Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 179

1933-03-03 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:179, Kungl. Maj:ts proposition nr 179

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag om

ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken; given

Stockholms slott den 3 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS.

1 sami.

Nr 179.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 179.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 6 § 1 oell 2 mom. rättegångsbalken skola

erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete

eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden

för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse, mistning av ämbete

på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under

ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar

ej under belopp som nu sagts.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad

fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar

och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart

örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det

icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra

kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot utslag, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 179.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 februari 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Vid behandlingen i innevarande års statsverksproposition, andra huvudtiteln,

av frågan örn anslag till högsta domstolen (sid. 7) har jag uttalat avsikten

att för Kungl. Maj :t anmäla förslag att framläggas för innevarande

års riksdag till den ändring i reglerna för fullföljd av talan beträffande bötesmål,

vilken påkallades av dagsbotssystemets införande.

Jag anhåller nu att få återupptaga denna fråga.

Beträffande fullföljd av brottmål från hovrätt till Kungl. Maj:t stadgade Historik.

1734 års lag ursprungligen i 30 kap. 19 § rättegångsbalken den inskränkning,

att brottmål grovare eller mindre ej finge dragas under Kungl. Majit utan

att den missnöjde visade, antingen att han ej blivit fulleligen däri hörd, eller

att han fällts till svårare straff än lag stadgade. Ett särskilt hinder för fullföljden

i brottmål tillkom genom förordningen den 19 juli 1815 örn vad som

iakttagas bör vid underdåniga besvärs anförande hos Kungl. Majit i brottmål.

Däri stadgades, att den icke häktade som ville fullfölja brottmål till

Kungl. Majit skulle nedsätta böter, ersättning för rättegångskostnaden och

vad hovrätten därjämte ålagt honom att gälda — t. ex. skadestånd till motpart

— eller ock förete behörigt fattigdomsintyg.

Dessa bestämmelser upphävdes först genom 1901 års ändringar i rättegångsbalken,

men stadgandet i 30 kap. 19 § rättegångsbalken hade åtminstone

under de sista åren av dess giltighetstid ej vunnit tillämpning; enligt den

praxis som rådde vid tiden för 1901 års lagändringar kunde klagorätten sägas

vara lika obegränsad i brottmål som den var i tvistemål.

Lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken upptog

ingen annan inskränkning i rätten att fullfölja brottmål till högsta domstolen

än den som förekom i 30 kap. 7 § rättegångsbalken och innehöll, att i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit underställt dess prövning, ägde

allmän åklagare ej i annat hänseende än såvitt anginge ansvars- eller ersättningsskyldighet

för honom själv söka ändring i hovrättens utslag, där han ej

tillika vore målsägande. Dock ägde justitiekanslern, då han funne sådana omständigheter

vara för handen att talan mot hovrättens utslag borde fullföljas,

förordna därom. Justitieombudsmannens åtalsrätt skulle ej beröras av vad

som stadgats örn allmän åklagare.

Bortsett från den här angivna inskränkningen i rätten för allmän åklagare

att fullfölja brottmål förekom efter 1901 års lagändringar allenast den inskränkning

i rätten att från hovrätt fullfölja mål till högsta domstolen, att hovrätt

utgjorde sista instans för lagsökningsmål; dock bör anmärkas, att stadgandet

om revisionsskilling — 150 kronor — även verkade till minskning av

de fullföljda målens antal. Snart nog visade det sig emellertid, att dessa begränsningar

i fullföljdsrätten, trots företagen höjning av antalet ledamöter i

högsta domstolen, icke voro nog verksamma att förekomma ökning av den

arbetsbalans som uppkommit i domstolen, och ytterligare steg i inskränkande

riktning måste vidtagas. Redan för 1907 års riksdag framlades förslag till

begränsning av fullföljdsrätten (proposition nr 93). Förslaget åsyftade att

hejda tillströmningen av mål till högsta domstolen dels genom att från fullföljd

utesluta vissa mindre betydande brottmål och sådana tvistemål, där

tvisteföremålets värde uppenbarligen icke översteg ett visst belopp (summa

revisibilis), dels genom höjning av revisionsskillingen till 300 kronor. Förslaget

vann emellertid ej riksdagens bifall. Motståndet gällde de föreslagna

bestämmelserna örn införande av en summa revisibilis (1,000 kronor) och om

höjning av revisionsskillingen.

Ehuru högsta domstolen år 1909 i sammanhang med regeringsrättens inrättande

befriades från den laggranskning som dittills ålegat domstolen samt

från vissa ansökningsärenden, ökades i följd av den fortgående stegringen av

antalet inkommande mål domstolens arbetsbalans alltjämt. Sedan riksdagen

i skrivelse år 1913 (nr 59) anhållit, att Kungl. Hajd ville taga under omprövning,

genom vilka åtgärder långsamheten i högsta domstolens rättsskipning

måtte kunna avhjälpas, samt till riksdagen inkomma med det förslag, vartill

denna prövning kunde föranleda, anmodades processkommissionens ordförande,

f. d. justitierådet J. Hellner, att avgiva utlåtande rörande de åtgärder som

lämpligen kunde ifrågakomma för minskning av arbetsbalansen inom högsta

domstolen. På grundval av ett av Hellner avgivet utlåtande med därvid fogat

lagutkast utarbetades sedermera förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap.

rättegångsbalken, vilket förslag framlades för 1915 års riksdag (proposition

nr 4). I fråga örn till hovrätten fullföljda tvistemål och ärenden rörande penningar

eller sådant som kan skattas i penningar innehöll förslaget i 30 kap. 5 §

den sedermera av riksdagen antagna och ännu gällande regeln örn en summa

revisibilis, bestämd till 1,500 kronor. Beträffande brottmål som fullföljts i

hovrätt eller blivit underställt dess prövning, upptog förslaget i 6 § särskilda

regler för allmän åklagare, för målsägande och för tilltalad. Klagorätt skulle

icke tillkomma annan åklagare än justitiekanslern, justitieombudsmannen, mi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

5

litieombudsmannen eller den någon av dem förordnade, och för såväl dessa

åklagare som för målsägande skulle klagorätten vara inskränkt till de fall,

då vederbörandes talan avsett ansvar för brott varå efter lag kunde följa straffarbete

eller avsättning. Tilltalad skulle icke äga klaga med mindre han blivit

sakfälld eller ställd under framtiden för sådant brott eller för annat brott

dömts till fängelse eller mistning av ämbete på viss tid. Utan hinder av vad

sålunda stadgats angående målsägande och tilltalad skulle emellertid dessa äga

fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörde annat än ansvar och

utslaget därutinnan gått vederbörande emot, dock där i denna del fråga vors

enbart örn penningar eller sådant som kunde skattas i penningar, allenast såframt

det icke vore uppenbart, att värdet av det tappade ej uppginge till 1,500

kronor. Hade tilltalad fällts till böter eller vite som, ensamt eller i förening

med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppginge till nämnda

belopp, skulle han jämväl äga fullfölja talan mot utslaget. På detta sätt hade

således den för tvistemålen införda regeln örn en summa revisibilis kommit

till användning jämväl beträffande brottmålen.

