Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond m. m

1933-02-24 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:181, Angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

1

Kr 181.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående inrättande av en

arbetarsmåbrukslånefond m. m.; given Stockholms slott den

24 februari 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

På därom av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet med anledning

av ett flertal motioner gjord hemställan (uti. nr 2) anhöll 1928 års

riksdag (skr. nr 232) hos Kungl. Majit örn utredning och förslag rörande

beredande av ökade möjligheter för lantarbetare, hemmansägare-, arrendators-

och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade och obemedlade

härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk.

Sedan Kungl. Majit den 29 juni 1928 anbefallt statens egnahemsstyrelse

intrång till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 181.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen, avgav egnahemsstyrelsen

den 5 december 1928 förslag, avseende anskaffande av s. k. lantarbetarsmåbruk.

Förslaget innebar, att staten försöksvis skulle genom

byggnadslån och premielån söka främja, att lämpliga jordbrukare anlade

nya smärre arrendegårdar och behölle dem som »passerställen» för lantarbetare,

vilka ville arbeta sig upp till egna jordbrukare. Till hjälp åt

dem, som skulle övertaga lantarbetarsmåbruk, föreslog styrelsen lån till

inköp av jordbruksinventarier. Rörelsen skulle skötas av hushållningssällskapens

egnahemsnämnder.

I yttranden, som av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar avgåvos

över förslaget, framfördes ur olika synpunkter betänkligheter och

erinringar mot detsamma. Sedan dessa yttranden överlämnats till egnahemsstyrelsen,

avgav styrelsen den 2 oktober 1929 ett nytt förslag. Detta

förslag avsåg beredande av räntefria jordbrukslån, därvid övertagandet

av jordbruk under såväl äganderätt som arrende eller åborätt skulle främjas

jämsides. Rörelsen skulle som regel skötas av egnahemsnämnderna.

Lånen skulle utdelas till personer, som vore så obemedlade, att de ej kunde

erhålla jordbruk enbart genom egnahemslån. Vidare skulle lånen kunna

få i särskilda fall användas till hjälp åt behövande personer, vilka redan

innehade jordbruk men trots duglighet råkat i fara att få lämna detta.

De fastigheter, som skulle komma i fråga, borde ej vara större än som motsvarade

övre värdegränsen för erhållande av egnahemslån. Lån skulle

få utgå med högst 2,500 kronor eller, där synnerliga skäl föranledde höjning,

3,000 kronor. Lånen skulle efter en amorteringsfri tid av 3 år avbetalas

under 12 år. Vid förslaget var fogad en reservation av ledamoten

av egnahemsstyrelsen Nils Adler, som kritiserade styrelsens förslag

i vissa hänseenden samt förordade delvis längre gående åtgärder.

Över egnahemsstyrelsens sistnämnda förslag avgåvos yttranden av samma

myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över det först

omförmälda. Ehuru de inkomna yttrandena i allmänhet röjde intresse

för förslagets syfte, voro de mera oförbehållsamt tillstyrkande yttrandena

ytterst få. Reservantens, herr Adler, förslag avstyrktes i nästan

samtliga yttranden.

Med anledning av vissa vid 1930 års riksdag väckta motioner anförde

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (uti. nr 1), bland annat,

att den fråga, som avsåges i 1928 års riksdagsskrivelse, borde upptagas

till fortsatt utredning. Utredningen borde, utöver vad som åsyftades med

sagda skrivelse, avse jämväl skogsarbetarnas jordfråga, icke minst inför

den situation, som kunde vara att vänta genom en för Norrlands del påräknelig

rationellare skogsvård.

Under åberopande av berörda utskottsutlåtande anhöll 1930 års riksdag

(skr. nr 276), att Kungl. Maj:t ville bland annat verkställa fortsatt utredning

rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,

arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre berned
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

lade liärför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 1930 uppdrogs åt särskilda

utredningsmän att verkställa bland annat den av riksdagen sålunda ifrågasatta

utredningen. Utredningsmännen, som antogo benämningen sociala

jordutredningen, hava till fullgörande av uppdraget i förevarande del

den 5 december 1932 till Kungl. Majit inkommit med betänkande med förslag

till åtgärder för beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade

personer att erhålla egna jordbruk (stat. off. utr. 1932:33). Vid betänkandet,

som är undertecknat av sociala jordutredningens samtliga nuvarande

ledamöter (ledamöterna av riksdagens första kammare professorn

K. G. Westman, lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg och jägmästaren

C. G. L. H:son Tamm, ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen

Helmer Molander samt sekreteraren hos svenska skogs- och

flottningsarbetareförbundet redaktören Hemming Sten i Gävle) är fogat

en av herrar Molander och Sten mot vissa delar av förslaget avgiven

reservation.

Över betänkandet hava efter remiss avgivits yttranden av statskontoret,

statens egnahemsstyrelse efter hörande av hushållningssällskapens

egnahemsnämnder, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads,

Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län samt i de norrländska

länen, samtliga, med undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län,

efter hörande av kommunala myndigheter, ävensom svenska skogs- och

flottningsarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet, Sveriges skogsägareförbund

samt bostadsutredningen för landsbygden. Tillika har inkommit

yttrande från styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Sociala jordutredningens förslag innebär, att en statlig fond, benämnd

arbetarsmåbrukslånefonden, skulle inrättas, ur vilken lån på förmånliga

villkor kunde utlämnas för att främja bildandet av mindre lägenheter,

avsedda att bereda vederbörande innehavare utkomst genom jordbruk,

drivet vid sidan av annan verksamhet, arbetarsmåbruk. Erinras må, att

i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd,

i årets statsverksproposition under utgifter för kapitalökning, bilaga

5, punkt 16, såsom kapital till arbetarsmåbrukslånefonden beräknats

för budgetåret 1933/1934 ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor. Jag

anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla detta ärende, och torde

jag härvid till en början få redogöra för det huvudsakliga innehållet i

utredningens betänkande och förslag.

1. Av sociala jordutredningen förebragt utredning m. m.

Efter redogörelse för den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål

har i betänkandet lämnats en översikt (sid. 22—29) över de olika former,

i vilka förekommit eller kunna förekomma lägenhetsupplåtel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 181.

ser på de norrländska kronoparkerna och överlopp smarkerna,

grunderna för dylika upplåtelser samt den utsträckning,

vari desamma ägt rum. Beträffande antalet skogstorp, odlingslägenheter

och kronotorp, som förefunnos vid 1931 års utgång, har i betänkandet

lämnats följande tabell:

Län

Skogstorp upp- låtna på 20-åriga

eller kortare

arrenden

Odlingslägenlieter

och på 50-åriga

arrenden upplåtna

skogstorp

Kronotorp

(50-årigt

arrende)

Summa

Norrbottens ........................

93

803

3

899

Västerbottens .....................

11

1,006

8

1,025

Västernorrlands ..................

—

220

1

001

Jämtlands...........................

—

27

1

28

Gävleborgs...........................

—

7

7

Kopparbergs ........................

—

42

—

42

Summa

104

2,105

113

2,222

Angående antalet upplåtna kolonat återfinnas följande uppgifter, hänförande

sig till år 1930:

L ä n

Antal upp- låtna kolonat

Antal bosatta

personer

Norrbottens..................................................

............................. 204

1,060

Västerbottens..............................................

............................. 176

847

Jämtlands och Västernorrlands...............

............................. 20

101

Gävleborgs ..................................................

.......................... 25

159

Kopparbergs ...............................................

............................. 6

23

Summa 431

2,190

Vidare lämnas i betänkandet (sid. 29—32) en sammanfattande redogörelse

för gällande bestämmelser angående den statsunderstödda

egnahems- samt jordförmedlings- och jordanskaffning sverksamheten

enligt kungörelserna i dessa ämnen den 8 juni 1928

(nr 217—219). Beträffande innehållet i sagda bestämmelser må här erinras

örn följande.

Egnahemsverksamheten handhaves under överinseende av statens egnahemsstyrelse

av låneförmedlare, vilka på ansökan hos Kungl. Maj:t årligen

tilldelas statslån ur egnahemslånefonden att av dem användas för utlämnande

av egnahemslån åt enskilda. Låneförmedlarna utgöras av hushållningssällskapen,

kommuner samt vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Hushållningssällskap utövar verksamheten genom särskild egnahemsnämnd.

Låneförmedlare, som erhållit egnahemsstatslån, svarar gentemot

staten för lånets förräntning och återbetalning. Egnahemslån loinna

avse dels jordbrukslägenhet (jordhrukslån) dels bostadslägenhet (bostadslån).

Med avseende å återbetalningen delas lånet i en amorteringsdel och

1 Deri 1 oktober 1932 voro 28 kronotorp upplåtna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maurts proposition nr 181. 5

eu stående del, vilken sistnämnda i regel ej kan uppsägas förrän amenieringsdelen

till fullo guldits. Amorteringsskyldigket inträder i fråga örn

jordbrukslån med sjätte året och i fråga örn lån för bostadslägenhet med

fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats.

Å lånet erlägges ränta efter vissa grunder. För att egnahemslån skall

kunna erhållas fordras bland annat, att sökanden visserligen ej saknar

medel att i någon mån bidraga till genomförande av med lånet avsett

företag men är i behov av kraftigt bistånd härför. Syftet med jordbrukslån

är att främja nybildning av jordbruk. Jordbrukslån bör företrädesvis

beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek, att bärkraftigt jordbruk

uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning,

men får också beviljas för förvärv av mindre lägenhet, avsedd till hantverkar-

eller arbetarsmåbruk eller dylikt. Lägenhet får anses såsom jordbrukslägenhet,

om å densamma kunna födas minst två kor eller örn innehavaren

beräknas kunna genom anläggande av växthus eller eljest erhålla

sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten. Annan lägenhet

betraktas i lånehänseende såsom bostadslägenhet. Egnahemslån

utgår beträffande jordbrukslägenhet med högst fem sjättedelar oell i fråga

örn bostadslägenhet med högst tre fjärdedelar av lägenhetens värde. —

Den, som erhållit jordbrukslån, kan för utförande av nyodlings-, byggnads-

eller grundförbättringsarbeten tilldelas särskilt premielån. Premielån

får ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den av låneförmedlaren

beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsföretag,

som befinnas för lägenheten böra understödjas, och får i intet fall överstiga

1,500 kronor. Å premielån erlägges ej ränta. Premielån anses guldet,

då låneförmedlaren finner de arbeten, för vilkas utförande lånet beviljats,

vara inom föreskriven tid vederbörligen utförda.

Enligt vad sociala jordutredningen anför hava sedan egnahemslånerörelsens

början år 1905 till och med år 1931 beviljats sammanlagt 63,198

egnahemslån, varav 39,362 för jordbrukslägenheter och 23,836 för bostadslägenheter.

Den sammanlagda lånesumman vid 1931 års utgång utgjorde

i Tunt tal 253 miljoner kronor, varav ungefär 171.5 miljoner för jordbrukslägenheter

och 81.5 miljoner för bostadslägenheter.

Angående tillgången på jord i riket har jordutredningen dels erinrat

om härutinnan tidigare framkomna uppgifter dels ock verkställt

viss kompletterande utredning (sid. 39—46). Sålunda Ilar jordutredningen

erinrat, att enligt av norrländska kolonisationskommittéii verkställda

inventeringar (stat. off. utr. 1922:32 och 1923:25) följande arealer

odlingsmark funnes inom nu angivna landsdelar och områden: å kronoparkerna

i Norrland och Dalarna 123,169 hektar, å enskild jord i Råneå,

Burträsks och Hammerdals socknar 39,161 hektar, varav 26,761 hektar i

bönders och 12,400 hektar i bolags ägo, samt ä jord i enskild ägo kings

inlandsbanan från Ströms södra sockengräns till Stomman 49,349 hektar,

därav 29,667 hektar tillhörde bönder och 19,682 hektar iigdes av bolag.

Vidare må nämnas, att enligt en av 1925 års kolonisationssakkunniga

med hushållningssällskapens medverkan utförd undersökning (stat. off.

utr. 1927:12) i hela riket funnes ungefär 359,000 hektar odlingsmark i enskild

ägo, lämplig för bildande av nya jordbruk, därav ungefär 307,000

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

hektar i Norrland och. 52,000 hektar i mellersta och södra Sverige. Beträffande

den kyrkliga jorden återgiver jordutredningen i detta sammanhang

vissa uppgifter ur den till 1932 års riksdag avgivna propositionen (nr 187)

med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. Enligt dessa uppgifter

utgör prästboställenas sammanlagda areal tomt, trädgård och åker 88,092

hektar samt odlingsmark och äng 23,881 hektar. I sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid propositionens avlåtande till riksdagen framhöll chefen

för ecklesiastikdepartementet bland annat, att av de betydande jordkomplex,

som den kyrkliga jorden representerade, en förhållandevis icke

obetydlig del sannolikt skulle kunna avskiljas till egna hem och smärre

jordbruk. Den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet vore sådan,

att den särdeles väl lämpade sig för sådant ändamål.

Vidkommande arealen av i riket förefintlig jord till salu har jordutredningen

bland annat erinrat örn den undersökning, som på Kungl.

Maj:ts uppdrag verkställts av den s. k. 1925 års undersökningskommission

för upplåtelse av jord. Av kommissionens i april 1927 avgivna betänkande

framgår sammanfattningsvis, att 101 bolag i olika delar av riket för kommissionen

förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, fördelande

sig sålunda:

Antal

Antal

Därav inrös-

bruknings-

ningsjord,

delar

hektar

hektar

Fastigheter med odlad jord:

till självständiga bebyggda jordbruk ........

5,393

142,333

59,766

» » obebyggda » ........

747

10,794

4,440

ej lämplig som självständig brukningsdel

(kompletteringsjord) ....................................

—

3,719

2,971

ej specificerad odlad jord ............................

—

3,985

_

Fastigheter med odlingsmark........................

—

41,439

—

Till komplettering av den utredning, som verkställts av 1925 års undersökningskommission

för upplåtelse av jord har sociala jordutredningen hos

skogsbolagen i riket inhämtat uppgifter, avseende dels arealen av den jord,

som numera försålts av tidigare utbud, dels arealen av den jord av tidigare

utbud, som av en eller annan anledning numera icke vore till salu,

dels ock arealen av den jord, som tillkommit efter 1925 års utbud och ännu

vore osåld. En sammanställning av dessa uppgifter utvisar följande.

A. Självständiga bebyggda fastigheter.

Aker m. m.

1. Numera försåld jord 17,302.03 bär

2. Jord till salu.................... 47,996.5 6 »

Skogsmark m. m.

55,360.18 har

36,667.5 4 »

Summa

72,662.21 tiar

84,664.io »

»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 181.

1.

2.

B. Självständiga obebyggda fastigheter.

Åker m. m.

Numera försåld jord .... 600.0 5 har

Jord till salu................... 1 4,790.94 »

Skogsmark ni. m.

4,450.8 5 har

1,047.40 »

7

Summa

5,050.90 har

5,838.3 4 »

C. Jord för nybildning av jordbruk.

Odlingsmark

1. Numera försåld jord 135.74 har

2. Jord till salu.................... 19,745.51 »

Skogsmark

209.6 4 har

21,395.50 »

Summa

302.74 har

41,141.01 »

D. Jord för komplettering av jordbruk.

Aker m. m. Skogsmark m. m. Summa

1. Numera försåld jord .... 782.67 har 870.51 har 1,654.18 har

2. Jord till salu................... 2,226.o i » 12.5 6 > 2,238.5 7 »

Sociala jordutredningen har vidare genom rundskrivelser till

kommunalnämndsordförandena i riket, skogsbolag och

arbetarsammanslutningar med flera införskaffat uppgifter

dels rörande tillgången på salnö juden jord dels oek beträffande vissa

andra spörsmål, vilkas besvarande utredningen ansett vara av betydelse

för fullgörande av det utredningen anförtrodda uppdraget. En sammanställning

av de upplysningar, som sålunda vunnits, är intagen i betänkandet

(sid. 63—81). Härav framgår bland annat följande.

