Jag anser mig böra framhålla, att någon ändring varken ifrågasatts

eller synts mig lämpligen böra komma till stånd i nu gällande skyldighet

för egnahemslåntagare, som med lånet förenat livförsäkring enligt kungörelsen

den 30 juni 1920 (nr 509) angående särskilda villkor och bestämmelser

för livförsäkring å personer, som erhålla lån ur statens egnahemslånefond,

att erlägga försäkringsavgift före mars månads utgång varje

år. Emellertid stadgas i § 10 berörda kungörelse, att försäkringsavgift

skall erläggas till vederbörande låneförmedlare senast samtidigt med

stadgad annuitet å lånet för motsvarande tid. Vidare skall, enligt § 11

samma kungörelse, med visst undantag, låneförmedlare senast före utgången

av mars månad va*rje år till riksförsäkringsanstalten inbetala på nästföregående

kalenderår belöpande försäkringsavgifter. Till undvikande

av att en förlängning, på sätt föreslagits, av tiden för erläggande av egna

hemslåneannuiteter kommer att föranleda jämväl utsträckning av den

tid, inom vilken försäkringsavgifterna skola betalas, torde siadgandet i

förenämnda § 10 böra undergå viss jämkning. Frågan torde böra av

Kungl. Maj:t beaktas vid den slutliga prövningen av de framlagda kungörelseförslagen.

Genom de föreslagna ändringarna i egnahemskungörelserna torde syftet

med 1932 års riksdags förut omförmälda skrivelse (nr 339) bliva tillgodo

sett. I detta sammanhang vill jag erinra örn en annan av riksdagen hos

Kungl. Maj:t gjord framställning, som med den nyss avsedda är i viss

mån likartad. Med anledning av en vid 1932 års riksdag väckt motion,

II: 27, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta, att annuiteten å lån

från statens avdikningslånefond måtte i likhet med vissa andra å kronodebetsedeln

upptagna poster få erläggas i två terminer, har riksdagen i

skrivelse nr 333 anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning,

vilka åtgärder, som kunde böra vidtagas för vinnande av det med

motionen avsedda syftet, samt, i den mån så kunde vara påkallat, före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för finansdepartementet för avsikt

att senare föreslå Kungl. Majit att besluta ändring i uppbördsreglementet

i anslutning till vad i motionen föreslagits.

4. Förslag om uppskov med gäldande av annuiteter.

Sociala jordutredningen har i sitt omförmälda betänkande ansett ådagalagt,

att fall förekomme, då det vore av behovet påkallat att, utöver vad

redan åtgjorts, genom ytterligare stödåtgärder lämna hjälp till egnahemslåntagare,

som utan eget förvållande råkat i sådant nödläge, att han icke

vore i stånd att uppfylla de förpliktelser, som han åtagit sig enligt egnahemslånekontraktet.

Den lämpligaste vägen att hjälpa dylik låntagare i

hans ekonomiska svårigheter har jordutredningen funnit vara att i viss utsträckning

medgiva honom uppskov med fullgörandet av ränte- och amorteringsskyldigheten.

Jordutredningen har med anledning härav utarbetat

och i ett vid betänkandet fogat förslag till kungörelse med bestämmelser

örn beviljande av uppskov för egnahemslåntagare att erlägga ränta

och amortering å egnahemslån sammanfört de bestämmelser, som enligt

jordutredningen borde beträffande sådant uppskov gälla. En redogörelse

för innehållet i förslaget och de till grund därför anförda motiv torde

här få lämnas.

Uppskov föreslås skola kunna beviljas såväl innehavare av jordbrukslån

som innehavare av bostadslån. Jordutredningen anför, att uppskov

givetvis skulle få förekomma endast i mycket ömmande fall. Förutsättningarna

för uppskov angivas höra vara — förutom att vederbörande låntagare

på grund av svårigheter, som ej äro självförvållade, är i trängande

behov av ekonomiskt bistånd — att han dels kan antagas hava gjort vad

på honom skäligen ankommit för att övervinna svårigheterna, genomföra

egnahemsföretaget och behörigen sköta lägenheten, dels synes äga goda

förutsättningar att, örn uppskov erhålles, kunna behålla lägenheten, dels

ock i övrigt befinnes vara förtjänt av bistånd. En och samma låntagare

skall kunna erhålla uppskov vid mer än ett tillfälle, dock sammanlagt

högst med belopp, motsvarande V5 av egnahemslånets ursprungliga storlek.

Jordutredningen anför, att — då efter amorteringsskyldighetens inträdande

annuiteten för egnahemslån, beviljade under åren 1905—1919, uppginge för

jordbrukslån till 4.8 procent och för bostadslån till 5.3 procent av det beviljade

lånet, för lån, beviljade under åren 1920—1927, till respektive 5.15 och

5.875 procent samt för lån, beviljade år 1928 och därefter, till respektive 5.3

och 6.2 procent — möjligheten till uppskov i allmänhet skulle komma att omfatta

sammanlagt ungefär fyra annuiteter för innehavare av jordbrukslån

samt tre och en halv annuiteter för innehavare av bostadslån. Uppskov

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17

skall kunna beviljas beträffande såväl förfallande ränta och amortering

som restantier. Angående låntagares skyldigheter med avseende å uppskovsbelopp

föreslås, att beloppet tillägges egnahemslånets stående del samt

förräntas och återbetalas i enlighet med de grunder, som gälla beträffande

denna del. Såsom motiv härför har framhållits, bland annat, att de för

lånen gällande amorteringsplanerna icke borde rubbas. Vidare har jordutredningen

uttalat, att det ej synts lämpligt att, såsom jämväl övervägts,

låta uppskovsbeloppen bilda en skuld för sig vid sidan av egnahemslånet,

enär dels härigenom skulle förorsakas ett icke oväsentligt ökat arbete för

långivarna dels ock det kunde befaras, att tillskapandet på dylikt sätt av

nya lån skulle kunna skada den grundidé, på vilken egnahemsrörelsen

byggde, nämligen att den, som genom statens hjälp bereddes tillfälle att

förvärva ett eget hem, borde i fortsättningen kunna reda sig själv. Vad

angår förfarandet vid beviljande av uppskov föreslås, att ansökan örn uppskov

skall ingivas till vederbörande låneförmedlare. Uppskov, som tillstyrkes

av låneförmedlaren, skall för godkännande underställas statens

egnahemsstyrelse. Å skuldbelopp, som uppkommer genom uppskov, skall

låntagaren utfärda skuldförbindelse. Tillika skall för sådant belopp lämnas

säkerhet, som låneförmedlaren finner sig kunna godtaga. Beträffande

den ökning av egnahemsstatslån, som för låneförmedlare kan föranledas

av beviljat uppskov rörande egnahemslån, skall låneförmedlaren utfärda

skuldförbindelse till statskontoret. Låneförmedlande bolag och

förening skola därjämte till statskontoret avlämna säkerhet, som kan

godkännas, för förbindelsens fullgörande. Då det ansetts, att den säkerhet,

som kan anskaffas av egnahemslåntagaren, i många fall ej komme att

bliva fullt betryggande, har föreslagits, att förlust, som kunde uppstå å

den del av egnahemslånet, vilken till följd av beviljat uppskov översköte

lånets ursprungliga storlek, skulle bäras av statsverket. Bestämmelserna*

avses skola träda i kraft den 1 maj 1933.

Sociala jordutredningen har vidare föreslagit, att för nästa budgetår

borde fastställas ett belopp av 1,000,000 kronor, inom vilket uppskov högst

finge beviljas. Utredningen har beräknat, att härav komme att belöpa

600,000 kronor på uppskov med ränta och 400,000 kronor på uppskov med

amorteringar.

Över sociala jordutredningens betänkande och förslag hava, efter remiss,

yttranden avgivits av statskontoret, statens egnahemsstyrelse, riksförsiikringsanstalten

samt fullmäktige i riksgäldskontoret. Vid egnahemsstyrelsens

yttrande hava fogats inhämtade utlåtanden från låneförmedlarna,

vad hushållningssällskapen beträffar i flertalet fall avgivna av

deras egnahemsnämnder.