Beträffande förslaget att från fullföljd utesluta vissa brottmål anförde departementschefen

följande:

Vad som kunde anföras örn det betänkliga i att från fullföljd utesluta vissa

klasser av mål -— nämligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna

helt undandragas högsta domstolens rättsskipning -— ägde endast i mindre mån

giltighet beträffande de smärre brottmålen. Det vore i sådana mål endast

.sällan som tvivelaktiga rättsfrågor förelåge till bedömande; i allmänhet gällde

det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således domareuppgifter,

vilka hovrätterna torde vara väl skickade att i sista instans handhava.

Erfarenheten visade, att hovrätternas utslag i dylika mål jämförelsevis

sällan bleve ändrade.

1907 års förslag hade därutinnan intagit den ståndpunkten, att rätten till

fullföljd alltid vore beroende av den latitud, inom vilken straff för brottet

kunde ådömas. Detta skulle gälla lika väl, då den tilltalade ville överklaga

hovrättens utslag, som då åklagaren eller målsäganden vore missnöjd med

detsamma, Fullföljdsrätten skulle dock ställa sig olika i dessa båda fall. I

det sistnämnda skulle talan endast få fullföljas, örn den avsåge ansvar för

brott som i lagen vore belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning.

Den tilltalade däremot skulle äga fullfölja sin talan, även örn han blivit sakfälld

för brott därå fängelse eller mistning av ämbete på viss tid kunnat följa;

huruvida han i det särskilda fallet blivit dömd till sådant straff eller allenast

till böter, saknade betydelse för frågan om hans rätt att fullfölja talan mot

utslaget. Detta hade motiverats bl. a. därmed, att vid brott, i vilkas straffskala

jämte böter inginge fängelse eller straffarbete, vanligen i den allmänna

föreställningen häftade något särskilt vanhedrande, varför det icke borde

betagas en person som dömts, låt vara till böter, för sådant mera vanhedrande

brott den möjlighet att visa sig saklös, som kunde ligga i rätten att till tredje

instans fullfölja sin talan. Nämnda synpunkt kunde icke frånkännas berättigande

i fråga örn brott av den grövre beskaffenhet, att de kunde bestraffas

med straffarbete —• exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen

äga giltighet, när i straffskalan icke inginge svårare straff än fängelse. En

närmare granskning av de till högsta domstolen fullföljda mål, i vilka tilltalad

klagat över honom ådömda böter, gåve vid handen, att ett stort antal

av dem just avsåge sådana brott, för vilka straffsatsen vore fängelse eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl Maj:ts proposition nr 179.

böter. Hit hörde flertalet ärekränkningsmål, mål angående ansvar för ringare

misshandel (S.L. 14:13), för egenmäktigt förfarande, djurplågeri m. fl.

Dessa mål kunde knappast sägas vara av den betydelse, att det kunde anses

möta någon större betänklighet att avskära dem från fullföljd. Skulle det i

något särskilt fall finnas vara av vikt för enhet i rättsskipningen, att ett sådant

mål droges under högsta domstolens prövning, öppnade de föreslagna

bestämmelserna örn dispens möjlighet därtill. Vid nu anförda förhållanden

och då en begränsning av den tilltalades fullföljdsrätt på sätt antytts otvivelaktigt

komme att ej oväsentligt minska högsta domstolens arbetsbörda ■—

under 1913 hade i högsta domstolen avgjorts ej mindre än omkring 50 mål och

under första halvåret 1914 närmare 30 mål, i vilka tilltalad klagat över böter

ådömda för sådana brott -— hade ansetts, att ej heller den tilltalade borde äga

rätt att överklaga hovrätts utslag i andra brottmål än sådana som enligt 1907

års förslag skulle fått fullföljas av allmän åklagare eller målsägande. För

sådana fall, då den tilltalade blivit dömd till fängelse eller till mistning av

ämbete på viss tid, hade dock rätt till fullföljd av talan mot hovrättens utslag

under alla förhållanden ansetts böra medgivas honom.

Vad angår stadgandena, att summa revisibilis skulle införas även i brottmål

samt att vid beräkning av sakens värde hänsyn skulle tagas jämväl till böter

eller vite som kunde hava ådömts parten, erinrade departementschefen, att i

dessa delar överensstämmelse rådde med 1907 års förslag. I detta förslag

hade angående motsvarande stadganden allenast anförts, att regeln att fullföljd

av talan i bötesmål vore utesluten hade ansetts böra inskränkas att gälla endast

då sammanlagda beloppet av vad i huvudsaken ålagts parten att i penningar

utgiva icke överstege den för revisionssaker gällande summa revisibilis.

I utlåtande (nr 15) över 1915 års förslag anförde lagutskottet vid samma

års riksdag beträffande det ifrågasatta uteslutandet av vissa brottmål från

fullföljd, att inom utskottet rått enighet därom, att vissa mindre brottmål skulle

kunna utan skada avskäras, samt att utskottet icke hade något att erinra mot

förslaget till närmare bestämmande av denna grupp. I fråga örn den föreslagna

6 § i 30 kap. rättegångsbalken hemställde utskottet allenast örn den ändring,

att justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen

skulle själva utföra åklagartalan i högsta domstolen. Av reservanter inom utskottet

framställdes emellertid yrkanden örn vissa ytterligare ändringar i nämnda

paragraf. Sålunda yrkade tre ledamöter, att tilltalad, som fällts till ansvar

jämlikt 10 kap. 14 § eller 15 kap. 22 § strafflagen, alltid — således jämväl

i det fall att straffet stannat vid böter under 1,500 kronor —- skulle äga fullfölja

talan i högsta domstolen, samt fem ledamöter, att justitiekanslern, justitieombudsmannen

och militieombudsmannen icke, såsom föreslagits i propositionen,

skulle bindas av några inskränkningar i rätten att fullfölja talan.

Vid behandlingen av bestämmelserna angående fullföljd i brottmål stannade

kamrarna i olika beslut, i det första kammaren godkände utskottets hemställan

men andra kammaren antog paragrafen med de förändringar som innefattades

i de nyssnämnda reservanternas yrkanden. Båda kamrarna antogo sedermera

ett av lagutskottet framlagt sammanjämkningsförslag, enligt vilket paragrafen

erhöll denna lydelse:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

7

’6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete

eller avsättning efter lag kail följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för

brott, som i lag är belagt med straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid.

2 morn. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat åge målsägande eller tilltalad

fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar

och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart

örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det

icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra

kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, som, ensamt eller i förening

med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppgå till belopp,

som nu sagts, vare honom ej heller förment att fullfölja talan mot utslaget.

3 mom. Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan, än justitiekanslern

eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.’

Med den lydelse lagrummet sålunda erhöll och alltjämt har äger tilltalad som Gällande

fällts till böter fullfölja talan i högsta domstolen i följande fall, nämligen

där å brottet kunnat följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid, d. v. s. där den straffskala som tillämpats innehåller —

förutom böter — jämväl något av nämnda straff,

där bötesbeloppet uppgår till 1,500 kronor,

där bötesbeloppet i förening med vad den tilltalade tappat i penningar eller

penningars värde (t. ex. skadestånd, förbruten egendom) uppgår till 1,500

kronor.

Jämlikt 30 kap. 7 § rättegångsbalken får vid beräkning av värdet av det

tappade hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta som upplupit

efter målets anhängiggörande.