På fråga huruvida någon önskan förekomma bland lantarbetare, skogsarbetare,

hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra

mindre bemedlade härför lämpliga personer att förvärva jord för jordbruk,

som avsåge att bereda innehavaren bostad och bärgning vid sidan av annan

verksamhet, har i de från Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län inkomna svaren

enhälligt eller i allmänhet förklarats, att en dylik önskan funnes. I

övriga delar av riket hava svaren däremot i stort sett gått i nekande

riktning. Allmänt har i samband härmed uttalats, att, där intresse för

bildande av dylika smärre jordbruk funnes, arbetarna i regel önskade få

desamma förlagda i närheten av tätare bebyggt samhälle. Vad angår tillgången

på jord, lämplig för sådana jordbruk, framgår, att densamma är

ganska god och på sina håll betydande inom de norrländska länen och i

Kopparbergs län. I övriga län synes tillgången vara sämre, och från Jönköpings,

Gotlands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län

Ilar uppgivits, att dylik jord som regel ej funnes. Befintlig jord av ifrågavarande

slag har uppgivits mestadels tillhöra enskilda eller bolag; i mindre

omfattning dock även staten och kyrkan. Jorden har inom Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län angivits huvudsakligen utgöra odlingsmark,

medan den däremot i det övriga landet vanligen betecknats såsom

odlad. Beträffande den ägovidd, ett sådant jordbruk, som i det föregående

omförmälts, lämpligen borde omfatta, hava meningarna varit ganska delade.

Här må allenast nämnas följande, av kommunalnämndsordförandena

inom vederbörande län avgivna förslag angående den ungefärliga

Vissa bolag utbjuda inägojord till salu under förutsättning att stödskog cj behöver tilldelas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

areal, sora i olika ägoslag erfordrades, nämligen: inom Värmlands län

2.5—3 hektar åker, 1.5 hektar äng och 5—10 hektar skogsmark, inom Kopparbergs

län 2 hektar åker, 1.5 hektar äng och 10—15 hektar skogsmark,

inom Gävleborgs län 3.5 hektar åker, 1.5 hektar äng och 9 hektar skogsmark,

inom Västernorrlands län 3 hektar åker, 2 å 3 hektar äng och 10

hektar skogsmark, inom Jämtlands län 2.5 hektar åker, 2.5 hektar äng

och 15 å 20 hektar skogsmark, inom Västerbottens län 5 hektar åker,

3 hektar äng och 12 hektar skogsmark samt inom Norrbottens län 4.5

hektar åker, 5.5 hektar äng och 30 hektar skogsmark. Även den ungefärliga

kostnaden för anläggningen av ett dylikt eget hem — inberäknad

byggnads- och nyodlingskostnad samt under förutsättning att ägaren

själv utförde allt arbete, han kunde uträtta — har bedömts ganska

olika. Som regel har dock räknats med ett belopp av cirka 7,000 å 8,000

kronor.

För att bland annat närmare utröna intresset bland skogs- och flottningsarbetare

samt med dem jämställda arbetare att förvärva jord för

jordbruk, avsett att bereda innehavaren bostad och bärgning vid sidan

av hans yrkesarbete, hava sociala jordutredningens ledamöter vidare i

augusti 1932 företagit en studieresa till ett trettiotal olika orter inom

Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län. Av den i betänkandet

lämnade redogörelsen för denna resa (sid. 46—52) inhämtas, att intresset

för anläggande av jordbruk av ifrågavarande typ i allmänhet visat sig

stort. Enligt lämnade uppgifter växlade antalet intresserade arbetare

inom varje ort inom Västernorrlands och Jämtlands län från ett 20-tal

till ett 60-tal och inom Gävleborgs län från ungefär 100 till omkring 300.

Beträffande den storlek, ett dylikt jordbruk borde hava, ansågs ganska allmänt,

att det borde kunna föda två eller möjligen tre kor. Häst ansågs

ej erforderlig. Vad angår ägovidden föreslogs en åkerareal av två å tre

hektar, möjligen också en tilldelning av en eller två hektar odlingsbar

mark för framtida uppodling. I fråga örn betesmark och skog voro meningarna

delade. På sina håll gjorde sig sålunda den uppfattningen gällande,

att betesmark eller skogsanslag ej borde tilläggas lägenheten, utan

att betesfrågan samt behovet av vedbrand, virke och dylikt borde ordnas

på annat sätt, exempelvis genom servitutsavtal. Anläggningskostnaderna

uppskattades inom Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 å 6,000

kronor och inom Gävleborgs län till 4,000 å 6,000 kronor. Den summa,

en arbetare skulle kunna erlägga för förmånen att erhålla ett jordbruk

av nu angivet slag, uppskattades i allmänhet till belopp, motsvarande den

för närvarande utgående hostadshyran eller 60—120 kronor örn året.

2. Sociala jordutredningens förslag jämte motiv.

På grundval av den utredning, för vilken nu i korthet redogjorts, har

sociala jordutredningen utarbetat sitt förut omförmälda förslag angående

inrättande av arbetarsmåbruk. I sin motivering till förslaget har utredningen

inledningsvis framhållit, att de regler, vilka gällde för egnahems
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Marits proposition nr 181.

lån, lade hinder i vägen för medellösa personer att genom egnahemslån

erhålla hjälp till förvärvandet av en egen mindre lägenhet. En förutsättning

för att en person skulle kunna erhålla ett egnahemslån vore nämligen,

att lian skulle vara ägare till ett visst, låt vara mindre kapital. T tredningen

anför vidare bland annat:

Av statsmakterna hade uttalats, att det ur social synpunkt voie synnerligen

önskvärt, att staten, utöver vad den hittills gjort för att skapa små

fastigheter under äganderätt, genom nya bestämmelser beredde möjligheter

för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och

småbrukaresöner samt andra mindre bemedlaue härför lämpliga personel

att erhålla egna jordbruk.

Erfarenheten och den utredning, som företagits örn nu radande ekonomiska

förhållanden, syntes giva vid handen, att man vid lösningen av

denna fråga i främsta rummet borde taga sikte på inrättandet av mindre

lägenheter, som skulle avse att bereda innehavaren ökad utkomst genom

jordbruk, som dreves vid sidan av annan verksamhet. Lägenheten skulle

alltså icke hava till ändamål att utgöra en jordbruksfastighet, varå innehavaren

bereddes full sysselsättning och bärgning.

En arbetare av de kategorier, som härvid skulle komma i fråga, t. ex.

lantarbetare med växlande arbetsanställning samt skogs- och flottningsarbetare,

kunde i allmänhet icke lämpligen innehava ett jordbruk, som

helt toge hans tid i anspråk. Under en del av året måste han sysselsätta

sig med det arbete, av vilket han och hans fanlig skulle hava sin huvudsakliga

bärgning. Under denna tid mäste han i stort sett låta skötseln

av lägenheten vila på hustru och hemmavarande barn. Endast under

tider, då han icke vore upptagen av sitt lönearbete, kunde han helt

ägna sig åt skötseln av sin lågenhet. Under denna tid, som för mångå

kunde omfatta en stor del av året, vore arbetaren i stort behov av den

hjälp, som ett litet eget jordbruk kunde lämna till hans egen och familjens

försörjning. Detta gällde i särskilt hög grad örn skogsarbetarna. Skogsarbetet

gåve nämligen ofta inkomst endast under några få månader. Då

detta arbete i många bygder väsentligen vore förlagt till vintern, Amre det

särskilt lämpligt att därmed förena arbete i ett jordbruk. För en lang

framtid torde arbete i skogarna inom våra skogsbygder, givetvis framför

allt i Norrland, icke kunna beräknas stå till buds i sådan omfattning, att

den befolkning, som vore i behov av dylikt arbete, kunde uteslutande därav

erhålla full bärgning. De möjligheter att utvandra eller övergå till

industrien, som tidigare stått till buds för den övertaliga befolkningen i

de skogsbrukande trakterna, voi*e numera så gott som avskurna och man

torde icke kunna förutsätta, att en förändring härutinnan skulle inträda

inom en överskådlig framtid. Starka skäl syntes alltså föreligga för att

staten iklädde sig de ökade ekonomiska uppoffringar, som erfordrades för

att åstadkomma ett större antal sådana arbetarsmåbruk, örn vilka här

talades.

De arbetsklasser, vilkas medlemmar skulle erhålla hjälp att förvärva

dylika småbruk, vore redan utsatta för och hotades av arbetslöshet i mycket

stor utsträckning. Stat och kommun nödgades under alla omständigheter

att för dem söka mildra arbetslöshetens verkningar genom stora

ekonomiska uppoffringar. Enligt vad som enstämmigt vitsordats av den

sakkunniga meningen hos befolkningen i många bygder skulle en av de

mest gagneliga formerna för ett inskridande mot arbetslöshetens följder

vara, att staten genom lån på förmånliga villkor beredde lämpliga arbe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Murds proposition nr 181.

lare, som vore i behov därav, möjlighet att erhålla stöd för sin bärgninggenom

förvärv av ett arbetarsmåbrnk. Den hjälp, som på dylikt sätt lämnades,

skulle bliva till varaktigare gagn än ett arbetslöshetsunderstöd i

annan form och i verklig mening vara en hjälp till självhjälp. En sådan

lösning skulle vidare i viss mån medverka till förbättrandet av skogs- och

lantarbetarnas bostadsförhållanden och ställning i övrigt samt till lösandet

av de större jordbrukens arbetarfråga.

De närmare bestämmelser, som borde gälla beträffande den sålunda

föreslagna formen av statlig hjälpverksamhet, hava av jordutredningen

sammanfattats i ett förslag till kungörelse med allmänna grunder för

statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet. En redogörelse för innehållet

i sagda förslag samt de till grund för de särskilda bestämmelserna

anförda motiv torde här få lämnas.

Lim av statsmedel, arbetarsmåbrukslån, skall enligt förslaget

kunna utlämnas till skogsarbetare eller likställd arbetare på landsbygden

för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet av beskaffenhet

att bereda honom utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan

verksamhet. I sin motivering har jordutredningen uttalat, att av

de befolkningsgrupper, det här närmast vore fråga örn att hjälpa, borde

i främsta rummet de norrländska skogs- och flottningsarbetarna kunna

påräkna hjälp ävensom lantarbetare, vilka på grund av sin i ekonomiskt

hänseende eftersatta ställning sällan mäktade hopspara kapital för startande

av jordbruksegnahem; därjämte borde hemmasöner kunna påräkna

stöd. Förutsättningarna för erhållande av arbetarsmåbrukslån skola vara,

att lånesökanden är svensk medborgare, minst 21 år gammal, känd för

sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel, samt att han äger goda personliga

förutsättningar för drivande av mindre jordbruk men ej de ekonomiska

tillgångar, som erfordras för att erhålla egnahemslån. Arbetarsmåbrukslån

får ej utgå till en och samma person med högre belopp än

4,000 kronor. Då jordutredningen ansett det ej vara möjligt för staten att

erhålla ränta från ifrågavarande låntagare med deras begränsade kontantinkomster,

har föreslagits, att lånen skola vara räntefria. Därjämte har,

med hänsyn därtill att låntagaren under de närmaste åren efter lånets

beviljande ej ännu hunnit få sin ekonomiska ställning stadgad, föreslagits

en amorteringsfri tid av 5 år. Från och med sjätte året skall lånet återbetalas

genom fasta amorteringar under loppet av 30 år. Där tvingande

skäl därtill föranleda, skall Kungl. Maj:t kunna medgiva anstånd med

amortering för ett år i sänder; dock får amorteringstiden ej sålunda utsträckas

med mer än sammanlagt 5 år. I huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gäller örn egnahemslån skola enligt förslaget försummelse

från låntagarens sida med avseende å fullgörandet av föreskrivna lånevillkor

samt vissa andra angivna omständigheter kunna medföra rätt för

långivaren att uppsäga oguldet lånebelopp till återbetalning å annan tid

än den eljest fastställda. Såsom säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall

som regel lämnas första inteckning i lägenheten. Utan hinder av att in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

teckning ej lämnats må på vissa villkor utbetalas förskott å lånet till gäldande

av utgifter, nödvändiga för att åstadkomma arbetarsmåbruket. Inteekningssäkerket

för liela lånet skall dock vara ställd senast före början

av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder.

Lånerörelsen bär föreslagits skola under tillsyn av statens egnahemsstyrelse

handhavas av kommunerna såsom förmedlare av lånen. Genom rörelsens

läggande i kommunernas händer har jordutredningen förmenat,

att, utan anlitande av en dyrbar och tyngande byråkratisk påbyggnad,

skulle vinnas såväl noggrann prövning av hjälpbehovet som sakkunnig

ledning vid valet av lägenheter. För ändamålet har föreslagits uppläggande

av en särskild statlig fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,

ur vilken kommunerna kunna erhålla lån, arbetarsmåbruksstatslån,

att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån.

Arbetarsmåbruksstatslån beviljas av Kungl. Majit. Kommun, som önskar

komma i åtnjutande av dylikt lån, skall därom ingiva ansökning till egnahemsstyrelsen,

som jämte yttrande i ärendet överlämnar ansökningen till

Kungl. Majit Av kommunen utbekommet arbetarsmåbruksstatslån skall

återbetalas genom inleverering till statskontoret av de årliga amorteringar,

som verkställas å arbetarsmåbrukslånen. Till stegring av kommunernas

intresse av att lån endast bleve tilldelade personer, vilka hade personliga

förutsättningar att kunna driva ett mindre jordbruk, samt att endast

sådana lägenheter inköptes, som kunde tjäna sitt ändamål, har utredningen

föreslagit, att den förlust, som kunde uppkomma å utlämnat lån

före amorteringstidens inträde, skulle bäras av kommunen. Förlust, som

sedermera uppkomme, borde däremot stanna å statsverket. I övrigt hava

beträffande arbetarsmåbruksstatslånen föreslagits bestämmelser, i stort

sett motsvarande dem, som gälla i fråga om egnahemsstatslån. - Arbetarsmåbrnkslåneverksamlieten

skall inom kommun handhavas av en särskild

arbetarsmåbruksnämnd, bestående av tre å kommunalstämma eller av

kommunalfullmäktige valda ledamöter samt vederbörande egnahemsombud.

Kan verksamheten antagas bliva av mindre omfattning, skall den

dock kunna omhänderhavas av kommunalnämnden. — För att tillgodose

den jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva jord för

ifrågavarande ändamål har utredningen slutligen ''föreslagit stadgande av

innehål], att kommun borde vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder

för att anskaffa jord, som antoges kunna tjänligen användas för ändamålet.

Beträffande arbetarsmå b riik släne fondens storlek har utredningen

framhållit, att under nuvarande ekonomiska förhållanden större

kapitalbelopp icke torde kunna utanordnas än att de mest trängande

behoven tillgodosåges. Dä dessa enligt utredningens mening otvivelaktigt

vore tillfinnandes i Norrland, har utredningen föreslagit, att under de närmaste

åren lånerörelsen företrädesvis inriktades på att tillgodose behovet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

inom de norrländska kommunerna. Utredningen Ilar förslagsvis räknat

med att under första verksamhetsåret komme att utlämnas lån till 1,250

arbetarsmåbrukslägenheter, vilket skulle innebära, att staten förbunde sig

att i mån av behov utbetala räntefria lån till ett belopp av högst 5,000,000

kronor. Utredningen har emellertid anfört, att, då givetvis icke hela beloppet

av beviljade lån komme att utbetalas under första året utan beloppet

komme att fördelas på två eller flera år, för budgetåret 1933/1934 borde

under nionde huvudtiteln anvisas ett anslag av 2,000,000 kronor.