Statskontoret har avstyrkt förslaget. Till stöd för sin ståndpunkt har

statskontoret anfört, att statskontoret av statens egnahemsstyrelses i betänkandet

återgivna uttalanden icke fått den uppfattningen, att beho
Bilumg

lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. .Vr HO. ‘3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 1A0.

vet av ytterligare hjälpåtgärder för närvarande vore oavvisligt. Däremot

hade ämbetsverket bibringats ett starkt intryck av den fara, som hotade

egnahemsrörelsen på grund av de psykologiska konsekvenser, som statliga

stöd- och hjälpåtgärder för egnahemslåntagarna syntes medföra. Den

stegring i fråga örn hos låneförmedlarna utestående restantier, som enligt

i betänkandet meddelade uppgifter under senaste år inträffat, torde enligt

statskontorets mening kunna betraktas såsom en mätare lika väl av

dylika verkningar som av låntagarnas tilltagande svårigheter. Med hänsyn

till det sålunda anförda och med avseende jämväl fästat därvid, att

av 1932 års riksdag beslutade åtgärder till egnahemslåntagarnas hjälp

ännu ej kunnat lämna resultat, ansåge statskontoret, att ytterligare stöd"

åtgärder icke för närvarande borde ifrågakomma. Ett genomförande av

sociala jordutredningens förslag skulle också innebära en uppenbar orättvisa

mot övriga småbrukare, vilka syntes kunna göra samma anspråk som

egnahemslåntagarna på att statsmakterna i händelse av oförvållade svårigheter

vidtoge anstalter till förhindrande av exekutiva åtgärder.

Vad angår förslagets detaljer har statskontoret bland annat

erinrat följande:

Det syntes statskontoret ligga närmare till hands, att begränsningen

av det belopp, varmed låntagaren kunde erhålla anstånd, sattes i förhållande

till fastighetsvärdet vid tiden för anståndsmedgivandet än, på sätt

föreslagits, bestämdes med hänsyn till fastighetens värde vid lånets beviljande.

— Stadgandet att belopp, med vars betalning uppskov beviljades,

skulle, tilläggas egnahemslånets stående del, ansåge statskontoret icke

lämpligt. Bortsett från önskvärdheten att undvika att ytterligare komplicera

egnahemslånens bokföring, ansåge nämligen statskontoret det vara

av vikt, att bokföringen å egnahemslånefonden av uppskovsbeloppen verkställdes

så, att man direkt ur räkenskaperna kunde utläsa, i vilken utsträckning

medgivna uppskovsbelopp utestode oguldna. För möjliggörande

härav torde uppskovsbeloppen böra föras å särskilt konto vid sidan

av egnahemslånet. Genom en sådan anordning vunnes även, att anståndsbeloppen

skulle kunna löpa med samma ränta, oavsett till vilket års lån

de vore att hänföra. Någon anledning syntes icke föreligga att för anståndsbelopp,

hänförliga till lån före 1920, beräkna en ränta av 3.g procent

medan exempelvis anståndsmedel å lån för åren 1920—1927 skulle löpa

med 4.3 procent för jordbrukslån och 4.73 procent för bostadslån. Räntan

syntes statskontoret böra bestämmas genomgående till 4.5 procent för jordbrukslån

och 5 procent för bostadslån eller således till de högsta räntesatser,

som inom vardera kategorien kunde förekomma å egnahemslåns stående

del. Statskontoret hade härvid icke ansett sig böra taga hänsyn till

den tillfälliga räntesänkning, avseende åren 1932 och 1933, som medgivits

genom kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 247). Ett ytterligare skäl för att icke

lägga anståndsbeloppen till stående delen funne statskontoret vara, att

låntagaren, därest så skulle ske, vid förnyat anstånd skulle erhålla uppskov

jämväl med erläggande av ränta å anståndsbelopp, med vars inbetalning

anstånd tidigare medgivits. Det sätt, varpå anståndsbeloppen borde redovisas

i statskontorets räkenskaper och hos låneförmedlarna, syntes för övrigt

icke böra bestämmas i förevarande kungörelse, utan torde frågan härom

lämpligen få avgöras av statskontoret efter samråd med egnahemssty
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

19

reisen. — Att, såsom föreslagits av sociala jordutredningen, stadga skyldighet

för låneförmedlande bolag och förening att till statskontoret lämna

säkerhet, som kunde godkännas, vore ej riktigt. För att anstånd över

huvud skulle kunna beviljas, måste låneförmedlarna säkerligen ofta godkänna

mindervärdig säkerhet. De torde emellertid i regel icke kunna till

statskontoret prestera annan säkerhet än den de själva erhållit.

Statens egnahemsstyrelse har tillstyrkt sociala jordutredningens förslag,

därvid styrelsen emellertid betonat, att, då det vore av synnerlig

vikt att fasthålla vid kravet, att egnahemslåntagarna i regel skulle med

hjälp av egnahemslånet och, i förekommande fall, premielån, reda sig

själva, uppskovsanordningen borde finna användning allenast i undantagsfall.

Möjligheten att erhålla uppskov borde, utöver vad jordutredningen

föreslagit, enligt egnahemsstyrelsens förmenande begränsas till

att avse sådana låntagare, vilka på grund av låneförmedlares redan vidtagna

eller nära förestående rättsliga åtgärder kunde befaras genom

åtgärdernas fullföljande bliva skilda från sina fastigheter.

Av låneförmedlarna har flertalet tillstyrkt förslaget eller lämnat det

utan erinran, därvid dock ganska allmänt framhållits, att en förutsättning

vore, att uppskovsanordningen komme att tillämpas allenast i verkligt

trängande fall av icke självförvållat nödläge. Egnahemsnämnderna i

Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Älvsborgs läns norra,

Kopparbergs läns och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom

förvaltningsutskottet i hushållningssällskapet i Blekinge län hava ställt

sig tveksamma utan att dock avstyrka förslaget. Samma ståndpunkt har

intagits av Aktiebolaget Hem på landet och några egnahemsföreningar.

De invändningar, som av ifrågavarande låneförmedlare riktats mot

förslaget, hava huvudsakligen gått ut på dels att det vore tvivelaktigt,

huruvida låntagarna komme att hjälpas genom åtgärder,

vilka innebure ökad skuldsättning, dels ock att det kunde befaras,

att låntagarnas ansvarskänsla för ingångna förbindelser komme att

avtrubbas. Det har vidare för egnahemsnämndernas del ifrågasatts,

huruvida dessa med nuvarande förvaltningsbidrag och personal ägde möjlighet

att på tillfredsställande sätt handhava den uppgift, som avsåges

skola komma att åvila dem.

Hushållningssällskapen i Östergötlands och Norrbottens län avstyrka

genom vederbörande egnahemsnämnder förslaget. Egnahemsnämnden i

Östergötlands län framhåller, att förslaget innebure en mycket vansklig

spekulation i ett framdeles avsevärt förbättrat ekonomiskt läge, samt att

förslaget i sin helhet syntes föga lämpligt som en allmän hjälpaktion för

nödställda egnahemslåntagare. Egnahemsnämnden i Norrbottens län

anför, att det under gångna år inom länet beviljats anstånd med annuiteternas

erläggande i ganska stor omfattning. Ej sällan hade det inträffat,

att en låntagare erhållit anstånd ända till tre å fyra år, innan

hans egendom utmätts. Nämnden ansåge det ej tillrådligt att för Norr
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

bottens läns vidkommande utsläcka anståndstiden ännu mer eller kapitulera

restbelopp, på sätt jordutredningen föreslagit. I många fall

torde följden av ytterligare lättnader endast bliva den, att låntagarens

vilja och förmåga att sköta sina förbindelser finge en hart när obotlig

knäck, och att han trots allt i fortsättningen visade sig oförmögen att

reda upp sina affärer, vilka tvärtom mer och mer tilltrasslades. Det bleve

ett tidsödande arbete att utreda de särskilda ärendena samt mycket

svårt att skipa rättvisa bland den stora mängden låntagare, som komme

att söka anstånd. Låneförmedlarnas personal- och förvaltningskostnader

komme att stiga i oroväckande grad samtidigt som risken ökades, att

deras egentliga egnahemsuppgifter bleve eftersatta.

Beträffande förslagets detaljer hava vissa anmärkningar från

låneförmedlarnas sida framkommit. Sålunda har egnahemsnämnden i

Västerbottens län ansett, att uppskov icke borde kunna ifrågakomma,

förrän amorteringsskyldighet med avseende å egnahemslånet inträtt.