Enligt processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets örn- Rättegångsbildning

skulle högsta domstolens uppgift begränsas huvudsakligen till rätts- ,eformenfrågan

och frågan örn målets formella behandling. Hovrättens bedömande av

vad som skulle anses bevisat i målet skulle icke kunna dragas under högsta

domstolens prövning. Högsta domstolen skulle i huvudsak bliva en revisionsinstans.

Sakfrågans undandragande från högsta domstolens prövning beräknades

komma att medföra en begränsning av tillströmningen av mål till domstolen

samt föranleda, att handläggningen av målen bleve mindre tidsödande.

Under åberopande härav föreslog processkommissionen, att de år 1915 stadgade

inskränkningarna i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, vilka

tillkommit i syfte att åvägabringa en av trängande behov påkallad minskning

i domstolens arbetsbörda, skulle såsom onödiga uteslutas i den nya rättegångsordningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för

en rättegångsreform anförde dåvarande departementschefen i fråga örn fullföljdsrätten

till högsta domstolen, att det torde på goda grunder kunna ifrågasättas,

huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt

som den av processkommissionen föreslagna vore för den allmänna uppfattningen

ganska främmande och om den icke i särskilda fall kunde leda till

resultat som tedde sig för rättskänslan stötande. Säkert vore att en dylik begränsning

skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore

för handen. Goda skäl syntes dock tala för en bestämmelse att vid hovrättens

bevisprövning skulle i allmänhet bero, om ej synnerliga skäl förelåge för avvikelse.

Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till

att parterna avhölle sig fran att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till

högsta instansen. Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden

för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen.

Erfarenheten hade visat, att de lagstiftningsåtgärder som i detta syfte vidtagits

år 1915 icke vore tillfyllest. Ytterligare anordningar vore redan nu påkallade,

och behovet därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig

partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål som

sammanhängde därmed borde vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till

föremål för ingående utredning. Därvid torde särskilt böra undersökas, huruvida

en begränsning i tillströmningen kunde ernås genom uteslutande från fullföljd

av vissa grupper av mål.

Särskilda utskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen till

departementschefens uttalande angående omfattningen av högsta domstolens

prövning. Utskottet yttrade vidare, att på sätt departementschefen anfört särskilda

anordningar syntes vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark

tillströmning av mål till högsta domstolen, en fråga som vid det fortsatta arbetet

på processreformen torde böra bliva föremål för närmare utredning. Vid

behandlingen av frågan huru den föreslagna rättegångsreformen skulle sättas

i verket betonade utskottet jämväl —- ehuru detta icke direkt sammanhängde

med en reform av rättegångsväsendet — att det torde vara lämpligt att

åtgärder snarast vidtoges för nedbringande av den uppkomna arbetsbalansen

i högsta domstolen.

En av utskottets ledamöter uttalade i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten,

att den nuvarande ordningen i detta avseende icke kunde anses tillfredsställande.

Eventuella bestämmelser i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning

av mål till högsta domstolen måste utformas på sådant sätt, att

grundsatsen örn alla medborgares likhet inför lagen icke äventyrades.

En annan ledamot av utskottet ansåg, att fullföljdsrätten till högsta domstolen

borde begränsas till att gälla endast rättsfrågan och frågan örn måls

formella behandling. Örn rätten till fullföljd begränsades på detta sätt, kunde

enligt denne ledamots åsikt den år 1915 införda summa revisibilis utan olägenhet

avskaffas, och ytterligare åtgärder i syfte att hindra tillströmningen till

högsta domstolen bleve överflödiga.

Båda kamrarna godkände utskottets uttalande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

9

Genom lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar

av strafflagen och lagen samma dag (nr 328) angående dagsböter utom strafflagens

område (särskild böteslag), vilka båda lagar trätt i kraft den 1 januari

1932, har dagsbotssystemet upptagits i vår strafflagstiftning. Enligt 2 kap.

8 § strafflagen som angiver systemets huvudgrunder skola böter ådömas i

dagsböter. Antalet dagsböter skall bestämmas efter brottets beskaffenhet och

vara minst en, högst 120. Dagsboten skall fastställas i penningar till belopp

från och med en till och med 300 kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn

till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska

förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter

jämkas. Produkten av antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot utgör

det bötesbelopp, den sakfallde har att gälda; dock skall minsta bötesstraff

vara 5 kronor, även örn den nämnda produkten skulle utvisa ett lägre bötesbelopp.

Dagsbotssystemet har gjorts tillämpligt för de flesta bötesbrott inom

strafflagen; undantagna äro endast sådana som ansetts utgöra ordningsförseelser.

Enligt den särskilda böteslagen skall dagsbotssystemet tillämpas även

inom specialstraffrätten dock icke beträffande brott, varå straffet är bestämt

efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) eller som ej är belagt med

svårare straff än böter högst 300 kronor.

I ett den 14 januari 1931 avgivet yttrande över ett inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till lag om dagsböter m. m. ifrågasatte Svea hovrätt,

huruvida icke en lagstiftning örn dagsböter borde föranleda någon jämkning

i de bestämmelser, 30 kap. 6 § 2 mom. sista punkten rättegångsbalken innehölle

i fråga örn begränsning av bötfälld parts rätt att föra klagan hos Kungl.

Majit. Dessa bestämmelser vore byggda på principen örn böters omedelbara

utmätande i penningar och stöde måhända mindre väl tillsammans med en

lagstiftning som läte brottets ’svårhetsgrad’ komma till särskilt uttryck i

domstolsutslaget. En av hovrättens ledamöter uttalade den mening, att vid

bibehållande av den i 30 kap. 6 § 2 mom. sista punkten rättegångsbalken uttryckta

princip, enligt vilken rätten till besvärs anförande hos Kungl. Maj :t

gjordes beroende av beloppet av utdömda böter eller vitén, det i stadgandet angivna

beloppet av 1,500 kronor lämpligen torde böra höjas, exempelvis

till 3,000 kronor. Den begränsning i besvärsrätten som stadgandet åsyftade

skulle eljest i viss mån eluderas, ity att, efter genomförandet av principen

om böternas proportionalisering mot den brottsliges betalningsförmåga,

antalet mål däri böterna överstege 1,500 kronor finge antagas komma att

ökas.

I yttrande den 3 februari 1931 över samma förslag till lag om dagsböter

m. m. erinrade Göta hovrätt, att därest rätten att fullfölja talan mot hovrätts

utslag i sådana brottmål vari endast kunde dömas till böter fortfarande skulle

vara knuten till visst bötesbelopp, ett genomförande av förslaget komme att

leda till att fullföljdsrätt skulle komma att få åtnjutas av den vilkens ekonomiska

ställning vore sådan, att han bleve ådömd böter uppgående till 1,500

kronor, medan sådan rätt däremot icke skulle tillkomma en för ett i allo lik
-

Dag sbots

reformen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 179.

artat brott dömd obemedlad person. Till förekommande av en dylik konsekvens

torde enligt hovrättens mening en ändring i 30 kap. 6 § rättegångsbalken

bliva nödvändig.

I propositionen (nr 188) till 1931 års riksdag med förslag till dagsbotssystemets

genomförande yttrade dåvarande departementschefen, att han funne

vad hovrätterna sålunda anfört värt beaktande men dock icke ansåge sig

böra i det sammanhang upptaga frågan örn revision av bestämmelserna rörande

summa revisibilis, helst en sådan skulle medföra en rubbning av de

grunder, å vilka ifrågavarande bestämmelser vore byggda.