I den vid betänkandet fogade reservationen (sid. 82—83) har på däri

närmare angivna skäl uttalats den uppfattningen, att genomsnittsbehovet

för bildande av arbetarsmåbruk kunde beräknas till 5,000 kronor. Då

emellertid av skilda omständigheter i vissa fall ett högre belopp kunde

vara erforderligt, förordade reservanterna, att lån finge utgå med högst

6,000 kronor. Beträffande det årliga amorteringsbeloppet hava reservanterna

ansett, att detta, med hänsyn framför allt till de egendomslösa

norrländska skogsarbetarnas ekonomiska förhållanden och läge i övrigt,

ej kunde beräknas högre än till 100 kronor. Amorteringsskyldighet

borde därför ej gälla högre belopp av erhållet lån än 3,000 kronor. Åtminstone

vore det en ofrånkomlig förutsättning för att 4,000 kronor

skulle kunna amorteras, att lånet vore tillräckligt stort för att i detsamma

skulle kunna ingå uppodling av den areal, som erfordrades för att

kunna föda två kor. Det uppstode alltså en skillnad mellan det belopp

som erfordrades och det som kunde amorteras. Hyste man betänkligheter

mot att lämna kontant hjälp utan återbetalningsskyldighet till

dessa arbetarsmåbrukare personligen, kunde saken ordnas så, att staten

placerade ett visst belopp, fixerat antingen till exempelvis 2,000 kronor

eller till viss del, förslagsvis en tredjedel, av lånesumman, som amorteringsfritt

bottenlån och genom inteckning för detta förbehölle sig kontroll

över dessa lägenheter även i fortsättningen.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande hava reservanterna uttalat

farhågor, att svårigheter för anskaffning av den för nybildning av

arbetarsmåbruk behövliga jorden mångenstädes skulle uppstå. Med all

säkerhet komme det enligt reservanternas mening att visa sig, att lämplig

och lämpligt belägen jord för det avsedda ändamålet många gånger

ej kunde förvärvas, oaktat den funnes och av ägaren utan eget förfång

kunde avvaras. Det kunde även förutspås, att oskäliga jordpriser koinme

att i viss utsträckning hindra tillkomsten av nya arbetarsmåbruk.

Reservanterna ansåge därför, att statsmakterna vid ett genomförande

av ifrågavarande förslag måtte åvägabringa en expropriationslagstiftning,

som möjliggjorde verksamhetens genomförande i hela den utsträckning,

som vore avsedd och nödvändig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

13

3. Den ifrågasatta verksamhetens allmänna grunder.

Då jag nu övergår till att redogöra för de synpunkter på förevarande

spörsmål, vilka kommit till uttryck i de över sociala jordutredningens

betänkande avgivna yttrandena, ävensom för min egen inställning till

frågan, torde jag först få uppehålla mig vid den principiella sidan av

saken eller lämpligheten av att en låneverksamhet av det slag, jordutredningen

förordat, över huvud kommer till stånd. I samband härmed

torde böra upptagas till behandling de bestämmelser i utredningens förslag,

som för detsamma äro av grundläggande betydelse, nämligen stadgandet

att lånen skola löpa utan ränta, föreskrifterna angående lånens

storlek och återbetalning, bestämmelsen att låneverksamheten skall

handhavas av kommunerna samt stadgandet angående fördelning mellan

stat och kommun av ansvaret för förluster, som å lånen kunna uppkomma.

Statskontoret har anslutit sig till jordutredningens uppfattning, att,

örn staten genom lån på förmånliga villkor beredde lämpliga arbetare

möjlighet att erhålla stöd för sin bärgning genom förvärv av ett arbetarsmåbruk,

detta vore en av de mest gagneliga formerna för ett inskridande

mot arbetslöshetens följder. Det har synts statskontoret uppenbart,

att, örn staten skulle genom att ställa medel till förfogande på föreslaget

sätt träda hjälpande emellan, lånen måste bliva räntefria. Mot

vad utredningen föreslagit angående lånens återbetalning efter en amorteringsfri

tid av 5 år genom fasta amorteringar under loppet av 30 år

har statskontoret ej haft något att erinra. Angående lånebeloppens storlek

har statskontoret ansett sig ej kunna göra något uttalande. Vad beträffar

lånerörelsens handhavande har statskontoret anfört, att den föreslagna

anordningen med kommunernas medverkan vore den enda framkomliga

vägen för rörelsens bedrivande. Kommunerna måste förutsättas

hysa stort intresse för rörelsens lyckliga genomförande och torde

vara i tillfälle att ingående pröva föreliggande hjälpbehov samt skaffa

kännedom örn vederbörande låntagares personliga kvalifikationer. Vid

inköp av lägenheter torde, framhåller statskontoret, kommunernas medverkan

även vara av stor betydelse. Däremot har statskontoret ställt

sig betänksam gentemot förslaget att förlust å lån, som uppstode efter

amorteringstidens inträde, skulle stanna å statsverket. Statskontoret

har härutinnan anfört, att det för vinnande av garanti, att vederbörande

kommun under hela lånetiden ägnade ifrågavarande lånerörelse sin

oavlåtliga uppmärksamhet, syntes nödvändigt, att ansvaret för lånens

återgäldande till fonden i första hand åvilade kommunen. Även de förluster,

som uppstode under amorteringstiden, borde därför av kommunen

i första hand gäldas. I likhet med vad förhållandet vore med förmedlare

av lån från vissa andra statens utlåningsfonder borde emeller
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 181.

tid kommunen efter framställning till Kungl. Majrt och efter prövning

av i varje fall förekommande omständigheter kunna bliva gottgjord av

statsverket för lidna förluster på lånerörelsen. — Vidkommande anslagsbehovet

för ifrågavarande lånerörelse har statskontoret anfört, att storleken

av det utav jordutredningen härutinnan föreslagna beloppet,

2,000,000 kronor, under nu rådande statsfinansiella förhållanden måste

ingiva betänkligheter. Då emellertid förevarande stödaktion vore att

anse såsom ett led i åtgärder från statens sida mot arbetslösheten, hade

statskontoret ansett sig icke böra göra någon erinran mot anslagets beviljande.

Bland egnahemsnämnderna hava meningarna angående jordutredningens

förslag varit delade.

Ett flertal egnahemsnämnder i mellersta och södra Sverige hava uttalat,

antingen att förhållandena inom vederbörande län ej motiverade eller

ej lämpade sig för den föreslagna låneverksamheten, eller att verksamheten

därstädes komme att bliva av allenast ringa betydelse. Dylika uttalanden

hava gjorts av egnahemsnämnderna i Södermanlands och Uppsala

län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt egnahemsnämnderna

i Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands

län. Egnahemsnämnden i Skaraborgs län har ansett, att förslaget,

efter viss omarbetning, borde till en början vinna tillämpning allenast

inom de norrländska länen samt Värmlands och Kopparbergs län. Först

sedan någon erfarenhet rörande arbetarsmåbrukslånens lämplighet vunnits

från dessa landsdelar borde verksamheten, örn erfarenheten därtill

gåve anledning, utsträckas till det övriga landet. Liknande uttalanden

hava gjorts av egnahemsnämnden i Östergötlands län och av Älvsborgs

läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Ä andra sidan har

egnahemsnämnden i Jönköpings län anfört, att även örn nämnden funne

det befogat, att de föreslagna åtgärderna i första hand inriktades på att

bispringa de nödställda skogsarbetarna och med dem jämställda i Norrland,

det likväl vore önskvärt att, så snart omständigheterna så medgåve,

medel anvisades så att stödåtgärder av ifrågavarande slag kunde utsträckas

jämväl till andra delar av landet, där den obesuttna lantarbetarbefolkningen

av enahanda orsaker befunne sig i trångmål; otvivelaktigt vore

detta förhållandet i Jönköpings län. Egnahemsnämnden i Göteborgs och

Bohus län har hemställt, att arbetarsmåbruksverksamheten måtte omedelbart

omfatta landet i dess helhet, därvid nämnden erinrat, att även andra

kategorier arbetare än de av jordutredningen åsyftade funnes, vilka hade

behov av och vore lämpade att erhålla hjälp i föreslagen form. Särskilt

fiskare och stenhuggare hava i detta sammanhang framhållits. Gentemot

jordutredningens förslag att lånerörelsen under de närmaste åren företrädesvis

borde inriktas på att tillgodose det norrländska hjälpbehovet har

vidare egnahemsnämnden i Kopparbergs län gjort gällande, att mellersta

och övre delarna av sistnämnda län med deras utpräglade småbrukare^!1-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 181.

15

hållanden och stora antal skogs- och flottningsarbetare vore nära likställda

med de norrländska länen.

En övervägande välvillig hållning gentemot förslaget har förutom av

nyssnämnda egnahemsnämnder i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt

Kopparbergs län intagits av egnahemsnämnderna i Stockholms län och

stad, Jönköpings län, Kalmar läns södra hushållningssällskaps område,

Malmöhus län, Värmlands län och Gävleborgs län. Förslaget avstyrkes

av egnahemsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län. I avstyrkande

riktning gå också utlåtandena från egnahemsnämnden i

Kristianstads län samt Älvsborgs län södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Övriga egnahemsnämnder hava ställt sig tveksamma till

förslaget utan att dock helt avstyrka detsamma.

Anledningen till den tveksamhet eller obenägenhet gentemot den av jordutredningen

föreslagna låneverksamheten, som hos åtskilliga egnahemsnämnder

kommit till uttryck, sammanhänger närmast med de följder, förslagets

genomförande befarats skola komma att få för egnahemslånerörelsen,

främst på grund därav att de nya lånen, i motsats till egnahemslånen,

skulle vara räntefria. Följande sammanfattning av de synpunkter,

vilka ifrågavarande egnahemsnämnder framfört, må här lämnas.

I yttrandena har framhållits, att ett stort antal lägenheter, vilka förvärvats

och upparbetats med hjälp av egnahemslån, vore med hänsyn till såväl

storlek som syfte att anse såsom arbetarsmåbruk i jordutredningens

mening. Egnahemsnämnden i Västernorrlands län har anfört, att det till

följd av inom länet rådande jordförhållanden hörde till sällsyntheterna,

att bärkraftiga jordbruk kunde bildas; över 90 procent av länets jordbruksegnahem

utgjordes av arbetarsmåbruk, i regel avsedda för skogs- och flottningsarbetare.

Egnahemsnämnden i Västerbottens län har påpekat, att

huvuddelen av länets cirka 24,000 brukningsdelar vöre smålägenheter, som

endast delvis kunde lämna innehavaren försörjning. Från flera håll har

uttalats, att den föreslagna arbetarsmåbrukslåneverksamheten skulle innebära

en orättvisa mot egnakemslåntagarna och orsaka missnöje bland

dessa. Det har befarats, att drivfjädern för mången sökande av arbetar - småbrukslån kunde bliva icke så mycket viljan att för framtiden lösa sin

egnahemsfråga som fastmer förhoppningen att erhålla tillfällig hjälp under

rådande arbetslöshet. Det har vidare förmenats, att det komme att

bliva vanskligt att draga gränsen mellan dem, som kunde erhålla arbetar - småbrukslån, och dem, sorn borde reda sig med egnahemslån. Egnahemsnämnden

i Norrbottens län har gjort gällande, att, därest jordutredningens

förslag bleve verklighet, den för länet betydelsefulla nykolonisationen eller

egnahemsverksamheten på helt obebyggd och obruten mark, vars lyckliga

genomförande ställde utomordentliga krav på vederbörande nybyggares

personliga duglighet oell ansträngningar, komme att helt avstanna av

brist på kvalificerade sökande. I detta sammanhang må nämnas, att sistberörda

egnahemsnämnd såsom skäl för sitt avslagsyrkande vidare bland

annat anfört, att det under de senaste åren förelegat betydande svårigheter

att i erforderlig utsträckning tillgodose innehavarna av kolonat, kro

imtorp, odlingslägenheter och andra egnahemslägenheter med det arbete

utom hemmet, som tidigare stått (lein till buds oell ofia nog utgjort kanske

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

den förnämsta anledningen till ifrågavarande egnahemsbildning av det

ena eller andra slaget. Skulle nu åtgärder vidtagas för skapande av ytterligare

egnahem i form av arbetarsmåbruk, bleve konkurrensen om arbetstillfällena

inom skogsbruket än värre, till skada icke blott för de nya

lägenhetsinnehavarna utan även för det stora antalet redan befintliga

småbrukare.

Beträffande den föreslagna storleken av arbetarsmåbrukslån bar ett

stort antal egnahemsnämnder över hela landet uttalat den uppfattningen,

att 4,000 kronor vore ett väl lågt belopp. De egnahemsnämnder, vilka yttrat

sig i denna fråga, hava i allmänhet föreslagit ett maximibelopp av

6,000 kronor.

Vad angår handhavandet av ifrågavarande låneverksamhet bar flertalet

egnahemsnämnder ansett det icke vara motiverat, att nya organ härför

inrättades. Allenast Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och egnahemsnämnden i Malmöhus län hava uttryckligen förklarat,

att de ansåge det lämpligt, att kommunerna toge hand örn verksamheten.

De egnahemsnämnder, vilka hävdat en från jordutredningens förslagavvikande

uppfattning, hava förmenat, att den föreslagna lånerörelsen så

nära anknöte till nuvarande egnahemsverksamhet, att statens understöd

i båda fallen borde lämnas under samma ledning. Det har framhållits, att

egnahemsnämnderna besutte en samlad fond av erfarenhet på hithörande

område, vilken det borde vara angeläget att taga vara på. Det har vidare

gjorts gällande, att kommunala organ ej väl lämpade sig för handhavandet

av en fortlöpande egnahemsverksamhet, enär de hade svårt att frigöra

sig från ovidkommande synpunkter och ofta ej hade tillräcklig sakkunskap.

Vidare har uttalats, att arbetet för statens egnahemsstyrelse,

vilken skulle hava överinseendet över kommunerna, komme att bliva betungande,

samt att medlens fördelning på ett stort antal kommuner skulle

försvåra deras effektiva utnyttjande.

Med anledning av den utav jordutredningen föreslagna bestämmelsen, att

staten skulle svara för förluster å utlämnade arbetarsmåbrukslån, som

uppkomme efter amorteringstidens inträde, har från flera håll påpekats

faran av att kommunerna obehörigt utnyttjade ifrågavarande bestämmelse

genom att på staten övervältra ekonomiska uppoffringar, som eljest

kommunerna hade att vidkännas för arbetslöshet och fattigvård. Till

hindrande härav och för att öka kommunernas intresse av att rörelsen bedreves

på ett ändamålsenligt sätt har föreslagits, att kommunernas ansvar

för förluster å arbetarsmåbrukslånen skulle utvidgas. En motsatt

ståndpunkt har intagits av egnahemsnämnderna i Östergötlands samt Göteborgs

och Bohus län, vilka ifrågasatt, att vederbörande låneförmedlare

borde helt befrias från dylikt ansvar. Egnahemsnämnden i Stockholms

län har förordat, att för att i möjligaste mån skydda statsverket mot förluster

låntagarna borde åläggas att taga och vidmakthålla livförsäkring

till säkerhet för oguldet lånebelopp.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Åtskilliga egnahemsnämnder hava inför de betänkligheter, vilka ansetts

möta mot jordutredningens förslag uttalat, att syftet därmed redan

i viss utsträckning tillgodosåges genom utlämnande av egnahemslån, samt

att blott mindre ändringar i bestämmelserna angående statens egnahemsverksamliet

torde erfordras, för att den hjälp skulle kunna bringas obemedlade,

som avsåges med förslaget. Av utlåtandena framgår, att man

härvid närmast tänkt sig dels en allmän räntesänkning i fråga örn egnahemslån

för jordbrukslägenheter, dels ock att till obemedlade skogsarbetare

och med dem likställda skulle för odlings- och förbättringsarbeten utgå

premielån med högre belopp än vad för närvarande är möjligt.