Samma egnahemsnämnd ävensom egnahemsnämnden för Stockholms län

och stad hava ifrågasatt sådan bestämmelse, att uppskov ^endast skulle

kunna meddelas beträffande viss del av varje förfallen annuitet. Såsom

förutsättning för uppskov borde enligt egnahemsnämndens i Södermanlands

län mening, jämte vad jordutredningen härutinnan föreslagit, fordras,

att låntagaren kunde fullgöra de merutgifter, han genom uppskovet

ådroge sig. I fråga örn det maximibelopp, varmed uppskov borde kunna

beviljas, har sistnämnda egnahemsnämnd föreslagit, att summan av uppskovsbeloppet

och låntagarens kapitalskuld å egnahemslånet ej borde få

överstiga det värde, fastigheten ägde vid prövningen av uppskovsansökningen.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands län har beträffande samma

fråga yttrat, att sammanlagda uppskovsbeloppet ej borde få överstiga

en sjättedel av fastighetens värde. Angående återbetalningen av uppskovsbelopp

har från Älvsborgs läns södra hushållningssällskap framförts

förslag, att låntagaren borde beredas möjlighet att gälda skulden

genom utförande av förbättringsarbete å sin fastighet. Egnahemsnämnden

för Stockholms län och stad har uttalat, att, örn sociala jordutredningens

förslag bifölles, gällande bestämmelser angående inbetalning av

den stående delen av egnahemslån borde revideras i sådan riktning, att

sagda inbetalning underlättades. Från åtskilliga håll har anmärkts, att

det ofta torde möta svårigheter för låntagare att ställa betryggande säkerhet

för den skuld, som genom uppskovet uppkomme. Den synpunkten

har framförts, att annan säkerhet än förefintligt ägarehypotek å den för

egnahemslånet lämnade inteckningssäkerheten ej borde krävas. I ett flertal

utlåtanden har slutligen yrkats, att förlust, som kunde förorsakas

låneförmedlare å belopp, varmed uppskov medgivits, borde i sin helhet

bäras av statsverket.

I detta sammanhang torde jag böra nämna, att från vissa låneförmedlare

framkommit förslag örn andra och ytterligare åtgärder till avhjäl
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

pande av egnahemslåntagarnas svårigheter. Egnahemsnämnden i Södermanlands

län har sålunda anfört, att det ej syntes möjligt att bistå

vissa låntagare annat än genom avskrivning av en del av lånebördan.

Samma synpunkt har framförts av egnahemsnämnden i Västerbottens

län beträffande egnahemslån, som utlämnats under åren 1917—1923, vilka

lån vore avsevärt för höga i förhållande till fastigheternas normala belåningsvärde.

Jämväl egnahemsnämnden i Hallands län har ansett, att

avskrivning å egnahemslåneskulden under vissa förutsättningar borde få

ske. Från flera håll har föreslagits sänkning av låneräntan. Egnahemsnämnderna

i Östergötlands och Västernorrlands län hava förordat stödlån.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län har gjort gällande, att en omläggning

av egnahemslåneverksamheten borde företagas, grundad på

dels skyldighet för staten att svara för de låneförmedlarnas förluster, som

icke kunde täckas av för egnahemslåneverksamheten särskilt avsedda medel,

dels ock omräkning av annuiteterna att utgå i proportion till produktpriser

och arbetslöner inom jordbruket.

Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att då det genom uppskovet uppkomna

skuldbeloppet skulle öka egnahemslånets stående del och någon

ändring eller förskjutning av den gällande amorteringsplanen sålunda

ej skulle orsakas av uppskovsmedgivandet, riksförsäkringsanstalten ej

hade något att erinra mot sociala jordutredningens förslag. Med hänsyn

till stadgandet i § 10 förenämnda kungörelse den 30 juni 1920 angående

särskilda villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer, som erhålla

lån ur statens egnahemslånefond, enligt vilket stadgande försäkringsavgift

skall till vederbörande låneförmedlare erläggas senast samtidigt

med stadgad annuitet å lånet för motsvarande tid, har riksförsäkringsanstalten

emellertid ansett böra övervägas, huruvida förslaget ej

borde föranleda viss ändring- av sagda kungörelse. Riksförsäkringsanstalten

har härutinnan anfört, att det icke, såvitt av jordutredningens betänkande

framginge, ifrågasatts, att uppskovet skulle avse jämväl försäkringsavgift.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande borde ej

heller någon särskild uppskovsmöjlighet beträffande sådan avgift införas.

Med hänsyn härtill borde bestämmelsen i omförmälda § 10 förtydligas

genom ett tillägg, att då, enligt vad därom särskilt stadgats, uppskov

beviljats med erläggande av annuitet eller del därav, försäkringsavgift

dock skulle betalas å den för annu i teleus erläggande ursprungligen

fastställda tiden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört, att i betraktande av det

nuvarande ekonomiska läget i landet vore från fullmäktiges sida ej något

att erinra mot antagande av det föreliggande förslaget. Fullmäktige

hava härvid uttalat, att det torde falla av sig självt, att det ej borde ifrågakomma,

alt egnahemslåntagare, som till äventyrs erhållit stödlån för att

bliva i stånd att erlägga ränta oell amortering å sitt egnahemslån, där
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen,

Kungl. Majda proposition nr 140.

jämte beviljades uppskov med nämnda ränta oell amortering. Över liuvud

taget syntes det fullmäktige nödvändigt, att en omsorgsfull utredning

föreginge medgivande av uppskov enligt förslaget, så att största

möjliga säkerhet vunnes, att ifrågavarande förmån komme endast de

verkligt behövande, ordentliga låntagarna till godo. Ur budgetsynpunkt

hava fullmäktige framhållit, att, då räntan å egnahemsstatslån inginge

som inkomstpost i statsbudgeten, ersättning borde beredas för den minskning

på inkomstsidan, som skulle uppstå genom uppskovsbesluten.

Godkännes det av mig i det föregående framlagda förslaget örn uppdelning

av egnahemslåneannuiteterna å flera betalningsterminer, torde därigenom

underlättas för låntagarna att fullgöra dem åliggande förpliktelser

enligt låneavtalet. Emellertid torde den ekonomiska situationen för

mången egnahemslåntagare vara så svår, att han för närvarande, även

efter genomförandet av en dylik uppdelning icke förmår betala det efter

hans förhållanden avsevärda belopp, lian i ränta och amortering årligen

har att gälda. Av den förebragta utredningen framgår också, att ett mycket

stort antal låntagare häftar i skuld för restantier. Beträffande fall

som nu nämnts torde, om långivaren icke vill avskriva beloppen i fråga

eller indriva dem på exekutiv väg med påföljd merendels att vederbörande

låntagare nödgas frånträda sin lägenhet, enda utvägen vara att

lämna anstånd med beloppens erläggande. Tydligt är, att örn anståndet

skall bliva av verklig betydelse, det måste utsträckas över så lång tid, att

möjligheter finnas, att en förbättring i låntagarens ställning därunder

skall hinna inträda. Låneförinedlarna torde emellertid som regel sakna

den ekonomiska bärkraft, som fordras för att utan bistånd från statens

sida bevilja dylikt anstånd i den omfattning, läget kräver. För möjliggörande

av uppskov för egnahemslåntagarna torde därför vara nödvändigt

att låneförmedlarna beredas motsvarande uppskov med fullgörandet av

deras betalningsskyldighet gentemot statsverket. Sociala jordutredningens

förslag täger sikte på dessa förhållanden. I princip har jag ej något

att erinra mot detta förslag. Det synes mig, rent affärsmässigt sett, väl

försvarligt, att staten i vissa fall ej alltför strängt tillämpar bestämmelserna

i låneavtalen rörande viss tid för annuitetsbetalningen. Staten skall

enligt jordutredningens förslag ej avhända sig ifrågakommande belopp.