Framställning

från

organisationsnämnden.

Jämväl ur en annan synpunkt än den nu anförda har fråga väckts örn ändring

i gällande bestämmelser angående fullföljd i bötesmål. I en den 3 mars

1931 — före dagsbotsreformens genomförande — dagtecknad skrivelse till

Kungl. Maj :t har statens organisationsnämnd, under hänvisning till den stigande

arbetsbalansen i högsta domstolen, ifrågasatt vidtagande av vissa

åtgärder i syfte att begränsa tillströmningen av mål till domstolen. I den

ifrågavarande framställningen har nämnden till en början anfört följande:

En granskning av den i 1931 års statsverksproposition (andra huvudtiteln,

sid. 7) intagna statistiken gåve vid handen, att arbetsbalansen hos högsta

domstolen alltsedan år 1923 befunnit sig i ett i stort sett oavlåtligt stigande.

Beträffande revisionsmålen hade visserligen en ändring inträtt från och med

år 1929, i det att nämnda års utgående balans visat en icke oväsentlig minskning

i förhållande till den ingående, en utveckling som jämväl därefter fortsatts.

Denna minskning syntes emellertid helt uppvägas av en alltjämt fortgående

ökning av antalet besvärsmål. Sålunda hade, trots att antalet under

ett år avgjorda eller avskrivna besvärsmål stigit från 553 år 1928 till 652

år 1929 och 702 år 1930, den utgående besvärsmålsbalansen samtidigt ökats

från 317 förstnämnda år till respektive 403 och 443 de två senare åren. Resultatet

därav hade blivit, att den sammanlagda utgående balansen för åren

1928, 1929 och 1930 hållit sig vid respektive 999, 1,021 och 1,015 mål. Härmed

kunde jämföras, att motsvarande siffra för år 1922 varit 598.

Orsaken till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare

år torde säkerligen främst vara att finna i den ökade tillströmningen av dels

skiftesmål och dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och

vägtrafikstadgan, huvudsakligast s. k. automobilmål.

Sedan nämnden lämnat närmare uppgifter angående den fortgående ökningen

av antalet till högsta domstolen fullföljda skiftesmål samt framlagt förslag

till beskärning av domstolens arbete med skiftesmåls avgörande, yttrade

nämnden i fråga om de s. k. automobilmålen:

Enligt uppgifter som varit för nämnden tillgängliga hade antalet till högsta

domstolen under år 1926 fullföljda automobilmål (förutom de mål angående

skada i följd av automobiltrafik som fullföljts efter revision) utgjort

28 stycken. För år 1928 hade motsvarande siffra stigit till 55 och för år 1930

till 73. Som lagstiftningen angående automobiltrafik under nämnda år icke

undergått någon förändring av beskaffenhet att inverka på fullföljdsrätten,

kunde stegringen i antalet bilmål icke gärna bero på annat än den ökade automobiltrafiken.

I och för sig vore för övrigt ett sådant sammanhang fullt naturligt

och man torde därför vara berättigad att räkna med, att en med hän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 179.

11

syri därtill fortgående stegring av antalet automobilmål även för de närmaste

åren komme att inträffa.

På grund av den nya trafiklagstiftningen av den 20 juni 1930 vilken trätt

i kraft i och nied 1931 års ingång kunde emellertid förväntas en ytterligare

stegring av antalet av de till högsta domstolen fullföljda automobilmalen.

Den nya vägtrafikstadgans 16 § vilken innehölle straffbestämmelserna för

förseelser mot de i stadgan givna föreskrifterna innehölle bl. a., att där omständigheterna

vore försvårande och förseelsen skett vid framförande av motorfordon,

straffpåföljden kunde bliva frihetsstraff. Motsvarande paragraf i

den förut gällande vägtrafikstadgan hade icke innehållit annan strafform

än böter. En följd av den sålunda vidtagna ändringen i strafflatituden syntes

bliva, att för varje fall, då en tilltalad blivit enligt 16 § i den nya stadgan

dömd till bötesstraff för förseelse vid framförande av motorfordon, den

dömde, i motsats till vad förut varit fallet, jämlikt bestämmelserna i 30 kap.

6 § rättegångsbalken ägde fullfölja talan i målet till högsta domstolen.

Nämnden hade från rikets hovrätter inhämtat, att antalet under år 1930

avkunnade utslag i mål angående förseelse mot den äldre vägtrafikstadgan.

däri på grund av bestämmelserna i 30 kap. 6^§ rättegångsbalken tilltalad

icke ägt fullfölja talan hos Kungl. Maj:t, uppgått till för Svea hovrätt

239, för Gröta hovrätt 68 och för hovrätten över Skåne och Blekinge 51 eller

sålunda sammanlagt till 358. Av i hovrätt avgjorda brottmål däri talan fatt

fullföljas hade under de senare åren i medeltal något över 30 % fullföljts till

högsta domstolen. Med tillämpning av denna procentsats kunde beräknas, att

nyss berörda lagändring skulle medföra att antalet till högsta domstolen inkommande

kriminella besvärsmål komme att ökas med över 100 stycken örn

Enligt nämndens mening vore det önskvärt att undvika den kraftiga ökning

i tillströmningen av kriminella besvärsmål till högsta domstolen som syntes

bliva en följd av berörda ändring i straffskalan för ifrågavarande slag av

brott och som kunde komma att medföra väsentlig ökning av arbetsbalansen

till men för rättsskipningen. Där allenast böter ådömts, torde icke heller föreligga

något sakligt skäl för att låta målen i större utsträckning än dittills komma

under högsta domstolens bedömande.

De åtgärder som borde vidtagas kunde tänkas ske genom ändring av de allmänna

fullföljdsreglerna. Därvid torde i första hand böra övervägas att begränsa

fullföljdsrätten i allmänhet till de fall, då frihetsstraff verkligen tilllämpats.

Därest en sådan åtgärd ur synpunkter som läge utom nämndens bedömande

kunde vara ägnad att väcka betänkligheter, kunde en stegring av de

inkommande målens antal till ej oväsentlig del förhindras, örn person som

ådömts böter tillerkändes fullföljdsrätt allenast i de fall, där frihetsstraff mginge

i straffskalan oavsett örn försvårande omständigheter förelage.

Det må anmärkas, att den i nämndens skrivelse angivna 16 § vägtrafikstadgan

blivit genom förordning den 19 juni 1931 (nr 246) på det sätt ändrad,

att straffet för förseelser mot vissa föreskrifter nedsatts till böter från och

med 2 till och med 300 kronor. I övrigt kvarstår emellertid det av nämnden

omnämnda straffet av böter fran och med 2 till och med 1,000 kronor d. \ . s.

numera dagsböter — vilket, där omständigheterna äro försvårande och förseelsen

skett vid framförande av motorfordon, må ökas till långelse i högst ett år.

Till upplysning rörande antalet till högsta domstolen under arén 1923 1932

inkomna mål samt domstolens arbetsbalans må hänvisas till följande tabell:

Högste

domstolens

arbets
balans.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 17g.

Utländsk

rätt.

1

2

3

4

6

7

8

9

10

Å r

Revisionsmål

„ [Besvärs- och underställningsmål

Totala

balansen

vid årets

slut

(s:a av

kol. 5

och 9)

Balans

vid

årets

början

Under

året in- komna

Under

året

avgjorda

eller av- skrivna

Balans

vid

årets

sint

Balans

vid

årets

början

Under

året in- komna

Under

året

avgjorda

eller av- skrivna

Balans

vid

årets

slut

1923 . . .