Statens egnahemsstyrelse har, med vissa ändringar, tillstyrkt jordutredningens

förslag. Att särskilt under tider med brist på arbetstillfällen söka,

öka möjligheten till självverksamhet och utkomst för framtiden genom att

bereda sysselsättning med utläggning och iordningställande av arbetarsmåbruk

vore enligt egnahemsstyrelsens åsikt synnerligen angeläget och

välbetänkt såsom ett led i åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande. En

utläggning av arbetarsmåbruk i främsta rummet inom de norrländska

kommunerna torde, anför egnahemsstyrelsen — ehuru, i samma mån som

arbetsinkomsten utom hemmet avtoge, kravet givetvis stegrades på bärgning

av det egna jordbruket — icke medföra någon nämnvärd fara för att

innehavaren i brist på utkomstmöjligheter skulle nödgas övergiva det

egna hemmet, därest arbetarsmåbruken förlädes till lämpligt valda platser.

Arbetarsmåbruk borde sålunda givetvis icke anläggas, där arbetsförtjänst

saknades.

Mot bestämmelsen att lånen skulle vara räntefria har egnahemsstyrelsen

ej haft något att invända. Beträffande lånebeloppets storlek har egnahemsstyrelsen

föreslagit, att, på grund av vissa trakters höga byggnadskostnader,

lånemaximum bestämdes till 4,500 kronor. Styrelsen har härvid

uttalat, att det icke finge förbises, att egnahemslån jämte premielån

för jordbruk i Norrland i stor utsträckning bestämdes till belopp under

4,000 kronor.

Egnahemsstyrelsen har ej haft någon erinran mot förslaget, att arbetarsmåbruksverksamheten

skulle handhavas av kommunerna. Däremot har

styrelsen uttalat den uppfattningen, att kommun, som förmedlade arbetarsmåbrukslån,

skulle i likhet med egnahemslåneförmedlarna svara för

låneriskerna. Till utveckling av sin ståndpunkt härutinnan har styrelsen

anfört:

Att befria arbetarsmåbrukslåneförmedlarna från ansvar för lånen syntes

vara att inbjuda dem till att på staten överföra risker, vilka även vid

ett varligt handhavande av lånegivningen kunde vara avsevärda, särskilt

inom ekonomiskt tyngda kommuner. Don föreslagna kreditgivningen hade

mot bakgrunden av statens och kommunernas stora ekonomiska uppoffringar

för att söka mildra arbetslöshetens verkningar anpassats såsom i

första hand en form av arbetslöshetsunderstöd till kommunerna. Mot ett

statens anspråk på att kommunerna iklädde sig ansvaret för att av dem

Bihang till riksdagens protokoll t933. t sami. Nr 181.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

förmedlade arbetarsmåbrukslån bleve återbetalda torde med hänsyn till

lånens karaktär av räntefritt arbetslöshetsunderstöd icke kunna göras berättigade

invändningar. Vore staten beredd att offra ränta på utlämnade

lånemedel, syntes risken för kapitalets bevarande böra falla på kommunerna.

Kunde med en omsorgsfull ledning av verksamheten kapitalförluster

å densamma förutses bliva undantagsfall, förefunnes än mindre skäl för

kommunerna att undandraga sig praktiskt taget allt ansvar samt för staten

att från kommunerna avlasta ansvaret med ty befarad slapphet vid

lånerörelsens genomförande.

Egnahemsstyrelsen har vidare bland annat anfört följande:

Den intressekollision mellan egnakemsverksamheten och arbetarsmåbruksverksamheten,

vilken enligt vissa egnahemsnämnders uttalanden befarades

skola lända egnahemslånerörelsen till skada, torde kunna undvikas

genom ett bestämt fasthållande av den olika karaktären hos ifrågavarande

båda verksamhetsformer. Ehuruväl i många fall personer med ungefär

samma ekonomiska ställning kunde anses uppfylla förutsättningarna för

erhållande av antingen den ena eller andra låneförmånen, funnes dock

inom här ifrågavarande befolkningsklasser en betydande grupp, vars ansökningar

örn egnahemslån måste bliva avslagna på grund av bristande

egna tillgångar hos sökanden. Det vore just behovet av hjälp för tillskapande

av stödbruk åt personer inom nämnda grupp, som det vore avsikten

att tillgodose genom arbetarsmåbrukslån. Liksom kommunernas försörjningsskyldighet

torde kunna förväntas stegra intresset för att främst

tillgodose berörda behov, torde kommunernas ansvar för lånen i sin tur

erbjuda säkerhet för att tillbörlig hänsyn toges till låntagarens utsikt att

vid sidan av småbrukarföretaget kunna erhålla nödig arbetsförtjänst i

orten. Förevarande på billiga villkor statsunderstödda arbetarsmåbruksbildning

torde kunna påräkna kraftigt stöd i kommunernas arbetslöshetspolitik.

Vid fördelningen av lånemedlen för ar betar småbruksän damål torde

det vara kommunerna angeläget att så långt möjligt vore söka hjälpa

dem, som kommunerna eljest nödgades bistå med arbetslöshetsunderstöd,

till att för framtiden kunna reda sig genom förvärv av ett arbetarsmåbruk

och att till egnahemsnämnderna hänvisa dem, som kunde anses hava förutsättningar

att med egnahemslån reda sig själva. För egnahemsnämnderna

förefunnes efter inrättande av arbetarsmåbrukslån möjlighet att

från egnahemsverksamheten utesluta personer, vilka hittills understundom

erhållit egnahemslån, men vilka egentligen vore i behov av det kraftigare

stöd, som kommunerna hade intresse av och möjlighet att kunna lämna i

form av arbetarsmåbrukslån. Med omförmälda avgränsning mellan egnahemsverksamheten

och arbetarsmåbruksverksamheten, vilken torde motsvara

kraven på praktisk tillämpning, ville egnahemsstyrelsen i arbetarsmåbruksverksamheten

se en av tidsförhållandena påkallad utvidgning

av den nuvarande verksamheten för jordanskaffning till befolkningsgrupper,

vilka icke kunnat i erforderlig utsträckning godkännas såsom egnahemslåntagare

eller vilka med anlitande av egnahemslånevägen icke erhållit

för dem tillräckligt stöd, varigenom på många håll såväl låneförmedlare

som låntagare tillskyndats missräkningar. Frigjord från ifrågavarande

gren av social understödsverksamhet, kunde egnahemsverksamheten

för framtiden helt och enbart ägna sig åt sin egentliga uppgift att

befordra egnahemsbildning bland mindre bemedlade men icke helt obemedlade

medborgare. Såsom kommunernas uppgift i förevarande hänseende

återstode att med arbetarsmåbrukslån och andra till huds stående

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj-.ts proposition nr 181.

medel söka understödja dem, som i trots av medellöshet kunde förväntas

att genom ifrågasatta stödbruk bidraga till sin bärgning.

Av de i ärendet hörda länsstyrelserna hava länsstyrelsen i Kopparbergs

län ävensom länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs län

i princip tillstyrkt jordutredningens förslag; dock liava de tre sistnämnda

länsstyrelserna ansett, att verksamhetens handhavande borde anförtros

egnahemsnämnderna. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län

hava uttalat önskvärdheten av att, örn verksamheten till en början inriktades

på allenast vissa delar av landet, den likväl omedelbart måtte bringas

att omfatta Dalarna och Värmland, vars förhållanden ur bär ifrågavarande

synpunkter mycket överensstämde med Norrlands. Länsstyrelsen

i Västerbottens län bar, under åberopande av ett utav förvaltningsutskottet

i länets hushållningssällskap avgivet yttrande, ställt sig synnerligen

betänksam mot den föreslagna räntefriheten men i övrigt i huvudsak

icke haft någon erinran att göra. Länsstyrelserna i Kristianstads och

Västernorrlands län hava ifrågasatt lämpligheten av jordutredningens förslag

samt ansett, att dess syfte bättre kunde främjas genom utbyggnad av

egnahemslånerörelsen. Även länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat,

att hjälpverksamheten gåves en annan form än den av jordutredningen

föreslagna. Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att betydelsen

för länet av sagda verksamhet vore ringa, enär möjligheten att vid sidan

av jordbruk driva annan förvärvsverksamhet under rådande förhållanden

vore ringa och oviss. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län

hava avstyrkt förslaget, sistnämnda länsstyrelse under framhållande av i

huvudsak samma synpunkter som de, vilka legat till grund för länets egnahemsnämnds

avstyrkande utlåtande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har

till stöd för sitt ställningstagande anfört bland annat, att berättigade tvivel

kunde råda rörande lämpligheten av att, under nuvarande brydsamma

tider för jordbruket och det härskande allmänna betryckta ekonomiska

läget, från statens sida vidtoges åtgärder, som skulle föranleda helt medellösa

personer att kasta sig in på jordbruksverksamhet. Det syntes sistnämnda

länsstyrelse vidare kunna befaras, att anordningen skulle leda till

ett nedsättande av vederbörande låntagares personliga självverksamhet

och självansvar.

Det av jordutredningen föreslagna maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån

har av flera länsstyrelser ansetts väl knappt beräknat. Länsstyrelserna

i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län hava föreslagit beloppets

höjande till 6,000 kronor. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har föreslagit

5,000 kronor.

Av de kommuner, vilka yttrat sig i ärendet, sammanlagt uppgående till

ett antal av närmare åttio, har jordutredningens förslag i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats i huvudsak utan erinran. Från många kommuner

har emellertid framhållits, att lånen måste kunna utgå med högre belopp

lin jordutredningen föreslagit. Dc flesta, som härutinnan yttrat sig, hava

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Marits proposition nr 181.

tillstyrkt ett lånemaximum av 6,000 kronor. Några kommuner hava helt

anslutit sig till det förslag, som innefattas i den vid betänkandet fogade

reservationen. Mot den föreslagna organisationsformen har allenast i undantagsfall

framställts någon invändning. Ej heller den föreslagna fördelningen

mellan stat och kommun av ansvaret för tilläventyrs uppkommande

förluster å lånerörelsen har i allmänhet föranlett erinran.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har anfört, att förverkligandet

av jordutredningens förslag ur alla synpunkter kunde betraktas

som en god hjälp vid bekämpandet av de svårigheter, vari den jordlösa

befolkningen på grund av många omständigheter råkat under de senare

åren, och vilka den troligen ej hade möjligheter att komma undan utan

hjälp, även örn konjunkturerna inom en snar framtid skulle väsentligen

förbättras. Skulle den ifrågasatta låneverksamheten helt kunna fylla sin

uppgift, borde dock lånesumman icke begränsas till 4,000 kronor. Vid förslagets

behandling inom förbundet hade omvittnats, att det på många

platser, vilka kunde anses som lämpliga förläggningsorter för arbetarjordbruk,

bleve svårt, för att ej säga omöjligt, att för nämnda belopp kunna

åstadkomma vad man här syftade till, nämligen ett jordbruk av den

storlek, att det gåve en familj av normal storlek de jordbruksprodukter,

den behövde för egen konsumtion. Det hade inom förbundet nämnts högre

siffror, men förbundets arbetsutskott hade stannat vid det i reservationen

föreslagna beloppet 6,000 kronor. Betänkligheter hade också inom förbundet

anförts mot att låntagarna vid amorteringstidens slut skulle helt

frigöras från långivarnas kontroll. Det läge nära till hands att antaga,

att ägaren av ett arbetarsmåbruk, när detta bleve fritt från skulden till

staten, läte inteckna det på annat håll för att komma ur en tillfällig penningförlägenhet,

och att detta skedde på sådant sätt samt sådana villkor,

att han finge svårt att klara sina förbindelser. Härav kunde föranledas,

att han bleve tvungen lämna lägenheten, och då vore man ånyo vid utgångspunkten.

Bästa sättet att komma ifrån nu påtalade risker vore, att

amorteringarna finge upphöra, innan hela skulden betalats, och att återstående

belopp finge stå kvar som bottenlån mot första inteckning. Som

kompensation borde innehavarens efterkommande erhålla tryggad besittningsrätt

till lägenheten, så länge denna sköttes tillfredsställande. Den

väg, reservanterna anvisat, borde enligt förbundets mening i detta fall

kunna anses lämplig.

Svenska lantarbetareförbundet har biträtt jordutredningens förslag med

de ändringar, som avses i den vid betänkandet fogade reservationen.

Enligt Sveriges skogsägareförbunds åsikt skulle de lösa skogsarbetarnas

placerande på småbruk, genom vilka de kunde stödja sin försörjning,

vara en gagnande åtgärd. Förbundet har därför ansett sig kunna tillstyrka

de allmänna principer, på vilka jordutredningens förslag bygger.

Emellertid har förbundet härvid betonat, att ifrågavarande skogsarbetaresmåbrukare

komme att bliva hänvisade att i öppna marknaden tävla

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 181.

21

om arbetstillfällena med den stam av lös och tillfällig arbetskraft, som

även i fortsättningen antagligen komme att finnas å de flesta orter. Förbundet

har framhållit, att det vid den tilltänkta lånerörelsens bedrivande

borde sorgfälligt tillses, att verksamheten anpassades efter ortens normala

arbetstillgång. Kontrollen över de kommunala organen borde i

detta hänseende enligt förbundets mening vara stark. Vidkommande verksamhetens

organisation har förbundet anfört, att lånerörelsen utan tvivel

kunde genom ett lokalt organ på lämpligt sätt inpassas i ortens förhållanden.

Å andra sidan måste emellertid viss risk anses vara för handen,

att kommunens intressen komme att göra sig alltför mycket gällande på

bekostnad av de lånesökandes. Den garanti, som läge däri, att kommunen

skulle vara ekonomiskt ansvarig för förlust å utlämnat lån under den

första femårsperioden, funne förbundet tämligen svag, enär förlusterna å

de nya lägenheterna i regel ej komme att framträda under sagda period,

då lånebeloppen successivt utlämnades. Lägenhetsägaren torde då nödtorftigt

kunna taga sig fram genom att själv deltaga i byggnadsarbetena

och därigenom få medel till sitt uppehälle. Svårigheterna komme att inträda

senare. — Vad angår tillämpningsområdet för arbetarsmåbruksverksamheten

har förbundet framhållit, att en begränsning till allenast

Norrland vore olämplig. I skogsindustrielit hänseende vore Värmland

och Dalarna jämförbara med Norrland. I sagda landskap funnes en stor

stam av lösa skogs- och flottningsarbetare, som vore hjälpbehövande i

samma grad som de norrländska skogsarbetarna. Förbundet föresloge,

att lånerörelsen från början utsträcktes att avse även Värmland och Dalarna.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förklarat sig

livligt sympatisera med förslaget örn arbetarsmåbrukslån. '' Förslagets

syfte vore beaktansvärt, och styrelsen tillstyrkte åtgärder, som kunde

främja detsamma. Styrelsen ansåge emellertid, att bestämmelsen att

kommunerna skulle uppträda som låneförmedlare kunde giva anledning

till betänksamhet. Låneförmedling vore i allmänhet en vansklig sak,

och med hänsyn till de förpliktelser, som kommunerna i olika avseenden

stöde i till sina medlemmar, kunde lämpligheten av att kommunerna

jämväl utövade dylik låneverksamhet mycket starkt ifrågasättas.