Förslaget innebär ej annat än att staten, i likhet med vad enskilda långivare

ofta nödgas göra, föredrager att tillsvidare ställa sig avvaktande

framför att skrida till åtgärder, vilka skulle leda till ett, vad det ekonomiska

utbytet beträffar, tämligen ovisst resultat. Bliva tiderna bättre,

torde staten ej komma att tillskyndas någon förlust genom uppskovet. Genom

att nu gå hårt fram komme åter säkerligen ej blott den enskilde utan

även samhället att bliva lidande. Med anledning av vad statskontoret

anfört därom att förslaget skulle innebära en orättvisa mot andra nödlidande

småbrukare än egnahemslåntagare, vill jag erinra om det förslag,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

som Kungl. Majit tidigare i dag beslutat förelägga riksdagen angående

utlämnande av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. Genom sistberörda

förslag hava nämnda småbrukares krav på hjälp beaktats. Visserligen

avses, att även jordbrukande egnaliemslåntagare skola hava möjlighet att

erhålla dylika lån. Att märka är emellertid, att denna möjlighet så tillvida

begränsats, att stödlån icke skola kunna utgå för gäldande av ränta

eller amortering å lån ur egnahemslånefonden.

Ehuru jag sålunda är av den uppfattningen, att uppskov bör under vissa

förhållanden kunna beredas egnaliemslåntagare och låneförmedlare med

fullgörandet av deras ifrågavarande skyldigheter, kan jag ej i alla delar

ansluta mig till det av sociala jordutredningen utarbetade förslaget till

lösning av spörsmålet. Till en början vill jag nämna, att jag anser försiktigheten

bjuda att icke, såsom jordutredningen torde hava avsett, göra

uppskovsanordningen till en stadigvarande institution, utan att man för

närvarande bör åtnöjas med att möjliggöra uppskovs beviljande allenast

i vad därigenom beröres statsbudgeten för budgetåret 1933/1934. Skulle

så finnas nödvändigt, torde nästa år fortsatta åtgärder få tagas under

övervägande. Det blir därvid tillfälle att bedöma anordningens praktiska

innebörd i olika hänseenden och att tillgodogöra sig de vunna erfarenheterna

såväl i fråga örn möjligheten och behovet av att på detta sätt bringa

hjälp som även angående den inverkan åtgärderna till äventyrs kunna

hava på låntagarnas villighet och strävan att göra rätt för sig.

Lika med jordutredningen anser jag, att uppskov bör kunna medgivas

såväl innehavare av jordbrukslån som innehavare av bostadslån. Uppskov

bör, i överensstämmelse med vad jordutredningen framhållit, beviljas

endast i ömmande fall till egnahemslåntagare, som på grund av skötsamhet

och med hänsyn till övriga omständigheter kunna anses därav för''

tjänta. Förutsättningarna för erhållande av uppskov synas mig vara av

jordutredningen på ett i huvudsak tillfredsställande sätt angivna. Att, såsom

statens egnahemsstyrelse föreslagit, begränsa uppskovsmöjliglieten till

fall, där det på grund av redan vidtagna eller förestående rättsliga åtgärder

kunde befaras, att låntagaren, örn uppskov ej medgåves, komme att

bliva skild från fastigheten, finner jag ej lämpligt. Då det är på låneförmedlaren

själv det beror att vidtaga eller underlåta dylika åtgärder,

och då låneförmedlaren i första hand beslutar i uppskovsärendet, synes en

på detta sätt angiven begränsning utan egentlig betydelse. Att den egnahemslåntagare,

vilken enligt nu gällande bestämmelser örn stödlån erhållit

sådant lån för att därmed betala ränta eller amortering å egnahemslånet,

icke också skall kunna erhålla uppskov med sagda betalning synes, såsom

fullmäktige i riksgäldskontoret erinrat, utan vidare klart.

Örn, på sätt jag förordat, uppskovsanordningen anknytes till allenast

ett budgetår, torde därav följa, att det belopp, varmed uppskov högst skall

kunna beviljas en och samme låntagare, sättes lägre än jordutredningen

föreslagit. Härvid torde dock böra tillses, att möjlighet lämnas att med
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Kiva anstånd jämväl med förefintliga restantier i viss utsträckning. Maximibeloppet

synes mig med beaktande bärav lämpligen kunna bestämmas

sålunda, att uppskov kan omfatta dels ränta och amortering för år 1933

dels ock restantier till belopp motsvarande högst 12 procent av egnahemslånets

ursprungliga storlek. Sagda procenttal torde ungefär motsvara

ränta och amortering för två år. Eftersom lånets storlek och följaktligen

även räntan och amorteringen bestämts med hänsyn till fastighetens värde

vid tiden för lånets beviljande, har jag icke ansett riktigt att, på sätt

bland andra statskontoret föreslagit, göra uppskovsbeloppets storlek beroende

av fastighetsvärdet vid den tidpunkt, då uppskovet ei;hålles. Ej

heller har jag funnit anledning upptaga de förslag, vilka framförts därom,

att uppskov ej borde kunna medgivas innan amorteringsskyldighet inträtt,

och att allenast viss del av varje förfallen annuitet borde få omfattas

av uppskovet. Det synes mig lämpligt, att den uppskovsbeslutande

myndigheten i dessa hänseenden erhåller fria händer.

Ansökan örn uppskov torde, såsom jordutredningen föreslagit, böra göras

hos vederbörande låneförmedlare. Låneförmedlares beslut, enligt vilket

uppskov beviljas, skall för att bliva gällande godkännas av statens egnahemsstyrelse.

Innan besluten inkomma till egnahemsstyrelsen, torde Kungl.

Majit hava att med ledning av från låneförmedlarna och egnahemsstyrelsen

inhämtade yttranden, i den mån medel för ändamålet av statsmakterna

beredas, fastställa det belopp, inom vilket varje låneförmedlare skall äga

bevilja uppskov. Egnahemsstyrelsens arbete med granskning av låneförmedlarnas

uppskovsbeslut torde genom denna anordning kunna väsentligen

inskränkas.

Liksom jordutredningen är jag av den åsikten, att uppskovet ej bör få

rubba den för lånet bestämda amorteringsplanen. Ehuru jag jämväl, i

likhet med jordutredningen, anser, att betalningen av uppskovsbelopp

lämpligen bör ske i samma ordning som är stadgad angående återbetalning

av egnahemslånets stående del, synes dock, på skäl statskontoret härutinnan

anfört, uppskovsbeloppet ej böra tilläggas nämnda del utan föras

å särskilt konto vid sidan av egnahemslånet. Betalningen av uppskovsbeloppet

torde vidare böra äga rum i samband med den stående delens

gäldande, sålunda att vid varje inbetalning å den stående delen en proportionsvis

lika stor del av uppskovsbeloppet erlägges. Vad statskontoret

föreslagit rörande förräntningen av uppskovsbeloppet vill jag också biträda.

Det bör ej få för låntagarna framstå såsom fördelaktigt ur räntesynpunkt

att erhålla uppskov med annuiteternas behöriga gäldande. Käntan

torde böra erläggas å samma tider, som äro föreskrivna för gäldande

av egnahemslåneannuiteter. Bifalles mitt tidigare förslag örn annuiteternas

uppdelning å flera betalningsterminer, följer därav, att även uppskovsräntan

skall på samma sätt fördelas. I anslutning till föreskrift i

§ 18 mom. 5 kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda

egnahemsverksamheten torde böra stadgas, att örn till betalning

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii).

25

förfallet uppskovsbelopp ej erlägges inom därför bestämd tid, ränta å beloppet

skall utgå efter 6 procent örn året från förfallodagen tills likvid sker.

Under den närmaste framtiden torde ett dylikt stadgande endast undantagsvis

kunna bliva av betydelse, nämligen örn sådana förhållanden inträffa,

att egnahemslånets stående del uppsäges i förtid, på sätt stadgas

i § 9 kungörelsen med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

egnahemslåne- och premielåneverksamheten. Inträffa, utan att

egnahemslånets stående del uppsäges, sådana omständigheter, att uppskov

ej längre skäligen bör åtnjutas, såsom att låntagaren visar försumlighet

att i föreskriven ordning förränta eller betala uppskovsbeloppet, eller att

låntagarens ekonomiska ställning väsentligen förbättras, torde uppskovsbeloppet

emellertid böra kunna uppsägas till omedelbar betalning. Vill

låntagare frivilligt helt eller delvis fullgöra sin betalningsskyldighet tidigare

än det enligt vad nu anförts åligger honom, bör hinder därför ej möta.