401

768

616

553

197

616

629

184

737

1924 . . .

553

710

648

615

184

563

557

190

805

1925 . . .

615

611

629

597

190

558

556

192

789

1926 . . .

597

571

547

621

192

584

540

236

857

1927 . . .

621

552

544

629

236

626

580

282

911

1928 . . .

629

545

492

682

282

588

553

317

999

1929 . . .

682

536

600

618

317

738

652

403

1,021

1930 . . .

618

459

505

572

403

743

700

446

1,018 1

1931 . . .

572

420

482

510

446

724

760

410

920

1932 . . .

510

414

467

457

410

858

752

516

973

Av tabellen framgår, att under de sista åren antalet inkomna revisionsmål

sjunkit, varemot antalet inkomna besvärs- och underställningsmål stigit högst

betydligt. Den totala balansen, som under åren 1928—1930 uppgick till cirka

1,000 mål men under år 1931 sjönk till 920 mål, har under år 1932 åter närmat

sig tusentalet. Det torde böra anmärkas, att antalet ansökningar och ärenden

(ansökningar örn tillstånd till talans fullföljande, örn nåd, örn resning eller

återbrytande av dom o. s. v.) —- dessa hava icke redovisats i tabellen —

synes vara statt i kraftig ökning. Antalet inkomna ansökningar och ärenden

utgjorde åren 1923—1925 respektive 541, 526 och 514 men uppgick åren 1930—

1932 till respektive 743, 813 och 1,072. ökningen kommer företrädesvis på

nådeansökningarna. Statistiska centralbyråns uppgifter angående av högsta

domstolen under de olika åren handlagda nådeansökningar utvisa, att antalet

personer för vilka sökts nåd utgjorde åren 1923—1925 respektive 384, 359 och

369 samt åren 1930 och 1931 respektive 495 och 636.

Till jämförelse med de i skrivelsen från statens organisationsnämnd lämnade

uppgifterna angående antalet till högsta domstolen under åren 1926, 1928 och

1930 fullföljda s. k. automobilmål, utgörande respektive 28, 55 och 73, må

nämnas, att antalet till domstolen under åren 1931 och 1932 fullföljda dylika

mål utgjorde respektive* 96 och 194.

I de olika ländernas lagstiftningar förekomma inskränkningar av skiftande

slag beträffande fullföljdsrätten i brottmål. Med hänsyn till de olikheter i

domstolsorganisation och straffsystem som förekomma länderna emellan, synes

en utförlig redogörelse härför icke vara av egentlig betydelse för lösnin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Mciy.ts proposition nr 179.

13

gen av det nu föreliggande spörsmålet.1 Emellertid må i fråga örn de i våra

grannländer gällande stadgandena på detta område anmärkas följande.

I Danmark finnas följande allmänna domstolar: Underret (Herredsretter

eller Byretter), Landsret och Hojesteret, men målen kunna i regel fullföljas

endast till en högre instans. De mål som handläggas av Underret kunna således

fullföljas endast till Landsret; dock kan justitieministern tillåta, att

Landsrettens dom i en från Underret fullföljd sak dragés under Hojesterets

prövning, örn saken synes hava allmänt intresse eller medföra betydliga verkningar

för parten utöver själva målet. Vissa politiförseelser kunna icke ens

fullföljas till Landsret utan särskilt tillstånd. Med undantag allenast för de

s. k. Nsevningesagerne — vilka handläggas av Nsevningeret, bestående av

minst tre Landsdommere jämte jury — skola vid Underret upptagas och äro

således från fullföljdsrätt till Hojesteret uteslutna brott, för vilka straffet

icke kan överstiga fängelse eller tvångsarbete, samt dessutom, därest någon

av vissa angivna förutsättningar är för handen, t. ex. örn den tilltalade önskar

handläggning vid Underret, jämväl andra brott. Mål som icke handläggas

av Underret upptagas av Landsret såsom första instans och kunna därifrån

fullföljas till Hojesteret. I Nmvningesager är emellertid fullföljdsrätten

i stort sett begränsad till rättsfrågan.

Vanliga brottmål handläggas i Norge av herreds- eller byrett, lagmandsred;

och hoiesterett. Vissa svårare brottmål upptagas av lagmandsred såsom

första instans, de övriga gå till herreds- eller byrett. Den som är missnöjd

med utgången vid herreds- eller byretten kan begära förnyad behandling av

målet vid lagmandsred. Sådan begäran skall grundas på ett bestridande av

vad som i domen är antaget med hänsyn till skuldspörsmålet. Mot domar av

herreds- eller byrett kan talan fullföljas jämväl genom änke till hoiesterett;

men änke kan icke stödjas på någon grund som kan leda till förnyad behandling

vid lagmandsred. När det av herreds- eller byretten ådömda straffet

utgöres av böter eller frihetsstraff och fråga är örn vissa mindre grova brott,

får förnyad behandling vid lagmandsred ej äga rum på den tilltalades begäran

i annat fall än då en särskild mindre avdelning av hoiesterett, kjseremaalsutvalget,

samtycker. Änke från herreds- eller byrett till hoiesterett förutsätter

alltid samtycke av kjseremaalsutvalget. Mot avgörande av lagmandsretten,

i vilken medverkar jury, fullföljes talan genom änke till hoiesterett,

men jämväl änke från lagmandsretten kräver tillstånd av kjseremaalsutvalget.

Det land som i nu förevarande hänseende företer den största likheten med

vårt eget är Finland. För rättegångsväsendet gäller i Finland som hos oss

i väsentliga delar alltjämt 1734 års lag. I Finland finnas sålunda häradsoch

rådstuvurätter såsom domstolar i första instans, närmast över dem hovrätter

och såsom tredje instans en högsta domstol; och dessa domstolar äro

med några i detta sammanhang betydelselösa avvikelser organiserade på samma

sätt som motsvarande domstolar i Sverige. Härtill kommer att i Finland

1 Redogörelser för främmande länders domstolar i brottmål och för rättsmedlens anordnande vid

dessa domstolar finnas i Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,

del I sid. 37—40 och del II sid. 181—184.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kvnyl. Maj:ts proposition nr 179.

Departe
ments
chefen.

sedan år 1921 gäller ett dagsbotssj-stem som i allt väsentligt överensstämmer

med vårt eget; dock äger i Finland dagsbotssystemet tillämpning å alla

bötesbrott. Den finska strafflagen uppställer en dagsbotsskala å 1—800 dagsböter.

Den har inga fixa gränser för dagsbotsbeloppet; domstolen skall efter

fri prövning, med hänsyn till den tilltalades medelinkomst per dag och med

beaktande av hans ekonomiska förhållanden i övrigt, bestämma det penningbelopp

som bör anses såsom hans dagsbot.