Hushållningssällskapens egnahemsverksamhet borde kunna ytterligare utbyggas,

och dessutom borde speciella egnahemsföreningar för låneförmedling

i större utsträckning än hittills kunna under samverkan mellan

arbetsgivare och arbetare komma till stånd. I anslutning härtill ville

styrelsen avstyrka förslaget örn att låta kommunerna uppträda som

låneförmedlare. Skulle kommunerna likväl komma att engageras såsom

låneförmedlare, borde detta ej ske under andra förutsättningar än

att det för kommunerna bleve fullt frivilligt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Sociala jordutredningens förslag avser att vinna en lösning av spörsmål,

som länge stått på dagordningen och för vilka statsmakterna vid

olika tillfällen visat livligt intresse. I anslutning till de riktlinjer, vilka

angivits vid såväl 1928 som 1930 års riksdagar, har förslaget i likhet

med de tidigare förslag angående beredande av ökade möjligheter för

mindre bemedlade och obemedlade, därför lämpliga personer att erhålla

eget jordbruk, som framlagts av statens egnahemsstyrelse, i främsta

rummet tagit sikte på det förhållandet, att enligt gällande bestämmelser

angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten medellösa personer

som regel icke kunna genom egnahemslån sättas i stånd att förvärva

eget hem. Egnahemslån utgår, som förut nämnts, med belopp, motsvarande

allenast viss del av den för förvärv avsedda lägenhetens värde.

Även örn premielån därjämte erhålles, torde för egnahemsföretagets

lyckliga genomförande fordras, att låntagaren antingen är ägare till

visst sparkapital eller har möjlighet att i annan ordning anskaffa medel

vid sidan av statsbidraget. För stora grupper av den skogs- och

lantarbetande befolkningen är på nu angivna grunder vägen till ett eget

jordbruk för närvarande stängd. De i jordutredningeus förslag berörda

arbetarkategorierna, skogsarbetare, lantarbetare med flera, kunna med

sina begränsade inkomster i de flesta fall icke hoppas, att, örn de också

iakttaga den allra största sparsamhet, någonsin komma i en sådan ekonomisk

ställning, att de med hjälp av egnahems- och premielån kunna

lösa sin jordfråga. För många av dessa arbetare är situationen mycket

bekymmersam. Arbetet i skogarna är av säsongnatur, och även lantarbetet

är av den art, att full sysselsättning ej alltid därigenom beredes. Den

försörjning, ifrågavarande arbetare kunna förskaffa sig och sin familj,

är ofta otillräcklig. Särskilt torde detta gälla under nuvarande stagnation

såväl inom skogsdriften som på andra områden med därav följande

minskning i arbetstillgången. Även under tider, mindre brydsamma

än de vi för närvarande befinna oss i, är läget svårt. Såsom jordutredningen

erinrat äro möjligheterna för här avsedda arbetare att övergå

till industrien eller att utvandra praktiskt taget avskuren, och någon

ändring härutinnan torde icke på länge kunna förväntas. Jordutredningens

förslag, som syftar att för sagda arbetare skapa större utkomstmöjligheter

genom att bereda dem tillfälle att förvärva ett mindre

jordbruk, drivet vid sidan av deras lönearbete, synes ur nu angivna

synpunkter värt beaktande. Tydligt är, att för en sådan arbetare, varom

här är fråga, innehavet av en jordbrukslägenhet av den storleksordning,

jordutredningen föreslagit, är en tillgång av betydande värde.

Ett arbetarsmåbruk enligt jordutredningens förslag torde genom de

naturaförmåner, detsamma kan skänka sin innehavare, väsentligt stärka

dennes försörjningsförmåga. Icke minst viktigt är, att den, vilken erhåller

dylikt småbruk, därigenom får sin bostadsfråga på ett tillfredsställande

sätt ordnad. Som det nu är lämna bostadsförhållandena bland

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 181.

ifrågavarande arbetarkategorier till följd av trångboddhet och andra

omständigheter åtskilligt övrigt att önska. Erinras må vidare, att förslagets

genomförande under rådande arbetslöshet är av betydelse jämväl

på grund av den ökade arbetstillgång, som heredes genom den med

bildandet av de nya jordbruken förenade nybyggnads- och nyodlingsverksambeten.

Under åberopande av vad jag nu anfört får jag i princip uttala min

anslutning till jordutredningens förslag. Mot den av utredningen föreslagna

formen för ifrågavarande hjälpverksamhet har jag i stort sett

heller intet att erinra. Jag tillstyrker sålunda, att, med vissa avvikelser,

som jag i det följande kommer att beröra, statsmakterna skänka sin

medverkan till att förslaget genomföres.

Beträffande de anmärkningar mot förslaget, vilka, på sätt framgår

av den lämnade redogörelsen för de i ärendet avgivna utlåtandena, från

vissa håll framförts, hava dessa i främsta rummet riktat sig mot bestämmelsen,

att ränta å arbetarsmåbrukslån icke skall erläggas. Bibehållandet

av berörda bestämmelse torde emellertid få anses vara en av

de viktigaste förutsättningarna för hela ifrågavarande lånerörelse. De

låntagare, vilka avses med förslaget, sakna förmåga att, förutom skäliga

årliga amorteringar, jämväl gälda ränta. Upptoges stadgande örn skyldighet

för dem i sådant hänseende, skulle värdet av lånemöjligheten

väsentligen förringas och därigenom syftet med hjälpverksamheten förfelas.

Med anledning av vad i utlåtanden från egnahemsnämnder anförts

därom, att arbetarsmåbrukslånens räntefrihet skulle innebära en

orättvisa mot egnahemslåntagarna och en fara för egnahemslånerörelsen,

vill jag framhålla, att det icke rimligen kan betraktas som en obillighet

från statens sida, att staten i sin understödjande verksamhet anpassar

villkoren för hjälpens tillgodonjutande efter det förefintliga behovet

av bistånd och efter vederbörande hjälpsökandes förmåga av motprestation.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att de svårigheter, mot

vilka vissa egnahemslåntagare för närvarande hava att kämpa, ingalunda

lämnats obeaktade av statsmakterna. Ett flertal åtgärder till

stärkande av egnahemslåntagarnas ställning äro dels redan genomförda

dels ock, efter förslag av Kungl. Maj:t, beroende på riksdagens prövning.

De farhågor, som uttalats att arbetarsmåbruksrörelsen skulle skada den

egentliga egnaliemsverksamheten, torde vara i stort sett ogrundade och

synas mig hava av statens egnahemsstyrelse i dess utlåtande blivit på

ett övertygande sätt bemötta. Jag vill här ytterligare allenast understryka

vad redan tidigare framhållits, nämligen att arbetarsmåbrukslånen

äro avsedda för personer i så svag ekonomisk ställning, att det

bistånd, som enligt reglerna för egnahemsverksamheten kan lämnas,

icke för dem är tillräckligt. Visserligen torde för närvarande ej sällan

inträffa, att egnahemslån tilldelas sökande, vilka närmast äro att hänföra

till den kategori, som avses skola ifrågakomma till erhållande av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

arbetarsmåbrukslån. En sålunda bedriven lånerörelse torde dock ej

överensstämma med egnahemsverksamhetens egentliga syfte. Det bör enligt

min mening anses som en fördel, att obemedlade jordsökande personer

kunna skänkas det kraftigare stöd, som ett arbetarsmåbrukslån

innebär, och att egnahemslåneverksamheten kan begränsas till dem, för

vilka den egentligen är avsedd. Tydligt är, att svårigheter kunna

uppstå att i det särskilda fallet avgöra, huruvida vederbörande lånesökande

är berättigad till erhållande av arbetarsmåbrukslån eller örn han

bör hänvisas till sökande av egnahemslån. Prövningen av ärendet ställei

krav pa omdöme och personkännedom hos den lånebeviljande myndigheten.

Något hinder ur denna synpunkt mot godtagande av jordutredningens

förslag torde dock ej möta.

Beträffande storleken av arbetarsmåbrukslån delar jag den uppfattning,

som kommit till uttryck i den vid betänkandet fogade reservationen,

och vars riktighet synes mig bestyrkt såväl av den utredning, som

verkställts genom jordutredningens försorg, som av de i ärendet avgivna

utlatandena. Kostnaderna för inköp, uppodling och bebyggande

av en med hänsyn till belägenhet, storlek och övriga omständigheter

lämplig fastighet torde även med iakttagande av omsorg och sparsamhet

ej alltid kunna hållas inom det av jordutredningen föreslagna beloppet

4,000 kronor. En höjning av lånemaximum i enlighet med reservanternas

föreslag till 6,000 kronor synes väl motiverad. Givetvis ställa sig

såväl fastighetspriser som arbetskostnader olika å olika orter. Jämväl

läge, jordbeskaffenhet och andra förhållanden inverka på kostnadsfrågan.

Tydligt torde vara, att lån icke bör utgå med högre belopp än

som motsvarar den verkliga kostnaden för lägenhetens inköp och iordningställande,

däri inräknad kostnaden ej blott för lägenhetens bebyggande

utan även för dess uppodling. Har köparen i samband med lägenhetens

förvärv fått vidkännas särskilda förrättningskostnader eller andra

dylika utgifter, torde jämväl dessa få medräknas vid lånebeloppets bestämmande.

Redan ett lan av 4,000 kronor torde ligga inom den övre gränsen för

vad en låntagare, sådan som här avses, kan genom skäliga amorterin

gar inom rimlig tid återbetala. I samband med att lånemaximum liöjes

till 6,000 kronor torde vara nödvändigt att i anslutning till vad reservanterna

föreslagit, fritaga låntagaren från återbetalningsskyldighet

beträffande viss del av lånet. Lånet torde böra delas i en del, som jag

vill kalla den stående, och en amorteringsdel. Den stående delen synes

mig böra bestämmas till belopp, motsvarande dels den del av köpeskillingen

för lägenheten, som belöper å jordvärdet — värdet å växande skog

ej inräknat — jämte sådana särskilda förrättningskostnader m. m., varom

nyss förmälts, dels ock, örn vid förvärvet lägenhetens areal åker ej

uppgår till en hektar, den beräknade kostnaden för uppodling av så mycket

mark, att en åkerareal av sagda storlek erhålles. Dock torde såsom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

stående del ej under några förhållanden få anses högre belopp än en

tredjedel av hela lånet. Amorteringsdelen bör, i anslutning till jordutredningens

förslag, återbetalas med en trettiondedel årligen med början

sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats.

Den stående delen bör kvarstå såsom amorteringsfritt bottenlån, som ej

får uppsägas under annan förutsättning än att sådana omständigheter inträffat,

att enligt jordutredningens förslag lånerätten över huvud skall

anses förverkad, såsom örn lägenheten vanvårdas, örn skogsavverkning

företages i sådan omfattning, att lägenhetens värde mera avsevärt minskas,

eller örn lägenheten avyttras och överlåtelsen ej sker till make eller

bröstarvinge eller till person, vilken är behörig att erhålla arbetarsmåbrukslån.

För lånet i dess helhet bör lämnas inteckning med bästa förmånsrätt

i lägenheten. Staten blir härigenom i stånd att utöva kontroll

över lägenhetens skötsel jämväl efter amorteringstidens utgång. Praktiskt

taget blir lägenheten i statens hand, intill dess att hela lånet, även den

stående delen, av låntagaren guldits. Att sistnämnda del tillhandahålles

utan vare sig ränte- eller amorteringsskyldighet innebär sålunda i

grunden ej annat än att staten kostnadsfritt ställer jord till låntagarens

förfogande.

Vidkommande lånerörelsens organisation biträder jag jordutredningens

förslag, att verksamheten skall handhavas av kommunerna under

överinseende av statens egnahemsstyrelse. Visserligen torde hushållningssällskapens

egnahemsnämnder med hänsyn till sin rutin och erfarenhet

i liknande ärenden äga vissa företräden såsom låneförmedlande

organ framför kommunalnämnderna eller andra, för ändamålet särskilt

skapade, kommunalorgan. För ett lyckligt resultat av rörelsen torde

emellertid fordras en kraftigare direkt medverkan från kommunernas

sida än vad som kan lämnas, örn rörelsen lägges i händerna på hushållningssällskapen.

Syftet med verksamheten är också av den art, att det

faller sig naturligast att låta kommunerna uppträda som förmedlare av

lånen. Genom tilldelningen av arbetarsmåbruk åt obemedlade ökas dessas

förmåga av självständig försörjning. Indirekt blir arbetarsmåbruksverksamheten

härigenom av betydelse för kommunens ekonomi. Inom

vissa kommuner kunna förhållandena emellertid vara sådana, att dylik

verksamhet därstädes icke lämpligen bör förekomma. Särskilt är att

märka, att arbetarsmåbruk ej böra bildas i större utsträckning än att

de därå bosatta arbetarna kunna påräknas skola under tider med normal

arbetstillgång erhålla nödig kontantinkomst. Vederbörande kommun

torde själv bäst känna till arbetsmöjligheterna å orten och andra

omständigheter, som kunna inverka på frågans avgörande. Mot kommunens

vilja bör arbetarsmåbruk ej inrättas inom dess område. Det

torde också få anses, att kommunerna äga goda förutsättningar såväl

att bedöma lånesökandes förmåga att sköta ett dylikt jordbruk som även

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

att öva tillsyn dels därå, att lämpliga lägenheter tagas i anspråk för

ändamålet, dels ock över låntagarnas sätt att fullgöra sina förpliktelser.

I likhet med jordutredningen anser jag, att, till stegring av kommunernas

intresse för lånerörelsens ändamålsenliga skötsel, den förlust,

som före amorteringstidens inträde uppkommer å utlämnade lån, bör

bäras av kommunen. Även därefter torde emellertid, i anslutning till

vad som framhållits av bland andra statskontoret och statens egnahem^

styrelse, viss förlustrisk böra åvila kommunen. En dylik utvidgning

av kommunernas ansvar torde vara av betydelse såsom garanti mot att,

på sätt från vissa håll befarats, arbetarsmåbruksverksamheten av kommunerna

missbrukas till att å staten överflytta kommunernas kostnader

för fattigvård. Genom att ansvaret ökas torde vidare kommunerna

manas till ytterligare försiktighet vid valet av låntagare samt deras

intresse att även under amorteringstiden kontrollera lägenhetens skötsel

och låntagarens behöriga fullgörande av sina förpliktelser uppehållas.

Å andra sidan måste emellertid iakttagas, att ansvaret ej gives den

omfattning, att på grund av riskens storlek kommunerna icke våga i

önskvärd utsträckning deltaga i lånerörelsen. Under beaktande av nu

framhållna synpunkter bar det synts mig lämpligt, att ansvaret för

förluster, som efter amorteringsskyldigbetens inträde uppkomma å arbetarsmåbrukslån,

sålunda fördelas mellan stat och kommun, att av sagda

förluster kommunen svarar för en fjärdedel, medan återstående tre fjärdedelar

stanna på statsverket.

Jag har med det nu anförda angivit min inställning till grunderna i

jordutredningens förslag, Vad angår den föreslagna verksamhetens

tillämpningsområde har jordutredningen uttalat, att rörelsen under de

närmaste åren företrädesvis borde inriktas på att tillgodose behovet inom

de norrländska kommunerna. Jag biträder jordutredningens mening,

att Norrland i första hand bör bliva delaktig av rörelsen. Med Norrland

torde dock böra jämställas norra delarna av Dalarna och Värmland.