Med hänsyn till de förpliktelser, låntagare som erhåller uppskov har att

ikläda sig beträffande uppskovsbeloppets återbetalning och förräntning,

torde särskild skuldförbindelse böra utfärdas å beloppet, upptagande samtliga

med uppskovets åtnjutande förenade villkor. Vad angår frågan örn

säkerhet för förbindelsens fullgörande torde, såsom från flera håll påpekats,

fordringarna härutinnan icke kunna ställas höga. För egen del ansluter

jag mig till den uppfattning, som i vissa yttranden framkommit,

att man bör åtnöjas med den säkerhet, som kan förefinnas i form av ägarehypotek

å inteckning, vilken ligger som säkerhet för egnahemslånet. Uttrycklig

förklaring, att sistnämnda säkerhet skall gälla även för fullgörandet

av låntagarens förbindelse med avseende å uppskovsbeloppet, torde

böra avfordras låntagaren. Dylik förklaring torde hava sin egentliga

betydelse i fråga örn hans åtagande rörande beloppets förräntning. Även

utan särskilt medgivande torde nämligen den säkerhet, som finnes för

egnahemslånet, då uppskov beviljas, komma att omfatta själva uppskovsbeloppet,

vilket ju är en del av lånet. Att märka är i detta sammanhang,

att enligt 18 § 1 mom. inteckningsförordningcn, jämfört med 17 kap. 9 §

handelsbaden, inteckning för fordran ej medför förmånsrätt i den intecknade

fastigheten för ränta för längre tid före den dag, utmätning sker

eller konkurs börjar, än två år. Har kapitalavbetalning å egnahemslånet

skett, torde dock inteckning, som ligger såsom säkerhet för lånet, utan

hinder av inteckningsförordningens berörda stadgande kunna bereda förmånsrätt

jämväl för ränta, som ligger längre tillbaka i tiden än två år,

nämligen i den nian räntan jämte oguldet kapitalbelopp ej överstiger inteckningens

belopp. (Jämför Nytt Juridiskt Arkiv avd. I årg. 1929 sid. 39.)

På sätt jag förut anfört bör lånelormedlare, som beviljat egnahemslåntagare

av egnahemsstyrelsen godkänt uppskov, själv åtnjuta motsvarande

uppskov i fråga örn sina skyldigheter gentemot statsverket. Har uppskov,

som beviljats egnahemslåntagare, avsett restantier, bör däremot svarande

belopp, som låneförmedlaren tidigare inbetalat till statskontoret, gottskri
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vas låneförmedlaren i avräkning å inbetalningar, som sedermera skola

verkställas. Låneförmedlares förpliktelser med avseende å betalning och

förräntning av belopp, med vars erläggande till statskontoret uppskov sålunda

erliålles, böra i tillämpliga delar överensstämma med egnahemslåntagares

förpliktelser beträffande sådan låntagare beviljat uppskov, med

de avvikelser, vilka föranledas därav, att uppskovet berör i ena fallet

egnahemsstatslån och i det andra egnahemslån. I anslutning till vad som

föreslagits beträffande egnahemslåntagare bör låneförmedlare, som erhåller

uppskov, lämna skuldförbindelse å hela det belopp, uppskovet omfattar.

På samma sätt som det åliggger låneförmedlande bolag eller förening att

ställa säkerhet för egnahemsstatslån, torde sådan låneförmedlare vidare,

likaledes i anslutning till vad som föreslagits beträffande egnahemslåntagare,

böra lämna säkerhet jämväl för fullgörande av förbindelse rörande

uppskovsbelopp. Såsom dylik säkerhet bör, på skäl statskontoret framhållit,

godtagas den säkerhet, låneförmedlaren själv erhållit vid beviljande

av uppskov åt vederbörande låntagare. Kan sistberörda säkerhet ej pantförskrivas

av låneförmedlaren, bör lämnas annan säkerhet, som godkännes

av statskontoret.

Då det vid granskningen av de inbetalningar av räntor och amorteringar

å egnahemsstatslånen, vilka årligen skola av låneförmedlarna verkställas,

torde vara nödvändigt för statskontoret att hava kännedom

örn de belopp, varmed uppskov av låneförmedlarna enligt egnahemsstyrelsens

medgivande beviljats, bör uppgift härutinnan av egnahemsstyrelsen

tillställas statskontoret inom viss kortare tid efter utgången av den

för annuiteternas inbetalning till statskontoret bestämda tiden. Jag erinrar,

att enligt det av mig förordade förslaget till ändring av kungörelsen

angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsArerksamheten

sistberörda tidpunkt skall framflyttas från den 31 mars till den

30 juni.

Då det icke kan anses uteslutet, att genom uppskov åt egnahemslåntagare

vederbörande låneförmedlares förlustrisk i viss mån ökas, synes staten

böra ikläda sig en del av ansvaret för sådan förlust. Ehuru jag icke

kan biträda de yrkanden, vilka gå ut därpå, att staten skall svara för all

förlust å uppskovsbeloppet, vill jag dock förorda en något längre gående

ansvarsskyldighet för staten än den av jordutredningen föreslagna. Ansvaret

för eventuell förlust synes mig rättvisligen böra så fördelas, att

låneförmedlaren själv bär förlust, som uppkommer å den del av uppskovsbeloppet,

som hänför sig till utebliven amortering å egnahemslånet, medan

åter staten tager ansvaret för förlust å den del, som avser ogulden

låneränta. Genom denna anordning kommer det belopp, för vilket låneförmedlaren

har att svara, icke att genom uppskovet ökas. Det torde med

hänsyn till vad sålunda föreslagits vara nödvändigt, att vid uppskovets

beviljande tydligt angives, vilken del av uppskovsbeloppet, som gäller

kapital, och vilken del, som gäller ränta. Då sedermera ränta å uppskovs
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

• Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

beloppet erlägges eller avbetalning äger runi, bör vad sålunda gäldas anses

proportionsvis belöpa å de olika delarna samt avräkning i enlighet härmed

ske. Anmärkas må, med hänsyn till 9 kap. 5 § handelsbaden, att det

sätt, varpå avräkning enligt vad jag nu anfört skall verkställas, icke inverkar

på egnahemslåntagarens förpliktelser gentemot låneförmedlaren

utan endast utgör en grund för fördelning av förlustrisken mellan staten

och låneförmedlaren. Den sålunda föreslagna grunden innebär, att staten

såsom långivare påtager sig ett större ansvar för å uppskovsbeloppet möjligen

uppkommande förluster än vad fallet skulle bliva, därest avbetalningar

å sagda belopp i första rummet skulle anses belöpa å räntedelen.

Avskrivning på grund av förlust, som enligt det nu sagda skall bäras av

statsverket, torde ej få företagas utan Kungl. Majrts samtycke. Uppenbart

är, att låneförmedlare vid beviljande av uppskov med del av annuitet

icke bör äga att, för bestämmandet av förlustriskens uppdelning, såsom

utebliven räntelikvid räkna större del av uppskovsbeloppet än som kan

anses därå belöpa med hänsyn till de i annuiteten ingående, vid tiden för

uppskovets beviljande oguldna ränte- och amorteringsbeloppens storlek.

I anslutning till vad jag sålunda anfört torde uppskovsbestämmelserna

böra bliva i huvudsak följande:

1.

Innehavare av jordbrukslån eller bostadslån ur egnahemslånefonden må,

i den mån medel beretts för ändamålet, kunna enligt i det följande angivna

bestämmelser av vederbörande förmedlare av lånet medgivas uppskov

med erläggande av ränta och amortering å detsamma.

2.

Uppskov må allenast medgivas den, som på grund av svårigheter, vilka

ej äro självförvållade, finnes vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd

samt under förutsättning tillika,

att han kan antagas hava gjort vad på honom skäligen ankommit för

att övervinna svårigheterna, genomföra egnaliemsföretaget och behörigen

sköta lägenheten;

att han synes äga förutsättningar att, örn uppskov erhålles, kunna behålla

lägenheten; samt

att han i övrigt finnes vara förtjänt av bistånd.

3.

Uppskov må medgivas egnaliemslåntagare beträffande dels ränta och

amortering för år 1933 dels ock till betalning förfallna ej guldna räntor

och amorteringar för tid dessförinnan och, i senare fallet, intill ett belopp,

motsvarande 12 procent av det belopp, varmed egnahemslånet utgått.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

4.