Genom lag den 19 december 1922 infördes i Finland, på grund av den

växande arbetsbalansen i högsta domstolen, åtskilliga inskränkningar i den

dittills fria fullföljdsrätten från hovrätt till högsta instansen. För tvistemålen

har stadgats en summa revisibilis av 5,000 mark. I fråga örn brottmålen

gäller, att där åtalet, för såvitt det varit föremål för hovrättens behandling,

angått brott, varå såsom högsta straff icke stadgats annan eller

strängare påföljd än böter, fängelse i högst två år eller egendoms dömande

förbruten, ändring i hovrättens utslag må sökas endast av den, som ådömts

frihetsstraff eller hos vilken egendom, i värde överstigande 5,000 mark, dömts

förbruten. Detsamma gäller, ehuru å brott, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, även kan följa strängare frihetsstraff än nyss sagts. Utan

hinder av vad angående fullföljdsrätten i brottmål sålunda stadgas, är, örn

målet angår även annat än straff, ändringssökande tillåtet, såvida det som

jämte straff påståendet varit i fråga icke utgöres endast av penningar, ersättning

eller lösören till belopp eller värde uppenbarligen icke överstigande 5,000

mark.

Vid behandlingen av 1932 års statsverksproposition, andra huvudtiteln, har

dåvarande departementschefen framhållit (sid. 7), att vissa av honom berörda

frågor om ändring i bestämmelserna rörande fullföljd av talan till högsta domstolen

— bland dem frågan om fullföljd av talan angående bötesstraff — borde

göras till föremål för särskild utredning. Sistnämnda fråga, som sammanhänger

med dagsbotsreformens genomförande och synes vara av den art att dess

avgörande ej bör anstå, har numera varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.

Genom upptagande av denna mera brådskande fråga till omedelbar

behandling har jag icke tagit ställning till spörsmålet, huruvida och i så

fall vid vilken tidpunkt en mera genomgripande revision av bestämmelserna angående

fullföljd till högsta domstolen bör komma till stånd.

Enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken äger tilltalad, som av hovrätten fällts

till ansvar för ett brott varå ej kan följa strängare straff än böter, fullfölja

talan till högsta domstolen, örn de ådömda böterna uppgå till 1,500 kronor.

Har han fällts till böter som understiga detta belopp, får han icke söka ändring

i utslaget, med mindre målet rört jämväl annat än ansvar samt böterna

i förening med vad han i denna del tappat uppgå till nämnda belopp. Såvitt fråga

är örn brott varå böterna skola ådömas i dagsböter, leder denna regel till det resultat,

att en förmögen person vars straff bestämmes till 15 dagsböter ä 100

kronor kan gå vidare till högsta domstolen, medan en mindre förmögen som

dömes — för samma eller annat brott — till samma antal dagsböter icke får

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

15

överklaga utslaget, enär dagsboten för bans del fastställes till endast exempelvis

10 kronor. En ändring varigenom denna olikhet inför lagen undanröjes är

ofrånkomlig. Det måste emellertid framhållas, att en fullt invändningsfri fullföljdsregel

för bötesmålen för närvarande knappast torde stå att erhålla. Örn

varje regel som inskränker fullföljdsrätten gäller väl att den understundom

kan komma att framstå såsom stel och i det föreliggande särskilda fallet otillfredsställande.

Men här tillkomma särskilda omständigheter, beroende dels på

tillvaron i vår strafflagstiftning av två särskilda bötessystem, dels ock på det

sammanhang som enligt 30 kap. 6 § 2 mom. rättegångsbalken finnes mellan

fullföljdsrätten i brottmål och summarevisibilisregeln för tvistemål.

Att en ändring i gällande fullföljdsregler icke bör gå i sådan riktning, att

antalet mål med fullföljdsrätt till högsta domstolen skulle komma att ökas,

torde tydligt framgå av de förut lämnade uppgifterna angående domstolens

arbetsbörda. Dessa uppgifter visa, att tillströmningen av mål och ärenden

till domstolen för närvarande är så omfattande att arbetsbalansen, vars snara

avarbetande med hänsyn bland annat till den kommande processreformen är ett

önskemål för att ej säga en nödvändighet, tenderar att växa. En lagändring

som skulle komma att öka tillströmningen av mål måste i detta läge anses utesluten.

Såsom organisationsnämnden framhållit torde tvärtom ändringar böra

vidtagas till minskande av arbetsbördan. Dylika ändringar äro efter dagsbotssystemets

införande så mycket mera angelägna som dagsbotssystemet

kan förväntas komma att medföra en ökning av antalet mål däri böterna uppgå

till 1,500 kronor och således med nu gällande fullföljdsregler jämväl en ökning

av tillströmningen av bötesmål till högsta domstolen.

På grund av ökningen av antalet nådeansökningar har ånyo upptagits till

övervägande den tidigare vid olika tillfällen behandlade frågan örn inskränkning

av högsta domstolens befattning med dessa ansökningar. Anledning torde

icke finnas att i detta sammanhang närmare ingå på nämnda fråga. Men det

må anmärkas, att de åtgärder, som kunna tänkas bliva vidtagna beträffande

nådeärendena, knappast lära få någon betydelse för de allra närmaste åren.

Organisationsnämnden har i fråga om de allmänna fullföljdsreglerna uttalat,

att det i första hand borde övervägas att begränsa fullföljdsrätten i brottmål

till de fall då frihetsstraff tillämpats, samt i andra hand ifrågasatt, att

den som ådömts böter skulle tillerkännas fullföljdsrätt allenast i de fall där frihetsstraff

ingår i straffskalan oavsett om försvårande omständigheter föreligga.

Vad angår nämndens senare förslag kan anmärkas, att läget efter dagsbotssystemets

införande är åtminstone i viss mån ett annat än det var då

förslaget framkom.

Nämndens förslag att från fullföljdsrätt utesluta dem vilka dömts allenast

till böter skulle uppenbarligen, om det genomfördes, avlägsna den olikhet som

på sätt förut anmärkts för närvarande består mellan mer och mindre välsituerade,

och förslaget är bland nu tänkbara det som kan förväntas medföra den

största arbetsbesparingen för högsta domstolen. Emellertid torde emot ett

sådant förslag invändas, att en person som dömts för ett så grovt brott att därå

kan följa frihetsstraff ej bör förvägras att få sin sak prövad i högsta instan
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

sen, samt att denna möjlighet ej heller bör berövas den som dömts till ett högt

bötesstraff, varvid kan åberopas att den som är part i tvistemål äger fullfölja

talan till högsta domstolen så snart värdet av det tappade uppgår till 1,500

kronor.

Vad först angår invändningen att alla brott varå kan följa frihetsstraff

böra, även örn straffet i det särskilda fallet stannat vid böter, få fullföljas till

högsta domstolen — av det skäl att dessa brott skulle anses mera Vanhedrande’

än brott med allenast lägre straff — må erinras örn vad i denna fråga anfördes

av dåvarande chefen för justitiedepartementet i propositionen till 1915 års riksdag

med förslag till lag örn ändrad lindelse av 30 kap. rättegångsbalken. Såsom

därvid framhölls synes nämnda synpunkt icke kunna frånkännas berättigande

i fråga örn brott av den grövre beskaffenhet att de kunna medföra

straffarbete — exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen äga giltighet

när i straffskalan icke ingår svårare straff än fängelse. Det lärer

således ej vara lämpligt att avskära fullföljdsrätten i sådant fall då någon

dömts — låt vara blott till ett ringa bötesbelopp — för ett brott av det förra

slaget. Däremot torde icke finnas skäl för ett bibehållande av den ovillkorliga

fullföljdsrätten vid brott som ej kunna medföra strängare straff än fängelse.