Förhållandena därstädes äro, såsom Sveriges skogsägareförbund

med flera erinrat, i stort sett likartade med de norrländska. Möjlighet

torde, vilket också jordutredningen förutsatt, böra finnas, att, örn så

anses erforderligt, utsträcka verksamheten jämväl till andra delar av

landet. Det torde ankomma på Kungl. Majit att härutinnan besluta efter

som med hänsyn till omständigheterna prövas lämpligt.

Det för låneverksamheten erforderliga kapitalbehovet har av jordutredningen

för nästa budgetår beräknats till 2,000,000 kronor. Med hänsyn

särskilt därtill, att lånemaximum av mig föreslås höjt från 4,000 kronor

till 6,000 kronor bär jag ansett mig böra räkna med ett något högre

belopp. Jag har ansett mig böra stanna för ett anslagskrav å 2,500,000

kronor. Beloppet torde böra beviljas såsom reservationsanslag och bör

anvisas såsom kapital till bildande av en särskild fond, benämnd arbe
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

tarsmåbrukslånefonden. Anslaget bör linder rubrik fonden för förlag

till statsverket i riksstaten upptagas bland utgifter för kapitalökning.

Sociala jordutredningens kungörelseförslag har inom jordbruksdepartementet

varit föremål för omarbetning i anslutning till de i vissa hänseenden

från förslaget avvikande synpunkter, jag i det föregående framhållit.

Därvid bar tillika, delvis till följd av erinringar i de i ärendet avgivna

utlåtandena, vidtagits vissa detaljändringar. Förslagets rubrik

har erhållit ändrad lydelse. Det nya förslag, som sålunda tillkommit

förslag till kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmabruksverksamhet

— torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll. Jag torde få

i det följande i korthet angiva de avvikelser från jordutredningens förslag,

som, utöver vad som följer av det förut anförda, departementsförslaget

innebär. I samband därmed torde, i den mån så kan vara påkallat, vissa

uppgifter få lämnas till belysning av innehållet i de särskilda paragraferna.

4. Förslaget till kungörelse angående statsunderstödd arbetar
småbruksverksamhet.

1 §.

Stadgandet under förevarande paragraf överensstämmer i sak med bestämmelserna

under 1 och 8 §§ i jordutredningens förslag.

2 §.

Under denna paragraf, som motsvarar 2 § i jordutredningens förslag,

hava vissa föreskrifter rörande arbetarsmåbruksverksamhetens organisation

sammanförts.

Enligt jordutredningens förslag skall, såsom förut nämnts, arbetarsmåbruksverksamlieten

inom varje kommun handhavas av en särskild arbetarsmåbruksnämnd

eller, där verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning,

kommunalnämnden. Arbetarsmåbruksnämnd skall bestå av fyra

ledamöter, nämligen tre av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige

valda ledamöter samt vederbörande egnahemsombud. Någon ersättning

av statsmedel till arbetarsmåbruksnämnds ledamöter har jordutredningen

icke ansett böra utgå. Utredningen har förutsatt, att de kommunalvalda

ledamöterna, i de fall där rörelsen hade den omfattning, att ersättning

borde utgå, skulle erhålla sådan av kommunen, samt att till egnahemsombudet

skulle utanordnas ersättning av hushållningssällskapets

medel.

Mot vad jordutredningen sålunda föreslagit hava — frånsett invändningar

att rörelsen borde handhavas av hushållningssällskapen och ej av kommunerna

— i de inkomna yttrandena framställts vissa erinringar. Sålunda

har från flertalet egnahemsnämnder anmärkts, att hushållningssällskapen

icke rimligen kunde åläggas ersätta kostnaderna för egnahems
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departements•

chefen.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

ombudens deltagande i arbetarsmåbruksverksainheten, med vilken verksamhet

hushållningssällskapen enligt förslaget ej hade att taga någon befattning.

Statens egnahemsstyrelse, som framställt samma erinran, har

vidare hemställt örn upptagande under förevarande paragraf av ett stadgande

av innehåll, att för valbarhet till ledamot eller suppleant i arbetarsmåbruksnämnd

skulle fordras samma kvalifikationer som för valbarhet till

ledamot i kommunalnämnd. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

har ansett olämpligt, att antalet ledamöter i arbetarsmåbruksnämnderna

bestämdes till fyra. Sådana omständigheter kunde enligt förbundets

mening föreligga, att antalet av rent praktiska skäl borde vara större.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund slutligen har gjort gällande,

att det normala borde vara, att kommunalnämnden och ej arbetar - småbruksnämnd hade hand örn verksamheten. Kommunens centrala finansförvaltande

organ syntes styrelsen lämpa sig bäst för vården av ifrågavarande

uppgift på ett ur kommunens synpunkt tillfredsställande sätt.

Endast undantagsvis och då verksamheten bleve av synnerlig omfattning,

syntes det kunna vara erforderligt att tillsätta ett speciellt organ för dess

handhavande.

Lämpligheten av att hushållningssällskapens egnahemsombud äro självskrivna

ledamöter i arbetarsmåbruksnämnderna torde kunna ifrågasättas.

Deras huvudintresse är fästat vid egnahemslånerörelsen, och de torde mången

gång komma att intaga en svår dubbelställning. Ej heller synes

det vara klart, att de alltid lämpa sig för den verksamhet, varom nu är

fråga. Tanken att erfarenhet i egnahemsspörsmål bör finnas företrädd

i arbetarsmåbruksnämnden anser jag riktig, men detta mål torde på ett

smidigare sätt än enligt jordutredningens förslag kunna vinnas genom

föreskrift allenast, att någon av nämndens ledamöter skall vara förtrogen

med dylika ärenden. — Vad antalet ledamöter i arbetarsmåbruksnämnd

beträffar, torde detta kunna begränsas till tre eller således till samma

antal, som återstår enligt jordutredningens förslag örn egnahemsombudet

frånräknas. I den mån så erfordras för rörelsens behöriga skötsel, torde

härför lämpliga biträden få anlitas. De synpunkter, svenska skogs- och

flottningsarbetareförbundet framhållit, torde på denna väg kunna tillgodoses.

— Att, på sätt statens egnahemsstyrelse föreslagit, såsom villkor för

valbarhet till arbetarsmåbruksnämnd fordra valbarhet till kommunalnämnd

finner jag icke erforderligt. Vederbörande kommun kommer givetvis

att beakta angelägenheten av att endast dugande och för ändamålet

lämpliga personer insättas i nämnden.

Vad styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört därom,

att kommunalnämnden vore lämpligare organ för rörelsens omhänderhavande

än en särskild arbetarsmåbruksnämnd, för den händelse ej rörelsen

vore av mycket stor omfattning, har jag ej funnit vara av beskaffenhet

att föranleda ändring i jordutredningens förslag. Verksamheten måste

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

enligt mitt förmenande vinna på att handhavas av ett speciellt organ,

som kan uteslutande ägna sig åt sin uppgift som låneförmedlare. Å

andra sidan är det naturligtvis lämpligt, att visst samarbete mellan arbetarsmåbruksnämnden

och kommunens ordinarie förvaltningsorgan äger

rum. Någon anledning till antagande, att arbetarsmåbruksnämnden ej

kommer att i all den utsträckning, kommunen skäligen kan fordra, iakttaga

dess intressen, torde ej finnas.

De synpunkter, jag bär framhållit, hava vunnit beaktande genom bestämmelserna

under förevarande paragraf. Vissa under 2 § i jordutredningens

förslag införda reglementariska föreskrifter hava i departementsförslaget

uteslutits.

3 $.

Förevarande paragraf motsvarar 4 § i jordutredningens förslag. Den tid,

inom vilken kommunernas till Kungl. Maj:t ställda ansökningar örn erhållande

av statslån från arbetarsmåbrukslånefonden årligen skola vara

ingivna till statens egnahemsstyrelse, i sistnämnda förslag fastställd till

den 10 november, bar i departementsförslaget, elter hemställan av egnahemsstyrelsen,

framflyttats till den 15 oktober.

4 §.

Enligt 5 § i jordutredningens förslag, som motsvarar förevarande paragraf

i departementsförslaget, skall, liksom enligt sistnämnda förslag, kommun,

som av Kungl. Majit beviljats arbetarsmåbruksstatslån, äga lyfta

detta i statskontoret i mån av behov. I olikhet mot departementsförslaget

innehåller jordutredningens förslag emellertid ej någon föreskrift angående

skyldighet för kommunen att avlämna skuldförbindelse å beloppet.

Däremot har jordutredningen föreslagit upptagande av ett stadgande, enligt

vilket inteckningar och skuldförbindelser, vilka kommunen erhölle

som säkerhet för av kommunen utlämnade arbetarsmåbrukslån, skulle

överlämnas till statskontoret, som ägde att vidtaga erforderliga åtgärder

för deras bibehållande vid gällande kraft.

Med anledning av vad jordutredningen föreslagit bar statskontoret gjort

gällande, å ena sidan, att kommunerna borde förpliktas utfärda skuldförbindelse

till statskontoret för lyftade arbetarsmåbruksstatslån, å andra sidan,

att alla säkerhetshandlingar borde kvarbliva i kommunernas vård.

Statskontoret har framhållit, att, därest säkerhetshandlingarna skulle

överlämnas till ämbetsverket och det sålunda skulle åligga detta att i

första hand iakttaga skötseln av de utav kommunen utlämnade lånen samt

eventuellt vidtaga för dessas indrivande erforderliga åtgärder, därav skulle

föranledas dels synnerligen stora svårigheter med hänsyn till statskontorets

bristande närmare kännedom om de enskilda låntagarna och deras

ekonomiska och andra förhållanden, dels ett, i betraktande av det stora

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

antalet lån, i hög grad ökat arbete för ämbetsverket, vilket säkerligen

måste föranleda krav på flera arbetskrafter hos den avdelning inom detsamma,

dit dessa arbetsuppgifter bleve förlagda. Vidare har statskontoret

anfört, att kommun borde vara skyldig att vid uttagande av lån

lämna redogörelse för bur detsamma skulle användas och meddela statskontoret

alla de uppgifter i övrigt, som kunde vara ägnade att klarlägga

hithörande förhållanden. Närmaste kontrollen över att kommun icke uttoge

större lånebelopp än föreliggande behov krävde borde enligt statskontorets

mening tillkomma ämbetsverket.

Vad statskontoret sålunda anfört har beaktats vid avfattningen av departementsförslagets

förevarande paragraf.

5-7 §§.

I 6 § sista stycket av departementsförslaget bar införts ett stadgande av

innehåll, att kommun, som använder arbetarsmåbruksstatslån i strid mot

gällande bestämmelser eller som brister i kommunens skyldigheter rörande

lånets tillgodonjutande, skall vara pliktig att, enligt Kungl. Maurts bestämmande,

återbetala lånet, oaktat återbetalningsskyldigbet enligt eljest

gällande regler ej ännu inträtt. Stadgandet, som är hämtat från kungörelsen

den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda

egnabemsverksamheten och där bar avseende å egnahemslåneförmedlare,

saknar motsvarighet i jordutredningens förslag.

Då, på sätt jag förut anfört, arbetarsmåbrukslånen skola löpa utan

ränta, blir förhållandet naturligtvis enahanda beträffande statslånen. För

visst fall torde dock ränta skäligen böra gäldas, nämligen örn till betalning

förfallet statslånebelopp ej av kommunen inbetalas till statskontoret

inom föreskriven tid. Dylik ränta torde böra utgå efter 5 procent örn

året. Bestämmelse härom bar upptagits i departementsförslagets 7 §.

Motsvarande stadgande återfinnes ej i jordutredningens förslag.

Med de avvikelser, som följer av det nu sagda, samt med den olikhet,

som betingas därav, att kommunerna enligt min uppfattning böra ansvara

för viss förlust å utlämnade arbetarsmåbrukslån jämväl efter amorteringstidens

inträde i anslutning till vad jag härutinnan i annat sammanhang

framhållit, överensstämma departementsförslagets 5—7 §§ sakligt

sett i allt väsentligt med föreskrifterna i 6—8 §§ i jordutredningens förslag.

8 §.

Under denna paragraf hava upptagits vissa bestämmelser, avsedda att

reglera förhållandet mellan de kommuner, som utöva arbetarsmåbruksverksambet,

och statens egnahemsstyrelse. Vidare bar för underlättande

av statskontorets kontroll att kommunerna vederbörligen fullgöra dem

åliggande inbetalningar till statskontoret å erhållna statslån, stadgats skyl
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

dighet för egnahemsstyrelsen att årligen lämna statskontoret uppgift å de

belopp, vilka sålunda skola av kommunerna gäldas. Motsvarande bestämmelser

återfinnas i kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda

egnabemsverksambeten men saknas i jordutredningens förslag.

9 *.

I förevarande paragraf, som motsvarar 9 och 10 §§ i jordutredningens

förslag, äro angivna förutsättningarna för erhållande av arbetarsmåbrukslån.

Såsom jag i annat sammanhang anfört bar jordutredningen ansett, att

de arbetare, vilka i främsta rummet borde ifrågakomma till erhållande av

arbetarsmåbrukslån, vore de norrländska skogs- och flottningsarbetarna

ävensom lantarbetare. Därjämte borde enligt jordutredningens mening

hemmasöner kunna påräkna stöd. — Jordutredningen har uttalat, att arbetarsmåbrukslån

självfallet icke borde få utlämnas i andra fall än där

lånesökanden bestämt sig för viss lägenhet. När det gällde att bedöma

föreslagen lägenhets lämplighet, borde man, framhåller jordutredningen,

givetvis taga hänsyn till att den läge i så nära anslutning som möjligt

till redan bruten bygd och att den vore välbelägen med hänsyn till de

olika utkomstmöjligheter, som erbjöde sig, därest man inriktade jordbruket

och dess binäringar efter ortens avsättningsförhållanden. Såsom en

lämplig mätare på storleken av jordbrukslägenhet för ifrågavarande ändamål

kunde angivas, att å lägenheten borde kunna födas två kor jämte

några smådjur enligt ortens sed. För en dylik lägenhet kunde beräknas,

att en areal av 2—5 hektar åker och odlingsmark — växlande efter förhållandena

i olika landsdelar -— skulle vara erforderlig. I fråga örn betet

rådde i olika delar av landet skilda förhållanden. I vissa trakter stöde

exempelvis bete till buds även för småbrukares djur på gemensamhetsbeten.

Uppmärksamhet borde ägnas däråt, att betesfrågan erhölle en lösning,

som vore tillfredsställande efter ortens förhållanden. Beträffande

skogstilldelning borde iakttagas, att skog borde tillföras lägenheten, där

detta kunde ske utan att lägenheten väsentligen fördyrades och skogslotten

kunde utläggas inom samma ägoskifte samt att skogstilldelning åtminstone

i mindre omfattning vore önskvärd.

Jordutredningen har i detta sammanhang åberopat ett från lantmäteristyrelsen

införskaffat yttrande rörande möjligheten, med hänsyn till bestämmelserna

i 19 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet,

att verkställa avstyckning av fastighet utan tilldelning av skog. Av yttrandet

framgår, att enligt lantmäteristyrelsens mening fastigheter med

en åkerareal av upp till 2 hektar kunna bildas utan skogstilldelning samt,

då särskilda skäl därtill föranleda, så kan ske även med fastigheter med

en åkerareal av mer än 2 men mindre än 4 hektar. Fastigheter med en

åkerareal av 4—5 hektar kunna däremot icke enligt lantmäteristyrelsens

uppfattning bildas utan samtidig tilldelning av skog. Med åker vill lant
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Martts proposition nr 181.

mäteristyrelsen, principiellt sett, jämställa till åker odlingsbar mark, vilket

styrelsen dock ej anser utesluta, att avskiljandet till särskild fastighet

av 2—5 hektar odlingsmark utan åtföljande skog borde kunna försvaras,

örn områdets avskiljande kunde befrämja dess uppodling.