Kungl. Majit bestämmer, efter hörande av låneförmedlarna och statens

egnahemsstyrelse, för varje låneförmedlare huruvida och till vilket högsta

sammanlagda belopp, uppskov, som här avses, må av låneförmedlaren medgivas.

5.

Ansökan örn uppskov göres hos vederbörande låneförmedlare. Låneförmedlarens

beslut, varigenom uppskov medgives, skall för godkännande

underställas statens egnahemsstyrelse.

6.

Belopp, med vars erläggande uppskov medgivits, skall återbetalas i samband

med och enligt de grunder som gälla för återbetalning av egnahemslånets

stående del, låntagaren dock obetaget att, örn han så önskar, tidigare

inbetala beloppet helt eller delvis. Å beloppet skall gäldas ränta

efter 4.5 procent örn året beträffande jordbrukslån och efter 5 procent örn

året beträffande bostadslån. Bäntan skall erläggas i den för gäldande av

ränta å egnahemslånet stadgade ordning.

Visar låntagaren försumlighet att i föreskriven ordning förränta eller

återbetala uppskovsbeloppet eller hava sådana ändrade förhållanden inträffat,

att han iippenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta uppskovet,

är låntagaren skyldig att, örn låneförmedlaren så fordrar, omedelbart inbetala

oguldet belopp, ändå att det ej enligt bestämmelserna i första stycket

är till betalning förfallet.

A till betalning förfallet uppskovsbelopp, som ej inbetalas inom stadgad

tid, skall erläggas ränta efter 6 procent örn året från förfallodagen

till dess betalning sker.

7.

Beträffande belopp, varmed uppskov medgivits, skall låntagaren utfärda

och till låneförmedlaren överlämna skuldförbindelse, däri skola angivas

de för uppskovets åtnjutande stadgade villkoren.

Inteckning, som ligger som säkerhet för egnahemslånet, skall av låntagaren

pantförskrivas jämväl som säkerhet för fullgörandet av ifrågavarande

förbindelse.

8.

Låneförmedlare, som medgivit uppskov med erläggande av ränta och

amortering å egnahemslån, på sätt här sägs, äger, i den mån låneförmedlarens

beslut godkänts av statens egnahemsstyrelse, åtnjuta uppskov till

enahanda belopp med erläggande av ränta och amortering å egnahemsstatslån,

varifrån sådant egnahemslån utlämnats. Beträffande uppskov

för låneförmedlare skola bestämmelserna under punkt 6 äga motsvarande

tillämpning, under iakttagande att den befogenhet att för visst fall fordra

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

omedelbar betalning, som enligt sagda bestämmelser tillkommer låneförmedlare,

skall i fråga örn statslån utövas av Kungl. Majit efter framställning

av, vid försummad betalning, statskontoret och eljest egnahemsstyrelsen.

Har belopp, varmed egnahemslåntagare erhållit uppskov, helt eller delvis

inbetalats till låneförmedlaren i annan ordning än i samband med

återbetalningen av egnahemslånets stående del, skall det belopp, som sålunda

influtit, före mars månads utgång året efter det, då inbetalningen

ägde rum, jämte ränta av låneförmedlaren inlevereras till statskontoret.

9.

I fråga örn belopp, med vars erläggande låneförmedlare skall åtnjuta

uppskov, som i nästföregående punkt sägs, skall låneförmedlaren utfärda

och till statskontoret överlämna skuldförbindelse enligt formulär, som

statskontoret fastställer. Är låneförmedlaren aktiebolag eller ekonomisk

förening, skall därjämte för förbindelsens fullgörande lämnas säkerhet,

som låneförmedlaren mottagit enligt stadgandet i punkt 7, eller annan

säkerhet, som av statskontoret godkännes.

10.

Det åligger statens egnahemsstyrelse att senast den 15 juli 1934 till statskontoret

lämna uppgift rörande uppskov, som av egnahemsstyrelsen

godkänts under tiden till den 1 i samma månad.

11.

Kan egnahemslåntagare, som erhållit uppskov enligt här ifrågavarande

bestämmelser, icke i föreskriven ordning förränta och återbetala uppskovsbeloppet,

och anser låneförmedlaren att avskrivning av skulden helt

eller delvis bör äga rum, må, såvitt angår den del av beloppet jämte därå

upplupen ogulden ränta, som med tillämpning av de i andra stycket angivna

grunder beräknas belöpa å ogulden ränta å egnahemslånet, frågan

av låneförmedlaren genom statens egnahemsstyrelse underställas Kungl.

Majit, som beslutar rörande avskrivningsåtgärden. Belopp, som i enlighet

med Kungl. Majits beslut avskrives, skall av statskontoret tillgodoföras

låneförmedlaren.

För fördelning mellan staten och låneförmedlaren av förlustrisk, som

i första stycket avses, skall, då uppskov med del av annuitet medgives beträffande

egnahemslån, varför amorteringsskyldighet föreligger, av uppskovsbeloppet

anses gälla viss del ränta och viss del amortering, allt i

förhållande till de i annuiteten ingående oguldna ränte- och amorteringsbeloppens

storlek. För samma ändamål skall, då ränta å uppskovsbelopp

erlägges ävensom då avbetalning å dylikt belopp sker, vad sålunda betalas

anses belöpa å ränte- och amorteringsdelarna i förhållande till dessas

storlek.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

12.

Erforderliga bestämmelser örn uppskovsbeloppens bokföring meddelas

av statskontoret efter samråd med statens egnahemsstyrelse. De närmare

föreskrifter, som i övrigt må finnas erforderliga för tillämpningen av de i

det föregående upptagna bestämmelserna, meddelas av statens egnahemsstyrelse.

Vad angår det belopp, inom vilket nästkommande budgetår uppskov

sammanlagt må beviljas, har jordutredningen, såsom nämnts, föreslagit

1.000. 000 kronor. För egen del har jag ansett mig böra räkna med att,

örn hjälpen skall bliva av önskvärd betydelse, det dubbla beloppet, eller

alltså 2,000,000 kronor, anslås för ändamålet. Att fastställa hur stor del av

detta belopp, som skall avse räntor, och hur stor del, som skall gälla amorteringar,

torde icke lämpligen låta sig göra. Jag erinrar emellertid, att

Kungl. Majit, som i årets statsverksproposition beaktat den inverkan, en

uppskovsanordning sådan som den av mig föreslagna kunde komma att

hava på statsbudgeten, därvid måst förslagsvis beräkna dels viss bestämd

nedgång i beloppet inflytande räntor dels ock viss angiven minskning i

beloppet verkställda amorteringar. Detta sammanhänger med räntornas

och amorteringarnas ur budgetsynpunkt olika natur. Käntan å egnahemsstatslån

ingår som inkomstpost i statsbudgeten. Uppskovsanordningen

kommer således vad räntorna beträffar att medföra en tillfällig

minskning av statsverkets inkomster. I statsverkspropositionen har hänsyn

härtill tagits på det sätt, att överskottet från egnahemslånefonden,

eljest beräknat till 8,000,000 kronor, i riksstatsförslaget upptagits med

7.000. 000 kronor. Vidkommande amorteringarna å egnahemsstatslån tillföras

dessa egnahemslånefonden såsom kapitalförstärkning. Med anledning

huvudsakligen av den nedgång i beloppet dylika amorteringar, som

genom uppskov kan komma att föranledas, har i statsverkspropositionen,

utgifter för kapitalökning, bil. 5, punkt 3, Kungl. Majit föreslagit riksdagen

att såsom kapitalökning för egnahemslånefonden för budgetåret

1933/1934 anvisa, utöver det belopp å 11,600,000 kronor, som för mötande

av väntade utbetalningar under sagda budgetår av egnahemsstyrelsen

ansetts erforderligt, ytterligare 1,400,000 kronor eller alltså sammanlagt

13.000. 000 kronor.

Uppskovsanordningen torde, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit,

ej böra omfatta de försäkringsavgifter, som egnahemslåntagare kan hava

att erlägga enligt kungörelsen angående särskilda villkor och bestämmelser

för livförsäkring å personer, som erhålla lån ur statens egnahemslånefond.

Jag har tidigare erinrat, att en uppdelning av egnahemslåneannuiteten

å två betalningsterminer torde böra föranleda viss ändring av § 10

berörda kungörelse. I samband med vidtagande av dylik ändring, vilken

torde ankomma på Kungl. Majit, torde Kungl. Majit hava att överväga

den ändring av samma paragraf, som ur de av riksförsäkringsanstalten

angivna synpunkterna kan vara erforderlig.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kunni. Maj:ts proposition nr 14U.