Vad angår dessa brott synes avseende böra fästas vid det i det särskilda fallet

ådömda straffet. Och befogade invändningar torde icke kunna riktas mot att

fullföljdsrätt i regel uteslutes, därest straffet för ett brott av det nu ifrågavarande

lindrigare slaget stannat vid böter. Örn en sådan ändring genomföres,

tillgodoses det av organisationsnämnden uttalade och förvisso synnerligen välgrundade

önskemålet att begränsa tillströmningen till högsta domstolen av

mål som gälla vanliga trafikförseelser.

Vid bestämmande av fullföljdsrätten synes man emellertid icke kunna underlåta

att fästa visst avseende vid bötesstraffets storlek. Särskilt må erinras

att normerade böter kunna uppgå till mycket höga belopp, och vid bestämmandet

av dylika böter fästes intet eller mycket ringa avseende vid betalningsförmågan.

Fullföljdsgränsen i tvistemål — 1,500 kronor —- kan visserligen

icke anses beteckna någon allmängiltig gräns mellan det ur ekonomisk

synpunkt mer och mindre betydelsefulla. Då summarevisibilisregeln tillkom

var läget sådant, att man stod inför nödvändigheten att vidtaga åtgärder som

begränsade tillströmningen av mål till högsta domstolen. Vad angår framför

allt tvistemålen kom valet att stå mellan följande utvägar: den ena att från

fullföljd utesluta mål i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande

(konforma) domar, den andra att begränsa fullföljden i tvister som

uteslutande röra penningar eller penningars värde till sådana fall då tvisteföremålets

värde uppgår till ett visst i lagen angivet belopp (summa revisibilis).

Företräde gavs åt den senare utvägen, och då det ansågs att summa revisibilis,

för att den erforderliga begränsningen i tillströmningen av mål till högsta domstolen

skulle komma till stånd, måste bestämmas till ett icke allt för lågt belopp,

sattes gränsen vid 1,500 kronor. Huruvida det är av större eller mindre vikt för

en part som blivit av hovrätten ålagd att betala t. ex. 1,400 kronor att han icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:Is proposition nr 179.

17

får söka ändring i domen, kan ej avgöras uteslutande efter allmänna grunder.

På frågans bedömande inverka partens ekonomiska ställning och andra omständigheter,

som hänföra sig till det särskilda fallet. Det förhållande att fullföljdsgränsen

i tvistemål som röra penningar eller penningars värde på sätt angivits

bestämts till 1,500 kronor torde således icke medföra, att beträffande fullföljdsrätten

för tilltalad som dömts till böter måste uppställas liknande regel. Att helt

bortse från bötesstraffets storlek torde dock icke vara lämpligt. En synpunkt

som i detta sammanhang jämväl må framhållas är den, att högsta domstolen

bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet vid bestämmande av bötesstraff

— en uppgift som särskilt under de första åren efter dagsbotsreformens genomförande

måste anses angelägen. Det kan ifrågasättas, huruvida högsta domstolen

skulle erhålla tillräckligt material för fyllande av denna uppgift, därest

alla nu ifrågavarande bötesmål stannade i hovrätterna. Fullföljdsrätt torde således

böra medgivas då fråga är örn högre bötesstraff. Härvid måste olika regler

finnas för dagsböter och för böter som utdömas omedelbart i penningar. Beträffande

dagsbotsområdet bör fullföljdsrätten tydligen bestämmas efter antalet

dagsböter, vilket betecknar brottets svårhetsgrad. Var inom skalan från en

till och med 120 dagsböter fullföljdsgränsen skall sättas, kan naturligtvis vara

föremål för olika meningar. Då dagsbotssystemet är en nyhet för våra domstolar,

synes emellertid gränsen ej böra sättas för högt. Jag har med hänsyn härtill

funnit mig böra förorda, att den som för ett brott dömes till 60 dagsböter eller

däröver skall få gå vidare till högsta domstolen. Då det särskilda brottets svårhetsgrad

skall vara bestämmande för rätten att söka ändring i högsta instansen,

bör vid avgörande av fullföljdsfrågan sammanläggning ej få äga rum mellan

flera bötesstraff, vilka vart för sig understiga men tillhopa uppgå till eller

överstiga 60 dagsböter. Fullföljdsrätt skall alltså icke tillkomma den som dömts

för ett brott till 40 dagsböter och för ett annat brott till 20 dagsböter. Vad

angår böter som ådömts omedelbart i penningar torde anledning icke finnas

att för närvarande frångå regeln, att fullföljdsrätt inträder så snart bötesbeloppet

uppgår till 1,500 kronor; dock bör tydligen här gälla detsamma som i

fråga örn dagsböter, att sammanläggning mellan olika bötesstraff ej får äga

rum vid fullföljdsfrågans avgörande. Endast den som för ett brott dömts till

minst 1,500 kronor omedelbart i penningar får fullfölja, ej den som dömts för

ett brott till 1,000 kronor och för ett annat till 500 kronor. Av det sagda

följer, att jämväl sammanläggning mellan dagsböter och böter omedelbart i

penningar skall vara utesluten.

För de fall då brottmål rörer annat än ansvar och hovrättens utslag därutinnan

gått den tilltalade emot gäller vad som finnes stadgat i 30 kap. 6 §

2 mom. första punkten rättegångsbalken. Örn i den del av målet vilken

icke rörer ansvar fråga är — helt eller delvis — om annat än penningar

eller sådant som kan skattas i penningar, får hovrättens utslag alltid överklagas.

Där i nämnda del fråga är enbart örn penningar eller sådant som kan

skattas i penningar, tillämpas samma regel som i tvistemålen, d. v. s. fullföljds
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 179. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 179.

rätten beror av det tappades värde; uppgår detta värde till 1,500 kronor finnes

fullföljdsrätt, i motsatt fall stannar målet i hovrätten. Det mest praktiska

fall som är att hänföra under nyssnämnda lagrum torde vara det, att i målet

är fråga örn skadestånd. En tilltalad som ålagts utgiva skadestånd uppgående

till 1,500 kronor äger enligt detta lagrum alltid fullföljdsrätt, även örn han ej

med hänsyn till honom ådömt ansvar skulle få överklaga hovrättens utslag.

Härutinnan lärer nu ej böra vidtagas någon ändring. Så länge en målsägande

som i skadeståndsfråga tappat 1,500 kronor får klaga i högsta instansen, torde

denna rätt ej heller böra förvägras en tilltalad som i skadestånd skall utgiva

enahanda belopp. För övrigt må anmärkas, att det i vissa fall kan vara

synnerligen tvivelaktigt örn grunden för ett skadestånd är civil eller kriminell.

Därest i fråga om skadestånd gällde olika regler för fullfölj dsrätten i tvistemål

och i brottmål, skulle i sådana fall som de nyss antydda den tilltalades

klagorätt komma att bero därav huruvida skadeståndet rubricerades på ena

eller andra sättet.

Därest såsom förut angivits sammanläggning mellan olika bötesstraff icke

skall förekomma vid prövning av fullföljdsrätten, är det en nödvändig konsekvens,

att den sammanläggning, vilken vid avgörande av fullfölj dsfrågan i

brottmål som röra jämväl annat än ansvar för närvarande jämlikt 6 § 2 mom.

2 punkten är tillåten mellan böter och vad den tilltalade tappat i penningar

eller penningars värde, icke vidare skall äga rum.