Jordutredningen har vidare anfört, att det givetvis vore önskvärt, att

ifrågavarande verksamhet erhölle en sådan inriktning, att ökade arbetsmöjligheter

såvitt ske kunde bereddes genom nyodling oell uppförande

av byggnader. Med hänsyn härtill borde företrädesrätt till erhållande av

lån tillerkännas den, vars företag medförde dylika fördelar. Fall kunde

emellertid inträffa, då det ur sociala synpunkter kunde anses lämpligt att

medgiva sökanden att erhålla lån för att förvärva redan bebyggd och odlad

lägenhet.

Statens egnahemsstyrelse har anfört, att den av jordutredningen angivna

storleken av arbetarsmåbruk kunde anses avvägd efter förhållandena för

det närvarande och den närmaste framtiden. Vad beträffade odlingsmark

till arbetarsmåbruk, borde enligt egnahemsstyrelsens mening, enär mossjord

lämnade en alltför osäker skörd, tilldelning av fastmarksjord ske i

största möjliga utsträckning. Betydelsen av tillgång på mark lämplig

för bete borde särskilt beaktas. På grund av vunna erfarenhetsrön från

den statliga kolonisationsverksamheten i Norrland ville egnahemsstyrelsen

understryka betydelsen av att arbetarsmåbruk förlädes till bygd i

nära anslutning till tidigare bebyggelse. Vidare ville egnahemsstyrelsen

framhålla önskvärdheten av att arbetarsmåbruksverksamheten uteslutande

främjade nybildning av brukningslotter. Arbetarsmåbrukslån borde

därför begränsas till förvärv av fastigheter, vilka vore obebyggda. Därest

egnahemslåntagare eller kommun ville tillskapa ett arbetarsmåbruk av

förut egnahemsbelånad fastighet genom att inlösa egnahemslånet med

arbetarsmåbrukslån, finge dylik omflyttning av statslån med hänsyn till

sina konsekvenser givetvis icke förekomma.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har ansett, att uttrycklig

bestämmelse borde meddelas därom, att skog såvitt möjligt skulle tilldelas

arbetarsmåbruk.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att det, enligt förbundets åsikt,

komme att bliva en alltför krävande prestation för den nye småbrukaren

att såväl nybygga som nyodla lägenheter. Det borde få, utan direktiv

från statens sida, helt ankomma på de låneförmedlande kommunala organen

att i samråd med de lånesökande avgöra, örn lägenheterna borde grundas

på odlad eller icke odlad mark. Praktiska skäl talade enligt förbundets

mening för att den odlade jorden gåves företräde. Beträffande frågan

örn skogstilldelning har förbundet anfört i huvudsak följande.

Förbundet finge såsom sin mening framhålla, att hela lånebeloppet mer

än väl behövdes för åbyggnadernas förvärvande eller nybyggande. Ju

mindre belopp, som behövde disponeras för själva markförvärvet, dess

bättre torde ägarens ekonomiska situation bliva. Inägo- och odlingsmark

kunde i de allra flesta fall köpas för en ytterst ringa penning. Skogen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 181.

33

ställdo sig'' däremot alltid dyrare. Någon risk för att lägenhetsägaren icke

skulle kunna från angränsande fastigheter få köpa sitt behov av bränsle,

stängsel- och liässjevirke funnes praktiskt taget icke. Å de flesta större

skogsfastigheter producerades avsevärda kvantiteter klent och mindervärdigt

småvirke. Sådant virke kunde ofta ej tillvaratagas samt betingade

ett ytterst ringa saluvärde. Det bleve för visso mycket billigare för

lägenhetsägaren att ordna sin virkesförsörjning genom förvärv av dylikt

virke än att genom skogsköp göra sig självförsörjande i fråga örn virkesprodukter.

Med anledning av vad jordutredningen anfört angående vilka arbetar- Departements

kategorier, som borde hjälpas genom arbetarsmåbrukslån, må erinras, att stefen.

även andra befolkningsgrupper än de av utredningen angivna torde vara i

den ställning, att något hinder i och för sig mot delaktighet av förevarande

verksamhet ej synes böra möta. Sålunda torde exempelvis, i den mån verksamheten

linnes böra utsträckas till sådana landsdelar, att frågan vinner

aktualitet, egnahemsnämndens i Göteborgs och Bohus län i annat sammanhang

omförmälda hemställan, att fiskare och stenhuggare måtte beredas

möjlighet till hjälp i förevarande form, kunna enligt förslaget i lämplig

omfattning tillgodoses.

Vad angår arbetarsmåbrukens storlek och belägenhet kan jag helt ansluta

mig till jordutredningens uttalanden. Ehuru jag sålunda anser önskvärt,

att lägenhet i lämplig utsträckning erhåller skogstilldelning, torde uttrycklig

föreskrift härutinnan dock ej böra upptagas i den föreslagna kungörelsen

angående verksamheten, lika litet som något angivande där bör ske av

storlek och beskaffenhet av de övriga ägoslag, vilka böra tilläggas lägenheten.

Från vad jordutredningen anfört är jag så tillvida av avvikande mening,

att jag i likhet med egnahemsstyrelsen anser, att verksamheten bör inriktas

på bildande uteslutande av nya jordbruk. Härmed avser jag emellertid ej,

att inköp av odlad jord icke skall få förekomma. Hinder mot förvärv av

uppodlad mark bör ej möta i sådana fall, där nytt boningshus är avsett

att uppföras. Å andra sidan torde intet vara att erinra mot att arbetarsmåbrukslån

tilldelas sådan arbetare, som äger ett boningshus utan eller

med allenast obetydligt tillhörande markområde, och som önskar använda

lånet till inköp av jord för erhållande av mindre jordbruk av den bärkraft,

varom här är fråga. Skulle framdeles befinnas ändamålsenligt att rörelsen

utvidgas till att omfatta jämväl köp av redan befintliga jordbruk, torde

en dylik utvidgning få ankomma på nya beslut av statsmakterna.

10 %.

Under förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser angående arbetarsmåbrukslånens

storlek samt återbetalningsvillkor. Bestämmelserna, som hava

avfattats i enlighet med de synpunkter jag i dessa frågor tidigare hävdat,

förete därav betingade avvikelser från jordutredningens förslag. Jämväl

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 sami. Nr 131. It

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

härutöver har viss ändring vidtagits i de av jordutredningen i nu ifrågavarande

hänseenden föreslagna stadganden, upptagna i första stycket av

dess 11 §. Enligt vad utredningen föreslagit skall, om tvingande skäl därtill

föranleda, Kungl. Majit kunna medgiva uppskov med amorteringsskyldigheten

för ett år i sänder, dock att amorteringstiden därigenom icke får

utsträckas med längre tid än sammanlagt fem år. Mot berörda föreskrift

har erinran framställts av bland andra statens egnahemsstyrelse, som anfört,

att ett dylikt stadgande med skäl kunde befaras föranleda låntagaren att

redan från början räkna med och inställa sig på möjligheten att få

besitta fastigheten, utöver de fem första amorteringsfria åren, ytterligare

fem år utan att behöva göra någon motprestation till långivaren. Med

hänsyn till de betänkligheter, som sålunda uttalats, har stadgandet i fråga

uteslutits ur departementsförslaget.

11 §•

Enligt 11 § andra stycket i jordutredningens förslag skall ränta å arbetarsmåbrukslån

icke under några förhållanden erläggas. Såsom jag förut

framhållit böra lånen även enligt min mening löpa utan ränta. Undantag

härifrån torde dock, i likhet med vad som föreslagits beträffande statslånen,

böra stadgas för det fall, att till betalning förfallet kapitalbelopp ej erlägges

inom föreskriven tid. Det torde böra tillkomma kommunen att avgöra,

huruvida för sådan händelse ränta bör av låntagaren gäldas. Dylik ränta

torde böra utgå efter fem procent örn året. Räntebelopp, som sålunda inflyta

till kommunen, torde denna böra få tillgodoräkna sig såsom bidrag

till sina kostnader för indrivningen.

12 §.

Bestämmelserna unde]- förevarande paragraf överensstämma nied vad

under 14 § i jordutredningens förslag är stadgat.

13 §.

I 12 § av jordutredningens förslag har bland annat föreskrivits, att låneförmedlande

kommun skall biträda sökande av arbetarsmåbrukslån med råd

vid uppgörande av plan för lägenhetens bebyggelse med nödiga byggnader

enligt ortens sed. I sin motivering till berörda stadgande har jordutredningen

anfört bland annat, att utredningen förutsatte, att arbetarsmåbruk

bebyggdes endast med oundgängligen nödvändiga byggnader av enkel beskaffenhet.

Å andra sidan vore det, framhåller utredningen, givet, att staten

icke borde medverka till att byggnader uppfördes, vilka ur hälsosynpunkt

vore otillfredsställande.

Statens egnahemsstyrelse har med anledning av vad sålunda föreslagits

erinrat, att, enär det visat sig att ortsbefolkningen på sina håll — framför

allt i vissa delar av Norrland — hade fordringar på alltför omfattande

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

och dyrbara byggnader, bestämmelsen att arbetarsmåbruken skulle bebyggas

enligt ortens sed kunde få följder, motsatta de avsedda. Egnahemsstyrelsen,

som betonat, att det, för att icke ägaren skulle åsamkas en mer än nödvändigt

tryckande skuldbörda, vore av synnerlig vikt, att byggnaderna begränsades

till att vara enkla och billiga men likväl solida, Ilar föreslagit, att

nyssberörda bestämmelse icke upptoges i den blivande kungörelsen i ämnet.

Bostadsutredningen för landsbygden har framhållit angelägenheten av att

byggnaderna bleve i sanitärt hänseende tillfredsställande. Enligt bostadsutredningens

mening borde därför jordutredningens förslag kompletteras med

föreskrift angående skyldighet att vid uppgörande av den i berörda förslag

omförmälda planen för fastighets bebyggelse noggrant iakttaga hälsovårdsstadgans

föreskrifter. För att tillgodose de krav, hälsovårdsstadgan föreskreve,

borde bostadshus i färdigt skick fylla vissa minimifordringar, av

vilka de viktigaste vore följande: byggnaden borde vara isolerad från djurstallar

och uppförd på stenfot av tillräcklig höjd, golvet borde vara av trä

med trossfyllning, minst 30 centimeter över marken, och golvytan per

bostadslägenhet borde vara minst 35 kvadratmeter, biutrymmen däri icke

inräknade, rumshöjden borde vara minst 2.40 meter eller, i fråga örn vindsrum,

2.io meter, innanfönster borde finnas för vinterbehov, uppvärmningsanordning

borde finnas i varje rum, till varje lägenhet borde höra förstuga

eller vindfång ävensom garderob samt skafferi med ventilationsanordning.

De av mig under förevarande paragraf i departementsförslaget upptagna Dcparteme

bestämmelserna torde i sak överensstämma med föreskrifterna i 12 § av

jordutredningens förslag. — Vikten av att vid ifrågavarande lägenheters

bebyggande fastighetsägaren ej tillskyndas onödiga kostnader måste med

skärpa betonas. Utgifterna måste så avvägas, att lånet förslår till lägenhetens

försättande i fullt färdigt skick. Någon skuld vid sidan av lånet

bör icke genom lägenhetens bildande tillskyndas dess ägare. En följd härav

är, på sätt såväl jordutredningen som egnahemsstyrelsen framhållit, att

byggnaderna måste bliva av enkel beskaffenhet. Samtidigt måste emellertid

tillses, att hälsovårdens krav icke åsidosättas samt att byggnaderna jämväl

i övrigt bliva tjänliga för sin uppgift. De av bostadsutredningen för landsbygden

framhållna synpunkterna angående de fordringar, som beträffande

bostadshusen borde uppställas i sanitärt hänseende, torde vara värda beaktande.

Något angivande i författningstexten av vissa riktlinjer för bebyggelsen

har jag emellertid ej ansett böra ske.

14-16 §§.

Motsvarande stadgande!! återfinnas i 13, 15 och 17 §§ av jordutredningens

förslag.

I 16 § av jordutredningens förslag har upptagits en bestämmelse av

innehåll, att på framställning av låneförmodlande kommun vederbörande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj-.ts proposition nr 181.

länsstyrelse skulle äga ombesörja, att avbetalningar å arbetarsmåbrukslån,

som utlämnats av kommunen, bleve i samband med någon kronans uppbörd

genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.

Stadgandet ansluter sig till vad som gäller angående uppbörd av egnahemslåneannuiteter

enligt kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Emellertid har Kungl. Majit tidigare på min föredragning

beslutat föreslå riksdagen sådan ändring av sistberörda kungörelse,

att rätten till anlitande av kronans uppbörd bortfölle. Med anledning härav

torde ej heller uppbörden av avbetalningar å arbetarsmåbrukslån böra få

verkställas genom kronans försorg.

17 och 18 §§.

Under förevarande paragrafer hava upptagits vissa bestämmelser avseende

förmedling och anskaffning av jord till arbetarsmåbruk.

För att arbetarsmåbruksrörelsen skall erhålla önskvärd betydelse torde

anskaffningen av för ändamålet tjänlig jord böra underlättas. De låneförmedlande

kommunerna torde härutinnan kunna fylla en viktig uppgift.

I likhet med jordutredningen har jag funnit angelägenheten av att kommunerna

vidtaga åtgärder för anskaffande och tillhandahållande åt jordsökande

arbetare av lämpliga lägenheter böra bringas till uttryck i författningstexten.

Särskild betydelse torde en kommunal jordanskaffningsverksamhet

av angivet slag äga genom den möjlighet, som därigenom beredes

till inköp av större egendom för utläggning i ett flertal brukningslotter.

De i 17 § av departementsförslaget inrymda bestämmelserna ansluta sig

helt till de av jordutredningen under 18 och 19 §§ av dess förslag upptagna

stadganden.

Enligt förut omförmälda kungörelse angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten äga aktiebolag och ekonomiska föreningar,

vilka utöva dylik verksamhet, möjlighet att på fördelaktiga villkor

erhålla lån av statsmedel såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering

av fastighet, lämplig att helt eller delvis användas för bildande av egnahem

huvudsakligen för jordbruksändamål. Ifrågavarande lån benämnas

förlagslån och utgå ur den vid 1907 års riksdag inrättade jordförmedlingsfonden.

Närmare bestämmelser angående villkoren för tillgodonjutande av

förlagslån äro meddelade i sagda kungörelse. Det synes mig kunna förväntas,

att kommunernas intresse för bedrivande av sådan jordanskaffning

för arbetarsmåbruk, som i det föregående berörts, skulle stimuleras, örn det

bereddes dem möjlighet att för ändamålet erhålla dylika lån. Jag vill

därför föreslå, att åtgärder vidtagas i detta syfte. Förlagslån torde böra

tilldelas kommunerna på samma villkor som de, vilka gälla för aktiebolag

och föreningar, dock torde kommun böra vara befriad från den skyldighet

att ställa säkerhet för lånet, som för aktiebolag och förening är föreskriven.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 181. 37

Stadgande i nu förevarande hänseenden har upptagits under departementsförslagets

18 §.