5. Förslag om viss nedsättning av räntan å bostadslån.

Å statslån, beviljade för utlämnande av egnahemslån för bostadslägenheter,

utgår för närvarande ränta efter följande grunder: å 1905—1919 års

lån efter 3.6 procent, å 1920—1927 års lån efter 4.75 procent samt å lån av

år 1928 eller senare år, innan kapitalavbetalning börjat, efter 4 procent

och sedermera efter 5 procent. För bostadslånen gälla motsvarande räntesatser.

Såsom tidigare nämnts har i fråga örn statslån, som för år 1920 eller

senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheten

Kungl. Maj:t efter medgivande av 1932 års riksdag förordnat,

att räntan skall för åren 1932 och 1933 nedsättas till 3.7 procent å

statslån, varför amorteringsskyldigliet ej föreligger, och till 3.3 procent å

den stående delen av statslån, varför amorteringsskyldighet föreligger,

allt under villkor att låneförmedlaren medgiver innehavare av egnahemslån

från ifrågakommande statslån enahanda nedsättning av räntan. Förslag

till berörda räntesänkning framlades av Kungl. Majit för riksdagen

genom förenämnda proposition nr 149. I sitt omförmälda betänkande med

förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare hade 1931

års egnahemsutredning ifrågasatt räntesänkningar av betydligt större

räckvidd och berörande jämväl bostadslån. Utredningen föreslog sålunda,

att, utan begränsning till tiden, räntesatserna å lån, beviljade efter ingången

av år 1920, skulle sättas så, att ränta utginge å jordbrukslån under

hela lånetiden efter 3.6 procent samt å bostadslån under den amorteringsfria

tiden efter 4 procent och under amorteringstiden efter 4.5 procent.

Vid föredragning av ärendet för Kungl. Majit den 26 februari 1932

avstyrkte chefen för jordbruksdepartementet egnahemsutredningens förslag.

Departementschefen anförde, att för ett omläggande, generellt och

för all framtid, av för ränte- och kapitalavbetalningar nu gällande grunder,

vilka finge anses rationella, syntes böra föreligga synnerligen vägande

skäl. Sådana vore enligt departementschefens mening ej tillfinnandes.

Däremot torde, framhöll departementschefen, den rådande depressionen

inom jordbruket motivera en tillfällig lättnad i lånevillkoren beträffande

jordbrukslägenheter. Motsvarande behov av lättnad för bostadslåntagare

torde däremot i allmänhet ej förefinnas. För övrigt torde enligt departementschefens

åsikt ändring av reglerna för förräntning av bostadslån ej

böra företagas i betraktande av de konsekvenser, som sannolikt därav

skulle uppstå i fråga örn lån från bostadslånefonden.

I skrivelse den 16 januari 1933 har nu, såsom inledningsvis nämnts,

statens egnahemsstyrelse föreslagit nedsättning av räntan å den stående

delen av bostadslån, vilka beviljats för år 1920 eller senare år och för

vilka amorteringsskyldighet föreligger, till 3.8 procent för år 1933. Efter

att hava erinrat om den räntesänkning, som för jordbrukslånens del föregående

år förordnats, har egnahemsstyrelsen till stöd för sin framställning

anfört:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maurts proposition nr 140.

Enär genom rådande och hotande arbetslöshet — särskilt kännbar för

innehavare av bostadslån, vilkas försörjning huvudsakligen grundades på

arbetsinkomst utom hemmet — den ekonomiska situationen försatt jämväl

innehavare av bostadslån från egnahemslånefonden i stora svårigheter

och ränteutgifterna för bostadslån i jämförelse med den fria marknadens

räntesatser måste anses i och för sig höga, syntes skälen för att bereda

lättnad åt bostadslåntagarna numera göra en räntesänkning för deras

del påkallad. På grund av den ökade ekonomiska depressionen torde räntan

å bostadslån, som beviljats för år 1920 eller senare år, nedsättas att

utgå efter procentsatser, så avvägda att ränteutgifterna för bostadslån,

beviljade efter år 1927, bomme att vara ungefärligen 0.5 procent högre än

för samtida jordbrukslån. Till undvikande av rubbning i nuvarande amorteringsplaner

torde i sådant syfte räntan å den stående delen av bostadslån,

varför amorteringsskyldighet förelåge, nedsättas till 3.8 procent, medan

nuvarande räntesatsen å amorteringsdelen torde bibehållas. Härmed

bleve genomsnittsräntan lika för ifrågavarande bostadslån.

Över förevarande framställning hava yttranden inhämtats från statskontoret

och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Statskontoret har avstyrkt bifall till vad egnahemsstyrelsen föreslagit

samt därvid, jämte det statskontoret åberopat de synpunkter på frågan

örn ändring av reglerna för förräntning av bostadslån, vilka föregående

år framfördes av min företrädare i ämbetet, ytterligare anfört följande:

De skäl för en tillfiillig ränteminskning å bostadslån från egnahemslånefonden,

vilka nu anförts av egnahemsstyrelsen, hade ämbetsverket

icke funnit tillräckliga för att motivera en dylik åtgärd. De ekonomiska

svårigheter, som en innehavare av ett egnahemslån för bostadsändamål

kunde råka i på grund av arbetslöshet, syntes ämbetsverket icke böra avhjälpas

genom lindringar i lånevillkoren utan genom de särskilda åtgärder

till arbetslöshetens bekämpande, som kunde komma att vidtagas.

Samtliga av arbetslösheten drabbade egnahemsägare syntes nämligen

böra beredas samma stöd från statens sida, oavsett huruvida de egna

hemmen graverades av lån från egnahemslånefonden, statens bostadslånefond,

bostadskreditkassor eller andra långivare.

Med anledning av egnahemsstyrelsens uttalande, att ränteutgifterna

för ett bostadslån från egnahemslånefonden i jämförelse med den fria

marknadens räntesatser måste anses i och för sig höga, ville statskontoret

framhålla, att det vore svårt att uppdraga en dylik jämförelse med

hänsyn till de olika lånegränser och lånevillkor i övrigt, som förekomme.

Skulle emellertid lån till förmånligare villkor kunna erhållas från annat

håll, borde detta medföra, att egnahemslån i större utsträckning överflyttades

från fonden. Örn så vore förhållandet, framginge emellertid icke

av förevarande framställning. Statskontoret föreställde sig dock, att de

lånevillkor, som kunde erbjudas å den fria lånemarknaden, i regel icke

innebure samma fördelar för låntagaren som egnahemslånen.

Dea minskning av statens ränteinkomster å egnahemslånefonden för

budgetåret 1933/1934, som skulle föranledas av den föreslagna räntenedsättningen,

har av statskontoret beräknats till 250,000 kronor. Statskontoret

har i detta sammanhang uttalat, att de stående delarna av 1920—

1927 års bostadslån, enligt statskontorets räkenskaper, omfattade en ka
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

33

pitalsumma av inemot 18,000,000 kronor, under det att motsvarande delar

av 1928—1929 års bostadslån omfattade allenast omkring 6,000,000 kronor.

Statskontoret har framhållit, att med den föreslagna räntesatsen visserligen

genomsnittsräntan å sistnämnda bostadslån komme att, såsom egnahemsstyrelsen

erinrat, ungefärligen ligga V* procent högre än räntan för jordbrukslån,

men att däremot genomsnittsräntan å 1920—1927 års bostadslån

komme att bliva endast omkring V* procent högre än genomsnittsräntan

å samtida jordbrukslån.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört, att, örn konsekvenser av

den art, som min företrädare i ämbetet befarat skulle uppstå i fråga örn

lån från bostadslånefonden, ej ansåges böra hindra bifall till egnahemsstyrelsens

förslag, fullmäktige ej ville motsätta sig detsamma för den begränsade

tid, varom fråga vore. Fullmäktige hava emellertid uttalat, att

det enligt deras mening vore ägnat att väcka starka principiella betänkligheter

att även för en kortare tid nedsätta räntan under statens upplå

ningsränta för här ifrågavarande medel, då även en dylik tillfällig nedsättning

av räntan å lån från en statens upplåningsfond givetvis måste

bidraga till att minska vederbörande fonds räntabilitet.