För närvarande gäller såsom regel att den som med hänsyn till utgången

i någon del av målet är berättigad till fullföljd äger påkalla högsta domstolens

prövning av målet i dess helhet. Härutinnan är ej avsett att nu göra någon

ändring. Den som i ett mål, vilket gäller två brott, för det ena brottet dömes till

60 dagsböter och för det andra till 10 dagsböter skall alltså äga fullfölja talan

mot utslaget även såvitt angår det senare brottet. På samma sätt örn i målet

är fråga jämväl om annat än ansvar; har den tilltalade ålagts att utgiva 1,500

kronor i skadestånd, får han fullfölja talan mot hovrättens utslag även i övrigt

oavsett storleken av det ådömda straffet.

Bestämmes den tilltalades fullföljdsrätt på sätt nu angivits, komma tydligen

åtskilliga bötesmål att bliva föremål för högsta domstolens prövning, och

anmärkning torde således icke kunna riktas mot förslaget ur den förut berörda

synpunkten, att högsta domstolen bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet

vid bestämmande av bötesstraff. För övrigt må i detta sammanhang

erinras, att tilltalad liksom annan enskild part jämlikt 30 kap. 13 § rättegångsbalken

kan erhålla särskilt tillstånd till talans fullföljande, örn det för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan

varder prövad av högsta domstolen. Samma möjlighet finnes, där den tilltalade

visar, att talans fullföljande för honom skulle hava synnerlig betydelse

utöver det mål varom är fråga.

De i 30 kap. rättegångsbalken stadgade inskränkningarna i rätten att fullfölja

talan mot hovrätts utslag gälla jämväl utslag som meddelats av krigs
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

19

överdomstol. En tilltalad som enligt strafflagen för krigsmakten dömts till

disciplinstraff eller böter — under 1,500 kronor — äger alltså, bortsett från

det fall att målet rörer jämväl annat än ansvar, icke fullfölja talan till högsta

domstolen med mindre å brottet kunnat följa svårare straff. Om 30 kap. 6 §

rättegångsbalken erhåller det nya innehåll i fråga om tilltalads fullföljdsrätt

som förut angivits, kommer detta för krigsrättsmålens del att betyda, att

den ovillkorliga fullföljdsrätten bibehålies vid brott som kunna medföra straffarbete,

varemot vid övriga brott det ådömda straffet blir avgörande. Har

detta stannat vid disciplinstraff eller dagsböter under 60, får talan icke fullföljas

till högsta domstolen.

Frågan vilken inverkan ändringarna skulle kunna få på tillströmningen

av mål till högsta domstolen torde ej kunna med någon högre grad

av exakthet besvaras. D a g sb o ts s y s te m e t har varit i tillämpning allenast

sedan 1932 års ingång och det lärer vara mycket vanskligt att verkställa någon

beräkning för framtiden av det årliga antalet i hovrätterna avgjorda mål,

däri för brott varå ej kan följa strängare straff än fängelse ådömas dagsböter

ej under 60. Man torde emellertid kunna räkna med att så högt bötesstraff

mera sällan skall komma till användning. I varje fall måste ändringarna vid

jämförelse med nu gällande fullföljdsregler medföra en begränsning i tillströmningen

av bötesmål. För att erhålla någon grund för beräkning av storleken

av denna begränsning har verkställts en undersökning av de under åren

1931 och 1932 av högsta domstolen avgjorda bötesmålen. Av undersökningen

framgår, att ett femtiotal av de vartdera året- avgjorda bötesmålen skulle

hava stannat i andra instans, örn den ovillkorliga fullföljdsrätten varit förbehållen

brott som kunnat medföra straffarbete, samt sammanläggning enligt

6 § 2 mom. 2 punkten ej fått äga rum. Det kan vidare förtjäna nämnas, att bötesbeloppet

uppgick till 1,500 kronor eller mera i allenast 9 av de under år

1931 avgjorda bötesmålen. Motsvarande siffra för år 1932 är 5 mål.

I enlighet med de grunder som nu angivits har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslaget jämställer i fullföljdshänseende avsättning med straffarbete samt

mistning av ämbete på viss tid med fängelse.

Där någon ådömts vite såsom straff och vitet fastställts i dagsböter, är

i fråga om fullföljdsrätten att tillämpa vad förslaget innehåller örn fullföljdsrätt

för den som för ''annat brott’ dömts till dagsböter. Beträffande fullföljdsrätten

för den som ådömts vite omedelbart i penningar bör — vare sig vitet

är att anse såsom straff eller såsom tvångsmedel — tillämpas samma regel

som gäller när någon för ''annat brott’ dömts till böter omedelbart i penningar.

Då den för dylikt fall föreslagna bestämmelsen måhända icke skulle anses

tillämplig där någon ådömts vite såsom tvångsmedel, torde erfordras ett

kompletterande stadgande. Detta har givits det innehåll, att tilltalad skall

äga fullföljdsrätt jämväl där han blivit fälld till vite omedelbart i penningar

ej under 1,500 kronor.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 179.

Föredraganden uppläser härefter det nämnda lagförslaget av den lydelse

bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 179.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars

1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartexnentsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 10 februari 1933, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet G. A.

Eriksson.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet ansluter sig till den uppfattning, som ligger till grund för förslaget,

att införandet av dagsbotssystemet, för att icke detta system skall på fullföljdsrättens

speciella område verka tvärtemot sitt allmänna syfte att främja

reell och icke blott formell likhet inför lag mellan fattig och rik, måste medföra

jämkningar i 30 kap. 6 § rättegångsbalken. Jämväl därutinnan är lagrådet

ense med departementschefen att någon ur olika synpunkter lämpligare

utväg härvid icke erbjuder sig än att stadga en minimigräns för det bötesstraff

som skall kunna i högsta domstolen överklagas, oaktat målet ej gäller grövre

brott än att det efter lag kunnat högst beläggas med fängelse eller suspension

och oberoende av att målet icke i annan del än vad det rör ansvarsfrågan är

av revisibel natur. Var denna gräns skall dragas, därom kunna, såsom i remissprotokollet

anförts, helt naturligt olika meningar framställas, utan att

fullt säkra grunder för den enas eller den andras företräde kunna åberopas, särskilt

vad angår de bötesstraff som utmätts i dagsböter. Lagrådet har emellertid

icke funnit anledning att hemställa om någon ändring i förslagets ståndpunkt

i detta hänseende.

Ur synpunkten av inverkan å målbalansen i högsta domstolen kan den föreslagna

ändringen, enligt vad utredningen visar, visserligen icke sägas äga någon

större räckvidd. Sådan situationen är, bör dock en minskning i den årliga

tillströmningen av mål med ett femtiotal icke aktas alltför ringa, allra

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 179.

helst som bland de bortfallandes antal torde befinna sig icke så få trafikmål,

vilka enligt erfarenheten äro i regel ganska tidsödande till följd av de talrika

vittnesberättelserna, de ofta förekommande vidlyftiga redogörelserna för anställda

försök till rekonstruktion av händelseförloppet, de från ömse sidor ingivna

stridiga utlåtandena av experter o. s. v.

Mot förslagets detaljer har anledning till erinran ej förekommit.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 179.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Flans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den

2 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 10 februari samma år till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken;

därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

II. Sief enson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:165 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åtgärder för stödjande och ordnande av slaktdjurssamt köttoch fläskmarknaden i prisförbättrande syfte. a1 i texten
  2. 1LU 1933:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken. s. 1 i texten