Jag torde i det följande få framlägga förslag till den disponering av

jordförmedlingsfondens kapitaltillgångar, som under hänsynstagande till

den i det föregående tillstyrkta utökningen av de ändamål, för vilka förlagslån

från fonden må utlämnas, synes böra ske. Innan jag övergår till

berörda spörsmål, anser jag mig emellertid icke kunna underlåta att betona,

att även örn jordanskaffningen på nu angivet sätt främjas, svårigheter understundom

torde möta att till skäliga priser förvärva lämpliga områden. Jag

vill härutinnan erinra örn det uttalande, som i ett vid jordutredningens

betänkande fogat särskilt yttrande gjorts av två utav utredningens ledamöter

angående svårigheterna att utan åvägabringande av lämplig expropriationslagstiftning

genomföra arbetarsmåbruksverksamheten i avsedd utsträckning.

Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, har vunnit

anslutning i vissa i ärendet avgivna utlåtanden. Inom jordbruksdepartementet

har upprättats utkast till lagstiftning av den innebörd, som i nyssnämnda

yttrande åsyftas, vilket utkast varit för yttrande underställt ett

flertal myndigheter m. fl. Den nu berörda frågan torde senare komma att

av chefen för justitiedepartementet anmälas för Kungl. Maj:t.

5. Jordförmedlingsfondens disponering.

De närmare bestämmelser, vilka för närvarande reglera utlåningen ur

jordförmedlingsfonden, återfinnas, förutom i omförmälda kungörelse angående

allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, jämväl

i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter

rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

Jämlikt förstnämnda kungörelse må statslån från jordförmedlingsfonden

utlämnas dels såsom jordanskaffningslån åt hushållningssällskap för användande,

under vissa villkor, till inköp av viss fastighet, lämplig att helt

eller delvis användas för bildande av egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål,

samt för bestridande av de för fastighetens exploatering i dylikt

syfte förenade kostnader, dels ock, på sätt förut framhållits, såsom förlagslån

åt i samma kungörelse omförmälda låneförmedlande aktiebolag och föreningar

för användande såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av

fastighet av nyss nämnd art.

Vad beträffar storleken av de belopp, som under 1933 få användas för

de omförmälda båda lånetyperna, må erinras, att 1932 års riksdag medgav,

licia att statens egnahemsstyrelse finge av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning

till jordanskaffningslån disponera under 1933 tillhopa högst så

stort belopp, att vad som utestode i beviljade jordanskaffningslån icke vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departement*

chefen.

Kungl. Martts proposition nr 181.

något tillfälle under sagda år överstege 1,500,000 kronor, dels ock att den

del av jordförmedlingsfondens till ny utlåning disponibla kapitaltillgång,

som ej anvisades såsom jordanskaffningslån, Ange av Kungl. Majit under

1933 användas för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar.

I skrivelse den 30 augusti 1932 har statens egnahemsstyrelse, då det av

1932 års riksdag sålunda lämnade medgivandet ifråga örn storleken av

utlåningen av jordanskaffningslån och förlagslån endast avsåge år 1933

samt intet inträffat, som icke påkallade att liknande medgivande lämnades

jämväl för 1934, föreslagit, att hemställan örn motsvarande medgivande

måtte göras beträffande 1934.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 16 september 1932 meddelat,

att statskontoret icke hade något att erinra mot bifall till förevarande framställning.

Jordförmedlingsfondens kapitaltillgångar uppginge den 16 september

1932 till kontant behållning 888,059 kronor 14 öre och utlånade

medel 672,840 kronor eller tillhopa 1,560,899 kronor 14 öre.

Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit angående storleken av de belopp,

som böra ifrågakomma för utlämnande från jordförmedlingsfonden av jordanskaffningslån

och förlagslån har icke heller jag något att erinra. I anslutning

till vad jag tidigare anfört torde förlagslån böra få utlämnas ej

blott till aktiebolag och föreningar utan jämväl, för främjande av jordanskaffning

för arbetarsmåbruk, till kommuner.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

l:o) dels besluta, att en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,

skall inrättas, från vilken lån må utlämnas

i ändamål att giva skogsarbetare eller därmed

likställd arbetare tillfälle att förvärva mindre lägenhet,

ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,

drivet vid sidan av annan verksamhet,

dels medgiva, att lån ur arbetarsmåbrukslånefonden

må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de

bestämmelser, vilka finnas intagna i det vid detta protokoll

fogade förslag till kungörelse angående statsunderstödd

arbetarsmåbruksverksamliet,

dels ock såsom kapital för arbetarsmåbrukslånefonden

anvisa för budgetåret 1933/1934 under Utgifter för kapitalökning,

Fonden för förlag till statsverket, ett reservationsanslag

av 2,500,000 kronor; samt

2io) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning

må under 1934 till jordanskaffningslån åt

hushållningssällskap av statens egnahemsstyrelse dispo
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 181.

39

lierås tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår

i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle

under sagda år överstiger 1,500,000 kronor,

dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens

till ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som

ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må under 1934

av Kungl. Maj:t användas för utlämnande av förlagslån

åt aktiebolag, föreningar och kommuner.

Med bifall till denna av statsrådets övriga

ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetarsmåbruksstatslån.

1

I den ordning och under de villkor, nedan sägs, må landskommun kunna

tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetarsmåbruksstatslån)

att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån, varom i det följande

förmäles.

2 $.

1 mom. I denna kungörelse avsedd statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet

skall, under statens egnahemsstyrelses överinseende, inom kommun

handhavas av en särskild nämnd (arbetarsmåbruksnämnd) eller, där

verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning, av kommunalnämnden.

2 mom. Innan verksamhet, varom i 1 mom. sägs, må av kommun utövas,

skall kommunen hava antagit av statens egnahemsstyrelse godkänd

instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten. I instruktionen

skall finnas angivet huruvida verksamheten skall utövas av

arbetarsmåbruksnämnd eller av kommunalnämnden.

3 mom. Arbetarsmåbruksnämnd skall bestå av tre av kommunalfullmäktige

eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma

utsedda ledamöter jämte lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter

utses för en tid av fyra år.

Till ledamöter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga

personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes och den

jordbrukande befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter. Därjämte

bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med den statsunderstödda

egnaliemsverksamheten.

Arbetarsmåbruksnämnds ledamöter vare ansvariga för skada, som av dem

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndas staten eller kommunen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis ''proposition nr 181.

41

3 §.

Kommun, som önskar erhålla arbetarsmåbruksstatslån, skall före den 15

oktober året näst före det, för vilket lånet sökes, till statens egnahemsstyrelse

därom ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av egnahemsstyrelsen

fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att så snart ske

kan med eget utlåtande överlämna ansökningen till Kungl. Majit.

4 §•

Av Kungl. Majit beviljat arbetarsmåbruksstatslån må efter ingången av

det år, för vilket lånet beviljats, dock sist före utgången av sjätte året efter

berörda tidpunkt, av vederbörande kommun i mån av behov lyftas i statskontoret

mot skuldförbindelse enligt formulär, som statskontoret fastställer.

Behovet skall styrkas på sätt statskontoret föreskriver. Vid behovets beräknande

skall hänsyn tagas till å ena sidan det belopp, som kan förväntas

bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade

arbetarsmåbrukslån, samt å andra sidan den tillgång, som kommunen redan

innehar av lyftade men ej utbetalda statslånemedel.

5 §.

Vad av beviljat arbetarsmåbruksstatslån icke vid utgången av det år, för

vilket lånet beviljats, blivit till arbetarsmåbrukslån disponerat, må ej därefter

av kommunen disponeras och skall, örn det lyftats, återbetalas till

statskontoret före utgången av mars månad nästföljande år, allt så framt

ej Kungl. Majit på ansökan, som före utgången av januari månad sistnämnda

år ingives av kommunen, medgiver rätt till dylik disposition under

ytterligare ett år.

6 §.

Kommun skall av utbekommet arbetarsmåbruksstatslån årligen före mars

månads utgång till statskontoret inbetala de belopp å från statslånet beviljade

arbetarsmåbrukslån, som under nästföregående år influtit till kommunen

eller till vilkas utbekommande rätten under sistnämnda år förfallit eller

förverkats.

Förlust, som å utlämnade arbetarsmåbrukslån uppkommer innan amorteringsskyldighet,

varom stadgas i 10 §, beträffande samma lån inträtt,

skall helt bäras av kommunen. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras

till en fjärdedel av kommunen, till återstående del av staten. Vad kommunen

sålunda har att svara för skall inbetalas till statskontoret före mars

månads utgång året efter det, under vilket förlusten uppkommit.

Har kommun använt arbetarsmåbruksstatslån i strid mot gällande bestämmelser

eller brustit i kommunens skyldigheter rörande lånets tillgodonjutande,

vare kommunen pliktig att, örn Kungl. Majit så förordnar, återbetala

utestående lånebelopp eller del därav jämväl i annan ordning än

ovan sägs.

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 saini. .Vr 131.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

7 §.

A till betalning förfallet statslånebelopp, sorn ej av kommunen inbetalas

till statskontoret inom därför stadgad tid, skall kommunen erlägga ränta

efter fem procent örn året från förfallodagen, till dess likvid sker. T övrigt

skall ränta å arbetarsmåbruksstatslån ej utgå.

8 §.

Kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, är skyldig att beträffande

här avsedd Overksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och

anvisningar, som statens egnahemsstyrelse meddelar, samt att lämna styrelsen

omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper

och handlingar ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten,

som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade

särskilda föreskrifter.

Det åligger egnahemsstyrelsen att med ledning av sålunda erhållna redogörelser

årligen senast den 1 mars meddela statskontoret erforderliga uppgifter

angående de belopp, en var kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån,

har att jämlikt 5 § samt 6 § första och andra styckena inbetala till

statskontoret.

Om arbetarsmåbrukslån.

9 $.

Arbetarsmåbrukslån må utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd

arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad

att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan

verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Arbetarsmåbrukslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden

är svensk medborgare, minst 21 år gammal, känd för sparsamhet, nykterhet

och hederlig vandel, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar

för drivande av mindre jordbruk samt att hans ekonomiska ställning är

sådan, att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser angående den

statsunderstödda egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest

för att sätta honom i stånd att förvärva sådan lägenhet varom i första

stycket sägs.

10 §.

Arbetarsmåbrukslån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar

kostnaderna för förvärv och färdigställande av den lägenhet, lånet avser;

och vare högsta lånebelopp 6,000 kronor.

Lånet skall med avseende å återbetalningen delas i en stående del och en

amorteringsdel. Den stående delen skall fastställas till belopp, motsvarande

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, den beräknade kost
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Haden för uppodling av så stort jordområde, att lägenhetens sammanlagda

åkerareal uppgår till en hektar, dock högst till en tredjedel av hela lånet.

Lånets stående del må icke uppsägas till betalning under annan förutsättning

än i 15 § omförmäles. Amorteringsdelen skall från och med sjätte

året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats, återbetalas

med en trettiondedel årligen, låntagaren dock obetaget att, örn han så

önskar, verkställa inbetalningar härutöver.

11 §•

Å arbetarsmåbrukslån erlägges ej ränta. Örn till betalning förfallet belopp

ej inbetalas till kommunen inom härför stadgad tid, skall dock, örn kommunen

så påfordrar, å sådant belopp gäldas ränta efter fem procent örn året

från förfallodagen, tills likvid sker.

12 §.

Såsom säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall lämnas första inteckning i

lägenheten, dock må sådana inteckningar, som avse annat än fordran och

icke hava avsevärd betydelse för lägenhetens värde såsom säkerhet, kunna

få kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken

lämnas till säkerhet för arbetarsmåbrukslån.

Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må, sedan lånekontrakt upprättats,

såsom förskott å beviljat arbetarsmåbrukslån mot skuldförbindelse

och inteckningsmedgivande av låntagaren utbetalas större eller mindre del

därav i den mån så erfordras för att gälda utgifter, nödvändiga för att åstadkomma

arbetarsmåbruket, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet, som

ovan sagts, skall vara för hela arbetarsmåbrukslånet ställd senast före början

av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att

arbetarsmåbrukslånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts

genast skall återbetalas till kommunen.

13 §.

Den, som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån, skall därom skriftligen ansöka,

enligt fastställt formulär, hos den kommun, inom vars område den

lägenhet är belägen, för vars förvärvande lånet sökes.

Kommunen skall låta verkställa besiktning av lägenheten samt lämna

lånesökanden råd och hjälp i frågor, vilka angå lägenhetens förvärvande,

uppodling och bebyggande.

Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på

fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej möta.

14 §.

Rörande varje arbetarsmåbrukslån skall, innan någon del därav må av

låntagaren uppbäras, mellan kommunen och låntagaren upprättas fullstän
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

digt länekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga

ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna,

nämligen:

beträffande lägenhetens benämning och storlek;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om återbetalning

och ränta;

angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

beträffande de byggnader, som böra å lägenheten uppföras, deras beskaffenhet

och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade, samt i förekommande

fall rörande lägenhetens odling;

rörande låntagarens skyldigheter att hävda och underhålla lägenheten

samt brandförsäkra byggnaderna;

angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig;

samt

därom, att möjligen uppkommande tvister beträffande tillämpningen av

lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning

av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande

lag.

I lånekontraktet må icke'' tiden för vare sig lånets uttagande till fullo

eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande bestämmas senare än

till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

15 §.

Kommun skall i lånekontrakt, varom i 14 § förmäles, förbehålla sig

och staten rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga lånet till

inbetalning å tid, som kommunen eller staten bestämmer, nämligen:

a) örn låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga örn

lägenhetens bebyggande och odling;

b) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven kapitalavbetalning

;

c) örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten

eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) örn lägenheten vanvårdas till jord eller byggnad eller örn byggnad nedrives

eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd av

skogsavverkning eller eljest så minskas, att säkerheten för lånet ej vidare

kan anses fullt betryggande;

e) örn äganderätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp

eller annat fång från låntagaren övergår till ny innehavare i andra fall,

än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make

eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka

behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig

till erhållande av arbetarsmåbrukslån;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande; eller

g) örn låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majda proposition nr 181.

att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar

bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren,

med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre

bör få tillgodonjuta detsamma.

Den rätt, som enligt förbehåll, varom i första stycket sägs, tillkommer

staten, utövas av statskontoret. Finner statens egnahemsstyrelse sådant förhållande

hava inträffat, att uppsägning av arbetarsmåbrukslån bör ske, och

verkställes ej uppsägning av vederbörande kommun, skall styrelsen därom

underrätta statskontoret.

16 §.

Kommun skall genom sakkunnig person verkställa erforderlig inspektion

å lägenheter, för vilka arbetarsmåbrukslån beviljats.

Om jordförmedling och jordanskaffning''.

17 §.

För att tillgodose jordsökandes önskan och behov att förvärva jord för

ändamål, som avses i denna kungörelse, bör kommun, som utövar arbetarsmåbrukslåneverksamhet,

vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för

att anskaffa och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån, läge,

pris och andra på frågan inverkande omständigheter antages kunna tjänligen

användas för ändamålet. Jord, som tillhandaliålles, bör upplåtas till

sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för

förvärvet och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att företaget

bör av honom i fortsättningen kunna genomföras.

18 §.

Till främjande av sådan verksamhet, som i 17 § avses, ma kommun

kunna av Kungl. Majit tilldelas förlagslån från jordförmedlingsfonden,

därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse de bestämmelser,

vilka gälla för beviljande av dylikt lån åt aktiebolag eller förening enligt

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten, dock att säkei-het för lånet ej behöver

av kommun lämnas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1933.

Bihang lill riksdagens protokoll

tor,:;.

1 sami. Sr 181.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SärU 1933:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. JoU 1933:45 Jordbruksutskottets memorial Nr 45 s. 1 i texten
  3. JoU 1933:44 Jordbruksutskottets memorial Nr 44 a1 i texten