Förut omförmälda, av statens egnahemsstyrelse förebragta utredning Departementsrörande

egnahemslåntagarnas ställning visar, att läget på grund av den

rådande depressionen avsevärt försämrats ej blott för innehavare av jordbrukslägenheter

utan även för bostadslåntagare. Bostadslåntagarnas

möjligheter till förvärvsarbete hava, såsom egnahemsstyrelsen erinrat,

minskat, och deras betalningsförmåga har till följd härav nedgått. En

tillfällig lättnad i lånevillkoren för sistnämnda låntagare, i anslutning

till den, som medgivits innehavare av jordbrukslån, synes mig vara motiverad.

Såsom ytterligare skäl härför må framhållas, att stödlån ej mera

skola utgå till bostadslåntagare. Den inverkan, nyssberörda anordning

möjligen kan hava beträffande lån från bostadslånefonden, finner jag ej

i och för sig utgöra något hinder mot anordningen i fråga. Mot omfattningen

och storleken av den föreslagna räntesänkningen har jag intet att

erinra. En förutsättning för sänkningens genomförande är uppenbarligen,

att räntan å den stående delen av statslån, varifrån ifrågavarande bostads

lån utlämnats, i motsvarande grad nedsättes. Den härav föranledda minskningen

i statens ränteinkomster från egnahemslånefonden för nästa bud

getår, beräknad till 250,000 kronor, finner jag efter samråd med chefen

för finansdepartementet icke vara av sådan betydelse, att den behöver

föranleda jämkning i den i statsverkspropositionen föreslagna beräkningen

av förevarande inkomsttitel för sagda budgetår. Att märka är i detta

sammanhang, att det för ränteuppsliov beräknade beloppet av 1,000,000 kronor

möjligen icke kommer att i sin helhet tagas i anspråk. Jag får alltså till

styrka, att räntan å den stående delen av statslån från egnahemslånefonden,

som för år 1920 eller senare år beviljats eller beviljas för utlämnande

Bihang till riksdagens protokoll 193.1■ 1 sami. Nr HO.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.40.

av egnahemslån för bostadslägenheter, och varför amorteringsskyldighet

föreligger, för år 1933 nedsättes till 3.8 procent, under villkor att vederbörande

låneförmedlare medgiver innehavare av egnahemslån från samma

statslån enahanda nedsättning av räntan.

Frågan om egnahemslåneräntans storlek för tiden efter 1933 torde icke

nu tarva något avgörande. I enlighet med av riksdagen i skrivelse nr

339/1932 framställd begäran örn utredning rörande möjligheterna att återgå

till den ränta å egnahemslån, som var gällande före 1920, torde ifrågavarande

spörsmål böra bliva föremål för övervägande inom sådan tid, att

härpå grundat förslag må kunna, örn utredningen därtill giver anledning,

föreläggas nästa års riksdag.

6. 1 övrigt väckta förslag.

Genom de åtgärder, vilka av mig i det föregående tillstyrkts, torde eguahemslåntagarnas

möjligheter att uthärda krisen bliva i betydande grad

förstärkta. Vad innehavarna av jordbrukslån beträffar har deras hjälpbehov

jämväl i viss mån beaktats genom det i annat sammanhang framlagda

förslaget örn ackordslån och stödlån till jordbrukare. Emellertid hava,

på sätt jag förut omnämnt, såväl från egnahemslåntagarnas sida som öven

av låneförmedlare framförts förslag örn ytterligare och längre gående

hjälpåtgärder än de nu angivna. Ifrågavarande förslag, avseende bland

annat avskrivning av förfallna räntor och nedskrivning av egnahemslånens

kapitalbelopp, har jag icke ansett mig böra biträda. Vad särskilt de förslag

beträffar, vilka avse minskning av låneskulden, vill jag framhålla, att låntagarna

enligt de hjälpanordningar, jag tillstyrkt, hava möjlighet att erhålla

en, i varje fall tillfällig, lättnad i förräntningen och amorteringen av

lånen. Att tillika, innan resultatet av dessa och eljest beslutade anordningar

kunnat bedömas samt någon mera säker överblick över konjunkturutvecklingen

är möjlig, helt fritaga låntagarna från deras ingångna förpliktelser

torde — även bortsett från den mindre lyckliga psykologiska inverkan,

en dylik åtgärd kunde hava på låntagarna — ej böra ifrågakomma.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att medgiva,

1) att Kungl. Majit må, i huvudsaklig överensstämmelse

med de i bilagorna A och B till detta protokoll

intagna bestämmelser, utfärda dels kungörelse örn

ändrad lydelse av § 18 mom. 4 kungörelsen den 8 juni

1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten, dels ock

kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen

den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska före
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

skrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåneoch

premielåneverksamheten;

2) att, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig

i det föregående angivna riktlinjer, under budgetåret

1933/1934 uppskov till ett sammanlagt belopp av

2,000,000 kronor må kunna beviljas med erläggande

av ränta och amortering å lån från egnahemslånefonden;

samt

3) att å den stående delen av statslån från egnahemslånefonden,

som för år 1920 eller senare år beviljats

eller beviljas för utlämnande av egnahemslån

för bostadslägenheter, och varför amorteringsskyldighet

föreligger, räntan må för år 1933 nedsättas till 3.8

procent, under villkor att låneförmedlare medgiver

innehavare av egnahemslån från ifrågakommande

statslån enahanda nedsättning av räntan.

Med bifall till denna av statsrådets övriga

ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga. A.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 18 morn. 4 kungörelsen den 8 juni

1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda

egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas, att § 18 mom. 4 kungörelsen den 8 juni 1928

angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Mom. 4. Känta och amortering å statslån skola för varje år av låneförmedlare

inbetalas till statskontoret före utgången av juni månad nästföljande

år; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då

fråga är örn statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för

jordbrukslägenheter, under det sjunde året från utgången av det år, för

vilket lånet beviljats, samt, då fråga är örn statslån, som utlämnats till

beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året

från utgången av det år, för vilket lånet beviljats.

Det åligger låneförmedlare att i avräkning å det belopp, som på sätt

nyss nämnts skall inbetalas till statskontoret, varje år före utgången av

mars månad till statskontoret inleverera intill den 25 samma månad influtna

räntor och amorteringar för nästföregående år å av låneförmedlaren

utlämnade egnahemslån.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1933. De i denna kungörelse

upptagna bestämmelser skola äga tillämpning jämväl beträffande statslån,

som beviljats före nämnda dag, under förutsättning att låneförmedlaren

medgiver innehavare av egnahemslån från statslånet att erlägga

ränta och amortering i den ordning, som avses i kungörelsen den

1933 (nr ) örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 juni

1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

37

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 Juni 1928

(nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Härigenom förordnas, dels att § 10 kungörelsen den 8 juni 1928 med

reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåneoch

premielåneverksamheten skall upphöra att gälla, dels ock att § 9 samma

kungörelse skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

§ 9.

I fråga örn ränta och återbetalning må ej i det uti § 7 omförmälda lånekontrakt

betingas andra villkor än i § 18 av kungörelsen angående allmänna

grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten stadgats

angående egnahemsstatslån, dock med undantag i följande avseenden,

nämligen:

1) att tiden, inom vilken de årliga ränte- och kapitalavbetalningarna

skola vara av låntagarna fullgjorda, skall bestämmas, beträffande halva

det belopp, varje låntagare har att erlägga, tidigast till november månad

det år, för vilket betalningen utgår, och senast till mars månad nästföljande

år samt, beträffande återstående hälften, tidigast till april månad

sistnämnda år;

2) att låntagaren-----delvis; samt

3) att låneförmedlaren---tillgodonjuta detsamma.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1933, men skall ej utgöra

hinder för låneförmedlare att låta debitering, uppbörd och redovisning

av räntor och amorteringar, vilka belöpa å tiden före den 1 januari 1934,

verkställas i samband med någon kronans uppbörd i enlighet med nu gällande

bestämmelser.

Hiliana till riksdagens protokoll IDUS. I sami. Nr lid.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:149 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 s. 9 i texten
  2. JoU 1933:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Mårds proposition angående vissa åtgärder, avseende hjälp åt egnahemslåntag are jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. JoU 1933:47 Utlåtande med anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning s. 13 i texten